I början skapade Gud himlarna och jorden. Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande svävade över vattnen. Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så, och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud såg att det var gott. Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter. Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen. Gud sa: ”Det ska bli ljus på himlen som ska skilja dagen från natten. De ska bestämma tiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. De ska vara ljus på himlen som lyser över jorden.” Det blev så. Gud skapade två stora ljus, det större ljuset för att härska över dagen och det mindre ljuset för att härska över natten. Han skapade också stjärnorna. Gud placerade dem alla på himlen för att lysa upp jorden, härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. Gud sa: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar flyga under himlavalvet över marken.” Gud skapade de stora havsdjuren efter sina sorter, likaså alla levande varelser som vattnen vimlar av och fåglar av alla slag. Gud såg att det var gott. Han välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll haven! Fåglarna ska också föröka sig och uppfylla jorden.” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen. Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott. Sedan sa Gud: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva. De ska härska över fiskarna i havet och fåglarna i luften och boskapen, över hela jorden, och alla kräldjuren på jorden.” Och Gud skapade människan till sin egen avbild, lik sig själv skapade Gud människan, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er! Härska över fiskarna, fåglarna och alla djur som rör sig på jorden!” Gud sa: ”Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden med frö i sin frukt. De ska vara er mat. Åt markens djur, himlens fåglar, alla kräldjur på marken, och åt allt som lever ger jag alla gröna växter som föda.” Det blev så. Sedan såg Gud att allt som han hade skapat var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så blev himlen och jorden fullständiga med hela sin härskara. Gud avslutade på den sjunde dagen det verk han hade fullbordat och han vilade på den sjunde dagen från allt det verk han hade skapat. Gud välsignade denna sjunde dag och gjorde den helig, eftersom han denna dag vilade efter sitt skapelseverk. Här följer berättelsen av händelserna då himlen och jorden skapades av HERREN Gud. Först fanns det inga buskar och ingen ört hade spirat på jorden, för HERREN Gud hade inte sänt något regn. Inte heller fanns det någon som kunde bruka jorden, men vatten bröt fram ur marken och vattnade jorden. Då formade HERREN en människa av markens jord och blåste in livsande genom hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. HERREN Gud planterade en trädgård österut i Eden och satte där människan som han format. HERREN Gud lät vackra träd av alla slag växa i trädgården, och de gav den mest utsökta frukt. Mitt i trädgården planterade han livets träd och kunskapens träd, det som ger kunskap om gott och ont. En flod rann upp i Eden. Den bevattnade trädgården och delade sig sedan i fyra floder. Den första heter Pishon, och den flyter runt hela Havilas land, där det finns guld. Det landets guld är gott och där finns också harts och onyxsten. Den andra floden kallas Gichon och flyter omkring hela landet Kush. Den tredje floden heter Tigris och flyter öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat. HERREN Gud satte mannen i Edens trädgård för att bruka och vårda den. Och HERREN Gud gav mannen denna befallning: ”Du får äta av vilket träd som helst i trädgården, utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det kommer du sannerligen att dö.” Sedan sa HERREN Gud: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag vill göra en medhjälpare åt honom, en sådan som passar honom.” HERREN Gud hade format markens djur och alla slags fåglar av jord och förde dem nu till mannen för att se vad han skulle kalla de levande varelserna och det han kallade dem fick de heta. Så gav han alltså namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men fortfarande fanns det ingen lämplig hjälp för Adam. HERREN Gud lät då mannen falla i djup sömn och medan han sov, tog han ut ett av hans revben och slöt till stället där han hade tagit ut det med kött. Och HERREN Gud gjorde en kvinna av revbenet och förde fram henne till mannen. Adam sa: ”Hon är mitt eget kött och mina egna ben! Hon är tagen ur en man, och hon ska kallas kvinna.” Det är därför en man lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de blir ett kött. Mannen och hans hustru var nakna, och de var inte blyga för varandra. Ormen var det listigaste av alla vilda djur som HERREN Gud hade skapat. Ormen frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” ”Vi får äta frukt av träden”, svarade kvinnan. ”Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud har sagt att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.” Ormen svarade: ”Ni kommer visst inte att dö! Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud, med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och det var vackert och lockande, eftersom det gav vishet. Hon åt av frukten och gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de insåg att de var nakna. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig. När de den kvällen, i den svala kvällsvinden, hörde HERREN Gud vandra omkring i trädgården, gömde de sig för honom bland träden. HERREN Gud ropade till Adam: ”Adam, var är du?” Adam svarade: ”Jag hörde dig i trädgården, och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” ”Vem har talat om för dig att du är naken?” frågade Gud. ”Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Adam svarade: ”Kvinnan, som jag fick av dig, gav mig av trädet, och jag åt.” Då sa HERREN Gud till kvinnan: ”Vad har du gjort?” ”Ormen lurade mig, och jag åt”, svarade hon. HERREN Gud sa till ormen: ”Eftersom du gjorde detta, ska du vara förbannad och skild från alla husdjur och vilda djur på hela jorden. På din buk ska du kräla och jord ska du äta så länge du lever. Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes. Han kommer att krossa ditt huvud, och du kommer att hugga honom i hälen.” Till kvinnan sa han: ”Din möda under havandeskapet ska jag göra stor. Du kommer att föda barn under smärta. Du kommer att åtrå din man, och han kommer att råda över dig.” Till Adam sa han: ”Eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fast jag förbjudit dig och sagt att du inte fick, låter jag en förbannelse vila över marken för din skull. Hela ditt liv kommer du att få skaffa ditt uppehälle med möda. Marken ska ge dig tistlar och törnen, och du ska äta dess växter. Hela livet ända tills du dör kommer du att få svettas och kämpa för ditt bröd. Sedan kommer du att återvända till den jord du kommit ifrån, för du formades av jord, och jord ska du en gång åter bli.” Mannen kallade sin hustru Eva, för han sa: ”Hon ska bli mor till alla som lever.” Och HERREN Gud gjorde kläder av djurhudar åt Adam och hans hustru. HERREN Gud sa: ”Eftersom människan har blivit som en av oss, med kunskap om det goda och det onda, får hon inte ta och äta också av livets träd och så leva i evighet.” Därför visade HERREN Gud ut dem ur Edens trädgård och skickade bort dem för att bruka den jord de hade skapats av. Herren drev ut människan och öster om Edens trädgård placerade han keruberna och ett flammande svärd för att skydda vägen till livets träd. Adam låg med sin hustru Eva, och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Kain, för hon sa: ”Med HERRENS hjälp har jag fått en människa!” Hennes nästa barn var Abel, Kains bror. Abel blev herde, medan Kain blev lantbrukare. En gång kom Kain med en del av sin skörd av frukt som offergåva till HERREN. Också Abel kom med de feta köttstyckena från sina förstfödda lamm. HERREN såg med välbehag på Abel och hans offer, men inte på Kain och hans offer. Detta gjorde Kain vred, och han sänkte blicken. ”Varför är du så vred?” frågade HERREN. ”Varför sänker du huvudet? Om du gör rätt är du ju accepterad, men om du inte gör rätt, lurar synden vid dörren. Synden åtrår dig, men du ska råda över den!” Kain föreslog sin bror att de skulle gå ut på fälten tillsammans. Medan de var där, överföll Kain sin bror och dödade honom. HERREN sa till Kain: ”Var är din bror Abel?” ”Det vet jag inte”, sa Kain. ”Ska jag hålla reda på min bror?” Men Herren sa: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Från och med nu är du förbannad och förvisad från den mark som öppnade sin mun för att ta emot din brors blod ur din hand. Den kommer inte längre att ge dig någon skörd. Du ska vara hemlös och fredlös och irra omkring på jorden.” Kain svarade HERREN: ”Mitt straff är större än jag kan bära, för du har förvisat mig från min mark och från dig själv och gjort mig till en rastlös vandrare. Vem som helst som ser mig kan döda mig.” Då svarade HERREN: ”De kommer inte att döda dig, för jag ska ge ett sju gånger värre straff åt den som gör det.” Sedan satte HERREN ett märke på Kain, för att ingen som mötte honom skulle döda honom. Kain gick sedan bort från HERREN och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Därefter låg Kain med sin hustru, och hon blev gravid och födde Henok. När Kain sedan byggde en stad, kallade han den Henok efter sin son. Henok var Irads far. Irad var Mechujaels far, Mechujael var Metushaels far, Metushael var Lemeks far. Lemek gifte sig med två kvinnor  —  Ada och Silla. Ada födde ett barn som hette Javal, och han blev stamfar för alla som bor i tält och lever av boskapsskötsel. Hans bror hette Juval, och han var den förste att spela lyra och flöjt. Silla födde Tuval Kain. Han var den förste att gjuta redskap av koppar och järn. Tuval Kain hade en syster som hette Naama. En dag sa Lemek till sina båda hustrur: ”Ada och Silla, hör på! Lemeks hustrur, hör mina ord! Jag har dödat en man för att han sårat mig, en ung man för att han skadat mig. Kain ska hämnas sju gånger, men Lemek sjuttiosju gånger!” Adam låg igen med sin hustru, och hon födde ytterligare en son. Han fick namnet Set, för Eva sa: ”Gud har gett mig en annan son i stället för honom som Kain dödade.” Set fick en son som han kallade Enosh. Det var under dennes livstid som människorna började åkalla HERRENS namn. Här följer en förteckning över Adams släkt. Människan var lik Gud när hon skapades. Gud skapade dem till man och kvinna, och välsignade dem och kallade dem människor när de skapades. Adam var 130 år när hans son Set föddes. Denne liknade honom och var hans avbild. Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar och dog 930 år gammal. Set var 105 år när hans son Enosh föddes. Sedan levde han ytterligare 807 år och fick söner och döttrar och dog 912 år gammal. Enosh var 90 år när hans son Kenan föddes. Sedan levde han ytterligare 815 år och fick söner och döttrar och dog 905 år gammal. Kenan var 70 år när hans son Mahalalel föddes. Sedan levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar och dog 910 år gammal. Mahalalel var 65 år när hans son Jered föddes. Sedan levde han ytterligare 830 år och fick söner och döttrar och dog 895 år gammal. Jered var 162 år när hans son Henok föddes. Sedan levde han ytterligare 800 år och fick söner och döttrar och dog 962 år gammal. Henok var 65 år när hans son Metushelach föddes. Sedan levde han ytterligare 300 år i gemenskap med Gud och fick söner och döttrar. Han blev 365 år. Henok vandrade i gemenskap med Gud och fanns sedan inte mer, för Gud tog bort honom. Metushelach var 187 år när hans son Lemek föddes. Sedan levde han ytterligare 782 år och fick söner och döttrar och dog 969 år gammal. Lemek var 182 år när han fick en son. Lemek kallade honom för Noa, för han sa: ”Han kommer att ge oss tröst under det hårda arbetet med den jord som HERREN har förbannat.” Sedan levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar och dog 777 år gammal. När Noa var 500 år fick han tre söner, Sem, Ham och Jafet. Befolkningen började föröka sig nu på jorden, och döttrar föddes åt människorna. Då såg Guds söner att människors döttrar var vackra och gifte sig med dem de ville ha. Då sa HERREN: ”Min Ande ska inte förbli hos människan för alltid, eftersom hon är kött. Hennes tid ska vara 120 år.” På den tiden, och även senare, fanns det jättar på jorden. När Guds söner låg med människornas döttrar, fick de barn. De var de gamla tidernas kända hjältar. HERREN Gud såg vidden av den mänskliga ondskan på jorden, och att människornas liv och tankar ständigt var alltigenom inriktade på det onda. HERREN sörjde att han hade skapat dem, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sa: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jorden, och tillsammans med dem alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, för jag ångrar att jag skapade dem.” Men på Noa såg HERREN med välvilja. Detta är berättelsen om Noas släkt: Noa var en rättfärdig och oklanderlig man bland sina samtida. Han levde i gemenskap med Gud. Han hade tre söner: Sem, Ham och Jafet. I Guds ögon blev världen mer och mer fördärvad och full av våld. Gud såg hur fördärvad jorden var: hela människosläktet levde ett fördärvat liv. Och Gud sa till Noa: ”Jag har beslutat mig för att utplåna hela människosläktet, för på grund av människan är jorden fylld av våld. Jag ska utplåna både henne och jorden. Bygg en ark av goferträ, gör olika rum i arken och täta den med jordbeck både invändigt och utvändigt. Gör den 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. Gör också ett tak med en halv meters resning, sätt en dörr på sidan och gör ett nedre däck, ett mellandäck och ett övre däck. Jag ska låta en översvämning täcka jorden och förgöra varje levande varelse, alla som det finns livsande i. Allting på jorden kommer att gå under. Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du ska gå in i arken tillsammans med din hustru, dina söner och deras hustrur. Ta ett par av varje djurart, en hane och en hona, med dig i arken för att hålla dem vid liv med dig. Ett par av varje art av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur ska komma till dig för att överleva. Samla också ihop all slags mat som ni och dessa kan äta.” Noa gjorde allt precis som Gud hade befallt. Sedan sa HERREN till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj, för i denna tid är det bara dig som jag funnit vara rättfärdig. Av de rena fyrfotadjuren ska du ta sju par av varje art, hane och hona. Av alla orena djur ska du ta ett par, hane och hona. Också av himlens alla fåglar ska du ta sju par, hane och hona, av varje slag, för att de ska överleva på jorden. Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla levande varelser som jag har skapat.” Noa gjorde i allt som HERREN hade befallt honom. Han var 600 år när översvämningen kom över jorden. Han gick in i arken med sin hustru, sina söner och sina svärdöttrar, för att fly undan översvämningen. Hanar och honor av alla fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och alla markens kräldjur kom in i arken till Noa parvis, precis som Gud hade befallt Noa. En vecka senare kom flodvattnen över jorden. Noa var 600 år gammal när floden kom den sjuttonde dagen i andra månaden. Då bröt det stora djupets källor fram, och himlens luckor öppnades. Regnet föll över jorden under fyrtio dygn. Men Noa hade samma dag gått in i arken med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur. Med dem fanns de olika sorterna av vilda djur och boskap, alla slags kräldjur, fåglar och andra bevingade djur. De kom alla till Noa, ett par av varje levande varelse, de som har livsande i sig. Hanar och honor av alla slags djur kom, precis som Gud hade befallt Noa. Och HERREN stängde dörren efter honom. Under fyrtio dagar kom floden över jorden. Det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt högt ovanför jorden. Vattnet steg högre och högre, och arken flöt på vattnet. Vattnet steg allt mer och täckte slutligen alla berg under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över de högsta topparna. Hela myllret av jordens levande varelser gick under: fåglar, boskap, vilda djur, hela jordens vimmel av smådjur och alla människor. Allt som andades och levde på torra land dog, ja, allt liv på jorden utplånades. Allt levande på jorden utplånades: människor och djur, kräldjur och himlens fåglar. Bara Noa och de som var med honom i arken blev kvar. Vattnet täckte jorden i 150 dagar. Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga. Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen. Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka. I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sa Gud till Noa: ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra. Sedan byggde Noa ett altare åt HERREN. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. HERREN kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort. Så länge som jorden finns kvar kommer sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig att upphöra.” Gud välsignade Noa och hans söner och sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden! Alla vilda djur och fåglar, allt som rör sig på marken, och fiskar i haven kommer att vara rädda och känna skräck för er, för jag har ställt dem under er makt. Allt levande som rör sig ska vara er föda, liksom jag gett de gröna växterna. Men ät aldrig kött som har blod, dess liv, i sig. Ert eget blod ska jag utkräva vedergällning för. Jag ska utkräva den av varje djur, och av människor ska jag utkräva en annan människas liv om någon dödar en annan. Den som utgjuter en annan människas blod, hans blod ska utgjutas av en människa, för Gud gjorde människan till sin avbild. Var fruktsamma, föröka er och bli en stor mängd på jorden!” Sedan sa Gud till Noa och hans söner: ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ättlingar och med alla levande varelser med er, alla fåglar och boskapsdjur och vilda djur, alla som kom ut ur arken. Jag ska upprätthålla mitt förbund med er och aldrig mer låta flodvattnen utplåna allt liv och fördärva jorden.” Gud sa: ”Jag ska sätta ett tecken på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser som är med er för alla kommande generationer: min regnbåge sätter jag bland molnen. Den ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen, och jag ska komma ihåg mitt förbund med er och med varje levande varelse och aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och utplåna allt liv. När regnbågen är i skyn, ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och alla slags levande varelser på jorden.” Och Gud sa till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund jag instiftat mellan mig och allt levande på jorden.” Noas tre söner som kom ut ur arken hette Sem, Ham och Jafet. (Ham var Kanaans far.) Alla folken på jorden härstammar från dessa Noas tre söner. Noa blev lantbrukare och planterade en vingård. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham, Kanaans far, sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel, höll den över sina axlar och gick in baklänges i tältet och täckte sin fars nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll för att inte se sin far naken. När Noa vaknade ur sitt rus och fick reda på vad hans yngste son hade gjort honom, sa han: ”Kanaan ska vara förbannad och vara den lägste av sina bröders slavar.” Sedan sa han: ”Välsignad är HERREN, Sems Gud. Må Kanaan vara deras slav. Må Gud låta Jafet växa och leva tillsammans med Sem och Kanaan vara deras slav.” Noa levde ytterligare 350 år efter floden och var 950 år gammal när han dog. Detta är berättelsen om Noas söners, Sems, Hams och Jafets, släkt. De fick söner efter floden. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisha och Tarshish, kittéerna och rodanéerna. Deras ättlingar spred sig till olika kustländer med sina skilda folk, stammar och språk. Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan. Från Kush härstammade också Nimrod, den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför HERREN, och hans namn blev ett ordspråk: ”En väldig jägare inför HERREN, som Nimrod.” Kärnan i hans rike omfattade Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Shinars land. Därifrån utsträckte han sitt välde till Assyrien. Han byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen, som är beläget mellan Nineve och Kelach, den stora staden. Misrajim var stamfar till ludéerna, anaméerna, lehavéerna, naftuchéerna, patruséerna, kasluchéerna, som filistéerna härstammar från, och kaftoréerna. Kanaan var far till Sidon, som var hans förstfödde. Han var också stamfar till Het, jevuséerna, amoréerna, girgashéerna, hivéerna, arkéerna, sinéerna, arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Slutligen spred sig Kanaans ättlingar från Sidon och hela vägen till Gerar, ända till Gaza och till Sodom, Gomorra, Adma och Sevojim, bort till Lasha. Dessa var Hams ättlingar efter sina stammar, språk, länder och folkslag. Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner och blev stamfar till alla Evers ättlingar. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. Arpakshad var far till Shelach, och Shelach var far till Ever. Ever fick två söner, den ene hette Peleg och den andre Joktan. På Pelegs tid delades jorden. Hans bror hette Joktan. Joktan var far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, Hadoram, Usal, Dikla, Oval, Avimael, Saba, Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. De bodde i området från Mesha till Sefar, bergstrakten i öster. Dessa var alltså Sems ättlingar, efter sina stammar, språk, länder och folkslag. Dessa är Noas söners stammar efter sina släkter. Från dem har alla folk spridit sig över jorden efter floden. Alla människorna på jorden talade ett och samma språk. När de spred sig österut, upptäckte de en slätt i Shinar och bosatte sig där. De sa till varandra: ”Låt oss tillverka bränt tegel.” Så använde de tegel som byggsten och beck som murbruk. Sedan sa de: ”Låt oss bygga en stad med ett torn som når upp till himlen och göra vårt namn känt, så att vi inte skingras över hela jorden.” Men när HERREN kom ned för att se staden och tornet som de höll på att bygga, sa han: ”De är ett folk och har ett och samma språk. När de börjar så här kommer inget att bli omöjligt för dem! Kom, låt oss gå dit ner och ge dem olika språk, så att de blir förvirrade och inte kan förstå varandra!” Så skingrade HERREN dem över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Det är därför som den kallas Babel, för det var där som HERREN förvirrade dem genom språkförbistringen och skingrade dem därifrån över hela jorden. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var 100 år gammal, föddes hans son Arpakshad två år efter floden. Efter Arpakshads födelse levde Sem ytterligare 500 år och fick söner och döttrar. När Arpakshad var 35 år gammal föddes hans son Shelach, och därefter levde han ytterligare 403 år och fick söner och döttrar. Shelach var 30 år gammal när hans son Ever föddes, och han levde därefter ytterligare 403 år och fick söner och döttrar. Ever var 34 år gammal när hans son Peleg föddes, och han levde därefter ytterligare 430 år och fick söner och döttrar. Peleg var 30 år gammal när hans son Regu föddes, och han levde därefter ytterligare 209 år och fick söner och döttrar. Regu var 32 år gammal när Serug föddes, och han levde därefter ytterligare 207 år och fick söner och döttrar. Serug var 30 år gammal när hans son Nachor föddes, och han levde därefter ytterligare 200 år och fick söner och döttrar. Nachor var 29 år gammal när hans son Terach föddes, och han levde därefter ytterligare 119 år och fick söner och döttrar. När Terach var 70 år gammal var han far till Abram, Nachor och Haran. Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach var far till Abram, Nachor och Haran, och Haran var far till Lot. Haran dog i det land där han föddes, i Ur i Kaldéen, medan hans far ännu levde. Både Abram och Nachor gifte sig. Abrams hustru hette Saraj, och Nachors hustru Milka, dotter till Haran som var far till både Milka och Jiska. Men Saraj kunde inte få några barn. Terach tog sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj och lämnade Ur i Kaldéen för att flytta till Kanaans land. Men de stannade och bosatte sig i staden Harran. Där dog Terach, 205 år gammal. HERREN sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig! Jag ska göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, så att du blir till välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som hädar dig. Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.” Då bröt Abram upp, som HERREN hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer. Här uppenbarade sig HERREN för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar.” Abram byggde ett altare där åt HERREN som hade uppenbarat sig för honom. Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt HERREN och åkallade HERREN. Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev. Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler. Men HERREN sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde. Abram begav sig alltså från Egypten med sin hustru och allt han ägde till Negev, och Lot följde med honom. Abram var nu mycket rik och ägde boskap, silver och guld. Han fortsatte sedan från lägerplats till lägerplats, från Negev mot Betel, till den plats där han förut hade slagit läger mellan Betel och Aj, och där han byggt ett altare. Där åkallade han nu HERREN igen. Också Lot, som förflyttade sig tillsammans med Abram, hade får och nötboskap och tält. Landet kunde inte försörja dem båda, för de hade så stora egendomar att de inte kunde stanna på samma plats tillsammans. Stridigheter uppstod mellan Abrams och Lots herdar. (Kanaanéerna och perisséerna bodde i landet vid den tiden.) Då sa Abram till Lot: ”Det får inte råda osämja mellan dig och mig och mellan våra herdar. Vi är ju nära släktingar. Är inte hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig! Går du åt vänster så går jag åt höger. Går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, som var väl bevattnad överallt. Hela området ända bort till Soar var som HERRENS trädgård eller som Egyptens land. Detta var innan HERREN hade förstört Sodom och Gomorra. Därför valde Lot hela Jordanslätten. Han gick österut, och på så sätt skildes de från varandra. Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade mycket mot HERREN. Efter det att Lot gått därifrån, sa HERREN till Abram: ”Se dig omkring, från din plats åt norr och söder, öster och väster. Hela detta land som du kan se ska jag ge till dig och dina ättlingar för all framtid. Jag ska ge dig många ättlingar, ja, som dammkornen som inte kan räknas ska inte heller dina ättlingar kunna räknas. Vandra nu omkring i landet, ty jag ska ge dig det.” Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till HERREN. Vid den här tiden startade Amrafel, Shinars kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tidal, Gojims kung, ett krig mot Bera, Sodoms kung, Birsha, Gomorras kung, Shinav, Admas kung, Shemever, Sevojims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar). Dessa kungar förenade sina arméer i Siddimdalen, dalen vid Döda havet. Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror. Under det fjortonde året kom Kedorlaomer dit med sina allierade. Han segrade över refaéerna i Ashterot Karnajim, över suséerna i Ham, över eméerna i Shave Kirjatajim. Horéerna, som bodde på berget Seir, drev han ända till El Paran vid öknen. De vände sedan om till En Mishpat, som senare kallades Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område, liksom amoréernas, som bodde i Haseson Tamar. Kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela, nuvarande Soar, drog ut och ordnade sina arméer till strid i Siddimdalen mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok, fem kungar mot fyra. Dalen var full av gropar med jordbeck. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen. Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras egendom och mat. Sedan drog de därifrån. De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde. En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebrén Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amorén Mamre, bror till Eshkol och Aner, vilka alla var Abrams allierade. När Abram fick reda på att hans brorson Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan. Den natten delade han upp sina män, och de anföll dem och förföljde den flyende armén till Hova, norr om Damaskus. Han fick tillbaka hela bytet som de tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och de andra. När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Shavedalen, som senare kallades Kungsdalen. Kungen i Salem, Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste, kom och gav Abram bröd och vin. Sedan välsignade Melkisedek Abram: ”Må Gud den Högste, himlens och jordens Skapare, välsigna Abram! Välsignad vare Gud den Högste, som har överlämnat dina fiender till dig!” Då gav Abram Melkisedek en tiondel av allting. Kungen i Sodom vädjade till Abram: ”Ge mig bara folket. Behåll själv hela bytet.” Men Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid HERREN Gud den Högste, himlens och jordens skapare, att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd eller sandalrem från dig. Du ska inte kunna säga: ’Jag har gjort Abram rik.’ Jag ska ingenting ha. Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eshkol och Mamre.” Något senare kom HERRENS ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.” Men Abram svarade: ”Herre, HERRE, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.” Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.” Då kom HERRENS ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande bli.” Och Abram trodde HERREN, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. Han sa till honom: ”Jag är HERREN, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” Men Abram svarade: ”Herre, HERRE, hur kan jag veta att jag ska få det här?” Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem. När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom. Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.” När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna. Den dagen upprättade HERREN detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, hettiternas, perisséernas, refaéernas, amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.” Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar, och så sa Saraj till Abram: ”Eftersom HERREN inte har gett mig några barn, kan du ligga med min slavinna, för att jag kanske kan få barn genom henne.” Abram gick med på hennes förslag. Så gav Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavinna Hagar till sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaans land. Han låg med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, började hon se ner på sin husmor Saraj. Då sa Saraj till Abram: ”Allt är ditt fel! Jag gav min slavinna i din famn, men när hon blev gravid började hon se ner på mig. Må HERREN döma mellan mig och dig!” ”Slavinnan är i dina händer. Gör vad du tycker är bäst”, svarade Abram. Då bestraffade Saraj henne så att hon flydde. HERRENS ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Shur. Ängeln frågade: ”Hagar, Sarajs slavinna, var har du kommit ifrån och vart är du på väg?” ”Jag är på flykt från min husmor Saraj”, svarade Hagar. Då sa HERRENS ängel: ”Gå tillbaka till din husmor och underkasta dig henne!” HERRENS ängel sa vidare: ”Jag ska göra dina ättlingar så talrika att ingen kan räkna dem.” Och HERRENS ängel sa vidare till henne: ”Du är med barn och du kommer att få en son, som du ska kalla Ismael. HERREN har nämligen hört din klagan. Denne din son kommer att vara som en vildåsna. Han kommer att vara emot alla, och alla kommer att vara emot honom. Han ska leva öster om sina bröder.” Därefter kallade Hagar HERREN som talat med henne för ”den Gud som ser mig”, eftersom hon tänkte: ”Jag har sett den som ser mig.” Senare kallades brunnen för Beer Lachaj Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram kallade honom Ismael. Abram var åttiosex år gammal när Hagar födde Ismael åt honom. När Abram var nittionio år gammal, visade sig HERREN för honom och sa: ”Jag är Gud den Väldige. Lev i gemenskap med mig och var oförvitlig! Jag ska upprätta ett förbund mellan oss och ge dig ett oräkneligt antal ättlingar.” Då föll Abram ned med ansiktet mot jorden, och Gud sa: ”Detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. Du ska inte längre heta Abram, utan Abraham, för jag ska låta dig bli far till många folk. Jag ska göra dig mycket fruktsam, och folk och kungar ska härstamma från dig. Jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och dina ättlingar, generation efter generation, ett evigt förbund: jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Jag ska ge hela Kanaans land, där du nu lever som främling, till dig och till dina ättlingar för alltid, och jag ska vara deras Gud.” Gud sa vidare till Abraham: ”Du för din del ska hålla mitt förbund, du själv och dina efterkommande, generation efter generation. Detta förbund mellan mig och er och dina ättlingar innebär att varje manlig individ bland er blir omskuren. Ni ska skära bort förhuden som tecken på förbundet mellan mig och er. Varje pojke, i generation efter generation, ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse, likaså slavar, både de som är födda i ditt hushåll och de som du har köpt från något annat folk och som inte är av din släkt. Alla måste de omskäras, både de som är födda hos dig och de köpta. På kroppen kommer ni så att ha mitt eviga förbund. Den av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren ska utrotas ur folket, för han har brutit mitt förbund.” Sedan tillade Gud: ”Din hustru Saraj ska inte längre heta Saraj, utan Sara och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne. Ja, jag ska välsigna henne och göra henne till mor för många folkslag. Även kungar ska finnas bland hennes ättlingar.” Då föll Abraham ner inför Herren, samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: ”Skulle en hundraåring bli far? Och skulle Sara få barn när hon är nittio år?” Men till Gud sa han: ”Bara du låter det gå bra för Ismael!” Gud svarade: ”Din hustru Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak. Jag ska ingå mitt förbund med honom och hans ättlingar, och det ska gälla i evighet. Beträffande Ismael har jag hört dig. Jag ska välsigna honom också, låta honom bli fruktsam och föröka sig mycket. Tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande. Jag ska göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund upprättar jag med Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.” När Gud slutade samtalet med Abraham, lämnade han honom och steg upp igen. Sedan tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem samma dag, precis som Gud hade sagt till honom. Abraham var 99 år gammal när han omskars, och hans son Ismael var 13 år. Båda blev omskurna på samma dag tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, slavar som var födda i hushållet och de som var köpta utifrån. HERREN visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken. ”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa  —  när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!” Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. Sedan dukade han fram tjockmjölk och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet. ”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. Då sa han: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.” Då frågade HERREN Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? Finns det något som är omöjligt för HERREN? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren. Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen. ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte HERREN. ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på HERRENS väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska HERREN uppfylla vad han lovat Abraham.” Och HERREN sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos HERREN. Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” HERREN svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.” Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.” Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.” ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.” Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.” Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.” När HERREN hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem. När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. ”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.” Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!” Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.” ”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren. Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren. ”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! Vi ska nämligen utplåna staden. HERREN har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.” Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för HERREN tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade. Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.” När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom HERREN ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem. ”Fly för livet”, sa han medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” ”Nej, Herre ”, bad Lot. ”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.” Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar. Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. Då lät HERREN eld och flammande svavel regna ner från himlen, från HERREN, över Sodom och Gomorra. Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare. På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför HERREN. Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott. Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar. En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.” Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp. Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far. Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab. Han blev stamfar till vår tids moabiter. Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han blev stamfar till vår tids ammoniter. Abraham flyttade söderut till Negev och bosatte sig mellan Kadesh och Shur. Under en tid var han i Gerar, och där sa han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då lät Gerars kung Avimelek hämta henne till sig. Men om natten kom Gud till Avimelek i en dröm och sa: ”Du ska dö, eftersom den kvinna du har tagit till dig är gift.” Men Avimelek hade inte legat med henne, så han sa: ”Herre, vill du döda en oskyldig nation? Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: ’Ja, han är min bror.’ Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.” ”Ja, jag vet det”, svarade Gud i en dröm. ”Du har handlat med uppriktigt hjärta. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne. Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, ska både du och hela din familj straffas med döden.” Nästa morgon steg kungen upp tidigt och kallade snabbt samman sina män. Han talade om för dem vad som hade hänt och de blev allesammans mycket rädda. Sedan kallade kungen på Abraham. ”Vad är det du har gjort mot oss?” frågade han. ”Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på det här sättet och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Du har gjort något som inte får göras mot mig.” Avimelek frågade Abraham: ”Vad har fått dig att handla så?” Abraham svarade: ”Jag räknade med att man inte fruktade Gud på denna plats. Jag tänkte att ni kunde döda mig för att få min hustru. Dessutom är hon faktiskt min syster, för vi har samma far, men inte samma mor. Därför kunde jag gifta mig med henne. När Gud skickade iväg mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: ’Visa mig din kärlek genom att säga att jag är din bror, vart vi än kommer.’ ” Då tog kung Avimelek får och oxar och slavar, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara. ”Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo”, sa Avimelek till honom. Sedan vände han sig till Sara: ”Se här, jag ger din bror 1 000 siklar silver som ersättning åt dig inför de dina. På så sätt blir du upprättad inför alla.” Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och hans hustru och slavinnor så att de skulle kunna få barn. HERREN hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet för Saras, Abrahams hustrus, skull. Sedan var HERREN god mot Sara och gjorde vad han lovat. Sara blev med barn och födde en son åt den åldrige Abraham precis vid den tid som Gud hade sagt. Abraham gav sonen Sara födde åt honom namnet Isak. Åtta dagar efter födelsen omskar Abraham honom, som Gud hade befallt. Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes. Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta! Alla som hör detta kommer att skratta med mig. Vem kunde ha talat om för Abraham att Sara skulle komma att amma barn? Ändå har jag fött en son åt honom på hans ålderdom.” Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest. Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade, sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.” Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son. Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar. Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.” Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken. När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt. Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger. Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.” Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka. Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte. Han levde i Paranöknen. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten. Vid den tiden kom kung Avimelek och befälhavaren för hans här, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör. Svär vid Gud att du inte ska bedra mig eller min son eller mina efterkommande, och att du ska vara vänligt inställd mot mig och landet där du bor, på samma sätt som jag har varit mot dig!” Abraham svarade: ”Det svär jag på.” Sedan klagade Abraham för kungen över en brunn, som kungens tjänare tagit över. ”Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?” sa kungen. ”Detta är första gången jag hör talas om detta.” Då gav Abraham kungen får och oxar, och de ingick förbund med varandra. Men när Abraham tog sju lamm och ställde dem åt sidan, frågade Avimelek Abraham: ”Varför gör du så, ställer sju lamm åt sidan?” Abraham svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som en bekräftelse på att denna brunn är grävd av mig.” Från den tiden kallas brunnen Beer Sheva eftersom det var där de svor en ed. Så slöt de ett förbund i Beer Sheva. Sedan reste kung Avimelek och Pikol, befälhavaren för hans här, hem till filistéernas land igen. Abraham planterade ett tamariskträd i Beer Sheva och åkallade där HERREN, den evige Guden. Därefter bodde Abraham i filistéernas land under en lång tid. En tid senare prövade Gud Abraham. ”Abraham!” sa Gud. ”Här är jag”, svarade han. ”Ta med dig din ende son, Isak, som du älskar, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg som jag ska visa dig!” Följande morgon steg Abraham upp tidigt och sadlade sin åsna. Han tog med sig två unga tjänare och sin son Isak, högg ved till brännoffret och började gå mot den plats som Gud hade sagt till honom. På resans tredje dag såg Abraham målet på avstånd. ”Stanna här med åsnan”, sa Abraham till de unga männen, ”så ska jag och pojken gå vidare och tillbe, och sedan kommer vi tillbaka. ” Abraham lade veden till brännoffret på Isaks axlar, medan han själv bar elden och kniven. Tillsammans fortsatte de vidare. ”Far”, sa Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Då frågade Isak: ”Vi har ved och eld, men var är lammet till offret?” ”Gud ska utse ett offerlamm, min son”, svarade Abraham, medan de gick vidare. När de kom fram till platsen som Gud hade talat om för Abraham, byggde han ett altare och på det lade han i ordning veden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att slakta sin son. Då ropade HERRENS ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!” ”Här är jag!” svarade han. ”Rör inte pojken och skada inte honom på något sätt! Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens undanhållit från mig din son, din ende son.” Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ”HERREN utser”. I dag har det blivit till ett ordspråk: ”HERREN utser på sitt berg”. Sedan ropade HERRENS ängel än en gång på Abraham från himlen och sa: ”Jag, HERREN, svär vid mig själv att eftersom du har varit lydig och inte ens undanhållit mig din son, din ende son från mig, ska jag välsigna dig och göra dina efterkommande så många att de blir lika omöjliga att räkna som stjärnorna på himlen eller som sanden på havsstranden. Dina efterkommande kommer att inta sina fienders städer. Genom din avkomma ska alla världens folk bli välsignade, eftersom du har varit lydig mot mig.” Sedan återvände Abraham till tjänarna och de reste tillbaka till Beer Sheva. Abraham bodde i Beer Sheva. En tid därefter fick Abraham ett meddelande om att även Milka, Abrahams bror Nachors hustru, hade fått söner. Den äldste hette Us. Sedan kom Bus, Kemuel, Arams far, Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta söner födde alltså Milka åt Abrahams bror Nachor. Med sin bihustru Reuma hade Nachor också fyra andra barn, nämligen Tevach, Gacham, Tachash och Maaka. När Sara var 127 år gammal, dog hon i Kirjat-Arba, nuvarande Hebron, i Kanaans land. Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. Sedan lämnade han den döda och sa till hettiterna: ”Jag bor här som gäst och främling hos er. Låt mig få köpa ett stycke mark som jag kan ha som gravplats, där jag kan begrava min döda.” Männen svarade: ”Hör nu herre, du är en Guds furste här bland oss. Begrav din döda i den bästa av våra gravar. Ingen av oss ska vägra dig sin gravplats. Du kan begrava din döda i vilken som helst av dem.” Då böjde sig Abraham djupt inför landets folk, hettiterna, och sa: ”Om ni nu vill tillåta mig att begrava min döda här, så hör på mig och tala med Efron, Sochars son, om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, och så får jag en egen familjegrav bland er.” Hettiten Efron satt där bland alla de andra och nu svarade han Abraham medan de andra hörde på inför alla som kommit till stadsporten: ”Min herre, hör på mig! Jag ger dig både åkern och grottan. Med folket som vittnen ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din döda.” Abraham bugade sig än en gång inför landets folk och svarade Efron medan alla lyssnade: ”Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min döda.” Efron svarade Abraham: ”Hör, herre! Ett land värt 400 siklar silver  —  vad betyder det för dig och mig? Gå du och begrav din döda.” Då tog Abraham fasta på Efrons ord och vägde upp det pris Efron hade nämnt inför hettiterna  —  400 siklar silver, enligt gängse affärspraxis. Efrons åker i Makpela, nära Mamre, grottan i änden på åkern och alla träden på åkern, blev så Abrahams egendom där vid stadsporten i närvaro av hettiterna. Och Abraham begravde sedan sin hustru Sara i grottan i Makpela, nära Mamre, i Hebron i Kanaans land. Så köpte Abraham åt sig åkern och grottan av hettiterna som begravningsplats. Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt. Abraham sa till sin förvaltare och äldste tjänare: ”Lägg din hand under min höft och svär vid HERREN, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son av de kanaaneiska flickorna på orten där jag nu bor! Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och ta en hustru åt min son Isak där!” ”Men om jag inte kan hitta en flicka som vill följa med mig till det här landet?” frågade tjänaren, ”ska jag då ta med din son dit, tillbaka till det land som du kommer ifrån?” ”Nej, det får du inte göra vad som än händer”, svarade Abraham. ”HERREN, himlens Gud, förde mig bort från mitt hem, mina fäders land, och svor under ed att ge mig och mina ättlingar detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och du ska finna en flicka därifrån som kan bli min sons hustru. Om hon inte vill följa med dig är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.” Tjänaren lade då handen under sin herre Abrahams höft och svor en ed att göra så. Han tog med sig tio av sin husbondes kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde, och reste till den stad där Nachor bodde, i Aram Naharajim. Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten. ”HERRE, min husbonde Abrahams Gud”, bad han, ”visa att du är god mot min husbonde Abraham och hjälp mig att lyckas. Här står jag nu bredvid denna källa och byns flickor kommer ut för att hämta vatten. Om jag ber en av dem: ’Låna mig din kruka så att jag får dricka’ och hon då säger: ’Javisst, och jag ska ge vatten åt dina kameler också’, så låt det då vara den som du har utsett till din tjänare Isak. Då vet jag att du har visat godhet mot min husbonde.” Innan han knappt hunnit be färdigt, kom Rebecka, dotter till Betuel, son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru, med en vattenkruka på sin axel. Hon var mycket vacker och orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan, fyllde sin kruka och kom upp igen. Tjänaren skyndade fram till henne och bad om vatten att dricka. ”Javisst, min herre”, sa hon och böjde snabbt ner krukan åt honom så att han kunde dricka. Sedan sa hon: ”Jag ska hämta vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.” Hon tömde krukan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog. Tjänaren betraktade henne tyst för att se om HERREN låtit hans färd lyckas eller inte. När kamelerna hade slutat dricka, tog han fram en näsring av guld som vägde en halv sikel, och två guldarmband som vägde tio siklar. ”Säg mig, vems dotter är du?” frågade han. ”Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?” ”Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nachor”, svarade hon, och fortsatte: ”Vi har gott om halm och mat åt kamelerna, och gästrum har vi också.” Då föll mannen ner på marken och tillbad HERREN och sa: ”Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som inte har upphört med att visa sin godhet och trofasthet gentemot min herre! Och mig har HERREN lett till en familj som är släkt med min husbonde.” Flickan sprang hem för att berätta för sin mor och sina närmaste vad som hänt. Rebeckas bror Laban skyndade sig ut till mannen vid källan. Laban hade sett näsringen och ringarna på sin systers armar och hört henne berätta vad mannen sagt till henne. Då kom han nu till mannen som fortfarande stod med sina kameler vid källan. Laban sa till honom: ”Kom, du HERRENS välsignade! Varför står du här ute? Vi har redan gjort i ordning ett rum åt dig. Och plats finns också för dina kameler.” Då följde mannen med till huset. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder. Sedan gav han vatten åt Abrahams tjänare och hans medresenärer, så att de kunde tvätta sina fötter. När maten serverades sa mannen: ”Jag tänker inte äta förrän jag har berättat för er varför jag är här!” Laban sa: ”Ja, naturligtvis. Berätta ditt ärende!” ”Jag är Abrahams tjänare”, förklarade han. ”HERREN har välsignat min husbonde mycket och gett honom en stor rikedom, får och boskapshjordar, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor. När Sara, min husbondes hustru, var mycket gammal, födde hon en son åt honom, och min husbonde har gett honom allt han äger. Nu har min husbonde fått mig att svära på att inte låta sin son gifta sig med någon av flickorna i Kanaan, det land där min husbonde bor. Därför skulle jag bege mig hit till hans fars familj och hans egen släkt, för att hämta en flicka härifrån, som kan gifta sig med hans son. Jag frågade då min herre: ’Men om jag inte kan hitta en flicka som vill komma med mig?’ Han svarade: ’HERREN, i vars gemenskap jag har levt, ska skicka sin ängel med dig och se till att ditt uppdrag kommer att lyckas, så att du får en hustru åt min son från min släkt och min fars familj. Du blir löst från din ed, om mina släktingar, när du kommit till dem, inte vill ge henne åt dig.’ När jag i dag kom till brunnen, bad jag denna bön: ’HERRE, min herre Abrahams Gud, visa mig om du vill låta mitt uppdrag lyckas. Här står jag nu bredvid denna brunn. Jag tänker säga till en av flickorna som kommer hit för att hämta vatten: ”Var snäll och ge mig lite vatten att dricka” och hon ska svara: ”Javisst! Och jag ska vattna dina kameler också.” Låt den flickan vara den som HERREN har utvalt till att bli hustru åt min husbondes son.’ Innan jag hade slutat tala, kom Rebecka med sin vattenkruka på axeln, och hon gick ner till brunnen och hämtade vatten och fyllde krukan. Jag sa till henne: ’Ge mig vatten att dricka!’ Snabbt lyfte hon ner krukan från axeln och sa till mig: ’Javisst, herre, och jag ska ge dina kameler vatten också!’ Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna. Då frågade jag henne: ’Vems dotter är du?’ Hon sa till mig: ’Betuels, Nachors och hans hustru Milkas son.’ Då gav jag henne näsringen och armbanden. Sedan föll jag ner på marken och tillbad HERREN, min herre Abrahams Gud, för att han hade lett mig rätt i mitt sökande efter en flicka från min husbondes brors familj. Säg därför nu: Vill ni visa godhet och trofasthet mot min husbonde? Vill ni inte, säg mig då det, så vet jag vad nästa steg ska bli, om jag ska gå i den ena eller den andra riktningen.” Då svarade Laban och Betuel: ”Detta måste komma från HERREN, så vad kan vi säga? Här är Rebecka. Ta henne och gå! Låt henne bli hustru till din husbondes son, precis som HERREN har sagt.” Vid detta svar föll Abrahams tjänare ner och tillbad inför HERREN. Sedan gav han Rebecka guld- och silversmycken och kläder. Han gav också många värdefulla presenter till hennes mor och bror. Sedan åt och drack tjänaren och de män som var med honom och stannade där över natten. När de gick upp nästa morgon sa tjänaren: ”Låt mig resa tillbaka till min husbonde!” ”Låt Rebecka stanna här hos oss åtminstone tio dagar eller så!” bad hennes mor och bror. ”Sedan kan hon resa.” Men tjänaren bad: ”Hindra mig inte från att resa! HERREN har sett till att mitt uppdrag lyckats. Låt mig nu återvända till min husbonde.” ”Nåväl”, sa de. ”Vi ska ropa på flickan och fråga henne vad hon tycker.” Då ropade de på Rebecka. ”Är du villig att resa med denne man?” frågade de henne. Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” De lät då sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. De välsignade Rebecka med denna välsignelse: ”Må du, vår syster, bli mor till många miljoner! Måtte dina ättlingar inta sina fienders städer.” Rebecka och hennes tjänarinnor steg sedan upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och började resan tillbaka. Under tiden hade Isak, vars hem låg i Negev, återvänt till Beer Lachaj Roi. När han en kväll tog en promenad över fälten försjunken i tankar, tittade han upp och såg kamelerna komma. Rebecka lade märke till honom och steg snabbt ner. ”Vem är den där mannen, som vandrar över fälten för att möta oss?” frågade hon tjänaren. Han svarade: ”Det är min husbondes son.” Då dolde hon sig i sin slöja. Sedan berättade tjänaren hela historien för Isak. Isak förde Rebecka till sin mor Saras tält, och hon blev hans hustru. Han älskade henne och hon blev till stor tröst för honom, eftersom han förlorat sin mor. Abraham skaffade sig ytterligare en hustru. Hon hette Ketura och hon födde honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. Jokshans två söner hette Saba och Dedan. Dedans ättlingar var ashuréerna, letushéerna och leumméerna. Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Avida och Eldaga. Dessa var alltså ättlingar till Ketura. Abraham gav allt han ägde till Isak. Han gav emellertid gåvor även till sina bihustrurs söner, medan han fortfarande levde, och skickade dem till landet i öster, bort från sin son Isak. Abrahams ålder blev 175 år. Sedan gav han upp andan och dog i en hög ålder, nöjd med livet, och förenades med sina förfäder. Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan vid Makpela nära Mamre på den åker som tillhört hettiten Efron, Sochars son, samma åker som Abraham hade köpt av hettiterna. Där begravdes alltså Abraham och hans hustru Sara. Efter Abrahams död välsignade Gud Isak, hans son, som bodde nära Beer Lachaj Roi. Här följer släkttavlan för Ismael, son till Abraham och Hagar, Saras egyptiska slavinna. Ismaels söner i födelseordning var: Nevajot, Ismaels förstfödde, sedan Kedar, Adbeel, Mivsam, Mishma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma. Dessa är namnen på Ismaels söner, och de är också namnen på tolv stamhövdingar med deras byar och läger. Ismael blev 137 år gammal, och sedan dog han och förenades med sina förfäder. Ismaels ättlingar bosatte sig från Havila till Shur, öster om Egypten, vid vägen mot Assyrien, och de låg ständigt i strid med sina bröder. Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons släkt. Abraham blev far till Isak. Isak var 40 år gammal när han gifte sig med Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan Aram och syster till araméen Laban. Isak bad till HERREN för sin hustru, för hon var ofruktsam. HERREN svarade på hans bön, och hans hustru Rebecka blev gravid. Barnen sparkade varandra i hennes mage. Hon sa: ”Varför ska detta hända mig?” och gick och frågade HERREN. HERREN svarade henne: ”Det finns två folk i din livmoder, två folkstammar ska skiljas från dig. Den ena kommer att bli starkare än den andra, och den äldre ska tjäna den yngre.” När det var dags för henne att föda, födde hon tvillingar. Den förste som föddes hade rödaktig hy som var så hårig att den liknade en skinnfäll. Han fick namnet Esau. Sedan föddes den andre tvillingen med sin hand om Esaus häl. Därför kallade de honom Jakob. Isak var sextio år gammal när tvillingarna föddes. Allt eftersom pojkarna växte upp blev Esau en skicklig jägare, som höll till ute på markerna, medan Jakob var mer stillsam och trivdes hemma i tälten. Esau var Isaks favorit, för han tyckte om köttet som Esau kom hem med. Men Rebecka älskade Jakob. En dag när Esau kom hem alldeles utsvulten från jakten, höll Jakob på att koka soppa. ”O, vad jag är hungrig!” klagade Esau. ”Ge mig lite av den där röda soppan som du har!” Därför fick han namnet ”Edom”. ”Det kan jag väl göra, om jag får byta den mot din förstfödslorätt”, svarade Jakob. ”Jag håller ju på att dö. Vad har jag för nytta av förstfödslorätten?” sa Esau. ”Ja, lova då med ed att den är min”, sa Jakob. Esau svor en ed och sålde därmed sin förstfödslorätt till Jakob. Sedan gav Jakob Esau bröd och linssoppa. Han åt och drack och gick sedan och fortsatte med sitt. Så lite värdesatte han sin förstfödslorätt. Det kom en svår hungersnöd över landet, så som det hade gjort under Abrahams tid, och Isak flyttade därför till Gerar, till Avimelek, filistéernas kung. HERREN visade sig där för honom och sa till honom: ”Far inte till Egypten, utan stanna i det land jag säger till dig! Stanna nu här i detta land. Då ska jag vara med dig och välsigna dig, och jag ska ge alla dessa länder till dig och till dina ättlingar, precis som jag med ed lovade din far Abraham. Jag ska göra dina ättlingar lika många som stjärnorna på himlen. Jag ska ge dem alla dessa länder. Genom din avkomma ska alla jordens folk bli välsignade, eftersom Abraham lydde mig och följde mina föreskrifter, befallningar, bud och lagar.” Isak stannade i Gerar. När männen i staden frågade honom om hans hustru, svarade han: ”Hon är min syster.” Han vågade inte säga att hon var hans hustru, för han var rädd att de skulle döda honom för Rebeckas skull, för hon var mycket vacker. Men efter att han redan varit där en tid, fick Avimelek, filistéernas kung, av en händelse se genom fönstret att Isak kelade med Rebecka. Då ropade Avimelek på Isak och sa: ”Hon är ju din hustru! Varför sa du då att hon var din syster?” ”Därför att jag var rädd att jag skulle bli dödad för hennes skull”, svarade Isak. ”Hur kunde du behandla oss på det sättet?” sa Avimelek. ”Någon kunde ju ha legat med henne, och då skulle du ha dragit skuld över oss.” Sedan utfärdade Avimelek en offentlig varning: ”Den som skadar denne man eller hans hustru kommer att dö.” Det året blev Isaks skördar enorma, hundra gånger den säd han sått, för HERREN välsignade honom. Han blev snart en rik man med alltmer växande rikedomar, tills han var mycket rik. Han hade hjordar av får och getter, boskapshjordar och många tjänare. Men filistéerna blev avundsjuka på honom, och de fyllde igen hans brunnar med jord, alla de brunnar som hans far Abraham hade grävt. Till slut sa Avimelek till Isak: ”Gå någon annanstans! Du har blivit alltför mäktig för oss.” Då flyttade Isak ner till Gerardalen och bodde där i stället. Än en gång grävde Isak upp de brunnar som hade tillhört hans far Abraham, och som filistéerna hade fyllt igen efter hans fars död, och han gav dem samma namn som hans far en gång hade gett dem. Hans herdar grävde också en ny brunn i Gerardalen och fann en underjordisk källa. Då kom herdarna på orten och grälade med Isaks herdar: ”Det är vårt vatten!” Därför kallade de brunnen för Esek. Isaks män grävde då en annan brunn, men det blev strid om den också. Därför kallades den för Sitna. När han då bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn, blev det inget mer bråk om den. Därför kallade de brunnen för Rechovot. De sa nämligen: ”Nu till sist har HERREN gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet.” Därefter gick Isak till Beer Sheva, och sedan visade sig HERREN för honom på natten. ”Jag är din far Abrahams Gud”, sa han. ”Var inte rädd, för jag är med dig och ska välsigna dig. Jag ska ge dig många ättlingar för min tjänare Abrahams skull.” Då byggde Isak ett altare och åkallade HERREN. Han bosatte sig där och hans tjänare grävde en brunn. Sedan fick Isak besök från Gerar: Avimelek kom dit tillsammans med sin rådgivare Achussat och Pikol, befälhavaren över kungens här. ”Varför har ni kommit hit?” frågade Isak dem. ”Ni var ju fientliga mot mig och körde ut mig ur landet.” De sa: ”Vi har tydligt sett att HERREN är med dig. Låt oss svära en ed och sluta ett förbund med varandra. Lova att du inte kommer att skada oss, på samma sätt som vi inte har skadat dig. Faktum är att vi bara har handlat väl emot dig och sänt dig bort i frid. Och nu har HERREN välsignat dig.” Då lagade Isak till en festmåltid åt dem, och de åt och drack. Så snart de steg upp på morgonen, svor de varandra en ed, och sedan skickade Isak hem dem i fred igen. Samma dag kom Isaks tjänare och berättade om brunnen de hade grävt: ”Vi har hittat vatten”, sa de. Därför kallade han brunnen för Shiva. Staden har sedan dess hetat Beer Sheva. Vid 40 års ålder gifte sig Esau med en flicka som hette Judit, dotter till hettiten Beeri. Han gifte sig också med Basemat, hettiten Elons dotter. De gjorde livet bittert för Isak och Rebecka. När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau. Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig. Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.” Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd, sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau: ’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför HERREN innan jag dör.’ Gör nu, min son, precis som jag säger till dig. Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt. Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.” Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.” ”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!” Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om. Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig. Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna. Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd. Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?” ”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.” ”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak. ”Därför att HERREN, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob. Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!” Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom. ”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob. ”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom. ”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan. Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa: ”Doften hos min son är den goda doften från fälten, som HERREN har välsignat. Gud ska ge dig himlens dagg, jordens rikedom och goda skördar av säd och vin. Många folk ska tjäna dig och folkslag böja sig ner för dig. Du ska vara dina bröders herre, och din mors söner ska buga sig djupt inför dig. De som hädar dig ska vara förbannade, och de som välsignar dig ska vara välsignade.” När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt. Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!” ”Vem är det som kommer?” undrade Isak. ”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau. Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.” När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!” ”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak. ”Inte undra på att de kallar honom Jakob! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau. Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?” ”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt. Då svarade hans far Isak: ”Du kommer att bo på ett ställe där det växer dåligt, och där ingen dagg faller ner från himlen. Du kommer att leva av ditt svärd och tjäna din bror, men du kommer slutligen att kasta av dig hans ok och bli fri.” Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.” Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom. ”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran, och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig. När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag? ” Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.” Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: ”Gift dig inte med någon av dessa kanaaneiska flickor! Gå i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, en av din morbror Labans döttrar. Gud den Väldige kommer att välsigna dig och göra dig fruktsam. Du ska föröka dig och bli till många folk. Han ska ge dig och dina ättlingar Abrahams välsignelser som han gav Abraham, och detta land, där du nu lever som främling, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.” Sedan sände Isak iväg Jakob, och denne gav sig iväg till Paddan Aram till sin morbror Laban, araméen Betuels son, Jakobs och Esaus mor, Rebeckas bror. Esau förstod att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att skaffa sig en hustru därifrån. När Isak hade välsignat Jakob hade han varnat honom för att gifta sig med en kanaaneiska. Jakob hade lytt sin far och mor och rest till Paddan Aram. När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna, gick han till Ismael och gifte sig med Machalat, Nevajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig alltså med henne utöver de hustrur han redan hade. Jakob lämnade alltså Beer Sheva och gav sig iväg mot Harran. När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova. Då fick han i en dröm se trappsteg som nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner för dem. Där uppe stod HERREN, som sa: ”Jag är HERREN, Abrahams och din far Isaks Gud. Jag ska ge marken du ligger på till dig och dina ättlingar. Dina ättlingar kommer att bli som stoftet på jorden. Du kommer att utbreda dig från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina ättlingar. Jag är med dig och ska skydda dig vart du än går och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig överge dig. Det jag har lovat dig ska jag också göra.” Sedan vaknade Jakob. ”HERREN är verkligen här”, sa han, ”och det visste jag inte om.” Han greps av fruktan och sa: ”Hur skräckinjagande är inte denna plats! Det kan inte vara annat än Guds hus och himlens port!” Nästa morgon steg han upp tidigt och tog stenen, som han hade haft under huvudet, och reste upp den som en minnessten och hällde olja över den. Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus. Sedan gav Jakob detta löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna resa och ger mig mat och kläder och tryggt för mig tillbaka hem till min far, och om HERREN kommer att vara min Gud, då ska denna minnessten bli ett Guds hus och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!” Jakob reste vidare och kom slutligen till Österlandet. Han fick syn på en brunn på fältet och tre fårhjordar som låg nära brunnen där de brukade vattnas. Men en tung sten täckte brunnen. Seden var att stenen inte togs bort förrän alla hjordar fanns på plats. Efter det att man vattnat dem rullades stenen tillbaka över brunnens öppning. Jakob frågade herdarna: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” ”Från Harran”, svarade de. ”Känner ni någon som heter Laban, Nachors sonson?” De svarade: ”Visst gör vi det.” ”Hur mår han?” ”Han har det bra. Där kommer hans dotter Rakel med fåren.” ”Solen står ju fortfarande högt på himlen. Det är väl ännu inte tid att samla ihop flocken?” frågade Jakob. ”Varför inte vattna fåren och låta dem gå ut på bete igen?” ”Vi kan inte göra det”, svarade de, ”förrän alla hjordarna är samlade och stenen bortrullad. Då vattnar vi fåren.” Medan Jakob fortfarande talade, kom Rakel med sin fars får, för hon tjänstgjorde också som herde. När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram till brunnen och rullade bort stenen och gav sin morbror Labans fårhjord vatten. Sedan kysste Jakob Rakel och brast i gråt. Han förklarade att han var nära släkt med hennes far och son till Rebecka. Hon sprang genast och berättade det för sin far. Så snart Laban hörde om sin systerson Jakobs ankomst, skyndade han sig ut för att möta honom och han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Sedan berättade Jakob sin historia för Laban. ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag”, sa Laban. När Jakob hade varit där ungefär en månad, sa Laban en dag till honom: ”Även om du är min släkting, ska du inte arbeta för mig utan betalning. Hur mycket vill du ha?” Laban hade två döttrar, Lea, som den äldre hette, och hennes yngre syster Rakel. Lea hade milda ögon, men Rakel var välväxt och skön. Jakob älskade Rakel. Därför sa han: ”Om du ger mig din yngsta dotter Rakel till hustru, så ska jag arbeta för dig i sju år.” Laban svarade: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan. Stanna du här.” Alltså arbetade Jakob de följande sju åren för att få Rakel. Tiden kändes lika kort som några dagar, för han älskade henne så. Sedan sa Jakob till Laban: ”Ge mig nu min hustru, min tid har ju gått, så att jag kan förenas med henne.” Då inbjöd Laban alla i trakten till en fest. På kvällen tog Laban sin dotter Lea och gav henne till Jakob, och han låg med henne. Laban gav Lea en av sina slavinnor som hette Silpa. På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. ”Vad är det du har gjort?” sa Jakob. ”Jag arbetade sju år för Rakel! Varför har du bedragit mig så här?” ”Det är inte vår sed att gifta bort den yngre dottern före den äldre”, svarade Laban. ”Fira nu denna bröllopsvecka, så kan du få Rakel också, om du lovar att arbeta för mig ytterligare sju år.” Jakob gick med på detta och när bröllopsveckan med Lea var över, gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. Laban gav Rakel sin slavinna Bilha som tjänsteflicka. Jakob låg också med Rakel, och han älskade henne mer än Lea. Sedan arbetade han för Laban i ytterligare sju år. Eftersom HERREN såg att Lea inte var älskad, lät han henne få barn medan Rakel inte kunde få några. Lea blev alltså med barn och födde en son som hon gav namnet Ruben, för hon sa: ”HERREN har sett mitt lidande, och nu kommer min make att älska mig.” Hon blev snart med barn igen och födde en son till. Då sa hon: ”HERREN hörde att jag inte fick någon kärlek, och han gav mig ytterligare en son.” Hon gav honom namnet Simon. Åter blev hon med barn och födde en son. Nu sa hon: ”Nu kommer väl ändå min man att hålla sig till mig, eftersom jag har gett honom tre söner.” Därför gav hon denne son namnet Levi. Än en gång blev hon med barn och födde en son. Hon sa: ”Nu vill jag prisa HERREN!” Hon gav honom namnet Juda. Sedan fick hon inga fler barn. När Rakel förstod att hon inte kunde få några barn, blev hon avundsjuk på sin syster. ”Ge mig barn, annars dör jag!”, vädjade hon till Jakob. Då blev Jakob arg och sa: ”Jag är väl inte Gud? Det är han som hindrat dig från att få barn.” Då sa Rakel till honom: ”Ligg med min slavinna Bilha, så får hon föda barn åt mig.” Hon gav honom alltså sin slavinna Bilha till bihustru. Han låg med henne, och hon blev med barn och födde honom en son. Rakel sa: ”Gud har gett mig rättvisa, han har hört min bön och gett mig en son.” Hon gav därför honom namnet Dan. Rakels slavinna blev med barn igen och gav Jakob ytterligare en son. Rakel sa: ”Jag har stridit Guds strider med min syster, och jag har vunnit.” Så gav hon pojken namnet Naftali. När Lea nu insåg att hon inte längre kunde bli med barn, gav hon sin slavinna Silpa till Jakob som bihustru, och snart födde också Silpa honom en son. Lea sa: ”Till lycka!” och gav honom namnet Gad. Sedan födde Silpa honom ytterligare en son, och Lea sa: ”Jag är lycklig! De andra kvinnorna kommer att prisa mig lycklig.” Och hon gav pojken namnet Asher. En dag under veteskörden när Ruben var ute på fälten fann han några kärleksäpplen som han tog med sig hem till sin mor Lea. Rakel bad då henne: ”Ge mig några av din sons kärleksäpplen!” Men Lea svarade: ”Räcker det inte med att du har tagit min make ifrån mig? Nu vill du ha min sons kärleksäpplen också!” Rakel sa: ”Han får ligga med dig i natt i utbyte mot kärleksäpplena.” När Jakob kom hem från fälten den kvällen, gick Lea ut för att möta honom. ”Du måste komma till mig”, sa hon. ”Jag har nämligen gett min sons kärleksäpplen som betalning för dig.” Då låg han med henne den natten. Och Gud svarade på Leas böner. Hon blev med barn igen och födde sin femte son åt Jakob. Hon sa: ”Gud har belönat mig för att jag har gett min slavinna till min man.” Så gav hon honom namnet Isaskar. Sedan blev hon med barn igen och födde en sjätte son åt Jakob. Då sa hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu kommer min man att hedra mig för att jag har gett honom sex söner.” Och hon gav pojken namnet Sebulon. Senare födde hon också en dotter som hon gav namnet Dina. Då kom Gud ihåg Rakel och hörde hennes böner och gjorde henne fruktsam. Hon blev med barn och födde en son. ”Gud har tagit bort min skam”, sa hon. Hon gav sonen namnet Josef, för hon sa: ”Må HERREN ge mig ytterligare en son.” Efter att Rakel fött Josef, sa Jakob till Laban: ”Låt mig resa tillbaka hem till mitt land! Låt mig ta med mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för och resa min väg. Nog har jag väl arbetat tillräckligt för dig nu!” Laban sa till honom: ”Visa mig välvilja och stanna! Jag har förstått genom spåtecken att HERREN har välsignat mig för din skull. Hur mycket vill du ha som lön? Jag tänker betala vad du än begär.” Jakob svarade: ”Du vet hur troget jag har tjänat dig under alla dessa år och hur din boskap har blivit i min vård. Du hade inte mycket när jag kom, men din rikedom har blivit enorm. HERREN har välsignat dig genom allt jag gör. När ska jag få en chans att skaffa något åt min egen familj?” ”Vad ska jag ge dig?” frågade Laban igen. Jakob svarade: ”Du ska inte ge mig någonting, men om du gör som jag föreslår, ska jag fortsätta att vakta dina får och getter. Låt mig gå ut bland dina hjordar i dag och välja ut alla brokiga, spräckliga och mörka djur bland fåren och dem som är spräckliga och brokiga bland getterna. Ge dem till mig som lön. Så ska min hederlighet kunna testas i framtiden när du kommer för att se vad som blivit min lön: om det finns några getter i min hjord som inte är brokiga eller spräckliga eller får som inte är mörka, så ska de betraktas som stulna.” ”Överenskommet!” svarade Laban. ”Vi gör som du säger!” Redan samma dag samlade han ihop alla bockar som var strimmiga och brokiga, alla getter som var brokiga eller spräckliga, alla med vita fläckar och alla mörka bland fåren. Han överlämnade dem till sina söner. Han höll tre dagsresors avstånd mellan sig själv och Jakob, medan Jakob vaktade resten av Labans hjord. Jakob tog friska skott från poppel, mandel och platan och skalade av delar av barken, så det blev vita strimlor i den. Han lade ut käpparna han skalat strimlor på vid vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när de kom för att dricka. De parade sig när de kom för att dricka. Hjordarna parade sig alltså framför käpparna, och deras avkomma blev brokig, spräcklig och strimmig. Jakob förde sedan undan ungdjuren i en egen hjord. De övriga djuren ställde han mot de strimmiga och mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans. Varje gång de kraftiga tackorna skulle para sig, lade han fram de strimmiga grenarna i hoarna, så att de parade sig framför dem. Men när de svaga djuren skulle para sig, lade han inte dit dem. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. Jakob blev mycket rik och hade stora flockar av småboskap, många slavar och slavinnor, kameler och åsnor. Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom. HERREN talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.” Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. ”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig. Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ” Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!” Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där. ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna. Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte. Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss! I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten. Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat  —  fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! Om inte min fars Gud hade varit med mig  —  Abrahams Gud, som även Isak fruktade  —  skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen i natt.” Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.” Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed. ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. Det kallades också Mispa, för Laban sa: ”Må HERREN vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.” ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar, döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem. Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim. Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.” Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han. Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du HERRE, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.” Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ” Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret. Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra. Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ”Vad heter du?” frågade mannen. ”Jakob”, svarade han. ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel, för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob. När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda. Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig. ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.” ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan. ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.” Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.” Esau återvände då till Seir samma dag, men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot. Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på. Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel. En dag gick Dina, den dotter Lea fött åt Jakob, för att besöka flickorna i trakten. När hivén Shekem, fursten Hamors son, fick se henne, tog han henne med sig. Han låg med henne och kränkte henne. Han blev djupt förälskad i henne och försökte vinna hennes kärlek. Sedan talade han med sin far Hamor om detta. ”Se till att jag får gifta mig med den där flickan.” Jakob fick snart veta att hans dotter blivit vanärad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen, höll han tyst om saken tills de återvänt hem. Under tiden gick fursten Hamor, Shekems far, till Jakob för att tala om saken. När Jakobs söner kom tillbaka från fälten, fick de höra om det inträffade. De blev förtvivlade och greps av vrede eftersom det var en skamlig gärning Shekem hade begått i Israel när han låg med Jakobs dotter. Sådant får inte ske. Hamor sa till dem: ”Min son Shekem är verkligen kär i er syster. Låt honom få gifta sig med henne! Gift in er här med oss. Låt era döttrar gifta sig med våra söner, så ska vi ge våra döttrar som hustrur åt era unga män. Ni kan slå er ner var ni än vill bland oss och skaffa er ägodelar och ägna er åt affärer och bli rika.” Sedan talade Shekem till Dinas far och bröder: ”Visa mig välvilja och låt mig få henne till hustru. Jag ska ge er vad ni än vill ha. Det spelar ingen roll vilken hemgift eller gåva ni kräver, för jag ska betala den, bara ni ger mig flickan till hustru.” Eftersom Shekem hade behandlat deras syster så illa, lurade Jakobs söner Shekem och hans far Hamor. De sa nämligen: ”Vi kan inte ge vår syster till en man som inte är omskuren. Det skulle vara en skam för oss. Vi kan bara ge vårt samtycke på ett villkor, och det är att alla era män låter omskära sig och blir som vi. Då kan vi gifta bort våra döttrar och bo här och förena oss med er, så att vi kan bli ett folk. Men om ni inte vill låta omskära er, tar vi flickan med oss och flyttar härifrån.” Hamor och Shekem gick med på förslaget. Den unge mannen skyndade sig iväg för att göra som de hade föreslagit, för han var mycket kär i Jakobs dotter. Han var den mest ansedde i hela sin fars släkt. Hamor och Shekem framträdde därför i stadsporten inför stadens män och talade till dem. ”Dessa män är våra vänner”, sa de. ”Låt oss inbjuda dem att bo här i landet och röra sig fritt här. Landet är ju stort nog att rymma dem och vi kan gifta oss med deras döttrar och de med våra. Men de tänker bara stanna här och bli ett folk med oss på ett villkor, och det är att vi alla låter omskära oss på samma sätt som de. Om vi gör det kommer all deras boskap, allt de äger och alla deras djur att bli vårt. Låt oss göra som de vill, så att de bosätter sig här ibland oss.” Alla män i staden gick med på Hamors och hans son Shekems förslag. Alla lät omskära sig, samtliga män i hela staden. Men tre dagar senare, när såren var ömma, tog Jakobs två söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden och dödade utan motstånd varenda man där, även Hamor och hans son Shekem. De tog med sig Dina från Shekems hus och gick sedan därifrån. Sedan gick alla Jakobs söner över de slagna in till staden och plundrade den, eftersom deras syster hade vanhedrats där. De tog alla får, kor och åsnor, allt som de kunde lägga beslag på, både inne i staden och ute på fälten. De tog all egendom, alla kvinnor och barn och allt som fanns i husen. Då sa Jakob till Simon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort så att alla hatar mig i hela landet, både kanaanéerna och perisséerna. Vi är så få. Om de bestämmer sig för att anfalla oss, kommer de att döda både mig och min familj.” ”Skulle de då få behandla vår syster som en prostituerad?” svarade de. ”Flytta nu till Betel och bosätt dig där”, sa Gud till Jakob. ”Bygg där ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde från din bror Esau.” Då befallde Jakob hela sin familj och alla han hade med sig: ”Gör er av med avgudarna som ni har med er, rena er och ta på er rena kläder! Vi ska nämligen gå till Betel, där jag ska bygga ett altare åt den Gud, som besvarade mina böner när jag var i nöd och som var med mig på min resa.” Då gav de Jakob alla sina avgudar och sina örhängen, och han grävde ner alltsammans under terebinten nära Shekem. Sedan började de sin vandring igen. Gud satte skräck i människorna i städerna runt omkring, så att ingen förföljde Jakobs söner. Slutligen kom Jakob och alla han hade med sig fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaans land. Där reste Jakob ett altare som han kallade El Betel. Det var ju i Betel som Gud hade visat sig för honom när han flydde från sin bror. Strax därefter dog Rebeckas barnsköterska Debora. Hon begravdes under eken i dalen nedanför Betel och den kom att heta Gråteken. När Jakob återvände från Paddan Aram, visade sig Gud för honom igen och välsignade honom. Och Gud sa till honom: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel.” Så gav han honom namnet Israel. Gud talade vidare till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig! Av dig ska det bli ett stort folk, ja, många folk. Många kungar ska finnas bland dina ättlingar, och jag ska ge dig det land som jag gav till Abraham och Isak. Jag ska också ge det till dina ättlingar.” Så lämnade Gud honom och steg upp igen från den plats där han talat med Jakob. Jakob reste en sten på platsen där Gud hade visat sig för honom. Han hällde ett dryckesoffer och olja på den. Jakob kallade platsen Betel, eftersom Gud hade talat till honom där. De lämnade Betel och reste mot Efrata. Medan de fortfarande hade en bit kvar till Efrata, blev det dags för Rakel att föda. Förlossningen blev mycket svår. Under den svåra förlossningen sa barnmorskan till henne: ”Var inte rädd! Du får en son till.” Men Rakel var döende, och i sin sista stund gav hon honom namnet Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. Rakel dog alltså och begravdes nära vägen till Efrata som numera kallas Betlehem. Jakob reste en minnessten vid hennes grav och den står där än i dag. Sedan reste Israel vidare och slog läger bortom Migdal-Eder. Medan han bodde där i landet, låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick veta det. Jakob hade tolv söner: Leas söner: Ruben, Jakobs förstfödde, Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. Rakels söner: Josef och Benjamin. Rakels slavinna Bilhas söner: Dan och Naftali. Leas slavinna Silpas söner: Gad och Asher. Dessa var Jakobs söner, som föddes i Paddan Aram. Slutligen kom Jakob fram till sin far Isak vid Mamre i Kirjat-Arba, som nu kallas Hebron, där Abraham och Isak hade bott. Isak blev 180 år, sedan dog han och förenades med sina förfäder, gammal och mätt på livet. Hans söner Esau och Jakob begravde honom. Här följer berättelsen över Esaus släkt, han som också kallas Edom: Esau gifte sig med flickor från Kanaan: Ada, dotter till hettiten Elon, Oholivama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sivon, och Basemat, dotter till Ismael och syster till Nevajot. Med Ada fick Esau sonen Elifas. Med Basemat fick han Reguel. Med Oholivama fick han sönerna Jeush, Jalam och Korach. Dessa föddes åt Esau i Kanaans land. Esau tog sina hustrur, barn, hela sitt husfolk, sin boskap och sina dragdjur, all rikedom som han hade fått i Kanaans land, och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. Det fanns inte rum för dem båda på grund av all den egendom de hade. Landet där de bodde räckte inte till för dem nu när de hade så mycket djur. Så bosatte sig Esau i Seirs bergsbygd, dvs. Edom. Här följer en släkttavla för Esau, stamfar till edoméerna i bergslandet Seir: Esaus söner hette: Elifas, som var född av Esaus hustru Ada, och Reguel, född av Esaus hustru Basemat. Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. Med sin bihustru Timna fick Elifas, Esaus son, dessutom Amalek. Dessa var ättlingar till Esaus hustru Ada. Reguels söner var: Nachat, Serach, Shamma och Missa. De var ättlingar till Esaus hustru Basemat. Med sin hustru, Oholivama, dotter till Ana och sondotter till Sivon, fick han sönerna Jeush, Jalam och Korach. Från Esau kom följande stamhövdingar: Esaus förstfödde Elifas söner var hövdingarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, Korach, Gatam och Amalek, som var Elifas stamhövdingar i Edom, alltså Adas ättlingar. Esaus son Reguels ättlingar var Nachat, Serach, Shamma och Missa, som alltså var stamhövdingar i Edom, Esaus hustru Basemats ättlingar. Esaus hustru Oholivamas ättlingar var stamhövdingarna Jeush, Jalam och Korach. De var alltså stamhövdingar som härstammade från Esaus hustru Oholivama, dotter till Ana. Dessa var Esaus söner och stamhövdingar som härstammade från dem. Esau är lika med Edom. Horéen Seirs söner, urinvånarna i landet, var följande: Lotan, Shoval, Sivon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Dessa var alltså Seirs söners, horéernas, stamhövdingar i Edom. Lotans söner var Hori och Hemam. Timna var syster till Lotan. Shovals söner var Alvan, Manachat, Eval, Shefo och Onam. Sivons söner var Aja och Ana. Detta var den Ana som upptäckte de heta källorna i ökenlandet medan han gick och vaktade sin fars åsnor. Anas barn var Dishon och Oholivama. Dishons söner var Hemdan, Eshban, Jitran och Keran. Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan. Dishans söner var Us och Aran. Horéernas stamhövdingar var Lotan, Shoval, Sivon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Dessa var alltså horéernas stamhövdingar i Seirs land, efter sina områden. Detta är de kungar som härskade i Edom innan Israel hade någon kung: Bela, Beors son, blev kung i Edom, och namnet på hans stad var Dinhava. När Bela dog blev Jovav, Serachs son, från Bosra, kung efter honom. När Jovav dog blev Husham från temanéernas land kung efter honom. När Husham dog blev Bedads son Hadad kung. Han besegrade midjaniterna i Moab, och han regerade från Avit. När Hadad dog besteg Samla från Masreka tronen. När sedan Samla dog blev Saul från Rechovot vid floden kung efter honom. När Saul dog blev Akbors son Baal Hanan kung. När Baal Hanan dog blev Hadar kung efter honom. Han regerade från Pagu. Hans hustru hette Mehetavel och var dotter till Matred, som var dotter till Me Sahav. Detta är alltså namnen på Esaus stamhövdingar, namn för namn efter sina släkten och boplatser: furstarna Timna, Alva, Jetet, Oholivama, Ela, Pinon, Kenas, Teman, Mivsar, Magdiel och Iram. Dessa var Edoms stamfurstar efter deras boplatser i det land de tagit i besittning, och detta var Esau, Edoms stamfar. Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott. Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång dräkt. Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom. En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer. ”Hör här vad jag drömde”, sa han. ”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” ”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt. Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt. En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.” Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där. När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom. ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!” När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far. När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra som de förde med sig till Egypten. Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. När några midjanitiska köpmän kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder. Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen? ” Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.” Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.” Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom. Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet. Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. Där träffade han en kanaaneisk flicka, dotter till Shua, som han gifte sig med. Han låg med henne och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Er. Så väntade hon barn igen och födde en son som hon gav namnet Onan. Hon födde ytterligare en son som hon gav namnet Shela. Shela föddes i Kesiv. Till sin förstfödde son Er skaffade Juda en hustru som hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, var en ogudaktig man inför HERREN och därför dödade HERREN honom. Då sa Juda till Onan: ”Ligg med din brors hustru och fullfölj din svågerplikt gentemot henne, så att din bror får avkomma.” Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans eget. När han låg med sin brors hustru, lät han sin säd spillas på marken för att inte skaffa en son åt brodern. I HERRENS ögon var detta ont. Därför dödade han även Onan. Då sa Juda till sin svärdotter Tamar: ”Lev nu som änka i din fars hus, tills min son Shela blivit gammal nog att gifta sig.” Han var rädd och tänkte att kanske också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Tamar flyttade då hem till sin far. Efter en lång tid dog Judas hustru, Shuas dotter. När sorgetiden var över, gick Juda och hans vän adullamiten Hira till Timna till fårklippningen där. När det berättades för Tamar att hennes svärfar hade gått för att klippa fåren i Timna, tog hon av sig sina änkekläder, tog på sig en slöja och höljde sig. Så satte hon sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon hade vid det laget insett att hon inte skulle ges som hustru till Shela fast denne nu var fullvuxen. Juda lade märke till henne och trodde att hon var en prostituerad, eftersom hennes ansikte var beslöjat. Därför gick han till henne där hon satt vid vägen och föreslog att hon skulle ligga med honom, ovetande om att hon var hans egen svärdotter. ”Hur mycket tänker du betala mig?” frågade hon. ”Jag kan skicka dig en killing från min hjord”, föreslog Juda. ”Och vilken pant tänker du ge mig tills du har skickat geten?” frågade hon. ”Vad vill du ha för pant?” undrade han. ”Ditt sigill, sigillsnodden och din vandringsstav”, svarade hon. Han gav henne vad hon begärde. När han sedan låg med henne, blev hon med barn. Sedan gick hon därifrån, tog av sig slöjan och klädde sig i sina änkekläder igen. Juda skickade sin vän från Adullam för att ta killingen till henne och hämta tillbaka den pant som han hade gett henne, men han kunde inte hitta henne. Då frågade han männen där: ”Var finns den där tempelprostituerade som brukar hålla till vid vägen i Enajim?” ”Vi har aldrig haft någon tempelprostituerad här”, svarade de. Då gick han tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat hitta henne någonstans och han talade om att männen på platsen sagt att det inte varit någon tempelprostituerad där. ”Låt henne få behålla sakerna då!” sa Juda. ”Annars riskerar vi att skämma ut oss. Jag skickade ju ändå killingen, men du kunde inte hitta henne.” Tre månader senare berättades det för Juda att hans svärdotter Tamar hade horat och nu var med barn. ”För ut henne och bränn henne!” befallde Juda. Men när de förde ut henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Jag är gravid genom mannen som äger dessa saker: sigillet, snodden och vandringsstaven. Se efter om du känner igen dem!” Juda erkände att de tillhörde honom och sa: ”Hon är rättfärdigare än jag, för jag gav henne inte till min son Shela.” Juda låg aldrig med Tamar igen. När det var dags för Tamar att föda, visade det sig att det var tvillingpojkar. Vid förlossningen stack den ene fram en hand. Barnmorskan band en röd tråd runt handleden och sa: ”Denne kom ut först.” Men han drog tillbaka sin hand och den andre kom ut först. ”Så du bryter dig fram!” sa hon. Därför fick han heta Peres. Strax efteråt föddes hans bror med den röda tråden runt handleden, och han fick namnet Serach. Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. HERREN var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, och denne förstod att HERREN var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade HERREN egypterns hus på grund av Josef. HERREN välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta. Josef var välbyggd och såg bra ut. Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne. Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?” Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne. En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, ropade hon på husfolket och sa till dem: ”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.” Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.” När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. Men HERREN var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där. Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för HERREN var med honom och allt han gjorde lyckades väl. Någon tid senare hände det sig att den egyptiske kungens vinsmakare och bagare förbröt sig mot sin herre, kungen i Egypten. Farao blev så arg på sina båda hovmän, sin förste vinsmakare och sin chefsbagare, att han lät sätta båda två i häkte hos befälhavaren för livgardet i det fängelse där Josef satt. Befälhavaren satte Josef till att betjäna dem. De blev kvar där en tid. Båda hovmännen, den egyptiske kungens vinsmakare och bagaren, hade under samma natt i fängelset var sin dröm men med olika betydelser. På morgonen när Josef kom till dem lade han märke till att de såg nedstämda ut. ”Varför ser ni så sorgsna ut?” frågade han faraos hovmän, som satt där i fängelset tillsammans med honom i hans husbondes hus. ”Vi har båda drömt i natt, men det finns ingen här som kan berätta vad drömmarna betyder”, svarade de. ”Att tolka är Guds uppgift”, svarade Josef. ”Berätta för mig vad ni såg!” Vinsmakaren berättade sin dröm för Josef: ”I min dröm såg jag framför mig en vinstock med tre grenar som började knoppas och blomma, och snart fanns det klasar med mogna vindruvor. Jag höll faraos vinbägare i handen, och jag tog vindruvorna och kramade ur saften i bägaren och gav honom att dricka.” ”Det här är vad drömmen betyder”, sa Josef. ”De tre grenarna betyder tre dagar. Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ge dig din ställning som vinsmakare tillbaka. Då ska du åter sätta faraos bägare i hans hand som du gjorde förut när du var hans vinsmakare. Men tänk på mig när det går bra för dig och visa mig den vänligheten att du nämner om mig för farao, så att jag slipper ut härifrån! Först blev jag bortrövad från hebréernas land och nu sitter jag i denna fängelsehåla trots att jag inte har gjort något ont.” När mästerbagaren såg att uttydningen av den första drömmen blev så bra, berättade också han sin dröm för Josef. ”I min dröm hade jag tre korgar med bröd på huvudet. I den översta korgen fanns många olika slags bakverk till farao, men fåglarna kom och åt upp dem ur korgen på mitt huvud.” ”Uttydningen är att de tre korgarna betyder tre dagar”, sa Josef till honom. ”Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ta det av dig. Han ska hänga upp din kropp på en påle. Då ska fåglarna komma och äta ditt kött.” Tre dagar senare inföll faraos födelsedag, och han hade ordnat en fest för folket i palatset. Han upphöjde då inför hovet både vinsmakaren och mästerbagaren: Vinsmakaren fick upprättelse och sin ställning tillbaka, så att han åter räckte bägaren åt farao, medan mästerbagaren blev upphängd, precis som Josef hade uttytt drömmarna. Men vinsmakaren glömde bort Josef och ägnade honom inte mer en tanke. En natt två år senare drömde farao att han stod på Nilens strand, när sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i vassen. Efter dem kom sju andra kor upp ur floden, fula och magra. De gick fram och ställde sig på stranden bredvid de feta korna. Sedan åt de magra korna upp de sju välmående och feta. Då vaknade farao. Snart somnade han om igen och hade ännu en dröm. Han såg sju sädesax på samma strå, välformade och fylliga. Sedan visade sig ytterligare sju ax komma fram, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden. De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen. Då vaknade farao igen och förstod att det var en dröm. Följande morgon var han mycket orolig. Han kallade på alla trollkarlar och vise män i Egypten och berättade drömmarna för dem men ingen kunde uttyda dem för farao. Då yttrade sig kungens vinsmakare: ”Idag måste jag påminna om mina brott. För en tid sedan då farao var arg på oss tjänare satte farao mig och mästerbagaren i fängelse hos befälhavaren för livgardet. En natt fick bagaren och jag var sin dröm och varje dröm hade sin särskilda betydelse. Vi berättade drömmarna för en ung hebré som var där med oss och var slav hos befälhavaren för livgardet och han berättade för oss vad drömmarna betydde. Allt inträffade precis som han hade sagt: jag återupprättades och fick tillbaka min ställning och den andre blev hängd.” Farao lät genast skicka efter Josef. Han fördes omedelbart från fängelsehålan och efter att ha rakat sig och bytt kläder, kom han inför farao. ”Jag hade en dröm i natt”, berättade farao för honom. ”Ingen kan berätta för mig vad den betyder. Men jag har hört att du kan tolka drömmar du får höra.” ”Inte jag själv”, svarade Josef. ”Men Gud kan ge farao det önskade svaret.” Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag. Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.” ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd. Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart. Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.” Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare. Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande såsom denne man?” Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.” Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom. Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen, och framför Josef ropade man ”Böj knä!” Farao satte honom så över hela Egypten. Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.” Farao gav Josef namnet Safenat Paneach. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen i On. Josef reste sedan omkring i Egypten. Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet. Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt. Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. Josef kallade sin äldste son Manasse, för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” Den andre sonen kallade han Efraim, för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.” Slutligen hade de sju goda åren gått. Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt. När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem. När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt. När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!” Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan. Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden. Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.” Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.” ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.” ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!” Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse. Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.” Så fick de göra, men sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.” De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon. Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem. Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?” När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem: ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ” När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna. Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.” Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.” Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.” Men svälten var fruktansvärd i landet. När säden som de hade fört med sig från Egypten var slut, sa fadern till dem: ”Res dit igen och köp lite mat åt oss!” Men Juda sa till honom: ”Mannen menade allvar när han sa: ’Kom inte tillbaka till mig igen utan er bror!’ Låter du vår bror följa med oss, så reser vi för att köpa säd åt dig. Men om du inte låter honom följa med, kan vi inte resa. Mannen sa ju till oss att vi inte fick komma tillbaka till honom utan vår bror.” ”Varför gjorde ni detta mot mig att ni berättade att ni hade en bror till?” sa Israel. ”Mannen frågade noga om vår familj”, svarade de. ”Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: ’För hit er bror?’ ” Juda sa till sin far: ”Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av och så får överleva, annars kommer vi att dö av svält allihop, både vi och våra barn. Jag garanterar hans trygghet. Du får hålla mig personligen ansvarig för honom. Om jag inte för honom tillbaka, så bär jag skulden inför dig resten av livet. Hade vi inte dröjt så här, skulle vi redan ha hunnit tillbaka för andra gången.” Till slut sa deras far Israel till dem: ”Om det inte går att undvika så gör så här: ta landets bästa produkter i era säckar som gåva åt den där mannen, lite balsam, lite honung, dragantgummi, myrra, pistagenötter och mandlar. Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag, och ta er bror och res iväg. Måtte Gud den Väldige låta mannen visa barmhärtighet mot er, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka! Men om jag måste förlora mina barn, så får det bli som det blir.” Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten, där de fick träda fram inför Josef. När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: ”Ta med dessa män hem till mig, slakta djur och laga maten, för de ska äta middag tillsammans med mig.” Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs hus. Bröderna blev rädda när de fördes dit. ”Det är för att pengarna låg i säckarna förra gången som vi nu förs hit”, tänkte de. ”Nu kommer han att anfalla oss och övermanna oss. Sedan kommer han att göra oss till slavar och ta våra åsnor.” De gick fram till Josefs närmaste man vid ingången till Josefs hus och talade till honom: ”Hör på oss, herre. När vi hade varit här första gången för att köpa mat, stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar. Då fann vi att alla pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka, tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som kan ha lagt pengarna i säckarna.” ”Oroa er inte för det”, sa Josefs närmaste man till dem. ”Ni behöver inte vara rädda. Er Gud, er fars Gud har gett er en skatt i era säckar. Jag fick betalt för säden.” Sedan förde mannen ut Simon till dem. Mannen visade dem in i huset, och de fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder. De tog sedan fram sina gåvor till Josef som skulle komma vid middagstiden, för de hade fått veta att de skulle äta där. När Josef kom hem, gav de honom gåvorna som de fört med sig till huset och bugade sig djupt inför honom. Han frågade hur de hade haft det och tillade: ”Och hur mår er gamle far, som ni berättade om? Lever han fortfarande?” ”Ja”, svarade de. ”Vår far, din tjänare, lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt inför honom igen. Josef såg på sin bror, sin mors son Benjamin och frågade: ”Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Måtte Gud vara nådig mot dig, min son!” Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av kärlek till sin bror och blev tvungen att hitta ett ställe där han kunde gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där. Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och befallde att maten skulle serveras. Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egypterna vid ännu ett annat. Egypterna kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för det skulle ha varit avskyvärt för dem. Bröderna satt mitt emot Josef i åldersordning, från den äldste till den yngste. De såg förvånade på varandra. Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin  —  fem gånger så mycket som till någon av de andra. De åt och drack glatt tillsammans. Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor. När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ” När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om. ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.” De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom. ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.” ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.” Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’ Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss  —  så fäst som han är vid pojken  —   kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. Herre, jag  —  din tjänare  —  lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.” Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det. ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna. ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många. Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land. Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!” Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra. Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada. Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.” Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. Han gav dessutom nya kläder till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver och fem uppsättningar kläder. Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan. Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob. ”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.” Israel gav sig alltså iväg med alla sina tillhörigheter. När han kom till Beer Sheva offrade han slaktoffer till sin far Isaks Gud. Under natten talade Gud i en syn till Israel. ”Jakob! Jakob!” sa han. ”Ja, här är jag”, svarade Jakob. ”Jag är Gud”, sa Gud, ”din fars Gud. Var inte rädd för att resa ned till Egypten, för jag ska göra dig till ett stort folk där. Jag ska följa dig till Egypten, och jag ska föra dig tillbaka därifrån. Josefs hand kommer att sluta dina ögon.” Då lämnade Jakob Beer Sheva. Israels söner tog med sig sin far Jakob, tillsammans med sina barn och hustrur, och de reste med de vagnar som farao hade skickat för att hämta dem. De tog med sig sina djur och alla de ägodelar som de samlat i Kanaans land, och så kom Jakob och hela hans familj till Egypten. Jakob tog med sig alla sina barn, söner och döttrar, sonsöner och sondöttrar, hela sin släkt. Här följer namnen på Israels söner som kom till Egypten, Jakob och hans söner, av vilka Ruben var den förstfödde: Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Simons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, vars mor var en kanaaneisk kvinna. Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serach. Er och Onan hade dock dött i Kanaan. Peres söner hette Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Jashuv och Shimron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jachleel. Dessa var alla ättlingar till Jakob och Lea, och tillsammans med dottern Dina, som också föddes åt Jakob i Paddan Aram, var de trettiotre personer. Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. Ashers söner var Jimna, Jishva och Jishvi, Beria och de hade en syster som hette Serach. Berias söner hette Hever och Malkiel. Dessa sexton personer var barn till Jakob och Silpa, den slavflicka som Lea fått av sin far Laban. Jakobs och hans hustru Rakels söner var Josef och Benjamin. Josefs söner var Manasse och Efraim, födda i Egypten av Asenat, dotter till Poti Fera, präst i On. Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Echi, Rosh, Muppim, Huppim och Ard. Dessa var Rakels och Jakobs söner, sammanlagt fjorton personer. Dans son var Hushim. Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem. Dessa var Jakobs söner med Bilha, Rakels slavflicka som Laban gett sin dotter, sammanlagt sju personer. De ättlingar som reste med Jakob till Egypten var sextiosex till antalet, sönernas hustrur oräknade. Om man också räknar med Josefs två söner som föddes åt honom i Egypten, utgjorde Jakobs hela familj i Egypten totalt sjuttio personer. Jakob sände Juda i förväg till Josef för att hitta fram till Goshen. När de kom till Goshen, gjorde Josef sig beredd med sin vagn och mötte dem där. Så snart han fick se sin far kastade han sig i hans famn. De kramade om varandra och grät länge. Sedan sa Israel till Josef: ”Nu är jag beredd att dö, för jag har sett dig igen och vet att du lever.” Josef sa sedan till sina bröder och till hela sin fars familj: ”Jag ska gå och berätta för farao att mina bröder och hela min fars familj har kommit hit till mig från Kanaans land och att ni är herdar och att ni har fört med er era hjordar och allt ni äger. När sedan farao kallar på er och frågar er om ert yrke, så ska ni säga till honom: ’Vi, dina tjänare, har varit herdar ända sedan ungdomen, vi liksom våra förfäder.’ När han hör detta, kommer han att låta er bo här i Goshens land.” Herdar var nämligen avskydda av egypterna. Josef gick och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land med alla sina hjordar och tillhörigheter. De befinner sig nu i Goshens land.” Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för farao. Farao frågade dem: ”Vad har ni för yrke?” De svarade: ”Vi, dina tjänare, är herdar, som våra förfäder. Vi har kommit för att bo en tid här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber dig om tillstånd att få bosätta oss i Goshens land.” Farao sa då till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Hela landet är öppet för dig. Låt dem bo i den bästa delen av landet  —  Goshen passar utmärkt. Och om du vet några av dem som är skickliga nog, så ge dem ansvaret också för mina hjordar.” Sedan tog Josef sin far Jakob till farao och Jakob hälsade farao med en välsignelse. ”Hur gammal är du?” frågade farao honom. Jakob svarade: ”Min vandringstid har bara blivit 130 få och hårda år, inte alls som mina förfäders.” Sedan välsignade Jakob farao innan han gick därifrån. Josef lät sin far och sina bröder bosätta sig i Egypten och gav dem land i de bästa områdena, i Ramses land, precis som farao hade befallt. Josefs far och bröder och hela hans fars husfolk fick också sitt underhåll av Josef, alltefter familjernas storlek. Hungersnöden blev allt värre i hela regionen, hela Egypten och Kanaans land var utan mat och höll på att gå under av svält. Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förde dem till faraos palats. När även pengarna tog slut både i Egypten och i Kanaan, kom egypterna till Josef och sa: ”Våra pengar är slut, men ge oss bröd! Varför ska vi behöva dö här inför dig?” ”Nåväl”, svarade Josef. ”Om era pengar är slut, får ni ge mig era djur i utbyte mot mat.” Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Josef försörjde dem det året i utbyte mot alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten. Följande år kom de tillbaka igen och sa: ”Vi kan inte dölja detta för dig, herre. Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger. Varför ska vi behöva förgås här inför dig, både vi och vår jord? Köp oss och marken vi äger, i utbyte mot mat, så ska vi med vår mark bli slavar åt farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir ödelagt.” Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och till slut ägde farao hela landet. På så sätt blev hela Egyptens folk faraos slavar. Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick sitt underhåll från farao och fick således mat av farao och behövde alltså inte sälja sin jord. Sedan sa Josef till folket: ”Nu har jag köpt både er och all mark åt farao. Här får ni utsäde till åkrarna. Men när ni skördar, så tillhör en femtedel av allt ni får farao. Behåll de resterande fyra femtedelarna till utsäde och till mat åt er själva och era familjer och era barn.” ”Du har räddat våra liv”, sa de. ”Låt oss alltid få möta din välvilja, herre! Vi blir gärna faraos slavar.” Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land och den gäller fortfarande: farao ska ha en femtedel av all skörd som skatt. Detta gällde dock inte det land som ägdes av prästerna. Israeliterna bodde alltså i Goshens land i Egypten och skaffade sig mark där. De var fruktsamma och förökade sig mycket. Jakob levde sjutton år i Egypten och blev 147 år gammal. När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: ”Visa mig den välviljan att lägga handen under min höft och svär att du ska visa mig den godheten och trofastheten att du inte begraver mig i Egypten, utan när jag gått till vila hos mina fäder, ta mig ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Och Josef lovade att göra som han sa. ”Lova det med en ed”, fortsatte Jakob. Då svor Josef eden, och Israel böjde sig ner, lutad mot sin stav. En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Han tog med sig dit sina två söner Manasse och Efraim. När Jakob hörde att hans son Josef hade kommit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen och sa till honom: ”Gud den Väldige visade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig och sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam, och du ska bli till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina ättlingar som egendom för all framtid.’ Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon. Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet. När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem. Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem. Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.” Josef tog pojkarna från Israels knä och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde. Sedan välsignade han Josef och sa: ”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med, Gud, som har varit min herde hela livet, ängeln som löst mig från allt ont, må välsigna dessa pojkar. De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn. Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!” Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.” Så välsignade han pojkarna denna dag med orden: ”Israels folk ska välsigna varandra genom att säga: ’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ” Han satte alltså Efraim före Manasse. Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg som jag tog från amoréerna med svärd och båge.” Jakob kallade sedan samman alla sina söner och sa: ”Ställ er här hos mig, så ska jag berätta för er vad som kommer att hända med er under kommande dagar. Kom hit och lyssna till mig, Jakobs söner, lyssna till Israel, er far! Ruben, du min förstfödde, min styrka, den första frukten av min kraft. Du är den högste i ära, den störste i kraft. Men du är som svallande vatten, därför ska du inte längre räknas som den förste, för du gick till din fars säng, du vanhelgade min bädd. Simon och Levi är bröder, våldet är deras svärd. Jag vill inte delta i deras råd, inte vara i deras sällskap. I vrede har de dödat män, och oxar har de stympat i sitt övermod. Förbannad vare deras vrede, för den är våldsam och deras grymhet som är så enorm. Därför ska jag skingra dem i Jakob, sprida ut dem till hela Israel. Juda, dina bröder kommer att prisa dig. Du kommer att förgöra dina fiender. Din fars söner ska böja sig inför dig. Juda är ett ungt lejon, som reser sig från sitt byte. Han lägger sig ned som ett lejon som slår sig till ro. Vem vågar oroa honom? Spiran ska inte vika från Juda, och inte härskarstaven från hans hand, förrän den kommer som den tillhör. Alla folk ska lyda honom. Han binder sin åsna vid en vinstock, ja, åsnefölet vid en utvald gren. Han tvättar sina kläder i vin och sin mantel i druvornas blod. Hans ögon är mörkare än vin och hans tänder är vitare än mjölk. Sebulon ska bo vid havets strand och bli en hamn för skeppen, med sina gränser utsträckta till Sidon. Isaskar är en stark åsna, som vilar bland fållorna. När han ser hur skön viloplatsen är och hur gott landet är, böjer han sig ner och går in under bördan av tvångsarbete. Dan ska ge sitt folk rättvisa, som en av stammarna i Israel. Han ska vara som en orm på vägen, en huggorm på stigen, som stinger hästen i hälen, så att dess ryttare faller av baklänges. Jag väntar på räddning från dig, HERRE! Ett band av rövare ska överfalla Gad, men han ska falla dem i ryggen. Asher ska laga till utsökta maträtter som passar en konungs bord. Naftali är som en hind, som man släppt lös och som föder välskapta kalvar. Josef är ett ungt fruktträd, ett ungt fruktträd vid källan. Hans grenar når över muren. Han ansätts bittert av skyttarna, av bågskyttar som går till anfall, men han håller sin båge stadigt med fast arm, för Jakobs Mäktige, Herden, Israels Klippa, stöder honom. Din fars Gud ska hjälpa dig, den Väldige ska välsigna dig med himlens välsignelser ovanifrån och med djupets välsignelser underifrån, med bröstets och livmoderns välsignelser. Din fars välsignelser sträcker sig högre än de uråldriga bergen, än de eviga höjdernas härlighet. Detta ska vara välsignelserna över Josef, över hjässan på honom som är fursten bland bröderna. Benjamin är en hungrig varg. Han uppslukar sitt rov på morgonen, och på kvällen delar han bytet.” Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sa till dem när han gav dem var och en sin egen välsignelse. Sedan befallde han dem: ”Jag ska snart samlas till mitt folk, och då ska ni begrava mig hos mina förfäder i Kanaans land, i grottan på hettiten Efrons åker, grottan på åkern i Makpela vid Mamre i Kanaan, den åker som Abraham köpte av hettiten Efron som begravningsplats. Där är Abraham och hans hustru Sara begravda. Där ligger också Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea. Det är den åker och grotta som köptes från hettiterna.” När Jakob hade gett dessa befallningar till sina söner, drog han upp sina fötter i sängen, drog sitt sista andedrag, dog och förenades så med sina fäder. Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom. Sedan bad han de läkare som var i tjänst hos honom att balsamera hans far. Läkarna balsamerade då Israel, vilket tog fyrtio dagar, den tid som balsameringen tar. Egypterna sörjde honom i sjuttio dagar. När sorgetiden var över, talade Josef med faraos hovmän och sa: ”Visa mig den välviljan att tala med farao för mig. Säg att min far fick mig att med ed lova att när han dog skulle jag begrava honom i den grav som han låtit hugga ut åt sig i Kanaan. Be om tillstånd för mig att resa dit upp och begrava min far och sedan komma tillbaka.” Farao svarade: ”Gå och begrav din far, som du har lovat honom med ed.” Då begav sig Josef iväg för att begrava sin far, tillsammans med alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hus och de äldste i Egypten, och alla Josefs släktingar, hans bröder och hans fars familj. Men sina små barn och alla hjordar lämnade de kvar i Goshens land. Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef. När de kom fram till Goren Haatad på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan, och Josef sörjde sin far i sju dagar. Invånarna där, kanaanéerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad och sa: ”Det är en mycket stor sorgehögtid som egypterna håller där.” Därför gav de platsen namnet Avel Misrajim. Jakobs söner gjorde alltså som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom där i grottan på Makpelas åker, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt som begravningsplats av hettiten Efron. Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava hans far. Men efter sin fars död sa Josefs bröder: ”Nu kommer Josef kanske att hysa agg mot oss och ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom”. Därför sände de bud till honom och lät säga: ”Innan din far dog bad han: ’Säg till Josef: Vi ber dig förlåta dina bröder deras synd och allt det onda vi har gjort mot dig.’ Vi ber dig därför: ’Förlåt oss, din fars Guds tjänare, allt det onda vi gjort.’ ” När Josef fick meddelandet brast han i gråt. Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: ”Vi är dina slavar.” Men Josef sa till dem: ”Var inte rädda! Jag är väl inte Gud. Det ni avsåg var ont mot mig, men Gud förvandlade det till något gott, för att göra det som nu har skett och för att rädda många människors liv. Var inte rädda! Jag ska själv ta hand om er och era familjer.” Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem. Josef och hans fars familj blev alltså kvar i Egypten. Josef blev 110 år gammal. Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn kunde han adoptera. ”Jag kommer snart att dö”, sa Josef till sina bröder, ”men Gud ska ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han med ed har lovat Abraham och Isak och Jakob.” Josef fick israeliterna att lova med en ed och sa: ”Gud kommer att ta sig an er och då ska ni föra mina kvarlevor härifrån.” Sedan dog Josef 110 år gammal och man balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten. Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten: Ruben, Simon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher. Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet. Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.” Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. De tvingade dem till slavarbete och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra. Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?” ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.” Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer. Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva. Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända. En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon. Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom. När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose, för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.” En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden. Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?” Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land. En gång vilade han vid en brunn. Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten. När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.” Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom, för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.” Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Gud såg på israeliterna och tog sig an dem. En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb, Guds berg. Då visade sig HERRENS ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. Då HERREN såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud. HERREN talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. ”Jag är med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.” ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn?’ Vad ska jag svara då?” ”JAG ÄR DEN JAG ÄR”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter JAG ÄR har sänt dig.” Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att HERREN, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig. Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att HERREN, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’ De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’HERREN, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till HERREN, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’ Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.” Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att HERREN aldrig har uppenbarat sig för mig?” ”Vad är det du har i din hand?” frågade HERREN honom. ”En herdestav”, svarade han. ”Kasta den på marken”, sa HERREN till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. Då sa HERREN till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. ”Detta ska få dem att förstå att HERREN, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Stick nu in handen innanför din mantel”, sa HERREN. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit som snö av spetälska. ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut. ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.” Mose svarade: ”HERRE, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.” ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade HERREN honom. ”Är det inte jag, HERREN, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.” ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. Då blev HERREN arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.” Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro. Innan Mose lämnade Midjan, sa HERREN till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.” Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav. HERREN sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. Då ska du säga till honom: ’Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son. Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ” Vid ett nattläger under resan kom HERREN emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” Sedan lät Herren honom vara. Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen. Vid samma tid sa HERREN till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. Mose talade om för Aron allt som HERREN hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra. Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. Aron berättade för dem vad HERREN hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. Då trodde folket, när de hörde att HERREN tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad. Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ” Då svarade farao: ”Vem är då HERREN, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN och tänker inte släppa Israel.” De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till HERREN, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.” Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!” Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!” Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm. Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem. Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.” Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är  —  lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till HERREN. Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.” Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, sa de: ”HERREN ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!” Mose vände sig på nytt till HERREN och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!” ”Nu ska du få se vad jag tänker göra med farao”, sa HERREN till Mose. ”Han ska tvingas att låta mitt folk gå. Ja, han ska komma att driva dem ut ur sitt land!” Gud talade till Mose: ”Jag är HERREN. Som Gud den Väldige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet HERREN gjorde jag mig inte känd för dem. Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, där de levde som främlingar. Nu har jag hört Israels folks klagan över att egypterna håller dem som slavar och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till israeliterna att jag är HERREN, och att jag ska föra er bort från tvångsarbetet under egypterna och rädda er från ert slaveri och befria er med min starka hand och genom mina stora straffdomar. Jag ska ta emot er som mitt folk och vara er Gud, och ni ska inse att jag är HERREN, er Gud, som har räddat er från tvångsarbetet hos egypterna. Jag ska föra er in i det land, som jag med ed lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra er. Jag är HERREN.” Mose berättade för folket allt detta, men de ville inte lyssna. De var alltför tyngda av sitt missmod och sitt hårda arbete. HERREN sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao, kungen av Egypten, och säg att han måste släppa Israel från sitt land.” Men Mose gjorde invändningar inför HERREN: ”Inte ens israeliterna lyssnar ju till mig. Varför skulle då farao göra det? Jag har ju svårt för att tala.” Då befallde HERREN Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till farao med order om att föra ut folket ur Egypten. Deras familjeöverhuvuden var: Rubens, Jakobs förstfödde sons söner var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter. Simons söner: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, en kanaaneisk kvinnas son. Dessa var Simons släkter. Levis söner i åldersordning hette Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. Gershons söner var Livni och Shimi, efter deras släkter. Kehats söner: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal. Meraris söner: Machli och Mushi. Dessa utgjorde de levitiska släkterna i åldersordning. Amram gifte sig med Jokeved, sin fars syster, som födde åt honom Aron och Mose. Amram blev 137 år. Jishars söner: Korach, Nefeg och Sikri. Ussiels söner: Mishael, Elsafan och Sitri. Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon. Hon födde åt honom Nadav, Avihu, Elasar och Itamar. Korachs söner: Assir, Elkana och Aviasaf. Dessa utgjorde korachiternas släkter. Arons son Elasar gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde åt honom Pinechas. Dessa var familjeöverhuvuden för de levitiska släkterna, släkt för släkt. Det var denne Aron och Mose som HERREN gav befallningen: ”Led hela Israels folk ut ur Egypten, i ordnade härskaror.” Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att leda folket ut ur landet, dessa två, Mose och Aron. HERREN hade talat till Mose i Egypten och sagt: ”Jag är HERREN. Gå och tala om för farao, kungen av Egypten, allt vad jag har sagt.” Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till HERREN: ”Jag har svårt för att tala! Varför skulle farao höra på mig?” Då sa HERREN till Mose: ”Jag har utsett dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Tala om för Aron allt vad jag befaller dig, så att han kan framföra det till farao för att han ska låta Israels folk lämna hans land. Men jag ska förhärda faraos hjärta, och även om jag gör många tecken och under i Egypten, så kommer farao inte att lyssna till er. Men jag ska bära hand på Egypten och leda mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egypten med stora straffdomar. Egypterna ska inse att jag är HERREN, när jag räcker ut min hand mot Egypten och för ut israeliterna därifrån.” Mose och Aron gjorde som HERREN hade befallt dem. Mose var 80 år och Aron 83 år, när de talade med farao. HERREN sa till Mose och Aron: ”När farao begär att ni utför ett under, ska du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao och då ska den förvandlas till en orm.” Mose och Aron gick till farao och gjorde som HERREN hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans hov, och den förvandlades till en orm. Då bad farao sina visa män och trollkarlar att komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster. Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. Faraos hjärta var trots det fortfarande hårt. Han ville inte höra på dem, så som HERREN hade sagt. HERREN sa till Mose att farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå. ”Gå därför till honom imorgon bitti, när han går ner till floden. Vänta vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm. Säg till honom: ’HERREN, hebréernas Gud, har sänt mig för att be dig låta hans folk gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut, men nu säger HERREN: Nu ska du inse att jag är HERREN. Jag ska slå på vattnet i Nilen med min stav, och vattnet ska förvandlas till blod. Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta så illa att egypterna inte kan dricka vattnet.’ ” HERREN fortsatte att tala till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod i hela Egypten, till och med vattnet som finns i trä- och stenkärlen i hemmen.” Mose och Aron gjorde som HERREN hade befallt, och inför farao och alla hans hovmän slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod. Fiskarna i Nilen dog, och vattnet blev så stinkande att egypterna inte kunde dricka det. Det var blod i hela Egypten. Men när de egyptiska magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster, förblev farao hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som HERREN hade sagt. Helt oberörd återvände farao till sitt palats. Men egypterna började gräva runt omkring Nilen för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden. En vecka hade gått sedan HERREN slagit Nilen. HERREN sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger HERREN: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ” HERREN sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.” Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten. Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till HERREN att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.” ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.” ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik HERREN, vår Gud. Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.” Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till HERREN att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. HERREN gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som HERREN hade sagt. Då sa HERREN till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” Mose och Aron gjorde som HERREN hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur. ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som HERREN hade sagt. Därefter sa HERREN till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger HERREN: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem. Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, HERREN, är här i landet. Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ” HERREN gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades. Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.” Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till HERREN, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till HERREN, vår Gud, så som han har befallt oss.” ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt HERREN, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!” ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att HERREN låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt HERREN.” Mose lämnade farao och bad till HERREN. HERREN gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå. ”Gå tillbaka till farao”, sa HERREN till Mose, ”och säg till honom: ’Så säger HERREN, hebréernas Gud: ”Släpp mitt folk, så att de kan gå och tillbe mig.” Om du inte gör det ska HERREN sända en svår pest till din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar. Men HERREN ska göra skillnad på Israels och Egyptens boskap: inget av de djur som tillhör Israel ska dö.’ ” HERREN har bestämt tiden och sagt: ”I morgon ska HERREN låta detta ske i landet.” Följande dag gjorde HERREN som han hade sagt. All boskap som tillhörde egypterna dog, men av Israels boskap dog inte ett enda djur. Farao skickade då bud för att undersöka saken och fick veta inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Men fortfarande gav farao inte med sig. Han vägrade att släppa folket. HERREN sa till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot från brännugnen. Mose ska sedan kasta upp det mot himlen inför faraos ögon, och då ska det bildas damm över hela Egypten. Det ska ge variga bölder på människor och djur över hela landet.” Då tog de sot från brännugnen och gick till farao. Inför farao kastade Mose sedan upp sotet mot himlen och både människor och djur fick variga bölder. Magikerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de också drabbats av bölderna liksom alla andra egypter. Men HERREN gjorde farao lika hård igen och han vägrade att höra på Mose och Aron, så som HERREN hade sagt till Mose. Sedan sa HERREN till Mose: ”Gå upp tidigt imorgon bitti och säg till farao: ’Så säger HERREN, hebréernas Gud: släpp mitt folk, så att de kan fira gudstjänst, annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv och dina hovmän och ditt folk för att du ska inse att ingen på hela jorden är som jag. Jag hade vid det här laget kunnat låta dig och ditt folk drabbas av pest, vilket skulle ha utplånat dig från jordens yta, men jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa dig min makt och att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden. Om du fortfarande sätter dig mot mitt folk och vägrar att släppa dem, ska jag i morgon vid den här tiden sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades. Se nu till att du får in din boskap och allt du har från fälten, för varje människa och varje djur som finns ute kommer att träffas och dö av haglet.’ ” De av faraos tjänstefolk som fruktade HERRENS ord, hämtade sina slavar och sin boskap från fälten, men de som inte brydde sig om HERRENS ord, lämnade dem kvar ute på fälten. Då sa HERREN till Mose: ”Sträck upp din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela Egypten, över både människor, djur och all växtlighet i Egypten.” När Mose lyfte staven mot himlen, sände HERREN hagel och ett fruktansvärt åskväder med blixtar som slog ner. Så lät HERREN hagel regna ner över Egypten. Det haglade och blixtrade så att det aldrig tidigare i Egyptens historia, sedan det blev befolkat, förekommit ett sådant oväder. Överallt i landet slogs allt ner som fanns ute på fälten, både människor och djur. Växterna ute på fälten slogs ner, och träden förstördes. Men i Goshen, där Israels folk bodde, kom det inget hagel. Farao kallade till sig Mose och Aron och sa: ”Den här gången har jag syndat. Det är HERREN som är rättfärdig, och jag och mitt folk har handlat orätt. Be till HERREN! Vi har fått nog av åska och hagel. Jag ska låta er gå nu genast. Ni behöver inte stanna längre.” Mose svarade: ”Så snart jag har lämnat staden ska jag lyfta mina händer mot HERREN och då ska åskan och haglet sluta. Då ska du inse att jorden tillhör HERREN. Men ändå kommer varken du eller dina hovmän att frukta HERREN.” Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax och linet stod i blom, men vetet och speltet blev inte förstört eftersom de mognar senare. Mose lämnade farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot HERREN. Åskan och haglet upphörde och det kom inget regn mer. När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen och förhärdade sig, både han och hans hovmän. Farao var lika hård, och han släppte inte folket, så som HERREN hade förutsagt genom Mose. Då sa HERREN till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är HERREN.” Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger HERREN, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker. De kommer att fylla alla hus, dina och dina hovmäns hus, ja, alla egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller förfäder sett sedan de bosatte sig i landet.’ ” Sedan gick Mose därifrån. Faraos hovmän frågade honom: ”Hur länge ska den där mannen få vara en snara för oss? Låt folket gå och tillbe HERREN, sin Gud! Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under?” Då lät farao hämta tillbaka Mose och Aron. ”Ni får väl gå och tillbe HERREN, er Gud, då!” sa han. ”Men vilka är det som ska gå?” ”Vi vill gå allesammans, både unga och gamla”, svarade Mose. ”Vi vill ta med våra söner och döttrar och all vår boskap och våra hjordar, eftersom vi ska fira en högtid till HERRENS ära.” ”Ja, nog behöver ni att HERREN är med er om ni ska få mig att låta er gå och ta med barnen!” sa farao. ”Det syns att ni har onda tankar! Aldrig i livet! Nej, ni män kan gå och tillbe Herren, för det var ju det ni ville.” Och så körde man ut dem därifrån. Då sa HERREN till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.” Och Mose räckte ut sin stav, och HERREN lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna. De täckte hela landet och slog ner överallt i Egypten. Det var den värsta gräshoppsinvasionen någonsin och man kommer aldrig att få se något liknande igen. Gräshopporna täckte hela landet, marken var alldeles svart, och de åt upp all växtlighet och all frukt på träden som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, varken på träden eller på marken någonstans i hela Egypten. Då skickade farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: ”Jag har syndat mot HERREN, er Gud, och mot er. Förlåt min synd bara den här gången och be HERREN, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga från mig.” Mose gick från farao och bad till HERREN, och HERREN sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Sävhavet. Sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten. Men HERREN gjorde än en gång farao lika orubblig, och han vägrade låta folket gå. Då sa HERREN till Mose: ”Lyft upp din hand mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, som man riktigt kan ta på.” Mose lyfte sin hand mot himlen, och det kom ett tjockt mörker över hela Egypten i tre dagar. Folk kunde inte se varandra eller röra sig på tre dagar, men där israeliterna bodde var det ljust. Farao skickade då efter Mose och sa: ”Gå och fira gudstjänst åt HERREN, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.” ”Nej”, sa Mose. ”Du måste låta oss ta med slaktoffer och brännoffer som vi kan offra åt HERREN, vår Gud. Vi måste få med oss vår boskap. Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi måste offra av vår boskap åt HERREN, vår Gud, och vi vet inte vad för slags offer vi ska offra, förrän vi är där.” Men HERREN gjorde farao lika hård som förut. Inte heller den här gången lät han dem gå. ”Försvinn härifrån, och låt mig aldrig se dig igen”, sa farao åt Mose. ”Kommer du hit en gång till ska du dö.” ”Du har helt rätt”, sa Mose. ”Du kommer aldrig att se mig igen.” Då sa HERREN till Mose: ”Jag ska sända ännu en plåga över farao och Egypten, och sedan ska han låta er gå. Han kommer till och med att jaga er ut ur landet. Säg nu till alla män och kvinnor att de ska be att få föremål av silver och guld av sina grannar.” HERREN gjorde nämligen så att egypterna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både faraos hovmän och folket i allmänhet såg upp till honom. Mose sa nu till farao: ”Så säger HERREN: ’Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. Allt förstfött i Egypten ska dö, från härskaren faraos förstfödde till den förstfödde av slavinnan vid handkvarnen och till och med de förstfödda bland boskapen. En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen. Mot Israels folk däremot ska inte ens en hund morra vare sig mot människor eller djur.’ Då ska ni inse att HERREN gör skillnad mellan egypterna och israeliterna. Alla dina hovmän ska komma till mig och buga och säga: ’Var snäll och lämna oss genast, och ta med allt folket!’ Efter det ska jag ge mig iväg.” Sedan gick Mose därifrån, full av vrede. HERREN sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på dig, så att jag får utföra fler under i Egypten.” Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på farao, gjorde HERREN honom hård och orubblig, och han vägrade låta folket lämna landet. HERREN sa till Mose och Aron i Egypten: ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get. Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen ska hela Israels menighet slakta det, och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas. Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är HERRENS påsk. Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är HERREN. Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten. Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som HERRENS högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra. Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.” Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. HERREN ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren att gå in i era hus och döda er. Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. När ni kommer in i det land som HERREN har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt HERREN, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren. Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som HERREN hade befallt Mose och Aron. Vid midnatt dödade HERREN de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död. Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe HERREN, som ni begärde. Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de. Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. Och HERREN gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna. Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig. Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla HERRENS härskaror lämnade Egypten. HERREN vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna HERRENS natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation. HERREN sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det. Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. Hela Israel ska fira denna högtid. Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira HERRENS påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.” Alla israeliterna följde alla de befallningar HERREN hade gett till Mose och Aron. Den dagen ledde HERREN dem ut ur Egypten i ordnade härskaror. HERREN talade till Mose: ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.” Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som HERREN ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. Det är alltså på den här dagen i månaden aviv ni tågar ut. När HERREN har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till HERRENS ära. Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser. Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som HERREN gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ Likt ett märke på handen eller pannan ska detta påminna dig om HERRENS lag, som alltid ska vara på dina läppar, för HERREN förde dig ut ur Egypten med stark hand. Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. När HERREN sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, ska du ge HERREN den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra HERREN. En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut. När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’HERREN ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade HERREN allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att HERREN med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.” När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten. Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.” När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. HERREN ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten. HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är HERREN.” De gjorde så. När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. HERREN förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare  —  hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon. När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till HERREN. De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.” Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt HERREN ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. HERREN ska strida för er, och ni ska vara stilla.” Då sa HERREN till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. Egypterna ska inse att jag är HERREN när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.” Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten. När Mose räckte ut sin hand över havet, lät HERREN driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare  —  följde efter dem tvärs över havsbottnen. Men tidigt på morgonen såg HERREN ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. Han lät hjulen på deras vagnar lossna, så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”HERREN strider för israeliterna mot oss egypter.” HERREN sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men HERREN svepte dem ut i havet. Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person. Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. På så sätt räddade HERREN Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. När Israels folk såg den kraftgärning som HERREN gjorde med egypterna, fruktade de HERREN och trodde på honom och hans tjänare Mose. Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till HERREN: ”Jag vill sjunga till HERRENS ära, för högt är han upphöjd. Han har kastat både häst och ryttare i havet. HERREN är min styrka och min sång, han har blivit min räddning. Han är min Gud, och jag vill prisa honom. Han är min fars Gud. Jag vill upphöja honom. HERREN är en kämpe, ja, HERREN är hans namn. Faraos vagnar och armé har han kastat i havet. Faraos ryktbara krigsmän dränktes i Sävhavets vågor. Vattenmassorna dränkte dem, de sjönk som stenar i djupet. Din högra hand, HERRE, har en väldig makt. Din högra hand krossade fienden. I ditt höga majestät besegrade du dem som vände sig mot dig. Du visade din vrede och den förtärde dem, som elden bränner upp gräset. Du blåste på vattnet och det delade sig. Vågorna reste sig som murar, stelnade mitt i havet. Fienden sa: ’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem, jag ska ta byte och fördela det, jag ska ta hämnd på dem. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska förgöra dem.’ Men du andades på dem, och havet slog ihop över dem. De sjönk som bly i de väldiga vattnen. Vem är som du, HERRE, bland alla gudar? Vem är så majestätisk och helig? Vem är så fruktansvärd i härlighet? Vem gör under som du? Du räckte ut din hand, och då svalde jorden dem. I din nåd har du lett det folk du befriade. Med din makt har du fört det till din heliga boning. Folken hörde det och darrade. Filistéerna greps av ångest. Edoms furstar blev förskräckta. Moabs mäktiga män darrade. Kanaans invånare smälte ner av fruktan. Skräck och ångest har kommit över dem. Inför din väldiga arm stod de förstenade, medan ditt folk, HERRE, det folk som du har befriat, passerade dem. Du leder dem och planterar dem på ditt eget berg, på den plats du gjort till din boning, HERRE —  i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt. HERREN ska regera i all evighet.” Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men HERREN lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark. Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. Mirjam sjöng för dem: ”Sjung till Herrens ära. Han är högt upphöjd. Hästar och vagnsförare har han störtat i havet.” Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara. Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. Mose ropade då till HERREN, och HERREN visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka. Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. Han sa: ”Om du vill lyda HERRENS, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är HERREN din läkare.” Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger. De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. De sa: ”Tänk om HERREN hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.” Då sa HERREN till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.” Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var HERREN som förde er ut ur Egypten, och i morgon ska ni få se HERRENS härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” Mose sa vidare: ”HERREN ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot HERREN.” Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför HERREN, eftersom han har hört deras klagan.” Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig HERRENS härlighet i molnet. HERREN talade till Mose: ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är HERREN, er Gud.’ ” Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt, som liknade rimfrost på marken. När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var. Mose svarade: ”Det är den mat som HERREN har gett er att äta. HERREN har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått per person.” Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde. Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta. Då talade han om för dem: ”Det är precis vad HERREN har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en HERRENS heliga sabbat. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ” De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är HERRENS sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.” Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. Då sa HERREN till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? Se, HERREN har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen. Israeliterna kallade maten manna. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung. Mose sa: ”HERREN har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ” Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför HERREN för att förvaras åt kommande generationer. Aron gjorde som HERREN hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet för att förvaras där. Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. En omer är en tiondels efa. Hela Israels menighet lämnade öknen Sin och vandrade på HERRENS befallning i etapper till Refidim. Men när de slog läger där, fanns det inget vatten att dricka. Då började folket klaga på Mose och krävde: ”Ge oss vatten!” Mose frågade: ”Varför anklagar ni mig? Tänker ni sätta HERREN på prov igen?” Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga mot Mose: ”Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?” Då ropade Mose till HERREN: ”Vad ska jag göra med detta folk? De är färdiga att stena mig.” HERREN sa till Mose: ”Ta med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Ta också med dig den stav du hade när du slog på Nilen. Jag ska stå framför dig där på klippan vid berget Horeb. Slå på klippan med din stav, så ska vatten komma fram ur den. Då ska folket få att dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. Han kallade platsen Massa och Meriva för det var där israeliterna klagade på Mose och prövade HERREN genom att säga: ”Är HERREN mitt ibland oss eller inte?” Vid Refidim kom amalekiterna och anföll Israel. Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid mot amalekiterna och sa: ”Imorgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och gick alltså ut för att strida mot amalekiterna. Mose, Aron och Hur gick upp på berget. Så länge Mose orkade hålla upp sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram. Mose blev trött i armarna, så de hämtade en sten som han kunde sitta på och sedan stod Aron och Hur på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången. Josua och hans män besegrade amalekiterna med svärdet. HERREN sa till Mose: ”Skriv ner det här på en tavla, så att man alltid kan minnas det. Läs upp det för Josua, för jag ska utplåna Amaleks minne från jorden.” Då byggde Mose ett altare där och kallade det ”HERREN är mitt banér”. Han sa: ”En hand har lyfts mot HERRENS tron! HERREN ska strida mot Amalek, från generation till generation.” Snart fick Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, höra om allt som Gud hade gjort för Mose och sitt folk och att HERREN hade fört dem ut ur Egypten. Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora som denne tidigare hade skickat hem samt hennes två söner. Den förste sonen hade fått namnet Gershom, för Mose hade sagt: ”Jag är en främling i detta land.” Den andre hade fått namnet Elieser ”Gud är min hjälp”, för Mose hade sagt: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig undan faraos svärd.” Jetro, Moses svärfar, de båda sönerna och Moses hustru kom till Mose i öknen där han hade slagit läger vid Guds berg. Jetro hade skickat bud till Mose: ”Din svärfar Jetro kommer till dig med din hustru och hennes två söner.” Då gick Mose ut för att träffa sin svärfar och han föll ner för honom och kysste honom. Efter att ha hälsat varandra gick de in i tältet. Mose berättade för sin svärfar om allt som HERREN hade gjort mot farao och egypterna för Israels skull. Han berättade också om alla de problem som de stött på under vägen och om hur HERREN hade räddat dem. Jetro blev mycket glad när han fick höra om allt som HERREN hade gjort för Israel och hur han hade räddat dem undan egypterna. ”Lovad vare HERREN”, sa Jetro, ”han som har räddat er från egypternas och faraos våld och räddat undan folket ur egypternas hand. Nu förstår jag att HERREN är större än alla andra gudar, eftersom han kunde befria sitt folk från de arroganta egypterna.” Jetro, Moses svärfar, offrade ett brännoffer och slaktoffer åt Gud, och sedan kom Aron och de äldste i Israel och deltog med honom i måltiden inför Gud. Dagen därpå satte sig Mose ner för att tjäna som folkets domare och från morgonen till kvällen stod människor omkring honom. När Moses svärfar såg hur mycket han hade att göra sa han: ”Varför försöker du klara av allt det här själv, medan folket får stå omkring dig och vänta hela dagen?” ”Folket kommer till mig för att söka Guds vilja”, svarade Mose sin svärfar. ”När de är oeniga kommer de till mig, och jag avgör mellan dem, och så undervisar jag dem om Guds bud och lagar.” ”Det där är inte bra!” förklarade svärfadern. ”Du sliter ut dig själv, och folket blir uttröttat. Det är alldeles för mycket för dig att sköta själv. Hör nu på mitt råd och Gud kommer att vara med dig: Du ska vara folkets representant inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. Du ska undervisa dem om Guds lagar och bud och hur de ska leva och handla. Men du ska utse lämpliga män bland folket, sådana som är gudfruktiga och pålitliga och inte tar emot mutor, och dem ska du göra till ledare, somliga för tusen personer, andra för hundra, femtio eller tio personer. Låt dessa alltid vara domare för folket. Om det är något som är komplicerat, kan de komma till dig med det, men alla mindre frågor ska de själva ta hand om. Det blir lättare för dig om ni hjälps åt. Om du gör så här och det sker på Guds befallning, kan du bättre klara av uppgiften och då kommer alla också att gå hem nöjda.” Mose lyssnade till sin svärfars råd och följde hans förslag. Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till ledare över folket, över tusen, hundra, femtio eller tio. De skulle alltid finnas till hands för att skipa rättvisa. De svårare fallen förde de fram inför Mose, men allt annat tog de själva hand om. Mose lät sedan sin svärfar återvända hem till sitt land. Israeliterna nådde fram till Sinaiöknen tre månader efter det att de hade lämnat Egypten, just på den dagen. Sedan de brutit upp från Refidim, kom de till Sinaiöknen och till foten av berget Sinai och slog läger där framför berget. Mose gick upp till Gud, och HERREN kallade på honom från berget och sa: ”Detta ska du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ’Ni har sett allt jag gjorde med egypterna och hur jag som en örn har burit er på mina vingar för att föra er till mig. Om ni nu vill lyda mig och hålla mitt förbund, ska ni vara min egendom bland alla andra folk på jorden, för hela jorden är min. Ni ska vara ett kungarike av präster åt Gud, ett heligt folk.’ Detta är vad du ska säga till israeliterna.” Mose vände tillbaka och sammankallade alla de äldste bland folket och talade om för dem vad HERREN hade befallt honom att säga. Alla var fullständigt eniga och svarade: ”Vi ska göra allt som HERREN begär av oss.” Mose återvände till HERREN med folkets svar. Då sa HERREN till Mose: ”Jag ska komma till dig i ett kompakt moln, så att folket kan höra mig när jag talar med dig, och sedan kommer de alltid att tro dig.” När Mose hade återvänt till HERREN med folkets svar, sa HERREN till honom: ”Gå nu ner och låt folket helga sig idag och imorgon, och säg åt dem att tvätta sina kläder. I övermorgon ska de vara beredda när HERREN stiger ner på berget Sinai inför deras ögon. Sätt upp en gränslinje som folket inte får passera och säg till dem: ’Ni får inte gå upp på berget eller för nära dess fot. Den som rör vid berget ska dödas. Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas till döds. Varken människor och djur som gör det får leva.’ När vädurshornet ljuder, ska de gå upp på berget.” Mose gick då ner till folket och lät folket helga sig och de tvättade sina kläder. Han sa till dem: ”Förbered er för i övermorgon och ha inget sexuellt umgänge.” På tredje dagens morgon utbröt ett åskväder. Ett tjockt moln låg över berget, och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret bävade av rädsla. Mose ledde då ut dem från lägret för att möta Gud och de ställde sig vid foten av berget. Hela Sinais berg var täckt av rök, eftersom HERREN steg ner på det i eld. Röken bolmade upp mot skyn, precis som från en smältugn, och hela berget skalv våldsamt. Hornljudet blev allt starkare. Mose talade då med Gud, och han svarade honom med hög röst. När HERREN stigit ner på bergets topp, kallade han Mose till sig och Mose klättrade dit upp. HERREN sa till honom: ”Gå tillbaka och varna folket för att tränga sig fram hit för att se HERREN, för då kommer många av dem att dö. Till och med prästerna, som annars får närma sig HERREN, måste rena sig, för att HERRENS vrede inte ska bryta ut mot dem.” Mose svarade HERREN: ”Men folket kan inte komma upp på Sinaiberget. Du har själv varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.” Men HERREN sa: ”Gå ner nu och kom sedan tillbaka tillsammans med Aron, men prästerna och folket får inte tränga sig fram och försöka komma hit upp till HERREN, för då ska hans vrede bryta ut mot dem.” Mose gick då tillbaka ner till folket och sa detta till dem. Och Gud talade följande ord: ”Jag är HERREN din Gud, som har lett dig ut ur slaveriet i Egypten. Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig. Du ska inte tillverka några avgudar, inga bildstoder som föreställer något i himlen, på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe eller tjäna sådana, för jag, HERREN din Gud, är en svartsjuk Gud som låter straffet för fädernas synder drabba också barn intill tredje och fjärde generationen när man hatar mig. Men jag visar nåd mot tusenden när man älskar mig och lyder mina befallningar. Du ska inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, för HERREN låter ingen som missbrukar hans namn undgå att bli straffad. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar ska du arbeta och uträtta dina sysslor, men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Du ska inte utföra något arbete på den dagen, varken du eller dina söner eller dina döttrar, dina slavar eller dina slavinnor, din boskap eller främlingen innanför dina portar. På sex dagar skapade nämligen HERREN himlen, jorden och havet och allt som finns där, men på den sjunde dagen vilade han. Därför välsignade HERREN sabbatsdagen och avskilde den som en helig dag. Visa respekt för dina föräldrar, så ska du få ett långt liv i det land som HERREN, din Gud, ger dig. Du ska inte mörda. Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt mot en medmänniska. Du ska inte ha begär till din nästas egendom, eller ha begär till hans hustru, hans slav eller slavinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör honom.” Allt folket bevittnade åskan, eldslågorna, hornstötarna och röken som steg upp från berget och de darrade av rädsla och stannade på avstånd. De sa till Mose: ”Tala till oss du, och vi ska lyda, men låt inte Gud tala till oss, för då dör vi.” ”Var inte rädda”, sa Mose till folket. ”Gud har kommit för att pröva er, för att ni ska frukta Gud och inte synda mot honom.” Folket stod alltså kvar på avstånd medan Mose gick in i det tjocka mörkret där Gud var. HERREN sa till Mose att han skulle tala till israeliterna och säga till dem: ”Ni har själva sett att jag talat till er från himlen. Ni ska inte tillverka åt er några andra gudar vid sidan av mig, inga gudar av silver eller guld. Ett altare ska du göra åt mig av jord. Offra där dina brännoffer och gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ärat ska jag komma till dig och välsigna dig. Om du gör ett altare åt mig av sten, ska du bara använda ohuggen sten. Om du använder något verktyg på stenen, vanhelgar du den. Du ska inte heller gå upp till mitt altare på trappsteg, för då kan ditt kön blottas där. Det här är bestämmelser som du ska lägga fram för dem: Om du köper en hebreisk slav ska han arbeta sex år, men det sjunde året ska han bli fri utan betalning. Om han kom ensam, ska han ensam ges fri, men om han var gift, ska hans hustru friges med honom. Om hans herre gav honom en hustru och hon har fött honom söner eller döttrar, ska hustrun och barnen fortfarande tillhöra honom och mannen ensam blir fri. Men om slaven säger: ’Jag håller av min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri,’ då ska hans herre föra honom fram inför Gud, ställa honom vid dörren eller dörrposten och borra en syl genom hans öra. Därefter är mannen hans slav för alltid. Om en man säljer sin dotter som slavinna, ska hon inte bli fri som de andra slavarna. Om hennes herre inte tycker om henne sedan han valt ut henne åt sig själv, ska han låta henne bli friköpt. Han får inte sälja henne till en utlänning, eftersom han behandlat henne trolöst. Om han väljer ut henne åt sin son, ska han ge henne en dotters rättigheter. Skulle han gifta sig med ytterligare en hustru, får han inte minska den förstas rätt till mat, kläder eller bostad. Om han sviker henne i något av dessa tre ting, ska hon bli fri utan ersättning. Den som slår en man så att han dör, ska själv dödas. Men om det inte var hans avsikt utan något som Gud lät ske, då ska jag visa en plats dit han kan fly. Om någon avsiktligt dödar en annan ska han gripas även vid mitt altare och dödas. Den som slår någon av sina föräldrar ska straffas med döden. Den som rövar bort en annan människa ska straffas med döden, vare sig hans offer finns kvar hos honom eller redan har blivit sålt. Den som förbannar sina föräldrar ska dömas till döden. Om två män slåss och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven så att den slagne måste ligga till sängs men inte dör och om han sedan blir så bra att han kan gå igen med hjälp av käpp, ska mannen som slog honom gå fri från straff. Han måste dock betala honom för den tid han förlorat och sörja för att han blir botad. Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att slaven dör, ska han straffas. Men om slaven är på benen igen efter några dagar, ska mannen inte straffas eftersom slaven var hans egendom. Om två män slåss och då råkar stöta till en gravid kvinna så att hon föder för tidigt, men ingen allvarlig skada sker, ska mannen som skadade henne betala vad hennes man begär och domaren fastställer. Om en skada inträffar, ska liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke. Om en man slår sin slavs eller slavinnas öga så att ögat blir oanvändbart, ska slaven friges som ersättning för ögat. Om han slår ut en tand på sin slav eller slavinna, ska han också frige den skadade som ersättning för tanden. Om en oxe stångar en man eller kvinna till döds ska oxen stenas och köttet får inte ätas. Oxens ägare ska inte straffas, såvida inte oxen är känd för att tidigare ha stångats och ägaren trots detta inte har hållit den under uppsikt. Om det är så och oxen dödar en man eller en kvinna, ska oxen stenas och dess ägare också dödas. Men blir han ålagd att betala en summa pengar, kan han lösa ut sitt liv för den summa som begärs. Samma lag gäller om oxen stångar en pojke eller en flicka. Men om oxen stångar en slav eller slavinna, ska ägaren ge slavens herre 30 silvermynt i ersättning och oxen ska stenas. Om någon låter en brunn stå öppen eller gräver en brunn och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den, ska brunnens ägare betala full ersättning till djurets ägare och den förre får behålla det döda djuret. Om någons oxe stångar en annans oxe så att den dör, ska den levande oxen säljas. Pengarna delas mellan ägarna och likaså den dödade oxens kropp. Men om oxen varit känd för att tidigare ha stångats och dess ägare ändå inte haft den under uppsikt, ska han ersätta oxe med oxe och han får behålla det döda djuret. Om någon stjäl en oxe eller ett får som han sedan slaktar eller säljer, ska han betala fem oxar för varje oxe och fyra får för varje får. Om en tjuv blir tagen på bar gärning och dödad är det inte blodskuld. Men om det sker i dagsljus är det blodskuld. En tjuv ska ge full ersättning men har han inte någonting att betala med, måste han säljas som slav för att betala sin skuld. Om ett stulet djur, vare sig det är en oxe, en åsna eller ett får, hittas levande hos tjuven ska han ge dubbel ersättning. Om någon bränner en åker eller en vingård och låter elden sprida sig till en annans åker, ska han betala för all skada genom att ge ägaren till åkern eller vingården det bästa av sin egen skörd. Om elden kommer lös och sprider sig till törnbuskar och sädeskärvarna eller den oskurna säden bränns upp, ska den som vållat branden ge full ersättning. Om någon överlämnar pengar eller varor till förvaring hos någon annan och det blir stulet, ska tjuven betala dubbel ersättning om man får fast honom. Men om man inte får fast tjuven, ska den som förvarade värdesakerna föras fram inför Gud, så att man kan ta reda på om det är han som tagit sakerna. Alltid när det är fråga om tillgrepp, vare sig det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller något annat förlorat som någon påstår tillhöra honom, ska båda parterna föras fram inför Gud. Den som Gud förklarar skyldig ska betala det dubbla värdet till den andre. Om någon ber sin granne att ta hand om en åsna, en oxe, ett får eller något annat djur som han äger och detta dör, skadas eller försvinner och ingen har sett vad som hänt, måste grannen avlägga en ed inför HERREN att han inte har tagit den andres egendom och ägaren måste tro på eden. Ersättning ska inte betalas ut. Men om djuret har stulits, ska den som haft ansvar för det betala ersättning till ägaren. Om det har rivits ihjäl, ska han kunna visa upp djurkroppen som bevis och slipper då att ersätta skadan. Om någon lånar ett djur av en annan och det blir skadat eller dödat och ägaren inte är där just då, måste mannen som lånat det betala full ersättning. Men om ägaren är närvarande, behöver han inte betala och om han har hyrt det, har ägaren rätt till hyran. Om någon förför en orörd flicka som inte är trolovad och ligger med henne, ska han betala brudgåvan för henne och ta henne till hustru. Men om hennes far vägrar att låta honom gifta sig med henne, ska han ändå ge den penningsumma som man brukar betala för en orörd flicka. En häxa ska du inte låta leva. Den som har sexuellt umgänge med ett djur ska straffas med döden. Den som offrar till någon annan gud än HERREN ska förgöras. En utlänning ska du inte förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egypten. Ni ska inte behandla änkor och faderlösa illa. Om du gör det och de ropar till mig om hjälp, ska jag höra deras rop. Min vrede kommer då att drabba er och jag ska döda er med svärd, så att era hustrur blir änkor och era barn faderlösa. Om du lånar ut pengar till någon av dina medbröder som är fattig, får du inte vara som ockrarna; du får inte ta ut ränta av honom. Om du har tagit din nästas mantel som pant för skulden, måste du lämna tillbaka den till honom före kvällen. Den är det enda täcke han har, hur ska han kunna sova utan den? Om han ber till mig om hjälp, ska jag lyssna till hans bön, för jag är barmhärtig. Du ska inte häda Gud och du ska inte förbanna den som är ledare för ditt folk. Du ska vara noga med att offra av din skörd och ditt vin. Din förstfödde son ska du ge till mig. På samma sätt ska du göra med det förstfödda av din boskap. Du ska ge det till mig på den åttonde dagen, sedan det under sju dagar har varit tillsammans med modern. Ni är mina heliga. Ni ska inte äta kött av ett ihjälrivet djur. Kasta det till hundarna. Sprid inte osanna rykten. Försvara inte en gudlös man genom att vittna falskt. Följ inte med strömmen när det gäller sådant som är ont. När du ska vittna i någon sak, böj dig då inte för majoriteten. Du ska inte vara partisk till någons fördel bara för att han råkar vara fattig. Om du ser en oväns oxe eller åsna som har sprungit bort, ska du leda den tillbaka till dess ägare. Om du ser din oväns åsna digna under sin börda, ska du inte lämna honom utan hjälp, utan stanna och hjälp honom. Vägra inte den fattige rättvisa. Akta dig för att anklaga någon falskt. Låt inte en oskyldig som har rätt dömas till döden. Jag frikänner inte den skyldige. Du ska inte ta mutor, för mutor förblindar den klarsynte och vränger den rättfärdiges sak. Förtryck inte en utlänning. Ni vet ju själva hur det var att vara utlänningar i Egypten. Beså din jord och bärga dess skörd under sex år, men låt jorden vila och ligga i träda under det sjunde året. Då kan de fattiga bland ditt folk få sin föda därifrån, och resten får de vilda djuren äta. Samma sak gäller för dina vingårdar och olivplanteringar. Arbeta i sex dagar och vila den sjunde, för att ge din oxe och din åsna vila, och för att din slavinnas son och utlänningen ska kunna återhämta sig. Var noga med att följa allt detta som jag har sagt och åkalla aldrig eller ens nämn avgudars namn. Varje år ska du fira tre högtider till min ära. Du ska fira det osyrade brödets högtid, då du inte ska äta jäst bröd under sju dagar, precis som jag befallt dig. Denna högtid ska firas vid den bestämda tiden i månaden aviv varje år, för det var då du lämnade Egypten. Ingen får komma inför mig tomhänt. Du ska också fira skördehögtid genom att ge mig det första av din skörd. Skördehögtiden ska du hålla i slutet av året när du bärgar skörden från åkern. Vid dessa tre tillfällen ska alla män i Israel gå fram inför Herren, HERREN. Du får inte offra blod av mitt offer tillsammans med något syrat. Det feta av påskens offer får inte lämnas kvar till följande morgon. Det bästa av den första skörden på din mark ska du ta med dig till HERRENS, din Guds, hus. Koka inte en killing i dess moders mjölk. Se, jag ska sända en ängel framför dig, som ska skydda dig och leda dig till den plats som jag har ställt i ordning åt dig. Var noga med att lyssna till honom och följa vad han säger, och sätt dig inte upp emot honom, för han kommer inte att förlåta ditt trots, för mitt namn är i honom. Men om du lyder honom och gör allt vad jag säger, så ska jag vara en fiende för dina fiender och en motståndare för dina motståndare. Min ängel ska nämligen gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, perisséerna, kanaanéerna, hivéerna och jevuséerna, och jag ska utplåna dem. Du ska inte tillbe deras gudar eller tjäna dem, och du får inte följa deras seder. Du ska tillintetgöra dem och bryta ner alla deras stenstoder. Det är HERREN, er Gud, ni ska tjäna. Då kommer jag att välsigna dig med mat och med vatten och hålla all sjukdom borta från dig. Det ska inte förekomma missfall i ditt land eller kvinnor som inte kan få barn, och jag ska låta dig leva ett långt liv. Jag ska injaga skräck framför dig och sprida förvirring bland folken som du kommer till, och jag ska få dina fiender att fly för dig. Jag ska sända missmod framför dig, som ska jaga bort hivéerna, kanaanéerna och hettiterna. Men jag ska inte göra allt detta på ett och samma år, för då skulle landet bli en öken och de vilda djuren bli alltför många. Sakta men säkert ska jag driva bort dem, tills du förökat dig så att du kan ta hela landet i besittning. Jag ska utöka din gräns från Sävhavet till filistéernas kust, och från öknen i söder till floden. Jag ska överlämna landets invånare åt dig och driva bort dem från dig. Du får inte ingå förbund med dem och deras gudar. Låt dem inte ens få bo kvar i ditt land, för att de inte ska få dig att synda mot mig. Om du dras med i dyrkan av deras gudar fångas du i en fälla.” Sedan sa han till Mose: ”Kom hit upp till HERREN, du, Aron, Nadav, Avihu och sjuttio av de äldste i Israel, och tillbe på avstånd. Mose ensam ska komma nära HERREN och ingen av det övriga folket får komma upp med honom.” Mose kom och förkunnade för folket vad HERREN hade talat och gav dem hans stadgar och hela folket svarade med en mun: ”Vi ska göra allt vad HERREN har sagt.” Mose skrev ner alla HERRENS ord och tidigt följande morgon byggde han ett altare vid bergets fot. Han reste tolv stenstoder för de tolv stammarna i Israel. Därefter skickade han några unga israeliter att frambära brännoffer och tjurar som gemenskapsoffer till HERREN. Mose tog hälften av blodet från offerdjuren och hällde det i skålar. Den andra hälften stänkte han på altaret. Sedan tog Mose förbundsboken och läste den för folket. De sa: ”Vi vill lyda och följa allt vad HERREN har sagt.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sa: ”Detta blod bekräftar det förbund HERREN har ingått med er i enlighet med alla dessa ord.” Mose, Aron, Nadav, Avihu och sjuttio av de äldste gick upp på berget. De såg Israels Gud och under hans fötter var det som ett golv av safirer, så klart som själva himlen. Men han lyfte inte sin hand mot dessa Israels ledare. De fick se Gud och de åt och drack. HERREN sa till Mose: ”Kom upp till mig på berget och stanna här, så ska jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden, som jag har skrivit ner för att undervisa folket.” Då gick Mose iväg tillsammans med sin medhjälpare Josua och han gick upp på Guds berg. Mose sa till de äldste: ”Stanna kvar här och vänta på oss tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar hos er. Den som behöver få en fråga avgjord får vända sig till dem.” När Mose gick upp på berget höljdes det i ett moln. HERRENS härlighet vilade över berget Sinai, och molnet täckte det i sex dagar. Den sjunde dagen kallade han på Mose från molnet. Israeliterna såg HERRENS härlighet som en förtärande eld på toppen av berget. Mose gick upp på berget och in i molnet, och han stannade där uppe i fyrtio dagar och fyrtio nätter. HERREN sa till Mose: ”Säg till folket att var och en som i sitt hjärta känner sig manad till det får ta emot gåvor och som offer ge mig något av detta, som ni ska samla in: guld, silver och koppar, blått, purpurrött, karmosinrött garn, fint lingarn, gethår, rödfärgade baggskinn och delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyxstenar och andra stenar till efoden och bröstskölden. De ska göra en helgedom åt mig, där jag kan bo bland dem. Ni ska göra boningen med sin inredning helt enligt den förebild jag visar dig. Av akacieträ ska ni göra en kista, arken. Den ska vara 125 centimeter lång, 75 centimeter bred och 75 centimeter hög. Drag över insidan och utsidan med rent guld och gör en rand av guld runt omkring den. Sedan ska du gjuta fyra ringar av guld som du fäster vid arkens fyra fötter, två på var sida. Du ska göra stänger av akacieträ, överdragna med guld, som du ska skjuta in i ringarna på arkens sidor, så att man kan bära den med dem. Stängerna ska sitta kvar i ringarna och får inte dras ut ur dem. I arken ska du lägga förbundstecknet som jag ska ge dig. Och du ska göra ett lock av rent guld. Det ska vara 125 centimeter långt och 75 centimeter brett. Gör sedan två keruber av hamrat guld vid de båda ändarna av försoningsstället. En kerub ska sitta vid den ena änden och en vid den andra och du ska göra dem i ett stycke med locket. Keruberna ska ha sina vingar utbredda över locket så att de täcker den och de ska ha ansiktena vända mot varandra nedåt mot försoningsstället. Placera locket ovanpå kistan och lägg förbundstecknet som jag ska ge dig i denna ark. Där ska jag uppenbara mig för dig. Jag ska tala med dig från försoningsstället mellan keruberna på arken som innehåller förbundstecknet. Där ska jag kungöra mina befallningar till Israels folk för dig. Gör sedan ett bord av akacieträ, en meter långt, en halv meter brett och 75 centimeter högt. Det ska du dra över med rent guld och göra en guldkant runtom. Och du ska göra en handsbred list runt bordet och en guldkant på listen. Gör sedan fyra ringar av rent guld och sätt dem i de fyra hörnen vid de fyra bordsbenen. Ringarna ska vara intill listen för stänger att bära bordet med. Gör bärstängerna av akacieträ, överdragna med guld. Med dem ska bordet bäras. Gör också fat, skålar, bägare och kannor av rent guld för dryckesoffren och låt alltid skådebröden ligga synliga på bordet inför mig. Gör också ett lampställ av rent, hamrat guld. Det ska vara gjort i ett enda stycke: fot, stam, grenar och utsmyckningar med blad, knoppar och blommor. Det ska ha sex armar, tre på var sida av stammen. Till varje arm ska göras tre utskurna skålar, formade som mandelträdsblommor. Så ska man göra med alla sex armarna som går ut från stammen. På mittstammen ska det vara fyra skålar, formade som mandelblommor och knoppar, en blomma under varje armpar, som går ut från stammen, gjorda i ett stycke, sammanlagt sex armar. Dekorationerna och armarna ska vara gjorda i ett enda stycke av rent, hamrat guld. Till dess armar ska du göra sju lampor och sätta dem så att de lyser upp platsen framför. Tillhörande tänger och brickor ska göras i rent guld. Hela lampstället ska vara gjort av 34 kilo renaste guld. Var noga med att göra detta efter den förebild som visats dig på berget. Gör boningen av tio våder av tvinnat fint lingarn och av blått, purpurrött och karmosinrött garn med keruber på i konstvävnad, 14 meter lång och 2 meter bred. Våderna ska vara lika stora. Sammanfoga våderna till två långa stycken, vardera bestående av fem våder. Utmed kanten på dessa två stycken ska du sätta öglor gjorda av blått garn, varje ögla mitt emot en annan ögla på det andra stycket. Du ska göra 50 öglor på den ena våden och 50 på våden i det andra stycket så att de motsvarar varandra. Sedan ska du göra 50 hakar av guld och med hjälp av dem foga samman styckena. På så sätt ska dessa stycken fästas ihop till en enhet. Du ska också göra elva gethårsvåder till ett tält över helgedomen. Varje våd ska vara 15 meter lång och 2 meter bred. De ska vara lika stora. Fem av dessa våder ska förenas till ett stycke och sex andra till ett annat stycke. Den sjätte våden ska vikas dubbel, och den ska hänga framför ingången till tältet. Gör 50 öglor utmed kanten av det ena hopsatta stycket och 50 öglor utmed kanten av det andra hopsatta stycket och häkta ihop dem med 50 hakar av koppar. På så sätt kommer de att fästa ihop tältet till en enhet. Den överblivna halva våden ska hänga ner över baksidan av tältet. Tältvåderna som är en halv meter för långa ska hänga ner på tältets sidor för att täcka den. Över detta ska du sedan lägga ett överdrag av rödfärgade baggskinn på tältet, och över detta i sin tur ett överdrag av delfinskinn. Brädorna till boningen ska du göra av akacieträ, och de ska stå upprätt. Varje brädas höjd ska vara 5 meter och dess bredd 75 centimeter. På varje bräda ska det också finnas två tappar som hör ihop. Gör alla boningens brädor likadana. Till södra sidan av boningen behövs 20 sådana brädor intill varandra. Gör 40 socklar av silver, två under var och en av de 20 brädorna med dess två tappar. På norra sidan ska det också vara 20 brädor med 40 socklar av silver, två för varje bräda. På baksidan, den västra sidan, ska det vara sex brädor och sedan två hörnbrädor på baksidan. Dessa hörnbrädor ska vara dubbla upptill och nertill, till den första ringen. Så ska de båda hörnbrädorna vara. Det ska alltså tillsammans vara åtta brädor, med 16 silversocklar för brädorna, två under varje. Sedan ska du göra tvärstänger av akacieträ, fem till brädorna på boningens ena sida, fem till brädorna på andra sidan och fem till brädorna på baksidan, västerut. Den mellersta av dessa tvärstänger ska placeras så att den går tvärs över, mitt på brädorna, från den ena ändan till den andra. Drag över brädorna med guld. Ringarna, som sitter fast på brädorna, ska du också göra av guld. Även tvärstängerna ska du dra över med guld. Sätt upp boningen på det sätt som du fick se på berget. Du ska också göra ett förhänge av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn med keruber konstnärligt invävda. Häng upp det på fyra stolpar av akacieträ, överdragna med guld och med fyra hakar av guld. Stolparna ska stå på fyra silversocklar. Häng upp detta förhänge på krokarna, och placera arken med förbundstecknet bakom det. Detta förhänge ska skilja det heliga från det allra heligaste. Och försoningsstället, arkens guldlock, ska du lägga på arken med förbundstecknet i det allra heligaste. Placera bordet och lampstället utanför förhänget mitt emot varandra. Lampstället ska stå på den södra sidan och bordet på den norra sidan. Till ingången av tältet ska du göra ett förhänge, en konstvävnad av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Till detta förhänge ska du göra fem stolpar av akacieträ överdragna med guld och med krokar av guld, och gjut fem socklar av koppar till dem. Du ska också göra ett fyrkantigt altare av akacieträ, 2,5 meter i kvadrat och 1,5 meter högt. Utforma altaret med horn i de fyra hörnen och drag över alltsammans med koppar. Du ska göra askhinkar, skovlar, skålar, eldgafflar och fyrfat, allesammans av koppar. Sedan ska du göra ett galler, ett kopparnät med en ring i varje hörn och sätta gallret nertill, så att nätet når upp till mitten av altaret. Gör bärstänger av akacieträ, överdragna med koppar, som du skjuter in i ringarna på sidorna av altaret, så att man kan bära det. Altaret måste vara öppet inuti, gjort av plankor, och det ska göras precis som du fick se på berget. Du ska göra en förgård till boningen. På södra sidan ska det vara förhängen av tvinnat fint lingarn, och de ska vara 50 meter långa på den sidan, med 20 stolpar och 20 socklar av koppar. Stolparnas krokar och band ska vara av silver. På samma sätt ska det vara på den norra sidan, 50 meter långa förhängen med 20 stolpar och 20 socklar av koppar och med krokar och band av silver. Västra sidan av förgården ska ha förhängen som är 25 meter långa med tio stolpar och tio socklar. Östra sidan ska också vara 25 meter. Förhängena ska vara sju och en halv meter åt ena hållet med tre stolpar och tre socklar, likaså åt andra hållet med tre stolpar och tre socklar. Ingången till förgården ska ha ett förhänge som är 10 meter långt och gjort av brokigt tyg med blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn, fäst vid fyra stolpar på fyra socklar. Alla stolparna runt förgården ska vara försedda med band och krokar av silver och socklar av koppar. Förgården ska vara 50 meter lång och 25 meter bred med ett 2,5 meter högt förhänge av tvinnat fint lingarn. Socklarna ska vara av koppar. Alla tillbehör för tjänsten i boningen och alla pluggar där och till förgården ska göras av koppar. Säg till Israels folk att skaffa fram ren olja av pressade oliver till lampstället, så att lamporna ständigt kan brinna. I uppenbarelsetältet, utanför förhänget som hänger framför förbundstecknet, ska Aron och hans söner sköta om dem varje kväll och morgon så att de brinner natten igenom inför HERREN. Detta är en bestående stadga som ska gälla för Israel generation efter generation. Du ska föra fram och avskilja din bror Aron och hans söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar från israeliternas krets till präster åt mig. Du ska låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron. Uppmana dem i vars hjärtan jag lagt vishetens ande att göra kläder åt honom som avskiljer honom till att vara präst åt mig. Detta ska de göra åt honom: en bröstsköld, en efod, en mantel, en vävd tunika, en turban och ett bälte. De ska göra heliga kläder åt din bror Aron och hans söner, så att de kan vara mina präster. De ska använda guld, blått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Efoden ska göras av guld och av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn i konstvävnad. Den ska göras i två axelstycken som fästs ihop i kanterna så att den hålls ihop. Bältet, som ska sitta fast vid efoden, ska göras på samma sätt, i ett stycke med den, av guld och blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Ta två onyxstenar och rista in namnen på Israels söner i dem. Sex namn ska finnas på vardera stenen, från den äldsta till den yngsta. När du graverar in Israels söners namn ska du gravera som när man graverar sigill. De ska vara infattade i flätverk av guld. Fäst dem på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner. Aron ska bära Israels söners namn inför HERREN på sina axlar som en ständig påminnelse. Låt göra flätverk av guld och två snoddar av rent guld, tvinnade som snören, och fäst dem vid flätverken. Sedan ska du göra en bröstsköld av finaste konstvävnad för domsutslag. Gör den som efoden, av guld och blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Bröstskölden ska vara fyrkantig och dubbelvikt, 25 centimeter lång och lika bred. På den ska du sätta in fyra rader med stenar. I första raden ska det vara en karneol, en topas och en smaragd, i den andra en rubin, en safir och en kalcedon och i den tredje en hyacint, en agat och en ametist, i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De ska alla vara infattade i flätverk av guld. Var och en av de tolv stenarna ska representera en av Israels tolv söner, var och en med ett av de tolv stammarnas namn ingraverat, som på ett sigill. Gör till bröstskölden kedjor av rent guld, tvinnade som snören. Du ska göra två guldringar och fästa dem vid två hörn i bröstskölden. Fäst de båda guldsnoddarna vid de två ringarna i hörnen av bröstskölden. Var och en av dessa snoddar ska med sin andra ände fästas vid de två flätverken som ska vara fästade vid efodens axelstycken på framsidan. Sedan ska du göra två guldringar och sätta fast dem på bröstsköldens båda andra hörn, på insidan närmast efoden, och sedan ytterligare två guldringar som ska sitta på efodens axelstycken vid dess nedre kant på framsidan, vid sömmen över efodens bälte. Knyt fast bröstskölden med ett blått snöre som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter ovanför efodens bälte och inte lossnar från efoden. På så sätt ska Aron bära namnen på Israels söner på domsutslagets bröstsköld över sitt hjärta, när han går in i helgedomen, så att HERREN alltid ska bli påmind om dem. I domsutslagets bröstsköld ska du lägga urim och tummim, så att Aron alltid bär dem vid sitt hjärta när han träder fram inför HERREN. Så bär Aron alltid israeliternas domar vid sitt hjärta inför HERREN. Efodkåpan ska du göra helt av blått tyg med en öppning för huvudet i mitten. Öppningen ska omges av en vävd krage, så att tyget inte går sönder. Vid kanten av manteln ska du fästa granatäpplen av blått, purpurrött och karmosinrött garn, och mellan dessa bjällror av guld runt hela fållen, en guldbjällra och ett granatäpple växelvis runt fållen på kåpan. Aron ska alltid bära kåpan när han gör tjänst. Då hörs bjällrorna när han går in i helgedomen inför HERREN och när han går ut därifrån, för att han inte ska dö. Sedan ska du göra en plåt av rent guld och på den ska du rista in ’Helgad åt HERREN’, på samma sätt som man graverar ett sigill. Plåten ska du fästa med ett blått snöre framtill på turbanen. Aron ska bära den i pannan och därmed bära den skuld som följer med de gåvor Israels folk frambär, vad det än är för gåvor. Den ska alltid vara på Arons panna, för att HERREN ska ta emot dem. Tunikan ska vävas av fint lingarn. Gör turbanen av fint lingarn. Bältet ska göras i broderad väv. Åt Arons söner ska du också göra tunikor, bälte och huvudbindlar, till ära och prydnad. Klä Aron och hans söner med dessa kläder, invig och helga dem till prästtjänst åt mig genom att smörja dem. Gör också underkläder av linne som skyler deras nakenhet. De ska räcka ner från midjan till låren, och Aron och hans söner ska bära dem när de går in i uppenbarelsetältet eller till altaret för att göra tjänst i helgedomen, för att de inte ska ådra sig skuld och dö. Detta är en lag som alltid ska gälla för Aron och hans söner. När du avskiljer dem till präster åt mig ska du göra på följande sätt: ta en tjur och två baggar som är helt felfria, bröd som inte är jäst och osyrade kakor tillsammans med olja och osyrade tunnbröd smorda med olja. Baka dem av fint vetemjöl. Lägg bröden i en korg och för fram dem som offergåva tillsammans med tjuren och baggarna. För fram Aron och hans söner till ingången av uppenbarelsetältet och tvätta dem med vatten. Ta kläderna och sätt på Aron hans tunika, mantel, efod och bröstsköld och fäst ihop alltsammans med bältet. Sätt turbanen på hans huvud och fäst det heliga diademet på turbanen. Gjut olja på hans huvud och smörj honom. För sedan fram hans söner och klä dem i deras tunikor med de vävda bälten och huvudbindlarna. De ska vara mina präster för alltid. Så ska du göra när du avskiljer Aron och hans söner. Ta sedan tjuren och för fram den till uppenbarelsetältet. Aron och hans söner ska lägga sina händer på dess huvud, och du ska slakta den inför HERREN där vid ingången till uppenbarelsetältet. Ta lite av tjurens blod och stryk på altarets horn med fingret. Resten av blodet ska du hälla ut bredvid altaret. Ta sedan allt fett som finns runt inälvorna, leverfettet och njurarna med fettet kring dem, och bränn upp alltsammans på altaret. Men tjurens kött och hud och resten av inälvorna ska du bränna upp som ett syndoffer i en eld utanför lägret. Därefter ska Aron och hans söner lägga sina händer på huvudet på en av baggarna. Slakta den, ta dess blod och stänk på altarets alla sidor. Stycka sedan baggen, skölj inälvorna och fötterna och lägg dem på styckena och huvudet. Bränn hela baggen på altaret. Detta är ett brännoffer åt HERREN med en behaglig doft, ett eldoffer åt HERREN. Sedan ska du ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på dess huvud. Slakta den, ta lite av baggens blod och stryk på Arons högra örsnibb och likaså på hans söners högra örsnibb, på högra tummen och högra stortån. Resten av blodet ska stänkas ut på altarets alla sidor. Ta sedan av blodet från altaret och av smörjelseolja och stänk det på Aron och hans söner och på deras kläder. På så sätt blir han och de och deras kläder helgade. Därefter ska du ta det feta från baggen, svansen och fettet som finns runt inälvorna, leverfettet, njurarna med fettet runt dem och det högra lårstycket. Denna bagge är prästvigningsbaggen. Du ska också ta ett bröd, en kaka bakad med olja och ett tunnbröd från korgen med det osyrade brödet som ställts fram inför HERREN. Lägg dessa i händerna på Aron och hans söner och låt dem lyfta upp dem inför HERREN som ett offer till honom. Ta sedan bröden ur deras händer och bränn dem på altaret tillsammans med brännoffret som en välbehaglig lukt åt HERREN, ett eldoffer åt HERREN. Ta sedan bringan av Arons prästvigningsbagge och lyft upp den som ett offer åt HERREN. Den är din andel. Avskilj som heliga de delar av prästvigningsbaggen som ska tillfalla Aron och hans söner, bringan som du lyfte upp och lårstycket som bars fram. Aron och hans söner ska alltid ha rätt att av Israels folk få detta som en offergåva av deras gemenskapsoffer, en gåva till HERREN. Arons heliga kläder ska hans söner ha efter honom att bära när de smörjs och avskiljs för tjänst. Den son som blir präst efter Aron ska bära kläderna i sju dagar när han går in i uppenbarelsetältet och gör sin tjänst. Prästvigningsbaggens kött ska kokas på en helig plats. Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som finns i korgen vid dörren till uppenbarelsetältet. De ska äta av detta som använts vid försoningen, vid deras avskiljande och vigningsceremoni. Ingen annan får äta av det, för det har blivit heligt. Om något av köttet eller brödet blir kvar till dagen därpå ska det brännas. Det får inte ätas, eftersom det är heligt. Gör med Aron och hans söner precis så som jag har föreskrivit. Denna prästvigning ska ta sju dagar. Varje dag ska du offra en tjur som syndoffer till försoning. Rena altaret genom att bringa försoning för det. Smörj det för att helga det. Under sju dagar ska du försona altaret och helga det. Därefter är altaret högheligt, och allt som kommer i beröring med det blir heligt. Detta ska du offra på altaret: Varje dag två årsgamla lamm för all framtid. Ett lamm ska offras på morgonen och ett i skymningen. Tillsammans med det ena ska du offra 1,5 liter fint mjöl, blandat med 1,5 liter olja från stötta oliver, samt 1,5 liter vin som dryckesoffer. Offra det andra lammet i skymningen på samma sätt som på morgonen, med matoffer och dryckesoffer. Det är också en välbehaglig lukt inför HERREN ett eldoffer. Detta ska vara ett ständigt dagligt brännoffer genom alla släktled vid uppenbarelsetältets dörr, inför HERREN. Där ska jag möta er och tala till dig. Där ska jag också möta israeliterna, och boningen ska vara helgad av min härlighet. Jag ska helga uppenbarelsetältet och altaret och Aron och hans söner till att vara mina präster. Och jag ska bo bland israeliterna och vara deras Gud, och de ska inse att jag är HERREN, deras Gud. Jag förde dem ut ur Egypten för att bo bland dem, och jag är HERREN, deras Gud. Du ska göra ett altare av akacieträ, där du kan tända rökelse. Det ska vara fyrkantigt, en halv meter långt, en halv meter brett och en meter högt. Dess horn ska vara i ett stycke med altaret. Du ska dra över dess överdel, sidor och horn med rent guld och göra en guldkant runt det. Nedanför kanten på två sidor av altaret ska du göra två guldringar till stänger att bära altaret med. De ska göras av akacieträ och överdras med guld. Ställ altaret framför förhänget framför arken med förbundstecknet, framför försoningsstället ovanpå förbundstecknet. Det är där jag ska uppenbara mig för dig. Varje morgon när Aron gör i ordning oljelamporna ska han tända välluktande rökelse på altaret, och i skymningen när han tänder lamporna ska han bränna rökelse inför HERREN. Så ska man göra från generation till generation. Bränn ingen främmande rökelse på det och inte heller brännoffer eller matoffer, och häll inget dryckesoffer på det. En gång om året måste Aron försona altarets horn. Denna årliga försoning ska göras med blod från det försonande syndoffret, från generation till generation, för det är högheligt för HERREN.” HERREN sa till Mose: ”När du har folkräkning i Israel ska var och en som blivit räknad betala en lösen för sitt liv till HERREN, för att ingen olycka ska drabba dem vid mönstringen. En halv sikel silver ska betalas av alla som upptas bland de mönstrade, efter tempelvikt  —  en sikel är 20 gera. Denna halvsikel är en offergåva åt HERREN. Alla som upptas bland de mönstrade, från tjugo års ålder och uppåt, ska ge denna offergåva till HERREN. Den som är rik ska inte ge mer än en halv sikel och den som är fattig inte mindre än en halv sikel, för det är ett offer till HERREN som lösen för era liv. Ta emot lösesumman av israeliterna och använd pengarna till tjänsten i uppenbarelsetältet. Så ska HERREN komma ihåg israeliterna genom lösepengarna för ert liv.” Och HERREN sa till Mose: ”Gör ett tvättfat av koppar med en ställning, också av koppar. Placera det mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyll det med vatten. Aron och hans söner ska tvätta sina händer och fötter där; innan de går in i uppenbarelsetältet ska de tvätta sig för att inte dö när de går fram till altaret för att göra tjänst och tända eldoffer åt HERREN. De måste alltid tvätta sina händer och fötter, annars kommer de att dö. Det här är en oföränderlig stadga för Aron och hans söner som ska gälla från generation till generation.” HERREN talade till Mose: ”Samla fina kryddor av bästa slag: sex kilo flytande myrra, hälften så mycket av vardera doftande kanel och kalmus, sex kilo kassia, efter tempelvikt, och dessutom tre liter olivolja. Du ska göra det till en helig smörjelseolja, en doftande, konstfärdig blandning, sådan som helig smörjelseolja ska vara. Den ska du använda för att smörja uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet, bordet med alla dess tillbehör, lampstället och allt som hör till den, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla dess tillbehör, tvättfatet och dess ställning. Du ska helga dem så att de blir högheliga. Allt som kommer i beröring med dem blir heligt. Smörj också Aron och hans söner, och helga dem så att de kan tjäna mig som präster. Säg till Israels folk: ’Detta ska alltid vara min heliga smörjelseolja från generation till generation. Den får inte användas på någon annan människa, och ni får inte tillverka annan olja med denna sammansättning, för den är helig och måste behandlas som helig av er. Den som blandar denna olja och med den smörjer någon som inte är präst, ska utrotas ur sitt folk.’ ” HERREN talade till Mose: ”Ta fina, välluktande kryddor, stakte, sjönagel, galban och ren rökelse, lika mycket av varje. Gör en välluktande rökelseblandning av dem, på det sätt salvtillverkare gör, och tillsätt salt. Detta ska vara en ren och helig rökelse. Mal sönder en del av den till pulver och lägg det framför arken med förbundstecknet i uppenbarelsetältet där jag ska möta dig. Den ska vara höghelig för er. Gör aldrig rökelse med denna sammansättning åt er själva, för den ska hållas helgad åt HERREN. Den som tillverkar rökelse för att njuta av dess doft måste utrotas ur sitt folk.” HERREN sa sedan till Mose: ”Jag har utvalt Besalel, Uris son och Hurs sonson från Judas stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, skicklighet och kunskap i alla slags konsthantverk. Han kan tillverka föremål av guld, silver och koppar. Han är också skicklig i att slipa infattningsstenar och snida i trä, ja, att utföra alla slags arbeten. Jag har utvalt Oholiav, Achisamaks son av Dans stam, som hans assistent. Jag har också gett speciell yrkesskicklighet till alla hantverkare, så att de kan tillverka allt som jag har befallt dig: uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet och försoningsstället, alla föremål i tältet, bordet och tillbehören, lampstället av rent guld med dess tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med dess tillbehör, tvättfatet och dess ställning, ämbetsdräkterna, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen. De ska göra allting enligt de föreskrifter jag gav dig.” Sedan sa HERREN till Mose: ”Säg till israeliterna att hålla mina sabbater. Sabbaten är ett tecken mellan mig och er genom alla generationer, för att ni ska inse att jag är HERREN, som gör er heliga. Ja, håll sabbaten, för den är helig för er. Den som vanhelgar den måste dö och den som utför något arbete på den dagen ska utrotas ur sitt folk. Sex dagar ska arbete utföras, men den sjunde dagen är sabbat, en vilodag helgad åt HERREN. Den som arbetar på sabbaten ska straffas med döden. Israeliterna ska hålla sabbaten och iaktta den från generation till generation, som ett bestående förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och israeliterna. På sex dagar skapade nämligen HERREN himlen och jorden, men på den sjunde dagen vilade han och återhämtade sig.” När Gud hade talat till Mose på berget Sinai, gav han honom de två stentavlorna som ett förbundstecken på vilka Gud hade skrivit med sitt finger. När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.” ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, som tog det och formade det till en gjuten kalv. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!” När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för HERREN!” Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig. Då talade HERREN till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ” HERREN fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.” Mose vädjade till HERREN, sin Gud: ”HERRE, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” Då ångrade HERREN sig och skonade dem. Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift. När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” Mose svarade honom: ”Nej, det är varken segerrop eller de besegrades klagorop som hörs, det är sång jag hör.” När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka. Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?” ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.” När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på HERRENS sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom. Han sa till dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer. Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt HERREN. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.” Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till HERREN på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.” Mose gick alltså tillbaka upp till HERREN och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.” HERREN svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.” HERREN straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv. HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar. Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.” När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken. HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.” Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken. Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”, utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet. Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet. När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose. När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält. HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet. Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja. Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!” Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.” Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till, för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?” HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.” Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!” HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill. Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.” Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig. När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi. Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” HERREN sa till Mose: ”Hugg ut två nya stentavlor, likadana som de förra. Sedan ska jag på de nya tavlorna på nytt skriva ner samma budord som på de tavlor du slog sönder. Gör dig klar att imorgon bitti komma upp på berget Sinai och möta mig där på toppen av berget. Ingen får gå med dig, och ingen får heller vara någonstans på berget. Låt inte heller era får och kor gå och beta i närheten av berget.” Mose högg ut två stentavlor, likadana som de första. Tidigt på morgonen steg han sedan upp på berget Sinai som HERREN hade befallt honom och han hade tavlorna med sig. Då steg HERREN ner i molnet och ställde sig nära honom och ropade ut sitt namn HERREN. HERREN gick förbi Mose och ropade: ”Jag är HERREN, HERREN den nådige och barmhärtige Guden, som inte lätt blir vred men är rik på nåd och trofasthet. Han bevisar sin nåd mot tusenden, han förlåter överträdelse, skuld och synd, men låter inte den skyldige slippa straffet utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn ända ner till tredje och fjärde generationen.” Mose föll då ner och tillbad och sa: ”Om du ser med välvilja på mig, Herre, gå då med oss! Detta är ett motspänstigt och envist folk, men förlåt oss vår skuld och synd och ta emot oss som dina egna!” Herren sa: ”Jag ska nu ingå ett förbund med er. Jag ska göra sådana under inför ditt folk som aldrig tidigare gjorts någonstans på jorden. Hela Israels folk som du är mitt ibland ska få se den vördnadsframkallande gärning, som jag, HERREN, ska utföra med dig. Håll allt som jag befaller idag! Då ska jag fördriva amoréerna, kanaanéerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna för dig. Var noga med att inte ingå något förbund med dem som bor i landet, så att ni fångas i en fälla. Nej, ni ska riva ner deras altaren, slå sönder deras stenstoder, hugga ner deras asherapålar. Du ska inte tillbe någon annan gud än HERREN, för han är en svartsjuk Gud. Du ska inte sluta förbund med dem som bor i landet, för när de prostituerar sig för sina gudar och offrar till dem, kommer de att inbjuda dig och du kommer att äta av offren. Om du tar deras döttrar till hustrur åt dina söner, och dessa sedan prostituerar sig för sina gudar, kommer de att förleda dina söner att göra samma sak. Gjut inga gudabilder åt dig. Fira det osyrade brödets högtid under sju dagar då du äter osyrat bröd, precis som jag har befallt dig. Gör det vid den bestämda tiden i månaden aviv, för det var då du lämnade Egypten. Allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet ska tillhöra mig, även boskap och får. En förstfödd åsnefåle ska lösas med ett lamm, men om du inte vill lösa in den, ska du bryta nacken av den. Dina förstfödda söner måste allesammans lösas in. Ingen får komma inför mig tomhänt. Du ska arbeta sex dagar och vila på den sjunde, det gäller även under sånings- och skördetiden. Du ska fira veckohögtiden i början av veteskörden och bärgningshögtiden vid årets slut. Tre gånger om året ska varje man hos dig komma inför Herren, HERREN, Israels Gud. Jag ska fördriva folken för dig och utvidga ditt område. Ingen ska stå efter ditt land när du går fram inför HERREN, din Gud, tre gånger om året. Du får inte offra blod av mitt offer tillsammans med något syrat och ingenting av påskens offer får lämnas kvar till följande morgon. Det bästa av den första skörden på din mark ska du ta med dig till HERRENS, din Guds, hus. Koka inte en killing i dess moders mjölk. ” HERREN sa till Mose: ”Skriv ner dessa befallningar, för i enlighet med dem har jag ingått ett förbund med dig och med Israel.” Mose stannade på berget hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och han varken åt eller drack under den tiden. Han skrev ner förbundet, de tio budorden, på stentavlorna. När Mose kom tillbaka ner från berget med förbundstecknet, stentavlorna, visste han inte att hans ansikte strålade av att han talat med Herren. När Aron och folket i Israel såg Mose och hur hans ansikte strålade, blev de rädda för att gå nära honom. Men Mose ropade till sig Aron och folkets ledare och talade med dem. Senare kom alla israeliterna fram och han gav dem de budord som HERREN hade gett honom uppe på Sinaiberget. När Mose hade slutat tala med dem, hängde han en slöja över sitt ansikte, men varje gång han trädde fram inför HERREN, tog han av slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut igen, talade han om för israeliterna vad Herren hade befallt och israeliterna kunde se hur hans ansikte strålade. Sedan hängde han på sig slöjan igen tills nästa gång han skulle tala med Gud. Mose sammankallade hela Israels menighet och sa till dem: ”Detta är vad HERREN har befallt er: Arbeta sex dagar, men den sjunde dagen är helig, en sabbatsvila helgad åt HERREN. Den som arbetar på den dagen måste dö. Gör inte ens upp eld på sabbatsdagen, var ni än bor.” Vidare sa Mose till hela Israels menighet: ”Detta är vad HERREN har befallt: Samla in gåvor åt HERREN. Alla ni som har generösa hjärtan, bär fram dessa offergåvor till HERREN: Guld, silver och koppar, blått, purpurrött, karmosinrött garn, fint lingarn, gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyxstenar och andra stenar till efoden och bröstskölden. Alla skickliga konsthantverkare ska komma och tillverka vad HERREN har befallt: boningen och tältet med dess överdrag, hakar, brädor, tvärstänger, stolpar och socklar, arken och dess stänger, försoningsstället, det skyddande förhänget, bordet med dess bärstänger och alla dess tillbehör, skådebröden, lampstället med dess tillbehör, lampor och lampolja, rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan, den välluktande rökelsen och förhänget till boningens ingång, brännofferaltaret, kopparnätet till altaret, dess bärstänger och alla övriga tillbehör, tvättfatet med dess ställning, förhängena till förgården, stolparna och deras socklar, förhänget till förgårdens port, boningens pluggar och förgårdens pluggar med deras linor, de vävda dräkterna för helgedomstjänsten, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder.” Israels hela menighet gick bort från Mose. De, som kände sig manade i sina hjärtan kom sedan tillbaka med sina gåvor till HERREN, till arbetet med uppenbarelsetältet, till tjänsten i boningen och de heliga kläderna. Både män och kvinnor kom, alla som var villiga. De bar fram guldspännen, smycken, örhängen, ringar, halsband och många andra föremål av guld som offer åt HERREN. Alla som hade blått, purpurrött, karmosinrött eller fint lingarn eller gethår eller rödfärgade baggskinn eller delfinskinn kom med det. Alla som kunde komma med offer av silver och koppar till HERREN och andra som hade akacieträ som behövdes till byggnadsmaterial bar fram det. Alla kvinnor som var skickliga att spinna gjorde i ordning blått, purpurrött, karmosinrött och fint lingarn och bar fram det. Alla kvinnor som kände sig manade i sitt hjärta och kunde spinna gethår gjorde det. Ledarna bar fram onyxstenar och infattningsstenar som skulle användas för efoden och bröstskölden, samt kryddor och olja till lampan och smörjelseolja och välluktande rökelse. Varje israelitisk man och kvinna som kände sig manad i sitt hjärta att bidra till det som HERREN genom Mose befallt dem att utföra, kom och bar fram frivilliga gåvor till honom. Mose sa till israeliterna: ”HERREN har utvalt Besalel, Uris son och Hurs sonson från Judas stam. Han har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, skicklighet och kunskap i alla slags konsthantverk till att formge och tillverka föremål av guld, silver och koppar, slipa infattningsstenar och snida i trä, ja, han är skicklig i allt konstnärligt arbete. Gud har också gett honom och Oholiav, Achisamaks son av Dans stam, gåvan att undervisa andra. Gud har gjort dem båda skickliga i alla slags hantverk, formgivning och konstvävnad i blått, purpurrött, karmosinrött och fint lingarn. De kan göra och tänka ut alla slags konstnärliga arbeten. Besalel och Oholiav och alla andra som HERREN har gett en begåvning som konsthantverkare ska bygga och inreda boningen såsom HERREN har befallt.” Mose sammankallade sedan Besalel och Oholiav och alla skickliga män som HERREN utrustat och som kände sig kallade till arbetet, för att sätta igång. Mose gav dem alla gåvor som israeliterna hade skänkt till arbetet med helgedomen. Varje morgon kom det nya frivilliga gåvor. Då kom konsthantverkarna som utförde olika arbeten för helgedomen till Mose och sa: ”Folket kommer med mer än det behövs för arbetet som HERREN har befallt att göra.” Då skickade Mose runt ett meddelande i lägret att ingen vare sig man eller kvinna behövde komma med fler gåvor. Så slutade de att komma med mer. De hade redan mer än nog av vad som behövdes för arbetet. De skickliga hantverkarna gjorde boningen av tio våder av tvinnat fint lingarn och av blått, purpurrött och karmosinrött garn med keruber på i konstvävnad. Varje våd var 14 meter lång och 2 meter bred. Våderna var lika stora. Dessa våder fästes vid varandra fem och fem. Utmed kanten på dessa två stycken fästes öglor gjorda av blått garn, varje ögla mitt emot en annan ögla på det andra stycket. På ena våden gjordes 50 öglor och på andra stycket 50, så att de motsvarade varandra. Sedan gjorde man 50 hakar av guld för att förena öglorna. På så sätt fästes dessa stycken ihop till en sammanhängande boning. Man gjorde elva gethårsvåder till ett tält över boningen. Varje våd var 15 meter lång och 2 meter bred. De var lika stora. Man förenade fem av dessa våder till ett stycke och de sex andra till ett annat stycke. Sedan gjorde man 50 öglor utmed kanten av det ena hopsatta stycket och 50 öglor utmed kanten av det andra hopsatta stycket. Så gjorde man ett överdrag av rödfärgade baggskinn på tältet och över detta i sin tur ett överdrag av getskinn. Till boningens sidor användes brädor av akacieträ som man ställde upprätt. Varje brädas höjd var 5 meter och bredden 75 centimeter. Varje bräda hade två tappar som hörde ihop. Alla boningens brädor gjordes likadana. Man gjorde 20 brädor för boningens södra sida. Man gjorde 40 socklar av silver, två under var och en av de 20 brädorna med dess två tappar. På norra sidan av boningen gjordes också 20 brädor med 40 socklar av silver, två för varje bräda. Den västra sidan, baksidan, gjordes av sex brädor och två hörnbrädor på baksidan. Dessa hörnbrädor var dubbla upptill och nertill till den första ringen. Så gjordes de båda hörnbrädorna. Det var alltså sammanlagt åtta brädor med 16 socklar av silver, två under varje bräda. Därefter tillverkades tvärstänger av akacieträ, fem till brädorna på boningens ena sida, fem till brädorna på andra sidan och fem till brädorna på baksidan, västerut. Den mellersta av dessa tvärstänger placerade man så att den gick tvärs över, mitt på brädorna, från den ena ändan till den andra. Brädorna och tvärstängerna drogs över med guld, och ringarna för tvärstängerna gjorde man av rent guld. Ett förhänge gjordes av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn i konstvävnad med keruber på. Till det gjordes fyra stolpar av akacieträ överdragna med guld och med fyra hakar av guld och man göt fyra socklar av silver för dem. Sedan gjorde man ett förhänge till tältets ingång, en konstvävnad av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Till det gjordes fem stolpar med fem hakar. Stolparna med sina huvuden och band var överdragna med guld, och de fem socklarna var gjutna i koppar. Därefter tillverkade Besalel arken av akacieträ, 125 centimeter lång och 75 centimeter bred och 75 centimeter hög. Den var klädd med rent guld både invändigt och utvändigt och hade en rand av guld runt omkring. Fyra ringar av guld sattes fast ovanför arkens fyra fötter, två på var sida. Sedan gjorde han stänger av akacieträ och drog över dem med guld och sköt in dem genom ringarna på arkens sidor, så att man kunde bära den. Sedan gjorde han ett lock av rent guld. Det var 125 centimeter långt och 75 centimeter brett. Han gjorde två keruber av hamrat guld vid de båda ändarna av försoningsstället, en kerub vid den ena och en vid den andra ändan av locket. De var gjorda i ett stycke med locket. Keruberna hade sina vingar utbredda över locket så att de täckte den och de hade ansiktena vända mot varandra nedåt mot försoningsstället. Han gjorde också ett bord av akacieträ, en meter långt, en halv meter brett och 75 centimeter högt. Det var överdraget och kantat med guld. Runt omkring det gjorde han en list lika bred som en hand och runt den en rand av guld. Och han göt fyra ringar av rent guld och satte dem i hörnen vid de fyra bordsbenen tätt intill listen, så att man skulle kunna bära bordet med stängerna som sköts in i ringarna. Stängerna gjordes av akacieträ överdraget med guld till att bära bordet med. Av rent guld gjorde han sedan kärlen till bordet, faten, skålarna, bägarna och kannorna för dryckesoffren. Lampstället gjorde han också av rent, hamrat guld. Det var gjort i ett enda stycke: fot, stam, grenar och utsmyckningar med blad, knoppar och blommor. Det hade sex armar, tre på var sida av stammen. Till varje arm gjordes tre utskurna skålar, formade som mandelträdsblommor. Så gjorde man med alla sex armarna som gick ut från stammen. På mittstammen fanns fyra skålar, formade som mandelblommor och knoppar, en blomma under varje armpar som gick ut från stammen, gjorda i ett stycke, sammanlagt sex armar. Dekorationerna och armarna var alla gjorda i ett stycke av rent hamrat guld. Sedan gjorde han sju oljelampor till den och tänger och brickor till dessa, allt av rent guld. Hela lampstället var gjort av 34 kilo renaste guld. Rökelsealtaret gjordes av akacieträ. Det var en halv meter i fyrkant och en meter högt och dess horn var gjorda i ett stycke med själva altaret. Han drog rent guld över dess överdel, sidor och horn och gjorde en guldkant runt det. Sedan gjorde han två guldringar som sattes fast nedanför kanten på två motsatta sidor för att hålla stängerna som man kunde bära altaret med. De var av akacieträ, överdragna med guld. Han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena, välluktande rökelsen, konstfärdigt tillredda. Brännofferaltaret tillverkade han också av akacieträ, 2,5 meter i kvadrat och 1,5 meter högt. I vart och ett av de fyra hörnen gjorde han ett horn gjort i ett stycke med altaret. Altaret drog han över med koppar. Alla tillbehör till altaret gjorde han i koppar, askkärl, skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Han gjorde också ett galler, ett kopparnät, som sattes nertill under altarlisten och räckte upp till halva höjden av altaret. Han göt fyra ringar som hållare för bärstänger i de fyra hörnen på kopparnätet. Han gjorde bärstängerna av akacieträ och drog över dem med koppar. Dem sköt han in i ringarna på altarets sidor så att altaret kunde bäras. Altaret gjorde han av plankor och lämnade det öppet inuti. Till tvättfatet och ställningen som båda var av koppar använde han speglar, gåvor från de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet. Sedan gjorde han förgården. På den södra sidan gjordes 50 meter långa förhängen av tvinnat fint lingarn med 20 stolpar och 20 socklar av koppar. Stolparnas krokar och band gjordes av silver. På den norra sidan gjordes också 50 meter långa förhängen, med 20 stolpar och 20 socklar av koppar och med krokar och band av silver. På den västra sidan gjordes 25 meter långa förhängen med tio stolpar och tio socklar med hakar och band av silver. Den östra sidan var också 25 meter lång. Förhängena där var sju och en halv meter åt ena hållet, med tre stolpar och tre socklar. Likaså var de sju och en halv meter åt andra hållet, med tre stolpar och tre socklar. Alla förhängen runt förgården var gjorda av tvinnat fint lingarn. Stolparnas socklar var av koppar, och alla hakar och band var av silver, och stolphuvudena överdrogs också med silver. Alla förgårdens stolpar hade band av silver. Förhänget för ingången till förgården var gjort i brokig vävnad av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Det var 10 meter långt och 2,5 meter högt, efter tygets bredd, i likhet med förhänget runt förgården. Till det gjordes fyra stolpar med fyra socklar av koppar och med hakar och band av silver och stolphuvudena var också överdragna med silver. Alla pluggar som användes till boningen och förgården var av koppar. Följande är en sammanfattning av hur mycket som användes till boningen, förbundstecknets boning, sammanställd på Moses befallning genom leviternas försorg och under ledning av Itamar, prästen Arons son. Besalel, Uris son och sonson till Hur av Judas stam, hade gjort allting såsom HERREN hade befallt Mose. Som medhjälpare hade han Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam. Denne var också en kunnig yrkesman och skicklig i snideri och design och i att väva konstvävnad med blått, purpurrött, karmosinrött och fint lingarn. Folket gav offergåvor av guld till en vikt av drygt ett ton, och allt detta användes till boningen med dess tillbehör. Silvret som menigheten gav vid folkräkningen vägde tre och ett halvt ton, sex gram per man för var och en som fyllt tjugo år, sammanlagt 603 550 män. Till socklarna för helgedomens väggar och socklarna för förhänget gick det åt närmare tre och ett halvt ton silver, 34 kilo till varje sockel. De 20 kilo som var kvar användes att överdra stolphuvudena med och till hakarna och banden. Som offergåva hade också getts närmare två och ett halvt ton koppar vilket användes till socklarna vid uppenbarelsetältets ingång och till kopparaltaret med kopparnätet och altarets övriga tillbehör, samt till socklarna runt förgården och socklarna till förgårdens port samt till alla pluggar till boningen och förgården. Man gjorde heliga kläder åt Aron av blått, purpurrött och karmosinrött garn för tjänsten i helgedomen, så som HERREN hade befallt Mose. Efoden gjordes av blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Man hamrade ut guld till tunna plåtar, som man skar i trådar och vävde in med det blåa, purpurröda, karmosinröda och fina lingarnet till en konstvävnad. De gjorde axelstycken till efoden, som skulle fästas i dess båda kanter för att hålla ihop den. Efodens bälte vävdes i ett stycke på samma sätt i guld, blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn, så som HERREN hade befallt Mose. Onyxstenarna var infattade i flätverk av guld, med namnen på Israels söner ingraverade, som på ett sigill. Dessa stenar fästes på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner, så som HERREN hade befallt Mose. Bröstskölden gjordes också i konstvävnad, precis som efoden, av guld, blått, purpurrött, karmosinrött och tvinnat fint lingarn. Den var fyrkantig, 25 centimeter bred, 25 centimeter lång och dubbelvikt. I den sattes fyra rader stenar, i den första en karneol, en topas och en smaragd, i den andra en rubin, en safir och en kalcedon, i den tredje en hyacint, en agat och en ametist, och i den fjärde en krysolit, en onyx och en jaspis. De var infattade i flätverk av guld. I de tolv stenarna var namnen på Israels tolv söner ingraverade, som på sigill, en för varje stam. Till bröstskölden gjordes kedjor av rent guld, tvinnade som snören, och två flätverk av guld och två guldringar som fästes vid två hörn i bröstskölden. De två guldsnoddarna fäste de vid de två ringarna i bröstsköldens hörn och de två andra ändarna av snoddarna vid de två flätverken på framsidan i axelstyckena. Två guldringar gjordes och sattes fast på bröstsköldens nedre hörn, på insidan närmast efoden. De gjorde sedan två andra guldringar som de fäste framtill på efodens axelstycken, längst ner vid sömmen ovanför bältet. Bröstskölden bands fast vid sina ringar till efodens ringar med ett blått snöre, så att den satt ovanför efodens bälte och inte skulle lossna från efoden. Så hade HERREN befallt Mose. Efodkåpan gjordes helt av blått tyg, med en öppning i mitten för huvudet, med en krage, för att tyget inte skulle gå sönder. Runt fållen fäste man granatäpplen, som var gjorda av blått, purpurrött och karmosinrött tvinnat garn. Av rent guld gjorde de bjällror som sattes mellan granatäpplena runt fållen, ett granatäpple och en bjällra växelvis runt fållen på kåpan. Denna kåpa skulle bäras vid tjänstgöring så som HERREN hade befallt Mose. De gjorde tunikor åt Aron och hans söner av fint lingarn. Turbanen, huvudbonaderna och underkläderna vävdes alla av fint lingarn, likaså vävdes bältet i brokig väv av tvinnat fint lingarn, blått, purpurrött och karmosinrött, så som HERREN hade befallt Mose. Sedan gjorde de plattan och det heliga diademet av rent guld och graverade in, som man graverar i ett sigill, ”Helgad åt HERREN”. Man fäste ett blått snöre på den och satte den upptill på turbanen, så som HERREN hade befallt Mose. Slutligen var allt arbete med boningen, uppenbarelsetältet, färdigt. Israeliterna gjorde allting som HERREN befallt Mose. Sedan förde man fram hela tältet till Mose: boningen och allt som tillhörde det, hakarna, brädorna, tvärstängerna, stolparna, socklarna, överdraget av rödfärgade baggskinn, överdraget av delfinskinn och det skyddande förhänget, arken med förbundstecknet, stänger, försoningsstället, bordet med dess tillbehör, skådebröden, lampstället av rent guld med dess lampor, tillbehör och olja, guldaltaret, smörjelseoljan, den välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tältet, kopparaltaret, kopparnätet, bärstängerna och alla övriga tillbehör, tvättfatet med dess ställning, förhängena till förgården, stolparna och deras socklar, förhänget till förgårdens port, linorna och pluggarna och alla redskap som behövs för tjänsten i boningen, i uppenbarelsetältet, de vävda dräkterna för helgedomstjänsten, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder. Israels folk hade utfört allt arbete så som HERREN befallt Mose. Mose inspekterade allt arbete de utfört och såg att allt var gjort som HERREN hade befallt, och han välsignade dem. HERREN talade till Mose: ”Sätt upp boningen, uppenbarelsetältet, på första dagen i den första månaden. Inuti det ska du placera arken med förbundstecknet, och sedan ska du hänga upp förhänget framför arken. Ställ sedan in bordet och lägg alla tillbehör på det, ta in lampstället och sätt upp lamporna. Guldaltaret för rökelsen ska du placera framför arken med förbundstecknet. Sätt upp förhänget framför ingången till boningen och placera brännofferaltaret framför ingången till boningen, uppenbarelsetältet. Mellan uppenbarelsetältet och altaret ska du ställa tvättfatet och fylla det med vatten. Sedan ska du sätta upp förgården runt omkring och hänga upp förhänget för ingången till förgården. Därefter ska du ta smörjelseoljan och smörja hela boningen och allt som finns inne i det, tillbehör och inredning, för att det ska bli helgat. Smörj med smörjelseolja brännofferaltaret och dess tillbehör och helga det, för sedan ska altaret vara högheligt. Smörj sedan tvättfatet och ställningen till det, så att det blir helgat. För sedan fram Aron och hans söner till ingången av uppenbarelsetältet och tvätta dem med vatten och ta på Aron de heliga kläderna och smörj honom, så att han blir helgad till att tjäna mig som präst. För sedan fram hans söner och ta på dem tunikorna och smörj dem, som du gjorde med deras far, så att de kan tjäna mig som präster. Deras smörjelse till prästtjänst ska sedan gälla för all framtid, från generation till generation.” Mose utförde allt så som HERREN hade befallt honom. På första dagen i första månaden av det andra året blev boningen uppsatt. Mose satte upp det, ställde socklarna på plats, satte upp brädorna, sköt in tvärstängerna och satte upp stolparna. Sedan bredde han ut tältduken över boningen och lade på överdraget på tältet så som HERREN hade befallt honom. Inne i arken placerade han förbundstecknet, satte bärstängerna på plats och placerade försoningsstället ovanpå arken. Sedan förde han in arken i boningen och satte upp förhänget för att dölja arken med förbundstecknet så som HERREN hade befallt honom. Sedan ställde han bordet på norra sidan av uppenbarelsetältet utanför förhänget och lade skådebröden på bordet inför HERREN så som HERREN hade befallt honom. Han ställde lampstället i uppenbarelsetältet mitt emot bordet på södra sidan av boningen. Sedan ställde han lamporna inför HERREN så som HERREN hade befallt honom, ställde guldaltaret i uppenbarelsetältet intill förhänget och tände en välluktande rökelse på altaret så som HERREN hade befallt honom. Han satte upp förhänget för ingången till boningen, ställde brännofferaltaret vid ingången till boningen, uppenbarelsetältet, och offrade brännoffer och matoffer på det så som HERREN hade befallt honom. Sedan ställde han tvättfatet mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyllde det med vatten för tvättning. Mose och Aron och Arons söner tvättade sina händer och fötter där varje gång de skulle gå till altaret och in i uppenbarelsetältet så som HERREN hade befallt Mose. Därefter satte han upp inhägnaden till förgården som skulle omge boningen och altaret och satte upp förhänget för ingången till förgården. Och så avslutade Mose arbetet. Då kom molnet och täckte uppenbarelsetältet och HERRENS härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, därför att molnet fanns där och HERRENS härlighet fyllde boningen. Och så snart molnet höjde sig från boningen, gick Israels folk vidare. Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp innan det höjde sig igen. HERRENS moln vilade över boningen under dagarna och på nätterna fanns en eld i molnet, så att Israels folk alltid kunde se det under hela sin resa. HERREN kallade på Mose från uppenbarelsetältet och talade till honom: ”Säg till israeliterna: ’När någon av er bär fram offer åt HERREN, ska han ta djur från nöt- eller småboskapen. Om hans offer är tänkt som ett brännoffer från nötboskapen, ska han ta en felfri tjur. Han ska leda fram tjuren till uppenbarelsetältets ingång, för att vara HERREN till välbehag. Där ska han lägga sin hand på dess huvud och djuret accepteras då i stället för honom, så att han försonas. Sedan ska han slakta tjuren inför HERREN, och Arons söner, prästerna, ska bära fram blodet och stänka det på alla sidor av det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Sedan ska han flå djuret och stycka det och Arons söner, prästerna, ska göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Därefter ska de lägga styckena med huvudet och fettet på veden som brinner på altaret. Inälvorna och benen ska han tvätta och sedan ska prästerna bränna dem på altaret. Detta är ett eldoffer och ett brännoffer, en välbehaglig lukt för HERREN. Om brännoffret väljs ut bland fåren och getterna måste det vara av hankön och felfritt. Han ska slakta det inför HERREN på norra sidan av altaret och Arons söner, prästerna, ska stänka av blodet på altarets alla sidor. Sedan ska han stycka det och prästen ska lägga styckena tillsammans med huvudet och fettet på veden som brinner på altaret, men inälvorna och benen ska först tvättas i vatten. Sedan ska prästen bränna alltsammans på altaret som ett brännoffer, ett eldoffer, en välbehaglig lukt för HERREN. Om brännoffret åt HERREN är en fågel, ska det vara antingen en turturduva eller en ung duva. Prästen ska bära fram fågeln till altaret och vrida nacken av den. Den ska brännas på altaret och blodet ska pressas ut vid sidan av altaret. Han ska ta ut krävan med dess innhehåll och kasta den på östra sidan av altaret i askan. Han ska ta fågeln i vingarna och fläka upp den utan att slita den i stycken. Prästen ska sedan bränna den på altaret på den brinnande veden som ett brännoffer, ett eldoffer, en välbehaglig lukt för HERREN. Den som vill bära fram ett matoffer till HERREN ska ta fint mjöl, hälla olja över det och sedan lägga rökelse ovanpå. Sedan ska han komma med det till Arons söner, prästerna, och prästen ska ta en handfull av mjölet och oljan och all rökelsen och bränna detta påminnelseoffer på altaret som ett eldoffer som en välbehaglig lukt för HERREN. Det som blir kvar tillhör Aron och hans söner. Det är en höghelig del av eldoffret till HERREN. Om bröd som är bakat i ugn ges som matoffer, måste det vara gjort av fint mjöl, kakor bakade utan jäst och med olja eller osyrade tunnkakor smorda med olja. Om matoffret är gräddat på ett galler, ska det vara av fint mjöl utan jäst, blandat med olja. Bryt det i småbitar och häll olja över det. Detta är ett matoffer. Om ditt offer är tillagat i en panna, ska det också vara av fint mjöl blandat med olja. Vilket av dessa tillredningssätt du än väljer ska du bära matoffret till HERREN och ge det till prästen och han ska ta det till altaret. Prästen ska sedan ta en del av matoffret som ett påminnelseoffer och bränna det på altaret som eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN. Resten av matoffret tillhör Aron och hans söner. Det är en höghelig del av eldoffret till HERREN. Använd aldrig jäst i ett matoffer som ni ger åt HERREN. Varken jäst eller honung får brännas som eldoffer inför HERREN. Ni kan offra sådant som förstlingsoffer men inte bränna på altaret som en välbehaglig lukt för HERREN. Alla matoffer måste vara beströdda med salt. Utelämna inte från dina matoffer saltet som hör till din Guds förbund. Tillsätt salt till alla dina offer. Om du kommer med ett förstlingsoffer till HERREN ska du ta färska ax som du krossar och rostar. Häll olja över och lägg rökelse på offret för det är ett matoffer. Sedan ska prästen bränna en del av den krossade säden blandad med olja som påminnelseoffer och all rökelsen och bränna det som ett eldoffer inför HERREN. När någon vill ge ett gemenskapsoffer och ta ett djur från nötboskapen, kan han offra antingen en tjur eller en ko till HERREN, men djuret måste vara felfritt. Han ska lägga sin hand på dess huvud och slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet. Sedan ska Arons söner, prästerna, stänka blodet på altarets alla sidor. Från gemenskapsoffret ska han sedan ge som eldoffer åt HERREN fettet som täcker kroppens inre delar och är i dem, de båda njurarna med det fett som sitter på låren, samt fettet runt levern som han tar ut tillsammans med njurarna. Aron och hans söner ska sedan bränna det på brännoffret på altaret på den brinnande veden som ett eldoffer, en välbehaglig lukt för HERREN. Om ett djur från småboskapen används som gemenskapsoffer till HERREN får det inte ha något fel och det kan antingen vara en hanne eller en hona. Om det är ett får, ska den som bär fram det inför HERREN lägga sin hand på dess huvud och slakta det framför uppenbarelsetältet. Arons söner ska stänka blodet på altarets alla sidor. Av gemenskapsoffret ska han sedan ge som eldoffer åt HERREN dess fett, hela svansen, avhuggen invid ryggraden, fettet som täcker de inre organen och är i dem, de båda njurarna och fettet som sitter på låren samt på levern som han tar ut tillsammans med njurarna. Prästen ska sedan bränna det på altaret som matoffer, som ett eldoffer åt HERREN. Om någon bär fram en get som offer till HERREN, ska han lägga sin hand på dess huvud och slakta den framför uppenbarelsetältet. Arons söner ska stänka dess blod på altarets alla sidor. Sedan ska han av sitt offer ge som eldoffer till HERREN fettet som täcker de inre organen och är i dem, de båda njurarna och fettet som sitter på låren och runt levern som han tar ut tillsammans med njurarna. Prästen bränner det på altaret som matoffer, som ett eldoffer, en välbehaglig lukt för HERREN. Allt fett tillhör HERREN. Det är en fastställd stadga för all framtid att ni inte ska äta vare sig fett eller blod.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna att följande gäller för dem som oavsiktligt syndar och bryter mot något av HERRENS bud: ’Om den smorde prästen syndar och drar skuld över folket, måste han offra en ung felfri tjur som ett syndoffer inför HERREN för den synd han begått. Han ska föra fram den till ingången till uppenbarelsetältet, lägga sin hand på dess huvud och slakta den inför HERREN. Sedan ska den smorde prästen bära in något av djurets blod i uppenbarelsetältet, doppa sitt finger i blodet och stänka det sju gånger inför HERREN, framför förhänget i helgedomen. Prästen ska sedan stryka en del av blodet på rökelsealtarets horn inför HERREN i uppenbarelsetältet. Resten av blodet ska hällas ut vid foten av brännofferaltaret vid ingången till uppenbarelsetältet. Sedan ska han ta syndoffertjurens fett som finns på och runt inälvorna, de båda njurarna och fettet runt dem, fettet på låren och på levern som han tar ut tillsammans med njurarna, precis som man gör med tjuren eller kon när man bär fram gemenskapsoffer. Prästen ska bränna det på brännofferaltaret. Men tjurens hud, kött, huvud, ben, inälvor och tarmar, det som är kvar av tjuren ska föras bort till den rena plats utanför lägret dit askan bärs. Där ska alltsammans brännas upp med ved. Om hela Israels menighet syndar oavsiktligt och gör något som något av HERRENS bud förbjuder, är de skyldiga. När man får insikt om sin begångna synd, ska församlingen offra en ung tjur som syndoffer och föra fram den till uppenbarelsetältet. Där ska de äldste i menigheten lägga sina händer på tjurens huvud inför HERREN och sedan slakta den inför HERREN. Sedan ska den smorde prästen bära in en del av dess blod i uppenbarelsetältet, doppa sitt finger i blodet och stänka sju gånger inför HERREN framför förhänget. Därefter ska han stryka blod på hornen på altaret i uppenbarelsetältet inför HERREN och resten av blodet ska hällas ut vid foten av brännofferaltaret vid ingången till uppenbarelsetältet. Allt fett ska tas bort och brännas på altaret. Han ska följa samma procedur som han gjorde med syndoffertjuren. På så sätt ska prästen skaffa försoning för folket och de ska få förlåtelse. Prästen ska ta ut den offrade tjuren utanför lägret och bränna den där precis som han gjorde med den första tjuren. Det här är ett syndoffer för församlingen. När någon av ledarna oavsiktligt syndar mot något av HERREN, sin Guds, bud och gör något förbjudet är han skyldig. Då ska han, så snart han får insikt om den synd som han begått, som offer bära fram en felfri bock. Han ska lägga sin hand på dess huvud och slakta den på det ställe där man slaktar brännoffren inför HERREN. Detta är ett syndoffer. Sedan ska prästen ta en del av blodet och stryka det med sitt finger på hornen till brännofferaltaret. Resten av blodet ska hällas ut vid foten av altaret. Allt fett ska brännas upp på altaret alldeles som man gör med fettet från ett gemenskapsoffer. På så sätt ska prästen försona hans synd och han ska få förlåtelse. Om någon av folket syndar oavsiktligt och bryter mot något av HERRENS bud är han skyldig. Men så snart han får insikt om den synd som han begått, ska han som offer bära fram en felfri get av honkön för sin synd. Han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och slakta det på det ställe där man slaktar brännoffren. Prästen ska ta en del av blodet och med sitt finger stryka det på brännofferaltarets horn. Resten ska han hälla ut vid altarets fot. Allt fettet ska tas ut precis som vid ett gemenskapsoffer och prästen ska bränna det på altaret som en välbehaglig lukt för HERREN. På så sätt skaffar prästen försoning åt honom och han får förlåtelse. Men om han bär fram ett lamm som syndoffer ska det vara en felfri hona. Han ska lägga sin hand på dess huvud och slakta det som ett syndoffer på det ställe där man slaktar brännoffren. Prästen ska ta en del av blodet och med sitt finger stryka det på brännofferaltarets horn och resten av blodet ska hällas ut vid altarets fot. Fettet ska tas bort som när man bär fram lamm till gemenskapsoffer och prästen ska bränna det på altaret ovanpå det eldoffer som offrats till HERREN. Prästen skaffar på så sätt försoning åt honom för den synd som han har begått och han ska få förlåtelse. Den som officiellt uppmanas vittna om vad han hört och vet men vägrar och därigenom syndar, blir skyldig. Den som rör vid något som är orent, till exempel ett orent dött djur vare sig det är vilt eller tamt eller något småkryp, blir oren även om han inte märker när han rör vid det och är således skyldig. Den som utan att märka det rör vid något orent från en människa bär på skuld så snart han märker att han har rört vid detta. Om någon avlägger ett löfte utan att tänka sig för vare sig det gäller en god eller dålig sak, vad man nu än tanklöst kan svära, är han skyldig när han inser sitt lättvindiga löfte. Var och en som är skyldig i någon sak ska bekänna sin synd och som offer för sin synd bära fram ett får eller en get av honkön till HERREN. Prästen ska så skaffa försoning åt honom för hans synd. Om han inte har råd med ett sådant djur, ska han ta två turturduvor eller två unga duvor till HERREN en som syndoffer och en som brännoffer. Han ska ge dem till prästen som ska offra den första som syndoffer. Han ska vrida nacken av den utan att skilja huvudet från kroppen. Sedan ska han stänka en del av syndoffrets blod på sidan av altaret och resten ska pressas ut vid foten av altaret. Detta är ett syndoffer. Därefter ska han offra den andra duvan som ett brännoffer på föreskrivet sätt. På så sätt ska prästen skaffa försoning åt honom för hans synd och han får förlåtelse. Om han inte ens har råd med två turturduvor eller två unga duvor, får han som syndoffer i stället ta tre och en halv liter fint mjöl. Han får inte blanda det med olja eller lägga rökelse på det eftersom det är ett syndoffer. Han ska ge det till prästen och denne ska ta en handfull av det som ett påminnelseoffer och bränna det på altaret tillsammans med HERRENS eldoffer. Det är ett syndoffer. På så sätt ska prästen skaffa försoning åt honom för den av dessa synder som han begått och han ska få förlåtelse. Resten av offret ska tillhöra prästen precis som när det gäller matoffer.’ ” HERREN sa till Mose: ”Om någon handlar trolöst och syndar genom att ouppsåtligt orena det som är helgat åt HERREN, ska han bära fram en felfri bagge som skuldoffer till HERREN efter ett värde bestämt i silver efter tempelvikt. Det är ett skuldoffer. Han ska ersätta det han försummat av det heliga och lägga därtill tjugo procent. Han ska ge det till prästen och prästen ska skaffa försoning åt honom med baggen som skuldoffer och han får förlåtelse. När någon syndar utan att veta det och bryter mot något av HERRENS bud och gör något som inte är tillåtet, blir han skyldig och ansvarig för det. Han ska komma till prästen med en felfri bagge från småboskapen eller dess värde som skuldoffer. Prästen ska skaffa försoning åt honom för hans oavsiktliga, omedvetna synd och han får förlåtelse. Det här är ett skuldoffer för mannen är skyldig inför HERREN.” HERREN talade till Mose: ”Om någon syndar och handlar trolöst mot HERREN så att han bedrar sin nästa i fråga om något som anförtrotts åt honom eller överlämnats i hans omvårdnad eller om han stjäl eller lurar till sig något eller om han hittat något som andra har tappat men ljuger om det eller om han svär falskt om vilken synd som helst som en människa kan begå, ska han som syndat och gjort sig skyldig återlämna det han stulit eller tvingat till sig eller som anförtrotts honom eller som han hittat eller som han svurit falskt om. Han ska ersätta det till dess fulla värde plus tjugo procent. Samma dag ska han skaffa fram sitt skuldoffer. Skuldoffret ska bestå av en felfri bagge som han tar från småboskapen eller dess bestämda värde. Han ska föra den fram till prästen inför HERREN. Prästen ska skaffa försoning åt honom inför HERREN och han ska då få förlåtelse för vad det än är han gjort sig skyldig till.” Sedan talade HERREN till Mose: ”Ge Aron och hans söner denna befallning beträffande lagen om brännoffer: ’Brännoffret ska ligga kvar på altarets härd hela natten till morgonen och elden ska hållas vid liv. Prästen ska ta på sig sina kläder och underkläder av linne, ta bort askan som finns kvar efter brännoffret och lägga den vid sidan av altaret. Sedan ska han byta kläder och bära askan utanför lägret till en ren plats. Elden på altaret ska hållas brinnande. Den får inte slockna. Prästen ska lägga på färsk ved varje morgon, placera brännoffret ovanpå den och bränna fettet från gemenskapsoffret. Elden på altaret måste ständigt hållas brinnande. Den får aldrig slockna. Det här är lagen om matoffret: Arons söner ska bära fram det till altaret inför HERREN. Den av Arons söner som blir smord till präst i hans ställe ska sedan ta en handfull av det fint malda mjölet med den inblandade oljan och all rökelsen som ligger på matoffret och bränna detta påminnelseoffer på altaret som en välbehaglig lukt inför HERREN. Sedan ska resten tillfalla Aron och hans söner till mat. Det ska ätas osyrat på en helig plats på uppenbarelsetältets förgård. Det måste bakas utan surdeg. Jag har gett prästerna denna del av eldoffren som gjorts i ordning åt mig. Det är högheligt precis som syndoffret och skuldoffret. Det får ätas av manliga ättlingar till Aron i kommande generationer som deras del av HERRENS eldoffer. Allt som rör vid detta blir heligt.’ ” HERREN talade till Mose: ”På den dag när Aron och hans söner blir smorda till och avskilda för sin uppgift som präster, ska de bära fram ett matoffer till HERREN av tre och en halv liter fint mjöl. Hälften ska offras på morgonen och hälften på kvällen. Det ska tillagas på en plåt, man ska använda olja, det ska blandas väl och sedan bäras fram brutet i bitar som ett matoffer till HERREN, som en välbehaglig lukt inför HERREN. När prästernas söner ersätter sina fäder, ska de tillreda det när de blir smorda. Detta är en evig ordning. Dessa offer ska brännas upp helt inför HERREN. Prästens matoffer är ett heloffer. Ingenting av det får ätas.” Sedan talade HERREN till Mose: ”Säg till Aron och hans söner att det här är lagen angående syndoffer: ’Dessa syndoffer är högheliga och ska slaktas inför HERREN på den plats där brännofferdjuren slaktas. Prästen som offrar syndoffret ska äta det på en helig plats i förgården till uppenbarelsetältet. Allt som kommer i beröring med detta kött blir heligt. Om något av blodet kommer på ett klädesplagg, måste det tvättas på en helig plats. Lerkrukan som köttet kokats i måste slås sönder. Om det är ett kopparkärl som använts, ska det skuras och sköljas med vatten. Alla manliga medlemmar av prästsläkten får äta av detta offer för det är högheligt. Men man får inte äta syndoffret vars blod tagits in i tältet för att skaffa försoning i helgedomen. Det ska brännas upp. Detta är lagen om det högheliga skuldoffret: Skuldoffersdjuret ska slaktas på den plats där brännoffersdjuren slaktas och dess blod ska stänkas på alla sidor av altaret. Allt dess fett ska offras, svansen och fettet som finns runt inälvorna, de båda njurarna och fettet runt dem nära låren och fettet runt levern som ska tas ut med njurarna. Prästen ska bränna detta på altaret som ett eldoffer till HERREN. Det är ett skuldoffer. Bara manliga medlemmar av prästsläkten får äta av det och det måste ätas på en helig plats för det är högheligt. Samma lag gäller både syndoffret och skuldoffret. Det tillhör den präst som bringar försoning med det. När prästen offrar ett brännoffer för någon, ska djurets hud också tillfalla prästen. Alla matoffer som är bakade i ugn, kokta i gryta eller stekta på plåt ska tillfalla den präst som för fram dem. Alla andra matoffer, vare sig de är blandade med olja eller inte, tillfaller Arons söner likadant åt dem alla. Detta är lagen om gemenskapsoffret som frambärs till HERREN: Om någon offrar det som tackoffer ska han med det offra osyrade bröd bakade med olja, tillsammans med osyrade tunnbröd, smorda med olja och bröd av fint mjöl och olja som knådats väl. Detta gemenskapsoffer som frambärs som tackoffer ska också innehålla kakor av syrat bröd. En av varje slag ska bäras fram som gåva inför HERREN och tillfaller sedan den präst som stänker av blodet från gemenskapsofferdjuret. Sedan ska köttet från gemenskapsofferdjuret som offrats som tackoffer ätas upp samma dag som det offrats och ingenting får lämnas kvar till morgonen. Men om någon bär fram ett slaktoffer som är ett löftesoffer eller ett frivilligt offer ska det ätas samma dag som offret bärs fram, men det som blir över kan ätas följande dag. Om något däremot blir kvar till den tredje dagen måste det brännas. Om något av det äts på den tredje dagen är det inte accepterat. Offret räknas inte den till godo som bar fram det och det är orent. Den som äter det drar över sig skuld. Kött som kommer i beröring med något som är orent får inte ätas utan ska brännas upp. Kött får bara ätas av den som själv är ren. Om någon som är oren äter av HERRENS gemenskapsoffer ska han utrotas ur sitt folk. Den som rör vid något orent, vare sig det kommer från en människa eller ett orent djur eller något annat orent och sedan äter kött från HERRENS gemenskapsoffer, ska utrotas ur sitt folk.’ ” Sedan talade HERREN till Mose: ”Säg till Israels folk att aldrig äta fett, vare sig från nötboskap, får eller getter. Fettet från ett självdött eller ihjälrivet djur kan användas till annat men får aldrig ätas. Den som äter fettet från ett djur som burits fram som eldoffer till HERREN ska utrotas ur sitt folk. Ät aldrig blod vare sig från fåglar eller från andra djur var ni än bor. Den som gör det ska utrotas ur sitt folk.” Och HERREN talade till Mose: ”Säg till Israels folk att den som vill bära fram ett gemenskapsoffer till HERREN, ska av offret bära fram en gåva till HERREN. Han ska med egna händer bära fram HERRENS eldoffer, fettet och bringan, och lyfta upp bringan till ett offer inför HERREN. Prästen ska bränna fettet på altaret men bringan tillhör Aron och hans söner medan det högra låret ska lämnas som gåva av era gemenskapsoffer till prästen. Den av Arons söner som offrar gemenskapsoffrets blod och fett ska ha det högra låret som sin del. Av israeliternas gemenskapsoffer har jag nämligen gett bringan som lyfts upp och låret som lämnats som offergåva till prästen Aron och hans söner. De måste alltid få denna del av offret av israeliterna.” Detta är Arons och hans söners andel av HERRENS eldoffer från den dagen de fördes fram och blev HERRENS präster. På den dag de smordes befallde HERREN att israeliterna skulle ge dessa delar till dem. Detta är deras rätt för alla tider från generation till generation. Detta är lagarna om brännoffret, matoffret, syndoffret, skuldoffret, invigningsoffret och gemenskapsoffret som HERREN gav Mose på berget Sinai då han befallde israeliterna att bära fram offer till HERREN i Sinai öken. HERREN talade till Mose: ”Ta med dig Aron och hans söner, deras kläder, smörjelseoljan, syndoffertjuren, de två baggarna och korgen med brödet som är bakat utan jäst och samla hela Israels menighet vid ingången till uppenbarelsetältet.” Mose gjorde som HERREN sagt och när menigheten var samlad vid ingången till uppenbarelsetältet, sa han till dem: ”Detta har HERREN befallt.” Sedan förde han fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. Han klädde på Aron tunikan, spände på honom bältet, satte på honom kåpan och efoden, fäste den med skärpet och drog åt den. Sedan satte han på honom bröstskölden och lade urim och tummim i den. På Arons huvud satte han turbanen med dess guldplatta, det heliga diademet, precis som HERREN hade befallt honom. Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde boningen och allting som fanns inne i den för att på så sätt helga allt. Han stänkte olja på altaret sju gånger och smorde det likaså altarets tillbehör och tvättfatet och dess ställning för att helga dem. Han hällde smörjelseolja på Arons huvud för att på så sätt avskilja honom för hans tjänst. Sedan förde Mose fram Arons söner, satte på dem deras tunikor, spände om dem bälten och satte på dem huvudbindlar, precis som HERREN hade befallt honom. Sedan tog han syndoffertjuren och Aron och hans söner lade sina händer på dess huvud. Därefter slaktade Mose den. Med sitt finger strök han en del av blodet på altarets fyra horn för att helga det och hällde ut resten av blodet vid altarets fot. På så sätt invigde han det och försonade det. Han tog fettet runt inälvorna, fettet runt levern, de båda njurarna och fettet runt dem och brände alltsammans på altaret. Tjurens kropp med dess hud och inälvor brände han utanför lägret som HERREN hade befallt Mose. Sedan bar han fram baggen till brännoffret. Aron och hans söner lade sina händer på dess huvud och Mose slaktade den och stänkte av blodet på altarets alla sidor. Sedan styckade han baggen och brände upp styckena, huvudet och fettet. Därefter tvättade han inälvorna och benen med vatten och brände upp hela baggen på altaret som ett brännoffer, en välbehaglig lukt för HERREN, ett eldoffer åt HERREN, såsom HERREN hade befallt Mose. Sedan bar Mose fram den andra baggen för invigningen. Aron och hans söner lade sina händer på dess huvud. Mose slaktade den, tog av dess blod och strök på Arons högra örsnibb, högra tumme och högra stortå. Sedan förde han fram Arons söner och strök på samma sätt blod på deras högra örsnibbar, högra tummar och högra stortår. Resten av blodet stänkte han på altarets sidor runtom. Därefter tog han fettet, svansen, fettet runt inälvorna och runt levern, de båda njurarna med deras fett och det högra lårstycket och placerade ovanpå detta ett osyrat bröd, en kaka bakad med olja och ett tunnbröd, alltsammans hämtat från den korg som hade ställts inför HERREN. Allt detta lades i händerna på Aron och hans söner för att de skulle lyfta fram det som ett offer inför HERREN. Mose tog det sedan tillbaka från dem och brände det på altaret tillsammans med brännoffret. Detta var ett prästvigningsoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN, ett eldoffer åt HERREN. Mose tog också bringan och lyfte upp den inför HERREN som ett lyftoffer. Detta var Moses del av invigningsoffret, precis som HERREN hade befallt honom. Han tog sedan av smörjelseoljan och lite av blodet på altaret och stänkte det både på Aron och hans kläder och på hans söner och på deras kläder. På så sätt invigde han Aron och hans kläder och hans söner och deras kläder. Sedan sa Mose till Aron och hans söner: ”Koka köttet vid uppenbarelsetältets ingång och ät det tillsammans med brödet som finns i invigningskorgen, precis som jag har sagt till er. Aron och hans söner ska äta det. Det som blir kvar av köttet och brödet måste brännas upp. Ni får inte lämna uppenbarelsetältets ingång på sju dagar för er invigning ska pågå i sju dagar. Det som har skett idag har HERREN befallt att det ska ske i fortsättningen också för att ni ska få försoning. Ni ska stanna vid uppenbarelsetältets ingång dygnet runt i en vecka och följa HERRENS förordningar för att ni inte ska dö. Så har jag blivit befalld.” Aron och hans söner gjorde allt precis så som HERREN hade befallt Mose. På den åttonde dagen kallade Mose samman Aron och hans söner och de äldste i Israel. Han sa till Aron: ”Ta en tjurkalv till syndoffer och en bagge till brännoffer, båda felfria, och för fram dem inför HERREN. Säg till Israels folk att ta en bock till syndoffer och en kalv och ett lamm till brännoffer. Båda ska vara årsgamla och felfria. Ta också ett gemenskapsoffer till HERREN bestående av en tjur och en bagge och ett matoffer av mjöl blandat med olja. I dag ska nämligen HERREN uppenbara sig för er.” De ledde alltså fram allt detta till uppenbarelsetältet som Mose hade befallt och hela församlingen kom och ställde sig inför HERREN. Mose sa till dem: ”Detta är vad HERREN har befallt er och han ska uppenbara sin härlighet för er.” Sedan bad Mose Aron att gå fram till altaret, offra sitt syndoffer och brännoffer och skaffa försoning för sig själv och folket och sedan offra folkets offer för att försona dem så som HERREN hade befallt. Aron gick alltså fram till altaret och slaktade kalven som sitt syndoffer. Hans söner förde fram blodet åt honom och han doppade sitt finger i det, strök det på altarets fyra horn och hällde ut resten vid foten av altaret. På altaret brände han enligt HERRENS befallning till Mose upp syndoffrets fett, njurarna, fettet runt dessa och fettet runt levern, men köttet och huden brände han upp utanför lägret. Därefter slaktade han brännoffersdjuret, hans söner gav honom blodet och han stänkte det på altarets alla sidor. De bar fram till honom stycke efter stycke av djuret, även dess huvud, och han brände upp alltsammans på altaret. Sedan tvättade han inälvorna och benen och brände också detta på brännoffret på altaret. Därefter bar han fram folkets offer. Han slaktade bocken och offrade folkets syndoffer på samma sätt som han gjort med det förra offret. Så offrade han brännoffer till HERREN i överensstämmelse med de givna föreskrifterna. Sedan bar han fram matoffret. Han tog en handfull av det och brände det på altaret förutom morgonens brännoffer. Han slaktade tjuren och baggen, folkets gemenskapsoffer. Arons söner bar fram blodet till honom och han stänkte det på altarets alla sidor. Fettet från tjuren och baggen, fettet från deras svansar, fettet runt inälvorna och fettet runt njurarna och levern placerade han på bringorna och brände upp fettet på altaret. Men han lyfte upp bringorna och högra låret inför HERREN som ett lyftoffer, så som Mose hade befallt. Därefter välsignade Aron folket med sina händer utsträckta mot dem och kom sedan ner från altaret efter att ha offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet och när de kom ut igen, välsignade de folket och HERRENS härlighet visade sig för hela folket. Eld kom då ner från HERREN och förtärde brännoffret och fettet på altaret. När folket såg detta jublade de och föll ner på marken. Men Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade eld i dem och rökelse på elden och frambar otillåten eld inför HERREN, en eld som han inte hade befallt. Därför kom eld ner från HERREN och förtärde dem så att de dog inför HERREN. Då sa Mose till Aron: ”Detta är vad HERREN menade när han sa: ’Jag ska visa mig helig bland dem som söker mig och står mig nära, och jag ska förhärligas inför allt folket.’ ” Aron sa inte ett enda ord. Mose skickade sedan efter Mishael och Elsafan, söner till Arons farbror Ussiel, och sa till dem: ”Gå och hämta era kusiner från helgedomen och bär ut dem utanför lägret.” De gick då och hämtade dem och bar ut dem utanför lägret i deras tunikor, så som Mose hade befallt. Mose sa sedan till Aron och hans söner Elasar och Itamar: ”Låt inte ert hår vara okammat och riv inte sönder era kläder för att ni inte ska dö och hela folket drabbas av vrede. Men era släktingar och alla andra i Israel kan sörja dem som elden från HERREN förbrände. Men ni får inte lämna ingången till uppenbarelsetältet för då kommer ni att straffas med döden för ni är smorda med HERRENS smörjelseolja.” De gjorde precis som Mose hade befallt. Sedan sa HERREN till Aron: ”Du och dina söner ska aldrig dricka vin eller starka drycker när ni går in i uppenbarelsetältet, för då kommer ni att dö. Den regeln ska vara oföränderlig och gälla från generation till generation för att ni ska kunna skilja mellan heligt och oheligt, rent och orent och kunna undervisa israeliterna om de lagar som HERREN gett genom Mose.” Sedan sa Mose till Aron och de av hans söner som fanns kvar i livet, Elasar och Itamar: ”Ta vad som är kvar av matoffret när en handfull av det har blivit bränt på altaret åt HERREN. Ät det osyrat vid altaret. Offret är högheligt. Därför måste ni äta det på en helig plats. Den delen av eldoffret till HERREN tillhör er och era söner för det har jag fått befallning om. Men bringan som har lyfts upp och låret som getts till HERREN kan ätas på vilken ren plats som helst. De tillfaller dig och dina söner och döttrar som er del av israeliternas gemenskapsoffer. Låret som gavs ska tillsammans med bringan som lyftes upp som offer bäras fram tillsammans med fettet från eldoffret och lyftas fram inför HERREN som ett lyftoffer. Sedan tillfaller det dig och dina barn som er andel för all framtid för det har HERREN befallt.” Sedan letade Mose efter bocken till syndoffret och upptäckte att den hade blivit uppbränd. Då blev han vred på Elasar och Itamar, Arons återstående söner och sa: ”Varför har ni inte ätit upp syndoffret på den heliga platsen? Offret är högheligt, och det har getts till er för att ta bort menighetens skuld och skaffa försoning för dem inför HERREN. Eftersom blodet inte fördes in i helgedomens inre, skulle ni ha ätit köttet på helig plats som jag befallde er.” Men Aron sa till Mose: ”De offrade sitt syndoffer och sitt brännoffer inför HERREN och mig har det hänt som har hänt. Skulle det ha behagat HERREN om jag hade ätit syndoffret på en sådan här dag?” När Mose hörde detta lät han sig nöja. Sedan talade HERREN till Mose och Aron: ”Säg till israeliterna att de får äta följande djur bland landdjuren: de djur som har klövar som är delade i två delar och som idisslar får ni äta men inga andra. Dock ska ni inte äta följande, trots att de idisslar eller har kluvna klövar: kamelen som visserligen idisslar men inte har några klövar den ska vara oren för er, klippgrävlingen som idisslar men inte har några klövar, haren som idisslar men inte har klövar den ska vara oren för er. Svin är också orena, för även om de har klövar, så idisslar de inte. Ni ska inte äta kött från dessa djur eller ens röra vid deras döda kroppar. De är orena för er. Av det som lever i vatten får ni bara äta det som har fenor och fjäll, vare sig de lever i floderna eller i havet, men allt annat i haven och i floderna som inte har fenor och fjäll, såväl smådjur som andra vattenlevande djur, ska ni avsky. De ska alltså vara avskyvärda för er. Ni får inte äta deras kött och ni ska avsky deras döda kroppar. Alltså: allt som lever i vatten och inte har fenor och fjäll ska ni avsky. Bland fåglarna är det dessa ni ska avsky och inte äta utan avsky: örn, lammgam, grågam, glada, falk av alla arter, korp av alla arter, berguv, jorduggla, hornuggla, hök av alla arter, kattuggla, fiskuv, tornuggla och minervauggla; vidare: pelikan, asgam, häger, alla arter av pipare, härfågel och fladdermus. Alla flygande smådjur som går på sina ben ska vara avskyvärda för er. Dock får ni äta de bevingade insekter som utöver de övriga benen har hoppben: gräshoppor av alla slag får ni äta, både den vanliga gräshoppan och syrsan. Alla andra insekter med ben ska ni avsky. Av dessa blir ni orena. Den som rör vid deras döda kroppar ska vara oren till kvällen och den som tagit upp en sådan död kropp måste tvätta sina kläder. Han ska vara oren ända till kvällen. Alla djur som bara har delvis kluvna hovar eller djur som inte idisslar ska vara orena för er. Den som rör vid dem blir oren. Fyrfotadjur som går på tassar ska också vara orena för er. Den som rör vid ett sådant djurs döda kropp ska vara oren till kvällen, och den som bär bort den döda kroppen ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, för de är orena för er. Av de smådjur som rör sig eller krälar på marken är dessa orena för er: vessla, råtta, alla sorters ödlor, den stora ödlan, geckoödla, den lilla ödlan, snigel och kameleont. Av alla smådjur ska dessa vara orena för er. Den som rör deras döda kroppar ska vara oren ända till kvällen, och om den döda kroppen faller ner på något, så ska det också vara orent, vare sig det är av trä eller tyg, skinn eller säck. Det som djuret kommer i beröring med måste läggas i vatten och är orent till kvällen, men sedan är det rent igen. Om djuret faller i ett lerkärl blir det som finns i kärlet orent, och kärlet måste slås sönder. Om någon mat, som annars kunde ha ätits, kommer i beröring med vattnet, så blir den oren. Drycker, som annars kunde ha druckits, blir också orena i orena kärl. Allt som en sådan död kropp faller på blir orent. Om det är en lerugn eller en härd, blir den orenad och måste slås sönder. Den är oren för er. En källa eller behållare, där det finns vatten förblir däremot ren, men den som tar upp den döda kroppen blir oren. Och om den döda kroppen kommer i beröring med utsäde som ska sås på åkern, blir inte detta orenat, men om säden är våt och den döda kroppen faller på den, blir säden oren för er. Om ett djur som man får äta dör, ska den som rör vid kroppen vara oren till kvällen. Den som äter dess kött eller bär bort den döda kroppen ska också tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Djur som krälar på marken ska ni avsky och får inte ätas. Detta gäller både dem som tar sig fram på buken och dem som har fyra eller fler ben. Inga sådana får ätas, för de är orena. Orena inte er själva genom dem, utan akta er för deras orenhet så att ni inte själva blir orena. Jag är HERREN, er Gud. Avskilj er och håll er heliga, för jag är helig. Orena er inte genom något av de djur som rör sig på marken. Jag är HERREN som ledde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Håll er därför heliga, för jag är helig. Detta är lagen beträffande landdjuren, fåglarna och allt som lever i vattnet eller krälar på jorden. Ni måste kunna skilja på orent och rent, vilka djur som kan ätas och vilka som inte får ätas.” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’När en kvinna som är med barn föder en pojke, ska hon vara oren i sju dagar på samma sätt som när hon har sin menstruation. På den åttonde dagen ska sonen omskäras. Sedan ska hon vänta 33 dagar för att renas från sin blödning och då får hon inte röra vid något som är heligt och inte heller gå in i helgedomen förrän hennes reningstid är över. Om det är en flicka som föds, ska modern vara oren i två veckor så som under menstruationen. Sedan ska hennes rening från blödningen pågå ytterligare 66 dagar. När hennes reningsdagar för en son eller en dotter är över, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer. Hon ska föra fram dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet och prästen ska offra dem inför HERREN och skaffa försoning för henne. Sedan ska hon vara ren igen efter sina blödningar. Detta är lagen vid barnafödande, både efter en pojkes och en flickas födelse. Om hon inte har råd att föra fram ett lamm, ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor. Den ena ska vara till brännoffret och den andra till syndoffret. Prästen ska skaffa försoning för henne med dessa, så att hon blir ren igen.’ ” HERREN talade till Mose och Aron: ”Om någon lägger märke till en svullnad, ett utslag, en böld eller en ljus fläck på sin hud kan man misstänka spetälska. Han måste då föras till prästen Aron eller till någon av dennes söner som är präst för att undersökas av prästen. Om håret på det sjuka stället har vitnat, och om det ser ut som om fläcken trängt djupare än huden, är det spetälska och prästen måste när han konstaterar detta förklara honom oren. Men om den vita fläcken inte tycks ha trängt djupare ner än till huden och håret på det angripna stället inte har vitnat, ska prästen hålla honom isolerad i sju dagar. Sedan ska prästen undersöka honom igen på den sjunde dagen och om fläcken inte har förändrats och inte spritt sig, måste prästen hålla honom isolerad i ytterligare sju dagar. Därefter ska han undersöka honom än en gång på den sjunde dagen och om märkena av sjukdomen har bleknat och inte spritt sig, ska prästen meddela att han är ren. Det var då bara utslag och mannen behöver bara tvätta sina kläder för att bli ren. Men om fläcken sprider sig på huden sedan han en gång varit hos prästen för att bli förklarad ren, måste han visa upp sig för prästen igen och om denne då konstaterar att fläcken har spritt sig, måste han förklaras som oren. Då är det spetälska. När någon har spetälska ska han föras till prästen och prästen ska se efter om det finns en vit svullnad med vitnat hår på det angripna stället eller om det bildats nytt svullet kött där. Då är det spetälska och prästen ska förklara honom för oren. Mannen behöver inte isoleras för han är oren. Men om prästen ser att spetälskan har brutit ut och spritt sig över hela kroppen, från huvudet till fötterna, då ska prästen förklara honom ren när han har blivit alldeles vit. Han är ren. Men om det bildas nytt svallkött är han oren igen. När prästen ser svallköttet ska han förklara honom oren. För svallköttets skull är han nu oren. Det är spetälska. Men om svallköttet förändras och blir vitt, ska den spetälske gå tillbaka till prästen för att bli undersökt på nytt. Om fläckarna verkligen har blivit vita, ska prästen förklara honom ren. Då är han ren. Om någon har en böld på sin kropp och denna läks men det sedan på samma ställe uppstår en vit upphöjning eller en rödvit fläck, måste mannen visa sig för prästen. Prästen ska undersöka honom. Om det har trängt ner under huden och om håret på det angripna stället har blivit vitt, ska prästen förklara honom oren för spetälska har uppstått genom bölden. Men om prästen ser att det inte finns några vita hår på stället, om fläcken tycks vara helt ytlig och har mist sin färg, ska prästen hålla honom isolerad i sju dagar. Om det onda sprider sig under den tiden, måste prästen förklara honom oren; det är spetälska. Men om fläcken inte förändras och inte blir större är den bara ett ärr efter bölden och prästen ska förklara honom ren. Om någon bränner sig och det i brännsåret blir en rödvit eller vit fläck måste prästen undersöka den. Om håret vid brännsåret har blivit vitt och det ser ut att ha trängt djupare än huden är det spetälska som har utvecklats och prästen måste förklara honom oren; det är spetälska. Men om prästen inte upptäcker några vita hår på den ljusa fläcken och inte anser att den har trängt djupare ner än till huden och att den bleknar, ska prästen hålla honom isolerad i sju dagar och undersöka honom igen på den sjunde dagen. Om fläcken sprider sig på huden, måste prästen förklara honom oren; det är spetälska. Men om den ljusa fläcken inte ändrat sig eller spritt sig över huden eller om den bleknat, är den bara ett ärr efter brännskadan och prästen ska förklara mannen ren. Det är inget annat än ett ärr efter brännskadan. Om en man eller en kvinna har ett sår på huvudet eller hakan ska prästen undersöka det. Om det ser ut att vara en infektion under huden och man upptäcker gula hår i såret, måste prästen förklara den personen för oren. Det är skorv, spetälska på huvudet eller hakan. Men om prästens undersökning visar att såret inte trängt djupare än huden och att det är svarta hår i det, då ska den som undersökts hållas isolerad i sju dagar och sedan undersökas igen på den sjunde dagen. Om såret inte har spritt sig och inga gula hår visar sig och om infektionen inte tycks ha gått djupare än huden, ska man raka av håret runt det angripna stället  —  men inte i själva såret  —  och prästen ska hålla den som undersökts isolerad i ytterligare sju dagar. Prästen ska undersöka skorven igen på den sjunde dagen och om fläcken då inte har spritt sig och inte tycks ha trängt djupare än huden, ska prästen förklara honom ren och sedan han tvättat sina kläder är han ren. Men om fläcken senare, efter att han förklarats för ren, börjar sprida sig, ska prästen efter en ny undersökning kunna förklara honom oren utan att behöva bekräfta att det finns gula hår. Fast om det visar sig att såret inte sprider sig och svart hår växer upp på det angripna stället, då är han ren och prästen ska förklara honom ren. Om en man eller kvinna har vita fläckar på huden, ska prästen undersöka honom. Och om dessa fläckar sedan blir svagare är det inte spetälska utan en ofarlig hudinfektion. Han är ren. Om en man tappar håret på hjässan är han skallig men ren. Om håret faller av från främre delen av huvudet är det bara vanlig skallighet; han är ren. Men om det på det skalliga stället upptill eller framtill visar sig en rödvit fläck, kan det vara spetälska som brutit ut. I så fall ska prästen undersöka honom och om han finner en rödvit upphöjning upptill eller framtill som ser ut som spetälska, är han spetälsk och prästen ska förklara honom oren. Hans huvud är angripet. Den som konstateras ha spetälska måste riva sönder sina kläder, låta håret vara oordnat, täcka nedre delen av ansiktet och ropa ut där han går fram: ’Oren, oren!’ Så länge sjukdomen varar är han oren och måste bo avskilt utanför lägret. Om spetälskemögel angriper kläder av ylle eller lin eller något som är vävt eller virkat av lin, ylle eller något som är gjort av läder och det finns grön- eller rödaktiga fläckar på plagget, lädret, det som vävts eller virkats eller tillverkats av läder, är det spetälskemögel och i så fall måste det visas upp för prästen. Prästen ska undersöka plagget och hålla det isolerat i sju dagar. Den sjunde dagen ska han undersöka det igen. Om fläcken har spritt sig på något av de plagg han lämnade till prästen är det skadligt mögel. Det angripna är då orent. Han ska bränna upp det  —  vad det än må vara för plagg, vävt eller virkat av ull eller lin eller gjort av läder som har blivit angripet av spetälskemögel. Det måste brännas upp. Men om prästen finner att möglet inte har spritt sig på klädesplagget eller på det vävda eller virkade eller det som tillverkats av läder när han undersöker det igen, ska han låta tvätta det angripna och sedan isolera det i ytterligare sju dagar. Om det inte ändrat sig efter tvätten och möglet inte spridit sig när prästen undersöker det, är det orent. Det ska brännas. Det är spetälskemögel, på vilken sida det än förekommer. Men om prästen ser att fläcken har bleknat sedan den tvättats, ska han skära bort den från kläderna eller lädern eller det vävda eller det virkade. Om den sedan kommer tillbaka på klädesplagget eller det vävda eller virkade eller av läder tillverkade föremålet är det mögel och han måste då bränna det angripna föremålet. Om det inte efter tvättningen syns något på klädesplagget eller det vävda eller virkade eller det som gjorts är av läder, är föremålet rent efter ännu en tvättning.” Detta är lagen beträffande mögel på kläder av ylle eller lin eller saker som är vävda eller virkade liksom föremål av läder för att det ska kunna fastställas om föremålen ska förklaras som rena eller orena. HERREN talade till Mose: ”Detta är lagen som gäller en spetälsk som ska förklaras ren. Han ska föras till prästen som ska gå ut till den sjuke utanför lägret och undersöka honom. Om den spetälske har blivit botad, ska prästen skaffa två levande rena fåglar och sedan ta lite cederträ, karmosinrött garn och några kvistar isop för den som ska förklaras ren. Prästen ska sedan låta slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vatten. Den andra fågeln ska levande doppas i blodet av fågeln som slaktades över det friska vattnet, tillsammans med cederträet, det karmosinröda garnet och isopen. Sedan ska prästen sju gånger stänka blodet på mannen som blivit botad från sin spetälska och han ska förklara honom ren och sedan låta den levande fågeln flyga sin väg. Därefter ska mannen som blivit ren tvätta sina kläder, raka av sig allt hår och bada, så att han blir ren innan han får återvända till lägret. Men han måste vänta ytterligare sju dagar innan han får gå in i sitt tält. På den sjunde dagen ska han på nytt raka av sig allt hår och skägg och båda ögonbrynen, tvätta sina kläder och bada, och efter att han rakat av allt sitt hår ska han vara ren. På den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön, ett felfritt årsgammalt lamm av honkön, nio liter fint mjöl blandat med olja till matoffer och ytterligare en halv liter olja. Sedan ska prästen som förklarar honom ren ställa mannen och hans offer inför HERREN vid ingången till uppenbarelsetältet. Prästen ska ta ett av lammen och oljan och offra det till HERREN som ett skuldoffer genom att lyfta upp det inför HERREN. Sedan ska han slakta lammet där man slaktar syndoffer- och brännofferdjur på en helig plats. Skuldoffret ska sedan ges åt prästen, precis som när man bär fram syndoffer. Det är högheligt. Prästen ska ta blodet från skuldoffret och stryka det på högra örsnibben på den som renas och också på hans högra hands tumme och på högra fotens stortå. Därefter ska prästen ta oljan, hälla den i sin vänstra hand, doppa sitt högra pekfinger i den och stänka den med sitt finger inför HERREN sju gånger. En del av oljan som prästen har kvar i handen ska han stryka på mannens högra örsnibb, på hans högra hands tumme och stortån på hans högra fot ovanpå blodet från skuldoffret. Resten av oljan i hans hand ska användas för att smörja mannens huvud. På så sätt ska prästen skaffa mannen försoning inför HERREN. Sedan ska prästen bära fram syndoffret och skaffa försoning för den som ska renas från sin orenhet. Efteråt ska prästen slakta brännofferdjuret och offra det tillsammans med matoffret på altaret för att skaffa försoning för honom, som därefter blir ren. Om han är så fattig att han inte har råd med två lamm, får han bära fram bara ett lamm av hankön för skuldoffret. Detta ska lyftas upp som ett offer till försoning för honom. Vidare ska han som matoffer bära fram tre liter fint mjöl blandat med olja och dessutom en halv liter olja. Han ska också bära fram två turturduvor eller två unga duvor efter vad han har råd till och använda en av dem till syndoffer och den andra till brännoffer. Han ska på den åttonde dagen av sin rening föra fram dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet inför HERREN. Prästen ska ta skuldofferlammet och den halva litern olja och lyfta upp dem som ett lyftoffer inför HERREN. Sedan ska han slakta skuldofferlammet och stryka en del av dess blod på högra örat på den som ska renas, på hans högra tumme och på stortån på hans högra fot. Sedan ska prästen hälla av oljan i sin vänstra hand och med sitt högra pekfinger stänka av den sju gånger inför HERREN. Därefter ska han stryka en del av oljan från sin hand på mannens högra örsnibb, högra tumme och högra stortå ovanpå blodet från skuldoffret. Det som är kvar av oljan i hans hand ska han hälla ut över huvudet på den som ska renas till försoning för honom inför HERREN. Sedan ska han offra en av turturduvorna eller av de två unga duvorna efter vad man haft råd med. En av dem är för syndoffret och den andra för brännoffret tillsammans med matoffret. Prästen ska skaffa försoning åt den som ska renas inför HERREN.” Detta är lagen för dem som har blivit renade från spetälska men inte har möjlighet att bära fram de offer som vanligen fordras för reningen. Sedan talade HERREN till Mose och Aron: ”När ni kommer in i Kanaans land som jag har gett er och jag låter något hus där angripas av spetälskemögel, ska ägaren till huset rapportera det för prästen och säga: ’Det ser ut som om det skulle vara mögel i mitt hus.’ Prästen ska då ge order om att huset utryms innan han undersöker det för att inte alltsammans ska anses som orent. Sedan ska han gå in och undersöka huset. Om han hittar gröna eller röda fläckar på husets väggar och de tycks vara under väggens yta, ska han gå ut därifrån och hålla huset stängt i sju dagar. På den sjunde dagen ska prästen komma tillbaka och undersöka husets väggar igen. Om fläckarna har spritt sig på väggen ska prästen ge order om att riva bort de angripna stenarna och kasta bort dem på en oren plats utanför staden. Sedan ska han ge order om att man skrapar hela huset invändigt. Den avskrapade putsen ska kastas på en oren plats utanför staden. Andra stenar ska ersätta dem som tagits bort och man ska putsa huset med ny lera. Men om fläckarna framträder igen efter det att man har ersatt de gamla stenarna och putsen, ska prästen komma tillbaka och undersöka huset. Om han ser att fläckarna har spritt sig är det mögel och huset är orent. Då ska huset rivas. Alla stenar, allt timmer och puts ska bäras ut ur staden till en oren plats. Den som går in i huset medan det är stängt ska vara oren till kvällen. Den som sover eller äter i huset ska tvätta sina kläder. Men om fläckarna inte har kommit tillbaka när prästen kommer igen för att inspektera det efter att det har blivit putsat, då ska han förklara huset rent. Då är möglet borta. För att rena huset måste han ta två fåglar, cederträ, karmosinrött garn och några kvistar isop. En av fåglarna ska han slakta över ett lerkärl med friskt vatten. Sedan ska han doppa cederträet, isopen, det karmosinröda garnet och den levande fågeln i blodet efter den fågel som slaktats samt i det friska vattnet och bestänka huset sju gånger. På så sätt ska han rena huset med fågelns blod, med det friska vattnet, med den levande fågeln, cederträt, isopen och det karmosinröda garnet. Sedan ska han låta den levande fågeln flyga bort över fälten utanför staden. Så skaffar han försoning för ett hus och renar det.” Detta är alltså lagen om all spetälska, skorv, spetälskemögel i kläder och hus och svullnader, utslag och ljusa fläckar på huden. Genom den kan man avgöra om något är orent eller rent. Detta är lagen om spetälska. HERREN talade till Mose och Aron: ”Säg till israeliterna: ’Den man som har flytning från sitt könsorgan är oren. Detta gäller inte bara när flytningen pågår utan också när hans kropp håller igen den. I bägge fallen är han oren. Sängen han ligger på och allt han sitter på blir orent. Den som rör vid hans säng blir också oren till kvällen och måste tvätta sina kläder och bada. Den som sitter där mannen med flytning suttit är själv oren till kvällen och måste tvätta sina kläder och bada. Den som rör vid den som har flytning blir oren till kvällen och ska tvätta sina kläder och bada. Om han med flytning spottar på någon som är ren, blir denne oren till kvällen och måste tvätta sina kläder och bada. Den sadel han sitter på är oren och den som rör vid eller bär något annat som funnits under honom ska vara oren till kvällen och måste tvätta sina kläder och bada. Om mannen med flytning rör vid någon utan att först ha tvättat händerna, måste den han rört vid tvätta sina kläder, bada och vara oren till kvällen. Lerkärl som han med flytning rör vid ska slås sönder och träkar måste tvättas med vatten. När han sedan renas efter flytningen, ska han räkna sju dagar för sin rening, tvätta sina kläder och bada i friskt vatten. Därefter är han ren. På den åttonde dagen ska han ta två turturduvor eller två unga duvor och komma fram inför HERREN vid ingången till uppenbarelsetältet och ge dem till prästen. Prästen ska offra dem där, den ena som syndoffer och den andra som brännoffer. På så sätt skaffar prästen försoning för mannen inför HERREN för den flytning han haft. När en man haft sädesavgång, ska han bada hela kroppen och vara oren till kvällen. Om sädesvätska kommit på kläderna eller på något av läder, ska dessa tvättas och sedan förbli orena till kvällen. Efter ett samlag måste både mannen och kvinnan bada och de är orena till kvällen. När en kvinna har menstruation är hon oren i sju dagar och den som rör vid henne ska vara oren till kvällen. Det som hon ligger eller sitter på under den tiden blir orent. Den som rör vid hennes säng ska tvätta sina kläder och bada och förbli oren till kvällen. Den som rör vid något hon suttit på ska likaså tvätta sina kläder och bada och förbli oren till kvällen. Om någonting legat på sängen eller det hon suttit på och någon rör vid det, blir han oren till kvällen. En man som har samlag med henne under hennes menstruation är oren i sju dagar och allt som han ligger på ska vara orent. Om en kvinna har en blödning som varar i flera dagar utan att det är hennes menstruation eller om blödningen varar längre än normalt är hon oren så länge hon blöder på samma sätt som under hennes vanliga menstruation, så att det som kvinnan ligger på under den tiden blir orent precis som under hennes normala menstruationsperiod och samma gäller allt hon sitter på. Den som rör vid något av detta blir oren och måste tvätta sina kläder, bada och vara oren till kvällen. Från det att hon har blivit ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar varefter hon är ren. På den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och bära fram dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet och prästen ska offra en som syndoffer och en som brännoffer och skaffa försoning för henne inför HERREN för orenheten under hennes blödning. På så sätt ska ni bevara Israels folk från dess orenhet. I annat fall kommer de att dö, därför att de orenar min boning som finns bland dem.’ ” Detta är alltså lagen för en man som blir orenad genom flytning från sitt könsorgan eller genom sädesavgång och för en kvinnas menstruationsperiod samt andra flytningar såväl hos kvinnor som män. Den gäller också för den man som har samlag med en kvinna som är oren. HERREN talade till Mose efter Arons söners död, de som dog när de trädde fram inför HERREN. HERREN sa till Mose: ”Varna din bror Aron så att han inte när som helst går in i helgedomen bakom förhänget där arken och försoningsstället finns för då dör han eftersom jag vill uppenbara mig i molnet över försoningsstället. Detta ska Aron ha med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han ska klä på sig en helig tunika av linne och underkläder av linne, spänna om sig ett linneskärp och vira en turban av linne om huvudet. Innan han tar dessa heliga kläder på sig ska han bada i vatten. Israeliternas menighet ska sedan ge honom två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer. Först ska Aron bära fram den unga tjuren som syndoffer för sig själv och därigenom skaffa försoning för sig och sin familj. Sedan ska han föra fram de båda bockarna inför HERREN vid ingången till uppenbarelsetältet och kasta lott för att avgöra vilken som är HERRENS och vilken som tillfaller Asasel. Den bock som lotten avgjorde åt HERREN ska offras av Aron som syndoffer. Den andra bocken som tillföll Asasel ska levande ställas fram inför HERREN till försoning. Sedan ska den skickas ut i öknen till Asasel. När Aron har offrat den unga tjuren som syndoffer till försoning för sig själv och sin familj och slaktat sin syndoffertjur, ska han ta ett fyrfat med glöd från HERRENS altare, fylla sina händer med välluktande rökelse krossad till fint pulver och bära det innanför förhänget. Där ska han inför HERREN placera rökelsen på glöden så att ett moln av rökelse täcker försoningsstället över arken med förbundstecknet för att han inte ska dö. Han ska också ta en del av tjurens blod och stänka det med sitt finger framtill på försoningsstället och sedan sju gånger framför den. Därefter ska han gå ut och offra bocken som folkets syndoffer, bära in blodet innanför förhänget och stänka det på försoningsstället och framför den, precis som han gjorde med blodet från den unga tjuren. På så sätt skaffar han försoning åt det allra heligaste och renar det från Israels folks orenhet, brott och alla synder. På samma sätt ska han göra med uppenbarelsetältet som finns mitt bland folket i deras orenhet. Ingen får vara inne i uppenbarelsetältet när Aron går in för att skaffa försoning i det allra heligaste, inte förrän han kommit ut igen och har skaffat försoning åt sig själv och sitt hus och åt hela Israels församling. Då ska han gå ut till altaret inför HERREN och skaffa försoning för det. Han ska stryka av blodet från den unga tjuren och från bocken på altarets horn och sju gånger stänka av blodet med fingret på altaret för att därigenom rena det från israeliternas orenhet och helga det. När han har fullgjort försoningen för det allra heligaste, uppenbarelsetältet och altaret, ska han föra fram den levande bocken, och under det att han lägger sina båda händer på den bekänna Israels folks alla skulder, överträdelser och synder. Han ska lägga dem alla på bockens huvud och skicka ut den i öknen ledd av den man som blivit utsedd till uppgiften. Bocken ska alltså bära bort deras synder till ödemarken och mannen ska släppa den lös ute i öknen. Därefter ska Aron gå in i uppenbarelsetältet, ta av sig linnekläderna han tog på sig innan han gick in i det allra heligaste och lämna dem där. Sedan ska han bada på en helig plats, ta på sig sina vanliga kläder igen och gå ut och bära fram sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och på så sätt skaffa försoning åt sig själv och folket. Han ska också bränna upp fettet från syndoffret på altaret. Mannen som lett ut bocken i öknen ska efteråt tvätta sina kläder och bada innan han får komma tillbaka till lägret. Den unga tjuren och bocken för syndoffret, vilkas blod förts in i det allra heligaste för att skaffa försoning, ska bäras ut utanför lägret och brännas tillsammans med huden och de inre organen. Den som bränner detta ska sedan tvätta sina kläder och bada innan han återvänder till lägret. Detta är en stadga som alltid ska följas: på den tionde dagen i sjunde månaden ska ni ödmjuka er själva och inte utföra något arbete, varken ni israeliter eller utlänningar som lever mitt ibland er. Detta är den dag då ni försonas så att ni blir rena. Ni ska renas inför HERREN från alla era synder. Det är en sabbat, en vilodag, och ni ska ödmjuka er själva. Stadgan gäller för all framtid. Försoningen ska utföras av den smorde översteprästen som blivit avskild för uppgiften efter sin far. Han ska ta på sig de heliga linnekläderna och skaffa försoning för det allra heligaste, uppenbarelsetältet, altaret, prästerna och allt folket i menigheten. Detta ska vara en evig stadga för er, försoning ska skaffas för Israels folks synder en gång om året.” Aron gjorde så som HERREN hade befallt Mose. HERREN talade till Mose: ”Säg till Aron och hans söner och alla israeliterna: ’Detta har HERREN befallt: Den israelit som offrar en oxe, ett lamm eller en get i eller utanför lägret och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång som offergåva till HERREN inför hans boning, drar på sig blodskuld. Han har utgjutit blod och ska utrotas ur sitt folk. Således ska israeliterna som nu offrar på fälten i stället bära fram sina offer till HERREN, till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet och offra dem som gemenskapsoffer åt HERREN. Prästen ska stänka av blodet på HERRENS altare vid ingången till uppenbarelsetältet och bränna fettet som en välbehaglig doft för HERREN. De ska inte längre offra till bockdemoner som de varit otrogna med. Detta ska vara en bestående stadga för dem från generation till generation.’ Säg alltså till israeliterna: ’Vare sig det är en israelit eller en utlänning som bor bland er som frambär ett brännoffer eller slaktoffer utan att föra fram det till ingången till uppenbarelsetältet där det ska frambäras till HERREN, så ska han utrotas från sitt folk. Och jag ska vända mitt ansikte från den person som äter något med blod i vare sig det är en israelit eller en utlänning som bor hos er. Jag ska utrota honom från hans folk. För varje varelses liv finns i blodet och jag har gett er blodet till att stänka på altaret till försoning för er. Det är blodet som ger försoning därför att det är liv. Det är därför jag sagt till israeliterna att varken de eller utlänningarna som bor bland dem ska äta blod. Den som går ut och jagar vare sig det är en israelit eller en utlänning som bor bland er och dödar något villebråd eller en fågel av något slag som får ätas, måste tömma ut blodet och täcka över det med jord, för varje varelses liv finns i blodet. Det är därför jag har sagt till israeliterna att de aldrig ska äta blod eftersom varje varelses liv är i dess blod. Den som äter blod måste utrotas. Var och en, israelit eller utlänning, som äter köttet från ett självdött djur eller från ett djur som dödats av ett rovdjur, måste tvätta sina kläder och bada och förbli oren till kvällen. Därefter är han ren. Men om han inte tvättar sina kläder och badar, är han skyldig och får ta sitt ansvar.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Jag är HERREN, er Gud. Gör inte som folket i Egypten där ni bodde och inte heller som folket i Kanaan dit jag leder er. Ta inte över deras seder. Lyd mina befallningar och mina bud noga för jag är HERREN, er Gud. Den som håller buden ska leva genom dem. Jag är HERREN. Ingen får ha sexuellt umgänge med en nära släkting, för jag är HERREN. Ingen får vanära sin far genom att ligga med sin mor; hon är din mor och du får inte ha någon sexuell relation till henne. Du får inte ha någon sexuell relation till din fars hustru för det skulle vanära honom. Inte heller ska du ha en sexuell relation till din syster eller halvsyster vare sig hon är dotter till fadern eller modern och vare sig hon är född i samma hus eller inte. Du ska inte ha sexuellt umgänge med din sondotter eller med din dotterdotter för det är en nära släkting och då vanärar du dig själv. Du ska inte ha sexuellt umgänge med din fars hustrus dotter som din far är far till för hon är din syster, inte heller med din faster för hon är nära släkt med din far. Du ska inte ha sexuellt umgänge med en moster för hon är en nära släkting till din mor och inte heller med din farbrors hustru som du inte får närma dig för hon är din faster. Du ska inte ligga med din svärdotter, din sons hustru som du inte får ligga med, inte heller med din brors hustru för det vanärar din bror. Du får inte ha ett förhållande med både en kvinna och hennes dotter eller sondotter eller dotterdotter, för de är nära släktingar och det är ogudaktigt att göra så. Du ska inte gifta dig med din hustrus syster så länge din hustru lever för de kommer att bli rivaler. Det får inte förekomma att du ligger med en kvinna som har menstruation eller ligger med en annan mans hustru, så att du orenar dig med henne. Du får inte offra något av dina barn till Molok. Du får inte vanhelga din Guds namn, för jag är HERREN. Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna för det är avskyvärt. En man får inte ha sexuellt umgänge med något djur så att han därigenom orenar sig. Inte heller får en kvinna erbjuda sig själv åt ett djur för det är vidrigt. Orena inte er själva genom något av allt detta för så orenar sig de folk som jag kommer att fördriva framför er. Landet har blivit orent. Därför straffade jag dem som bodde där för deras synder och landet spydde ut dem. Ni måste hålla alla mina lagar och förordningar och ni får inte göra er skyldiga till dessa avskyvärdheter, varken ni israeliter eller de utlänningar som bor hos er. Alla dessa avskyvärdheter har folket som bott i landet före er fortsatt med och landet är orent. Gör inte sådana saker för då kommer landet att spy ut er, precis som det spydde ut det folk som var där före er. Var och en som gör sådana avskyvärdheter ska utrotas ur sitt folk. Ni ska alltså lyda mina befallningar och inte ta efter de avskyvärda seder och bruk som fanns före er. Orena inte er själva med dem. Jag är HERREN, er Gud.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Ni ska vara heliga, för jag, HERREN, er Gud, är helig. Var och en ska vörda sin mor och far och hålla mina sabbater, för jag är HERREN, er Gud. Vänd er inte till avgudar och tillverka inga gjutna sådana åt er, för jag är HERREN, er Gud. När ni bär fram ett gemenskapsoffer till HERREN, ska ni offra det så att det behagar honom. Ät det samma dag ni offrar det och aldrig senare än dagen därpå. Det som blir kvar till tredje dagen måste brännas upp. Det som äts på den tredje dagen är nämligen vedervärdigt och HERREN kan inte acceptera det. Den som äter det på den tredje dagen drar över sig skuld, för då vanhelgar han det som var helgat åt HERREN och ska därför utrotas ur sitt folk. När ni bärgar skörden, ska du inte skörda i hörnen och längs kanterna av fältet och inte heller plocka upp ax som ligger kvar på marken. Du ska inte heller göra någon efterskörd i din vingård och inte plocka av de nerfallna druvorna. Lämna detta åt de fattiga och åt främlingar, för jag är HERREN, er Gud. Ni ska inte stjäla eller ljuga eller bedra varandra. Inte heller ska ni svära falskt och därigenom vanhelga er Guds namn, för jag är HERREN. Du ska inte bedra eller röva från någon och du ska inte hålla inne en arbetares lön över en natt. Du ska inte förbanna den döve eller lägga något hinder för den blinde där han går fram. Frukta din Gud! Jag är HERREN. Förvräng inte rättvisan. Ta inte parti för vare sig fattig eller rik. Döm din nästa rättvist. Sprid inget skvaller bland ditt folk. Gör inget som riskerar din nästas liv, för jag är HERREN. Bär inget hat mot din bror inom dig. Tillrättavisa honom för att du inte ska göra dig medskyldig. Du ska inte hämnas eller hysa agg mot någon bland ditt folk utan älska din medmänniska som dig själv, för jag är HERREN. Lyd mina stadgar. Låt inte djur av olika slag para sig med varandra och så inte två olika sädesslag på din åker. Bär inte kläder som är vävda av två olika material. Om en man ligger med en slavinna som ska gifta sig med en annan man men ännu inte är friköpt eller frigiven, ska båda två straffas men inte dömas till döden eftersom hon inte är fri. Mannen ska bära fram sitt skuldoffer inför HERREN vid ingången till uppenbarelsetältet. Offret ska bestå av en bagge. Prästen ska med skuldofferbaggen skaffa försoning inför HERREN åt mannen för den synd han har begått och han ska få förlåtelse. När ni har kommit in i landet och har planterat alla slags fruktträd, ska ni inte röra vid den första skörden för frukten ska under tre år betraktas som förbjuden och får inte ätas. Det fjärde året ska hela skörden helgas åt HERREN under tacksägelse. Först det femte året ska ni äta av skörden och då kommer skörden att vara desto större. Jag är HERREN, er Gud. Ni får inte äta blodigt kött. Inte heller får ni befatta er med spådomar och trollkonster. Ni får inte klippa håret vid tinningarna eller kanten av skägget. Ni ska inte rista in några märken i er hud för någon död eller tatuera er. Jag är HERREN. Du ska inte vanhelga din dotter genom att göra henne till en prostituerad, för då kommer landet snart att bli fyllt av otukt och ondska. Håll mina sabbater och respektera min helgedom. Jag är HERREN. Orena er inte genom att rådfråga de dödas andar och spådomsandar. Jag är HERREN, er Gud. Du ska resa dig och visa de äldre vördnad och respekt i fruktan för Gud. Jag är HERREN. Ni ska inte behandla en invandrare illa som lever i ert land. De ska behandlas som israeliter. Älska dem som dig själv och kom ihåg att ni också var främlingar i Egypten. Jag är HERREN, er Gud. Var inte oärliga och använd aldrig falska mått på längd, vikt och rymd. Ni ska ha riktig våg och riktiga vikter, likaså riktiga mått av vilka slag de än är. Jag är HERREN, er Gud, som ledde er ut ur Egypten. Ni ska hålla alla mina befallningar och stadgar och lyda dem. Jag är HERREN.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Den av er vare sig det är en israelit eller en utlänning som bor bland er som ger sitt barn till Molok måste dö; han ska stenas av folket i landet. Jag ska själv vända mig mot den mannen och utrota honom från hans folk. Genom att ge sitt barn åt Molok har han vanärat min heldegom och vanhelgat mitt heliga namn. Och om folket i landet låtsas som ingenting när mannen ger sitt barn åt Molok och inte dödar mannen, då ska jag själv vända mig mot honom och hans familj och utrota honom tillsammans med alla andra som är otrogna med Molok. Jag ska vända mig mot den som i otrohet rådfrågar de dödas andar och spådomsandar och utrota den personen ur hans folk. Ni ska helga er och hålla er heliga, för jag är HERREN, er Gud. Ni ska hålla mina bud och följa dem, för jag är HERREN som helgar er. Var och en som hädar sin far eller mor ska straffas med döden, för den som hädar sin far eller mor har förtjänat sitt dödsstraff. Om en man är otrogen med sin grannes eller någon annans hustru ska både mannen och kvinnan straffas med döden. Om en man ligger med sin fars hustru har han vanärat sin far. Både mannen och kvinnan måste dö, för de har själva förtjänat sitt dödsstraff. Om en man ligger med sin svärdotter ska båda straffas med döden. De har gjort något vidrigt och så förtjänat sitt dödsstraff. Om en man ligger med en annan man så som med en kvinna är det en avskyvärd handling och de ska båda straffas med döden. De har själva förtjänat sitt dödsstraff. Om en man tar till hustru både modern och hennes dotter är det fruktansvärt. De ska alla tre brännas, för något skändligt får inte finnas bland er. Om en man har sexuellt umgänge med ett djur ska både han och djuret dödas. Om en kvinna närmar sig och har sexuellt umgänge med ett djur ska både kvinnan och djuret dödas. De har själva förtjänat sitt dödsstraff. Om en man gifter sig med sin syster, vare sig det är dottern till hans far eller hans mor, och de ligger med varandra, är det skamligt och han ska offentligt utrotas ur sitt folk för han har vanärat sin syster och får bära sin skuld. Om en man ligger med en kvinna under hennes menstruation och blottar hennes blodflöde och hon själv blottar det, ska båda utrotas ur sitt folk. Du ska inte ha samlag med din moster eller faster, för de är nära släktingar och blir då vanärade och drar skuld på sig. Om en man har samlag med sin farbrors hustru har han skändat sin farbror. De får båda bära sin synd och dö barnlösa. Om en man gifter sig med sin brors hustru är detta en oren handling. Han har skändat sin bror och de ska därför bli barnlösa. Ni ska lyda alla mina bud och stadgar för att ni inte ska spys ut ur det land som jag vill föra er till och låta er bosätta er i. Ni ska inte följa sederna hos det folk jag fördriver ut ur landet innan ni kommer, för de har gjort allt detta och därför avskyr jag dem. Därför har jag sagt er att ni ska ta deras land i besittning. Jag ska ge det till er som en arvedel. Det är ett land som flyter av mjölk och honung. Jag är HERREN, er Gud, som har avskilt er från andra folk. Ni ska därför skilja mellan rena och orena djur och mellan rena och orena fåglar. Ni ska inte besmitta er genom några djur, fåglar eller krälande djur som jag har avskilt från er som orena. Ni ska vara heliga inför mig, för jag, HERREN, är helig. Jag har avskilt er från alla andra folk för att ni ska vara mina. En man eller kvinna som har en ande från en död eller en spådomsande i sig ska ni stena till döds. De har själva förtjänat sitt dödsstraff.’ ” HERREN sa till Mose: ”Säg till prästerna, Arons söner, att aldrig orena sig genom att röra vid en död bland sitt folk, utom om det är en nära släkting, en mor eller en far, en son eller dotter, en bror eller en ogift syster som han har haft särskilt ansvar för, eftersom hon inte haft någon man. I hennes fall får han orena sig. Som ledare för sitt folk får prästen nämligen inte orena sig och vanhelga sig. Prästerna får inte raka av sig håret eller klippa kanten av skägget och inte heller rista märken på sin kropp. De ska vara heliga inför Gud och får inte vanhelga hans namn eftersom de bär fram eldoffer till HERREN, sin Guds, mat. De ska vara heliga. En präst får inte gifta sig med en prostituerad, en vanärad och inte heller med en frånskild kvinna, för han är avskild för Gud. Du ska tänka på att han är helgad för att bära fram offer inför Gud. Du ska hålla honom helig, för jag, HERREN, som helgar er är helig. En prästdotter som låter prostituera sig vanhelgar sig själv och sin far och ska brännas. Översteprästen som bland sina medbröder blivit smord med smörjelseolja på sitt huvud och bär de särskilda kläderna får inte låta sitt hår hänga löst eller riva sönder sina kläder. Han får inte komma i närheten av en död människa inte ens genom sin far eller mor får han orena sig. Han får inte lämna helgedomen och inte vanhelga sin Guds helgedom, för han är avskild genom sin Guds smörjelseolja. Jag är HERREN. Han ska gifta sig med en orörd kvinna. Han får inte gifta sig med en änka, en frånskild, vanärad eller prostituerad kvinna. Hon måste vara en orörd kvinna från hans eget folk för att inte vanhelga sina barn bland folket. Jag är HERREN som helgar honom.” Och HERREN talade till Mose: ”Säg till Aron att den av hans ättlingar i kommande generationer som har någon defekt inte får bära fram mat som offer inför Gud. Ingen som har en defekt får träda fram, ingen som är blind, lam eller vanställd till sin kropp, har brutit sina händer eller fötter, är puckelryggig eller dvärg eller har något fel på sitt öga eller har utslag eller skabb på huden eller har skadade testiklar. Ingen av prästen Arons ättlingar som har en defekt får träda fram och bära fram eldoffer inför HERREN, ingen med defekt får träda fram och offra sin Guds mat. Men han ska få äta Guds mat, både det högheliga och heliga. Han får däremot inte för sin defekt gå fram till förhänget och inte heller komma i närheten av altaret. Detta skulle vanhelga min helgedom, för jag är HERREN som helgar dem.” Mose talade så till Aron och hans söner och till hela Israels folk. HERREN talade till Mose: ”Säg till Aron och hans söner att de ska visa respekt för folkets offer som de helgar till mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn. Jag är HERREN. Säg till dem: ’För all framtid gäller att om någon av era ättlingar som är oren kommer nära de heliga offergåvor som israeliterna har avskilt för HERREN, så ska han stötas bort ur min åsyn. Jag är HERREN. Ingen av Arons ättlingar som är spetälsk eller som har någon flytning får äta av de heliga offergåvorna förrän han blivit ren. Och den som rör vid en död människa eller som är oren genom sädesavgång eller som rör vid något kräldjur som orenar honom eller som råkar röra vid någon som på ett eller annat sätt är oren, han ska vara oren till kvällen och får inte äta av de heliga offren, förrän han har badat. När solen har gått ner är han ren igen och kan äta av de heliga offergåvorna, som är hans mat. Han får inte äta något självdött djur eller något djur som blivit ihjälrivet, för det skulle orena honom. Jag är HERREN. De ska följa de här föreskrifterna noga för att inte dra på sig skuld och behöva dö därför att de vanhelgat det heliga. Jag är HERREN, som helgar dem. Ingen utomstående får äta av de heliga offren. Ingen som är på besök hos en präst och ingen anställd tjänare får äta av offren. Om prästen dock för egna pengar har skaffat sig en slav, så får denne äta av maten. Det får också en slav som är född i hans hus. Om en prästdotter gifter sig med någon utanför stammen, får hon inte längre äta de heliga offren. Men om hon blir änka eller förskjuten och inte har några barn och därför har återvänt till föräldrahemmet, får hon äta sin fars mat igen. Men ingen utomstående får äta denna mat. Om någon av misstag skulle äta av de heliga offren, ska han ersätta det heliga till prästen och lägga till en femtedel. Prästerna får inte vanhelga de heliga offer som Israels folk burit fram till HERREN genom att låta någon obehörig äta heliga offer. Då drar de på sig skuld och straff. Jag är HERREN, som helgar dem.’ ” Och HERREN talade till Mose: ”Säg till Aron och hans söner och hela Israels folk att om en israelit eller någon annan som bor bland er bär fram ett brännoffer till HERREN, vare sig det är ett löftesoffer eller ett frivilligt offer, kommer det endast att accepteras av honom om det är ett felfritt djur av hankön från nötboskapen, fåren eller getterna. Djur som har något fel får inte offras, för de kommer inte att accepteras. Den som offrar ett gemenskapsoffer från nötboskapen eller småboskapen till HERREN, vare sig det är för att infria ett löfte eller av fri vilja, måste offra ett felfritt djur, för i annat fall kommer det inte att accepteras. Ett djur som är blint eller brutet eller lemlästat eller som har sår eller skabb eller någon annan hudsjukdom, får inte offras till HERREN. Sådana får inte offras som eldoffer på HERRENS altare. Om den unga tjuren eller lammet som bärs fram är missbildat, kan djuret offras som ett frivilligt offer, men är inte acceptabelt som ett löftesoffer. Ett djur som har klämda, krossade, avslitna eller bortskurna testiklar får inte offras till HERREN. Ni ska aldrig göra något sådant i ert land. Ni ska inte heller acceptera sådana djur av främlingar för att bäras fram som Guds mat. De kan inte accepteras för er, för de har skador och fel.” Och HERREN talade till Mose: ”När en kalv, ett lamm eller en killing föds ska den få stanna hos sin mor i sju dagar, men från och med den åttonde dagen kan den användas som eldoffer åt HERREN. Ni ska inte slakta en ko eller en tacka och hennes avkomma på samma dag. När ni bär fram ett tackoffer till HERREN måste ni göra det så att det behagar honom. Ni ska äta det offrade djuret samma dag. Lämna inte något av det till följande dag. Jag är HERREN. Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är HERREN. Ni ska inte vanhelga mitt namn utan jag ska hållas helig bland israeliterna. Jag är HERREN, som helgar er och som har fört er ut ur Egypten för att jag ska vara er Gud. Jag är HERREN.” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Dessa är HERRENS högtider som ni ska utlysa som heliga sammankomster inför mig. Under sex dagar ska ni arbeta men den sjunde är en vilodag, en sabbat för helig sammankomst. Den dagen får ni inte uträtta något arbete var ni än bor. Det är en HERRENS sabbat. Här följer HERRENS heliga högtider, som ni ska utlysa vid bestämda tider: HERRENS påsk är den fjortonde dagen i första månaden, mellan skymning och mörker. Det osyrade brödets högtid ska firas inför HERREN den femtonde i samma månad. Ni ska då äta bröd bakat utan jäst i sju dagar. På första dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras. Under alla sju dagarna ska ni offra eldoffer inför HERREN. Sedan ska ni hålla en helig sammankomst på den sjunde dagen och då får ingen arbeta.’ ” HERREN talade till Mose: ”Tala till israeliterna: ’När ni har kommit in i det land som jag ska ge er och ni har bärgat er första skörd, ska ni bära fram den första kärven av skörden till prästen. Han ska lyfta upp den inför HERREN för att ni ska få hans välbehag. Prästen ska lyfta upp kärven första dagen efter sabbaten. Samma dag ska ni som brännoffer till HERREN offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön. Ett matoffer ska bäras fram tillsammans med detta och det ska bestå av sex liter fint mjöl blandat med olja. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN. Bär också fram ett dryckesoffer bestående av 1,5 liter vin. Innan ni har burit fram denna offergåva till er Gud, får ni inte själva äta bröd eller färska eller rostade ax. Detta är en bestående stadga för alla kommande generationer var ni än bor. Räkna sedan sju hela veckor från dagen efter sabbaten, den dag då ni bar fram kärven som lyfts upp som ett offer. Räkna femtio dagar fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då ska ni bära fram ett matoffer av säd ur er senaste skörd till HERREN. Var ni än bor ska ni bära fram två brödkakor att lyftas upp som ett offer inför HERREN. Baka brödet på sju liter fint mjöl med surdeg. Detta är ett förstlingsoffer till HERREN. Tillsammans med brödet ska ni bära fram sju felfria årsgamla lamm, en tjur och två baggar. De ska offras som brännoffer till HERREN med matoffret och dryckesoffret som ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN. Ni ska offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. Prästen ska lyfta upp dessa offer inför HERREN tillsammans med skördens första brödkakor och de två lammen. De är heliga inför HERREN och tillhör prästen. Den dagen ska en helig samling utlysas. Den ska vara helig för er och då får ingen utföra något arbete. Detta är en bestående stadga från generation till generation var ni än bor. När ni bärgar skörden i ert land, får du inte ta säden närmast åkerrenarna eller plocka upp sädesax som tappats. Lämna kvar det till de fattiga och till främlingarna. Jag är HERREN, er Gud.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’På första dagen i sjunde månaden ska ni ha en dag av sabbatsvila, en minnesdag med hornstöt och en helig sammankomst. Arbeta inte då utan frambär eldoffer till HERREN.’ ” HERREN talade till Mose: ”Försoningsdagen infaller på tionde dagen i den sjunde månaden. Ni ska då samlas till en helig sammankomst, ödmjuka er och bära fram eldoffer till HERREN. Arbeta inte den dagen, för det är en försoningsdag då ni ska försonas inför HERREN, er Gud. Den som inte ödmjukar sig den dagen ska utrotas ur sitt folk. Och jag ska utrota från folket den som arbetar på den dagen. Ni ska inte utföra något arbete. Detta är en bestående stadga från generation till generation var ni än bor. Det här är nämligen en vilosabbat för er och på den ska ni ödmjuka er. Denna sabbat ska ni hålla från kvällen den nionde i månaden till kvällen därpå.” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Lövhyddefesten ska firas på femtonde dagen, också i den sjunde månaden. Den ska firas inför HERREN under sju dagar. Den första dagen är en helig sammankomst. Arbeta inte den dagen. Under sju dagar ska ni bära fram eldoffer till HERREN och på den åttonde dagen ska det vara en helig sammankomst och bäras fram ett eldoffer till HERREN. Detta är en högtidssamling då inget arbete är tillåtet. Dessa är alltså HERRENS högtider som ska utlysas som heliga sammankomster och då eldoffer ska bäras fram till HERREN, liksom brännoffer och matoffer, slaktoffer och dryckesoffer varje dag i enlighet med föreskrifterna. Därtill kommer HERRENS sabbater och era gåvor, löften och era frivilliga offer som ni ger åt HERREN. På femtonde dagen i den sjunde månaden, vid slutet av er skördetid, ska ni fira en högtid under sju dagar inför HERREN. Den första och den åttonde dagen i högtiden är vilodagar. Den första dagen ska ni ta frukt från era praktfulla träd liksom palmkvistar och lövrika grenar och pilkvistar och sedan glädja er inför HERREN, er Gud, i sju dagar. Fira denna årliga HERRENS sjudagarshögtid från generation till generation som en bestående stadga alltid i sjunde månaden. Under dessa sju dagar ska ni israeliter alla bo i hyddor för att era efterkommande ska känna till att jag ledde israeliterna ut ur Egypten och lät dem då bo i hyddor. Jag är HERREN, er Gud.’ ” Mose talade så till Israels folk om dessa HERRENS högtider. HERREN talade till Mose: ”Säg till Israels folk att skaffa fram ren olja av pressade oliver till lampstället så att lamporna ständigt kan brinna. Utanför förhänget framför förbundstecknet i uppenbarelsetältet ska Aron sköta om dem varje kväll och morgon så att de brinner natten igenom inför HERREN. Detta är en bestående stadga som ska gälla generation efter generation. Lamporna i lampstället av rent guld ska ständigt brinna inför HERREN. Av siktat mjöl ska du baka tolv bröd och använda fyra liter mjöl till varje bröd. Du ska stapla dem i två högar med sex bröd i var på bordet av rent guld inför HERREN och bredvid dem ska du lägga ren rökelse som i stället för bröd är ett påminnelseoffer, ett eldoffer inför HERREN. Sabbatsdag efter sabbatsdag ska man lägga ut bröden inför HERREN som ett evigt förbund för israeliterna. Aron och hans söner ska ha bröden som sin del och äta dem på en helig plats. De är högheliga och ska för alltid vara hans andel av eldoffret till HERREN.” Ute i lägret började en man vars mor var israelit och hans far egypter att slåss med en israelitisk man. Sonen till den israelitiska kvinnan smädade och förbannade Namnet och fördes fram till Mose. Hans mor hette Shelomit, dotter till Divri av Dans stam. Han hölls i förvar till dess HERRENS vilja blev kungjord. HERREN talade till Mose: ”För ut honom utanför lägret och be alla som hört vad han sagt att lägga sina händer på hans huvud. Sedan ska hela menigheten stena honom till döds. Säg till israeliterna att den som hädar sin Gud måste stå för det. Den som smädar HERRENS namn måste dö. Hela församlingen ska stena honom. Såväl en utlänning som en israelit som hädar HERRENS namn måste dö. Den som dödar en annan människa måste straffas med döden. Den som dödar ett djur måste ersätta det liv för liv. När någon skadar sin nästa, ska man göra detsamma för honom, bruten lem för bruten lem, öga för öga och tand för tand. Så som någon skadar en annan, ska han själv skadas. Den som alltså dödar ett djur måste ersätta det och den som dödar en människa måste dö. Ni ska ha samma lag för en utlänning och en israelit, för jag är HERREN, er Gud.” Så talade Mose till israeliterna. De förde då ut mannen som förbannat utanför lägret och stenade honom. Så som HERREN hade befallt Mose, så gjorde israeliterna. HERREN talade till Mose på Sinai berg: ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet som jag ska ge er, måste ni låta det få HERRENS sabbat. Under sex år ska du beså dina åkrar, beskära dina vingårdar och bärga dina skördar, men under det sjunde året ska landet ha en HERRENS sabbatsvila. Så inte ditt utsäde och beskär inte dina vingårdar. Skörda inte ens det som växer upp av spillsäden och samla inte heller in de druvor som mognar i de obeskurna vinstockarna. Det är nämligen ett viloår för landet. Det som landet under sabbatsåret ändå ger ska vara din mat liksom dina slavars och slavinnors, dina daglönares och deras som bor hos dig. Också din boskap och de vilda djuren ska äta av vad landet då ger. Du ska räkna sju gånger sju sabbatsår, alltså fyrtionio år. Låt sedan hornen ljuda högt i hela landet den tionde dagen i sjunde månaden på försoningsdagen. Det femtionde året ska nämligen vara heligt. Då ska frihet förkunnas för alla invånarna i landet. Det ska vara ett friår för er och var och en få tillbaka sin egendom och komma tillbaka till sin släkt. Det femtionde året ska alltså vara ett friår för er. Då ska ni inte så, bärga in spillsäd eller skörda druvor från de obeskurna stockarna. Ni ska låta det vara ett heligt friår. Under det året ska ni äta av det som landet av sig självt ger. Under det året ska var och en återvända hem till sitt eget. Om du säljer mark till eller köper av din landsman ska ni inte göra varandra något orätt. Du ska betala din landsman efter antalet år sedan friåret, efter antalet skördar han säljer till dig. Ju fler år desto högre pris och ju färre år desto lägre pris, eftersom det han faktiskt säljer till dig är antalet skördar. Utnyttja inte varandra utan frukta din Gud, för jag är HERREN, er Gud. Lyd mina bud och följ mina stadgar om ni önskar leva tryggt i landet. Då kommer landet att ge sina skördar och ni kan äta er mätta i lugn och ro. Men ni kommer att undra: ”Vad ska vi äta under det sjunde året, om vi varken får så eller skörda då?” Jag ska välsigna er med så rikliga skördar under det sjätte året att de kommer att räcka för tre år. När ni sår det åttonde året äter ni fortfarande av den gamla skörden ända fram tills det nionde årets skörd har bärgats. Jorden får inte säljas för gott för landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. I hela landet som blir ert måste ni tillåta återköp. Om någon blir fattig och säljer en del av sin egendom, ska hans återlösare, hans närmaste släkting, lösa tillbaka den. Om det inte finns någon återlösare men han själv kan få ihop tillräckligt med pengar, ska han alltid kunna köpa tillbaka den till ett pris ställt i förhållande till antalet år som gått efter försäljningen och betala köparen för de återstående. Så kan han få tillbaka sin egendom. Men om den ursprunglige ägaren inte kan lösa in den, ska den tillhöra den nye ägaren fram till friåret. Men då måste den lämnas tillbaka och han får återkomma till sin egendom. Om en man säljer ett hus i en stad med murar, har han full återköpsrätt under ett år. Då är återlösningen tidsbegränsad. Men om han inte löser in det inom ett år ska huset i en stad med murar för alltid tillhöra den nye ägaren och hans ättlingar. Det behöver inte lämnas tillbaka vid friåret. Med hus i en by utan omgivande mur är det som med åkermark. De kan köpas tillbaka och de ska alltid lämnas tillbaka vid friåret. Men leviternas hus, de som ligger i deras städer, kan köpas tillbaka när som helst och måste om de inte är återköpta återlämnas vid friåret, för leviterna ska inte äga mark som de andra israeliterna utan är hänvisade till att bo i städer och deras närhet. Den betesmark som omger deras städer får inte säljas för den är deras egendom för alltid. Om din landsman blir fattig och inte kan försörja sig bland sitt folk ska du hjälpa honom precis som du skulle hjälpa en främling eller en tillfälligt bosatt så att han kan bo kvar bland er. Utkräv ingen ränta av honom utan frukta din Gud så att din landsman kan bo kvar bland er. Låna honom inte pengar mot ränta eller sälj mat till honom för att tjäna på det. Jag är HERREN, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att ge er Kanaans land och vara er Gud. Om din landsman blir fattig och säljer sig själv till dig, får du inte behandla honom som en slav utan i stället som en anställd tjänare eller som en gäst. Han ska bara vara i tjänst hos dig fram till friåret. Då kan han lämna dig och återvända med sina barn till sin egen släkt och till sina fäders egendom. För israeliterna är mina tjänare och jag ledde dem ut ur Egypten. Därför ska de inte säljas som vanliga slavar. Utsätt honom inte för hård behandling. Frukta din Gud! Men du kan köpa slavar eller slavinnor från andra folk som bor i närheten och likaså barn från de utlänningar som tillfälligt bor bland er samt deras familjemedlemmar som föds i landet. De förblir er egendom. Dem kan ni lämna över till era barn som egendom och ha som slavar för alltid. Men ingen av era bröder bland israeliterna får behandlas hårt. Om en utlänning eller någon som tillfälligt bor bland er blir rik och din landsman blir fattig och säljer sig till utlänningen eller den tillfälligt bosatte eller dennes familj kan han återlösas av en av sina bröder, sin farbror, sin kusin eller någon annan nära släkting. Han kan också köpa sig själv fri om han senare får möjlighet. Priset på hans frihet ska han och hans köpare låta stå i proportion till antalet år från det han sålde sig och som är kvar fram till friåret eller vad det skulle kosta att anställa en tjänare för så många år. Om det är många år kvar, ska han betala nästan lika mycket som han fick när han sålde sig. Om det bara är några få år kvar till friåret, ska han betala en summa beräknad efter antalet år. Han ska behandlas som en anställd tjänare år för år. Se till att han inte behandlas hårt. Om han ännu inte har blivit återlöst när friåret är inne, ska han och hans barn friges då för israeliterna tillhör mig och är mina tjänare. Jag ledde dem ut ur Egypten. Jag är HERREN, er Gud. Ni får inte göra er några avgudar eller sätta upp stenstoder eller ställa uthuggna stenar i ert land för att tillbe dem. Jag är HERREN, er Gud. Ni ska hålla mina sabbater och visa vördnad för min helgedom, för jag är HERREN. Om ni lyder mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem, ska jag ge er regn regelbundet. Landet ska ge sin skörd och träden sin frukt. Ni ska få tröska tills det är dags för druvskörden och den ska i sin tur pågå tills det åter är dags att så. Ni ska få äta er mätta och bo tryggt i landet. Jag kommer att ge er fred i landet och ni ska kunna gå till vila utan att behöva vara rädda. Jag ska driva bort alla farliga djur och inget svärd ska mer gå fram genom ert land. Ni ska förfölja era fiender och de ska dö för era svärd. Fem av er ska driva bort hundra och hundra ska driva bort tiotusen. Era fiender ska falla för era svärd. Jag ska beskydda er, göra er fruktsamma och föröka er och upprätthålla mitt förbund med er. Ni ska ha ett sådant överflöd av säd att äta att ni inte kommer att veta vad ni ska göra med den när nästa skörd är mogen. Jag ska bo hos er och ska inte överge er. Jag ska vandra ibland er och vara er Gud och ni ska vara mitt folk. För jag är HERREN, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land för att ni inte skulle behöva vara slavar. Jag har brutit sönder ert ok så att ni kan vandra fram med värdighet. Men om ni inte lyssnar till mig eller lyder mina bud utan förkastar mina stadgar och föraktar mina befallningar så att ni inte handlar efter mina bud utan bryter mitt förbund, så ska jag låta er drabbas av ångest, förödande sjukdom och brännande feber. Er syn ska försvagas och era liv förkortas. Ni ska så er säd förgäves och era fiender ska äta upp skörden. Jag ska vända mig mot er och ni kommer att bli slagna av era fiender. De som hatar er kommer att regera över er. Ni kommer till och med att fly fast ingen förföljer er. Om ni då fortfarande är olydiga mot mig, ska jag straffa er sju gånger värre för era synder. Jag ska krossa ert stolta övermod och göra så att er himmel blir som järn och er jord som koppar. Ni ska använda era krafter förgäves. Ert land ska inte ge skördar och era träd ska vara utan frukt. Om ni ändå fortsätter med er fientliga inställning mot mig och inte vill lyssna till mig, ska jag låta er drabbas sju gånger värre såsom era synder förtjänar. Jag ska sända vilda djur som ska döda era barn, fördärva era boskapshjordar och minska ert antal så att vägarna blir öde. Om inte ens detta får er att bättra er utan ni fortsätter att vandra i strid mot min vilja, ska jag möta er med samma fientlighet och göra det sju gånger värre för era synders skull. Jag ska hämnas med svärd för att ni brutit förbundet med mig. Ni ska tvingas fly till era städer, jag ska sända sjukdomar bland er där och ni kommer att besegras av era fiender. Jag ska förstöra era livsmedelsförråd, så att tio kvinnor ska i en enda ugn kunna baka ert bröd. Ni ska fortfarande vara hungriga efter att ha ätit de ransoner som vägs upp åt er. Om ni då fortfarande inte lyssnar till mig utan fortsätter med er fientliga inställning, ska jag låta min vrede komma lös över er och sända sju gånger värre straff för era synder. Ni ska äta era egna söner och döttrar. Jag ska förgöra era offerplatser, hugga ner era rökelsealtaren och lämna era döda kroppar att ligga och ruttna bland avgudarna. Jag ska avsky er. Jag ska göra era städer öde och förstöra era helgedomar och kommer inte att finna lukten av era offer som behaglig. Jag ska ödelägga ert land, så att era fiender som bor där kommer att förvånas. Jag kommer att sprida ut er bland de olika folken och förfölja er med draget svärd. Ert land ska bli öde och era städer förstörda. Då ska landet få gottgörelse för sina sabbater under den tid det ligger öde och ni är fångar i fiendeland. Då ska landet vila och njuta av sina sabbater. Hela den tid landet ligger öde ska det ha den sabbatsvila det inte fick under era sabbater medan ni bodde där. Jag kommer att göra dem som lämnats kvar så ängsliga i sina hjärtan i sina fienders länder att ljudet av ett löv som virvlar runt i vinden får dem att fly som om de förföljdes av en man med svärd. De ska falla när ingen jagar dem. Även om ingen förföljer dem ska de snubbla över varandra i flykten som om de flydde för svärd. Ni kommer inte att kunna stå emot era fiender. Ni ska förgås bland folken och uppslukas av era fienders land. De som är kvar ska tyna bort i fiendeland på grund av sina egna synder men också på grund av sina förfäders synder. Men då ska de bekänna både sina egna och sina förfäders synder, att de och deras förfäder syndat genom att handla trolöst mot mig och genom att avvisa mig så att jag också visat fientlighet mot dem och fört dem till fiendens land. När slutligen deras onda hjärtan ödmjukar sig och de sonar sina synder, ska jag på nytt komma ihåg mitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och jag ska tänka på landet. Landet ska överges av dem och få njuta av sina sabbater medan det ligger öde utan dem. Då ska de sona sitt brott för att de förkastat mina stadgar och avskytt mina befallningar. Trots detta ska jag ändå inte  —  medan de är i sina fienders land  —  utrota dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är HERREN, deras Gud. För deras skull ska jag tänka på mitt förbund med deras förfäder som jag ledde ut ur Egypten medan alla folk såg på, för att jag skulle vara deras Gud. Jag är HERREN.’ ” Det här var de stadgar, bud och lagar som HERREN gav genom Mose på Sinai berg. HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna att när någon genom ett särskilt löfte bestämts för tjänst inför HERREN, kan detta värderas enligt följande: För en man i åldern 20 till 60 år gäller 50 siklar silver enligt tempelsikeln. För en kvinna gäller 30 siklar. För en pojke mellan 5 och 20 år gäller 20 siklar och för en flicka 10. För en pojke i åldern från en månad upp till 5 år gäller 5 siklar och för en flicka 3 siklar. För en man över 60 år gäller 15 och för en kvinna 10 siklar. Men om någon är alltför fattig att betala den fastställda summan ska han föras till prästen och prästen ska bestämma värdet efter hans betalningsförmåga, vad han ska betala som har avlagt löftet. Om det är ett djur som blivit lovat till HERREN och som är acceptabelt som ett offer, är det heligt. Man får inte byta ut det eller ersätta gott med dåligt eller dåligt med gott. Om han gör det, är både det första och det andra djuret heligt. Men om djuret är orent och inte tillåtet för offer åt HERREN, ska det föras till prästen och prästen ska värdera det, hur bra eller dåligt det är och det värdet ska sedan gälla. Om mannen vill lösa in det, ska han öka dess värde med tjugo procent. Om någon vill helga sitt hus åt HERREN, ska prästen fastställa dess värde utifrån hur bra eller dåligt det är och det värdet ska sedan gälla. Vill den som helgat sitt hus sedan köpa det tillbaka, ska värdet ökas med tjugo procent för att det åter ska bli hans. Om en man helgar ett stycke av familjens åkermark till HERREN, ska det värderas i förhållande till den mängd utsäde som krävs för att beså det. En åker som kräver 220 liter korn för att besås värderas till 50 siklar silver. För den som överlämnar sin åker under friåret ska det värdet bestå. Men om det sker efter friåret, ska prästen bestämma värdet i förhållande till det antal år som är kvar till nästa friår och minska värdet utifrån det. Om han som helgat åkern vill köpa tillbaka den, ska värdet ökas med tjugo procent och så ska åkern bli hans igen. Men om han inte löser in åkern eller om han har sålt åkern till någon annan, får den inte mer återköpas. När den blir fri på friåret, blir den helig som en åker vigd åt HERREN och den ska ges till prästen. Om en man vill helga åt HERREN en köpt åker som inte är en del av hans familjeegendom, ska prästen uppskatta värdet på den fram till friåret. Mannen ska samma dag ge det fastställda värdet som är helgat åt HERREN och vid friåret ska åkern lämnas tillbaka till den ursprunglige ägaren vars egendom den var. Alla värden ska fastställas efter tempelsikel. En sikel är 20 gera. Ingen får helga det förstfödda från boskapen åt HERREN, vare sig det är en oxe, ett får eller en get, för det är redan hans. Men om det är ett orent djur, ska det friköpas efter det fastställda värdet plus tjugo procent. Om det inte löses tillbaka ska det säljas efter det fastställda värdet. Men allt sådant som är vigt åt HERREN, något som en man har vigt åt honom av sin egendom  —  människor, djur eller ärvd mark, ska inte säljas eller återlösas, för det är högheligt inför HERREN. En människa som vigts åt förintelse får aldrig friköpas. Han måste dö. En tiondel av landets alla produkter, vare sig det gäller säd eller frukt, är avskilda och helgade åt HERREN. Om någon skulle vilja lösa in sitt tionde, måste han lägga tjugo procent till dess värde. Vart tionde djur tillhör också HERREN både bland nötkreatur och all den småboskap som era herdar räknar in; vart tionde av dem är helgat åt HERREN. Det ska inte väljas efter vad som är gott eller dåligt och får inte ersättas med något. Om man byter ut ett djur, ska både det ursprungliga djuret och det som valts i dess ställe tillhöra HERREN och inte kunna köpas tillbaka.” Det här är de bud för Israels folk som HERREN gav Mose på Sinai berg. Den första dagen i andra månaden året efter det att israeliterna lämnat Egypten och kommit till Sinais öken, talade HERREN till Mose i uppenbarelsetältet: ”Räkna hela Israels menighet, alla män i varje stam och familj, varje namn för sig. Du och Aron ska mönstra alla vapenföra Israels män från tjugo år och uppåt, häravdelning för häravdelning. En man från varje stam, ett familjeöverhuvud, ska hjälpa er. Här är namnen på männen som ska hjälpa er: från Rubens stam Elisur, Shedeurs son, från Simons Shelumiel, Surishaddajs son, från Judas Nachshon, Amminadavs son, från Isaskars Netanel, Suars son, från Sebulons Eliav, Helons son, från Efraims (Josefs son) Elishama, Ammihuds son, från Manasse (Josefs son) Gamliel, Pedasurs son, från Benjamins Avidan, Gidonis son, från Dans Achieser, Ammishaddajs son, från Ashers Pagiel, Okrans son, från Gads Eljasaf, Deguels son, från Naftalis stam Achira, Enans son.” Dessa män var utsedda av menigheten och var ledare för sina fäders stammar, de var Israels stamhövdingar. Mose och Aron tog dessa namngivna män och sammankallade hela menigheten på första dagen i andra månaden. Folket infördes i förteckningen efter sina släkter och familjer, varje namn för sig, alla män från tjugo år och uppåt som HERREN hade befallt Mose. Så mönstrade han dem i Sinaiöknen. Av Rubens, Israels förstföddes, stam upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Rubens stam mönstrades 46 500 man. Av Simons ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Simons stam mönstrades 59 300 man. Av Gads ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Gads stam mönstrades 45 650 man. Av Judas ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Judas stam mönstrades 74 600 man. Av Isaskars ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Isaskars stam mönstrades 54 400 man. Av Sebulons ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Sebulons stam mönstrades 57 400 man. Av Efraims, Josefs sons, ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Efraims stam mönstrades 40 500 man. Av Manasses, Josefs sons, ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Manasses stam mönstrades 32 200 man. Av Benjamins ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Benjamins stam inmönstrades 35 400 man. Av Dans ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Dans stam mönstrades 62 700 man. Av Ashers ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Ashers stam mönstrades 41 500 man. Av Naftalis ättlingar upptecknades släkt för släkt, familj för familj, namn för namn alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. Av Naftalis stam mönstrades 53 400 man. Dessa mönstrades av Mose och Aron och Israels hövdingar, tolv män som representerade var sin stamfamilj. Alla vapenföra israeliter från tjugo år och uppåt mönstrades alltså familjevis. Sammanlagt räknades 603 550 stridsdugliga män vid mönstringen. Leviternas fädernestam räknades dock inte i mönstringen tillsammans med de andra. HERREN talade nämligen till Mose: ”Du ska inte räkna Levis stam i mönstringen av israeliterna. Du ska ge dem i uppdrag att bära förbundstecknets boning och utföra allt som hör samman med den och alla dess redskap och sköta om dem. De måste bo nära tältet och när det ska flyttas är det leviternas sak att ta ner det och att sätta upp det igen vid nästa lägerplats. Om någon annan kommer nära det ska han dödas. Varje israelit ska slå läger tillsammans och under eget banér, efter sina häravdelningar. Leviternas tält ska slås upp runt förbundstecknets boning för att Guds vrede inte ska komma över Israels meninghet. Leviterna är ansvariga för den och dess skötsel.” Alla dessa befallningar som HERREN hade gett Mose efterföljdes av israeliterna. HERREN talade vidare till Mose och Aron: ”Israeliterna ska slå läger runt om tältet, var man på sin plats under det banér som tillhör hans släkt, dock ett stycke från uppenbarelsetältet.” På framsidan österut ska Judas häravdelningar ha sitt läger under sitt banér. Nachshon, Amminadavs son, ska vara ledare för Judas män, de 74 600 inmönstrade från den häravdelningen. Isaskars stam ska ha sitt läger intill honom med Netanel, Suars son, som ledare för de 54 400 inmönstrade från den häravdelningen. Sebulon ska vara näst med Eliav, Helons son, som ledare för de 57 400 inmönstrade från den häravdelningen. Dessa inmönstrade på Judas sida i lägret utgör tillsammans 186 400 man ordnade i häravdelningar och de drar alltid ut först när israeliterna bryter upp. Rubens häravdelningar ska ha sitt läger på den södra sidan med Elisur, Shedeurs son, som ledare för de 46 500 inmönstrade från den häravdelningen. Intill honom ska Simons stam ha sitt läger med Shelumiel, Surishaddajs son, som ledare för de 59 300 inmönstrade från den häravdelningen. Likaså Gads stam med Eljasaf, Deguels son, som ledare för Gads män, de 45 650 inmönstrade från den häravdelningen. Dessa inmönstrade på Rubens sida i lägret utgör tillsammans 151 450 ordnade i häravdelningar. De drar alltid ut som nummer två. Sedan ska leviternas läger med uppenbarelsetältet gå mitt emellan de två övriga lägren. Alla ska dra ut i samma ordning som de slagit läger och med var man på sin plats och under sitt banér. Efraims häravdelningar ska ha sitt läger på den västra sidan med Elishama, Ammihuds son, som ledare för de 40 500 inmönstrade från den häravdelningen. Intill honom ska Manasses häravdelningar ha sitt läger med Gamliel, Pedasurs son, som ledare, för de 32 200 inmönstrade från den häravdelningen, likaså Benjamins häravdelningar med Avidan, Gidonis son, som ledare för de 35 400 inmönstrade från den häravdelningen. Dessa inmönstrade på Efraims sida i lägret utgör tillsammans 108 100 man ordnade i häravdelningar. De drar ut som nummer tre. Dans häravdelningar ska ha sitt läger på den norra sidan med Achieser, Ammishaddajs son, som ledare för de 62 700 inmönstrade från den häravdelningen. Intill honom ska Ashers häravdelningar ha sitt läger med Pagiel, Okrans son, som ledare för de 41 500 inmönstrade från den häravdelningen. Likaså Naftalis häravdelningar med Achira, Enans son, som ledare för de 53 400 inmönstrade från den häravdelningen. Dessa inmönstrade på Dans sida i lägret utgör tillsammans 157 600 man. De drar ut sist under sitt banér. Dessa var de israeliter som inmönstrades efter sina familjer. Sammanlagt bestod den israelitiska hären av 603 550 man ordnade i avdelningar förutom leviterna. Enligt HERRENS befallning till Mose var de undantagna och skulle inte räknas. Israels folk gjorde allting så som HERREN hade befallt Mose. Så slog de alltså läger varje stam under sitt eget banér och de bröt upp var och en efter sin stam och sin familj. Det här är berättelsen om Arons och Moses släkt vid den tid HERREN samtalade med Mose på berget Sinai. Arons söner hette Nadav, som var den äldste, och Avihu, Elasar och Itamar. Så hette alltså Arons söner, smorda till präster och avskilda för att tjäna som präster. Men Nadav och Avihu dog inför HERREN i Sinai öken när de använde otillåten eld och eftersom de inte hade några barn, återstod bara Elasar och Itamar som präster under sin far Aron. Då talade HERREN till Mose: ”Sammankalla Levi stam och låt dem få bli assistenter till Aron. De ska utföra heliga tjänster åt honom och hela menigheten framför uppenbarelsetältet. De har ansvaret för alla tillbehör och för allt som ska utföras för israeliternas räkning i boningen. Ge alltså leviterna till Arons och hans söners tjänst som avskilda åt honom från de övriga israeliterna. Men bara Aron och hans söner får sköta själva prästtjänsten och om någon annan försöker tränga sig in, ska han dödas.” HERREN talade också till Mose: ”Jag har tagit leviterna i stället för alla förstfödda söner bland folket i Israel. Leviterna är mina. Allt förstfött tillhör mig. Från den dag jag dödade egypternas alla förstfödda söner har jag helgat det förstfödda i Israel åt mig, både bland människor och djur. De är mina. Jag är HERREN.” HERREN talade nu än en gång till Mose i Sinaiöknen och sa till honom: ”Mönstra folket i Levi stam familj för familj och släkt för släkt. Räkna varje man och pojke från en månads ålder och uppåt.” Mose mönstrade dem som HERREN hade befallt. Namnen på Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Namnen på Gershons söner efter sina släkter var Livni och Shimi. Kehats söner efter sina släkter var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Meraris söner efter sina släkter var Machli och Mushi. Dessa var leviternas släkter efter sina familjer. Från Gershon härstammade livniterna och shimiterna, de gershonitiska släkterna. Det totala antalet mönstrade från en månads ålder och uppåt var 7 500. Gershoniterna hade sitt läger bakom tältet på den västra sidan. Eljasaf, Laels son, var överhuvud för gershoniternas familjer. Gershoniterna hade ansvaret för uppenbarelsetältet, boningen med tält och dess överdrag, förhänget framför ingången till uppenbarelsetältet, förgårdens omhängen, förhänget för ingången till förgården runt tältet och altaret, alla tältlinor och allt arbete i samband med detta. Från Kehat härstammade amramiterna, jishariterna, hebroniterna och ussieliterna, de kehatitiska släkterna. Det totala antalet män och pojkar från en månads ålder och uppåt var 8 300. Deras uppgift var att sköta om de heliga föremålen. Kehatiternas släkter hade sitt läger bredvid tältet på den södra sidan. Elisafan, Ussiels son, var överhuvud för deras familjer. Kehatiternas ansvar var arken, bordet, lampstället, altarna, de heliga föremålen som användes vid tjänsten, förhänget och arbetet i samband med dess användning. Den högste ledaren för alla leviterna var Elasar, prästen Arons son. Han var alltså överhuvud för alla dem som hade ansvaret för helgedomen. Från Merari härstammade de meraritiska släkterna machliterna och mushiterna. Det totala antalet mönstrade män och pojkar från en månads ålder och uppåt var 6 200. Suriel, Avichajils son, var överhuvud för de meraritiska släkternas familjer. Deras lägerplats var bredvid boningen på den norra sidan. Merariterna fick till uppgift att sköta om brädorna till helgedomen, dess tvärbalkar, stolpar, socklar, alla tillbehör och arbetet med dem samt stolparna runt förgården med sina socklar, pluggar och linor. Mitt för boningen, öster om det, skulle Mose och Aron och hans söner ha sitt läger. Det var de som för Israels folks räkning hade det yttersta ansvaret för helgedomen. Varje utomstående som kom i närheten av den måste dödas. Den mönstring som Mose och Aron gjorde på HERRENS order bland leviterna efter deras släkter visade på sammanlagt 22 000 män och pojkar från en månads ålder. Sedan sa HERREN till Mose: ”Räkna hur många förstfödda söner det finns i Israel som är en månad gamla och äldre och skriv upp deras namn. Leviterna ska du avskilja för att vara mina som ersättning för de förstfödda sönerna i Israel. Jag är HERREN. Leviternas boskapsdjur ska också tillhöra mig som ersättning för det förstfödda bland israeliternas boskap.” Mose företog alltså en folkräkning av de äldsta sönerna bland Israels folk som HERREN hade befallt honom och han fick det sammanlagda antalet förstfödda söner som var en månad och äldre till 22 273. Då talade HERREN till Mose: ”Ta leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels folk och leviternas boskapsdjur i stället för det förstfödda bland Israels folks boskap. Leviterna ska tillhöra mig. Jag är HERREN. Till lösen för de 273 söner, det antal som överstiger antalet leviter, ska du för var och en betala fem siklar i silver efter tempelvikt med sikeln räknad till 20 gera till Aron och hans söner som lösen för de övertaliga.” Mose tog alltså lösesumman för de 273 förstfödda söner i Israel som översteg antalet leviter och som inte var inlösta mot leviter. Det silver som samlades in från de förstfödda israeliterna uppgick till 1 365 siklar efter tempelvikt. Mose gav detta till Aron och hans söner så som HERREN hade befallt. Sedan talade HERREN till Mose och Aron: ”Räkna antalet kehatiter bland leviterna varje släkt och familj för sig, alla arbetsföra män i åldern trettio till femtio år. De ska arbeta vid uppenbarelsetältet. Detta är deras uppgifter vid uppenbarelsetältet: att ta hand om dess högheliga föremål. När lägret ska brytas, ska Aron och hans söner först gå in i boningen, ta ner förhänget och täcka förbundstecknets ark med det. Sedan ska de täcka förhänget med ett överdrag av delfinskinn, täcka det med ett blått tyg och sedan placera bärstängerna i arkens ringar. Sedan ska de breda ett blått tyg över bordet där skådebrödet ligger och placera faten, skedarna, skålarna, bägarna, kannorna för dryckesoffren och bröden på tyget. Över detta ska de breda ett karmosinrött tyg och sedan ett delfinskinn över det röda tyget. Därefter ska de sätta in bärstängerna i bordet. Sedan ska de täcka lampstället, lamporna, lampstängerna, brickorna och de tillhörande oljekärlen med ett blått tyg. Alla dessa föremål ska täckas med delfinskinn och placeras på en bår. De ska sedan breda ett blått tyg över guldaltaret, täcka det med ett delfinskinn och sätta in bärstängerna i altaret. Alla de övriga tillbehören som används i tjänsten ska svepas in i ett blått tyg, täckas med delfinskinn och läggas på båren. Altaret måste göras rent från aska och sedan täckas med ett purpurrött tyg. Alla altarets tillbehör ska placeras på tyget, fyrpannorna, gafflarna, skovlarna, skålarna och de andra föremålen och ett täcke av delfinskinn ska bredas över detta. Sist ska bärstängerna sättas på plats. När Aron och hans söner har avslutat packningen av helgedomen och alla dess tillbehör, ska Kehats släkt bära dem. Men de får inte röra vid de heliga föremålen för då kommer de att dö. Detta är kehatiternas uppgifter att bära av det som hör till uppenbarelsetältet. Prästen Arons son Elasar ska vara ansvarig för oljan till lampstället, den välluktande rökelsen, det dagliga matoffret och smörjelseoljan. Han har huvudansvaret för hela boningen och allt som finns i den, de heliga föremålen med deras tillbehör.” Sedan talade HERREN till Mose och Aron: ”Se till att Kehats släkt inte dör ut från leviternas stam. Gör så här: För att de ska leva och inte dö när de kommer nära de allra heligaste föremålen, ska Aron och hans söner gå dit och anvisa vad var och en ska göra och bära. De får aldrig ens för ett ögonblick gå in så att de ser de heliga föremålen, för då kommer de att dö.” HERREN talade till Mose: ”Räkna gershoniterna, familj för familj och släkt för släkt. Mönstra alla män i åldern 30 till 50 år som är arbetsföra. De ska tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Det här är vad gershoniterna ska göra och bära: De ska bära boningens tältvåder, själva uppenbarelsetältet med dess skydd, överdraget av delfinskinn och förhänget till uppenbarelsetältets ingång. De ska också bära förhängena som täcker förgårdens inhägnad och förhänget till ingången till förgården runt boningen och altaret samt linorna och alla redskapen som används i arbetet. De ansvarar för arbetet med allt detta. All gershoniternas tjänstgöring ska ske under Arons och hans söners ledning, både bärandet och allt annat arbete. Ni ska tilldela gershoniterna deras uppgifter, allt vad de ska bära. Detta är de gershonitiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet. De ska stå direkt ansvariga under prästen Arons son Itamar. Räkna också merariterna efter deras släkter och familjer, alla arbetsföra män i åldern 30 till 50 år som ska tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Deras uppgift när de arbetar med uppenbarelsetältet är att bära brädorna till boningen med dess tvärbalkar, stolpar, socklar, stolparna för förgårdens inhägnad med dess socklar, pluggar, linor och allt annat som hör samman med dess användning. Ni ska tilldela var och en hans särskilda uppgift, vad han ska bära. Detta är alltså de meraritiska släkternas uppgifter vid uppenbarelsetältet. De ska utföra dem under ledning av Arons son Itamar.” Mose och Aron och de andra ledarna mönstrade kehatiterna efter deras släkter och familjer. Antalet arbetsföra män mellan 30 och 50 år som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet uppgick efter deras släkter till 2 750. Dessa var de inmönstrade av de kehatitiska släkterna, alla de som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Mose och Aron inmönstrade dem i enlighet med HERRENS befallning till Mose. I en räkning av gershoniter efter deras släkter och familjer, de arbetsföra som var mellan 30 och 50 år gamla och som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, uppgick antalet släkt- och familjevis inmönstrade till 2 630 man. Dessa var alltså de inmönstrade av gershoniternas släkter, alla de som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet och som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning. Merariternas släkter inmönstrades släkt för släkt och familj för familj, alla arbetsföra som var mellan 30 och 50 år gamla och som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, till 3 200 man, släktvis inmönstrade. Dessa var de inmönstrade av merariternas släkter som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning till Mose. De leviter som Mose och Aron och de övriga ledarna i Israel mönstrade släkt för släkt och familj för familj, alla arbetsföra mellan 30 och 50 år som skulle bära tältet och tjänstgöra vid det, uppgick totalt till 8 580 inmönstrade. På HERRENS befallning inmönstrade Mose dem och var och en insattes till att bära eller göra det som var hans uppgift, så som HERREN hade befallt Mose. HERREN talade till Mose: ”Befall Israels folk att de måste sända bort alla spetälska från lägret och alla som har flytningar och alla som har blivit orenade genom att röra vid en död människa. Detta gäller både män och kvinnor. Skicka iväg dem från lägret så att de inte orenar den plats där jag bor bland dem.” Israeliterna gjorde så; de förde dem utanför lägret. Så som HERREN hade talat till Mose, så gjorde de. Sedan talade HERREN till Mose: ”Tala om för Israels folk att när någon syndar på något sätt vare sig det är en man eller en kvinna och därmed också sviker HERREN, så står den människan i skuld. Hon måste bekänna sin synd, ersätta det orätta fullt ut och därtill tjugo procent och ge det sedan till den som han gjort orätt mot. Men om det inte finns någon återlösare som gottgörelsen kan ges till, ska den ges till HERREN, lämnas till prästen tillsammans med en bagge som försoning. Alla heliga gåvor som Israels folk överlämnar till prästen tillfaller denne. Alla deras heliga gåvor tillhör prästen, allt de ger honom.” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna att om en man har en hustru som bedrar honom och är otrogen med en annan man och har samlag med någon utan att hennes man får veta det och utan att hennes orenhet avslöjas därför att det inte finns några vittnen och hon inte tagits på bar gärning och om mannen blir svartsjuk och misstänker sin hustru fastän hon inte orenat sig, ska han gå till prästen med sin hustru. Han ska ha med ett offer för henne, tre och en halv liter kornmjöl utan olja och rökelse. Detta misstankeoffer, ett påminnelseoffer, visar skulden. Prästen ska föra fram henne inför HERREN, ta heligt vatten i en lerkruka och blanda detta med jord från golvet i boningen. Han ska, efter att ha ställt kvinnan inför HERREN, lösa upp hennes hår, placera misstankeoffret, påminnelseoffret, i hennes händer medan han själv håller krukan med det bittra vattnet som ger förbannelse. Prästen ska sedan ta ed av henne och säga till henne: ’Om ingen man, förutom din äkta man, har legat med dig, och om du inte bedragit din man som du tillhör och inte orenat dig, ska inte detta bittra vatten som annars orsakar förbannelse skada dig.’ Men om du har bedragit din äkta man och orenat dig genom att ligga med någon annan än din man —  då ska prästen läsa förbannelsen över kvinnan och säga till henne: ’Må HERREN då göra dig till en förbannelse och besvärjelse bland ditt folk. Må HERREN låta ditt moderliv vissna och din buk svälla upp. Må detta förbannelsevatten komma in i dig så att ditt underliv vissnar bort och din kropp sväller.’ Kvinnan ska då säga: ’Ja, låt det bli så.’ Sedan ska prästen skriva ner förbannelsen på ett ark och tvätta av den i det bittra vattnet. Prästen ska sedan ge kvinnan att dricka av det bittra vattnet som för med sig förbannelse. Det ska komma in i henne med bitter verkan. Sedan ska prästen ta misstankeoffret från kvinnans hand, lyfta upp det inför HERREN och bära det till altaret. Han ska ta en handfull av det som ett påminnelseoffer och bränna det på altaret och därefter låta kvinnan dricka vattnet. När han låtit henne dricka vattnet sker följande: Om hon har orenat sig genom äktenskapsbrott mot sin man kommer vattnet att bli bittert i henne. Hennes kropp kommer att svälla upp och hennes underliv att vissna och hon ska bli en förbannelse bland sitt folk. Men om hon är ren och inte har begått äktenskapsbrott, kommer hon inte att lida någon skada och kommer att kunna fortsätta att föda barn. Detta är lagen om misstänksamhet när en gift kvinna är otrogen och orenar sig eller när en man drabbas av svartsjuka och misstänker sin hustru. Han ska då ställa fram sin hustru inför HERREN. Prästen ska handla efter vad som föreskrivs i denna lag. Hennes make går fri, men om hustrun är skyldig, får hon stå för följderna av sin synd.” Sedan talade HERREN till Mose: ”Säg till israeliterna att när en man eller en kvinna avlägger ett särskilt löfte om att avskilja sig som nasir åt HERREN, ska de inte under hela den period som löftet gäller dricka vin eller jästa drycker av något slag inte heller druvsaft och inte smaka vare sig druvor eller russin. Han får inte under sin nasirtid äta av något som kommer från vinstocken, inte ens kärnor eller skal. Under hela denna bestämda tid får ingen rakkniv vidröra mannens huvud. Han ska vara helig och avskild för HERREN under hela sin nasirtid och låta sitt hår växa fritt. Han får inte heller komma i närheten av en död människa under hela perioden för sitt avskiljande för HERREN, inte ens om det är hans far, mor, bror eller syster som dör får han orena sig. Han bär nämligen på sitt huvud ett tecken på att han är avskild åt sin Gud. Så länge han är nasir är han helgad åt HERREN. Om han får sitt huvud orenat genom att någon plötsligt och oväntat dör vid hans sida, ska han efter sju dagar, samma dag som han renar sig, raka sitt huvud. Den åttonde dagen ska han ta två turturduvor eller unga duvor och bära fram dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet. Prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och skaffa försoning för hans synd som han begått genom beröringen med den döda kroppen. Samma dag måste han åter helga sitt huvud. Han måste vara avskild åt HERREN lika länge som han lovat och bära fram ett årsgammalt lamm av hankön som skuldoffer. De dagar av hans löftesperiod som gått innan han blev orenad räknas inte. Denna lag gäller en nasir. När nasirtiden är över ska han gå till uppenbarelsetältets ingång och som brännoffer till HERREN offra ett årsgammalt, felfritt lamm. Som syndoffer ska han också bära fram ett årsgammalt lamm av honkön utan fel och till gemenskapsoffer en bagge också den felfri. Han ska också bära fram en korg med osyrat bröd, brödkakor gjorda på fint mjöl blandat med olja och kakor smorda med olja tillsammans med matoffer och dryckesoffer. Prästen ska bära fram dessa till HERREN och offra syndoffret och brännoffret, och sedan offra baggen som gemenskapsoffer tillsammans med korgen med det osyrade brödet och slutligen matoffret tillsammans med dryckesoffret. Sedan ska nasiren raka av sitt hår, tecknet på nasirlöftet, vid ingången till uppenbarelsetältet och håret ska kastas i elden under gemenskapsoffret. När mannens huvud, nasirtecknet, har blivit rakat, ska prästen ta den kokta bogen från baggen, en av brödkakorna ur korgen och en av tunnkakorna, båda osyrade, och lägga alltsammans i mannens händer. Prästen ska sedan lyfta upp det som ett offer till HERREN. Alltsammans är helgat åt prästen, även offerbogen och lårstycket som burits fram. Sedan får nasiren dricka vin igen. Detta är lagen för en nasir som avlagt ett löfte och hans offer åt HERREN i enlighet med hans löfte. Förutom dessa offer ska han bära fram det han har råd med. Han måste hålla löftet han gett och likaså nasirlagen.” Sedan talade HERREN till Mose: ”Säg till Aron och hans söner att de ska välsigna Israels folk med dessa ord: ’HERREN välsigne och bevare dig. HERREN låte sitt ansikte lysa mot dig och vare nådig mot dig, HERREN vände sitt ansikte till dig och ge dig sin frid.’ Så ska Aron och hans söner lägga mitt namn över Israels folk och jag ska själv välsigna dem.” Den dag Mose var klar med boningen och hade smort och invigt varje särskild del av den inklusive altaret och dess tillbehör, kom Israels ledare från var och en av stammarna, samma män som hade organiserat folkräkningen, med sina offer. De kom med sina offergåvor inför HERREN, sex täckta vagnar var och en dragen av två oxar. Varje ledare gav en oxe och två tillsammans gav en vagn med gåvor. Allt detta förde de fram inför boningen. HERREN sa till Mose: ”Ta emot dessa gåvor och använd dem för arbetet med uppenbarelsetältet. Ge dem till leviterna, efter deras uppgifter.” Mose överlämnade vagnarna och oxarna till leviterna. Två vagnar och fyra oxar gavs till gershoniterna, efter behoven i deras tjänst, och fyra vagnar och åtta oxar gavs till merariterna, efter behoven i deras tjänst. De stod under ledning av Arons son Itamar. Men ingenting gavs till kehatiterna. De skulle bära de heliga föremålen i boningen på sina axlar. Ledarna bar också fram invigningsgåvor den dag som altaret smordes och placerade dessa framför altaret. HERREN sa till Mose: ”Låt ledarna bära fram sina gåvor en i taget på olika dagar till altarets invigning!” Nachshon, Amminadavs son och ledare för Judas stam, bar alltså fram sin gåva den första dagen. Den bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer. Han hade också med sig en guldskål med rökelse som vägde 120 gram. Dessutom hade han med sig en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Nachshons, Amminadavs sons, offergåva. Följande dag kom Netanel, Suars son, ledare för Isaskars stam. Han kom med sin offergåva som bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons offergåva. På tredje dagen kom Eliav, Helons son, ledare för Sebulons stam. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Eliavs, Helons sons, offergåva. Den fjärde dagen lämnades offergåvan av Elisur, Shedeurs son, ledare för Rubens stam. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Shedeurs sons, offergåva. Den femte dagen kom Shelumiel, Surishaddajs son, ledaren för Simons stam, med sin offergåva. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Shelumiels, Surishaddajs sons, offergåva. Den sjätte dagen kom Eljasaf, son till Deguel och ledare för Gads stam. Den offergåva som han kom med bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva. Den sjunde dagen kom Ammihuds son Elishama. Han var ledare för Efraims stam. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Elishamas, Ammihuds sons, offergåva. Gamliel, Pedasurs son, och ledare för Manasses stam, kom den åttonde dagen. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Gamliels, Pedasurs sons, offergåva. Den nionde dagen kom Avidan, Gidonis son, ledare för Benjamins stam. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Avidans, Gidonis sons, offergåva. Achieser, Ammishaddajs son och ledare för Dans stam, kom på den tionde dagen. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Achiesers, Ammishaddajs sons, offergåva. Pagiel, Okrans son, som var ledare för Ashers stam, kom på den elfte dagen. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva. Den tolfte dagen kom Achira, Enans son, ledare för Naftalis stam. Även hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde ett och ett halvt kilo och en silverskål som vägde 800 gram, båda fyllda med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål som vägde 120 gram fylld med rökelse, en ung tjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer och en bock till syndoffer. Till gemenskapsoffer hade han två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Achiras, Enans sons, offergåva. När altaret smordes, gav ledarna för Israels stammar som invigningsoffer tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv guldskålar. Varje silverfat vägde ett och ett halvt kilo, varje skål 800 gram. Allt detta silver vägde sammanlagt över 28 kilo. Fyllda med rökelse och vardera på 120 gram, utgjorde den sammanlagda vikten på guldet av de tolv guldskålarna ett och ett halvt kilo. Till brännoffer bar de fram tolv tjurar, tolv baggar, tolv årsgamla lamm tillsammans med matoffren. Till syndoffren bar de fram tolv bockar. Till gemenskapsoffren hade de med sig 24 unga tjurar, 60 baggar, 60 bockar och 60 årsgamla lamm. Dessa var offergåvor till altarets invigning efter att det hade blivit smort. När Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med Gud, hörde han hans röst från försoningsstället över förbundstecknets ark mellan de båda keruberna. Där talade Gud till honom. HERREN talade till Mose: ”Säg till Aron att de sju oljelamporna i lampstället ska riktas framåt så att skenet kastas framför lampstället.” Aron gjorde så. Han satte upp lamporna så att deras ljus föll framför lampstället, precis som HERREN hade befallt Mose. Lampstället var gjort av hamrat rent guld från foten och ut till de blommor den var dekorerad med. Mose hade tillverkat den exakt efter den förebild HERREN hade visat. Sedan talade HERREN till Mose: ”Skilj leviterna från det övriga folket i Israel och rena dem. Gör det genom att stänka reningsvatten på dem och låt dem sedan raka hela kroppen och tvätta sina kläder. Så blir de renade. Sedan ska de bära fram en ung tjur och ett matoffer av fint mjöl blandat med olja tillsammans med ännu en ung tjur till syndoffer. För sedan fram leviterna till uppenbarelsetältets ingång och sammankalla hela Israels menighet. För fram leviterna inför HERREN och folket ska lägga händerna på dem och Aron ska föra fram dem inför HERREN som ett lyftoffer från hela Israels folk. Leviterna är därmed invigda till sin tjänst inför HERREN. Sedan ska de lägga händerna på de unga tjurarnas huvuden och offra dem inför HERREN. Den ena ska offras som syndoffer och den andra som brännoffer för att skaffa försoning åt leviterna. Därefter ska leviterna föras fram inför Aron och hans söner för att ges till HERREN som ett lyftoffer. På så sätt har du avskilt leviterna från det övriga folket i Israel och leviterna ska tillhöra mig. När du har renat dem och fört dem fram på detta sätt som lyftoffer, ska de få gå ut och in i uppenbarelsetältet för att utföra sina sysslor. De tillhör mig som en gåva från Israels folk och jag har tagit emot dem i stället för alla förstfödda barn i Israel. Ja, jag har tagit leviterna som ersättning för dem för alla förstfödda bland folket i Israel tillhör mig, både bland människor och djur. Jag helgade dem åt mig den natt då jag dödade allt förstfött bland egypterna. Jag har avskilt leviterna som ersättning för de äldsta sönerna i Israel och gett leviterna av alla israeliterna till Aron och hans söner. Leviterna ska för folkets räkning utföra de heliga tjänsterna i uppenbarelsetältet och skaffa försoning för folket för att ingen i Israel ska drabbas av plågor som de annars skulle ha riskerat genom att komma för nära helgedomen.” Mose och Aron och allt folket gjorde alltså med leviterna precis som HERREN befallt Mose. Leviterna renade sig och tvättade sina kläder och Aron förde fram dem till HERREN som ett lyftoffer och försonade dem för att rena dem. Därefter gick de in i uppenbarelsetältet för att tjänstgöra under ledning av Aron och hans söner, precis så som HERREN hade befallt Mose om leviterna. Och HERREN talade till Mose: ”Detta gäller för leviterna: Varje man som är minst 25 år är skyldig att delta i tjänstgöringen vid uppenbarelsetältet. Vid 50 ska han dra sig tillbaka och inte längre göra tjänst. Han kan hjälpa sina bröder i deras tjänst i uppenbarelsetältet, men får inte utföra leviternas ordinarie uppgifter. Så ska du göra med leviterna och deras uppgifter.” Så här talade HERREN till Mose i Sinai öken under det andra årets första månad sedan de lämnat Egypten: ”Säg till Israels folk att de ska fira påsk på den bestämda tiden. Ni ska fira påsk varje år i skymningen den fjortonde dagen i denna första månad på den bestämda tiden enligt givna föreskrifter och bud.” Mose sa då till israeliterna att de skulle fira påsk och påskfirandet ägde rum i Sinai öken i skymningen den fjortonde dagen i första månaden. Israeliterna gjorde precis som HERREN hade befallt Mose. Men några män var orena därför att de hade kommit nära en död kropp och kunde därför inte fira påsk just då. De kom därför till Mose och Aron samma dag och undrade om de för att ha orenat sig genom en död måste hållas ifrån att bära fram sina offer till HERREN samtidigt med resten av folket. Mose bad dem vänta medan han rådfrågade HERREN vad han hade för befallning om dem. HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’Om någon bland Israels folk, vare sig nu eller i kommande generationer, är oren på grund av att han rört vid en död kropp eller befinner sig på resa, kan de fira påsk i skymningen den andra månadens fjortonde dag. De ska vid det tillfället äta lammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. De får inte lämna någonting kvar till följande morgon, de får inte krossa något av lammets ben och de måste följa alla de givna föreskrifterna beträffande firandet. Men om någon som inte är oren eller någon som inte är ute på resa ändå försummar att fira påsk, ska han utrotas ur sitt folk därför att han inte offrat till HERREN i rätt tid och han måste då bära sin skuld. Om en utlänning som bor bland er vill fira HERRENS påsk, ska han följa samma föreskrifter som jag gett er om påsken. Samma föreskrifter gäller för alla, utlänningar såväl som israeliter.’ ” Den dag då boningen restes, täckte molnet förbundstecknets tält. På kvällen och under natten blev molnet i stället till en eld och så förblev det även i fortsättningen. Molnet som fanns där på dagen, såg ut som en eld om natten. När molnet än höjde sig från tältet, bröt hela Israel upp och följde det till den plats där det stannade och där slog man läger. Allt efter HERRENS befallning bröt israeliterna upp och på hans befallning slog de läger. De blev kvar så länge molnet stod stilla. Om molnet stod stilla över boningen länge, lydde de HERRENS befallning och stannade också länge. Ibland stannade molnet över boningen några dagar och folket stannade enligt HERRENS befallning och bröt upp likaså enligt HERRENS befallning; ibland stannade det bara över natten och flyttade sig redan följande morgon. Men dag eller natt, närhelst det flyttade sig, bröt folket upp. Och om molnet dröjde över boningen två dagar, en månad eller ett helt år, blev Israels folk kvar lika länge. Men så snart molnet flyttade sig, följde folket efter. På HERRENS befallning slog de läger eller gick vidare och vad HERREN än gav order om till Mose, det gjorde man. HERREN talade till Mose: ”Gör två trumpeter av hamrat silver. De ska användas när folket ska sammankallas eller för att ge signal när lägret ska brytas. När båda trumpeterna ljuder, ska folket samlas vid ingången till uppenbarelsetältet. Men om man enbart blåser i den ena, är det bara ledarna för stammarna i Israel som ska komma till dig. Då första signalen för uppbrott ljuder, ska de som slagit läger på östra sidan om tältet ge sig av. Vid nästa signal är det dags för dem på södra sidan att gå. Vid tredje signalen ska lägren på västra sidan gå och vid fjärde lägren på norra sidan. Signalerna blåses alltså när lägren ska bryta upp. Men när församlingen sammankallas, ska ni blåsa på vanligt sätt, inte som signal. Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna och detta är en bestående stadga som ska följas från generation till generation. När ni i ert eget land drar ut i strid mot era fiender som angriper er, ska HERREN tänka på er och rädda er från era fiender när ni blåser en larmsignal med dessa trumpeter. Använd dem också under era fester och vid de årliga högtiderna och nymånadsfesterna. Ni ska blåsa i dem när ni kommer med era brännoffer och gemenskapsoffer och då ska Gud tänka på er. För jag är HERREN, er Gud.” Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som HERREN gett Mose. Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son. Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son. Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning. En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son: ”Äntligen är vi på väg till det land HERREN utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för HERREN har gett Israel underbara löften!” Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som HERREN ger oss.” De bröt upp från HERRENS berg och vandrade i tre dagar. HERRENS ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. HERRENS moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. Varje gång arken bröt upp, utropade Mose: ”Stå upp, HERRE, och förskingra dina fiender! Låt dina motståndare fly för dig!” Och när arken sattes ner, sa han: ”Vänd tillbaka, HERRE, till Israels oräkneliga tusenden!” Folket började snart klaga över alla svårigheter och HERREN hörde dem. Han blev vred på dem och sände en HERRENS eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till HERREN för dem upphörde elden. Efter detta blev platsen kallad Tavera eftersom HERRENS eld hade brunnit bland dem. Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!” Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. Mannat föll om natten samtidigt med daggen. Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. HERRENS vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods. Då sa Mose till HERREN: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!” Då sa HERREN till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret. Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’HERREN har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat HERREN som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ” Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!” Då sa HERREN till Mose: ”När skulle HERREN ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!” Mose gick ut och berättade för folket vad HERREN hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. HERREN kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället. Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!” Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt HERRENS folk var profeter och att HERREN kunde sända sin Ande över dem alla!” Därefter återvände Mose och de äldste till lägret. Sedan sände HERREN en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par  —  tre tusen liter och det låg vaktlar överallt. Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän HERRENS vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid. Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. De sa: ”Är det bara genom Mose som HERREN har talat? Har han inte talat genom oss också?” HERREN hörde det. Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. HERREN sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. HERREN steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram och han sa: ”Hör nu mina ord! Om det finns en profet bland er uppenbarar jag mig själv för honom genom syner och drömmar. Men inte så med min tjänare Mose. Han har förtroende här i mitt hus och med honom talar jag ansikte mot ansikte i klartext och inte i gåtor. Han får se HERRENS gestalt. Hur vågar ni då kritisera min tjänare Mose?” HERRENS vrede brann mot dem och han lämnade dem. När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!” ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till HERREN. Och HERREN sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.” Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka. Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran. HERREN talade till Mose: ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.” Mose gjorde som HERREN hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. Deras namn var: Shammua, Sackurs son, från Rubens stam, Shafat, Horis son, från Simons stam, Kalev, Jefunnes son, från Judas stam, Jigal, Josefs son, från Isaskars stam, Hosea, Nuns son, från Efraims stam, Palti, Rafus son, från Benjamins stam, Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam, Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam, Ammiel, Gemallis son, från Dans stam, Setur, Mikaels son, från Ashers stam, Nachbi, Vofsis son, från Naftalis stam, Geuel, Makis son, från Gads stam. Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua. När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden. Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån. Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet. Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.” Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna. De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.” Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! Varför leder HERREN oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!” De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!” Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! Om HERREN finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. Gör nu inte uppror mot HERREN! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men HERREN är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!” Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna och HERREN sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!” ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose HERREN. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, HERRE, finns mitt ibland detta folk och att du HERRE visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: ’HERREN kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’ HERRE, visa nu din makt! Du har ju sagt: ’HERREN är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ HERRE, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!” Då sa HERREN: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av HERRENS härlighet att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.” HERREN talade till Mose och Aron: ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger HERREN, ’jag ska göra just det jag hört er säga. Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen. Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ Jag HERREN har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.” Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot HERREN genom att tala illa om landet, blev därefter straffade och dödade inför HERREN, dessa som talat illa om landet. Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna. Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet. ”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som HERREN har lovat oss!” ”Varför överträder ni HERRENS befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för HERREN är inte med er. Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett HERREN kommer han inte att vara med er.” Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma. HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i det hemland som jag ska ge er och vill offra åt HERREN ett eldoffer, brännoffer eller slaktoffer, för att infria ett löfte, ge ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna för att ge en välbehaglig lukt åt HERREN, ett offer av nöt- eller småboskap, så måste det bäras fram inför HERREN tillsammans med ett matoffer. Det ska bestå av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja och dessutom 1,5 liter vin till dryckesoffer för varje lamm tillsammans med bränn- eller slaktoffret. Om offret är en bagge, ska du till matoffret använda sex liter fint mjöl blandat med två liter olja och två liter vin till dryckesoffret. Det blir en välbehaglig lukt inför HERREN. Om du offrar en ung tjur som bränn- eller slaktoffer för att infria ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt HERREN, ska du tillsammans med den frambära ett matoffer som består av nio liter fint mjöl blandat med tre liter olja och tre liter vin till dryckesoffer. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN. Detta är föreskrifterna för varje tjur, bagge, lamm eller bock. Så ska ni göra med varje enskilt djur, hur många ni än offrar. Alla israeliter ska göra så här när de offrar ett eldoffer, en lukt som är välbehaglig för HERREN. När en utlänning som bor bland er, någon som tillfälligt vistas bland er, vill offra ett eldoffer åt HERREN som en välbehaglig lukt, ska han göra precis som ni. Det är en stadga för alla i församlingen, infödda så väl som utlänningar som bor hos er och den ska gälla för alltid från generation till generation. Ni och utlänningar är och ska handla lika inför HERREN. Samma lag och rätt gäller alltså både er och utlänningar som bor hos er.’ ” HERREN talade till Mose: ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet dit jag leder er och när ni äter landets bröd, så ska ni ge HERREN en offergåva av det. Baka en första kaka bröd på grovt mjöl som en offergåva från tröskplatsen. Det första brödet ska ni från generation till generation ge som offergåva till HERREN. Om ni eller kommande generationer utan att vara medvetna om det skulle bryta mot de bud som HERREN har gett er genom Mose, mot något av det HERREN befallde er genom Mose från den dag han gav sin första befallning och för all framtid generation efter generation och om det skedde oavsiktligt utan att menigheten visste om det, så ska menigheten offra en ung tjur som brännoffer som en välbehaglig lukt inför HERREN. Tjuren ska offras tillsammans med föreskrivet matoffer och dryckesoffer och med en bock som syndoffer. Prästen ska skaffa försoning för hela Israels menighet och dess synd ska bli förlåten för den var ju inte medveten och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer och ett syndoffer, inför HERREN för sin ouppsåtliga synd. Hela den israelitiska menigheten ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet för hela befolkningen var delaktig i den oavsiktliga synden. Om den oavsiktliga synden har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer och prästen ska inför HERREN skaffa försoning åt honom som oavsiktligt syndat, så blir han försonad och får förlåtelse. Samma lag gäller för alla som syndar oavsiktligt, en israelit likväl som en utlänning som bor bland dem. Men om någon syndar avsiktligt, vare sig han är israelit eller utlänning, så hånar han därmed HERREN och måste utrotas ur folket. Han har nämligen föraktat HERRENS ord och medvetet låtit bli att följa hans bud. Han ska utrotas och måste bära sin skuld.’ ” En gång under Israels tid i öknen blev en man tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten. Han greps och fördes inför Mose, Aron och hela menigheten. De tog honom i förvar tills de fått reda på vad som skulle göras med honom. Då sa HERREN till Mose: ”Mannen måste dö. Hela menigheten ska stena honom till döds utanför lägret.” De förde då ut honom utanför lägret och stenade honom till döds så som HERREN hade befallt Mose. Och HERREN sa till Mose: ”Säg till israeliterna att göra tofsar till hörnen på sina kläder från generation till generation och i tofsarna ska fästas en blå tråd. Ni ska när ni ser dessa tofsar som ni gjort bli påminda om HERRENS befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar i trolöshet. Ni ska tänka på och lyda alla dessa bud och vara helgade åt er Gud, för jag är HERREN, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud.” Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare. De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och HERREN är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än HERRENS församling?” När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska HERREN visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför HERREN och den som HERREN har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!” Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! Det är mot HERREN du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?” Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma. ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!” Då blev Mose vred och sa till HERREN: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.” Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför HERREN. Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.” De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig HERRENS härlighet för dem alla och HERREN sa till Mose och Aron: ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!” Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?” Då sa HERREN till Mose: ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!” Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.” Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn. Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är HERREN som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte HERREN sänt mig. Men om HERREN gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat HERREN.” Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” Eld kom då ner från HERREN och förtärde de 250 män som offrade rökelse. HERREN sa till Mose: ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför HERREN och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.” Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför HERREN och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som HERREN befallt genom Mose. Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat HERRENS folk!” Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med HERRENS härlighet som visade sig. Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet och HERREN sa till Mose: ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför HERREN. ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. HERRENS vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.” Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach. När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet. HERREN sa till Mose: ”Säg åt israeliterna att var och en av stamöverhuvudena ska ge dig en stav, en stav för varje stam, tolv stycken. Skriv namnet på var och en av dess ledare på dessa stavar. Skriv Arons namn på Levi stams stav för det ska finnas en stav för varje familjeöverhuvud. Lägg sedan alla stavarna i uppenbarelsetältet framför förbundstecknet där jag brukar möta dig framför arken. Hans stav som jag har utvalt kommer att grönska. Då slipper jag höra israeliternas ständiga knotande mot er.” Mose talade till israeliterna och var och en av de tolv stamledarna, Aron inräknad, bar fram en stav till honom. Han lade dem framför HERREN i förbundstecknets tält. När han kom tillbaka nästa dag, grönskade Arons stav som representerade Levi stam och inte bara grönskade, utan hade knoppar och blommor och bar mogna mandlar. Mose bar ut stavarna som låg inför HERREN till israeliterna och de såg på dem. Sedan tog var och en sin stav. HERREN sa till Mose: ”Lägg tillbaka Arons stav vid sidan av arken! Där ska den alltid finnas som en varning för de upproriska. Så gör du slut på deras knotande mot mig och de slipper dö.” Mose gjorde i allt som HERREN hade sagt. Israeliterna sa till Mose: ”Vi dör ju! Vi förgås allihop! Var och en som kommer i närheten av HERRENS boning dör. Är det verkligen meningen att vi ska gå under allesammans?” Då talade HERREN till Aron och sa: ”Du och dina söner och din familj är ansvariga för den skuld som kan uppstå i helgedomen och ni kommer också att vara ansvariga för alla fel som begås i den prästerliga tjänsten. Dina släktingar i Levi stam ska vara dina medhjälpare, men det är bara du och dina söner som får utföra tjänsten i förbundstecknets tält. Leviterna är ansvariga inför dig och de ansvarar för hela tältet, men de får inte komma nära de heliga föremålen eller altaret, för då kommer både de och ni att dö. De ska vara tillsammans med dig och sköta om uppenbarelsetältet. Ingen som inte är levit får komma nära er. Ni ska ansvara för helgedomen och altaret för att vreden aldrig mer ska komma över israeliterna. Jag har utvalt dina släktingar leviterna från israeliterna. De är en gåva till er från HERREN för att tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Men du och dina söner ska personligen utföra prästtjänsten och allt som har att göra med altaret och det som finns bakom förhänget. Prästämbetet har jag skänkt er som en gåva och den som försöker ta över den, kommer att dö.” HERREN talade sedan till Aron: ”Jag gör dig ansvarig för alla offer som bärs fram till mig. Jag ger dig och dina söner alla de heliga gåvor som förs fram till HERREN av israeliterna som er del för all framtid. Av det högheliga, av det som inte bränns på altaret, är alla deras gåvor, mat- och synd- och skuldoffer, era. Det som de kommer med till mig ska vara din och dina söners högheliga andel. Du ska äta dem som någonting högheligt och varje man bland er ska äta av dem. Du ska betrakta dem som heliga. Dig tillhör också alla andra gåvor som israeliterna lyfter upp som lyftoffer. Jag ger dem till dig och dina söner och döttrar som er bestående rättighet. Alla i ditt hus som är rena kan äta dessa. De första gåvorna av skörden som de bär fram till HERREN ger jag också åt dig, det bästa av olivoljan, vinet och säden och landets förstlingsgåvor av all annan skörd. Alla i hushållet som är rena får äta av det. Allt som är vigt åt HERREN i Israel är ditt. Det som först kommer ur moderlivet bland alla levande varelser, djur likväl som människor som bärs fram inför HERREN, ska tillhöra dig. Men en förstfödd människa måste friköpas, likaså ett förstfött orent djur. De ska friköpas vid en månads ålder till ett fastställt värde: fem siklar silver efter tempelvikt som är 20 gera per sikel. Det förstfödda bland kor, får och getter ska du inte köpa tillbaka, för de är heliga. Blodet ska stänkas på altaret och fettet ska brännas som eldoffer som en välbehaglig lukt inför HERREN. Köttet ska vara ditt, liksom bringan som lyfts fram och högra lårstycket. Alla heliga gåvor som israeliterna offrar åt HERREN ger jag dig och dina söner och döttrar som en bestående rättighet. Detta är ett evigt saltförbund inför HERREN för dig och dina efterkommande.” HERREN sa till Aron: ”I deras land kommer du inte att ha någon egendom eller arvedel bland dem. Jag är din andel och din egendom bland israeliterna. Till leviterna ger jag tiondet från Israel som egendom, som ersättning för det arbete de utför vid uppenbarelsetältet. Från och med nu får inga andra israeliter komma nära uppenbarelsetältet, för då får de ta konsekvenserna av sin synd och dö. Det är bara leviterna som får utföra arbetet där och de får stå till svars om de drar skuld över sig. Det är en beständig stadga för kommande generationer. Leviterna ska inte äga något land bland israeliterna. Folkets tionde som offras till HERREN ska vara leviternas egendom som jag ger dem. Det är därför jag säger att de inte ska få någon arvedel som de andra israeliterna.” HERREN sa till Mose: ”Säg till leviterna att de ska ge HERREN tionde av det tionde som de får av israeliterna, ett tionde av tiondet som de ska ge HERREN som en offergåva. Det ska betraktas som ert offer från det första av säden från tröskplatsen och vinet från vinpressen. Så ska ni ge en offergåva åt HERREN av alla tionden ni tar emot av israeliterna. Av dem ska ni alltså ge en offergåva till HERREN och den ska ni ge till prästen Aron. Av de bästa gåvor ni tar emot ska ni avskilja en helgad offergåva åt HERREN. Säg till dem: ’När ni offrar det bästa, räknas leviternas gåva som likställd med vad tröskplats eller vinpress ger. Ni och era familjer kan äta det var ni vill, för det är er ersättning för tjänsten i uppenbarelsetältet. Genom att offra det bästa drar ni inte skuld över er och vanhelgar inte israeliternas heliga gåvor och behöver då inte dö.’ ” HERREN talade till Mose och Aron: ”Det här är en lag som HERREN har fastställt: Säg till israeliterna att föra fram en felfri röd ko som aldrig gått under något ok. Ge den till prästen Elasar. Den ska föras utanför lägret och slaktas inför honom. Prästen Elasar ska ta en del av kons blod på sitt finger och stänka sju gånger mot uppenbarelsetältets framsida. Sedan ska kon, dess hud, kött, blod och inälvor brännas inför honom. Elasar ska ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden med den brinnande kon. Sedan ska han tvätta sina kläder och bada innan han återvänder till lägret, men han är oren fram till kvällen. Den som bränner djuret måste också tvätta sina kläder och bada och han är oren till kvällen. Någon som är ren ska samla upp askan efter kon och lägga den på en ren plats utanför lägret. Där ska den förvaras av israeliternas menighet till reningsvatten för att rena från synd. Mannen som samlat upp askan efter kon ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta ska vara en beständig stadga för Israels folk och för de främlingar som bor bland dem. Den som rör en död människas kropp är oren i sju dagar och måste rena sig den tredje och sjunde dagen med vatten som blandats med askan av den röda kon. Då ska han bli ren. Men om han inte gör det på den tredje och sjunde dagen fortsätter han att vara oren. Den som rör vid en död människa och inte renar sig har orenat HERRENS boning och ska utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blev stänkt på honom har han orenheten kvar. Detta är lagen när någon dör i ett tält: var och en som går in i tältet eller är där är oren i sju dagar. Alla kärl i tältet som är utan lock och inte är täckta är också orena. Om någon ute på ett fält rör vid någon som har dött i strid eller på annat sätt rör vid ett människoben eller en grav, är denne oren i sju dagar. För att den orene ska bli ren igen, ska man ta av askan från reningsoffret och lägga den i ett kärl tillsammans med friskt vatten. Sedan ska någon som inte är oren ta en kvist av isop, doppa den i vattnet och stänka på tältet, på alla kärl i tältet och på dem som har varit inne i tältet, rört vid människoben eller en grav eller rört vid någon som blivit dödad i strid eller dött på annat sätt. Den rene mannen ska stänka på den orene på den tredje och sjunde dagen och på den sjunde dagen ska han renas. Då ska han tvätta sina kläder och bada och samma kväll blir han fri från sin orenhet. Den som är oren och inte renar sig ska utrotas ur församlingen. Han har orenat HERRENS helgedom och inget reningsvatten har blivit stänkt på honom, så han är oren. Detta är en bestående stadga för folket. Mannen som stänker reningsvattnet ska tvätta sina kläder och om någon rör vid reningsvattnet är han oren till kvällen. Allt som en oren person rör vid blir orent och den som rör vid honom, kommer att vara oren till kvällen.” Hela Israels menighet kom fram till öknen Sin i den första månaden och slog läger vid Kadesh. Där dog Mirjam och man begravde henne. Det fanns då inte tillräckligt med vatten för menigheten att dricka och de samlade sig mot Mose och Aron. ”Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder inför HERREN!” klagade de inför Mose. ”Varför har ni lett HERRENS menighet hit ut till öknen där både vi och vår boskap dör? Varför förde ni oss från Egypten till denna fruktansvärda plats? Här finns varken säd, fikon, vin eller granatäpplen, inte ens vatten att dricka!” Mose och Aron vände då om från församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång där de föll ner på sina ansikten och HERRENS härlighet visade sig för dem. HERREN sa till Mose: ”Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla menigheten. Tala till klippan inför dem! Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan och både folket och boskapen ska få dricka.” Mose tog staven som låg inför HERREN som han hade blivit tillsagd och tillsammans med Aron samlade han menigheten vid klippan. Han sa till dem: ”Lyssna, ni upprorsmakare! Måste vi ordna vatten åt er ur klippan?” Så lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram och folket och all boskap drack. Men HERREN sa till Mose och Aron: ”Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag ger dem.” Detta var Merivavatten. Där satte sig Israels folk upp mot HERREN och där visade HERREN dem sin helighet. Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom och sa: Så här hälsar din bror Israel: ”Du känner till vår plågsamma historia, hur våra förfäder drog ner till Egypten där vi bodde länge och blev förtryckta av egypterna, vi liksom våra förfäder. Men när vi ropade till HERREN, hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kadesh vid ditt lands gränser. Låt oss få passera genom ditt land! Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till Kungsvägen och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.” Men kungen i Edom svarade: Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd! Israeliterna svarade: Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, och om vi eller vår boskap skulle dricka ert vatten så ska vi betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet. Men han svarade: Nej, du får inte passera. Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot dem med stora och mäktiga styrkor. Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vek Israel undan, vände tillbaka från Kadesh och hela menigheten kom till berget Hor. När de var vid gränsen till Edoms land på berget Hor, sa HERREN till Mose och Aron: ”Nu är tiden inne för Aron att dö. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade upproriskt mot min befallning när det gällde vattnet i Meriva. Ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor. Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Elasar. Sedan ska Aron samlas till sitt folk, han ska dö där uppe.” Mose gjorde som HERREN sagt, och de gick tillsammans upp på berget Hor medan hela menigheten såg på. När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Elasar. Sedan dog Aron. Mose och Elasar gick tillbaka ner och när folket fått beskedet om Arons död, sörjde man honom i trettio dagar. När den kanaaneiske kungen i Arad i Negev hörde att Israel kom längs vägen till Atarim, anföll han dem och tog några av dem till fånga. Då lovade Israel HERREN att om han hjälpte dem att besegra detta folk, skulle de viga deras städer åt förintelse. HERREN hörde deras bön och lät dem besegra kanaanéerna. Israel vigde dem och deras städer åt förintelse. Efter detta kallades området Horma. Sedan fortsatte de från berget Hor längs Sävhavet för att gå runt Edoms land. Folket blev otåligt och började protestera mot Gud och Mose. ”Varför har ni lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen?” gnällde de. ”Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr denna smaklösa mat!” Då sände HERREN giftiga ormar bland dem och många israeliter blev bitna och dog. Folket kom till Mose och sa: ”Vi syndade när vi talade mot HERREN och mot dig. Be till HERREN att han tar bort ormarna från oss!” Då bad Mose för folket och HERREN sa till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på ett banér! Den som blir biten av en orm ska se på den, så får han leva.” Mose gjorde då en kopparorm och satte den upp på ett banér och när någon blev biten fick han leva, bara han såg på kopparormen. Israel vandrade därefter vidare och slog läger vid Ovot. Sedan fortsatte de till Ije Haavarim i öknen, inte långt från Moab som låg österut och därifrån vandrade de till Sereddalen där de slog läger. De fortsatte sedan över till andra sidan av floden Arnon till öknen nära amoréernas gräns. Floden Arnon är gränsen mellan moabiterna och amoréerna. Detta omtalas i ”Boken om HERRENS krig”: ”Vahev i Sufa och bäckravinerna. Arnon, och bäckravinens sluttningar som leder till landet kring Ar, mot Moabs gräns.” De fortsatte till Beer, den källa där HERREN sa till Mose: ”Kalla samman folket, så ska jag ge det vatten!” Där sjöng folket denna sång: ”Flöda, du källa! Sjung om den, källan som grävdes av de förnämsta bland folket, av furstar med spira och stav.” De lämnade öknen och drog vidare mot Mattana, från Mattana till Nachaliel och därifrån till Bamot och från Bamot till dalen vid Moabs högslätt där man har utsikt över Jeshimon från berget Pisga. Israel sände budbärare till kung Sichon, amoréernas kung: Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska inte trampa ner åkrar eller vingårdar eller dricka vatten ur källor. Vi går Kungsvägen tills vi kommit igenom ditt område. Men kung Sichon inte bara vägrade Israel att tåga genom hans land, utan mobiliserade hela sin armé, anföll Israel i öknen och gav sig i strid med dem vid Jahas. Men Israel besegrade honom med svärd och ockuperade hans land från floden Arnon till floden Jabbok, bort till ammoniternas gräns som var befäst. Israel intog alla amoréernas städer och bosatte sig i dem, i Heshbon och dess lydstäder. Heshbon var amoréerkungen Sichons huvudstad. Han hade fört krig mot Moabs förre kung och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon. Diktarna säger: ”Kom till Heshbon, bygg och befäst Sichons stad, för en eld har flammat upp från Heshbon, en låga från Sichons stad. Den har förtärt Ar i Moab och den som bodde på Arnons höjder. Ve dig, Moab! Förlorat är du, Kemoshs folk. Han har låtit sina söner fly och sina döttrar tas till fånga av Sichon, amoréernas kung. Vi har segrat. Heshbon är ödelagt ända bort till Dibon, ja, ända bort till Nofa och Medeba.” Israel bosatte sig i amoréernas land. Mose sände ut spejare att utforska Jasers område. Israeliterna anföll lydstäderna och drev ut de amoréer som fanns där. Därefter började de gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan, mobiliserade genast sin armé för att anfalla dem vid Edrei. Men HERREN uppmanade Mose att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” De dödade kung Og, hans söner och hela hans folk. Ingen enda överlevde och Israel ockuperade landet. Israels folk tågade sedan till Moabs slätter och slog läger öster om Jordan mitt emot Jeriko. Balak, Sippors son, såg vad israeliterna hade gjort mot amoréerna och det blev en förskräckelse i Moab för israeliterna var så många. Moabiterna var rädda för dem och talade med de äldste i Midjan: ”Denna väldiga hop kommer att förtära allting omkring oss, som en oxe äter ängens gräs”. Balak, Sippors son, var kung i Moab vid denna tid. Han skickade då budbärare till Bileam, Beors son, som bodde i sitt fädernesland i Petor, i närheten av floden Eufrat. Balak vädjade: En väldig massa människor har kommit från Egypten. De brer ut sig överallt i landet och nu har de slagit läger mitt emot mig. Kom och förbanna detta folk åt mig för de är för starka för mig, så att jag då kanske kan driva ut dem ur mitt land. Jag vet att den du välsignar är välsignad och den du förbannar är förbannad. De äldste i Moab och de äldste i Midjan tog med sig spådomslönen och gav sig iväg. De kom till Bileam och framförde Balaks ärende. ”Stanna kvar här över natten”, sa Bileam, ”så ska jag sedan tala om för er vad det är HERREN säger.” De moabitiska hövdingarna stannade då hos Bileam. Gud kom till Bileam och frågade honom: ”Vad är det för män som du har hos dig?” Bileam svarade Gud: ”Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig ett budskap att en väldig massa människor har kommit från Egypten och slagit läger vid hans gräns och vill att jag genast ska ge mig i väg och förbanna dem för att han sedan kanske ska kunna besegra dem.” ”Följ inte med dem!” sa Gud till Bileam. ”Du ska inte förbanna detta folk, för det är välsignat.” Följande morgon, när Bileam steg upp, sa han till Balaks furstar: ”Gå hem igen. HERREN tillåter mig inte att följa med er.” De moabitiska furstarna återvände då till Balak och rapporterade att Bileam vägrat att komma med. Men Balak försökte igen och sände en större delegation med ännu mer framstående män än de som varit med i den första gruppen. De kom till Bileam med följande budskap: Balak, Sippors son, vädjar till dig: Låt ingenting hindra dig från att komma. Jag ska ge dig bra betalt och du ska få vad du än begär, om du bara kommer och förbannar detta folk åt mig. Men Bileam svarade Balaks tjänare: ”Om han så gav mig sitt palats fyllt med silver och guld, kan jag ändå inte göra något mot HERRENS min Guds befallning vare sig stort eller smått. Men stanna kvar här i natt också ni, så att jag kan få reda på om HERREN vill lägga något till vad han tidigare sagt mig.” Den natten kom Gud och talade till Bileam: ”Eftersom de har vädjat till dig kan du gå med dem, men se till att du inte gör något annat än det jag befaller!” På morgonen steg Bileam upp, sadlade sin åsna och gav sig i väg tillsammans med de moabitiska hövdingarna. Men HERRENS vrede upptändes mot Bileam för att han gav sig iväg och HERRENS ängel ställde sig i vägen för Bileam och hans två tjänare som kom ridande på sina åsnor. Åsnan såg HERRENS ängel stå på vägen med draget svärd. Då vek åsnan av från vägen och gick ut på en åker. Bileam slog henne och tvingade henne tillbaka upp på vägen. Då ställde sig HERRENS ängel i en trång passage mellan två vingårdsmurar. När åsnan fick se HERRENS ängel stå där, pressade hon sig mot muren. Då kom Bileams fot i kläm mot muren och han slog åsnan på nytt. Då flyttade HERRENS ängel sig ytterligare ett stycke framåt vägen och ställde sig på en plats där det var så smalt att åsnan inte hade någon möjlighet att vika av åt någondera sidan. Då såg åsnan HERRENS ängel där och lade sig ner på vägen. Bileam blev rasande och slog henne med sin stav. Då gjorde HERREN så att åsnan kunde tala och hon frågade Bileam: ”Vad har jag gjort som förtjänar att du slår mig tre gånger?” ”Du har förstört mitt anseende! Jag önskar jag hade ett svärd med mig!” svarade Bileam. ”Då skulle jag döda dig på fläcken.” ”Är jag inte din egen åsna som du alltid ridit på ända fram till denna dag? Har jag någon gång tidigare i hela mitt liv gjort så här?” frågade åsnan. ”Nej”, medgav Bileam. ”Det har du inte.” Då öppnade HERREN Bileams ögon. När han såg HERRENS ängel stå där på vägen med draget svärd, föll han ner på sitt ansikte mot marken. ”Varför slog du din åsna tre gånger?” frågade ängeln. ”Jag har kommit för att hindra dig. Du är på väg mot fördärvet. Tre gånger fick åsnan syn på mig och väjde undan för mig och hade hon inte gjort det, hade jag dödat dig och låtit henne leva.” Då svarade Bileam HERRENS ängel: ”Jag har syndat. Jag förstod inte att det var du som hindrade mig på vägen. Men om detta misshagar dig ska jag vända om hem igen.” Men HERRENS ängel sa till honom: ”Följ med männen, men säg bara vad jag befaller dig!” Bileam fortsatte tillsammans med Balaks hövdingar. När kung Balak fick höra att Bileam var på väg, gick han ut för att möta honom i en moabitisk stad alldeles intill gränsen som går längs floden Arnon. ”Har jag inte vädjat till dig att komma tidigare? Varför kom du aldrig?” frågade han Bileam. ”Tror du inte att jag kan belöna dig?” Bileam svarade Balak: ”Jag har visserligen kommit hit, men jag har inte makt att säga något annat än det Gud befaller mig att säga.” Bileam följde kungen till Kirjat Husot där kungen offrade oxar och får. Han gav också djur till Bileam och sändebuden. Nästa morgon tog Balak Bileam med sig upp till Bamot Baal. Därifrån kunde man se ut över delar av folket. Bileam sa: ”Bygg sju altaren åt mig och gör i ordning sju unga tjurar och sju baggar till offer!” Balak gjorde som Bileam sa och tillsammans offrade de en ung tjur och en bagge på varje altare. Sedan sa Bileam till kungen: ”Stå här vid ditt brännoffer, så ska jag gå åt sidan och se om HERREN vill visa sig för mig. Vad han än avslöjar för mig ska du få veta.” Bileam gick upp på en kal höjd och Gud visade sig där för honom. ”Jag har gjort i ordning sju altaren och jag har låtit offra en ung tjur och en bagge på varje altare”, sa Bileam. Då gav HERREN Bileam ett budskap och befallde honom att gå och tala det till Balak. När Bileam kom tillbaka, stod kungen bredvid brännoffren tillsammans med alla hövdingarna i Moab och Bileam stämde upp sin siarsång: ”Balak har fört mig hit från Arams land, kungen i Moab från bergen i öster. ’Kom’ sa han, ’förbanna Jakob åt mig! Låt din vrede uppväckas mot Israel!’ Men hur skulle jag kunna förbanna vad Gud inte har förbannat? Hur kan jag fördöma ett folk som HERREN inte har fördömt? Jag ser dem från klippornas topp, jag iakttar dem från höjderna. De bor avskilt och vill inte jämföra sig med andra. Vem kan mäta dem som är som sandkorn? Det går inte att räkna ens en fjärdedel av dem. Om jag bara kunde få dö som de rättfärdiga! Ja, låt mig få sluta som de!” ”Vad är det du har gjort mot mig?” frågade Balak Bileam. ”Jag hämtade dig för att förbanna mina fiender och nu har du välsignat dem!” Men Bileam svarade: ”Hur skulle jag kunna säga något annat än det som HERREN har befallt mig?” ”Följ med mig till en annan plats”, sa Balak till honom. ”Där kommer du att se en annan del av folket men inte dem alla. Därifrån ska du förbanna dem åt mig.” Balak tog med sig Bileam till Väktarplatån på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och på vart och ett av dem offrade han en ung tjur och en bagge. Sedan sa Bileam till Balak: ”Stå här vid ditt brännoffer medan jag går för att möta honom där borta.” Och HERREN visade sig för Bileam och talade om för honom vad han skulle säga och befallde honom att gå tillbaka till Balak och framföra det. Bileam återvände till Moabs kung och hövdingar som stod bredvid sitt brännoffer. ”Vad har HERREN sagt?” frågade Balak. Bileam stämde upp sin siarsång: ”Res dig, Balak, och lyssna på mig, du Sippors son! Inte är väl Gud en människa, så att han skulle kunna ljuga? Han ändrar sig inte som människor gör. Gör han inte det han säger? Fullföljer han inte det han lovar? Jag har fått befallning att välsigna. Gud har välsignat dem och jag kan inte ändra det. Ingen olycka syns i Jakob, han ser ingen ofärd i Israel. HERREN deras Gud är med dem. Han hyllas med jubelrop som kung bland dem. Gud har lett dem ut ur Egypten. Israel äger styrka som en vildoxe. Ingen svartkonst kan komma över Jakob, och ingen spådom ska drabba Israel. För nu ska det sägas om Jakob och Israel: ’Vad har inte Gud gjort!’ Det folket reser sig upp som en lejoninna och vilar inte förrän de har ätit upp sitt byte och druckit de slagnas blod.” Då sa Balak till Bileam: ”Om du inte tänker förbanna dem, kunde du väl åtminstone låta bli att välsigna dem!” Men Bileam svarade Balak: ”Sade jag inte till dig att jag måste göra allt som HERREN befaller?” Då sa Balak till Bileam: ”Kom! Jag ska ta dig med till en annan plats. Kanske vill Gud låta dig förbanna dem åt mig därifrån.” Han tog Bileam med sig till berget Pegor med utsikt över Jeshimon och än en gång bad Bileam kungen att bygga sju altaren och att göra i ordning sju unga tjurar och sju baggar till offer. Balak gjorde som Bileam sa och offrade en ung tjur och en bagge på varje altare. Bileam förstod nu att HERREN tänkte välsigna Israel, så han avstod från att söka tecken som han gjort vid de tidigare tillfällena och såg i stället mot öknen. När han lyfte blicken, såg han Israel lägrat efter de olika stammarna. Då kom Guds Ande över Bileam och han stämde upp sin siarsång: ”Så talar Bileam, Beors son, mannen som kan se klart, han som hört vad Gud säger, sett det som den Väldige har visat honom, han som faller ner inför honom, och vars ögon öppnas: Hur sköna är inte dina tält, Jakob, och dina boningar, Israel! Som gröna dalar sträcker de sig ut, som trädgårdar vid flodstranden, som aloeträd planterade av HERREN själv, som cedrar vid vattnet. Vatten ska flöda ur deras hinkar, och deras sådd ska vara välbevattnad. Deras kung ska bli större än Agag. Deras kungarike är upphöjt. Gud har lett honom ut ur Egypten. Han har styrka som en vildoxe, och ska sluka folken som står honom emot. Han ska bryta sönder fiendernas ben. Han ska skjuta dem med vassa pilar. Han vilar som ett lejon, som en lejoninna som ingen vågar störa. Välsignad är den som välsignar dig, och förbannad den som förbannar dig!” Nu blev Balak rasande. Han slog ihop händerna och sa: ”Jag skickade efter dig för att du skulle förbanna mina fiender och i stället har du nu välsignat dem tre gånger! Ge dig i väg härifrån! Gå hem! Jag hade planerat att ge dig en riklig belöning, men nu har HERREN berövat dig den förmånen.” Bileam svarade Balak: ”Men jag sa ju till dina sändebud som du skickade, att om du så gav mig hela ditt palats fyllt med silver och guld, så kunde jag ändå inte gå förbi HERRENS ord och säga ett enda ord av mig själv, vare sig gott eller ont! Jag kan bara säga det som HERREN befaller. Nu ska jag gå tillbaka till mitt eget folk, men först vill jag tala om för dig vad detta folk kommer att göra med ditt folk i framtiden.” Bileam stämde upp sin siarsång: ”Så talar Bileam, Beors son, en man vars ögon är öppna. Så talar han som hör Guds ord och får kunskap från den Högste. Han ser vad den Väldige visat honom. Han faller ner inför honom och hans ögon öppnas. Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna ska komma från Jakob, en spira höjas från Israel. Den krossar Moabs tinningar och hjässan på alla Sets söner. Israel ska äga hela Edom och Seir, sina fiender. Israels makt ska bli stor. Från Jakob ska en härskare stå upp och förgöra de överlevande i staden.” Sedan såg Bileam Amalek och stämde upp sin siarsång: ”Amalek var den förste bland folken, men hans öde är fördärv.” Därefter såg han keniterna och stämde upp sin siarsång: ”Din boning är så trygg och ditt näste är placerat bland klipporna. Men ändå ska Kain utrotas, när Assur ska föra dig bort i fångenskap.” Han stämde upp sin siarsång: ”Vem kan komma undan med livet i behåll när Gud gör detta? Skepp ska komma från kittéernas kust och kuva både Assur och Ever. De måste också ödeläggas.” Bileam återvände sedan hem, och Balak gick åt sitt håll. Medan Israel befann sig i Shittim, började folket bedriva otuktigt sexuellt umgänge med moabitiska flickor som inbjöd dem att delta i deras avgudars offermåltider. Folket åt och tillbad deras avgudar. Så slöt sig Israel till Baal-Pegor. HERREN brann av vrede över sitt folk och han befallde Mose: ”Grip och avrätta alla folkets ledare och låt deras döda kroppar synas inför allt folket så att HERRENS vrede vänds bort från Israel!” Mose gav då domarna befallning om att låta avrätta alla dem som tillbett Baal-Pegor. Men en av de israelitiska männen tog med sig en midjanitisk flicka in i lägret mitt framför ögonen på Mose och hela den israelitiska menigheten där de stod gråtande vid ingången till uppenbarelsetältet. När Pinechas, Elasars son och prästen Arons sonson, fick se detta, gick han från menigheten, tog sitt spjut och följde efter mannen in i tältet. Han borrade spjutet rakt genom israelitens kropp och in i flickan. Omedelbart upphörde den hemsökelse som drabbat Israel, men dessförinnan hade 24 000 personer fått sätta livet till. Då talade HERREN till Mose: ”Eftersom Pinechas, son till Elasar, har vänt min vrede från israeliterna, för han brann av samma lidelse som jag bland dem, utrotade jag inte israeliterna i min lidelse. Tillkännage därför att jag sluter ett fredsförbund med honom. För honom och hans ättlingar ska detta vara ett bestående prästerligt förbund, eftersom han brann av lidelse för sin Gud och skaffade försoning åt Israel.” Den israelitiske mannen som blev dödad tillsammans med den midjanitiska flickan hette Simri och var son till Salu, en av ledarna i Simons stam. Den dödade flickan hette Kosbi och var dotter till Sur, en av de midjanitiska furstarna. HERREN talade till Mose igen: ”Midjaniterna är era fiender. Döda dem! De betraktar er som fiender och lurar er genom sin listighet som det blev med Pegor och deras syster Kosbi, dottern till den midjanitiske hövdingen, som dödades när hemsökelsen drabbade er för Pegors skull.” När hemsökelsen hade upphört, sa HERREN till Mose och till Elasar, prästen Arons son: ”Räkna antalet män i Israel som är 20 år och äldre, familj för familj, alla vapenföra israeliter!” Mose och prästen Elasar talade då till dem på Moabs hedar, vid Jordan: ”Räkna alla som är 20 år eller äldre, så som HERREN har befallt Mose.” Det var dessa israeliter som hade kommit ut ur Egypten: Ruben var Israels förstfödde. Hans ättlingar var släktvis Henok och henokiterna, Pallu och palluiterna, Hesron och hesroniterna, Karmi och karmiterna. Detta var de rubenitiska släkterna, bland dem mönstrades 43 730 man. Pallu hade en son som hette Eliav. Eliavs söner var Nemuel, Datan och Aviram. De två sistnämnda, som var utvalda av menigheten, hade tillsammans med Korach gjort uppror mot Mose och Aron och satt sig mot HERREN. Men marken öppnade sig under dem och uppslukade dem med Korach vars församling dog när elden brände 250 män som ett varnande exempel. Men Korachs släkt utrotades inte. Simons ättlingar var släktvis Nemuel och nemueliterna, Jamin och jaminiterna, Jakin och jakiniterna, Serach och serachiterna och Saul och sauliterna. Detta var de inmönstrade från de simonitiska släkterna, 22 200 man. Gads ättlingar var släktvis Sefon och sefoniterna, Haggi och haggiterna, Shuni och shuniterna, Osni och osniterna, Eri och eriterna, Arod och aroditerna och Areli och areliterna. Detta var de inmönstrade från Gads släkter, 40 500 man. Judas söner Er och Onan hade dött i Kanaan. Judas ättlingar var släktvis Shela och shelaiterna, Peres och peresiterna, och Serach och serachiterna. Peres ättlingar var Hesron och hesroniterna, Hamul och hamuliterna. Detta var de inmönstrade från Judas släkter, 76 500 man. Isaskars ättlingar var släktvis Tola och tolaiterna, Puva och puvaiterna, Jashuv och jashuviterna, Shimron och shimroniterna. Detta var de mönstrade från Isaskars släkter, 64 300 man. Sebulons ättlingar var släktvis Sered och serediterna, Elon och eloniterna, Jachleel och jachleeliterna. Detta var de inmönstrade från Sebulons släkter, 60 500 man. Josefs ättlingar var släktvis genom Efraim och Manasse: Manasses ättlingar var hans son Makir och makiriterna och Manasses sonson Gilead och gileaditerna. Gileads ättlingar var Ieser och ieseriterna, Helek och helekiterna, Asriel och asrieliterna, Shekem och shekemiterna, Shemida och shemidaiterna, Hefer och heferiterna. Hefers son Selofchad hade inga söner men döttrarna Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. Detta var de inmönstrade från Manasses släkter, 52 700 man. Efraims ättlingar var släktvis Shutelach och shutelachiterna, vidare Beker och bekeriterna samt Tachan och tachaniterna. Shutelas ättlingar var Eran och eraniterna. Detta var de inmönstrade från Efraims ättlingars släkter, 32 500 man. Detta var Josefs ättlingar, släkt för släkt. Benjamins ättlingar var släktvis Bela och belaiterna, Ashbel och ashbeliterna, Achiram och achiramiterna, Shufam och shufamiterna, Hufam och hufamiterna. Belas söner var Ard och Naaman. Från Ard härstammade arditernas släkt och från Naaman naamaniternas släkt. Detta var de inmönstrade Benjamins ättlingar, 45 600 man. Dans ättlingar var släktvis Shucham och shuchamiterna. Detta var Dans släkter som inmönstrades, 64 400 man. Ashers ättlingar var släktvis Jimna och jimnaiterna, Jishvi och jishviterna, och Beria och beriaiterna. Berias ättlingar var Hever och heveriterna, Malkiel och malkieliterna. Asher hade också en dotter som hette Serach. Detta var de inmönstrade från Ashers släkter, 53 400 man. Naftalis ättlingar var släktvis Jachseel och jachseeliterna, Guni och guniterna, Jeser och jeseriterna, Shillem och shillemiterna. Detta var de inmönstrade från Naftalis släkter, 45 400 man. Det totala antalet som inmönstrades i Israel var 601 730 man. HERREN talade till Mose: ”Dela landet mellan stammarna i proportion till antalet personer. De större stammarna ska alltså få större landområden än de mindre stammarna, varje stam efter antalet inmönstrade. Landet ska delas genom lottkastning. De ska delas efter fädernestammarnas namn. Varje stam, stor såväl som liten, ska få sin andel enligt lottens utslag.” Dessa var de som inmönstrades bland leviterna efter sina släkter: Gershon och gershoniterna, Kehat och kehatiterna, Merari och merariterna. Leviternas släkter var livniterna, hebroniterna, machliterna, mushiterna, korachiterna. Kehat var far till Amram. Amrams hustru var Jokeved, Levis dotter, som han fick i Egypten. De var föräldrar till Aron, Mose och deras syster Mirjam. Arons söner hette Nadav, Avihu, Elasar och Itamar. Men Nadav och Avihu dödades när de frambar otillåten eld inför HERREN. Det totala antalet inmönstrade av manligt kön bland dessa släkter, från en månads ålder och uppåt, var 23 000. Leviterna räknades för sig. De skulle inte delta i fördelningen av landområden som de andra. Det här är alltså resultatet av den folkräkning som Mose och prästen Elasar gjorde på Moabs hedar vid floden Jordan mitt emot Jeriko. Ingen som nu räknades hade blivit medräknad i den föregående folkräkningen som genomfördes av Mose och prästen Aron i Sinaiöknen. Om dem hade HERREN förutsagt: ”De kommer att dö i öknen.” De enda undantagen var Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. En dag kom Selofchads döttrar fram. Selofchad var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, som tillhörde Manasses, Josefs sons släkter. Döttrarna hette Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. De ställde sig inför Mose, prästen Elasar, ledarna och hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet och sa: ”Vår far dog i öknen. Han var inte med bland dem som gaddade sig samman i Korachs uppror mot HERREN utan dog för sin egen synd. Men han hade inga söner. Varför ska hans namn behöva dö ut bara för att han inte har en son? Vi skulle vilja ha landområden som de andra i hans släkt.” Mose lade fram deras sak inför HERREN. Och HERREN svarade Mose: ”Selofchads döttrar har rätt. Ge dem land tillsammans med deras farbröder. Ge dem det område som deras far skulle ha fått. Tala till israeliterna: ’Om en man dör utan att ha någon son, så ska hans arvslott överlämnas till hans döttrar. Och om han inte har någon dotter, så ska den tillhöra hans bröder. Har han inte heller någon bror, så ska den gå till hans farbröder. Om han inte heller har farbröder, ska den tillfalla hans närmaste släkting. Detta ska vara en lagstadgad rätt för israeliterna, som HERREN har befallt Mose.’ ” En dag sa HERREN till Mose: ”Gå upp på berget Avarim och se ut över det land, som jag har gett Israels folk. När du har sett det, kommer du att dö alldeles som din bror Aron, för ni följde inte det jag befallde er i öknen Sin. När menigheten gjorde uppror, höll ni mig inte helig inför israeliterna när det gällde vattnet i Meriva vid Kadesh, i öknen Sin.” Då sa Mose till HERREN: ”Må HERREN som är Gud över allt levandes ande utse en ny ledare åt folket, en man som kan leda dem när de går ut och när de vänder åter, vara deras ledare och anförare, så att HERRENS folk inte blir som får utan herde!” HERREN svarade: ”Gå och hämta Josua, Nuns son, som är fylld av ande. Lägg din hand på honom och för honom till prästen Elasar och hela menigheten. Insätt honom i denna uppgift inför dem. Ge honom av din auktoritet, så att hela Israels menighet kommer att lyda honom. Han ska ställa sig inför prästen Elasar för att få direktiv från HERREN genom urim. Efter hans ord ska de dra ut och vända tillbaka, Josua och de övriga israeliterna, hela menigheten.” Mose gjorde som HERREN sagt och tog med sig Josua och ställde honom inför prästen Elasar och hela menigheten. Mose lade sina händer på Josua och avskilde honom för hans uppgift, så som HERREN hade sagt. HERREN talade till Mose: ”Ge israeliterna denna befallning: ’Offren, min mat, mina eldoffer, en välbehaglig lukt inför mig, ska ni se till att ni frambär på bestämda tider.’ Säg till dem: ’Detta är eldoffret ni ska bära fram inför HERREN: två årsgamla felfria lamm. Detta ska ni göra varje dag som ett regelbundet brännoffer. Ett lamm ska offras på morgonen och ett i skymningen. Tillsammans med dem ska ni bära fram ett matoffer av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja av stötta oliver. Det var detta brännoffer som blev instiftat på Sinai berg att frambäras regelbundet som en välbehaglig lukt, ett eldoffer till HERREN. Tillsammans med det ska dryckesoffret bäras fram och det ska bestå av 1,5 liter starkt vin till varje lamm och det ska hällas ut inför HERREN i helgedomen. Offra det andra lammet i skymningen på samma sätt som på morgonen med matoffer och dryckesoffer. Det är också en välbehaglig lukt inför HERREN, ett eldoffer. På sabbaten ska ni offra två årsgamla felfria lamm och ett matoffer på sex liter fint mjöl blandat med olja och det vanliga dryckesoffret. Detta är det bestämda sabbatsbrännoffret utöver det dagliga brännoffret med tillhörande dryckesoffer. Första dagen varje månad ska ni som brännoffer åt HERREN offra två unga tjurar, en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, alla felfria. Tillsammans med dem ska ett matoffer bäras fram av nio liter fint mjöl blandat med olja till varje tjur. Till baggen ska matoffret bestå av sex liter fint mjöl blandat med olja, och till varje lamm av tre liter fint mjöl blandat med olja. Detta brännoffer ska vara ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN. Tillsammans med varje offer ska ett dryckesoffer bäras fram, tre liter vin till varje tjur, två liter till baggen och 1,5 till varje lamm. Detta nymånadsbrännoffer ska alltså bäras fram varje månad under hela året. Ni ska också bära fram en bock som ett syndoffer inför HERREN. Detta offer ska bäras fram förutom det regelbundna dagliga brännoffret med dess dryckesoffer. Den fjortonde dagen i första månaden är det HERRENS påsk. Dagen därpå, den femtonde, ska en högtid hållas och i sju dagar ska man äta osyrat bröd. På första dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras. Ni ska som eldoffer, som brännoffer till HERREN, offra två unga tjurar, en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, alla felfria. Till varje tjur ska det bäras fram ett matoffer på nio liter fint mjöl blandat med olja. Till baggen ska det vara sex liter och till vart och ett av lammen tre liter. Ni ska också offra en bock som syndoffer till försoning för er. Dessa offer ska ske förutom morgonens regelbundna brännoffer. Likadana offer ska bäras fram varje dag under högtidens sju dagar, mat- och eldoffer som en välbehaglig lukt inför HERREN. Det ska offras utöver det vanliga brännoffret med dess dryckesoffer. Den sjunde dagen ska det hållas en helig sammankomst och då får ingen arbeta. På förstlingsdagen under veckohögtiden ska ni bära fram det första av den nya grödan som ett matoffer till HERREN och hålla en helig sammankomst. Då får ingen utföra något arbete. Ett brännoffer, en välbehaglig lukt för HERREN, ska offras: två unga tjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, alla felfria. Tillsammans med detta ska ett matoffer bäras fram, bestående av nio liter fint mjöl blandat med olja till varje tjur, sex liter till baggen och tre liter till vart och ett av de sju lammen. Offra också en bock för att skaffa försoning åt er. Dessa ska bäras fram förutom de regelbundna dagliga brännoffren, matoffren och dryckesoffren. Var noga med att offerdjuren är felfria. Den första dagen i sjunde månaden ska ni hålla en helig sammankomst och ingen får utföra något arbete. Låt hornen ljuda den dagen. Bär fram ett brännoffer, en välbehaglig lukt för HERREN, som består av en ung tjur, en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, alla felfria. Ett matoffer på nio liter fint mjöl blandat med olja ska offras tillsammans med tjuren, sex liter tillsammans med baggen och tre liter till vart och ett av de sju lammen. Till detta ska ni offra en bock som syndoffer för att få försoning. Dessa ska offras förutom nymånadsbrännoffret med dess matoffer och också utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer som det är bestämt, som en välbehaglig lukt för HERREN. På tionde dagen i samma månad, den sjunde, ska en helig sammankomst hållas. Då ska ni ödmjuka er och inget arbete av något slag får då utföras. Då ska ni offra ett brännoffer till HERREN, en behaglig lukt för honom, och det ska bestå av en ung tjur, en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, alla felfria. Matoffret ska vara nio liter fint mjöl blandat med olja att offras tillsammans med tjuren, sex liter till baggen och tre liter till vart och ett av de sju lammen. Ni ska också offra en bock som syndoffer. Detta ska offras förutom försoningsdagens syndoffer och utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer. På femtonde dagen i sjunde månaden ska en helig sammankomst hållas och då får inget arbete utföras. Det är en sju dagar lång högtid inför HERREN. Som brännoffer, ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN, ska ni offra tretton unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria. Som tillhörande matoffer ska ni ge nio liter fint mjöl blandat med olja för var och en av de tretton tjurarna, sex liter för var och en av de två baggarna och tre liter för vart och ett av de fjorton lammen. Ni ska också bära fram en bock som syndoffer förutom det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer. På den andra dagen ska ni offra tolv unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria, tillsammans med de vanliga matoffren och dryckesoffren, efter antalet tjurar, baggar och lamm som det är föreskrivet. Ni ska också offra en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer. På den tredje dagen i högtiden ska ni offra elva unga tjurar, två baggar, fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria och de vanliga offren och dryckesoffren tillsammans med tjurarna, baggarna och lammen enligt givna föreskrifter och deras antal. Ni ska också offra en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer. På den fjärde dagen ska ni offra tio unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria och med tillhörande matoffer och dryckesoffer tillsammans med tjurarna, baggarna och lammen enligt givna föreskrifter och efter deras antal. Offra också en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess matoffer och dryckesoffer. På den femte dagen ska ni offra nio unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria, tillsammans med de vanliga matoffren och dryckesoffren för tjurarna, baggarna och lammen enligt givna föreskrifter och efter deras antal. Offra också en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande matoffer och dryckesoffer. På den sjätte dagen ska ni offra åtta unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria tillsammans med de för tjurarna, baggarna och lammen föreskrivna matoffren och dryckesoffren efter djurens antal. Offra också en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande mat- och dryckesoffer. På den sjunde dagen av högtiden ska ni offra sju unga tjurar, två baggar och fjorton årsgamla lamm av hankön, alla felfria, tillsammans med de för tjurarna, baggarna och lammen föreskrivna matoffren och dryckesoffren efter djurens antal. Offra också en bock som syndoffer utöver det dagliga brännoffret med dess tillhörande mat- och dryckesoffer. På den åttonde dagen ska ni samlas till högtid och ingen får arbeta den dagen. Bär fram ett brännoffer, ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför HERREN, som består av en ung tjur, en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, alla felfria, tillsammans med de för tjuren, baggen och lammen föreskrivna mat- och dryckesoffren efter deras antal. Offra också en bock som syndoffer förutom det dagliga brännoffret med dess mat- och dryckesoffer. Dessa ska ni offra åt HERREN vid era årliga högtider utöver de offer ni ger på grund av löften eller som frivilliga offer, brännoffer, matoffer, dryckesoffer eller gemenskapsoffer.’ ” Mose talade detta till Israels folk, så som HERREN hade befallt honom. Sedan talade Mose till ledarna för Israels alla stammar och sa till dem: ”Detta är vad HERREN har befallt. Om någon avlägger ett löfte till HERREN, vare sig det gäller att göra någonting eller att låta bli att göra någonting, så får han inte bryta sitt löfte. Han måste göra exakt det som han har lovat. Om en ung kvinna som bor hos sin far lovar HERREN att göra eller inte göra något, och om hennes far hör henne utan att invända något, måste hon hålla sitt löfte och hennes förpliktelser gäller. Men om fadern samma dag han hör det förbjuder henne att uppfylla löftet, blir hon fri från det. HERREN befriar henne från löftet på grund av faderns ingripande. Om hon avlägger ett löfte och sedan gifter sig eller om hon obetänksamt binder sig genom sina ord så att hon förpliktar sig till någonting och hennes man får reda på löftet och inte säger något samma dag han får höra det, så ska hennes löfte och förpliktelse gälla. Men om hennes man samma dag han hör om saken vägrar att acceptera hennes löfte eller tanklösa förpliktelse, ska det upphävas och HERREN ska befria henne från det. Men om kvinnan är änka eller frånskild måste hon infria sitt löfte och hålla sina förpliktelser. Om hon är gift och lever med sin make när hon avlägger löftet eller med ed förpliktar sig till något, och han hör det utan att reagera, så ska hennes löften och förpliktelser gälla. Men om han vägrar att acceptera det samma dag han hör talas om det, är alla hennes löften och förpliktelser upphävda eftersom hennes man har upphävt dem och HERREN befriar henne från det. Hennes man ska alltså antingen bekräfta hennes löfte likväl som edlig förpliktelse till försakelse eller förklara det ogiltigt, men om han inte säger något den första dagen, har han därmed accepterat alla hennes löften och förpliktelser. Han har gjort dem giltiga genom att inte säga något till henne samma dag han fick höra om saken. Om han upphäver dem efter att han hört om dem, får han bära hennes skuld.” Detta är de befallningar som HERREN gav Mose och som ska gälla mellan man och hustru och mellan far och en dotter som fortfarande är ung och bor hos sin far. HERREN talade än en gång till Mose och sa: ”Hämnas på midjaniterna för israeliterna innan det är dags för dig att dö!” Då sa Mose till folket: ”En del av er måste gripa till vapen i krig mot midjaniterna och utföra HERRENS hämnd. Skicka tusen man från varje israelitisk stam i krig.” Man tog ut tusen män från varje israelitisk stam, 12 000 krigsutrustade män. Mose sände dem ut i krig, tusen man från varje stam, tillsammans med Pinechas, prästen Elasars son, som tog med sig de heliga föremålen och stridstrumpeterna. De kämpade mot midjaniterna så som HERREN hade befallt Mose och dödade alla av manligt kön, bland dem de fem midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva. Även Bileam, Beors son, blev dödad med svärd. Sedan tog israeliterna alla kvinnor och barn som fångar och lade beslag på boskap, hjordar och annat byte. Alla städer och byar, midjanitiska bosättningar och tältläger brändes ner. De tog med sig allt plundrat gods och allt byte, människor och boskap. Fångarna och allt krigsbyte, både människor och boskap, fördes fram till Mose och prästen Elasar och till den israeliska menigheten som slagit läger på Moabs hedar vid floden Jordan mitt emot Jeriko. Mose, Elasar och folkets ledare gick ut för att möta dem, men Mose blev mycket förargad på officerarna och befälet, både högre och lägre officerare, som nu återvände från kriget. ”Varför har ni skonat alla kvinnor?” frågade han. ”Det var ju de som följde Bileams råd och fick Israels folk att vända sig från HERREN när det gällde Pegor, så att hemsökelsen drabbade HERRENS menighet. Döda nu alla pojkar och även alla kvinnor som har legat med en man. Ni får bara låta de kvinnor som inte legat med en man leva åt er själva. Och var och en som har dödat någon eller rört vid någons döda kropp ska stanna utanför lägret i sju dagar. På den tredje och på den sjunde dagen ska ni rena er och era fångar. Ni ska också rena alla era kläder och allt som är gjort av läder, gethår eller av trä.” Sedan sa prästen Elasar till männen som varit med i kriget: ”Det här är HERRENS befallning i lagen som han gett till Mose: Det som är av guld, silver, koppar, järn, tenn och bly, allt som tål eld, ska renas i eld. Sedan måste det renas ytterligare genom reningsvattnet. Men det som inte tål eld ska renas bara genom vatten. På den sjunde dagen ska ni tvätta era kläder och bli renade, och därefter kan ni gå in i lägret igen.” HERREN sa till Mose: ”Du, prästen Elasar och menighetens stamledare ska göra en förteckning över människor och djur och över allt byte. Sedan ska ni dela bytet i två delar. Den ena hälften ska tillhöra männen som var i kriget, och den andra hälften ska ges till Israels menighet. Men låt krigsfolket betala en tribut åt HERREN av de fångar, boskap, åsnor, får och getter som tagits som byte. Var femhundrade människa och dito djur ska tillhöra honom. Ge det till prästen Elasar, så att han kan överlämna det till HERREN. Ta också från de andra israeliternas andel var femtionde fånge och vart femtionde bland boskapen, av kor, åsnor och får till att överlämnas till de leviter, som är i tjänst i HERRENS boning.” Mose och prästen Elasar gjorde som HERREN befallt Mose. Det totala bytet som återstod av det byte krigsfolket hade tagit var 675 000 får, 72 000 oxar, 61 000 åsnor och 32 000 människor, flickor som inte legat med någon man. Den hälft som gavs till krigsfolket bestod av 337 500 får av vilka 675 gavs till HERREN, 36 000 oxar av vilka 72 gavs till HERREN, 30 500 åsnor av vilka 61 gavs till HERREN och 16 000 flickor av vilka 32 tillföll HERREN. Mose överlämnade hela HERRENS del till prästen Elasar, som HERREN hade befallt honom. Den andra hälften av bytet som Mose hade avskilt från krigsfolkets, menighetens del, bestod av 337 500 får, 36 000 oxar, 30 500 åsnor och 16 000 människor. Mose tog av israeliternas andel var femtionde av allt och gav till leviterna som hade ansvaret för HERRENS boning, så som HERREN hade befallt Mose. Då kom befälhavarna över härens avdelningar, både överbefälen och underbefälen, till Mose och sa: ”Vi, dina tjänare, har räknat alla de män som drog ut med oss i striden och ingen av dem saknas. Därför vill vi bära fram en särskild offergåva till HERREN. Var och en ger sitt byte av guld, armband, fotringar, ringar, örhängen och halsband. Detta vill vi göra för att försonas med HERREN.” Mose och prästen Elasar tog emot deras gåva, alla slags guldarbeten. Värdet på den offergåva som de högre och lägre befälhavarna gav HERREN var 16 750 siklar. Varje soldat hade tagit eget byte i kriget. Mose och prästen Elasar tog guldet och förde in det i uppenbarelsetältet för att israeliterna skulle bli ihågkomna inför HERREN. Rubens och Gads stammar hade stora boskapshjordar. Nu såg de att Jasers och Gileads land var mycket lämpligt för boskapen. De gick då till Mose, prästen Elasar och de övriga ledarna i menigheten och sa: ”Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, landet som HERREN vunnit åt Israels menighet, är idealiskt för våra hjordar och vi dina tjänare har ju boskap. Om du ser välvilligt på oss, låt oss  —  dina tjänare  —  få det här landområdet som vår del i stället för landet på andra sidan floden Jordan!” ”Ni menar att ni vill stanna kvar här i allsköns ro, medan era bröder går över floden för att strida?” frågade Mose gaditerna och rubeniterna. ”Varför gör ni era bröder osäkra så att de tvekar att gå över till det land som HERREN har gett dem? Det var på det sättet era föräldrar uppträdde! Jag skickade dem från Kadesh Barnea för att de skulle utforska landet, men när de hade gjort det och kom tillbaka från Druvdalen, slog de ner modet på israeliterna, så att de inte vågade gå in i landet som HERREN gett åt dem. HERREN blev då så vred på dem att han med ed lovade att ingen av dem som vid detta tillfälle var tjugo år eller däröver och som varit med vid flykten ut ur Egypten, skulle få se det land han lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte varit trogna mot honom. De enda undantagen var Kalev, kenisséen Jefunnes son, och Josua, Nuns son, därför att båda helhjärtat följde HERREN. HERRENS vrede brann mot Israel och han lät dem sedan vandra fram och tillbaka i öknen i fyrtio år, tills hela denna generation var borta som hade gjort det som var ont i HERRENS ögon. Och nu står ni här, ni syndares avkomma, och får HERRENS vrede att bli ännu större den här gången. Om ni vänder er bort från honom på det här sättet, så kommer han att lämna folket i öknen och ni kommer att bli ansvariga för hela nationens undergång!” Då kom de fram till honom och sa: ”Vi tänker bygga fållor åt våra hjordar och städer åt våra hustrur och barn, men själva vill vi beväpna oss och gå över till andra sidan i spetsen för folket tills alla har kommit dit där de ska bo. Under tiden bor våra hustrur och barn i befästa städer här, skyddade för dem som bor i området. Vi ska inte återvända hit till våra hem förrän alla bland Israels folk har fått sina arvslotter. Vi vill inte ha några landområden på andra sidan floden Jordan eftersom vi får vår arvslott här på den östra sidan.” Då sa Mose: ”Om ni gör som ni har sagt, utrustar er för HERRENS krig och alla era trupper går över och blir kvar på andra sidan Jordan inför HERREN tills han har drivit ut alla sina fiender och landet är helt underlagt honom, så kan ni sedan få vända tillbaka hit. Då har ni uppfyllt era skyldigheter mot HERREN och Israel. Och detta land kommer att vara er egendom inför HERREN. Men om ni inte gör som ni lovat, syndar ni mot HERREN och ni kan vara övertygade om att ni får känna av följderna! Sätt nu i gång och bygg städer åt era familjer och fållor åt era hjordar och gör precis som ni har sagt!” ”Herre, vi dina tjänare ska följa dina föreskrifter”, svarade folket från Gad och Ruben. ”Våra barn, hustrur och boskapshjordar ska stanna kvar här i Gileads städer, men alla vi andra dina tjänare som är krigsutrustade, ska gå ut i striden för HERREN, precis som du, herre, har befallt.” Mose gav nu en befallning om dem till prästen Elasar, Josua, Nuns son, och familjeöverhuvudena av Israels stammar. Han sa: ”Om alla stridsdugliga män i Gads och Rubens stammar går med er över floden Jordan, så ska ni när ni lagt landet under er, ge dem Gileads land som arvslott. Men om de inte går över beväpnade med er, ska de få landområden bland er övriga i Kanaan.” ”Det HERREN har befallt dina tjänare ska vi göra”, försäkrade folket från Gads och Rubens stammar. ”Vi ska gå över beväpnade inför HERREN till Kanaan, men vårt eget land ska vara på den här sidan av Jordan.” Mose tilldelade Gads och Rubens stammar och ena hälften av Josefs son Manasses stam hela det område som tillhört amoréernas kung Sichon och kung Og i Bashan med alla dess städer och landområdena runt omkring. Gaditerna byggde upp städerna Divon, Atarot, Aroer, Atrot Shofan, Jaser, Jogbeha, Bet Nimra och Bet Haran. Alla var befästa städer och försedda med fårfållor. Rubeniterna byggde upp städerna Heshbon, Elale, Kirjatajim, Nebo, Baal Meon, vilkas namn har ändrats, och Sivma. De gav namn åt städerna som de byggde upp. Sedan begav sig Makirs ättlingar från Manasses stam till Gilead, intog det och drev bort amoréerna som bodde där. Mose gav Manasses son, Makirs ättlingar, Gilead och de bosatte sig där. Jair från Manasses stam intog byar i Gilead och kallade dem för Jairs byar. Novach intog Kenat och dess kringliggande byar och gav området namnet Novach efter sig själv. Här är de sträckor Israels folk vandrade från den stund då Mose och Aron ledde dem ut ur Egypten i ordnade härskaror. På HERRENS befallning skrev Mose ner varje uppbrott från en lägerplats till en annan, så som de vandrade sträcka för sträcka: De startade från Ramses i den första månaden, dagen efter påskhögtiden. De drog frimodigt iväg och helt öppet inför egypterna, medan dessa höll på att begrava sina förstfödda som HERREN hade dödat. Då dömde HERREN alla deras gudar. Sedan de lämnat Ramses slog de läger i Suckot. Nästa lägerplats efter uppbrottet från Suckot var Etam där öknen började. De lämnade Etam och vände tillbaka till Pi Hachirot öster om Baal Sefon där de slog läger nära Migdol. Därifrån fortsatte de genom Sävhavet och vidare tre dagar ut i Etams öken och slog läger i Mara. De lämnade Mara och kom till Elim där det fanns tolv källor med vatten och sjuttio palmer och slog läger där. När de bröt upp från Elim, drog de vidare för att så småningom slå läger vid Sävhavet. Nästa lägerplats efter Sävhavet blev i öknen Sin. Därefter slog de läger i Dofka och fortsatte sedan från Dofka till Alush och slog läger där. Från Alush drog de vidare till Refidim och slog läger, men där fanns det inte något vatten för folket att dricka. Från Refidim gick färden till Sinais öken som var nästa lägerplats och sedan drog de vidare till nästa i Kivrot Hattaava. Från Kivrot Hattaava färdades de till Haserot och slog läger där, sedan till lägerplatser enligt följande: från Haserot till Ritma, från Ritma till Rimmon Peres, från Rimmon Peres till Livna, från Livna till Rissa, från Rissa till Kehelata, från Kehelata till berget Shefer, från berget Shefer till Harada, från Harada till Makhelot, från Makhelot till Tachat, från Tachat till Terach, från Terach till Mitka, från Mitka till Hashmona, från Hashmona till Moserot, från Moserot till Bene Jaakan, från Bene Jaakan till Hor Haggidgad, från Hor Haggidgad till Jotvata, från Jotvata till Avrona, från Avrona till Esjon-Gever, därifrån till Sinöknen där de slog läger vid Kadesh och från Kadesh till berget Hor, på gränsen till Edoms land, där de också slog läger som de gjort på de tidigare ställena. Vid berget Hor gick prästen Aron på HERRENS befallning upp på berget och däruppe dog han. Detta skedde under det fyrtionde året efter det att Israels folk hade lämnat Egypten, den första dagen i den femte månaden. Aron var 123 år gammal när han dog på berget Hor. Det var då som den kanaaneiske kungen i Arad som bodde i Negev i Kanaans land, fick höra att Israels folk närmade sig. De bröt upp från berget Hor och slog läger vid Salmona, sedan i Punon och därefter i Ovot och i Ije Haavarim vid Moabs gräns. Därifrån gick de till Divon Gad, vidare till Almon Divlatajma och därifrån till Avarimbergen framför Nebo och slog läger på alla dessa platser. Efter att ha brutit upp från Avarimbergen, slog de läger på Moabs hedar vid floden Jordan mitt emot Jeriko. Deras läger sträckte sig från Bet Hajshimot ända till Avel Hashittim på Moabs hedar. HERREN talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko: ”Tala till israeliterna: ’När ni går över floden Jordan in i Kanaans land ska ni fördriva alla folk som bor där, förstöra deras avgudar och gjutna beläten och ödelägga deras offerplatser. Ta landet i besittning och bosätt er där, för det har jag gett er. Dela landområdena genom lottkastning i förhållande till stammarnas storlek. Ge de större områdena av landet till de större stammarna och de mindre områdena till de mindre stammarna. Det som lotten ger ska bli vars och ens del. Gör fördelningen efter era fädernestammar. Men om ni inte fördriver folket som bor där, kommer de att bli som törne i era ögon och taggar i era kroppar. De ska tränga er i landet där ni bor. Och då kommer jag att göra med er så som jag har planerat att göra med dem.’ ” HERREN talade till Mose: ”Ge israeliterna denna befallning: ’När ni kommer in i Kanaans land, som ni ska få som ert eget, ska det ha följande gränser: I söder ska ert lands gräns innefatta en del av öknen Sin utmed gränsen till Edom. I öster ska den södra gränsen börja vid Döda havet, fortsätta söderut förbi Skorpionhöjden i riktning mot Sin och vidare mot sin sydligaste punkt Kadesh Barnea, varifrån den fortsätter till Hasar-Addar och fram till Asmon. Från Asmon kommer gränsen att följa Egyptens gränsflod ner till havet. Kusten utmed Medelhavet ska utgöra gräns i väster. Gränsen i norr ska ni dra från Medelhavet österut till berget Hor, från Hor sedan till Levo-Hamat och genom Sedad och Sifron till Hasar Enan. Detta ska vara er norra gräns. I öster ska ni dra gränsen från Hasar Enan till Shefam och vidare från Shefam till Rivla öster om Ain. Därifrån fortsätter den längs höjderna öster om Gennesaretsjön, följer sedan floden Jordan och slutar vid Döda havet. Detta är ert land med dess gränser.’ ” Mose befallde israeliterna: ”Detta är landet som ska fördelas genom lottkastning, landet som enligt HERRENS befallning ska delas mellan nio och en halv stam. Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam har redan fått sina områden. Alltså har 2,5 stam redan fått sin arvedel på östra sidan av Jordan mitt emot Jeriko.” HERREN talade till Mose: ”Detta är namnen på de män som ska ansvara för fördelningen av landet: prästen Elasar och Josua, Nuns son. Ni ska också utse en ledare från varje stam till att delta i fördelningen. Detta är de männens namn: från Judas stam Kalev, Jefunnes son, från Simons stam Samuel, Ammihuds son, från Benjamins stam Elidad, Kislons son, från Dans stam hövdingen Bucki, Joglis son, från Josefs söner: från Manasses stam hövdingen Hanniel, Efods son, och från Efraims hövdingen Kemuel, Shiftans son. Vidare: från Sebulons stam hövdingen Elisafan, Parnaks son, från Isaskars stam hövdingen Paltiel, Assans son, från Ashers stam hövdingen Achihud, Shelomis son, och från Naftalis stam hövdingen Pedahel, Ammihuds son.” Detta är alltså de män som HERREN befallt att övervaka uppdelningen av Kanaan mellan israeliterna. Invid Jordan på Moabs hedar mitt emot Jeriko, talade HERREN till Mose: ”Säg till israeliterna att av sin arvedel ge till leviterna ett antal städer att bo i med kringliggande betesmarker. Städerna ska vara deras hem och betesmarkerna är till för deras boskap och övriga husdjur. Betesmarkerna ska sträcka sig 500 meter från stadsmurarna i varje riktning. Mät upp 1 000 meter åt varje väderstreck, öster, söder, väster och norr och med staden som centrum. Detta ska vara deras betesmarker kring deras städer. Sex av de städer ni ger leviterna ska vara fristäder, dit en person som dödat någon kan fly och vara trygg. Dessutom ska ni ge dem 42 andra städer. Sammanlagt ska leviterna ha 48 städer med kringliggande betesmarker. Av de städer ni ger leviterna av Israels egendom, ska de större stammarna som har många städer ge fler än de mindre stammarna, i proportion till det område stammen har fått som sin arvedel.” HERREN talade vidare till Mose: ”Säg till israeliterna att när de går över Jordan och kommer in i landet, ska de utse fristäder, så att den som genom en olyckshändelse dödar en medmänniska ska kunna fly dit. Dessa städer ska fungera som skydd mot återlösaren, så att dråparen inte dödas innan han ställts inför menighetens domstol. De sex avskilda städerna ska vara era fristäder. Tre av dessa fristäder ska ni utvälja öster om floden Jordan och tre i Kanaan. Dessa sex städer ska inte bara vara till skydd för israeliter utan också för utlänning och besökare, för att var och en som oavsiktligt dödar någon ska kunna fly dit. Om någon slår en annan med ett föremål av järn så att han dör, är han en mördare och mördaren ska dö. Om någon i sin hand har en sten som kan döda och om han slår en annan med den så att han dör, så är det också mord och mördaren ska straffas med döden. Detsamma gäller om någon slår en annan med ett redskap av trä som kan döda och denne dör. Då är han en mördare och ska straffas med döden. Det är blodshämnaren som ska döda mördaren, var helst han möter honom. Om någon med ont i sinnet knuffar till någon, kastar något mot en annan så att han dör, eller använder knytnävarna så att hans offer dör, är han en mördare och ska dödas. Blodshämnaren ska döda mördaren när han möter honom. Men om någon knuffar en annan utan onda avsikter, eller oavsiktligt kastar ett föremål på honom, eller utan att se honom träffar honom med en sten som kan döda och han dör, fastän den som gjorde det inte var någon fiende eller ville något ont, ska menigheten döma mellan dråparen och blodshämnaren enligt givna föreskrifter. Menigheten ska rädda dråparen ur blodshämnarens hand och tillåta honom att återvända till fristaden dit han flytt. Där måste han sedan bli kvar, tills översteprästen som är smord med helig olja har dött. Om dråparen lämnar området för fristaden dit han flytt och blodshämnaren upptäcker honom utanför fristadens område och dödar honom, så drar denne ingen skuld över sig, för dråparen borde ha stannat i staden tills översteprästen dött. Först då kan han återvända till sitt eget land och till sitt eget hem. Detta är lagar som ska gälla för er från generation till generation var ni än bor. Var och en som dödar en annan ska dödas som mördare, men bara om det finns mer än ett vittne. Ingen ska behöva dö om det bara finns ett enda vittne som vittnar mot honom. Ni får inte ta emot någon lösesumma för en mördares liv. Är han skyldig till döden, ska han straffas med döden. Inte heller får ni ta emot lösen för en som tagit sin tillflykt till en fristad för att han ska kunna återvända till sitt land innan översteprästen har dött. Ni ska inte vanhelga det land där ni bor. Blodsutgjutelse vanhelgar landet och ingen försoning kan ges landet annat än genom blodet från den som utgjutit det. Ni ska inte orena landet som ni lever i och där jag bor, för jag, HERREN, har min boning bland er.” Familjeöverhuvudena för Gileads släkt, Gileads som var son till Makir, son till Manasse från Josefs stam, kom till Mose och Israels övriga ledare med en begäran: ”HERREN gav dig, herre, i uppdrag att dela landet genom att kasta lott bland Israels folk”, sa de, ”och att ge vår bror Selofchads arvslott till hans döttrar. Men om de blir ingifta i någon annan stam, följer den mark de äger med dem bort från våra fäders arvedel till den stam de kommer att tillhöra. På så sätt kommer det sammanlagda området för vår stam att minska och när friåret sedan kommer för israeliterna, läggs deras arvedel till den stam de tillhör och har alltså tagits bort från våra fäders arvedel.” Då gav Mose dem följande befallning från HERREN: ”Det är en riktig anmärkning som Josefs stam kommer med. Så här har HERREN ytterligare bestämt om Selofchads döttrar: De får gifta sig med vem de vill, så länge det är inom den egna stammen. Ingen arvedel får övergå från en stam till en annan, utan varje israelitisk stams arvslott ska bevaras inom den egna stammen. De flickor som tillhör Israels stammar och som är arvtagare måste gifta sig inom den egna stammen, så att deras landområde inte lämnar stammen. Ingen arvslott får gå från en stam till en annan, utan varje israelitisk stam ska behålla sin arvedel.” Selofchads döttrar gjorde som HERREN hade befallt Mose. Machla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina kusiner på sin fars sida. De gifte sig med män från sin egen stam, Manasse, Josefs son. Deras arvslott kom alltså att stanna inom stammen. Dessa är de befallningar och föreskrifter som HERREN gav Israels folk genom Mose på Moabs hedar vid floden Jordan mittemot Jeriko. Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. Det tar elva dagar att gå från berget Horeb till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd. I det fyrtionde året, på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som HERREN hade befallt honom att säga till dem. Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa: HERREN, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som HERREN med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.” Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, för HERREN, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!” Ni gick med på förslaget. Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra. Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som HERREN, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som HERREN, vår Gud, har gett oss. Se, HERREN, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som HERREN, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!” Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.” Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som HERREN, vår Gud, ville ge oss. Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot HERRENS, er Guds, befallning. Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”HERREN måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar där.” Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! HERREN, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.” Men ni vägrade trots detta att tro HERREN, er Gud, som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen. När HERREN hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt HERREN och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska. Till och med på mig blev HERREN arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.” Då svarade ni: ”Vi har syndat mot HERREN. Vi vill gå och strida som HERREN, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen. Men HERREN sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.” Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot HERRENS befallning och gick i övermod upp i bergen. Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. Då återvände ni till HERREN och grät inför honom, men han ville inte lyssna. Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh. Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Sävhavet, så som HERREN hade sagt till mig. Under en lång tid vandrade vi omkring i området kring berget Seir. Sedan sa HERREN till mig: ”Nu har ni vandrat omkring här i bergen länge nog! Vänd norrut och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edoméerna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga. Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land. Betala dem för den mat och det vatten ni använder. HERREN, din Gud, har välsignat dig i allt som du företagit dig och vakat över dig under de fyrtio år du vandrat omkring i denna väldiga öken. I fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig och du har aldrig behövt sakna något.” Vi vandrade alltså fram bland våra bröder Esaus ättlingar som bodde i Seir och lämnade sedan Aravavägen, bort från Elat och Esjon-Gever och tog vägen mot Moabs öken. Då sa HERREN: ”Anfall inte moabiterna, strid inte mot dem, för jag tänker inte ge er något av deras land. Ar har jag nämligen gett till Lots ättlingar.” (Eméerna, ett stort och talrikt folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks folk. Både eméerna och anakiterna räknas som refaéer, men moabiterna kallade dem eméer. Tidigare hade horéerna bott i Seir, men de hade drivits ut av Esaus ättlingar som förgjorde dem och bosatte sig där. På samma sätt gjorde Israel i det land som HERREN hade gett dem som egendom.) ”Gå nu över floddalen Sered”, sa HERREN, och vi gjorde så. Det tog oss trettioåtta år att komma från Kadesh Barnea till Sereddalen där vi gick över floden Sered. Då hade alla stridsdugliga män i den förra generationen dött, så som HERREN hade sagt. Ja, HERREN var mot dem, han fortsatte att utplåna dem ur lägret och till slut var alla döda. När den siste av krigarna bland folket hade dött, sa HERREN till mig: ”Idag ska du gå över gränsen till Moabs område, Ar. När du kommer till ammoniternas land ska du inte utmana eller anfalla dem, för jag tänker inte ge dig någon del av deras land. Det har jag gett till Lots ättlingar.” (Även detta land betraktas som refaeiskt. Området hade tidigare varit bebott av refaéerna, som ammoniterna kallade samsumméer. De var stora och talrika, lika storvuxna som anakiterna. Men HERREN förgjorde dem för ammoniterna som fördrev dem och bosatte sig i landet. På samma sätt hade HERREN gjort med Esaus ättlingar i Seir, där han förgjorde horéerna för dem. De fördrev dem och har sedan dess varit bosatta där. På samma sätt blev det när kaftoréerna kom från Kaftor och invaderade och förgjorde avvéerna som bodde i byar utspridda ända bort till Gaza och bosatte sig där.) ”Gå över floden Arnon, för jag har överlämnat amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land åt dig. Börja inta det och strid mot honom! Från och med idag ska jag låta alla folk på jorden darra av fruktan när de hör talas om dig.” Då sände jag budbärare från Kedemots öken till kung Sichon i Heshbon med en fredlig hälsning: ”Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av vare sig åt höger eller vänster. Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är att få vandra genom ditt land, på samma sätt som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät oss göra. Vi ska gå över Jordan och in i det land som HERREN, vår Gud, vill ge oss.” Men kung Sichon i Heshbon vägrade och lät oss inte gå genom hans land, eftersom HERREN, din Gud, gjorde honom envis och hårdhjärtad, så att han skulle kunna överlämna Sichon åt dig. Och precis så blev det. Sedan sa HERREN till mig: ”Jag börjar med att ge dig Sichon och hans land. Börja erövringen och ta hans land i besittning!” Sichon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas. Men HERREN, vår Gud, överlämnade honom åt oss och vi slog honom, hans söner och hela hans folk. Vi intog alla hans städer och vigde alla åt förintelse, även kvinnor och barn. Vi lät inte någon överleva. Men boskapen tog vi som byte tillsammans med det vi funnit i de städer vi erövrat. Från Aroer, som ligger vid floden Arnons strand, och från staden i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. HERREN, vår Gud, gav oss alltsammans. Men ammoniternas land lämnade du i fred, hela området från floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som HERREN, vår Gud, hade befallt. Därefter började vi gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan mobiliserade genast sin armé för att anfalla oss vid Edrei. Men HERREN uppmanade mig att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” HERREN, vår Gud, överlämnade även Bashans kung Og och hela hans folk åt oss och vi dödade dem alla så att ingen överlevde. Vi intog alla hans städer, så att det inte fanns någon stad som vi inte tog från dem, sextio till antalet, hela området Argov, Ogs rike i Bashan. Städerna var mycket väl befästa med höga murar och portar med bommar. Vi intog också alla obefästa byar som saknade murar. Vi vigde dem åt förintelse, såsom vi hade gjort med kung Sichon i Heshbon och dödade allt folket; vi förgjorde städerna med både män, kvinnor och barn. Men boskapen och bytet från städerna behöll vi. Nu hade vi tagit de länder i besittning som tillhörde de båda amoreiska kungarna öster om floden Jordan, allt landområde från Arnondalen till berget Hermon. (Fenikierna kallade Hermon för Sirjon, medan amoréerna kallade det Senir.) Vi intog alla städer på slätten, hela Gilead och hela Bashan, ända bort till städerna Salka och Edrei i Ogs rike i Bashan. (Kung Og i Bashan var den siste av refaéerna. Hans kista av sten finns bevarad i Rabba, en av ammoniternas städer, och den är fyra och en halv meter lång och 2 meter bred.) När vi hade intagit dessa landområden, gav jag Rubens och Gads stammar det område som börjar vid Aroer vid floden Arnon samt halva berget Gilead med dess städer. Ena hälften av Manasses stam fick resten av Gilead, hela Ogs kungarike och hela Argov. (Bashan är känt som refaéernas land.) Jairiterna, Manasses ättlingar, fick hela Argov ända till gränsen mot geshuréerna och maakatéerna. De gav området, Bashan, namn efter sig själva och kallade det Jairs byar, som det fortfarande heter. Gilead gav jag till släkten Makir. Rubens och Gads stammar fick området som sträcker sig från Gilead och ner till Arnons floddal  —  gränsen går mitt i floden  —  och ner till Jabbokdalen som är gränsen mot ammoniterna. Floden Jordan var gräns i väster, från Gennesaretsjön och ända till Aravasjön (Döda havet) som ligger nedanför Pisgas branter. Vid den tiden gav jag också er följande befallning: ”HERREN, er Gud, har gett er detta område, men alla stridsdugliga män måste ta sina vapen och leda era israelitiska bröder. ”Era hustrur och barn och er boskap  —  jag vet att ni har mycket boskap  —  ska stanna här i städerna som jag har gett er tills HERREN har gett era bröder ett ställe där de kan leva i ro precis som ni har fått och tills de har intagit det land som HERREN, er Gud, ska ge dem på andra sidan Jordan. Sedan kan var och en återvända till den del av landet som jag har gett er.” Sedan gav jag instruktioner till Josua: ”Du har med egna ögon sett vad HERREN, din Gud, har gjort med de här båda kungarna. På samma sätt ska HERREN göra med alla kungariken på andra sidan Jordan dit du går. Ni ska inte vara rädda för folken där, för HERREN, er Gud, ska strida för er.” Vid samma tillfälle vände jag mig till HERREN och bad: ”Min Herre, HERRE, du har börjat visa din tjänare din storhet och makt. Vilken annan gud i himlen eller på jorden kan göra sådana mäktiga under som du? Låt mig få gå över Jordan och se detta underbara land med alla sina vackra berg och Libanon!” Men HERREN var arg på mig för er skull och ville inte lyssna på mig. ”Nu räcker det! Tala inte mer om det”, sa han. ”Gå istället upp på berget Pisga och se dig omkring åt väster, norr, söder och öster. Därifrån kan du se landet på avstånd, men över Jordan ska du inte komma. Ge uppdraget till Josua, uppmuntra honom och ge honom mod, för det är han som ska leda folket över Jordan och ge dem det land du ser.” Sedan stannade vi kvar i dalen i närheten av Bet Pegor. Och nu Israel, lyssna när jag lär er de här föreskrifterna och lagarna! Lyd dem, så ska ni få leva och gå in och erövra det land som HERREN era förfäders Gud har gett er! Lägg inte något till lagarna och ta inte bort något från dem! Håll HERRENS, er Guds, bud som jag har gett er! Ni såg själva vad HERREN gjorde vid Baal-Pegor, då HERREN, er Gud, utplånade alla som tillbad Baal-Pegor. Men alla ni som höll fast vid HERREN, er Gud, är fortfarande vid liv idag. Dessa lagar som jag nu undervisar om, så som HERREN, min Gud, har befallt, ska ni följa när ni kommer in i det land som ni ska ta i besittning. Ni ska följa dem och lyda dem, för då ska andra folk se er vishet och ert förstånd. De som hör de här lagarna ska säga: ”Detta stora folk är så förståndigt och äger en sådan vishet!” För vilket annat stort folk har gudar som kommer dem nära, på samma sätt som HERREN, vår Gud, gör närhelst vi ropar på honom? Vilket annat folk, hur stort det än är, har så rättfärdiga föreskrifter och lagar som denna lag som jag ger er idag? Men akta dig mycket noga! Glöm aldrig bort det som du med egna ögon fick se! Håll det i färskt minne så länge du lever! Undervisa om det för dina barn och barnbarn, om den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid berget Horeb. HERREN sa till mig: ”Kalla samman allt folket inför mig, så ska jag låta dem få höra mina ord! De ska få lära sig att frukta mig så länge de lever i landet och undervisa sina barn.” Ni kom fram och stod vid foten av berget som brann av eld. Lågorna slog högt upp mot himlen, omgivna av svarta moln och ett väldigt mörker. HERREN talade till er från elden och ni hörde vad han sa, fast ni inte såg honom. Han förkunnade för er sitt förbund som ni ska hålla, de tio budorden, och han skrev ner dem på två stentavlor. HERREN befallde mig då också att lära er föreskrifter och lagar som ni måste följa när ni har gått över floden och in i det land ni ska ta i besittning. Ni ska akta er noga, för ni fick inte se någon gestalt när HERREN, er Gud, talade till er ur elden på Horeb. Gör därför inte något så avskyvärt som att tillverka en bildstod. Tillverka ingen avgud, vare sig i form av en man eller en kvinna, ett djur på marken, en fågel som flyger i skyn, ett kräldjur, eller en fisk i vattnet under jordytan. Och när du tittar upp mot himlen och får se solen, månen och stjärnorna, ja, himlens hela härskara, se då till att du inte förleds att tillbe dem och tjäna dem. De är något som HERREN har skapat och gett till alla människor. Men er har HERREN räddat ur smältugnen i Egypten, för att ni ska vara hans särskilda folk, hans egendom, som ni är idag. HERREN blev arg på mig för er skull och svor att jag inte skulle få gå över floden Jordan in i det underbara land som han ska ge till dig som arv. Jag måste dö här i landet och får inte gå över floden. Men ni ska gå över och inta det underbara landet. Se då till att ni inte glömmer det förbund som HERREN, er Gud, har upprättat med er. Tillverka inga bildstoder, avbilder av sådant som HERREN har förbjudit er att avbilda, för HERREN, er Gud, är en förtärande eld, ja, han är en svartsjuk Gud. Om ni, efter att ha bott i landet en längre tid och efter att ha fått barn och barnbarn, gör något så avskyvärt som att tillverka en avgudabild av något slag, detta som är ont inför HERREN och som gör honom vred, då tar jag himmel och jord till vittnen på att ni på en gång kommer att bli utrotade ur det land ni nu ska erövra på andra sidan Jordan. Ni kommer inte att få bo kvar där länge utan kommer att förgöras. HERREN kommer att sprida ut er bland folken. Bara några få av er ska bli kvar och dessa ska leva bland de främmande folk dit HERREN sänder er. Där kommer ni att tillbe avgudar gjorda av trä och sten, avgudar som varken kan se, höra, äta eller lukta. Men där ska du också på nytt börja söka HERREN, din Gud, och du ska finna honom när du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. När du är i nöd och har drabbats av alla dessa saker, då ska du i kommande dagar vända tillbaka till HERREN, din Gud, och lyssna till honom, för HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller fördärva dig. Han ska inte glömma det förbund han ingått med dina förfäder och bekräftat med ed. Fråga historien, tiden innan du fanns till, ända från den dag då Gud skapade människan på jorden och sök från den ena ändan av himlen till den andra, så ska du ändå inte finna något så fantastiskt som detta eller hitta någon som hört om något liknande. Har något annat folk fått höra Guds röst tala till dem ur en eld som ni har fått och ändå fått leva? Har någon annan gud ens försökt befria ett folk från ett annat folks makt genom att sända prövningar, genom tecken och under, genom krig och mäktiga gärningar, stora och fruktansvärda gärningar, så som HERREN, din Gud, gjorde för er i Egypten mitt framför dina egna ögon? Du fick se allt detta för att du skulle förstå att HERREN är Gud och att det inte finns någon annan än han. Från himlen lät han dig höra sin röst för att fostra dig. Han lät dig här på jorden se sin mäktiga eld och du hörde hans röst ur elden. Eftersom han älskade dina förfäder och utvalde deras efterkommande, förde han genom sin väldiga kraft själv ut dig ur Egypten, för att sedan driva bort andra folk som är större och mäktigare än du och ge dig deras land som arv som det ju är ännu idag. Därför ska du idag inse och tänka på att HERREN är Gud, både i himlen och här nere på jorden. Det finns ingen annan. Om du följer de föreskrifter och lagar jag ger dig idag, kommer det att gå väl för dig och dina efterkommande och du ska få bo länge i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig för all framtid. Sedan valde Mose ut tre städer på östra sidan av floden Jordan. Dit skulle den kunna fly som hade dödat någon, om dråpet hade skett genom olyckshändelse och utan att dråparen haft onda avsikter. Genom att fly till någon av dessa städer kunde dråparen rädda sitt liv. För Rubens stam valde han Beser på högslätten i öknen, för Gads stam Ramot i Gilead och för Manasses stam Golan i Bashan. Detta är lagen som Mose lade fram för israeliterna. Dessa är de befallningar, föreskrifter och stadgar som Mose gav till Israels folk efter att de lämnat Egypten, öster om Jordan i dalen mitt emot Bet Pegor. Området beboddes tidigare av amoréerna under kung Sichon vars huvudstad var Heshbon och som besegrades av Mose och israeliterna efter deras uttåg ur Egypten. De intog Sichons land och även det som tillhörde kung Og i Bashan, den andre av de två amoreiska kungarna öster om Jordan, hela området från Aroer vid floden Arnons dal till berget Sion (dvs. Hermon) och hela Jordandalen öster om floden ända till Aravasjön nedanför berget Pisgas branter. Mose kallade samman hela Israels folk och sa: Lyssna nu, Israel, till alla de föreskrifter och lagar som jag i dag har gett er! Lär er dem och följ dem noga! HERREN, vår Gud, ingick ett förbund med oss vid Horeb  —   inte med våra förfäder, utan med oss som lever idag. Han talade med er ansikte mot ansikte ur elden där på berget. Jag stod där mellan er och HERREN för att förmedla HERRENS ord, för ni var rädda för elden och gick inte upp på berget. Han sa: ”Jag är HERREN, din Gud, som har lett dig ut ur slaveriet i Egypten. Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig. Du ska inte tillverka några avgudar, inga bildstoder som föreställer något i himlen, på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe eller tjäna sådana, för jag HERREN, din Gud, är en svartsjuk Gud som låter straffet för fädernas synder drabba också barn intill tredje och fjärde generationen när man hatar mig. Men jag visar nåd mot tusenden när man älskar mig och lyder mina befallningar. Du ska inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, för HERREN låter ingen som missbrukar hans namn undgå att bli straffad. Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som HERREN, din Gud, har befallt dig. Sex dagar ska du arbeta och uträtta dina sysslor, men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Du ska inte utföra något arbete på den dagen, varken du eller dina söner eller dina döttrar, dina slavar eller dina slavinnor eller dina oxar, dina åsnor eller all din boskap, inte heller utlänningen som bor hos dig, utan dina slavar och slavinnor ska få vila den dagen precis som du. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att HERREN förde dig ut därifrån med stor makt och väldiga gärningar. Det är därför HERREN, din Gud, befaller dig att fira sabbatsdagen. Visa respekt för dina föräldrar, så som HERREN, din Gud, har befallt dig. Då ska du få ett långt och lyckligt liv i det land som HERREN, din Gud, ger dig. Du ska inte mörda. Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt mot en medmänniska. Du ska inte ha begär till en annan mans hustru och inte heller avundas honom hans hem och egendom, hans slav eller slavinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör honom.” Detta är de bud som HERREN gav till er alla då ni stod nedanför berget. Han uttalade dem med hög röst ur elden, molnet och det djupa mörkret. Dessa var de enda bud han gav er och han skrev ner dem på två stentavlor och gav dem åt mig. Men när ni hörde rösten som kom ur mörkret och såg den väldiga elden uppe på berget, kom alla era stamhövdingar och äldste till mig och sa: ”HERREN, vår Gud, har visat oss sin härlighet och sitt majestät. Vi har till och med hört hans röst inifrån elden. Nu har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå får människan leva. Varför ska vi nu dö? Denna stora eld förbränner oss! Vi kommer säkert att dö om vi hör HERREN, vår Gud, tala till oss igen. Finns det någon dödlig varelse som har hört den levande Gudens röst inifrån elden som vi har gjort och som fått fortsätta att leva? Gå fram du och lyssna till vad HERREN, vår Gud, säger och kom sedan och berätta det för oss! Vi ska lyssna och lyda.” HERREN gick med på er begäran och sa till mig: ”Jag har hört vad folket sa till dig, och det var rätt talat. Tänk om de alltid kunde vara lika villiga att lyda mina bud! Då skulle allt gå väl för dem och deras barn i framtiden, generationerna igenom. Gå och säg till dem att återvända till sina tält. Sedan ska du ställa dig här bredvid mig, så ska jag ge dig alla de bud, lagar och föreskrifter som du ska undervisa dem om och som de sedan ska följa i det land jag ger dem till besittning.” Var nu noga med att följa alla de bud som HERREN, er Gud, har gett er. Vik inte av åt något håll! Följ i allt den väg HERREN, er Gud, har befallt er att gå! Då kommer ni att få leva ett långt och lyckligt liv i det land ni nu ska ta i besittning. Detta är de bud, lagar och föreskrifter som HERREN, er Gud, befallde mig att undervisa er om och som ni sedan ska följa i det land ni ska inta på andra sidan floden. Om du och dina barn och barnbarn fruktar och lyder HERREN, din Gud, och under hela ditt liv följer alla de bud och föreskrifter jag har gett dig, kommer du att leva länge. Lyssna därför, Israel, och var noga med att följa dem så att allt går bra för dig och du blir ett stort folk i landet som flyter av mjölk och honung, så som HERREN, dina förfäders Gud, har lovat. Lyssna, Israel: HERREN är vår Gud. HERREN är en. Du ska älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft! Du ska ständigt tänka på de bud som jag ger dig idag. Du ska inpränta dem hos dina barn. Tala om dem både när du är hemma och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Bind dem som ett tecken på din hand och bär dem på din panna. Skriv dem på dörrkarmarna till ditt hus och på dina stadsportar. När HERREN, din Gud, har lett dig in i det land han med ed lovade dina förfäder Abraham, Isak och Jakob, när han har gett dig stora, vackra städer som du inte har byggt, välfyllda hus som du inte har fyllt, brunnar som du inte har grävt och vingårdar och olivträd som du inte har planterat, när du har ätit dig mätt, se då till att du inte glömmer HERREN, som ledde dig ut ur slaveriet i Egypten. Det är HERREN, din Gud, du ska frukta och tjäna och det är vid hans namn du ska avlägga ed. Ni ska inte följa någon annan gud, ingen av grannfolkens gudar, för HERREN, din Gud, som bor ibland er är en svartsjuk Gud. Hans vrede kan väckas mot dig och utplåna dig från jordens yta. Sätt inte HERREN, er Gud, på prov så som ni gjorde i Massa. Lyd noga alla de bud, befallningar och föreskrifter som HERREN, er Gud, har gett dig. Gör det som är rätt och gott i HERRENS ögon, så kommer allt att gå väl för dig och du kan tåga in och ta det goda land i besittning som HERREN med ed lovade dina förfäder. Han ska då driva ut alla dina fiender, så som han har sagt. När ditt barn i framtiden frågar dig: ”Vad är meningen med alla de befallningar, föreskrifter och stadgar som HERREN, vår Gud, har gett er?” ska du berätta för honom: ”Vi var faraos slavar i Egypten och HERREN ledde oss ut ur Egypten med väldig makt och genom att inför våra ögon göra stora och fruktansvärda tecken och under mot Egypten och farao och allt hans folk. Han förde oss ut ur Egypten och ledde oss hit för att ge oss det land som han med ed hade lovat våra förfäder. HERREN har befallt oss att följa alla dessa lagar och frukta honom, för att det ska gå oss väl och han ska kunna bevara oss vid liv, precis som han hittills har gjort. Om vi följer hela denna lag som HERREN, vår Gud, har befallt oss att hålla, kommer vi att vara rättfärdiga inför honom.” När HERREN, din Gud, leder dig in i det land du nu ska erövra, kommer han att fördriva många folk för dig, sju folk som är större och mäktigare än du: hettiterna, girgashéerna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. När HERREN, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem, ska du viga dem åt förintelse. Slut inga förbund med dem och visa dem ingen nåd. Beblanda dig inte med dem. Låt inte dina söner eller döttrar gifta sig med deras söner och döttrar. De skulle snart locka dina barn att överge mig och börja tillbe andra gudar. HERRENS vrede skulle då upptändas mot dig, så att han snabbt utplånade dig. Nej, ni ska riva ner deras altaren, slå sönder deras stenstoder, hugga ner deras asherapålar och bränna upp deras avgudabilder, för du är ett heligt folk avskilt åt HERREN, din Gud. Han har utvalt dig bland alla andra folk på jorden till att vara hans egendom. Det var inte för att ni var ett stort folk som han fäste sig vid er och utvalde er  —  ni var ju den minsta av alla folkgrupper. Men HERREN älskade er och ville hålla sin ed till era förfäder. Det var därför han ledde er ut ur slaveriet med sådan väldig makt och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, grepp. Du ska alltså inse att HERREN, din Gud, är Gud. Han är den trofaste Gud som håller sitt nådesförbund i tusen generationer och visar kärlek till dem som älskar honom och lyder hans befallningar. Men dem som hatar honom, straffar han genast och utplånar dem. Lyd därför alla de bud, lagar och föreskrifter som jag idag ger dig! Om ni troget lyder och följer dessa lagar, ska HERREN, din Gud, också hålla sitt nådesförbund, som han med ed lovade dina förfäder. Han ska älska och välsigna dig och göra dig till ett stort folk. Han ska välsigna dina barn och din skörd, din säd och ditt vin och din olja, kornas kalvar och tackornas lamm i det land han med ed lovade dina förfäder att ge dig. Du ska bli mer välsignad än alla andra folk. Ingen hos dig ska vara ofruktsam, vare sig man eller kvinna, och inte heller boskapen. HERREN ska hålla dig frisk och inte låta dig drabbas av någon av de hemska sjukdomar du känner till från Egypten, men han ska ge dem till dina fiender. Du ska förgöra alla folk som HERREN, din Gud, ger dig makten över. Visa ingen barmhärtighet mot dem och tillbe inte deras gudar! Gå inte i den fällan! Kanske tänker du för dig själv: ”Hur ska jag någonsin kunna fördriva de här folken som är så mycket mäktigare än jag?” Men var inte rädd för dem! Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med farao och med hela Egypten! Kom ihåg de hemska prövningar du med egna ögon fick se, de tecken och under och den mäktiga kraft som HERREN, din Gud, visade när han ledde dig ut ur Egypten. HERREN, din Gud, kommer att göra likadant mot alla de folk du nu är rädd för. HERREN ska också sända missmod bland dem, ända tills den siste av dem som gömmer sig för dig har blivit utplånad. Var inte rädd för dem, för HERREN, din Gud, är med dig och han är en stor och fruktansvärd Gud. HERREN, din Gud, ska jaga iväg dessa folk för dig undan för undan. Du kan inte förgöra dem alla på en gång, för då skulle vilddjuren föröka sig snabbt. HERREN ska överlämna folken åt dig efterhand. De ska drabbas av stor förvirring tills de alla är utrotade. Han ska överlämna deras kungar i dina händer och du ska utplåna deras namn så att ingen på jorden kan minnas dem. Ingen ska kunna stå emot dig. Du kommer att göra slut på dem. Bränn upp deras avgudabilder och önska dig inte guldet och silvret som de är gjorda av. Lägg inte beslag på det, för det skulle bli en fälla för dig. HERREN, er Gud, avskyr allt detta. För inte in några avskyvärdheter i ditt hem, för då vigs du själv åt förintelse tillsammans med dem. Avsky allt detta fullständigt, det är ytterst vedervärdigt, för det är vigt åt förintelse. Håll troget alla de lagar som jag idag ger dig, för att ni ska få leva och föröka er och lägga under er det land som HERREN lovade era förfäder. Kom ihåg hur HERREN, din Gud, ledde dig genom öknen i fyrtio år, hur han ödmjukade och prövade dig för att se om du tänkte följa hans bud eller inte. Han ödmjukade dig genom att låta dig gå hungrig för att sedan mätta dig med manna, något som varken du eller dina förfäder kände till. Han ville få dig att inse att människan inte lever bara av bröd utan av alla de ord som utgår ur HERRENS mun. Under dessa fyrtio år blev inte dina kläder slitna och dina fötter svullnade aldrig. Du ska inse att HERREN, din Gud, fostrar dig som en far fostrar sin son. Lyd HERRENS, din Guds, bud! Vandra på hans vägar, frukta honom för HERREN, din Gud, leder dig in i ett gott land, ett land med bäckar och källor med friskt vatten som flödar fram i dalar och på höjder; ett land där det finns vete och korn, druvor och fikon, granatäpplen, oliver och honung. Det är ett land där det finns gott om mat och där ingenting saknas. Det är ett land där det finns järn i stenarna och koppar i bergen. När du har mat i överflöd, ska du tacka HERREN, din Gud, för det goda land han har gett dig. Se till att du inte glömmer HERREN, din Gud! Glöm inte att följa alla de bud, lagar och föreskrifter som jag idag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när din boskap och dina hjordar blir stora och du samlar silver och guld på hög och får mer av allting, se då till att du inte blir högmodig och glömmer bort HERREN, din Gud, som förde dig ut ur slaveriet i Egypten! Han ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med dess farliga ormar och skorpioner och brist på vatten. Han gav dig vatten från den hårda klippan, han mättade dig med manna i öknen, något som dina förfäder inte kände till. Allt detta gjorde han för att fostra och pröva dig, så att det till sist skulle gå bra för dig. Tro inte att det var din egen kraft och skicklighet som gav dig din rikedom. Kom ihåg att det är HERREN, din Gud, som ger dig förmågan att bli rik och både då och nu gör han det för att upprätthålla det förbund han med ed ingick med dina förfäder. Men om du glömmer HERREN, din Gud, och istället börjar tillbe och tjäna andra gudar, då kommer ni  —  försäkrar jag  —  att utplånas. På samma sätt som HERREN utplånar andra folk för er räkning, kommer ni att utplånas om ni inte lyder HERREN, er Gud. Hör, Israel! Idag ska du gå över Jordan och besegra folken på andra sidan. De är större och mäktigare än du och bor i stora städer med skyhöga murar. Där finns också de storväxta anakiterna som du känner till och som du hört att ingen kan stå emot. Men var nu förvissad om att HERREN, din Gud, ska gå före dig som en förtärande eld och förgöra dem, han ska kuva dem för dig. Du ska driva ut dem och snabbt förgöra dem, precis som HERREN har lovat dig. När HERREN nu driver undan dem för dig, får du inte säga: ”Det är för min rättfärdighets skull som HERREN hjälper mig att komma till detta land och ta det i besittning.” Nej, det är på grund av de andra folkens ondska som HERREN driver undan dem för dig. Det är inte alls för din rättfärdighet eller rättsinnighet som HERREN, din Gud, driver bort dem för dig. Nej, det är för att de är så onda och för att han vill uppfylla vad han med ed lovade dina förfäder, Abraham, Isak och Jakob. Inse alltså att HERREN, din Gud, inte ger dig detta härliga land därför att du är rättfärdig, för du är ett motspänstigt folk. Kom ihåg och glöm aldrig hur du gång på gång gjorde HERREN, din Gud, vred i öknen! Från den dag du lämnade Egypten ända tills nu har ni varit upproriska mot honom. Ni gjorde honom rasande vid berget Horeb. Han var så vred att han var beredd att utplåna er allihop. När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tecknet på det förbund som HERREN ingått med er, blev jag kvar där i fyrtio dagar och fyrtio nätter och jag varken åt eller drack under hela denna tid. HERREN gav mig de två stentavlorna där han med sitt finger skrivit upp budorden som han talade den dag då ni var samlade runt berget och HERREN talade till er ur elden. Efter de fyrtio dagarna och nätterna gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor. HERREN sa sedan till mig att skynda mig ner från berget, eftersom folket som jag hade lett ut ur Egypten hade gjort något förfärligt och redan vänt sig bort från den väg han befallt dem att gå och gjort sig en avgud av gjuten metall. HERREN fortsatte: ”Jag ser att detta folk är motspänstigt. Låt mig vara ensam nu så ska jag förgöra dem! Jag ska utplåna deras namn från jordens yta. Men av dig ska jag göra ett mäktigt folk, större än vad de skulle ha blivit.” Jag gick ner från berget som fortfarande var täckt av eld. De båda förbundstavlorna höll jag i mina händer. Jag fick då se den avgudakalv som ni i er fruktansvärda synd mot HERREN, er Gud, hade tillverkat. Så snabbt hade ni vänt er bort från den väg HERREN befallt er att gå! Jag tog tavlorna med båda händerna och krossade dem mot marken och slog sönder dem framför ögonen på er. Sedan låg jag inför HERREN i ytterligare fyrtio dagar och nätter utan bröd eller vatten för all den synds skull ni hade begått, när ni gjorde det onda inför HERREN och väckte hans vrede. Jag darrade av skräck inför HERRENS vredesglöd för HERREN var beredd att utplåna er. Men han lyssnade på mig också den gången. Även Aron var i stor fara, eftersom HERREN var så vred på honom. Men jag bad också för honom. Sedan tog jag er synd, kalven ni hade gjort, och smälte ner den i elden och krossade det till pulver som jag kastade i bäcken som rann ner från berget. Också i Tavera, i Massa och i Kivrot Hattaava gjorde ni HERREN rasande på er. När HERREN vid Kadesh Barnea sa till er att gå in i det land han hade gett er och ta det i besittning, då handlade ni upproriskt mot HERRENS, er Guds, befallning. Ni litade inte på honom och lydde honom inte. Ni har varit upproriska mot HERREN från första dagen jag lärde känna er. Jag låg alltså där inför HERREN i fyrtio dagar och nätter, eftersom han hade sagt att han skulle utplåna er. Jag bad till HERREN: ”Herre, HERRE, förinta inte ditt eget folk, din egendom! Du har själv i din storhet räddat dem och fört dem ut ur Egypten med väldig makt. Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Jakob och ha tålamod med detta envisa folk och deras ondska och synd. Annars kommer man i landet du förde oss ut ifrån att säga att du inte klarade att leda dem in i det land du lovat dem, eller att du hatade dem och därför ledde dem ut i öknen för att döda dem. De är ju ditt folk, din egendom, som du har lett ut genom din väldiga makt och stora styrka.” Då sa HERREN till mig att hugga ut två nya stentavlor likadana som de förra och att sedan vända tillbaka till honom på berget. Jag skulle också tillverka en ark av trä. På de nya tavlorna skulle han skriva ner samma budord som på de tavlor jag slagit sönder och sedan skulle jag lägga dem i arken. Jag gjorde därför en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor likadana som de förra och tog med mig tavlorna upp på berget. HERREN skrev på nytt ner de tio budorden på tavlorna, samma budord som han gett er inifrån elden då ni samlades vid berget. Han överlämnade sedan tavlorna till mig och jag kom ner från berget igen och lade dem i arken som jag hade gjort, alldeles som HERREN har befallt och där finns de nu. Israels folk vandrade sedan från Beerot Bene-Jaakan till Mosera. Där dog Aron och begravdes. Hans son Elasar blev präst efter honom. Sedan drog de vidare till Gudgoda och därifrån till Jotvata, ett område med många bäckar. Det var vid den tiden HERREN avskilde Levi stam att bära HERRENS förbundsark och att stå framför HERREN och tjäna honom och uttala välsignelser i hans namn, precis som de gör än idag. Det är därför som Levi stam inte har fått någon egendom eller eget markområde som de andra stammarna. HERREN, din Gud, är deras egendom, precis som han har lovat dem. Jag stannade alltså på berget inför HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter på samma sätt som jag hade gjort första gången och HERREN lyssnade på nytt till min vädjan, för han ville inte att ni skulle förintas. HERREN sa till mig: ”Gå! Led folket till det land som jag med ed har lovat deras förfäder så att de kan ta det i besittning!” Och nu Israel, vad kräver HERREN, din Gud, av dig mer än att du fruktar HERREN, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar att du älskar och tjänar honom av hela ditt hjärta och av hela din själ och att du följer alla de lagar och föreskrifter som jag ger dig idag, allt för ditt eget bästa? Både himlen och jorden och allt som finns på den tillhör HERREN, din Gud. Ändå var det just dina förfäder han fäste sig vid i kärlek. Han utvalde er, deras barn, före alla andra folk och detta gäller än idag. Skär därför bort era hjärtans förhud och var inte så motspänstiga! HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre. Han är den store och mäktige Guden, den fruktansvärde Guden, som inte har anseende till person och inte tar mutor. Han ger rätt åt den faderlöse och änkan. Han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Därför ska också ni älska främlingar, ni har ju själva varit främlingar i Egypten. Du ska frukta HERREN, din Gud, tjäna honom, hålla fast vid honom och svära vid hans namn. Han är din stolthet och han är din Gud, han som har gjort så stora och underbara ting inför dina ögon. När dina förfäder vandrade ner till Egypten var de bara sjuttio personer, men nu har HERREN, din Gud, gjort er lika talrika som stjärnorna på himlen. Du ska älska HERREN, din Gud, och alltid hålla det han befallt dig, hans stadgar, lagar och bud. Inse att det inte var era barn som fick se och uppleva HERRENS, er Guds, fostran, hans storhet och väldiga makt. De har aldrig sett tecknen han gjorde i Egypten mot dess kung farao och hela hans land. De såg inte vad han gjorde med den egyptiska armén och dess hästar och vagnar, hur han dränkte alla i Sävhavet när de förföljde er och utplånade dem för alltid. De såg inte hur han tog hand om er i öknen innan ni kom hit eller vad han gjorde med Datan och Aviram, Eliavs söner och ättlingar till Ruben, hur jorden öppnade sig och uppslukade dem med familjer och tält och allt levande hos dem mitt ibland israeliterna. Men ni har med egna ögon sett dessa väldiga gärningar som HERREN har utfört. Därför ska ni noga följa hela den lag som jag idag ger er. Då ska ni få styrka att gå och erövra det land, som ligger framför er på andra sidan Jordan. Då kommer ni att leva länge i det land, som HERREN med ed lovade era förfäder och deras ättlingar, ett land som flyter av mjölk och honung. Det land som ni nu ska ta i besittning är inte som Egypten som ni drog ut ur där det är nödvändigt med bevattning som i en köksträdgård. Det är ett land med höjder och dalar och tillräckligt med regn från himlen, ett land som HERREN själv vårdar sig om. Han vakar över det från årets början till årets slut. Om ni noga följer de bud som jag idag ger er, om ni älskar HERREN, er Gud, och tjänar honom av hela ert hjärta och av hela er själ, då ska jag låta regnet komma i rätt tid, både höstregn och vårregn, så att du kan bärga skördar av säd, vin och olja. Jag låta gräs växa på betesmarkerna för din boskap och du själv ska också få äta dig mätt. Akta er så att ni inte lockas bort och börjar tillbe avgudar, för då kommer HERREN att bli mycket vred mot er. Han kommer att stänga till himlen så att det inte regnar och skördarna kommer att utebli och då är ni snart utrotade ur det goda land som HERREN vill ge er. Var därför noga med att komma ihåg dessa mina ord och bevara dem i era hjärtan! Bind dem som ett tecken på er hand och fäst dem på pannan. Lär era barn dem! Tala om dem när du sitter där hemma, när du är på vandring, när du lägger dig och när du stiger upp. Skriv dem på dörrposterna till dina hus och i dina stadsportar. Då kommer ni och era barn att få leva länge i det land som HERREN med ed har lovat era förfäder, ja, lika länge som det finns en himmel som välver sig över jorden. Om ni håller hela denna lag som jag ger er, om ni älskar HERREN, er Gud, och vandrar på hans vägar och håller er till honom, då ska HERREN fördriva alla dessa folk för er, hur mycket större och mäktigare än er de än är. Varje plats där ni sätter er fot ska tillhöra er. Era gränser ska sträcka sig från öknen till Libanon och från floden Eufrat till Medelhavet. Ingen ska kunna stå er emot, för HERREN, er Gud, ska sända bävan och förskräckelse före er över hela landet vart ni än går, precis som han har lovat er. Idag lägger jag framför er välsignelse och förbannelse: välsignelse om ni följer HERRENS, er Guds, bud som jag ger er idag och förbannelse om ni vägrar att följa dem och istället följer andra folks gudar som ni inte känner. När HERREN, er Gud, leder dig in i det land du ska lägga under dig, så ska du uttala välsignelsen från berget Gerisim och förbannelsen från berget Eval. Gerisim och Eval ligger väster om vägen på andra sidan Jordan där kanaanéerna bor i ödemarken nära Gilgal och Mores ekar. Det är snart dags för er att gå över Jordan och inta det land som HERREN, er Gud, ger er. Men när ni har intagit landet och bosatt er där, ska ni vara noga med att lyda alla de lagar och föreskrifter som jag idag ger er. Detta är de lagar och föreskrifter som ni ska lyda i det land som HERREN, dina förfäders Gud, har gett dig att ta i besittning för all framtid; följ dem så länge ni lever på jorden: Förstör grundligt alla de platser där de folk ni fördriver tillber sina gudar på höga berg och kullar och under alla grönskande träd. Bryt ner deras altaren, slå sönder deras stenstoder, bränn upp deras asherapålar och hugg ner deras avgudabilder! Lämna ingenting kvar som kan påminna om dem på dessa platser! Ni ska inte tillbe HERREN, er Gud, på samma sätt som de. Istället ska ni samlas på en plats som HERREN, er Gud, själv kommer att välja ut åt sig i någon av era stammar, en plats där hans namn ska bo. Dit ska du gå. Där ska ni bära fram era brännoffer och slaktoffer, ert tionde och era personliga gåvor, era löftesoffer, era frivilliga offer och de förstfödda djuren från er boskap och era hjordar. Där ska ni och era familjer äta och fira högtid inför HERREN, er Gud, och glädjas över resultatet av ert arbete och den välsignelse ni fått från HERREN, er Gud. Ni ska inte längre göra som vi gör idag. Nu gör var och en som han själv vill, eftersom ni ännu inte har nått den viloplats som HERREN, din Gud, vill ge dig. När ni har gått över Jordan och bosatt er i det land som HERREN, er Gud, vill ger er och han har gett er ro för alla era fiender och ni lever i trygghet, då ska HERREN, er Gud, utse en plats för sitt namns boning. Till den platsen ska ni bära fram de gåvor jag ger befallning om: era brännoffer och slaktoffer, ert tionde och era personliga gåvor, samt alla de utvalda löftesoffer ni lovat HERREN. Där ska ni glädjas inför HERREN med era söner och döttrar och slavar och slavinnor, likaså med leviterna som bor i era städer. De har ju inte fått något eget område i landet. Du ska inte offra dina brännoffer var som helst, utan bara på den plats som HERREN väljer bland en av era stammar. Där ska du göra allt det som jag befaller dig. Om du däremot vill slakta och äta djur på vanligt sätt, då kan du slakta dem var som helst i dina städer. Ät så mycket kött du vill, för HERREN ska välsigna dig med sådant. De som är orena får också äta av det som man äter gasell eller hjort. Du får dock inte äta blodet. Häll ut det på marken som vatten. I dina städer får du inte äta vare sig tiondet av säden, vinet eller oljan eller det förstfödda från din boskap eller dina hjordar eller något du har lovat att ge och inte heller dina frivilliga offer eller personliga offer. Allt detta ska du, din son och dotter, din slav och slavinna och leviterna i dina städer äta inför HERREN, din Gud, på den plats han väljer ut åt sig. Gläd dig inför HERREN, din Gud, över resultatet av ditt arbete. Leviterna får du aldrig glömma bort så länge du lever i landet. När HERREN, din Gud, har utvidgat dina gränser så som han har lovat och du får lust att äta kött, så ät så mycket du vill. Om den plats HERREN väljer ut som sin ligger alltför långt bort från din boplats, kan du slakta kor och får som HERREN har gett dig så som jag har befallt dig och äta dem där du bor så mycket du vill. Ät dem som du äter gasell och hjort. Även de som inte är rena kan äta dem. Det enda förbehållet är att du aldrig får äta blodet, för livet är i blodet och du får inte äta livet tillsammans med köttet. Ät alltså inte blodet. Häll ut blodet på marken som vatten. Ät det inte! Då kommer allt att gå väl för dig och dina barn, eftersom du gör det som är rätt inför HERREN. Det är bara dina heliga gåvor och dina löftesoffer som du måste ta med dig till den plats HERREN väljer ut. Dina brännoffer, köttet och blodet, ska du offra på HERRENS, din Guds, altare. Blodet från offret ska du hälla ut över HERRENS, din Guds, altare, men köttet får du äta. Var noga med att följa alla dessa föreskrifter. Om du gör det som är gott och rätt i HERRENS, din Guds, ögon, kommer det alltid att gå väl för dig och dina barn. HERREN, din Gud, ska förinta folken i det land dit du kommer och driva undan dem för dig. Men när du har drivit bort dem och bosatt dig i deras land, ska du inte vara nyfiken på deras gudar och gå i deras fälla som utrotades för din skull. Fråga inte: ”Hur tillbad de här folken sina gudar? Jag vill göra på samma sätt.” Du får inte tillbe HERREN, din Gud, på det sättet. I sin tillbedjan har dessa folk gjort avskyvärda saker som HERREN hatar. De har till och med bränt upp sina söner och döttrar som offer till sina gudar. Lyd alla de bud jag ger er! Lägg inte till något och dra inte heller bort något från dem. Om en profet eller någon med drömmar träder fram hos dig och utlovar tecken eller under och detta tecken eller under faktiskt också inträffar och han då säger: ”Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem,” ska du inte lyssna på en sådan profet eller drömtydare. Det är HERREN som prövar er för att se om ni verkligen älskar honom av hela ert hjärta och av hela er själ. Ni ska följa HERREN, er Gud. Frukta honom, håll hans bud, lyd honom, tjäna honom och håll fast vid honom! Men profeten eller drömtydaren måste dö, eftersom han försökte få er att göra uppror mot HERREN, er Gud, som ledde er ut ur slaveriet i Egypten. Han ville locka dig bort från den väg HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Gör dig av med det onda bland folket! Inte ens om din bror, din son, din dotter, din älskade hustru eller närmaste vän viskar till dig och säger: ”Låt oss gå och tjäna andra gudar” som varken du eller dina fäder har känt, gudar som andra folk runt omkring er dyrkar nära eller fjärran på olika håll på jorden, får du ge efter eller lyssna eller visa förbarmande. Skydda honom inte. Döda honom! Du ska börja och sedan ska de andra i folket följa ditt exempel. Stena honom till döds! Han har försökt att dra dig bort från HERREN, din Gud, som ledde dig ut ur slaveriet i Egypten. Hela Israel ska höra om detta och känna fruktan, så att ingen mer gör något så ont hos dig. Om du får höra rykten från någon av de städer HERREN, din Gud, ger dig att bo i, att några onda män bland folket har lyckats förleda de andra att tillbe främmande gudar som du inte känner, ska du först noga höra dig för, utforska och undersöka om ryktet är sant. Om du upptäcker att det är så, att något så avskyvärt har inträffat hos dig, ska du genast ingripa mot staden med svärd och viga alla dess invånare åt förintelse, ja, till och med boskapen. Du ska stapla upp allt byte mitt på torget och bränna upp både det och resten av staden som ett heloffer åt HERREN, er Gud. Den staden ska för alltid ligga i ruiner och får aldrig byggas upp igen och inget av det som vigts åt förintelse får du behålla. Bara då kan HERRENS vrede upphöra. Han kommer att vara barmhärtig mot dig och ha medlidande med dig och göra dig till ett mäktigt folk, precis som han med ed lovade dina förfäder, om du lyssnar till HERREN, din Gud, och håller hans bud som jag idag ger dig och gör det som är rätt i HERRENS, din Guds, ögon. Eftersom ni är HERRENS, er Guds, barn ska ni inte rista er blodiga eller raka främre delen av huvudet när ni sörjer era döda. Du är ett för HERREN, din Gud, helgat folk och han har utvalt dig bland alla folk på jorden till att vara hans egendom. Du får inte äta av något avskyvärt. Av följande fyrfotadjur får ni äta: nötkreatur, får och get, hjort, gasell, dovhjort, stenget, vildoxe, antilop och vildfår. De djur som både idisslar och har klövar som är delade i två delar får ni äta men inga andra. Dock ska ni inte äta följande, trots att de idisslar eller har kluvna klövar: kamel, hare eller klippgrävling. De idisslar men har inga klövar. De är orena för er. Svin är också orena, för även om de har klövar, så idisslar de inte. Ni ska inte äta kött från dessa djur eller ens röra vid deras döda kroppar. Av det som lever i vatten får ni bara äta det som har fenor och fjäll. Ni får inte äta något som saknar fenor och fjäll, för det är orent för er. Ni kan äta alla rena fåglar. Men de här ska ni inte äta: örn, lammgam, grågam, raafågeln, falken, gladan av alla arter, korp av alla arter, berguv, jorduggla, hornuggla, hök av alla arter, kattuggla, tornuggla och minervauggla; vidare: pelikan, asgam, fiskuv, häger, alla arter av pipare, härfågel och fladdermus. Alla flygande smådjur är orena och får inte ätas. Men alla rena flygande djur får ni äta. Ät inga självdöda djur. Ge dem till främlingen som bor hos dig; han kan äta det. Du kan också sälja det till någon utlänning. För du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud. Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk. Varje år ska du lägga undan en tiondel av all din skörd. Detta ska du äta inför HERREN, din Gud, på den plats som han väljer ut åt sig, den plats där han ska låta sitt namn bo: tiondet av säden, det nya vinet och oljan, samt det förstfödda från din boskap och dina hjordar. Så ska du lära dig att alltid frukta HERREN, din Gud. Men om platsen som HERREN, din Gud, har utvalt som boning för sitt namn ligger så långt borta att du inte kan bära dit det HERREN välsignat dig med, kan du sälja det du samlat ihop och istället ta med pengarna till den plats HERREN, din Gud, väljer ut. Där kan du sedan köpa det du önskar, en ko, ett får, vin eller andra jästa drycker och hålla måltid inför HERREN, din Gud, och vara glad, du och din familj. Glöm inte heller att dela med dig till leviterna som bor i dina städer, för de har inget eget område eller egendom. I slutet av vart tredje år ska du lagra hela ditt tionde av årets skörd i städerna. Det ska du sedan ge till leviterna som inte har något område bland er och till främlingarna, änkorna och de faderlösa i dina städer, så att de kan äta och bli mätta. Då kommer HERREN, din Gud, att välsigna dig och ditt arbete. Vart sjunde år ska alla skulder efterskänkas. Det ska gå till så här: Varje långivare ska avskriva de lån han har gett till andra. Han får inte kräva igen ett lån av sin broder eller landsman efter att man utlyst den allmänna skuldavskrivningen, HERRENS friår. Du kan kräva återbetalning av en främling, men din broders skuld ska du efterskänka. Hos dig ska ingen behöva vara fattig, för HERREN, din Gud, vill välsigna dig rikligen i det land som han ger dig till egendom, om du bara lyssnar till HERREN, din Gud, och noga följer hela den lag som jag idag ger dig. HERREN, din Gud, kommer att välsigna dig som han har lovat. Du ska låna ut pengar till många folk, men själv kommer du aldrig att vara i behov av lån. Du ska härska över många folk, men ingen ska härska över dig. Men om det skulle finnas någon hos dig som är fattig, en landsman, i någon av städerna i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig, får du inte vara hård och vägra att hjälpa honom. Öppna din hand för honom och låt honom få låna vad han behöver. Se till att du inte låter en ond tanke växa fram inom dig bara för att det sjunde året, avskrivningsåret, närmar sig, så att du ser med ont öga på din fattige broder och vägrar att låna ut pengar. Annars kommer den fattige att ropa ut sin nöd inför HERREN och du får en synd att svara för. Ge honom det han behöver utan att klaga, för då kommer HERREN att välsigna ditt arbete och allt vad du gör. Det kommer alltid att finnas fattiga i landet och därför ger jag dig detta bud: Ge med öppen hand till din broder, till den fattige och den som är i nöd i ditt land. Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig som slav, ska han tjäna dig i sex år och sedan måste du frige honom eller henne det sjunde året och du får inte skicka i väg slaven tomhänt. Ge honom en ordentlig avskedsgåva från din hjord och av det som kommer från din tröskplats och din vinpress. Dela med dig åt honom av den välsignelse du själv har fått från HERREN, din Gud. Kom ihåg att du själv var slav i Egypten och att HERREN, din Gud, befriade dig. Det är därför jag ger dig denna befallning. Men om slaven inte vill lämna dig utan säger att han älskar dig och din familj och trivs bra i ditt hus, då ska du sticka en syl genom hans öra in i dörren. Då blir han din slav för alltid. På samma sätt ska du göra med en slavinna. Beklaga dig aldrig om du måste frige en slav! Du har under dessa sex år sparat in hela den summa det skulle ha kostat dig att ha en anställd på det arbete han utfört åt dig. HERREN, din Gud, ska välsigna dig i allt vad du gör. Allt förstfött av hankön från din boskap och dina hjordar ska du avskilja åt HERREN, din Gud. Använd inte det förstfödda bland din nötboskap till arbete ute på åkrarna och klipp inte av ullen på det förstfödda bland dina får och getter. Istället ska du och din familj varje år äta dessa djur inför HERREN, din Gud, på den plats han väljer ut. Men om det förstfödda djuret inte är felfritt, utan är lamt eller blint eller har något annat fel, ska du inte offra det åt HERREN, din Gud. Då ska du istället använda det som mat hemma till din familj. Alla rena och orena kan äta det precis som man äter gasell eller hjort. Men dess blod får du inte äta utan häll ut det på marken som vatten. Kom ihåg att fira påsken i månaden aviv, för det var då som HERREN, din Gud, en natt ledde dig ut ur Egypten. Välj ut ett påskoffer, antingen bland fåren eller bland korna, och offra det till HERREN, din Gud, på den plats han väljer ut som boning åt sitt namn. Ät offret tillsammans med osyrat bröd. Detta bröd, förtryckets bröd, ska du äta under sju dagar, för du lämnade Egypten i hast. Denna sed ska hela ditt liv påminna dig om den dag då du drog ut ur Egypten. Under sju dagar varje år får det inte finnas någon surdeg i ditt land och ingenting av köttet du offrar första kvällen får lämnas kvar till följande dag. Påskoffret får inte offras i vilken stad som helst som HERREN, din Gud, har gett dig. Den ska offras på den plats som HERREN väljer ut och som han har utvalt som boning åt sitt namn. Offra lammet där på kvällen vid solnedgången på årsdagen av din flykt från Egypten. Stek lammet och ät upp det på den plats som HERREN, din Gud, väljer ut. Återvänd sedan hem på morgonen. Under sex dagar ska du äta osyrat bröd och på den sjunde dagen hålla en högtidssamling inför HERREN, din Gud, och då ska du inte arbeta. Låt det sedan gå sju veckor. Sju veckor efter skördens början ska du till HERRENS, din Guds, ära fira veckohögtiden. Då ska du bära fram ett frivilligt offer. Storleken bestämmer du i förhållande till vad HERREN har välsignat dig med. Gläd dig inför HERREN, din Gud, på den plats som han väljer ut som boning för sitt namn tillsammans med din son och dotter, slav och slavinna, leviterna i dina städer, främlingar, änkor och faderlösa som bor hos dig. Kom ihåg att du själv var slav i Egypten. Därför ska du noga följa detta bud. Lövhyddefesten ska du fira i sju dagar vid slutet av skördetiden när du samlat in vad din tröskplats och din vinpress ger. Gläd dig under festen tillsammans med din son och dotter, slav och slavinna, leviterna, främlingarna, de faderlösa och änkorna som finns i dina städer. Denna högtid ska firas i sju dagar till HERRENS, din Guds, ära på den plats som HERREN väljer ut. HERREN ska välsigna dig, din skörd och allt ditt arbete. Därför ska också din glädje vara stor. Tre gånger om året ska varje man hos dig komma inför HERREN, din Gud, på den plats som han väljer ut, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddefesten. Ingen får komma tomhänt inför HERREN. Ge i förhållande till hur HERREN, din Gud, har välsignat dig. Utse domare och tjänstemän inom varje stam i alla städer som HERREN, din Gud, ger dig. De ska döma rättvist. Tumma inte på rättvisan till förmån för någon. Du ska inte ta mutor, för mutor gör den vise blind och vränger den rättfärdiges sak. Rättvisa och endast rättvisa måste råda om du ska få leva och kunna inta det land som HERREN, din Gud, ger dig. Du får inte sätta upp asherapålar eller något annat av trä vid sidan av HERRENS, din Guds, altare som du bygger och res inte upp några stenstoder, för sådana hatar HERREN. Offra aldrig ett sjukt eller skadat djur, tjur eller får, till HERREN, din Gud. Han avskyr sådana. Om någon, vare sig det är en man eller en kvinna, någonstans i de städer jag ger dig gör det som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och bryter förbundet med honom genom att mot min befallning tjäna och tillbe andra gudar eller solen, månen eller himlens hela härskara och du får höra det, ska du först noga ta reda på om ryktet talar sant att något så avskyvärt har skett i Israel. Sedan ska mannen eller kvinnan som gjort det onda föras ut utanför staden och stenas till döds. Men ingen får dömas till döden på grund av bara ett enda vittnesmål. Det måste finnas två eller tre vittnen. Vittnena ska kasta de första stenarna för att döda honom och sedan ska hela folket göra likadant. Uteslut den som är ond bland er. Om du råkar ut för ett fall som är svårt att avgöra, ett mord, en tvist om ägodelar eller ett misshandelsfall, kan du gå med dem till den plats HERREN, din Gud, väljer ut åt sig. Där kan du fråga prästerna, leviterna eller den domare som då är i tjänst och de ska tala om vad som är rätt. Sedan ska du göra i enlighet med vad de meddelat dig på den plats HERREN väljer ut. Följ deras anvisningar noga. Gör i enlighet med den lag de lär dig och följ den dom de avkunnar. Vik inte åt något håll från vad de säger. Den som förmätet vägrar att lyssna till prästen som står där och tjänstgör inför HERREN, din Gud, eller till domaren, måste dö. Du ska utrota det onda ur Israel. När folket får reda på detta kommer det att frukta och inte handla så förmätet igen. När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ska ge dig och du har intagit det och börjar tänka: ”Vi borde ha en kung som folken runt omkring oss,” då ska du se till att välja ut den kung som HERREN, din Gud, utser. Han måste vara en av dina landsmän, inte en utlänning som inte är din broder. Han får inte skaffa sig alltför många hästar eller skicka sina män till Egypten för att skaffa fler därifrån, för HERREN har sagt till er: ”Återvänd aldrig mer den vägen igen!” Han får inte heller ha flera hustrur, för de kan locka honom till avfall och han får inte samla på sig en förmögenhet av silver och guld. När kungen har bestigit sin tron, ska han låta någon skriva en kopia av denna lag som finns i en tavla hos de levitiska prästerna. Han ska ha den hos sig och läsa i den varje dag av sitt liv, så att han lär sig frukta HERREN, sin Gud, och noga följa allt som står i denna lag, alla dessa stadgar. Detta ska hindra honom från att anse sig vara bättre än sina bröder och han ska alltid följa lagen utan att vika från den åt något håll. Hans och hans söner ska då regera länge i Israel. De levitiska prästerna, hela Levis stam, ska inte tilldelas landområden som de andra israeliterna. De ska få sitt underhåll av HERRENS eldoffer och av hans arvedel. De ska inte ha någon egen mark bland sina bröder, för HERREN är deras egendom. Det är vad han har lovat dem. Följande delar av alla nötkreatur och får som bärs fram som slaktoffer ska ges åt prästen: bogen, käkarna och magen. Dessutom ska han få det första av din säd, av ditt vin, av din olja och av den första ullen vid fårklippningen. HERREN, din Gud, har nämligen bland dina stammar utsett just honom till att alltid tjäna inför HERREN. En levit som vill flytta från någon av dina städer i Israel för att komma till den plats som HERREN väljer ut, ska ha rätt att göra det och där göra tjänst i HERRENS, din Guds, namn, liksom alla hans bröder, leviterna som tjänar HERREN. Han ska få sin del som andra, även om han har egna medel efter försäljningen av familjearvet. När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig, får du inte ta efter de avskyvärda seder som råder bland de folk som nu bor där. Ingen hos dig får bära fram sitt barn att brännas på bålet. Ingen får ägna sig åt spådom, teckentydning, svartkonst, häxeri eller besvärjelser eller rådfråga de dödas andar eller spådomsandar eller ha kontakt med de döda. HERREN avskyr alla som ägnar sig åt sådant och det är för dessa avskyvärdheters skull som HERREN, din Gud, fördriver de andra folken för dig. Du ska vara klanderfri inför HERREN, din Gud. De folkslag som du ska förgöra lyssnar till teckentydare och spåmän, men HERREN, din Gud, har inte tillåtit dig att göra det. HERREN, din Gud, ska låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Ni ska lyssna till honom. Detta är vad du själv bad HERREN, din Gud, om när ni var församlade vid berget Horeb. Vid foten av berget du sa: ”Låt mig inte mer höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö.” HERREN sa till mig: ”De har rätt. Jag ska låta en profet komma bland dem ur deras eget folk en sådan som du. Jag ska tala om för honom vad han ska säga och allt vad jag befaller honom ska han säga till folket. Jag ska själv straffa den som inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn. Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn något som jag inte befallt honom att tala eller talar i andra gudars namn ska dö.” Kanske undrar du hur man ska veta om det är ett budskap från HERREN eller inte. Om det som profeten sagt i HERRENS namn inte inträffar och går i uppfyllelse, då är inte budskapet från HERREN. Då är det profetens egna förmätna ord och du har inget att vara rädd för. När HERREN, din Gud, har utrotat folken i det land han ska ge dig och när du har fördrivit dem och slagit dig ner i deras städer och hus, ska du avskilja tre fristäder i det land som HERREN, din Gud, ger dig att ta i besittning. Bygg vägar dit. Dela upp landet som HERREN, din Gud, ger dig till egendom i tre områden, så att var och en som dräpt någon kan fly till en stad. Detta gäller den som utan onda och hatfulla avsikter har dödat någon annan för att han ska kunna fly dit och rädda sitt liv. Det kan till exempel vara en man som går till skogen för att hugga ved tillsammans med sin granne och så råkar yxjärnet lossna från skaftet och döda grannen. Mannen kan då rädda sitt liv genom att fly till en av dessa städer. Annars kan blodshämnaren som i vredesmod förföljer dråparen hinna upp honom och döda honom om vägen är för lång, fastän han egentligen inte skulle ha dödats, eftersom han inte hatade den andre. Därför befaller jag dig att välja ut tre städer. Om HERREN, din Gud, utvidgar dina gränser så som han med ed har lovat dina förfäder och ger dig hela det område han har lovat därför att du lyder hela den lag jag ger dig idag och älskar HERREN, din Gud, och vandrar på hans vägar, då ska du avskilja ytterligare tre fristäder. På så sätt behöver inte oskyldiga människor dödas i det land som HERREN, din Gud, ger dig och du behöver inte dra blodskuld över dig. Men om någon hatar sin medmänniska och ligger i bakhåll och överfaller och dödar henne och därefter flyr in i någon av fristäderna, ska de äldste i hans hemstad hämta honom och föra honom hem igen. Där ska han överlämnas till blodshämnaren och dödas. Ha inget förbarmande med en sådan! Se till att all blodsskuld rensas ut ur Israel för att det ska gå dig väl. I landet som HERREN, din Gud, ger dig ska du inte flytta din grannes gränsstenar som dina förfäder satt upp. Döm aldrig någon för ett brott efter bara en persons vittnesmål. Det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras. Om ett ondskefullt vittne anklagar någon falskt, ska båda parter föras fram inför HERREN inför prästerna och domarna som då är i tjänst. Där ska domarna undersöka saken noggrant och om det visar sig att vittnet ljuger och vittnar falskt mot sin broder, ska han själv få det straff som han menade att motparten borde få. Gör dig av med det onda bland folket! De övriga bland folket kommer att frukta när de hör om detta och i fortsättningen inte göra något så ont. Du ska inte visa någon barmhärtighet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot. När du drar ut i krig och ser fiendens hästar och vagnar framför dig, en armé som är större än din, ska du inte bli förskräckt. HERREN, din Gud, ska vara med dig, han som ledde dig ut ur Egypten. Innan du börjar striden ska du låta en präst tala till hela armén och säga: ”Hör, Israel! Var inte rädda och tappa inte modet när ni idag går ut för att kämpa mot era fiender! Fly inte och låt ingen panik drabba er! HERREN, er Gud, går med er. Han ska strida för er mot era fiender och han kommer att ge er seger.” Sedan ska folkets ledare säga till soldaterna: ”Om någon av er alldeles nyligen byggt ett hus men inte hunnit flytta in i det, då ska han vända hem igen. Han kan ju stupa i striden och då blir det någon annan som får flytta in där. Om någon just har planterat en vingård men ännu inte hunnit äta av den första frukten från den, då ska han vända hem. Han kan ju dö i striden och någon annan får då äta frukten från hans vingård. Har någon nyligen förlovat sig men ännu inte gift sig, ska han återvända hem, för om han stupar i striden kommer någon annan att få hans fästmö.” Och till sist ska ledarna säga till hären: ”Om någon är rädd ska han vända hem, så att inte hans rädsla smittar av sig på andra.” När ledarna har talat så till männen, ska de utse dem som ska vara befäl över hären och leda den. När du kommer till en stad som du tänker anfalla, ska du först erbjuda fred. Går man då med på detta och öppnar stadsportarna för dig, ska du göra alla invånare till tvångsarbetare i din tjänst. Men om de inte går med på fred utan börjar strida, ska du belägra staden. När sedan HERREN, din Gud, överlämnar staden åt dig, ska du med svärd döda alla män som finns där, men kvinnor, barn, boskap och allt övrigt byte får du behålla för egen del. Du får ta för dig det byte HERREN, din Gud, ger dig från dina fiender. På detta sätt ska du behandla avlägsna städer som tillhör folk långt härifrån. I de folks städer som finns inom det område som HERREN, din Gud, vill ge dig, ska du inte skona något levande. Du ska viga hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna åt förintelse. Detta är den befallning som HERREN, din Gud, har gett dig för att dessa folk inte ska kunna locka er att utföra alla de avskyvärda handlingar som de gör till sina gudars ära och därmed synda mot HERREN, er Gud. När du belägrar en stad under en lång tid för att anfalla och inta den, ska du inte fälla och förstöra dess fruktträd. Ät all den frukt du vill ha, men hugg inte ner träden. De är inte människor som du ska belägra. Men du kan hugga ner de träd som du vet inte bär någon ätlig frukt. Dem kan du använda som material vid belägringen av den stad du är i krig med ända tills den faller. Om någon hittar en ihjälslagen man ute på marken i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig och ingen vet vem mördaren är, ska de äldste och domarna mäta avståndet från den döde till de kringliggande städerna. Sedan ska de äldste i den närmast liggande staden ta en kviga som aldrig har använts till arbete och aldrig gått under ok och leda henne till en dal där det finns rinnande vatten och där man aldrig plöjt eller sått. Där ska de bryta nacken på kvigan. Sedan ska prästerna, Levis söner, träda fram. Dem har HERREN, din Gud, utsett till att göra tjänst inför honom och till att uttala välsignelser i HERRENS namn och bestämma om olika tvister och brottmål. De äldste i den närmast liggande staden ska tvätta sina händer över kvigan som man bröt nacken av i dalen och säga: ”Våra händer har inte utgjutit detta blod och inte heller har vi sett vem som gjorde det. HERRE, ge försoning åt ditt folk Israel som du har befriat! Låt inte ditt folk Israel få skulden för denne oskyldige mans död.” På så sätt kommer blodskulden att bli sonad. Du ska utplåna skulden för oskyldigt blod och göra det som är rätt inför HERREN. När du drar ut i strid och HERREN, din Gud, överlämnar fienden åt dig och du tar fångar och bland fångarna ser en vacker kvinna som du fattar tycke för, får du ta henne till hustru. Du ska ta henne hem till dig. Hon ska raka av sig håret, klippa sina naglar och ta av sig de kläder hon hade på sig när hon blev tillfångatagen och sedan vara kvar i ditt hem under en månads tid och sörja sina föräldrar. Efter detta kan du gifta dig med henne. Men om du upptäcker att du inte tycker om henne, måste du låta henne gå vart hon vill. Du får inte sälja henne eller behandla henne som en slavinna eftersom du har kränkt henne. Om en man har två hustrur, men bara älskar en av dem och båda har fött barn åt honom och modern till hans förstfödde son är den kvinna han inte älskar, får han inte vid fördelningen av arvet ge den förstföddes rätt till sin yngre son som är född av den kvinna han älskar. Han måste erkänna honom som den förstfödde, trots att han inte älskar hans mor och ge honom en dubbel del av arvet. Sonen är beviset på hans förmåga att avla barn. Förstfödslorätten är hans. Om en man har en envis och upprorisk son, som inte vill lyda sina föräldrar eller lyssna till deras tillrättavisning och fostran, ska de ta med honom till stadens äldste vid stadens port och säga: ”Vår son är upprorisk och envis. Han vill inte lyda oss, han bara festar och super.” Då ska männen i staden stena honom till döds. Gör dig av med det onda bland folket och alla i Israel ska höra talas om vad som hänt och bli avskräckta. Om en man har begått ett brott som medför dödsstraff och hans döda kropp har hängts upp, måste den tas ner före natten. Du ska begrava honom samma dag, för den som är upphängd på trä är förbannad av Gud. Du ska inte orena det land som HERREN, din Gud, vill ge dig. Om du ser att din broders oxe eller får gått vilse, måste du ta vara på djuret. Du ska leda det tillbaka till dess ägare. Om han inte bor i närheten eller du inte vet vem han är, ska du ta med djuret hem till din egen gård och låta det stanna där tills ägaren frågar efter det. Då ska du ge djuret till honom. Samma sak gäller om du skulle hitta en åsna, kläder eller något annat som någon förlorat. Du får inte låtsas som om du inte ser det. Om du ser att en oxe eller åsna har fallit omkull, ska du inte titta åt ett annat håll utan gå dit och hjälpa till att få den på fötter. En kvinna ska inte klä sig i en mans kläder och inte heller ska en man klä sig i kvinnokläder. HERREN avskyr den som gör sådant. Om du hittar ett fågelbo på marken eller i ett träd och det finns ungar där eller ägg som honan ruvar på, får du inte ta både fågeln och ungarna. Låt fågeln flyga och ta bara ungarna. Då ska det gå väl för dig och du får ett långt liv. När du bygger ett hus ska du sätta upp ett skyddsräcke utmed takkanten, så att du inte blir skyldig till att någon ramlar ner och dör. Plantera inte två olika grödor i din vingård. Då blir både druvorna och det andra du planterat orent. Plöj inte med oxe och åsna i par. Bär inte kläder som är vävda av både ylle och linne. Sy fast tofsar i de fyra hörnen på din mantel. Om någon gifter sig med en flicka och efter bröllopsnatten inte vill veta av henne längre, utan börjar anklaga henne och sprida illvilliga rykten genom att säga: ”Hon var inte oskuld när jag gifte mig med henne”, då ska hennes föräldrar bära fram bevis på hennes oskuld inför de äldste i stadsporten. Så här ska fadern säga till dem: ”Jag gav min dotter till hustru åt den här mannen. Nu stöter han bort henne och kommer med skamliga beskyllningar om att hon inte var oskuld när de gifte sig. Men här är beviset på hennes oskuld.” De ska sedan breda ut lakanet inför stadens äldste. Då ska de äldste gripa och bestraffa mannen. Han ska böta 100 siklar silver till flickans far för falska anklagelser mot en jungfru i Israel som därigenom fått dåligt rykte. Hon ska förbli hans hustru och han får aldrig skilja sig från henne. Men om mannens anklagelser är sanna och bevis för hennes oskuld saknas, ska man leda flickan till hennes föräldrahem och där utanför dörren ska männen i staden stena henne till döds. Hon har gjort en skamlig gärning i Israel genom att ligga med någon medan hon fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Gör dig av med det onda bland folket! Om en man tas på bar gärning när han ligger med en annan mans hustru, ska både mannen och kvinnan dö. Du ska utrota det onda från Israel. Om en man innanför stadsmuren träffar på en orörd flicka som är trolovad till en annan man och ligger med henne, ska ni föra dem båda utanför stadens portar och stena till döds. Flickan ska stenas, därför att hon inte ropade på hjälp i staden och mannen därför att han kränkte en annan mans fästmö. Gör dig av med det onda bland folket! Men om det var ute på fälten mannen träffade flickan och tog henne med våld och låg med henne, ska bara mannen dö. Flickan ska du låta vara, för hon har inte gjort något som förtjänar döden. Hon kan jämföras med en mördares offer. Det var utanför staden han träffade den trolovade flickan och hon kan ju ha ropat på hjälp utan att någon kom och räddade henne. Om en man träffar en orörd flicka som inte är trolovad och våldtar henne och de ertappas, måste han betala 50 siklar silver till flickans far och sedan gifta sig med henne eftersom han kränkte henne. Han kan sedan aldrig skilja sig från henne. En man får inte gifta sig med sin fars hustru, eftersom han då vanärar sin fars bädd. Om en mans könsorgan krossats eller skurits av, får han inte komma in i HERRENS församling. Ingen som är född i ett förbjudet förhållande får komma in i HERRENS församling och inte heller hans ättlingar i tio generationer framåt. Ingen ammonit eller moabit får någonsin bli en del av HERRENS församling, inte ens hans ättling i tionde generationen. De tog ju inte emot er och gav er mat och vatten när ni kom från Egypten. De försökte till och med få Bileam, Beors son från Petor i Aram Naharajim, att förbanna dig. Men HERREN, din Gud, ville inte höra på Bileam. Istället vände han förbannelsen till välsignelse för dig därför att han älskar dig. Du ska aldrig någonsin försöka främja deras lycka och välfärd. Du får inte se ner på edoméerna, för de är dina bröder och inte heller på egypterna, eftersom du bodde som främling i deras land. Barnbarnen till dem kan få bli en del av HERRENS församling. När du ligger ute i krig mot dina fiender, ska du hålla dig borta från allt som är orent. Den som blir oren genom att få utlösning under natten måste lämna lägret och inte komma tillbaka förrän till kvällen. Då ska han bada och får sedan komma tillbaka till lägret vid solnedgången. Det ska finnas en särskild plats utanför lägret där du kan uträtta dina behov. Du ska i din personliga utrustning ha en pinne att gräva med, så att du kan göra en grop och efteråt täcka över avföringen. HERREN, din Gud, vandrar omkring i lägret för att rädda dig och överlämna dina fiender åt dig. Därför ska ditt läger vara heligt. Han vill inte se något motbjudande, för då vänder han sig bort från dig. Om en slav flyr från sin herre och söker skydd hos dig, ska du inte lämna honom tillbaka till sin herre. Låt honom stanna och bo kvar ibland er i den stad som han själv väljer. Behandla honom inte illa. Det får inte finnas några tempelprostituerade i Israel, vare sig män eller kvinnor. De pengar som förtjänas genom prostitution får inte bäras fram till HERRENS, din Guds, hus för att infria ett löfte, för HERREN avskyr både manlig och kvinnlig prostitution. Du ska inte ta ut ränta när du lånar ut något till din broder, vare sig det gäller pengar, mat eller något annat som man kan låna ut mot ränta. Du kan begära ränta av en främling men inte av en broder, för annars välsignar HERREN, din Gud, dig inte i allt vad du gör i det land du nu ska erövra. När du ger ett löfte till HERREN, din Gud, ska du vara noga med att uppfylla det som du har lovat honom för HERREN, din Gud, kommer att kräva dig på det du har lovat och du får svara för en synd. Om du avstår från att ge något löfte är du inte skyldig, men om du lovar något, måste du vara noga med att hålla vad du sagt. Det är du själv som har valt att ge löftet till HERREN, din Gud. Om du passerar genom din grannes vingård får du äta dig mätt på druvor, men du får inte lägga något i din korg. Om du går över en annans åker får du plocka ax, men du får inte använda en skära för att ta något med dig av den växande grödan. Det kan hända att en man, efter att han har gift sig, inte längre ser med välvilja på sin hustru, eftersom han finner något motbjudande hos henne. Han skriver ett skilsmässobrev, ger henne det och skickar iväg henne och kvinnan, när hon har lämnat hans hus, går och gifter sig med någon annan. Om även denne man ogillar henne, skriver och överlämnar ett skilsmässobrev och så skickar iväg henne från sitt hus, eller om denne andre man dör, då kan inte den förste mannen, som skilde sig från henne, gifta om sig med henne efter att hon blivit orenad, ty sådant är avskyvärt för HERREN. Du ska inte dra synd över det land som HERREN, din Gud, har gett dig. En nygift man behöver inte gå ut i krig eller utföra andra uppdrag. Under ett år ska han vara hemma och göra sin hustru lycklig. Man får inte ta en handkvarn eller den övre kvarnstenen i pant, för det vore att ta livet i pant. Den som kidnappar en av sina bröder i Israel och behandlar honom som en slav eller säljer honom, ska dödas. Gör dig av med det onda bland folket! Var mycket noga med att följa de föreskrifter som de levitiska prästerna ger angående spetälska. Vad jag har befallt dem ska ni följa in i minsta detalj. Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam när ni var på vandring från Egypten. Om du lånar ut något till en annan, får du inte gå in i hans hus för att själv hämta pant från honom. Stanna utanför! Låt låntagaren bära ut panten till dig. Om han är fattig, ska du inte gå och lägga dig med hans mantel hos dig. Återlämna panten vid solnedgången, så att han kan sova under manteln på natten. Han kommer att välsigna dig och detta är en rättfärdig handling från dig inför HERREN, din Gud. Gör aldrig orätt mot en fattig och nödlidande daglönare, vare sig det är en israelit eller en främling som bor i din stad och i ditt land. Betala honom hans lön varje dag före solnedgången, eftersom han är fattig och behöver den genast. Annars kanske han anklagar dig inför HERREN och då har du fått en synd att svara för. Föräldrarna får inte dödas för sina barns synder och barn ska inte dödas för synder som deras föräldrar har begått. Var och en ska dö för sitt eget brott. Du måste handla rättvist mot främlingar och faderlösa och du får inte ta en änkas kläder i pant. Kom ihåg att du själv var slav i Egypten och att HERREN, din Gud, räddade dig därifrån. Det är därför jag ger dig denna befallning. Om du glömmer kvar en kärve på åkern när du bärgar din skörd, ska du inte gå tillbaka för att hämta den. Lämna den kvar åt främlingar, faderlösa och änkor. Då ska HERREN välsigna dig i allt du gör. När du slår ner oliver från träden, ska du inte söka igenom trädgrenarna en andra gång. Lämna kvar en del åt främlingar, faderlösa och änkor. När du plockar druvorna i din vingård, gör ingen efterskörd utan lämna den kvar till främlingar, faderlösa och änkor. Kom ihåg att du själv var slav i Egypten! Det är därför jag ger dig denna befallning. Om två män är oense och vänder sig till domstolen, ska de som dömer fria den oskyldige och döma den skyldige. Om den skyldige döms till spöstraff, ska domaren befalla honom att lägga sig ner och domaren ska själv övervaka att han får så många slag han förtjänar. Han kan få upp till fyrtio rapp. Men mer än fyrtio rapp får man inte ge. Straffet får inte bli så hårt att din bror förnedras. Du ska inte binda ihop munnen på en oxe som tröskar. Om två bröder bor tillsammans och en av dem dör utan att ha fått en son, får hans änka inte gifta sig utanför släkten. Hennes mans bror ska ta henne till hustru och göra sin svågerplikt mot henne och den förste son de får tillsammans ska räknas som den dödes son, så att hans namn lever kvar i Israel. Om den dödes bror vägrar att fullgöra sin plikt och gifta sig med sin svägerska, ska hon gå till de äldste i stadsporten och säga: ”Min mans bror vägrar att låta sin brors släkt föras vidare och att fullgöra sina skyldigheter som svåger mot mig.” De äldste i staden ska då kalla honom till sig och tala igenom saken med honom. Om han fortfarande vägrar att gifta sig med henne, ska svägerskan gå fram till honom i de äldstes närvaro, dra av honom en sandal och spotta honom i ansiktet. Sedan ska hon säga: ”Så går det för den man som vägrar att låta sin brors släkt leva vidare.” Sedan ska man tala om hans avkomlingar som ”den barfotades släkt”. Om två män slåss och den enes hustru griper in för att hjälpa sin man genom att ta tag om den andre mannens könsorgan, ska hennes hand huggas av utan förbarmande. Du får inte ha två olika vikter i påsen, en som är för lätt och en annan som är tyngre. Inte heller får du ha olika mått i huset, ett som är stort och ett som är litet. Du ska ha rätta och riktiga vikter och mått. Då får du leva länge i det land HERREN, din Gud, ger dig. HERREN, din Gud, avskyr alla som ägnar sig åt det som är orätt. Kom ihåg vad amalekiterna gjorde mot dig när du var på väg från Egypten! De mötte dig på din väg och stred mot dig när du var trött och utmattad. Utan att frukta Gud anföll de dem som var svaga och hade kommit efter de andra. När du nu med HERRENS, din Guds, hjälp äntligen får leva i ro för alla dina fiender, ska du därför utrota amalekiterna från jorden så att ingen längre minns att de existerat. Glöm aldrig detta! När du har kommit in i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig och du har intagit det och bosatt dig där, ska du ta en del av den första skörden du bärgat i landet som HERREN, din Gud, ger dig. Lägg det i en korg och bär det till den plats som HERREN, din Gud, väljer ut åt sig, den plats där han ska låta sitt namn bo. Gå till den tjänstgörande prästen och säg till honom: ”Idag bekräftar jag att HERREN, din Gud, har fört mig till det land han med ed lovade våra förfäder att ge oss.” Prästen ska då ta korgen och ställa den framför HERRENS, din Guds, altare. Sedan ska du säga inför HERREN, din Gud: ”Min förfader var en kringvandrande aramé som flyttade ner till Egypten med en liten grupp människor. Där bodde de och växte till ett stort, mäktigt och talrikt folk. Egypterna behandlade oss illa, förtryckte oss och gjorde oss till slavar. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud. Han hörde oss och såg vårt lidande, vårt elände och vårt betryck och förde oss ut ur Egypten med sin fruktansvärda makt och stora kraft. Han gjorde tecken och under och han har lett oss till den här platsen och gett oss detta land som flyter av mjölk och honung. Nu, HERRE, bär jag fram det första från min skörd på den mark som du har gett mig.” Ställ sedan korgen framför HERREN, din Gud, och tillbe honom. Därefter ska du glädja dig över allt det goda som HERREN, din Gud, har gett dig tillsammans med din familj och med de leviter och främlingar som bor hos dig. När du vart tredje år, året för tiondegivandet, har samlat in allt ditt tionde av det du skördat och gett det till leviter, främlingar, faderlösa och änkor så att de kan få äta sig mätta i dina städer, ska du säga inför HERREN, din Gud: ”Jag har tagit det heliga i mitt hus och gett till leviterna, främlingarna, de faderlösa och änkorna, precis som du har befallt. Jag har inte överträtt eller glömt ett enda av dina bud. Jag har inte ätit av tiondet när jag haft sorg, rört något av det när jag varit oren eller gett något av det till de döda. Jag har varit lydig mot HERREN, min Gud, och gjort allt som du har befallt mig. Se nu ner från din heliga boning i himlen och välsigna ditt folk Israel och det land du har gett oss, ett land som flyter av mjölk och honung, så som du med ed lovade våra förfäder!” HERREN, din Gud, befaller dig idag att lyda alla dessa lagar och föreskrifter. Du ska troget följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har idag förklarat att HERREN är din Gud och du har lovat att följa och hålla hans lagar, bud och föreskrifter och lyda honom. HERREN har idag förklarat att du är hans eget folk, hans egendom, så som han har lovat dig. Om du lyder alla hans bud, kommer han att upphöja dig över alla andra folk han har skapat och ge dig heder, ära och berömmelse. Du ska vara ett heligt folk avskilt för HERREN, din Gud, så som han har lovat. Mose och de äldste i Israel gav folket ytterligare befallningar: ”Lyd hela den lag jag ger er idag! När ni går över Jordan och kommer in i det land HERREN, din Gud, ger dig, ska du resa upp stora stenar. Stryk kalk på stenarna och när du gått över dit, skriv på dem varje ord i denna lag. Då ska du få komma in i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig och som flyter av mjölk och honung, så som HERREN, din Gud, har lovat dig. När ni kommit över Jordan, res stenarna på berget Eval på andra sidan floden som jag idag befaller dig och kalka dem vita. Bygg sedan ett altare till HERREN, din Gud, ett altare av sten som inte ska bearbetas med järn. Av ohuggna stenar från marken ska du bygga HERRENS, din Guds, altare och offra brännoffer till HERREN, din Gud. ”Offra också gemenskapsoffer där, ät dem och gläd dig inför HERREN, din Gud. Skriv varje ord i denna lag klart och tydligt på stenarna.” Sedan sa Mose och de levitiska prästerna till hela Israel: ”Var stilla och lyssna, Israel! Idag har du blivit HERRENS, din Guds, folk. Lyd HERREN, din Gud, och alla de bud och stadgar som jag ger dig idag!” Samma dag gav Mose följande befallningar till folket: När ni har gått över Jordan, ska Simons, Levis, Judas, Isaskars, Josefs och Benjamins stammar stå på berget Gerissim för att välsigna folket och Rubens, Gads, Ashers, Sebulons, Dans och Naftalis stammar ska stå på berget Eval och förbanna. Leviterna ska med hög röst recitera inför hela Israel: ”Förbannelse över var och en som tillverkar och i hemlighet sätter upp en avgud vare sig det är en gud utskuren i trä eller en gjord av metall, för HERREN avskyr dessa avgudar.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som föraktar sin far eller mor.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som flyttar gränsstenarna mellan sitt eget och grannens markområde.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som leder en blind vilse.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som förvägrar främlingar, faderlösa och änkor deras rätt.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som ligger med sin fars hustru, för han vanärar sin fars bädd.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som har sexuellt umgänge med ett djur.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som ligger med sin syster eller halvsyster.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som ligger med sin svärmor.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som i hemlighet mördar någon.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som mot betalning dödar en oskyldig.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” ”Förbannelse över var och en som inte håller sig till buden i denna lag och gör dem.” Och allt folket ska svara: ”Amen!” Om du i allt lyder HERREN, din Gud, och följer alla de befallningar som jag idag ger för dig, ska HERREN, din Gud, upphöja dig över alla andra folk på jorden och alla dessa välsignelser ska nå dig och komma över dig, om du lyder HERREN, din Gud: Du ska vara välsignad i staden och välsignad på fälten. Du ska bli välsignad med många barn, rika skördar och stora boskapshjordar. Din korg och ditt baktråg ska vara välsignade. Du ska vara välsignad när du går in och välsignad när du går ut. HERREN ska slå ner dina fiender åt dig när de anfaller dig. De ska dra ut i strid mot dig från ett håll men fly bort från dig åt sju olika håll. HERREN ska välsigna dina lador och allt du företar dig. Han ska välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig. Han kommer att göra dig till sitt heliga folk så som han har med ed lovat dig, om du lyder honom och vandrar på hans vägar. Alla jordens folk ska se att du tillhör HERREN och de ska frukta dig. HERREN kommer att ge dig ett överflöd av allt som är gott så som han med ed lovade dina förfäder, många barn, rikligt med boskap och stora skördar. HERREN ska öppna sina förrådshus i himlen så att du får rikligt med regn i rätt tid. Han ska välsigna allt du gör och du ska kunna ge lån till andra folk men aldrig själv behöva låna. HERREN kommer att göra dig till huvud och inte till svans och du ska komma till överläge, inte underläge, om du lyder de HERRENS, din Guds, befallningar som jag idag ger dig och följer dem noga. Vik inte av åt något håll från något av de bud jag ger dig och börja inte följa och tjäna andra gudar. Om du inte lyssnar till HERREN, din Gud, och inte lyder de lagar som jag ger dig idag, då ska alla dessa förbannelser drabba dig: Du ska vara förbannad i staden och förbannad på fälten. Din korg och ditt baktråg ska vara förbannade. Förbannelse ska komma över de barn du får och skörden du skördar och förbannelse över din boskaps kalvar och över dina lamm. Du ska vara förbannad när du går in och förbannad när du går ut. HERREN ska sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt du gör tills du slutligen går under, eftersom du har gjort det onda och övergett mig. HERREN kommer att sända sjukdomar tills han har utrotat dig ur det land som du nu ska gå och ta i besittning. HERREN ska slå dig med kroppslig svaghet, feber och inflammationer, förödande hetta och torka, och med mjöldagg och mögel som härjar din säd. Detta ska förfölja dig tills du förgås. Himlen ovanför dig kommer att vara som koppar och jorden under dig som järn. Regnet ska HERREN förvandla till dammoln som helt kommer att övertäcka dig tills du går under. HERREN ska låta dina fiender besegra dig. Om du drar ut i strid mot dem från ett håll, ska du få fly för dem åt sju olika håll. Du kommer att bli ett avskräckande exempel för alla riken på jorden. Dina döda ska bli mat åt himlens fåglar och åt vilddjuren och ingen ska finnas som kan jaga bort dem. HERREN ska låta Egyptens bölder, svulster, skabb och klåda komma över dig och det ska inte finnas någon bot för dig. Han ska sända galenskap, blindhet och förvirring över dig. Du ska famla omkring mitt på ljusa dagen som en blind i sitt mörker. Du ska inte lyckas i något du gör utan ständigt vara förtryckt och utsugen. Ingen ska kunna rädda dig. Någon annan ska ta din fästmö och våldta henne. Du ska inte få bo i det hus du har byggt. Du ska inte få skörda frukten från vingården du har planterat. Din oxe ska slaktas framför ögonen på dig, men du ska inte själv få äta av köttet. Din åsna ska tas ifrån dig med våld för att aldrig återlämnas. Dina får ska överlämnas till dina fiender och ingen ska kunna rädda dig. Dina söner och döttrar ska inför dina ögon ges åt ett främmande folk. Du kommer att gråta dig trött av längtan efter dem, men du ska inte kunna göra något för att hjälpa dem. Ett främmande folk som du inte känner ska äta upp den skörd som du har arbetat så hårt för. Du ska ständigt vara förtryckt och utsatt för våld. Du kommer att förlora förståndet inför allt du ser omkring dig. HERREN ska låta smärtsamma och obotliga bölder slå upp på dina knän och ben, ja, bölderna ska täcka dig från fötterna ända upp till huvudet. HERREN kommer att driva bort både dig och den kung du valt till din härskare till ett folk som varken du eller dina förfäder kände till. Där kommer du att tillbe gudar av trä och sten. Du ska bli ett avskräckande exempel, ett ordspråk och en nidvisa bland alla de folk dit HERREN kommer att fördriva dig. Du ska så mycket men skörda lite, för gräshopporna kommer att äta upp dina skördar. Du ska plantera vingårdar och vårda dem väl, men du kommer inte att få äta deras druvor eller dricka deras vin, för maskar kommer att fördärva plantorna. Olivträd ska växa överallt, men du får aldrig någon olja att använda, för träden ska tappa sin frukt. De söner och döttrar du får kommer att bli bortförda i fångenskap. Gräshopporna ska förstöra dina träd och det som växer på dina åkrar. Utlänningen som bor hos dig kommer att höja sig över dig, medan du själv ska sjunka allt djupare. Han ska låna ut pengar till dig, men du kommer inte att ha något att låna ut till honom. Han ska bli huvud och du ska bli svans. Alla dessa förbannelser ska drabba dig, förfölja dig och komma över dig tills du är krossad, därför att du inte lyssnade till HERREN, din Gud, och inte följde de bud och befallningar som han gav dig. Dessa förbannelser ska bli till tecken och varning mitt ibland dig och dina efterkommande för alltid. Eftersom du inte tjänade HERREN, din Gud, med glatt och villigt hjärta medan du hade överflöd på allt, ska du istället tvingas gå hungrig, törstig, naken och fattig och bli slav under de fiender HERREN sänder mot dig. Ett ok av järn ska placeras runt din hals tills du har utplånats. HERREN ska sända ett avlägset folk från jordens ände mot dig och det ska slå ner på dig som en örn. Det är ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med grymma män som inte har förbarmande vare sig med ung eller gammal. De ska äta upp all din boskap och all din skörd tills det är slut med dig. De ska inte lämna kvar något av din säd, ditt vin, din olja, dina kalvar och dina lamm utan de ska ruinera dig. De ska belägra dina städer tills alla de höga och befästa murar som du såg som ett så säkert skydd faller. De ska belägra dig överallt i alla dina städer i det land HERREN, din Gud, har gett dig. I den nöd som fienden vållar under belägringen ska du drivas till att äta dina egna söners och döttrars kött, dina barns, som HERREN, din Gud, har gett dig. En vek och bortskämd man bland er ska bli fullkomligt hänsynslös mot sin egen bror, mot sin älskade hustru och mot de barn som ännu lever. Han ska vägra dem att smaka av det kött han själv äter  —  köttet av hans egna barn, det enda han har kvar att äta i den nöd som uppstår då fienden belägrar dina städer. En vek och bortskämd kvinna som knappt behövt nudda marken med sin fot, kommer inte att vilja dela med sig åt sin älskade make, sin son eller dotter, utan både moderkakan och det barn hon föder ska hon gömma för att ha till mat åt sig själv. Så fruktansvärd kommer nöden att vara under den belägring som dina fiender ska utsätta dina städer för. Om du inte noga följer allt som står i denna lag som finns nedskriven i denna bok och inte fruktar detta stora och fruktansvärda namn HERREN, din Gud, ska HERREN sända obotliga plågor och sjukdomar över dig och dina efterkommande, svåra sjukdomar som inte går över. Han ska låta alla Egyptens sjukdomar som du var så rädd för komma över dig. Men inte nog med det, HERREN ska låta dig drabbas av andra sjukdomar och plågor som inte ens finns omnämnda i denna lagbok tills du blir utplånad. Det ska inte finnas många kvar av er, fastän ni tidigare var talrika som stjärnorna på himlen, därför att du inte lyssnat till HERREN, din Gud. Precis som HERREN gladde sig åt att ge er framgång och föröka er, ska han då glädjas över att få förgöra er. Ni kommer att försvinna ur det land som du nu ska lägga under dig. HERREN ska sprida ut dig bland alla folk från jordens ena ända till den andra. Där ska du tillbe andra gudar som varken du eller dina förfäder tidigare kände till gudar av trä och sten. Du ska inte finna någon ro bland dessa folk och ingen vila för din fot. HERREN ska låta dig leva i ängslan med sorgsen blick och missmod. Ditt liv ska vara i ständig fara. Natt och dag ska du leva i rädsla och inte veta om du kommer att överleva. På morgonen ska du säga: ”Om det ändå vore kväll!” Och på kvällen ska du säga: ”Om det ändå vore morgon!” Skräcken ska fylla dig inifrån och när du öppnar ögonen, ska du se den mitt framför dig. HERREN ska sända dig tillbaka till Egypten med skepp, en resa jag lovade att du aldrig skulle behöva göra. Där kommer ni att erbjuda er själva som slavar till era fiender, men ingen ska finnas som vill köpa er. Detta är villkoren i det förbund som HERREN befallde Mose att ingå med israeliterna i Moab, utöver det förbund han ingick med dem vid Horeb. Mose sammankallade hela Israel och sa till dem: Ni har med era egna ögon sett vad HERREN gjorde med farao, alla hans tjänare och hela hans folk i Egypten. Med egna ögon bevittnade du de stora prövningarna, tecknen och undren. Men ända till denna dag har HERREN inte gett er sinne att förstå, ögon att se och öron att höra. ”I fyrtio år har jag lett er genom öknen utan att era kläder och sandaler slitits ut. Ni åt inget bröd och drack inget vin eller andra jästa drycker, detta för att ni skulle förstå att jag är HERREN, er Gud.” När ni kom hit, drog kung Sichon från Heshbon och kung Og från Bashan ut för att strida mot oss, men vi besegrade dem. Vi tog deras land och gav det som egendom åt Rubens och Gads stammar och åt halva Manasses stam. Om ni noga följer villkoren i detta förbund, ska ni få framgång i allt vad ni gör. Ni står allesammans idag inför HERREN, er Gud, ledare, äldste, förmän och alla andra israelitiska män tillsammans med barn och hustrur och de främlingar som bor hos dig, de som hugger din ved och bär ditt vatten. Du ska nu ingå ett förbund med HERREN, din Gud, ett förbund som han med ed upprättar med dig här idag. Han vill idag bekräfta att du är hans folk och att han är din Gud, alldeles så som han sagt dig och med ed lovat dina förfäder Abraham, Isak och Jakob. Detta förbund med dess ed gäller dock inte bara er. Jag ingår detta förbund både med er som står här inför HERREN, vår Gud, idag och med dem som ännu inte finns här. Ni vet själva hur vi levde i Egypten och hur vi vandrade bland folkslagen på vägen hit. Ni såg deras avskyvärda bilder och avgudar av trä, sten, silver och guld. Se till att inte någon enda av er, man eller kvinna, familj eller stam, vänder sig bort från HERREN, vår Gud, och tillber dessa folks gudar. Låt ingen rot finnas bland er som ger giftig frukt och malört. En sådan person välsignar sig i sitt hårda hjärta efter att ha hört förbannelseorden och tänker: ”Jag ska nog lyckas bra, även om jag går min egen väg.” Då ska både hela landet, både vått och torrt, förgås. HERREN vägrar att förlåta honom. Hans svartsjuka vrede mot den mannen kommer att brinna. All den förbannelse som finns nedskriven i denna bok kommer att vila tungt på honom och HERREN ska utplåna hans namn från jorden. HERREN ska avskilja honom från alla stammar i Israel och låta honom drabbas av förbundets alla förbannelser som finns nedskrivna i denna lagbok. Kommande generationer, era efterkommande och även främlingar som färdas hit från ett fjärran land, ska se detta lands förödelse och de plågor HERREN har sänt över det, svavel och salt, ett förbränt ödeland där ingen kan odla något, ett land som inte bär några skördar och som saknar växtlighet, precis som Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, som HERREN förgjorde i sin vrede och sitt raseri. Alla folk ska då fråga: ”Varför har HERREN gjort så med detta land? Varför visade han denna glödande vrede?” Och de ska få till svar: ”Därför att de bröt det förbund som HERREN deras förfäders Gud ingick med dem när han ledde dem ut ur Egypten. De började tillbe andra gudar som de inte kände och som han inte tilldelat dem. Det är därför som HERREN upptänts av en sådan vrede mot detta land och låtit all den förbannelse som finns nedskriven i denna bok drabba det. I stor vrede och våldsamt raseri ryckte han upp dem ur deras eget land och förde dem till ett annat land där de bor än idag.” Det fördolda tillhör HERREN, vår Gud, men det som han har uppenbarat tillhör oss och våra barn för all framtid och vi ska lyda allt som står i denna lag. När både välsignelse och förbannelse har kommit dig till del där du bor bland dessa folk dit HERREN, din Gud, har fördrivit dig och du kommer till besinning och vill vända tillbaka till HERREN, din Gud, och du och dina barn börjar lyssna till honom av hela ditt hjärta och med hela din själ så som jag idag befaller dig, då ska HERREN, din Gud, rädda dig ur fångenskapen. Han ska visa barmhärtighet mot dig och samla ihop dig från alla de folk dit han har spritt dig. Även om du befinner dig vid världens ände, ska HERREN, din Gud, samla dig och föra dig tillbaka. Han ska föra dig till dina förfäders land. Du ska ta landet i besittning och han ska låta det gå dig väl. Du ska bli fler till antalet än dina förfäder. HERREN, din Gud, ska omskära ditt och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. Så ska du få leva. HERREN, din Gud, ska låta alla dessa förbannelser drabba dina fiender, dem som hatar och förföljer dig. Du ska då åter lyssna till HERREN och lyda alla hans bud som jag idag ger dig. HERREN, din Gud, ska ge dig framgång i allt du gör och ge dig många barn, mycket boskap och rikliga skördar. HERREN ska på nytt glädja sig över dig och ge dig framgång, så som han gladde sig över dina förfäder, om du bara lyssnar till HERREN, din Gud, och följer alla de bud och föreskrifter som är skrivna i denna lagbok och vänder om till HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ. Dessa bud är inte omöjliga för dig att lyda och inte långt borta från dig. De finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: ”Vem ska fara upp till himlen och hämta dem åt oss så att vi kan höra buden och följa dem?” De finns inte heller på andra sidan havet, så att du måste fråga: ”Vem kan fara över havet och hämta dem åt oss så att vi kan höra buden och följa dem?” Nej, ordet är mycket nära dig. Det finns i ditt hjärta och på dina läppar, och därför kan du lyda det. Se! Jag ställer dig idag inför liv och framgång respektive död och undergång. Jag har idag befallt dig att älska HERREN, din Gud, att följa hans vägar och hålla hans bud, stadgar och föreskrifter, så att du kan få leva och bli ett stort folk och så att HERREN, din Gud, kan välsigna dig och det land du ska ta i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna och istället låter dig lockas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då förklarar jag för er idag att ni kommer att utplånas. Ni kommer inte att få leva länge i det land som du nu ska erövra på andra sidan Jordan. Jag tar himmel och jord till vittnen på att jag idag har låtit dig välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet, så att du och dina efterkommande får leva! Älska HERREN, din Gud, lyd honom och håll dig till honom, så ska han ge dig liv och låta dig få bo länge i det land som HERREN med ed lovade ge till dina förfäder Abraham, Isak och Jakob. När Mose hade hållit detta tal till hela Israel, sa han till dem: ”Jag är nu hundratjugo år gammal. Jag kan inte leda er längre och HERREN har talat om för mig att jag inte ska få gå över floden Jordan. Men HERREN, din Gud, kommer att gå framför dig och förgöra de folk som bor där och du ska besegra dem. Josua ska bli din nye ledare, som HERREN har sagt. HERREN ska göra med dem precis som han gjorde med de amoreiska kungarna Sichon och Og, som han krossade, och som han gjorde med deras land. HERREN ska överlämna folken som bor där till er och ni ska göra med dem så som jag har befallt er. Var starka och modiga! Var inte rädda för dem! HERREN, din Gud, ska vara med dig. Han ska aldrig svika dig eller överge dig.” Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför hela Israel: ”Var stark och modig! Det är du som ska leda detta folk in i det land som HERREN med ed lovade deras förfäder att ge till dem. Du ska dela ut det åt dem som arv. HERREN kommer att gå före dig och vara med dig. Han ska inte svika dig eller överge dig. Var inte rädd och tappa inte modet!” Sedan skrev Mose ner denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som bar förbundsarken och till alla de äldste i Israel. Mose befallde dem: ”Vid slutet av vart sjunde år, friåret, under lövhyddefesten, ska du läsa upp denna lag, så att allt folket hör den när hela Israel träder fram inför HERREN, din Gud, på den plats som han väljer ut. Sammankalla hela folket, män, kvinnor, barn och de främlingar som bor i dina städer, så att alla får lyssna och lära att frukta HERREN, er Gud, och lyda allt som står i denna lag. Även barnen som inte känner till dessa lagar ska lyssna och lära sig frukta HERREN, er Gud, så länge ni bor i det land ni nu ska erövra på andra sidan Jordan.” Sedan sa HERREN till Mose: ”Tiden är inne för dig att dö. Ta med dig Josua och kom in i uppenbarelsetältet, så ska jag ge honom hans uppdrag!” Då gick Mose och Josua och ställde sig i uppenbarelsetältet. Då visade sig HERREN i en molnpelare vid tältets ingång och han sa till Mose: ”När du har dött och förenats med dina förfäder, kommer detta folk att i otrohet börja tillbe främmande gudar i det land de nu kommer till. De kommer att överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. Då kommer min vrede att upptändas mot dem och jag ska överge dem och dölja mitt ansikte för dem och de kommer att förgås. Fruktansvärda olyckor och svårigheter ska drabba dem och de kommer att säga: ’Vår Gud finns inte längre ibland oss, det är därför vi drabbas av dessa olyckor!’ Jag kommer att vända mig bort ifrån dem på grund av deras stora ondska och därför att de tillber andra gudar. Skriv nu ner orden till följande sång och lär hela Israels folk den och låt dem sjunga den. Den ska vittna för mig mot dem. När jag har fört dem in i det land jag med ed lovade deras förfäder, ett land som flyter av mjölk och honung, och de äter och mår bra, kommer de att börja tillbe och tjäna andra gudar. De kommer att förakta mig och bryta förbundet med mig. Men då, när stora olyckor och mycket elände drabbar dem, ska den här sången vittna mot dem. Sången ska inte glömmas utan leva vidare från generation till generation. Jag vet redan nu innan de ens har kommit in i landet hurdana de är.” Redan samma dag skrev Mose ner orden till sången och lärde israeliterna den. HERREN gav också Josua, Nuns son, hans uppdrag och sa: ”Var stark och modig! Du ska föra Israels folk in i det land som jag med ed har lovat dem. Jag ska vara med dig.” När Mose hade skrivit ner denna lag i en bok från början till slut, befallde han leviterna som bar HERRENS förbundsark: ”Ta denna lagbok och lägg den bredvid HERRENS, er Guds, förbundsark som ett vittne mot dig, Israel. Jag vet hur envis och motspänstig du är. Om ni redan nu, medan jag fortfarande är hos er, är så upproriska mot HERREN, hur mycket värre kommer det då inte att bli efter min död! Sammankalla nu alla de äldste och alla ledarna för de olika stammarna, så att jag kan få tala till dem och ta himmel och jord till vittnen mot dem. Jag vet att ni efter min död kommer att göra mycket ont och vända er bort från den väg jag befallt er att gå. Olycka ska drabba er under kommande dagar, då ni gör sådant som är ont i HERRENS ögon och uppväcker hans vrede genom det ni tillverkar med era händer.” Mose framförde sedan hela denna sång för allt folket i Israel: Lyssna, himmel och jord! Hör vad jag har att säga! Min undervisning ska vara som stilla regn, den ska falla som dagg, som fint regn över det spirande gräset, ja, som rikligt regn över späd grönska. Jag ska förkunna HERRENS ära och prisa vår Guds storhet. Han är klippan. Hans verk är fullkomliga. Allt vad han gör är rätt. Han är en trofast Gud som aldrig gör något ont, Han är rättfärdig och rättvis. Men hans barn har handlat svekfullt mot honom. De är en skam och är inte längre hans barn. De har blivit ett hårdhjärtat och motsträvigt släkte. Är det så ni behandlar HERREN? Du dåraktiga, vettlösa folk! Är han inte din far som skapade dig? Är det inte han som har gjort dig och format dig? Kom ihåg hur det var förr! Tänk på tidigare generationer! Fråga din far, han ska berätta, och de gamla, de ska förklara för dig. När den Högste tilldelade folken deras områden och bestämde gränserna för var de skulle bosätta sig i enlighet med Israels söners antal, då blev hans folk HERRENS egendom, Jakob hans del. Han fann honom i öknen, i ödslig, ylande ödemark, han bevarade honom, tog hand om honom och skyddade honom som sin ögonsten. Som när en örn lockar sina ungar ur boet och svävar över dem, så bredde han ut sina vingar och bar honom på sina vingfjädrar. HERREN ensam ledde honom, inga andra gudar. Han lät honom rida över landets höjder, äta av markens frukt. Han gav honom honung ur berget och olja från flinthårda klippan, gräddmjölk från kor, fårmjölk och fett från lammen, baggar och getter från Bashan och det allra finaste vete. Druvors blod drack du, vin av utsökta druvor. Men Jeshurun fick för mycket av det goda och slog bakut. Du blev övergödd, tjock och trög. Han övergav sin Gud, sin skapare, den klippa som räddat honom. Folket väckte så hans svartsjuka med främmande gudar. De gjorde avskyvärda saker och han blev vred. De offrade till demoner som inte är gudar, till nya gudar som de inte kände, gudar som nyss kommit till som era fäder inte fruktade. Du övergav klippan som hade format dig och glömde den Gud som fött dig. HERREN såg vad de gjorde och stötte bort dem. Hans söner och döttrar hade gjort honom vred. Han sa: ”Jag ska dölja mitt ansikte för dem. Sedan får vi se vad som kommer att hända med dem. De är ett hårdhjärtat släkte, barn som ingen kan lita på. De har gjort mig svartsjuk genom gudar som inte finns, de väckte min vrede med värdelösa avgudar. Nu ska jag göra dem svartsjuka genom sådana som inte är ett folk. Jag ska göra dem arga på ett folk som saknar förstånd. Min vrede har tänt en eld. Den brinner ända nere i dödsrikets djup, den förtär jorden och dess skördar och den sätter bergens grunder i lågor. Jag ska överhopa dem med olyckor och skjuta mina pilar på dem. Jag ska fördärva dem genom hunger, brännande feber och dödande pest. Jag ska skicka vilda djur som sliter dem i stycken och giftiga ormar ska kräla på marken. På gatorna ska deras barn dödas av svärd och i husen ska man sätta skräck i dem, i unga män och kvinnor, spädbarn och åldringar. Jag hade bestämt mig för att skingra dem och utplåna minnet av dem. Men jag fruktade fiendens hån, att motståndarna skulle ta miste och säga: ’Det var vi och vår styrka, inte HERREN som gjorde det!’ ” De är ett dåraktigt folk, helt utan förstånd. Om de ändå vore visa! Då skulle de förstå detta och hur det kommer att sluta för dem. Hur kunde en enda man jaga bort dem i tusental och två män få tiotusen på flykt, om inte deras klippa hade övergett dem, om inte HERREN hade utlämnat dem? Andras klippa är inte som vår klippa. Det erkänner till och med fienden. Deras vin kommer från Sodom och från Gomorras fält. Deras druvor är förgiftade druvor, klasar av bitterhet, och deras vin är ormgift, kobrors dödliga gift. ”Men jag har allting i säkert förvar, förseglat i mina förråd. Hämnden är min och jag ska straffa dem när tiden är inne, när de vacklar. Olycka väntar dem och deras dom ska snart komma över dem.” HERREN ska skaffa rätt åt sitt folk och ha medlidande med sina tjänare, när han ser att deras kraft är uttömd och ingen återstår, varken slav eller fri. Då ska han fråga: ”Var är nu deras gudar, klippan de sökte sin tillflykt hos? Var är de gudar som åt fettet av deras offer och drack vinet av deras dryckesoffer? Låt dem hjälpa er, låt dem erbjuda er skydd! Ser ni inte nu att jag ensam är Gud? Jag dödar och jag ger liv. Jag sårar och jag helar. Ingen kommer undan min hand. Jag lyfter handen mot himlen och svär: Så sant som jag lever i evighet ska jag vässa mitt blixtrande svärd och hålla dom. Jag ska hämnas på mina ovänner och straffa dem som hatar mig. Mina pilar ska bli berusade av blod, av blod från de slagna och de fångna. Mitt svärd ska äta sig mätt på kött, på fiendens stolta ledare.” Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk, för han hämnas sina tjänares blod, han tar hämnd på sina fiender, han försonar sitt land och sitt folk. Mose kom tillsammans med Hosea, Nuns son, och framförde hela denna sång för folket. När Mose hade avslutat sitt tal till hela Israel, sa han till dem: ”Tänk nu på alla de ord jag har talat till er idag, lägg dem på hjärtat, och lär era barn att troget lyda allt som står i denna lag! Det är inga tomma ord, det betyder livet för er. Genom att lyda dem kommer ni att få ett långt liv i det land som ni nu ska ta i besittning på andra sidan floden Jordan.” Samma dag sa HERREN till Mose: ”Gå upp i Avarimbergen på berget Nebo som ligger i Moabs land mitt emot Jeriko och se ut över Kanaans land därifrån, det land som jag ska ge Israels folk. Där uppe på berget måste du dö och förenas med dina fäder på samma sätt som din bror Aron dog på berget Hor och förenades med dem. Detta ska ske därför att ni var trolösa mot mig inför Israels folk vid Merivas källor i Kadesh i öknen Sin och inte höll mig helig bland israeliterna. Framför dig ska du på avstånd se det land som jag ska ge Israels folk, men själv ska du inte få gå in i det.” Detta är den välsignelse som gudsmannen Mose gav Israels folk innan han dog: ”HERREN kom från Sinai, hans sken gick upp från Seir. Han strålade från Parans berg, från söder kom han omgiven av mångtusen heliga, från bergssluttningar kom han i en eld. Du älskar ditt folk. De heliga är i dina händer. De böjer sig ned vid dina fötter. De tar råd av dig och följer din undervisning, lagen som de fick av Mose, Jakobs församlings egendom. Han blev kung över Jeshurun, när ledarna för folket samlades, alla Israels stammar. Må Ruben leva och inte dö, och hans män ska bli många.” Om Juda sa han: ”HERRE, hör Judas rop och förena honom med hans folk! Med egna händer kämpar han för sin sak. Hjälp honom mot hans fiender!” Om Levi sa han: ”Dina tummim och urim tillhör din fromme Levi. Du prövade honom i Massa och utmanade vid Merivas källor. Han sa om sin far och mor: ’Jag ser dem inte’, och ville inte kännas vid sina bröder, ej heller sina barn. Men de tog vara på ditt ord och höll fast vid ditt förbund. De lär Jakob dina föreskrifter och undervisar Israel i din lag, offrar rökelse inför dig och brännofferdjur på ditt altare. HERRE, välsigna hans kraft och låt hans tjänst behaga dig! Krossa hans fiender och låt dem inte resa sig igen!” Om Benjamin sa han: ”Den som är älskad av HERREN ska bo i trygghet hos honom. HERREN ska alltid bevara honom och låta honom bo mellan hans höjder.” Om Josef sa han: ”Hans område ska vara välsignat av HERREN med dyrbar dagg från himlen och med vatten från djupen, med det bästa som mognar under solen, rik växtlighet månad efter månad, med de bästa skördarna från de uråldriga bergen och dyrbarheter från de eviga höjderna, med de bästa gåvorna från jorden och dess härlighet och med nåd från honom som var i törnbusken. Låt allt detta komma över Josef, över hjässan på honom som är fursten bland bröderna. Han är praktfull som en förstfödd tjur och hans horn är som en vildoxes. Med dem ska han stånga folken, var de än finns på jorden. Sådana är Efraims tiotusenden och Manasses tusenden.” Om Sebulon sa han: ”Gläd dig, Sebulon, när du går ut, och du, Isaskar, i dina tält! De sammankallar folket på berget och offrar rättfärdiga offer. De njuter av havets rikedomar och skatterna som finns gömda i sanden.” Om Gad sa han: ”Välsignad är den som utvidgar Gads område. Gad är ett lejon som hugger efter arm och huvud. Han väljer det bästa av landet åt sig själv, den del som passar en härskare. När stammarnas ledare samlades dömde han enligt HERRENS rättfärdiga vilja och fällde hans domar i Israel.” Om Dan sa han: ”Dan är ett ungt lejon som rusar ner från Bashan.” Om Naftali sa han: ”Naftali får nåd och välsignelser i överflöd av HERREN. Söderut mot sjön sträcker sig hans område.” Om Asher sa han: ”Asher är den mest välsignade av sönerna, uppskattad av sina bröder. Han badar sina fötter i olja. Dina portar ska skyddas med reglar av järn och koppar och din styrka ska bestå så länge dina dagar varar.” ”Det finns ingen Gud lik Jeshuruns. Han rider över himlen majestätiskt, på moln för att hjälpa dig. Den evige Guden är en tillflykt och här nere råder hans eviga armar. Han fördriver dina fiender och ropar: ’Förgör dem!’ Därför bor Israel i trygghet, Jakobs källa är i säkerhet i ett land med säd och vin, med dagg från himlen. Lycklig är du, Israel! Vem är dig lik? Du är ett folk som har sin räddning i HERREN. Han är din sköld och din hjälpare, ditt ärorika svärd! Dina fiender ska krypa för dig, och du ska trampa ner deras höjder.” Sedan gick Mose upp på berget Nebo från Moabs slätter, upp till toppen av Pisga mitt emot Jeriko. HERREN visade hela landet för honom från Gilead till Dan, hela Naftali, hela Efraims och Manasses område, hela Judas område ända bort till Medelhavet, Negevöknen och Jordandalen, med Jeriko, palmernas stad, ända bort till Soar. ”Detta är det land jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge till deras efterkommande”, sa HERREN till Mose. ”Nu har jag låtit dig se det, men du kommer inte att få gå över dit.” Mose, HERRENS tjänare, dog i Moabs land som HERREN hade sagt och han begravde honom i en dal i närheten av Bet Pegor i Moab, men ingen känner till den exakta gravplatsen. Mose var hundratjugo år gammal när han dog, men ändå var hans syn inte nedsatt och han hade inte mist sin styrka. Israels folk sörjde honom i trettio dagar på Moabs slätter. Sedan var sorgetiden över. Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom. Därför lydde Israels folk honom och gjorde så som HERREN hade befallt Mose. Det har aldrig efteråt i Israel funnits en profet som Mose, för HERREN talade till honom ansikte mot ansikte. Utsänd av HERREN utförde han tecken och under i Egypten med farao, alla hans hovmän och hela hans land. Ingen har någonsin visat sådan kraft och utfört sådana skräckinjagande under som de Mose gjorde inför ögonen på Israels folk. När HERRENS tjänare Mose var död, talade HERREN till Josua, Nuns son, som hade varit Moses medhjälpare: ”Min tjänare Mose är död. Gå nu med hela detta folk över floden Jordan in i det land jag vill ge åt dem, israeliterna. Jag ska ge er, precis som jag lovade Mose, varje plats där ni sätter er fot, från öknen till Libanon och från den stora floden Eufrat, hettiternas hela landområde, till Medelhavet i väster. Ingen ska kunna sätta hinder i vägen så länge du lever, för jag ska vara med dig på samma sätt som jag var med Mose. Jag ska aldrig överge dig eller svika dig. Var stark och modig, för du kommer att leda detta folk i erövringen av det land som jag med ed lovade deras förfäder. Du ska vara stark och modig! Följ noga hela den lag som min tjänare Mose gav dig utan att vika av åt något håll, så kommer du att lyckas med allt du företar dig. Tala ständigt om denna lagbok, och tänk själv på den både dag och natt, så att du noga följer allt som står skrivet i den. Det är bara då som du kommer att lyckas och ha framgång. Jag har ju befallt dig att vara stark och modig. Bli aldrig rädd eller förskräckt! HERREN, din Gud, ska vara med dig vart du än går.” Då gav Josua folkets ledare följande instruktioner: ”Gå igenom lägret och säg till folket: Gör i ordning proviant! Om tre dagar ska ni gå över floden och inta det land som HERREN, er Gud, vill ge er att bo i.” Sedan sa Josua till Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam: ”Kom ihåg vad HERRENS tjänare Mose befallde er när han sa: HERREN, er Gud, ska låta er komma till ro och ge er ett hemland här. Lämna därför hustrur, barn och boskap kvar här i landet som Mose gav er på östra sidan av floden Jordan. Men era män ska fullt beväpnade och utrustade leda de andra stammarna över floden och hjälpa dem, tills HERREN låtit dem komma till ro liksom ni själva och de intagit det land HERREN, er Gud, ger dem. Först därefter får ni återvända och slå er ner i det område Mose, HERRENS tjänare, gav er här på östra sidan av Jordan.” De svarade Josua: ”Allt som du har befallt oss ska vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. Vi ska lyda dig på samma sätt som vi lydde Mose. Må HERREN, din Gud, vara med dig som han var med Mose! Om någon, vem det än är, handlar upproriskt mot dina befallningar och inte lyder dina ord, så ska han dö. Var stark och modig!” I hemlighet sände Josua ut två spioner från Shittim. De skulle ta sig över floden och undersöka hur det såg ut på andra sidan och särskilt i Jeriko. De kom till ett hus där en prostituerad kvinna som hette Rachav bodde och tänkte stanna där över natten. Men kungen i Jeriko hade blivit informerad om att några israeliter hade kommit dit för att spionera på landet. Han sände därför bud till Rachav och lät säga: ”Lämna ut männen som kom till ditt hus, för de är spioner som har blivit hitskickade för att utforska landet.” Rachav gömde då männen och förklarade sedan: ”De var här för ett litet tag sedan, men jag visste inte var de kom ifrån. De lämnade staden när det blev mörkt just som stadsportarna skulle stängas och jag vet inte vart de tog vägen. Om ni skyndar er kan ni nog hinna ifatt dem!” I själva verket hade hon gömt dem uppe på taket under en hög med linhalm som var utlagd på tork. Kungens män började genast leta efter dem och gav sig iväg bort mot Jordan och vadställena och så fort förföljarna lämnat staden, stängde man till stadsportarna. Innan de båda männen hade slagit sig till ro för natten, gick Rachav upp till dem på taket. ”Jag förstår att HERREN tänker ge er detta land”, sa hon till dem. ”Vi är alla rädda för er. Allt mod försvinner hos dem som bor här i landet. Vi har nämligen hört hur HERREN torkade bort vattnen till en väg genom Sävhavet åt er när ni lämnade Egypten. Vi vet också vad ni gjorde med kungarna Sichon och Og, de båda amoreiska kungarna på östra sidan Jordan, hur ni vigde dem åt förintelse. Inte undra på att vi är skräckslagna! När man hör sådana saker har man inte så mycket mod kvar. För HERREN, er Gud, är Gud över både himmel och jord. Svär nu vid HERREN att ni visar godhet mot mig och min familj när nu jag har visat godhet mot er. Ge mig ett tecken på det! Låt min far och mor, mina bröder och systrar och deras familjer få leva!” Männen svarade: ”Vi svarar för er med våra egna liv, om du inte förråder oss. När HERREN ger oss landet, ska vi visa er godhet och trohet.” Hon firade sedan ner männen genom fönstret med ett rep, för hon bodde i ett hus som var inmurat i stadsmuren. ”Fly upp i bergen”, sa hon till dem. ”Håll er gömda där för förföljarna i tre dagar tills de har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta.” Männen sa till henne: ”Vår ed är inte bindande om du inte låter det här röda snöret hänga ner från fönstret som du släppte oss ner igenom när vi kommer in i landet. Se till att dina föräldrar och syskon och hela din familj befinner sig inne i huset! Om någon ger sig ut på gatan, tar han själv ansvaret för sitt liv och då kan vi inte ansvara för vad som händer, men om någon som finns i ditt hus dödas eller skadas är skulden vår. Om du å andra sidan förråder oss är vi inte längre bundna vid vårt löfte.” ”Jag ska göra precis som ni säger”, svarade hon och sände iväg dem. Sedan knöt hon fast det röda snöret i fönstret. Männen gick upp i bergen och stannade där i tre dagar, tills förföljarna hade återvänt till staden. De hade letat efter männen överallt utmed vägarna utan framgång. Då vandrade de båda männen ner igen från bergen, gick över floden och kom till Josua, Nuns son, för att rapportera vad som hänt. ”Det är uppenbart att HERREN kommer att ge oss hela landet”, förklarade de. ”Alla där borta är dödsförskräckta för oss.” Tidigt följande morgon lämnade Josua och hela Israels folk Shittim och gick till Jordans strand där de slog läger innan de skulle gå över floden. På tredje dagen gick förmännen genom lägret och gav följande order: ”När ni ser de levitiska prästerna bära iväg HERRENS, er Guds, förbundsark, ska ni bryta upp och följa dem. Håll er en kilometer bakom arken och se till att ni inte kommer närmare! Ni har aldrig gått den här vägen tidigare, men om ni följer arken, så vet ni vart ni ska gå.” Sedan sa Josua till folket: ”Rena er, för imorgon ska HERREN göra under bland er!” Sedan gav Josua prästerna ordern: ”Ta arken och gå före folket!” Då lyfte de upp arken och började gå framför dem. ”Idag ska jag börja upphöja dig”, sa HERREN till Josua. ”Hela Israel ska förstå att jag är med dig precis som jag var med Mose. Säg till prästerna som bär arken att de ska stanna i vattenbrynet när de kommer till Jordan.” Sedan talade Josua till israeliterna: ”Kom och hör vad HERREN, er Gud, har sagt! Av detta ska ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han verkligen kommer att driva undan kanaanéerna, hettiterna, hivéerna, perisséerna, girgashéerna, amoréerna och jevuséerna för er. HERREN, hela jordens härskare, ska låta sin förbundsark leda er över floden. Välj nu ut tolv män, en från varje stam. När prästerna som bär HERRENS, hela jordens härskares, ark nuddar vid vattnet med sina fötter, ska vattnet i floden sluta att rinna. Det ska stanna upp och stå som en mur.” Folket bröt upp från sitt läger för att gå över Jordanfloden och följde prästerna som bar förbundsarken. Det var skördetid och floden svämmade över sina bräddar som alltid. Men just när prästerna som bar arken skulle stiga ner i Jordan, stannade vattnet upp och reste sig som en mur långt borta vid Adam, en stad som låg nära Saretan. Nedströms däremot mot Aravasjön, Döda havet, rann allt vattnet undan. Folket gick då över floden mitt emot Jeriko och prästerna som bar HERRENS förbundsark stod på torr mark mitt i Jordan och väntade tills allt folket hade kommit över. När allt folket hade kommit över floden, sa HERREN till Josua: ”Välj ut tolv män, en från varje stam, och säg till dem att hämta var sin sten från den plats mitt ute i floden där prästerna står. Låt dem sedan bära dem över på andra sidan och lägga dem där ni slår läger i kväll.” Josua samlade då de tolv män han hade utsett bland israeliterna, en för varje stam, och sa till dem: ”Gå ut i floden framför HERRENS, er Guds, ark. Var och en av er ska därifrån hämta en sten och bära den på sin axel, lika många som Israels stammar och de ska bli ett tecken bland er. När sedan era barn i framtiden frågar: ’Vad betyder de här stenarna?’ ska ni svara: ’Vattnet i Jordan stannade upp, när HERRENS förbundsark bars över. När den gick över Jordan, stannade vattnet upp.’ Stenarna ska vara ett minnesmärke för israeliterna för all framtid.” Israeliterna gjorde som Josua hade sagt till dem. De tog tolv stenar från flodens mitt  —  en sten för varje stam, precis som HERREN hade sagt till Josua. De bar upp stenarna till lägerplatsen och lade ner dem där. Josua reste tolv stenar mitt i Jordan, just på den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stått; stenarna finns där än i dag. Prästerna som bar arken stod kvar mitt ute i floden, tills hela folket hade gjort allt det som HERREN hade befallt Josua, allt enligt den order Josua fått från Mose. Folket skyndade sig över floden och så fort alla hunnit över, bar prästerna upp HERRENS ark från floden och ställde sig framför folket. Rubens, Gads och halva Manasses stam gick före folket rustade till strid så som Mose hade befallt dem. Det var cirka 40 000 krigsutrustade män som tågade fram inför HERREN över slätterna mot Jeriko. Den dagen upphöjde HERREN Josua inför hela Israels folk. Nu respekterade de honom lika högt som Mose och det fortsatte de med under hela hans liv. HERREN sa till Josua att säga till prästerna som bar arken med förbundstecknet: ”Kom upp ur Jordan!” Josua gav ordern att prästerna skulle stiga upp ur Jordan och så snart de som bar HERRENS förbundsark kommit upp på stranden, började vattnet forsa fram igen och det steg tills det nådde sin tidigare höga nivå. Det var den tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur floden Jordan och slog läger i Gilgal öster om Jeriko och där reste Josua upp de tolv stenar man tagit från Jordan till ett monument. Josua sa till israeliterna: ”I framtiden när era barn frågar sina fäder vad dessa stenar betyder, då ska ni berätta för dem att israeliterna gick över floden Jordan på torr mark. HERREN, er Gud, lät floden torka upp tills ni hade kommit över på samma sätt som han gjorde vid Sävhavet som han torrlade tills vi gått över. Detta gjorde han för att alla folk på jorden ska förstå att HERREN är mäktig och för att de alltid ska frukta HERREN, er Gud.” När amoréernas kungar på västra sidan Jordan och kanaanéernas kungar utmed Medelhavets kust fick höra att HERREN låtit Jordan torka upp så att Israels folk hade kunnat gå över, försvann allt deras mod och de vågade inte längre försöka stå emot israeliterna. HERREN sa vid den här tiden till Josua att han skulle göra flintknivar och låta omskära alla män i Israel en andra gång. Josua gjorde då flintknivar och omskar israeliterna vid Förhudskullen. Skälet till omskärelsen var att hela den generation, alla vapenföra män som dragit ut ur Egypten, hade dött under vandringen i öknen. Alla de som drog ut ur Egypten var omskurna, men ingen av dem som fötts i öknen hade blivit omskuren. Israel hade nämligen vandrat fram och tillbaka i öknen under fyrtio år, tills alla de män hade dött som varit gamla nog att bära vapen när de drog ut ur Egypten. De hade inte varit lydiga mot HERREN och därför hade han svurit att han inte skulle låta dem komma in i det land han med ed lovat deras förfäder att ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung. Josua omskar nu alltså deras söner som nu vuxit upp till män för att inta sina fäders plats, eftersom de inte blivit omskurna under vandringen. Efter att hela folket blivit omskuret stannade de kvar i lägret tills de återhämtat sig. HERREN sa till Josua: ”Idag har jag vältrat av från er skammen från Egypten.” Platsen där detta skedde fick namnet Gilgal och kallas så än idag. Medan israeliterna var i lägret vid Gilgal på Jerikoslätten, firade de påsk på kvällen den fjortonde dagen i månaden. Dagen efter påsk började de äta av landets skörd, ojäst bröd och rostade sädeskorn, just den dagen. Från den dag då de började äta av det som landet producerade, föll inget manna. Israeliterna fick aldrig mer något manna utan kunde det året leva av skörden i Kanaans land. När Josua var vid Jeriko, fick han se en man med draget svärd framför sig. Josua gick fram till honom och frågade: ”Tillhör du oss eller våra fiender?” Han svarade: ”Nej. Jag är befälhavare över HERRENS här.” Josua föll då ner med ansiktet mot marken i stor vördnad och sa: ”Herre, vad har du för budskap åt mig?” ”Ta av dig skorna”, sa befälhavaren för HERRENS här, ”för platsen du står på är helig mark” och Josua gjorde så. Portarna till Jeriko hölls stängda för israeliternas skull och ingen gick varken ut eller in. ”Jag har överlämnat Jeriko med dess kung och alla soldater åt dig”, sa HERREN till Josua. ”Hela armén ska gå runt staden en gång om dagen i sex dagar. Sju präster ska gå framför arken och var och en av dem ska bära ett vädurshorn att blåsa i. På den sjunde dagen ska ni gå runt staden sju gånger och prästerna ska blåsa i sina horn. När ni hör dem blåsa en lång utdragen ton, ska folket häva upp ett kraftigt stridsrop. Då kommer stadens murar att rasa och var och en ska kunna gå rakt in i staden.” Josua, Nuns son, sammankallade prästerna och sa: ”Ta HERRENS förbundsark och låt sju präster bära vädurshornen framför den!” Och till folket sa han: ”Gå, tåga runt staden! De beväpnade männen ska gå framför HERRENS ark.” Efter att Josua talat till folket gick de sju prästerna med de sju vädurshornen framför HERREN och blåste i hornen. HERRENS förbundsark följde efter dem. Den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och eftertruppen följde efter arken medan man blåste i hornen. ”Ni måste vara alldeles tysta”, sa Josua till folket. ”Ni får inte ge ifrån er ett enda ljud förrän jag befaller er att ropa högt. Då ska ni ge upp ett stridsrop!” Då lät han HERRENS ark bäras runt staden en enda gång och därefter vände alla tillbaka till lägret för natten. Josua gick upp tidigt följande dag och prästerna tog HERRENS ark. De sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför HERRENS ark och blåste i sina horn. Den beväpnade styrkan gick framför dem och eftertruppen kom efter HERRENS ark, medan man hela tiden blåste i hornen. De gick en gång runt staden på den andra dagen och vände sedan tillbaka. Så höll de på i sex dagar. I gryningen den sjunde dagen började de sin vandring som vanligt, men nu gick de runt staden sju gånger. Under det sjunde varvet blåste prästerna en lång utdragen ton i hornen, och Josua sa till folket: ”Ropa nu högt, för HERREN har gett er staden! Förinta staden och allt som finns där, det ska vigas åt HERREN, men låt den prostituerade Rachav och dem som finns i hennes hus leva, för hon skyddade våra spioner. Ni ska hålla er borta från det som är vigt åt förintelse, så att ni inte viger något åt förintelse och tar av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över det. Allt silver och guld och sådant som är gjort av koppar eller järn ska avskiljas åt HERREN och läggas i hans skattkammare.” När den långa tonen från vädurshornen ljöd, ropade folket så mycket de orkade. Då rasade murarna, och folket trängde in i staden och intog den. De vigde allt levande åt förintelse, kvinnor och män, unga och gamla, oxar, får och åsnor, och slog dem med svärd. Josua sa till de båda männen som varit i landet och spionerat: ”Gå till den prostituerade kvinnans hus och för ut henne och hennes närmaste, så som ni med ed lovat henne!” De unga männen, spionerna, gick och förde ut Rachav och hennes föräldrar och bröder och andra släktingar. Man förde hela hennes släkt till en plats utanför Israels läger. Efter det brände de hela staden och allt som fanns där, men silvret och guldet och allt av järn och koppar fördes till skattkammaren i HERRENS hus. Rachav, den prostituerade kvinnan med hennes familj och släkt, räddades av Josua, eftersom hon gömde spionerna som Josua hade sänt till Jeriko. Hon fick bo bland israeliterna och där bor hennes ättlingar än idag. Vid den tiden uttalade Josua en ed: ”Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund, ska det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, ska det kosta honom hans yngste son.” HERREN var med Josua och hans namn blev berömt vida omkring. Men israeliterna var otrogna och förgrep sig på det som var vigt åt förintelse. Akan, son till Karmi, sonson till Savdi och sonsons son till Serach av Judas stam, behöll en del av det för sig själv och därför blev HERREN vred på Israels folk. Strax efter det att Jeriko hade fallit sände Josua några av sina män som spioner till staden Aj som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Så gick männen dit och spionerade. När de kom tillbaka, rapporterade de till Josua: ”Det är en liten stad och det behövs nog inte mer än 2 000 eller 3 000 man för att utplåna den. Det är ingen idé att hela folket beger sig dit. Det är inte så många som bor där.” Man skickade då iväg omkring 3 000 soldater, men de tvingades fly för ajiterna. Trettiosex israeliter dödades under anfallet och ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem. Folket blev fullkomligt skräckslaget. Josua och de äldste i Israel rev sönder sina kläder och föll ner framför HERRENS ark och låg där med jord på sina huvuden ända till kvällen. Josua ropade: ”Varför förde du detta folk över Jordan, HERRE, om du nu ska låta amoréerna döda oss? Varför nöjde vi oss inte med att stanna kvar på andra sidan Jordan? Vad ska jag säga nu, HERRE, när israeliterna har flytt för sina fiender? När kanaanéerna och alla andra som bor här runt omkring får höra talas om detta, kommer de att omringa oss och utplåna vårt namn från jorden. Hur ska det då gå med ditt anseende?” Men HERREN sa till Josua: ”Res dig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot jorden? Israel har syndat och brutit det förbund jag befallde dem att hålla. De har tagit det som var vigt åt förintelse. De har stulit, ljugit och gömt det stulna bytet bland sina tillhörigheter. Det är anledningen till att israeliterna inte kan stå emot sina fiender utan tvingas fly, för de är själva vigda åt förintelse. Jag kommer inte att vara med er längre, om ni inte förstör det som är vigt åt förintelse. Res dig nu upp, helga folket och säg: ’Helga er till i morgon, för HERREN, Israels Gud, säger att någon har stulit av det som är vigt åt förintelse och att ni inte kan besegra era fiender förrän ni gjort er av med det. Imorgon ska ni komma fram inför HERREN, stam för stam, och HERREN ska genom lottkastning peka ut en stam som sedan ska träda fram, släkt för släkt, och HERREN ska peka ut en släkt som ska komma fram, familj för familj, och sedan ska varje medlem av den familjen komma fram, en och en. Den som då pekas ut och som har det som är vigt åt förintelse, ska brännas upp i eld tillsammans med sina ägodelar, eftersom han brutit mot HERRENS förbund och gjort en skamlig gärning i Israel.’ ” Tidigt nästa morgon förde Josua fram de olika stammarna i Israel inför HERREN och Judas stam blev utpekad. Sedan förde han fram de olika släkterna i den stammen och då var det Serachs släkt som utpekades. När sedan de olika familjerna i den släkten fördes fram utpekades Savdis familj. Hans familjemedlemmar fick då gå fram, en efter en, och då utpekades Akan, Karmis son, Savdis sonson och Serachs sonsons son av Judas stam. ”Min son”, sa Josua till honom. ”Ge nu ära åt HERREN, Israels Gud, och bekänn inför honom! Tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting.” Akan svarade: ”Jag erkänner. Det är jag som har syndat mot HERREN, Israels Gud. Det här har jag gjort: Jag fick se en vacker mantel, importerad från Babylonien, tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar. Jag ville så gärna ha det där, så jag tog det och grävde ner det under mitt tält. Silvret ligger längst ner.” Josua skickade då iväg några män som skyndade sig till tältet och hittade alltsammans där med silvret underst. De bar med sig bytet till Josua och lade ner det inför HERREN. Sedan tog Josua och allt folket Akan, Serachs son, silvret, manteln, guldet, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, tältet och allt han ägde och förde alltsammans ner till Akordalen, Olycksdalen. ”Varför drog du olycka över oss?” sa Josua till Akan. ”Nu ska HERREN låta olycka komma över dig.” Alla israeliterna stenade sedan Akan och brände alltsammans. Man begravde dem under ett stenröse som finns kvar än idag. Därefter upphörde HERRENS vrede mot folket. Platsen fick efter denna händelse namnet Akorsdalen som den fortfarande heter. ”Du ska inte vara rädd eller modlös”, sa HERREN till Josua. ”Samla nu hela armén och gå till Aj! Jag kommer att ge kungen, hans folk, stad och land i ditt våld. Du ska göra med Aj och dess kung på samma sätt som du gjorde med Jeriko och kungen där, men den här gången får ni ta byte åt er själva, boskap och annat. Lägg er i bakhåll på andra sidan staden.” Josua gav sig med allt krigsfolket iväg mot Aj. Han valde ut 30 000 av sina modigaste soldater som han skickade ut om natten. Han befallde dem att lägga sig i bakhåll på andra sidan staden inte långt därifrån och hålla sig beredda. Han sa: ”Jag och de som är med mig rycker fram mot staden och då kommer männen i Aj att ge sig ut för att strida precis som de gjorde förra gången. Då flyr vi och på så sätt lurar vi dem att lämna staden, för de kommer att tänka: ’De flyr igen precis som förra gången!’ Men då ska ni rusa fram från ert bakhåll och inta staden, för HERREN, er Gud, ska ge er den. När ni intagit staden, sätt eld på den som HERREN har befallt. Verkställ nu min order!” Då skickade Josua iväg dem och de lade sig i bakhåll mellan Betel och Aj, väster om Aj, men Josua stannade bland folket under natten. Tidigt morgonen därpå mönstrade Josua sina trupper och begav sig iväg framför folket mot Aj tillsammans med de äldste i Israel. Hela styrkan som var med honom närmade sig staden och slog läger norr om Aj med dalen mellan dem och staden. Josua lät ungefär 5 000 man lägga sig i bakhåll väster om staden mellan Betel och Aj. Folket intog ställning, både lägret i norr och truppen väster om staden. Själv stannade han kvar i dalen över natten. När kungen i Aj fick se det, gick han och hans män tidigt på morgonen snabbt till anfall mot Israel på en plats mot öknen, för han visste inte att det fanns män som låg i bakhåll på andra sidan staden. Josua och israeliterna flydde bort mot öknen och alla soldater i staden fick order om att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades så ut ur staden. Det fanns inte en enda soldat kvar i Aj eller Betel, för de förföljde israeliterna och staden lämnades så vidöppen. Då sa HERREN till Josua: ”Räck ut ditt spjut mot Aj, för jag ska ge dig staden!” Josua räckte ut sitt spjut mot staden och då männen som låg i bakhåll såg denna signal, rusade de upp och in i staden och tände eld på den. När männen från Aj vände sig om, fick de se rök bolma upp från staden och de hade ingenstans att ta vägen, för de flyende israeliterna vände nu om mot sina förföljare och gick till anfall mot dem. Josua och israeliterna hade nämligen också sett rök stiga upp från staden och att de män som legat i bakhåll var där. Dessa män kom nu ut från staden och började anfalla männen från Aj, som på så sätt hamnade i en fälla med israeliter på bägge sidorna och allesammans dödades. Inte en enda kom undan eller lyckades fly. Kungen däremot togs till fånga levande och fördes fram inför Josua. När israeliterna hade dödat alla som fanns utanför staden, på fältet, i öknen dit de förföljt dem, vände de tillbaka och dödade dem som ännu fanns kvar i staden. Hela Ajs befolkning, 12 000 personer, utplånades den dagen. Josua höll nämligen sitt spjut riktat mot Aj, tills den siste av dem som bodde där hade vigts åt förintelse. Boskapen och bytet behöll israeliterna för sig själva, så som HERREN hade sagt till Josua. Josua brände ner staden och gjorde den slutgiltigt till en ruinhög. Än idag ligger staden i ruiner. Josua hängde upp kungen i Aj på en påle och lät honom hänga där till kvällen. Vid solnedgången befallde han att kroppen skulle tas ner och man slängde den framför stadsporten och kastade ett stenröse över den vilket finns där än idag. Josua byggde ett altare åt HERREN, Israels Gud, på berget Eval, så som Mose hade befallt israeliterna och enligt de instruktioner som finns i Moses lagbok, ett altare av stenar som varken var tillhuggna eller bearbetade med verktyg av järn. De offrade där brännoffer och gemenskapsoffer till HERREN och Josua ristade inför israeliterna in i stenarna en avskrift av den lag som Mose skrivit. Allt folket i Israel, tillsammans med de äldste, ledarna och domarna och även främlingar, stod på båda sidor om HERRENS förbundsark inför dess bärare, de levitiska prästerna. Den ena hälften vände sig mot berget Gerisim och den andra mot Eval. Allt gjordes enligt de befallningar som HERRENS tjänare Mose långt tidigare hade gett dem för tillfällen då Israel skulle välsignas. Josua läste sedan upp hela lagen för folket med välsignelser och förbannelser, allt det som Mose hade skrivit i lagboken. Varje befallning som Mose hade gett läste Josua upp inför hela den israelitiska församlingen, inklusive kvinnor och barn och de främlingar som bodde bland dem. När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel. Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!” ”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?” ”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om HERRENS, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.” Männen tog då av deras mat och brydde sig inte om att fråga HERREN. Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed. Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar till Israel. Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför HERREN, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför HERREN att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer HERRENS vrede över oss.” De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem. Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.” ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att HERREN, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.” Josua tillät inte israeliterna att döda dem, utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid HERRENS altare på den plats HERREN skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift. När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon. ”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.” Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon. Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.” Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. ”Var inte rädd för dem”, sa HERREN till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.” Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. HERREN lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät HERREN en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd. Den dagen då HERREN överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till HERREN inför alla israeliterna: ”Låt solen stå stilla över Givon och månen stanna i Ajalons dal!” Då stod solen och månen stilla tills man hade hämnats fiendehärarna. Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”. Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att HERREN svarat på en mans bön på det viset. Det var HERREN som stred för Israel den dagen. Sedan återvände Josua och Israels armé till lägret i Gilgal. Då hade de fem kungarna flytt och gömde sig i en grotta vid Mackeda. När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna gömda i grottan i Mackeda, befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit. De övriga fick inte stanna utan skulle förfölja fienden och angripa dem bakifrån och inte låta dem komma tillbaka till sina städer, för HERREN, deras Gud, skulle ge dem i deras våld. Josua och Israels armé fortsatte att slå ner fienden och gjorde fullständigt slut på dem, med undantag av det lilla fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer. Sedan återvände hela armén till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israel. Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna till honom. Så förde de ut de fem kungarna till honom från grottan, kungarna i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. När de förts ut till Josua, sammankallade han hela Israel och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar. De gjorde så. ”Var inte rädda och tappa inte modet”, sa Josua till sina män. ”Var starka och modiga, för så här kommer HERREN att göra med alla era fiender!” Med de orden slog Josua ihjäl de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar där de fick hänga tills det blev kväll. Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse som fortfarande finns kvar. Samma dag intog Josua Mackeda och vigde kungen, alla invånare och allt levande som fanns där åt förintelse. Ingen i staden kom levande undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko. Därefter tågade Josua och alla israeliterna med honom från Mackeda mot Livna och anföll det. HERREN gav också den staden och dess kung i Israels våld. Josua dödade invånarna och allt levande med svärd och lät ingen komma undan. Med dess kung gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko. Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, där de belägrade och anföll staden. HERREN gav också Lakish i Israels hand, så att Josua kunde inta staden på andra dagen och invånarna och allt levande dödades med svärd här på samma sätt som i Livna. Under anfallet mot Lakish hade kung Horam från Geser kommit för att hjälpa till, men Josua dödade också honom och slog hela hans armé. Ingen kom undan. Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna vidare till Eglon, som de belägrade och anföll. Den staden intog de redan första dagen och, alldeles som i Lakish, vigde de alla invånarna åt förintelse. Sedan lämnade Josua och israeliterna Eglon, fortsatte till Hebron som de anföll, intog det och alla dess underlydande städer och dödade kungen och hela befolkningen. Han lät ingen komma undan utan gjorde som han gjort i Eglon, vigde Hebron med allt levande där åt förintelse. Därefter återvände Josua och israeliterna till Devir och intog det, såväl som de underlydande städerna runtomkring, och allt folk vigdes åt förintelse. Ingen fick komma undan, utan han gjorde med Devir precis som med Hebron och Livna och dess kung. På detta sätt besegrade Josua hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, Negev, Låglandet och på bergssluttningarna. Han vigde alla i hela landet åt förintelse och lät inget levande komma undan, precis som HERREN, Israels Gud, hade gett befallning om. Josua intog hela landet från Kadesh Barnea till Gaza och hela Goshenområdet ända till Givon. Alla dessa kungar och länder intog Josua på en gång, för HERREN, Israels Gud, stred för sitt folk. Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal. När kung Javin i Hasor fick höra vad som hade hänt, skickade han bud till kung Jovav i Madon, till kungarna i Shimron och Akshaf, och till kungarna i de norra bergsbygderna, i ökentrakterna söder om Kinneret, i Låglandet och i Dors bergstrakter västerut. Han skickade också bud till kanaanéerna, både österut och västerut, till amoréerna, hettiterna, perisséerna, jevuséerna i bergsbygden och hivéerna nedanför Hermon i Mispaområdet. De ryckte ut med sina arméer, en enorm mängd folk som sand på havets strand och med ett enormt antal hästar och vagnar. Alla dessa kungar kom tillsammans och slog läger vid Meroms källor för att strida mot Israel. ”Du ska inte vara rädd för dem”, sa HERREN till Josua. ”Imorgon vid den här tiden kommer de att vara dödade av israeliterna allesammans. Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!” Josua och hans folk anföll dem utan förvarning där vid Meroms källor. HERREN överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till stora Sidon till en plats som kallades Misrefot Majim och vidare till Mispadalen i öster tills det inte fanns en enda överlevande kvar. Josua och hans män gjorde som HERREN gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp deras vagnar. Josua vände sedan tillbaka och intog Hasor och dödade dess kung. Hasor hade en gång varit huvudstad för alla dessa riken. Alla i staden vigdes åt förintelse och dödades med svärd, ingen skonades och hela staden sattes i brand. Josua intog alla kungastäderna och vigde deras kungar och alla deras invånare åt förintelse, precis som Mose, HERRENS tjänare, hade gett befallning om. Men israeliterna brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor som Josua brände ner. Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer behöll israeliterna, men allt folket dödades med svärd, så att ingen överlevde. HERREN hade talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så och Mose hade fört befallningen vidare till Josua som gjorde precis som han blivit tillsagd. Han var mycket noga med att följa alla de befallningar som HERREN hade gett Mose. Josua erövrade alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela Goshenområdet, Låglandet och Jordandalen och även Israels bergsbygd och dess lågland, från berget Halak som höjer sig mot Seir ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua tillfångatog och dödade alla kungarna i dessa områden. Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar. Ingen stad fick sluta fred med Israel med undantag av hivéerna i Givon. Alla de övriga intogs med strid. HERREN förhärdade deras hjärtan, så att de gav sig i strid med Israel, för att israeliterna skulle förinta och utplåna dem utan att visa nåd, så som HERREN hade befallt Mose. Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Devir, Anav, i hela Judas bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han vigde dem alla och deras städer åt förintelse. Ingen av dem blev kvar i israeliternas land med undantag för några få som fortfarande fanns kvar i Gaza, Gat och Ashdod. Josua intog alltså hela landet, precis som HERREN hade sagt till Mose och han gav det åt Israels folk som egendom och det delades mellan stammarna. Nu fick landet äntligen fred. Här följer en förteckning över de kungar som Israel besegrade öster om Jordan och vars områden de intog från dalen vid floden Arnon till berget Hermon och hela östra Jordandalen: Amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och vars kungarike sträckte sig från Aroer vid floden Arnons strand och från mitten av floddalen till floden Jabbok som är gräns mot Ammon. Detta omfattar hälften av Gilead. Sichon kontrollerade också östra Jordandalen till östra stranden av Gennesaretsjön och östra sidan av Döda havet mot Bet Hajshimot och söderut till sluttningarna upp mot bergsområdet Pisga. Kung Og i Bashan, den siste av rafaéerna, bodde i Ashtarot och Edrei. Han regerade över Hermons bergsbygd, över Salka och hela Bashan till gränsen av geshuréernas och maakatéernas områden i väster och över hälften av Gilead fram till Sichons, kungen i Heshbons område. Mose, HERRENS tjänare, och israeliterna hade besegrat dessa folk och Mose, HERRENS tjänare, gav landet till Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam. Här följer en förteckning över de kungar i landet som Josua och israeliterna besegrade på västra sidan om Jordan, det land som låg mellan Baal-Gad i Libanondalen och berget Halak som reser sig mot Seir och som Josua gav som egendom till stammarna i Israel: bergsbygden, Låglandet, Jordandalen, bergssluttningarna, öknen och Negev de områden som tillhörde hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna: kungen i Jeriko, kungen i Aj nära Betel, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish, kungen i Eglon, kungen i Geser, kungen i Devir, kungen i Geder, kungen i Horma, kungen i Arad, kungen i Livna, kungen i Adullam, kungen i Mackeda, kungen i Betel, kungen i Tappuach, kungen i Hefer, kungen i Afek, kungen i Sharon, kungen i Madon, kungen i Hasor, kungen i Shimron-Meron, kungen i Akshaf, kungen i Tanak, kungen i Megiddo, kungen i Kedesh, kungen i Jokneam vid Karmel, kungen i Dor i Dors bergsbygd, kungen i Gojim vid Gilgal och kungen i Tirsa. Tillsammans var de trettioen kungar. Josua var nu en mycket gammal man och HERREN sa till honom: ”Du har nu blivit gammal och fortfarande återstår en stor del av landet att erövra. Det som återstår är filistéernas alla landområden och allt geshureiskt land från Shichor öster om Egypten och Ekrons område i norr som räknas som kanaaneiskt land, det som filistéernas fem hövdingar regerar över, nämligen Gaza, Ashdod, Ashkelon, Gat och Ekron. Även avvéernas område hör dit i söder och allt kanaaneiskt land från Meara som tillhör sidonierna och ända till Afek till amoréernas område, gevaléernas land och hela Libanontrakten från Baal-Gad nedanför berget Hermon till Levo-Hamat. Hela bergsbygdens invånare från Libanon till Misrefot Majim med sidoniernas områden ska jag driva bort för israeliternas skull, så lotta ut landet som egendom åt Israel, precis som jag befallt dig. Dela nu ut landet som egendom åt de nio stammarna och den ena hälften av Manasses stam.” Den andra hälften av Manasses stam och Rubens och Gads stammar hade redan slagit sig ner i sina områden på östra sidan av Jordan, för Mose, HERRENS tjänare, hade gett dem detta område. Det sträckte sig från Aroer vid floden Arnon med staden i dalen inräknad och över Medevaslätten till Divon. Det omfattade också alla de städer som tillhört amoréernas kung Sichon som regerade i Heshbon och sträckte sig ända bort till ammoniternas område. Vidare hörde Gilead och geshuréernas och maakatéernas område dit samt hela Hermons bergsbygd och hela Bashan fram till Salka och dessutom det område som tillhört kung Og i Bashan som regerade i Ashtarot och Edrei. Han var bland de sista av rafaéerna vilka Mose hade slagit och drivit bort. Men Israels folk drev inte bort geshuréerna och maakatéerna som än idag bor kvar bland israeliterna. Han gav dock inte Levis stam något landområde. De fick istället de eldoffer som frambars inför HERREN, Israels Gud, enligt hans löfte till dem. Mose hade tilldelat Rubens stam följande område, efter deras släkter. Det sträckte sig från Aroer vid floden Arnon med staden i dalen inräknad och över Medevaslätten till Heshbon och de andra städerna på slätten, Divon, Bamot Baal, Bet Baal Meon, Jahas, Kedemot, Mefaat, Kirjatajim, Sivma, Seret Hashachar på berget i dalen, Bet Pegor samt Pisgas sluttningar och Bet Hajshimot och också de övriga städerna på slätten, hela riket som tillhört den amoreiske kungen Sichon som hade bott i Heshbon och besegrats av Mose tillsammans med de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva, Sichons furstar, som bodde i landet. Israels folk hade också dödat spåmannen Bileam, Beors son. Floden Jordan utgjorde gräns för Rubens stam. Detta var rubeniternas egendom, efter deras släkter, med städer och byar. Mose gav landområden också till Gads stam, efter deras släkter. Området omfattade Jaser och alla städer i Gilead och hälften av ammoniternas land ända till Aroer i närheten av Rabba. Det sträckte sig också från Heshbon ända till Ramat Hammispa och Betonim och från Machanajim ända till Lo Devars område. I dalen fick de Bet Haram, Bet Nimra, Suckot, Safon, resten av landet som tillhört kung Sichon i Heshbon. Floden Jordan utgjorde gränsen upp till änden av Gennesaretsjön till flodens östra sida. Detta var gaditernas egendom, efter deras släkter, med städer och byar. Mose hade gett följande område till den ena hälften av Manasses stam, efter dess släkter. Deras område sträckte sig norrut från Machanajim och omfattade hela Bashan, kung Ogs tidigare kungadöme, och alla Jairs sextio städer i Bashan. Hälften av Gilead med kung Ogs huvudstäder Ashtarot och Edrei gavs åt ena hälften av ättlingarna till Makir, Manasses son, efter deras släkter. På detta sätt delade Mose landet öster om Jordan på Moabs hedar mitt emot Jeriko. Men Mose hade inte tilldelat Levis stam något område, för HERREN, Israels Gud, var deras egendom, så som han hade lovat dem. Detta är de områden som israeliterna fick som egendom i Kanaans land och som prästen Elasar, Josua och ledarna för de olika stammarna tilldelade dem genom lottning som arvedel åt de nio och en halv stammarna, så som HERREN hade befallt genom Mose. Mose hade redan gett landområden åt de 2,5 stammarna på östra sidan Jordan. Åt leviterna gav han inget landområde bland dem. Josefs stam hade blivit två separata stammar, nämligen Manasses och Efraims, och leviterna fick inte något land alls, förutom städerna som de skulle bo i och de kringliggande betesmarkerna för deras boskap. Israeliterna delade landet, så som HERREN hade befallt Mose. Under ledning av kenisséen Kalev, Jefunnes son, kom en delegation från Judas stam till Josua i Gilgal. ”Du vet ju vad HERREN sa till gudsmannen Mose om dig och mig när vi var vid Kadesh Barnea”, sa Kalev till Josua. ”Då var jag fyrtio år och Mose HERRENS tjänare hade sänt mig från Kadesh Barnea för att spionera på Kanaans land. Jag rapporterade vad jag ansåg vara sanning, men våra bröder som var med oss skrämde folket så att de inte vågade gå in i landet. Eftersom jag hade följt HERREN, min Gud, troget, svor Mose då denna ed: ’Den del av landet som du just har besökt ska tillhöra dig och dina efterkommande för all framtid eftersom du varit HERREN, min Gud, trogen.’ Som du ser har HERREN låtit mig leva, som han lovade för de fyrtiofem år som gått sedan HERREN gav Mose det löftet och medan Israel vandrade omkring i öknen, och idag är jag åttiofem år. Jag är lika stark nu som jag var då Mose skickade oss ut på detta uppdrag och jag kan fortfarande strida lika bra. Ge mig nu bergsbygden som HERREN lovade mig! Du hörde själv talas om anakiterna som bor där i befästa städer, men om HERREN är med mig, ska jag driva ut dem ur landet som han lovade.” Josua välsignade då kenisséen Kalev, Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom, därför att han hade troget följt HERREN, Israels Gud, och därför är Hebron fortfarande hans egendom. Tidigare hade Hebron kallats Kirjat-Arba efter en stor hjälte bland anakiterna. I landet rådde sedan fred. Judas stam fick sin del, efter sina släkter, söderut intill Edoms gräns och öknen Sin. Denna gräns började vid södra viken av Döda havet och gick utmed södra sidan av Skorpionhöjden och vidare in i öknen Sin till Hesron söder om Kadesh Barnea, sedan upp till Addar och därefter mot Karka och Asmon, tills den slutligen nådde Egyptens bäck och följde den till Medelhavet. Detta är deras sydgräns. Den östra gränsen sträckte sig utmed Döda havet till floden Jordans utlopp. Den norra gränsen började vid viken där Jordan rinner ut i Döda havet, sträckte sig därifrån upp mot Bet-Hogla och fortsatte norr om Bet Haarava till Bohans, Rubens sons, sten. Därifrån gick gränsen upp till Devir från Akors dal i nordlig riktning mot Gelilot som ligger mitt emot Adummimshöjden söder om bäcken. Gränsen gick sedan fram till Shemeshkällan ut till Rogelkällan och fortsatte upp mot Hinnoms sons dal söder om Jevus höjd där Jerusalem ligger. Därefter gick gränsen upp till toppen av det berg som ligger ovanför Hinnoms dal i norra delen av Refaimdalen. Därifrån drogs gränsen från toppen av berget fram till Neftoachkällan och vidare till städerna i Efrons bergsbygd, innan den vände mot Baala vilket är ett annat namn för Kirjat-Jearim. Från Baala gick gränsen västerut mot Seirs bergsbygd och fram till Jearims bergshöjd, dvs. Kesalon, och vidare ner till Bet Shemesh förbi Timna till Ekrons norra sluttning där den böjde sig mot Shickeron och berget Baala, passerade Javneel och slutade vid Medelhavet. Detta var Judas släkters gränser. Josua gav en del av Judas område åt Kalev, Jefunnes son, som HERREN hade befallt och han fick därför staden Kirjat-Arba, som fått sitt namn efter Anaks stamfar Arba men som också kallades Hebron. Kalev fördrev Anaks tre ättlingar Sheshaj, Achiman och Talmaj och därifrån tågade han mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer. Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” Otniel, son till Kalevs bror Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av från sin åsna frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?” Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev, men ge mig några vattenkällor också!” Då gav Kalev henne de övre och nedre källorna. Judas stam fick, efter sina släkter, följande område: De städer och byar som låg utmed gränsen mot Edom i Negev, nämligen Kavseel, Eder, Jagur, Kina, Dimona, Adada, Kedesh, Hasor, Jitnan, Sif, Telem, Bealot, Hasor Hadatta, Keriot Hesron dvs. Hasor, Amam, Shema, Molada, Hasar Gadda, Heshmon, Bet Pelet, Hasar Shual, Beer Sheva med kringliggande byar, Baala, Ijim, Esem, Eltolad, Kesil, Horma, Siklag, Madmanna, Sansanna, Levaot, Shilchim, Ajin och Rimmon. Tillsammans var detta tjugonio städer med kringliggande byar. I Låglandet: Eshtaol, Sora, Ashna, Sanoach och En-Gannim, Tappuach och Enam, Jarmut och Adullam, Soko och Aseka, Shaarajim, Aditajim, Gedera och Gederotajim. Tillsammans var detta fjorton städer med kringliggande byar. Vidare: Senan, Hadasha, Migdal-Gad, Dilan, Mispa, Jokteel, Lakish, Boskat, Eglon, Kabbon, Lachmas, Kitlish, Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda, sexton städer med kringliggande byar, Livna, Eter, Ashan, Jefta, Ashna, Nesiv, Keila, Aksiv och Maresha, nio städer med kringliggande byar och Ekrons alla städer och byar, från Ekron västerut och städerna med kringliggande byar nära Ashdod mot Ashdod med kringliggande byar och till Gaza med dess byar ända fram till Egyptens bäck och Medelhavet. I bergsbygden: Shamir, Jattir, Soko, Danna, Kirjat-Sanna, dvs. Devir, Anav, Eshtemoa, Anim, Goshen, Holon och Gilo, elva städer med kringliggande byar, Arav, Duma, Eshan, Janum, Bet-Tappuach, Afeka, Humta, Kirjat-Arba dvs. Hebron, Sior, nio städer med kringliggande byar, Maon, Karmel, Sif, Jutta, Jisreel, Jokdeam, Sanoach, Kain, Giva, Timna, tio städer med omgivande orter, Halchul, Bet-Sur, Gedor, Maarat, Bet-Anot, Eltekon, sex städer med kringliggande byar, Kirjat-Baal, dvs. Kirjat-Jearim, Rabba, två städer med kringliggande byar. I öknen: Bet Haarava, Middin, Sekaka, Nivshan, Ir-Hammelach och Levo-Hamat, sex städer med kringliggande byar. Men Judas stam kunde inte driva ut jevuséerna som bodde i staden Jerusalem och därför bor jevuséerna bland Judas folk i Jerusalem än idag. Josefs ättlingar fick ett område från floden Jordan vid Jeriko öster om Jerikos vatten genom öknen och från Jeriko upp genom bergsbygden till Betel. Från Betel gick gränsen mot Lus och sedan till Atarot i arkéernas område. Därefter gick den västerut ner till jafletéernas område ända ner till Nedre Bet-Horons område, sedan till Geser och vidare ut mot Medelhavet. Detta fick Josefs söner Manasse och Efraim till sin egendom. Detta område fick Efraims ättlingar, efter sina släkter: Gränsen för Efraims område gick i öster från Atarot Addar till Övre Bet Horon. Därifrån gick den ut mot Medelhavet. Från Mikmetat i norr fortsatte den sedan förbi Taanat Shilo och vidare österut till Janoach. Från Janoach gick den ner till Atarot och Naara, nuddade Jeriko och gick ut vid Jordan. Från Tappuach gick gränsen västerut och följde Kanabäcken till Medelhavet. Detta är området som Efraims stam fick efter sina släkter. Efraim fick också en del av de städer som låg inom det område som tillhörde Manasses stam. Men efraimiterna drev inte bort de kanaanéer som bodde i Geser och därför bor de kvar bland efraimiterna än idag och utför tvångsarbete. Manasses område var detta: Manasse var Josefs äldste son. Manasses förstfödde son Makir, som var far till Gilead, hade redan fått Gileads land och Bashan, för han var en stridsman. Också övriga manassiter, Aviesers, Heleks, Asriels, Shekems, Hefers och Shemidas familjer, gavs områden efter deras släkter. Dessa var Manasses, Josefs sons manliga ättlingar, släkt för släkt. Men Hefers son Selofchad, sonson till Gilead, sonsons son till Makir och sonsons sonson till Manasse, hade inte några söner. Han hade bara döttrar som hette Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. Dessa gick till prästen Elasar och till Josua och de övriga ledarna och sa: ”HERREN sa till Mose att vi skulle få områden så som männen i vår stam.” Då gav man dem, så som HERREN hade befallt, områden på samma sätt som åt deras manliga släktingar. Åt Manasse gavs tio landområden, förutom Gileads och Bashans områden på andra sidan Jordan, för Manasses döttrar fick områden bland hans söner. De övriga manassiterna fick Gilead. Manasses stams gräns sträckte sig från Asher fram till Mikmetat som ligger öster om Shekem. Därifrån gick gränsen söderut mot dem som bor vid Tappuachkällan. Tappuachområdet tillhörde Manasse men själva Tappuach, på gränsen till Manasses land, tillhörde Efraims stam. Från Tappuach sträckte sig gränsen vidare ner till Kanabäcken. Söder om bäcken låg städer som tillhörde Efraims stam, fastän de var belägna inom Manasses område. Manasses gräns gick vidare norr om bäcken till havet. Landet i söder tillhörde Efraim och i norr Manasse. I väster var Medelhavet gräns för Manasses område. I norr gränsade det till Ashers område och i öster till Isaskars område. Manasses stam fick också följande städer som låg på Isaskars och Ashers områden: Bet-Shean, Jivleam, Dor, En-Dor, Tanak och Megiddo med deras respektive kringliggande byar. Men eftersom Manasses ättlingar inte kunde fördriva folket som bodde i dessa städer, kom kanaanéerna att bo kvar där. När Israels folk senare blev starkare, fick kanaanéerna utföra tvångsarbete, men de drevs inte bort. Josefs ättlingar kom till Josua och frågade: ”Varför har du bara gett oss en enda del av landet när vi nu är ett så talrikt folk och HERREN har välsignat oss hittills?” ”Om ni är så talrika och bergsbygden i Efraim inte räcker till för er, kan ni röja i skogsområdet där perisséerna och rafaéerna bor”, svarade Josua. ”Bergsbygden räcker inte till för oss”, sa Josefs stammar, ”och kanaanéerna på slätten runt Bet-Shean med dess lydstäder och i Jisreels dal har stridsvagnar av järn.” Josua svarade då Josefs ättlingar, Efraim och Manasse: ”Ni är ett talrikt och mäktigt folk och ni ska inte bara få ett område. Ni ska få ett bergsområde till där det växer skog. Röj det, så blir det ert ända till dess bortre gränser. Driv ut kanaanéerna, även om de är starka och har stridsvagnar av järn.” Israels hela menighet samlades i Shilo och satte upp uppenbarelsetältet. De hade nu kontroll över hela landet, men sju av stammarna hade ännu inte fått sin landegendom. Då frågade Josua: ”Hur länge tänker ni vänta innan ni intar det land som HERREN, era förfäders Gud, har gett er? Utse tre män från varje stam, så ska jag skicka iväg dem för att utforska landet och göra en beskrivning av de olika områdena och sedan komma till mig. Männen får dela upp landet i sju delar. Juda ska vara kvar i sitt område i söder och likadant Josef i sitt område i norr. När ni gjort en beskrivning över de sju delarna av landet, ska ni komma till mig och sedan ska jag kasta lott för er inför HERREN, vår Gud. Leviterna ska inte ha något område som ni andra, för deras del är att vara HERRENS präster. Gads och Rubens stammar och ena halvan av Manasses stam har redan fått sina områden på östra sidan av Jordan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav dem.” Männen gav sig alltså iväg och Josua befallde dem att kartlägga landet. Han sa: ”Vandra igenom landet, gör en beskrivning av det och kom tillbaka till mig, så ska jag kasta lott för er inför HERREN i Shilo.” Männen gick och vandrade igenom landet och beskrev de sju delarna i en bok och antecknade alla städerna i de olika områdena. Sedan återvände de till Josua i lägret vid Shilo. Josua kastade sedan lott för dem i Shilo och fördelade landet åt de olika stammarna, så att de alla fick sin del. Det landområde som lotten tilldelade Benjamins stam, med alla dess släkter, låg mellan de områden som Judas och Josefs stammar tidigare fått. Den norra gränslinjen började vid floden Jordan och gick vid bergssluttningen norr om Jeriko. Sedan fortsatte den västerut genom bergsbygden och öknen vid Bet Aven. Därifrån gick gränsen söder om Lus vid den södra bergssluttningen, dvs. Betel, och fortsatte ner till Atarot Addar nära berget som ligger söder om Nedre Bet Horon. Där svängde gränslinjen på västsidan mot söder, passerade berget vid Bet Horon och slutade vid Kirjat-Baal, dvs. Kirjat-Jearim, en av Judas stams städer. Detta var den västra sidan. Den södra gränsen sträckte sig från Kirjat-Jearims utkant till Neftoachkällan och ner till bergsfoten vid Hinnoms sons dal norrut i Refaimdalen. Därifrån fortsatte den tvärs igenom Hinnoms dal och gick söder om bergssluttningen där jevuséerna bodde och fortsatte ner till Rogelkällan. Därifrån gick gränslinjen mot nordost till Shemeshkällan och vidare till Gelilot som ligger mitt emot Adummimshöjden. Därefter gick den ner till Bohans, Rubens sons, sten, vidare utmed norra kanten av Bet Haarava ner i dalen och förbi Bet-Hoglas höjd i norr för att sluta vid Döda havets norra vik som utgör södra änden av floden Jordan. Detta var sydgränsen. I öster utgjordes gränsen av floden Jordan. Detta var benjaminiternas områden med deras gränser. Följande städer ingick också i det land som Benjamins stam fick, efter sina släkter: Jeriko, Bet-Hogla, Emek Kesis, Bet Haarava, Semarajim, Betel, Avvim, Para, Ofra, Kefar Haammoni, Ofni och Geva, tolv städer med kringliggande byar, Givon, Rama, Beerot, Mispa, Kefira, Mosa, Rekem, Jirpeel, Tarala, Sela, Elef, Jevus, dvs. Jerusalem, Giva och Kirjat-Jearim, fjorton städer med kringliggande byar. Detta är benjaminiternas områden, efter deras släkter. Nästa stam som fick ett landområde genom lottkastning var Simons stam, med alla dess släkter. Deras område låg inom Judas stams område. De fick som sin egendom Beer Sheva, Shema, Molada, Hasar Shual, Bala, Esem, Eltolad, Betul, Horma, Siklag, Bet-Hammarkavot, Hasar Susa, Bet Levaot och Sharuchen, tretton städer med kringliggande byar, Ajin, Rimmon, Eter och Ashan, fyra städer med kringliggande byar. De fick också alla byarna kring städerna så långt som till Baalat Beer, också känt som Ramot i Negev. Detta är de områden som tillföll simoniterna, efter deras släkter. Simons stams egendom kom alltså från det som tidigare hade getts till Juda, för Judas område var för stort för dem och därför tilldelades simoniterna område inne på deras område. Den tredje stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Sebulon, med alla dess släkter. Deras område sträckte sig ända till Sarid. Därifrån svängde gränsen västerut och gick nära Marala och Dabbeshet tills den nådde bäcken nära Jokneam. I andra riktningen gick gränslinjen österut till Kislot Tabors gräns och därifrån till Daverat och Jafia. Sedan fortsatte den österut, förbi Gat Hefer och Et Kasin och Rimmon i riktning mot Nea. I norr böjde sig gränslinjen förbi Hannaton och sedan ut till Jefta-Els dal. De fick också Kattat, Nahalal, Shimron, Jidala och Betlehem, tolv städer med kringliggande byar. Detta var sebuloniternas område efter deras släkter, med kringliggande byar. Den fjärde stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Isaskar, med alla dess släkter. Deras område omfattade Jisreel, Kesulot, Shunem, Hafarajim, Shion, Anacharat, Rabbit, Kishjon, Eves, Remet, En-Gannim, En Hadda och Bet Passes. Gränsen gick fram till Tabor, Shachasima och Bet Shemesh fram till Jordan. Tillsammans var det sexton städer med kringliggande byar. Detta är Isaskars stams område, efter deras släkter, städerna med kringliggande byar. Den femte stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Asher, med alla dess släkter. Området innefattade Helkat, Hali, Beten, Akshaf, Alammelek, Amad och Mishal. I väster gick gränsen till Karmel och Shichor Livnat, svängde österut mot Bet-Dagon och gick så långt som till Sebulon och Jefta-Els dal och därefter till Bet Haemek och Negiel. Sedan gick den till Kavul, Avdon, Rechov, Hammon och Kana och stora Sidon. Efter det svängde gränsen mot Rama och fram till den befästa staden Tyros och kom fram till Medelhavet vid Hosa. Området omfattade också Machalev, Aksiv, Umma, Afek och Rechov, sammanlagt tjugotvå städer med kringliggande byar. Detta är Ashers stams område, efter deras släkter, dessa städer med kringliggande byar. Den sjätte stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Naftalis stam, med alla dess släkter. Deras gränslinje började vid Helef, vid den stora eken i Besaanannim och sträckte sig till Adami Hannekev, Javneel och Lackum och gick sedan ut vid Jordan. Den västra gränslinjen började i närheten av Helef och gick förbi Asnot Tabor, sedan till Hukok och förenades med Sebulons gräns i söder och Ashers i väster och med floden Jordan i öster. De befästa städer som ingick i detta område var Siddim, Ser, Hammat, Rackat, Kinneret, Adama, Rama, Hasor, Kedesh, Edrei, En Hasor, Jiron, Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet Shemesh, nitton städer med kringliggande byar. Detta är Naftalis stams område, efter deras släkter, med städer och kringliggande byar. Den sjunde stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Dan, med alla dess släkter. Området innefattade Sora, Eshtaol, Ir Shemesh, Shaalabbin, Ajalon, Jitla, Elon, Timna, Ekron, Elteke, Gibbeton, Baalat, Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, Me Hajarkon och Harackon med området mittemot Jafo. Men Dans stam fick inte tillräckligt med område och anföll och intog därför Leshem. De dödade folket med svärd och bosatte sig där och de kallade staden för Dan efter sin stamfar. Detta är Dans stams område, efter deras släkter, dessa städer med kringliggande byar. När de avslutat fördelningen av landet efter dess områden, gav folket också ett särskilt landområde till Josua, Nuns son. Som HERREN hade befallt, gav de honom den stad han ville ha, Timnat-Serach i Efraims bergsbygd. Han byggde upp staden och bosatte sig där. Det här var de områden prästen Elasar, Josua Nuns son och ledarna för de olika stammarna i Israel delade ut i Shilo genom lottkastning inför HERREN vid ingången till uppenbarelsetältet. Så fullbordade de fördelningen av landet. HERREN sa till Josua: ”Säg till Israels folk att utse de fristäder som jag gav Mose instruktioner om. Om en person har dödat någon oavsiktligt, ska han kunna fly till någon av dessa städer. De ska tjäna som tillflyktsorter undan blodshämnaren. När någon flyr till en sådan stad, ska han stanna i stadsporten och tala med de äldste i staden om sin sak. Sedan ska de ta emot honom i staden och ge honom en plats där han kan bo. Om blodshämnaren förföljer honom, får han inte utlämnas, eftersom det var en olyckshändelse och inte ett överlagt mord. Mannen som förorsakat olyckan ska bo kvar i fristaden tills han stått inför rätta och tills den överstepräst som var i tjänst när olyckan inträffade, har dött. Sedan är han fri att vända tillbaka till sin egen stad och sitt hem.” De städer som utsågs till fristäder var Kedesh i Galileen i Naftalis bergsbygd, Shekem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, dvs. Hebron, i Judas bergsbygd. På östra sidan av Jordan mitt emot Jeriko utsåg de från Rubens stam Beser i öknen på slätten, från Gads stam Ramot i Gilead och från Manasses stam Golan i Bashan. Dessa fristäder var till både för israeliterna själva och för övriga folk som bodde bland dem. Den som oavsiktligt hade vållat någons död kunde fly dit för att slippa bli dödad av blodshämnaren innan han ställts inför menigheten. Sedan kom ledarna för Levis stam till prästen Elasar och Josua samt de övriga ledarna i Israel. De talade till dem i Shilo i Kanaan: ”HERREN befallde genom Mose att vi leviter skulle få städer att bo i och betesmark för vår boskap.” Då gav israeliterna i enlighet med HERRENS befallning leviterna några av de städer man nyligen intagit och de betesmarker som hörde till dem. Lotten föll först på Kehats släkter. Bland leviterna fick ättlingarna till prästen Aron tretton städer från Judas, Simons och Benjamins stam. De övriga familjerna bland Kehats släkter fick tio städer från de områden som tillhörde Efraims, Dans och halva Manasses stammar. Gershons släkter fick genom lottkastning tretton städer från Isaskars, Ashers och Naftalis stammar och Manasses halva stam i Bashan. Meraris släkter fick tolv städer från Ruben, Gad och Sebulon. Dessa städer med betesmarker gav israeliterna genom lottkastning till leviterna, så som HERREN hade befallt genom Mose. Från Judas och Simons stammar gav man nio städer som uppräknas nedan. Dessa städer gavs åt Arons ättlingar som tillhörde Kehats släkter bland leviterna, för lotten föll på dem först. De fick Kirjat-Arba, dvs. Hebron (Arba var anakiternas stamfar), i Juda bergsbygd med kringliggande betesmarker. Men fälten kring staden och de tillhörande byarna gavs åt Kalev, Jefunnes son. De gav prästen Arons ättlingar Hebron, en fristad för dråpare, med dess betesmarker, Livna med dess betesmarker, Jattir med dess betesmarker, Eshtemoa med dess betesmarker, Holon med dess betesmarker, Devir med dess betesmarker, Ajin, Jutta och Bet Shemesh med deras respektive betesmarker, allt som allt nio städer från dessa två stammar. Av Benjamins stam fick de Givon och Geva med respektive betesmarker, likaså Anatot och Almon med respektive betesmarker, alltså fyra städer. Sammanlagt gavs alltså tretton städer åt prästerna, Arons ättlingar. De övriga Kehats släkter av leviterna fick följande städer från Efraims stam genom lottning: De fick Shekem, som var en av fristäderna för dråpare, med betesmarker uppe i Efraims bergsbygd, Geser med betesmarker, Kivsajim och Bet Horon med deras respektive betesmarker, sammanlagt fyra städer. Av Dans stam fick de Elteke och Gibbeton med deras respektive betesmarker, samt Ajalon och Gat-Rimmon med deras respektive betesmarker, fyra städer. Av den ena halvan av Manasses stam fick leviterna städerna Tanak och Jivleam med respektive betesmarker, två städer. Sammanlagt fick resten av Kehats släkter tio städer med tillhörande betesmarker. Gershons släkter, en annan del av Levis stam, fick två städer med betesmarker av halva Manasses stam: Golan i Bashan, en av fristäderna för dråpare, och Beestera, två städer, från Isaskars stam Kishjon och Daverat med deras respektive betesmarker, samt Jarmut och En-Gannim med deras respektive betesmarker, fyra städer, från Ashers stam Mishal och Avdon med deras respektive betesmarker, samt Helkat och Rechov med deras respektive betesmarker, fyra städer, och från Naftalis stam Kedesh i Galileen, som var en av fristäderna för dråpare, med dess betesmarker, likaså Hammot Dor och Karta med deras respektive betesmarker, tre städer. Tretton städer med tillhörande betesmarker tilldelades Gershons släkter. Resten av Levis stam, Meraris släkter, fick av Sebulons stam Jokneam och Karta med deras respektive betesmarker, samt Dimna och Nahalal med deras respektive betesmarker, fyra städer. Från Rubens stam fick de Beser och Jahas med deras respektive betesmarker, likaså Kedemot och Mefaat med deras respektive betesmarker. Från Gads stam fick de Ramot, en av fristäderna för dråpare, och Machanajim, båda med sina betesmarker, samt Heshbon och Jaser med deras respektive betesmarker, sammanlagt fyra städer. Meraris släkter bland leviterna fick alltså sammanlagt tolv städer. Allt som allt fick leviterna fyrtioåtta städer med tillhörande betesmarker. Runt omkring var och en av dessa städer fanns betesmarker som tillhörde dem. På så sätt gav HERREN Israel hela det land han med ed hade lovat deras förfäder och de drog in i det och bosatte sig där. HERREN gav dem fred på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras förfäder och ingen av deras fiender kunde stå emot dem. HERREN gav dem alla i deras våld. Ingenting av allt det goda HERREN hade lovat israeliterna uteblev, utan allting gick i uppfyllelse. Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad HERRENS tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad HERREN, er Gud, befallt er i sina bud. Nu har HERREN, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av HERRENS tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag HERRENS tjänare Mose gav er. Älska HERREN, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ!” Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem. Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.” Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt HERRENS befallning genom Mose. Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare. När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam: ”Hela HERRENS församling vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från HERREN genom att bygga ett altare. Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor? Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat HERRENS församling, tillräckligt stor? Ska ni nu göra uppror mot HERREN igen? Om ni reser er upp mot HERREN idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där HERREN bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot HERREN och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till HERREN, vår Gud! Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd! ” Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: ”Gud den mäktige, HERREN den mäktige, HERREN Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot HERREN, så rädda oss inte i dag! Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må HERREN själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med HERREN, Israels Gud, att göra? HERREN har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i HERREN!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta HERREN. Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber HERREN med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i HERREN’. Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med HERRENS altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’ Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från HERREN eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför HERRENS, vår Guds, boning som ska användas till detta.” När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen. Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att HERREN är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot HERREN som vi trodde. Ni har räddat Israel från HERRENS straff.” Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land. Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att HERREN är Gud.” Långt senare, när HERREN hade låtit Israel få ro för alla sina fiender och när Josua blivit mycket gammal, sammankallade Josua hela Israel tillsammans med de äldste, ledarna, domarna och förmännen och sa till dem: ”Jag är nu en gammal man. Ni har själva sett allt som HERREN, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull. Han har kämpat för er. Ni har sett hur jag har genom lottning delat ut åt era stammar som egendom både de kvarvarande folkens landområden och de utrotade folkens områden från floden Jordan till Medelhavet, för HERREN, er Gud, kommer att driva bort alla de folk som nu bor där. Ni ska erövra hela deras land precis som HERREN, er Gud, har lovat. Var nu starka! Se till att ni följer allt som står skrivet i Moses lagbok! Vik inte av från det åt något håll! Beblanda er inte med de folk som fortfarande bor kvar i landet. Ni får inte vända er till deras gudar och svära vid dem eller tillbe och tjäna dem. Följ istället HERREN, er Gud, som ni hittills gjort! Han har drivit undan stora och mäktiga folk för er och ingen har kunnat stå emot er. Var och en av er kan få tusen fiender på flykten, för HERREN, er Gud, strider för er, så som han har lovat. Se därför till att ni fortsätter att älska HERREN, er Gud! Om ni vänder er bort och börjar beblanda er med andra folk som finns kvar hos er och gifter er med dem, ska ni veta att HERREN, er Gud, inte längre tänker driva bort dessa folk framför er. Istället kommer de att bli en snara och en fälla för er, en piska på er rygg och taggar i era ögon och ni kommer att utplånas från detta goda land som HERREN, er Gud, har gett er. Det är snart dags för mig att lämna den här världen och ni vet av hela ert hjärta och med hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som HERREN, er Gud, lovat er. Alla Guds löften till er har gått i uppfyllelse. Men lika säkert som att HERREN, er Gud, har gett er allt gott han lovade, lika säkert kan han låta det onda drabba er, tills han utplånat er från detta goda land som han själv har gett er. Om ni bryter HERRENS, er Guds, förbund som han befallt er att hålla och tjänar och tillber andra gudar, kommer HERRENS vrede mot er att bli fruktansvärd och han kommer snabbt att förgöra er från det goda land han har gett er.” Josua samlade alla Israels stammar i Shekem tillsammans med alla äldste, ledare, domare och förmän och de kom och ställde sig inför Gud. Där höll Josua följande tal till dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Era förfäder, Terach, Abrahams och Nachors far, bodde för länge sedan öster om floden Eufrat och tillbad andra gudar. Men jag kallade er far Abraham bort från landet på andra sidan floden och ledde honom in i Kanaans land där han sedan flyttade omkring. Jag gav honom många ättlingar. Jag gav honom Isak och till Isak gav jag Jakob och Esau. Jag lät Esau få bosätta sig i Seirs bergsbygd, medan Jakob och hans släkt begav sig till Egypten. Jag sände Mose och Aron och lät mina plågor drabba Egypten. Därefter ledde jag ut er därifrån. Men när jag förde era förfäder ut ur Egypten och ni kom till Sävhavet, kom egypterna efter dem med hästar och vagnar och vagnskämpar ut i Sävhavet. Då ropade de till HERREN och han lät ett mörker komma mellan dem och egypterna och lät havet vända tillbaka över egypterna, så att de alla drunknade. Ni såg själva vad jag gjorde med egypterna. Sedan bodde ni i öknen under en lång tid. Därefter förde jag er in i amoréernas land på andra sidan Jordan. De stred mot er, men jag gav dem i ert våld så att ni intog deras land och jag förgjorde dem åt er. Sedan började kung Balak från Moab att kriga mot Israel. Han skickade efter Bileam, Beors son, för att han skulle förbanna er, men jag lyssnade inte på honom. Istället fick jag honom att välsigna er och så räddades ni undan kung Balak. Ni gick därefter över floden Jordan och kom till Jeriko. Männen i staden stred mot er och det gjorde också amoréerna, perisséerna, kanaanéerna, hettiterna, girgashéerna, hivéerna och jevuséerna. Men jag gav dem alla i ert våld. Jag sände missmod framför er för att fördriva amoréernas båda kungar och deras folk. Det var inte era svärd eller bågar som gav er segern. Jag gav er ett land som ni inte hade kämpat för och städer som ni inte hade byggt upp, de städer där ni nu bor. Jag gav er vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat och som ni nu fick äta av.’ Ni ska därför frukta HERREN och tjäna honom troget och uppriktigt! Gör er en gång för alla av med de avgudar som era förfäder tillbad när de bodde på andra sidan floden Eufrat och i Egypten. Tjäna HERREN! Men om ni inte vill tjäna HERREN, bestäm då idag vem ni vill tjäna. Vill ni välja de gudar som era förfäder tillbad på andra sidan Eufrat eller kanske de amoreiska gudarna här i landet? Jag och min släkt tänker i alla fall tjäna HERREN.” Folket svarade då: ”Vi skulle aldrig kunna överge HERREN och tjäna andra gudar. HERREN är vår Gud, han som förde ut våra förfäder från slaveriet i Egypten och som gjorde så många stora tecken inför våra ögon. Det var han som beskyddade oss under vandringen och som bevarade oss när vi vandrade genom andra folks länder. Det var HERREN som drev ut amoréerna och de andra folken som bodde här i landet. Vi vill också tjäna HERREN. Han är vår Gud.” Men Josua svarade folket: ”Ni klarar inte av att tjäna HERREN, för han är en helig och svartsjuk Gud. Han kommer inte att förlåta er olydnad och era synder. Om ni överger honom och tillber andra gudar, kommer han att låta det gå illa för er och förgöra er, fastän han har varit god mot er under en så lång tid.” ”Vi vill tjäna HERREN!” svarade folket. ”Ni är själva vittnen till att ni valt HERREN och vill tjäna honom”, sa Josua. ”Ja”, svarade de. ”Förstör då alla avgudar ni äger”, sa Josua till dem. ”Håll er till HERREN, Israels Gud, av hela ert hjärta!” ”Ja, vi ska tjäna och lyda HERREN, vår Gud”, försäkrade folket. Den dagen upprättade Josua ett förbund för folket i Shekem och han läste upp alla lagar och föreskrifter för folket. Josua antecknade allt detta i Guds lagbok. Sedan tog han en stor sten och reste upp den under den stora terebinten vid HERRENS helgedom. ”Den här stenen är ett vittne mot oss, den har hört allt vad HERREN har sagt. Den kommer att vittna mot er om ni tar tillbaka era ord”, sa Josua till hela folket. Sedan skickade han hem folket till deras olika områden i landet. En tid därefter dog Josua, 110 år gammal. Han begravdes på sitt eget område i Timnat-Serach i Efraims bergsbygd på norra sidan av berget Gaash. Israel tjänade HERREN under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som själva kände till hur mycket HERREN gjort för Israel. Josefs ben, som Israels folk hade tagit med sig vid uttåget ur Egypten, begravdes i Shekem på den mark som Jakob hade köpt för 100 kesitor silver av sönerna till Hamor, Shekems far. Marken tillhörde det område som tilldelats Josefs stam. Även Elasar, Arons son, dog. Han begravdes i Giva, den stad som hans son Pinechas hade fått i Efraims bergsbygd. När Josua hade dött, vände sig Israels folk till HERREN för att fråga honom: ”Vilka av oss ska först gå ut i striden mot kanaanéerna?” HERREN svarade: ”Judas stam ska gå först och jag ska ge landet i hans hand.” Då sa Juda till sin bror Simon: ”Följ med mig till mitt område och strid med oss mot kanaanéerna, så ska jag hjälpa dig att inta ert område!” Simon följde alltså med Juda. När Juda gick till anfall, gav HERREN kanaanéerna och perisséerna i deras våld och 10 000 man blev slagna vid Besek. Det var där de stötte på Adoni-Besek, stred mot honom och besegrade kanaanéerna och perisséerna. Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår. ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord!” sa kung Adoni-Besek. ”Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem.” Man förde honom sedan till Jerusalem där han dog. Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla med svärd och satte eld på staden. Sedan vände sig Judas män mot de kanaanéer som bodde i berglandskapen, i Negev och i Låglandet. De ryckte fram mot kanaanéerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sheshaj, Achiman och Talmaj. Därifrån tågade de mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer. Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” Otniel, son till Kalevs yngre bror, Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av från sin åsna, frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?” Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev men ge mig några vattenkällor också!” Då gav Kalev henne de övre och de nedre källorna. Ättlingarna till Moses svärfar, kainéerna, hade följt med judéerna från Palmstaden mot Juda öken i Negev nära Arad. De slog sig ner där bland folket. Därefter förenade sig Juda med sin bror Simon och de stred mot kanaanéerna vid staden Sefat. De vigde staden åt förintelse och därför kallas den Horma. Juda intog också städerna Gaza, Ashkelon och Ekron, med områdena runt omkring dem. HERREN hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde på slätten kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn. Kalev fick Hebron som Mose hade lovat och han drev bort Anaks tre söner därifrån. Benjamins stam jagade inte iväg jevuséerna som bodde i Jerusalem och därför bor dessa kvar bland benjaminiterna än idag. Josefs stam anföll Betel och HERREN var med dem. De sände ut spejare till Betel  —  som förut hette Lus  —   vilka såg en man på väg ut ur staden. De lovade att skona honom, om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden. Han visade dem ingången och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj. Han flyttade senare till hettiternas land och byggde upp en stad där som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter. Manasse lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Shean, Taanak, Dor, Jivleam och Megiddo, med deras respektive kringliggande orter. Kanaanéerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet. När sedan israeliterna blev starkare, lät de kanaanéerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet. På samma sätt förhöll det sig med kanaanéerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam. Sebulon lyckades inte driva bort kanaanéerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar. Inte heller drev Asher ut invånarna från Acko, Sidon, Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov. Asheriterna bodde alltså bland de kanaanéer som redan fanns i landet när de kom dit och som de inte kunde driva bort. Naftali drev inte heller bort invånarna från Bet Shemesh eller från Bet-Anat utan fick bo bland kanaanéerna i landet. Invånarna i Bet Shemesh och Bet-Anat blev israeliternas slavar. Amoréerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner på slätten. Amoréerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar. Amoréernas område började vid Akrabbimhöjden, sträckte sig till Sela och fortsatte därifrån vidare uppåt. En dag kom HERRENS ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.” När HERRENS ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. Därför fick platsen heta Bokim. Där offrade de till HERREN. När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. Folket tjänade HERREN under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting HERREN hade gjort för Israel. HERRENS tjänare Josua dog vid 110 års ålder. Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände HERREN eller visste vad han gjort för Israel. De gjorde det som var ont i HERRENS ögon, de tillbad baalsgudar, de vände sig bort från HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så HERRENS vrede. När de övergav HERREN och tjänade Baal och astartegudinnorna, flammade HERRENS vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem. När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var HERREN mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. Men HERREN utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa HERREN som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. Varje domare som HERREN insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för HERREN tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots. Då blossade HERRENS vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda HERREN och leva som deras förfäder gjorde.” HERREN lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand. Här följer en förteckning över de folk som HERREN lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat. Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som HERREN hade gett deras förfäder genom Mose. Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar. Israeliterna gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde HERREN, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna. HERRENS vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, men när folket ropade till HERREN, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem. HERRENS Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. HERREN gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom. Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog. När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i HERRENS ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden. Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon. Men när israeliterna i sin nöd ropade till HERREN, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, sände han iväg dem som burit den. Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen. ”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!” Kung Eglon reste sig från sin stol. Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, skyndade sig ut och låste dörren efter sig. När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet. Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen. ”Följ mig!” sa han till dem. ”HERREN ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!” De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år. Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel. Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i HERRENS ögon och därför lät HERREN dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till HERREN. Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”HERREN, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.” ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne. ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. HERREN ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh. Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh. När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. ”Gå”, sa Debora till Barak. ”HERREN går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!” När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, lät HERREN Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde. Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj. Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.” Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera. När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott. Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång: ”När Israels furstar visar vägen och folket villigt offrar sig, prisa HERRENS namn! Hör, ni kungar, lyssna ni härskare! Jag ska sjunga inför HERREN och spela inför Israels Gud. Du, HERRE, ledde oss ut ur Seir och fram över Edoms slätter, marken skakade, från himlen strömmade regnet ner och vatten strömmar ur molnen. Bergen skälvde inför HERREN, den Väldige på Sinai, HERREN, Israels Gud. På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid låg vägarna öde. Vandrarna valde vindlande stigar. Israel saknade ledare, tills Debora trädde fram, tills hon blev en mor för Israel. När Israel valde nya gudar kom striden fram till stadsportarna. Varken sköld eller spjut fanns. Israels 40 000 saknade vapen. Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare och till alla som villigt följer dem! Prisa HERREN! Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor, och sitter på dyrbara mattor och alla ni som går till fots! Sångarna sjunger lovsång vid brunnen, sången om HERRENS rättfärdiga gärningar, hur han räddade Israel med sina krigare. HERRENS folk tågade in genom portarna. Vakna, Debora, vakna och sjung! Stå upp, Barak! Du, Avinoams son, för bort dina fångar! Männen som fanns kvar marscherade ner till de tappra. HERRENS folk kom till mig med sina mäktiga. Män kom från Efraim, med rotfäste i Amalek, och Benjamin, som följde efter dig med dina skaror. Från Makir kom furstar och från Sebulon män med ledarstav. Isaskars furstar följde Debora och Barak ner i dalen. Men Rubens stam höll grundliga rådslag. Varför satt du hemma bland fållorna och lyssnade på herdeflöjter? Rubens stam höll grundliga rådslag. Gilead stannade på andra sidan Jordan. Varför blev Dan kvar vid sina fartyg? Och Asher blev kvar vid stranden i lugn och ro. Men Sebulons och Naftalis stammar riskerade livet på stridsfältets höjder. Kanaans kungar stred vid Tanak nära Megiddos källor men de blev utan silver och utan byte. Till och med himlens stjärnor stred mot Sisera. Den brusande floden Kishon, urtidsfloden förde bort dem. Dra vidare, var stark min själ! Hör hovtrampet från fiendens hingstar! Se hur stridshästarna jagar fram! Men HERRENS ängel befallde att förbanna Meros. ’Förbanna dess inbyggare’, sa han. ’De kom inte till HERRENS hjälp, till HERRENS och hjältarnas hjälp.’ Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara, keniten Hevers hustru, ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält. Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk i en dyrbar skål, hon bjöd honom på tjockmjölk. Hennes hand grep efter tältpluggen, hennes högra hand efter hammaren, och med snickarens hammare slog hon honom i huvudet, genomborrade Siseras tinning. Han sjönk ner vid hennes fötter, låg stilla och var död. Siseras mor såg väntande ut genom fönstret och hon ropade: ’Varför dröjer hans vagn så länge? Var är klappret av hovar?’ Då svarar hennes hovdam, och själv ger hon samma svar: ’Bytet de skiftar är stort, en flicka åt var man eller två, dyrbara mantlar åt Sisera och vackra tyger, brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte. Allt detta som byte!’ HERRE, så ska alla dina fiender förgås, men de som älskar HERREN ska stråla av kraft som den uppgående solen!” Därefter fick landet fred i fyrtio år. Israeliterna gjorde det som var ont i HERRENS ögon och han lät dem komma under Midjans välde i sju år. Midjaniterna förtryckte dem, så att israeliterna tog sin tillflykt till grottor och hålor i bergen. Varje gång israeliterna hade sått, kom plundrare från Midjan, Amalek och andra folk från öst och angrep dem. De slog läger på fälten och förstörde skörden. Ända ner till Gaza blev landet skövlat. De lämnade inte någonting kvar att äta och inte heller får, oxar och åsnor. De kom med sina hjordar och tält, talrika som gräshoppor i svärmar. De kom med sina kameler, alltför många för att kunna räknas, och de stannade ända tills de hade förstört allt som fanns i landet. Midjaniternas plundringar gjorde Israel fattigt och de ropade till HERREN. När israeliterna ropade till HERREN för midjaniternas skull, sände han en profet till dem som sa: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Jag förde er ut från Egyptens slaveri och räddade er från egypterna och från alla som behandlade er illa. Jag fördrev era fiender och gav er det här landet. Jag talade om för er att jag är HERREN, er Gud, och att ni inte fick tillbe de gudar som dyrkas av amoréerna i vars land ni bor, men ni lyssnade inte till mig.’ ” Men en dag kom HERRENS ängel och satte sig under terebinten vid Ofra på den mark som tillhörde aviesriten Joash. Där höll Joashs son Gideon på att tröska vete i vinpressen som gav honom skydd för midjaniterna. HERRENS ängel visade sig då för honom och sa: ”Du tappre soldat, HERREN är med dig!” ”Herre, om HERREN verkligen är med oss, varför har då allt det här hänt?” svarade Gideon. ”Och hur är det då med alla under som våra förfäder har talat med oss om, som när Gud förde ut dem ur Egypten? Nej, nu har HERREN alldeles lämnat oss och han låter midjaniterna göra slut på oss!” Då vände sig HERREN till honom och sa: ”Jag ska göra dig stark! Gå och rädda Israel undan midjaniternas våld! Det är jag som sänder dig!” ”Men Herre, hur ska jag kunna rädda Israel?” svarade Gideon. ”Min släkt är den oansenligaste i hela Manasses stam och jag själv är den i familjen man sist skulle tänka på för ett sådant uppdrag!” ”Men jag ska vara med dig!” svarade HERREN. ”Du kommer att besegra midjaniterna som om de vore en enda man.” ”Om du ser välvilligt på mig”, svarade Gideon, ”så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig! Men stanna kvar här, så ska jag gå och hämta en gåva åt dig.” ”Jag ska stanna här tills du kommer tillbaka,” svarade han. Gideon skyndade sig då hem och tillredde en killing och bakade ojäst bröd av en hel säck mjöl. Sedan lade han köttet i en korg och hällde spadet i ett kärl och bar fram det till budbäraren som satt kvar vid terebinten och ställde fram det. ”Lägg brödet och köttet där på berghällen och häll över spadet!” sa budbäraren till honom. När Gideon gjort som han blivit tillsagd, rörde HERRENS ängel vid köttet och brödet med spetsen av sin stav och plötsligt slog det upp eld ur klippan och köttet och brödet brann upp. Samtidigt försvann HERRENS ängel. När Gideon förstod att det verkligen varit HERRENS ängel som talat med honom, utropade han: ”Vad ska jag ta mig till, HERRE Gud, för jag har ju sett HERRENS ängel ansikte mot ansikte!” ”Du behöver inte vara rädd!” sa HERREN till honom. ”Du ska inte dö!” Och Gideon byggde upp ett altare där och kallade det ”HERREN är frid”. Altaret finns fortfarande kvar i aviesriternas Ofra. På natten sa HERREN till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid. ”Bygg ett altare åt HERREN, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till HERREN och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!” Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som HERREN hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten. Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer. ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.” Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!” Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare. Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. Då kom HERRENS Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.” Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten. Då sa Gideon till HERREN: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.” HERREN gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg. Tidigt nästa morgon slog Gideon, eller Jerubbaal som han nu också kallades, och hans armé läger vid Harodkällan. Midjaniternas läger låg norr om dem nere i dalen vid foten av Morehöjden. Då sa HERREN till Gideon: ”Ni är alldeles för många! Jag kan inte låta er allesammans strida mot midjaniterna, för då kommer Israels folk att skryta och säga: ’Vi klarade vår räddning själva.’ Meddela folket att alla som är rädda och oroliga får lämna Gilboaberget och gå hem.” 22 000 man vände då hem igen och 10 000 blev kvar. ”Det är fortfarande för många”, sa HERREN till Gideon. ”För ner dem till källan, så ska jag göra ett urval åt dig. Den, om vilken jag säger till dig att han ska gå med dig, ska följa med och den, om vilken jag säger att han inte ska gå med dig, ska inte följa med.” Gideon samlade dem alltså nere vid vattnet och där sa HERREN till honom: ”De som lapar i sig vattnet som en hund, ska du skilja från dem som lägger sig på knä för att dricka.” Det var bara trehundra man som lapade ur handen. Alla de övriga föll på knä och drack. ”Jag ska rädda er med dessa trehundra som lapade vattnet ur sin hand,” sa HERREN till Gideon. ”Skicka hem alla de andra!” När Gideon hade samlat ihop allas proviant och horn, skickade han hem de övriga israeliterna och behöll de trehundra. Midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten. På natten sa HERREN till Gideon: ”Bryt upp nu! Anfall lägret, för jag ska ge det i ditt våld. Men om du är rädd och tvekar, ska du först gå ner till deras läger med din tjänare Pura och lyssna till vad de säger om er. Du kommer att få mod att anfalla lägret.” Gideon tog alltså med sig Pura och de gick fram till utkanten av lägret. Midjaniterna, amalekiterna och östlänningarna uppfyllde dalen som gräshoppor och det var lika omöjligt att räkna deras kameler som sanden på havsstranden. Gideon kom fram, just som en man höll på att berätta en dröm för sina kamrater. ”Jag hade en dröm”, sa han. ”Jag såg en kornbrödskaka som rullade in i midjaniternas läger. Den rullade fram mot vårt tält så att det slogs omkull och blev liggande.” ”Din dröm kan bara betyda en sak”, sa hans kamrat, ”israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har överlämnat midjaniterna och hela lägret åt honom.” När Gideon hörde om drömmen och dess uttydning, tillbad han Gud. Han återvände till Israels läger och ropade: ”Gör er genast i ordning, för HERREN har gett midjaniternas läger i er hand!” Han delade upp de trehundra männen i tre grupper och gav varje man ett horn och en lerkruka med en fackla i. Sedan sa han till dem: ”När jag kommer till de första vakterna vid förposten, ska ni göra som jag gör. Så snart jag och männen i min grupp blåser i hornen, ska ni också blåsa i era horn från alla håll runt lägret och sedan ropa: ’För HERREN och för Gideon!’ ” Gideon och hans hundra män nådde lägrets utkant strax efter vaktavlösningen vid midnatt. De blåste i sina horn och slog sönder lerkrukorna de hade med sig. Alla tre grupperna gjorde likadant. De blåste i hornen och krossade krukorna. De tog facklorna med den vänstra handen och höll i högra handen hornen de stötte i och ropade: ”Svärd för HERREN och för Gideon!” Sedan stod de där, var och en på sin plats runt lägret, medan hela lägret irrade omkring, skrek och flydde. När de blåste i de trehundra hornen, lät HERREN dem börja slåss mot varandra överallt i hela lägret. De flydde ända bort till Bet Hashitta nära Serera och förbi Tabbat till trakten av Avel Mechola. Alla israeliterna samlades från Naftali, Asher och Manasse och de förföljde midjaniterna. Gideon skickade också ut budbärare över hela Efraims bergsbygd med order att dra ut mot midjaniterna och spärra övergångsställena vid Jordan ända upp till Bet Bara. Efraims män samlades och spärrade flodövergångarna ända till Bet Bara vid Jordan. Orev och Seev, midjaniternas två generaler blev tillfångatagna. Orev dödades vid den klippa som nu bär hans namn och Seev blev dödad vid det som numera kallas Seevs vinpress. Israeliterna fortsatte att förfölja midjaniterna och tog med sig Orevs och Seevs huvuden över Jordan och till Gideon. Men ledarna för Efraims stam sa till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss? Varför skickade du inte bud till oss när du gav dig iväg för att strida mot midjaniterna?” anklagade de honom. Gideon svarade: ”Vad har jag gjort som kan jämföras med er? Är inte Efraims efterskörd mer än Aviesers vinskörd? Gud lät er ta de midjanitiska generalerna Orev och Seev till fånga. Vad har jag uträttat jämfört med er?” Med dessa ord lyckades Gideon få ledarna att lugna sig. Gideon gick nu över Jordan med sina trehundra män. Trots att alla var mycket trötta, förföljde de fortfarande fienden. Han bad de styrande i Suckot om några brödkakor för männen som var alldeles utmattade och sa: ”Jag förföljer Sevach och Salmunna, midjaniternas kungar.” ”Ni har ju inte tagit dem till fånga än!” svarade ledarna i Suckot. ”Varför skulle vi förse din här med bröd?” Då varnade Gideon dem: ”När HERREN låtit oss få tag i dem, ska jag komma tillbaka och slita sönder er med törnen och tistlar från öknen!” Därefter drog han upp till Penuel och bad att få mat där, men han fick samma svar. Han sa då till Penuels män: ”När jag återvänder i triumf, ska jag riva ner detta torn!” Just då befann sig kung Sevach och kung Salmunna i Karkor med de 15 000 man som var allt som återstod av arméerna från östern. Över 120 000 man hade redan dödats. Då gick Gideon runt dem på karavanvägen öster om Novach och Jogbeha och överraskade den midjanitiska armén med ett anfall. De båda kungarna flydde, men Gideon förföljde dem och tog dem till fånga och slog hela hären med skräck. När Gideon, Joashs son, senare återvände från striden genom Herespasset, fick han tag i en ung man från Suckot. Gideon förhörde honom och fick honom att skriva ner namnen på alla de sjuttiosju ledarna och äldste i staden. När Gideon kom till Suckot sa han: ”Nu är Sevach och Salmunna här! Ni hånade mig och sa: ’Ni har ju inte tagit dem till fånga än! Varför skulle vi förse dina utmattade trupper med bröd?’ ” Han grep de äldste i staden och straffade dem sedan med törnen och tistlar. Han rev också ner tornet i Penuel och dödade männen där. Sedan frågade Gideon Sevach och Salmunna: ”De män ni dödade vid Tabor, hur såg de ut?” De svarade: ”De såg ut som du, som kungasöner!” ”Det måste ha varit mina bröder, min mors söner!” utropade Gideon. ”Så sant HERREN lever, om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte döda er!” Sedan vände han sig till sin äldste son Jeter och uppmanade honom att döda dem. Men pojken var bara barnet och var rädd för att dra sitt svärd. Då sa Sevach och Salmunna till Gideon: ”Du kan göra det själv. Det måste till en mans styrka!” Då gick Gideon fram och dödade dem och tog de prydnader som hängde kring deras kamelers halsar. Israels män vädjade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har räddat oss från Midjans makt!” ”Jag ska inte bli er kung och inte min son heller!” svarade Gideon. ”HERREN är er kung! Men jag har en önskan. Ge mig en ring var av det ni tagit som byte!” Fienderna var nämligen ismaeliter och de brukade ha guldringar i öronen. ”Det ska vi gärna göra!” svarade de och bredde ut ett tygstycke. Där lade var och en ringarna från bytet. Den sammanlagda vikten blev 1 700 siklar, nästan tjugo kilo. Till detta kom värdet av halsprydnaderna, de purpurrödfärgade kläderna och kamelernas halskedjor. Gideon gjorde en efod av guldet och satte upp den i sin hemstad Ofra. Men alla i Israel började snart trolöst tillbe den. Därför blev den till olycka för Gideon och hans familj. Så gick det alltså till när Midjan blev kuvat av Israel. Midjan reste sig aldrig mer och Israel hade fred i fyrtio år under återstoden av Gideons livstid. Jerubbaal, Joashs son, återvände hem efter kriget och fick inte mindre än sjuttio söner, för han skaffade sig många hustrur. Han hade också en bihustru i Shekem som födde honom sonen Avimelek. Gideon, Joashs son, dog vid hög ålder och man begravde honom i hans far Joashs grav i Ofra i det aviesritiska landet. Men så snart Gideon var död, var israeliterna trolösa och vände sig till baalsgudarna och gjorde Baal Berit till sin gud. De kom inte längre ihåg HERREN, sin Gud, fast han hade räddat dem från alla deras fiender runt omkring dem. Inte heller visade de någon godhet mot Jerubbaals, dvs. Gideons, familj trots allt som han hade gjort för dem. En dag gick Jerubbaals son Avimelek till Shekem för att tala med sina morbröder. Han talade till dem och till hela sin mors släkt: ”Gå och fråga Shekems ledare om de hellre vill ha sjuttio kungar, Jerubbaals sjuttio söner, än en enda. Tänk på mig som är av ert eget kött och blod!” Hans morbröder gick då till de ledande männen i staden och lade fram Avimeleks förslag. De ansåg att eftersom han var deras släkting, så kunde de acceptera honom. De gav honom sjuttio siklar silver från Baal Berits tempel och för dem anställde han en del löst folk, äventyrare som följde honom. Han gick till sin fars hus i Ofra och dödade alla sina sjuttio halvbröder, Jerubbaals söner, på en sten, utom en, Jotam, den yngste av dem alla, som lyckades fly och gömma sig. Därefter samlades alla invånare i Shekem och Bet Millo och utropade Avimelek till kung under eken invid minnesstenen i Shekem. När Jotam hörde detta, ställde han sig högst uppe på berget Gerisim och ropade till dem: ”Hör på mig, Shekems invånare, så att Gud ska höra er! En gång beslutade träden att smörja en kung över sig. Först bad de olivträdet att bli deras kung, men det svarade: ’Skulle jag sluta att ge olivolja med vilken både Gud och människor äras för att stå och svaja över de andra träden?’ Då vände de sig till fikonträdet. ’Kan inte du bli vår kung?’ Men fikonträdet vägrade också: ’Skulle jag sluta att bära ljuvlig frukt bara för att svaja över de andra träden?’ Då tillfrågades vinstocken: ’Kan inte du regera över oss?’ Men vinstocken svarade: ’Skulle jag sluta att ge vin som gläder både gudar och människor bara för att svaja över de andra träden?’ Då vände de sig slutligen till törnbusken: ’Du kan väl bli vår kung!’ Då svarade törnbusken: ’Om det verkligen är sant att ni vill smörja mig till er kung, så kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om ni inte gör det, ska eld komma ut ur törnbusken och bränna ner cedrarna i Libanon!’ Tänk därför efter, om ni har handlat hederligt och rätt, när ni har utropat Avimelek till kung! Är det rätt mot Jerubbaal och alla hans ättlingar? Är det vad hans gärningar förtjänat? Min far stred för er och riskerade livet för att befria er från midjaniterna, men ändå har ni gjort uppror mot min fars familj och avrättat hans sjuttio söner på en och samma sten. Och nu har ni utropat hans slavinnas son, Avimelek, till er kung därför att han är släkt med er. Om ni har handlat rätt mot Jerubbaal och hans familj, då ska ni och Avimelek få glädjas över varandra. Men om ni har handlat orätt, då ska eld komma från Avimelek och förtära invånarna i Shekem och Bet Millo och en eld från dem ska i sin tur förtära Avimelek!” Jotam flydde och bosatte sig i Beer. Han var rädd för sin bror Avimelek. När Avimelek härskat över israeliterna i tre år, lät Gud fiendskap uppstå mellan Avimelek och invånarna i Shekem som avföll från honom. Detta skedde som hämnd för våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner. Deras bror Avimelek som dräpte dem och männen i Shekem som medverkade till det skulle nu få sitt straff. Shekems män lade sig i bakhåll i bergen för de förbipasserande för att råna dem. Men någon varnade Avimelek för detta. Samtidigt flyttade Gaal, Eveds son, in i Shekem tillsammans med sina bröder. Shekems invånare fick förtroende för honom. De gick ut på fältet, skördade och trampade druvorna och samlades till en skördefest i avgudatemplet. De åt och drack och började uttala förbannelser över Avimelek. ”Vem är egentligen Avimelek?” frågade Gaal, Eveds son. ”Och Shekem? Varför ska vi vara hans tjänare? Är han inte Jerubbaals son och Sevul hans tillsyningsman? Nej, tjäna ättlingar till Hamor, Shekems far! Varför skulle vi tjäna Avimelek? Om jag bara hade makt över detta folk, så skulle jag snart göra mig av med Avimelek och säga till honom: ’Samla ihop en här och kom och strid mot mig!’ ” Men när Sevul, borgmästaren i staden fick höra vad Gaal hade sagt, blev han rasande. Han sände i hemlighet ett meddelande till Avimelek och lät honom veta vad som höll på att hända: ”Gaal, Eveds son, och hans släktingar har flyttat till Shekem och nu försöker de få hela staden mot dig. Kom med dina män i kväll! Göm er på fälten och storma sedan staden på morgonen när solen går upp. När Gaal och hans män kommer ut för att strida mot dig, kan du göra vad du vill med dem!” Avimelek och hans män bröt upp och lade sig i bakhåll på natten uppdelade i fyra grupper utanför Shekem. På morgonen när Gaal, Eveds son, stod i stadsporten, kom Avimelek och hans män fram från sitt bakhåll. När Gaal såg dem, ropade han till Sevul: ”Titta upp mot berget där! Det kommer folk där uppifrån.” ”Nej”, svarade Sevul. ”Det är bara skuggor av bergen som du tar för människor.” ”Jo, titta där! Det kommer folk från landets mitt”, fortsatte Gaal. ”Och där kommer andra på vägen förbi teckentydareken!” Då sa Sevul till honom: ”Hur är det nu med alla dina stora ord? Vem var det som sa: ’Vem är egentligen Avimelek, och varför skulle vi tjäna honom?’ Här är folket du föraktade. Gå nu ut och strid mot dem!” Gaal drog då ut med männen från Shekem och stred mot Avimelek. Avimelek drev honom tillbaka, han flydde och det låg sårade och döda ända fram till stadsporten. Avimelek bodde sedan kvar i Aruma, men Sevul drev ut Gaal och hans bröder ur staden och lät dem inte längre bo där. Dagen därpå gick folket i Shekem ut på fälten. Någon hade förvarnat Avimelek om detta och han lade sig i bakhåll med sina män som han delat upp i tre grupper. När han såg männen från staden komma ut, rusade de fram och gick till attack. Avimelek och hans grupp stormade fram mot stadsporten och ställde sig framför den, medan de andra två grupperna attackerade och dödade dem som var på fälten. Avimelek anföll staden hela dagen tills han intagit hela staden och dödat alla som befann sig där inne. Han jämnade den med marken och strödde salt över platsen. När Shekemtornets invånare hörde detta, tog de sin tillflykt till fästningen vid El Berits tempel. Avimelek fick veta att alla Shekemtornets invånare var samlade där och han tog sina trupper med sig upp på berget Salmon. Där tog han en yxa, högg av grenar från träden och lade dem på sina axlar. ”Skynda er nu och gör precis som jag!” sa han till sina män. Då högg också de av var sin gren och följde efter Avimelek till staden. Där staplade de upp veden mot fästningen och tände på. Fästningen brändes och alla Shekemtornets invånare där inne dog, över tusen personer. Därefter anföll Avimelek staden Teves och intog den. I staden fanns ett befäst torn. Dit flydde befolkningen, blockerade ingången och klättrade upp på taket. Medan Avimelek anföll tornet och närmade sig dess port för att bränna tornet, var det en kvinna på taket som kastade ner en kvarnsten. Den träffade Avimelek i huvudet och krossade hans skalle. ”Dra ditt svärd och döda mig!” ropade han till sin vapendragare. ”Ingen ska få säga att en kvinna dödade Avimelek!” Den unge mannen genomborrade då Avimelek med sitt svärd och dödade honom och när israeliterna såg att han var död, skingrades de och gick hem igen var och en till sitt. På detta sätt straffade Gud Avimelek för det onda han hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder. Gud lät det onda som Shekems män gjort komma över dem själva. Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse drabbade dem. Efter Avimelek framträdde Tola, Puas son och Dodos sonson, som räddare för Israel. Han kom från Isaskars stam men var bosatt i staden Samir i Efraims berglandskap. Under tjugotre år var han Israels domare. När han dog, begravde man honom i Samir. Han efterträddes av gileaditen Jair, som var domare i Israel i tjugotvå år. Han hade trettio söner som red på trettio åsnor och hade trettio städer i Gilead som än i dag kallas Jairs städer. När Jair dog begravdes han i Kamon. Israeliterna gjorde på nytt det som var ont i HERRENS ögon och tjänade baalerna och astartegudinnorna och även de gudar som dyrkades i Aram och Sidon och av Moab, Ammon och filistéerna. De övergav HERREN och tjänade honom inte längre. Då flammade HERRENS vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem åt filistéerna och ammoniterna. Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt Israels folk på andra sidan floden Jordan i amoréernas land i Gilead. Ammoniterna gick över Jordan för att anfalla de områden som tillhörde Judas, Benjamins och Efraims stammar. Israeliterna var i stor nöd. Då ropade israeliterna på nytt till HERREN: ”Vi har syndat mot dig och övergett dig, som är vår Gud, för att tillbe avgudar!” HERREN svarade dem: ”Har inte jag räddat er från egypterna, amoréerna, ammoniterna och filistéerna, sidonierna, amalekiterna och maoniterna? Har det funnits något tillfälle då ni ropat till mig om hjälp och jag inte har räddat er? Ändå fortsätter ni att överge mig för att tillbe andra gudar. Därför tänker jag inte rädda er mer. Gå och ropa till de gudar ni valt! Låt dem rädda er nu när ni är i nöd!” Men de sa till honom: ”Vi har syndat! Straffa oss på det sätt du anser vara bäst, men rädda oss än en gång!” Sedan gjorde de sig av med de främmande gudar de hade tillbett och tjänade i stället bara HERREN och han kunde inte längre stå ut med att se deras elände. Samtidigt drog sig Ammons armé samman i Gilead och förberedde ett anfall mot Israels armé vid Mispa. Men folkets ledare i Gilead sa till varandra: ”Vem vill bli vår anförare i striden mot ammoniterna? Han ska bli hövding för alla gileaditerna.” Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de. Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom. En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna. Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.” Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och HERREN ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” ”HERREN är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.” Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför HERREN i Mispa vad han hade sagt. Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!” Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung och sa: ”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh. Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. Då gav HERREN, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan. HERREN, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som HERREN, vår Gud, ger oss! Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men HERREN, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!” Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt. Då kom HERRENS Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. Och Jefta gav ett löfte inför HERREN: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra HERREN och offras som ett brännoffer.” Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och HERREN gav dem i hans våld. Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna. När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn  —  han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till HERREN och det kan jag inte ta tillbaka!” ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat HERREN, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.” ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde. Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter. Männen i Efraims stam samlades vid Safon och hotade Jefta: ”Varför bad du inte oss vara med i striden mot Ammon? Nu tänker vi bränna ner ditt hus och även dig!” ”Jag kallade på er när jag och mitt folk stred hårt mot ammoniterna, men ni ville inte rädda mig”, svarade Jefta. ”När jag såg att ni inte ville rädda mig, riskerade jag mitt liv och drog ut i strid mot ammoniterna och HERREN gav dem i mitt våld. Vad ger det nu er för rätt att börja strida mot oss?” Jefta samlade alla männen i Gilead och gav sig i strid mot efraimiterna. De besegrade efraimiterna som hade sagt: ”Ni gileaditer är bara flyktingar från Efraim och Manasse!” Han besatte vadställena över Jordan bakom Efraims armé och varje gång en överlevande från Efraim försökte komma över floden, frågade gileaditerna: ”Tillhör du Efraims stam?” Den som nekade till detta, uppmanades att säga ”shibbolet”. Om det då blev ”sibbolet” i stället för ”shibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, dödades han omedelbart på vadstället. På så sätt föll 42 000 efraimiter. Jefta var Israels domare i sex år och när gileaditen Jefta dog, begravde man honom i en av Gileads städer. Näste domare i Israel hette Ivsan och bodde i Betlehem. Han hade trettio söner och trettio döttrar. Han gifte bort sina döttrar med män utanför sin släkt och skaffade också utifrån trettio flickor som hustrur åt sina söner. I sju år var han domare i Israel innan han dog. Han blev sedan begravd i Betlehem. Efter honom blev Elon från Sebulon domare i tio år. Efter sin död begravdes han i Ajalon i Sebulon. Näste domare hette Avdon från Piraton. Han var son till Hillel och hade fyrtio söner och trettio sonsöner som red på sjuttio åsnor. I åtta år var han domare i Israel. Sedan dog Avdon från Piraton, Hillels son, och begravdes i Piraton i Efraims land i amalekiternas bergsbygd. Ännu en gång gjorde Israel det som var ont i HERRENS ögon. HERREN överlämnade dem åt filistéerna i fyrtio år. En man från Sora, som hette Manoach och tillhörde Dans stam, hade en hustru som inte kunde få barn. HERRENS ängel visade sig för henne och sa: ”Du har varit barnlös länge, men snart ska du få en son. Drick inte vin eller starka drycker och ät inte mat som är oren, för du ska bli gravid och föda en son. Håret på din son får aldrig klippas, för han ska vara en Guds nasir ända från moderlivet och han ska påbörja Israels räddning från filistéerna.” Kvinnan berättade detta för sin man: ”En gudsman visade sig för mig. Han såg ut som Guds ängel och han var fruktansvärd att se på. Jag frågade inte varifrån han kom och han sa inte heller sitt namn. Däremot sa han till mig: ’Du kommer att bli gravid och föda en son. Han sa också att jag inte skulle dricka vin eller starka drycker och inte heller äta oren mat, för barnet ska bli en Guds nasir från sin födelse ända till sin död.’ ” Manoach bad då till HERREN: ”Låt denne gudsman komma tillbaka och lära oss hur vi ska göra med barnet som ska födas!” Gud hörde hans bön och Guds ängel kom igen till Manoachs hustru som då var ute på fältet. Men hennes man Manoach var inte med henne. Hon skyndade sig därför att få tag på sin make och sa till honom: ”Mannen som kom till mig häromdagen är här igen!” Manoach följde då med henne och frågade mannen: ”Är du samme man som talade med henne häromdagen?” ”Ja, det är jag”, svarade han. ”När dina ord går i uppfyllelse, hur ska vi ta hand om honom? Hur ska vi göra med honom?” frågade Manoach honom. HERRENS ängel svarade: ”Var noga med att din hustru följer allt jag har sagt henne! Hon får inte äta druvor eller dricka vin och starka drycker och inte äta något orent. Hon ska hålla allt jag befallt henne!” ”Stanna kvar så vi får laga till en killing åt dig att äta”, sa Manoach till HERRENS ängel. ”Även om du håller mig kvar ska jag inte äta av maten”, svarade HERRENS ängel Manoach. ”Men om du vill förbereda ett brännoffer, så bär fram det till HERREN.” Manoach hade ännu inte förstått att det var HERRENS ängel. Därför frågade Manoach HERRENS ängel: ”Vad heter du? För när det som du sagt går i uppfyllelse vill vi hedra dig.” ”Fråga inte efter mitt namn, för det är underbart”, svarade HERRENS ängel. Då tog Manoach en killing tillsammans med matoffret och offrade det till HERREN på en klippa. Då lät han något förunderligt ske inför Manoach och hans hustru. När lågorna från offret på klippan slog upp mot skyn, for HERRENS ängel upp i lågan från altaret mitt framför deras ögon. Då föll Manoach och hans hustru ner med sina ansikten mot jorden. Detta var sista gången de såg ängeln och Manoach förstod nu att det varit en HERRENS ängel. ”Vi kommer att dö”, sa Manoach till sin hustru. ”Vi har sett Gud!” Men hon svarade: ”Om HERREN hade tänkt döda oss, skulle han inte ha tagit emot brännoffret och matoffret och han skulle inte heller ha uppenbarat sig för oss och låtit oss se och höra allt detta.” Barnet som hon födde fick namnet Simson och HERREN välsignade honom när han växte upp. Och HERRENS Ande började verka på honom när han var i Dans läger mellan Sora och Eshtaol. En dag när Simson var i Timna såg han där en ung filisteisk kvinna. När han kom hem, sa han till sina föräldrar: ”Jag såg en filisteisk kvinna i Timna. Se nu till att jag får henne till hustru!” Men de invände: ”Finns det ingen kvinna i din egen släkt eller bland vårt folk? Varför måste du skaffa dig en hustru bland dessa oomskurna filistéer?” Men Simson sa till sin far: ”Låt mig få henne! Hon är den rätta för mig.” Hans föräldrar förstod inte att HERREN låg bakom detta. Han höll på att lägga ut en fälla för filistéerna som då härskade över Israel. När Simson och hans föräldrar var på väg till Timna, anföll ett ungt rytande lejon honom vid vingårdarna i utkanten av staden. Men just då kom HERRENS Ande starkt över honom. Han slet isär lejonet så lätt som om det hade varit en killing. Men han nämnde ingenting om detta för sina föräldrar. När han sedan kom till Timna och träffade flickan, blev han mycket förtjust i henne. När han en tid senare återvände dit för att gifta sig med henne, vek han av från vägen för att se på det döda lejonet. Han fann då att en bisvärm hade slagit sig ner i den döda kroppen och där fanns också honung. Han tog av honungen med sina händer och åt medan han vandrade vidare och han gav också sina föräldrar, men han talade inte om för dem att han skrapat av honungen ur lejonkadavret. Medan hans far gick för att träffa bruden, ställde Simson till med en fest i staden, för det var sed för brudgummen att göra så. När de såg honom, hämtade de trettio unga män till bröllopsföljet. Simson sa till dem: ”Jag ska ge er en gåta! Om ni kan gissa gåtan under de här sju bröllopsdagarna, så ska jag ge er trettio linneskjortor och trettio högtidsdräkter. Men om ni inte kan gissa rätt, måste ni ge mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.” De sa: ”Låt oss höra din gåta nu! Berätta!” Då sa Simson: ”Mat kom från storätaren och det som var sött från den starke!” Efter tre dagar hade de ännu inte kommit på lösningen. På den fjärde dagen sa de till bruden: ”Locka din man att ge svaret på den här gåtan, annars ska vi bränna upp både dig och din fars hus! Vi blev väl inte inbjudna till den här festen för att bli alldeles ruinerade!” Simsons hustru låg över honom, grät och sa: ”Du älskar mig inte alls, du hatar mig, för du har gett mitt folk en gåta, men du har inte talat om svaret för mig!” ”Jag har inte talat om det ens för mina föräldrar. Varför skulle jag då tala om det för dig?” svarade han. Då fortsatte hon att gråta varje gång hon var tillsammans med honom under hela den återstående tiden av bröllopet. Till slut, på den sjunde dagen, gav han upp, eftersom hon pressade honom så och avslöjade lösningen för henne. Hon gav den då till sina landsmän och före solnedgången den sjunde dagen fick Simson deras svar: ”Vad är sötare än honung?” sa de. ”Och vad är starkare än ett lejon?” ”Om ni inte hade plöjt med min kviga, skulle ni inte funnit svaret på min gåta”, svarade han. Då kom HERRENS Ande över honom och han gick till Ashkelon. Där dödade han trettio män, tog deras kläder och gav dem till de unga männen som hade svarat rätt på gåtan. Men han var mycket förargad och återvände hem till sina föräldrar. Hans övergivna hustru gifte sig i stället med den av de trettio unga männen som stått honom närmast. Lite senare, under veteskörden, tog Simson med sig en killing och gick för att besöka sin hustru, men hennes far ville inte släppa in honom till henne. ”Jag trodde att du hatade henne”, sa han. ”Därför lät jag henne gifta sig med din vän. Men hör här, hon har en yngre syster som ser ännu bättre ut. Henne kan du i stället gifta dig med.” Då sa Simson: ”Nu är jag oskyldig om jag gör upp med filistéerna!” Han fångade trehundra rävar, band ihop dem i svansarna två och två och band fast en fackla mellan varje par. Så tände han facklorna och släppte rävarna lösa bland filistéernas sädesfält. Fälten brändes ner fullständigt tillsammans med kärvar och sädesskylar och även vingårdar och olivplanteringar förstördes. När filistéerna frågade vem som hade gjort allt detta, blev svaret: ”Simson, timnitens svärson. Han har gjort det därför att hans svärfar gett hans hustru till hans vän.” Filistéerna tog då flickan och hennes far och brände dem levande. ”Därför att ni bär er åt så ska jag hämnas!” sa Simson till dem. Och han anföll dem ursinnigt och dödade många. Sedan lämnade han dem och bosatte sig i en grotta vid Etam. Filistéerna sände i sin tur ett stort uppbåd till Juda och de slog läger där och spred sig mot Lechi. ”Varför har ni kommit hit?” frågade då männen i Juda. ”För att ta Simson till fånga och göra med honom vad han har gjort mot oss”, svarade de. Då marscherade 3 000 män från Juda ner till Simson där han bodde i grottan vid Etam. ”Vad är det du har gjort?” frågade de honom. ”Vet du inte att det är filistéerna som råder över oss?” Men Simson svarade: ”Jag betalade bara tillbaka för vad de gjort mot mig!” ”Vi har kommit hit för att ta dig till fånga och föra dig till filistéerna”, sa männen till honom. ”Men ni måste svära att inte döda mig!” sa Simson. ”Ja”, svarade de. ”Vi ska bara binda dig och överlämna dig till filistéerna. Vi ska inte döda dig.” De band honom så med två nya rep och tog honom med sig från grottan. När de kom till Lechi och filistéerna fick syn på honom, ropade de av glädje. Men då kom HERRENS Ande över Simson och repen som han var bunden med slets av som svedda lintrådar och bojorna gled av hans händer. Sedan tog han upp benet av en färsk åsnekäke och med detta dödade han tusen man. Simson sa: ”Med en åsnas käke har jag slagit en skara, ja, två. Med en åsnas käke har jag dödat tusen.” Därefter slängde han käken ifrån sig. Sedan dess har den platsen kallats Käkbenshöjden. Men Simson hade blivit väldigt törstig, så han ropade till HERREN: ”Du har låtit din tjänare uppleva en stor räddning! Måste jag nu dö av törst och falla i dessa oomskurnas händer?” Då lät Gud vatten komma fram ur en fördjupning i marken i Lechi och Simson drack av det och kände sig styrkt. Den platsen kallas därför ”den ropandes källa” och källan finns där än i dag. Simson var Israels domare under tjugo år, men filistéerna fortsatte att härska i landet. En dag gick Simson till filistéernas stad Gaza och såg där en prostituerad som han gick till. Snart fick invånarna i Gaza veta att han var där och de omringade platsen och låg på lur vid stadsporten. De låg stilla hela natten och tänkte: ”I morgon ska vi ta honom och döda honom i gryningen.” Simson stannade kvar där till midnatt. Då gick han upp, lyfte av stadsportarnas dörrar med bom och allt, lade dem på sina axlar och gick iväg med dem upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hebron. En tid senare blev han kär i en kvinna som hette Delila och bodde vid bäcken Sorek. Filistéernas ledare gick då till henne och bad henne lura honom att avslöja vad det var som gjorde honom så stark. De ville övermanna honom och slå honom i kedjor. ”Vi ska då ge dig 1 100 siklar silver”, lovade de. Delila sa till Simson: ”Tala om för mig varför du är så stark! Hur gör man för att besegra och binda dig?” ”Om man binder mig med sju sensträngar som inte hunnit torka, blir jag lika svag som en vanlig människa”, svarade Simson. De filisteiska ledarna kom då till henne med sju färska sensträngar som inte hunnit torka och hon band honom. Några filistéer hade gömt sig i ett angränsande rum och hon ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet av senorna som om de varit trådar svedda av eld och hemligheten till hans styrka hade inte blivit avslöjad. Senare sa Delila till honom: ”Du driver med mig och ljuger för mig! Nu måste du tala om för mig hur man kan binda dig.” ”Jo”, sa han. ”Om man binder mig med rep som aldrig varit använda, blir jag lika svag som andra människor.” Delila tog nya rep och band honom med dem. Också denna gång hade några män gömt sig i ett angränsande rum och Delila ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet sönder repen som om de varit trådar. ”Du har lurat mig igen och på nytt ljugit för mig!” klagade Delila. ”Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” ”Väv in mina sju flätor i varpen till din väv,” svarade Simson. ”Plugga fast dem, så blir jag lika svag som andra människor.” När han somnat, slog hon fast dem med pluggen och ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” Han vaknade och drog genast loss både pluggen och varpen. ”Hur kan du säga att du älskar mig på samma gång som du bedrar mig?” invände hon. ”Nu har du ljugit för mig tre gånger och inte talat om vad det är som gör att du är så stark!” Hon tjatade på honom varje dag tills han var dödstrött på henne och till slut avslöjade han hela hemligheten för henne: ”Mitt hår har aldrig blivit klippt”, sa han. ”Jag har varit en Guds nasir ända sedan min födelse. Om man rakar av mig håret, lämnar styrkan mig och jag blir lika svag som vilken annan människa som helst.” Delila insåg att han äntligen hade sagt henne sanningen och därför skickade hon efter filistéernas ledare. ”Kom en sista gång, för nu har han talat om hur det ligger till”, sa hon. De kom och hade med sig pengarna till henne. Delila såg till att Simson somnade i hennes knä och tillkallade genast en man som skar av honom hans sju flätor. Då började hon förnedra honom. Hans styrka hade lämnat honom. Då ropade hon: ”Filistéerna är här, Simson!” Simson vaknade och tänkte: ”Jag gör väl som förut. Jag skakar mig fri.” Men han visste inte att HERREN hade lämnat honom. Filistéerna tog honom till fånga. De stack ut ögonen på honom och förde honom till Gaza där han blev bunden med kopparkedjor. Han tvingades att mala säd i fängelset, men håret på hans rakade huvud började växa ut igen. Filistéerna ställde till med en stor glädjefest och kom med offer till sin gud Dagon och sa: ”Vår gud har utlämnat vår fiende Simson till oss!” När folket såg honom, lovade de sin gud: ”Vår gud har överlämnat vår fiende åt oss, han som har ödelagt vårt land och dödat så många av oss.” I sin segeryra bad de att Simson skulle föras ut till dem, så att de kunde roa sig med honom. Simson fördes då ut ur fängelset och tvingades roa dem. De ställde honom mellan pelarna. Simson sa till pojken som ledde honom: ”Låt mig få hålla i pelarna som bär upp huset, så att jag kan stödja mig mot dem!” Huset var då alldeles fullt av folk. Filistéernas ledare var också där och på taket fanns 3 000 personer som såg på när man roade sig med Simson. Då bad Simson till HERREN och sa: ”HERRE, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas på filistéerna för mina båda ögon!” Sedan tog han tag i de två mittpelarna som bar upp huset och tryckte sig mot dem med högra handen mot den ena och med vänstra mot den andra pelaren. ”Låt mig dö med filistéerna”, sa han. Sedan tryckte han till med all sin kraft och huset rasade samman över filistéernas ledare och allt folket och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än de han tidigare hade dödat under hela sin livstid. Senare kom hans bröder och familj dit för att hämta hans kropp. Simson som varit domare i Israel i tjugo år, begravdes mellan Sora och Eshtaol i samma grav där hans far Manoach var begravd. I Efraims bergsbygd bodde en man som hette Mika. En dag sa han till sin mor: ”De 1 100 siklar silver som togs från dig och som jag hörde dig uttala en förbannelse över, de finns hos mig. Det var jag som tog dem.” ”HERREN välsigne dig, min son”, svarade hans mor. När han lämnade tillbaka de 1 100 siklarna till sin mor sa hon: ”Jag vill ge HERREN pengarna för min sons räkning och låta göra en snidad och gjuten avgudabild.” Han gav silvret till sin mor. Hon tog sedan fram 200 siklar och gick till en silversmed som gjorde en snidad och gjuten avgudabild som ställdes i Mikas hus. Mika hade en helgedom med en efod och några husgudar och han hade avskilt en av sina söner som präst. Vid denna tid fanns det inte någon kung i Israel, utan var och en gjorde vad han själv fann för gott. I Betlehem i Juda bodde en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där en tid. Han gav sig av från Betlehem i Juda till trakten av Efraims bergsbygd. Han letade efter en plats där han kunde bo och på sin väg kom han till Mikas hus. ”Varifrån kommer du?” frågade Mika honom. ”Jag är en levit och kommer från Betlehem i Juda,” svarade han. ”Jag letar efter någonstans att slå mig ner.” ”Stanna här hos mig och bli min fader och präst”, sa Mika. ”Jag ska ge dig tio siklar silver om året, kläder och mat.” Leviten bestämde sig för att stanna och den unge mannen blev som en av hans söner. Mika invigde honom som sin personlige präst och den unge mannen blev kvar i hans hus. ”Nu vet jag att HERREN är god mot mig”, sa Mika, ”eftersom jag har fått en levit som präst.” Det fanns inte någon kung i Israel vid den här tiden. Daniterna försökte fortfarande hitta en plats att slå sig ner på, för de hade ännu inte fått ett eget område bland Israels stammar. De valde ut fem tappra män från Sora och Eshtaol att spionera på landet där de skulle bo. De representerade varje släkt i stammen och uppmanades att gå och utforska landet. När de kom till Efraims bergsbygd, stannade de i Mikas hem över natten. De lade märke till den unge levitens dialekt och tog honom avsides och frågade: ”Vem förde dig hit? Vad gör du här? Varför har du kommit hit?” Då berättade han för dem om vad Mika gjort för honom och att han var dennes personlige präst. ”Då kan du väl fråga Gud om vår resa kommer att lyckas”, bad de honom. ”Ja”, svarade prästen. ”Ni kan lugnt gå. HERREN kommer att ta hand om er.” De fem männen fortsatte och kom till Lajish där de lade märke till hur trygga alla verkade vara. Människorna där uppträdde precis som de lugna och säkra sidonierna. Dessutom saknades ingenting i landet utan de var rika. De levde lugnt och fredligt och bodde långt från Sidon och hade mycket liten eller ingen kontakt med andra människor. De fem spionerna återvände så småningom till sitt folk i Sora och Eshtaol. ”Nå, hur var det? Vad säger ni?” frågade man dem. Männen svarade: ”Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet och det är rikt. Det är bara för oss att inta det. Tveka inte! Inta det! När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever i trygghet och ett land där det finns gott om plats. Gud har gett oss detta land där ingenting saknas.” Så drog sexhundra beväpnade män ur Dans stam ut från Sora och Eshtaol. De slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda och den platsen kallas än i dag för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. Sedan fortsatte de till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus. De fem som varit och spionerat i landet sa till de övriga: ”Det finns en efod därinne, husgudar och en snidad och gjuten gudabild. Det är ju självklart vad ni ska göra!” De gick fram till den unge leviten Mikas hus och hälsade på honom. De sexhundra beväpnade daniterna ställde sig vid ingången. Sedan gick de fem fram som varit och spionerat där och lade beslag på den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. Prästen stod vid ingången tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. De fem gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. ”Vad gör ni?” frågade prästen. ”Var tyst och följ med oss”, sa de. ”Bli fader och präst åt oss i stället! Är det inte bättre för dig att vara präst åt en hel stam i Israel än åt bara en enda man i hans privata hus?” Prästen blev då mycket glad åt att få följa med dem och han tog med efoden, husgudarna och den snidade avgudabilden. De fortsatte sedan sin vandring med barnen, boskapen och de mest värdefulla ägodelarna främst i kolonnen. När de hunnit en bit på väg från Mikas hem, kom Mika och hans grannar efter dem och ropade till dem att stanna. Daniterna vände sig då till honom och frågade: ”Vad menar du med att förfölja oss på det här sättet?” Mika svarade: ”Ni har tagit med er alla mina gudar som jag låtit göra och min präst och jag har ingenting kvar. Sedan undrar ni vad det är fråga om!” ”Vi vill inte höra ett ord till från dig”, svarade männen. ”Annars kan det hända att någon ilsknar till och dödar dig och er allesammans.” De fortsatte sin färd och när Mika såg att de var starkare än han, vände han om hem. De nådde snart fram till Lajish med föremålen som Mika hade gjort och med hans präst. De dödade det intet ont anande folket med svärd och brände sedan ner staden. Ingen kom för att hjälpa invånarna i staden, för de bodde alldeles för långt borta från Sidon och de hade inte kontakt med andra människor. Staden låg i dalen nära Bet-Rechov. Dans män byggde upp staden igen och bosatte sig där. Staden fick namnet Dan efter deras förfader, Israels son, men ursprungligen hette den Lajish. De satte upp avgudabilden och utvalde Jonatan, Gershoms son och Moses sonson, att tillsammans med sina söner bli deras präster ända till dess att folket blev förvisat och Mikas avgudastaty, som de ställde upp, tillbads av Dans stam så länge Guds helgedom var kvar i Shilo. Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en kvinna från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru. Men hon var otrogen och gick därifrån och återvände hem till sin far där hon bodde i fyra månader. Då gav sig hennes man iväg för att övertala henne att komma tillbaka och han tog med sig en tjänare och två åsnor. Hon bjöd in honom i sin fars hus och han var mycket glad att få träffa honom. Svärfadern, flickans far, bad honom att stanna och han blev kvar där i tre dagar. De åt och drack och sov över där. På den fjärde dagen var han tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far ville att de skulle äta innan de gav sig iväg. De båda slog sig då ner och åt och drack tillsammans. Sedan bad han honom att stanna ännu en dag så att de kunde fortsätta att umgås. Först ville mannen gå, men eftersom hans svärfar var så angelägen, gav han slutligen med sig och stannade. På morgonen den femte dagen var de uppe tidigt igen för att ge sig iväg, men flickans far föreslog nu också: ”Du kan väl stanna till eftermiddagen och styrka dig med något.” Och de båda slog sig ner och åt. När han och hans hustru och tjänare sedan gjorde sig färdiga för avfärd, sa hans svärfar: ”Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll och sedan kan ni resa hem tidigt i morgon bitti.” Men nu gick mannen inte att övertala. Han gav sig iväg och med sina sadlade åsnor och med sin bihustru gick han mot Jevus, dvs. Jerusalem. De närmade sig Jevus mot kvällen. ”Nu är det sent”, sa hans tjänare till honom. ”Kan vi inte stanna här i jevuséernas stad i natt?” ”Nej”, svarade mannen. ”Vi kan inte stanna i denna främmande stad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Giva.” Han sa vidare till sin tjänare: ”Vi kan försöka hinna fram till Giva eller Rama och övernatta på någon av de platserna.” De fortsatte alltså och solen gick ner just som de kom till Giva, en stad som tillhörde Benjamins stam. De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten. Då kom en gammal man förbi på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Giva där det för övrigt bara fanns benjaminiter. När han fick syn på de resande på torget, frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle. ”Vi är på väg hem från Betlehem i Juda”, svarade mannen. ”Vi ska längst bort i Efraims bergsbygd där jag bor. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till HERRENS hus. Ingen har bjudit in oss över natten, men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss, dina tjänare  —  mig själv, min kvinna och den unge man som följer med mig.” ”Du är välkommen till mitt hem”, sa den gamle mannen. ”Låt mig få sörja för alla dina behov! Här på torget kan ni ju inte stanna.” Han tog honom med sig hem, gav åsnorna att äta och resenärerna fick tvätta sina fötter. Sedan åt och drack de. Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp onda män till huset och omringade det och började bulta på dörren. De ropade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kommit till ditt hus! Vi vill ligga med honom.” Värden gick ut för att samtala med dem. ”Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst! Gör inte en sådan skamlig gärning! Ta i stället min dotter som är oskuld och den här mannens bihustru! Jag ska föra ut dem till er, så kan ni kränka dem och göra vad ni vill med dem. Men ni får inte göra en sådan skamlig gärning mot denne man.” Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De våldtog och kränkte henne hela natten och först i gryningen lät de henne gå. Hon kom i gryningen och föll ihop utanför huset där hennes man befann sig och låg där tills det blev ljust, och när hennes man på morgonen steg upp och öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln. ”Res dig nu, så ska vi ge oss i väg”, sa han. Men han fick inte något svar. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem. När han kom hem, tog han en kniv och styckade hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel. Alla som såg det sa: ”Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten. Begrunda det! Vi måste göra någonting åt det, men säg oss vad!” Israeliterna drog då ut allesammans, från Dan till Beer Sheva, och samlades inför HERREN i Mispa. Hela folkets, alla Israels stammars, ledare trädde fram inför Guds folk, 400 000 väpnade män till fots. Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna i Mispa nådde snart Benjamin. Israeliterna sa: ”Berätta hur detta illdåd gick till!” ”Jag kom med min bihustru till Giva i Benjamin för att stanna där över natten”, sa leviten, den mördade kvinnans man. ”Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda och min bihustru kränkte de så att hon dog. Då styckade jag hennes döda kropp och sände ut delarna över hela landet, för dessa män hade begått en avskyvärd och skamlig gärning i Israel. Nu, israeliter, ni som är samlade här, nu vill jag höra er dom!” De svarade alla som en man: ”Ingen av oss tänker gå tillbaka eller vända om hem. Vi anfaller Giva så som lotten avgör. I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen och tusen av tiotusen. De ska förse oss med proviant. Resten ska förinta Giva som straff för deras skamliga gärning de begått i Israel.” Hela nationen förenades i förbund med varandra mot staden. Israels stammar skickade budbärare till hela Benjamins stam och ställde krav: ”Ni är skyldiga till ett oerhört brott! Utlämna dessa onda män från Giva, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska.” Men folket i Benjamin ville inte höra på sina israelitiska bröder. I stället samlades de från sina städer till Giva för att strida mot israeliterna. Benjaminiterna mönstrade 26 000 väpnade män, förutom de 700 utvalda som bodde där. Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta som kunde träffa ett hårstrå med sina slungstenar utan att missa. Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400 000 krigsmän beväpnade med svärd. Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Gud. ”Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk?” frågade de. ”Juda ska gå först”, svarade HERREN. Tidigt nästa morgon bröt israeliterna upp och slog läger utanför Giva. De drog ut till strid mot Benjamins män och ställde upp sig mot dem utanför Giva. Men benjaminiterna rusade ut och dödade under den dagen 22 000 israeliter. Den israelitiska hären fattade nytt mod och ställde upp sig på samma ställe som första dagen, efter att ha gått upp och klagat inför HERREN ända till kvällen och rådfrågat honom: ”Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin?” ”Ja!” svarade då HERREN. Alltså drog israeliterna ut nästa dag mot benjaminiterna och även den dagen ryckte benjaminiterna ut, så att de förlorade ytterligare 18 000 man, allesammans beväpnade med svärd. Då drog alla israeliterna, hela armén, upp till Betel och grät inför HERREN och fastade till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt HERREN. De rådfrågade HERREN. Guds förbundsark fanns där på den tiden och Pinechas, Elasars son och Arons sonson, gjorde tjänst inför HERREN. De frågade: ”Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin eller inte?” HERREN svarade: ”Ja, gör det! Jag ska ge honom i ditt våld i morgon.” Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Giva och gick sedan på den tredje dagen ut mot benjaminiterna och gjorde sig i ordning för strid utanför Giva så som de gjort tidigare. Benjamins trupper kom ut ur staden och lurades bort från staden. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägarna över fälten till Betel och till Giva och lyckades döda ett trettiotal israeliter. Då ropade man i Benjamins armé: ”Vi besegrar dem igen!” Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle dra sig tillbaka och locka dem bort från staden ut till vägarna. Alla israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar och de som fanns i bakhåll strömmade fram från sina ställen väster om Giva. De 10 000 israelitiska elitsoldaterna gick till anfall mot Giva och Benjamin förstod inte hur stor faran för nederlag i själva verket var. HERREN lät Israel besegra Benjamin och Israels armé dödade 25 100 man i Benjamin den dagen, alla beväpnade män. Nu insåg benjaminiterna sitt nederlag. Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin, för de litade på sitt bakhåll vid Giva. De som låg i bakhåll rusade in i staden och dödade alla som fanns där med svärd. Israeliterna hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle sända ett stort rökmoln från staden. Israeliterna gjorde helt om i striden och då slog benjaminiterna ihjäl ett trettiotal av dem och sa: ”Vi har slagit dem precis som förra gången.” Men rökmolnet steg från staden och när benjaminiterna vände sig om, såg de att staden stod i lågor. Israeliterna vände nu helt om och benjaminiterna greps av skräck, eftersom de insåg att olyckan var över dem. De flydde ut i öknen för israeliterna, men de kunde inte undgå striden, för männen som varit i staden kom och slog ner dem. De omringade och krossade benjaminiterna och förföljde dem utan uppehåll till en plats öster om Giva. I Benjamins armé dog 18 000 tappra krigare i striden. När de vände och flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, dödades 5 000 utmed vägen och de förföljde benjaminiterna och dödade ytterligare 2 000 närmare Gidom. Benjamins stam förlorade den dagen 25 000 tappra krigare som varit beväpnade med svärd. De 600 som fanns kvar, flydde alltså till öknen till Rimmons klippa där de stannade i fyra månader. Men Israels armé återvände och dödade allt och alla, även boskapen, som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad i hela området. Israeliterna hade svurit vid Mispa att de aldrig skulle tillåta sina döttrar att gifta sig med män från Benjamins stam. De samlades vid Betel och satt långt fram på kvällen inför Gud och grät bittert. ”HERRE, Israels Gud”, bad de. ”Varför skulle detta hända? Varför måste en av Israels stammar saknas idag?” Följande morgon var de uppe tidigt och byggde ett altare där de offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och de sa till varandra: ”Var det någon stam i Israel som inte var representerad när vi höll vårt rådslag inför HERREN i Mispa?” Man hade nämligen svurit en ed att den som inte infann sig inför HERREN i Mispa skulle dödas och nu var det stor sorg i hela Israel över deras bröder benjaminiterna. ”En hel stam är borthuggen från Israel”, sa de. ”Och hur ska vi få hustrur åt de män som finns kvar, eftersom vi har svurit vid HERREN att inte ge dem våra döttrar?” Då frågade de: ”Finns det någon av Israels stammar som inte infann sig inför HERREN i Mispa?” De upptäckte att ingen från Javesh i Gilead hade kommit till lägret för att delta i samlingen. Folket mönstrades och det visade sig att ingen från Javesh i Gilead varit där. De skickade då 12 000 soldater för att döda folket i Javesh i Gilead, även kvinnor och barn. ”Så här ska ni göra”, sa de, ”alla män och alla kvinnor som legat med en man ska ni viga åt förintelse.” Bland invånarna i Javesh i Gilead fann de 400 unga flickor som ännu inte haft någon man och dem förde man till lägret i Shilo i Kanaan. Sedan sände Israel en fredsdelegation till det som återstod av Benjamin vid Rimmons klippa och erbjöd dem fred. Dessa benjaminiter återvände hem och fick de 400 flickorna från Javesh i Gilead som man låtit leva, men flickorna räckte inte åt alla. Folket kände medlidande med benjaminiterna för det gap HERREN låtit uppstå bland Israels stammar. ”Hur ska vi bära oss åt för att skaffa hustrur åt de andra när nu alla kvinnor i Benjamins stam är döda?” frågade de äldste i menigheten. ”Det måste finnas något sätt att rädda Benjamin, så att inte en hel stam i Israel går förlorad för alltid. Men vi kan inte ge dem våra egna döttrar. Vi israeliter har ju svurit en ed: förbannad är den som ger en hustru åt någon benjaminit.” ”Men”, sa de, ”varje år firas ju HERRENS högtid i Shilo.” Shilo ligger norr om Betel på östra sidan av vägen mellan Betel och Shekem söder om Levona. De sa till benjaminiterna: ”Gå och göm er i vingårdarna och när ni ser flickorna från Shilo komma ut för att dansa, ska ni rusa fram och ta till er var sin hustru och föra dem med er hem till Benjamin. När deras fäder och bröder kommer till oss och protesterar, ska vi säga: ’Visa oss medlidande och försök förstå! Alla fick inte tag i en hustru i kriget och ni kunde ju inte ha gett era döttrar till dem utan att ha dragit skuld över er.’ ” Männen från Benjamins stam gjorde som de blivit tillsagda. De kidnappade var och en åt sig en hustru av de dansande flickorna och tog dem med sig hem till sitt eget land. Sedan byggde de upp sina städer på nytt och bosatte sig i dem. Och israeliterna återvände var och en till sin stam och sin släkt, var och en till sitt eget område. Det fanns inte någon kung i Israel på den tiden och var och en gjorde vad han själv fann för gott. Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna. Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att HERREN hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda. Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! HERREN ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. Må han också ge er trygghet med hem och make!” Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!” ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för HERREN har låtit allt detta drabba mig.” Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi. ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.” Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte HERREN straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!” När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken. De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem. ”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna. ”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara, för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. Jag gick härifrån rik och HERREN har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när HERREN har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?” Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja. Noomi hade en rik och mäktig släkting på sin mans sida av Elimeleks släkt som hette Boas. En dag sa moabitiskan Rut till Noomi: ”Jag vill gå ut på någon åker och plocka upp den säd som skördemän lämnat. Det finns kanske någon som vill visa mig välvilja och tillåter mig göra det.” ”Gå, min dotter”, svarade Noomi. Rut gav sig då av, började plocka ax efter skördemännen och den åker hon råkade hamna på, tillhörde just Boas, denne släkting till Elimelek. Boas kom nu från Betlehem och hälsade på skördefolket: ”HERREN vare med er!” De svarade: ”HERREN välsigne dig!” Boas frågade förmannen till skördefolket: ”Vem är den unga kvinnan där borta?” ”Det är den moabitiska kvinnan som kom tillbaka hit med Noomi från Moabs land”, svarade förmannen. ”Hon bad mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där inne.” Boas sa då till Rut: ”Min dotter, gå inte och plocka ax på någon annan åker, utan stanna här och håll dig till mina tjänstekvinnor! Se efter var de skördar och följ efter dem! Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig, kan du bara gå till krukorna och dricka av vattnet som man bär ut hit.” Hon böjde sig ner med ansiktet mot marken och frågade: ”Hur kommer det sig att du är så välvillig mot mig? Jag är ju bara en främling här.” ”Ja”, svarade Boas. ”Men jag har hört allt du gjort mot din svärmor sedan din man dog och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland ett folk som var okänt för dig. HERREN, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, må löna dig allt du gjort, ja, må han ge dig full lön för det!” Hon svarade: ”Låt mig alltid få möta din välvilja, herre, du har tröstat och uppmuntrat mig, din tjänarinna, fast jag inte ens är en av dina arbetare.” När det var dags att äta, ropade Boas på henne: ”Kom hit och ät med oss! Ta av brödet och doppa det i vinättikan.” Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över. När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till sina män att även låta henne få plocka ax bland kärvarna, inte störa henne och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax som hon kunde plocka utan att någon sa något om det. Rut arbetade hela dagen och på kvällen, när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettio liter korn. Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit. Noomi undrade: ”Var har du plockat allt detta i dag? Var har du arbetat? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!” Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att mannen hon arbetat hos den dagen hette Boas. ”Må HERREN välsigna honom!” sa Noomi till sin svärdotter. ”Han har inte upphört med att visa barmhärtighet mot både levande och döda.” Och hon tillade: ”Boas står oss nära och är också en av våra återlösare.” ”Ja”, sa moabitiskan Rut. ”Han har sagt åt mig att jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.” Noomi sa till sin svärdotter Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för du skulle kunna bli antastad på någon annan åker.” Hon stannade så kvar hos Boas tjänstekvinnor och plockade ax under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor. En dag sa Noomi till Rut: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig ro och trygghet. Boas, vår släkting vars tjänstekvinnor du varit tillsammans med, rensar korn ute på tröskplatsen i kväll. Bada och använd din bästa parfym! Ta sedan på dig dina finaste kläder och gå ner till tröskplatsen, men låt honom inte se dig förrän han har ätit och druckit. Se efter var han lägger sig och gå sedan och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han själv att säga vad du ska göra.” ”Ja, jag ska göra precis som du säger”, svarade Rut. Hon gick alltså bort till tröskplatsen på kvällen och följde mycket noga sin svärmors instruktioner. När Boas hade avslutat sin måltid och kände sig väl till mods, gick han och lade sig bakom högen av säd. Då gick Rut dit mycket tyst och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där. Ungefär vid midnatt vaknade Boas, satte sig upp och märkte att det låg en kvinna vid fotändan. ”Vem är du?” frågade han. ”Det är jag, Rut, din tjänarinna”, svarade hon. ”Lägg din mantel över mig för du är min återlösare!” ”Må HERREN välsigna dig min dotter!” sa han. ”Du har nu visat en ännu större trohet än tidigare. Du har inte sprungit efter yngre män, vare sig fattiga eller rika. Var nu inte rädd min dotter! Jag vill göra allt vad du säger. Alla i stadsporten vet vilken respekterad kvinna du är. Det är sant att jag är din återlösare, men det finns en som står dig ännu närmare än vad jag gör. Stanna kvar här i natt! Om han vill ta på sig plikten som din återlösare, så får han göra det. Men om han inte vill det, då ska jag göra det, så sant HERREN lever. Ligg nu kvar här tills det blir morgon.” Hon låg alltså kvar vid hans fötter hela natten och gick upp tidigt före gryningen innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: ”Låt inte folk få reda på att en kvinna varit här på tröskplatsen.” ”Ta hit din schal”, sa han till henne. Sedan hällde han upp sex mått korn i den och lade det på henne. Så gick hon till staden. ”Nå, hur gick det min dotter?” frågade Noomi henne när hon kom hem. Då berättade Rut allt vad mannen gjort för henne. Hon nämnde också att han gett henne dessa sex mått korn och sagt att hon inte fick komma hem utan att ha med sig en present till sin svärmor. Då sa Noomi till henne: ”Du kan lugnt vänta min dotter tills du får veta vad som händer! Den där mannen kommer inte att unna sig någon vila förrän han har fullföljt detta. Han kommer att ordna det redan i dag.” Boas gick till stadsporten och träffade där återlösaren han talat om. ”Kom”, sa han till honom. ”Sätt dig här min vän!” Han kom och slog sig ner där, och Boas bad tio av de äldste i staden att komma och sätta sig där. Det gjorde de. Då sa han till släktingen: ”Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek. Jag tänkte att jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar inför mitt folks äldste. Låt mig få veta på en gång om du vill återlösa marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den och sedan kommer jag.” ”Jag köper den”, svarade mannen. ”Om du köper marken av Noomi, innebär det också att du övertar den moabitiska änkan Rut, så att den dödes namn bevaras på hans arv”, sa Boas till honom. ”Då kan jag inte lösa in den”, svarade mannen. ”Det skulle skada min egendom. Lös du in den, för jag kan inte göra det.” På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande. När mannen alltså sagt till Boas: ”Köp du åkern”, drog han av sig sin sandal. Då sa Boas till de äldste och alla de andra som stod runt omkring dem: ”Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Machlons egendom av Noomi, och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Machlons änka, så att hon kan bli min hustru och hennes mans namn kan föras vidare, så att det inte utplånas ur hans släkt eller vår stadsport. Ni är vittnen till detta.” Allt folket som stod där och de äldste svarade: ”Vi är vittnen till detta. Måtte HERREN göra denna kvinna som nu kommer in i ditt hus lika fruktsam som Rakel och Lea från vilka hela Israels folk härstammar! Må du bli mäktig i Efrata och en framgångsrik man i Betlehem och må dina ättlingar, som HERREN ska ge dig genom denna unga kvinna, bli som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.” Boas gifte sig alltså med Rut och han låg med henne och HERREN lät henne bli med barn och föda en son. Kvinnorna i staden sa till Noomi: ”Lovad vare HERREN som har gett dig en återlösare! Måtte han bli berömd i Israel! Han ska få dig att känna dig ung på nytt och sonen ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru som älskar dig och är för dig mer än sju söner.” Noomi tog hand om barnet och grannkvinnorna sa: ”Nu har Noomi fått en son!” Pojken fick namnet Oved och han kom senare att bli far till Jishaj, Davids far. Detta är Peres släkttavla: Peres var far till Hesron, Hesron var far till Ram och Ram var far till Amminadav, Amminadav var far till Nachshon, Nachshon var far till Salma, Salma var far till Boas, Boas var far till Oved, Oved var far till Jishaj och Jishaj var far till David. I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några. Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo för att tillbe och offra till härskarornas HERRE. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i HERRENS tjänst. Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. Men åt Hanna gav han en särskild del. Han älskade henne djupt trots att HERREN inte gett henne några barn. Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som HERREN låtit henne drabbas av. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till HERRENS hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?” Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till HERRENS tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till HERREN. Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas HERRE, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till HERREN för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud! ” Hon bad länge inför HERREN och Eli iakttog hennes läppar. Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför HERREN. Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.” Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut. Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför HERREN än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom HERREN ihåg henne. Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel, för hon sa: ”Jag bad till HERREN att jag skulle få honom.” Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför HERREN. Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till HERREN och låta honom stanna där för alltid.” Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må HERREN bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!” Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung. De tog också med sig en tre år gammal tjur som offer och en säck mjöl och en vinsäck. Så fördes han till HERRENS hus i Shilo. Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli. ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN. Jag bad honom att ge mig denne pojke och HERREN har svarat på min bön. Nu vill jag ge honom till HERREN. Så länge han lever ska han tillhöra HERREN.” Därefter tillbad han HERREN. Hanna bad: ”Jag fröjdar mig i HERREN! Han har återupprättat mig. Nu kan jag ge svar på tal till mina fiender, vara lycklig för att du har räddat mig. Ingen är helig som HERREN! Det finns ingen annan Gud, ingen enda klippa som vår Gud. Sluta upp med ert skrytsamma och stolta tal och era stora ord! HERREN vet allt och han kommer att döma varje handling. Krigarnas bågar är sönderbrutna, men de som stapplade av svaghet har fått ny kraft. De som förut var mätta måste nu slava för bröd, medan de som var hungriga får mat. Den ofruktsamma kvinnan har nu sju barn, medan hon som hade många barn tynar bort. HERREN dödar och HERREN ger liv. Han leder människor ner i dödsriket och räddar dem därifrån. HERREN gör fattig och rik, han ödmjukar och han upphöjer. Han lyfter de hjälplösa och fattiga ur damm och aska. Han behandlar dem som furstar och låter dem sitta på hedersplatserna. Hela jorden vilar på den grund HERREN byggt. Han kommer att skydda sina frommas steg, men de onda kommer att tystas i mörkret. Ingen ska lyckas enbart genom egen styrka. De som kämpar mot HERREN kommer att krossas. Han dundrar mot dem från himlen. Han dömer hela jorden. Han ger makt till sin kung och stor ära till sin smorde. ” Därefter återvände Elkana till Rama och pojken blev kvar som HERRENS tjänare under prästen Eli. Men Elis söner var onda män som inte brydde sig om HERREN. Vad prästerna brukade göra mot folket var att när någon offrade ett offer och när köttet tillagades, kom en prästtjänare med en treuddig köttgaffel i handen. Tjänaren stötte sedan ner gaffeln i kitteln, pannan eller grytan och den bit som kom upp behöll prästen. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Shilo. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet och sa: ”Ge prästen det råa köttet att steka, inte det kokta, för prästen vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” Om mannen som offrade köttet svarade: ”Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill”, då brukade tjänaren säga: ”Nej, ge det till mig genast, annars tar jag det med våld!” Men HERREN såg mycket allvarligt på denna synd eftersom prästerna behandlade offergåvorna till HERREN respektlöst. Samuel var HERRENS tjänare trots att han bara var ett barn och han bar en linne-efod. Varje år sydde hans mor också en liten mantel åt honom som hon överlämnade när hon kom med sin man för det årliga offret. Eli välsignade Elkana och Hanna och sa: ”Må HERREN ge dig barn med denna kvinna i stället för den son hon bad om och som hon gett till HERREN!” Sedan gick de hem igen. Och HERREN kom ihåg Hanna och gav henne ytterligare tre söner och två döttrar. Men Samuel växte upp inför HERREN. Eli hade nu blivit mycket gammal. När han hörde vad hans söner gjorde mot israeliterna och hur de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, sa han till sina söner: ”Varför gör ni så? Jag har hört om era onda gärningar. Mina söner, det är verkligen inget gott rykte som sprids om er bland Guds folk. Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla mellan dem. Men vem kan medla då en människa syndar mot HERREN?” Men de ville inte lyssna till sin far, för HERREN hade redan planerat att döda dem. Under tiden växte pojken Samuel upp och var till glädje för både Gud och människor. En gudsman kom till Eli och sa: ”Så säger HERREN: ’Jag uppenbarade mig för din släkt redan när Israels folk var slavar i Egypten under farao. Din släkt blev utvald bland alla Israels stammar till att vara mina präster, till att stiga upp på mitt altare, bränna rökelse och bära efoden inför mig. Ni fick också alla israeliternas eldoffer. Varför föraktar du de offer och offergåvor som förs fram till mig? Och varför har du satt dina söner före mig? Både du och dina söner har blivit feta av det bästa från allt som mitt folk Israel offrar!’ Därför förklarar jag, HERREN, Israels Gud, att även om jag har lovat att du och din fars släkt alltid ska få tjänstgöra inför mig, kommer det inte att bli så. Jag ska ära dem som ärar mig, men jag ska förakta dem som föraktar mig. Det ska komma en tid då jag gör slut på styrkan hos dig och i din familj, så att ingen i din släkt når hög ålder. Du ska få se elände i min boning och hur välståndet ökar i Israel, men i din familj ska ingen få ett långt liv. Jag rycker dock inte bort er alla från mitt altare, men din blick ska slockna och ditt hjärta sörja. Alla dina ättlingar ska dö i förtid. Som tecken på detta ska båda dina söner Hofni och Pinechas dö på en och samma dag. Jag ska låta en trofast präst uppstå, en som kommer att handla efter mitt sinne och min vilja. Jag ska etablera honom och hans familj så att de för alltid ska vara präster åt min kung, den smorde. Då ska alla dina ättlingar som är kvar böja sig för honom och tigga om pengar och bröd. Var och en kommer att säga: ’Var snäll och ge mig arbete bland prästerna, så att jag får tillräckligt att äta.’ ” Den unge pojken Samuel fortsatte att tjäna HERREN hos Eli. Vid den här tiden var budskap från HERREN mycket sällsynta. Det var också ovanligt att någon såg en syn. Då hände en gång följande när Eli låg på sin plats. Hans ögon hade nu försvagats så att han inte längre kunde se. Guds lampa var ännu inte släckt och Samuel låg och sov i HERRENS tempel där Guds ark fanns. HERREN kallade då på Samuel. ”Ja”, svarade Samuel, ”här är jag!” Sedan sprang han till Eli. ”Här är jag”, sa han. ”Du ropade på mig.” ”Jag ropade inte på dig”, svarade Eli, ”gå tillbaka och lägg dig!” Och Samuel lydde. HERREN ropade på Samuel en gång till och, som förut, steg Samuel upp och gick till Eli. ”Ja”, svarade han, ”här är jag. Du ropade på mig.” ”Jag har inte ropat på dig, min son”, sa Eli. ”Gå tillbaka och lägg dig!” Samuel kände ännu inte HERREN och hade aldrig tidigare fått ett budskap från honom. När HERREN nu för tredje gången ropade på honom, steg Samuel än en gång upp och gick till Eli. ”Ja”, sa han. ”Här är jag! Du ropade på mig.” Då förstod Eli att det var HERREN som hade ropat på pojken, och han sa till Samuel: ”Gå och lägg dig igen och om han ropar på dig en gång till, så ska du svara: ’Tala, HERRE, din tjänare hör!’ ” Och så gick Samuel tillbaka och lade sig. Då kom HERREN och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och nu svarade Samuel: ”Tala, din tjänare hör!” HERREN sa då till Samuel: ”Jag ska göra något i Israel som kommer att ringa i öronen på alla som hör det. Då ska jag låta allt det hända som jag har varnat Eli och hans familj för, från början till slut. Jag har talat om för honom att jag ska döma hela hans familj för alltid på grund av den synd han känt till, att hans söner hädar mig utan att han ingriper. Därför har jag svurit en ed att de synder som Eli och hans söner har begått aldrig kan sonas vare sig genom slaktoffer eller genom några andra offer.” Samuel låg sedan kvar ända till morgonen då han öppnade dörrarna till HERRENS hus. Han var rädd att berätta för Eli om synen. Men Eli ropade på honom: ”Samuel, min son!” ”Här är jag,” svarade Samuel. Sedan frågade Eli: ”Vad sa han till dig? Tala om alltihop! Må Gud straffa dig både nu och i framtiden om du döljer något för mig!” Och då berättade Samuel exakt utan att dölja någonting vad HERREN hade sagt. ”Han är HERREN, låt honom göra vad han vill”, svarade Eli. Samuel växte upp och HERREN var med honom och lät allt vad han sagt gå i uppfyllelse. Hela Israel från Dan till Beer Sheva förstod att Samuel verkligen var en HERRENS profet. HERREN fortsatte sedan att visa sig i Shilo. Där uppenbarade han sig för Samuel genom sitt ord. Samuels ord kom så till hela Israel. Vid den tiden drog Israel ut i krig mot filistéerna. Den israelitiska armén slog läger nära Even Haeser, medan filistéerna slog läger vid Afek. Sedan ställde filistéerna upp till strid och kampen blev hård. Filistéerna besegrade Israel och dödade 4 000 av dem på slagfältet. När Israels armé återvände till lägret, sa folkets äldste: ”Varför har HERREN låtit oss lida ett sådant nederlag mot filistéerna i dag?” ”Låt oss hämta HERRENS förbundsark från Shilo”, föreslog de, ”att vara ibland oss och rädda oss från våra fiender!” De lät hämta härskarornas HERRES förbundsark, hans, som har sin tron mellan keruberna. Elis söner Hofni och Pinechas följde också med Guds förbundsark. När HERRENS förbundsark kom till lägret, ropade israeliterna så högt av glädje att marken skakade. Då frågade filistéerna: ”Vad är det för jubelrop i hebréernas läger?” När de fick veta att det var för att HERRENS ark hade anlänt, greps de av panik. ”Gud har kommit in i deras läger”, ropade de. ”Ve oss! Något sådant har vi aldrig råkat ut för förut! Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Gud, han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? Men fatta mod, ni filistéer, var som män! Kämpa som män, annars blir vi hebréernas slavar, precis som de har varit våra.” Filistéerna kämpade och än en gång blev israeliterna besegrade och var och en flydde till sina tält. Deras förluster blev stora, 30 000 man dödades. Guds ark blev tagen och Elis båda söner Hofni och Pinechas dödades. Redan samma dag sprang en man från Benjamins stam från slagfältet till Shilo dit han anlände före kvällen. Hans kläder var sönderrivna och han hade hällt jord på huvudet. När han kom till staden, satt Eli på en stol och väntade vid sidan av vägen, för han var djupt orolig för Guds ark. Och när budbäraren anlände och berättade vad som hade hänt, höjdes ett stort klagorop i staden. ”Vad är det för oväsen?” frågade Eli. Budbäraren skyndade då genast fram till Eli och berättade. Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se. ”Jag kommer just från slagfältet, jag har flytt därifrån i dag”, berättade han för Eli. ”Vad har hänt, min son?” frågade Eli. Budbäraren svarade: ”Israeliterna har flytt för filistéerna, armén har lidit svåra förluster. Dina båda söner Hofni och Pinechas har också dödats och Guds ark har blivit tagen.” När budbäraren nämnde Guds ark, föll Eli baklänges från sin stol bredvid porten, bröt nacken och dog, för han var både gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år. Elis svärdotter, Pinechas hustru, var gravid och skulle snart föda. När hon hörde att Guds ark hade blivit tagen och att både hennes man och hennes svärfar var döda, började plötsligt hennes värkar och hon födde sitt barn. Hon var döende. Kvinnorna omkring henne sa: ”Var inte rädd! Du har fått en pojke.” Men hon reagerade inte. Sedan kallade hon pojken I-Kavod, för hon sa: ”Israels härlighet är borta”, eftersom Guds ark var borta och hennes svärfar och man döda. Hon sa: ”Härligheten har lämnat Israel, för Guds ark är borta.” Filistéerna förde sedan Guds ark från slagfältet i Even Haeser till Ashdod och ställde den i Dagons tempel bredvid guden Dagon. Men när folket i staden nästa morgon steg upp, hade Dagon fallit ner framför HERRENS ark med ansiktet mot marken. De satte då upp honom igen på hans plats, men när de steg upp morgonen därpå, låg Dagon igen framför HERRENS ark. Hans huvud och händer hade slagits av och låg vid tröskeln, medan kroppen låg för sig. Det är därför som varken Dagons präster eller någon annan ens idag vill trampa på tröskeln till Dagons tempel i Ashdod. HERRENS hand vilade tungt över invånarna i Ashdod och de närliggande byarna: han ställde till förödelse bland dem och slog dem med bölder. Och när folket förstod vad som höll på att hända, utropade de: ”Vi kan inte behålla Israels Guds ark här längre! Hans hand vilar tungt över oss och vår gud Dagon.” De kallade dit filistéernas alla hövdingar och frågade dem vad de skulle göra med arken. Hövdingarna svarade att man skulle föra Israels Guds ark till Gat. Så fördes den till Gat. Men när arken anlände dit, vilade HERRENS hand över den staden och stor panik uppstod. Han slog alla, både ung och gammal, och de drabbades av bölder. De förde därefter arken vidare till Ekron, men när Ekrons invånare såg den komma, utropade de: ”De för hit Israels Guds ark för att döda oss!” Sedan kallade de dit filistéernas alla hövdingar och sa till dem att föra tillbaka Israels Guds ark till dess rätta plats, för att inte hela staden skulle dö. Dödsskräcken hade nämligen redan drabbat hela staden, så tung vilade HERRENS hand över den. De som inte dog fick svåra bölder och gråt och klagan steg mot himlen. När HERRENS ark varit i filistéernas land i sju månader, kallade filistéerna på sina präster och spåmän och frågade: ”Vad ska vi göra med HERRENS ark? Hur ska vi bära oss åt för att sända den tillbaka?” De svarade: ”Om ni vill sända Israels Guds ark tillbaka, ska ni inte sända den utan gåvor. Ni måste skicka med ett skuldoffer till honom. Då ska ni bli friska och kommer att förstå varför han inte släppt sitt grepp om er.” ”Vad för slags skuldoffer ska vi skicka?” frågade de. Prästerna och spåmännen svarade: ”Skicka fem bölder och fem råttor gjutna i guld, lika många som filistéernas hövdingar. Samma plåga har ju drabbat alla, även era hövdingar. Gör avbildningar av era bölder och av råttorna som fördärvar ert land och ge äran åt Israels Gud. Då släpper han kanske sitt grepp om er och era gudar och ert land. Varför förhärdar ni er så som farao och egypterna gjorde? Han behandlade dem hårt och ville inte låta israeliterna gå. Gör nu i ordning en ny vagn och spänn för två kor som nyligen har fått kalvar och aldrig har gått i ok och ta hem deras kalvar ifrån dem. Ställ sedan HERRENS ark på vagnen och bredvid den ett skrin med de gjutna råttorna och bölderna i guld och låt den gå. Se efter noga: Om den går mot sitt eget område, till Bet Shemesh, då var det HERREN som lät denna stora ondska drabba oss. Men om den inte gör det, då vet vi att det inte varit hans hand som slagit oss, utan att det hände av en slump.” Männen följde instruktionerna. Två kor som nyligen kalvat spändes för en vagn och deras kalvar togs ifrån dem. Sedan ställde man HERRENS ark och skrinet med guldföremålen på vagnen. Korna gick direkt ut på vägen mot Bet Shemesh och de råmade medan de gick. Filistéernas hövdingar följde dem ända till gränsen vid Bet Shemesh. Invånarna i Bet Shemesh höll just på att skörda vete i dalen när de fick se arken komma och de fylldes av glädje när de såg den. Vagnen rullade in på en åker som tillhörde Josua och där stannade den vid en stor sten. De högg upp virket från vagnen och offrade korna som brännoffer till HERREN. Leviterna lyfte ner arken och skrinet med guldföremålen och placerade dem på stenen. Den dagen offrade invånarna i Bet Shemesh brännoffer och slaktoffer till HERREN. Filistéernas fem hövdingar såg på allt detta och återvände sedan till Ekron samma dag. De fem bölderna av guld hade filistéerna sänt som skuldoffer till HERREN från Ashdod, Gaza, Ashkelon, Gat och Ekron. Guldråttorna var lika många som de filistéiska städerna som de fem hövdingarna härskade över, befästa städer med kringliggande områden. Den stora stenen de ställde HERRENS ark på står ännu i dag på Josuas åker i Bet Shemesh. Men HERREN dödade 50 070 av männen i Bet Shemesh därför att de sett på arken och folket sörjde över att HERREN hade dödat så många människor. ”Vem kan bestå inför HERREN, denne helige Gud?” utropade de. ”Till vem kan vi sända arken härifrån?” Sedan sände de budbärare till folket i Kirjat-Jearim och meddelade dem att filistéerna hade fört tillbaka HERRENS ark. ”Kom och hämta arken!” bad de. Då kom männen från Kirjat-Jearim och tog arken till Avinadavs hus på bergshöjden. De avskilde också Avinadavs son Elasar till att ha ansvar för HERRENS ark. Arken stannade sedan i Kirjat-Jearim en lång tid, tjugo år. Men hela Israel sörjde och sökte HERREN. Då sa Samuel till dem: ”Om ni verkligen menar allvar med att återvända till HERREN, måste ni göra er av med alla främmande gudar och astartegudinnor. Håll er av hela ert hjärta till HERREN, tjäna endast honom och ingen annan! Då kommer han att rädda er från filistéerna.” Då förstörde folket alla sina baalsgudar och astartegudinnor och tillbad endast HERREN. Sedan sa Samuel till dem: ”Kom till Mispa allesammans, så ska jag be till HERREN för er!” När de samlats i Mispa, öste de upp vatten och hällde ut det inför HERREN. Folket fastade också hela dagen och bekände: ”Vi har syndat mot HERREN.” Samuel var Israels domare i Mispa. När filistéerna fick höra att israeliterna samlats vid Mispa, drog deras hövdingar ut till strid mot dem. När israeliterna fick höra det, blev de förskräckta. ”Fortsätt att be till HERREN, vår Gud, om räddning från filistéerna!” sa de till Samuel. Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till HERREN som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till HERREN för Israel och HERREN svarade. Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna för att gå till anfall, men HERREN lät en stark åska dundra från himlen, så att filistéerna blev fullständigt panikslagna. Israeliterna kunde därför besegra dem, och de jagade dem från Mispa ända till Bet Kar och dödade dem allesammans. Samuel reste en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser. Han sa: ”HERREN har verkligen hjälpt oss!” Nu var filistéerna besegrade och de invaderade inte mer Israel, för HERREN var mot filistéerna så länge Samuel levde. De israelitiska städerna mellan Ekron och Gat som hade erövrats av filistéerna, återlämnades till Israel och den israelitiska armén befriade de närliggande områdena. Det rådde också fred mellan Israel och amoréerna. Samuel fortsatte att vara Israels domare under resten av sitt liv. Varje år reste han runt i Israel för att döma i Betel, Gilgal och Mispa. Men han återvände alltid till Rama där han bodde och därifrån styrde han Israel. I Rama byggde han också ett altare åt HERREN. När Samuel blev äldre, tillsatte han sina söner som domare över Israel. Hans äldste son Joel och hans näst äldste son Avia dömde i Beer Sheva, men de följde inte alls i sin fars fotspår utan sökte egen orätt vinning: de tog emot mutor och vrängde rättvisan. Alla Israels äldste möttes i Rama hos Samuel. De sa: ”Du har blivit gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra oss, så som alla andra folk har!” Samuel blev besviken när han hörde att de ville ha en kung och bad till HERREN. Men HERREN svarade: ”Låt dem få vad de vill ha! Det är mig de förkastar, inte dig. De vill inte längre ha mig till kung. Ända sedan jag förde dem ut ur Egypten har de gång på gång vänt mig ryggen och följt andra gudar och nu behandlar de dig på samma sätt. Gör som folket vill, men varna dem för hur det kommer att bli att lyda under en kung!” Samuel berättade allt vad HERREN sagt till dem som begärde en kung. Han sa: ”En kung som ska härska över er kommer att ha rätt att ta ut era söner till krigstjänst, som ryttare eller vagnsförare eller till att springa framför hans vagnar. Några kommer han att sätta till befäl över tusen eller femtio man. Andra kommer att tvingas plöja hans åkrar och ta in hans skördar eller sättas att tillverka hans vapen och vagnar. Han kommer att ta era döttrar till att bereda salvor och parfymer och till att arbeta i hans kök och bageri. Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivträd och ge dem till sina tjänstemän. Han kommer att kräva en tiondel av er skörd åt sina hovmän och tjänstemän. Han kommer att kräva att få era tjänare, de bästa åsnorna och det bästa av er boskap för sina personliga behov. Han kommer att kräva en tiondel av era hjordar och ni kommer att bli hans slavar. Ni kommer att ångra er och gråta bittert på grund av den kung som ni valt, men då ska HERREN inte hjälpa er.” Men folket vägrade lyssna till Samuels varningar och sa: ”Nej, vi måste ha en kung! Vi vill vara som alla andra folk. Vi vill ha en kung som kan skipa rätt åt oss och leda oss och kämpa för oss i strid.” Samuel berättade sedan för HERREN vad folket hade sagt och HERREN svarade: ”Gör som de säger och ge dem en kung!” Då sa Samuel till dem att de skulle gå hem, var och en till sin stad. Kish var en inflytelserik man från Benjamins stam. Han var son till Aviel och sonson till Seror som i sin tur var son till Bekorat och sonson till Afiach av Benjamins stam. Denne Kish hade en son som hette Saul. Han var den ståtligaste mannen i Israel och huvudet högre än någon annan i landet. En dag hade Kishs åsnor sprungit bort, så han sände ut Saul och en tjänare för att söka efter dem. De gick genom Efraims bergsbygd, Shalishalandet, Shaalimsområdet och hela Benjamins land, men kunde inte hitta dem någonstans. När de till slut kom fram till Sufs land, sa Saul till tjänaren: ”Nu går vi hem, för nu är nog min far mer orolig för oss än för åsnorna.” Men tjänaren sa: ”Det finns en gudsman i den här staden. Hela folket ser upp till honom, för allt han säger slår in. Vi går dit. Kanske han kan tala om för oss vart vi ska ta vägen.” ”Men vi har väl inget att ge honom?” svarade Saul sin tjänare. ”Till och med vår mat i packningen är slut. Vi har ingenting att ge honom. Eller har vi något?” ”Jag har en kvarts sikel silver,” sa tjänaren. ”Jag kan ge honom det, så visar han vägen.” När israeliterna förr i tiden gick för att rådfråga Gud, brukade man säga: ”Kom, så går vi till siaren!” På den tiden kallades profeterna för siare. ”Det låter bra”, svarade Saul sin tjänare. ”Vi går dit.” Och så gick de mot staden där profeten bodde. När de var på väg uppför sluttningen mot staden, fick de syn på några unga flickor som var på väg att hämta vatten och de frågade dem om siaren var där. ”Ja”, svarade flickorna. ”Fortsätt bara rakt fram, så hittar ni honom. Han har just kommit till staden, för folket har en offerfest uppe på kullen. När ni kommer till staden hittar ni honom innan han går upp på kullen för måltiden. Folket börjar inte äta förrän han har kommit och välsignat offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå alltså genast, så kan ni träffa honom nu!” Saul och hans tjänare fortsatte då upp mot staden och just när de kom in genom portarna, mötte de Samuel som redan var på väg till offerplatsen. Dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat sig och sagt till Samuel: ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man från Benjamins land till dig. Honom ska du smörja till furste för mitt folk. Han ska rädda dem från filistéerna, för jag har sett mitt folks nöd och hört deras rop.” När Samuel fick se Saul, sa HERREN: ”Det var den här mannen jag berättade för dig om! Han ska härska över mitt folk.” Under tiden gick Saul fram till Samuel i stadsporten och frågade: ”Kan du tala om för mig var siaren bor?” ”Det är jag som är siaren”, svarade Samuel. ”Gå upp till offerplatsen så länge, jag kommer strax efter. I dag ska ni äta tillsammans med mig. I morgon kan ni sedan fortsätta vidare och då ska jag också tala om för dig allt vad du vill veta. Åsnorna som sprang bort för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har redan kommit till rätta. Och för övrigt: ska inte allt det härliga som finns i Israel tillfalla dig och din släkt?” Saul sa: ”Jag är från Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den oansenligaste av alla i stammen! Varför talar du så till mig?” Men Samuel förde Saul och hans tjänare in i den stora salen och gav dem de främsta platserna bland de inbjudna gästerna som var omkring trettio. Sedan sa han till kocken att ta fram köttbiten, den som han gett honom och bett honom lägga undan. Kocken tog då fram ett lårstycke och det som hörde till det och placerade framför Saul. ”Ät!” sa Samuel. ”Det här köttstycket har varit bestämt åt dig ända sedan jag bjöd in till den här festen.” Saul åt då tillsammans med Samuel. Och när de hade återvänt till staden efter festen, gick de upp på taket för att prata. I gryningen nästa morgon ropade Samuel till Saul på taket och sa: ”Stig upp! Jag ska följa dig ett stycke på vägen.” Saul steg upp och de gick ut tillsammans. När de kom till utkanten av staden sa Samuel till Saul att skicka sin tjänare i förväg. Sedan sa han till Saul: ”Stanna här, för jag har ett budskap från HERREN till dig.” Samuel tog fram en flaska med olja som han hällde över Sauls huvud. Sedan kysste han honom och sa: ”HERREN smörjer dig till furste över sin arvedel. När du lämnar mig, kommer du att träffa två män vid Rakels grav i Selsach i Benjamins land. De kommer att tala om för dig att åsnorna har återfunnits, men att din far nu i stället är orolig för dig och frågar: ’Hur ska jag hitta min son?’ När du kommer till eken vid Tabor, kommer du att möta tre män som är på väg till Gud i Betel. En av dem bär på tre killingar, en annan har tre brödkakor och den tredje en skinnsäck med vin. De kommer att hälsa dig och erbjuda dig två av offerkakorna och dem ska du ta emot. Efter det ska du gå till Guds Giva där filistéerna har en utpost. När du går in i staden, kommer du att möta en grupp profeter på väg ner från offerplatsen. De spelar på psaltare, tamburin, flöjt och harpa och profeterar medan de går vägen fram. I samma stund ska HERRENS Ande komma över dig och du ska profetera tillsammans med dem. Du ska förvandlas och bli som en ny människa. Efter att dessa tecken har inträffat kan du fatta beslut efter din övertygelse, för HERREN ska leda dig. Gå sedan före mig till Gilgal och vänta på mig där i sju dagar. Jag ska komma dit och offra brännoffer och gemenskapsoffer och då ska jag tala om för dig vad du ska göra.” När Saul vände sig om och började gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta och gav honom ett nytt sätt att tänka och redan samma dag inträffade alla dessa tecken. Då de kom till Giva, kom profeterna emot dem och Guds Ande kom över Saul, så att han också profeterade. De som tidigare hade känt Saul började undra när de såg honom profetera tillsammans med de andra profeterna. ”Vad har hänt med Kishs son?” frågade de varandra. ”Är Saul också en av profeterna?” En man som bodde där tillade: ”Vem är deras far?” På så sätt tillkom ordspråket: ”Är Saul också en av profeterna?” När Saul hade slutat att profetera, gick han upp på kullen. ”Var har du och tjänaren hållit hus så länge?” frågade Sauls farbror. ”Vi gick för att leta reda på åsnorna, men vi kunde inte hitta dem,” svarade Saul. ”Därför gick vi till Samuel.” ”Jaså? Och vad sa han då?” undrade farbrodern. ”Han sa att åsnorna hade kommit till rätta”, svarade Saul. Men han lät bli att berätta vad Samuel sagt om kungadömet. Samuel kallade samman hela Israels folk inför HERREN i Mispa. Han sa till dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Jag förde Israel ut ur Egypten och räddade er från egypterna och alla andra folk som förtryckte er.’ Men nu har ni förkastat denne er Gud som räddat er ur alla era olyckor och svårigheter och ni säger: ’Vi vill ha en kung i stället!’ Så kom nu fram inför HERREN, varje stam för sig och varje släkt för sig!” Sedan kallade Samuel fram de olika stammarna inför HERREN och när man kastade lott, föll lotten på Benjamins stam. Därefter förde han fram de olika släkterna i Benjamins stam inför HERREN och den här gången föll lotten på Matris släkt. Slutligen föll lotten på Saul, Kishs son, men när de försökte få tag på honom var han försvunnen. Folket frågade då HERREN: ”Var är han? Har han verkligen kommit?” HERREN svarade: ”Han gömmer sig borta i lägret.” De sprang då dit och hämtade honom och när de förde fram honom inför folket var han huvudet högre än alla andra. Då sa Samuel: ”Detta är den man som HERREN har utvalt. Hans like finns inte i hela Israel!” Och hela folket jublade och ropade: ”Leve kungen!” Samuel förklarade än en gång för folket vad en kung hade för rättigheter. Han skrev också ner dem i en bok som sedan förvarades inför HERREN. Efter det sände han hem folket, var och en till sitt. När Saul återvände till sitt hem i Giva, följdes han av en skara krigare som hade känt Guds kallelse. Men det fanns några bland folket som var ondsinta och sa: ”Hur ska han kunna rädda oss?” De föraktade Saul och vägrade att ge honom gåvor, men han teg. Ammoniternas kung Nachash anföll nu och belägrade Javesh i Gilead. Invånarna i Javesh sa till honom: ”Slut förbund med oss, så ska vi bli era tjänare!” Nachash svarade: ”Jag kan sluta förbund med er, men bara på det villkoret att jag får sticka ut höger öga på varenda en av er, så att hela Israel blir förödmjukat.” ”Låt oss få sju dagar på oss, så att vi kan skicka bud till hela Israel”, svarade de äldste i Javesh. ”Men om ingen kommer och räddar oss, då ska vi gå med på dina villkor.” När budbärarna från Javesh kom till Sauls Giva och berättade vad som hade hänt, började alla gråta högt. Saul återvände från åkrarna med sina oxar och frågade: ”Vad är det som har hänt? Varför gråter alla?” Då berättade de för honom vad männen från Javesh hade sagt och genast kom Guds Ande över Saul och han brann av vrede. Han tog två oxar, styckade dem och sände ut styckena med budbärare över hela Israel. ”Om någon vägrar att följa Saul och Samuel i strid, ska det gå med hans oxar på detta vis”, lät han hälsa. Fruktan för HERREN föll då över folket och de ställde upp till sista man. Han räknade dem sedan i Besek och fann att det var 300 000 man från Israel och 30 000 man från Juda. Efter det skickade han budbärare tillbaka till Javesh i Gilead med beskedet: ”Ni kommer att räddas när solen skiner som varmast i morgon.” Glädjen i staden visste inga gränser när budbärarna återvände och berättade detta. Männen i Javesh meddelade sedan ammoniterna: ”Vi ger oss! I morgon kan ni komma och göra vad ni vill med oss.” Dagen därpå delade Saul upp sin armé i tre grupper och redan före gryningen överrumplade de ammoniterna i deras läger. När dagen var som hetast var ammoniterna slagna. Resten av ammoniternas armé blev så grundligt skingrad att inte ens två personer kom undan tillsammans. Då sa folket till Samuel: ”Var är de män som sa att Saul inte skulle bli vår kung? För hit dem, så att vi får döda dem!” Men Saul svarade: ”Nej, en dag som denna ska ingen avrättas, för i dag har HERREN räddat Israel!” Då sa Samuel till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och än en gång bekräfta att Saul är vår kung.” Och de gick till Gilgal och inför HERREN utropade de Saul till kung. Sedan offrade de gemenskapsoffer till HERREN och Saul och hela Israel firade en stor glädjefest. Sedan talade Samuel till folket på nytt: ”Lyssna!” sa han. ”Jag har gjort vad ni bett mig om. Jag har gett er en kung. Nu är kungen er ledare. Jag är nu en gammal gråhårig man och mina söner finns här bland er. Jag har varit er ledare sedan min ungdom. Här står jag nu, vittna mot mig inför HERREN och hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag någonsin tagit emot mutor eller panter av någon? Tala om det för mig, så ska jag ersätta dem som jag har skadat.” ”Nej”, svarade de. ”Du har aldrig kränkt eller förtryckt oss och du har aldrig tagit mutor.” ”HERREN och hans smorde är i dag mina vittnen på att ni inte har något att anklaga mig för”, sa Samuel. ”Ja, han är vittne”, svarade de. ”Det var HERREN som gav er Mose och Aron”, fortsatte Samuel. ”Han förde era förfäder ut ur Egyptens land. Bli nu stilla inför HERREN medan jag går till rätta med er och påminner er om HERRENS rättfärdiga gärningar mot er och era förfäder. När Jakob kommit till Egypten och folket ropade till HERREN, sände han dem Mose och Aron som ledde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet. Men folket glömde snart HERREN, sin Gud, och därför överlämnade han dem åt Sisera, generalen i Hasors här, och åt filistéerna och åt Moabs kung som alla förde krig mot Israel. Folket ropade då till HERREN igen: ’Vi har syndat genom att vända HERREN ryggen. Vi har tillbett baalsgudar och astartegudinnor. Men nu ska vi tjäna dig och enbart dig, om du bara befriar oss från våra fiender!’ HERREN sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel för att rädda er från fienderna runt omkring och så fick ni leva i trygghet. Men när ni såg att Nachash, Ammons kung, kom mot er, sa ni till mig att ni behövde en kung som kunde regera över er. Detta trots att ni redan hade en kung, HERREN. Men här är nu den kung ni själva valt och bett om. HERREN har satt honom över er. Om ni fruktar HERREN, tjänar och lyder honom och inte gör uppror mot honom, ja, om både ni och er kung följer HERREN, er Gud, så kommer allt att gå väl. Men om ni gör uppror mot HERRENS bud och inte lyder honom, så kommer HERREN att behandla er på samma sätt som han behandlade era förfäder. Stå nu still här, så ska ni få se HERREN göra ett stort under. Nu är det ju tid för veteskörden. Men jag ska be till HERREN att han sänder åska och regn. Då kommer ni att inse hur ont och orätt ni handlade inför HERREN då ni begärde en kung.” Samuel ropade sedan till HERREN som sände åska och regn redan samma dag och hela folket darrade av fruktan inför HERREN och Samuel. ”Be till HERREN, din Gud, för oss dina tjänare, så att vi inte dör”, sa de till Samuel. ”Nu har vi lagt ännu en synd till alla de andra genom att begära en kung.” ”Var inte rädda”, sa Samuel till folket. ”Det är sant att ni har begått en svår synd, men se till att ni i fortsättningen tillber HERREN helhjärtat och inte vänder honom ryggen. Vänd er inte till andra gudar som varken kan hjälpa eller rädda er, eftersom de inte är annat än tomhet. HERREN ska för sitt mäktiga namns skull inte överge sitt eget folk. Han har ju själv utvalt er till sitt folk. För min egen del vill jag inte synda mot HERREN genom att sluta att be för er. Jag ska i stället fortsätta att undervisa er om det goda och rätta. Frukta HERREN och tjäna honom troget och helhjärtat! Tänk på allt det stora han har gjort för er! Men om ni fortsätter att synda, kommer både ni och er kung att förgås.” Under sitt andra regeringsår, efter att ha blivit kung i Israel, valde Saul ut 3 000 män ur Israels folk. Av dessa fick 2 000 följa med honom till Mikmas och Betels bergsbygd, medan 1 000 man var hos Jonatan i Giva i Benjamins land. Resten av folket hade han skickat hem. Jonatan anföll filistéernas utpost i Geva och filistéerna fick höra det. Saul lät blåsa i horn över hela landet för att hebréerna skulle höra det. Så fick hela Israel höra att Saul anfallit den filistéiska utposten och att Israel på detta sätt dragit över sig filistéernas hat. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filistéerna samlade en mäktig armé på 3 000 vagnar, 6 000 ryttare och ett oräkneligt antal fotsoldater, liksom sanden på havets strand. De gick och slog sedan läger vid Mikmas öster om Bet Aven. När Israels män fick se att de var i nöd och att deras armé var hårt pressad, gömde de sig i grottor, skogssnår och gropar, bland klipporna och i gravar och vattenbehållare. Somliga av hebréerna gick över Jordanfloden och flydde till Gads och Gileads land. Under tiden stannade Saul i Gilgal och de som var med honom darrade av skräck. I sju dagar väntade sedan Saul där, precis som Samuel tidigare sagt till honom. Men när Samuel fortfarande inte hade kommit och männen började lämna honom, sa Saul: ”För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig!” Sedan offrade han brännoffret. Just då han hade avslutat offrandet, kom Samuel och Saul gick ut för att möta honom och hälsa på honom. Men Samuel sa: ”Vad är det du har gjort?” Saul svarade: ”När jag såg att mina män övergav mig och att du inte hade anlänt vid den tidpunkt du lovade och att filistéerna stod vid Mikmas klara till strid, sa jag: ’Filistéerna är beredda att marschera mot oss och jag har inte vädjat till HERREN om hjälp!’ Därför kände jag mig tvingad att bära fram brännoffret innan du kom.” ”Du har handlat som en dåre!” sa Samuel. ”Du har inte hållit HERRENS, din Guds, bud som han gav dig. Han skulle annars ha befäst din kungamakt över Israel för all framtid, men nu tas den ifrån dig. HERREN har sökt sig en man efter sitt sinne och han har redan valt ut honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har rättat dig efter HERRENS bud.” Samuel lämnade sedan Gilgal och gick till Giva i Benjamins land. Men när Saul räknade soldaterna som fortfarande var med honom, upptäckte han att det bara var 600 man kvar. Saul och hans son Jonatan och deras män slog upp sitt läger i Geva i Benjamins land, medan filistéerna stannade vid Mikmas. Därifrån sände filistéerna ut tre grupper av plundrare. En grupp gick mot Ofra i Shuals land, en gick till Bet Horon och en gick närmare ökengränsen ovanför Sevoimdalen. På den här tiden fanns det inga smeder i Israels land, eftersom filistéerna ville hindra hebréerna från att smida svärd och spjut. Varje gång de behövde vässa sina plogbillar, skäror, yxor eller liar måste de alltså gå till filistéerna. Det kostade två tredjedels sikel att slipa en plogbill eller en skära och hälften så mycket för en yxa, högrep eller oxpik. Därför fanns det inte ett enda svärd eller spjut i hela Israels armé när de skulle kriga mot filistéerna. Det var bara Saul och Jonatan som hade vapen. Ett förband ur filistéernas armé hade nu gått fram till bergspasset vid Mikmas. Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, HERRENS präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas. Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer HERREN att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!” ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.” ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att HERREN överlämnar dem åt oss.” När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!” ”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för HERREN har överlämnat dem åt israeliterna!” Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten. Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland. Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem. Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta. ”Hämta Guds ark ”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem. De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. Så räddade HERREN Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven. Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden. Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!” Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. Man rapporterade till Saul att folket syndade mot HERREN genom att äta kött som hade blodet i sig. ”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot HERREN genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde sitt första altare åt HERREN. Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.” Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav HERREN inget svar. Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. Så sant HERREN lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.” Saul sa till HERREN, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.” Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan. ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant HERREN lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö. Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land. Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem. Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel. Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst. Samuel sa till Saul: ”Det var mig som HERREN sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad HERREN säger! Så säger härskarornas HERRE: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten. Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda. När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst. Då kom HERRENS ord till Samuel: ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till HERREN hela natten. Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal. När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”HERREN välsigne dig! Nu har jag verkställt HERRENS befallning!” ”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. ”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till HERREN, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.” Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad HERREN sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul. Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och HERREN smorde dig till kung över Israel. Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ Varför lydde du inte HERREN? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i HERRENS ögon?” ”Men jag har lytt HERREN”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till HERREN.” Samuel svarade: ”Gläder sig HERREN lika mycket åt brännoffer och slaktoffer som att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och att lyssna till honom är bättre än att offra baggars fett åt honom. Upproriskhet är en lika stor synd som spådom, och övermod lika avigt som att tillbe avgudar. Du har förkastat HERRENS ord, och han har förkastat dig som kung.” ”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot HERRENS befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe HERREN!” Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat HERRENS befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. ”Se”, sa Samuel, ”HERREN har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.” Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe HERREN, din Gud!” Samuel gick då med honom och Saul tillbad HERREN. Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” Men Samuel sa: ”På samma sätt som ditt svärd har gjort många mödrar barnlösa, ska din mor nu bli barnlös.” Och Samuel dödade honom inför HERREN i Gilgal. Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och HERREN sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel. Slutligen sa HERREN till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.” ”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade HERREN. ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!” Samuel gjorde då som HERREN hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till HERREN. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu HERRENS smorde inför honom.” Men HERREN sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. HERREN ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men HERREN ser till hjärtat.” Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men HERREN sa: ”Inte heller han är den som HERREN utvalt.” Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som HERREN utvalt.” På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”HERREN har inte utvalt någon av dem.” Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.” Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och HERREN sa: ”Han är det! Smörj honom!” Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom HERRENS Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama. Men HERRENS Ande hade lämnat Saul och en ond ande som HERREN sänt plågade honom. Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som HERREN sänt plågar dig. Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.” En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är HERREN med honom.” Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing. David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.” Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom. Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt. Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet. David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll. Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.” Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg. ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.” David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén. Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!” ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom. ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!” ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!” Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! HERREN, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!” ”Gå!” sa Saul till honom. ”HERREN ska vara med dig!” Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare. ”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen. Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!” ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas HERRES namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! I dag kommer HERREN att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! Alla som är församlade här kommer att förstå att HERREN inte räddar genom svärd och spjut. Det är HERREN som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!” Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom. När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger. David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul. ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.” När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte. Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst. När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. Kvinnorna dansade och sjöng: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!” Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” Och från den dagen såg kung Saul med avund på David. Nästa dag kom en ond ande från HERREN över Saul och han bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen och plötsligt kastade han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan. Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade lämnat honom själv. Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag. David lyckades väl i allt han gjorde, för HERREN var med honom. Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna. En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru. Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för HERREN.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.” ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola. Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?” När Sauls män rapporterade detta till kungen, sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden. David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David. När kungen insåg att HERREN verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David, blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt. Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.” När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade HERREN hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?” Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant HERREN lever, David ska inte dödas.” Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare. Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten. Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från HERREN över honom igen. När då David spelade på harpan, försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten. Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan. Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen. ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!” Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.” Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot där de båda stannade. Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera. När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?” David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!” David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant HERREN lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!” ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan. David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. Gör detta för mig, din tjänare  —  vi har ju ingått förbund inför HERREN, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!” ”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?” ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför HERREN, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! Om han verkligen vill skada dig, får HERREN straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, HERREN ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! Visa HERRENS godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas och sedan också mot min släkt efter det att HERREN har utplånat alla Davids fiender från jorden!” Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”HERREN ska ställa Davids fiender till svars.” Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv. Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant HERREN lever. Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att HERREN sänder dig härifrån omedelbart. Må HERREN vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.” David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. Saul sa ingenting om det den dagen  —  han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren. Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?” Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.” Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!” ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David. Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig. ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.” Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden. Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i HERRENS namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.” Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden. David kom till staden Nov för att träffa prästen Achimelek och prästen blev förskräckt när han fick se honom. ”Varför är du ensam?” frågade han. ”Har du ingen med dig?” ”Kungen har sänt ut mig på ett uppdrag”, svarade David. ”Ingen får veta varför jag är här. Jag har stämt möte med mina män på en annan plats. Kan du ge mig något att äta? Jag behöver fem bröd eller vad du kan avvara.” ”Jag har inget vanligt bröd”, svarade prästen. ”Här finns bara det heliga brödet. Men du kan ta det, om dina män har hållit sig borta från kvinnor.” ”Ja, kvinnor har hållits borta från oss, som alltid när jag drar ut i strid ”, svarade David. ”Manskapets utrustning är helgad även i vanliga uppdrag och ännu mer nu.” Då gav prästen honom av det heliga brödet, eftersom det inte fanns annat än skådebrödet som hade legat inför HERREN och som hade bytts ut mot färskt bröd. Men en av Sauls tjänare, ledaren för hans herdar, edomiten Doeg, befann sig där då, för han var kvar hos HERREN. David frågade sedan Achimelek om han inte hade ett spjut eller ett svärd att ge honom. ”Jag fick inget vapen med mig, när jag i all hast blev tvungen att ge mig i väg på kungens uppdrag”, sa David. ”Jo”, svarade prästen. ”Jag har det svärd som tillhörde filistén Goljat, honom som du dödade i Terebintdalen. Det är inlindat i tyg och ligger bakom efoden. Ta det om du vill! Jag har inget annat svärd.” ”Utmärkt!” svarade David. ”Hämta det åt mig! Bättre svärd finns inte.” Sedan skyndade sig David därifrån. Han flydde bort från Saul till kung Akish i Gat. Men Akish män sa till honom: ”Är inte han Israels kung? Det var väl honom som folket hyllade genom att dansa och sjunga: ’Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen?’ ” David lade märke till deras ord och blev rädd för Akish, kungen i Gat. Han började spela vansinnig. Han gjorde märken i dörrarna i stadsporten och lät spottet rinna ner i skägget. Då sa kung Akish till sina män: ”Måste ni föra hit en galning? Har vi inte nog med sådana redan? Måste ni släpa hit den där för att han ska visa sina galenskaper för mig? Varför skulle jag släppa in en sådan i mitt hus?” David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom. David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet. Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.” Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. Achimelek frågade HERREN om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.” Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?” ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.” ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda HERRENS präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda HERRENS präster. ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David. När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat HERRENS präster, sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.” En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. Då frågade David HERREN: ”Ska jag anfalla dem?” HERREN svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?” David frågade då HERREN än en gång, men HERREN svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden med sig. Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män. När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. ”HERRE Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? HERRE Israels Gud, svara mig, din tjänare!” HERREN svarade: ”Ja, han kommer.” ”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade HERREN. David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David. När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. ”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” De slöt sedan ett förbund med varandra inför HERREN. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha. Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!” ”HERREN ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. ”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” Sedan återvände Sifs män hem före Saul. David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män. Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan. David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män. ”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad HERREN menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln. ”HERREN förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, HERRENS smorde”, sa han till sina män. ”Man ska inte angripa HERRENS smorde!” Sedan gav David sina män stränga order om att de inte fick överfalla Saul. När Saul lämnat grottan och gått en bit på vägen, kom David ut efter honom och ropade: ”Min herre och min kung!” Saul vände sig om och då bugade David sig djupt inför honom. Sedan ropade han till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag försöker skada dig? Nu kan du själv se att HERREN överlämnade dig åt mig där i grottan. Några uppmanade mig att döda dig, men jag skonade dig för jag tänkte: ’Jag vill inte göra något illa mot min herre, för han är HERRENS smorde.’ Ser du, min fader, vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel. Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig och att jag inte har syndat eller förbrutit mig mot dig, även om du står efter mitt liv? HERREN får döma mellan oss! HERREN ska hämnas på dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa! Det gamla ordspråket säger: ’Den som är ond gör vad ont är.’ Därför kommer jag aldrig att röra dig. Vem är det egentligen Israels kung har dragit ut efter? En död hund? En loppa? HERREN är vår domare. Han ska döma mellan dig och mig. Han ska ta sig an min sak och rädda mig undan dig.” Saul ropade tillbaka: ”Är det verkligen du, min son David?” Sedan började Saul gråta högt och sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig trots att jag ville göra ont mot dig. I dag har du visat din godhet mot mig, för när HERREN gav mig i din hand, dödade du mig inte. Vem låter sin fiende komma undan när han har honom i sin makt? HERREN ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag! Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israels kungadöme ska befästas under ditt styre. Lova mig därför med ed inför HERREN att du inte kommer att döda min familj och utplåna mitt namn ur min släkt!” David lovade då Saul detta. Sedan gick Saul tillbaka hem, medan David och hans män återvände till sitt bergfäste. Sedan dog profeten Samuel. Hela Israel sörjde och man begravde honom i hans familjegrav i Rama. David begav sig sedan till Parans öken. I Maon fanns då en rik man som ägde en stor farm i Karmel. Han hade 3 000 får och 1 000 getter och nu befann han sig hemma på gården eftersom det var dags att klippa fåren. Han hette Naval och hans hustru Avigajil. Hon var en vacker och intelligent kvinna, men mannen, en ättling till Kalev, var rå och elak. När David var i öknen och hörde att Naval höll på att klippa fåren, skickade han tio av sina män upp till Karmel för att hälsa från honom och säga: ”Jag önskar dig och din familj framgång och lycka med allt du äger. Jag hörde att du håller på att klippa dina får. Nu är det så att dina herdar under en tid har bott ibland oss och vi har aldrig skadat dem. Ingen har tagit något från dem medan de var i Karmel. Fråga dina tjänare, så kan de intyga det. Jag hoppas därför att du vill visa välvilja gentemot mina män när de nu kommer till dig vid ett sådant festligt tillfälle och ge dina tjänare och din vän David vad du kan ha till hands.” Davids män framförde detta budskap till Naval från David och väntade sedan på hans svar. Naval frågade Davids tjänare: ”Vem är David, den där Jishajs son? Det finns många slavar som är på rymmen från sina herrar nu för tiden! Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten och de djur som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge det till några som jag inte ens vet varifrån de kommer?” Davids budbärare gick genast tillbaka och berättade vad Naval hade sagt. ”Ta på er svärden!” sa David och det gjorde de och han själv spände på sig sitt eget. Sedan tågade David mot Karmel med 400 man, medan 200 stannade kvar för att vakta lägret. En av Navals män berättade för Navals hustru Avigajil: ”David skickade hit sina män från öknen för att tala med vår husbonde, men han förolämpade dem. Men Davids män har varit mycket vänliga mot oss och har aldrig gjort oss något illa. Det stals aldrig något från oss under hela den tid vi var där ute på fältet med dem. De var en mur omkring oss både natt och dag när vi vistades i deras närhet med våra hjordar. Det är bäst att du tänker ut något väldigt kvickt, för annars kommer det att gå illa för både vår husbonde och oss andra. Vår husbonde själv är ju så ondsint att det är lönlöst att prata med honom.” Då skyndade sig Avigajil att samla ihop tvåhundra brödkakor, två skinnsäckar med vin, fem tillagade får, två säckar rostat vete, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade alltsammans på åsnor. ”Skynda er i förväg, så ska jag följa efter”, sa hon till sina tjänare. Men hon berättade ingenting för sin make. När hon kom ridande neråt i en bergsravin på sin åsna, kom David och hans män emot henne. David hade just sagt till sig själv: ”Det tjänade ju ingenting till att hjälpa den där mannen! Vi skyddade hans egendom i öknen så att inget saknades och ändå har han lönat min godhet med ont. Gud må straffa mig, om jag låter en enda av hans män överleva till i morgon!” När Avigajil fick se David, steg hon snabbt av åsnan och bugade sig djupt inför honom. ”Herre, jag tar på mig hela skulden för det som har hänt”, sa hon och föll ner för hans fötter. ”Var snäll och hör på mig, din tjänarinna! Naval är en dåre, precis som hans namn säger, så bry dig inte om vad denne onde man har sagt! Själv såg jag aldrig budbärarna du skickade. Men eftersom HERREN nu har hindrat dig, min herre, från att utkräva blodshämnd och ta saken i egna händer, så må det, så sant HERREN lever och du själv lever, gå alla dina fiender och dem som vill dig ont på samma sätt som det ska gå för Naval! Här är en gåva som jag har fört med mig till dig och dina män. Förlåt nu mig, din tjänarinna, det jag har gjort fel! HERREN kommer att befästa ett rike åt dig, min herre, som aldrig ska gå under eftersom du kämpar för honom. Låt ingen få anledning att anklaga dig för något under din livstid. Du kommer alltid att vara trygg under HERRENS beskydd, även när man är ute efter ditt liv. Min herre, ditt liv ska bevaras som en dyrbar sten och dina fiender kommer han att kasta iväg som stenar ur en slunga. När HERREN har utfört allt det goda som han har lovat dig, min herre, och har gjort dig till furste i Israel, så ska du inte behöva bära på dåligt samvete eller anklaga dig själv för att du spillt oskyldigt blod eller tagit lagen i egna händer! Men glöm inte mig, din tjänarinna, när HERREN gör allt detta för dig!” David svarade Avigajil: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som har skickat dig hit för att möta mig i dag! Må du vara välsignad för att du är så klok och förståndig och för att du hindrade mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer! Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att skada dig: om du inte hade kommit hit ut för att möta mig, så skulle inte någon av Navals män varit vid liv i morgon bitti.” Sedan tog David emot hennes gåvor och sa till henne att återvända hem i lugn och ro, för han lyssnade på henne och gjorde henne till viljes. När hon kom hem, hade Naval ordnat en stor fest, som en kunglig fest. Han var mycket berusad och upprymd och därför berättade hon inte för honom om saken förrän följande morgon då han hade nyktrat till. Men när hans hustru berättade vad som hade hänt, drabbades han av slag och blev liggande som en sten. Tio dagar senare lät HERREN honom dö. När David hörde att Naval var död, sa han: ”Prisad vare HERREN! Han har själv straffat Naval för vanäran han drog över mig och han har skonat mig från att begå en ogärning. Navals ondska har gått ut över honom själv.” Sedan sände David budbärare till Avigajil för att be henne bli hans hustru. Davids tjänare reste till Karmel och sa till henne: ”David har sänt oss för att hämta dig, så att du kan bli hans hustru.” Avigajil föll då ner med ansiktet mot marken och svarade: ”Jag är hans tjänarinna och jag är villig att bli en slavinna som tvättar fötterna på min herres tjänare.” Hon gjorde sig därefter i ordning, tog fem tjänsteflickor med sig och satte sig på sin åsna. Och så följde hon med männen tillbaka till David och blev hans hustru. David gifte sig även med Achinoam från Jisreel. Båda var de nu hans hustrur. Men Saul hade låtit gifta bort sin dotter Mikal, Davids hustru, med en man från Gallim som hette Palti, son till Lajish. Männen från Sif gick nu till Saul i Giva och berättade att David gömde sig på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon. Saul drog då i väg med sina 3 000 utvalda israelitiska soldater till Siföknen för att jaga honom. Han slog läger på Hakilahöjden längs vägen, mitt emot Jeshimon. David som befann sig i öknen förstod att Saul hade följt efter honom. David sände ut spejare och fick bekräftat att Saul verkligen kommit dit. Sedan gav han sig i väg till Sauls läger. Där såg han var kung Saul låg och sov bredvid sin härförare Avner, Ners son, längst inne i lägret, medan soldaterna låg runt omkring honom. ”Vem av er vill följa med mig dit in till Sauls läger?” frågade David hettiten Achimelek och Avishaj, Serujas son, Joavs bror. ”Jag går med dig”, sa Avishaj. Och så gick David och Avishaj till hären på natten, där de fann Saul sovande med spjutet nerstucket i marken nära huvudet. Avner och soldaterna låg runt omkring honom. ”Gud har nu utlämnat din fiende åt dig”, sa Avishaj till David. ”Låt mig få spetsa fast honom vid marken med mitt spjut! Jag lär inte behöva mer än ett försök.” ”Nej!” sa David. ”Du får inte döda honom, för vem kan ostraffat angripa HERRENS smorde?” David fortsatte: ”Så sant HERREN lever, HERREN kommer att slå honom: antingen dör han när hans tid är inne eller genom att han faller i strid. HERREN förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde! Men ta Sauls spjut som står vid hans huvud och hans vattenkruka, så går vi!” Och så tog David spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud. Sedan lämnade de lägret utan att någon sett dem. Ingen av Sauls män vaknade, för HERREN lät dem sova tungt. När David efter en stund klättrat upp på bergssluttningen på andra sidan lägret och var på betryggande avstånd, ropade han mot hären och Avner, Ners son: ”Avner! Svara mig!” ”Vem är det som ropar på kungen?” frågade Avner. David svarade: ”Du är ju en man utan like i hela Israel. Varför vakar du då inte över din herre och kung, när någon kommer för att döda honom? Det är verkligen illa! Så sant HERREN lever borde ni dö för att ni inte vakat över er herre, HERRENS smorde. Säg mig nu, var är kungens spjut och var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?” Då kände Saul igen Davids röst och ropade: ”Är det du, min son David?” David svarade: ”Ja, herre, det är det, min herre och kung! Varför jagar du mig? Vad har jag gjort? Har jag gjort något ont? Lyssna nu på mig, din tjänare, du min herre och kung! Om det är HERREN som har eggat upp dig mot mig, då tar han väl emot ett offer, men om det är människor som driver dig till det, så kommer Guds förbannelse att drabba dem. De har ju drivit mig från min arvedel i HERRENS land och de har velat få mig till att tillbe andra gudar. Låt nu inte mitt blod utgjutas långt borta från HERRENS närhet. Israels kung har ju dragit ut för att jaga en loppa som man jagar rapphöns bland bergen.” Då bekände Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka hem, min son! Jag ska inte längre försöka skada dig, för du har räddat mitt liv i dag. Jag har gjort fel och handlat dåraktigt.” ”Här är ditt spjut, herre”, svarade David. ”Låt en av dina unga män komma hit och hämta det! HERREN belönar var och en efter hans rättfärdighet och trohet. HERREN överlämnade dig åt mig i dag, men jag lyfte inte min hand mot HERRENS smorde. Ditt liv var dyrbart för mig i dag, så må mitt liv på samma sätt vara dyrbart för HERREN och må han rädda mig ur alla mina svårigheter!” Då sa Saul till David: ”Du ska vara välsignad, min son David! Du ska i framtiden utföra hjältedåd och vinna stora segrar!” Sedan gick David sin väg och Saul återvände hem. Men David tänkte för sig själv: ”Endera dagen får Saul tag i mig i alla fall. Det är bäst jag flyr bort till filistéerna. Då kommer Saul att ge upp och sluta jaga mig överallt i Israel och då kan jag komma utom räckhåll för honom.” Han tog med sig sina sexhundra män och gick till kungen i Gat, Akish, Maoks son. Han och hans män bosatte sig med sina familjer i Gat hos Akish. David hade med sig sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Navals änka Avigajil från Karmel. När Saul fick reda på att David hade flytt till Gat, slutade han att jaga honom. En dag sa David till Akish: ”Om du ser välvilligt på mig, låt mig då få bosätta mig i någon av städerna ute på landsbygden i stället för att bo här i huvudstaden hos dig, min herre!” Kungen gav honom då Siklag som än i dag tillhör judakungarna och David bodde där bland filistéerna i ett år och fyra månader. David och hans män anföll och plundrade geshuréerna, girséerna och amalekiterna, folk som sedan lång tid tillbaka levde nära Shur längs vägen till Egypten. De lät inte en enda människa, vare sig man eller kvinna, komma undan med livet i behåll i de byar de plundrade och de tog med sig alla får, oxar, åsnor och kameler och alla kläder de kom över. Sedan återvände han till Akish. När Akish frågade: ”Vart gick ert plundringståg i dag?”, brukade David svara: ”Mot Judas del av Negev”, eller: ”Mot Jerachmeels”, eller: ”Mot keniternas.” Han lämnade ju inga överlevande kvar som kunde komma till Gat och berätta vad David egentligen hade gjort. Så gick David till väga under hela den tid han bodde bland filistéerna. Och kung Akish trodde på David och tog för givet att Israels folk vid det här laget måste hata honom bittert. Därför tänkte han: ”Nu måste David stanna här och tjäna mig för alltid!” Vid denna tid samlade filistéerna sin armé till krig mot Israel. ”Jag hoppas du förstår att du och dina män måste hjälpa mig i striden”, sa Akish till David. David svarade Akish: ”Ja, du ska nog få se vad din tjänare duger till!” ”Bra, då får du bli min personliga livvakt för alltid”, svarade Akish. Vid den här tiden var profeten Samuel död. Hela Israel hade sörjt honom och han låg begravd i sin hemstad Rama. Kung Saul hade också drivit bort andebesvärjare och spåmän ur landet. Filistéerna slog nu upp sitt läger vid Shunem och Saul och Israels armé var på Gilboaberget. Men när Saul såg filistéernas mäktiga armé, blev han fruktansvärt rädd och frågade HERREN om råd. HERREN vägrade dock att svara honom. Varken genom drömmar eller urim eller profeter kunde han få något besked. Saul befallde därför sina tjänare att leta reda på en andebesvärjerska som han kunde fråga till råds. Han fick då veta att det fanns en sådan kvinna i En-Dor. När natten kom, tog han på sig vanliga enkla kläder för att inte bli igenkänd och gick till kvinnans hem tillsammans med två av sina män. ”Frammana en ande åt mig”, sa han, ”en som jag uppger vid namn!” ”Du vet väl att Saul har gjort sig av med andebesvärjare och spåmän från landet”, sa kvinnan. ”Försöker du fånga mig i en fälla och få mig dödad?” Men Saul svor: ”Så sant HERREN lever, du kommer inte att bestraffas för det här!” Kvinnan svarade: ”Vem är det du vill jag ska mana fram?” ”Samuel”, svarade Saul. Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är Saul!” ”Var inte rädd”, sa kungen till henne. ”Vad ser du?” ”Jag ser ett gudaväsen som kommer upp ur jorden”, sa hon. ”Hur ser han ut?” frågade Saul. ”Det är en gammal man, klädd i en mantel”, svarade kvinnan. Då förstod Saul att det var Samuel och han bugade sig djupt inför honom. ”Varför har du stört mig genom att mana fram mig?” frågade Samuel. ”Därför att jag är i stora svårigheter”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig och Gud har lämnat mig och vill inte svara mig vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att fråga dig vad jag ska göra.” Men Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när HERREN redan har lämnat dig och blivit din fiende? Han har gjort precis vad han sa att han skulle göra. Han har tagit riket ifrån dig och gett det till en annan, till David. Allt detta har kommit över dig, därför att du inte lydde HERRENS befallning och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna. Nu kommer både du och hela Israel att överlämnas åt filistéerna och i morgon kommer du och dina söner att vara här med mig. HERREN kommer även att överlämna Israels armé åt filistéerna.” Då föll Saul raklång till marken av fruktan för Samuels ord. Han var alldeles utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett dygn. När kvinnan kom till Saul och såg att han var skräckslagen, sa hon: ”Jag, din tjänarinna, lydde dig med risk för mitt liv och gjorde som du ville. Lyssna nu till mig, din tjänarinna, och låt mig ställa fram lite mat, så att du får äta och får nya krafter och orkar återvända hem!” Saul vägrade, han ville inte äta. Men när männen som var med honom också vädjade till honom, gav han till sist med sig. Han reste sig upp och satte sig på sängen. Kvinnan hade en gödkalv i huset och skyndade sig ut för att slakta den. Hon tog fram mjöl och gjorde en deg och bakade osyrat bröd. Sedan bar hon in maten till Saul och hans män och de åt innan de försvann ut i natten. Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish. Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.” Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser: ’Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!’ ” Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant HERREN lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.” ”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel. När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig. När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, grät de tills de inte kunde gråta längre. Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud. Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden!” När Evjatar kom med den, frågade David HERREN: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” HERREN svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken. På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn. ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.” ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land. David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.” När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.” Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som HERREN har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag. När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från HERRENS fiender.” Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, Aroer, Sifmot, Eshtemoa, Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, Horma, Bor-Ashan, Atak, Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar. Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem och många stupade på Gilboaberget. Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor och bågskyttarna fann honom och sårade honom svårt. Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och genomborrar och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. Saul och hans tre söner dog den dagen, tillsammans med hans väpnare och alla hans närmaste män. När israeliterna på andra sidan dalen och bortom Jordan hörde att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem. Nästa dag när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans tre söner där de låg slagna på berget Gilboa. De högg då huvudet av Saul och tog hans tillhörigheter och skickade runt dem i landet för att alla, både i deras avgudatempel och bland folket, skulle få del av de goda nyheterna. Sauls vapen lade de sedan i Astartes tempel och hängde upp hans kropp på stadsmuren i Bet-Shean. Men när folket i Javesh i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, drog alla deras vapenföra män ut hela natten till Bet-Shean. Där tog de ner Sauls och hans söners kroppar från muren och förde dem sedan till Javesh. Därefter brände de kropparna och begravde benen under tamariskträdet vid Javesh. Sedan fastade de i sju dagar. När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet. Han föll ner inför David i vördnad. ”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. ”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!” Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” ”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen. ”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’ ’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. ’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’ Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.” David och hans män slet då sönder sina kläder. De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över HERRENS armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen. Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” ”Hur vågade du lyfta din hand och döda HERRENS smorde?” frågade David. Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död. ”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat HERRENS smorde.” David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”. ”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna. Dina mäktiga har fallit. Berätta det inte för någon i Gat, låt det inte bli känt på Ashkelons gator, så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig, de oomskurnas döttrar dansa av fröjd. Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn, ej heller fält för offergåvor. Där ligger de mäktigas sköld fläckad, Sauls sköld, inte längre insmord med olja. Jonatans båge och Sauls svärd återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten och från den blodiga kampen med mäktiga fiender. Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet, var tillsammans även i döden. De var snabbare än örnar, starkare än lejon. Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er så vackert i purpurrött och prydde era kläder med smycken av guld. Mäktiga hjältar har fallit i striden. Jonatan ligger slagen på höjderna. Jag sörjer dig, Jonatan, min bror! Du var mig så kär. Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek. De mäktiga har fallit, och vapnen är krossade.” Efter en tid frågade David HERREN: ”Ska jag flytta tillbaka till Juda?” ”Ja”, svarade HERREN. ”Till vilken stad ska jag flytta?” frågade David. HERREN svarade: ”Till Hebron.” David flyttade då dit med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, Navals änka från Karmel. Han tog också med sig sina män och deras familjer och de bosatte sig i städerna runt Hebron. Männen i Juda kom sedan dit och smorde David till kung över hela Juda. När David hörde att männen i Javesh i Gilead hade begravt Saul, skickade han dem detta budskap: ”HERREN ska välsigna er för den trohet ni visat mot er herre Saul genom att begrava honom. HERREN ska vara nådig och trofast mot er. Också jag ska belöna er, eftersom ni handlat som ni gjort. Fortsätt vara starka och modiga! Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.” Men Avner, Ners son och Sauls överbefälhavare för hären, hade fört Sauls son Ish-Boshet till Machanajim och gjort honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och över hela Israel. Han var fyrtio år gammal när han blev kung och han regerade i två år. Under denna tid förblev endast Judas stam trogen David och han regerade över Juda i Hebron i sju år och sex månader. Avner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets trupper från Machanajim till Givon. Joav, Serujas son, drog ut med Davids trupper. De möttes vid Givons damm och slog sig ner på var sin sida om dammen. Då sa Avner till Joav: ”Vi låter några av våra unga soldater mötas man mot man inför oss!” Joav gick med på det, och tolv män ställde upp från Benjamins stam för Ish-Boshet och tolv män för David. Var och en grep sin motståndare i huvudet och stack sitt svärd i hans sida. Samtliga dog. Denna plats i Givon har sedan dess kallats Svärdseggarnas åker. Striden som då började blev mycket hård, men Avner och Israels män besegrades av Davids trupper. Serujas tre söner, Joav, Avishaj och Asael, var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en gasell på fältet, och han förföljde Avner utan att vika från honom åt något håll. Avner vände sig om och ropade: ”Är det du, Asael?” ”Ja, det är det”, ropade Asael tillbaka. ”Jaga någon annan, angrip någon av de yngre och ta hans rustning!” skrek Avner. Men Asael fortsatte att förfölja honom. Då ropade Avner: ”Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joav i ögonen om jag var tvungen att döda dig!” Men Asael vägrade vända om och då genomborrade Avner honom i buken med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg. Men Joav och Avishaj förföljde Avner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Giach längs vägen till Givons öken. Avners trupper från Benjamins stam grupperade sig bakom honom på kullens topp och Avner ropade ner till Joav: ”Måste vi fortsätta att döda varandra i all evighet? Förstår du inte att det kommer att sluta med katastrof? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?” Joav ropade tillbaka: ”Så sant Gud lever, om du inte hade sagt något skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen!” Han blåste sedan i sitt horn och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde. Den natten återvände Avner och hans män genom Jordandalen och gick över floden. De marscherade hela förmiddagen ända till Machanajim. Joav och hans män återvände också hem och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael. Men själva hade de dödat 360 män från Benjamins stam som hade varit med Avner. Joav och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom i hans fars grav. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen. Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare. David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron. Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel. Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel. Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur. Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit. Den femte var Shefatja, son till Avital, och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla. Alla dessa söner föddes åt David i Hebron. Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt. Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru, blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning. ”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull! Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som HERREN med ed har lovat David: att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva! ” Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner. Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!” David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.” David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.” Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son, som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det. Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung. Nu är det dags att handla, för HERREN har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ” Avner talade också med benjaminiterna. Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till. Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem. Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.” David lät Avner gå därifrån i lugn och ro. Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?” Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta. När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael. När David fick höra vad som hänt, sa han: ”HERREN vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!” Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon. Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren. De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde. Kungen sjöng också en klagosång: ”Varför måste Avner dö som en laglös? Dina händer var inte bundna, dina fötter inte i bojor. Du föll som man faller för onda män.” Och allt folket grät än en gång för hans skull. Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket. Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son. David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. HERREN får straffa de onda för deras onda gärningar!” När Sauls son Ish-Boshet hörde om Avners död i Hebron, tappade han modet och hela Israels folk blev förskräckt. Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som var ledare för plundringsstyrkorna. Den ene hette Baana och den andre Rekav. De var söner till Rimmon som kom från Beerot i Benjamins land. Även Beerot brukar räknas till Benjamin. Invånarna i Beerot flydde till Gittajim där de sedan dess bor som invandrare. Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år gammal när budet om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Barnflickan flydde då med pojken, men under den skyndsamma flykten föll han så att han skadade fötterna. Han hette Mefivoshet. Rekav och Baana, söner till Rimmon i Beerot, kom till Ish-Boshets hus när det var som hetast på dagen och medan Ish-Boshet sov middag. De gick in i det inre av huset, som om de kommit för att hämta vete, och stack honom i magen. Sedan smet Rekav och hans bror Baana ut. De kom alltså in i huset när han låg på sin bädd i sovrummet. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Sedan tog de huvudet med sig och flydde hela natten genom öknen och undkom. I Hebron överlämnade de Ish-Boshets huvud till David. ”Se här!” sa de. ”Detta är Ish-Boshets huvud! Han var son till din fiende Saul som försökte döda dig. I dag har HERREN gett dig, min herre och kung, hämnd på Saul och hela hans familj.” Men David svarade Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot: ”Så sant HERREN lever, som räddat mig från all nöd, den man som talade om för mig att Saul var död och som trodde sig komma med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade. Det var den belöning han fick av mig för sina nyheter. Därför är det inte mer än rätt att jag nu, när ogudaktiga män har dödat en oskyldig man i hans eget hus och till och med i hans egen säng, kräver hämnd för hans liv. Ni ska utplånas från jorden!” På Davids befallning kom sedan hans män och dödade Baana och Rekav. Man högg av deras händer och fötter och hängde upp kropparna bredvid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud begravdes i Avners grav i Hebron. Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron och sa: ”Vi är ditt eget kött och blod! Redan när Saul var kung var det du som anförde Israel i strid. HERREN sa till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel!’ ” Alla de äldste i Israel kom alltså nu till kung David i Hebron. David slöt ett förbund med dem inför HERREN där i Hebron och de smorde honom till kung över Israel. David var trettio år när han blev kung och han regerade i fyrtio år. Först regerade han över Juda i Hebron i sju och ett halvt år och sedan regerade han i Jerusalem över både Israel och Juda under trettiotre år. David ledde nu sina trupper mot Jerusalem för att strida mot jevuséerna som bodde där. ”Här kommer du inte in!” sa jevuséerna till honom. ”Till och med blinda och lama kan driva bort dig härifrån!” De menade att David inte kunde komma in där. David intog då Sions borg, Davids stad. David sa då: ”Den som vill slå jevuséerna ska genom vattentunneln nå fram till dessa blinda och lama som David hatar. ” Detta är ursprunget till talesättet: ” ’Blinda och lama’ får inte komma in i huset.” David bosatte sig i borgen och han kallade den Davids stad. Han byggde upp staden med utgångspunkt från Millo och sedan vidare inåt. David blev allt mäktigare, för HERREN härskarornas Gud var med honom. Kung Hiram i Tyros skickade budbärare till David med stockar av cederträ och med snickare och murare för att bygga Davids palats. Nu förstod David att HERREN hade befäst hans kungadöme och upphöjt det för hans folk Israels skull. Efter det att David flyttat från Hebron till Jerusalem, tog han sig fler hustrur och bihustrur och fick många söner och döttrar. Dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shovav, Natan, Salomo, Jivchar, Elishua, Nefeg, Jafia, Elishama, Eljada och Elifelet. Filistéerna fick höra att David var smord till kung över Israel och de gav sig ut efter honom. Men David fick höra om det och gick ner till borgen. Filistéerna for fram och spred ut sig i Refaimdalen. Då frågade David HERREN: ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Kommer du att överlämna dem åt mig?” HERREN svarade: ”Ja, gå! Jag ska överlämna dem åt dig!” David gick då till Baal-Perasim och slog filistéerna där. ”HERREN har brutit ner mina fiender genom min hand liksom vatten som bryter fram”, sa han. Det är därför platsen kallas Baal-Perasim. David och hans trupper lade också beslag på många avgudar som hade lämnats kvar av filistéerna. Men filistéerna steg upp och spred sig i Refaimdalen. När David frågade HERREN, svarade han: ”Du ska inte gå efter dem utan ta en omväg runt bakaträden! Gå till attack när du hör ljudet som av en här på marsch i trädtopparna! Då har HERREN gått före dig för att slå filistéernas armé.” David gjorde som HERREN hade befallt honom och han slog ner filistéer från Givon ända till Geser. Sedan samlade David 30 000 utvalda män från Israel och ledde allt sitt folk till Baala i Juda för att föra tillbaka Guds ark som fått sitt namn efter härskarornas HERRE, han som tronar mellan keruberna. De placerade Guds ark på en nygjord vagn och förde bort den från Avinadavs hus uppe på höjden. Avinadavs söner Ussa och Achjo körde vagnen och medan den fördes bort därifrån, gick Achjo framför den. David och hela Israel gladde sig av hela sin kraft inför HERREN och spelade på alla sorters musikinstrument: lyror, harpor, tamburiner, bjällror och cymbaler. Men när de kom till Nakons tröskplats, snavade oxarna och Ussa räckte ut handen och grep tag i arken. Då blev HERREN vred på Ussa och Gud slog ner honom för hans försyndelse och han dog där vid arken. Men David blev upprörd över att HERREN så brutit ner Ussa och kallade platsen Peres Ussa, och det heter den fortfarande. David greps nu av fruktan för HERREN och frågade: ”Hur ska jag kunna föra HERRENS ark till mig?” Han ville inte ta HERRENS ark till Davids stad utan ställde in den hos gatiten Oved-Edom. HERRENS ark blev kvar i gatiten Oved-Edoms hus i tre månader, och HERREN välsignade Oved-Edom och hela hans familj. Kung David fick höra hur HERREN hade välsignat Oved-Edoms familj och allt han hade på grund av Guds ark. Han begav sig då till Oved-Edoms hus för att föra upp Guds ark till Davids stad under jubel. För var gång de män som bar HERRENS ark hade gått sex steg, offrade David en tjur och en gödkalv. David som var klädd i linne-efod dansade inför HERREN av hela sin kraft, medan han och hela Israels folk under jubelrop och hornmusik förde hem HERRENS ark. När HERRENS ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret hur kung David hoppade och dansade inför HERREN och hon föraktade honom. HERRENS ark fördes in i tältet som David hade rest och ställdes på sin plats. Sedan offrade David brännoffer och gemenskapsoffer till HERREN. När David avslutat brännoffren, välsignade han folket i härskarornas HERRES namn och han gav alla, både män och kvinnor, ett bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Sedan gick alla hem, var och en till sitt. David återvände sedan för att välsigna sin familj. Men Mikal, Sauls dotter, kom ut och mötte honom och sa föraktfullt: ”Så värdigt Israels kung betedde sig i dag! Han blottade sig för sina tjänares tjänsteflickor som vilket simpelt slödder som helst!” David svarade: ”Jag dansade inför HERREN som har utvalt mig i stället för din far och hans släkt och gjort mig till furste över hans folk Israel. Jag ville visa min glädje i HERREN. Jag kan förödmjuka mig själv ännu mer. Jag kommer ändå att bli respekterad av de tjänsteflickor du talade om!” Mikal, Sauls dotter, blev barnlös till sin död. När David hade bott en tid i sitt nya palats och HERREN hade låtit honom få ro för alla hans fiender runt omkring, sa kungen till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Guds ark får stå i ett tält!” ”Gå, gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för HERREN är med dig.” Men samma natt kom HERRENS ord till Natan: ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga ett hus åt mig att bo i? Jag har aldrig bott i hus utan i ett tält och i en boning som har flyttats från plats till plats ända sedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels stammar, de som jag utsåg till herdar för mitt folk Israel, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ? Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas HERRE: Jag tog dig från betesmarken och fåren när du var en herde och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra dig ett stort namn, lika ryktbart som de största på hela jorden. Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare, på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Själv ska du få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör HERREN att han ska bygga ett hus åt dig. När dina dagar är till ända och du vilar hos dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling som skall utgå ur ditt liv på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. Han är den som ska bygga ett hus åt mitt namn och jag ska befästa hans tron för evigt. Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son. Om han syndar, ska jag straffa honom med ris och slag, så som människor agar sina barn, men min nåd ska inte vika från honom, som den vek från Saul som jag tog bort från dig. Din familj och ditt kungavälde ska bestå inför mig i evighet och din tron ska bestå i evighet.’ ” Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat. Då gick kung David in och satte sig inför HERREN och sa: ”Herre, HERRE, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, HERRE? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, HERRE, verkligen göra så mycket för människor? Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, HERRE. För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det. Herre, HERRE, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. Vilket folk på jorden är som ditt folk, som Israel? Det är den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig som sin egen, för att göra sitt namn känt genom stora och mäktiga under. Sådant gjorde du när du fördrev andra folk för ditt folk som du har räddat ut ur Egypten, från folk och deras gudar. Du utvalde Israel till ditt eget folk för evigt, och du, HERRE, har blivit deras Gud. HERRE Gud, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. Då kommer ditt namn att bli ärat i evighet och man ska säga: ’Härskarornas HERRE är Gud över Israel’. Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig. Du, härskarornas HERRE, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be denna bön. Du, Herre, HERRE, är Gud! Dina ord skall visa sig sanning, och du har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. Välsigna därför din tjänares hus, så att det får bestå inför dig för evigt, så som du, Herre, HERRE, har lovat! Låt din välsignelse för evigt bli kvar över din tjänares hus.” Efter en tid besegrade David filistéerna, underkuvade dem och tog Meteg Haamma från dem. Han besegrade också moabiterna. De fick lägga sig ner på marken bredvid varandra i rader. Sedan mätte han med hjälp av ett rep ut vilka som skulle skonas. Två replängder dödades, medan den tredje fick leva. David tvingade folket att underordna sig och betala skatt. Han besegrade också kung Hadadeser, Rechovs son från Sova, när Hadadeser hade försökt återfå kontrollen över floden Eufrat. David tillfångatog 1 700 soldater i vagnar och 20 000 fotsoldater. Han skar av hälsenorna på alla hästar utom på ett hundratal. När araméerna kom från Damaskus till kung Hadadesers hjälp, slog David ner och dödade 22 000 av dem. Han förlade garnisoner bland araméerna i Damaskus och tvingade dem att underordna sig och betala skatt. HERREN lät David vinna seger vart han än drog ut. De guldsköldar, som tillhörde kung Hadadesers officerare, tog David med sig till Jerusalem. Han tog också stora mängder koppar från Hadadesers städer Tevach och Berotaj. När kung Tou från Hamat hörde att David hade besegrat Hadadesers armé, skickade han sin son Joram att gratulera till segern över Hadadeser som fört krig mot Tou. Joram förde med sig gåvor av silver, guld och koppar. Kung David helgade dem åt HERREN, precis som det silver och guld han tagit från de besegrade folken: från araméerna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna. Detsamma gjorde han med det byte han tagit från kung Hadadeser, Rechovs son i Sova. David blev också känd för att ha besegrat och dödat 18 000 edoméer i Saltdalen. Han förlade trupper i hela Edom och edoméerna blev underordnade David. HERREN gav David seger var han än drog fram. David regerade över hela Israel och sörjde för lag och rätt för hela sitt folk. Joav, Serujas son, var överbefälhavare för hären. Joshafat, Achiluds son, var kansler. Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Seraja var kungens sekreterare. Benaja, Jojadas son, var chef för keretéerna och peletéerna, och Davids söner var präster. David frågade om någon ur Sauls familj fortfarande fanns kvar, någon som han skulle kunna visa godhet mot för Jonatans skull. Man kallade då på en man som hette Siva, som varit tjänare åt Saul. ”Är du Siva?” frågade kungen. ”Ja, herre”, svarade han. Kungen frågade då: ”Finns det inte någon ur Sauls familj kvar som jag på något sätt skulle kunna visa Guds nåd?” ”Jo”, svarade Siva. ”En av Jonatans söner lever fortfarande, en som är förlamad i fötterna. ” ”Var finns han?” frågade kungen. ”I Lo Devar, hos Makir, Ammiels son”, svarade Siva. Kung David lät då hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo Devar. Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, kom så till David. Han föll ner på sitt ansikte och bugade sig djupt inför honom. ”Mefivoshet”, sa David. ”Ja, herre”, svarade han. ”Var inte rädd!” sa David. ”Jag vill visa dig nåd för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul och du ska alltid äta här vid mitt bord.” Mefivoshet bugade sig djupt och sa: ”Men hur kan du, herre, bry dig om en död hund som mig?” Kungen sände nu efter Sauls tjänare Siva och sa till honom: ”Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj. Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han alltid äta vid mitt bord.” Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare, svarade: ”Jag ska göra precis som du har sagt, min herre och kung!” Från den dagen åt Mefivoshet vid Davids bord som en av hans söner. Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Hela Sivas familj blev Mefivoshets tjänare, men själv bodde Mefivoshet i Jerusalem eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Mefivoshet var halt på båda fötterna. En tid därefter dog Ammons kung och hans son Hanun efterträdde honom. ”Jag vill visa min vänskap mot Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död. Men när Davids sändebud kom till ammoniternas land, sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit för att spionera på staden och spana för att de ska kunna inta den.” Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem halva skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem. När David hörde vad som hänt, skickade han män för att möta dem eftersom de hade blivit så kränkta och uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka. När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde 20 000 arameiska män från Bet-Rechov och Sova. Kungen i Maaka ställde upp med 1 000 man och 12 000 kom från Tov. När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan araméerna från Rechov och Sova och männen från Maaka och Tov grupperade sig i det öppna landskapet. När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna. Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. Var stark och modig och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör HERREN vad han finner vara bäst.” När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för Avishaj in i staden. Joav lämnade dem då i fred och återvände till Jerusalem. Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, grupperade de om sina styrkor. Hadadeser sände då bud efter araméer från andra sidan floden Eufrat. De kom till Helam under befäl av Shovak, överbefälhavaren över Hadadesers här. Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan till Helam. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. De flydde för Israel, och David dödade 700 stridsvagnssoldater och 40 000 ryttare. Överbefälhavare Shovak slogs också ner och dog där. När Hadadesers alla lydkungar insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och blev deras undersåtar. Araméerna ville sedan inte längre hjälpa ammoniterna. Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem. En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem. När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta. Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare. När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.” Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare. Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.” Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog! Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ” Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav. Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.” Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!” När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i HERRENS ögon. HERREN sände Natan till David. När han kom dit sa han: ”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.” David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant HERREN lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt, eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.” Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! HERREN, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’ Så säger HERREN: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen. Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ” ”Jag har syndat mot HERREN”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och HERREN förlåter dig. Du behöver inte dö. Men du har gett HERRENS fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.” Sedan återvände Natan hem. Och HERREN lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt. David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken. De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade. När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom. ”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?” Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de. Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i HERRENS hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom. Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.” David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer HERREN att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’ Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.” David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. HERREN älskade det barnet och lät hälsa genom profeten Natan att han för HERRENS skull skulle kallas Jedidjah, HERRENS älskade. Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden. Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden. Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.” Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den. David tog kronan från Milkoms huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem. Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima. En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon. Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.” Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet. Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!” ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.” Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne. Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne. ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!” Men han ville inte lyssna till henne, utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!” Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg. Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!” Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus. När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar. Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar. Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.” Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse. ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället? ” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit. Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!” Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor. Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet. Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna. Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.” Under tiden flydde Absalom därifrån. Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.” ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!” Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare. Absalom flydde till kung Talmaj, Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom. Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun. När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror. Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.” ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.” Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!” Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför HERREN, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant HERREN lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!” ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!” ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka. Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken  —  det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. HERREN, din Gud, ska vara med dig!’ ” ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.” Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!” Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem. Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen. Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna. När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången. Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?” Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!” Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom. Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!” När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta. När fyra år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett HERREN! När jag var i Geshur i Aram, lovade jag HERREN att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.” Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!” Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler. En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!” ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!” Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat. Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!” Ittaj svarade: ”Så sant HERREN lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida. Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade tills alla hade kommit ut ur staden. Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om HERREN ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.” Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.” Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”HERRE, låt Achitofel ge dåraktiga råd!” När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe HERREN, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet. David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!” Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände. David hade just hunnit bortom bergskrönet, när han mötte Mefivoshets tjänare Siva som väntade på honom. Siva hade med sig ett antal åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 russinkakor, 100 fruktkakor och en skinnsäck med vin. Kungen frågade: ”Varför har du med dig allt detta?” Siva svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna ska männen ha som proviant och vinet är till för dem som blir utmattade under ökenvandringen.” ”Men var är din herres sonson?” frågade kungen. ”Han stannade i Jerusalem,” svarade Siva. ”Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars rike.” Då sa kungen: ”Från och med nu är allt Mefivoshet äger ditt!” ”Jag bugar mig ner till jorden”, svarade Siva. ”Låt mig alltid få möta din välvilja, min herre och kung!” När kung David nått fram till Bachurim, kom en man ut från byn och förbannade dem. Han hette Shimi, Geras son, och var släkt med Saul. Han kastade sten på kungen och hans närmaste män, trots att de på alla sidor var omgivna av soldater och livvakter. ”Ge dig iväg härifrån, din mördare och skurk!” ropade han till David med sina förbannelser. ”HERREN ska hämnas på dig för att du utgöt kung Sauls och hans familjs blod! Du stal hans tron och nu har HERREN gett den till din son Absalom. Dina blodsdåd har dragit olycka över dig själv!” ”Varför ska en död hund som han få förbanna dig, min herre?” frågade Avishaj, Serujas son. ”Ska jag hugga huvudet av honom?” ”Nej”, sa kungen. ”Lägg er inte i det här, ni Serujas söner! Om HERREN har sagt till honom att förbanna mig, vem kan då fråga varför han gör det?” Och David sa till Avishaj och sina män: ”Om min egen son som är mitt eget kött och blod försöker döda mig, varför skulle inte en benjaminit göra det? Lämna honom i fred och låt honom förbanna, för HERREN har säkert sagt till honom att göra detta! Kanske kommer HERREN att ta hand om mig i min nöd och då vänder han den här förbannelsen till något gott i stället.” David och hans män fortsatte framåt medan Shimi höll jämna steg med dem längs berget. Hela tiden förbannade han David och kastade sten och jord på honom. När kungen och hans sällskap nådde sitt mål, var de mycket trötta och stannade för att vila. Under tiden hade Absalom och israeliterna kommit till Jerusalem tillsammans med Achitofel. När Davids vän, arkiten Hushaj, kom till Absalom utropade han till kungen: ”Leve kungen! Leve kungen!” ”Är det så här du behandlar din vän David?” frågade Absalom honom. ”Varför är du inte tillsammans med honom?” ”Därför att jag vill vara hos och arbeta för den man som är utvald av HERREN och av Israels folk”, svarade Hushaj. ”Och vem skulle jag arbeta för om inte för sonen? Jag tjänade din far och nu vill jag tjäna dig!” Absalom frågade sedan Achitofel: ”Vad ska vi göra härnäst?” Achitofel sa till honom: ”Gå och ligg med din fars bihustrur som han har lämnat kvar att sköta palatset. Låt hela Israel se hur förhatlig du är för din far. Det kommer att stärka modet hos dem som står på din sida.” Då satte man upp ett tält på palatsets tak och Absalom gick dit och låg med sin fars bihustrur inför hela Israel. Achitofels råd ansågs på den tiden lika värdefulla som de råd man fått direkt från Gud. Både Absalom och David värderade alla Achitofels råd så högt. Achitofel sa till Absalom: ”Låt mig få välja ut 12 000 man och ge mig iväg redan i kväll för att förfölja David! Jag vill anfalla honom medan han är trött och svag. Jag ska skrämma honom och han och hans trupper ska fly. Men jag tänker bara döda kungen. Folket som är med honom ska jag föra tillbaka till dig. Om den man du söker efter dödas, kommer de andra att återvända i frid.” Absalom och alla Israels äldste godkände planen, men Absalom sa: ”Kalla hit också arkiten Hushaj så vi får höra vad han tycker om detta!” När Hushaj kom dit, berättade Absalom för honom vad Achitofel hade sagt. ”Vad är din åsikt?” frågade Absalom. ”Ska vi följa Achitofels råd? Om du inte håller med, så säg det!” Hushaj svarade: ”Den här gången har Achitofel inte gett något bra råd. Du känner din far och hans män. De är väldiga krigare och kommer att slåss lika vildsint som en björnhona man tagit ungarna från. Din far är en mycket erfaren soldat och han tillbringar knappast natten bland trupperna. Han har nog redan gömt sig i en grotta eller någon annanstans. Om han anfaller först och några av dina män stupar, kommer ryktet att gå att det är ute med dig. Då kommer även de kämpar som är modiga som lejon att drabbas av fruktan, för hela Israel vet vilken mäktig man din far är och hur modiga de män är som följer honom. Mitt råd är att du mobiliserar hela Israels armé och hämtar hit folk ända från Dan till Beer Sheva, så att du får en stor här, talrik som havets sand, och att du själv går med dem. När vi sedan finner David, ska vi falla över honom som daggen faller på marken och se till att varken han eller någon av hans män överlever. Om David skulle fly till en stad, ska israeliterna slå ett rep runt staden och släpa ner den till närmaste dal, så att inte en enda sten blir kvar.” Då sa Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Achitofels!” HERREN hade nämligen bestämt att Achitofels goda råd skulle omintetgöras och att olycka skulle drabba Absalom. Hushaj rapporterade sedan till prästerna Sadok och Evjatar vad Achitofel hade sagt till Absalom och Israels äldste och vad han själv hade föreslagit. ”Skynda er!” sa han till dem. ”Leta rätt på David och uppmana honom att inte övernatta vid Jordanflodens vadställe! Han måste genast gå över floden och in i öknen, annars kommer både han och hans armé att utplånas.” Jonatan och Achimaas hade stannat vid Rogelkällan, för de ville inte att någon skulle se dem gå in i staden. En tjänsteflicka skulle komma till dem med meddelanden, som de i sin tur skulle föra vidare till kung David. Men en pojke fick syn på dem och berättade det för Absalom. Jonatan och Achimaas flydde då till Bachurim där det fanns en man som hade en brunn på sin gård. I den klättrade de ner. Mannens hustru lade ett tygstycke över brunnen och strödde ut säd över tyget, så att ingen kunde märka något. När Absaloms män kom till kvinnan och frågade var Achimaas och Jonatan var, sa hon att de hade gått över bäcken. De fortsatte då att söka efter dem men utan framgång och återvände sedan till Jerusalem. När de hade gått, kravlade sig Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och skyndade sig till David. ”Det är bråttom!” sa de till honom. ”Gå över Jordanfloden i kväll!” Och de berättade för David om Achitofels råd. David och allt folket som var med honom tog sig då över floden under natten och före gryningen var de alla över på andra sidan. När Achitofel såg att man inte följde hans råd, sadlade han sin åsna och for hem till staden där han bodde. När han hade ordnat för sin familj, hängde han sig. Man begravde honom sedan i hans fars grav. David hade just kommit fram till Machanajim, när Absalom tillsammans med hela Israels armé tågade över Jordanfloden. Som efterträdare till Joav hade Absalom utnämnt Amasa till överbefälhavare över hären. Amasa var son till en israelit vid namn Jitra som hade fått honom med Avigajil, Nachashs dotter och syster till Joavs mor Seruja. Absalom slog nu läger med Israels armé i Gilead. När David kom till Machanajim, möttes han av Shovi, ammoniten Nachashs son från ammoniternas Rabba, och av Makir, son till Ammiel från Lo Devar och av Barsillaj, en gileadit från Rogelim. De hade fört dit sängar, lerkärl och skålar, vete och kornmjöl, rostad säd, bönor, linser, honung, tjockmjölk, får och ost till mat åt David och hans folk. De sa: ”Ni måste vara mycket hungriga, törstiga och trötta i öknen.” David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man. Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem. ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.” ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten. Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna. Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen. De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen. Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet. Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa. En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint. ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte”, fortsatte han. ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar ”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’ Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.” ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde. Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten. Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt. Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem. Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare. ” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag. Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att HERREN har räddat honom från hans fiender!” ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.” Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg. Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!” ”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.” ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas. Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern. David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande. Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!” När han kom närmare, såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!” ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen. Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare HERREN, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!” ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?” ”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas. ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan. Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har HERREN räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!” ”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!” Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!” Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden. Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!” Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid HERREN att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?” När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?” Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!” Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. Shimi, benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar. Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade HERRENS smorde?” ”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.” Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem tills den dag då han kom välbehållen tillbaka. ”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom. Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?” David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” ”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!” Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. ”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” ”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.” Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?” ”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.” ”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!” Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män. Nu råkade Sheva, son till benjaminiten Bikri, vara där. Han var en ondsint man och plötsligt blåste han en hornsignal och ropade: ”Vi vill inte längre ha något att göra med David, ingen del i Jishajs son! Kom, Israels män, så ger vi oss av hem!” Då övergav hela Israel David och följde Sheva, Bikris son. Männen i Juda förblev däremot trogna mot sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem. När David kom till palatset i Jerusalem, lät han de tio bihustrur som hade lämnats kvar för att ta hand om palatset föras undan och sättas under bevakning i ett särskilt hus. De fick vad de behövde, men kungen låg inte med dem mer. De fick leva som änkor och hölls inlåsta till sin död. Kungen befallde nu Amasa att mobilisera Juda armé och infinna sig inom tre dagar. Amasa började sammankalla trupperna, men det tog längre tid än de tre dagar som han hade fått på sig. Då sa David till Avishaj: ”Den där Sheva, Bikris son, kommer att skada oss mer än vad Absalom gjorde. Skynda dig! Ta mina män och sätt efter honom, innan han hunnit förskansa sig i befästa städer där vi inte kommer åt honom.” Då gav sig Avishaj iväg efter Sheva tillsammans med Joav och hans män och keretéerna och peletéerna och alla soldaterna. De drog ut från Jerusalem och förföljde Sheva, Bikris son. Vid den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav bar full stridsmundering och hade en dolk i en skida i bältet. När han gick fram föll dolken ur skidan. ”Jag är glad att få träffa dig, min bror”, sa Joav och tog honom i skägget med sin högra hand, som om han skulle kyssa honom. Amasa lade inte märke till att Joav hade en annan dolk i sin vänstra hand och Joav stötte den i magen på honom så att inälvorna rann ut. Det räckte med ett enda hugg, Amasa dog omedelbart. Joav och hans bror Avishaj fortsatte sedan att förfölja Sheva, Bikris son. En av Joavs män som stod bredvid Amasa ropade: ”Den som står på Davids sida, kom och följ Joav!” Amasa låg kvar i en blodpöl mitt på vägen och när mannen såg att alla som passerade stannade, släpade han honom åt sidan och in på en åker där han kastade en mantel över honom, eftersom han såg att alla som kom stannade. När kroppen var ur vägen, följde alla Joav i jakten på Sheva, Bikris son. Sheva hade vandrat genom alla Israels stammar och till slut kom han till Avel Bet-Maaka. Han hade också gått genom hela Habberim och många följde med honom. När Joavs trupper kom fram till Avel Bet-Maaka, belägrade de staden och byggde en ramp upp mot stadens yttre mur. Men medan de försökte rasera muren, ropade en klok kvinna inifrån staden: ”Hallå där nere! Lyssna! Säg till Joav att komma hit fram, så att jag kan tala med honom!” När han närmade sig, frågade kvinnan: ”Är du Joav?” ”Ja”, svarade han. ”Lyssna på vad din tjänarinna har att säga”, bad hon. ”Jag lyssnar”, sa Joav. Då sa hon till honom: ”Det finns ett ordspråk som säger: ’Om du vill lösa en tvist, så be om råd i Avel’. Så avgjordes saken. Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel. Du vill ödelägga en stad som är en moder i Israel. Ska du verkligen förgöra det som tillhör HERREN?” Joav svarade: ”Jag är inte här för att förstöra något, långt därifrån! Så är det inte! Men en man som heter Sheva, Bikris son, från Efraims bergsbygd, har gjort uppror mot kung David. Överlämna bara honom till mig, så ska jag lämna staden i fred!” Kvinnan svarade: ”Vi ska kasta hans huvud till dig över muren.” Sedan gick kvinnan till folket med sitt kloka råd och de halshögg Sheva, Bikris son, och kastade ner hans huvud till Joav. Då blåste Joav en hornsignal och drog tillbaka sina trupper. Var och en gick sedan hem till sitt och Joav återvände till kungen i Jerusalem. Joav var befälhavare över hären, Benaja, Jojadas son, var befälhavare över keretéerna och peletéerna, medan Adoram ansvarade för tvångsarbetena. Joshafat, Achiluds son, var kansler, Sheva tjänstgjorde som kungens sekreterare och Sadok och Evjatar var präster. Också jairiten Ira var en av Davids präster. Under Davids regeringstid inträffade en hungersnöd som varade oavbrutet i tre år. David frågade HERREN om orsaken och han svarade: ”Detta beror på Sauls och hans släkts blodsskuld, eftersom han mördade givoniterna.” Då kallade kungen till sig givoniterna och talade med dem. De var inte israeliter utan en rest av amoréerna. Israel hade svurit att inte döda dem, men Saul hade i sin iver för Israel och Juda ändå försökt utplåna dem. David frågade givoniterna: ”Vad kan jag göra för er, så att vi kan försonas? Vad kan vi göra för att förmå er att välsigna HERRENS arvedel?” ”Vi har ingen rätt att begära ersättning i silver eller guld från Sauls släkt”, svarade givoniterna. ”Och inte heller kan vi kräva några israeliters liv.” ”Vad kan jag då göra?” frågade David. De svarade: ”Den man som förgjorde oss och gjorde sitt yttersta för att utplåna oss från Israel, ge oss sju av hans söner, manliga ättlingar till honom, så att vi får hänga upp dem inför HERREN i Sauls, Herrens utvaldes, Givon.” Kungen svarade: ”Jag ska ge dem åt er!” På grund av den ed som David och Jonatan hade svurit varandra inför HERREN, skonades emellertid Mefivoshet som var son till Jonatan och sonson till Saul. Men kungen utlämnade Armoni och Mefivoshet, de två söner som Ajas dotter Rispa fått med Saul. Han gav dem också Sauls dotter Merabs fem söner som hon fått med mecholatiten Adriel, Barsillajs son. Han överlämnade dem åt männen i Givon, som hängde upp dem inför HERREN på en kulle. Alla sju dog samtidigt och detta hände under de första skördedagarna, just som man hade börjat med kornskörden. Rispa, Ajas dotter, lade ut ett säcktyg åt sig på klippan och stannade där ända från skördens början tills regnet kom från himlen över kropparna. Hon hindrade gamarna från att slita sönder kropparna under dagen och de vilda djuren från att äta dem under natten. När David fick reda på vad Ajas dotter Rispa, Sauls bihustru, hade gjort, lät han hämta Sauls och Jonatans kvarlevor från Javesh i Gilead, vars invånare rövat bort Sauls och Jonatans kroppar från torget i Bet-Shean där filistéerna hade hängt upp dem efter det att filistéerna slagit Saul på Gilboa. David tog alltså kvarlevorna av Saul och Jonatan och han tog även hand om kropparna efter de sju avrättade männen. Sauls och Jonatans ben lades sedan i den grav som tillhörde Sauls far Kish i Sela i Benjamin. Man gjorde allt enligt kungens befallning. Efter detta lyssnade Gud till bön för landet igen. Det blev åter krig mellan filistéerna och Israel och David och hans män drog ut för att strida mot filistéerna. I striden blev David trött och utmattad. En man från Rafas ätt som hette Benov närmade sig då David och tänkte döda honom. Bronsspetsen på Benovs lans vägde drygt tre och ett halvt kilo och han var klädd i en ny rustning. Men Avishaj, Serujas son, kom till Davids hjälp och dödade filistéen. Efter detta tog männen en ed av David: ”Du ska inte gå med oss ut i strid igen! Du får inte släcka Israels ljus!” Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna i Gov. Sibbekaj av Hushas släkt dödade Saf, en ättling till Rafa. Under ett annat krig med filistéerna i Gov dödade Elchanan från Betlehem, Jairs son, Goljat från Gat som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom. I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. Alla dessa fyra som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat. Denna sång sjöng David till HERREN när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld: ”HERREN är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, du som räddar mig från våldet. När jag ropar till HERREN, han som är värd allt pris, räddar han mig från alla mina fiender. Dödens vågor omgav mig, fördärvets strömmar sköljde över mig. Dödsrikets band omgav mig, dödens snaror föll över mig. I min förtvivlan vädjade jag till HERREN, ropade till min Gud, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt rop nådde hans öron. Då darrade jorden och bävade, himlens grundvalar skakade. De skälvde, för han var vred. Rök vällde fram ur hans näsborrar och eldslågor slog ut från hans mun. Han sprutade glöd. Han sänkte ner himlen och kom ner med mörka moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, med vindens vingar svävade han fram. Han svepte in sig i mörkrets tält som omslöt honom: vattenmassor, tjocka regnmoln. I ljuset av hans närvaro blixtrade klot av eld. HERREN dundrade i himlen. Den Högste lät sin stämma höras. Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar ljunga och förvirrade dem. Havets bäddar visade sig, jordens grund blev synlig på HERRENS tillrättavisning, för hans vredes stormvind. Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han räddade mig från mina mäktiga fiender, från dem som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han ledde mig till en rymlig plats, han räddade mig, för han älskar mig. Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent belönade HERREN mig. Jag har följt HERRENS vägar. Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud. Jag har noga hållit hans lagar och aldrig överträtt någon enda av dem. Jag har varit fläckfri inför honom och aktat mig för att synda. Därför har HERREN belönat min rättfärdighet, min renhet inför honom. Du är trogen mot den som är trogen. Du är pålitlig för den som är pålitlig. Du visar dig ren mot den rene, men den som sviker möter du med list. Du räddar det folk som är förnedrat, men du förödmjukar de stolta. Du är mitt ljus, HERRE, HERREN förvandlar mitt mörker till ljus. Med din hjälp kan jag anfalla en här, med min Gud kan jag störta fram mot en mur. Guds väg är fullkomlig. Alla HERRENS ord är sanna. Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom. Vem är Gud utom HERREN? Vem är en klippa utom vår Gud? Gud är min starka fästning, han hjälper mig att vandra på den rätta vägen. Han gör mig säker på foten som en hind, och ställer mig på bergen. Han ger mig skicklighet i striden och lär mig hur jag ska spänna bågen. Du gav mig din frälsnings sköld, och när du svarade mig, stärkte du mig. Du gav mig fotfäste, så att jag aldrig behövde snava. Jag förföljde mina fiender, och förgjorde dem, och jag vände inte om förrän alla hade förintats. Jag gjorde slut på dem, jag krossade dem, så att de inte kunde resa sig. Jag trampade ner dem fullständigt. Du rustade mig med styrka till att strida. Mina fiender föll besegrade framför mina fötter. Du drev mina fiender på flykten. Jag har utplånat dem allesammans. De ropade på hjälp, men ingen räddade dem. De ropade på HERREN, men han svarade inte. Jag krossade dem till dammkorn. Jag trampade ner dem som smuts på gatan. Du räddade mig då jag anfölls av mitt folk. Du gjorde mig till ledare över folken, även främlingar kom och betjänade mig. Främlingar kom krypande till mig. När jag talade till dem, lydde de. Främlingars mod försvann, och darrande kom de ut ur sina fästen. HERREN lever! Prisad vare han, min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa! Gud låter mig hämnas mina fiender, och lägger folken under mig. Du frigör mig undan mina fiender. Du låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän. Därför vill jag prisa dig bland folken, HERRE, och sjunga till din ära! Han ger stora segrar till sin smorde kung. Han är nådig mot David och hans ättlingar för evigt.” Dessa var Davids sista ord: ”David, Jishajs son, talar, han som Gud upphöjde, han som smordes till kung av Jakobs Gud, han som är sångaren av Israels sånger. HERRENS Ande talade genom mig, och hans ord var på min tunga. Israels Gud, Israels klippa, sa till mig: ’Den som regerar rättfärdigt, den som styr sitt folk i fruktan för Gud, han ska vara som morgonens ljus, ja, som en klar morgon utan minsta moln, som friskheten i det gröna gräset där det spirar efter regnet’. Det är väl så med min ätt inför Gud? Ja, Gud har ingått ett evigt förbund med mig. Hans förbund är evigt och bindande. Han håller sina löften. Ja, allt som tjänar mig till frälsning och allt jag önskar låter han växa fram. Men onda män är som törnen som kastas bort, man tar inte i dem med händerna. Den som vill röra vid dem måste ha skarpa verktyg av järn eller spjutskaft, och sedan bränner man dem.” Här följer namnen på Davids hjältar. Jishboshet från Takemon var den förnämste bland ”de tre”, han som vid ett tillfälle dödade 800 man med sitt spjut. Närmast honom kom Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt. Han var också en av de tre. Han var tillsammans med David vid Pas Dammim när filistéerna hånade dem och var samlade till strid. Israeliterna drog sig tillbaka. Han dödade filistéer ända tills hans hand var så trött att den satt som fastklistrad vid svärdet och genom honom utförde HERREN en stor räddning den dagen. Resten av armén återvände till Elasar men bara för att ta byte. Sedan kom Shamma, son till Age från Harar. En gång hade filistéerna samlats vid Lechja. Där fanns en åker full med ärter. Israeliterna flydde för filistéerna, men Shamma ställde sig mitt på åkern, försvarade den, slog filistéerna och genom honom utförde HERREN en stor räddning. En dag under skördetiden begav sig tre av de trettio förnämsta kämparna till David i Adullams grotta, medan en avdelning filistéer hade slagit läger i Refaimdalen. David befann sig i borgen och en filisteisk utpost fanns i Betlehem. David sa längtansfullt: ”Ack, om någon kunde hämta lite vatten från källan vid porten till Betlehem!” De tre hjältarna bröt sig då igenom filistéernas läger och hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och förde det med sig tillbaka till David. Men David vägrade att dricka det och hällde ut det som ett dryckesoffer till HERREN. ”Nej, HERREN förbjude att jag skulle göra något sådant!” sa han. ”Skulle jag dricka blodet av dessa män som riskerat sina liv?” Han ville inte dricka det. Sådana var de tre hjältarnas bedrifter. Avishaj, Serujas son och Joavs bror, var befälhavare för de trettio. En gång dödade han 300 man med sitt spjut och han blev lika berömd som ”de tre”. Hans anseende blev större än någon bland de tre och han blev deras befälhavare, men han räknades inte som en av dem. Benaja var son till Jojada och en tapper soldat från Kavseel. Han gjorde många stordåd och dödade två av Moabs bästa män. Han gick också ner och slog ihjäl ett lejon i en brunn en snöig dag. En annan gång dödade han en storväxt egypter som var beväpnad med ett spjut. Benaja gick fram till honom beväpnad med en stav. Han ryckte spjutet från egypterns hand och dödade honom med det. Sådana var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han fick stort anseende bland de tre hjältarna. Han var mer berömd än de trettio, men han räknades inte med bland de tre. David gav honom befälet över sin livvakt. Asael, Joavs bror, var bland de trettio liksom: Elchanan, Dodos son, från Betlehem, Shamma från Harod, Elika från Harod, Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son från Tekoa, Avieser från Anatot, Mebunnai från Hushas släkt, Salmon från Achoachs släkt, Mahraj från Netofa, Helev, Baanas son, från Netofa, Ittaj, Rivajs son, från Giva i Benjamin Benaja från Piraton, Hiddaj från Nachale Gaash, Avi-Alvon från Arava, Asmavet från Bachurim, Eljachba från Shaalvon, Jashens söner, Jonatan, Shamma från Harar, Achiam, Sharars son, från Arar, Elifelet, Achasbajs son, från Maaka, Eliam, Achitofels son, från Gilo, Hesro från Karmel, Paaraj från Arav, Jigal, Natans son, från Sova, Bani av Gads stam, Selek från Ammon, Nachraj från Beerot, Joavs, Serujas sons, väpnare, Ira av Jeters släkt, Garev av Jeters släkt samt hettiten Uria. Allt som allt var de trettiosju man. Än en gång flammade HERRENS vrede upp mot Israel och han hetsade David mot folket. ”Du ska genomföra en folkräkning i Israel och Juda”, sa han. Kungen sa till Joav och de andra officerarna: ”Far till Israels alla stammar och räkna allt folket, från Dan till Beer Sheva, och mönstra dem, så att jag får veta hur många de är.” Men Joav svarade: ”Visserligen önskar jag att HERREN ska öka vårt folk hundra gånger och att du själv ska få se det med egna ögon, min herre och kung, men varför måste vi räkna folket?” Joav och de andra arméofficerarna fick dock böja sig för kungens ord och gick ut för att verkställa befallningen. Först gick de över Jordan och slog läger söder om staden Aroer i dalen och fortsatte sedan genom Gad mot Jaser. Sedan gick de till Gilead och Tatim Hodshis land och till Dan och Ijon och vidare runt mot Sidon. Därefter gick de till Tyros fästning och till hivéernas och kananéernas städer och slutligen söderöver till Negev i Juda och ända till Beer Sheva. De genomkorsade alltså hela landet och slutförde sin uppgift på nio månader och tjugo dagar och kom tillbaka till Jerusalem. Joav rapporterade resultatet av mönstringen för kungen, 800 000 stridsdugliga, svärdbeväpnade män i Israel, och 500 000 i Juda. Men efter att folkräkningen hade slutförts, började Davids samvete oroa honom och han sa till HERREN: ”Jag har begått en svår synd. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.” När David steg upp nästa morgon, kom HERRENS ord till profeten Gad, Davids siare: ”Gå och säg till David: ’Så säger HERREN: Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.’ ” Gad gick till David och sa till honom: ”Gör ditt val: tre års hungersnöd i ditt land, tre månaders flykt undan dina fiender som förföljer dig, eller tre dagars pest i ditt land. Tänk över vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig!” ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i HERRENS händer, för HERRENS barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.” HERREN sände då en pest över Israel redan samma morgon. Den varade till den utsatta tiden och 70 000 av landets invånare dog från Dan till Beer Sheva. Men när ängeln räckte ut sin hand för att förgöra Jerusalem, ångrade HERREN det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” HERRENS ängel stod just då vid jevusén Aravnas tröskplats. När David såg ängeln som dödade folket, sa han till HERREN: ”Det är jag som har syndat och gjort orätt! Vad har denna min hjord gjort? Låt ditt straff drabba mig och min familj!” Samma dag kom Gad till David och sa till honom: ”Gå och bygg ett altare åt HERREN på jevusén Aravnas tröskplats!” Då gick David, som HERREN hade befallt honom genom Gad. När Aravna tittade ut och såg kungen och hans män komma emot honom, gick han fram och bugade sig till marken för David och frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag ska bygga ett altare där åt HERREN, så att folkets plåga upphör.” ”Ta den, min herre och kung, och offra som du vill”, sa Aravna. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen och oken till ved! Aravna vill ge dig, kungen, alltsammans och må HERREN ta emot dig nådigt!” Kungen svarade Aravna: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det, för jag vill inte offra ett brännoffer till HERREN, min Gud, som inte kostat mig någonting.” Så köpte David tröskplatsen och boskapen och betalade femtio siklar silver för dem. Där byggde David ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och då svarade HERREN på hans bön för landet och lät pesten upphöra i Israel. När kung David blev mycket gammal, var han frusen av sig och kunde inte bli varm hur många filtar man än bredde på honom. Hans tjänare sade då till honom: ”Herre, låt oss leta reda på en ung jungfru åt kungen, en som ska ta hand om dig, kung, och sköta om dig! Hon kan ligga i din famn så att du, min herre och kung, blir varm!” Man sökte över hela landet för att få tag på en ung, vacker flicka och slutligen fann man Avishag från Shunem som fördes till kungen. Hon var mycket vacker och hon tog hand om kungen och passade upp honom, men kungen hade inget intimt umgänge med henne. Adonia, vars mor var Haggit, upphöjde sig själv och talade om att han skulle bli kung. Han skaffade sig vagnar och ryttare och femtio män att springa före vagnen. Hans far hade aldrig velat gå till rätta med honom och fråga varför han uppförde sig så. Adonia såg mycket bra ut och han var född efter Absalom. Han förhandlade med Joav, Serujas son, och prästen Evjatar och de gav honom sitt stöd. Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, profeten Natan, Shimi, Rei och Davids livgarde höll inte med Adonia. Adonia offrade får, tjurar och gödkalvar vid Ormstenen nära Rogelkällan. Han bjöd alla sina bröder, kungens söner och alla de män i Juda som var i kungens tjänst. Men han bjöd inte in profeten Natan, Benaja, livgardet och sin bror Salomo. Då frågade profeten Natan Salomos mor Batseba: ”Känner du till att Haggits son Adonia nu är kung och att vår herre David inte ens vet om det? Om du vill rädda ditt eget och din son Salomos liv, så ska du göra som jag råder dig. Du ska genast gå till kung David och fråga honom: ’Min herre och kung, har du inte med en ed lovat mig, din tjänarinna, att min son Salomo ska bli kung efter dig och sitta på din tron? Hur kan det då komma sig att Adonia nu blivit kung?’ Medan du talar med honom ska jag komma in och bekräfta allt du säger.” Batseba gick till den gamle kungen i hans rum där Avishag skötte om honom. Batseba bugade sig djupt för honom och böjde knä. David frågade henne: ”Vad önskar du?” ”Min herre och kung”, svarade hon. ”Du svor inför HERREN, din Gud, och lovade mig, din tjänarinna, att min son Salomo skulle efterträda dig på tronen, men nu har Adonia blivit kung i stället utan att du ens vet om det! Han har offrat oxar, gödkalvar och en mängd får och han har bjudit alla dina söner och prästen Evjatar och Joav, överbefälhavaren för hären, men inte din tjänare Salomo. Nu är hela Israels ögon riktade mot dig, min herre och kung, för att du ska kungöra vem som ska efterträda dig på tronen. Annars kommer min son Salomo och jag att betraktas som brottslingar så snart du, min herre och kung, är borta och vilar hos dina fäder.” Medan hon fortfarande talade med kungen, kom profeten Natan. Man meddelade kungen att profeten Natan var där och Natan kom in till kungen. Han bugade sig djupt för kungen med ansiktet mot marken och frågade: ”Min herre och kung, har du utsett Adonia att bli kung efter dig? I dag har han gått ner och offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och han har inbjudit kungasönerna, befälhavarna för hären och prästen Evjatar. De äter och dricker tillsammans med honom och ropar: ’Länge leve kung Adonia!’ Men mig, din tjänare, prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, och din tjänare Salomo har han inte bjudit. Har detta skett med din vetskap, kung, utan att du sagt ett ord till dina tjänare om vem som ska efterträda dig på tronen?” ”Kalla tillbaka Batseba!” sa David. Batseba kom omedelbart och gick fram till kungen igen. Kung David gav då ett löfte under ed: ”Så sant HERREN lever, han som har räddat mig från alla faror, idag ska jag fullfölja vad jag med ed lovat inför HERREN, Israels Gud: din son Salomo ska bli kung efter mig och sitta på min tron.” Då bugade sig Batseba djupt inför honom med ansiktet mot marken och sa: ”Må min herre och kung David leva i evighet!” ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son”, befallde kungen. När de kom inför kungen, sa han till dem: ”Ta med er mina män och för Salomo till Gichon! Han ska rida på min egen mulåsna. Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel. Sedan ska ni blåsa i horn och ropa: ’Länge leve kung Salomo!’ För honom sedan tillbaka hit och han ska sätta sig på min tron som den nye kungen i mitt ställe, för jag har utsett honom till furste över Israel och Juda.” ”Amen! Må HERREN min herre kungens Gud bekräfta detta”, svarade Benaja, Jojadas son. ”Må HERREN vara med Salomo på samma sätt som han har varit med dig, min herre och kung David, och må hans rike bli ännu mäktigare än ditt!” Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån med keretéerna och peletéerna och tog med sig Salomo till Gichon och han red på kung Davids egen mulåsna. Sadok tog hornet med olja från tältet och smorde Salomo. Man blåste i horn och allt folket ropade: ”Länge leve kung Salomo!” Sedan återvände de alla efter honom under flöjtspel och jubelrop så att marken skakade. Adonia och hans gäster hörde också all uppståndelsen just som de skulle avsluta sin fest. ”Vad är det för larm som hörs från staden?” frågade Joav när han hörde hornsignalerna. Innan han hunnit säga mer, kom prästen Evjatars son Jonatan. ”Kom hit”, sa Adonia. ”En man som du kommer säkert med goda nyheter!” ”Nej”, ropade Jonatan. ”Vår herre kung David har gjort Salomo till kung! Han har skickat med honom prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, keretéerna och peletéerna och de har satt Salomo på kungens mulåsna. Sadok och Natan har smort honom till kung i Gichon. Nu har de just kommit tillbaka jublande och hela staden firar det. Det är därför det är ett sådant oväsen. Salomo sitter redan på tronen och de styrande har kommit för att gratulera vår kung David och säger: ’Må din Gud göra Salomos namn ännu större än ditt och hans välde ännu större än ditt!’ Kung David tillbad Herren på sin bädd och sa: ’Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som har utsett en efterträdare på min tron och låtit mig få se det med egna ögon!’ ” Då flydde Adonia och hans gäster i panik åt olika håll. I sin fruktan för Salomo rusade Adonia fram till altaret och grep tag i dess horn. Man berättade för Salomo: ”Adonia är rädd för kung Salomo och har gripit tag i altarets horn. Han säger: ’Kung Salomo måste svära att han inte dödar mig, sin tjänare, med svärd!’ ” Salomo svarade: ”Om han är en uppriktig man kommer inte ett hår på hans huvud att falla till marken, men om han gör något ont måste han dö.” Kung Salomo lät hämta Adonia från altaret. När han kom, bugade han sig djupt för kungen, men Salomo sa till honom: ”Ge dig iväg hem!” När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo: ”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! Håll vad HERREN, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. Då ska HERREN uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel. Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid. Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför HERREN att inte döda honom med svärd. Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.” Sedan dog David och han begravdes i Davids stad. Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst. En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. ”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon. ”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så HERREN ville ha det. Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!” ”Vad vill du?” frågade hon. ”Be kung Salomo  —  dig avvisar han inte  —  att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. ”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba. Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida. ”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” ”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon. Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.” Kung Salomo svor då en ed inför HERREN: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! Så sant HERREN lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!” Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog. Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju HERRENS ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.” Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som HERRENS präst och på så sätt gick HERRENS ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse. När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till HERRENS tält och grep tag om altarets horn. När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till HERRENS tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också. Benaja gick in i HERRENS tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så. ”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. HERREN ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska HERREN ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.” Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark i öknen. Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar. Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.” ”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem. Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat. När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid HERREN och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. Varför har du då inte hållit eden vid HERREN och lytt min befallning?” Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! HERREN ska nu hämnas din ondska på dig, men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför HERREN för all framtid!” På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom. Salomos grepp om kungariket blev allt fastare. Salomo ingick en allians med farao, kungen i Egypten, och gifte sig med hans dotter. Han tog henne med sig till Davids stad, där hon bodde tills han hade byggt färdigt sitt palats, HERRENS hus och muren runt Jerusalem. Folket offrade på höjderna eftersom något tempel åt HERRENS namn ännu inte var byggt. Salomo visade sin kärlek till HERREN genom att följa de stadgar han fått av sin far David, bortsett från att han fortsatte att offra på höjderna och tända rökelse där. Den främsta offerplatsen fanns i Givon och dit gick kungen och bar fram 1 000 brännoffer på altaret där. I Givon uppenbarade sig HERREN för Salomo en natt i en dröm och sa: ”Be mig om vad du vill, så ska du få det!” Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han var trogen mot dig och rättfärdig och uppriktig i sitt hjärta. Du har fortsatt att visa samma stora nåd genom att ge honom en son som nu sitter på hans tron. HERRE min Gud, nu har du gjort mig till kung efter min far David, men jag är ju oerfaren som ett barn och vet oftast inte hur jag ska handla. Du har satt mig, din tjänare, över ditt utvalda folk, en nation så stor att man inte kan räkna dem. Ge mig, din tjänare, nu ett lydigt hjärta och ett sådant förstånd att jag kan regera på rätt sätt över ditt folk och förstå skillnaden mellan rätt och orätt! För vem kan styra ditt folk som är så stort?” Herren var mycket nöjd med och glad över att Salomo bad om detta. Gud svarade honom: ”Därför att du bad om detta och inte om ett långt liv, rikedom för egen del eller dina fienders undergång, utan bad om förmåga att urskilja vad som är rätt, ja, därför ska jag ge dig vad du har bett om. Jag ska ge dig större vishet än någon annan någonsin haft eller kommer att få. Jag ska dessutom ge dig vad du inte bad om, nämligen ära och rikedom. Ingen i hela världen ska under din livstid bli din like bland kungar, och om du vandrar på mina vägar och lyder mina lagar som din far David gjorde, så ska jag låta dig få leva länge.” Sedan vaknade Salomo och förstod att det varit en dröm. Han återvände till Jerusalem och ställde sig framför Herrens förbundsark. Där bar han fram brännoffer och gemenskapsoffer, och sedan inbjöd han hela hovet till en fest. Två prostituerade kvinnor kom till kungen och trädde fram inför honom. ”Hör, min herre, vi bor båda i samma hus”, började en av dem. ”Jag fick ett barn och hon var också där i huset. Tredje dagen efter att mitt barn fötts fick den här kvinnan också ett barn. Vi var ensamma och det var inga andra i huset. Men hennes barn dog när hon i sömnen råkade lägga sig på det. Då gick hon upp mitt i natten när jag, din tjänarinna, sov, tog min son som låg bredvid mig till sig och lade det döda barnet i mina armar. På morgonen när jag skulle ge mitt barn mat, upptäckte jag att det var dött, men när jag såg närmare på det på morgonen, såg jag att det inte var det barn jag fött.” Den andra kvinnan sa: ”Det var visst hennes egen son och barnet som lever är mitt!” Men den första stod på sig: ”Nej, det döda barnet är ditt och det som lever är mitt!” På det sättet grälade de alltså inför kungen. Då sa kungen: ”Den ena säger att det levande barnet är hennes och att det döda barnet tillhör den andra. Den andra säger att det levande barnet är hennes och det döda den andras. Ge mig nu ett svärd!” Man hämtade ett svärd till kungen. ”Hugg det levande barnet i två delar och låt de båda kvinnorna få var sin del”, sa kungen. Barnets mor som fylldes av kärlek till sin son, utropade då: ”Nej, min herre! Ge henne barnet i stället! Döda det inte!” ”Nej, varken du eller jag ska ha honom”, sa den andra kvinnan. ”Dela honom mitt itu!” Då befallde kungen: ”Ge den levande pojken till den första kvinnan! Hon är hans mor.” Över hela Israel fick man höra talas om den dom kung Salomo avkunnade och alla visade honom vördnad, för de insåg vilken vishet Gud hade gett honom. Kung Salomo härskade över hela Israel. Dessa var hans närmaste män: Asarja, Sadoks son, var präst. Elichoref och Achia, Shishas söner var kungens sekreterare. Joshafat, Achiluds son, var kansler. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare för hären. Sadok och Evjatar var präster. Asarja, Natans son, var överfogde. Savud, Natans son, en präst, var kungens personlige rådgivare. Achishar hade hand om palatsets affärer. Adoniram, Avdas son, hade ansvaret för tvångsarbetena. Det fanns också tolv fogdar vid Salomos hov som var sin månad under året fick sörja för kungens och hovets underhåll. Namnen på dessa var: Hurs son över Efraims bergsbygd. Dekers son över Makas, Shaalvim, Bet Shemesh, Elon och Bet Hanan. Heseds son över Arubbot som också innefattade Soko och hela Heferlandet. Avinadavs son över hela Dors högland; han fick Salomos dotter Tafat till hustru. Baana, Achiluds son, över Taanak och Megiddo, hela den del av Bet-Shean som ligger vid sidan av Saretan, nedanför Jisreel och hela trakten från Bet-Shean ända till Avel Mechola och bortom Jokmeam. Gevers son över Ramot i Gilead, vilket innefattade Jairs byar, den Jair som var son till Manasse i Gilead och dessutom området Argov i Bashan med sextio stora städer med murar och kopparportar. Achinadav, Iddos son, över Machanajim. Achimaas, han som hade gift sig med Basemat, en annan av Salomos döttrar, över Naftali. Baana, Hushajs son, över Asher och Alot. Joshafat, Paruachs son, över Isaskar. Shimi, Elas son, över Benjamin. Gever, Uris son, över Gilead med de områden som hade tillhört Sichon, amoréernas kung, och Og, kungen i Bashan. Det fanns bara en fogde i det landet. Juda och Israel var talrika som havets sand och folket åt och drack och var nöjda. Kung Salomo regerade över alla rikena från floden Eufrat ända till filistéernas land och ner till Egyptens gräns. De betalade skatt till Salomo och de fortsatte att tjäna honom så länge han levde. För försörjningen i palatset behövdes dagligen 9 000 liter fint mjöl och dubbelt så mycket vanligt mjöl, 10 gödda oxar, 20 valloxar och 100 får och getter, förutom hjort, gasell, dovhjort och gödfågel. Salomos välde sträckte sig över alla riken väster om floden Eufrat, från Tifsach till Gaza, och landet hade fred på alla sidor. Under hela Salomos livstid levde Juda och Israel, från Dan till Beer Sheva, i trygghet, var och en under sin vinstock och sitt fikonträd. Salomo ägde 4 000 stallar för vagnshästar och 12 000 hästar. Varje månad sörjde fogdarna för underhållet åt kung Salomo och alla som kom till hans bord så att ingenting fattades och de ansvarade också för att hästarna fick korn och halm var kungen än befann sig. Gud gav Salomo stor vishet och mycket förstånd, omätligt som havets sand. Han var visare än de visaste i Östern och hans visdom var större än hela Egyptens. Han var visare än någon annan människa, visare än esrachiten Etan och visare än någon av Machols söner Heman, Kalkol och Darda. Ryktet om honom spred sig till folken runt omkring. Han diktade 3 000 ordspråk och komponerade 1 005 sånger. Han kunde förklara växternas liv, alltifrån Libanons cedrar till den lilla isopen som tränger fram i murarnas springor. Han undervisade om allt slags djur- och fågelliv, om kräldjur och fiskar. Från alla länder kom människor för att lyssna till Salomos vishet, sända av alla kungar som hört om hans vishet. Kung Hiram från Tyros hade alltid varit Davids vän. När han fick höra att Salomo hade smorts till kung efter sin far, sände han sina tjänare till Salomo. Salomo sände tillbaka detta budskap till Hiram: ”Du vet att på grund av krig och hot från alla sidor kunde min far inte bygga ett tempel åt HERRENS, sin Guds, namn förrän HERREN lagt alla fiender under hans fötter. Men nu har HERREN, min Gud, gett mig fred vid alla gränser, jag har inga fiender och ingen fara hotar. Därför planerar jag nu att bygga ett tempel åt HERRENS, min Guds, namn, precis som HERREN talade till min far David: ’Din son ska bli din efterträdare på tronen och bygga ett tempel åt mitt namn.’ Ge nu order om att man ska hugga ner cedrar åt mig från Libanon. Mina män ska arbeta tillsammans med dina. Jag ska betala vilken lön du än begär, för som du vet finns det ingen bland oss som är lika skicklig att hugga timmer som sidonierna.” Hiram kände sig mycket nöjd med Salomos meddelande. ”Pris ske HERREN som gett David en sådan vis son till kung över detta stora folk”, sa han. Han svarade Salomo: ”Jag har tagit emot ditt meddelande och jag ska göra allt som du har bett mig och förse dig med både cedrar och cypresser. Mina män ska föra virket från Libanon ner till havet för att sedan flotta det utmed kusten och leverera det dit du vill ha det. Jag löser upp flottarna där och så får du ta dem därifrån. Vad beträffar ersättningen, så kan du betala med livsmedel till mitt hushåll.” Hiram skaffade alltså Salomo allt det virke av ceder och cypress som han önskade och som betalning sände Salomo till hans hushåll 60 000 kubik vete och 6 000 liter av den finaste olivoljan. Detta gav Salomo Hiram år efter år. HERREN uppfyllde sitt löfte och gav Salomo vishet. Och mellan Hiram och Salomo rådde fred och de slöt ett förbund med varandra. Salomo inkallade 30 000 arbetare från hela Israel till arbetet. Salomo lät dem arbeta i skift om 10 000 man, en månad i Libanon och två månader hemma. Adoniram övervakade arbetet. Salomo hade 70 000 bärare och 80 000 stenhuggare i bergen. 3 300 förmän övervakade och ledde arbetet. På kung Salomos order bröt man stora stenblock av yppersta kvalité för att templets grund skulle kunna läggas med huggen sten. Salomos och Hirams hantverkare och män från Geval högg timret och avpassade virket och stenblocken för tempelbygget. Det var under Salomos fjärde regeringsår och i månaden siv, den andra månaden, 480 år efter det att Israels folk lämnat slaveriet i Egypten, som Salomo började bygga HERRENS hus. Templet som kung Salomo byggde åt HERREN var 30 meter långt, 10 meter brett och 15 meter högt. Utmed hela framsidan av templet fanns en 10 meter bred portal som motsvarade templets bredd och som var 5 meter djup och den låg på framsidan. Han gjorde smala, slutna fönster med bjälkramar på templet. Runt den stora salens väggar och det inre rummet byggdes ett ramverk som avdelades i kamrar. Den nedersta våningen var 2,5 meter bred, den mellersta 3 och den övre 3,5 meter bred. Man gjorde avsatser längs utsidan, och på så sätt behövde inte fästhål göras i väggarna. Stenarna som användes vid tempelbygget hade huggits färdiga redan vid stenbrottet och därför kunde hela byggnaden uppföras utan ljudet från hammare, yxa eller andra verktyg. Ingången till mellanvåningen fanns på templets södra sida. En trappa ledde upp till andra våningen och vidare till den tredje. När han hade byggt templet och färdigställt det, lade man på ett tak av bjälkar och klädde alltsammans med paneler av cederträ. Han byggde sidokamrarna runt om templets väggar och fäste dem vid byggnaden med cederbjälkar. Varje våning var 2,5 meter hög. HERRENS ord kom sedan till Salomo: ”När det gäller detta hus som du nu bygger, om du gör som jag har sagt och följer alla mina befallningar och instruktioner, så ska jag uppfylla det löfte genom dig som jag gav din far David och bo bland Israels folk och aldrig överge mitt folk Israel.” Salomo byggde så templet färdigt. Hela insidan från golv till tak klädde han med paneler av cederträ och golven var lagda med brädor av cypressträ. Det innersta rummet som var 10 meter långt, det allra heligaste i templet, byggde han också med panel från golv till tak av cederträ. Det stora rummet framför detta rum var 20 meter långt. Cederträpanelerna på templets insida var överallt dekorerade med utsirningar i form av kurbitsblad och blommor. Allt var täckt med cederträ, så att man inte såg sten någonstans. Inne i huset ordnade han ett inre rum åt HERRENS förbundsark. Detta inre rum var 10 meter långt, 10 meter brett och 10 meter högt. Dess väggar och tak var klädda med rent guld, liksom altaret av cederträ. Hela templets interiör klädde han med rent guld och Salomo lät göra guldkedjor som sattes för ingången till det inre rummet som också var klätt med guld. Han klädde alltså hela huset med guld så att allting var täckt av guld, även altaret, som tillhörde det inre rummet, blev klätt med guld. Därinne gjorde Salomo också två keruber av olivträ, var och en 5 meter hög. Den första kerubens vinge var 2,5 meter lång och likaså den andra vingen, alltså var avståndet mellan vingspetsarna 5 meter. Också den andra keruben var 5 meter hög. Båda keruberna hade samma mått och samma form, den ena liksom den andra var 5 meter hög. Han placerade keruberna i det inre rummet, så att deras utbredda vingar tillsammans räckte från vägg till vägg när de berörde varandra i rummets mitt. Och han klädde båda keruberna med guld. Salomo lät snida reliefbilder av keruber, palmer och olika slags blommor i väggarna i templets båda rum och golven i båda rummen belade han med guld. Dörrarna till det inre rummet gjorde han av olivträ och med femkantig infattning. På de båda dörrarna av olivträ lät han snida keruber, palmer och blommor, allt överdraget med hamrat guld. På samma sätt gjorde han fyrkantiga dörrkarmar av olivträ till det större rummet. Det fanns också två dörrar av cypressträ, var och en med två vridbara dörrhalvor. Han lät snida keruber, palmer och blommor på alla dörrar och de var klädda med hamrat guld. Muren till den inre förgården byggde han i tre lager av huggna stenar och ett lager av huggna bjälkar av cederträ. Grunden till HERRENS hus lades fjärde året i månaden siv. Hela byggnaden var färdig in i minsta detalj så som den skulle vara i den åttonde månaden, månaden bul, under Salomos elfte regeringsår. Det tog alltså sju år att bygga templet. Sedan byggde Salomo sitt eget hus som det däremot tog tretton år att få färdigt. Han byggde Libanonskogshuset som var 50 meter långt, 25 meter brett och 15 meter högt, med fyra rader av cederpelare och med huggna cederbjälkar på pelarna. Taket var av cederträ över bjälkarna som låg på pelarna, 45 bjälkar, 15 i varje rad. Fönstren var placerade mitt emot varandra i rader om tre. Alla dörröppningar var fyrkantiga och i den främre delen fanns tre dörrar i varje grupp mitt emot varandra. Han gjorde också en pelarhall. Den var 25 meter lång och 15 meter bred och hade ett förrum med en baldakin som hölls upp av pelare. Han byggde också tronrummet eller domsalen där Salomo satt när han dömde folket. Det hade panel av cederträ från golv till tak. Rummen som han själv skulle bo i längre in i byggnaden var av liknande utseende. Han byggde också ett hus i samma stil åt faraos dotter som var en av hans hustrur. Alla dessa byggnader, från grunden till utsidan av den stora förgården, uppfördes av stora stenblock av dyrbar sten som huggits ut efter mått både på insidan och utsidan. Grundstenarna var utvalda stora stenar 4 till 5 meter långa. Ovanpå dem låg också utvalda stenar uthuggna efter mått och cederträ. Den stora förgårdsmuren var gjord av tre varv uthuggna stenar och ett varv cederbjälkar på samma sätt som vid den inre förgården till HERRENS hus. Salomo lät sända bud efter Hiram från Tyros, son till en änka av Naftalis stam och hans far var en kopparsmed från Tyros. Hiram var en skicklig och begåvad konstnär och kunde göra alla slags koppararbeten. Han kom nu för att utföra alla kung Salomos arbeten. Hiram tillverkade två pelare av koppar, var och en 9 meter hög och med en omkrets av 6 meter. På toppen av varje pelare gjorde han ett kapitäl av gjuten koppar, 2,5 meter högt. Varje kapitäl var dekorerat med flätverk med sju kedjor i form av hängprydnader och han gjorde granatäpplen i två rader runt varje flätverk, likadant på båda kapitälen. Kapitälen på pelartopparna vid förhuset var liljeformade och 2 meter höga. På båda pelarhuvudena ovanför den skålformade delen nära flätverket var 200 granatäpplen i rader som omgav vart och ett av dem. Hiram placerade dessa pelare vid templets ingång. Den till höger kallades Jakin och den till vänster Boas. Pelarhuvudena var liljeformade. Så blev arbetet med pelarna fullbordat. Han gjorde Havet av gjutgods, runt, 5 meter i diameter och hälften så högt, med en omkrets på 15 meter. Runt dess kant fanns två rader av kurbitsdekorationer, tio stycken per varje halvmeter, gjutna i samma stycke som själva Havet. Havet stod på tolv oxar. Tre av dem var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade på dem, och deras bakdelar var vända inåt. Havet var en handsbredd tjockt och kanten var formad som i en skål, så att den liknade en utslagen lilja. Det rymde 60 000 liter. Därefter gjorde han tio flyttbara ställ. De var 2 meter långa, 2 meter breda och 1,5 meter höga. De var tillverkade på följande sätt: De hade sidoplåtar som var fästa mellan hörnlisterna. Sidoplåtarna var dekorerade med lejon, oxar och keruber, liksom hörnlisterna. Under och över lejonen och oxarna fanns hamrade blomsterkransar. Vart och ett av dessa ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar. Vart och ett av dem vilade på fyra gjutna stöd under fatet med blomsterkransar på varje sida. På insidan av stället fanns en öppning, en halv meter hög. Dess mitt var rund, 75 centimeter djup, och runt öppningen var utsirade blomsterkransar. Listerna var fyrkantiga, inte runda. Ställen hade fyra hjul som satt under sidoplåtarna på hjulaxlar fästade i ställets hörn. Hjulen var 75 centimeter höga och gjorda som vagnshjul, i alla delar gjutna i brons, axlar, ekrar, hjulringar och hjulnav. I vart och ett av de fyra hörnen fanns ett handtag, gjort i ett stycke med stället i övrigt. Överst på varje ställ fanns en rund kant, 25 centimeter hög och hållare med sina lister. Keruber, lejon och palmer omgivna av blomsterkransar var ingraverade på hållarnas ytor där det fanns utrymme. Alla tio ställen var gjutna exakt lika i samma storlek och form. Till detta gjorde han tio fat av koppar. Varje fat var 2 meter i diameter och rymde 1 200 liter vatten. Han satte ett fat på vart och ett av de tio ställen. Fem av ställen placerade han i rummets södra del och fem i den norra. Havet ställde han i det hörn av templet som låg mot sydost. Hiram gjorde också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Han fullbordade allt det arbete som han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo i HERRENS hus: De två pelarna, de skålliknande pelarhuvudena, de två flätverken som dekorationer på pelarhuvudena, 400 granatäpplen till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, som dekorerade de skålformade pelarhuvudena, de tio ställen med tio fat, Havet och de tolv oxarna under det, grytorna, skovlarna och skålarna med alla tillhörande föremål. Mäster Hiram tillverkade alla föremålen åt kung Salomo till HERRENS hus i polerad koppar. Kungen lät gjuta dem i lerformar på Jordanslätten mellan Suckot och Saretan. Salomo gjorde så mycket av alla dessa ting att vikten av koppar inte kunde fastställas. Salomo gjorde alla föremålen i HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet för skådebröden, lampställen av rent guld, fem på högra sidan och fem på vänstra framför det inre rummet, blomsterdekorationerna, lamporna och tängerna, allt av guld, faten, knivarna, skålarna, pannorna och fyrfaten av rent guld, gångjärnen till dörrarna in till det allra heligaste och till templets huvudingång. Allt detta gjordes alltså av guld. När allt arbete Salomo gjorde för HERRENS hus var klart, förde han in det som blivit helgat åt HERREN av hans far David: silvret och guldet och alla kärlen och lade dem i skattkammaren i HERRENS hus. Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta HERRENS ark från Sion, Davids stad. Alla israeliterna samlades hos kung Salomo för högtiden i den sjunde månaden, etanim. När alla Israels äldste hade kommit lyfte prästerna arken. De bar upp HERRENS ark och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. Det var alltså prästerna och leviterna som hämtade dem dit upp. Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas. Prästerna bar in HERRENS förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar, som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna. Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag. Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när HERREN hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten. När prästerna gick ut från helgedomen, fylldes HERRENS hus av ett moln. Prästerna kunde inte fullgöra sin tjänst, därför att HERRENS härlighet uppfyllde hans hus. Salomo sa då: ”HERREN har sagt att han ska bo i dunklet, men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig, en plats, där du kan bo i evighet.” Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem medan de stod upp. Han sa: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: ’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Men nu har jag valt David till att härska över mitt folk Israel.’ Min far David tänkte bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds namn, men HERREN sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’ HERREN har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som HERREN har lovat, och jag har byggt templet åt HERRENS, Israels Guds, namn. Jag har gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som HERREN slutit med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.” Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför HERRENS altare och sträckte ut sina händer mot himlen. Han sa: ”HERRE, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare, när de helhjärtat vandrar dina vägar. Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat. HERRE, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever inför mig som du har gjort.’ Ja, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse. Men skulle Gud vilja bo på jorden? Inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, HERRE, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, idag ber inför dig: Låt din blick vaka över detta tempel natt och dag, över denna plats där du har sagt att ditt namn ska vara. Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats. Hör din tjänares och ditt folk Israels vädjan, när de ber vända mot denna plats. Ja, hör i himlen där du bor och när du hör, förlåt! När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Förklara den skyldige skyldig och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet. Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar till dig om nåd i detta tempel, lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav deras förfäder. När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels, synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk. Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller om fienden belägrar deras städer, eller vilken sjukdom eller plåga det än kommer, och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder  —  var och en känner bäst sin egen plåga i sitt hjärta  —  och sträcker ut sina händer mot detta hus, hör det då från himlen, där du bor. Förlåt och grip in! Ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja endast du känner människornas innersta. Då ska de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder. Om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från ett avlägset land för ditt namns skull, för även där ska man få höra om ditt stora namn och om din mäktiga hand och din utsträckta arm, och han kommer och ber vänd mot detta tempel, hör då i himlen där du bor och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör och inse att detta tempel som jag har byggt är kallat efter ditt namn. Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sin fiende och de ber till dig, HERRE, vända mot denna stad som du har utvalt och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt. Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till fiendens land, nära eller fjärran, och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: ’Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda,’ om de då där i sina fienders land vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber till dig, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, hör då, i himlen där du bor, deras bön och vädjan och skaffa dem rätt. Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, förlåt alla deras onda gärningar och låt deras erövrare vara barmhärtiga mot dem, för de är ditt folk, ditt arv, som du förde ut ur Egypten, den heta smältugnen. Låt din blick vara riktad mot din tjänare och ditt folk Israel när de vädjar till dig och låt dina öron höra när de ropar till dig! Lyssna till dem när de än ber till dig, för du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla jordens folk, så som du talade om för din tjänare Mose när du, Herre, HERRE, förde våra förfäder ut ur Egypten.” När Salomo hade avslutat sin bön och vädjan till HERREN, reste han sig upp framför HERRENS altare där han hade böjt knä med händerna sträckta mot himlen. Han reste sig och välsignade med hög röst hela Israels församling: ”Välsignad vare HERREN, som har uppfyllt sitt löfte och låtit sitt folk Israel få ro! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade sin tjänare Mose. HERREN, vår Gud, må vara med oss som han var med våra förfäder! Må han aldrig lämna eller överge oss! Må han vända våra hjärtan till sig så att vi vandrar på hans vägar och håller alla de bud, stadgar och befallningar som han gett våra förfäder. Orden i den bön som jag bett inför HERREN, vår Gud, må alltid vara inför honom, både dag och natt, så att han dagligen skaffar rätt åt sin tjänare och hela Israel. Folk över hela jorden ska få veta att HERREN är Gud och att det inte finns någon annan. Överlämna era hjärtan helt åt HERREN, vår Gud, så att ni alltid följer hans lagar och befallningar precis som ni gör i dag!” Kungen och hela Israel frambar offer till HERREN. Salomo offrade gemenskapsoffer till HERREN, sammanlagt 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela Israels folk HERRENS hus. Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför HERRENS hus och offrade där brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, eftersom kopparaltaret inför HERREN var för litet för att rymma alla brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffren. Salomo firade högtiden tillsammans med hela Israel. Det var en stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. De firade högtiden inför HERREN, vår Gud, i sju dagar och sedan i ytterligare sju dagar, sammanlagt fjorton dagar. Sedan sände Salomo hem dem på åttonde dagen. Folket välsignade kungen och gick hem glada och lyckliga över allt det goda HERREN hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel. När Salomo hade byggt färdigt HERRENS hus och kungapalatset och uppnått allt annat som han hade längtat efter att få göra, visade sig HERREN för honom ännu en gång, så som han hade gjort i Givon. HERREN sa till honom: ”Jag har hört din bön och din vädjan. Jag har helgat det här templet som du byggt, och jag har satt mitt namn här för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. Om du nu vandrar mina vägar med ett ärligt och uppriktigt hjärta, som din far David gjorde inför mig, och i allting gör som jag befallt, följer mina bud och föreskrifter, då ska jag låta ditt kungadöme bestå i Israel för all framtid, precis som jag lovade din far David, när jag sa till honom att det aldrig skulle saknas en ättling till honom på Israels tron. Men om ni eller era barn vänder er bort och överger de befallningar och bud som jag gett er och börjar tjäna andra gudar och tillbe dem, då ska jag utrota Israel ur det land som jag gav dem och förkasta detta hus som är helgat åt mitt namn. Israel kommer på så sätt att bli till ordspråk och nidvisa bland alla folk. Detta hus som nu är så imponerande, ska var och en som går förbi häpet säga: ’Varför har HERREN gjort så med detta land och detta tempel?’ Svaret ska bli: ’Därför att de har övergett HERREN, sin Gud, som förde deras förfäder ut ur Egypten och i stället hållit sig till andra gudar, tillbett och tjänat dem. Det är därför HERREN lät allt detta onda drabba dem.’ ” Efter de tjugo år som det tagit för Salomo att bygga de två husen, HERRENS hus och kungapalatset, gav han kung Hiram i Tyros tjugo städer i Galileen, eftersom denne hade försett honom med allt ceder- och cypressträ och guld som han önskat få. Men när Hiram kom från Tyros för att titta på städerna som Salomo gett honom, var han långt ifrån nöjd. ”Vad är det här för städer, min broder?” frågade han. Och han gav dem namnet Kavul som de än idag kallas. Hiram hade levererat 4 000 kilo guld till Salomo. Så här förhöll det sig med den tvångskommenderade arbetskraft som Salomo hade använt till HERRENS hus, sitt kungapalats, Millo, Jerusalems mur och städerna Hasor, Megiddo och Geser. Geser var den stad som anfallits och intagits av farao, kungen i Egypten. Han hade dödat dess kanaaneiska befolkning, bränt ner staden och sedan gett den som hemgift till sin dotter, en av Salomos hustrur. Nu byggde Salomo upp Geser igen och även Nedre Bet Horon, Baalat och Tamar i öknen. Han byggde också upp förrådsstäder för sina vagnar och hästar. Han byggde allt som han önskade, både i Jerusalem, Libanon och över hela det område han härskade över. Allt folk som fanns kvar av amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna, som inte var israeliter, deras ättlingar som var kvar i landet, som israeliterna inte hade förmått utrota, dem gjorde Salomo till tvångsarbetare som de är än idag. Men han gjorde inga israeliter till slavar vid sina arbeten, utan de blev soldater, officerare, vagnskämpar och befälhavare för stridsvagnsstyrkor. Fogdarna över Salomos projekt hade under sig 550 tillsyningsmän som hade befälet över dem som utförde tvångsarbetet. När faraos dotter hade flyttat från Davids stad till palatset Salomo hade byggt åt henne, byggde han Millo. Tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och gemenskapsoffer på det altare som han hade byggt åt HERREN och där tände han också rökelse inför HERREN. Så hade han nu gjort templet färdigt. Kung Salomo byggde också en fartygsflotta i Esjon-Gever nära Elot vid Sävhavets kust i Edom. Hiram sände genom sina tjänare erfaret sjöfolk som tjänstgjorde i Salomos besättningar. De seglade till Ofir och hämtade därifrån mer än femton ton guld till kung Salomo. När drottningen av Saba hörde ryktet om Salomo och HERRENS namn, kom hon för att pröva honom med svåra frågor. Hon kom till Jerusalem med en mycket stor karavan av kameler, lastade med kryddor, guld i stor mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade i tankarna. Salomo gav henne svar på alla hennes frågor. Ingenting var för svårt för kungen att förklara. När drottningen av Saba såg all Salomos vishet och palatset han byggt, rätterna på hans bord, hovmännen som satt där, tjänarna i sina dräkter och munskänkarna som passade upp, när hon såg brännoffren han bar fram i HERRENS hus, blev hon andlös av förundran. Hon sa till kungen: ”Allt jag har hört om dig och din vishet i mitt eget land är alltså sant! Jag kunde inte tro det man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte berättat hälften för mig! Din vishet och din rikedom överträffar allt jag hört. Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet! Välsignad vare HERREN, din Gud, som har funnit behag i dig och satt dig på Israels tron! I sin eviga kärlek till Israel har HERREN satt dig till dess kung för att du ska sörja för lag och rättfärdighet.” Hon gav kungen över fyra ton guld och stora mängder av olika slags kryddor och dyrbara ädelstenar. Så mycket kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess. När också kung Hirams fartyg anlände med guld från Ofir, förde de även med sig stora mängder almugträ och ädelstenar. Kungen använde almugträet till inredningen i HERRENS hus och kungapalatset och till att bygga harpor och lyror för sångarna. Så mycket almugträ har varken förr eller senare funnits i landet. Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade sig och bad om, förutom allt som han av kunglig frikostighet skänkte henne. Sedan återvände hon med sina tjänare tillbaka till sitt land. Vikten av det guld Salomo fick varje år var över 23 ton, förutom det som handelsmän och affärsmän kom med, liksom kungarna i Arabien och ståthållarna i landet. Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld, var och en på 600 siklar och 300 mindre sköldar av uthamrat guld till en vikt av tre minor guld vardera. Dessa placerade han i Libanonskogshuset. Kungen gjorde också en stor tron av elfenben och belade den med fint guld. Den hade sex trappsteg, och ett ryggstöd som var avrundat upptill. På bägge sidorna av sätet fanns armstöd, och vid vart och ett av dem stod ett lejon. Tolv lejon stod också på de sex trappstegen, ett i varje ände. Något sådant hade aldrig gjorts i något annat kungarike. Alla kung Salomos dryckeskärl och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silvret betraktades inte på Salomos tid som värt någonting. Kungen hade fartyg som seglade till Tarshish med Hirams fartyg, och återvände vart tredje år med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. Kung Salomo var rikare och visare än någon annan kung på jorden. Från hela världen kom människor för att lyssna till hans gudagivna vishet. Var och en av dem gav honom årligen gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, kryddor, hästar och mulåsnor. Salomo samlade också vagnar och hästar. Han hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, dels i vagnstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. Silvret var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. Salomos hästar köptes i Egypten och Kuve. Kungens uppköpare importerade dem från Kuve. Varje vagn som de importerade från Egypten kostade 600 siklar silver och en häst 150 siklar. De exporterade dem också till hettiternas och araméernas kungar. Kung Salomo älskade många utländska kvinnor vid sidan om faraos dotter, kvinnor från Moab, Ammon, Edom och Sidon och från hettiterna. De var folk om vilka HERREN hade sagt till israeliterna: ”Ni ska inte beblanda er med dessa folk, eftersom de förleder er, så att ni fäster er vid deras avgudar.” Ändå höll sig Salomo till dem i kärlek. Han hade 700 hustrur av kunglig härkomst och 300 bihustrur. De förledde honom och när han började bli äldre, fick de honom att tillbe andra gudar. Han höll sig inte längre helhjärtat till HERREN, sin Gud, som hans far David hade gjort. Salomo tillbad Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrige gud. Alltså gjorde Salomo det som var ont i HERRENS ögon och han följde inte HERREN i allt som hans far David hade gjort. Han byggde till och med en offerplats på berget öster om Jerusalem åt Kemosh, moabiternas vidrighet, en annan åt Molok, ammoniternas vidrighet, och likadant för alla sina utländska hustrur som tände rökelse och offrade till sina gudar. HERREN blev mycket vred på Salomo för att han hade avfallit från HERREN, Israels Gud, som två gånger hade uppenbarat sig för honom och varnat honom för att tillbe andra gudar. Men Salomo hade inte rättat sig efter HERRENS befallning och därför sa HERREN till honom: ”Eftersom det förhåller sig så här med dig och du har inte hållit mitt förbund och inte heller levt efter mina lagar, ska jag ta riket från dig och ge det åt en av dina tjänare. Men för din far Davids skull ska jag inte göra det medan du lever. Jag ska ta riket från din son, men inte hela. För min tjänare Davids skull och för min utvalda stad Jerusalems skull ska han få behålla en av stammarna.” HERREN såg till att Salomo fick en motståndare i edoméen Hadad som tillhörde den edomitiska kungafamiljen. Tidigare när David hade stridit mot Edom, hade Joav, överbefälhavaren för hans här, dragit upp för att begrava dem som dött och han hade då tagit livet av alla män i Edom. Joav och israeliterna stannade sex månader för att utplåna alla män i Edom. Men Hadad som bara var en pojke flydde till Egypten tillsammans med några edoméer som varit hans fars tjänare. De begav sig från Midjan till Paran där de tog med sig ytterligare några män och gick till Egypten. Där tog farao, kungen av Egypten, emot dem och gav Hadad ett hus med mark och även underhåll. Farao såg med stor välvilja på Hadad och gav honom en syster till drottning Tachpenes som hustru. Tachpenes syster födde åt honom en son, Genuvat, som Tachpenes lät växa upp i faraos palats tillsammans med faraos egna söner. Men när Hadad i Egypten fick höra att både David och överbefälhavaren Joav var döda, bad han farao om tillåtelse att få vända tillbaka till sitt eget land. Farao frågade honom: ”Vad är det du saknar här, eftersom du vill tillbaka hem?” ”Ingenting, men jag vill ändå resa hem igen”, svarade han. Ännu en av Salomos fiender som Gud lät resa upp var Reson, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadeser, kungen i Sova. Reson hade blivit ledare för ett gäng banditer efter att David slog ner dem. De drog iväg och bosatte sig i Damaskus och tog kontrollen över staden. Under hela Salomos livstid var Reson Israels fiende och utgjorde ytterligare ett problem för honom vid sidan av Hadad. Reson härskade i Aram och var alltså Israels fiende. En annan upprorsmakare var Salomos tjänare, Nevats son, Jerobeam från Sereda i Efraim. Hans mor hette Serua och var änka. Detta är bakgrunden till hans uppror mot kungen: Salomo höll på att bygga upp Millo och reparerade murarna i sin far Davids stad. Jerobeam var en duktig arbetare och när Salomo upptäckte hur bra denne unge man arbetade, gjorde han honom ansvarig för det arbete som Josefs stam skulle utföra. En dag när Jerobeam var på väg från Jerusalem, träffade han profeten Achia från Shilo som var klädd i en alldeles ny mantel. De två var ensamma på fältet. Achia tog då sin mantel och rev den i tolv delar och sa till Jerobeam: ”Ta tio av de här bitarna, för HERREN, Israels Gud, säger: ’Jag ska ta kungariket ur Salomos hand och ge dig tio av stammarna. Men jag ska lämna kvar en stam åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt bland alla Israels stammar. De har övergett mig och börjat tillbe Astarte, sidoniernas gudinna, Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte vandrat på mina vägar och inte gjort vad som är rätt inför mig. De har inte följt mina lagar och föreskrifter så som hans far David gjorde. Men jag ska inte ta hela riket från Salomo nu. För min tjänare Davids skull, honom som jag utvalde därför att han höll mina bud och lagar, ska jag låta Salomo regera under resten av sitt liv. Men jag ska ta riket från hans son och ge dig tio stammar. Hans son ska få behålla en stam, så att min tjänares Davids lampa kan fortsätta att brinna inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mitt namn. Jag ska låta dig regera över allt du önskar; du ska bli kung över Israel. Om du lyder vad jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör vad som är rätt inför mig och håller mina stadgar och bud som min tjänare David gjorde, då ska jag vara med dig och jag ska bygga åt dig ett kungahus som består så som jag byggde åt David och jag ska ge Israel åt dig. Jag ska förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för alltid.’ ” Salomo försökte döda Jerobeam, men han flydde till Shishak, kungen i Egypten. Där stannade Jerobeam tills Salomo var död. Salomos historia i övrigt, vad han gjorde och hans visdom finns nedtecknat i Salomos krönika. Salomo regerade över hela Israel i Jerusalem i fyrtio år. Sedan dog han och gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom. Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. När Jerobeam, Nevats son, fick höra det  —  han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo  —  återvände han från Egypten. Man skickade bud efter honom och han och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” Rehabeam svarade: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg. Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han. ”Om du idag blir detta folks tjänare och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de. Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.” De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ” Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam som kungen hade sagt att de skulle göra. Kungen gav då folket ett hårt svar och förkastade det råd som de äldre gett honom och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.” Kungen lyssnade inte till folket. HERREN styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som HERREN hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo. När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de: ”Vad har vi för del i David? Vi delar inget med Jishajs son. Dra hem, Israel! Se om ditt hus själv, David!” Så gick israeliterna hem. Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. När kung Rehabeam skickade ut Adoram som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. Israel bröt med Davids ätt och de är skilda än idag. När Israels folk fick höra att Jerobeam hade återvänt från Egypten, skickade de efter honom och kallade honom till ett möte med hela folket. Där gjorde de honom till kung över Israel. Det var bara Judas stam som höll sig till Davids familj. Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Salomos son Rehabeam. Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja: ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla i Juda och Benjamin och det övriga folket: ’Så säger HERREN: ”Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder, Israels folk! Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig!” ’ ” Då lydde de HERRENS ord och återvände till sitt, så som HERREN befallt. Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Senare gick han och byggde upp Penuel. Jerobeam tänkte för sig själv att riket nu skulle kunna komma tillbaka till Davids ättlingar och att, om folket fortsatte att offra i HERRENS hus i Jerusalem, de skulle kunna vända tillbaka till sin herre Rehabeam, kungen av Juda. De skulle till och med kunna döda honom för att sedan vända tillbaka till Rehabeam. Jerobeam lät då på uppmaning av sina rådgivare tillverka två kalvar av guld och sa till folket: ”Det blir alldeles för besvärligt för er att gå upp till Jerusalem. Här är dina gudar, Israel, som ledde dig ut ur Egypten!” En av dessa guldkalvar ställdes i Betel och den andra i Dan. Dessa förledde folket att synda. Man reste till och med ända upp till Dan för att tillbe den kalv som fanns där. Jerobeam byggde också upp tempel på offerhöjderna och avskilde präster bland folket, även sådana som inte var leviter. Jerobeam instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden i Betel, motsvarande högtiden i Juda. Jerobeam offrade själv till kalvarna som han låtit göra. Och det var där i Betel som han avskilde präster för offerplatserna som han låtit göra. På femtonde dagen i åttonde månaden som han själv valt, offrade han på altaret som han byggt i Betel. Så instiftade han en högtid för israeliterna och gick upp till altaret för att offra. En gudsman hade på HERRENS befallning kommit från Juda till Betel, när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden. Han ropade HERRENS ord mot altaret: ”O, altare, altare! Så säger HERREN: ’I Davids ätt ska en son födas vid namn Josia. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända offereld och människoben ska då brännas på dig.’ ” Sedan gav han ett tecken: ”Detta är tecknet på att det är HERREN som talat: detta altare ska falla sönder och askan på det ska spillas ut.” När kung Jerobeam hörde gudsmannens ord mot altaret i Betel, sträckte han ut sin hand från altaret och gav order om att han skulle gripas. Men när han sträckte ut sin hand mot mannen förtvinade den, så att han inte kunde dra den tillbaka. Samtidigt rämnade altaret och askan spilldes ut, precis det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade sagt. ”Be och vädja till HERREN, din Gud, att återställa min hand igen”, sa kungen till gudsmannen. Gudsmannen bad till HERREN och kungens hand blev återställd och var nu som förut. Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag ge dig en gåva!” ”Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig”, svarade gudsmannen kungen. ”Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats, för HERREN har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting och att jag inte heller ska gå tillbaka samma väg jag kom.” Han tog alltså en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han kommit till Betel. Men i Betel bodde det en gammal profet och hans söner kom hem och berättade vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen. ”Vilken väg tog han?” frågade den gamle profeten. Hans söner visade honom vägen som gudsmannen från Juda hade tagit. Då sa han: ”Sadla min åsna!” Så snart de hade sadlat åsnan, satte han sig på den, red efter gudsmannen och hittade honom där han satt under en terebint. ”Är du gudsmannen som kommer från Juda?” frågade han honom. ”Ja, det är jag”, svarade han. ”Kom med mig hem och ät”, bad den gamle profeten. ”Nej, jag kan inte vända tillbaka och gå med dig”, svarade gudsmannen. ”Jag kan inte heller äta eller dricka med dig här. HERREN befallde mig: ’Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.’ ” ”Jag är också profet som du”, sa den gamle mannen. ”En ängel har gett mig ett budskap från HERREN: ’För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.’ ” Den gamle mannen ljög för honom, men gudsmannen följde med honom till hans hus och åt och drack där. Medan de satt vid bordet, kom HERRENS ord till profeten som hade fört honom tillbaka och han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger HERREN: ’Du har varit upprorisk mot HERRENS ord och inte lytt den befallning som HERREN, din Gud, gav dig. Du har kommit tillbaka hit och ätit och druckit där han hade förbjudit dig att äta och dricka. Din kropp ska därför inte bli begravd i dina fäders grav.’ ” När gudsmannen hade avslutat måltiden, sadlade profeten som fört honom tillbaka en åsna åt honom och han gav sig iväg igen. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans kropp låg där på vägen med åsnan och lejonet stående bredvid. De som kom förbi såg kroppen ligga på vägen och lejonet stå bredvid. De gick och berättade detta i staden där den gamle profeten bodde. När profeten som hade fört gudsmannen tillbaka från sin färd hörde detta, sa han: ”Det är gudsmannen som var upprorisk mot HERRENS befallning. Det är därför som HERREN överlämnat honom åt lejonet och låtit lejonet riva ihjäl honom. Det blev som HERREN hade talat till honom.” Han bad än en gång sönerna att sadla åsnan och det gjorde de. Han gav sig iväg och fann hans kropp på vägen. Åsnan och lejonet stod fortfarande kvar där. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. Profeten lyfte upp gudsmannens kropp och lade den på åsnan och tog den med hem till staden för att hålla dödsklagan över mannen och begrava honom. Han lade kroppen i sin egen grav och höll dödsklagan: ”Min broder, min broder!” Efter begravningen sa han till sina söner att de, när han dog, skulle begrava honom där profeten låg och han tillade: ”Lägg mina ben bredvid hans ben! För det ord han på HERRENS befallning ropade ut mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerhöjderna i alla Samariens städer ska verkligen gå i uppfyllelse.” Trots detta vände inte Jerobeam om från sin ogudaktiga väg. Han utsåg ännu fler män bland folket till präster, ja, vem som ville kunde få bli vigd till präst vid offerplatserna. Detta var Jerobeams ätts synd som resulterade i att den förintades och utrotades från jorden. Vid den tiden blev Jerobeams son Avia sjuk. Då sa Jerobeam till sin hustru: ”Gå och förklä dig så att ingen kan känna igen dig som Jerobeams hustru! Sedan ska du gå till Shilo och söka upp profeten Achia, han som förutsade att jag skulle bli kung över detta folk. Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka honung och gå till honom. Han kommer då att tala om för dig hur det går med pojken.” Jerobeams hustru gjorde så och gav sig iväg till Achias hem i Shilo. Achia var nu en gammal man och kunde inte se. Men HERREN talade om för honom att Jerobeams hustru skulle komma förklädd till honom för att fråga om sin sjuke son. HERREN talade också om för Achia vad han skulle svara henne. När därför Achia hörde henne komma i dörren, ropade han: ”Kom in, du Jerobeams hustru! Varför försöker du dölja vem du är? Jag har sorgliga nyheter åt dig. Gå och säg till Jerobeam: ’Så säger HERREN, Israels Gud: ”Jag upphöjde dig ur folket och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. Jag ryckte kungariket från Davids familj och gav det till dig, men du har inte varit som min tjänare David som lydde mina befallningar och helhjärtat följde mig och gjorde endast det som var rätt inför mig. Du har gjort mer ont än någon före dig. Du har gjort andra gudar åt dig och väckt min vrede med dina gjutna gudar. Eftersom du har vänt ryggen åt mig ska jag låta olyckor komma över Jerobeams familj. Jag ska utrota alla Jerobeams manliga ättlingar i Israel, både slavar och fria. Jag ska förinta hela hans hus, som man bränner gödsel tills det inte finns något kvar. De i Jerobeams familj som dör inne i staden ska ätas av hundar, och de som dör ute på landsbygden blir mat till fåglarna.” ’ Så har HERREN talat. Gå nu hem. När du går in i staden kommer pojken att dö. Hela Israel ska hålla dödsklagan över honom och begrava honom, och han är den ende i Jerobeams familj som kommer att läggas i en grav, för det är bara i honom bland dem som HERREN, Israels Gud, har sett något gott. HERREN ska låta en kung uppstå i Israel, som ska utplåna Jerobeams hela släkt. Och vad händer inte redan nu idag? HERREN ska slå Israel, så att det blir som vajande vass i vatten. Han ska rycka upp Israel från detta goda land, som gavs till deras förfäder, och sprida ut dem till andra sidan av floden Eufrat. De har väckt HERRENS vrede genom sina asherapålar som de gjort. Han ska överge Israel på grund av Jerobeams synd, som har fått hela Israel att synda med honom.” Jerobeams hustru återvände till Tirsa, och just som hon gick in genom dörren till sitt hem dog pojken. Han begravdes, och hela Israel höll dödsklagan över honom, precis som HERREN hade förutsagt genom sin tjänare profeten Achia. Jerobeams historia i övrigt, de krig han förde och annat som skedde under hans regeringstid, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Jerobeam regerade i tjugotvå år och efterträddes vid sin död av sonen Nadav. Rehabeam, Salomos son, var kung i Juda. Han var fyrtioett år gammal när han började regera och innehade tronen i Jerusalem i sjutton år, i den stad som HERREN hade utvalt bland alla Israels stammar att låta sitt namn bo i. Rehabeams mor var ammonitiska och hette Naama. Folket i Juda gjorde det som var ont inför HERREN, och med de synder de begick väckte de hans vrede ännu mer än vad deras fäder hade gjort. De byggde åt sig offerhöjder, satte upp stenstoder och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket tog efter alla avskyvärdheter hos de folk HERREN hade drivit bort för israeliterna. Under Rehabeams femte regeringsår anföll den egyptiske kungen Shishak Jerusalem. Han plundrade HERRENS hus och kungapalatset på alla skatter. Han tog allting, även de guldsköldar som Salomo hade låtit göra. Kung Rehabeam lät i stället för dem göra sköldar av koppar i stället och lämnade dem i förvar hos den kungliga livvakten vid ingången till palatset. Varje gång kungen gick till HERRENS hus gick livvakterna med och bar dessa sköldar och lämnade dem sedan tillbaka till vaktrummet. Rehabeams historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Det var ständigt krig mellan Rehabeam och Jerobeam. När Rehabeam dog begravdes han bland sina fäder i Davids stad. Hans mor var ammonitiskan Naama. Han efterträddes av sonen Aviam. Under Jerobeams, Nevats sons, artonde regeringsår i Israel blev Aviam kung över Juda. Han regerade i Jerusalem i tre år. Aviams mor var Maaka, dotter till Avishalom. Han syndade på samma sätt som sin far, och hans hjärta var inte hängivet HERREN, hans Gud, som hans far Davids hade varit. Men för Davids skull lät HERREN, hans Gud, alltid en lampa brinna för honom i Jerusalem och upphöjde hans son till hans efterträdare och gjorde Jerusalem starkt. David hade gjort det som var rätt inför HERREN och aldrig vänt sig bort från hans befallningar under hela sin livstid, med undantag för fallet med hettiten Uria. Under hela Rehabeams livstid var det ständigt krig mellan honom och Jerobeam. Aviams historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Det var krig mellan Aviam och Jerobeam. Aviam dog och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Asa blev kung i Juda under Jerobeams tjugonde regeringsår i Israel, och han regerade i fyrtioett år i Jerusalem. Hans mor var Maaka, Avishaloms dotter. Asa gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans förfader David hade gjort. Han drev ut de manliga kulttjänarna ur landet och rev ner alla de gudabilder som hans far hade gjort. Han avsatte till och med sin mor Maaka som drottningmoder, därför att hon hade låtit tillverka en asherapåle. Den högg han ner och brände upp i Kidrons dal. Men offerplatserna blev inte avskaffade, fastän Asa i sitt innersta var trogen till HERREN under hela sin livstid. Han förde till HERRENS hus de silver- och guldföremål som han och hans far hade helgat. Det rådde ett ständigt krig mellan kung Asa och Israels kung Basha. Kung Basha av Israel drog ut mot Juda och befäste Rama för att hindra att någon kom vare sig till eller från Asa, kungen i Juda. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkammaren i HERRENS hus, och även skatterna i kungapalatset, och bad sina tjänare att föra alltsammans till araméerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, son till Tavrimmon, son till Hesjon, och säga: ”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan din far och min far. Jag sänder dig en gåva av silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han lämnar mig i fred.” Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och sände sina befälhavare mot Israels städer. Han intog Ijon, Dan, Avel Bet-Maaka och hela Kinneret och hela Naftalis land. När Basha hörde detta avslutade han bygget i Rama och vände tillbaka till Tirsa. Kung Asa sammankallade då alla judéerna, och de förde bort från Rama sten och timmer som Basha använt. Det använde kung Asa till att bygga upp Geva i Benjamin och Mispa. Asas historia i övrigt, hans erövringar, vad han gjorde och de städer han byggde finns nedtecknat i Juda kungars krönika. På äldre dagar fick han en sjukdom i sina fötter. När han dog begravdes han bland sina fäder i sin far Davids stad, och hans son Joshafat efterträdde honom. Under Juda kung Asas andra regeringsår blev Jerobeams son Nadav kung i Israel. Han regerade i Israel i två år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Han gick samma vägar som sin far, begick samma synder och förledde Israel till synd. Basha, son till Achia från Isaskars stam, ledde en sammansvärjning mot Nadav och mördade honom när han med den israelitiska armén belägrade den filisteiska staden Gibbeton. Basha dödade Nadav under Juda kung Asas tredje regeringsår och blev själv kung efter honom. Så fort han blivit kung dödade Basha alla som tillhörde Jerobeams familj och lämnade ingen levande varelse kvar, utan utplånade dem alla, precis som HERREN hade sagt genom sin tjänare Achia från Shilo. Detta skedde därför att Jerobeam hade retat HERREN, Israels Gud, till vrede genom att synda och förleda Israel till synd. Nadavs historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Det rådde ständigt krig mellan Asa och Israels kung Basha. Under Juda kungs Asas tredje regeringsår blev Basha, Achias son, kung över Israel och regerade i Tirsa i tjugofyra år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Han följde Jerobeams vägar och begick samma synder som denne förlett Israel till. HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Basha: ”Jag lyfte upp dig ur gruset för att göra dig till furste över mitt folk Israel, men du har vandrat på Jerobeams vägar. Du har fått mitt folk Israel att synda och mig att bli vred. Därför ska jag nu rensa bort Basha och hans familj, på samma sätt som jag gjorde med Jerobeam, Nevats son. De i Bashas familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli mat åt fåglar.” Bashas historia i övrigt, vad han gjorde och hans erövringar finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Basha dog och begravdes bland sina fäder i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom. Genom profeten Jehu, Hananis son, kom HERRENS ord till Basha och hans familj: på grund av allt det onda han hade gjort inför HERREN, väckt hans vrede genom sina handlingar och förgjort Jerobeams familj, gick det för honom som för dennes familj. Ela, Bashas son, blev kung i Israel under kung Asas tjugosjätte regeringsår i Juda, och han regerade i två år i Tirsa. Då anstiftade hans tjänare Simri, som hade befälet över hälften av stridsvagnarna, en sammansvärjning mot honom. En dag var kung Ela berusad när han befann sig i Tirsa hemma hos Arsa, som hade ansvaret för palatset i Tirsa. Simri kom in, slog ner och dödade Ela. Detta hände under kung Asas tjugosjunde regeringsår i Juda. Sedan blev Simri kung i hans ställe. Efter att ha blivit kung och intagit tronen dödade Simri hela Bashas familj och skonade ingen enda man eller pojke, varken släktingar eller vänner. Simri utrotade hela Bashas ätt i överensstämmelse med vad HERREN hade förutsagt mot Basha genom profeten Jehu. Detta var en följd av Bashas och hans son Elas synder som de hade förlett Israel till, och så väckt HERREN, Israels Guds vrede genom sina värdelösa gudar. Elas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Simri regerade i Tirsa i sju dagar under Juda kungs Asas tjugosjunde regeringsår. När Israels armé, som då belägrade den filisteiska staden Gibbeton, fick höra att Simri hade gjort en sammansvärjning och mördat kungen, beslöt de att samma dag göra Omri, överbefälhavaren för hären, till kung över Israel. Omri förflyttade sig med alla israeliterna från Gibbeton till Tirsa, som han belägrade. När Simri såg att staden var förlorad, gick han in i kungapalatset och satte eld på det och sig själv. Han dog, därför att han hade syndat och gjort det som var ont i HERRENS ögon, gått Jerobeams väg och begått samma synder som han förlett Israels folk till. Simris historia i övrigt och hans sammansvärjning finns nedtecknad i Israels kungars krönika. Men nu blev Israels folk delat i två halvor. Ungefär hälften av folket fortsatte att följa Omri, medan de återstående ville ha Tivni, Ginats son, till sin kung. Men Omris anhängare segrade över Tivnis; Tivni, Ginats son, dog, och Omri blev kung. Omri blev kung i Israel under Juda kungs Asas trettioförsta regeringsår och regerade i tolv år, sex av dem i Tirsa. Omri köpte kullen Samaria av Semer för två siklar silver och byggde en stad där som han kallade Samaria efter Semer, den tidigare ägaren. Men Omri gjorde det som var ont i HERRENS ögon och syndade mer än de tidigare kungarna. Han följde alla Jerobeams, Nevats sons, vägar och begick samma synder som han förlett Israel till, så att de väckte HERRENS, Israels Guds vrede med sina värdelösa gudar. Omris historia i övrigt, vad han gjorde och hans framgångar, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. När Omri dog begravdes han i Samaria, och hans son Achav blev kung efter honom. Achav, Omris son, blev kung över Israel i Juda kungs Asas trettioåttonde regeringsår. Achav regerade över Israel i Samaria i tjugotvå år. Achav gjorde ännu mer ont i HERRENS ögon än någon av hans företrädare. Som om det inte var ont nog att han tog efter Jerobeams, Nevats sons, synder, gifte han sig med Isebel, dotter till sidoniernas kung Etbaal och började sedan själv tjäna och tillbe Baal. Först byggde han ett altare åt Baal i baalstemplet som han byggt i Samaria, och därefter tillverkade han en asherapåle och kom på så sätt att uppväcka HERRENS, Israels Guds, vrede mer än någon tidigare kung i Israel. Under Achavs regering byggde Hiel från Betel upp Jeriko på nytt. När han lade dess grund kostade det honom hans förstfödde son Aviram, och när han satte upp stadsportarna kostade det honom hans yngste son Seguv. Detta var helt enligt HERRENS ord, som hade uttalats av Josua, Nuns son. Elia från Tishbe i Gilead talade till kung Achav: ”Så sant som HERREN, Israels Gud lever, han som jag tjänar, kommer det inte att falla vare sig dagg eller regn under dessa år annat än på mitt ord!” Därefter kom HERRENS ord till Elia: ”Gå österut och göm dig vid bäcken Kerit, öster om Jordan. Drick vattnet i bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.” Elia gjorde som HERREN hade sagt, gick till Kerits bäck öster om Jordan och slog läger där. Korparna kom med bröd och kött varje morgon och kväll, och han drack ur bäcken. Men efter någon tid torkade bäcken ut, för det regnade inte någonstans i hela landet. HERRENS ord kom då till Elia: ”Gå till Sarefat i närheten av Sidon och stanna där. Där finns en änka som jag har befallt att ge dig mat.” Elia gick alltså till Sarefat. När han kom fram till stadsporten, fick han se en änka som gick och samlade ved och han bad henne hämta lite vatten att dricka. När hon gick för att hämta vattnet, ropade han efter henne att också ta med en bit bröd till honom. ”Så sant HERREN, din Gud, lever: jag har inte har en enda brödbit”, svarade hon. ”Jag har bara en handfull mjöl kvar och lite olja i krukan. Jag skulle just samla ihop lite ved för att laga en måltid åt mig och min son, för att sedan kommer vi att dö.” ”Var inte rädd”, sa Elia till henne. ”Gå och gör som du säger, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom till mig med den. Sedan kan du baka åt dig och din son. HERREN, Israels Gud, säger att mjölet i din kruka inte ska ta slut, inte heller oljan i din kanna, tills HERREN sänder regn över jorden.” Hon gick och gjorde som Elia hade sagt till henne, och både hon och hennes familj och Elia hade sedan mat att äta varje dag. Mjölet i krukan tog inte slut, inte heller oljan i kannan, precis som HERREN hade sagt genom Elia. Men en tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev allt sämre och till sist slutade han andas. ”Du gudsman, vad är det du har gjort mot mig?” sa hon till Elia. ”Har du kommit för att påminna mig om mina synder och döda min son?” ”Ge din son åt mig”, svarade Elia. Han tog pojken ur hennes famn och bar upp honom i övre våningen till rummet där han bodde. Han lade pojken på sin säng och ropade till HERREN: ”HERRE, min Gud, varför har du gjort så illa och dödat sonen till denna änka, som jag bor hos?” Sedan sträckte han ut sig över barnet tre gånger och ropade till HERREN: ”HERRE, min Gud, låt honom få liv igen!” HERREN hörde Elias bön, och pojken fick liv på nytt. Elia tog pojken och bar honom ner från det övre rummet och lämnade honom till modern. ”Se! Din son lever!” sa han. Kvinnan sa till Elia: ”Nu är jag övertygad om att du är en gudsman och att det du säger är sanning som kommer från HERREN.” Efter en lång tid, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.” Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen. Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria. Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för HERREN. En gång, när Isebel höll på att döda HERRENS profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten. Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.” De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat. Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han. ”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.” Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden? Ja, så sant HERREN, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig. Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’ Men så snart jag har gått härifrån, så för nog HERRENS Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat HERREN alltsedan min ungdom. Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda HERRENSprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten? Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!” ”Så sant härskarornas HERRE lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia. Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom. ”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia. ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat HERRENS bud och följt baalsgudarna. Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.” Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel. Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om HERREN är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar. ”Jag är den ende av HERRENS profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia. ”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld. Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till HERREN, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.” Allt folket gick med på Elias förslag. Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.” De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret som de hade gjort. Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar, eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!” Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde. ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp HERRENS altare som hade rivits ner. Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken HERREN hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” Av dem byggde han ett altare åt HERREN. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått. Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden. ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa rann vattnet ner över altaret och fyllde diket. När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! HERRE, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!” Då kom en eld ner från HERREN som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket. När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”HERREN är Gud! HERREN är Gud!” Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han. De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där. Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.” Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!” Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!” När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand. ”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia. Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, och HERRENS kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel. När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.” Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till HERREN. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.” Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen. Då kom HERRENS ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.” Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg, där han gick in i en grotta för natten. HERRENS ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?” ”Jag har gjort mitt yttersta för HERREN, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.” ”Gå ut och ställ dig inför HERREN på berget”, befallde han honom. ”HERREN ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför HERREN, men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men HERREN var inte i den. Efter jordbävningen kom det en eld, men HERREN var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning. När Elia hörde susningen, gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då hördes på nytt en röst, som frågade: ”Vad gör du här, Elia?” Han svarade än en gång: ”Jag har gjort mitt yttersta för HERREN, härskarornas Gud, men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.” ”Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken”, sa HERREN till honom. ”När du kommer fram, ska du smörja Hasael till kung över Aram. Sedan ska du smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel, och Elisha, som är son till Shafat från Avel Mechola, till att efterträda dig som profet. Den som flyr undan Hasaels svärd ska dödas av Jehu, och den som flyr undan Jehus svärd, ska dödas av Elisha. Men jag ska lämna kvar sjutusen personer i Israel som aldrig har fallit ner inför Baal och gett honom en hyllningskyss.” Elia gav sig iväg och hittade Elisha, Shafats son, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisha gick sist och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom. Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia. ”Låt mig bara få kyssa min far och min mor till avsked. Sedan ska jag följa dig”, sa han. ”Gå tillbaka du”, svarade Elia. ”Du vet väl vad jag har gjort med dig? ” Elisha gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet, som han gav åt folket. De åt tillsammans. Sedan följde Elisha Elia och blev hans medhjälpare. Ben-Hadad, kungen i Aram, mobiliserade hela sin armé, och tillsammans med trettiotvå andra kungar och deras hästar och vagnar, belägrade han Samaria och angrep det. Han sände bud till Israels kung Achav inne i staden och meddelade: ”Så säger Ben-Hadad: ’Ditt silver och guld är mitt, liksom dina bästa hustrur och barn.’ ” ”Ja, som du min herre och kung säger, allt jag har är ditt!” svarade Israels kung. Snart kom Ben-Hadads sändebud tillbaka med ett nytt meddelande: ”Så säger Ben-Hadad: ’Jag har ju sänt bud till dig att ge mig ditt silver och guld och dina hustrur och barn. Så här dags i morgon skickar jag mina tjänare för att leta igenom ditt palats och dina tjänstemäns hus, och de kommer att ta med sig allt det som du sätter värde på.’ ” Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. ”Ni ser hur mycket problem den här mannen skapar”, sa han till dem. ”Han krävde att få mina hustrur och barn och mitt silver och guld, och inget av det förnekade jag honom.” ”Lyssna inte mer på honom och ge inte efter för honom”, svarade de äldste och folket. Achav svarade Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre och kung: ’Jag ska ge dig allt det du begärde första gången, men detta kan jag inte gå med på.’ ” Så gick de till Ben-Hadad med det svaret. Ben-Hadad sände då följande bud till honom: ”Måtte gudarna straffa mig både nu och alltid, om jag inte förvandlar Samaria till en grushög! Det ska inte bli så mycket grus kvar av det att mina män kan få en handfull var.” ”Säg till honom”, svarade då Israels kung, ”att ingen som håller på att ta på sig rustningen ska skryta förrän det är dags att ta av den.” Detta svar nådde Ben-Hadad när han och de andra kungarna satt och drack i sina tält. ”Gör er redo för anfall!” befallde Ben-Hadad sina officerare, och de gjorde sig redo att anfalla staden. Då kom en profet och sökte upp Israels kung Achav och sa: ”Så säger HERREN: ’Ser du denna enorma armé? Jag ska överlämna dem åt dig i dag. Då ska du förstå att jag är HERREN.’ ” ”Men genom vem ska du göra detta?” frågade Achav. ”HERREN säger: ’Genom de unga officerarna i provinserna’ ”, svarade profeten. ”Vem ska börja anfallet?” frågade Achav. ”Det ska du göra”, svarade profeten. Achav mönstrade de unga officerarna från provinserna, 232 man, och sedan den israelitiska armén, som bestod av 7 000 man. Mitt på dagen gick de till anfall, medan Ben-Hadad och hans trettiotvå allierade höll på att dricka sig berusade i sina tält. Provinshövdingarnas unga officerare gick ut först. Ben-Hadads spejare meddelade då honom att trupper var i antågande från Samaria. ”Ta dem levande, vare sig de kommer för att begära fred eller för att strida”, befallde Ben-Hadad. Nu hade provinshövdingarnas officerare tågat ut mot staden med hela armén efter sig, och var och en slog ner sin motståndare. Den arameiska armén flydde. Israeliterna förföljde dem, men kung Ben-Hadad och några andra lyckades komma undan till häst. Men Israels kung drog ut och tog hästarna och vagnarna, och tillfogade araméerna stora förluster. Efter slaget gick profeten fram till Israels kung och uppmanade honom att till nästa årsskifte förstärka sina positioner, se över vad som behövde göras och förbereda sig för ett nytt anfall från kungen av Aram. Efter nederlaget kom nämligen Ben-Hadads officerare fram till honom och sa: ”Israels Gud är en bergsgud, och det är anledningen till att de besegrade oss. Men vi kan mycket lätt besegra dem nere på slätten. Gör nu så här: Ersätt kungarna med ståthållare nästa gång, och skaffa dig en ny armé lika stor som den du har förlorat. Låt oss få samma antal hästar, vagnar och soldater, och sedan ska vi strida mot dem på slätten. Då kommer vi tveklöst att besegra dem.” Kungen lyssnade och gjorde som de föreslagit. Året därpå mobiliserade han sin armé och marscherade ut mot Israel igen, den här gången vid Afek. Israel mönstrade också sin armé, ordnade med underhållsförband och drog ut för att möta araméerna. Men den israelitiska armén såg ut som ett par små gethjordar i jämförelse med den stora arameiska armén, som täckte hela landskapet. Då kom gudsmannen till kungen i Israel och sa: ”Så säger HERREN: Araméerna påstår att HERREN är en bergsgud och inte en gud över slätten. Därför ska jag överlämna den här stora armén åt dig, och ni ska då förstå att jag är HERREN.” De två arméerna låg i ställning mitt emot varandra i sju dagar, men på den sjunde dagen började striden. Israeliterna dödade 100 000 arameiska fotsoldater på en enda dag. De övriga flydde till staden Afek, men murarna föll över dem och dödade ytterligare 27 000 man. Ben-Hadad flydde in i staden och gömde sig i det inre rummet i ett av husen. Hans officerare sa till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är mycket barmhärtiga. Om vi binder säcktyg om våra höfter och rep runt våra huvuden och sedan går ut till Israels kung, så kanske han låter dig leva.” De band säcktyg kring höfterna och rep runt huvudet och gick så till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad ber dig: ’Låt mig få leva!’ ” ”Jaså, lever min bror fortfarande?” sa Israels kung. Männen tog det som ett gott tecken och var snabba att ta fasta på de orden och sa: ”Ja, din bror Ben-Hadad!” ”Gå och hämta honom!” sa kungen till dem. De gjorde så, och när Ben-Hadad kom bjöd Achav honom att sitta upp i vagnen. ”Jag ska lämna tillbaka de städer som min far tog från din far”, sa Ben-Hadad, ”och du kan upprätta handelskvarter i Damaskus, precis som min far gjorde i Samaria.” ”I utbyte mot detta avtal är du fri”, sa Achav. De slöt förbund med varandra, och Ben-Hadad fick gå. På HERRENS befallning sa en av profeterna till en av de övriga: ”Slå till mig!” Men mannen vägrade. ”Därför att du har vägrat att lyda HERRENS röst, ska ett lejon döda dig så fort du lämnar mig”, sa profeten till honom. Och när han gick därifrån, mötte han ett lejon som dödade honom. Då fann profeten en annan man och bad honom: ”Slå till mig!” Mannen slog honom så att han sårade honom. Profeten väntade sedan på kungen vid sidan av vägen, men han hade sin huvudbindel för ögonen för att dölja vem han var. När kungen passerade, ropade profeten till honom: ”Jag, din tjänare, gav mig ut mitt i striden. En man kom till mig med en fånge och sa: ’Vakta den här mannen. Om han flyr så måste du dö, eller betala mig en talent i silver.’ Men när jag, din tjänare, hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll var fången borta.” ”Det är din dom”, svarade kungen. ”Du har själv uttalat den.” Då slet profeten bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna. Han sa till kungen: ”HERREN säger: ’Därför att du lät en man löpa som jag hade vigt åt förintelse, så måste du dö i hans ställe och ditt folk i stället för hans.’ ” Kungen for då hem, och han var både missmodig och arg när han kom till Samaria. En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade. Men Navot svarade Achav: ”HERREN förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.” Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen. Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?” Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.” ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!” Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. I breven stod det: ”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.” De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds. När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.” Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning. Men då kom HERRENS ord till Elia från Tishbe: ”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den. Säg till honom: ’Så säger HERREN: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger HERREN: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ” ”Jaså, min fiende har hittat mig!” sa Achav till Elia. ”Ja”, svarade Elia. ”Jag har funnit dig, för att du har sålt dig till att göra det som är ont i HERRENS ögon. ’Jag kommer att låta olycka drabba dig, utplåna dig, och jag ska inte låta någon manlig ättling till Achav, vare sig slav eller fri, få överleva. Jag tänker låta det gå med din familj på samma sätt som kung Jerobeams, Nevats sons, och kung Bashas, Achias sons, familjer, för du har gjort mig vred genom att locka Israel till synd.’ HERREN har också talat om för mig att hundarna i Jisreel ska äta upp Isebel. De medlemmar av Achavs familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli uppätna av fåglar.” Det var ingen som hade sålt sig till ondskan så som Achav och som uppmuntrades av sin hustru till det. Särskilt avskyvärt handlade han genom att tillbe avgudar, precis som amoréerna hade gjort, det folk som HERREN hade fördrivit ut ur landet för Israels folks skull. När Achav hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg, fastade och sov i säcktyg och gick omkring utan att säga ett ord. Då kom HERRENS ord till Elia från Tishbe: ”Ser du hur Achav har ödmjukat sig inför mig? Därför att han ödmjukat sig så ska jag inte låta olyckan komma medan han lever, utan den kommer i stället att drabba hans ätt.” Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel, sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!” Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina. Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga HERREN till råds.” Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.” Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer HERRENS profet här, som vi också kan fråga?” ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga HERREN åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat. Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han. Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem. Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger HERREN: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.” Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för HERREN kommer att överlämna staden i kungens hand.” Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” Men Mika svarade: ”Så sant HERREN lever, jag ska bara säga honom det HERREN säger till mig!” När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för HERREN ska överlämna staden i kungens hand!” Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i HERRENS namn?” Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ” Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.” Mika fortsatte: ”Hör här vad HERREN säger! Jag såg HERREN sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. HERREN sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade HERREN honom. Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ HERREN svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ HERREN har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för HERREN har bestämt att olycka ska drabba dig.” Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle HERRENS Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika. Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash, och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ” Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk!” Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead. Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd. Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till, märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom. Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.” Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han. Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!” Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes. De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som HERREN hade förutsagt. Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung. Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför HERREN. Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel. Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid. Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent. Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever. Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det. Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom. Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år. Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd. Han tjänade och tillbad Baal och väckte HERRENS, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort. När Achav var död, gjorde Moabs folk uppror mot Israel. En dag föll Achasja ner från sin sal på övre våningen i Samaria och skadade sig. Han sände bud till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga om han skulle bli frisk igen. Men då kom en HERRENS ängel och sa till Elia från Tishbe: ”Gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och fråga dem om det är sant att det inte finns någon Gud i Israel, eftersom de går till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga honom. Därför säger HERREN: ’Du kommer inte att lämna sängen du ligger i, utan du ska dö.’ ” Så gick Elia. Sändebuden återvände genast till kungen. ”Varför är ni redan tillbaka?” undrade han. ”Där var en man som kom fram till oss”, svarade de. ”Han sa till oss att gå tillbaka till kungen som sänt oss och säga: ’Så säger HERREN: Finns det ingen Gud i Israel, eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron, om råd? Därför kommer du aldrig att få lämna sängen du ligger i, utan du ska dö.’ ” ”Vad var det för en man, som mötte er och sa detta?” frågade kungen. ”Han hade en mantel av hår och ett läderbälte om höfterna”, svarade de. ”Det var Elia från Tishbe”, sa kungen. Han skickade genast en officer med femtio man till Elia. Denne kom upp till honom och fann Elia sittande högst uppe på en kulle. ”Du gudsman, kungen har befallt att du ska komma ner”, sa officeren till honom. ”Om jag är en gudsman, så ska eld komma ner från himlen och utplåna dig och dina femtio man”, svarade Elia. Omedelbart slog blixten ner och dödade dem allesammans. Kungen skickade då ytterligare en officer med femtio man. ”Du gudsman”, ropade officeren till honom. ”Kungen säger att du omedelbart måste komma ner!” Men Elia svarade som förut: ”Om jag är en gudsman, så ska eld komma ner från himlen och döda dig och dina femtio man.” Och än en gång kom Guds eld från himlen, och han och hans femtio man förintades. För tredje gången skickade kungen iväg en officer med femtio man. Den här gången föll officeren på knä för Elia och vädjade till honom: ”Du gudsman, skona mitt liv och de här femtio männens, som är dina tjänare! Eld kom ner från himlen och förtärde de två första officerarna med deras män. Men skona nu mitt liv!” Då sa HERRENS ängel till Elia: ”Var inte rädd utan följ med dem!” Elia lydde då ängeln och följde med dem till kungen. ”Så säger HERREN: Var det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du kan fråga, som du skickade bud till Baal Sebub, guden i Ekron?” frågade Elia kungen. ”Därför ska du inte komma upp ur sängen du ligger i, utan du ska dö.” Achasja dog, precis som HERREN hade förutsagt genom Elia, och hans bror Joram blev kung efter honom, eftersom Achasja inte hade någon son. Det här skedde under Jorams, Joshafats sons, andra regeringsår över Juda. Achasjas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Nu var tiden inne för HERREN att hämta Elia upp till himlen i en stormvind. När Elia och Elisha lämnade Gilgal, sa Elia till Elisha: ”Stanna här, för HERREN har sänt mig till Betel.” ”Nej, så sant HERREN och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” svarade Elisha. Därför gick de tillsammans till Betel. Där kom profetskaran som höll till i Betel fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att HERREN i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!” ”Elisha, stanna kvar här, för HERREN har sänt mig till Jeriko”, sa Elia. Men Elisha svarade som förra gången: ”Så sant HERREN och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” Därför gick de tillsammans till Jeriko. I Jeriko kom profetskaran som fanns där fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att HERREN i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!” ”Stanna här nu”, sa Elia sedan till Elisha, ”för HERREN har sänt mig till floden Jordan.” Men Elisha svarade som förut: ”Så sant HERREN och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” De gav sig alltså iväg tillsammans. Femtio man ur profetskaran stod på avstånd, mitt emot platsen där de två ställde sig vid Jordan. Elia tog då sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet med den. Då delade sig vattnet i floden, och de gick torrskodda över till andra sidan. ”Vad vill du att jag ska göra för dig, innan jag blir hämtad härifrån?” frågade Elia när de gick över. ”Låt mig få dubbelt så mycket av den ande som du själv har”, bad Elisha. ”Du har bett om något mycket svårt”, svarade Elia. ”Men om du ser när jag tas bort ifrån dig, då ska du få vad du begär, annars inte.” Medan de gick där och samtalade med varandra, kom plötsligt en vagn av eld och den drogs av hästar som också var av eld. Vagnen körde fram mellan dem och skilde dem åt och Elia fördes i en stormvind upp till himlen. Elisha såg det och ropade: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!” När Elia försvann ur sikte, rev Elisha sönder sin mantel. Sedan tog han upp Elias kvarlämnade mantel och gick tillbaka till Jordans strand. Där tog han manteln som fallit av honom och slog med den på vattnet. ”Var är HERREN, Elias Gud?” frågade han. När Elisha slog på vattnet, delade det sig, och Elisha kunde gå över. ”Anden som vilade över Elia är nu över Elisha!” sa profetskaran från Jeriko som stått på avstånd och sett på honom. Sedan gick de fram till Elisha och böjde sig ner på marken inför honom. De sa till honom: ”Herre, vi, dina tjänare, har femtio duktiga män bland oss. Låt dem gå och leta efter din mästare. HERRENS Ande har kanske lyft upp honom på något berg eller kastat ner honom i en dal.” ”Nej, sänd inte ut dem”, svarade Elisha. Men de var så envisa att han till slut fick ge med sig: ”Låt dem gå och leta då”, sa han. Och femtio män skickades iväg, och de letade i tre dagar, men de hittade inte Elia. Elisha var fortfarande kvar i Jeriko när de kom tillbaka. ”Jag sa ju att ni inte skulle gå”, sa han. Nu talade stadens män till Elisha: ”Staden ligger vackert, som du kan se, herre, men vattnet är mycket dåligt, och det ger missväxt.” ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den”, sa profeten. De gav honom då vad han begärde. Han gick ut till vattenkällan, kastade saltet i den och sa: ”Så säger HERREN: ’Jag har gjort vattnet friskt. Nu ska det inte längre förorsaka död eller missväxt.’ ” Från den stunden var vattnet friskt, precis som Elisha hade sagt. Från Jeriko fortsatte han till Betel. När han gick vägen fram, kom det ett gäng pojkar från staden och började driva med honom: ”Upp med dig, flintskalle, upp med dig, flintskalle!” Då vände han sig om, såg på dem och förbannade dem i HERRENS namn, och genast kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av dem. Sedan gick Elisha till berget Karmel, innan han återvände till Samaria. Achavs son Joram blev kung över Israel i Samaria under Joshafats artonde regeringsår över Juda, och han regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, men inte så som sin far och mor, för han lät åtminstone riva ner den baalspelare som hans far hade rest. Men trots det höll han fast vid Nevats sons, Jerobeams, synder som han hade förlett Israels folk till och övergav dem inte. Kung Mesha i Moab var fårfarmare. Han hade försett Israel med 100 000 lamm och ull från 100 000 baggar, men efter Achavs död gjorde kungen i Moab uppror mot Israel. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade hela den israelitiska armén. Han skickade följande meddelande till Joshafat, kungen i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du hjälpa mig att strida mot Moab?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, tillsammans med dig, och mitt folk och mina hästar likaså, tillsammans med ditt folk och dina hästar.” ”Vilken väg ska vi ta?” frågade Joshafat. ”Vi ska gå till anfall från Edoms öken”, svarade Joram. Israels och Juda kungar gav sig iväg tillsammans med Edoms kung och gick en omväg, som tog sju dagar i anspråk. Vattnet tog då slut för både soldaterna och djuren. ”Vad ska vi ta oss till?” utbrast Israels kung. ”Har HERREN fört oss tre kungar hit bara för att överlämna oss åt Moab?” Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon HERRENS profet här, så att vi kan rådfråga HERREN?” ”Elisha, Shafats son, är här”, svarade en av Israels kungs officerare. ”Han som hällde vatten över Elias händer.” ”Han har HERRENS ord med sig”, sa Joshafat. Kungen i Israel, Joshafat och Edoms kung gick alltså för att fråga Elisha till råds. Elisha sa till den israelitiske kungen: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars profeter och till din mors!” ”Nej”, svarade kung Joram. ”HERREN har kallat oss tre kungar hit för att överlämna oss åt Moab!” ”Så sant härskarornas HERRE lever, han som jag tjänar, jag skulle inte bry mig om dig eller ens notera dig, om det inte vore för Juda kung Joshafats skull”, svarade Elisha. ”Nåväl, skaffa nu hit någon som spelar harpa!” Och medan harpan spelade kom HERRENS hand över Elisha. Han sa: ”Så säger HERREN: Gräv grop vid grop här i dalen! Ni ska inte se någon vind eller något regn, men den här dalen ska fyllas med vatten, så att det finns tillräckligt för er och alla djuren att dricka. Det här är bara början, för HERREN ska överlämna Moab åt er. Ni ska inta varje befäst stad och varje viktig ort. Ni ska hugga ner varje gott träd, fylla igen alla deras brunnar och förstöra åkrarna med sten.” Dagen därpå, när det var dags för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edom, så att det snart fanns vatten överallt i landet. Under tiden fick folket i Moab höra talas om kungarna som kom marscherande mot dem. Då mobiliserade de alla stridsdugliga män, både unga och gamla, och ställde upp utmed gränsen. Men tidigt följande morgon när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det för moabiterna ut att vara rött som blod. ”Det är blod!” ropade de. ”Kungarna har råkat i strid och dödat varandra! Nu går vi dit och tar bytet!” Men när de kom fram till Israels läger, rusade Israels soldater ut och anföll dem, så att Moabs armé måste fly. Och Israels armé drog in i landet och slog moabiterna. De förstörde städerna och kastade sten på de goda åkrarna tills de fyllde dem. De fyllde också igen brunnarna och fällde alla värdefulla träd. Till slut var det bara Kir-Hareset kvar med sina stenar, men också den staden föll när slungkastarna gick till anfall. När kungen i Moab såg att han förlorat slaget, anförde han 700 av sina svärdbeväpnade män i ett försök att slå sig igenom till kungen i Edom, men de misslyckades. Då hämtade han sin äldste son, som skulle efterträda honom som kung, och offrade honom som ett brännoffer på muren. Israeliterna drabbades av stor vrede och drog sig tillbaka till sitt eget land. En dag kom hustrun till en av profetlärjungarna och sa till Elisha: ”Din tjänare, min man, har dött. Du vet att han fruktade HERREN, men nu kommer fordringsägaren och tar mina båda söner till slavar.” ”Vad kan jag göra för dig?” frågade Elisha. ”Vad har du i huset?” ”Jag, din tjänarinna, har ingenting alls. Bara lite olja i krukan”, svarade hon. ”Gå och låna krukor och kannor från dina grannar och vänner, och inte bara några få”, sa han till henne. ”Sedan ska du och dina söner gå in i huset och stänga dörren efter er. Häll olja i alla krukor och kannor och ställ dem sedan åt sidan när de är fulla.” Hon gick från honom, stängde dörren efter sig och sina söner, och de bar fram krukor och kannor till henne, som hon fyllde, den ena efter den andra, tills allesammans var fulla till brädden. ”Ge mig en kanna till”, sa hon till en av sönerna. ”Det finns inga fler”, svarade han, och genast tog oljeflödet slut. När hon gick till gudsmannen och talade om vad som hade hänt, sa han till henne: ”Gå och sälj oljan! Sedan kan du betala din skuld, och det som blir över kan du och dina söner leva av.” En dag gick Elisha till Shunem, där det fanns en förmögen kvinna som övertalade honom att stanna och äta hos henne. Så gjorde han sedan varje gång han besökte staden, han stannade där och bjöds på mat. ”Jag är övertygad om att mannen som kommer hit nu och då är en helig gudsman”, sa kvinnan till sin man. ”Låt oss göra i ordning ett litet rum åt honom på taket. Vi kan ställa in en säng, ett bord, en stol och en lampa, så har han någonstans att bo när han kommer hit.” En gång när Elisha kom, gick han in i rummet och vilade där. Då sa han till sin tjänare Gechasi: ”Kalla hit shunemitiskan!” När hon kom, sa han till Gechasi: ”Säg till henne: ’Nu har du gjort allt detta besvär för oss. Är det någonting jag kan göra för dig? Kanske lägga ett gott ord för dig hos kungen eller överbefälhavaren?’ ” ”Nej, jag är fullkomligt nöjd som det är här bland de mina”, svarade hon. ”Men finns det då inget vi kan göra för henne?” frågade Elisha Gechasi efteråt. ”Hon har ingen son”, svarade han. ”Och hennes man är gammal.” ”Be henne komma tillbaka”, sa Elisha. När hon kom tillbaka, stannade hon vid dörren. Elisha sa: ”Nästa år vid den här tiden kommer du att ha en son i dina armar.” ”Nej, du gudsman, lura inte mig, din tjänarinna, på det sättet”, sa hon. Men hon blev snart gravid, och året därpå fick hon en son, precis som Elisha hade förutsagt. En dag när pojken var större gick han ut till sin far, som arbetade tillsammans med skördemännen på fälten. Han klagade: ”Mitt huvud, mitt huvud!” ”Bär hem honom till hans mor”, sa då fadern till en av tjänarna. Tjänaren bar hem honom, och han satt i sin moders knä till middagstiden. Sedan dog han. Då bar hon upp honom och lade honom på gudsmannens säng och stängde dörren. Sedan meddelade hon sin man: ”Sänd hit en av tjänarna och en åsna, så att jag kan skynda mig till gudsmannen. Jag är snart tillbaka.” ”Varför just i dag? Det är ju varken nymånadsfest eller sabbat”, sa han. ”Var lugn”, svarade hon. Hon lät sadla åsnan och sa till tjänaren: ”Driv på! Och stanna inte någonstans förrän jag säger till.” Hon gav sig iväg, och när hon kom till gudsmannen på berget Karmel, fick han se henne på avstånd och sa till Gechasi: ”Titta, där är kvinnan från Shunem! Spring och möt henne och fråga hur det är med hennes man och hör efter om barnet mår bra.” ”Allting är bra”, sa hon till Gechasi. Men när hon kom fram till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter. Gechasi försökte få bort henne därifrån, men gudsmannen sa: ”Låt henne vara! Det är någonting som gör henne förtvivlad, och HERREN har dolt det för mig och inte talat om för mig vad det är.” ”Det var väl inte jag som bad om att få en son? Bad jag inte dig att inte lura mig och ge mig falska förhoppningar?” sa hon. Då sa han till Gechasi: ”Fäst upp dina kläder, ta min stav och skynda dig iväg. Om du möter någon under vägen, hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig, svara inte. Lägg staven över barnets ansikte.” ”Nej, så sant HERREN och du själv lever, jag lämnar dig inte”, sa barnets mor, och Elisha följde då med henne. Gechasi skyndade sig före dem och lade staven på pojkens ansikte, men ingenting hände, varken ljud eller andra livstecken kom. Gechasi vände då tillbaka, och när han mötte Elisha sa han: ”Pojken har inte vaknat upp.” När Elisha kom in i huset, låg pojken död på hans säng. Han gick in i rummet, stängde dörren om sig och bad till HERREN. Sedan lade han sig över pojkens kropp, placerade sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer över hans händer, och när han nu lutade sig över honom, började pojkens kropp bli varm. Elisha gick fram och tillbaka i rummet och sträckte sig ännu en gång över pojken. Pojken nös då sju gånger och slog upp ögonen. Elisha kallade till sig Gechasi och bad honom kalla på shunemitiskan. När hon kom in i rummet sa han: ”Här är din son!” Hon föll då ner på marken vid hans fötter, tog sedan sin son och gick ut. Elisha återvände nu till Gilgal. Det var hungersnöd i området, och en dag när profetskaran satt framför honom bad han sin tjänare: ”Ta fram en stor gryta och gör i ordning en stuvning åt männen!” En av männen gick då ut för att samla växter och kom tillbaka med manteln full av frukter från en slingerväxt. Han skar sönder dem och lade dem i grytan, trots att ingen kände till dem. Men när stuvningen östes upp och männen började äta, utbrast de: ”Döden är i grytan, du gudsman!” Och de kunde inte äta maten. ”Ge mig lite mjöl”, sa Elisha. Han tog mjölet och kastade det i grytan. ”Ös upp, fortsätt och ät!” sa han. Och nu var det inte längre något skadligt i grytan. En dag kom en man från Baal Shalisha. Han hade med sig tjugo kornbröd till gudsmannen, bröd som bakats av mjöl från den första skörden, och färska ax från sin gröda i sin påse. Elisha sa: ”Ge det åt folket att äta!” ”Vad menar du? Skulle det här räcka till hundra personer?” invände hans tjänare. ”Ge det åt folket att äta, för så säger HERREN: ’Det ska räcka åt alla och till och med bli över’ ”, sa Elisha. Han gjorde i ordning maten åt dem, och det blev som HERREN hade sagt. Naaman var överbefälhavare för den arameiske kungens här, och kungen där satte stort värde på honom, därför att HERREN genom honom räddat Aram från dess fiender. Han var en ansedd stridsman, men han led av spetälska. Enheter av araméer hade gått in i Israel och tagit en liten flicka som fånge, och hon fick komma i tjänst hos Naamans hustru. En dag sa flickan till sin husmor: ”Jag önskar att min herre kunde besöka profeten i Samaria. Han skulle säkert bota honom från spetälskan.” Naaman berättade för sin herre vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Res du dit”, sa kungen till honom. ”Jag ska skriva ett rekommendationsbrev till kungen i Israel.” Naaman gav sig iväg med tio talenter silver, sextusen siklar guld och dessutom tio uppsättningar kläder. I brevet han tog till Israels kung stod det: ”Tillsammans med det här brevet sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du ska bota honom från hans spetälska!” När kungen i Israel läste brevet, rev han sönder sina kläder och sa: ”Är jag Gud som kan döda och ge liv igen? Han skickar hit en spetälsk och vill att jag ska göra honom frisk! Är jag då kanske Gud, som kan ge och ta liv? Nej, ni ser väl att han bara söker sak med mig.” Men när gudsmannen Elisha fick höra att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, skickade han ett meddelande till honom: ”Varför har du rivit sönder dina kläder? Sänd mannen till mig, så ska han inse att det finns en profet i Israel!” Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade utanför Elishas hus. Elisha skickade bud till honom att han skulle gå och bada i floden Jordan sju gånger. Då skulle hans hud bli frisk igen och han själv bli ren. Men Naaman blev arg och for sin väg. ”Jag tycker att han åtminstone borde ha kommit ut själv och ställt sig där och åkallat HERRENS, sin Guds namn”, sa han. ”Jag hade väntat mig att han skulle stryka med sin hand över det sjuka stället och botat spetälskan. Är inte floderna Amana och Parpar i Damaskus bättre än alla vattendrag i Israel? Om det är floder jag behöver, kan jag bada hemma och bli ren.” Sedan for han ilsken därifrån. Men hans tjänare gick till honom och sa: ”Min fader, om profeten hade bett dig att göra något svårt, skulle du ha gjort det, eller hur? Därför borde du också lyda honom nu när han säger att du ska göra något så enkelt som att gå och bada för att bli frisk.” Naaman for då ner till floden Jordan och doppade sig där sju gånger, precis som gudsmannen hade sagt åt honom. Hans hud blev helt återställd, som på ett litet barn, och han blev ren. Då for han och hela hans sällskap tillbaka till gudsmannen. När han stod där framför honom, sa han: ”Nu förstår jag att det inte finns någon Gud i hela världen, förutom i Israel! Ta nu emot de gåvor som jag, din tjänare, har med mig.” ”Så sant HERREN lever, han som jag tjänar, jag kan inte ta emot någonting”, svarade Elisha. Naaman försökte övertala Elisha, men han vägrade att ta emot någonting. ”Låt mig, din tjänare, då få med mig hem så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära”, sa Naaman. ”För från och med nu ska jag, din tjänare, inte offra brännoffer eller slaktoffer till någon annan gud än HERREN. Men kan HERREN förlåta mig en sak? När min herre går till guden Rimmons tempel för att tillbe och lutar sig mot min arm, kan HERREN då förlåta mig om jag också böjer mig där i Rimmons tempel? Må HERREN förlåta mig det!” ”Gå i frid”, svarade Elisha. Och så for Naaman därifrån och hann ett stycke på väg. Men gudsmannen Elishas tjänare Gechasi sa för sig själv: ”Min herre lät denne aramé Naaman komma härifrån för lätt, utan att ta emot de erbjudna gåvorna. Så sant HERREN lever, jag ska springa efter Naaman och försöka få något av honom.” Gechasi skyndade sig alltså efter Naaman, och när denne fick se honom, steg han ur vagnen och gick fram till honom. ”Jag hoppas att allt står väl till”, sa han. ”Ja, allt är väl, men min herre har skickat mig hit för att säga att två unga profeter från Efraims bergsbygd just har kommit till honom, och han ber dig ge dem en talent silver och var sin uppsättning kläder”, svarade Gechasi. ”Ta två talenter”, sa Naaman och trugade dem på honom. Han knöt in två talenter silver i två påsar och gav honom också högtidskläderna. Två av hans tjänare fick följa med och bära dem åt Gechasi. Men när de kom fram till berget, tog Gechasi påsarna från tjänarna, gömde dem i huset och sände iväg tjänarna. När han kom in till Elisha och ställde sig framför sin herre, frågade denne: ”Var har du varit, Gechasi?” ”Jag, din tjänare, har inte varit någonstans”, svarade han. ”Förstår du inte att jag var där i min ande, när en man steg ur sin vagn för att möta dig?” sa Elisha. ”Är det här den rätta tiden att ta emot pengar, kläder, olivplanteringar, vingårdar, oxar och tjänare? Naamans spetälska ska nu komma över dig och dina barn och barnbarn för alltid.” Och Gechasi lämnade rummet spetälsk och vit som snö. En dag kom profeterna och pratade med Elisha: ”Rummet där vi samlas inför dig är för litet. Låt oss gå till Jordanfloden, hämta var sin stock och bygga ett hus åt oss där vi kan vara.” ”Ja, gör så”, svarade Elisha. ”Men kan du inte komma med oss, dina tjänare?” föreslog någon. ”Det ska jag göra”, svarade han. Så gick han med dem. När de kom ner till Jordan började de fälla träd, men när en av dem höll på att fälla ett träd, lossnade yxan från skaftet och hamnade i floden. ”O min herre”, ropade han. ”Yxan var lånad!” ”Var föll den i?” frågade gudsmannen. Mannen visade honom var yxan hade fallit i, och Elisha skar av en kvist som han kastade i vattnet. Då flöt yxan upp till ytan. ”Plocka upp den!” sa Elisha till honom, och mannen sträckte ut handen och tog upp yxan. En gång när kungen i Aram låg i krig med Israel och rådgjorde med sina officerare om var de skulle slå läger, nämnde han en viss plats för dem. Gudsmannen skickade då bud till kungen i Israel för att varna honom att närma sig just den platsen. ”Araméerna planerar att dra samman sina trupper dit”, sa han. Kungen i Israel skickade då bud till den plats som gudsmannen hade nämnt och varnat för, så att de var på sin vakt. Gång på gång varnade Elisha kungen på samma sätt. Kungen i Aram blev bekymrad och sammankallade sina officerare. ”Vill ni inte tala om för mig vem det är av er som står på den israelitiske kungens sida?” ”Det är inte någon av oss, min herre och kung”, svarade en av officerarna. ”Det är profeten Elisha i Israel. Han kan berätta för sin kung vad du viskar i din sängkammare.” ”Gå då och ta reda på var han finns, så att vi kan gripa honom”, befallde kungen. ”Elisha är i Dotan”, var det då någon som upplyste honom om. En natt skickade därför kungen en trupp med många hästar och vagnar för att omringa staden. När gudsmannens tjänare steg upp på morgonen och såg staden omringad av en armé med hästar och vagnar, blev han orolig. Då ropade han: ”Min herre, vad ska vi göra nu?” ”Var inte rädd! Det finns fler på vår sida än deras”, svarade Elisha. Sedan bad Elisha: ”HERRE, öppna hans ögon, så att han ser!” Då öppnade HERREN tjänarens ögon, så att han kunde se hästar och vagnar av eld överallt på höjderna runt omkring Elisha. När araméerna drog fram mot dem, bad Elisha: ”HERRE, gör dem blinda!” HERREN gjorde som Elisha bad. Då sa Elisha till dem: ”Det här är inte rätt väg och inte heller rätt stad. Följ mig, så ska jag föra er till den man ni söker!” Sedan ledde han dem till Samaria. Så snart de kom fram till Samaria bad Elisha: ”HERRE, öppna deras ögon nu, så att de kan se!” HERREN öppnade då deras ögon, och de upptäckte att de var inne i Samaria. När kungen i Israel fick se dem, ropade han till Elisha: ”Min fader, ska jag döda dem? Ska jag döda dem?” ”Gör inte det!” svarade Elisha. ”Brukar du döda krigsfångar som du tar med svärd och båge? Ge dem mat och dryck och skicka sedan hem dem till sin herre igen.” Kungen anordnade då en stor fest för dem och de åt och drack. Sedan skickade han dem hem till sin herre. Från den stunden blev det slut på araméernas räder mot Israels område. Men någon tid senare mobiliserade Ben-Hadad, kungen i Aram, hela sin armé och belägrade Samaria. Det uppstod en svår hungersnöd i staden, och det gick så långt att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning. En dag när kungen i Israel vandrade omkring på stadsmuren, ropade en kvinna åt honom: ”Hjälp mig, min herre och kung!” ”Om inte HERREN hjälper dig, var skulle jag då kunna hämta hjälp?” svarade han. ”Från tröskplatsen eller vinpressen?” Kungen frågade vidare: ”Vad gäller det?” Hon svarade: ”En kvinna här föreslog att vi en dag skulle äta upp min son och sedan hennes nästa dag. Vi tog min son och åt upp honom, men när jag nästa dag bad henne att ge sin son för att vi skulle äta honom, så gömde hon honom.” När kungen hörde detta rev han sönder sina kläder. När han gick på muren kunde man se att han bar säcktyg närmast kroppen. ”Gud får straffa mig, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud i dag”, sa kungen. Elisha satt i sitt hus tillsammans med stadens äldste, när kungen skickade bud till honom. Men innan budbäraren kom, sa Elisha till de andra: ”Den där mördaren har skickat en man för att döda mig. När han kommer, så stäng dörren och låt honom vänta utanför, för hans herre kommer snart efter.” Elisha hann knappt säga detta innan budbäraren anlände. ”Det är HERREN som har låtit oss drabbas av allt det här”, sa kungen. ”Hur ska jag kunna räkna med någon hjälp från honom?” Elisha svarade: ”Hör HERRENS ord! Så säger HERREN: I morgon vid den här tiden ska man kunna köpa 8 kilo mjöl eller 16 kilo korn för 1 sikel silver vid Samarias stadsport.” ”Det kan inte hända ens om HERREN öppnar himlens fönster!” svarade kungens adjutant som kungen stödde sig på. ”Du ska få se det, men du kommer inte att få möjlighet att äta något av det!” sa Elisha till honom. Samtidigt satt fyra spetälska män vid stadsporten och de funderade: ”Varför ska vi bara sitta här tills vi dör? Om vi bestämmer oss för att gå in i staden där det är hungersnöd, kommer vi att svälta ihjäl, och om vi stannar här dör vi då också. Därför kan vi ju lika gärna gå över till araméerna. Om de låter oss leva är det så mycket bättre och om de dödar oss, har vi inget att förlora, för vi ska ju dö i alla fall.” I skymningen gick de ut till fiendens läger, men när de kom dit fanns det ingen där. Herren hade nämligen låtit araméerna höra dånet av vagnar och galopperande hästar, som om en stor armé närmade sig. ”Kungen i Israel har lejt hettiterna och egypterna för att anfalla oss”, ropade de. De hade flytt i skymningen och lämnat sina tält, hästar, åsnor och lägret efter sig, precis som det stod, och flytt för livet. När de fyra spetälska männen kom till utkanten av lägret, gick de in i ett av tälten och åt och drack. De bar också ut silver och guld och kläder som de gömde. Sedan gick de till ett annat tält, tog vad som fanns där och gick och gömde det. Men till slut sa de till varandra: ”Det här är inte rätt. Här sitter vi inne med goda nyheter och låter ingen veta det! Även om vi så bara väntar till i morgon med att berätta dem, kan vi bli straffade. Det är bäst att vi går till kungens palats och talar om vad som har hänt.” De återvände till stadsporten och berättade för vakterna vad som hade hänt, att de hade kommit ut till araméernas läger och att de varken sett eller hört en levande varelse där. Hästarna och åsnorna hade stått bundna, och tälten hade stått kvar där som förut. Då ropade vakten genast ut nyheten som fördes till dem inne i palatset, och kungen steg hastigt upp och sa till sina officerare: ”Jag förstår nog vad araméerna gjort mot oss. De vet att vi svälter, och nu har de lämnat lägret och gömmer sig någonstans i närheten för att vi ska låta oss luras ut dit. Sedan tänker de anfalla från staden, tillfångata oss och inta staden.” En av hans officerare sa: ”Låt några män ta fem av de hästar vi har kvar i staden. Blir de kvar här går det med dem som med alla de israeliter som redan förgåtts. Låt oss alltså skicka några för att se efter!” Man fick fram två vagnar med hästar, och kungen sände iväg dem för att undersöka vart den arameiska armén hade tagit vägen. De följde efter dem ända till Jordan och fann kläder och andra tillhörigheter som araméerna kastat ifrån sig under hela flykten. Där vände de utsända tillbaka till kungen och berättade för honom vad de sett. Då rusade folket ut ur staden och plundrade lägret, och det slog alltså in att 8 kilo mjöl och 16 kilo korn den dagen såldes för 1 sikel silver, precis som HERREN hade sagt. Kungen satte sin adjutant som han brukade stödja sig på till uppsikt över stadsporten, men han blev nertrampad och dödad av det utrusande folket. Det var detta gudsmannen hade förutsagt, när kungen kom till honom. Då hade gudsmannen talat om för kungen att 8 kilo mjöl och 16 kilo korn skulle säljas för 1 sikel silver följande dag vid stadsporten i Samaria. Kungens adjutant hade svarat gudsmannen: ”Det kan inte hända ens om HERREN öppnar himlens fönster!” ”Du ska få se det med egna ögon, men du kommer inte att få möjlighet att äta av det!” hade profeten svarat honom. Och så blev det. Han trampades till döds i stadsporten av folket. Elisha hade sagt till kvinnan, vars son han hade uppväckt från de döda: ”Ta din familj och flytta till ett annat land, för HERREN ska låta en hungersnöd drabba landet, och den kommer att vara i sju år.” Kvinnan lydde gudsmannens uppmaning och bosatte sig med sin familj i filistéernas land under sju år. När de sju åren hade gått, återvände hon till Israel, där hon sökte upp kungen för att få tillbaka sitt hus och sin mark. Just som hon kom in, höll kungen på att tala med Gechasi, gudsmannens tjänare. ”Berätta för mig om de under Elisha har gjort”, bad kungen honom. Gechasi berättade då för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, och just i det ögonblicket kom kvinnan in, vars son Elisha hade väckt till liv. Hon kom för att be kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. ”Min herre och kung”, sa Gechasi. ”Här är ju kvinnan och pojken, som Elisha förde tillbaka till livet!” Då frågade kungen ut henne, och hon berättade allt för honom. Sedan gav kungen en av sina tjänstemän i uppdrag att se till att hon fick tillbaka allt det hon hade ägt och dessutom ersättning för den inkomst hon förlorat under hela den tid hon varit borta från landet. Elisha begav sig till Damaskus i Aram, där kung Ben-Hadad låg sjuk. När han fick veta att gudsmannen var där, sa han till Hasael: ”Ta med dig en gåva och gå till gudsmannen och fråga HERREN genom honom om jag kommer att bli frisk igen!” Hasael gick då för att träffa Elisha och tog med sig det bästa Damaskus hade att erbjuda, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. ”Din son Ben-Hadad, kungen i Aram, har sänt mig hit för att fråga om han kommer att bli frisk”, sa han till Elisha. ”Säg till honom att han ska bli frisk ”, svarade Elisha. ”Men HERREN har visat mig att han ändå snart kommer att dö.” Elisha stirrade så länge på Hasael att denne blev besvärad, och sedan började gudsmannen gråta. ”Varför gråter du, min herre?” frågade Hasael. ”Därför att jag vet vilka fruktansvärda saker du kommer att göra mot israeliterna”, svarade Elisha. ”Du kommer att bränna ner deras fästningar, döda de unga männen med svärd, krossa de små barnen mot marken och skära upp magen på havande kvinnor.” ”Hur skulle jag, din tjänare, som bara är en hund, kunna göra något sådant?” sa Hasael. ”HERREN har uppenbarat för mig att du kommer att bli kung över Aram”, svarade Elisha. När Hasael gick från Elisha och återvände till sin herre, frågade kungen: ”Vad sa han till dig?” ”Han talade om för mig att du skulle bli frisk”, svarade Hasael. Men följande dag tog Hasael en filt, doppade den i vatten och höll den över kungens ansikte tills han dog. Sedan blev Hasael kung. Under Jorams, Achavs sons, femte regeringsår i Israel, medan Joshafat var kung i Juda, blev Joram, Joshafats son, kung i Juda. Han var trettiotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i åtta år i Jerusalem. Men han följde kungarna i Israel i spåren, som Achavs familj hade gjort. Han gifte sig med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Men eftersom HERREN hade lovat sin tjänare David att han alltid skulle låta en lampa brinna för honom och hans ättlingar, utplånade han inte Juda. Under Jorams regering gjorde Edom uppror mot Juda och tog sig en egen kung. Joram drog till Sair med alla sina vagnar. På natten bröt han upp och slog edoméerna som hade omringat honom och hans vagnsbefälhavare, men folket flydde hem. Sedan Edom gjorde uppror har det inte mer stått under Judas makt. Livna gjorde också uppror vid samma tid. Kung Jorams historia i övrigt och vad han gjorde finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Joram dog och gick till vila hos sina förfäder. Han blev begraven bland dem i Davids stad. Achasja, Jorams son, blev kung efter honom. Under det tolfte året av Israels kung Jorams, Achavs sons regering, började Achasja, Jorams son, regera i Juda. Achasja var tjugotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var sondotter till Israels kung Omri. Han vandrade på samma vägar som Achavs familj och gjorde det som var ont i HERRENS ögon, så som Achavs familj hade gjort, och han var ingift i Achavs släkt. Achasja och kung Joram i Israel, Achavs son, gick till krig mot den arameiske kungen Hasael vid Ramot i Gilead. Joram blev sårad av araméerna och vände tillbaka till Jisreel för att få sina sår läkta som tillfogats honom vid Rama i striden mot Arams kung Hasael. Medan han låg sjuk i Jisreel, kom kung Achasja av Juda, Jorams son, på besök till honom. Under tiden hade profeten Elisha kallat till sig en i profetskaran. ”Fäst upp dina kläder, ta med dig denna oljeflaska och gå till Ramot i Gilead”, sa han till honom. ”När du kommer dit, sök efter Jehu, som är son till Nimshis son Joshafat. Gå till honom, där han är bland de andra, och för in honom i det innersta rummet. Ta sedan flaskan och häll oljan över hans huvud och säg till honom: ’Så säger HERREN: ”Jag har smort dig till kung över Israel.” ’ Öppna sedan dörren och spring därifrån för allt vad du kan!” Den unge mannen, profeten, gick till Ramot i Gilead. När han kom dit fick han se arméofficerarna sitta där tillsammans. ”Jag kommer med ett meddelande till dig, general”, sa han. ”Till vem av oss?” frågade Jehu. ”Till dig”, svarade den unge profeten. Jehu gick upp och gick med in i huset. Där hällde profeten oljan över hans huvud och sa: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Jag smörjer dig till kung över HERRENS folk, Israel. Du ska utrota din herre Achavs familj. Du ska hämnas mina tjänare profeters död och alla andra HERRENS tjänares som dödades av Isebel. Hela Achavs familj måste utplånas. Jag ska utrota varje man, slav såväl som fri, av hans släkt i Israel. Jag ska låta det gå med Achavs familj som det gick med Nevats son Jerobeams och Achias son Bashas familjer. Hundarna ska äta upp Isebel vid Jisreel, och ingen kommer att begrava henne.’ ” Sedan öppnade han dörren och sprang sin väg. Jehu gick tillbaka till sin herres officerare och en av dem frågade: ”Vad ville den där galningen? Är allt som det ska vara?” ”Ni vet mycket väl vad en sådan där pratar”, svarade Jehu. ”Nej, det där är inte sant. Tala om för oss vad han sa!” sa de. Då avslöjade han för dem vad den unge mannen hade sagt: ”Så säger HERREN: ’Jag smörjer dig till kung över Israel.’ ” De tog omedelbart av sig sina mantlar och bredde ut dem över trappan där Jehu stod, blåste i horn och ropade: ”Jehu är kung!” Så gjorde alltså Jehu, son till Joshafat och sonson till Nimshi, en sammansvärjning mot kung Joram. Joram hade själv varit med armén vid Ramot i Gilead för att försvara Israel mot Hasael, den arameiske kungen, men han hade vänt tillbaka till Jisreel för att återhämta sig från såren som araméerna hade tillfogat honom i striden mot Arams kung Hasael. Jehu sa: ”Om ni så vill, låt inte någon fly till Jisreel för att berätta vad som har hänt!” Jehu steg sedan upp i en vagn och for själv till Jisreel där Joram låg. Kung Achasja i Juda hade också kommit dit för att få träffa Joram. När vakten i Jisreels torn såg Jehu och hans sällskap närma sig, ropade han: ”Jag ser en trupp i antågande!” ”Skicka ut en ryttare och ta reda på om allt är väl”, befallde Joram. En soldat red omedelbart iväg för att möta truppen. ”Kungen vill veta om allt är väl”, sa han. ”Vad har du med det att göra?” svarade Jehu. ”Följ efter mig bara!” Vakten meddelade att sändebudet hade mött dem men inte vänt tillbaka. Kungen skickade då ut ytterligare en ryttare. Han red fram och frågade i kungens namn om allt var väl. ”Vad har du med det att göra?” sa Jehu. ”Följ efter mig bara!” ”Han har nått fram till dem men kommer inte heller tillbaka!” ropade vakten. ”Det måste vara Jehu, Nimshis son, för han kör som en galning.” ”Skynda er att göra i ordning min vagn!” befallde då Joram. Man gjorde då i ordning en vagn. Sedan for Joram, Israels kung, och Achasja, Juda kung, iväg för att möta Jehu. De möttes på den åker som hade tillhört jisreeliten Navot. När Joram såg Jehu, frågade han: ”Är allt väl, Jehu?” ”Hur skulle det kunna vara det, så länge alla din mor Isebels avgudar och trolldomskonster finns kvar?” svarade Jehu. Då vände kung Joram med sin vagn och flydde. ”Förräderi, Achasja!” ropade han. Jehu tog sin båge och sköt iväg en pil som träffade Joram mellan skuldrorna. Pilen gick rakt in i hjärtat, och han sjönk död ner i sin vagn. Jehu sa till sin adjutant Bidkar: ”Kasta ut honom på jisreeliten Navots åker. Kom ihåg hur du och jag en gång red här tillsammans med hans far Achav och hur HERREN uttalade följande profetia om honom: ’Så sant som jag igår såg Navots och hans söners blod spillas, ska jag nu betala igen’, säger HERREN. Ta nu honom och kasta ut honom här på åkern, precis som HERREN sa!” När kung Achasja av Juda såg detta, flydde han utmed vägen mot Bet Haggan. Jehu jagade efter honom och ropade: ”Skjut honom också!” Då sköt de och sårade honom i hans vagn där vägen stiger till Gurhöjden, nära Jivleam, men han lyckades ändå fortsätta ända fram till Megiddo innan han dog. Hans tjänare förde honom i vagnen till Jerusalem, där de begravde honom bland hans förfäder i Davids stad. Achasjas regering över Juda hade börjat i det elfte året av kung Jorams, Achavs sons, regering. När Isebel fick höra att Jehu hade kommit till Jisreel, sminkade hon ögonen, satte upp håret och slog sig ner vid ett fönster. När Jehu kom i porten, ropade hon åt honom: ”Är allt väl, Simri, du som mördade din herre?” Då såg Jehu upp mot fönstret och ropade: ”Vem är på min sida?” Då tittade ett par tre hovmän ut genom fönstret. ”Kasta ner henne!” ropade Jehu. Då kastade de ner henne, och hennes blod stänkte upp mot muren och på hästarna som trampade ner henne. Sedan gick Jehu in i palatset för att äta. Efter måltiden sa han: ”Någon får väl gå och begrava den där förbannade kvinnan. Hon var ju ändå dotter till en kung.” Men när de kom för att begrava henne, fann de bara hennes skalle, fötter och händer. När de kom tillbaka och berättade det för Jehu, sa han: ”Det är precis vad HERREN sa. Han talade om för sin tjänare Elia från Tishbe att hundar skulle äta upp hennes kött på Jisreels mark, och att hennes kropp skulle spridas som gödsel över Jisreels mark, så att ingen skulle kunna säga: Detta var Isebel.” Achav hade sjuttio söner i Samaria. Jehu skickade brev till Samaria, till de styrande i Jisreel, till de äldste och till förmyndarna för Achavs söner. Han skrev: ”När ni mottagit detta brev, ni som har er herres söner hos er samt hästar och vagnar, en befäst stad och vapen, ska ni välja den lämpligaste av Achavs söner till er kung och sedan bereda er på att kämpa för er herres ätt.” Men de blev alldeles förskräckta och sa till varandra: ”När inte ens två kungar kan klara av honom, hur ska då vi kunna göra det?” Den man som förestod palatset, stadens borgmästare, de äldste och förmyndarna för Achavs söner skickade därför detta svar till Jehu: ”Vi är dina tjänare och vill underordna oss dig. Vi vill inte ha någon annan kung. Gör vad du tycker är bäst!” Jehu svarade dem i ett brev: ”Om ni är på min sida och tänker lyda mig, ska ni vid den här tiden i morgon komma med er herres söners huvuden hit till mig i Jisreel!” Kung Achavs sjuttio söner bodde i de ledande männens hem, som hade ansvaret för deras uppfostran. När brevet kom, halshöggs alla sjuttio. Deras huvuden stoppades i korgar och sändes till Jehu i Jisreel. När ett sändebud meddelade Jehu att kungasönernas huvuden hade kommit, gav han befallning om att de skulle läggas i två högar vid stadsporten och ligga kvar där till följande morgon. På morgonen gick han ut, ställde sig där och talade till folket som var samlat där: ”Ni är utan skuld till det här. Jag konspirerade mot min herre och dödade honom, men vem har dödat alla dessa? Ni ska veta att varje ord besannas som HERREN har talat om Achavs släkt. Han har utfört vad han förutsagt genom sin tjänare Elia.” Sedan dödade Jehu också de övriga medlemmarna av Achavs familj som fanns kvar i Jisreel, alla av betydelse som varit i hans tjänst, nära vänner och präster. Ingen av dem kom undan. Sedan reste Jehu mot Samaria, och på vägen, i Bet-Eked Haroim, mötte han släktingar till kung Achasja i Juda. ”Vilka är ni?” frågade han dem. ”Vi är släkt med kung Achasja. Vi har kommit för att hälsa på kung Achavs söner och kungamodern”, svarade de. ”Grip dem levande!” befallde Jehu sina män. Då grep de dem levande. Sedan ledde han ut dem till brunnen i Bet-Eked och dödade dem alla. Det var sammanlagt fyrtiotvå män. Han lät ingen av dem komma undan. När han begav sig därifrån, träffade han Rekavs son Jonadav som var på väg för att möta honom. Efter att de hade hälsat på varandra, frågade Jehu honom: ”Är du med mig som jag är med dig?” ”Ja, det är jag”, svarade Jonadav. ”Räck mig då din hand”, sa Jehu och hjälpte honom upp i vagnen. ”Följ med mig och se hur nitiskt jag kämpar för HERREN”, sa Jehu. Jonadav for med honom i vagnen, och när han kom fram till Samaria dödade Jehu alla Achavs släktingar som fanns kvar där och utrotade hans ätt, precis som HERREN hade förutsagt genom Elia. Sedan sammankallade Jehu folket och talade till dem. ”Achav tillbad Baal lite, men Jehu tänker tillbe honom mycket”, sa han. ”Kalla hit alla Baals präster och profeter och alla som tillber honom! Ingen får utebli, för jag ska ha en stor offerfest till Baals ära. Den som inte kommer ska dö!” Men Jehu agerade med list för att utrota alla baalsdyrkare. Han befallde: ”Lys ut en helig högtidssamling till Baals ära!” Då utlyste man en sådan. Jehu skickade bud över hela Israel, och alla baalsdyrkarna kom; inte en enda uteblev. De gick in i Baals tempel, som fylldes från den ena ändan till den andra. Och han gav order till den som förestod klädkammaren: ”Ta fram kläder åt alla Baals tjänare.” Då bar han fram kläder åt dem. Sedan gick Jehu och Jonadav, Rekavs son, in i baalstemplet. ”Se till att det bara finns sådana som tillber Baal här inne och inte någon som tillber HERREN!” sa han till baalsdyrkarna. När de gick in för att offra slaktoffren och brännoffren, hade Jehu ställt åttio av sina män utanför och sagt: ”Den av er som låter någon av dessa som jag nu överlämnar åt er komma undan, får betala med sitt eget liv.” Så snart man hade avslutat brännoffret, gav Jehu en order till livvakterna och officerarna: ”Gå in och hugg ner dem alla! Låt inte en enda slippa undan!” Då högg de ner dem allesammans med svärd och kastade ut kropparna. Sedan gick de in i det innersta av baalstemplet, tog ut stoden ur baalstemplet och brände upp den. De rev ner baalsstoden och baalstemplet och gjorde om platsen till avträde, vilket den är än idag. På detta sätt utplånade Jehu Baal i Israel. Men han vände sig inte från Jerobeams, Nevats sons, synd som han förlett Israel till att begå, nämligen guldkalvarna i Betel och Dan. Senare sa HERREN till Jehu: ”Eftersom du gjort det som var rätt i mina ögon, följt min vilja och gjort med Achav och hans släkt som jag hade tänkt, ska jag låta dina ättlingar, intill fjärde generationen, sitta på Israels tron.” Men Jehu brydde sig inte om att följa HERRENS, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta, för han vände sig inte från Jerobeams synd som han hade förlett Israel till att begå. Vid den tiden lät HERREN Israel bli allt mindre till ytan. Hasael besegrade israeliterna och intog deras områden öster om floden Jordan i Gilead, Gads, Rubens och Manasses områden, från floden Aroer i Arnon-dalen genom Gilead och till Bashan. Allt annat som Jehu gjorde och uträttade finns nedtecknat i Israels kungars krönika. När Jehu dött blev han begraven i Samaria, och hans son Joachas blev hans efterträdare. Allt som allt regerade Jehu i tjugoåtta år över Israel i Samaria. När Atalja, Achasjas mor, såg att hennes son var död, bestämde hon sig för att förgöra hela kungahuset. Men Josheva, kung Jorams dotter och Achasjas syster, lyckades gömma undan Achasjas son Joash, just när kungasönerna skulle dödas. Hon gömde honom och hans sköterska för Atalja i ett sovrum, så att han inte dödades. Joash hölls gömd av henne i HERRENS hus i sex år, medan Atalja regerade i landet. Under sjunde året skickade Jojada bud efter officerarna, karierna och livgardet och förde dem till HERRENS hus. Han slöt ett förbund med dem och tog en ed av dem i HERRENS hus. Sedan visade han dem kungens son. Han gav dem följande instruktioner: ”Så här ska ni göra: En tredjedel av er som går i tjänst på sabbaten har som uppgift att bevaka kungapalatset, en tredjedel att bevaka Surporten och en tredjedel porten bakom vakten. Ni ska hålla vakt vid huset i tur och ordning. De övriga två kompanierna, som i vanliga fall går av vakten på sabbaten, ska bevaka HERRENS hus åt kungen. Ni ska ställa upp er runt kungen med vapen i hand. Den som försöker bryta sig igenom leden ska dödas. Ni ska stanna hos kungen vart han än går.” Officerarna gjorde som de blivit beordrade av prästen Jojada. Var och en tog sina män, både dem som gick på och dem som gick av sitt pass på sabbaten, och kom så till prästen Jojada. Sedan gav prästen Jojada officerarna de spjut och koger som hade tillhört kung David och fanns i HERRENS hus. Vakterna ställde sig på sina poster, var och en med vapen i sin hand, runt omkring kungen, från templets södra sida till dess norra, framför altaret och tempelhuset. Sedan förde Jojada ut kungasonen, satte en krona på hans huvud, gav honom förbundsförordningarna och utropade honom till kung. De smorde honom, applåderade och ropade: ”Länge leve kungen!” När Atalja hörde folkets jubel, gick hon till dem som var i HERRENS hus. Där fick hon se kungen stå bredvid en pelare, så som seden var, och bredvid honom officerarna och trumpetarna. Allt folket jublade och lät trumpeterna ljuda. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Förräderi! Förräderi!” Prästen Jojada gav order till officerarna, som hade befälet över trupperna, och befallde: ”För ut henne bortom gången och om någon följer henne, ska han huggas ner med svärd.” Prästen hade nämligen sagt: ”Ni får inte döda henne i HERRENS hus.” Då grep de henne och ledde ut henne till Hästporten i kungapalatset och dödade henne där. Jojada slöt sedan ett förbund mellan HERREN och kungen och folket, att de skulle vara HERRENS folk. Ett förbund mellan kungen och folket ingicks också. Hela folket begav sig sedan till Baals tempel, rev ner det och bröt sönder altarna och gudabilderna och dödade Mattan, Baals präst, framför altarna. Prästen Jojada placerade sedan vakter vid HERRENS hus. Sedan tog han med sig officerarna, karierna, livgardet och allt folket och ledde kungen från HERRENS hus, förbi vakthuset och in i palatset, och kungen satte sig på sin tron. Allt folket i landet gladde sig, och det blev lugnt i staden, när Atalja dödats med svärd i kungapalatset. Joash var sju år gammal när han blev kung i Juda. I Jehus sjunde regeringsår blev Joash kung, och han regerade i fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sivja och var från Beer Sheva. Joash gjorde under hela sitt liv det som var rätt i HERRENS ögon, så länge prästen Jojada vägledde honom. Men offerhöjderna blev kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. Joash sa till prästerna: ”Ta alla pengar som bärs fram till HERRENS hus, vare sig det är heliga gåvor, skatten från folkräkningen, från alla personliga löften eller frivilliga gåvor till HERRENS hus.” Alla dessa offergåvor ska prästerna ta emot och använda till att rusta upp det som behövs i templet. Men tjugotre år efter Joash tillträde som regent, hade prästerna ännu inte gjort några reparationer. Joash kallade då till sig Jojada och de andra prästerna. ”Varför har ni inte gjort några reparationer i templet?” frågade han dem. ”Nu får ni inte längre använda något av templets inkomster för era egna behov, utan från och med nu ska ni ge allt till dem som reparerar templet!” Prästerna samtyckte och lovade att inte samla in pengar för egna behov, och att de inte själva skulle befatta sig med reparationsarbetet. Prästen Jojada tog då en kista, borrade ett hål i locket på den och ställde den på högra sidan av altaret vid tempelingången, och prästerna som var tröskelvakter stoppade i den folkets alla gåvor som fördes till HERRENS hus. När man såg att det var mycket silver i kistan räknade kungens sekreterare och översteprästen pengarna som kommit till HERRENS hus och lade dem i säckar. När summan bestämts, gavs pengarna till uppsyningsmännen vid HERRENS hus, som sedan betalade snickare, byggnadsarbetare, murare och stenhuggare, och de bekostade inköpen av timmer och sten och allt annat material som behövdes för att reparera HERRENS hus. Silver som kommit till HERRENS hus användes aldrig för att köpa silverfat, ljussaxar, skålar, trumpeter eller andra guldföremål till HERRENS hus. Det gavs till arbetarna som rustade upp HERRENS hus. Uppsyningsmännen behövde inte redovisa för de pengar de betalade ut till arbetarna, för de var betrodda. Men det som gavs som skuld- och syndoffer fördes inte in i HERRENS hus, utan det fick prästerna behålla för eget bruk. Vid den här tiden började kung Hasael i Aram krig mot Gat och intog det, och sedan vände han sig mot Jerusalem. Kung Joash av Juda tog då alla heliga föremål som hans förfäder, kungarna av Juda, Joshafat, Joram och Achasja, hade helgat, samt allt det som han själv hade helgat och allt guld som fanns i skattkamrarna i HERRENS hus och i kungapalatset. Han skickade allt detta till araméerkungen Hasael, som då drog sig tillbaka från Jerusalem. Joashs historia i övrigt, allt han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Men hans officerare sammansvor sig mot honom och mördade honom i en byggnad i Millo, som ligger på vägen ner till Silla. Det var Josakar, Shimats son, och Josavad, Shomers son, som mördade honom. Han dog och begravdes bland sina förfäder i Davids stad, och hans son Amasja blev kung efter honom. I Joashs, Achasjas sons, tjugotredje regeringsår över Juda blev Jehus son Joachas kung över Israel i Samaria och regerade sedan i sjutton år. Men Joachas gjorde det som var ont i HERRENS ögon och begick Jerobeams, Nevats sons, synder, som han hade förlett Israel till att begå och vände sig inte bort från dem. HERREN greps därför av vrede mot Israel, och han överlämnade dem åt kung Hasael i Aram och dennes son Ben-Hadad. Men Joachas vädjade till HERREN, och HERREN hörde honom när han såg hur kungen i Aram förtryckte Israel. HERREN sände en räddare, och Israel lyckades ta sig ur araméernas grepp och fick sedan leva i sina hem som förut. Men de vände sig inte bort från de synder som Jerobeams ätt hade förlett Israel till att begå utan fortsatte med dem. Också asherapålen fick stå kvar i Samaria. Slutligen reducerades Joachas armé till 50 ryttare, 10 vagnar och 10 000 fotsoldater. Kungen i Aram hade lyckats utplåna de övriga styrkorna och gjort dem lika damm på en tröskplats. Joachas historia i övrigt, allt han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Joachas dog och gick till vila hos sina förfäder. Han begravdes i Samaria, och hans son Joash blev kung efter honom. Under Juda kung Joashs trettiosjunde regeringsår blev Joash, Joachas son, kung i Israel och regerade i Samaria i sexton år. Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon och vände sig inte bort från Jerobeams, Nevats sons, synder, som han förlett Israel till att begå. Han fortsatte på samma sätt. Joashs historia i övrigt, vad han gjorde, och hans krig mot Amasja i Juda, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Joash dog och gick till vila hos sina förfäder. Jerobeam efterträdde honom. Han begravdes i Samaria bland Israels kungar. När Elisha låg sjuk i den sjukdom som sedan blev hans död, besökte Israels kung Joash honom och grät över honom: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!” sa han. ”Skaffa fram en båge och några pilar”, bad Elisha då honom. Han gjorde så. Elisha sa till Israels kung: ”Ta bågen i din hand!” När han tog den, lade Elisha sina händer på kungens. ”Öppna nu det östra fönstret!” sa Elisha, och Joash gjorde som han sa. ”Skjut nu!” befallde han och medan han sköt, tillade Elisha: ”Detta är HERRENS räddningspil mot Aram. Du ska nämligen slå araméerna vid Afek och utplåna dem.” Sedan sa han: ”Ta nu pilarna”, och när han tog dem, sa han till Israels kung: ”Slå dem mot golvet!” Kungen slog dem mot golvet tre gånger. Gudsmannen blev arg på honom och utbrast: ”Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, för då skulle du ha slagit Aram fullständigt. Nu kommer du bara att slå dem tre gånger.” Efter denna händelse dog Elisha och begravdes. På den tiden brukade rövarband från Moab tränga in i landet varje vår. En gång när några män höll på att begrava en man, fick de syn på ett rövarband. Då slängde de den döda kroppen i Elishas grav och gick därifrån. Så snart kroppen kom i beröring med Elishas ben, fick den döde mannen liv igen och reste sig upp. Kung Hasael av Aram hade förtryckt Israel under hela kung Joachas regering. Men HERREN var barmhärtig mot dem och hade medlidande med dem för det förbunds skull som han slutit med Abraham, Isak och Jakob. Han ville inte utplåna dem eller driva bort dem ur sin åsyn. Men så dog kung Hasael av Aram, och hans son Ben-Hadad blev kung efter honom. Och Joash, Joachas son, återerövrade de städer som hans far Joachas hade förlorat till Ben-Hadad i ett krig. Tre gånger slog Joash Ben-Hadad och tog så tillbaka de israelitiska städerna. Under det andra året av kung Joashs, Joachas sons, regering över Israel, började kung Amasja att regera i Juda. Amasja var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, även om han inte var som sin förfader David, men han gjorde i allt som sin far Joash. Ändå lät han inte riva ner offerplatserna, utan folket fortsatte att offra och tända rökelse där. När hans kungamakt var säkrad, avrättade han de män som mördat hans far kungen. Men han dödade inte deras barn, utan handlade i enlighet med HERRENS befallning i Moses lagbok: ”Föräldrarna får inte dödas för sina barns synder, och barn ska inte dödas för synder som deras föräldrar har begått. Var och en ska dö för sitt eget brott.” Amasja slog en gång 10 000 edoméer i Saltdalen. Han intog också Sela och gav det namnet Jokteel, som det kallas än i dag. Vid ett annat tillfälle skickade han sändebud till Israels kung Joash, Joachas son och Jehus sonson, och utmanade honom: ”Kom, låt oss mötas öga mot öga!” Israels kung Joash skickade detta svar till Juda kung Amasja: ”En törnbuske på Libanon sände bud till en ceder på Libanon: ’Ge din dotter till hustru åt min son!’ Men ett vilddjur på Libanon kom och trampade ner busken. Du har erövrat Edom, du är högmodig. Var nöjd med den ära du vunnit och stanna hemma. Varför söka efter olycka och riskera att du går under och Juda med dig?” Men Amasja ville inte lyssna. Då attackerade Israels kung Joash, och han och Juda kung Amasja möttes öga mot öga vid Bet Shemesh i Juda. Juda blev besegrat av Israel, och var och en flydde hem till sig. Israels kung Joash tog Juda kung Amasja, son till Joash, son till Achasja, till fånga vid Bet Shemesh och marscherade sedan till Jerusalem. Där rev han ner tvåhundra meter av stadsmuren från Efraimsporten till Hörnporten. Kung Joash lade beslag på allt guld och silver i HERRENS hus liksom alla skatter från kungapalatset. Han tog också gisslan och återvände sedan till Samaria. Joashs historia i övrigt, vad han gjorde, och hans krig med kung Amasja i Juda, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. När Joash dog och gick till vila hos sina förfäder begravdes han i Samaria bland de andra kungarna i Israel, och hans son Jerobeam blev kung efter honom. Men Juda kung Amasja, Joashs son, överlevde kung Joash av Israel, Joachas son, med femton år. Amasjas historia i övrigt är nedtecknad i Juda kungars krönika. Det anstiftades en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, och han flydde till Lakish, men de skickade dit män efter honom och dödade honom. De hämtade honom sedan med häst tillbaka till Jerusalem och begravde honom bland hans förfäder i Davids stad. Allt folket tog Asarja, då sexton år gammal, och gjorde honom till kung efter hans far Amasja. Efter sin fars död, byggde han upp Elat och återlämnade det till Juda. Under Amasjas, Joashs sons, femtonde regeringsår i Juda, blev Jerobeam, Joashs son, kung i Israel. Jerobeam regerade i Samaria i fyrtioett år. Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon och vände sig inte bort från Jerobeams, Nevats sons, synder som han hade förlett Israel till att begå. Jerobeam vann tillbaka de områden som Israel förlorat mellan Levo-Hamat och Döda havet, precis som HERREN, Israels Gud, hade förutsagt genom Jona, Amittajs son, profeten från Gat Hachefer. HERREN såg att Israel var i mycket svår nöd, slavar såväl som fria, och att inte någon kom till deras undsättning. Han hade inte heller sagt att han skulle utplåna Israels namn från jorden, och därför räddade han dem genom Jerobeam, Joashs son. Jerobeams historia i övrigt, allt han gjorde och lyckades med, alla hans krig och hur han återtog Damaskus och Hamat, som tidigare tillhört Juda, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. När Jerobeam dött och gått till vila hos sina förfäder, kungarna i Israel, blev hans son Sakarja kung efter honom. I Jerobeams tjugosjunde regeringsår i Israel blev Asarja, Amasjas son, kung i Juda. Han var sexton år när han blev kung, och han regerade i femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. Asarja gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans far Amasja hade gjort. Men han förstörde inte offerplatserna, utan folket fortsatte att frambära offer och tända rökelse där. HERREN lät honom drabbas av spetälska, och han förblev spetälsk ända till sin död. Han bodde i ett hus för sig själv. Hans son Jotam styrde då över kungapalatset och folket i landet. Asarjas historia i övrigt, allt han gjorde, finns nertecknat i Juda kungars krönika. Asarja dog och begravdes bland sina förfäder i Davids stad. Hans son Jotam blev kung efter honom. I det trettioåttonde året av Asarjas regering i Juda blev Sakarja, Jerobeams son, kung över Israel i Samaria. Han regerade i sex månader. Men Sakarja gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som sina förfäder. Han vände sig inte bort från Jerobeams, Nevats sons, synder som denne förlett Israel till att begå. Shallum, Javeshs son, ledde en sammansvärjning mot honom, mördade honom inför folket och tog makten. Sakarjas historia i övrigt finns nedtecknad i Israels kungars krönika. Det HERREN hade sagt till Jehu slog alltså in, nämligen att hans ättlingar intill fjärde generation skulle sitta på Israels tron. Shallum, Javeshs son, blev kung under Juda kung Ussias trettionionde regeringsår. Shallum regerade i Samaria en månad. Sedan kom Menachem, Gadis son från Tirsa, upp till Samaria. Där slog han ihjäl Shallum, Javesh son, och blev själv kung i stället. Shallums historia i övrigt och hans sammansvärjning finns nedtecknad i Israels kungars krönika. Med Tirsa som utgångspunkt förstörde sedan Menachem Tifsach och den kringliggande bygden, därför att dess invånare vägrat att öppna stadsporten. Han ödelade staden och skar upp magen på alla gravida kvinnor. I Asarjas trettionionde regeringsår i Juda blev Menachem, Gadis son, kung i Israel. Han regerade i Samaria i tio år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Han vände sig inte bort från Jerobeams, Nevats sons, synder som han hade förlett Israel till att begå. Kung Pul från Assyrien invaderade landet, men Menachem erbjöd honom 35 ton silver för att han skulle stödja honom och befästa hans kungamakt. Menachem utkrävde silvret av israeliterna. Alla de rika männen i Israel fick betala en särskild skatt på 600 gram silver. Den assyriske kungen återvände då hem igen. Menachems historia i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Efter att han dött och gått till vila hos sina förfäder blev hans son Pekachja kung. I Asarjas femtionde regeringsår i Juda blev Pekachja, Menachems son, kung över Israel i Samaria. Han regerade i två år. Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, och han vände sig inte bort från Nevats sons Jerobeams synder som han förlett Israel till att begå. Pekach, son till Remalja och en av befälhavarna, ledde en sammansvärjning mot honom tillsammans med 50 män från Gilead. Tillsammans med Argov och Arje mördade han honom i kungapalatsets fästning i Samaria. Pekach dödade Pekachja och utropade sig själv till kung. Pekachjas historia i övrigt, allt han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. I Asarjas femtioandra regeringsår i Juda blev Pekach, Remaljas son, kung över Israel i Samaria. Han regerade i tjugo år. Pekach gjorde också det som var ont i HERRENS ögon, och han vände sig inte bort från Nevats sons Jerobeams synder som han förlett Israel till att begå. Det var under Pekachs regering som kung Tiglat Pileser av Assyrien ledde ett anfall mot Israel. Han intog städerna Ijon, Avel Bet-Maaka, Janoach, Kedesh, Hasor, Gilead och hela Galileen och Naftalis land och förde bort folket som fångar till Assyrien. Senare ledde Elas son Hosea en sammansvärjning mot Pekach, Remaljas son, mördade honom och blev själv kung i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår. Pekachs historia i övrigt, allt han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. I Pekachs, Remaljas sons, andra regeringsår i Israel blev Jotam, Ussias son, kung i Juda. Han var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha och var dotter till Sadok. Jotam gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans far Ussia hade gjort. Men offerplatserna blev inte avskaffade, utan folket fortsatte att offra och tända rökelse där. Jotam byggde Övre porten i HERRENS hus. Jotams historia i övrigt, allt han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Vid den tiden lät HERREN kung Resin i Aram och Pekach, Remaljas son, börja anfalla Juda. Jotam dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Achas blev kung efter honom. I Pekachs, Remaljas son, sjuttonde regeringsår blev Achas, Jotams son, kung i Juda. Han var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i HERRENS, sin Guds, ögon, som hans förfader David hade gjort. Han följde Israels kungars exempel. Han offrade till och med sin egen son i eld i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för israeliternas skull. Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd. Kung Resin i Aram och kung Pekach i Israel, Remaljas son, gick till anfall mot Jerusalem och belägrade Achas, men de lyckades inte besegra honom. Ungefär samtidigt återtog kung Resin Elat åt Aram. Han drev ut alla från Juda ur staden, och edoméerna bosatte sig där i stället. De har bott där sedan dess. Achas skickade sändebud till kung Tiglat Pileser i Assyrien med ett budskap: ”Jag är din tjänare och din son. Kom och rädda mig ur den arameiske kungens och Israels kungs grepp. De har anfallit mig.” Achas tog silvret och guldet som fanns i HERRENS hus och i kungapalatsets skattkammare och sände det som gåva till kungen av Assyrien. Den assyriske kungen lyssnade till honom och anföll då Damaskus, intog den, och förde bort dess invånare till Kir och dödade kung Resin. Kung Achas for då till Damaskus för att träffa den assyriske kungen Tiglat Pileser. Han såg där ett altare, gjorde en skiss av det, som han sedan med en detaljerad beskrivning sände till prästen Uria. Prästen Uria byggde ett altare efter den beskrivning kung Achas sänt till honom från Damaskus. Det var färdigt innan kungen kom tillbaka från Damaskus. När kungen kom tillbaka från Damaskus och såg altaret, gick han fram och offrade på det. Han bar fram brännoffer, matoffer, och hällde dryckesoffer över altaret och stänkte sedan blodet från gemenskapsoffret över det. Sedan tog han bort kopparaltaret, som hade stått inför HERREN i templets främre del, och placerade det på norra sidan av det nya altaret. Kung Achas gav prästen Uria instruktioner: ”Offra på det stora altaret morgonens brännoffer och kvällens matoffer, kungens brännoffer och matoffer och folkets brännoffer, matoffer och dryckesoffer. Stänk blodet från brännoffren och slaktoffren på det altaret. Men kopparaltaret ska jag använda till för att söka vägledning.” Prästen Uria utförde allt kungen Achas hade befallt honom. Kungen tog bort sidoplåtarna från bäckenställen i templet och faten som stod på dem. Havet som stod på kopparoxarnas ryggar tog han ner och ställde på ett stenfundament. För den assyriske kungens skull tog han också bort den täckta sabbatspassage som han hade byggt mellan kungens yttre ingångsväg och HERRENS hus. Achas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom. I Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, Israels kung i Samarien. Han regerade i nio år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, men inte som sina företrädare. Kung Salmanassar av Assyrien drog ut i krig mot Hosea, som måste underordna sig den assyriske kungen och betala skatt till honom. Den assyriske kungen upptäckte att Hosea höll på att förråda honom genom att han sänt kurirer till kung So i Egypten. Han betalade inte heller längre den årliga skatten, och därför grep Salmanassar honom och satte honom i fängelse. Den assyriske kungen invaderade hela landet, tågade mot Samaria och belägrade staden under tre års tid. I kung Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort folket till Assyrien. De fick bosätta sig i Halach, utmed floden Havor i Gosan, och i Mediens städer. Detta hände därför att israeliterna syndat mot HERREN, sin Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, från faraos, den egyptiske kungens förtryck. De hade tillbett andra gudar och följt sedvänjorna hos de folk som HERREN hade fördrivit för dem, liksom de israeliska kungarnas seder och bruk. Israels folk hade också i tysthet gjort det som inte var rätt i HERRENS, deras Guds, ögon och de hade byggt offerplatser överallt där de bodde, i byar med vakttorn såväl som i städer. De hade rest stenstoder och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd, och de hade tänt rökelse på alla höjder, på samma sätt som alla de olika folk som HERREN hade drivit undan för dem. Israels folk hade alltså gjort mycket ont som hade orsakat HERRENS vrede. De tillbad avgudar, trots HERRENS uttryckliga förbud. HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: ”Vänd om från era onda vägar! Lyd mina bud och stadgar enligt den lag som jag gett era förfäder och sänt till er genom mina tjänare profeterna!” Men de ville inte lyssna. De var lika motspänstiga som sina förfäder och vägrade att tro på HERREN, sin Gud. De förkastade hans föreskrifter och det förbund han hade ingått med deras förfäder och de förordningar han gett dem, och de följde värdelösa avgudar och blev själva värdelösa. De gjorde som folken omkring, fast HERREN hade befallt dem att inte göra så. De övergav alla HERRENS, sin Guds, befallningar och gjorde sig två gjutna kalvar och en asherapåle. De böjde sig ner inför himlens hela härskara och tillbad Baal. De offrade sina söner och döttrar i eld, de bedrev spådom, använde sig av trolldom och sålde sig själva till det som var ont i HERRENS ögon och väckte så hans vrede. HERREN blev så vred på Israel att han utplånade dem ur sin åsyn, tills bara Judas stam fanns kvar. Men inte heller Juda lydde HERRENS, sin Guds, befallningar, utan följde samma seder och bruk som Israel. HERREN förkastade alltså hela Israels folk, och han förödmjukade dem och överlämnade dem åt plundrare, tills han hade stött ut dem från sig helt och hållet. När HERREN slet Israel ifrån Davids ätt, gjorde de Jerobeam, Nevats son, till kung. Han lockade Israel bort från HERRENS vägar och fick dem att begå en svår synd. Israeliterna höll sig kvar i alla Jerobeams synder och upphörde inte med dem förrän HERREN drev bort dem, precis som han hade varnat genom sina tjänare profeterna. Israeliterna fördes alltså bort från sitt land till Assyrien, där de är än i dag. Kungen av Assyrien hämtade folk från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. De övertog alltså Samarien och bosatte sig i dess städer. Till att börja med tillbad de inte HERREN, och därför sände han dit lejon som dödade en del av dem. Man rapporterade då till kungen i Assyrien: ”De folk du har utvisat och placerat i Samariens städer känner inte till hur landets Gud ska dyrkas, och därför har han sänt lejon bland dem som håller på att döda dem, därför att folk inte vet hur de ska dyrka honom.” Då befallde kungen i Assyrien att en av de landsflyktiga prästerna från Samarien skulle få återvända, bosätta sig där och lära invånarna hur landets Gud skulle dyrkas. En av prästerna, som förts bort till Samarien, återvände alltså till Betel och undervisade hur de skulle dyrka HERREN. Men varje folkgrupp tillverkade också sina egna gudar på var sin ort. De placerade dem i templen som samarierna hade ställt upp på sina offerplatser. De som kom från Babylon gjorde Suckot-Benot, de som kom från Kuta gjorde Nergal och folket från Hamat gjorde Ashima. De från Avva gjorde Nivchas och Tartak, och folket från Sefarvajim brände sina egna barn åt Sefarvajims gudar Adrammelek och Anammelek. De fruktade också HERREN, men utsåg bland sig själva präster som skulle tjänstgöra i templen på offerplatserna. Samtidigt som de fruktade HERREN, fortsatte de att tjäna sina egna gudar och följa sederna hos de folk som de kom ifrån. Än i dag håller de fast vid sina gamla seder i stället för att frukta HERREN och lyda de stadgar och bud, den lag HERREN gav till Jakobs ättlingar, den Jakob som HERREN gav namnet Israel. HERREN hade ju slutit ett förbund med dem och befallt: ”Ni ska inte dyrka några andra gudar, inte tillbe dem, tjäna dem eller offra till dem. Det är bara HERREN ni ska be till, honom, som förde er ut ur Egypten med stor makt och utsträckt arm. Honom ska ni dyrka, honom ska ni tillbe, och till honom ska ni offra. De föreskrifter och bud, den lag och befallning som han skrev åt er, ska ni alltid noggrant hålla och inte tillbe andra gudar. Glöm inte förbundet som jag slöt med er och dyrka inte andra gudar. Han ska rädda er från alla fiender. Be aldrig och offra aldrig till andra gudar. Ni ska endast dyrka HERREN, er Gud, för han kommer att rädda er från alla era fiender.” Men de lyssnade inte, utan fortsatte att hålla fast vid sina gamla seder och bruk. Dessa folk fruktade visserligen HERREN, men de tillbad också sina avgudar. Och än i dag fortsätter deras ättlingar att göra likadant som deras förfäder gjorde. I Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Achas son, kung i Juda. Han var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avi och var Sakarjas dotter. Hiskia gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans förfader David hade gjort. Han avskaffade offerplatserna, krossade stenstoderna och slog sönder asherapålen. Han krossade också kopparormen som Mose hade gjort, därför att man hade börjat tända rökelse åt den. Den kallades Nechushtan. Hiskia förtröstade på HERREN, Israels Gud. Ingen av kungarna i Juda, vare sig före eller efter honom, var som han, för Hiskia höll sig till HERREN i allt och vek aldrig från honom. Han följde de lagar HERREN hade gett Mose. HERREN var med honom och han lyckades med allt han företog sig. Han gjorde uppror mot den assyriske kungen och vägrade att underordna sig honom. Han slog också filistéerna och intog varje ort, från minsta by med vakttorn till befästa städer, ända bort till Gaza och området däromkring. Det var under Hiskias fjärde och kung Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel som kung Salmanassar i Assyrien anföll Samaria och belägrade det. Tre år senare, under Hiskias sjätte regeringsår och kung Hoseas nionde, intog de staden. Då föll Samaria, och den assyriske kungen deporterade Israel till Assyrien där de fick bosätta sig i staden Halach och utmed floden Havor i Gosan och i Mediens städer. Detta hände därför att de inte hade lyssnat till HERREN, sin Gud, och brutit förbundet med honom och allt som HERRENS tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade eller lydde. I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. Kung Hiskia av Juda sände då ett meddelande till den assyriske kungen i Lakish: ”Jag har handlat fel. Jag ska betala vad du begär, om du bara drar tillbaka dina trupper.” Kungen i Assyrien krävde 10 ton silver och 1 ton guld. Hiskia gav då allt silver som fanns i HERRENS hus och kungapalatsets skattkammare. Han bröt loss det guld som man hade klätt dörrarna och dörrposterna i HERRENS tempel med. Han gav allt detta till kungen av Assyrien. Men kungen i Assyrien skickade överbefälhavaren, sin förste minister, och en befälhavare tillsammans med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. De gick till Jerusalem och stannade vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet. De kallade på kungen, och Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia: Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker? Du pratar ju bara tomma ord om att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom. Men ni kanske säger till mig: ”Vi förlitar oss på HERREN, vår Gud.” Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde när han befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare i Jerusalem? Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! Skulle jag utan HERRENS vilja ha dragit upp till denna plats för att ödelägga den? Det var HERREN som sa till mig: Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ” Eljakim, Hilkias son, Shevna och Joach svarade den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte på hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.” Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?” Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien säger! Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er undan min makt. Låt inte Hiskia övertala er att lita på HERREN, när han säger: ”HERREN kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien.” ’ Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: ’Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar, olivolja och honung. Ni ska få leva och inte dö.’ Hör inte på Hiskia, för han lurar er när han säger att HERREN ska befria er! Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims, Henas och Avvas gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? Vilken av andra länders gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle HERREN då kunna rädda Jerusalem ur min makt?” Men folket stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom. Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreteraren Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt. När kung Hiskia fick höra detta, rev han också sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg. Sedan gick han till HERRENS hus. Han sände Eljakim, chefen för palatset, kungens sekreterare Shevna och de äldste bland prästerna, alla klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De sa till honom: ”Så säger Hiskia: ’Det här är en nödens, bestraffningens och skammens dag! Barnen ska födas, men det finns ingen kraft att föda. Men kanske HERREN, din Gud, hör allt den assyriske befälhavaren säger, han som hans herre, den assyriske kungen, har sänt för att håna den levande Guden. HERREN, din Gud, ska nog straffa honom för dessa ord som han hört. Be därför för den rest som finns kvar!’ ” När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, svarade han dem: ”Säg till er herre: ’Så säger HERREN: ”Var inte rädd för vad du har hört, hädelser av den assyriske kungens tjänare. Se, jag ska inge honom att lyssna till ett rykte, så att han återvänder till sitt eget land, och där ska jag låta honom bli dödad med svärd.” ’ ” Den assyriske befälhavaren vände tillbaka och fann den assyriske kungen i en strid mot Livna; han hade nämligen hört att denne hade lämnat Lakish. Sanherib nåddes av ett meddelande att Tirhaka, kungen av Kush, gått till anfall mot honom. Återigen skickade den assyriske kungen iväg sändebud med ett meddelande till kung Hiskia: ”Så här ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: ’Låt inte din Gud, som du förtröstar på, lura dig till att tro att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer.’ Du har ju hört vad de assyriska kungarna har gjort med alla länder, hur totalt de förintat dem. Skulle du då bli räddad? Blev de folk som mina förfäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef och Edens folk i Telassar, räddade av sina gudar? Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungarna av Sefarvajim, Hena och Iva?” När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han till HERRENS hus och bredde ut det inför HERREN och bad inför HERREN: ”HERRE, Israels Gud, du tronar över keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden! Du har gjort himmel och jord. Hör, HERRE, lyssna! Öppna dina ögon, HERRE, och se! Hör hur Sanherib hädar den levande Guden i sitt brev som han har skickat. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt dessa folk och deras länder och kastat deras gudar i elden. Men de var ju inga gudar utan människohänders verk av trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. HERRE, vår Gud, rädda oss nu ur hans makt, så att alla riken på jorden förstår att endast du är Gud!” Jesaja, Amos son, skickade då detta budskap till Hiskia: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Jag har hört din bön som du har bett angående Sanherib, Assyriens kung. Och det här är vad HERREN har talat mot honom: Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig, dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig. Vem har du hånat och smädat? Mot vem har du höjt rösten och kastat högmodiga blickar? Mot Israels Helige! Genom dina sändebud har du hädat Herren. Du sa: ”Med mina många vagnar har jag bestigit bergens höjder och Libanons utkanter, huggit ner dess högsta cedrar och dess bästa cypresser. Jag har tagit mig till dess mest avlägsna delar och finaste skogar. Jag grävde brunnar i främmande land och drack deras vatten, med mina fötter torkade jag ut alla floder i Egypten.” Har du inte hört att jag bestämde detta för länge sedan, planerade det i en fjärran tid? Nu har jag låtit det inträffa, och du fick ödelägga befästa städer. Deras invånare blev maktlösa, förskräckta och skamsna. De var som plantor på åkern, den spirande grönskan, som gräs på taken, som förbränns innan det växer upp. Men jag vet om du står eller sitter, går ut eller kommer in och hur du rasar mot mig. Därför att du rasar mot mig och ditt högmod har nått mina öron, ska jag sätta en krok i din näsa och ett betsel i din mun och leda dig tillbaka samma väg som du kom.’ Detta ska vara tecknet för dig, Hiskia: I år ska ni få äta självvuxen säd och nästa år det som växer därifrån. Men det tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda slå rot och bära frukt. För en rest ska komma från Jerusalem, de räddade från Sions berg. Härskarornas HERRES lidelse ska göra detta. Därför säger HERREN om kungen av Assyrien: ’Han ska inte komma in i denna stad, inte skjuta någon pil dit in, inte gå fram i skydd av någon sköld eller bygga någon vall mot den. Han ska vända tillbaka samma väg som han kom, och han ska inte komma in i denna stad, säger HERREN. Jag ska försvara och rädda denna stad för min och min tjänare Davids skull.’ ” Den natten gick HERRENS ängel ut och dödade 185 000 man i assyriernas läger, och på morgonen låg det döda kroppar överallt. Då bröt Sanherib, kungen av Assyrien, upp, vände tillbaka och stannade i Nineve. En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom. Vid denna tid blev Hiskia dödligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: ”Så säger HERREN: ’Se om ditt hus, för du kommer att dö; du överlever inte detta.’ ” Hiskia vände sig då mot väggen och bad till HERREN: ”HERRE, kom ihåg hur jag har levt inför dig troget och helhjärtat och gjort det som är gott i dina ögon!” Och han grät förtvivlat. Innan Jesaja hade lämnat den mellersta palatsgården, kom HERRENS ord till honom igen: ”Gå tillbaka till Hiskia, fursten över mitt folk, och säg: ’Så säger HERREN, din förfader Davids Gud: ”Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag ska göra dig frisk, och om tre dagar ska du gå till HERRENS hus. Jag ska förlänga ditt liv med femton år. Jag ska rädda dig och denna stad från den assyriske kungens makt. Jag ska försvara denna stad för min och för min tjänare Davids skull.” ’ ” Jesaja sa: ”Ta fram en kaka av fikon.” De gjorde så och lade den på svullnaden. Så blev Hiskia frisk. Hiskia frågade Jesaja: ”Vad är tecknet på att HERREN ska göra mig frisk och att jag får gå upp till HERRENS hus om tre dagar?” Jesaja svarade: ”HERREN ska ge dig ett tecken på att han ska hålla vad han lovat. Vill du att skuggan på soluret ska gå tio streck framåt eller tio streck bakåt?” ”Solskuggan har ju alltid lätt att gå tio streck framåt. Gör så att den går tio streck bakåt”, svarade Hiskia. Profeten Jesaja bad då HERREN att göra så, och han lät skuggan på Achas solur gå tio streck tillbaka, streck som den redan gått framåt. Då skickade kungen av Babylonien, Berodak Baladan, Baladans son, ett brev och en gåva till Hiskia, eftersom han hade hört att denne varit sjuk men blivit frisk igen. Hiskia lyssnade till sändebuden och visade dem hela sitt förrådshus med silver och guld, kryddor, välluktande oljor och sitt vapenförråd och allt som fanns i hans skattkammare. Det fanns ingenting i hans palats eller i hela riket som han inte visade för dem. Profeten Jesaja kom då till kung Hiskia och frågade honom: ”Vad ville dessa män? Var kom de ifrån?” ”De kom från ett avlägset land, ända bortifrån Babylonien”, svarade Hiskia. ”Hur mycket lät du dem se i ditt palats?” frågade Jesaja. Hiskia svarade: ”Jag visade dem allt i mitt palats. Det finns ingenting i mina skattkamrar som jag inte visat dem.” Då sa Jesaja till Hiskia: ”Hör vad HERREN säger: ’Den tid ska komma då allt som finns i ditt palats, allt som dina förfäder har samlat fram till nu, ska föras bort till Babylonien. Ingenting kommer att lämnas kvar, säger HERREN. Och några av dina egna söner som ska födas åt dig kommer att tas till tjänst i den babyloniske kungens palats.’ ” Hiskia svarade: ”HERRENS ord, som du har talat, är gott.” Men för sig själv tänkte han: ”Det kommer åtminstone att vara fred och trygghet under min livstid.” Hiskias historia i övrigt, hans stora bedrifter, dammen och vattenledningen han byggde och hur han ledde vattnet in i staden, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. När Hiskia dog begravdes han bland sina förfäder. Hans son Manasse blev kung efter honom. Manasse var tolv år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i femtiofem år. Hans mor hette Hefsi-Bah. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon och följde de avskyvärda sederna av de folk som HERREN hade fördrivit för israeliterna. Manasse byggde upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren till Baal och gjorde en asherapåle, precis som Achav, kungen i Israel, hade gjort. Han tillbad och dyrkade himlens hela härskara. Han byggde altaren i HERRENS hus, om vilket HERREN hade sagt: ”Vid Jerusalem ska jag fästa mitt namn.” Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus. Han offrade sin son i eld, han bedrev häxeri och trolldom, andebesvärjelse och spådomskonster. Han gjorde mycket ont i HERRENS ögon och väckte hans vrede. Han ställde upp en asherapåle som han hade gjort i huset, om vilket HERREN hade sagt till David och hans son Salomo: ”I detta hus och i Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag låta mitt namn bo för evigt. Jag ska aldrig mer fördriva israeliterna från det land som jag gav deras förfäder, om de bara håller allt jag befallt dem att hålla, hela lagen som min tjänare Mose befallt dem att följa.” Men folket lyssnade inte. Manasse förledde dem att göra mer ont än de folk som HERREN hade utplånat för israeliterna. Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna: ”Eftersom kung Manasse av Juda har begått dessa avskyvärda synder, och till och med gjort mer ont än amoréerna före honom, och eftersom han med sina avgudabilder har förlett Juda till att synda, ska jag, säger HERREN, Israels Gud, låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda, att det ska ljuda i öronen på dem som får höra det. ”Jag ska sträcka ut det mätsnöre över Jerusalem som jag använde över Samaria och det sänklod som jag använde på Achavs ätt. Jag ska torka av Jerusalem, som man torkar ett fat, först den ena sidan och sedan den andra. Jag ska överge den kvarleva som återstår av mitt folk och överlämna dem åt deras fiender, och de ska bli rov och byte för alla sina fiender, för att de har gjort det som är ont i mina ögon och orsakat min vrede, ända sedan deras förfäder drog ut ur Egypten, ända till denna dag.” Manasse utgöt dessutom så mycket oskyldigt blod att det fyllde hela Jerusalem, från den ena änden till den andra, utöver synden att han förledde Juda till att begå och göra det som var ont i HERRENS ögon. Manasses historia i övrigt, vad han gjorde och den synd han begick, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. När Manasse dog och gick till vila hos sina förfäder, blev han begravd i Ussas trädgård utanför sitt palats, och hans son Amon blev kung efter honom. Amon var tjugotvå år gammal när han blev kung och han regerade i Jerusalem i två år. Hans mor hette Meshullemet och var dotter till Harus från Jotva. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som hans far Manasse hade gjort. Han gick i sin fars fotspår och dyrkade de gudar som hans far hade dyrkat; dem tillbad han. Han övergav HERREN, sina förfäders Gud, och vandrade inte på HERRENS väg. Amons tjänare sammansvor sig mot honom och dödade kungen i hans palats. Men folket i landet dödade alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och gjorde hans son Josia till kung efter honom. Amons historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Amon begravdes i en grav i Ussas trädgård, och hans son Josia blev kung efter honom. Josia var åtta år gammal när han blev kung och han regerade i Jerusalem i trettioett år. Hans mor hette Jedida och var dotter till Adaja från Boskat. Josia gjorde det som var rätt i HERRENS ögon och följde helt sin förfader Davids exempel utan att vika av åt något håll. I det artonde året av sin regering sände kung Josia sin sekreterare Shafan, Asaljas son, och Meshullams sonson, till HERRENS hus med detta meddelande: ”Gå upp till översteprästen Hilkia och säg åt honom att göra i ordning silvret som kommit till HERRENS hus, som de som höll vakt har samlat in från folket. ”Låt dem sedan ge det åt de män som är utsedda till att övervaka arbetet i HERRENS hus, så att de kan betala dem som arbetar med att reparera det, snickare, byggnadsarbetare och murare, och till inköp av timmer och sten till de nödvändiga reparationerna. Men de behöver inte redovisa silvret som de tagit emot, för de är betrodda.” Översteprästen Hilkia sa till kungens sekreterare Shafan: ”Jag har hittat boken med lagen i HERRENS hus.” Han gav boken till Shafan, som läste den. Sekreteraren Shafan gick till kungen och rapporterade: ”Dina tjänare har betalat ut silvret som har funnits i HERRENS hus och överlämnat det till tillsyningsmännen och arbetarna.” Sekreteraren Shafan berättade också om bokrullen, som Hilkia gett honom, och läste den för kungen. När kungen hörde vad som stod skrivet i lagboken, rev han sönder sina kläder. Han befallde Hilkia och Achikam, Shafans son, Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Shafan och sin assistent Asaja: ”Gå och fråga HERREN för min, för folkets och för hela Juda räkning om det som står i den bok som nu upptäckts. HERRENS vrede är stor och har flammat upp mot oss, eftersom våra förfäder inte har lytt det som står i denna bok och inte handlat efter alla hans föreskrifter.” Prästen Hilkia, Achikam, Akbor, Shafan och Asaja gick därför till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tikvas son och Harchas sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, svarade hon dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: Så säger HERREN: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, så som det står omtalat i boken kungen av Juda har läst. De har övergett mig, tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga HERREN: ’Så säger HERREN, Israels Gud, om de ord du har hört: Därför att du är bedrövad i ditt innersta och har ödmjukat dig inför HERREN, sedan du fått höra mina ord mot denna plats och dess invånare, för att de skulle väcka fasa och förbannelser, och du har rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, har jag hört dig, säger HERREN. Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats.’ ” De återvände till kungen med detta svar. Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. Han gick upp till HERRENS hus, tillsammans med alla män i Juda, alla invånarna i Jerusalem, präster och profeter och allt folk, både små och stora. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i HERRENS hus. Kungen stod vid sin pelare och förnyade inför HERREN förbundet, så att de skulle hålla sig till HERREN, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och sin själ fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. Och hela folket trädde in i förbundet. Sedan befallde kungen översteprästen Hilkia och de övriga prästerna och tempelvakten att föra ut ur HERRENS tempel alla föremål som hade tillverkats för Baal, Ashera och himlens hela härskara. De brände upp alltsammans i Kidrons dal utanför Jerusalem, och fraktade sedan askan till Betel. Josia avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereldar på offerplatserna över hela Juda och omkring Jerusalem, alla de som hade bränt rökelse till Baal, solen, månen, stjärnorna och himlens hela härskara. Han tog bort asherapålen från HERRENS hus och förde den till Kidrons dal, där han brände upp den. Han krossade den till stoft och strödde ut askan över den allmänna begravningsplatsen. Han rev också ner husen runt HERRENS hus där de manliga prostituerade höll till och där kvinnorna vävde tyg åt Ashera. Josia lät hämta alla HERRENS präster från Judas städer och orenade offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva till Beer Sheva. Han rev ner offerplatserna vid portarna, vid Josuas, Jerusalems borgmästares, port, som ligger till vänster om stadsporten. Prästerna från offerhöjderna fick inte göra tjänst vid HERRENS altare i Jerusalem, men de åt av det osyrade brödet tillsammans med de andra prästerna. Sedan orenade Josia Tofet i Ben-Hinnoms dal, för att ingen skulle kunna offra sin son eller dotter i eld till Molok. Han tog bort de hästar, som Juda kungar hade invigt åt solen. De stod vid ingången till HERRENS hus, intill hovmannen Netan-Meleks rum i förgården. Han brände upp solvagnarna. Han rev också ner de altaren som Juda kungar hade byggt på taket intill Achas övre sal och de altaren Manasse hade byggt på de båda förgårdarna till HERRENS hus. Han slog sönder dem alla, och gruset av dem kastade han i Kidrons dal. Sedan orenade han offerplatserna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, de som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas avskyvärde gud. Josia slog sönder stenstoderna och högg ner asherorna. Han täckte platsen där de stått med människoben. Han rev också ner offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, hade byggt i Betel, när han förledde Israel att synda. Han brände offerplatsen och krossade allting till grus och brände upp asherapålen. När Josia såg sig omkring, fick han syn på gravarna på bergssluttningen. Då lät han benen i dem brännas på altaret för att orena det, i enlighet med det HERRENS ord som gudsmannen förkunnat skulle ske med dessa ting. ”Vad är det för monument där borta?” frågade han. ”Det är gudsmannens grav”, svarade männen från staden. ”Han kom från Juda, och det var han som förutsade det du just nu har gjort på altaret i Betel!” ”Låt då den graven vara och rör inte hans ben!” svarade kungen. Man lämnade hans grav i fred och rörde inte heller benen av den profet som kom från Samaria. Josia förstörde alla templen på offerplatserna i Samariens städer. De hade byggts av Israels kungar och väckt HERRENS vrede. Men nu gjorde Josia med dem på samma sätt som han gjort i Betel. Han avrättade prästerna som fanns på offerplatserna på altarena och brände människoben på dem. Sedan återvände han till Jerusalem. Kungen gav också befallning om att folket skulle fira påskhögtiden till HERRENS, deras Guds, ära, precis som det var föreskrivet i förbundsboken. Det hade inte firats någon sådan påsk sedan domarnas tid i Israel och inte någon gång under alla dessa år i vare sig Israel eller Juda. Först under kung Josias artonde regeringsår firades denna påsk till HERRENS ära i Jerusalem. Josia gjorde sig också av med andebesvärjarna och spåmännen, husgudar och avgudar, alla vidrigheter som fanns i Juda och i Jerusalem. Han följde de lagar som fanns i den bok som prästen Hilkia hade hittat i HERRENS hus. Ingen kung, vare sig före eller efter Josia, har så som han omvänt sig till HERREN av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft och följt hela Moses lag. Men HERRENS vrede som flammat upp brann trots allt fortfarande mot Juda för allt det onda som Manasse hade gjort och som väckt hans vrede. ”Jag ska fördriva Juda precis som jag har fördrivit Israel”, sa HERREN. ”Jag ska förkasta min utvalda stad Jerusalem och det tempel där jag hade sagt: ’Mitt namn skall vara där. ’ ” Josias historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, för att strida mot den assyriske kungen vid floden Eufrat, och kung Josia drog ut för att möta honom. Men när de möttes vid Megiddo blev han dödad. Josias tjänare förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav. Hans son Joachas smordes av folket i landet till kung efter honom. Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som hans förfäder hade gjort. Farao Neko lät tillfångata honom i Rivla i Hamat och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem. Han krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo guld i skatt. Farao Neko insatte sedan Josias son Eljakim till kung efter sin far, och han ändrade hans namn till Jojakim. Men kung Joachas fördes till Egypten, där han sedan dog. Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste beskatta landet för att kunna betala den skatt som den egyptiske kungen fordrade. Av var och en indrevs hans andel av silvret och guldet och betalades till farao Neko. Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i elva år. Hans mor hette Sevudda och var dotter till Pedaja från Ruma. Jojakim gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som sina förfäder. Under kung Jojakims regering anföll kung Nebukadnessar från Babylonien. Jojakim fick underkasta sig honom i tre år, men sedan gjorde han uppror. HERREN skickade då rövarband från kaldéerna, araméerna, moabiterna och ammoniterna mot Juda för att krossa det, precis som han förutsagt genom sina tjänare profeterna. Dessa olyckor drabbade Juda på HERRENS direkta befallning. Han ville fördriva dem på grund av Manasses synder och allt han gjort och utgjutit oskyldigt blod, så mycket att han hade fyllt Jerusalem med det oskyldiga blodet. HERREN ville inte förlåta detta. Jojakims historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. När Jojakim dog och gick till vila hos sina förfäder, blev hans son Jojakin kung efter honom. Den egyptiske kungen kom inte tillbaka mer från sitt land, för kungen i Babylonien hade intagit det område som tillhört Egypten, från Egyptens gränsflod till floden Eufrat. Jojakin var arton år när han blev kung, och han regerade i tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Nechushta och var dotter till Elnatan från Jerusalem. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som hans far hade gjort. Vid denna tid drog den babyloniske kungen Nebukadnessars arméer mot Jerusalem och belägrade staden. Nebukadnessar kom själv dit medan hans trupper belägrade staden. Kung Jojakin av Juda, hans mor, alla hans ämbetsmän och hovmän kapitulerade för honom. Kungen av Babylonien tillfångatog Jojakin i sitt åttonde regeringsår. Nebukadnessar förde bort alla skatter från HERRENS tempel och det kungliga palatsets skattkammare, och alla guldföremål som Israels kung Salomo hade låtit tillverka för HERRENS hus, allt i enlighet med vad HERREN tidigare sagt. Nebukadnessar förde bort hela Jerusalem till exilen: alla officerare och krigare, hantverkare och smeder, sammanlagt 10 000 fångar. Det var bara de fattigaste som blev kvar i landet. Nebukadnessar förde bort Jojakin, kungens mor, hans hustrur, ämbetsmännen och de mäktiga i landet från Jerusalem till Babylon. Soldaterna som fördes bort var 7 000 till antalet, alla krigsdugliga, och hantverkarna och smederna uppgick till 1 000. Den babyloniske kungen förde dem med sig i fångenskap till Babylon. Han utsåg kung Jojakins farbror Mattanja till ny kung, och han ändrade hans namn till Sidkia. Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som Jojakim hade gjort. HERREN förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda. Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien. I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tågande med hela sin armé mot Jerusalem och belägrade det. De byggde en belägringsvall omkring staden. Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår. På nionde dagen i månaden var hungersnöden i staden så svår att folket inte längre hade någon mat i landet. Då stormades staden, och alla trupper flydde på natten genom en port som fanns mellan de båda murarna i närheten av den kungliga trädgården, medan de kaldeiska trupperna omringade staden. De flydde mot Jordandalen. Den kaldeiska armén förföljde kungen och tog honom till fånga på Jerikoslätten. Alla hans män lämnade honom och skingrades. Kaldéerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla, där denne dömde honom. De avrättade hans söner inför honom, och sedan stack man ut ögonen på honom, band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon. På sjunde dagen i femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår kom Nebusaradan, befälhavaren för livgardet och en av den babyloniske kungens tjänare, till Jerusalem. Han brände ner HERRENS hus, kungapalatset och även alla andra byggnader av värde i Jerusalem. De kaldeiska trupperna som han var befälhavare för rev ner Jerusalems murar. Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort i exil resten av dem som var kvar i staden, tillsammans med de desertörer som hade gått över till den babyloniske kungen, men några av de fattigaste i landet lämnade befälhavaren kvar för att sköta om vingårdar och åkrar. Kaldéerna högg ner kopparpelarna i HERRENS hus, ställningen och kopparhavet som fanns där och tog med sig kopparn till Babylonien. De tog också kärlen, skovlarna, knivarna, fyrfaten och alla kopparföremål som användes i gudstjänsten. Befälhavaren för livgardet tog också fyrfaten och offerskålarna och allt annat av rent silver och guld. Pelarna, kopparhavet och ställningen, som Salomo låtit göra till HERRENS hus, utgjorde allt som allt så mycket koppar att det inte gick att väga. Pelarna var nio meter höga och hade 1,5 meter höga ornament i form av granatäpplen som dekoration runt pelarhuvudet. Allt var gjort av koppar. Befälhavaren för livgardet tog till fånga översteprästen Seraja och prästen närmast honom, Sefanja, samt tre av dörrvakterna. Från staden tog han en hovman som var befälhavare i armén, fem av kungens närmaste män i staden, och sekreteraren åt den överbefälhavare som skrev ut folket till krigstjänst, samt ytterligare sextio män i staden. Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, tog dem och förde dem till den babyloniske kungen i Rivla. Den babyloniske kungen lät avrätta dem i Rivla i Hamat. Så fördes Juda bort från sitt land. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, satte Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, till ledare för dem som blev kvar i Juda. Befälhavarna för armén och deras män fick höra att kungen av Babylonien hade utsett Gedalja som ledare. De kom då till honom i Mispa: Ismael, Netanjas son, Jochanan, Kareachs son, Seraja, Tanchumets son från Netofa, Jaasanja, maakatitens son, och deras män. Gedalja gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för de kaldeiska officerarna! Stanna här i landet och tjäna kungen av Babylonien, så ska det gå er väl.” Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son, och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt, tillsammans med tio män till Mispa. Där dödade de Gedalja och de judar och kaldéer som var hos honom. Då flydde allt folk, små såväl som stora, tillsammans med officerarna, till Egypten, för de var rädda för kaldéerna. Under det trettiosjunde året som Judas kung Jojakin var i fångenskap, den tjugosjunde dagen i tolfte månaden, samma år som Evil Merodak blev kung i Babylonien, benådade denne Jojakin, Juda kung, och frigav honom ur fängelset. Han talade vänligt till honom och gav honom den främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babylon. Jojakin fick lägga av sig fångdräkten och alltid äta vid kungens bord under resten av sitt liv. Så länge han levde gav kungen honom också ett dagligt underhåll. Adam, Set, Enosh, Kenan, Mahalalel, Jered, Henok, Metushelach, Lemek och Noa. Noas söner var Sem, Ham och Jafet. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisha och Tarshish, kittéerna och rodanéerna. Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan. Från Kush härstammade också Nimrod, den förste härskaren på jorden. Misrajim var stamfar till ludéerna, anaméerna, lehavéerna, naftuchéerna, patruséerna, kasluchéerna, som filistéerna härstammar från, och kaftoréerna. Kanaan var far till Sidon, som var hans förstfödde. Han var också stamfar till Het, till jevuséerna, amoréerna, girgashéerna, hivéerna, arkéerna, sinéerna, arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. Arpakshad var far till Shelach, och Shelach var far till Ever. Ever fick två söner, den ene hette Peleg och den andre Joktan. På Pelegs tid delades jorden. Hans bror hette Joktan. Joktan var far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, Hadoram, Usal, Dikla, Eval, Avimael, Saba, Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. Sem, Arpakshad och Shelach, Ever, Peleg, Regu, Serug, Nachor, Terach, Abram, dvs. Abraham. Abrahams söner var Isak och Ismael. Detta är deras släkttavla: Ismaels förstfödde var Nevajot, sedan Kedar, Adbeel, Mivsam, Mishma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma. Dessa var Ismaels söner. Sönerna som Abrahams bihustru Ketura födde var Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. Jokshans söner var Saba och Dedan. Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Avida och Eldaga. Dessa var alltså ättlingar till Ketura. Abraham var far till Isak. Isaks söner var Esau och Israel. Esaus söner var Elifas, Reguel, Jeush, Jalam och Korach. Elifas söner var Teman, Omar, Sefi, Gatam, Kenas, Timna och Amalek. Reguels söner var Nachat, Serach, Shamma och Missa. Seirs söner var Lotan, Shoval, Sivon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Lotans söner var Hori och Homam. Timna var syster till Lotan. Shovals söner var Aljan, Manachat, Eval, Shefi och Onam. Sivons söner var Aja och Ana. Ana hade en son, Dishon. Dishons söner var Hamran, Eshban, Jitran och Keran. Esers söner var Bilhan, Saavan och Jakan. Dishons söner var Us och Aran. Detta är de kungar, som härskade i Edom innan Israel hade någon kung: Bela, Beors son, och namnet på hans stad var Dinhava. När Bela dog blev Jovav, Serachs son, från Bosra, kung efter honom. När Jovav dog blev Husham från temanéernas land kung efter honom. När Husham dog blev Bedads son Hadad kung. Han besegrade midjaniterna i Moab, och han regerade från Avit. När Hadad dog besteg Samla från Masreka tronen. När sedan Samla dog, blev Saul från Rechovot vid floden kung efter honom. När Saul dog, blev Akbors son Baal Hanan kung. När Baal Hanan dog, blev Hadad kung efter honom. Han regerade från Pagi. Hans hustru hette Mehetavel och var dotter till Matred, som var dotter till Me Sahav. Efter Hadads död var dessa män Edoms stamfurstar: Furstarna Timna, Alva, Jetet, Oholivama, Ela, Pinon, Kenas, Teman, Mivsar, Magdiel och Iram. Dessa var Edoms stamfurstar. Israels söner var Ruben, Simon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Josef, Benjamin, Naftali, Gad och Asher. Judas söner var Er, Onan och Shela. Dessa tre fick han med Bat-Shua, kanaaneiskan. Men Judas förstfödde son, Er, var ond i HERRENS ögon och han dödade honom. Tamar, Judas sonhustru, födde honom Peres och Serach. Juda hade alltså fem söner. Peres söner var Hesron och Hamul. Serachs söner var Simri, Etan, Heman, Kalkol och Darda, alltså sammanlagt fem. Karmis son, Akar, var den som drog olycka över Israel när han förgrep sig på det som hade vigts åt förintelse. Etan hade en son, Asarja. Hesrons söner, som föddes åt honom, var Jerachmeel, Ram och Kalev. Ram var far till Amminadav och Amminadav var far till Nachshon, judéernas furste. Nachshon var far till Salma och Salma var far till Boas. Boas var far till Oved och Oved var far till Jishaj. Jishaj var far till Eliav, som var hans förstfödde, och sedan följde Avinadav, den andre, Shima, den tredje, Netanel, den fjärde, Raddaj, den femte Osem, den sjätte, och David, den sjunde. Deras systrar var Seruja och Avigajil. Serujas tre söner var Avishaj, Joav och Asael. Avigajil födde sonen Amasa, vars far var ismaeliten Jeter. Kalev, Hesrons son, fick barn med sin hustru Asuva och Jeriot. Hennes söner var Jesher, Shovav och Ardon. När Asuva dog, gifte sig Kalev med Efrat, som födde honom Hur. Hur var far till Uri och Uri var far till Besalel. Hesron gifte sig med dottern till Makir, Gileads far, när han var 60 år gammal och hon födde Seguv åt honom. Seguv var far till Jair, som hade 23 städer i Gileads land. Men Geshur och Aram erövrade av dessa Havvot Jair och även Kenat, med dess sextio kringliggande byar. Alla dessa var ättlingar till Makir, Gileads far. Efter Hesrons död i Kalev-Efrata födde hans hustru Avia honom Ashchur, som sedan blev Tekoas far. Jerachmeels, Hesrons förstfödde sons, söner var Ram, den förstfödde, Buna, Oren, Osem och Achia. Jerachmeel hade också en annan hustru som hette Atara. Hon födde Onam. Rams, Jerachmeels förstföddes, söner var Maas, Jamin och Eker. Onams söner var Shammaj och Jada. Shammajs söner var Nadav och Avishur. Avishurs hustru, som hette Avihajil, födde honom sönerna Achban och Molid. Nadavs söner var Seled och Appajim. Seled dog barnlös, men Appajim fick sonen Jishi. Jishi fick sonen Sheshan och Sheshan fick Achlaj. Jada, Shammajs bror, fick sönerna Jeter och Jonatan. Jeter dog utan barn, men Jonatan fick sönerna Pelet och Sasa. Dessa var Jerachmeels ättlingar. Sheshan hade inga söner utan bara döttrar. Han hade en egyptisk tjänare vid namn Jarcha. Åt honom gav Sheshan sin dotter till hustru och hon födde Attaj åt honom. Attaj var far till Natan och Natan till Savad. Savad var far till Eflal och Eflal till Oved. Oved var far till Jehu och Jehu till Asarja. Asarja var far till Heles och Heles till Elasa. Elasa var far till Sismaj och Sismaj till Shallum. Shallum var far till Jekamja och Jekamja till Elishama. Kalevs, Jerachmeels brors, förstfödde son var Mesha. Han var far till Sif, som var far till Maresha, som var far till Hebron. Hebrons söner hette Korach, Tappuach, Rekem och Shema. Shema var far till Racham, som var far till Jorkoam. Rekem var far till Shammaj. Shammaj fick sonen Maon, som var far till Bet-Sur. Kalevs bihustru Efa födde honom Harran, Mosa och Gases. Harran var far till Gases. Johdajs söner var Regem, Jotam, Geshan, Pelet, Efa och Shaaf. Kalevs bihustru Maaka födde honom Shever och Tirchana. Hon födde också Shaaf, far till Madmanna, och Sheva, far till Makbena och Giva. Kalev hade också en dotter som hette Aksa. Dessa var ättlingar till Kalev. Hur, Efratas förstfödde son, fick sönerna Shoval, far till Kirjat-Jearim, Salma, far till Betlehem, och Haref, far till Bet-Gader. Ättlingar till Kirjat-Jearims far Shoval var Reaja och hälften av manachtéerna. Kirjat-Jearims släkter var jitréerna, putéerna, shumatéerna och mishraéerna. Från dessa kom soratéerna och eshtauléerna. Salmas ättlingar var Betlehem, netofatéerna, Atrot Bet Joav, den andra hälften av manachtéerna, soratéerna. Från honom härstammar också de skriftlärdas familjer som bodde i Jabes, nämligen tiratéerna, shimatéerna och sukatéerna. Alla dessa var keniter som härstammade från Hammat, stamfadern i Rekavs släkt. Davids söner, födda i Hebron var: Amnon, den förstfödde, född av Achinoam från Jisreel, den andre sonen Daniel, född av Avigajil från Karmel, den tredje Absalom, son till Maaka, dotter till kung Talmaj i Geshur, den fjärde Adonia, född av Haggit, den femte Shefatja, född av Avital, den sjätte Jitream, född av hustrun Egla. Dessa sex söner föddes i Hebron, där David regerade i sju och ett halvt år. Sedan regerade han från Jerusalem i ytterligare trettiotre år. Dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Shima, Shovav, Natan och Salomo, dessa fyra som Batseba, Ammiels dotter, födde. David fick också Jivchar, Elishua, Elifelet, Nogah, Nefeg, Jafia, Elishama, Eljada och Elifelet, sammanlagt nio. Alla dessa var Davids söner, förutom sönerna med hans bihustrur, och deras syster var Tamar. Salomos son var Rehabeam, vars son var Avia, vars son var Asa, vars son var Joshafat, vars son var Joram, vars son var Achasja, vars son var Joash, vars son var Amasja, vars son var Asarja, vars son var Jotam, vars son var Achas, vars son var Hiskia, vars son var Manasse, vars son var Amon och vars son var Josia. Josias söner var Jochanan, den förstfödde, Jojakim, den andre, Sidkia, den tredje, och Shallum, den fjärde. Jojakim hade sonen Jekonja och sonen Sidkia. Jekonja, som var tillfångatagen, hade söner som var Shealtiel, Malkiram, Pedaja, Shenassar, Jekamja, Hoshama och Nedavja. Pedajas söner var Serubbabel och Shimi. Serubbabels söner var Meshullam och Hananja. De hade en syster som hette Shelomit. Dessutom hade han sönerna Hashuva, Ohel, Berekja, Hasadja och Jushav Hesed, alltså fem. Hananjas ättlingar var Pelatja och Jesaja, samt Refajas, Arnans, Obadjas och Shekanjas söner. Shekanjas ättlingar var Shemaja och Shemajas söner, Hattush, Jigal, Bariach, Nearja och Shafat, sammanlagt sex. Nearjas tre söner var Eljoenaj, Hiskia och Asrikam. Eljoenajs sju söner var Hodavja, Eljashiv, Pelaja, Ackuv, Jochanan, Delaja och Anani. Judas ättlingar var Peres, Hesron, Karmi, Hur och Shoval. Reaja, Shovals son, var far till Jachat, som var far till Achumaj och Lahad. Dessa var soratéernas släkter. Etams söner var Jisreel, Jishma och Jidbash. De hade en syster som hette Haslelponi. Vidare Penuel, som var far till Gedor, och Eser som var far till Husha. Dessa var ättlingar till Hur, Efratas förstfödde, Betlehems far. Ashchur, Tekoas far, hade två hustrur, Hela och Naara. Naara födde åt honom Achussam, Hefer, Temni och achashtaréerna. De var Naaras söner. Hela födde Seret, Sochar, Etnan, och Kos, som var far till Anuv och Hassoveva och stamfar till släkter som härstammade från Acharchel, Harums son. Jabes hade större anseende än någon av sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ”för”, sa hon, ”jag födde honom med smärta.” Jabes ropade och bad till Israels Gud: ”Välsigna mig och utvidga mitt område! Var med mig i allt jag gör och bevara mig från olycka och smärta!” Gud hörde hans bön och gav honom vad han begärde. Keluv, Shuchas bror, var far till Mechir, som var far till Eshton. Eshton var far till Bet Rafa, Paseach och Techinna. Techinna var far till Ir Nachash. Dessa var männen från Reka. Kenas söner var Otniel och Seraja. Otniels söner var Hatat och Meonotaj. Meonotaj var far till Ofra. Seraja var far till Joav, stamfar till Timmermansdalens släkt, för de var timmermän. Kalevs, Jefunnes sons söner, var Ir, Ela och Naam. Elas son hette Kenas. Jehallelels söner var Sif, Sifa, Tirja och Asarel. Esras söner var Jeter, Mered, Efer och Jalon. Mereds hustru Bitja födde Mirjam, Shammaj och Jishbach, Eshtemoas far. Hans judeiska hustru födde Jered, Gedors far, Hever, Sokos far och Jekutiel, Sanoachs far. Dessa var söner till faraos dotter Bitja som Mered hade gift sig med. Söner till Hodias hustru, Nachams syster, var far till garmén Keila och maakatén Eshtemoa. Shimons söner var Amnon, Rinna, Ben-Hanan och Tilon. Jishis söner var Sochet och Ben-Sochet. Shelas, Judas sons, söner var Er, som var far till Leka, Lada, som var far till Maresha och stamfar till släkterna som var linnearbetare i Bet Ashbea, Jokim, männen i Koseva och Joash och Saraf, som hade härskat i Moab och sedan återvänt till Betlehem, enligt gamla uppteckningar. Dessa var krukmakare i Netaim och Gedera och stod i kungens tjänst. Simons söner var Nemuel, Jamin, Jariv, Serach och Saul. Shallum var hans son. Shallums son var Mivsam och dennes son Mishma. Mishmas söner var Hammuel, hans son Sackur och sonen Shimi. Shimi hade sexton söner och sex döttrar, men ingen av hans bröder hade många barn. Deras släkt blev inte lika stor som Judas. De bodde i Beer Sheva, Molada och Hasar Shual, Bilha, Esem, Tolad, Betuel, Horma, Siklag, Bet Markavot, Hasar Susim, Bet Biri och Shaarajim. Dessa var deras städer ända fram till Davids regeringstid, liksom deras fem byar, Etam, Ajin, Rimmon, Token och Ashan och andra byar ända bort till Baal. Det var där de bodde och de förde ett eget släktregister. Vidare: Meshovav, Jamlek, Josha, Amasjas son, Joel, Jehu, Joshivjas son, som var son till Seraja och sonson till Asiel, Eljoenaj, Jaakova, Jeshochaja, Asaja, Adiel, Jesimiel, Benaja och Sisa, son till Shifi, son till Allon, son till Jedaja, son till Shimri och son till Shemaja. Dessa uppräknade var namn på hövdingar för sina släkter. Deras familjer förökade sig mycket och drog fram mot Gedor, till östra sidan av dalen för att söka betesmarker för sin småboskap. De upptäckte rika, goda betesmarker i ett vidsträckt och fridfullt land där hamiter hade bott. De som här uppräknats vid namn kom under Hiskias regeringstid i Juda. De rev ner hamiternas tält och boplatser som fanns där. De förintade dem, så att de inte mer finns till, och tog området i besittning därför att där fanns betesmark för deras hjordar. Senare begav sig 500 av dessa män från Simons stam till berget Seir. Deras ledare var Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, söner till Jishi. Där dödade de alla som fortfarande fanns kvar av amalekiterna. Sedan bosatte de sig där och har bott där sedan dess. Israels förstfödde var Ruben. (Han var den förstfödde, men eftersom han vanhelgade sin fars bädd, gavs hans förstfödslorätt i stället till Josefs, Israels sons, söner. I släktregistret nämns han därför inte som den förstfödde. Trots att Judas stam var den starkaste bland bröderna och en furste kom från den, var det Josef som fick förstfödslorätten.) Rubens, Israels förstföddes, söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Joels ättlingar var hans son Shemaja, vars son var Gog, vars son var Shimi, vars son var Mika, vars son var Reaja, vars son var Baal, vars son var Beera, som fördes bort i fångenskap av den assyriske kungen Tiglat Pileser. Han var en hövding för Rubens stam. Hans släktingar skrevs upp efter sina släkter i släktregistret och var: stamledaren Jeiel, Sakarja och Bela, son till Asas, son till Shema, son till Joel. De bosatte sig från Aroer och ända bort till Nebo och Baal Meon. Österut tog de allt land i besittning ända bort till öknen vid Eufrat, därför att deras boskap i Gilead hade förökats. Under Sauls regering förde de krig med hagaréerna, besegrade dem och intog deras bosättningar i hela området öster om Gilead. Gads ättlingar behärskade det område i Bashan som gränsade till rubeniternas, ända bort till Salka. Joel var deras ledare och sedan följde Shafam, Janaj och Shafat i Bashan. Deras släkter var, familj för familj, Mikael, Meshullam, Sheva, Joraj, Jakan, Sia och Ever, alltså sju. Dessa var söner till Avichajil, som var son till Huri, son till Jaroach, son till Gilead, son till Mikael, son till Jeshishaj, son till Jachdo, son till Bus. Achi, som var son till Avdiel och sonson till Guni, var överhuvud för deras familjer. Gaditerna bodde i Gilead i Bashan, med dess kringliggande byar, och på Sharons ängar så långt de sträckte sig. Alla dessa skrevs upp i släktregister under Juda kung Jotams och Israels kung Jerobeams tid. Rubens stam och gaditerna och den ena halvan av Manasses stam var vapenföra män, som kunde hantera sköld och svärd och båge, 44 760 män tränade för strid. De förde krig mot hagaréerna, Jetur, Nafish och Nodav. De fick hjälp mot dem, och hagaréerna och alla deras allierade överlämnades åt dem, eftersom de bad till Gud och han besvarade deras bön, därför att de litade på honom. De tog deras boskap, 50 000 kameler, 250 000 får och 2 000 åsnor och 100 000 människor. Många hade stupat i slaget, för Gud hade stridit mot dem. Sedan bodde de i detta område ända fram till tiden för exilen. Halva Manasses stam bosatte sig från Bashan till Baal Hermon, Senir och berget Hermon, och de var talrika. Dessa var deras familjeöverhuvuden: Efer, Jishi, Eliel, Asriel, Jeremia, Hodavja och Jachdiel. Alla dessa var modiga krigare och ansedda familjeöverhuvuden, men de var inte trogna mot sina förfäders Gud. I stället var de otrogna med de gudar som landets olika folk tillbad, de som Gud förintade åt dem. Därför ingav Gud kung Pul från Assyrien, också känd som Tiglat Pileser, att föra bort Rubens och Gads stammar och den ena hälften av Manasses stam. De fördes till Halach, Havor, Hara och Gosans flod, där de fortfarande finns kvar. Levis söner var Gershom, Kehat och Merari. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Amrams barn var Aron, Mose och Mirjam. Arons söner var Nadav, Avihu, Elasar och Itamar. Elasar var far till Pinechas, och Pinechas till Avishua. Avishua var far till Bucki och Bucki till Ussi. Ussi var far till Serachja och Serachja till Merajot. Merajot var far till Amarja och Amarja till Achituv. Achituv var far till Sadok och Sadok till Achimaas. Achimaas var far till Asarja och Asarja till Jochanan. Jochanan var far till Asarja, som tjänstgjorde som präst i templet som Salomo byggde i Jerusalem. Asarja var far till Amarja och Amarja till Achituv. Achituv var far till Sadok och Sadok till Shallum. Shallum var far till Hilkia och Hilkia till Asarja. Asarja var far till Seraja och Seraja till Josadak. Josadak blev bortförd med folket i Juda och Jerusalem när HERREN lät Nebukadnessar föra dem i fångenskap. Levis söner var Gershom, Kehat och Merari. Gershoms söner hette Livni och Shimi. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Meraris söner var Machli och Mushi. Leviternas släkter, efter deras stamfäder, var: Gershoms son var Livni, vars son var Jachat, vars son var Simma, vars son var Joach, vars son var Iddo, vars son var Serach, vars son var Jeotraj. Kehats ättlingar: hans son Amminadav, vars son var Korach, vars son var Assir, vars son var Elkana, vars son var Evjasaf, vars son var Assir, vars son var Tachat, vars son var Uriel, vars son var Ussia, vars son var Saul. Elkanas ättlingar: Amasaj och Achimot, vars son var Elkana, vars son var Sofaj, vars son var Nachat, vars son var Eliav, vars son var Jerocham, vars son var Elkana och vars son var Samuel. Samuels söner var Joel, den förstfödde, och Avia, den näst äldste. Meraris ättlingar var Machli, vars son var Livni, vars son var Shimi, vars son var Ussa, vars son var Shima, vars son var Haggia och vars son var Asaja. Dessa är de män som David hade gett ansvaret för musiken i HERRENS hus, efter det att arken fått sin viloplats där. Fram till dess att Salomo hade byggt HERRENS hus i Jerusalem, fortsatte de sin uppgift med musiken framför uppenbarelsetältet, boningen, i enlighet med givna föreskrifter. Dessa var de som med sina söner gjorde tjänst: Av Kehats släkt Heman, musikern, son till Joel, son till Samuel, son till Elkana, son till Jerocham, son till Eliel, son till Toach, son till Suf, son till Elkana, son till Machat, son till Amasaj, son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till Sefanja, son till Tachat, son till Assir, son till Evjasaf, son till Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel. Asaf var Hemans närmaste medhjälpare och hade sin plats till höger om Heman. Han var son till Berekja, son till Shima, son till Mikael, son till Maaseja, son till Malkia, son till Etni, son till Serach, son till Adaja, son till Etan, son till Simma, son till Shimi, son till Jachat, son till Gershom, son till Levi. Meraris ättlingar, som var deras medhjälpare, stod på den vänstra sidan: Etan, son till Kishi, son till Avdi, son till Malluk, son till Hashavja, son till Amasja, son till Hilkia, son till Amsi, son till Bani, son till Semer, son till Machli, son till Mushi, son till Merari, son till Levi. Andra leviter utsågs till att sköta olika uppgifter i boningen, Guds hus. Men Aron och hans ättlingar tjänstgjorde vid offren på brännofferaltaret och rökelsealtaret och hade hand om alla uppgifterna i det allra heligaste och bringade försoning för Israel, i enlighet med det som Guds tjänare Mose hade befallt. Arons ättlingar var hans son Elasar, vars son var Pinechas, vars son var Avishua, vars son var Bucki, vars son var Ussi, vars son var Serachja, vars son var Merajot, vars son var Amarja, vars son var Achituv, vars son var Sadok, vars son var Achimaas. Detta var leviternas boplatser, deras tältläger inom deras områden, som tilldelades Arons ättlingar av Kehats släkt, som lotten först föll på: Dem gav man Hebron i Juda, med tillhörande betesmarker. Åkerjorden och de omgivande byarna gavs dock åt Kalev, Jefunnes son. Arons ättlingar fick fristäderna Hebron, Livna, Jattir, Eshtemoa, alla med tillhörande betesmarker, Hilen och Devir, med deras betesmarker, och Ashan och Bet Shemesh, med deras betesmarker. Av Benjamins stam fick de Geva, Alemet och Anatot, alla med tillhörande betesmarker. Allt som allt hade de tretton städer med tillhörande betesmarker. Genom lottkastning bestämdes sedan landområden åt Kehats övriga ättlingar, och de fick tio städer från den ena halvan av Manasses stam. Gershoms ättlingar tilldelades genom lottning, släkt för släkt, tretton städer från Isaskars, Ashers, Naftalis stammar och Manasses stam i Bashan. Meraris ättlingar fick genom lottkastning, släkt för släkt, tolv städer från Rubens, Gads och Sebulons stammar. Israeliterna gav alltså leviterna dessa städer med tillhörande betesmarker. Genom lottkastning gav man dem av Judas, Simons och Benjamins stammar de tidigare nämnda städerna. Några bland Kehats släkter fick städer av Efraims stam som sitt område. Man gav dem fristaden Shekem med betesmarker i Efraims bergsbygd, Geser med betesmarker, Jokmeam, Bet Horon, båda med betesmarker, likaså Ajalon och Gat-Rimmon med betesmarker. Resten av Kehats släkter fick Aner och Bileam med tillhörande betesmarker av ena halvan av Manasses stam. Gershoms ättlingar fick, släkt för släkt, av ena halvan av Manasses stam Golan i Bashan och Ashtarot, med tillhörande betesmarker. Från Isaskars stam fick de Kedesh, Daverat, båda med betesmarker, likaså Ramot och Anem, med betesmarker. Från Ashers stam fick de Mashal och Avdon, båda med betesmarker, likaså Hukok och Rechov, med betesmarker. Från Naftalis stam fick de Kedesh i Galileen, Hammon och Kirjatajim, alla med betesmarker. Meraris övriga ättlingar fick av Sebulons stam Rimmono och Tabor, med betesmarker. På andra sidan Jordan, öster om Jeriko, fick de av Rubens stam Beser i öknen, Jahas med betesmarker, Kedemot och Mefaat, båda med betesmarker, samt av Gads stam Ramot i Gilead, Machanajim, Heshbon och Jaser, alla med betesmarker. Isaskars söner var Tola, Pua, Jashuv och Shimron, alltså fyra. Tolas söner var Ussi, Refaja, Jeriel, Jachmaj, Jivsam och Samuel, familjeöverhuvuden för dem som härstammade från Tola, tappra krigare, uppskrivna i släktregister. På kung Davids tid var deras antal 22 600. Ussis söner var Jisrachja, Mikael, Obadja, Joel och Jishia, som var överhuvuden. Enligt deras släktregister tillhörde deras familjer en skara av 36 000 krigsberedda män, för de hade många hustrur och många barn. Deras släktingar i Isaskars alla släkter var tappra krigare. Deras totala antal uppgick till 87 000, upptecknade i deras släktregister. Benjamins söner var Bela, Beker och Jediael, alltså tre. Belas söner var Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri, alltså fem, familjeöverhuvuden och tappra krigare. De var sammanlagt 22 034, upptecknade i släktregistret. Bekers söner var Semira, Joash, Elieser, Eljoenaj, Omri, Jeremot, Avia, Anatot och Alemet. Alla dessa var Bekers söner. I deras släktregister var det 20 200 upptecknade familjeöverhuvuden, stridsdugliga män. Jediaels son var Bilhan. Bilhans söner var Jeush, Benjamin, Ehud, Kenaana, Setan, Tarshish och Achishachar. Alla dessa var ättlingar till Jediael och överhuvuden för sina familjer, tappra krigare, 17 200 vapenföra män. Shufam och Hufam var söner till Ir, och Hushim till Acher. Naftalis söner, ättlingar till Bilha, var Jachasiel, Guni, Jeser och Shallum. Manasses söner var Asriel, genom hans arameiska bihustru, som också födde Makir, Gileads far. Makir tog en hustru åt Hufam och Shufam. Han hade en syster som hette Maaka. En annan ättling var Selofchad, som bara hade döttrar. Makirs hustru Maaka födde en son och gav honom namnet Peresh. Hans brors namn var Sheresh, och dennes söner var Ulam och Rekem. Ulams son var Bedan. Dessa var alltså söner till Gilead, son till Makir, som var son till Manasse. Hammoleket, hans syster, födde Ishhod, Avieser och Machla. Shemidas söner var Achjan, Shekem, Likchi och Aniam. Efraims ättlingar var Shutelach, vars son var Bered, vars son var Tachat, vars son var Elada, vars son var Tachat, vars son var Savad, och vars son var Shutelach, samt Eser och Elad. De dödades av några män i Gat, som var födda i landet, när de försökte ta deras boskapshjordar. Deras far Efraim sörjde dem en lång tid, och hans bröder kom för att trösta honom. Han låg igen med sin hustru, som blev gravid och födde honom en son. Han gav honom namnet Beria, för det hade skett under en olyckstid för hans familj. Efraims dotter var Sheera, som byggde Nedre och Övre Bet Horon och Ussen Sheera. Hans son var Refach, vars son var Reshef, vars son var Telach, vars son var Tachan, vars son var Ladan, vars son var Ammihud, vars son var Elishama, vars son Nun och vars son var Josua. Deras områden och boplatser var Betel med kringliggande byar, Naaran österut, Geser och dess byar västerut och Shekem och dess byar ända bort till Aja och dess byar. Längs gränsen till Manasse låg Bet-Shean med dess byar, Tanak med dess byar, Megiddo med dess byar och Dor med dess byar. Där bodde ättlingarna till Israels son Josef. Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Serach var deras syster. Berias söner var Hever och Malkiel, Birsajits far. Hever var far till Jaflet, Shomer och Hotam. Shua var deras syster. Jaflets söner var Pasak, Bimhal och Ashvat. Dessa var Jaflets söner. Shomers söner var Ahi, Rohga, Hubba och Aram. Hans bror Hotams söner var Sofach, Jimna, Shelesh och Amal. Sofachs söner var Suach, Harnefer, Shual, Beri, Jimra, Beser, Hod, Shamma, Shilsha, Jitran och Beera. Jeters söner var Jefunne, Pispa och Ara. Ullas söner var Arach, Hanniel och Risja. Alla dessa var ättlingar till Asher, familjeöverhuvuden, utvalda, skickliga krigare och utmärkta ledare. I släktregistret fanns 26 000 krigsdugliga män noterade. Benjamin var far till Bela, sin förstfödde, Ashbel, den andre, Achrach, den tredje, Nocha, den fjärde och Rafa, den femte. Belas söner var Addar och Gera, Ehuds far, Avishua, Naaman, Achoa, Gera, Shefufan och Huram. Dessa var Ehuds söner. De var familjeöverhuvuden för dem som bodde i Geva och deporterades till Manachat. De var Naaman, Achia och Gera. Det var han som deporterade dem och var far till Ussa och Achichud. Shacharajim fick söner i Moab efter att han skilt sig från sina hustrur Hushim och Baara. Med sin hustru Hodesh fick han Jovav, Sivja, Mesha, Malkam, Jeus, Sakeja och Mirma. De var hans söner och överhuvuden för sina familjer. Hushim födde Avituv och Elpaal åt honom. Elpaals söner var Ever, Misham och Shemed som byggde Ono och Lod med omgivande byar, och Beria och Shema, familjeöverhuvuden för dem som bodde i Ajalon. De hade jagat bort Gats invånare. Achjo, Shashak, Jeremot, Sevadja, Arad, Eder, Mikael, Jishpa och Jocha var Berias söner. Sevadja, Meshullam, Hiski, Hever, Jishmeraj, Jislia och Jovav var Elpaals söner. Jakim, Sikri, Savdi, Elienaj, Silletaj, Eliel, Adaja, Beraja och Shimrat var Shimis söner. Jishpan, Ever, Eliel, Avdon, Sikri, Hanan, Hananja, Elam, Antotia, Jifdeja och Penuel var Shashaks söner. Shamsheraj, Shecharja, Atalja, Jaareshja, Elia och Sikri var Jerochams söner. Alla dessa var familjeöverhuvuden och ledare, upptecknade i släktregister, och de bodde i Jerusalem. I Givon bodde Jeiel, Givons far. Hans hustru hette Maaka. Hans förstfödde son var Avdon. Han följdes av Sur, Kish, Baal, Ner, Nadav, Gedor, Achjo, Seker och Miklot, som var far till Shima. Alla dessa bodde tillsammans med sina släktingar i Jerusalem. Ner var far till Kish, Kish till Saul, och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Avinadav och Eshbaal. Jonatans son var Meriv-Baal, som var far till Mika. Mikas söner var Piton, Melek, Tarea och Achas. Achas var far till Joadda, som var far till Alemet, Asmavet och Simri. Simri var far till Mosa. Mosa var far till Bina, vars son var Rafa, vars son var Elasa, vars son var Asel. Asel hade sex söner: Asrikam, den förstfödde, Ismael, Shearja, Asarja, Obadja och Hanan. Alla dessa var Asels söner. Asels bror Esheks söner var Ulam, den förstfödde, Jeush, den andre och Elifelet, den tredje. Ulams söner var tappra krigare och skickliga bågskyttar. De hade många söner och sonsöner, sammanlagt 150. Alla dessa var ättlingar till Benjamin. Hela Israel var upptecknat i släktregister och uppskrivet i Israels kungars krönikor. Juda fördes bort i fångenskap till Babylon på grund av sin trolöshet. De första som kom tillbaka till sina gamla hemstäder och egendomar var israeliter, präster, leviter och tempeltjänare. Från Judas, Benjamins, Efraims och Manasses stammar återvände några till Jerusalem: Utaj, son till Ammihud, som var son till Omri, son till Imri, son till Bani, som tillhörde Peres, Judas sons, släkt. Vidare: av Shelas efterkommande Asaja, den förstfödde, och dennes söner. Av Serachs ättlingar Jeguel. Allt som allt var det 690 personer från Juda. Av Benjamins ättlingar: Sallu, son till Meshullam, son till Hodavja, son till Hassenua, Jivneja, son till Jerocham, Ela, son till Ussi, son till Mikri, och Meshullam, son till Shefatja, son till Reguel, son till Jivnia. Dessa från Benjamin, som upptecknats i deras släktregister, var 956 män, alla familjeöverhuvuden. Av präster: Jedaja, Jojariv, Jakin, Asarja, son till Hilkia, son till Meshullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Achituv, fursten i Guds hus, Adaja, son till Jerocham, son till Pashchur, son till Malkia, och Masaj, son till Adiel, son till Jachsera, son till Meshullam, son till Meshillemit son till Immer. Dessa ättlingar var 1 760 till antalet. De var alla familjeöverhuvuden, dugliga män för tjänsten i Guds hus. Av leviterna: Shemaja, son till Hashuv, son till Asrikam, son till Hashavja, av Meraris släkt. Vidare: Bakbackar, Heresh, Galal och Mattanja, son till Mika, son till Sikri, son till Asaf, Obadja, son till Shemaja, son till Galal, son till Jedutun, och Berekja, son till Asa, son till Elkana, som bodde i netofatéernas byar. Dörrvaktare: Shallum, Ackuv, Talmon och Achiman, med Shallum som deras ledare. De var fortfarande ansvariga för Kungsporten i öster. Dessa var dörrvakter i leviternas läger. Shallum, son till Kore, son till Evjasaf, son till Korach, och hans närmaste släktingar bland korachiterna hade ansvaret för vakthållningen vid tältets ingångar, precis som deras förfäder hade haft vid ingången till HERRENS läger. Pinechas, Elasars son, hade tidigare varit furste över dem. HERREN hade varit med honom. Sakarja, Meshelemjas son, var dörrvaktare vid uppenbarelsetältets ingång. Allt som allt fanns det 212 utvalda dörrvaktare. De var registrerade i sin bys släktregister. David och siaren Samuel hade utsett dem till deras förtroendeuppdrag. De och deras ättlingar ansvarade för vakthållningen vid portarna i HERRENS hus, tältet. De fanns på alla fyra sidorna, den östra, västra, norra och södra sidan. Deras släktingar, som bodde i byarna, kom och deltog i deras uppgifter regelbundet i perioder om sju dagar. De fyra främsta dörrvaktarna, samtliga leviter, var ansvariga för förrummen och skattkammaren i Guds hus. De tillbringade natten runt omkring Guds hus och hade ansvaret att öppna portarna varje morgon. Några av dem hade som sin uppgift att ansvara för de kärl som användes vid gudstjänster. De räknade kärlen, både när de tog in dem och när de tog ut dem. Andra var ansvariga för de övriga tillbehören, det som fanns inne i helgedomen, som mjöl, vin, rökelse, olja och kryddor. Vissa präster blandade kryddorna. Mattitja, en av leviterna och den förstfödde sonen till korachiten Shallum, hade ansvaret för bakningen av bröden. Några av deras släktingar i Kehats släkt hade ansvar för det bröd som skulle förberedas till varje sabbat och läggas fram. De som var musiker, överhuvuden för levitiska familjer, bodde i särskilda rum. De var i tjänst dag och natt och befriade från andra uppgifter. Dessa var de levitiska familjernas överhuvuden, uppräknade i deras släktregister, och de bodde i Jerusalem. I Givon bodde Jeiel, Givons far. Hans hustru hette Maaka. Hans förstfödde son var Avdon. Han följdes av Sur, Kish, Baal, Ner, Nadav, Gedor, Achjo, Sakarja och Miklot, som var far till Shimam. Alla dessa bodde tillsammans med sina släktingar i Jerusalem. Ner var far till Kish, Kish till Saul, och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Avinadav och Eshbaal Jonatans son var Meriv-Baal som var far till Mika. Mikas söner var Piton, Melek, Tachrea och Achas. Achas var far till Jada, som var far till Alemet, Asmavet och Simri. Simri var far till Mosa. Mosa var far till Bina, vars son var Refaja, vars son var Elasa, vars son var Asel. Asel hade sex söner: Asrikam, den förstfödde, Ismael, Shearja, Asarja, Obadja och Hanan. Dessa var Asels söner. Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem, och många stupade på Gilboaberget. Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor, och bågskyttarna fann honom och sårade honom. Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog. Saul och hans tre söner dog, och hela hans familj blev utplånad på en och samma gång. När israeliterna i dalen nedanför såg att deras trupper flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem. Nästa dag, när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans söner där de låg slagna på berget Gilboa. De tog då alla Sauls tillhörigheter, hans huvud och hans vapen, och skickade runt dem i landet för att alla, både deras gudar och folk, skulle få del av de goda nyheterna. Sauls vapen lade de sedan i sina gudars tempel och hängde upp hans huvud i Dagons tempel. Men när alla i Javesh i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, drog alla deras vapenföra män ut och hämtade Sauls och hans söners kroppar till Javesh. De begravde benen under det stora trädet i Javesh och fastade i sju dagar. Saul dog på grund av sin trolöshet mot HERREN och därför att han inte följt HERRENS befallning utan hade rådfrågat en ande från en död i stället för att vända sig till HERREN. Därför dödade han honom och gav kungariket till David, Jishajs son. Hela Israel samlades hos David i Hebron och sa: ”Vi är ditt eget kött och blod, och redan när Saul var kung var det du som anförde Israel i strid. HERREN, din Gud, har sagt till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel!’ ” Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. David slöt ett förbund med dem inför HERREN, och de smorde honom till kung över Israel, precis som HERREN hade talat genom Samuel. Sedan tågade David och hela Israel mot Jerusalem, alltså Jevus, där jevuséerna bodde. Men jevuséerna sa till David: ”Här kommer du inte in!” David intog då Sions borg, Davids stad, och sa: ”Den som anfaller jevuséerna blir överbefälhavare!” Joav, Serujas son, gick upp först och blev så överbefälhavare. David bosatte sig i borgen, och därför kallades den Davids stad. Han byggde staden runt borgen, från Millo och vidare runt omkring, medan Joav restaurerade återstoden av staden. David blev allt mäktigare, för härskarornas HERRE var med honom. Dessa är de förnämsta bland Davids hjältar, som tillsammans med hela Israel gav hans kungadöme starkt stöd och gjorde honom till kung över hela landet, som HERREN hade talat till Israel. Detta är förteckningen över Davids hjältar: Jishbaal, son till en man av Hakmonis släkt, den förnämste bland de trettio, som vid ett tillfälle dödade 300 man med sitt spjut. Närmast honom i rang var Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt. Han var en av de tre hjältarna. Han var med David vid Pas Dammim, när filistéerna hade samlats till strid. Där fanns en åker full med korn. Israeliterna flydde för filistéerna. De ställde sig mitt på åkern, försvarade den, slog filistéerna, och genom honom utförde HERREN en stor räddning. En annan gång gick tre av de trettio förnämsta kämparna ner för klippan till David i Adullams grotta, medan filistéerna hade slagit läger i Refaimdalen, David befann sig i borgen och en filisteisk utpost fanns i Betlehem. David sa längtansfullt: ”Ack om någon kunde hämta lite vatten från källan vid porten till Betlehem!” De tre bröt sig då igenom filistéernas läger och hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och förde det med sig tillbaka till David. Men David vägrade att dricka det och hällde ut det som ett dryckesoffer till HERREN och sa: ”Nej, Gud förbjude att jag skulle göra något sådant! Skulle jag dricka blodet av dessa män som riskerat sina liv för att hämta det?” Eftersom de riskerat sina liv för att hämta vattnet, ville han inte dricka det. Sådana var de tre hjältarnas bedrifter. Avishaj, Joavs bror, var befälhavare för de trettio. En gång dödade han 300 man med sitt spjut, och han blev lika berömd som de tre. Hans anseende blev större än någon bland de tre och han blev deras befälhavare, men han räknades inte som en av dem. Benaja var son till Jojada och en tapper soldat från Kavseel. Han gjorde många stordåd och dödade två av Moabs bästa män. Han gick också ner och slog ihjäl ett lejon i en brunn en snöig dag. En annan gång dödade han en storväxt egypter som var 2,5 meter lång och hade ett spjut tjockt som en vävbom. Benaja gick fram till honom beväpnad med en stav. Han ryckte spjutet från egypterns hand och dödade honom med det. Sådana var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han fick stort anseende bland de tre hjältarna. Han var mer berömd än de trettio, men han räknades inte med bland de tre. David gav honom befälet över sin livvakt. De tappra hjältarna var: Asael, Joavs bror, Elchanan, Dodos son, från Betlehem, Shammot från Harod, Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son från Tekoa, Avieser från Anatot, Sibbekaj av Hushas släkt, Ilaj av Achoachs släkt, Mahraj från Netofa, Heled, Baanas son, från Netofa, Ittaj, Rivajs son, från Giva i Benjamin, Benaja från Piraton, Huraj från Nachale Gaash, Aviel från Arava, Asmavet från Bachurim, Eljachba från Shaalvon, Hashem från Gison, Jonatan, Shages son, från Harar, Achiam, Sakars son, från Harar, Elifal, Urs son, Hefer från Mekera, Achia från Gilo, Hesro från Karmel, Naaraj, Esbajs son, Joel, bror till Natan, Mivchar, Hagris son, Selek från Ammon, Nachraj från Beerot, Joavs, Serujas sons, väpnare, Ira av Jeters släkt, Garev av Jeters släkt, hettiten Uria, Savad, Achlajs son, Adina, Shisas son, av Rubens släkt, Shisas son, som var överhuvud för Rubens stam, tillsammans med trettio andra, Hanan, Maakas son, Joshafat från Meten, Ussia från Ashtarot, Shama och Jeiel, söner till Hotam från Aroer, Jediael, Shimris son, och hans bror Jocha från Tis, Eliel från Machanajim, Jerivaj och Joshavja, Elnaams söner, Jitma från Moab, och Eliel, Oved och Jaasiel från Sova. Dessa är de som förenade sig med David i Siklag, medan han fortfarande gömde sig för Saul, Kishs son. De var bland de kämpar som bistod honom i striden. De var beväpnade med bågar och kunde använda stenslunga med både vänster och höger hand. De var benjaminiter, liksom Saul. Ledaren var Achieser och därefter Joash, söner till Shemaa från Giva, Jesiel och Pelet, söner till Asmavet, Berekja, Jehu från Anatot, Jishmaja från Givon, en av de trettio och deras ledare, Jeremia, Jachasiel, Jochanan, Josavad från Gedera, Elusaj, Jerimot, Bealja, Shemarja, Shefatja från Haruf, Elkana, Jishia, Asarel, Joeser och Jashovam, alla från Korachs släkt, och Joela och Sevadja, söner till Jerocham från Gedor. Några gaditer gick också över till David i bergfästet i öknen. De var alla tappra män, skickliga krigare, som kunde hantera sköld och spjut, med en uppsyn som lejon och snabba som gaseller i bergen. Eser var den främste, Obadja den andre, Eliav den tredje, Mishmanna den fjärde, Jeremia den femte, Attaj den sjätte, Eliel den sjunde, Jochanan den åttonde, Elsavad den nionde, Jeremia den tionde och Makbannaj den elfte. Dessa män tillhörde Gads stam och var de främsta i hären. Den svagaste av dem kunde jämföras med hundra andra, och den starkaste med tusen. De gick över Jordan i den första månaden, när den svämmade över sina bräddar, och de jagade bort alla dem som bodde i dalarna, både i öster och väster. Andra av Benjamins män och några från Juda kom också till David i bergfästet. Han gick ut och mötte dem och sa till dem: ”Om ni har kommit i fredliga avsikter för att hjälpa mig, är jag villig att förena mig med er. Men om ni har kommit för att förråda mig till mina fiender, fastän jag inte gjort något orätt, då ska våra förfäders Gud se det och döma er.” Då kom Anden över Amasaj, den främste bland de trettio, och han svarade: ”Vi tillhör dig, David, vi är med dig, Jishajs son! Välgång och framgång för dig och för alla som står upp för dig, för din Gud är din hjälp!” David tog alltså emot dem och lät dem bli ledare för sin trupp. Några från Manasse gick över till David, när han skulle strida med filistéerna mot Saul. Men de gav dem aldrig någon hjälp, eftersom de filisteiska befälhavarna rådgjorde med varandra och skickade bort honom och sa: ”Det kan kosta oss huvudet, om han går över till sin herre Saul.” När David gick till Siklag, gick dessa män från Manasse över till honom: Adnach, Josavad, Jediael, Mikael, Josavad, Elihu och Silletaj. Alla dessa hade befälet över enheter på tusen man i Manasse. De hjälpte David när han stred mot rövarband. De var tappra och blev befälhavare i hären. Dagligen slöt sig män till David, så att han till slut hade en stor armé, som Guds. Detta är en förteckning över de antal väpnade män som slöt sig till David i Hebron för att kungariket skulle övergå till honom från Saul, så som HERREN hade sagt. Från Juda: 6 800 man, krigsrustade med sköld och spjut. Från Simon: 7 100 krigsrustade man. Från Levi: 4 600 man, med Jojada, fursten inom Arons släkt, med 3 700, och Sadok, en modig ung krigare med 22 officerare från sin familj. Från Benjamin, Sauls stam, kom 3 000 man, varav de flesta varit lojala mot Sauls ätt. Från Efraim: 20 800 tappra krigare, alla framstående i sina familjer. Från ena hälften av Manasse: 18 000 man, utsedda för att göra David till kung. Från Isaskar: män som förstod sin tid och visste vad Israel skulle göra, 200 ledare med sina släktingar under sig. Från Sebulon: 50 000 vapenföra män, utrustade med alla slags vapen och fullständigt lojala mot David. Från Naftali: 1 000 officerare och 37 000 man utrustade med sköld och spjut. Från Dan: 28 600 stridsrustade soldater. Från Asher: 40 000 vapenföra och stridsrustade soldater. Från andra sidan Jordan, från Rubens och Gads stammar och den andra hälften av Manasses stam, 120 000 soldater, utrustade med alla slags vapen. Alla dessa stridsmän kom till Hebron frivilligt, beredda att kämpa i leden för att göra David till hela Israels kung. Också de övriga i Israel var enhälligt inställda på att göra David till kung. Männen åt och drack tillsammans med David i tre dagar, för deras familjer försåg dem med proviant, och dessutom förde folk från grannskapet och ända bortifrån Isaskar, Sebulon och Naftali dit mat på åsnor, kameler, mulor och oxar. Mängder av mjöl, fikonkakor, russinkakor, vin, olja, boskap och får fördes dit, och Israel gladde sig. Sedan David hade rådgjort med alla befälhavarna, med sina officerare med befäl över tusen och hundra, talade han till hela Israel som hade samlats: ”Om det är er önskan och HERRENS, vår Guds vilja, så låt oss meddela våra bröder i hela Israels land, även präster och leviter i deras städer och omgivningar, och inbjuda dem att ansluta sig till oss. Och låt oss hämta tillbaka Guds ark hit till oss, för vi har försummat den under Sauls tid.” Alla de närvarande samtyckte till att göra så, eftersom de ansåg att detta var rätt. David samlade alltså hela Israel, ända från Shichor i Egypten upp till Levo-Hamat, för att föra Guds ark från Kirjat-Jearim. David och hela Israel begav sig till Baala, dvs. Kirjat-Jearim i Juda, för att föra tillbaka HERREN Guds ark, han som tronar mellan keruberna och efter vilken arken hade fått sitt namn. De placerade Guds ark på en nygjord vagn, och Ussa och Achjo körde vagnen. David och hela Israel gladde sig av hela sin kraft inför Gud med sång och med musik av lyror, harpor, tamburiner, cymbaler och trumpeter. När de kom fram till Kidons tröskplats, snavade oxarna och Ussa räckte ut sin hand för att stödja arken. Då blev HERREN vred på Ussa och slog ner honom, därför att han hade rört vid arken. Ussa dog där inför Gud. Men David blev upprörd över att HERREN så brutit ner Ussa och kallade platsen Peres Ussa, och så heter den fortfarande. David greps nu av fruktan för Gud. Han frågade: ”Hur ska jag kunna föra Guds ark till mig?” Han förde den inte till sig i Davids stad, utan ställde in den hos gatiten Oved-Edom. Guds ark blev kvar i Oved-Edoms hus i tre månader, och HERREN välsignade Oved-Edom och hans familj och allt han hade. Kung Hiram i Tyros skickade budbärare till David med stockar av cederträ och murare och snickare för att bygga Davids palats. Nu förstod David att HERREN hade befäst hans kungadöme och upphöjt det för hans folk Israels skull. David tog sig fler hustrur i Jerusalem och blev far till fler söner och döttrar. De söner som föddes i Jerusalem hette Shammua, Shovav, Natan, Salomo, Jivchar, Elishua, Elpelet, Nogah, Nefeg, Jafia, Elishama, Beeljada och Elifelet. Filistéerna fick höra att David var smord till kung över hela Israel, och de gav sig ut efter honom. Men David fick höra om det och drog ut mot dem. Filistéerna for fram och plundrade i Refaimdalen. Då frågade David Gud: ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Kommer du att överlämna dem åt mig?” HERREN svarade: ”Ja, gå! Jag ska överlämna dem åt dig!” Då gick David till anfall vid Baal-Perasim och slog filistéerna där. David sa: ”Gud har brutit ner mina fiender genom min hand, liksom vatten som bryter fram.” Det är därför platsen kallas Baal-Perasim. Filistéerna hade övergett sina gudar på platsen, och David gav order om att de skulle brännas upp. Men filistéerna återkom och plundrade dalen igen, och David frågade Gud även denna gång. ”Du ska inte gå efter dem, utan ta en omväg runt bakaträden”, svarade Gud, ”och anfall dem sedan från det hållet. Gå till attack när du hör ljudet som av en här på marsch i trädtopparna. Då har Gud gått före dig för att slå filistéernas armé.” David gjorde som Gud hade befallt honom, och han slog filistéernas armé och förföljde den från Givon ända till Geser. Davids ryktbarhet spred sig till alla länder, och HERREN lät alla folk bäva för honom. David byggde flera hus åt sig i Davids stad, och han gjorde också i ordning en plats åt Guds ark och reste ett tält för den. Sedan sa David: ”Inga andra än leviter får bära Guds ark, för HERREN har utvalt dem till att bära HERRENS ark och göra tjänst inför honom för alltid.” Sedan samlade David hela Israel i Jerusalem för att föra upp HERRENS ark till den plats han hade gjort i ordning för den. Han kallade samman Arons ättlingar och leviter: från Kehats släkt, med Uriel som ledare och hans släktingar, 120 från Meraris släkt, med Asaja som ledare och hans släktingar, 220 från Gershoms släkt, med Joel som ledare och hans släktingar, 130 från Elisafans släkt, med Shemaja som ledare och hans släktingar, 200 från Hebrons släkt, med Eliel som ledare och hans släktingar, 80 från Ussiels släkt, med Amminadav som ledare och hans släktingar, 112. David kallade också till sig prästerna Sadok och Evjatar, och leviterna Uriel, Asaja, Joel, Shemaja, Eliel och Amminadav. ”Ni är överhuvuden för leviternas familjer”, sa han till dem. ”Rena er nu tillsammans med alla era bröder, så att ni kan föra HERRENS, Israels Guds, ark, till den plats som jag har gjort i ordning. Eftersom ni inte var med oss förra gången, bröt HERREN, vår Gud, ner en av oss. Vi hade inte rådfrågat honom som vi borde.” Prästerna och leviterna renade sig då för att föra upp HERRENS, Israels Guds ark. Sedan bar leviterna Guds ark på sina axlar med bärstänger, precis som Mose hade befallt i enlighet med HERRENS ord. David gav också leviternas ledare order att utse sångare och sjunga lovsång till musik av lyra, harpa och cymbal. Leviterna valde Heman, Joels son, och av hans bröder Asaf, Berekjas son, och av deras bröder Etan, Kushajas son, från Meraris släkt. Vidare deras bröder i andra ordningen: Sakarja, Ben, Jaasiel, Shemiramot, Jechiel, Unni, Eliav, Benaja, Maaseja, Mattitja, Eliflehu, Mikneja, Oved-Edom och Jeiel, dörrvaktarna. Heman, Asaf och Etan utsågs att spela på kopparcymbalerna. Sakarja, Jaasiel, Shemiramot, Jechiel, Unni, Eliav, Maaseja och Benaja spelade lyra till alamót. Mattitja, Eliflehu, Mikneja, Oved-Edom, Jeiel och Asasja spelade harpa och ledde sången till sheminit. Kenanja, leviternas sångledare, ledde sången. Det var han skicklig i. Berekja och Elkana var dörrvaktare vid arken. Prästerna Shevanja, Joshafat, Netanel, Amasaj, Sakarja, Benaja och Elieser blåste trumpet framför Guds ark. Oved-Edom och Jechia var dörrvaktare för arken. Sedan begav sig David och de äldste i Israel tillsammans med de högre officerarna till Oved-Edoms hus för att föra upp HERRENS förbundsark under jubel. Eftersom Gud hjälpte leviterna, som bar HERRENS förbundsark, offrade de sju tjurar och sju baggar. David och leviterna, som bar arken, sångarna och Kenanja, som ledde sången, var alla klädda i mantlar av fint linne. David bar även en linne-efod. Hela Israel förde upp HERRENS förbundsark under jubelrop, hornmusik, klang av trumpeter och horn, cymbaler och lyror och harpor. Men när HERRENS förbundsark kom fram till Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret. Hon såg kung David hoppa och dansa av glädje, och hon föraktade honom. Guds ark fördes in i tältet som David hade rest, och de bar fram brännoffer och gemenskapsoffer till Gud. När David avslutat brännoffren, välsignade han folket i HERRENS namn, och sedan gav han var och en av israeliterna, både män och kvinnor, en kaka bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Han utsåg några leviter att tjänstgöra framför HERRENS ark; de skulle åkalla, prisa och lova HERREN, Israels Gud. Asaf blev ledare, Sakarja den andre, och sedan Jeiel, Shemiramot, Jechiel, Mattitja, Eliav, Benaja, Oved-Edom och Jeiel. De spelade lyra och harpa, Asaf slog på cymbalerna och prästerna Benaja och Jachasiel blåste ständigt på sina trumpeter framför Guds förbundsark. Den dagen uppdrog David för första gången Asaf och hans bröder att lovsjunga HERREN: ”Prisa HERREN, åkalla honom! Gör hans verk kända för alla folk! Sjung och spela till hans ära, berätta om alla hans under! Lovprisa hans heliga namn, låt dem som söker HERREN få en innerlig glädje! Vänd er till HERREN och hans kraft, sök honom ständigt! Tänk på de mäktiga gärningar han har gjort, hans under och den dom som han uttalat, ni som är ättlingar till hans tjänare Israel, till Jakob, hans utvalde. Han är HERREN, vår Gud. Över hela jorden sträcker sig hans domar. Han minns för evigt sitt förbund, sina befallningar för tusen generationer, det förbund som han slöt med Abraham, och sin ed till Isak. Han bekräftade det till Jakob som en stadga, till Israel som ett evigt förbund. Han sa: ’Jag ska ge dig Kanaans land till arv och egendom.’ Fastän de var få till antalet, en liten skara främlingar, och vandrade från folk till folk, från rike till rike, lät han ingen förtrycka dem, och han straffade kungar för deras skull. ’Rör inte mina smorda, skada inte mina profeter!’ Sjung till HERRENS ära, hela jorden! Ropa ut hans räddning varje dag! Förkunna hans härlighet bland folken, berätta för alla människor om hans under! För HERREN är stor och högt prisad, värd att frukta, mer än alla gudar. Folkens alla gudar är avgudar, men HERREN har gjort himlen. Majestät och prakt omger honom, kraft och glädje finns i hans boning. Ge HERREN ära, alla folkslag, erkänn hans majestät och kraft! Ge HERRENS höga namn ära, kom med era offer till honom, tillbe HERREN i helig skrud! Darra inför honom, hela jorden! Världen står fast, den kan inte rubbas. Låt himlen vara glad och jorden jubla! Låt dem förkunna bland folken att HERREN regerar! Låt havet brusa och allt som finns i det! Låt fälten glädjas och allt som växer på dem! Skogens alla träd ska susa av lovsånger, ja, de ska jubla inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden. Prisa HERREN, för han är god. Hans nåd varar i evighet. Säg: Rädda oss, Gud, du vår räddare! Samla oss igen och befria oss från dessa folk, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!” Och allt folket sa: ”Amen!” och prisade HERREN. David lämnade Asaf och hans bröder i ständig tjänst inför HERRENS förbundsark, enligt föreskrifterna för varje dag, liksom Oved-Edom och hans 68 medhjälpare. Oved-Edom, Jedutuns son, var dörrvaktare tillsammans med Hosa. Prästen Sadok och hans bröder, prästerna, lämnade David kvar vid HERRENS boning på offerhöjden i Givon, för att de alltid skulle bära fram brännoffer inför HERREN på brännofferaltaret varje morgon och kväll, i enlighet med den lag som HERREN hade gett Israel. Med dem var också Heman, Jedutun och andra utvalda, som var utsedda att prisa HERREN, för hans nåd varar för evigt. Heman och Jedutun var ansvariga för musiken med trumpet och cymbal och andra instrument till gudstjänstssången. Jedutuns söner var dörrvaktare. Sedan återvände folket hem, var och en till sitt, och David återvände för att välsigna sin familj. När David hade bott en tid i sitt nya palats, sa han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan HERRENS förbundsark får stå i ett tält!” ”Gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Gud är med dig.” Men samma natt kom Guds ord till Natan: ”Gå och säg till min tjänare David: ’Så säger HERREN: ”Du är inte den som ska bygga mig ett hus att bo i. Jag har aldrig bott i hus, utan har ständigt bott i tält och flyttat från det ena stället till det andra, ända sedan jag förde Israel ut ur Egypten. Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels ledare, de som jag utsåg till herdar för mitt folk, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?” ’ Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas HERRE: ”Jag tog dig från betesmarken och fåren, när du var en herde, och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra ditt namn lika ryktbart som de största på hela jorden. Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender. Jag förkunnar nu att HERREN ska bygga ett hus åt dig. När dina dagar är till ända och du har gått till dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling, en av dina söner, på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. Han är den som ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt. Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son, och jag ska aldrig låta min nåd vika från honom, som jag lät den vika från din företrädare. Jag ska sätta honom över mitt hus och över mitt rike för evigt, och hans tron ska bestå i evighet.” ’ ” Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat. Då gick kung David in och satte sig inför HERREN och sa: ”HERRE Gud, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, o Gud? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt, och du har sett mig som den mest upphöjde bland människor, o HERRE, Gud! Vad ska David mera säga till dig inför denna ära du visat din tjänare? Du känner din tjänare. HERRE, för din tjänares skull och enligt din vilja, har du gjort allt detta stora och låtit mig få veta alla dessa stora ting. HERRE, det finns ingen som du och det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. Vilket folk på jorden är som ditt folk Israel, den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig, för att göra sitt namn känt genom stora och mäktiga under och genom att fördriva andra folk för ditt folk, som du har räddat ut ur Egypten? Du har gjort ditt folk Israel till ditt eget för evigt, och du, HERRE, har blivit deras Gud. HERRE, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. Låt det stå fast, och ditt namn kommer att bli ärat i evighet. Människor kommer att säga: ’Härskarornas HERRE är verkligen Israels Gud!’ Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig. Min Gud, du har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be till dig. För du, HERRE, är Gud, som har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. Nu har du velat välsigna din tjänares hus, så att det för evigt får bestå inför dig, för du, HERRE, har välsignat det, och det är för alltid välsignat.” Efter en tid besegrade David filistéerna, underkuvade dem och intog Gat med dess kringliggande städer från dem. Han besegrade också moabiterna och tvingade folket att underordna sig och betala skatt. Han besegrade också kung Hadadeser i Sova ända bort till Hamat, när Hadadeser stod i begrepp att stärka sin kontroll över floden Eufrat. David tillfångatog 1 000 av hans vagnar med 7 000 soldater i vagnar och 20 000 fotsoldater. Han skar av hälsenorna på alla hästar utom på ett hundratal. När araméerna kom från Damaskus till kung Hadadesers hjälp, slog David ner och dödade 22 000 av dem. Han förlade garnisoner bland araméerna i Damaskus och tvingade dem att underordna sig och betala skatt. HERREN lät David vinna seger vart han än drog ut. De guldsköldar som tillhörde kung Hadadesers officerare tog David med sig till Jerusalem. Han tog också stora mängder koppar från Hadadesers städer Tivchat och Kun. Salomo använde den sedan till att göra kopparhavet, pelarna och kopparkärlen. När kung Tou från Hamat hörde att David hade besegrat Sovas kung Hadadesers armé, skickade han sin son Hadoram för att hälsa på och gratulera David till segern över Hadadeser, som hade fört krig mot Tou. Hadoram förde med sig gåvor av guld, silver och koppar. Kung David helgade dem åt HERREN, precis som det silver och guld han tagit från de besegrade folken: araméerna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna. Avishaj, Serujas son, dödade 18 000 edoméer i Saltdalen. Han förlade trupper i Edom, och edoméerna blev underordnade David. HERREN gav David seger var han än drog fram. David regerade över hela Israel och sörjde för lag och rätt för hela sitt folk. Joav, Serujas son, var överbefälhavare för hären. Joshafat, Achiluds son, var kansler. Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Shavsha var kungens sekreterare. Benaja, Jojadas son, var chef för keretéerna och peletéerna, och Davids söner var de främsta männen vid kungens sida. En tid därefter dog Ammons kung Nachash och hans son efterträdde honom. ”Jag vill visa min vänskap mot Nachashs son Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död. Men när Davids sändebud kom till Hanun i ammoniternas land för att trösta honom, sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit hit för att spionera och spana, för att de ska kunna inta landet.” Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem. Man gick till David och berättade vad som hänt, och David skickade män att möta dem, eftersom de hade blivit så kränkta. Han uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka. När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna tusen talenter silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim, Maaka och Sova. De lejde 32 000 vagnar, och kungen av Maaka själv och hela hans armé ställde upp. De slog läger vid Medeva, och ammoniterna mobiliserades från sina städer för att strida. När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit fanns för sig ute på det öppna fältet. När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna. Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. Var stark och modig, och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör HERREN vad han finner vara bäst.” När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för hans bror Avishaj in i staden. Då återvände Joav till Jerusalem. Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, skickade de efter förstärkning från araméer på andra sidan floden Eufrat, och de kom anförda av Shofak, överbefälhavaren över Hadadesers här. Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan. När han kom fram, gick han i ställning mot dem. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. De flydde för Israel och David dödade 7 000 stridsvagnssoldater och 40 000 fotsoldater. Han dödade också Shofak, araméernas överbefälhavare. När Hadadesers män insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med David och blev hans undersåtar. Araméerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna. Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, ledde Joav krigshären, skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem. Joav intog Rabba och förstörde det. David tog kronan från Milkoms huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. Befolkningen där inne förde han ut och satte i arbete med sågar, järnhackor och yxor, som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem. Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna vid Geser. Sibbekaj av Hushas släkt dödade så Sippaj, en ättling till Rafa, och filistéerna kapitulerade. Under ett annat krig med filistéerna dödade Elchanan, Jairs son, Lachmi, bror till Goljat från Gat, som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom. I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. Alla dessa som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat. Men så reste sig Satan mot Israel och fick David att börja en folkräkning i Israel. David sa till Joav och folkets överbefälhavare: ”Gå och räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och meddela mig resultatet, så att jag får veta deras antal!” Men Joav svarade: ”Må HERREN föröka sitt folk hundra gånger! Är de inte alla dina undersåtar, min herre kung? Varför begär du, min herre, detta? Varför dra skuld över Israel?” Joav fick dock böja sig för kungens ord, så Joav gick och besökte hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. Han rapporterade resultatet av mönstringen till David: i hela Israel fanns det 1 100 000 svärdbeväpnade män och 470 000 svärdbeväpnade män i Juda, men han räknade inte med Levis och Benjamins stammar, för han fann kungens befallning avskyvärd. Denna befallning misshagade också Gud, och han straffade därför Israel. Då sa David till Gud: ”Jag har begått en svår synd när jag gjort detta. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.” Då sa HERREN till Gad, Davids siare: ”Gå och säg till David: ’Så säger HERREN: ”Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.” ’ ” Gad gick till David och sa till honom: ”Så säger HERREN: ’Gör ditt val: tre års hungersnöd, tre månaders flykt för dina fiender utan att undkomma deras svärd, eller tre dagar av HERRENS svärd, en dödlig pest som HERRENS ängel ska låta komma över varje del av landet.’ Tänk över vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.” ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i HERRENS händer, för HERRENS barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.” HERREN sände då en pest över Israel och 70 000 män dog av den. Gud sände en ängel för att förstöra Jerusalem, men när han skulle förstöra staden, såg HERREN det och ångrade det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” HERRENS ängel stod just då vid jevusén Ornans tröskplats. David fick se HERRENS ängel stå där mellan himmel och jord och peka mot Jerusalem med sitt dragna svärd. Då föll han och de äldste ner på sina ansikten, klädda i säcktyg. David sa till Gud: ”Jag var väl den som gav befallning om folkräkningen! Jag är den som har syndat och gjort det onda. Men vad har denna min hjord gjort? HERRE, min Gud, låt ditt straff drabba mig och min familj, men låt inte ditt eget folk plågas!” HERRENS ängel befallde då Gad att säga till David att gå upp och bygga ett altare åt HERREN på jevusén Ornans tröskplats. Då gick David, som Gad hade talat i HERRENS namn. Ornan, som höll på att tröska vete, vände sig om och såg ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. När David kom till Ornan och han såg honom, lämnade han tröskplatsen och bugade sig till marken för David. ”Ge mig tröskplatsen”, sa David till Ornan. ”Jag ska bygga ett altare där åt HERREN, så att folkets plåga upphör. Låt mig få den för full betalning.” ”Ta den, min herre och kung, och använd den som du vill”, sa Ornan till David. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen till ved och vete till matoffret. Jag ger dig alltsammans.” Kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det till fullt pris. Jag kan inte ta det som är ditt och ge det till HERREN eller bära fram ett brännoffer som inte kostat mig någonting.” David betalade 600 siklar i guld för platsen. Där byggde David ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det och ropade till HERREN. Och HERREN svarade med eld från himlen på brännofferaltaret. Då befallde HERREN ängeln att sticka svärdet i skidan. När David såg att HERREN hade svarat på hans bön på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. HERRENS boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret fanns på offerplatsen i Givon vid den här tiden, men David hade inte vågat gå dit och tillbe, av fruktan för HERRENS ängels svärd. Sedan sa David: ”Här ska HERREN Guds hus och altaret för Israels brännoffer stå!” David gav befallning om att alla främlingar som bodde i Israel skulle sammankallas. Han utsåg bland dem stenarbetare för att hugga ut stenblock till bygget av Guds hus. David skaffade fram stora mängder av järn för att tillverka spikarna för dörrarna i portarna och till deras förstärkningar och så mycket koppar att man inte ens kunde väga den. Och männen från Tyros och Sidon förde med sig ett oräkneligt antal cederstockar till David. ”Min son Salomo är ung och oerfaren”, sa David, ”och HERRENS hus måste få en enastående utformning, så att det blir berömt och ryktbart över hela världen. Därför ska jag redan nu börja med planeringen.” David gjorde omfattande förberedelser före sin död. Han kallade till sig sin son Salomo och gav honom i uppdrag att bygga ett tempel åt HERREN, Israels Gud. David talade till Salomo: ”Min son, jag ville bygga ett tempel åt HERRENS, min Guds namn, men HERRENS ord kom till mig: ’Du har utgjutit mycket blod och fört många krig. Du ska inte bygga något tempel för mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden inför mig. Men du ska få en son, och han ska vara en fridens man, och jag ska låta honom få fred med sina fiender runt omkring. Hans namn ska vara Salomo, och jag ska ge Israel frid och ro under hans regering. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, han ska vara min son och jag hans far, och jag ska befästa hans kungatron för Israel för alltid.’ Min son, må nu HERREN vara med dig och göra dig framgångsrik, så att du kan bygga ett hus åt HERREN, din Gud, så som han har sagt om dig. Må HERREN ge dig vishet och förstånd, så att du, när han sätter dig som härskare över Israel, kan hålla HERRENS, din Guds lag. Du kommer att lyckas, om du noga följer alla de bud och förordningar som HERREN gav Israel genom Mose. Var frimodig och stark, frukta inte och var inte modlös! Med stor möda har jag samlat in till HERRENS hus 3 500 ton guld och 35 000 ton silver, så mycket järn och koppar att de inte kunnat vägas, och dessutom trävirke och sten. Mer kan du själv lägga till. Det finns gott om stenhuggare, murare, snickare och alla slags hantverkare i guld och silver, koppar och järn. Sätt nu igång arbetet, och må HERREN vara med dig!” Sedan gav David alla Israels ledare order om att bistå Salomo i arbetet: ”HERREN, er Gud, är med er. Han har låtit er få fred på alla sidor. Han har överlämnat landets invånare åt mig och lagt landet under HERREN och hans folk. Sök nu HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ. Börja med att bygga HERREN Guds helgedom, så kan ni föra in HERRENS förbundsark och de heliga kärlen för gudstjänsten i det hus som byggs åt HERRENS namn.” När David blev gammal och mätt av år, gjorde han sin son Salomo till kung över Israel. Han sammankallade alla Israels ledare, präster och leviter. Alla leviterna från trettio års ålder och uppåt räknades och de manliga var sammanlagt 38 000. Av dem skulle 24 000 leda arbetet vid HERRENS hus och 6 000 vara tjänstemän och domare, 4 000 dörrvaktare, och 4 000 lovsjunga HERREN med de instrument som David låtit tillverka för lovsången. Sedan delade David upp dem i avdelningar efter Levis söner Gershom, Kehat och Merari. Till Gershoms släkt hörde Ladan och Shimi. Ladans söner var Jechiel, den förste, Setam och Joel, alltså tre. Shimis söner Shelomot, Hasiel och Haran, alltså tre. Dessa var Ladans familjeöverhuvuden. Shimis söner var Jachat, Sisa, Jeush och Beria. Dessa var alltså Shimis fyra söner. Jachat var överhuvudet och Sisa den andre, men Jeush och Beria hade inte många söner och räknades därför som en enda familj, en avdelning. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, alltså fyra. Amrams söner var Aron och Mose. Aron och hans söner avskildes för all framtid till uppgiften att inviga det högheliga, offra åt HERREN, tjäna honom och att välsigna i hans namn för all framtid. Gudsmannen Moses söner räknades till Levis stam. Moses söner var Gershom och Elieser. Gershom hade sonen Shuvael, som var överhuvud, Elieser hade en son, Rechavja, som var överhuvud, Elieser hade inga andra söner, men Rechavja hade många. Jishar hade sonen Shelomot, som var överhuvud. Hebrons söner var Jeria, överhuvud, Amarja den andre, Jachasiel, den tredje och Jekamam, den fjärde. Ussiels söner var Mika, överhuvudet, och Jishia, den andre. Meraris söner var Machli och Mushi. Machlis söner var Elasar och Kish. Elasar dog utan att ha fått några söner, endast döttrar, och de gifte sig med sina kusiner, Kishs söner. Mushis söner var Machli, Eder och Jeremot, alltså tre. Dessa var Levis ättlingar, efter deras familjer, med deras familjeöverhuvuden, så som de registrerades, varje person och namn för sig, de som var tjugo år gamla eller äldre och som gjorde tjänst i HERRENS hus. David hade sagt: ”HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han kommer alltid att bo i Jerusalem. Nu behöver inte längre leviterna bära boningen och dess tillbehör från plats till plats.” Enligt Davids sista anvisningar skulle de leviter räknas som var minst tjugo år gamla. Leviternas uppgift var att assistera Arons ättlingar i tjänsten i HERRENS hus. De skötte om förgårdarna och kamrarna, reningen av alla heliga föremål och tjänstgjorde i Guds hus. De svarade för skådebröden, mjölet till matoffren och det osyrade brödet och bakning och tillredning samt alla vikter och mått. Varje morgon och kväll stod de och prisade och lovade HERREN. De assisterade vid alla brännoffren åt HERREN, på sabbaten, vid nymånadsfester och högtider, och tjänade inför HERREN i det antal och som det var föreskrivet att de alltid skulle tjäna inför HERREN. Leviterna skötte på detta sätt sina uppgifter i uppenbarelsetältet och i templet och hjälpte prästerna, Arons ättlingar, i tjänsten i HERRENS hus. Arons ättlingar delades in i följande avdelningar: Arons söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. Nadav och Avihu dog före sin far och efterlämnade inte några barn, så Elasar och Itamar tjänstgjorde som präster. David indelade, tillsammans med Sadok, av Elasars släkt, och Achimelek, av Itamars släkt, Arons ättlingar i olika avdelningar för den tjänstgöring de skulle utföra. Det fanns fler överhuvuden bland Elasars ättlingar än Itamars, så de delades upp i sexton familjeöverhuvuden och Itamars i åtta. De indelades genom lottdragning för de båda släkterna, eftersom det fanns heliga ledare och ledare för tjänsten åt Gud både bland Elasars och Itamars ättlingar. Leviten Shemaja, Netanels son, tjänstgjorde som sekreterare och skrev ner dem i närvaro av kungen, prästen Sadok, Achimelek, Evjatars son, och överhuvudena för prästernas och leviternas familjer. Lotterna drogs varannan gång för en familj från Elasars släkt och varannan för en familj från Itamars. Den första lotten föll på Jojariv, den andra på Jedaja, den tredje på Harim, den fjärde på Seorim, den femte på Malkia, den sjätte på Mijamin, den sjunde på Hackos, den åttonde på Avia, den nionde på Jeshua, den tionde på Shekanja, den elfte på Eljashiv, den tolfte på Jakim, den trettonde på Huppa, den fjortonde på Jeshevav, den femtonde på Bilga, den sextonde på Immer, den sjuttonde på Hesir, den artonde på Happisses, den nittonde på Petachja, den tjugonde på Hesekiel, den tjugoförsta på Jakin, den tjugoandra på Gamul, den tjugotredje på Delaja och den tjugofjärde på Maasja. Detta var hur de skulle vara indelade när de inträdde för tjänst i HERRENS hus, som det var dem föreskrivet genom deras förfader Aron, efter den befallning HERREN, Israels Gud, hade gett honom. Andra ättlingar till Levi var: av Amrams ättlingar Shuvael, av Shuvaels ättlingar Jechdeja, av Rechavja, dvs. av hans ättlingar, var Jishia den förste, av Jishars släkt Shelomot, och av Shelomots ättlingar Jachat, Hebrons ättlingar var Jeria, sedan Amarja, den andre, Jachasiel, den tredje, och Jekamam, den fjärde. Ussiels son var Mika, och bland Mikas ättlingar var Shamir, Mikas bror Jishia, och bland Jishias ättlingar Sakarja. Meraris ättlingar var Machli och Mushi. Jaasias son var Beno. Meraris söner genom Jaasia var Shoham, Sackur och Ivri. Machlis ättling var Elasar, som inte hade några söner. Kishs son var Jerachmeel. Mushis söner Machli, Eder och Jerimot. Alla dessa var ättlingar till Levi, efter deras familjer. Även dessa kastade lott, precis som deras släktingar av Arons ätt, i närvaro av kung David, Sadok, Achimelek samt överhuvudena för prästernas och leviternas familjer, de äldsta likväl som de yngsta. David och hans befälhavare i hären utsåg män från Asafs, Hemans och Jedutuns familjer till profetisk tjänst med musik på harpa, lyra och cymbal. Detta är förteckningen över dem och deras tjänst: Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner, under hans ledning, som profeterade på kungens uppdrag. Av Jedutun hans söner: Gedalja, Jisri, Jesaja, Shimi, Hashavja och Mattitja, alltså sex, under ledning av sin far Jedutun, som profeterade och spelade på harpa till HERRENS lov och pris. Av Heman hans söner: Buckia, Mattanja, Ussiel, Shuvael, Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti, Romamti Eser, Joshbekasha, Malloti, Hotir och Machasiot. Alla dessa var söner till kungens siare Heman. De hade getts till honom genom Guds löfte att upphöja hans horn. Heman fick så fjorton söner och tre döttrar. Alla dessa män stod under sin fars ledning när de utförde sin tjänst i HERRENS hus med sång och spel på cymbal, lyra och harpa. Asaf, Jedutun och Heman följde kungens instruktioner. De och deras familjer, tillsammans 288 personer, var alla begåvade musiker och utbildade för sin uppgift att sjunga lovsång till HERREN. Gammal eller ung, lärare eller elev, alla kastade de lott om sin plats i tjänstgöringen. Den första lotten föll på Asaf, på Josef, och den andra på Gedalja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tredje på Sackur och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den fjärde på Jisri och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den femte på Netanja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den sjätte på Buckia och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den sjunde på Asarela och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den åttonde på Jesaja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den nionde på Mattanja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tionde på Shimi och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den elfte på Ussiel och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tolfte på Hashavja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den trettonde på Shuvael och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den fjortonde på Mattitja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den femtonde på Jerimot och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den sextonde på Hananja och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den sjuttonde på Joshbekasha och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den artonde på Hanani och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den nittonde på Malloti och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tjugonde på Eliata och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tjugoförsta på Hotir och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tjugoandra på Giddalti och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, den tjugotredje på Machasiot och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv, och den tjugofjärde på Romamti Eser och hans söner och släktingar, sammanlagt tolv. Avdelningarna för dörrvaktarna var: Meshelemja från korachiternas släkt, son till Kore, som var en av Asafs söner. Meshelemjas söner var: Sakarja, den förstfödde, Jediael, den andre, Sevadja, den tredje, Jatniel, den fjärde, Elam, den femte, Jochanan, den sjätte och Eljoenai, den sjunde. Oved-Edoms söner var: Shemaja, den förstfödde, Josavad, den andre, Joach, den tredje, Sakar, den fjärde, Netanel, den femte, Ammiel, den sjätte, Isaskar, den sjunde och Peulletaj, den åttonde. Gud hade välsignat Oved-Edom. Oved-Edoms son Shemaja hade också söner, som blev ledare för sina familjer eftersom de var dugliga män. Shemajas söner var Otni, Refael, Oved och Elsavad. Hans släktingar Elihu och Semakja var också dugliga män. Alla dessa var avkomlingar till Oved-Edom. De och deras söner var dugliga och starka män i tjänsten. Oved-Edoms avkomlingar var sammanlagt 62. Meshelemja hade söner och ättlingar, dugliga män, sammanlagt 18. Hosa, av Meraris släkt, hade söner, av vilka Shimri var överhuvud, fastän han inte var den förstfödde, men hans far hade gjort honom till överhuvud. Hilkia var den andre, Tevalja den tredje och Sakarja den fjärde. Hosas söner och släktingar var sammanlagt 13. Avdelningarna för dörrvaktarna, uppdelade efter deras huvudmän, hade, liksom deras släktingar, i uppgift att tjänstgöra i HERRENS hus. De kastade lott om varje port, ung som gammal, familj för familj. Lotten för den östra porten föll på Shelemja. De kastade sedan lott för hans son Sakarja, en vis rådgivare, och lotten gav honom den norra porten. Oved-Edom fick den södra porten, och hans söner fick ansvaret för förrådsrummen. Den västra porten och Shalleketporten vid övre vägen fick Shuppim och Hosa. Vaktposter fanns på alla sidor: Dagligen sex leviter i öster, fyra i norr, fyra i söder och två vid förråden, vid tillbyggnaden i väster fyra på vägen och två vid själva tillbyggnaden. Detta var dörrvaktarnas avdelningar, av Korachs och Meraris släkter. Leviterna, deras bröder, ansvarade för skattkammaren i Guds hus och förråden för det som blivit helgat. Ladans ättlingar, Gershons släkt genom Ladan, som var familjeöverhuvuden för gersoniten Ladan, var Jechiel, dvs. Jechiels ättlingar, Setam och hans bror Joel. De hade ansvaret för skatterna i HERRENS hus. Från Amrams, Jishars, Hebrons och Ussiels släkter var Shuvael, son till Gersom och sonson till Mose, överuppsyningsman över skatterna. Hans släktingar genom Elieser var dennes son Rechavja, hans son Jesaja, hans son Joram, hans son Sikri och hans son Shelomot. Denne Shelomot och hans bröder ansvarade för förråden för det som helgats av kung David, av familjeöverhuvudena, av de högre och lägre officerarna och befälhavarna över hären. En del av krigsbytet helgade de till underhåll av HERRENS hus. Shelomot och hans bröder var också ansvariga för allt det som helgats av siaren Samuel, av Saul, Kishs son, av Avner, Ners son, och av Joav, Serujas son. Alla de heliga gåvorna var överlämnade åt Shelomots och hans släktingars omsorg. Kenanja av Jishars släkt och hans söner tilldelades uppgifter utanför templet som tjänstemän och domare. Av Hebrons släkt utsågs Hashavja och 1 700 av hans släktingar från Hebron, alla dugliga män, att förvalta Israel på västra sidan av Jordan, till allt arbete åt HERREN och till kungens tjänst. Enligt hebroniternas släktregister var Jeria deras överhuvud. I Davids fyrtionde regeringsår gjordes en genomgång av registren, och man fann dugliga män bland dem i Jaser i Gilead. Jeria hade 2 700 släktingar, dugliga män och familjeöverhuvuden, som kung David satte över Rubens och Gads stammar och den ena halvan av Manasses stam, för att sköta alla Guds och kungens angelägenheter. Förteckning över israeliterna, familjeöverhuvuden, högre och lägre befälhavare, deras officerare, som tjänade kungen i allt som hade med avdelningarna att göra, och som var i tjänst en månad var under årets alla månader. Varje avdelning bestod av 24 000 man: Befälhavare över första avdelningen, som tjänstgjorde under första månaden, var Jishbaal, Savdiels son. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Jishbaal hörde till Peres släkt och hade högsta befälet över alla officerare i hären som tjänstgjorde under första månaden. Befälhavare över andra månadens avdelning var Dodaj av Achoachs släkt, fursten Miklot var befälhavare över sin avdelning som bestod av 24 000 man. Den tredje befälhavaren, för tredje månaden, var Benaja, översteprästen Jojadas son. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet över de trettio. Hans son Ammisavad hade befälet över hans avdelning. Den fjärde, för fjärde månaden, var Asael, Joavs bror, och senare hans son Sevadja. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den femte, för femte månaden, var befälhavaren Shamhut av Serachs ätt. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den sjätte, för sjätte månaden, var Ira, Ickeshs son, från Tekoa. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den sjunde, för sjunde månaden, var Heles från Pelet av Efraims stam. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den åttonde, för åttonde månaden, var Sibbekaj av Hushas släkt, som hörde till Serachs ätt. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den nionde, för nionde månaden, var Avieser från Anatot i Benjamins stam. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den tionde, för tionde månaden, var Mahraj från Netofa av Serachs ätt. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den elfte, för elfte månaden, var Benaja från Piraton av Efraims stam. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Den tolfte, för tolfte månaden, var Heldaj från Netofa, som hörde till Otniels släkt. Hans avdelning bestod av 24 000 man. Furstarna för Israels stammar var: Elieser, Sikris son, för Rubens stam, Shefatja, Maakas son, för Simons stam, Hashavja, Kemuels son, för Levis stam, och Sadok för Aron, Elihu, en av Davids bröder, för Judas stam, Omri, Mikaels son, för Isaskars stam, Jishmaja, Obadjas son, för Sebulons stam, Jerimot, Asriels son, för Naftalis stam, Hosea, Asasjas son, för efraimiterna, Joel, Pedajas son, för ena hälften av Manasses stam, Jiddo, Sakarjas son, för andra hälften av Manasses stam, den som var i Gilead, Jaasiel, Avners son, för Benjamins stam, Asarel, Jerochams son, för Dans stam. Dessa var ledarna för Israels stammar. David tog inte med i folkräkningen dem som var tjugo år eller yngre, för HERREN hade lovat att israeliterna skulle bli lika oräkneliga som himlens stjärnor. Joav, Serujas son, påbörjade folkräkningen men avslutade den aldrig, för Guds vrede kom över Israel, och slutsumman blev aldrig införd i kung Davids krönika. Asmavet, Adiels son, hade ansvaret för de kungliga förråden. Jonatan, Ussias son, ansvarade för förråden på landsbygden, i städer, byar och vakttorn. Esri, Keluvs son, hade ansvaret för alla som arbetade med jordbruk ute på fälten. Shimi från Rama hade ansvaret för vingårdarna och Savdi från Shefam för vinförråden i vingårdarna. Baal Hanan från Geder hade ansvaret för kungens olivplanteringar och för mullbärsfikonträden på låglandet i väster. Joash var ansvarig för oljeförråden. Shitraj från Sharon var ansvarig för boskapen som betade i Sharon och Shafat, Adlajs son, för boskapen i dalarna. Ovil, ismaeliten, var ansvarig för kamelerna, Jechdeja från Meronot för åsnorna och hagarén Jasis för småboskapen. Dessa män var uppsyningsmän över kung Davids egendom. Davids farbror, Jonatan, var rådgivare. Han var en vis och skriftlärd man. Jechiel, Hakmonis son, tjänstgjorde för kungens söner. Achitofel var också rådgivare till kungen. Hushaj från Erek var kungens vän. Achitofel efterträddes av Jojada, Benajas son, och av Evjatar. Joav var överbefälhavare för kungens här. David kallade nu samman alla Israels ledare till Jerusalem, ledarna över Israels stammar, ledarna för de olika avdelningar som var i kungens tjänst, de högre och lägre officerarna, uppsyningsmännen över kungens och hans söners egendom och boskap samt tjänstemännen i palatset, hjältarna och andra inflytelserika personer. David reste sig och talade till dem: ”Hör, mina bröder och mitt folk! Det har varit min önskan att bygga ett hus till viloplats för HERRENS förbundsark, vår Guds fotpall. Jag har gjort planer för det, men Gud har sagt till mig: ’Du ska inte bygga något hus för mitt namn, för du är en krigare och har utgjutit mycket blod.’ Ändå har HERREN, Israels Gud, valt mig bland alla i min fars familj till att för alltid vara kung över Israel. Han har utvalt Juda som furste och i Judas stam min fars familj. Bland min fars söner fann han behag i mig och gjorde mig till kung över hela Israel. Bland mina söner  —  och HERREN har gett mig många  —  har han utvalt Salomo att sitta på HERRENS kungatron och regera över Israel. Han sa till mig: ’Din son Salomo ska bygga mitt tempel och mina förgårdar, för jag har utvalt honom till min son, och jag ska vara hans far. Jag ska befästa hans kungadöme för alltid, om han alltid följer mina bud och föreskrifter, som han gjort hittills.’ Här inför Israel, HERRENS församling, och inför Gud själv som hör detta, uppmanar jag er att hålla alla HERRENS, er Guds bud, så att ni får äga detta goda land och sedan överlämna det till era efterkommande för evig tid. Salomo, min son, lär känna din fars Gud! Tjäna honom helhjärtat och villigt, för HERREN granskar allas innersta och förstår varje motiv och tanke. Om du söker honom ska du finna honom, men om du överger honom ska han förkasta dig för alltid. Tänk på att HERREN har utsett dig till att bygga hans heliga tempel. Var frimodig och gå till verket!” David gav sedan sin son Salomo ritningen till förhuset och templet med dess byggnader, dess förrådshus, de övre salarna, de inre rummen och rummet för försoningsplatsen. Han delgav honom också sina planer som Anden ingett honom beträffande förgårdarna till HERRENS hus och rummen runt omkring, tempelförråden i Guds hus och förvaringsrummen för det som hade helgats, samt instruktioner om fördelningen av prästernas och leviternas tjänst och om alla tillbehörens användning i HERRENS hus. David bestämde även mängden av guld för tillverkningen av alla guldföremål för olika tjänster, liksom vikten av silver för silverföremålen för olika tjänster, vikten av guld till lampställen och guldlamporna, vikten av varje lampställ med dess lampor, och vikten av silver till varje silverlampställ med dess lampor, alltefter dess användning, vikten av guld till bordet för skådebröden och vikten av silver till silverborden, vikten av guld till gafflar, skålar och av rent guld, vikten av varje guld- och silverbägare, slutligen vikten av guld till rökelsealtaret av rent guld. Han gav honom också en beskrivning av vagnen, keruberna av guld, som med sina vingar övertäckte HERRENS förbundsark. Allt detta skrevs ner under HERRENS ledning, för det var han som gav David varje detalj av beskrivningen. ”Var nu stark och frimodig”, sa David till sin son Salomo. ”Sätt genast i gång med arbetet! Var inte rädd eller missmodig, för HERREN, min Gud, är med dig, och han kommer inte att lämna eller överge dig, tills du har fullföljt allt arbete för tjänsten i HERRENS hus. Här är prästernas och leviternas avdelningar, som är redo för allt arbete i Guds hus, och många andra med olika begåvningar som både vill och kan utföra allt slags arbete. Ledarna och folket kommer att lyda varje befallning som du ger.” Kung David talade sedan till hela församlingen: ”Min son Salomo, som Gud har utvalt, är fortfarande ung och oerfaren, och uppgiften är enorm, för denna är inte en byggnad för människor utan för HERREN Gud. Jag har gjort allt jag kan för att till min Guds hus skaffa guld till det som ska vara av guld, silver till det som ska vara av silver, koppar till det som ska vara av koppar, järn till det som ska vara av järn och trä till det som ska vara av trä samt onyx, andra infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar, alla slags dyrbara stenar och marmor i stor mängd. Eftersom jag älskar Guds hus, ger jag också hela min privata förmögenhet av guld och silver, utöver allt det jag redan skaffat till helgedomen: 3 000 talenter guld från Ofir och 7 000 talenter silver till att överdra byggnadernas väggar med, guld till det som ska tillverkas av guld och silver till det som ska tillverkas av silver, till det som hantverkarna ska göra. Vem vill idag komma med en frivillig gåva till HERREN?” Då kom huvudmännen för familjerna och stammarna i Israel, de högre och lägre arméofficerarna och kungens främsta tjänstemän med sina gåvor. De gav till arbetet med Guds hus 5 000 talenter guld, 10 000 dareiker, 10 000 talenter silver, 18 000 talenter koppar och 100 000 talenter järn. De som hade ädelstenar gav dem till skattkammaren i HERRENS hus, i gershoniten Jechiels vård. Folket gladde sig över att de så helhjärtat gav de frivilliga gåvorna till HERREN, och David själv gladde sig mycket. David prisade HERREN inför hela församlingen och sa: ”HERRE, vår far Israels Gud, du ska prisas i all evighet! Din, o HERRE, är storhet och makt, ära, majestät och härlighet. Allt i himmel och på jord och riket tillhör dig, HERRE, och du är den upphöjde härskaren över allt som finns. Rikedom och ära kommer från dig, och du är den som råder över allt. Du har all styrka och all makt i din hand, och det är du som ger makt och upphöjelse. Vi tackar dig, vår Gud, och prisar ditt härliga namn. Vem är jag och vad är mitt folk, att vi skulle kunna ge dig allt detta? Allt kommer ju från dig, och vi har bara gett det som vi fått ur din hand. För vi är främlingar och gäster inför dig, precis som våra förfäder. Våra dagar på jorden är som en skugga, vi har inget att hoppas på. HERRE, vår Gud, all denna rikedom vi har samlat för att kunna bygga ett tempel till ditt heliga namn, kommer från dig. Det tillhör dig alltsammans. Jag vet, min Gud, att du prövar människohjärtan och vill se integritet. Jag har gett allt det här med ärliga och uppriktiga avsikter, och jag har sett hur ditt folk villigt har kommit med sina gåvor. HERRE, våra förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, låt denna längtan att tjäna och lyda dig få vara kvar hos ditt folk för all framtid, och bevara deras hjärtan lojala mot dig! Gör min son Salomo helhjärtat överlåten till dig, så att han håller dina bud, förordningar och föreskrifter och följer dem i allting och bygger det tempel som jag har förberett!” Sedan sa David till hela församlingen: ”Prisa HERREN, er Gud!” Då prisade de alla HERREN, sina förfäders Gud, bugade sig och föll ner på marken inför HERREN och inför kungen. Nästa dag bar man fram slaktoffer och brännoffer till HERREN: 1 000 tjurar, 1 000 baggar och 1 000 lamm med tillhörande dryckesoffer och mängder av slaktoffer för hela Israel. De åt och drack inför HERREN med stor glädje. Sedan bekräftade de en andra gång Salomo, Davids son, som kung. De smorde honom inför HERREN till furste och Sadok till präst. Salomo besteg HERRENS tron efter sin far David, och han hade framgång. Hela Israel lydde honom, och alla hövdingarna och officerarna och alla kung Davids söner underordnade sig kung Salomo. HERREN upphöjde Salomo inför hela Israel och gav honom kunglig glans på ett sätt som ingen kung i Israel tidigare hade haft. David, Jishajs son, hade varit kung över hela Israel. Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. Han dog i hög ålder, nöjd med sina år, rik och ärad, och han efterträddes alltså av sin son Salomo. Kung Davids historia, från början till slut, finns nedtecknad i siaren Samuels krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika. Där berättas om hans regering, hans makt och allt som hände honom och Israel och alla andra riken och länder. Salomo, Davids son, hade nu etablerat sin kungamakt, och HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom mycket mäktig. Salomo talade till hela Israel, till både högre och lägre officerare, alla domare och alla ledare i Israel, familjeöverhuvuden. Salomo och hela församlingen gick till offerplatsen i Givon, där Guds uppenbarelsetält var, som HERRENS tjänare Mose hade gjort i öknen. Men Guds ark hade David flyttat från Kirjat-Jearim till den plats han hade ställt i ordning åt den; han hade satt upp ett tält åt den i Jerusalem. Men kopparaltaret, som Besalel, Uris son och Hurs sonson, hade gjort, stod framför HERRENS boning i Givon. Nu uppsökte Salomo och de församlade det. Salomo gick upp till kopparaltaret inför HERREN i uppenbarelsetältet och offrade 1 000 brännoffer på det. Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sa: ”Be mig om vad du vill, så ska du få det!” Salomo svarade Gud: ”Du har visat stor nåd mot min far David och gjort mig till kung efter honom. HERRE Gud, uppfyll nu ditt löfte till min far David, för du har gjort mig till kung över ett folk som är lika talrikt som stoftet på jorden. Ge mig nu vishet och kunskap, så att jag kan leda detta folk, för vem kan styra ditt folk som är så stort?” Gud svarade Salomo: ”Därför att din största önskan var detta, och därför att du inte bad om rikedom, välfärd och ära eller dina fienders liv, och inte heller ett långt liv, utan om vishet och kunskap för att kunna leda mitt folk, som jag har gjort dig till kung över  —   därför ska jag ge dig vishet och kunskap. Jag ska också ge dig mer rikedom, välfärd och ära än någon kung någonsin haft före dig eller någonsin kommer att ha.” Sedan begav sig Salomo till Jerusalem från offerplatsen i Givon, från uppenbarelsetältet, och han regerade över Israel. Salomo samlade också vagnar och hästar. Han hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, dels i vagnstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. Silvret och guldet var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. Salomos hästar köptes i Egypten och Kuve. Kungens uppköpare importerade dem från Kuve. Varje vagn som de importerade från Egypten kostade 600 siklar silver och en häst 150 siklar. De exporterade dem också till hettiternas och araméernas kungar. Salomo planerade nu att bygga ett tempel åt HERREN och ett kungapalats åt sig själv. Han kallade in 70 000 bärare, 80 000 stenhuggare i bergen och 3 600 förmän. Salomo sände detta meddelande till kung Hiram i Tyros: ”Gör som du gjorde mot min far David när du sände cederträ till honom så att han kunde bygga ett palats åt sig att bo i. Jag vill nu bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga det åt honom. Där ska man tända välluktande rökelse inför honom, placera skådebröden och bära fram brännoffer varje morgon och kväll, på sabbaterna och vid nymånadsfester och högtider som är föreskrivna av HERREN, vår Gud. För så ska det för alltid vara i Israel. Det tempel jag ska bygga kommer att vara stort, för vår Gud är större än alla andra gudar. Men vem kan bygga ett hus åt honom, när inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma honom? Och vem är då jag att jag skulle kunna bygga ett hus åt honom, annat än för att tända offereld inför honom? Skicka mig därför en kunnig man som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn, samt i purpurrött, karminrött och blått garn och snida och gravera. Han ska arbeta tillsammans med de yrkesmän som finns i Juda och Jerusalem och som min far David utsåg. Sänd mig också cederträ, cypressträ och almugträ från Libanons skogar, för jag vet att dina män är skickliga i att hugga timmer på Libanon. Mina män ska tillsammans med dina förse mig med en stor mängd timmer, för det hus jag ska bygga ska bli stort och magnifikt. Jag ger männen som hugger timret 20 000 säckar tröskat vete, 20 000 säckar korn, 600 kubik vin och 600 kubik olja.” Kung Hiram av Tyros svarade i ett brev till kung Salomo: ”Det är för att HERREN älskar sitt folk som han har gjort dig till dess kung.” Hiram fortsatte: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som skapade himmel och jord och som har gett David en sådan vis, klok och förståndig son att bygga ett hus åt HERREN och ett kungapalats åt sig själv. Jag ska nu sända dig mäster Hiram, en skicklig yrkesman. Han är son till en danitisk kvinna och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, koppar och järn, sten och trä, purpurrött, blått och fint lingarn. Han är en skicklig gravör och kan förverkliga vilket konstverk som helst som åläggs honom. Han kommer att arbeta tillsammans med dina yrkesmän och dem som utsågs av min herre David, din far. Sänd nu, min herre, vetet, kornet, oljan och vinet du nämnde, till dina tjänare, så ska vi på Libanons berg hugga allt det timmer du behöver och föra det till dig på flottar över havet till Jafo. Därifrån kan du sedan frakta det upp till Jerusalem.” Salomo företog en folkräkning av alla främlingar i Israel, efter den som hans far David hade gjort, och de var 153 600. Han utsåg 70 000 av dessa till bärare, 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till förmän som skulle hålla folket i arbete. Så började Salomo bygga HERRENS hus på Moria berg i Jerusalem, där Herren visat sig för hans far, kung David, på den plats som David gjort i ordning på jevusén Ornans tröskplats. Han började bygga på den andra dagen i andra månaden av sitt fjärde regeringsår. När Salomo byggde Guds hus, lade han grunden så att den blev 30 meter lång och 10 meter bred. Portalen, som låg framför templet, var 10 meter bred, liksom själva templet, och höjden var 10 meter. Han belade insidan med rent guld. Det stora rummet klädde han med panel av cypressträ, som han klädde med rent guld och prydde med palmer och kedjor. Han smyckade huset ytterligare med dyrbara stenar. Guldet som han använde kom från Parvajim. Han belade templets väggar, bjälkar, dörrar och trösklar med guld och graverade keruber på väggarna. Han gjorde också det allra heligaste. Dess bredd motsvarade templets, och det var 10 meter långt och 10 meter brett. Han belade det med 21 ton finaste guld. Guldet till spikarna vägde 600 gram. De övre rummen belade han också med guld. Inne i det allra heligaste gjorde Salomo två skulpturer, två keruber, belagda med guld. Den sammanlagda längden på kerubernas vingar var 10 meter. Den ena kerubens ena vinge, som var 2,5 meter lång, rörde vid tempelväggen, och dess andra vinge, också 2,5 meter, rörde vid den andra kerubens vinge. Den andra kerubens ena vinge, som också var 2,5 meter lång, rörde vid tempelväggen, och dess andra vinge, även den 2,5 meter, rörde vid den första kerubens vinge. Dessa kerubers vingar bredde alltså ut sig 10 meter. De stod på sina fötter med ansiktena mot det yttre rummet. Framför ingången till det allra heligaste gjorde han ett förhänge av blått, purpurrött, karminrött och vitt lingarn, som han smyckade med keruber. Därefter gjorde Salomo två pelare, sjutton och en halv meter höga, och varje kapitäl upptill var 2,5 meter högt. Han gjorde också kedjor till koret och satte dem högst upp på pelarna med 100 granatäpplen fästa vid kedjorna. Han placerade pelarna framför templet, en till höger och en till vänster. Den till höger kallade han Jakin, och den till vänster Boas. Han gjorde sedan ett kopparaltare som var 10 meter långt, 10 meter brett och 5 meter högt. Han gjorde Havet av gjutgods, runt, 5 meter i diameter och hälften så högt, med en omkrets på 15 meter. Runt kanten, nertill, fanns ett mönster av oxar, tio på varje halvmeter, i två rader. De var gjutna i samma stycke som själva Havet. Havet stod på tolv oxar. Tre av dem var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade på dem, och deras bakdelar var vända inåt. Havet var en handsbredd tjockt, och kanten var formad som i en skål, så att den liknade en utslagen lilja. Det rymde 90 000 liter. Han lät också göra tio vattenfat och ställde fem på den högra sidan och fem på den vänstra. De skulle användas till tvättning, och i dem skulle man skölja det som hörde till brännoffren. Prästerna skulle tvätta sig i Havet. Sedan gjorde han enligt föreskrifterna tio lampställ av guld, som han placerade i templet, fem till höger och fem till vänster. Han gjorde tio bord och ställde fem till höger och fem till vänster. Han gjorde också 100 skålar av rent guld. Därefter gjorde han prästernas gård och den stora förgården med dess dörrar. Dörrarna belade han med koppar. Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. Hiram gjorde också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Han fullbordade det arbete som han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo i Guds hus: De två pelarna, de skålliknande pelarhuvudena, de två flätverken som dekorationer på pelarhuvudena, 400 granatäpplen till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, som dekorerade de skålformade pelarhuvudena, de tio ställen med tio fat, Havet och de tolv oxarna under det, grytorna, skovlarna och skålarna med alla tillhörande föremål. Mäster Hiram tillverkade alla föremålen åt kung Salomo till HERRENS hus i polerad koppar. Kungen lät gjuta dem i lerformar på Jordanslätten mellan Suckot och Saretan. Salomo gjorde så mycket av alla dessa ting att vikten av koppar inte kunde fastställas. Salomo gjorde alla föremålen i Guds hus, det gyllene altaret och borden för skådebröden, lampställen med sina lampor av rent guld, som skulle tändas framför det inre rummet enligt föreskrifterna, blomsterdekorationerna, lamporna och tängerna av guld, ja, av renaste guld, vidare knivarna, skålarna, pannorna och fyrfaten av rent guld, liksom dörrarna till templet, de inre dörrarna till det allra heligaste, och till templets huvudingång. Allt detta gjordes alltså av guld. När allt arbete Salomo gjorde för HERRENS hus var klart, förde han in det som blivit helgat åt Herren av hans far David: silvret och guldet och alla kärlen, och lade dem i skattkammaren i Guds hus. Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna till Jerusalem, för att hämta HERRENS ark från Sion, Davids stad. Alla israeliterna samlades hos kungen för högtiden i sjunde månaden. När alla Israels äldste hade kommit, lyfte leviterna arken. De bar upp arken och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. De levitiska prästerna hämtade dem dit. Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas. Prästerna bar in HERRENS förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar, som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna. Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag. Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när HERREN hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten. Prästerna lämnade helgedomen. Alla prästerna hade renat sig, oberoende av avdelning. Alla de levitiska sångarna, Asaf, Heman och Jedutun och deras söner och släktingar, var klädda i fint linne och stod på östra sidan om altaret med cymbaler, harpor och lyror, tillsammans med 120 präster som blåste i trumpeter, och tillsammans stämde trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt upp i lovprisning och tacksägelse till HERREN. När trumpeterna, cymbalerna och de övriga instrumenten ljöd, prisade man HERREN: ”Han är god. Hans nåd varar i evighet.” Då fylldes huset, HERRENS hus, av ett moln, så att prästerna inte kunde fortsätta sin tjänstgöring. HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus. Salomo sa då: ”HERREN har sagt att han ska bo i dunklet, men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig, och en plats, där du kan bo i evighet.” Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem, medan de stod upp. Han sa: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: ’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Jag har inte heller utvalt någon att vara furste över mitt folk Israel. Men nu har jag valt Jerusalem för att mitt namn ska vara där och David till att härska över mitt folk Israel.’ Min far David tänkte bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds namn, men HERREN sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’ HERREN har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som HERREN har lovat, och jag har byggt templet åt HERRENS, Israels Guds, namn och gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som HERREN slutit med israeliterna.” Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför HERRENS altare och sträckte ut sina händer. Han hade gjort en plattform av koppar och ställt den mitt på förgården; den var 2,5 meter lång, 2,5 meter bred och 1,5 meter hög. Salomo steg upp på plattformen, böjde knä inför de församlade israeliterna och sträckte ut sina händer mot himlen. Han sa: ”HERRE, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, vare sig i himlen eller på jorden! Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare när de helhjärtat vandrar dina vägar. Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat. HERRE, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever efter min lag så som du har gjort.’ Ja, HERRE, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse! Men skulle Gud vilja bo på jorden tillsammans med människor? När inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, HERRE, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, ber inför dig! Låt din blick vaka över detta tempel dag och natt, över denna plats, där du har sagt att ditt namn ska vara! Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats! Hör din tjänares och ditt folk Israels böner, när de ber vända mot denna plats! Ja, från den plats där du bor, från himlen, och när du hör, förlåt! När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Straffa den skyldige och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet. Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig, och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar inför dig om nåd i detta tempel, lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav dem och deras förfäder. När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig, och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra, och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk. Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller fiender belägrar deras städer, ja, vilken sjukdom eller plåga det än kommer, och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder  —  var och en känner bäst sin egen plåga och smärta  —  och sträcker ut sina händer mot detta hus, hör det då från himlen, där du bor. Förlåt, och ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja, endast du känner människornas innersta. Då ska de frukta dig och vandra dina vägar så länge de lever i det land du gav våra förfäder. Om en främling, som inte tillhör ditt folk Israel, kommer från ett avlägset land, för ditt stora namns, din mäktiga hands och din utsträckta arms skull, och de kommer och ber vända mot detta tempel, hör då från himlen, där du bor, och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och inse att detta tempel, som jag har byggt, är kallat efter ditt namn. Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sina fiender och de ber till dig, vända mot denna stad, som du har utvalt, och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt. Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till ett annat land, nära eller fjärran, och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda, och om de då, där i sitt fångenskapsland, vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, hör då från himlen, där du bor, deras bön och vädjan, och skaffa dem rätt! Förlåt ditt folk som har syndat mot dig! Min Gud, låt dina ögon se och dina öron höra alla böner som bes på denna plats! HERRE, Gud, res dig och gå till din viloplats, du och din makts ark! Låt dina präster, HERRE Gud, få vara klädda i räddning, och låt dina fromma få glädjas över din godhet! HERRE Gud, förkasta inte din smorde. Tänk på din nåd gentemot din tjänare David!” När Salomo hade slutat att be, kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren. HERRENS härlighet uppfyllde templet. Prästerna kunde inte gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS härlighet uppfyllde det. När alla israeliterna såg hur elden och HERRENS härlighet kom ner över templet, föll de ner med ansiktet mot marken och tillbad och prisade HERREN: ”Han är god och hans nåd varar i evighet!” Kungen och allt folket frambar offer till HERREN. Kung Salomo offrade 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela folket Guds hus. Prästerna intog sina platser, och leviterna stod med HERRENS musikinstrument, som kung David gjort för tacksägelse och själv använt för att prisa HERREN: ”Hans nåd varar i evighet.” Prästerna, som stod mitt emot leviterna, blåste i sina trumpeter, och alla israeliterna stod upp. Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför HERRENS hus, och där offrade han brännoffer och matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, då kopparaltaret som Salomo gjort inte kunde rymma allt brännoffer och matoffer och fettstyckena. Salomo firade högtiden i sju dagar tillsammans med hela Israel, en mycket stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. Den åttonde dagen hölls en högtidssamling, för de hade firat altarets invigning i sju dagar och högtiden i sju dagar. Men på den tjugotredje dagen i sjunde månaden skickade han hem folket, som var glada och lyckliga över allt det goda HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel. Salomo färdigställde så HERRENS hus och kungapalatset. Han lyckades med allt han föresatt sig att göra i HERRENS hus och i sitt eget palats. Då visade sig HERREN en natt för Salomo och sa: ”Jag har hört din bön och valt denna plats åt mig för offer. Om jag stänger till himlen, så att det inte kommer något regn, eller om jag befaller gräshoppor att härja landet, eller om jag sänder epidemier över mitt folk, och mitt folk, som är kallat efter mitt namn, då ödmjukar sig och ber till mig, söker mig och vänder om från sina onda vägar, ska jag lyssna till dem från himlen och förlåta deras synder och bota deras land. Jag ska öppna mina ögon och öron till de böner som bes på den här platsen. Jag har nu valt och helgat det här templet för att mitt namn ska bo där för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara här. Om du nu vandrar mina vägar, så som din far David gjorde inför mig, och i allting gör som jag befallt, följer mina bud och föreskrifter, ska jag låta ditt kungadöme bestå, som jag lovade din far David: Det ska aldrig saknas en ättling till dig som regerar över Israel. Men om ni vänder er bort och överger de bud och befallningar som jag gett er och börjar tjäna andra gudar och tillbe dem, då ska jag rycka upp dem ur mitt land, som jag gav dem, och förkasta detta hus som är helgat åt mitt namn. Jag ska låta det bli till ordspråk och nidvisa bland alla folk. Detta hus, som nu är så imponerande, ska var och en som går förbi, se på och häpet säga: Varför har HERREN gjort så med detta land och detta tempel? Svaret ska bli: ’Därför att de har övergett HERREN, sina fäders Gud, som förde dem ut ur Egypten, och i stället hållit sig till andra gudar, tillbett och tjänat dem. Det är därför han lät allt detta onda drabba dem.’ ” Efter de tjugo år som det tagit för Salomo att bygga HERRENS hus och kungapalatset, byggde han också upp de städer som Hiram hade gett honom, och han lät israeliterna bosätta sig där. Sedan gick han mot Hamat Sova och intog det. Han byggde upp Tadmor i öknen och de förrådsstäder som han hade byggt i Hamat. Han byggde också upp Övre Bet Horon och Nedre Bet Horon till befästa städer med murar, portar och bommar, Baalat, och alla sina förrådsstäder och städer för sina vagnar och hästar. Han byggde allt som han önskade, både i Jerusalem, Libanon och över hela det område han härskade över. Allt folk som fanns kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna, som inte var från Israel, deras ättlingar som var kvar i landet, som israeliterna inte hade utrotat, dem gjorde Salomo till tvångsarbetare, som de är än idag. Men han tog inga israeliter som slavar vid sina arbeten, utan de blev soldater, officerare, vagnskämpar och befälhavare för stridsvagnsstyrkor. Fogdarna över kung Salomos projekt hade under sig 250 tillsyningsmän som hade befälet över folket. Salomo flyttade faraos dotter från Davids stad till palatset som han hade byggt åt henne. Han sa: ”Min hustru ska inte bo i Israels kung Davids palats, för det är en helig plats, eftersom HERRENS ark har varit där.” På HERRENS altare, som Salomo låtit bygga framför förhuset, bar han fram brännoffer till HERREN, enligt de föreskrifter för varje dag som Mose hade gett befallning om, på sabbaterna, vid nymånadsfesterna och vid de tre årliga högtiderna, påskhögtiden, veckohögtiden och lövhyddefesten. Salomo inrättade, efter sin far Davids anvisningar, avdelningarna för prästerna och deras tjänstgöring, för leviterna och deras tjänst att lovsjunga och att hjälpa prästerna i deras uppgifter, som var bestämda för varje dag, och för dörrvaktarnas avdelningar vid de olika portarna, för så hade gudsmannen David befallt. Man avvek inte i något avseende från kungens föreskrifter till prästerna och leviterna, inte heller när det gällde skattkammare. Allt Salomos arbete fullbordades, från den dagen då grunden till HERRENS hus blev lagd till dess slutförande. Så blev HERRENS hus färdigt. Sedan for han till Esjon Gever och Elot vid kusten i Edom. Hiram sände genom sina tjänare skepp med erfaren besättning. De seglade tillsammans med Salomos män till Ofir och hämtade därifrån över femton och ett halvt ton guld till kung Salomo. När drottningen av Saba hörde ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att pröva honom med svåra frågor. Hon kom med en mycket stor karavan av kameler lastade med kryddor, guld i stor mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade i tankarna. Salomo gav henne svar på alla hennes frågor. Ingenting var för svårt för Salomo att förklara. När drottningen av Saba såg Salomos vishet och palatset han byggt, rätterna på hans bord, hovmännen som satt där, tjänarna i sina dräkter och munskänkarna som passade upp, när hon såg brännoffren han bar fram i HERRENS hus, blev hon andlös av förundran. Hon sa till kungen: ”Allt jag har hört om dig och din vishet i mitt eget land är alltså sant! Jag kunde inte tro det man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte berättat hälften för mig! Din vishet överträffar allt jag hört. Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet! Välsignad vare HERREN, din Gud, som har funnit behag i dig och satt dig på sin tron som kung inför HERREN, din Gud. I sin eviga kärlek till Israel vill han låta det bestå för evigt och har satt dig till kung över det för att du ska sörja för lag och rättfärdighet.” Hon gav kungen över fyra ton guld och stora mängder av olika slags kryddor och dyrbara ädelstenar. Aldrig hade man sett sådana kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo. Hirams och Salomos besättningar hämtade guld från Ofir men förde också med almugträ och ädelstenar. Kungen använde almugträet till att göra trappor till HERRENS hus och kungapalatset och till att bygga harpor och lyror för sångarna. Aldrig tidigare hade man sett något sådant i Juda land. Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade sig och bad om, mer än hon hade gett honom. Sedan återvände hon med sina tjänare tillbaka till sitt land. Vikten av det guld Salomo fick varje år var över 23 ton, förutom det som handelsmän och affärsmän kom med. Också kungarna i Arabien och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo. Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld, var och en på 7,2 kilo, och 300 mindre sköldar av uthamrat guld till en vikt av 3,6 kilo guld vardera. Dessa placerade han i Libanonskogshuset. Kungen gjorde också en stor tron av elfenben och belade den med rent guld. Sex trappsteg och en pall av rent guld var fastsatta vid tronen. På bägge sidorna av sätet fanns armstöd, och vid vart och ett av dem stod ett lejon. Tolv lejon stod också på de sex trappstegen, ett i varje ände. Något sådant hade aldrig gjorts i något annat kungarike. Alla kung Salomos dryckeskärl och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silvret betraktades inte på Salomos tid som värt någonting. Kungen hade fartyg som seglade till Tarshish med Hirams män och återvände vart tredje år med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. Kung Salomo var rikare och visare än någon annan kung på jorden, och alla jordens kungar kom för att lyssna till hans gudagivna vishet. Var och en av dem gav honom årligen gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, kryddor, hästar och mulåsnor. Salomo hade 4 000 stallar för hästar och vagnar och 12 000 hästar i vagnstäderna och i sin närhet i Jerusalem. Han regerade över alla kungar från floden Eufrat till filistéernas land och ända ner till Egyptens gräns. Silvret var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. Hästar köptes till Salomo från Egypten och alla andra länder. Allt annat om Salomos historia, från början till slut, finns nedtecknat i profeten Natans krönika, i Achias från Shilo profetior och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nevats son. Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år. Sedan dog han och gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom. Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. När Jerobeam, Nevats son, fick höra det  —  han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo  —  återvände han från Egypten. Man skickade bud efter honom, och han och hela Israel gick till Rehabeam och sa: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” Rehabeam svarade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg. Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han. ”Om du är vänlig mot detta folk och tillmötesgår dem och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de. Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen, som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.” De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ” Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam, som kungen hade sagt att de skulle göra. Kung Rehabeam gav dem ett hårt svar. Han förkastade de äldre männens råd och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.” Kungen lyssnade inte till folket. Gud styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som HERREN hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo. När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de: ”Vad har vi för del i David? Vi delar inget med Jishajs son. Dra hem, Israel! Se om ditt hus själv, David!” Så gick alla israeliterna hem. Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. När kung Rehabeam skickade ut Adoram, som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. Israel bröt med Davids ätt, och de är skilda än idag. Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Rehabeam. Men HERRENS ord kom till gudsmannen Shemaja: ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla israeliterna i Juda och Benjamin: ’Så säger HERREN: Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig.’ ” Då lydde de HERRENS ord och avstod från att tåga mot Jerobeam. Rehabeam bodde i Jerusalem och byggde upp befästa städer i Juda: Betlehem, Etam, Tekoa, Bet Sur, Soko, Adullam, Gat, Maresha, Sif, Adorajim, Lakish, Aseka, Sora, Ajalon och Hebron, befästa städer som låg i Juda och Benjamin. Han förstärkte deras befästningar, utsåg befälhavare över dem, lade upp förråd av mat, olja och vin och försåg varje stad med sköldar och spjut. Han gjorde städerna mycket starka. Juda och Benjamin stod nu under hans makt. Prästerna och leviterna från alla sina områden i Israel inställde sig hos honom. Leviterna övergav sina betesmarker och egendomar och kom till Juda och Jerusalem, för Jerobeam och hans söner hade förkastat dem som HERRENS präster. Han hade i stället utsett åt sig andra präster för offerplatserna och bockdemonerna och tjurkalvarna, som han hade låtit göra. Efter dem följde de från Israels alla stammar till Jerusalem, som i sina hjärtan bestämt sig att söka HERREN, Israels Gud, för att offra åt HERREN, sina fäders Gud. De stärkte Juda kungarike och gav sitt stöd åt Rehabeam, Salomos son, och i tre år följde de Davids och Salomos väg. Rehabeam gifte sig med Machalat, som var dotter till Davids son Jerimot och till Avihajil, dotter till Jishajs son Eliav. Hon födde honom sönerna Jeush, Shemarja och Saham. Sedan gifte han sig med Maaka, Absaloms dotter. Hon födde honom Avia, Attaj, Sisa och Shelomot. Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än någon annan av sina hustrur och bihustrur. Han hade 18 hustrur och 60 bihustrur, 28 söner och 60 döttrar. Han satte Maakas son Avia till överhuvud och furste över sina bröder, för att sedan göra honom till kung. Han handlade klokt genom att sprida ut sina andra söner till olika områden i Juda och Benjamin, till befästa städer, och han gav dem rikligt underhåll och tog många hustrur åt dem. Men när Rehabeams kungamakt var etablerad och han hade blivit stark, övergav han HERRENS lag och hela Israel med honom. Under Rehabeams femte regeringsår anföll den egyptiske kungen Shishak Jerusalem, eftersom folket hade varit trolöst mot HERREN. Han kom med 1 200 vagnar, 60 000 ryttare och en oräknelig mängd trupper från Egypten, libyer, suckéer och kushiter. Han intog Judas befästa städer och nådde ända fram till Jerusalem. Profeten Shemaja kom då till Rehabeam och Judas ledare, som i fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Han sa till dem: ”Så säger HERREN: ’Ni har övergett mig. Därför överger jag er och överlämnar er till Shishak.’ ” Då ödmjukade sig Israels ledare och kungen och sa: ”HERREN är rättfärdig.” När HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till Shemaja: ”Eftersom de har ödmjukat sig, ska jag inte förgöra dem, utan jag ska snart sända en räddning åt dem. Jag ska inte utgjuta min vrede över Jerusalem genom Shishak. Men de ska bli hans tjänare och lära sig skillnaden mellan att tjäna mig och andra länders kungar.” Kung Shishak intog Jerusalem och plundrade HERRENS hus och kungapalatset på alla skatter. Han tog allting, även de guldsköldar som Salomo hade låtit göra. Kung Rehabeam lät i stället för dem göra sköldar av koppar och lämnade dem i förvar hos den kungliga livvakten vid ingången till palatset. Varje gång kungen gick till HERRENS hus, gick livvakterna med och bar dessa sköldar och lämnade dem sedan tillbaka till vaktrummet. Genom att kungen hade ödmjukat sig, vändes HERRENS vrede från honom, så att han inte helt krossades. Det fanns ändå något gott i Juda. Kung Rehabeam befäste sin ställning i Jerusalem och regerade där. Rehabeam var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt till hemvist för sitt namn bland alla Israels stammar. Hans mor hette Naama och var från Ammon. Han gjorde det som var ont och vände sig inte i sitt innersta till att söka HERREN. Rehabeams historia, från början till slut, finns nedtecknad i profeten Shemajas och siaren Iddos krönika med släktregister. Det var ständigt krig mellan Rehabeam och Jerobeam. När Rehabeam dog begravdes han bland sina fäder i Davids stad, och hans son Avia blev kung efter honom. Under kung Jerobeams artonde regeringsår blev Avia kung över Juda. Han regerade i Jerusalem i tre år. Hans mor hette Mikaja och var dotter till Uriel från Giva. Det var krig mellan Avia och Jerobeam. Avia gick in i striden med en här av tappra krigare, 400 000 utvalda män, medan Jerobeam ställde upp mot honom med 800 000 utvalda män, tappra krigare. Avia steg upp på Semarajimberget i Efraims bergsbygd och sa: ”Hör på mig, Jerobeam och alla israeliter! Vet ni inte att HERREN, Israels Gud, har gett David kungamakten över Israel för evigt, åt honom och hans ättlingar, genom ett saltförbund? Jerobeam, Nevats son, en tjänare till Davids son Salomo, gjorde uppror mot sin herre. Löst folk förenade sig med honom, onda män, och utmanade Salomos son Rehabeam, när han var ung och oerfaren och inte kunde stå emot dem. Och nu tror ni att ni ska kunna stå emot HERRENS kungarike som tillhör Davids söner. Ni är en stor armé och har med er guldkalvarna som Jerobeam har gjort till era gudar. Har ni inte fördrivit alla HERRENS präster, Arons söner, och leviter och skaffat egna präster i stället, som folk i andra länder gör? Vem som helst som kommer med en ungtjur och sju baggar får bli invigd till präst åt dessa som inte är några gudar! Men vi har HERREN till vår Gud, och vi har inte övergett honom. Vi har präster som tjänar HERREN, Arons söner, och leviter som assisterar dem. De bär fram brännoffer till HERREN varje morgon och kväll, bränner välluktande rökelse, och de placerar skådebröden på bordet av rent guld. De tänder lamporna i det gyllene lampstället varje kväll. Vi är noga med att följa de föreskrifter som HERREN, vår Gud, har gett oss, men ni har övergett honom. Se, Gud är med oss! Han är vår ledare. Hans präster blåser i sina trumpeter till strid mot er. Ni Israels män, strid inte mot HERREN, era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas!” Jerobeam hade låtit en styrka omringa dem och lägga sig i bakhåll för att anfalla dem bakifrån. Han hade Juda framför sig och bakhållet bakom dem. När judéerna vände sig om och såg att de anfölls både bakifrån och framifrån, ropade de till HERREN, prästerna blåste i sina trumpeter och judéerna gav upp ett härskri. När de skrek, lät Gud Jerobeam och hela Israel bli slagna av Avia och Juda. Israeliterna flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. Avia och hans trupper orsakade dem stora förluster, och 500 000 av Israels soldater stupade. Israeliterna blev vid detta tillfälle kuvade, och judéerna var starka eftersom de litade på HERREN, sina fäders Gud. Avia förföljde Jerobeam och intog från honom städerna Betel, Jeshana och Efron med deras kringliggande orter. Jerobeam lyckades inte under Avias livstid få tillbaka sin makt, och slutligen slog HERREN honom så att han dog. Avia blev allt mäktigare. Han tog sig 14 hustrur och fick 22 söner och 16 döttrar. Avias historia i övrigt, allt han gjorde och talade, finns nedtecknat i profeten Iddos tilläggsskrift. Avia dog och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom, och det var fred i landet under tio år. Asa gjorde det som var gott och rätt i HERRENS, sin Guds, ögon. Han avskaffade de främmande gudarnas altaren och offerplatserna, krossade stenstoderna och högg ned asherapålarna. Han befallde Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och att lyda lagen och buden. Han avskaffade offerplatserna och rökelsealtarna från alla städer i Juda. Riket hade lugn och ro under honom. Han byggde befästa städer i Juda, då det var lugn och ro i landet. Ingen förde krig mot honom under dessa år, eftersom HERREN hade gett honom ro. Han talade till Juda: ”Låt oss bygga dessa städer och förse dem med murar och torn, portar och bommar. Landet är fortfarande vårt, eftersom vi har sökt HERREN, vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor”. De byggde och hade framgång. Asa hade en armé som bestod av 300 000 man från Juda, utrustade med stora sköldar och spjut, och 280 000 man från Benjamin, beväpnade med små sköldar och bågar. Alla dessa var tappra kämpar. Kushiten Serach tågade ut mot dem med en armé på 1 000 000 man. Han hade också 300 stridsvagnar. Han kom så långt som till Maresha. Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas dal nära Maresha. Asa ropade till HERREN, sin Gud: ”HERRE, det finns ingen annan än du som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage! Hjälp oss, HERRE, vår Gud, för vi förlitar oss på dig! I ditt namn har vi gått till anfall mot denna väldiga armé. HERRE, vår Gud, låt ingen människa stå dig emot!” Då slog HERREN ner kushiterna inför Asa och Juda, och kushiterna flydde. Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar, och så många kushiter föll att de inte kunde återhämta sig. De blev tillintetgjorda inför HERREN och hans styrkor. Judas armé förde med sig ett stort byte. De intog också alla städerna runt Gerar, eftersom en skräck från HERREN hade kommit över dem. De plundrade alla dessa städer, där det fanns gott om byte. De angrep också herdarnas läger och tog stora hjordar med får och kameler, innan de vände tillbaka till Jerusalem. Guds Ande kom över Asarja, Odeds son, och han gick ut för att möta kung Asa och talade till honom: ”Lyssna på mig, Asa, och hela Juda och Benjamin! HERREN är med er, om ni är med honom. När ni söker honom ska han låta er finna honom, men om ni överger honom, så kommer han att överge er. Under en lång tid var Israel utan den sanne Guden, utan präst som undervisar, och utan lag. Men i sin nöd vände de om till HERREN, Israels Gud, och sökte honom, och han lät dem finna honom. På den tiden kunde ingen färdas tryggt. Förvirring rådde bland invånarna i länderna. Folk drabbade samman med andra folk och stad med stad, för Gud plågade dem med alla slags svårigheter. Men ni, var nu starka och tappa inte modet, för ni ska få lön för ert arbete!” När Asa hörde dessa ord och profetian av profeten Asarja, Odeds son, tog han mod till sig och förstörde alla de vidriga avgudarna i hela Juda och Benjamin och i de städer som han hade intagit i Efraims bergsbygd, och han ställde i ordning HERRENS altare framför förhallen till HERRENS hus. Sedan sammankallade han hela Juda och Benjamin och alla från Efraim, Manasse och Simon i Israel, som bodde bland dem. Många hade nämligen kommit över till honom från Israel när de sett att HERREN, hans Gud, var med honom. De samlades i Jerusalem i den tredje månaden av kung Asas femtonde regeringsår. Den dagen offrade de 700 tjurar och 7 000 får till HERREN ur det byte de hade fört med sig. Sedan ingick de ett förbund att de skulle söka HERREN, sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och sinne. Alla som inte sökte HERREN, Israels Gud, skulle dö, liten eller stor, man eller kvinna. De svor en ed med hög röst till HERREN, under jubel, medan man blåste i trumpeter och horn. Hela Juda gladde sig över eden, eftersom de hade svurit den av hela sitt hjärta. De sökte Gud ivrigt, och han lät dem finna honom. HERREN lät dem få ro på alla sidor. Kung Asa avsatte till och med sin mor Maaka som drottningmoder, därför att hon hade låtit tillverka en asherapåle. Den högg han ner och brände upp i Kidrons dal. Men offerplatserna blev inte avskaffade från Israel, fastän Asa i sitt innersta var trogen under hela sin livstid. Han förde till Guds hus de silver- och guldföremål som han och hans far hade helgat. Sedan blev det inte något mer krig förrän under kung Asas trettiofemte regeringsår. Men i det trettiosjätte året av kung Asas regering drog kung Basha av Israel ut mot Juda och befäste Rama för att hindra att någon kom vare sig till eller från Asa, kungen i Juda. Asa tog då silver och guld som fanns i skattkamrarna i HERRENS hus och i kungapalatset och sände det till araméerkungen Ben-Hadad i Damaskus med detta budskap: ”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan din far och min far. Jag sänder dig silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han lämnar mig i fred.” Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och sände sina befälhavare mot Israels städer. De intog Ijon, Dan, Avel Majim och alla förrådsstäderna i Naftali. När Basha hörde detta, avslutade han bygget i Rama och upphörde med sitt arbete där. Då tog kung Asa med sig alla judéerna, och de förde bort från Rama sten och timmer som Basha använt. Det använde han för att bygga upp Geva och Mispa. Vid den tiden kom siaren Hanani till kung Asa av Juda och sa till honom: ”Eftersom du har förlitat dig på Arams kung i stället för HERREN, din Gud, har du förlorat möjligheten att få den arameiske kungens armé i din makt. Hade inte kushiterna och libyerna en stor armé med mängder av vagnar och ryttare? Men eftersom du förlitade dig på HERREN, överlämnade han dem alla i din hand. HERRENS ögon vakar över hela jorden, för att han ska kunna stärka dem som av hela sitt hjärta håller sig till honom. Du har handlat dåraktigt, och från och med nu kommer du ständigt att ha krig.” Asa blev så rasande på siaren att han i sitt raseri kastade honom i fängelse. Samtidigt började han att brutalt förtrycka andra i folket. Asas historia, från början till slut, finns nedtecknad i boken om Judas och Israels kungar. Under det trettionionde året av sin regering fick Asa en allvarlig sjukdom i sina fötter, men trots sin sjukdom sökte han sig inte till HERREN utan till läkare. Asa dog i det fyrtioförsta året av sin regering och gick till vila hos sina fäder. Han begravdes i den grav som han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Han blev lagd på en bädd som var täckt av välluktande kryddor och oljor, och man tände en stor eld till hans ära. Hans son Joshafat blev kung efter honom, och han stärkte sin ställning mot Israel. Han placerade trupper i alla Judas befästa städer och förlade garnisoner i Juda och i de av Efraims städer som hans far Asa hade intagit. HERREN var med Joshafat, därför att han under sin första tid följde sin far Davids föredöme och inte sökte baalsgudarna, utan tillbad sin fars Gud och följde hans befallningar och gjorde inte som Israel. HERREN befäste hans kungamakt, och hela Juda kom med gåvor till honom, så han blev både rik och ärad. Han vandrade med stolthet på HERRENS väg och avskaffade offerplatserna och asherapålarna i Juda. Under tredje året av sin regering sände han ut sina ämbetsmän Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mika, för att undervisa i Judas städer. Med dem fanns leviterna Shemaja, Netanja, Sevadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia och med dem prästerna Elishama och Joram. De undervisade i Juda och förde med sig HERRENS lagbok; de for runt till alla städer i Juda för att undervisa folket. Då kom fruktan för HERREN över folken i Judas grannländer, så att de inte gav sig i krig mot Joshafat. Några filistéer kom med gåvor och silver som skatt till Joshafat. Araberna kom till honom med småboskap: 7 700 baggar och 7 700 bockar. Joshafat blev allt mäktigare, och han byggde befästningar och förrådsstäder över hela Juda. Han hade stora förråd i Judas städer, och krigsfolk, tappra kämpar i Jerusalem. Dessa var indelade i avdelningar familjevis: De högsta befälhavarna från Juda: 300 000 tappra kämpar under Adnas befäl, vid hans sida befälhavaren Jochanan, med 280 000 man, och vid hans sida Amasja, Sikris son, som frivilligt ställt sig i HERRENS tjänst, med 200 000 man. Från Benjamin: Eljada, den tappre kämpen, som hade 200 000 man beväpnade med bågar och sköldar, och vid hans sida Josavad med 180 000 krigsrustade män. Dessa tjänade kungen, utöver dem som kungen förlagt ute i de befästa städerna över hela Juda. Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära och ingick genom giftermål en allians med Achav. Några år senare kom han på besök till Achav i Samaria. Achav lät slakta en mängd får och oxar åt honom och folket som var med honom och försökte förmå honom att tåga mot Ramot i Gilead. Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag, liksom du, och mitt folk liksom ditt, vill vara med dig i kriget.” ”Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga HERREN till råds.” Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Gud ska överlämna den i kungens hand.” Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer HERRENS profet här, som vi också kan fråga?” ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga HERREN åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat. Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han. Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem. Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger HERREN: ’Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.’ ” Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för HERREN kommer att överlämna staden i kungens hand.” Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” Men Mika svarade: ”Så sant HERREN lever, jag ska bara säga honom det min Gud säger.” När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och ni ska lyckas! De ska överlämnas i er hand.” Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i HERRENS namn?” Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ” Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.” Mika fortsatte: ”Hör här vad HERREN säger! Jag såg HERREN sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. HERREN sa: ’Vem kan locka Israels kung Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade HERREN honom. Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ HERREN svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ HERREN har alltså lagt en lögnens ande i munnen på dessa dina profeter, för HERREN har bestämt att olycka ska drabba dig.” Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle HERRENS Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika. Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash”, och säg till dem: ”Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd, tills jag kommer välbehållen tillbaka.” Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk!” Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead. Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd. Nu hade Arams kung gett order till sina vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men Joshafat ropade till och HERREN hjälpte honom och drog bort dem ifrån honom. Så snart vagnsofficerarna märkte att det inte var Israels kung, slutade de att förfölja honom. Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.” Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna, ända till kvällen, men vid solnedgången dog han. När kung Joshafat från Juda kom tillbaka hem oskadd, gick siaren Jehu, Hananis son, ut för att möta honom och sa: ”Ska du hjälpa den ogudaktige och älska dem som hatar HERREN? HERRENS vrede är över dig, därför att du har gjort detta. Men det finns ändå något gott i dig, för du har skaffat bort asherapålarna i landet och i ditt innersta vänt dig till att söka Gud.” Joshafat bodde nu i Jerusalem. Han begav sig på nytt ut bland folket och reste från Beer Sheva och upp till Efraims bergsbygd och förde dem tillbaka till HERREN, sina fäders Gud. Han utsåg domare över hela landet, i alla befästa städer i Juda och talade till dem: ”Se upp med vad ni gör, för det är inte för människor ni dömer utan för HERREN, och han är med er när ni dömer. Låt fruktan för HERREN vägleda er! Se upp med vad ni gör, för hos HERREN, vår Gud, finns ingen orättvisa, partiskhet eller några mutor.” Också i Jerusalem insatte Joshafat leviter, präster och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma enligt HERRENS lag och avgöra tvister. De återvände till Jerusalem, och han befallde dem: ”Så här måste ni alltid tjäna HERREN, i fruktan, troget och helhjärtat. Varje gång när något fall blir överlämnat till er från era ämbetsbröder som bor ute i städerna, vare sig det är fråga om mord eller andra brott mot lagarna, bud eller förordningar, så ska ni varna dem så att de inte gör sig skyldiga inför HERREN och hans vrede kommer över er och över era bröder. Om ni gör så, drar ni inte skuld över er. Översteprästen Amarja ska leda er i allt som rör HERREN, och Sevadja, Ismaels son, furste i Juda, i allt som rör kungen, och leviterna ska vara era medhjälpare. Gå frimodigt till verket, och HERREN ska vara med den som gör det goda.” Sedan kom moabiterna och ammoniterna och en del av meuniterna för att strida mot Joshafat. Joshafat fick följande rapport: ”En enorm armé marscherar mot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Edom. Den befinner sig redan vid Haseson Tamar, dvs. En-Gedi.” Joshafat blev rädd och bestämde sig för att rådfråga HERREN. Han utlyste en fasta i hela Juda. Folket från Juda samlades för att söka hjälp hos HERREN, ja, de kom från alla städer i Juda för att söka HERRENS hjälp. Joshafat ställde sig mitt ibland dem, där de var samlade från Juda och Jerusalem i HERRENS hus, framför den nya förgården. Han sa: ”HERRE, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen, härskaren över alla folkens riken? I din hand är makt och styrka, och ingen kan stå emot dig. Var det inte du, vår Gud, som drev ut invånarna här i landet för ditt folk Israel? Gav inte du det här landet åt din vän Abrahams ättlingar för evigt? De bosatte sig där och byggde en helgedom åt ditt namn och sa: ’Om olycka, krig, pest eller hungersnöd drabbar oss, kan vi stå här framför detta tempel och inför dig, vars namn templet bär, och ropa till dig i vår förtvivlan. Då ska du höra oss och rädda oss.’ Se nu, folk från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, genom vilkas land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, så de gick runt och utrotade dem inte, se nu hur de lönar oss! De har kommit för att driva ut oss ur den egendom som du har gett oss. O vår Gud, tänker du inte döma dem? Vi står maktlösa mot denna väldiga armé som har kommit emot oss. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.” Alla judéer stod där inför HERREN med hela sina familjer, sina hustrur och barn. Då kom HERRENS Ande över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja, en ättling till Asaf, där han stod mitt i församlingen. ”Hör på mig, allt folk i Juda och ni som bor i Jerusalem och du, kung Joshafat!” sa han. ”Så säger HERREN till er: ’Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé! Striden är inte er utan Guds. Gå till anfall mot dem i morgon! De är på väg upp vid Sisbranten, och ni kommer att möta dem vid slutet av bäckravinen invid Jeruels öken. Men det är inte ni som ska strida. Inta era ställningar och stå stilla och se hur HERREN räddar er, Juda och Jerusalem! Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon och möt dem, för HERREN är med er!’ ” Då föll kung Joshafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem kastade sig ner och tillbad HERREN. Sedan reste sig leviterna av Kehats och Korachs släkter upp och prisade och tackade HERREN, Israels Gud, med hög röst. Tidigt följande morgon drog de ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet steg Joshafat fram och talade till dem: ”Lyssna här till mig, Juda och ni som bor i Jerusalem! Tro på HERREN, er Gud, så ska ni bestå! Tro på hans profeter, så ska det gå er väl.” Efter att ha rådgjort med folket, utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa HERREN, medan de drog ut framför armén och sjunga: ”Tacka HERREN, för hans nåd varar för evigt.” När de började sjunga och lovprisa, lät HERREN ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, som dragit ut mot Juda, och de blev slagna. Ammoniterna och moabiterna vände sig mot män från Seirs bergsbygd för att förinta dem och utplåna dem allesammans, och när de gjort slut på dem, hjälptes de åt med att förgöra varandra. När judéerna kom fram till det vakttorn som vette mot öknen och blickade mot den stora armén, såg de bara döda kroppar ligga på marken; inte en enda hade undkommit. Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och de fann där mängder av gods, kläder och värdefulla föremål, mer än de kunde bära. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt. Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att prisa HERREN. Därför heter platsen än idag Lovsångsdalen. Sedan återvände alla män från Juda till Jerusalem, med Joshafat i spetsen, glada, eftersom HERREN gett dem glädje över deras fiender. De kom till Jerusalem med harpor, lyror och trumpeter och gick fram till HERRENS hus. Fruktan för Gud kom över alla riken när de hörde att HERREN själv hade stridit mot Israels fiender. Och nu blev det lugn och ro i Joshafats rike, för Gud hade gett honom fred på alla sidor. Joshafat var så kung över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung och regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför HERREN. Dock avskaffade han inte offerplatserna, och folket hade inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud. Joshafats historia i övrigt, från början till slut, är nedtecknad i Jehus, Hananis sons, krönika, som ingår i boken om Israels kungar. Senare ingick Juda kung Joshafat en allians med Achasja, kungen i Israel, som gjorde mycket ont. Joshafat kom överens med honom att bygga fartyg som skulle segla till Tarshish. Dessa byggdes i Esjon-Gever. Då profeterade Elieser, Dodias son från Maresha, mot Joshafat och sa till honom: ”Eftersom du har allierat dig med Achasja, ska HERREN låta det du gjort bli förstört.” Fartygen råkade ut för missöden och kunde aldrig segla till Tarshish. Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom. Jorams bröder, Joshafats söner, hette Asarja, Jechiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Sefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. Deras far hade gett dem många gåvor, silver och guld och andra dyrbarheter, och befästa städer i Juda. Men själva kungadömet gav han till Joram, eftersom denne var den förstfödde. När Joram hade övertagit sin fars kungadöme och stärkt sin ställning, dödade han alla sina bröder och några av Israels furstar. Han var trettiotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i åtta år i Jerusalem. Men han följde kungarna i Israel i spåren, som Achavs familj hade gjort. Han gifte sig med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Men HERREN ville inte utplåna Davids ätt, för han hade ingått ett förbund med David. Han hade lovat att en lampa för alltid skulle brinna för honom och hans ättlingar. Under Jorams regering gjorde Edom uppror mot Juda och tog sig en egen kung. Joram drog dit upp med sina furstar och alla sina vagnar. På natten bröt han upp och slog edoméerna som hade omringat honom och hans vagnsbefälhavare. Sedan Edom gjorde uppror har det inte mer stått under Judas makt. Livna gjorde också uppror vid samma tid, eftersom Joram hade övergett HERREN, sina fäders Gud. Han uppförde också offerplatser på höjderna i Juda och förledde folket i Jerusalem till otrohet och Juda till avfall. Då kom ett brev från profeten Elia till Joram, där det stod: Så säger HERREN, din fader Davids Gud: ”Du har inte följt de vägar din far Joshafat och kung Asa av Juda gick, utan du har gått Israels kungars vägar och förlett Juda och folket i Jerusalem till otrohet, precis som Achavs familj gjorde. Du har också dödat dina egna bröder, din fars söner, som var bättre än du. Se, HERREN ska därför straffa ditt folk, dina barn, dina hustrur och allt vad du äger och har med en hemsökelse. Själv kommer du att råka ut för en svår invärtes sjukdom i inälvorna, så att de till slut faller ut till följd av sjukdomen.” Sedan uppeggade HERREN filistéerna och araberna, som bodde intill kushiterna, mot Joram. De marscherade mot Juda, invaderade det och tog med sig allt de fann i kungens palats, till och med hans söner och hustrur. Ingen son lämnades kvar, förutom hans yngste son Joachas. Efter detta lät HERREN en obotlig tarmsjukdom drabba honom. Efter en tid, efter ett par år, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen, och han dog under fruktansvärda plågor. Man tände ingen eld för att hedra honom som de hade gjort för hans fäder. Han var trettiotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i åtta år i Jerusalem och gick bort utan att någon saknade honom. Han begravdes i Davids stad, men inte i kungagravarna. Invånarna i Jerusalem gjorde Achasja, Jorams yngste son, till kung efter honom. Alla hans äldre söner hade ju dödats av de rövarband som kommit tillsammans med araberna till lägret. Så blev Achasja, Jorams son, kung över Juda. Achasja var tjugotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var sondotter till Omri. Achasja vandrade på samma vägar som Achavs familj, och hans mor uppmuntrade honom till att göra det onda. Han gjorde liksom Achavs familj det som var ont i HERRENS ögon, för de blev hans rådgivare efter hans fars död, och detta ledde honom i fördärvet. Det var också på deras råd Achasja gick till krig med kung Joram i Israel, Achavs son, mot den arameiske kungen Hasael vid Ramot i Gilead. Joram blev sårad av araméerna, och vände tillbaka till Jisreel för att få sina sår läkta, de som tillfogats honom vid Rama i striden mot Arams kung Hasael. Kung Achasja av Juda, Jorams son, kom då på besök till honom, men detta besök hos Joram hade Gud bestämt till Achasjas fördärv. När Achasja kom, gick han ut tillsammans med Joram för att möta Jehu, Nimshis son, som HERREN hade smort för att göra slut på Achavs ätt. Medan Jehu verkställde domen mot Achavs ätt, mötte han Judas furstar och Achasjas brorsöner, som hade varit hos Achasja, och han dödade dem. Han sökte efter Achasja, och hans män grep honom när han gömde sig i Samaria. De förde honom till Jehu och dödade honom. Men de begravde honom, för de tänkte: ”Han var ändå en ättling till kung Joshafat, som helhjärtat sökte HERREN.” Nu fanns det ingen av Achasjas ättlingar som kunde upprätthålla kungariket. När Atalja, Achasjas mor, såg att hennes son var död, bestämde hon sig för att förgöra hela kungahuset i Juda. Men kungens dotter Joshavat lyckades ta och gömma undan Joash, Achasjas son, just när kungasönerna skulle dödas. Hon gömde honom och hans sköterska i ett sovrum. Där höll Joshavat, dotter till kung Joram och hustru till prästen Jojada och syster till Achasja, honom gömd så att Atalja inte kunde döda honom. Joash hölls gömd av dem i Guds hus i sex år medan Atalja regerade i landet. Under det sjunde året fattade Jojada mod och slöt sig samman med officerarna Asarja, Jerochams son, Ismael, Jochanans son, Asarja, Oveds son, Maaseja, Adajas son, och Elishafat, Sikris son. De reste ut över hela Juda och samlade leviterna från alla Judas städer och alla Israels familjeöverhuvuden. När de kom till Jerusalem, slöt hela församlingen ett förbund i Guds hus med kungen. Jojada talade till dem: ”Kungens son ska nu bli kung, såsom HERREN har sagt om Davids ättlingar. Så här ska ni göra: En tredjedel av er, präster och leviter, som går i tjänst på sabbaten, ska bevaka alla dörrar, en tredjedel ska vara vid palatset, och en tredjedel ska finnas vid Jesodporten. Folket ska stanna på förgårdarna till HERRENS hus. Ingen får gå in i HERRENS hus, förutom präster och leviter i tjänst. De får gå in eftersom de är helgade. Men folket ska iaktta HERRENS förordning. Leviterna ska ställa sig runt omkring kungen, var och en med vapen i hand. Om någon försöker gå in i templet måste han dödas. Och håll er nära kungen vart han än går.” Leviterna och hela Juda gjorde som de blivit beordrade av prästen Jojada. Var och en tog sina män, både dem som gick på och dem som gick av sitt pass på sabbaten, för prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri. Sedan gav prästen Jojada officerarna spjut, sköldar och koger som hade tillhört kung David och fanns i Guds hus. Han ställde upp allt folket, var och en med vapen i sin hand, runt omkring kungen, från templets södra sida till dess norra, framför altaret och tempelhuset. Sedan förde de ut kungasonen, satte en krona på hans huvud, gav honom förbundsförordningarna och utropade honom till kung. Jojada och hans söner smorde honom, och de ropade: ”Länge leve kungen!” När Atalja hörde jublet från folket som skyndat till för att hylla kungen, gick hon till dem som var i HERRENS hus. Där fick hon se kungen stå vid sin pelare vid ingången, med officerarna och trumpetarna vid sina sidor. Allt folket jublade och lät trumpeterna ljuda. Sångarna med sina instrument ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Förräderi! Förräderi!” Prästen Jojada skickade ut officerarna som hade befälet över trupperna och befallde dem: ”För ut henne bortom gången och om någon följer henne, ska han dödas med svärd.” Prästen hade nämligen sagt: ”Ni får inte döda henne i HERRENS hus.” Då grep de henne och ledde ut henne till Hästporten i kungapalatset, där de dödade henne. Jojada slöt sedan ett förbund mellan sig, kungen och folket att de skulle vara HERRENS folk. Hela folket begav sig sedan till Baals tempel, rev ner det och bröt sönder altarna och gudabilderna och dödade Mattan, Baals präst, framför altarna. Jojada placerade sedan vakter vid HERRENS hus, som leddes av de levitiska prästerna, som David hade delat upp i avdelningar i templet, för att bära fram brännoffer åt HERREN, som det var föreskrivet i Moses lag, med glädje och sång, allt enligt Davids befallningar. Han ställde också vakterna vid portarna till HERRENS hus, för att ingen som på något sätt var oren skulle kunna komma in. Sedan tog han med sig officerarna, de förnämsta, de styrande bland folket och allt folket i landet och förde ut kungen från HERRENS hus till palatset via Övre porten och satte honom på kungatronen. Allt folket i landet gladde sig, och det blev lugnt i staden, när Atalja dödats med svärd. Joash var sju år gammal när han blev kung, och han regerade i fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sivja och var från Beer Sheva. Joash gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, så länge prästen Jojada levde. Jojada valde två hustrur åt honom och han fick söner och döttrar. En tid senare beslutade Joash att restaurera HERRENS hus och sammankallade präster och leviter och sa till dem: ”Gå runt till alla städer i Juda och samla in pengar år för år från alla israeliter för underhåll av er Guds hus. Gör det utan dröjsmål!” Men leviterna gjorde sig ingen brådska. Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och frågade honom: ”Varför har du inte sett till att leviterna drivit in skatten från Juda och Jerusalem, som HERRENS tjänare Mose och Israels församling bestämt för förbundstecknets tält?” Den ogudaktiga Ataljas söner hade brutit sig in i Guds hus och också använt för baalsgudarna det som var helgat åt HERREN. På kungens befallning tillverkades en kista som sattes utanför porten till HERRENS hus. Sedan gick ett påbud ut i Juda och Jerusalem, att alla skulle komma till HERREN med den skatt som Guds tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen. Alla furstarna och allt folket kom med sina bidrag med glädje och lade dem i kistan tills den blev full. När tiden var inne bars kistan genom leviternas försorg till särskilda granskningsmän som skulle räkna pengarna, och de såg att det var mycket pengar i den. Då kom kungens sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan och bar den tillbaka till sin plats. Så gjorde de dagligen och samlade in mycket pengar. Kungen och Jojada gav pengarna till de män som utförde arbetet i HERRENS hus. De anställde stenhuggare och timmermän för restaureringen av HERRENS hus, samt järn- och kopparsmeder för dess reparationsarbeten. Arbetarna satte igång med arbetet, och reparationerna utfördes väl genom deras försorg. De återställde Guds hus till dess ursprungliga skick och förstärkte det. När de var färdiga, bar de fram pengarna som var över till kungen och Jojada. Av dem gjordes föremål till HERRENS hus, för gudstjänsten och offren, skålar och andra guld- och silverföremål. Så länge Jojada levde offrades dagligen brännoffer i HERRENS hus. Jojada blev gammal och mätt på att leva, och han dog vid 130 års ålder. Han begravdes bland kungarna i Davids stad, eftersom han hade gjort så mycket gott i Israel, för Gud och för hans tempel. Men efter Jojadas död, kom furstarna i Juda till kungen och visade vördnad, och han lyssnade till dem. De övergav HERREN, sina fäders Gud, och tillbad asheror och avgudar. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av denna deras skuld. HERREN sände profeter för att föra dem tillbaka till honom, och de varnade dem, men folket ville inte lyssna. Då kom Guds Ande över Sakarja, prästen Jojadas son. Han ställde sig framför folket och talade till dem: ”Så säger Gud: ’Varför är ni olydiga mot HERRENS bud, till er egen olycka? Eftersom ni har övergett HERREN, har han också övergett er.’ ” De formade en sammansvärjning mot honom och på kungens befallning stenade de honom till döds på förgården till HERRENS hus. Kung Joash tänkte inte på den välvilja Sakarjas far Jojada hade visat mot honom, utan dödade hans son. När han dog sa han: ”Må HERREN se detta och göra dem ansvariga!” Vid årsskiftet kom den arameiska hären mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem, dödade alla folkets ledare, och allt sitt krigsbyte skickade de till kungen i Damaskus. Den arameiska hären hade bara kommit med en liten skara, men HERREN lät en mycket större armé falla i deras händer. Eftersom de hade övergett HERREN, sina fäders Gud, verkställdes domen över Joash. När araméerna drog sig tillbaka, lämnade de Joash svårt sårad. Då sammansvor sig hans närmaste män för att döda honom, därför att han hade dödat prästen Jojadas son. De dödade honom i hans säng. Så dog han, och han begravdes i Davids stad, men inte i kungagravarna. De som sammansvurit sig mot honom var Savad, son till ammonitiskan Shimat, och Josavad, son till moabitiskan Shimrit. Om Joash söner och de många profetiorna över honom och om renoveringen av Guds hus finns skrivet i tilläggsskriften till boken om kungarna. Hans son Amasja blev kung efter honom. Amasja var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, dock inte helhjärtat. När hans kungamakt var säkrad, avrättade han de män som mördat hans far kungen. Men han dödade inte deras barn, utan handlade i enlighet med HERRENS befallning i Moses lagbok: ”Föräldrarna får inte dödas för sina barns synder, och barn ska inte dödas för synder som deras föräldrar har begått. Var och en ska dö för sitt eget brott.” Amasja samlade judéerna och ställde upp dem familjevis under befäl av högre och lägre officerare från hela Judas och Benjamins stammar. Han mönstrade dem som var tjugo år eller äldre och fann att det var 300 000 utvalda vapenföra män som kunde hantera spjut och sköld. Dessutom lejde han 100 000 tappra soldater från Israel för tre och ett halvt ton silver. Men då kom en gudsman till honom och sa: ”O kung, låt inte den israelitiska hären dra ut tillsammans med dig, för HERREN är inte med Israel, inte med några från Efraim. Gå du frimodigt ut i strid, men Gud ska överlämna dig åt fienden, för Gud har makt att både hjälpa och stjälpa.” ”Men vad händer med de tre och ett halvt ton silver jag betalade för den israelitiska styrkan?” frågade Amasja gudsmannen. Gudsmannen svarade: ”HERREN har makt att ge dig mycket mer än så!” Amasja skickade alltså hem den trupp som kommit till honom från Efraim. De blev ursinniga på Juda och gav sig iväg kokande av vrede. Men Amasja tog mod till sig och ledde sin armé till Saltdalen och dödade där 10 000 man från Seir. Ytterligare 10 000 togs till fånga levande av judéerna. De förde dem upp på toppen av en klippa och störtade ner dem, så att de alla krossades. Men männen i den styrka som Amasja hade skickat hem och som inte fått följa med honom till kriget, anföll Judas städer från Samaria till Bet Horon. De dödade 3 000 där och tog med sig ett stort byte. När Amasja vände tillbaka efter att ha slagit edoméerna, förde han med sig de gudar som folket hade i Seir. Han satte upp dem som sina egna gudar, bad till dem och tände rökelse till dem. Då blev HERREN vred på Amasja, och han sände en profet till honom som frågade: ”Varför rådfrågar du gudar som inte ens kunde rädda sitt eget folk undan dig?” Men medan han fortfarande talade, frågade Amasja honom: ”När gjorde vi dig till kungens rådgivare? Sluta genast, annars blir du dödad!” Profeten slutade men sa: ”Jag vet att Gud har bestämt sig för att förgöra dig, därför att du har gjort så här och inte lyssnat till mitt råd.” Kung Amasja i Juda höll rådslag och sände bud till Israels kung Joash, Joachas son och Jehus sonson, och utmanade honom: ”Kom, låt oss mötas öga mot öga!” Israels kung Joash skickade detta svar till Juda kung Amasja: ”En törnbuske på Libanon sände bud till en ceder på Libanon: ’Ge din dotter till hustru åt min son.’ Men ett vilddjur på Libanon kom och trampade ner busken. Du säger stolt att du har erövrat Edom, du är högmodig och vill vinna mer ära. Stanna hemma! Varför söka efter olycka och riskera att du går under och Juda med dig?” Men Amasja ville inte lyssna. Det kom nämligen från Gud, för att de skulle ges i fiendens hand, därför att de hade sökt Edoms gudar. Då attackerade Israels kung Joash, och han och Juda kung Amasja möttes öga mot öga vid Bet Shemesh i Juda. Juda blev besegrat av Israel, och var och en flydde hem till sig. Israels kung Joash tog till fånga Juda kung Amasja, son till Joash, son till Joachas, vid Bet Shemesh och förde honom till Jerusalem. Där rev han ner tvåhundra meter av stadsmuren, från Efraimsporten till Hörnporten. Han tog allt guld och silver och alla föremål som fanns i Guds hus hos Oved-Edom, liksom alla skatter från kungapalatset. Han tog också gisslan och återvände sedan till Samaria. Men Juda kung Amasja, Joashs son, överlevde kung Joash av Israel, Joachas son, med femton år. Amasjas historia i övrigt är nedtecknad i boken om Judas och Israels kungar. Från den tid då Amasja vände sig bort från HERREN, anstiftades en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, och han flydde till Lakish, men de skickade dit män efter honom och dödade honom. De hämtade honom sedan med häst tillbaka till Jerusalem och begravde honom bland sina fäder i Judas stad. Allt folket i Juda tog sedan Ussia, som var sexton år, och gjorde honom till kung efter hans far Amasja. Han byggde upp staden Elot och lade den på nytt under Juda, efter att kungen hade dött och gått till vila hos sina fäder. Ussia var sexton år när han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. Ussia gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans far Amasja hade gjort. Han sökte Gud så länge Sakarja levde, som lärt honom gudsfruktan. Så länge han sökte HERREN, gav Gud honom framgång. Han drog ut i strid mot filistéerna, bröt ner murarna till Gat, Javne och Ashdod, och byggde städer i området kring Ashdod och på andra håll bland filistéerna. Gud hjälpte honom mot filistéerna, mot araberna som bodde i Gur Baal och mot meuniterna. De betalade skatt till Ussia. Ryktet om honom spred sig ända till Egypten, för han var mycket mäktig. Ussia byggde torn i Jerusalem vid Hörnporten och Dalporten och vid murvinkeln och befäste dem. Han byggde också torn i öknen och högg ut många vattenreservoarer, för han hade stora boskapshjordar i låglandet och på slätten. Han hade vingårdsarbetare i bergen och på de bördiga fälten. Han älskade jordbruk. Ussia hade en vältränad här som drog ut i strid indelad i avdelningar efter en mönstring som sekreteraren Jeiel och officeren Maaseja gjorde, under befäl av Hananja, en av kungens befälhavare. Totalantalet familjeöverhuvuden som anförde de tappra krigarna var 2 600. Under deras befäl fanns en här på 307 500 man, som med kraft och styrka stred på kungens sida mot fienden. Ussia försåg hela hären med sköldar, spjut, hjälmar, pansar, bågar och slungstenar. I Jerusalem lät han göra krigsmaskiner, konstruerade av skickliga män. De ställdes på tornen och murhörnen, för att skjuta pilar och stenar. Ryktet om honom spreds vitt och brett, och han fick mycket hjälp tills han blev mäktig. Men när han hade blivit mäktig, blev han högmodig tills han föll. Han var trolös mot HERREN, sin Gud, och trädde in i HERRENS tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret. Översteprästen Asarja gick in efter honom, och efter honom åttio andra modiga HERRENS präster. De ställde sig mot kung Ussia och sa till honom: ”Det är inte din sak, Ussia, att tända rökelse åt HERREN. Det är bara prästerna, Arons söner, som får göra det, de som är helgade för detta. Gå ut ur helgedomen! Du har varit trolös, och det ska du inte få någon ära för inför HERREN Gud.” Ussia blev ursinnig där han stod med rökelsekaret i handen för att tända rökelsen. Mitt under sitt raseriutbrott drabbades han av spetälska i pannan, inför prästerna, vid rökelsealtaret i HERRENS hus. När översteprästen Asarja och de andra prästerna såg på honom, hade han fått spetälska i pannan. De jagade ut honom, och även han själv ville komma därifrån så snabbt som möjligt, eftersom han såg att HERREN hade låtit honom drabbas så. Kung Ussia förblev spetälsk ända till sin död. Han bodde i ett hus för sig själv och var utestängd från HERRENS hus. Hans son Jotam styrde då över kungapalatset och folket i landet. Ussias historia i övrigt, från början till slut, finns nedtecknad av profeten Jesaja, Amos son. Ussia dog och begravdes bland sina förfäder, men ute på det kungliga begravningsfältet eftersom det ansågs att han varit spetälsk. Hans son Jotam blev kung efter honom. Jotam var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i sexton år. Hans mor hette Jerusha och var dotter till Sadok. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans far Ussia hade gjort, och han gick dessutom inte in i HERRENS tempel. Men folket fortsatte med sitt ogudaktiga leverne. Jotam byggde Övre porten i HERRENS hus och även på Ofelmuren utförde han omfattande byggnadsarbeten. Han byggde städer i bergsbygden i Juda och anlade fästningar och torn i skogarna. Han förde krig mot ammoniterna och segrade. De måste det året betala till honom en skatt på tre och ett halvt ton i silver, 10 000 säckar vete och 10 000 säckar korn. Den summan betalade ammoniterna också andra och tredje året. Jotam blev mycket mäktig, därför att han vandrade stadigt på HERRENS, sin Guds, vägar. Jotams historia i övrigt, hans krig och annat han företog sig, finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar. Jotam var tjugofem år gammal när han blev kung och regerade i sexton år i Jerusalem. Jotam dog och begravdes bland sina förfader i Davids stad. Hans son Achas blev kung efter honom. Achas var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i HERRENS ögon som hans förfader David hade gjort. Han följde Israels kungars exempel och tillverkade också gjutna avgudabilder åt baalsgudarna. Han tände offereld i Ben-Hinnoms dal, och han offrade sina egna söner i eld, i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för israeliternas skull. Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd. Därför överlämnade HERREN, hans Gud, honom åt den arameiske kungens våld. De slog honom och tog ett stort antal fångar och förde dem till Damaskus. Han överlämnades också i den israelitiske kungens våld, som tillfogade honom stora förluster. På en enda dag dödade Pekach, Remaljas son, 120 000 stridsdugliga män av Judas armé, eftersom de hade övergett HERREN, sina fäders Gud. Sedan dödade Sikri, en tapper krigare från Efraim, kungens son Maaseja, Asrikam, föreståndaren för palatset, och Elkana, kungens närmaste man. Trupperna från Israel tog också 200 000 fångar från sitt broderfolk, deras hustrur och söner och döttrar, och dessutom ett mycket stort byte, som de förde med sig till Samaria. Men där fanns HERRENS profet Oded, och han gick ut för att möta hären när de kom tillbaka till Samaria. Han talade till dem: ”HERREN, era fäders Gud, var arg på Juda och överlämnade dem åt ert våld, men ni har i raseri anställt en massaker på dem, och detta har nått ända upp till himlen. Och nu tänker ni göra dessa män och kvinnor från Juda och Jerusalem till slavar! Har ni inte redan nog med skuld mot HERREN, er Gud? Lyssna till mig nu och låt fångarna som ni tagit bland era släktingar vända tillbaka hem, för nu har HERRENS vrede kommit över er!” Några av ledarna i Efraim, Asarja, Jochanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, reste sig mot dem som kom från kriget. De sa: ”Ni kan inte föra hit dessa fångar! Om ni gör det, kommer vi att dra ännu mer skuld över oss inför HERREN, utöver all annan skuld vi redan har. Vår skuld är redan stor och vreden brinner över Israel.” Krigsfolket överlämnade då fångarna och bytet inför styresmännen och hela församlingen. De män som nämnts tog fångarna, klädde dem som var utan kläder med vad som fanns bland bytet, gav dem kläder och skor, lät dem äta och dricka och smorde dem med olja. De svaga sattes på åsnor och fördes tillbaka till sina familjer i Jeriko, Palmstaden. Sedan återvände de till Samaria. Vid den tiden sände kung Achas bud till den assyriske kungen och bad honom om hjälp. Edoméer hade nämligen anfallit Juda och tagit fångar. Samtidigt invaderade filistéerna städer i Låglandet och Negev som tillhörde Juda. De hade intagit Bet Shemesh, Ajalon och Gederot, vidare Soko, Timna och Gimso med deras kringliggande byar, och bosatt sig där. HERREN ville nämligen förödmjuka Juda på grund av Israels kung Achas därför att han orsakade lössläppthet i Juda och var trolös mot HERREN. Men Tiglat Pileser, kungen i Assyrien, drog ut mot honom och blev bara till besvär för honom, i stället för en hjälp. Achas gav kungen av Assyrien föremål från HERRENS hus och skatter från kungapalatset och från furstarna, men det hjälpte honom inte. Under denna tid av motgång blev han alltmer trolös mot HERREN. Sådan var kung Achas. Han offrade till Damaskus gudar som hade besegrat honom, för han tänkte: ”De arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, så kanske de kan hjälpa mig också, om jag offrar till dem.” Men de blev i stället både hans och hela Israels fall. Achas samlade ihop föremålen från Guds hus och slog sönder dem. Han stängde dörrarna till HERRENS hus och lät göra åt sig altaren i varje hörn i Jerusalem. Han gjorde offerplatser i alla Juda städer för att tända offereld åt andra gudar och drog på så sätt HERRENS, sina fäders Guds, vrede över sig. Hans historia i övrigt och vad han gjorde, från början till slut, finns nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar. Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Jerusalem, men inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom. Hiskia var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avia och var Sakarjas dotter. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, precis som hans förfader David hade gjort. I första månaden av sitt första regeringsår öppnade han på nytt dörrarna till HERRENS hus och reparerade dem. Han kallade sedan samman prästerna och leviterna till den öppna platsen öster om templet och talade till dem: ”Lyssna till mig, leviter! Helga er och helga HERRENS, era fäders Guds, hus! För ut allt orent ur helgedomen! Våra fäder har varit trolösa och gjort det som är ont i HERRENS, vår Guds, ögon. De har vänt sig bort från HERRENS boning och vänt den ryggen. De har stängt dörrarna till förhallen, släckt lamporna, försummat att tända rökelse och att bära fram brännoffer i helgedomen åt Israels Gud. Därför har HERRENS vrede kommit över Juda och Jerusalem. Han har gjort dem till ett skräckexempel, förfäran och förakt, som ni kan se med egna ögon. Våra fäder har fallit för svärd, och våra söner, döttrar och hustrur är i fångenskap på grund av detta. Nu vill jag sluta ett förbund med HERREN, Israels Gud, så att hans brinnande vrede viker från oss. Mina söner, försumma ingenting nu, för HERREN har utsett er till att vara inför honom, att tjäna honom, göra tjänst åt honom och tända rökelse.” Leviter som började arbeta var Machat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son från Kehats släkt; från Meraris släkt Kish, Avdis son, och Asarja, Jehallelels son; från Gershons släkt Joach, Simmas son, och Eden, Joachs son; från Elisafans släkt Shimri och Jeiel, från Asafs släkt Sakarja och Mattanja och från Hemans släkt Jechiel och Shimi och från Jedutuns släkt Shemaja och Ussiel. De samlade nu sina bröder och helgade sig och gick för att rena HERRENS hus, som kungen hade befallt i enlighet med HERRENS ord. Prästerna gick in i det inre av HERRENS hus för att rena det. De bar ut allt orent de hittade i HERRENS hus till förgården, och sedan tog leviterna det och förde ut det till Kidrondalen. De började helgandet den första dagen i första månaden, och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit fram till förhallen. Sedan helgade de HERRENS hus ytterligare åtta dagar och var färdiga på sextonde dagen i första månaden. Sedan gick de till kung Hiskia och sa: ”Nu har vi renat hela HERRENS hus och brännofferaltaret med alla dess tillbehör och även bordet för skådebröden och dess tillbehör. Dessutom har vi återställt och helgat alla de föremål som kung Achas i sin trolöshet tog bort under sin regeringstid. De finns nu vid HERRENS altare.” Tidigt nästa morgon samlade kung Hiskia stadens ledande män och gick till HERRENS hus. De förde med sig sju tjurar, sju baggar, sju lamm och sju bockar som ett syndoffer för riket, helgedomen och Juda. Han befallde prästerna, Arons söner, att offra allt detta på HERRENS altare. De slaktade tjurarna, och prästerna tog blodet och stänkte det på altaret. Sedan slaktade de baggarna och stänkte blodet på altaret, och de slaktade lammen och stänkte blodet på altaret. Bockarna till syndoffret fördes därefter fram inför kungen och församlingen, och de lade sina händer på dem. Prästerna slaktade djuren och offrade deras blod som ett syndoffer på altaret till försoning för hela Israel, precis som kungen hade befallt om brännoffret och syndoffret för hela Israel. Han lät leviterna ställa upp sig i HERRENS hus med cymbaler, harpor och lyror, i enlighet med Davids och kungens siare Gads och profeten Natans föreskrifter, för befallningen hade kommit från HERREN genom hans profeter. Leviterna stod beredda med Davids instrument och prästerna med trumpeter. Hiskia gav order om att brännoffret skulle offras på altaret, och när offrandet började, började också lovsången till HERREN att ljuda, tillsammans med Davids, Israels kungs, instrument. Hela församlingen tillbad, sångarna sjöng och trumpetarna spelade. Allt detta pågick tills brännoffret var avslutat. När offret var avslutat böjde kungen och alla de som var där knä och tillbad. Kung Hiskia och de ledande männen uppmanade leviterna att prisa HERREN med Davids och siaren Asafs ord. De prisade honom med glädje, sjöng, föll ner och tillbad. Då tog Hiskia till orda och sa: ”Ni har nu helgats åt HERREN. För nu fram era slaktoffer och tackoffer till HERRENS hus.” Församlingen bar då fram sina slaktoffer och tackoffer, och de som av hjärtat ville det bar också fram brännoffer. Antalet brännoffer som församlingen kom med var 70 tjurar, 100 baggar och 200 lamm; alla dessa var brännoffer till HERREN. De helgade offren var 600 tjurar och 3 000 får och getter. Men det fanns för få präster för att flå alla brännofferdjuren, så deras bröder leviterna hjälpte dem tills arbetet var färdigt och tills alla präster hunnit rena sig, för leviterna hade varit ivrigare än prästerna att helga sig. Det fanns ett överflöd av brännoffer och fettstycken av gemenskapsoffren och dryckesoffer som hörde till brännoffren. Så blev tjänsten i HERRENS hus återupprättad. Hiskia och allt folket gladde sig över allt Gud hade gjort för folket, för det hade gått så fort. Hiskia sände nu bud till hela Israel och Juda, och han skrev också brev till Efraim och Manasse, och uppmanade dem att komma till HERRENS hus i Jerusalem för att fira HERRENS, Israels Guds, påsk. Kungen, hans furstar och församlingen i Jerusalem hade bestämt att man skulle fira påsk i andra månaden. De kunde nämligen inte fira påsk vid rätt tidpunkt, eftersom inte tillräckligt många präster hade helgat sig och folket inte hade samlats i Jerusalem. Kungen och hela församlingen ansåg att det var rätt att göra så. De beslöt att skicka ut en kungörelse i hela Israel, från Beer Sheva till Dan, om att folket skulle komma till Jerusalem och fira HERRENS, Israels Guds, påsk. Man hade inte tidigare firat högtiden i denna omfattning som det var föreskrivet. Kurirer sändes ut i enlighet med kungens befallning över hela Israel och Juda med brev från kungen och hans furstar. Där stod: ”Israeliter, vänd tillbaka till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så att han vänder tillbaka till dem av er, som har lyckats komma undan de assyriska kungarna. Var inte som era fäder och bröder, som syndade mot HERREN, sina fäders Gud, så att han lämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva kan se. Var inte så motspänstiga som era fäder, utan böj er under HERREN och kom till hans helgedom, som han har helgat åt sig för evig tid. Tjäna HERREN, er Gud, så att hans brinnande vrede viker bort från er. Om ni vänder er till HERREN igen, kommer era bröder och era barn att möta barmhärtighet hos dem som fört dem i fångenskap, och de får vända tillbaka till sitt land. HERREN, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er, om ni vänder tillbaka till honom.” Budbärarna for från stad till stad genom Efraim och Manasse ända till Sebulon, men man skrattade åt dem och hånade dem. Några från Ashers, Manasses och Sebulons stammar ödmjukade sig dock och kom till Jerusalem. I Juda påverkade Gud folket så att de blev eniga om att göra som kungen och hans furstar hade uppmanat dem till, i enlighet med HERRENS ord. Mycket folk, en stor församling, samlades i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden. De stod upp och rev ner alla altaren i Jerusalem, tog rökelsealtarna och kastade dem i Kidrondalen. Den fjortonde dagen i andra månaden slaktade de påsklammet. Då skämdes prästerna och leviterna och renade sig och bar fram brännoffer i HERRENS hus. De intog sina bestämda platser, som gudsmannen Mose föreskrivit i sin lag, och prästerna stänkte det blod som de fått av leviterna. Många i församlingen hade nämligen inte helgat sig, och därför slaktade leviterna lammen åt dem som inte var rena, så att de kunde helgas åt HERREN. En stor del av folket, många från Efraim, Manasse, Isaskar och Sebulon, hade inte renat sig utan åt påskalammet på ett annat sätt än vad som var föreskrivet. Hiskia bad för dem: ”Må HERREN, den gode, bringa försoning åt var och en, som helhjärtat söker Gud, HERREN, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens renhetsföreskrifter.” HERREN hörde Hiskias bön och helade folket. Så firade de israeliter som var i Jerusalem det osyrade brödets högtid i sju dagar under stor glädje, medan leviterna och prästerna varje dag med all kraft prisade HERREN med musikinstrument. Hiskia talade uppmuntrande till alla leviter som visat god insikt i HERRENS tjänst. Under sju dagar åt de sin bestämda del och offrade gemenskapsoffer och prisade HERREN, sina fäders Gud. Hela församlingen enade sig om att fortsätta firandet i ytterligare sju dagar. Så de firade högtiden ytterligare sju dagar under glädje. Kung Hiskia av Juda gav församlingen 1 000 tjurar och 7 000 får och getter, och folkets ledare bidrog med 1 000 tjurar och 10 000 får och getter. En stor grupp präster hade nu helgat sig. Hela Judas församling gladde sig tillsammans med prästerna, leviterna, och hela den församling som kom från Israel och de främlingar som kom från Israel och dem som bodde i Juda. Glädjen i Jerusalem var så stor att något liknande inte hade skett i Jerusalem sedan Salomos, kung Davids sons, tid. Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och Gud hörde dem. Deras bön nådde himlen, hans heliga boning. När allt detta var över gick alla israeliter som varit där ut till städerna i Juda. De krossade stenstoderna och högg ner asherapålarna och förstörde offerplatserna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse. Sedan vände alla israeliterna tillbaka till sina städer, var och en hem till sin egendom. Hiskia återinrättade nu prästernas och leviternas avdelningar, i enlighet med deras tjänstgöring, präster och leviter som skulle bära fram brännoffer och gemenskapsoffer och tjänstgöra, prisa och tacka HERREN i portarna till hans boning. Kungen gav också en del av sin egen egendom till brännoffren: till brännoffren morgon och kväll, brännoffren på sabbater, vid nymånadsfester och högtider, så som det var föreskrivet i HERRENS lag. Han befallde folket i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras del, så att dessa helt kunde ägna sig åt HERRENS lag. Så snart denna order blev känd, gav israeliterna rikligt av det första från sina skördar av säd, vin, olja, honung och allt vad marken gav, en riklig tiondel av allt. De israeliter som bodde i Judas städer förde med sig en tiondel av sin boskap och sina får och heliga gåvor som helgats åt HERREN, deras Gud, och lade det i högar. I tredje månaden började de lägga upp högarna och blev färdiga i den sjunde. När Hiskia och furstarna kom och fick se högarna, prisade de HERREN och hans folk Israel. Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna. Översteprästen Asarja från Sadoks släkt svarade honom: ”Sedan folk började komma med gåvor till HERRENS hus har vi haft tillräckligt att äta, och det har blivit över, för HERREN har välsignat sitt folk. Denna stora mängd är vad som blivit över.” Hiskia befallde då att göra i ordning förrådsrum i HERRENS hus, och när de ställts i ordning, förde de noggrant dit gåvorna, tiondet och offergåvorna. Föreståndare för detta var leviten Konanja, och näst efter honom var hans bror Shimi. Jechiel, Asasja, Nachat, Asael, Jerimot, Josavad, Eliel, Jismakja, Machat och Benaja var tillsyningsmän under Konanja och hans bror Shimi, utsedda av kung Hiskia och Asarja, föreståndaren för Guds hus. Leviten Kore, Jimnas son, som vaktade Östra porten, hade ansvaret för de frivilliga gåvorna till Gud och fördelade det som getts åt HERREN och de högheliga gåvorna. Eden, Minjamin, Jeshua, Shemaja, Amarja och Shekanja var trogna medhjälpare till honom ute i präststäderna. De delade ut gåvorna till sina bröder efter deras avdelningar, till stora som små, och dessutom till alla av manligt kön från tre års ålder och uppåt, som fanns med i släktregistret, sin del  —  till var och en som kom in i HERRENS hus för att dagligen och avdelningsvis göra olika sorters tjänst. De delade ut till varje präst som var uppförd efter sin familj i släktregister och varje levit, från tjugo år och uppåt, efter deras föreskrivna uppgifter och avdelningar. De inkluderade alla, sina barn, sina hustrur, sina söner och döttrar, ja, alla i menigheten som fanns med i släktregistren. De skulle helga sig och troget förvalta det som var heligt. För de präster, Arons söner, som bodde på landet utanför sina städer, fanns i varje stad utsedda, namngivna män som skulle dela ut andelarna åt alla av mankön i prästfamiljerna och åt de leviter som fanns med i släktregistren. Så gjorde Hiskia i hela Juda. Han gjorde det som var gott, rätt och sant i HERRENS, hans Guds, ögon. I allt han företog sig i tjänsten i Guds hus och när det gällde lagen och buden sökte han sin Gud helhjärtat, och han hade framgång. Efter att Hiskia troget hade utfört detta, kom kung Sanherib av Assyrien in i Juda och belägrade de befästa städerna i tanke att erövra dem. När Hiskia såg att Sanherib hade kommit och tänkte anfalla Jerusalem, rådgjorde han med sina furstar och krigare om att täppa igen alla källor som låg utanför staden, och de hjälpte honom. Mycket folk samlades, och de täppte till alla källorna och dämde också upp den bäck som rann genom landet. ”Varför skulle kungen av Assyrien komma hit och hitta gott om vatten?” sa de. Hiskia arbetade hårt med att reparera alla de raserade murarna och byggde upp tornen vid dem. Han byggde en andra mur utanför den första, befäste Millo i Davids stad och lät tillverka en mängd vapen och sköldar. Han utsåg officerare över armén och sammankallade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten. Han talade till dem och försökte stärka deras mod: ”Var starka och modiga, och var inte rädda för kungen i Assyrien och hans väldiga armé, för den som är med oss är större än den som är med honom! Med honom finns bara en mänsklig armé, men vi har HERREN, vår Gud, som hjälper oss och strider för oss.” Folket fick nytt mod av Hiskias, Juda kungs, ord. Kung Sanherib av Assyrien, som med hela sin armé låg vid Lakish, skickade efter en tid bud till Jerusalem till kung Hiskia av Juda och alla judéer som var där och lät säga: Så säger Sanherib, kungen av Assyrien: ”Vad är det ni förtröstar på när ni nu stannar kvar i det belägrade Jerusalem? Hiskia lurar ju er till att ni ska dö av hunger och törst, när han säger: ’HERREN, vår Gud, ska rädda oss undan kungen av Assyrien’ Var det inte samme Hiskia som förstörde alla hans offerhöjder och altaren och befallde Juda och Jerusalem: ’Ni ska tillbe vid ett enda altare och tända rökelse på det.’ Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Kunde dessa folks gudar rädda sina länder ur mitt våld? Vilken av alla gudar hos dessa folk som mina fäder har förintat har kunnat rädda sitt folk från min makt? Hur skulle då er Gud kunna rädda er ur min makt? Låt inte Hiskia lura och bedra er så här! Tro inte på honom, för ingen gud i något land har någonsin kunnat rädda sitt folk från mig eller mina fäder. Varför skulle då er Gud kunna göra det?” Hans män talade ännu mer mot HERREN Gud och hånade hans tjänare Hiskia. Sanherib skrev också brev, där han hädade HERREN, Israels Gud, och sa om honom: ”Lika lite som andra folks gudar lyckades rädda sina folk ur mitt våld, lika lite ska Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur mitt våld.” De ropade högt på hebreiska till folket från Jerusalem som samlats på stadsmurarna, för att skrämma dem och göra dem rädda, så att de skulle kunna inta staden. De talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om gudarna hos andra folk på jorden, som är gjorda av människor. Kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, ropade då i bön till Gud i himlen, och HERREN skickade en ängel som förintade alla tappra krigare, furstar och officerare i den assyriske kungens läger, så att han med skam fick vända tillbaka till sitt land. Och när han kom till sin guds hus, blev han dödad med svärd av några av sina söner. Så räddade HERREN Hiskia och folket i Jerusalem ur den assyriske kungen Sanheribs våld, och ur alla andras. Han beskyddade dem på alla sidor. Många kom till Jerusalem med gåvor till HERREN och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia. Han blev härefter högt ansedd bland folken. Vid denna tid blev Hiskia dödssjuk och bad till HERREN, och HERREN svarade honom med ett under. Men Hiskia återgäldade inte det goda han fått utan var högmodig; därför kom vreden över honom och över Juda och Jerusalem. Då ödmjukade sig den högmodige Hiskia och Jerusalems invånare och drabbades därför inte av HERRENS vrede under Hiskias livstid. Hiskia blev mycket rik och högt aktad. Han byggde skattkamrar för allt sitt silver och guld, för dyrbara stenar, kryddor, sköldar och andra värdefulla föremål. Han byggde också förrådshus för säd, vin och olja och stallar för alla slags boskap och fållor för hjordarna. Han byggde städer och köpte får och nötboskap i mängd. Gud gav honom oerhörda rikedomar. Det var också Hiskia som dämde upp övre källan i Gichon och förde dess vatten ner till västra sidan av Davids stad. Hiskia lyckades med allt han företog sig. Men när sändebud kom från Babylons furstar för att få veta mer om det under som inträffat i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom och se vad som fanns i hans innersta. Hiskias historia i övrigt och hans fromma gärningar finns nedtecknade i profeten Jesajas, Amos sons, syner i boken om Judas och Israels kungar. När Hiskia dog begravdes han bland de övriga kungarna högst upp bland Davids ättlingars gravar, och hela Juda och Jerusalem ärade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom. Manasse var tolv år gammal när han blev kung, och han regerade i femtiofem år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon och följde de avskyvärda sederna av de folk som HERREN hade fördrivit för israeliterna. Han byggde upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade förstört, och han reste altaren åt baalsgudarna och gjorde asherapålar och tillbad och dyrkade himlens hela härskara. Han byggde altaren i HERRENS hus, om vilket HERREN hade sagt: ”Mitt namn ska bo för evigt i Jerusalem.” Han byggde altaren på de båda förgårdarna till HERRENS hus åt himlens hela härskara. Manasse offrade dessutom sina egna barn i eld i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svart magi, andebesvärjelse och spådomskonster. Han gjorde mycket ont i HERRENS ögon och väckte hans vrede. Han ställde upp en avgud som han hade gjort i Guds hus, om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: ”I detta hus och i Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag låta mitt namn bo för evigt. Jag ska aldrig mer jaga bort Israeliterna från det land som jag gav deras förfäder, om de bara håller allt jag befallt dem att hålla, hela lagen och alla bud och föreskrifter som de fått genom Mose.” Men Manasse förledde folket i Juda och Jerusalem att göra mer ont än de folk som HERREN hade utplånat för israeliterna. HERREN talade till Manasse och hans folk, med de brydde sig inte om det. Då lät HERREN den assyriske kungens härförare tåga mot honom. De tog honom till fånga, satte krokar i honom, band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon. Då vädjade han i sin nöd till HERREN, sin Gud, i bön, och ödmjukade sig inför HERREN, sina fäders Gud. När han bad till honom, lyssnade HERREN och svarade på hans vädjan och lät honom återvända till Jerusalem och till sitt kungarike. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud. Efter detta byggde han den yttre muren kring Davids stad väster om Gichon i dalen, till Fiskporten och runt Ofel, och han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också befälhavare i alla befästa städer i Juda. Han avlägsnade alla främmande gudar och avguden ur HERRENS hus, liksom altaren han byggt på tempelberget och i Jerusalem och kastade ut dem från staden. Sedan reparerade han HERRENS altare, offrade gemenskapsoffer och tackoffer på det och uppmanade folket i Juda att tjäna HERREN, Israels Gud. Ändå fortsatte folket att offra på offerplatserna, men bara till HERREN, sin Gud. Manasses historia i övrigt och hans bön till Gud och vad siarna talade till honom i HERRENS namn, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Hans bön och hur han blev bönhörd, hans synd och otrohet och en förteckning över de ställen där han gjort offerplatser, rest asherapålar och gudabilder, innan han ödmjukade sig, finns nedtecknat i hans siares krönika. När Manasse dog, begravdes han i sitt palats och hans son Amon blev kung efter honom. Amon var tjugotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i två år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som hans far Manasse hade gjort. Amon tillbad och offrade till alla de avgudar som hans far hade gjort, men han ödmjukade sig inte inför HERREN, som hans far Manasse hade gjort, utan ökade i stället skulden mer och mer. Hans tjänare sammansvor sig mot honom och dödade honom i hans palats. Men folket i landet dödade alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och gjorde hans son Josia till kung efter honom. Josia var åtta år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i trettioett år. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, och han följde sin förfader Davids exempel utan att vika åt något håll. I sitt åttonde regeringsår, medan han fortfarande var ung, började han söka sin far Davids Gud, och under sitt tolfte år började han rena Juda och Jerusalem från offerplatser, asherapålar och snidade och gjutna gudabilder. Man rev ner baalsaltarna inför honom, högg i stycken rökelsealtarna som stod på dem och bröt sönder asherapålarna, och de snidade och gjutna gudabilderna krossade han till stoft och strödde ut över deras gravar som hade offrat åt dem. Sedan brände han upp prästernas ben på deras egna altaren och renade på så sätt Juda och Jerusalem. Också i städerna i Manasse, Efraim, Simon och ända bort till Naftali och områdena runt dem, rev han ner altarna, asherapålarna, och gudabilderna krossade han till stoft och högg ner rökelsealtarna i stycken i hela Israel. Sedan vände han tillbaka till Jerusalem. Under det artonde året av sin regering, sedan han renat landet och templet, skickade han Shafan, Asaljas son, och Maaseja, stadskommendanten i Jerusalem, och kanslern Joach, Joachas son, för att reparera HERRENS, sin Guds, hus. De gick då till översteprästen Hilkia med det silver som samlats in i Guds hus, som de leviter som höll vakt där hade samlat från Manasse, Efraim och resten av Israel, liksom av Juda och Benjamin och av folket i Jerusalem. De överlämnade det åt de män som var utsedda för att övervaka arbetet i HERRENS hus, så att de kunde betala till dem som arbetade med att reparera det. De betalade snickarna och byggnadsarbetarna, så att de kunde köpa byggnadssten och timmer till bjälkar och till att timra upp de byggnader som kungarna i Juda hade låtit förfalla. Männen arbetade plikttroget under ledning av Jachat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av Kehats släkt. Leviter, som var skickliga musiker, övervakade och ledde de olika arbetena. Andra leviter var sekreterare, tillsyningsmän och dörrvaktare. När man tog fram silvret som samlats in vid HERRENS hus, hittade prästen Hilkia boken med HERRENS lag, som hade getts genom Mose. Hilkia talade om för kungens sekreterare Shafan: ”Jag har hittat boken med lagen i HERRENS hus.” Och han gav Shafan boken. Shafan tog den med sig till kungen när han skulle rapportera till honom: ”Dina tjänare gör allt de har fått i uppdrag att göra. Silvret som har funnits i HERRENS hus har betalats ut och överlämnats till tillsyningsmännen och arbetarna.” Sedan talade sekreteraren Shafan om för kungen att Hilkia hade gett honom en bokrulle och läste ur den för kungen. När kungen hörde vad lagen föreskrev, rev han sönder sina kläder. Han befallde Hilkia och Achikam, Shafans son, Avdon, Mikas son, sekreteraren Shafan och sin assistent Asaja: ”Gå och fråga HERREN för mig och för den rest som finns kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som nu upptäckts! HERRENS vrede är stor och har vällt ut över oss därför att våra förfäder inte har följt HERRENS ord och inte handlat så som det står i denna bok.” Hilkia och kungens män gick då till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tokhats son och Hasras sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, svarade hon dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: Så säger HERREN: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som är skrivna i boken och som har lästs för kungen av Juda. De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga HERREN: ’Så säger HERREN, Israels Gud, om de ord du har hört: Därför att du är bedrövad i ditt inre och har ödmjukat dig inför Gud, sedan du fått höra hans ord mot denna plats och dess invånare, och du har ödmjukat dig inför mig och rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, därför har jag hört dig, säger HERREN. Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats och dess invånare.’ ” De återvände till kungen med detta svar. Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. Han gick upp till HERRENS hus tillsammans med alla män i Juda och invånarna i Jerusalem, präster och leviter och allt folk, både stora och små. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i HERRENS hus. Kungen stod vid sin på sin plats och förnyade inför HERREN förbundet, för att de skulle hålla sig till HERREN, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. Sedan lät han alla i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet, och invånarna i Jerusalem gjorde så, i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund. Sedan avlägsnade Josia alla avskyvärda gudar från israeliternas alla områden och fick alla som fanns i Israel att tjäna HERREN, sina fäders Gud. Så länge han levde vände de sig inte bort från HERREN, sina fäders Gud. Josia firade HERRENS påsk i Jerusalem. De slaktade påsklammet den fjortonde dagen i första månaden. Han insatte också prästerna i deras uppgifter och uppmuntrade dem i deras tjänst i HERRENS hus. Han sa till leviterna, som undervisade israeliterna och som var helgade åt HERREN: ”Ställ den heliga arken i templet som Israels kung Salomo, Davids son, byggde. Ni behöver inte bära den på era axlar. Tjäna HERREN, er Gud, och hans folk Israel! Gör er redo familjevis och avdelningsvis, så som Israels kung David och hans son Salomo föreskrev. Ställ er i helgedomen, med en grupp leviter för varje familjeavdelning av era bröder, era landsmän. Slakta påsklammet, helga er och tillred lammen åt era bröder, enligt de föreskrifter som HERREN har gett genom Mose.” Därefter gav Josia 30 000 lamm och killingar till hela folkets påskoffer, för dem som var närvarande, och 3 000 tjurar, allt från kungens egendom. Hans furstar bidrog frivilligt med gåvor till folket, till prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jechiel, de främsta i Guds hus, gav prästerna 2 600 får och getter som påskoffer och 300 tjurar. De levitiska ledarna Konanja, Shemaja, Netanel, Hashavja, Jeiel och Josavad gav 5 000 påskoffer och 500 tjurar till leviterna. Så ordnades tjänsten, och prästerna stod på sina platser och leviterna var indelade i sina avdelningar, som kungen hade befallt. De slaktade påsklammen, prästerna stänkte blodet som räcktes åt dem, och leviterna flådde djuren. De tog undan det som skulle vara brännoffer för varje familjeavdelning, för att ges åt hela folket och offras åt HERREN, som det var föreskrivet i Moses bok, och på samma sätt gjorde de med tjurarna. De stekte påsklammet över eld enligt föreskrifterna och kokade de heliga offren i grytor, pannor och kittlar och gav dem genast till hela folket. Sedan gjorde de i ordning en måltid åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, hade varit upptagna från morgonen ända till kvällen med att offra det feta av brännoffren. Därför tillredde leviterna åt sig själva och prästerna, Arons söner. Sångarna, Asafs söner, fanns på sina platser enligt föreskriften som hade getts av David, Asaf, Heman och Jedutun, kungens siare. Vakterna vid portarna lämnade inte sina platser. Deras bröder leviterna lagade måltiden åt dem. Hela tjänsten åt HERREN genomfördes på denna dag, man firade påsk och offrade brännoffer på HERRENS altare, som kung Josia hade föreskrivit. De israeliter som var samlade firade då påsk och det osyrade brödets högtid under sju dagar. Inte sedan profeten Samuels tid hade det varit ett sådant påskfirande i Israel. Ingen av Israels kungar hade firat en sådan påsk som firades av Josia, prästerna och leviterna och allt folk från Juda och Israel som var samlade och Jerusalems invånare. Det var under Josias artonde regeringsår som denna påsk firades. Efter allt detta, när Josia hade satt templet i stånd, tågade kung Neko av Egypten ut för att strida vid Karkemish vid floden Eufrat, och Josia drog ut för att möta honom. Men Neko skickade sändebud till honom och lät säga: ”Vad vill du mig, kung av Juda? Jag har inte kommit mot dig idag utan mot dem jag är i krig mot. Gud har sagt åt mig att skynda på. Sluta nu med att sätta dig upp mot Gud, som är med mig, annars kommer han att förgöra dig!” Men Josia vägrade att vända tillbaka. I stället förklädde han sig för att strida mot honom. Han lyssnade inte till vad Neko sa på Guds befallning utan drog ut i strid på Megiddoslätten. Men bågskyttarna sköt kung Josia, och han bad sina män: ”Bär bort mig från striden. Jag är svårt sårad.” Hans män lyfte honom ur hans stridsvagn och lade honom i en annan vagn och förde honom tillbaka till Jerusalem, där han dog. Han begravdes på sina fäders gravplats, och hela Juda och Jerusalem sörjde honom. Jeremia diktade en klagosång över Josia. Ända fram till denna dag sjunger sångare och sångerskor om hans död, för dessa klagosånger blev en tradition i Israel och har nedtecknats i ”Klagosångerna”. Josias historia i övrigt, hans goda gärningar som han gjorde i enlighet med HERRENS lag, finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar. Folket i landet gjorde Josias son Joachas till kung efter honom i Jerusalem. Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo guld i skatt. Egyptens kung insatte Joachas bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Neko förde hans bror Joachas till Egypten. Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i HERRENS, sin Guds, ögon. Nebukadnessar, kungen i Babylon, anföll honom och förde honom i bojor till Babylon. Nebukadnessar tog också med sig föremål från HERRENS hus till Babylon och ställde upp dem i sitt tempel där. Jojakims historia i övrigt och allt det avskyvärda han gjorde och befanns skyldig till finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom. Jojakin var arton år när han blev kung, och han regerade i tre månader och tio dagar. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babylon, samtidigt som de dyrbara föremålen från HERRENS hus. Han gjorde hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem. Sidkia var tjugoett år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i HERRENS, sin Guds, ögon för han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på HERRENS uppdrag. Han gjorde också uppror mot kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud. Han var envis och motspänstig och ville inte omvända sig till HERREN, Israels Gud. Alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer otrogna och följde andra folks avskyvärda seder och bruk. De orenade HERRENS hus som han hade helgat i Jerusalem. HERREN, deras fäders Gud, sände gång på gång varningar till dem genom sina sändebud, för han hade medlidande med dem och sitt tempel. Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och hånade hans profeter, tills HERRENS vrede mot sitt folk blev så stor att det inte längre fanns någon räddning. Han lät den kaldeiske kungen anfalla dem och döda deras unga män med svärd i helgedomen. Han skonade varken unga män eller kvinnor, gamla eller åldersstigna. Alla gav han i Nebukadnessars våld. Alla föremålen från Guds hus, både stora och små, och skatter från både HERRENS hus och kungens och furstarnas skatter, allt förde han till Babylon. De satte eld på Guds hus, rev ner Jerusalems murar, brände alla palatsen och förstörde allt av värde. Resten, som överlevt svärdet, förde han bort i fångenskap till Babylon. De fick bli hans och hans söners slavar, ända tills perserna kom till makten, för att HERRENS ord genom profeten Jeremia skulle uppfyllas, tills landet fått gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbatsvila, tills sjuttio år hade gått. Under den persiske kungen Kyros första regeringsår, ingav HERREN Kyros tanken att sända ut en förordning som skulle förkunnas över hela hans rike, både skriftligt och muntligt, detta för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas: ”Så säger Kyros, kung av Persien: ’HERREN, himlens Gud, har gett mig alla jordens riken, och han har befallt mig att bygga ett tempel åt honom i Jerusalem i Juda. Vem det än är bland er som tillhör hans folk  —  må HERREN, hans Gud, vara med honom!’ ” Under den persiske kungen Kyros första regeringsår ingav HERREN Kyros tanken att sända ut en förordning som skulle förkunnas över hela hans rike både skriftligt och muntligt, detta för att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas: ”Så säger Kyros, kung av Persien: ’HERREN, himlens Gud, har gett mig alla jordens riken, och han har befallt mig att bygga ett tempel åt honom i Jerusalem i Juda. Vem det än är bland er som tillhör hans folk  —  må hans Gud vara med honom  —  ska han nu bege sig till Jerusalem i Juda och bygga HERRENS, Israels Guds, hus, som är i Jerusalem. Alla som finns kvar ska få hjälp av invånarna på de platser där de bor. De ska få silver och guld, gods och boskap och frivilliga gåvor till Guds hus i Jerusalem.’ ” Överhuvudena för Juda och Benjamin och prästerna och leviterna, alla, vilkas sinnen Gud hade påverkat, förberedde sig nu för att ge sig iväg och bygga HERRENS hus i Jerusalem. Alla deras grannar bistod dem med föremål av silver, med guld, gods och boskap och dyrbara gåvor, utöver frivilliga gåvor. Kung Kyros lät också hämta de föremål från HERRENS hus som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem och ställt i sina egna gudars tempel. Kung Kyros av Persien överlämnade dem åt skattmästaren Mitredat, som redovisade dem för Sheshbassar, fursten av Juda. Antalet var: 30 kärl av guld, 1 000 av silver, 29 offerkärl, 30 guldskålar, 410 andra skålar av silver och 1 000 andra kärl. Totalt var det 5 400 guld- och silverföremål. Sheshbassar tog allt detta med sig när de deporterade kom från Babylonien till Jerusalem. Dessa är de från provinsen som återvände från deportation och fångenskap. De hade förts bort av den babyloniske kungen Nebukadnessar till Babylonien och återvände nu till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. De kom tillsammans med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Seraja, Reelaja, Mordokaj, Bilshan, Mispar, Bigvaj, Rechum och Baana. Detta var antalet israelitiska män: Paroshs släkt: 2 172 Shefatjas släkt: 372 Arachs släkt: 775 Pachat Moabs släkt, ättlingar till Jeshua och Joav: 2 812 Elams släkt: 1 254 Sattus släkt: 945 Sackajs släkt: 760 Banis släkt: 642 Bevajs släkt: 623 Asgads släkt: 1 222 Adonikams släkt: 666 Bigvajs släkt: 2 056 Adins släkt: 454 Aters, dvs. Hiskias släkt: 98 Besajs släkt: 323 Joras släkt: 112 Hashums släkt: 223 Gibbars släkt: 95 Männen från Betlehem: 123 Männen från Netofa: 56 Männen från Anatot: 128 Männen från Asmavet: 42 Männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: 743 Männen från Rama och Geva: 621 Männen från Mikmas: 122 Männen från Betel och Aj: 223 Männen från Nebo: 52 Magbishs släkt: 156 den andre Elams släkt: 1 254 Harims släkt: 320 Lods, Hadids och Onos släkt: 725 Jerikos släkt: 345 Senaas släkt: 3 630. Präster: Jedajas släkt, Jeshuas familj: 973 Immers släkt: 1 052 Pashchurs släkt: 1 247 Harims släkt: 1 017. Leviter: Jeshuas och Kadmiels släkt, dvs. Hodavjas släkt: 74. Sångare: Asafs släkt: 128. Dörrvaktare: Shallums släkt, Aters släkt, Talmons släkt, Ackuvs släkt, Hatitas släkt och Shovajs släkt, sammanlagt: 139. Tempeltjänare: Sichas släkt, Hasufas släkt, Tabbaots släkt, Keros släkt, Sias släkt, Padons släkt, Levanas släkt, Hagavas släkt, Ackuvs släkt, Hagavs släkt, Shalmajs släkt, Hanans släkt, Giddels släkt, Gachars släkt, Reajas släkt, Resins släkt, Nekodas släkt, Gassams släkt, Ussas släkt, Paseachs släkt, Besajs släkt, Asnas släkt, Meunims släkt, Nefusims släkt, Bakbuks släkt, Hakufas släkt, Harchurs släkt, Basluts släkt, Mechidas släkt, Harshas släkt, Barkos släkt, Siseras släkt, Temachs släkt, Nesiachs släkt och Hatifas släkt. Ättlingar till Salomos tjänare: Sotajs släkt, Hassoferets släkt, Perudas släkt, Jalas släkt, Darkons släkt, Giddels släkt, Shefatjas släkt, Hattils släkt, Pokeret Hassevajims släkt och Amis släkt. Tempeltjänarna och ättlingarna till Salomos tjänare utgjorde sammanlagt 392 personer. Dessa var de som återvände från Tel Melach, Tel Harsha, Keruv, Addan och Immer, men som inte kunde uppge om deras familj och släkt härstammade från Israel. Delajas, Tobias och Nekodas släkter: 652. Av prästsläkter: Hovajas, Hackos och Barsillajs släkt, han som gifte sig med en av gileaditen Barsillajs döttrar och antog det namnet. De letade i sina släktregister men kunde inte finna dem. Därför uteslöts de från prästämbetet. Guvernören förbjöd dem att äta av det högheliga tills en präst trädde fram med urim och tummim. Hela församlingen utgjorde sammanlagt 42 360, förutom deras slavar och slavinnor som var 7 337. De hade också 200 sångare, både män och kvinnor. De hade 736 hästar, 245 mulor, 435 kameler och 6 720 åsnor. När de kom till HERRENS hus i Jerusalem, gav några av familjeöverhuvudena frivilliga gåvor till Guds hus för att det skulle återuppbyggas på sin plats. De gav var och en efter sin förmåga till tempelfonden: 61 000 gulddareiker, 5 000 silverminor och 100 prästdräkter. Prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, en del av folket och tempeltjänarna bosatte sig i likhet med de övriga israeliterna i sina städer. När den sjunde månaden kom och israeliterna bodde i sina städer, samlades folket som en man i Jerusalem. Jeshua, Josadaks son, och hans bröder prästerna och Serubbabel, Shealtiels son, och hans bröder började då bygga upp Israels Guds altare igen, för att offra brännoffer där, enligt föreskrifterna i gudsmannen Moses lag. De byggde altaret på dess gamla plats, för de var rädda för folken i landet, och man offrade brännoffer till HERREN både morgon och kväll. De firade lövhyddefesten enligt föreskrifterna, med det bestämda antalet brännoffer för varje dag. Sedan offrade de det dagliga brännoffret och brännoffer för nymånadsfesten och HERRENS andra helgade högtider, och alla de offer som frivilligt bars till HERREN. Den första dagen i sjunde månaden började de offra brännoffer till HERREN, trots att grunden till HERRENS tempel ännu inte var lagd. De betalade stenhuggare och snickare med pengar och folket från Sidon och Tyros med mat, dryck och olja, för att de sjövägen skulle föra cederträ från Libanon till Jafo, som kung Kyros av Persien hade gett dem tillstånd till. Andra året efter deras ankomst till Guds hus i Jerusalem, i andra månaden, påbörjades arbetet av Serubbabel, Shealtiels son, Jeshua, Josadaks son, och deras bröder präster och leviter och alla som kommit från fångenskapen till Jerusalem. De leviter som var tjugo år eller äldre tillsatte de som förmän för arbetet med HERRENS hus. Jeshua, med sina söner och bröder, och Kadmiel och hans söner, dvs. Hodavjas släkt, åtog sig gemensamt ledningen för dem som arbetade på Guds hus, liksom Henadads söner och deras söner och bröder, leviterna. När byggnadsarbetarna lade grunden till HERRENS tempel, intog prästerna sina platser, klädda i prästdräkter, med trumpeter, och leviterna, Asafs ättlingar, med cymbaler, för att prisa HERREN på det sätt som Israels kung David befallt. De lovsjöng och prisade HERREN: ”Han är god, och hans nåd mot Israel varar för evigt.” Hela folket jublade högt och prisade Gud för att grunden till HERRENS hus hade blivit lagd. Men många av prästerna och leviterna och familjeöverhuvudena som var så gamla att de hade sett det förra templet, grät högt när de såg grunden läggas till detta tempel, medan många andra jublade och ropade av glädje. Ingen kunde skilja mellan det stora glädjeropet och gråten, för folket ropade så högt att det kunde höras vida omkring. När Judas och Benjamins fiender hörde att de som hade återvänt från fångenskapen höll på att bygga upp HERRENS, Israels Guds, tempel igen, kom de till Serubbabel och familjeöverhuvudena och talade till dem: ”Låt oss arbeta tillsammans med er, för vi tror på samma Gud som ni, och vi har offrat till honom ända sedan kung Assarhaddon av Assyrien förde oss hit.” Men Serubbabel, Jeshua och alla Israels familjeöverhuvuden svarade: ”Nej, ni kan inte delta med oss i byggandet av vår Guds hus. Vi ska själva bygga det åt HERREN, Israels Gud, så som kung Kyros av Persien har befallt.” Då försökte folket i landet få judarna att tappa modet och avskräcka dem från att bygga. De mutade rådgivare för att motarbeta dem och omintetgöra deras planer så länge Kyros, kung av Persien, levde, och ända tills Dareios blev kung över Persien. När Xerxes senare blev kung, skrev man i början av hans regeringstid en anklagelseskrift mot folket i Juda och Jerusalem. På Artaxerxes tid skrev Bishlam, Mitredat, Taveel och deras medbröder ett brev till kung Artaxerxes av Persien. Brevet skrevs på arameiska och översattes. Guvernören Rechum och sekreteraren Shimsaj skrev ett brev om Jerusalem till kung Artaxerxes med nedanstående innehåll. Avsändare var guvernören Rechum och sekreteraren Shimshaj, och de övriga av deras kolleger, domarna och ämbetsmännen, förvaltarna och tjänstemännen, männen från Erek, Babylon och Susa, dvs. elamiterna, och andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört bort och låtit bosätta sig i staden Samaria och övriga delar av provinsen väster om Eufrat. Detta är en avskrift av brevet de sände till honom: Till kung Artaxerxes Från dina tjänare, männen från provinsen väster om Eufrat. Det bör komma till kungens kännedom att de judar som kommit från dig till oss i Jerusalem håller på att bygga upp denna upproriska och onda stad på nytt. De sätter murar och grunder i stånd. Vidare bör det komma till kungens kännedom att om denna stad blir uppbyggd igen och dess murar sätts i stånd, kommer varken tull eller skatt eller avgifter att betalas mer, vilket kommer att skada kungarnas egendom. Eftersom vi är i kungens tjänst kan vi inte bara se på hur kungen vanäras, och därför sänder vi detta meddelande för att informera kungen, för att man ska kunna forska i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit upprorisk och vållat riket och provinserna skada. Sedan gammalt har det varit oroligheter där, och därför har denna stad också blivit förstörd. Vi vill nu informera kungen om att om denna stad blir uppbyggd igen och om dess murar sätts i stånd kommer du inte att ha någonting kvar av provinsen väster om Eufrat. Kungen sände följande svar: Till guvernören Rechum, sekreteraren Shimsaj och deras kolleger som bor i Samaria och i andra delar av provinsen väster om Eufrat: Frid! Brevet ni skickade har översatts och blivit uppläst för mig. Jag har gett order om efterforskningar, och man har funnit att denna stad sedan gammalt har rest sig mot kungar och varit ett fäste för uppror och oroligheter. Det har funnits mäktiga kungar i Jerusalem, som har regerat över hela provinsen väster om Eufrat, och skatt, avgifter och tull har betalats till dem. Utfärda nu en befallning att dessa män ska hindras från att bygga staden, tills jag befaller det. Se till att ingenting försummas i detta ärende. Varför låta det bli ännu värre, till skada för kungariket? När en avskrift av brevet från kung Artaxerxes lästes upp för guvernören Rechum, sekreteraren Shimsaj och deras kolleger, skyndade de till judarna i Jerusalem och stoppade dem med vapenmakt. Då avstannade arbetet på Guds hus i Jerusalem och låg nere fram till den persiske kungen Dareios andra regeringsår. Profeterna Haggaj och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn, som var över dem. Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga upp Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem. Men guvernören över provinsen väster om Eufrat, Tattenaj, och Shetar Bosnaj och deras kolleger kom vid den tiden till dem och frågade: ”Vem gav er i uppdrag att bygga upp templet igen och sätta detta i stånd?” Vi berättade då för dem vad de män hette som uppförde byggnaden. Men deras Gud vakade över judarnas äldste, och de hindrades inte från att bygga medan man sände en rapport till kung Dareios och väntade på skriftligt svar om detta. Detta är en avskrift av det brev som Tattenaj, guvernören i provinsen väster om Eufrat, och Shetar Bosnaj och deras kolleger, tjänstemännen i provinsen väster om Eufrat sände till kung Dareios. I rapporten de skickade till honom stod det: ”Till kung Dareios. Fridshälsning! Det bör komma till kungens kännedom att vi kom till provinsen Juda, till den store Gudens tempel. Det byggs upp med enorma stenblock och med timmer som läggs in i väggarna, och arbetet utförs med stor skicklighet och framgång. Vi frågade de äldste vem som hade gett dem befallning om att bygga templet och inreda det. Vi frågade dem också om deras namn, för att kunna meddela dig och skriva upp namnen på deras ledare. De gav oss detta svar: ’Vi tjänar himlens och jordens Gud, och vi bygger åter upp det tempel som restes här för många år sedan av en stor kung i Israel som byggde och färdigställde det. Men eftersom våra förfäder drog ner Guds vrede över sig, överlämnade han dem åt kaldén Nebukadnessar, den babyloniske kungen, som förstörde det här templet och förde bort folket i fångenskap till Babylonien.’ Men under sitt första regeringsår gav kung Kyros av Babylonien befallning om att detta Guds hus skulle återuppbyggas. De kärl av guld och silver från Guds hus, som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem till templet i Babylon, hämtade kung Kyros därifrån och överlämnade åt en man som hette Sheshbassar, som var tillsatt som guvernör i Juda. Han sa: ’Ta de här kärlen och för dem till templet i Jerusalem, och låt Guds hus bli uppbyggt på sin plats.’ Därför kom Sheshbassar och lade grunden till Guds hus i Jerusalem, och folket har arbetat på det ända sedan dess, även om det ännu inte står klart. Om det nu behagar kungen, låt det göras efterforskningar i det kungliga arkivet i Babylon, om kung Kyros verkligen har utfärdat en befallning att bygga detta tempel i Jerusalem, och meddela oss sedan kungens beslut i detta ärende.” Kung Dareios befallde då att man skulle gå igenom de babyloniska arkiven i skattkammaren. Man fann en skriftrulle på borgen i Ekbatana i provinsen Medien där det stod en minnesanteckning: ”Under första året av kung Kyros regering gav kungen en befallning angående Guds hus i Jerusalem: ’Det ska återuppbyggas så att man kan offra där igen. Grunden ska läggas fast. Höjden ska vara 30 meter och bredden 30 meter med tre varv av stora stenar och ett varv av stockar. Alla utgifter ska betalas av kungen. Guld- och silverkärlen, som Nebukadnessar tog från Guds hus och förde till Babylon, ska föras tillbaka till sina platser i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus.’ Tattenaj, guvernören i provinsen väster om Eufrat, Shetar Bosnaj och era kolleger, tjänstemännen i provinsen väster om Eufrat, håll er borta därifrån. Låt arbetet på detta Guds hus vara i fred. Låt judarnas guvernör och de judiska äldste bygga upp detta Guds hus på dess plats. Dessutom ger jag befallning om hur ni ska gå till väga med judarnas äldste vid byggandet av detta Guds hus: hela kostnaden ska betalas till dessa män ur den skatt som insamlas i provinsen väster om Eufrat, så att arbetet inte avstannar. Ge prästerna i Jerusalem vad de än behöver, unga tjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud. Ge dem också vete, salt, vin och olja utan försummelse varje dag, så att de kan ge behagliga offer åt himlens Gud och be för kungens och hans söners liv. Jag befaller också att om någon överträder denna order ska en stock brytas loss ur hans hus och han hängas upp och spetsas på den, och hans hus ska för detta göras till en grushög. Må Gud, som har låtit sitt namn bo där slå ner varje kung eller folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och för att förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Dareios, har utfärdat denna befallning, och den ska följas noggrant.” Tattenaj, guvernören i provinsen väster om Eufrat, Shetar Bosnaj och deras kolleger följde noggrant den befallning kung Dareios hade utfärdat. De judiska äldste fortsatte framgångsrikt med byggandet, under profetisk förkunnelse av profeten Haggaj och Sakarja, Iddos son. De byggde färdigt, precis som Israels Gud hade befallt och som Persiens kungar Kyros, Dareios och Artaxerxes hade påbjudit. Den tredje dagen i månaden adar i kung Dareios sjätte regeringsår var templet färdigbyggt. Israeliterna, prästerna och leviterna och de övriga som hade återvänt från fångenskapen, invigde detta Guds hus med glädje. Vid invigningen offrade de 100 tjurar, 200 baggar och 400 lamm. Som syndoffer för hela Israel offrades 12 bockar, en för var och en av Israels stammar. De installerade prästerna i deras ordningar och leviterna i sina avdelningar, för att göra tjänst i Guds hus i Jerusalem i enlighet med det som var föreskrivet i Moses bok. De som hade återvänt firade påsken den fjortonde dagen i första månaden. Prästerna och leviterna hade renat sig, så att de var rena. Leviterna slaktade påsklammen för alla dem som hade återvänt och för sina bröder prästerna och sig själva. Sedan åt alla israeliter det, de som hade återvänt från fångenskapen och de som tagit avstånd från folken i landet och deras orenhet för att söka HERREN, Israels Gud. Under sju dagar firade de med glädje det osyrade brödets högtid, för HERREN hade gjort dem glada i och med att han gjort Assyriens kung välvilligt stämd gentemot dem, så att han hjälpte dem med arbetet med Guds, Israels Guds, tempel. Efter en tid, under den persiske kungen Artaxerxes regering, återvände Esra, son till Seraja, son till Asarja, son till Hilkia, son till Shallum, son till Sadok, son till Achituv, son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot, son till Serachja, son till Ussi, son till Bucki, son till Avishua, son till Pinechas, son till Elasar, son till översteprästen Aron. Denne Esra kom från Babylon. Han var skriftlärd och hade mycket goda kunskaper om Moses lag, den som HERREN, Israels Gud hade gett. Kungen gav honom allt han begärde, därför att HERREN, hans Gud, höll sin hand över honom. Också en del israeliter, däribland präster, leviter, sångare, dörrvaktare och tempeltjänare kom till Jerusalem under Artaxerxes sjunde regeringsår. Esra kom till Jerusalem i den femte månaden i kungens sjunde regeringsår. Han hade påbörjat sin resa från Babylon den första dagen i första månaden, och den första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem, för hans Gud höll sin goda hand över honom. Esra hade vigt sitt liv åt att studera och lyda HERRENS lag och att undervisa Israel om lag och rätt. Detta är en avskrift av det brev som kung Artaxerxes överlämnade till prästen och den skriftlärde Esra, som var kunnig i HERRENS bud och stadgar som han hade gett Israel: ”Från Artaxerxes, kungars kung, till prästen Esra, som undervisar i lagen från himlens Gud, och så vidare. Jag ger härmed en befallning om att varje israelit i mitt rike, även präster och leviter som vill resa till Jerusalem tillsammans med dig, får resa. Kungen och hans sju rådgivare sänder dig för att undersöka om förhållandena i Juda och Jerusalem är i överensstämmelse med din Guds lag, som du förvaltar. Du ska också ta med dig det silver och guld som kungen och hans rådgivare har skänkt åt Israels Gud, som har sin boning i Jerusalem. Dessutom ska du samla in det silver och guld du kan få från provinsen Babylonien liksom de frivilliga gåvor folket och prästerna skänker till sin Guds hus i Jerusalem. För dessa pengar ska du köpa in tjurar, baggar och lamm, med tillhörande matoffer och drickoffer, och offra dem på altaret i er Guds hus i Jerusalem. Det silver och guld som blir över kan du och dina bröder använda på det sätt som ni anser lämpligt enligt Guds vilja. De kärl du fått för tjänsten i din Guds hus ska du lämna inför din Gud i Jerusalem. Det du ytterligare behöver för din Guds hus och ska skaffa ska du få ut från de kungliga skattkamrarna. Jag, kung Artaxerxes, sänder nu denna befallning till alla skattmästare i provinsen väster om Eufrat: Ni ska noggrant ge prästen Esra, som är lärare i himlens Guds lag, vad han än begär av er, upp till tre och ett halvt ton silver, 35 kubik vete, tre och en halv kubik vin och tre och en halv kubik olja, och obegränsade mängder av salt. Allt som himlens Gud kräver för sitt tempel ska noggrant göras, för varför skulle vi riskera Guds vrede mot kungen och hans söner? Vi kungör också för er att ingen ska lägga vare sig skatt, avgifter eller tull på någon präst, levit, sångare, dörrvaktare, tempeltjänare eller annan arbetare i detta Guds hus. Och du, Esra, ska efter den visdom som Gud har gett dig, utse domare och lagmän att skipa rätt bland allt folket i provinsen väster om Eufrat, alla dem som känner till Guds lagar. Om någon inte känner till dem, ska ni undervisa dem. Var och en som inte följer din Guds lag och kungens lag, ska omedelbart dömas, antingen till döden, förvisning, böter eller fängelse.” Välsignad vare HERREN, våra fäders Gud, som har ingett kungen att göra HERRENS hus i Jerusalem så härligt och som har låtit mig möta välvilja inför kungen, hans rådgivare och alla hans mäktiga ämbetsmän! Jag fattade mod, därför att HERREN, min Gud, höll sin hand över mig, och jag samlade en del av Israels ledare för att de skulle återvända med mig. Detta är släktregistret för de överhuvuden för familjerna, som följde med mig från Babylonien under kung Artaxerxes regering: Av Pinechas släkt Gershom, av Itamars släkt Daniel, av Davids släkt Hattush, Shekanjas ättlingar. Av Paroshs släkt Sakarja med 150 män, upptagna med honom i släktregistret. Av Pachat Moabs släkt Eljoenai, Serachjas son, med 200 män. Av Sattus släkt Shekanja, Jachasiels son, med 300 män. Av Adins släkt Eved, Jonatans son, med 50 män. Av Elams släkt Jesaja, Ataljas son, med 70 män. Av Sefatjas släkt Sevadja, Mikaels son, med 80 män. Av Joavs släkt Obadja, Jechiels son, med 218 män. Av Banis släkt Shelomit, Josifjas son, med 160 män. Av Bevajs släkt Sakarja, Bevajs son, med 28 män. Av Asgads släkt Jochanan, Hackatans son, med 110 män. Av Adonikams släkt de sista, som hette Elifelet, Jeiel och Shemaja, och 60 män med dem. Av Bigvajs släkt Utaj, Sackur och med dem 70 män. Jag samlade dem vid floden som flyter mot Ahava, och där slog vi läger under tre dagar. När jag granskade folket och prästerna fann jag ingen levit där. Då skickade jag efter ledarna Elieser, Ariel, Shemaja, Elnatan, Jariv, Elnatan, Natan, Sakarja och Meshullam, och lärarna Jojariv och Elnatan. Sedan sände jag dem till Iddo, ledaren för en plats vid namn Kasifja, och redogjorde för dem ordagrant vad de skulle säga till Iddo och hans bröder och tempeltjänarna i Kasifja, för att de skulle sända oss tjänare till vår Guds hus. Eftersom vår Gud höll sin goda hand över oss sände de oss en duglig man, en ättling till Machli, som var son till Levi, som var son till Israel: Sherevja, och hans söner och bröder, sammanlagt 18 män. Vidare kom Hasavja och med honom Jesaja, av Meraris släkt, med 20 av deras släktingar, och till detta 220 tempeltjänare, alla registrerade vid namn, som David och hans furstar hade utsett att assistera leviterna i deras tjänst. Jag utlyste en fasta medan vi var kvar vid Ahavafloden. Vi ödmjukade oss inför vår Gud och bad honom om en lyckosam resa för oss och våra barn och alla våra tillhörigheter. Jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare som skydd mot fiender längs vägen. Vi hade ju berättat för kungen att vår Gud håller sin skyddande hand över alla som söker honom, men hans vrede riktar sig mot dem som överger honom. Därför fastade vi och bad vår Gud om detta, och han hörde vår bön. Jag tillsatte tolv av de ledande prästerna, Sherevja, Hashavja och tio av deras bröder. Jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen som hade skänkts till vår Guds hus av kungen, hans rådgivare och överstar och av alla israeliterna som var där. Jag vägde upp och gav dem 22 ton silver, 100 silverkärl till ett värde av 70 kilo silver och tre och ett halvt ton guld, 20 guldskålar till ett värde av 1 000 dareiker samt två vackra kopparföremål, lika dyrbara som guld. Jag sa till dem: ”Ni, liksom dessa kärl, är helgade åt HERREN. Silvret och guldet är en frivillig gåva till HERREN, era fäders Gud. Ta väl hand om dem, tills ni kan väga upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och Israels äldste, i kamrarna i HERRENS hus i Jerusalem.” Prästerna och leviterna tog emot det uppvägda silvret och guldet och kärlen för att föra dem till vår Guds hus i Jerusalem. Vi bröt upp från lägret vid Ahavafloden den tolfte dagen i första månaden och började resan till Jerusalem. Vår Gud höll sin skyddande hand över oss och räddade oss undan fiender och bakhåll längs vägen, och så kom vi till Jerusalem och vilade där i tre dagar. Den fjärde dagen vägdes silvret, guldet och kärlen i vår Guds hus och överlämnades till prästen Meremot, Urias son. Med honom var Elasar, Pinechas son, och leviterna Josavad, Jeshuas son, och Noadja Binnujs son. Alltsammans räknades och vägdes och samtidigt antecknades summorna. De deporterade som hade återvänt från fångenskapen offrade brännoffer till Israels Gud: 12 tjurar för hela Israel, 96 baggar, 77 lamm och som syndoffer 12 bockar, alltsammans som brännoffer åt HERREN. De överlämnade kungens förordningar till de kungliga satraperna och ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, och dessa understödde sedan folket och Guds hus. Efter att detta var avslutat kom ledarna till mig och sa: ”Israeliterna, prästerna och leviterna har inte avskilt sig från landets folk och deras avskyvärda seder, från kanaanéer, hettiter, perisséer, jevuséer, ammoniter, moabiter, egypter och amoréer. De har tagit kvinnor från dessa folk till hustrur åt sig och sina söner. Det heliga släktet har blandats med landets folk, och ledare och styresmän har varit de första i denna otrohet.” När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel, slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande bedrövad. Alla som fruktade Israels Gud samlades hos mig på grund av trolösheten hos dem som hade återvänt. Jag satt kvar, bedrövad, ända till kvällsoffret. Vid kvällsoffret reste jag mig ur min bedrövelse, och i mina trasiga kläder och sönderrivna mantel föll jag ner på knä med lyfta händer mot HERREN, min Gud, och bad: O min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra synder har växt oss över huvudet och vår skuld är så stor att den når upp till himlen. Från våra förfäders tid intill nu har vår skuld varit stor. För våra synders skull har vi, våra kungar och präster utlämnats åt främmande kungar, åt fångenskap och plundring och skam, precis som nu. Men nu har HERREN, vår Gud, gett oss ett litet ögonblick av nåd och låtit en rest av oss bli kvar och gett oss en trygg plats i hans helgedom. Vår Gud har gett våra ögon en ljusning, och vi får se en befrielse från vårt slaveri. För vi är slavar, men vår Gud har inte övergivit oss i vårt slaveri utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens kungar. Han har gett oss nytt liv, och vi kan på nytt bygga upp vår Guds hus och Jerusalem ur dess ruiner, och få en trygg plats i Juda och Jerusalem. Vår Gud, vad kan vi nu säga efter allt detta? Vi har övergett dina bud, som du gav oss genom dina tjänare profeterna och sa: ”Det land ni ska ta i besittning är ett orent land genom invånarnas orenhet och deras avskyvärda handlingar som de fyllt landet med, från den ena ändan till den andra. Därför ska ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni ska aldrig främja deras lycka och välfärd. Då ska ni bli starka och få äta av det goda som landet ger och lämna det i arv åt era barn för all framtid.” Efter allt som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom vår stora skuld har du, vår Gud, ändå skonat oss och inte straffat oss som våra gärningar har förtjänat utan lämnat kvar en sådan här rest åt oss. Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta in oss bland dessa folk som har sådana avskyvärda seder? Skulle du då inte bli så vred på oss att du utplånade oss, så att ingen blev kvar och överlevde? Du HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig. Ändå är vi nu kvar som en rest. Här är vi inför dig med vår skuld, även om ingen på grund av den kan bestå inför dig. Medan Esra bad och bekände detta och låg framför Guds hus och grät samlades en stor mängd män, kvinnor och barn, och de grät alla bittert. Då sa Shekanja, Jechiels son av Elams släkt, till Esra: ”Vi har varit trolösa mot vår Gud genom att gifta oss med dessa främmande kvinnor från andra folk. Men trots detta finns det hopp för Israel. Låt oss nu sluta ett förbund inför vår Gud att skicka iväg de här kvinnorna och de barn som de fött, i enlighet med vad min herre och de som fruktar vår Guds bud har rått oss till. Låt oss följa lagen. Stå upp, för det är din uppgift. Vi är med dig. Fatta mod och gå till handling.” Då reste Esra sig upp och lät ledarna för prästerna och leviterna och hela Israel avlägga en ed att de skulle göra som man hade sagt. De svor eden. Sedan lämnade Esra platsen framför Guds hus och gick in i Jochanans, Eljashivs sons, rum. Han varken åt mat eller drack vatten där i sin sorg över de återvändande fångarnas trolöshet. Ett meddelande skickades sedan ut i Juda och Jerusalem att alla som återvänt skulle samlas i Jerusalem. Den som inte kom inom tre dagar, i enlighet med ledarnas och de äldstes beslut, skulle få alla sina ägodelar förstörda. Själv skulle han uteslutas ur de hemkomnas gemenskap. Inom tre dagar, den tjugonde dagen i nionde månaden, hade alla män från Juda och Benjamin samlats i Jerusalem. Hela folket slog sig ner på platsen framför Guds hus och darrade både för hela ärendets skull, och av regnet. Då reste prästen Esra sig upp och talade till dem: ”Ni har varit trolösa genom att gifta er med främmande kvinnor och på det sättet gjort Israels skuld ännu större. Bekänn nu inför HERREN, era fäders Gud, och gör hans vilja. Ta avstånd från de andra folken i landet och från de främmande kvinnorna.” Då svarade hela församlingen med hög röst: ”Vi ska göra som du har sagt. Men det är mycket folk här och det är regntid, så vi kan inte stanna här ute. Det här är inte heller något som kan klaras av på en eller två dagar, för vi har syndat mycket. Låt därför våra ledare företräda hela församlingen. Låt alla dem i våra städer som har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider tillsammans med de äldste och domarna i varje stad, till dess att vår Guds glödande vrede i detta ärende har vänts bort från oss.” De enda som motsatte sig det här var Jonatan, Asaels son, och Jachseja, Tikvas son, och Meshullam och leviten Shabbetaj understödde dem. De som återvänt från fångenskapen gjorde som det föreslagits. Prästen Esra valde ut män som var familjeöverhuvuden, alla namngivna. Den första dagen i nionde månaden satte de sig ner för att undersöka saken. Den första dagen i första månaden hade de avslutat genomgången av alla som gift sig med främmande kvinnor. Det visade sig att bland prästernas ättlingar hade följande män gift sig med främmande kvinnor: Av Jeshuas, Josadaks sons, släkt och bröder Maaseja, Elieser, Jariv och Gedalja. De förband sig att skicka iväg sina hustrur och offrade för sin skuld en bagge som skuldoffer. Av Immers släkt Hanani och Sevadja. Av Harims släkt Maaseja, Elia, Shemaja, Jechiel och Ussia. Av Pashchurs släkt Eljoenaj, Maaseja, Ismael, Netanel, Josavad och Elasa. Av leviterna Josavad, Shimi, Kelaja, som också kallas Kelita, Petachja, Juda och Elieser. Av sångarna endast Eljashiv. Av dörrvaktarna Shallum, Telem och Uri. Av israeliterna i övrigt: Av Paroshs släkt Ramja, Jissia, Malkia, Mijamin, Elasar, Malkia, Benaja. Av Elams släkt Mattanja, Sakarja, Jechiel, Avdi, Jeremot och Elia. Av Sattus släkt Eljoenaj, Eljashiv, Mattanja, Jeremot, Savad och Asisa. Av Bevajs släkt Jochanan, Hananja, Sabbaj och Atlaj. Av Banis släkt: Meshullam, Malluk, Adaja, Jashuv, Sheal och Jeremot. Av Pachat Moabs släkt Adna, Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnuj och Manasse. Av Harims släkt Elieser, Jishia, Malkia, Shemaja, Simon, Benjamin, Malluk och Shemarja. Av Hashums släkt Mattenaj, Mattatta, Savad, Elifelet, Jeremaj, Manasse och Shimi. Av Banis släkt Maadaj, Amram, Uel, Benaja, Bedja, Keluhu, Vanja, Meremot, Eljashiv, Mattanja, Mattenaj, Jaasaj. Av Binnujs släkt Shimi, Shelemja, Natan, Adaja, Maknadvaj, Shashaj, Sharaj, Asarel, Shelemja, Shemarja, Shallum, Amarja och Josef. Av Nebos ätt Jeiel, Mattitja, Savad, Sevina, Jaddaj, Joel och Benaja. Alla dessa hade gift sig med främmande kvinnor, och en del av dem hade även fött barn. Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. I månaden kislev, under det tjugonde året, var jag i Susans borg. Då kom Hanani, en av mina bröder, dit tillsammans med några män från Juda. Jag frågade dem om judarna som var kvar efter fångenskapen och hur det stod till i Jerusalem. De svarade mig: ”De som är kvar efter fångenskapen och befinner sig i provinsen är i nöd och vanära. Jerusalems mur är nedriven, och dess portar uppbrända.” När jag fick höra detta, satte jag mig ner och grät. Under flera dagar sörjde och fastade jag och bad till himlens Gud. Jag sa: ”HERRE, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud. Låt ditt öra och dina ögon vara öppna för din tjänares bön, som din tjänare natt och dag ber för dina tjänare israeliterna. Jag bekänner de synder som vi israeliter har begått mot dig. Även jag och min fars familj har syndat mot dig. Vi har gjort mycket ont gentemot dig. Vi har inte lytt dina bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. Kom ihåg vad du sa till din tjänare Mose: ’Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken, men om ni vänder tillbaka till mig och håller mina bud och följer dem, ska jag samla er igen, även om ni blivit förvisade bort till de mest avlägsna delar av världen. Jag ska samla dem och föra dem tillbaka till den plats jag har utvalt, där mitt namn ska bo.’ De är ju dina tjänare och ditt folk som du befriat genom din stora makt och styrka. Herre, hör din tjänares bön och dina tjänares böner, deras som gläder sig i att frukta ditt namn. Ge nu mig, din tjänare, framgång och låt mig få möta välvilja inför denne man.” Jag var vid den tiden kungens munskänk. I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” ”Och vad önskar du?” frågade kungen mig. Då bad jag till himlens Gud och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.” ”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid. Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.” Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig. När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna. Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna. Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten. De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.” Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig. ”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet. Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?” ”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.” Översteprästen Eljashiv och de andra prästerna började bygga upp Fårporten, helgade den och satte in dörrarna. Därefter fortsatte de ända bort till Hundradetornet och Hananeltornet. Bredvid dem byggde männen från Jeriko, och bredvid dem Imris son Sackur. Fiskporten byggdes av Hassenaas söner. De timrade upp den, gjorde i ordning bjälkarna och satte in dörrar, lås och bommar. Meremot, son till Uria och sonson till Hackos, arbetade bredvid dem, och sedan följde Meshullam, son till Berekja och sonson till Meshesavel, och bredvid dem Sadok, Baanas son. Bredvid dem arbetade män från Tekoa på nästa avsnitt, men de förnämsta bland dem ville inte böja sig för att tjäna sin herre. Jeshanaporten reparerades av Jojada, Paseachs son, och Meshullam, Besodejas son. De timrade upp den och satte in dörrar med lås och bommar. Intill dem arbetade Melatja från Givon och Jadon från Meronot, männen från Givon och Mispa, som lydde under ståthållaren i provinsen väster om Eufrat. Guldsmeden Ussiel, Harhajas son, arbetade bredvid dem, och bredvid honom Hananja, som var parfymtillverkare. De återuppbyggde Jerusalem ända fram till Breda muren. Refaja, Hurs son, ledare för ena hälften av Jerusalems område, arbetade närmast dem. Jedaja, Harumafs son, arbetade därnäst, intill sitt eget hus, och bredvid honom Hashavnejas son Hattush. Malkia, Harims son, och Hashuv, Pachat Moabs son, arbetade på nästa mursträcka och på Ugnstornet. Shallum, Hallocheshs son, ledare för den andra hälften av Jerusalemområdet, arbetade bredvid dem tillsammans med sina döttrar. Dalporten reparerade Hanun och invånarna i Sanoach. De byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. De reparerade också en halv kilometer av muren fram till Dyngporten. Dyngporten reparerades av Malkia, Rekavs son, ledare för Bet-Hackeremdistriktet. Han byggde upp den och satte in dess dörrar, lås och bommar. Shallun, Kol-Hoses son, ledare för Mispadistriktet, reparerade Källporten. Han byggde upp den, lade tak på den och satte in dess dörrar med lås och bommar. Sedan reparerade han muren vid vattenledningsdammen intill den kungliga trädgården ända fram till de trappor som leder ner från Davids stad. Närmast honom arbetade Asbuks son Nehemja, ledare för ena hälften av Bet-Surdistriktet. Han byggde upp muren fram till Davids gravar, vattenreservoaren och Hjältehuset. Intill honom arbetade leviter: Banis son Rechum, bredvid honom Hashavja, ledare för den ena hälften av Keiladistriktet, som reparerade sitt distrikts del. Intill dem arbetade deras bröder under Bavvaj, Henadads son, ledare för den andra hälften av Keiladistriktet. Bredvid dem arbetade Eser, Jeshuas son, ledare i Mispa, på mursektionen mitt emot uppgången till vapenförrådet, vid murvinkeln. Närmast honom reparerade Baruk, Sabbajs son, ivrigt mursträckan från murvinkeln fram till översteprästen Eljashivs hus. Intill honom reparerade Urias son Meremot en mursträcka från ingången till Eljashivs hus till husets slut. Därnäst arbetade prästerna från stadens omgivningar. Intill dem arbetade Benjamin och Hashuv utanför sina egna hus, och sedan Asarja, Maasejas son och Ananjas sonson, invid sitt hus. Sedan kom Binnuj, Henadads son, som reparerade en mursträcka från Asarjas hus fram till murvinkeln och hörnet. Usajs son Palal fortsatte mitt emot vinkeln och tornet som skjuter ut från det övre kungapalatset, nära fängelsegården. Intill honom arbetade Paroshs son Pedaja och tempeltjänarna som bodde på Ofel, fram till östra Vattenporten och det framskjutande tornet. Tekoaiterna arbetade därnäst med sektionen mitt emot det stora utskjutande tornet och bort till Ofelmuren. Prästerna reparerade muren ovanför Hästporten, var och en framför sitt eget hus. Immers son Sadok arbetade intill dem vid muren framför sitt eget hus, och intill honom Shemaja, Shekanjas son, som var vakt vid Östra porten. Därnäst arbetade Hananja, Shelemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son på nästa sträcka. Meshullam, Berekjas son, reparerade muren mitt emot sin tempelkammare. Intill honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända bort till tempeltjänarnas och köpmännens hus mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till övre Hörnsalen. Guldsmederna och köpmännen reparerade muren mellan övre Hörnsalen och Fårporten. När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?” Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.” ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.” Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat. Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem. Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.” Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.” Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar. När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!” När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig. Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.” Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade. Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen. ”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.” Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen. ”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem. Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga. Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.” De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.” ”Amen”, ropade hela församlingen och prisade HERREN. Folket höll sitt löfte. Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud. Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi skaffade oss ingen egen mark. Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt. ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.” När Sanvallat, Tobia, araben Geshem och våra övriga fiender fick höra att jag hade byggt upp muren, och att det inte någonstans fanns en spricka kvar, även om jag ännu inte satt in dörrar i portarna, sände Sanvallat och Geshem bud till mig: ”Kom, låt oss mötas i Kefirim i Onodalen.” Men de hade onda avsikter mot mig. Jag skickade bud till dem med ett svar: ”Jag har ett stort arbete att utföra och kan inte komma. Varför skulle jag låta arbetet avbrytas för att komma och träffa er?” Fyra gånger sände de samma bud till mig, och varje gång gav jag dem samma svar. Femte gången skickade Sanvallat sin tjänare till mig med samma budskap, nu i ett brev som han hade i handen och som inte var förseglat. I brevet stod det: ”Det berättas bland de andra folken, och Geshem säger det också till mig, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför ni bygger upp muren. Det påstås också att du tänker bli deras kung, och att du har tillsatt profeter som ska ropa ut om dig i Jerusalem: Det finns nu en kung i Juda! Dessa uppgifter kommer att nå kungen, så låt oss komma och rådgöra med varandra.” Jag skickade honom ett svar: ”Ingenting av det du säger har skett. Du har själv hittat på alltihop.” De försökte allesammans att skrämma oss, för de tänkte: ”De kommer att bli för svaga för arbetet, och det kommer aldrig att bli utfört.” ”Men styrk du nu mina händer!” Jag gick sedan till Shemaja, Delajas son och Mehetavels sonson, som inte kunde lämna sitt hus, och han sa: ”Låt oss mötas inne i Guds hus och stänga igen templets dörrar, för de kommer för att döda dig, i natt kommer de för att döda dig.” ”Skulle en man som jag fly?” frågade jag. ”Och skulle en man som jag kunna gå in i templet och få behålla livet. Nej, jag går inte dit.” Då förstod jag att han inte var sänd av Gud, utan han uttalade denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanvallat hade lejt honom. Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han ville och därmed begå en synd. Det skulle skada mitt rykte så att de kunde sprida förtal om mig. ”Min Gud, tänk på allt ont som Tobia, Sanvallat, profetissan Noadja och alla de andra profeterna gjort i sina försök att skrämma mig!” Den tjugofemte Elul blev muren färdig, efter femtiotvå dagar. När våra fiender hörde det och de angränsande folken såg det, blev de vanmäktiga, eftersom de förstod att det var Gud som hjälpt oss i arbetet. Under denna tid sände de förnäma männen i Juda många brev till Tobia och Tobia till dem. Det var nämligen många i Juda som var bundna till honom med en ed, därför att han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Jochanan hade gift sig med en dotter till Meshullam, Berekjas son. De berättade för mig om hans goda gärningar, och sedan berättade de för honom vad jag sagt. Tobia skickade också brev för att skrämma mig. När muren var färdig och jag hade satt in dörrarna, utsågs dörrvaktare, sångare och leviter. Jag överlämnade ansvaret för ledningen av Jerusalem till min bror Hanani tillsammans med Hananja, befälhavaren i borgen, en pålitlig man, som var gudfruktigare än de flesta. Jag gav dem denna order: ”Öppna inte Jerusalems portar förrän solen står högt och stäng och lås dem innan vakterna går. Utse också vakter bland Jerusalems invånare, och ställ var och en på sin post och var och en framför sitt eget hus.” Staden var nämligen stor och vidsträckt, men där fanns lite folk och husen var inte uppbyggda. Min Gud ingav mig att sammankalla de förnäma männen, styresmännen och folket för att föra in dem i släktregistret. Jag fann släktregistret över dem som först kommit tillbaka, och så här stod det skrivet: Dessa är de från provinsen som återvände från deportation och fångenskap. De hade förts bort av den babyloniske kungen Nebukadnessar till Babylonien och återvände nu till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. De kom tillsammans med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nachamani, Mordokaj, Bilshan, Misperet, Bigvaj, Nechum och Baana. Detta var antalet israelitiska män: Paroshs släkt: 2 172 Shefatjas släkt: 372 Arachs släkt: 652 Pachat Moabs släkt, ättlingar till Jeshua och Joav: 2 818 Elams släkt: 1 254 Sattus släkt: 845 Sackajs släkt: 760 Binnujs släkt: 648 Bevajs släkt: 628 Asgads släkt: 2 322 Adonikams släkt: 667 Bigvajs släkt: 2 067 Adins släkt: 655 Aters, dvs. Hiskias släkt: 98 Hashums släkt: 328 Besajs släkt: 324 Harifs släkt: 112 Givons släkt: 95 Männen från Betlehem och Netofa: 188 Männen från Anatot: 128 Männen från Bet-Asmavet: 42 Männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: 743 Männen från Rama och Geva: 621 Männen från Mikmas: 122 Männen från Betel och Aj: 123 Männen från det andra Nebo: 52 den andre Elams släkt: 1 254 Harims släkt: 320 Jerikos släkt: 345 Lods, Hadids och Onos släkt: 721 Senaas släkt: 3 930. Präster: Jedajas släkt, Jeshuas familj: 973 Immers släkt: 1 052 Pashchurs släkt: 1 247 Harims släkt: 1 017. Leviter: Jeshuas och Kadmiels släkt, dvs. Hodavjas släkt: 74. Sångare: Asafs släkt: 148. Dörrvaktare: Shallums släkt, Aters släkt, Talmons släkt, Ackuvs släkt, Hatitas släkt och Shovajs släkt, sammanlagt 138. Tempeltjänare: Sichas släkt, Hasufas släkt, Tabbaots släkt, Keros släkt, Sias släkt, Padons släkt, Levanas släkt, Hagavas släkt, Shalmajs släkt, Hanans släkt, Giddels släkt, Gachars släkt, Reajas släkt, Resins släkt, Nekodas släkt, Gassams släkt, Ussas släkt, Paseachs släkt, Besajs släkt, Meunims släkt, Nefushesims släkt, Bakbuks släkt, Hakufas släkt, Harchurs släkt, Baslits släkt, Mechidas släkt, Harshas släkt, Barkos släkt, Siseras släkt, Temachs släkt, Nesiachs släkt och Hatifas släkt. Ättlingar till Salomos tjänare: Sotajs släkt, Soferets släkt, Peridas släkt, Jalas släkt, Darkons släkt, Giddels släkt, Shefatjas släkt, Hattils släkt, Pokeret Hassevajims släkt och Amons släkt. Tempeltjänarna och ättlingarna till Salomos tjänare utgjorde sammanlagt 392 personer. Dessa var de som återvände från Tel Melach, Tel Harsha, Keruv, Addon och Immer, men som inte kunde uppge om deras familj och släkt härstammade från Israel: Delajas, Tobias och Nekodas släkter: 642. Av prästsläkter: Hovajas, Hackos och Barsillajs släkt, han som gifte sig med en av gileaditen Barsillajs döttrar och antog det namnet. De letade i sina släktregister, men kunde inte finna dem. Därför uteslöts de från prästämbetet. Guvernören förbjöd dem att äta av det högheliga tills en präst trädde fram med urim och tummim. Hela församlingen utgjorde sammanlagt 42 360, förutom deras slavar och slavinnor som var 7 337. De hade också 245 sångare, både män och kvinnor. De hade 736 hästar, 245 mulor, 435 kameler och 6 720 åsnor. Några familjeöverhuvuden gav gåvor till tempelfonden. Guvernören gav 1 000 gulddareiker, 50 skålar och 530 prästdräkter. Andra familjeöverhuvuden gav till tempelfonden 20 000 gulddareiker och 2 000 silverminor, och det övriga folket bidrog med 20 000 gulddareiker, 2 000 silverminor och 67 prästdräkter. Prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, en del av folket och tempeltjänarna bosatte sig i likhet med de övriga israeliterna i sina städer. När den sjunde månaden var inne hade alla israeliterna bosatt sig i sina städer. Hela folket samlades på torget mitt framför Vattenporten i Jerusalem och bad att Esra, den skriftlärde, skulle hämta boken med Moses lag som HERREN hade gett Israel. Prästen Esra kom med lagen till församlingen, till män och kvinnor, till alla som kunde förstå. Det var på första dagen i sjunde månaden. Han läste ur lagen på torget mitt emot Vattenporten från tidigt på morgonen till mitt på dagen, för männen och kvinnorna och alla som kunde förstå. Hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord. Esra, den skriftlärde, stod på en plattform av trä, som var tillverkad speciellt för detta tillfälle. Bredvid honom stod på höger sida Mattitja, Shema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja, och på hans vänstra sida stod Pedaja, Mishael, Malkia, Hashum, Hashbaddana, Sakarja och Meshullam. Esra öppnade boken inför allt folket  —  han stod ju högre än de  —  och när han öppnade den reste sig allt folket upp. Esra prisade HERREN, den store Guden, och med upplyfta händer svarade allt folket ”Amen, amen!” De böjde sig ner och tillbad HERREN med sina ansikten mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade texten så att folket kunde förstå vad som lästes. Guvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna som undervisade folket sa då till dem alla: ”Denna dag är helgad åt HERREN, er Gud. Gråt inte och sörj inte.” Hela folket grät nämligen när de lyssnade till lagens ord. Han fortsatte: ”Gå nu hem och njut av er godaste mat och sött vin. Sänd gåvor till dem som inget har förberett. Denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade, för glädje i HERREN är er fästning!” Leviterna försökte också lugna folket och sa till dem: ”Var stilla, för detta är en helig dag. Var inte bedrövade.” Allt folket gick då iväg för att äta och dricka och dela med sig åt andra. De firade en stor glädjehögtid, för de förstod vad de hade fått undervisning om. Andra dagen i månaden samlades överhuvudena för alla folkets familjer tillsammans med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagen. De upptäckte att det var skrivet i lagen att HERREN hade befallt genom Mose att Israels folk skulle bo i lövhyddor under högtiden i den sjunde månaden, och att de skulle kungöra och tillkännage i alla städer och i Jerusalem: ”Gå upp i bergen och samla grenar från olivträd, vildoliv, myrten, palmträd och andra lövträd till att bygga hyddor av, så som det är skrivet.” Folket gick då ut och hämtade grenar och byggde var sin hydda på sitt tak eller på sin gårdsplan, på gårdarna till Guds hus eller på torgen vid Vattenporten och Efraimporten. Hela församlingen som hade återvänt från fångenskapen byggde lövhyddor och bodde i dem. Israeliterna hade inte gjort så sedan Josuas, Nuns sons, tid. Glädjen var mycket stor. Esra läste ur bokrullen med Guds lag varje dag, från den första till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidssamling som det var föreskrivet. Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna för fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. De av israelitisk härkomst avskilde sig från alla utlänningar. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. De stod på sin plats och läste ur HERRENS, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad HERREN, sin Gud. På leviternas plattform stod Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani och ropade högt till HERREN, sin Gud. Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sa: ”Stå upp och lova HERREN, er Gud, som är från evighet till evighet.” ”Lovat vare ditt ärade namn! Det är upphöjt över all välsignelse och lovsång. Du ensam är HERRE. Du har gjort himlarna, himlarnas himlar med hela deras härskara, jorden och allt som finns på den, och haven och allt som finns i dem. Du ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig. Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och ledde honom ut ur Ur i Kaldéen och gav honom namnet Abraham. Du fann att han i sitt innersta var dig trogen, och du slöt ett förbund med honom: att ge kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, perisséernas, jevuséernas och girgashéernas land åt hans ättlingar. Du har hållit vad du lovat, för du är rättfärdig. Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Sävhavet. Du utförde tecken och under inför farao, inför hans tjänare och folket i hans land, för du visste hur övermodigt egypterna behandlade dem. Du har gjort dig ett namn, som består än idag. Du delade havet för dem, så att de kunde gå genom det på torr mark. Men deras förföljare lät du sjunka i djupet, som en sten i mäktiga vatten. Du ledde dem med en molnstod på dagen och med en eldstod på natten, som lyste vägen de gick. Du steg ner på berget Sinai, du talade till dem från himlen och gav dem rättfärdiga föreskrifter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. Din heliga sabbat gjorde du känd, och befallningar, bud och lag gav du dem genom din tjänare Mose. Du gav dem bröd från himlen när de var hungriga och vatten ur klippan när de var törstiga. Du befallde dem att gå och inta det land som du lovat dem med en ed. Men våra fäder var övermodiga, de var motspänstiga och lyssnade inte till dina befallningar. De vägrade att lyda och glömde de under som du hade utfört bland dem. De var motspänstiga och utsåg en ledare för att återvända till sitt slaveri. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd. Du övergav dem inte, trots att de gjorde åt sig en gjuten kalv och sa: ”Detta är din gud som har fört dig ut ur Egypten.” De gjorde sig skyldiga till stora hädelser. Men i din stora barmhärtighet övergav du dem inte i öknen. Molnstoden vek inte från dem om dagen, utan ledde dem på vägen, och eldstoden lyste för dem om natten på den väg de gick. Du gav dem din gode Ande för att undervisa dem, du upphörde inte att ge dem manna att äta, och du gav dem vatten i deras törst. Under fyrtio år uppehöll du dem i öknen, och de led inte brist på någonting. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte. Du gav dem riken och folk, och du gav stora områden. De intog landet som tillhörde Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Bashan. Du gjorde deras barn talrika som stjärnor på himlen och ledde dem in i det land som du hade lovat deras fäder att komma till och ta i besittning. Deras barn kom och tog landet i besittning. Du kuvade för dem kanaanéerna, som bodde i landet, du överlämnade kanaanéerna åt dem, både kungarna och landets folk, så att de fick göra med dem vad de ville. De intog befästa städer och ett bördigt land. De övertog hus som var fyllda med allt gott, uthuggna vattencisterner och vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i överflöd. De åt, blev mätta och välmående, och de njöt av din stora godhet. Men de blev olydiga och gjorde uppror mot dig. De kastade din lag bakom sin rygg, de dödade profeterna, som uppmanade dem att vända om till dig. De gjorde sig skyldiga till fruktansvärda hädelser. Därför överlämnade du dem åt deras fiender, och de förtryckte dem. Men i sin nöd ropade de till dig, och du hörde dem från himlen. I din stora barmhärtighet sände du dem befriare, som räddade dem ur deras fienders våld. Men så snart de kom till ro gjorde de igen vad som var ont inför dig, och än en gång överlämnade du dem åt deras fiender, så att de fick härska över dem. Men när de åter ropade till dig, hörde du dem från himlen och räddade dem, gång på gång, i din stora barmhärtighet. Du varnade dem för att få dem att återvända till dina lagar, men de var övermodiga och lydde inte dina befallningar. De syndade mot dina föreskrifter, som ger liv åt den som följer dem. Men envist och motspänstigt vände de sig mot dig och ville inte lyssna. I många år hade du tålamod med dem. Genom din Ande varnade du dem genom dina profeter, men ändå lyssnade de inte, och därför överlämnade du dem åt främmande folk. Men i din stora nåd lät du dem inte alldeles gå under, och du övergav dem inte. Du är en nådig och barmhärtig Gud. Och nu vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller ditt nådesförbund, ringakta inte den plåga som har drabbat oss, våra kungar, furstar, präster, profeter, fäder och hela ditt folk, från de assyriska kungarnas tid ända fram till den här dagen. Du har varit rättvis i allt som har hänt oss. Du har varit trogen, även när vi gjort fel. Våra kungar, furstar, präster och fäder följde inte din lag och lyssnade inte till de bud och förordningar som du gav dem. Fast de hade sitt eget rike och allt det goda du gett dem, i det vidsträckta och bördiga land som du gav dem, tjänade de dig inte eller vände sig från sina onda gärningar. Så är vi nu slavar, slavar i detta land som du gav våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, där är vi nu slavar. Dess rika skörd tillfaller nu kungar som du har satt över oss på grund av våra synder. De härskar över våra kroppar och vår boskap som de vill, och vi är i stor nöd.” ”På grund av allt detta ger vi ett bindande och skriftligt löfte, som undertecknas och förseglas av våra furstar, leviter och präster.” De som skrev under var guvernören Nehemja, Hakaljas son, och Sidkia, Seraja, Asarja, Jeremia, Pashchur, Amarja, Malkia, Hattush, Shevanja, Malluk, Harim, Meremot, Obadja, Daniel, Ginneton, Baruk, Meshullam, Avia, Mijamin, Maasja, Bilgaj och Shemaja. Dessa var prästerna. Leviter: Jeshua, Asanjas son, Binnuj av Henadads släkt, Kadmiel, och deras bröder Shevanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, Mika, Rechov, Hashavja, Sackur, Sherevja, Shevanja, Hodia, Bani och Beninu. Folkets ledare: Parosh, Pachat Moab, Elam, Sattu, Bani, Bunni, Asgad, Bevaj, Adonia, Bigvaj, Adin, Ater, Hiskia, Assur, Hodia, Hashum, Besaj, Harif, Anatot, Nevaj, Magpiash, Meshullam, Hesir, Meshesavel, Sadok, Jaddua, Pelatja, Hanan, Anaja, Hosea, Hananja, Hashuv, Hallochesh, Pilcha, Shovek, Rechum, Hashavna, Maaseja, Achia, Hanan, Anan, Malluk, Harim och Baana. ”Resten av folket, prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna och tempeltjänarna och alla, som hade avskilt sig från de främmande folken för Guds lags skull, deras hustrur, söner och döttrar, som var tillräckligt gamla för att förstå, alla dessa förenade sig nu med sina främsta bröder och svor dyrt och heligt en ed att hålla Guds lag, som getts genom Guds tjänare Mose, och att noga följa alla HERRENS, vår Herres bud, befallningar och stadgar. Vi lovar att inte gifta bort våra döttrar med män från främmande folk och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt våra söner. När folken i landet kommer och vill sälja varor eller spannmål på en sabbatsdag, ska vi inte köpa av dem, vare sig på sabbaten eller på någon annan helig dag. Vart sjunde år lovar vi att låta marken vila och efterskänka alla fordringar. Vi tar på oss ansvaret att årligen betala en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus, för skådebröden, de dagliga matoffren och brännoffren, offren på sabbatsdagarna, nymånadsfesterna och högtiderna, de heliga offren och syndoffren för Israels försoning och till allt arbete i vår Guds hus. Vi, präster, leviter och allt folket har kastat lott om vedoffret, när varje familj ska föra det till vår Guds hus på bestämda tider varje år, för att brinna på HERRENS, vår Guds altare, som det är föreskrivet i lagen. Vi lovar också att varje år föra det första av skörden från vår mark och av frukten från alla slags träd till HERRENS tempel. Så som lagen föreskriver ska vi föra till Guds hus de förstfödda av våra söner och vår boskap, både av vår nötboskap och småboskap, till prästerna som tjänstgör där. Vi ska föra till prästernas förråd i vår Guds hus det första av vårt mjöl, våra offergåvor och det första av frukterna från alla slags träd, av vin och olja. Vi ska också ge leviterna en tiondel av det vår mark ger, dem som samlar in tiondet i alla städer på landsbygden. En präst, en av Arons ättlingar, ska vara med när leviterna tar emot tiondet, och leviterna ska föra en tiondel av tiondet till vår Guds hus, till förrådskamrarna. Både israeliterna och leviterna ska nämligen föra sin gåva av säd, vin och olja till dessa förråd, där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna, dörrvakterna och sångarna är. Vi ska aldrig försumma vår Guds hus.” Folkets ledare bosatte sig i Jerusalem, och det övriga folket kastade lott så att var tionde familj fick bosätta sig i Jerusalem, den heliga staden, medan de övriga nio fick bosätta sig i andra städer. Några flyttade frivilligt till Jerusalem och välsignades av folket. Detta är huvudmännen i provinsen som bodde i Jerusalem (i Judas städer bodde var och en på sin egendom i sin stad, israeliter, präster, leviter, tempeltjänare och ättlingar till Salomos tjänare). En del ättlingar till Juda och Benjamin bodde i Jerusalem. Judas ättlingar: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel av Peres släkt; Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja, son till Adaja, son till Jojariv, son till Sakarja av Shelas släkt. Peres släkt som bodde i Jerusalem utgjorde sammanlagt 468 vapenföra män. Dessa var Benjamins ättlingar: Sallu, son till Meshullam, son till Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till Itiel, son till Jesaja, och efter honom Gabbaj och Sallaj, 928. Deras befälhavare var Joel, Sikris son, och Juda, Hassenuas son, var den näst högste befälhavaren i staden. Präster: Jedaja, Jojarivs son, Jakin, Seraja, son till Hilkia, son till Meshullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Achituv, föreståndaren för Guds hus, och deras släktingar, som utförde arbetet i templet, 822, och Adaja, son till Jerocham, son till Pelalja, son till Amsi, son till Sakarja, son till Pashchur, son till Malkia, och hans släktingar, familjeöverhuvuden, 242, och Amasaj, son till Asarel, son till Achsaj, son till Meshillemot, son till Immer, och hans släktingar, tappra krigare, 128. Deras befälhavare var Savdiel, Haggedolims son. Leviter: Shemaja, son till Hashuv, son till Asrikam, son till Hashavja, son till Bunni, Shabbetaj och Josavad, som ledde arbetena utanpå Guds hus och hörde till leviternas huvudmän. Vidare Mattanja, son till Mika, son till Savdi, son till Asaf, som ledde lovsången och bönen, hans släkting Bakbukja, som var närmast honom; Avda, son till Shammua, son till Galal, son till Jedutun. Sammanlagt fanns det 284 leviter i den heliga staden. Dörrvakter var: Ackuv, Talmon och andra ur deras släkt, som höll vakt vid portarna, 172. Resten av israeliterna, prästerna och leviterna bodde i Juda städer där de hade sina arvslotter. Tempeltjänarna bodde på Ofel, och Sicha och Gishpa var deras föreståndare. Föreståndare för leviterna i Jerusalem var Ussi, son till Bani, son till Hashavja, son till Mattanja, son till Mika, en ättling till Asaf, han som ansvarade för sången i tjänsten i Guds hus. För dem fanns en kunglig förordning utfärdad för deras dagliga tjänst. Petachja, son till Meshesavel och ättling till Serach, Judas son, var kungens medhjälpare i allt som rörde folket. När det gäller orter med omgivande åkrar, bodde en del av Judas ättlingar i Kirjat-Arba med kringliggande byar, Divon med kringliggande byar, Jekavseel och byarna runtomkring, i Jeshua, Molada, Bet Pelet, Hasar Shual, Beer Sheva med dess byar, Siklag, Mekona med dess byar, i En-Rimmon, Sora, Jarmut, Sanoach, i Adullam och byarna runtomkring, Lakish med närliggande områden och Aseka med dess byar. De slog sig ner från Beer Sheva till Hinnoms dal. En del av Benjamins ättlingar bodde i Geva, Mikmas, Aja, Betel med kringliggande byar, Anatot, Nov, Ananja, Hasor, Rama, Gittajim, Hadid, Sevoim, Nevallat, Lod, Ono och i Timmermansdalen. Från leviternas avdelningar fördes några över från Juda till Benjamin. Dessa var de präster, som återvände med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua: Seraja, Jeremia, Esra, Amarja, Malluk, Hattush, Shekanja, Rechum, Meremot, Iddo, Ginneton, Avia, Mijamin, Maadja, Bilga, Shemaja, Jojariv, Jedaja, Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa var ledare för prästerna och deras medhjälpare under Jeshuas tid. Leviter: Jeshua, Binnuj, Kadmiel, Sherevja, Juda och Mattanja som tillsammans med sina bröder ansvarade för lovsången. Bakbukja och Unni var deras medhjälpare och stod mitt emot dem under gudstjänsten. Jeshua var far till Jojakim, Jojakim var far till Eljashiv, Eljashiv var far till Jojada, Jojada var far till Jonatan och Jonatan var far till Jaddua. På Jojakims tid var överhuvudena för prästernas familjer följande: Meraja för Seraja, Hananja för Jeremia, Meshullam för Esra, Jochanan för Amarja, Jonatan för Malluk, Josef för Shevanja, Adna för Harim, Helkaj för Merajot, Sakarja för Iddo, Meshullam för Ginneton, Sikri för Avias familj, …för Minjamin, och Piltaj för Moadja, Shammua för Bilga, Jonatan för Shemaja, Mattenaj för Jojariv, Ussi för Jedaja, Kallaj för Sallu, Ever för Amok, Hashavja för Hilkia och Netanel för Jedaja. Ett släktregister över leviternas överhuvuden på Eljashivs, Jojadas, Jochanans och Jadduas tid, och ett register över prästerna upprättades under den persiske kungen Dareios regering. Överhuvudena för leviternas släkter fanns också registrerade i krönikorna fram till Jochanans, Eljashivs sons, tid. De ledande bland leviterna var Hashavja, Sherevja och Jeshua, Kadmiels son, och deras medhjälpare, som stod mitt emot dem för att växelvis lova och prisa, enligt gudsmannen Davids anvisningar. Dörrvakter som tjänstgjorde vid förrådshusen vid portarna var Mattanja, Bakbukja, Obadja, Meshullam, Talmon och Ackuv. Dessa var samtida med Jojakim, som var son till Jeshua och sonson till Josadak, och med ståthållaren Nehemja och prästen Esra, den skriftlärde. Vid invigningen av Jerusalems mur sökte man upp leviter från alla platser där de bodde för att föra dem till Jerusalem för att fira invignings- och glädjehögtid med lovsång till cymbaler, harpor och lyror. Sångare samlades då från regionen kring Jerusalem och från netofatéernas byar, från Bet Haggilgal och från trakterna kring Geva och Asmavet. De hade byggt sina byar runt Jerusalem. Prästerna och leviterna renade först sig själva och därefter folket, portarna och muren. Jag lät ledarna i Juda stiga upp på muren och ordnade två stora lovsångskörer. Den ena av dem gick till höger på muren, i riktning mot Dyngporten, och följdes av Hoshaja och hälften av ledarna i Juda, Asarja, Esra, Meshullam, Juda, Benjamin, Shemaja och Jeremia, och några präster som blåste i trumpet, Sakarja, son till Jonatan, son till Shemaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, och hans släktingar Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel, Juda och Hanani. De använde gudsmannen Davids musikinstrument, och prästen Esra, den skriftlärde, gick framför dem. Vid Källporten fortsatte de rakt fram och uppför trapporna till Davids stad, på trappan på muren ovanför Davids hus, och sedan fram till Vattenporten mot öster. Den andra kören gick åt motsatta hållet, och jag följde efter dem med den andra hälften av folket. Vi gick på muren, förbi Ugnstornet till Breda muren och sedan förbi Efraimporten, Jeshanaporten, Fiskporten, Hananeltornet, Hundradetornet, bort till Fårporten och stannade vid Vaktporten. De två lovsångskörerna ställde sig sedan vid Guds hus, liksom jag, tillsammans med hälften av styresmännen och prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenaj, Sakarja och Hananja med sina trumpeter samt Maaseja, Shemaja, Elasar, Ussi, Jochanan, Malkia, Elam och Eser. Sångarna sjöng under ledning av Jisrachja. De bar fram stora offer på denna dag och gladde sig, för Gud hade gett dem en stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig. Glädjen från Jerusalem hördes vida omkring. Vid samma tid tillsattes män att ansvara för skattkamrarna, där man förvarade offergåvorna, det första av skörden och tiondet. Dessa män skulle samla in från städernas åkrar det som enligt lagen tillföll prästerna och leviterna. I Juda gladde man sig åt att prästerna och leviterna nu gjorde tjänst igen. De skötte tjänsten för sin Gud och för reningarna, och sångarna och dörrvakterna skötte sin tjänst, så som David och hans son Salomo hade befallt. Redan för länge sedan, under Davids och Asafs tid, fanns det ledare för sångarna, som lovsjöng och prisade Gud. Nu, under Serubbabels och Nehemjas tid, gav israeliterna dagligen till sångarna och dörrvakterna vad de behövde. Man gav också leviterna deras helgade andel, och leviterna i sin tur gav Arons ättlingar deras helgade andel. När man denna dag läste för folket ur Moses bok, fann man att där stod skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle tillåtas att komma in i Guds församling. De hade nämligen inte bistått israeliterna med mat och dryck utan i stället lejt Bileam att förbanna dem, även om vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. När de hörde denna lag, uteslöt de omedelbart alla utlänningar från Israel. Innan detta hände hade prästen Eljashiv, en släkting till Tobia, blivit utsedd att förestå förråden i vår Guds hus. Han hade inrett ett stort rum för honom, där man tidigare hade förvarat matoffren, rökelsen och kärlen samt tiondet av säden, det nya vinet och oljan, som var bestämda åt leviterna, sångarna och dörrvakterna, samt gåvorna till prästerna. Jag var inte i Jerusalem när detta hände, för jag hade återvänt till kung Artaxerxes av Babylon under hans trettioandra regeringsår. Efter en tid bad jag dock kungen om tillstånd att resa tillbaka till Jerusalem. Där fick jag reda på det onda som Eljashiv hade gjort i och med att han hade inrett ett rum åt Tobia på förgårdarna till Guds hus och jag blev mycket upprörd och kastade ut alla hans tillhörigheter därifrån. Sedan befallde jag att man genast skulle rena rummen, och jag hämtade tillbaka tempelkärlen, matoffren och rökelsen. Jag fick också reda på att leviterna inte fått vad de var berättigade till, och därför hade de och sångarna som skötte gudstjänsten återvänt till sina åkrar. Då tillrättavisade jag styresmännen och frågade dem: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Sedan kallade jag tillbaka leviterna och återinsatte dem i deras tjänst. Hela Juda bar då fram tionde av säd, vin och olja till förrådskamrarna. Jag tillsatte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, tillsammans med Pedalja, en av leviterna, till att vara förvaltare över förrådshusen, och till sin assistent fick de Hanan, som var son till Sackur och sonson till Mattanja. Dessa män betraktades som pålitliga, och deras uppgift var nu att ombesörja utdelningen till sina bröder. Min Gud, kom ihåg mig för detta, och glöm inte allt det fromma jag har gjort för min Guds hus och tjänsten där. Vid samma tid fick jag se män i Juda som trampade sin vinpress på sabbaten och andra som körde hem säd eller lastade sina åsnor med vin, druvor, fikon och alla slags bördor för att frakta detta till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem för att sälja mat på den dagen. Det fanns också några där från Tyros, som förde in fisk och alla sorters varor till försäljning till judarna på sabbaten  —  och detta i Jerusalem! Då tillrättavisade jag de förnäma männen i Juda: ”Hur kan ni göra detta onda? Varför vanhelgar ni sabbaten? Var det inte därför att era fäder gjorde sådana överträdelser som Gud lät denna olycka drabba oss och vår stad? Nu drar ni ner ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!” När det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att stadsportarna skulle stängas och inte öppnas förrän sabbaten var över. Jag lät några av mina män vakta portarna så att inte några bördor kunde föras in i staden under sabbaten. Två eller tre gånger hände det att köpmän och försäljare övernattade utanför Jerusalem, men jag varnade dem: ”Varför tillbringar ni natten vid muren? Om det händer igen kommer jag att ta till hårda tag!” De kom sedan aldrig mer på en sabbat. Sedan befallde jag leviterna att rena sig och hålla vakt vid portarna för att bevara sabbaten helig. Min Gud, kom ihåg mig för detta! Förbarma dig över mig efter din stora nåd! Vid den tiden upptäckte jag också att några män i Juda hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab. Hälften av deras barn talade ashdoditiska eller något annat av de andra folkens språk och kunde inte tala hebreiska. Jag förebrådde dem och uttalade förbannelser över dem, jag slog några av dem och drog dem i håret. Jag lät dem svära vid Gud: ”Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva. Var det inte just så här som kung Salomo av Israel syndade? Det fanns ingen kung bland folken som kunde jämföras med honom, och Gud älskade honom och gjorde honom till kung över hela Israel, men ändå fick utländska kvinnor honom att synda. Och nu måste vi höra att ni gör så mycket ont, att ni är otrogna mot vår Gud, att ni gifter er med främmande kvinnor!” En son till Jojada, översteprästen Eljashivs son, var svärson till horoniten Sanvallat. Honom drev jag bort. Kom ihåg dem, min Gud, för de har smutsat ner prästämbetet och prästernas och leviternas förbund. Jag renade dem från allt främmande och fastställde prästernas och leviternas uppgifter, så att var och en visste vad han skulle göra. Jag satte också upp tidsregler för vedoffret och när den första skörden skulle frambäras. Tänk på detta, min Gud, mig till godo! Detta hände under kung Xerxes tid, som härskade över 127 provinser från Indien ända till Kush. Han regerade från sin tron i borgen i Susa. Under sitt tredje regeringsår ordnade han en stor fest för alla sina furstar och tjänare. Persiens och Mediens militära ledning, adeln och furstarna från provinserna samlades alla hos honom. Under en så lång tid som 180 dagar visade han den enorma rikedom och all den kungliga glans och prakt som fanns i hans rike. När dessa dagar var över anordnade kungen en sju dagar lång fest för alla i borgen i Susa, från den högste till den lägste, i kungapalatsets inhägnade trädgård. Där hängde draperier av vitt och blått linne, fästa med vita och purpurröda snören i ringar av silver på pelare av marmor. Soffor av guld och silver stod på golvet, som var lagt av grön och vit marmor, pärlemor och annan värdefull sten. Vinet serverades i guldbägare av olika form, ingen lik den andra, och det fanns gott om vin, för kungen var mycket generös. Kungen hade befallt att det inte fick vara något dryckestvång, utan var och en fick dricka så mycket eller lite han själv önskade. Servitörerna hade fått order om detta. Samtidigt höll drottning Vashti en fest för kvinnorna inne i kung Xerxes palats. På den sjunde dagen, när kungen var upprymd av vinet, befallde han sina sju personliga hovmän  —  Mehuman, Bisseta, Harvona, Bigta, Avagta, Setar och Karkas  —   att föra drottning Vashti till honom med krona på huvudet. Hon var mycket vacker, och han ville visa upp hennes skönhet för folken och furstarna. Men när hovmännen framförde kungens befallning, vägrade drottning Vashti att komma. Kungen blev då rasande och brann av vrede. Han brukade rådgöra med sina visaste experter om saker som gällde lagar och förordningar, och nu vände han sig till dem. Det var de sju furstarna i Persien och Medien: Karshena, Shetar, Admata, Tarshish, Meres, Marsena och Memukan. Alla dessa var högt uppsatta män i landet och stod kungen mycket nära. ”Vad ska man enligt lagen göra med drottning Vashti?” frågade han dem. ”Hon har ju vägrat lyda kung Xerxes order som hans hovmän framfört.” Memukan svarade då inför kungen och furstarna: ”Drottning Vashti har handlat fel, inte bara i kungens närvaro, utan också mot alla furstar och allt folk i kung Xerxes provinser. Nu kommer alla kvinnorna att få kännedom om vad drottningen gjort och förakta sina män och säga: ’Kung Xerxes befallde att drottning Vashti skulle föras till honom, men hon kom inte!’ Innan den här dagen är slut kommer hustrurna till alla furstarna i Persien och Medien att ha hört talas om vad drottningen har gjort, och sedan kommer de att tala till sina män på samma sätt. Följden blir förakt och bråk utan ände. Om du nu, o kung, finner det för gott, så låt det utfärdas en kunglig befallning i Persiens och Mediens lagar, som inte kan ändras, att drottning Vashti aldrig mer får komma inför kung Xerxes. Sedan ska hennes kungliga ställning ges åt någon som är bättre än hon. När denna kungliga befallning blir känd i hans väldiga rike kommer varje kvinna att visa respekt för sin man, från den högste till den lägste.” Kungen och furstarna samtyckte till Memukans råd, och kungen gjorde som han föreslagit. Han skickade brev till alla sina provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, att varje man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks språk. Efter en tid, när kung Xerxes vrede hade lagt sig, kom han att tänka på vad Vashti hade gjort och vad man beslutat om henne. ”Låt oss leta reda på vackra, orörda flickor åt kungen”, föreslog hans tjänare. ”Kungen bör utse i varje provins tjänstemän som kan samla alla orörda vackra unga flickor till kungens harem i Susas borg. Kungens hovman Hegaj, som har ansvaret för kvinnorna, får ta hand om dem och se till att de får sin skönhetsbehandling. Sedan får den flicka som behagar kungen mest bli drottning i Vashtis ställe.” Kungen gillade förslaget och följde det genast. I borgen i Susa fanns det en jude som hette Mordokaj, son till Jair, son till Shimi, son till Kish från Benjamins stam. Han hade deporterats från Jerusalem samtidigt med de fångar som tillfångatogs med Juda kung Jekonja av Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Mordokaj var fosterfar till sin kusin Hadassa, eller Ester, som hon också kallades, och som var föräldralös. Hon var välväxt och vacker, och efter hennes föräldrars död hade Mordokaj adopterat henne som sin egen dotter. När nu kungens befallning och förordning tillkännagavs och många flickor fördes till kungens harem i Susas borg och togs om hand av Hegaj, hämtades också Ester till kungapalatset och togs om hand av Hegaj, som hade ansvaret för kvinnorna. Flickan behagade honom och vann hans välvilja. Han såg genast till att hon fick sina skönhetsbehandlingar och den mat hon skulle ha och sju tjänsteflickor, som valts ut åt henne från kungapalatset. Han flyttade in henne med hennes tjänsteflickor i haremets främsta del. Ester hade inte avslöjat något om sin nationalitet eller sin släkt, eftersom Mordokaj hade förbjudit henne att göra det. Han promenerade varje dag utanför haremsgården för att ta reda på hur Ester hade det och hur hon behandlades. Innan en flickas tur kom att komma in till kung Xerxes, fick hon under tolv månader gå igenom skönhetsbehandlingar, som det var föreskrivet för kvinnorna  —  först sex månader med myrraolja och sedan sex månader med välluktande kryddor och andra skönhetsmedel för kvinnor. När det sedan var hennes tur att gå till kungen, fick hon ta med sig vad hon ville från haremet till kungapalatset. Hon gick dit på kvällen och återvände nästa morgon till en annan del av haremet och lämnades i hovmannen Shaasgas omsorg, som hade ansvaret för konkubinerna. Sedan kom hon inte in till kungen fler gånger, om hon inte hade behagat honom så mycket att han personligen kallade på henne. När turen att gå in till kungen kom till Ester, Avichajils dotter, som Mordokaj hade adopterat efter sin farbror, begärde hon inget annat än det som kungens hovman Hegaj, som hade ansvaret för kvinnorna, föreslog henne. Hon vann välvilja hos alla som såg henne. Ester blev hämtad till kung Xerxes i palatset i den tionde månaden, tevet, under hans sjunde regeringsår. Kungen blev mer förtjust i Ester än i någon annan kvinna, och hon vann hans välvilja och kärlek mer än någon av de andra flickorna. Han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning i stället för Vashti. Kungen anordnade ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare till Esters ära. Han utlyste en allmän ledighet i provinserna och gav kungligt generösa gåvor. När man samlade ihop unga flickor en andra gång, satt Mordokaj vid kungens port. Ester hade inte avslöjat något om sin släkt och nationalitet, precis som Mordokaj hade sagt till henne. Hon lydde honom alltjämt, som om hon fortfarande var i hans vård. En dag, när Mordokaj satt i kungens port, blev Bigtan och Teresh, två av de hovmän som höll vakt vid porten, förbittrade på kung Xerxes och sökte efter tillfälle att döda honom. Mordokaj fick reda på det och berättade det för drottning Ester, som i sin tur talade om det för kungen å Mordokajs vägnar. En undersökning av saken visade att det var sant, och då spetsades de två männen på pålar. Detta blev antecknat i krönikan i kungens närvaro. En tid senare upphöjde kung Xerxes Haman, son till agagiten Hammedata, till en position över alla andra furstar. Alla kungens tjänare i hans port böjde sig ner i vördnad för Haman, för så hade kungen befallt, men Mordokaj gjorde det inte. ”Varför följer du inte kungens befallning?” frågade kungens tjänare honom. Dag efter dag talade de med honom, men han brydde sig inte om dem. Slutligen talade de med Haman om saken för att se om Mordokajs skäl skulle godtas, han hade nämligen sagt att han var jude. Haman blev rasande när han nu upptäckte att Mordokaj inte böjde sig ner för honom i vördnad. Det räckte inte för honom att bara ta livet av Mordokaj, utan när han fick veta vilket folk Mordokaj tillhörde ville han utrota alla judar ur Xerxes rike. I första månaden av året, månaden nisan, i kung Xerxes tolfte regeringsår, kastade man lott, ”pur”, inför Haman, om dag och månad, och lotten föll på adar, den tolfte månaden. Haman tog så upp saken med kung Xerxes: ”Det finns ett speciellt folk, som är utspritt och skingrat bland alla andra folk i ditt rikes provinser. Deras lagar skiljer sig från alla andra folks, och de följer inte kungens lagar. Det är mot kungens intressen att låta dem fortsätta så. Om du, o kung, finner det för gott, så utfärda en befallning om att de ska utrotas. Då ska jag bidra med 350 ton silver till förvaltarna för den kungliga skattkammaren.” Kungen tog då av sig sin sigillring och gav den till Haman, agagiten Hammedatas son, judarnas fiende. ”Behåll pengarna, men gör vad du anser vara bäst med detta folk”, sa kungen till Haman. Kungens sekreterare tillkallades på trettonde dagen i första månaden, och enligt Hamans befallning utfärdades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till furstarna över varje folk, till varje provins på dess eget språk. Skrivelsen undertecknades i kung Xerxes namn och förseglades med hans ring. Brev skickades med ilbud till alla kungens provinser med order om att alla judar skulle förgöras, dödas och utrotas, unga och gamla, barn och kvinnor, på en och samma dag, nämligen den trettonde dagen i månaden adar, årets tolfte månad. Deras ägodelar skulle tas som byte. En avskrift av skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att de var beredda för den dagen. Ilbuden gick ut omedelbart på kungens befallning, och lagen tillkännagavs i Susas borg. Kungen och Haman slog sig ner för att dricka tillsammans, medan bestörtning rådde i staden Susa. När Mordokaj fick höra vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högt och bittert. Han gick till kungens port och stannade utanför den, för dit in fick ingen gå i sorgkläder. Överallt i varje provins dit kungens befallning och förordning kommit rådde stor sorg bland judarna. De fastade och grät och klagade, och många låg i säck och aska. När Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev hon bestört och skickade kläder till Mordokaj att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem. Då kallade Ester på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokaj och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde. Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg utanför kungens port, och denne berättade för honom om allt som hade hänt honom och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade. Mordokaj gav även Hatak en kopia av förordningen som utfärdats i Susa om deras utrotning och bad honom visa den för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk. Hatak gick tillbaka till henne och berättade vad Mordokaj sagt. Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokaj och säga: ”Alla kungens tjänare och allt folket i kungens provinser vet att för den man eller kvinna som går in till kungen på den inre borggården utan att vara ditkallad, gäller bara en enda lag, nämligen döden, om inte kungen räcker ut sin guldspira som tecken på att han får leva. Jag har inte varit kallad till kungen på trettio dagar.” När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt skickade Mordokaj tillbaka ett svar till henne: ”Tro inte att du ensam av alla judar ska komma undan därför att du är i kungens palats. Om du nu tiger, kommer befrielse och räddning från något annat håll till judarna, men du och dina släktingar kommer att gå under. Och vem vet om du inte har blivit drottning just för en tid som denna?” Ester sände sitt svar till Mordokaj: ”Gå och kalla samman alla judar i Susa och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är mot lagen, och om jag då går förlorad så får det bli så.” Mordokaj gick och gjorde precis som Ester hade sagt till honom. Tre dagar senare tog Ester på sig den kungliga skruden och gick in på palatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i palatset, mitt emot ingången. När han såg drottning Ester stå där på gården, behagade det honom, och han räckte ut sin guldspira mot henne. Ester gick då fram och rörde vid spetsen på spiran. ”Vad vill du, drottning Ester?” frågade kungen henne. ”Vad önskar du? Vad du än begär ska du få det, om det så skulle vara hälften av mitt rike.” Ester svarade: ”Om det behagar dig, min kung, kom tillsammans med Haman till en fest som jag har förberett för dig i dag.” Kungen befallde: ”Hämta Haman omedelbart, så att vi kan göra som Ester önskar.” Så gick kungen och Haman till den fest som Ester hade anordnat. Medan de njöt av vinet frågade kungen Ester: ”Tala nu om för mig vad du önskar, så ska du få det, även om det är hälften av mitt kungarike.” Ester svarade: ”Min önskan och bön är denna: Om du ser välvilligt på mig, min kung, och om det behagar dig att besvara min bön och uppfylla min önskan, så kom tillsammans med Haman i morgon till den festmåltid som jag ska förbereda för er. Då ska jag svara på din fråga, o kung.” Haman gick hem glad och upprymd den dagen. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller på något annat sätt visade vördnad, blev han ursinnig på honom. Han behärskade sig emellertid och fortsatte hem, och där samlade han sina vänner och sin hustru Seresh. Han skröt för dem om sin rikedom, om sina många barn och hur kungen på alla sätt hade ärat honom och upphöjt honom över furstarna och kungens tjänare. Sedan tillade han också: ”Dessutom inbjöd drottning Ester förutom kungen bara mig till den festmåltid som hon gjort i ordning, och i morgon är jag inbjuden dit igen tillsammans med kungen. Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj sitta i kungens port.” Hans hustru Seresh och alla hans vänner föreslog då: ”Du ska låta bygga en tjugofem meter hög påle och be kungen att få hänga Mordokaj på den i morgon bitti, och sedan kan du nöjd och glad gå till festen med kungen.” Det tyckte Haman var ett bra förslag och lät resa pålen. Den natten hade kungen svårt för att sova och lät hämta krönikan över minnesvärda händelser. Man läste ur den för honom. Där stod skrivet att Mordokaj hade avslöjat de två hovmännen Bigtan och Teresh, dörrvakterna, som hade planerat att mörda kung Xerxes. ”Vilken hedersbetygelse och upphöjelse har Mordokaj fått för detta?” frågade kungen. ”Han har inte fått någonting”, svarade männen som var i tjänst. ”Finns det någon i borggården?” frågade kungen. Just då hade Haman kommit in på palatsets yttre borggård för att be kungen om tillåtelse att få hänga Mordokaj på den påle som han hade rest för honom. ”Haman är där ute”, svarade männen. ”Be honom komma in hit”, sa kungen. När Haman kom in, frågade kungen honom: ”Vad ska man göra för någon som kungen vill hedra?” Haman tänkte för sig själv: ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?” Han svarade kungen: ”Den som kungen vill hedra ska ges en kunglig skrud som kungen själv har burit, och en häst som kungen själv har ridit, och som har en kunglig krona på huvudet. Överlämna sedan skruden och hästen åt någon av kungens främsta furstar. Han ska sätta skruden på mannen som kungen vill hedra och leda honom ridande på hästen genom stadens huvudgata och ropa framför honom: ’Så här gör man med den som kungen vill hedra!’ ” Kungen sa till Haman: ”Skynda dig nu och hämta skruden och hästen och gör precis som du har sagt med Mordokaj, juden, som sitter i kungens port. Försumma ingenting av det du sagt!” Haman tog då skruden och hästen, satte skruden på Mordokaj och ledde honom ridande genom gatorna i staden och ropade: ”Så här gör man med den som kungen vill hedra.” Sedan återvände Mordokaj till kungens port, men Haman skyndade sig hem, sorgsen och med höljt huvud. När han berättade för sin hustru Seresh och alla sina vänner vad som hade hänt, sa de till honom: ”Om Mordokaj, som du nu har fått falla ner för, är av judisk börd, kommer du aldrig att kunna sätta dig upp mot honom. Han kommer att bli ditt fall.” Medan de fortfarande höll på att diskutera med Haman, kom kungens hovmän för att hämta honom till festen som drottning Ester hade anordnat. Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.” Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.” ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester. Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. Just när kungen kom tillbaka in i festsalen från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords. ”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte. Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.” ”Häng Haman i den”, befallde kungen. Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede. Samma dag gav kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört judarnas fiende Haman. Mordokaj fick komma fram inför kungen, för Ester hade berättat för honom om deras släktskap. Kungen tog då av sig den sigillring som han tagit tillbaka från Haman, och gav den till Mordokaj. Ester gav i uppdrag åt Mordokaj att ta hand om Hamans hus. Ester vädjade ännu en gång till kungen, föll ner vid hans fötter och bad honom gråtande att stoppa det onda mot judarna som agagiten Haman hade planerat. Kungen räckte ut guldspiran mot Ester, som reste sig och ställde sig inför kungen. Hon sa: ”Om du, o kung, finner det för gott, och om du ser på mig med välvilja, och om du anser det vara rätt och finner behag i mig, så låt det utfärdas en skrivelse som återkallar Hamans, agagiten Hammedatas sons, brev med order att döda alla judar i alla kungens provinser. Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk och uthärda att se mina landsmän förintas?” Kung Xerxes sa till Ester och juden Mordokaj: ”Jag har gett Ester Hamans hus, och honom själv har jag hängt upp på pålen, därför att han ville döda judarna. Utfärda en ny order om judarna, så som ni finner det bäst, i mitt namn och försegla den med min sigillring, för ingen skrivelse som är skriven i kungens namn och förseglad med kungens ring kan återkallas.” Kungens alla sekreterare inkallades på den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. Man skrev enligt Mordokajs befallning en skrivelse till judarna, likaså till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, så också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk. Mordokaj skrev i kung Xerxes namn och förseglade skrivelsen med hans sigillring, och sedan skickades den iväg med ilbud som red på travhästar från kungens stall. I breven gav kungen judarna tillåtelse att i varje stad samlas för att försvara sig och att förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som anföll dem och deras barn och kvinnor, och att även ta deras tillhörigheter som byte. Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser, den trettonde dagen i månaden adar, den tolfte månaden. Vidare skulle en kopia av skrivelsen gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att judarna kunde förbereda sig för att den dagen hämnas sina fiender. Ilbuden gav sig ut på kungens befallning i stor hast, ridande på kungens travhästar. Förordningen var utfärdad i Susas borg. Mordokaj gick från kungen klädd i kunglig skrud i blått och vitt, med en krona av guld på huvudet och en mantel av fint purpurrött linne. Staden Susa jublade och gladde sig. Bland judarna rådde ljus, glädje, fröjd och härlighet. I varje provins och stad dit kungens befallning och förordning nådde, blev det stor glädje bland judarna. De ställde till med stora fester och firanden. Många i landet blev judar av rädsla för judarna. Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare. Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. I borgen i Susa dödade judarna 500 män och Parshandata, Dalfon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra. När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.” Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.” Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp. Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte. De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor. Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga. Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. Men när detta lades fram för kungen, utfärdade han en skriftlig kungörelse med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande. Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok. Kung Xerxes tog ut skatt från hela landet inklusive de avlägsna kustprovinserna. Alla hans storverk och bedrifter och berättelsen om den storhet han gav Mordokaj finns nedtecknade i mediska och persiska kungars krönika. Juden Mordokaj hade den största makten i landet näst efter kung Xerxes själv, och han var mycket högt aktad bland judarna och älskad av sina landsmän. Han tänkte alltid på sitt folks bästa och talade alltid för sina landsmäns välfärd. I landet Us levde en man som hette Job. Han var en god och rättsinnig man som fruktade Gud och höll sig borta från allt ont. Job hade sju söner och tre döttrar. Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och han hade en mängd tjänare. Han var den mäktigaste i hela Östlandet. Jobs söner brukade turas om att hålla fester i sina hem, och de inbjöd sina tre systrar och åt och drack tillsammans med dem. När en fest, som kunde vara flera dagar, var över samlade Job sina barn och renade dem. Tidigt på morgonen bar han fram ett brännoffer för var och en av dem. Job tänkte: ”Kanske mina barn har syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång. En dag när Guds söner kom fram inför HERREN, var Anklagaren, Satan, tillsammans med dem. ”Varifrån kommer du?” frågade HERREN Anklagaren. ”Från en färd runt hela jorden”, svarade denne. ”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade HERREN Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra.” ”Job fruktar väl inte Gud för ingenting?” svarade Anklagaren. ”Du har alltid skyddat både honom, hans hus och hans tillhörigheter. Du har välsignat allt han gör, och hans boskapshjordar breder ut sig över landet. Men räck ut din hand och rör vid all hans egendom, så ska du få se att han kommer att förbanna dig rakt i ansiktet!” HERREN svarade Anklagaren: ”Du får göra vad du vill med hans egendom, men Job själv får du inte röra.” Anklagaren lämnade sedan HERREN. En dag, när Jobs söner och döttrar festade i den äldste broderns hus, kom en budbärare till Job och sa: ”Man plöjde med dina oxar och åsnorna betade i närheten, när sabéerna gick till anfall, drog i väg med dem och dödade allt ditt tjänstefolk utom mig. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.” Medan denne budbärare fortfarande talade, kom en annan och sa: ”Guds eld föll ner från himlen och brände upp fåren och folket. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.” Innan mannen hade slutat tala kom ytterligare en och sa: ”Kaldéerna delade upp sig i tre grupper och rövade bort kamelerna. De har även dödat tjänarna. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.” Medan denne fortfarande talade kom ytterligare en annan och sa: ”Dina söner och döttrar hade fest i din äldste sons hem, när plötsligt en väldig storm kom svepande från öknen och tog tag i husets fyra hörn, så att taket störtade in och dödade allesammans. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.” Då reste sig Job och rev sönder sin mantel. Han rakade av allt hår, föll ner på marken inför Gud och tillbad. Han sa: ”Jag kom naken ur min mors liv, och naken vänder jag åter. HERREN gav och HERREN tog. Välsignat vare HERRENS namn.” Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud. En dag kom Guds söner på nytt fram inför HERREN, och Anklagaren var med dem. ”Varifrån kommer du?” frågade HERREN honom. ”Från en färd runt jorden”, svarade Anklagaren. ”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade HERREN Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra. Han har bevarat sin integritet, trots att du övertalade mig att utan orsak låta olycka drabba honom.” Anklagaren svarade: ”Försök röra vid hans skinn! En människa ger allt han äger för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben, så kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet!” ”Gör vad du vill med honom”, svarade HERREN. ”Men du måste skona hans liv.” Anklagaren lämnade då HERREN, och Job drabbades av fruktansvärda bölder över hela kroppen, från huvud till fot. Då tog Job en lerskärva och skrapade sig med den, medan han satt i aska. Hans hustru sa: ”Håller du fortfarande fast vid din integritet? Förbanna Gud och dö!” Men han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Skulle vi bara ta emot det som är gott från Guds hand och aldrig det onda?” Under allt detta sa Job aldrig något syndigt. När tre av Jobs vänner fick höra om alla tragedier som drabbat honom, tog de kontakt med varandra och reste till honom för att visa medkänsla och trösta honom. De tre var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom på avstånd men kände knappt igen honom. Under högljudd gråt rev de då sönder sina mantlar och strödde jord på sina huvuden. Sedan satt de på marken hos honom i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt svårt. Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes. Han sa: Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!” Må den dagen vändas i mörker! Må Gud i höjden inte bry sig om den, och låt inget ljus lysa över den. Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den och svarta moln skugga den! Må den natten fångas av dunklet, strykas bland årets dagar och aldrig mer träda in i någon månad. Må den natten vara ofruktsam, och låt inget glädjerop höras i den. Må den dagen förbannas av dagens besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan. Må dess morgonstjärnor förmörkas, låt den vänta på ljuset och aldrig få se gryningens första strålar, för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder, för att den inte lät ofärd döljas för min syn. Varför fick jag inte dö när jag föddes, förgås när jag kom ut ur min mors liv? Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst för att amma mig? Då skulle jag ha legat tyst nu, sovit och varit stilla, tillsammans med kungar och världens rådsherrar, som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner, med furstar som ägde guld, och fyllde sina hus med silver. Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster, som barn som aldrig såg ljuset? Där rasar de onda inte mer, och där får de uttröttade vila. Där har fångarna funnit ro, de hör inte längre slavdrivarens rop. Små och stora är lika där, och slaven blir fri från sin herre. Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga och liv åt dem som är bittra i sitt innersta, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt, som gläds och jublar och fröjdar sig när de når graven? Varför ges liv åt någon, vars väg är dold, instängd av Gud? Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten. Det som jag varit rädd för, har hänt mig. Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila, bara bekymmer. Elifas från Teman svarade: Orkar du låta någon säga ett ord till dig? För vem kan tiga nu? Tänk på hur många du har gett vägledning och styrkt svaga armar. Dina ord har lyft den som snubblat, du har gett stöd åt vacklande knän. Men när det nu gäller dig själv blir du missmodig, och när det drabbar dig blir du förskräckt. Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt och din oförvitlighet ditt hopp? Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under eller en rättsinnig gått förlorad? Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd också får skörda det. De förintas av Guds andedräkt, en pust av hans vrede förgör dem. Lejonets rytande och unga lejonets vrål tystnar, det manprydda lejonets tänder bryts. I brist på rov förgås det kraftiga lejonet och lejonungarna skingras. Ett ord kom till mig i hemlighet, som en viskning nådde det mitt öra, i ängslande drömmar på natten, när människorna sov djupt. Rädsla och bävan föll över mig, och hela min kropp darrade av skräck. En vindpust drog förbi mitt ansikte och håren på min kropp reste sig. Den stannade, men jag kunde inte urskilja vad det var. Någonting stod där, framför mig. Då hörde jag en röst tala ur tystnaden: ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud och ren inför sin skapare? Om Gud inte kan lita på sina tjänare, om han till och med hos änglarna finner fel, hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor, dem som har sitt ursprung i stoftet, som kan krossas lättare än mal! Mellan morgonen och kvällen bryts de ner, obemärkt blir de borta för alltid. Deras tältpluggar rycks upp för dem, och de dör utan visdom.” Ropa om du vill, men vem ska svara dig? Vem av de heliga kan du vända dig till? Förbittring tar kål på den dumme, och avund dödar den oförståndige. Jag har sett den dumme ha framgång, och snart förbannade jag hans hus. Hans barn är fjärran från frälsning, de krossas vid porten och ingen försvarar dem. Hans skördar äts upp av den hungrige, som tar dem även bland törnen. Den törstige flämtar efter deras rikedom. Olycka växer inte ur jorden, ofärd skjuter inte upp ur marken. Ändå föds människan till elände, lika säkert som eldslågorna flammar mot höjden. Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud och lägga fram min sak för honom. Han gör under, större än någon kan fatta och fler än någon kan räkna. Han sänder regnet över jorden och vattnar åkrarna. Han upphöjer de ringa och för de sörjande till frälsning. Han hindrar de listiga att genomföra sina planer, så att deras händer inte får framgång. Han fångar de kloka i deras slughet, han gör de svekfullas planer om intet. Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen, mitt på dagen famlar de som om det var natt. Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand. Så får till slut den fattige hopp, och orättfärdigheten måste tystna. Välsignad är den människa som Gud tuktar. Förakta inte den Väldiges tillrättavisning! Han sårar, men förbinder också; han slår, men hans händer botar igen. Han räddar dig ur sex olyckor, ja, sju slipper du. Han räddar dig från döden i hungersnöden och undan svärdet i krigstid. Du kommer att vara skyddad från förtalets slag och inte behöva oroa dig för förödelsen. Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd, och du behöver inte frukta för jordens vilda djur. Du står i förbund med markens stenar. Markens vilddjur lever i fred med dig. Du ska veta att ditt tält står tryggt och när du granskar din egendom saknas ingenting. Dina söner kommer att bli många, dina ättlingar som gräset på marken. Du ska komma till graven i mogen ålder, liksom kärven som skördas när tiden är inne. Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är. Lyssna, och ta det till dig! Då svarade Job: O, att min sorg kunde vägas, min bedrövelse läggas i vågskålen! Den är tyngre än havets sand, och det är därför jag talar så hätskt. För den Väldige har träffat mig med sina pilar. Min ande dricker deras gift. Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig. Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta eller råmar den oxe som har tillräckligt med foder. Inte äter man smaklös mat utan salt, eller finns det någon smak i en äggvita? Jag vill inte röra vid det, det gör mig sjuk. O, att min bön blev hörd, att Gud ville uppfylla mitt hopp, att Gud ville krossa mig, lyfta sin hand och skära av mig! Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga att jag inte har förnekat den Heliges ord. Vad är det för kraft jag fortfarande har, vilket hopp att hålla fast vid? Vad har jag för slut, så att jag kan hålla ut? Har jag en stens styrka? Är min kropp av koppar? Finns det någon hjälp för mig, nu när framgången har lämnat mig? Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner, annars fruktar de inte den Väldige. Mina bröder är lika opålitliga som en bäck, som en sinande bäckfåra. De är mörka av smältande is och försvinnande snö, de försvinner när torrtiden kommer, de torkar ut i hettan. Karavanerna viker av från sin väg, och när de bara träffar på öken går de under. Karavaner från Tema letar efter dem, köpmän från Saba hoppas på dem. De blir besvikna i sin förhoppning, de kommer fram, bara för att bli bestörta. Så har ni blivit till ingenting, ni ser någonting skrämmande och blir rädda. Har jag någonsin bett er om någonting? Har jag bett er köpa mig fri med era rikedomar? Har jag någonsin bett er befria mig från fiendens hand, friköpa mig från våldsmännen? Undervisa mig, sedan ska jag vara tyst. Tala om för mig vad jag har gjort för fel! Det är smärtsamt att höra sanningen, men vad bevisar era argument? Tänker ni rätta till vad jag har sagt, betrakta den desperates ord som vind? Det vore som att kasta lott om ett föräldralöst barn eller som att sälja en vän. Titta på mig! Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet? Vänd om! Tillåt ingen orättvisa! Vänd om! Min integritet består. Finns det någon ondska på mina läppar? Skulle min mun inte känna igen det fördärvliga? En trältjänst är människans tid på jorden. Är inte hennes dagar som daglönarens dagar? Som en slav väntar hon på kvällsskuggan, som en daglönare som ser fram mot lönen. Så har jag fått på min lott månader av elände och ångestfyllda nätter. När jag går och lägger mig, tänker jag: ”Om jag ändå fick stiga upp!” Natten går, och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen. Min kropp är täckt av maskar och skorv. Huden spricker av variga sår. Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole, de slutar i hopplöshet. Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt, mina ögon får inte mer se det goda. Man ser mig ännu, men inte länge till. Din blick söker mig, men jag finns inte mer. Som ett moln löses upp och försvinner, så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka och aldrig mer återvända till sitt hem, ej heller känner hans plats till honom mer. Därför kan jag inte hålla tyst, jag måste få tala ut min ångest, klaga i min själs förtvivlan. Är jag Havet eller havsodjuret Tannin, så att du måste bevaka mig så? Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”, skrämmer du mig med drömmar och förfärar mig med syner. Jag skulle föredra att bli strypt och dö, hellre än att fortsätta med denna kropp. Jag avskyr att leva. Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst! Vad är då en människa, eftersom du gör så stor sak av henne och ger henne så mycket uppmärksamhet, synar henne varje morgon och prövar henne varje ögonblick av dagen? Kan du inte vända blicken från mig en stund, lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv? Har min synd skadat dig, du mänsklighetens bevakare? Varför har du valt mig till måltavla? Har jag blivit en börda för dig? Varför förlåter du inte min synd och utplånar min missgärning? Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet, och när du letar efter mig, finns jag inte mer. Då svarade Bildad från Shuach: Hur länge tänker du fortsätta tala så? Dina ord är en vinande vind. Skulle Gud kunna förvränga rättvisan? Skulle den Väldige förvränga rättfärdigheten? Dina barn syndade mot honom, och han lät deras överträdelse drabba dem. Men om du vänder dig till Gud och ber den Väldige om nåd, om du är ren och rättsinnig, så griper han in för dig och återupprättar dig på din rättfärdiga plats. Din början må vara ringa, men du blir till sist mycket stor. Fråga tidigare generationer, ta vara på vad dina förfäder funnit! Vi är bara från gårdagen och vet ingenting, som en skugga är våra dagar här på jorden. Men de ska lära dig, tala till dig och delge dig sin insikt. Växer papyrus hög där marken inte är sank? Skjuter vassen upp om det inte finns vatten? Den vissnar medan den växer, innan det är dags att klippa den, snabbare än gräs. Det är allas öde som glömmer Gud, och den gudlöses hopp försvinner. Hans tillförsikt är bräcklig, hans förtröstan som spindelväv. Han lutar sig mot nätet, men det ger efter, han hänger sig fast, men det ger vika. Han är som en grönskande växt i solskenet, som sträcker ut sina grenar över trädgården. Hans rötter slingrar sig ner i röset, de söker fäste bland stenarna. Men när han rycks bort därifrån, förnekar hans plats honom: ”Jag har aldrig sett dig.” Detta är glädjen på hans väg, och andra växer upp och tar hans plats. Gud förkastar inte den oskyldige, och inte heller styrker han de onda. Han ska än en gång fylla din mun med skratt och dina läppar med glädjerop. De som hatar dig ska få skämmas, och de ondas boningar ska inte mer finnas till. Då svarade Job: Visst vet jag allt detta. Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon? Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon då svara ens en gång av tusen? Han är vis och mäktig, och vem har oskadd trotsat honom? Han flyttar bergen utan att de vet om det och störtar omkull dem i sin vrede. Han skakar jorden så att den vacklar från sin plats och får dess grundvalar att skälva. Han kan befalla solen att inte gå upp, och han kan försegla stjärnorna. Det är bara han som kan spänna ut himlarna och gå fram över havens vågor. Han har skapat Stora Björn, Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder. Han gör ofattbara ting, alltför många under för att de ska kunna räknas. Han far förbi mig, men jag ser honom inte. Han drar fram, men jag märker det inte. Han griper sitt byte, men vem kan hindra honom? Vem vågar fråga honom: ”Vad är det du gör?” Gud håller inte tillbaka sin vrede. Rahavs följe måste böja sig för honom. Och hur skulle jag kunna svara honom, finna ord för att resonera med honom? Även om jag var rättfärdig, skulle jag inte kunna svara. Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd. Och även om han skulle svara när jag ropar, skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig. Han krossar mig i en storm och förökar mitt lidande utan orsak. Han låter mig inte hämta andan utan fyller mig med bedrövelse. Om det gäller kraft är han den starkaste, och om det gäller rättvisa, vem törs då ifrågasätta honom? Även om jag vore oskyldig, skulle min mun döma mig. Även om jag vore klanderfri, skulle den förklara mig skyldig. Jag är oskyldig men bryr mig inte om mig själv, jag vill inte leva längre. Det gör detsamma, och därför säger jag: ”Han förgör både den oskyldige och skyldige.” När en olycka bringar plötslig död, hånar han de oskyldigas förtvivlan. När ett land faller i de ogudaktigas händer förblindar han dess domare. Om det inte är han, vem är det då? Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare, de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje. De försvinner snabbt som vassbåtar, som örnen i dykningen efter byte. Om jag tänkte: ”Jag ska glömma min klagan, sluta upp med min sorg och vara glad”, skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden. För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig. Jag anses ändå som skyldig. Så vad tjänar det till att försöka? Även om jag tvättade mig i snö och gjorde mina händer rena med lut, skulle du ändå sänka mig ner i dyn, så att till och med mina kläder skulle avsky mig. Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom, och vi kunde mötas i domstol. Det finns ingen skiljeman, inte någon medlare, som har makt över oss båda. Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp, så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig. Då skulle jag kunna tala utan fruktan, men nu är det inte så med mig. Jag är trött på livet. Jag vill klaga öppet! Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet. Jag ska säga till Gud: Döm mig inte, utan låt mig få veta vad du anklagar mig för! Gläds du åt att förtrycka, förkasta en som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer? Har du en människas ögon? Ser du som de dödliga ser? Är dina dagar som den dödliges, dina år som en människas? Du söker ju fel hos mig, letar efter mina synder, fastän du vet att jag inte är skyldig. Det finns ingen räddning ur din hand. Du har skapat mig och allt i mig med dina händer, och ändå bryter du ner mig. Tänk på att du formade mig som lera. Vill du nu låta mig återvända till stoft igen? Du tömde ut mig som mjölk och lät mig stelna som en ost. Du klädde mig i hud och kött och band mig samman med ben och senor. Du gav mig livet och var nådig mot mig, min ande bevarades genom din omsorg. Men detta hade du i sinnet, jag visste dina tankar: om jag syndade, skulle du vakta på mig och aldrig befria mig från min skuld. Ve mig om jag är skyldig! Och om jag är oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud. Jag är full av skam och inser mitt elände. Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och låter mig känna av din förunderliga makt. Du skaffar nya vittnen mot mig, öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya härar anfalla mig. Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet? Varför fick jag inte dö innan någon såg mig? Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits, jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven. Mina dagar är ju korta. Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje, innan jag går till landet utan återvändo, till det djupaste mörkrets land, till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring, där ljuset är likt mörker. Då svarade Sofar från Naama: Kan man lämna detta ordflöde oemotsagt? Kan en människa rättfärdiga sig genom allt sitt prat? Ska ditt tomma prat förstumma andra? Någon borde tillrättavisa dig. Du påstår dig vara ren i din undervisning och fläckfri i Guds ögon! Om ändå Gud ville tala och säga dig vad han tänker, uppenbara för dig vishetens hemligheter, för där finns förnuft i dubbelt mått. Detta ska du veta: Gud har till och med glömt en del av din synd. Kan du utforska Guds hemligheter? Kan du finna gränser för den Väldiges fullkomlighet? Den är högre än himlen, men vad kan du göra? Den är djupare än dödsriket, men vad vet du? Den sträcker sig längre än jorden och vidare än havet. Om han kommer och tar någon till fånga och drar inför rätta, vem ska då hindra honom? Han känner igen lögnaktiga människor och orätt när han ser den. Om en dåraktig människa kan få förstånd, då kan en vildåsna födas som människa. Om du uppriktigt vänder dig till Gud och sträcker ut dina händer mot honom, om du lägger bort dina händers orätt och inte tillåter några överträdelser i dina boningar, då kan du lyfta ditt huvud utan skam, stå stadigt och utan fruktan. Då kan du glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten. Ditt liv blir ljusare än dagen, och mörkret som morgonen. Du får känna dig trygg, för där finns ett hopp. Du kan se dig omkring och vila tryggt. Du kommer att kunna vila utan att någon skrämmer dig, och många kommer att vädja till din välvilja. Men de ogudaktigas ögon ska tyna bort, de ska inte finna någon möjlighet att fly undan. Deras enda hopp är att få ge upp andan. Job svarade: Ja, visst är ni kloka människor! All visdom kommer att dö ut med er! Men jag har förstånd, likväl som ni. Jag är inte sämre än ni. Vem vet inte redan det som ni säger? Jag har blivit till åtlöje för mina vänner, jag som bad Gud om hjälp och som Gud svarade, jag, en rättfärdig och fläckfri man, har gjorts till åtlöje. Den bekymmerslöse som föraktar den som har problem kommer själv att snava. Rövare bor ostörda i sina tält, de som trotsar Gud lever i trygghet, de som har sin gud i sin hand. Fråga boskapen, den kan undervisa dig. Fråga fåglarna under himlen, de kan tala om det för dig. Eller tala till jorden, så undervisar den dig, eller till fiskarna i havet, så kan de berätta för dig. Vem av dessa vet inte att det är HERRENS hand som gjort detta? För varje varelses liv är i Guds hand, och så är också varje människas ande. Prövar inte örat orden, liksom tungan prövar matens smak? Visst kommer visdom med åren och förstånd av ett långt liv. Hos Gud finns visdom och kraft, hos honom finns råd och förstånd. Vad han bryter ner kan inte byggas upp. Den han fångar kan inte fritas. Han håller vattnen tillbaka och det blir torka, släpper han dem lösa ödelägger de landet. Hos honom finns styrka och förnuft. Både bedragaren och den bedragne måste böja sig för honom. Han för bort rådgivare barfota och gör domare till dårar. Han tar av kungarnas bojor och binder ett skynke kring deras höfter. Präster leder han bort barfota. Han låter de mäktiga komma på fall. Han tystar de betroddas tal och fråntar de gamla deras insikt. Han öser förakt över furstar och avväpnar de starka. Han avslöjar mörkrets hemligheter och för fram den djupa skuggan till ljuset. Han gör nationer starka och bryter sedan ner dem. Han gör nationer stora för att sedan skingra dem. Han berövar jordens ledare förståndet och låter dem irra omkring i väglös ödemark. De famlar i ett mörker utan ljus, och han låter dem ragla som druckna. Jag har sett allt detta, jag har hört och förstått. Vad ni vet, vet också jag, jag är inte sämre än ni. Jag vill nu tala till den Väldige, jag tänker försvara mig inför Gud själv. Ni hittar bara på lögner mot mig. Ni är värdelösa läkare och gör bäst i att hålla tyst! Det skulle vara det klokaste ni kunde göra. Lyssna nu till mitt försvar, hör på mina inlägg. Måste ni försvara Gud med lögnaktigt tal, föra falsk talan för honom? Vill ni vara partiska för honom, försvara Guds sak? Hur ska det gå om han synar er? Försöker ni lura honom som man lurar människor? Nej, han kommer att straffa er om ni i hemlighet är partiska. Blir ni inte förskräckta av hans majestät? Kommer inte fruktan för honom över er? Era ordspråk blir till aska och ert försvar bräckligt som lera. Var nu tysta och låt mig tala till punkt. Sedan får det bli som det blir med mig. Varför är jag beredd att riskera livet, sätta det på spel? Han må döda mig, något annat förväntar jag mig inte. Ändå vill jag försvara min sak inför honom. Det ska bli min räddning, för den ogudaktige vågar inte komma inför honom. Hör på mig! Lyssna noga till mina ord! Jag har förberett min sak och vet att jag kommer att få rätt. Kan någon säga emot mig på den punkten? I så fall ska jag vara tyst och dö. Skona mig bara för två saker, så jag slipper gömma mig för dig. Dra bort din hand ifrån mig och sluta att plåga mig med skräcken för dig. Kalla på mig, och jag ska svara. Eller låt mig tala, och svara du mig. Hur många brott och synder har jag begått? Visa mig mina överträdelser och min synd! Varför vänder du dig bort från mig? Varför betraktar du mig som din fiende? Vill du skrämma ett löv, som blåser bort i vinden? Jagar du efter torrt gräs? Du skriver upp bittra ting mot mig och låter mig få igen för min ungdoms synder. Du låser mina fötter i bojor och spårar mig var jag än går genom att märka mina fotsulor. Jag tärs bort som ett ruttet träd och som ett malätet klädesplagg. Människan, av kvinna född, lever ett kort liv, fyllt av bekymmer. Hon växer som en blomma, vissnar och försvinner som en flyende skugga. Och en sådan stirrar du på och kräver räkenskap av! Vem kan begära renhet av en som är oren? Ingen! Du har ju bestämt människans dagar och antal månader, satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida. Vänd då bort din blick från henne, låt henne vara ifred och unna henne lite ro innan hennes dagar är över som en daglönares! Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, kan det växa upp igen och skjuta nya skott. Även om dess rötter åldras i jorden och dess stubbe tynar bort, kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta så fort det får en aning vatten. Men när en människa dör, när hon ger upp andan och blir liggande  —   var är hon då? Som vattnet försvinner från havet, och som en flod sinar och torkar ut, så lägger sig en människa ner och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn. Om du ändå ville gömma mig i dödsriket och dölja mig tills din vrede har gått över, bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen! Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar, fram till dess att min avlösning kom. Då skulle du kalla på mig, och jag skulle svara. Du skulle längta efter den du skapat. Du räknar mina steg, men inte mina synder. Mina överträdelser ligger förseglade i en pung, och du täcker över min synd. Bergen vittrar sönder och rasar, klippan förflyttar sig från sin plats. Så som vattnet mal stenen till sand och vattenströmmarna sköljer bort jorden, så utplånar du människans hopp. Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Du förändrar hennes utseende, och sedan skickar du bort henne. Om hennes söner blir hedrade får hon aldrig veta, om de blir ringa ser hon det inte. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin själ. Elifas från Teman svarade: Ska en vis man tala så i vädret, fylla sitt bröst med het östanvind? Ska han försvara sig med meningslöst prat, med värdelöst tal? Ja, verkligen! Du undergräver fundamentet för gudsfruktan, du hindrar andakt inför Gud. Det är din synd som lägger orden i din mun, och du väljer ett listigt tal, men din egen mun dömer dig, inte jag. Dina egna ord vittnar mot dig. Var du den första människa som föddes? Föddes du innan höjderna fanns? Har du lyssnat till Guds råd? Har du begränsat visdomen till dig själv? Vad vet du mer än vi? Vad är det för insikter du har och som vi saknar? På vår sida står gamla, grånade män, som är äldre än din far. Är Guds tröst inte nog för dig, ord som talas i mildhet? Varför tillåter du ditt hjärta att dra i väg med dig, varför dessa flammande blickar? Du vänder din vrede mot Gud och låter orden flöda ur din mun. Skulle en människa kunna vara ren, en av kvinna född rättfärdig? Han litar inte ens på sina heliga. Inte ens himlarna är rena inför honom. Hur mycket mindre då en människa, som är fördärvad och korrumperad och som dricker synd som vatten! Lyssna på mig, så ska jag förklara något för dig, låt mig få berätta vad jag har sett, sådant som visa män kan berätta utan att dölja något av det de har fått av sina förfäder, (av dem som fick det här landet då inga främlingar bodde bland dem). Den ogudaktige ängslas under hela sitt liv, våldsmannen alla de år han får. Han hör skrämmande ljud, och när han känner sig trygg kommer plundrarna över honom. Han har inget hopp om att komma ut ur mörkret, svärdet är bestämt för honom. Han vandrar omkring efter mat men finner ingen. Han vet att mörkrets dag är nära. Han skräms av nöd och ångest, som en kung, beredd för strid, därför att han har knutit näven mot Gud och utmanat den Väldige. Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig har han gått emot honom. Hans ansikte är fett och hans midja sväller av fetma. Han bor i ruinstäder och i hus där ingen kan bo, hus som är dömda till att bli ruiner. Han ska inte få någon rikedom, hans ägodelar ska inte spridas ut över landet. Han ska inte undkomma mörkret. Hans rotskott förbränns av en flamma. Hans anda ska förgöra honom. Han bör inte lita på tomhet, för då blir han bedragen, och tomhet blir hans lön. Innan hans tid är inne får han sin lön, och hans krona ska inte grönska mer. Han blir som en vinranka som fäller karten, som ett olivträd som fäller sina blommor. De gudlösas hop blir ofruktsam, och Guds eld förtär deras tält som tar mutor. De är havande med ofärd och föder olycka, deras livmoder danar bedräglighet. Då svarade Job: Jag har hört allt det här förut. Ni är eländiga tröstare allihop. Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret? Vad är det som får dig att fortsätta? Men kanske skulle jag tala som ni om våra roller var ombytta, komma med långa utläggningar och skaka på huvudet åt er. Jag skulle dock uppmuntra er, trösta, försöka ge lindring. Men hur mycket jag än talar, lindras inte min smärta. Om jag tiger, släpper den inte. Han har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig. Du har bundit mig  —  och det vittnar mot mig. Min magra gestalt anklagar mig. Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och sänder hätska blickar mot mig. De har öppnat sin mun mot mig i hån. De slår mig på kinden och sammangaddar sig mot mig. Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga, kastat mig i de ondas hand. Jag levde lugnt och stilla, men han bröt ner mig. Han tog mig i nackskinnet och krossade mig och gjorde mig till sin måltavla. Hans bågskyttar omger mig, och genomborrar skoningslöst mina njurar, så att min galla rinner ut på marken. Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare. Jag har sytt säcktyg för min hud och sänker ner mitt ansikte i stoftet. Mitt ansikte är rött av gråt, och runt mina ögon finns en djup skugga. Ändå är mina händer fria från våld och min bön ren. Du jord, täck inte över mitt blod! Låt mitt rop aldrig läggas till vila. Redan nu har jag mitt vittne i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga. Mina vänner gör mig till åtlöje, mitt öga fäller tårar inför Gud. Han vädjar för en människa inför Gud, som ett människobarn vädjar för sin nästa. Om bara några år ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder. Min ande är bruten, mina dagar tar slut, graven väntar mig. Sannerligen, jag är omgiven av människor som hånar mig, mitt öga ser ständigt deras fientlighet. Ge mig, o Gud, en säkerhet. Vem annars kan ge mig den? Du har tillslutit deras sinnen för förstånd, och därför låter du dem inte triumfera. Om någon tar emot belöning för att förråda sina vänner, ska hans barn drabbas av blindhet. Gud har gjort mig till en visa överallt, en som man spottar rakt i ansiktet. Mina ögon är skumma av sorg, hela mitt jag är bara en skugga. De rättsinniga skakas över detta. Den oskyldige reser sig mot den gudlöse. Den rättfärdige ska vandra vidare på sin väg, och den som har rena händer ska bli allt starkare. Men försök igen, ni allesammans! Jag ser ingen vis man bland er. Mina dagar är över nu, mina planer är krossade, och krossade är också mitt hjärtas önskningar. De gör natten till dag, och vid mörkrets inbrott säger de att ljuset är nära. Om dödsriket är det enda hem jag kan hoppas på, bäddar jag åt mig i mörkret och kallar graven min far och maskarna min mor och min syster. Men var finns mitt hopp? Är det någon som kan se det? Ska det följa mig till dödsrikets portar? Ska vi gå ner tillsammans i stoftet? Bildad från Shuach svarade: Ska inte detta ordflöde upphöra någon gång? Bli nu förnuftig, så vi kan prata! Varför betraktas vi som boskap, som är dumma i dina ögon? Du sliter ju sönder dig själv i din vrede. Skulle jorden ödeläggas för din skull eller klippan förflytta sig från sin plats? Den ogudaktiges ljus slocknar, lågan av hans eld slutar brinna. Det är mörkt i hans tält, hans lampa slocknar. Hans starka steg försvagas, hans egna planer fäller honom. Hans fötter fastnar i nätet, han vandrar mot snaran. Snaran griper honom om hälen, fällan håller honom fast. En snara ligger gömd i marken, en fälla är lagd på stigen. Skräcken ansätter honom från alla håll och jagar varje steg han tar. Olyckan vill sluka honom, hemsökelsen är beredd för hans fall. Hans hud fräts sönder av sjukdomar, dödens förstfödde förtär hans lemmar. Han rycks bort från sin trygga boning, han förs bort till fasornas kung. Hans boning intas av ingenting, och svavel sprids ut över den. Hans rötter förtorkas nertill, hans krona vissnar bort upptill. Han utplånas från jorden, hans namn nämns ingenstans på jorden. Han drivs ut ur ljuset in i mörkret och förföljs ut ur världen. Han ska varken ha barn eller ättlingar bland sitt folk, och där han bott överlever ingen. I väst förskräcks folk över hans öde, i öst grips man av förfäran. Detta är vad som händer med syndarens boning, så går det med den plats där man förkastar Gud. Job svarade: Hur länge tänker ni hålla på att plåga mig och bryta ner mig med alla era ord? Tio gånger har ni nu skymfat mig, utan att skämmas kränkt mig. Och om jag nu verkligen har felat, så är det väl min ensak. Om ni vill framhålla er förträfflighet mot mig och använda min förnedring emot mig, ska ni då veta att det är Gud som har gjort mig orätt, fångat mig i sitt nät. Jag klagar över våldet mot mig men får inget svar. Jag ropar men får ingen rättvisa. Han har spärrat vägen för mig så att jag inte kommer fram och lagt mina stigar i mörker. Han har klätt av mig all min ära och tagit ifrån mig min krona. Han bryter ner mig från alla sidor, så att jag går under. Han drar upp mitt hopp med rötterna som ett träd. Hans vrede brinner mot mig. Han räknar mig som en fiende. Hans trupper samlar sig till angrepp, de tågar fram mot mig, de slår läger kring mitt tält. Han har gjort mina bröder till främlingar för mig, alla jag kände har vänt mig ryggen. Mina släktingar har svikit mig. Mina vänner har övergett mig. De som bor i mitt hus och mina slavar och slavinnor betraktar mig som en främling. Jag ropar på min tjänare, men han kommer inte, inte ens om jag tigger och ber om det. Min andedräkt är vidrig för min hustru, och mina bröder vägrar att kännas vid mig. Till och med små barn föraktar mig. När jag träder fram, hånar de mig. Mina närmaste vänner avskyr mig. De som jag älskade har vänt mig ryggen. Mina ben sticker ut genom köttet, av mig finns inget annat kvar än tandköttet. Visa nåd mot mig, mina vänner, visa nåd mot mig, för Guds hand har slagit mig. Varför måste ni förfölja mig som Gud gör? Får ni aldrig nog av att slita sönder mig? Om ändå mina ord hade skrivits ner, upptecknats i en bok, graverats med järnstift och med bly i en klippa för evigt! Men jag vet att min förlossare lever och att han till sist ska träda fram över jorden. Jag vet också att även om mitt skinn förstörs, ska jag i min kropp få se Gud. Jag ska se honom med mina egna ögon, inte som en främling. En förtärande längtan fyller mitt hjärta. Ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom, för roten till det onda finns ju hos honom?” Frukta för svärdet, ni, för vrede är en synd som straffas med svärd. Ni ska veta att det finns en dom. Sedan yttrade sig Sofar från Naama: Mina tankar tvingar mig att svara, så upprörd blir jag. Jag måste höra kränkande klander, och mitt förnuft uppmanar mig att svara. Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider, sedan människan sattes på jorden? De ogudaktigas jubel är kortlivat, den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick. Även om han stolt sträcker sig mot himlen och hans huvud når upp till molnen, ska han ändå förgås och sluta på samma ställe som sin egen avföring. De som såg honom ska undra vart han tog vägen. Han ska försvinna som en flyktig dröm, för att inte finnas mer, jagas iväg som en nattlig syn. Ögon som sett honom ska inte se honom mer, ej heller får hans plats återse honom. Hans barn måste gottgöra de fattiga, och hans händer lämna tillbaka hans rikedom. Även om hans kropp är full av ungdomskraft, ska han läggas i stoftet. Hans ondska smakar söt i hans mun, han gömmer den under tungan, bevarar den, låter den inte försvinna, han håller den kvar i munnen. Men hans föda förvandlas i hans inre, den blir till ormgift i honom. Han kommer att spy ut den rikedom han slukat, för Gud tvingar ut den ur hans mage. Han suger i sig ormgiftet och dödas av huggormens tunga. Han får inte se floder, inte strömmar av honung och grädde. Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop, han får inte äta av det, inte njuta av vad han förvärvat. Han har förtryckt de fattiga, övergett dem, och roffat åt sig hus som andra har byggt. Han har ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sin egendom. Han slukade allt han kom åt, och därför ska hans välstånd inte fortsätta. Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd, med full kraft drabbar olyckan honom. Just när han håller på att fylla sin mage, ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom, låta slagen träffa honom. Om han flyr från järnvapen, genomborras han av kopparbågens pil. Han drar ut den ur ryggen, den glänsande udden ur sin galla, och dödsskräcken kommer över honom. Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker. En rasande eld ska förtära honom, ödelägga allt han har kvar i sin boning. Himlen kommer att uppenbara hans skuld, och jorden ska resa sig mot honom. Hans hus spolas bort av floden, av forsande vatten på vredens dag. Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige, det arv Gud har bestämt åt honom. Då svarade Job: Lyssna nu noga på mig! Låt det vara er tröst till mig. Visa mig tålamod när jag talar, och när jag slutat kan ni håna. Jag klagar väl inte på människor? Skulle jag inte vara otålig? Se på mig och häpna! Lägg handen för munnen! Jag blir rädd, när jag tänker på detta, min kropp ryser. Varför får de ogudaktiga leva till hög ålder och bli mäktiga? Deras barn lever trygga hos dem, och de får se sina avkomlingar växa upp. Deras hem är trygga, utan något att frukta, och Gud straffar dem inte. Deras oxar betäcker utan att misslyckas, korna kalvar utan missfall. De släpper ut sina barn som en hjord, och deras ungar dansar glatt. De sjunger till lyra och tamburin, de jublar till flöjtmusik. De lever sitt liv i välfärd och i frid stiger de ner i dödsriket. Ändå har de sagt till Gud: ”Lämna oss ifred, vi vill inte veta av dina vägar. Vem är den Väldige? Varför skulle vi tjäna honom? Vad har vi för nytta av att be till honom?” Men framgången ligger ändå inte i deras egen hand; jag tar avstånd från de ondas rådslag. Hur ofta slocknar de ogudaktigas ljus? Hur ofta kommer olycka över dem, det öde Gud tilldelar dem i sin vrede? Är de svaga strån, som vajar för vinden? Förs de bort av stormen som agnar? Gud sparar kanske olyckan åt hans barn. Men han borde själv få ett straff, så att det känns. Låt honom få se sin förgörelse med egna ögon, dricka den Väldiges vrede. För vad bryr han sig om sin familj när han är borta, när tiden han blivit tilldelad är över? Men vem kan undervisa Gud, den suveräne domaren? En möter döden i sin krafts dagar, obekymrad och trygg, med välnärd kropp och med ben som bevarat saven i sin märg. En annan dör i den djupaste bedrövelsen och har aldrig upplevt något gott. Båda begravs i samma jord och äts upp av samma maskar. Ja, jag känner era tankar och era intriger för att göra mig illa. Ni frågar: ”Var är nu stormannens hus och de ogudaktigas boningar?” Fråga dem som färdats på vägen, lägg märke till deras vittnesbörd: Den ogudaktige skonas på olyckans dag, han kommer undan på vredens dag. Vem tillrättavisar honom ansikte mot ansikte? Vem ger igen för vad han har gjort? Han bärs till graven, den blir bevakad och han vilar mjukt i dalens mull. Alla människor följer i hans spår, och otaliga har gått före honom. Hur ska ni kunna trösta mig med er tomhet, när bara falskhet finns kvar av era svar? Elifas från Teman yttrade sig då än en gång: Kan människan vara användbar för Gud? Kan ens den klokaste människa vara till någon nytta för honom? Har den Väldige någon glädje av din rättfärdighet? Vad skulle han vinna på att du är felfri? Är det för din gudsfruktans skull, som han straffar dig och går till rätta med dig? Nej, det är på grund av din ondska och dina ändlösa synder! Du har utan orsak krävt pant av dina bröder och klätt av dem in på bara kroppen! Du har vägrat den törstige vatten och den svältande bröd, trots att du var mäktig och ägde mark, var högaktad och bodde där. Du har skickat i väg änkor tomhänta och behandlat de faderlösa hårt. Det är därför som du nu är omgiven av snaror och plötslig skräck drabbar dig. Det är så mörkt att du inte kan se, och vattenmassor täcker dig. Bor inte Gud i himlens höjd? Se på stjärnorna högt där uppe! Men du säger: ”Vad kan Gud veta? Hur skulle han kunna döma genom detta mörker? Tjocka moln döljer honom, så att han inte kan se. Han vandrar på himlavalvet.” Du tycks hålla dig till den gamla stigen som onda människor vandrat! De rycks bort i förtid, och allt de byggt på sköljs bort av en flod. För de har sagt till Gud: ”Lämna oss ifred! Vad kan den Väldige göra oss?” Ändå var det han som fyllde deras hem med så mycket gott. Men jag tar avstånd från de ogudaktigas rådslag. De rättfärdiga ser dem och gläds. Den oskyldige hånar dem: ”Våra sista fiender förintas, deras rikedom förtärs av elden.” Böj dig nu inför Gud och sök fred med honom! Då ska lyckan komma till dig. Ta till dig hans undervisning och lägg hans ord på hjärtat! Om du vänder om till den Väldige ska du bli upprättad, om du avlägsnar ondskan från ditt tält, om du kastar bort ditt guld och Ofirs guld bland bäckbäddens stenar, så ska den Väldige själv bli ditt guld, ditt dyrbaraste silver. Då ska du ha din glädje i den Väldige och lyfta blicken upp till Gud. Då kommer du att be till honom, han ska höra dig, och du ska infria alla dina löften. Vad du än önskar få gjort ska lyckas, och ljuset ska lysa på dina vägar. När de leder neråt, säger du: ”Uppåt!” och han räddar den nertryckte. Han räddar också den som inte är oskyldig, detta sker genom dina rena händer. Job svarade: Också idag är min klagan bitter, hans hand är tung, och jag suckar. Om jag ändå visste hur jag skulle kunna finna honom, så att jag kunde gå till hans boning! Då skulle jag lägga fram min sak och fylla min mun med argument. Då skulle jag få veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga mig. Skulle han bemöta mig med sin storhet? Nej, han skulle lyssna på mig. Den uppriktige skulle då få lägga fram sin sak för honom, och jag skulle för alltid bli frikänd av min domare. Men om jag söker honom i öster är han inte där, och går jag åt väster finns han inte där heller. Är han verksam i norr ser jag det inte, beger han sig söderut finner jag honom inte. Men han vet vilken väg jag går, och om han prövar mig ska jag framstå som guld. Jag har hållit mig till hans fotspår och följt hans väg. Jag har inte vikit av åt något håll. Jag har inte förkastat hans uttalade bud utan bevarat hans ord som mer värdefulla än mitt dagliga bröd. Men han är den ende, och vem kan motstå honom? Vad han än vill göra, det gör han. Därför kommer han att fullborda vad han beslutat om mig och mycket mer av samma slag. Därför känner jag fruktan inför honom, och jag blir skräckslagen när jag tänker på allt det här. Gud gör mig rädd, den Väldige får mig att bäva. Men ändå får mörkret inte alldeles tysta mig, det ogenomträngliga mörkret som täcker mig. Varför fastställer den Väldige inte tider för sin dom? Varför får inte de gudfruktiga se honom handla? Gränsstenar flyttas och fårhjordar blir stulna, den faderlöses åsna leds bort och änkans oxe tas i pant. De behövande knuffas bort från vägen, de svaga i landet tvingas gömma sig. Som vildåsnor i öknen går de dit, sliter för sin föda, och ödemarken ger mat åt deras barn. De samlar foder på fältet, plockar och rensar rent i den ogudaktiges vingård. Om natten ligger de nakna i kylan utan något att skyla sig med. De blir genomvåta av skurarna från bergen och trycker sig mot klippan för att få skydd. Ett faderlöst barn slits från sin mors bröst, och den fattiges spädbarn tas som pant. De måste gå omkring nakna, utan kläder, och de tvingas bära kärvar medan de är hungriga. De tvingas pressa olivolja bland stenar och trampa vinpressen medan de lider av törst. De döendes jämmer hörs från staden. De sårade ropar på hjälp, och ändå anklagar inte Gud någon för att ha handlat fel. Det finns de som gör uppror mot ljuset, som inte känner till dess vägar eller håller sig till dess stigar. När inget dagsljus finns, stiger mördaren upp för att döda fattiga och nödlidande, och på natten kommer han som en tjuv. Äktenskapsbrytaren inväntar skymningen, han tänker: ”Ingen får se mig!” och döljer sitt ansikte. De bryter sig in i husen om nätterna och stänger in sig på dagen, för de vill inte veta av ljuset. Den mörka natten är deras morgon, och de blir vänner med mörkrets fasor. Men de är som skum på vattenytan, deras mark är förbannad och ingen går till vingårdarna. Som torka och hetta slukar snön och smältvattnet, så slukar dödsriket syndaren. Modersskötet glömmer honom, maskarna äter honom, ingen minns honom längre, och ondskan faller som ett träd. Han har utnyttjat den barnlösa, och änkan har han inte gett någon hjälp. Gud släpar bort de starka genom sin makt, när han reser sig får de frukta för sina liv. Han kan låta dem känna sig trygga och säkra, men hans blick följer dem. För en kort tid är de upphöjda, men snart är de borta, de slås ner, skördas som alla andra, vissnar som sädesax. Så är det. Är det någon som kan påstå att jag ljuger, eller motbevisa det jag säger? Bildad från Shuach svarade: Makten och fruktan tillhör Gud. Han skapar frid i höjden. Vem kan räkna hans skaror? Över vem går inte hans ljus upp? Hur kan en människa vara rättfärdig inför Gud, en av kvinna född vara ren? Inte ens månen är klar i hans ögon, ej heller är stjärnorna i sin glans rena för honom, hur mycket mindre då en människa, som bara är ett kryp, en mask! Då svarade Job: Vilket stöd du är för den svage, en räddande arm för den kraftlöse! Vilka råd du har gett den okloke, och vilket stort förnuft du har visat! Vem har hjälpt dig att finna alla dessa ord, och vems ande talar genom dig? De dödas andar bävar, liksom de djupa vattnen och alla som bor däri. Dödsriket ligger naket inför honom, avgrunden är blottad. Han spänner ut sin boning över tomma intet och hänger upp jorden på ingenting. Han samlar vattnet i molnen, men skyarna brister inte av tyngden. Han döljer sin tron, sveper in den i sina moln. Han drar en gräns runt vattenytan, och en gräns för ljus och mörker. Himlens pelare darrar, de skräms av hans tillrättavisning. Med sin makt rör han upp havet, med sin vishet krossar han Rahav. Av hans andedräkt blir himlen klar, och hans hand genomborrar den snabba ormen. Detta är bara en liten glimt av allt det han gör, en stilla viskning om honom. Vem kan då förstå hans allmakts dån? Job fortsatte sitt tal: Så sant som Gud lever, han som har berövat mig min rätt, den Väldige, som har bedrövat min själ, så länge jag har liv i mig, och medan min ande från Gud ännu är i mig, ska mina läppar inte tala något ont och min tunga inte ljuga. Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt. Ända till min död ska jag hävda min oskuld. Jag håller fast vid min rättfärdighet, jag släpper den inte. Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever. Må min fiende stå som ogudaktig och min motståndare som orättfärdig. Men vilket hopp har den gudlöse, när hans liv skärs av, när Gud berövar honom livet? Kommer Gud att lyssna till hans klagan när nöden kommer över honom? Finner han sin glädje i den Väldige? Kan han ropa till Gud när som helst? Jag ska undervisa er om Guds kraft och inte dölja den Väldiges vägar. Ni har själva sett det. Varför då allt detta meningslösa prat? Detta är det öde som väntar den ogudaktige, det arv våldsmannen får av den Väldige: Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd, hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta. De som överlever honom kommer att dö av pest, och inga änkor håller någon dödsklagan. Om han än öser upp silver som vore det grus eller samlar kläder som lerhögar, kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige, och den oskyldige får ta hand om hans silver. Hans hus är som en mals kokong, som en hydda byggd av en väktare. Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer. När han slår upp sina ögon igen är allt borta. Fasor övermannar honom som en flod, och stormen rycker bort honom i natten. Östanvinden för bort honom, sveper iväg honom från hans plats. Den kastar sig mot honom utan förbarmande, och han måste fly för dess kraft. Man klappar hånfullt i händerna och visslar åt honom från den plats där han bott. Det finns gruvor med silver och platser där guld renas, man gräver fram järn ur jorden och smälter koppar ur malm. Människan sätter en gräns för mörkret, tränger in sig i det yttersta djupet, till stenen i den svartaste natten. Långt från människoboningar spränger man schakt, där ingen går svingar man sig över avgrunden, långt borta från människor. Jorden som ger föda förvandlas där nere som av eld. Safirer kommer från dess stenar, och guldklimpar finns i gruset. Ingen rovfågel känner till den dolda stigen, den kan inget falköga upptäcka. Inget stolt rovdjur har någonsin trampat på den, inget lejon har gått där. Men människan kan ge sig på den hårda klippan och vända berggrunden ut och in. Hon spränger tunnlar in i klipporna och ser med egna ögon alla slags dyrbara skatter. Hon dämmer upp vattenströmmar och för upp i ljuset det som var dolt. Men var kan man finna visheten? Var finns insiktens boning? Hon vet inte dess boplats, och man finner den inte i de levandes land. ”Här finns den inte”, säger djupet, och havet svarar: ”Inte heller här finns den.” Visheten kan inte köpas för guld, och silver kan inte vägas för betalning för den, inte heller kan den köpas för guld från Ofir eller för dyrbar onyx eller safir. Den är värdefullare än guld och kristall, den kan inte bytas ut mot juveler infattade i guld. Korall och kristall kan inte nämnas, och visheten är mer värd än rubiner. Topas från Kush kan inte mäta sig med den, och inte heller kan den köpas med renaste guld. Varifrån kommer då visheten? Var bor förmågan att förstå? Den är gömd för allt levande, inte ens fåglarna i skyn kan se den. Avgrunden och döden säger: ”Vi har bara hört ryktas om den.” Bara Gud känner vägen till den, han vet var dess boning är. Hans blick når jordens ändar, han ser allt under himlen. Han vägde upp vinden, han bestämde måtten för vattnen. Han gav regnet dess lagar och visade blixten dess väg. Han såg då på visheten, granskade den, ställde fram den och utforskade den. Och han sa till människan: ”Att frukta Herren är vishet, och att fly det onda är förstånd.” Job fortsatte sitt tal: Jag längtar tillbaka till månader som gått, när Gud vakade över mig, när hans lampa sken över mig, när jag vandrade i hans ljus genom mörkret, när jag var i min krafts tid, när Guds vänskap fanns i mitt hus, när den Väldige alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig när jag vadade i grädde, och ur klippan rann floder av olja fram åt mig. På den tiden när jag gick ut till stadsporten och intog min plats på torget, såg de yngre mig och gick åt sidan, och de äldre reste sig av respekt för mig. Furstar valde att inte yttra sig och satte handen för munnen. Furstarnas röst tystnade, och deras tunga fastnade i gommen. Alla som lyssnade till mig talade väl om mig, alla som hörde mig stämde in i vad jag sa, för jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte. Den döende välsignade mig, och jag fick änkan att sjunga av glädje. Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig, och rättvisan min mantel och huvudbonad. Jag var den blindes ögon och den lames fötter. Jag var en far för de fattiga och tog mig an den okändes sak. Jag krossade käkarna på illgärningsmannen och ryckte rovet från hans tänder. Jag tänkte: ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo, mina dagar ska bli många som sandkornen. Min rot når till vatten, nattens dagg vilar på mina grenar. Min ära förnyas, och bågen i min hand förblir ny.” Förväntansfullt lyssnade man till mig då, väntade tyst på mina råd. När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för mina ord föll väl för dem. De väntade på mig som på regn och drack törstigt in varje ord som vårregn. När jag log mot dem, trodde de det knappt, men när mitt ansikte lyste fick de nytt mod. Jag valde en väg åt dem och satt som deras hövding. Jag levde som en kung bland sina trupper och var som en tröstare för dem som sörjde. Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag, vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar. Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft? De är märkta av nöd och hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker. Där ute plockar de saltört bland snåren, deras föda är ginströtter. De är utstötta från samhällets gemenskap, och man skriker till dem som till tjuvar. Nu bor de i torra raviner, i jordhålor och skrevor i bergen. De skriker bland snåren och tränger sig samman under buskarna. De är ättlingar till dårar, utan namn, utjagade ur landet. Deras söner hånar mig nu, jag blir en visa, ett ordspråk för dem. De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet. Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig, tar de avstånd från all hänsyn till mig. Från höger attackeras jag av slöddret, de lägger fällor för mig, de banar väg för mitt fördärv. De river upp min väg och vill få mig ruinerad, utan hjälp från andra. De kommer som genom en bred bräsch, de väller fram mellan ruinerna. Fasor väller över mig, min ära rycks bort som med en vind, min räddning försvinner som ett moln. Mitt innersta töms i mig, lidandets dagar griper tag i mig. Om natten genomborras mina ben, den gnagande smärtan finner ingen vila. Kraftfullt griper han tag i min klädnad, håller fast mig i kragen, kastar ner mig i smutsen, och jag blir som stoft och aska. Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag står upp, men du bara ser på mig. Du vänder dig grymt mot mig och ansätter mig med stor makt. Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den, du upplöser mig i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den plats där allt levande samlas. Man lyfter inte handen mot en hjälplös som ropar på hjälp i sin nöd. Grät jag inte över dem som hade problem, var jag inte bekymrad för de fattiga? Jag hoppades på det goda, men det onda kom. Jag väntade på ljus, men mörkret kom. Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro, lidandets dagar möter mig. Jag är mörk, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp i folksamlingen och ropar på hjälp. Jag har blivit schakalers bror och berguvars vän. Min hy är svart och flagnar av, min kropp hettar av feber. Mitt harpospel är klagan och mitt flöjtspel gråt. Jag slöt ett förbund med mina ögon att aldrig titta efter en flicka. Vad finns det för lott att vänta från Gud i höjden, vilken del från den Väldige där ovan? Katastrof väntar ju den onde, olycka den som gör orätt. Ser han inte mina vägar? Räknar han inte varje steg jag tar? Har jag vandrat i falskhet, skyndat fram på svekets väg? Låt Gud väga mig på en korrekt våg så att han vet att jag är fläckfri. Om mina steg har vikit av ifrån vägen, om det mina ögon sett har förlett mitt hjärta, eller om mina händer fläckats av någon synd, låt då någon annan äta säden jag har sått, och låt allt jag planterat ryckas upp med rötterna. Om jag har låtit mitt hjärta frestas av en annan mans hustru, eller om jag stått på lur vid min nästas dörr, låt då min hustru få mala en annan mans korn, och låt andra ligga med henne. Detta skulle ha varit en skamlig synd, ett brott som måste straffas. Det vore en förtärande avgrundseld som skulle ha utplånat allt vad jag planterat. Om jag hade kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, vad skulle jag då göra när Gud konfronterar mig? Vad skulle jag svara när han ställer mig till svars? Har inte han som skapat mig också skapat dem? Är det inte en och densamme som format oss i modersskötet? Har jag nekat de fattiga deras önskan eller gjort änkans ögon sorgsna? Har jag ätit mitt bröd ensam och inte låtit en faderlös äta något av det? Nej, ända från min ungdom har jag tagit hand om denne som en far och från min första stund varit änkans stöd. Har jag sett någon frysa ihjäl utan kläder eller en fattig utan något att skyla sig med? Nej, han välsignade mig i sitt hjärta för att han fick värma sig i ull från mina får. Har jag lyft handen mot en faderlös när jag visste att jag hade inflytande i rätten? Låt då min arm falla ner från min axel och brytas loss ur sitt fäste! Då fruktar jag Guds bestraffning, och inför hans majestät kan jag inget göra. Har jag satt mitt hopp till guldet eller sagt att det rena guldet är min trygghet? Har jag glatt mig över min stora rikedom, över att jag förvärvat så mycket? Har jag betraktat solen i dess glans, eller månen där den i sin prakt vandrar sin bana, så att mitt hjärta i hemlighet har förförts till att skicka dem en hyllningskyss? Också det hade varit en synd att dömas för. Då hade jag förnekat Gud i höjden. Har jag glatt mig åt min fiendes olycka eller triumferat när något ont hänt honom? Nej, jag har aldrig låtit min mun synda genom att förbanna hans liv. Har inte mitt husfolk sagt: ”Vem har inte fått sin del av kött från honom?” Ingen främling har behövt övernatta på gatan, mina dörrar har alltid stått öppna mot vägen. Har jag som Adam försökt dölja min synd, gömma min skuld i mitt hjärta, av fruktan för folkhopen och av rädsla för släktens förakt, så att jag höll tyst och inte vågade gå ut? Ack, att det åtminstone fanns någon som ville lyssna på mig! Detta har jag undertecknat. Låt nu den Väldige svara mig! Låt min motpart skriva ner sin anklagelse! Jag skulle bära den på mina axlar och sätta den som krona på mitt huvud. Jag skulle kunna redogöra för honom för varje steg jag tagit och närma mig honom som en furste. Har marken jag äger anklagat mig, eller dess fåror gråtit, för att jag ätit dess frukt utan att betala, eller knäckt jordbrukarna? Låt då törne växa upp i stället för vete och ogräs i stället för korn. Här slutar Jobs tal. De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede. Elihu från Bus, Barakels son, började tala: Jag är ung, och ni är gamla. Därför tvekade jag och vågade inte säga er vad jag visste. Jag tänkte: ”Låt åldern tala och de många åren lära ut vishet.” Men det är anden i människan, den Väldiges andedräkt, som gör henne förståndig. Det är inte bara de i hög ålder som är visa, inte bara gamla som vet vad som är rätt. Därför säger jag: Lyssna till mig! Också jag vill framföra vad jag vet. Jag har väntat medan ni talat, lyssnat på ert resonemang, när ni letat efter ord. Jag har lyssnat uppmärksamt på er, men ingen av er har lyckats motbevisa Job, ingen av er har kunnat bemöta hans argument. Säg inte: ”Vi har funnit visheten: Gud, inte en människa, kan besegra honom.” Han riktade aldrig sina ord mot mig, och jag tänker inte svara med era argument. De är bestörta och har inget mer att komma med, de saknar ord. Ska då jag behöva vänta när de ingenting kan säga, när de står där utan att kunna svara? Nej, även jag vill säga mitt, tala om vad jag vet. Jag har mycket att säga, och anden inom mig driver mig. Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen, som nya vinsäckar som håller på att sprängas. Jag måste få tala för att få lättnad, jag måste få öppna min mun och ge mina svar. Jag ska inte vara partisk mot någon, inte heller försöka smickra någon, för smickra kan jag inte  —   då skulle min Skapare rycka bort mig. Lyssna nu, Job, till vad jag har att säga, hör noga på mina ord. Nu vill jag öppna min mun, orden är redan på min tunga. Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta, mina läppar säger ärligt vad jag vet. Guds Ande har skapat mig och den Väldiges ande har gett mig liv. Svara mig, om du kan, bemöt mig, var redo! Inför Gud är du och jag lika. Jag är också formad av lera. Ingen rädsla för mig ska behöva skrämma dig, och jag ska inte trycka ner dig. Du har sagt så att jag har hört det, ja, jag har faktiskt fått lyssna till detta: ”Jag är ren och utan synd, jag är fläckfri, fri från skuld. Ändå granskar han mina fel och räknar mig som sin fiende. Han sätter mina fötter i stocken och bevakar alla mina vägar.” Nu vill jag säga dig: på denna punkt har du inte rätt! Gud är större än människor. Varför ska du anklaga honom för att han inte ger dem något svar? För Gud talar både på ett sätt och två sätt, men man märker det inte: i en dröm, i en syn om natten, när människor är i djup sömn, när de slumrar på sin bädd. Han öppnar då människors öron, han varnar och förskräcker dem för att hindra människan från ogärningar, för att hålla henne borta från högmod. Han bevarar henne från graven, skonar hennes liv för svärdet. Människan tuktas av plågor på sin bädd, av ständig smärta i sin kropp, hon tappar matlusten vill inte ens ha den läckraste mat. Hon magrar så att inget finns kvar, alla dolda ben i kroppen syns nu, och hon dras allt närmare graven, hennes liv allt närmare dödens makter. Men om en budbärare kommer från himlen, en medlare av tusen, och talar om för henne vad som är rätt, då förbarmar sig Gud över henne och säger: ”Låt henne bli fri. Låt henne inte gå ner i graven, för jag har fått lösen för henne.” Då förnyas hennes kropp och blir som ett barns, hon återfår sin ungdomskraft. Hon ber till Gud, och han svarar med välvilja, låter människan träda fram inför honom och återställer hennes rättfärdighet. Då går människan till andra och säger: ”Jag syndade, jag förvrängde det som var rätt, men jag fick inte vad jag förtjänade. Han lät mig slippa gå ner i graven, och nu får jag fortsätta att leva i ljuset.” Så gör Gud med människan, både två och tre gånger. Han låter henne återvända från graven och livets ljus lysa över henne. Lyssna nu, Job! Hör på mig, var tyst och låt mig få fortsätta! Men om du har något att säga, så gör det nu. Tala ut, för jag är angelägen om att få ge dig rätt. Men om inte, så var tyst och fortsätt att lyssna. Jag ska lära dig vishet. Elihu fortsatte: Hör på mig, ni som är så visa, lyssna på vad jag säger, ni lärda! Örat prövar orden och tungan maten. Låt oss därför urskilja det rätta, tillsammans finna ut vad som är gott. Job säger: ”Jag är oskyldig, men Gud vägrar mig rättvisa. Jag har rätt men betraktas som lögnare, jag är oskyldig men får av en pil ett oläkligt sår.” Var finns en människa som Job, en som dricker hån som vore det vatten, som umgås med dem som gör orätt och slår följe med de ogudaktiga? Han säger: ”Det är meningslöst för en människa att försöka behaga Gud.” Hör på mig nu, ni förståndets män! Fjärran från Gud är ondskans gärningar, ogudaktiga handlingar från den Väldige. Han vedergäller en människa för hennes gärningar och ger henne vad hon förtjänar. Det är otänkbart att Gud skulle göra något som är ont, den Väldige förvränger inte rätten. Vem utnämnde honom till jordens härskare, vem satte honom över hela världen? Om han ville dra tillbaka sin ande, ta bort sin livsfläkt, skulle hela mänskligheten förgås och människan återvända till stoftet. Lyssna nu om du har förstånd, hör på när jag talar! Kan en som avskyr rättvisan härska? Tänker du döma den rättfärdige och mäktige, den som säger till en kung: ”Du är värdelös”, och till stormän: ”Ni är ogudaktiga”, den som inte är partisk till förmån för furstar, eller favoriserar rika framför fattiga? Han har skapat dem allesammans. De dör på ett ögonblick, mitt i natten, folk bävar och förgås, de starka rycks bort utan att någon mänsklig hand drabbat dem. Han vakar över människans vägar, han ser varje steg hon tar. I inget mörker, i ingen djup skugga kan de som gör orätt gömma sig. Gud behöver inte granska en människa vidare för att ställa henne till svars. Han krossar de mäktiga utan förhör och sätter andra i deras ställe. Han känner till deras gärningar, och en natt förgör han dem så att de krossas. Han bestraffar dem för deras ogudaktighet så att alla kan se det, för de har vänt sig bort från honom och inte brytt sig om hans vägar. Det fick de fattiga att ropa till honom, och han hör de nödställdas rop. Men om han tiger, vem kan då döma honom? Om han döljer sitt ansikte, vem kan då se honom? Där är både folk och enskilda individer lika. Han hindrar den ogudaktige från att regera och lägga ut snaror för folket. Har någon sagt till sin Gud: ”Jag har syndat och ska inte göra det mer? Lär mig det jag inte ser, och om jag har gjort fel så ska jag inte göra så igen.” Ska Gud forma sin rättvisa efter din vilja, trots att du förkastar honom? Du får avgöra, inte jag! Tala om vad du vet! Förståndiga män säger, kloka män som hör mig: Job talar utan kunskap, hans ord saknar insikt. Måtte Job bli prövad till det yttersta för att han svarar som en som gör orätt! Till sina synder lägger han nu också uppror: Föraktfullt klappar han i händerna åt oss och yttrar sig ännu mer emot Gud. Elihu fortsatte: Menar du att detta är rätt? Du säger: ”Gud kan rättfärdiga mig.” Du frågar: ”Till vad gagn är detta för dig, vad vinner jag på att avhålla mig från synd?” Jag ska svara dig och dina vänner med dig. Se upp mot himlen, betrakta molnen högt över dig! Om du syndar, vad rör det honom? Om dina synder är många, vad gör det honom? Eller om du är rättfärdig, vad ger det honom? Vad får han av dig? Din ondska kan bara beröra en annan människa, liksom din rättfärdighet bara människobarn. Man klagar över allt förtryck, vädjar om befrielse från de starkas välde. Men ingen frågar: ”Var finns Gud, min Skapare, som låter sång ljuda i natten, han som lär oss mer än markens djur och ger oss mer vishet än åt himlens fåglar?” De ropar, men han svarar inte på grund av de ondas arrogans. Nej, Gud hör inte deras tomma bön, den Väldige noterar den inte. Du kan säga att du inte kan se honom, men din sak ligger framför honom, och du ska vänta på honom. Nu när han aldrig straffar i sin vrede och inte det minsta lägger märke till synden, öppnar Job sin mun för tomt prat och upprepar ord utan att ha kunskap. Elihu fortsatte: Låt mig få fortsätta lite till, så ska jag visa att det finns mer att säga till Guds försvar. Min insikt är hämtad fjärran ifrån, och jag ska beskriva min Skapares rättfärdighet. Jag ljuger verkligen inte, framför dig står en som har full kunskap. Gud är mäktig, och ändå förkastar han ingen. Han är mäktig i sitt förstånds kraft. Han håller inte de ogudaktiga vid liv, men han ger de bedrövade deras rätt. Han följer de rättfärdiga med blicken, han sätter dem på tronen med kungar, upphöjer dem för alltid. Om de binds med kedjor och hålls fast i bedrövelsens snaror, talar han om för dem vad de gjort och att de har syndat i sitt högmod. Han får dem att lyssna till tillrättavisning, han manar dem att vända om från orätten. Om de då lyder och tjänar honom, får de leva lyckliga under resten av livet och tillbringa sina återstående år i behaglig ro. Om de inte lyssnar, kommer de att förgås av svärd och dö i brist på förnuft. Men de ogudaktiga reagerar med vrede. De ropar inte på hjälp när han binder dem. De dör unga och slutar sitt liv bland tempelprostituerade. Men den som lider befriar han från lidanden, och denne lyssnar till honom i sin nöd. Han ville rädda dig ur bedrövelsens gap till en fri, ljuvlig plats och duka ditt bord med feta rätter. Men du är fullt upptagen med den ogudaktiges dom, dom och rättvisa håller dig i sitt grepp. Se till så att ingen frestar dig med rikedom. Låt dig inte lockas avsides av stora mutor. Skulle din rikedom eller egen ansträngning kunna lyfta dig över nöden? Längta inte efter natten för att släpa iväg folk från sina hem. Ta dig i akt! Ställ dig inte på orättens sida, även om du tycks föredra detta framför lidande. Se, Gud är upphöjd i sin makt. Vad finns det för lärare som liknar honom? Vem kan vägleda honom eller säga till honom att han gjort något orätt? Kom ihåg att ära hans verk som människor lovprisar. Hela mänskligheten har sett dem, människan betraktar dem på avstånd. Gud är för stor för vårt förstånd, ingen kan granska hans år. Han drar upp vattendropparna och silar ner dem som regn till sin ström, från molnen strömmar de, rikliga skurar faller ner över mänskligheten. Kan någon fatta hur molnen sprids och förstå dundret från hans boning? Se, hur han sprider ut sin blixt omkring sig och täcker havsdjupen. Så härskar han över nationer och ger människorna mat i överflöd. Han fyller sina händer med blixtar och slungar dem mot deras bestämda mål. Hans dunder förkunnar om honom, ja till och med boskapen märker att han närmar sig. Mitt hjärta bävar för detta, det slår häftigt inom mig. Hör, hör dundret av hans stämma, dånet ur hans mun! Han låter det rulla fram över himlen och sänder sina blixtar till jordens ändar. Sedan ryter dånet, hans majestäts väldiga stämma. Han sparar ingenting när han låter sin stämma höras. Hans röst dånar oerhört, han gör under som övergår vårt förstånd. Han befaller snön att falla ner på jorden och regnet att ösa ner. Då stoppar han människans arbete, så att alla ska kunna se hans verk. Djuren gömmer sig och stannar i sina hålor. Stormen kommer ut från sin boplats och kylan sprids med vindarna. När Gud blåser bildas is, de vida vattnen fryser till. Han fyller molnen med fukt och sprider ut sina blixtar genom dem. De virvlar runt åt alla håll, så som han vill, de utför hans befallningar på hela jorden. Han sänder dem som straff, eller för att på jorden visa sin nåd. Lyssna nu, Job, stanna upp och tänk på Guds under! Vet du hur Gud styr dem och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen? Förstår du dig på molnens balans, den Allvetandes under? När du lider av hettan i de kläder du bär, och marken blir stilla i sunnanvinden, kan du då, så som han gör, breda ut molnen, hårda och blanka som spegeln? Lär oss vad vi ska säga till honom! I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan. Går det att meddela honom att jag vill tala? Vill någon bli uppslukad levande? Ingen kan ju se på solen, så stark som den är, när vinden har sopat himlen ren. Norrifrån kommer en gyllene glans, det är Gud i hans skrämmande majestät. Vi kan aldrig nå fram till den Väldige; han är upphöjd i styrka, rättvisa och stor rättfärdighet och kan inte kränkas. Därför fruktar människor för honom. Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser? Då svarade HERREN Job från stormen: Vem är denne som höljer mitt råd i mörker, med ord utan kunskap? Gör dig nu beredd och var som en man, för jag tänker ställa frågor som du får svara på. Var var du när jag lade grunden till jorden? Tala om det för mig, om du nu vet och förstår så mycket. Vem som bestämde dess mått vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? På vad fästes dess grund, och vem lade dit hörnstenen medan morgonstjärnorna sjöng tillsammans och Guds söner jublade av glädje? Vem spärrade in havet, när det forsade fram ur djupen, när jag klädde det med moln och lindade in det i tjockt mörker, när jag bestämde dess gräns och satte dörrar och bommar för det, när jag sa: ”Så långt men inte längre får du komma, här ska dina stolta vågor stanna!”? Har du någonsin befallt morgonen att komma eller ljuset att bryta fram där det ska, för att det ska gripa tag i jordens hörn och skaka bort de onda därifrån? Jorden tar form likt en lerklump under ett sigill, och den står där, formad som en dräkt. De ogudaktiga berövas sitt ljus, och deras makt krossas. Har du gått till havets källor eller vandrat på havsdjupens grund? Har dödsrikets portar uppenbarats för dig? Har du sett portarna till det djupaste mörkret? Kan du fatta jordens vidder? Tala om det för mig, om du vet allt detta! Var är vägen till ljusets boplats, och var håller mörkret hus? Kan du leda dem till de platser de kommer ifrån? Vet du vägen till deras vistelseort? Naturligtvis vet du allt detta, för då var du ju redan född, du som redan levt så länge! Har du varit i snöns förrådshus eller sett haglets förrådshus, som jag förvarat till nödens tid, till stridens och krigets tider? Vet du vägen till den plats där ljuset delar sig? Hur sprider sig östanvinden över jorden? Vem öppnar rännor för regnfloderna och ger åskvädret dess bana, så att den kan få regnet att falla där ingen bor, på ökenlandet där ingen människa finns, för att mätta ödemarken med vatten, så att gräs kan växa upp? Har regnet någon far? Vem härstammar daggen ifrån? Från vems sköte kommer isen, och vem föder himlens rimfrost, som får vattnen att bli hårda som sten, när djupets yta fryser till? Kan du binda ihop Plejaderna eller lösa Orions band? Kan du leda fram stjärnbilderna i rätt tid och visa vägen för Stora och Lilla Björn? Känner du till himlens lagar, och bestämmer du hur de råder över jorden? Kan du ropa till molnen och få dem att överskölja dig med regnvatten? Kan du skicka efter blixtar som svarar dig: ”Här är vi!”? Vem har lagt vishet i ibisen, och vem gav förstånd till tuppen? Vem har vishet att räkna molnen? Vem kan tömma himlens vattenbehållare, när marken är hård och kokorna klibbar ihop? Kan du jaga byte åt lejonhonan och stilla lejonungarnas hunger, där de kryper ihop i sina hålor eller ligger och väntar bland snåren? Vem är det som skaffar mat åt korpen, när dess ungar skriker till Gud och flaxar omkring hungriga? Vet du när stengeten föder sina ungar, och vakar du över hindens kalvning? Räknar du hur många månader de går havande, vet du tiden när de ska föda? De böjer sig ner, föder sina ungar och blir av med sin plåga. Deras ungar växer upp på de öppna fälten och blir starka. De ger sig iväg och kommer aldrig mer tillbaka. Vem är det som släpper vildåsnan fri, vem knyter upp dess band? Jag har gett den öknen som hem och saltslätterna att bo på. Den ler åt stadens buller och slipper höra pådrivarens rop. Bergskedjorna är dess betesmark. Där söker den efter allt som är grönt. Skulle vildoxen vilja bli din tjänare? Skulle den stanna vid din krubba om natten? Skulle du kunna hålla vildoxen framför plogen? Skulle den dra harven efter dig i dalarna? Vågar du lita på den för dess enorma styrka, överlåta ditt tunga arbete åt den? Kan du lita på att den för hem din skörd och samlar den på tröskplatsen? Strutsen flaxar glatt med sina vingar, men dess fjädrar kan inte jämföras med hägerns. Den lägger sina ägg på marken, låter dem värmas i sanden och tänker inte på att någon kan trampa på dem och vilda djur kan krossa dem. Den är hård mot sina ungar, precis som om de inte var dess egna och bryr sig inte om sin möda, som var förgäves, för Gud har inte utrustat den med vishet eller gett den förstånd. Men så snart den reser sig upp för att springa skrattar den både åt häst och ryttare. Har du gett hästen dess styrka eller klätt dess nacke med den yviga manen? Är det du som lärt den hoppa som gräshoppan och sprida skräck med sitt stolta frustande? Den skrapar med hoven, gläds över sin styrka och rusar fram mot väpnade styrkor. Den skrattar åt rädslan och fruktar inget, den ryggar inte tillbaka för svärdet. Runt omkring den viner pilar och slår blixtrande spjut och lans. Den skakar och är upphetsad, rusar över terrängen, in i striden när stridssignalen ljuder. Vid hornstöten gnäggar den högt, vädrar strid redan på avstånd, kommandorop och stridslarm. Är det tack vare din vishet som höken flyger högt där uppe och breder ut sina vingar mot söder? Är det på din befallning som örnen flyger omkring och bygger sitt bo på hög höjd? Där bor den på klippan och tillbringar sin natt, med klippbranten som sin fästning. Därifrån spanar den in sitt byte och upptäcker det på långt håll. Dess ungar frossar i blod, för där det slagna ligger, där finns örnen. HERREN svarade Job: ”Vill du tvista med den Väldige, visa honom till rätta? Nu får Guds anklagare svara honom!” Då svarade Job HERREN: Jag är ingenting, hur skulle jag kunna finna några svar? Jag sätter handen för munnen. Jag har talat både en gång och två gånger, men inte kunnat svara. Nu säger jag inget mer. Då svarade HERREN Job från stormen: Gör dig beredd som en man! Jag tänker fråga dig, och du ska svara mig sedan. Tänker du ifrågasätta min rättvisa, fördöma mig, för att rättfärdiga dig själv? Är din hand lika stark som Guds? Kan du med din röst dundra som han? Pryd dig då med höghet och dignitet, klä dig i majestät och prakt. Ge fritt utlopp för din vrede! Se varje högmodig man och ödmjuka honom! Se varje högmodig man och ödmjuka honom, slå ner de ogudaktiga, där de står. Begrav dem allesammans i stoftet, bind deras ansikten till mörkret. Då ska jag prisa dig för att din egen styrka kan rädda dig. Se på Behemot! Jag skapade den, precis som jag skapade dig. Den äter gräs som en oxe. Se på styrkan i dess länder och kraften i dess bukmuskler! Dess svans vajar som en ceder. Senorna i dess lår är tätt sammanflätade. Dess benpipor är som rör av koppar och dess ben som stänger av järn. Den tillhör det förnämsta bland Guds skapelser, men Skaparen kan närma sig den med sitt svärd. Bergen ger den föda, och där leker också alla de vilda djuren. Den lägger sig under lotusträden, i skydd av vassen och dyn. Lotusträden ger den skugga, pilarna bredvid floden omger den. Hur vilt floden än svallar skräms den inte, den håller sig lugn, även om själva Jordan vräker sig fram mot dess gap. Kan någon gripa den i ögonen när den ligger på lur, eller sätta den i snaror och sticka hål i dess nos? Kan du dra upp Leviatan med krok eller slå ett rep runt dess tunga? Kan du föra in ett rep i dess nos eller genomborra dess käftar med en pik? Ber den dig om nåd? Vädjar den till dig i mjuka ordalag? Gör den överenskommelser med dig? Går den med på att du gör den till din slav för alltid? Kan du tämja den till ett sällskapsdjur, som en fågel, eller låta dina döttrar ha den i band? Brukar uppköpare ge bud på den och sälja den vidare? Kan du fylla dess hud med pilar eller dess huvud med harpuner? Om du rör den, kommer du att länge minnas den striden och aldrig mer göra om försöket. Nej, det är meningslöst att där hoppas på seger. Blotta anblicken fäller en. Ingen är så dum att han vågar reta den. Vem vågar då sätta sig upp mot mig? Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något? Allt som finns under himlen är mitt. Jag tänker inte tiga om dess lemmar, styrka och sköna form. Vem kan klä av den dess hölje, vem vågar närma sig den med betsel? Vem vågar öppna dörrarna till dess gap, som omgärdas av dess fruktansvärda tänder? Sköldarna på dess rygg sitter tätt sammanfogade, som sigill. De sluter så tätt intill varandra att ingen luft kan tränga in mellan dem. De är fästade vid varandra, de sitter ihop, och ingenting kan skilja dem åt. Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus, dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar. Eldslågor strömmar ut ur dess mun, gnistor skjuts ut. Rök kommer ur dess näsborrar, som från en kokande gryta på elden. Dess andedräkt kan antända kol, och lågor väller fram ur dess mun. Styrkan bor i dess nacke, från den utgår förskräckelse. Dess hudveck är fasta, inte slappa, de är orubbliga. Dess hjärta är hårt som sten, ja, som en kvarnsten. När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran, de ryggar tillbaka när den drar fram. Varken svärd som når den, spjut, pil eller pansar, har någon effekt. Järn är som ett strå för den, och koppar som murket trä. Inga pilar får den att fly. Slungstenar är för den som agnar. Klubban är för den som ett halmstrå, och den skrattar åt lansars rassel. Dess buk är som krukskärvor, och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde. Den får djupet att koka som en gryta och havet att sjuda som ett smörjelsekärl. Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus, som om djupet skulle bära silverhår. Dess like finns inte på jorden, en skapelse utan fruktan. Den ser på allt upphöjt och är kung över alla stolta djur. Då svarade Job HERREN: Jag vet att du kan göra vad du vill och att dina planer inte kan omintetgöras. Du frågade: ”Vem är denne som döljer mitt råd, med ord utan kunskap?” Ja, jag talade om saker som jag inte förstod, sådant som var alltför underbart för mig. Du sa: ”Lyssna! Jag tänker ställa frågor som du får svara på.” Förut har jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Jag tar tillbaka mitt, jag ångrar mig i stoft och aska. Sedan HERREN avslutat sitt tal till Job, sa han till Elifas från Teman: ”Jag är vred på dig och dina två vänner. Ni har inte talat sanning om mig, som min tjänare Job har gjort. Ta nu sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva. Min tjänare Job ska då be för er. Jag ska lyssna på hans bön och inte dra ner er i skam för att ni inte har talat sanning om mig, som min tjänare Job har gjort.” Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama gjorde som HERREN hade befallt dem, och HERREN lyssnade till Jobs bön. När Job bad för sina vänner gav HERREN honom upprättelse och skänkte honom dubbelt så mycket mot vad han förut hade haft. Sedan kom alla hans bröder och systrar och alla som hade känt honom tidigare och åt tillsammans med honom i hans hem. De visade medkänsla och tröstade honom efter alla bedrövelser som HERREN hade låtit komma över honom, och var och en av dem gav honom ett stycke silver och en guldring. HERREN välsignade de sista återstående åren av Jobs liv mer än hans första, så att han kom att få 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston. Han fick också sju söner och tre döttrar. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje gav han namnet Keren-Happuk. I hela landet fanns det inga kvinnor som var lika vackra som Jobs döttrar. Job gav dem arvsrätt tillsammans med deras bröder. Job levde etthundrafyrtio år efter detta och fick se både barn och barnbarn i fyra led. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva. Lycklig är den som inte följer de ogudaktigas råd, inte vandrar på syndares väg eller sitter bland hädare. Han gläder sig i stället över HERRENS lag och reciterar den dag och natt. Han är som ett träd som växer vid flodstranden, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv aldrig vissnar. Han lyckas med allt han gör. Men så är det inte med de gudlösa. De skingras som agnar för vinden. Därför kan de gudlösa inte bestå på domens dag, ej heller syndarna bland de rättfärdiga. För HERREN vakar över de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg tar slut. Varför gör folken uppror? Varför smider de meningslösa planer? Jordens kungar reser sig, makthavarna samlas mot HERREN och mot hans smorde. ”Låt oss slita sönder deras band, kasta av oss deras bojor!” Han som bor i himlen ler, Herren hånskrattar åt dem. Sedan tillrättavisar han dem i sin vrede, i sin vredes glöd förskräcker han dem: ”Jag har installerat min kung på Sion, mitt heliga berg.” Jag vill förkunna HERRENS beslut; han sa till mig: ”Du är min son. Idag har jag blivit din far. Begär av mig, och jag ska ge dig alla folk som arv och hela jorden som egendom. Du ska krossa dem med järnspira, slå sönder dem som lerkrukor.” Ni kungar, var nu förståndiga, låt er varnas, ni härskare på jorden! Tjäna HERREN med fruktan, och gläd er i bävan! Kyss sonen, så att hans vrede inte uppväcks och ni förgås på er väg! Hans vrede kan snart upptändas. Lyckliga är de som tar sin tillflykt till honom! En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom. HERRE, mina fiender är så många! Det är många som reser sig mot mig, många som säger om mig: ”Det finns ingen räddning för honom hos Gud.” Séla Men du, HERRE, är min sköld runt omkring mig, min ära, den som lyfter upp mitt huvud. Jag ropar till HERREN, och han hör mig från sitt heliga berg. Séla Jag lägger mig ner, sover, och vaknar igen, för HERREN stöder mig. Jag är inte rädd för de tiotusentals människor som omringar mig från alla håll. Stå upp, HERRE! Rädda mig, min Gud! Du slår alla mina fiender på käken och krossar de gudlösas tänder. Räddningen kommer från HERREN. Låt din välsignelse komma över ditt folk! Séla För körledaren, till stränginstrument. En psalm av David. Svara mig när jag ropar, min rättfärdighets Gud. I mitt trångmål öppnar du vägen för mig. Var nådig mot mig och hör min bön! Ni människor, hur länge ska ni förolämpa min heder, älska tomhet och söka lögn? Séla Ni ska veta att HERREN har avskilt den fromme åt sig. Han hör mig när jag ropar till honom. Grips ni av vrede, så synda inte. Tänk i ert innersta, när ni ligger på er bädd: ”Var stilla.” Séla Bär fram rätta offer, förtrösta på HERREN. Många frågar: ”Vem kan visa oss något gott?” HERRE, låt ditt ansiktes ljus lysa över oss! Du har lagt en större glädje i mitt innersta än vad de fått av sitt myckna korn och vin. Jag lägger mig ner i frid och sover, för du, HERRE, du ensam, låter mig bo i trygghet. För körledaren, till flöjtspel. En psalm av David. HERRE, lyssna till mina ord, hör på mina suckar! Lyssna på mitt rop, min kung och min Gud! Jag ber till dig. Om morgonen, HERRE, hör du min röst, om morgonen lägger jag fram mina önskningar inför dig och väntar. Du är inte en Gud som finner behag i ondskan, och ingen ond får bo hos dig. De högfärdiga består inte inför din blick, du hatar alla som gör orätt. Du utrotar dem som ljuger, och HERREN avskyr de blodtörstiga och falska. Men för din stora nåd får jag komma till ditt tempel. Jag böjer mig ner i din fruktan, mot ditt heliga tempel. HERRE, led mig i din rättfärdighet, för mina fienders skull, gör din väg rak framför mig! Ingenting av vad de säger är tillförlitligt, fördärvade är de i sitt innersta. Deras strupe är en öppen grav, och hal är deras tunga. Gud, förklara dem skyldiga, och låt deras planer fälla dem! Driv bort dem för deras många synder, för de är upproriska mot dig. Men låt alla dem glädjas, som tar sin tillflykt till dig! Låt dem för evigt sjunga av glädje, för du beskyddar dem. De som älskar ditt namn ska fröjdas i dig. För du, HERRE, välsignar den rättfärdige, du omger honom med ditt välbehags sköld. För körledaren, till stränginstrument, enligt sheminit. En psalm av David. HERRE, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din harm! Var nådig mot mig, HERRE, för jag är svag! Hela mig, HERRE, för ända in i mina ben har jag ångest. Min själ är djupt förskräckt. HERRE, hur länge? Kom åter, HERRE, och befria mig, rädda mig i din nåd. För i döden kommer ingen ihåg dig. Vem prisar dig från dödsriket? Jag är utmattad av mitt suckande, och varje natt blir min bädd våt av tårar, min säng dränks i gråt. Mina ögon försvagas av sorg, de åldras för mina fienders skull. Lämna mig nu, ni alla som gör orätt, för HERREN har hört min gråt. HERREN har hört min vädjan, HERREN har tagit emot min bön. Mina fiender ska komma på skam, de ska bli skräckslagna, och i sin skam ska de plötsligt ta till flykten. En klagosång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten Kushs skull. HERRE, min Gud, till dig tar jag min tillflykt, rädda mig från mina förföljare, befria mig! Låt dem inte riva mig som lejon och slita mig i stycken utan att någon räddar mig. HERRE, min Gud, om jag har gjort detta, om jag har handlat fel, om jag har lönat min vän med ont och plundrat min ovän utan orsak, låt då fienden förfölja mig och hinna upp mig, trampa mitt liv till marken och lägga min ära i stoftet. Séla HERRE! Res dig i din vrede, stå upp mot mina fienders raseri! Vakna upp, min Gud, du som bestämmer domen. Samla alla folken runt omkring dig, regera över dem från höjden! HERREN är den som dömer folken. Döm mig, HERRE, efter min rättfärdighet, efter min integritet. Gör slut på de gudlösas ondska, låt den rättfärdige stå fast! Den som prövar sinne och känslor är en rättfärdig Gud. Gud är min sköld, han räddar de rättsinniga. Gud dömer i rättfärdighet, Gud ger uttryck för sin vrede varje dag. Om någon inte vill vända om, slipar han sitt svärd, spänner sin båge, gör sitt dödande vapen redo och tar fram sina brinnande pilar. Se, denne är havande med orätt, han avlar ofärd och föder lögn. Han gräver en grop och gör den djup men faller själv i den grop han grävt. Olyckan han planerat kommer över honom själv, våldet drabbar hans eget huvud. Jag vill prisa HERREN för hans rättfärdighet. Jag vill lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn. För körledaren, enligt gittit. En psalm av David. HERRE, vår Herre, hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden! Din härlighet når högre än alla himlar! Ut ur munnarna på barn och spädbarn har du instiftat makt för att tysta ovännen och hämnaren. När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har satt där uppe, vad är då en människa, att du tänker på henne, en människoson, att du lägger märke till honom? Du gjorde honom lite lägre än Gud och krönte honom med härlighet och ära. Du satte honom att härska över allt du har skapat, du lade allt under hans fötter, får, oxar, vilda djur, himlens fåglar, havets fiskar och allt som vandrar på havets stigar. HERRE, vår Herre, hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden! För körledaren, till mutlabbén. En psalm av David. HERRE, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta och berätta om alla dina under. Jag vill vara glad och jubla i dig. Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste. Mina fiender drar sig tillbaka, vacklar och förgås inför dig. Du har försvarat min rätt och min sak, du har satt dig på tronen som en rättfärdig domare. Du har tillrättavisat folken och gjort slut på de ogudaktiga och utplånat deras namn för all framtid. Fienden är borta, utplånad för evigt. Du ödelade städerna, man ska inte ens komma ihåg dem. Men HERREN regerar för all framtid. Han har ställt fram sin tron för att döma. Han dömer världen i rättfärdighet, han härskar över folken med rättvisa. HERREN är en tillflykt för de förtryckta, en borg i nödens tid. De som känner dig vid ditt namn, förtröstar på dig, HERRE, för du överger inte dem som söker dig. Lovsjung HERREN, honom som bor på Sion! Berätta för folken vad han har gjort! Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg, han glömmer inte de förtrycktas klagan. HERRE, var nådig mot mig, se hur jag får lida för dem som hatar mig, du som kan lyfta mig upp från dödens portar, så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions portar och glädjas över din räddning. Folken faller själva i den grop de grävt, och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut. HERREN gör sig känd, han skipar rätt. Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar. Higgajón. Sélah De gudlösa ska återvända till dödsriket, alla folk som har glömt Gud. Den fattige ska inte vara glömd för alltid, inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt. Stå upp, HERRE! Låt inte människor få makten! Låt folken bli dömda inför dig! Låt skräcken komma över dem, HERRE! Låt folken veta att de är bara människor! Séla HERRE, varför står du så långt borta, varför gömmer du dig i tider av nöd? I övermod jagar den gudlöse den svage. Låt dem fångas i sina egna intriger! Den gudlöse skryter med sina egna begär, välsignar den girige och föraktar HERREN. Den gudlöse sätter näsan i vädret. ”Gud ställer mig inte till svars. Det finns ju ingen Gud.” Sådana är alla hans tankar. Ändå lyckas han i allt vad han gör, han är högfärdig och skjuter ifrån sig dina lagar, han fnyser åt sina fiender. Han tänker för sig själv: ”Inget kan rubba mig. Jag ska alltid vara lycklig och slippa bekymmer.” Deras mun är full av förbannelse och lögn, under hans tunga finns ofärd och olycka. Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna och vill lönnmörda den oskyldige. Hans ögon följer den värnlöse. Han ligger i bakhåll, gömd, som lejon, och väntar på att få kasta sig över den hjälplöse och dra in honom i sitt nät. De värnlösa krossas, de kollapsar och faller av hans styrka. Han säger för sig själv: ”Gud har glömt det, han döljer sitt ansikte och ser det aldrig.” HERRE, res dig! Gud, lyft din hand! Glöm inte de förtryckta! Varför får den gudlöse förakta Gud och säga för sig själv: ”Han ställer mig inte till svars?” HERRE, du ser ofärden och plågan. Du lägger märke till det, du tar det i din hand. Den värnlöse överlämnar sin sak åt dig, du hjälper den faderlöse. Krossa den gudlöses och ondes makt! Ställ honom till svars för sin ondska, så att den inte finns mer. HERREN är kung, alltid och för evigt. De främmande folken försvinner från hans land. HERRE, du hör de förtrycktas längtan, du ger dem nytt mod och lyssnar till dem. Du ger de faderlösa och förtryckta rätt, så att ingen som är av jord längre kan skrämma dem. För körledaren. Av David. Till HERREN tar jag min tillflykt. Hur kan ni då säga till mig: ”Fly som en fågel upp till bergen?” Se, de gudlösa spänner bågen, de lägger sina pilar mot strängen för att i mörkret skjuta de rättsinniga. När grundvalarna bryter samman, vad kan den rättfärdige göra? HERREN är i sitt heliga tempel, hans tron är i himlen. Han betraktar människobarn, hans ögon granskar dem. Han prövar de rättfärdiga, men den gudlöse och våldsmannen hatar han. Han ska låta eldkol och svavel regna ner över de gudlösa, och en glödande vind ska bli deras lott. HERREN är rättfärdig och älskar rättfärdighet. De rättsinniga ska få se hans ansikte. För körledaren, enligt sheminit. En psalm av David. HERRE, rädda mig! De fromma är borta, de trofasta människorna finns inte kvar. Alla ljuger för varandra, de talar med hala tungor ur delade hjärtan. Må HERREN göra slut på de hala tungorna, tysta deras stora ord. De säger: ”Vår tunga upphöjer oss, våra läppar ger oss makt. Vem kan stå som herre över oss?” ”De svaga förtrycks, de fattiga klagar, och därför vill jag nu gripa in”, säger HERREN, ”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad.” HERRENS ord är rena, som silver som renats i smältugnen sju gånger. HERRE, du som bevarar dem, beskydda oss alltid för detta släkte! Överallt där uselheten prisas stryker de gudlösa omkring. För körledaren. En psalm av David. Hur länge, HERRE, ska du glömma mig? Hur länge ska du gömma ditt ansikte för mig? Hur länge måste jag brottas med mina tankar, bära denna ängslan inom mig dag efter dag? Hur länge ska min fiende ha övertaget? Se på mig och svara, HERRE, min Gud! Upplys mina ögon, låt mig inte somna in i döden. Låt inte min fiende säga: ”Jag har besegrat honom!” Låt inte mina ovänner få glädjas över mitt fall. Jag förtröstar på din nåd, och mitt hjärta gläder sig över din räddning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, för han har varit god mot mig. För körledaren. Av David. Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!” De är onda, deras handlingar är fördärvliga, det finns ingen som gör det goda. Från himlen ser HERREN ner på människorna för att se om det finns någon med förstånd, någon som frågar efter Gud. Men alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade. Det finns ingen som gör det goda, inte en enda. Förstår de då ingenting, alla de som gör orätt, de som äter mitt folk som man äter bröd, de som inte ber till HERREN? Men de ska bli skräckslagna, för Gud är hos de rättfärdiga. Ni hånar den fattiges planer, men HERREN är hans tillflykt. O, att det från Sion kom räddning för Israel! När HERREN återupprättar sitt folk från dess fångenskap ska Jakob glädja sig och Israel jubla. En psalm av David. HERRE, vem får bo i ditt tält? Vem får vistas uppe på ditt heliga berg? Den som lever ett oklanderligt liv, gör det som är rättfärdigt och talar sanning av hjärtat, den som inte förtalar andra, den som inte skadar sin granne eller vanärar sin medmänniska, den som föraktar den förkastlige men ärar dem som fruktar HERREN, den som håller sin ed även om det skulle skada honom, den som inte lånar ut pengar mot ränta och vägrar att ta emot mutor för att fälla en oskyldig. Den som gör så kommer aldrig att vackla. En inskrift av David. Skydda mig, Gud, för till dig tar jag min tillflykt. Jag säger till HERREN: ”Du är min Herre, och allt mitt goda kommer från dig.” Hos de heliga i landet, de härliga, har jag all min glädje. De som jagar efter andra gudar kommer att dra mer olycka över sig. Jag tänker inte offra blodsoffer åt dem, och jag vill inte ens uttala deras namn. HERREN själv är min arvedel, min bägare. Du bestämmer min del. Jag har fått mig tilldelad en underbar lott, ja, ljuvlig är min arvedel. Jag vill lova HERREN, som ger mig råd, på natten förmanar mig mitt innersta. Jag har alltid HERREN inför mig, eftersom han står vid min sida vacklar jag inte. Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och jag ropar ut mitt jubel, också min kropp vilar i trygghet, för du ska inte lämna mig kvar i dödsriket, eller låta din helige förmultna. Du visar mig vägen till livet, du fyller mig med glädje inför dig, med ljuvlighet vid din högra sida för alltid. En bön av David. Hör, HERRE, min rättfärdiga sak! Hör min bön, lyssna! Min bön kommer inte från oärliga läppar. Jag väntar på min rätt från dig, för du ser vad som är rätt. Du prövar mitt innersta, du utforskar mig om natten, du granskar mig men finner inget. Jag vill inte tillåta någon överträdelse komma ur min mun, som människor gör. Jag har hållit de ord som du talat, jag har hållit mig borta från män som brukar våld. Jag har hållit mina steg på dina vägar, mina fötter har inte stapplat. Jag ropar till dig, för du svarar mig, Gud. Lyssna på mig, hör vad jag säger. Visa din underbara nåd, du som med din starka hand räddar dem som tar sin tillflykt till dig undan sina motståndare. Bevara mig som din ögonsten, göm mig under dina vingars skugga, för de gudlösa som anfaller mig, mina dödsfiender som omger mig. De har förhärdat sina hjärtan, de tar stora ord i sin mun. De omringar oss överallt där vi går, med sin blick följer de mig för att slå mig till marken. Han är som ett lejon, ivrigt att slita sönder sitt byte, som unga lejon som ligger på lur. Stå upp, HERRE, gå emot honom! Slå ner honom! Rädda mig från de onda med ditt svärd! HERRE, rädda mig med din hand från sådana, från världens människor, som har fått sin del här i livet, vilkas buk du fyller med din rikedom, vilkas söner är många och kan samla rikedom åt sina barn. I rättfärdighet ska jag se ditt ansikte, det ska ge mig tröst och tillfredsställelse att få se din likhet när jag vaknar. För körledaren. Av HERRENS tjänare David, som sjöng denna sång till HERREN, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld. HERRE, vad jag älskar dig, du min styrka! HERREN är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. När jag ropar till HERREN, han som är värd allt pris, räddar han mig från alla mina fiender. Dödens snaror omgav mig, fördärvets strömmar sköljde över mig. Dödsrikets band omgav mig, dödens snaror föll över mig. I min förtvivlan vädjade jag till HERREN, ropade till min Gud, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt rop nådde hans öron. Då darrade jorden och bävade, bergens grundvalar skakade. De skälvde, för han var vred. Rök vällde fram ur hans näsborrar och eldslågor slog ut från hans mun. Han sprutade glöd. Han sänkte ner himlen och kom ner med mörka moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, med vindens vingar svävade han fram. Han dolde sig inne i mörkrets tält som omslöt honom: mörka vatten, tjocka regnmoln. I ljuset av hans närvaro bröt molnen fram, med hagel och klot av eld. HERREN dundrade i himlen. Den Högste lät sin stämma höras med hagel och klot av eld. Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar i mängd ljunga och förvirrade dem. Vattnens bäddar visade sig, jordens grund blev synlig på din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han räddade mig från mina mäktiga fiender, från dem som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han ledde mig till en rymlig plats, han räddade mig, för han älskar mig. Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent belönade HERREN mig. Jag har följt HERRENS vägar. Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud. Jag har noga hållit hans lagar och aldrig överträtt någon enda av dem. Jag har varit fläckfri inför honom och aktat mig för att synda. Därför har HERREN belönat min rättfärdighet, mina händers renhet inför honom. Du är trogen mot den som är trogen. Du är pålitlig för den som är pålitlig. Du visar dig ren mot den rene, men den som sviker möter du med list. Du räddar det folk som är förnedrat, men du förödmjukar de stolta. Du låter mitt ljus lysa, HERRE, min Gud, förvandlar mitt mörker till ljus. Med din hjälp kan jag anfalla en här, med min Gud störta fram mot en mur. Guds väg är fullkomlig. Alla HERRENS ord är sanna. Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom. Vem är Gud utom HERREN? Vem är en klippa utom vår Gud? Gud ger mig kraft och hjälper mig att vandra på den rätta vägen. Han gör mig säker på foten som en hind, och ställer mig uppe på bergen. Han ger mig skicklighet i striden och lär mig hur jag ska spänna bågen. Du gav mig din frälsnings sköld. Din högra hand stödde mig och när du svarade mig, stärkte du mig. Du gav mig fotfäste, så att jag aldrig behövde snava. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, och jag vände inte om förrän alla hade förintats. Jag krossade dem, så att de inte kunde resa sig. Jag trampade ner dem fullständigt. Du gav mig styrka till att strida. Mina fiender föll besegrade framför mina fötter. Du drev mina fiender på flykten. Jag har utplånat dem allesammans. De ropade på hjälp, men ingen räddade dem. De ropade på HERREN, men han svarade inte. Jag krossade dem till dammkorn. Jag trampade ner dem som smuts på gatan. Du räddade mig då jag anfölls av folken. Du gjorde mig till ledare över folken, även främlingar kom och betjänade mig. Främlingar kom krypande till mig. När jag talade till dem, lydde de. Främlingars mod försvann, och darrande kom de ut ur sina fästen. HERREN lever! Prisad vare han, min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud! Gud låter mig hämnas mina fiender, och lägger folken under mig. Du räddar mig undan mina fiender. Du låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän. Därför vill jag prisa dig bland folken, HERRE, och sjunga till din ära! Han ger stora segrar till sin smorde kung. Han är nådig mot David och hans ättlingar för evigt. För körledaren. En psalm av David. Himlarna förkunnar Guds majestät, himlavalvet vittnar om hans händers verk. Dag berättar om det för dag, natt förklarar det för natt. Utan tal, utan ord, utan att deras röster hörs når deras röst ut över hela jorden, deras ord till världens ände. Där har han ställt upp ett tält åt solen, som är som en brudgum, som kommer från sin kammare, en hjälte som gläds åt loppet på sin bana. Solen går upp vid himlens ena ände och går runt till den andra, och ingenting kan gömma sig för dess hetta. HERRENS lag är fullkomlig, den förnyar livet. HERRENS förordningar är fasta, de gör den okunnige vis. HERRENS stadgar är rätta, de ger hjärtat glädje, HERRENS bud är klara, de lyser upp ögonen. HERRENS fruktan är ren, den består för evigt. HERRENS bestämmelser är sanna, de är alla rättfärdiga, mer värdefulla än guld, mer än mängder av rent guld, sötare än honung, honung som droppar från vaxkakan. Genom dem varnas din tjänare, och den som följer dem får en stor lön. Vem ser sina egna felsteg? Befria mig från mina hemliga synder, och bevara mig, din tjänare, för avsiktliga felsteg, så att de inte får makt över mig. Då blir jag oskyldig och fri från stor överträdelse. Låt mina ord och mina innersta tankar behaga dig, HERRE, min klippa, min befriare! För körledaren. En psalm av David. Må HERREN svara dig på nödens dag, må Jakobs Guds namn beskydda dig! Må han sända dig hjälp från helgedomen, stödja dig från Sion. Må han komma ihåg alla dina offer och ta emot dina brännoffer Séla Må han ge dig vad du i ditt innersta längtar efter och låta alla dina planer lyckas. Vi ska jubla vid din räddning och i vår Guds namn resa upp baneret. Må HERREN besvara alla dina böner! Nu vet jag att HERREN räddar sin smorde. Han svarar honom från sin heliga himmel med sin högra hands väldiga frälsningsgärningar. Många litar på vagnar och hästar, men vi sätter vårt hopp till HERRENS, vår Guds namn. De böjer sig ner och faller, men vi reser oss och står fasta. HERRE, rädda kungen! Svara oss när vi ropar! För körledaren. En psalm av David. HERRE, kungen gläder sig över din styrka, han jublar över din räddning. Du ger honom vad han innerst inne önskar, du vägrar honom inget han ber om. Séla Du möter honom med rika välsignelser, du sätter en krona av renaste guld på hans huvud. Han ber dig om liv, och du ger honom det, livsdagar som sträcker sig framåt i evighet. Genom din räddning har hans ära blivit stor, du ger honom majestät och prakt. Du ger honom välsignelser för alltid, du ger honom glädje inför dig. För kungen litar på HERREN, och genom den Högstes nåd ska han aldrig vackla. Din hand når alla dina fiender, din starka arm träffar alla som hatar dig. När du visar dig, sätter du dem som i en brinnande ugn. I sin vrede förtär HERREN dem, eld äter upp dem. Du förgör deras efterkommande från jorden, deras avkomma från människosläktet. För de planerade ont mot dig, de tänkte ut intriger, men de kommer inte att lyckas. Du ska få dem att vända sig om och fly, när du riktar dina pilar mot dem. HERRE, du är upphöjd i din makt! Vi vill sjunga och prisa din stora makt. För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”. En psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Min räddning förblir långt borta, hur förtvivlat jag än ropar. Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte, på natten, men jag får ingen ro, och ändå är du den Helige, till vars tron Israels lovsång stiger. Våra fäder satte sin tillit till dig, de förtröstade på dig, och du befriade dem. De ropade till dig och blev räddade. De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de hånskrattar åt mig och skakar på huvudet. ”Han förlitar ju sig på HERREN, låt nu HERREN gripa in och befria honom, eftersom han älskar honom!” HERRE, du hjälpte mig ut ur min mors liv, du lät mig vila tryggt vid min mors bröst. Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig, sedan jag föddes har du varit min Gud. Var inte långt borta från mig när jag är i nöd och ingen finns som hjälper. Tjurar i mängd omger mig, Bashans tjurar omringar mig. De kommer mot mig med öppna gap som rovlystna, rytande lejon. Jag hälls ut som vatten, och alla mina ben är ur led. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre. Min styrka har torkat ihop som en lerskärva. Min tunga klibbar fast i gommen, och du lägger mig i dödens stoft. Hundar omger mig, en hop onda män omringar mig. De har genomborrat mina händer och fötter, och jag kan räkna varje ben i min kropp. De ser och stirrar på mig. De delar mina kläder mellan sig, och kastar lott om min klädnad. HERRE, var inte så långt borta, du, min styrka, skynda dig och hjälp mig! Rädda mig från svärdet, mitt dyrbara liv från hundarnas våld! Rädda mig från lejonens gap och från vildoxarnas horn. Du svarar mig. Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder. Jag ska prisa dig mitt i församlingen. Ni som fruktar HERREN, prisa honom, ära honom, ni ättlingar till Jakob! Bäva för honom, Israels ätt! Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände, han har inte dolt sitt ansikte för honom, utan hört hans rop om hjälp. Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen, jag ska uppfylla mina löften inför dem som fruktar dig. De ödmjuka ska äta och bli mätta. De som söker HERREN ska prisa honom. Må ni få livsmod för evigt! Hela jorden ska minnas det och återvända till HERREN, alla folk och stammar ska tillbe honom. HERREN tillhör riket och han regerar över folken. Jordens alla rika ska tillbe honom, böja knä inför honom, alla de som sänks ner i stoftet, de som inte kan hålla sig själva vid liv. De efterkommande ska också tjäna honom, och de ska få höra om Herren. De ska komma och förkunna hans rättfärdighet för folk som ännu inte är födda, för detta har han gjort. En psalm av David. HERREN är min herde, ingenting ska fattas mig. Han låter mig vila på gröna ängar och leder mig till lugna vatten. Han ger mig ny kraft. Han leder mig på rättfärdighetens vägar för sitt namns skull. Även om jag vandrar i den mörkaste dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig, och din käpp och stav tröstar mig. Du dukar ett bord för mig framför ögonen på mina fiender, du smörjer mitt huvud med olja, min bägare flödar över. Din godhet och nåd följer mig i hela mitt liv, och jag ska få bo i HERRENS hus för alltid. En psalm av David. Jorden tillhör HERREN och allt som finns där, världen och alla som bor i den. Han är den som lagt dess grund på haven, fäst den på strömmande vatten. Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får ställa sig på hans heliga plats? Den som har skuldfria händer och ett rent hjärta, den som inte vänder sig till meningslösa gudar, den som aldrig svär falskt. Han får välsignelse av HERREN, rättfärdighet från sin frälsnings Gud. Sådant är det släkte som söker dig, Jakobs Gud. Séla Slå upp er, ni portar, höj er, ni eviga dörrar, och låt härlighetens kung stiga in! Vem är härlighetens kung? Det är HERREN, stark och mäktig, oslagbar i strid. Slå upp er, ni portar, höj er, ni eviga dörrar, och låt härlighetens kung stiga in! Vem är denne härlighetens kung? Härskarornas HERRE, han är härlighetens kung. Séla Av David. Till dig, HERRE, sätter jag mitt hopp, du min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, och låt inte mina fiender triumfera över mig. Ingen som hoppas på dig behöver någonsin skämmas. Men de som utan orsak handlar svekfullt ska stå där med sin skam. HERRE, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar! Led mig i din sanning och undervisa mig, du min frälsnings Gud. Jag hoppas på dig, alltid. HERRE, tänk på din barmhärtighet och nåd som du alltid har visat. Tänk inte på min ungdoms synder, mina överträdelser, utan kom ihåg mig i din nåd, tänk på mig i din godhet, HERRE. HERREN är god och rättsinnig, därför visar han syndarna vägen. Han vägleder de ödmjuka rätt, han undervisar de ödmjuka om sin väg. Alla HERRENS vägar är nåd och trofasthet för dem som håller hans förbund och befallningar. HERRE, för ditt namns skull, förlåt min synd, för den är stor. Vem det än är som fruktar HERREN, honom låter Herren veta vilken väg han ska välja. Han får leva ett gott liv, och hans barn ska ärva landet. HERREN har förtroende för dem som fruktar honom, och de får insyn i hans förbund. Jag ser alltid upp till HERREN, för han frigör min fot ur nätet. Vänd dig till mig, var nådig mot mig, för jag är ensam och nertyngd. Min ångest blir allt värre. Befria mig från min nöd! Se hur jag lider och vilket elände jag har! Förlåt mig alla mina synder! Se hur många fiender jag har och hur våldsamt de hatar mig! Bevara mitt liv och rädda mig! Låt mig inte komma på skam, för jag tar min tillflykt till dig. Låt oskuld och uppriktighet bevara mig, för mitt hopp står till dig. O, Gud, befria Israel från all dess nöd! Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, för jag har levt ett klanderfritt liv. Jag har förtröstat på HERREN utan att vackla. Sätt mig på prov, HERRE, utforska mig, granska hela mitt innersta! För jag har din nåd inför mina ögon och din sanning som förebild. Jag sitter inte tillsammans med lögnare och håller inte ihop med hycklare. Jag hatar de ondas samlingar och vägrar att sitta hos de gudlösa. Jag tvättar mina händer i oskuld och går runt ditt altare, HERRE. Jag höjer min röst till tacksägelse och förkunnar alla dina under. HERRE, jag älskar din boning, ditt hus, platsen där din härlighet bor. Ryck inte bort mitt liv med syndarnas, låt mig inte dö som de blodtörstiga, som har båda händerna fulla med onda planer och högra handen med mutor. Men jag lever ett klanderfritt liv. Befria mig och visa nåd! Jag står på fast grund, och i församlingarna vill jag prisa HERREN. Av David. HERREN är mitt ljus och min frälsning. Vem behöver jag vara rädd för? HERREN är mitt livs fästning. Vem behöver jag bäva för? När onda människor kommer emot mig för att slita mig i stycken, mina motståndare och fiender, ska de själva snubbla och falla. Även om en armé skulle omringa mig, behöver jag inte känna någon fruktan. Om ett krig skulle bryta ut mot mig, är jag trygg. Det enda jag ber HERREN om, det jag längtar efter, är att få bo i hans tempel i hela mitt liv, se HERRENS ljuvlighet och söka honom i hans tempel. Han håller mig skyddad i sin hydda på olyckans dag, han gömmer mig i sitt tält, han för mig upp på en klippa. Jag kan lyfta mitt huvud inför mina fiender som omringar mig. Med glädjerop vill jag ge mitt offer i hans tält, och jag vill sjunga till HERRENS ära. Hör när jag ropar, HERRE, var nådig mot mig och svara mig! I mitt innersta manar ditt ord: ”Sök Herren!” Dig, HERRE, vill jag söka. Dölj inte ditt ansikte för mig, visa inte bort din tjänare i vrede! Du, som varit min hjälp, förkasta mig inte, överge mig inte, min frälsnings Gud. Även om min far och mor skulle överge mig, tar HERREN hand om mig. Visa mig din väg, HERRE, led mig på en rak stig för mina förtryckares skull. Överlämna mig inte åt mina fienders illvilja, för falska vittnen reser sig mot mig, och de andas våld. Men jag är övertygad om att jag ska få möta HERRENS godhet i de levandes land. Vänta på HERREN, var stark och modig. Vänta på HERREN! Av David. Jag ropar till dig, HERRE. Min klippa, var inte stum mot mig. Om du förblir tyst mot mig, blir jag lik dem som går ner till graven. Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot det allra heligaste. Släpa inte bort mig tillsammans med de onda och de som gör orätt, de som talar så vänligt till sina grannar men går i onda tankar. Löna dem efter deras handlingar och efter deras onda gärningar. Löna dem efter vad de gjort, ge dem vad de förtjänar! De bryr sig inte om HERRENS gärningar, om allt han har gjort. Han ska riva ner dem och inte bygga upp dem igen. Välsignad är HERREN, för han har lyssnat till mina böner! HERREN är min styrka och min sköld. Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig. Glädjen bubblar nu i mitt hjärta, och med min sång vill jag prisa honom. HERREN är sitt folks styrka och en räddnings fästning för sin smorde. Rädda ditt folk och välsigna din arvedel! Led dem som en herde, och bär dem för evigt! En psalm av David. Ge HERREN, ni Guds söner, ge HERREN ära och makt! Ära honom för hans härliga namn! Böj er inför HERREN i helig skrud. HERRENS röst hörs över vattnen, Gud, den upphöjde, dundrar. HERRENS röst hörs över de stora vattnen. HERRENS röst är väldig, HERRENS röst är praktfull. HERRENS röst knäcker cedrar, HERREN knäcker Libanons cedrar. Han får Libanon att hoppa som en kalv och Sirjon som en vildoxe. HERRENS röst slår med ljungande blixtar. HERRENS röst skakar öknen, HERREN skakar Kadeshöknen. HERRENS röst får hindarna att kalva, den klär av träden i skogarna. Allting i hans tempel ropar: ”Ära!” HERREN satt på sin tron vid syndafloden, HERREN sitter på sin tron för evigt. HERREN ger sitt folk styrka. HERREN välsignar sitt folk med frid. En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen. Jag vill lova dig, HERRE, för du lyfte mig upp och lät inte mina fiender triumfera över mig. HERRE, min Gud, jag bad till dig, och du helade mig. HERRE, du förde mig upp ur dödsriket, du räddade mig tillbaka till livet, från att fara ner i graven. Lovsjung HERREN, ni hans fromma, prisa hans heliga namn! Hans vrede varar bara ett ögonblick men hans nåd hela livet. Gråten kan gästa om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen. När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv: ”Ingenting kan rubba mig.” HERRE, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund. Men när du vände bort ditt ansikte från mig, blev jag skräckslagen. Jag ropade till dig, HERRE, jag bad Herren om nåd. ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven? Kan stoftet prisa dig? Kan det berätta om din trofasthet? Hör, HERRE, var nådig mot mig, HERRE, bli min hjälpare!” Då förvandlade du min klagan till dans. Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje. Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna. HERRE, min Gud, jag vill prisa dig i evighet! För körledaren. En psalm av David. Till dig, HERRE, tar jag min tillflykt, låt mig aldrig komma på skam. Befria mig i din rättfärdighet. Lyssna till mig, skynda dig att rädda mig. Var en klippa för mig, en fästning, en borg där jag finner frälsning. Du är min klippa och min borg. Led mig, vägled mig för ditt namns skull! Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig. Du är min fästning. I dina händer överlämnar jag min ande, för du befriar mig, HERRE, du trofaste Gud. Jag hatar dem som tillber avgudar. Jag förtröstar på HERREN. Jag jublar av glädje för din nåd. Du såg mitt lidande och du såg min själs ångest. Du överlämnade mig inte åt min fiende. Du ledde mig ut i frihet. HERRE, var nådig mot mig, för jag är i nöd, mina ögon är matta av sorg, likaså min kropp och själ. Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan, min styrka och min kropp håller på att tyna bort på grund av min skuld. För alla mina fienders skull hånas jag, mina grannar förfärar sig över mig, och de som ser mig på gatan flyr från mig. Jag är lika bortglömd som en död, jag har blivit som en krossad kruka. Jag hör mångas skvaller, skräck finns på alla håll, de går samman mot mig för att röja mig ur vägen. Men jag förtröstar på dig, HERRE! Jag säger: ”Du är min Gud.” Mina tider ligger i dina händer, rädda mig ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare! Rädda mig i din nåd! HERRE, låt mig inte komma på skam när jag ropar till dig. Låt i stället de gudlösa få skämmas och lägga sig stilla i dödsriket, där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat, dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt talar mot de rättfärdiga. Stor är din godhet som du har sparat åt dem som fruktar dig och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig. Du gömmer dem hos dig, skyddade mot människors sammansvärjning, du förvarar dem i din hydda i trygghet mot elaka tungor. Välsignad vare HERREN, för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad. Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.” Men du hörde mina böner, när jag ropade till dig om hjälp. Älska HERREN, alla hans fromma. HERREN bevarar de trogna, men dem som handlar i övermod straffar han strängt. Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på HERREN. Av David. Maskil. Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten, den vars synd är utplånad. Lycklig är den som HERREN inte tillräknar synd och vars ande är utan svek. Så länge jag teg tynade jag bort i min dagliga klagan. Både dag och natt fanns din tunga hand över mig. Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla Då bekände jag min synd för dig. Jag dolde inte min skuld. Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Och du förlät mig min syndaskuld. Séla Därför ska alla fromma be till dig, när det går att finna dig. När de stora vattnen stiger kommer de inte att drabba dem. Du är min tillflykt, du bevarar mig för nöden, du omger mig med befrielsens sånger. Séla ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd, och jag ska följa dig med min blick. Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd, som måste kontrolleras med tygel och betsel för att den ska komma till dig.” Många sorger drabbar gudlösa människor, men den som förtröstar på HERREN ska omslutas av hans nåd. Gläd er i HERREN och jubla, ni rättfärdiga, sjung av glädje, ni rättsinniga. Jubla i HERREN, ni rättfärdiga, för det hör till de rättsinniga att prisa honom! Prisa HERREN med lyra, sjung lovsång till honom med tiosträngad harpa! Sjung en ny sång för honom, spela ljuvligt och ropa av glädje! HERRENS ord är tillförlitligt, allt han gör sker i trofasthet. Han älskar rätt och rättfärdighet. Jorden är full av HERRENS nåd. Genom HERRENS ord blev himlarna till, dess här genom hans muns ande. Han samlade havsvattnen till en plats, han lade djupen där de skulle förvaras. Låt alla i hela världen frukta HERREN, alla jordens invånare visa vördnad för honom. För han talade, och det blev till, han befallde, och det stod där. HERREN gör folkens planer om intet, han avvisar deras målsättningar. HERRENS plan består för evigt, hans avsikter från generation till generation. Lyckligt är det folk vars Gud HERREN är, det folk som han har utvalt till sitt eget! Från himlen blickar HERREN ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. Ingen kung kan räddas av en stor armé, ingen kämpe kommer undan för sin stora styrka. Stridshästar ger falska hopp om räddning. De är starka, men de kan inte rädda någon. Men HERRENS ögon följer dem som fruktar honom och hoppas på hans nåd. Han räddar dem från döden och håller dem vid liv under hungersnöd. Vi väntar på HERREN, han är vår hjälp och sköld. I honom har vi vår innerliga glädje. Vi förtröstar på hans heliga namn. HERRE, låt din nåd vila över oss, för vi hoppas bara på dig. Av David, när han hade spelat vansinnig inför Avimelek, som drev bort honom, och han gick därifrån. Jag vill alltid prisa HERREN, ständigt ha en lovsång till honom på mina läppar. Med stolthet vill jag berätta omHERREN, låt de ödmjuka höra det och glädja sig. Lova HERREN med mig, låt oss tillsammans upphöja hans namn. Jag sökte HERREN, och han svarade mig, han befriade mig från all min fruktan. De som ser upp till honom strålar av glädje, de behöver inte böja sina huvuden i skam. Denne arme man ropade till HERREN och han hörde honom, han räddade honom ur all hans nöd. HERRENS ängel håller vakt kring dem som fruktar honom och befriar dem. Smaka och se hur god HERREN är! Lycklig är den människa som tar sin tillflykt till honom! Frukta HERREN, ni hans heliga, för de som fruktar honom lider ingen brist. Lejon kan lida brist och gå hungriga, men de som söker HERREN behöver aldrig sakna något gott. Barn, kom och lyssna på mig, så ska jag lära er att frukta HERREN. Är du en människa som älskar livet och vill se många goda dagar? Håll då din tunga borta från det onda och dina läppar fria från lögnaktigt tal. Vänd dig bort från det onda, gör det goda och sök och sträva efter frid. HERRENS ögon följer de rättfärdiga, och hans öron hör deras rop. HERREN vänder sig mot de onda, han utplånar deras minne från jorden. HERREN hör när de rättfärdiga ropar, och han räddar dem ur all deras nöd. HERREN är nära de förtvivlade, och han räddar de förkrossade. Den rättfärdige får uppleva mycket ont, men HERREN befriar honom från allt. Han beskyddar alla hans ben, inget av dem ska krossas. Ondskan ska döda den gudlöse, och de som hatar den rättfärdige ska dömas. HERREN räddar sina tjänares liv, och ingen som tar sin tillflykt till honom ska dömas. Av David. HERRE, bekämpa dem som bekämpar mig! Strid mot dem som strider mot mig! Ta rustningen och skölden, res dig och kom till min hjälp! Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare! Säg till mig: ”Jag är din räddning!” Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära! Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam! Låt dem blåsa bort som agnar för vinden, när HERRENS ängel jagar bort dem. Gör deras väg mörk och hal, när HERRENS ängel förföljer dem! Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig och grävt en fallgrop åt mig. Låt dem drabbas av undergång utan att de vet om det, fastna i sina egna nät som de lagt ut, falla i sin egen grop, till sin undergång. Men jag ska jubla i HERREN och glädja mig över hans räddning. Med hela min kropp ropar jag: ”HERRE, vem är som du? Du räddar den svage från den starke och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.” Falska vittnen kommer emot mig. De frågar mig om sådant som jag inte vet något om. De lönar mig med ont för gott, jag är övergiven. När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg, jag ödmjukade mig själv med fasta, men min bön återvände bara till mig. Som om det varit min vän eller bror eller som i sorg efter en mor gick jag sorgklädd och nerböjd. Men nu när jag själv snubblade, samlades de i skadeglädje. De samlades mot mig för anfall utan att jag visste något. De hånar mig utan hejd. De mobbar mig hånfullt, liksom de gudlösa, och gnisslar tänder mot mig. HERRE, hur länge ska du se på? Rädda mig från deras illgärningar, mitt dyrbara liv från dessa lejon! Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen, prisa dig inför folkhopen. Låt inte dem glädjas som utan orsak är mina fiender, låt inte dem blinka med ögonen som utan anledning har hatat mig. Det de säger leder inte till fred, och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet. De gapar mot mig och säger: ”Haha, det var väl vad vi skulle se!” HERRE, du har sett detta. Tig inte! Var inte långt borta från mig! Vakna, stå upp till mitt försvar, min Gud och Herre, skaffa mig rätt! Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, HERRE, min Gud, låt dem inte få glädjas över mig. Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!” Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.” Låt dem skämmas och förödmjukas som gläder sig över min olycka, låt dem klä sig i skam och förödmjukelse som förhäver sig över mig! Men låt alla dem få jubla av glädje som gläder sig över min rätt, låt dem ständigt säga: ”Stor är HERREN, som vill sin tjänares välgång!” Då ska jag vittna om din rättfärdighet, lovprisa dig dagen lång. För körledaren. Av HERRENS tjänare David. I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse, i hans ögon finns ingen gudsfruktan. Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks, att den aldrig blir förhatlig. Men allt han säger är orätt och svek. Han gör inte längre det som är förståndigt och gott. Till och med på sin bädd smider han onda planer, han har hängett sig åt en väg som inte är god, han skyr inget ont. HERRE, till himlen når din nåd, din trofasthet upp till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det stora djupet. Både människor och djur räddar du, HERRE. Hur dyrbar är inte din nåd, Gud! Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga. De får njuta av överflödet i ditt hus, du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar. Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljuset. Låt din nåd förbli hos dem som känner dig, din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan. Låt inte de stolta få trampa på mig, och låt inte de onda driva bort mig. Där ligger de, de som gör orätt, de har kastats ner och kommer aldrig mer att resa sig. Av David. Upprörs inte över de onda, avundas inte dem som gör orätt. Snart vissnar de bort som gräset och försvinner som gröna växter. Förtrösta på HERREN och gör det goda, så kommer du att få leva i trygghet i landet. Gläd dig i HERREN! Då kommer han att ge dig vad ditt hjärta önskar. Överlåt din väg åt HERREN, lita på honom, för han ska göra det. Han ska låta din rättfärdighet lysa som gryningens ljus, din rättvisa som middagssolen. Var stilla inför HERREN, vänta på honom. Upprörs inte över den framgångsrike som genomför sina intriger. Låt inte din vrede ta överhanden, vänd dig från den! Reta inte upp dig, för det medför bara ont. De som gör ont ska utrotas, men de som hoppas på HERREN ska ärva landet. Det dröjer inte länge förrän den gudlöse är borta, och du söker på hans plats, men han finns inte där. Men de ödmjuka får ärva landet och glädjas åt stor frid. Den gudlöse har onda planer mot den rättfärdige och biter samman sina tänder mot honom. Men Herren ler åt honom, för han ser hans dag komma. De gudlösa drar sina svärd och spänner sina bågar för att slå ner de fattiga och förtryckta, slakta dem som är uppriktiga. Men deras svärd kommer att tränga in i deras egna hjärtan, och alla deras bågar ska brytas sönder. Den rättfärdiges små ägodelar är bättre än många gudlösas rikedom. De gudlösas makt ska brytas, men HERREN stöder de rättfärdiga. HERREN känner till de frommas levnadsdagar, och deras arv består för evigt. De kommer inte på skam i onda tider, i tider av hunger har de gott om mat. Men de gudlösa går under, HERRENS fiender går förlorade som ängarnas prakt, de försvinner som rök. Den gudlöse lånar men betalar inte tillbaka. Den rättfärdige är generös med sina gåvor. De som välsignas av Herren ska ärva landet, men de som förbannas av honom kommer att utrotas. HERREN gör människans steg stadiga, han gläder sig över hennes väg. Om hon snubblar faller hon inte, för HERREN fattar hennes hand. Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har aldrig sett en rättfärdig övergiven, ej heller hans barn tigga om bröd. Han är alltid generös och lånar ut till andra, och hans barn är till välsignelse. Vänd dig bort från det onda och gör det goda, så får du bo där för evigt. HERREN älskar rättvisa, och han överger inte sina fromma. Han beskyddar dem för evigt, men de gudlösas efterkommande ska förgås. De rättfärdiga ska få ärva landet och bo där för all framtid. Den rättfärdiges mun talar visdom och hans tunga det som är rätt. Hans Guds lag finns i hans inre, och hans fötter vacklar inte. Den gudlöse spionerar på den rättfärdige och söker tillfälle att döda honom. Men HERREN överlämnar honom inte åt dennes våld och låter honom inte bli dömd när han ställs inför rätta. Vänta på HERREN och håll dig på hans väg. Han ska upphöja dig, och du ska få ärva landet. När de onda utrotas, ska du få se det. Jag såg en gudlös våldsverkare, som bredde ut sig likt ett frodigt träd. Men det var snart över och han var borta. Jag sökte efter honom men kunde inte hitta honom. Betrakta den oskyldige, se på den rättsinnige —  det finns en framtid för fridens man! Men syndarna förgås allesammans, och de gudlösas framtid skärs av. De rättfärdigas räddning kommer från HERREN, han är deras fästning i nödens tid. HERREN hjälper och befriar dem, han befriar dem från de gudlösa och räddar dem då de tar sin tillflykt till honom. En psalm av David, till påminnelse. HERRE, straffa mig inte i din vrede, aga mig inte i din vredes glöd. Dina pilar har genomborrat mig, din hand har kommit över mig. Ingenting är helt i min kropp för din vredes skull, ingenting är friskt i min kropp för min synds skull. Min skuld går mig över huvudet, som en börda, som är alltför tung för mig. Mina sår stinker och är fyllda med var för min dumhets skull. Jag går krokig och böjd, hela dagen går jag sörjande. Mina höfter fylls av brinnande smärta, ingenting i min kropp är helt. Jag är utan kraft, jag är helt krossad, jag klagar i mitt hjärtas ångest. Herre, du vet allt jag längtar efter, varje suck ligger öppen för dig. Mitt hjärta slår intensivt, min styrka avtar, och ljuset lämnar mina ögon. Mina nära och kära håller sig undan mig för min plåga, mina närmaste håller sig på avstånd. De som står efter mitt liv lägger ut snaror, de som vill skada mig talar om min undergång, hela dagarna tänker de ut onda planer. Men jag är som en döv som ingenting hör, som en stum som inte kan öppna sin mun. Jag är som en man som inte hör, som inte öppnar sin mun för att svara. Men jag väntar på dig, HERRE, du ska svara, Herre, min Gud. Jag tänker: ”Låt dem inte få glädjas över mig, eller upphöja sig själva över mig när jag snavar.” Jag är nära att falla, och min smärta är ständigt hos mig. Jag bekänner min synd. Jag sörjer över min skuld. Mina fiender är många och starka, många är de som hatar mig utan orsak. De lönar gott med ont och angriper mig, därför att jag strävar efter det goda. Överge mig inte, HERRE! Var inte långt ifrån mig, min Gud! Skynda dig att hjälpa mig, Herre, du min räddning! För körledaren, till Jedutun. En psalm av David. Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.” Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott, ökade ångesten bara inom mig. Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala: ”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet. Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar! Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta. Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand. När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder. Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.” För körledaren. Av David. En psalm. Uthålligt väntade jag på HERREN, tills han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog upp mig ur fördärvets grop, upp ur träsket och dyn, han satte mina fötter på en klippa och ställde mig på fast mark. Han gav mig en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud, Många ska se det och frukta och sätta sin lit till HERREN. Lycklig är den som förtröstar på HERREN och som inte vänder sig till de stolta, till dem som viker av till falska gudar. HERRE, min Gud, du har gjort många under och planer för oss. Ingen är som du. Om jag ville tala och berätta om dem, är de så många att jag inte kan räkna dem. Offer och gåvor önskade du inte. —  Du har gett mig öron som hör. — Brännoffer och syndoffer frågade du inte efter. Då sa jag: ”Se, här är jag. I bokrullen står det skrivet om mig. Jag vill göra din vilja, min Gud, för din lag är i mitt hjärta.” Jag förkunnar rättfärdighet i den stora församlingen, jag tillsluter inte min mun, det vet du, HERRE. Jag döljer inte din rättfärdighet inom mig, jag talar om din trofasthet och räddning. Jag döljer inte din nåd och sanning inför den stora församlingen. HERRE, ta inte din barmhärtighet ifrån mig, låt din nåd och sanning bevara mig. Olyckor utan tal omger mig, mina synder har hunnit ifatt mig och jag orkar inte se dem. De är fler än hårstråna på mitt huvud, och hela mitt livsmod sviktar. HERRE, jag ber, befria mig! Skynda dig och kom till min hjälp! Låt skam och vanära komma över alla dem som är ute efter mitt liv och vill utplåna det. Låt dem som vill min olycka vända tillbaka i förnedring. Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha” åt mig häpna och skämmas. Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig, låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”HERREN är stor!” Jag är betryckt och fattig, men ändå tänker Herren på mig. Du är min hjälp och befriare, min Gud, dröj inte! För körledaren. En psalm av David. Lycklig är den som tar hand om den svage. HERREN befriar honom på olyckans dag. HERREN skyddar honom och håller honom vid liv. I landet prisas hans lycka, och han utlämnas inte till sina fiender. HERREN vårdar honom på sjukbädden när han ligger sjuk, du låter honom återhämta sig från sjukdomen. Jag sa: ”HERRE, var nådig mot mig och gör mig frisk igen, för jag har syndat mot dig!” Mina fiender säger elakt om mig: ”När ska han dö och hans namn utplånas?” När någon kommer och besöker mig talar han falskt och samlar på ondska, för att sedan gå och sprida ut det. Alla mina ovänner viskar tillsammans och tänker ut ont mot mig. ”Han har drabbats av en förfärlig sjukdom och kommer aldrig mer upp ur sängen där han ligger!” Till och med min vän som jag litade på och som åt mitt bröd har lyft sin häl mot mig. HERRE, var mig nådig, hjälp mig upp! Låt mig ge dem vad de förtjänar! Då vet jag att du älskar mig, om min fiende inte får triumfera över mig. Du upprätthåller min integritet och låter mig vara i din närhet för evigt. Välsignad är HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet. Amen, amen! För körledaren. Maskil. Av Korachs ättlingar. Som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar jag efter dig, min Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Gud? Mina tårar är min mat dag och natt, när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?” Mina minnen kommer, och jag utgjuter min själ. Jag gick i folkhopen, ledde processionen till Guds hus, med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran. Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud! Ändå är jag nedstämd, min Gud, och därför tänker jag på dig, i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina vågor och bränningar slår över mig. HERREN sänder om dagen sin nåd, och om natten är hans lovsång hos mig, en bön till den levande Guden. Jag säger till Gud, min klippa: ”Varför har du övergett mig? Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?” Det är som om mina ben krossas när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?” Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud! Gud, skaffa mig rätt, försvara min sak mot ett hjärtlöst folk, rädda mig från svekfulla och onda människor. Du, Gud, är min fästning. Varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden? Sänd ditt ljus och din sanning! Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning. Jag vill gå till Guds altare, till Gud, min glädje och fröjd. Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud. Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud. För körledaren. Av Korachs ättlingar. Maskil. Gud, vi har hört, våra fäder har berättat för oss om dina gärningar du gjorde på deras tid, för länge sedan. Du drev ut de främmande folken och satte dit våra fäder i stället. Du krossade de andra folken, men våra fäder lät du blomstra. De tog inte landet med sitt eget svärd, och deras egen styrka gav dem ingen räddning, utan din mäktiga hands kraft och ljuset från ditt ansikte, för du älskade dem. Du är min kung och min Gud, som ger en befallning om räddning för Jakob. Med din hjälp ska vi slå ner våra motståndare och i ditt namn trampa ner våra fiender. Jag litar inte på min båge, och mitt svärd kan inte rädda mig. Men du räddar oss från våra fiender, du låter våra motståndare komma på skam. Vi är alltid stolta över Gud, vi prisar ditt namn för evigt. Séla Men nu har du visat bort oss och förödmjukat oss, och du drar inte ut med våra härar. Du tvingade oss att vända för fienden, och våra motståndare tog byte. Du tillät att vi åts upp som slaktfår och skingrades bland folken. Du sålde ditt folk för ingenting men gjorde ingen vinst. Du gjorde oss till åtlöje för våra grannar, till spott och spe för dem som bor omkring oss. Du har gjort oss till en visa bland folken, något man skakar huvudet åt. Jag har ständigt min vanära framför mig, och mitt ansikte höljs i skam när jag hör dem som hånar och smädar, och när jag ser fienden och hämnaren. Allt detta har kommit över oss, trots att vi aldrig har glömt dig. Vi har inte heller överträtt ditt förbund. Våra hjärtan har inte vänt sig från dig, och våra steg har inte vikit av från din väg. Ändå har du krossat oss på schakalernas ställe, höljt oss i ett djupt mörker. Om vi hade glömt vår Gud och i stället sträckt våra händer mot en annan gud, skulle då inte Gud genast upptäcka det, han som känner hjärtats hemligheter? Det är för dig som vi dagen lång dödas och räknas som slaktfår. Vakna, Herre! Varför sover du? Res dig upp! Förkasta oss inte för alltid! Varför gömmer du ditt ansikte för oss och glömmer vårt lidande och förtryck? Vi har sjunkit ner i stoftet, våra kroppar ligger nertryckta i jorden. Grip in, kom till vår hjälp! Befria oss i din nåd. För körledaren, enligt Shoshannim. Maskil. Av Korachs ättlingar. En kärlekssång. Mitt hjärta flödar över av sköna tankar, jag reciterar en sång till kungen. Min tunga är som en skicklig skrivares penna. Du är den skönaste av människor. Dina läppar är smorda med ljuvlighet. Därför ska Gud välsigna dig för evigt. Bind svärdet vid din sida, du mäktige, i ditt majestät och din prakt. Dra ut i triumf i din prakt, för sanningen, ödmjukheten och rättfärdigheten! Låt din starka hand lära ut stora gärningar! Dina pilar är vassa, de träffar kungens fiender i hjärtat. Folken faller ner inför dina fötter. Gud, din tron består i tid och evighet. Din kungaspira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar det onda. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja, mer än dina medbröder. Dina kläder doftar av myrra, aloe och kassia. I dina elfenbenspalats gläds du åt strängmusik. Kungadöttrar finns bland dina ärade kvinnor, på din högra sida står drottningen i guld från Ofir. Hör nu, min dotter, lyssna! Glöm ditt folk och din släkt. Kungen gläder sig åt din skönhet. Visa respekt för honom, för han är din herre. Dottern av Tyros kommer till dig med gåvor, de rika i folket vädjar till din välvilja. Kungens dotter står där i sin härlighet, klädd i bländande kläder som är vävda av guld. I färggrant vävda kläder förs hon fram till kungen, med sina bröllopstärnor i släptåg, fram till dig. Under glädje och jubel förs de fram i procession in i kungapalatset. Dina söner kommer att ta dina förfäders plats, och du ska göra dem till härskare över hela jorden. Jag ska låta ditt rykte gå från generation till generation. Folken ska prisa dig för all framtid, i all evighet. För körledaren. Av Korachs ättlingar, till Alamót. En sång. Gud är vår tillflykt och starkhet, en beprövad hjälp i vår nöd. Därför är vi inte rädda även om jorden skulle skaka och bergen störta ner i havsdjupen, även om dess vatten skulle brusa och skumma och bergen skaka vid havets uppror. Séla Det går en flod vars strömmar gläder Guds stad, till den Högstes heliga boning. Gud själv är i dess mitt, den ska aldrig vackla. Gud hjälper den när morgonen gryr. Folken väsnas och riken faller. Han höjer sin röst, och jorden förgås. Härskarornas HERRE är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Séla Kom och se HERRENS gärningar, ödeläggelser som han gör på jorden. Han gör slut på krigen på jorden, han bryter sönder bågen och bräcker spjutet, han bränner upp sköldarna i eld. ”Bli stilla och inse att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden.” Härskarornas HERRE är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Séla För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm. Klappa händer, alla folk! Höj jubelrop till Gud och gläd er! HERREN, den Högste, är fruktansvärd, han är en stor kung över hela jorden. Han lade nationer under oss, folk under våra fötter. Han utvalde åt oss vår arvedel, Jakobs stolthet, som han älskade. Séla Gud har stigit upp under jubelrop, HERREN vid trumpeters ljud. Lovsjung Gud, lovsjung! Lovsjung vår kung, lovsjung! Gud är kung över hela jorden, lovsjung honom med en psalm. Gud är kung över folken, han sitter på sin helighets tron. Folkens förnäma samlas som Abrahams Guds folk. Jordens mäktiga tillhör Gud, han är upphöjd över allt. En sång, en psalm. Av Korachs ättlingar. HERREN är stor och högt prisad i vår Guds stad, på sitt heliga berg. Det reser sig vackert och högt, hela jordens fröjd, berget Sion i norr, den store kungens stad. Gud är i dess palats, som en tillflykt har han visat sig. Kungar slöt sig samman, tillsammans tågade de fram. De såg och förvånades, de förskräcktes och tog till flykten. De greps av skräck som en barnaföderskas ångest. Du krossade dem som östanvinden krossar skeppen från Tarshish. Det vi har hört får vi se i härskarornas HERRES stad, i vår Guds stad. Gud upprättar den för evigt. Séla Vi begrundar din nåd, Gud, här i ditt tempel. Liksom ditt namn, Gud, når ditt lov till jordens ändar. Din högra hand är full av rättfärdighet. Sions berg gläder sig, Juda städer jublar över dina domslut. Gå runt Sion, vandra omkring det, räkna alla dess torn! Lägg märke till dess murar, betrakta dess palats så att ni kan berätta om dem för kommande generationer. Denne Gud är vår Gud alltid och för evigt. Han ska leda oss så länge vi lever. För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm. Hör, alla folk! Lyssna, alla världens invånare, hög och låg, rik och fattig. Min mun talar visdomsord, ur mitt innersta kommer förstånd. Jag böjer mitt öra till visdomsord, jag förklarar min gåta till harpospel. Varför skulle jag vara rädd i olyckans tid, när mina bedragares ondska omger mig? De litar på sin rikedom och skryter med hur mycket de äger. Men ingen kan betala för någon annans liv, och ingen kan ge Gud en lösesumma för någon. Priset för ett liv är högt, och ingen betalning är tillräcklig för att någon ska få leva för evigt och komma undan graven. Man ser de visa dö, förgås som dåren och den oförnuftige, och de lämnar sin rikedom till andra. Graven förblir deras hem för evigt, deras boning generation efter generation, fastän de har uppkallat sina gods efter sig själva. Men människan i all sin rikedom består inte, hon är som djuren som förgås. Så går det för dessa som förtröstar på sig själva, och deras anhängare som bejakar deras tal. Séla Som en fårhjord förs de till dödsriket, och döden är deras herde. De rättfärdiga ska härska över dem på morgonen. Deras kroppar förmultnar i graven, borta från härliga boningar. Men Gud ska befria mig från dödsrikets grepp, han ska ta emot mig. Séla Bli inte rädd när du ser någon bli rik, när hans hus blir allt mer praktfullt, för när han dör kan han inte ta någonting med sig, hans härlighet följer inte med honom ner. Även om en människa anser sig ha ett välsignat liv, och din framgång prisas, går var och en ändå till sina fäder, till dem som aldrig mer ser ljuset. Men människan i all sin rikedom består inte, hon är som djuren som förgås. En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, har talat, och han kallar på jorden från öster till väster. Från Sion i dess fullkomliga skönhet träder Gud fram i glans. Vår Gud kommer, han håller inte tyst. En uppslukande eld går framför honom och en rasande storm omger honom. Han kallar på himlen där ovan, och på jorden, för att döma sitt folk. ”Samla till mig mina fromma, som ingår ett förbund med mig genom offer.” Himlarna förkunnar hans rättfärdighet, för Gud är den som dömer. Séla ”Lyssna, mitt folk, jag vill tala! Israel, jag vill vittna mot dig. Jag är Gud, din Gud. Jag klagar inte på dina offer eller brännoffer, för dem har jag alltid framför mig. Jag behöver inga tjurar från ditt stall eller bockar ur dina fållor, för alla skogens djur är mina, likaså boskapen på de tusentals bergen. Jag känner varje fågel i bergen och allt levande på marken är mitt. Även om jag var hungrig, skulle jag inte säga det till dig, för hela jorden är min, och allt som finns på den. Skulle jag äta kött från tjurar och dricka blod från bockar? Offra tacksägelse åt Gud, och fullfölj vad du lovat till den Högste. Ropa till mig i nödens tid, och jag ska befria dig, och du ska ära mig.” Men till den gudlöse säger Gud: ”Varför rabblar du bara upp mina bud och talar om mitt förbund du som hatar vägledning och vänder ryggen åt mina ord? När du ser en tjuv, slår du dig ihop med honom, och du ger dig i lag med äktenskapsbrytare. Du använder din mun till det onda och väver svek med din tunga. Du talar illa om din bror och förtalar din mors son. Detta har du gjort, och jag höll mig tyst. Du tänkte då att jag var som du. Men jag tänker gå till rätta med dig och låta dig se att jag straffar dig. Lägg märke till detta, ni som glömmer Gud, för att jag inte ska slita er i stycken, och då kan ingen rädda er längre. Den som offrar tacksägelse ärar mig, och den som vandrar på min väg ska jag låta se Guds frälsning.” För körledaren. En psalm av David när profeten Natan kom till honom efter att han varit tillsammans med Batseba. Förbarma dig, Gud, i din nåd, ta bort mina överträdelser i din stora barmhärtighet. Rena mig från min överträdelse, gör mig ren från all min synd. Jag känner mina överträdelser, min synd är alltid inför mig. Det är mot dig, och endast mot dig, jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Du visar dig vara rättfärdig när du talar och rättvis när du dömer. Jag är född i synd, i synd formades jag i min mors livmoder. Du har behag till sanning i mitt inre, så lär mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop, så att jag blir ren igen. Tvätta mig, så att jag blir vitare än snö. Låt mig få höra glädje och fröjd, låt den du har krossat få jubla. Göm ditt ansikte för mina synder, och ta bort alla mina överträdelser. Skapa i mig ett rent hjärta, Gud, ge mig på nytt ett stadigt sinne. Förskjut mig inte ur din närhet och ta inte din heliga Ande ifrån mig. Låt mig på nytt få glädjas över din frälsning, stöd mig och ge mig ett villigt sinne. Då ska jag undervisa syndare om dina vägar, och de ska vända om till dig. Rädda mig från blodskuld, Gud, min frälsnings Gud, Då ska jag lovsjunga din rättfärdighet. Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer behagar dig inte om jag skulle ge dig sådana, och brännoffer bryr du dig inte om. Offret till Gud är en förkrossad ande, och den som i sitt inre är förkrossad och bedrövad föraktar du inte, Gud. Låt det i din godhet gå väl för Sion, och bygg upp Jerusalems murar. Då kommer du att glädjas över rättfärdiga offer, brännoffer och heloffer, och tjurar ska offras på ditt altare. För körledaren. Maskil. Av David, när Doeg från Edom hade berättat för Saul att David gått till Achimeleks hus. Varför skryter du över det onda, du mäktige? Guds nåd består för alltid. Din tunga tänker ut fördärv, den är vass som en rakkniv, och liksom dina handlingar full av svek. Du älskar det onda mer än det goda, lögn mer än sanning. Séla Du älskar ord som ger skada och tal som är svekfullt. Men Gud kommer att slå ner dig för alltid, gripa dig, dra iväg dig från ditt tält och utrota dig från de levandes land. Séla De rättfärdiga ska se det och bli rädda. De kommer att skratta åt honom: ”Se, här är en man som inte gjorde Gud till sin fästning, utan litade på sin rikedom och sökte styrka i sitt fördärv.” Men jag är som ett olivträd, som grönskar i Guds hus. För alltid och i evighet förtröstar jag på Guds nåd. Jag vill för evigt prisa dig för vad du gjort, inför dina fromma hoppas på ditt namn, ty det är gott. För körledaren. Mahalát. Maskil. Av David. Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!” De är onda, deras handlingar är fördärvliga, det finns ingen som gör det goda. Från himlen ser Gud ner på människorna för att se om det finns någon med förstånd, någon som frågar efter Gud. Men alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade. Det finns ingen som gör det goda, inte en enda. Förstår de då ingenting, de som gör orätt, de som äter mitt folk som man äter bröd, de som inte ber till Gud? Men de ska bli skräckslagna, när ingenting finns att frukta. Gud strör omkring deras ben som lägrar sig mot dig. Du låter dem komma på skam, för Gud förkastar dem. O, att det från Sion kom räddning för Israel! När Gud återupprättar sitt folk från dess fångenskap ska Jakob glädja sig och Israel jubla. För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David när männen från Sif kom och talade om för Saul att David gömde sig hos dem. Gud, rädda mig genom ditt namn, skaffa mig rätt genom din makt! Hör min bön, Gud, lyssna till mina ord! Främlingar anfaller mig, våldsmän är ute efter mitt liv, män som inte bryr sig om Gud. Séla Men Gud är min hjälpare. Herren är mitt stöd. Låt mina motståndares ondska komma över dem själva, förgör dem i din trofasthet. Jag vill komma med mina frivilliga offer till dig. Jag vill prisa ditt namn, HERRE, för det är gott. Han har befriat mig ur all min nöd och jag har fått se mina fiender besegrade. För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David. Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag vädjar till dig! Lyssna till mig och svara mig! Mina tankar plågar mig, jag har ingen ro, för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig. De drar olycka över mig, och i vrede anfaller de mig. Mitt inre fylls av ångest, dödsångesten griper mig. Fruktan och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd, skräcken överväldigar mig. Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats. Jag skulle flyga långt bort till öknen och stanna där.” Séla Jag skulle skynda mig att söka skydd undan detta oväder och denna storm. Herre, förvirra de gudlösa, låt dem gräla sinsemellan, för jag ser våld och strid i staden. Dag och natt går de omkring den på dess murar. Olycka och ofärd har förskansat sig därinne. Våldet har tagit överhanden, och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg. Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig, kunde jag ha gömt mig för honom. Men det var du, min jämlike, min vän, min förtrogne. Vi gick i underbar gemenskap i folkskaran till Guds hus. Låt döden utan varning ta dem, låt dem fara levande ner i dödsriket, för ondskan bor i och mitt ibland dem. Men jag vill ropa till Gud, och HERREN ska rädda mig. Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom, och han ska lyssna till mig. Han befriar mig och ger mig frid, när fienderna anfaller mig, hur många mina motståndare än är. Gud ska höra mig och förödmjuka dem, han som har regerat i evigheter, séla, dessa som aldrig ändrar sig och som inte fruktar Gud. Han gav sig på dem som levde i fred med honom, han våldförde sig på sitt förbund. Hans ord var hala som smör, men hans hjärta var fyllt av stridslust. Hans tal var lenare än olja och ändå ett draget svärd. Lämna din börda till HERREN! Han ska ta hand om dig. Han låter aldrig den rättfärdige vackla. Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup. De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd. Men jag förtröstar på dig. För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat. Gud, var nådig mot mig! Jag är hela tiden förföljd och förtryckt. Mina fiender förföljer mig dagen lång, många strider mot mig i högmod. Men när jag är rädd, förtröstar jag på dig. På Gud, vars ord jag prisar, på Gud förtröstar jag, jag är inte rädd. Vad kan dödliga göra mig? De försöker alltid förvränga vad jag säger. Alla deras planer går ut på att skada mig. De gör en konspiration och lägger sig på lur, de vaktar på mina steg och vill ta mitt liv. Skulle de slippa undan med sin orätt? Slå ner folken i din vrede, Gud! Du har hållit räkning på hur jag har irrat omkring. Samla alla mina tårar i din säck, du har ju antecknat dem i din bok. Mina fiender ska vända när jag ropar till dig. Därför vet jag att Gud är på min sida. På Gud, vars ord jag prisar, på HERREN, vars ord jag prisar, på Gud förtröstar jag. Jag är inte rädd, för vad kan människor göra mig? Gud, jag har gett dig löften, och jag vill ge dig tackoffer. För du har räddat mig undan döden och mina steg från fall. Därför får jag vandra inför Gud i livets ljus. För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam, av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan. Var nådig, Gud, var nådig mot mig! För till dig tar jag min tillflykt, under dina vingars skugga tar jag min tillflykt tills faran är över. Jag vill ropa till Gud, den Högste, till Gud, som gör allt för mig. Han sänder sin hjälp från himlen och räddar mig. Han tillrättavisar mina förföljare. Séla Gud sänder sin nåd och trofasthet. Jag befinner mig bland lejonen, jag ligger bland dem som sprutar ut eld, människor vilkas tänder är spjut och pilar och vilkas tungor är skarpa svärd. Gud, du är upphöjd över himlen! Visa din höghet över hela jorden! De lägger ut nät för mina fötter, och jag böjs ner. De gräver en grop där jag ska gå, men de faller själva ner i den. Séla Mitt hjärta är orubbligt, Gud, mitt hjärta är orubbligt. Jag vill sjunga och spela. Vakna upp, min ära! Vakna upp, harpa och lyra! Jag vill väcka morgonrodnaden. Herre, jag vill prisa dig bland folken, inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig. Din nåd är stor, ända upp till himlen når den, din trofasthet upp till skyarna. Gud, du är upphöjd över himlen! Visa din höghet över hela jorden! För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David. Miktam. Talar ni verkligen rättfärdigt, ni ledare? Dömer ni rätt, ni människobarn? Nej, innerst inne smider ni onda planer, och med era händer förbereder ni våld i landet. De gudlösa har gått vilse sedan de föddes, sedan sin födelse har lögnarna irrat omkring. De har gift som är som ormgift. De är som en döv kobra som tillsluter sina öron, som inte lyssnar till ormtjusaren, hur skicklig denne än är med sina besvärjelser. Krossa tänderna i deras mun, Gud, bryt käkarna på dessa unga lejon, HERRE! Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort, och när någon skjuter sina pilar, låt dem vara odugliga. Liksom snigeln som tynar bort medan den tar sig framåt, och som ett dödfött barn, låt dem aldrig få se solen. Innan era grytor känner hettan av törnen, gröna eller torra, ska de onda svepas bort. Den rättfärdige ska glädja sig när han ser hämnden. Han ska vada i de gudlösas blod. Då ska man säga: ”Den rättfärdige får sin lön, och det finns en Gud som dömer på jorden.” För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David, miktam, när Saul skickade män för att bevaka huset och döda honom. Min Gud, rädda mig från mina fiender, skydda mig för mina motståndare. Befria mig från dem som gör orätt, rädda mig från dessa blodtörstiga män. Se hur de ligger och lurar på mig! Våldsamma män gör en konspiration mot mig utan att jag överträtt något eller syndat, HERRE. Jag har inte gjort något fel, och ändå är de redo att attackera mig. Vakna! Kom till mig och se! Du, HERRE, härskarornas Gud, Israels Gud, vakna och straffa folken! Visa ingen nåd mot de trolösa som gör orätt. Séla På kvällen återkommer de, ylar som hundar och stryker omkring i staden. Se vad de spyr ut ur sin mun, med läppar som svärd, för de tänker: ”Vem skulle höra det?” Men du skrattar åt dem, HERRE, du hånler åt alla folk. Gud, du är min styrka! Jag håller mig till dig, för du är min borg. Min Gud går i sin nåd före mig, Gud låter mig se mina fienders fall. Döda dem inte, för då kan mitt folk glömma. Använd din makt och låt dem irra omkring och gå under, Herre, vår sköld. För syndens skull som är i deras mun, för orden på deras läppar, låt dem fångas i sitt högmod, för den förbannelse och lögn de talar. Förgör dem i vrede, förgör dem så att de inte finns mer! Låt dem veta att Gud regerar i Jakob till jordens yttersta gräns. Séla På kvällen återkommer de, ylar som hundar och stryker omkring i staden. De driver omkring och letar efter mat och gnyr om de inte mättas. Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd, för du har varit min borg, en tillflykt i min nöd. Gud, du är min styrka. Till dig sjunger jag min lovsång. Gud är min borg, min nåds Gud. För körledaren, enligt ”Förbundstecknets lilja”, miktam. Av David, till undervisning, när han var i strid med araméerna i Naharajim och i Sova och Joav kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolvtusen man. Gud, du har förkastat oss och brutit ner oss. Du har varit vred, men upprätta oss igen! Du har skakat landet och fått det att rämna. Hela nu dess sprickor, för det bävar. Du har låtit ditt folk erfara hårda ting, du har gett oss vin att dricka så att vi raglar. Men åt dem som fruktar dig har du rest ett banér att fly till undan pilbågen. Séla Befria dina älskade, rädda oss med din starka hand, hjälp oss. Gud har talat i sin helgedom: ”Jag ska triumfera, dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen. Gilead är mitt och Manasse är mitt, Efraim är min hjälm och Juda min spira. Moab är mitt tvättfat, mot Edom ska jag kasta min sko, och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.” Vem kan leda mig till den befästa staden? Vem kan leda mig till Edom? Har inte du, Gud, förkastat oss och inte längre velat gå ut med våra härar? Hjälp oss nu mot fienden, för människor kan inte rädda. Med Gud på vår sida ska vi vinna, för han kommer att trampa ner våra fiender. För körledaren, till stränginstrument. Av David. Gud, lyssna till mitt rop! Hör min bön! Från jordens ände ropar jag till dig i min svaghet. Led mig upp på klippan, som är högre än jag. Du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden. Jag vill för alltid bo i ditt tält och ta min tillflykt under dina vingars skugga. Séla Du har hört mina löften, Gud, och du har gett mig deras arv som fruktar dig. Ge kungen ett långt liv, många år från generation till generation. Låt honom sitta på sin tron inför Gud i evighet. Låt din nåd och trofasthet bevara honom. Då ska jag ständigt prisa ditt namn. Dag efter dag ska jag uppfylla mina löften. För körledaren, till Jedutun. En psalm av David. Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning. Endast han är min klippa, min räddning och min borg. Jag ska aldrig vackla. Hur länge ska ni ansätta en människa, kasta er över honom allesammans, som mot en lutande vägg, eller en mur som snart störtar samman? De tänker störta ner honom från hans höga plats, och de gillar lögn. Med sin mun välsignar de, men i sitt inre förbannar de. Séla Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. Endast han är min klippa, min räddning och min borg. Jag ska aldrig vackla. Min frälsning och min ära finns hos Gud. Han är min tillflykt, min starka klippa. Förtrösta alltid på honom, du folk! utgjut ditt hjärta för honom, för Gud är vår tillflykt. Séla Människobarnen är bara en vindpust, även de höga bland dem är en lögn. I vågskålen väger de lätt, ja, mindre än luft. Sätt inte er tillit till våld eller ert hopp till stöldgods. Om er rikedom växer, fäst inte ert hjärta vid den. Ett har Gud talat, två saker har jag hört: att Gud har styrkan, och att du, Herre, är nådig och lönar var och en efter vad han gjort. En psalm av David, när han var i Juda öken. Gud, min Gud, dig söker jag! Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i detta förtorkade och plågade land, där inget vatten finns. Jag har sett dig i din helgedom, jag har sett din makt och härlighet. Din nåd betyder mer än livet. Jag vill prisa dig! Så länge jag lever vill jag prisa dig och i ditt namn lyfta mina händer. Min själ mättas som av rikaste rätter. Därför lovsjunger jag dig med jublande läppar. På min bädd kommer jag ihåg dig, i nattens timmar tänker jag på dig. Eftersom du är min hjälp, jublar jag under dina vingars skugga. Jag klamrar mig fast vid dig, och din starka arm skyddar mig. De som står efter mitt liv förgås, de kommer att fara ner i jordens djup. De kommer att överlämnas åt svärdet och bli uppätna av schakaler. Men kungen ska glädja sig i Gud, och var och en som svär vid honom ska prisa sig lycklig, medan lögnarna tystas ner. För körledaren. En psalm av David. Hör mig, Gud, när jag klagar! Bevara mitt liv när fienden hotar. Göm mig för de ondas hop, för skocken av dem som gör orätt. De vässar sina tungor som svärd. De avlossar sina grymma ord som pilar, för att från sina bakhåll skjuta på den oskyldige. Plötsligt och utan fruktan skjuter de. De eggar varandra i sin onda plan. De talar om att i hemlighet sätta ut fällor. ”Ingen kommer att se dem,” säger de. De tänker ut onda planer och säger: ”Vi har planerat det perfekt!” Outgrundligt är människans innersta. Men Gud själv skjuter dem med pil, plötsligt slås de ner. Deras egen tunga bringar dem på fall, och alla som ser dem skakar på huvudet. Alla människor blir rädda, de förkunnar Guds verk och inser vad han har gjort. Den rättfärdige gläder sig i HERREN och tar sin tillflykt till honom. Alla rättsinniga prisar honom. För körledaren. En psalm av David, en sång. Gud, i stillhet lovprisas du i Sion, till dig uppfylls löftet. Du hör bön, till dig kommer alla människor. Mina syndiga ord är mig övermäktiga. Du försonar våra överträdelser. Lycklig är den som du har utvalt till att komma nära dig och bo i dina förgårdar. Vi fylls av det goda från ditt hus, det heliga i ditt tempel. Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet, Gud, du vår räddare, du som är en tillflykt för hela jorden och de avlägsna haven, du som befäster bergen med makt, rustad med styrka, du som stillar havens och vågornas brus och folkens larm. De som bor långt bort fruktar för dina tecken. Från öster till väster framkallar du jubel. Du tar hand om jorden och vattnar den, du gör den bördig, rik. Guds flod är full av vatten. Du förbereder sådden, för så har du ordnat det. Du vattnar fårorna, jämnar de upplöjda fälten, låter regnskurar mjuka upp jorden, och du välsignar dess växt. Du kröner året med det goda, och dina vagnar fylls av överflöd. Betesmarkerna i ödemarken grönskar, höjderna klär sig i glädjerop. Ängarna fylls av fårhjordar, och dalarna täcks av säd. Man sjunger och ropar av glädje. För körledaren, en sång, en psalm. Hylla Gud, hela jorden! Lovsjung hans namns ära! Höj en lovsång till honom! Säg till Gud: ”Väldiga är dina verk! För din stora makt kryper dina fiender inför dig. Hela jorden böjer sig ner inför dig, de lovar dig, de prisar ditt namn.” Séla Kom och se vad Gud har gjort, hans väldiga gärningar för människobarn! Han förvandlade havet till torrt land, de kunde ta sig över floden till fots. Låt oss glädjas i honom! Han härskar med sin makt för evigt. Han vakar över folken, och de upproriska kan inte resa sig mot honom. Séla Prisa vår Gud, ni folk, och låt hans lov höras, för han bevarar våra liv och låter inte våra fötter vackla. Gud, du har prövat oss och renat oss som silver. Du lät oss fångas i nätet och lastade på oss en tung börda. Du lät människor rida över oss. Vi gick genom eld och vatten, men du förde oss in i överflöd. Nu kommer jag med brännoffer till ditt tempel, för jag vill fullfölja mina löften till dig, som mina läppar lovade och min mun uttalade när jag var i nöd. Jag vill offra till dig feta djur, med rök från baggar. Jag vill offra tjurar och bockar. Séla Kom och lyssna, alla ni som fruktar Gud, jag vill berätta för er vad han har gjort för mig. Jag ropade till honom, och jag sjöng en lovsång till honom. Om jag haft orätt inom mig skulle Herren inte ha lyssnat till mig. Men nu lyssnade Gud på mig och hörde min bön. Välsignad är Gud, som inte avvisade min bön och inte höll tillbaka sin nåd mot mig. För körledaren, till stränginstrument. En psalm, en sång. Gud, var nådig mot oss och välsigna oss! Låt ditt ansikte lysa mot oss, séla, så att man på jorden får lära känna din väg och alla folk den räddning du ger. Folken ska prisa dig, Gud, alla folk ska prisa dig. Må alla folken glädja sig och jubla, för du dömer folken rättvist, och du leder folken på jorden. Séla Folken ska prisa dig, Gud, alla folk ska prisa dig. Jorden ger sin skörd, och Gud, vår Gud, välsignar oss. Gud välsignar oss, och hela jorden ska frukta honom. För körledaren. Av David. En psalm, en sång. Gud reser sig och hans fiender skingras, de som hatar honom flyr från honom. Liksom rök förs bort av vinden blåses de bort av dig, som smält vax i eld utplånas de onda inför Gud. Men de rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje. Sjung till Gud, sjung lovsång till hans namn! Hylla honom som rider på molnen! HERREN är hans namn! Gläd er inför honom! En far för de faderlösa, en änkornas försvarare är Gud i sin heliga boning, en Gud som ger de ensamma ett hem och för ut fångarna i frihet. Men de upproriska får bo i öknen. Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk och marscherade med det genom öknen, séla, då darrade jorden, och från himlen strömmade regnet ner, inför Gud, Sinais Gud, inför Israels Gud. Du sände regn i överflöd, Gud, för att din uttorkade arvedel skulle blomstra igen. Din skara fick slå sig ner där, i din godhet tog du dig an de fattiga. Herren har gett sina befallningar, stor är härskaran av kvinnor som förkunnar det. Kungar och härar flyr, de flyr, och husfrun delar bytet i lägret. Ska ni då ligga stilla bland fållorna? Duvans vingar är täckta med silver, dess fjädrar med skimrande guld. När den Väldige skingrade kungarna, föll det snö på Salmon. Ett Guds berg är Bashan, ett berg med höga toppar är Bashan. Varför ser ni, höga toppar, med avund på det berg, där Gud har valt att bo, där HERREN ska bo i evighet? Guds vagnar var tiotusentals, tusen och åter tusen, Herren är bland dem i Sinais helighet. Du steg upp i höjden och tog fångar, du fick gåvor bland människorna, ja, till och med bland de upproriska människor, för att du, HERRE Gud, skulle bo där. Välsignad är Herren! Dag efter dag bär han vår börda. Gud är vår räddning. Séla Gud är för oss en Gud som frälser. HERREN, vår Herre, räddar oss från döden. Men sina fiender kommer Gud att krossa, det håriga huvudet på den som går vidare i synd. Herren säger: ”Från Bashan ska jag hämta dem, jag ska hämta dem från havets djup, så att du kan vada i blod, och dina hundar får slicka i sig sin del.” Gud, de ser ditt triumftåg, min Gud och kung, i helgedomen. Sångarna går först, och framför musikanterna går flickor som spelar på tamburiner. Lova Gud i församlingarna! Prisa HERREN, Israels källa! Där är Benjamins lilla stam, som leder dem, där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar. Visa din makt, Gud! Visa din styrka så som du gjort förut för oss! För ditt tempels skull i Jerusalem kommer kungarna till dig med sina gåvor. Tillrättavisa odjuret i vassen, tjurhjorden och folkens kalvar. Trampa ner dem med deras silvertackor, skingra de folk som gillar krig. De kommer med koppar från Egypten, Kush skyndar sig att sträcka ut sina händer mot Gud. Sjung till Gud, alla riken på jorden! Sjung lovsånger till Herren, séla, till honom som rider på de uråldriga himlarna och vars mäktiga stämma dundrar från skyn. Ge Gud makten! Hans majestät är över Israel, hans styrka i skyarna. Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom. Israels Gud ger styrka och makt åt sitt folk. Lovad vare Gud! För körledaren, enligt Shoshannim. Av David. Rädda mig, Gud, för vattnet står mig upp till halsen! Djupare och djupare sjunker jag i dyn, jag saknar fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, floden sveper över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon är matta och ser med väntan på dig, min Gud. De som har hatat mig utan anledning är flera än hårstråna på mitt huvud. Det är många som vill förgöra mig och som utan orsak är mina fiender, Jag måste ersätta vad jag inte har stulit. Du känner min dumhet, Gud, min skuld är inte gömd för dig. Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull, härskarornas HERRE, låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull, du Israels Gud. Det är för din skull som jag hånas och mitt ansikte täcks av skam. Jag har blivit främmande för mina egna bröder, en främling för min mors söner. Min iver för ditt tempel förtär mig, och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig. När jag sörjer och fastar hånar man mig. När jag klär mig i sorgkläder blir jag en visa för dem. De som sitter i porten sladdrar om mig, och i dryckesvisorna sjunger man om mig. Men jag ber till dig, HERRE, vid rätt tid. Svara mig, Gud, i din stora nåd, i din frälsnings trofasthet. Rädda mig ur detta träsk! Låt mig inte sjunka! Rädda mig från dem som hatar mig och från de djupa vattnen. Låt inte vattenmassorna begrava mig eller djupet uppsluka mig. Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig. HERRE, svara mig i din godhet och nåd, vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Göm dig inte för mig, din tjänare, för jag är i nöd. Skynda dig att svara! Kom nära mig och befria mig, friköp mig från mina fiender! Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras. Du ser alla mina ovänner. Deras förakt har krossat mitt hjärta, och jag är sjuk. Jag sökte medlidande men fann inget, någon som kunde trösta mig men hittade ingen. De blandade gift i min mat och gav mig ättika att dricka i min törst. Låt deras bord framför dem bli en snara och deras frid en fälla. Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser, och deras höfter alltid vackla. Häll ut din vrede över dem! Låt dem känna din vredes glöd, och låt deras hem stå öde och ingen mer bo i deras tält. De förföljer den som du har slagit och pratar om plågan hos den du har sårat. Ställ dem till svars för synd efter synd, låt dem inte få del av din rättfärdighet. Utplåna dem från de levandes bok! Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga. Jag är i nöd och ångest, Gud, låt din räddning bli min tillflykt. Då ska jag prisa Guds namn med sång, ära honom med tacksägelse. Det behagar HERREN mer än en tjur eller en oxe med horn och klövar. De förtryckta ska se det och glädja sig, ni som söker Gud ska få nytt mod, för HERREN hör de fattiga och föraktar inte sina fångna. Låt himlen och jorden prisa honom, haven och allt som rör sig i dem! Gud ska rädda Sion och bygga upp Juda städer igen, de ska bo där och ta det i besittning. Hans tjänares barn ska ärva det, och alla som älskar hans namn ska bo där. För körledaren. Av David, till påminnelse. Gud, befria mig! HERRE, skynda dig och kom till min hjälp! Låt skam och vanära komma över dem som är ute efter mitt liv. Låt dem som vill min olycka vända tillbaka i förnedring. Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha” vända tillbaka i skam. Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig, låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”Gud är stor!” Jag är betryckt och fattig, skynda till mig, Gud! Du är min hjälp och befriare, HERRE, dröj inte! Till dig, HERRE, tar jag min tillflykt, låt mig aldrig komma på skam. Befria mig och befria mig i din rättfärdighet. Lyssna till mig och rädda mig. Var en klippa för mig, en tillflykt, dit jag alltid får komma, du som har gett en befallning om min räddning, du min klippa och min borg. Befria mig, min Gud, ur de ondas grepp, ur de orättfärdiga och grymma människornas våld. Du är mitt hopp, HERRE, min Gud, min förtröstan alltsedan jag var ung. Sedan jag föddes har du varit mitt stöd; du har lett mig sedan min tillblivelse i moderlivet. Jag vill alltid prisa dig. Jag har blivit ett tecken för många, men du är min starka tillflykt. Min mun fylls av din lovprisning, din ära dagen lång. Förkasta mig inte på ålderns höst. Överge mig inte när mina krafter avtar. Mina fiender talar mot mig, de som vill ta mitt liv gör en konspiration. De säger: ”Gud har övergett honom! Jaga honom, grip honom! Det finns ingen som kan rädda honom.” Gud, var inte så långt borta! Skynda till min hjälp, min Gud! Låt mina motståndare komma på skam och förgås. Låt dem höljas i förakt och vanära som vill skada mig. Jag ska alltid hoppas på dig och prisa dig mer och mer. Jag vill förkunna din rättfärdighet, dagen lång din räddning, även om jag inte fattar vidden av den. Jag ska komma och berätta om min Herres, HERRENS, väldiga kraft, din, endast din, rättfärdighet. Gud, du har varit min lärare från min ungdom, och fortfarande förkunnar jag dina underverk. Överge mig inte, Gud, nu när jag är gammal och gråhårig. Låt mig förkunna din kraft för nästa generation, din makt för dem som ska komma. Din rättfärdighet, Gud, når upp till skyarna. Gud, du som har gjort stora ting, vem är som du? Du har ställt mig inför mycket och bittert lidande, men du ger mig ändå liv på nytt och lyfter mig upp ur djupen. Du upprättar mig igen och möter mig med ny tröst. Jag vill prisa dig till harpa för din trofasthet, min Gud, och lovsjunga dig till lyra, du Israels Helige. Jag vill jubla och lovsjunga dig, för du har friköpt mig. Dagen lång vill jag berätta om din rättfärdighet, för de som ville mig ont har förödmjukats och kommit på skam. Av Salomo. Gud, ge kungen din rättvisa, åt kungasonen din rättfärdighet! Han ska döma ditt folk rättfärdigt, dina betryckta med rättvisa. Bergen ska lyfta fram frid åt folket och höjderna rättfärdighet. Han ska försvara de betryckta, rädda de fattigas barn och krossa deras förtryckare. De ska frukta dig så länge solen och månen består, från generation till generation. Han ska bli som ett regn över nyslagna fält, som en regnskur som vattnar jorden. Den rättfärdige ska blomstra under hans tid och stor fred råda tills månen inte längre finns. Hans välde ska sträcka sig från hav till hav, från floden till jordens ändar. De som bor i öknen ska böja sig för honom, och hans fiender ska slicka stoft. Kungar från Tarshish och avlägsna kuster ska betala skatt, och kungar från Saba och Seba ska komma med sina gåvor. Alla kungar ska buga sig för honom och alla folk tjäna honom. Han räddar den fattige som ropar och den betryckte som inte har någon som hjälper. Han känner medlidande med den svage och behövande och räddar de fattigas liv. Han befriar dem från våld och förtryck, för deras blod är dyrbart i hans ögon. Må han leva länge och få guld från Saba. Må man alltid be för honom och välsigna honom dagen lång. Låt det bli rika skördar i landet, så att de vajar på bergstopparna. Låt dess frukter frodas som Libanons skogar och åkerns kärvar stå täta som markens gräs. Låt kungens namn bestå för evigt, leva vidare så länge solen finns till. Alla folk ska bli välsignade genom honom, alla folk kommer att kalla honom välsignad. Välsignad vare HERREN Gud, Israels Gud, han som själv gör allt detta underbara! Välsignat vare hans stora namn i evighet! Hela jorden ska fyllas av hans härlighet! Amen, amen! Här slutar bönerna av David, Jishajs son. En psalm av Asaf. Gud är sannerligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag höll på att snava, mina fötter höll på att tappa fästet. Jag var avundsjuk på de högmodiga då jag såg de gudlösas framgång. De slipper svårigheter ända fram till sin död, de är friska och välmående. De råkar inte i människans nöd och plågas inte som andra. Därför är högfärd deras halsband, och våld deras kläder. Ur deras fetma tittar ögonen fram, deras fantasier har ingen gräns. De talar föraktfullt och ondsint. De är högfärdiga och förtrycker andra. De gör anspråk på himlen och talar som om de ägde jorden. Så återvänder hans folk dit och suger åt sig mängder av vatten. De frågar: ”Hur kan Gud veta? Skulle den Högste ha den kunskapen?” Så är det med de gudlösa, ostörda ökar de alltid sin rikedom. Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent och tvättat mina händer i oskuld. Jag har plågats dagen lång, bestraffats var morgon. Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”, skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation. När jag försökte förstå detta var det alltför mödosamt för mig, tills jag kom in i Guds helgedom och insåg hur det går med dessa till slut. Du låter dem vandra på en hal väg, störtar dem i fördärvet och plötsligt går de under. De tar en ände med förskräckelse. Det blir som när man vaknar ur en dröm: Du, Herre, reser dig och föraktar dem som om de vore fantasier. När mitt hjärta var bittert och det sved inom mig, då var jag oförnuftig och ovetande, som ett djur inför dig. Ändå är jag alltid hos dig, och du håller min högra hand. Du leder mig efter ditt råd, och sedan för du mig till härligheten. Vem har jag i himlen utom dig? Och när jag har dig, önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och min själ kan tyna bort, men Gud är min inre klippa och min del för evigt. Men de som är långt borta från dig kommer att förgås. Du förgör dem som inte är trogna mot dig. Men det är gott för mig att vara nära Gud. Jag har gjort HERREN Gud till min tillflykt, och jag vill berätta om alla dina gärningar. Maskil. Av Asaf. Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar? Kom ihåg din församling som du en gång vann åt dig, ditt folk som du friköpte till din egendom, Sions berg, din boning. Styr dina steg mot de eviga ruinerna. Fienden har ödelagt allting i helgedomen. Dina fiender har skränat i ditt hus och ställt upp sina egna tecken där. Det var som när man slår med yxor i en tät skog. De slog sönder alla snidade paneler med yxor och bräckjärn. De satte eld på din helgedom, så att den brann ner till grunden. De vanhelgade ditt namns boning. De sa för sig själva: ”Vi ska krossa dem helt.” De brände ner alla gudstjänstplatser i landet. Vi ser inte våra tecken. Profeterna är borta. Ingen av oss vet hur länge detta varar. Gud, hur länge ska fienden få håna? Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen? Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand? Dra fram den ur din mantel och förgör dem! Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung. Du kommer med räddning till jorden. Med din styrka besegrade du Havet. Du klöv havsodjurens huvuden, du krossade Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens varelser. Du öppnade källor och strömmar, du lät starka strömmar torka ut. Både dag och natt är din egendom, och du satte dit både ljuset och solen. Du har satt jordens gränser, och du skapade sommaren och vintern. Men HERRE, tänk på hur fienden hånar och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn. Utlämna inte din turturduva åt dessa rovdjur, glöm inte dina hjälplösa för alltid. Kom ihåg ditt förbund! Landets mörka hörn är våldets boningar. Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam, låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn. Res dig, Gud, och försvara din sak! Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar. Ha inte överseende med dina motståndares skrik och fienders larm som ständigt hörs. För körledaren, ”Fördärva inte”. En psalm av Asaf, en sång. Vi prisar dig, Gud, vi prisar dig! Ditt namn är nära, dina underverk förkunnas. ”Jag ska välja en bestämd tid, jag ska döma rättvist. Även om jorden och alla dess invånare skakar, håller jag dess pelare stadiga. Séla Jag säger till de övermodiga: ’Skryt inte!’ och till de gudlösa: ’Lyft inte hornen!’ ” Lyft inte era horn i höjden, tala inte så styvnackat. För varken från öster eller väster eller från öknen kommer upphöjelsen. Gud är den som dömer, han förnedrar den ene och upphöjer den andre. I sin hand håller HERREN en bägare med skummande, kryddat vin. Han häller upp, och alla ogudaktiga på jorden måste dricka, ända till dräggen. Men jag ska förkunna och prisa Jakobs Gud i evighet. ”Jag ska hugga av alla gudlösas horn men upphöja de rättfärdigas.” För körledaren, till stränginstrument. En psalm av Asaf, en sång. Gud är känd i Juda, och hans namn är stort i Israel. Hans tält är i Salem, hans boning på Sion. Där bröt han sönder blixtrande pilar, sköldar och svärd, krigsvapen. Séla Strålande är du, mer majestätisk än bergen med rikt byte. De modiga kämparna ligger plundrade, de har somnat för gott. Ingen krigare kan lyfta sin hand. Vid din tillrättavisning, Jakobs Gud, stupade både häst och ryttare. Du är den som ska fruktas, för vem kan stå inför dig när du är vred? Från himlen låter du din dom höras, och jorden förskräcks och blir stilla, när Gud står upp för att döma och rädda alla förtryckta på jorden. Séla Människornas vrede vänds till ditt pris, och du kuvar det som återstår av den. Ge löften åt HERREN, er Gud, och uppfyll dem. Låt alla grannfolk komma med gåvor till honom som ska fruktas. Han gör furstarna ödmjuka, och han är fruktad av jordens kungar. För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf. Jag ropar högt till Gud. Jag ropar högt till Gud, och han ska lyssna till mig. Jag söker Herren när jag är i nöd, på natten sträcker jag outtröttligt ut min hand, men det finns ingen tröst för mig. Jag tänker på Gud och suckar, jag grubblar och förlorar allt mod. Séla Du låter mig inte sluta ögonen, och i min oro kan jag inte få fram ett ord. Jag tänker på hur det var förr, på år som för länge sedan gått. Jag minns min sång i natten, jag tänker, jag grubblar. Förkastar Herren för alltid? Ska han aldrig mer visa sin godhet? Är hans nåd borta för alltid? Har han svikit sitt löfte för framtiden? Har Gud glömt bort att visa sin barmhärtighet? Har han i vrede stängt in sin medkänsla? Séla Jag tänker: ”Det är detta som drabbar mig: den Högste handlar inte som förr. Jag kommer ihåg HERRENS gärningar, jag minns dina under för länge sedan. Jag begrundar alla dina verk, jag tänker på dina mäktiga gärningar.” I heligheten går din väg, Gud. Vilken gud är så stor som du, Gud? Du är en Gud som gör under! Du har visat folken din kraft. Med din styrka befriade du ditt folk, Jakobs och Josefs ättlingar. Séla Vattnen såg dig, Gud, vattnen såg dig och bävade, själva djupen skälvde. Vatten sprang fram ur molnen, åskan mullrade i skyn och dina pilar for omkring. Din åskas dån hördes i stormvinden, blixtarna lyste upp världen, jorden skakade och darrade. Du banade en väg rakt genom havet, din stig genom stora vatten, men dina fotspår syntes inte. Du ledde ditt folk som en hjord, med Mose och Aron som herdar. Maskil. Av Asaf. Mitt folk, lyssna till min undervisning! Vänd era öron till vad jag säger! Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter från gamla tider. Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, vill vi inte dölja för deras barn. Vi vill förkunna för nästa generation HERRENS väldiga gärningar, hans makt och de under som han utfört. Han gav förordningar till Jakob, stiftade en lag åt Israel, som han befallde våra fäder att undervisa sina barn om, så att kommande generationer skulle få kännedom om dem, och att deras barn som skulle komma att födas i sin tur skulle kunna berätta för sina barn. Så skulle de sätta sin lit till Gud och inte glömma hans gärningar, utan följa hans bud. De skulle inte vara som sina fäder, en trotsig och upprorisk generation, som inte var lojala och trogna mot Gud. Efraims män, beväpnade med båge, vände om på stridens dag. De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lag. De glömde hans gärningar, underverk som han hade låtit dem se. Han gjorde under inför deras fäder i Egyptens land, på Soans slätter. Han delade havet och ledde dem rakt igenom det. Han lät vattnet stå som en vägg. På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten ur djupet. Strömmar lät han bryta fram från klippan, han lät vatten flyta fram som en flod. Ändå fortsatte de att synda mot honom och göra uppror mot den Högste i öknen. De utmanade Gud och krävde mat i sin lystnad. De talade mot Gud: ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen? Se, han slog på klippan, och vatten strömmade fram och bäckar flödade. Men kan han också ge bröd och förse sitt folk med kött?” Men HERREN hörde dem och blev vred. En eld tändes mot Jakob, vreden växte fram mot Israel, därför att de inte trodde på Gud eller litade på hans räddning. Han befallde att himlen skulle öppnas och slog upp himlens dörrar, han lät manna regna ner som mat, han gav dem säd från himlen. Människor fick äta änglars mat, han gav dem rikligt att äta. Han släppte loss östanvinden från himlen och förde fram sunnanvinden med sin kraft. Han lät kött regna ner som stoft, fåglar som sanden i havet. Han lät det falla ner i deras läger, runt omkring deras tält. De åt tills de fick mer än nog. Han lät dem få vad de begärde. Men innan de stillat sina begär, innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen, upptändes Guds vrede mot dem. Han dödade de starkaste och slog ner Israels unga män. Trots detta fortsatte de att synda och trodde inte, trots hans under. Då lät han deras liv sluta i tomhet och deras år i skräck. När han dödade, frågade de efter honom, vände om och sökte honom. Då kom de ihåg att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. Men de hycklade med sina ord för honom, de ljög för honom. Deras hjärtan var inte lojala mot honom, och de var inte trogna mot hans förbund. Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, lät inte sin vredes glöd flamma upp. Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner som en vindpust, för att inte komma åter. Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Gång på gång frestade de Gud och gjorde Israels Helige bedrövad. De kom inte ihåg den makt som han visade när han befriade dem från fienden, när han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans slätter. Han förvandlade deras floder till blod, och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna. Han sände stora svärmar med flugor som åt dem och grodor som förstörde. Han gav deras gröda åt gräshoppor och deras skörd åt skadedjur. Han förstörde deras vinrankor med hagel och mullbärsfikonträden med slagregn. Han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixten. Han släppte loss sin glödande vrede över dem, vrede, harm och förbittring, en skara av olycksänglar. Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte deras liv, utan lät dem dö av pest. Han slog allt förstfött i Egypten, de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor. Han ledde ut sitt folk som en flock, han ledde dem som en hjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet täckte deras fiender. Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land, till det berg som hans makts hand hade erövrat. Han drev bort folken framför dem, han delade ut deras land som arvedel och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält. Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom och höll inte hans befallningar. De vände sig bort i trolöshet som sina fäder, bort, som en förrädisk båge. De retade upp honom med sina offerplatser och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder. När Gud hörde dem blev han vred, och han förkastade Israel helt. Han övergav sin boning i Shilo, det tält han hade satt upp bland människorna. Han lät sin makt föras bort i fångenskap och överlämnade sin härlighet i fiendehänder. Han överlämnade sitt folk åt svärdet och var vred på sin egendom. Deras unga män förtärdes av eld, och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång. Prästerna dödades med svärd och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan. Då vaknade Herren, som ur en sömn, som en krigare som varit upprymd av vin. Han slog tillbaka sina fiender, han skickade bort dem till evig skam. Han förkastade Josefs boningar, han utvalde inte Efraims stam. I stället utvalde han Judas stam och berget Sion som han älskade. Där byggde han sin helgedom likt höjderna, lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt. Han utsåg David till sin tjänare och hämtade honom från fårfållorna. Från fåren hämtade han honom, för att bli herde för hans folk Jakob, för Israel, hans arvedel. Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta, han ledde dem med skicklig hand. En psalm av Asaf. Gud, främmande folk har angripit din arvedel. De har orenat ditt heliga tempel och lagt Jerusalem i ruiner. De har gett dina tjänares döda kroppar till mat åt himlens fåglar och dina frommas kroppar åt vilda djur. De har utgjutit deras blod som vatten överallt i Jerusalem. Det finns ingen kvar för att begrava dem. Vi föraktas av våra grannar, vi hånas och bespottas av dem som finns runt omkring oss. HERRE, hur länge ska din vrede vara? För evigt? Hur länge ska din svartsjuka brinna som eld? Ös ut din vrede över de folk som inte känner dig, över riken som inte åkallar ditt namn, för de har slukat Jakob och ödelagt hans land. Lasta inte oss för våra fäders synder. Låt oss snart få möta din barmhärtighet, för vi är i stor nöd. Hjälp oss, Gud, du vår räddare, för ditt namns äras skull. Befria oss och sona våra synder för ditt namns skull. Varför skulle folken få säga: ”Var är deras Gud?” Låt det bli känt för folken inför våra ögon hur du hämnas dina tjänares blod! Låt fångarnas klagan få nå fram till dig, skona de dödsdömdas liv med din starka arm. Låt våra grannar få sjufalt igen för att de hånat dig, Herre! Då vill vi, ditt folk och får i din hjord, prisa dig i evighet. Från generation till generation vill vi lovprisa dig. För körledaren, efter ”Förbundstecknets lilja”. En psalm av Asaf. Israels herde, lyssna, du som leder Josef som en hjord! Du, som tronar över keruberna, träd fram i glans inför Efraim, Benjamin och Manasse. Väck din styrka och kom till vår räddning! Upprätta oss, Gud! Låt ditt ansikte lysa, så att vi blir räddade! HERRE, härskarornas Gud, hur länge ska du vara vred på ditt folks böner? Du har låtit dem äta tårebröd, gett dem tårar att dricka i mängder. Du har gjort oss till ett stridsämne för våra grannar. Våra fiender hånar oss. Härskarornas Gud, upprätta oss! Låt ditt ansikte lysa, så att vi blir räddade! Du tog en vinranka ut ur Egypten, du drev bort folken och planterade den. Du röjde marken och den slog rot, den uppfyllde landet. Bergen täcktes av dess skugga, mäktiga cederträd av dess grenar. Den bredde ut sina grenar mot havet och sina skott ända till floden. Varför har du brutit ner dess murar, så att vem som helst som går förbi kan plocka av den? Vildsvin från skogen slukar i sig den, markens djur äter upp den. Härskarornas Gud, kom tillbaka! Se ner från himlen och ta hand om denna vinranka, den som du med egen hand har planterat och låtit växa åt dig. De har huggit ner den och bränt den, men de ska förgås inför din tillrättavisande blick. Håll din hand över mannen vid din högra sida, den människoson som du har fostrat. Då ska vi inte mer vika bort från dig. Håll oss vid liv så att vi alltid kan åkalla ditt namn. HERRE, härskarornas Gud, låt ditt ansikte lysa, så att vi blir räddade! För körledaren, enligt gittit. Av Asaf. Jubla högt inför Gud, vår styrka! Höj glädjerop till Jakobs Gud! Stäm upp musik och slå på trummor, spela på ljuvliga lyror och harpor! Stöt i horn vid nymånadsfester och vid fullmåne på vår högtidsdag. För det är en föreskrift för Israel, en bestämmelse av Jakobs Gud. Han bestämde det till en förordning åt Josef när han drog ut ur Egyptens land. Jag hörde ett språk som jag inte förstod. ”Jag lyfte bördan från hans axlar, och hans händer befriades från korgen. Du ropade i din nöd, och jag räddade dig. Jag svarade från åskmolnet, och jag prövade dig vid Merivas vatten. Séla Hör mitt folk, jag vill varna dig! Israel, om du bara ville lyssna! Hos dig får inte finnas någon främmande gud, och du får inte tillbe någon utländsk gud. Jag är HERREN, din Gud, som förde dig ut ur Egypten. Öppna din mun, och jag kommer att fylla den. Men mitt folk lyssnade inte på mig. Israel vill inte ha med mig att göra. Därför lät jag dem gå sina egna hårdhjärtade vägar och leva som de själva ville. Om mitt folk ändå ville lyssna på mig, ack, om Israel ville följa min väg! Då skulle jag snabbt besegra deras fiender och ingripa mot deras ovänner. De som hatar HERREN skulle tvingas krypa inför honom och deras straff vara för evigt. Men mitt folk skulle jag låta äta det finaste vete och mätta dem med honung ur klippan.” En psalm av Asaf. Gud står i gudaförsamlingen, han håller dom bland gudarna. ”Hur länge ska ni döma orätt och ta parti för de onda? Séla Skaffa rätt åt de svaga och faderlösa, låt de fattiga och betryckta få rätt. Rädda de svaga och behövande, befria dem ur de ondas grepp. Men de fattar ingenting och vet ingenting, de vandrar i mörker. Jordens grundvalar vacklar. Jag säger att ni är gudar och söner till den Högste, men ni ska dö som människor och falla som vilka furstar som helst.” Res dig, Gud, och döm jorden, för alla folk är din egendom. En sång, en psalm av Asaf. Gud, var inte tyst, tig inte, var inte stilla. Se hur dina fiender larmar och de som hatar dig sticker upp sina huvuden! De gör upp onda planer mot ditt folk. De sammansvärjer sig mot dem som du beskyddar. ”Kom,” säger de, ”låt oss utplåna detta folk, så att ingen längre kommer ihåg Israels namn.” De är fullkomligt överens om det, och de har ingått ett förbund mot dig, Edoms boningar, ismaeliter, Moab och hagaréer, Geval, Ammon, Amalek, filistéernas land och Tyros invånare. Också Assyrien har förenat sig med dem och lånat ut sin styrka åt Lots ättlingar. Séla Gör med dem som du gjorde med Midjan, och med Sisera och Javin vid Kishonbäcken, dem som utplånades i En-Dor och som blev till gödsel på marken. Låt det gå deras mäktiga som Orev och Seev och alla deras furstar som Sevach och Salmunna, som sa: ”Låt oss inta Guds betesmarker!” Min Gud, låt dem bli som virvlande ogräsfrö, som agnar för vinden. Så som elden bränner ner skog och lågor svedjer berg, jaga bort dem med din storm och förskräck dem med ditt oväder. Låt deras ansikten täckas av skam, så att de söker ditt namn, HERRE. Låt dem skämmas och bli förskräckta, låt dem komma på skam och förgås. Låt dem inse att du, vars namn är HERREN, är den Högste över hela jorden. För körledaren, till gittit. Av Korachs ättlingar, en psalm. Hur ljuvliga är inte dina boningar, härskarornas HERRE! Jag längtar innerligen till HERRENS gårdar. Med kropp och själ jublar jag inför dig, du den levande Guden. Även sparven har funnit ett hem och svalan ett bo åt sig där den kan lägga sina ungar: dina altaren, härskarornas HERRE, min kung och min Gud! Lyckliga är de som kan bo i ditt hus och alltid sjunga lovsånger till dig. Séla Lyckliga är de som har sin styrka i dig, de som lagt pilgrimsvandringen på sitt hjärta. När de vandrar genom Bakaträdens dal blir den fylld av källor, och höstregnet täcker den med välsignelser. De går från styrka till styrka tills de står inför Gud på Sion. HERRE, härskarornas Gud, hör min bön! Lyssna, Jakobs Gud! Séla Gud, se vår sköld och ge akt på din smorde. En enda dag i dina förgårdar är bättre än tusen andra dagar. Jag vill hellre stå vid tröskeln till min Guds hus än uppehålla mig i de gudlösas tält. HERREN Gud är sol och sköld. HERREN ger nåd och ära. Han undanhåller inget gott från dem som lever ostraffligt. Härskarornas HERRE, lycklig är den som förtröstar på dig! För körledaren. Av Korachs ättlingar, en psalm. HERRE, du har visat välvilja mot ditt land. Du har upprättat Jakobs lycka. Du lyfte av ditt folks skuld och förlät dem deras synd. Séla Du drog tillbaka ditt raseri och släckte din vredes glöd. Återupprätta oss, Gud, du vår räddare, lägg bort ditt missnöje med oss. Ska du alltid vara vred på oss? Ska din vrede sträcka sig även till kommande generationer? Vill du inte göra oss levande igen, så att ditt folk kan glädja sig i dig? HERRE, visa oss din nåd och ge oss din frälsning. Jag vill höra vad Gud säger. HERREN talar frid till sitt folk, till sina fromma, men må de inte återvända till dårskap. Hans frälsning är verkligen nära dem som fruktar honom, för att hans härlighet ska bo i vårt land. Nåd och trofasthet ska mötas och rättfärdighet och frid kyssas. Sanningen ska spira upp ur jorden och rättfärdigheten blicka ner från himlen. HERREN själv ska ge allt gott, och vårt land ska ge sin skörd. Rättfärdigheten ska gå före honom och bana väg för hans steg. En bön av David. Hör mig, HERRE, svara mig, för jag är fattig och hjälplös. Bevara mitt liv, för jag är from. Rädda din tjänare, som litar på dig, min Gud. Var nådig mot mig, Herre, för jag ropar till dig dagen lång. Gör din tjänare glad, Herre, för jag sätter mitt hopp till dig. Herre, du är god, och villig att förlåta. Du är nådig mot alla som ropar till dig. Hör min bön, HERRE! Lyssna till min vädjan! Jag ropar till dig i nödens tid, och du svarar mig. Ingen bland gudarna är lik dig, Herre, och inga gärningar är som dina. Alla folk, som du har skapat, ska komma och böja sig inför dig, Herre, och ära ditt namn. För du är stor och mäktig och gör under. Bara du är Gud! Lär mig, HERRE, din väg. Jag vill vandra i din sanning. Hjälp mig att helhjärtat vörda ditt namn. Jag vill prisa dig, Herre, min Gud, av hela mitt hjärta. Jag vill ära ditt namn i evighet, för din nåd mot mig är stor. Du har räddat mig ur dödsrikets djup. Gud, arroganta människor har rest sig mot mig. En skara våldsmän är ute efter mitt liv, och de bryr sig inte om dig. Men du är barmhärtig och nådig, Herre Gud, sen till vrede och stor i nåd och trofasthet. Vänd dig till mig och var nådig mot mig! Styrk din tjänare och rädda din tjänarinnas son. Ge mig ett tecken på din godhet, så att de som hatar mig får se det och skämmas, eftersom du, HERRE, har hjälpt mig och tröstat mig. Av Korachs ättlingar. En psalm, en sång. Dess grund är lagd på de heliga bergen. HERREN älskar Sions portar mer än någon annan av Jakobs boningar. Härliga ting talas om dig, Guds stad. Séla ”Bland dem som känner mig ska jag räkna Rahav och Babylonien och också Filisteen, Tyros och Kush. Dessa är födda här.” Man ska säga om Sion: ”Var och en är född här.” Den Högste har grundat denna stad. HERREN skriver i listan över folken: ”Dessa är födda där.” Séla Man ska sjunga och dansa: ”Alla mina källor finns hos dig.” En sång, en psalm av Korachs ättlingar. För körledaren, till Mahalat-leannót. Maskil. Av esrachiten Heman. HERRE, min räddnings Gud, jag ropar inför dig dag och natt. Låt min bön komma till dig, lyssna till mitt rop! Jag är bedrövad i djupet av min själ, och jag närmar mig dödsriket. Jag räknas till dem som ska begravas, jag är en man utan kraft. Jag har lagts bland de döda, likt de stupade som ligger i graven, de som är bortglömda och som inte mer får någon hjälp av dig. Du har lagt mig i gropen, i det djupaste mörker. Din vrede vilar tung över mig. Våg efter våg väller över mig. Séla Du har drivit mina vänner ifrån mig och fyllt dem med avsky för mig. Jag är fångad och finner ingen utväg. Jag kan inte längre se på grund av all gråt. Varje dag ropar jag till dig, HERRE, jag sträcker ut mina händer mot dig. Gör du under för de döda? Reser sig deras andar för att prisa dig? Séla Talar man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? Är dina under kända i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Jag ropar till dig, HERRE, och på morgonen stiger min bön till dig. Varför förkastar du mig, HERRE? Varför döljer du ditt ansikte för mig? Ända från min ungdom har jag varit plågad och nära döden. Jag lider av all förtvivlan som du sänder över mig och orkar inte mer. Din vrede har svept över mig, jag går under av all skräck. Den omger mig likt vatten hela dagen, den sluter sig kring mig från alla sidor. Du har tagit ifrån mig mina älskade och vänner, den som nu känner mig är mörkret. Maskil. Av esrachiten Etan. I evighet vill jag sjunga om HERRENS nåd, för alla kommande generationer vill jag göra din trofasthet känd. För jag sa: Din nåd består för evigt och din trofasthet är befäst i himlen. ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, svurit till min tjänare David: ’Jag ska låta din ätt bestå för evigt och befästa din tron från generation till generation.’ ” Séla Himlen prisar dina under, HERRE, de heligas församling din trofasthet. För vem i skyn kan jämföra sig med HERREN? Vem bland Guds söner är lik HERREN? Gud är fruktad i de heligas råd, stor och fruktad mer än alla omkring honom. HERRE, härskarornas Gud, vem är som du? Du är mäktig, HERRE, och din trofasthet omger dig. Du råder över det brusande havet. När vågorna stiger stillar du dem. Du krossade Rahav och slog ihjäl honom. Du skingrade dina fiender med din kraft. Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen med allt som finns där. Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över ditt namn. Din arm är full av kraft. Din hand är stark, och du lyfter den med makt. Rättfärdighet och rättvisa är grunden för din tron, nåd och trofasthet går framför dig. Lyckliga är de människor som förstår att jubla inför dig, HERRE, de vandrar i ljuset av din närhet. De gläder sig dag för dag över ditt namn, de lyfts upp av din rättfärdighet. Du är deras ära och styrka, och genom din välvilja lyfter du vårt horn. För vår sköld tillhör HERREN, och vår kung tillhör Israels Helige. I en syn talade du en gång till dina fromma och sa: ”Jag har gett en krigare styrka, jag har upphöjt en ung man bland folket. Jag har funnit min tjänare David. Med min heliga olja har jag smort honom. Min hand ska stödja honom, ja, min arm ska styrka honom. Ingen fiende ska tvinga honom till tribut, ingen gudlös ska förtrycka honom. Jag ska krossa hans motståndare framför honom och slå ner dem som hatar honom. Min trofasthet och nåd ska vara med honom, och i mitt namn ska hans horn lyftas. Jag ska lägga havet under hans hand, floderna i hans makt. Han ska ropa till mig: ’Du är min Gud, min far och min räddnings klippa.’ Jag ska göra honom till en förstfödd, till den högste bland kungarna på jorden. Jag ska visa honom nåd i evighet, och mitt förbund med honom ska stå fast. Jag ska låta hans ätt bestå för alltid och hans tron så länge himlen består. Om hans barn överger min lag och inte följer mina bud, om de bryter mot mina förordningar och inte lyder mina befallningar, kommer jag att straffa deras synd med ris och deras missgärning med slag. Men jag ska inte ta bort min nåd från honom eller svika i min trofasthet. Jag ska inte bryta mitt förbund eller ändra på något av det jag har sagt, för jag har svurit i min helighet —  och jag ska inte ljuga för David  —   att hans ätt ska få bestå för evigt och hans tron inför mig som solen, för evigt som månen, det trofasta vittnet i skyn.” Séla Men du har förkastat, stött bort och varit vred på din smorde. Du har upphävt förbundet med din tjänare, du har vanärat hans krona i smutsen. Du har brutit ner alla hans murar och raserat hans fästen. Alla som kommer förbi på vägen plundrar honom, och hans grannar hånar honom. Du har styrkt hans motståndare och låtit hans fiender glädja sig. Du har gjort hans svärd obrukbart och vägrat hjälpa honom i striden. Du har gjort slut på hans härlighet och vält omkull hans tron. Du har förkortat hans ungdomstid och klätt honom i skam. Séla HERRE, hur länge ska du hålla dig gömd, hur länge kommer din vrede att brinna som eld? Tänk på hur flyktig min livstid är, hur förgängliga du har skapat alla människobarn. Kan en människa leva och slippa se döden? Vem kan rädda sig undan dödsrikets makt? Séla Herre, var finns nu din nåd från förr, den som du i trofasthet lovade David med ed? Herre, tänk på din tjänares vanära, vad jag måste utstå från andra folk! Dina fiender hånar mig, HERRE, de hånar din smorde överallt där han går fram. Välsignad är HERREN i evighet! Amen, amen! En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation. Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet. Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!” Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten. Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset, som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen. Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd. Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset. Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck. Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta. Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring? Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan. HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar. Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda. Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet. Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör. Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: ”HERREN är min tillflykt och min borg, min Gud, som jag förtröstar på.” Han räddar dig från jägarens snara och från dödlig pest. Med sina vingar täcker han dig, under dem finner du tillflykt. Hans trofasthet är en sköld och en skyddsmur. Du behöver inte vara rädd för nattens fasor eller för pilen som flyger på dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller plågan som härjar mitt på dagen. Även om tusen faller vid din sida, tiotusen till höger om dig, drabbas inte du. Med egna ögon ska du få se på hur de gudlösa straffas. För du har gjort HERREN till din tillflykt, den Högste till ditt beskydd. Inget ont ska hända dig och ingen olycka komma nära ditt tält. Han ger sina änglar befallning om att skydda dig var du än går. Med sina händer ska de bära dig, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Över unga lejon och kobror går du fram, du trampar på vilddjur och ormar. ”Eftersom han älskar mig, ska jag rädda honom. Jag ska skydda honom, eftersom han känner mitt namn. När han ropar på mig, ska jag svara honom. Jag ska vara med honom i nöden, rädda honom och ge honom ära. Jag ska mätta honom med ett långt liv och låta honom se den räddning jag ger.” En psalm, en sång för sabbatsdagen. Det är gott att prisa HERREN, att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att varje morgon förkunna din nåd och varje natt din trofasthet, till tiosträngat instrument, till toner av harpa. Du gör mig glad, HERRE, med dina gärningar, jag jublar över dina händers verk. Hur stora är inte dina verk, HERRE! Hur djupa är inte dina tankar! Den oförnuftige förstår det inte, dåren kan inte fatta, att fastän de gudlösa blomstrar som gräs och alla de som gör orätt frodas, så väntar dem bara evigt fördärv. Men du, HERRE, är upphöjd i evighet. Dina fiender, HERRE, dina fiender ska gå under, och alla som gjort orätt ska skingras. Men mig har du gjort stark som en behornad vildoxe; du har smort mig med nypressad olja. Jag får se hur mina fiender lider nederlag och höra hur det går för de onda som reser sig mot mig. De rättfärdiga blomstrar som palmträd, de växer som cederträden på Libanon. De är planterade i HERRENS hus, de grönskar i vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder bär de frukt och är friska och gröna. De vittnar om att HERREN är rättvis, min klippa, där ingen orätt finns. HERREN är kung. Han är klädd i majestät. HERREN har klätt sig och utrustat sig med styrka. Därför står jorden fast och kan inte rubbas. Din tron är fast grundad från urminnes tid, du är till från evighet. Floderna höjde sig, HERRE, floderna höjde sin röst, floderna höjde sina dånande vågor. Väldigare än bruset av stora vatten, väldigare än havets mäktiga vågor är HERREN i höjden. Dina befallningar står fasta, och helighet omger ditt hus, HERRE, för alltid. Du hämndens Gud, HERRE, du hämndens Gud, träd fram! Res dig, du jordens domare! Ge de högmodiga det straff de förtjänar. HERRE, hur länge, hur länge ska de onda få triumfera? Deras tal är ett flöde av fräckheter, alla som gör orätt förhäver sig. De krossar ditt folk, HERRE, de förtrycker din arvedel. Brutalt dödar de änkor och främlingar, och de mördar faderlösa barn. ”HERREN ser det inte”, säger de, ”Jakobs Gud märker det inte.” Besinna er, ni vettlösa bland folket! Ni dårar, när ska ni ta ert förnuft till fånga? Skulle han som har planterat örat inte höra? Skulle han som har format ögat inte se? Skulle han som tillrättavisar folken inte straffa? Skulle han som undervisar människan inte veta? HERREN känner människornas tankar och vet att de är tomhet. Lycklig är den som du, HERRE, fostrar och undervisar utifrån din lag, för att ge honom ro i onda tider, tills de gudlösas grav har grävts. För HERREN förkastar inte sitt folk, han överger inte sin arvedel. Ty rättfärdigheten ska åter gälla i domen, och alla som har uppriktiga hjärtan ska rätta sig efter det. Vem vill stå upp för mig mot de onda? Vem vill försvara mig mot dem som gör orätt? Om inte HERREN hade hjälpt mig, skulle jag snart bo i tystnaden. När jag tänkte: ”Nu tappar jag fotfästet,” då var din nåd mitt stöd, HERRE. När ångesten fyller mitt sinne, ger din tröst mig glädje. Skulle en korrumperad domstol ha ditt stöd, då orätt skipas i lagens namn? De gör en sammansvärjning mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden. HERREN är min borg, min Gud är en tillflykt och en klippa för mig. Han låter deras orätt komma över dem själva, han krossar dem för deras ondska, HERREN, vår Gud förgör dem. Kom, låt oss sjunga till HERRENS ära, jubla inför vår frälsnings klippa! Kom till honom med tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom, för HERREN är en stor Gud, en stor kung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och honom tillhör bergstopparna. Hans är havet, för han har gjort det, och det torra landet, som hans händer har format. Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä inför HERREN, vår skapare, för han är vår Gud! Vi är hans folk, fåren i hans hjord och i hans omsorg. Om ni idag hör hans röst: ”Förhärda inte era hjärtan, som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen, där era fäder satte mig på prov, de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar. I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte, och jag sa: ’Detta folk far vilse i sina hjärtan. De känner inte mina vägar.’ Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” Sjung en ny sång till HERRENS ära, sjung till HERRENS ära, hela jorden! Sjung till HERRENS ära! Välsigna hans namn! Ropa ut hans räddning varje dag! Förkunna hans härlighet bland folken, berätta för alla människor om hans under! För HERREN är stor och högt prisad, värd att frukta, mer än alla gudar. Folkens alla gudar är avgudar, men HERREN har gjort himlen. Majestät och prakt omger honom, kraft och skönhet finns i hans helgedom. Ge HERREN ära, alla folkslag, erkänn hans majestät och kraft! Ge HERRENS höga namn ära, kom med era offer till hans förgårdar! Tillbe HERREN i helig skrud, darra inför honom, hela jorden! Säg bland folken: ”HERREN regerar!” Världen står fast, den kan inte rubbas. Han dömer folken med rättvisa. Låt himlen vara glad och jorden jubla, låt havet brusa och allt som finns i det! Låt fälten glädjas och allt som växer på dem! Skogens alla träd ska susa av lovsånger inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden. Han ska döma världen i rättfärdighet och folken med trofasthet. HERREN är kung! Låt hela jorden brista ut i jubel, kustländerna långt borta glädja sig! Moln och mörker omger honom. Rättfärdighet och rättvisa är grunden för hans tron. Eld går ut framför honom och bränner upp alla hans fiender runt omkring. Hans blixtar lyser upp hela världen. Jorden ser det och darrar. Bergen smälter som vax inför HERREN, hela jordens Herre. Himlarna förkunnar hans rättfärdighet. Alla folk ser hans härlighet. De som tillber gudabilder ska alla komma på skam, de som skryter med sina avgudar, för alla gudar måste böja sig inför honom. Sion hör det och gläder sig, Juda städer jublar över dina domar, HERRE. För du, HERRE, är den högste över hela jorden, upphöjd över alla andra gudar. Hata det onda, ni som älskar HERREN. Han bevarar sina frommas liv och räddar dem ur de gudlösas våld. Ljus sprids ut över de rättfärdiga och glädje över de rättsinniga. Gläd er i HERREN, ni rättfärdiga, och prisa hans heliga namn. En psalm Sjung en ny sång till HERREN, för han har gjort under! Genom sin väldiga kraft och helighet har han vunnit seger. HERREN har gjort sin räddning känd, han har uppenbarat sin rättfärdighet för folken. Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot israeliterna, ända till jordens ändar har man sett den räddning som vår Gud ger. Höj jubelrop till HERREN, hela jorden, brist ut i glädjerop, sjung, och spela! Lova HERREN med harpa, spela på harpor, sjung lovsånger! Blås i trumpeter och horn! Höj jubelrop inför kungen, HERREN! Låt haven brusa och allt som finns däri, jorden och alla som bor på den! Låt floderna klappa i händerna! Låt bergen tillsammans sjunga glädjesånger inför HERREN, för han kommer för att döma jorden och folken med rättvisa. HERREN är kung! Folken bävar. Han har sin tron på keruberna. Jorden darrar. HERREN är stor i Sion, upphöjd över alla folk. De prisar ditt namn, som är stort och fruktansvärt. Helig är han. Kungen som är mäktig älskar det rätta, du upprätthåller rättvisan, du gör det som är rätt och rättfärdigt i Jakob. Ära HERREN, vår Gud, fall ner inför hans fotpall. Helig är han. Mose och Aron var bland hans präster, Samuel bland dem som åkallade honom, de ropade till HERREN, och han svarade dem. Han talade till dem från molnstoden, och de höll hans befallningar och de föreskrifter han gav dem. HERRE, vår Gud, du svarade dem och var för dem en Gud som förlät dem men som också straffade dem när de handlade fel. Ära HERREN, vår Gud! Be till honom på hans heliga berg! Helig är HERREN, vår Gud. En tacksägelsepsalm. Höj jubel till HERREN, hela jorden! Tjäna HERREN med glädje! Kom inför honom med jubelrop! Besinna att HERREN är Gud! Han har skapat oss, och inte vi själva. Vi är hans folk, får i hans hjord. Gå in genom hans portar med tacksägelse, in till hans förgårdar med lovsång. Prisa honom och välsigna hans namn. För HERREN är god, hans nåd varar i evighet, och hans trofasthet från generation till generation. Av David. En psalm. Jag vill sjunga om din nåd och rättvisa, HERRE. Jag vill sjunga en lovsång till dig! Jag vill leva ett klanderfritt liv. När kommer du till min hjälp? Jag vill leva med ett rent hjärta i mitt eget hem. Det som är ont och fördärvligt vill jag inte sträva efter  —   jag hatar dem som handlar trolöst och vill inte bli inblandad i något sådant. Falskhet vill jag hålla långt från mig, och det onda vill jag inte veta av. Den som i hemlighet förtalar sina medmänniskor vill jag krossa. Jag tänker inte tillåta högmod och stolthet. Min blick ska vara fäst vid de trofasta i landet, och de ska få bo hos mig. Den som lever ett klanderfritt liv ska få vara i min tjänst. Den som handlar svekfullt får inte bo i mitt hus, och lögnaren blir inte accepterad hos mig. Varje morgon kommer jag att krossa de onda i landet och utrota från HERRENS stad alla som gör orätt. Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför HERREN. HERRE, hör min bön! Låt mitt rop om hjälp nå dig! Dölj dig inte för mig när jag är i nöd. Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar. För mina dagar försvinner som rök, och det brinner i mitt inre som en glöd. Mitt innersta är förtorkat, vissnat som gräs. Jag glömmer att äta min mat, och min suckan har gjort att jag magrat till bara skinn och ben. Jag är som en pelikan långt ute i vildmarken, som en uggla bland ruiner. Jag ligger vaken, jag är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dag efter dag och använder mig i svordomar. Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar, för din vredes och förbittrings skull. Du har gripit mig och stött bort mig. Mitt liv är som kvällsskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, HERRE, regerar i evighet, och från generation till generation ska man komma ihåg dig. Du ska gripa in och visa nåd mot Sion. Nu är det dags att visa medlidande med det, nu har den tiden kommit. Dina tjänare älskar dess stenar, de lider av att se det ligga i grus. Folken ska frukta HERRENS namn och kungarna på jorden din härlighet, när HERREN bygger upp Sion på nytt och visar sig i sin härlighet. Han ska lyssna till de nödlidandes böner och inte förakta vad de ber om. Detta ska skrivas ner för kommande generationer, för att folk som han kommer att skapa ska prisa HERREN. För han blickar ner från sin heliga höjd, HERREN ser ner till jorden. Han hör den fångnes klagan och befriar de dödsdömda. HERRENS namn ska förkunnas i Sion och hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna honom. Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år. Han har förkortat min levnadstid. Jag säger: ”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet, du som själv lever från generation till generation! För länge sedan lade du jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De ska försvinna, men du består. De är alla som utslitna kläder som du byter ut, och de försvinner. Men du är densamme, och dina år ska aldrig ta slut. Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig, och deras efterkommande bestå inför dig.” Av David. Lova HERREN, min själ! Hela mitt innersta ska prisa hans heliga namn. Lova HERREN, min själ, och glöm inte allt det goda han har gjort. Han förlåter mig alla mina synder. Han helar mig från alla sjukdomar. Han räddar mig från graven. Han kröner mig med nåd och barmhärtighet. Han fyller mitt liv med allt som är gott, och jag blir ung igen som en örn. HERREN handlar rättfärdigt och skaffar de förtryckta rättvisa. Han lät Mose få veta hans förehavanden, och Israels folk hans gärningar. HERREN är barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på nåd. Han går inte ständigt till rätta, hans vrede varar inte för evigt. Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar, han lönar oss inte efter våra missgärningar. Så hög som himlen är över jorden så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom. Så långt bort som öster är från väster kastar han våra överträdelser från oss. Som en far förbarmar sig över barnen så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom. För han vet hur vi är skapade, han minns att vi bara är stoft. Människans dagar är som gräset, hon blomstrar som en blomma på ängen; när vinden drar fram över den är den borta, och dess plats kommer inte ihåg den mer. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet mot dem som fruktar honom, och hans rättfärdighet till kommande generationer, till dem som håller hans förbund och tänker på hans befallningar och följer dem. HERREN har rest sin tron i himlen, och han regerar över allt. Lova HERREN, ni hans änglar, ni mäktiga, som lyder och utför hans befallningar. Lova HERREN, alla hans härskaror som tjänar honom och gör hans vilja. Lova HERREN, alla hans verk, överallt där han härskar. Lova HERREN, min själ! Lova HERREN, min själ! HERRE, min Gud, du är hög och stor, du är klädd i majestät och prakt! Han sveper sig i ljus som en klädnad, som en tältduk har han spänt upp himlen. Över vattnen har han timrat sina salar. Molnen är hans vagnar, och han rider på vindens vingar. Han gör vindarna till sina budbärare och eldslågorna till sina tjänare. Han har lagt en fast grund för jorden, så att den aldrig kan rubbas. Du bredde ut djupet som en klädnad över den, och vattnen stod över bergstopparna. De flydde vid din tillrättavisning, vid ditt dunder tog de till flykten. Bergen reste sig, och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem. Du satte en gräns för dem, och de ska aldrig mer översvämma jorden. Du lät källor springa fram i dalarna, och de vällde fram mellan bergen. De ger djuren vatten att dricka. Där släcker vildåsnorna sin törst, Vid dem bygger himlens fåglar sina bon och låter sin sång höras från trädens grenar. Du sänder regn från dina salar över bergen, och jorden mättas med dina goda gåvor. Du låter gräset växa upp åt boskapen och örter åt människan att odla. Så växer det fram mat ur jorden och vin som gör människan glad, olja som får hennes ansikte att skina och bröd som ger henne styrka. HERRENS träd blir väl vattnade, Libanons cedrar, som han planterade. Där bygger fåglarna sina nästen, och hägern håller till bland cypresserna. De höga bergen tillhör stengetterna, och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna. Månen är gjord för att bestämma tider, och solen vet när den ska gå ner. Du sänder mörkret och natten kommer, då alla skogens djur myllrar fram. Då ryter de unga lejonen efter rov och begär sin mat av Gud. Men när solen går upp drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig. Då går människan till sitt arbete, där hon arbetar tills kvällen kommer. HERRE, hur många är inte dina verk! I vishet har du gjort alltsammans, och jorden är full av dina skapelser. Där finns det stora och vida havet, som myllrar av otaliga livsformer, av både stora och små djur. Där stävar fartygen fram, och där leker Leviatan, som du format. Alla väntar de på dig, att du ska ge dem deras föda i rätt tid. Du ger dem, och de samlar in. Du öppnar din hand, och de äter och blir mätta. Men om du vänder dig bort från dem blir de förskräckta. När du tar deras livsande ifrån dem dör de och blir åter jord. Du sänder din Ande, och nytt liv skapas. Du förnyar jorden. Må HERRENS ära bestå i evighet! Må HERREN glädja sig över sina verk! Han ser på jorden, och den bävar, han rör vid bergen, och de ryker. Jag vill sjunga till HERREN, så länge jag lever. Jag vill prisa min Gud så länge jag är till. Må mina tankar behaga honom, jag vill glädjas i HERREN. Låt syndarna förgås från jorden och de onda inte längre få finnas till! Lova HERREN, min själ. Halleluja! Prisa HERREN, åkalla honom. Gör hans verk kända för alla folk. Sjung och spela till hans ära, berätta om alla hans under! Lovprisa hans heliga namn, låt dem som söker HERREN få en innerlig glädje! Vänd er till HERREN och hans kraft, sök honom ständigt. Tänk på de mäktiga gärningar han har gjort, hans under och den dom som han uttalat, ni som är ättlingar till hans tjänare Abraham, till Jakob, hans utvalde. Han är HERREN, vår Gud. Över hela jorden sträcker sig hans domar. Han minns för evigt sitt förbund, sina befallningar för tusen generationer, det förbund som han slöt med Abraham, och sin ed till Isak. Han bekräftade det till Jakob som en stadga, till Israel som ett evigt förbund. Han sa: ”Jag ska ge dig Kanaans land till arv och egendom.” Fastän de var få till antalet, en liten skara främlingar, och vandrade från folk till folk, från rike till rike, lät han ingen förtrycka dem, och han straffade kungar för deras skull. ”Rör inte mina smorda, skada inte mina profeter!” Han sände hungersnöd över landet och förstörde deras matförråd. Men han hade före dem sänt en man, Josef, som såldes som slav. Bojor sattes på hans fötter och en järnring runt hans hals, tills den dag hans ord gick i uppfyllelse, och HERRENS ord gav honom rätt. Då lät kungen släppa honom fri, folkens kung befriade honom. Kungen gjorde honom till herre över sitt hus, till härskare över hela sin egendom, för att leda hans furstar som han ville och lära hans äldste vishet. Israel kom till Egypten, Jakob blev gäst i Hams land. Han gjorde sitt folk mycket fruktsamt, han gjorde dem mer talrika än deras fiender. Han vände egypterna till att hata hans folk, till konspiration mot hans tjänare. Han sände sin tjänare Mose, och Aron, som han hade utvalt. De utförde hans tecken bland dem, under i Hams land. Han sände mörker, så att allting blev mörkt. De hade inte gjort uppror mot hans ord. Han förvandlade deras vatten till blod och lät deras fiskar dö. Deras land vimlade av grodor, ända in i deras furstars sängkammare. Han befallde, och svärmar av flugor kom, mygg över hela deras land. I stället för regn gav han dem hagel och eldslågor i landet. Han slog ner deras vinrankor och fikonträd, och alla träd vräktes omkull i deras land. På hans befallning kom gräshoppssvärmar och ett oräkneligt antal gräshoppsyngel. De åt upp allt grönt i deras land, och de åt upp skörden på deras mark. Slutligen dödade han allt förstfött i deras land, alla deras manliga nyfödda. Sedan förde han dem ut ur landet med silver och guld, och det fanns ingen i dess stammar som stapplade. Egypterna gladde sig när de gav sig iväg, för de hade drabbats av fasor för Israels skull. Han bredde ut ett moln som skydd och en eld som lyste om natten. De bad, och han sände vaktlar, han mättade dem med bröd från himlen. Han öppnade en klippa, och vattnet forsade fram. Det flöt som en flod genom det torra landet. För han tänkte på sitt heliga löfte till sin tjänare Abraham. Han ledde ut sitt folk under jubel, sina utvalda under glädjerop. Han gav dem land som tillhört andra folk. De fick överta frukten av deras möda, för att de skulle hålla hans bud och lyda hans lagar. Halleluja! Halleluja! Prisa HERREN, för han är god. Hans nåd varar i evighet. Vem kan räkna upp HERRENS väldiga gärningar, förkunna allt hans lov? Lyckliga är de som bevarar det som är rätt och alltid gör det rättfärdiga. Tänk på mig, HERRE, när du visar välvilja mot ditt folk! Kom till min hjälp med din räddning! Låt mig få se det goda hos dina utvalda och dela ditt folks glädje, prisa dig tillsammans med dem som är din egendom. Vi har syndat liksom våra fäder, vi har handlat fel och gjort det onda. Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under. De glömde hans nådegärningar och gjorde uppror vid Sävhavet. Ändå räddade han dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd. Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt. Han ledde dem genom djupen som genom en öken. Han räddade dem från dem som hatade dem och befriade dem från deras fiender. Vattnet täckte deras fiender. Inte en enda en av dem undkom. Då trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. Men snart glömde de allt han gjort. De väntade inte på hans råd. De greps av begär i öknen och utmanade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men han sände också förödande sjukdomar över dem. De blev avundsjuka på Mose och Aron, som var helgade åt HERREN. Jorden öppnade sig och svalde Datan, begravde Avirams hop. Eld flammade upp bland deras anhängare, lågorna uppslukade de onda. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten avgud. De bytte ut sin härlighet mot en avbild av en tjur som äter gräs. De glömde Gud, sin räddare, som gjort så stora ting i Egypten, mirakel i Hams land och märkliga gärningar vid Sävhavet. Därför bestämde han sig för att förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom för att hålla tillbaka hans vrede, så att han inte skulle förinta dem. Sedan föraktade de det underbara landet, och de trodde inte på hans ord. De gnällde i sina tält, och de ville inte lyssna till HERREN. Därför lyfte han sin hand och svor att han skulle döda dem i öknen, och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och spridas ut till andra länder. De förenade sig med Baal-Pegor, och de åt offer som offrats till livlösa avgudar. Genom sina gärningar retade de Herren till vrede, så att en plåga bröt ut bland dem. Men Pinechas grep in och kom emellan, så att plågan upphörde. För detta räknades han som rättfärdig från generation till generation, för evigt. Vid Merivas vatten förargade de HERREN igen och ställde till bekymmer för Mose. De var upproriska mot hans ande, så att han talade utan att tänka efter. De förgjorde inte heller folken, som HERREN hade sagt till dem, utan beblandade sig med främmande folk och tog efter deras seder och bruk. De tillbad deras avgudar, och detta blev en fälla för dem. De offrade sina söner och döttrar till demoner. De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom dessas blod. De vanhelgade sig själva genom sina handlingar och agerade i otrohet. HERRENS vrede upptändes mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. Han överlämnade dem åt främmande folk, och de som hatade dem fick härska över dem. Deras fiender förtryckte dem, och de fick underkasta sig deras makt. Gång på gång befriade han dem, men de fortsatte att göra uppror, och de sjönk allt djupare i sin synd. Ändå såg han till dem i deras nöd när han hörde deras rop. Han kom ihåg sitt förbund med dem och var mild i sin stora nåd. Han lät dem finna förbarmande hos dem som höll dem fångna. Rädda oss, HERRE, vår Gud! Samla oss från dessa folk, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket ska säga: ”Amen!” Halleluja! Prisa HERREN, för han är god, hans nåd består för evigt. Så ska de säga som HERREN har friköpt, de som han har befriat ur fiendens våld, samlat från länderna, från öster och väster, från norr och söder. De irrade omkring i öknen, i ödemarken, utan att finna någon boplats. De var hungriga, törstiga, och deras liv tynade bort. De ropade till HERREN i sin nöd, och han befriade dem ur deras trångmål. Han förde dem till den rätta vägen, till en plats där de kunde bo. De ska prisa HERREN för hans nåd och för allt underbart han gjort för människobarnen. Han gav vatten till den törstige och den hungriges själ mättade han med sitt goda. Där fanns de som satt i djupaste mörker, fångna i lidandets järnbojor, för de hade gjort uppror mot Guds ord och föraktat den Högstes råd. Därför lät han dem slita ont. De föll, och ingen kunde hjälpa dem. De ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret och bröt sönder deras bojor. De ska prisa HERREN för hans nåd och för allt underbart han gjort för människobarnen. Han krossar portarna av koppar och bryter sönder järnbommarna. Andra var dåraktiga och fick lida för sin upproriskhet och sina synder. De avskydde all mat och närmade sig dödens portar. De ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Han sa bara ett ord och de blev botade, han räddade dem från graven. De ska prisa HERREN för hans nåd och för allt underbart han gjort för människobarnen. De ska frambära tack som offer, sjunga om allt han gjort. Andra seglade på haven med skepp och drev handel på de stora vattnen. De såg HERRENS gärningar och hans under i djupen. Han talade, och en stormvind blåste upp, så att vågorna gick höga. De reste sig mot himlen och störtade sedan mot djupen. Modet svek dem i olyckan, och de raglade och stapplade som berusade, och all deras vishet var borta. De ropade till HERREN i sin nöd, och han befriade dem ur deras trångmål. Han lugnade stormen och vågorna tystnade. De gladde sig över att det hade blivit lugnt, och han förde dem till den hamn dit de ville. De ska prisa HERREN för hans nåd och för allt underbart han gjort för människobarnen. De ska prisa honom när folket samlas och lova honom i de äldstes krets. Han förvandlar floder till öken, vattenkällor till torr mark och det bördiga landet till saltöken, för dess invånares ondska. Han gör ökenlandet till sjöar och det uttorkade landet till vattenkällor. Han låter de hungriga bosätta sig där och bygga en stad att bo i. De sår sina åkrar, planterar sina vingårdar och får sedan rika skördar. Han välsignar dem, och de får många barn. Han låter inte heller deras boskapshjordar minska. Om de blir färre, blir förödmjukade och nedtryckta av bekymmer och sorg, öser han olycka över härskarna och låter dem irra omkring i en väglös öken. Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck och låter deras familjer föröka sig som hjordar. De rättsinniga ser det och gläder sig, medan all ondska måste tiga. Den som är vis bör lägga detta på minnet och tänka på HERRENS nådegärningar. En sång, en psalm av David. Gud, mitt hjärta är orubbligt. Jag vill sjunga och spela av hela min själ till din ära. Vakna upp, harpa och lyra! Jag vill väcka morgonrodnaden. HERRE, jag vill prisa dig bland folken, inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig. Din nåd är stor, högre än himlen når den, din trofasthet upp till skyarna. Gud, du är upphöjd över himlen! Visa din höghet över hela jorden! Befria dina älskade, rädda oss med din starka hand, hjälp oss. Gud har talat i sin helgedom: ”Jag ska triumfera, dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen. Gilead är mitt och Manasse är mitt, Efraim är min hjälm och Juda min spira. Moab är mitt tvättfat, mot Edom ska jag kasta min sko, och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.” Vem kan leda mig till den befästa staden? Vem kan leda mig till Edom? Har inte du, Gud, förkastat oss och inte längre velat gå ut med våra härar? Hjälp oss nu mot fienden, för människor kan inte rädda. Med Gud på vår sida ska vi vinna, för han kommer att trampa ner våra fiender. För körledaren. En psalm av David. Min lovsångs Gud, var inte tyst! Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig. De ljuger och talar illa om mig. De omger mig med hatfulla ord och attackerar mig utan orsak. De bemöter min kärlek med anklagelser, men jag ber. De betalar tillbaka gott med ont och min kärlek med hat. Utse en gudlös anklagare mot honom och ställ honom på hans högra sida. Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig. Till och med hans bön ska räknas som synd. Låt hans liv bli kort, och låt en annan ta hans tjänst. Låt hans barn bli faderlösa och hans hustru änka. Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare, fördrivna från sina hem i ruiner. Låt fordringsägarna överta all hans egendom och främlingarna allt han har förtjänat. Ingen ska visa nåd mot honom, och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn. Låt hans efterkommande utrotas och deras namn utplånas av nästa generation. HERREN ska komma ihåg hans fäders ondska och inte utplåna hans mors synd. Låt dem alltid vara inför HERREN och utplåna deras minne från jorden, eftersom han inte ville visa nåd utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade för att döda dem. Han älskade att förbanna, och förbannelsen träffade honom själv. Han ville inte välsigna, och så förblir välsignelsen långt borta från honom. Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt, den gick in i hans inre som vatten och som olja in i hans skelett. Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig och som ett bälte han för alltid spänner om sig. Låt detta vara mina anklagares lön från HERREN, deras, som talar ont mot mig. Men HERRE, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull, och befria mig i din kärlek och godhet. Jag är fattig och hjälplös och sårad i mitt innersta. Jag försvinner som en skugga om kvällen jag skakas av som en gräshoppa. Mina knän är svaga av fasta, och jag är bara skinn och ben. Jag har blivit till åtlöje för dem, och när de ser mig skakar de på huvudet. Hjälp mig, HERRE, min Gud! Rädda mig i din nåd. Låt dem inse att det är du som handlar, att du, HERRE, har gjort detta. De kan förbanna, men du välsignar. När de anfaller ska de komma på skam, men din tjänare gläder sig. Låt mina anklagare kläs i vanära och svepas i skam som i en klädnad. Jag vill storligen prisa HERREN, jag vill lovprisa honom i den stora skaran. Han står på den fattiges sida för att rädda honom från dem som dömer honom. En psalm av David. HERREN sa till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.” HERREN ska sträcka ut din makts spira från Sion. Härska bland dina fiender! Villigt kommer ditt folk, när du intar makten. I helig prakt, ur morgongryningen kommer den unga skaran till dig, som dagg. HERREN har svurit och kommer inte att ändra sig: ”Du är präst för evigt, så som Melkisedek.” Herren står vid din sida. Han krossar kungar på sin vredes dag. Han dömer folken, överallt samlas lik, och han krossar hövdingar på hela jorden. Han dricker ur bäcken vid vägen och lyfter huvudet högt. Halleluja! Jag vill prisa HERREN av hela mitt hjärta i de rättsinnigas råd, i församlingen. Stora är HERRENS verk, de begrundas av alla som finner sin glädje i dem. Majestätiska och underbara är hans gärningar, och hans rättfärdighet består för alltid. Han har gjort sina under så att man minns dem. Nådig och barmhärtig är HERREN. Han ger mat till dem som fruktar honom. Han kommer för evigt ihåg sitt förbund. Han har visat sin makt för sitt folk genom att ge dem andra folks arvedel. Allt han gör är trofast och rättvist, och alla hans förordningar är pålitliga. De består alltid och för evigt, de verkställs i trofasthet och uppriktighet. Han befriade sitt folk och slöt ett evigt förbund. Heligt och värt att frukta är hans namn. Att frukta HERREN är början till vishet, de som följer hans vilja ska vinna insikt. Lovprisningen till honom varar i evighet. Halleluja! Lycklig är den som fruktar HERREN och gläder sig över hans befallningar. Hans barn blir mäktiga på jorden, och de rättsinnigas generation blir välsignad. Välstånd och rikedom finns i hans hus, och hans rättfärdighet består för evigt. Ett ljus bryter fram i mörkret för den rättsinnige, den nådige, barmhärtige och rättfärdige. Det går väl för den som är generös och ger lån, den som handlar rättvist i allt han gör. Han kommer aldrig på fall, och den rättfärdiges minne består för evigt. Han är inte rädd för dåliga nyheter, han har en inre trygghet och förtröstar på HERREN. Hans hjärta är lugnt, han är inte rädd, till sist får han se sina fiender falla. Han strör ut och ger åt de fattiga. Hans rättfärdighet består för evigt, och hans horn blir upplyft och ärat. Den gudlöse ser det, han blir rasande och skär tänder. Han förgås, och de ondas längtan blir till intet. Halleluja! Prisa HERREN, ni hans tjänare, prisa HERRENS namn! Välsignat är HERRENS namn nu och för evigt. HERRENS namn ska prisas från öster till väster. HERREN är upphöjd över alla folk. Hans ära når högre än himlen. Vem är lik HERREN, vår Gud, som sitter på sin tron i höjden, som böjer sig ner och ser så djupt  —   vem i himlen, vem på jorden? Den fattige drar han upp ur stoftet, och den nödställde ur askhögen och sätter honom bland furstar, bland sitt folks furstar. Han låter den barnlösa hustrun få ett hem som en lycklig mor till barnen. Halleluja! När Israel drog ut från Egypten, Jakobs släkt från ett folk med främmande språk, då blev Juda hans helgedom, Israel hans rike. Havet såg det och flydde, och Jordanfloden vände tillbaka. Bergen hoppade som baggar, och höjderna som lamm. Varför flyr du hav, varför vänder du tillbaka, Jordan? Varför hoppar ni berg som baggar, ni höjder som lamm? Darra, jord, inför Herren, inför Jakobs Gud! Han gör klippan till en vattenrik sjö och stenen till en vattenkälla. Inte åt oss, HERRE, inte åt oss, utan åt ditt namn ge ära, för din nåds och din trofasthets skull. Varför får folk säga: ”Var finns deras Gud?” Vår Gud är i himlen, och han gör vad han vill. Deras gudar är silver och guld, människohänders verk. De har mun men kan inte tala, ögon, men kan inte se. De har öron men kan inte höra, näsa, men kan inte lukta. De har händer, men kan inte gripa, och fötter, men kan inte gå. De ger inga ljud ifrån sin strupe. De som gjort dessa blir som de, ja, alla som förtröstar på dem. Israel, förtrösta på HERREN! Han är deras hjälp och sköld. Arons släkt, förtrösta på HERREN! Han är deras hjälp och sköld. Alla ni som fruktar HERREN, förtrösta på honom! Han är deras hjälp och sköld. HERREN tänker på oss och vill välsigna Israels folk, han vill välsigna Arons släkt. Han vill välsigna var och en som fruktar HERREN, små och stora. Må HERREN ge många barn till er och era ättlingar. Må ni bli välsignade av HERREN, som har gjort både himmel och jord. Himlen tillhör HERREN, men han har överlämnat jorden åt människorna. De döda prisar inte HERREN, de som har gått ner i tystnaden. Men vi lovar HERREN, nu och för evigt! Halleluja! Jag älskar HERREN, för han har hört min röst och mina böner. Han har böjt sig ner och lyssnat till mig. Därför ska jag be till honom så länge jag lever. Dödens snaror omslöt mig, dödsrikets fasor höll mig i sitt grepp, nöd och förtvivlan kom över mig. Då ropade jag på HERRENS namn: ”HERRE, rädda mitt liv!” HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. HERREN beskyddar de okunniga. Jag var nere, och han räddade mig. Nu kan min själ komma till ro på nytt, för HERREN har varit god mot mig. Du har räddat mig från döden, mina ögon från tårar och mina fötter från att snava. Jag får leva inför HERREN i de levandes länder. Jag trodde när jag sa: ”Jag plågas svårt.” I min förtvivlan sa jag: ”Alla människor är lögnare.” Men vad kan jag nu göra för HERREN som tack för all hans godhet mot mig? Jag ska lyfta upp räddningens bägare och åkalla HERRENS namn. Inför allt hans folk vill jag uppfylla vad jag lovat HERREN. För hans frommas död är dyrbar i HERRENS ögon. HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son, du har befriat mig från mina bojor. Jag vill ge dig ett tackoffer och åkalla HERRENS namn. Inför allt hans folk vill jag uppfylla vad jag lovat HERREN i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem. Halleluja! Prisa HERREN, alla nationer! Lova honom, alla folk, för hans nåd mot oss är stor, och HERRENS trofasthet varar i evighet. Halleluja! Prisa HERREN, för han är god! Hans nåd varar i evighet. Säg, Israel: ”Hans nåd varar i evighet!” Säg, Arons släkt: ”Hans nåd varar i evighet!” Säg, ni som fruktar HERREN: ”Hans nåd varar i evighet!” I mitt trångmål ropade jag till HERREN, och han svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats. HERREN är med mig. Jag är inte rädd. Vad kan en människa göra mot mig? HERREN är med mig, och han hjälper mig. Jag ska triumfera över dem som hatar mig. Det är bättre att ta sin tillflykt till HERREN än att lita på människor. Det är bättre att ta sin tillflykt till HERREN än lita på personer i maktposition. Jag var omringad av alla folk, men i HERRENS namn höll jag dem ifrån mig. Jag var fullständigt omringad, men i HERRENS namn höll jag dem ifrån mig. De svärmade runt mig som bin, men de slocknade lika fort som en eld bland törnbuskar. I HERRENS namn höll jag dem borta från mitt liv. De knuffade mig hårt för att få mig att falla, men HERREN hjälpte mig. HERREN är min styrka och min sång, han har blivit min räddning. Glädje och segerrop hörs från de rättfärdigas tält: ”HERREN har med makt utfört väldiga gärningar. HERREN har lyft sin makts hand. HERREN har med makt utfört väldiga gärningar.” Jag behöver inte dö, utan jag får leva och berätta om HERRENS gärningar. HERREN har tuktat mig hårt, men inte överlämnat mig åt döden. Öppna rättfärdighetens portar för mig! Jag vill gå in genom dem och prisa HERREN. Det här är HERRENS port, de rättfärdiga får gå in genom den. Jag prisar dig för att du har besvarat min bön och räddat mig. Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten. Detta är HERRENS verk och förunderligt i våra ögon. Detta är dagen då HERREN har agerat, låt oss därför vara glada och jubla. HERRE, rädda oss! HERRE, ge framgång! Välsignad är han som kommer i HERRENS namn! Vi välsignar er från HERRENS hus. HERREN är Gud och ger oss ljus. Låt oss gå i en procession tillsammans, med kvistar i händerna, fram till altarets horn! Du är min Gud, jag vill prisa dig, min Gud, jag vill upphöja dig. Prisa HERREN, för han är god! Hans nåd varar för evigt. Lyckliga är de som lever klanderfritt och följer HERRENS lag. Lyckliga är de som följer hans befallningar och helhjärtat söker honom, de som inte gör något ont utan följer hans vägar. Du har gett dina befallningar för att de ska följas noggrant. Ack om jag kunde leva i beslutsam lydnad för dina bud! Då skulle jag inte behöva skämmas när jag betraktar alla dina bud. Jag prisar dig med uppriktigt hjärta, när jag lär mig dina rättfärdiga lagar. Jag tänker hålla dina bud. Överge mig aldrig! Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? Jo, genom att hålla sig till ditt ord. Jag har sökt dig helhjärtat. Låt mig inte irra bort från dina bud! Jag har lagt dina ord på minnet, för att hålla mig borta från synd mot dig. Välsignad är du, HERRE, lär mig dina bud! Jag förkunnar alla de beslut som du har uttalat. Jag gläder mig över att följa dina förordningar, såsom man gläder sig över rikedom. Jag begrundar dina stadgar och beaktar dina vägar. Jag är glad för dina stadgar och ska aldrig glömma ditt ord. Var god mot mig, din tjänare, och låt mig få leva, så vill jag lyda ditt ord. Öppna mina ögon, så att jag kan se allt det underbara i din lag. Jag är en främling på jorden. Dölj inte dina bud för mig. Mitt inre slits ständigt sönder av längtan efter dina beslut. Du tillrättavisar de stolta, de förbannade, som irrar bort från dina bud. Ta ifrån mig hån och förakt, för jag lyder dina befallningar. Om än furstar sitter och talar illa om mig, tänker din tjänare på dina bud. Dina befallningar är min glädje och mina rådgivare. Jag är nertryckt i stoftet. Håll mig vid liv genom ditt ord. Jag berättade för dig om mina vägar, och du svarade mig. Lär mig dina bud. Låt mig förstå den väg du befallt, så kan jag begrunda dina under. Jag gråter i min bedrövelse. Res mig upp, så som du lovat. Håll mig borta från lögnens väg, och ge mig i nåd din lag. Jag har valt sanningens väg, rättat mig efter dina beslut. Jag håller fast vid dina bud och lagar. HERRE, svik mig inte! Jag vill löpa den väg som dina bud visar, för du har ökat min insikt. Lär mig, HERRE, dina budords väg, och jag ska följa den ända till slutet. Ge mig förstånd, så att jag lyder och helhjärtat håller din lag. Led mina steg efter dina bud, för den vägen går jag med glädje. Bevara mitt sinne i dina bud så att jag inte strävar efter egen vinning. Vänd bort min blick från det som är värdelöst, och bevara mitt liv på dina vägar. Håll dina löften till din tjänare, så att jag ständigt fruktar dig. Ta bort vanäran som skrämmer mig, för alla dina beslut är goda. Jag längtar efter dina stadgar. Bevara mitt liv i din rättfärdighet. HERRE, låt din nåd komma till mig, den räddning du har talat om, så att jag kan svara dem som hånar mig, för jag litar på det som du sagt. Ryck inte bort sanningens ord från mig, för jag sätter mitt hopp till dina beslut. Jag vill alltid lyda din lag, från evighet till evighet. Då kan jag leva i frihet, för jag begrundar dina stadgar. Jag ska tala om dina befallningar för kungar utan att behöva skämmas. Jag gläder mig över dina bud, som jag älskar. Jag sträcker mina händer mot dina bud, som jag älskar. Jag tänker på dina budord. Tänk på vad du talat till mig, din tjänare, du har gett mig hopp. Det du sagt ger mig tröst i lidandet och håller mig vid liv. Oförskämda människor visar ständigt förakt mot mig, men jag viker inte från din lag. Jag minns dina beslut från forna tider, HERRE, jag finner tröst i dem. Jag grips av vrede när de gudlösa förkastar din lag. Dina bud är min lovsång överallt där jag går fram. Ditt namn, HERRE, begrundar jag på natten, och jag vill hålla din lag. Det har blivit mig förunnat att lyda dina stadgar. Du, HERRE, är min del! Jag har sagt att jag vill hålla ditt ord. Av hela mitt hjärta vädjar jag till dig: var mig nådig, som du har sagt. Jag tänker på hur jag levt mitt liv och håller mig till dina befallningar. Jag vill skynda mig och inte dröja att hålla dina bud. De gudlösa vill snärja mig, men jag glömmer inte din lag. Mitt i natten går jag upp för att prisa dig för dina rättfärdiga bud och lagar. Mina vänner är alla de som fruktar dig och lyder dina stadgar. Din nåd, HERRE, fyller jorden. Lär mig dina bud. HERRE, du gör gott mot mig, din tjänare, som du har sagt. Ge mig god insikt och kunskap, för jag litar på dina bud. Innan jag fick lida gick jag vilse, men nu lyder jag vad du säger. Du är god och gör det som är gott. Lär mig dina bud! De oförskämda smutskastar mig med lögner, men jag håller mig helhjärtat till dina stadgar. Deras sinnen är okänsliga som fett, men jag gläder mig över din lag. För mig var det bra att jag fick lida, så att jag lärde mig dina bud. Din lag som du uttalat är mer värdefull för mig än stora mängder av silver och guld. Dina händer har gjort mig och format mig. Ge mig nu insikt så att jag lär mig dina bud. De som fruktar dig ser mig och gläds, eftersom jag hoppas på ditt ord. HERRE, jag vet att dina beslut är rättfärdiga, och det är i trofasthet du låtit mig lida. Trösta mig nu med din nåd, precis som du har lovat din tjänare. Förbarma dig över mig, så att jag får leva. Din lag är ju min glädje. Låt de oförskämda få skämmas, för de har smutskastat mig med lögn. Jag däremot vill tänka på dina stadgar. Låt dem som fruktar dig och känner dina befallningar vända sig till mig. Låt mig helhjärtat hålla dina bud, så att jag aldrig behöver skämmas. Jag förtärs av längtan efter din räddning, och jag hoppas på ditt ord. Mina ögon mattas av längtan efter ditt löfte. Och jag frågar: ”När ska du trösta mig?” Jag är som en vinsäck i rök, men jag glömmer inte dina bud. Hur få är inte din tjänares dagar! När ska du döma dem som förföljer mig? De oförskämda gräver gropar för mig, de lyder inte din lag. Alla dina bud är tillförlitliga. Hjälp mig, för de förföljer mig med lögner! De har nära nog utplånat mig från jorden, och ändå har jag inte brutit mot dina stadgar. Visa nåd mot mig och låt mig få leva, så ska jag följa de bud som du gett. HERRE, ditt ord står fast för evigt i himlen. Din trofasthet består från generation till generation. Du har skapat jorden, och den består. Enligt dina beslut består den, för allting tjänar dig. Om inte din lag hade varit min glädje, skulle jag ha gått under i mitt elände. Jag tänker aldrig glömma dina stadgar, för du ger mig liv genom dem. Jag tillhör dig. Rädda mig, för jag begrundar dina stadgar. De gudlösa väntar på mig för att förgöra mig, men jag ska tänka på dina befallningar. Allt som jag sett har sin begränsning, men för dina bud finns inga gränser. Vad jag älskar din lag! Jag tänker på den hela dagen. Dina bud gör mig klokare än mina fiender, de är ständigt hos mig. Jag är visare än alla mina lärare, för jag begrundar dina förordningar. Jag är visare än de gamla, för jag håller dina stadgar. Jag vill hålla mig borta från alla onda vägar, för jag vill vara lydig mot ditt ord. Jag vänder mig inte bort från dina beslut, för du undervisar mig. Hur söt är inte smaken av dina ord! De smakar sötare än honung i min mun. Av dina stadgar får jag förstånd, därför avskyr jag all slags falskhet. Ditt ord är en lykta för mina steg, de lyser upp stigen där jag går. Jag har svurit och bekräftat en ed att följa dina rättfärdiga bud och lagar. Jag har lidit mycket, men låt mig få leva, HERRE, som du har lovat. Ta emot mitt tack som ett offer, HERRE, och lär mig dina bud. Mitt liv är ständigt i fara, men jag glömmer inte din lag. De gudlösa lägger ut snaror för mig, men jag villar inte bort mig från dina stadgar. Dina förordningar är min egendom för evigt, de är mitt hjärtas glädje. Jag har beslutat att följa dina bud för alltid, ända till slutet. Jag hatar obeslutsamhet, men jag älskar din lag. Du är mitt beskydd och min sköld, och till ditt ord sätter jag mitt hopp. Försvinn från mig, ni som är onda! Jag vill hålla min Guds bud. Stöd mig, så som du lovat, så att jag får leva, och svik mig inte i det jag hoppas på. Uppehåll mig, så att jag blir räddad och alltid kan ge akt på dina bud. Du förkastar alla som viker av från dina bud, deras svek leder bara till tomhet. De ogudaktiga på jorden är som slagg, därför älskar jag dina bud. Jag ryser av fruktan inför dig, ja, dina domslut skrämmer mig. Jag har gjort vad som är rättfärdigt och rättvist, utlämna mig inte till mina förtryckare. Låt det gå väl för din tjänare, så som du lovat, och låt inte de oförskämda förtrycka mig. Jag längtar så innerligt efter din räddning, den som du utlovat till mig. Behandla din tjänare utifrån din kärlek, och lär mig dina bud. Jag är din tjänare. Ge mig förstånd, så att jag lär känna dina befallningar. HERRE, det är dags för dig att gripa in, för din lag har brutits. Därför älskar jag dina bud mer än guld, renaste guld. Därför betraktar jag alla dina stadgar som rätta, all slags falskhet avskyr jag. Dina förordningar är underbara och därför håller jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus, de ger förstånd åt de okunniga. Jag öppnar min mun och flämtar i min starka längtan efter dina bud. Vänd dig till mig och var mig nådig, så som du är mot dem som älskar ditt namn. Led mina steg så som du lovat, låt inget ont få makt över mig. Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina bud. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina bud. Tårarna strömmar från mina ögon för att man inte håller din lag. HERRE, du är rättfärdig och allt vad du beslutar är rätt. Du har gett dina befallningar i rättfärdighet och stor trofasthet. Min lidelse förtär mig, när jag ser hur mina fiender struntar i dina ord. Dina ord är fullständigt rena, därför älskar din tjänare dem. Själv är jag obetydlig och föraktad, men jag glömmer inte dina föreskrifter. Din rättfärdighet är evig och din lag sann. Nöd och ångest har kommit över mig, men jag gläder mig över dina stadgar. Dina förordningar är rättfärdiga för evigt. Ge mig förstånd, så att jag får leva. Ur djupet av mitt hjärta ropar jag till dig. Svara mig, HERRE, så ska jag följa dina bud! Rädda mig, ropar jag, och jag vill lyda dina befallningar. Tidigt i morgongryningen kommer jag och ropar, jag hoppas på dina ord. Jag håller mig vaken om natten för att tänka på vad du sagt. Lyssna till mig i din nåd, HERRE, och ge mig liv, så som du lovat i din lag. Nu närmar sig de grymma och onda, de som är långt borta från din lag. Men du är nära, HERRE. Alla dina bud är sanna. För länge sedan lärde jag känna dina befallningar, jag vet att du har fastställt dem för evigt. Se hur jag lider och rädda mig, för jag har inte glömt din lag. Ta dig an min sak och befria mig, ge mig liv, som du har lovat. Räddningen är långt borta från de onda, för de bryr sig inte om dina bud. HERRE, din barmhärtighet är stor. Ge mig liv, så som du lovat i din lag! Mina förföljare och fiender är många, men jag viker inte från dina bud. Jag känner avsky när jag ser de trolösa, de som inte lyder ditt ord. Se hur mycket jag älskar dina befallningar. Ge mig liv, HERRE, i din nåd. Alla dina ord är sanna, och dina rättfärdiga beslut är eviga. Furstar förföljer mig utan orsak, men mitt hjärta bävar inför dina ord. Jag är glad över dina ord, precis som den som finner en värdefull skatt. Jag hatar och avskyr falskhet, men jag älskar din lag. Jag prisar dig sju gånger om dagen för dina rättfärdiga bestämmelser. De som älskar din lag äger en djup frid, och inget kan få dem att snubbla och falla. Jag väntar på räddning från dig, HERRE, och jag följer dina bud. Jag lyder dina befallningar, och jag älskar dem högt. Jag lyder dina stadgar och befallningar, för du vet om allt vad jag gör. HERRE, låt mitt rop nå fram till dig! Ge mig förstånd så som du lovat! Lyssna till min vädjan och rädda mig, så som du har sagt. Min lovprisning flödar över för att jag får lära mig dina bud. Jag ska lovsjunga ditt ord, för alla dina bud är rättfärdiga. Grip in och hjälp mig, för jag har valt att följa dina stadgar. HERRE, jag längtar efter din räddning, och din lag är min glädje. Låt mig få leva så att jag kan prisa dig. Låt dina bud och lagar vara min styrka! Jag har vandrat bort som ett vilsegånget får. Kom du och sök reda på mig, din tjänare, för jag har inte glömt bort dina bud. En vallfartssång. I min nöd ropade jag till HERREN, och han svarade mig. HERRE, rädda mig från lögnarna och från bedrägligt tal. Vad kan han ge dig, vad mer kan han ge dig, du lögnare? Må han straffa dig med krigarens skarpa pilar och glödande ginstkol! Ve mig som bor i Meshek och lever bland Kedars tält! Alltför länge har jag bott bland dem som hatar fred. Jag är för fred, men så fort jag säger något vill de strida. En vallfartssång. Jag ser upp mot bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från HERREN, han som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot snava, för han som bevarar dig slumrar inte. Han som bevarar Israel slumrar aldrig, sover aldrig. HERREN bevarar dig. Hans skugga finns vid din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. HERREN bevarar dig från allt ont, han bevarar ditt liv. HERREN bevarar dig var du än rör dig, nu och för evigt. En vallfartssång. Av David. Jag blev glad när man sa till mig: ”Kom, så går vi till HERRENS hus.” Nu står vi i dina portar, Jerusalem, Jerusalem, du väluppförda stad, där husen står tätt intill varandra. Dit går stammarna upp, HERRENS stammar —  det är en förordning åt Israel  —   för att prisa HERREN. För där står domstolar, troner för Davids kungahus. Be om fred för Jerusalem! Låt det gå väl för alla som älskar dig. Låt friden härska innanför dina murar och tryggheten i dina palats. För mina bröders och vänners skull ber jag om fred för dig. För HERRENS, vår Guds, hus skull vill jag söka ditt bästa. En vallfartssång. Jag lyfter min blick upp till dig, till dig som bor i himlen. Som en tjänare ser på sin herres hand, som en tjänarinna sin husfrus hand, så ser vi upp till HERREN, vår Gud, tills han visar oss nåd. Visa oss nåd, HERRE, visa oss nåd! Vi har fått utstå så mycket förakt. Vi har fått utstå mycket hån från de självsäkra och förakt från de högmodiga. En vallfartssång. Av David. Om HERREN inte hade stått på vår sida —  så ska Israel säga  —   om HERREN inte hade stått på vår sida, när människor anföll oss, då skulle de ha svalt oss levande och utplånat oss i sin brinnande vrede mot oss. Vattnen skulle ha övertäckt oss, strömmen sköljt över oss, de forsande vattnen flödat över oss. Välsignad vare HERREN, som inte har låtit dem slita oss i stycken. Vi har kommit undan, som en fågel från jägarens snara. Snaran har gått sönder, och vi har kommit undan. Vår hjälp kommer från HERREN, han som har gjort himmel och jord. En vallfartssång. De som litar på HERREN är som berget Sion, det kan inte rubbas utan består för evigt. Liksom bergen omger Jerusalem, så omger HERREN sitt folk, nu och för evigt. De gudlösas spira ska inte vila över de rättfärdigas land, för att inte locka de rättfärdiga till att göra det som är orätt. HERRE, gör gott mot dem som är goda, mot dem som har ett uppriktigt hjärta. Men de som viker av på avvägar ska HERREN föra bort tillsammans med dem som gör orätt. Frid över Israel! En vallfartssång. När HERREN förde tillbaka Sions fångar, var det som om vi drömde. Vi skrattade högt och sjöng av glädje, vi jublade. Bland folken sades det: ”HERREN har gjort stora ting för dem!” Ja, HERREN har gjort stora ting med oss, och vi är glada. Återställ vår lycka, HERRE, liksom bäckarna i Negev! De som sår med tårar ska få skörda med glädje. Gråtande går de ut med säden de ska så, men med jubel kommer de tillbaka och bär sina kärvar. En vallfartssång. Av Salomo. Om inte HERREN bygger huset, är byggnadsarbetarnas möda till ingen nytta. Om inte HERREN vakar över staden, står vaktposten förgäves på sin plats. Det är meningslöst att stiga upp tidigt och gå sent till sängs för att kunna äta det bröd ni slitit för. Gud ger sina vänner vila. Barn är en gåva från HERREN, livsfrukt en lön. En ung mans söner är som pilar i en krigares händer. Lycklig är den man som har sitt koger fyllt med dem. De kommer inte på skam inför fienden i rätten. En vallfartssång. Lycklig är den som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. Det du arbetat ihop får du äta av. Du ska vara lycklig, och det ska gå dig väl. Din hustru ska likna en fruktbar vinstock i ditt hus och dina barn olivplantor vid ditt bord. Så välsignas den som fruktar HERREN. HERREN ska välsigna dig från Sion. Du ska få se Jerusalems välgång så länge du lever, och du ska få leva för att se dina barnbarn. Frid över Israel! En vallfartssång. ”De har förtryckt mig mycket ända från min ungdom,” ska Israel säga, ”de har förtryckt mig mycket ända från min ungdom. Men de har inte besegrat mig. Min rygg är sönderplöjd av dessa plöjare, de har dragit långa fåror. Men HERREN är rättfärdig. Han har skurit av de gudlösas band.” Alla som hatar Sion ska vända tillbaka i skam. De blir som gräs på taket, som vissnar innan det börjar växa. Den som skördar får inte en handfull av det, och ingen binder samman en kärve av det. Och ingen som går förbi dem ropar: ”HERRENS välsignelse är över er! Vi välsignar er i HERRENS namn.” En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. Herre, hör mitt rop, lyssna till mina böner. Om du, HERRE, håller räkning på synder, Herre, vem kan då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Jag väntar på HERREN, jag väntar och sätter mitt hopp till hans ord. Jag väntar på Herren mer än väktarna på morgonen, ja, mer än väktarna på morgonen. Israel, hoppas på HERREN, för hos HERREN finns nåd, hos honom finns full befrielse. Han ska befria Israel från alla deras synder. En vallfartssång. Av David. HERRE, jag är inte stolt och högfärdig. Jag går inte in i stora ting, sådant som jag inte begriper mig på. Nej, jag har lugnat ner mig och är stilla, som ett spädbarn, som ett litet barn i sin mors famn. Hoppas på HERREN, Israel, nu och för evigt. En vallfartssång. HERRE, kom ihåg allt lidande som David fick utstå. Han svor en ed inför HERREN, gav ett löfte inför Jakobs Mäktige: ”Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng, inte tillåta mina ögon att slutas i sömn eller mina ögonlock att tyngas av slummer, förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige.” Vi hörde om den i Efrata och fann den på Jaars fält. Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotpall. Res dig, HERRE, gå till din viloplats, du och din makts ark! Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet, dina fromma ska jubla av glädje! För din tjänare Davids skull, förkasta inte din smorde. HERREN har svurit David en ed, som han aldrig tar tillbaka: ”Dina egna ättlingar ska jag låta sitta på din tron. Om dina söner håller mitt förbund och mina befallningar som jag ger dem, ska även deras söner för alltid sitta på din tron.” För HERREN har utvalt Sion, där har han velat ha sin boning. ”Detta är min viloplats för evigt. Här vill jag bo, det är min önskan. Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning och mätta dess fattiga med mat. Jag ska klä dess präster i frälsning, och dess fromma ska jubla av glädje. Här vill jag låta ett horn växa upp åt David; jag har satt upp en lampa åt min smorde. Hans fiender ska jag klä i skam, men kronan på hans huvud ska stråla.” En vallfartssång. Av David. Vad underbart och skönt det är när bröder kan bo tillsammans i harmoni. Det är som den dyrbara oljan på huvudet, som rinner ner i skägget, på Arons skägg, ända ner till kraglinningen. Det är som Hermons dagg som faller ner på Sions berg. För där ger HERREN befallning om välsignelse och liv för evigt. En vallfartssång. Kom och lova HERREN, alla ni HERRENS tjänare, ni som tjänstgör i HERRENS hus varje natt. Lyft upp era händer mot helgedomen och prisa HERREN. Må HERREN, han som har gjort himmel och jord, välsigna dig från Sion. Halleluja! Prisa HERRENS namn, prisa honom, ni HERRENS tjänare, ni som står i HERRENS hus, på förgårdarna till vår Guds hus. Prisa HERREN, för han är god! Lovsjung hans namn, för det är underbart. HERREN har utvalt Jakob åt sig och Israel till sin egendom. Jag vet att HERREN är stor, vår Herre är större än alla gudar. HERREN gör allt vad han vill både i himlen och på jorden, i haven och i djupen. Han låter molnen stiga upp vid horisonten, han sänder blixt och regn och han sänder ut vindarna från sina förråd. I Egypten dödade han de förstfödda bland både människor och djur. Han sände tecken och under till Egypten, till farao och dennes tjänstefolk. Han besegrade många folk och dödade mäktiga kungar, Sichon, amoréernas kung, Og, Bashans kung och alla Kanaans kungar. Han gav deras länder som en arvslott till sitt folk Israel. HERRE, ditt namn består i evighet. I alla tider kommer man att minnas dig, HERRE. HERREN skaffar rätt åt sitt folk och förbarmar sig över sina tjänare. Folkens gudar är silver och guld, verk av människohänder. De har munnar som inte kan tala och ögon som inte kan se. De har öron som inte kan höra, och i deras munnar finns ingen andedräkt. De som har gjort dem ska bli som de, liksom alla som sätter sin lit till dem. Israels släkt, prisa HERREN! Arons släkt, prisa HERREN! Levis släkt, prisa HERREN! Prisa HERREN, ni som fruktar honom! Prisad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem. Halleluja! Prisa HERREN, för han är god och hans nåd varar för evigt. Prisa gudarnas Gud, för hans nåd varar för evigt. Prisa herrarnas Herre, för hans nåd varar för evigt. Han är den ende som kan göra under, för hans nåd varar för evigt. Han gjorde himlen genom sin vishet, för hans nåd varar för evigt. Han bredde ut jorden över vattnen, för hans nåd varar för evigt. Han gjorde de stora ljusen, för hans nåd varar för evigt, solen som råder över dagen, för hans nåd varar för evigt, och månen och stjärnorna som råder över natten, för hans nåd varar för evigt. Han slog de förstfödda i Egypten, för hans nåd varar för evigt. Han förde Israel ut därifrån, för hans nåd varar för evigt, med stark hand och utsträckt arm, för hans nåd varar för evigt. Han delade Sävhavet mitt itu, för hans nåd varar för evigt. Han ledde Israel rakt genom det, för hans nåd varar för evigt. Han dränkte farao och hans armé i havet, för hans nåd varar för evigt. Han förde sitt folk genom öknen, för hans nåd varar för evigt. Han slog stora kungar, för hans nåd varar för evigt. Han dödade mäktiga kungar, för hans nåd varar för evigt: Sichon, amoréernas kung, för hans nåd varar för evigt, och Og, Bashans kung, för hans nåd varar för evigt. Han gav deras land till arvedel, för hans nåd varar för evigt, till arvedel åt sin tjänare Israel, för hans nåd varar för evigt. Han tänkte på oss i vår förnedring, för hans nåd varar för evigt, och drog oss ur våra fienders våld, för hans nåd varar för evigt. Han ger mat till allt levande, för hans nåd varar för evigt. Prisa himlens Gud, för hans nåd varar för evigt. Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. Vi hängde upp våra harpor i pilträden, för de som höll oss fångna bad oss sjunga, våra förtryckare krävde glädjesånger av oss: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen, om jag inte tänker på Jerusalem som min största glädje. HERRE, tänk på Jerusalems dag, hur edoméerna ropade: ”Riv ner det! Jämna det med marken!” Du Babylons dotter, du fördärvade, lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss. Lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna. Av David. Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta. Jag vill lova dig med sång inför gudarna. Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel, och prisar ditt namn för din nåd och trofasthet. För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting. När jag ropade till dig svarade du mig, du styrkte mig och gav mig ny kraft. Alla kungar på jorden ska prisa dig, HERRE, när de får höra dina ord. De ska sjunga om HERRENS vägar, för HERRENS härlighet är stor. HERREN är den högste, men han ser till de låga. De stolta genomskådar han redan på långt håll. När jag måste gå igenom nöd, håller du mig vid liv. Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede, och med din mäktiga hand räddar du mig. HERREN kommer att fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar för evigt. Överge inte dina händers verk. För körledaren. En psalm av David. HERRE, du rannsakar mig och vet allt om mig. Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig vet du vad jag tänker. Du granskar mig vare sig jag går eller ligger. Du vet om allt som jag företar mig. Redan innan jag har ett ord på min tunga vet du, HERRE, vad jag tänker säga. Du omsluter mig på alla sidor, och du håller din hand över mig. Att veta detta är förunderligt för mig, mycket större än vad jag någonsin kan förstå. Vart skulle jag kunna gå för din Ande? Vart skulle jag kunna fly för din närvaro? Om jag far upp till himlen är du där, och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där. Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar, eller gömma mig vid havets yttersta gräns, kommer din hand att leda mig, din starka hand att gripa mig. Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus. Du skapade organen inne i min kropp, du vävde samman mig i min mors livmoder. Jag prisar dig för det förunderliga, att jag är så underbart skapad! Dina verk är förunderliga, det vet jag väl. Mitt skelett var inte dolt för dig när jag formades i det tysta, när jag vävdes samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes. I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven innan någon av dem började. Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud! Hur enormt är inte deras antal! Om jag försökte räkna dem skulle de vara fler än sandkornen. När jag vaknar, är jag fortfarande hos dig. Gud, om du ändå ville döda de gudlösa, avlägsna de blodtörstiga från mig! De som talar svekfullt om dig, de som har missbrukat dina städer. HERRE, skulle jag inte hata dem som hatar dig, avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem starkt, de är mina fiender. Granska mig, Gud! Känn mitt innersta och pröva mig, känn mina oroliga tankar! Se om min väg leder bort från dig, och led mig på den eviga vägen. För körledaren. En psalm av David. HERRE, rädda mig från onda människor. Skydda mig från dessa våldsamma män, som lägger onda planer och dagligen är ute efter strid. De vässar sina tungor som ormar, och deras ord är som huggormsgift. Séla Bevara mig, HERRE, för de gudlösas handlingar, skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall. De högmodiga sätter ut snaror för mig, de breder ut nät vid vägkanten och lägger ut fällor för mig. Séla Jag säger till HERREN: ”Du är min Gud.” Lyssna, HERRE, till mina böner! HERRE, Herre, min starke räddare, som skyddar mitt huvud på stridens dag, låt inte de ondas önskningar uppfyllas, HERRE! Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla Låt dem som omringar mig själva drabbas av den ofärd som de har talat om! Låt brinnande kol falla över dem och kasta ner dem i eld, i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur! En baktalare ska inte bestå i landet, och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner. Jag vet att HERREN tar sig an de hjälplösa och skaffar de fattiga rätt. De rättfärdiga ska prisa dig och de uppriktiga bo i din närhet. En psalm av David. HERRE, jag ropar till dig, skynda dig till mig, lyssna på mig när jag ropar! Låt min bön bäras fram som rökelse inför dig och mina lyfta händer som ett kvällsoffer. HERRE, sätt en vakt för min mun, en dörrvakt för mina läppar. Låt mig inte lockas till onda ord, eller till att ta del i gudlösa gärningar i sällskap med dem som gör orätt. Låt mig inte äta av deras läckerheter. Låt den rättfärdige slå mig och nådigt tukta mig, det är som olja på mitt huvud. Låt inte mitt huvud avvisa det. Jag riktar mina böner mot dem som gör det onda. Deras härskare ska kastas utför klippbranten. De ska höra att mina ord är behagliga. Som man plöjer och bryter upp jorden, så strös våra ben vid dödsrikets port. HERRE, min Herre, jag fäster min blick på dig, till dig tar jag min tillflykt. Överlämna mig inte åt döden! Skydda mig för de snaror som de lägger ut för mig, för fällorna av dem som gör orätt. Låt i stället de onda fastna i sina egna nät, medan jag kan tryggt gå förbi. Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön. Jag ropar med hög röst till HERREN, jag ropar med hög röst till HERREN och ber om nåd. Jag utgjuter min klagan inför honom, jag berättar om min nöd för honom. När jag är färdig att ge upp, vet du hur jag har det. På den väg jag går har de lagt ut snaror för mig. Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig. Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig. Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” Lyssna till mitt rop, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag. För mig ut ur mitt fängelse, så att jag kan prisa ditt namn. Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig, för du har varit god mot mig. En psalm av David. HERRE, hör min bön! Lyssna till min åkallan, befria mig i din trofasthet och rättfärdighet. Ställ inte din tjänare inför rätta, för ingen levande är rättfärdig i dina ögon. Min fiende har förföljt mig och krossat mig. Han har placerat mig i mörker, precis som de som dött för länge sedan. Jag är färdig att ge upp och mitt hjärta är förlamat. Jag minns tider som gått, jag tänker på allt som du gjort, begrundar dina händers verk. Jag sträcker mina händer mot dig, jag törstar efter dig som ett förtorkat land. Séla Skynda dig, HERRE, och svara mig, för jag blir alltmer deprimerad. Vänd dig inte bort från mig, för då blir jag som de som ligger i sina gravar. Låt mig varje morgon erfara din nåd, för jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag ska gå, för jag sätter mitt hopp till dig. Rädda mig från mina fiender! HERRE, jag flyr till dig. Lär mig att göra din vilja, för du är min Gud. Låt din goda Ande leda mig på jämn mark. HERRE, bevara mitt liv för ditt namns skull. Led mig ut ur nöden för din rättfärdighets skull. Utplåna mina fiender i din nåd, förgör dem som är ute efter mitt liv, för jag är din tjänare. Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lär mina händer att kriga och mina fingrar att strida, han som är nådig mot mig, min klippa, min borg, min befriare och min sköld. Hos honom söker jag tillflykt. Han har lagt mitt folk under mig. HERRE, vad är en människa, att du bryr dig om henne, ett människobarn för din omtanke? Människan är som en vindfläkt, hennes liv som en flyende skugga. HERRE, dra undan himlen och stig ner! Rör vid bergen, så att de ryker. Släpp loss blixtarna och skingra dem, skjut iväg pilarna och driv bort dem. Sträck ner dina händer från höjden, rädda mig, befria mig ur de djupa vattnen, ur främlingarnas våld. Deras mun är full av lögn och deras högra hand av bedrägeri. För dig, Gud, vill jag sjunga en ny sång och spela på en tiosträngad harpa, för du räddar kungarna från nederlaget och befriar din tjänare David från det onda svärdet. Rädda mig! Befria mig från främlingarnas våld! De, vars munnar är fulla av lögner och vilkas högra hand är redo till bedrägeri. Våra unga söner blir som välväxta plantor, våra döttrar som pelare, uthuggna för palats. Våra lador blir fyllda till brädden av livets förnödenheter av alla slag. Ute på våra marker får fåren tusentals, ja, tiotusentals med lamm, och oxarna är tungt lastade med spannmål. I muren finns inte längre någon rämna, ingen fördrivs, på våra gator finns inte längre någon som klagar. Lyckligt är det folk som har det så. Ja, lyckligt är det folk vars Gud är HERREN! En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud och kung, och för evigt prisa ditt namn. Jag vill prisa dig varje dag, för evigt lovsjunga ditt namn. Stor är HERREN och högt prisad! Hans storhet är outgrundlig. I alla tider ska människor hylla dina verk och berätta om dina mäktiga gärningar. Din härliga prakt, dina underbara verk och ditt majestät vill jag begrunda. De talar om dina fruktansvärda gärningars makt, och jag vill förkunna din storhet. De ska hylla minnet av din stora godhet och jubla över din rättfärdighet. HERREN är nådig och barmhärtig, sen till vrede, rik på nåd. HERREN är god mot alla, han är barmhärtig mot alla som han har skapat. Alla dina verk prisar dig, HERRE, och dina fromma lovprisar dig. De talar om ditt rikes härlighet och förkunnar din makt, för att alla människor ska lära känna din makt, ditt rikes ära och härlighet. Ditt rike består för evigt och ditt välde från generation till generation. HERREN är trofast i allt han säger, nådig i allt han gör. HERREN uppehåller alla som håller på att falla och reser upp dem som är nertyngda. Allas ögon är riktade mot dig, och du ger dem mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande som hungrar. HERREN är rättfärdig i allt han gör, nådig mot allt han skapat. HERREN är nära alla som ropar, som ärligt ropar till honom. Han gör vad de som fruktar honom begär. Han hör deras rop och räddar dem. HERREN skyddar alla dem som älskar honom, men alla onda förgör han. Jag vill lova HERREN, och allt som lever ska prisa hans heliga namn, nu och för evigt. Halleluja! Lova HERREN, min själ! Jag vill prisa HERREN så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag finns till. Lita inte på de mäktiga, på människor som inte kan rädda. När människans ande lämnar henne återvänder hon till stoftet, och alla hennes planer blir om intet. Men lycklig är den som väntar på hjälp från Jakobs Gud, och hoppas på HERREN, sin Gud. Han har gjort himlen och jorden, haven och allt som finns i dem. Hans trofasthet består för evigt. Han skaffar rätt åt de förtryckta och ger mat till de hungriga. HERREN befriar fångarna. HERREN öppnar de blindas ögon. HERREN lyfter upp de nerböjda. HERREN älskar de rättfärdiga. HERREN skyddar främlingar och har omsorg om faderlösa och änkor, men de gudlösas planer hindrar han. HERREN är kung för evigt, din Gud, Sion, från generation till generation. Halleluja! Halleluja! Det är gott att lovsjunga vår Gud! Lovsången är skön och ljuvlig. HERREN bygger upp Jerusalem, han samlar det skingrade Israel. Han helar dem som har förkrossade hjärtan och förbinder deras sår. Han har bestämt stjärnornas antal och gett var och en ett namn. Vår Herre är stor, hans makt är oinskränkt, hans förstånd är obegränsat. HERREN stöder de ödmjuka, men de gudlösa slår han till marken. Sjung till HERREN med tacksamhet! Lovsjung vår Gud till harpa! Han täcker himlen med moln och låter regn falla på jorden. Han låter gräset växa på bergen. Han ger mat åt djuren och åt korpens ungar när de skriker. Hästens styrka imponerar inte på honom. Mannens snabba steg är ingen glädje för honom. HERREN gläder sig över dem som fruktar honom och hoppas på hans nåd. Jerusalem, lova HERREN! Sion, prisa din Gud! Han gör bommarna i dina portar starka och välsignar dina barn med dig. Han låter fred råda vid dina gränser och mättar dig med det finaste vete. Han ger jorden sina befallningar, och snabbt går hans ord ut. Han breder ut snö som ull, och han sprider ut frosten som aska. Han kastar ner hagel som smulor; vem kan uthärda hans kyla? Han sänder sitt ord, och isen smälter, han andas, och vattnen strömmar. Han har gjort sitt ord känt för Jakob, sina bud och beslut för Israel. Något sådant har han inte gjort för andra folk. De känner inte till hans bud. Halleluja! Halleluja! Lova HERREN i himlen! Lova honom i höjden! Lova honom, alla hans änglar, lova honom, hela hans härskara! Lova honom, sol och måne lova honom, alla lysande stjärnor! Lova honom, ni himlarnas himmel och ni vatten ovanför himlen! De ska prisa HERRENS namn, för han gav en befallning, och de skapades. Han gav dem för evigt deras plats. Han gav en befallning som aldrig kan upphävas. Lova HERREN på jorden, ni havsodjur och alla djup, blixt och hagel, snö och dimma, du stormvind, som lyder hans ord, alla berg och kullar, alla fruktträd och cedrar, vilddjur och boskap, kräldjur och flygande fåglar, alla jordens kungar och folk med alla sina härskare och domare, unga män och flickor, gamla och unga. De ska lova HERRENS namn. Endast hans namn är upphöjt, hans majestät sträcker sig över himmel och jord. Han har lyft ett horn åt sitt folk, lovprisning för alla sina fromma, för Israels folk som står honom nära. Halleluja! Halleluja! Sjung en ny sång till HERREN, hans lov i de frommas församling! Israel ska glädja sig över sin skapare, Sions folk jubla över sin kung! De ska lova hans namn med dans och lovsjunga honom till tamburin och harpor. HERREN älskar sitt folk, och de ödmjuka kröner han med räddning. De fromma ska jubla i ära, sjunga glädjesång på sin bädd. Lovprisning till Gud ska vara i deras mun och ett skarpt svärd i deras händer, för att hämnas på nationer och straffa folk, för att binda folkens kungar med kättingar, sätta järnbojor på deras furstar och verkställa de domar som beslutats mot dem. En ära är detta för alla hans fromma. Halleluja! Halleluja! Lova Gud i hans helgedom. Lova honom i hans mäktiga himlafäste. Lova honom för hans väldiga gärningar. Lova honom för hans oerhörda storhet. Lova honom med trumpetstötar, med harpa och lyra. Lova honom med tamburiner och dans. Lova honom med stränginstrument och flöjter. Lova honom med klingande cymbaler, lova honom med ljudande cymbaler. Må allt som andas prisa HERREN! Halleluja! Ordspråk av Salomo, Davids son, Israels kung. Av dem får man fostran och vägledning, så att man förstår de visas ord. Av dem får man vägledning till insikt och till ett ärligt och rättfärdigt liv. De ger klokhet till de okunniga, och lärdom till de unga om vad som är viktigt. Den vise hör dem och ökar sin kunskap. Den kloke skaffar sig vägledning för att förstå ordspråk och liknelser, de visas ord och gåtor. HERRENS fruktan är vishetens början, men den som är oklok föraktar vishet och vägledning. Hör, min son, din fars förmaning, förkasta inte din mors undervisning. De bildar en skön krans på ditt huvud, en vacker kedja kring din hals. Min son, låt dig inte lockas av syndare. De säger: ”Kom! Vi lägger oss i bakhåll för att döda, för att lura på oskyldiga. Likt dödsriket slukar vi dem levande och hela, så som de som läggs ner i graven. Vi ska få alla slags värdefulla ting och kan fylla våra hus med plundrat gods. Du får vara med och dela, pengarna kan vi ha i en gemensam kassa.” Min son, gå inte in på deras väg, sätt inte din fot på deras stig, för med snabba steg söker de sig till ondskan, och snabbt vill de utgjuta blod. Det är meningslöst att breda ut ett nät inför ögonen på fåglarna. Dessa ligger på lur efter sitt eget blod och i bakhåll för sina egna liv. Sådant blir slutet för den som roffar åt sig i oärlighet, det kostar honom hans eget liv. Visheten ropar högt på gatan och höjer sin röst på torget. Mitt bland de bullriga gatorna predikar den och håller tal vid stadsportarna: ”Hur länge ska ni okunniga älska okunnighet, ni smädare njuta av smädelser, ni dårar hata kunskap? Vänd om och ta emot min tillrättavisning, så ska jag låta min ande komma över er och dela med mig av min kunskap till er. Jag har ropat på er, men ni har inte lyssnat. Jag har räckt ut min hand, men ingen har brytt sig om den. Ni har struntat i alla mina råd och avvisat min tillrättavisning. Därför ska jag också skratta åt er olycka och håna er förtvivlan, när förskräckelsen griper tag i er som ett oväder och olyckan sveper över er som en stormby, när nöd och ångest drabbar er. Då kommer de att ropa till mig, men jag ska inte svara. De kommer att söka mig men inte finna. De hatade kunskap och ville inte frukta HERREN, de avvisade mina råd och föraktade mina tillrättavisningar. Därför får de äta sina gärningars frukt och mätta sig med sina onda planer. De okunnigas avfällighet ska kosta dem livet och dårarnas sorglöshet förgöra dem. Men den som lyssnar till mig ska leva i trygghet och behöver inte vara rädd för något ont.” Min son, om du tar emot mina ord och bevarar mina bud inom dig, om du lyssnar till visheten och öppnar ditt hjärta för kunskapen, om du ropar efter insikt och höjer din röst för att kalla på förstånd, om du söker efter den som efter silver eller en gömd skatt, då ska du förstå HERRENS fruktan och finna kunskapen om Gud. För HERREN ger vishet, och från hans mun kommer kunskap och förstånd. Han har framgång i beredskap åt de rättsinniga och är de oförvitligas sköld. Han beskyddar det rättas väg och skyddar de trognas stigar. Då kommer du att förstå vad rättfärdighet, rätt och ärlighet är, det godas alla vägar. För visheten träder in i ditt hjärta och kunskapen gläder ditt sinne. Klokheten ska värna dig och insikten beskydda dig. Den räddar dig från de ondas väg, från dem som förvränger sanningen, som lämnar den rätta vägen och vandrar på mörkrets stigar, de som gläder sig åt ondskans gärningar och finner nöje i allt som är ont och perverst, de som vandrar på slingriga stigar och villovägar. Den räddar dig från den främmande kvinnan, den fräcka, som förför med sina ord, som har lämnat sin ungdoms vän och glömt förbundet med sin Gud. Hennes hus leder till de döda och hennes väg till de dödas andar. De som går in till henne kommer aldrig tillbaka och finner aldrig livets vägar. Gå därför de godas väg och håll dig på de rättfärdigas stigar. De rättfärdiga ska få bo i landet, de oförvitliga får stanna där. Men de onda ska utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därifrån. Min son, glöm inte vad jag har lärt dig. Bevara mina bud i ditt hjärta. De ger dig ett långt liv, många levnadsår och frid. Låt aldrig nåd och trofasthet lämna dig. Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Då möts du av välvilja och får ett gott anseende inför Gud och bland människor. Förtrösta helhjärtat på HERREN och lita inte på ditt eget förstånd. Var du än går, tänk på honom så ska han jämna vägen för dig. Håll dig inte själv för vis. Frukta HERREN och håll dig borta från det onda. Det ger din kropp hälsa, ja välbefinnande för hela din varelse. Ära HERREN med allt vad du äger och med det första från alla dina skördar. Då ska dina lador fyllas rikligen med säd, och dina pressar ska rinna över av vin. Min son, förakta inte HERRENS fostran. Bli inte arg när han tillrättavisar dig. HERREN fostrar var och en som han älskar, som en far tuktar sin son som han har kär. Lycklig är den som finner visheten, den som får förstånd, för detta är mer värt än silver och ger en bättre vinst än guld. Det är värdefullare än juveler, det kan inte jämföras med något som du kan önska dig. Ett långt liv finns i dess högra hand, rikedom och ära i dess vänstra. Dess vägar är ljuvliga, dess stigar fridfulla. Visheten är ett livets träd för dem som griper tag i den, och lyckliga är alla som håller sig till den. Med vishet grundlade HERREN jorden, och med förstånd ställde han upp himlen. Hans kunskap lät djupets flöden bryta fram och regnet droppa ner från molnen. Min son, se till att bevara omdöme och klokhet och släpp dem aldrig ur sikte. De ger dig liv och blir ett smycke kring din hals. Då kan du vandra din väg i trygghet, och ingenting ska få dig på fall. Du kan lägga dig utan fruktan och sova lugnt. Du behöver inte vara rädd för någon plötslig förskräckelse eller katastrof som drabbar de gudlösa, för HERREN ska vara din trygghet och skydda din fot från snaran. Om någon behöver ditt stöd och du kan hjälpa honom, så säg inte nej. Säg inte till din medmänniska: ”Kom tillbaka i morgon, så ska du få”, när du ändå har att ge. Planera ingenting ont mot din medmänniska som bor tryggt i din närhet. Bli inte inblandad i tvist med någon utan orsak, när han inte gjort dig något ont. Avundas inte någon som brukar våld, och ta inte någon sådan till förebild. HERREN avskyr den falske, men de rättsinniga visar han förtroende. HERRENS förbannelse drabbar de gudlösas hus, men de rättfärdigas hem välsignar han. Han hånar dem som hånar honom, men de ödmjuka visar han nåd. De visa blir ärade, men dårarna får skämmas. Lyssna, barn, till er fars förmaningar, lyssna, så att ni blir förståndiga. Jag ger er god lärdom. Överge inte min undervisning. När jag som liten var hos min far, ett spädbarn, min mors ende son, lärde han mig: ”Bevara mina ord i ditt hjärta och håll mina bud, så kommer du att leva. Lär dig vishet och förnuft, glöm inte vad jag talat och vik inte av från det. Förkasta inte visheten, så ska den bevara dig. Älska den, så ska den beskydda dig. Visheten är viktigast, sträva därför efter att bli vis. Använd allt du äger för att skaffa dig insikt. Upphöj visheten, så kommer den att upphöja dig. Grip om den, så ska den ge dig ära. Den kommer att sätta en skön krans på ditt huvud och ge dig en praktfull krona.” Min son, lyssna och ta emot vad jag säger, så får du ett långt liv. Jag lär dig vishetens väg, jag leder dig på rätta stigar. På den vägen ska ingenting kunna hindra dig, och inte ens om du springer ska du snubbla. Håll dig till denna vägledning, släpp den inte, ta vara på den, för den är livet för dig! Gå inte in på de gudlösas väg och träd inte in på de ondas stig, utan undvik den och gå inte dit, vänd dig bort och gå din väg. De ligger där sömnlösa om de inte fått göra något ont. De kan inte somna om de inte fått någon på fall. De äter ondskans bröd och dricker våldets vin. De rättfärdigas stig är som gryningsljuset, som blir allt klarare tills fullt dagsljus råder. Men de ondas väg är som djupaste mörker, de vet inte var de snubblar. Min son, lyssna till vad jag har att säga! Lyssna noga till mina ord! Släpp dem aldrig ur sikte, låt dem tränga djupt in i ditt medvetande, för de blir till liv för dem som finner dem och hälsa för hela ens kropp. Att du vakar över ditt innersta är viktigare än något annat, för därifrån utgår livet. Tillåt inga falska ord komma ur din mun, och håll läpparnas svek långt ifrån dig. Se rakt fram! Fäst blicken på det som ligger framför. Vaka över dina steg! Håll dig endast till säkra och stadiga vägar. Vik inte av vare sig till höger eller vänster, håll dina steg borta från det onda. Var uppmärksam på min vishet, min son, och lyssna till min insikt, så att du bevarar din klokhet och låter kunskapen styra dina ord. En främmande kvinnas läppar dryper av honung, och halare än olja är hennes tal. Till sist är hon bitter som malört, skarp som ett tveeggat svärd. Hennes vandring går mot döden, hennes steg leder ner till dödsriket. Hon tänker inte på livets väg, hon går på villovägar utan att ens märka det. Lyssna nu på mig, barn, och vik inte bort från vad jag säger. Håll dig långt borta från henne! Gå inte ens i närheten av dörren till hennes hus. Annars ger du bort din styrka åt andra och dina år åt en som är grym, främlingar utnyttjar din styrka, och allt vad du tjänat ihop kommer någon annan att lägga beslag på. Till slut kommer du att stöna när din kropp tynar bort. Då ska du säga: ”Hur kunde jag hata förmaning och så innerligt avsky tillrättavisning? Varför lyssnade jag inte till mina lärare och vägrade att höra på deras vägledning? Mitt i den samlade menigheten har jag kommit till ruinens brant.” Drick vatten ur din egen brunn, vatten som rinner ur din egen källa. Skulle dina källor rinna ut på gatan, dina strömmar på torgen? Nej, behåll dem för dig själv, dela dem inte med någon annan. Må din källa vara välsignad, och gläd dig över din ungdoms hustru, den älskliga hinden, den vackra gasellen. Låt hennes bröst alltid vara din njutning och hennes kärlek alltid berusa dig. Varför skulle du, min son, berusas av en främmande kvinna och slå armarna om den som inte är din? HERREN ser alla människans förehavanden, han vakar noga över alla hennes vägar. Den onde blir en fånge i sina egna missgärningar, han fastnar i sin egen synds snaror. Han dör i brist på vägledning, hans dårskap leder honom vilse. Min son, om du går i borgen för en medmänniska och byter handslag med en främling, blir du snärjd av dina egna ord och fångad av vad du sagt. Gör så här, min son, för att befria dig själv, när du nu kommit i din nästas våld: Gå och ödmjuka dig själv, vädja till honom. Unna dig varken sömn eller slummer, befria dig själv, som en gasell undan jägaren eller en fågel ur fågelfångarens snara. Gå till myran, du som är lat. Se hur den gör och bli vis! Den har ingen ledare över sig, ingen tillsyningsman eller härskare, men trots det samlar den in mat under sommaren och skaffar sin föda under skördetiden. Hur länge ska du ligga, du late? När ska du vakna och stiga upp? Lite extra sömn, lite mer slummer, lite mer vila med armarna i kors, så kommer fattigdomen över dig som en rövare och armodet som en beväpnad man. En ond människa, en som gör orätt går omkring med lögnaktigt tal, blinkar med ögonen och skrapar med foten. Han gör gester med fingrarna, han har fyllt sitt inre med svek, bär alltid något ont i sinnet och provocerar fram gräl. Därför ska olycka plötsligt träffa en sådan. Han ska krossas oväntat och utan räddning. Det finns sex ting som HERREN hatar, sju som han avskyr: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som har bråttom till ondskan, ett falskt vittne som ljuger, och en som vållar osämja bland bröder. Min son, håll din fars bud och förkasta inte din mors undervisning. Bind dem för alltid vid ditt hjärta och fäst dem kring din hals. De ska leda dig när du går, vaka över dig när du sover och tala till dig när du vaknar. Budet är en lampa och undervisningen ett ljus, en förmanande tillrättavisning är livets väg. Den skyddar dig för en ond kvinna, för den främmande kvinnans smicker. Känn inget begär efter hennes skönhet och låt dig inte fångas av hennes blickar. En prostituerad kan kosta dig din sista brödbit, och en gift kvinna är ute efter ditt liv. Kan en man hålla eld i sin famn utan att det tar eld i kläderna? Kan han gå över glödande kol utan att bränna fötterna? Så går det för den som är otrogen med en annan mans hustru. Den som rör henne kommer inte att bli ostraffad. Man föraktar inte en tjuv, om han stjäl för att stilla sin hunger. Om han blir ertappad får han betala tillbaka sjufalt och lämna ifrån sig allt han äger i sitt hus. Den som begår äktenskapsbrott saknar vett. Han fördärvar sig själv. Plåga och skam är vad han får, hans vanära utplånas aldrig. Kvinnans make är ursinnig av svartsjuka och visar ingen barmhärtighet när han hämnas. Han godtar ingen ersättning, han accepterar inga gåvor. Min son, håll mina ord, bevara mina bud inom dig. Håll mina bud, så får du leva. Bevara min undervisning som din ögonsten. Bind fast dem vid dina fingrar och skriv dem på ditt hjärtas tavla. Säg till visheten: ”Du är min syster”, och kalla insikten din närmaste. De bevarar dig för den främmande kvinnan, för henne som talar förföriska ord. En gång tittade jag ut genom fönstergallret i mitt hus, och bland de okunniga såg jag en yngling som saknade vett. Han gick nära hennes gathörn, i riktning mot hennes hus i skymningen, mot kvällen, när nattmörkret föll. Ut kom då en kvinna för att möta honom, klädd som en prostituerad, och med sluga avsikter, rastlös och utmanande, med fötter som ständigt vill ut hemifrån. Än på gator, än på torg, vid varje gathörn står hon på lur. Hon grep tag i honom, kysste honom och talade till honom med en fräck uppsyn: ”Jag har gett ett gemenskapsoffer, fullföljt mina löften idag. Därför har jag gått ut för att möta dig, jag har letat efter dig och nu har jag hittat dig. Min säng är bäddad med sköna täcken av färgat linne från Egypten, och jag har bestänkt min bädd med myrra, aloe och kanel. Kom, så njuter vi av kärlek ända till morgonen, älskar tillsammans med vällust! Min man är på resa och är inte hemma, han har rest långt bort. Han tog med sig pengarna, och han kommer inte tillbaka förrän vid fullmånen.” Hon förledde honom med sitt överflödande prat, hon förförde honom med sina smickrande läppar. Han följde genast efter henne, liksom en oxe som går för att slaktas. Han var som en hjort som fastnat i en fälla, tills en pil genomborrar hans lever, som en fågel som skyndar till en snara utan att veta att hans liv står på spel. Lyssna nu till mig, barn, ge akt på vad jag säger. Låt dig inte dras in på hennes vägar, förirra dig inte in på hennes stigar. Många är de offer hon fått på fall, otaliga har hon slaktat. Från hennes hus går vägen till dödsriket, den leder till dödens kamrar. Hör, visheten ropar, förståndet höjer sin röst! Den står uppe på höjderna, vid vägar och vägskäl. Vid stadsportarna och vid ingångarna ropar den högt: ”Jag ropar till er, människor, jag höjer min röst till alla människobarn. Ni okunniga, lär er klokhet, ni dårar, lär er förnuft! Lyssna, för jag talar om det som är ädelt, mina läppar säger vad rätt är. Sanning är vad min mun vill tala, för mina läppar avskyr det onda. Alla mina ord är rättfärdiga, i inget av dem finns något falskt eller förvänt. De är klara för de förstående och riktiga för dem som har kunskap. Ta emot min förmaning hellre än silver och kunskap hellre än rent guld. För visheten är mer värd än rubiner, inga skatter kan jämföras med den. Jag, visheten, bor tillsammans med klokheten, och hos mig finns kunskap om hur man blir förståndig. Att frukta HERREN är att hata det onda. Jag hatar stolthet, högmod, ont leverne och falskt tal. Hos mig finns råd och förnuft. Jag är förstånd, och hos mig finns makt. Genom mig regerar kungar och härskare som stiftar rätta lagar. Genom mig härskar furstar och stormän, alla som styr rättfärdigt. Jag älskar alla som älskar mig. De som söker mig ska finna mig. Hos mig finns rikedom och ära, bestående välfärd och rättfärdighet. Min frukt är bättre än finaste guld, det jag ger är bättre än renaste silver. Jag vandrar på rättfärdighetens väg och på rättvisans stigar. Jag lönar med rikedom dem som älskar mig och fyller deras förråd. HERREN skapade mig redan i begynnelsen av sitt verk, före allt som han sedan gjorde. I urtiden formades jag, från begynnelsen, innan jorden fanns. Jag föddes innan djupen blev till, när det ännu inte fanns några vattenkällor. Innan bergens grund lades och kullarna blev till föddes jag, innan han skapat land och fält och jorden på marken. Jag var med när han bredde ut himlarna och spände upp dess valv över djupen, när han satte upp molnen och lät källorna i djupet flöda fram, när han satte en gräns för havet och gav vattnen befallning att inte överskrida den. När han lade jordens grund. Jag var alltid vid hans sida. Jag var hans ständiga glädje, i hans närhet fröjdades jag. Jag jublade över hela hans värld och gladde mig över människosläktet. Lyssna därför till mig, mina barn! Lyckliga är de som följer mina vägar. Lyssna till min förmaning och bli visa! Förkasta den inte! Lycklig är den människa som lyssnar till mig, som dagligen vakar vid mina dörrar och väntar vid min tröskel. Den som finner mig finner livet och HERRENS välbehag. Men den som syndar mot mig skadar sig själv. De som hatar mig älskar döden.” Visheten har byggt sitt hus och huggit ut sina sju pelare. Den har tillrett köttet, blandat sitt vin och dukat ett bord, skickat ut tjänsteflickorna och ropar nu från stadens höjder: ”Den okunnige ska komma hit!” Till den som saknar vett säger den: ”Kom och ät min mat och drick vinet, som jag har blandat! Lämna okunnigheten bakom er, så får ni leva! Gå förståndets väg!” Den som tillrättavisar en skymfare får ta emot skymf, den som förmanar en gudlös blir hånad. Tillrättavisa inte en hädare, då blir du bara hatad av honom. Tillrättavisa den vise, så älskar han dig. Ge åt den vise, så blir han ännu visare, undervisa den rättfärdige, så lär han sig mer. Att frukta HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd. Genom mig får du många levnadsdagar ja, fler år läggs till ditt liv. Om du är vis, blir visheten till nytta för dig, men om du hädar skadar du bara dig själv. Dårskapen är en högljudd kvinna, enfaldig, utan vett. Hon sitter vid dörren till sitt hus, på en plats högt uppe i staden, och kallar på dem som går förbi på sin väg rakt fram: ”Är du okunnig, kom hit!” Och till den som saknar vett säger hon: ”Stulet vatten är sött, och bröd som äts i hemlighet smakar bäst!” Men de vet inte att döden härskar där, att hennes gäster hamnar i dödsrikets djup. Salomos ordspråk. En vis son är sin fars glädje men en dåraktig sin mors sorg. Det man skaffat sig på orätt sätt för inget gott med sig, men rättfärdighet räddar från döden. HERREN låter inte den rättfärdige hungra, inte heller låter han den onde få det han vill ha. Lata händer gör människan fattig, men flitiga händer för med sig rikedom. En vis son skördar på sommaren, men en vanartad sover under skördetiden. Välsignelser kröner den rättfärdige, men från den ondes mun flödar våld. Den rättfärdiges minne är en välsignelse, men den ondes namn multnar bort. Den vise tar till sig förmaningar, den som pratar strunt går det illa för. En människa med integritet vandrar i trygghet, men den som går på orätta vägar råkar illa ut. Ett listigt blinkande med ögonen sårar andra, pladder och tomt prat slutar i olycka. Den rättfärdiges ord är en källa till liv, men från de ondas mun kommer våld. Hat underblåser gräl, men kärleken skyler alla brister. Vishet finns på den klokes läppar, men den som saknar vett ska tuktas med ris. Den vise sparar på sin kunskap, men dårens ord inbjuder till fördärv. Den rikes förmögenhet är hans fästning, de fattigas armod blir deras fördärv. Vad den rättfärdige förtjänar leder till liv men den ondes inkomst till synd. Den som tar till sig förmaning visar vägen till livet, men den som struntar i tillrättavisning leder vilse. Den som döljer hat är en lögnare och den som går med skvaller en dåre. Den mångordige får svårt att undvika synd, men den vise förstår att styra sina läppar. Den rättfärdiges tal är rent silver, men de ondas tankar är värdelösa. Den rättfärdiges tal ger vägledning åt många, men dåren leds mot döden av sitt oförstånd. Det är HERRENS välsignelse som gör någon rik, egen möda lägger inget därtill. En dåres nöje består i att göra det skamliga, den klokes i att vara vis. Det som den onde fruktar händer honom, och vad de rättfärdiga hoppas på slår in. När en storm kommer, sveps den onde bort, men den rättfärdige står fast förankrad i alla tider. Som syra för tänderna och rök i ögonen är den late för den som anlitar honom. HERRENS fruktan förlänger livet, men de ondas år förkortas. De rättfärdiga kan se framåt med glädje, men vad de ogudaktiga hoppas på blir till intet. HERRENS väg är den rättfärdiges tillflykt men fördärv för dem som gör orätt. De rättfärdiga ska aldrig vackla, men de onda visas bort ur landet. Den rättfärdiges tal flödar av vishet, men lögnarens mun ska tillslutas. Den rättfärdige vet vad som bör sägas, men de ondas tal är bara fördärv. HERREN avskyr en falsk våg men gläds över rätt vikt. Högfärden åtföljs av skam, ödmjukheten av vishet. Den ärlige leds av sin redbarhet, de trolösas falskhet blir deras fall. Rikedomen har inget värde på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden. Den redbares rättfärdighet gör hans väg jämn, men den ondes ondska blir hans fall. Den ärlige räddas av sin rättfärdighet, men de trolösa fångas av sina begär. När den onde dör är hoppet ute, inget mer finns att vänta av hans kraft. Den rättfärdige räddas ur nöden, den onde drabbas i hans ställe. Den gudlöse fördärvar sin nästa med sina ord, men den rättfärdige räddas av kunskapen. De rättfärdigas framgång blir till glädje för staden men de ondas undergång väcker jubelrop. De rättsinnigas välsignelser bygger upp en stad, men de ondas ord river ner den. Den som visar förakt för sin nästa saknar vett, men den förståndige tiger. Den som skvallrar röjer hemligheter, men den som är pålitlig för dem inte vidare. Utan ledarskap lider en nation nederlag, men med många rådgivare kan den räddas. Den som går i borgen för en främling råkar illa ut, men den som avstår från handslag är trygg. En älsklig kvinna vinner ära, men våldsamma män vinner bara rikedom. Den barmhärtige gör sig själv gott, men den som är grym vållar sig själv skada. Den onde gör en bedräglig vinst, men den som sår i rättfärdighet får en säker belöning. Den verkligt rättfärdige vinner liv, men den som strävar efter det onda går mot sin död. HERREN avskyr den falske men gläder sig över den som lever oförvitligt. Den onde kommer sannerligen inte att förbli ostraffad, men de rättfärdigas efterkommande går fria. Som en guldring i ett gristryne är skönhet hos en kvinna som saknar vett. De rättfärdiga kan se fram emot lycka, men de gudlösa kan bara hoppas på vrede. Den som är generös får mer, den snåle blir bara allt fattigare. Den frikostige blir rik, och den som ger andra att dricka får själv dricka. Människor förbannar den som undanhåller sin säd men välsignar den som säljer. Den som söker efter det goda finner lyckan, och den som söker efter det onda drabbas av det. Den som förlitar sig på rikedom faller, men de rättfärdiga grönskar som löven. Den som försummar sin familj kommer att ärva vind, och den dåraktige får bli den vises tjänare. Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den vise vinner själar. Den rättfärdige får sin lön på jorden, hur mycket mer då den onde och syndaren! Den som älskar fostran älskar kunskap. Den som tycker illa om tillrättavisning är oförståndig. Den gode får HERRENS behag, men intrigmakaren dömer han. Ondskan ger inget fotfäste, men den rättfärdige står fast rotad. En god hustru är sin mans krona men en skamlös som röta i hans ben. Den rättfärdiges planer är rätta men de ondas råd bedrägliga. De ondas ord bär på illvilliga planer, men i de rättsinnigas tal finns räddning. De onda omstörtas och finns inte mer, men den rättfärdiges hus står stadigt. Människan blir prisad efter sitt förstånd, men den dumme möts av förakt. Det är bättre att leva enkelt, med en tjänare, än att låtsas vara viktig och sakna bröd. Den rättfärdige sköter om sina djur, men den ondes omsorg är grymhet. Den som odlar sin mark har tillräckligt med mat, men den som jagar efter tomhet saknar vett. Den onde finner nöje i att fånga det onda, men den rättfärdige står orubbligt rotad. Den onde snärjs i sitt syndfulla prat, men den rättfärdige går oskadd ur nöden. Mannen mättas med det goda han talar, och belönas av sina händers verk. Den dumme anser sin väg vara rätt, men en vis man lyssnar till råd. Den dumme tappar lätt humöret, men den kloke håller sig lugn när han blir förolämpad. Ett trovärdigt vittne ger ett ärligt vittnesbörd, men ett falskt bedrar. Den som talar tanklösa ord sårar som med svärd, men de visas ord helar. Sanningens ord består för evigt, men lögnaktigt tal bara ett ögonblick. Falskhet finns i de hjärtan som planerar det onda, men de som främjar det goda fylls av glädje. Ingen olycka drabbar den rättfärdige, men de onda har fullt upp med problem. HERREN avskyr dem som talar lögner, men han gläder sig över de ärliga. Den kloke döljer sin kunskap, men den dumme gör en stor affär av sin enfald. Den flitiges hand får makt, men den late får tjäna som slav. Bekymmer tynger människans hjärta, men ett vänligt ord ger uppmuntran. Den rättfärdige är omsorgsfull i sitt umgänge, men den ondes väg leder vilse. Den late fångar inget byte, men den flitige får rika skatter. Den rättfärdiges väg leder till livet, ingen död finns på den vägen. En vis son tar vara på sin fars vägledning, men en uppstudsig son lyssnar inte på tillrättavisning. Människans tal kan ge god näring, men de svekfulla hungrar efter våld. Den som tänker på vad han säger bevarar sitt liv, men pratmakaren hamnar i fördärvet. Den late har begär men får inget, medan den flitiges önskan blir uppfylld. Den rättfärdige avskyr lögn, den onde handlar skamligt och fräckt. Rättfärdighet bevarar den ärlige, men ondskan blir den gudlöses fall. Den ene låtsas vara rik men har ingenting, en annan låtsas fattig, men äger mycket. Den rike får betala en lösensumma för sitt liv. Den fattige hör inga hot. De rättfärdigas ljus lyser klart, men de ondas lampa slocknar. Högfärd leder till gräl, men den som lyssnar till råd är vis. Lättvindigt vunnen rikedom försvinner lätt, men det som samlas efterhand växer. Utdragen väntan gör hjärtat sjukt, men uppfylld önskan är ett livets träd. Den som föraktar vägledning får betala för det, men den som respekterar lag och bud blir belönad. Den vises undervisning är en källa till liv, som hjälper människan att undgå dödens snaror. Gott omdöme möter uppskattning, men de trolösas väg leder till elände. Den kloke handlar utifrån sin kunskap och insikt, men dåren visar upp sin dumhet. En ond budbärare störtas i olycka, ett pålitligt sändebud för med sig läkedom. Fattigdom och vanära kommer över den som föraktar vägledning, men den som låter sig tillrättavisas blir ärad. Uppfylld önskan är ljuvlig för själen, men dåren avskyr att överge sin ondska. Den som umgås med visa människor blir vis, men för den som slår följe med dårar går det illa. Syndare förföljs av olycka, men de rättfärdiga belönas med det goda. Den gode lämnar ett arv till sina barnbarn, men en syndares egendom sparas till de rättfärdiga. På de fattigas åkrar kan det växa rikligt med föda, men den kan sopas bort av orättvisan. Den som spar på riset hatar sin son, men den som älskar honom fostrar honom i tid. De rättfärdiga äter sig mätta, men de gudlösa får gå omkring hungriga. Visa kvinnor bygger upp sitt hus, medan dumma river ner det med egna händer. Den som vandrar rakt fram fruktar HERREN, den som går krokiga vägar föraktar honom. Den dummes tal resulterar i ris för hans rygg, men de visa skyddas av sina ord. En krubba utan oxar förblir ren, men det är oxarnas styrka som gör skörden riklig. Ett sant vittne bedrar aldrig, men ett falskt vittne har bara lögner att komma med. En hädare söker vishet men finner ingen, men den kommer lätt till den som har omdöme. Håll dig borta från dåren, för från honom får du aldrig höra några kloka ord. Den klokes vishet kan urskilja den rätta vägen, men dårars dumhet bedrar. De dumma hånskrattar åt skuldoffer, men hos de rättsinniga finns välvilja. Varje hjärta känner sin egen sorg, och ingen annan kan dela dess glädje. Den gudlöses hus rivs ner, men den rättsinniges boning blomstrar. En väg som kan synas rätt för en människa kan ändå leda till döden. Även hos den som skrattar kan hjärtat göra ont, och glädjen kan sluta i sorg. Den trolöse får tillbaka vad han förtjänar, likaså belönas den gode. Den okunnige tror allt som sägs, den kloke ger akt på sina steg. Den vise fruktar och undviker faror, en dåre är arrogant och sorglös. En hetsig man gör dumheter, en kallt beräknande man blir hatad. De okunniga ärver dumhet, men de kloka kröns av kunskap. De onda måste buga sig för de goda och de gudlösa vid de rättfärdigas portar. Också av sina närmaste blir den fattige hatad, medan den rike har många vänner. Den som föraktar sin medmänniska syndar. Lycklig är den som visar den fattige nåd. De som planerar ondska far vilse, men de som planerar det som är gott finner nåd och trofasthet. Arbete ger välstånd men tomt prat fattigdom. De visas krona är deras rikedom och dårarnas deras dumhet. Ett sant vittne räddar liv, men ett falskt vittne är en förrädare. Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn får där en tillflykt. HERRENS fruktan är en källa till liv, som hjälper människan att undgå dödens snaror. Ett stort folk är en kungs ära, men utan det går fursten under. Den som kan behärska sitt temperament är förståndig, men den hetsige visar bara upp sin dumhet. Sinnesro ger kroppen hälsa, men avundsjuka är röta i benen. Den som förtrycker den fattige förolämpar hans skapare, men den som hjälper de fattiga ärar honom. Den gudlöse går under på grund av sin ondska, men den rättfärdige har en tillflykt ända in i döden. I den förnuftiges hjärta bor visheten, bland dårarna låter den sig bli känd. Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd blir till folkens vanära. En kung gläder sig över en vis tjänare, men hans vrede drabbar den som handlar skamligt. Ett mjukt svar stillar vrede, men hårda ord leder till harm. Den vises tal ger mycken kunskap, men dåren pladdrar dumheter. HERREN genomskådar allt och håller sitt öga på både de onda och de goda. Helande ord är ett livets träd, men svekfulla ord krossar modet. Den dumme förkastar sin fars fostran, men klok är den som låter sig tillrättavisas. I den rättfärdiges hus finns en stor skatt, men den gudlöses inkomster fördärvas. Den vises tal sprider kunskap, men det finns inte i dårens tankar. HERREN avskyr de ondas offer men gläder sig över de rättsinnigas böner. HERREN avskyr de gudlösas leverne, men älskar den som strävar efter rättfärdighet. Den som överger vägen får en hård fostran och den som hatar tillrättavisning måste dö. Dödsriket och avgrunden ligger öppna för HERREN. Hur mycket mer då människornas innersta! Hädaren gillar inte att bli tillrättavisad, och han vill inte gå till de visa. Ett glatt hjärta får ansiktet att utstråla glädje, men hjärtesorg gör människan modlös. Den förnuftiges hjärta söker kunskap, men dåren matar sig själv med dumhet. För den betryckte är varje dag en påfrestning, men för den som är nöjd är var dag en fest. Det är bättre att äga lite och frukta HERREN än att äga mycket och oroa sig. En tallrik grönsaker med kärlek är bättre än en fin oxstek med hat. En man med häftigt humör vållar strid, men den tålmodige lugnar ner grälet. Den lates väg spärras av törne, men den rättsinnige tar sig fram på en banad väg. En vis son är sin fars glädje, en dåraktig föraktar sin mor. Den som saknar vett gläder sig över dumhet, men den förståndige håller en rak kurs. Utan samråd går planerna i stöpet, men med många rådgivare lyckas man. Det är en glädje för människan att kunna ge svar  —   hur gott är inte ett ord i rätt tid! Den förståndige vandrar uppåt på livets väg för att undvika dödsriket där nere. HERREN river ner den högfärdiges hus, men gränsen till änkors egendom beskyddar han. HERREN avskyr de gudlösas tankar, men vänliga ord är rena. Med oärligt förtjänta pengar drar man olycka över hela familjen, men den som hatar mutor får ett långt liv. Den rättfärdige överväger sitt svar, men ur den gudlöses mun flödar ondska. HERREN är långt borta från de onda, men han hör den rättfärdiges böner. En vänlig blick gör hjärtat glatt, en god nyhet ger kroppen hälsa. Den som lyssnar till nyttig kritik får vistas bland de visa. Den som avvisar fostran föraktar sitt eget liv, men den som tar emot tillrättavisning får insikt. HERRENS fruktan lär ut vishet, och ödmjukhet är vägen till ära. Människan gör upp planer, och HERREN lägger svaret i hennes mun. Människan kan anse sig vara ren, men HERREN prövar sinnelaget. Överlåt ditt arbete åt HERREN, så kommer dina planer att lyckas. HERREN genomför allt enligt sina egna planer, även den gudlöses onda dag. HERREN avskyr alla högfärdiga. De kommer aldrig undan sitt straff. Genom nåd och trofasthet sonas skuld. Genom HERRENS fruktan undviks det onda. När en människas liv behagar HERREN, har han fred även med sina fiender. Det är bättre att äga lite i rättfärdighet än att ohederligt skaffa sig mycket. Människan planerar sin väg men HERREN leder hennes steg. Kungens ord är ett orakel, han ska inte döma orätt. Rätt våg och vikt är från HERREN, alla vikter har han gjort. Kungar avskyr onda gärningar, för det är rättfärdigheten som befäster tronen. Rättfärdigt tal behagar kungar, han värdesätter den som talar sanning. Kungens vrede är en dödens budbärare, men en vis man kan mildra den. Ljus uppsyn hos kungen betyder liv. Hans välvilja är som ett vårregn. Att skaffa vishet är mycket bättre än guld, och gott omdöme mycket bättre än silver. De rättsinnigas väg leder bort från det onda. Den som ger akt på sin väg bevarar sitt liv. Stolthet slutar i fördärv och högfärd leder till fall. Det är bättre att vara försynt bland de ödmjuka än att dela byte med de högmodiga. Den som tar vara på ordet finner det goda. Lycklig är den som förtröstar på HERREN. Den vise kallas förståndig, och vältalighet främjar lärdomen. De som äger insikt har en källa till liv, men dumhet är de dåraktigas straff. Den vises tankar vägleder hans tal, det han säger främjar lärdom. Vänliga ord är som honung, njutbara för själen och helande för kroppen. En väg som kan synas rätt för en människa kan ändå leda till döden. Arbetarens hunger får honom att arbeta, hans egen mun driver honom. En ondsint man rotar fram det onda, och hans prat är som förtärande eld. Den falske sår splittring. Skvaller skiljer vänner åt. Den våldsamme lockar sin nästa med sig och leder honom på orätta vägar. Den som tittar under lugg bär på lömska planer, den som kniper ihop munnen bär något ont inom sig. Grått hår är en ärekrona, något man vinner på rättfärdighetens väg. Det är bättre att ha tålamod än att vara en hjälte. Det är bättre att behärska sig själv än att inta en stad. Lotten kastas i knät, men det är HERREN som avgör hur den faller. En torr brödkant och frid är bättre än ett hus fullt med festmat och gräl. En förståndig tjänare får råda över en oduglig son och dela arvet med bröderna. Silver prövas i degeln och guld i smältugnen, men hjärtat prövas av HERREN. Den gudlöse lyssnar till onda tungor, och lögnaren är lyhörd för fördärvligt prat. Att håna den fattige är att håna hans skapare. Den som gläder sig åt andras olycka går inte ostraffad. De gamlas krona är barnbarnen, och sönernas stolthet är deras fäder. Det passar sig inte för dåren att vara stor i orden, än mindre för en respektabel man att ljuga. En magisk sten är mutor för sin givare, vart han än vänder sig har han framgång. Den som skyler en överträdelse främjar kärleken, men den som gnatar om den skiljer vänner åt. Att tillrättavisa en förnuftig är effektivare än hundra piskrapp på en dåre. Den onde vill bara göra uppror. En grym budbärare ska sändas mot honom. Det är bättre att möta en björn som berövats sina ungar än en dåre i hans dumhet. Om någon betalar igen gott med ont, kommer olyckan aldrig att lämna hans hus. Att börja ett gräl är som att släppa lös vatten ur en fördämning. Lägg därför ner saken innan striden bryter lös. Att låta den skyldige gå fri och döma den oskyldige  —   bådadera är något HERREN avskyr. Till vilken nytta är pengar i en dåres hand? Skulle han köpa visdom, han som ingen önskar? En väns kärlek består alltid, och en broder är född för att hjälpa i nöd. Den som ger sitt handslag och går i borgen för sin nästa har dåligt omdöme. Den som älskar att gräla älskar synden, och den som gör sin port hög inbjuder till fördärv. Den som har ett fördärvat sinne finner inget gott, och den som ljuger råkar illa ut. Att få en son som saknar vett för med sig sorg, en dåres far får ingen glädje. Ett glatt hjärta har en helande verkan, men modlöshet blir som en torka in i märgen. Den gudlöse tar mutor ur fickan för att förvränga rättvisan. Den förståndige fäster sin blick vid visheten, men en dåres ögon blickar mot jordens ände. En dåraktig son vållar sin far sorg och bedrövelse för den som fött honom. Det är illa nog att bötfälla en rättfärdig, och rättvisan är satt ur spel när ädla människor bestraffas. Den förståndige är försiktig med vad han säger, och den kloke har kontroll över sitt temperament. Även den dumme anses vis så länge han är tyst, och kan verka förnuftig så länge han inte öppnar munnen. Den enslige söker sitt och går emot allt förnuft. En dåre finner inget behag i förstånd, han vill bara vädra sina egna åsikter. När en gudlös kommer, kommer också förakt, och med skammen följer vanära. Människors ord är som djupa vatten, vishetens källa som en flödande bäck. Det är fel att ta parti för den skyldige och vägra den oskyldige hans rätt. En dåres prat leder till strid, hans mun tigger om stryk. En dåres mun blir honom till fördärv och hans ord en fälla för honom själv. Skvaller är läckerbitar som slinker ner i människans inre. Den som är lat i sitt arbete är släkt med den som förstör. HERRENS namn är ett starkt torn. Den rättfärdige flyr dit och är trygg. Den rikes förmögenhet är hans fästning, som en hög mur i hans fantasi. Hjärtats högmod går före fall, men ödmjukhet leder till ära. Den som svarar innan han lyssnat, är dum och handlar skamligt. Modet kan hålla en man uppe under sjukdom, men vem orkar med när modet är brutet? Den kloke förvärvar mer kunskap, den vise har alltid öronen öppna och söker kunskap. Gåvor öppnar vägen för en människa och för henne i kontakt med betydelsefulla personer. Den som först lägger fram sin sak har rätt, tills en annan träder fram och ifrågasätter det. Lotten avgör tvister och skiljer mellan starka motståndare. Det är svårare att få tillbaka en kränkt vän än att inta en befäst stad. Tvister är som bommar för en fästning. Av frukten av sitt tal blir människan mättad, buken fylls av skörden från läpparna. Tungan har makt över liv och död. Den som älskar den får äta av dess frukt. Den som finner en hustru har funnit lyckan och fått ta emotHERRENS välbehag. Den fattige vädjar om barmhärtighet, men den rike svarar med hårda ord. Den som har många bekanta kan råka illa ut, men en verklig vän står en närmare än en bror. Det är bättre att vara fattig och oförvitlig än att vara en dåre som ljuger. Att vara ivrig men sakna kunskap för inget gott med sig, den som bara rusar iväg missar målet. En människas dumhet förstör hennes liv, men ändå rasar hon mot HERREN. Rikedom ger många vänner, men den fattige har inga vänner kvar. Ett falskt vittne kommer att straffas, lögnaren kommer inte undan. Många vädjar till en ädel mans välvilja, och den som är frikostig drar till sig många vänner. Den fattige är hatad av alla sina släktingar, och hans vänner undviker honom ännu mer. Förgäves försöker han tala till dem. Den som skaffar sig förstånd älskar sig själv, och den som bevarar insikten kommer att få framgång. Ett falskt vittne kommer inte undan sitt straff, och lögnaren går under. Det passar sig inte att en dåre lever i lyx och ännu mindre att en slav regerar över furstar. En människas förstånd gör henne tålmodig, och att förlåta en överträdelse ser hon som en heder. Kungens vrede är som ett lejons rytande, hans välvilja som dagg på gräset. En dåraktig son är en olycka för sin far, och en hustrus tjat är som ett ihållande takdropp. Hus och rikedomar kan man ärva av sina föräldrar, men en förståndig hustru kommer från HERREN. Lättja leder till djup sömn, och en slöfock får gå hungrig. Den som lyssnar till tillrättavisning får leva tryggt, men den som inte ger akt på sin vandring ska dö. Den som visar nåd mot de fattiga lånar till HERREN, och får en belöning av honom för det. Fostra din son så länge det finns hopp, du vill ju inte bidra till hans död. En man med hett temperament får ta sitt straff. Om du försöker fostra honom får du göra det gång på gång. Lyssna till råd och ta till dig vägledning, så blir du vis för resten av livet. Människan gör upp många planer, men det blir ändå som HERREN vill. Det människan längtar efter är nåd och godhet, och det är bättre att vara fattig än att ljuga. HERRENS fruktan ger liv, mätt går man till vila, skyddad mot det onda. Den late stoppar handen i skålen men ids inte föra den åter till munnen. Slå hädaren så tar den okunnige lärdom. Tillrättavisa den som har omdöme, så tar han till sig kunskap. En son som misshandlar sin far och kör iväg sin mor är skamlös och vanartig. Om du, min son, slutar lyssna på vägledning, irrar du bort från kunskapens ord. Ett ont vittne hånar rättvisan, i de gudlösas mun flödar ondska. Straff har bestämts för hädarna och piskrapp för dårars rygg. Vin leder till hädelse och starka drycker till bråk. Vettlös är den som raglar av rus. Kungens vrede är som ett lejons rytande. Den som väcker hans vrede riskerar livet. Det är en ära för en man att hålla sig utanför striden, men alla som är dåraktiga vill gräla. Den late plöjer inte på hösten och finner heller inget vid skördetiden. En människas innersta tankar är som djupt vatten, men den kloke öser upp dem. Många ordar om sin trofasthet, men var finner man en trogen människa? Den rättfärdige lever oförvitligt, och lyckliga är hans efterkommande. En kung som sitter på domarsätet sållar med blicken bort allt ont. Vem kan påstå: ”Jag har ett rent samvete, jag är fri från synd?” Två olika vikter och två olika mått är båda lika avskyvärda för HERREN. Redan som ung handlar människan svekfullt. Är hennes uppförande rent och uppriktigt? Örat som hör och ögat som ser, båda har HERREN gjort. Älska inte sömn, för då blir du fattig. Håll dig vaken, så har du tillräckligt att äta. ”Dåligt, dåligt”, säger köparen, men går sedan och skryter över sitt fynd. Guld och juveler finns i stor mängd, men kunskapens ord är en sällsynt juvel. Ta manteln av den som går i borgen för en främling, behåll den som pant om han gör det för en okänd. Det bröd någon skaffat sig genom bedrägeri smakar sött, men efteråt har han munnen full av grus. Sätt inte dina planer i verket utan att först fråga om råd, och dra inte ut i krig utan överläggning. Den som skvallrar avslöjar hemligheter, undvik därför den som pratar mycket. Honom som förbannar sin far eller mor låter Gud slockna som en lampa i mörker. Egendom som man skaffat sig snabbt för ingen välsignelse med sig i slutändan. Säg inte: ”Jag ska löna ont med ont.” Vänta på HERREN, så ska han hjälpa dig. HERREN avskyr olika vikter, och fusk med vågen är fel. HERREN styr människans steg, hur skulle hon då kunna förstå sin väg? Det är riskabelt att snabbt avge stora löften och först efteråt reflektera över vad man lovat. En vis kung sållar bort de onda och låter tröskhjulet köra över dem. HERRENS lampa söker igenom människans livsande och granskar hennes innersta. Nåd och trofasthet skyddar kungen, hans tron består genom nåden. De ungas prydnad är deras styrka, och de gamlas prakt deras grå hår. Svidande sår renar från ondska, slag renar en människas inre. HERREN styr kungens tankar som vattenbäckar. Han leder dem i den riktning han vill. En människa tycker att allt hon gör är rätt, men HERREN prövar hjärtat. Att handla rättfärdigt och rättvist är mer värt för HERREN än offer. Stolta ögon och högfärdigt hjärta, de ondas lampa, är synd. Den flitiges planer ger framgång, ett hastverk bara förlust. Skatter som skaffas genom lögn är en flyende dimma och dödlig snara. De gudlösas våld snärjer dem själva, eftersom de vägrar göra det som är rätt. Den skuldtyngdes väg är svårframkomlig, men den oskyldige går sin väg rakt fram. Det är bättre att bo i ett hörn på taket än att dela hus med en grälsjuk kvinna. Den gudlöse längtar efter det onda, hans medmänniska får ingen nåd av honom. När hädaren straffas lär sig den okunnige visdom, när den vise vägleds får han kunskap. Den Rättfärdige betraktar den ondes hus och låter olyckan drabba de onda. Den som håller för öronen för den fattiges rop, kommer själv att få ropa utan att någon svarar. En gåva i hemlighet stillar vrede, en muta i det fördolda lugnar förbittring. När rättvisan gäller gläds de rättfärdiga, och de som gör orätt förfäras. Den som irrar bort från förnuftets väg hamnar i de dödas skara. Den som älskar nöjen blir fattig. Den som älskar vin och olja blir aldrig rik. Den gudlöse straffas i stället för den rättfärdige och den trolöse i stället för den rättsinnige. Det är bättre att leva i öknen än att bo ihop med en grälsjuk och argsint kvinna. Den vise har dyrbara skatter och oljor i sitt hus, men dåren gör genast av med dem. Den som strävar efter rättfärdighet och nåd finner livet, rättfärdigheten och äran. Den vise kan inta de mäktigas stad och riva ner det fäste som de litade på. Den som vaktar sin mun och tunga skonar sig själv från bekymmer. Smädare heter den som är högfärdig och fräck och handlar i måttlöst övermod. Den lates åstundan blir hans död, för hans händer vägrar att arbeta. Den girige vill hela tiden ha mer, men den rättfärdige ger generöst till andra. De gudlösas offer är avskyvärt, särskilt om det bärs fram av onda motiv. Ett falskt vittne kommer att förgås, och den som lyssnar går det illa för. Den gudlöse visar upp en fräck min, den rättsinnige tänker sig för var han går. Ingen vishet, insikt eller plan kan stå emot HERREN. Hästen rustas för stridens dag, men räddningen kommer från HERREN. Gott rykte är mer eftersträvansvärt än rikedomar, gott anseende bättre än silver och guld. Både den rike och den fattige är lika inför HERREN, för han har skapat dem båda. Den kloke ser faran och sätter sig i säkerhet. Den okunnige går bara vidare, och får sedan lida för det. Ödmjukhet och HERRENS fruktan ger rikedomar, ära och liv. På den lömskes väg finns törnen och snaror, men den som vill bevara sitt liv håller sig borta från dem. Led den unge på den väg han bör gå, så viker han inte av från den när han blir gammal. Den rike råder över de fattiga, och låntagaren tjänar långivaren. Den som sår orätt skördar olycka, och riset ska göra slut på hans övermod. Den generöse blir välsignad, för han delar sitt bröd med den fattige. Driv bort bråkmakaren för att slippa gräl och stridigheter. Den som älskar den inre renheten och talar väl får kungen till vän. HERRENS ögon vakar över kunskapen, men den trolöses ord gör han om intet. Den late säger: ”Det är ett lejon där ute,” eller: ”Jag kan bli dödad på gatan!” En främmande kvinnas ord är en djup grop, och den som HERREN blir vred på faller i den. Ett barns hjärta har en benägenhet till dumhet, men fostran med ris driver ut den. Den som tjänar på att förtrycka de fattiga och den som mutar de rika kommer båda att bli utfattiga. Var uppmärksam och lyssna till de visas ord, lägg min kunskap på ditt hjärta. Det blir ljuvt för dig att bära dem inom dig och behålla dem på dina läppar. För att du ska förtrösta på HERREN, undervisar jag dig nu. Har jag inte skrivit till dig trettio ord av råd och kunskap för att lära dig sanna och tillförlitliga ord, så att du kan svara dem som sänt dig? Plundra inte den fattige därför att han är fattig, och krossa inte den hjälplöse i rätten, för HERREN tar sig an deras sak och berövar plundrarna livet. Slå dig inte ihop med en hetlevrad man, umgås inte med den hetsige, för du kan lätt ta efter en sådan, och det blir en fara för ditt liv. Var inte den som ger handslag och går i borgen för en skuld. Om du inte kan betala kommer man att ta sängen ifrån dig. Flytta inte på en uråldrig gränssten som dina förfäder rest. Ser du någon som arbetar skickligt så kommer han att få tjäna kungar och inte vanligt folk. När du sitter till bords med en mäktig man, tänk då på vem du har framför dig. Sätt kniven på din strupe om du vill frossa. Längta inte efter hans delikatesser, för de kan vara bedräglig mat. Slit inte ut dig för att bli rik. Var förståndig och avstå. När du blickar efter rikedomen är den redan borta, den gör sig vingar och flyger som en örn mot himlen. Ät inte den ondsintes mat. Längta inte efter hans läckerheter. Han tänker bara på sina kostnader; han säger till dig: ”Ät och drick!” men menar det inte. Det lilla du ätit får du spy upp, och dina vackra ord är bortkastade. Tala inte till en dåre. Han föraktar dina kloka ord. Flytta inte en uråldrig gränssten, och gör inte intrång på de faderlösas mark. Deras försvarare är stark, och han kommer själv att ta sig an deras sak mot dig. Ta till dig kritik, och lyssna till kunskapens ord. Undanhåll inte den unge fostran, för om du tuktar honom med ris slipper han dö. Straffa honom med ris och rädda honom från dödsriket. Min son, om du blir vis gläder jag mig. Det blir min innerliga glädje om du talar det som är rätt. Var inte avundsjuk på syndare, utan sträva hela tiden efter att frukta HERREN. Då har du verkligen en framtid, och ditt hopp kommer inte att svikas. Lyssna, min son, var vis och håll dina tankar på rätt väg. Håll dig borta från dem som super och frossar på kött, för drinkare och frossare blir utfattiga, och dåsigheten klär dem i trasor. Lyssna till din far som gett dig livet, och förakta inte din mor när hon blir gammal. Ta till dig sanningen och sälj den inte, förvärva vishet, vägledning och insikt. Den rättfärdiges far får fröjdas, en vis son blir till stor glädje för honom. Låt din far och mor glädjas, låt henne som fött dig få jubla. Min son, lita på mig och ta mig som förebild. Den prostituerade är en djup grop och den främmande kvinnan en trång brunn. Som en bandit ligger hon på lur, och männen som är otrogna blir bara fler och fler. Vem har bedrövelse och sorg? Vem grälar och slåss? Vem har sår utan orsak? Vem har blodsprängda ögon? Den som blir kvar vid vinbägaren och tar sig den ena drinken efter den andra av det kryddade vinet. Stirra inte på det röda vinet som glittrar i bägaren, för det rinner ner så lätt. Till slut biter det som en giftorm, stinger som en huggorm. Du ser underliga syner, och du tänker perversa tankar. Du är som om du låg mitt ute på havet, eller satt uppe i den svajande masten. ”Någon måste ha slagit mig, men jag kände ingen smärta, någon måste ha gett mig stryk, men det märkte jag inte. När ska jag vakna upp ur mitt rus, så att jag kan ta mig en sup till?” Var inte avundsjuk på onda människor och längta inte efter deras gemenskap. De planerar för våldsdåd, och så fort de öppnar munnen skapar de ofärd. Med vishet byggs huset, och genom gott omdöme befästs det, genom kunskap fylls rummen med värdefulla och vackra saker. Den vise är stark och en kunskapens man har en växande kraft. Med planläggning ska du föra krig, och räddning kommer när det finns många rådgivare. Visheten är ouppnåelig för den dumme. När rådsmötet hålls i byporten kan han inte öppna munnen. Den som planerar något ont gör sig känd som intrigmakare. Den dummes planer är synd, och smädaren är avskydd av alla. Om du blir modlös i nödens stund, är din kraft ringa. Rädda dem som släpas till döden, grip in när de stapplar till att slaktas. Om du säger: ”Vi kände inte till detta”, så märker han som prövar hjärtan det, han som vakar över ditt liv vet, och han belönar varje människa efter vad hon gjort. Min son, ät honung, för det är gott, honung från honungskakan smakar sött. Du ska veta att sådan är också visheten för din själ. Om du finner den finns det en framtid för dig, och ditt hopp görs inte om intet. Du gudlöse, ligg inte på lur vid den rättfärdiges hem, ödelägg inte hans boning. Sju gånger kan de rättfärdiga falla och resa sig igen, men de onda stupar i sin olycka. Bli inte skadeglad när din fiende råkar illa ut. Tillåt dig inte att jubla när han faller, så att HERREN ser på det med missnöje och vänder sin vrede från honom. Reta dig inte på de onda, avundas inte de gudlösa, för de onda har ingen framtid, och de gudlösas ljus kommer att blåsas ut. Min son, frukta HERREN och kungen, och ha ingenting att göra med de upproriska. En olycka kan plötsligt drabba dem, och vem vet när en katastrof kommer från någon av dem? Dessa är ytterligare ord av de visa: Att döma partiskt är fel. Den som säger till den skyldige: ”Du är oskyldig”, förbannas av folk och fördöms av nationer. Men den som dömer rätt går det väl, och han får en rik välsignelse. Ett uppriktigt svar är som en kyss på läpparna. Gör färdigt ditt arbete där ute och allting klart på åkern. Därefter kan du bygga dig ett hus. Vittna inte mot din medmänniska utan orsak. Varför skulle du ljuga? Säg inte: ”Nu kan jag ge igen för allt han gjort mot mig. Jag vill ge honom vad han förtjänar.” Jag gick förbi en lat mans åker och en vingård som tillhörde en man som saknade vett. Den var övervuxen med törnen, full av nässlor, och stenmuren var nedriven. När jag såg på detta tog jag intryck och lärde mig en läxa av vad jag såg: Lite extra sömn, lite mer slummer, lite mer vila med armarna i kors, så kommer fattigdomen över dig som en rövare, och armodet som en beväpnad man. Dessa är ytterligare ordspråk av Salomo, samlade av Juda kung Hiskias män. Det är Guds ära att dölja och kungens ära att utforska. Himlens höjd, jordens djup och kungens tankar är sådant som människan inte kan fatta. När man tar bort slagget från silvret, får silversmeden bra material. När man rensar ut de korrumperade männen från kungens hov, befästs hans tron i rättfärdighet. Förhäv dig inte inför kungen, ställ dig inte på de storas plats. Det är bättre att bli erbjuden en högre position än att behöva lämna sin plats till någon mer ansedd. Vad du sett med egna ögon, ska du inte vara för snabb med att dra upp i rätten. För vad ska du göra om din motpart får dig att skämmas? Gör upp med din medmänniska, men bryt inte någon annans förtroende, för den som hör det kan då skämma ut dig och du blir aldrig av med ditt dåliga rykte. Som guldäpplen på ett silverfat är ord som talas i rätt tid. Som en ring av guld, som ett smycke av finaste guld är den vises förmaning inför ett lyssnande öra. Som svalkande snö i skördetiden är en pålitlig budbärare för den som skickar honom. Han ger sin herre friska krafter. Som moln och vind utan regn är den som skryter med gåvor han inte ger. Med tålamod kan härskare övertalas, milt tal kan bryta ben. Har du hittat honung, ät inte för mycket, för då kommer du att kräkas. Besök inte din granne för ofta, för då tröttnar han och börjar avsky dig. En klubba, ett svärd eller en vass pil är den som vittnar falskt mot sin medmänniska. Som en dålig tand eller en förlamad fot är förtröstan på en svekfull människa i nödens tid. Som att klä av sig en kall vinterdag eller hälla syra i ett sår är sånger som sjungs för ett sorgset hjärta. Om din fiende är hungrig, ge honom något att äta. Och om han är törstig, ge honom något att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN ska belöna dig. Liksom vinden från norr för med sig kyla, så orsakar skvaller ilska. Det är bättre att bo i ett hörn på taket än att dela hus med en grälsjuk kvinna. Som kallt vatten för den törstige är goda nyheter från ett fjärran land. Som en grumlad källa och en förgiftad brunn är en rättfärdig som ger efter för en gudlös. Det är inte bra att äta för mycket honung, inte heller är det hedervärt att söka sin egen ära. Som en stad med nedrivna murar är den som inte kan behärska sig. Heder passar ihop med dårar lika lite som snö med sommaren och regn med skördetiden. Som en sparv som flyger bort och en svala i flykt passerar en grundlös förbannelse. Piska åt hästen, betsel åt åsnan och ris åt dårens rygg! Svara inte en dåre på hans dumma sätt, för då gör du dig själv likadan som han. Svara dåren på hans dumma sätt, annars kan han betrakta sig själv som vis. Den som sänder bud med en dåre kan lika gärna hugga av sig fötterna och ta emot olyckan. Som en förlamads ben hänger ordspråk från dårens mun. Att hedra en dåre är som att binda fast en sten i slangbågen. Som en törntagg i en berusad mans hand är ett ordspråk i en dåres mun. Som en bågskytt som genomborrar alla är den som lejer en dåre eller vilken förbipasserande som helst. Hunden vänder åter till sina spyor, och dåren upprepar sina dumheter. Ser du en man som tror sig vara vis, finns det mer hopp om en dåre än om honom. Den late säger: ”Det är ett rasande lejon på vägen, ett lejon på gatan!” Som en dörr vänder sig på sina gångjärn vänder sig den late i sängen. Den late stoppar handen i skålen men orkar inte föra den åter till munnen. Den late anser sig vara visare än sju män som ger insiktsfulla svar. Som att gripa tag i öronen på en hund som springer förbi är det att ge sig in i andras gräl. Som en galning som skjuter iväg brandfacklor, pilar och död är den som lurar sin medmänniska och säger: ”Jag skämtade bara.” Elden slocknar när veden tar slut, och grälet tar slut när den som skvallrar går sin väg. Kol för glöd, ved för eld, en grälmakare för att bråk och kiv ska flamma upp. Skvaller är läckerbitar som slinker ner i människans inre. Som glasyr på lera är glödande läppar hos en illasinnad. Den hatiske hycklar med sitt tal, och i sitt inre bär han på svek. Han talar nådefullt, men tro honom inte, för i hans innersta finns sju avskyvärda ting. Även om han så listigt kan dölja sitt hat blir hans ondska ändå uppenbar för alla. Den som gräver en grop faller själv i den. Den som sätter en sten i rullning får den själv över sig. Den lögnaktige hatar dem som han sårar med sina ord, och smickraren bringar fördärv. Skryt inte över morgondagen, du vet ju inte vad den för med sig. Låt någon annan prisa dig, gör det inte själv, utan en främling, inte din egen mun. Stenen är tung och sanden en börda, men den dummes förargelse är tyngre än dessa båda. Vreden är grym och raseriet en störtflod, men vem kan stå ut med svartsjuka? Öppen kritik är bättre än dold kärlek. Den älskades slag sker i trofasthet, men en fiende ger överflödiga kyssar. Den mätte avskyr honung, men för den hungrige smakar det beska sött. Som en fågel som flytt från sitt bo är den som fått fly från sitt hem. Olja och rökelse gör hjärtat glatt, så kommer också ett inre välbefinnande från en väns råd. Överge inte din egen eller din fars vän, och sök inte upp en släkting när du är i nöd. En nära granne är bättre än en bror långt borta. Min son, bli vis och därmed min glädje. Då kan jag bemöta alla som ringaktar mig. Den kloke ser faran och sätter sig i säkerhet. De okunniga går bara vidare och får sedan lida för det. Ta manteln av den som gått i borgen för en främling, kräv pant av en okänd. Om någon med hög röst välsignar sin medmänniska tidigt på morgonen, kommer det att tas som en förbannelse. En tjatig kvinna är som ihållande takdropp en regnig dag. Att hejda henne är som att försöka stoppa vinden eller hålla fast olja med handen. Järn slipas mot järn och den ena människan mot den andra. Den som vårdar ett fikonträd får äta dess frukt, och den som har omsorg om sin herre blir belönad. Som ansiktet speglar sig i vattnet, så speglar människohjärtan sig i varandra. Dödsriket och avgrunden får aldrig nog, inte heller människans ögon. Silver prövas i degeln och guld i smältugnen, men en människa prövas genom sitt rykte. Du kan krossa den dumme i morteln och mala honom med kornen, men hans dårskap går aldrig ur honom. Håll ett öga på hur fåren har det och ta väl hand om dina hjordar. Rikedomar består inte för evigt, ej heller ett diadem från generation till generation. När hö bärgas in och nytt gräs växer fram och foder samlas in från bergen, då har du lamm så att du får kläder, getter för betalning av åkermark, och gott om getmjölk till föda åt dig och din familj samt till livsuppehälle för dina tjänarinnor. De onda flyr fastän ingen förföljer dem, men den rättfärdige är trygg som ett lejon. Ett land i uppror har många härskare, men en förståndig och kunnig ledare får ordningen att råda. En fattig herre som förtrycker de fattiga är ett slagregn som förstör skörden. De som inte rättar sig efter lagen prisar de onda, men de som håller lagen bekämpar dem. De onda förstår inte vad som är rätt, men de som söker HERREN vet allt. Det är bättre att vara fattig och leva ett klanderfritt liv än att vara rik och leva ohederligt. Den som lyder lagen är en förståndig son, men den som gör sällskap med frossare skämmer ut sin far. Den som ökar sin rikedom genom ocker och räntor samlar åt den som hjälper de fattiga. Om någon inte vill lyssna till lagen, blir även hans bön avskyvärd. Den som leder de rättsinniga in på en ond väg faller själv i sin egen grop, men de oförvitliga får ärva det goda. Den rike håller sig själv för vis, men en fattig man med insikt genomskådar honom. När de rättfärdiga triumferar är lyckan stor, men när de gudlösa regerar gömmer sig folket. Den som döljer sin synd blir aldrig lycklig, men den som bekänner den och ångrar sig möts med barmhärtighet. Lycklig är den som alltid fruktar, den som förhärdar sig drabbas av olycka. Som ett rytande lejon eller en björn som går till anfall är en ond härskare över ett maktlöst folk. En furste som saknar vett är en förtryckare, men den som hatar orätt vinning får leva länge. En mördare är på flykt ända till sin död, och ingen får hjälpa honom. Den som lever ett klanderfritt liv blir räddad, men den som går orätta vägar kommer plötsligt att falla. Den som odlar sin mark har tillräckligt med mat, men den som jagar efter tomhet blir utfattig. Den trogne får rika välsignelser, men den som snabbt försöker bli rik kommer att få sitt straff. Det är inte rätt att vara partisk, men ändå gör många orätt för en bit bröd. Den girige strävar ivrigt efter rikedom och vet inte att fattigdom väntar honom. Den som tillrättavisar uppskattas mer än den som smickrar. Den som stjäl från någon av sina föräldrar och säger: ”Vad är det för fel med det?” är inte bättre än en fördärvare. Den girige skapar tvist, men att lita på HERREN ger riklig belöning. Den som litar på sig själv är en dåre, men den som lever vist kan vara trygg. Den som ger åt de fattiga ska ingenting sakna, men den som blundar för dem kommer att förbannas av många. När de ogudaktiga kommer till makten gömmer sig folket, men när de försvinner lever de rättfärdiga upp. Den som trots upprepad tillrättavisning inte ändrar sig och inte heller accepterar kritik, får stora problem och kan inte räddas. Då de rättfärdiga är många gläder sig folket, men när de gudlösa regerar suckar man. Den som är vis gör sin far glad, men den som går till prostituerade slösar bort en förmögenhet. Med rättvisa bygger en kung upp landet, men med allt ökade pålagor ruinerar han det. Den som smickrar sin medmänniska breder ut ett nät för hans fötter. Den onde snärjs i sin synd, men den rättfärdige kan sjunga och glädja sig. Den rättfärdige känner till de fattigas rättigheter, men den gudlöse känner inget medlidande. Hädare kan hetsa upp en hel stad, men de visa lugnar ner vreden. Om den vise går till rätta med den dumme blir det bara ilska och skratt och ingen ro. Blodtörstiga människor hatar den oskyldige och försöker ta den rättsinniges liv. En dåre ger fritt utlopp för sitt temperament, men den vise behärskar sig. Om en regent lyssnar på lögner, har han snart bara skurkar i sin tjänst. Den fattige och förtryckaren har det gemensamt att HERREN ger bådas ögon ljus. Om en kung skaffar de fattiga rätt kommer hans tron för alltid att bestå. Tillrättavisningens ris ger vishet, men ett ouppfostrat barn skämmer ut sin mor. När de ogudaktiga blir fler ökar synden, men de rättfärdiga ska se deras fall. Uppfostra din son, så ska han ge dig förnöjsamhet och glädje. Utan uppenbarelse blir folket förvildat, men lycklig är den som håller lagen. En tjänare kan inte tillrättavisas med bara ord. Även om han förstår, lyder han inte. Ser du en man som snabbt tar till orda, så finns det större hopp om en dåre än om honom. Om man skämmer bort en tjänare redan från ungdomen, blir han till sist ett bekymmer. En argsint man vållar strid, och den hetlevrade syndar ofta. Högfärd leder till förödmjukelse, men den ödmjuke blir ärad. Den som delar bytet med en tjuv hatar sig själv. Han ställs under ed men vittnar inte. Människofruktan är en snara, men den som förtröstar på HERREN är trygg. Många söker audiens hos den styrande, men från HERREN får var och en rättvisa. De rättfärdiga avskyr den som gör orätt, och de gudlösa avskyr den som lever rätt. Ord av Agur, Jakes son, hans orakel. Så talar den mannen: ”Jag är trött, Gud, jag är trött, Gud, jag kan inte mer. Jag är oförnuftigare än någon annan människa, jag saknar mänskligt förstånd. Jag har inte fått lära mig vishet, och jag vet knappast något om den Helige. Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har svept vattnen i sin mantel? Vem har fastställt jordens gränser? Vad heter han? Vad heter hans son? Vet du det? Allt vad Gud har talat är sant, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom. Lägg ingenting till hans ord, för att han inte ska behöva anklaga dig för lögn. Jag ber dig om två saker, neka mig dem inte, innan jag dör: Håll falskhet och lögn fjärran ifrån mig, och ge mig varken fattigdom eller rikedom, utan ge mig bara den mat jag behöver. Om jag blir för mätt kan jag förneka dig och säga: ’Vem är HERREN?’ Och om jag blir alltför fattig kanske jag börjar stjäla och på så sätt vanärar min Guds namn. Förtala aldrig en tjänare inför hans herre, för då förbannar han dig och du får stå för det. Det finns sådana som förbannar sin far och inte välsignar sin mor. Det finns sådana som anser sig vara rena, trots att de inte tvättat bort sin smuts. Det finns sådana som har stolta ögon och högmodiga blickar. Det finns de som har tänder som svärd och käftar som knivar, och som vill äta de fattiga ur landet och de hjälplösa ur mänskligheten. Blodigeln har två döttrar, ’mer’ och ’mer’, tre som aldrig får nog, fyra, som aldrig säger: ’Det räcker’: dödsriket, det ofruktsamma moderlivet, marken som aldrig får nog av vatten, och elden som aldrig säger: ’Det räcker.’ Den som ser hånfullt på sin far och föraktar lydnaden mot sin mor ska få ögonen uthackade av korpar och uppätna av gamarna. Det finns tre saker som är för underbara för mig, fyra, som jag inte kan förstå: örnens väg på himlen, ormens väg på klippan, fartygets väg mitt i havet, och mannens väg till den unga kvinnan. Så här beter sig en otrogen hustru: Hon äter, torkar sig om munnen och säger: ’Jag har inte gjort orätt.’ Det finns tre saker som får jorden att skaka, fyra, som den inte kan stå ut med: en slav som blir kung, en dåre som stoppar i sig mat, en föraktad kvinna som blir gift, en tjänsteflicka som tar sin matmors plats. Det finns fyra på jorden som är små men visast bland de visa: myrorna  —  de är inte starka, men de samlar sin mat på sommaren, klippgrävlingarna  —  de har inte mycket kraft, men bland klipporna bygger de sitt bo, gräshopporna  —  fastän de inte har någon kung, drar de ut i svärmar, ödlorna  —  de kan fångas med bara händer, men ändå finns de i de kungliga palatsen. Det finns tre som rör sig ståtligt, fyra, som har en praktfull gång: lejonet, den mäktige bland djuren, som inte viker åt sidan för någon, en kringspatserande tupp, en bock, och en kung som leder sin armé. Om du burit dig dumt åt och upphöjt dig själv, eller planerat något ont, så håll handen för munnen. Så som man pressar fram smör av mjölk och som man pressar fram näsblod, så pressar man fram bråk ur vrede.” Ord av kung Lemuel, kung av Massa, med vilka hans mor förmanade honom: ”Min son, mitt livs son, mina löftens son! Ge inte din kraft åt kvinnor, din styrka åt dem som är kungars fördärv. Det passar inte för kungar att dricka vin och inte furstar att längta efter sprit, för om de dricker så kanske de glömmer lagen och vränger de förtrycktas rätt. Ge starka drycker till dem som håller på att förgås och vin till de bedrövade. Låt dem dricka för att glömma sin fattigdom och inte tänka på sitt elände mer. Öppna din mun för den stumme och försvara dem som inte kan göra det själva. Öppna din mun och döm rättfärdigt, skaffa rätt åt de fattiga och behövande. Vem kan finna en god hustru? Hon är långt mera värd än rubiner. Hennes man kan lita helt på henne, och ingenting värt att nämna fattas honom. Hon gör honom gott, aldrig något ont, från dag till dag, hela sitt liv. Hon skaffar ull och lin och bearbetar det med sina skickliga händer. Likt handelsfartygen för hon hem mat från avlägsna platser. Hon stiger upp medan det fortfarande är mörkt, lagar mat åt sin familj och ger tjänsteflickorna deras del. Hon granskar en åker och köper den. Med pengar som hon själv tjänat planterar hon en vingård. Hon är energisk och tar tag i arbetet med starka armar. När hon ser att affärerna går bra släcker hon inte sin lampa på natten heller. Med sina händer spinner hon och med sina fingrar hanterar hon sländan. Hon räcker ut handen mot de fattiga och sina armar mot de hjälpbehövande. Hon är inte orolig för sin familj när snön kommer, för i hennes hem finns det varma kläder av ylle åt alla. Hon gör täcken åt sig, och hon har kläder av fint linne och purpurrött ylle. Hennes man är välkänd i stadsporten, där han sitter bland de äldste i landet. Hon syr fina linnekläder och säljer dem, med bälten förser hon affärsmännen. Hon är en kvinna med styrka och prakt, och leende möter hon dagen som kommer. Hon talar med vishet, och vänlig undervisning är på hennes tunga. Hon vakar noga över allt som försiggår i huset och äter aldrig lättjans bröd. Hennes barn står upp och prisar henne lycklig, och hennes man lovordar henne: ’Det finns många fantastiska kvinnor, men du överträffar dem alla!’ Charm kan bedra och skönhet är bara en vindfläkt, men en kvinna som fruktar HERREN blir prisad. Ge henne lön för allt hon gjort, låt hennes gärningar prisas i stadsporten.” Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem. ”Tomhet, idel tomhet”, säger Predikaren, ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Vad får en människa ut av allt sitt arbete, som hon bemödar sig med under solen? Generationer kommer och generationer går, men jorden består för evigt. Solen går upp och solen går ner och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp. Vinden blåser åt söder och vänder mot norr, fram och tillbaka, om och om igen, och återvänder alltid till sin gång. Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och dit floderna har runnit förr, dit återvänder de igen. Alla ord är otillräckliga, ingen kan någonsin säga allt. Ögat får aldrig nog av att se, och örat fylls inte av vad det hör. Det som gjorts förr kommer att göras igen. Ingenting är nytt under solen. Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”, så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss. Dem som funnits i början minns man inte, och de som ska komma, kommer också att glömmas av sina efterkommande. Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind. Det som är krokigt kan inte rätas ut, och det som fattas kan inte räknas. Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind, för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg, ju mer kunskap, desto mer lidande. Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar. Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor. Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod. Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem. Jag unnade mig all glädje, för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete, och detta var lönen för all min möda. Jag såg på allt det som jag hade gjort, all den möda jag lagt ner, och alltsammans var bara meningslöst, ett jagande efter vind, till ingen nytta under solen. Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap. Vad kan den göra som kommer efter kungen? Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare. Jag såg att visheten är förmer än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret. Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda. Jag sa för mig själv: ”Jag går samma öde till mötes som dåren. Vad har jag då för nytta av all min vishet?” Vidare sa jag för mig själv: ”Även detta är meningslöst.” Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt, snart är båda bortglömda. Både den vise och dåren dör. Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst. Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa. Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst. Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, för vem kan äta eller vara glad utan honom? För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Allt har sin tid, varje sak under himlen sin tidpunkt: En tid att födas och en tid att dö, en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade, en tid att döda och en tid att hela, en tid att riva ner och en tid att bygga upp, en tid att gråta och en tid att skratta, en tid att sörja och en tid att dansa, en tid att kasta stenar och en tid att samla stenar, en tid att kramas och en tid att låta bli att kramas, en tid att söka och en tid att tappa bort, en tid att behålla och en tid att kasta bort, en tid att riva sönder och en tid att sy ihop, en tid att vara tyst och en tid att tala, en tid att älska och en tid att hata, en tid för krig och en tid för fred. Vad får då arbetaren ut av sin möda? Jag har sett den börda som Gud lagt på människan. Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan, men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut. Jag insåg att det inte fanns något bättre för dem än att vara glada och göra gott under sitt liv. Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud. Jag vet att vad Gud gör består för evigt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom. Det som finns har redan varit, det som ska komma har redan funnits. Gud kallar fram det förflutna. Dessutom såg jag under solen att på rättsplatsen satt orätt, på rättfärdighetens plats orätt. Jag sa för mig själv: ”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse. För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.” Jag sa vidare för mig själv: ”Så är det för människornas skull. Gud prövar dem, för att de ska inse att de inte är bättre än djuren. Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst. Alla går mot samma mål  — till den jord som de har kommit ifrån måste de vända tillbaka. Vem vet om människans ande stiger uppåt och djurens ande far ner i jorden?” Jag förstod att det inte fanns något bättre för människan än att hon gläder sig över sitt arbete, för det är hennes del. Vem kan vägleda henne till att se vad som ska komma efter henne? Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen: Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem, förtryckarens våld mot dem, men ingen tröstade dem. Jag prisade de döda, de som redan dött, lyckligare än de som lever, de som fortfarande är kvar vid livet. Lyckligare än de båda är dock de som inte blivit till och därför sluppit se allt det onda som görs under solen. Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. Det är bättre med en handfull ro än två händer fulla med möda och jagande efter vind. Jag såg åter någonting meningslöst under solen: En man som är alldeles ensam. Han har ingen son och ingen bror, och ändå är det ingen ände på hans slit, inte heller får hans ögon nog av rikedomar. ”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?” Även detta är meningslöst och ett ont arbete. Två är bättre än en, för de får god lön för sin möda. Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen. Men ve den ensamme som faller! Det finns ingen som hjälper honom upp. Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra, men hur ska den ensamme hålla sig varm? Den ensamme kan bli överfallen, men två kan stå emot. Och en tredubbel tråd brister inte så lätt. Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Tänk dig för när du träder in i Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör, för i sin okunnighet gör de det onda. Ha inte för bråttom med att öppna munnen, och yttra dig inte förhastat om någonting inför Gud, för Gud är i himlen och du på jorden. Låt alltså dina ord vara få. Drömmar kommer av mycket arbete och dåraktigt tal av många ord. När du har gett Gud ett löfte, så dröj då inte med att fullfölja det, för han har inget till övers för dårar. Håll det du lovat! Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar något som du sedan inte fullföljer. Låt inte din mun förleda dig till att synda, och säg inte till sändebudet att det var ett misstag att lova något. Varför skulle Gud behöva bli vred för dina ord och förstöra vad du har gjort? Med många drömmar kommer meningslöshet och mångordighet. Frukta du Gud! Om du ser att en fattig förtrycks och att rätt och rättfärdighet åsidosätts i provinsen, bli inte förvånad. Varje tjänsteman övervakas ju av dem som är högre i rang, och dessa har i sin tur sina överordnade. Men det är till förmån för landet att det finns en kung som låter jorden brukas. Den som älskar pengar får aldrig nog, inte heller den som älskar rikedom. Även detta är meningslöst. Ju mer man får av det goda, desto fler blir det som tär på det. Vad har då ägaren för glädje av rikedomen, förutom att få se den? En arbetare sover gott, vare sig han har mycket eller lite att äta, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova. Jag har sett något ont och beklämmande under solen: hopsparad rikedom blir till olycka för sin ägare. Om hans egendom genom någon olycka går förlorad, och om han har en son, får denne ingenting. Lika naken som han föddes går han bort. Inget av det som han med möda samlat ihop, kan han ta med sig. Också detta är ont och beklämmande. Som han kom ska han också gå bort. Vad får han för nytta av att bemöda sig med det som försvinner i vinden? Hela sitt liv lever han i mörker och stor oro, sjukdom och bitterhet. Jag har också insett att det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sitt arbete som hon bemödar sig med under solen, så länge Gud låter henne leva, för det är hennes del. Om Gud ger en människa rikedom och ägodelar och låter henne njuta av dem, ta dem till sig och glädja sig åt sin möda, är det en gåva från Gud. Hon reflekterar inte ofta över sina levnadsdagar, eftersom Gud fyller hennes sinne med en djup glädje. Jag har sett ett annat ont fenomen under solen, och det vilar tungt på människan: Det är när Gud ger någon rikedom, ägodelar och ära, så att han inte saknar något han önskar, men att Gud sedan inte låter honom njuta av det, utan det får en främling göra. Detta är meningslöst, bedrövligt och ont. Om en man har hundra barn och får leva riktigt länge, men hur länge han än lever ändå inte kan njuta av det goda och inte ens får någon begravning, då säger jag att ett dödfött foster är lyckligare än den mannen. Meningslös var dess existens, det har gått in i mörkret och i mörkret höljs också dess namn. Även om det aldrig fått sett solen eller vetat om någonting, så har det mer ro än en sådan man. Och även om han lever tusen år två gånger om, men inte förmår glädjas över allt det goda han fått, så går väl alla slutligen till en och samma plats? All den möda som människan gör sig är för hennes levebröd, och ändå blir hennes hunger aldrig tillfredsställd. Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad har den fattige för nytta av att veta hur man ska hantera livet? Vad ögonen ser är bättre än det man trånar efter. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Allt som finns har redan sitt namn, och det är känt vad människan är. Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare än hon. Ju fler ord, desto mer meningslöst  —  och till vilken nytta? Vem vet vad som är bra för människan i livet, under de få och meningslösa dagar hon vandrar här som en skugga? Och vem kan tala om för människan vad som kommer att hända under solen efter att hon är borta? Ett gott rykte är bättre än den dyrbaraste parfym, och dödsdagen är bättre än födelsedagen. Det är bättre att gå till ett sorgehus än till ett festställe, för det är varje människas öde, och det bör varje levande betänka. Att sörja är bättre än att skratta, för ett nedstämt ansikte gör gott för hjärtat. Den vises tankar är i sorgehuset men dårens på nöjesställen. Det är bättre att bli kritiserad av en vis man än att lyssna på dårars sång. Som törnris som sprakar under grytan är dårens skratt. Även det är meningslöst. Rofferi gör en vis man till en dåre, och mutor fördärvar hans sinne. Slutet är bättre än början, tålamod är bättre än högmod. Var inte för snabb med att reta upp dig, för förargelse bor i dårars hjärtan. Säg inte: ”Varför var det bättre förr?” för det är inte av vishet du ställer den frågan. Vishet är lika bra som ett arv, en förmån för dem som ser solen. Visheten beskyddar, och det gör även pengar, men fördelen med kunskapen är att visheten ger sin ägare liv. Se på Guds gärningar: Vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt? Var glad under de goda tiderna, men inse i onda tider att Gud har gjort dem båda, och människan kan inte utforska vad som kommer härefter. I mitt meningslösa liv har jag sett att den rättfärdige går under i sin rättfärdighet och den gudlöse lever länge i sin ondska. Var inte alltför rättfärdig eller alltför vis. För varför skulle du fördärva dig själv? Var inte alltför gudlös, och var inte en dåre. Varför skulle du dö i förtid? Det bästa är att gripa tag i det ena utan att släppa det andra. Den som fruktar Gud slipper hamna i ytterligheter. För den vise är visheten en större styrka än tio mäktiga män i staden. Det finns ingen rättfärdig på jorden som gör gott och aldrig syndar. Bry dig inte om vartenda ord som sägs av andra, så slipper du höra när din tjänare förbannar dig. Du vet ju inom dig hur ofta du själv har förbannat andra. Allt detta har jag prövat med visheten. Jag sa: ”Jag vill bli vis”, men det övergick min förmåga. Vad visheten än är, så är den långt borta och mycket grundläggande  — vem kan någonsin finna den? Sedan beslöt jag att försöka lära känna, utforska och söka visheten och meningen, för att inse att det onda är oförnuft och dårskapen vanvett. Jag fann att bittrare än döden är en kvinna, vars hjärta är snaror och nät, och vars händer är bojor. Den som är god inför Gud undgår henne, men syndaren blir hennes fånge. ”Se vad jag funnit,” säger Predikaren, ”jag har lagt det ena till det andra för att finna en mening, som jag har sökt men inte funnit: Jag har funnit en ärbar man bland tusen, men jag har inte funnit en enda ärbar kvinna bland dem. Se, bara detta har jag funnit: Gud skapade människorna rättsinniga, men själva söker de allt annat.” Vem är som den vise som vet förklaringen till saker och ting? Visheten lyser upp en människas ansikte och förvandlar hennes stränga uppsyn. Jag säger: Lyd kungen, så som du med ed svurit inför Gud att göra. Ha inte bråttom bort ur kungens närhet, och låt dig inte bli inblandad i något ont, för han gör som han vill. Kungens ord har en stor auktoritet, och vem kan säga till honom: ”Vad gör du?” Den som lyder hans bud drabbas inte av något ont. Den vise känner till tid och domslut. Det finns tid och domslut för allting, och människans ondska vilar tungt på henne. Eftersom ingen vet vad som kommer att hända, vem kan tala om för henne vad som ska ske? Ingen har makt över vinden, ingen kan hindra den. Ingen har heller makt över sin dödsdag, och ingen kommer undan striden. Ondskan kan inte rädda sina utövare. Allt detta har jag sett när jag betraktat det som sker under solen i en tid då en människa utövar makt över en annan, till sin egen olycka. Jag har sett onda människor bli begravda, de som brukade komma och gå på den heliga platsen, och som sedan prisades i staden där de gjorde detta. Även detta är meningslöst. När domen inte genast fälls över det onda, kommer människorna att vilja göra ännu mer ont. Men även om en syndare begår hundra onda gärningar och ändå får leva länge, så vet jag att det kommer att gå bra för dem som fruktar Gud. Det går inte bra för den onde, och hans liv förlängs inte heller likt skuggan, eftersom han inte fruktar Gud. Meningslöst är det som händer här på jorden: Det finns rättfärdiga som får vad de onda förtjänar och onda som får vad de rättfärdiga förtjänar. Även detta är meningslöst. Då lovordade jag glädjen, eftersom det inte finns något bättre för människan under solen än att hon äter och dricker och är glad. Det är det som följer henne i hennes möda under den tid som Gud låter henne leva under solen. När jag åtog mig att lära känna visheten och betrakta all den verksamhet som pågår på jorden  —  varken dag eller natt unnar man sig någon sömn  — då insåg jag att allt som Gud har gjort under solen är bortom människans fattningsförmåga. Hur människan än anstränger sig för att komma underfund med det, fattar hon det inte. Även om den vise säger sig veta, kan han ändå inte fatta. Allt detta har jag begrundat och kommit fram till: De rättfärdiga och visa och deras gärningar är i Guds hand. Om en människa har kärlek eller hat framför sig vet hon inte. Samma öde drabbar alla, den rättfärdige och den gudlöse, den gode och rene och den orene, den som offrar och den som inte gör det. Det går den gode som det går syndaren, likaså den som svär en ed och den som är rädd för att svära. Det finns ett ont i allt som sker under solen: alla har samma öde. Människornas hjärtan är fulla av ondska, och dårskap bor inom dem livet igenom, och sedan förenar de sig med de döda. Så länge någon lever finns det hopp. Även en levande hund är bättre än ett dött lejon. De levande vet att de kommer att dö, men de döda vet ingenting. De har ingen belöning att vänta, och man ska inte ens komma ihåg dem. Deras kärlek, hat och avund är över, och de ska aldrig mer befatta sig med det som händer under solen. Så ät ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, för detta uppskattar Gud. Klä dig alltid i vita kläder, och låt inte olja fattas på ditt huvud. Lev lycklig tillsammans med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt meningslösa liv, som Gud har gett dig under solen, i alla dina meningslösa dagar. För detta är din lott i livet och i din möda under solen. Vad du än gör så gör det med all din kraft, för i dödsriket, dit du går, finns inget arbete, inga planer, ingen kunskap och ingen visdom. Vidare såg jag under solen: Det är inte de snabba som vinner loppet eller den starkaste som segrar i striden, inte heller de visa som har bröd, inte de kloka som blir rika och inte de lärda som lyckas. Nej, alla är de beroende av rätt tid och tillfälle. En människa har inte heller kunskap om sin tid. Likt fiskar som fångas i ett nät, eller som fåglar som fastnar i en snara, så snärjs människorna i onda tider som plötsligt kommer över dem. Också ett annat exempel på stor visdom såg jag under solen, och den gjorde starkt intryck på mig: Det fanns en liten stad med få invånare, och dit kom en mäktig kung med sin armé och belägrade den med stora befästningar. I staden fanns det en vis men fattig man, och han räddade staden med sin vishet. Men sedan var det ingen som kom ihåg honom. Då sa jag: ”Vishet är bättre än styrka.” Men den fattiges vishet blir föraktad, och ingen fäster sig vid vad han säger. Den vises ord i stillhet är starkare än ropen från den som för dårarnas talan. Vishet är bättre än vapen, men en syndare fördärvar mycket gott. En död fluga får en flaska parfym att stinka och jäsa. På samma sätt kan lite dårskap fördärva vishet och ära. Den vises sinne dras till det som är rätt, dårens till det som är fel. Var dåren än går saknar han vett, och han visar alla att han är en dåre. Om en furste rasar mot dig, så lämna inte din plats. Ett lugnt sinne kan förhindra stora misstag. Det finns ett ont som jag har sett under solen, ett misstag som begås av härskare: Dårar ges upphöjda positioner, och rika hamnar på anspråkslösa platser. Jag har sett tjänare rida, medan furstar har gått till fots som slavar. Den som gräver en grop faller själv ner i den, och den som bryter ner en mur kan bli biten av en orm. Den som bryter sten kan skada sig av sten, och den som hugger ved kan skada sig av den. Om yxan är slö och ingen har slipat eggen, får man använda desto mer kraft. Men med vishet lyckas man. Om ormen biter innan den blivit tjusad, är ormtjusaren till ingen nytta. Den vises ord gör gott, men en dåre fördärvar sig själv genom sitt prat. Redan från början är allt han säger tokigt, men till slut blir det rena vansinnet. Dåren bara pratar på. Men ingen vet vad som ska komma. Vem kan tala om för honom vad som kommer att ske efter honom? Dårens möda tröttar ut honom, så att han inte ens hittar vägen till staden. Ve dig, du land, som har en yngling till kung, och vars furstar börjar festa redan på morgonen. Lyckligt är du land, vars kung är en förnäm man och vars furstar äter vid rätt tid och för att få styrka och inte för att berusa sig. Den lates tak sjunker in, för sysslolösa händer regnar det in i huset. En fest ger nöje och vin gör livet glatt, och för pengar får man ju allt detta. Förbanna inte kungen ens i dina tankar, och inte heller den rike i ditt sovrum, för det finns alltid fåglar som gärna kvittrar om vad du har sagt, och de bevingade för det vidare. Sänd ditt bröd över vattnen, för med tiden får du det tillbaka. Dela med dig till många, för du vet inte vad det är för ont som kan drabba landet. När molnen är fyllda, tömmer de sitt regn på jorden. När ett träd faller, vare sig det faller åt söder eller norr, så blir det liggande på den plats där det fallit. Den som spanar efter vinden får aldrig något sått, och den som betraktar molnen får ingenting skördat. Lika lite som du förstår vindens vägar och fostrets tillväxt i livmodern, lika lite förstår du Guds verk, hans som gör allting. Så ut din säd på morgonen och låt inte din hand vila på kvällen, för du vet inte vilket som lyckas bäst eller om båda blir lika bra. Ljuset är ljuvligt, och det gör gott för ögonen att se solen. Om människan får leva många år, bör hon glädja sig åt dem alla och komma ihåg att de mörka dagarna blir många. Allt som ligger framför är meningslöst. Gläd dig, du yngling, i din ungdomstid, njut helhjärtat av dina unga år! Följ ditt hjärtas vägar och det dina ögon ser, men tänk på att du ska stå till svars inför Gud för allt du gör. Låt inte oro och bekymmer finnas i ditt hjärta och håll allt ont borta från din kropp. Ungdomens styrka är meningslös. Tänk på din Skapare i din ungdomstid, innan de onda dagarna kommer och de år närmar sig om vilka du säger: ”De ger mig ingen glädje”, innan solen och ljuset och månen och stjärnorna blir dunkla, och molnen återvänder efter regnet. Då darrar väktarna i huset, de starka männen böjer sig, malerskorna har slutat mala, när de är så få, och de som ser ut genom fönstren bara ser mörker. Då stängs dörrarna mot gatan, och ljudet från kvarnen dämpas. Man vaknar till fågelsång, men sångerskorna har sänkt rösten. Då blir man rädd för alla högt belägna platser och för fasor längs vägen, när mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram, och kaprisknoppen har mist sin kraft. Människan går till sitt eviga hem, och de sörjande går omkring på gatan, silvertråden brister, guldskålen slås sönder, krukan krossas vid källan och hjulet bryts vid brunnen, stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från, och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den. ”Meningslöst! Meningslöst!” säger Predikaren. ”Allting är meningslöst.” Men Predikaren var inte bara vis, utan han förmedlade också sin kunskap till folket. Han tänkte också ut, formulerade och författade många ordspråk. Predikaren sökte noga efter de rätta orden och skrev ner rättframma sanningar. De visas ord är som oxpikar, ja som väl islagna spikar är deras tänkespråk. De kommer från en och samme herde. Men jag vill varna dig, min son, för allt annat utöver detta. Det myckna bokskrivandet har inget slut, och mycket studium är tröttande för kroppen. Mycket har vi nu hört, och detta blir slutsatsen: Frukta Gud och håll hans bud, detta är varje människas plikt. För Gud kommer att döma alla gärningar, också de fördolda, goda såväl som onda. Sångernas sång, av Salomo. Låt honom kyssa mig med kyssar av sin mun, för din kärlek är ljuvare än vin. Doften av din parfym är underbar, ditt namn är som balsam från Turak och de unga kvinnorna älskar dig. Ta mig med dig! Kom, vi skyndar oss! Kungen tar mig med in i sina kammare. Vi ska jubla och glädjas åt dig! Vi ska prisa din kärlek högre än vin. Med rätta älskar de dig! Jag är mörk och skön, ni Jerusalems döttrar, som Kedars tält, som Salomos tältdukar. Stirra inte på mig, därför att jag är så mörk. Solen har bränt mig. Mina bröder blev förargade på mig och satte mig att vakta vingårdarna. Men min egen vingård vaktade jag inte. Tala om för mig, min älskade, vart du leder din hjord! Var låter du den vila vid middagstid? Varför skulle jag vara som en beslöjad kvinna vid dina vänners hjordar? Om du inte vet det, du skönaste bland kvinnor, så följ fårhjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält. Min älskade, jag liknar dig vid ett sto som spänts för faraos vagnar. Dina vackra kinder är smyckade med hängen och din hals med ädelstenar. Vi ska göra guldsmycken med silverkulor åt dig. När kungen ligger på sin säng, sprider min nardus sin doft. Min älskade är som en doftpåse med myrra, som ligger mellan mina bröst. Min älskade är för mig en bukett hennablommor från En-Gedis vingårdar, Så vacker du är, min älskade, så vacker du är! Dina ögon är som duvor. Vad underbar du är, min älskade, så ljuvlig! Grönskande är vår bädd. Vi har cedrar som bjälkar i vår boning och cypresser som tak. Jag är en Sharons ros, en lilja i dalen. Som en lilja bland törnen är min älskade bland flickor. Som ett äppelträd i skogen är min älskade bland unga män. Jag njuter av att sitta i hans skugga, och hans frukt smakar sött. Han för mig in i vinsalen, med sin kärlek som en fana över mig. Styrk mig med druvkakor, pigga upp mig med äpplen, för jag är sjuk av kärlek. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och med sin högra hand smeker han mig. Jag besvär er, Jerusalems döttrar, vid gasellerna och hindarna på fälten: oroa inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill. Hör, min älskade kommer! Se! Här kommer han springande över bergen, hoppande över kullarna. Min älskade är som en gasell, som en ung hjort. Där står han bakom muren, och han tittar in genom fönstret, blickar genom gallret. Min älskade säger till mig: ”Stig upp, min älskade, min sköna, och kom! Se! Vintern är förbi och regnet är över. På marken skjuter blommorna upp, sångens tid är inne, och turturduvan hörs i vårt land. Fikonträdet får sina första frukter, och vinstockarna står i blom och doftar. Stig upp, min älskade, min sköna, och kom!” Du min duva bland bergsklyftor, i gömstället i bergsväggen, låt mig se din gestalt, låt mig höra din röst! För din röst är underbar, din gestalt så skön. Fånga rävarna åt oss, de små rävarna som förstör vingårdarna, våra vingårdar som nu står i blom. Min älskade är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljorna. Tills vindarna vaknar, tills skuggorna flyr, kom åter, min älskade, kom som en gasell, ja som en ung hjort över de blommande kullarna. Om nätterna spanade jag efter min älskade på min bädd. Jag spanade efter honom, men jag kunde inte hitta honom. ”Nu stiger jag upp och går omkring i staden, på gatorna och torgen. Jag vill söka efter min älskade.” Jag sökte honom, men jag hittade honom inte. Vakterna fann mig, när de gick omkring i staden. ”Har ni sett min älskade någonstans?” Knappt hade jag gått ifrån dem, så fann jag min älskade. Jag höll honom fast och släppte honom inte, förrän jag hade fört honom till min mors hus, till hennes kammare som fött mig. Jag besvär er, Jerusalems döttrar, vid gasellerna och hindarna på fälten: oroa inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill. Vem är det som kommer från öknen som en rökpelare och doftar av myrra och rökelse och av kryddhandlarens alla dofter? Se, det är Salomos bärstol, omgiven av sextio krigare, utvalda bland Israels män. Alla bär de svärd, alla är skickliga i strid, var och en har sitt svärd vid sidan som skydd för nattens fasor. Kung Salomo har låtit tillverka en bärstol åt sig av trä från Libanon. Dess stolpar är av silver, dess ryggstöd av guld, dess säte är klätt med purpurrött tyg, och invändigt är den smyckad i kärlek av Jerusalems döttrar. Gå ut och se, Sions döttrar, på kung Salomo och kronan som hans mor har krönt honom med på hans bröllopsdag, hans glädjedag! Så vacker du är, min älskade, så vacker du är! Dina ögon är som duvor bakom din slöja. Ditt hår är som en hjord av getter som rör sig ner från Gileads berg. Dina tänder är som en flock nyklippta tackor som stiger upp ur badet, alla är tvillingar, ingen av dem är ensam. Dina läppar är som ett rosenrött band, ja ljuvlig är din mun. Din tinning är som ett kluvet granatäpple bakom din slöja. Din hals är som Davids torn, med rader av stenar, där tusen sköldar hänger, och krigarnas alla koger. Dina bröst är som två hjortkalvar, som en gasells tvillingpar, som betar bland liljorna. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr, vill jag gå till myrrahöjden och rökelseberget. Allting hos dig är så skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist. Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon! Träd ner från Amanas topp, från Senirs och Hermons topp, från lejonens hålor och från leopardernas berg. Du har tagit mitt hjärta, min syster och min brud, du har tagit mitt hjärta med en enda blick och med en enda pärla i ditt halsband. Så skön din kärlek är, min syster och min brud. Din kärlek är ljuvare än vin, din parfym doftar mer än någon krydda. Dina läppar, min brud, dryper av honung, honung och mjölk är under din tunga, och doften av dina kläder är som doften av Libanon. Min syster och brud är en inhägnad trädgård, en tillsluten brunn, en förseglad källa. I din lustgård finns granatträd med ljuvliga frukter, henna och nardus, nardus och saffran, kalmus och kanel, alla slags doftande träd, myrra och aloe och alla slags finaste kryddor. Du är trädgårdens källa, en brunn med levande vatten, en ström från Libanon. Vakna upp, nordanvind! Kom, sunnanvind! Blås över min trädgård och låt dess sköna dofter spridas! Låt min älskade komma till sin trädgård och njuta av dess härliga frukter. Jag kommer till min trädgård, min syster och brud! Jag samlar min myrra och mina kryddor och äter min honungskaka och min honung. Jag dricker mitt vin och min mjölk. Ät, vänner, och drick! Berusa er av kärlek! Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min älskade knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade, för mitt hår är vått av dagg, mina lockar fuktiga av nattens droppar.” ”Jag har klätt av mig. Ska jag klä på mig igen? Jag har tvättat mina fötter, ska jag då smutsa ner dem?” Min älskade stack handen genom dörröppningen, och jag darrade i mitt innersta. Jag reste mig upp för att släppa in min älskade. Mina händer droppade av myrra, från mina fingrar rann myrra över dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade, men han var borta, han hade gått. Jag blev utom mig. Jag letade efter honom, men kunde inte finna honom. Jag ropade på honom, men han svarade inte. Vakterna, som gick omkring i staden, fann mig. De slog mig och gjorde mig illa, och vakterna på muren slet av mig min sjal. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni hittar min älskade, så tala om för honom att jag är sjuk av kärlek. Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, du skönaste bland kvinnor? Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, eftersom du besvärjer oss så? Min älskade är strålande och röd, den främste bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans hår är korpsvart och vågigt likt dadelklasar. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, de badar i mjölk och är som infattade ädelstenar. Hans kinder är som kryddsängar med doftande örter. Hans läppar är liljor och dryper av flytande myrra. Hans armar är som stänger av guld, besatta med krysoliter. Hans kropp är som elfenben, med insatta safirer. Hans ben är marmorpelare på de finaste guldsocklar. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans mun är sötma, allt hos honom är ljuvligt. Sådan är min älskade och min vän, ni Jerusalems döttrar, sådan är min vän. Vart har din älskade gått, du skönaste bland kvinnor? Vart har din älskade tagit vägen? Vi ska hjälpa dig att hitta honom. Min älskade har gått till sin trädgård, till sina kryddsängar, för att där vakta sin fårhjord och plocka liljor. Jag tillhör min älskade och han tillhör mig. Bland liljorna vaktar han sin fårhjord. Du är vacker, min älskade, som Tirsa, ljuvlig som Jerusalem, skrämmande som en härskara. Vänd bort din blick ifrån mig, för den har överväldigat mig. Ditt hår är som en hjord av getter som rör sig ner från Gileads berg. Dina tänder är som en flock tackor som stiger upp ur badet, alla är tvillingar, ingen av dem är ensam. Din tinning är som ett kluvet granatäpple bakom din slöja. Det finns sextio drottningar, åttio bihustrur och fler unga kvinnor än någon kan räkna, men min duva, min fulländade, är unik, sin mors enda, dyrbar för den som födde henne. Flickorna ser henne och prisar henne lycklig, hon hyllas av drottningar och bihustrur. Vem är hon som stiger upp som morgonrodnaden, vacker som månen, strålande som solen, skrämmande som stjärnornas skara? Jag gick ner till valnötslunden för att se om våren spirade i dalen, och för att se om vinträden hade skjutit skott, om granatträden hade börjat blomma. Innan jag fattade det, drogs jag med av min längtan som på en furstlig vagn. Vänd om, vänd om, du flicka från Shulem! Kom tillbaka, så att vi får se dig! Varför vill ni se på flickan från Shulem där hon dansar bland leden? Dina fötter är så vackra i sandaler, du furstedotter! Dina höfters rundning är som juveler, som konstnärens arbeten. Din navel är som en rund skål, där vin aldrig saknas. Din midja är som en hög med vete omgiven av liljor. Dina bröst är som två hjortkalvar, som en gasells tvillingpar. Din hals är som ett elfenbenstorn, och dina ögon som Heshbons dammar vid Bat-Rabbimsporten. Din näsa är som Libanonstornet, varifrån man kan se ut över Damaskus. Du bär ditt huvud högt som berget Karmel. Ditt hår glänser likt purpur och kungen är fångad i lockarna. Vad skön och ljuvlig du är, min älskade, i din vällust! Din växt är som en palms, och dina bröst är som klasar. Jag sa: ”Jag vill klättra upp i palmträdet och fatta tag om dess grenar.” Låt dina bröst vara som vindruvsklasar, och din andedräkt som doften av äpplen, din mun som det ädlaste vin. Ja, ett vin som flödar ner i min älskade och fuktar de slumrandes läppar. Jag tillhör min älskade och till mig står hans åtrå. Kom, min älskade, så går vi ut på fälten och stannar i byarna över natten. Låt oss tidigt gå ut till vingårdarna för att se om vinträden har skjutit skott och för att se om blommorna har slagit ut och om granatträden har börjat blomma. Där ska jag ge dig min kärlek. Där sprider kärleksäpplena sin doft, och de finaste frukter finns vid vår dörr, både nya och gamla, för jag har sparat dem åt dig, min älskade. Om du ändå hade varit min bror som min mor hade ammat! Då skulle jag kunna kyssa dig om jag mötte dig därute, och ingen skulle se ner på mig. Jag skulle ta dig till min mors hus, hennes som uppfostrade mig. Jag skulle ge dig kryddat vin att dricka, och saft från mina granatäpplen. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och med sin högra hand smeker han mig. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: oroa inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill. Vem är det som kommer från öknen lutad mot sin älskade? Under äppelträdet väckte jag dig, där din mor blev havande med dig hon som gav dig livet födde dig där. Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm, för kärleken är stark som döden, och dess svartsjuka lika obeveklig som dödsriket. Den brinner som eld, som en mäktig låga. Stora vatten kan inte utsläcka kärleken, och inte heller kan floderna dränka den. Även om en man gav alla rikedomar i sitt hus för kärleken, skulle han bli ringaktad. Vi har en ung syster som ännu inte har några bröst. Vad ska vi göra när någon friar till henne? Om hon är en mur ska vi bygga torn av silver på den, och om hon är en dörr, ska vi stänga till den med cederplankor. Jag är en mur och mina bröst är som torn. I min älskades ögon är jag en åtråvärd kvinna. Salomo ägde en vingård i Baal Hamon, som han lämnade åt väktare. Var och en fick ge tusen silverstycken för dess frukt. Men över min egen vingård råder jag själv. De tusen är dina, Salomo, och tvåhundra får de som vaktar dess frukt. Du som bor i trädgårdarna, vännerna väntar på att få höra din röst. Låt mig få höra den! Skynda, min älskade, och var som en gasell eller en ung hjort uppe på bergen som doftar av örter! Detta är de syner som Jesaja, Amos son, såg om Juda och Jerusalem, när Ussia, Jotam, Achas och Hiskia var kungar i Juda. Hör, himlar, och lyssna, jord, för HERREN talar. ”Barn som jag har fostrat och vårdat har vänt sig emot mig. Oxen känner sin ägare och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår inte.” Ve detta syndiga folk, tyngt av skuld, de gudlösas avkomma, dessa vanartiga barn. De har övergett HERREN, föraktat Israels Helige och vänt honom ryggen. Har ni inte blivit tillräckligt slagna, när ni fortsätter med ert trots? Hela huvudet är sjukt och hela hjärtat försvagat. Från foten till huvudet finns det ingenting helt, bara blåmärken, ärr och infekterade sår, som inte är urkramade, som är utan förband, som inte är behandlade med olja. Ert land ligger i ruiner, och era städer är nerbrända. Medan ni ser på förtär främlingar era åkrar. Landet ligger skövlat som efter främlingars framfart. Dotter Sion har lämnats som en hydda i en vingård eller ett vaktskjul på gurkfältet, som en belägrad stad. Om härskarornas HERRE inte hade lämnat en liten rest av oss, hade vi blivit som Sodom och skulle likna Gomorra. Lyssna till HERRENS ord, ni Sodoms furstar, hör vår Guds lag, ni Gomorras folk! ”Vad angår mig alla era slaktoffer? säger HERREN. Jag har fått nog av brännoffer av baggar och av det feta från gödda djur. Jag har ingen glädje av blodet från tjurar, lamm och getter. Vem har begärt av er, att ni ska klampa in så här över mina förgårdar, när ni kommer inför mig? Sluta att komma med era meningslösa offer, offerröken är avskyvärd för mig. Nymånadsfester och sabbater, era utlysta högtider  — jag står inte ut med era sammankomster! De är besudlade med orätt. Jag hatar era nymånadsfester och högtider, de har blivit en börda för mig, och jag orkar inte bära den. När ni sträcker upp era händer döljer jag min blick. Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte. Era händer är täckta med blod. Tvätta er, bli rena! Låt mig slippa se era onda gärningar, sluta upp med er ondska! Lär er att göra det goda, sök rättvisa. Uppmuntra den förtryckte, ställ upp för faderlösa, och för änkans talan. Kom och låt oss göra upp med varandra!” säger HERREN. ”Även om era synder är blodröda ska de bli vita som snö, även om de är purpurröda ska de bli vita som ull. Om ni är villiga att lyda mig, ska ni få äta av landets goda. Men om ni vägrar och är upproriska, kommer ni att förgöras med svärd.” HERREN har talat. Se, hur den trogna staden blivit en hora! Den var full av rätt, och rättfärdighet bodde därinne, men nu bor där bara mördare. Ditt silver har blivit slagg, ditt vin är utspätt med vatten. Dina ledare är upprorsmakare och vänner med tjuvar. Allesammans tar de mutor och jagar efter vinning. De bryr sig inte om att försvara den faderlöse, och änkors sak tar de sig inte an. Därför säger Herren, härskarornas HERRE, Israels mäktige: ”Ve! Jag ska frigöra mig från mina fiender, och min hämnd ska drabba mina motståndare. Jag ska vända min hand mot dig, smälta bort ditt slagg som med lut och avlägsna all din orenhet. Sedan ska jag ge dig domare, sådana som du en gång hade, och rådgivare som de du hade förr. Då ska du kallas ’rättfärdighetens stad’ och ’den trogna staden.’ ” Genom rätt ska Sion räddas, genom rättfärdighet de som vänder åter. Men överträdarna och syndarna ska gå under, de som överger HERREN ska förgås. ”Då ska ni få skämmas över de ekar som var er lust och vanhedras för de lundar som ni har utvalt. Ni ska bli som en terebint med vissnade löv, som en lund utan vatten. Den mäktige ska bli som fnöske och hans ogärningar som en gnista. Tillsammans ska de brinna upp i en eld som ingen kan släcka.” Detta är vad som uppenbarades för Jesaja, Amos son, angående Juda och Jerusalem: I de yttersta dagarna ska berget med HERRENS hus stå fast grundat, högst av bergen, överst bland kullarna. Alla folk ska strömma dit, många folk ska komma och säga: ”Kom, låt oss gå upp på HERRENS berg, till Jakobs Guds hus! Han ska lära oss sina vägar, och vi ska vandra på hans stigar.” Från Sion ska nämligen lagen gå ut, och HERRENS ord från Jerusalem. Han ska döma mellan nationerna, skipa rätt åt många folk. De ska smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. En nation ska inte mer lyfta svärd mot en annan och inte mer träna sig för krig. Kom, Jakobs släkt, och låt oss vandra i HERRENS ljus! Du har förskjutit ditt folk, Jakobs släkt, därför att det var fullt av österns vidskepelse, spåmän som filistéerna, och de gör handslag med hedningar. Landet är fullt av silver och guld, av tallösa skatter, och det är fullt av hästar och tallösa vagnar. Landet är fullt av avgudar, och folket tillber människohänders verk, det som deras fingrar har gjort. Därför tvingas människan att böja sig och mänskligheten förödmjukas. Förlåt dem inte! Fly in i klippan, göm dig i stoftet, av fruktan för HERREN och hans höga majestät. De högmodigas blick ska förödmjukas, människans stolthet knäckas. HERREN och endast han ska vara upphöjd den dagen. Härskarornas HERRE har bestämt en dag då han ska ta itu med allt stolt och högfärdigt, med all uppblåst stolthet, och det ska förödmjukas, liksom alla Libanons cedrar, de höga och upphöjda, och alla Bashans ekar, alla höga berg och alla höga kullar, alla höga torn och befästa murar, alla Tarshish-skepp och alla ståtliga fartyg. Människors högmod ska brytas ner och deras stolthet knäckas. HERREN ensam ska vara upphöjd den dagen och avgudarna ska försvinna. Man ska fly in i klippgrottor och jordhålor av fruktan för HERREN och hans praktfulla höghet, när han reser sig för att skaka jorden. Den dagen ska människorna kasta ut åt mullvadar och fladdermöss sina avgudar av silver och guld, som de gjort åt sig och tillbett. De ska fly in i klippskrevor och bergsklyftor av fruktan för HERREN och hans praktfulla höghet, när han reser sig för att skaka jorden. Sätt inget hopp till en människa som inte är mer än sin andedräkt! Vad är hon att räkna med? Se, Herren, härskarornas HERRE, ska ta ifrån Jerusalem och Juda allt stöd och alla tillgångar, all tillgång på mat och all tillgång på vatten, hjältar och krigare, domare och profeter, spåmän och äldste, lägre befäl och högt uppsatta, rådgivare, hantverkare och trollkarlar. ”Jag ska ge dem pojkar till furstar, och godtycke ska regera över dem.” Bland folket ska man förtrycka varandra, var och en sin nästa, unga ska sätta sig upp mot de äldre och ringa mot högt uppsatta. Då ska en man ta tag i sin bror i sin fars hus och säga: ”Du som har en mantel, bli du vår ledare och ta hand om denna ruinhög.” Då ska han ropa: ”Jag kan inte vara till någon hjälp! I mitt hus finns varken mat eller mantel! Gör inte mig till ledare för folket.” Jerusalem vacklar och Juda faller därför att de i ord och handling har vänt sig mot HERREN, i uppror mot hans härlighet. Deras uppsyn vittnar mot dem. De breder ut sin synd som Sodom, de döljer inget. Ve dem! De har dragit olycka över sig själva. Men säg till den rättfärdige att det går honom väl. De rättfärdiga ska få njuta av sina gärningars lön. Men ve över den onde! För honom ska det gå illa, och han ska få igen för vad han har gjort. Mitt folk regeras av ungdomar, och kvinnor härskar över det. Mitt folk, dina ledare för dig vilse och leder dig bort på osäkra stigar. HERREN träder fram i rätten, han står beredd att gå till rätta med folken. HERREN går till rätta med sitt folks äldste och furstar. ”Ni har skövlat vingården, och rov från de fattiga finns i era hus. Hur vågar ni krossa mitt folk och mala sönder de fattiga?” säger Herren, härskarornas HERRE. HERREN sa: ”Eftersom Sions döttrar är så högfärdiga och går med näsan i vädret, spelar med ögonen och trippar omkring prydda med fotringar, så ska Herren låta dem få skabb i hjässan och blotta deras nakenhet.” På den dagen ska Herren plocka av dem all grannlåt, fotringar, band och månsmycken, örhängen, armband och slöjor, huvuddukar, fotkedjor, gördlar, parfymer och amuletter, ringar och näsringar, festkläder, tunikor, sjalar och väskor, speglar, underkläder, sjaletter och diadem. I stället för parfymdoft kommer stank, repstumpar i stället för skärp, i stället för håruppsättning skallighet, i stället för festkläder säcktyg, och ett brännmärke i stället för skönhet. Dina män ska falla för svärd och dina hjältar i strid. Stadsportarna ska sörja och gråta, och övergivet sitter Sion på marken. På den dagen ska sju kvinnor ta tag i samme man och säga: ”Vi ska själva skaffa oss mat och kläder, om vi bara får använda ditt namn. Låt oss få slippa vår vanära!” Den dagen ska rotskottet från HERREN bli till prydnad och ära och landets frukt till stolthet och härlighet för dem som räddats i Israel. Den som blir kvar i Sion och stannar i Jerusalem kallas helig, var och en som är skriven bland de levande i Jerusalem. Herren ska tvätta av all orenhet från Sions döttrar och skölja bort blodskulden från Jerusalem genom domens och reningens ande. HERREN ska över hela Sions berg och över de församlade där skapa ett moln om dagen, en rök och en flammande eld om natten. Över allt ska hans härlighet vara ett skydd. Där ska finnas ett skydd för dagens hetta och en tillflykt undan storm och regn. Nu vill jag sjunga en sång om min älskade, en sång om min älskade och hans vingård. Min älskade hade en vingård på en bördig kulle. Han plöjde upp den, tog bort all sten och planterade vin av allra bästa slag. Han byggde ett vakttorn och högg ut ett presskar. Sedan förväntade han sig goda druvor, men vingården gav dåliga. ”Ni Jerusalems invånare och Juda män, döm nu mellan mig och min vingård! Vad hade man kunnat göra mer för den än vad jag redan har gjort? Jag förväntade mig goda druvor, men den gav dåliga. Jag ska nu låta er veta vad jag tänker göra med min vingård: Jag ska ta bort dess stängsel, så att den blir ödelagd. Jag ska riva ner dess mur, så att den blir nertrampad. Jag ska låta den bli fördärvad, och den ska inte beskäras eller hackas, utan tistlar och törnen ska få växa fritt. Jag ska befalla molnen att inte sända regn över den.” Härskarornas HERRES vingård är Israel och Judas folk den plantering han älskade. Han väntade sig rätt, men fann i stället orättvisa, han väntade sig rättfärdighet men hörde bara nödrop. Ve er som skaffar hus efter hus och lägger fält till fält, så att det inte längre finns någon plats kvar, och ni blir de enda som bor i landet. Men detta har jag hört från härskarornas HERRE: ”Många hus ska sannerligen ligga öde, stora och fina, men utan invånare. En vingård på tio plogland ska inte ge mer än en knapp tunna vin, och av det utsäde som sås ska man bara få en tiondel tillbaka.” Ve dem som går upp tidigt på morgonen för att jaga efter starka drycker och sitter till långt fram på nätterna, berusade av vin! I deras dryckesfester hörs cittra, harpa, puka och flöjt, och där finns vin. Men HERRENS verk ser de inte, vad han gör bryr de sig inte om. Därför ska mitt folk föras bort i fångenskap, för de är utan förstånd. Dess stormän ska dö av hunger, och dess larmande hop ska tyna bort av törst. Därför vidgar dödsriket sitt gap och spärrar upp sin mun utan gräns, och dit ner störtar stadens förnämsta, liksom den larmande hopen som nu jublar där. Då böjs människan ner, mänskligheten förödmjukas, de högmodigas blick förödmjukas. Men härskarornas HERRE är upphöjd i sin dom, Gud, den Helige, visar sig helig i sin rättfärdighet. Då ska lammen beta som på sin egen betesmark, fåren finna sin föda bland ruiner efter de rika. Ve dem som drar med sig överträdelser med lögnens band och synd som med vagnsremmar, dem som säger: ”Låt honom skynda sig och snabbt utföra sitt verk, så att vi får se det. Låt det närma sig och komma, som Israels Helige har beslutat, så att vi får veta det!” Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, surt till sött och sött till surt! Ve dem som är visa i sina egna ögon och betraktar sig själva som kloka! Ve dem som är hjältar i att dricka vin och skickliga att blanda drycker! De tar mutor för att frikänna den skyldige och vägrar den rättfärdige hans rätt. Som eldslågan förtär hö och som halm sjunker ihop i elden, så ska deras rot ruttna och deras blommor flyga iväg som stoft, för de har förkastat härskarornas HERRES lag och föraktat ordet från Israels Helige. Det är därför HERRENS vrede har flammat upp mot hans folk, och han har sträckt ut sin hand för att slå det. Bergen darrar, och döda kroppar ligger som avfall på gatorna. Men trots detta upphör inte hans vrede, utan hans hand är fortfarande utsträckt. Han reser ett banér för folken långt borta och lockar dem från jordens ände. Och se, de kommer fort, med hast. Ingen blir trött eller stapplar, ingen slumrar eller sover. Inget bälte kring någons höfter lossnar, ingen skorem går av. Deras pilar är vassa och deras bågar spända. Hästarnas hovar är som av flinta, och vagnshjulen viner som vinden. De ryter som lejon, som unga lejon, och griper morrande tag i sitt byte och släpar bort det, utan att någon kan rädda det. Den dagen ska det rytas mot dem som när havet ryter. Ser man ut över landet är där mörker och nöd, och ljuset förmörkas av moln. Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. De ropade till varandra: ”Helig, helig, helig är härskarornas HERRE, hela jorden är full av hans härlighet.” Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök. Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas HERRE.” Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång. Han rörde med det vid mina läppar och sa: ”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.” Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!” Då sa han: ”Gå och säg till det här folket: ’Lyssna, lyssna, men fatta inget! Titta, titta, men se inget!’ Gör det här folkets hjärta hårt. Stäng deras öron och tillslut deras ögon, så att de inget kan se och inget höra, så att de inget förstår och inte vänder om och blir botade.” Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade: ”Tills städerna ligger i ruiner utan invånare, husen står tomma, och fälten är skövlade. HERREN ska föra var och en långt bort, och det ska bli en stor ödeläggelse i landet. När en tiondel är kvar där, ska också den ödeläggas, som en terebint eller en ek, vars stubbe finns kvar efter att den fällts. Den stubben är en helig säd.” När Achas, Jotams son och Ussias sonson, var kung i Juda anfölls Jerusalem av Arams kung Resin och Israels kung Pekach, Remaljas son, men de lyckades inte inta staden. När man vid Davids hov fick höra att Aram hade allierat sig med Efraim, skakade både kungen och hans folk som skogens träd skakas av en storm. Då sa HERREN till Jesaja: ”Ta med dig din son Shear Jashuv och gå ut och möt kung Achas vid slutet av Övre dammens vattenledning på vägen till Valkarfältet. Säg till honom: ’Håll dig bara lugn. Var inte rädd och tappa inte modet för dessa två rykande vedstumpar, Resin med araméerna och Remaljas son, i deras rasande vrede. Aram, Efraim och Remaljas son har gjort upp onda planer mot dig. De säger: ”Vi ska invadera Juda och skapa panik där, dela det mellan oss och göra Taveals son till dess kung.” Men så säger Herren, HERREN: Det ska inte lyckas, så ska inte ske, för Damaskus härskar över Aram, och Resin över Damaskus. Inom sextiofem år ska Efraim också vara krossat som folk. Samaria härskar över Efraim, och Remaljas son över Samaria. Om ni inte står fasta i tron kan ni inte bestå.’ ” HERREN talade igen till kung Achas: ”Be HERREN, din Gud, om ett tecken, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.” Men Achas sa: ”Jag vill inte be, jag vill inte pröva HERREN.” Då sa Jesaja: ”Lyssna, Davids ätt! Är det inte nog att ni sätter människors tålamod på prov? Ska ni också pröva min Guds tålamod? Därför ska Herren själv ge er ett tecken. Jungfrun ska bli med barn och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. Grädde och honung ska han äta tills han lärt sig att förkasta det onda och välja det goda. För innan pojken har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda, ska det land ödeläggas vars två kungar du är så rädd för. HERREN ska genom kungen av Assyrien låta sådana tider komma över dig och ditt folk och din fars familj, som inte förekommit sedan Efraim bröt upp från Juda.” Den dagen ska HERREN locka hit flugorna längst bort vid änden av Egyptens floder och bina i Assyrien. De ska allesammans komma och slå sig ner i djupa raviner och klippskrevor, i de törniga snåren och vid vattenhålen. Då ska Herren med en hyrd rakkniv från andra sidan Eufrat, Assyriens kung, raka av allt hår på huvudet och benen och skära bort även skägget. Då ska var och en bara kunna föda upp en ko och två får. Men man kommer att få så mycket mjölk att man kan leva av grädden. Ja, alla som blir kvar i landet ska leva av grädde och honung. Då ska det ske att där det nu finns tusen vinstockar, värda tusen siklar silver, ska det bara finnas tistlar och törne kvar. Med pilar och båge ska man gå dit, för hela landet är täckt av tistel och törne. På alla de berg där man nu arbetar med hacka ska man inte längre kunna gå av fruktan för tistel och törne. Där ska man släppa korna på bete och låta fåren trampa. HERREN sa till mig: ”Ta en stor bokrulle och skriv tydligt på den: ’Maher shalal hash bas’, ’plundra fort, snabbt byte.’ ” Jag kallade till mig trovärdiga vittnen, prästen Uria och Sakarja, Jeverekjas son. Sedan gick jag in till profetissan, och hon blev med barn och födde en son. Då sa HERREN till mig: ”Kalla honom ’Maher shalal hash bas.’ För innan pojken ens kan säga ’mamma’ eller ’pappa’, ska både Damaskus rikedomar och bytet från Samaria föras bort till kungen i Assyrien.” Sedan talade HERREN till mig igen och sa: ”Eftersom detta folk förkastar Siloas stillaflytande vatten och gläder sig över Resin och Remaljas son, ska Herren låta den väldiga Eufratflodens vattenmassor komma över det, kungen av Assyrien med hela hans makt. Floden ska stiga över alla sina bräddar och gå över sina vallar, forsa in i Juda och svämma över tills vattnet når ända upp till halsen. Hans utbredda vingar ska täcka ditt land i hela dess vidd, Immanuel.” Slut er samman, ni folk, ni ska ändå krossas! Lyssna, alla länder långt borta! Förbered er för krig, ni ska ändå krossas! Förbered er för krig, ni ska ändå krossas! Gör upp era planer, det blir ändå inget av dem, och tala om vad ni vill, det kommer ändå inte att lyckas, för Gud är med oss. HERREN talade allvarligt till mig och varnade mig för att gå samma väg som detta folk: ”Kalla inte för sammansvärjning allt som detta folk kallar för sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Härskarornas HERRE ska ni hålla helig, honom ska ni frukta och bäva för. Han ska vara en helgedom, för Israels båda släkter ska han vara en stötesten och en klippa som man faller på, och för Jerusalems invånare en snara och en fälla. Många ska snubbla på den, falla och krossas, snärjas och fångas.” Bind vittnesbördet och försegla lagen bland mina lärjungar. Jag väntar på HERREN som döljer sig för Jakobs ätt, jag hoppas på honom. Se, jag och barnen som HERREN har gett mig är tecken och förebud i Israel från härskarornas HERRE, som bor på Sions berg. När de säger till er: ”Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar”, skulle då inte folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda i stället för de levande? Gå till lagen och vittnesbördet! Om de inte talar i enlighet med dessa, så kommer de inte att få se någon gryning. Lidande och hungrande ska de dra fram genom landet, och eftersom de är utsvultna ska de rasa mot och förbanna sin kung och Gud. De ska se uppåt och ner på jorden, men överallt finns bara bedrövelse och mörker, en ångestens natt, och de ska drivas ut i det yttersta mörkret. Men nattmörkret ska vika där det nu är ångest. I det förflutna lät han Sebulons och Naftalis land förödmjukas, men i framtiden ska han låta sjövägen bli upprättad, landet bortom Jordan, de främmande folkens Galileen. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Över dem som bor i skuggans land strålar ett ljus fram. Du gör folket talrikt och ger dem en stor glädje. De gläder sig inför dig som man gläder sig under skördetiden och som man jublar när man delar upp bytet. Oket som var deras börda, bjälken på deras axlar och förtryckarens piska bryter du sönder, så som du gjorde på Midjans tid. Stövlar som trampats av soldater i strid, mantlar som sölats ner i blod, allt sådant ska brännas upp, förtäras av eld. Därför ett barn har fötts åt oss, en son är oss given. Väldet har lagts på hans axlar, och han ska kallas ”Underbar Rådgivare”, ”Mäktig Gud”, ”Evig Fader”, ”Fridsfurste”. Väldet ska bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungadöme. Det ska befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Härskarornas HERRES lidelse ska göra det. Herren sände ett budskap mot Jakob, och det föll ner över Israel. Hela folket fick reda på det, Efraim och Samarias invånare. Men de sade i stolthet och övermod: ”Tegelmurar har fallit, men vi ska bygga upp nya med huggen sten. Mullbärsfikonträd har huggits ner, men vi ska ersätta dem med cedrar.” HERREN har rest Resins fiender mot dem och hetsat upp deras fiender, araméerna i öster och filistéerna i väster, och med vidöppna gap ska de sluka Israel. Ändå har Herrens vrede inte lagt sig, utan hans hand är fortfarande lyft. Men folket har inte vänt om till honom som slagit dem, de har inte sökt härskarornas HERRE. Därför hugger HERREN av från Israel huvud och svans, palmtopp och strå, på en och samma dag. De äldste och förnämsta är huvudet, och de falska profeterna är svansen. De som har lett detta folk har fört det vilse, de som blivit ledda har hamnat fel. Därför kan Herren inte glädja sig över deras unga män och inte visa barmhärtighet mot faderlösa och änkor, för de är alla gudlösa och onda, och ur varje mun kommer skamligt tal. Men inte ens nu har Herrens vrede lagt sig, utan fortfarande är hans hand lyft. För ondskan brinner som en eld och förtär törnen och tistlar. Den sätter snårskogen i brand, och röken stiger mot skyn som en pelare. Av härskarornas HERRES vrede brinner landet, och dess invånare är som bränsle på elden. Ingen skonar sin nästa. Man sliter åt sig till höger men hungrar fortfarande, man hugger för sig till vänster men får inte nog. Alla hugger in på varandra: Manasse äter Efraim och Efraim Manasse, och båda tillsammans på Juda. Men inte ens nu har hans vrede lagt sig, hans hand är fortfarande lyft. Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! De förvränger rättvisan för de utsatta och berövar de förtryckta i mitt folk deras rätt. De gör änkor till sitt byte och plundrar de faderlösa. Vad ska ni göra på räkenskapens dag, när förödelsen kommer från fjärran? Till vem ska ni då fly för att få hjälp? Var ska ni lämna era skatter? Inget annat återstår än att huka sig bland de fängslade eller falla bland de dräpta. Men inte ens nu har hans vrede lagt sig, hans hand är fortfarande lyft. ”Ve Assur, min vredes käpp, min rasande vredes piska! Jag sänder honom mot ett gudlöst folk, mot det folk som gjort mig vred, för att ta byte och plundra och trampa ner dem som gyttja på gatorna. Men detta var inte hans avsikt, innerst inne tänkte han inte så, utan han var ute efter att förgöra och utrota många folk. För han säger: ’Är inte alla mina furstar kungar? Gick det inte Kalno som Karkemish, Hamat som Arpad, Samaria som Damaskus? När jag nu har besegrat andra avgudariken, där avgudarna var fler än i Jerusalem och Samaria, skulle jag inte kunna göra mot Jerusalem och dess avgudar så som jag gjorde med Samaria och dess avgudar?’ När Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, ska jag ställa den assyriske kungen till svars för vad han åstadkommit i sitt övermod och för hans stolta blick och förhävelse, för han säger: ’Med min egen kraft och vishet har jag gjort allt detta, eftersom jag är så klok. Jag har flyttat folkens gränser, plundrat deras förråd och störtat härskare från deras troner. Som en hand sträcks ut mot ett fågelbo, så har jag sträckt mig efter folkens rikedomar, och som man samlar övergivna ägg har jag samlat hela jorden. Ingen rörde en vinge eller öppnade näbben och pep.’ ” Kan en yxa resa sig mot den som hugger med den? Är sågen förmer än den som sågar? Skulle en käpp kunna svinga den som lyfter den, eller en klubba lyfta den som inte är av trä? Därför ska Herren, härskarornas HERRE, sända en tärande sjukdom bland hans kraftiga män, och under hans höghet ska en låga brinna, som en brännande eld. Israels ljus ska vara en eld och dess Helige en låga som bränner och förtär hans tistlar och törnen på en enda dag. Hans skogars och trädgårdars härlighet ska han fullständigt förstöra. Det ska bli som när en sjuk människa tynar bort. De träd som blir kvar är så få att ett barn kan räkna dem. Den dagen ska den rest som återstår i Israel och de som räddats av Jakobs släkt inte längre förlita sig på honom som slog dem, utan de ska ha en sann tillförsikt till HERREN, Israels Helige. En rest av Jakob ska vända om till Gud, den Mäktige. För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, ska bara en rest vända om. En förintelse är bestämd, en rättfärdighetens flod. Herren, härskarornas HERRE, genomför den beslutade förintelsen över hela landet. Så säger därför Herren, härskarornas HERRE: ”Du mitt folk som bor på Sion, var inte rädd för Assur, när han slår dig med käpp och lyfter sin stav mot dig, på samma sätt som Egypten. Snart ska förbittringen vara över och min vrede vändas till deras fördärv.” Härskarornas HERRE, ska då svänga sin piska mot honom, som när han slog Midjan vid Orevs klippa och lyfta sin stav över havet, på samma sätt som i Egypten. På den dagen ska hans börda lyftas från dina axlar och oket på din nacke brytas sönder genom din fetma. Han kommer från Ajat, drar fram genom Migron, lämnar sin tross i Mikmas. De går över passet och stannar i Geva över natten. Rama bävar, Sauls Giva flyr. Ropa, Gallim! Lyssna, Lajsha! Arma Anatot! Madmena flyr bort, och invånarna i Gevim söker skydd. Redan idag ska han stanna i Nov. Han knyter näven mot berget Sion, mot Jerusalems höjd. Men se, Herren, härskarornas HERRE, hugger ner trädkronorna med våldsam kraft. De högvuxna fälls, de ståtliga huggs ner. Han hugger ner snårskogen med en yxa, och Libanon faller för den Mäktige. Ett skott ska växa fram ur Jishajs avhuggna stam, ett skott ur dess rot ska bära frukt. HERRENS Ande ska vila över honom, visdomens och förståndets Ande, insiktens och kraftens Ande, kunskapens och HERRENS fruktans Ande. Han har sin glädje i att frukta HERREN. Han dömer inte efter det som ögonen ser, skipar inte rätt efter det man hör. Han dömer de fattiga i rättfärdighet och skipar rättvisa åt de förtryckta i landet. Hans ord är en käpp som slår ner på jorden och med sin andedräkt förgör han de onda. Rättfärdigheten är hans bälte och sanningen bär han kring midjan. Då ska vargar bo tillsammans med lamm, och leoparden ligga bland killingar. Kalvar, lejon och gödboskap betar tillsammans, och en liten pojke vallar dem. Kon betar tillsammans med björnen, deras ungar ligger bredvid varandra, och lejon äter hö som kor. Småbarn leker vid kobrans håla, och ett barn sticker handen i ett giftormsbo. Ingenstans på mitt heliga berg ska man göra något ont eller fördärvligt, för jorden ska vara full av HERRENS kunskap, så som vattnet fyller havet. Då ska folken söka sig till Jishajs rot, som står som ett banér för alla folk, och den plats där han bor ska vara full av härlighet. Då ska Herren för andra gången räcka ut sin hand för att friköpa resten av sitt folk som är kvar, från Assyrien, Egypten, Patros, Kush, Elam, Shinar, Hamat och länderna utmed kusterna. Han ska resa ett banér för folken och samla de förskingrade av Israel och de kringspridda från Juda från jordens alla ändar. Då ska Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut, så att Efraim inte mer avundas Juda och Juda inte mer är fientligt mot Efraim. De ska anfalla filistéernas sluttning i väster och tillsammans plundra folken i öster. De ska lägga beslag på Edom och Moab och lägga under sig ammoniterna. HERREN ska låta Egyptens havsvik torka ut, gripa tag i Eufratfloden genom sin heta vind, så att den delas i sju småfloder, som går att ta sig över torrskodd till fots. Det ska finnas en rak väg för den rest av hans folk som är kvar från Assyrien, på samma sätt som för Israels folk när de kom från Egypten. Den dagen ska du säga: ”Jag prisar dig, HERREN! Du var vred på mig, men din vrede är över, och nu har du tröstat mig. Ja, Gud är min räddning, jag är trygg och inte rädd, för HERREN är min starkhet och min sång. Han har blivit min räddning. Med glädje ska ni ösa vatten ur räddningens källor.” Den dagen ska ni säga: ”Prisa HERREN, åkalla honom! Gör hans gärningar kända bland folken, förkunna hans upphöjda namn. Sjung till HERRENS ära, för det härliga han har gjort, låt det bli känt över hela jorden. Ropa och sjung av glädje, ni som bor på Sion, för stor är han som bor mitt ibland er, Israels Helige.” Profetia över Babylon, som Jesaja, Amos son, fick i en syn. Res ett banér på en kal bergstopp. Ropa till dem och vinka till dem att dra in genom de förnämas portar. Jag har befallt mina heliga, jag har också kallat in mina krigare för att verkställa min vrede, dem som gläds över min seger. På bergen hörs ett oväsen, som bland folkmassor, ett larm av riken, av samlade nationer. Det är härskarornas HERRE som mönstrar sin armé. De kommer från fjärran land, långt bortifrån horisonten, HERREN och hans vredes redskap, för att ödelägga hela landet. Jämra er, för HERRENS dag är nära! Den kommer med våld från den Väldige. Därför förlamas alla armar, och alla blir modlösa. De grips av skräck, smärta och ångest drabbar dem, som en kvinnas födslovåndor. Handfallna ser de på varandra med hettande kinder. Se, HERRENS dag kommer med fruktansvärd, brinnande vrede. Jorden ska läggas öde och dess syndare utplånas därifrån. Himlens stjärnor och stjärnbilder ska inte mer lysa. Mörk går solen upp, och månen ger inget ljus. Jag ska straffa världen för dess ondska, och de gudlösa för deras synd. Jag ska göra slut på de stoltas övermod och slå ner de skoningslösas högfärd. Jag ska göra människan lika sällsynt som guld, mänskligheten ovanligare än guld från Ofir. Jag ska få himlen att darra, och jorden ska skakas i sina grundvalar genom härskarornas HERRES förbittring, på hans glödande vredes dag. Som en jagad gasell, som får utan herde ska de återvända, var och en fly till sitt eget land. Den som grips ska stickas ner, den som fångas ska falla för svärd. Deras spädbarn krossas inför deras ögon. Deras hus plundras och kvinnorna våldtas. Jag ska sätta mederna i rörelse mot dem, de som inte bryr sig om silver eller gillar guld. Deras bågar fäller de unga, de har inget förbarmande med spädbarn och inget medlidande med de små. För Babylonien, kungarikenas krona, kaldéernas härlighet och stolthet, ska det gå som när Gud förgjorde Sodom och Gomorra. Aldrig mer ska det bebyggas, generation efter generation ska det vara obebott, ingen arab ska slå upp sina tält där, inga herdar låta sina får vila där. Det ska bli ett tillhåll för ökendjur, och husen ska fyllas av schakaler. Berguvar ska bosätta sig där och bockar hoppa omkring. Hyenor ska yla i dess borgar och schakaler i de lyxiga palatsen. Dess tid är snart inne, dess dagar är räknade. Men HERREN ska förbarma sig över Jakob, välja ut Israel på nytt och låta dem bosätta sig i sitt eget land. Främlingar ska sluta sig till dem och förena sig med Jakobs släkt. Folken ska föra dem tillbaka hem, och israeliterna ska få dem till sin egendom i HERRENS land, som tjänare och tjänarinnor. De som tillfångatog dem ska nu själva bli deras fångar, och de ska regera över sina förtryckare. Då låter HERREN dig vila från ditt lidande och din oro och från den grymma slavtjänst som legat på dig, och då ska du stämma upp denna nidvisa över kungen i Babylon: Vilket slut har inte förtryckaren fått! Det är slut med hans rasande framfart. HERREN har krossat de gudlösas stav, härskarnas spira, den som i raseri gav folken slag efter slag och i vrede höll folken i sitt skoningslösa grepp. Men nu har hela jorden kommit till ro och är stilla. Man brister ut i jubel. Till och med cypresserna gläds över ditt fall, liksom Libanons cedrar: ”Nu ligger du där, och ingen kommer och fäller oss mer.” Dödsriket där nere kommer i rörelse för att möta dig när du kommer. De döda väcks ur sin dvala, jordens härskare och alla folkens kungar reser sig från sina troner. Alla hälsar de dig och säger: ”Så du har också blivit svag som vi och är nu lik oss.” Ditt majestät har störtats ner till dödsriket, tillsammans med ditt harpospel. Din bädd är förruttnelse och ditt täcke är maskar. Hur har du inte fallit från himlen, du morgonstjärna, du gryningens son! Du har slagits till marken, du som slog ner folken. Du sa för dig själv: ”Jag ska stiga upp till himlen och resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på gudaförsamlingens berg långt uppe i norr. Jag ska stiga högre än molnen och bli lik den Högste.” Men i stället ska du kastas ner i dödsriket, längst ner i avgrundens djup. De som ser dig stirrar på dig och betraktar dig: ”Är det här mannen som fick jorden att skaka och kungadömena att darra, han som förvandlade världen till en öken och lade dess städer i ruiner och som aldrig släppte sina fångar?” Folkens kungar ligger med ära i sina gravar, var och en i sitt vilorum, men du ligger bortkastad utan grav, som en avbruten gren, täckt av de döda som stupat för svärd. De läggs i gravrum av sten, men du ligger som ett kadaver som man trampar på. Du får inte vila i en grav tillsammans med de andra, för du har fördärvat ditt land och slagit ihjäl ditt folk. De som kommit från denna onda ätt ska man aldrig mer tala om. Gör i ordning en slaktplats för dess söner för deras fäders synd. De ska inte resa sig och erövra landet, inte breda ut sina städer över världen. ”Jag ska själv resa mig mot honom,” säger härskarornas HERRE, ”och jag ska utrota ur Babylon både namn och de överlevande, dess avkomma och ätt, säger HERREN. Jag ska förvandla platsen till en sumpmark och ett tillhåll för trappfåglar. Med ödeläggelsens kvast ska jag sopa igen landet,” säger härskarornas HERRE. Härskarornas HERRE har svurit och sagt: ”Det ska sannerligen ske som jag har planerat, det ska bli som jag har bestämt. Assyrierna i mitt land ska krossas, på mina berg ska jag trampa ner dem. Oket ska då lyftas av dem och bördan från deras axlar.” Detta är mitt beslut för hela jorden, och detta är den hand som sträcker sig över alla folk. För härskarornas HERRE har beslutat det, och vem kan göra det om intet? Han har räckt ut sin hand, och vem kan hindra honom? Denna profetia kom samma år som kung Achas dog: Gläd dig inte, Filisteen, över att staven som slog dig är sönderbruten. För från ormens rot ska det komma en giftorm, dess frukt ska bli en flygande orm. De fattigaste bland fattiga ska finna bete och de arma vila i trygghet. Men er ska jag utplåna med hungersnöd och slå ihjäl varje överlevande. Gråt, du port! Klaga, du stad! Du, hela Filisteen, ska smälta bort. För en rök kommer norrifrån, och ingen sackar efter i fiendernas led. Vad ska man svara det främmande folkets sändebud? ”HERREN har grundat Sion, och där finner de betryckta bland hans folk sin tillflykt.” Profetia om Moab: Över en natt ska Ar Moab ödeläggas och förstöras och Kir Moab förödas och läggas i ruiner. Folket i Divon ska gå till sina tempel, till sina offerplatser, för att gråta. Över Nebo och Medeva hörs Moabs klagan. Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt. De går på gatorna klädda i säcktyg. På deras tak och torg klagar alla, och tårarna rinner. Heshbon och Elale klagar så att det hörs ända bort till Jahas. Därför ropar Moabs soldater, de är fyllda av ångest. Jag ropar i mitt inre för Moab. Dess flyktingar tar sig till Soar och Eglat Shelishia. Gråtande tar man sig uppför vägen till Luchit, och längs vägen till Horonajim hörs klagan över förödelsen. Nimrims vatten torkar ut, gräset vissnar bort och växtligheten dör, inget grönt finns kvar. Så släpar man sina ägodelar och förråd över Pilträdsbäcken. Klagorop hörs längs hela Moabs gräns, ända bort till Eglajim hörs deras jämmer och klagan ända till Beer Elim. Dimons vatten fylls av blod, men ännu mer ska jag låta komma över Dimon: ett lejon över dem som överlevt från Moab och över det som är kvar av landet. Sänd lamm till landets härskare från Sela genom öknen till Sions berg. Likt fåglar som flyr, utstötta ur boet, kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen. ”Ge oss råd, fatta ett beslut! Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen! Göm de fördrivna, röj inte de flyende! Låt mina fördrivna från Moab få stanna hos dig. Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.” För förtryckaren ska inte finnas mer, förödelsen är över, våldsverkaren är borta från landet. Då ska en tron upprättas i nåd, och i trohet ska en domare sitta på den i Davids hydda, en som söker det rätta och strävar efter rättfärdighet. Vi har hört om Moabs stolthet, dess enorma övermod och högfärd, stolthet och arrogans, dess tomma prat. Därför jämrar sig moabiterna, alla jämrar sig över Moab i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor. För Heshbons fält torkar ut, liksom Sivmas vinrankor. Folkens herrar har trampat ner de utsökta vinrankorna som nådde ända bort till Jaser, slingrade sig i öknen och bredde ut sig till havet. Därför gråter jag som Jaser över Sivmas vinrankor. Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale, glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört. Nu är all glädje och fröjd borta från trädgårdarna. Inga sånger och inget jubel hörs i vingårdarna, och trampet i vinpressarna har upphört. Jag har gjort slut på all deras skördeglädje. Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab, och i mitt innersta över Kir-Heres. När nu Moab träder fram på sin offerplats tröttar hon bara ut sig där, och när hon går till sin helgedom för att be, är det till ingen nytta. Detta är vad HERREN talade till Moab vid den tiden. Men nu säger HERREN: ”Inom tre år, som är som en daglönares år, ska Moabs glans med hela dess stora folkmängd vara försvunnen. De överlevande ska vara få och obetydliga.” Profetia om Damaskus: ”Se, Damaskus ska inte längre vara en stad, bara en hög ruiner. Aroers städer är övergivna. Där lägger sig hjordar, och ingen skrämmer dem. Efraims befästa stad ska försvinna, likaså Damaskus kungamakt och det som finns kvar av Aram. Det ska gå med dem som med israeliternas härlighet,” säger härskarornas HERRE. ”Jakobs härlighet ska förblekna den dagen och hans fetma smälta bort. Det blir som när skördemannen samlar ihop säd och med sin arm skär av axen, som när man plockar ax i Refaimdalen. Bara en efterskörd blir kvar, som när man slår ett olivträd —  två eller tre i trädets topp och fyra eller fem på grenarna, säger HERREN, Israels Gud.” Då ska människorna se på sin Skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. De ska inte längre vända sig till de altaren som de själva har tillverkat och inte se på det som de gjort med sina egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna. Den dagen ska deras befästa städer ligga övergivna i skogen och undervegetationen, så som de som en gång övergavs för Israels skull. Allt ska ödeläggas. För du har glömt din frälsnings Gud, inte kommit ihåg den klippa som är din fästning. Du planterar ljuvliga plantor av finaste sort från främmande länder. Samma dag som du planterar dem börjar de spira och skjuta nya skott. Men ändå uteblir skörden när plågans dag kommer med sin outhärdliga smärta. Hör hur folkmassorna larmar, som havets brus är deras rop! Som bruset av stora vatten är folkets raseri, men han tillrättavisar dem, och de flyr långt bort, likt agnar för vinden på bergen, ja, likt virvlande ogräsfrön i stormen. På kvällen väntar skräck, i gryningen är de borta. Detta är våra plundrares del och våra rövares lott. Ve dig, du land av surrande flygfän, du land längs Kushs floder, som skickar sändebud över havet, med papyrusbåtar över vattnen! Gå, ni snabbfotade budbärare, till ert välväxta folk med glänsande hy, ett folk som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket vars land delas av floder. Alla ni världens invånare, ni som bor på jorden, lägg märke till banéret som reses på bergen, och lyssna till hornet som ljuder. För så säger HERREN till mig: ”Jag ska vara stilla och betrakta er från min boning, likt solskenets skimrande hetta och daggens moln som sänker sig över skörden.” För innan skördetiden är inne, när vinrankorna slutat blomma och druvorna börjat mogna, ska han skära av skotten med en kniv och ta bort grenarna. Allt ska lämnas åt rovfåglarna i bergen och markens djur. Rovfåglarna ska leva av dem på sommaren och markens djur på vintern. På den tiden ska gåvor bäras fram till härskarornas HERRE av det högväxta folket med glänsande hy, ett folk som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land delas av floder, till platsen för härskarornas HERRES namn, Sions berg. Profetia om Egypten: Se, HERREN rider på ett snabbt moln, han kommer till Egypten. Egyptens avgudar bävar inför honom, egypterna blir modlösa. ”Jag hetsar upp egypter mot egypter, bror mot bror, var och en mot sin nästa, stad mot stad, rike mot rike. Egypterna tappar modet, och deras planer gör jag om intet. De rådfrågar avgudar, gengångare, de dödas andar och spådomsandar. Jag ska överlämna Egypten till en hård herres makt, och en grym kung ska härska över dem”, säger Herren, härskarornas HERRE. Vattnet i Nilen ska torka ut och flodbanken spricka av torkan. Kanalerna ska stinka, Egyptens strömmar krympa och gräs och vass vissna bort. All grönska utmed floden och i floddeltat, liksom alla sädesfält vid floden ska torka ut och blåsas bort och inte mer finnas till. Alla fiskare sörjer och klagar, alla som kastar ut krokar i Nilen klagar, och de som kastar ut sina nät i vattnen är modlösa. De som odlar, bearbetar och väver lin ger upp, handarbetarna är krossade, och de som arbetar för lön grips av ångest. Dumma är furstarna i Soan, faraos visa rådgivare förmedlar dåraktiga råd. Hur kan ni säga till farao: ”Jag är de vises ättling, ättling till forntida kungar?” Var är nu dina visa? Låt dem uppenbara för dig och kungöra vad härskarornas HERRE bestämt om Egypten. Soans furstar agerar som dårar, Memfis furstar är bedragna, stammarnas stöttepelare leder Egypten vilse. HERREN har utgjutit i dem en förvirringens ande, så att de får Egypten att ragla vad det än gör, som en drucken i sina spyor. Egypten kan inget göra, varken huvud eller svans, palmtopp eller strå. Egypterna ska då bli som kvinnor, de ska darra av fruktan för härskarornas HERRES utsträckta hand mot dem. Juda land ska skapa förvirring bland egypterna. Var och en som hör detta omtalas ska bli förskräckt över de beslut som härskarornas HERRE, har fattat. Vid den tiden ska man i fem städer i Egypten tala Kanaans språk och svära vid härskarornas HERRE. En av dessa ska kallas Solstaden. Mitt i Egyptens land kommer det då att finnas ett altare åt HERREN, och vid gränsen ett monument till HERRENS ära. Det ska vara till tecken och vittnesbörd om härskarornas HERRE i Egypten. När de ropar till HERREN för sina förtryckares skull, ska han sända dem en räddare som försvarar och befriar dem. HERREN ska göra sig känd för egypterna, och på den tiden ska de lära känna HERREN. De ska tjäna honom med slaktoffer och matoffer. De ska avlägga löften inför HERREN och hålla dem. HERREN ska slå Egypten  —  slå men också hela. När de vänder sig till HERREN ska han svara på deras böner och hela dem. Den dagen ska det gå en huvudväg från Egypten till Assyrien, och assyrierna ska komma till Egypten och egypterna till Assyrien, och egypterna ska tillbe tillsammans med assyrierna. Den dagen ska Israel vara den tredje, vid sidan om Egypten och Assyrien, och bli till välsignelse på jorden. Härskarornas HERRE ska välsigna dem: ”Välsignelse över Egypten, mitt folk, över Assyrien, som jag har format, och över Israel, mitt arv!” Samma år som Sargon, kungen i Assyrien, skickade överbefälhavaren till Ashdod och denne anföll och intog det, talade HERREN genom Jesaja, Amos son. Han sa: ”Gå, ta av dig säcktyget från höfterna, och ta av dina sandaler!” Jesaja gjorde så och gick omkring utan kläder och barfota. Sedan sa HERREN: ”Så som min tjänare Jesaja nu har gått omkring utan kläder och barfota i tre år som ett tecken och förebud för Egypten och Kush, så ska kungen i Assyrien föra bort de tillfångatagna egypterna och de landsförvisade kushiterna, unga och gamla, utan kläder och barfota, med bar bak, till skam för Egypten. Då ska de som förlitade sig på Kush och skröt över Egypten förskräckas och skämmas. Då ska de som bor vid denna kust undra: Om det nu gick så här med dem som var vårt hopp, dem som vi flydde till för att söka räddning från den assyriske kungen, vad har då vi för chans att klara oss?” Profetia om öknen vid havet: Som en storm som drar över Negev, så kommer det från öknen, från det skrämmande landet. En fruktansvärd syn har visats för mig: Förrädare förräder, härjare härjar. Gå till anfall, Elam! Till belägring, Medien! Jag gör slut på all klagan. Därför skakar hela min kropp av smärta, ångesten är över mig, som när en kvinna ska föda. Jag blir förstummad av vad jag hör och förtvivlad över vad jag ser. Mitt hjärta slutar nästan att slå, jag darrar av rädsla. Skymningen som jag förut längtade efter har blivit en fasa för mig. Man dukar bord, lägger ut underlag, äter och dricker. Res er, furstar! Smörj era sköldar! Så här sa Herren till mig: ”Gå och sätt ut en vakt som kan rapportera vad han ser. När han ser hästdragna vagnar, ryttare på åsnor och kameler måste han vara högst beredd.” Han som spanade ropade: ”Här står jag hela tiden, dag efter dag i vakttornet, Herre, natt efter natt stannar jag på min post. Men nu kommer det någon, en trupp i vagn bakom hästar!” Den som svarade sa: ”Det har fallit, Babylon har fallit, och alla dess avgudar ligger krossade på marken.” Mitt folk ligger söndertröskat på marken! Vad jag har hört från härskarornas HERRE, Israels Gud, har jag förkunnat för er. Profetia om Duma: Någon ropar till mig från Seir: ”Vakt, händer det något med natten? Vakt, händer det något med natten?” Vakten svarar: ”Morgonen kommer, men också natten. Fråga gärna, och kom tillbaka och fråga igen!” Profetia om Arabien: Ni karavaner från Dedan ska slå läger i Arabiens vildmark. Möt de törstande med vatten, ni som bor i Tema, för ut mat till flyktingarna! De flyr undan draget svärd och spänd båge, undan krigets fasor. Så säger Herren till mig: ”Om ett år, som är som en daglönares år, ska det vara slut på Kedars överlägsenhet. Bara några få av dess bågskyttar, Kedars krigare, ska överleva.” HERREN, Israels Gud, har talat. Profetia om Synernas dal: Vad är det som händer dig? Varför springer alla upp på taken? Du stad full av larm och oväsen och triumf! Dina slagna har inte slagits med svärd, och de har inte dött i strid. Alla dina ledare har tagit till flykten. De har tillfångatagits utan båge. Alla som du grep tillfångatogs, fastän de flydde långt bort. Därför säger jag: ”Låt mig få vara ensam och gråta bittert! Försök inte trösta mig när mitt folk går under!” En dag med förvirring, tumult och skräck kommer från Herren, härskarornas HERRE, i Synernas dal med nerbrutna murar och rop upp mot berget. Elam tar kogret, sina vagnsmän och ryttare, och Kir har blottat skölden. Dina ljuvliga dalar är fulla av vagnar, och ryttare har ställt upp sig vid porten. Juda blottläggs och blir utan skydd. Du ser dig den dagen om efter vapen i Skogshuset. Ni ser att det finns många rämnor i Davids stad, och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen. Ni räknar husen i Jerusalem och river ner dem för att laga muren. Ni bygger en ny damm mellan murarna för vattnet från Gamla dammen. Men ni ser inte upp till honom som gjort detta, till den som för länge sedan planerat det här. Herren, härskarornas HERRE, kallar er den dagen till att gråta och sörja och till att raka era huvuden och klä er i säcktyg. Men i stället blir det glädje och firande, slakt av oxar och lamm, köttätande och vindrickande: ”Låt oss äta och dricka, imorgon ska vi ju ändå dö!” Härskarornas HERRE har uppenbarat för mig, låtit mig höra: ”Denna er skuld ska inte försonas så länge ni lever,” säger Herren, härskarornas HERRE. Så säger Herren, härskarornas HERRE, till mig: ”Gå till förvaltaren Shevna, palatsets föreståndare, och säg: Vad gör du här, och vem har du här för att du ska hugga ut en grav åt dig här, göra åt dig en grav högt uppe, en boning i klippan? Se, HERREN ska kasta dig långt bort, du mäktige man! Herren ska ta tag i dig och rulla ihop dig till en boll och kasta dig långt bort till ett stort land, där du ska dö, och där dina hästar och ståtliga vagnar ska bli kvar. Du är en skamfläck för din herres hus! Jag ska köra ut dig från din plats, dra ner dig från din position. Den dagen ska jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Jag ska klä honom i din mantel, spänna om honom ditt bälte och ge honom din auktoritet, och han ska bli en far för folket i Jerusalem och Juda. Jag ska lägga på honom nyckeln till Davids hus. När han öppnar kan ingen stänga, och när han stänger kan ingen öppna. Jag ska slå in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats. Han ska bli som en högaktad tron för sin fars släkt. Så ska de hänga på honom all ära från hans fars släkt, ätt och avkomlingar, alla mindre kärl, skålar och allehanda krus. Men den dagen, säger härskarornas HERRE, kommer spiken som satt stadigt på sin plats att lossna. Den bryts av och faller ner. Bördan som hängde på den förstörs, för HERREN har talat.” Profetia om Tyros: Klaga, ni skepp från Tarshish, för det ligger öde, utan hus, utan hamn. Från kittéernas land har budskapet kommit till dem. Tig, ni invånare i kustländerna och köpmän från Sidon, som gjort sig så rika på sjöfarten. Över vattnen kom säd från Shichor och från skördar vid Nilen som gav god vinst, och Tyros blev en marknadsplats för nationer. Du får skämmas, Sidon, du havets fästning, för havet säger: ”Jag har inte haft någon födslovånda, inte fött barn, inte fött upp ynglingar eller fostrat flickor.” När Egypten får höra nyheten, ängslas de, som över nyheten om Tyros. Bege er till Tarshish, och klaga, ni som bor vid kusten! Är detta er glada stad från flydda tider, vars invånare har gett sig av långt bort och befolkat avlägsna länder? Vem har planerat detta för Tyros, drottningen som delade ut kronor, vars köpmän var furstar, vars affärsmän var stormän på jorden? Härskarornas HERRE har planlagt detta för att krossa den stolta prakten och för att ödmjuka alla jordens stormän. Gå vidare i ditt land, likt Nilen, Tarshish dotter, din boja är borta. Han har räckt ut sin hand över havet och fått riken att skaka. HERREN har gett en befallning att Kanaans fästningar ska krossas. Han sa: ”Aldrig mer ska du glädjas, Sidon, du kränkta oskuld. Res dig och dra till kittéernas land, men inte heller där ska du få någon ro.” Se på kaldéerna, detta folk som inte mer finns, vars land Assyrierna har gett till ökendjur. De reste belägringstorn, rev ner dess palats och lade det i ruiner. Klaga, ni Tarshish-skepp, för er fästning är förstörd! På den tiden ska Tyros falla i glömska under sjuttio år, lika länge som en kungs tid. Efter de sjuttio åren ska det ske med Tyros som i visan om den prostituerade: ”Ta din harpa och vandra genom staden, du bortglömda sköka. Spela vackert och sjung så att man kommer ihåg dig!” Efter de sjuttio åren ska HERREN ta sig an Tyros. Men än en gång ska hon sälja sig som en prostituerad och bedriva otukt med alla jordens riken över hela världen. Men det som hon nu tjänar ska helgas åt HERREN, inte läggas undan eller lagras, utan hela förtjänsten ska gå till dem som bor inför HERREN, för att de ska ha nog med mat och praktfulla kläder. Se! HERREN ödelägger jorden och förstör den. Han härjar dess yta och skingrar dess inbyggare. Då går det prästen som folket, herren som tjänaren, husmodern som slavflickan, köparen som säljaren, långivaren som låntagaren, borgenären som den skuldsatte. Jorden blir fullkomligt ödelagd och utplundrad. HERREN har talat. Jorden sörjer och vissnar, världen tynar bort och vissnar, jordens stolta tynar bort. Jorden har blivit oren under sina invånare. De har överträtt lagarna, våldfört sig på buden och brutit det eviga förbundet. Därför förtär en förbannelse jorden, och dess invånare måste ta sitt straff. Därför tynar jordens invånare bort, och endast några blir kvar. Vinet sörjer, vinrankan tynar bort, alla som tidigare gladde sig så suckar. Det hörs inte längre några sorgfria melodier från harpor, det är slut med de glädjandes sorl, och den glada lyran har tystnat. Man dricker inte vin och sjunger längre, och de starka dryckerna ger sina drickare en bitter eftersmak. Den ödelagda staden är övergiven. Varje husport är låst, ingen kan komma in. Klagorop hörs på gatorna, man ropar efter vin. All glädje har förvandlats till mörker, och all lycka har försvunnit från jorden. Staden har lämnats i ruiner, och stadsportarna är sönderslagna. Så ska det vara på jorden, bland folken, som när man slår ner oliverna från ett träd och som en efterskörd av vinbärgningen. De ropar av glädje och jublar i väster över HERRENS majestät. Ära därför HERREN i öster, ära i kustländerna HERRENS, Israels Guds namn. Från jordens ände hör vi sånger: ”Ära till den Rättfärdige!” Men jag sa: ”Jag, arma människa, förgås! Ve mig! Förrädare förräder! Med förräderi förräder de!” Skräck, fallgrop och snara är er lott, ni jordens människor! Den som flyr för skräckens rop ramlar i fallgropen, och den som klättrar upp ur gropen fastnar i snaran. Himlens dammluckor öppnas, och jordens grundvalar skakar. Jorden brister och rämnar. Den slits itu, den skakar och skälver. Jorden raglar som en drucken och svajar som en hydda i storm. Den faller under bördan av sin skuld, och den reser sig aldrig mer igen. På den dagen ska HERREN straffa höjdens här uppe i höjden och jordens kungar nere på jorden. De ska samlas ihop som fångar i en fängelsehåla och låsas in i ett fängelse. Efter en lång tid ska de straffas. Då ska månen blygas och solen skämmas, för härskarornas HERRE är kung på Sions berg och i Jerusalem, och de äldste får möta hans härlighet. HERRE, du är min Herre, jag vill upphöja dig och prisa ditt namn. Du har fullföljt dina planer, gjort underbara ting sedan urtiden, i stor trofasthet. Du har förvandlat staden till en grushög, lagt befästningen i ruiner. Främlingarnas fästning är inte längre någon stad och kommer aldrig mer att byggas upp igen. Därför ärar ett starkt folk dig, och grymma nationer fruktar dig. Du är en fästning för den svage, en fästning för den fattige i hans nöd, en tillflykt undan storm, en skugga i hettan. De grymmas andedräkt är som en störtskur mot en vägg, som hettan i ett ökenland. Du tystar främlingarnas larm, och som skuggan av ett moln tar de grymmas sång slut. Här på detta berg ska härskarornas HERRE ordna ett gästabud för alla folk, en fest med mycket mat och viner av högsta kvalitet, rätter av bästa slag och utsökt, klarat vin. På detta berg ska han förstöra den svepning som täcker alla folk, den slöja som skyler alla nationer. Han ska för alltid göra slut på döden. Herren, HERREN ska torka bort alla tårar från alla ansikten och göra slut på sitt folks vanära på hela jorden. HERREN har talat. På den dagen ska man säga: ”Det här är vår Gud, den som vi väntade på, vår räddare. Det här är HERREN som vi väntade på. Låt oss jubla och vara glada över hans räddning.” För HERRENS hand vilar över detta berg, men Moab ska trampas ner som halm i dyn under hans fötter. Han breder ut sina händer mitt i halmen som simmaren som ska simma. Gud ska göra slut på hans stolthet över vad han med sina händer kan åstadkomma. Dina höga fästningsmurar förstör han och bryter ner dem till marken, gör dem till grus. På den dagen ska man i Juda land sjunga denna sång: Vi har en stark stad, och han sätter upp murar och vallar till vår räddning. Öppna portarna, så att ett rättfärdigt folk kan komma in, ett folk som förblir troget. Den som är uthållig i sitt sinne ger du fullkomlig frid, därför att han förtröstar på dig. Förtrösta alltid på HERREN, för HERREN, HERREN är den eviga klippan. Han ödmjukar dem som bor där uppe i den högt belägna staden. Han slår ner den, jämnar den med marken, krossar den till grus. Den trampas ner under de fattigas och svagas fötter. Den rättfärdiges väg är jämn. Du, den Rättsinnige, har jämnat ut den rättfärdiges stig. På dina bestämmelsers väg står vårt hopp till dig, HERRE. Vi längtar efter ditt namn och din ära. Om natten längtar jag efter dig, anden i mig söker dig. När dina domar kommer över jorden lär sig världens befolkning rättfärdighet. Om man visar nåd mot den onde lär han sig ingen rättfärdighet. I de rättsinnigas land handlar han gudlöst och bryr sig inte om HERRENS majestät. HERRE, din hand är lyft, men de ser det inte. Låt dem se din lidelse för ditt folk och skämmas. Låt dem brinna i den eld som är avsedd för dina fiender! HERRE, ge oss en varaktig fred. Allt vi gör kommer från dig. HERRE, vår Gud, andra herrar har härskat över oss, men endast ditt namn vill vi ära. De döda får inte liv igen, de dödas andar uppstår inte. Så har du straffat dem, förgjort dem, utplånat hela minnet av dem. Du har gjort folket stort, HERRE, du har gjort folket stort. Du har gjort det till din ära, och du har utvidgat landets alla gränser. HERRE, i sin nöd sökte de dig. När ditt straff kom över dem, viskade de en bön. Som en kvinna som ska föda skriker i födslovåndor, så var det med oss inför dig, HERRE. Vi var havande och våndades men födde vind. Vi förde ingen räddning till jorden, inga invånare föddes in i världen. Dina döda ska bli levande igen, deras kroppar ska uppstå. Vakna upp och ropa av glädje, ni som vilar i mullen! För din dagg är som morgonens dagg, och jorden ska åter föda fram sina döda. Kom, mitt folk, gå in i era rum och lås dörrarna om er! Göm er en liten stund, tills vreden är över. Se! HERREN kommer från sin boning för att straffa jordens folk för deras synd. Jorden ska blotta sina blodsskulder och inte längre dölja sina dräpta. På den dagen ska HERREN med sitt fruktade, stora, starka svärd straffa Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, och döda odjuret i havet. Sjung på den dagen om den underbara vingården: ”Jag, HERREN, sköter om den. Jag vattnar den ständigt och vakar över den dag och natt, för att ingen ska skada den. Jag hyser ingen vrede. Men om den ger mig törnen och tistlar, så ger jag mig i strid mot den och bränner upp alltsammans, om man nu inte söker beskydd hos mig för att sluta fred med mig. Ja, måtte man sluta fred med mig.” I kommande tider ska Jakob slå rot, Israel ska knoppas och blomma, för att fylla hela världen med frukt. Har han slagit dem som han slog dem som slog hans folk? Eller dräpt dem som dess dråpare blev dräpta? Nej, du stred mot folket genom att föra bort det i fångenskap, de drevs bort med hans stormvind, som när den heta östanvinden blåser. Så blir också Jakobs skuld försonad, och detta är priset för borttagandet av hans synd: Han låter altarnas stenar krossas som kalkstenar, och asherapålarna och rökelsealtarna ska aldrig resas igen. Den befästa staden ligger öde, en övergiven boplats, ödslig som en öken. Där betar och lägger sig kalvarna och äter upp kvistarna. När grenarna har torkat bryts de av, och kvinnor kommer och gör upp eld med dem. Sådant är detta folk, oförståndigt. Därför visar deras Skapare ingen barmhärtighet mot dem, han som format dem visar ingen nåd. Men den dagen ska HERREN tröska, från Eufrat och till Egyptens gränsflod, och plocka er samman en efter en, ni israeliter. På den dagen ska ett mäktigt horn ljuda, och de som försvunnit i Assyrien ska komma, liksom de som skingrats i Egypten, och tillbe HERREN på det heliga berget i Jerusalem. Ve över den stolta kronan av Efraims drinkare, den bleknande blomstringen av dess härliga prydnad på bergskrönet ovanför de berusades grönskande dal! Se, Herren är mäktig och stark, som en hagelskur, som en förödande stormvind, som skyfall, som översvämmande vatten. Med handen slår han den till marken, med fötterna trampar han ner den stolta kronan av Efraims drinkare. Den bleknande blomstringen av dess härliga prydnad på bergskrönet ovanför de berusades grönskande dal ska det gå som ett tidigt mognat försommarfikon: vem det än är som ser det tar han det i sin hand och slukar i sig. Den dagen ska härskarornas HERRE bli en härlig krona, en ärekrans för dem som finns kvar av hans folk. Han ger en rättens ande åt den som skipar rätt och styrka åt dem som driver bort fienden från porten. Men nu raglar också dessa av vin och vinglar av öl. Präster och profeter raglar av öl och är förvirrade av vin. De raglar av öl, vinglande får de sina syner, och vacklande skipar de rätt. Alla bord är täckta av spyor, och det finns inte en enda ren fläck någonstans. ”Vem vill han lära förstånd? För vem vill han förklara budskapet? För avvanda spädbarn som just tagits från bröstet? Ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där!” Med en främmande mun och på ett okänt språk ska Herren tala till detta folk, han som sa till dem: ”Här är en viloplats, låt den trötte vila, här finns ro.” Men de ville inte lyssna. HERRENS ord blir för dem ”ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där. Så ska de gå och falla baklänges, göra sig illa, gå i fällan och bli fångade.” Så lyssna nu till HERRENS ord, alla ni hånfulla som härskar över detta folk i Jerusalem. Ni säger: ”Vi har slutit ett förbund med döden och gjort en överenskommelse med dödsriket. Stormfloden som kommer kan inte nå oss, för vi har gjort lögnen till vår tillflykt och falskheten till vårt gömställe.” Därför säger Herren, HERREN: ”Se! Jag lägger en grundsten i Sion, en beprövad sten, en utvald hörnsten som är en säker grund. Den som tror behöver inte ängslas. Jag ska göra rätten till mätsnöre och rättfärdigheten till sänklod. Hagel ska sudda ut lögnens försvar och vatten skölja bort gömstället. Ert förbund med döden ska upphävas, er överenskommelse med dödsriket kan inte bestå. När stormfloden kommer ska den slå er till marken. Gång på gång kommer den och för er med sig. Morgon efter morgon drar den fram, ja, dag och natt.” Fasa uppstår när man förstår budskapet. Sängen blir för kort för att sträcka ut sig på, och täcket för smalt att svepa in sig i. HERREN ska resa sig som på berget Perasim, stå upp som i Givons dal, för att utföra sitt verk, sitt underliga verk, sin märkliga gärning. Sluta därför upp med era hånleenden, för att era kedjor inte ska stramas åt ännu mer. För jag har hört om en förödelse som Herren, härskarornas HERRE, har förutbestämt för hela jorden. Hör på mig nu, lyssna noga, hör vad jag säger! Inte är det väl så att en bonde bara bearbetar jorden och ständigt bara plöjer och harvar? Sår han inte när han fått marken jämn? Han sår svartkummin och spiskummin, vete och hirs i rader och korn på sin plats, och emmer på sin. Hans Gud lär honom det rätta sättet och instruerar honom. Man tröskar ju inte svartkummin med släde eller spiskummin med tröskhjul. Man klappar ut svartkummin med en käpp och spiskummin med en stav. Brödsäden mals och tröskas inte i det oändliga, man driver inte ständigt vagnshjulen och hästarna över den. Också detta kommer från härskarornas HERRE, underbar i råd och stor i vishet. Ve över Ariel, Ariel, staden där David slog sig ner. Lägg år till år, låt högtidscykeln fullbordas. Jag ska anfalla Ariel, och då blir det sorg och klagan. Ariel blir då min altarhärd. Jag ska slå läger och omringa dig med belägringstorn och bygga upp vallar mot dig. Du ska förnedras och få tala krälande i gruset, mumlande ur stoftet. Som en spöklik röst från jorden ska du stöna fram dina ord. Men dina många fiender ska då bli som damm, de våldsammas hop som agnar för vinden. Oväntat och plötsligt ska det ske. Härskarornas HERRE ska själv gripa in, med åska och dån och larm, med storm och jordbävning och flammor av förtärande eld. Som en dröm, som en nattlig syn, blir då hopen av alla folk som stred mot Ariel, anföll det, dess befästning och belägrade det. Som när en hungrig drömmer om att han äter men fortfarande är hungrig när han vaknar, och som när en törstig drömmer om att han dricker men ändå försmäktar av törst när han slår upp ögonen, så blir det med hela den hop av folk och länder som dragit ut i strid mot berget Sion. Häpna och förundras! Stirra er blinda, så att ni inget ser! Var berusade, men inte av vin, ragla, fast inte av öl! HERREN har låtit en sömnens ande drabba er. Han har tillslutit era ögon —  profeternas  — och han har täckt över era huvuden —  siarnas. För hela denna syn har för er blivit som en förseglad bokrulle. När man räcker den till någon läskunnig och ber honom läsa, svarar han: ”Jag kan inte. Den är förseglad.” Om man räcker den till någon som inte kan läsa och ber honom läsa, så svarar denne: ”Jag kan inte läsa.” Herren säger: ”Det här folket nalkas mig med sina ord och ärar mig med sin mun, men deras hjärtan är långt ifrån mig, och deras gudsfruktan är bara inlärda människobud. Därför ska jag än en gång göra stora under bland detta folk, förunderliga ting. De visas vishet ska förgå och de förståndigas förstånd komma bort.” Ve dem som i djupen försöker dölja sina planer för HERREN och utför sina gärningar i mörkret och säger: ”Vem skulle kunna se oss eller veta något om oss?” Ni vänder ju allting upp och ner! Kan leran likställas med krukmakaren? Kan det som är gjort säga till den som gjorde det: ”Han har inte gjort mig?” Kan det som är format säga till den som formade det: ”Han kan ingenting!” Snart, efter en liten tid, ska Libanon förvandlas till bördig åkermark och åkermark räknas som skog. På den dagen ska de döva kunna höra orden ur en bok, och ur dunkel och mörker ska de blinda kunna se. De ödmjuka ska än en gång glädjas i HERREN, och de fattiga ska fröjdas i Israels Helige. De grymma ska försvinna, bespottarna förgås, alla ontsinta utplånas, de som anklagade den oskyldige i rätten, låg på lur för domare i porten och med falskt vittnesbörd berövade den rättfärdige sin rätt. Därför säger HERREN till Jakobs släkt, han som befriade Abraham: ”Jakob ska inte längre behöva blygas och inte mer blekna. För när han ser sina barn, mina händers verk i sin mitt, ska de hålla mitt namn heligt. Jakobs Helige ska de hålla helig, bäva för Israels Gud. De som i sin ande farit vilse ska få insikt, och de missnöjda ska låta sig undervisas.” ”Ve er, ni upproriska barn, säger HERREN. Ni genomför planer som inte är mina, ni sluter förbund som inte är av min Ande, och så hopar ni synd på synd. Utan att fråga mig har ni tagit er till Egypten och sökt faraos beskydd, en tillflykt i Egyptens skugga. Men faraos beskydd ska bli er skam, tillflykten i Egyptens skugga en förödmjukelse. När hans furstar är i Soan, och hans sändebud kommer till Hanes, kommer de alla att skämmas över ett folk som inte kan hjälpa, inte vara till någon nytta, utan är bara till skam och vanära.” Profetia om djuren i Negev. Genom farans och ångestens land, genom ett tillhåll för lejon, ormar och drakar, för de sina rikedomar på åsnors ryggar, sina skatter på kamelers pucklar, till ett folk som inte kan hjälpa, till Egypten, vars hjälp är tom och meningslös. Därför kallar jag det ”Rahav, som ingenting gör”. Gå nu och skriv ner det på en tavla inför dem, anteckna det i en bokrulle, för att bevaras för kommande tider, som vittnesbörd för alltid. Ty det här är ett upproriskt folk, svekfulla barn, som inte vill lyda HERRENS lag. De säger till siarna: ”Se inte mer!” och till profeterna: ”Säg oss inte sanningen, utan bara det som låter bra, även om det är lögn. Vik av från vägen, bort från stigen! Låt oss få slippa Israels Helige!” Därför säger Israels Helige: ”Därför att ni har förkastat detta budskap och tror mer på förtryck och bedrägeri, ska denna missgärning bli för er som en spricka i en fallfärdig mur, som spricker mer och mer tills hela muren plötsligt rasar samman. Den krossas i bitar, som man krossar en lerkruka, så våldsamt att man inte kan finna en skärva som kan användas för att bära glöd från eldstaden eller skopa upp lite vatten från källan.” För så säger Herren, HERREN, Israels Helige: ”Vänd om och var stilla, så ska ni räddas. I stillhet och förtröstan finns er styrka. Men ni ville inte. ’Nej’, säger ni, ’på hästar tar vi till flykten.’ Därför ska ni också få fly. ’På snabba hästar ska vi rida.’ Därför ska också era förföljare vara snabba. Tusen ska fly för en endas hot, och för fem mäns hot ska ni alla fly, tills det som är kvar av er liknar en flaggstång på en bergshöjd, ett banér på en kulle.” Men ändå väntar HERREN på att få visa er nåd, han reser sig för att förbarma sig över er. För HERREN är en rättvis Gud. Lyckliga är alla de som väntar på honom! Sions folk, som bor i Jerusalem, gråt inte mer, för han ska vara nådig mot dig när du ropar. När han hör dig ska han svara dig. Även om han ger dig nödens bröd och lidandets vatten, ska inte dina lärare längre hållas gömda, utan du ska få se dem. Om du viker av åt något håll, kommer du att bakom dig få höra en röst som säger: ”Här är vägen, följ den!” Du ska betrakta som orent allt silver och guld som dina snidade och gjutna avgudar varit belagda med, kasta bort det som ett orenat plagg och säg: ”Bort med detta!” Då ska han ge dig regn över säden som du sår i din jord, och marken ska ge en god och riklig skörd. Då ska din boskap beta på vidsträckta ängar. Oxar och åsnor, dina arbetsdjur, ska äta foder och kross av säd som rensats med vanna och kastskovel. På alla berg och höjder ska vattenströmmar flöda fram på den stora slaktdagen, då tornen faller. Månen ska lysa som solen, och solskenet ska vara sju gånger klarare, som sju dagars ljus, när dagen är inne då HERREN förbinder sitt folks skador och läker deras sår efter slagen de fått. Se, HERRENS namn kommer långt bortifrån, flammande av vrede, omgiven av ett tjockt rökmoln. Hans läppar darrar av upprördhet. Hans ord är som en uppslukande eld. Hans andedräkt är som en flod som väller fram och når människorna till halsen. Han skakar om folken i ofärdens såll och lägger ett betsel i deras mun och för bort dem. Men ni ska få sjunga som man sjunger under en natt inför en helig högtid, glädjas som när man till flöjttoner drar upp till HERRENS berg, Israels klippa. Och HERREN ska låta höra sin majestätiska röst, hans ska visa sin arm och slå med rasande vrede och med förtärande eld, storm, skyfall och hagel. HERRENS röst ska sätta skräck i assyrierna, när han slår dem med sin stav. Vid varje slag av den straffande staven, som HERREN lägger på dem, ska pukor och harpor spelas. Med sin arm strider han mot dem. Tofet har varit redo länge, det har förberetts för kungen. Eldstaden har gjorts i ordning, den är djup och bred och där finns rikligt med eld och ved. HERRENS andedräkt ska antända den som en svavelström. Ve dem som far till Egypten för att få hjälp! De litar på hästar och förtröstar på de många vagnarna och den stora mängden av ryttare. De vänder sig inte till Israels Helige och söker inte HERREN. Men han är också vis, han låter olyckan komma och tar inte tillbaka vad han sagt, utan reser sig mot de ondas släkt och mot dem som hjälper andra göra orätt. Egypterna är människor och inte Gud. Deras hästar är av kött och inte ande. När HERREN sträcker ut sin hand vacklar hjälparen, och den som skulle hjälpas faller. Tillsammans går de under. För så har HERREN sagt till mig: ”När ett lejon ryter över sitt byte, bryr det sig inte om herdarnas rop och skrik när de samlas mot det. Så ska härskarornas HERRE komma ner för att strida på Sions berg, på Sions höjd. Som en svävande fågel ska härskarornas HERRE skydda Jerusalem, skydda och befria, skona och rädda.” Vänd om till honom som ni så totalt har fallit ifrån, ni israeliter. Den dagen ska alla kasta bort avgudarna av silver och guld, som ni har tillverkat åt er i synd. ”Och Assyrien ska falla, men inte för människors svärd, utan ett svärd som inte är en människas ska slå ner det. Det ska fly för svärdet, och dess unga män ska göras till slavar. Dess fäste ska förgås av skräck och dess furstar fly i panik från banéret, säger HERREN, som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.” En kung ska regera i rättfärdighet och furstar styra med rättvisa. Var man ska då vara som en tillflykt i stormen och som ett skydd för stormvinden, som vattenströmmar i ödemarken och som skuggan av en väldig klippa i ett uttorkat land. Då ska de seendes ögon inte slutas, och de som hör ska lyssna. De tanklösa ska förstå och få kunskap, och de som stammar ska kunna tala flytande och tydligt. Dåren ska inte längre kallas ädel och skurken inte längre respekteras. För en dåre talar dårskap, han är upptagen med det som är orätt, han agerar gudlöst och talar lögner om HERREN. Han lämnar den hungrande i sin svält och låter inte den törstande dricka. Skurkens metoder är onda och han gör upp onda planer för att förgöra de ödmjuka med lögnaktigt tal, när de fattiga vädjar om rättvisa. Men en ädel människa har ädla planer och står för det som är ädelt. Ni kvinnor som är så sorglösa, hör på mig! Ni döttrar som är så säkra, lyssna på vad jag har att säga! Inom drygt ett år kommer ni att darra, ni sorglösa. Vinskörden kommer att slå fel, och frukten uteblir. Bäva, ni sorglösa kvinnor, darra, ni säkra! Ta av er alla era kläder och klä er i säcktyg! Sörj över era bördiga åkerfält och över de fruktbara vinstockarna, över mitt folks marker, där törnen och tistlar växer fram, och över alla glädjefyllda hus och den muntra staden. Befästningen ska överges, den befolkade staden tömmas. Ofelhöjden och tornet blir ödemark för alltid, till glädje för åsnor och betesmark för hjordar, tills Anden från höjden utgjuts över oss. Då ska öknen bli bördig mark och åkrarna betraktas som skog. Rätten ska bo i öknen och rättfärdigheten leva på det bördiga fältet. Rättfärdigheten ger frid, dess frukt är lugn och trygghet för evigt. Mitt folk ska bo på fridfulla ställen, i trygga hem, på ostörda viloplatser, Men det ska hagla när skogen fälls och staden jämnas med marken. Lyckliga är ni som sår vid alla vatten och låter er boskap och era åsnor beta fritt. Ve dig som förstör men själv inte blir förstörd, förråder men inte själv blir förrådd! När du slutat förstöra ska du själv bli förstörd, och när du slutat förråda ska du själv bli förrådd. Var nådig mot oss, HERRE, för vi väntar på dig. Var vår styrka varje morgon och vår räddning i nödens tid. Folken flyr för din rösts väldiga dån, de skingras inför ditt majestät. Som gräshoppor plundrar de er, som en gräshoppssvärm anfaller de. Upphöjd är HERREN som bor i höjden. Han fyller Sion med rätt och rättfärdighet. Han är den säkra grunden för dina tider, en källa till räddning, vishet och kunskap. HERRENS fruktan är dess skatt. Se! Deras hjältar klagar på gatorna, fredens budbärare gråter bittert. Vägarna ligger öde, ingen färdas på stigarna. Förbundet är brutet, vittnena föraktas och en människa betyder inget. Landet sörjer och tynar bort. Libanon blygs och torkar ut. Sharon har blivit som ödemark. I Bashan och Karmel faller löven. Men HERREN säger: ”Nu ska jag resa mig och visa min höghet, min upphöjdhet. Ni är havande med halm och föder strå. Er andedräkt är en eld som förtär er. Folken ska brännas till aska, likt törnen som huggs ner och kastas i elden.” Hör vad jag har gjort, ni som är långt borta! Och ni som är nära, lägg märke till min makt! Syndarna i Sion darrar, bävan drabbar de gudlösa. ”Vem av oss kan bo vid en förtärande eld, vid eviga lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar det rätta, den som avvisar vad man kan få genom utpressning och inte låter sina händer ta emot mutor, den som inte vill höra talas om våldsdåd och vägrar se åt onda gärningar. Han får bo på höjderna, klippfästen ska vara hans tillflykt. Han ska ha tillräckligt med mat och inte behöva sakna vatten. Dina ögon ska se kungen i hans härlighet och ett vidsträckt land i fjärran. Du ska då i din tanke gå tillbaka till den fruktansvärda tiden. ”Var är nu han som höll räkning? Var är skatteindrivaren? Och han som räknade tornen?” Nu slipper du se det grymma folket, som talade så underligt, ett främmande obegripligt språk. Se på Sion, våra högtiders stad! Du ska få se Jerusalem, en trygg boplats, ett tält som inte behöver flyttas, vars pluggar aldrig dras upp och vars linor inte slits av. Där ska HERREN finnas för oss i sitt majestät. Där flyter breda floder och strömmar, men inga farkoster med åror färdas där, inte heller mäktiga krigsskepp med segel. För HERREN är vår domare, HERREN är vår lagstiftare, och HERREN är vår kung, han är den som räddar oss. Dina tåg hänger slaka och håller inte masten fäst, inte heller är seglet spänt. Mycket byte ska då delas, och även de lama ska vara med och få sin del. Ingen invånare ska längre säga: ”Jag är sjuk.” Folket som bor där har fått sin synd förlåten. Kom, alla folk, och lyssna! Hör på, alla länder! Låt hela jorden och allt som finns på den lyssna, jorden och allt som kommit upp ur den! HERRENS vrede rasar mot alla folk, den är upptänd mot alla deras härskaror. Han vill förinta dem och utlämna dem till slakt. Deras slagna ska kastas bort, stanken av deras lik stiga, och bergen ska flyta av deras blod. Himlens stjärnor ska blekna och himlen rullas ihop som en bokrulle, alla dess stjärnor ska falla till marken som vissna löv från vinrankan, som övermogen frukt från fikonträdet. Mitt svärd syns på himlen och kommer över Edom, över det folk jag ska straffa och har vigt åt förintelse. HERRENS svärd dryper av blod. Det är täckt av fett, av blod från lamm och getter och fett från baggars njurar. HERREN har en offerfest i Bosra, en stor slakt i Edoms land. Vildoxarna faller med dem, stutar och tjurar. Landet ska dränkas i blod och marken mättas av fett. Det är en hämndens dag för HERREN, ett bestraffningens år för Sions skull. Bäckarna i Edom omvandlas till tjära och myllan till svavel. Hela dess land blir till brinnande tjära. Varken natt eller dag ska det slockna, röken ska stiga oupphörligt. Landet ska ligga öde från generation till generation, ingen ska någonsin passera genom det. Pelikaner och trappfåglar ska ta det i besittning, tornugglor och korpar ska hålla till där. Ett mätsnöre ska dras över landet och ett stenlod sänkas ner, allt ska ligga öde och tomt. Inget ska finnas kvar för dess förnäma män att bygga ett rike av, och dess furstar ska försvinna. Törnen ska växa upp i palatsen, nässlor och tistel i fästningarna, och platsen blir ett tillhåll för schakaler, ett hem för berguvar. Ökendjuren möts där med hyenor, raggiga bockar kallar på varandra. Där bor också nattens varelse Lilit och finner en viloplats. Där bygger ugglan sitt bo, lägger sina ägg, ruvar och skyddar sina ungar. Där samlas också falkar i par. Studera HERRENS bok, läs och se efter! Ingen av dem ska utelämnas, ingenting ska saknas. För så har han befallt, och hans Ande samlar dem alla. Han har delat upp landet åt dem och med mätsnöre gett dem deras del. De ska äga landet för alltid och bo där i alla kommande generationer. Öknen och ödemarken ska glädjas och vildmarken blomma som en lilja. Den ska spricka ut i blomning, fröjdas och ropa av glädje. Libanons härlighet ska ges åt den, Karmels och Sharons prakt. Folket ska få se HERRENS härlighet, vår Guds majestät. Styrk svaga händer, ge stadga åt vacklande knän! Säg till dem som är rädda: ”Var starka, var inte rädda, för er Gud kommer med hämnd, Guds straff kommer, men han ska rädda er.” Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Den lame ska hoppa som en hjort och den stumme ropa av glädje. Vatten ska bryta fram i öknen och strömmar i ödemarken. Förbränd mark ska förvandlas till en sjö, törstande jord till en källa, och där schakalerna nu håller till ska det växa gräs, vass och papyrus. Där ska det gå en huvudled, en väg som ska kallas den heliga vägen. Ingen oren får gå där, utan den är till för dem som går på vägen. Inga dårar ska vandra omkring på den. Där finns inga lejon, dit kommer inga rovdjur. Bara de befriade ska vandra där. De som HERREN friköpt ska återvända och komma till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje ska följa dem, sorg och suckan flyr. I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. Han sände då sin befälhavare med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. Där stannade befälhavaren vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet. Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia: Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker?’ Jag säger: ’Det är bara tomma ord att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom.’ Men du kanske säger till mig: ’Vi förlitar oss på HERREN, vår Gud.’ Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde och befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare? Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! Skulle jag utan HERRENS vilja ha dragit upp till det här landet för att ödelägga det? Det var HERREN som sa till mig: ’Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ” Då svarade Eljakim, Shevna och Joach den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.” Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?” Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien, säger! Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er.’ Låt inte Hiskia övertala er att lita på HERREN, när han säger: HERREN kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien. Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin egen vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar. Låt inte Hiskia lura er när han säger att HERREN ska befria er! Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? Vilken av dessa länders alla gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle HERREN då kunna rädda Jerusalem ur min makt?” Men de stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom. Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreterare Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt. När kung Hiskia fick höra detta, rev han också sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg. Sedan gick han till HERRENS hus. Han sände Eljakim, chefen för palatset, kungens sekreterare Shevna och de äldste bland prästerna, alla klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De sa till honom: ”Så säger Hiskia: ’Det här är en nödens, bestraffningens och skammens dag. Barnen ska födas, men det finns ingen kraft att föda. Men kanske HERREN, din Gud, hör vad den assyriske befälhavaren säger, han som hans herre, den assyriske kungen, har sänt för att håna den levande Guden. HERREN, din Gud, ska nog straffa honom för dessa ord som han hört. Be därför för den rest som finns kvar!’ ” När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja svarade han dem: ”Säg till er herre: Så säger HERREN: ’Var inte rädd för vad du har hört, hädelser av den assyriske kungens tjänare. Se, jag ska inge honom att lyssna till ett rykte så att han återvänder till sitt eget land, och där ska jag låta honom bli dödad med svärd.’ ” Den assyriske befälhavaren vände tillbaka och fann den assyriske kungen i en strid mot Livna; han hade nämligen hört att denne hade lämnat Lakish. Sanherib nåddes av ett meddelande att Tirhaka, kungen av Kush, gått till anfall mot honom. Återigen skickade den assyriske kungen iväg sändebud med ett meddelande till kung Hiskia: ”Så här ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: ’Låt inte din Gud som du förtröstar på lura dig till att tro att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer.’ Du har ju hört vad de assyriska kungarna har gjort med alla länder, hur totalt de förintat dem. Skulle du då bli räddad? Blev de folk som mina förfäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef, och Edens folk i Telassar, räddade av sina gudar? Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungarna av Sefarvajim, Hena och Avva?” När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han till HERRENS hus och bredde ut det inför HERREN och bad: ”Härskarornas HERRE, Israels Gud, du tronar över keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden. Du har gjort himmel och jord. Hör, HERRE, lyssna! Öppna dina ögon, HERRE, och se! Hör hur Sanherib hädar den levande Guden i sitt brev som han har skickat. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla dessa folks länder och kastat deras gudar i elden. Men de var ju inga gudar utan människohänders verk av trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans makt, så att alla riken på jorden förstår att endast du är HERREN, den ende!” Jesaja, Amos son, skickade då detta budskap till Hiskia: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Jag har hört din bön som du har bett angående Sanherib, Assyriens kung. Och det här är vad HERREN har talat mot honom: Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig, dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig. Vem har du hånat och smädat? Mot vem har du höjt rösten och kastat högmodiga blickar? Mot Israels Helige! Genom dina tjänare har du hädat Herren. Du sa: ’Med mina många vagnar har jag bestigit bergens höjder och Libanons utkanter, huggit ner dess högsta cedrar och dess bästa cypresser. Jag har tagit mig fram till dess bortersta höjder och dess finaste skogar. Jag grävde brunnar och drack deras vatten, med mina fötter torkade jag ut alla floder i Egypten.’ Har du inte hört att jag bestämde detta för länge sedan, planerade det i en fjärran tid? Nu har jag låtit det inträffa, och du fick ödelägga befästa städer. Deras invånare blev maktlösa, förskräckta och skamsna. De var som plantor på åkern, den spirande grönskan, som gräs på taken, som förbränns innan det växer upp. Men jag vet om du står eller sitter, går ut eller kommer in och hur du rasar mot mig. Därför att du rasar mot mig och ditt högmod har nått mina öron, ska jag sätta en krok i din näsa och ett betsel i din mun och leda dig tillbaka samma väg som du kom. Detta ska vara tecknet för dig, Hiskia: I år ska ni få äta självvuxen säd, och nästa år det som växer därifrån. Men det tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda slå rot och bära frukt. För en rest ska komma från Jerusalem, de räddade från Sions berg. Härskarornas HERRES lidelse ska göra detta. Därför säger HERREN om kungen av Assyrien: Han ska inte komma in i denna stad, inte skjuta någon pil ditin, inte gå fram i skydd av någon sköld eller bygga någon vall mot den. Han ska vända tillbaka samma väg som han kom, och han ska inte komma in i denna stad, säger HERREN. Jag ska försvara och rädda denna stad för min och min tjänare Davids skull.” HERRENS ängel gick ut och dödade 185 000 man i assyriernas läger, och på morgonen låg det döda kroppar överallt. Då bröt Sanherib, kungen av Assyrien, upp, vände tillbaka och stannade i Nineve. En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom. Vid denna tid blev Hiskia dödligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: ”Så säger HERREN: ’Se om ditt hus, för du kommer att dö; du överlever inte detta.’ ” Hiskia vände sig då mot väggen och bad till HERREN: ”HERRE, kom ihåg hur jag har levt inför dig troget och helhjärtat och gjort det som är gott i dina ögon.” Och han grät förtvivlat. Då kom HERRENS ord till Jesaja: ”Gå till Hiskia och säg: ’Så säger HERREN, din förfader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag ska förlänga ditt liv med femton år. Jag ska rädda dig och denna stad från den assyriske kungens makt. Jag ska försvara denna stad. Detta är för dig tecknet från HERREN på att han ska göra vad han har lovat: Jag ska låta skuggan gå tillbaka de tio steg som solen redan gått ner på Achas trappa.’ ” Solen gick alltså tillbaka de tio steg som den redan gått neråt på trappan. En skrift av kung Hiskia av Juda, efter att han varit sjuk och blivit frisk igen: ”Jag sa: Jag är i mina bästa år och måste gå bort, genom dödsrikets port. Jag berövas resten av mina år. Jag sa: Jag får inte mer se HERREN, HERREN i de levandes land, aldrig mer se människor bland dem som bor i världen. Min boning flyttas och tas ifrån mig som en herdes tält. Mitt liv rullas ihop som en vävares väv och skärs ner från vävbommen. Innan dagen omvandlas till natt gör du slut på mig. Jag har väntat på morgonen, men som ett lejon krossar han mina ben. Innan dagen omvandlas till natt gör du slut på mig. Jag skriker som en svala, som en trana, och kuttrar som en duva. Med matta ögon ser jag längtansfullt upp mot höjden. Herre, jag är i nöd, hjälp mig!” Vad ska jag säga? För det är ju han själv som har talat och gjort detta. Jag får vandra ödmjukt den tid jag har kvar, på grund av min bedrövelse. Herre, med allt detta får man leva, och också min ande hålls vid liv. Herre, hela mig, och låt mig få leva! Det bittra var förvisso till mitt bästa, för i din kärlek räddade du mig från fördärvets grop. Du kastade alla mina synder bakom dig. Dödsriket prisar dig inte, döden sjunger inte ditt lov, de som lagts i graven hoppas inte på din trofasthet. De levande, bara de levande, prisar dig, som jag gör i dag. Från far till son berättar man om din trofasthet. HERREN räddar mig! Vi vill sjunga lovsång till stränginstrument i HERRENS hus så länge vi lever. Jesaja lät göra en kaka av fikon och lägga på svullnaden. Så blev Hiskia frisk. Hiskia frågade då: ”Vad är tecknet på att jag får gå upp till HERRENS hus?” Då skickade kungen av Babylonien, Merodak Baladan, Baladans son, ett brev och en gåva till Hiskia, för han hade hört att denne varit sjuk men blivit frisk igen. Hiskia gladde sig åt sändebuden och visade dem sitt förrådshus med silver och guld, kryddor, välluktande oljor och hela sitt vapenförråd och allt som fanns i hans skattkammare. Det fanns ingenting i hans palats eller i hela riket som han inte visade för dem. Profeten Jesaja kom då till kung Hiskia och frågade honom: ”Vad ville dessa män? Var kom de ifrån?” ”De kom till mig från ett avlägset land, ända bortifrån Babylonien”, svarade Hiskia. ”Hur mycket lät du dem se i ditt palats?” frågade Jesaja. Hiskia svarade: ”Jag visade dem allt i mitt palats. Det finns ingenting i mina skattkamrar som jag inte visat dem.” Då sa Jesaja till Hiskia: ”Hör vad härskarornas HERRE säger: ’Den tid ska komma då allt som finns i ditt palats, allt som dina förfäder har samlat fram till nu, ska föras bort till Babylonien. Ingenting kommer att lämnas kvar, säger HERREN. Och några av dina egna söner som ska födas åt dig kommer att tas till tjänst i den babyloniske kungens palats.’ ” Hiskia svarade: ”HERRENS ord som du har talat är gott.” Men för sig själv tänkte han: ”Det kommer åtminstone att vara fred och trygghet under min livstid.” Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. ”Uppmuntra Jerusalem och säg att dess trältjänst är över, dess skuld är försonad, och HERREN har gett det dubbelt igen för alla dess synder.” En röst ropar: ”Bana väg genom ödemarken för HERREN! Jämna en väg genom vildmarken för vår Gud! Varje dal ska höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark ska jämnas och kullar bli till slätt. HERRENS härlighet ska visa sig, och alla människor ska få se den.” HERREN har talat. En röst säger: ”Förkunna!” Jag frågar: ”Vad ska jag förkunna?” ”Människan är som gräset, och all hennes prakt är som ängsblomman. Gräset torkar och blomman vissnar, när HERRENS vind blåser på dem. Ja, människorna är gräs. Gräset torkar och blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.” Gå upp på ett högt berg, du Sion, som bringar glada nyheter, höj din röst, du som kommer med glädjebud, höj din röst, Jerusalem, ropa, var inte rädd! Tala om för städerna i Juda: ”Se, er Gud!” Ja, Herren, HERREN kommer med kraft, och han ska regera med makt. Han har med sig sin lön, hans arbetslön går före honom. Han vallar sin hjord som en herde. Lammen samlar han i sina armar och bär dem i sin famn, och varsamt leder han tackorna. Vem kan mäta vattnen i sin kupade hand och himlarna med sina fingrar? Vem kan lägga jordens stoft i ett mått, och vem väger bergen och höjderna på en våg? Vem kan granska HERRENS Ande? Vem kan ge honom råd? Vem rådfrågar han för att få upplysning och undervisning om den rätta vägen? Vem kan ge honom kunskap och visa honom insiktens väg? Folken är bara som en droppe i en spann, som damm i vågskålen. Han väger öar som om de var fint damm. Libanons skogar räcker inte till ved, dess djur inte till brännoffer. Folken på jorden är ingenting inför honom. I hans ögon betyder de ingenting. Vem kan ni då likna Gud vid? Vad kan ni jämföra honom med? Med en avgud som gjuts av en hantverkare och som guldsmeden drar över med guld och gör silverkedjor åt? Den fattige som inte kan ge ett sådant offer väljer ett stycke trä som inte ruttnar, och anlitar en skicklig hantverkare som ställer upp en avgudabild som inte faller omkull. Förstår ni inte? Har ni inte hört? Har det inte berättats för er från början? Har ni inte insett det sedan jorden grundlades? Han sitter högt ovanför jordens rund, och dess befolkning är som gräshoppor för honom. Han breder ut himlarna som en duk och spänner upp den som ett tält att bo i. Han gör furstarna till intet och jordens domare till ingenting. Knappt har de hunnit planteras, knappt sås, knappt slå rot, förrän han blåser på dem, och de vissnar och förs bort av stormvinden som agnar. ”Vem kan ni jämföra mig med? Vem är lik mig?” frågar den Helige. Se upp mot himlen! Vem har skapat allt detta? Han leder stjärnornas skaror och kallar var och en av dem vid namn. Hans makt och styrka är så stor att inte en enda av dem fattas. Hur kan du, Jakob, säga, och du, Israel, klaga: ”HERREN ser inte till mig, min Gud tar sig inte an min sak?” Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat hela jorden? Han blir aldrig trött och svag. Ingen kan utforska hans förstånd. Han ger kraft åt den trötte och styrka åt den svage. Unga kan bli trötta och utmattade, och unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta och vandrar utan att mattas. ”Var tysta inför mig, ni länder bortom havet! Låt folken få ny kraft. Låt dem komma fram och tala, låt oss tillsammans komma inför rätta. Vem har satt honom i rörelse från öster, kallat honom i rättfärdighet? Folk överlämnas åt honom, kungar underkuvas. Hans svärd gör dem till stoft, de blåser bort som agnar för hans båge. Han förföljer dem och drar oskadd vidare på vägar där han inte färdats tidigare. Vem har planerat och gjort detta? Han som kallat fram människosläktena i begynnelsen, jag, HERREN, som är den förste och den siste.” Länderna bortom havet ser på detta med skräck, hela jorden darrar. De närmar sig, de kommer samman, den ene vill hjälpa den andre och säger till honom: ”Var stark!” Träsnidaren uppmuntrar guldsmeden, och den som gjuter uppmuntrar den som står vid städet. Han säger om lödningen: ”Det här blir bra.” Han spikar fast avgudabilden, så att den står stadigt. ”Men du, Israel, min tjänare, du Jakob, som jag har utvalt, du Abrahams ättling, min vän, du som jag har hämtat från jordens ände och kallat från dess mest avlägsna hörn, till dig har jag sagt: ’Du är min tjänare,’ jag har utvalt dig och ska inte stöta bort dig. Var inte rädd, jag är med dig. Var inte ängslig, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig. Jag uppehåller dig med min rättfärdighets hand. Alla som rasar mot dig ska få blygas och stå med skam. De som står emot dig kommer att göras till intet och förgås. Du letar efter dina motståndare men kommer inte att finna dem, de som fört krig mot dig ska omintetgöras och bli till intet. Jag är HERREN, din Gud, jag håller dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd. Jag hjälper dig. Var inte rädd, du mask Jakob, du lilla Israel. Jag hjälper dig, säger HERREN, din befriare, Israels Helige. Jag ska göra dig till en tröskmaskin, ny och med vassa taggar. Du ska tröska bergen till grus och höjderna till agnar. Du ska kasta upp dem i luften, och vinden ska blåsa bort dem. En stormvind ska sprida dem åt alla håll. Men du ska glädja dig i HERREN, jubla över Israels Helige. De fattiga och lidande söker vatten, men det finns inget. Deras tungor torkar ut av törst. Men jag, HERREN, ska svara dem. Jag, Israels Gud, ska aldrig överge dem. Jag ska låta floder rinna fram uppe på höjderna och källor av vatten springa upp i dalarna. Jag ska göra öknen vattenrik och förtorkade områden rika på källor. I öknen ska jag plantera ceder, akacia, myrten och olivträd, jag ska sätta cypresser i ödemarken tillsammans med alm och pinje. Så ska alla se och veta, begrunda och förstå, att det är HERREN som har gjort det, att Israels Helige har skapat det. Lägg fram er sak, säger HERREN, presentera era argument, säger Jakobs kung. Låt dem stiga fram och tala om för oss vad som händer, och vad som har hänt, för att vi ska kunna begrunda hur det blev. Eller berätta för oss vad som ska ske i framtiden. Tala om för oss vad som ligger i framtiden, så att vi förstår att ni är gudar. Gör något, gott eller ont, så att vi alla kan se det och förundras. Men ni är mindre än ingenting och kan inte göra något alls. Den som väljer er är avskyvärd. Men jag har satt en man i rörelse från norr, han kommer från öster och åkallar mitt namn. Han trampar ner furstar som om de vore grus, så som en krukmakare knådar sin lera. Vem har talat om detta från början, så att vi fick veta det, i förväg, så att vi kunde säga att han hade rätt? Det fanns ingen, inte en enda förutsade något, inte ett ord hördes från er. Jag är den förste som säger till Sion: ’Se! De är här!’ Jag kommer med glädjebudskap till Jerusalem. Jag ser mig om, men här finns ingen. Bland dessa finns ingen som har råd att ge, ingen som svarar när jag frågar. De är värdelösa, de uträttar ingenting. Dessa beläten är bara luft och tomhet. Detta är min tjänare som jag uppehåller, min utvalde som jag håller kär! Jag låter min Ande komma över honom, han ska föra ut rätten för folken. Han ropar inte, han skriker inte, han låter inte sin röst höras på gatorna. Han krossar inte ett brutet strå, han släcker inte en veke som tynar. Troget för han fram rättvisan. Han ska inte tyna bort eller krossas förrän han upprättat rättvisan på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning.” Så säger Gud, HERREN, som har skapat himlarna och spänt upp dem, brett ut jorden och allt som kommer upp ur den, han som ger liv åt människorna och livsande till alla som bor där: ”Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet. Jag tar dig vid handen och uppehåller dig. Jag gör dig till ett förbund för mitt folk och till ett ljus för alla andra folk. Du ska öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fångenskap dem som sitter i mörkret. Jag är HERREN. Det är mitt namn, jag ger inte min ära till någon annan, inte mitt lov till avgudar. Det som har varit förut är nu förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det sker ska jag låta er höra om det. Sjung en ny sång till HERREN! Sjung hans pris från jordens alla ändar, låt havet brusa och allt som finns där, länderna bortom havet och alla som bor där. Låt öknen och dess städer höja sin röst, byarna där Kedar bor. Låt Selas befolkning sjunga av glädje, ropa från bergens toppar. Ge HERREN äran, förkunna hans lov i länderna bortom havet. HERREN drar ut med stor makt, som en krigare upptänd av stridslust, han ger upp ett krigsrop och övervinner sina fiender. Länge har jag varit tyst, tigit och lagt band på mig, men nu skriker jag som en kvinna i födslovåndor, flämtar och drar efter andan på samma gång. Jag ska ödelägga bergen och höjderna och låta gräset på dem torka bort. Jag ska förvandla floder till land och torka ut dammarna. Jag ska leda de blinda på en väg som de inte känner, föra dem fram längs okända stigar. Jag ska göra mörkret till ljus framför dem och göra den oländiga marken jämn. Detta ska jag göra, och jag ska inte överge dem. Men de som litar på avgudar och kallar dem gudar kommer att få ge sig iväg i skam och förnedring. Hör, ni döva! Se, ni blinda! Vem är så blind som min tjänare, så döv som min budbärare? Vem är så blind som min förtrogne, så blind som HERRENS tjänare? Han ser mycket men bryr sig inte om det. Han hör, men utan att lyssna.” HERREN är rättfärdig, därför vill han visa att hans lag är härlig och stor. Men detta är ett plundrat och skövlat folk. Alla har legat bundna i hålor, undangömda i fängelser. De blev utplundrade men ingen har hjälpt dem, de har skövlats men ingen har sagt: ”Ge tillbaka!”. Vem av er vill höra det här, ta vara på det och lyssna hädanefter? Vem har utlämnat Jakob åt skövling, Israel åt plundrare? Var det inte HERREN, han som vi har syndat mot? De ville inte gå hans vägar och inte heller lyssna till hans lag. Därför lät han sin brinnande vrede komma över dem och drabbas av krig och våld. Men fastän de blev prövade i eld förstod de inte; fastän de brändes av lågor tog de inte varning. Men nu säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: ”Var inte rädd, för jag har befriat dig. Jag har kallat dig vid namn, och du är min. När du måste gå genom vatten är jag med dig, eller genom floder, ska de inte dränka dig. När du måste gå genom eld, ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig. Jag är HERREN, din Gud, Israels helige, din räddare. Jag ger Egypten till lösen för dig, och Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, och jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, folk i stället för ditt liv. Var inte rädd, för jag är med dig. Jag ska leda dina barn från öster och samla dig från väster. Till norden säger jag: ’Släpp dem!’ och till södern: ’Håll dem inte kvar!’ För hit mina söner från fjärran och mina döttrar från jordens ände, alla som bekänner mitt namn och som jag har skapat till min ära, format och gjort.” Led ut de blinda som ändå har ögon, och de döva som har öron. Alla nationer samlas, folken kommer samman. Vem bland dem har kunnat förutsäga detta, eller tala om för oss vad som förut har skett? Låt dem föra fram sina vittnen, så att de får rätt, och de som hör kan säga att det är sant. ”Men ni är mina vittnen, säger HERREN, min tjänare som jag har utvalt, för att ni ska känna och tro mig och förstå att jag är Gud. Ingen annan Gud finns gestaltad före mig, och ingen kommer att finnas efter mig. Jag är HERREN, och det finns ingen annan räddare. Det är jag som har uppenbarat, räddat och förkunnat, ingen främmande gud bland er. Ni är mina vittnen,” säger HERREN, ”och jag är Gud. Ja, ända från första dagen. Ingen kan rycka något ur min hand. När jag handlar, finns ingen som kan hindra det.” Så säger HERREN, er befriare, Israels Helige: ”För er skull har jag sänt bud till Babylon och ska bryta ner dem alla, som ingenting, även kaldéerna, i de skepp de varit så stolta över. Jag är HERREN, er Helige, Israels skapare, er kung.” Så säger HERREN, som gjorde en väg genom havet, en stig genom mäktiga vatten, han som förde ut vagnar och hästar och en stark armé. Där blev de liggande för att aldrig resa sig igen, utsläckta, som en släckt veke. ”Glöm det som har varit, bli inte kvar i det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, ser ni det inte? Jag ska göra en väg genom öknen och strömmar i ödemarken. De vilda djuren, schakaler och berguvar, ska prisa mig, för av mig får öknen vatten så att mitt folk, mina utvalda, kan dricka. Det folk som jag har skapat åt mig ska förkunna mitt lov. Men du har inte kallat på mig, Jakob, inte tröttat ut dig för min skull, Israel. Du har inte gett mig får som brännoffer och inte ärat mig med slaktoffer. Ändå har jag inte betungat dig med matoffer, inte tröttat ut dig med krav på rökelse. Du har inte köpt kalmus åt mig eller slösat dina slaktoffers fett på mig. Nej, du har betungat mig med dina synder, tröttat ut mig med dina överträdelser. Jag är den som utplånar dina försyndelser, för min egen skull, och jag kommer inte mer ihåg dina synder. Påminn mig, låt oss gå till rätta med varandra! Lägg fram din sak, så att du kan få rätt. Din stamfader syndade, dina talesmän gjorde uppror mot mig. Därför har jag förnedrat dina heliga furstar, överlämnat Jakob åt förintelse och Israel åt att skymfas. Lyssna nu, min tjänare Jakob, Israel, som jag har utvalt: Så säger HERREN, som skapade dig och formade dig i moderlivet, han som hjälper dig: Var inte rädd, min tjänare Jakob, Jeshurun, som jag har utvalt. Jag ska utgjuta vatten över törstande mark, floder över uttorkat land. Jag ska utgjuta min Ande över dina barn och mina välsignelser över dina ättlingar. De ska växa upp bland gräset, som pilträd på en flodstrand. En ska säga: ’Jag tillhör HERREN’, en annan bära Jakobs namn, en tredje ska skriva att han är HERRENS och hedras med namnet Israel.” Så säger HERREN, Israels kung och befriare, härskarornas HERRE: ”Jag är den förste och jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag. Vem är som jag? Låt honom tala om det, förklara, lägga fram för mig vad som hänt sedan jag formade mitt folk i urtiden, och vad som ska komma. Låt dem berätta vad som ska komma att ske. Var inte förskräckta, var inte rädda! Har jag inte förkunnat och förutsagt detta för länge sedan? Ni är mina vittnen. Finns det någon annan Gud än jag? Nej, ingen annan klippa finns, jag vet ingen.” De som bygger avgudar åt sig är ingenting. Deras älskade beläten har ingen hjälp att ge. Deras vittnen ser inget och vet inget, de får stå där med skam. Vem gör sig en gud, gjuter en gudabild som inte är till någon nytta för honom? Alla hans anhängare ska stå med skam, för hantverkarna som gjort dem är själva bara människor. Låt dem alla samlas och ställa sig där. Alla ska de stå där med skam och i skräck. Smeden bearbetar järn vid sitt städ, i glöden, och formar det med hammare med all sin kraft. Han blir hungrig och trött, dricker inget vatten och blir matt. Snickaren tar mått med band, sätter ut märken med krita och hugger ut den med stämjärn. Han märker ut formen med passare, formar den som en människa i all hennes glans, som sedan kan bo i ett tempel. Man hugger ner cedrar åt sig, tar cypress och ek och låter dem växa bland skogens träd, eller planterar ett cederträd som regnet får att växa. Av trädet får man sedan ved att värma sig med och för att tända en eld för att baka bröd. Men man gör också en gud som man tillber och faller ner inför. Hälften av träet använder man till en brasa där man lagar mat och steker kött att mätta sig med, värmer sig och säger: ”Så, nu är jag varm, nu kan jag sitta och se på elden.” Av resten gör man en gud, en avgud, som man faller ner för, dyrkar och ber till och säger: ”Rädda mig! Du är min gud!” Dessa vet ingenting, förstår ingenting, deras ögon är tillslutna så att de inte kan se, liksom deras sinnen så att de inte kan fatta. Ingen tänker efter, ingen har vett och förstånd att säga: ”Jag har eldat upp hälften av det för att baka bröd på kolen, steka kött och äta. Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud? Skulle jag falla ner för ett stycke trä?” Den som sätter sin lit till aska lurar sig själv. Han kan inte rädda sig själv eller säga: ”Det som jag har här i min hand är en lögn.” ”Tänk på detta, Jakob, Israel, för du är min tjänare! Jag har format dig, du är min tjänare, Israel, och jag ska inte glömma bort dig. Jag har utplånat dina synder som ett moln, dina brott som morgondimman. Vänd om till mig, för jag har friköpt dig.” Sjung av glädje, ni himlar, om vad HERREN har gjort! Ropa högt, jordens djup! Stäm upp en sång, ni berg, du skog med alla dina träd, för HERREN har friköpt Jakob och visar sig härlig i Israel! Så säger HERREN, din befriare, han som formade dig i moderlivet: ”Jag är HERREN som har skapat allt, som ensam spänt upp himlarna och ensam brett ut jorden. Jag är den som tillintetgör de falska profeterna och gör spåmännen till dårar, som förkastar de visas lärdom och gör den till dårskap. Men jag verkställer mina tjänares ord och fullföljer vad mina sändebud sagt. Jag säger om Jerusalem: ’Det ska bli bebott,’ och om Juda städer: ’De ska bli uppbyggda.’ Jag ska resa upp deras ruiner igen. Jag säger till havsdjupet: ’Torka ut!’ Och jag torkar ut dina floder. Jag säger om Kyros: ’Han är min herde, han ska förverkliga allt jag vill.’ Han ska säga om Jerusalem: ’Det ska bli uppbyggt,’ och om templet: ’Dess grund ska läggas.’ Så säger HERREN till sin smorde, Kyros, som han har tagit vid högra handen för att lägga folken under honom, för att avväpna kungar och för att öppna portar för honom, som aldrig mer ska stängas. ’Jag ska gå före dig och jämna ut bergen, krossa kopparportar och slå sönder järnbommar. Jag ska ge dig skatter som ligger gömda i mörkret, och hemliga rikedomar, för att du ska förstå att jag som kallar dig vid ditt namn är HERREN, Israels Gud. För min tjänare Jakobs skull, för Israel, min utvalde, kallade jag dig vid namn och gav dig ett hedersnamn, fastän du inte känner mig. Jag är HERREN, ingen annan finns, utom mig finns ingen Gud. Fastän du inte känner mig så ska jag styrka dig, för att man i hela världen från öster till väster ska förstå att det inte finns någon annan än jag. Jag är HERREN, och det finns ingen annan. Jag skapar både ljus och mörker. Jag skapar lycka och olycka. Jag, HERREN, gör allt detta.’ Låt det regna, himlar där ovan! Låt rättfärdighet flöda ur skyarna! Låt jorden öppna sig, frälsningen bära frukt, och rättfärdigheten växa fram. Jag, HERREN, har skapat allt detta. Ve den som tvistar med sin Skapare, den som bara är en av många krukskärvor på marken. Inte säger väl leran till den som formar den: ’Vad gör du?’ Eller säger ditt verk: ’Denne har inga händer.’ Ve den som säger till sin far: ’Vad är det du avlar?’ eller till sin mor: ’Vad är det du föder?’ ” Så säger HERREN, Israels Helige, dess skapare: ”När det gäller det som ska komma, ställer ni frågor till mig om mina barn, eller befaller ni mig vad jag ska göra? Det är jag som skapat jorden och människorna på den. Med mina händer har jag utbrett himlarna och gett order till hela dess härskara. Jag har låtit honom uppstå i rättfärdighet, och jag ska jämna hans väg. Han ska bygga upp min stad och befria mina bortförda, utan betalning, utan lön,” säger härskarornas HERRE. Så säger HERREN: ”Egyptens rikedomar, Kushs handel och Sebas resliga folk ska överföras till dig, alltsammans ska bli ditt. De ska följa dig som fångar i kedjor och falla ner inför dig och be och säga: ’Gud är sannerligen med dig, ingen annan finns, ingen annan är Gud.’ ” Du är sannerligen en dold Gud, du Israels räddare. Alla avgudatillverkare ska få skämmas och komma i vanära, förnedring är vad som väntar dem. Men Israel kommer att räddas av HERREN, han räddar dem för evigt. Ni kommer aldrig någonsin att hamna i skam eller vanära. Så säger HERREN som skapat himlarna, han som är Gud, som formade jorden, gjorde den, grundlade den, skapade den, inte till att vara tom utan bebodd: ”Jag är HERREN, och det finns ingen annan. Jag har inte talat i hemlighet, någonstans i ett mörkt land, inte uppmanat Jakobs ättlingar att söka mig i tomheten. Jag är HERREN, vad jag talar är rättfärdigt och sant, mina ord är att lita på. Samlas här, kom hit, kom samman, ni som räddats bland folken! De som bär omkring på trägudar och ber till en gud som inte kan hjälpa dem är utan vett. Berätta, lägg fram vad ni har att säga, rådgör med varandra. Vem har förutsagt detta i en gången tid, berättat det för länge sedan? Är det inte jag, HERREN? Det finns ingen annan Gud än jag, en rättfärdig Gud och en räddare. Ingen annan finns. Vänd er till mig för att bli räddade, alla från jordens ändar! För jag är Gud, och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv, rättfärdighetens ord har utgått ur min mun och kan aldrig tas tillbaka: Alla människor ska böja knä inför mig, och alla ska komma till mig med sin bekännelse. ’Endast i HERREN finns rättfärdighet och styrka,’ ska man säga. Alla som har rasat mot honom ska komma inför honom i skam. Genom HERREN ska alla Israels ättlingar vinna rättfärdighet och seger.” Bel sjunker ner, Nebo faller, deras gudabilder förs bort på lastdjur och boskap. Dessa som ni burit är en belastning, en börda för den trötte. De sjunker ner och faller tillsammans, oförmögna att rädda bördan, och själva går de i fångenskap. ”Hör på mig, Jakobs släkt, ni som finns kvar i Israel och som jag haft omsorg om sedan ni föddes, burit ända från er tillblivelse. Jag är densamme ända fram till er ålderdom, jag ska bära er när ert hår grånar. Jag har skapat er och ska också sörja för er. Jag ska uppehålla er och rädda er. Vem kan ni jämföra mig med och likna mig vid? Vem kan ni finna som är lik mig och kan jämföras med mig? Några häller ut guld ur sin påse, väger upp silver på vågen, lejer en guldsmed som tillverkar en gud, och sedan faller man ner och tillber den. De lyfter den på axeln och bär den, ställer ner den på sin plats, och där står den oförmögen att röra sig. Om man ropar till den får man inget svar. Den kan inte rädda någon ur hans nöd. Tänk på detta, begrunda det, lägg det på minnet, ni överträdare. Kom ihåg det förgångna, för jag är Gud, och det finns ingen Gud lik mig. Jag berättar i förväg vad som kommer att hända, förutsäger det som ännu inte har skett. Jag säger: Mina planer står fasta, och jag gör allt vad jag vill. Jag kallar på en rovfågel från östern, en man som ska fullfölja min plan. Det jag har sagt ska jag genomföra, det jag har planerat kommer jag att göra. Lyssna på mig, ni envisa människor, ni som är fjärran från rättfärdigheten. Jag låter min rättfärdighet närma sig, den är inte långt borta, och min räddning dröjer inte. Jag ger Sion räddning, min härlighet åt Israel. Kom ner och sätt dig i stoftet, du jungfru, dotter Babylon! Sätt dig på marken, utan tron, du kaldéernas dotter! Du kommer aldrig mer att kallas den ljuvliga och den behagliga. Ta en kvarn och mal din säd, ta av din slöja, lyft upp dina kjolar och blotta benen, vada genom strömmar. Din nakenhet ska blottas och din skam visas upp. Jag ska hämnas, och ingen människa kan hindra mig.” Vår befriare heter härskarornas HERRE, Israels Helige. ”Sitt i tystnad och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter! Aldrig mer kommer du att kallas kungarikenas drottning. Jag var vred på mitt folk, vanhelgade min egendom och lät dem falla i dina händer. Du visade dem ingen barmhärtighet. Ditt ok tyngde till och med de gamla. Du tänkte att du skulle få vara en drottning för alltid. Du bekymrade dig inte och tänkte inte på vad som skulle kunna hända. Lyssna nu, du som lever i överdåd, du som sitter så tryggt och säger för dig själv: ’Ingen är som jag! Jag kommer aldrig att sitta som änka eller mista mina barn.’ Men båda dessa öden ska drabba dig. På ett ögonblick, på en enda dag, ska du bli både barnlös och änka. I fullt mått ska de drabba dig, trots alla dina trolldomskonster och dina besvärjelsers stora kraft. Du kände dig säker i din ondska och tänkte: ’Ingen ser mig.’ Din vishet och kunskap förledde dig, och du tänkte för dig själv: ’Ingen är som jag!’ Men en olycka ska drabba dig, som du inte kan besvärja, plötslig förödelse ska falla över dig, och du kan inte avvärja den. Plötsligt ska du drabbas av en katastrof som du inte kunnat förutse. Fortsätt du med dina besvärjelser och dina många trolldomskonster, som du har slitit med sedan din ungdom. Kanske ska du lyckas, kanske kan du skrämma iväg någon. Du har tröttat ut dig med alla dina rådslag. Låt dem nu träda fram och rädda dig, astrologerna och stjärntydarna, som månadsvis försöker tala om för dig vad som ska hända dig. De är som torrt gräs som bränns upp i eld. De kan inte rädda sig själva ur lågorna. Det blir ingen glöd att värma sig vid, ingen brasa att sitta vid. Så går det för dem som du ägnat tid och kraft åt sedan din ungdom. De irrar bort, var och en åt sitt håll, och ingen räddar dig. Hör detta, Jakobs släkt, ni som bär namnet Israel och härstammar från Juda, ni som svär vid HERRENS namn och bekänner er till Israels Gud, men inte i sanning och rättfärdighet. De uppkallar sig efter den heliga staden och stöder sig på Israels Gud, vars namn är härskarornas HERRE. Det som tidigare hände hade jag talat om i förväg för länge sedan, förutsagt det, tillkännagett det. Plötsligt agerade jag, och det skedde. Jag vet att du är hård. Din nacke är av järn och din panna av koppar. Därför förutsade jag det för så länge sedan, talade om det innan det skedde, så att du inte skulle kunna säga: ’Min avgud gjorde det. Min skurna och gjutna gudabild gav befallning om det!’ Du har hört detta och kan se det. Erkänner ni det inte? Nu vill jag förkunna nya ting för dig, hemligheter som du inte vetat om. De har skapats nu, inte för länge sedan. Du har inte hört om dem förrän idag, för att du inte ska kunna säga: ’Det här visste jag!’ Du fick inget höra och inget veta, du hade inget öppet öra. Jag visste hur trolös du var, du kallades upprorsmakare alltsedan du föddes. Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull behärskar jag mig och utplånar dig inte. Jag renade dig men fann inget silver. Jag prövade dig i lidandets ugn. För min egen skull, ja, just för min egen skull, agerar jag, för hur skulle jag kunna låta mig vanhelgas? Min ära ger jag inte till någon annan. Lyssna på mig, Jakob, Israel, som jag har kallat! Jag är Gud. Jag är den förste, och jag är den siste. Det var min hand som lade jordens grund, och min högra hand bredde ut himlarna. När jag kallade på dem stod de där. Kom samman, ni alla, och lyssna! Vem av dessa har förutsagt det här, att den som HERREN älskar ska fullfölja hans plan mot Babylon och mot kaldéerna? Jag, jag har talat detta. Jag har kallat honom och fört fram honom, och han ska ha framgång. Kom närmare och lyssna till detta: Från första början har jag talat öppet, och när tiden var inne för något att äga rum, var jag där. Och nu har Herren, HERREN sänt mig och sin Ande.” Så säger HERREN, din befriare, Israels Helige: ”Jag är HERREN, din Gud, som vill undervisa dig om ditt eget bästa och leda dig på den väg där du ska vandra. Om du ändå hade lyssnat till mina bud! Då skulle du ha upplevt en ström av frid och rättfärdighet lik havets vågor. Då skulle dina ättlingar ha blivit som sanden, din avkomma som sandkornen. Deras namn skulle aldrig utplånas utan bestå inför mig.” Lämna Babylon, fly från Kaldéen! Förkunna det med glädjerop, gör det känt för jordens alla hörn. Säg: ”HERREN har befriat sin tjänare Jakob.” De behövde inte vara törstiga när han förde dem genom öknarna, för han lät vatten flöda ur klippan, han klöv klippan, så att vatten forsade fram. ”Men för de gudlösa finns det ingen frid, säger HERREN. Hör på mig, ni avlägsna länder! Lyssna, ni folk i fjärran! HERREN kallade mig innan jag var född. Redan när jag var i moderlivet nämnde han mig vid mitt namn. Han har gjort mitt tal skarpt som svärd. Han har gömt mig i skuggan av sin hand. Han har gjort mig till en slipad pil och dolt mig i sitt koger. Han sa till mig: ’Du är min tjänare, Israel, genom dig ska jag visa min härlighet.’ Jag sa: ’Förgäves har jag tröttat ut mig, förgäves och fåfängt förbrukat min kraft. Ändå är min rätt hos HERREN och min lön hos min Gud.’ Och nu har HERREN talat, han som gjorde mig till sin tjänare redan innan jag var född, för att föra Jakob tillbaka, och samla Israel hos sig. Så skulle jag bli ärad inför HERREN och min Gud vara min styrka. Han säger: ’Det är för lite för dig att bara vara min tjänare som återupprättar Jakobs stammar och för tillbaka dem som jag bevarat av Israels folk. Jag ska göra dig till ett ljus för alla folk, för att du ska vara till räddning för hela jorden.’ ” Så säger HERREN, Israels befriare och Helige, till den som är föraktad och avskydd av folken, till kungens tjänare: ”Kungar ska se det och resa sig, furstar se det och buga sig, för HERREN är trofast, Israels Helige, som har utvalt dig.” Så säger HERREN: ”Jag bönhör dig i nådens tid och hjälper dig på räddningens dag. Jag ska bevara dig och genom dig ingå ett förbund med folket, för att återupprätta landet och återlämna de förödda arvslotterna. Till de fångna ska jag säga: ’Gå ut!’ och till dem som sitter i mörkret: ’Kom fram!’ De ska finna bete längs vägarna och betesmark på alla kala höjder. De ska inte hungra eller törsta. Ökenhettan och solen ska inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem ska leda dem och föra dem till vattenkällor. Jag förvandlar alla mina berg till väg, högt däruppe bygger jag vägar. Se, de kommer långt bortifrån, från norr och väster och Assuans land.” Ropa av glädje, ni himlar, och gläd dig, du jord! Stäm upp en sång, ni berg! För HERREN tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina lidande. Sion säger: ”HERREN har övergett mig, han har glömt bort mig.” ”Kan en mor glömma bort sitt lilla barn, så att hon inte förbarmar sig över det barn hon själv fött? Även om hon skulle glömma, ska jag i alla fall inte glömma dig. Jag har skrivit ditt namn i min hand, och dina murar är alltid inför mig. Dina söner skyndar sig tillbaka, och de som förstörde och ödelade drar sig bort från dig. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Så sant jag lever, säger HERREN, du ska bära dem som prydnader, binda dem om dig likt brudsmycken. Du har legat i ruiner, ödelagd, och landet har varit förhärjat. Men nu ska du bli för trång för folket, och de som skövlade dig ska vara långt borta. Du ska höra barnen som föddes under din barnlöshets tid säga: ’Här är det för trångt för mig, ge mig mer plats!’ Då ska du tänka: ’Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam, i exil och förskjuten. Vem har fostrat dessa? Jag var lämnad ensam, så varifrån kommer dessa?’ ” Så säger Herren, HERREN: ”Jag ska ge ett tecken åt folken, resa mitt banér för dem, och de ska bära dina söner i sina armar och dina döttrar på sina axlar. Kungar ska fostra dem som fäder och drottningar amma dem. De ska buga sig till jorden för dig och slicka dammet av dina fötter. Då ska du förstå att jag är HERREN. De som hoppas på mig ska aldrig komma på skam.” Kan man rycka bytet från den mäktige eller rädda fångar undan den grymme? Så säger HERREN: ”Fångarna ska förvisso tas från den mäktige och bytet räddas undan den grymme. Jag ska strida mot dem som strider mot dig, och jag ska själv rädda dina barn. Jag ska låta dina förtryckare äta sitt eget kött, och de ska bli druckna av sitt eget blod, som av vin. Hela mänskligheten ska då förstå att jag, HERREN, är din räddare och befriare, Jakobs Mäktige.” Så säger HERREN: ”Var är skilsmässobrevet, genom vilket jag försköt er mor? Eller till vilken av mina fordringsägare fick jag sälja er? Nej, ni såldes för era synders skull, och er mor försköts för era överträdelser. Varför var ingen där när jag kom? Varför svarade ingen när jag ropade? Är min arm för kort för att befria er? Har jag inte makt att hjälpa? Jag kan befalla havet och det torkar ut, och förvandla floderna till öken. Fisken ruttnar av brist på vatten och dör av törst. Jag klär himlen i mörker och höljer den i sorgdräkt.” Herren, HERREN har gett mig lärdomens ord så att jag vet hur jag ska stödja den trötte. Varje morgon väcker han mig till att lyssna på lärjungavis. Herren, HERREN har fått mig att lyssna, och jag har inte varit upprorisk, jag har inte vänt mig bort. Jag böjde min rygg mot dem som slog mig och vände ansiktet mot dem som ryckte mig i skägget. Jag gömde inte mitt ansikte för hån och spott. Därför att Herren, HERREN hjälper mig, känner jag mig inte förödmjukad. Jag har gjort mitt ansikte hårt som flinta, och jag vet att jag inte kommer att bli sviken. Han som rättfärdiggör mig är nära. Vem kan gå till rätta med mig? Låt oss mötas! Vem är min motpart? Låt honom träda fram! Herren, HERREN hjälper mig. Vem kan döma mig? De ska alla slitas ut som klädesplagg, som malätna kläder. Vem bland er fruktar HERREN och lyder hans tjänare? Om någon vandrar i mörker utan någon strimma av ljus, låt då denne lita på HERREN och förtrösta på sin Gud! Men ni, som gör upp eld och förser er med brinnande pilar, gå genom lågorna av er egen eld och era brinnande pilar! Detta är vad min hand ska ge er, och ni kommer att ligga i plågor. ”Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker HERREN! Tänk på den klippa ni blev uthuggna ur, och gruvan ur vilken ni har grävts fram. Tänk på er far Abraham, och Sara, som födde er. När jag kallade honom var han bara en, men när jag välsignat honom blev han många. HERREN tröstar Sion och känner medlidande med dess ruiner. Han gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik HERRENS trädgård. Fröjd och glädje ska finnas där, tacksägelse och lovsång. Lyssna på mig, mitt folk, hör noga på, mitt folk! Från mig ska lagen utgå, min rätt ska vara ett ljus för folken. Min rättfärdighet närmar sig, min frälsning är på väg. Mina armar ska skaffa rätt åt folken. Fjärran länder ska vänta på mig och hoppas på min makt. Se upp mot himlen och ge akt på jorden där nere. Himlen ska försvinna som rök, jorden ska nötas ut som en klädnad och dess invånare dö som mygg. Men min räddning ska vara i evighet. Min rättfärdighet ska aldrig svika. Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten och som gömmer min lag i era hjärtan! Var inte rädda för människors hån, frukta inte deras förolämpningar. Mal ska äta dem som kläder och larver äta dem som ylle. Men min rättfärdighet varar för evigt, och min räddning i alla kommande generationer.” Vakna, vakna, klä dig med styrka, du HERRENS arm! Vakna upp som i forna dagar, i gångna tider. Var det inte du som slog Rahav i stycken, du som genomborrade havsodjuret? Var det inte du som torkade ut havet, det stora djupets vatten, och gjorde en väg i havsdjupet där det befriade folket kunde gå över? De som HERREN friköpt ska återvända och komma till Sion med jubel, krönta med evig glädje. De får fröjd och glädje, sorg och suckan flyr. ”Jag, jag är den som tröstar er. Varför är du rädd för dödliga människor, de som bara är som gräs? Varför glömmer du HERREN, din Skapare, han som spände upp himlen och lade jordens grund? Du lever i ständig skräck för förtryckarens vrede. Han står redo att förgöra dig, men vad blir det av förtryckarens vrede? Snart blir fången befriad. Han ska inte dö och läggas i graven, inte heller ska han sakna bröd. Jag är HERREN, din Gud, som rör upp havet, så att vågorna dånar, han som heter härskarornas HERRE. Jag har lagt mina ord i din mun och gömt dig i min skyddande hand, jag spände upp himlen och lade jordens grund, och till Sion sade jag: ’Du är mitt folk.’ ” Vakna, vakna, res dig Jerusalem, du som av HERRENS hand fått dricka hans vredes bägare, tömma berusningens bägare i botten, den som fick dig att ragla. Ingen av de söner hon fött kunde leda henne, ingen av dem hon fostrat kunde ta henne vid handen. Dubbel olycka har blivit ditt öde  — vem kan trösta dig?  — förödelse och undergång, hungersnöd och svärd. Vem kan ha medlidande med dig? Dina söner har dukat under och ligger på gatorna, som antiloper fångade i nät, som berusade av HERRENS vrede och din Guds straff. Men hör nu här, du plågade, du som är berusad, fast inte av vin. Så säger din Herre, HERREN, din Gud, som försvarar sitt folk: ”Jag tar ur din hand denna bägare som fick dig att ragla. Du ska inte längre behöva dricka ur den, ur min vredes bägare. Jag ska sätta den bägaren i händerna på dem som plågade dig och sa till dig: ’Lägg dig, så att vi kan gå över dig.’ De gjorde din rygg till mark och till en gata att gå på.” Vakna, vakna, klä dig i din styrka, Sion! Klä dig i din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad! Ingen oomskuren eller oren får komma in där. Skaka dammet av dig, res dig, inta din plats, Jerusalem! Bryt loss kedjorna från din hals, du fångna dotter Sion! För så säger HERREN: ”Ni såldes för ingenting, och utan pengar ska ni köpas fria.” Så säger HERREN Gud: ”För länge sedan begav sig mitt folk till Egypten för att bo där en tid. Sedan blev de förtryckta av Assyrien. Och vad har jag nu här? säger HERREN. Mitt folk har förts bort för ingenting, de som härskar över dem skränar, säger HERREN, och man hånar mitt namn dag efter dag. Därför ska mitt folk få lära känna mitt namn, och därför ska de den dagen inse att jag är den som talar. Jag är här.” Så härligt det är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen med goda nyheter, förkunnar fred, bär goda nyheter om räddning och säger till Sion: ”Din Gud är kung!” Hör, dina vakter ropar och gläds tillsammans. Med egna ögon ser de HERREN återvända till Sion. Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, för HERREN har tröstat sitt folk, och han har friköpt Jerusalem! HERREN har visat sin makt och helighet för alla folk. Hela jorden ska se vår Guds räddning. Bort, bort! Gå ut därifrån! Rör inte det som är orent! Gå ut och rena er, ni som bär HERRENS kärl! Ni ska inte ge er iväg i hast, ni går ju inte ut som flyktingar, för HERREN går framför er, Israels Gud går sist i ert tåg. ”Se, min tjänare ska ha framgång. Han ska bli upphöjd, mäktig och ärad. Många ska förundras över dig. Han var så vanställd att hans utseende knappast ens var mänskligt. Men nu får han många folk att häpna, och kungar ska förstummas inför honom. De ska se något som ingen förr berättat för dem, och förstå något som de inte hört talas om.” Men vem trodde på vårt budskap, och för vem har HERREN uppenbarat sin arm? Som en späd planta växte han upp inför honom, som en rot ur torr mark. Han hade ingen ståtlig gestalt som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man som visste vad lidande var, en som man döljer sitt ansikte för. Han var föraktad, och vi betraktade honom som värdelös. Ändå var det våra sjukdomar han bar, och våra smärtor tog han på sig, medan vi trodde att Gud straffade honom, slog honom och lät honom lida. Han blev sårad för våra överträdelsers skull, krossad för våra missgärningar. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en valde sin egen väg. HERREN lät honom drabbas av all vår skuld. Han blev torterad och förödmjukad men öppnade ändå inte sin mun. Han var som ett lamm som förs bort för att slaktas, eller som tackan som står tyst när man klipper henne, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad, dömd och bortförd. Vem i hans släkte tänkte på det? För han togs bort från de levandes land, blev straffad för mitt folks brott. Sin grav fick han bland de gudlösa, och med en rik man i sin död, han som aldrig hade gjort något orätt och aldrig hade ljugit. Men det var HERRENS vilja att låta lidandet drabba honom, och även om hans liv blev givet som ett skuldoffer, ska han få se ättlingar och ett långt liv. HERRENS vilja ska förverkligas genom honom. När hans elände är över, ska han se ljuset och bli tillfreds med insikten. Min rättfärdige tjänare gör många rättfärdiga och bär deras skulder. Jag ska ge honom hans andel bland de stora, och han ska dela byte med de mäktiga, för han var beredd att dö. Han räknades som en syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. ”Sjung av glädje, du ofruktsamma, du som aldrig fött barn! Stäm upp en glädjesång, ropa av glädje, du som aldrig fött! Den övergivna ska ha fler barn än hon som har en man, säger HERREN. Gör din tältplats större, spänn ut dina tältdukar, snåla inte! Förläng tältlinorna, förstärk pluggarna. För du ska breda ut dig åt både norr och söder, dina ättlingar ska fördriva de främmande folken och ta ödelagda städer i besittning. Var inte rädd! Du ska inte längre behöva skämmas. Blygs inte, för du ska inte förödmjukas. Du ska glömma din ungdoms skam och inte mer komma ihåg förnedringen av att vara änka. Din skapare är din man. Härskarornas HERRE är hans namn. Han är din befriare, Israels Helige, han som kallas hela jordens Gud. HERREN ska kalla på dig igen, du övergivna och bedrövade kvinna, som gifte dig ung men blev förskjuten, säger din Gud. Jag övergav dig under en kort tid, men nu ska jag i min stora barmhärtighet än en gång församla dig. I ett ögonblicks vrede dolde jag mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger HERREN, din befriare. På Noas tid svor jag att aldrig mer låta Noas flod komma över jorden igen. Nu svär jag att min vrede eller bestraffning aldrig mer ska drabba dig. Om så bergen rämnar och höjderna flyttar sig, ska jag aldrig någonsin svika dig och mitt fredsförbund aldrig brytas, säger HERREN, han som visar dig barmhärtighet. Du plågade, du tröstlösa, du som drabbats så av stormar, jag ska bygga upp dina stenar med spetsglans, och din grund med safirer. Jag gör dina tinnar av rubiner, portar av glänsande juveler och murar av ädelstenar. Alla dina barn ska undervisas av HERREN, och dina barn ska få leva i stor fred. I rättfärdighet ska du befästas. Du ska vara långt från förtryck och inte ha något att frukta, Terror ska inte nå dig utan vara långt från dig. Om någon går till anfall mot dig, så kommer det inte från mig. Den som angriper dig ska falla för dig. Jag har skapat smeden, som blåser på kolelden och smider ett vapen för dess bruk. Jag skapar förgöraren som förstör. Men inget vapen som smids mot dig ska ha någon framgång, och var och en som talar mot dig ska du döma skyldig. Detta är HERRENS tjänares lott. Deras rättfärdighet kommer från mig, säger HERREN. Alla ni som är törstiga, kom och drick vatten, även om ni är utan pengar! Kom och ät! Kom och ta emot både mjölk och vin utan pengar, utan att betala! Varför lägger ni ut pengar på det som inte är bröd och er lön på det som inte mättar? Lyssna nu på mig, så får ni äta av det goda och njuta av de rikaste rätter. Kom till mig och lyssna! Hör på mig, så ska ni få liv! Jag upprättar ett evigt förbund med er och ger er den trofasta nåd som jag gav David. Jag gjorde honom till vittne för folken, till furste och härskare över dem. Du ska kalla på folkslag som du inte känner, folk som inte känner dig ska skynda till dig för HERREN, din Guds skull, Israels Helige, som förhärligar dig.” Sök HERREN, medan han låter sig finnas, be till honom, när han är nära. Må den gudlöse överge sin väg och den som gör orätt ändra sina planer. Må han vända om till HERREN, så förbarmar han sig över honom Må han vända sig till vår Gud, för han vill förlåta allt. ”Mina tankar är inte era tankar och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Liksom himlen är högre än jorden, är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Liksom regn och snö faller ner från himlen och inte återvänder utan vattnar jorden, gör den bördig och grönskande och ger säd att så och bröd att äta, så är det också med ordet jag uttalar: Det vänder inte tillbaka tomt utan uträttar allt jag vill, och det har framgång vart jag än sänder det. Ni ska tåga ut med glädje och ledas framåt i frid. Bergen och höjderna ska brista ut i glädje inför er, träden ute på fälten klappa i händerna. I stället för törnsnår ska det växa cypresser, och myrten i stället för nässlor. Detta ska ske till HERRENS ära och vara ett evigt, oförgängligt tecken.” Så säger HERREN: ”Bevara det som är rätt och gör det som är rättfärdigt, för min räddning kommer snart, och min rättfärdighet ska uppenbaras. Lycklig är den som gör detta, den som håller fast vid det, den som håller sabbaten och inte vanhelgar den, den som håller sig ifrån att handla orätt.” Främlingen som slutit sig till HERREN ska inte säga: ”HERREN håller mig utanför sitt folk.” Inte heller ska den kastrerade säga: ”Jag är bara ett förtorkat träd.” För så säger HERREN: ”De kastrerade som håller sabbaten, de som gör vad som behagar mig och håller fast vid mitt förbund, dem ska jag i mitt hus och inom mina väggar ge ett minnesmärke och ett namn som är förmer än söner och döttrar. Jag ska ge dem ett evigt, oförgängligt namn. Främlingar som sluter sig till HERREN och tjänar honom och älskar HERRENS namn och vill vara hans tjänare, de som håller sabbaten och inte vanhelgar den och som håller fast vid mitt förbund, dem ska jag föra till mitt heliga berg och låta dem glädjas i mitt bönehus. Jag ska ta emot deras brännoffer och slaktoffer på mitt altare, för mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk.” Herren, HERREN, som samlar dem som förskingrats från Israel, säger: ”Jag ska samla ännu fler tillsammans med de redan samlade.” Kom och ät, alla vilda djur, kom, alla djur i skogen! Israels vakter är blinda och begriper ingenting. De är hundar som inte kan skälla, de ligger och drömmer och älskar att sova. De är glupska hundar och blir aldrig mätta. De är herdar som inget fattar, de går alla sin egen väg och var och en tänker bara på sig och sitt och är bara ute efter egen vinning. ”Kom, jag ska hämta vin, vi ställer till en dryckesfest! I morgon blir det som idag, eller till och med ännu bättre!” Den rättfärdige går under, men ingen bryr sig om det, den fromme rycks bort, och ingen förstår att den rättfärdige tas bort för att skonas undan ondskan och få frid. De som lever rättsinnigt ska få vila i frid. ”Men kom hit, ni som är barn till häxor och har avlats av horor och äktenskapsbrytare! Vem är det ni gör er lustiga över? Mot vem gapar ni och räcker ut tungan? Ni är barn till syndare och lögnares avkomma. Under ekarna, under varje grönt träd brinner ni av lust, och ni slaktar era barn i ravinerna, djupt nere bland bergsklyftorna. Bland ravinens stenar hör du hemma, där har du din plats. Åt dem utgjuter du dryckesoffer och bär fram matoffer. Skulle jag acceptera detta? Högt uppe på ett berg har du bäddat åt dig, och dit går du för att offra. Bakom dörren och dörrposten sätter du upp ditt tecken. Du har övergett mig, klätt av dig, gjort i ordning din bädd och tagit plats där. Du har kommit överens med dessa som du älskar att gå i säng med, och sett deras nakenhet. Du har gått till Melek med olja och rikligt med parfymer. Du sänder dina budbärare långt bort, ända ner till dödsriket. Du har blivit trött av allt slit men har inte sagt att det är hopplöst. Nej, du har fattat nytt mod och fått ny styrka. Vem är du rädd för, vem fruktar du, eftersom du bedrar mig, glömmer mig, inte tänker på mig? Är det för att jag tigit så länge, som du inte fruktar mig? Nu ska jag visa att dina rättfärdiga gärningar inte hjälper dig. När du ropar, låt då alla dina avgudar hjälpa dig! Vinden ska ta dem alla, de blåser bort med en vindfläkt! Men den som tar sin tillflykt till mig ska få ärva landet och ta mitt heliga berg i besittning.” En order ska utgå: ”Bygg, bygg en väg! Röj undan hindren som är i vägen för mitt folk.” Så säger den höge och upphöjde, han som tronar för evigt, och vars namn är heligt: ”Jag bor på en hög och helig plats, men jag bor också hos dem som är modlösa och ödmjuka. Jag upprättar de ödmjuka och ger ny kraft åt de modlösa. Jag ska inte för evigt anklaga och inte alltid vredgas, för då skulle livsanden förgås, anden hos alla levande varelser som jag har skapat. Jag blev vred över deras syndiga girighet, jag straffade dem och dolde mig i vrede, men de vände sig bort och fortsatte att gå sina egna vägar. Jag har sett vad de hållit på med, men jag ska bota dem, leda dem och ge dem tröst. Jag ska skapa lovsång på deras läppar, frid och åter frid åt dem både nära och fjärran, säger HERREN. Jag ska bota dem. Men de gudlösa är som ett upprört hav, de blir aldrig stilla, och dess vågor rör upp dy och slam. För de gudlösa finns ingen frid,” säger min Gud. ”Ropa ut det så högt du kan, låt din röst ljuda som en trumpetstöt! Förklara för mitt folk deras brott, för Jakobs släkt deras synder. Varje dag söker de mig och vill få kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som handlar rättfärdigt och inte överger sin Guds beslut. De ber mig om rättfärdiga domslut och verkar angelägna om att leva nära Gud. ’Varför har vi fastat, när du inte ser det? Varför förödmjukar vi oss, när du inte lägger märke till det?’ På fastedagen gör ni det som behagar er, och ni utnyttjar dem som arbetar för er. Ni fastar under bråk och gräl, ni slåss på ett skamligt sätt med knytnävar. Så som ni fastar idag blir inte er bön hörd i höjden. Skulle det här vara en sådan fasta som jag vill ha, en dag när man späker sig, böjer huvudet som ett strå och ligger i säck och aska? Är det vad du kallar för fasta, en dag som behagar HERREN? Nej, den fasta jag vill ha är att du lossar orättvisa bojor, löser okets band, befriar de förtryckta, bryter sönder alla ok. Dela din mat med den hungrige, erbjud den fattige och hemlöse husrum, ser du någon som saknar kläder, så klä honom, vänd inte ryggen åt dina egna! Då ska ditt ljus bryta fram som gryningen, och dina sår ska läkas. Din rättfärdighet ska gå framför dig, och HERRENS härlighet som skydd bakom dig. Då ska HERREN svara när du ropar, och när du ber om hjälp, säger han: ’Ja, här är jag.’ Om du slutar upp med allt slags förtryck, upphör med hån och förtal, om du ger den hungrige mat och mättar den nödlidande, då ska ditt ljus gå upp i mörkret, och din natt ska bli som den ljusaste dag. HERREN ska alltid leda dig, mätta dig i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du ska bli som en välvattnad trädgård, som en källa där vattnet aldrig tar slut. Dina ättlingar ska bygga upp uråldriga ruiner på nytt, du ska återupprätta de gångna generationernas grunder, och du ska kallas den som murar igen sprickorna, ’den som gör det nedrivna beboeligt’. Om du på sabbaten avstår från att göra vad du har lust med på min heliga dag, om du ser sabbaten som en glädje, HERRENS heliga dag, värd att ära, om du ärar den och inte följer dina egna önskningar, inte gör vad du har lust till och avstår från tanklöst prat, då ska HERREN själv bli din glädje. Då ska jag föra dig fram över landets höjder, så att du får leva av din förfader Jakobs egendom.” HERREN har talat. HERRENS arm är inte för kort för att rädda, hans öra är inte heller dövt så att han inte hör. Det är era synder som skiljer er från er Gud. För era synders skull har han vänt sitt ansikte bort ifrån er och lyssnar inte längre. Era händer är fläckade av blod och era fingrar av synd. Ni ljuger med era läppar, och på era tungor finns ondska. Ingen frågar efter rättfärdighet och ingen dömer sanningsenligt. De förtröstar på tomhet och talar lögn. De går havande med ofärd och föder olycka. De kläcker ormägg och väver spindelväv. Den som äter deras ägg dör, om de krossas kommer det ut en orm. Deras väv duger inte till kläder, det de åstadkommer räcker inte för att skyla dem själva. Det de gör är orätt, våld är vad de utför. Deras fötter skyndar till allt som är ont och är snara till att utgjuta oskyldigt blod. De tänker ut onda planer, och deras väg kantas av våld och förödelse. Fridens väg känner de inte till, och där de går fram finns ingen rätt. De har slagit in på krokiga vägar, ingen som går där kan få någon frid. Därför är rätten långt ifrån oss, och rättfärdigheten når oss inte. Vi hoppas på ljus, men det är mörkt, solsken, men vi vandrar i dunkel. Vi famlar som blinda längs vägen, vi famlar som om vi saknade ögon, snavar mitt på dagen, som om det vore skymning. Bland de livskraftiga är vi som döda. Vi brummar alla som björnar och kuttrar som sorgsna duvor. Vi väntar på rättvisa, men det finns ingen, på räddning, men den är långt ifrån oss. Våra överträdelser hopar sig inför dig, våra synder vittnar mot oss. Vi bär våra synder med oss, vi vet om våra missgärningar. Vi har varit upproriska och förnekat HERREN, vi har vänt oss bort från vår Gud. Vi har talat våld och falskhet och viskat lögner som vi själva tänkt ut. Rättvisan blir undanträngd, rättfärdigheten stannar på avstånd, sanningen vacklar på torget, och ingen ärlighet får komma fram. Sanningen finns inte, och den som skyr det onda blir plundrad. HERREN såg detta och blev bedrövad över att ingen rätt fanns. Han såg att ingen trädde fram, och han förundrades över att ingen grep in. Då blev hans egen arm till räddning, hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighet som ett pansar och satte räddningen som hjälm på sitt huvud. Han tog på sig hämndens dräkt och svepte in sig i harmens mantel. Med vrede ska han betala sina fiender för vad de gjort, han bestraffar sina motståndare och vedergäller fjärran länder. Då ska man frukta HERRENS namn och hans härlighet från öster till väster, när han väller fram som en flodvåg som HERRENS Ande driver fram. ”Som befriare ska han komma till Sion, till dem i Jakob som vänder om från sin synd, säger HERREN. Och detta är det förbund jag ingår med dem, säger HERREN: Min Ande som fyller dig och mina ord som jag har lagt i din mun ska bli kvar hos dig och dina barn och barnbarn och ska aldrig någonsin lämna er,” säger HERREN. Res dig upp, låt ditt ljus lysa! Ditt ljus har kommit, och HERRENS härlighet går upp över dig. Mörker täcker jorden, töcken omger folken, men över dig ska HERREN stråla, över dig ska hans härlighet visa sig. Folken ska vandra i ditt ljus och kungar mot glansen av din soluppgång. ”Lyft blicken och se dig omkring! De samlas och kommer till dig. Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bärs i famnen. Du ska se detta och stråla av lycka, ditt hjärta ska bäva och bulta. Havets rikedomar ska föras till dig och folkens skatter bli dina. Väldiga kamelkaravaner ska färdas till dig, unga kameler från Midjan och Efa. De kommer alla från Saba, lastade med guld och rökelse, och de förkunnar HERRENS lov. Alla Kedars hjordar ska samlas till dig, Nevajots baggar ska stå till din tjänst. Jag ska ta emot dem som offer på mitt altare och mitt tempels härlighet ska bli ännu större. Vilka är det som kommer flygande som ett moln, som duvor till sina bon? Det är kustländernas fartyg som närmar sig, med skeppen från Tarshish i täten, för att hämta dina söner långt bortifrån. De har med sig sitt silver och guld till ära för HERREN, din Gud, Israels Helige, han som förhärligar dig. Främlingar ska bygga upp dina murar, och deras kungar ska betjäna dig. För jag slog dig i min vrede, men i min nåd ska jag vara barmhärtig mot dig. Dina portar ska alltid vara öppna, varken dag eller natt ska de stängas, så att folkens rikedomar kan föras till dig och deras kungar ledas dit in. Det folk och det rike som inte tjänar dig kommer att gå under och förintas. Libanons härlighet ska komma till dig, cypress, alm och pinje, för att pryda platsen för min helgedom, och jag ska göra platsen för mina fötter härlig. Dina förtryckare ska komma och buga sig för dig, de som föraktat dig ska falla ner för dina fötter. De ska kalla dig HERRENS stad och Israels Heliges Sion. Efter att ha varit övergiven och hatad så att ingen ville ta vägen genom dig, ska jag låta dig bli till evig stolthet, till glädje för alla generationer. Du ska dia folkens mjölk och ammas vid kungabröst, och du ska förstå att jag, HERREN, är din räddare och Jakobs mäktige är din befriare. Jag ska byta ut ditt koppar mot guld, ditt järn mot silver, ditt trä mot koppar och dina stenar mot järn. Jag ska göra friden till din överhet och rättfärdigheten till din härskare. Man ska inte mer höra om våld i ditt land eller förödelse och ödeläggelse inom dina gränser. Dina murar ska du kalla ’räddning’ och dina portar ’lovsång’. Solen ska inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa över dig med sitt sken. HERREN ska vara ditt eviga ljus, din Gud ska vara din härlighet. Din sol ska aldrig gå ner, din måne aldrig avta, för HERREN är ditt eviga ljus. Din sorgetid är över. Alla i ditt folk ska vara rättfärdiga, och de ska för evigt äga landet. De är ett skott som jag har planterat, jag har gjort dem för att visa min härlighet. Av den minste ska det bli en skara på tusen, av den ringaste blir det ett mäktigt folk. Jag, HERREN, ska låta detta ske snabbt, när tiden är inne. Herrens, HERRENS Ande är över mig, för HERREN har smort mig till att förkunna goda nyheter till de förtryckta. Han har sänt mig till att ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna och befrielse för de bundna, att ropa ut ett nådens år från HERREN, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion en huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De ska kallas ’rättfärdighetens ekar’, som HERREN har planterat till sin ära. De ska bygga upp de gamla ruinerna och resa upp det som länge legat öde. De ska återuppbygga förstörda städer som legat öde i generationer. Främlingar ska valla era hjordar, utlänningar bruka era åkrar och vingårdar. Ni ska kallas HERRENS präster, benämnas som vår Guds tjänare. Ni ska få njuta av folkens välfärd och berömma er av deras rikedomar. De har fått dubbelt upp av skam, hån och förakt har de fått sig till dels. Så ska de också få dubbel del i sitt land och evig glädje. För jag är HERREN som älskar rättvisa. Jag hatar plundring och brott. Jag ska troget belöna dem och ingå ett evigt förbund med dem. Deras ättlingar ska bli kända bland folken, deras efterkommande bland folkslagen. Alla som ser dem ska inse att de är ett släkte som HERREN har välsignat.” Jag gläder mig i HERREN och jublar över min Gud, för han har klätt mig i frälsningens dräkt och svept mig i rättfärdighetens klädnad, som när en brudgum sätter på sig sin högtidsturban och brud pryder sig med sina smycken. Liksom jorden får sin gröda att spira och trädgården sin sådd att växa fram, så låter Herren, HERREN rättfärdigheten och lovsången växa fram inför alla folk. För Sions skull tiger jag inte, för Jerusalems skull ska jag inte vara tyst förrän dess rättfärdighet stiger upp som solen och hennes räddning lyser som ett bloss. Folken ska se din upprättelse, alla kungar din härlighet, och du ska få ett nytt namn som HERREN själv ska bestämma. Du ska vara en härlig krona i HERRENS hand, ett kungligt diadem i din Guds hand. Du ska inte mer kallas ”den övergivna” eller ditt land ”det ödelagda”. Du ska heta ”min älskade” och ditt land ”den äkta hustrun”, för HERREN har dig kär och vill äkta ditt land. Som en ung man gifter sig med en flicka, så ska dina söner gifta sig med dig. Som en brudgum gläder sig över sin brud, så ska din Gud glädjas över dig. På dina murar, Jerusalem, har jag satt väktare. De ska aldrig tystna, varken dag eller natt. Unna er ingen vila, ni alla som ropar till HERREN! Ge honom ingen ro förrän han har upprättat Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov. HERREN har svurit vid sin högra hand, vid sin starka arm: ”Aldrig mer ska jag överlämna din säd som föda åt dina fiender. Aldrig mer ska främlingar dricka ditt vin, det som du har arbetat för. De som har skördat säden ska äta den och lova HERREN, de som bärgat in vinet ska dricka det på förgårdarna till min helgedom.” Dra ut! Dra ut genom portarna! Bered väg för folket! Bygg väg, bygg väg, röj undan alla stenar och hissa ett banér för folken! HERREN har förkunnat till jordens ände: ”Säg till dotter Sion: ’Se, din frälsning kommer. Se, han har sin segerlön med sig, de som han vunnit går framför honom.’ ” De ska kallas ”det heliga folket” och ”HERRENS befriade”, och du ska kallas ”den efterlängtade” och ”staden som inte blir övergiven”. Vem är det som kommer från Edom, från Bosra i mörkröda kläder, som i praktfull dräkt går fram med en sådan kraft? ”Det är jag, som talar i rättfärdighet, den som har makt att rädda.” Varför är dina kläder så röda, som om du hade trampat en vinpress? ”Jag har ensam trampat vinpressen. Ingen från folken hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, stampade ner dem i min förbittring. Deras blod stänkte på mina kläder och fläckade ner hela min dräkt. Jag hade tänkt ut en hämndens dag, mitt befrielseår hade kommit. Jag såg mig om, men det fanns ingen som ville hjälpa. Det förvånade mig att ingen ville ge stöd. Då blev min egen styrka min räddning och min vrede mitt stöd. Jag trampade folken i min vrede, lät dem bli druckna av min förbittring och lät deras blod rinna ner till marken.” Jag vill berätta om HERRENS nåd, prisa HERREN för allt han har gjort för oss, all hans godhet mot Israels folk, som han visat i sin barmhärtighet och nåd. Han sa: ”De är mitt folk, barn som aldrig sviker.” Så blev han deras räddare. Han delade all deras nöd, och hans ansiktes ängel räddade dem. I sin kärlek och i sitt medlidande befriade han dem, lyfte upp dem och bar dem under alla tider som gått. Men de gjorde ändå uppror och bedrövade hans heliga Ande. Därför blev han deras fiende och stred mot dem. Då kom hans folk ihåg forna tider och tänkte på Mose: Var finns han som ledde dem genom havet, herden för hans hjord? Var finns han som sände sin heliga Ande bland dem, han, lät sin härliga makt gå vid Moses högra sida, han som klöv vattnen framför dem och för evigt gjorde sig ett namn, han som ledde dem fram genom djupen? Som hästen på ett öppet fält gick de framåt utan att snava. Likt boskap som leds ner i dalen, så förde HERRENS Ande dem till vila. Så ledde du ditt folk för att göra dig ett härligt namn. Se ner från himlen, från din heliga och härliga boning. Var finns din lidelse och din makt? Ditt medlidande och din barmhärtighet har du dragit tillbaka. Du är ju vår far. Även om Abraham inte vet om oss och Israel inte känns vid oss, så är du, HERRE, ändå vår far, sedan urminnes tider har du hetat vår befriare. Varför låter du oss gå vilse från dina vägar, HERRE, varför har du förhärdat våra hjärtan, så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, de stammar som är din arvedel. För en kort tid fråntog våra fiender ditt heliga folk dess egendom, våra fiender trampade ner din helgedom. Vi har blivit som de som du aldrig härskat över, som de som inte har uppkallats efter ditt namn. Tänk om du bara ville öppna himlen och komma ner till oss! Bergen skulle darra i din närvaro, som när elden antänder riset och får vattnet att koka. Så skulle ditt namn bli känt för dina fiender och folken bäva inför dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar som vi inte väntade oss, kom du ner, och bergen darrade. Sedan urtiden har ingen hört, inget öra uppfattat och inget öga sett någon annan Gud än dig gripa in för dem som hoppas på honom. Du tar dig an dem som med glädje gör det som är rättfärdigt, de som vandrar på dina vägar och tänker på dig. Men du blev vred, för vi syndade. Hur ska vi kunna bli räddade? Vi har alla blivit orena, ja likt något orent. Alla våra rättfärdiga gärningar är som nedsmutsade kläder. Vi vissnar som löv. Våra synder sopar undan oss, som vinden gör med torra löv. Ändå är det ingen som åkallar ditt namn eller vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och överlämnat oss åt våra synder. Och ändå, HERRE, är du vår far! Vi är leran, och du är krukmakaren. Vi är alla ett verk av din hand. Var inte så vred på oss, HERRE, och tänk inte för alltid på våra synder. Tänk i stället på att vi alla är ditt folk. Dina heliga städer har blivit öken, Sion har blivit öken, och Jerusalem är ödelagt. Vårt heliga och härliga tempel, där våra förfäder prisade dig, är nerbränt, och alla våra dyrbarheter ligger i ruiner. Kan du ändå stå passiv inför allt detta, HERRE? Ska du förbli tyst och fortsätta att plåga oss? ”Jag visade mig för dem som inte frågade efter mig. Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig. ’Här är jag, här är jag!’ sa jag till ett folk som inte åkallade mig. Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den orätta vägen och följer sina egna planer, ett folk som ständigt förolämpar mig rakt i ansiktet. De bär fram offer i trädgårdar och tänder rökelse på tegelaltaren. De håller till i gravar och tillbringar nätter i hemliga nästen, de äter griskött och har oren köttsoppa i sina kärl. De säger: ’Håll dig undan! Kom inte närmare mig. Jag är heligare än du!’ De är som en rök i mina näsborrar, som en ständigt brinnande eld. Detta finns nedtecknat inför mig. Jag kommer inte att förbli tyst, jag tiger inte förrän jag har hämnats, de ska få ett straff i sin famn för sina egna och deras förfäders synder, säger HERREN. De har tänt rökelse på bergen och hånat mig på höjderna. Därför ska jag mäta upp åt dem vedergällningen för vad de tidigare har gjort.” Så säger HERREN: ”Så länge det finns saft i en druvklase säger man: ’Förstör den inte, för där finns en välsignelse.’ Så ska jag också göra för mina tjänares skull, jag ska inte förgöra dem alla. Jag ska låta en ättling gå ut från Jakob och en arvinge från Juda till mina berg. Mina utvalda ska ärva landet och mina tjänare bosätta sig där. Sharon ska bli betesmark för fåren och Akors dal en viloplats för boskap, för mitt folk som söker mig. Men ni som överger HERREN och glömmer mitt heliga berg, ni som dukar bordet åt Gad och fyller bägaren med blandat vin åt Meni, er ska jag utlämna åt svärdet, och ni ska få böja er ner för att slaktas. När jag ropade svarade ni inte, och ni lyssnade inte när jag talade. Ni gjorde det som var ont i mina ögon och valde det som misshagade mig.” Så säger därför Herren, HERREN: ”Se, mina tjänare ska äta, men ni ska hungra, mina tjänare ska dricka, men ni ska törsta, mina tjänare ska glädjas, men ni ska få blygas, mina tjänare ska sjunga ut sina hjärtans glädje, men ni ska ropa ut era hjärtans ångest och klaga i förtvivlan. Ni ska lämna era namn till mina utvalda att användas som en förbannelse, och Herren, HERREN ska döda dig. Men åt sina tjänare ska han ge ett annat namn. Den som uttalar en välsignelse i landet välsignar sig vid sanningens Gud. Den som svär en ed i landet svär vid sanningens Gud. De lidanden som varit är glömda, jag ser dem inte längre. Se, jag ska skapa nya himlar och en ny jord, och det som varit ska man inte längre minnas eller tänka på. Var glada och jubla för evigt över det jag skapar! För jag skapar Jerusalem till jubel och dess befolkning till glädje. Jag ska jubla över Jerusalem och glädja mig över mitt folk. Där ska inte mer höras någon gråt och klagan. Där ska inte mer finnas spädbarn som bara lever några dagar eller gamla som inte får leva sin tid ut. Den som dör vid hundra års ålder anses som ung, och den som inte uppnår hundra år betraktas som förbannad. De ska bygga hus och bo i dem, plantera vingårdar och äta deras frukt. De ska inte bygga hus åt andra att bo i och inte odla åt andra att äta. Mitt folk ska leva lika länge som träd, och mina utvalda ska länge få njuta av sina händers verk. De ska inte arbeta förgäves och inte föda barn till en bråd död, för de är ett folk som HERREN välsignat, de och deras efterkommande. Då ska det bli så att innan de ropar ska jag svara, och medan de ännu talar ska jag bönhöra dem. Varg och lamm betar tillsammans, lejonet äter hö som oxen, och jord är ormens föda. Ingenstans på mitt heliga berg ska de göra något ont eller fördärvligt, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”Himlen är min tron och jorden min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats? Allt detta har ju min hand gjort, ja, så har allt blivit till, säger HERREN. Men jag tar mig an den ödmjuke och förkrossade, den som bryr sig om mitt ord. Man slaktar tjurar och dödar en människa, offrar ett lamm och bryter nacken på en hund, kommer med matoffer och bär fram grisblod, offrar rökelse och hyllar en avgud. De har valt att gå sin egen väg och har sin innerliga glädje i vidrigheter. Så ska jag också gå hårt fram och låta det de fruktar komma över dem. För när jag ropade svarade ingen, och när jag talade ville de inte höra. De gjorde det som var ont i mina ögon och valde det som misshagade mig.” Hör HERRENS ord, ni som bryr er om hans ord! ”Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull säger: ’Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädjas!’ Men de ska få stå där med skam. Det är en uppståndelse i staden, en röst hörs från templet, HERRENS röst när han hämnas på sina fiender för vad de gjort. Innan värkarna börjat föder hon, innan födslovåndan kommer över henne får hon en son. Vem har hört något sådant eller sett något liknande? Kan ett land födas på en dag, ett folk bli till på en enda gång? Ja, Sion föder sina barn när födslovåndorna börjar. Skulle jag vara med fram till förlossningen och sedan inte hjälpa? säger HERREN. Skulle jag både tillåta och hindra födelsen?” säger din Gud. ”Gläd er med Jerusalem! Jubla över det, alla som älskar det, hylla det med jubel, alla som har sörjt över det! Då får ni dia er mätta vid dess trösterika bröst, suga och njuta i dess stora famn.” Så säger HERREN: ”Jag leder dit frid som en flod, folkens skatter som en flödande ström. Ni ska få dia och bli burna i dess famn och gunga på dess knän. Som en mor tröstar sitt barn ska jag trösta er. I Jerusalem ska ni bli tröstade.” När ni ser detta ska ert hjärta glädja sig och era kroppar få ny livskraft, som spirande gräs. HERRENS makt ska bli känd för hans tjänare och hans vrede för hans fiender. För se, HERREN ska komma med eld och hans vagnar som en stormvind. Han ska tömma ut sin glödande vrede och tillrättavisa med lågor av eld. Med eld och sitt svärd går HERREN till rätta med alla människor, och många ska slås av HERREN. ”De som helgar och renar sig för att gå till lustgårdarna och följer efter en av dem som äter kött av gris, råttor och andra orena varelser, de ska alla gå under, ihop med den de följde efter, säger HERREN. För deras gärningars och tankars skull ska jag därför samla alla folk och språk, och de ska komma och se min härlighet. Jag ska göra ett tecken bland dem, och några av dem som kommer undan ska jag sända till folken, till Tarshish, Put, Lud, Meshek, till bågskyttarna, till Tuval, Grekland och till de fjärran kustländerna, till dem som inte hört om mig eller sett min härlighet. Där ska de förkunna min härlighet för de andra folken. De ska föra alla era bröder från varje nation, som en offergåva till HERREN, på hästar, i vagnar och i bärstolar, på mulåsnor och kameler, upp till mitt heliga berg Jerusalem, säger HERREN, så som israeliterna bär sina offergåvor i rena kärl till HERRENS hus. Och en del av dem ska jag utse till präster och leviter, säger HERREN. Liksom den nya himmel och den nya jord som jag vill göra kommer att bestå inför mig, ska era ättlingar och ert namn bestå,” säger HERREN. ”Nymånadsfest efter nymånadsfest och sabbatsdag efter sabbatsdag ska hela mänskligheten komma för att tillbe mig, säger HERREN. Och de ska gå ut och se på de döda kropparna efter dem som gjort uppror mot mig, för deras mask ska aldrig dö, deras eld aldrig släckas. De kommer att bli en avskyvärd syn för alla människor.” Detta är ord av Jeremia, Hilkias son, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. HERRENS ord kom till honom under Amons son Josias trettonde regeringsår i Juda, och när Josias son Jojakim var kung i Juda, och ända till slutet av det elfte året av Josias son Sidkias regering i Juda, när Jerusalems befolkning i femte månaden fördes bort i fångenskap. HERRENS ord kom till mig: ”Jag kände dig innan du formades i din mors liv. Innan du föddes avskilde jag dig och utsåg dig till en profet för folken.” Jag svarade: ”Min Herre, HERRE, jag kan inte tala! Jag är för ung!” Då sa HERREN till mig: ”Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och tala vad jag befaller dig. Var inte rädd för dem, för jag är med dig och ska rädda dig, säger HERREN.” Sedan räckte HERREN ut sin hand, rörde vid min mun och sa till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig över folk och riken, för att rycka upp och bryta ner, förgöra och förkasta, bygga upp och plantera.” HERRENS ord kom till mig: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” HERREN sa till mig: ”Du har sett rätt. Jag ska vaka över mitt ord tills det fullföljs.” HERRENS ord kom till mig en andra gång: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en kokande gryta. Den lutar hitåt norrifrån.” HERREN sa till mig: ”Från norr kommer olycka att dra fram över alla som bor i landet. Jag ska kalla samman alla folken från rikena i norr, säger HERREN. De ska komma och sätta upp var och en sin tron framför Jerusalems portar och längs dess murar och vid alla städer i Juda. Jag ska döma dem för all deras ondska för att de har övergett mig, tänt rökelse åt andra gudar och tillbett dem som de själva har gjort. Gör dig beredd! Stå upp och tala till dem allt som jag befaller dig. Var inte förskräckt för dem, för då kommer jag att förskräcka dig inför dem. I dag gör jag dig till en befäst stad, till en järnpelare och en kopparmur mot Juda kungar, dess furstar och präster och folket i landet. De ska anfalla dig men inte besegra dig, för jag är med dig, säger HERREN, jag ska rädda dig.” HERRENS ord kom till mig: ”Gå och förkunna för Jerusalem: Så säger HERREN: ’Jag minns hur hängiven du var i ungdomen, hur du älskade mig som brud och hur du följde mig genom öknen, genom ett land där ingen sår något. Israel var heligt för HERREN, det första av hans skörd. Alla som åt av det drog på sig skuld och blev drabbade av olycka, säger HERREN.’ ” Hör HERRENS ord, Jakobs ätt, Israels alla släkter! Så säger HERREN: ”Vad var det för fel era fäder fann hos mig, eftersom de gick bort från mig och följde de värdelösa avgudarna och själva blev värdelösa? De frågade inte: ’Var är HERREN, som ledde oss ut ur Egypten, genom öknen, genom ett öde, oländigt land, torkans och skuggornas land, ett land som ingen vill passera igenom och där ingen vill bo?’ Jag ledde er till ett bördigt land, för att ni skulle få äta av dess frukt och dess goda. Men när ni kom dit orenade ni mitt land och gjorde min egendom avskyvärd. Prästerna frågade inte: ’Var är HERREN?’ De som hade hand om lagen kände mig inte, ledarna satte sig upp mot mig, profeterna profeterade i Baals namn och följde värdelösa avgudar. Därför kommer jag att gå till rätta med er än en gång, säger HERREN, ja, även med era barn i kommande generationer ska jag gå till rätta. Dra bort till kittéernas kuster och se efter, sänd någon till Kedar för att noga undersöka om något sådant har skett: Har något annat folk någonsin bytt ut sina gudar, som ändå inte är några gudar? Men mitt folk har bytt bort sin härlighet mot en värdelös avgud. Häpna över detta, ni himlar, rys och bäva, säger HERREN. Mitt folk har begått en dubbel synd: Det har övergett mig, källan med det levande vattnet, och de har grävt dåliga brunnar åt sig, brunnar som inte håller vatten. Är Israel en tjänare eller född till slav? Varför har han blivit ett byte? Lejonen ryter och morrar mot honom. De har lagt hans land öde och bränt ner hans städer, så att ingen kan bo i dem. Män från Memfis och Tachpanches betar din hjässa kal. Är det inte du själv som har dragit detta över dig genom att du övergav HERREN, din Gud, när han ville leda dig på vägen? Varför ska du nu gå till Egypten för att dricka Shichors vatten? Och varför gå till Assyrien för att dricka av Eufratflodens vatten? Din ondska kommer att straffa dig, ditt avfall att tukta dig. Besinna och inse därför hur ont och bittert det är att du överger HERREN, din Gud, och inte fruktar mig längre, säger Herren, härskarornas HERRE. För länge sedan bröt jag sönder ditt ok och slet av dina band. Du sa: ’Jag vill inte tjäna.’ På varje höjd och under varje grönskande träd lade du dig ner och prostituerade dig. Jag planterade dig som ett ädelt vin av allra bästa slag. Hur har du kunnat förvandlas för mig till en oduglig, vildvuxen ranka? Även om du tvättar dig med lut och rikligt med såpa består din synds fläckar inför mig,” säger Herren, HERREN. ”Hur kan du säga: ’Jag har inte orenat mig och inte sprungit efter baalsgudarna’? Tänk efter hur du bar dig åt i dalen, beakta vad du har gjort. Du är som ett oroligt kamelsto, som irrar hit och dit, som en vildåsna, van vid öken, som flåsar under parningstiden. Vem kan tygla dess begär? Ingen behöver springa sig trött efter den, i parningstiden är den lätt att finna. Akta dig, så du inte springer av dig skorna och får din strupe torr. Men du säger: ’Det är ingen idé. Jag älskar främmande gudar, och dem måste jag följa.’ Som en tjuv tagen på bar gärning ska Israel stå där med skam, med sina kungar, furstar, präster och profeter, de som säger till en trästolpe: ’Du är min far’ och till en sten: ’Du har fött mig.’ De vänder ryggen mot mig, inte ansiktet, men när olyckan kommer ropar de: ’Kom och rädda oss!’ Var är då de gudar som du har gjort åt dig själv? Låt dem nu komma till din räddning i olyckan, om de kan! Du har ju lika många gudar som du har städer, Juda. Varför vill ni gå till rätta med mig? Ni har ju alla gjort uppror mot mig, säger HERREN. Till ingen nytta har jag straffat era söner, de tog inte emot någon tillrättavisning. Som rovlystna lejon har ert svärd ätit upp profeterna. Ni släkte, ge akt på HERRENS ord! Har jag varit en öken för Israel, ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: ’Vi går vart vi vill, vi kommer inte mer tillbaka till dig.’ Skulle en ung flicka kunna glömma sina smycken, eller en brud sin gördel? Men av mitt folk har jag varit glömd i alla tider. Hur skickligt hittar du inte vägen i ditt sökande efter kärlek! Till och med de sämsta bland kvinnorna har en hel del att lära av dig. Dina kläder är fläckade av blod från fattiga och oskyldiga. De ertappades inte vid inbrott. Trots allt detta säger du: ’Jag är oskyldig. Han är inte vred på mig längre.’ Jag ska döma dig, därför att du säger att du inte har syndat. Varför far du än hit och än dit, för att ta en annan väg? Du ska bli besviken på Egypten på samma sätt som du blev besviken på Assyrien. Också därifrån kommer du att få gå med händerna över huvudet. HERREN har förkastat dem som du litade på, och du ska inte ha framgång med hjälp av dem. Om en man skiljer sig från sin hustru och hon går ifrån honom och gifter om sig, får han gå tillbaka till henne? Blir inte landet då helt vanhelgat? Du har bedrivit otukt med många älskare, skulle du då få komma tillbaka till mig? säger HERREN. Lyft blicken mot de kala höjderna och se: Var har du inte våldfört dig i otukt? Du har suttit vid vägkanten och väntat på dem som en arab i öknen. Du har vanhelgat landet med din prostitution och din ondska. Därför hölls regnskurarna tillbaka, och något vårregn kom inte. Du var fräck som en hora, men du skämdes inte. Och ändå har du nu ropat till mig: ’Far, du har varit min vän ända sedan jag var ung! Kan en vän vredgas för evigt, hålla fast vid sin vrede för alltid?’ Så talar du, men du gör allt ont du kan.” I kung Josias tid sa HERREN till mig: Har du sett vad det avfälliga Israel har gjort? Hon har gått upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och bedrivit otukt där. Jag trodde att hon skulle vända tillbaka till mig efter att ha gjort allt detta. Men hon kom aldrig tillbaka. Hennes trolösa syster Juda såg det. Jag såg att trots att jag skilt mig från det avfälliga Israel och gett henne ett skilsmässobrev för hennes otukts skull, skrämdes inte hennes trolösa syster Juda av det, utan gick ut hon också och bedrev otukt. Hon orenade landet genom sin lättsinniga otukt och begick äktenskapsbrott med sten och trä. Trots detta vände hennes trolösa syster Juda inte tillbaka till mig helhjärtat utan låtsades bara, säger HERREN. HERREN sa till mig: ”Det avfälliga Israel är rättfärdigare än det trolösa Juda. Gå och förkunna detta budskap mot norr: ’Vänd tillbaka, du avfälliga Israel, säger HERREN, jag ska inte se på er med ovilja, för jag är nådig, säger HERREN. Jag ska inte vara vred i all evighet. Men erkänn din skuld! Du har gjort uppror mot HERREN, din Gud, och löpt hit och dit efter främmande gudar under alla grönskande träd och inte lyssnat på mig, säger HERREN.’ Vänd om, ni trolösa barn, säger HERREN. För jag är er herre och ska hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag ska ge er herdar som följer min vilja och leder er med kunskap och visdom. När ni då förökar er och landet blir rikt befolkat, säger HERREN, ska man inte mer tala om HERRENS förbundsark, inte tänka på den eller komma ihåg den. Ingen ska sakna den eller göra någon ny. Vid den tiden ska man kalla Jerusalem HERRENS tron, och alla folk ska samlas där, för att ära HERRENS namn i Jerusalem. De ska inte längre följa sina egna onda och hårda hjärtan. På den tiden ska folket från Juda slå sig samman med Israels folk, och tillsammans ska de komma från landet i norr till det land jag gav era förfäder som arv. Jag tänkte: ’Hur gärna vill jag inte behandla dig som ett barn och ge dig ett underbart land, det härligaste arvet bland folken.’ Jag tänkte att du skulle kalla mig din Far och aldrig mer vända dig bort från mig. Men som en hustru är otrogen mot sin man, så var du, Israel, otrogen mot mig, säger HERREN. Rop hörs från de kala höjderna, gråt och böner från Israels folk. De har gått på villovägar och glömt HERREN, sin Gud. Vänd om, ni avfälliga barn, jag ska bota er från er trolöshet!” ”Vi kommer till dig, för du är HERREN, vår Gud. Vår avgudadyrkan uppe på kullarna var verkligen ett svek, liksom vårt larmande däruppe på höjderna. Bara i HERREN, vår Gud, finns räddning för Israel. Alltsedan vår ungdom har den skamliga avguden slukat frukten av våra fäders arbete, deras boskap och fårhjordar, deras söner och döttrar. Låt oss lägga oss ner i skam, låt vanära täcka oss. För vi har syndat mot HERREN, vår Gud, vi och våra fäder, och från vår ungdom ända fram till denna dag har vi inte lyssnat till HERREN, vår Gud.” ”Om du vill vända tillbaka, Israel, säger HERREN, så vänd om till mig. Gör dig av med dina vidriga avgudar, ta bort dem ur min åsyn och sluta upp med att irra omkring. Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ’Så sant HERREN lever.’ Genom honom ska folken bli välsignade och lovprisa honom.” Så säger HERREN till männen i Juda och till Jerusalem: ”Bryt er ny mark och så inte bland törnen. Omskär er för HERREN, skär bort era hjärtans förhud, ni Judas män och Jerusalems befolkning. Annars bryter min vrede ut och brinner som en eld för era onda gärningars skull. Den kan ingen släcka. Förkunna i Juda och kungör i Jerusalem, blås i hornet i landet, ropa högt och säg: ’Låt oss samlas och gå till de befästa städerna!’ Res ett banér mot Sion! Sök skydd, dröj inte kvar! Jag låter olyckan komma från norr med en stor förödelse.” Ett lejon har kommit fram ur sitt snår, en folkens förgörare är på väg. Han har gått ut ur sitt tillhåll för att ödelägga ditt land. Dina städer ska läggas i ruiner, där ingen kan bo. Klä er i säcktyg, sörj och klaga, för HERRENS flammande vrede har inte vänt sig från oss. ”På den dagen, säger HERREN, kommer kungen och furstarna att bli modlösa, prästerna slås av skräck och profeterna ska stå förstummade.” Då sa jag: ”Men min Herre, HERRE, hur har du inte bedragit detta folk och Jerusalem! Du lovade oss fred, men nu har vi svärdet riktat mot strupen.” Vid den tiden ska man säga till detta folk och till Jerusalem: ”En brännande vind från de kala höjderna i öknen sveper ner mot dottern mitt folk, inte för att kasta eller rensa säd, utan en starkare vind än så ska jag låta komma. Nu ska jag uttala mina domar mot dem.” Se, som moln stiger han upp, och hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, för att du ska bli räddad. Hur länge ska dina onda tankar bo kvar inom dig? En röst förkunnar från Dan, meddelar olycka från Efraims berg. ”Förkunna för folken, tala om för Jerusalem: ’Belägrarna kommer från ett avlägset land och höjer sina stridsrop mot Juda städer. Som vakterna kring ett fält omringar de henne. För hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN.’ ” ”Ditt levnadssätt och dina gärningar har dragit det här över dig. Det är för din ondska som det bittra drabbar dig ända in i hjärtat.” Mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig stilla, för jag har hört hornstötar och krigsrop. Våg efter våg av förstörelse, hela landet ligger i ruiner. Plötsligt förstörs mina tält, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge måste jag se banéret och höra ljudet av hornen? ”Mitt folk är dumt, de känner mig inte. De är barn utan förstånd och fattar ingenting. De har vishet nog att göra det onda men ingen kunskap att göra det goda.” Jag såg på jorden, och den var öde och tom, på himlen, och där fanns inget ljus. Jag såg på bergen som skälvde och höjderna som skakade. Jag såg att det inte fanns någon människa och att himlens fåglar hade flytt. Jag såg att det bördiga landet var ödemark, och dess städer låg i ruiner inför HERREN, för hans brinnande vrede. För så säger HERREN: ”Hela jorden ska bli ödelagd, även om jag inte ska utplåna den helt. Därför sörjer jorden och himlen där ovan mörknar. För jag har talat och ändrar mig inte jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.” För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar alla i landet till flykten, man gömmer sig inne i skogssnåren och uppe bland klipporna. Alla städer ligger övergivna, ingen bor kvar i dem. Vad tänker du göra, du ödelagda? Om du än klär dig i scharlakansrött, tar på dig guldsmycken och förstorar ögonen med smink, gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig och står efter ditt liv. Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor, ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn. Det är dotter Sions rop. Hon flämtar och sträcker ut sina händer: ”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!” ”Gå gata upp och gata ner i Jerusalem! Se er noga omkring! Sök på torgen, om ni kan finna någon, om det finns någon enda som handlar rätt och söker sanning  — då ska jag förlåta staden! Även om de säger: ’Så sant HERREN lever’, så svär de falskt.” HERRE, är det inte sanning dina ögon söker? Du slog dem, men de kände ingen smärta, du krossade dem, men de vägrade ta varning. De har gjort sina ansikten hårda som sten och vägrat vända om. Jag tänkte: ”De är bara enkelt folk, de är dåraktiga, de känner inte till HERRENS vilja och vad Gud kräver. Nu ska jag gå till de mäktiga och tala med dem. De känner nog till HERRENS vilja och sin Guds krav.” Men också dessa hade enhälligt brutit oket och slitit av banden. Därför ska ett lejon från skogen anfalla dem, en varg från öknen ska störta sig över dem, en leopard ska lura utanför deras städer, och den som vågar sig ut ska bli sliten i stycken. För deras synder är många, och gång på gång har de avfallit. ”Varför skulle jag förlåta dig? Dina barn har övergett mig och svurit vid gudar som inte är gudar. Jag gav dem allt de behövde, men de var otrogna och trängdes vid de prostituerades hus. De är som välfödda och lystna hingstar i sina begär efter andras hustrur. Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger HERREN. Skulle jag inte låta min hämnd drabba ett sådant folk? Gå upp mot vingårdsterrasserna och förstör dem, men utplåna inte allt. Riv bort vinrankorna, för de är inte HERRENS. Folket i Israel och Juda har varit mycket trolösa mot mig, säger HERREN.” De har ljugit om HERREN och nonchalerat honom: ”Det kommer inget ont över oss. Vi behöver varken se hungersnöd eller krig. Profeternas tal är bara vind, de har inga ord från Gud att komma med. De drabbas bara själva.” Därför säger HERREN, härskarornas Gud: ”Eftersom ni talar så, ska jag göra mina ord i din mun till en eld och detta folk till ved som den förtär. Jag ska låta ett folk långt bortifrån komma över er, ni israeliter, säger HERREN, ett urgammalt folk som funnits sedan urtiden och vars språk du inte förstår, vars tal du inte begriper. Deras koger är som en öppen grav. Alla är de tappra krigare. De ska sluka din skörd och ditt bröd, de ska sluka dina söner och dina döttrar, de ska sluka dina får och din nötboskap, de ska sluka dina vinrankor och fikonträd. Dina befästa städer, som du förlitar dig på, ska de förgöra med svärd. Men inte heller då ska jag utplåna er helt, säger HERREN. Och om de då frågar: ’Varför har HERREN, vår Gud, gjort allt detta mot oss?’ så ska du säga till dem: ’Liksom ni har övergett mig och tjänat främmande gudar i ert eget land, så ska ni nu tjäna främlingar i ett land som inte är ert eget.’ Meddela detta för Jakobs folk, förkunna det i Juda: Hör detta, du dåraktiga folk som inget förstår, som har ögon men inte ser och öron men inte hör. Skulle ni inte frukta mig? säger HERREN, skulle ni inte bäva inför mig? Jag satte sanden till havets gräns, till en evig ordning som inte kan överskridas. Dess vågor svallar men dämpas där, de brusar men kommer inte över. Men detta folk är trotsigt och upproriskt. Det har vänt sig bort och gått sin egen väg. De tänker inte: ’Låt oss frukta HERREN, vår Gud, han som ger regn i rätt tid, både höst och vår, och tryggar våra skördeveckor.’ Era brott har rubbat den här ordningen, era synder har berövat er allt detta goda. Bland mitt folk finns det onda människor som lurar som fågelfängare och lägger ut fällor för att fånga människor. Likt en bur full av fåglar är deras hus fulla av svek. Därför har de blivit mäktiga och rika, feta och skinande, och det finns ingen gräns för deras onda gärningar. De dömer inte rättvist och driver inte den faderlöses sak till seger, inte heller försvarar de den fattiges rätt. Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger HERREN. Skulle jag inte låta min hämnd drabba ett sådant folk? Fruktansvärda och förskräckliga ting har hänt landet. Profeterna profeterar lögn, prästerna styr efter deras råd, och mitt folk vill ha det så! Men vad ska ni göra när slutet på detta kommer? Fly, sätt er i säkerhet, ni folk från Benjamin, fly från Jerusalem! Blås i horn i Tekoa! Låt signalen ljuda i Bet-Hackerem. En olycka hotar från norr, och en stor förödelse. Jag ska ödelägga dotter Sion, den vackra och bortskämda. Herdarna kommer mot henne med sina hjordar. De ska slå upp sina tält runt omkring henne och dela upp åt sig var sin betesmark.” ”Gör er beredda till strid mot henne! Kom, låt oss gå till anfall vid middagstid! Men ve oss! Dagen lider redan mot sitt slut, och kvällsskuggorna blir längre. Kom, låt oss gå till anfall i natt och förstöra hennes fästningar!” För så säger härskarornas HERRE: ”Hugg ner träd och bygg vallar mot Jerusalem. Denna stad ska straffas. Den är full av förtryck. Som en brunn flödar av vatten så flödar dess ondska fram. Där ljuder ekot av våld och förödelse. Sår och slag har jag ständigt framför mig. Ta varning, Jerusalem, så att jag inte vänder mig bort ifrån dig och gör dig till en öde plats där ingen kan bo.” Så säger härskarornas HERRE: ”Låt dem skörda en efterskörd, som från en vingård, en rest av Israel. Räck ut din hand, plocka bort druvorna, som druvplockaren gör.” Till vem ska jag tala, vem ska jag vittna för, så att de lyssnar? Deras öron är tillslutna, och de kan inte höra. HERRENS ord föraktas bland dem, och de bryr sig inte om det. Jag är uppfylld av HERRENS vrede. Jag orkar inte hålla inne med den. ”Töm ut den över barnen på gatan, över unga män som samlats, både man och kvinna ska drabbas, liksom den gamle, den åldrade. Andra ska överta deras hus, deras åkrar och hustrur. Jag ska räcka ut min hand mot invånarna i landet, säger HERREN. Från den minste till den störste är de alla giriga, till och med profeter och präster bedrar. De lindrar skadorna hos mitt folk, men bara på ett ytligt sätt. De säger: ’Allt står väl till, allt står väl till.’ Men ingenting är väl. Skäms de för det avskyvärda de gjort? Nej, någon skam känner de inte, de förstår inte att blygas. Därför ska de falla bland dem som faller. När tiden är inne för mig att straffa dem ska de slås ner, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”Stanna upp vid vägskälen och se efter, fråga efter de gamla stigarna, efter den goda vägen, och gå på den, så ska ni finna ro för era själar. Men de svarade: ’Nej, vi vill inte vandra på den.’ Jag tillsatte vakter över er och sa: ’Lyssna när hornet ljuder!’ Men de sa: ’Nej, vi vill inte lyssna!’ Lyssna därför, alla folk, ni vittnen, lägg märke till vad som sker med dem! Lyssna, jord: Jag ska låta olycka komma över detta folk, frukten av deras planer, för de har inte velat höra på mig utan har förkastat min lag. Vad bryr jag mig om rökelse från Saba eller bästa kalmus från fjärran land? Jag kan inte ta emot era brännoffer, och era slaktoffer behagar mig inte.” HERREN säger därför: ”Se, jag ska lägga stötestenar framför detta folk, och på dem ska de snava, fäder och söner tillsammans, grannar och vänner, och de ska förgås.” Så säger HERREN: ”Se, ett folk kommer från ett land i norr, en stor nation reser sig från jordens yttersta ändar. De är beväpnade med båge och lans, de är grymma och obarmhärtiga. Det låter som havets dån när de drar fram på sina hästar, rustade för strid mot dig, dotter Sion.” Vi har hört ryktet om dem, och vi står handfallna. Vi grips av ångest och våndas som en kvinna som ska föda barn. Gå inte ut på de öppna fälten, och gå inte ut på vägarna, för där finns fiendens svärd och skräck på alla håll. Du dotter, mitt folk, klä dig i säcktyg och rulla dig i aska! Håll en bitter dödsklagan, som över den ende sonen. För plötsligt kommer förgöraren över oss. ”Jag har satt dig att pröva mitt folk, för att du ska lära känna och pröva deras levnadssätt. Alla är hårdnackade upprorsmakare, som förtalar och är som koppar och järn, allesammans fördärvade. Blåsbälgen pumpar intensivt för att bränna bort bly i elden, men reningen är förgäves. Det onda kan inte renas bort. Förkastat silver kallas de, för HERREN har förkastat dem.” HERRENS ord kom till Jeremia: ”Ställ dig i porten till HERRENS hus och ropa där ut detta budskap: ’Hör HERRENS ord, ni alla från Juda, som går in genom dessa portar för att tillbe HERREN! Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Ändra ert liv och era gärningar, så ska jag låta er bo kvar på denna plats. Lita inte på lögnaktigt tal som säger: ”Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar och handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker främlingen, den faderlösa och änkan, inte utgjuter oskyldigt blod och inte följer efter andra gudar till er egen olycka, då ska jag låta er bo kvar på denna plats, i detta land, som jag gav era förfäder för alltid. Men ni litar på lögnaktigt tal som inte är till någon nytta. Tror ni att ni kan få stjäla, döda, begå äktenskapsbrott, svära falskt, tända rökelse åt Baal och följa andra gudar som ni inte känner, och sedan komma och stå inför mig i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säga: ”Vi är räddade”, och sedan fortsätta med alla dessa avskyvärdheter? Har detta hus, som är uppkallat efter mitt namn, för er blivit ett rövarnäste? Det är så jag ser det, säger HERREN. Gå till den plats i Shilo, där jag först lät mitt namn bo, och se vad jag har gjort med den på grund av mitt folk Israels ondska. Då ni nu har gjort allt detta, säger HERREN, har jag gång på gång talat till er, men ni har inte lyssnat, jag har ropat till er, men ni har inte svarat. Därför vill jag nu göra med detta hus som är uppkallat efter mitt namn och som ni förlitar er på, och denna plats som jag har gett till er och era förfäder, på samma sätt som jag gjorde med Shilo. Jag ska kasta bort er ur min åsyn, precis som jag gjorde med era bröder, alla Efraims ättlingar.’ Be inte för det här folket, kom inte med någon klagan eller förbön för dem, vädja inte till mig, för jag kommer inte att lyssna på dig. Ser du inte vad de håller på med i Juda städer och på gatorna i Jerusalem? Barnen samlar ved, männen gör upp eld och kvinnorna knådar deg för att baka kakor till offer åt himlens drottning och häller ut dryckesoffer åt andra gudar, för att provocera mig till vrede. Men är det mig de provocerar? säger HERREN. Är det inte sig själva de provocerar, till skam för sig själva? Därför, säger Herren, HERREN, ska min vrede och mitt ursinne ösas ut över den här platsen, över människor och djur, över träden på fältet och över planteringarna på marken, och den ska brinna utan att slockna. Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät upp köttet! Jag talade till era förfäder när jag ledde dem ut ur Egypten men gav dem ingen befallning om brännoffer och slaktoffer. Vad jag befallde dem var: Lyssna till mig, så ska jag vara er Gud och ni mitt folk. Vandra alltid på den väg jag befaller er, så ska det gå er väl. Men de ville inte höra, inte lyssna på mig, utan följde i sin envishet sina egna, onda tankar. De gick bakåt i stället för framåt. Alltsedan den dag era förfäder lämnade Egypten och fram till denna dag har jag gång på gång sänt mina tjänare profeterna till dem. Men de har inte velat höra på mig, inte lyssna till mig. De har varit motspänstiga och gjort ännu mer ont än sina förfäder.’ Du ska tala om allt detta för dem, men de kommer inte att lyssna till dig. Du ska ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. Säg till dem: ’Detta är det folk som inte vill lyssna till HERREN, sin Gud och ta emot tillrättavisning. Sanningen har försvunnit och är borta från deras mun.’ Klipp av ditt hår och kasta bort det. ’Stäm upp en klagosång på de kala höjderna, för HERREN har förkastat och övergett detta släkte som orsakat hans vrede.’ Folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger HERREN. De har satt upp sina vidriga avgudar i det hus som är uppkallat efter mitt namn och orenat det. De har byggt Tofets offerhöjder i Ben-Hinnoms dal, för att där bränna sina söner och döttrar  —  något som jag aldrig befallt eller haft en tanke på. En tid ska komma, säger HERREN, då det inte längre ska kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen. Då ska man gräva gravar i Tofet tills det inte finns mer plats kvar. Detta folks döda kroppar kommer att bli mat åt himlens fåglar och markens djur, och ingen ska finnas kvar som kan jaga bort dem. På gatorna i Jerusalem och i Juda städer ska jag göra slut på jublet och glädjeropen och brudgummens och brudens glädje. Ja, landet ska läggas öde.” ”På den tiden, säger HERREN, ska Juda kungars, dess furstars, prästers, profeters och Jerusalems invånares ben hämtas från deras gravar och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de har älskat, tjänat, följt, sökt och tillbett. De ska inte samlas upp eller begravas, utan bli till gödsel på marken. De som finns kvar av detta onda släkte på de olika platserna dit jag fördrivit dem ska hellre dö än leva, säger härskarornas HERRE. Säg till dem: ’Så säger HERREN: När någon faller, reser han sig då inte upp igen? När någon hamnar på fel väg, vänder han då inte tillbaka? Varför vänder sig då detta Jerusalems folk ständigt bort? De håller fast vid sitt svek och vägrar att vända om. Jag har lyssnat och hört att de inte talar det som är rätt. Ingen ångrar sin ondska och säger: ”Vad har jag gjort?” Var och en går sin egen väg och rusar fram som stridshästar. Hägern i skyn vet sina tider, och turturduvan, tranan och svalan passar sina flyttningstider. Men mitt folk känner inte till HERRENS lagar och bud. Hur kan ni säga: ”Vi är visa, vi har HERRENS lag?” Men de skriftlärdas pennor har gjort den till lögn. De visa ska stå där med skam och skräckslagna fångas i snaran. De har förkastat HERRENS ord. Vad är det då för vishet? Jag ska därför ge deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare. Från den minste till den störste är de alla giriga. Till och med profeter och präster bedrar. De förbinder mitt folks sår, men bara på ytan, och de säger: ”Allt står väl till, allt står väl till.” Men ingenting är väl. Skäms de för det avskyvärda de gjort? Nej, någon skam känner de inte, de förstår inte att blygas. Därför ska de falla bland dem som faller. När tiden är inne för mig att straffa dem ska de slås ner, säger HERREN. Jag ska skörda dem, säger HERREN. Det blir inga druvor på vinstocken, inga fikon på fikonträdet, och bladen ska vissna. Det jag har gett dem ska tas ifrån dem. ’ ” Varför sitter vi här? Låt oss samlas, gå till de befästa städerna och förgås där. För HERREN, vår Gud, låter oss förgås och har gett oss förgiftat vatten att dricka, för vi har syndat mot HERREN. Vi väntade på fred, men inget gott har kommit, vi väntade på helande, men allt blev bara skräck. Från Dan hörs hans hästar gnägga, och när hans hingstar frustar darrar hela landet. De kommer och slukar landet och allt som finns i det, både städer och dem som bor där. ”Jag kommer att sända giftiga ormar mot er, ormar som inga besvärjelser hjälper mot, och de ska bita er, säger HERREN.” Var ska jag finna tröst i min sorg? Mitt hjärta är nära att brista. Hör hur mitt arma folk ropar från fjärran land: ”Är inte HERREN i Sion? Är inte hennes kung där längre?” ”Varför har de provocerat mig till vrede med sina bildstoder och med sina meningslösa främmande gudar?” ”Skördetiden är slut, sommaren är över, och vi har inte blivit räddade.” Jag är förkrossad för att dottern mitt folk har krossats. Jag sörjer, skräcken griper mig. Finns det ingen balsam i Gilead? Finns det ingen läkare där? Varför kommer det ingen läkedom för mitt arma folk? O, om mitt huvud vore en vattenbrunn och mitt öga en källa av tårar, då skulle jag gråta dag och natt över de fallna bland mitt folk. Om jag ändå hade en rastplats i öknen, om jag kunde lämna mitt folk och gå bort från dem, för de är äktenskapsbrytare allesammans, en samling trolösa. ”De spänner sin tunga som en pilbåge. Lögn, inte sanning, triumferar i landet. De går från den ena ondskan till den andra, och mig vill de inte veta av, säger HERREN. Var och en bör vara på sin vakt mot sin vän och inte ens lita på sin bror. För varje bror bedrar och varje vän skvallrar. Var och en lurar sin nästa, de talar inte sanning. De har lärt sina tungor att ljuga, de tröttar ut sig med att handla fel. Du bor mitt ibland svek. I sitt svek vill de inte veta av mig, säger HERREN.” Därför säger härskarornas HERRE: ”Jag ska rena dem och pröva dem. Vad skulle jag annars kunna göra med dottern mitt folk? Deras tunga är en dödande pil. Deras mun talar svek. Var och en talar fredligt med sin nästa men lägger i sitt hjärta ut fällor mot honom. Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger HERREN. Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk?” Jag vill gråta och klaga över bergen, sjunga en klagosång över öknens betesmarker. De ligger förbrända, och ingen går där. Boskapens råmande hörs inte mer, och himlens fåglar och de vilda djuren har flytt och är borta. ”Jag ska förvandla Jerusalem till en ruinhög och ett tillhåll för schakaler, och ödelägga Juda städer så att ingen kan bo där.” Vem är så vis att han kan förstå det här? Till vem har HERREN talat så att han kan förklara det? Varför har landet fördärvats så, förbränts som en öken där ingen går? HERREN svarade: ”Därför att de har övergett min lag som jag ålagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag utan följt sina egna hårda hjärtan och gått efter baalsgudarna, precis som deras förfäder lärt dem.” Därför säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Se, jag ska ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. Jag ska förskingra dem bland folk som varken de eller deras förfäder kände, och jag ska förfölja dem med svärd tills jag har utplånat dem.” Så säger härskarornas HERRE: ”Beakta och kalla på gråterskor, så att de kommer! Skicka efter duktiga kvinnor, så att de kommer! Låt dem komma fort och stämma upp en klagosång över oss, så att våra ögon fylls av tårar och vatten strömmar från våra ögonlock. En klagosång hörs från Sion: ’Allt är förött, vi står här med skam! Vi måste lämna vårt land för de har raserat våra hem.’ ” Hör HERRENS ord, ni kvinnor, lyssna till orden ur hans mun! Lär era döttrar en klagovisa, lär varandra en sorgesång. Döden har stigit in genom våra fönster, trätt in i våra fästningar, för att rycka bort barnen från gatorna och de unga från torgen. Säg: ”Så säger HERREN: ’Döda människokroppar ligger som gödsel på fälten, som kärvar efter en som skördar, och ingen vill samla upp dem.’ ” Så säger HERREN: ”Den vise ska inte skryta över sin vishet och inte heller den starke över sin styrka eller den rike över sin rikedom. Nej, den som vill skryta ska skryta över att han har insikt och känner mig, att jag är HERREN, som verkar i nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Däri har jag min glädje, säger HERREN. En tid kommer, säger HERREN, när jag ska straffa alla dem som är omskurna bara till kroppen: Egypten, Edom, ammoniterna, Moab och ökenfolk som har håret klippt vid tinningarna. För de andra folken är oomskurna, och alla israeliter har oomskurna hjärtan.” Hör de ord HERREN talar till er, Israels folk: Så säger HERREN: ”Ta inte efter andra folks seder, bli inte skrämda av tecken på himlen som skrämmer de andra folken. Deras seder och gudsdyrkan är meningslös. Man hugger ner ett träd i skogen och hantverkarens händer formar den med yxan. Han dekorerar den med silver och guld och spikar fast den med hammare, för att den inte ska falla omkull. Som fågelskrämmor på gurkfältet står de där.” De kan inte tala, och man måste bära dem eftersom de inte kan gå. Var inte rädd för dem, för de kan inte göra något ont, och något gott förmår de ju inte heller. Ingen är som du, HERRE, du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn. Vem skulle inte frukta dig, du folkens konung? Fruktan tillkommer dig. Bland folkens alla visa män och i alla deras kungariken finns det ingen som du. Alla är de vettlösa och dåraktiga, deras lärdom kommer från värdelösa avgudar av trä, hamrat silver som förts från Tarshish och guld från Ufas, verk av hantverkare och guldsmeder, som klätts i blått och purpurrött, allting tillverkat av skickliga män. Men HERREN är den sanne Guden, den levande Guden, den evige kungen. För hans vrede darrar jorden, folken uthärdar inte hans raseri. ”Säg till dem så här: ’Dessa gudar, som inte har gjort vare sig himlen eller jorden, ska försvinna från jorden och inte finnas kvar under himlen.’ ” Han gjorde jorden med sin makt, grundade världen i sin vishet, och med sin kunskap spände han ut himlarna. När han låter sin röst höras dånar himlens vatten, han får molnen att stiga upp från jordens ände. Han sänder blixtar med regnet och för ut vinden ur dess förråd. Varje människa står där som en dåre, utan förstånd. Guldsmeden har svikits av sin gudabild, för hans gjutna avgudar är falska och inget liv finns i dem. De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje. När de granskas, förintas de. Men sådan är inte han, Jakobs andel. Han har format allt, också sin arvedels stam, Israel. Härskarornas HERRE är hans namn. Packa ihop era tillhörigheter! Ge er iväg från landet, ni som är belägrade! För så säger HERREN: ”Denna gång ska jag slunga iväg dem som bor i landet. Jag ska låta dem drabbas hårt, så att de känner det.” Ve mig för min skada! Mitt sår är obotligt. Men jag tänkte: ”Det här är min plåga, jag måste uthärda den.” Mitt tält är förstört och mina tältlinor avslitna. Mina barn har gått ifrån mig och finns inte mer. Det finns ingen kvar som kan resa mitt tält igen och sätta upp mina tältdukar. Herdarna har tappat förnuftet och söker inte längre HERREN. De har ingen framgång, och hela deras hjord skingras. Lyssna, något hörs! Se, något kommer! Ett väldigt dån från landet i norr. Judas städer ska läggas öde och bli ett tillhåll för schakaler. Jag vet, HERRE, att människan inte själv kan styra sin väg, att vandraren inte har makt att styra sina steg. Tukta mig, HERRE, men med rättvisa, och inte i vrede, så att du inte utplånar mig. Töm ut din vrede över de folk som inte känner dig, över de stammar som inte åkallar ditt namn. De har förtärt Jakob, slukat och utplånat honom och ödelagt hans hemland. Detta är det ord som kom från HERREN till Jeremia: ”Hör detta förbunds ord, och tala till männen i Juda och invånarna i Jerusalem. Säg till dem: Så säger HERREN, Israels Gud: ’Förbannelse över den som inte lyder orden i detta förbund och de befallningar som jag gav era förfäder när jag ledde dem ut ur Egypten, den smältugnen.’ Jag sa: ’Lyssna till mig och gör vad jag befaller er, så ska ni vara mitt folk, och jag ska vara er Gud. Då ska jag hålla den ed som jag svurit med era förfäder att ge dem ett land som flyter av mjölk och honung, det land som ni nu äger.’ ” Då svarade jag: ”Amen, HERRE!” Då sa HERREN till mig: ”Förkunna allt detta i Judas städer och på Jerusalems gator och säg: ’Lyssna till detta förbunds ord och handla efter dem. Från den dag då jag förde era förfäder ut ur Egypten har jag upprepade gånger ända fram till i dag varnat dem och sagt: ”Lyd mig!” Men de ville inte lyssna, inte beakta det. Var och en följde sitt eget okuvliga och onda hjärta. Jag lät då alla ord i detta förbund komma över dem, det jag befallt dem att hålla men som de inte hållit.’ ” HERREN sa till mig: ”Jag har upptäckt en sammansvärjning bland folket i Juda och Jerusalem. De har fallit tillbaka i sina förfäders synder, de som vägrade att lyssna till mig. De har följt andra gudar och tjänat dem. Israels och Judas folk har brutit förbundet som jag slöt med deras förfäder. Därför säger HERREN: ’Se, jag låter en olycka komma över dem, och de ska inte kunna fly undan. Hur de än ropar till mig, ska jag inte lyssna till dem. Då ska Judas städer och Jerusalems invånare gå och ropa till de gudar som de tänder rökelse åt, men dessa kan inte rädda dem när olyckans stund kommer. Du Juda, du har lika många gudar som du har städer, och de altaren ni har rest åt skamguden är lika många som gatorna i Jerusalem, altaren där ni tänder rökelse åt Baal.’ Du ska inte be för det här folket, inte komma med klagan och förbön för dem, för jag kommer inte att lyssna till dem när de ropar till mig i sin olycka. Vad har min älskade att göra i mitt hus, hon som gör upp så många onda planer? Kan det heliga offerköttet vända bort det onda från dig? Då skulle du jubla. ” HERREN brukade kalla dig ett grönskande olivträd, vackert att se på och dignande av frukt. Men nu har han satt eld på trädet, och med ett väldigt dån som av en storm brinner dess grenar upp och förtärs. Härskarornas HERRE, som planterade dig, har uttalat det onda över dig, på grund av det onda som Israels och Judas folk gjorde i och med att de väckte min vrede genom att tända rökelse åt Baal. HERREN lät mig veta deras planer, så att jag förstod. Du visade mig deras intriger. Jag var som ett oskyldigt lamm på väg till slakt. Jag visste inte att de tänkte ut onda planer mot mig: ”Låt oss fördärva trädet med dess frukt, utplåna honom ur de levandes land, så att ingen längre kommer ihåg hans namn.” Men du, härskarornas HERRE, som dömer rättfärdigt, du som prövar sinnen och hjärtan, låt mig få se din hämnd på dem, ty för dig har jag lagt fram min sak. HERREN säger därför om de män i Anatot som står efter ditt liv och säger att du inte ska profetera i HERRENS namn, för annars ska de döda dig, om dem säger härskarornas HERRE så: ”Se, jag ska straffa dem! Deras unga män ska dö genom svärd, och deras söner och döttrar ska svälta ihjäl. Inte en enda av dem ska bli kvar, för jag ska låta olycka komma över männen i Anatot när tiden för deras straff är inne.” HERRE, du är rättfärdig, när jag lägger fram mitt fall inför dig. Ändå vill jag tala med dig om dina domslut: Varför har de gudlösa en sådan framgång? Varför får de trolösa leva så trygga? Du planterar dem. De växer och bär frukt. Du finns ofta på deras läppar men är fjärran från deras hjärtan. Men HERRE, du känner mig och ser mig, du prövar mina attityder gentemot dig. För bort dem som får att slaktas! Avskilj dem för att dödas! Hur länge måste landet sörja och gräset på marken vissna bort? För invånarnas ondskas skull går boskap och fåglar under. De menar: ”Han ser inte vad som händer med oss.” ”Om det har tröttat ut dig att tävla med fotfolk, hur ska du då kunna tävla mot hästar? Om du bara är trygg i ett fredligt land, hur ska du bära dig åt i snårskogen vid Jordan? Till och med dina egna bröder, din egen familj, har svikit dig. De ropar högt mot dig bakom din rygg. Lita inte på dem, hur vänligt de än talar till dig. Jag har övergett mitt hus, lämnat mitt arv, överlämnat min älskade i hennes fienders hand. Min arvedel har blivit mot mig som ett skogens lejon, som höjt rösten mot mig, och som jag därför hatar. Har inte min arvedel blivit för mig som en spräcklig rovfågel, som omringas och attackeras av andra fåglar? Gå, samla alla vilda djur, låt dem komma och äta! Många herdar har fördärvat min vingård, trampat ner mitt land. Mitt ljuvliga land har de förvandlat till en öde öken. De har gjort det till en ödemark. Sörjande och öde ligger det framför mig, och ingen bryr sig om det. Över de kala höjderna i öknen drar förhärjare fram. HERRENS svärd förtär allt från den ena ändan av landet till den andra. Det finns ingen fred för någon. De har sått vete men fått skörda törne. De har tröttat ut sig, men till ingen nytta. Bär så skammen för er skörd, för HERRENS glödande vredes skull.” Så säger HERREN om alla de onda grannfolk, som gett sig på den arvedel jag gav mitt folk Israel: ”Jag ska rycka upp dem ur deras land, och jag ska rycka upp Judas folk från dem. Men efter att jag ryckt upp dem ska jag förbarma mig över dem och föra dem tillbaka igen, var och en till sitt arv, var och en till sitt land. Om de verkligen lär sig mitt folks vägar och svär vid mitt namn: ’Så sant HERREN lever’, så som de lärt mitt folk att svära vid Baal, då ska de få etablera sig bland mitt folk. Men om de inte lyssnar, ska jag fullständigt rycka bort och förgöra det folket, säger HERREN.” HERREN sa till mig: ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och ta på dig det, men låt det inte komma i vatten.” Jag köpte alltså ett höftskynke, så som HERREN hade sagt, och tog på mig det. Då kom HERRENS ord till mig på nytt: ”Ta med dig höftskynket som du köpte och som du bär om dig, gå ut till Perat och göm det i en bergskreva.” Jag gick då och gömde det vid Eufrat, som HERREN hade sagt till mig. En lång tid senare sa HERREN till mig: ”Gå bort till Perat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där.” Jag återvände till Perat och grävde upp höftskynket där jag hade gömt det. Men nu var det förstört och helt oanvändbart. Då kom HERRENS ord till mig: ”Så säger HERREN: ’På samma sätt ska jag bryta ner den stora högfärden i Juda och Jerusalem. Detta onda folk vägrar att lyssna till mig, följer sina egna hårda hjärtan och andra gudar, som de tjänar och tillber. Därför ska det bli som detta höftskynke, helt oanvändbart. Precis som ett höftskynke sluter tätt intill en mans höfter, så lät jag hela Israels och Judas folk sluta sig till mig, säger HERREN, för att de skulle vara mitt folk, till heder, pris och ära för mig. Men de ville inte lyssna.’ Säg till dem: ’Så säger HERREN, Israels Gud: ”Alla vinkärl ska fyllas med vin. Och när de svarar: Skulle vi inte veta att alla vinkärl brukar fyllas med vin?” säg då till dem: ”Så säger HERREN: Se, jag ska fylla varenda en som bor i det här landet så att de blir redlösa allesammans, från kungarna som sitter på Davids tron, prästerna och profeterna ända ner till alla Jerusalems invånare. Jag ska krossa dem mot varandra, fäder såväl som söner, säger HERREN. Jag ska inte låta någon förskoning, något medlidande eller förbarmande hindra mig från att förgöra dem.” ’ ” Lyssna, hör på! Var inte så arroganta, för HERREN har talat. Ge HERREN, er Gud, äran, innan han låter ett mörker komma, innan ni snubblar i skymningen bland bergen. Ni väntar på ljus, men han ska göra det till ett djupt mörker, förvandla det till ett töcken. Om ni inte lyssnar till detta ska jag i det fördolda gråta över ert högmod. Mina ögon fylls av tårar när HERRENS hjord förs bort i fångenskap. Säg till kungen och kungamodern: ”Stig ner från era troner, för den strålande kronan har fallit från era huvuden.” Städerna i Negev har stängts, och ingen kan öppna dem. Hela Juda är bortfört i fångenskap, i sin helhet är det bortfört. Lyft blicken, se på dem som kommer norrifrån! Var finns din hjord som anförtroddes åt dig, fåren som var din stolthet? Vad kommer du att säga, när han sätter dina bundsförvanter att regera över dig? Kommer du då inte att vrida dig i smärta, som en kvinna som ska föda? Och om du frågar dig varför allt detta har drabbat dig, så var det på grund av dina många synder som dina kläder slets av och din kropp utsattes för våld. Inte kan väl nubiern ändra på sin hudfärg eller leoparden sina fläckar? Inte heller kan ni göra det goda, ni som är vana vid att göra det onda. ”Därför ska jag skingra er som torrt gräs som förs bort av ökenvinden. Detta ska vara din lott, den del jag bestämmer åt dig, säger HERREN, eftersom du har glömt mig och satt din tilltro till det som är falskt. Jag ska själv dra upp dina kläder över ansiktet på dig och låta din skam synas, liksom din otukt, ditt liderliga frustande och din skamlösa prostitution. På höjder och fält har jag sett dina vidrigheter. Ve dig, Jerusalem! Hur länge ska det dröja innan du blir ren?” Det här är HERRENS ord till Jeremia om torkan: ”Juda sörjer. Dess stadsportar sjunker ihop, de böjer sig sörjande mot jorden. Ett klagorop stiger upp från Jerusalem. De mäktiga skickar sina tjänare för att hämta vatten, men när de kommer till dammarna finner de inget vatten. De kommer tillbaka med tomma kärl, besvikna och nedstämda, och täcker sina huvuden. Marken är sprucken av brist på regn i landet. Bönderna är besvikna och täcker sina huvuden. Också hinden på fältet överger sin nyfödda kalv därför att det inte finns något gräs. Vildåsnorna står på de kala höjderna och flämtar som schakaler. Deras ögon är matta, för det finns inget gräs.” Våra missgärningar vittnar mot oss, men grip ändå in, HERRE, för ditt eget ryktes skull! Många gånger har vi fallit och syndat mot dig. Du Israels hopp, dess räddare i tider av nöd, varför är du som en främling i landet, som en vandrare som bara stannar över natten? Varför står du som en handfallen, som en krigare som inte kan rädda? HERRE, du finns ju mitt ibland oss, och vi bär ditt namn. Överge oss inte! Så säger HERREN om detta folk: ”De älskar att vandra omkring, de håller inte sina fötter i styr. Därför accepterar HERREN dem inte mer. Han minns nu deras skuld och ska straffa dem för deras synder.” HERREN sa till mig: ”Be inte om något gott för det här folket. Även om de fastar, ska jag inte lyssna till deras rop. När de offrar brännoffer och matoffer kommer jag inte att ta emot dem. I stället ska jag göra slut på dem med svärd, hungersnöd och pest.” Då sa jag: ”Min Herre, HERRE, profeterna säger till dem att inget svärd eller någon hungersnöd ska drabba dem, utan du kommer att ge dem bestående fred på denna plats.” Då sa HERREN till mig: ”Profeterna profeterar lögner i mitt namn. Jag har inte sänt dem eller befallt dem att tala eller gett dem några budskap. De profeterar för er falska syner, meningslösa spådomar och sina egna påhitt. Därför säger HERREN om dessa profeter, som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller hungersnöd ska drabba detta land: Genom svärd och hungersnöd kommer dessa profeter själva att gå under. De som de profeterade för ska bli liggande på Jerusalems gator som offer för svält och svärd, och ingen ska begrava dem, varken dem själva, deras hustrur, söner eller döttrar. Jag ska låta deras egen ondska drabba dem. Säg detta till dem: ’Natt och dag strömmar tårar från mina ögon, oupphörligt. Mitt folk, min arma dotter, har drabbats av ett förkrossande slag, av ett helt obotligt sår. Om jag går ut på fälten ser jag dem som fallit för svärd. Kommer jag in i staden ser jag svältens härjningar. Även präster och profeter irrar rådlösa omkring i landet. ’ ” Har du fullkomligt förkastat Juda? Avskyr du Sion? Varför har du slagit oss så att inget helande finns? Vi hoppas på fred, men inget gott kommer, på en tid av helande, men det råder förskräckelse. HERRE, vi bekänner vår ondska och våra förfäders skuld. Vi har syndat mot dig. För ditt eget namns skull, förkasta oss inte! Låt inte din härlighets tron bli vanärad. Kom ihåg ditt förbund med oss och bryt det inte! Vilka av de andra folkens meningslösa gudar skulle kunna ge oss regn? Skulle himlen av sig själv kunna sända regn? Nej, det gör endast du, HERRE, vår Gud. Därför är du vårt hopp, för du har gjort allt detta. HERREN sa till mig: ”Inte ens om Mose och Samuel stod inför mig skulle jag känna något för detta folk. Låt dem försvinna ur min åsyn och gå! Och om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ säg då till dem: ’Så säger HERREN: Den som är bestämd att dö, till döden. Den som ska dö genom svärd, till svärdet. Den som ska svälta, till hungersnöd. Den som ska tillfångatas, till fångenskap.’ Jag ska låta dem drabbas av fyra olika plågor, säger HERREN   —  av svärd som dödar, hundar som släpar bort och himlens fåglar och markens djur som äter upp och gör slut på dem. Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden på grund av det som Manasse, Hiskias son och kung över Juda, gjort i Jerusalem. Vem kommer att tycka synd om dig, Jerusalem? Vem kommer att gråta för din skull? Vem kommer att ens fråga om allt är väl med dig? Du har förkastat mig, säger HERREN, och vänt mig ryggen. Därför har jag lyft min hand mot dig för att krossa dig. Jag är trött på att visa medlidande. Jag kastar dem med kastskovel vid landets portar. Jag gör dem barnlösa och förgör mitt folk, för de har inte vänt om från sina vägar. Deras änkor blir inför mig fler än sandkornen i havet. Mitt på dagen sänder jag inkräktare mot de unga männens mödrar. Ångest och förskräckelse låter jag plötsligt komma över dem. En kvinna som har sju söner sjunker ihop och ger upp andan. Hennes sol har gått ner medan det fortfarande är dag, hon har drabbats av skam och vanära. De av dem som överlever ska jag överlämna åt deras fienders svärd, säger HERREN.” ”Ve mig, min mor, att du födde mig, en man som orsakar strid och oenighet i hela landet! Jag har varken lånat eller lånat ut pengar, men ändå förbannar alla mig.” HERREN sa: ”Jag ska befria dig och låta det gå dig väl. Jag ska sannerligen få dina fiender att be med dig i nödens och olyckans tid. Kan man bryta sönder järn, järn från norr, eller koppar? Dina rikedomar och skatter ska jag utlämna för plundring, utan betalning, på grund av alla dina synder överallt i ditt land. Jag ska låta dig föras som slav till dina fiender i ett land som du inte känner. Min vrede brinner som eld mot er.” HERRE, du vet detta. Tänk på mig, ta dig an mig, låt hämnd drabba mina förföljare. Du som är långmodig, ta inte bort mig. Tänk på att det är för din skull jag får lida förakt. Jag fann dina ord och åt dem. Ditt ord blev mitt hjärtas glädje och fröjd, för jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud. Jag har inte fått glädjas i goda vänners sällskap, inte roat mig. Eftersom din hand legat över mig, har jag suttit ensam, och din vrede har uppfyllt mig. Varför måste jag ständigt lida, varför kan inte mitt sår läkas? Det vill inte läka. Du har blivit för mig som en sinande bäck, som vatten man inte kan lita på. Därför säger HERREN: ”Om du vänder om ska jag återupprätta dig, och du får tjäna mig. Om du talar värdigt, inte ovärdigt, ska du få vara min talesman. Folk ska återvända till dig, men du får inte gå tillbaka till dem. Jag ska göra dig till en mur för detta folk, till en befäst kopparmur. De ska anfalla dig men inte kunna besegra dig, för jag är med dig för att befria och rädda dig, säger HERREN. Jag ska rädda dig ur de ondas makt och befria dig ur de grymmas grepp.” HERRENS ord kom till mig: ”Du ska inte gifta dig och skaffa dig barn på denna plats, för så säger HERREN om de barn som föds på denna plats och deras föräldrar som de föds till: ’De ska dö av fruktansvärda sjukdomar. Man ska inte sörja dem eller begrava dem, utan de ska bli till gödsel på marken. De ska gå under genom svärd och hungersnöd, och deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur.’ För så säger HERREN: ’Gå inte in i något sorgehus, gå inte dit för att sörja med dem eller visa deltagande, för jag har tagit bort min frid, min nåd och min barmhärtighet från detta folk, säger HERREN. Både stora och små i det här landet ska dö, utan att bli begravda eller sörjda, och ingen ska rispa sig eller raka sitt huvud för deras skull. Ingen ska bryta bröd för att trösta någon som sörjer en död eller ge en bägare att dricka som tröst i sorgen efter far eller mor. Gå inte heller till något hus där det är fest för att sitta med dem och äta och dricka.’ För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Under er egen livstid, inför era egna ögon, ska jag på denna plats göra slut på alla glädjerop, allt jubel och all bröllopsglädje.’ När du talar om allt detta för folket, kommer de att fråga dig: ’Varför har HERREN bestämt något så fruktansvärt för oss? Vad har vi gjort för fel? På vad sätt har vi syndat mot HERREN, vår Gud?’ Då ska du svara dem: ’Era förfäder övergav mig, säger HERREN. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De övergav mig och höll inte min lag. Själva har ni handlat ännu värre än era förfäder. Var och en har följt sitt onda och hårda hjärta och inte velat lyssna till mig. Därför tänker jag kasta ut er ur detta land till ett land som varken ni eller era förfäder känt till. Där kan ni tjäna andra gudar dag och natt, och jag kommer inte att ha något förbarmande med er.’ Därför ska det komma en tid, säger HERREN, när man inte längre ska säga: ’Så sant HERREN lever, han som räddade Israel ut ur Egypten’, utan: ’Så sant HERREN lever, han som ledde israeliterna ut ur landet i norr och alla andra länder han hade drivit bort dem till.’ Jag ska leda dem tillbaka till deras land som jag gav deras förfäder. Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger HERREN, och de ska fiska upp dem. Därefter ska jag sända bud efter många jägare som ska jaga dem från alla berg och höjder och klippskrevor. Jag håller ögonen på dem vad de än har för sig. De kan inte gömma sig för mig, och deras synd kan inte döljas för min blick. Först ska jag vedergälla dem dubbelt för deras skuld och synd, för att de har orenat mitt land med sina vidriga avgudar och fyllt min egendom med sina avskyvärdheter.” HERRE, min styrka och min fästning, min tillflykt på nödens dag, till dig ska folken komma från jordens ändar och säga: ”Lögner är allt vad våra förfäder ärvt, värdelösa avgudar, som inte har någon hjälp att ge. Kan människan själv göra gudar åt sig? Då är de inga gudar!” ”Därför ska jag en gång för alla låta dem känna min styrka och min makt. Då ska de inse att mitt namn är HERREN.” ”Judas synd är inristad med järnstift, upptecknad med diamantspets på deras hjärtas tavla och på deras altarens horn. Så som man tänker på sina barn, så tänker de på sina altaren och sina asherapålar vid grönskande träd och på höga kullar. Mitt berg på fältet, din rikedom och dina skatter ska jag låta plundras, likaså dina offerplatser, på grund av all synd du begått i hela ditt land. Det är ditt eget fel att du går miste om det arv jag gett dig. Jag ska sätta dig till att tjäna dina fiender i ett land du inte känner. Ni har upptänt min vredes eld, och den ska brinna i evighet.” Så säger HERREN: ”Förbannad är den man som sätter sin lit till människor, som stöder sig på mänsklig kraft och vänder sig bort från HERREN. Han är som en torr buske i ödemarken och får inte se det goda komma. Han lever i ett förbränt ökenland, på saltslätter där ingen kan bo. Men välsignad är den man som litar på HERREN, som sätter hela sin tillit till HERREN. Han är som ett träd planterat vid vatten. Det sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte för hettan och dess löv är alltid gröna. Det skräms inte av ett års torka, det kan alltid bära frukt.” Hjärtat är det mest bedrägliga av allt, och oförbätterligt  —  vem kan förstå det? ”Jag, HERREN, genomskådar hjärtan och granskar människans inre, för att ge var och en lön utifrån vad hans gärningar förtjänar.” Som en rapphöna, som ruvar på ägg som den inte lagt, är den som blir rik genom oärliga metoder. Mitt i livet måste han lämna det, och står där till slut som ett fån. En härlighetens tron, upphöjd alltifrån begynnelsen, är vår helgedoms plats. HERRE, Israels hopp, alla som överger dig ska stå där med skam. De som vänder sig bort från dig ska bli som det som är skrivet i sanden, för de har övergett HERREN, källan med det levande vattnet. Hela mig, HERRE, så blir jag helad, rädda mig, så blir jag räddad. Det är dig jag vill prisa. De säger till mig: ”Vad blir det av HERRENS ord? Ska det inte slå in?” Jag har inte smitit ifrån min tjänst som herde i din efterföljd, inte heller har jag bett dig sända olycka. Du vet om allt som uttalats av mina läppar, allt vad jag sagt har du hört. Bli inte till förskräckelse för mig! Du är min tillflykt i en ond tid. Låt dem som förföljer mig stå där med skam, men låt mig få slippa skämmas. Låt dem bli förskräckta, men låt mig få slippa skrämmas. Låt den onda tiden drabba dem, krossa dem med dubbel förödelse! Då sa HERREN till mig: ”Gå och ställ dig vid folkets port, där Judas kungar går in och ut, och sedan vid var och en av Jerusalems portar och säg till dem: ’Hör HERRENS ord, ni Judas kungar, hela Juda och alla Jerusalems invånare, ni som går genom dessa portar. Så säger HERREN: Var noga med att inte bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar. Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen, och utför inget arbete, utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era förfäder. De lyssnade inte och ville inte lyda. De var motspänstiga och tog inte emot tillrättavisning från mig. Men om ni lyder mig, säger HERREN, så att ni inte bär in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen, utan håller sabbatsdagen helig och inte utför något arbete då, då ska kungar och furstar som sitter på Davids tron komma in genom denna stads portar på hästar och vagnar, de och deras furstar, Judas män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för evigt. De ska komma från Judas städer, från trakterna kring Jerusalem, från Benjamins område, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev. De ska bära fram sina brännoffer, slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i HERRENS hus. Men om ni inte vill höra på min befallning att hålla sabbaten helig genom att inte bära in bördor genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då ska jag sätta eld på dess portar. Elden ska sluka Jerusalems fästningar, och ingen ska kunna släcka den.’ ” HERRENS ord kom till Jeremia: ”Gå ner till krukmakarens hus, så ska jag tala till dig där.” Jag gick till krukmakarens hus och såg honom i arbete vid sin drejskiva. Men krukan som han höll på att forma med sina händer misslyckades. Då började krukmakaren om igen och gjorde den till en ny kruka, så som han ville ha den. HERRENS ord kom till mig: ”Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, som krukmakaren gör? säger HERREN. Som leran i krukmakarens hand är ni i min hand, Israels folk. Jag kan befalla att ett folk eller ett rike ska utrotas och förgöras. Men om det folk som jag varnat omvänder sig från sin ondska, ångrar jag mig och låter inte den olycka komma som jag hade planerat. En annan gång kan jag lova att bygga upp och plantera ett folk eller ett rike. Men om de då gör det som är ont i mina ögon, ångrar jag mig och gör inte det goda som jag hade planerat för dem. Säg nu till Judas män och Jerusalems invånare: ’Så säger HERREN: Jag bereder en olycka åt er och tänker ut en plan mot er. Vänd om, var och en från sin onda väg och ändra era levnadssätt och gärningar!’ Men de svarar: ’Det är lönlöst. Vi tänker fortsätta att följa våra egna planer, var och en i sin envishet och ondska.’ ” Därför säger HERREN: ”Fråga bland folken: ’Vem har hört något sådant? Fruktansvärt är det som jungfrun Israel har gjort. Ska snön från Libanons berg försvinna från dess sluttningar? Ska de friska strömmarna från avlägsna källor torka ut? Mitt folk har glömt mig och tänder rökelse åt värdelösa avgudar, som fått dem att snubbla och falla på sina vägar, på de urgamla stigarna, och gå in på obanade stigar.’ Så ska deras land bli ödelagt och utsatt för ständigt hån. Alla som passerar genom det ska förvåna sig och skaka på huvudet. Som östanvinden ska jag förskingra dem framför fienden. Jag ska vända dem ryggen, inte ansiktet, i deras olyckstid. Då sa de: ’Kom, så gör vi upp planer mot Jeremia. För prästernas undervisning av lagen går inte förlorad, inte heller de visas råd och profeternas ord. Kom, så förtalar vi honom, vi struntar i vad han säger.’ ” HERRE, lyssna på mig! Hör vad mina motståndare säger! Ska gott lönas med ont? De har grävt en grop för mig. Tänk på hur jag stått inför dig och talat väl för dem för att vända bort din vrede från dem. Låt därför deras barn svälta ihjäl, och överlämna dem själva åt svärdet. Låt deras hustrur bli änkor och barnlösa, deras män dö i epidemier och deras unga män dödas med svärd i strid. Låt skrik höras från deras hus, när du plötsligt låter rövare anfalla dem. De har grävt en grop som de vill fånga mig i, och de har lagt ut snaror där jag ska gå. HERRE, du känner till hur de planerar att mörda mig. Förlåt inte deras brott och utplåna inte deras synd. Låt dem ligga slagna inför dig, och ingrip mot dem i din vrede. Så sa HERREN: ”Gå och köp en lerkruka. Ta med dig några av folkets och prästernas äldste och gå till Ben-Hinnoms dal, intill Lerskärvsporten. Förkunna där för dem vad jag talar till dig. Du ska säga: ’Lyssna till HERRENS ord, ni kungar i Juda och ni invånare i Jerusalem! Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Jag ska låta en sådan olycka komma över denna plats att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. De har övergett mig och förvandlat den här platsen till en främmande plats. De har offrat där åt andra gudar, som varken de själva eller deras förfäder eller Judas kungar känt till, och de har fyllt den här platsen med oskyldigas blod. De har byggt offerplatser till Baal för att bränna sina barn som brännoffer, något som jag aldrig befallt eller talat om eller ens haft i mina tankar. Tider ska komma, säger HERREN, när den här dalen inte längre ska kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen. På denna plats ska jag sätta stopp för Judas och Jerusalems planer. Jag ska låta dem falla för sina fienders svärd och för dem som är ute efter deras liv. Deras döda kroppar ska jag ge till mat åt himlens fåglar och markens djur. Jag ska ödelägga denna stad och låta den bli utsatt för hån. Alla som går förbi ska bli förskräckta och dra efter andan när de ser förödelsen där. Jag ska låta dem äta sina egna söners och döttrars och varandras kött. I en sådan nöd ska de komma under den belägring som de ska utsättas för av sina motståndare och dödsfiender.’ Slå sedan sönder lerkrukan inför de män som gått med dig. Säg till dem: ’Så säger härskarornas HERRE: Jag ska krossa detta folk och denna stad, så som man krossar ett lerkärl som sedan aldrig mer kan lagas. Då ska man gräva gravar i Tofet tills det inte finns mer plats att begrava någon på. Så ska jag göra med denna plats, säger HERREN, och med dem som bor här. Jag ska göra denna stad lik Tofet. Husen i Jerusalem och Judas kungars hus ska bli lika orena som Tofets plats, alla de hus där man tänt rökelse på taken åt himlens hela härskara och utgjutit dryckesoffer åt andra gudar.’ ” När Jeremia kom tillbaka från Tofet, dit HERREN hade sänt honom att profetera, ställde han sig på förgården till HERRENS hus och sa till allt folket: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Se, jag ska låta all den olycka jag talat om komma över den här staden och dess lydstäder, därför att de har varit så motspänstiga och vägrat att lyssna till mina ord.’ ” När prästen Pashchur, Immers son, som var föreståndare i HERRENS hus, hörde Jeremia profetera detta, lät han prygla profeten Jeremia och satte honom sedan i stocken vid Övre Benjaminsporten till HERRENS hus. När Pashchur följande dag släppte loss Jeremia ur stocken, sa Jeremia till honom: ”HERREN kallar dig inte Pashchur utan Magor Missaviv. För så säger HERREN: ’Jag ska göra dig till skräck för dig själv och för alla dina vänner. Du kommer att få se dem falla för sina fienders svärd. Jag ska överlämna hela Juda till kungen av Babylonien, och han ska föra dem bort till Babylonien och döda dem med svärd. Denna stads alla rikedomar, all egendom och alla dyrbarheter och Judas kungars alla skatter ska jag ge i deras fienders hand. De ska ta det som byte och föra bort det till Babylon. Och själv ska du, Pashchur, och alla som bor i ditt hus hamna i fångenskap. Du ska komma till Babylon, och där ska du dö och begravas, du och alla dina vänner som du har profeterat lögn för.’ ” HERRE, du lurade mig, och jag lät mig luras. Du var för stark för mig, du besegrade mig. Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla hånar mig. För varje gång jag ska säga något måste jag ropa och skrika om våld och förstörelse. HERRENS ord har gjort att jag ständigt utsatts för spe och hån. Men när jag tänker: ”Jag ska inte tänka på honom och inte mer tala i hans namn,” då blir det som om det brann en eld inom mig, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot, men jag kan inte. Jag hör många viska: ”Skräck från alla håll, ange honom! Vi ska ange honom.” Alla som stått mig nära väntar på att jag ska falla. ”Kanske kommer han att låta sig luras, så att vi får övertaget och kan få vår hämnd på honom.” Men HERREN står vid min sida som en stark stridsman. Därför ska mina förföljare komma på fall. De kan inte besegra mig. De kommer att skämmas och bli utan framgång, förödmjukade för all framtid så att det aldrig ska glömmas. Härskarornas HERRE, du som prövar den rättfärdige, du som ser hjärta och sinne, låt mig få se dig ta hämnd på dem! Jag har överlämnat min sak åt dig. Sjung till HERRENS ära, prisa HERREN! Han räddar den fattige ur de ondas hand. Förbannad den dag då jag föddes! Låt inte den dag bli välsignad då min mor födde mig! Förbannad den man som meddelade min far nyheten att han fått en son, och gjorde honom så glad. Låt det gå den mannen på samma sätt som det gick de städer som HERREN ödelade utan förbarmande. Låt honom få höra klagan på morgonen och stridsrop vid middagstid, därför att han inte dödade mig i moderlivet, så att min mor hade fått bli min grav och hennes livmoder havande för alltid. Varför blev jag någonsin född, för att se elände och sorg och sluta mina dagar i skam? Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när kung Sidkia sände Pashchur, Malkias son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till honom för att säga: ”Fråga HERREN för vår räkning, för Nebukadnessar, kungen av Babylonien, har förklarat krig mot oss! Kanske vill HERREN göra under för oss, som han gjorde i gångna tider, så att kungen drar sig tillbaka.” Jeremia svarade dem: ”Säg till Sidkia: ’Så säger HERREN, Israels Gud: Jag ska göra alla era vapen odugliga i er strid mot kungen av Babylon och mot kaldéerna, som belägrar er. Jag ska samla dem inne i denna stad, och jag ska själv strida mot er med utsträckt hand och stark arm, i vrede, raseri och stor förbittring. Jag ska slå invånarna i denna stad, och både människor och djur ska dö i en svår pest. Därefter, säger HERREN, ska jag överlämna Sidkia, Judas kung, och alla hans tjänare och allt folk som finns kvar i denna stad och som överlevt pesten, svärdet och hungersnöden, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och åt deras fiender som är ute efter deras liv. Han ska slå ner dem med svärd, utan att skona dem, utan medlidande, utan förbarmande.’ Säg till detta folk: ’Så säger HERREN: Nu låter jag er välja mellan vägen till livet och vägen till döden. Den som stannar kvar här i denna stad ska dö genom svärd, svält och pest. Men den som går ut och överlämnar sig åt kaldéerna som belägrar er får överleva med sitt liv som byte. Jag har vänt mitt ansikte mot den här staden, till olycka, inte lycka, säger HERREN. Den ska överlämnas åt kungen av Babylonien, och han ska bränna ner den.’ Till kungahuset i Juda: Hör HERRENS ord, Davids ätt! Så säger HERREN: ’Handla i rättvisa varje morgon, rädda den plundrade ur förtryckarens våld. Annars bryter min vrede ut som en eld som ingen kan släcka, för era onda gärningars skull. Jag är emot dig, som bor i dalen, du klippa på slätten, säger HERREN, ni som säger: ”Vem kan komma mot oss? Vem kan tränga in i våra boningar?” Jag ska straffa er så som era gärningar förtjänar, säger HERREN. Jag ska tända en eld i skogen som ska sprida sig och bränna upp allt.’ ” Så sa HERREN: ”Gå bort till Judas kungs palats och tala där dessa ord: ’Lyssna till HERRENS ord, du kung av Juda på Davids tron, du och dina tjänare och ditt folk som går in genom dessa portar! Så säger HERREN: Gör det som är rättvist och rättfärdigt. Rädda den plundrade ur förtryckarens våld. Gör inget orätt mot främlingen, den faderlösa och änkan. Bruka inte våld mot dem, och utgjut inte oskyldigt blod på denna plats. Om ni verkligen följer dessa ord, ska kungar som sitter på Davids tron komma in med hästar och vagnar genom portarna till detta palats, följda av sina tjänare och sitt folk. Men om ni inte lyssnar till dessa ord, svär jag vid mig själv, säger HERREN, att det här palatset ska bli en ruinhög.’ ” För så säger HERREN om Judas kungs palats: ”Du är för mig som Gilead, som Libanons topp. Men jag ska göra dig till en öken, till städer där ingen bor. Jag ska utse fördärvare att komma emot dig, var och en med sina vapen. De ska hugga ner dina ståtliga cedrar och kasta dem i elden. Folk från många länder ska gå förbi denna stad och säga till varandra: ’Varför gjorde HERREN så mot denna stora stad?’ Och svaret kommer att bli: ’Därför att de övergav HERREN, sin Guds förbund och tillbad och tjänade andra gudar.’ ” Gråt inte över den döde, sörj honom inte. Gråt i stället över den som vandrar bort, för han ska aldrig mer återvända och se det land där han föddes. För så säger HERREN om Shallum, Josias son, Juda kung, som efterträdde sin far Josia och blev bortförd från denna plats: ”Han ska aldrig mer återvända hit. Han kommer att dö på den plats dit han bortfördes och aldrig mer få se detta land.” ”Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och sina övre salar med orätt, som låter sin nästa arbeta för ingenting och inte ger honom någon lön, den som säger: ’Jag ska bygga mig ett stort palats med rymliga övre salar och göra många fönster, klä det med cederpanel och måla det rött.’ Är det att vara kung, att stoltsera med cederträ? Tänk på din far: han åt och drack och gjorde det som var rätt och rättfärdigt, och allt gick honom väl. Han värnade om den fattige och skaffade rätt åt den behövande, och det gick väl för honom. Är inte detta att känna mig? säger HERREN. Men dina ögon och tankar är bara inriktade på oärlig vinning och att utgjuta oskyldigt blod, och på förtryck och våld.” Därför säger HERREN så om kung Jojakim, Josias son, Juda kung: ”Ingen ska hålla dödsklagan över honom: ’Min broder, min syster!’ Ingen ska hålla dödsklagan över honom: ’Min herre, all hans prakt!’ Han kommer att begravas som en åsna, släpas ut och kastas utanför Jerusalems portar.” ”Gå upp på Libanon och ropa, höj din röst i Bashan! Ropa högt från Avarim, för alla dina älskare är krossade. När du levde i fred talade jag till dig, men du svarade: ’Jag vill inte lyssna.’ Sådan var du sedan din ungdom, du har aldrig velat lyssna på mig. Alla dina herdar ska föras bort av vinden. Dina älskare ska föras bort i exil. Du ska få stå där i skam och förödmjukelse för all din ondskas skull. Du som bor på ’Libanon’ och har ditt näste bland cedrarna, hur ska du inte jämra dig, när värkarna kommer över dig, som en kvinna när hon ska föda. Så sant jag lever, säger HERREN, även om du Konja, son till kung Jojakim av Juda, var sigillringen på min högra hand, skulle jag slita av den. Jag ska överlämna dig till dem som är ute efter ditt liv, till dem som du är så rädd för, nämligen Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och kaldéerna. Dig själv och din mor, som födde dig, ska jag slunga iväg till ett annat land, där ni inte är födda, och där ska ni dö. De ska aldrig mer återvända till sin längtans land.” Är då denne Konja ett värdelöst, krossat kärl, en kruka som ingen vill ha? Varför kastas han och hans barn bort till ett land som är okänt för dem? O, land, land, land! Hör HERRENS ord! Så säger HERREN: ”Registrera denne man som barnlös, som en man som inte lyckades med något under sin livstid. För inget av hans barn ska lyckas uppnå att sitta på Davids tron och regera i Juda.” ”Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå förlorade och skingras, säger HERREN.” Därför säger HERREN, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: ”Ni har skingrat mina får, drivit bort dem och inte tagit hand om dem. Nu ska jag ta hand om er för allt ont ni gjort! säger HERREN. Jag ska själv samla det som finns kvar av min hjord från alla de länder dit jag drivit bort dem och leda dem tillbaka till deras betesmarker, där de ska bli fruktsamma och föröka sig. Jag ska utse åt dem herdar, som ska valla dem. De ska aldrig mer behöva vara rädda eller ängslas, och ingen av dem ska saknas, säger HERREN. Den tid kommer, säger HERREN, när jag ska låta ett rättfärdigt skott växa upp åt David. Han ska bli en kung som regerar med vishet och utövar rättvisa och rättfärdighet i landet. Under hans tid ska Juda bli räddad och Israel bo i trygghet. Han ska kallas ’HERREN vår rättfärdighet.’ Det ska komma en tid, säger HERREN, då man inte längre ska säga: ’Så sant HERREN lever, han som förde israeliterna ut ur Egyptens land,’ utan: ’Så sant HERREN lever, han som ledde israeliternas efterkommande ut ur landet i norr och från alla länder dit han hade fördrivit dem, för att de skulle få bosätta sig i sitt eget land.’ ” Om profeterna: Mitt hjärta vill brista inom mig, min kropp darrar. Jag är som en drucken, som en man berusad av vin, för HERRENS och hans heliga ords skull. Landet är fullt av äktenskapsbrytare, för deras skull ligger landet i sorg och betesmarkerna är uttorkade. Deras strävan är ondska och deras styrka det som är orätt. ”Både profeter och präster är gudlösa. Till och med inne i mitt tempel finner jag deras ondska, säger HERREN. Därför kommer deras väg att vara hal, som en stig i mörkret. De ska drivas bort, de ska snubbla och falla. Jag ska låta olycka komma över dem det år deras straff kommer, säger HERREN. Hos profeterna i Samaria såg jag något anstötligt: de profeterade i Baals namn och förledde mitt folk Israel. Men hos Jerusalems profeter har jag sett något fruktansvärt: De begår äktenskapsbrott och lever i lögn. De stöder dem som gör det onda, så att ingen vänder om från sin ondska. För mig har de blivit som Sodom, de som bor där är som Gomorra.” Därför säger härskarornas HERRE om profeterna: ”Jag ska ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. För från Jerusalems profeter har gudlösheten spridit sig ut över hela landet.” Så säger härskarornas HERRE: ”Lyssna inte på vad profeterna talar, när de profeterar för er och inger er falskt hopp. De hittar på egna syner och talar inte det som kommer från HERREN. De säger alltid till dem som föraktar mig: ’HERREN har sagt: Allt ska gå väl för er,’ och till dem som envist lever som de själva vill: ’Inget ont ska komma över er.’ Men vem har varit med vid HERRENS rådslag och sett eller hört hans ord? Vem har lyssnat och lytt hans ord? Se, HERRENS vrede bryter ut som en stormvind, ja, som en virvelstorm. Över de gudlösa virvlar den ner. HERRENS vrede upphör inte förrän han fullbordat sina planer. I kommande dagar ska ni förstå det. Jag har inte sänt dessa profeter, och ändå rusar de iväg. Jag har inte talat till dem, och ändå profeterar de. Om de hade stått i mitt rådslag skulle de förkunna mina ord för mitt folk för att vända dem från deras onda väg och från deras onda gärningar. Är jag en Gud bara på nära håll, säger HERREN, och inte en Gud långt borta? Kan någon gömma sig så bra, att inte jag kan hitta honom? säger HERREN. Är jag inte den som uppfyller både himlen och jorden? säger HERREN. Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn. De säger: ’Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm.’ Hur länge? Vad bär dessa profeter inom sig, lögnprofeterna, som hittar på sina falsarier? Genom att berätta om sina drömmar för varandra försöker de få mitt folk att glömma mig på samma sätt som deras förfäder glömde mig för Baal. Den profet som har haft en dröm berättar om sin dröm, och den som tagit emot mitt ord förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger HERREN. Är inte mitt ord som en eld? säger HERREN. Är det inte som en kraftig hammare, som krossar klippan? Därför står jag emot dessa profeter, säger HERREN, de som säger sig tala mina ord men som sprider lögner. Jag står emot profeterna, säger HERREN, de som bara pratar: ’Så säger Herren.’ Jag står emot profeterna som profeterar falska drömmar, säger HERREN. De berättar dem och förleder mitt folk med sina lögner och sägner. Jag har inte sänt dem eller gett dem något uppdrag, och de är till ingen nytta för detta folk, säger HERREN. När detta folk eller en profet eller präst frågar dig: ’Vilka tunga ord bär du fram från HERREN? ’ ska du svara dem: ’Vad för tunga ord?’ Jag ska visa bort er, säger HERREN. Och om en profet eller en präst eller någon bland folket säger ’HERRENS tunga ord,’ kommer jag att straffa honom och hans familj. Så ska ni var och en säga till varandra: ’Vad har HERREN svarat? Vad har HERREN sagt?’ Men ’HERRENS tunga ord’ ska ni inte mer nämna. För om hans ord blir ’tunga’ för någon människa, så förvanskar ni orden från den levande Guden, härskarornas HERRE, vår Gud. Så ska du säga till profeten: ’Vad har HERREN svarat dig? Vad har HERREN sagt?’ Men om ni säger ’HERRENS tunga ord’, så säger HERREN: Ni använder detta ord, ’HERRENS tunga ord’, trots att jag har sänt bud till er och meddelat att ni inte ska säga ’HERRENS tunga ord’. Därför förkastar jag er nu som en tung börda bort från min närhet, både er och den stad som jag gav er och era förfäder. Jag ska låta er komma i evig förödmjukelse och få stå med en evig skam, som aldrig ska glömmas.” HERREN lät mig se den här synen: Två korgar med fikon stod framför HERRENS tempel. Detta var efter att Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade tagit Jojakims son Jekonja, kungen av Juda, till fånga och fört bort honom, tillsammans med furstarna i Juda, hantverkarna och smederna, från Jerusalem till Babylonien. I den ena korgen fanns det mycket goda fikon från årets första skörd. I den andra fanns mycket dåliga fikon, alltför dåliga att äta. Då frågade HERREN: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Fikon. De goda fikonen är mycket goda, men de dåliga är mycket dåliga, alltför dåliga att äta.” Då kom HERRENS ord till mig: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Så som jag ser på dessa goda fikon, ser jag med välvilja på dem som förts bort från Juda, dem som jag skickat härifrån till kaldéerna. Jag ska välvilligt vaka över dem och leda dem tillbaka till detta land. Jag ska bygga upp dem, inte bryta ner dem, plantera dem och inte dra upp dem igen. Jag ska ge dem en insikt om att jag är HERREN. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud, för de ska helhjärtat återvända till mig. Men som de dåliga fikonen som är alltför dåliga att äta, säger HERREN, så ska jag behandla Sidkia, kungen i Juda, och hans furstar och de överlevande från Jerusalem, de som är kvar här i landet och de som bor i Egypten. Jag ska göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och ett ordspråk, till nidvisa och förbannelse på alla platser dit jag förvisar dem. Jag ska låta dem drabbas av svärd, hungersnöd och sjukdomar, tills de är utrotade från landet som jag gav dem och deras förfäder.’ ” Det här ordet om hela folket i Juda kom till Jeremia under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår som var Nebukadnessars, den babyloniske kungens, första regeringsår. Detta talade profeten Jeremia till hela folket i Juda och till alla Jerusalems invånare: Sedan Josias, Amons sons, trettonde regeringsår och fram till idag, under tjugotre år, har HERRENS ord kommit till mig. Jag har gång på gång talat till er, men ni har inte lyssnat. Gång på gång har HERREN under årens lopp sänt er sina profeter, men ni har vägrat att lyssna till dem när de sagt: ”Vänd om, var och en från sin onda väg och från allt ont ni gör. Då får ni bo kvar i landet, som HERREN för alltid har gett er och era förfäder. Följ inte andra gudar, tjäna och tillbe dem inte. Provocera inte min vrede med det ni själva har gjort! Då låter jag ingen olycka drabba er.” ”Men ni har inte velat lyssna på mig, säger HERREN. Ni har provocerat min vrede med det ni själva har gjort, till er egen olycka.” Så säger därför härskarornas HERRE: ”Därför att ni inte lyssnat till mig ska jag samla alla stammar från norr, säger HERREN, och min tjänare Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Jag ska låta dem välla in över detta land och dess invånare och över alla de andra folken runt omkring. Och jag ska utsätta dem för förintelse, låta dem bli till åtlöje och krossas för alltid. Jag ska göra slut på glada röster och jubelrop, rop för brudgum och brud, kvarnens ljud och lampans ljus. Hela detta land ska bli öde och övergivet. Dessa folk ska tjäna kungen av Babylonien i sjuttio år. När de sjuttio åren har gått, ska jag straffa kungen av Babylonien och hans folk för deras synd, säger HERREN. Jag ska också göra kaldéernas land till en ödemark för alltid. Jag ska låta allt jag talat mot detta land gå i uppfyllelse, allt som står skrivet i den här boken, som Jeremia har profeterat mot folken. Också de ska få tjäna många folk och stora kungar, och jag ska vedergälla dem efter deras gärningar, för allt vad de gjort.” För så sa HERREN, Israels Gud, till mig: ”Ta denna vinbägare med vredesvin ur min hand, och låt alla folk jag sänder dig till dricka ur den. De ska dricka sig redlösa och galna på grund av det svärd som jag ska sända ibland dem.” Jag tog då bägaren från HERRENS hand och lät alla folk som HERREN sänt mig till dricka ur den: Jerusalem och städerna i Juda, dess kungar och furstar, för att ödelägga dem, göra dem till förskräckelse, hån och förbannelse, så som de är i dag, farao, kungen av Egypten, hans tjänare, furstar och hela hans folk, alla främmande folk, alla kungarna i Us och alla kungarna i filistéernas land, i Ashkelon, Gaza, Ekron och vad som fanns kvar av Ashdod, Edom, Moab, ammoniterna, alla kungarna i Tyros, alla kungarna i Sidon och kungarna i kustländerna på andra sidan havet, Dedan, Tema, Bus och alla med kantklippt hår, alla kungarna i Arabien, alla kungarna över de främmande folk som bor i öknen, alla kungarna i Simri, alla kungarna i Elam och alla kungarna i Medien, samt alla kungarna i norr, både nära och fjärran ifrån varandra, alla kungariken i världen, över hela jorden. Kungen Sheshak ska sedan dricka efter dem. ”Du ska säga till dem: ’Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Drick tills ni är druckna och spyr och faller omkull så att ni inte kan resa er mer på grund av det svärd jag sänder bland er.’ Och om de vägrar att ta emot bägaren ur din hand och dricka, ska du säga: Så säger härskarornas HERRE: ’Ni måste dricka! Se, den stad som är uppkallad efter mitt namn ska jag låta vara den första att drabbas av olyckan. Skulle då ni få gå fria från straffet? Nej, ni ska inte komma undan straffet. Jag ska kalla fram ett svärd mot alla som bor på jorden, säger härskarornas HERRE.’ Du ska profetera allt det här mot dem och säga till dem: ’HERREN ryter från höjden, från sin heliga boning dundrar han. Han ryter högt över sina marker, hans rop är som vintramparens rop över alla som bor på jorden. Larmet hörs till jordens ände, för HERREN går till rätta med folken, han dömer hela mänskligheten. Han ska överlämna de gudlösa åt svärdet, säger HERREN.’ ” Så säger härskarornas HERRE: ”Se, olyckan går ut från folk till folk, en väldig storm far upp från de yttersta hörnen av jorden.” På den dagen ska de som HERREN dödat fylla jorden från den ena ändan till den andra. Ingen ska sörja dem eller samla upp dem eller begrava dem, utan de ska bli till gödsel på marken. Gråt, ni herdar, och klaga. Kräla på marken, ni hjordens ledare. Tiden är inne för er att slaktas, och ni ska krossas till skärvor som utsökta lerkärl. Det ska inte finnas någon plats för herdar att fly till, ingen räddning för hjordens ledare. Hör hur herdarna ropar, hjordens ledare klagar! HERREN ödelägger deras betesmarker. De fridfulla ängarna förstörs av HERRENS brinnande vrede. Han lämnar sin håla likt ett lejon. Deras land ligger öde, härjat av förtryckarens svärd, av hans flammande vrede. När Jojakim, Josias son, hade blivit kung över Juda kom detta ord från HERREN: ”Så säger HERREN: Ställ dig på förgården till HERRENS hus och tala till alla från Juda städer, dem som kommit för att tillbe i HERRENS hus. Tala till dem allt jag befaller dig att tala och utelämna inte ett ord. Det kan hända att de lyssnar och vänder om var och en från sin onda väg. Då ska jag ångra det onda som jag tänkt sända över dem för deras onda gärningars skull. Säg till dem: ’Så säger HERREN: Om ni inte lyssnar till mig och lyder den lag som jag har gett er, och om ni inte lyssnar till mina tjänare profeterna som jag gång på gång har sänt till er, fastän ni inte har lyssnat, då ska jag göra med detta hus som med Shilo och göra denna stad till en förbannelse bland alla jordens folk.’ ” Prästerna, profeterna och allt folket hörde Jeremia tala allt detta i HERRENS hus. När Jeremia hade avslutat sitt tal och sagt allt HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sa: ”Du ska dö! Hur kan du profetera i HERRENS namn att det ska gå för detta hus som det gick för Shilo och att denna stad ska bli ödelagd, så att ingen kan bo här?” Allt folket samlades kring Jeremia i HERRENS hus. När furstarna i Juda hörde vad som pågick, gick de från kungapalatset bort till HERRENS hus och tog plats vid HERRENS nya port. Prästerna och profeterna sa då till furstarna och till allt folket: ”Denne man ska dömas till döden! Ni har ju med era egna öron hört honom profetera mot den här staden.” Jeremia svarade då alla furstarna och allt folket: ”Det var HERREN som sände mig för att profetera mot detta tempel och mot den här staden allt det ni har hört. Ändra nu era levnadssätt och gärningar och lyssna till HERREN, er Gud, så ska HERREN ångra det onda som han uttalat mot er. Vad mig beträffar så är jag i ert våld. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det ska ni veta att om ni dödar mig drar ni oskyldigt blod över er, över denna stad och dem som bor här. För HERREN har faktiskt sänt mig till er för att tala allt detta.” Då sa furstarna och allt folket till prästerna och profeterna: ”Denne man förtjänar inte att dömas till döden, för han har talat till oss i HERRENS, vår Guds, namn.” Då trädde några av landets äldste fram och talade till hela det församlade folket: ”Mika från Moreshet profeterade medan Hiskia var kung i Juda och sa då till folket: ’Så säger härskarornas HERRE: Sion ska plöjas upp som en åker, Jerusalem förvandlas till en stenhög och tempelberget till en skogbevuxen höjd.’ Men dödade kung Hiskia av Juda och Judas folk honom? Fruktade inte och vädjade inte Hiskia till HERREN, så att HERREN ångrade sig och inte gjorde det onda han hade uttalat mot dem? Och nu håller vi själva på med att dra något mycket ont över oss!” Där fanns också en annan man, Shemajas son Uria från Kirjat-Jearim, som profeterade i HERRENS namn mot denna stad och detta land, precis som Jeremia gjorde. Men när kung Jojakim och alla hans officerare och furstar hörde vad han sa, försökte kungen döda honom. Men Uria fick höra det och blev rädd och flydde till Egypten. Då skickade kung Jojakim några män till Egypten: Akbors son Elnatan, tillsammans med några andra. De hämtade Uria från Egypten och förde honom till kung Jojakim, som lät döda honom med svärd och kasta hans kropp på den allmänna begravningsplatsen. Men Achikam, Shafans son, stod på Jeremias sida så att han inte utlämnades till folket för att dödas. När Jojakim, Josias son, hade blivit kung över Juda kom detta ord till Jeremia från HERREN: Så har HERREN sagt till mig: ”Gör dig läderremmar och ett ok och sätt dem på din nacke. Skicka sedan bud till kungarna i Edom, Moab, Ammon, Tyros och Sidon med deras budbärare som kommer till Jerusalem till Sidkia, kungen av Juda. Befall dem att säga till sina herrar: ’Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Så ska ni säga till era herrar: ”Det är jag som genom min stora makt och med min utsträckta arm har gjort jorden och människorna och djuren på den, och den ger jag till vem jag vill. Nu har jag gett alla dessa länder till min tjänare kung Nebukadnessar av Babylonien. Jag har också gett markens djur till honom, till hans tjänst. Alla folk ska tjäna honom och hans son och sonson, tills den tid kommer då många folk och stora kungar ska lägga honom under sig. Det folk eller det rike som inte vill tjäna Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och inte vill böja sin nacke under den babyloniske kungens ok, det folket ska jag straffa med svärd, hungersnöd och pest, säger HERREN, tills jag har förgjort det genom hans hand. Lyssna inte till era profeter, spåmän, drömmare, medier och magiker, som säger att ni inte ska komma att tjäna kungen av Babylonien. Det är lögn som de profeterar för er, och ni ska föras långt bort från ert land. Jag ska fördriva er, och ni ska gå under. Men det folk som böjer sin nacke under den babyloniske kungens ok och tjänar honom ska jag låta bo kvar i ro på sin egen mark, säger HERREN, och bruka den och leva där.” ’ ” Till Sidkia, kungen i Juda, talade jag på samma sätt: ”Böj er nacke under den babyloniske kungens ok, tjäna honom och hans folk, så får ni leva. Varför skulle du och ditt folk vilja dö genom svärd, hungersnöd och pest, så som HERREN har sagt att det ska gå för det folk som inte vill tjäna den babyloniske kungen? Lyssna inte till de profeter som säger att ni inte ska tjäna kungen av Babylonien, för de profeterar lögn för er. ’Jag har inte sänt dem, säger HERREN. De profeterar lögn i mitt namn. Därför måste jag fördriva er, och ni ska gå under, både ni och dessa profeter som profeterar för er.’ ” Jag talade till prästerna och allt folket: ”Så säger HERREN: Lyssna inte till era profeter när de profeterar för er och säger: ’Föremålen från HERRENS hus ska snart återlämnas från Babylon.’ Det som de profeterar för er är lögn. Hör inte på dem! Tjäna kungen av Babylonien, så får ni leva. Varför skulle denna stad behöva läggas i ruiner? Om de verkligen är HERRENS profeter och har HERRENS ord, låt dem då be till härskarornas HERRE, så att de föremål som ännu finns kvar i HERRENS hus och i judakungens palats och i Jerusalem inte förs bort till Babylon. För så säger härskarornas HERRE om pelarna, havet, ställningarna och alla de andra tillbehören som är kvar i staden, dem som den babyloniske kungen Nebukadnessar inte tog när han förde bort Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, från Jerusalem till Babylon tillsammans med alla de förnämsta i Juda och Jerusalem, så säger härskarornas HERRE, Israels Gud, om de föremål som ännu finns kvar i HERRENS hus och judakungens palats och i Jerusalem: ’De ska föras till Babylon och bli kvar där tills jag tar mig an dem igen, säger HERREN. Jag ska sedan föra dem tillbaka hit till denna plats.’ ” Samma år, i det fjärde årets femte månad, när Sidkia hade blivit kung över Juda, talade profeten Hananja, Assurs son, som var från Givon, till mig i HERRENS hus inför prästerna och hela folket. Han sa: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Jag ska bryta sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år ska jag föra tillbaka hit alla de föremål från HERRENS hus som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tog härifrån och förde till Babylon. Jag ska föra tillbaka hit Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, och alla de övriga som förts bort från Juda till Babylonien, säger HERREN. Jag ska bryta sönder den babyloniske kungens ok.’ ” Då svarade profeten Jeremia Hananja inför prästerna och allt folket som stod i HERRENS hus. Profeten Jeremia sa: ”Amen. Må HERREN göra så! Må HERREN låta det gå i uppfyllelse som du har profeterat och föra tillbaka hit alla föremål från HERRENS hus och alla de bortförda från Babylonien. Men hör nu vad jag vill säga till dig och till allt folket. Gamla tiders profeter som var före mig och dig profeterade krig, olycka och pest för många länder och stora riken. En profet som profeterar fred och framgång vet man vara sänd av HERREN först när hans ord går i uppfyllelse.” Då tog profeten Hananja oket från Jeremias nacke och bröt sönder det. Hananja sa inför allt folket: ”Så säger HERREN: ’Så här ska jag inom två år bryta Nebukadnessars, den babyloniske kungens, ok från alla folks nacke.’ ” Då gick profeten Jeremia sin väg. Efter att profeten Hananja hade brutit oket från profeten Jeremias nacke kom HERRENS ord till Jeremia: ”Gå och säg till Hananja: ’Så säger HERREN: Du har brutit sönder ett ok av trä, men i stället har du gjort ett ok av järn. För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Jag lägger ett ok av järn på alla dessa folks nacke, så att de får tjäna Nebukadnessar, kungen av Babylonien. De ska få tjäna honom. Till och med markens djur ger jag åt honom.’ ” Sedan sa profeten Jeremia till profeten Hananja: ”Lyssna nu, Hananja! HERREN har inte sänt dig, och du har fått det här folket att tro på lögner. Därför säger HERREN så: ’Jag ska ta bort dig från jordens yta. I år måste du dö, eftersom du har predikat avfall från HERREN.’ ” I sjunde månaden samma år dog profeten Hananja. Det här är vad profeten Jeremia skrev i ett brev som han sände från Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i exilen, prästerna, profeterna och till allt folket, dem som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babylonien. Det var efter att kung Jekonja och drottningmodern, hovmännen, furstarna i Juda och Jerusalem, hantverkarna och smederna hade lämnat Jerusalem. Han skickade brevet med Elasa, Shafans son, och Gemarja, Hilkias son, när Sidkia, Juda kung, sände dem till Babylon, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Så här stod det: Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud, till alla dem i exil som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babylonien: ”Bygg hus och bo där! Plantera trädgårdar och ät av deras frukt. Gift er och föd söner och döttrar. Ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där, bli inte färre! Sträva efter den stadens bästa dit jag har sänt er till exil. Be till HERREN för den, för dess välgång är er välgång.” För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Låt inte lura er av era profeter som finns bland er eller av era medier. Lyssna inte till drömmar de drömmer, för de profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”Först när sjuttio år har gått för Babylonien ska jag ta mig an er, uppfylla mitt löfte, och föra er tillbaka hit. Jag vet vilka planer jag har för er, säger HERREN. Det är planer för välgång och inte något ont, för att ge er en framtid och ett hopp. Ni ska då åkalla mig, komma och be till mig, och jag ska lyssna på er. Ni ska söka mig och finna mig, om ni helhjärtat söker mig. Jag ska låta er finna mig, säger HERREN, och jag ska föra er tillbaka från er fångenskap, samla er från alla de folk och platser jag fördrivit er till, säger HERREN. Jag ska låta er återvända till den plats jag fört bort er ifrån.” Men ni säger: ”HERREN har låtit profeter uppstå bland oss i Babylonien.” Så säger HERREN om den kung som nu sitter på Davids tron och om allt folk som bor kvar i denna stad, era landsmän som inte fördes bort till exil med er, så säger härskarornas HERRE: ”Se, jag sänder svärd, hungersnöd och pest mot dem och låter dem bli som ruttna fikon, så dåliga att de inte kan ätas. Jag ska förfölja dem med svärd, hungersnöd och pest och göra dem till en förskräckelse för alla riken på jorden, till förbannelse och hån, till förakt och vanära bland alla folk dit jag har fördrivit dem, därför att de inte lyssnade till mig, säger HERREN, fastän jag gång på gång talade till dem genom mina tjänare profeterna. Men ni har inte velat lyssna, säger HERREN.” Lyssna därför till HERRENS ord, alla ni i exil som jag har sänt från Jerusalem till Babylonien. Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud, om Achav, Kolajas son, och om Sidkia, Maasejas son, som i mitt namn profeterar lögn för er: ”Se, jag ska överlämna dem till den babyloniske kungen Nebukadnessar, så att han låter dem bli avrättade inför er. För deras skull ska alla som förts till exil från Juda till Babylonien använda detta som förbannelse och säga: ’Må HERREN låta det gå likadant för dig som för Sidkia och Achav, som kungen av Babylonien lät steka i eld.’ De har nämligen gjort en skamlig gärning i Israel. De har begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och ljugit i mitt namn, något som jag aldrig befallt. Jag vet och är vittne till det, säger HERREN.” Säg till nechelamiten Shemaja: Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Du har på eget initiativ sänt brev till allt folket i Jerusalem, till prästen Sefanja, Maasejas son, och till alla de andra prästerna och skrivit: ’HERREN har utsett dig till präst efter prästen Jojada, till att ha uppsikt i HERRENS hus över varje galning som framträder som profet och sätta honom i stock och halsjärn. Varför har du inte läxat upp Jeremia från Anatot som framträder som profet bland er? På grund av det har han kunnat skicka bud till oss här i Babylonien och sagt: Det här blir långvarigt. Bygg hus och bo där. Plantera trädgårdar och ät av deras frukt.’ ” Prästen Sefanja läste upp detta brev för profeten Jeremia. Då kom HERRENS ord till Jeremia: ”Sänd detta bud till alla i exilen: Så säger HERREN om nechelamiten Shemaja: ’Eftersom Shemaja har profeterat för er, fastän jag inte sänt honom, har han fått er att tro på lögn. Därför säger HERREN detta: Jag ska straffa nechelamiten Shemaja och hans efterkommande. Ingen av dem ska få bo bland detta folk, och han ska inte få se allt det goda jag har i beredskap för mitt folk, säger HERREN, för han har förkunnat uppror mot HERREN.’ ” Detta är det budskap som kom till Jeremia från HERREN: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Skriv ner i en bokrulle allt jag har talat till dig. Det kommer nämligen en tid, säger HERREN, då jag ska föra tillbaka mitt folk, Israel och Juda, från fångenskapen, säger HERREN. Jag ska föra dem tillbaka till det land som jag gav deras förfäder. De ska ta det i besittning.’ ” Detta är vad HERREN talade beträffande Israel och Juda. ”Så säger HERREN: ’Man hör skrik av skräck, ångest, inte frid. Fråga, se efter: Inte kan väl en man föda barn? Varför ser jag alla män med händerna på magen, som kvinnor i födslovåndor? Varför har alla ansikten blivit dödsbleka? Vilken förfärlig dag detta ska bli! Den kommer inte att likna någon annan. Det är en bedrövelsens tid som väntar Jakob, men han ska bli räddad ur den. Den dagen, säger härskarornas HERRE, ska jag bryta av oken från deras nackar och slita av deras bojor. De ska inte längre behöva arbeta som slavar åt främlingar. De ska tjäna HERREN, sin Gud, och David, sin kung, som jag ska låta uppstå åt dem. Var därför inte rädd, min tjänare Jakob, säger HERREN, var inte skräckslagen, Israel, för jag ska rädda dig från en avlägsen plats, dina efterkommande från landet dit de förvisats. Jakob ska återvända och leva i ro och trygghet. Ingen ska skrämma honom. För jag är med dig, säger HERREN, för att rädda dig. Jag ska utplåna alla de folk bland vilka jag har skingrat dig. Men dig ska jag inte utplåna. Jag ska tukta dig, men med rättvisa —  helt ostraffad ska jag inte släppa dig.’ För så säger HERREN: ’Din skada är obotlig, ditt sår är oläkligt. Det finns ingen som tar sig an din sak, ingen läkedom finns för ditt sår, inget helande för dig. Alla dina älskare har glömt dig och bryr sig inte om dig längre. Jag har slagit dig så som en fiende skulle ha gjort, jag har straffat dig grymt eftersom din skuld är så stor och dina synder så många. Varför klagar du över din skada och över din obotliga smärta? För att din skuld var så stor och dina synder så många har jag gjort dig detta. Men alla som ätit av dig ska själva ätas, och alla dina fiender ska föras bort i fångenskap. De som plundrar dig ska själva bli plundrade, och de som skövlar dig ska bli skövlade. Jag ska låta dig återfå din hälsa och läka dina sår, säger HERREN, dig som man kallat ”den fördrivna” och ”Sion som ingen bryr sig om”.’ Så säger HERREN: ’Se, jag ska resa Jakobs tält på nytt och förbarma mig över hans boningar. Staden ska byggas upp på sina ruiner, och palatset ska stå på sin rätta plats. Därifrån ska höras lovsång och rop av glädje. Jag ska föröka dem, de ska inte bli färre. Jag ska göra dem ärade, de ska inte vara utan betydelse. Deras barn ska bli som i gångna tider, deras menighet upprättas inför mig, och jag ska straffa alla som förtrycker dem. Deras ledare ska komma ur deras egna led, deras härskare uppstå mitt ibland dem. Jag ska låta honom nalkas mig och komma mig nära. Vem skulle annars våga komma nära mig? säger HERREN. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud.’ ” Se, en stormvind från HERREN bryter fram i vrede, en virvelstorm. Den drar fram över de ogudaktigas huvuden. HERRENS brinnande vrede vänder inte förrän han fullbordat sina planer. I kommande dagar ska ni förstå det. ”Vid den tiden, säger HERREN, ska jag vara Gud för alla Israels släkter, och de ska vara mitt folk.” Så säger HERREN: ”Det folk som överlever svärdet ska finna nåd i öknen, under vandringen ska Israel få ro.” Från fjärran uppenbarade sig HERREN för mig: ”Jag har älskat dig med en evig kärlek. Därför har jag så länge uppehållit dig med min nåd. Jag ska upprätta dig igen, ja, du ska bli upprättad, du jungfru Israel. Du ska än en gång ta dina tamburiner och gå ut och dansa med de glada. Än en gång ska du plantera vingårdar på Samariens berg, och de som planterar ska få njuta av frukten. Den dag ska komma då vakterna på Efraims berg ska ropa: ’Kom, låt oss gå upp till Sion, till HERREN, vår Gud.’ ” För så säger HERREN: ”Jubla av glädje över Jakob, höj jubelrop över det främsta bland folken! Lovsjung: ’HERREN har räddat sitt folk, det som finns kvar av Israel.’ Jag ska föra dem från landet i norr och samla dem från jordens yttersta ändar. Bland dem finns blinda och lama, gravida kvinnor och kvinnor i barnsnöd. I en stor skara ska de återvända hit. Gråtande ska de komma, och under deras böner ska jag leda dem. På en jämn väg, där de inte ska stappla, ska jag leda dem till strömmande vatten. För jag är Israels far och Efraim är min förstfödde son. Hör HERRENS ord, ni folk, förkunna det i fjärran kustländer: ’Han som skingrade Israel ska samla det och vaka över det som en herde över sin hjord.’ HERREN ska friköpa Jakob och befria honom från dem som är starkare än han. De ska komma och jubla på Sions höjd, och de ska stråla av lycka över allt vad HERREN ger, över säd, vin och olja, över lamm och boskapshjordar. De ska vara som en grönskande trädgård, och de ska inte behöva sörja mer. Flickor ska dansa och glädjas, tillsammans med ynglingar och de gamla. Jag ska förvandla deras sorg till glädje, ge dem tröst och glädje efter sorgen. Jag ska mätta prästerna rikligt och tillfredsställa mitt folk med det goda jag ger, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Rakel gråter över sina barn och låter sig inte tröstas, för hennes barn finns inte mer.” Så säger HERREN: ”Gråt inte längre, fäll inga fler tårar, för du ska få lön för din möda, säger HERREN. De ska återvända från sitt fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger HERREN. Dina barn ska återvända till sitt eget land. Jag har hört Efraims klagan: ’Du har tuktat mig, jag har blivit tuktad som en otämjd kalv. För mig tillbaka, så kommer jag tillbaka, för du är HERREN, min Gud. Jag vände mig bort men ångrade mig. Jag kom till besinning och slår nu mina lår i sorg. Jag skäms och är förödmjukad över min ungdoms synder.’ Är inte Efraim min älskade son, mitt käraste barn? Trots att jag ofta går till rätta med honom tänker jag ständigt på honom. Mitt hjärta ömmar för honom, och jag måste förbarma mig över honom, säger HERREN. Sätt upp vägmärken åt dig, ställ upp vägvisare. Rätta dig efter den led du följt, vägen du förut gått. Vänd tillbaka, jungfru Israel, vänd tillbaka till dessa dina städer! Hur länge ska du vackla hit och dit, du trolösa dotter? HERREN ska skapa något nytt på jorden  — en kvinna ska omsluta en man.” Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Ännu en gång ska detta ord uttalas i Juda land och dess städer, när jag låter dem återvända från sin exil: ’HERREN välsigne dig, du rättfärdighetens boning, du heliga berg!’ Där ska alla från hela Juda och dess städer bo, bönder och kringströvande herdar. Jag ska ge de trötta att dricka och mätta de svaga.” Sedan vaknade jag och såg mig omkring. Min sömn hade varit behaglig. ”Den tid ska komma, säger HERREN, när jag ska beså hela Israel och hela Juda med säd av både människor och djur. Liksom jag har vakat över dem för att rycka upp, riva ner, förgöra och fördärva, ska jag nu vaka över dem för att bygga upp och plantera, säger HERREN. På den tiden ska man inte längre säga: ’Fäderna har ätit sura druvor och därför har barnen fått ömma tänder.’ Var och en ska nämligen dö för sin egen synd. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder. Det ska komma en tid, säger HERREN, då jag ingår ett nytt förbund med Israels och Juda folk, inte ett sådant förbund som jag ingick med deras förfäder, när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, trots att jag var deras herre, säger HERREN. Nej, detta är det förbund jag ska ingå med Israels folk efter de där dagarna, säger HERREN: Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Då ska de inte längre behöva undervisa varandra och säga: ’Lär känna HERREN,’ för då ska alla känna mig, från den minste till den störste bland dem, säger HERREN. För jag ska förlåta dem deras ondska, och jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder.” Så säger HERREN, han som satt upp solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna att lysa om natten, han som rör upp havet så att dess vågor brusar, han vars namn är härskarornas HERRE: ”Om dessa förordningar inte längre består inför mig, säger HERREN, först då ska Israels ätt upphöra att för alltid vara ett folk inför mig.” Så säger HERREN: ”Om himlarna där ovan kan mätas, om jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då ska jag förkasta Israels ätt för allt de har gjort, säger HERREN. Den tid ska komma, säger HERREN, när staden ska bli uppbyggd för HERREN, från Hananeltornet till Hörnporten. Mätsnöret ska dras vidare mot Garevhöjden och sedan i riktning mot Goa. Och hela dalen med liken och askan, alla fälten ända ner till Kidrondalen och till hörnet vid Hästporten i öster ska vara helgade åt HERREN. Staden ska aldrig mer utplånas eller raseras.” Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN under den judiske kungen Sidkias tionde regeringsår, vilket var Nebukadnessars artonde regeringsår. Då belägrade den babyloniske kungens armé Jerusalem, och profeten Jeremia hölls fängslad på vaktgården i judakungens palats. Sidkia, kungen i Juda, hade stängt in honom där och sagt: ”Hur kan du profetera och säga: ’Så säger HERREN: Se, jag ska överlämna denna stad åt den babyloniske kungen, och han ska inta den. Och Sidkia, kungen i Juda, ska inte undkomma kaldéerna utan överlämnas åt den babyloniske kungen, så att han måste tala med honom ansikte mot ansikte, öga mot öga. Han ska föra Sidkia till Babylon, och där ska han stanna tills jag tar itu med honom, säger HERREN. Om ni strider mot kaldéerna kommer ni inte att ha någon framgång.’ ” Jeremia sa: ”HERRENS ord kom till mig: Hanamel, din farbror Shallums son, kommer snart till dig och säger: ’Köp min åker i Anatot, för du har som närmaste släkting rätten att lösa in den och köpa den.’ Hanamel, min kusin, kom då till mig på vaktgården, så som HERREN hade sagt, och sa till mig: ’Köp min åker i Anatot i Benjamins land, för du har äganderätt och får lösa in den. Så köp den!’ Då insåg jag att det var HERRENS ord. Jag köpte alltså åkern av min kusin Hanamel i Anatot och vägde upp betalningen åt honom, sjutton siklar silver. Jag skrev ett köpebrev och förseglade det, tillkallade vittnen och vägde upp silvret på en våg. Sedan tog jag köpebrevet, både det förseglade med avtalet och det öppna, och gav det till Baruk, son till Neria och sonson till Machseja, i närvaro av min kusin Hanamel och vittnena som undertecknat köpebrevet samt alla judar som satt på vaktgården. I deras närvaro gav jag Baruk denna befallning: Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Ta de här breven, både det förseglade köpebrevet och det öppna, och lägg dem i en lerkruka så att de kan bevaras länge. För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Hus, åkrar och vingårdar kommer åter att köpas i detta land.’ När jag hade lämnat köpebrevet till Baruk, Nerias son, bad jag till HERREN: O, Herre, HERRE! Du har gjort himlarna och jorden genom din väldiga makt och utsträckta arm. Ingenting är för svårt för dig. Du handlar nådigt mot tusenden men låter straffet för fädernas synd komma över deras barn efter dem, du store och väldige Gud, vars namn är härskarornas HERRE. Du är stor i råd och mäktig i gärningar. Du vakar över hur alla människor lever och du belönar var och en efter vad hans liv och gärning förtjänar. Du gjorde tecken och under i Egyptens land och gör så än i dag, både i Israel och över hela mänskligheten. Du har gjort ditt namn ryktbart, och det är det än i dag. Du ledde ditt folk Israel ut ur Egypten med tecken och under, med mäktig hand och utsträckt arm och genom en stor skräck. Du gav dem detta land, som du med ed lovat deras förfäder, ett land som flyter av mjölk och honung. De kom dit och tog det i besittning, men de lydde dig inte och följde inte din lag. De gjorde ingenting av det du befallt dem att göra. Det är därför som du låtit allt detta onda drabba dem. Se hur belägringsvallar har byggts upp mot staden för att den ska kunna intas. Staden ska överlämnas åt de kaldeiska belägrarna, åt svärd, hungersnöd och pest. Det du har sagt har hänt, och det ser du själv. Och ändå säger du till mig, min Herre, HERRE: ’Köp åkern med silver och låt vittnen bekräfta det’  —  trots att staden kommer att överlämnas åt kaldéerna.” Då kom HERRENS ord till Jeremia: ”Jag är HERREN, hela mänsklighetens Gud. Skulle något vara för svårt för mig? Därför säger HERREN så: Jag ska överlämna denna stad åt kaldéerna och åt Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Han ska inta den. Kaldéerna som anfaller denna stad ska komma och tända eld på den och bränna ner den med alla de här husen där man tänt rökelseoffer till Baal på taken och hällt ut dryckesoffer åt andra gudar och så provocerat min vrede. Folket i Israel och Juda har alltifrån sin ungdom bara gjort det som är ont i mina ögon. Israeliterna har inte gjort annat än provocerat min vrede med vad de gjort, säger HERREN. Alltsedan den här staden blev byggd och ända fram till idag har den retat mig och väckt min vrede, och därför måste jag utplåna den ur min åsyn för allt det onda som folket i Israel och Juda har gjort för att provocera min vrede, de och deras kungar, furstar, präster, profeter, männen i Juda och Jerusalems invånare. De har vänt mig ryggen, inte ansiktet, och fastän jag upprepade gånger har undervisat dem har de inte velat lyssna eller ta varning. De har ställt upp sina vidriga avgudar i det tempel som är uppkallat efter mitt namn och så förorenat det. De har byggt offerplatser till Baal i Ben-Hinnoms dal för att offra sina söner och döttrar till Molok, fastän jag aldrig gett dem någon sådan befallning eller ens kunnat tänka mig att de skulle göra något så avskyvärt. Så har de nu fått Juda att synda. Därför säger nu HERREN, Israels Gud, om denna stad, som ni säger ska överlämnas åt den babyloniske kungen, åt svärd, hungersnöd och pest: Se, jag ska samla dem från alla de länder dit jag i min vrede, mitt ursinne och raseri har förskingrat dem. Jag ska leda dem tillbaka till denna plats och låta dem bo här i trygghet. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud. Jag ska ge dem ett och samma sinne och inriktning, så att de alltid fruktar mig, för sitt eget och sina ättlingars bästa. Jag ska sluta ett evigt förbund med dem så att jag aldrig mer vänder mig bort från dem eller avstår från att göra dem gott. Jag ska lägga ner en fruktan för mig i deras hjärtan, så att de aldrig vänder sig bort från mig. Jag ska glädja mig över dem, över att göra dem gott, och jag ska i trofasthet plantera dem i detta land, av hela mitt hjärta och hela min själ. För så säger HERREN: På samma sätt som jag har låtit allt detta onda komma över detta folk, ska jag låta allt gott komma över dem som jag lovat dem. Åkrar ska på nytt köpas i detta land, som ni säger vara ödelagt, utan människor och djur, och överlämnat åt kaldéerna. Åkrar ska köpas för silver, köpebrev ska skrivas, förseglas och bevittnas, både i Benjamins land och i Jerusalems omgivningar, i Juda städer och i städerna i bergsbygden, i Låglandet och i Negev, för jag ska återupprätta dem, säger HERREN.” HERRENS ord kom till Jeremia en andra gång, medan han fortfarande satt inspärrad på vaktgården: ”Så säger HERREN, han som skapade jorden, HERREN, som formade och fastställde den  —   HERREN är hans namn: ’Ropa till mig, så ska jag svara dig och berätta för dig stora och ofattbara ting som du inte känner till.’ För så säger HERREN, Israels Gud, om husen i denna stad och om judakungarnas palats som rivits ner för belägringsvallarnas och svärdets skull, om dem som har kommit hit för att strida mot kaldéerna: ’De ska fyllas med döda kroppar av de människor som jag dödat i min vrede och förbittring. Jag har dolt mitt ansikte för denna stad för all deras ondskas skull. Se, jag ska ge läkedom och helande, jag ska bota dem och låta dem njuta av fred och trygghet i överflöd. Jag ska föra Juda och Israel tillbaka från deras exil och bygga upp dem så att de blir som förut. Jag ska rena dem från all den synd de begått mot mig och förlåta dem alla synder de begått mot mig och genom vilka de gjort uppror mot mig. Då kommer staden att bli till heder för mig, till glädje, pris och ära inför alla jordens folk, när de får höra allt det goda jag gör för dem. De kommer att förskräckas och darra för allt det goda jag gör och för den välgång jag ger den.’ ” Så säger HERREN: ”Än en gång ska man på denna plats, som ni säger vara ödelagd, utan människor och djur, i städerna i Juda och på Jerusalems gator, som är tomma, utan människor och djur, höras glada röster, jubelrop och bröllopsglädje, rop från dem som bär fram tackoffer i HERRENS hus och säger: ’Prisa härskarornas HERRE, för HERREN är god, och hans nåd består för evigt.’ Jag ska återställa landets lycka som det en gång var, säger HERREN. Så säger härskarornas HERRE: ’På denna plats, som nu är öde, utan människor och djur, och i alla dess städer ska än en gång finnas betesmarker där herdar kan låta sina hjordar vila. I bergsbygdens, i Låglandets och i Negevs städer, i Benjamins land, i trakten runt Jerusalem och i Judas städer ska hjordar åter ströva omkring och herdar räkna in sina får,’ säger HERREN. Det ska komma en tid, säger HERREN, då jag ska uppfylla det goda som jag lovat folket i Israel och Juda. På den tiden och den dagen ska jag låta ett rättfärdigt skott växa upp åt David. Han ska göra det som är rätt och rättfärdigt i landet. På den tiden ska Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet. Då ska stadens namn vara ’HERREN vår rättfärdighet.’ ” För så säger HERREN: ”Aldrig ska det saknas en ättling till David på Israels tron. Det ska heller aldrig saknas levitiska präster som inför mig dagligen offrar brännoffer och bränner matoffer och bär fram slaktoffer.” HERRENS ord kom till Jeremia: ”Så säger HERREN: ’Inte förrän ni kan bryta mitt förbund med dagen och natten, så att dag och natt inte längre kommer i sin vanliga ordning, kan mitt förbund med min tjänare David brytas, så att han inte längre har någon av sina ättlingar som regerar på hans tron, och likadant med de levitiska prästerna, mina tjänare. Lika oräkneliga som stjärnorna på himlen och som sanden i havet som inte kan mätas ska jag låta min tjänare Davids ättlingar bli, och likaså leviterna som tjänstgör inför mig.’ ” HERRENS ord kom till Jeremia: ”Har du inte märkt vad detta folk säger: ’De båda släkter som HERREN utvalde har han förkastat’. De föraktar mitt folk och betraktar det inte längre som en nation. Så säger HERREN: ’Om jag inte har ingått ett förbund med dag och natt och fastställt en ordning för himmel och jord, då kan jag förkasta ättlingarna till Jakob och David, min tjänare, så att jag inte utser någon av hans ättlingar till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande. Jag ska återupprätta deras lycka och förbarma mig över dem.’ ” Detta ord kom till Jeremia från HERREN, när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, anföll Jerusalem och dess lydstäder med hela sin armé och med alla jordens riken som han härskade över och med alla folk: Så säger HERREN, Israels Gud: ”Gå och säg till Sidkia, kungen av Juda: ’Så säger HERREN: Jag ska överlämna den här staden till kungen av Babylonien, och han ska bränna ner den. Du ska inte kunna komma undan hans grepp. Du ska tas till fånga och överlämnas åt honom. Du ska ställas öga mot öga med den babyloniske kungen, och han ska tala med dig ansikte mot ansikte. Du ska föras bort till Babylon. Men hör HERRENS ord, Sidkia, kung av Juda! Så säger HERREN om dig: Du ska inte bli dödad av svärd. Du ska få dö i frid. De ska tända eldar till din ära, så som de tände eldar till dina förfäders ära, till kungar som var före dig. De ska hålla dödsklagan över dig: ”Ve, herre!” Detta har jag talat, säger HERREN.’ ” Profeten Jeremia sa allt detta till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem. Då höll den babyloniske kungens armé på med att belägra Jerusalem och de städer i Juda som fanns kvar, Lakish och Aseka, som var de enda befästa städer som stod kvar i Juda. Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan Sidkia, kungen av Juda, hade ingått ett förbund med allt folket i Jerusalem om en kungörelse för frigivning av slavarna. Var och en skulle frige sina hebreiska slavar, både kvinnor och män, så att ingen skulle hålla sin judiske landsman som slav. Alla furstarna och allt folket lydde, de som hade gått med i förbundet med villkoren att var och en skulle frige sina slavar och slavinnor och att ingen längre skulle hållas kvar i slaveri. De lydde alltså och släppte dem fria. Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigett och gjorde dem till slavar igen. Då kom HERRENS ord till Jeremia: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Jag ingick ett förbund med era förfäder, när jag ledde dem ut ur Egypten, ut ur slaveriet. Jag sa: ’Vart sjunde år ska ni var och en frige de hebreiska landsmän som har sålt sig till er och tjänat er i sex år. Då ska du låta honom gå fri från dig.’ Men era förfäder lyssnade inte på mig och lydde mig inte. Nu har ni nyligen ändrat er och gjort det som är rätt inför mig, när ni kungjorde frigivning av era landsmän och slöt ett avtal inför mig i det hus som är uppkallat efter mitt namn. Men nu har ni ändrat er igen och vanhelgat mitt namn. Alla har ni tagit tillbaka de slavar och slavinnor som ni frigivit efter deras önskan, och nu har ni gjort dem till era slavar igen. Därför säger HERREN så: ’Ni har inte lytt mig. Ni har inte släppt era bröder och landsmän. Därför ska jag släppa lös svärd, pest och hungersnöd över er, säger HERREN. Jag ska göra er till en förskräckelse för alla riken på jorden. Jag ska överlämna de män som brutit mot mitt förbund och inte fullföljt vad som sagts i förbundet som de slöt inför mig, till att behandlas som kalven som de delade mitt itu och gick mellan dess halvor. Furstarna i Juda och Jerusalem, hovmännen, prästerna och allt folket i landet, som gick mellan kalvens delar, dem ska jag utlämna åt deras fiender som är ute efter deras liv. Deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur. Och jag ska överlämna Sidkia, kungen av Juda, och hans furstar åt deras fiender, dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungens armé, som nu har dragit bort härifrån. Jag ska befalla dem, säger HERREN, att vända tillbaka till denna stad. De ska anfalla staden, inta och bränna ner den, och städerna i Juda ska jag ödelägga så att ingen kan bo där.’ ” Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när Jojakim, Josias son, var kung över Juda: ”Gå till rekaviterna och tala med dem, ta med dem till HERRENS hus, till ett av de inre rummen och bjud dem på vin att dricka.” Då tog jag med mig Jaasanja, Jeremias son och Havassinjas sonson, och hans bröder och söner och hela rekaviternas släkt. Jag förde dem till HERRENS hus, in i det rum som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, och som låg alldeles intill furstarnas, ovanför det som tillhörde dörrvaktaren Maaseja, Shallums son. Jag satte fram tillbringare fyllda med vin och vinbägare och bjöd dem att dricka, men de svarade: ”Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadav, Rekavs son, befallde oss: ’Ingen av er ska någonsin dricka vin, varken ni eller era barn. Ni ska varken bygga hus, så säd eller plantera vingårdar och inte heller äga sådana. Ni ska alltid bo i tält, hela ert liv. Då får ni leva länge på den mark där ni lever som främlingar.’ Vi har i allting lytt vad vår far Jonadav, Rekavs son, befallde oss. Varken vi, våra hustrur eller våra söner och döttrar har någonsin druckit vin. Vi har inte byggt hus att bo i, inte ägt vingårdar eller åkrar eller säd. Vi har bott i tält och lydigt följt allt som vår far Jonadav befallt oss. Men när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, invaderade landet, sa vi: ’Kom, låt oss flytta till Jerusalem, undan kaldéernas och araméernas arméer.’ Så bosatte vi oss i Jerusalem.” HERRENS ord kom till Jeremia: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Gå och säg till männen i Juda och Jerusalems invånare: ’Ska ni inte ta varning och lyda vad jag sagt? säger HERREN. Den befallning som Jonadav, Rekavs son, gav sina efterkommande att inte dricka vin har de hållit. Än idag dricker de inte vin, för de lyder sin förfaders befallning. Men jag har talat till er gång på gång, och ni har inte lyssnat till mig. Gång på gång har jag sänt till er alla mina tjänare profeterna för att säga: ”Vänd om var och en från sin onda väg och gör bättring! Följ inte andra gudar för att tjäna dem. Då ska ni få bo på den mark som jag gav er och era förfäder.” Men ni ville varken lyssna till mig eller lyda mig. Jonadavs, Rekavs sons, efterkommande har följt sin fars befallning, men detta folk har inte lyssnat på mig.’ Därför säger härskarornas HERRE, Israels Gud så: ’Se, jag ska låta allt det onda som jag har talat om komma över Juda och alla som bor i Jerusalem. För jag talade till dem, men de lyssnade inte. Jag kallade på dem, men de svarade inte.’ ” Till rekaviterna sa Jeremia: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Eftersom ni har lytt er förfader Jonadavs befallning, följt allt vad han befallt och ålagt er, säger härskarornas HERRE, Israels Gud, så: Jonadav, Rekavs son, ska alltid ha en ättling som gör tjänst inför mig.’ ” I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda kom HERRENS ord till Jeremia: ”Ta en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel, Juda och de andra folken, från den dag jag talade till dig under Josias tid fram till i dag. När folket i Juda hör om allt det onda jag tänker göra mot dem, kommer de kanske att vända var och en från sin onda väg, och då ska jag förlåta dem deras skuld och synd.” Jeremia kallade då på Baruk, Nerias son, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner allt vad HERREN hade talat till honom. Sedan befallde Jeremia Baruk: ”Jag är förhindrad och kan inte gå till HERRENS hus. Men gå du dit nästa fastedag och läs upp från bokrullen som du skrev efter min diktamen HERRENS ord för folket som är i HERRENS hus på fastedagen. Läs dem för hela Juda folk som kommer dit från sina städer. Då kanske de vädjar till HERREN och vänder om var och en från sin onda väg. För stor är den vrede och förbittring som HERREN har uttryckt mot detta folk.” Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom och läste upp HERRENS ord ur bokrullen i HERRENS hus. I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i den nionde månaden var en fasta utlyst inför HERREN för allt folket i Jerusalem och dem som kom från Juda städer. Baruk läste upp Jeremias ord ur bokrullen för allt folket i HERRENS hus, i Gemarjas, kungens skrivare Shafans sons, rum på den övre förgården, vid ingången till nya porten till HERRENS hus. När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som HERREN hade talat läsas ur bokrullen, gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket. Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem. När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom. Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem. Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men HERREN hade gömt dem. Efter att kungen bränt bokrullen med allt som Baruk skrivit i den efter Jeremias diktamen, kom HERRENS ord till Jeremia: ”Ta en ny bokrulle och skriv ner allt som stod i den första rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. Säg till Jojakim, Juda kung: ’Så säger HERREN: Du brände upp bokrullen och sa: ”Hur kan du skriva i den att kungen av Babylonien ska komma och fördärva det här landet och utplåna både människor och djur därifrån?” Därför säger HERREN så beträffande Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon ättling som sitter på Davids tron. Hans döda kropp ska kastas bort och förtäras av dagens hetta och nattens frost. Jag ska straffa honom och hans ättlingar och tjänstefolk för deras synd. Jag ska låta allt det onda jag talat om komma över Jerusalems invånare och Juda män, därför att de inte har lyssnat.’ ” Då tog Jeremia en ny bokrulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Denne skrev ner efter Jeremias diktamen allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, brände upp. Mycket mer av samma slag blev också tillagt. Sidkia, Josias son, blev kung i stället för Konja, Jojakims son. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, utsåg honom till kung i Juda land. Men varken han, hans hov eller folket i landet lyssnade till vad HERREN talade genom profeten Jeremia. Ändå skickade kung Sidkia Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: ”Be för oss till HERREN, vår Gud!” Jeremia fick röra sig fritt, för han hade då ännu inte blivit fängslad. Faraos armé hade tågat ut från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem fick höra rapporten om dem, drog de sig bort från Jerusalem. Då kom HERRENS ord till profeten Jeremia: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Svara kungen av Juda, som skickade er för att fråga mig: ’Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska vända tillbaka hem till Egypten. Kaldéerna kommer tillbaka för att anfalla denna stad och bränna ner den till grunden.’ Så säger HERREN: Låt inte lura er att tro att kaldéerna ska ge sig i väg för gott, för det ska de inte. Även om ni lyckades slå hela den kaldeiska armén som strider mot er, så att det bara blev några sårade män kvar i sina tält, så skulle de resa sig och bränna ner denna stad.” När den kaldeiska armén dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos armé, ville Jeremia lämna Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk sin egendom bland folket där. Men när han kom till Benjaminporten blev han gripen av ett vaktbefäl, som hette Jiria och var son till Shelemja och sonson till Hananja. Denne sa: ”Du tänker gå över till kaldéerna!” ”Det är inte sant”, svarade Jeremia. ”Jag vill inte gå över till kaldéerna.” Men Jiria ville inte höra på honom, utan grep honom och förde honom till furstarna. Furstarna blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. Jeremia hamnade så i en fängelsehåla, i valven, och där fick han stanna länge. Men sedan skickade kung Sidkia bud efter honom och lät föra honom till sitt palats. I enrum frågade han honom om det kommit något budskap från HERREN. ”Ja”, svarade Jeremia. ”Du ska överlämnas åt den babyloniske kungen.” Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ”På vilket sätt har jag syndat mot dig eller mot dina tjänare eller mot detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? Var är nu era profeter som profeterade för er att kungen av Babylonien inte skulle anfalla er eller detta land? Hör mig nu, min herre och min kung! Jag vädjar till dig, skicka inte tillbaka mig till sekreteraren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.” Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle sättas i förvar på vaktgården. Man gav honom en brödkaka från bagarnas gata varje dag, så länge det fanns något bröd kvar i staden. Så blev Jeremia kvar på vaktgården. Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde Jeremia säga till allt folket: ”Så säger HERREN: ’Den som blir kvar i denna stad ska dö genom svärd, hunger eller pest, men den som överlämnar sig till kaldéerna får behålla sitt liv som byte, han får leva.’ Så säger HERREN: ’Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungen, och han ska inta den.’ ” Då sa furstarna till kungen: ”Den mannen måste dö. Han gör ju soldaterna som finns kvar i denna stad och allt folket missmodiga, när han talar så till dem. Denne man söker inte folkets väl utan dess fördärv.” Kung Sidkia svarade: ”Gör vad ni vill med honom. Kungen kan inte hindra er.” De tog då Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De sänkte ner Jeremia med rep. Det fanns inget vatten i brunnen, bara gyttja, som Jeremia sjönk ner i. Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, hörde att Jeremia kastats ner i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten. Eved-Melek gick ut från kungapalatset och sa till kungen: ”Min herre och kung, dessa män har gjort illa i allt som de gjort mot profeten Jeremia, som de sänkt ner i brunnen. Där kommer han att svälta ihjäl, för det finns inte längre något bröd i staden.” Kungen befallde då nubiern Eved-Melek att ta med sig trettio män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö. Eved-Melek tog med sig männen till ett förråd under kungapalatsets skattkammare, tog därifrån trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. Nubiern Eved-Melek sa till Jeremia: ”Lägg trasorna och de utslitna kläderna under armarna, mellan dem och repet.” Jeremia gjorde så, och de drog upp honom med repen ur brunnen. Jeremia fick sedan stanna på vaktgården. Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till HERRENS hus. Kungen sa till Jeremia: ”Det är något jag vill fråga dig om. Dölj inget för mig.” Jeremia svarade Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” Kung Sidkia svor då i hemlighet en ed till Jeremia och sa: ”Så sant HERREN lever, han som gett oss livet, jag ska inte döda dig eller överlämna dig åt dem som är ute efter ditt liv.” Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’Om du överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva, och denna stad ska inte brännas ner, utan du och din familj ska få leva. Men om du inte överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad ges i kaldéernas händer, och de ska bränna ner den, och du själv ska inte kunna komma undan dem.’ ” Kung Sidkia sa till Jeremia: ”Jag är rädd för dem från Juda som gått över till kaldéerna, att man ska överlämna mig åt dem och de ska misshandla mig.” Jeremia svarade: ”De kommer inte att överlämna dig. Lyssna nu bara till HERREN, till det jag säger dig. Då ska det gå dig väl och ditt liv kommer att skonas. Men om du vägrar kapitulera, är detta vad HERREN har uppenbarat för mig: Alla kvinnor som finns kvar i Juda kungs palats ska föras ut till den babyloniske kungens furstar. Dessa kvinnor ska säga: ’Dina vänner har förlett dig och fått makt över dig. När dina fötter sjönk i gyttjan vände de dig ryggen.’ Alla dina hustrur och barn ska föras ut till kaldéerna, och du ska inte komma undan dem. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen av Babylonien, och denna stad kommer att brännas ner.” Då sa Sidkia till Jeremia: ”Låt inte någon få veta om detta samtal, så att du inte riskerar att dö. Om furstarna får höra att jag har talat med dig, kommer de till dig och säger: ’Tala om för oss vad du sa till kungen! Dölj ingenting för oss, annars dödar vi dig. Berätta också vad kungen sa till dig!’ Då ska du bara säga till dem: ’Jag vädjade till kungen att inte sända mig tillbaka till Jonatans hus, för att dö där.’ ” Så kom alla furstarna till Jeremia och frågade ut honom. Han svarade precis som kungen hade befallt honom, och sedan sa de inget mer. Ingen hade ju hört samtalet. Jeremia blev kvar på vaktgården, till den dag då Jerusalem intogs. Det var i den tionde månaden under kung Sidkias nionde regeringsår, som kung Nebukadnessar och hela hans armé drog mot Jerusalem och belägrade det. I Sidkias elfte regeringsår, på den nionde dagen i fjärde månaden, stormades stadsmuren. Den babyloniske kungens furstar kom in och satte sig i Mittporten: Nergalsareser, Samgar, Nebusarsekim, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern, och alla den babyloniske kungens furstar. När judakungen Sidkia och hans soldater såg dem, flydde de och lämnade staden under natten, genom den kungliga trädgården och porten mellan de två murarna. Man tog vägen mot Jordandalen. Men den kaldeiska armén förföljde dem och tog Sidkia till fånga på Jerikoslätten. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner i Rivla inför hans ögon, likaså lät den babyloniske kungen avrätta alla de förnäma männen i Juda. Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia och band honom med kopparkedjor och förde bort honom till Babylon. Kaldéerna brände ner kungapalatset och folkets hus och rev ner Jerusalems murar. Resten av folket som var kvar i staden och de deserterade fördes bort till Babylonien av Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, likaså återstoden av befolkningen. Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, lämnade kvar i Juda land bara några av de allra fattigaste, som ingenting hade, och gav dem nu vingårdar och åkrar. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, gav Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, följande befallning angående Jeremia: ”Ta väl vara på honom, vaka över honom och gör honom inget ont. Ge honom vad han vill ha.” Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, och Nebushasban, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern, och den babyloniske kungens alla övriga ämbetsmän skickade då efter Jeremia och lät hämta honom från vaktgården. De överlämnade honom till Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, för att denne skulle föra hem honom. Han fick bo bland folket. HERRENS ord kom till Jeremia medan han ännu var kvar som fånge på vaktgården: ”Gå och säg till nubiern Eved-Melek: ’Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Jag ska låta det gå i uppfyllelse som jag talat mot denna stad, till dess olycka, inte lycka, och det ska ske inför dina ögon på den dagen. Men dig ska jag rädda den dagen, säger HERREN. Du ska inte överlämnas åt dem du är rädd för. Jag ska låta dig komma undan, du ska inte falla för svärd utan får behålla livet, därför att du förtröstade på mig, säger HERREN.’ ” Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN efter att Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade släppt honom fri i Rama. Denne hade låtit hämta Jeremia, som var bunden med kedjor bland fångarna från Jerusalem och Juda som skulle föras bort till Babylonien. När befälhavaren för livgardet hämtade Jeremia sa han till honom: ”HERREN, din Gud, har talat om olycka över denna plats, och HERREN har låtit den komma och gjort som han hade förutsagt. Ni har syndat mot HERREN och inte lyssnat till honom. Det är därför detta har hänt er. Idag befriar jag dig från dina handbojor. Om du vill följa med mig till Babylonien, så gör det. Jag ska vaka över dig. Men om du inte vill följa med mig till Babylonien, så behöver du det inte. Hela landet ligger öppet för dig, och du kan gå varthelst du finner rätt och gott att gå.” Men när Jeremia inte vände sig för att gå, sa han: ”Vänd tillbaka till Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, som kungen i Babylonien har satt över Juda städer, och stanna där hos honom och folket, eller gå dit du finner rätt att gå.” Befälhavaren för livgardet gav honom färdkost och gåvor och lät honom gå. Jeremia kom så till Gedalja, Achikams son, i Mispa och bodde hos honom och dem som lämnats kvar i landet. Befälhavarna för armén på landsbygden och deras män fick höra att kungen av Babylonien hade satt Gedalja, Achikams son, över landet och gett honom ansvaret för män, kvinnor och barn, de fattiga i landet som inte hade förts bort till Babylonien. De kom då till Gedalja i Mispa: Ismael, Netanjas son, Jochanan och Jonatan, Kareachs söner, Seraja, Tanchumets son, netofatiten Ofajs söner och Jesanja, maakatitens son, och deras män. Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för att tjäna kaldéerna. Stanna här i landet och tjäna kungen av Babylonien, så ska det gå väl för er. Jag kommer själv att stanna kvar i Mispa för de kaldéers skull som kommer till oss. Skörda vin, sommarfrukt och oliver och lägg upp förråd. Stanna i de städer ni tagit i besittning.” Också alla de judar som fanns i Moab och bland ammoniterna, i Edom och i andra länder hörde att den babyloniske kungen hade låtit några av folket i Juda bli kvar och att han satt Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, över dem. Alla dessa judar återvände då från de platser de hade skingrats till och kom till Juda land, till Gedalja i Mispa. De skördade en riklig skörd av vin och frukt. Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna för armén på landsbygden kom till Gedalja i Mispa och sa till honom: ”Du vet väl att Baalis, ammoniternas kung, har sänt Ismael, Netanjas son, för att mörda dig?” Men Gedalja, Achikams son, trodde dem inte. Då sa Jochanan, Kareachs son, i hemlighet till Gedalja: ”Låt mig gå och döda Ismael, Netanjas son. Ingen ska få veta det. Varför skulle han ta ditt liv och alla judar skingras som har samlats hos dig och det som är kvar av Juda utplånas?” Men Gedalja, Achikams son, sa till Jochanan, Kareachs son: ”Nej, gör inte det, för du ljuger om Ismael.” Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt och en av hovmännen, med tio män till Gedalja, Achikams son, i Mispa. Medan de åt tillsammans reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män, drog sina svärd och dödade Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, han som den babyloniske kungen satt över landet. Sedan dödade Ismael också alla judar som var hos Gedalja i Mispa, samt de kaldeiska soldater som befann sig där. Dagen efter mordet på Gedalja, innan någon ännu visste om det, kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat sig. De hade med sig matoffer och rökelse, som de skulle bära fram i HERRENS hus. Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem och grät medan han gick. När han mötte dem sa han: ”Kom med till Gedalja, Achikams son!” När de hade kommit in i staden, dödade Ismael, Netanjas son, och hans män dem och kastade dem i en brunn. Men bland dem var tio män som sa till Ismael: ”Döda oss inte, för ute på fältet har vi gömt undan vete, korn, olja och honung.” Då lät han bli att döda dem med de övriga. Brunnen, som Ismael hade kastat de mäns kroppar i som han dödat förutom Gedalja, var den brunn som kung Asa hade låtit göra i försvar mot Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med de döda. Ismael tog till fånga allt folk som var kvar i Mispa, kungadöttrarna och allt annat folk som var kvar där och som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade anförtrott åt Gedalja, Achikams son. Ismael, Netanjas son, tillfångatog dem och drog bort för att gå över till ammoniterna. Men när Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna som var med honom fick höra om allt det onda Ismael, Netanjas son, hade gjort, tog de alla sina män och gav sig iväg för att strida mot Ismael, Netanjas son. De fick tag i honom vid den stora dammen i Givon. När allt folket Ismael hade med sig såg Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna, blev de glada. Allt folk som Ismael hade tagit till fånga från Mispa vände sig och gick över till Jochanan, Kareachs son. Men Ismael, Netanjas son, flydde undan Jochanan med åtta av sina män och tog sig till ammoniterna. Jochanan, Kareachs son, och arméofficerarna som var med honom, tog med sig resten av folket, alla som Ismael, Netanjas son, hade fört bort från Mispa som fångar efter att ha mördat Gedalja, Achikams son: soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Givon. De gav sig av och stannade i Gerut Kimham i närheten av Betlehem, för att sedan fortsätta vidare till Egypten undan kaldéerna. De var rädda för dem, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Achikams son, som kungen av Babylonien hade satt över landet. Alla arméofficerarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Jesanja, Hoshajas son, och allt folket, både stora och små, kom och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till HERREN, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. Be HERREN, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.” ”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till HERREN, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad HERREN sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.” Då sa de till Jeremia: ”Må HERREN vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad HERREN, vår Gud, sänder dig till att säga oss. Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda HERREN, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder HERREN, vår Gud.” Tio dagar senare kom HERRENS ord till Jeremia. Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, och sa till dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger HERREN, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’ Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte HERREN, er Gud, utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ Hör därför HERRENS ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’ För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’ HERREN har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till HERREN, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till HERREN, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till HERREN, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.” När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt till dem allt som HERREN, deras Gud, hade sänt honom att säga, sa Asarja, Hoshajas son, Jochanan, Kareachs son, och alla de andra övermodiga männen till Jeremia: ”Du ljuger! HERREN, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att gå till Egypten och bosätta oss där. Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss för att vi ska överlämnas åt kaldéerna, så att de dödar oss eller för bort oss till exil i Babylonien.” Varken Jochanan, Kareachs son, arméofficerarna eller hela folket ville lyssna till HERREN och stanna i Juda. I stället tog Jochanan, Kareachs son, och alla arméofficerarna med sig dem som fanns kvar i Juda, dem som hade vänt tillbaka från alla de folk dit de hade skingrats, för att bosätta sig i Juda, män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla dem som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade lämnat kvar hos Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. De gav sig av mot Egypten, i olydnad mot HERREN, och kom ända bort till Tachpanches. HERRENS ord kom till Jeremia i Tachpanches: ”Ta några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet vid ingången till faraos palats i Tachpanches, så att några judiska män ser det. Säg till dem: ’Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Jag ska skicka efter min tjänare Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och ställa hans tron på dessa stenar, som jag har gömt här. Han ska breda ut sin tronmatta över dem. Han ska komma och anfalla Egyptens land, med död åt dem som hör döden till och fångenskap åt dem som hör fångenskapen till och svärd åt dem som hör svärdet till. Han ska sätta eld på de egyptiska gudarnas tempel och bränna ner dem och föra bort gudarna. Han ska svepa om sig Egyptens land, som en herde sveper om sig sin mantel, och sedan dra sig tillbaka i frid. Han ska också krossa stoderna i Bet Shemesh i Egypten och bränna ner de egyptiska gudarnas tempel.’ ” Detta är det ord som kom till Jeremia om alla judar som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och i Patros område: ”Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Ni har sett allt det onda jag låtit drabba Jerusalem och alla Juda städer. De ligger i ruiner och ingen bor där, på grund av det onda som de gjorde. De provocerade min vrede genom att tända rökelse och tjäna andra gudar, gudar som varken de eller ni eller era förfäder kände till. Jag sände mina tjänare profeterna gång på gång för att säga: ’Gör inte detta avskyvärda, som jag hatar!’ Men de ville inte lyssna, inte höra och inte vända tillbaka från sin ondska. De slutade inte att tända rökelse åt andra gudar. Därför vällde min vrede och mitt raseri fram och brann i Juda städer och på Jerusalems gator, så att de lades i ruiner och ligger öde än idag. Och nu säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Varför drar ni så mycket ont över er? Ni utrotar ur Juda män och kvinnor, barn och spädbarn, så att inte en enda av er blir kvar. Ni provocerar min vrede genom det ni gör, ni tänder rökelse åt andra gudar i Egyptens land, dit ni har kommit för att bosätta er där. Därför ska ni utrotas, och ni ska bli till förbannelse och vanära bland alla folk på jorden. Har ni glömt era förfäders ondska och Juda kungars och drottningars ondska, er egen och era hustrurs ondska i Juda land och på Jerusalems gator? Ända fram till denna dag har de inte ödmjukat sig eller visat någon fruktan, inte heller velat följa min lag och mina föreskrifter som jag gav er och era förfäder. Därför säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Jag ska vända mig bort från er, till er olycka och för att utplåna hela Juda. Jag ska ta tag i dem som är kvar av Juda, dem som vill till Egypten för att bosätta sig där. I Egypten ska de gå under. De ska falla för svärd eller svälta ihjäl, från den minste till den störste ska de dö av svärd och svält. De ska bli till förbannelse, förskräckelse, fördömelse och förakt. Jag ska straffa dem som bor i Egypten, precis som jag straffade Jerusalem, genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem som är kvar i Juda och som har kommit till Egypten för att bosätta sig där ska komma undan eller överleva. Ingen ska återvända till Juda, dit de längtar efter att återvända och leva där. Ingen ska återvända, utom några få som lyckas fly.” Alla de män som visste att deras hustrur tände rökelse till andra gudar och hela skaran av de församlade kvinnorna, liksom allt folket som bodde i Patros i Egypten, svarade då Jeremia: ”Vi vill inte lyssna på det som du talar till oss i HERRENS namn. Vi tänker göra allt som vi har sagt, tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer till henne, precis som vi gjorde förr, vi och våra förfäder, våra kungar och furstar, i Juda städer och på Jerusalems gator. På den tiden hade vi tillräckligt med mat, allt var bra och vi hade inga problem. Men ända sedan vi slutade tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi haft brist på allting och går under genom svärd och hungersnöd.” Och kvinnorna sa: ”När vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt dryckesoffer åt henne var det ju inte utan våra mäns samtycke som vi gjorde offerkakor med hennes bild på och utgöt dryckesoffer åt henne.” Jeremia sa till allt folket, män och kvinnor, alla som hade gett honom detta svar: ”Skulle inte HERREN komma ihåg rökelsen som ni tände i städerna i Juda och på Jerusalems gator, ni och era förfäder och era kungar och furstar och folket i landet? Den tanken återkommer till honom. HERREN kunde inte längre uthärda era onda gärningar och era avskyvärda förehavanden, och därför ödelades ert land. Det blev till förödelse och förbannelse och utan invånare, precis som det är i dag. Eftersom ni har tänt rökelse och syndat mot HERREN, inte lyssnat till HERREN eller följt hans lag, hans föreskrifter och förordningar, har detta onda drabbat er, så som det är idag.” Jeremia sa till allt folket och till alla kvinnorna: ”Hör HERRENS ord, alla ni från Juda som är i Egypten! Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Det ni och era hustrur har sagt har ni i handling fullföljt. Ni sa: ’Vi vill hålla våra löften att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne.’ Fortsätt då och håll era löften, och gör så! Hör därför HERRENS ord, alla ni från Juda som bor i Egypten: ’Jag svär vid mitt stora namn, säger HERREN, att i hela Egyptens land ska ingen judisk man mer ta mitt namn i sin mun för att säga: ”Så sant Herren, HERREN lever.” Jag ska vaka över dem, till olycka, inte lycka. Varje man från Juda som finns i Egypten ska utplånas genom svärd eller hungersnöd, tills de alla är borta. Bara några få som undkommer svärdet ska vända tillbaka från Egypten till Juda. Så ska alla som är kvar från Juda och som kommit till Egypten för att bosätta sig där få veta vems ord som består, mitt eller deras. Det här är tecknet för er på att jag ska straffa er här på denna plats, säger HERREN, för att ni ska veta att vad jag talat om olyckan mot er ska bestå.’ Så säger HERREN: ’Jag ska överlämna farao Hofra, kungen av Egypten, till hans fiender, dem som är ute efter hans liv, precis som jag överlämnade Sidkia, kungen av Juda, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var ute efter hans liv.’ ” Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, han som efter Jeremias diktamen skrev ner vad han hade sagt, under Judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: ”Så säger HERREN, Israels Gud, till dig, Baruk: Du har sagt: ’Ve mig! HERREN har lagt mer sorg till min plåga. Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.’ Säg till honom så här: Så säger HERREN: ’Se, vad jag har byggt upp ska jag riva ner och vad jag har planterat ska jag rycka upp. Så ska det ske med hela jorden. Ska du då söka något stort för din egen del? Sök inget sådant. För jag låter olyckor komma över alla dessa människor, säger HERREN, men jag ska låta dig behålla ditt liv som byte, vart du än går.’ ” Detta är HERRENS ord som kom till profeten Jeremia om andra folk: Om Egypten, mot den egyptiske kungen farao Nekos armé, som stod vid floden Eufrat vid Karkemish, och som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade besegrat under Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår: ”Gör i ordning sköldarna, både stora och små, och dra ut i striden! Spänn för hästarna, sitt upp för att rida, ställ upp er, ta på hjälmarna, gör spjuten blanka och dra på pansaret. Men vad är det jag ser? De drabbas av förskräckelse, de drar sig tillbaka. Deras krigare är slagna. De flyr utan att kasta en blick tillbaka. Det är skräck på alla sidor, HERREN. Den snabbaste kan inte fly och hjälten inte komma undan. I norr vid floden Eufrat stapplar de och faller. Vem är det som reser sig som Nilen, likt strömmar av vatten som väller fram? Egypten stiger som Nilfloden, som strömmar av vatten som väller fram. Han säger: ’Jag vill stiga och täcka hela jorden, förgöra städer och dem som bor där.’ Dra ut, ni hästar, storma fram, ni vagnar! Tåga fram, ni hjältar, ni från Kush och Put, rustade med sköldar, och ni ludéer, som kan spänna en båge! För denna dag tillhör Herren, härskarornas HERRE, en hämndens dag då han hämnas sina fiender. Svärdet ska frossa tills det fått nog och släckt sin törst med deras blod. För detta är härskarornas HERRES slaktoffer i landet i norr, vid floden Eufrat. Gå till Gilead efter balsam, du arma jungfru Egypten! Förgäves prövar du många botemedel  — det finns ingen läkedom för ditt sår. Folken hör talas om din skam. Jorden fylls av ditt förtvivlans rop. Den ena hjälten snubblar över den andra, och de faller tillsammans.” Detta är vad HERREN talade till profeten Jeremia om den babyloniske kungen Nebukadnessars kommande slag mot Egypten: ”Ropa ut det i Egypten, låt det höras i Migdol, låt det höras i Memfis och Tachpanches! Säg: ’Ställ upp dig, gör dig redo, för svärdet frossar omkring dig.’ Varför har dina kämpar slagits ner? De kunde inte stå, därför har HERREN slagit ner dem. Gång på gång snubblar de, och den ena faller över den andra. De säger: ’Kom, låt oss återvända till vårt folk och landet där vi föddes, undan förtryckarens svärd.’ Där ska de utropa: ’Farao, Egyptens kung, är bara ett tomt buller. Han har gått miste om sitt tillfälle.’ Så sant jag lever, säger Konungen, härskarornas HERRE är hans namn, som Tabor bland bergen, som Karmel vid havet är han som kommer. Packa ihop, gör er redo för landsflykt, ni dotter Egyptens invånare, för Memfis ska läggas öde och i ruiner, utan invånare. Egypten är en grann kviga, men en broms kommer farande från norr. Också dess legosoldater i dess mitt är som gödkalvar. De vänder om och flyr allesammans, för de kan inte hålla stånd. Det är en olyckans dag för dem, en straffets tid. Hon väser som en flyende orm när deras armé drar fram. De kommer med yxor mot henne, som vedhuggare. De fäller hennes skog säger HERREN. De är oräkneliga, fler än gräshoppor, de kan inte räknas. Dotter Egypten kommer på skam och överlämnas till folket i norr.” Härskarornas HERRE, Israels Gud, säger: ”Jag ska straffa Amon från No, farao, Egypten och dess gudar och kungar, både farao och alla som litar på honom. Jag ska överlämna dem åt dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter ska landet åter bli bebott som i gångna tider, säger HERREN. Var inte rädd, min tjänare Jakob, var inte förskräckt, Israel! Jag ska rädda dig ur landet långt borta och dina barn från det land där de är fångna. Jakob ska återvända och få ro och inte skrämmas av någon. Frukta inte, min tjänare Jakob, säger HERREN, för jag är med dig. Jag ska förgöra alla de folk som jag har drivit bort dig till. Men jag ska inte utplåna dig. Jag ska straffa dig, men rättvist, för helt ostraffad ska jag inte släppa dig.” Detta är HERRENS ord som kom till profeten Jeremia om filistéerna, innan farao intog Gaza. Så säger HERREN: ”Se, vattnet stiger i norr och blir till en översvämmande flod. Det översvämmar landet och allt som finns där, städerna och dem som bor i dem. Människorna ropar och alla invånarna i landet klagar, när hingstarnas hovar klapprar, hans vagnar dånar och hjulen mullrar. Föräldrarna ser sig inte om efter barnen, de är handlingsförlamade. För dagen är inne då alla filistéer utplånas och alla som är kvar för att hjälpa Tyros och Sidon förgörs. HERREN ska förgöra filistéerna, kvarlevan från Kaftors ö. Gazas huvud ska rakas och Ashkelon jämnas med marken. Du kvarlevan i deras dal, hur länge ska du rista dig själv? ’Du HERRENS svärd, när ska du äntligen få ro? Dra dig tillbaka i din skida, vila och var stilla!’ Men hur ska det kunna vara stilla, när HERREN har gett sin befallning? Mot Ashkelon och kustlandet har han beordrat det.” Om Moab: Så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Ve över Nebo, för det har lagts i ruiner. Kirjatajim har kommit på skam och erövrats, fästningen har kommit på skam och krossats. Moab prisas inte mer, i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall: ’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’ Också du, Madmen, ska tystas, svärdet förföljer dig. Klagorop hörs från Horonajim, våld och stor förödelse. Moab är krossat. Dess små klagar högt. Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande. På vägen ner till Horonajim hörs ångestfyllda rop över förödelsen. Fly för era liv! Bli som buskar i öknen! Eftersom du har satt din lit till dina gärningar och rikedomar, ska också du erövras. Kemosh ska föras bort i fångenskap med sina präster och furstar. Förgöraren ska komma till varje stad, ingen stad ska komma undan. Dalen ska läggas i ruiner och slätten förstöras, som HERREN har sagt. Res en gravsten över Moab, för det ska jämnas med marken. Dess städer ska läggas öde och ingen ska kunna bo där. Förbannad är den som inte utför HERRENS verk helhjärtat! Förbannad är den som är rädd för att bloda ner sitt svärd! Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom, ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen utan att hällas från kärl till kärl. Han har aldrig drivits i landsflykt och har därför bibehållit både arom och smak. Men det kommer en tid, säger HERREN, då jag ska sända vintappare till honom. De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem. Moab ska skämmas för Kemosh, precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på. Hur kan ni säga: ’Vi är hjältar och tappra krigsmän’? Men nu ska Moab fördärvas, och dess städer invaderas. De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas, säger Konungen, härskarornas HERRE är hans namn. Moabs undergång är nära, dess olycka kommer med hast. Klaga över honom, alla ni som finns runt omkring honom, alla ni som känner hans rykte. Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran, den praktfulla härskarstaven!’ Stig ner från härligheten och sätt dig på den torra marken, du dotter Divons invånare, för Moabs fördärvare kommer mot dig och förgör dina fästen. Ställ dig vid vägen och spana, du Aroers invånare, fråga honom som flyr och henne som försöker komma undan: ’Vad är det som har hänt?’ Moab har kommit på skam och är krossat. Klaga och gråt! Berätta vid Arnon att Moab är förstört. Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas, Mefaat, Divon, Nebo, Bet Divlatajim, Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon, Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran. Moabs horn har huggits av, hans arm är bruten, säger HERREN. Gör honom drucken, för han har förhävt sig mot HERREN. Moab ska vältra sig i sina egna spyor och bli till ett åtlöje för alla, också han. Var inte Israel till åtlöje för dig? Fann man honom bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom? Lämna städerna och bosätt er i klippan, ni Moabs invånare! Var som duvan som bygger sitt bo inne i gapande klippklyftor! Vi har alla hört om Moabs högfärd, hans måttlösa övermod, hans stolthet, arrogans, överlägsenhet och självupphöjelse. Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger HERREN. Tomma är deras gärningar. Därför jämrar jag mig över Moab, klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män. Mer än över Jaser gråter jag över dig, du Sivmas vinstock. Dina rankor sträckte sig ut över havet och nådde ända till Jasers hav. Förgöraren har slagit ner bland din frukt och din vinskörd. Glädjen och jublet är borta från trädgårdarna, från Moabs land. Jag har stoppat vinflödet från pressarna, ingen trampar druvorna längre. Det hörs rop, men inga glädjerop. Från Heshbon och Elale höjs klagan, deras rop hörs ända till Jahas, från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia. Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark. I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna och tänder rökelse till sina gudar, säger HERREN. Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt, ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta. Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt. Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg. På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan, för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger HERREN. ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de. ’Moab vänder sig bort i skam.’ Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.” För så säger HERREN: ”En örn svävar fram och breder ut sina vingar över Moab. Städerna intas, fästningarna erövras. Den dagen är Moabs hjältar ängsliga som kvinnor i barnsnöd. Moab ska utplånas som folk på grund av sitt övermod inför HERREN. Skräck, fallgrop och snara ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger HERREN. Den som flyr undan skräcken ska falla i gropen, och den som tar sig upp ur gropen ska fastna i snaran. Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger HERREN. I skuggan av Heshbon står flyktingarna kraftlösa. En eld har gått ut från Heshbon, en låga från Sichons mitt, och förtär Moabs tinning och hjässan på de larmande stridsmännen. Ve dig, Moab! Kemoshs folk är slaget, och dina söner har förts bort i exil, dina döttrar till fångenskap. Men den dagen kommer, säger HERREN, då jag ska återupprätta Moab.” Så långt domen över Moab. Om ammoniterna. Så säger HERREN: ”Har Israel inga söner, finns det ingen arvinge? Varför har Milkom tagit Gad i besittning och hans folk bosatt sig i dess städer? Men det ska komma en tid, säger HERREN, då jag ska låta ett stridsrop höras mot Rabba i ammoniternas land. Det ska bli till en ruinhög, och dess grannstäder ska brännas ner. Sedan ska Israel ta tillbaka sitt arv av dem som tagit det ifrån dem, säger HERREN. Klaga, Heshbon, för Aj är förstört! Ropa, ni Rabbas döttrar! Klä er i säcktyg, klaga och gå omkring innanför murarna. För Milkom ska bli bortförd i fångenskap tillsammans med sina präster och furstar. Varför skryter du över dina dalar, din dals överflöd, du trolösa dotter? Du litar på din rikedom: ’Vem skulle anfalla mig?’ Men jag ska låta skräcken drabba dig, från alla sidor, säger Herren, härskarornas HERRE. Ni ska skingras åt alla håll, och ingen ska samla de flyende. Men sedan ska jag upprätta ammoniterna, säger HERREN.” Om Edom. Så säger härskarornas HERRE: ”Finns det inte längre någon vishet kvar i Teman? Har de kloka inga råd att ge? Har deras vishet blivit fördärvad? Fly, vänd om! Göm er djupt nere, ni Dedans invånare, för jag ska låta olycka komma över Edom, jag ska straffa honom när tiden är inne. Om druvplockarna kommer till dig lämnar de ingen efterskörd. Om det kommer tjuvar om natten ska de fördärva de så mycket de kan. Men jag ska klä av Edom, avslöja hans gömställen, och han ska inte kunna dölja sig. Fördärv ska drabba hans barn, bröder och grannar, han finns inte mer. ’Men lämna kvar dina faderlösa, jag ska hålla dem vid liv, och dina änkor får förtrösta på mig.’ ” Så säger HERREN: ”De som inte dömts till att dricka ur bägaren måste dricka. Skulle du då komma undan ostraffad? Nej, du ska inte komma undan. Du måste dricka! För jag har svurit vid mig själv, säger HERREN, att Bosra ska bli en ruinhög, till förskräckelse, vanära och förbannelse, och dess lydstäder ska för alltid bli ödelagda.” Jag har hört ett budskap från HERREN: En budbärare har sänts till folken: ”Kom samman och gå mot det! Stå upp för strid!” ”Jag ska göra dig litet bland folken och föraktat av människorna. Du har lurats av den förfäran du väckt och av ditt övermod, du som bor bland bergsklyftorna och håller till där högt uppe. Även om du bygger ditt näste högt som örnen, ska jag dra ner dig därifrån, säger HERREN. Edom ska läggas öde. Alla som går förbi ska bli förskräckta och dra efter andan när de ser förödelsen där. Det ska bli som när Sodom och Gomorra och deras grannstäder ödelades, säger HERREN, ingen ska bo där, ingen ska kunna vistas där mer. Se, likt ett lejon, som kommer från Jordandalens täta snår till grönskande betesmarker ska jag plötsligt jaga dem därifrån. Vem är den utvalde som jag ska ge detta uppdrag? Vem är min like, vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan utmana mig?” Hör därför vad HERREN har planerat för Edom och tänkt ut mot dem som bor i Teman: Även de minsta i flocken ska släpas bort, ja, betesmarkerna ska rysa över deras öde. Jorden ska bäva vid dånet från deras fall. Ett rop hörs ända bort till Sävhavet. Som en örn lyfter han, svävar och breder ut sina vingar över Bosra. Den dagen är Edoms hjältar ängsliga som en kvinna i barnsnöd. Om Damaskus. ”Hamat och Arpad har kommit på skam, för de har hört ett ont budskap. De är ängsliga, rastlösa som ett oroligt hav som inte kan vara stilla. Damaskus har tappat modet och vänt om för att fly. Det har gripits av panik, ångest och vånda, som en kvinna i barnsnöd. Varför är den berömda staden övergiven, min glädjes stad? Dess unga män faller på gatorna, hela dess armé tystas ner den dagen, säger härskarornas HERRE. Jag ska tända en eld vid Damaskus stadsmurar, och den ska bränna upp Ben-Hadads palats.” Om Kedars och om Hasors kungariken, som anfölls av Nebukadnessar, kungen av Babylonien: Så säger HERREN: ”Stå upp, anfall Kedar, förgör folket i öster. Deras tält och deras hjordar kommer man att ta, deras tältdukar och allt deras bohag. Deras kameler förs bort från dem, och man ropar till dem: ’Skräck från alla håll!’ Fly, ge er av långt bort! Göm er djupt nere, ni Hasors invånare, säger HERREN. För Nebukadnessar, kungen av Babylonien, har fattat ett beslut om er, han har gjort upp en plan mot er. Gå till angrepp mot detta trygga folk som lever i ostörd ro, säger HERREN. De har varken portar eller bommar utan bor i avskildhet. Deras kameler ska bli ett byte och deras stora boskapshjordar ett rov. Jag ska skingra dem för alla vindar, dessa med håret klippt vid tinningarna. Jag ska låta olyckor komma över dem från alla håll, säger HERREN. Hasor ska bli ett tillhåll för schakaler en ödemark för evigt. Ingen ska någonsin bo där, ingen människa ska vistas där.” Detta är HERRENS ord till profeten Jeremia om Elam, när Sidkia hade blivit kung över Juda: Så säger härskarornas HERRE: ”Jag bryter sönder Elams båge, dess främsta styrka. Jag låter fyra vindar komma mot Elam från himlens fyra hörn. Jag ska sprida dem åt alla väderstreck, och det ska inte finnas något folk dit de elamitiska flyktingarna inte kommer. Jag ska göra Elam förskräckt för sina fiender och för dem som är ute efter deras liv. Jag ska låta det onda komma över dem, min brinnande vrede, säger HERREN. Jag ska låta svärdet förfölja dem tills jag har gjort slut på dem. Jag ska sätta upp min tron i Elam. Jag ska förgöra både kung och furstar, säger HERREN. Men det ska komma en tid då jag ska upprätta Elam, säger HERREN.” Detta är vad HERREN talade angående Babylonien, kaldéernas land, genom profeten Jeremia: ”Förkunna bland folken, låt det höras, höj banéret och ropa ut, tig inte, säg: ’Babylon ska intas, Bel står med skam och Marduk krossas. Avgudarna står med skam och belätena krossas.’ För ett folk från norr anfaller och ödelägger landet så att ingen kan bo där längre. Både människor och djur flyr bort. Då, på den tiden, säger HERREN, ska Israels folk komma vandrande tillsammans med Judas folk och gråtande söka HERREN, sin Gud. De ska fråga efter Sion och vända blicken ditåt. De ska komma och förena sig med HERREN i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas. Mitt folk har varit förlorade får. Deras herdar har fört dem vilse och fått dem att irra omkring bland bergen. De strövade från berg till höjd och glömde sin egen viloplats. Alla som råkade på dem slukade dem, och deras fiender sa: ’Vi är oskyldiga, för de har syndat mot HERREN, rättfärdighetens betesmark, HERREN, sina förfäders hopp.’ Fly från Babylonien, lämna kaldéernas land. Gå som bockar som leder hjorden. Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk från landet i norr och leda den mot Babylon. De gör sig redo för strid, norrifrån ska det erövras. Deras pilar är som en skicklig hjältes, som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende. Kaldéen ska bli plundrat tills alla har fått tillräckligt med byte, säger HERREN. Ni är glada och jublar, ni som plundrar min arvedel. Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen och frustar som hingstar. Er mor ska få stå med stor skam, hon som födde er ska bli vanärad. Hon ska bli det minsta bland folken, en vildmark och ett torrt ökenland. På grund av HERRENS vrede ska det vara obebott och bli till ett ensligt ödeland. Alla som far förbi ska bli förskräckta och dra efter andan när de ser dess förödelse. Förbered er för strid mot Babylon, från alla sidor, ni bågskyttar! Skjut mot det, spara inte på pilarna, för det har syndat mot HERREN. Höj segerrop mot det från alla sidor! Man ger upp! Tornen faller, murarna rasar. Detta är HERRENS hämnd. Hämnas på Babylonien, gör mot henne som hon själv har gjort! Förinta ur Babylonien den som sår och den som brukar skära i skördetiden. Undan förtryckarens svärd ska var och en återvända till sitt eget folk och fly till sitt eget land. Israel är som ett vilsegånget får, jagat av lejon. Den förste att sluka det var kungen av Assyrien, och sedan krossade Nebukadnessar, kungen av Babylonien, dess ben.” Därför säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land, precis som jag straffade den assyriske kungen. Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker. Det ska gå i bet på Karmel och Bashan och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead. Då, på den tiden, säger HERREN, ska man söka efter Israels skuld, men den ska inte finnas mer, och Judas synder ska inte heller gå att finna, för jag ska förlåta dem som jag har skonat. Anfall Meratajims land och invånarna i Pekod. Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger HERREN. Gör så som jag har befallt dig! Det är stridslarm i landet, en stor förödelse. Ack, bräckt och krossad är den slägga som slog hela världen! Babylons öde väcker stor fasa bland folken. Jag gillrade en fälla för dig, Babylon, och du greps innan du hann märka något. Man fann dig och tillfångatog dig, därför att du satt dig upp mot HERREN. HERREN har öppnat sitt vapenförråd och tagit fram sin vredes vapen, för Herren, härskarornas HERRE, har ett verk att utföra i kaldéernas land. Ja, gå emot det från fjärran! Bryt upp dess förråd! Samla allting i en hög och vig det åt förintelse! Lämna ingenting kvar av det. Döda alla dess tjurar, för dem till slakt! Ve dem! Deras tid är inne, tiden för deras straff. Lyssna till dem som flyr, de som tar sig ut ur Babyloniens land för att i Sion berätta om HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel. Dra samman bågskyttar mot Babylon, av alla som kan spänna en båge. Omringa det från alla håll, så att ingen kan fly! Ge igen för alla hennes ogärningar, gör så mot henne som hon själv har gjort, för hon har satt sig upp mot HERREN, Israels Helige. Därför faller de unga männen på gatorna, och alla hennes soldater stupar den dagen, säger HERREN. Jag står dig emot, du högmodiga, säger Herren, härskarornas HERRE, för nu är tiden för mitt straff inne för dig! Den högmodige stapplar och faller, och ingen reser honom upp. Jag ska tända en eld i hans städer, som ska bränna upp allt som finns där omkring.” Så säger härskarornas HERRE: ”Folket i Israel är förtryckt, och folket i Juda likaså. Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast och vägrar att låta dem gå. Men deras befriare är mäktig. Hans namn är härskarornas HERRE. Han ska försvara dem och låta landet få ro, men han ger oro åt Babylons invånare. Svärd mot kaldéerna, säger HERREN, mot Babylons invånare och dess furstar och visa män! Svärd mot spåmännen, de ska stå där som dårar! Svärd mot dess hjältar, de ska bli förskräckta! Svärd mot dess hästar och vagnar och mot alla främlingar där inne, de ska bli som kvinnor! Svärd mot dess skatter, de ska rövas bort. Torka över dess vatten, de ska torka ut! För detta är avgudarnas land, de dyrkar skräckens beläten som besatta. Därför ska ökendjur och hyenor bo där, och berguvar ha sitt tillhåll där. Aldrig mer ska någon bo där. Det ska ligga övergivet från generation till generation. Så som Gud ödelade Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger HERREN, så ska ingen bo där, ingen vistas där mer. Se, ett folk kommer från norr, en stor nation och många kungar reser sig från jordens yttersta ändar. De är beväpnade med båge och lans. De är grymma och obarmhärtiga. De låter som havets dån, på sina hästar drar de fram, rustade för strid, mot dig, dotter Babylon! När kungen av Babylonien hör ryktet om dem står han där handfallen. Han grips av ångest, som en kvinna som ska föda barn. Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens täta snår till grönskande betesmarker ska jag plötsligt jaga dem därifrån. Vem är den utvalde som jag ska utse för detta? För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars? Vilken herde kan utmana mig?” Hör därför vad HERREN har planerat för Babylon och tänkt ut mot kaldéernas land: Även de minsta i flocken ska släpas bort, betesmarkerna ska förfäras över dem. Jorden bävar vid ropet om Babylons fall. Ett rop hörs bland folken. Så säger HERREN: ”Jag ska väcka upp en våldsam storm mot Babylon och mot Lev Kamajs invånare. Jag ska sända främlingar till Babylonien, för att tröska det och rensa landet. De ska komma från alla håll på olyckans dag. Bågskytten ska spänna sin båge och brösta sig i sitt pansar. Skona inte dess unga män, vig hela dess här åt förintelse. Slagna ska de falla i kaldéernas land, genomborrade på dess gator. Israel och Juda har inte övergetts av sin Gud, härskarornas HERRE, men deras land är fyllt med skuld mot Israels Helige. Fly från Babylonien! Spring för livet, så att straffet för deras synd inte drabbar er också! För nu är tiden inne för HERRENS hämnd, han ska ge igen för vad de gjort. Babylon var en guldbägare i HERRENS hand, den gjorde hela jorden drucken. Folken drack dess vin och därför blev de som galna. Men plötsligt har Babylon fallit och krossats. Gråt över det! Hämta balsam för dess sår, kanske kan det läkas. ’Vi har försökt bota Babylon, men hon kunde inte botas. Lämna henne! Låt oss ge oss av var och en till sitt land, för domen över Babylon når upp till himlen, den räcker ända upp till skyarna.’ ’HERREN har skaffat rättvisa för oss. Kom, låt oss berätta i Sion vad HERREN, vår Gud, har gjort.’ Vässa pilarna, ta upp sköldarna! HERREN har uppviglat de mediska kungarna, eftersom hans plan är att förgöra Babylon. Detta är HERRENS hämnd, hämnden för hans tempel. Höj banéret mot Babylons murar! Skärp bevakningen! Sätt ut vakter, arrangera bakhåll! För HERREN ska genomföra vad han beslutat och talat mot Babylons invånare. Du som bor vid många vatten och är rik på många skatter: nu har slutet kommit för dig, tiden är inne för dig att bli avklippt. Härskarornas HERRE har svurit vid sig själv: Jag ska fylla dig med människor, som med en svärm av gräshoppor, och de ska höja ett segerrop mot dig. Han gjorde jorden i sin makt grundade världen i sin vishet, och med sin kunskap spände han ut himlarna. När han låter sin röst höras dånar himlens vatten, han får molnen att stiga upp från jordens ände. Han sänder blixtar med regnet och för ut vinden ur dess förråd. Varje människa står där som en dåre, utan förstånd. Guldsmeden har svikits av sin gudabild, för hans gjutna avgudar är falska och inget liv finns i dem. De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje. När de granskas förintas de. Men sådan är inte han, Jakobs andel. Han har format allt, också sin arvedels stam. Härskarornas HERRE är hans namn. Du är min hammare och mitt stridsvapen. Med dig krossar jag folk, med dig förintar jag riken, med dig krossar jag häst och ryttare, med dig krossar jag vagn och kusk, med dig krossar jag man och kvinna, med dig krossar jag gammal och ung, med dig krossar jag yngling och jungfru, med dig krossar jag herde och hjord, med dig krossar jag bonde och oxar, med dig krossar jag ståthållare och styresmän. Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babylon och alla Kaldéens invånare allt ont som de gjort mot Sion, säger HERREN. För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger HERREN, du hela jordens fördärvare. Jag ska lyfta min hand mot dig, dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg. Från dig ska ingen ta vare sig hörnsten eller grundsten, för du ska läggas öde för all framtid, säger HERREN. Höj ett banér på jorden, stöt i horn bland folken! Avskilj folken till strid mot Babylon, sammankalla rikena mot det, Ararat, Minni och Ashkenas, och utse en befälhavare mot det! Skaffa fram hästar som svärmar av gräshoppor! Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar, deras ståthållare och alla landets styresmän och alla de områden som de härskar över. Jorden darrar och bävar, för allt som HERREN har planerat mot Babylonien låter han nu ske: Att ödelägga landet Babylonien så att ingen kan bo där. Dess krigare strider inte längre. De sitter i sina fästningar, de har förlorat sin kraft och blivit som kvinnor. Man har satt eld på bostäderna och krossat bommarna. Löpare följer efter löpare budbärare efter budbärare, från alla håll, med rapporter till kungen av Babylonien att hela hans stad är intagen, flodövergångarna är erövrade, sumpmarkerna brinner och armén har gripits av panik.” För så säger härskarornas HERRE, Israels Gud: ”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats, och snart ska tröskningen börja.” ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien, har uppslukat mig och tömt ut mig, han har ställt undan mig som ett tomt kärl. Han har svalt mig som ett havsodjur, fyllt sin buk med mina läckerheter och sedan kastat ut mig. Må det våld som drabbat mig komma över Babylon,” säger Sions invånare, ”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,” säger Jerusalem. Därför säger HERREN så: ”Jag ska vara din försvarare och åta mig att utkräva hämnd för din räkning. Jag ska låta Babylons hav torka ut, dess källa sina. Babylon ska bli en ruinhög, ett tillhåll för schakaler, en kuslig ödemark där ingen kan bo. De ryter tillsammans som lejon, morrar som lejonungar. Men jag ska ordna en fest för dem och få dem att dricka sig så fulla att de blir medvetslösa och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger HERREN. Jag ska leda dem till slakt, som lamm, baggar och bockar. Ack! Sheshak har fallit, det som var hela världens stolthet har erövrats. Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken! Babylon har dränkts av havet, översvämmats av brusande vågor. Dess städer har lagts öde, och blivit ett torrt ökenland där ingen kan bo och som ingen ens passerar. Jag straffar Bel i Babylon och drar upp allt ur hans gap som han har slukat. Folken ska inte längre strömma till honom. Också Babylons murar faller. Ge er av därifrån, mitt folk! Fly för livet, undan HERRENS flammande vrede. Men grips inte av panik, låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet. För ett rykte kommer det ena året, ett annat året därpå, rykten om våld i landet och om härskare som står mot härskare. Det ska komma en tid när jag ska straffa Babylons avgudar. Hela landet ska få stå med skam och alla ligga där döda. Himmel och jord och allt som finns där ska jubla över Babylons fall, när förgörarna anfaller norrifrån, säger HERREN. Babylon måste falla för alla deras skull som dödats i Israel, så som dödade har fallit över hela jorden för Babylons skull. Ni som lyckats undkomma svärdet, ge er av! Stanna inte kvar! Kom ihåg HERREN i fjärran land, tänk på Jerusalem!” ”Vi är vanärade, vi blir hånade, skam täcker våra ansikten, för främlingar har trängt in i de heliga platserna i HERRENS hus.” ”Den tiden ska komma, säger HERREN, då jag ska straffa Babylons avgudar, och över hela landet ska de sårade klaga. Även om Babylon nådde upp till himlen och gjorde sig en hög och ointaglig befästning, så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger HERREN. Klagorop hörs från Babylon, förödelsen i kaldéernas land är stor. HERREN förstör Babylon, han tystar ner dess väldiga larm. Vågorna brusar som stora vatten, de låter sitt dån höras. Förgöraren kommer mot Babylon. Hjältarna tas till fånga, och deras bågar krossas. För HERREN är en hämndens Gud, han vedergäller fullt ut. Jag ska låta dess furstar, visa män, ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen, säger Konungen, vars namn är härskarornas HERRE.” Så säger härskarornas HERRE: ”Babylons breda mur ska jämnas med marken och dess höga portar ska brännas upp. Folken har slitit ut sig för ingenting, deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.” Detta bud gav profeten Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Machseja, när Seraja gick med Sidkia, kungen i Juda, till Babylonien i dennes fjärde regeringsår. Seraja var kvartersmästare. Jeremia skrev ner i en bokrulle allt det onda som skulle komma över Babylon, allt det som står skrivet om Babylon. Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babylon, ska du läsa upp allt detta. Du ska säga: ’HERRE, du har själv sagt att du ska förgöra denna plats, så att ingen ska bo där mer, varken människa eller djur, utan den ska läggas öde för alltid.’ När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat och säga: ’Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, på grund av det onda jag ska låta komma över det.’ ” Här slutar Jeremias budskap. Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, precis som Jojakim hade gjort. HERREN förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda. Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien. I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tågande med hela sin armé mot Jerusalem och belägrade det. De byggde en belägringsvall omkring staden. Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår. På nionde dagen i fjärde månaden var hungersnöden i staden så svår att folket inte längre hade någon mat i landet. Då stormades staden, och alla trupper flydde på natten genom en port som fanns mellan de båda murarna i närheten av den kungliga trädgården, medan de kaldeiska trupperna omringade staden. De flydde mot Jordandalen. Men den kaldeiska armén förföljde kungen och tog honom till fånga på Jerikoslätten. Alla hans män lämnade honom och skingrades. Kaldéerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner inför hans ögon, och likaså lät han i Rivla avrätta alla de förnämsta männen i Juda. Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia. Den babyloniske kungen band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon och satte honom i fängelse, och där fick han sitta ända tills han dog. På tionde dagen i femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår kom Nebusaradan, befälhavaren för livgardet och en av den babyloniske kungens närmaste män, till Jerusalem. Han brände ner HERRENS hus, kungapalatset, och även alla andra byggnader av värde i Jerusalem. De kaldeiska trupperna som han var befälhavare för rev ner alla Jerusalems murar. Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort till exilen några av de fattigaste som var kvar i staden, tillsammans med de desertörer som hade gått över till den babyloniske kungen och de hantverkare som var kvar, men några av de fattigaste i landet lämnade befälhavaren Nebusaradan kvar för att sköta om vingårdar och åkrar. Kaldéerna högg ner kopparpelarna i HERRENS hus, ställningen och kopparhavet som fanns där och tog med sig all koppar till Babylonien. De tog också kärlen, skovlarna, knivarna, skålarna, fyrfaten och alla kopparföremål som användes i gudstjänsten. Befälhavaren för livgardet tog också faten, fyrfaten, offerskålarna, grytorna, lampställen, skålarna och bägarna, allt som var av rent guld och rent silver. Pelarna, kopparhavet, de tolv koppartjurarna under det och ställningarna, som Salomo låtit göra till HERRENS hus, bestod sammantaget av så mycket koppar att det inte gick att väga. Pelarna var 9 meter höga, 6 meter i omkrets och ihåliga med väggar tjocka som fyra fingrars bredd. På var och en av dem fanns ett pelarhuvud av koppar, som var 2,5 meter högt och hade ornament i form av granatäpplen som dekoration runt pelarhuvudet. Allt var gjort av koppar. Det fanns nittiosex granatäpplen på utsidan och sammanlagt etthundra granatäpplen i ett flätverk runtom. Befälhavaren för livgardet tog till fånga översteprästen Seraja och prästen närmast honom, Sefanja, samt tre av dörrvakterna. Från staden tog han en hovman som var befälhavare i armén, sju av kungens närmaste män i staden, och sekreteraren åt den överbefälhavare som skrev ut folket till krigstjänst, samt ytterligare sextio män i staden. Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, tog dem och förde dem till den babyloniske kungen i Rivla. Den babyloniske kungen lät avrätta dem i Rivla i Hamat. Så fördes Juda bort från sitt land. Detta är de som Nebukadnessar förde bort: under det sjunde året 3 023 judar, under Nebukadnessars artonde regeringsår 832 personer från Jerusalem, och under Nebukadnessars tjugotredje regeringsår 745 personer, som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort, sammanlagt 4 600 personer. Under det trettiosjunde året som Judas kung Jojakin var i fångenskap, den tjugofemte dagen i tolfte månaden, samma år som Evil Merodak blev kung i Babylonien, benådade denne Jojakin, Juda kung, och släppte ut honom ur fängelset. Han talade vänligt till honom och gav honom den främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babylon. Jojakin fick lägga av sig fångdräkten och alltid äta vid kungens bord under resten av sitt liv. Så länge han levde gav den babyloniske kungen honom också ett dagligt underhåll. Se, så övergiven hon sitter, den folkrika staden! Som en änka har hon blivit, hon som var så stor bland folken. Ländernas drottning har blivit en slavinna. Hon gråter bittert i natten, hennes kinder blir våta av tårar. Bland alla vänner som älskade henne finns nu ingen som tröstar henne. Alla har svikit henne och blivit hennes fiender. Juda har förts bort i landsflykt efter förnedring och hård slavtjänst. Nu bor hon bland andra folk och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hann ifatt henne, och ingen flyktväg fanns. Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes stadsportar är övergivna. Hennes präster suckar, och hennes unga kvinnor jämrar sig, själv sörjer hon bittert. Hennes ovänner har tagit makten, hennes fiender är trygga. HERREN har straffat henne för hennes många synder, hennes barn har drivits bort i fångenskap, bortförda av fienden. Sion har förlorat all sin prakt. Hennes furstar är som hjortar som inte funnit bete, kraftlösa tvingades de fly undan sina förföljare. I sin misär och hemlöshet minns Jerusalem alla de skatter som hon ägde i gångna tider. När hennes folk föll i fiendens hand kom ingen till hennes hjälp. Motståndarna såg på henne och skrattade åt hennes undergång. Jerusalem har begått svåra synder och därför orenat sig. Alla de som ärat henne föraktar henne nu när de ser henne naken. Hon suckar och vänder sig bort. Orenhet fläckar hennes kläder. Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig. Hon har sjunkit ofattbart djupt, och ingen finns som tröstar henne. ”HERRE, se mitt elände, fienden triumferar!” Motståndaren har räckt ut sin hand efter alla hennes skatter. Hon har sett främmande folk träda in i hennes helgedom, de som du hade förbjudit att komma in i din församling. Hela hennes folk suckar och letar efter bröd. De byter sina skatter mot mat för att hålla sig vid liv. ”Se, HERRE, se hur föraktad jag är!” ”Betyder detta ingenting för er, alla ni som passerar här längs vägen? Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga som är lik den som kommit över mig, den som HERREN har låtit drabba mig på sin brinnande vredes dag. Han har sänt en eld från höjden, skickat ner den ända in i mitt innersta. Han har brett ut ett nät för mina fötter, vänt sig bort från mig och lämnat mig övergiven, sjuk och svag dagen lång. Till ett ok har mina synder vävts samman, hans hand knöt ihop dem och lade dem över min nacke. Han har tagit all min kraft ifrån mig och överlämnat mig åt dem som jag inte kan stå emot. Herren har förkastat alla kämpar som förr fanns hos mig. Han har kallat samman en armé mot mig för att krossa mina unga män. Som i en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda. Därför gråter jag, tårarna strömmar från mina ögon. Långt borta från mig är den som kunde trösta och ge mig ny livslust. Mina barn är utblottade, för min fiende har tagit över.” Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. HERREN har uppbådat alla Jakobs grannfolk som hans fiender. Jerusalem har blivit som något orent bland dem. ”HERREN är rättfärdig, för jag var upprorisk mot hans bud. Lyssna nu, alla folk, och se min plåga! Mina unga kvinnor och män har förts bort i fångenskap. Jag kallade på mina älskare, men de svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden medan de letade efter något att äta för att hålla sig vid liv. HERRE, se, jag är i nöd! Mitt inre är i uppror, mitt hjärta vänder sig inom mig, så upprorisk som jag varit. Ute har svärdet gjort mig barnlös, och inomhus finns bara död. Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläds över att du har gjort så här. Den dag som du förkunnat har du låtit komma, men för dem ska det gå som för mig. Låt all deras ondska komma inför dig, och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synders skull. Mina suckar är många och mitt hjärta är tungt.” Hur har inte Herren i sin vrede höljt dotter Sion i mörka moln! Från himlen har han slungat Israels härlighet ner till jorden. Han tänkte inte ens på sin fotpall på sin vredes dag. Skoningslöst har Herren skövlat alla Jakobs boningar, i sin vrede har han brutit ner dotter Judas fästningar. Han har slagit kungariket och dess furstar till marken och vanärat dem. I vredens hetta har han brutit ner Israels stolta makt, dragit tillbaka sin beskyddande hand när fienden kom och brunnit i Jakob som en eld vars lågor förtärde allt som fanns. Han har spänt sin båge som en fiende redo att skjuta. Som en ovän har han dödat allt som var behagligt att se på. Över dotter Sions tält har han öst ut sin vrede som en eld. Herren har blivit som en fiende, han har skövlat Israel och alla dess palats, han har förstört dess fästningar. Dottern Juda har han fyllt med stor sorg och klagan. Han har ödelagt sin egen boning som ett bräckligt skjul, ja, sin egen helgedom har han förstört. HERREN har låtit Sion glömma sina högtider och sabbater. I sin rasande vrede har han avsatt både kung och präst. Herren har förkastat sitt altare och övergett sin helgedom. Palatsmurarna har han överlämnat åt fiender. Det har höjts ett rop i HERRENS hus som på en högtidsdag. HERREN har bestämt sig för att förstöra dotter Sions murar. Han har spänt ut mätsnöret och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen. Han har fått vallar och murar att klaga, och tillsammans har de nu rasat samman. Stadens portar har sjunkit ner i jorden, hennes bommar har han brutit sönder och krossat. Hennes kung och furstar lever bland främmande folk. Lagen har övergivits, och profeterna får inte längre några syner från HERREN. Dotter Sions äldste sitter tysta på marken. De har kastat stoft på sina huvuden, de är klädda i säcktyg. Jerusalems unga kvinnor har böjt sina huvuden mot jorden. Mina ögon är utmattade av gråt, mitt inre är i uppror. Min livskraft är uttömd, för mitt folk går under. Barn och spädbarn tynar bort på stadens gator. De frågar sina mödrar var bröd och vin finns, och de segnar ner likt sårade på gatorna i staden, de ger upp andan i sina mödrars armar. Vad ska jag säga om dig? Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem? Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion, för att trösta dig? Din skada är ändlös som havet. Vem kan bota dig? Dina profeter har sett syner för dig som varit falska och meningslösa. De har inte pekat på din skuld för att du skulle kunna vända från din fångenskap. Deras profetior har varit falska och förledande. Alla som går vägen förbi klappar föraktfullt i händerna åt dig, visslar och skakar på huvudet åt dotter Jerusalem: ”Skulle detta vara den stad som kallats den fulländade skönheten, hela jordens glädje?” Alla dina fiender gapar åt dig. De gnisslar tänder och säger: ”Vi har förstört henne! Detta är dagen vi har väntat på, och vi har levt för att se den!” HERREN har gjort som han har planerat. Han har fullföljt sitt ord, det som han i forntiden beslöt. Han har rivit ner skoningslöst, låtit dina fiender triumfera över dig och gett dina ovänner makten. Ropa högt till Herren, klaga, dotter Sion, låt dina tårar rinna som en flod, dag och natt. Unna dig ingen ro, låt inte dina ögon vila. Gå upp och ropa i natten, i början av nattväkterna, utgjut ditt hjärta som vatten inför Herren! Lyft dina händer upp mot honom för dina barns liv, för de tynar bort av hunger i varje gathörn. ”Se, HERRE, tänk på vem du behandlar så här! Ska kvinnor äta sina barn, som de fött till livet? Ska präster och profeter dödas i Herrens helgedom? Unga och gamla ligger på marken, på gatorna, mina unga män och kvinnor har fallit för svärdet. Du har dödat dem på din vredes dag, du har slaktat dem skoningslöst. Som till en högtidsfest inbjöd du förskräckelser från alla håll. På HERRENS vredes dag kunde ingen fly eller överleva. Dem som jag burit och uppfostrat har fienden dödat.” Jag är mannen som upplevt lidande under hans vredes gissel. Han har drivit mig in i ett mörker där inget ljus finns. Han har vänt sin hand mot mig, om och om igen, dagen lång. Han har slitit sönder mitt kött och min hud och krossat benen i min kropp. Han har byggt en mur omkring mig och omslutit mig med bitterhet och elände. I mörker har han låtit mig bo, liksom de som är döda sedan länge. Han har stängt in mig så att jag inte kan fly, tunga bojor har han satt på mig. Hur jag än klagar och ropar, vänder han sig bort från min bön. Med stenblock har han stängt vägen för mig och gjort mina stigar oländiga. Han lurar på mig som en björn, som ett lejon i ett gömställe. Han har fört mig bort från vägen, slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven. Han har spänt sin båge och riktat den mot mig. Pilar från hans koger har genomborrat mina njurar. Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, en visa har jag blivit för dem. Han har fyllt mig med bitterhet och gett mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder med stenar och trampat ner mig i stoftet. All frid har försvunnit ur mitt liv, och jag har glömt vad lycka är. Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på något från HERREN.” Tanken på mitt elände och min hemlöshet är som malört och gift. Jag blir inte fri från minnena, jag är bedrövad. Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet: HERRENS nåd är det att det inte är slut med oss, hans barmhärtighet upphör aldrig. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. ”HERREN är min andel,” säger jag till mig själv. Därför vill jag hoppas på honom. HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den som söker honom. Det är gott att i stillhet vänta på räddning från HERREN. Det är nyttigt för en man att bära ok som ung. Må han sitta ensam och i stillhet när det läggs på honom. Må han trycka ansiktet mot marken, kanske finns det ännu hopp. Må han vända kinden mot dem som slår honom och bli överöst med hån. Herren förkastar inte för evigt. Även om han ger plågor, så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd. För han vill inte ge människorna plåga och sorg. Att man krossar under sina fötter alla fångarna i landet, att man vägrar någon hans rätt inför den Högste, att man berövar en människa hennes rätt —  skulle inte Herren se det? Vem har kunnat tala och fått det att bli så, om inte Herren befallt det? Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun? Varför ska då någon levande människa klaga över sina synder? Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det och återvända till HERREN. Låt oss lyfta upp våra hjärtan och händer till Gud i himlen: Vi har syndat och gjort uppror, och du har inte förlåtit. Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, dödat utan förskoning. Du har höljt dig i ett moln som ingen bön kan genomtränga. Du har gjort oss till sopor och avfall bland folken. ”Alla våra fiender hångrinar åt oss. Skräck och fallgropar möter oss, förödelse och undergång.” Strömmar av tårar flödar från mina ögon, för dottern mitt folk går under. De flödar ur mina ögon oupphörligen, ändlöst, tills HERREN blickar ner och ser det från himlen. Det gör mig ont att se hur de unga kvinnorna i min stad lider. De jagade mig som en fågel, de som utan orsak var mina fiender. De försökte ta mitt liv i en grop och kastade stenar på mig. Vattnet strömmade över mitt huvud, jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig. Men nerifrån gravens djup ropade jag ditt namn, HERRE, och du hörde min vädjan: ”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!” Du kom nära mig när jag ropade, och du sa: ”Var inte rädd!” Herre, du har tagit dig an mig och gett lösen för mitt liv. Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig. HERRE, skaffa mig rätt! Du har sett deras hämndlystnad, alla sammansvärjningar mot mig. Du har hört alla deras förolämpningar, HERRE, alla deras sammansvärjningar mot mig, allt som mina fiender viskar och mumlar mot mig dagen lång. Se hur de sjunger nidvisor om mig vare sig de sitter eller står. HERRE, straffa dem så som deras gärningar förtjänar. Täck deras innersta med en slöja, låt din förbannelse komma över dem. Förfölj dem i vrede och utplåna dem, låt dem inte längre finnas under HERRENS himmel! Ack, vad det fina guldet har förlorat sin glans, så matt dess lyster har blivit! Heliga ädelstenar ligger utspridda i gathörnen. Hur kan Sions ädlaste söner, värda sin vikt i guld, nu betraktas som lerkärl, som verk av en krukmakares händer? Till och med schakalerna ger di och matar sina ungar, men dottern mitt folk har blivit lika grym som strutsarna i öknen. Dibarnets tunga klibbar fast vid gommen av törst, barnen ber om bröd, men ingen ger dem något. De som förr ätit delikatesser tynar bort på gatorna. De som vuxit upp i purpur ligger nu på sophögar. Mitt folks skuld är större än den som Sodom bestraffades för, då förödelsen kom över staden på ett ögonblick, utan att någon rörde sin hand. Hennes furstar var renare än snö, vitare än mjölk, deras kroppar var rödare än korall, deras gestalt som safir. Nu är deras väsen svartare än sot. Man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud stramar kring benen, den har blivit torr som trä. De som dödades av svärd fick ett bättre öde än dessa som dör av svält, tynar bort och plågas av hunger i brist på åkerns gröda. Godhjärtade mödrar har med egna händer kokat sina barn till mat åt sig själva när mitt folk gick under. HERREN har gett fullt utlopp åt sin förbittring, utgjutit sin brinnande vrede. Han har tänt en eld i Sion som har förtärt staden till grunden. Inga kungar på jorden, ingen i hela världen, skulle ha trott att en fiende eller ovän kunde komma in genom Jerusalems portar. För hennes profeters synder, på grund av hennes prästers skuld har det skett, för de utgöt de rättfärdigas blod därinne. Blinda irrar de omkring på gatorna, så fläckade av blod att ingen vågar röra vid deras kläder. ”Bort härifrån! Oren!” ropar man till dem. ”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!” De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man: ”Här får de inte stanna.” HERREN själv har skingrat dem, han vill inte mer ha med dem att göra. Man visar ingen respekt för prästerna, ingen nåd gentemot de äldste. Våra ögon har svikit oss, när vi förgäves har spanat efter hjälp, sett från våra torn efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss. Man följer våra steg, så att vi inte kan gå ut på våra gator. Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade. Vårt slut har kommit. Våra förföljare är snabbare än örnar i skyn. Över bergen har de jagat oss och lurpassar på oss i öknen. Vår livsande, HERRENS smorde, fångades i deras snaror, han, i vars skugga vi hade tänkt att vi skulle få leva bland folken. Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom, som bor i landet Us. Också till dig ska bägaren räckas. Du ska bli drucken och naken. Ditt straff är avtjänat, dotter Sion, din förvisning ska ta slut. Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom, han ska avslöja dina synder. HERRE, kom ihåg allt som drabbat oss! Se vår förnedring! Vår egendom har beslagtagits av främlingar, våra hus ägs nu av utlänningar. Vi har blivit faderlösa barn, våra mödrar är som änkor. Vi måste betala för vattnet vi dricker, och vår ved får vi köpa. Våra förföljare är alldeles inpå oss, vi är uttröttade men får ingen vila. Vi har gett oss under Egypten och Assyrien för att få bröd att mätta oss med. Våra förfäder syndade och finns inte mer, vi får bära deras skuld. Slavar härskar över oss, och det finns ingen som befriar oss ur deras hand. Med risk för livet hämtar vi vårt bröd, för svärdet härjar i öknen. Vår hud glöder som en ugn, vi är febriga av hunger. De har kränkt kvinnorna i Sion och flickorna i städerna i Juda. Furstarna har de hängt, och de äldste visas ingen respekt. Unga män sliter vid kvarnstenarna, pojkar dignar under bördor av ved. De gamla samlas inte längre i stadsporten, och de ungas musik har upphört. Glädjen är borta ur våra hjärtan, vår dans har vänts till sorg. Kronan har fallit från vårt huvud. Ve oss som syndade så! Därför är vårt hjärta så tungt, därför har våra ögon blivit skumma. Sions berg ligger öde, schakaler strövar omkring där. Men du, HERRE, regerar för evigt, din tron består från generation till generation. Varför har du glömt oss för alltid, övergett oss för resten av livet? För oss åter till dig, HERRE, så att vi får återvända! Låt allting bli återställt som det var förut, om du inte helt har förkastat oss och är så vred på oss. I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag var bland de bortförda vid floden Kevar, öppnades himlen, och jag fick se syner från Gud. Den femte dagen i månaden, under femte året av kung Jojakins fångenskap, kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas land, vid floden Kevar. Där rörde HERRENS hand vid honom. Jag såg en stormvind komma från norr, ett enormt moln med flammande eld, omgivet av ett ljussken. I dess innersta, mitt i elden, glänste det som av glödande metall. Där inne syntes något som liknade fyra varelser. De såg ut som människor, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, men fötterna liknade en kalvs klövar och glänste som polerad koppar. Under vingarna hade de människohänder på alla fyra sidorna. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra, och de rörde sig rakt fram utan att vända sig om. Deras ansikten liknade en människas ansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte på högra sidan, alla fyra hade ett tjuransikte på vänstra sidan, och alla fyra hade ett örnansikte. Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Var och en hade två vingar som de vidrörde varandra med, och två som täckte deras kropp. Var och en av dem gick rakt fram. De gick dit anden gick, och de gick utan att vända sig. Varelsernas gestalter liknade glödande koleld och brinnande facklor. Elden rörde sig fram och tillbaka mellan varelserna, och blixtar sköt fram ur den. De rörde sig fram och tillbaka, snabbt som blixten. Jag såg på de fyra varelserna och lade märke till ett hjul på marken bredvid var och en av dem. Hjulen såg ut och var konstruerade så att de gnistrade som krysolit. Alla fyra var likadana och tycktes vara gjorda så att varje hjul var inneslutet i ett annat hjul. De kunde gå i alla fyra riktningarna utan att vända sig. Hjulringarna var höga och fruktansvärda, alla fyra försedda med ögon runtom. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen tillsammans med dem. När varelserna lyfte över jorden, lyfte också hjulen. De gick dit anden gick, och hjulen lyfte tillsammans med dem, för deras ande var i hjulen. När varelserna rörde sig, rörde sig även hjulen, när varelserna stannade, stannade även hjulen, och när varelserna lyfte över jorden, lyfte hjulen tillsammans med dem, eftersom varelsernas ande var i hjulen. Över varelsernas huvuden var något som liknade ett himlavalv, fruktansvärt glänsande som iskristaller, utbrett över deras huvuden. Under valvet var deras vingar utsträckta mot varandra, och med två vingar täckte de var och en sin kropp. Jag hörde bruset från deras vingar, när de rörde sig, som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst, som larmet från en armé. När de stannade sänkte de vingarna. En röst hördes från himlavalvet över dem när de stannade med sänkta vingar. Däruppe ovanför valvet över dem stod något som liknade en tron gjord av safirsten, och på det som liknade en tron satt någon som såg ut som en människa. Jag såg att det som tycktes vara hans höfter och uppåt var som glödande metall, som omgivet av eld. Neråt från det som tycktes vara hans höfter såg jag något som liknade eld, omgivet av ett ljussken. Ljusskenet som syntes runt omkring honom var som en båge i skyn en regnig dag. Så såg det ut, det som liknade HERRENS härlighet. När jag såg den, föll jag ner med ansiktet mot marken. Då hörde jag rösten av någon som talade. Han sa: ”Människa, res dig upp,, så ska jag tala till dig.” Och medan han talade kom Anden in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom tala till mig. Han sa: ”Du människa, jag sänder dig till israeliterna, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har varit upproriska mot mig fram till denna dag. Till dessa med fräck uppsyn och envist hjärta sänder jag dig, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, HERREN.’ Vare sig de lyssnar eller inte  —  för ett upproriskt släkte är de  —  kommer de att få veta att en profet har varit ibland dem. Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd för vad de säger, även om det är nässlor och törnen runt omkring dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för vad de säger, och bli inte förskräckt för dem, för de är ett upproriskt släkte. Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. Människa, lyssna nu på vad jag säger till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte! Öppna munnen och ät vad jag ger dig!” Jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den var en bokrulle. Han rullade upp den inför mig, och den var fullskriven på både fram- och baksidan. Det som var skrivet i den var klagosånger, suckan och jämmer. Sedan sa han till mig: ”Du människa, ät upp vad som finns framför dig, ät upp den här bokrullen! Gå sedan och tala till israeliterna!” Jag öppnade munnen, och han gav mig bokrullen att äta. ”Människa”, sa han till mig, ”ät upp och fyll din buk med denna bokrulle som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött som honung. Sedan sa han till mig: ”Du människa, gå nu till israeliterna och tala mina ord till dem. Det är inte till ett folk med ett främmande och obegripligt språk som du sänds ut, utan till israeliterna, inte till många folk vars främmande språk och svårbegripliga tal du inte kan förstå. Om jag hade sänt dig till dem skulle de ha lyssnat till dig. Men israeliterna vill inte lyssna till dig mer än de vill lyssna till mig. Alla israeliterna har hårda pannor och hårda hjärtan. Men jag ska göra ditt ansiktsuttryck lika hårt som deras och din panna lika hård. Jag ska göra din panna hård som den hårdaste sten, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dig inte skrämmas av dem. De är ju ett upproriskt släkte.” Sedan sa han: ”Du människa, lägg allt jag säger på minnet! Lyssna noga! Gå till dina landsmän i fångenskapen, tala till dem, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: ’Så säger Herren, HERREN.’ ” Sedan lyfte Anden mig upp. Bakom mig hörde jag då ett väldigt dån: ”Välsignad vare HERRENS härlighet från denna plats!” Dånet kom från varelsernas vingar när de rörde vid varandra och ljudet från hjulen intill dem, ett väldigt dån. Anden lyfte mig upp och förde mig bort. Jag var bitter och upprörd medan jag gick. HERRENS hand vilade tungt på mig. Jag kom till de bortförda i Tel Aviv, som bodde vid floden Kevar. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, modfälld. När sju dagar hade gått kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, jag har utsett dig till en väktare för israeliterna. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem för mig. När jag säger till den gudlöse: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom eller tillrättavisar honom för hans onda leverne, för att rädda hans liv, då ska den gudlöse dö i sin synd, men vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. Men om du varnar den gudlöse och han inte vänder om från sin ondska eller sitt onda leverne, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv. Likaså om en rättfärdig vänder bort från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, ska jag lägga en stötesten framför honom, och han ska dö. Om du inte har varnat honom måste han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg hans rättfärdiga gärningar, och vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. Men om du varnar den rättfärdige för att synda, och han inte syndar, då ska han få leva därför att han lät varna sig, och då har du också räddat ditt liv.” HERRENS hand var över mig där, och han sa till mig: ”Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.” Jag reste mig och gick till dalen. Där stod HERRENS härlighet, på samma sätt som jag hade sett vid floden Kevar. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden. Sedan kom Anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: ”Gå och stäng in dig i ditt hus! Människa, de kommer att binda dig med rep, så att du inte kan gå ut bland dem. Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt släkte. Men när jag talar med dig ska jag lösa din tunga, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, HERREN!’ Den som vill lyssna, ska lyssna, den som inte vill, lyssnar inte. De är ju ett upproriskt släkte. Människa, ta nu en lertavla och lägg den framför dig och rita staden Jerusalem på den. Belägra den, bygg en belägringsvall mot den och res en ramp, slå upp ett läger och sätt upp murbräckor runt omkring den. Ta en järnplåt och sätt upp den som en mur mellan dig och staden. Vänd dig sedan mot den och håll den belägrad. Belägra den, det ska vara ett tecken för israeliterna. Lägg dig sedan på din vänstra sida och ta på dig Israels skuld. Lika länge som du ligger så ska du bära Israels skuld. Jag ska lägga deras skuld på dig i lika många dagar som de år som de har syndat, 390 dagar. Så länge ska du bära israeliternas skuld. När du har gjort detta, ska du lägga dig ner igen, nu på din högra sida, och bära Juda folks skuld i fyrtio dagar. En dag för varje år har jag bestämt åt dig. Vänd dig sedan med bar arm mot det belägrade Jerusalem och profetera mot det. Jag ska binda dig med rep, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är över. Ta vete, korn, bönor, linser, hirs och emmer. Blanda dem i en kruka och baka bröd åt dig av det. Det ska du äta under den tid du ligger på sidan, 390 dagar. Väg upp den mat du ska äta: tjugo siklar för varje dag, och ät vid bestämda tider. Mät också upp vattnet du ska dricka: en sjättedels hin som du ska dricka vid bestämda tider. Ät din mat som en kornkaka som du bakat inför dem med människoavföring som bränsle.” HERREN sa: ”Så här ska Israel äta orent bröd bland de folk som jag ska driva bort dem till.” Då sa jag: ”Nej, min Herre, HERRE, jag har aldrig orenat mig. Ända från min ungdom har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och aldrig har något orent kött kommit i min mun.” Då sa han till mig: ”Jag låter dig använda kogödsel i stället för människoavföring att baka ditt bröd över.” Sedan sa han till mig: ”Människa, jag ska låta det bli brist på bröd i Jerusalem. De ska äta sitt uppvägda bröd med oro och dricka sitt uppmätta vatten med förfäran. De ska lida brist på både bröd och vatten och se på varandra med skräck och tyna bort på grund av sin synd. Människa, ta ett skarpt svärd och använd det som rakkniv för att raka av dig hår och skägg. Ta en våg och dela upp håret. En tredjedel ska du bränna inne i staden när belägringsdagarna är över. En tredjedel ska du hugga med svärd runt omkring i staden. En tredjedel ska du sprida för vinden. Jag ska jaga dem med draget svärd. Behåll några hårstrån som du gömmer i en mantelflik. Ta till sist några av dessa och kasta i elden och bränn upp dem. Därifrån ska en eld gå ut över hela Israels folk. Så säger Herren, HERREN: Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland folken, omgivet av andra länder. Staden har i sin gudlöshet handlat upproriskt mot mina bud mer än andra folk och brutit mot mina stadgar mer än länderna runt omkring. De har förkastat mina bud och inte följt mina stadgar. Därför säger Herren, HERREN: Ni har varit trotsigare än folken runt omkring er, eftersom ni inte har följt mina bud och inte hållit er till mina stadgar och inte ens de omgivande folkens lagar. Därför säger Herren, HERREN: Jag själv är emot dig och ska verkställa min dom i dig i folkens åsyn. För dina avskyvärda handlingars skull ska jag göra med dig något jag aldrig gjort eller kommer att göra. Föräldrar kommer att äta sina barn och barn sina föräldrar. Jag ska verkställa min dom över dig och sprida dem som överlever för alla vindar. Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidriga avgudar och avskyvärdheter, ska jag dra mig undan er. Jag ska inte ha något förbarmande med dig, inte skona dig. En tredjedel av dig ska dö av hunger och pest därinne, en tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig, och en tredjedel ska jag sprida för jordens alla vindar, och jag ska jaga dem med draget svärd. Min vrede ska lägga sig, min förbittring mot dem stillas, och jag får min hämnd. De ska förstå att jag, HERREN, har talat till dem i svartsjuk vrede, när jag låter min vredesglöd komma över dem. Jag ska ödelägga dig och göra dig till åtlöje bland folken runt omkring dig och inför alla som går förbi. Du ska bli till skam och åtlöje, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag i min vrede och förbittring verkställer min dom mot dig och mitt straff. Jag, HERREN, har talat. Jag ska skjuta hungerns onda, förgörande pilar, skjuta för att förgöra er. Jag ska låta er hungersnöd bli värre och värre och låta brödet ta slut. Jag ska sända hungersnöd och onda vilddjur mot dig, som ska göra dig barnlös. Pest och blodbad ska drabba dig, när jag låter ett svärd riktas mot dig. Jag, HERREN, har talat.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, se ut över Israels berg och profetera mot dem. Säg: ’O, Israels berg, hör ordet från Herren, HERREN! Så säger Herren, HERREN till bergen, höjderna, till bäckarna och dalarna: Jag ska själv rikta svärdet mot er och förgöra era offerhöjder. Era altaren ska raseras och era rökelsealtaren krossas. Jag ska låta era dräpta falla inför era avgudar. Jag ska lägga israeliternas döda kroppar inför deras avgudar och strö ut era ben kring era altaren. Överallt där ni bor ska städerna ödeläggas och offerplatserna förhärjas, era avgudar krossas och förintas, era rökelsealtaren läggas i ruiner och era verk utplånas. De dräpta ska falla mitt ibland er. Då ska ni inse att jag är HERREN. Men jag ska låta några av er överleva och komma undan svärdet och spridas bland främmande folk i främmande länder. Då ska era räddade tänka på mig bland de folk där de befinner sig i exil, hur jag har krossats av deras trolösa hjärtan, som vände sig bort från mig, och deras ögon, som lystet spanade efter avgudar. De kommer att avsky sig själva för allt det onda som de har gjort och för alla sina avskyvärda handlingar. De kommer att inse att jag är HERREN och att jag menade allvar när jag talade om detta onda för dem. Så säger Herren, HERREN: Slå ihop dina händer och stampa med dina fötter, ropa ut ett ve över allt det onda och avskyvärda israeliterna har gjort. De ska falla för svärd, hungersnöd och pest. Den som är långt borta ska dö av pest. Den som är nära ska dödas med svärd, och den som blir kvar och överlever ska dö av hunger. Så ska jag uttömma min vrede över dem. Då ska de inse att jag är HERREN, när deras dräpta ligger spridda mitt ibland sina avgudar, runt omkring deras altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla grönskande träd och bland alla lummiga terebinter, överallt där de offrat doftande rökelseoffer till alla sina avgudar. Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, fullständigt öde, från öknen till Rivla. Då ska de inse att jag är HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Människa, så säger Herren, HERREN till Israels land: ’Slutet har kommit, slutet har kommit för landets fyra hörn. Nu är slutet över dig, för jag ska låta min vrede komma över dig och döma dig för dina gärningar, ge dig igen för allt det askyvärda du gjort. Jag ska inte ha något förbarmande med dig, inte skona dig. Jag ska verkligen straffa dig för vad du har gjort, för alla dina avskyvärda handlingar. Då ska ni inse att jag är HERREN.’ Så säger Herren, HERREN: ’Den ena olyckan ska komma efter den andra. Slutet har kommit, slutet har kommit, det har rest sig mot dig. Se, det kommer! Din dom kommer över dig, du som bor i landet, tiden närmar sig, dagen är inne, bestörtning, inga glädjerop på bergen. Snart ska jag tömma ut min vrede över dig, ösa ut min förbittring på dig, och döma dig för dina gärningar, ge dig igen för allt det askyvärda du gjort. Jag ska inte ha något förbarmande med dig, inte skona dig. Jag ska ge dig igen för vad du har gjort, dina avskyvärda handlingar ska komma över dig själv. Då ska ni inse att det är jag, HERREN, som slår er. Dagen är inne, domen kommer, den närmar sig. Staven blomstrar, övermodet frodas. Våldet har växt till en ondskans stav. Inget av folket blir kvar, ingen från den där hopen, inget av deras rikedom, inget av värde. Tiden är inne, dagen drar allt närmare. Köparen ska inte glädja sig och säljaren inte sörja, för vreden drabbar hela hopen. Säljaren ska inte återvända till det han sålt, så länge de lever, för vreden drabbar hela hopen. För deras synders skull ska ingen av dem få behålla livet. De blåser i hornet och gör sig redo, men ingen drar ut till strid, för min vrede drabbar hela hopen. Svärdet härjar där ute, pest och hungersnöd där inne. Den som är ute på fälten dör genom svärdet, den som är inne i staden går under genom hungersnöd och pest. De som undkommer och flyr är uppe i bergen, klagande som duvor i dalarna, var och en över sin synd. Alla står där handfallna, allas knän blir som vatten. De klär sig i säcktyg och höljer sig i skräck, skam täcker deras ansikten, och allas huvuden är rakade. De kastar sitt silver på gatan, och deras guld har blivit orent. Deras silver och guld kan inte rädda dem på HERRENS vredes dag. Dessa ägodelar kan varken tillfredsställa deras hunger eller fylla deras magar. Sådant har fått dem att falla i synd. Dess härliga glans blev deras stolthet, de gjorde av det sina vidriga avgudar och sina avskyvärda bilder. Därför gör jag det till orenhet för dem. Jag ska ge det som byte till främlingar och som rov till jordens gudlösa, och de kommer att vanhelga det. Jag ska vända mig bort från dem, och de kommer att vanhelga min dyrbarhet. Våldsmän ska komma in och vanhelga den. Gör i ordning kedjor, för landet är fullt av blodsutgjutelse och staden full av våld. Jag ska leda dit de värsta folken, och de ska inta deras hem. Jag ska göra slut på de starkas övermod, och deras helgedomar ska vanhelgas. Ångesten kommer, och de söker efter frid, men finner ingen. Olycka ska komma efter olycka, sorgebud ska följa sorgebud. De försöker få en syn av en profet. Prästen saknar lagen, och de äldste har inga råd. Kungen sörjer, fursten klär sig i fasa, och landets folk står med darrande händer. Jag ska ge dem igen för vad de gjort och döma dem så som de själva har dömt. Då ska de inse att jag är HERREN.’ ” Det sjätte året, på femte dagen i den sjätte månaden, satt jag i mitt hem, med de äldste i Juda sittande framför mig. Då kom Herrens, HERRENS hand över mig. Jag såg en gestalt som liknade en människa. Från det som tycktes vara hans höfter och nedåt syntes eld, och från hans höfter och uppåt var det som strålande ljus och glödande metall. Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och Anden lyfte mig upp mellan jord och himmel och förde mig i Guds syner till Jerusalem, till ingången till den inre porten, den mot norr, där den avgudabild stod som hade provocerat Herrens svartsjuka vrede. Där var Israels Guds härlighet, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen. Han sa till mig: ”Du människa, titta åt norr!” Jag tittade då åt norr, och där, vid ingången norr om altaret, stod själva vredesbilden. Och han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de gör? Israeliterna bedriver ytterst avskyvärda ting här, så att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se ting som är ännu mer avskyvärda.” Han ledde mig bort mot ingången till förgården, där jag fick se ett hål i väggen. Han sa till mig: ”Människa, bryt dig igenom väggen.” Jag bröt mig igenom väggen och fick se en dörröppning. Han sa vidare till mig: ”Fortsätt in och se vilka onda avskyvärda ting de bedriver här!” Jag gick in och såg allehanda bilder på kräldjur och vidrig boskap och israeliternas alla avgudabilder inristade på väggarna runt omkring. Sjuttio av de äldste i Israel stod där framför dem, tillsammans med Jaasanja, Shafans son. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ett doftande moln av rökelse steg upp. Han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: ’HERREN ser oss inte. HERREN har övergett landet.’ ” Sedan sa han till mig: ”Du ska få se ännu mer avskyvärda ting som de gör.” Han ledde mig till ingången till norra porten till HERRENS hus, och där satt kvinnor och begrät Tammuz. Han sa: ”Ser du, människa? Men du ska få se ännu mer avskyvärda ting än dessa.” Så ledde han mig till den inre förgården till HERRENS hus. Där, vid ingången till HERRENS hus, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggarna mot HERRENS tempel, vända mot öster, och tillbad solen. Han sa till mig: ”Ser du, människa? Är det inte nog för Juda folk med de avskyvärda ting som de bedriver här, eftersom de också har fyllt landet med våld och om och om igen provocerat min vrede? Se hur de håller en kvist framför näsan! Därför ska jag nu handla i vrede. Jag ska inte ha något förbarmande med dem eller skona dem, och hur högt de än ropar till mig ska jag inte lyssna.” Sedan hörde jag honom ropa med hög röst: ”För hit stadens väktare, var och en med sitt förstörelsevapen i handen!” Då kom sex män ut genom den övre porten, den mot norr, var och en med sitt dödsbringande vapen i hand. Bland dem var en man klädd i linnekläder och med ett skrivdon vid sin höft. De kom in och ställde sig vid kopparaltaret. Israels Guds härlighet höjde sig nu från keruben som den hade vilat på och flyttade sig till templets tröskel. Han ropade på mannen som var klädd i linnekläder och hade skrivdonet vid sin höft. HERREN sa till honom: ”Gå genom staden Jerusalem och gör ett märke i pannan på dem som suckar och klagar över allt det avskyvärda som bedrivs där.” Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ efter honom genom staden och döda! Visa inget förbarmande, ingen förskoning! Döda åldring likväl som ung man och ung kvinna, barn och vuxen kvinna, döda och förgör. Men rör ingen som bär märket. Börja vid min helgedom!” De började då med de män, de äldste, som stod framför templet. Han sa till dem: ”Orena templet! Fyll förgården med de dräpta! Gå nu!” De gick då ut för att döda i staden. Medan de dödade, var jag ensam. Jag föll ner med ansiktet mot jorden och ropade: ”O, Herre, HERRE! Vill du utplåna allt som finns kvar av Israel, när du nu utgjuter din vrede över Jerusalem?” Han svarade mig: ”Israels och Judas synd är mycket stor, och landet är fullt av blodsutgjutelse och staden full av laglöshet. De säger: ’HERREN har övergett landet, HERREN ser inget.’ Därför ska jag inte visa något förbarmande, inte skona dem. Jag ska ge dem igen för vad de har gjort.” Då kom mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon vid sin höft tillbaka och sa: ”Jag har gjort som du befallde mig.” Jag såg att på valvet över kerubernas huvuden var gjort av något safirliknande, något som liknade en tron. Herren sa till mannen i linnekläderna: ”Gå in mellan hjulen under keruben, fyll dina händer med brinnande kol och sprid ut dem över staden.” Jag såg honom gå. Keruberna stod söder om templet när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. Sedan höjde sig HERRENS härlighet från keruben och flyttade sig till templets tröskel. Templet fylldes av molnet, och förgården var full av glansen från HERRENS härlighet. Ljudet av kerubernas vingar hördes ut till den yttre förgården. Det var som Gud den Väldiges röst när han talar. När han befallde mannen i linnekläderna att ta eld som fanns mellan hjulen, mellan keruberna, gick han in och ställde sig vid ett av hjulen. Keruben sträckte ut sin hand till elden som brann mellan keruberna, tog av den och lade i händerna på mannen i linnekläder, som tog elden och gick ut. Under kerubernas vingar syntes något som liknade människohänder. Jag såg bredvid keruberna fyra hjul, ett vid var och en av dem. Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut, varje hjul tycktes vara inuti ett annat hjul. De kunde gå i alla fyra riktningarna utan att vända sig när de gick. Keruberna gick i den riktning dit huvudet vände sig, och de vände sig inte när de gick. Hela deras kropp, rygg, händer och vingar, liksom deras fyra hjul, var helt och hållet fulla av ögon. Jag hörde att dessa hjul kallades för hjulverk. Var och en av keruberna hade fyra ansikten, det första ansiktet var en kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte. Keruberna höjde sig. Det var samma varelser som jag hade sett vid floden Kevar. När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem. Och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, vände inte hjulen bort från deras sida. När de stod stilla, stod hjulen också stilla, och när de höjde sig, höjde sig hjulen med dem, för varelsernas ande fanns i hjulen. Sedan flyttade sig HERRENS härlighet från templets tröskel och stannade över keruberna. Keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden. Jag såg på, och när de gav sig iväg, följde hjulen med dem. De stannade vid ingången till den östra porten av HERRENS hus. Och Israels Guds härlighet var över dem. Det var samma varelser som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kevar, och jag förstod att de var keruber. Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar och under vingarna något som liknade människohänder. Deras ansikten var likadana som de som jag hade sett vid floden Kevar, och de gick var och en rakt fram. Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten till HERRENS hus, den som vetter mot öst. Vid ingången till porten stod tjugofem män, och bland dem såg jag Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, folkets ledare. Då sa han till mig: ”Du människa, detta är de män som tänker ut orätt och ger dåliga råd i den här staden. Det är de som säger: ’Det är inte tid att bygga hus. Staden är grytan och vi är köttet.’ Profetera därför mot dem, människa, profetera!” Sedan kom HERRENS Ande över mig och sa till mig: ”Säg: Så säger HERREN: Så här tänker ni, israeliter, jag vet vad som försiggår inom er. Ni har dödat många i denna stad och fyllt dess gator med lik. Därför säger Herren, HERREN: De dödade som ni har kastat här är köttet och staden är grytan. Men er ska jag föra bort härifrån. Ni fruktar för svärd, och svärdet ska jag låta drabba er, säger Herren, HERREN. Jag ska föra bort er härifrån och överlämna er åt främlingar att verkställa min dom över er. Ni ska falla för svärdet. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er, och ni ska inse att jag är HERREN. Staden ska inte vara någon gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er. Då ska ni inse att jag är HERREN. Ni har inte följt mina bud eller lytt mina lagar utan hållit er till lagarna hos folken runt omkring er.” Medan jag profeterade dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade med hög röst: ”Herre, HERRE, tänker du utplåna det som finns kvar av Israel?” HERRENS ord kom till mig: ”Människa, det är om dina bröder, ja, om dina bröder och släktingar och om hela Israels folk som Jerusalems invånare säger: ’De är långt borta från HERREN. Detta land har getts åt oss som arv och egendom.’ Säg därför: ’Så säger Herren, HERREN: Även om jag har fört dem långt bort bland folken och skingrat dem i främmande länder, har jag ändå varit en liten helgedom för dem i länderna de kommit till.’ Säg därför: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska samla er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats och ge er Israels land.’ När de har kommit dit, ska de avlägsna alla dess vidriga avgudar och avskyvärdheter. Jag ska ge dem ett nytt hjärta, och jag ska ge dem en ny ande. Jag ska ta bort deras stenhjärtan och ge dem ett hjärta av kött, så att de håller mina bud och följer mina lagar. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. Men de som håller sig till sina vidriga avgudar och sina avskyvärdheter, dem ska jag vedergälla för det som de har gjort, säger Herren, HERREN.” Sedan bredde keruberna ut sina vingar, och hjulen följde dem, och över dem vilade Israels Guds härlighet. HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade över berget öster om den. Anden lyfte mig, och i en syn från Guds Ande förde han mig till Kaldéen, till dem som levde i fångenskap där. Så försvann den syn jag fått se. Jag berättade för de landsförvisade allt som HERREN hade visat mig. HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, du bor bland ett upproriskt släkte. De har ögon att se med men ser inte. De har öron att höra med men hör inte, för de är ett upproriskt släkte. Därför ska du, människa, packa dina tillhörigheter så som för exil, och mitt på ljusa dagen ska du inför dem vandra bort från din plats till en annan plats, så att de ser det. Kanske ska de då förstå, trots att de är ett upproriskt släkte. För ut dina tillhörigheter, som du packat så som för exil, inför dem mitt på dagen, så att de ser det. Ge dig sedan iväg på kvällen, så att de ser det, och gå som landsflyktiga brukar gå. Gräv dig igenom muren, så att de ser det, och bär ut dina tillhörigheter genom hålet. Lägg packningen på dina axlar inför dem, och vandra så iväg med den, bort i skymningen. Täck över ditt ansikte, så att du inte ser landet, för jag gör dig till ett tecken för israeliterna.” Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd. På ljusa dagen bar jag ut mina tillhörigheter, som om jag skulle gå i exil. På kvällen gjorde jag ett hål i muren med händerna. Med packningen på mina axlar gick jag ut i skymningen, så att de såg det. På morgonen kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, har inte detta upproriska släkte, Israels folk, frågat vad det är du gör? Säg till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Denna profetia gäller fursten i Jerusalem och allt folket i Israel som finns där.’ Säg: ’Jag är ett tecken för er.’ Så som jag har gjort ska det gå dem. De ska gå i exil, föras bort i fångenskap. Fursten som är bland dem ska i skymningen lyfta sin packning på axeln och gå ut. De ska göra ett hål i muren och ta ut honom genom det. Han ska täcka över sitt ansikte, så att han inte ser landet. Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska fångas i min snara. Jag ska sedan föra honom till Babylonien, kaldéernas land, men han ska inte se det, och han kommer att dö där. Jag ska sprida alla som finns runt omkring honom, hans stab och alla hans trupper åt alla väderstreck och jaga dem med draget svärd. De ska inse att jag är HERREN, när jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i främmande länder. Men jag ska låta några undkomma svärd, hungersnöd och pest, så att de ska kunna berätta om sina avskyvärda handlingar för folken som de kommer till. De ska då inse att jag är HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, ät din mat med bävan, och drick ditt vatten skakande och ängslig. Säg till folket i landet: ’Så säger Herren, HERREN om Jerusalems invånare i Israels land: de ska äta sin mat i ängslan och dricka sitt vatten i fasa. Landet ska helt ödeläggas på grund av dess invånares våldsbenägenhet. Bebodda städer ska ligga i ruiner och landet öde. Då ska ni inse att jag är HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vad är det för ordspråk ni har i Israels land: ’Tiden går och det blir ingenting av någon syn?’ Säg därför till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska göra slut på detta ordspråk, så att de inte mer använder det i Israel.’ Säg dem detta i stället: ’Det är snart dags för alla syner att uppfyllas. Det ska inte mer finnas falska syner eller förföriska siarord bland israeliterna. Jag, HERREN, talar vad jag vill, och det går i uppfyllelse utan dröjsmål. I er egen tid, du upproriska släkte, ska jag uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, israeliterna säger: ’Hans syn ligger långt fram i tiden. Han profeterar om en avlägsen framtid.’ Säg därför till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Det ska inte dröja länge innan det ord jag har uttalat ska uppfyllas, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Människa, profetera mot Israels profeter som profeterar, säg till dem som profeterar utifrån sina egna ingivelser: Hör HERRENS ord! Så säger Herren, HERREN: Ve de dåraktiga profeter som följer sin egen ande och som inte har sett någonting! Dina profeter, Israel, är som schakaler bland ruiner. Ni har inte gått upp till rämnorna i muren, inte byggt upp muren runt israeliterna, så att de kan stå emot i striden på HERRENS dag. De ser falska syner och deras spådomar är lögn. De säger: ’Så säger HERREN’, trots att HERREN inte har sänt dem. Ändå räknar de med att deras ord ska gå i uppfyllelse. Har det inte varit falska syner ni sett och lögnaktiga siarord som ni uttalat när ni säger: ’Så säger HERREN’, fast jag inte har talat? Därför säger Herren, HERREN: Eftersom ni talar falska ord och ser lögnaktiga syner, är jag emot er, säger Herren, HERREN. Jag ska ta tag i de profeter som ser falska syner och talar lögnaktiga siarord. De ska inte få tillhöra mitt folks råd, inte skrivas in i israeliternas släktregister, och inte heller får de komma in i Israels land. Då ska ni inse att jag är Herren, HERREN. De har lett mitt folk vilse genom att säga: ’Allt är väl’, när det inte alls är väl. När de bygger en mur, kalkar de den vit. Säg till dessa som håller på med att kalka den att muren kommer att falla. Slagregn ska komma, hagel falla och stormvind bryta lös. Och när muren faller ska man fråga er: ’Var är nu kalken ni strök på?’ Därför säger Herren, HERREN: Jag ska i min vrede släppa lös en stormvind, i mitt raseri låta ett slagregn falla, och i min vredesglöd hagel föröda. Jag ska bryta ner muren ni kalkat och jämna den med marken, så att grunden ligger bar. Och när den faller ska ni gå under därinne. Då ska ni inse att jag är HERREN. Så ska jag uttömma min vrede mot muren och mot dem som kalkade den. Jag ska säga till er: Muren är borta, liksom de som kalkade den, de profeter i Israel som profeterade om Jerusalem och såg syner att allt var väl, när det inte alls var väl, säger Herren, HERREN. Du människa, vänd dig mot de kvinnor bland ditt folk som profeterar utifrån sina egna ingivelser. Profetera mot dem och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Ve dessa som syr band för alla handleder och gör slöjor i olika längder för alla huvuden, för att fånga människoliv! Fångar ni mitt folks liv medan ni skonar era egna? För några handfull korn och några brödbitar vanhelgar ni mig inför mitt folk. Ni dödar dem som inte ska dö och låter dem leva som inte ska leva. Ni ljuger för mitt folk som gärna lyssnar på lögn. Därför säger Herren, HERREN: Jag ska agera mot era band som ni fångar människoliv med, som fåglar, jag ska slita dem från era armar. Jag ska släppa dem fria som ni har fångat som fåglar. Jag ska slita av era slöjor och rädda mitt folk ur ert grepp. De ska inte längre vara ett byte för er. Då ska ni inse att jag är HERREN. Med era lögner har ni slagit ner modet på den rättfärdige, när jag inte ville bedröva honom. Ni har uppmuntrat den gudlöse, så att han inte vänder om från sitt onda leverne och räddar sitt liv. Därför ska ni inte längre se falska syner eller spådomar. Jag ska befria mitt folk ur era händer. Då ska ni inse att jag är HERREN.’ ” Några av de äldste i Israel kom till mig och satte sig framför mig. HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, avgudarna har fått makt över dessa män. De har ställt framför sig en synd som blir deras fall. Skulle då jag låta dem be mig om råd? Tala därför till dem och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Om någon israelit låter avgudarna ta makten över honom och ställer framför sig en synd som blir hans fall, och sedan kommer till en profet, så ska jag, HERREN, själv svara honom efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. Jag ska gripa tag i israeliternas hjärtan som alla har vänt sig bort från mig för sina avgudars skull.’ Säg därför till israeliterna: ’Så säger Herren, HERREN: Omvänd er! Vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era avskyvärdheter! Om någon israelit eller någon av de främlingar som bor i Israel överger mig och låter avgudar få makten över honom och ställer framför sig en synd som blir hans fall och sedan ändå kommer till profeten för att genom honom rådfråga mig, ska jag, HERREN, själv svara honom. Jag ska vända mig mot den mannen och göra honom till ett varnande exempel och ett ordspråk, och jag ska utrota honom ur mitt folk. Då ska ni inse att jag är HERREN. Och om profeten förleds till att tala, så är det jag, HERREN, som förlett den profeten. Jag ska räcka ut min hand mot honom och utrota honom ur mitt folk Israel. De ska båda bära sin skuld, den som frågade är lika skyldig som profeten, så att Israels folk inte längre irrar bort från mig, inte längre orenar sig med alla sina överträdelser. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, om ett land syndade mot mig genom att handla trolöst, och jag räckte ut min hand mot det, stoppade dess tillgång på livsmedel och lät hungersnöd drabba det och gjorde slut på både människor och djur, om då dessa tre män, Noa, Daniel och Job var där, skulle de med sin rättfärdighet bara kunna rädda sig själva, säger Herren, HERREN. Om jag lät rovdjur invadera landet och döda befolkningen, så att det blev så öde att ingen vågade färdas genom det för djurens skull, och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade, men hela landet skulle ödeläggas. Eller om jag lät svärdet drabba landet och befallde det att dra genom landet, om jag utrotade både människor och djur, och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade. Om jag sände pest till landet och tömde ut min vrede genom ett blodbad där, för att utrota både människor och djur, och om Noa, Daniel och Job levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, inte ens kunna rädda sin egen son eller dotter. Med sin rättfärdighet skulle de bara kunna rädda sig själva. Så säger Herren, HERREN: Värre ska det bli när jag sänder mina fyra fruktansvärda domar: svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, för att utrota både människor och djur. Några kommer dock att överleva och föras bort, både söner och döttrar. De ska komma till er, och när ni ser hur de lever och handlar, ska ni finna tröst för det onda som jag har låtit drabba Jerusalem, för allt som jag har låtit komma över det. Ni ska finna tröst i att se hur de lever och handlar. Då ska ni inse att jag inte utan orsak har gjort allt vad jag har gjort där, säger Herren, HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Människa, på vilket sätt är träet i en vinstock bättre än träet i alla andra träslag i skogen? Tar man virke av den för att tillverka något? Kan man ens göra en pinne av den för att hänga upp något på? Om den har lagts som ved på elden, och elden har förtärt dess båda ändar, och den är svedd även på mitten, duger den då till något? Om den var så oanvändbar medan den ännu var hel, hur mycket mindre kan den användas till någonting när elden har förtärt och bränt den? Därför säger Herren, HERREN: Så som jag av skogens träd har lagt vinstocken som ved på elden, så ska jag göra med Jerusalems invånare. Jag ska vända mig mot dem. De har kommit ut ur elden, ändå ska elden förtära dem. Ni ska inse att jag är HERREN, när jag vänder mig mot dem. Jag ska ödelägga landet därför att de varit trolösa, säger Herren, HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, låt Jerusalem få veta om sina avskyvärda handlingar! Säg: ’Så säger Herren, HERREN till Jerusalem: Du härstammar från och är född i kanaanéernas land. Din far var en amoré och din mor en hettit. När du föddes var det ingen som klippte av din navelsträng, du blev inte tvättad ren och ingniden med salt, inte heller lindad. Ingen visade det minsta medlidande för dig och gjorde något av detta för dig, ingen hade förbarmande med dig. Den dag du föddes kastades du ut på marken, avskydd som du var. Men jag kom förbi och fick se dig där, sprattlande i ditt eget blod, och jag sa till dig, där du låg i ditt eget blod: ”Du ska leva!” Jag lät dig växa upp som en planta på fältet. Du växte och blev stor och mycket vacker. Dina bröst formades och ditt hår växte, men du var naken och oskyddad. Jag gick förbi och såg dig, och nu var din tid inne, tiden för kärleken. Jag svepte min mantel omkring dig och täckte din nakenhet. Jag svor dig trohet och ingick ett förbund med dig, säger Herren, HERREN, och så blev du min. Jag tvättade dig med vatten, sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. Jag klädde dig i broderade kläder och satte på dig sandaler av delfinskinn. Jag klädde dig i fint linne och täckte dig med dyrbara kläder. Jag prydde dig med smycken, satte armband på dina händer och en kedja om din hals. Jag fäste en ring i din näsa och örhängen i dina öron och satte en vacker krona på ditt huvud. Så blev du smyckad med guld och silver, dina kläder var av fint linne och siden med fina broderier. Du åt finaste mjöl, honung och olja. Du blev allt skönare och skönare. Du steg upp som en drottning. Det gick ett rykte om dig bland folken för din skönhet, för den var fullkomlig på grund av all den prakt jag försett dig med, säger Herren, HERREN. Men du förlitade dig på din skönhet och utnyttjade ditt rykte till att prostituera dig. Så bjöd du ut din otukt åt var och en som kom förbi. Dina kläder använde du för att göra granna offerplatser för din prostitution. Något sådant har aldrig hänt tidigare och ska inte heller hända. Du tog dina underbara smycken av guld och silver, som jag hade gett dig, och tillverkade bilder av män, som du sedan bedrev otukt med. Du tog dina broderade kläder och svepte om dessa. Min olja och min rökelse ställde du framför dem. Maten du fått av mig, det fina mjölet, oljan och honungen, ställde du framför dem som en ljuvlig doft. Så blev det, säger Herren, HERREN. Du tog dina söner och döttrar, dem som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt dessa. Räckte det inte med din prostitution? Måste du också slakta mina barn och offra dem åt avgudarna? Och medan du begick dina avskyvärda handlingar och prostituerade dig tänkte du aldrig på din ungdomstid, då du låg naken och sprattlade i ditt eget blod. Efter all denna din ondska  —  ve dig, ve dig! säger Herren, HERREN   — byggde du en höjd åt dig och inrättade en bordell på varje öppen plats. I varje gathörn gjorde du åt dig en höjd och smutsade ner din skönhet. Du spärrade ut benen åt varje förbipasserande i allt ökande otukt. Du prostituerade dig med egypterna, dina vällustiga grannar, och genom att du framhärdade i din otukt provocerade du min vrede. Då räckte jag ut min hand mot dig och minskade ditt område. Jag överlämnade dig åt deras lystnad som hatar dig, åt filistéernas döttrar, som är chockerade över ditt otuktiga leverne. Du bedrev otukt med assyrierna eftersom du inte fått nog. Och trots att du bedrev otukt med dem var du ändå inte tillfredsställd. Du fortsatte med din otukt med handelsnationen Kaldéen, men inte heller nu blev du tillfredsställd. Hur ursinnig är jag inte för din skull, säger Herren, HERREN, när du kan göra allt det här och bete dig som en skamlös prostituerad! När du byggde din bordell vid varje gathörn och reste upp dina höjder på varje torg, var du olik andra prostituerade, eftersom du föraktade betalning. Som en äktenskapsbryterska har du tagit andra män i stället för din egen man. Alla andra prostituerade får betalt, men du gav gåvor till alla dina älskare och mutade dem för att de skulle komma till dig från alla håll och bedriva otukt med dig. I din prostitution gjorde du tvärtemot vad andra kvinnor gör. Ingen sprang efter dig för att bedriva otukt, och du betalade i stället för att få betalt. Så annorlunda är du. Hör därför HERRENS ord, du sköka: Så säger Herren, HERREN: Du har bjudit ut din liderlighet och blottat din nakenhet när du bedrivit otukt med dina älskare. Du har haft avskyvärda avgudar och utgjutit dina barns blod åt dem. Därför kommer jag att samla alla dina älskare som du har delat din njutning med, både dem du älskat och dem du hatat. Jag ska samla dem från alla håll och ställa fram dig naken inför dem, så att de ser all din nakenhet. Jag ska döma dig som man dömer äktenskapsbryterskor och mörderskor. Jag ska låta min vredes och svartsjukas blodshämnd drabba dig. Jag ska överlämna dig till dina älskare, och de ska riva ner din bordell och dina höjder, klä av dig naken, ta ifrån dig dina dyrbara smycken och lämna dig där naken och blottad. De ska samla en skara mot dig, som ska stena dig och hugga dig i bitar med sina svärd. De ska bränna ner dina hus och verkställa din dom inför ögonen på många kvinnor. Jag ska göra slut på din prostitution, och du ska inte mer ge några gåvor som betalning. Så ska jag släcka min vrede mot dig, och min svartsjuka ska vändas ifrån dig. Jag ska få ro och inte längre vara vred. Eftersom du inte tänkte på din ungdomstid utan provocerade min vrede med allt detta, ska jag också låta allt du gjort drabba dig själv, säger Herren, HERREN. Lade du inte också otukten till alla dina avskyvärda handlingar? Alla som använder ordspråk kommer att säga om dig. ”Sådan mor, sådan dotter!” Du är din mors dotter, som föraktade sin man och sina barn. Du är dina systrars syster, som föraktade sina män och sina barn. Er mor var en hettitisk kvinna och er far en amoré. Din äldre syster var Samaria, som bodde tillsammans med sina döttrar norr om dig. Din yngre syster, som bodde tillsammans med sina döttrar söder om dig, var Sodom. Du har inte nöjt dig med deras leverne, så att du bara följt deras avskyvärdheter, utan snart överträffade du dem i det fördärvliga. Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, din syster Sodom och hennes döttrar har aldrig gjort vad du och dina döttrar gjort. Detta var din syster Sodoms synd: hennes och hennes döttrars högfärd, överflöd av mat och bekymmerslös ro, och de hjälpte inte den svage och fattige. De blev högfärdiga och gjorde vad jag har avsky för. Därför gjorde jag slut på dem när jag såg det. Inte heller Samaria har begått ens hälften av dina synder. Du har gjort mer avskyvärda ting än de, och genom alla dina förfärliga handlingar har du fått dina systrar att närmast framstå som rättfärdiga! Nu får du bära skammen för att du gett dina systrar en upprättelse. Dina synder har varit vidrigare än deras, och därför framstår de som rättfärdiga i jämförelse med dig. Nu får du skämmas och bära din vanära, eftersom du fått dina systrar att framstå som rättfärdiga. Men jag ska återupprätta dem, både Sodom med sina döttrar och Samaria med sina, och även dig bland dem: du ska få skämmas och bära vanäran för allt du har gjort för att trösta dem. Dina systrar, Sodom med sina döttrar och Samaria med sina döttrar, ska bli vad de en gång var, och du och dina döttrar ska också bli vad ni en gång var. Under din högfärds dagar ville du inte ens nämna din syster Sodom, innan din egen ondska avslöjades. Nu hånas du av Edoms döttrar och av alla dess grannar och av filistéernas döttrar, av dessa runt omkring dig som föraktar dig. Du får ta konsekvenserna av din liderlighet och avskyvärda handlingar, säger HERREN. Så säger Herren, HERREN: Jag ska ge dig vad du förtjänar, eftersom du har föraktat eden och brutit förbundet. Men jag ska ändå komma ihåg det förbund som jag slöt med dig när du var ung. Jag ska ingå ett evigt förbund med dig. Du ska med skam tänka på hur du har levt, när du får ta emot dina systrar, såväl dem som är äldre än du och dem som är yngre. Jag ska göra dem till dina döttrar, men inte på grund av ditt förbund. Jag ska upprätta mitt förbund med dig, och du ska inse att jag är HERREN. Då ska du komma ihåg det och skämmas och aldrig mer öppna munnen i din förödmjukelse, när jag bringar försoning för dig för allt du har gjort, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, ge israeliterna en gåta, berätta en liknelse för dem. Säg: ’Så säger Herren, HERREN: En stor örn med starka vingar och långa vingpennor, med täta fjädrar i många färger kom till Libanon och tog cederträdets topp. Han bröt av toppskottet och tog det med sig till handelsmännens land. Där planterade han det i handelsstaden. Han tog en planta från landet och planterade den i bördig jord. Han satte den som ett pilträd vid rikligt vatten. Det slog rot och blev en lågväxande, utbredd vinstock. Dess rankor vände sig mot honom, och dess rötter förblev under honom. Så blev den till en vinstock, som fick grenar och sköt skott. Men det kom en annan stor örn med stora vingar och täta fjädrar. Då sköt denna vinstock sina rötter mot honom och sträckte sina grenar mot honom från den plats där den var planterad, för att han skulle ge den vatten. Den var redan planterad i god jord vid rikligt vatten, så att den kunde få rankor, bära frukt och bli till en utsökt vinstock.’ Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Ska den komma att grönska? Ska han inte dra upp dess rötter och riva av frukten, så att den torkar och de friska skotten vissnar? Det krävs ingen stor kraft eller människoskara för att rycka upp den med rötterna. Den är planterad. Ska den komma att grönska? Kommer den inte att torka bort när östanvinden slår den, vissna på den plats där den var planterad?’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Säg nu till detta upproriska släkte: ’Förstår ni inte vad detta betyder?’ Säg till dem: ’Kungen av Babylonien kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem med sig till Babylon. Sedan tog han en ättling av den kungliga familjen och slöt förbund med honom och lät honom svära en ed. Han förde bort de mäktiga i landet, för att riket skulle hållas nere och inte kunna resa sig. Bara genom att hålla fast vid förbundet med honom skulle det bestå. Men kungen gjorde uppror mot honom och skickade sändebud till Egypten för att skaffa fram hästar och en stark armé. Kommer han att lyckas? Kan den som gör så komma undan? Kan den som bryter förbundet komma undan? Så sant jag lever, säger HERREN, han ska dö i Babylon, den kungens land som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han svurit honom och bröt förbundet han slutit med honom. Farao och hans mäktiga armé och stora här ska inte vara till någon hjälp för honom i kriget, när belägringsvallar reses och stormningsramper byggs för att förgöra många liv. Han föraktade eden och bröt förbundet. Han gjorde allt detta, trots att han gett sitt löfte. Han ska inte komma undan. Därför säger Herren, HERREN: Så sant jag lever, jag ska låta det komma över honom att han föraktade den ed han svurit i mitt namn och bröt mitt förbund. Jag ska breda ut mitt nät över honom, han kommer att fångas i min snara, och jag ska ta med honom till Babylon. Där ska jag döma honom för hans trolöshet mot mig. Alla hans flyende trupper ska falla för svärdet och de överlevande skingras för alla vindar. Då ska ni inse att jag, HERREN, har talat. Så säger Herren, HERREN: Jag ska själv ta en kvist från den höga cederns topp och plantera den. Jag ska ta ett litet skott från den översta grenen och själv plantera det på toppen av ett högt och mäktigt berg. På det höga berget i Israel ska jag plantera det. Det ska få grenar och bära frukt och bli till en ståtlig ceder. Alla slags fåglar ska bo där, bland dess grenar ska de finna skugga. Alla markens träd ska förstå att det är jag, HERREN, som gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet skjuta i höjden, att det är jag som låter det gröna trädet vissna och det torra trädet grönska. Jag, HERREN, har talat, och jag kommer också att göra det.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Varför använder ni det här ordspråket om Israels land: ’Fäderna äter sura druvor och barnen får ömma tänder’? Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ska ni inte längre använda det ordspråket i Israel. Alla människoliv tillhör nämligen mig, fädernas såväl som sönernas. Den som syndar ska dö för sin egen synd. Den som är rättfärdig och gör vad som är rätt och rättfärdigt håller inte offermåltid uppe i bergen och ser inte upp på israeliternas avgudar. Han kränker inte sin nästas hustru och ligger inte med en kvinna under hennes menstruation. Han förtrycker ingen, utan återlämnar låntagarens pant. Han roffar inte åt sig, utan ger den hungrige mat och kläder åt den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta och ockrar inte. Han avhåller sig från det som är orätt, och han dömer rätt mellan människor. Han lyder mina bud och följer troget mina stadgar. En sådan man är rättfärdig. Han ska få leva, säger Herren, HERREN. Men om han får en våldsbenägen son som är mördare, eller gör något av detta mot sin broder, som han själv aldrig gjorde: håller offermåltid uppe i bergen, kränker sin nästas hustru, förtrycker den fattige och behövande, roffar åt sig, låter bli att återlämna pant, ser upp på avgudarna och begår avskyvärda handlingar, lånar ut pengar mot ränta och ockrar, ska han då få leva? Nej, han ska inte leva! Han har begått alla dessa avskyvärdheter och måste förvisso dö, och han är själv skuld till det. Men om han i sin tur får en son som ser alla synder hans far begår, och fastän han ser dem själv avstår från att göra något sådant, om han inte håller offermåltid uppe i bergen och inte ser upp på israeliternas avgudar, inte kränker sin nästas hustru, inte förtrycker någon eller tar pant, inte roffar åt sig, utan ger den hungrige mat och kläder åt den nakne, avhåller sig från det som är orätt och inte lånar ut pengar mot ränta eller ockrar, om han lyder mina bud och följer mina stadgar, då ska han inte dö på grund av sin fars synder. Han ska få leva. Men hans far, som utövade utpressning och roffade åt sig av sina släktingar och gjorde orätt bland sitt folk, ska dö för sin egen synd. Men ni frågar: ’Varför ska inte sonen dela sin fars skuld?’ Därför att sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt och hållit alla mina bud och rättat sig efter dem. Han ska få leva. Den som syndar ska dö. Sonen ska inte dela sin fars skuld, och inte heller fadern sin sons. Den rättfärdige ska få del av sin rättfärdighet och den gudlöse av sin gudlöshet. Men om den gudlöse vänder om från alla sina synder som han har begått och lyder alla mina bud och gör det som är rätt och rättfärdigt, så ska han få leva. Han ska inte dö. Alla hans överträdelser ska vara glömda, och genom det rättfärdiga han har gjort ska han få leva. Skulle den gudlöses död behaga mig? säger Herren, HERREN. Skulle jag inte hellre se honom vända om från sina vägar och få leva? Men om en rättfärdig vänder om från sin rättfärdighet och börjar göra det som är orätt och begår samma avskyvärda handlingar som den gudlöse, ska han då tillåtas leva? All hans tidigare rättfärdighet kommer att bli bortglömd, och för sin trolöshet som han gjort sig skyldig till och för sin synd som han begått ska han dö. Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt!’ Lyssna nu, israeliter! Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och börjar göra det som är orätt ska han dö. För det orätta han har gjort ska han dö. Och när den gudlöse vänder om från sin gudlöshet och börjar göra det som är rätt och rättfärdigt, ska han rädda sitt liv. Därför att han kommer till insikt om sina överträdelser och vänder om från dem ska han få leva. Han ska inte dö. Och ändå säger israeliterna: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte min väg rätt, israeliter? Är det inte era vägar som är orätta? Jag ska döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren, HERREN. Vänd om, vänd er bort från alla era överträdelser, för att synden inte ska bli till fall för er. Gör er av med era överträdelser som ni har gjort er skyldiga till. Skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni dö, israeliter? Jag finner inget behag i någons död, säger Herren, HERREN. Vänd om, så får ni leva! Sjung en klagosång om Israels furstar: Säg: ’Vilken lejoninna var inte din mor bland lejonen! Hon låg bland de unga lejonen och födde upp sina ungar. En av hennes ungar som hon födde upp växte upp till ett starkt lejon. Han lärde sig att slita sönder sitt byte och blev en människoätare. Folken fick höra om honom, och han fångades i deras grop. Med krokar förde de honom till Egyptens land. När hon såg att hon väntade förgäves, att allt hopp var ute, tog hon en annan av sina ungar, och uppfostrade honom till ett starkt lejon. Han gick omkring bland lejonen och blev ett starkt lejon. Han lärde sig att slita sönder sitt byte och blev en människoätare. Han kände till deras fästningar och lade deras städer i ruiner. Landet och alla som fanns där blev förskräckta när hans rytande hördes. Då kom folken mot honom från länderna runt omkring. De bredde ut sitt nät för honom, och han fångades i deras grop. Med krokar satte de honom i en bur och tog med honom till kungen i Babylon. De spärrade in honom, så att hans rytande aldrig mer skulle höras på Israels berg. Din mor var som en vinstock i vingården, planterad vid vatten, och med många grenar och mycket frukt på grund av överflödet på vatten. Den fick starka grenar, som kunde bli härskarspiror. Den var hög, den höjde sig över lövverken och syntes på långt håll för sin höjd och för sina täta rankor. Men den rycktes upp i vrede och kastades på marken. Dess frukt torkade ut i östanvinden. De starka grenarna bröts av, vissnade och förtärdes av elden. Nu är vinstocken planterad i öknen, i torkans och törstens land. Från en av dess främsta grenar spred sig elden, och förtärde frukten. Ingen stark gren finns kvar, ingen härskarspira.’ Denna sång är en klagosång, och en klagosång ska den vara.” I det sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kom några av de äldste i Israel för att rådfråga HERREN, och de satte sig ner framför mig. Då kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, tala till de äldste i Israel och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Kommer ni för att rådfråga mig? Så sant jag lever, jag låter er inte rådfråga mig, säger Herren, HERREN.’ Döm dem, döm dem, du människa! Låt dem få veta vilka avskyvärdheter som deras förfäder hållit på med! Säg till dem: ’Så säger Herren, HERREN: När jag utvalde Israel svor jag en ed inför Jakobs ättlingar och gav mig till känna för dem i Egypten. Jag svor en ed och sa: ”Jag är HERREN, er Gud.” Då lovade jag dem med en ed att föra dem ut ur Egypten till ett land som jag hade sett ut åt dem, ett land som flödade av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. Jag sa till dem: ”Var och en av er ska göra sig av med de vidriga avgudar som ni fäst era ögon vid. Orena er inte med de egyptiska gudarna, för jag är HERREN, er Gud.” Men de gjorde uppror mot mig och ville inte lyssna till mig. De gjorde sig inte av med de vidriga avgudar som deras ögon var fästa vid och övergav inte de egyptiska gudarna. Då tänkte jag tömma ut min vrede och ösa ut min förbittring över dem, mitt i Egypten. Men jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk bland vilka de bodde och inför vilka jag hade gett mig till känna när jag förde dem ut ur Egypten. Därför ledde jag dem ut ur Egypten och ut i öknen. Jag gav dem mina bud och tillkännagav mina stadgar.  —  Den som håller dem får leva.  — Jag gav dem också mina sabbater, som ett tecken mellan mig och dem, för att de ska inse att det är jag, HERREN, som helgar dem. Men israeliterna var upproriska mot mig i öknen. De följde inte mina bud, och de förkastade mina stadgar.  —  Den som håller dem får leva.  —  De vanhelgade grovt mina sabbater. Då tänkte jag tömma ut min vrede över dem och utplåna dem. Men jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk inför vilka jag förde ut dem. I öknen svor jag också dem en ed att inte leda dem in i det land som jag hade gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. De hade ju förkastat mina stadgar och inte följt mina bud. De hade vanhelgat mina sabbater. Innerst inne var de nämligen hängivna sina avgudar. Men jag visade dem medlidande och förgjorde dem inte. Jag gjorde inte slut på dem i öknen. Jag sa till deras barn i öknen: ”Följ inte era förfäders bud. Håll inte deras stadgar. Orena er inte med deras avgudar. Jag är HERREN, er Gud. Följ mina bud och håll noga mina stadgar. Håll mina sabbater heliga. De är ett tecken mellan mig och er, för att ni ska inse att jag är HERREN, er Gud.” Men barnen gjorde uppror mot mig. De följde inte mina bud och brydde sig inte om mina stadgar.  —  Den som håller dem får leva.  —  De vanhelgade mina sabbater. Jag tänkte tömma ut min vrede och ösa ut min förbittring över dem i öknen. Men jag avstod, och jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk, inför vilka jag förde ut dem. Jag svor dem en ed i öknen att jag skulle skingra dem bland folken och sprida ut dem till andra länder, därför att de inte lydde mina stadgar, utan förkastade mina bud. De vanhelgade mina sabbater och såg upp på sina förfäders avgudar. Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som de inte kunde leva av. Jag lät dem orena sig med sina gåvor, när de offrade sina förstfödda, för jag ville sätta dem i skräck så att de skulle inse att jag är HERREN.’ Tala därför till israeliterna, du människa, och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Era förfäder har också hädat mig genom sin trolöshet. När jag ledde dem in i det land som jag med ed hade lovat att ge dem och när de såg alla höga kullar och lummiga träd, bar de fram sina slaktoffer där, förrättade sina offer i trots och tände välluktande rökelse och utgöt där sina dryckesoffer. Jag sa till dem: Vad är det för offerplats ni går till?’ ”  —  Det kallas ”Offerplatsen” än idag. ”Säg därför till israeliterna: ’Så säger Herren, HERREN: Ska ni orena er som era förfäder gjorde och trolöst hålla fast vid deras vidriga avgudar? Än idag orenar ni er med era avgudar, när ni offrar era barn i elden. Skulle jag då låta er, israeliter, rådfråga mig? Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag låter er inte rådfråga mig. Det som ni har tänkt ut kommer inte att ske, när ni säger: ”Vi vill bli som andra folk, folk i andra länder. Vi vill tjäna trä och sten.” Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag ska regera över er med järnhand, med utsträckt arm och med makt. Med järnhand och utsträckt arm och i vredesutbrott ska jag föra er bort från de främmande folken, och samla er från de länder där ni har blivit utspridda. Jag ska föra er till folkens öken och döma er där, ansikte mot ansikte. Precis som jag dömde era förfäder i Egyptens öken ska jag döma er, säger Herren, HERREN. Jag ska låta er gå under herdestaven och föra er i förbundets band. Jag ska rensa bort från er de upproriska och dem som sätter sig upp mot mig. Jag ska leda dem bort från det land där de bor som främlingar. Då ska ni inse att jag är HERREN. Israeliter! Så säger Herren, HERREN: Gå ni och tjäna era avgudar, var och en av er! Men efteråt kommer ni sannerligen att lyssna till mig och inte mer vanhelga mitt heliga namn med era offergåvor och avgudar. På mitt heliga berg, det höga berget i Israel, säger HERREN, ska hela Israel, alla som finns i landet, tjäna mig. Där ska jag välvilligt ta emot er. Där ska jag motta era gåvor och förstlingsoffer, alla era heliga offer. För mig kommer ni att vara som ett välluktande rökelseoffer, när jag leder er tillbaka från folken och samlar er från de länder där ni varit kringspridda. Jag ska visa mig helig bland er inför folken. Då ska ni inse att jag är HERREN, när jag för er till Israels land, det land jag med ed lovade att ge era förfäder. Då ska ni tänka på ert leverne och alla era gärningar som ni orenat er med. Ni ska avsky er själva på grund av allt det onda ni gjort. Då ska ni inse att jag är HERREN, när jag agerar så med er för mitt namns skull och inte efter ert onda leverne och era korrupta förehavanden, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig söderut, predika mot söder och profetera för skogslandet i söder. Säg till sydlandets skog: ’Hör HERRENS ord! Så säger Herren, HERREN: Jag ska sätta dig i brand, och elden ska förtära varje grönt träd i dig, likväl som varje torrt träd. Den flammande lågan ska inte utsläckas. Alla ytor från söder till norr ska brännas av den. Då ska alla se att det är jag, HERREN, som har tänt elden. Den ska inte släckas.’ ” Då sa jag: ”Min Herre, HERRE, de säger om mig: ’Han talar väl i liknelser!’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig mot Jerusalem och predika mot helgedomarna och profetera mot Israels land. Säg till Israels land: Så säger HERREN: ’Jag är emot dig. Jag ska dra mitt svärd ur skidan och utrota både rättfärdiga och gudlösa hos dig. Då jag ska utrota både rättfärdiga och gudlösa hos dig, ska mitt svärd dras ut ur skidan mot allt levande från söder till norr. Alla ska då inse att jag, HERREN, har dragit mitt svärd ur skidan, och det ska inte återvända.’ Därför ska du, människa, klaga. Klaga bittert, av förtvivlan inför dem! När de frågar dig varför du klagar, ska du svara: ’På grund av de nyheter som kommer. Alla ska drabbas av ångest och stå där handfallna. Alla ska bli modlösa, och det ska rinna längs allas ben. Det ska komma och är redan på väg, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, profetera och säg: ’Ett svärd har slipats och polerats, slipats för slakt, polerats för att blixtra. Ska vi glädja oss? Min sons spira föraktar allt av trä. Svärdet är lämnat att poleras, att gripas med handen. Svärdet har slipats och polerats, gjorts i ordning för en dråpares hand. Ropa och jämra dig, du människa, för det drabbar mitt folk och alla Israels furstar. Tillsammans med mitt folk kastas de åt svärdet. Slå dig därför för ditt bröst. Prövningen ska nämligen komma. Vad är det som kommer att drabbas, om inte den föraktande spiran? säger Herren, HERREN.’ Profetera, människa, slå ihop dina händer! Svärdet ska slå två, ja, tre gånger för en dråpares svärd är det, ett svärd för en massaker runt omkring dem, så att deras hjärtan smälter av ångest och många faller. Mot alla deras portar har jag satt en dråpares svärd. Ve! Det är gjort för att blixtra och draget för att slakta. Slå skarpt åt höger och slå åt vänster, ja, vart än din egg riktar sig! Också jag ska slå ihop mina händer och stilla min vrede. Jag, HERREN, har talat.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, märk ut två vägar som den babyloniske kungens svärd kan följa, och som båda utgår från samma land. Sätt upp en vägvisare vid vägskälet till staden, och märk ut den väg som svärdet ska gå mot Rabba i ammoniternas land och mot Juda och det befästa Jerusalem. För kungen av Babylonien står vid vägskälet av de två vägarna för att bli spådd. Han kastar lott med pilar, rådfrågar sina avgudar och skådar i lever. I hans högra hand finns orakelsvaret: Jerusalem. Där ska han sätta upp murbräckor, ge befallning om slakt och höja krigsrop, sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsramp. Men det tycks vara ett falskt tecken för dem som svurit eder. Men han ska påminna dem om deras skuld och ta dem till fånga. Därför säger Herren, HERREN: ’Eftersom er skuld ständigt gör sig påmind genom ert uppenbara uppror och era synder visar sig i allt vad ni gör, ska ni på grund av detta tas till fånga. Du vanvördige och gudlöse furste över Israel, din tid är nu ute, det är dags för ditt straff! Så säger Herren, HERREN: Ta av dig turbanen och kungakronan! Det ska inte förbli som det varit. Upphöj den förnedrade och förnedra den upphöjde! Allt ska jag lägga i ruiner, ja allt kommer att ligga i spillror. Men det ska inte ske förrän han kommer som jag har gett rätten att döma.’ Du människa, profetera och säg: Så säger Herren, HERREN om ammoniterna och deras hån: ’Ett svärd, ett svärd är draget för att slakta, polerat för att förtära och flamma som blixten. Man har sett falska syner om dig och spått lögner om dig, att du ska sättas på de slagnas nacke, på de gudlösas, vilkas tid nu är ute och vilkas tid för straff är inne. Stick tillbaka svärdet i skidan! På den plats där du skapades och i det land som du härstammar ifrån ska jag döma dig. Jag ska tömma ut min vrede över dig och blåsa på min vredes glöd. Jag ska överlämna dig åt brutala män, som är mästare i att fördärva. Du är veden till elden, och ditt blod ska utgjutas i landet. Ingen ska mer komma ihåg dig. Jag, HERREN, har talat.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vill du döma, vill du döma den blodbefläckade staden? Ställ den inför alla dess avskyvärdheter! Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Du stad, som utgjuter blod hos dig, till din dom, du som gör avgudar och orenar dig, du är skyldig för det blod du har utgjutit, och du har orenat dig med avgudar som du gjort. Så har du närmat dig slutet av dina dagar och år. Jag ska därför göra dig till åtlöje inför alla folk och till hån i alla länder. Från både när och fjärran ska man håna dig, du ökända och våldsamma stad. Varje ledare i Israel som bor hos dig använder sin makt till att utgjuta blod. Fäder och mödrar visar man inte respekt hos dig, invandrare förtrycks, och faderlösa och änkor behandlas illa. Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater vanhelgar du. Hos dig finns män som förtalar för att utgjuta blod. Hos dig håller man offermåltider på bergen, och hos dig bedriver man otukt. Hos dig vanärar man sina fäders bädd och kränker kvinnor när de har sin menstruation. Man gör avskyvärda ting med sin nästas hustru och skamlig otukt med sin sonhustru, man kränker sin syster, sin fars dotter. Hos dig tar man emot mutor för att utgjuta blod, hos dig ockrar man och tar ut oskälig ränta. Du plundrar din nästa med våld, och mig har du glömt, säger Herren, HERREN. Men nu tänker jag slå ihop mina händer för den orätta vinning du har skaffat åt dig och för all blodsutgjutelse som sker hos dig. Kommer du att ha mod och styrka kvar, när det är dags för mig att göra upp med dig? Jag, HERREN, har talat, och jag kommer att göra som jag har sagt. Jag ska sprida ut dig bland folken och skingra dig i främmande länder. Jag ska rensa bort all orenhet hos dig. Du ska bli vanhelgad bland folken och inse att jag är HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, Israels folk har för mig blivit slagg. De är koppar, tenn, järn och bly i smältugnen. De är silverslagg. Därför säger Herren, HERREN: ’Eftersom ni alla är slagg ska jag samla er mitt i Jerusalem. Som man samlar silver, koppar, järn, bly och tenn mitt i ugnen och blåser under elden för att smälta det, så ska jag i vredesglöd samla er, lägga er där och smälta er. Jag ska samla er och blåsa upp min vredesglöd under er, och ni ska smältas där. Som silver smälts i ugnen ska ni smältas där, och ni ska inse att jag, HERREN, har öst ut min vrede över er.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, säg till landet: ’Du är ett land som inte renades och bevattning på vredesdagen.’ De profeter som finns där har sammansvurit sig och blivit som rytande, rovgiriga lejon. De förtär det levande, de lägger beslag på skatter och dyrbarheter. De gör många till änkor där. Dess präster har våldfört sig på min lag och vanhelgat mina heliga ting. De gör ingen skillnad mellan heligt och oheligt. De undervisar inte om skillnaden mellan rent och orent, och de iakttar inte mina sabbater. Så har jag blivit vanhelgad bland dem. Dess furstar är som rovgiriga vargar, de utgjuter blod och dödar för orätt vinning. Dess profeter vitkalkar allting åt dem med falska syner och lögnaktiga spådomar. De säger: ’Så säger Herren, HERREN’, trots att HERREN inte har talat. Folket i landet förtrycker och plundrar, de kränker de fattiga och nödlidande och ger inte förtryckta och främlingar deras rätt. Jag sökte bland dem efter någon som skulle kunna bygga upp muren och gå i bräschen inför mig, för att jag inte skulle behöva förgöra landet, men jag hittade ingen. Därför öser jag ut min vrede över dem och förintar dem med min vredes eld. Vad de gjort ska jag låta komma över dem själva, säger Herren, HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Människa, det var en gång två kvinnor, döttrar till samma mor. De blev prostituerade i Egypten, och de prostituerade sig redan som unga. Där smekte och kramade man deras jungfruliga bröst. Den äldre hette Ohola och hennes syster Oholiva. De tillhörde mig och födde söner och döttrar. Namnet Ohola står för Samaria och Oholiva för Jerusalem. Ohola prostituerade sig medan hon fortfarande tillhörde mig och greps av begär efter sitt grannfolk, assyrierna, krigarna. De var ståthållare och styresmän, alla tilldragande unga män klädda i purpur och ryttare på hästar. Hon gav sig som prostituerad till dem, till Assyriens elit, till alla som hon greps av begär till, och orenade sig med alla deras avgudar. Hon upphörde inte med sitt beteende från Egypten, där männen hade legat med henne när hon var ung, kramat hennes jungfruliga bröst och förlustat sig med henne. Därför överlämnade jag henne till hennes älskare assyrierna, som hon var upptänd av begär till. De klädde av henne naken, förde bort hennes söner och döttrar och dödade henne med svärd. Bland kvinnorna blev hon ett varnande exempel. Så blev hon dömd. Men fastän hennes syster Oholiva såg detta, greps hon av ännu större begär och gick ännu längre i prostitutionen än sin syster. Hon upptändes av begär till assyrierna, bland dem ståthållare och styresmän, krigare i uniformer, ryttare på hästar, tilldragande unga män. Jag såg att också hon orenade sig; båda gick samma väg. Hon gick i sin prostitution ännu längre. Hon såg mansbilder inristade i väggen, bilder av kaldéer, inristade i rött, med bälten om höfterna och med fladdrande turbaner på sina huvuden. De såg ut som vagnssoldater och liknade babylonier från Kaldéen. Hon upptändes av begär efter dem så fort hon såg dem och sände bud till dem i Kaldéen. Sedan kom babylonierna till henne, låg med henne och orenade henne med sin otukt. Efter att hon orenats av dem vände hon sig i avsky bort från dem. Eftersom hon öppet prostituerade sig och visade sin nakenhet, vände jag mig bort från henne, precis som jag hade vänt mig bort från hennes syster. Men hon prostituerade sig bara mer och tänkte på sin ungdomstid då hon var prostituerad i Egypten. Hon greps av begär till sina älskare med kön som åsnor och säd som hästar. Du längtade tillbaka till din ungdoms otukt då egypterna smekte din barm, för dina bröst var ungdomliga. Därför, Oholiva, säger Herren, HERREN, ska jag hetsa mot dig dina älskare, dem som du i avsky har vänt dig från. Jag ska låta dem komma emot dig från alla håll: Babylonier, alla kaldéer, pekodéer, shoéer och koéer och alla assyrier med dem, tilldragande unga män, ståthållare och styresmän, vagnssoldater och krigare, alla ridande på sina hästar. De ska komma mot dig med vapen, åkdon och rullande vagnar och en folkmassa. De ska anfalla dig från alla håll, rustade med långsköld, rundsköld och hjälm. Jag ska överlåta domen åt dem, och de ska döma dig efter sina lagar. Jag ska låta dig drabbas av min svartsjuka, så att de gör upp med dig i vrede och skär av dig både näsa och öron. De som blir kvar hos dig ska falla för svärd. Dina söner och döttrar ska föras bort, och de som finns kvar ska förtäras av eld. De ska klä av dig dina kläder och ta dina praktfulla juveler. Jag ska sätta stopp för din otukt och för den prostitution du tog med dig från Egypten. Du ska inte blicka tillbaka dit mer eller minnas Egypten. Så säger Herren, HERREN: Jag ska överlämna dig åt dem du hatar, åt dem du i avsky vänt dig bort från. De ska med hat göra upp med dig, ta allt du äger och lämna dig naken och blottad. Din skamliga otukt ska bli blottad och din lösaktiga prostitution avslöjad. Du har själv dragit över dig allt detta genom att eftertrakta andra folk och orena dig med deras avgudar. Du har följt i din systers fotspår, och därför ska jag sätta hennes bägare i din hand. Så säger Herren, HERREN: Din systers bägare ska du dricka, en djup och vid bägare som ger hån och förakt och som rymmer mycket. Du ska bli full av rus och bedrövelse, en förödelsens och ödeläggelsens bägare är din syster Samarias bägare. Du ska dricka den till sista droppen. Du ska slå den i bitar och riva sönder dina bröst. För jag har talat, säger Herren, HERREN. Därför säger Herren, HERREN: Därför att du har glömt mig och vänt mig ryggen, måste du ta konsekvenserna av din otukt och din prostitution.” HERREN sa till mig: ”Du människa, vill du döma Ohola och Oholiva? Tala om för dem vilka avskyvärdheter de begår. De har begått både äktenskapsbrott och har blod på händerna. De har begått äktenskapsbrott med avgudar och offrat barn de fött åt mig, som mat åt avgudarna. Också detta har de gjort mig: De har orenat min helgedom och vanhelgat mina sabbater. Samma dag som de hade slaktat sina barn åt sina avgudar gick de in i min helgedom och vanhelgade den. Detta är vad de gjorde i mitt hus. De skickade också bud efter män från främmande länder. De kom, och du badade för deras skull, sminkade dina ögon och smyckade dig med dina juveler. Du satt på en elegant bädd med dukat bord framför den, och där hade du ställt fram min rökelse och min olja. Därinne hördes skrålet från bekymmerslösa människor. Förutom hopen som fanns där hade man hämtat druckna från ökentrakterna, och de satte armband på deras handleder och vackra kronor på deras huvuden. Jag sa om denna utslitna prostituerade kvinna: ’Låt dem utnyttja henne som hon är.’ De gick och låg med henne som man ligger med en prostituerad. Så gick de in till Ohola och Oholiva, dessa otuktiga kvinnor. Men rättfärdiga män ska döma dem så som man dömer äktenskapsbryterskor och dem som utgjuter blod, för äktenskapsbryterskor är de, och de har blod på sina händer. Så säger Herren, HERREN: Kalla samman en folkhop mot dem och utlämna dem till terror och plundring. Folkhopen ska stena dem och stycka dem med sina svärd. De ska döda deras söner och döttrar och bränna ner deras hus. Så ska jag göra slut på otukten i landet, och alla kvinnor ska varnas så att de inte bedriver otukt som ni. Ni ska få ta straffet för er otukt på er och bära konsekvenserna av att ni syndat med era avgudar. Ni ska inse att jag är Herren, HERREN.” I det nionde året, på tionde dagen i tionde månaden kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, anteckna detta datum, just denna dag, för just denna dag har kungen av Babylonien anfallit Jerusalem. Ge det upproriska släktet denna liknelse, säg: ’Så säger Herren, HERREN: Sätt på en gryta, sätt på den och häll vatten i den! Lägg i den köttbitar, de bästa köttbitarna från lår och bog, och fyll på med de bästa benen. Ta de bästa i fårhjorden och lägg ved under grytan för att koka benen. Låt den koka och benen koka med. Så säger Herren, HERREN: Ve över den blodbefläckade staden, en rostig gryta vars rost inte går bort! Ta bort köttstyckena ur den, bit för bit, utan att kasta lott om dem. Stadens blod som den utgjutit är i dess mitt. Den har utgjutit det på den kala klippan, inte på marken där stoft skulle kunna övertäcka det. För att ge utlopp åt min vrede och hämnas har jag låtit dess eget blod utgjutas på den kala klippan där det inte kan täckas över. Så säger därför Herren, HERREN: Ve över den blodbefläckade staden! Jag ska lägga där ved till ett stort bål. Lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet koka väl och spadet koka in, låt benen bli förbrända. Sätt sedan den tomma grytan på den glödande kolen, tills den blir så upphettad att kopparen glöder och orenhet och rost bränns bort. Men arbetet är förgäves, den myckna rosten går inte bort, inte ens i elden. Din orenhet är skamlig. Därför att jag nu ville rena dig och du inte ville bli ren, får du förbli oren, tills jag har fullbordat min vrede på dig. Jag, HERREN, har talat. Det kommer att ske. Jag ska göra det. Jag ska inte hålla något tillbaka, inte visa skonsamhet, inte ångra mig. Efter dina gärningar ska du dömas, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, jag kommer att plötsligt ta ifrån dig dina ögons lust. Men du får inte klaga eller gråta, inte fälla några tårar. Sörj bara tyst för dig själv. Håll ingen dödsklagan. Sätt på dig turbanen och skorna, dölj inte ditt ansikte och ät inget sorgebröd.” Jag talade till folket på morgonen, och på kvällen dog min hustru. Följande morgon gjorde jag som jag hade blivit befalld. Då sa folket till mig: ”Vill du inte säga oss vad det betyder som du gör?” Jag svarade: ”HERRENS ord kom till mig: Säg till israeliterna: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska vanhelga min helgedom, ert fäste och er stolthet, era ögons lust, ert käraste. Era söner och döttrar som ni lämnat kvar kommer att falla för svärdet. Ni kommer då att göra som jag har gjort. Ni kommer inte att dölja ert ansikte och inte äta sorgebröd. Behåll turbanen och skorna på era fötter. Ni ska inte sörja eller gråta. Ni ska tyna bort för era synders skull och sucka med varandra. Hesekiel är ett tecken för er. Ni kommer att få göra som han har gjort. Och när det sker, då ska ni inse att jag är Herren, HERREN.’ Du människa, den dag jag tar ifrån dem deras fästning, glädjen över deras härlighet, deras ögons lust och det käraste de har, deras söner och döttrar, då ska en flykting komma till dig för att tala om detta. Då ska din mun öppnas inför flyktingen, och du kan tala och är inte mer stum. Du ska bli ett tecken för dem, och de ska inse att jag är HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig mot ammoniterna och profetera mot dem. Säg till ammoniterna: ’Hör Herrens, HERRENS ord! Så säger HERREN: Eftersom du hånade min helgedom när den vanhelgades och Israels land när det ödelades och Juda när det fördes bort i fångenskap, ska jag ge dig till österlänningarna som egendom. De ska slå upp sina tält där och sätta upp sina boningar, äta din frukt och dricka din mjölk. Jag ska förvandla Rabba till betesmark för kameler och Ammon till viloplats för fårhjordar. Då ska ni inse att jag är HERREN. Så säger Herren, HERREN: Därför att du har applåderat och stampat med fötterna och inom dig bara föraktfullt glatt dig över Israels land ska jag räcka ut min hand mot dig och utlämna dig som byte till andra folk. Jag ska göra slut på dig som nation och utrota dig från länderna. Jag ska förgöra dig. Då ska du inse att jag är HERREN.’ ” ”Så säger Herren, HERREN: ’Därför att moabiterna har sagt att folket i Juda har blivit som alla andra folk ska jag utplåna städerna från Moabs bergssluttningar, varenda en av dem, Bet Hajshimot, Baal Meon och Kirjatajim, landets prydnad. Jag ska ge Moab tillsammans med ammoniterna som egendom åt folk från östern, och ammoniterna kommer man inte längre ihåg bland folken. Jag ska låta min dom gå över Moab. Då ska de inse att jag är HERREN.’ ” ”Så säger Herren, HERREN: ’Därför att Edom har tagit hämnd på Juda och dragit skuld över sig genom sin hämnd, säger Herren, HERREN: Jag ska räcka ut min hand mot Edom och utplåna därifrån både människor och djur. Jag ska ödelägga det, och från Teman till Dedan ska de falla för svärdet. Jag ska hämnas på Edom genom mitt folk Israel, och de ska göra med Edom så som min vrede och förbittring kräver. De ska få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.’ ” ”Så säger Herren, HERREN: ’Därför att filistéerna har varit hämndgiriga och tagit hämnd med en föraktfull attityd och i sin eviga fiendskap velat fördärva, säger Herren, HERREN: Jag ska räcka ut min hand mot filistéerna och utplåna keretéerna och dem som bor kvar utmed kusten. Jag ska hämnas hårt på dem och straffa dem i min vrede. Då ska de inse att jag är HERREN, när jag låter min hämnd drabba dem.’ ” I elfte året, på första dagen i månaden kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, Tyros har hånat Jerusalem och sagt: ’Folkens port har brutits ner och öppnats för mig. Jag blir rik när den är ödelagd.’ Därför säger Herren, HERREN: Jag står emot dig, Tyros, och jag kommer att sända många folk mot dig, liksom havet väller fram med sina vågor. De kommer att förstöra Tyros murar och riva ner dess torn. Jag ska skrapa bort allt stoft därifrån och göra staden till en kal klippa. Den ska bli en torkplats för fiskenät ute i havet. Jag har talat, säger Herren, HERREN. Den ska bli ett byte för folken, och dess bosättningar på fastlandet ska hemsökas med svärd. Då ska de inse att jag är HERREN. För så säger Herren, HERREN: Jag ska låta kung Nebukadnessar av Babylonien, kungarnas kung, komma från norr mot Tyros med hästar och vagnar och en väldig armé. Han ska förgöra dina bosättningar på fastlandet med svärd och bygga en belägringsvall mot dig, han ska bygga en stormningsramp och lyfta sina sköldar mot dig. Han ska använda murbräckan mot dina murar och med sina vapen rasera dina torn. Hans hästar är så många att de ska riva upp damm så att det täcker dig. Dina murar ska skaka av dånet från krigshästar och rullande vagnar och åkdon när de drar fram genom dina portar, som man drar in i en stormad stad. Hans hästars hovar ska trampa sönder alla gator. Han ska döda ditt folk med svärd, och dina starka pelare ska rasa samman. De ska plundra dig på dina rikedomar och roffa åt sig dina handelsvaror, bryta ner dina murar och riva dina präktiga hus och kasta din sten och timmer och jord i havet. Jag ska göra slut på dina skrålande sånger, och ditt harpspel ska inte höras mer. Jag ska göra dig till en kal klippa, en torkplats för fiskenät ska du bli. Du kommer aldrig att byggas upp igen, för jag, HERREN, har talat, säger Herren, HERREN. Så säger Herren, HERREN till Tyros: Ska inte kustländerna bäva vid dånet av ditt fall, när de sårade jämrar sig och blodbadet pågår hos dig? Alla furstar vid havet ska stiga ner från sina troner, lägga av sig sina mantlar och ta av sina broderade kläder. De ska klä sig i skräck och sätta sig på marken, darrande av ständig skräck, förskräckta för din skull. De ska sjunga en klagosång om dig: ’Hur har du inte gått under, du som beboddes av sjöfolk, du berömda stad, mäktig på havet, du och dina invånare, som satte skräck i alla som bodde där! Nu darrar kustländerna när du faller, öarna i havet skälver vid din undergång.’ Så säger Herren, HERREN: När jag gör dig till en ödelagd stad, en sådan där ingen längre bor, när jag låter havsdjupet komma över dig och vattenmassorna täcka dig, då ska jag störta ner dig till dem som gått i graven, till folk som levt för länge sedan. Jag ska låta dig ligga där nere, som forntida ruiner, med alla dem som lagts ner i graven. Aldrig mer kommer du att återvända och ta plats i de levandes land. Jag ska låta dig få ett förskräckligt slut, och du ska inte mer finnas till. Fastän man söker efter dig ska man inte finna dig, säger Herren, HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, sjung en klagosång över Tyros. Säg till Tyros, hamnstaden vid havet, som driver handel med folk från många kustländer: ’Så säger Herren, HERREN: Tyros, du säger: ”Jag är fulländat vacker.” Dina domäner är mitt ute på havet. De som byggt dig har gjort dig fulländat vacker. Av cypress från Senir byggde de allt ditt träarbete. De tog en ceder från Libanon och gjorde en mast åt dig. Av ekar från Bashan gjorde de dina åror, och ditt däck av cypressträ med inläggningar av elfenben från Cyperns kuster. Dina segel var av broderat linne från Egypten, och det blev ett banér för dig. Ditt soltak var gjort av blått och purpurrött tyg från Elishas kuster. Män från Sidon och Arvad var roddare åt dig, dina vise, Tyros, var ombord som dina sjömän. Gevals äldste och dess vise var ombord för att täta dina fogar. Alla skepp på havet med sina besättningar kom för att idka byteshandel med dig. Män från Persien, Lud och Put fanns i din armé. Sina sköldar och hjälmar hängde de på dig och gav dig därmed prakt. Män från Arvad och Kilikien stod överallt på dina murar, och män från Gammad var i dina torn. De hängde sina sköldar överallt på dina murar och gjorde din skönhet fulländad. Tarshish gjorde affärer med dig för din stora rikedoms skull: med silver, järn, tenn och bly bytte de till sig dina varor. Javan, Tuval och Meshek handlade med dig och bytte till sig varor av dig mot slavar och kopparkärl. Från Bet Togarma kom man med arbetshästar, stridshästar och mulåsnor i utbyte mot dina varor. Folket från Rhodos gjorde affärer med dig, och många kustländer var dina kunder. De betalade dig med elfenben och ebenholts. Edom handlade med dig för dina många produkters skull och gav i utbyte rubiner, purpurrött tyg, broderade vävnader, fint linne och koraller och ädelstenar. Juda och Israel handlade med dig, och i utbyte mot dina varor gav de vete från Minnit, bakverk och honung, olja och balsam. Damaskus var din handelspartner för dina många produkters skull och kom med vin från Helbon, ull från Sachar och vin från Usal. Dina varor gav också järn, kassia och kalmus. Dedan handlade med dig med sadeltäcken. Arabien och Kedars alla furstar var dina kunder och handlade med lamm, baggar och bockar. Köpmän från Saba och Ragma bedrev handel med dig och gav i utbyte mot dina varor kryddor av bästa slag, allehanda ädelstenar och guld. Harran, Kanne, Eden, Assur och Kilmad handlade med dig. De gjorde affärer med dig med vackra kläder, plagg av blått tyg, broderier, flerfärgade täcken och välspunna och starka band. Skeppen från Tarshish var din handelsflotta. Du fylldes och blev tung mitt ute på havet. Dina roddare förde dig ut på stora vatten. I östanvinden förliste du mitt ute på havet. Ditt gods och dina varor, dina matroser och sjömän, de som tätade dina fogar, de som skötte din handel, alla krigsmän som fanns hos dig, sjunker i havet på din förlisnings dag tillsammans med hela din här. Vid dina sjömäns nödrop skälver kustländerna. Alla som sitter vid årorna lämnar sina skepp. Alla matroser och sjömän på havet beger sig i land. De ropar högt och gråter bittert över dig, strör stoft på sina huvuden och rullar sig i aska. De rakar sina huvuden för din skull, de klär sig i säck och gråter bittert över dig, klagar i djup sorg. De jämrar sig och klagar, de stämmer upp en klagosång över dig: ”Vem är lik Tyros, som tystats ner mitt ute i havet?” När dina affärsmän gav sig ut till sjöss tillfredsställde du många länder. Med din överflödande rikedom och dina varor gjorde du jordens kungar rika. Nu har du förlist i havet och ligger där nere i djupet. Alla dina varor och allt ditt manskap har gått under tillsammans med dig. Alla som bor utmed kusten förfärar sig över dig, och deras kungar ryser med ansikten förvridna av fasa. Köpmän bland folken väser åt dig. Du har mött ett fasansfullt slut. Du är borta för alltid.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, säg till fursten i Tyros: ’Så säger Herren, HERREN: Du är högmodig och säger: ”Jag är en gud och sitter på en gudatron ute i havet.” Ändå är du en människa och ingen gud, hur mycket du än tänker dig vara en gud. Du är visare än Daniel, ingen hemlighet är dold för dig. Genom din vishet och ditt förstånd har du skaffat dig rikedomar och samlat guld och silver i dina skattkamrar Genom din stora vishet bedrev du din handel och ökade din rikedom, och för din rikedoms skull blev du högmodig. Därför säger Herren, HERREN: Därför att du inom dig tror dig vara som Gud ska jag låta främlingar komma mot dig, de grymmaste av folk, och de ska dra sina svärd mot din sköna vishet och vanhelga din glans. De ska störta ner dig i graven, och du ska dö en våldsam död där ute i havet. Ska du inför den som dräper dig säga att du är en gud, du som är en människa i dina dräpares våld och ingen gud? Du ska dö som en oomskuren för främlingars hand. Jag har talat, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, stäm upp en klagosång över kungen i Tyros! Säg till honom: ’Så säger Herren, HERREN: Du var en fullkomlig sigillring, full av vishet och skönhet. Du var i Eden, Guds trädgård. Du var täckt av alla slags dyrbara ädelstenar: karneol, topas, kalcedon, krysolit, onyx, jaspis, safir, rubin och smaragd. Dina smycken och prydnader var av finaste guld, gjorda för dig den dag du skapades. Du var en smord, beskyddande kerub som jag hade satt på Guds heliga berg. Där gick du bland gnistrande stenar. Du var oklanderlig i allt du gjorde från den dag du skapades till den dag då du gav rum åt orättfärdighet. Under den omfattande handel som du bedrev tog våld och synd makten över ditt inre. Därför stötte jag bort dig från Guds berg. Jag förvisade dig, du beskyddande kerub, från de gnistrande stenarna. Din skönhet gjorde dig högmodig, och du slösade bott din vishet i all din framgång. Därför kastade jag dig till marken och lät dig beskådas av kungar. Genom dina många synder och din ohederliga handel har du vanhelgat dina helgedomar. Därför lät jag eld gå ut från dig och förtära dig. Du blev till aska på jorden inför alla som såg dig. Alla folk som kände dig blev förfärade över dig. Du har mött ett fasansfullt slut och är borta för evigt.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig mot Sidon och profetera mot det: Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Jag är emot dig, Sidon, och jag ska visa min makt i dig. Då ska de inse att jag är HERREN, när jag verkställer stadens dom och visar min helighet där. Jag ska sända pest och blodbad till dess gator. Därinne ska de slagna falla för svärd som riktas dit från alla håll. Då ska de inse att jag är HERREN. Israeliterna ska då inte längre drabbas av sina föraktfulla grannfolks brännässlor och stickande törnen. Då ska de inse att jag är Herren, HERREN. Så säger Herren, HERREN: Jag ska samla israeliterna från de folk bland vilka de skingrats och så visa min helighet inför de andra folken. De ska sedan få bo i sitt eget land som jag gav till min tjänare Jakob. De ska tryggt få bo där och bygga hus och plantera vingårdar. De ska få bo tryggt när jag verkställt domen över grannfolken som föraktar dem. Då ska de inse att jag är HERREN, deras Gud.’ ” I det tionde året, på tolfte dagen i tionde månaden, kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, vänd dig mot farao, Egyptens kung, och profetera mot honom och mot hela Egypten. Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska ta itu med dig, farao, kung av Egypten, du stora odjur som vilar i dina floder och säger: ”Nilen är min, jag har skapat den åt mig själv.” Men jag ska sätta krokar i dina käftar och låta fiskarna i dina floder fastna vid dina fjäll. Jag ska dra upp dig ur dina floder med alla fiskar som hänger fast vid dina fjäll. Jag ska lämna dig i öknen, dig och alla fiskarna från dina floder. Du ska bli liggande på bara marken, och ingen ska hjälpa dig upp eller ta dig därifrån. Åt markens djur och himlens fåglar ger jag dig som mat. Alla som bor i Egypten ska förstå att jag är HERREN. De är som en stav av vass för israeliterna. När de griper tag i dig går du sönder och alla river sönder sina händer på dig. När de stöder sig på dig bryts du av och får deras höfter att gå ur led. Därför säger Herren, HERREN: Jag ska rikta ett svärd mot dig och utplåna både människor och djur. Egypten ska förhärjas och bli ett öde land. Då ska de inse att jag är HERREN. Han sa ju: ”Nilen är min. Jag har själv gjort den.” Därför ska jag ta itu med dig och din flod, och jag ska göra Egyptens land förhärjat och öde, från Migdol till Assuan, ända till gränsen mot Kush. Ingen ska gå där, varken människa eller djur, och under fyrtio år ska ingen bosätta sig där. Jag ska göra Egypten till ett öde land bland andra öde länder, och dess städer ska ligga öde bland ödelagda städer i fyrtio år. Egypterna själva ska jag skingra bland folken och sprida ut till andra länder. Så säger Herren, HERREN: Efter de fyrtio åren ska jag samla egypterna från de folk bland vilka de är skingrade. Jag ska låta dem återvända från fångenskapen tillbaka till Patros land, som de kom ifrån. Där kommer de att bli ett obetydligt kungarike, det obetydligaste av alla riken. Aldrig mer ska de upphöja sig över folken. Jag ska göra dem så få att de aldrig mer kommer att härska över andra folk. Israeliterna ska inte längre förlita sig på dem, utan de ska komma ihåg den synd de begick när de vände sig till Egypten. Då ska de inse att jag är Herren, HERREN.’ ” I det tjugosjunde året, på den första dagen i första månaden, kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, den babyloniske kungen Nebukadnessar drev sin armé hårt mot Tyros. Allas huvuden slets kala och allas skuldror blev sönderskavda. Ändå fick han och hans armé inget ut av allt sitt slit vid anfallet mot Tyros. Därför, säger Herren, HERREN, ger jag Egyptens land åt Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Han ska bära bort dess rikedomar, ta byte och plundra. Det ska hans armé få som lön. Jag ger honom Egypten som lön för hans slit, för allt de gjort för mig, säger Herren, HERREN. Den dagen ska jag låta Israels folk växa i styrka, och då ska jag låta dig tala till dem. Då ska de inse att jag är HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, profetera och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Jämra er och säg: Ve denna dag! Dagen är nära, HERRENS dag är nära. Det blir en dag med moln, då tiden är inne för folken. Ett svärd ska komma mot Egypten, och ångest ska drabba Kush, när de slagna faller i Egypten. Dess överflöd förs bort och dess grundvalar rivs upp. Kush, Put, Lud, en främmande skara från alla håll och Kub, samt folk från förbundets land ska falla med dem för svärdet. Så säger HERREN: Alla Egyptens allierade ska falla och dess stolta styrka störtas. Från Migdol till Assuan ska de falla för svärd, säger Herren, HERREN. Landet ska ligga ödelagt bland ödelagda länder och städerna i ruiner bland ruinstäder. Då ska de inse att jag är HERREN, när jag sätter Egypten i brand och låter alla dess hjälpare krossas. På den dagen ska budbärare gå ut från mig på skepp för att sätta skräck i Kush mitt i dess trygghet. Ängslan ska komma över dem på Egyptens dag. Den kommer! Så säger Herren, HERREN: Genom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, ska jag göra slut på Egyptens överflöd. Han och hans armé, de grymmaste bland folk, ska föras dit för att förgöra landet. De ska dra sina svärd mot Egypten, och landet ska fyllas med de stupade. Jag ska låta Nilen torka upp och sälja landet till onda människor. Jag ska låta främlingar ödelägga landet och allt som finns där. Jag, HERREN, har talat. Så säger Herren, HERREN: Jag ska krossa avgudarna och utplåna stoderna vid Memfis. Det ska inte mer finnas någon furste i Egypten. Jag ska låta fruktan råda i landet. Jag ska ödelägga Patros, sätta Soan i brand och verkställa domen över No. Jag ska ösa ut min vrede över Sin, Egyptens fästning, och utplåna Nos överflöd. Jag ska sätta eld på Egypten. Sin ska gripas av ångest, No ska stormas, och för Memfis ska dagen bli mörk. De unga männen i On och Pi-Beset ska falla för svärd, och från städerna ska man föras bort i fångenskap. I Tachpanches blir dagen mörk när jag bryter sönder Egyptens ok och dess stolta makt tar slut. Moln ska övertäcka det, och dess döttrar ska föras bort. Så ska jag verkställa min dom över Egypten. Då ska de inse att jag är HERREN.’ ” I det elfte året, på sjunde dagen i första månaden, kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, jag har brutit armen på farao, den egyptiske kungen, och ingen har bundit upp och spjälat eller lindat den så att den kan bli stark nog att lyfta ett svärd igen. Så säger Herren, HERREN: Jag ska ta itu med farao, kungen av Egypten, och jag ska bryta båda hans armar, både den starka och den brutna, och jag ska låta svärdet falla ur hans hand. Jag ska skingra egypterna bland folken och sprida ut dem till andra länder. Jag ska styrka den babyloniske kungens armar och sätta mitt svärd i hans hand. Men faraos armar ska jag bryta, så att han kommer att jämra sig inför honom som en dödligt sårad. Jag ska styrka den babyloniske kungens händer, men faraos armar ska hänga obrukbara. Då ska de inse att jag är HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand och han svingar det över Egypten. Jag ska skingra egypterna bland folken och sprida ut dem till andra länder. Då ska de inse att jag är HERREN.” I det elfte året, på första dagen i tredje månaden kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, säg till farao, kungen av Egypten, och till hela hans här: ’Med vem kan man jämföra dig i din storhet? Se på Assyrien, en ceder på Libanon, med vackra grenar och en krona som gav skugga, så hög att dess topp sköt upp bland molnen. Vattnet gav den näring, djupa källor fick den att växa stor. De lät sina flöden strömma kring platsen där den växte, de sände ut sina flöden till alla markens träd. Den sträckte sig högre än alla andra träd på marken och fick ett kraftigt grenverk och långa kvistar på grund av den rikliga tillgången på vatten. Alla himlens fåglar byggde bo bland grenarna, och under dem födde markens djur sina ungar. I dess skugga bodde alla de stora folken. Den var majestätiskt vacker, med vidsträckta grenar, för dess rötter sträckte sig ner till rikliga vatten. Ingen ceder i Guds trädgård kunde mäta sig med den. Ingen cypress hade sådana grenar och ingen platan ett sådant lövverk. Inget träd i Guds trädgård kunde mäta sig med den i skönhet. Jag hade gjort den så skön, med dess rikliga lövverk, att alla andra träd i Guds trädgård måste avundas den. Så säger Herren, HERREN: Eftersom den växte så hög och sköt upp sin topp bland molnen, och eftersom den greps av högfärd för sin höjd, överlämnade jag den åt en härskare över folken. Han behandlade den som dess ondska förtjänade. Jag hade förskjutit den. Främlingar, de grymmaste av folk, högg ner den och lät den ligga. Dess grenar låg utspridda överallt i bergen och dalarna, de låg sönderbrutna i landets bäckar. Alla jordens folk som hade bott under dess skugga övergav den och lät den ligga. Himlens fåglar har byggt sina bon i det fallna trädet och markens djur lagt sig bland grenarna. Därför ska aldrig mer några träd som växer vid vatten vara högmodiga över sin höjd och skjuta upp sin topp bland molnen, inga välvattnade träd, hur höga de än blir. De är alla bestämda till att dö och måste ner i jorden, tillsammans med de människor som lagts i graven. Så säger Herren, HERREN: Den dag den störtade ner i dödsriket lät jag djupet klä sig i sorg för dess skull och hålla tillbaka sina flöden, och dess rikliga vatten sinade. Jag klädde Libanon i sorgdräkt, och alla dess träd vissnade. Jag fick folken att darra när det föll ner i dödsriket, tillsammans med dem som gått ner i graven. Det blev till tröst för alla Edens träd djupt nere i jorden, de bästa och mest utsökta i Libanon, alla de som hade gott om vatten. Också de hade tillsammans med den gått ner till dödsriket, till dem som dödats med svärd, dess allierade, som bott i dess skugga bland folken. Vilket av Edens alla träd kan du jämföras med i härlighet och majestät? Likafullt ska du störtas till jorden där nere, tillsammans med Edens träd. Du ska ligga där bland de oomskurna, bland dem som dödats med svärd. Så ska det gå för farao och hela hans här, säger Herren, HERREN.’ ” I det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, sjung en klagosång över farao, kungen av Egypten, och säg till honom: ’Du var som ett ungt lejon bland folken, som ett odjur i havet. Du for fram utmed dina floder, rörde upp vattnet med dina fötter och grumlade dess flöden. Så säger Herren, HERREN: Jag ska kasta mitt nät över dig, en mängd av många folk, och de ska dra upp dig i min trål. Jag ska kasta upp dig på land och slunga iväg dig ut på marken. Himlens fåglar ska slå ner på dig, och markens djur ska äta sig mätta på dig. Jag ska sprida ut ditt kött bland bergen och fylla dalarna med dina kvarlevor. Jag ska dränka jorden i flödet av ditt blod, ända upp till bergen, och fylla bäckarna med dig. När jag utplånar dig ska jag täcka över himlen och förmörka stjärnorna. Jag ska gömma solen i moln, och månen ska inte ge något sken. Alla ljus som lyser på himlen ska jag förmörka för din skull, jag ska låta mörker komma över ditt land, säger Herren, HERREN. Jag ska låta en oro drabba många folk när jag tillkännager din undergång bland folken, i länder som du inte känner till. Jag ska låta många folk förfära sig över dig, och deras kungar ska bäva av fasa för din skull när jag svingar mitt svärd framför dem. De ska ständigt frukta var och en för sitt liv när du faller. Så säger Herren, HERREN: Kungen av Babylonien ska drabba dig med sitt svärd. Jag ska låta din här falla för de mäktigas svärd, för de grymmaste av alla folk. De ska krossa Egyptens stolthet, och hela dess här ska förgöras. Jag ska utrota all dess boskap vid de rikliga vattnen, som aldrig mer ska röras upp av människofötter eller grumlas av djurklövar. Jag ska låta deras vatten sjunka och deras floder flyta som olja, säger Herren, HERREN. När jag gör Egypten till en ödemark och utplånar alla som finns där, ska de inse att jag är HERREN.’ Detta är en klagosång som man ska sjunga. Kvinnorna bland folken ska sjunga den, över Egypten med hela dess här ska de sjunga den, säger Herren, HERREN.” I det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom HERRENS ord till mig: ”Du människa, klaga över Egyptens här: Befall dem att fara ner till jorden, tillsammans med andra mäktiga nationers kvinnor, ner till dem som gått i graven. Vem överträffar du i skönhet? Gå ner! Lägg dig bland de oomskurna. De ska falla bland dem som dödats med svärd. Svärdet är draget. Släpa bort dem med hela hopen. De mäktiga ledarna talar ur dödsriket till honom och hans allierade: ’De oomskurna har kommit ner och ligger där, dödade med svärd.’ Där ligger Assur med hela sin här, mitt bland gravarna av alla sina slagna som fallit för svärd. Deras gravar är där nere i djupet, hans här ligger runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd, dessa som spred skräck i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin här runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd. Oomskurna for de ner i jordens djup, dessa som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. Bland de dräpta fick han sin bädd, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. De ligger bland de dräpta. Där ligger Meshek och Tuval, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. De ligger inte bland de fallna, oomskurna hjältarna, som med sina vapen for ner i dödsriket och som ligger med sina svärd under huvudet och sina sköldar lagda över knotorna. De spred skräck i de levandes land. Också du ska krossas tillsammans med de oomskurna och ligga där bland dem som dräpts med svärd. Där ligger Edom med sina kungar och furstar, som trots sin makt ligger där med dem som dräpts med svärd. De ligger där tillsammans med de oomskurna, de som gått ner i graven. Där ligger alla furstarna från norr och alla från Sidon. De for ner bland de dräpta, trots den skräck de spred genom sin makt, och de kom på skam. De ligger där oomskurna tillsammans med dem som dräpts med svärd och bär skammen med dem som gått ner i graven. Farao ser dem och blir tröstad i sorgen över sin här. Farao och hela hans här är dräpta med svärd, säger Herren, HERREN. Jag lät honom sprida skräck i de levandes land, men nu ska han och hela hans här ligga bland dem som dräpts med svärd, säger Herren, HERREN.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’ Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv. Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’ Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont  —  då ska han få leva. Han ska inte dö, och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva. Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.” Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” HERRENS hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen. HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ Säg därför till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’ Säg så här till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. Då ska de inse att jag är HERREN, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’ Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad HERREN har att säga!’ Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter. Men när det kommer  —  och det kommer  —  då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: ’Så säger Herren, HERREN till dessa herdar: Ve er, Israels herdar som bara vallar er själva! Ska inte herdarna valla fåren? Ni äter upp grädden, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren, men ni vallar inte fåren. Ni har inte stärkt de svaga, inte helat de sjuka eller förbundit de sårade. Ni har inte heller fört tillbaka de försvunna eller sökt efter de vilsegångna. I stället har ni härskat över dem med hårdhet och grymhet. De skingrades eftersom de inte hade någon herde, och blev alla vilddjurens rov. Så skingrades de, och så har mina får irrat omkring på alla berg och höjder. Över hela jorden har min fårahjord skingrats, men ingen letar efter dem eller frågar efter dem. Hör därför HERRENS ord, ni herdar: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, eftersom mina får blev utan herde blev de ett byte och rov för alla vilddjur. Mina herdar letade inte efter dem utan vallade bara sig själva, inte mina får. Hör därför HERRENS ord, ni herdar: Så säger Herren, HERREN: Jag är emot herdarna och ska kräva tillbaka mina får av dem. Jag ska avsätta dem från deras herdeuppgift, så att de inte längre får valla sig själva. Jag ska rycka mina får ur deras gap; de får inte bli deras föda. Så säger Herren, HERREN: Jag ska söka efter mina får och ta hand om dem. Som en herde tar hand om sin hjord när han är bland sina får, de skingrade, så ska jag ta hand om mina får. Jag ska rädda dem från alla de platser dit de blivit utspridda en mörk och dyster dag. Jag ska leda dem tillbaka från alla folken och samla dem från olika länder och leda dem tillbaka till deras eget land. Jag ska valla dem på Israels berg och vid floderna och där landet är bebott. Jag ska föra dem i bet på goda betesmarker. Israels höjder ska bli deras betesmarker. Där ska de få ligga i lugn och ro på goda betesmarker och äta av frodig grönska på Israels berg. Jag ska själv valla mina får och låta dem vila i lugn och ro, säger Herren, HERREN. Jag ska söka upp de försvunna och föra tillbaka de vilsegångna. Jag ska förbinda de sårade och hela de sjuka. Men de feta och starka ska jag utplåna. Jag ska valla dem med rättvisa. Och ni, mina får: Så säger Herren, HERREN: Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och bockar. Är det inte nog för er att få beta på de bästa betesmarkerna? Måste ni också trampa ner de övriga av era betesmarker? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten? Måste ni med era fötter grumla det som finns kvar? Måste mina får beta av det som ni har trampat ner och dricka av det som ni med era fötter har grumlat? Därför säger Herren, HERREN till dem: Jag ska själv döma mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar med sida och bog alla de svaga och tränger undan dem med era horn tills ni drivit bort och skingrat dem. Därför ska jag själv rädda mina får så att de aldrig mer blir till ett byte. Jag ska själv döma mellan fåren. Jag ska sätta en herde över dem, min tjänare David, som ska valla dem. Han ska valla dem och vara en herde för dem. Jag, HERREN, ska vara deras Gud, och min tjänare David ska vara en furste bland dem. Jag, HERREN, har talat. Jag ska ingå ett fredsförbund med dem. Jag ska utrota vilddjuren i landet, så att man tryggt kan bo i öknen och sova i skogarna. Jag ska välsigna dem, mitt berg och dess omgivningar. Jag ska sända regn i rätt tid, skurar av välsignelse ska komma. Markens träd ska bära sin frukt och jorden ge sin gröda, och de ska leva i trygghet i sitt land. De ska inse att jag är HERREN, när jag bryter sönder deras ok och befriar dem från dem som hållit dem i slaveri. De ska inte mer bli ett byte för andra folk, och vilddjuren i landet ska inte äta dem mer. De ska bo i trygghet, och ingen ska skrämma dem. Landet där de ska få bo ska vara känt för sina goda skördar, och mitt folk ska aldrig mer behöva svälta eller bli föraktade av andra folk. Då ska de inse att jag, HERREN, deras Gud, är med dem och att de, israeliterna, är mitt folk, säger Herren, HERREN. Ni är min hjord, fåren på mina betesmarker. Ni är människor, och jag är er Gud, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig mot berget Seir, profetera mot det: Säg till det: ’Så säger Herren, HERREN: Jag är emot dig, Seirs berg, jag ska sträcka ut min hand mot dig och göra dig öde och obebodd. Jag ska lägga dina städer i ruiner, och du ska ödeläggas. Då ska du inse att jag är HERREN. Du har sedan gammalt varit fientligt inställd mot israeliterna och låtit svärdet drabba dem i deras olyckstid, när deras straff nått sin kulmen. Därför ska jag, säger Herren, HERREN, så sant jag lever, låta ditt eget blod flyta. Blod ska förfölja dig. Eftersom du inte haft något emot blodsutgjutelse, så ska du förföljas av blodsutgjutelse. Jag ska ödelägga berget Seir och utplåna var och en som kommer eller går där. Jag ska fylla bergen med stupade. På dina höjder, i dina dalar och i alla dina raviner ska de falla som dödats med svärd. Du ska bli ödelagd för alltid och ingen ska någonsin mer bo i dina städer. Då ska ni inse att jag är HERREN. Du sa: ”Dessa två folk och länder ska bli mina, och vi ska ta dem i besittning,” trots att HERREN var där. Därför ska jag, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, behandla dig i enlighet med den vrede och avund som du i ditt hat har visat mot dem. Jag ska göra mig själv känd bland dem i och med att jag dömer dig. Då ska du inse att jag, HERREN, har hört allt det föraktfulla som du har yttrat mot Israels berg: ”De är ödelagda och det är fritt fram för oss att inta dem.” Ni har skrutit mot mig och talat stora ord mot mig. Jag har hört det. Så säger Herren, HERREN: Du gladde dig över landets ödeläggelse. Nu ska jag ödelägga dig. Du gladde dig över att israeliternas arvedel blev ödelagd. Därför ska jag göra likadant med dig. Du ska ödeläggas, du Seirs berg och hela Edom. Då ska de inse att jag är HERREN.’ ” ”Du människa, profetera mot Israels berg! Säg: ’Israels berg, hör HERRENS ord! Så säger Herren, HERREN: Era fiender har hånat er: ”De urgamla höjderna! De har blivit vår egendom.” ’ Profetera därför och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Ni har blivit ödelagda, krossade från alla sidor, och ni har blivit andra folks egendom. Man har gjort er till ett allmänt samtalsämne och förtalat er. Israels berg, hör därför Herrens, HERRENS ord! Så säger Herren, HERREN till bergen, höjderna, ravinerna och dalarna, till de öde ruinerna och de övergivna städerna som plundrats och hånats av de angränsande folken: Så säger därför Herren, HERREN: Jag har sannerligen talat med brinnande lidelse mot de övriga folken och mot hela Edom, som har lagt beslag på mitt land med glädje och i förakt och behållit det som byte.’ Profetera därför om Israels land och säg till bergen, höjderna, ravinerna och dalarna: Så säger Herren, HERREN: Jag har talat i lidelse och vrede därför att ni föraktats av de andra folken. Så säger därför Herren, HERREN: ’Jag svär med upplyft hand att också era grannfolk ska få uppleva förakt. Men ni, Israels berg, ska åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, som snart ska återkomma. Jag står på er sida, och jag ska ta mig an er. Ni ska plöjas och besås. Jag ska föröka er befolkning, hela Israels folk, och städerna ska åter bebos och ruinerna bli uppbyggda igen. Jag ska föröka mängden av både människor och djur hos er. De ska bli fruktsamma och föröka sig. Jag ska låta era trakter bli bebodda som förut och ge er ännu mer framgång än förr. Då ska ni inse att jag är HERREN. Jag ska åter låta folk, mitt folk Israel, vandra på er och ta er i besittning. Ni ska vara deras arvedel. Ni ska aldrig mer beröva dem deras barn. Så säger Herren, HERREN: Man säger till er: ”Du äter människor och berövar ditt folk dess barn”, men du ska inte mer äta människor eller beröva ditt folk dess barn, säger Herren, HERREN. Jag ska inte mer låta dig höra folkens hån eller bli föraktad av andra folk eller förorsaka ditt folks fall, säger Herren, HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, när Israels folk bodde i sitt eget land, orenade de det med sitt leverne och sina gärningar. Deras leverne var lika orent för mig som en kvinnas menstruation. Då tömde jag ut min vrede över dem, för de hade utgjutit blod och orenat landet med sina avgudar. Jag skingrade dem bland folken, och de spreds ut till olika länder. Efter deras leverne och gärningar dömde jag dem. Men vart de än kom bland folken vanhelgade de mitt heliga namn. Man sa om dem: ’De är HERRENS folk, och ändå måste de lämna sitt land.’ Jag var bekymrad för mitt heliga namns skull, som israeliterna vanhelgat bland de folk de kommit till. Säg därför till Israels folk: ’Så säger Herren, HERREN: Det är inte för er skull, israeliter, som jag gör detta, utan för mitt heliga namns skull, som ni har vanhelgat bland de folk ni har kommit till. Jag vill visa mitt stora namns helighet, som har blivit vanhelgat bland folken, där ni har vanärat det. Då ska folken inse att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag bland er visar mig helig inför dem. Jag ska hämta er från folken, samla er från olika länder och leda er tillbaka hem till ert eget land. Jag ska bestänka er med rent vatten, så att ni blir rena. Jag ska rena er från allt orent och från era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta er få en ny ande. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er, så att ni lyder mina bud, håller mina stadgar och lever efter dem. Ni ska bo i det land som jag gav era förfäder. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Jag ska befria er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden, ge er en rik skörd, och ni ska inte behöva drabbas av någon hungersnöd. Ni ska få njuta av rika skördar från fruktträd och åkrar, och aldrig mer ska ni bland folken kunna hånas för att ni svälter. Då ska ni komma ihåg ert onda leverne och era onda gärningar och avsky er själva för era synder och avskyvärdheter. Det är dock inte för er egen skull jag gör det, säger Herren, HERREN, det ska ni veta. Ni ska få blygas och skämmas för allt ni har gjort, israeliter. Så säger Herren, HERREN: När jag renar er från era synder, ska jag låta era städer bli bebodda igen och ruinerna återuppbyggda. Det ödelagda landet ska åter brukas och inte mer ligga öde inför någon som går förbi. Då ska man säga: ”Detta ödelagda land har nu blivit som Edens trädgård. Städerna som låg i ruiner, ödelagda och förstörda, är uppbyggda, befästa och befolkade.” Då ska era grannfolk som finns kvar inse att det är jag, HERREN, som har byggt upp det som var förstört och åter planterat det som låg öde. Jag, HERREN, har talat, och jag ska göra det.’ Så säger Herren, HERREN: Också detta ska jag göra för israeliterna när de ber mig om det: Jag ska låta dem förökas som en fårhjord, som de heliga fåren i Jerusalem vid högtiderna. Så ska ruinstäderna fyllas av hjordar av människor. Då ska de inse att jag är HERREN.” HERRENS hand kom över mig, och av HERRENS Ande leddes jag bort och sattes ner i en dal full av ben. Han förde mig runt bland dem, och de låg i stora mängder överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: ”Människa, kan de här benen bli levande igen?” Jag svarade: ”Herre, HERRE, det är bara du som vet det.” Då sa han till mig: ”Profetera till dessa ben och säg: ’Ni torra ben, hör HERRENS ord! Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Jag ska låta ande komma in i er, och ni ska få liv. Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och täcka er med hud. Jag ska ge er ande så att ni får liv. Då ska ni inse att jag är HERREN.’ ” Jag profeterade så som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes något, ett rassel. Benen förenade sig med varandra, ben fogades till ben. Jag såg att de fick senor och muskler och täcktes med hud, men ännu hade de ingen ande. Då sa han till mig: ”Profetera till anden, profetera, människa! Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Kom från de fyra väderstrecken, o ande, och blås på dessa dräpta, så att de får liv igen.’ ” Jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom anden in i dem, de blev levande och reste sig upp på fötterna likt en väldig armé. Han sa till mig: ”Du människa, de här benen är hela Israels folk. De säger: ’Våra ben är uttorkade. Allt hopp är ute. Det är slut med oss.’ Profetera därför och säg till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska öppna era gravar och låta er komma upp ur dem, mitt folk, och låta er komma tillbaka till Israels land. Då ska ni, mitt folk, inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och låter er komma upp ur dem. Jag ska låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag ska låta er bo i ert eget land. Då ska ni inse att jag, HERREN, har talat och gjort det, säger HERREN.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, ta en stav och skriv på den: ’För Juda och israeliterna som tillhör honom.’ Ta sedan en annan stav och skriv på den: ’Efraims stav, för Josef och alla israeliter som tillhör honom.’ För dem sedan samman så att de blir en enda stav i din hand. När dina landsmän frågar dig vad du menar med detta, ska du svara dem: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska ta Josefs stav, som är i Efraims hand, och israeliternas som tillhör honom, och foga ihop den med Judas stav och göra dem till ett i min hand.’ Stavarna som du har skrivit på ska du hålla fram inför deras ögon. Säg till dem: ’Så säger Herren, HERREN: Jag ska hämta tillbaka israeliterna från de folk som de gått till. Jag ska samla dem från alla håll och leda dem tillbaka till deras eget land. Jag ska göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. En kung ska regera över dem alla. De ska inte längre vara två folk eller uppdelade i två riken. De ska sluta att orena sig med sina avgudar och vidrigheter och med alla sina överträdelser. Jag ska rädda dem från alla deras platser där de har syndat och rena dem. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. David, min tjänare, ska vara kung över dem, och de ska alla ha en enda herde. De ska följa mina lagar och noga lyda mina befallningar. De ska bo i landet jag gav åt min tjänare Jakob och där deras förfäder bodde. De och deras barn och barnbarn ska alltid bo där, och min tjänare David ska vara deras furste i all evighet. Och jag ska ingå ett fredsförbund med dem, ett evigt förbund. De ska växa i antal och jag ska ställa min helgedom bland dem för alltid. Jag ska själv bo mitt ibland dem, jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk. Då ska folken inse att jag är HERREN som helgar Israel, när min helgedom förblir hos dem för evigt.’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Du människa, vänd dig mot Gog i Magogs land, storfursten över Meshek och Tuval, och profetera mot honom. Säg: ’Så säger Herren, HERREN: Jag är emot dig, Gog, storfursten över Meshek och Tuval. Jag ska dra dig bort med krokar i dina käftar och föra dig ut med hela din armé, dina hästar, dina fullt beväpnade ryttare och hela din här med stora och små sköldar och svärd i sin hand. Folk från Persien, Kush och Put finns med dem, alla med sköld och hjälm. Gomer med alla sina trupper, och Bet Togarma långt norrifrån, med alla sina trupper  —  många folk finns med dig. Gör dig redo! Var beredd, du och alla dina trupper som har samlats hos dig, och ta befälet över dem! Långt fram i tiden kommer du att bli uppmanad att handla. I en avlägsen framtid ska du invadera ett land, som har återhämtat sig från svärdets förödelse, vars invånare har samlats från många folk på Israels berg som länge legat öde. De har förts ut från andra folk och bor nu där alla i trygghet. Du ska dra dit upp, komma som en storm och vara som ett moln som täcker landet, du och dina trupper, de många folken som är med dig. Så säger Herren, HERREN: På den tiden ska tankar slå rot i ditt sinne, och du ska lägga upp en ond plan. Du ska säga: ”Jag ska dra upp mot ett oskyddat land, anfalla dem som lever i fred och trygghet, alla som bor där utan murar, bommar och portar. Du vill ta byte och plundra, gå till angrepp mot de åter bebodda ruinerna och mot dem som har samlats från folken, som är rika på boskap och egendom och bor mitt i landet.” Saba och Dedan och affärsmän från Tarshish med alla dess byar ska fråga dig: ”Kommer du för att ta byte? Har du samlat dina trupper för att plundra, för att föra bort silver och guld, ta boskap och gods, ta ett stort byte?” ’ Profetera därför, människa, och säg till Gog: ’Så säger Herren, HERREN: På den tiden, när mitt folk Israel åter bor i trygghet i sitt land, ska du veta det. Du ska komma från din plats långt borta i norr, du och många folk med dig, alla till häst, en stor skara och en väldig armé. Du ska dra upp mot mitt folk Israel som ett moln som täcker landet. I kommande dagar ska det ske. Jag ska låta dig, Gog, anfalla mitt land, så att folk ska inse att jag genom dig visar min helighet inför dem. Så säger Herren, HERREN: Är du inte den som jag i gångna tider talade om genom mina tjänare Israels profeter, som då profeterade att jag skulle låta dig anfalla dem? Den dag då Gog anfaller Israels land ska min glödande vrede uppväckas, säger Herren, HERREN. I min svartsjuka och flammande vrede säger jag att det på den tiden ska bli en stor jordbävning i Israels land. Inför mig ska alla bäva den dagen, såväl fiskarna i havet som himlens fåglar, markens djur och kräldjur som rör sig på marken, och alla människor på jorden. Bergen ska slås ner, klipporna störta omkull och murarna falla till marken. Jag ska samla svärd mot Gog på alla mina berg, säger Herren, HERREN. Var och en ska vända sitt svärd mot sin nästa. Jag ska verkställa en dom mot honom med pest och blod och vräka ner slagregn, hagel, eld och svavel över honom, hans trupper och de många folk som är med honom. Så ska jag uppenbara min storhet och min helighet och göra mig känd inför många folk. Då ska de inse att jag är HERREN.’ Du människa, profetera mot Gog och säg: ’Så säger Herren, HERREN: Jag är emot dig, Gog, du storfurste över Meshek och Tuval. Jag ska vända om dig, släpa bort dig och föra dig långt uppifrån norr och sända dig mot Israels berg. Jag ska slå bågen ur din vänstra hand och låta pilarna falla ur din högra hand. Du ska stupa på Israels berg, du och dina trupper och folken som är med dig. Jag ska överlämna dig som föda åt allehanda rovfåglar och vilda djur. Du ska bli liggande på bara marken, för jag har talat, säger Herren, HERREN. Jag ska sända eld över Magog och över alla dem som bor i trygghet i kustländerna. Då ska de inse att jag är HERREN. Så ska jag göra mitt heliga namn känt bland mitt folk Israel. Jag ska inte längre låta mitt heliga namn bli vanhelgat. Då ska de andra folken inse att jag är HERREN, den Helige i Israel. Det ska komma, det ska ske, säger Herren, HERREN. Det är den dag jag har talat om. Invånarna i Israels städer ska gå ut och använda vapnen till bränsle och elda upp såväl små som stora sköldar, bågar och pilar, spjut och lansar. I sju år ska de elda med dem. De ska inte behöva samla ved ute på fälten eller hugga den i skogen, för de ska använda vapen till bränsle. De ska röva från sina rövare och plundra från sina plundrare, säger Herren, HERREN. Den dagen ska jag ge Gog en gravplats i Israel: Overimdalen, öster om havet. Den kommer att blockera vägen för dem som färdas där, för där ska Gog och hela hans hop begravas. Dalen ska sedan heta Hamon Gogdalen. Det ska ta sju månader för israeliterna att begrava dem och rena landet. Allt folket i landet ska begrava dem. Det ska bli till deras ära, när jag då visar min härlighet, säger Herren, HERREN. Man ska utse män att systematiskt söka igenom hela landet och begrava de kvarlevor som fortfarande ligger på marken, för att så rena landet. Efter sju månader ska de börja sitt letande. När någon av dessa som drar genom landet ser människoben ska han märka ut platsen, tills dödgrävarna kan begrava dem i Hamon Gogdalen. En stad som heter Hamona finns där. Så ska de rena landet.’ Du människa, så säger Herren, HERREN: Säg till alla sorters fåglar och alla markens djur: Samla er! ’Kom hit från alla håll till min offermåltid som jag förbereder för er, en stor offermåltid på Israels berg. Ni ska få äta kött och dricka blod. Ni ska få äta kött av mäktiga män och dricka blod av jordens furstar, som om de vore baggar, lamm, bockar och ungtjurar, välgödda djur från Bashan. Ni ska få frossa er mätta på kött och dricka er druckna på blod. Ni ska mätta er vid mitt bord med hästar, ryttare, mäktiga män och krigare,’ säger Herren, HERREN. Jag ska uppenbara min härlighet bland folken, och alla folk ska se mig verkställa min dom och gripa tag i dem. Från den tiden och framöver ska Israels folk inse att jag är HERREN, deras Gud. Folken ska förstå att israeliterna fördes bort i fångenskap på grund av sin synd, eftersom de var trolösa mot mig. Därför dolde jag mitt ansikte för dem och överlämnade dem åt deras fiender, så att de alla föll för svärd. Jag handlade mot dem så som deras orenhet och överträdelser förtjänade. Jag dolde mitt ansikte för dem. Så säger därför Herren, HERREN: Nu ska jag göra slut på Jakobs fångenskap och visa hela Israels folk barmhärtighet. Jag brinner av lidelse för mitt heliga namn. De ska bära skammen och hela sin trolöshet som de visade mot mig, nu när de bor i trygghet i sitt land och ingen skrämmer dem. När jag har fört dem hem från folken och samlat dem från deras fienders land, visar jag min helighet genom dem inför många folk. Då ska de inse att jag är HERREN, deras Gud, den som både förde bort dem i fångenskap bland folken och samlade dem tillbaka igen till deras eget land, utan att lämna någon enda av dem kvar där. Jag ska inte mer dölja mitt ansikte för dem. Jag ska gjuta ut min Ande över israeliterna, säger Herren, HERREN.” I början av det tjugofemte året av vår exil, på tionde dagen i månaden, fjorton år efter stadens fall, kom HERRENS hand över mig, och han förde mig dit. Genom syner från Gud förde han mig till Israels land och satte mig på ett mycket högt berg, på vars södra sida fanns byggnader som liknade en stad. Han förde mig dit, och jag såg en man som glänste som koppar. I sin hand hade han ett snöre av lin och en måttstock, och han stod vid porten. Mannen sa till mig: ”Du människa, ge noga akt på vad du ser och hör, och var uppmärksam på allt jag visar dig, för du har blivit förd hit för att jag ska visa dig detta. Sedan ska du berätta för Israels folk allt som du har sett.” Där fanns en mur som omslöt hela tempelområdet. Mannen hade i sin hand en måttstock, som var tre och en halv meter lång; varje halvmeter av den var en handsbredd längre än ett vanligt halvmetersmått. Han mätte muren, och dess bredd var en måttstock och dess höjd en måttstock. Sedan gick han till porten mot öster, gick uppför dess trappsteg och mätte portens tröskel, som var en måttstock bred på bägge sidorna. Varje nisch var en måttstock lång och en måttstock bred, och mellan nischerna var det 2,5 meter. Portens tröskel, på insidan mot förhuset, var en måttstock bred. Han mätte portens förhus, på insidan, och den var en måttstock bred. Han mätte alltså upp portens förhus, och den var 4 meter och dörrposterna en meter. Portens förhus var på insidan. I östra porten fanns tre nischer på varje sida, alla lika stora. Även väggarna mellan dem var lika stora på bägge sidorna. Han mätte dörröppningen, den var 5 meter bred och dess längd var sex och en halv meter. Framför nischerna fanns på bägge sidorna en mur som var en halv meter hög. Nischerna var tre gånger 3 meter. Sedan mätte han porten från den ena nischens tak till den andra, och det avståndet var 12,5 meter. Ingångarna låg mot varandra. Sedan mätte han höjden på pelarna på varje sida runt om porten på förgården till 30 meter. Avståndet mellan ingångsportens fasad och förhusets fasad vid den inre portöppningen var 25 meter. Där fanns fönster som smalnade inåt, utmed båda sidorna av gången och utmed nischernas väggar, likaså på båda sidorna i förhuset, på insidan. Dörrposterna var dekorerade med snidade palmträd. Han förde mig ut till yttre förgården. Där såg jag kamrar och ett stenlagt golv runt gården och 30 kamrar på stengolvet. Det följde portgångarnas sidoväggar och sträckte sig lika långt som de. Detta var det nedre stengolvet. Han mätte avståndet från den nedre portens framsida till den inre förgårdens yttersida, och det var 50 meter, såväl på östra sidan som på norra. Sedan mätte han längden och bredden i den port som låg mot norr, mot den yttre förgården. Dess tre nischer, på varje sida, väggarna mellan dem och förhuset hade alla samma mått som den förra porten: 25 meter lång och 12,5 meter bred. Dess fönster, förhus och palmträdsdekorationer var lika stora som vid porten på östra sidan. Där fanns också sju trappsteg som ledde upp till porten, och dess förhus låg framför dem. Mitt emot norra porten fanns en port till den inre förgården, och likadant i öster. Han mätte avståndet mellan de båda portarna, det var 50 meter. Sedan förde han mig till södra sidan, där det fanns en port mot söder. Han mätte dess dörrposter och förhus, och de hade samma mått som de förra. Det fanns också fönster i porten och förhuset, på båda sidor, likadana som de andra. Porten var 25 meter lång och 12,5 meter bred. En trappa med sju steg ledde upp dit, och förhuset låg framför dem. På dörrposterna fanns palmträdsdekorationer på bägge sidorna. En port till den inre förgården fanns också på södra sidan. Han mätte avståndet från den ena porten till den andra i söder, det var 50 meter. Sedan förde han mig till den inre förgården genom den södra porten. Han mätte den, och den hade samma mått som de andra. Dess nischer, väggarna däremellan och förhuset hade samma mått som de övriga. Porten och förhuset hade fönster på vardera sidan. Den var 25 meter lång och 12,5 meter bred. Runt omkring var förhus, 25 meter långa och 2,5 meter breda. Förhuset låg mot yttre förgården. På dörrposterna fanns palmträdsdekorationer. Åtta trappsteg ledde upp dit. Han förde mig ut till den inre förgårdens östra sida och mätte porten där. Den hade samma mått som de övriga. Dess nischer, väggarna däremellan och förhuset hade samma mått som de övriga. Porten och förhuset hade fönster på vardera sidan. Den var 25 meter lång och 12,5 meter bred. Dess förhus låg mot den yttre förgården, det fanns palmträdsdekorationer på dörrposterna på vardera sidan, och åtta trappsteg ledde upp dit. Sedan förde han mig till den norra porten och mätte den. Måtten där var desamma, och så var det också med dess nischer, väggarna däremellan och förhuset, och på båda sidorna fanns fönster. Porten var 25 meter lång och 12,5 meter bred. Förhuset till den yttre förgården hade palmträdsdekorationer på vardera sidan av dörrposterna, och åtta trappsteg ledde upp dit. Med en dörröppning från förhuset fanns en kammare där man sköljde brännoffren. På båda sidorna av förhuset fanns två bord för slakt av brännoffren, syndoffren och skuldoffren. Utanför förhuset, på båda sidorna om ingången till norra porten, fanns ytterligare två bord. Det fanns alltså sammanlagt åtta bord, fyra innanför och fyra utanför porten, där offren slaktades. Det fanns också fyra bord av huggen sten för brännoffren, 75 centimeter långa och en halv meter höga. På dem låg redskapen som man slaktade brännoffren och slaktoffren med. Utmed väggarna fanns dubbelkrokar av en handsbredds storlek fastsatta. På borden lade man offerköttet. Utanför den inre porten fanns på inre förgården två rum för sångarna, ett vid norra ingången, med fasaden mot söder, och ett vid södra ingången, med fasaden mot norr. Han sa till mig: ”Rummet med fasaden mot söder är till för de präster som förrättar tjänsten i templet. Rummet med fasaden mot norr är till för de präster som förrättar tjänsten vid altaret, Sadoks ättlingar, leviter som får komma nära HERREN och tjäna honom.” Han mätte förgården. Den var 50 meter i kvadrat. Framför templet stod ett altare. Sedan förde han mig till templets förhus och mätte dörrposterna, som båda var 2,5 meter. Porten var 7 meter bred med en vägg som var 1,5 meter bred på bägge sidorna. Förhuset var 10 meter långt och sex meter brett. Tio trappsteg ledde dit upp. På varje sida av dörrposterna stod två pelare. Därefter förde han mig till tempelsalen och mätte dörrposterna. Båda var 3 meter tjocka. Ingången var 5 meter bred och väggarna vid bägge sidorna 2,5 meter. Han mätte tempelsalen, och den var 20 gånger 10 meter. Därefter gick han in i det innersta rummet och mätte dörrposterna. De var en meter. Ingången var 3 meter bred och väggarna på dess båda sidor tre och en halv meter. Han mätte det inre rummet: det var 10 meter långt och 10 meter brett. Han sa till mig: ”Detta är det allra heligaste.” Sedan mätte han tempelmuren, och den var 3 meter tjock med en rad rum runt templet. Varje rum var 2 meter brett. Sidobyggnadens rum låg i tre våningar, med 30 rum i varje våning. Där fanns avsatser runt tempelmuren som konstruktionen hölls uppe av, så att de inte var fastbyggda i själva tempelmuren. Varje våning med sina sidorum blev bredare ju högre upp den låg kring byggnaden. Det var alltså en sidobyggnad runt templet ända upp, allt bredare inåt ju högre upp den låg. En trappa ledde upp från den nedersta våningen till den översta genom den mellersta. Jag såg att templet var byggt på en upphöjd grund runt om. Sidorummens grund var lika lång som måttstocken, 3 meter. Den yttre väggen till sidorummen var 2,5 meter tjock. Utrymmet mellan templets sidorum och de andra rummen var 10 meter på båda sidor av templet. Från sidorummen ledde dörrar ut till detta utrymme, en mot norr och en mot söder. Utrymmet var 2,5 meter brett runt omkring. Byggnaden vid tempelgården på västra sidan var 35 meter bred. Dess väggar var 2,5 meter tjocka. Byggnaden var 45 meter lång. Sedan mätte han templet; det var 50 meter långt. Tempelgården och byggnaden med dess väggar var också 50 meter lång. Tempelfasadens och tempelgårdens bredd på östra sidan var också 50 meter. Han mätte längden på byggnaden på tempelgårdens bortre sida med dess avsatser på bägge sidorna, 50 meter. Tempelsalen, den inre delen och förhuset mot gården, trösklarna, de smala fönstren och avsatserna runt om deras tre våningar, allt från och med tröskeln hade träpanel, från golvet upp till fönstren. Fönstren kunde täckas. Ovanför dörren, inne i och utanför templet, och på väggarna runt omkring, såväl innanför som utanför, fanns med jämna mellanrum dekorationer med snidade keruber och palmträd mellan keruberna. Varje kerub hade två ansikten, ett människoansikte, vänt mot en palm på ena sidan, och ett lejonansikte, vänt mot en palm på andra sidan. Så var det överallt runt hela templet. Från marken upp till dörrens överkant fanns det snidade keruber och palmträd på tempelväggarna. Dörrkarmen till tempelsalen var fyrkantig, och framför det heliga fanns något som liknade ett altare av trä, 1,5 meter högt och en meter i fyrkant. Dess hörn, sockel och sidor var av trä. Han sa till mig: ”Det här är bordet som står inför HERREN.” Både tempelsalen och det heligaste hade dubbla dörrar. Varje dörr hade två dörrskivor, två vridbara sidor i vardera dörren. Dörrarna till tempelsalen var dekorerade med snidade keruber och palmträd, liksom väggarna. Framför förhuset fanns en baldakin av trä. I förhusets sidoväggar fanns smala fönster med snidade palmträd på båda sidor. Så var det också med templets sidorum och baldakinerna. Han förde mig ut till den yttre förgården, norrut. Sedan förde han mig till byggnaden med rum mitt emot tempelgården och mitt emot tempelbyggnaden, norrut. Denna byggnad mot norr var 50 meter lång och 25 meter bred. Byggnaden låg mitt emot den inre förgårdens 10 meter breda plats och mitt emot den yttre förgårdens stengolv och var byggd i avsatser i tre våningar. En 5 meter bred och 50 meter lång inre gång gick längs rummen. Ingångarna låg mot norr. De övre rummen var smalare än de undre, därför att avsatsen längst nere och i mellanvåningen tog mer plats. Rummen låg i tre våningar och hade inga pelare, som i förgårdarna, därför var den översta våningens rum mindre än de nedersta och de mellersta våningarnas. Längs rummen gick en mur, mot yttre förgården, framför rummen. Den var 25 meter lång. Längden på raden av rum vid den yttre förgården var 25 meter, medan den vid tempelbyggnaden var 50 meter. Från öster fanns det en ingång till rummen längst ner, från den yttre förgården. På södra sidan av förgårdens mur, mitt emot templet och tempelgården, fanns också rum. Det fanns en gång framför dem. De var likadana som rummen i norr, hade samma längd och bredd, var likadant konstruerade och hade likadana utgångar. Dörrarna till rummen i söder låg i öster. Där fanns också en dörr i början av den väg som gick längs muren till ingången av rummen. Sedan sa han till mig: ”Dessa norra och södra rum mitt emot tempelgården är heliga rum. Där ska de präster som får vara nära HERREN äta de högheliga offren. Där ska de förvara de högheliga offren, matoffret, syndoffret och skuldoffret, för platsen är helig. När prästerna går in på det heliga området, får de inte gå ut på den yttre förgården utan att ha lämnat kvar de kläder de bär i sin tjänstgöring, för de är heliga. De ska ta på sig andra kläder innan de går ut till det område som är för folket.” När han hade avslutat mätningarna av det inre tempelområdet tog han med mig ut genom porten i öster för att mäta området runt om. Han mätte med sin måttstock den östra sidan, och den var 250 meter. Sedan mätte han med sin måttstock den norra sidan, som var 250 meter. Därefter mätte han med sin måttstock den södra sidan, som var 250 meter, och vände sig sedan västerut och mätte också den sidan, 250 meter med måttstocken. Så mätte han alla fyra sidorna. Den var omgiven av en mur som skilde det heliga från det som inte var heligt. Sedan förde han mig till den port som vette mot öster. Då kom Israels Guds härlighet från öster. Hans röst var som dånet av stora vatten, och jorden lystes upp av hans härlighet. Denna syn jag såg liknade den syn som jag hade sett när han kom för att förstöra staden och den jag sett vid floden Kevar. Jag föll ner med ansiktet mot marken. HERRENS härlighet kom in i templet genom porten i öster. Därefter reste Anden mig upp och förde mig in på den inre förgården, och HERRENS härlighet fyllde templet. Och jag hörde någon tala till mig från templet, medan mannen stod bredvid mig. Rösten sa till mig: ”Människa, det här är den plats där jag har min tron och mitt fotstöd, och här ska jag bo bland Israels folk i all evighet. Israels folk och dess kungar ska aldrig mer orena mitt heliga namn med sitt horande eller med sina döda kungars kroppar. De lade sin tröskel bredvid min tröskel och sin dörrpost bredvid min dörrpost, med bara en vägg emellan mig och dem. De orenade mitt heliga namn med sina avskyvärda gärningar, så att jag gjorde slut på dem i min vrede. Om de nu slutar upp med sin otukt och för bort sina kungars döda kroppar från mig, så ska jag för alltid bo bland dem. Du människa, beskriv templet för israeliterna, så att de skäms över sina synder. Låt dem mäta dess plan. Om de skäms över vad de har gjort, ska du förklara för dem templets plan och struktur, dess utgångar och ingångar, hela dess plan och alla dess förordningar och lagar. Skriv upp dem inför dem, så att de följer hela dess plan och alla dess förordningar och handlar efter dem. Detta är lagen om templet: Hela området på bergstoppen och dess omgivning är höghelig. Sådan är lagen om templet. Och detta är måtten på altaret  —  varje halvmeter ska dock utökas med en handsbredd: Rännan var en halv meter djup och en halv meter bred, med en hälften så hög kantlist runt om. Detta var höjden på altaret. Från rännan på marken upp till den nedre avsatsen var höjden en meter och bredden en halv meter. Avståndet från den mindre avsatsen till den större var 2 meter, och dess bredd var en halv meter. Altarhärden var 2 meter hög, med fyra horn som stack upp från den. Altarhärden var 6 meter i kvadrat. Avsatsen var också fyrkantig, 7 meter i kvadrat, med en kantlist på 25 centimeter och en ränna på en halv meter runt om. På östra sidan fanns trappsteg upp till altaret.” Han sa till mig: ”Du människa, så säger Herren, HERREN: Det här är stadgarna för altaret, när det ska byggas för brännoffer och bestänkning med blod. Då ska du ge en ungtjur till syndoffer åt de levitiska prästerna av Sadoks släkt, de som får komma nära mig och göra tjänst inför mig, säger Herren, HERREN. Du ska ta av dess blod och stryka på altarets fyra horn liksom på den översta avsatsens fyra hörn och kantlisten runt den. Så ska du rena det och bringa försoning för det. Sedan ska du ta syndoffertjuren och bränna den på den utsedda platsen på tempelområdet utanför helgedomen. Den andra dagen ska du offra en felfri bock som syndoffer. Altaret ska renas på samma sätt som när tjuren offrades. När du har slutfört reningen, ska du bära fram en felfri ungtjur och en felfri bagge från hjorden. Du ska föra fram dem inför HERREN. Prästerna ska strö salt på dem och offra dem som brännoffer åt HERREN. Under sju dagar ska du dagligen offra en bock som syndoffer, en tjur och en bagge från hjorden. De ska vara felfria. I sju dagar ska altarets försoning pågå, och så ska det renas och invigas. När dessa dagar har gått ska prästerna från och med den åttonde dagen offra brännoffer och gemenskapsoffer på altaret. Då ska jag ta emot er, säger Herren, HERREN.” Prästerskapets återupprättelse Sedan förde han mig tillbaka till helgedomens yttre port, den som vette mot öster. Den var stängd. HERREN sa till mig: ”Den här porten ska förbli stängd. Den får inte mer öppnas. Ingen ska gå genom den, för HERREN, Israels Gud, har kommit in genom den. Därför ska den förbli stängd. Men fursten får, därför att han är en furste, sitta där inne och hålla måltid inför HERREN. Han får gå in genom portens förhus och ut samma väg.” Därefter förde han mig genom norra porten till templets framsida. Jag såg hur HERRENS härlighet fyllde HERRENS hus. Då föll jag ner med ansiktet mot marken. HERREN sa till mig: ”Du människa, lägg noga märke till allt du ser och hör, allt som jag redogör för om alla förordningar för HERRENS hus och alla lagarna beträffande det. Lägg noga märke till vad som gäller i fråga om tillträde till templet och allt utträde ur helgedomen. Säg till de upproriska israeliterna: ’Så säger Herren, HERREN: Nu är det nog med era avskyvärda gärningar, israeliter! Ni har fört hit främlingar, oomskurna till både det inre och det yttre, för att vara i min helgedom och vanhelga den, under det att ni frambar min föda, fett och blod till mig och bröt mitt förbund med alla era avskyvärdheter. Ni har inte skött tjänsten för mina heliga ting, utan satt andra till att sköta er tjänst i min helgedom. Så säger Herren, HERREN: Ingen främling som är oomskuren både till det inre och till det yttre ska få komma in i min helgedom, ingen av de främlingar som finns bland israeliterna. De leviter som övergav mig när Israel irrade bort ifrån mig och började dyrka avgudar får ta konsekvenserna av sin synd. De får tjänstgöra i min helgedom som ansvariga för vakttjänsten vid tempelportarna och tjänstgöra i templet. De får slakta brännoffer och slaktoffer åt folket och stå där inför dem till deras tjänst. Men därför att de betjänade dem inför avgudar och fick israeliterna att falla i synd, har jag lyft min hand mot dem, säger Herren, HERREN. De får bära konsekvenserna av sin synd. De ska inte få komma i min närhet för att tjäna mig som präster. De får inte röra några av mina heliga ting, de som är högheliga. De får bära skammen för sina avskyvärda gärningar. Jag ska sätta dem till att ansvara för tjänsten i templet och allt arbete som ska göras där. Men de levitiska prästerna av Sadoks släkt som gjorde en trogen tjänst i min helgedom när israeliterna irrade bort från mig, de får komma nära mig och göra tjänst inför mig. De ska stå inför mig och offra fett och blod åt mig, säger Herren, HERREN. De får komma in i min helgedom och nära mitt bord för att tjäna mig. De ska utföra min tjänstgöring. När de kommer in genom den inre förgårdens portar, ska de vara klädda i linnekläder. De får inte ha något av ull på sig när de gör tjänst i den inre förgårdens portar eller i templet. De ska ha linneturbaner på huvudet och bära linnebyxor. De får inte bära något som kan få dem att svettas. När de går till den yttre förgården till folket måste de ta av sig tjänstekläderna och lämna dem i de heliga rummen och byta till andra kläder, för att inte överföra klädernas helighet på folket. De får inte raka sitt huvud och inte heller låta sitt hår växa långt, utan hålla det kortklippt. Ingen präst får dricka vin när han går in på den inre förgården. De får inte gifta sig med en änka eller med en frånskild kvinna, utan bara med en jungfru av israelitisk börd eller en änka efter en präst. Prästerna ska lära mitt folk skillnaden mellan det som är heligt och det som är oheligt och undervisa om vad som är rent och vad som är orent. De ska tjäna som domare i rättstvister och döma efter mina bud. De ska hålla mina lagar och föreskrifter för alla mina högtider och hålla mina sabbater heliga. Ingen präst får orena sig genom att komma i närheten av en död, om det inte är hans far, mor, son eller dotter, bror eller ogifta syster; då får de orena sig. Efter sin rening ska han vänta i sju dagar. När han sedan kommer in i helgedomen, in på den inre förgården, för att göra tjänst i helgedomen, ska han bära fram ett syndoffer för sig, säger Herren, HERREN. Jag ska vara det enda arv prästerna har. Ni ska inte ge dem någon markegendom. Jag är deras arv. De ska äta av matoffret, syndoffret och skuldoffret. Allting som har vigts åt Herren i Israel tillfaller prästerna. Det bästa av den första frukten och av alla era offergåvor ska tillfalla prästerna. Det första av er spannmålsskörd ska ni ge till prästerna, så att en välsignelse kan vila över era hem. Präster får aldrig äta något självdött eller ihjälrivet djur. När ni delar landet som egendom ska ni som offergåva ge en del till HERREN som ett heligt område. Det området ska vara tolv och en halv kilometer långt och tio kilometer brett. Det ska i sin helhet vara heligt. En del av det, 250 meter i kvadrat, ska användas till helgedomen, med ett 25 meter brett öppet område runt om. Mät av detta område upp en del som är tolv och en halv kilometer långt och fem kilometer brett. Där ska helgedomen, det allra heligaste, ligga. Detta ska vara en helig del av landet och tillhöra prästerna som tjänar i helgedomen, dem som får komma nära HERREN och göra tjänst inför honom. Det är platsen för deras hus och också en helig plats för helgedomen. Ett område, som också är tolv och en halv kilometer långt och fem kilometer brett, ska tillhöra de leviter som tjänstgör i templet. Det ska bli deras egendom, med städer att bo i. Ni ska ge åt staden som dess egendom ett område som gränsar till den heliga delen och som är 2,5 kilometer brett och tolv och en halv kilometer långt. Det ska tillhöra hela Israels folk. Åt fursten ska mark ges på var sida av de heliga landområdena och staden. Den ska gränsa till det heliga området och stadens mark, på västra sidan västerut, på östra sidan österut. Den ska ha samma längd som stamlotternas utsträckning från den västra gränsen till den östra. Detta ska vara hans lott i Israel. Mina furstar ska inte längre förtrycka mitt folk utan låta israeliterna ha sitt land, allt efter sina stammar. Så säger Herren, HERREN: Israels furstar, nu får det vara nog! Sluta med våldet och förtrycket och gör det som är rätt och rättfärdigt. Driv inte mitt folk från hus och hem, säger Herren, HERREN. Använd riktiga vågar och riktiga efa- och batmått. Efa och bat ska ha samma mått, en bat ska vara en tiondels homer, och likadant ska en efa vara en tiondels homer. Homer ska vara standardmåttet. En sikel ska bestå av 20 gera. Tio siklar är en femtedels och fem siklar en tiondels mina. 50 siklar är lika med en mina. Detta är de offergåvor ni ska ge: En sjättedels efa av varje homer vete och en sjättedels efa av varje homer korn och den föreskrivna delen av oljan, som mäts i bat, en tiondels bat av varje kor, som är tio bat eller en homer; tio bat är nämligen lika med en homer. Ett får ska ges av varje hjord på 200 från Israels välbevattnade betesmarker. De ska vara till matoffer, brännoffer och gemenskapsoffer för att bringa försoning åt folket, säger Herren, HERREN. Allt folket i landet ska bära fram denna offergåva till fursten i Israel. Fursten har ansvaret för brännoffren, matoffren och dryckesoffren vid högtiderna, nymånadsfesterna, sabbaterna och vid alla israeliternas högtider. Han ska göra i ordning syndoffret, matoffret, brännoffret och gemenskapsoffret för att bringa försoning åt israeliterna. Så säger Herren, HERREN: På första dagen i första månaden ska du offra en felfri ungtjur och rena helgedomen. Prästen ska ta av syndoffrets blod och stryka det på templets dörrposter, på de fyra hörnen på altarets avsats och på dörrposterna vid porten till inre förgården. Du ska göra likadant på den sjunde dagen i månaden för den som har syndat oavsiktligt eller av okunnighet. På så sätt bringar ni försoning för templet. På fjortonde dagen i första månaden ska ni fira påsk. Det ska vara en sju dagar lång högtid, då ni äter osyrat bröd. På den dagen ska fursten ge en tjur till syndoffer för sig själv och allt folket i landet. På var och en av de sju dagarna i högtiden ska han göra i ordning sju tjurar och sju baggar, alla felfria, som brännoffer åt HERREN, och en ung bock som dagligt syndoffer. Som matoffer ska han göra i ordning en efa för varje tjur och en efa för varje bagge, samt en hin olja för varje efa. Vid högtiden på femtonde dagen i sjunde månaden ska han offra lika många syndoffer, brännoffer, matoffer och samma mängd olja som under de sju dagarna. Så säger Herren, HERREN: Den inre förgårdens östra port ska vara stängd under de sex arbetsdagarna men öppen på sabbaten och nymånadsfesten. Fursten ska komma in utifrån genom portens förhus och ställa sig vid dörrposten. Prästerna ska offra hans brännoffer och gemenskapsoffer. Han ska tillbe vid portens tröskel och sedan gå ut. Porten får inte stängas förrän på kvällen. Folket i landet ska tillbe HERREN vid ingången till denna port på sabbaterna och nymånadsfesterna. Det brännoffer som fursten bär fram till HERREN på sabbatsdagen ska bestå av sex felfria lamm och en felfri bagge. Matoffret som han bär fram ska vara en efa mjöl för baggen och ett mått som han själv bestämmer för lammen, samt en hin olja för varje efa. På nymånadsfesten ska han offra en felfri ungtjur, sex lamm och en bagge, alla felfria. Som matoffer ska han offra en efa för tjuren, en efa för baggen och för lammen vad han själv bestämmer, samt en hin olja för varje efa. När fursten kommer ska han gå in genom portens förhus och ut igen samma väg. Men när folket i landet kommer inför HERREN vid högtiderna, ska den som har gått in genom norra porten för att tillbe gå ut genom södra porten. Den som har gått in genom södra porten ska gå ut genom den norra. Ingen får gå tillbaka ut genom samma port som han kom in, utan man måste alltid gå ut genom den motsatta porten. Fursten ska vara med dem, komma in med dem och gå ut med dem. Vid högtider och fester ska matoffret vara en efa mjöl för tjuren, en efa för baggen och så mycket för lammen som han själv bestämmer, samt en hin olja för varje efa. När fursten vill bära fram ett frivilligt offer till HERREN, ett brännoffer eller ett gemenskapsoffer, ska den östra porten öppnas för honom, så att han kan bära fram sitt brännoffer och gemenskapsoffer precis som på sabbaten. Sedan ska han gå ut igen, och porten ska stängas efter honom. Du ska dagligen ge ett årsgammalt felfritt lamm som brännoffer till HERREN. Varje morgon ska du offra ett sådant. Du ska också som matoffer varje morgon ge en sjättedels efa mjöl och en tredjedels hin olja att fukta mjölet med. Denna förordning för HERRENS matoffer ska gälla som en bestående stadga för alltid. Lammet, matoffret och oljan ska bäras fram varje morgon som ett regelbundet brännoffer. Så säger Herren, HERREN: Om fursten ger någon av sina söner en del av sin egendom som gåva, ska den tillhöra hans söner. Det ska vara deras egendom som de ärvt. Men om han ger en del av sin egendom som gåva till någon av sina tjänare, får denne behålla den fram till friåret. Då återgår den till fursten. Det är bara hans söner som får behålla hans egendom. Fursten får inte heller ta något av folkets arvedel eller tvinga bort dem från deras egendom. Han ska ge sina söner av sin egendom, för att ingen bland mitt folk ska behöva skiljas från sin egendom.’ ” Sedan förde han mig genom ingången vid sidan om porten till prästernas heliga rum som låg mot norr. Längst bort vid västra ändan syntes en plats. Han sa till mig: ”Det här är platsen där prästerna kokar skuldoffret och syndoffret och bakar matoffret, för att slippa bära dem till den yttre förgården och därmed helga folket.” Därefter förde han mig ut till den yttre förgården och runt till dess fyra hörn. I varje hörn syntes en gård. I den yttre förgårdens fyra hörn fanns det slutna gårdar, 20 meter långa och 15 meter breda, alla gårdarna i de fyra hörnen var lika stora. Utmed insidan av de fyra gårdarna fanns på alla sidor en mur, och nertill i muren runt omkring hade man byggt eldstäder för kokning. Han sa till mig: ”I dessa kök kokar tempeltjänarna folkets slaktoffer.” Sedan förde han mig tillbaka till templets ingång. Jag såg att vatten flöt fram under templets tröskel österut; templets framsida vette åt öster. Vattnet strömmade ner under templets högra sida, söder om altaret. Sedan förde han mig ut genom den norra porten och ledde mig runt på utsidan till den östra porten. Där flödade vattnet fram från den södra sidan. Mannen gick sedan österut, med ett mätsnöre i sin hand, och mätte upp 500 meter. Han ledde mig genom vattnet, som nådde upp till fotknölarna. Han mätte upp ytterligare 500 meter och ledde mig genom vattnet, som nådde mig till knäna. Åter mätte han upp 500 meter och ledde mig genom vattnet, som nu nådde mig till midjan. Han mätte upp ytterligare 500 meter, och nu var där en flod som jag inte kunde vada över. Vattnet var så djupt att man måste simma. Det var en flod som ingen kunde vada över. Han sa till mig: ”Ser du, människa?” Sedan ledde han mig tillbaka till flodstranden. När jag kom tillbaka såg jag att det växte en mängd träd på båda sidor om floden. Han sa till mig: ”Detta vatten flyter mot den östra regionen, strömmar ner i Jordandalen och når sedan havet. När det sedan står stilla i havet blir vattnet friskt. Det ska vimla av levande varelser där floden rinner ut. Där ska finnas rikligt med fisk, för detta vatten flyter där och gör vattnet friskt. Allting lever där denna flod rinner ut. Fiskare ska stå utmed stränderna; från En-Gedi till En Eglajim ska det finnas platser där nät ligger på tork. Det ska bli lika rikt på olika slags fisk som Medelhavet. Men sump- och träskmarker kommer inte att bli friska, de ska lämnas för utvinning av salt. Alla slags fruktträd ska växa utmed flodens stränder. Deras löv ska aldrig vissna, och de ska alltid bära frukt. Varje månad ska det bli en ny skörd, för de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt ska vara till föda och löven till läkedom.” Så säger Herren, HERREN: ”Det här är de gränser som ni ska följa när ni fördelar landet mellan Israels tolv stammar, med två andelar åt Josef. I övrigt ska ni dela landet lika mellan dem, för jag har med upplyft hand svurit att ge det till era förfäder, och nu ska det bli er arvedel. Detta ska vara landets gräns: Gränsen i norr ska sträcka sig från Medelhavet mot Hetlon och sedan vidare genom Levo-Hamat till Sedad, Berota och Sivrajim, som ligger på gränsen mellan Damaskus och Hamat, och slutligen till Hasar Hatikon på gränsen till Hauran. Gränsen sträcker sig alltså från havet till Hasar Enon vid Damaskus norra gräns och med Hamat längre upp i norr. Detta är gränsen i norr. Den östra gränsen börjar mellan Hauran och Damaskus, går längs Jordan mellan Gilead och Israels land, fram till Östra havet, ända till Tamar. Detta är gränsen i öster. Den södra gränsen går från Tamar till källorna vid Merivat Kadesh och sedan längs gränsfloden till Medelhavet. Detta är sydgränsen, i söder. I väster utgör Medelhavet gränsen, upp till en punkt mitt emot Levo-Hamat. Detta är gränsen i väster. Ni ska dela detta land mellan er, allt efter Israels stammar. Ni ska dela ut det genom lottkastning som arvedel åt er själva och åt de främlingar som bor och har fött barn bland er. Ni ska betrakta dem som infödda israeliter, och de ska tillsammans med er få en arvedel bland Israels stammar. Ni ska ge främlingen hans arvedel hos den stam där han bor, säger Herren, HERREN. Det här är namnen på stammarna: Dans område ligger vid norra gränsen och följer vägen till Hetlon, Levo-Hamat och Hasar Enan och Damaskus norra gräns bredvid Hamat. Detta är hans gräns från öster till väster. Ashers område ligger intill Dans från öster till väster, Naftalis intill Ashers från öster till väster, Manasses intill Naftalis från öster till väster, Efraims intill Manasses från öster till väster, Rubens intill Efraims från öster till väster, och Juda intill Rubens område från öster till väster. Intill Judas område ligger från öster till väster det område som ni ska avskilja som en särskild gåva, tolv och en halv kilometer brett och lika långt som en stamlott från öster till väster. Helgedomen ska ligga i mitten. Detta område som ni avskiljer åt HERREN ska vara tolv och en halv kilometer långt och tio kilometer brett. Detta heliga område tillhör prästerna. Det är tolv och en halv kilometer långt i norr, fem kilometer brett i väster, fem kilometer brett i öster, och tolv och en halv kilometer långt i söder. HERRENS helgedom ska ligga i mitten. Det är avsett för de helgade prästerna av Sadoks släkt som troget tjänade mig och inte irrade bort med israeliterna som leviterna gjorde. De får detta stycke av det heliga området i landet som en särskild gåva. Den är höghelig och ligger intill leviternas område. Utmed prästernas område ska leviterna ha sitt område, tolv och en halv kilometer långt och fem kilometer brett. Den totala längden blir tolv och en halv kilometer och bredden tio kilometer. De får inte sälja eller byta bort något av det. Det bästa av landet får inte överlåtas åt någon annan, för det är helgat åt HERREN. Resten av området, som är 2,5 kilometer brett och tolv och en halv kilometer långt, ska vara till allmänt bruk för staden  —  till bostäder och betesmark. Staden ska ligga i mitten. Stadens mått ska vara 2 250 meter i fyrkant, lika i norr, söder, öster och väster. Stadens betesmarker ska sträcka sig 125 meter i varje riktning, norr, söder, öster och väster. Det som återstår av detta område, som gränsar till det heliga området, är fem kilometer österut och fem kilometer västerut, utmed det heliga området. Dess avkastning ska livnära stadens arbetare. Stadens arbetare från alla Israels stammar ska bruka marken. Hela detta område mäter tolv och en halv kilometer i vardera riktningen. Ni ska avskilja ett heligt område, en fyrkant, tillsammans med stadens ägor. Det som återstår på båda sidor om det heliga området och stadens ägor ska tillhöra fursten, utmed det tolv och en halv kilometer breda heliga området i öster till den östra gränsen, och utmed det tolv och en halv kilometer breda området i väster till den västra gränsen. Dessa områden längs stamlotterna ska tillhöra fursten. Det heliga området med helgedomen ska vara i mitten. Leviternas ägor och stadens ägor ska ligga mitt emellan de områden som tillhör fursten. Området som tillhör fursten ligger mellan Judas och Benjamins gränser. Av de övriga stammarna ska Benjamin ha en lott som sträcker sig från den östra sidan till den västra, Simon en lott intill Benjamins, från öster till väster, Isaskar en lott intill Simons, från öster till väster, Sebulon en lott intill Isaskars, från öster till väster, Gad en lott intill Sebulons, från öster till väster. Gads södra gräns går söderut från Tamar till källorna vid Merivat Kadesh och vidare längs gränsfloden till Medelhavet. Detta är det land som ni ska lotta ut som arvedel åt Israels stammar. Detta är deras lotter,” säger Herren, HERREN. Dessa är utgångarna från staden: På norra sidan, som är 2 250 meter lång, finns tre portar i norr: Rubens, Judas och Levis. Stadsportarna är nämligen uppkallade efter Israels stammar. På östra sidan, som är 2 250 meter lång, finns tre portar: Josefs, Benjamins och Dans. På södra sidan, som är 2 250 meter lång, finns tre portar: Simons, Isaskars och Sebulons. På västra sidan, som är 2 250 meter lång, finns tre portar: Gads, Ashers och Naftalis. Hela stadens omkrets blir då nio kilometer. Namnet på staden ska för all framtid vara: HERREN är där. I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Babyloniens kung Nebukadnessar mot Jerusalem och belägrade staden. Herren överlämnade Jojakim, kungen av Juda, åt honom, liksom en del av föremålen i Guds hus. Han tog med sig dem till sin guds hus i Shinar och förde dem till sin guds skattkammare. Sedan gav kungen i uppdrag åt Aspenas, chefen för hans hovtjänstemän, att bland israeliterna välja ut unga män från den kungliga familjen och från andra framstående släkter, sådana som inte hade några fysiska defekter, som såg bra ut, var begåvade, kloka och kunniga, som kvalificerade att tjänstgöra i det kungliga palatset. De skulle undervisas i kaldéernas litteratur och språk. Kungen bestämde att en daglig portion av mat och vin skulle serveras dem från hans eget bord. De skulle utbildas i tre år för att därefter träda i kungens tjänst. Bland dem fanns Daniel, Hananja, Mishael och Asarja, från Judas stam. Men chefen för hovtjänstemännen gav dem nya namn: Daniel kallades Belteshassar, Hananja kallades Shadrak, Mishael kallades Meshak och Asarja kallades Aved-Nego. Daniel bestämde sig för att inte orena sig med kungens mat och vin. Han bad chefen för hovtjänstemännen om lov att få slippa orena sig. Gud lät Daniel finna nåd och välvilja hos chefen för hovtjänstemännen, men denne sa till Daniel: ”Jag är rädd för min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka. Varför skulle han behöva finna att ni ser sämre ut än de andra unga männen i er ålder? Då skulle jag riskera mitt huvud för er inför kungen.” Daniel sa till vakten, som chefen för hovtjänstemännen hade utsett att ha uppsikt över honom och Hananja, Mishael och Asarja: ”Testa oss, dina tjänare, under en tiodagarsperiod: Ge oss bara grönsaker att äta och vatten att dricka. Jämför oss sedan med de unga män som har ätit kungens mat. Behandla sedan dina tjänare efter vad du ser.” Han lyssnade till dem och testade dem i tio dagar. Efter de tio dagarna såg de bättre och mer välnärda ut än alla de unga män som ätit kungens mat. Vakten lät dem då slippa den mat och det vin som var bestämt för dem och gav dem grönsaker i stället. Gud gav dessa fyra unga män kunskap och insikt i all slags litteratur och lärdom. Daniel kunde dessutom förstå alla slags syner och drömmar. När den tid som kungen hade bestämt var över förde chefen för hovtjänstemännen fram dem inför Nebukadnessar. Kungen samtalade med dem och fann ingen bland alla andra som var som Daniel, Hananja, Mishael och Asarja. Så trädde de i kungens tjänst. I alla frågor som krävde vishet och förstånd och där kungen rådfrågade dem fann han dem tio gånger visare än alla magiker och besvärjare i hela hans rike. Daniel blev kvar där ända till kung Kyros första regeringsår. I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar, och han blev orolig och kunde inte sova. Kungen gav order om att tillkalla magikerna, besvärjarna, trollkarlarna och astrologerna för att de skulle tala om för honom vad det var han hade drömt. De kom och ställde sig inför kungen. Kungen sa till dem: ”Jag har haft en dröm som gör mig oroad, och jag vill veta vad det var för en dröm.” Då svarade astrologerna kungen på arameiska: ”O kung, må du leva för evigt! Tala om drömmen för oss, dina tjänare, så ska vi sedan förklara vad den betyder.” Men kungen svarade astrologerna: ”Nej, detta är mitt fasta beslut: Om ni inte kan tala om för mig vad det var jag drömde och vad det betyder, ska ni huggas i stycken och era hus förvandlas till sophögar. Men om ni kan redogöra för drömmen och dess betydelse ska ni få både gåvor och belöningar och stora hedersbevis av mig. Så tala nu om för mig vad det var jag drömde och vad det betyder!” De sa än en gång: ”Må kungen tala om drömmen för sina tjänare, så ska vi berätta vad den betyder.” Kungen svarade: ”Jag inser tydligt att ni bara försöker vinna tid, eftersom ni förstår att mitt beslut står fast. Om ni inte kan tala om vad jag drömde, kan domen över er bara bli en. Ni har gjort en konspiration att tala om för mig falska och lögnaktiga ting, i hopp om att situationen ska förändras. Tala alltså nu om för mig vad jag har drömt, så vet jag att ni också kan säga vad det betyder!” Astrologerna svarade kungen: ”Det finns ingen människa på jorden som kan tala om det kungen begär! Aldrig har någon kung, hur stor och mäktig han än har varit, bett om något liknande av en magiker, besvärjare eller astrolog. Det kungen begär är för svårt. Det kan ingen uppenbara för kungen, förutom gudarna, och de bor ju inte bland människorna.” Detta gjorde kungen så vred och rasande att han befallde att alla visa i Babylon skulle avrättas. När påbudet om de visas avrättning hade utfärdats, sökte man även efter Daniel och hans kamrater, för att döda också dem. Då talade Daniel med kloka, välvalda ord till Arjok, befälhavaren över kungens livvakt, som gått ut för att döda de visa i Babylon. Han frågade Arjok, kungens befälhavare: ”Varför har kungen utfärdat en sådan sträng befallning?” Då berättade Arjok för Daniel vad som hade hänt. Daniel gick in till kungen och bad om att få tid på sig, så skulle han berätta vad drömmen betydde. Sedan gick han hem och talade om för sina kamrater Hananja, Mishael och Asarja hur det låg till. Han uppmanade dem att be himlens Gud visa dem barmhärtighet och avslöja hemligheten, så att Daniel och hans kamrater inte skulle avrättas med de övriga visa i Babylon. Om natten uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn. Daniel prisade då himlens Gud och sa: ”Välsignat är Guds namn i all evighet, för visheten och kraften är hans. Han låter tider och skeden skifta. Han avsätter kungar, och han tillsätter kungar. Han ger de visa deras vishet och de förståndiga deras förstånd. Han avslöjar det som är djupt och fördolt, han vet vad som finns i mörkret, och hos honom bor ljuset. Dig, mina förfäders Gud, tackar och prisar jag, för du har gett mig vishet och kraft, och nu har du låtit mig veta det som vi bad dig om. Du har låtit oss veta svaret på kungens fråga.” Sedan gick Daniel till Arjok, som fått befallningen av kungen att avrätta Babylons alla visa män, och sa till honom: ”Avrätta inte de visa i Babylon! För mig bara till kungen, så ska jag berätta för honom uttydningen.” Arjok skyndade iväg med Daniel till kungen och sa till honom: ”Jag har hittat en man bland de judiska landsflyktiga som kan ge kungen uttydningen.” Kungen frågade Daniel, som fått namnet Belteshassar: ”Kan du tala om för mig vad jag drömde och vad det betyder?” Daniel svarade kungen: ”Den hemlighet kungen frågar om kan inga visa män, besvärjare, magiker eller teckentydare avslöja för kungen. Men det finns en Gud i himlen som uppenbarar hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i framtiden. Detta var din dröm och dina syner du hade på din bädd: Du, o kung, låg på din bädd och kom att tänka på vad som ska ske i framtiden. Han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske. Denna hemlighet har uppenbarats för mig, inte därför att jag skulle vara visare än alla andra levande varelser, utan för att du, o kung, ska få veta dess betydelse och förstå dina innersta tankar. Du såg, o kung, i din syn en stor staty, en väldig, starkt glänsande staty framför dig, förskräcklig att se på. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn och fötterna dels av järn och dels av lera. Medan du såg på den rycktes en sten loss, men inte med människohänder. Den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld, och blev som agnarna på tröskplatserna om sommaren, bortförda av vinden, så att inget spår av dem längre gick att finna. Men stenen som träffade statyn blev till ett stort berg som uppfyllde hela jorden. Så var drömmen, och nu vill vi tala om för kungen vad den betyder. Dig, o kung, kungarnas kung, har himlens Gud gett rike, makt, styrka och ära. I din hand har han gett mänskligheten, var de än bor, markens djur och himlens fåglar, och låtit dig regera över dem alla. Du är huvudet av guld. Men efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar. Det ska regera över hela jorden. Det fjärde riket ska bli starkt som järn, och så som järnet krossar och slår sönder, så ska det krossa och bryta ner alla de andra. Att du såg fötterna och tårna vara dels av lera, dels av järn, betecknar ett splittrat rike, som dock har något av järnets fasthet; du såg ju järnet vara blandat med lera. Tårna, dels av järn och dels av lera, betyder att riket är delvis starkt, delvis svagt. Att du såg järnet vara blandat med lera betyder att det trots giftermål människor emellan inte kan förbli enat, lika lite som järn och lera kan förenas med varandra. Under dessa kungars tid kommer himlens Gud att upprätta ett rike som aldrig ska förstöras. Inte heller ska det överlämnas åt något annat folk. Det ska krossa och utplåna alla dessa andra riken och självt bestå för evigt. Du såg ju att en sten rycktes loss från berget, utan människohänder, och krossade järn, koppar, lera, silver och guld. Den store Guden har visat kungen vad som kommer att ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.” Då föll Nebukadnessar ner inför Daniel och tillbad honom och befallde att man skulle bära fram offer och tända rökelse inför honom. Kungen sa till Daniel: ”Er Gud är sannerligen en Gud över alla gudar, en Herre över kungar, och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat avslöja denna hemlighet.” Kungen utnämnde Daniel till ett högt ämbete och överöste honom med många gåvor. Han gjorde honom till härskare över hela provinsen Babylon, och han blev chef över alla de visa där. På Daniels begäran utsåg kungen dessutom Shadrak, Meshak och Aved-Nego till att förvalta provinsen Babylon. Daniel själv stannade vid kungens hov. Kung Nebukadnessar lät tillverka en guldstaty, som var 30 meter hög och 3 meter bred och ställde upp den på Duraslätten i provinsen Babylon. Sedan skickade han bud och kallade samman satraper, landshövdingar, ståthållare, rådgivare, skattmästare, domare, lagmän och alla andra ämbetsmän i provinserna och inbjöd dem att komma till invigningen av statyn som han hade ställt upp. Då samlades satraperna, landshövdingarna, ståthållarna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, lagmännen och alla andra ämbetsmän i provinserna för invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. När de nu stod framför den, ropade en härold högt: ”Detta är befallningen till er, folk, nationer och språkgrupper: När ni hör ljudet av horn, flöjter, cittror, lyror, harpor, pipor och alla andra slags instrument, ska ni falla ner och tillbe guldstatyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. Den som inte faller ner och tillber ska omedelbart kastas i den brinnande ugnen.” Så snart de hörde ljudet av horn, flöjter, cittror, lyror, harpor, pipor och alla andra slags instrument föll alla ner, människor från alla folk, nationer och språkgrupper, och tillbad guldstatyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. Men då kom några kaldeiska män och anklagade judarna. De sa till kung Nebukadnessar: ”Må kungen leva för evigt! Du, o kung, utfärdade ju en befallning att var och en som hör ljudet av horn, flöjter, cittror, lyror, harpor, pipor och alla andra slags instrument måste falla ner och tillbe guldstatyn, och att den som inte faller ner och tillber ska kastas i den brinnande ugnen. Men här finns några judar som du har tillsatt att förvalta provinsen Babylon: Shadrak, Meshak och Aved-Nego, som inte bryr sig om dig, o kung. De tjänar inte dina gudar och tillber inte guldstatyn som du har ställt upp.” Nebukadnessar blev då rasande av vrede och befallde att man skulle hämta Shadrak, Meshak och Aved-Nego. Så fördes männen fram inför kungen. Nebukadnessar frågade dem: ”Är det sant, Shadrak, Meshak och Aved-Nego, att ni vägrar att tjäna mina gudar och tillbe den guldstaty jag har ställt upp? Det är i sin ordning, om ni nu, när ni hör ljudet av horn, flöjter, cittror, lyror, harpor, pipor och alla andra slags instrument, faller ner och tillber statyn som jag låtit göra. Men om ni vägrar att tillbe kommer ni omedelbart att kastas i den brinnande ugnen. Och vilken gud kan då rädda er ur min hand?” Shadrak, Meshak och Aved-Nego svarade kungen: ”Nebukadnessar, vi behöver inte försöka försvara oss inför dig. Om den Gud vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, så räddar han oss. Men om inte, ska du veta, o kung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar eller tillber den guldstaty som du har ställt upp.” Då blev Nebukadnessar rasande på Shadrak, Meshak och Aved-Nego, och hans ansiktsuttryck förvandlades. Han befallde att ugnen skulle göras sju gånger hetare än vanligt. Sedan gav han några av sina starkaste soldater order att binda Shadrak, Meshak och Aved-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen. Man band dem och kastade in dem i den brinnande ugnen, klädda i mantlar, byxor, turbaner och andra kläder. Men eftersom kungens befallning var så sträng och ugnen så fruktansvärt het, slog lågorna ihjäl de soldater som förde Shadrak, Meshak och Aved-Nego dit upp. Dessa tre män, Shadrak, Meshak och Aved-Nego, föll bundna i den brinnande ugnen. Då blev kung Nebukadnessar förskräckt, hoppade plötsligt upp och frågade sina rådgivare: ”Kastade vi inte in tre män bundna i elden?” De svarade kungen: ”Jo, visst gjorde vi det, o kung.” Han sa: ”Men nu ser jag fyra män, som går omkring i elden. De är inte bundna, elden har inte skadat dem, och den fjärde ser ut som en gudason.” Nebukadnessar gick närmare den brinnande ugnens öppning och ropade: ”Shadrak, Meshak och Aved-Nego, den högste Gudens tjänare! Kom ut! Kom ut!” Då steg Shadrak, Meshak och Aved-Nego ut ur elden. När satraperna, landshövdingarna, ståthållarna och kungens rådgivare trängdes omkring männen, såg de att elden inte på något sätt hade skadat deras kroppar. Inte ens håret på deras huvuden var svett. Deras mantlar var oskadade, och det luktade inte ens rök om dem. Då tog Nebukadnessar till orda: ”Välsignad är Shadraks, Meshaks och Aved-Negos Gud, som skickade sin ängel och räddade sina tjänare. De förtröstade på honom, trotsade kungens befallning och var villiga att ge sina liv hellre än att tjäna och tillbe någon annan gud än sin egen Gud. Därför befaller jag nu att den som säger något emot Shadraks, Meshaks och Aved-Negos Gud, från vilket folk, vilken nation eller språkgrupp han än kommer, ska slitas i stycken och hans hus förvandlas till en sophög, för det finns ingen annan gud som kan rädda så här.” Kungen befordrade sedan Shadrak, Meshak och Aved-Nego i provinsen Babylon. Kung Nebukadnessar, till alla folk, nationer och språkgrupper i hela världen, med en önskan om stor välgång: Jag finner det för gott att tillkännage de tecken och under den högste Guden har gjort med mig. Stora är hans tecken, mäktiga hans under! Hans rike är ett evigt rike, hans välde varar från generation till generation. Jag, Nebukadnessar, levde i lugn och ro i mitt palats och hade framgång. Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag blev förfärad av drömbilder på min bädd och av syner jag såg. Jag gav en befallning att alla visa män i Babylon skulle hämtas till mig för att tyda drömmen. När magikerna, besvärjarna, astrologerna och teckentydarna kom och jag berättade drömmen för dem, kunde de inte säga vad den betydde. Till slut kom Daniel till mig, han som kallas Belteshassar efter min gud. Han har heliga gudars ande i sig. Jag berättade drömmen även för honom. ”Belteshassar, du den främste bland mina magiker, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Det här såg jag i min dröm, tala om för mig vad det betyder: Jag låg på min bädd och såg ett träd mitt på jorden. Det var mycket högt. Trädet växte sig så stort och högt att det nådde upp till himlen, och det syntes till världens ände. Dess lövverk var vackert, och det gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta. Markens djur fann skugga under det, fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser fick sin föda av det. Då fick jag se, där jag låg på min bädd, en helig väktare komma ner från himlen. Han ropade högt: ’Hugg ner trädet! Skär av grenarna, slit av löven och sprid ut frukten, så att djuren som håller till under det flyr, liksom fåglarna från dess grenar. Men lämna kvar stubben med rötterna i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och leva med djuren bland vegetationen på jorden. Han ska förvandlas och få ett djurs sinne. Så ska sju år gå. Detta har väktarna bestämt, och denna dom har de heliga tillkännagett. För de som lever ska inse att den Högste råder över människors riken och kan ge dem till vem han vill och sätta den lägsta till härskare över dem.’ Så var den dröm, som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan tyda den åt mig, men du kan, för heliga gudars ande är i dig.” Daniel, som kallades Belteshassar, blev för en stund förvirrad och förskräckt av sina tankar. Men kungen sa till honom: ”Belteshassar, låt inte drömmen och dess betydelse skrämma dig!” Belteshassar svarade: ”Min herre, om drömmen ändå kunde gälla dina fiender, och dess innebörd dina motståndare! Trädet som du såg växa så stort och högt, med en topp som nådde upp till himlen, synligt över hela världen, och som hade ett vackert lövverk och som gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta, under vilket markens djur levde och på vars grenar fåglar bodde  — det är du själv, o kung. Du har vuxit dig så stor och stark att din makt når ända upp till himlen, och du regerar ända ut till världens ände. Kungen såg en helig väktare komma ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben med rötterna kvar i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och leva med markens djur, tills sju år har gått.’ Det här är tydningen, o kung, och detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung: Du kommer att drivas bort från mänskliga boningar och få bo bland markens djur, äta gräs som oxar och fuktas av himlens dagg. Så ska det vara under sju år, tills du har insett att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill. Men befallningen att lämna kvar stubben med rötterna betyder att du ska få tillbaka ditt rike igen, när du har insett att det är himlen som regerar. Lyd därför mitt råd, o kung, gör dig av med din synd genom att göra det som är rättfärdigt och med din skuld genom att vara barmhärtig mot de fattiga! Då kan det hända att din framgång får bestå.” Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon och sa för sig själv: ”Är inte detta det stora Babylon, som jag själv har byggt till ett kungligt residens, med min mäktiga kraft, till mitt majestäts ära!” Medan orden fortfarande var på hans läppar, kom en röst från himlen: ”Kung Nebukadnessar, detta är bestämt för dig: Ditt rike har tagits ifrån dig. Du ska drivas bort ur människors närhet och få bo bland markens djur och äta gräs som oxarna. Så ska sju år gå, tills du inser att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill.” I samma stund gick orden i uppfyllelse. Nebukadnessar blev bortförd och fick äta gräs som oxarna, och hans kropp fuktades av himlens dagg. Hans hår växte och blev långt som en örns fjädrar och hans naglar som fågelklor. Men när den tiden hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, min blick mot himlen. Mitt förstånd återvände, och jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever i evighet. Hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från generation till generation. Alla jordens invånare är att betrakta som ingenting. Han gör vad han vill med både himlens krafter och jordens folk. Ingen kan hindra honom eller säga: ”Vad har du gjort?” Samtidigt som jag fick tillbaka mitt förstånd, fick jag också tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och stormän sökte upp mig, jag fick tillbaka min tron och blev till och med mäktigare än tidigare. Jag, Nebukadnessar, prisar nu och upphöjer och ärar himlens kung, för allt som han gör är sant och rätt. Han har makt att krossa de högmodiga. Kung Belshassar höll en stor fest för sina tusen stormän och drack vin med dem. Medan Belshassar då drack vin beordrade han att man skulle hämta de guld- och silverkärl som hans far Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem. Kungen själv, hans stormän, hans hustrur och bihustrur skulle dricka ur dem. Då hämtades guldkärlen som man hade tagit ur stora salen i Guds hus i Jerusalem, och kungen, hans stormän, hans hustrur och bihustrur drack ur dem. De drack vin och prisade sina gudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten. Plötsligt syntes fingrar från en människohand skriva på den vitkalkade väggen, invid den stora ljusstaken i kungapalatset. Kungen såg på handen när den skrev. Hans ansikte bleknade, hans tankar skrämde honom, hans knän skakade och benen gav vika under honom. Han ropade högt att man skulle hämta besvärjarna, astrologerna och teckentydarna och sa till de visa männen i Babylon: ”Den som kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska bli klädd i purpur, få en guldkedja kring sin hals och bli den tredje mannen i riket.” Men när kungens visa män kom var det ingen av dem som kunde förstå skriften, än mindre tala om vad den betydde. Kung Belshassar blev alltmer förskräckt och allt blekare. Hans stormän var uppskakade. Men när kungamodern fick höra vad kungen och stormännen sa, kom hon in i festsalen och sa: ”Må kungen leva för evigt! Var inte så förskräckt och blek! Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. På din fars tid fann man hos honom insikt, förstånd och vishet lik gudars vishet. Kung Nebukadnessar, din far, satte honom över magikerna, besvärjarna, astrologerna och teckentydarna. Denne Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, har en enastående ande av kunskap och insikt. Han kan tyda drömmar och lösa gåtor och svåra problem. Kalla hit Daniel, så ger han uttydningen.” Daniel fördes till kungen, och denne sa: ”Så du är Daniel, en av dem som min far kungen förde till exil från Juda. Jag har hört att du har gudars ande i dig och att man hos dig funnit insikt, förstånd och enorm vishet. De visa männen och besvärjarna har förts till mig för att läsa och tyda denna skrift, men de har inte kunnat ge någon förklaring. Jag har hört att du kan ge tydningar och lösa svåra problem. Om du kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska du kläs i purpur, få en guldkedja om halsen och bli den tredje mannen i riket.” Daniel svarade kungen: ”Behåll dina gåvor och ge dina belöningar till någon annan! Jag ska läsa skriften för kungen och tala om för honom vad den betyder ändå. O, kung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. För den storhets skull som Gud gav honom darrade alla världens folk, nationer och språk av fruktan för honom. Han dödade vem han ville och skonade människors liv när han så ville. Han upphöjde vem han ville och förnedrade vem han ville. Men när han blev högmodig till sitt sinne och förhärdad och arrogant till sin läggning, störtades han från sin kungatron och berövades sin ära. Han drevs ut från mänskligheten, hans innersta blev som ett djurs, och han bodde bland vildåsnor. Han fick äta gräs som oxarna, och hans kropp fuktades av himlens dagg, tills han insåg att den högste Guden regerar över alla mänskliga riken och att han sätter vem han vill till att regera över dem. Men du Belshassar, hans son, du har inte blivit ödmjuk, fastän du känner till allt detta. Du har satt dig upp mot himlens Herre och hämtat till dig kärlen från hans tempel. Du och dina stormän, hustrur och bihustrur har druckit vin ur dem medan ni prisat era gudar av silver, guld, koppar, järn, trä och sten, gudar som varken ser eller hör eller fattar något. Men den Gud som har din livsande och hela din livsvandring i sin makt, honom har du inte ärat. Därför har han sänt denna hand som skrev denna skrift. Så här lyder skriften som skrevs: Mene mene tekel u-farsin.  Och detta är vad det betyder: Mene   —  Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Tekel   —  du är vägd på en våg och funnen vara för lätt. Peres   —  ditt rike är delat och överlämnat åt meder och perser.” På Belshassars befallning blev då Daniel klädd i purpur, en guldkedja hängdes om hans hals, och han utropades till den tredje mannen i riket. Den natten blev Belshassar, kaldéernas kung, dödad, och medern Dareios tog över riket vid sextiotvå års ålder. Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper som skulle finnas överallt i riket, och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket. De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.” Ministrarna och satraperna gick som en grupp till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet. När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort. Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.” När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel. Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna, och han låg sömnlös. Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.” Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken. Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket: ”Jag önskar er stor välgång! Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud. Han är den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike ska aldrig gå under, och hans makt tar aldrig slut. Han räddar och befriar, han gör tecken och under i himlen och på jorden. Han har räddat Daniel från lejonen.” Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros. Under Belshassars första år som kung i Babylonien hade Daniel en dröm och såg syner medan han låg där på sin bädd. Han skrev ner drömmen och återgav dess huvudsakliga innehåll. Daniel berättade: ”I en syn om natten såg jag hur himlens fyra vindar rörde upp det stora havet. Fyra stora djur steg upp ur havet, och de var alla olika. Det första liknade ett lejon, men det hade örnvingar. Medan jag betraktade det slets vingarna av, och det restes från marken och ställdes på två ben som en människa, och det gavs också en människas förstånd. Jag såg ett annat djur, och detta andra såg ut som en björn. Det reste sig på sin ena sida och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: ’Res dig! Sluka mycket kött!’ Därefter såg jag ett djur till, och det liknade en leopard. Men på ryggen hade det fyra vingar lika fågelvingar. Det hade fyra huvuden och fick en stor makt. Sedan såg jag i synerna om natten ett fjärde djur, mycket förskräckligt, skräckinjagande och enormt starkt. Det hade stora tänder av järn. Det slukade och krossade och trampade under sina fötter det som fanns kvar. Det var annorlunda än de övriga djuren, och det hade tio horn. Medan jag betraktade hornen fick jag se ett annat, mindre horn skjuta upp mellan dem. Tre av de förra hornen drogs bort framför det. Detta horn hade ögon som en människa och en skrytsam mun. Jag såg hur troner blev utplacerade och den Evige bortom all tid tog plats. Hans kläder var vita som snö, och hans hår som ren ull. Hans tron var eldslågor och dess hjul flammande eld. Framför honom flöt en flod av eld. Tusen och åter tusen betjänade honom. Tiotusen och åter tiotusen stod inför honom. Rättegången tog sin början och böcker slogs upp. Jag fortsatte att betrakta det för hornets skrytsamma ords skull. Medan jag betraktade det blev djuret dödat, och dess kropp förstördes och kastades i den brinnande elden. De andra djurens makt togs ifrån dem, men de tilläts att leva ännu en bestämd tid och stund. I mina syner om natten fick jag sedan se någon som liknade en människoson komma på himlens moln. Han närmade sig den Evige bortom all tid och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och rike. Människor från alla folk, nationer och språk tillbad honom. Hans välde är evigt och ska aldrig ta slut, och hans rike ska aldrig gå under. Jag, Daniel, var djupt omskakad inombords, och synerna jag hade sett skrämde mig. Jag gick fram till en av dem som stod där och frågade honom vad alltsammans betydde. Han förklarade det för mig: ’De fyra stora djuren är fyra riken som ska uppstå på jorden. Men den Högstes heliga ska få riket och äga det för evigt, i evigheters evigheter.’ Sedan ville jag veta den sanna innebörden av det fjärde djuret, det som var olikt alla de andra, så fruktansvärt skräckinjagande, med tänder av järn och klor av koppar, och som slukade och krossade och trampade under sina fötter det som fanns kvar. Jag ville också veta om de tio hornen på dess huvud och om det nya hornet som sköt upp och för vilket de tre andra föll  —  hornet med ögon och en skrytsam mun och som såg större ut än de övriga. Jag såg att hornet förde krig mot de heliga och besegrade dem, tills den Evige bortom all tid kom och domen avkunnades och gav den Högstes heliga rätt, och de heliga fick ta riket i besittning. Han sa vidare: ’Det fjärde djuret är ett fjärde rike som ska uppstå på jorden, olikt alla de andra rikena. Det ska uppsluka hela världen, trampa ner den och krossa den. De tio hornen är tio kungar som ska uppstå i detta rike, och efter dem ytterligare en, som är olik de övriga och som ska slå ner tre kungar. Han ska tala mot den Högste, förfölja den Högstes heliga och försöka att förändra tider och lagar. De ska lämnas i hans händer under en tid och två tider och en halv tid. Men en domstol ska sammanträda och ta ifrån honom hans välde och förgöra och utplåna det för all framtid. Sedan ska väldet, makten och rikenas storhet under hela himlen ges till det folk som är den Högstes heliga. Hans rike är ett evigt rike, och alla härskare ska tjäna och lyda honom.’ Detta är slutet på skildringen. Jag, Daniel, var djupt oroad av mina tankar, och jag bleknade, men jag behöll allt detta för mig själv.” Under kung Belshassars tredje regeringsår hade jag, Daniel, en syn efter den jag först hade sett. I min syn såg jag mig själv i Susa, den befästa staden i provinsen Elam, och i min syn såg jag mig stå vid floden Ulaj. När jag såg mig omkring, fick jag se en bagge med två horn stå vid flodstranden. Hornen var långa, men det ena var längre än det andra, och det längre hade vuxit fram senare. Jag såg baggen stånga mot väster, norr och söder. Inget djur kunde stå emot den, och ingen kunde rädda något ur dess våld. Den gjorde vad den ville och blev mycket mäktig. Medan jag funderade över detta dök plötsligt en bock upp från väster. Den for fram över hela jorden utan att vidröra marken, och den hade ett stort horn i pannan. Den kom mot baggen med de två hornen, den som jag hade sett stå vid flodstranden, och anföll den i stort raseri. Jag såg den rusa inpå baggen och ursinnigt stöta till den, så att dess båda horn bröts av. Baggen hade ingen kraft att stå emot, utan bocken stångade omkull den på marken och trampade ner den, och det fanns ingen som kunde rädda baggen ur dess våld. Bocken blev oerhört mäktig, men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av, och i stället växte det fram fyra framstående horn mot himlens fyra väderstreck. Från ett av dem kom ytterligare ett horn, som först var litet men växte starkt mot söder, öster och mot det härliga landet. Det växte ända upp till himlens härskara och kastade några av denna här och några stjärnor ner till jorden och trampade ner dem. Det nådde till och med upp till härens furste och tog bort från honom det dagliga offret och skändade helgedomen. För överträdelsens skull överlämnades hären och det dagliga offret åt det, och det kastade ner sanningen på marken och hade framgång i vad det än företog sig. Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan av de heliga sa till denne som talade: ”Hur lång tid gäller synen om det dagliga offret, den skändande överträdelsen och helgedomen och hären som trampas ner?” Denne sa till mig: ”Efter 2 300 kvällar och morgnar ska helgedomen återställas till sin rätt.” När jag, Daniel, hade sett denna syn och försökte förstå den stod någon framför mig som såg ut som en man. Jag hörde en mansröst ropa tvärs över Ulaj: ”Gabriel, berätta för denne vad synen betyder!” Han kom fram till mig där jag stod, men när han närmade sig blev jag förskräckt och föll ner med ansiktet mot marken. Han sa till mig: ”Du människa, du måste förstå att synen gäller den sista tiden.” Medan han talade till mig var jag i djup sömn, med ansiktet mot marken. Sedan vidrörde han mig och hjälpte mig upp på fötter. Han sa: ”Jag ska låta dig veta vad som kommer att hända under vredens sista tid, för det här gäller den sista tiden. Baggen med de två hornen, som du såg, är Mediens och Persiens kungar. Den raggiga bocken är Greklands kung, och det stora hornet i dess panna är den förste kungen. Att det bröts av och fyra andra växte fram i dess ställe betyder att fyra riken ska uppstå ur hans folk, men de har inte samma styrka. Mot slutet av deras regering, när de har fullföljt överträdelserna, ska en ondsint kung, en intrigernas mästare, uppstå. Hans makt ska vara mycket stor, men den kommer inte från honom själv. Han ska vålla en häpnadsväckande förödelse och lyckas i vad han än gör. Han ska fördärva mäktiga män och heligt folk. Med sin skicklighet får han bedrägerierna att lyckas. Han ska ha höga tankar om sig själv och fördärva många i deras trygghet. Han ska till och med vända sig mot furstarnas Furste. Men han kommer att krossas utan mänskligt ingripande. Synen om 2 300 kvällar och morgnar som är omtalad här är sann. Men håll synen hemlig, för den gäller en avlägsen framtid.” Jag, Daniel, blev matt och låg sjuk i flera dagar. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Men jag var förskräckt av synen och kunde inte förstå den. Det var nu kung Dareios första regeringsår. Han var son till Xerxes och av medisk härstamning men blev kung i kaldéernas rike. Under hans första regeringsår förstod jag, Daniel, i skrifterna att enligt HERRENS ord till profeten Jeremia måste Jerusalem ligga öde i sjuttio år. Jag vände mig till Herren Gud i bön och åkallan och fastade i säck och aska. Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände: ”Herre, du store och fruktansvärde Gud, som håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud, vi har syndat och gjort orätt, varit gudlösa och upproriska, vänt oss bort från dina bud och befallningar. Vi har inte lyssnat till dina tjänare, profeterna, som har talat i ditt namn till våra kungar och furstar, våra förfäder och till allt folket i landet. Herre, du är rättfärdig, men denna dag måste vi skämmas, Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, nära och fjärran, i alla länder dit du har drivit dem på grund av deras trolöshet mot dig. HERRE, vi och våra kungar, furstar och förfäder skäms, för vi har syndat mot dig. Men Herren, vår Gud, är barmhärtig och förlåter, fastän vi har varit upproriska mot honom. Vi har varit olydiga motHERRENS, vår Guds, röst. Vi har inte följt de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna. Hela Israel har överträtt din lag, vänt sig bort och inte lyssnat till din röst. Därför har den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Moses lag kommit över oss, för vi har syndat mot dig. Du har fullföljt vad du talat mot oss och våra domare som dömde oss och låtit så mycket ont drabba oss att inget liknande som nu har skett i Jerusalem någonsin har skett under hela himlen. Så som det står skrivet i Moses lag kom allt detta onda över oss. Men ändå vädjade vi inte till HERRENS, vår Guds, välvilja och omvände oss inte från våra synder och brydde oss inte om din sanning. Därför hade HERREN det onda förberett och lät det drabba oss. HERREN, vår Gud, är rättfärdig i allt vad han gör, men vi har inte velat lyda hans röst. Herre, vår Gud, du förde ditt folk ut ur Egypten med stark hand, och gjorde ditt namn ryktbart, så som det är än i dag. Vi har syndat och varit gudlösa. För alla dina rättfärdiga gärningars skull, Herre, vänd bort din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. För våra synders skull och för våra förfäders missgärningars skull har Jerusalem och ditt folk blivit ett objekt för hån för alla runt omkring oss. Vår Gud, hör din tjänares bön och åkallan! Se med välvilja på din ödelagda helgedom, för din egen skull, Herre! Min Gud, böj ditt öra till oss och hör! Öppna dina ögon och se förödelsen som har drabbat oss och den stad som är uppkallad efter ditt namn. Det är inte på grund av vår egen rättfärdighet som vi kommer till dig med våra böner, utan på grund av din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! Dröj inte, för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.” Medan jag talade, bad och bekände mina och mitt folk Israels synder och vädjade till HERREN, min Gud, för hans heliga berg, medan jag alltså ännu talade i bönen, kom Gabriel som jag hade sett i min tidigare syn farande till mig i all hast vid tiden för kvällsoffret. Han vägledde mig och sa: ”Daniel, jag har kommit för att ge dig insikt och förståelse. När du började be gavs ett budskap, och jag har kommit för att meddela dig det, för du är mycket dyrbar. Beakta nu budskapet och förstå synen! Sjuttio sjuperioder är bestämda för ditt folk och din heliga stad, för att ondskan ska fås att upphöra, synden ta slut, och skulden sonas, en evig rättfärdighet införas, synen och profetian beseglas och det allra heligaste smörjas. Du ska veta och förstå att från det att budskapet om Jerusalems återuppbyggande gavs till dess den Smorde fursten kommer ska det gå sju sjuperioder och sextiotvå sjuperioder. Det ska återuppbyggas med gator och vallgravar under svåra tider. Efter de sextiotvå sjuperioderna ska den Smorde bli avlägsnad och utblottad. Staden och helgedomen ska förgöras av en kommande furstes folk. Hans slut ska komma som en flodvåg, och krig ska fortgå intill slutet; förödelsen är bestämd. Under en sjuperiod ska han bekräfta ett förbund med många, men i mitten av sjuperioden ska han avskaffa slaktoffret och matoffret. På en vinge kommer den vanhelgande vidrigheten, till dess det slut kommer över honom som är bestämt.” Under persiske kungen Kyros tredje regeringsår hade Daniel, som också kallades Belteshassar, ännu en uppenbarelse. Uppenbarelsen var sann och handlade om ett stort krig. Förståelsen av uppenbarelsen kom till honom i en syn. Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor. Jag åt ingen god mat, smakade inget kött och inget vin, och jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått. På den tjugofjärde dagen i första månaden stod jag vid den stora floden Tigris. När jag lyfte blicken såg jag en man som var klädd i linnekläder, och runt höfterna hade han ett bälte av guld från Ufas. Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor, hans armar och ben som polerad koppar, och hans röst som larmet från en folkmassa. Jag, Daniel, såg ensam denna syn. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av en sådan skräck att de flydde och gömde sig. Jag lämnades ensam kvar. När jag såg denna stora syn vek kraften från mig, jag blev alldeles likblek och kraftlös. Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande. Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.” Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.” Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.” Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste. I medern Dareios första regeringsår ställde jag mig där för att stödja och skydda honom. Men nu ska jag förklara sanningen för dig. Ytterligare tre kungar kommer att uppstå i Persien och efterträdas av en fjärde, mycket rikare än de andra. Styrkt av sin rikedom kommer han att mobilisera alla mot Grekland. Då uppstår en mäktig kung som regerar med stor makt och gör som han vill. Men så snart han har framträtt, faller hans rike samman och delas i de fyra väderstrecken. Det kommer inte att ges till hans efterkommande och inte heller vara lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike utplånas och ges åt andra. Kungen i söder blir mäktig, men en av hans furstar blir ännu mäktigare än han och regerar över hans rike med stor makt. Några år senare allierar de sig med varandra. Dottern till kungen i södern kommer till kungen i norr för en allians, men hon förlorar sitt inflytande, och inte heller får han och hans makt bestå. Hon blir då utlämnad, tillsammans med sitt följe och sin far och sina anhängare. Men en ättling ur hennes släktled kommer att uppstå i stället. Han går till anfall mot nordkungens armé och tränger sig in i hans fästning, strider mot dem och besegrar dem. Han kommer också att föra med sig deras gudar och gjutna bilder och värdefulla föremål av guld och silver till Egypten. Under några år kommer han att låta nordkungen vara i fred. Nordkungen kommer att invadera sydkungens rike men återvända sedan tillbaka till sitt eget land. Hans söner gör då krigsförberedelser och samlar en enorm armé, drar fram som en stormflod och för fram striden ända till sydkungens fästning. Då drar sydkungen i förbittring ut och strider mot nordkungen, som uppbådar en stor armé men blir överlämnad åt den förre. När armén är borta, fylls sydkungen av stolthet och slår ner tusentals, men hans triumf blir inte långvarig. Kungen i norr samlar en ännu större armé än den förra, och efter några år rycker han fram med en stor armé och utrustning. Vid samma tid kommer många att resa sig mot sydkungen. Våldsmän bland ditt eget folk reser sig för att fullfölja synen, men de kommer att falla. Kungen i norr kommer och bygger en belägringsvall och intar en befäst stad. Armén i söder kan inte hålla stånd, inte ens deras bästa trupper kan det. Invaderaren gör som han vill, utan att någon kan göra motstånd. Han etablerar sig i det härliga landet och lägger det under sig. Han bestämmer sig för att komma med hela sitt rikes makt, med avsikt att alliera sig med sydkungen. Han ger honom en dotter till hustru, för att ruinera riket. Men det lyckas inte, det hjälper inte. Sedan vänder han sig mot kustländerna och intar flera av dem. Men en befälhavare stoppar hans hån och vänder det mot honom själv. Han vänder sedan tillbaka till sitt eget lands fästningar igen men vacklar och faller och finns inte mer. Hans efterträdare sänder en skatteindrivare genom landet som är hans rikes prydnad. Men efter en kort tid krossas han, dock varken genom vrede eller krig. Den som efterträder honom är en usel man som saknar kungavärdighet. Han invaderar riket i tysthet och tar makten genom intriger. Armén som väller fram kommer att svepas undan inför honom, och till och med förbundsfursten krossas. Den som har allierat sig med honom agerar han svekfullt mot, och han kommer till makten med bara ett fåtal människor. När de rikaste provinserna lever i trygghet invaderar han dem och gör något som varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte och rov och gods bland sina anhängare och smider under en tid onda planer mot befästningar. Han samlar sin kraft och sitt mod med en stor armé mot sydkungen. Denne mobiliserar också en väldig armé för krig men kan inte hålla stånd på grund av en sammansvärjning mot honom. De som äter vid hans bord vill krossa honom. Hans armé kommer att svepas bort och många att stupa i striden. Dessa två kungar har ont i sinnet, sitter vid samma bord och ljuger för varandra, dock utan någon framgång, för slutet kommer vid den bestämda tiden. Nordkungen återvänder hem till sitt land med stora rikedomar, men med ont i sinnet agerar han mot det heliga förbundet och återvänder sedan till sitt land. Vid den bestämda tiden invaderar han än en gång sydlandet, men nu blir utgången en annan än förra gången. Fartyg från Kittim kommer emot honom, och han blir modlös. Han vänder tillbaka och riktar vreden mot det heliga förbundet. Han återvänder alltså och ställer sig välvillig gentemot dem som övergett det heliga förbundet. Hans beväpnade styrkor kommer och vanhelgar tempelborgen, avskaffar det dagliga offret och sätter upp den vanhelgande vidrigheten. Han lockar med smicker dem till avfall som har våldfört sig på förbundet. Men de som känner sin Gud står fasta och håller ut. De insiktsfulla ska undervisa många men ändå under en tid falla för svärd och eld, bli fängslade och utsatta för plundring. När de faller får de en viss hjälp, och många hycklare sluter sig till dem. En del av de insiktsfulla kommer att falla, för att de ska förädlas, renas och luttras intill den sista tiden. För den bestämda tiden är ännu inte inne. Kungen kommer att göra som han vill, upphöja sig själv, sätta sig själv över varje gud och tala oerhörda ting mot gudars Gud. Han lyckas fram tills att vredens tid är ute, för det som är bestämt måste ske. Han visar ingen aktning för sina förfäders gudar och inte heller för den gud som kvinnor älskar eller någon annan gud, utan upphöjer sig själv över dem allesammans. I stället ärar han fästningarnas gud, en gud som hans förfäder inte kände till, med guld och silver, ädelstenar och dyrbara gåvor. Han agerar mot de starkaste fästningar med en främmande guds hjälp och ger dem stor ära som bekänner sig till honom. Han gör dem till härskare över många och delar ut land som belöning. Men vid tidens slut drabbar sydkungen samman med honom, och kungen från norr stormar fram mot honom med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han invaderar flera länder och sveper fram som en stormflod. Han invaderar det härliga landet, och många länder faller. Men Moab, Edom och större delen av ammoniterna räddar sig undan honom. Han utökar sin makt över många länder, och inte heller Egypten slipper undan. Han lägger beslag på skatter av guld och silver och Egyptens alla dyrbarheter. Libyer och kushiter underkastar sig honom. Men rykten från öster och norr skrämmer honom, och i ursinne drar han ut för att förgöra och förinta många. Han slår upp sina kungliga tält mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han kommer att gå under, och ingen kan hjälpa honom. Då träder Mikael fram, den store fursten som beskyddar ditt folk. Det blir en tid av nöd som aldrig funnits sedan folken blev till, ända till den tiden. Men då ska ditt folk räddas, alla som är uppskrivna i boken. De många som sover i jordens mull ska vakna, en del till evigt liv och andra till skam och evig fasa. De insiktsfulla ska lysa som himlens ljus, och de som leder många till rättfärdighet ska stråla som stjärnorna i evigheters evigheter. Men du, Daniel, bevara dessa ord som en hemlighet och försegla boken fram till ändens tid. Många kommer att gå hit och dit, men kunskapen ska öka.” Då såg jag, Daniel, två andra stå där, en på vardera sidan om floden. En av dem frågade mannen i linnekläderna, han som nu fanns ovanför flodens vatten: ”Hur länge ska slutet dröja, innan dessa besynnerliga ting fullbordas?” Jag lyssnade till mannen i linnekläderna, han som fanns ovanför flodens vatten, och med båda händerna lyfta mot himlen avlade han en ed vid honom som lever för evigt: ”Det dröjer ännu en tid, två tider och en halv tid. När det heliga folkets makt är krossad, då fullbordas allt detta.” Jag hörde detta men förstod det inte, så jag frågade: ”Min herre, hur kommer alltsammans att sluta?” Han svarade: ”Gå nu, Daniel, för orden ska hållas hemliga och förseglade fram till ändens tid. Många kommer att renas, luttras och förädlas, medan de gudlösa ska fortsätta med sin gudlöshet, utan att förstå något. Bara de insiktsfulla ska förstå det. Från den tid det dagliga offret avskaffas och den vanhelgande vidrigheten blir uppsatt kommer det att gå 1 290 dagar. Lycklig är den som väntar och når fram till 1 335 dagar. Men gå nu vidare mot slutet. Du ska få vila och sedan stå upp till din del vid tidens slut.” Detta är HERRENS ord som kom till Hosea, Beeris son, när Ussia, Jotam, Achas och Hiskia var kungar i Juda och Jerobeam, Joashs son, regerade i Israel. Så här börjar HERRENS tal genom Hosea. HERREN sa till honom: ”Gå och skaffa dig en sköka till hustru och barn som föds i otukt, för landet bedriver otukt gentemot HERREN.” Han gifte sig då med Gomer, dotter till Divlajim, och hon blev med barn och födde honom en son. HERREN sa till honom: ”Ge honom namnet Jisreel, för snart ska jag straffa Jehus släkt för hans massaker i Jisreel och göra slut på Israels kungadöme. Den dagen ska jag bryta sönder Israels båge i Jisreels dal.” Hon blev åter med barn och födde en dotter. Herren sa till Hosea: ”Ge henne namnet Lo Ruchama, för jag ska inte längre förbarma mig över israeliterna så att jag förlåter dem. Men jag ska förbarma mig över Juda folk och rädda dem genom HERREN, deras Gud. Jag ska inte rädda dem genom båge eller svärd, strid, hästar eller ryttare.” När Gomer hade slutat amma Lo Ruchama, blev hon med barn igen och födde en son. Herren sa: ”Ge honom namnet Lo Ammi, för ni är inte mitt folk och jag finns inte till för er. Men antalet israeliter ska bli som sandkornen på havsstranden, omöjliga att mäta och räkna. Där det nu sägs till dem: ’Ni är inte mitt folk’, där ska de kallas ’Den levande Gudens barn.’ Då ska Juda och Israels folk förenas och ha en gemensam ledare. De ska växa upp ur landet, och Jisreels dag blir stor. Kalla era bröder Ammi och era systrar Ruchama. Tala er mor till rätta, tala henne till rätta. För hon är inte min hustru och jag är inte hennes man. Låt henne göra sig av med sin otuktiga uppsyn och äktenskapsbrotten mellan sina bröst. Annars ska jag klä av henne och låta henne gå lika naken som hon var den dag hon föddes. Jag ska göra henne till en öken, omvandla henne till ett förbränt land och låta henne dö av törst. Jag ska inte förbarma mig över hennes barn, för de är barn till en sköka. Deras mor var en sköka, hon som födde dem bedrev skamligheter. Hon sa: ’Jag ska följa efter mina älskare som ger mig min mat och mitt vatten, min ull och mitt lin, min olja och min dryck.’ Men jag ska stänga hennes väg med törnen och resa en mur för henne, så att hon inte hittar sina stigar. Hon springer efter sina älskare men får inte fatt på dem, hon letar efter dem, utan att hitta dem. Då säger hon: ’Jag ska vända tillbaka till min förste man, för där hade jag det bättre än vad jag har det nu.’ Hon förstår inte att det var jag som gav henne utsäde, vin, olja, mycket silver och guld, som de använde till Baal. Därför ska jag ta tillbaka min säd när dess tid är inne och mitt vin när det är färdigt. Jag ska ta bort min ull och mitt lin som hon skyler sin nakenhet med. Nu ska jag blotta hennes blygd inför hennes älskare, och ingen ska rädda henne undan min hand. Jag ska sätta stopp för all hennes glädje, hennes högtider, nymånadsfester och sabbater, alla hennes fester. Jag ska förstöra hennes vinstockar och fikonträd som hon säger sig ha fått som lön av sina älskare. Jag ska göra dem till en snårskog, och de vilda djuren ska äta dem. Jag ska straffa henne för de dagar då hon tände rökelse åt baalsgudarna, smyckade sig själv med ringar och juveler och gick efter sina älskare men glömde mig, säger HERREN. Jag ska locka henne bort och leda henne ut i öknen. Där ska jag tala kärleksfullt till henne. Där ska jag ge henne tillbaka hennes vingårdar och förvandla Akors dal till en hoppets port. Då ska hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger HERREN, ska du kalla mig ’min man’ i stället för ’min Baal ’. Jag ska ta bort baalsnamnen ur hennes mun, och man ska inte mer komma ihåg deras namn. Jag ska också å deras vägnar sluta ett förbund med de vilda djuren, himlens fåglar och markens kräldjur. Jag ska utplåna både båge, svärd och strid i landet, så att de får leva i trygghet. Jag ska äkta dig med mig för evigt med rättfärdighet, rätt, nåd och barmhärtighet. Jag ska äkta dig i trohet, och du ska lära känna HERREN. På den dagen, säger HERREN, ska jag svara himlen, och himlen ska svara jorden, jorden ska svara säden, vinet och oljan, och de ska svara Jisreel. Jag ska plantera henne åt mig i landet och förbarma mig över Lo Ruchama. Jag ska säga till Lo Ammi: ’Du är mitt folk,’ som ska svara: ’Min Gud!’ ” HERREN sa till mig: ”Gå och älska din hustru igen, trots att hon är älskad av en annan och otrogen. Älska henne som HERREN älskar israeliterna, trots att de har vänt sig till andra gudar och offrat druvkakor till dem.” Då köpte jag henne för femton siklar silver och 1,5 homer korn. Jag sa till henne: ”Nu ska du leva med mig en lång tid. Du får inte leva som sköka och inte vara tillsammans med någon annan man. Jag ska också vara så mot dig.” För Israel ska under en lång tid leva utan kung och utan furste, utan offer och utan stenstod, utan efod och utan husgudar. Men sedan ska israeliterna vända tillbaka och söka HERREN, sin Gud, och David, sin kung. De ska komma bävande till HERREN och till hans godhet i kommande dagar. Hör HERRENS ord, Israels folk! HERREN går till rätta med landets invånare. ”Det finns ingen sanning och nåd, ingen kunskap om Gud i landet. Man svär och ljuger, mördar och stjäl, begår äktenskapsbrott, och det ena blodsdådet avlöser det andra. Därför sörjer landet och alla dess invånare tynar bort. Både markens djur, himlens fåglar och fiskarna i havet dör. Ingen får skylla en annan, ingen får anklaga en annan! Ditt folk är som de som anklagar en präst. Du ska komma på fall om dagen, om natten ska profeten komma på fall med dig, och din mor ska jag förgöra. Mitt folk går under i brist på kunskap. Du har förkastat kunskapen, och därför ska jag förkasta dig som min präst. Du har glömt din Guds lag, och därför ska jag glömma dina barn. Ju fler präster det blir, desto mer syndar de mot mig. Jag ska förvandla deras ära till skam. De lever av mitt folks synd och längtar efter deras gudlöshet. Sådant folk, sådana präster ska det bli. Jag ska straffa dem båda för deras levnadssätt och vedergälla dem för deras handlingar. De ska äta utan att bli mätta och leva i otukt men inte föröka sig. För de har övergett HERREN och ägnar sig åt otukt och både gammalt och nytt vin. Det berövar dem förståndet. Mitt folk frågar sin träbit om råd och vill ha svar av en stock. En ande av otukt leder dem vilse, och de är otrogna mot sin Gud. De förrättar offer på bergstoppar och tänder rökelse på höjder, under ekar, popplar och terebinter, som har en så behaglig skugga. Så blir era döttrar skökor, och så begår era svärdöttrar äktenskapsbrott. Jag vill inte straffa era döttrar för att de är skökor eller era svärdöttrar för att de begår äktenskapsbrott. För männen hänger själva ihop med skökor och förrättar offer med tempelprostituerade. Ett folk utan förstånd går under. Även om du, Israel, lever i otukt, får inte Juda bli skyldigt. Kom inte till Gilgal, gå inte upp till Bet Aven! Svär inte: ’Så sant HERREN lever.’ Som en motspänstig kviga är Israel. Skulle HERREN då valla dem som lamm på betesmarker? Efraim har förenat sig med avgudar, låt honom vara! Även när deras dryckeslag är över fortsätter de med sin otukt. Deras härskare är djupt förälskade i det skamlösa. En stormvind ska sopa bort dem, och deras offer ska bringa dem skam. Lyssna, alla präster, hör, ni israeliter! Hör, kungahuset! Domen gäller er! Ni har varit en snara för Mispa och ett nät utbrett på Tabor. Upprorsmännen har gått djupt in för blodsdåd. Men jag ska tillrättavisa dem alla. Jag känner Efraim, och Israel är inte dolt för mig. Du, Efraim, har blivit otuktigt, Israel är orent. Deras gärningar låter dem inte vända tillbaka till Gud igen, för inom dem bor en ande av otukt, och de känner inte HERREN. Israels stolthet vittnar mot honom. Israel och Efraim faller för sin synd, och Juda faller tillsammans med dem. Med sina flockar och hjordar går de för att söka HERREN, men de finner honom inte. Han har dragit sig bort ifrån dem. De har svikit HERREN genom att föda barn som inte är hans. Deras nymånadsfester ska förtära dem tillsammans med deras åkerfält. Stöt i horn i Giva, i trumpet i Rama! Höj stridsrop i Bet Aven! Efter dig, Benjamin! Efraim ska läggas öde på straffets dag. Bland Israels stammar förkunnar jag det som är sant. Furstarna i Juda är som de som flyttar gränsstenar. Jag ska låta min vrede komma över dem som en flodvåg. Efraim är förtryckt, krossad av domen. Han valde att följa människobud. Jag är som en mal för Efraim och som röta för Judas folk. När Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt sår, gick Efraim till Assyrien och sände bud till storkungen. Men han kan inte hela er, inte bota ert sår. Jag är som ett lejon mot Efraim, som ett stort lejon mot Juda. Jag sliter dem i stycken och går, jag för dem bort, bortom all räddning. Jag går och återvänder hem tills de inser sin skuld och söker mig. I sin nöd kommer de att söka mig.” ”Kom, låt oss vända tillbaka till HERREN. Han har slitit sönder oss, och han ska läka oss. Han har slagit oss, och han ska förbinda oss. Efter två dagar ska han göra oss levande, på tredje dagen resa oss upp igen, och sedan får vi leva inför honom. Låt oss lära känna och uppnå kunskap om HERREN. Lika visst som gryningen träder han fram, han kommer till oss som regnet, som vårregnet som vattnar jorden.” ”Vad kan jag göra med dig, Efraim? Vad kan jag göra med dig, Juda? Er lojalitet är som morgondimman, som daggen som tidigt försvinner. Därför har jag huggit ner dem genom profeterna, dödat dem med mina ord. Domen över dig kommer fram som ljuset. Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Som Adam bröt de förbundet där och var trolösa mot mig. Gilead är en ogärningsmäns stad med blodiga fotspår. Prästernas hop ligger i bakhåll som rövare. De mördar utmed vägen till Shekem och begår skamliga brott. Jag har sett förfärliga saker bland israeliterna. Där bedriver Efraim prostitution, och där orenar sig Israel. Även för dig, Juda, är skördetiden bestämd. Då återställer jag mitt folk. När jag helar Israel avslöjas Efraims synd och Samariens brott. För de handlar bedrägligt, tjuvar bryter sig in och rövarband härjar där ute. Men innerst inne tänker de inte på att jag kommer ihåg all deras ondska. Nu omges de av sina förbrytelser som är uppenbara för mig. Med sin ondska gläder de kungen och med sina lögner furstarna. De är äktenskapsbrytare allesammans, heta som bagarens ugn, som han slutar elda från det han blandar degen tills den har jäst. På vår kungs högtidsdag drack furstarna sig febersjuka av vin. Själv räckte han bespottarna handen. De låter sig närmas, deras hjärtan är som en ugn, fulla av intriger. Hela natten sover deras bagare men flammar upp på morgonen som en eldslåga. Alla är de heta som en ugn, de förtär sina domare och deras kungar faller, men ingen av dem åkallar mig. Efraim beblandar sig med andra folk. Efraim är en brödkaka som inte vänts. Främlingarna har förtärt hans styrka men det förstår han inte. Han har blivit gråhårig, men det inser han inte. Israels stolthet vittnar mot honom, men ändå vänder de inte tillbaka till HERREN, sin Gud, eller söker honom i allt detta. Efraim är som en enfaldig, vettlös duva. De ropar på Egypten, de går till Assyrien. När de går kastar jag mitt nät över dem, drar ner dem som fåglar ur skyn, och fångar dem när jag hör dem flockas. Ve dem, de som har flytt bort från mig! Fördärv över dem, för de har vänt sig mot mig! Jag ville befria dem, men de har talat lögner mot mig. De ropar inte till mig av hjärtat, utan klagar från sina bäddar. De kommer samman för säd och vin men vänder sig bort från mig. Jag har fostrat dem och gjort dem starka, men ändå vänder de sig mot mig med onda anslag. De vänder sig, men inte uppåt. De är som en obrukbar pilbåge. Deras furstar ska falla för svärd för sina fräcka tungors skull, och hela Egypten ska håna dem. Sätt hornet till din mun! Som en örn slår fienden ner på HERRENS hus, därför att de har brutit mitt förbund och trotsat min lag. De ropar till mig: ’Min Gud! Vi i Israel känner dig.’ Israel har förkastat det goda, och nu förföljer fienden det. De har valt kungar utan mitt samtycke och furstar utan min vetskap. Av sitt silver och guld har de tillverkat åt sig avgudar, till sitt eget fördärv. Förkastlig är din tjurkalv, Samarien! Min vrede brinner mot dem. Hur länge ska de vara oförmögna till någon renhet? Och kalven har kommit från Israel! En hantverkare har gjort den, någon gud är den inte. Den ska krossas i bitar, denna Samariens kalv. De sår vind och skördar storm. Deras säd är tomma strån utan ax. De kan inte ge mjöl, och om de skulle ge något, slukas det av främlingar. Israel är uppslukat, och bland nationerna ska det betraktas som ett värdelöst kärl. De gick till Assyrien, likt en ensam vildåsna på vandring. Efraim har köpta älskare. Men även om de köpslår bland folken ska jag samla ihop dem. De ska börja tyna bort under storkungens börda. ”Eftersom Efraim har byggt många altaren för att synda, har dessa också blivit honom till synd. Jag har skrivit mycket i mina lagar för honom, men det har man betraktat som något främmande. De offrar kött till mig och äter av köttet, men HERREN är inte nöjd med dem. Han minns nu deras skuld och straffar deras synder. De måste återvända till Egypten. Israel har glömt bort sin skapare och byggt palats. Juda har byggt många befästa städer. Men jag ska sända en eld mot dess städer och bränna upp dess fästningar.” Gläd dig inte, Israel, jubla inte som andra folk. För du har varit otrogen din Gud och älskat en skökas lön på varje tröskplats. Tröskplatsen och vinpressen kan inte livnära dem, och vinet slår fel för dem. De får inte bo kvar i HERRENS land, utan Efraim ska föras tillbaka till Egypten och äta oren mat i Assyrien. De ska inte få hälla ut vin som drickoffer åt HERREN, och deras slaktoffer kan inte behaga honom. Sådana ska vara för dem som sorgebröd. Alla som äter av det blir orena. Deras bröd är bara för dem själva och ska inte komma in i HERRENS hus. Vad ska ni göra på festdagen, på HERRENS högtidsdag? Om de kommer undan förödelsen ska Egypten samla dem och Memfis begrava dem. Deras skatter av silver ska tistlar ta över, och törnen ska växa i deras tält. Tiden är inne för straffet, tiden är inne för vedergällningen, det ska Israel veta. Profeten är dum, andens man vansinnig för din stora synd och ditt stora hat. Tillsammans med min Gud är Efraims väktare profeten, men snaror är lagda på alla hans vägar, och hat råder i hans Guds hus. De har sjunkit i djupt fördärv, som en gång i tiden i Giva. Han minns deras ondska och straffar deras synder. Som druvor i öknen fann jag Israel, era förfäder såg jag som säsongens allra första frukter på ett fikonträd. Men när de kom till Baal-Pegor invigde de sig åt skamguden. De blev lika vidriga som den de älskade. Efraims ära flyger bort som en fågel, inget barnafödande, ingen graviditet, ingen befruktning. Och även om de föder barn, ska jag ta varenda av dem ifrån dem. Ve dem, när jag vänder mig bort ifrån dem! Jag har sett Efraim, likt Tyros, planterad på en skön äng, men Efraim ska få leda sina barn till den som slaktar dem.” Ge dem, HERRE, vad du ska ge dem! Ge dem ofruktsamma moderliv och förtorkade bröst. ”För all deras ondska vid Gilgal började jag hata dem där. För deras onda gärningars skull ska jag driva ut dem ur mitt hus. Jag kan inte längre älska dem. Alla deras ledare är upproriska. Efraim är slagen, deras rot är förtorkad, och de bär inte mer frukt. Även om de föder barn ska jag döda deras dyrbara livsfrukt.” Min Gud förkastar dem, därför att de inte har lyssnat till honom, och de ska bli flyktingar bland folken. Israel var en grönskande vinstock, som bar frukt. Men ju mer frukt han bar, desto mer offeraltaren byggde han. Ju rikare hans land blev, desto fler utsmyckade stoder reste han. Deras hjärtan var bedrägliga, så nu får de bära sin skuld. Herren ska bryta ner deras altaren och krossa deras stoder. Då ska de säga: ”Vi har ingen kung, för vi har inte fruktat HERREN. Men vad gör det? Vad skulle kungen kunna uträtta för oss?” De talar och talar, de svär eder och sluter förbund. Domen skjuter upp som giftigt ogräs i åkerns fåror. Samariens invånare fruktar för kalven i Bet Aven. Dess folk sörjer över den, dess avgudapräster klagar, de som gladde sig över dess ära, för den har förts bort i exil. Också den ska släpas bort till Assyrien som tribut till den store kungen. Efraim ska komma på skam, Israel får skämmas för sin plan. Samarien med dess kung ska flyta bort som en pinne på vattnet. Ondskans offerhöjder läggs öde —  de var Israels synd. Törne och tistel ska växa på deras altaren, och de ska säga till bergen: ”Dölj oss!” och till höjderna: ”Fall över oss!” ”Sedan tiden i Giva har du, Israel, syndat. Där har de blivit kvar. Men nådde inte kriget de onda i Giva? När jag vill straffar jag dem. Folken ska samlas mot dem för att binda dem för deras dubbla synd. Efraim är en kviga, van vid och villig att tröska, så jag ska lägga ett ok på dess vackra nacke. Jag ska driva Efraim, Juda ska plöja och Jakob ska harva. Så åt er rättfärdighet, skörda efter nådens bud, bryt er ny mark! Nu är det dags att söka HERREN, så att han kan komma och låta rättfärdighet regna över er. Ni har plöjt ondska och skördat orättfärdighet, ni har ätit lögnens frukt. För du har förlitat dig på din egen väg och på dina många soldater. Därför ska ett stridslarm uppstå mot ditt folk, och alla dina fästningar ska ödeläggas, så som när Shalman ödelade Bet Arbel, när striden bröt ut och mödrar och barn krossades. Så gör man mot er, Betel, på grund av er stora ondska. När dagen gryr är det slut med Israels kung. När Israel var ung älskade jag honom, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag har kallat på dem, desto längre bort har de gått från mig. De offrar till baalsgudar och tänder rökelse till avgudar. Ändå är det jag som lärde Efraim gå och bar dem i mina armar. Men de insåg inte att jag helade dem. Jag ledde dem med mänskliga band, med kärlekens band. Jag var för dem som en som lyfter av oket över deras nackar, och jag böjde mig ner för att ge dem mat. Ska de inte vända tillbaka till Egypten? Ska inte Assyrien härska över dem, eftersom de vägrar att vända tillbaka till mig? Svärdet ska svingas över deras städer, förgöra deras bommar och göra slut på deras onda planer. Mitt folk har bestämt sig för att vända sig bort från mig, och även om de ropar till den Högste, är det ingen som upphöjer honom. Men hur skulle jag kunna lämna dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma, låta det gå med dig som med Sevojim? Mitt hjärta vänder sig inom mig, all min medkänsla väcks upp. Jag vill inte ge utlopp för min brinnande vrede. Jag vill inte vända mig för att förgöra Efraim. För jag är Gud och inte en människa, den Helige ibland er, och jag kommer inte med vrede. De ska följa HERREN, och han ska ryta som ett lejon. När han ryter, kommer hans barn bävande västerifrån. Likt fåglar kommer de bävande från Egypten, ja, som duvor från Assyrien. Jag ska låta dem återvända hem igen, säger HERREN.” Efraim har omgett mig med lögn, israeliterna med svek, och Juda vacklar mot Gud, mot den trofaste, den Helige. Efraim jagar efter vind, strävar efter östanvind dagen lång och ökar lögn och våld. De sluter förbund med Assyrien och sänder olja till Egypten. Men HERREN ska gå till rätta med Juda, straffa Jakob för hans levnadssätt och vedergälla honom för vad han gjort. I moderlivet grep han tag i sin brors häl, och som vuxen man kämpade han med Gud. Han kämpade med ängeln och vann seger. Han grät och bad honom om nåd. I Betel mötte han Gud, där talade han med honom. HERREN, härskarornas Gud, HERREN är hans namn. Men du måste återvända till din Gud, bevara nåd och rätt och alltid hoppas på din Gud. Köpmannen väger upp sina varor med falska vikter och älskar orätt vinning. Efraim skryter: ”Jag är så rik, jag har skaffat mig en förmögenhet! I all min rikedom kan man inte finna någon orätt eller synd hos mig.” ”Jag är HERREN, din Gud, alltsedan Egypten. Jag ska låta dig bo i tält igen, som vid högtiderna. Jag talade till profeterna, jag gav dem många syner och talade genom dem i liknelser.” Är Gilead fullt av orätt? De ska bli till intet. Offrar de tjurar i Gilgal? Deras altaren ska bli som stenrösen på en plöjd åker. Jakob flydde till Arams land, Israel tjänade som slav för en kvinnas skull, för en kvinnas skull vaktade han får. Genom en profet förde HERREN ut sitt folk ur Egypten, genom en profet tog han hand om dem. Men Efraim har provocerat fram bitter vrede från Herren, som nu ska lägga på honom hans blodskuld och låta hans smädelser drabba honom själv. När Efraim talade bävade man, för han var upphöjd i Israel. Men han gjorde sig skyldig till baalsdyrkan och dog. Nu syndar de mer och mer och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver, skickligt formade avgudar, hantverkares verk alltsammans. Man säger till dem som offrar att de ska kyssa kalvar. Därför ska de bli som morgondimman, dagg som snabbt dunstar bort, agnar som blåser bort från tröskplatsen, rök ur en fönsteröppning. ”Jag är HERREN, din Gud, alltsedan Egypten. Du ska inte veta av någon annan Gud, för det finns ingen annan som räddar utom jag. Jag tog hand om dig i öknen, i den brännande hettans land. När de betade blev de mätta, och när de blev mätta blev de övermodiga och glömde bort mig. Så har jag blivit för dem som ett lejon, som en leopard lurar jag längs vägen. Jag anfaller dem som en björnhona som berövats sina ungar, ja, som en lejonhona uppslukar jag dem, som ett vilddjur sliter jag dem i stycken. Du förgörs, Israel, eftersom du är emot mig, din hjälpare. Var är din kung, han som skulle rädda dig? Var är dina domare i alla dina städer, de om vilka du sa: ’Ge mig en kung och furstar!’? I min vrede gav jag dig en kung, och i min förbittring tog jag bort honom. Efraims skuld har bevarats, hans synd är i förvar. Födslovärkarna kommer över honom, men han är en son utan visdom; när tiden är inne kommer han inte fram till öppningen. Jag ska lösa dem ur dödsrikets grepp, rädda dem från döden. Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse? Jag kommer inte att visa något medlidande. Även om han blomstrar bland sina bröder, ska östanvinden komma, HERRENS vind blåsa från öknen. Hans brunn ska torka upp, hans källa sina. Ur hans förrådshus ska alla skatter plundras. Samarien måste bära sin skuld för sitt uppror mot sin Gud. De ska falla för svärd, deras nyfödda barn ska krossas och havande kvinnor skäras upp.” Återvänd, Israel, till HERREN, din Gud. Du har kommit på fall för din synd. Ta till orda, återvänd till HERREN och säg till honom: ”Förlåt oss all vår synd. Ta emot oss med godhet, så ska vi offra tackoffer med våra läppar. Assyrien kan inte rädda oss, och själva ska vi inte stiga till häst. Aldrig mer ska vi säga: ’Vår Gud’ till ting som vi gjort med våra egna händer, för det är hos dig som den faderlöse finner barmhärtighet.” ”Jag ska bota deras avfällighet och älska dem av fri vilja, för min vrede har vänt sig från dem. Jag ska bli som dagg för Israel, som ska blomstra som en lilja och vara djupt rotad som en ceder i Libanon, med nya, växande skott. Hans prakt ska vara som ett olivträds och hans doft som Libanons. De ska åter få bo i hans skugga. De ska grönska som säd och blomstra som en vinstock. Man ska minnas honom som vin från Libanon. O Efraim! Vad har jag med dina avgudar att göra? Jag är den som svarar honom och tar hand om honom. Jag är som en grönskande cypress, och hos mig finner du din frukt.” Den som är vis förstår detta, den som är förståndig inser det. HERRENS vägar är rätta. De rättfärdiga vandrar på dem, men de upproriska kommer på fall. HERRENS ord kom till Joel, Petuels son: Hör här, ni äldste, lyssna, alla som bor i landet! Har något sådant hänt under hela er livstid eller under era förfäders tid? Ni ska berätta detta för era barn, och de ska berätta det för sina, och deras barn vidare för nästa generation: Det som gräshopporna lämnade kvar åt gräsgnagarna upp, det som gräsgnagarna lämnade kvar åt gräsbitarna upp, och det som gräsbitarna lämnade kvar åt gräsätarna upp. Vakna, ni berusade, och gråt, klaga, ni drinkare! För det nya vinet har ryckts bort från era läppar. Ett folk har invaderat mitt land, starkt och oräkneligt, med tänder som ett lejons och kindtänder som en lejoninnas. Det har förstört min vingård och brutit mina fikonträd, skalat dem nakna och kastat bort barken och lämnat grenarna vita. Klaga som en jungfru, klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum. Det är slut med mat- och dryckesoffren i HERRENS hus. HERRENS tjänare, prästerna, klagar. Fältet är förött, marken klagar. Säden är förstörd, det nya vinet förtorkat, och oljan sinar. Jordbrukarna står där med skam, vinodlarna klagar för vetets och kornets skull, för åkerns skörd är förstörd. Vinstocken är förtorkad och fikonträdet vissnat. Granatträd, palmer, äppelträd, alla markens träd har torkat ut och människors glädje förtvinat. Klä er i sorgdräkt och klaga, ni präster! Jämra er, ni som tjänar vid altaret! Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt, ni min Guds tjänare! För mat- och dryckesoffer finns inte längre i er Guds hus. Utlys en helig fasta och kalla till en högtidssamling. Samla de äldste och alla som bor i landet till HERRENS, er Guds hus, och ropa till HERREN. Ve, vilken dag! HERRENS dag är nära. Den kommer som förödelse från den Väldige. Har inte levebrödet tagits bort inför våra ögon, och glädjen och fröjden i vår Guds hus? Utsädet ligger förtorkat under jordklumparna, förrådshusen ligger i ruiner och sädesmagasinen i spillror, för säden har torkat bort. Hur stönar inte boskapen! Boskapshjordarna irrar omkring, då det finns inget bete för dem. Även fårhjordarna lider. Till dig, HERRE, ropar jag! En eld har förtärt de öppna betesmarkerna och en låga bränt upp alla träd. Till och med de vilda djuren ropar till dig, för bäckarna är uttorkade, och en eld har förtärt de öppna betesmarkerna. Stöt i horn på Sion! Slå larm på mitt heliga berg, så att alla som bor i landet darrar! För HERRENS dag kommer och är nära, en dag med mörker och moln, en dag så dunkel och svart. Likt gryningen som breder ut sig över bergen kommer ett stort och mäktigt folk. Dess like har aldrig tidigare funnits och kommer aldrig att finnas bland kommande generationer. Framför dem går en förtärande eld, bakom dem en brännande låga. Framför dem ligger landet som Edens trädgård, men bakom dem är öde öken. Ingenting undkommer. De ser ut som hästar, de drar fram som stridshästar. Med ett skrammel som av stridsvagnar drar de fram över bergstopparna, som en eld som dånar i strå, som en mäktig armé på väg till strid. Folk grips av ångest inför dem, allas ansikten bleknar. Som hjältar drar de fram, som krigare tar de sig uppför muren. Var och en marscherar rakt fram och bryter sig aldrig ur ledet. Ingen tränger en annan. Var och en går sin väg rakt fram. De tar sig genom vapnen utan att någon kan hindra dem. De rusar in i staden, springer uppför muren, klättrar in i husen och tar sig in genom fönstren som tjuvar. Jorden darrar inför dem och himlen bävar. Solen och månen förmörkas och stjärnorna håller tillbaka sitt sken. HERREN låter sin röst höras framför sin här. Mycket stor är hans armé, och stark är den som följer hans order. HERRENS dag är stor och mycket fruktansvärd. Vem kan uthärda den? Nu säger HERREN: ”Vänd om till mig helhjärtat, under fasta, gråt och klagan.” Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, vänd tillbaka till HERREN, er Gud, för han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd, och han ångrar det onda. Vem vet? Kanske vänder han om, ångrar sig och lämnar efter sig en välsignelse, till mat- och dryckesoffer åt HERREN, er Gud. Stöt i horn på Sion! Utlys en helig fasta och kalla samman en högtidssamling! Samla folket, helga församlingen, kalla samman de gamla, samla barnen och de diande småbarnen. Låt brudgummen komma ut ur sitt rum och bruden ut ur sin kammare. Mellan förhuset och altaret ska prästerna, HERRENS tjänare, gråta och säga: ”HERRE, skona ditt folk! Låt inte din arvedel hånas och bli till en visa bland folken. Varför skulle man bland folken få säga: ’Var finns deras Gud?’ ” Då greps HERREN av svartsjuka för sitt land och förbarmade sig över sitt folk. HERREN svarade sitt folk: ”Jag ska ge er säd, vin och olja så att ni blir mätta. Jag ska aldrig mer låta er vanäras av andra folk. Jag ska driva fienden från norr långt bort från dig, förjaga honom till ett förtorkat, öde land, hans förtrupp mot havet i öster och hans eftertrupp mot havet i väster. Där ska stanken från honom stiga, en förruttnelsens lukt från honom gå upp.” För han har gjort stora ting. Frukta inte, land. Gläd dig och jubla, för HERREN har gjort stora ting. Frukta inte, ni markens djur, för de öppna betesmarkerna grönskar på nytt. Träden bär sin frukt, fikonträdet och vinstocken ger rika skördar. Gläd er, ni som bor på Sion, jubla i HERREN, er Gud! Han ger er höstregn i rättfärdighet. Han sänder skurar till er, både höstregn och vårregn som förr. Tröskplatserna ska fyllas av säd, och pressarna ska flöda över av vin och olja. ”Jag ska gottgöra er de årsskördar som gräshopporna, gräsbitarna, gräsätarna och gräsgnagarna åt upp, min stora här som jag sände mot er. Ni ska få äta så att ni blir mätta, och ni ska prisa HERREN, er Gud, som har utfört dessa under för er skull. Aldrig mer ska mitt folk behöva komma på skam. Då ska ni inse att jag är mitt i Israel och att jag är HERREN, er Gud, och ingen annan. Aldrig mer ska mitt folk behöva komma på skam. Därefter ska jag utgjuta min Ande över alla människor. Era söner och döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar, och era unga män se syner. Också över tjänare och tjänarinnor ska jag på den tiden utgjuta min Ande. Jag ska låta tecken visa sig på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen ska vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS stora och fruktansvärda dag kommer. Men var och en som åkallar HERRENS namn ska bli räddad. För på Sions berg och i Jerusalem ska finnas en räddad skara, som HERREN har sagt, bland de överlevande som HERREN kallar. I de dagarna, vid den tiden, när jag återupprättar Juda och Jerusalem, ska jag samla alla folk och föra dem till Joshafats dal. Där ska jag döma dem för mitt folks, min arvedel Israels skull, som de har skingrat bland folken. De har delat mitt land och kastat lott om mitt folk. Unga pojkar har getts som betalning till prostituerade och flickor sålts mot vin till deras dryckeslag. Tyros och Sidon, och ni, filistéernas alla regioner, vad har ni emot mig? Är ni ute för att hämnas mig något? Om ni vill vedergälla mig något ska jag snabbt låta det komma tillbaka över era egna huvuden. Ni har tagit mitt silver och guld och alla mina dyrbara skatter och burit bort dem till era tempel. Ni har sålt folket i Juda och Jerusalem till grekerna, för att föra dem långt bort från deras eget land. Men jag ska få dem att bryta upp från de platser som ni sålt dem till, och det ni har gjort ska jag låta komma tillbaka över era egna huvuden. Jag ska sälja era söner och döttrar till folket i Juda, och de ska sälja dem till sabéerna, ett folk långt borta.” HERREN har talat. Ropa ut detta bland folken: Gör er beredda på krig! Kom med krigarna! Mobilisera soldaterna och gå till anfall! Smid era plogbillar till svärd och era vingårdsknivar till spjut! Låt den svage säga: ”Jag är stark.” Skynda er, kom, alla nationer runt omkring, och samlas där! HERRE, sänd dina hjältar dit ner! ”Låt folken resa sig och dra ut till Joshafats dal, för där ska jag sitta till doms över alla folken runt omkring. Låt lien gå, för skörden är mogen. Kom och trampa, för vinpressen är full och presskaren flödar över. Så stor är deras ondska!” Skaror och åter skaror i Domens dal! För HERRENS dag är nära i Domens dal. Solen och månen förmörkas och stjärnorna håller tillbaka sitt sken. HERREN ryter från Sion och låter sin röst höras från Jerusalem. Både himmel och jord bävar, men för sitt folk är HERREN en tillflykt, en fästning för israeliterna. ”Då ska ni inse att jag är HERREN, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Jerusalem ska vara heligt och aldrig mer invaderas av främlingar. Den dagen ska druvjuice droppa från bergen och mjölk rinna från höjderna. I alla bäckarna i Juda ska det strömma vatten, en källa ska springa fram från HERRENS hus och vattna Akaciedalen. Men Egypten ska läggas öde och Edom bli en öde öken, därför att de våldfört sig på Judas folk och spillt oskyldigt blod i deras land. Men Juda ska vara bebott i evighet och Jerusalem från generation till generation. Då ska jag utplåna deras blodskuld som jag ännu inte utplånat.” HERREN bor på Sion. Detta är Amos ord, som var en av herdarna från Tekoa, vad han såg angående Israel, när Ussia var kung i Juda och Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel, två år före jordbävningen. Amos sa: ”HERREN ryter från Sion, från Jerusalem dånar hans röst. Herdarnas betesmarker vissnar och Karmels topp torkar bort.” Så säger HERREN: ”För Damaskus tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de med trösksläden av järn har krossat Gilead. Jag ska sända eld mot Hasaels slott, och den ska förtära Ben-Hadads fästningar. Jag ska bryta sönder bommen i Damaskus och utplåna den som bor i Bikat-Aven och den som bär spiran i Bet Eden. Arams folk ska föras bort till Kir, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”För Gazas tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de fört bort hela samhällen till exil och sålt dem till Edom. Jag ska sända eld mot Gazas mur, och den ska förtära dess fästningar. Jag ska utplåna den som bor i Ashdod och den som bär spiran i Ashkelon. Jag ska vända mig mot Ekron, tills filistéerna är döda till sista man, säger Herren, HERREN.” Så säger HERREN: ”För Tyros tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de har sålt hela samhällen åt Edom och inte tänkt på sitt broderskapsförbund. Jag ska sända eld mot Tyros mur, och den ska förtära dess fästningar.” Så säger HERREN: ”För Edoms tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom han har förföljt sin bror med svärd och förkvävt sin barmhärtighet, låtit sin vrede ständigt brinna och sitt raseri fortsätta okontrollerat. Jag ska sända eld mot Teman, och den ska förtära Bosras fästningar.” Så säger HERREN: ”För Ammons tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de skurit upp gravida kvinnor i Gilead, då de ville utvidga sina gränser. Därför ska jag sätta eld på Rabbas mur, och den ska förtära dess fästningar under krigsrop på stridens dag, under en våldsam vind på stormens dag. Deras kung måste gå till exil, han och hans furstar tillsammans, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”För Moabs tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de har förbränt benen av Edoms kung till kalk. Därför ska jag sända eld mot Moab, och den ska förtära Keriots fästningar. Moab ska dö i tumultet, under krigsrop och hornsignaler. Jag ska utplåna domaren från dess mitt och alla furstarna tillsammans med honom, säger HERREN.” Så säger HERREN: ”För Judas tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de har förkastat HERRENS lag och inte hållit hans bud. De har letts vilse av de falska gudar som deras förfäder följde. Därför ska jag sända eld mot Juda, och den ska förtära Jerusalems fästningar.” Så säger HERREN: ”För Israels tre, ja, fyra överträdelsers skull kan jag inte låta bli att agera, eftersom de har sålt den rättfärdige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga i jordens stoft och vägrar de förtryckta deras rätt. Far och son går till samma flicka och vanhelgar så mitt heliga namn. På kläder som de tagit som pant lägger de sig vid varje altare, och vin som tagits i böter dricker de i sina gudars hus. Jag förgjorde amoréerna för dem, som var ståtliga som cedrar och starka som ekar. Jag förgjorde dem från deras frukt upptill ända ner till rötterna där nere. Jag förde ut er ur Egypten och ledde er i öknen i fyrtio år, för att ni skulle ta amoréernas land i besittning. Jag gjorde några av era söner till profeter och några av era unga män till nasirer. Var det inte så, israeliter? säger HERREN. Men ni fick nasirerna att dricka vin, och förbjöd profeterna att profetera. Jag ska få er att svaja, så som en vagn fullastad med säd svajar. Den snabbaste har ingenstans att fly, den starke kan inte utnyttja sin styrka, och hjälten kan inte rädda sitt liv. Bågskytten kan inte hålla stånd, den snabbfotade hinner inte fly, och ryttaren kan inte rädda sitt liv. Den modigaste av krigarna ska på den dagen fly undan naken, säger HERREN.” Hör vad HERREN har talat mot er, israeliter, mot hela det släkte som jag förde ut ur Egypten: ”Endast er har jag utvalt bland alla släkten på jorden. Därför ska jag straffa er för alla era synder.” Vandrar två tillsammans om de inte är överens om det? Ryter ett lejon i snåren om det inte har något byte? Morrar ett ungt lejon i sin håla om det inte har fångat något? Faller en fågel i en snara på marken om ingen fälla är gillrad för den? Springer en snara upp från marken om det inte finns något att fånga? Om man stöter i horn i en stad, blir inte folket förskräckt? Om något ont händer i en stad, har inte HERREN orsakat det? Herren, HERREN, gör ingenting utan att avslöja sina planer för sina tjänare profeterna. När lejonet ryter, vem blir då inte rädd? När Herren, HERREN har talat, vem skulle inte profetera? Låt budet gå till fästningarna i Ashdod och i Egypten, säg: ”Samla er på Samarias berg, se vilket tumult som råder där, och förtrycket mitt ibland dem!” ”De förstår inte att handla rätt, säger HERREN, dessa som lagrar byten och rövat gods i sina fästningar. Därför, säger Herren, HERREN, ska en fiende omringa landet. Han ska bryta ner dina borgar och plundra dina fästningar.” Så säger HERREN: ”Som en herde räddar ur lejonets gap ett par benpipor eller en bit av ett öra, så ska israeliterna räddas, de som nu sitter i Samaria på sängkanten och i mjuka soffor. Hör och vittna mot Jakobs släkt! säger Herren, HERREN, härskarornas Gud. Samma dag som jag straffar Israel för dess synd ska jag också låta straffet drabba Betels altaren, och altarets horn ska huggas av och falla till marken. Jag ska slå ner både vinter- och sommarbostäderna. Elfenbenspalatsen ska förstöras och de många husen utplånas, säger HERREN.” Hör detta, ni Bashans kor som bor på Samarias berg, ni kvinnor som förtrycker de svaga och krossar de fattiga, ni som säger till era män: ”Kom med något att dricka!” Herren, HERREN har svurit vid sin helighet: ”Det ska komma en tid då man ska driva iväg er med oxpikar och de sista av er med metkrokar. Då ska ni var och en gå ut genom närmaste hål i muren, ni ska kastas ut mot Hermon, säger HERREN. Gå till Betel och synda, till Gilgal, och begå ännu mer synd! Bär fram era offer på morgonen och ert tionde på tredje dagen. Bränn syrat bröd som tackoffer ropa och skryt om era frivilliga offer, för det är ju vad ni, israeliter, älskar! säger Herren, HERREN. Jag gav er tomma magar i alla era städer, jag lät er sakna bröd på alla era orter. Ändå vände ni inte tillbaka till mig, säger HERREN. Jag höll också tillbaka regnet för er ända till tre månader före skördetiden. Jag lät det regna över en stad men inte över en annan. Det regnade på en åker men inte på en annan, som då torkade ut. Från den ena staden efter den andra stapplade man bort till en enda stad för att hämta dricksvatten, men det fanns aldrig tillräckligt. Ändå vände ni inte tillbaka till mig, säger HERREN. Många gånger lät jag era skördar drabbas av mjöldagg och mögel. Era många vingårdar och trädgårdar, era fikonträd och olivträd åt gräshopporna upp. Ändå vände ni inte tillbaka till mig, säger HERREN. Jag sände plågor till er som en gång i Egypten. Jag dödade era unga män med svärd, och jag lät era hästar tas som byte. Jag fyllde era näsor med likstanken från ert läger. Ändå vände ni inte tillbaka till mig, säger HERREN. Jag lät ödeläggelse drabba er på samma sätt som Guds ödeläggelse av Sodom och Gomorra. Ni var som en brand ryckt ur elden. Ändå vände ni inte tillbaka till mig, säger HERREN. Därför ska jag göra så med dig, Israel. Och när jag nu ska göra så med dig, bered dig därför, Israel, att möta din Gud! För se, han som formar bergen, skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder, HERREN, härskarornas Gud, är hans namn. Hör denna klagosång som jag sjunger om er, ni israeliter: Jungfrun Israel har fallit och kan inte resa sig igen. Hon ligger övergiven på sin mark, ingen vill hjälpa henne upp. Så säger Herren, HERREN: Den stad som tågar ut med tusen man ska bara ha hundra kvar, och den som tågar ut med hundra ska bara ha tio kvar för israeliterna. Så säger HERREN till israeliterna: Sök mig, så ni får leva. Men sök mig inte i Betel, gå inte till Gilgal, färdas inte till Beer Sheva! För Gilgal måste föras bort i fångenskap, och Betel ska bli till intet. Sök HERREN, så ni får leva, annars ska han gå fram som en eld över Josefs ätt, och den ska ingen kunna släcka, utan den ska förtära Betel. Ni förvandlar rätten till malört och kastar rättfärdigheten till marken. Han som gjorde Sjustjärnorna och Orion, han som förvandlar mörkret till morgon och får dagen att mörkna till natt, han som kallar på havets vatten och häller ut det över jordytan, HERREN är hans namn. Det är han som låter förödelse blixtra över fästningen, förödelse över den befästa staden. De hatar rättvisa domare i porten och ser med förakt på den som talar sanning. Därför, ni som trampar på den fattige och tar ifrån honom hans säd i skatt: Ni bygger hus av huggen sten men får aldrig bo i dem, ni planterar underbara vingårdar men får aldrig dricka vinet från dem. Jag vet att era överträdelser är många och era synder stora. Ni förtrycker den rättfärdige, tar mutor och låter inte de fattiga få sin rätt. Därför tiger den förståndige i denna tid, för det är en ond tid. Sök det goda, inte det onda, så får ni leva! Då ska HERREN, härskarornas Gud, vara med er, som ni har sagt att han är. Hata det onda och älska det goda! Låt rätten råda när man dömer i porten! Då kanske HERREN, härskarornas Gud, ska vara nådig mot det som återstår av Josefs ätt. Därför säger HERREN, härskarornas Gud, Herren: Dödsklagan ska höras på alla gator och verop på alla torg. Bönderna kallas till att sörja och de som kan sjunga sorgesång till att klaga. I alla vingårdar ska det bli klagan, när jag går fram bland er, säger HERREN. Ve er, som längtar efter HERRENS dag! Varför längtar ni efter den? HERRENS dag är mörker och inte ljus, som när en man flyr för ett lejon och möter en björn, kommer hem till sitt hus, stöder sin hand mot väggen och blir biten av en orm. Ja, HERRENS dag blir mörker, inte ljus, tjockt mörker utan en strimma av ljus. Jag hatar, jag avskyr era fester, jag står inte ut med era högtider. Även om ni bär fram era brännoffer och matoffer till mig vill jag inte ta emot dem. Jag vill inte se era gemenskapsoffer av gödkalvar. Bort med larmet från dina sånger! Jag vill inte höra ditt harpospel. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en alltid rinnande ström. Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk? Ni bar väl omkring Sackut, er kung, och Kevan, er stjärngud, era avgudabilder som ni gjort åt er själva. Därför ska jag föra er bort i fångenskap bortom Damaskus, säger HERREN, vars namn är härskarornas Gud.” Ve er som känner er säkra i Sion och trygga på Samarias berg, de förnämsta bland det främsta av folken, er som israeliterna tyr sig till! Gå över till Kalne och se efter, gå sedan därifrån till Stora Hamat, fortsätt till Gat i Filisteen! Är de bättre än dessa riken? Eller är deras land större än ert? Ni slår bort den onda dagen från er men låter grymhetens välde komma allt närmare. Ni ligger på elfenbensbäddar och breder ut er i era soffor, ni äter lamm ur hjorden och gödkalvar som fötts upp. Ni skrålar till harpospel och vill musicera som David. Ni dricker vin ur stora skålar och smörjer er med finaste olja, men lider inte under Josefs undergång. Därför får ni bli bland de första som går till exil. Då blir det slut på deras festande som nu breder ut sig där. Herren, HERREN, har svurit vid sig själv, så säger HERREN, härskarornas Gud: ”Jag avskyr Jakobs högmod och hatar dess fästningar. Jag ska utlämna staden och allt som finns i den.” Om det finns tio man kvar i ett och samma hus, så ska de också dö. Och om en släkting kommer som ska bränna de döda kropparna och vill föra dem ut ur huset frågar han den som är därinne: ”Finns det någon mer med dig?” När han får ett nej till svar fortsätter han: ”Tyst, HERRENS namn får inte nämnas.” HERREN befaller, och det stora huset slås i spillror och det lilla krossas till grus. Springer hästar på klippor? Plöjer man där med oxar? Ni har förvandlat rätten till gift och rättfärdighetens frukt till malört. Ni gläder er över Lo Devar och säger: ”Har vi inte med vår egen styrka intagit Karnajim?” ”Se, nu ska jag resa upp mot er, israeliter, säger HERREN, härskarornas Gud, ett folk som ska förtrycka er ända från Levo-Hamat till Aravaströmmen.” Detta är vad Herren, HERREN, visade mig: Han höll på att samla ihop svärmar av gräshoppor när gräset åter började spira efter den andra slåttern. Detta var gräset efter kungens slåtter. När de hade ätit upp all vegetation i landet sa jag: ”Min Herre, HERRE, förlåt! Hur ska Jakob kunna bestå, som ju är så litet!” Då ångrade sig HERREN angående detta. ”Det ska inte ske,” sa HERREN. Detta är vad Herren, HERREN, visade mig: Herren, HERREN kallade på en dom med en eld. Den torkade upp det stora djupet och höll på att förtära marken. Då sa jag: ”Herre, sluta, HERRE! Hur ska Jakob kunna bestå, som ju är så litet!” Då ångrade sig HERREN angående detta. ”Det ska inte ske,” sa HERREN. Detta är vad han visade mig: Herren stod bredvid en lodrät mur med ett lod i sin hand. Och HERREN frågade mig: ”Vad är det du ser, Amos?” Jag svarade: ”Ett lod.” Då sa Herren: ”Jag ska pröva mitt folk med ett lod. Nu ska jag inte skona det längre. Isaks offerplatser ska förstöras, Israels helgedomar läggas i ruiner, och jag ska resa mig upp mot Jerobeams ätt med svärd.” Amasja, prästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos håller på med en konspiration mot dig mitt ibland israeliterna. Landet kan inte stå ut med vad han säger. Han säger nämligen: ’Jerobeam ska dö för svärd och Israel föras bort i fångenskap från sitt land.’ ” Amasja sa till Amos: ”Gå din väg, du siare, försvinn till Juda! Där kan du tjäna ditt levebröd med att profetera! Men i Betel får du inte profetera mer, för det är kungens helgedom och rikets tempel.” Amos svarade Amasja: ”Jag är inte en profet, en yrkesprofet, utan en herde som plockar mullbärsfikon. Men HERREN förde mig bort från hjorden och sa till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel. Så hör nu vad HERREN säger: Du säger: ’Profetera inte mot Israel! Predika inte mot Isaks ätt!’ HERREN säger därför: ’Din hustru ska bli prostituerad i staden, dina söner och döttrar falla för svärd och din mark mätas och delas upp. Du själv ska dö på oren mark, och Israel ska föras bort till exil från sitt land.’ ” Detta är vad Herren, HERREN, visade mig: en korg med mogen frukt. Han frågade: ”Vad ser du, Amos?” Jag svarade: ”En korg med mogen frukt.” Då sa Herren: Tiden är nu mogen för mitt folk Israel. Jag vill inte skona dem längre. Den dagen, säger Herren, HERREN, ska sångerna i palatset förvandlas till klagan. Döda kroppar ska ligga utslängda överallt.  —  Tystnad! Lyssna, ni som trampar på de fattiga och vill utplåna de förtryckta i landet! Ni säger: ”När är nymånadsfesten över, så att vi kan sälja säd, och sabbaten, så att vi kan öppna vetesmagasinet?” Då ska vi minska måtten, höja priserna och fuska med vikterna, köpa de fattiga för silver och de hjälpbehövande för ett par skor och sälja spillsäden som vete. HERREN har svurit vid Jakobs stolthet: ”Aldrig ska jag glömma något av vad de gjort! Skulle inte jorden skälva för det här och alla som bor där sörja? Skulle inte hela jorden höja sig som Nilen, röras upp och sjunka igen, som Egyptens flod? Den dagen, säger Herren, HERREN, ska jag låta solen gå ner vid middagstid och lägga jorden i mörker mitt på dagen. Jag ska förvandla era fester till sorg och era sånger till klagan. Jag ska klä allas höfter i säcktyg och raka allas huvuden. Jag ska låta det bli som sorgetiden efter den ende sonen och låta det sluta som en bitter dag. Den tid kommer, säger Herren, HERREN, när jag sänder hungersnöd över landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att få höra HERRENS ord. De ska irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter HERRENS ord utan att finna det. Den dagen ska vackra flickor och unga män mattas av törst, de som svär vid Samariens skuld och säger: ’Så sant din gud lever, Dan!’ och: ’Så sant Beer Shevas starkhet lever!’ De ska falla för att aldrig mer resa sig.” Jag såg HERREN stå bredvid altaret, och han sa: ”Slå till pelarhuvudena så att trösklarna skakar och allt rasar samman över dem som finns där. Dem som blir kvar ska jag döda med svärd. Ingen av dem ska kunna fly, ingen komma undan. Även om de så gräver sig ner ända till dödsriket ska jag få tag i dem och dra upp dem. Och om de stiger upp till himlen, ska jag störta ner dem igen. Om de gömmer sig på Karmels topp ska jag söka upp dem och ta dem till fånga, och om de gömmer sig för mig på havets botten ska jag befalla sjöormen att bita dem. Om de förs bort till fångenskap inför sina fiender ska jag befalla svärdet att döda dem. Jag ska låta mina ögon vaka över dem, inte till deras lycka utan till olycka.” När Herren, härskarornas HERRE, rör vid jorden, smälter den, och alla som bor där sörjer. Hela jorden reser sig som Nilen och sänker sig igen, som Egyptens flod. Han bygger sin loftgång i himlen, och sätter upp sitt valv på jorden. Han kallar på havets vatten och häller ut det på jordytan. HERREN är hans namn. ”Är ni inte i mina ögon likvärdiga med nubierna, ni israeliter? säger HERREN. Förde jag inte ut Israel ur Egypten, filistéerna från Kaftor och araméerna från Kir? Herren, HERREN har ögonen på detta syndiga rike. Jag ska utplåna det från jordens yta. Men helt och hållet ska jag inte utplåna Jakobs ätt, säger HERREN. Jag har befallt att Israels folk ska skakas bland alla folk som man skakar vete i ett såll, utan att det minsta korn faller till marken. Men alla syndare bland mitt folk ska dö för svärd, dessa som säger: ’Det onda kommer inte att röra oss, det drabbar inte oss.’ Den dagen ska jag åter bygga upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor, resa upp det som ligger i ruiner och bygga upp den som i gångna tider, så att de kan inta det som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger HERREN som gjorde allt detta. Den tid kommer, säger HERREN, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Jag ska låta mitt folk Israel återvända från exilen. De ska bygga upp städerna som legat i ruiner och bo i dem igen, och de ska plantera vingårdar och få dricka vin från dem, anlägga trädgårdar och njuta av deras frukt. Jag ska plantera dem i deras eget land, och de ska aldrig mer ryckas upp ur det land som jag har gett dem, säger HERREN, din Gud.” Obadjas syn. Så säger Herren, HERREN, om Edom; vi har hört ett budskap från HERREN. En budbärare har sänts till folken: ”Kom, låt oss stå upp och strida mot det!” Jag ska göra dig litet bland folken och mycket föraktat. Du har lurats av ditt övermod, du som bor bland bergsklyftorna, håller till högt däruppe och säger för dig själv: ”Vem kan störta mig ner till jorden?” Även om du bygger ditt näste högt som örnen och gör dig ett rede bland stjärnorna, ska jag störta ner dig därifrån, säger HERREN. Om tjuvar kommer till dig eller rövare om natten —  ack, då förgås du ju!  — stjäl de väl bara tills de fått nog? Om druvplockarna kommer till dig, lämnar de väl en efterskörd? Hur noga ska inte Esau genomsökas och hans gömda skatter letas fram! Alla dina allierade fördriver dig till gränsen. Dina fredliga vänner bedrar dig och tar makten över dig. De som äter ditt bröd gillrar snaror för dig, och inget förstånd infinner sig där. ”På den dagen, säger HERREN, ska jag förgöra de visa i Edom, allt förstånd på Esaus berg. Dina hjältar, Teman, blir skräckslagna, och alla på Esaus berg utplånas i slakten. För våld mot din bror Jakob ska du höljas med skam och utplånas för evigt. Den dagen du stod på avstånd, den dagen främlingar drog bort med hans rikedomar och utlänningar tågade in genom hans portar och kastade lott om Jerusalem, då var du också som en av dem. Se inte ner på din broder på hans olycksdag. Gläd dig inte över Judas folk på deras undergångsdag, och gapa inte så stort på deras nöds dag. Tåga inte in genom mitt folks port på deras förödelses dag. Se inte ner, även du, på hans olycka på hans tragiska dag, och lägg inte beslag på hans rikedomar på denna hans tragiska dag. Stå inte vid vägskälet för att hugga ner dem som flyr därifrån. Utlämna inte hans överlevande på denna nödens dag. HERRENS dag är nära för alla folk. Så som du har gjort, så ska man göra mot dig. Dina gärningar kommer att slå tillbaka mot dig. Så som ni har druckit på mitt heliga berg, så ska folken ständigt få dricka. De ska dricka och dricka och bli som om de aldrig funnits. Men på Sions berg ska det finnas räddning, det ska vara heligt och där ska Jakobs ätt få äga sina arvedelar. Jakobs ätt ska bli en eld och Josefs ätt en låga, men Esaus ätt ska bli halm som de ska antända och förtära. Ingen av Esaus ätt kommer att överleva, för HERREN har talat.” De från Negev ska ockupera Esaus berg. De som bor i Låglandet ska ockupera filistéernas land. De ska inta Efraims och Samariens områden, och Benjamin ska inta Gilead. De som blivit bortförda från Israels här och är i Kanaan, ända till Sarefat, och de bortförda från Jerusalem, de i Sefarad, ska inta städerna i Negev. Befriare ska dra upp på Sions berg och regera över Esaus berg. Och kungariket ska vara HERRENS. HERRENS ord kom till Jona, Amittajs son: ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från HERREN. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från HERREN. HERREN sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord. Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!” Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar HERREN, himlens Gud, som har gjort hav och land.” Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan HERREN, för det hade han berättat för dem. De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. Då ropade de till HERREN: ”HERRE, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, HERRE, har handlat som du har velat!” Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. Männen greps av stor fruktan för HERREN, de offrade till honom och gav löften. Men nu hade HERREN förberett det så, att en stor fisk svalde Jona. Han blev kvar i fiskens buk tre dagar och tre nätter. Jona bad därifrån till HERREN, sin Gud: ”I min nöd ropade jag till HERREN, och han svarade mig. Från dödsrikets djup ropade jag på hjälp, och du hörde mitt rop. Du kastade mig i djupet, mitt i havet. Strömmarna omgav mig, alla dina bränningar och vågor svepte över mig. Då tänkte jag: ’Jag har fördrivits från dig. Får jag någonsin mer se ditt heliga tempel?’ Vattnen omslöt mig ända upp till min strupe, djupet omgav mig, och sjögräs snodde sig runt mitt huvud. Jag sjönk ända till foten av bergen. Jordens bommar reglades bakom mig för evigt. Men du förde mig upp ur graven och gav mig liv, HERRE, min Gud. När mitt liv tynade bort tänkte jag på HERREN, och min bön gick till dig i ditt heliga tempel. De som håller sig till meningslösa avgudar överger den nåd de fått. Men med lovsång vill jag offra till dig och hålla mina löften. Räddningen kommer från HERREN.” Då gav HERREN fisken en befallning, och den spydde upp Jona på land. HERRENS ord kom till Jona för andra gången: ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve, och förkunna för dem vad jag ger dig att säga.” Jona gav sig i väg och gick till Nineve så som HERREN hade sagt. Nineve var en väldig stad inför Gud. Det tog tre dagar att gå genom den. Jona gick till staden, gick genom den under en dag och predikade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras!” Nineves befolkning trodde Gud och utlyste en fasta. Alla, från den störste till den minste, klädde sig i säcktyg. När nyheterna nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, tog av sig sin mantel, klädde sig i säcktyg och satte sig på bara marken. Sedan gick det ut ett påbud i Nineve på kungens och hans stormäns befallning: ”Låt ingen, vare sig människa eller djur, nötboskap eller småboskap, smaka något, låt dem varken gå i bet eller dricka vatten. Både människor och djur ska kläs i säcktyg, och var och en ska ropa högt till Gud och vända om från sina onda levnadssätt och sina våldshandlingar. Vem vet? Kanske vill Gud då ångra sig, visa barmhärtighet och hålla tillbaka sin glödande vrede, så att vi inte går under.” När Gud såg vad de gjorde, hur de vände om från sina onda levnadssätt, visade han barmhärtighet. Gud ångrade det onda han hade hotat dem med och fullföljde det inte. Då blev Jona mycket besviken och uppretad. Han bad till HERREN: ”HERRE, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. Så ta nu mitt liv, HERRE! Döden är ju bättre för mig än livet.” HERREN sa: ”Är din vrede befogad?” Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden. HERREN Gud lät då en ricinbuske växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona. Då sa HERREN: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?” Detta är HERRENS ord som kom till Mika från Moreshet under de judiska kungarna Jotams, Achas och Hiskias regeringar, vad han fick se angående Samaria och Jerusalem. Hör, alla folk, lyssna, du jord och allt som finns där! Herren, HERREN, vittnar mot er, Herren från sitt heliga tempel. Se! HERREN kommer! Han stiger ner från sin boning och träder fram över jordens höjder. Bergen smälter under honom och dalarna spricker upp, som vax för elden och som vatten störtar utför branten. Allt detta är för Jakobs överträdelse och israeliternas synd. Vad är Jakobs överträdelse? Är det inte Samaria? Vad är Judas offerplatser? Är de inte Jerusalem? ”Därför ska jag göra Samaria till en stenhög på en åker, till en plats där vingårdar kan planteras. Jag ska vräka ner hennes stenar i dalen och blotta hennes grundvalar. Alla hennes gudabilder ska slås i stycken, allt som hon tjänat som prostituerad ska eldas upp, och alla hennes avgudar ska jag förgöra. Med lönen för prostitution har hon skaffat dem, och lön för prostitution ska de åter bli.” Över detta gråter och klagar jag. Jag går barfota och naken, ylar som en schakal, klagar som en berguv. Hennes sår kan inte läkas. Det har kommit till Juda och nått till mitt folks port, till Jerusalem. Tala inte om det i Gat, gråt inte! Vältra er i stoftet i Bet Leafra! Dra bort, Shafirs invånare, i nakenhet och skam. De som bor i Saanan kan inte komma undan. I Bet Haesel sörjer man, dess beskydd har tagits ifrån er. Marots invånare vrider sig av smärta och hoppas på något bättre, för det onda som kommer från HERREN har nått Jerusalems portar. Spänn för stridsvagnar, befolkningen i Lakish. Det var början till dotter Sions synd att man hos dig fann Israels överträdelser. Därför ska ni ge avskedsgåvor åt Moreshet Gat. Husen i Aksiv har lurat kungarna i Israel. Jag ska åter låta erövrare komma mot er, Mareshas invånare. Israels härlighet ska komma till Adullam. Raka ditt huvud och skär av ditt hår för dina barns skull som var din glädje. Gör dig skallig som gamen, för de har förts bort från dig. Ve dem som tänker ut orätt och gör upp onda planer när de ligger i sin bädd! När morgonen gryr genomför de det, för det står i deras makt att göra det. De får begär till åkermark och tar för sig, till hus, och lägger beslag på dem. De tar över både ägaren och hans hus, mannen och hans egendom. Så säger därför HERREN: ”Jag tänker ut ont mot detta släkte. Ni ska inte kunna rädda er ur det och inte mer gå där så stolta, för det är en ond tid. Den dagen ska man stämma upp en nidvisa över er och sjunga en klagosång: ’Det är slut med oss, vi är ruinerade. Mitt folks arvedel skiftas ut och tas ifrån mig! Våra åkermarker delas ut till avfällingar.’ ” Därför ska du inte i HERRENS församling ha någon som drar upp gränserna för någon jordlott. ”Förkunna inte”, förkunnar de. ”Om sådant får man inte förkunna. Vi ska inte drabbas av någon vanära.” Skulle man säga, o Jakobs ätt: ”Är HERRENS Ande otålig? Är det här hans gärningar?” ”Är inte mina ord för den människas bästa som lever rättrådigt? På sistone har mitt folk rest sig upp som en fiende. Ni sliter manteln av dem som tryggt går förbi, likt män som återvänder från kriget. Ni driver bort mitt folks kvinnor från deras hem som varit deras glädje, och från deras barn berövar ni min prakt för evigt. Res er, ge er iväg härifrån! Det här är ingen viloplats, för den är orenad, oåterkalleligt fördärvad. Om någon skulle komma med lögnaktigt prat i vädret och säga: ’Vin och öl förkunnar jag för dig!’ skulle han vara en profet för detta folk! Jag ska samla dig, hela Jakob, föra samman det som återstår av Israel. Jag ska föra dem tillsammans igen, som får i sin fålla, som en hjord på bete, en sorlande skara människor. Han som banar väg går före dem, de bryter sig igenom och drar ut genom porten. Deras kung går före dem, HERREN går i spetsen för dem.” Jag sa: ”Lyssna, ni Jakobs ledare, ni styresmän för Israels folk! Ni borde väl veta vad som är rätt, men ni hatar det goda och älskar det onda. Ni sliter skinnet av dem och köttet av deras ben, äter mitt folks kött, sliter av deras skinn, krossar deras ben, styckar dem och lägger dem som kött i grytan, som en kötträtt i pannan.” Sedan ropar de till HERREN, men han svarar dem inte. Han ska dölja sitt ansikte för dem för det onda de har gjort. Så säger HERREN om profeterna som leder mitt folk vilse: ”När man matar dem ropar de: ’Frid!’ Men mot den som inte stoppar något i deras mun förklarar de krig. En natt utan syner ska därför komma över er, och ett mörker utan spådomar. Solen ska gå ner för profeterna och dagen bli mörk för dem. Siarna ska stå där med skam och spåmännen blygas. Alla ska de dölja sitt ansikte, när Gud inte ger något svar.” Men jag är fylld med kraft, med HERRENS Ande, rätt och styrka, jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse och för Israel dess synd. Lyssna på detta, ni ledare för Jakobs släkt, ni styresmän för Israels folk, ni som avskyr rättvisa, och förvränger det rätta, ni som bygger Sion med mord och Jerusalem med gudlöshet. Stadens ledare dömer för mutor, dess präster tar betalt för sin vägledning, och dess profeter spår för pengar. Ändå stöder de sig på HERREN och säger: ”Är inte HERREN mitt ibland oss? Inget ont kan komma över oss.” Det är på grund av er som Sion ska plöjas upp som en åker, Jerusalem förvandlas till en stenhög och tempelberget till en skogbevuxen höjd. I de yttersta dagarna ska berget med HERRENS hus stå fast grundat, högst av bergen, överst bland kullarna. Folken ska strömma dit, många folk ska komma och säga: ”Kom, låt oss gå upp på HERRENS berg, till Jakobs Guds hus! Han ska lära oss sina vägar, och vi ska vandra på hans stigar.” Från Sion ska nämligen lagen gå ut, och HERRENS ord från Jerusalem. Han ska döma mellan många folk och skipa rätt bland mäktiga nationer långt borta. De ska smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. En nation ska inte mer lyfta svärd mot en annan och inte mer träna sig för krig. Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, utan att någon skrämmer dem mer. Härskarornas HERRE har talat. De andra folken vandrar i sina gudars namn, men vi vandrar i HERRENS, vår Guds, namn i all evighet. ”Den dagen, säger HERREN, ska jag samla de haltande, föra samman de skingrade och dem som jag har plågat. Jag ska göra de haltande till en kvarleva, de fördrivna till en mäktig nation, och HERREN ska vara deras kung på Sions berg nu och för evigt. Du, herdetorn, dotter Sions kulle, till dig ska makten komma tillbaka och dotter Jerusalems forna herravälde återvända.” Men varför ropar du nu så högt? Finns det ingen kung hos dig? Har din rådgivare försvunnit? Smärtan har ju drabbat dig som när en kvinna föder barn. Vrid dig i födslovånda, dotter Sion, likt en barnaföderska, för nu måste du lämna staden och bo ute på fältet! Du måste komma till Babylon. Men där ska du bli räddad, där ska HERREN befria dig ur dina fienders grepp. Många folk har samlat sig mot dig och säger: ”Låt Sion bli orenat, det vill vi beskåda!” Men de känner inte HERRENS tankar och förstår inte hans planer, att han har samlat dem som kärvar på en tröskplats. ”Res dig upp och tröska, dotter Sion! Jag ska ge dig horn av järn och klövar av koppar, så att du kan krossa många folk.” Deras orätta byte ska du viga åt HERREN, deras rikedomar åt hela jordens Herre. Rista sorgmärken på dig, du belägrade stad! En belägringsvall är rest mot oss, och med käpp slår de Israels domare på kinden. ”Men du Betlehem i Efrata, så oansenlig bland Judas släkter, från dig ska det ges åt mig en som ska härska över Israel, en som har sitt ursprung i det förflutna, i eviga tider.” Därför ska de bli övergivna, fram till den tid då hon som ska föda har fött. Då ska de som finns kvar av hans bröder återvända till israeliterna. Han ska träda fram och vara herde i HERRENS kraft, i HERRENS, sin Guds namns majestät. De ska leva i lugn och ro, för han ska vara stor över hela jorden. Han ska vara vår frid. Och när assyrierna invaderar vårt land och tränger in i våra palats ställer vi mot dem sju herdar och åtta ledande män. De ska härska över Assyrien med svärd och över Nimrod med dragna vapen. Han ska befria oss från assyrierna, när de anfaller vårt land och tågar in på vårt territorium. De som är kvar av Jakob ska vara mitt ibland många folk som dagg från HERREN, som regnskurar på gräset, som inte väntar på en människa eller dröjer för mänsklighetens skull. De som är kvar av Jakob ska vara mitt ibland många folk som ett lejon bland djuren i skogen, som ett ungt lejon bland fårhjordar, som, där det går fram, trampar ner och river, och vars byte ingen kan rädda. Låt din hand lyftas mot dina motståndare, låt alla dina fiender förintas. ”Den dagen, säger HERREN, utplånar jag dina hästar som finns hos dig och förstör dina stridsvagnar. Jag förstör städerna i ditt land och river ner alla dina fästningar. Jag gör slut på all trolldom hos dig, det ska inte längre finnas några teckentydare hos dig. Jag river ner dina utskurna gudabilder och stoder som finns hos dig. Du ska inte mer tillbe någonting som du med dina händer har gjort. Jag utrotar dina asherapålar och ödelägger dina städer. Jag ska i vrede och förbittring ta hämnd på de folk som vägrat att lyda.” Hör vad HERREN säger: ”Stå upp, gå till rätta inför bergen! Låt höjderna höra din röst! Hör, ni berg, på HERRENS anklagelser! Lyssna, ni jordens fasta grundvalar! HERREN anklagar sitt folk, han går till rätta med Israel. Mitt folk, vad är det jag har gjort mot dig? Vad har jag tyngt ner dig med? Svara mig! Det var jag som förde dig ut ur Egypten och befriade dig från slaveriet. Jag sände Mose, Aron och Mirjam framför dig. Kom ihåg, mitt folk, vad Balak, kungen i Moab, hade tänkt ut och vad det var för svar han fick av Bileam, Beors son. Tänk på vandringen från Shittim till Gilgal, och lär dig förstå HERRENS rättfärdiga handlande.” Vad ska jag kunna komma med inför HERREN, när jag ska böja mig ner inför Gud i höjden? Ska jag komma fram inför honom med brännoffer och årsgamla kalvar? Skulle HERREN finna behag i tusentals baggar och tiotusentals floder av olja? Skulle jag offra min förstfödde för min överträdelse, frukten av min kropp för en synd i mitt liv? Han har låtit dig veta, o människa, vad det goda är för något. Ingenting annat begär HERREN av dig än att du gör det som är rätt, älskar barmhärtighet och lever ett liv i ödmjukhet inför din Gud. HERREN ropar till staden; vis är den som fruktar hans namn! ”Lyssna, du stam, och stadens församling! Finns det ännu i den gudlöses hus skatter som mätts upp med för små mått, sådana mått som jag har förbannat? Skulle jag acceptera fiffel med vågen och falska vikter i väskan? Stadens rika män är våldsbenägna, dess invånare är lögnare och talar med bedräglig tunga. Därför har jag nu tagit itu med dig för att straffa dig och lägga dig i ruiner för dina synders skull. Du ska äta utan att bli mätt och ständigt gå hungrig. Du försöker spara men kan ändå inte rädda något, och det du räddar överlämnar jag åt svärdet. Du ska så men inte skörda. Du ska pressa oliver men inte få smörja dig med oljan. Du ska trampa druvor men inte få dricka vinet. Man följer Omris stadgar och gör som Achavs släkt. Ni har följt deras råd. Därför ska jag låta dig ödeläggas och stadens invånare bli till åtlöje. Ni får bära mitt folks förakt.” Ve mig! Jag är som fruktplockare och druvskördare efter skördetiden: Inte en druvklase finns att äta och inte ett enda efterlängtat fikon. De fromma har försvunnit från landet, och ingen ärlig människa finns kvar. Alla ligger de på lur för att mörda och fånga någon annan i sina nät. Med båda händerna är de beredda att begå onda gärningar, fursten vill ha gåvor och domaren tar mutor, den mäktige dikterar vad han önskar. På det viset blir allting förvridet. Den bäste bland dem är som ett törnsnår, och den ärligaste bland dem som en taggig häck. Den dag som dina väktare förutsagt är inne, dagen då Gud ska besöka dig, och förvirring drabbar folket. Lita inte på din nästa, förtrösta inte på en vän, var försiktig med vad du säger till kvinnan i din famn! Sonen föraktar sin far, dottern sätter sig upp mot sin mor och sonhustrun mot sin svärmor, och en man ska finna fiender i sitt eget hus. Men jag vill se upp till HERREN och vänta på min frälsnings Gud. Min Gud ska höra mig. Gläds inte över mig, min fiende, för även om jag har fallit ska jag resa mig igen. När jag sitter i mörkret ska HERREN vara mitt ljus. Jag har syndat mot HERREN och måste uthärda hans vrede till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han ska föra mig ut i ljuset, och jag ska få se hans rättfärdighet. Då ska min fiende få se det och höljas i skam, hon som sa till mig: ”Var är nu HERREN, din Gud?” Jag ska med egna ögon få se när hon trampas ner som smuts på gatan. Den dagen ska komma då dina murar byggs upp, och den dagen ska dina gränser vidgas. Den dagen ska man komma till dig från Assyrien och Egyptens städer, från Egypten till Eufrat, från hav till hav och från berg till berg. Jorden ska läggas öde för sina invånares och deras gärningars skull. Valla ditt folk med din stav, din hjord, din arvedel, som bor ensam i skogen, mitt i ett bördigt land. Låt dem få beta i Bashan och Gilead, som en gång för länge sedan. ”Låt oss få se under som vid ditt uttåg ur Egypten.” Folken ska se det och komma på skam i all sin makt. De ska lägga handen på munnen, och deras öron ska bli döva. De ska slicka stoft som ormar, som markens kräldjur. Darrande ska de komma ut ur sina fästen, skräckslagna inför HERREN, vår Gud, och frukta för dig. Vem är en sådan Gud som du, som utplånar skuld och förlåter synd hos dem som finns kvar av hans arvedel? Hans vrede består inte för evigt, för vad han vill är nåd. Än en gång ska han förbarma sig över oss, trampa på våra synder och kasta våra missgärningar i havets djup. Du ska visa Jakob trohet och Abraham nåd, som du med ed lovade våra förfäder för så länge sedan. Profetia om Nineve. Boken med en syn av Nahum från Elkosh. HERREN är en svartsjuk, hämnande Gud, HERREN hämnas och är full av vrede. HERREN tar hämnd på sina motståndare och behåller sin vrede mot sina fiender. HERREN är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. HERRENS väg går fram i storm och oväder, och molnen är dammet efter hans fötter. Han tillrättavisar havet, han låter det torka ut och floderna sina. Bashan och Karmel vissnar, och Libanons blomning tynar bort. Bergen skakar inför honom, och höjderna smälter ner. Jorden bävar inför honom, världen och alla som bor där. Vem kan bestå inför hans förbittring? Vem uthärdar hans brinnande vrede? Hans vrede brinner som en eld, och klipporna rämnar inför honom. HERREN är god, en fästning på nödens dag. Han tar sig an dem som tar sin tillflykt till honom. Men med en väldig flod utplånar han Nineves plats. Han förföljer sina fiender ända in i mörkret. Vad ni än har för tankar mot HERREN, så ska han göra slut på dem. Nöden ska inte komma två gånger. Som hopslingrade törnen och druckna av vin ska de brinna upp som torr halm. Från dig har det gått ut en man med onda tankar mot HERREN, en ondskans rådgivare. Så säger HERREN: ”Hur starka och många de än är så ska de slås ner och förgås. Jag har plågat dig, Juda, men ska inte plåga dig mer. Nu ska jag bryta sönder det ok han lagt på dig och slita av dina bojor.” HERREN har gett en befallning om dig: ”Det ska inte finnas någon efterkommande som för ditt namn vidare. Ur ditt gudatempel ska jag förstöra alla gudabilder, såväl skurna som gjutna, och jag ska göra i ordning en grav åt dig, för du är värdelös.” Se, över bergen stiger budbäraren fram med goda nyheter och förkunnar fred. Fira dina högtider, Juda, infria dina löften, för den onde ska inte mer invadera dig; han är fullständigt utplånad. Den som ska anfalla tågar mot dig. Bemanna dina fästningar, bevaka vägen, rusta dig, samla all din kraft! HERREN ska återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet. Våldsmän har härjat bland dem och ödelagt deras vingårdar. Hans soldaters sköldar lyser röda, krigarna har klätt sig i purpur. Vagnarnas stål glänser som eld, man svingar sina spjut av cypress. Vagnarna stormar fram utmed gatorna, i vild jakt över torgen, de ser ut som lysande facklor och far iväg som blixtar. Han befaller sina hjältar. De stapplar fram på sin väg, störtar mot muren, och skyddstaket sätts upp. Portarna mot floden öppnas, och palatset rasar samman. Det är bestämt att hon ska kläs av och föras bort. Hennes slavinnor klagar som duvor och slår sig för bröstet. Nineve är som en damm vars vatten strömmar ut. ”Stanna, stanna!” Men ingen vänder tillbaka. Plundra silver, plundra guld! Det finns ändlöst med skatter, ett överflöd av dyrbarheter! Tömd, plundrad, förödd! Hjärtat orkar inte med, knäna darrar, kroppen skälver, och alla ansikten vitnar. Var finns nu lejonkulan, där de unga lejonen matades, där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick utan att behöva frukta för någonting? Lejonet rev tills hans ungar var mättade, ströp byte åt sina honor, fyllde sina hålor med rov och sina kulor med sönderrivet byte. ”Nu vänder jag mig mot dig, säger härskarornas HERRE. Jag ska låta dina vagnar gå upp i rök och dina unga lejon förtäras av svärd. Jag ska utplåna ditt byte från jorden, och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.” Ve dig, du blodiga stad, så full av lögn och byten från otaliga plundringar! Piskorna viner, vagnshjulen dånar, hästarna galopperar, och vagnarna rullar! Kavalleriet drar fram med blixtrande svärd och glittrande spjut. Mängder av slagna, högar av döda, otaliga lik, man snavar över liken! Orsaken till allt detta är skökans måttlösa otukt, den vackra skökan, trolldomskonsternas mästarinna, som tjusade folken med sin prostitution och folkslagen med sin häxkonst. ”Nu vänder jag mig mot dig, säger härskarornas HERRE. Jag ska lyfta din kjol över ditt ansikte, visa folken din nakenhet och kungarikena din skam. Jag ska släpa dig i smutsen, utsätta dig för förakt och göra dig till ett spektakel. Alla som ser dig ryggar tillbaka och säger: ’Nineve ligger i ruiner, men vem sörjer över det?’ Finns det någon som skulle kunna trösta henne?” Skulle du vara bättre än No Amon, som låg vid Nilen, omgivet av vatten? Floden var dess skydd, vatten dess mur. Kush och Egypten var dess gränslösa styrka, Put och Libyen dess stöd. Men även folket i No Amon togs till fånga och fördes bort i landsflykt. Deras späda barn krossades vid varje gathörn. Man drog lott om deras förnämsta män, och stormännen blev bundna i kedjor. Också du ska bli drucken, få gömma dig och söka skydd mot fienden. Alla dina fästen är som fikonträd med deras första mogna frukter. Skakar man träden faller fikonen i munnen på den som vill äta. Dina soldater är som kvinnor hos dig. Portarna till ditt land står vidöppna för dina fiender, och elden har förtärt dina bommar. Ös upp vatten för belägring! Förstärk dina fästen! Stig ner i leran, trampa i murbruket, förstärk tegelformen! Men elden ska ändå förtära dig och svärdet hugga ner dig. Du ska förtäras som gräshoppor, ja som gräshoppsyngel, som väldiga svärmar av gräsbitare och gräshoppor. Dina köpmän har blivit fler än himlens stjärnor, likt gräsbitare skövlar de och flyger bort. Dina förnämsta är som svärmar av gräshoppor, dina skrivare som en hord av gräsbitare. De slår sig ner på muren när dagen är sval, men när solen kommer fram flyr de bort, och ingen vet var de är. Dina herdar sover, Assyriens kung, dina förnämsta har lagt sig. Ditt folk är skingrat på bergen, och det finns ingen som samlar dem. Det finns ingen läkedom för ditt sår, din skada kan inte botas. Alla som hör om ditt öde klappar i händerna över dig. För vem har inte fått lida för din ständiga grymhet? Detta är den profetia profeten Habackuk fick i en syn: Hur länge, HERRE, ska jag behöva ropa utan att du lyssnar, vädja till dig över våldet, utan att du räddar? Varför låter du mig se orätt? Hur kan du själv se på ofärden? Fördärv och våld är vad jag har framför mig, Det råder stridigheter, och konflikter uppstår. Därför förlorar lagen sin kraft och rätten uteblir. Den onde omringar den rättfärdige, och rätten förvrängs. ”Se er omkring bland folken, och ni kommer att häpna! Under er tid ska jag göra något som ni inte kommer att tro när man berättar det. Se, jag ska resa upp kaldéerna, det grymma och häftiga folket, som drar ut över hela jorden och tar andras hem i besittning. De är fruktansvärda och skrämmande, de bestämmer själva över sin lag och rätt. Deras hästar är snabbare än leoparder och vildare än vargar om kvällen. Deras ryttare spränger fram i hög fart, ryttare kommer som flygande fjärran ifrån, som när en örn slår ner på sitt byte. Alla är de redo till våld när de kommer, stridshären drar fram som en ökenvind och samlar fångar som sand. De gör kungar till åtlöje och furstar till hån. De hånskrattar åt varje fästning och bygger jordvallar för att inta dem. De far vidare som vinden och försvinner, dessa som gör sin styrka till sin gud.” HERRE, du finns ju sedan urtiden, min Gud, min Helige. Vi ska inte dö! Du, HERRE, har satt dem till att döma, du klippa, du har satt dem till att straffa. Dina ögon är för rena för att se på det onda. Du, som inte står ut med att se på något orätt, hur kan du stilla se på när den gudlöse slukar den som är rättfärdigare än han själv? Du har gjort människorna lika fiskarna i havet, lika kräldjuren utan härskare. Man drar upp dem alla med krok, fångar dem med sina garn och drar in dem i sitt nät. Så jublar man och gläds, offrar åt sina garn och tänder rökelse åt sitt nät, för de ger ett liv i överflöd och en utsökt föda. Ska sådana få fortsätta att tömma sina nät och döda folk utan förskoning? Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig på fästningsvallen. Jag ska spana för att se vad han ska tala till mig, och vad jag borde svara när jag tillrättavisas. HERREN svarade mig: ”Skriv ner det du får se med tydlig skrift på tavlor, så att en budbärare kan löpa iväg med den. För synen gäller en bestämd tid. Den talar om slutet och slår inte fel. Om den dröjer, vänta på den, för den kommer säkert, den uteblir inte. Se, uppblåst och orättrådig är hans själ i honom, men den som är rättfärdig ska leva genom sin tro. Vinet bedrar människan, och den högfärdige mannen får ingen ro. Han öppnar sitt gap som dödsriket och är som döden som aldrig får nog. Han samlar alla folk till sig och drar till sig alla folkslag. Alla dessa ska stämma upp en nidvisa om honom, med hånord och anspelningar. De ska säga: ’Ve dig som lägger på hög det som inte är ditt —  och hur länge?  — och gör dig rik på pantsatt gods!’ Plötsligt ska dina fordringsägare resa sig, vakna och få dig att darra, och du blir deras byte. Eftersom du har plundrat många folk ska alla de andra folken som är kvar plundra dig, för du har utgjutit människoblod och våldfört dig mot både land och stad och alla dem som bor där. Ve den som bygger sitt hus med orätt vinning och ställer sitt näste högt upp för att undkomma det onda! Du har dragit skam över ditt hus med dina planer att förinta många folk, du har förfelat ditt eget liv. Stenarna i muren ska ropa och bjälkarna i trävirket eka. Ve den som bygger upp en stad med blodsdåd och grundar ett samhälle med brott! Har inte härskarornas HERRE bestämt att folkens möda bara är bränsle i elden, och att de sliter ut sig till ingen nytta? Jorden ska bli full av kunskap om HERRENS härlighet, liksom haven täcks av vatten. Ve dig som får din nästa att dricka och blandar i din drog, så att de blir berusade och du kan se på deras nakenhet! Du har mättat dig med skam i stället för härlighet. Drick också du, och visa din nakenhet! Bägaren i HERRENS högra hand vänds mot dig, och vanära täcker din härlighet. Ditt våld mot Libanon ska komma över dig, liksom förödelsen som förskräckte dess djur. För du har utgjutit människoblod och våldfört dig mot både land och stad och alla dem som bor där. Vad är en avgudabild värd, snidad av en människa? Eller en gjuten avgud, en falsk vägledare? Den som gjort den förtröstar på sitt eget verk och tillverkar stumma avgudar. Ve den som säger till en bit trä: ’Vakna!’ och till en stum sten: ’Res dig!’ Kan den ge någon vägledning? Den är täckt med guld och silver, men någon ande finns inte i den.” Men HERREN är i sitt heliga tempel. Var stilla inför honom, hela jorden! En bön av profeten Habackuk, en klagosång. HERRE, jag har hört budskapet om dig och dina gärningar, och jag är förskräckt. HERRE, förnya dina gärningar i denna tid, ge dem till känna i denna tid. Glöm inte bort din barmhärtighet i din vrede! Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Séla Hans majestät täcker himlen, och jorden fylls av hans lov. Hans glans är som ljuset, strålar går ut ur hans hand, och där är hans styrka dold. Pest går framför honom, farsot följer i hans spår. Han står där, och jorden skälver, inför hans blick darrar folken. De urgamla bergen rämnar, de eviga höjderna faller samman. Hans vägar är eviga. Jag ser olyckan drabba Kushans tält och Midjans boningar bävar. Är HERREN förbittrad på floderna? Riktas din vrede mot floderna? Rasar du mot havet, när du drar fram med dina hästar och dina segervagnar? Avhöljd, ja, avhöljd är din båge, och dina ord som pilar, med svuren ed. Séla Du får jorden att klyvas av floder. Bergen ser dig och bävar, störtregn forsar ner från molnen, havsdjupet dånar och kastar upp sina vågor. Solen och månen står stilla i sina boningar, vid skenet av dina flygande pilar, vid glansen av ditt blixtrande spjut. Du går fram över jorden i ilska och trampar ner folken i vrede. Du drar ut för att rädda ditt folk, för att rädda din smorde. Du krossar taket på den gudlöses hus och blottar det nerifrån och ända upp. Séla Med hans egna spjut genomborrar du hans krigares huvuden när de stormar fram för att skingra oss och i skadeglädje sluka den betryckte som gömmer sig. Du far fram på dina hästar över havet, och de väldiga vattnen brusar. Jag hör det och bävar i mitt innersta, vid dånet darrar mina läppar, benen i min kropp löses upp, och jag går med vacklande steg. Jag väntar stilla på olyckans dag, som ska komma över det folk som anfaller oss. Fikonträdet knoppas inte, vinstocken saknar frukt, olivskörden slår fel, och fälten ger ingen gröda. Fåren är borta ur fållorna, och boskapen finns inte kvar i stallen. Jag vill jubla i HERREN, glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min styrka. Han gör mig säker på foten som en hind och låter mig löpa över bergen. För körledaren, till stränginstrument. HERRENS ord kom till Sefanja, son till Kushi, son till Gedalja, son till Amarja, son till Hiskia, under Juda kung Josias, Amons sons, regeringstid. ”Jag ska fullständigt utplåna allt från jordens yta, säger HERREN. Jag ska utplåna både människor och djur, jag ska utplåna himlens fåglar och havets fiskar, och ruinhögarna tillsammans med de gudlösa. Jag ska utrota människorna från jordens yta, säger HERREN. Jag ska sträcka ut min hand mot Juda och mot alla som bor i Jerusalem. Jag ska utrota från denna plats det som finns kvar av Baal, avgudaprästernas namn tillsammans med prästerna, dem som på taken böjer sig i tillbedjan för himlens här, dem som böjer sig ner för HERREN men också svär vid Milkom, dessa som vänt sig bort från HERREN och inte söker eller frågar efter HERREN.” Var stilla inför Herren, HERREN, för HERRENS dag är nära! HERREN har förberett en offerhögtid och helgat sina inbjudna. ”På HERRENS offerdag ska jag straffa furstarna och prinsarna och alla som bär främmande kläder. På den dagen ska jag straffa dem som hoppar över tröskeln och fyller sina herrars hus med våld och svek. Den dagen, säger HERREN, ska rop höras från Fiskporten, klagan från Nya staden, väldigt dån från höjderna. Jämra er, ni som bor i Mortelkvarteret, för skaran av köpmän är borta, och utplånade är de som handlar med silver. Vid den tiden ska jag med ljus och lykta söka igenom Jerusalem och straffa de män som sitter där liknöjda på sin drägg, och tänker: ’HERREN gör ingenting, vare sig gott eller ont.’ Men deras rikedom ska plundras och deras hus läggas öde. De ska bygga hus, men inte få bo i dem, plantera vingårdar, men inte få dricka vinet från dem.” HERRENS stora dag är nära, ja, den är nära och kommer mycket snabbt. Det kommer att höras rop på HERRENS dag, starka män ska då gråta bittert. Den dagen är en vredens dag, en dag av nöd och ångest, en dag av förödelse och ödeläggelse, en dag av mörker och dimma, en dag av moln och dunkel, en dag med hornstötar och krigsrop mot befästa städer och höga torn. ”Jag ska låta människorna drabbas av ångest, så att de går omkring som blinda, för de har syndat mot HERREN. Deras blod ska hällas ut som stoft och deras inälvor som dynga. Varken deras silver eller guld kan rädda dem på HERRENS vredes dag.” Hans lidelses eld ska förtära hela jorden. Han ska göra ett snabbt slut på alla dess invånare. Församla er som halm, kom samman, du folk utan skamkänsla, innan beslutet verkställs och dagarna flyger förbi som agnar, innan HERRENS brinnande vrede kommer över er, innan HERRENS vredes dag kommer över er. Sök HERREN, alla ödmjuka i landet, som lyder hans bud. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Kanske får ni då skydd på HERRENS vredes dag. Gaza ska bli övergivet, Ashkelon läggas i ruiner, Ashdods befolkning förjagas mitt på dagen, och Ekron ryckas upp med rötterna. Ve er som bor utmed kusten, ni keretéer! HERRENS ord är emot er, Kanaan, filistéernas land, och jag ska utplåna dig, så att ingen lämnas kvar. Kustlandet ska bli betesmark, där herdarna har sina brunnar och fåren sina fållor. Det ska tillhöra dem som är kvar av Judas stam. Där ska de finna betesmarker, och i husen i Ashkelon ska de lägga sig om kvällen, för HERREN, deras Gud, ska ta sig an dem och upprätta dem på nytt. ”Jag har hört Moabs hån och ammoniternas smädelser, när de har hånat mitt folk och kränkt deras land. Därför, så sant jag lever, säger härskarornas HERRE, Israels Gud: Moab ska bli som Sodom och ammoniterna som Gomorra, ett nässelsnår och en saltgrop, en ödemark för evigt. De av mitt folk som är kvar ska plundra dem, återstoden av mitt folk ska få dem till arvedel.” Detta får de för sitt högmod, för de har hånat och föraktat härskarornas HERRES folk. HERREN ska sätta skräck i dem och få alla jordens gudar att krympa. Alla folken i kustländerna ska tillbe honom, var och en på sin ort. ”Också ni, kushiter, ska genomborras av mitt svärd.” Han ska sträcka ut sin hand mot norr och förgöra Assyrien. Han ska omvandla Nineve till en ödemark, torr som en öken. Där ska hjordar lägga sig, och alla slags vilda djur. Pelikaner och trappar ska övernatta på dess pelarhuvuden, och deras skrin eka genom fönstren. På tröskeln ser man förödelse, och cederpanelen är blottad. Detta är den jublande staden som levde så tryggt och sa till sig själv: ”Det finns ingen som är som jag.” Se hur den nu har blivit ödelagd, ett tillhåll för vilda djur! Alla som går förbi visslar och viftar med händerna. Ve den upproriska och orena staden, den despotiska staden! Den har inte lyssnat, inte låtit sig tillrättavisas. Den förtröstar inte på HERREN och tyr sig inte till sin Gud. Dess furstar är rytande lejon, dess domare kvällens vargar, som inte lämnar något kvar till morgonen. Dess profeter är dumdristiga, svekfulla män. Dess präster vanhelgar det heliga och våldför sig på lagen. Men HERREN, den rättfärdige, är därinne, han gör inget orätt. Morgon efter morgon låter han sin rätt komma fram i ljuset, den uteblir inte. Men den gudlöse vet inget av någon skam. ”Jag har utrotat folk, deras fästen ligger i ruiner. Jag har lämnat deras gator öde, där går ingen, deras städer är tömda och ingen människa bor kvar där. Jag sa: ’Du ska frukta mig och låta dig tillrättavisas.’ Då ska stadens boning inte utplånas, den ska inte drabbas av allt mitt straff. Men de blev bara allt ivrigare i alla sina fördärvliga handlingar. Vänta därför på mig, säger HERREN, på den dag då jag står upp för att vittna. Jag har beslutat att samla folken och föra samman rikena för att tömma min förbittring över dem, hela min brinnande vrede. Av min lidelses eld ska hela jorden förtäras. Då ska jag ge folken ett rent språk, så att alla åkallar HERRENS namn och tjänar honom sida vid sida. Från trakten bortom floderna i Kush ska de som tillber mig, mitt skingrade folk, frambära offer till mig. Den dagen ska du inte längre behöva skämmas för alla försyndelser som du har begått mot mig. Jag ska utrota dem bland dig som är stolta och högmodiga. Du ska inte mer förhäva dig på mitt heliga berg. Men jag ska lämna kvar hos dig ett ödmjukt och fattigt folk. De ska ta sin tillflykt till HERRENS namn. De som är kvar av Israel kommer inte mer att göra orätt, inte mer ljuga, inte mer tala med falsk tunga. De ska äta och lägga sig utan att någon skrämmer dem.” Jubla, dotter Sion! Ropa av glädje, Israel! Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta, dotter Jerusalem! HERREN har tagit bort domen över dig och fått dina fiender att vända. HERREN, Israels kung, bor hos dig. Du ska inte längre frukta för något ont. På den dagen ska man säga till Jerusalem: ”Frukta inte, Sion, bli inte handlingsförlamad! HERREN, din Gud, bor hos dig, en hjälte som räddar. Med stilla kärlek älskar han dig, och han gläds över dig med jubelrop.” ”Jag ska samla dem som sörjer över högtiderna. Från dig har de utgått. Den skam du fått bära var en tillrättavisning. Jag ska på den tiden ta itu med dem som plågat dig. Jag ska hjälpa dem som vacklar och samla ihop dem som skingrats. Jag ska göra dem till lovsång och ära i varje land där de varit i skam. På den tiden ska jag samla er hem och föra er samman. Jag ska göra er ryktbara och lovprisade bland alla folk på jorden, då jag inför era egna ögon återupprättar er, säger HERREN.” I kung Dareios andra regeringsår, på första dagen i sjätte månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggaj till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållare i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son: Så säger härskarornas HERRE: ”Detta folk säger att det ännu inte är dags att bygga upp HERRENS hus igen.” Så kom HERRENS ord genom profeten Haggaj: ”Är det då dags för er själva att bo i panelade hus, när detta hus ligger i ruiner?” Så säger nu härskarornas HERRE: ”Tänk efter hur ni har det! Ni sår mycket men skördar lite. Ni äter men blir inte mätta. Ni dricker men blir inte druckna. Ni klär er men blir inte varma. Den som får någon inkomst stoppar sin lön i en börs med hål.” Så säger härskarornas HERRE: ”Tänk efter hur ni har det! Gå upp i bergen och hämta ner timmer, bygg upp mitt hus! Jag ska se på det med välvilja och visa min härlighet, säger HERREN. Ni har hoppats på mycket men fått lite. Och när ni fört hem det har jag blåst bort det. Varför? säger härskarornas HERRE. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni jäktar var och en med sitt eget hus. Därför har himlen hållit tillbaka sin dagg och jorden sin skörd. Jag har kallat fram en torka över landet och över bergen, över säd, vin och olja, över det som marken producerar, över människor och djur och över era händers arbete.” Serubbabel, Shealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, och hela den rest av folket som fanns kvar lyssnade då till HERREN, sin Gud, och till profeten Haggajs budskap som HERREN, deras Gud, hade sänt, och folket fruktade HERREN. Då förmedlade Haggaj, HERRENS sändebud, detta budskap från HERREN till folket: ”Jag är med er, säger HERREN.” Och HERREN inspirerade Serubbabel, Shealtiels son och ståthållare i Juda, och översteprästen Josua, Josadaks son, och hela den rest av folket som fanns kvar, så att de kom och började bygga upp härskarornas HERRES, sin Guds, tempel. Det var den tjugofjärde dagen i sjätte månaden av Dareios andra regeringsår. Den tjugoförsta dagen i sjunde månaden kom HERRENS ord genom profeten Haggaj: ”Fråga ståthållaren i Juda, Serubbabel, Shealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, och den rest av folket som finns kvar: ’Finns det någon bland er som är kvar som såg detta tempel i dess forna härlighet? Och vad är det ni ser nu? Ser det inte ut för er som ingenting? Men var vid gott mod, Serubbabel! säger HERREN. Var vid gott mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Var vid gott mod, allt folk i landet, säger HERREN, och arbeta, för jag är med er, säger härskarornas HERRE. Det var ett löfte jag gav er när ni drog ut ur Egypten, och min Ande förblir mitt ibland er. Var inte rädda.’ För så säger härskarornas HERRE: ’Inom en mycket kort tid ska jag skaka både himmel och jord och hav och land. Jag ska skaka om alla folk, och alla folks dyrbarheter ska föras dit. Jag ska fylla detta hus med härlighet, säger härskarornas HERRE. Mitt är silvret och mitt är guldet, säger härskarornas HERRE. Härligheten hos detta hus ska bli större än den som har varit, säger härskarornas HERRE. På denna plats ska jag också ge frid, säger härskarornas HERRE.’ ” På den tjugofjärde dagen i nionde månaden av Dareios andra regeringsår kom HERRENS ord till profeten Haggaj: ”Så säger härskarornas HERRE: ’Fråga prästerna vad lagen säger: Om någon bär heligt kött i sin mantelflik och fliken råkar komma i beröring med bröd eller kokt mat, vin, olja eller annan mat, blir då också detta heligt?’ ” Prästerna svarade: ”Nej.” Då frågade Haggaj: ”Men om någon som blivit oren genom en död kropp råkar komma i beröring med något av allt detta, blir detta då orent?” ”Ja,” svarade prästerna, ”det blir orent.” Då sa Haggaj: ”Så är det med detta folk, så är det med denna nation inför mig, säger HERREN. Så är allt som de gjort med sina händer, och det som de offrar här orent. Tänk nu efter hur det blir, från och med idag. Innan sten var lagd på sten i HERRENS tempel, hur var det? Om någon kom till en sädeshög på tjugo mått, fanns där bara tio, och om någon kom till en vinpress på femtio mått, fanns där bara tjugo. Jag lät er säd drabbas av mjöldagg och mögel och slog ner ert arbete med hagel, och ändå vände ni er inte till mig, säger HERREN. Tänk efter hur det blir, från och med i dag, den tjugofjärde dagen i nionde månaden, då grunden till HERRENS tempel blev lagd. Tänk efter! Finns det någon säd kvar i logen? Ännu har varken vinstocken, fikonträdet, granatträdet eller olivträdet gett någon skörd. Men från och med denna dag ska jag ge välsignelse.” HERRENS ord kom denna dag, den tjugofjärde i månaden, en andra gång till Haggaj: ”Säg till Serubbabel, ståthållaren i Juda: Jag ska skaka himmel och jord. Jag ska störta omkull kungatroner och göra slut på främmande kungadömens makt. Jag ska välta stridsvagnar och deras förare, både hästar och ryttare ska falla, den ene för den andres svärd. Den dagen, säger härskarornas HERRE, ska jag ta dig, Serubbabel, Shealtiels son, min tjänare, säger HERREN, och göra dig till min sigillring, för dig har jag utvalt, säger härskarornas HERRE.” I åttonde månaden av kung Dareios andra regeringsår kom HERRENS ord till profeten Sakarja, Berekjas son och Iddos sonson: ”HERREN var mycket vred på era förfäder. Tala därför till folket: Så säger härskarornas HERRE: ’Vänd om till mig, säger härskarornas HERRE, så ska jag vända mig till er, säger härskarornas HERRE.’ Var inte som era förfäder! För dem predikade de tidigare profeterna: Så säger härskarornas HERRE: ’Vänd om från era onda vägar och era onda gärningar.’ Men de lyssnade inte och brydde sig inte om mig, säger HERREN. Var är era förfäder nu? Och profeterna? Lever de för evigt? Mina ord och mina förordningar, som jag gett befallning om genom mina tjänare profeterna, nådde ju era förfäder. Då vände de om och sa: ’Så som härskarornas HERRE har beslutat att göra med oss, i enlighet med vad våra levnadssätt och våra gärningar har förtjänat, så har han också handlat med oss.’ ” Den tjugofjärde dagen i elfte månaden, i månaden shevat, av Dareios andra regeringsår, kom HERRENS ord till profeten Sakarja, son till Berekja och sonson till Iddo: Jag såg en syn om natten, och där var en man som red på en röd häst. Han stod bland myrtenträden i ravinen. Bakom honom stod röda, bruna och vita hästar. Jag frågade: ”Vad är dessa för något, herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Det ska jag visa dig.” Mannen som stod bland myrtenträden sa: ”HERREN har sänt dem för att färdas över jorden.” De sa då till HERRENS ängel som stod bland myrtenträden: ”Vi har färdats över hela jorden, och där är det lugnt och stilla.” Då svarade HERRENS ängel: ”Härskarornas HERRE, hur länge ska du dröja med att förbarma dig över Jerusalem och Juda städer? Du har nu varit förbittrad på dem i sjuttio år.” HERREN gav ängeln som talade med mig ett svar med goda och tröstande ord. Då sa ängeln som talade med mig: ”Ropa ut: Så säger härskarornas HERRE: ’Min lidelse är stark för Jerusalem och för Sion. Men jag är mycket vred på de självsäkra folken, för medan min vrede ännu inte var så stor, gjorde de det onda ännu värre.’ Därför säger HERREN: ’Jag har vänt tillbaka till Jerusalem i barmhärtighet. Mitt tempel ska byggas där, säger härskarornas HERRE, mätsnöret ska dras över Jerusalem.’ Ropa igen: Så säger härskarornas HERRE: ’Mina städer ska åter flöda över av det goda. HERREN ska åter trösta Sion och åter utvälja Jerusalem.’ ” Jag lyfte blicken och fick se fyra horn. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad är dessa för något?” Han svarade: ”De är de horn som har skingrat Juda, Israel och Jerusalem.” Sedan visade HERREN mig fyra smeder. Jag frågade: ”Vad har dessa kommit för att göra?” Han svarade: ”Där är de horn som skingrade Juda så att ingen orkade lyfta sitt huvud. Men nu har dessa kommit för att sätta skräck i dem och slå av hornen på de folk som lyfte sina horn mot Juda land och skingrade dem.” När jag lyfte blicken fick jag se en man som hade ett mätsnöre i handen. ”Vart är du på väg?” frågade jag honom. Han svarade: ”Till Jerusalem, för att mäta dess bredd och längd.” Då gick ängeln som talade med mig iväg, och en annan ängel kom emot honom och sa: ”Skynda dig och säg till den unge mannen där: ’Jerusalem ska bli en stad utan murar, på grund av det stora antalet människor och djur där. Jag själv, säger HERREN, ska vara en eldsmur omkring staden, och jag ska vara dess härlighet därinne.’ Kom, kom! Fly från landet i norr, säger HERREN, för jag har skingrat er i alla väderstreck, säger HERREN. Kom, Sion! Fly, du som bor hos dotter Babylon!” För så säger härskarornas HERRE: ”Efter sin härlighet har han sänt mig om folken som plundrat er: — Den som rör vid er rör vid min ögonsten —. Ja, jag ska lyfta min hand mot dem, och de ska bli ett byte för sina slavar. Då ska ni inse att härskarornas HERRE har sänt mig. Ropa och var glad, dotter Sion! Jag kommer för att bo hos dig, säger HERREN. Vid den tiden ska många folk sluta sig till HERREN och bli mitt folk. Jag ska bo hos dig. Då ska du inse att härskarornas HERRE har sänt mig till dig. HERREN ska ärva Juda som sin del av den heliga marken och än en gång utvälja Jerusalem. Var stilla inför HERREN, hela mänskligheten, för han har rest sig från sin heliga boning.” Sedan visade han mig översteprästen Josua som stod inför HERRENS ängel, och på hans högra sida stod Anklagaren med anklagelser mot honom. HERREN sa till Anklagaren: ”HERREN ska tillrättavisa dig, Anklagare. Ja, HERREN ska tillrättavisa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är inte denne en brand ryckt ur elden?” Men Josua var klädd i orena kläder, då han stod inför ängeln. Då sa ängeln till dem som stod inför honom: ”Ta av honom de orena kläderna.” Sedan sa han till Josua: ”Jag har tagit bort din synd och ska nu klä dig i högtidskläder.” Då sa han: ”Sätt en ren turban på hans huvud!” Då satte de en ren turban på hans huvud och klädde honom, medan HERRENS ängel stod där. HERRENS ängel försäkrade Josua: ”Så säger härskarornas HERRE: ’Om du vandrar på mina vägar och håller mina förordningar, ska du få råda över mitt hus och vakta mina förgårdar. Jag ska ge dig en plats bland dessa som står här. Lyssna, Josua, du överstepräst, och dina närmaste, som sitter inför dig, för dessa män är ett förebud: Jag ska låta min tjänare, Skottet, komma. Se på stenen som jag lagt framför Josua! På denna enda sten med sju ögon ska jag rista en inskrift, säger härskarornas HERRE. Jag ska utplåna detta lands skuld på en enda dag. På den dagen, säger härskarornas HERRE, ska ni var och en kunna bjuda in era grannar under vinrankan och fikonträdet.’ ” Ängeln som talade med mig kom tillbaka och väckte mig, som man väcker en som har sovit. Han frågade mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser ett lampställ, helt av guld, med en skål ovanpå, och sju lampor där, och sju rör till lamporna där uppe. Två olivträd står där bredvid, ett till höger om skålen och ett till vänster.” Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad är dessa för något, herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Vet du inte vad de är?” ”Nej, herre”, svarade jag. Då svarade han: ”Detta är HERRENS ord till Serubbabel: ’Inte genom styrka och inte genom kraft, utan genom min Ande, säger härskarornas HERRE.’ Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli till jämn mark. Han ska föra fram slutstenen medan man ropar: ’Nåd, nåd över den!’ ” HERRENS ord kom till mig: ”Serubbabels händer har lagt grunden till detta tempel, och hans händer ska också slutföra det. Då ska du också inse att härskarornas HERRE har sänt mig till er. Vem föraktar de små tingens dag? De gläds när de ser stenlodet i Serubbabels hand. De sju är HERRENS ögon som övervakar hela jorden.” Då frågade jag honom: ”Vad är de två olivträden till höger och till vänster om lampstället?” Sedan frågade jag honom vidare: ”Vad är de två olivkvistarna bredvid de två gyllene rören som för ner den gyllene oljan?” Han frågade mig: ”Vet du inte vad de är?” ”Nej, herre”, svarade jag. Han sa: ”De är de två smorda som står inför hela jordens Herre.” Jag lyfte blicken igen och fick då se en flygande bokrulle. Han frågade: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en flygande bokrulle, tio meter lång och fem meter bred.” Då sa han till mig: ”Det är förbannelsen som går ut över hela landet. Enligt vad som sägs på ena sidan ska var och en som stjäl utrotas, och var och en som svär ska utrotas enligt vad som sägs på andra sidan. ’Jag har låtit förbannelsen gå ut, säger härskarornas HERRE. Den ska komma in i tjuvens hus och in i huset hos den som svär falskt vid mitt namn. Den ska förbli i hans hus och förgöra det med trävirke och stenar.’ ” Ängeln som talade med mig gick nu fram och sa till mig: ”Lyft blicken och se vad som kommer!” Jag frågade: ”Vad är det?” Han svarade: ”Det är ett sädesmått,” och fortsatte: ”Detta är deras skuld som finns i landet.” Ett lock av bly lyftes av, och därinne i sädesmåttet satt en kvinna. ”Det här är ondskan”, sa han, och knuffade ner henne i sädesmåttet igen och lade på blylocket. Sedan lyfte jag blicken och såg två kvinnor komma, med vind i sina vingar  —  de hade vingar som liknade hägerns. De lyfte upp sädesmåttet mellan jord och himmel. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vart ska de ta vägen med sädesmåttet?” Han svarade mig: ”Till Shinar, för att bygga ett hus åt henne, och när det är färdigt, ska hon ställas där på sin plats.” När jag sedan lyfte blicken fick jag se fyra vagnar komma fram mellan två berg, berg av koppar. Den första vagnen drogs av röda hästar, den andra av svarta, den tredje av vita hästar och den fjärde av spräckliga hästar. De var starka. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad är dessa för något, herre?” Ängeln svarade mig: ”Dessa är himlens fyra vindar som drar ut och som stått inför hela jordens Herre. Vagnen med de svarta hästarna drar mot landet i norr, de vita hästarna följer efter, och de spräckliga drar mot landet i söder.” De starka hästarna gick ut, ivriga att få ge sig ut över jorden. Han sa: ”Gå ut över jorden!” Då gav de sig ut över jorden. Därefter kallade han på mig och sa: ”Se, de som drar mot landet i norr låter min Ande finna ro där. ” HERRENS ord kom till mig: ”Ta emot gåvorna av de deporterade, Heldaj, Tobia och Jedaja. Gå samma dag till Josias, Sefanjas sons, hus, dit de har kommit från Babylonien. Ta silvret och guldet, gör en krona och sätt den på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud. Säg till honom: Så säger härskarornas HERRE: ’Här är en man, vars namn är Skottet. Där han är ska det spira, och han ska bygga HERRENS tempel. Han ska bygga HERRENS tempel, kläs i majestät och sätta sig för att regera på sin tron. Han ska vara en präst på sin tron, och det ska vara harmoni mellan de två.’ Kronan ska vara kvar i HERRENS tempel till minne av Heldaj, Tobia, Jedaja och Hen, Sefanjas son. Man ska komma fjärran ifrån för att bygga HERRENS tempel, och ni ska inse att det är härskarornas HERRE som har sänt mig till er. Detta ska ske om ni noga lyder HERREN, er Gud.” I kung Dareios fjärde regeringsår, på den fjärde dagen i nionde månaden, kislev, kom HERRENS ord till Sakarja. Från Betel sändes Sareser, Regem Melek och deras män för att vädja till HERREN och rådgöra med prästerna i härskarornas HERRES hus och profeterna: ”Ska jag gråta och fasta i den femte månaden som jag har gjort i många år?” Då kom härskarornas HERRES ord till mig: ”Fråga allt folket i landet och prästerna: ’När ni under sjuttio år har gråtit och fastat i den femte och den sjunde månaden, har det varit för mig ni har fastat? Och när ni har ätit och druckit, har ni inte gjort det för er egen skull? Är det inte dessa ord HERREN predikade genom profeterna i gångna tider, när Jerusalem levde i ro och välfärd med sina omgivande städer, och när Negev och Låglandet var befolkade?’ ” HERRENS ord kom till Sakarja: ”Så säger härskarornas HERRE: ’Döm rätta domar och visa varandra nåd och barmhärtighet. Förtryck inte änkan eller den faderlösa, utlänningen eller den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.’ Men de vägrade att lyda, vände sig upproriskt bort och stängde till sina öron för att slippa höra. De gjorde sina hjärtan hårda som flinta, så att de inte hörde den lag och de ord som härskarornas HERRE genom sin Ande hade sänt genom profeterna. Därför kom en stor vrede från härskarornas HERRE. ’När han ropade på dem ville de inte höra. När de nu ropar till mig vill jag inte lyssna, säger härskarornas HERRE. Jag skingrar dem med en stormvind och sprider ut dem bland folk som de inte känner. Så blev landet öde efter dem, och ingen for ens därigenom. Så har de gjort det ljuvliga landet till en ödemark.’ ” På nytt kom härskarornas HERRES ord: Så säger härskarornas HERRE: ”Min lidelse för Sion är stor, jag ivrar för henne i stark vrede.” Så säger HERREN: ”Jag återvänder till Sion, och jag vill bo mitt i Jerusalem. Jerusalem ska kallas Den trogna staden, och HERRENS berg Det heliga berget.” Så säger härskarornas HERRE: ”Än en gång ska gamla män och kvinnor sitta vid Jerusalems gator, var och en med käpp i handen, för så gamla är de. Stadens gator ska fyllas av pojkar och flickor som leker där.” Så säger härskarornas HERRE: ”Även om det låter alltför otroligt för dem som är kvar av folket i denna tid, så är det väl inte otroligt för mig?” säger härskarornas HERRE. Så säger härskarornas HERRE: ”Jag ska rädda mitt folk från länderna i öster och väster. Jag ska föra dem tillbaka och låta dem bo i Jerusalem. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud i trohet och rättfärdighet.” Så säger härskarornas HERRE: ”Handla med kraft, ni som i denna tid hör vad de profeter talat som var där när grunden till HERRENS hus blev lagd, templet som skulle byggas upp. Före den tiden fick varken människor eller djur någon lön, och ingen kunde komma eller gå tryggt för sina ovänner. Jag lät människorna drabba samman, alla mot varandra. Men mot dem som är kvar av mitt folk är jag inte längre som jag var i det förgångna, säger härskarornas HERRE. Säden växer väl, vinstocken ger sin frukt, jorden sin skörd och himlen sin dagg. Jag ska låta dem som är kvar av folket ärva allt detta. Liksom ni har varit en förbannelse bland folken, Juda och Israel, så ska jag rädda er, och ni får bli till välsignelse. Var inte rädda! Handla med kraft!” Så säger härskarornas HERRE: ”Liksom jag planerade det onda över er, säger härskarornas HERRE, och inte visade någon barmhärtighet när era förfäder provocerade min vrede, så har jag nu gjort en plan för att göra gott mot Jerusalem och judéerna. Var inte rädda! Så här ska ni göra: Tala sanning med varandra. Döm rättvist och fredligt i era portar. Lägg inga onda planer mot varandra, och svär inte falska eder. Jag hatar allt sådant, säger HERREN.” Härskarornas HERRES ord kom till mig: Så säger härskarornas HERRE: ”Fastan i den fjärde, femte, sjunde och tionde månaden ska för Juda bli till glädje och jubel, till lyckliga högtider. Ni ska älska sanning och frid.” Så säger härskarornas HERRE: ”Folk ska komma, invånare från många städer. Invånarna i en stad ska gå till en annan och säga: ’Låt oss gå och vädja till HERRENS välvilja, uppsöka härskarornas HERRE. Jag ska också gå dit.’ Många folk och mäktiga nationer ska komma och söka härskarornas HERRE i Jerusalem och vädja till HERRENS välvilja.” Så säger härskarornas HERRE: ”På den tiden ska tio män från alla språk och folk ta tag i en judes mantelflik och säga: ’Låt oss få följa med er, för vi har hört att Gud är med er.’ ” En profetia: HERRENS ord är i landet Hadrak. Det kommer också över Damaskus, för allas ögon  —  Israels alla stammars och alla andra människors  — är riktade mot HERREN. Liksaså kommer det över grannlandet Hamat och Tyros och Sidon med deras visdom. Tyros har byggt åt sig en fästning och samlat silver som stoft och guld som smuts från gatan. HERREN ska plundra staden, vräka dess välde i havet, och den ska förtäras av eld. Ashkelon ska se detta och frukta. Gaza ska bäva av ångest, liksom Ekron, för dess hopp går om intet. Gaza mister sin kung, och Ashkelon blir obebott. I Ashdod ska ett oäkta folk bosätta sig, och jag ska göra slut på filistéernas stolthet. Jag ska rycka blodmaten ur deras mun, och vidrigheten från deras tänder. De som blir kvar ska tillhöra vår Gud och vara som en stam i Juda, och Ekron ska vara som jevuséerna. Jag ska beskydda mitt hus för arméer som kommer och går. Aldrig mer ska någon förtryckare komma dit, för jag vakar över dem. Ropa ut din glädje, dotter Sion! Jubla högt, dotter Jerusalem! Se, din kung kommer till dig. Han är rättfärdig och segerrik. Han kommer i ödmjukhet, ridande på en åsna, ja, på ett åsneföl. Jag ska ta bort alla stridsvagnar från Efraim och föra bort alla hästar från Jerusalem. Krigsbågarna ska förstöras, och han ska förkunna fred för folken. Hans välde ska sträcka sig från hav till hav, från floden till jordens ände. På grund av blodsförbundet med dig ska jag släppa dina fångar fria ur den vattenlösa brunnen. Kom tillbaka till fästet, ni fångar som har ett hopp! Jag meddelar i dag att jag ska ge er dubbelt igen. Jag ska spänna Juda som min båge och lägga Efraim där som min pil. Jag ska resa upp dina söner, Sion, mot dina söner, Grekland, och göra dig till en krigares svärd. HERREN ska visa sig över dem, och hans pil ska fara fram som en blixt. Herren, HERREN, ska stöta i horn och dra fram med sydstormarna. Härskarornas HERRE ska beskydda dem. De ska förgöra och segra med slungstenar. De ska dricka och ryta som berusade av vin. De ska fyllas som en offerskål, som altarhörnen. HERREN, deras Gud, ska rädda dem den dagen och vårda sig om dem som en hjord, hans folk. De ska stråla i hans land som juveler i en krona. Hur gott, hur skönt är det inte! Brödsäd får de unga männen att blomstra, vin de unga kvinnorna. Be HERREN om regn vid tiden för vårregnet. HERREN har gjort stormmolnen, han ger regnskurar och låter ge marken gröda åt alla. Men husgudarna talar svek, spåmännen ser lögnaktiga syner, berättar falska drömmar och ger tom tröst. Därför vandrar folket omkring, förtryckta, för de har ingen herde. ”Min vrede brinner mot herdarna, och ledarna ska jag straffa. Härskarornas HERRE tar sig an sin hjord, Juda folk, och gör den till en stolt stridshäst åt sig. Från Juda ska hörnstenen komma, därifrån ska tältpluggen komma, därifrån bågen till striden, och därifrån ska alla härskare komma. De ska bli som hjältar som i striden trampar i smutsen på gatan. De ska strida, för HERREN är med dem, och ryttarna med sina hästar ska komma på skam. Jag ska ge styrka åt Juda folk, och Josefs folk ska jag rädda. Jag ska låta dem återvända, eftersom jag förbarmar mig över dem. Det ska bli som om jag aldrig hade förkastat dem, för jag, HERREN, deras Gud, ska bönhöra dem. Efraims folk ska bli som hjältar. De ska glädja sig som av vin. Deras barn ska se det och vara glada. De ska jubla i HERREN. Jag ska vissla på dem och samla dem, för jag har friköpt dem. De ska bli lika talrika som i gångna tider. Fastän jag skingrar dem bland folken ska de ändå komma ihåg mig i fjärran länder. De och deras barn ska få leva och återvända. Jag ska föra dem tillbaka från Egypten och samla dem från Assyrien. Jag ska föra dem till Gilead och Libanon, och där ska inte finnas utrymme nog för dem. De ska gå genom nödens hav, och havets vågor ska hållas tillbaka. Alla Nilens djup ska torka ut, Assyriens stolthet ska brytas ner och Egypten förlora sin spira. Jag ska göra dem starka i HERREN, och i hans namn ska de vandra, säger HERREN.” Öppna dina portar, Libanon. Eld ska förtära dina cedrar. Klaga, cypress, för cedern har fallit, och de ståtliga träden är förstörda. Klaga, ni Bashans ekar, för den täta skogen har huggits ner. Hör herdarnas klagan, när deras härlighet har förstörts. Hör hur de unga lejonen ryter, när Jordandalens prakt är skövlad. Så sa HERREN, min Gud: ”Bli en herde för en hjord med slaktfår. De som köper dem slaktar dem utan att bli straffade. De som säljer dem säger: ’Lovad vare HERREN för att jag blivit rik!’ Deras egna herdar skonar dem inte. Jag ska inte längre skona landets invånare, säger HERREN. Jag ska låta människorna hamna i klorna på varandra och på sin kung. De ska ödelägga landet, och jag ska inte låta någon komma undan deras makt.” Så blev jag en herde för en hjord med slaktfår, de förtryckta fåren. Jag tog två herdestavar. Den ena kallade jag Nåd och den andra Enhet, och jag blev en herde för hjorden. Inom en månad gjorde jag mig av med de tre herdarna. Jag förlorade tålamodet med fåren, och även de fick nog av mig. Då sa jag: ”Nu vill jag inte längre vara er herde. Låt det dö som håller på att dö, och det gå under som håller på att gå under. Låt dem som är kvar äta upp varandra.” Sedan tog jag min stav Nåd och bröt av den, för att upplösa det förbund jag hade slutit med alla folk. Så blev det upplöst den dagen, och de förtryckta fåren som iakttog mig insåg att detta var HERRENS ord. Jag sa till dem: ”Om ni finner det för gott, ge mig min lön, men om inte, låt bli!” Då vägde de upp trettio silvermynt åt mig. Och HERREN sa till mig: ”Kasta det åt krukmakaren, denna härliga summa de har värderat mig till!” Jag tog alltså de trettio silvermynten och kastade dem åt krukmakaren i HERRENS hus. Sedan bröt jag av min andra stav, Enhet, för att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel. HERREN sa till mig: ”Utrusta dig med en dåraktig herdes redskap. Jag ska nämligen låta en herde uppstå i landet som inte bryr sig om dem som håller på att förgås, inte söker efter dem som kommit bort, inte helar de skadade, inte sörjer för de friska, utan äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem. Ve en sådan värdelös herde som överger sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm helt förtvina och hans högra öga helt förblindas!” En profetia: HERRENS ord om Israel. HERREN, som har spänt ut himlen, lagt jordens grund och format människans livsande, säger: ”Jag ska göra Jerusalem till en berusande bägare för alla grannfolk. Också Juda ska belägras, liksom Jerusalem. På den tiden ska jag göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den ska göra sig illa. Alla folk på jorden ska samla sig mot den. På den dagen, säger HERREN, ska jag slå varje häst med panik och deras ryttare med vanvett. Men mina ögon ska vaka över Juda folk, medan jag slår alla folkens hästar med blindhet. Då ska ledarna i Juda tänka: ’Jerusalems invånare har sin styrka i härskarornas HERRE, sin Gud.’ På den dagen ska jag göra ledarna i Juda till ett brinnande fyrfat bland ved, en brinnande fackla bland sädeskärvar. De ska förtära alla folk i alla riktningar runt omkring, men Jerusalems befolkning ska förbli i Jerusalem. ”HERREN ska först rädda boningarna i Juda, så att inte Davids ätt och Jerusalems invånare äras mer än Juda. På den dagen ska HERREN beskydda Jerusalems invånare. Den svagaste bland dem ska på den dagen bli lik David, och Davids ätt ska vara som Gud, som en HERRENS ängel framför dem. På den dagen tänker jag förgöra alla folk som kommer mot Jerusalem. Över Davids ätt och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta en nådens och bönens ande. De ska se upp till mig som de har genomborrat, sörja honom som man sörjer den ende sonen och gråta bittert som man gråter över den förstfödde. Den dagen ska sorgen i Jerusalem bli lika stor som sorgen över Hadad-Rimmon på Megiddoslätten. Landet ska sörja, släkt för släkt: Davids släkt för sig och dess kvinnor för sig, Natans släkt för sig och dess kvinnor för sig, Levis släkt för sig och dess kvinnor för sig, Shimis släkt för sig och dess kvinnor för sig, alla de övriga släkterna var för sig och deras kvinnor för sig. ”Den dagen ska en källa öppnas för Davids ätt och för Jerusalems invånare, för att rena dem från synd och orenhet. Den dagen, säger härskarornas HERRE, ska jag utplåna allt vad avgudar heter ur landet, så att man inte mer kommer ihåg dem. Även profeterna och orenhetens ande ska jag driva ut ur landet. Om någon fortfarande profeterar, ska hans far och mor, som fött honom, säga till honom: ’Du får inte leva, för du talar lögner i HERRENS namn.’ Och hans far och mor, som fött honom, ska sticka ner honom när han profeterar. Den dagen ska varje profet skämmas för sina profetiska syner och inte längre klä sig i håriga profetkläder för att bedra. Han ska säga: ’Jag är ingen profet. Jag är bonde och har levt av jordbruk sedan ungdomen.’ Om då någon frågar honom: ’Vad är det för sår du har på kroppen?’ svarar han: ’Dem har jag fått hemma hos mina vänner.’ Upp, svärd, mot min herde, mot den man som stod mig nära, säger härskarornas HERRE. Slå herden, så att fåren skingras! Jag lyfter min hand mot de små. I hela landet, säger HERREN, ska två tredjedelar utplånas, men en tredjedel ska bli kvar där. Den tredjedelen ska jag föra genom eld, rena den som silver renas, pröva den som guld prövas. De ska ropa till mig, och jag ska svara dem. Jag ska säga: ’Det här är mitt folk,’ och de ska säga: ’HERREN är min Gud.’ ” Se, HERRENS dag kommer! Då ska man plundra dig och fördela bytet. Jag ska samla alla folk till strid mot Jerusalem. Staden ska intas, husen plundras, kvinnorna våldtas och halva staden föras bort i fångenskap, men resten av folket ska inte fördrivas. Då ska HERREN dra ut och strida mot dessa folk, så som han stred på slagets dag. Hans fötter ska den dagen stå på Olivberget, som ligger mitt emot Jerusalem, i öster. Olivberget ska dela sig mitt itu från öster till väster, till en mycket stor dal. Halva berget ska falla åt norr och halva berget åt söder. Ni ska fly genom dalen mellan mina berg, för dalen mellan bergen ska sträcka sig ända fram till Asal. Ni ska fly som ni flydde för jordbävningen på judakungen Ussias tid. Då ska HERREN, min Gud, komma och alla heliga med honom. Den dagen ska det inte finnas något ljus, himlaljusen ska förmörkas. Det blir en unik dag, utan växling mellan dag och natt. När det blir kväll är det fortfarande ljust. HERREN vet allt om hur den dagen ska bli. Den dagen ska friskt vatten rinna fram från Jerusalem, hälften mot östra havet, hälften mot västra havet, både sommar och vinter ska det bli så. HERREN ska vara kung över hela jorden. På den dagen ska HERREN vara en och hans namn det enda. Hela landet från Geva till Rimmon, söder om Jerusalem, ska förvandlas till en slätt. Men staden ska resa sig och bli kvar på sin höjd, från Benjaminporten till den plats där den förra porten stod, till Hörnporten, och från Hananeltornet till de kungliga vinpressarna. De ska få bo där, och det ska aldrig mer vigas åt förintelse. Jerusalem ska vara tryggt. Detta är den plåga HERREN ska slå alla de folk med som stred mot Jerusalem: Deras kött ska ruttna bort medan de ännu står på sina fötter, deras ögon ska ruttna i sina hålor och deras tungor i deras mun. HERREN ska den dagen skapa stor panik bland dem, så att man vänder sig mot varandra och slåss inbördes. Juda ska också strida i Jerusalem. Alla grannfolkens rikedomar ska samlas, stora mängder av guld och silver och kläder. En liknande plåga ska drabba hästar, mulåsnor, kameler, åsnor och alla andra djur i dessa läger. Men alla överlevande från alla de folk som anföll Jerusalem ska dra dit upp, år efter år, för att tillbe kungen, härskarornas HERRE, och för att fira lövhyddefesten. Men om någon av jordens släkter inte drar upp till Jerusalem för att tillbe kungen, härskarornas HERRE, ska de inte få något regn. Om egypterna inte drar dit upp och deltar, ska de inte heller få regn. Det är den plåga HERREN låter drabba de folk som inte drar upp för att fira lövhyddefesten. Detta är straffet för Egypten och straffet för andra folk som inte drar upp för att fira lövhyddefesten. Den dagen ska det stå på hästarnas bjällror: ”Helgad åt HERREN”, och kokkärlen i härskarornas HERRES hus ska vara som offerskålarna framför altaret. Varje kokkärl i Jerusalem och Juda ska vara helgat åt härskarornas HERRE, och alla som kommer för att offra ska ta ett av kärlen och använda för tillredning. Den dagen ska det inte längre finnas någon kanané i härskarornas HERRES hus. Profetia. HERRENS ord till Israel genom Malaki. ”Jag har älskat er, säger HERREN. Men ni säger: ’På vilket sätt har du älskat oss?’ Var inte Jakob och Esau bröder? säger HERREN. Jag älskade Jakob men hatade Esau. Jag gjorde hans berg till en ödemark och gav hans arv åt öknens schakaler.” Om Edom säger: ”Vi är krossade, men vi ska åter bygga upp ruinerna,” så säger härskarornas HERRE: ”Låt dem bygga, jag kommer ändå att riva ner det. Det ska kallas ondskans land och folket som HERREN vredgas på för evigt. Ni får se det med egna ögon, och då ska ni säga: ’HERREN är stor, även bortom Israels gränser!’ En son hedrar sin far och en tjänare sin herre. Om jag är en far, var är min heder? Och om jag är en herre, var är min respekt? Detta säger härskarornas HERRE till er präster, som föraktar mitt namn. Då frågar ni: ’På vilket sätt har vi föraktat ditt namn?’ Genom att ni har burit fram oren mat på mitt altare. Ni frågar: ’På vilket sätt har vi gjort dig oren?’ Genom att säga att HERRENS bord kan föraktas. När ni bär fram ett blint offerdjur, är det inte något ont? När ni bär fram ett halt och sjukt offerdjur, är det inte något ont? Försök komma med sådana offer till din ståthållare! Skulle han gilla dig och ta emot dig välvilligt? säger härskarornas HERRE. Nu vädjar ni till Gud att han ska vara nådig mot oss! Skulle han, när ni nu har sådant i era händer, vara välvilligt inställd mot er?” säger härskarornas HERRE. ”Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna och låta bli att i onödan tända eld på mitt altare! Jag vill inte veta av er, säger härskarornas HERRE, och jag kan inte ta emot era offer. Från öster till väster ska mitt namn bli stort bland folken. På alla platser ska man bära fram rökelse och rena offer åt mitt namn, för mitt namn är stort bland folken, säger härskarornas HERRE. Ni däremot vanhelgar det och säger att HERRENS bord är orent och hans mat är värd förakt. Ni säger: ’Så besvärligt!’ och fnyser bara, säger härskarornas HERRE. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur för att offra. Skulle jag kunna ta emot sådant av er? säger HERREN. Förbannad är den bedräglige som lovar att offra ett handjur från sin hjord och sedan ändå offrar ett missbildat djur åt Herren. För jag är en stor kung, säger härskarornas HERRE, och mitt namn är fruktat bland folken. Och nu, präster, finns här en befallning till er: Om ni inte vill lyssna, om ni inte vill lägga på hjärtat att ära mitt namn, säger härskarornas HERRE, så ska jag sända en förbannelse över er och förbanna era välsignelser. Ja, jag har faktiskt redan förbannat dem därför att ni inte lagt detta på hjärtat. Jag ska gå till rätta med era efterkommande och kasta gödseln från era högtidsoffer i ansiktet på er, och ni ska själva bli utkastade med den. Då ska ni inse att jag har gett er denna befallning, för att mitt förbund med Levi ska bestå, säger härskarornas HERRE. Mitt förbund med honom innebar liv och frid, som jag gav honom för att han skulle frukta mig och bäva för mitt namn. Sann lag var i hans mun, och på hans läppar fanns ingen orätt. Han vandrade med mig i frid och uppriktighet och omvände många från deras synd. Prästens läppar ska bevara kunskapen, och lag ska hämtas från hans mun, för han är härskarornas HERRES budbärare. Men ni har vikit av från vägen. Genom er lag har många kommit på fall. Ni har brutit Levis förbund, säger härskarornas HERRE. Därför har jag gjort er föraktade och förödmjukade inför allt folket, för ni har inte följt mina vägar, och ni har varit partiska när det gäller lagen.” Har vi inte alla en enda fader? Har inte en och samme Gud skapat oss? Varför är vi trolösa mot varandra och vanhelgar våra förfäders förbund? Juda har varit trolöst, och i Israel och i Jerusalem förekommer avskyvärdheter, för Juda har vanhelgat HERRENS helgedom som han älskar och gift sig med en främmande guds dotter. HERREN ska ur Jakobs boningar utrota varje man, vem han än är, som har gjort något sådant, även om han bär fram offer till härskarornas HERRE. Något annat ni också gör är att ni väter ner HERRENS altare med tårar, ni gråter och klagar, därför att han inte längre bryr sig om era offer eller vill ta emot något från er hand. Ni frågar: ”Varför?” Därför att HERREN har varit vittne mellan dig och din ungdoms hustru, för du har varit trolös mot henne, fastän hon är din livskamrat och maka som du ingått förbund med. Har inte han gjort dem till ett? De är hans tillhörighet, till både kött och ande. Varför? Han söker avkomma som är Guds. Var därför på er vakt! Var inte trolös mot din ungdoms hustru. Jag hatar skilsmässa, säger HERREN, Israels Gud, liksom att man höljer sig i våld som klädnad, säger härskarornas HERRE. Var därför på er vakt till ert sinne, och var inte trolösa! Ni har tröttat ut HERREN med era ord. Ni undrar: ”Tröttat ut? Hur?” Genom att säga: ”Var och en som gör det som är ont är god i HERRENS ögon”, eller: ”Var finns rättvisans Gud?” ”Se! Jag ska sända min budbärare, och han ska bereda vägen för mig. Herren, som ni söker, ska plötsligt komma till sitt tempel, förbundets budbärare som ni längtar efter. Se, han ska komma, säger härskarornas HERRE.” Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han uppenbarar sig? Han är som smältarens eld och som tvättarens såpa. Han ska sätta sig ner som den som smälter och renar silvret. Han ska rena leviterna och förädla dem som guld och silver, så att de kan frambära offer åt HERREN i rättfärdighet. Då ska offren från Juda och Jerusalem behaga HERREN så som i gångna tider för länge sedan. ”Jag ska komma till er för att hålla dom. Jag ska genast gå till rätta med trollkarlar och äktenskapsbrytare, med dem som svär falskt och dem som inte betalar ut lön till sina anställda, dem som förtrycker änkor och faderlösa och berövar utlänningen hans rätt, och dem som inte fruktar mig, säger härskarornas HERRE. Jag, HERREN, ändrar mig inte, och därför har ni, Jakobs ättlingar, inte blivit utrotade. Ända sedan era förfäders tid har ni vänt er bort från mina stadgar och inte hållit dem. Vänd tillbaka till mig, så ska jag vända mig till er, säger härskarornas HERRE. Men ni frågar: ’Vad ska vi vända tillbaka för?’ Får en människa stjäla från Gud? Ändå har ni stulit från mig. Men ni undrar: ’Vad har vi stulit från dig?’ Tionden och offergåvor! Ni har drabbats av en förbannelse, ni och hela folket, för ni har stulit från mig. För allt tionde till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig i detta, säger härskarornas HERRE, så kommer jag att öppna för er himlens fönster och låta en överflödande välsignelse komma över er. Jag ska skydda er från sådant som förtär, och inget ska förstöra markens frukt för er eller skörden från vinodlingarna, säger härskarornas HERRE. Alla folk ska prisa er lyckliga, för ni ska ha ett härligt land, säger härskarornas HERRE. Ni har använt hårda ord mot mig, säger HERREN. Ändå undrar ni: ’Vad har vi talat mot dig?’ Ni har sagt: ’Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att följa hans befallningar och gå sörjande inför härskarornas HERRE? Nej, nu är det de fräcka vi ska prisa lyckliga. De som gör det onda har framgång, och de som utmanar Gud slipper undan!’ ” Men då talade de som fruktade HERREN med varandra. HERREN lyssnade, han hörde. En minnesbok skrevs inför honom för dem som fruktar HERREN och ärar hans namn. ”De ska vara mina, säger härskarornas HERRE, min egendom på den dag då jag griper in. Jag ska skona dem som en far skonar sin son som tjänar honom. Då ska ni åter se skillnaden mellan den rättfärdige och den gudlöse, mellan den som tjänar Gud och den som inte gör det. Se, dagen kommer, och den ska brinna som en ugn. Alla fräcka och de som gör det onda ska då bli till halm, och dagen som kommer ska bränna upp dem, säger härskarornas HERRE Sebaot. Varken rot eller gren ska lämnas kvar. Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då ska ni gå ut och hoppa som kalvar som släpps ut ur sitt stall. Då ska ni trampa ner de onda, de ska bli som stoft under era fötter på den dag då jag griper in, säger härskarornas HERRE. Kom ihåg den lag jag gav min tjänare Mose på Horeb, bud och stadgar för hela Israel. Jag ska sända profeten Elia till er, innan HERRENS stora och fruktansvärda dag kommer. Han ska vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte slår landet med förbannelse när jag kommer.” Detta är släkttavlan för Jesus Kristus, som var ättling till David och Abraham: Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, Juda var far till Peres och Serach, och deras mor hette Tamar, Peres var far till Hesron, Hesron till Ram, Ram till Amminadav, Amminadav till Nachshon, Nachshon till Salma, Salma till Boas, vars mor hette Rachav, Boas till Oved, vars mor hette Rut, Oved till Jishaj, Jishaj till kung David. David var far till Salomo, vars mor var änkan efter Uria, Salomo till Rehabeam, Rehabeam till Avia, Avia till Asa, Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, Ussia till Jotam, Jotam till Achas, Achas till Hiskia, Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia, Josia till Jekonia och hans bröder, som föddes vid den tid då folket fördes bort i fångenskap till Babylon. Efter bortförandet till Babylon: Jekonias, far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel, Serubbabel till Avihud, Avihud till Eljakim, Eljakim till Asor, Asor till Sadok, Sadok till Akim, Akim till Elihud, Elihud till Elasar, Elasar till Mattan, Mattan till Jakob, och Jakob till Josef. Josef var Marias man, och hon var mor till Jesus som kallas Kristus. Det var alltså fjorton släktled från Abraham fram till David, fjorton släktled från David fram till bortförandet till Babylon och fjorton släktled från bortförandet till Babylon fram till Kristus. När Jesus Kristus föddes gick det till så här: Hans mor Maria var trolovad med Josef. Men redan innan de gift sig blev hon med barn genom den heliga Anden. Josef, hennes blivande man, var rättfärdig och ville inte skämma ut Maria offentligt utan tänkte skilja sig från henne i hemlighet. Medan han fortfarande grubblade över detta visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm. Ängeln sa: ”Josef, du ättling till David, tveka inte att gifta dig med Maria, för barnet hon bär har blivit till genom den heliga Anden. Hon ska få en Son, och du ska låta honom heta Jesus, för han ska rädda sitt folk från deras synder. ” Genom detta gick det som Herren förutsagt genom profeten Jesaja i uppfyllelse: ”Jungfrun ska bli med barn och föda en Son, och man ska ge honom namnet Immanuel”. (Det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som ängeln hade befallt och gifte sig med Maria, men de hade inget sexuellt umgänge förrän Sonen hade fötts. Och Josef lät honom heta Jesus. Jesus föddes i Betlehem i Judeen under kung Herodes regeringstid. Då kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödda kung? Vi har sett hans stjärna gå upp i vårt eget land och har kommit för att hylla honom.” Kung Herodes blev skräckslagen, och hela Jerusalem med honom. Han kallade därför samman folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem om de visste var Messias skulle födas. ”I Betlehem i Judeen”, svarade de, ”för så här skrev profeten: ’Du Betlehem i Judas land, du är inte den mest oansenlige bland Judas furstar, för en härskare ska komma från dig, en som blir en herde för mitt folk Israel. ’ ” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna igen för att få reda på den exakta tidpunkten då de först hade sett stjärnan. ”Res till Betlehem och leta efter barnet”, sa han till dem. ”Och när ni har hittat det, kom då tillbaka och tala om det för mig, så att jag också kan resa dit och hylla det.” Efter samtalet med kungen gav stjärntydarna sig iväg, och då visade sig den stjärna igen som de hade sett gå upp i deras eget land. Den gick före dem tills den stannade över det ställe där barnet fanns. Stjärntydarna blev mycket glada då de fick se stjärnan, och de gick in i huset och fann barnet och hans mor, Maria. Där föll de ner för honom och hyllade honom. Sedan tog de fram sina kistor och gav barnet gåvor. Det var guld, rökelse och myrra. Men när de skulle återvända till sitt eget land, reste de aldrig tillbaka till kung Herodes, för de hade varnats för det genom en dröm, och därför tog de en annan väg. När stjärntydarna hade rest sin väg visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef. Ängeln sa: ”Stig upp och fly till Egypten med barnet och hans mor och stanna där tills jag säger till, för kung Herodes kommer att leta efter barnet och försöka döda det.” Då gav sig Josef iväg till Egypten tillsammans med barnet och hans mor och stannade där tills Herodes hade dött. Genom detta gick det i uppfyllelse som Herren hade förutsagt genom profeten: ”Ut ur Egypten kallade jag min Son.” Herodes blev rasande när han förstod att stjärntydarna hade lurat honom. Han gav order om att döda alla pojkar som var två år eller yngre, både i Betlehem och dess omgivning, med den tidsangivelse som utgångspunkt som han fått reda på av stjärntydarna. Då gick det i uppfyllelse som profeten Jeremia förutsagt: ”Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Rakel gråter över sina barn och låter sig inte tröstas, för de finns inte mer.” När Herodes hade dött visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sa till honom: ”Gör dig klar, ta med dig barnet och hans mor och res tillbaka till Israels land, för de som försökte döda barnet är döda.” Josef återvände då genast till Israels land med barnet och hans mor. Men på vägen tillbaka blev han rädd, eftersom han fick veta att Herodes son, Archelaos, nu hade blivit kung i Judeen. I en annan dröm blev han därför uppmanad att resa till Galileen och bosatte sig i staden Nasaret. Genom detta gick det i uppfyllelse som profeterna förutsagt: Han ska kallas nasaré. Vid den tiden började Johannes döparen förkunna ute i den judiska ödemarken. Han sa: ”Vänd om! Himmelriket är nära.” Det var honom det talades om genom profeten Jesaja, när han sa: ”En röst ropar i ödemarken: ’Bana väg för Herren! Jämna vägen för honom! ’ ” Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Den mat han åt var gräshoppor och vildhonung. Folk från Jerusalem, från alla delar av Judeen och från hela Jordandalen kom ut till honom, och när de hade bekänt sina synder döpte han dem i Jordanfloden. Men när Johannes såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta, sa han till dem: ”Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan den kommande vreden? Nej, handla som det anstår en som är omvänd! Inbilla er inte att ni bara kan säga: ’Abraham är vår stamfar.’ Jag säger er att Gud kan förvandla de här stenarna till Abrahams ättlingar! Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Jag döper er med vatten till omvändelse. Men efter mig kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att ta av honom hans sandaler. Han ska döpa er i den heliga Anden och eld. Han har kastskoveln i sin hand, färdig att rensa upp sin tröskplats och samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.” Jesus lämnade nu Galileen och kom till Jordanfloden för att bli döpt av Johannes, men Johannes ville inte döpa honom. Han sa: ”Det kan inte vara rätt. Jag behöver bli döpt av dig.” Men Jesus svarade: ”Gör det ändå, för vi behöver uppfylla all rättfärdighet.” Då döpte Johannes honom. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnade sig himlen och han såg Guds Ande komma ner som en duva och stanna över honom. Och en röst från himlen sa: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje.” Sedan fördes Jesus ut i ödemarken av Anden för att djävulen skulle pröva honom. Under fyrtio dagar och fyrtio nätter åt han ingenting, och han blev till slut hungrig. Då kom frestaren fram till honom och sa: ”Säg till de här stenarna att bli bröd, om du nu är Guds Son!” Men Jesus svarade: ”Det står skrivet: ’Människan lever inte bara av bröd, utan av alla de ord som utgår ur Guds mun. ’ ” Sedan tog djävulen honom med till den heliga staden och ställde honom högst upp på tempelmuren och sa: ”Kasta dig ner, om du nu är Guds Son! Det står ju skrivet: ’Han ger sina änglar befallning om dig. Med sina händer ska de bära dig, så att du inte stöter din fot mot någon sten. ’ ” Men Jesus svarade honom: ”Det står också skrivet: ’Sätt inte Herren, din Gud, på prov. ’ ” Därefter tog djävulen med honom upp till toppen av ett mycket högt berg och lät honom se alla riken i världen och deras härlighet. ”Allt detta ska jag ge dig”, sa han, ”om du bara faller ner och tillber mig.” ”Försvinn, Satan”, svarade Jesus honom. ”Det står ju skrivet: ’Det är Herren, din Gud, du ska tillbe, och bara honom du ska tjäna. ’ ” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom till Jesus för att betjäna honom. När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad, återvände han till Galileen. Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kafarnaum vid Galileiska sjön, i Sebulons och Naftalis område. Genom detta gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jesaja: ”Sebulons land och Naftalis land, sjövägen, landet bortom Jordan, de främmande folkens Galileen  — det folk som lever i mörkret såg ett stort ljus. Över dem som bor i skuggans land har ett ljus gått upp.” Från och med nu började Jesus tala till folket och säga: ”Vänd om, för himmelriket är nära!” En dag när han vandrade längs Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas. De höll på att kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus sa till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” Och de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob och Johannes, sitta i en båt tillsammans med sin far Sebedaios och göra i ordning sina nät. Han kallade på dem också, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom. Jesus vandrade nu omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, och vart han än kom predikade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor bland folket. Ryktet om honom spreds över hela Syrien, och man förde till honom alla slags sjuka och plågade, besatta av onda andar, sådana som led av krampanfall eller var förlamade, och han botade dem. Stora folkmassor följde honom vart han än gick  —  människor från Galileen, Tiostadsområdet, Jerusalem och hela Judeen och från andra sidan Jordan. En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på ett berg och satte sig ner. Hans lärjungar kom till honom, och han började undervisa dem. Han sa: ”Lyckliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket. Lyckliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade. Lyckliga är de ödmjuka, för de ska få ärva jorden. Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade. Lyckliga är de barmhärtiga, för de ska få barmhärtighet. Lyckliga är de renhjärtade, för de ska få se Gud. Lyckliga är de som strävar efter frid, för de ska kallas Guds barn. Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när man hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Jubla och var glada, för ni får en stor lön i himlen. Så förföljde de ju profeterna före er. Ni är jordens salt. Men om saltet har förlorat sin kraft, hur får man det salt igen? Det duger inte till något annat än att kastas ut och trampas ner av människorna. Ni är det ljus som lyser upp världen. En stad uppe på ett berg kan inte gömmas. När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser allt gott ni gör och hyllar er Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Nej, jag har inte kommit för att upphäva dem utan för att uppfylla dem. Sannerligen säger jag er: inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen ska förgås så länge himlen och jorden finns kvar, inte innan allting har inträffat. Den som bryter mot minsta lilla bud i lagen och lär andra att göra likadant, han ska kallas som den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär andra att göra det, han ska kallas stor i himmelriket. Men jag säger er: om ni inte vida överträffar de skriftlärda och fariseerna i rättfärdighet, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det sades till förfäderna: ’Du ska inte mörda, och den som mördar någon ska dömas.’ Men jag säger er: det räcker med att man blir vred på någon, så ska man dömas. Kallar någon en annan för idiot, så ska han ställas inför domstol, och förbannar någon en annan, så väntar honom Gehennas eld. Om du därför står framför altaret för att bära fram ett offer och så kommer ihåg att någon har något emot dig, så lägg ner ditt offer vid altaret och gå och red upp det med honom. Kom sedan och bär fram ditt offer. Skynda dig att komma överens med din motpart redan innan ni är framme vid domstolen. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som sedan låter vakten ta hand om dig och sätta dig i fängelse. Sannerligen säger jag dig: du slipper inte därifrån förrän du betalt det sista öret. Ni har hört det sägas: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap.’ Men jag säger: den som ser på en kvinna med begär i blicken har redan varit otrogen med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga får dig att synda, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kastas i Gehenna. Och om din högra hand får dig att synda så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kommer till Gehenna. Det har sagts: ’Om någon vill skilja sig från sin hustru, så kan han göra det genom att ge henne ett intyg om skilsmässan.’ Men jag säger: Den man som skiljer sig från sin hustru, utan att hon varit otrogen, han blir orsak till att hon verkligen kan bli otrogen. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna gör så att hon är otrogen. Ni har också hört det sägas till förfäderna: ’Du ska inte bryta en ed som du har svurit, utan du ska hålla allt som du har lovat inför Gud.’ Men jag säger: Svär överhuvudtaget inga eder, varken vid himlen, för himlen är Guds tron, eller vid jorden, för jorden är pallen under hans fötter, eller vid Jerusalem, för Jerusalem är den store Kungens stad. Svär inte heller vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hårstrå vare sig vitt eller svart. Säg bara ja eller nej. Det räcker. Tanken att ge mer tyngd åt orden kommer från den Onde. Ni har hört det sägas: ’Öga för öga, tand för tand.’ Men jag säger: Möt inte ont med ont. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra mot honom. Ställs du inför domstol och någon tar ifrån dig din skjorta, så ge honom ytterplagget också. Befaller någon dig att gå med honom en mil, så gå två. Ge till den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört det sägas: ’Du ska älska din medmänniska och hata din fiende.’ Men jag säger er: älska era fiender, be för dem som förföljer er. Då är ni barn till er Fader i himlen. För han låter solen skina över både onda och goda och regnet falla på både rättfärdiga och orättfärdiga. Vad är det för märkvärdigt med att ni älskar dem som älskar er? Gör inte tullindrivare det också? Och om ni hälsar vänligt på era vänner men inte på någon annan, vad är det för märkvärdigt med det? Det gör ju de andra folken också. Var fullkomliga som er Fader i himlen är fullkomlig. När ni utövar er rättfärdighet, se då till att ni inte gör det för att människor ska lägga märke till er, för annars har ni ingen lön att vänta från er Fader i himlen. När du ger en gåva till en nödlidande, ropa då inte ut det till andra. Var inte som hycklarna som basunerar ut sina goda gärningar i synagogorna och på gatorna för att få beröm! Sannerligen säger jag er att de redan har fått ut sin lön. Nej, om du hjälper någon, så ska inte din vänstra hand veta vad den högra gör. Ge din hjälp i det fördolda. Då kommer din Fader, som ser allt, att belöna dig. När ni ber, ska ni inte visa upp er för andra som hycklarna gör. De älskar att be offentligt i gathörnen och i synagogorna där alla kan se dem. Sannerligen säger jag er att de redan har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då istället in i ditt rum och stäng dörren om dig. Låt din bön vara en hemlighet mellan dig och din Fader i himlen. Han vet allt och ska belöna dig. Rabbla inte upp tomma ord, som hedningarna gör. De tror att bönen har större chans att bli besvarad om de använder många ord. Var inte som de, för er Fader vet vad ni behöver, innan ni ens ber honom om det. Be istället så här: Vår Fader i himlen, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma och din vilja ske här på jorden så som den sker i himlen. Ge oss idag den mat vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss. Hjälp oss när vi prövas, och rädda oss från det onda. För om ni förlåter dem som har gjort fel mot er, ska er Fader i himlen också förlåta er. Men om ni inte förlåter andra deras överträdelser, kommer han inte att förlåta er era. När ni fastar, visa då inte upp er för andra som hycklare som ser dystra och ovårdade ut bara för att folk ska lägga märke till att de fastar. Sannerligen säger jag er att de redan har fått ut sin lön. Nej, när du fastar ska du sköta om ditt hår och tvätta dig som vanligt. Låt fastan vara en hemlighet mellan dig och din Fader i himlen. Han vet allt och ska belöna dig. Samla inte skatter här på jorden, där de förstörs av mal och mask och lätt kan bli stulna av inbrottstjuvar. Samla skatter i himlen, där varken mask eller mal förstör och där de är säkra för tjuvar. För där din skatt finns, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är dåligt, så blir det mörkt i hela din kropp. Om det ljus du tror dig ha i själva verket är mörker, då är ditt mörker verkligen nattsvart. Ingen kan tjäna två herrar, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att hålla sig till den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt. Därför säger jag er: oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat och dryck eller kläder att ta på er. Nog är livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar! De varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er Fader i himlen ger dem mat ändå. Är ni inte mycket mer värda än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer förlänga sitt liv med en enda timma? Och varför oroar ni er för kläder? Lägg märke till liljorna på ängen hur de växer! De arbetar inte och spinner inte. Ändå säger jag er, att inte ens Salomo i all sin prakt var så klädd som de. Men om Gud nu ger sådana kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Så lite tro ni har! Oroa er alltså inte för vad ni ska äta och dricka, eller för vad ni ska ta på er. För sådant jagar all världens folk efter. Er Fader i himlen vet att ni behöver allt detta. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också. Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl. Döm inte, så blir ni själva inte dömda, för ni kommer att dömas så som ni dömer andra. Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din medmänniskas öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? Varför säger du till henne: ’Kom så ska jag ta bort flisan ur ditt öga’, när du samtidigt har en bjälke i ditt eget? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din medmänniskas öga. Ge inte det som är heligt åt hundarna; de kommer att vända sig om och slita er i stycken. Och kasta inte pärlor åt svinen, de kommer att trampa på dem. Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka på och dörren ska öppnas. För den som ber, han får, och den som söker, han finner. Och för var och en som knackar på ska dörren öppnas. Du som är förälder, inte ger du väl ditt barn en sten när det ber om bröd, eller en orm när det ber om en fisk? Om nu ni, som är onda, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Fader i himlen ge goda gåvor till dem som ber honom? Gör mot andra så som ni vill att de ska göra mot er. Detta är vad lagen och profeterna säger. Gå in genom den trånga porten. Vägen till fördärvet är bred, och porten dit in är vid, och många är de som väljer den. Men porten till livet är trång, och vägen dit är smal. Det är få som finner den. Akta er för falska profeter. De kommer till er förklädda till får men är i verkligheten glupska vargar. Ni kan känna igen dem på deras frukt, så som man ju inte plockar vindruvor på törnbuskar eller fikon på tistlar. Ett bra träd bär bra frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett bra träd kan inte bära dålig frukt, och ett dåligt träd kan inte bära bra frukt. Men varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och bränns upp. Ni kan känna igen dem på deras frukt. Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig kommer in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja. På den dagen ska många säga till mig: ’Herre, Herre! Vi har ju profeterat i ditt namn och drivit ut onda andar i ditt namn och gjort många under i ditt namn.’ Men då ska jag säga dem sanningen: ’Jag har aldrig känt er! Försvinn härifrån, ni laglösa!’ Den som hör min undervisning och handlar efter den är klok. Han liknar en man som byggde sitt hus på berggrunden. Det blev skyfall och översvämning, och stormvindarna blåste med våldsam kraft mot huset, men det rasade inte eftersom det var byggt på berggrund. Men den som hör min undervisning och inte handlar efter den är en dåre. Han liknar en man som byggde sitt hus direkt på sanden. När sedan regnet kom och det blev översvämning, och stormvindarna blåste mot huset, föll det ihop med ett stort brak.” När Jesus hade avslutat detta tal var människorna mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt, och inte som deras skriftlärda. När Jesus sedan gick ner från berget följde massor av människor efter honom. Då närmade sig en spetälsk man och föll ner för honom och bad: ”Herre, om du vill, så kan du göra mig ren.” Då sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sa: ”Det vill jag. Du är ren!” Och i samma stund var mannen fri från sin spetälska. Men Jesus sa till honom: ”Berätta inte detta för någon, utan gå och visa upp dig för prästen. Ta också med dig det offer som Mose har bestämt, till ett vittnesbörd för dem.” När Jesus hade gått in i Kafarnaum, kom en romersk officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad därhemma och har förfärliga plågor.” ”Jag ska komma med och bota honom”, sa Jesus. Men officeren sa: ”Herre, jag är inte värd att du går in i mitt hus. Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag har själv överordnade officerare som ger mig order, och jag har andra soldater som är under mig. Om jag säger till en av dem: ’Gå’, så går han, och till en annan: ’Kom’, så kommer han, och om jag säger till min tjänare: ’Gör det här’, så gör han det.” När Jesus hörde detta blev han mycket förvånad och sa till dem som följde honom: ”Sannerligen säger jag er: jag har inte funnit en så stark tro hos någon bland Israels folk. Jag säger er att många människor ska komma från öster och väster och ta plats med Abraham, Isak och Jakob vid måltiden i himmelriket. Men rikets egna barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska de gråta och skära tänder.” Sedan sa Jesus till officeren: ”Gå hem. Det ska bli så som du trodde!” Och i samma stund blev tjänaren frisk. När Jesus sedan kom hem till Petrus fick han se att Petrus svärmor låg till sängs med hög feber. Han tog henne i handen, och febern lämnade henne. Hon steg upp och började betjäna honom. På kvällen förde man många besatta människor till Jesus, och han drev ut de onda andarna genom att bara tala till dem. Han botade också alla de sjuka. Så gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jesaja: ”Det var våra sjukdomar han bar, och våra smärtor tog han på sig.” När Jesus såg att det samlades mer och mer folk befallde han att de skulle åka över till andra sidan sjön. Då kom en av de skriftlärda fram till honom och sa: ”Mästare, jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila ut.” En annan av hans lärjungar sa: ”Låt mig först gå hem och begrava min far.” Då svarade Jesus honom: ”Följ mig och låt de döda begrava sina döda.” Sedan steg Jesus i en båt och åkte över sjön tillsammans med sina lärjungar. Och plötsligt blåste en fruktansvärd storm upp med höga vågor som slog in över båten. Men Jesus sov. Då gick hans lärjungar fram till honom och väckte honom och sa: ”Herre, rädda oss! Vi förgås!” Men Jesus svarade: ”Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!” Sedan reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön, och det blev alldeles lugnt. Männen blev alldeles häpna. ”Vad är detta för en sorts människa”, sa de till varandra, ”eftersom till och med vinden och sjön lyder honom?” När Jesus hade kommit över till andra sidan sjön, till gadarenernas område, kom två män som var besatta av onda andar emot honom från gravplatsen och var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram den vägen. Och de ropade till Jesus: ”Lämna oss ifred, du Guds Son! Har du kommit för att plåga oss i förtid?” Samtidigt gick en stor svinhjord och betade inte långt därifrån, och andarna tiggde och bad: ”Om du driver ut oss, så skicka oss åtminstone in i svinhjorden.” Jesus sa: ”Som ni vill, ge er iväg!” Och genast lämnade de onda andarna männen och for in i svinen, och hela hjorden rusade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och berättade alltihop, även det som hänt med de besatta. Alla i staden gick då ut för att träffa Jesus, och när de kom fram till honom bad de honom lämna deras område. Jesus steg sedan i en båt och åkte över till staden där han bodde. Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Var vid gott mod, min son. Dina synder är förlåtna.” Några av de skriftlärda sa då för sig själva: ”Han hädar ju!” Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: ”Varför tänker ni onda tankar i era hjärtan? Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå?’ ” ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,”  —  nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” Och mannen reste sig och gick hem. När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor. När Jesus gick vidare därifrån fick han se en tullindrivare som hette Matteus sitta utanför tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Matteus reste sig och följde Jesus. När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och lärjungarna. Fariseerna var upprörda. ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” frågade de Jesus lärjungar. Men Jesus hörde det och sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå härifrån och försök förstå vad som menas med detta: ’Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer.’ Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” En dag kom Johannes döparens lärjungar till Jesus och frågade honom: ”Varför fastar inte dina lärjungar som vi och fariseerna gör?” Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte sörja medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, för då har man både vin och säckar kvar.” Under tiden som Jesus sa detta kom en föreståndare och föll ner inför honom. ”Min dotter har just dött”, sa han. ”Kom och lägg händerna på henne, så får hon liv igen.” Då reste sig Jesus och följde med mannen, tillsammans med sina lärjungar. Men då kom en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, för hon tänkte: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” Då vände Jesus sig om och fick se henne: ”Min dotter”, sa han, ”var inte orolig! Din tro har gjort dig frisk.” Och från den stunden var kvinnan frisk. När Jesus sedan kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som klagade högljutt, sa han: ”Gå ut härifrån. Flickan är inte död, hon sover.” Då hånskrattade de åt honom. Men när folket hade körts ut ur huset, gick Jesus in i rummet där flickan låg och tog henne i handen. Och genast reste hon sig upp. Ryktet om detta spred sig sedan i hela området. När Jesus gick därifrån följde två blinda män efter honom och ropade: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över oss!” De gick efter honom ända in i det hus där han bodde. Och Jesus frågade dem: ”Tror ni att jag kan göra det?” ”Ja, Herre”, svarade de. ”Det gör vi.” Då rörde han vid deras ögon och sa: ”Eftersom ni tror, ska det också bli så.” Och plötsligt kunde de se. Jesus varnade dem sedan strängt för att berätta detta för någon, men trots det var ryktet om honom snart ute över hela trakten. När de båda männen var på väg ut, kom man till Jesus med en besatt man som inte kunde tala. Jesus drev då ut den onda anden, och den stumme började tala. Folk blev häpna och sa: ”Aldrig förr har något sådant hänt i Israel!” Men fariseerna sa: ”Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.” Jesus vandrade omkring i alla städer och byar och undervisade i synagogorna. Och vart han än kom förkunnade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor. När han såg människorna kände han medlidande med dem, eftersom de var nedslagna och hjälplösa, som får utan herde. ”Skörden är stor, men arbetarna är få”, sa han till sina lärjungar. ”Be därför skördens Herre att han skickar ut fler arbetare på fälten.” Jesus kallade nu till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och plågor. Här är namnen på dessa tolv apostlar: Simon, som kallas Petrus, hans bror Andreas, Sebedaios söner Jakob och Johannes, Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon ”den ivrige” och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus. Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Gå inte till andra folk eller till någon samarisk stad, utan bara till Israels förlorade får. Gå och tala om för dem att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Ge vidare vad ni har fått som gåva. Ta inget guld eller silver eller koppar med er, och packa ingen väska för vandringen. Ta inte med extra skjortor eller skor och inte heller någon vandringsstav, för arbetaren är värd sin mat. Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som är värdig. Stanna sedan då tills ni fortsätter till nästa stad. När ni kommer in i ett hus, hälsa dem, och om de är värda att få del av er frid, ska de få den. Men om inte, får ni själva behålla den frid ni önskade dem. Tar man inte emot er eller lyssnar till er i en stad eller i ett hem, så gå bara därifrån. Skaka stadens damm av era fötter. Sannerligen säger jag er: det ska bli lättare på domens dag för Sodom och Gomorra än för en sådan stad. Jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna! Ni kommer att arresteras och dras inför domstol och bli piskade i synagogorna. Och ni ska för min skull bli anklagade inför kungar och makthavare och få ställa upp som vittnen inför dem och främmande folk. Men när ni ställs inför domstolen behöver ni inte oroa er för hur eller vad ni ska säga, för ni ska få de rätta orden just när ni behöver dem. Det är inte ni som ska tala då, utan er Faders Ande talar genom er. Syskon ska förråda varandra och låta döda varandra, och föräldrar sina barn. Barn ska göra uppror mot sina föräldrar och ta livet av dem. Ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. När ni blir förföljda i en stad så fly till en annan. Sannerligen säger jag er: Människosonen kommer tillbaka innan ni hunnit till alla Israels städer. Lärjungen står inte över sin lärare, och en tjänare står inte över sin herre. Och en lärjunge får acceptera att det går med honom som med hans lärare, och tjänaren får acceptera att det går med honom som med hans herre. Om nu husets herre har kallats Beelsebul, kommer man naturligtvis att säga samma sak om dem som är medlemmar i hans hushåll. Men var inte rädda för dem, för det finns ingenting gömt som inte ska komma fram och ingenting dolt som inte ska bli känt. Vad jag säger er i mörkret, det ska ni ropa ut i dagsljuset. Och vad jag viskar i era öron, det ska ni ropa ut från hustaken. Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte har makt att göra något mer. Det finns bara en ni ska frukta, han som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. En sparv säljs ju för en kopparslant, men ingen av dem faller död till marken utan att er Fader i himlen vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda! Ni är mer värda än alla sparvar tillsammans. Om någon bekänner mig inför människorna, ska jag inför min Fader i himlen bekänna honom. Men den som förnekar mig inför människorna ska jag förneka inför min Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden! Nej, inte fred utan svärd. Jag har kommit för att vända ’en son emot sin far, en dotter emot sin mor, och en svärdotter emot sin svärmor, och en man ska finna fiender i sitt eget hus.’ Men om någon älskar sina föräldrar mer än mig, är han inte värdig att tillhöra mig. Och om någon älskar sina barn mer än mig, är han inte värdig att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig att tillhöra mig. Den som finner sitt liv ska förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull ska finna det. Den som tar emot er, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig. Om någon tar emot en profet, därför att han är en profet, så får han samma lön som profeten. Och om någon tar emot en rättfärdig, därför att det är en rättfärdig, får han samma belöning som den människan. Den som ger så mycket som bara ett glas kallt vatten till en av dessa minsta, en som är min lärjunge, sannerligen säger jag er: han inte ska gå miste om sin lön.” När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter, gick han vidare för att undervisa och förkunna i städerna i Galileen. Johannes döparen, som satt i fängelse, fick höra om Kristus gärningar och skickade därför iväg några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har hört och sett: att blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår, och de fattiga får höra evangeliet. Lycklig är den som inte kommer på fall för min skull.” När Johannes lärjungar hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes. Han sa: ”När ni gick ut i ödemarken, vad ville ni då se? Ett grässtrå som vajar för vinden? Eller vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Nej, män som går omkring i dyrbara kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er: han är mer än en profet. Han är den som det står skrivet om: ’Se! Jag ska sända min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig.’ Sannerligen säger jag er: ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen. Ändå är den minsta i himmelriket större än han. Ända sedan Johannes döparens tid och fram tills nu har himmelriket trängt fram, och det finns de som vill få det att ske med våld. Lagen och profeterna har profeterat fram till Johannes. Och vare sig ni tror det eller inte, så är han Elia som skulle komma. Lyssna, hör, den som har öron! Vad ska jag jämföra detta släkte med? De är som barn som leker på torget och ropar till de andra barnen: ’Vi spelade flöjt för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng klagosång för er, men ni ville inte sörja.’ Johannes döparen kom och går ofta utan mat och dricker inte vin, och då säger man: ’Han är besatt av en ond ande.’ Men Människosonen har kommit och äter och dricker, och då säger folk: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare! Men vishetens gärningar ger ändå visheten rätt. ’ ” Sedan började Jesus anklaga människorna i de städer där han hade gjort de flesta av sina under, eftersom de inte hade omvänt sig. Han sa: ”Ve dig, Korasin, och ve dig, Betsaida! För om de under som gjorts hos er hade gjorts i Tyros och Sidon, hade de för länge sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er, att på domens dag ska både Tyros och Sidon få det lindrigare än ni. Och du, Kafarnaum, du ska väl inte bli upphöjt till himlen? Nej, ner till dödsriket ska du störtas. För om de under som gjorts hos dig hade utförts i Sodom, skulle den staden ha funnits kvar än idag. Jag kan försäkra er, att Sodom ska slippa lindrigare undan på domens dag än du!” Vid den tiden sa Jesus: ”Jag prisar dig, Fader, du som är Herre över himlen och jorden, för att du har dolt detta för de lärda och kloka, men visat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt. Min fader har överlämnat allt åt mig. Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och de som Sonen vill uppenbara honom för. Kom till mig alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila. Gå in under mitt ok och lär av mig. Jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Hos mig finner ni ro för era själar. Mitt ok är behagligt och min börda är lätt.” En sabbat en tid senare vandrade Jesus och hans lärjungar genom några sädesfält. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. Men fariseerna fick se det och sa: ”Titta hur dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten.” Då sa Jesus till dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus, och både han och hans män åt av skådebröden som bara prästerna får äta. De bröt också mot lagen. Och har ni aldrig läst i lagen att prästerna som tjänstgör i templet vanhelgar sabbaten och är ändå oskyldiga? Men jag säger er, att här finns en som är större än templet. Om ni förstod vad som menas med orden: ’Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer’, så skulle ni inte döma oskyldiga. För Människosonen är Herre över sabbaten.” Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras synagoga, och där fick han se en man som hade en förtvinad hand. Fariseerna frågade honom då: ”Är det tillåtet att bota någon på sabbaten?”, för att få något att anklaga honom för. Men han svarade: ”Om någon av er har ett får och det faller i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Tänk då på hur mycket mer värd en människa är än ett får! Det är alltså tillåtet att göra gott på sabbaten.” Sedan sa han till mannen: ”Räck fram din hand!” Och när mannen gjorde det, blev handen lika frisk igen som den andra. Men fariseerna gick ut och började göra upp planer på hur de skulle få Jesus dödad. När Jesus fick reda på detta, drog han sig bort därifrån. Många människor följde efter honom, och han botade alla sjuka bland dem, men han förbjöd dem att avslöja vem han var. Så skulle det gå i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jesaja: ”Detta är min utvalda tjänare, min älskade, min innerliga glädje. Jag låter min Ande komma över honom, och han ska förkunna rätten för folken. Han tvistar inte, han skriker inte, hans röst hörs inte på gatorna. Han krossar inte ett brutet strå, han släcker inte en veke som tynar. Han för fram rättvisan till seger. Hans namn ska vara folkens hopp.” Sedan förde man till honom en besatt man som var både blind och stum. Och Jesus botade honom, så att han kunde tala och se. Folk blev alldeles häpna, och sa: ”Kanske denne ändå är Davids Son?” Men när fariseerna fick höra det, sa de: ”Han driver säkert ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas härskare.” Jesus, som förstod vad fariseerna tänkte, sa då till dem: ”Ett rike där man strider mot varandra går under, och en stad eller en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. Om nu Satan driver ut Satan, då är han ju kluven och strider mot sig själv. Då kan väl inte hans rike bestå? Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vilken kraft driver då era egna anhängare ut dem? De ska därför bli era domare. Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till er. Hur kan någon gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, om han inte först binder honom? Sedan kan man plundra hans hus. Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. Därför säger jag er: all synd och hädelse kan förlåtas, utom hädelse mot Anden, den är oförlåtlig. Den som säger något mot Människosonen kan få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga Anden, kommer aldrig att bli förlåten, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande. Få ett träd att bli bra, så bär det bra frukt, eller få trädet att bli dåligt, så bär det dålig frukt. För ett träd känns igen på sin frukt. Ni huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. En god människa bär fram det goda ur den godhet som lagrats i hennes hjärta, medan en ond människa bär fram det onda ur den ondska som lagrats i hennes hjärta. Jag säger er, att på domens dag ska människorna få stå till svars för varje onyttigt ord de har talat. De ord du talar nu avgör om du ska frias eller dömas.” En dag bad några av de skriftlärda och fariseerna: ”Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.” Men Jesus svarade: ”Detta onda och trolösa släkte söker efter tecken, men det enda tecken de ska få se är profeten Jonas tecken. På samma sätt som Jona var i den stora fisken i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta i tre dagar och tre nätter. Invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för de vände om när Jona predikade. Men här finns en som är större än Jona. Söderns drottning ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo. När en oren ande drivs ut ur en människa, irrar den omkring i vattenlösa trakter och letar efter ro, utan att hitta någon. Då säger den: ’Jag vänder tillbaka till det hus jag kom ifrån.’ Och när den gör det och finner huset tomt, rent och iordningställt, letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans återvänder de sedan och bosätter sig där. Den människan får det då långt värre än hon hade det förut. Så blir det också med detta onda släkte.” Medan Jesus fortfarande talade till folket, kom hans mor och bröder dit och ville prata med honom, men de stannade utanför huset. Någon sa till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och vill prata med dig.” Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” Sedan pekade han på sina lärjungar och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror, min syster och min mor.” Senare samma dag gick Jesus hemifrån och satte sig nere vid sjön. Och snart hade det samlats så mycket folk omkring honom att han var tvungen att stiga i en båt och sitta i den och tala, medan folket stod på stranden. Han berättade för dem många liknelser: ”En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De växte snabbt upp i den tunna myllan, men när solen steg vissnade de bort, eftersom de saknade rot. Andra föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävde de plantorna. Men en del korn föll i bördig jord och gav skörd, hundra, sextio och trettio gånger så mycket säd som hade såtts. Lyssna, hör, den som har öron!” Jesus lärjungar kom senare fram till honom och frågade: ”Varför berättar du liknelser för folket?” Då svarade han: ”Ni har fått gåvan att förstå himmelrikets hemligheter, men andra har inte fått den gåvan. Den som har ska få ännu mer. Men den som inget har ska bli av med även det han har. Det är därför jag berättar de här liknelserna, ’så att de ska se och höra, men ändå inte se, höra och förstå.’ Så går det i uppfyllelse som förutsagts om dem genom profeten Jesaja: ’Ni lyssnar och lyssnar men fattar inget. Ni tittar och tittar men ser inget. Det här folkets hjärta är hårt. Deras hörsel är avtrubbad, så att de inte kan höra, och de har slutit sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron. Därför kan de inte förstå i sitt hjärta och inte vända om och bli botade av mig.’ Men era ögon är lyckliga som kan se och era öron som kan höra. För sannerligen säger jag er, att många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se och höra det som ni nu får se och höra, men de fick aldrig göra det. Hör nu vad som menas med liknelsen om lantbrukaren som sådde säd: När någon hör ordet om riket men inte förstår, kommer den Onde och rycker bort sådden ur hans hjärta. Det är sådden längs stigen. Den steniga markens sådd är den som hör ordet och tar emot det med glädje, men som saknar rot inom sig och bara består en kort tid. När sedan lidanden eller förföljelser kommer på grund av ordet, faller han genast bort. Sådden bland tistlar är den som hör ordet men låter världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväva det, så att det blir fruktlöst. Men den bördiga jorden är den som lyssnar till ordet och förstår det och bär frukt, en skörd som är hundra, sextio eller trettio gånger så mycket som den sådd som såddes.” Jesus berättade en annan liknelse för folket: ”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i en åker. En natt då alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och smög bort därifrån. När säden sedan började växa och gå i ax, växte också ogräset upp. Då gick tjänarna och berättade för mannen: ’Herre, det är ogräs på åkern där du ju sådde den goda säden! Var kom det ifrån?’ ’Det måste vara en fiende som har varit där’, svarade han. Männen frågade då: ’Ska vi rycka upp ogräset?’ ’Nej’, sa han, ’då kommer ni att skada vetet samtidigt. Låt båda växa tillsammans tills det blir dags att skörda. Och när skördetiden kommer ska jag säga till skördemännen: Sortera först bort ogräset och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Samla sedan in vetet i min lada.’ ” Han berättade en annan liknelse för dem: ”Himmelriket är som när en man sår ett senapsfrö i en åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland kryddväxterna och blir till ett träd, där fåglarna kan komma och bygga bo bland grenarna.” Han berättade också en annan liknelse: ”Himmelriket är som när en kvinna blandar in surdeg i tre mått mjöl, så att hela degen blir syrad.” Allt detta berättade Jesus för folket genom att använda liknelser. Han talade aldrig till dem utan en liknelse, för att det skulle uppfyllas som förutsagts genom en profet: ”Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter gömda sedan världens skapelse.” Sedan lämnade Jesus folket och gick hem, och hans lärjungar kom och bad honom förklara liknelsen om ogräset och vetet. Han svarade: ”Människosonen är den som sår den goda säden. Åkern är världen, säden är rikets barn, och ogräset den Ondes. Fienden, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset skiljs från vetet och bränns upp, så ska det vara vid tidsålderns slut. Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska rensa hans rike från alla dem som förleder andra och gör det som är mot lagen, och de ska kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och skära tänder. Men de rättfärdiga ska lysa som solen i sin Faders rike. Lyssna, den som har öron! Himmelriket är som när en man upptäcker en skatt i en åker. I sin iver gräver han ner skatten igen och går och säljer allt han äger för att kunna köpa åkern. Himmelriket är också som när en köpman är på jakt efter dyrbara pärlor. Då han upptäcker en värdefull pärla, går han iväg och säljer allt han äger för att kunna köpa den. Himmelriket är också som när man kastar ut ett nät i sjön för att fånga fiskar av olika slag. När nätet är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och sorterar fisken. De ätbara fiskarna lägger man i en korg, men de andra slänger man bort. Så ska det vara vid tidsålderns slut. Änglarna ska komma och skilja de onda människorna från de rättfärdiga, och sedan kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och skära tänder. Har ni nu förstått alla dessa liknelser?” ”Ja”, sa de, ”det har vi.” Då sa han: ”Det betyder att varje skriftlärd som blivit himmelrikets lärjunge är som en husbonde som ur sitt förråd kan ta fram både av det nya och det gamla.” När Jesus hade berättat alla dessa liknelser, lämnade han platsen. Han kom sedan till sin hemstad. Där undervisade han i synagogan, och han förvånade alla med sin vishet och sina under. De sa: ”Det är ju bara snickarens son. Är inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas, och alla hans systrar bor väl här? Var har han fått allt detta ifrån?” Och de retade sig på honom. Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad och i sin egen familj.” Och på grund av deras otro gjorde han bara några få under där. Efter ett tag fick tetrarken Herodes höra vad man berättade om Jesus, och han sa då till sina tjänare: ”Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet. Men när Herodes hade sin födelsedag, dansade Herodias dotter inför gästerna. Herodes blev så förtjust att han svor att ge henne vad hon än begärde. Hennes mor fick henne då att säga: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.” Kungen blev ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, gav han order om att hon skulle få det. Därför halshöggs Johannes i fängelset, och man lade hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. Efteråt kom Johannes lärjungar och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt. Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom sedan hans lärjungar fram till honom och sa: ”Det är redan sent, och det här är ödemark. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och köpa sig mat.” Men Jesus svarade: ”Det behövs inte. Ge dem mat, ni själva!” De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar.” ”Ge dem till mig”, sa han. Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina lärjungar, som delade ut dem till folket. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp det som var över, och det blev tolv fulla korgar. Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll. Under tiden hade båten råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och båten kämpade mot vågorna i motvinden. Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. Då hans lärjungar fick se honom gå på sjön blev de förskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” Då svarade Petrus honom: ”Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet.” ”Ja”, sa Jesus. ”Kom!” Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. ”Rädda mig, Herre!” skrek han. Och genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom. ”Så lite tro du har!” sa Jesus. ”Varför tvivlade du?” Sedan steg de i båten, och i samma stund lade sig vinden. De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: ”Du är verkligen Guds Son!” När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska. Sedan kom några fariseer och en del skriftlärda från Jerusalem till Jesus och frågade: ”Varför bryter dina lärjungar mot förfädernas tradition? De tvättar ju inte händerna innan de äter.” Han svarade: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud genom att följa er tradition? Gud sa: ’Visa respekt för dina föräldrar’, och: ’Den som talar illa om sina föräldrar ska dömas till döden.’ Men ni menar att om någon säger till sin far eller mor: ’Det du kunde ha fått av mig ger jag som tempelgåva’, då behöver han inte respektera sina föräldrar. Så ogiltigförklarar ni Guds ord genom era egna traditioner. Ni hycklare! Profeten Jesaja profeterade rätt om er: ’Det här folket ärar mig med sina ord, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Deras tillbedjan är värdelös, för de lär bara ut människobud. ’ ” Sedan kallade Jesus till sig folket och sa: ”Hör på och försök att förstå: Människan blir inte oren av det som kommer in i munnen. Det är det som går ut ur munnen, som gör människan oren.” Då gick hans lärjungar fram till honom och sa: ”Vet du att du retade upp fariseerna genom det du sa?” Jesus svarade: ”Varje planta, som inte har planterats av min Fader i himlen, ska ryckas upp med roten, så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.” Då bad Petrus att Jesus skulle förklara liknelsen för dem. ”Förstår inte ni heller?” frågade han. ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa bara passerar genom magen och kommer ut på avträdet? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det är det som gör människan oren. Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell omoral, stöld, lögn och förtal, och det är sådant som gör människan oren. Men ingen blir oren av att äta utan att först ha tvättat händerna.” Jesus lämnade sedan Galileen och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från trakten kom då till honom och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är besatt av en ond ande och den plågar henne ständigt.” Men Jesus gav henne inte ett ord till svar. Hans lärjungar kom därför till honom och sa: ”Skicka iväg henne, hon förföljer oss ju med sina rop.” Han sa då till kvinnan: ”Jag har sänts bara till Israels förlorade får.” Men kvinnan kom närmare och föll ner för honom och sa: ”Herre, hjälp mig!” Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ”Det är sant, Herre”, sa hon, ”men till och med hundarna äter de smulor som faller från deras herrars bord.” ”Kvinna”, sa Jesus till henne, ”din tro är stark. Du ska få det du ber om.” Och i samma stund blev hennes dotter botad. Jesus återvände nu till Galileiska sjön och gick upp på ett berg och satte sig där. Snart hade det samlats en stor folkmassa omkring honom, och de hade med sig rörelsehindrade, blinda, missbildade, stumma och många andra. Man lade dem framför Jesus, och han botade dem. Folk var alldeles häpna, för de stumma började tala, de missbildade blev friska, de rörelsehindrade gick, och de blinda kunde se. Och alla hyllade Israels Gud. Sedan kallade Jesus på sina lärjungar och sa: ”Jag känner stort medlidande med dessa människor. De har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte skicka iväg dem hungriga, för då kanske de svimmar av utmattning längs vägen.” Men hans lärjungar svarade: ”Var ska vi få tag på tillräckligt med mat åt dem alla här i ödemarken?” Jesus frågade dem: ”Hur många bröd har ni?” ”Sju bröd och några små fiskar”, svarade de. Då bad Jesus folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden och fiskarna och tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han bitarna till sina lärjungar, som i sin tur delade ut dem till folket. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det sju fulla korgar. Det var 4 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. Sedan sa Jesus åt människorna att gå hem, men själv steg han i en båt och åkte över sjön till trakten kring Magadan. Fariseerna och saddukeerna kom fram till Jesus för att sätta honom på prov och bad honom att han skulle visa dem ett tecken från himlen. Men han svarade: ”Ni har lätt för att avläsa de tecken ni ser på himlen: Om himlen är röd på kvällen, vet ni att det blir vackert väder, och om himlen är röd och mulen på morgonen, vet ni att det snart blir oväder. Ni kan tolka himlens tecken men inte tidens. Detta onda och trolösa släkte söker efter ett tecken, men det enda tecken de ska få är Jona-tecknet. ” Sedan lämnade Jesus dem och gick därifrån. När de var på väg över till andra sidan sjön hade lärjungarna glömt att ta med sig bröd. Jesus sa då till dem: ”Akta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.” Lärjungarna diskuterade med varandra: ”Vi har ju inte tagit med oss något bröd.” När Jesus märkte det sa han till dem: ”Så lite tro ni har! Varför diskuterar ni att ni inte har något bröd? Förstår ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden för mer än 5 000 personer, och hur många korgar ni fick över? Och de sju bröden för mer än 4 000 personer, och hur många korgar ni fick över då? Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Men akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.” Då förstod de att han inte menade bröd utan fariseernas och saddukeernas undervisning. När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, några säger Elia och andra Jeremia eller någon annan av profeterna.” Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” ”Du är lycklig, Simon, Jonas son”, sa Jesus, ”för min Fader i himlen, och inte någon människa av kött och blod, har visat detta för dig. Jag säger dig att du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min församling. Inte ens dödsrikets portar ska kunna besegra den. Jag ska ge dig nycklarna in till himmelriket. Allt du binder på jorden blir bundet i himlen och allt du löser på jorden blir löst i himlen. ” Sedan förbjöd han sina lärjungar att berätta för någon att han var Messias. Efter det började Jesus tala öppet med sina lärjungar om att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och uppstå på den tredje dagen. Petrus drog honom åt sidan och började tillrättavisa honom och sa: ”Nej, Herre! Det här ska aldrig hända dig!” Men Jesus vände sig om och sa till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du försöker få mig på fall, för det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud.” Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska finna det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt mister sitt liv? Vad kan hjälpa henne att få det tillbaka? Människosonen ska komma i sin Faders härlighet med sina änglar och döma varje människa för vad hon har gjort. Sannerligen säger jag er: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike. ” Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades hans utseende inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev bländande vita. Sedan fick de se Mose och Elia stå och tala med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: ”Herre, det är gott att få vara här. Om du vill kan jag bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” Men just som han sa det, sveptes de in i ett ljust moln som sänkte sig över dem och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje. Lyssna på honom!” När lärjungarna hörde rösten blev de fruktansvärt rädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. Men Jesus kom fram till dem och rörde vid dem. ”Res er upp”, sa han, ”var inte rädda!” Och när de såg upp igen, såg de ingen annan än Jesus där. På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.” Då frågade hans lärjungar honom: ”Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?” Jesus svarade: ”Elia ska komma och ställa allt till rätta. Jag säger er, att Elia redan har kommit, men ingen kände igen honom, och de behandlade honom som de ville. På samma sätt ska de också låta Människosonen få lida.” Då förstod hans lärjungar att han talade om Johannes döparen. När de hade kommit tillbaka till folket igen, kom det fram en man och föll på knä för Jesus och sa: ”Herre, förbarma dig över min son! Han får svåra kramper och lider mycket. Han faller ofta i elden eller i vattnet. Jag tog med honom till dina lärjungar, men de kunde inte bota honom.” ”Detta trolösa och förvridna släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit pojken till mig.” Sedan talade Jesus strängt till den onda anden i pojken. Anden lämnade pojken, och från den stunden var han frisk. När Jesus och hans lärjungar var för sig själva igen, frågade de Jesus: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” ”Därför att ni har så liten tro”, svarade Jesus. ”Sannerligen säger jag er: om ni hade tro som ett senapsfrö, kunde ni säga till det här berget: ’Flytta dig dit bort!’ och det skulle göra det. Inget skulle vara omöjligt för er.” *** När de samlades igen i Galileen, sa Jesus till dem: ”Människosonen ska bli förrådd och överlämnad till människorna, och de kommer att döda honom. Men på den tredje dagen ska han uppstå från de döda.” Då blev hans lärjungar bedrövade. När de återvänt till Kafarnaum, kom de män som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” Petrus svarade: ”Jo, visst gör han det.” Sedan gick han in i huset, men innan han hann säga något, frågade Jesus honom: ”Vad tror du, Simon? Kräver kungarna på jorden tull och skatt av sitt eget folk eller av andra?” ”Av andra naturligtvis”, svarade Petrus. ”Då går alltså de egna medborgarna fria”, sa Jesus. ”Men vi ska inte ge dem något att anklaga oss för, så gå ner till stranden och kasta ut en metkrok och öppna munnen på den första fisk du får. Då kommer du att hitta ett silvermynt, som räcker till skatt för oss båda två. Ta det och betala männen.” Lite senare kom lärjungarna fram till Jesus och frågade vem som var störst i himmelriket. Då ropade Jesus på ett barn och ställde det mitt ibland dem och sa: ”Sannerligen säger jag er: om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni överhuvudtaget inte in i himmelriket. Den som gör sig liten som det här barnet, han är störst i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men om någon förför en av dessa små som tror på mig, skulle det vara bättre för den personen att få en stor kvarnsten bunden runt halsen och att han sänktes i havets djup. Ve dig världen för dina förförelser! Förförelser måste ju komma, men ve den människa som förför andra! Om din hand eller fot förför dig, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att gå in i livet stympad eller handikappad än att kastas i den eviga elden med både händer och fötter i behåll. Och om ditt öga förför dig, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre att gå in i livet enögd än att kastas i elden i Gehenna med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, för jag säger er att deras änglar alltid ser min Faders ansikte i himlen. *** Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett har kommit bort, lämnar han inte de nittionio andra kvar bland bergen och ger sig iväg för att leta efter det som har försvunnit? Och när han har hittat det, sannerligen säger jag er att han gläder sig mer över det än över de nittionio andra som aldrig kom bort. På samma sätt vill inte er Fader i himlen att någon enda av dessa små ska gå förlorad. Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. Lyssnar han då på dig har du vunnit tillbaka din nästa. Men om han inte gör det, så hämta en eller två personer som vittnen, för det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras. Vägrar han fortfarande att lyssna på dig, ska du ta upp fallet i församlingen. Och om han inte vill lyssna på församlingen heller, så behandla honom som en främling eller en tullindrivare. Sannerligen säger jag er: allt ni binder på jorden blir bundet i himlen och allt ni löser på jorden blir löst i himlen. Jag säger er också att allt som två av er här på jorden kommer överens att be om, det ska de få av min Fader i himlen. För där två eller tre samlas i mitt namn, då är jag mitt ibland dem.” Då kom Petrus fram till honom och frågade: ”Herre, hur många gånger måste jag förlåta en människa som syndar mot mig? Räcker det med sju gånger?” ”Nej”, svarade Jesus, ”inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger. Himmelriket är som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen visade det sig att en av dem var skyldig honom flera miljarder. Och eftersom tjänaren inte kunde betala tillbaka pengarna, befallde kungen att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet. Men mannen föll ner för kungen och bad: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala alltihop.’ Då kände kungen medlidande med honom och släppte honom och avskrev hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån, träffade han på en annan tjänare som var skyldig honom 100 denarer. Och han tog struptag på honom och krävde pengarna tillbaka. Hans arbetskamrat föll då ner inför honom och sa: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala.’ Men mannen ville inte vänta, utan gick därifrån och ordnade så att den andre tjänaren blev satt i fängelse tills hela skulden var betald. När de andra tjänarna fick reda på detta blev de mycket upprörda och gick till kungen och berättade vad som hade hänt. Kungen kallade då till sig tjänaren och sa: ’Din usling! Här avskrev jag denna stora skuld bara för att du bad mig om det. Borde inte du ha förbarmat dig över din medtjänare på samma sätt som jag förbarmade mig över dig?’ Sedan lät den uppretade kungen sina fångvaktare ta hand om mannen, tills han betalt allt han var skyldig. På samma sätt ska min Fader i himlen göra med er, om ni inte av hela hjärtat förlåter era medmänniskor.” När Jesus hade avslutat detta tal, lämnade han Galileen och gick mot Judeen och till andra sidan Jordan. Stora folkmassor följde honom dit, och han botade dem. Då kom några fariseer för att pröva Jesus. De frågade: ”Har en man rätt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?” ”Har ni inte läst i Skriften?” svarade Jesus, ”att från början skapade Gud dem till man och kvinna, och att en man därför lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de två blir ett kött. De är alltså inte längre två utan en kropp. Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt.” Då frågade de: ”Varför bestämde då Mose att en man kan ge ett intyg om skilsmässan och skicka iväg kvinnan?” Jesus svarade: ”Mose tillät er att skiljas för era hårda hjärtans skull, men det var inte så från början. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru, utan att hon varit otrogen, och sedan gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott. ” Då sa hans lärjungar till honom: ”Om det är på det sättet, är det bättre att inte gifta sig alls.” Men Jesus svarade: ”Alla kan inte ta till sig detta, utan bara de som fått den gåvan. En del föds utan könsidentitet, andra har kastrerats av människor, och andra lever frivilligt i avhållsamhet och avstår från att gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan ta till sig detta, ska göra det.” Sedan kom man till Jesus med barn för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men hans lärjungar körde bort dem. Då sa Jesus: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för himmelriket tillhör sådana som de.” Så lade han händerna på barnen. Sedan gick han därifrån. En ung man kom nu och frågade Jesus: ”Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?” ”Varför frågar du mig om vad som är gott?” svarade Jesus. ”Det finns bara en som är god. Men evigt liv kan du få om du håller buden.” ”Vilka av buden?” frågade mannen. Jesus svarade: ” ’Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Visa respekt för din far och mor, och Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ” ”Jag har hållit alla dessa”, svarade den unga mannen. ”Vad mer behöver jag göra?” Jesus sa till honom: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Men när den unga mannen hörde detta gick han bedrövad därifrån, för han ägde mycket. Då sa Jesus till sina lärjungar: ”Sannerligen säger jag er: det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket! Ja, jag säger er att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Detta påstående gjorde hans lärjungar förskräckta, och de sa: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sa: ”För människorna är det inte möjligt, men för Gud är allting möjligt.” Då sa Petrus till honom: ”Vi har ju lämnat allt för att följa dig. Kommer vi att få något för det?” ”Ja”, svarade Jesus. ”Sannerligen säger jag er: vid världens pånyttfödelse, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni som har följt mig få sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som har lämnat hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för min skull ska få hundrafalt igen och få evigt liv som arv. Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist. Himmelriket är som när en jordägare gick ut tidigt en morgon för att anställa arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagslön på en denar, och arbetarna gick iväg till vingården. Klockan nio gick jordägaren ut igen och fick se några andra män stå på torget utan att ha något att göra. Även dem skickade han iväg till vingården och lovade att han skulle betala vad som var rätt. Mitt på dagen och vid tretiden på eftermiddagen gjorde han likadant. Klockan fem, en timma innan arbetsdagens slut, var han tillbaka i staden igen och såg då några andra män stå där. Han frågade dem: ’Varför har ni inte arbetat på hela dagen?’ ’Därför att ingen har anställt oss’, svarade de. ’Gå då iväg och arbeta tillsammans med de andra i min vingård’, sa han till dem. När kvällen sedan kom, bad jordägaren sin förman att kalla på arbetarna och ge dem deras lön och börja med dem som kommit sist. De män som börjat arbeta klockan fem kom då fram, och var och en fick en denar. När de män som anställts först kom för att få sin lön, trodde de därför att de skulle få mycket mer. Men också de fick en denar. Då började de protestera mot jordägaren: ’De här karlarna har bara hållit på en timma och ändå betalar du lika mycket till dem som till oss, trots att vi har arbetat hela dagen i den brännande hettan.’ ’Min vän’, svarade han en av dem, ’jag har inte handlat fel mot dig. Kom vi inte överens om en denar? Ta den och gå. Jag tänker ge alla samma lön. Har jag inte rätt att göra vad jag vill med mina egna pengar? Eller ser du med onda ögon på att jag är generös?’ Så ska de sista bli först och de första sist.” När Jesus var på väg upp till Jerusalem samlade han sina tolv lärjungar omkring sig och sa till dem medan de gick: ”Vi är nu på väg till Jerusalem. Där kommer Människosonen att bli förrådd och överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna för att hånas och piskas och korsfästas, men på den tredje dagen ska han uppstå.” Lite senare kom Sebedaios söners mor fram till Jesus tillsammans med sina söner och föll ner för honom; hon ville be om något. ”Vad vill du?” undrade han. Hon svarade: ”Jag vill att du ska låta mina söner få sitta en på höger och en på vänster sida om dig i ditt rike.” Men Jesus sa: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag måste dricka?” ”Ja”, svarade de. ”Det kan vi.” Då sa Jesus till dem: ”Ni kommer att få dricka min bägare, men jag bestämmer inte vilka som ska sitta på min högra och på min vänstra sida. De platserna ges åt dem som min Fader har berett dem för.” När de tio övriga hörde detta blev de upprörda. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ”Ni vet att furstarna regerar över folken och stormännen utövar makt över dem. Men så får det inte gå till bland er. Den av er som vill bli stor bland er måste vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste måste vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” När Jesus och hans lärjungar lämnade Jeriko följde mycket folk med. Just då satt två blinda män vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus kom gående, började de ropa: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över oss!” Folket försökte få dem att hålla tyst, men de ropade bara ännu högre: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över oss!” När Jesus hörde detta, stannade han och kallade dem till sig och frågade: ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” ”Herre”, sa de, ”låt våra ögon bli öppnade!” Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Och genast återfick de sin syn. Sedan följde de med honom. När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, skickade han iväg två lärjungar och sa till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där kommer ni genast att hitta ett åsnesto stå bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem, och om någon frågar vad ni håller på med, så säg bara: ’Herren behöver dem och kommer snart att lämna tillbaka dem.’ ” Genom detta gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten: ”Säg till dotter Sion: ’Se, din kung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna, ja, på ett åsneföl.’ ” De båda lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och tog med åsnan och fölet till honom. Sedan lade de sina mantlar på åsnorna, och Jesus satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, och andra skar kvistar från träden och strödde ut på vägen. Och allt folket, både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: ”Hosianna, Davids Son!” ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” ”Hosianna i höjden!” Det blev stor uppståndelse i hela Jerusalem när han red in, och människorna frågade: ”Vem är han?” Folkmassan svarade då: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Sedan gick Jesus in i templet och drev ut alla köpmännen och deras kunder ur templet. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor. Och han sa till dem: ”Det står skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus.’ Men ni gör det till ett rövarnäste.” Nu kom många blinda och förlamade fram till honom på tempelplatsen, och han botade dem. Men när översteprästerna och de skriftlärda såg dessa märkliga under och små barn som ropade på tempelområdet: ”Hosianna, Davids Son”, blev de upprörda och frågade honom: ”Hör du inte vad barnen ropar?” ”Jo”, svarade Jesus. ”Men har ni inte läst: ’Av barns och småbarns mun har du gjort en lovsång till dig?’ ” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania, där han stannade över natten. När Jesus på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick då syn på ett fikonträd vid vägen, gick fram för att se om det fanns någon frukt på det men det fanns bara blad. Då sa han till trädet: ”Aldrig mer ska du bära frukt!” Och genast vissnade fikonträdet. Lärjungarna blev alldeles häpna och frågade: ”Hur kom det sig att fikonträdet vissnade så fort?” Då sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: om ni tror och inte tvivlar, kan ni också göra så här med fikonträdet, och mer än så. Ni kan till och med säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’ och det kommer att göra det. Ni kan få vad som helst som ni ber om i era böner, om ni bara tror.” När Jesus hade kommit till tempelplatsen och höll på att undervisa där, kom översteprästerna och folkets ledare fram till honom. De frågade: ”Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?” Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den, ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.” ”Varifrån kom Johannes dop, från himlen eller från människor?” De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi säger att det var från människor, då kommer vi att få vara rädda för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.” Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.” ”Men vad säger ni om det här? En man hade två söner, och en dag sa han till den ene: ’Gå ut och arbeta i vingården idag.’ ’Det vill jag inte’, svarade sonen, men efter ett tag ändrade han sig och gick ändå. Sedan sa fadern likadant till den andre, och han svarade: ’Javisst, far, det ska jag göra.’ Men han gick aldrig. Vilken av dessa två lydde sin far?” De svarade: ”Den förste naturligtvis.” Då sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: tullindrivare och prostituerade ska gå före er till Guds rike. Johannes kom ju och visade er rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och de prostituerade trodde däremot på honom. Men trots att ni såg detta ångrade ni er inte och började tro på honom. Hör nu på en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det så blev dags att skörda, sände han några tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men lantbrukarna tog fast tjänarna, misshandlade en, dödade en annan och stenade en tredje. Då sände jordägaren dit ännu fler tjänare, men samma sak hände igen. Till slut sände ägaren sin son, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’ Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!’ Så tog de fast sonen, släpade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad ska nu vingårdsägaren göra med dessa lantbrukare när han kommer tillbaka?” Översteprästerna och folkets ledare svarade: ”Han kommer helt säkert att döda dem, och sedan arrenderar han ut vingården till andra som ger honom hans del av skörden när det är dags.” Då sa Jesus till dem: ”Har ni aldrig läst i Skrifterna: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten. Det är Herrens verk och förunderligt i våra ögon.’ Därför säger jag er att Guds rike ska tas ifrån er och överlämnas till ett folk som bär dess frukt. Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad. ” När översteprästerna och fariseerna hörde Jesus liknelser, förstod de att det var dem han talade om. Därför ville de arrestera honom genast, men de var rädda för folket, som ansåg att Jesus var en profet. Jesus berättade ännu en liknelse för dem: ”Himmelriket är som när en kung förberedde en bröllopsfest för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna, men de tackade nej. Då sände han andra tjänare för att säga till dem: ’Allt är klart för måltiden, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!’ Men de var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. Några grep kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. Då greps kungen av vrede och sände ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad. Sedan sa han till sina tjänare: ’Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värdiga. Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster. Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna lade han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. ’Min vän’, frågade han, ’hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Men mannen kunde inte svara. Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’  Många är inbjudna, men få är utvalda.” Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. De skickade några av sina lärjungar, tillsammans med Herodes anhängare, och lät dem säga till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och ser inte till personen. Tala nu om för oss om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren.” Men Jesus visste deras ondska. ”Ni hycklare!” sa han. ”Varför försöker ni lura mig? Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med.” Då gav de honom en denar, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” När de hörde detta blev de förvånade och gick sin väg och lämnade honom ifred. Samma dag kom några av saddukeerna, som påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de honom: ”Mästare, Mose har sagt: ’Om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.’ Nu fanns det faktiskt bland oss sju bröder. Den förste av bröderna gifte sig och dog barnlös, och därför gifte sig bror nummer två med änkan. Men han dog också barnlös, och då gifte sig bror nummer tre med henne. Så fortsatte det tills hon varit gift med dem alla sju. Sedan dog också kvinnan. Vems hustru blir hon när de nu uppstår från de döda? Alla sju har ju varit gifta med henne.” Men Jesus svarade: ”Ni tar alldeles fel, eftersom ni varken förstår Skriften eller Guds kraft. När de döda har uppstått, ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst vad Gud har sagt till er: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud’. Gud är inte en gud för döda, utan för levande. ” När folket hörde detta, blev de alldeles häpna över hans undervisning. Men när fariseerna fick höra att Jesus hade fått tyst på saddukeerna, samlades de, och en av dem, en laglärd, försökte sätta dit Jesus genom att fråga: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Jesus svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd.’ Detta är det första budet, och också det största. Det näst viktigaste liknar det första: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ De här två buden sammanfattar hela lagen och profeterna.” Medan fariseerna var samlade runt Jesus, frågade han dem: ”Vad anser ni om Messias? Vem är han ättling till?” De svarade: ”David.” ”Varför kallar David honom då ’Herre’, när han talar ledd av Anden?” frågade Jesus. ”David sa ju: ’Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’ David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?” Men de kunde inte svara, och från den dagen vågade ingen ställa några fler frågor till honom. Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar och sa: ”Dessa skriftlärda och fariseer sitter på Moses stol. Därför ska ni lyda och följa vad de säger, men följ inte deras exempel, för de talar gärna, men handlar inte efter sina egna ord. De binder ihop tunga bördor som de lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att flytta dem. Allt de gör, gör de för att synas. De går omkring med breda böneremmar på armarna och sätter långa tofsar på sina mantlar. De älskar att sitta vid honnörsborden under festerna, och i synagogorna tar de plats på främsta raden. De vill gärna bli hälsade med respekt på torgen och kallas ’rabbi ’ av alla människor. Men låt aldrig någon kalla er ’rabbi’, för bara en är er läromästare, och ni är alla syskon. Kalla inte heller någon här på jorden ’fader’, för bara en är er Fader, han som är i himlen. Och låt ingen kalla er ’lärare’, för bara en är er lärare, Kristus. Den som vill bli stor bland er måste bli de andras tjänare. Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma in hindrar ni. *** Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare, som kan resa över både hav och land för att vinna en enda proselyt, men sedan gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva. Ve er, ni blinda ledare! Ni påstår att om man svär vid templet betyder det ingenting, men om man svär vid guldet i templet är det bindande. Blinda dårar! Vilket är viktigast, guldet, eller templet som gör guldet heligt? Ni säger också att om man svär vid altaret betyder det ingenting, men om man svär vid gåvan på altaret är det bindande. Blinda dårar! Vilket är störst, gåvan på altaret, eller altaret som gör gåvan helig? När någon svär vid altaret svär han både vid altaret och vid allt som är på det, och när någon svär vid templet svär han både vid templet och vid honom som bor i det. När någon svär vid himlen, så svär han vid Guds tron och vid honom som sitter där. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger en tiondel av mynta, dill och kummin, men ni struntar i det som är långt viktigare: rättvisa, barmhärtighet och trohet. Visst ska ni göra det ena, men försumma inte det andra. Ni blinda ledare! Ni silar bort myggor, men sväljer kameler. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! På utsidan gör ni bägaren och skålen ren, men inuti är de fulla av girighet och njutningslystnad. Blinda farisé! Se först till att du får insidan ren, så kommer utsidan också att bli ren. Ve er, skriftlärda och fariseer! Ni är som vitmålade gravar, vackra på utsidan, men inuti är de fyllda av döda människors ben och orenhet. Ni ser ut som om ni var rättfärdiga, men inombords är ni fulla av hyckleri och laglöshet. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas minnesstenar. Och ni säger: ’Om vi hade levt på förfädernas tid, skulle vi aldrig ha dödat några profeter.’ Men så vittnar ni om att ni är ättlingar till dem som mördade profeterna. Så fortsätt att gå i era förfäders fotspår, och gör färdigt det de startade! Ormar, huggormsyngel! Hur ska ni kunna slippa att dömas till Gehenna? Jag ska sända er profeter och visa män och skriftlärda. En del av dem kommer ni att döda och korsfästa. Andra kommer ni att piska i era synagogor och förfölja från stad till stad. Men på grund av detta ska ni få stå till svars för alla mord på de rättfärdiga, ända från Abel till Sakarja, Berekjas son, honom som ni mördade mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag er: allt detta ska detta släkte få svara för. Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som sänts till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, precis som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Jag säger er: ni kommer härefter inte att få se mig igen förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn. ’ ” När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån, kom hans lärjungar fram och ville få honom att beundra tempelbyggnaderna. Men han sa till dem: ”Sannerligen säger jag er: allt detta som ni nu ser kommer att jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra.” När Jesus senare satt på Olivberget och var ensam med sina lärjungar, kom de fram till honom och frågade: ”Berätta för oss, när ska detta hända? Vad blir tecknet som visar att du kommer tillbaka, och att tidsålderns slut närmar sig?” Jesus sa till dem: ”Se upp så att ingen lurar er. Många ska komma i mitt namn och säga: ’Jag är Messias’, och de ska leda många vilse. Ni kommer att få höra om krig och rykten om krig, men låt er inte skrämmas. Det måste ske, men det betyder inte att slutet har kommit. Folk och länder ska resa sig mot varandra, och det blir hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på födslovärkarna. Man ska tortera och döda er, och ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull. Många kommer då att förneka sin tro och förråda och hata varandra. Många falska profeter ska framträda och lura många, och när laglösheten ökar, kommer kärleken hos de flesta att kallna. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och evangeliet om riket ska förkunnas i hela världen, till vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma. När ni ser ’den vanhelgande skändligheten’, som är omtalad genom profeten Daniel, stå på den heliga platsen (må den som läser detta förstå det), då ska de som är i Judeen fly upp i bergen. Den som är uppe på taket får inte gå ner till huset för att hämta något, och den som är ute på åkern får inte vända tillbaka för att hämta kläder. Ve dem som är gravida eller ammar när den tiden kommer! Be att ni inte behöver fly på vintern eller på sabbaten, för detta lidande ska bli så svårt att inget liknande har inträffat sedan världens begynnelse, och inte heller senare kommer att inträffa. Om inte den tiden förkortades skulle ingen räddas, men för de utvaldas skull ska tiden förkortas. Om någon då säger till er: ’Här är Messias’, eller: ’Här är han’, så tro honom inte! Falska messiaser och falska profeter ska komma och göra stora tecken och under för att om möjligt lura också de utvalda. Var på er vakt! Se, jag har varnat er i förväg! Får ni alltså höra ett rykte om att han är ute i öknen, så gå inte dit. Och säger någon att han har gömt sig någonstans, så tro det inte! För som när blixten flammar till över himlen från öster till väster, så ska det vara när Människosonen återvänder. Där kadavret finns, där samlas gamarna. Strax efter den tidens lidande ’kommer solen att förmörkas och månen att sluta lysa. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas.’ Då ska Människosonens tecken visa sig på himlen, och alla folk på jorden ska jämra sig och klaga. De ska få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och till ljudet av mäktiga trumpetstötar ska han sända ut sina änglar för att samla ihop hans utvalda från alla väderstreck, från himlens ena gräns till den andra. Lär er en liknelse från fikonträdet: När kvisten blir mjuk och löven börjar spricka ut, då vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt kan ni veta att han är nära, utanför dörren, när ni ser allt detta hända. Sannerligen säger jag er: detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Ingen känner till dagen eller timmen, inte ens änglarna i himlen, eller ens Sonen. Bara Fadern vet det. När Människosonen kommer tillbaka ska det vara som på Noas dagar. Dagarna innan floden kom åt man och drack och gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken. Ingen anade någonting förrän floden kom och dränkte dem allihop. Så kommer det också att vara när Människosonen återvänder. Då ska två män vara tillsammans på åkern; den ena tas med, den andra lämnas kvar. Två kvinnor ska mala mjöl tillsammans på en handkvarn; den ena tas med, den andra lämnas kvar. Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer! Ni ska veta att om husägaren bara visste vilken tid på natten tjuven tänkte komma, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in. Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer tillbaka när ni minst av allt väntar det. Vem är en trogen och klok tjänare, som av sin herre har fått i uppgift att ansvara för de andra tjänarna och ge dem mat när de behöver? Lycklig är den tjänaren om hans herre kommer hem och får se att han gör det han ska. Sannerligen säger jag er: en sådan trogen tjänare ska få ansvar för allt hans herre äger. Men om det är en ond tjänare som säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer inte än på ett tag’, och börjar misshandla de andra tjänarna och äta och dricka med druckna, då ska hans herre komma en dag då han inte alls väntar honom, vid en tid som han inte vet om. Han ska slå honom i stycken och låta honom dela plats med hycklarna. Där ska man gråta och skära tänder. Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor tog sina oljelampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem kloka. De fem oförståndiga tog med sig lamporna men ingen olja, medan de kloka hade både oljekrukor och lampor. När brudgummen sedan dröjde, blev de så trötta att de somnade. Men vid midnatt väcktes de av ett rop: ’Brudgummen kommer! Kom ut och välkomna honom!’ Alla flickorna skyndade sig genast upp och gjorde i ordning sina lampor. Men de fem som inte hade någon extra olja bad att de andra skulle dela med sig, eftersom deras lampor slocknade. Då svarade de andra: ’Vi har inte så mycket att det räcker till er också. Gå iväg till dem som säljer olja och köp det ni behöver!’ Men medan de var borta och köpte olja, kom brudgummen. De som var beredda fick då följa med honom in till bröllopsfesten, och porten låstes. Efter en stund kom de fem andra tillbaka och ropade: ’Herre, Herre, öppna för oss!’ Men då ropade han tillbaka: ’Sannerligen säger jag er: jag känner er inte!’ Håll er därför vakna, för ni vet inte dagen eller timmen. Det blir nämligen som när en man reste utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem säckar med pengar, till den andre två säckar och till den tredje en säck, allt efter deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem säckar började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop fem säckar till. Mannen som hade fått två säckar gjorde likadant och tjänade ihop två säckar till. Men den man som hade fått bara en säck gick och grävde en grop i marken och gömde sin herres pengar. Efter en lång tid kom deras herre tillbaka och bad dem om redovisning. Den man som hade fått fem säckar med pengar kom då och gav honom tio säckar tillbaka och sa: ’Herre, du gav mig fem säckar med pengar. Här har jag tjänat ihop fem till.’ ’Bra!’ sa hans herre. ’Du är en god och pålitlig tjänare. Du har troget förvaltat den lilla summa du fick. Därför ska du få ansvar för mycket mer. Kom in och dela glädjen med din herre!’ Sedan kom den man fram som hade fått två säckar med pengar, och han rapporterade: ’Herre, du gav mig två säckar med pengar att förvalta, och jag har tjänat ihop två till.’ ’Bra!’ sa hans herre. ’Du är en god och pålitlig tjänare. Du har troget förvaltat den lilla summa du fick. Därför ska du få ansvar för mycket mer. Kom in och dela glädjen med din herre!’ Till sist kom den man fram som bara hade fått en säck med pengar, och han sa: ’Herre, jag vet att du är en hård man. Du skördar där du inte har sått och samlar ihop sådant du inte har planterat. Därför vågade jag inte ge mig in i några affärer, utan grävde ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!’ Men hans herre svarade: ’Du är en ond och lat tjänare! Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar ihop sådant jag inte har planterat. Då borde du åtminstone ha satt in mina pengar på banken, så att jag hade fått ränta på dem när jag kom tillbaka. Ta pengarna ifrån honom och ge dem till mannen som tiodubblade sin penningsäck. För den som har ska få ännu mer. Men den som inte har, han ska bli fråntagen till och med det han har. Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’ När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Alla folk ska samlas inför honom, och han ska dela in människorna i två grupper, som när en herde skiljer fåren från getterna. Fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på sin vänstra. Sedan ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom alla ni som min Fader har välsignat. Gå in i det rike som ända från världens skapelse har gjorts i ordning åt er. Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig att dricka. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder, då gjorde ni det för mig.’ Efter det ska Kungen vända sig till dem som står på den vänstra sidan och säga: ’Gå bort från mig alla ni som är förbannade. Gå bort till den eviga eld som har gjorts i ordning åt djävulen och hans änglar. Jag var hungrig, men ni gav mig ingen mat. Jag var törstig, men ni gav mig inget att dricka. Jag var främling, men ni gav mig inget husrum. Jag var naken, men ni gav mig inga kläder. Jag var sjuk och i fängelse, men ni besökte mig inte.’ Då kommer de också att fråga: ’Herre, har vi någonsin sett att du var hungrig eller törstig, eller att du var en främling, eller att du var naken eller sjuk eller i fängelse utan att vi hjälpte dig?’ Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: vad ni inte gjorde för någon av mina minsta, det gjorde ni inte för mig.’ Och de ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” När Jesus hade avslutat hela detta tal sa han till sina lärjungar: ”Som ni vet börjar påskhögtiden om två dagar. Då ska Människosonen bli utlämnad och korsfäst.” Under tiden samlades översteprästerna och folkets ledare i översteprästen Kajafas palats för att diskutera hur man i hemlighet skulle kunna arrestera Jesus och döda honom. ”Men”, sa de till varandra, ”inte under själva påskhögtiden, för det kan leda till upplopp.” Jesus var en dag i Betania hos Simon, den spetälske. Och medan de åt där tillsammans, kom en kvinna fram till Jesus med en alabasterflaska dyrbar olja, som hon hällde över hans huvud när han låg till bords. Lärjungarna blev upprörda och sa: ”Vilket slöseri! Oljan kunde man ju ha sålt och fått mycket pengar att ge till de fattiga.” Men Jesus märkte det och sa: ”Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte alltid att ha hos er. Genom att hälla den här oljan över mig har hon förberett min begravning. Sannerligen säger jag er: överallt i världen där man förkunnar detta evangelium ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne.” Då gick Judas Iskariot, en av de tolv, till översteprästerna och frågade: ”Hur mycket betalar ni mig om jag förråder honom?” De gav honom då trettio silvermynt, och från den stunden sökte Judas efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi ska ordna så att du kan äta påskmåltiden?” Jesus svarade: ”Gå in i Jerusalem och sök upp en viss man och säg till honom: ’Vår Mästare säger: Min tid närmar sig. Nu vill jag äta påskmåltiden i ditt hus tillsammans med mina lärjungar.’ ” Hans lärjungar gjorde då som han hade sagt, och de ordnade sedan med påskmåltiden. När kvällen kom slog sig Jesus och de tolv ner vid bordet. Och medan de åt sa han: ”Sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig.” Då blev de mycket bedrövade, och en efter en frågade de: ”Det är väl inte jag, Herre?” Han svarade: ”Den som doppade sitt bröd i fatet tillsammans med mig, han är det. För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.” Då frågade Judas, han som skulle förråda honom: ”Rabbi, det är väl inte mig du menar?” Jesus svarade: ”Du har självt sagt det.” Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det och gav det till sina lärjungar och sa: ”Ta detta och ät, för det är min kropp.” Sedan tog han en bägare och tackade Gud och gav den till dem och sa: ”Drick av det allihop, för detta är mitt blod, förbundsblodet, som ska utgjutas för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er, att från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän jag dricker det nya vinet med er i min Faders rike.” När de till sist hade sjungit lovsången tillsammans, gick de ut till Olivberget. Där sa Jesus till dem: ”I natt kommer ni alla på fall för min skull, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden, så att fåren i hjorden skingras.’ Men när jag har uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen.” Petrus svarade: ”Även om alla andra kommer på fall, så ska jag aldrig göra det!” Men Jesus sa till honom: ”Sannerligen säger jag dig: redan i natt, innan tuppen hinner gala, ska du tre gånger ha förnekat mig.” Då sa Petrus: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!” Och alla de andra lärjungarna sa samma sak. Sedan gick Jesus med sina lärjungar till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa han till dem: ”Sätt er här medan jag går bort en bit och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Jesus greps nu av sorg och ångest, och han sa till dem: ”Jag är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka tillsammans med mig.” Sedan gick han lite längre bort och föll ner på sitt ansikte och bad: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt mig slippa denna bägare. Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.” Sedan kom han tillbaka till sina lärjungar och hittade dem sovande. Han sa till Petrus: ”Klarade ni inte att hålla er vakna med mig en enda timma? Vaka och be, så att ni inte faller för frestelsen. Anden är villig, men kroppen är svag.” Så lämnade han dem och bad samma bön för andra gången: ”Fader i himlen, om det inte är möjligt att slippa denna bägare, utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” Men när han kom tillbaka, fann han dem åter sovande. De kunde inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem därför och bad för tredje gången med samma ord. Sedan gick han tillbaka till sina lärjungar och sa: ”Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu är stunden inne då Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig.” Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en stor folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och folkets ledare. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den man som jag hälsar med en kyss är det, honom ska ni gripa.” Judas gick direkt till Jesus och sa: ”Var hälsad, Rabbi!” och kysste honom. Jesus svarade: ”Min vän, gör det du har kommit hit för att göra.” Och genast gick de andra fram och grep Jesus och höll fast honom. En av de män som var med Jesus drog då sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare. Men Jesus sa till honom: ”Stoppa tillbaka svärdet! De som använder svärd, kommer själva att falla för svärd. Inser du inte att jag skulle kunna be min Fader att skicka mer än tolv arméer med änglar för att hjälpa mig, och att han genast skulle göra det? Men hur skulle det då gå i uppfyllelse som förutsagts i Skriften, att allt detta måste hända?” Sedan vände sig Jesus till folkhopen och sa: ”Som mot en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! Varje dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter ska gå i uppfyllelse. ” I samma stund övergav alla hans lärjungar honom och flydde. De som hade arresterat Jesus förde honom nu till översteprästen Kajafas, där de skriftlärda och folkets ledare hade samlats. Petrus följde efter på avstånd, ända in på gården till översteprästens palats. Där slog han sig sedan ner bland tjänarna för att se vad som skulle hända. Översteprästerna och hela det judiska rådet försökte hitta falska vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men de hittade inga, trots att det fanns många som var villiga att vittna falskt. Till slut kom två som sa: ”Vi har hört den här mannen säga: ’Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.’ ” Då reste sig översteprästen och sa till Jesus: ”Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” Men Jesus teg. Då sa översteprästen: ”Inför den Gud som lever besvär jag dig att du talar om för oss om du är Messias, Guds Son.” Jesus svarade: ”Det är du själv som kallar mig det. Men jag säger er, att efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln. ” Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: ”Han har hädat! Vi behöver väl inga fler vittnen! Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” De ropade tillbaka: ”Han förtjänar döden!” Sedan spottade de Jesus i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Några gav honom också örfilar och sa: ”Du som är Messias, visa nu att du är en profet! Avslöja vem som slog dig.” Under tiden satt Petrus ute på gården. En tjänsteflicka kom då fram till honom och sa: ”Du var väl också tillsammans med den där Jesus från Galileen!” Men Petrus nekade inför alla och sa: ”Jag vet inte ens vad du pratar om.” Sedan gick han ut i porten, och där fick en annan tjänsteflicka syn på honom. ”Den här mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret”, sa hon till dem som stod runt omkring. Men Petrus nekade igen, ja, han till och med svor på det: ”Jag känner inte den där mannen!” Efter en stund kom de som stod där fram till honom och sa: ”Visst är du en av dem. Det hörs på din dialekt.” Petrus svor då igen och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” Och i samma stund gol tuppen. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal ska du förneka mig tre gånger.” Och han gick ut och grät bittert. Tidigt nästa morgon beslöt alla översteprästerna och folkets ledare att de skulle försöka få Jesus avrättad. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen. Men när Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus ångrade han sig. Han gick tillbaka till översteprästerna och folkets ledare med de trettio silvermynten. ”Jag har syndat”, sa han, ”för jag har förrått en oskyldig människa.” ”Jaha, och vad har det med oss att göra?” svarade de. ”Det är väl ditt problem.” Då slängde Judas pengarna in i templet och gick bort och hängde sig. Men översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: ”De kan inte läggas i offerkistan, för de är pengar som betalats för ett mord.” Så bestämde man sig istället för att köpa Krukmakaråkern till gravplats för främlingar. Det är därför denna åker fortfarande kallas ”Blodsåkern”. Så gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jeremia: ”De tog de trettio silvermynten, det pris som han värderats till av Israels folk, och köpte en åker av krukmakarna, precis som Herren befallt mig.” Jesus ställdes nu inför den romerska landshövdingen, som frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.” Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom svarade han inte. ”Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?” undrade Pilatus. Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga. Vid påskhögtiden brukade landshövdingen alltid frige en fånge, vem som helst som folket ville ha fri. Och just då satt en ökänd brottsling i fängelset. Han hette Jesus Barabbas. När folket samlades frågade Pilatus dem: ”Vem ska jag släppa fri, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?” Pilatus visste mycket väl att de hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Medan Pilatus satt där på domstolen fick han också ett meddelande från sin hustru, som varnade honom: ”Lämna den här rättfärdige mannen ifred, för jag har haft fruktansvärda mardrömmar i natt för hans skull.” Men översteprästerna och folkets ledare övertalade folket att kräva att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle dödas. Så när landshövdingen nu frågade: ”Vilken av dessa två ska jag släppa?” ropade folket: ”Barabbas!” ”Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?” undrade Pilatus. ”Låt honom bli korsfäst!” sa alla. ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: ”Låt honom bli korsfäst!” Och när Pilatus till slut insåg att ingenting hjälpte och att folket när som helst kunde ställa till med upplopp, tog han vatten och tvättade sina händer inför folkmassan och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Ansvaret är ert!” Folket skrek tillbaka: ”Låt hans blod komma över oss och våra barn!” Då gav Pilatus efter och släppte Barabbas, men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till att korsfästas. Landshövdingens soldater tog honom först till residenset, där hela vaktstyrkan kallades samman. De tog av honom hans kläder och satte på honom en röd soldatkappa och gjorde en krona av törnen och de satte den på hans huvud. Sedan satte de en käpp i hans högra hand och föll på knä inför honom och hånade honom. ”Leve judarnas kung!” ropade de. De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Efter att ha hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas. På vägen dit mötte de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, (vilket betyder Skalleplatsen), gav de Jesus vin blandat med galla. Men när han smakade på det, ville han inte dricka. Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: DETTA ÄR JESUS, JUDARNAS KUNG. Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom. De som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så rädda dig själv nu och kliv ner från korset!” Även översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare gjorde sig lustiga över honom. ”Han var bra på att rädda andra”, sa de, ”men han kan inte rädda sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han förlitar sig ju på Gud. Låt nu Gud rädda honom, eftersom han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son.” Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som var korsfästa tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani? ” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”). Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Han ropar på Elia!” En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: ”Låt oss se om Elia kommer och räddar honom!” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder, gravarna öppnade sig, och många avlidna heligas kroppar uppstod till liv. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i den heliga staden och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Många kvinnor stod också en bit bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob och Josef, och modern till Sebedaios söner. På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus lärjungar. Han gick till Pilatus och bad om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg och lade den i en ny grav, som han hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven. Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus och sa: ”Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång, medan han fortfarande levde, sa att han skulle uppstå efter tre dagar. Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans lärjungar inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle det senare bedrägeriet bli ännu större än det förra.” Pilatus svarade: ”Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan.” Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter. I morgongryningen på första veckodagen, dagen efter sabbaten, gick Maria från Magdala och den andra Maria ut för att se på graven. Då blev det plötsligt en våldsam jordbävning, för en Herrens ängel steg ner från himlen och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans ansikte lyste som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade skräckslagna för honom och låg där sedan som döda. Men ängeln talade till kvinnorna och sa: ”Var inte rädda! Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, precis som han sa. Kom och se var han låg. Skynda er sedan och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda, och att han ska gå före dem till Galileen. Där ska de få se honom. Jag har sagt detta till er.” Kvinnorna lämnade genast graven, uppskrämda men samtidigt glada, och sprang för att berätta det för Jesus lärjungar. Men då kom plötsligt Jesus emot dem och hälsade på dem. Och de gick fram till honom och grep om hans fötter och tillbad honom. Men Jesus sa till dem: ”Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska ge sig av till Galileen. Där ska de få se mig.” Medan kvinnorna var på väg, kom några av de vakter som stått där till staden, till översteprästerna och berättade vad som hade hänt. Översteprästerna diskuterade då saken med folkets ledare, och gav sedan vakterna en stor summa pengar och sa till dem: ”Säg att Jesus lärjungar kom mitt i natten och stal kroppen medan ni sov. Om landshövdingen får höra om det, så ska vi ta hand om honom. Ni behöver inte oroa er.” Soldaterna tog därför pengarna och gjorde som man sagt till dem. Snart spreds detta rykte bland judarna, och sprids än idag. De elva lärjungarna gick sedan till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom föll de ner inför honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och sa: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut till alla folk och gör dem till mina lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, och lär dem att följa allt som jag har befallt er. Och jag ska alltid vara med er, ända till tidsålderns slut.” Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Det står skrivet genom profeten Jesaja: ”Se! Jag ska sända min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig. En röst ropar i ödemarken: ’Bana väg för Herren! Jämna en väg för honom! ’ ” Så trädde Johannes döparen fram i ödemarken och förkunnade omvändelsens dop för syndernas förlåtelse. Människor från hela Judeen och alla i Jerusalem kom ut till honom, och när de hade bekänt sina synder, döpte han dem i Jordanfloden. Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Han åt gräshoppor och vildhonung. Han förkunnade: ”Efter mig kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag döper er med vatten, men han ska döpa er i den heliga Anden.” Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordanfloden. När Jesus sedan steg upp ur vattnet, fick han se himlen öppna sig och Anden sänka sig ner över honom som en duva. Och en röst från himlen sa: ”Du är min älskade Son, du är min glädje.” Då förde Anden ut Jesus i ödemarken, och där stannade han under fyrtio dagar och prövades av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. När Johannes sedan sattes i fängelse, kom Jesus till Galileen för att sprida evangeliet från Gud. Jesus sa: ”Tiden har nu kommit då Guds rike är nära. Vänd om och tro på evangeliet!” En dag när Jesus vandrade längs Galileiska sjön, fick han se Simon och hans bror Andreas stå och kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus sa till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” De lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick lite längre bort fick han se Sebedaios söner, Jakob och Johannes, sitta i en båt och göra i ordning sina nät. Han kallade genast på dem också, och de lämnade då sin far Sebedaios och hans arbetare för att följa Jesus. De kom nu till Kafarnaum, och när det blev sabbat gick de till synagogan, där Jesus undervisade. De var mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt, och inte som de skriftlärda. I synagogan fanns den här dagen en man som var besatt av en oren ande, och han började ropa: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, du Guds helige!” Men Jesus sa strängt till honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Då började den orena anden rycka och slita i mannen och for ut ur honom med ett våldsamt skrik. De blev alldeles förskräckta och började diskutera med varandra och fråga: ”Vad är det här för en ny lära? Vilken makt! Till och med de orena andarna lyder hans order!” Och ryktet om honom spred sig snabbt genom hela Galileen. När de hade lämnat synagogan, gick de hem till Simon och Andreas, tillsammans med Jakob och Johannes. Där låg Simons svärmor sjuk i feber, och det berättade de genast för Jesus. Han gick då fram till henne och tog henne i handen och reste henne upp. Febern lämnade henne, och hon betjänade dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Jesus botade många sjuka som led av olika slags sjukdomar, och han drev ut många onda andar. Men han förbjöd andarna att tala eftersom de visste vem han var. Nästa morgon, långt före gryningen, gick Jesus bort därifrån till en enslig plats för att be. Simon och de andra skyndade snart ut för att leta reda på honom, och när de hade hittat honom sa de: ”Alla frågar efter dig.” Men han svarade: ”Vi måste gå till de andra städerna häromkring, så att jag kan förkunna där också. Det var därför jag kom hit.” Han vandrade sedan genom hela Galileen och predikade i synagogorna och drev ut onda andar. En gång kom en spetälsk man och föll ner på knä framför honom och bad: ”Om du vill, så kan du göra mig ren.” Då greps Jesus av medlidande, sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ”Det vill jag. Du är ren!” Och genast försvann spetälskan, och mannen var ren. Jesus skickade sedan bort honom och sa strängt till honom: ”Berätta inte detta för någon, utan gå och visa upp dig för prästen. Ta också med dig det offer för din rening som Mose har bestämt, till ett vittnesbörd för dem.” Men mannen gick genast iväg och berättade detta öppet för alla. Jesus kunde därför inte visa sig öppet längre i någon stad, utan måste hålla till ute i ödemarken. Men folk kom ändå till honom från alla håll. Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit hem spred sig snabbt. Då samlades där så mycket folk att de inte ens fick plats utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem. Då kom fyra män till honom bärande på en förlamad man. Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner bädden med den förlamade. När Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Min son, dina synder är förlåtna.” Men några skriftlärda satt där, och de tänkte i sina hjärtan: ”Hur kan han tala på det viset och häda? Vem utom Gud kan förlåta synder?” Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och frågade dem: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? Vilket är lättare, att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Res dig upp, ta din bädd och gå?’ ” ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” —  nu talade han till den förlamade: ”säger jag till dig: Res dig upp, ta din bår och gå hem!” Då steg mannen upp, tog sin bädd och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och sa: ”Aldrig förr har vi sett något sådant!” Sedan gick Jesus längs Galileiska sjön igen, och stora folkmassor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Levi reste sig och följde Jesus. När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” Johannes döparens lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar inte dina lärjungar som Johannes lärjungar och fariseerna gör?” Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Nej, så länge brudgummen är tillsammans med dem kan de inte fasta. Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna, och allt blir förstört, både vinet och säckarna. Nej, nytt vin häller man i nya säckar.” En gång när det var sabbat gick Jesus och hans lärjungar genom några sädesfält, och medan de gick ryckte hans lärjungar av ax. Fariseerna sa då till Jesus: ”Varför gör de så där? Det där är ju inte tillåtet på sabbaten.” Men Jesus svarade dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus  —  då var Evjatar överstepräst  —  och åt av skådebröden som bara prästerna får äta och delade med sig till de andra.” Sedan sa Jesus till dem: ”Sabbaten blev till för människans skull, och inte människan för sabbatens skull. Därför är Människosonen också Herre över sabbaten.” En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där var en man som hade en förtvinad hand. De höll noga ögonen på honom för att se om han skulle bota mannen på sabbaten, så att de skulle få något att anklaga honom för. Men Jesus sa till mannen med den förtvinade handen: ”Res dig upp och kom hit fram.” Sedan frågade han dem: ”Vad är tillåtet att göra på sabbaten, göra gott eller ont, rädda liv eller döda någon?” Men ingen ville säga något. Då såg han på dem med vrede, djupt bedrövad över hårdheten i deras hjärtan. Sedan sa han till mannen: ”Räck fram din hand!” Och då mannen gjorde det, blev handen normal igen. Men fariseerna gick ut och började genast göra upp planer tillsammans med Herodes anhängare på hur de skulle få Jesus dödad. Jesus och hans lärjungar drog sig nu till sjön, och massor av människor från Galileen, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen, från andra sidan Jordan och ända bortifrån Tyros och Sidon, följde honom när de hörde om allt han gjorde. Jesus bad sina lärjungar att ha en båt färdig, för att han skulle slippa bli trängd av folkmassan. Många människor hade blivit botade, och de sjuka trängde därför på från alla håll för att röra vid honom. När de orena andarna fick syn på honom, föll de ner vid hans fötter och ropade: ”Du är Guds Son!” Men Jesus förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Sedan gick Jesus upp på ett berg och tog med sig några som han hade valt ut. När de kom till honom, utsåg han tolv av dem, som han kallade apostlar, till att följa honom och sändas ut för att predika, och han gav dem makt att driva ut onda andar. De tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios söner Jakob och Johannes, som han kallade Boanerges, ”åsksönerna”, Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon ”den ivrige” och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus. När Jesus kom hem, började folk att samlas igen, i en sådan mängd att varken han eller hans lärjungar ens fick tid att äta. När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. ”Han är från sina sinnen!” sa de. Men de skriftlärda, som hade kommit från Jerusalem, sa: ”Han är besatt av Beelsebul. Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.” Jesus kallade då till sig dem och talade till dem i liknelser: ”Hur kan Satan driva ut Satan? Ett rike där man strider mot varandra går ju under. Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. Om nu Satan är kluven och strider mot sig själv, då kan han inte bestå, utan det är snart ute med honom. Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först binda honom. Sedan kan man plundra hans hus. Sannerligen säger jag er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder och hädelser, hur mycket man än hädar. Men den som hädar den heliga Anden kan aldrig i evighet få förlåtelse. Då gör man sig skyldig till en evig synd.” De hade nämligen sagt att han hade en oren ande. Nu kom Jesus mor och hans bröder och stannade utanför och skickade bud till honom för att kalla på honom. Skaran som satt runt Jesus sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.” Sedan började Jesus undervisa nere vid sjön igen. Och folkmassan som samlades omkring honom var så stor att han fick stiga i en båt och sitta i den, medan folket stod på stranden. Han undervisade dem genom många liknelser. I sin undervisning sa han: ”Lyssna! En lantbrukare gick ut för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De växte snabbt upp i den tunna myllan, men när solen steg vissnade de bort, eftersom de saknade rot. Andra föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävdes de, så att de inte gav någon skörd. Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav skörd, trettio, sextio och till och med hundra gånger så mycket säd som hade såtts.” Sedan sa han: ”Lyssna, hör, den som har öron!” När han senare var ensam med de tolv och de andra som följde honom, frågade de honom om liknelsen. Han svarade: ”Ni har fått gåvan att förstå Guds rikes hemlighet, men de andra utanför får allting bara i liknelser, för att ’de ska se men ändå inte fatta, höra men ändå inte förstå, och därför inte vända om och få förlåtelse.’ Men om ni inte förstår ens den här liknelsen, hur ska ni då kunna begripa några andra liknelser? Det lantbrukaren sår är ordet. Sådden bredvid vägen är de hos vilka ordet blir sått, men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som såtts i dem. Sådden på den steniga marken är de som hör ordet och tar emot det med glädje, men som saknar rot inom sig och bara består en kort tid. När sedan lidanden eller förföljelser kommer på grund av ordet, faller de genast bort. Sådden bland tistlar är de som hör ordet men låter världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och begär efter andra saker få komma in och kväva ordet, så att det blir fruktlöst. Men sådden i den bördiga jorden är de som lyssnar till ordet och tar det till sig och bär frukt, trettio, sextio eller till och med hundra gånger så mycket som den sådd som såddes.” Sedan sa Jesus till dem: ”Man tar inte fram en lampa och ställer ett sädesmått över den eller sätter den under en säng. En lampa ställer man i ett lampställ. Allt som nu är gömt ska en dag föras fram, och allt som är dolt ska dras upp i ljuset. Lyssna, hör, du som har öron!” Han sa till dem: ”Hör upp! Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er och även mer kommer ni att få. Den som har ska nämligen få. Men den som inget har, ska bli av med även det.” Han sa också: ”Guds rike är som när en man sår säd på marken. Mannen sover och vaknar, och allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan att han vet hur. Det är jorden som får säden att gro, först strå, sedan ax, och till slut är vetet moget. När grödan mognar kommer han med sin lie och skördar den, eftersom det är dags att skörda.” Han sa: ”Hur ska vi beskriva Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda? Det är som ett senapsfrö som sås i jorden. Det är det minsta av alla frön som sås i jorden, men när det har såtts växer det upp och blir störst bland kryddväxterna och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Jesus förkunnade ordet för dem i många sådana liknelser, så mycket de nu kunde förstå. Han talade aldrig till dem utan en liknelse, men när han blev ensam med sina lärjungar förklarade han allt för dem. När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?” Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt. Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?” Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?” Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar. Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.” Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion, för vi är många.” Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området. Där gick en stor svinhjord och betade på berget. Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. Men då bad folket Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.” Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade. När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom. Och medan han var där på stranden, kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort han fick syn på Jesus, föll han ner framför honom och vädjade: ”Min lilla dotter håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hennes liv kan räddas.” Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll. Där fanns också en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. Nu hade hon hört om Jesus och trängde sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, för hon sa: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande. Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sa till honom: ”Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!” Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det. Kvinnan blev förskräckt, eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. Då sa Jesus till henne: ”Min dotter, din tro har gjort dig frisk. Gå i frid! Bli helad från ditt lidande!” Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd! Tro bara.” Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes, Jakobs bror, följa med. När de kom fram till synagogföreståndarens hem, såg Jesus en upprörd skara som grät och klagade högljutt. Och han gick in till dem och sa till dem: ”Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover.” Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans föräldrar och lärjungarna och gick in i rummet där flickan låg. Så tog han flickan i handen och sa till henne: ”Talita koum! ” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. De blev mycket häpna, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta. Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom. Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. Han förvånade sig över deras otro. Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta. ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.” Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” Men en del sa: ”Han är Elia.” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.” ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.” Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.” Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!” Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!” Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva. Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge. Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.” Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!” ”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer att köpa mat till allihop.” ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.” När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer. Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. Det var 5 000 män som hade ätit. Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be. När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. Alla såg de honom och blev förskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden. De var alldeles häpna. De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade. När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska. Fariseer och en del skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus. De lade märke till att en del av hans lärjungar åt bröd med orena händer, utan att först ha tvättat händerna. (Varken fariseerna eller några andra judar äter utan att först ha tvättat händerna; de håller fast vid förfädernas tradition. När de kommer hem från marknadsplatsen genomför de en tvagning innan de äter. Det finns också många andra traditioner som de är noga med att följa, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl.) Fariseerna och de skriftlärda frågade därför Jesus: ”Varför håller sig inte dina lärjungar till förfädernas tradition? De äter ju med orena händer.” Jesus svarade: ”Ni hycklare! Profeten Jesaja profeterade rätt om er, som det står skrivet: ’Det här folket ärar mig med sina ord, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Deras tillbedjan är värdelös, för de lär bara ut människobud.’ Ni struntar i Guds bud och håller fast vid mänskliga traditioner.” Han sa också till dem: ”Så väl struntar ni i Guds bud och håller fast vid er tradition! Mose sa: ’Visa respekt för dina föräldrar’, och: ’Den som talar illa om sina föräldrar ska dömas till döden.’ Men ni menar att om någon säger till sin far eller mor: ’Det du kunde ha fått av mig är korban’ (det vill säga tempelgåva), låter ni därmed inte den personen göra något för sina föräldrar. Så ogiltigförklarar ni Guds ord genom era egna traditioner. Och mycket annat liknande gör ni.” Sedan kallade Jesus till sig folket på nytt och sa: ”Hör på allihop och försök att förstå. Det är inte det som kommer in i människan utifrån som gör henne oren, utan det är det som kommer ut från människan som gör henne oren.” *** När Jesus sedan hade lämnat folkhopen och kommit hem igen, frågade hans lärjungar honom om liknelsen. ”Förstår inte ni heller?” frågade han. ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa utifrån aldrig kan göra henne oren? Det går ju inte in i hennes hjärta, utan passerar bara genom magen och kommer ut på avträdet.” Med detta förklarade Jesus all mat ren. Sedan tillade han: ”Det som kommer ut ur människan gör henne oren. Inifrån, ifrån människohjärtan, kommer ju onda tankar, sexuell omoral, stöld, mord, otrohet i äktenskapet, egoism, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högfärd och allt annat oförstånd. Allt detta onda kommer inifrån, och det är det som gör människan oren.” Sedan gick han därifrån och kom till trakten av Tyros, där han tog in i ett hus. Han ville inte att det skulle bli känt, men det gick inte att hemlighålla. En kvinna, som hade en dotter som var besatt av en oren ande, fick höra om honom och kom genast dit och kastade sig ner för Jesus fötter. Det var en grekisk kvinna, av syrisk-fenikisk härkomst. Hon bad att han skulle driva ut den onda anden ur hennes dotter. Jesus sa till henne: ”Låt först barnen bli mättade, för det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon svarade: ”Det är sant, Herre, men till och med hundarna under bordet får äta av de smulor som barnen lämnar.” ”Eftersom du säger så”, sa han, ”gå hem igen, för den onda anden har lämnat din dotter.” När hon kom hem, låg flickan i sängen, och den onda anden var borta. Från Tyros område gick Jesus vidare till Sidon och sedan till Galileiska sjön via Tiostadsområdet. Där kom man till honom med en döv man, som också hade talsvårigheter, och man bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. Jesus ledde honom då undan från folket och satte fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, suckade djupt och sa: ”Effata! ” (det betyder: Öppna dig!) Och genast kunde mannen höra perfekt, och han talade klart och tydligt. Jesus förbjöd folket att berätta vad som hade hänt. Men ju mer han förbjöd dem, desto mer spred de nyheten. De var fulla av förvåning och sa: ”Allt han gör är fantastiskt! Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala.” Nu hände det än en gång att mycket folk hade samlats, och att de inte hade något att äta. Jesus kallade då på sina lärjungar och sa: ”Jag känner medlidande med dessa människor. De har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Om jag skickar hem dem hungriga, kommer de att svimma av utmattning längs vägen. En del av dem bor ju långt härifrån.” Men hans lärjungar svarade: ”Var ska man få tag på tillräckligt med mat åt alla dessa människor här i ödemarken?” Jesus frågade dem: ”Hur många bröd har ni?” ”Sju”, svarade de. Då bad Jesus folket att slå sig ner på marken, och han tog de sju bröden, tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han bitarna till sina lärjungar, som i sin tur delade ut dem till folket. Man hade dessutom några små fiskar, och Jesus tackade Gud för dem också och bad sedan sina lärjungar att dela ut dem. De åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det sju hela korgar. Det var omkring 4 000 män där. Jesus skickade sedan hem folket och steg i en båt och åkte till trakten av Dalmanuta tillsammans med sina lärjungar. Fariseerna kom ut för att diskutera med Jesus, och för att pröva honom krävde de ett tecken från himlen. Jesus suckade djupt och sa: ”Varför söker detta släkte efter ett tecken? Sannerligen säger jag er: detta släkte ska inte få något tecken.” Sedan lämnade han dem och steg i båten igen och åkte över till andra sidan. Lärjungarna hade glömt att ta med sig bröd. En enda brödkaka var allt de hade med sig i båten. Jesus varnade dem då och sa: ”Akta er noga för både fariseernas och Herodes surdeg. ” De diskuterade med varandra om att de inte hade något bröd. När Jesus märkte det sa han till dem: ”Varför diskuterar ni att ni inte har något bröd? Förstår ni fortfarande ingenting? Är era hjärtan så hårda? Ni har ögon att se med och ser ändå ingenting, och öron att höra med och hör ändå ingenting. Kommer ni inte ihåg att jag mättade mer än 5 000 personer med bara fem bröd? Hur många korgar med rester plockade ni upp den gången?” ”Tolv”, sa de. ”Och när jag mättade mer än 4 000 personer med sju bröd, hur många korgar ni fick över då?” ”Sju”, svarade de. Jesus sa: ”Förstår ni ännu inte?” När de kom över till Betsaida förde man fram en blind man till Jesus och bad att han skulle röra vid mannen. Jesus tog då den blinde mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon och lade sina händer på honom. ”Kan du se något?” frågade Jesus. Mannen såg sig omkring. ”Ja”, sa han, ”jag ser människor. Men de ser ut som träd som går omkring.” Då lade Jesus sina händer på mannens ögon en gång till. Och nu blev mannen helt botad och kunde se igen, och han såg allting klart och tydligt. Jesus skickade sedan hem honom med uppmaningen: ”Gå inte ens in i byn.” Sedan gick Jesus och hans lärjungar till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: ”Vem säger människorna att jag är?” ”Somliga säger att du är Johannes döparen”, svarade de, ”några säger att du är Elia, och andra att du är någon av profeterna.” Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Messias.” Men Jesus förbjöd dem strängt att tala med någon om honom. Efter det började Jesus undervisa sina lärjungar om att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av folkets ledare, av översteprästerna och de skriftlärda och dödas, men att han efter tre dagar skulle uppstå från de döda. Detta sa han helt öppet. Men Petrus drog honom åt sidan och började tillrättavisa honom. Jesus vände sig då om och såg bort mot sina lärjungar och sa strängt till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud.” Sedan kallade han till sig allt folket och sina lärjungar och sa till dem: ”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, ska rädda det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt mister sitt liv? Vad kan hjälpa henne att få det tillbaka? Den som inför dessa trolösa och syndiga människor skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska Människosonen skämmas för, när han återvänder i sin Faders härlighet tillsammans med de heliga änglarna.” Jesus sa sedan till dem: ”Sannerligen säger jag er: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Guds rike komma med makt. ” Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades han inför dem. Hans kläder blev bländande vita, vitare än något blekningsmedel i världen kan göra kläder. Och de fick se Elia och Mose stå och tala med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, för de var helt skräckslagna. Sedan kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son. Lyssna på honom!” Men då de plötsligt såg sig omkring, såg de ingen där mer, förutom Jesus. På väg ner från berget befallde Jesus dem att inte berätta för någon vad de sett, förrän Människosonen hade uppstått från de döda. Därför höll de det för sig själva men talade med varandra om vad som menades med att ”uppstå från de döda”. Lärjungarna frågade honom nu: ”Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?” Jesus svarade: ”Elia ska komma först och ställa allt till rätta. Men varför står det i Skriften att Människosonen måste lida och bli föraktad? Jag säger er, att Elia redan har kommit och de behandlade honom som de ville, precis som det står skrivet om honom. ” När de hade kommit tillbaka till de övriga lärjungarna, fick de se mycket folk som hade samlats runt dem, och några skriftlärda som höll på att diskutera med dem. Men när folket fick se Jesus blev de överväldigade och sprang fram till honom för att hälsa på honom. Och han frågade dem: ”Vad är det ni diskuterar med dem?” En man i folkhopen sa då: ”Mästare, jag har tagit med min son hit som är besatt av en ond ande som gör honom stum. Varje gång anden går till attack, slår den honom till marken och får honom att tugga fradga och gnissla tänder, och han blir alldeles stel. Jag bad dina lärjungar att driva ut den onda anden, men de klarade det inte.” ”Detta trolösa släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit honom till mig.” Då kom de fram med honom. Men när han fick se Jesus började anden rycka och slita i honom, så att han föll till marken och vältrade sig med fradga runt munnen. ”Hur länge har han varit sådan här?” frågade Jesus hans far. Han svarade: ”Ända sedan han var liten. Och den har ofta kastat honom i elden eller i vattnet för att döda honom. Ha medlidande med oss och hjälp oss, om du kan!” ”Om jag kan?” svarade Jesus. ”Allt är möjligt för den som tror.” ”Jag tror”, utropade pojkens far. ”Hjälp min otro!” Men nu såg Jesus att folk kom springande från alla håll, och därför talade han strängt till den orena anden och sa: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig att fara ut ur honom och aldrig mer komma tillbaka!” Anden skrek och ryckte och slet i pojken men for till sist ut ur honom. Pojken låg där alldeles livlös, och många sa: ”Han är död.” Men Jesus tog honom i handen och drog upp honom, och då reste han sig upp. När Jesus sedan kom hem och blev ensam med sina lärjungar, frågade de honom: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Jesus svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut genom bön. ” Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han försökte undvika att det skulle bli känt, eftersom han undervisade sina lärjungar. Han sa: ”Människosonen ska överlämnas till människorna, och de kommer att döda honom, men efter tre dagar ska han uppstå från de döda.” Men de förstod inte vad han talade om, och de vågade inte fråga heller. Så kom de till Kafarnaum, och när de var hemma, frågade han dem: ”Vad pratade ni om på vägen?” Men de teg, för de hade diskuterat vem av dem som var störst. Då satte han sig ner och bad de tolv att komma till honom, och han sa till dem: ”Den som vill vara den främste måste göra sig minst och bli allas tjänare.” Sedan tog han ett barn och ställde det mitt ibland dem, lade armen om barnet och sa: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.” Johannes sa till Jesus: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.” Då sa Jesus: ”Låt honom hållas. Ingen som gör under i mitt namn kan plötsligt efteråt börja tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss. Sannerligen säger jag er: om någon bara ger er ett glas vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, så ska han inte gå miste om sin lön. Om någon förför en av dessa små som tror på mig, så skulle det vara bättre för den personen att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen. Om din hand förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna i behåll och hamna i Gehenna, i den eld som aldrig slocknar. *** Och om din fot förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet handikappad, än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. *** Om ditt öga förför dig, så riv ut det. Det är bättre att gå in i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, där ’deras maskar aldrig ska dö och deras eld aldrig släckas.’ Alla måste saltas genom eld. Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Bevara er sälta och lev i fred med varandra!” Sedan lämnade Jesus det området och gick mot Judeen och till andra sidan Jordan. Folkmassor samlades omkring honom igen, och som vanligt undervisade han dem. Då kom några fariseer för att pröva Jesus och frågade: ”Har en man rätt att skilja sig från sin hustru?” Då sa Jesus: ”Vilka bestämmelser gav Mose er?” De svarade: ”Mose tillät en man att ge ett intyg om skilsmässan och skicka iväg kvinnan. ” ”Mose skrev den bestämmelsen”, fortsatte Jesus, ”därför att era hjärtan är hårda. Men från skapelsens början skapade Gud dem till man och kvinna, och därför lämnar en man sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de två blir ett kött. De är alltså inte längre två utan en kropp. Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt.” När de sedan kom hem, frågade hans lärjungar honom mer om detta. Han sa då till dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan är otrogen mot henne. Och om en frånskild kvinna gifter om sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott.” Några föräldrar kom nu till Jesus med sina barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna körde bort dem. När Jesus såg det blev han arg och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.” Så tog han barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem. När han sedan skulle fortsätta sin väg, kom en man springande och föll på knä framför honom och sa: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud. Buden kan du: ’Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt. Du ska inte lura av någon det som är hans, Visa respekt för din far och mor. ’ ” ”Mästare”, svarade mannen, ”allt detta har jag hållit ända sedan jag var ung.” Då fylldes Jesus av kärlek och såg på honom och sa: ”Det är bara en sak som fattas dig. Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Men när mannen hörde det mörknade hans ansikte och han gick bedrövad bort, för han ägde mycket. Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för den som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev förskräckta över det han sa. Jesus upprepade: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sa till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sa: ”För människorna är det omöjligt, men inte för Gud, eftersom allting är möjligt för honom.” Då sa Petrus till honom: ”Vi har lämnat allt för att följa dig.” Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag er: var och en som lämnar hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull, han ska få hundra gånger så mycket igen. Han ska få hus och syskon och mödrar och barn och åkrar redan här i tiden, mitt under förföljelser, och evigt liv i den kommande tidsåldern. Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.” De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick först. De var fulla av förundran, och de övriga som följde med var rädda. Jesus samlade då de tolv och förklarade för dem vad som skulle hända med honom. ”Vi är nu på väg till Jerusalem”, sa han. ”Där kommer Människosonen att bli förrådd och överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna. De ska sedan håna honom och spotta på honom, piska honom och till slut döda honom. Men efter tre dagar ska han uppstå.” Då gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till honom och sa: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” ”Vad vill ni då att jag ska göra för er?” frågade han. De sa: ”Låt oss få sitta en på höger och en på vänster sida om dig i din härlighet.” Men Jesus sa till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om! Kan ni dricka den bägare som jag måste dricka? Kan ni bli döpta med det dop som jag måste döpas med?” ”Ja”, svarade de. ”Det kan vi!” Då sa Jesus: ”Ni kommer att få dricka den bägare som jag dricker, och döpas med det dop som jag döps med, men det är inte min sak att bestämma över platser på min högra och på min vänstra sida. De ges åt dem som de har beretts för.” När de tio övriga hörde detta blev de upprörda över Jakob och Johannes. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ”Ni vet att de som betraktas som härskare regerar över folken och att stormännen utövar makt över dem. Men så är det inte bland er. Den av er som vill bli stor måste vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste måste vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” De kom till Jeriko. Och när han och hans lärjungar och en stor skara folk var på väg ut från staden, satt en blind tiggare som hette Bartimaios (son till Timaios) vid vägkanten. När Bartimaios fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!” Många försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: ”Davids Son, förbarma dig över mig!” Jesus stannade och sa: ”Be honom komma hit!” Då ropade de på den blinda mannen och sa: ”Lugna ner dig. Res på dig och kom. Jesus ropar på dig.” Bartimaios slängde av sig sin mantel och hoppade upp och kom fram till Jesus. ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” frågade Jesus. ”Rabbouni ”, sa den blinde, ”jag vill kunna se igen!” Då sa Jesus till honom: ”Gå! Din tro har gjort dig frisk.” Och genast kunde mannen se. Sedan följde han efter Jesus på vägen. När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina lärjungar och sa till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ” De gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, sa några som stod där: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Men de svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde sedan åsnan till Jesus, lade sina mantlar på den, och Jesus satte sig på den. Många bredde ut sina mantlar på vägen, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring. Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat är vår fader Davids kommande rike! Hosianna i höjden!” Så red han in i Jerusalem och gick till templet. Där såg han på allt, men eftersom det redan var sent gick han därifrån till Betania med de tolv. Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om det fanns någon frukt på det. Men när han kom dit fann han bara blad. Fikonens tid var nämligen inte inne. Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer i evighet ska någon äta frukt från dig!” Och hans lärjungar hörde det. När de kom fram till Jerusalem gick han in i templet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen. Sedan undervisade han dem och sa: ”Står det inte skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk?’ Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” När översteprästerna och de skriftlärda fick höra detta, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning. På kvällen lämnade sedan Jesus och hans lärjungar staden. När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten. Då kom Petrus ihåg det och sa: ”Rabbi, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!” Då sa Jesus till dem: ”Ni måste tro på Gud. Sannerligen säger jag er: om någon säger till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det ska ske som han säger, då kommer det att bli så. Jag säger er därför att vad ni än ber om i er bön i tron att ni får det, så ska ni få det. Men när ni står och ber till Gud ska ni först förlåta dem ni har något emot. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser. ” *** Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring i templet kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram till honom. De frågade honom: ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten att göra det?” Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta. Var Johannes dop från himlen eller från människorna? Svara mig!” De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men kan vi säga att det var från människor?” Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes faktiskt var en profet. Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.” Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt. Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men de slog honom i huvudet och förolämpade honom. Nästa tjänare som han sände dödade de. Han sände flera andra, men en del misshandlade de, andra slog de ihjäl. Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’ Men lantbrukarna sa till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården. Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten. Detta är Herrens verk och förunderligt i våra ögon.’ ” De ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i liknelsen, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån. De skickade nu några fariseer och anhängare till Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa till honom: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du låter dig inte påverkas av människor och ser inte till personen, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Ska vi göra det eller inte?” Men Jesus förstod att de hycklade och sa: ”Varför försöker ni sätta mig på prov? Ta hit en denar så får jag titta på den.” Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” Och de blev förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de: ”Mästare, Mose skrev att om en man dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror. Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men dog utan att lämna några barn efter sig, likadant den tredje och alla sju; inga lämnade efter sig några barn. Sedan dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.” Jesus svarade: ”Är det inte därför ni tar så fel eftersom ni förstår varken Skriften eller Guds kraft? När de döda uppstår ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel.” En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?” Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en. Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’ Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ Inget bud är viktigare än dessa.” Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan. Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom. När Jesus senare undervisade folket på tempelplatsen, frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids Son? David har ju själv sagt, ledd av Anden: ’Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’ David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara hans Son?” Folkskarorna lyssnade gärna till honom. Han fortsatte sin undervisning: ”Akta er för de skriftlärda, som gillar att gå omkring i långa dräkter och bli hälsade på torgen, ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.” Sedan gick Jesus och satte sig mittemot kammaren, där offerkistorna stod, och såg hur folk kom och lade sina pengar i dem. Många som var rika lade dit stora summor. Men så kom en fattig änka och lade dit två kopparslantar, alltså ett öre. Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Sannerligen säger jag er: den där fattiga änkan gav mer i offerkistan än alla de andra, för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, lade dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på.” När Jesus sedan lämnade templet sa en av hans lärjungar: ”Mästare, se vilka stenar och fantastiska byggnader!” Jesus svarade: ”Alla dessa stora byggnader som du nu ser kommer att jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra.” När han senare satt på Olivberget, mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom frågade de: ”Berätta för oss, när ska detta hända? Vad blir tecknet på att den tid har kommit då allt detta ska gå i uppfyllelse?” Då sa Jesus till dem: ”Se upp så att ingen lurar er. Många ska komma i mitt namn och säga: ’Det är jag’, och de ska leda många vilse. Och när ni får höra om krig och rykten om krig, så låt er inte skrämmas. Det måste ske, men det betyder inte att slutet har kommit. Folk och länder ska resa sig mot varandra. Det blir jordbävningar på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Men detta är bara början på födslovärkarna. Var på er vakt! Man ska arrestera er och dra er inför domstolar, och ni ska bli misshandlade i synagogorna. Och ni ska för min skull få stå inför kungar och makthavare, som vittnen inför dem. Evangeliet ska först predikas för alla folk. När ni arresteras och utlämnas behöver ni inte oroa er för vad ni ska säga. Säg bara det ni får att säga just då, för det är inte ni som talar, utan den heliga Anden. Syskon ska förråda varandra och låta döda varandra, och föräldrar sina barn. Barn ska göra uppror mot sina föräldrar och ta livet av dem. Ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. När ni ser ’den vanhelgande skändligheten’ stå där den inte borde (må den som läser detta förstå det), då ska de som är i Judeen fly upp i bergen. Den som är uppe på taket får inte gå ner till huset för att hämta något, och den som är ute på åkern får inte vända tillbaka för att hämta kläder. Ve dem som är gravida eller ammar när den tiden kommer! Be att detta inte behöver ske på vintern, för den tidens lidande ska bli så svårt att inget liknande har inträffat, från den dag Gud skapade världen och till nu, och inte heller senare kommer att inträffa. Om Herren inte hade förkortat den tiden, skulle ingen räddas. Men nu har han förkortat tiden för sina utvaldas skull. Om någon då säger till er: ’Här är Messias’, eller: ’Där är han’, så tro honom inte! Falska messiaser och falska profeter ska komma och göra tecken och under för att om möjligt lura de utvalda. Men var på er vakt! Se, jag har varnat er för allt i förväg! Men i de dagarna, efter den tidens lidande, ’kommer solen att förmörkas och månen att sluta lysa. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas.’ Då ska man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Han ska sända ut sina änglar, och han ska samla ihop sina utvalda från alla väderstreck, från jordens gräns till himlens gräns. Lär er en liknelse från fikonträdet: när kvisten blir mjuk och löven börjar spricka ut, då vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt kan ni veta, när ni ser detta hända, att det är nära, utanför dörren. Sannerligen säger jag er: detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Ingen känner till dagen eller timmen, inte ens änglarna i himlen, eller ens Sonen. Bara Fadern vet det. Var därför beredda och håll er vakna, eftersom ni inte vet när den tiden kommer. Det blir som när en man har rest bort. Han har överlåtit ansvaret för huset åt sina tjänare. Var och en har fått sin uppgift, och portvakten order om att hålla sig vaken och beredd. Håll er därför vakna, för ni vet inte när husets herre kommer! Kanske blir det på kvällen eller vid midnatt eller strax före gryningen eller tidigt på morgonen. Låt honom inte komma över er helt plötsligt och hitta er sovande. Det jag säger er här gäller alla: håll er vakna!” Det var nu två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte fortfarande efter ett sätt att arrestera Jesus och döda honom. ”Men”, sa de till varandra, ”inte under själva påskhögtiden, för det kan leda till upplopp.” När Jesus var i Betania och låg till bords hos Simon, den spetälske, kom en kvinna fram med en alabasterflaska välluktande, dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt sönder flaskan och hällde innehållet över Jesus huvud, vilket retade några av gästerna. ”Vilket slöseri med olja!” sa de till varandra. ”Den där oljan var ju värd över trehundra denarer, man kunde ha sålt den och gett pengarna åt de fattiga.” Och så började de skälla på henne. Men Jesus sa: ”Lämna henne ifred! Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, och ni kan göra gott mot dem hur mycket ni vill, men mig kommer ni inte alltid att ha hos er. Den här kvinnan har gjort vad hon kunde. Hon har i förväg smort min kropp inför begravningen. Sannerligen säger jag er: överallt i världen där man förkunnar evangeliet, ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne.” Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Jesus. De blev mycket glada och lovade honom pengar. Sedan sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen av det osyrade brödets högtid, den dag då påsklammet slaktades, frågade lärjungarna honom: ”Vart vill du att vi ska gå och ordna så att du kan äta påskmåltiden?” Jesus skickade då iväg två av dem och sa åt dem: ”Gå in i staden. Där kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom. Säg sedan till den man som äger huset där han går in: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning vår måltid där.” Då gick de två lärjungarna iväg till staden och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden. På kvällen kom sedan Jesus dit med de tolv. Och medan de låg till bords och åt sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig, en av er som äter här med mig. ” Då blev de bedrövade, och en efter en frågade de Jesus: ”Det är väl inte jag?” Han svarade: ”Det är en av er tolv, han som doppar sitt bröd i fatet tillsammans med mig. För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.” Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det och gav det till dem och sa: ”Ta detta, för det är min kropp.” Sedan tog han en bägare och tackade Gud och gav den till dem, och alla drack ur den. Han sa till dem: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många. Sannerligen säger jag er: från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” När de till sist hade sjungit lovsången tillsammans, gick de ut till Olivberget. Där sa Jesus till dem: ”Ni kommer alla på fall, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden, så att fåren skingras.’ Men när jag har uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen.” Då sa Petrus: ”Även om alla andra kommer på fall, så ska inte jag göra det!” Jesus sa till honom: ”Sannerligen säger jag dig, att redan i natt, innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger ha förnekat mig.” Men Petrus gav sig inte utan sa: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!” Och alla de andra sa samma sak. De kom så till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa Jesus till sina lärjungar: ”Sätt er här medan jag ber”, men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Han greps nu av bävan och ångest, och han sa till dem: ”Jag är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka.” Sedan gick han lite längre bort och föll ner på marken, och han bad till sin Fader att få slippa denna stund, om det var möjligt. ”Abba, Fader”, sa han, ”allt är möjligt för dig. Låt mig slippa denna bägare. Men låt det inte bli som jag vill utan som du vill.” Sedan kom han tillbaka och hittade dem sovande. Han sa till Petrus: ”Simon, sover du? Klarade du inte att hålla dig vaken en enda timma? Vaka och be så att ni inte faller för frestelsen. Anden är villig, men kroppen är svag.” Så gick han bort och bad med samma ord. Men när han kom tillbaka, fann han dem åter sovande. De kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle säga. När han kom tillbaka till dem för tredje gången sa han: ”Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu räcker det! Nu är stunden inne, och Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig.” Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den man som jag hälsar med en kyss är det. Grip honom och för bort honom under bevakning.” Judas gick direkt till Jesus och sa: ”Rabbi ”, och kysste honom. Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare. Jesus frågade dem: ”Som mot en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! Varje dag har jag varit tillsammans med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men Skriften måste gå i uppfyllelse.” Då övergav alla honom och flydde. Men en ung man, som bara hade ett linneskynke på sig, följde efter Jesus. Och när man försökte gripa honom, lämnade han skynket och sprang därifrån naken. De förde nu Jesus till översteprästen, där alla översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda hade samlats. Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård. Där slog han sig sedan ner bland tjänarna och värmde sig vid elden. Översteprästerna och hela det judiska rådet försökte hitta vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men de hittade inga. Många vittnade falskt, men vittnena sa hela tiden emot varandra. Till sist kom några med detta falska vittnesmål mot honom: ”Vi har hört honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet, som är byggt av människor, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är byggt av människor.’ ” Men inte heller på den punkten stämde deras vittnesbörd överens. Då reste sig översteprästen upp inför rådet och sa till Jesus: ”Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” Men Jesus teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: ”Är du Messias, den Välsignades Son?” ”Ja, det är jag”, svarade Jesus, ”och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln. ” Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla ansåg att han förtjänade döden. Sedan började några att spotta på honom, och de band för hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Visa att du är en profet! ” Och tjänarna gav honom örfilar. Under tiden väntade Petrus nere på gårdsplanen. En av översteprästens tjänsteflickor kom då dit och fick syn på Petrus som satt och värmde sig vid elden. Hon stirrade på honom och sa sedan: ”Du var också tillsammans med den där Jesus från Nasaret.” Men Petrus nekade: ”Jag vet inte ens vad du pratar om!” Sedan gick han ut till den yttre gården. Och just då gol tuppen. Efter en stund fick tjänsteflickan syn på honom där och sa än en gång till dem som stod runt omkring: ”Han är också en av dem!” Men Petrus nekade igen. Lite senare sa de som stod där till Petrus: ”Visst är du en av dem. Du kommer ju också från Galileen.” Men Petrus svor, och lovade dyrt och heligt: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” Och i samma stund gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal två gånger ska du förneka mig tre gånger.” Och han brast i gråt. Tidigt nästa morgon samlades översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda  —  hela rådet   —  och fattade ett beslut. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus. Pilatus frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.” Sedan anklagade översteprästerna honom för en rad olika brott, och Pilatus frågade honom: ”Varför säger du ingenting? Du hör ju hur mycket de anklagar dig för!” Men till Pilatus stora förvåning svarade Jesus inget mer. Vid påskhögtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, vem som helst som de ville ha fri. Just då satt en man fängslad som hette Barabbas. Han hade tillsammans med några andra begått mord under ett uppror. Folket började nu samlas inför Pilatus för att be honom göra som han brukade. ”Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?” frågade Pilatus. Han visste mycket väl att översteprästerna hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Men översteprästerna hetsade upp folket och fick dem att kräva att Barabbas skulle friges istället. Pilatus frågade då igen: ”Vad ska jag då göra med den här mannen som ni kallar judarnas kung?” ”Korsfäst honom!” ropade de tillbaka. ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: ”Korsfäst honom!” Till slut gav Pilatus efter och släppte Barabbas, eftersom han ville göra som folket krävde. Men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till att korsfästas. Soldaterna ledde först in Jesus på gården till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. De klädde på honom en purpurröd mantel och vred ihop en krona av törnen som de satte på honom. ”Leve judarnas kung!” ropade de. De slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och föll på knä för att hylla honom. Efter att ha hånat honom tog de av honom den purpurröda manteln, satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas. En man, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, var på väg in från landsbygden, och honom tvingade de att bära Jesus kors. De förde Jesus till den plats som kallas Golgota (vilket betyder Skalleplatsen). Där gav man honom vin blandat med myrra, men han ville inte ha det. Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Klockan var runt nio på morgonen när han korsfästes. Ovanför honom hade man satt upp en skylt med texten: JUDARNAS KUNG, för att visa vad han anklagades för. Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom. *** Och de som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Se där ja! Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Rädda dig själv nu och kliv ner från korset!” Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde sig lustiga över honom och sa till varandra: ”Han var bra på att rädda andra, men han kan inte rädda sig själv! Skulle han vara Messias, Israels kung? Ja, om vi får se honom kliva ner från korset, då ska vi tro på honom!” Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom. När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Vid tretiden ropade Jesus med hög röst: ” Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”) Några av dem som stod där i närheten hörde det och sa: ”Hör, han ropar på Elia!” En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom!”, sa han. Men Jesus ropade högt och slutade att andas. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ned. När den romerska officeren, som stod framför honom, såg på vilket sätt Jesus gav upp andan, ropade han: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Några kvinnor stod också en bit bort och såg på. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob den yngre och Joses, och Salome. De hade följt Jesus och hjälpt honom då han var i Galileen. Där fanns också många andra kvinnor som följt med Jesus till Jerusalem. Detta hände på fredagen, förberedelsedagen, alltså dagen före sabbaten. Och när kvällen närmade sig var Josef från Arimataia, en respekterad medlem av rådet som väntade på Guds rike, modig nog att gå till Pilatus och be att få ta hand om Jesus kropp. Pilatus hade svårt att tro att Jesus redan var död, så han kallade till sig officeren för att fråga honom om Jesus verkligen redan hade dött. När officeren bekräftade det, lät han Josef ta kroppen. Josef köpte linnetyg, tog ner Jesus, lindade honom i tyget och lade honom i en grav som var uthuggen i berget. Sedan rullade han en sten framför ingången till graven. Både Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var Jesus kropp lades. När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Salome och Maria, Jakobs mor, välluktande oljor för att gå och smörja Jesus kropp. Tidigt på morgonen efter sabbaten, vid soluppgången, gick de sedan ut till graven och frågade varandra: ”Vem ska rulla undan stenen från ingången åt oss?” Men när de kom fram såg de att stenen, som var mycket stor, redan var bortrullad. De gick in i graven och såg där på den högra sidan en ung man sitta klädd i en lång vit dräkt. Kvinnorna blev förskräckta. Men han sa: ”Var inte förskräckta! Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått. Han är inte här. Titta, här är platsen där de lade honom. Gå nu och säg till hans lärjungar, och till Petrus, att han ska gå före dem till Galileen. Där ska de få se honom, så som han sa till dem.” Då lämnade kvinnorna graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. De var så chockade att de inte sa något till någon. Efteråt berättade de helt kort allt de fått befallning om för Petrus och de andra som var med honom. Sedan sände Jesus genom dem ut det heliga och odödliga budskapet om den eviga räddningen, från öster till väster. Amen. På morgonen, dagen efter sabbaten, när Jesus hade uppstått från de döda, visade han sig först för Maria från Magdala, som han hade drivit sju onda andar ur. Hon gick och berättade det för dem som hade varit med honom och som nu sörjde och grät. Men när de fick höra att han levde och hade visat sig för henne, trodde de inte på det. Senare visade sig Jesus i en annan form för två av dem när de var på väg ut på landsbygden. De gick och berättade det för de andra. Men ingen trodde på dem heller. Lite senare visade han sig för de elva när de åt tillsammans. Han tillrättavisade dem för deras otro och envisa vägran att tro dem som hade sett honom sedan han uppstått från de döda. Och han sa till dem: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska räddas, men den som inte tror ska bli dömd. Dessa tecken ska följa dem som tror: de ska driva ut onda andar i mitt namn, de ska tala nya språk, de ska utan risk kunna handskas med ormar, de ska inte bli skadade om de dricker något gift och de ska lägga händerna på de sjuka och göra dem friska.” När Herren Jesus hade sagt detta till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut överallt och förkunnade, och Herren var med dem och bekräftade ordet genom de tecken som följde. Många har redan åtagit sig att sammanställa en skildring av allt det som har hänt ibland oss, i enlighet med vad vi har fått veta av de ögonvittnen som var med från början och som blev ordets tjänare. Men nu har också jag noga gått igenom alla fakta ända från början och bestämt mig för att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du ska förstå att du kan lita på alla de upplysningar du har fått. När Herodes var kung i Judeen, fanns det en präst som hette Sakarias. Han tillhörde Avias avdelning bland prästerna. Också hans hustru Elisabet var en ättling till Aron. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde klanderfritt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De hade inga barn, för Elisabet kunde inte få några, och båda hade nu hunnit bli ganska gamla. Men en dag, när Sakarias avdelning var i tjänst och han tjänstgjorde som präst inför Gud, och man som vanligt kastat lott om vem som skulle få gå in i Herrens tempel och tända rökelse, blev Sakarias utvald. Under tiden som rökelseoffret pågick stod allt folket utanför och bad. Då fick han se en ängel från Herren stå till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid den synen och greps av fruktan. Men ängeln sa till honom: ”Var inte rädd, Sakarias! Din bön har blivit hörd. Du och din hustru Elisabet ska få en son, och du ska låta honom heta Johannes. Han ska bli till glädje och lycka för dig, och många ska glädja sig över hans födelse. Han ska bli stor inför Herren. Han ska aldrig smaka vin eller starka drycker, och han ska bli fylld av den heliga Anden redan i moderlivet. Han ska få många bland Israels folk att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Han ska gå framför honom i Elias ande och kraft. Han ska vända fädernas hjärtan till deras barn och de upproriska till ett rättfärdigt sinnelag, för att förbereda åt Herren ett folk som är berett.” Sakarias sa till ängeln: ”Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju en gammal man och min hustru är till åren.” Då sa ängeln: ”Jag är Gabriel, och jag står inför Gud. Jag är utsänd för att tala till dig och meddela denna glada nyhet. Men du ska bli stum och inte kunna tala förrän detta inträffar, eftersom du inte trodde på mina ord. De ska gå i uppfyllelse när tiden är inne.” Utanför stod folket och väntade på att Sakarias skulle komma ut, och man började undra varför han dröjde så länge. Då han till slut kom ut, kunde han inte tala till dem, och de förstod av hans gester att han måste ha sett en syn. Han förblev stum. När Sakarias hade avslutat sin tjänstgöring, vände han tillbaka hem. Och strax efteråt blev hans hustru Elisabet med barn och höll sig undan från folk i fem månader. Hon sa: ”Tänk vad Herren har gjort med mig. Han har sett till mig, så att jag slipper min skam bland människor.” I sjätte månaden sände Gud ängeln Gabriel till staden Nasaret i Galileen, till en jungfru som hette Maria och som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids släkt. Ängeln kom in och sa till henne: ”Gläd dig, du högt benådade! Herren är med dig!” Maria blev förskräckt och undrade vad ängeln kunde mena. Men ängeln sa: ”Var inte rädd, Maria! Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli med barn och föda en Son, och du ska låta honom heta Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son. Och Herren Gud ska ge honom hans förfader Davids tron. Han ska regera över Jakobs släkt för evigt, och hans kungamakt ska aldrig ta slut.” Då frågade Maria ängeln: ”Men hur ska detta kunna ske? Jag har ju inte varit tillsammans med någon man.” Ängeln svarade: ”Den heliga Anden ska komma över dig och den Högstes kraft vila över dig. Därför ska det barn du föder vara heligt och kallas Guds Son. Din släkting Elisabet väntar också barn, trots sin höga ålder. Hon, som man sa var steril, är nu i sjätte månaden. Ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sa: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det bli som du har sagt.” Sedan lämnade ängeln henne. Några dagar senare skyndade sig Maria iväg till en stad i Juda bergsbygd. Hon gick till Sakarias hus och hälsade på Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av den heliga Anden. Hon ropade högt: ”Välsignad är du bland kvinnorna, och välsignat är barnet du bär! Vilken ära för mig att modern till min Herre kommer på besök! I samma stund som jag hörde din hälsning sparkade barnet till av glädje i min mage. Lycklig är den som trodde, för vad Herren har sagt ska gå i uppfyllelse.” Maria sa: ”Jag vill hylla Herren av hela min själ! Min ande jublar över Gud, han som räddar mig! Han har sett till sin ringa tjänarinna. Från den här stunden ska alla generationer prisa mig lycklig. Han, den Mäktige, har gjort stora ting med mig. Heligt är hans namn. Hans barmhärtighet är stor mot dem som fruktar honom, från generation till generation. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm och skingrat dem som har övermodiga tankar i sina hjärtan. Härskare störtar han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han. Han mättar de hungriga med sin godhet, men de rika driver han tomhänta bort. Han hjälper sin tjänare Israel och kommer ihåg sin barmhärtighet mot Abraham och hans ättlingar för evigt, som han lovade våra förfäder.” Maria stannade hos Elisabet i ungefär tre månader och återvände sedan hem. För Elisabet var det nu dags att föda, och hon fick en son. Hennes grannar och släktingar fick höra om Herrens stora barmhärtighet mot henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken. De ville kalla honom Sakarias efter hans far, men hans mor sa: ”Nej, han ska heta Johannes.” Då sa de: ”Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så.” Med hjälp av tecken frågade de då fadern vad han ville att pojken skulle heta. Han bad om en tavla att skriva på, och till allas förvåning skrev han: ”Han ska heta Johannes.” Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började lovprisa Gud. Alla som bodde däromkring greps av fruktan, och nyheten om vad som hade hänt spreds i hela Judeens bergsbygd. De som hörde om händelsen lade det på hjärtat och frågade sig: ”Vad ska det bli av detta barn? Herrens hand var ju med honom.” Och hans far Sakarias fylldes av den heliga Anden och profeterade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, för han kommer till sitt folk och återlöser det. Han reser en mäktig räddare från sin tjänare Davids ätt, som han för länge sedan lovade genom sina heliga profeter, till räddning från våra fiender, från alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra förfäder och håller sitt heliga förbund, eden han svor vår fader Abraham: att rädda oss från våra fienders hand, så att vi får tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom så länge vi lever. Och du, mitt barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. Så ska hans folk veta att räddningen är här med förlåtelse för deras synder. För på grund av vår Guds innerliga barmhärtighet ska en soluppgång komma ner till oss från höjden och lysa över dem som lever i mörker och dödens skugga och leda våra steg in på fridens väg.” Pojken växte sedan upp och blev andligt stark. Han höll till ute i ödemarken till den dag då han skulle träda fram inför Israel. Vid den här tiden hade kejsaren Augustus gett order om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den gjordes när Quirinius var landshövding i Syrien. Var och en fick då resa till sin hemstad för att registrera sig. Eftersom Josef tillhörde Davids ätt, reste han från staden Nasaret i Galileen till Davids stad Betlehem i Judeen. Han tog med sig Maria, som han var trolovad med, och som nu väntade barn. Men medan de var där blev det dags för henne att föda, och hon födde sitt första barn, en pojke. Hon lindade honom sedan med tygstycken och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem inne i värdshuset. Samma natt var några herdar ute och vaktade sina får på fälten om natten. Då stod plötsligt en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet lyste omkring dem. De blev fruktansvärt rädda, men ängeln sa till dem: ”Var inte rädda! Jag kommer till er med ett budskap om en stor glädje som gäller hela folket. Inatt har en Frälsare fötts åt er i Betlehem, Davids stad. Han är Messias, Herren. Det här är ett tecken för er: ni ska finna ett lindat barn som ligger i en krubba.” Och plötsligt var ängeln omgiven av en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära till Gud i höjden, och frid på jorden, till dem som hans välvilja vilar över.” När änglarna hade farit tillbaka upp till himlen, sa herdarna till varandra: ”Kom! Vi måste gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta!” Så skyndade de iväg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. Och när de hade sett barnet, berättade de för alla vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla förvånades över herdarnas berättelse, men Maria lade allt detta på minnet och begrundade det i sitt hjärta. Herdarna vände sedan tillbaka och hyllade och ärade Gud för allt de hade fått höra och se. Allt var precis så som det hade sagts dem. Åtta dagar senare, när pojken skulle omskäras, fick han heta Jesus, det namn som ängeln gav honom innan hans mor blev gravid. När det sedan var dags för föräldrarnas rening enligt Moses lag, tog de med Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd son som kommer ur moderlivet ska helgas åt Herren. Samtidigt bar de fram offret, som enligt Herrens lag skulle vara ett par turturduvor eller två unga duvor. Vid den här tiden var en man som hette Symeon i Jerusalem, en rättfärdig och from man som väntade på Israels tröst och var fylld av den heliga Anden. Den heliga Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna kom med barnet Jesus för att göra som sed var enligt lagen, tog han barnet i sin famn och prisade Gud och sa: ”Herre, nu kan jag, din tjänare, dö i frid, så som du har lovat! För nu har jag med egna ögon sett din frälsning, som du har berett inför alla folk, ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och ge ära åt ditt folk Israel.” Hans far och mor var mycket förvånade över vad som sades om honom. Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ”Det här barnet ska bli till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken man strider om. Också genom din egen själ ska ett svärd gå. Så ska avslöjas vad många tänker i sina hjärtan.” Där fanns också en profetissa, som hette Hanna, dotter till Fanuel från Ashers stam. Hon var nu gammal. Hon hade varit gift i sju år när hon var ung och sedan levt som änka tills hon nu var åttiofyra år. Hon lämnade aldrig templet utan var där dag och natt och tjänade Gud genom fasta och bön. Just då kom Hanna dit och började tacka och prisa Gud. Hon berättade om Jesus för alla som väntade på att Jerusalem skulle återlösas. När föräldrarna sedan hade gjort allt det som Herrens lag föreskriver, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Där växte pojken upp och blev stark och fylld av visdom. Och Guds nåd var med honom. Jesus föräldrar brukade varje år gå till Jerusalem vid påskhögtiden. Och när Jesus var tolv år gick de dit som vanligt. Men då festen var över och de skulle vända tillbaka hem igen stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. Föräldrarna gick en hel dag utan att sakna honom, för de trodde att han var med i ressällskapet. Men sedan började de fråga efter honom bland släktingar och vänner. Och när de inte kunde hitta honom någonstans, vände de tillbaka till Jerusalem för att leta efter honom där. Efter tre dagars letande hittade de honom till sist i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor. Alla som hörde honom förvånades över hans intelligens och hans svar. Hans föräldrar visste inte vad de skulle tro, så förvånade var de, och Maria sa: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har varit så oroliga och letat överallt efter dig!” ”Varför har ni letat efter mig?” frågade han. ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” Men de förstod inte vad han menade. Sedan följde han med dem hem till Nasaret och lydde dem i allt. Men hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Jesus blev äldre och visare för varje dag och var älskad av både Gud och människor. Det var nu kejsaren Tiberius femtonde regeringsår. Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, Herodes var tetrark över Galileen, hans bror Filippos över Itureen och Trachonitis och Lysanias över Abilene. Hannas och Kajafas var överstepräster. Vid den här tiden kom Guds ord till Johannes, Sakarias son, i ödemarken. Han gav sig iväg till trakterna kring Jordanfloden och förkunnade omvändelsens dop för syndernas förlåtelse, så som det står skrivet i boken om profeten Jesajas ord: ”En röst ropar i ödemarken: ’Bana väg för Herren! Jämna vägen för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas, krokiga stigar rätas och steniga vägar jämnas. Då ska alla människor få se Guds räddning.’ ” När stora mängder människor nu kom till Johannes för att bli döpta, sa han till dem: ”Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan den kommande vreden? Nej, handla som det anstår en som är omvänd! Tänk inte att ni bara kan säga: ’Abraham är vår stamfar.’ Jag säger er att Gud kan förvandla de här stenarna till Abrahams ättlingar! Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden!” Då frågade folket: ”Vad ska vi då göra?” Han svarade: ”Om någon har två skjortor, ska han ge bort en av dem till någon som ingen har. Och den som har mat ska göra likadant.” Även tullindrivare kom för att döpas, och de frågade: ”Mästare, vad ska vi göra?” Han svarade: ”Kräv inte mer än vad ni fått order om.” ”Och vi då, vad ska vi göra?” frågade några soldater. Johannes svarade: ”Tvinga inte till er pengar genom hot och våld, utan nöj er med er lön.” Hela folket levde i väntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias. Men Johannes svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten, men snart kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er i den heliga Anden och eld. Han har kastskoveln i sin hand för att rensa upp sin tröskplats och samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.” På många olika sådana sätt förmanade Johannes folket när han framförde sitt budskap för dem. Johannes riktade också direkt kritik mot Herodes, tetrarken i Galileen, för hans förhållande med sin brors hustru Herodias och för allt annat ont han gjort. Därför lät Herodes sätta Johannes i fängelse, och gjorde på det viset ännu en ond gärning. Men när nu allt folket kom för att bli döpta, och också Jesus hade blivit döpt och stod där och bad, öppnades himlen. Den heliga Anden sänkte sig ner över honom i form av en duva, och en röst från himlen sa: ”Du är min älskade Son, du är min glädje.” Jesus var runt trettio år när han började sin verksamhet. Han ansågs vara son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannaj, son till Josef, son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Hesli, son till Naggaj, son till Machat, son till Mattatias, son till Shimi, son till Josek, son till Joda, son till Jochanan, son till Resa, son till Serubbabel, son till Shealtiel, son till Ner, son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi, son till Symeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, son till Melea, son till Menna, son till Mattatta, son till Natan, son till David, son till Jishaj, son till Oved, son till Boas, son till Salma, son till Nachshon, son till Amminadav, son till Admin, son till Arni, son till Hesron, son till Peres, son till Juda, son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Terach, son till Nachor, son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Ever, son till Shelach, son till Kenan, son till Arpakshad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, son till Metushelach, son till Henok, son till Jered, son till Mahalalel, son till Kenan, son till Enosh, son till Set, son till Adam, son till Gud. Jesus återvände från Jordanfloden fylld av den heliga Anden, och Anden förde honom ut i ödemarken. Där prövades han av djävulen under fyrtio dagar. Under hela den tiden åt han ingenting, och han blev till slut hungrig. Då sa djävulen till honom: ”Säg till stenen här att bli bröd, om du nu är Guds Son!” Men Jesus svarade honom: ”Det står skrivet: ’Människan lever inte bara av bröd. ’ ” Då förde djävulen honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sa: ”Jag ska ge dig all deras makt och härlighet, för den har getts åt mig och jag kan ge den till vem jag vill. Om du bara tillber mig ska allt detta bli ditt.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: ’Det är Herren, din Gud, du ska tillbe, och bara honom du ska tjäna. ’ ” Då tog djävulen honom med till Jerusalem och ställde honom högst upp på tempelmuren och sa: ”Kasta dig ner härifrån, om du nu är Guds Son! Det står ju skrivet: ’Han ger sina änglar befallning om dig att beskydda dig’. Och: ’Med sina händer ska de bära dig, så att du inte stöter din fot mot någon sten. ’ ” Men Jesus svarade honom: ”Det sägs: ’Sätt inte Herren, din Gud, på prov. ’ ” När djävulen hade prövat honom på alla sätt, lämnade han honom sedan i fred under en tid. Efter detta återvände Jesus till Galileen i Andens kraft, och snart talade man om honom överallt i trakten. Han undervisade i deras synagogor, och alla lovordade honom. När han kom till Nasaret, där han växt upp, gick han som vanligt till synagogan på sabbaten. Och då han reste sig upp för att läsa, räckte man honom profeten Jesajas bokrulle. Han öppnade den och hittade det ställe där det står: ”Herrens Ande är över mig för han har smort mig att förkunna goda nyheter till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda, till att befria de förtryckta och ropa ut ett nådens år från Herren.” Han rullade sedan ihop boken, lämnade den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar vända mot honom. Han började tala till dem: ”Idag har det här skriftstället gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” Alla talade väl om honom och förvånades över hans underbara ord. De sa till varandra. ”Det är väl bara Josefs son?” Då sa han till dem: ”Snart påminner ni mig säkert om ordspråket: ’Läkare, bota dig själv!’ och säger till mig: ’Gör samma under här i din hemstad som vi har hört att du gjort i Kafarnaum.’ ” Och han fortsatte: ”Sannerligen säger jag er: ingen profet blir accepterad i sin egen hemstad. Jag säger er en sanning: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav något regn på tre och ett halvt år och det var svår hungersnöd i landet. Men Elia blev inte sänd till någon av dem, utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, men ingen av dem blev renad utan bara syriern Naaman. ” Människorna i synagogan blev rasande när de hörde detta. De rusade upp och drev Jesus ut ur staden, ända till kanten av det berg som staden var byggd på, och tänkte knuffa honom utför klippan. Men han gick rakt igenom folkhopen och lämnade dem. Sedan gick Jesus ner till staden Kafarnaum i Galileen, och där undervisade han folket i synagogan på sabbaten. De var mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började ropa högt: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, du Guds helige!” Men Jesus sa strängt till honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Och anden kastade ner mannen inför dem och for sedan ut ur honom utan att skada honom. Alla förundrade sig och började diskutera med varandra: ”Vad är det med den här mannens ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och genast far de ut!” Och ryktet om honom spred sig i hela trakten. Sedan lämnade Jesus synagogan och gick hem till Simon. Men Simons svärmor låg sjuk i hög feber, och de bad att Jesus skulle hjälpa henne. Då gick han fram, lutade sig ner över henne, gav en befallning till febern, och den lämnade henne. Genast steg hon upp och betjänade dem. På kvällen, när solen höll på att gå ner, kom alla med sina olika sjuka till Jesus. Han lade sina händer på var och en av dem och botade dem. Många blev också befriade från onda andar, som, när de for ut, ropade: ”Du är Guds Son!” Men han talade strängt till dem och förbjöd dem att tala, eftersom de visste att han var Messias. Tidigt nästa morgon gick Jesus därifrån, bort till en enslig plats. Folket letade efter honom överallt, och när de till slut hittade honom, försökte de hindra honom från att lämna dem. Men han sa till dem: ”Jag måste förkunna evangeliet om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd.” Och han predikade i synagogorna i Judeen. En dag när Jesus stod vid sjön Gennesaret, trängde folket på för att höra Guds ord. Han fick då se två tomma båtar som några fiskare lämnat vid stranden medan de sköljde sina nät. Han steg i en av båtarna och bad Simon, som ägde den, att ro ut en bit från land. Sedan satte han sig i båten och undervisade folket. När han hade slutat tala, sa han till Simon: ”Ro nu ut på djupt vatten och lägg ut näten!” ”Herre”, sa Simon, ”vi har arbetat hårt hela natten och har ändå inte fått något. Men eftersom du säger det, så ska vi lägga ut näten igen.” Och när de gjorde det, fick de en sådan mängd fisk att näten höll på att gå sönder. Då vinkade de till sig sina kamrater i den andra båten, för att de skulle hjälpa till. De kom, och snart var båda båtarna så fulla med fisk att de var nära att sjunka. När Simon såg detta, föll han på knä inför Jesus och sa: ”Herre, lämna mig! Jag är en syndare!” Både han och de andra i båten hade blivit helt förskräckta när de såg hur mycket fisk de hade fått, och likadant hans kompanjoner, Jakob och Johannes, Sebedaios söner. Men Jesus sa till Simon: ”Var inte rädd! Från och med nu ska du fånga människor.” När de hade rott båtarna i land, lämnade de allt för att följa Jesus. En annan gång, när Jesus besökte en stad, träffade han en man som var svårt angripen av spetälska. När mannen fick se Jesus, kastade han sig till marken framför honom och bad: ”Herre, om du vill, så kan du göra mig ren.” Då sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sa: ”Det vill jag. Du är ren!” Och genast försvann spetälskan. Sedan förbjöd Jesus mannen att berätta om det för någon och sa: ”Gå och visa upp dig för prästen. Ta också med dig det offer för din rening som Mose har bestämt, till ett vittnesbörd för dem.” Men ryktet om Jesus spred sig allt snabbare, och mängder med människor kom för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Han drog sig därför ofta undan till öde trakter för att be. En dag när Jesus undervisade satt där några av fariseerna och laglärarna. De hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen, och också från Jerusalem. Herrens kraft var över Jesus så att han kunde bota människor. Då kom några män bärande på en bår med en förlamad man. De försökte tränga sig fram för att sätta ner honom framför Jesus, men lyckades inte ta sig fram genom folkmassan. De gick därför upp på taket och tog bort några takplattor och firade sedan ner den förlamade på båren mitt framför Jesus. När Jesus såg deras tro, sa han: ”Min vän, dina synder är förlåtna.” ”Vad är det här för en, som hädar?” tänkte de skriftlärda och fariseerna. ”Vem utom Gud kan förlåta synder?” Men Jesus förstod vad de tänkte och frågade: ”Varför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättare att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå’? Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag till dig”  —  nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” Och genast reste sig mannen upp, mitt framför ögonen på dem. Sedan tog han sin bår där han hade legat och gick hem, och hela tiden prisade han Gud. Alla som såg det var förbluffade och prisade Gud. Fyllda av fruktan sa de: ”Det vi har sett idag är helt otroligt!” När Jesus gick därifrån fick han se en tullindrivare som hette Levi sitta utanför tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Levi lämnade allt och reste sig och följde Jesus. Levi ordnade sedan med en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra som åt tillsammans med dem. Fariseerna, och särskilt de skriftlärda bland dem, blev då mycket arga och sa till Jesus lärjungar. ”Hur kan ni äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Men Jesus svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare till omvändelse.” De sa till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör fariseernas också. Men dina, de äter och dricker!” Då svarade Jesus: ”Ni vill väl inte försöka få bröllopsgästerna att fasta medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta.” Sedan berättade han för dem en liknelse: ”Ingen river en lapp från ett nytt, okrympt plagg, och sätter den på ett gammalt plagg. Då blir ju det nya plagget förstört, och dessutom passar inte lappen från det nya på det gamla plagget. Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin måste hällas i nya säckar. Ingen som har druckit av det gamla vinet vill ha det nya. Det gamla är bäst, säger man.” En sabbat, när Jesus och hans lärjungar gick genom några sädesfält, ryckte hans lärjungar av ax, som de gnuggade mellan händerna och åt. Men några av fariseerna sa: ”Varför gör ni så där? Det där är ju inte tillåtet på sabbaten.” Då svarade Jesus dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och åt av skådebröden som bara prästerna får äta och delade sedan med sig till de andra.” Sedan sa Jesus till dem: ”Människosonen är Herre över sabbaten.” En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Då satt där en man med en förtvinad högerhand. De skriftlärda och fariseerna höll noga ögonen på Jesus, om han skulle bota på sabbaten. I så fall skulle de få något att anklaga honom för. Men Jesus förstod precis vad de tänkte. Därför sa han till mannen med den förtvinade handen: ”Res dig upp och kom hit.” Och mannen reste sig och kom fram. Jesus sa till dem: ”Låt mig få fråga er en sak: Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att förgöra det?” Han såg sig omkring på dem och sa sedan till mannen: ”Räck fram din hand!” Och när mannen gjorde det, blev handen normal igen. Men de blev rasande och började prata med varandra om vad de skulle kunna göra med Jesus. Några dagar senare gick Jesus upp på ett berg för att be, och han bad till Gud hela natten. När det ljusnade kallade han sedan samman sina lärjungar och utsåg tolv av dem som han kallade apostlar: Simon, som han gav namnet Petrus, Simons bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som senare förrådde Jesus. När Jesus hade kommit ner tillsammans med dem, stannade de på en slätt. Där var många av hans lärjungar och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustområdet vid Tyros och Sidon som hade kommit för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar. De som led av orena andar blev helade, och alla försökte röra vid honom, eftersom det gick ut kraft från honom som gjorde alla friska. Sedan vände han sig till sina lärjungar och sa: ”Lyckliga är ni som är fattiga, för er tillhör Guds rike. Lyckliga är ni som nu hungrar, för ni ska bli mättade. Lyckliga är ni som nu gråter, för ni ska få skratta. Lyckliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och tar avstånd från er, hånar er och smutskastar ert namn. Gläd er då, hoppa av glädje, för ni får en stor lön i himlen. Så gjorde ju deras förfäder med profeterna. Men ve er som är rika, för ni har redan fått ut er tröst. Ve er som nu är mätta, ni ska få gå hungriga. Ve er som nu skrattar, ni ska få sörja och gråta. Ve er som man nu talar väl om. Så gjorde ju deras förfäder med de falska profeterna. Men till dem som lyssnar säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Vill någon ta ditt ytterplagg, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge till alla som ber dig, och om någon tar det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Gör så mot andra så som ni vill att de ska göra mot er. Om ni bara älskar dem som älskar er, är ni då värda särskilt beröm? Även syndare älskar ju dem som ger dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, är det något så märkvärdigt med det? Det gör ju syndare också! Om ni lånar ut pengar till dem som kan betala tillbaka, är det något man bör tacka er för? Även syndare lånar ju till sina vänner om de får igen pengarna. Nej, älska era fiender och gör gott mot dem, och ge lån utan att oroa er för om ni får det tillbaka. Då ska ni få stor lön och bli den Högstes barn, för han är själv god mot dem som är otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er Fader i himlen är barmhärtig. Döm inte, så ska ni själva inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så ska ni inte förklaras skyldiga. Förlåt, så ska ni få förlåtelse. Ge, så kommer ni att få. Ett gott, packat, skakat och rågat mått ska ges i er famn. För med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er.” Sedan berättade han en liknelse: ”En blind kan väl inte leda en annan blind? Faller då inte båda i gropen? Och en lärjunge står inte över sin lärare, men när han är fullärd, kan han bli som sin lärare. Varför ser du flisan i din medmänniskas öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till henne: ’Kom så ska jag ta bort flisan ur ditt öga’, när du samtidigt inte märker bjälken i ditt eget? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga! Sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din medmänniskas öga. Ett bra träd kan aldrig bära dålig frukt, och ett dåligt träd kan aldrig bära bra frukt. Trädet känns igen på den frukt det bär. Man hittar inte fikon på tistlar eller vindruvor på törnbuskar. En god människa bär fram det goda ur den godhet som lagrats i hennes hjärta, medan en ond människa bär fram det onda ur den ondska som lagrats i hennes hjärta. Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’, när ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem  —  vem han liknar, det ska jag visa er. Han liknar en man som bygger ett hus och gräver så djupt att han kan lägga grunden på ett berg. När floden sedan svämmar över och vattnet vräker sig mot huset, står det stadigt kvar, eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han liknar en man som bygger ett hus direkt på marken utan att gräva någon grund. Och när floden vräker sig mot huset, faller det genast ihop med ett stort brak.” När Jesus hade slutat tala till folket gick han in i Kafarnaum. Där fanns en romersk officer som hade en tjänare som han satte stort värde på, och nu var tjänaren sjuk och låg för döden. När officeren fick höra talas om Jesus, sände han några av judarnas ledare till honom för att be honom komma och bota tjänaren. Dessa kom nu till Jesus och bad ivrigt till honom: ”Han förtjänar din hjälp”, sa de. ”Han älskar vårt folk och har till och med byggt synagogan åt oss.” Då följde Jesus med dem. Men innan han kom fram till huset, skickade officeren några vänner för att säga till honom: ”Herre, stanna där du är, jag är inte värd att du går in i mitt hus. Därför vågade jag inte heller komma till dig. Men säg bara ett ord, och låt min tjänare så bli frisk. Jag har själv överordnade officerare som ger mig order, och jag har andra soldater som är under mig. Om jag säger till en av dem: ’Gå’, så går han, och till en annan: ’Kom’, så kommer han, och om jag säger till min tjänare: ’Gör det här’, så gör han det.” När Jesus hörde detta blev han mycket förvånad och vände sig till folket som följde honom och sa: ”Jag säger er att inte ens bland Israels folk har jag funnit en så stark tro.” När de utsända kom tillbaka till huset, såg de att tjänaren var fullt frisk. Sedan gick Jesus till en stad som hette Nain, och med honom följde hans lärjungar och mycket folk. Och just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Den döde var ende sonen, och hans mor var änka. Mycket folk från staden gjorde henne sällskap. När Herren såg änkan fylldes han av medlidande och sa: ”Gråt inte!” Sedan gick han fram till båren och rörde vid den, och bärarna stannade. ”Unge man”, sa han, ”jag säger dig: Res dig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala. Och Jesus gav honom tillbaka till hans mor. De greps av fruktan och hyllade Gud och sa: ”En stor profet har uppstått bland oss!” och: ”Gud har besökt sitt folk”. Berättelsen om detta spred sig sedan över hela Judeen och till och med utanför landets gränser. Johannes döparen fick höra allt detta av sina lärjungar. Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: ”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?” När männen kom till Jesus sa de: ”Johannes döparen har skickat oss till dig för att fråga: ’Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?’ ” Jesus höll just då på att bota människor från sjukdomar och lidanden och från onda andar. Han gav också flera blinda synen tillbaka. Jesus svarade dem: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har sett och hört: blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår, och de fattiga får höra ett glatt budskap. Lycklig är den som inte kommer på fall för min skull.” När de som var utsända av Johannes hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes: ”När ni gick ut i ödemarken, vad ville ni då se? Ett grässtrå som vajar för vinden? Eller vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Nej, män som går omkring i dyrbara kläder och lever i lyx finns i kungapalatsen. Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er: han är mer än en profet. Han är den som det står skrivet om: ’Se! Jag ska sända min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig’. Jag säger er: ingen av en kvinna född är större än Johannes, men den minsta i Guds rike är större än han.” Allt folket som lyssnade, även tullindrivarna, gav Gud rätt, och de lät sig döpas med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan och lät sig inte döpas av Johannes. ”Vad ska jag jämföra detta släkte med? Vad liknar de? De är som barn som sitter på torget och ropar till varandra: ’Vi spelade flöjt för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng klagosång för er, men ni ville inte gråta.’ Johannes döparen kom, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och då säger ni: ’Han är besatt av en ond ande.’ Men Människosonen har kommit och äter och dricker, och då säger ni: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare!’ Men vishetens barn ger ändå visheten rätt. ” En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, så han gick dit och slog sig ner för att äta. I staden fanns en kvinna som var en synderska, och hon fick höra att han var där i fariséns hus och åt. Hon gick då dit med en alabasterflaska väldoftande olja. Hon ställde sig bakom Jesus vid hans fötter och grät tills hans fötter var våta av hennes tårar. Sedan torkade hon hans fötter med sitt hår och kysste dem och smorde dem med olja. När värden, som var farisé, såg det, tänkte han för sig själv: ”Om den här mannen verkligen var en profet, hade han förstått vad det här är för en slags kvinna som rör vid honom, en synderska.” Jesus sa till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, Mästare.” ”En man lånade ut pengar till två personer, femhundra denarer till den ene och femtio till den andre. Men ingen av dem kunde betala tillbaka, så han avskrev skulden. Vem av dem älskar honom mest?” ”Jag antar att den som var skyldig honom mest”, svarade Simon. ”Ja, det är riktigt”, sa Jesus. Sedan vände sig Jesus mot kvinnan och sa till Simon: ”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus gav du mig inget vatten så att jag kunde tvätta mina fötter, men hon har tvättat mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss när jag kom, men hon har kysst mina fötter utan uppehåll, ända sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med sin väldoftande olja. Därför säger jag dig att hennes många synder är förlåtna, vilket hennes stora kärleksfullhet visar. Men den som har fått litet förlåtet, visar lite kärlek.” Sedan sa han till kvinnan: ”Dina synder är förlåtna.” Då sa de övriga vid bordet till varandra: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Jesus sa till kvinnan: ”Din tro har räddat dig. Gå i frid.” Efter detta gav sig Jesus ut på vandring till olika städer och byar i Galileen. Och överallt förkunnade han evangeliet om Guds rike. Med sig hade han sina tolv lärjungar, och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria från Magdala, som sju onda andar hade drivits ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna, och många andra som hjälpte dem med sina tillgångar. En dag när mycket folk hade kommit ut till Jesus från de olika städerna, berättade han den här liknelsen för dem: ”En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och folk trampade på dem, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll på stengrunden och började snart gro, men vissnade lika fort eftersom det inte fanns någon fukt. Andra föll bland tistlarna, och eftersom tistlarna växte upp samtidigt kvävde de plantorna. Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav hundra gånger så mycket säd som den som hade såtts.” Sedan ropade Jesus: ”Lyssna, hör, den som har öron!” Hans lärjungar frågade honom nu vad denna liknelse betydde. Han svarade: ”Ni har fått gåvan att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får bara höra de här liknelserna, för att ’de ska se men ändå inte se, och höra men ändå inte förstå.’ Detta är vad liknelsen betyder: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort sådden ur deras hjärtan och hindrar dem från att tro och bli räddade. De på stengrunden är de som tar emot ordet med glädje, men som inte har någon rot. De tror en tid, men så fort de utsätts för frestelser faller de bort. Det som föll bland tistlarna är de som hör men som snart kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen, så att de aldrig ger mogen skörd. Men säden i den bördiga jorden är de som hör ordet och gömmer det i ett gott och uppriktigt hjärta och genom uthållighet bär frukt. Ingen tänder en lampa och gömmer den under ett kärl eller sätter den under en säng, utan tvärtom ställer man den i ett lampställ så att alla som kommer in kan se ljuset. Det finns ingenting gömt som inte ska bli synligt och ingenting dolt som inte ska föras fram i ljuset. Var därför noga med hur ni lyssnar. För den som har ska nämligen få, men den som inget har ska bli av med även det han tror sig ha.” Jesus mor och bröder kom till honom, men de kunde inte komma fram för folkmassans skull. Man sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig.” Men han svarade: ”Min mor och mina syskon, det är alla de som hör Guds ord och lyder det.” En dag sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” De gav sig iväg, och under resan lade sig Jesus och somnade. Men en våldsam storm svepte ner över sjön, och båten började fyllas så att de var verkligt illa ute. Då gick hans lärjungar fram och väckte honom och började ropa: ”Mästare, Mästare, vi förgås!” När Jesus vaknat talade han strängt till vinden och vågorna, och de lade sig genast, och allt blev lugnt. Sedan frågade han dem: ”Hur är det med er tro?” Häpna och förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med befaller vinden och vågorna och de lyder honom?” Så kom de över till området kring Gerasa, mitt emot Galileen, och lade till där. Och när Jesus steg ur båten kom en man från staden emot honom. Han hade länge varit besatt av onda andar och levde hemlös och naken bland gravarna. Så snart han fick se Jesus började han skrika och föll ner inför honom och ropade högt: ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Jag ber dig, plåga mig inte!” För Jesus hade just befallt den orena anden att lämna mannen. Den hade haft mannen i sitt våld under en lång tid. Man hade bundit honom med kedjor, satt fotbojor på honom och försökt att låsa in honom, men han hade slitit sig loss och drivits ut i ödemarken av den onda anden. Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Mannen svarade: ”Legion ”, för många onda andar hade farit in i honom. Och andarna bad Jesus att inte skicka iväg dem till avgrunden. Där gick då en stor svinhjord och betade på berget. De onda andarna bad därför Jesus att få fara in i svinen, och Jesus tillät dem att göra det. Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och hela svinhjorden rusade utför bergssluttningen och ner i sjön och drunknade. När herdarna som vaktat svinen såg vad som hände, sprang de till staden och ut på landsbygden och berättade alltihop. Folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt, och när de kom till Jesus fick de se mannen som hade varit besatt av de onda andarna sitta helt lugn vid Jesus fötter, påklädd och fullständigt normal. De blev förskräckta. De som varit ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frisk. Men händelsen hade skrämt upp människorna i Gerasa-området så mycket att de bad Jesus lämna dem. Han steg därför i en båt och åkte tillbaka. Mannen som de onda andarna hade lämnat bad att få följa med Jesus, men Jesus skickade iväg honom och sa: ”Gå tillbaka till din familj och berätta vad Gud har gjort med dig.” Då gick mannen iväg och berättade för alla i hela staden vad Jesus hade gjort med honom. När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom på stranden, för alla hade väntat på honom. Då kom det fram en man som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan. Han kastade sig ner framför Jesus och han bad honom följa med honom hem, eftersom hans enda barn, en flicka på tolv år, höll på att dö. På vägen dit trängde folket på från alla håll. Där fanns också en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och inte kunnat bli botad av någon, trots att hon lagt ut allt hon ägde på läkare. Kvinnan närmade sig nu Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Och genast stannade blödningen. ”Vem rörde vid mig?” frågade Jesus. Och då alla teg, sa Petrus: ”Mästare, det är ju så många som knuffas och tränger sig på överallt.” Men Jesus sa till honom: ”Någon rörde vid mig, för jag kände att det gick ut kraft från mig.” När kvinnan förstod att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Sedan berättade hon inför alla varför hon hade rört vid honom och att hon genast blivit frisk. ”Min dotter”, sa han till henne, ”din tro har gjort dig frisk. Gå i frid.” Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” Men då Jesus hörde det, sa han till Jairos: ”Var inte rädd! Tro bara, så ska hon bli räddad!” När de sedan kom fram till huset lät inte Jesus någon följa med in utom Petrus, Jakob och Johannes och flickans far och mor. Alla grät och höll dödsklagan över flickan, men Jesus sa: ”Gråt inte! Hon är inte död, hon sover.” Då hånskrattade folket åt Jesus, för de visste ju att hon hade dött. Men Jesus tog hennes hand och sa högt: ”Flicka, ställ dig upp!” Genast återvände hennes ande och hon reste sig upp. Sedan sa Jesus till dem att ge henne något att äta. Hennes föräldrar blev alldeles häpna, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt att driva ut alla slags onda andar och kraft att bota sjukdomar. Sedan sände han ut dem för att förkunna Guds rike och för att bota sjuka. Han sa till dem: ”Ta inte med er något på vägen, ingen vandringsstav eller väska, inte mat eller pengar, och ingen extra skjorta. När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni vandrar vidare därifrån. Men om människorna i en stad inte vill ta emot er, så gå bara därifrån och skaka stadens damm av era fötter. Det ska vittna mot dem.” Så började de att vandra från plats till plats och spred evangeliet och botade sjuka. När tetrarken Herodes fick höra talas om allt detta som hände, blev han orolig och visste inte vad han skulle tro, för somliga sa att det var Johannes döparen som hade uppstått från de döda. Några sa att det var Elia som visade sig, och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. Herodes sa: ”Jag lät halshugga Johannes. Men vem är denne som jag hör sådant här om?” Och han försökte få träffa Jesus. Apostlarna kom nu tillbaka och rapporterade till Jesus allt de hade gjort. Jesus drog sig undan med dem till en stad som hette Betsaida, men folket fick reda på det och följde efter. Och han tog emot folket och talade till dem om Guds rike och botade alla som behövde hjälp. När det började bli kväll kom de tolv till honom och sa: ”Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat och ordna någonstans att sova. Här i denna ödemark finns det ju ingenting.” Men Jesus svarade: ”Ge dem mat, ni själva!” De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar, om vi nu inte ska gå och köpa mat så att det räcker till alla de här människorna.” Det var omkring 5 000 män där. ”Be dem bara att slå sig ner i grupper på femtio personer”, sa han till lärjungarna. Då gjorde de som han sa och lät alla slå sig ner. Sedan tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han dem och gav åt sina lärjungar för att de skulle ge åt folket. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv korgar. En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be, och hans lärjungar var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folkmassorna att jag är?” ”Somliga säger att du är Johannes döparen”, svarade de, ”och några att du är Elia. Andra säger att någon av de gamla profeterna har uppstått från de döda.” Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Guds Messias.” Jesus gav dem då stränga order att inte tala om detta för någon och sa: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och uppstå på den tredje dagen.” Sedan sa han till allt folket: ”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, varje dag ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt går evigt förlorad? Den som skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska Människosonen skämmas för, när han återvänder i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet. Men jag säger er en sanning: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Guds rike. ” Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick upp på ett berg för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev bländande vita. Två män stod och talade med honom. Det var Mose och Elia, som visade sig i härlighet och talade om Jesus uttåg som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de båda andra hade somnat djupt, men nu vaknade de och fick se Jesus härlighet och de två männen som stod där med honom. När de skulle lämna Jesus, sa Petrus till Jesus: ”Mästare, det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han sa. Men under tiden han talade blev de insvepta i ett moln som sänkte sig ner över dem, och de blev förskräckta. Sedan hördes en röst från molnet som sa: ”Detta är min Son, min utvalde. Lyssna på honom!” Och när rösten hade tystnat fann de Jesus ensam kvar. Men hans lärjungar höll tyst om vad de hade sett, och berättade det inte för någon förrän långt senare. Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes de av mycket folk. Och en man i folkhopen ropade till Jesus: ”Mästare, hjälp min son, han är mitt enda barn. En ond ande brukar attackera honom, så att han skriker och vrider sig i kramper tills han får fradga runt munnen. När attacken äntligen är över, har anden nästan tagit död på honom. Jag bad dina lärjungar att driva ut den onda anden, men de kunde inte.” ”Detta trolösa och förvridna släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Ta hit din son.” Och medan pojken var på väg, kastade den onda anden omkull honom och slet och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden att lämna pojken, och han botade honom och överlämnade honom till hans far. Alla blev förundrade över Guds storhet. Medan folket fortfarande stod där helt häpna över allt han gjorde, sa Jesus till sina lärjungar: ”Lyssna noga på vad jag nu säger: Människosonen ska bli förrådd och överlämnad till människorna.” Men de förstod inte vad han talade om. Det var fördolt för dem, så att de inte förmådde att fatta det, och de vågade inte fråga vad han menade. Lärjungarna började nu diskutera med varandra om vem av dem som var störst. Men Jesus förstod vad som rörde sig i deras hjärtan. Därför tog han ett barn och ställde det bredvid sig och sa till dem: ”Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig. Den som är minst bland er, han är störst.” Johannes sa: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.” Då sa Jesus till honom: ”Låt honom hålla på, för den som inte är emot er, han är för er.” Den tid hade nu kommit då Jesus skulle stiga upp till himlen, och han beslöt därför att börja gå mot Jerusalem. Han skickade budbärare i förväg, och de gick in i en samarisk by för att förbereda för hans ankomst. Men eftersom Jesus var på väg mot Jerusalem ville man inte ha med honom att göra. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sa de: ”Herre, ska vi befalla att eld kommer ner från himlen och bränner upp dem?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Sedan gick de vidare till en annan by. Medan de vandrade på vägen sa en man till Jesus: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila ut.” Till en annan sa han: ”Kom och följ mig!” Men mannen svarade: ”Låt mig först gå hem och begrava min far.” Då sa Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Gå du och förkunna Guds rike.” En annan man sa: ”Jag ska följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av dem därhemma.” Då sa Jesus: ”Den som ser sig om efter att ha satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Herren Jesus utsåg nu ytterligare sjuttiotvå lärjungar, som han skickade i förväg, två och två, till alla städer och byar som han tänkte besöka. Han sa till dem: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut fler arbetare på fälten. Gå nu, jag sänder er som lamm in bland vargar. Ta inte med er någon börs, någon väska och några skor. Och stanna inte på vägen för att hälsa på någon. När ni kommer in i ett hus så önska familjen frid. Om det då finns någon fridens man där, ska er frid stanna kvar där. Annars får ni den tillbaka. Stanna sedan i det huset och låt dem bjuda er på mat och dryck, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. När ni kommer in i en stad där man välkomnar er, så ät vad man bjuder er på, bota de sjuka och säg till folket: ’Guds rike har kommit nära er.’ Men om ni kommer till en stad där man inte vill ta emot er, så gå ut på gatorna och säg: Till och med dammet från era gator vill vi skaka av från våra fötter mot er. Men en sak ska ni veta: Guds rike har kommit nära. Jag säger er, att det ska bli lättare för Sodom på den dagen än en sådan stad. Ve dig, Korasin, och ve dig, Betsaida! För om de under som gjorts hos er hade gjorts i Tyros och Sidon, hade de för länge sedan omvänt sig och suttit i säck och aska. Men på domens dag ska både Tyros och Sidon få det lindrigare än ni. Och du, Kafarnaum, du ska väl inte bli upphöjt till himlen? Nej, ner till dödsriket ska du störtas. Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” De sjuttiotvå kom sedan glada tillbaka och berättade: ”Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.” Han sa till dem: ”Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. Jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och stå emot fiendens alla styrkor. Inget ska skada er. Men gläd er inte över att de onda andarna lyder er, utan över att era namn är skrivna i himlen. ” I samma stund fylldes Jesus av innerlig glädje genom den heliga Anden och sa: ”Jag prisar dig, Fader, du som är Herre över himlen och jorden, för att du har dolt detta för de lärda och kloka, men visat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt. Min Fader har överlämnat allt åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och de som Sonen vill uppenbara honom för.” Sedan vände han sig till lärjungarna och sa enbart till dem: ”Lyckliga är de ögon som får se vad ni ser. Jag säger er, att många profeter och kungar har velat se och höra det som ni nu får se och höra, men de fick aldrig göra det.” En dag kom en laglärd för att sätta dit Jesus genom en fråga. Han sa: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” Jesus svarade: ”Vad säger lagen? Vad kan du läsa där?” Mannen svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd’, och: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ” ”Det är riktigt”, sa Jesus till honom. ”Gör det så ska du få leva!” Men mannen, som gärna ville visa sin rättfärdighet, frågade Jesus: ”Vem är då min medmänniska?” Jesus svarade: ”En man, som var på väg från Jerusalem till Jeriko, blev överfallen av banditer. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, gick därifrån och lämnade honom där halvdöd. Då råkade en präst komma förbi. Men när han såg mannen ligga där gick han bara åt sidan och fortsatte att gå. Så kom också en levit till platsen och såg mannen, och även han gick bara åt sidan och fortsatte att gå. Då kom en samarier, som också var på resa, och när han såg mannen fylldes han av medlidande. Samariern gick fram till honom, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna och förde honom till ett värdshus, där han skötte om honom. Nästa dag, när han måste resa vidare, betalade han värdshusvärden två denarer och sa: ’Var snäll och ta hand om mannen, och om räkningen går på mer än det här, så ska jag betala resten när jag kommer tillbaka.’ Vilken av dessa tre tycker du var den misshandlade mannens medmänniska?” ”Den som visade barmhärtighet naturligtvis”, svarade den laglärde. Då sa Jesus: ”Gå iväg och gör likadant, du också.” När Jesus och hans lärjungar fortsatte sin vandring, kom de till en by, där de blev inbjudna av en kvinna som hette Marta. Marta hade en syster som hette Maria, som slog sig ner vid Herrens fötter och lyssnade till hans tal. Men Marta var stressad av allt hon hade att uträtta. Därför gick hon fram till Jesus och sa: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig till att göra allt arbete själv? Säg till henne att hon kommer och hjälper mig.” Men Herren sa till henne: ”Marta, Marta, du gör dig så många bekymmer och oroar dig för så mycket! Men det finns bara en sak som behövs. Maria har valt det som är bäst, och det ska inte tas ifrån henne.” En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be, och när han hade slutat sa en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, så som Johannes lärde sina lärjungar att be.” Då sa Jesus: ”Så här ska ni säga: ’Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss den mat vi behöver, dag för dag, och förlåt oss våra synder, för vi förlåter också var och en som står i skuld till oss. Hjälp oss när vi prövas.’ ” Sedan sa han till dem: ”Vem av er skulle kunna ha en vän som någon gick till mitt i natten och sa: ’Min vän, låna mig tre brödkakor! En av mina vänner har kommit resande, och jag har inget att bjuda honom på.’ Och vännen därinne skulle då svara och säga: ’Dörren är redan låst och mina barn ligger hos mig i sängen, så jag kan inte stiga upp och ge dem till dig.’ Men jag säger er att även om han inte stiger upp och ger honom något därför att han är en vän, så gör han det för att slippa skämma ut sig. Därför säger jag er: be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka på, och dörren ska öppnas. För den som ber, han får, och den som söker, han finner. Och för var och en som knackar på ska dörren öppnas. Kan någon far, om hans barn ber om en fisk, ge det en orm, eller en skorpion, när barnet ber om ett ägg? Om nu ni, som är onda, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Fader i himlen ge den heliga Anden till dem som ber honom?” En annan gång drev Jesus ut en ond ande som var stum. Och när den onda anden for ut, började den stumme tala. Folk blev häpna, men några sa: ”Han driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas härskare.” Några andra försökte sätta honom på prov och krävde ett tecken från himlen. Men Jesus förstod vad de var ute efter och sa till dem: ”Ni vet ju att ett rike där man strider mot varandra går under och hus faller på hus. Om Satan därför är kluven och strider mot sig själv kan väl inte hans rike bestå? Ni menar ju att jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul. Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vilken kraft driver då era egna anhängare ut dem? De ska därför bli era domare. Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till er. Om en stark, beväpnad man bevakar sitt hus är hans ägodelar skyddade. Men om någon starkare dyker upp, besegrar han honom och tar ifrån honom hans vapenrustning, som han litade på, och fördelar bytet. Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När en oren ande drivs ut ur en människa, irrar den omkring i vattenlösa trakter och letar efter ro, utan att hitta någon. Då säger den: ’Jag vänder tillbaka till det hus jag kom ifrån.’ Och när den gör det och finner huset rent och iordningställt, letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans återvänder de sedan och bosätter sig där. Den människan får det då långt värre än hon hade det förut.” Medan han talade ropade en kvinna i folkmassan: ”Lycklig är den kvinna som har fått föda och amma dig.” Men han svarade: ”Säg istället: Lyckliga är de som får höra Guds ord och tar vara på det.” Från alla håll trängde sig nu folk på, och Jesus talade till dem och sa: ”Detta släkte är ett ont släkte. De kräver ett tecken, men det enda tecken de ska få se är Jona-tecknet. Så som Jona blev ett tecken för Nineves invånare, så ska Människosonen bli ett tecken för detta släkte. Söderns drottning ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo. Invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för de vände om när Jona predikade. Men här finns en som är större än Jona. När man tänder en lampa gömmer man den inte i ett hörn eller täcker över den med ett sädesmått, utan man ställer den i lampstället så att alla som kommer in kan se ljuset. Ditt öga är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om det är dåligt blir det mörkt i din kropp. Se därför till att ljuset i dig inte är mörker. Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, blir den helt och hållet ljus, som när en lampa låter sitt sken flöda över dig.” Medan Jesus höll på att tala till folket, bjöd en av fariseerna hem honom på mat, och Jesus följde med och slog sig ner vid bordet. Farisén såg att han inte först tvättade sig och blev förvånad. Herren sa till honom: ”Ni fariseer rengör nog utsidan av bägare och fat, men inom er är ni fulla av girighet och ondska. Förstår ni då inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge det som finns därinne till de fattiga, så ska allting bli rent för er. Ve er, fariseer! Ni ger Gud en tiondel av mynta och vinruta, och av alla grönsaker, men ni struntar i rättvisan och kärleken till Gud. Visst ska ni göra det ena, men försumma inte det andra. Ve er, fariseer, som älskar att sitta på främsta raden i synagogorna och bli hälsade på torgen! Ve er, för ni är som omarkerade gravar, som människor trampar på utan att märka något. ” ”Mästare”, sa en av de laglärda, ”när du talar så där förolämpar du oss också.” ”Ve er laglärda också”, sa Jesus, ”för ni lägger bördor på människorna som de knappt kan bära, men vill inte röra ett finger för att flytta dem. Ve er som reser gravmonument över profeterna, som era förfäder mördade! Ni vittnar så om era förfäders gärningar och accepterar dem. De dödade profeterna, och ni bygger gravar över dem. Därför har Gud i sin vishet sagt: ’Jag ska sända dem profeter och apostlar. Några ska de döda och andra ska de förfölja.’ Men därför ska också detta släkte få stå till svars för morden på alla de profeter som dödats sedan världens skapelse, ända från Abel till Sakarja, han som blev mördad mellan altaret och templet. Ja, jag säger er att detta släkte ska ställas till svars för allt detta. Ve er, laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Ni har själva inte gått in, och andra som vill gå in hindrar ni.” När han gick därifrån började fariseerna och de skriftlärda ansätta honom hårt och överösa honom med besvärliga frågor för att få honom att säga något som de kunde arrestera honom för. Under tiden hade folk samlats i tusental, så att de höll på att trampa ner varandra. Men Jesus vände sig först till sina lärjungar och varnade dem: ”Akta er för fariseernas surdeg, hyckleriet. Det finns ingenting gömt som inte ska komma fram och ingenting dolt som inte ska bli känt. Det ni har sagt i mörkret ska höras i dagsljuset, och det ni har viskat i någons öra i enrum kommer att ropas ut från hustaken. Till er som är mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer. Jag ska visa er vem ni ska frukta. Frukta honom som har makt att både döda och sedan kasta i Gehenna. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Och ändå är ingen av dem glömd av Gud. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda! Ni är mer värda än alla sparvar tillsammans. Jag säger er, att om någon bekänner mig inför människorna, honom ska också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna ska bli förnekad inför Guds änglar. Vem som än säger något mot Människosonen kan få förlåtelse, men den som hädar den heliga Anden kommer aldrig att bli förlåten. När man drar er till synagogorna, makthavarna och myndigheterna, så oroa er inte för hur ni ska försvara er eller för vad ni ska säga. Den heliga Anden kommer i samma stund att låta er veta vad ni behöver säga.” Då sa någon i folkmassan: ”Mästare, säg till min bror att han ska dela arvet med mig.” Men Jesus svarade: ”Min vän, vem har satt mig till domare, så att jag kan avgöra tvister mellan er?” Vidare sa han till dem: ”Akta er för allt habegär! En människas liv är inte beroende av hur mycket hon äger.” Sedan berättade han en liknelse för dem. Han sa: ”En rik lantbrukare hade fått en stor skörd. Han gick och funderade på vad han skulle göra eftersom det inte gick att få in all skörd. Han sa: ’Nu vet jag, jag river ner mina gamla lador och bygger större. Då får jag plats både med skörden och med allt annat jag äger. Sedan kan jag slå mig till ro och säga till mig själv: Nu har du samlat så mycket att det räcker i många år. Koppla av nu! Ät, drick och roa dig!’ Men Gud sa till mannen: ’Din dåre, redan i natt ska ditt liv tas ifrån dig! Vem ska då få allt som du har sparat ihop?’ Så går det för den som samlar rikedomar åt sig själv men inte är rik inför Gud.” Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ”Därför säger jag er: oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat att äta och kläder att ta på er. Livet är ju mer än maten och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna! De varken sår eller skördar, eller skaffar förråd eller lador, men Gud ger dem mat ändå. Är ni inte mycket mer värda än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer förlänga sitt liv med en enda timma? Men om ni nu inte ens klarar så lite, varför oroar ni er då för allt annat? Tänk på liljorna hur de växer! De arbetar inte och spinner inte. Ändå säger jag er, att inte ens Salomo i all sin prakt var så klädd som de. Men om Gud nu ger sådana kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Så lite tro ni har! Grubbla inte över vad ni ska äta och dricka. Oroa er inte för sådant. För sådant jagar all världens folk efter, men er Fader vet redan att ni behöver det. Sök först hans rike, så får ni det övriga också. Var inte rädd, du lilla hjord. Er Fader i himlen har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som aldrig slits ut och en skatt i himlen som är i säkert förvar, där ingen kan stjäla den och där ingen mal förstör. För där er skatt finns, där kommer också ert hjärta att vara. Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från en bröllopsfest, så att de snabbt kan öppna dörren för honom när han knackar. Lyckliga är de som deras herre finner vakna när han kommer. Sannerligen säger jag er: han ska själv göra sig redo att tjäna, och han ska låta dem få slå sig ner vid bordet för att äta medan han passar upp dem. Kanske kommer han inte förrän vid midnatt eller till och med inte förrän strax före gryningen. Men lyckliga är de som är beredda. Ni ska veta att om husägaren bara visste när tjuven tänkte komma, skulle han hindra honom från att bryta sig in. Var beredda ni också, för Människosonen kommer tillbaka när ni minst av allt väntar det.” Petrus frågade: ”Herre, talar du denna liknelse bara till oss, eller gäller detta alla?” Herren svarade: ”Vem är som en trogen och klok tjänare, som av sin herre har fått i uppgift att ansvara för de andra tjänarna och ge dem mat när de behöver? Lycklig är den tjänaren om hans herre kommer hem och får se att han gör det han ska. Sannerligen säger jag er: en sådan trogen tjänare ska få ansvar för allt hans herre äger. Men om tjänaren säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer inte än på ett tag’, och börjar misshandla de andra tjänarna och äta och dricka sig full, då ska hans herre komma en dag då han inte alls väntar honom, vid en tid som han inte vet om. Han ska slå honom i stycken och låta honom dela plats med dem som inte tror. Den tjänare som känner till sin herres vilja, men ändå inte förbereder sig eller gör vad hans herre vill, han ska straffas med många piskslag. Men den som inte är medveten om att han handlar fel och gör något straffbart, ska bara straffas med några få piskslag. Av den som har fått mycket kommer det att krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket, har också desto större ansvar. Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och jag önskar att den redan brann! Men jag måste döpas med ett dop som väntar mig, och jag plågas svårt innan det är över. Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, utan splittring! Om fem personer bor i ett hus, kommer de i fortsättningen att leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot svärdotter och svärdotter mot svärmor.” Sedan sa han till folket: ”När ni ser molnen torna upp sig i väster, så säger ni: ’Nu blir det regn.’ Och det blir det också. När det blåser sydliga vindar säger ni: ’Idag blir det hett!’ Och det blir det. Ni hycklare! Ni har lätt för att tyda tecken på jorden och himlen, men varför kan ni inte tyda den här tiden? Varför avgör ni inte själva vad som är rätt? När du är på väg med din motpart till domstolen, försök då komma överens med honom innan ni är framme. Annars kanske han drar dig inför domaren, som sedan låter sin medhjälpare ta hand om dig och sätta dig i fängelse. Jag säger dig: du slipper inte därifrån förrän du betalt till sista kopparslanten.” Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer som Pilatus hade dödat medan de offrade i templet. Jesus frågade då: ”Tror ni att dessa galileer var större syndare än de andra i Galileen? Var det därför de fick lida? Nej! Men jag säger er att om ni inte vänder om, så ska ni också mista livet. Och hur var det med de arton människor som dog när tornet i Siloa föll över dem? Var de större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej! Men jag säger er att om ni inte vänder om, så ska ni också mista livet.” Sedan berättade han en liknelse: ”En man planterade ett fikonträd i sin vingård. Sedan kom han för att se om det fanns någon frukt på det, men han hittade ingen. Till sist bad han sin trädgårdsmästare att hugga ner trädet. ’Jag har i tre år kommit och letat efter frukt på det, utan att finna någonting’, sa han. ’Varför låta det ta upp näring ur jorden?’ Men trädgårdsmästaren bad: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och ge det gödning. Kanske blir det fikon på det nästa år. Om inte, så kan du hugga ner det då.’ ” En sabbat när Jesus undervisade i synagogan, fanns där en kvinna som var handikappad på grund av en ande. Hon hade gått framåtböjd i arton år, och kunde inte räta på ryggen. När Jesus fick se henne, kallade han på henne och sa: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom!” Sedan lade han händerna på henne, och genast rätade hon på ryggen och började hylla Gud. Men synagogföreståndaren blev arg över att Jesus botade henne på sabbaten. ”Det finns sex dagar i veckan då man får arbeta”, sa han till folket. ”Ni kan komma och bli botade på dem, men inte på sabbaten!” Då svarade Jesus: ”Ni hycklare! Finns det någon av er här som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut den och ger den vatten? Men här har vi en Abrahams dotter som Satan hållit bunden i arton år, och så skulle hon inte få bli löst från sin boja bara för att det är sabbat!” Det fick hans fiender att skämmas, men folket gladde sig över de stora under han gjorde. Sedan sa han: ”Hur ska vi beskriva Guds rike? Vilken liknelse ska jag använda? Det är som ett senapsfrö som en man sådde i sin trädgård. Det växte och blev till ett träd, där fåglarna kunde bygga bo bland grenarna.” Åter frågade han: ”Vad ska jag jämföra Guds rike med? Det är som när en kvinna blandar in surdeg i tre mått mjöl, så att hela degen blir syrad.” På sin väg mot Jerusalem gick Jesus genom olika städer och byar och undervisade. Och någon frågade honom: ”Herre, är det bara några få som blir räddade?” Jesus sa då till dem: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er, att många ska försöka komma in men inte lyckas. Och när husets herre väl har stigit upp och låst porten och ni då står utanför och bankar och ropar: ’Herre, öppna för oss!’, så ska han svara: ’Jag vet inte vilka eller varifrån ni är!’ Då säger ni: ’Men vi har ju ätit och druckit tillsammans med dig. Och du undervisade på våra gator!’ Men han ska svara: ’Jag känner er inte och vet inte varifrån ni är! Försvinn härifrån, alla ni orättens hantlangare!’ Där ska ni gråta och skära tänder när ni blir utestängda från Guds rike och ser Abraham, Isak och Jakob därinne tillsammans med alla profeterna. Och människor ska komma från öster och väster, norr och söder och ta plats vid måltiden i Guds rike. Då ska de som är sist bli först, och de som är först bli sist.” Just då kom några fariseer till honom och sa: ”Gå genast härifrån, för Herodes tänker döda dig!” Jesus svarade: ”Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka idag och imorgon, och att jag på den tredje dagen når mitt mål. Ja, idag, imorgon och i övermorgon måste jag fortsätta min vandring, för en profet kan inte bli dödad någon annanstans än i Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som sänts till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, precis som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Jag säger er: ni kommer inte att få se mig igen förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn. ’ ” En sabbat var Jesus hembjuden på mat till en farisé som var medlem i rådet. Man observerade honom noga, eftersom det där fanns framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus frågade då fariseerna och de laglärda: ”Är det tillåtet att bota någon på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde Jesus vid mannen och botade honom och lät honom gå. Sedan sa han till dem: ”Om någon av er har ett barn eller kanske en oxe som ramlar i en brunn, drar ni då inte genast upp dem, även om det skulle råka vara sabbat?” Men det kunde de inte svara på. När Jesus såg att gästerna försökte få de främsta platserna vid bordet, gav han dem denna liknelse: ”Om du blir bjuden på bröllop, så sträva inte efter att få den främsta platsen. Det kan ju komma någon som är mer respekterad än du, och då kommer värden och säger: ’Kan du vara snäll och lämna din plats åt den här personen.’ Då måste du generad söka upp en plats längst ner vid bordet. När du är bjuden, välj istället en plats längst ner. När värden då kommer och ser dig kanske han säger: ’Min vän, det finns en bättre plats här framme för dig!’ Då kommer du att bli hedrad inför alla de andra gästerna. Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.” Sedan sa Jesus till honom som hade bjudit in honom: ”När du bjuder till fest, så bjud inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, för då blir din belöning att de bjuder tillbaka. Nej, bjud istället till festen dem som är fattiga och handikappade, förlamade och blinda. Då är du lycklig, eftersom de inte kan ge någon belöning tillbaka, utan du ska få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.” En man som var med vid bordet och hörde detta, sa till honom: ”Lycklig är den som får komma till festmåltiden i Guds rike.” Då svarade Jesus: ”En man ordnade en stor fest och bjöd in många gäster. När det sedan var dags för festen, sände han iväg sin tjänare till de inbjudna för att säga: ’Allt är klart, välkomna till festen.’ Men alla kom med ursäkter. En sa: ’Jag har just köpt en åker och måste gå och inspektera den. Förlåt att jag inte kan komma!’ En annan sa: ’Jag har just köpt fem par oxar och vill se vad de duger till. Förlåt att jag inte kan komma!’ En tredje sa: ’Jag har just gift mig och kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade vad de hade sagt, blev hans herre arg och befallde honom att genast gå ut på alla gator och gränder i hela staden och hämta fattiga och handikappade, blinda och förlamade. Men tjänaren sa: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men det finns fortfarande platser kvar.’ Då sa mannen till sin tjänare: ’Gå ut överallt på vägar och stigar och uppmana alla att komma, så att mitt hus blir fullt. Men jag säger er att ingen av dem som jag bjöd första gången ska få vara med på festen.’ ” Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: ”Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja, till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och räknar ut om han har tillräckligt med pengar för att avsluta bygget? Annars kanske han inte kommer längre än till grunden, och när folk ser det, blir han utskrattad. ’Titta på den där mannen’, kommer man att säga. ’Han började bygga, men blev inte färdig!’ Eller när en kung tänker dra ut i krig mot en annan kung, sätter han sig inte först ner och funderar på om hans armé med 10 000 man är stark nog att möta den fiende som kommer emot honom med 20 000 man? Visar det sig vara omöjligt, sänder han istället ut medlare för att be om fred, medan fiendetrupperna fortfarande är långt borta. Ingen av er kan alltså bli min lärjunge, om han inte ger upp allt han äger för min skull. Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Det duger inte ens till jorden eller till gödselhögen. Det måste kastas bort. Lyssna, du som har öron att höra med!” Alla tullindrivare och andra syndare kom för att lyssna till Jesus. Detta retade fariseerna och de skriftlärda, som kritiserade Jesus för att han umgicks med syndare, och till och med åt med dem. Då berättade Jesus en liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de nittionio andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det? När han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar. Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får. Jag säger er att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder om, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om. Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det? Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade? På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder om.” Jesus sa: ”En man hade två söner. Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna. Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd. Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin. Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något. Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig. Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’ Och så gick han tillbaka hem till sin far. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom. Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’ Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest. För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen. Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’ Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom, men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner. Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’ ’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt. Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ” Till sina lärjungar sa Jesus också: ”En rik man hade en förvaltare som skötte hans affärer, men ett rykte började spridas om att mannen förskingrade hans pengar. Arbetsgivaren kallade därför till sig mannen och sa: ’Vad är det jag hör om dig? Gör i ordning din redovisning, för jag tänker avskeda dig.’ Förvaltaren tänkte då för sig själv: ’Vad ska jag göra om jag måste sluta som förvaltare hos min herre? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Men nu har jag en idé, så att folk tar emot mig i sina hus när jag måste lämna mitt arbete.’ Sedan bjöd han in alla dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar, och började diskutera med dem en efter en. Han frågade den förste: ’Hur mycket är du skyldig?’ ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sa förvaltaren: ’Här är skuldebrevet. Ta det, sätt dig och skriv snabbt femtio krus istället.’ Sedan frågade han nästa person: ’Och hur mycket är du skyldig honom?’ ’Hundra tunnor vete’, svarade han. ’Här’, sa förvaltaren, ’ta ditt skuldebrev och skriv åttio tunnor istället!’ Herren berömde den oärliga förvaltaren för hans slughet. Den här tidsålderns människor är nämligen slugare mot sina egna, än vad ljusets människor är. Ja, jag säger er: använd den ohederlige mammon till att skaffa er vänner som välkomnar er i de eviga boningarna den dag då mammon sviker. Den som är ärlig i småsaker kommer att vara ärlig när det gäller stora saker. Fuskar man i småsaker, kommer man också att fuska när det gäller stora saker. Men om ni inte är trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då låta er ta hand om det som verkligen är något värt? Och om ni inte är trogna när det gäller andra människors egendom, vem vill då ge er något att äga? Ingen tjänare kan tjäna två herrar, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att hålla sig till den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt.” När fariseerna hörde detta hånade de Jesus, för de var mycket glada för pengar. Men Jesus sa till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor värderar högt, avskyr Gud. Lagens och profeternas tid rådde fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla tränger på för att komma in där. Men det är lättare för himlen och jorden att förgås än att en enda prick i lagen försvinner. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig med en annan, han är otrogen. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. Det var en gång en rik man, som var klädd i purpur och fint linne och varje dag levde i lyx och överflöd. Samtidigt låg en tiggare som hette Lasaros vid hans port, full av sår. Lasaros längtade efter att få några rester från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Till slut dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rika mannen dog också och blev begravd. När han slog upp sina ögon i dödsriket, där han plågades, såg han Abraham långt borta, och Lasaros vid hans sida. ’Fader Abraham’, ropade han, ’förbarma dig över mig! Skicka Lasaros hit för att doppa fingertoppen i vatten och svalka min tunga. Jag plågas svårt i dessa lågor.’ Men Abraham sa till honom: ’Mitt barn, kom ihåg att du under din livstid fick allt det goda, medan Lasaros fick det onda. Nu är han här för att tröstas, medan du får plågas. Dessutom finns det en stor klyfta som skiljer oss åt. Ingen härifrån kan ta sig över till er, och ingen från er kan heller komma över hit.’ Då sa den rika mannen: ’Fader, jag ber dig, skicka honom då åtminstone hem till min far, till mina fem bröder, för att varna dem för detta plågornas ställe, så att de slipper komma hit.’ Men Abraham sa: ’De har Mose och profeterna som de kan lyssna till.’ Den rika mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, då vänder de om!’ Men Abraham sa: ’Om de inte vill lyssna till Mose och profeterna, så kommer de inte att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’ ” Jesus sa till sina lärjungar: ”Det är oundvikligt att förförelser kommer, men ve den genom vilken de kommer! Det skulle vara bättre för honom att bli kastad i havet med en stor sten runt halsen, än att han ska kunna förföra någon av dessa små. Var på er vakt! Om din medmänniska syndar, så tillrättavisa henne, och förlåt henne om hon ångrar sig. Även om hon syndar mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och ångrar sig, så ska du förlåta henne.” Apostlarna sa till Herren: ”Ge oss mer tro!” Herren svarade: ”Om ni hade tro som ett senapsfrö, skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där borta: ’Ryck upp dig själv med rötterna och kasta dig i havet!’ Och det skulle lyda er. Om någon av er har en tjänare som kommer hem efter att ha plöjt på åkern eller vallat fåren, inte säger ni då till honom: ’Sätt dig genast ned vid bordet och ät!’ Nej, ni säger: ’Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter. Sedan kan du själv äta och dricka.’ Man tackar väl inte tjänaren för att han gjorde det han fick order om? Detsamma gäller er. När ni gjort allt ni fått befallning om, ska ni säga: ’Vi är bara enkla tjänare, vi har bara gjort vår plikt.’ ” På sin fortsatta vandring mot Jerusalem gick Jesus längs gränsen mellan Galileen och Samarien. Där gick han in i en by, och då kom tio spetälska emot honom. De stannade en bit bort och ropade: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” Då såg han på dem och sa: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem kom tillbaka till Jesus när han såg att han blivit frisk, och han ropade högt och hyllade Gud. Sedan kastade han sig ner framför Jesus med ansiktet mot marken och tackade honom. Den mannen var från Samarien. Jesus frågade då: ”Var det inte tio personer som blev rena? Var är de andra nio? Är det bara den här främlingen som har kommit tillbaka för att ära Gud?” Till mannen sa han: ”Res dig upp och gå. Din tro har gjort dig frisk.” En gång frågade fariseerna Jesus när Guds rike skulle komma, och han svarade: ”Guds rike kommer inte på ett sätt som man kan se med sina fysiska ögon. Man kan inte säga: ’Här är det’, eller: ’Där är det’. Nej! Guds rike är mitt ibland er. ” Sedan sa han till sina lärjungar: ”Det ska komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man ska säga till er: ’Där är han’, eller: ’Här är han’. Men gå inte dit, spring inte efter sådant! För liksom blixten flammar till över himlen och lyser upp hela horisonten, så ska Människosonen visa sig på sin dag. Men dessförinnan måste han lida svårt och förkastas av detta släkte. Som på Noas dagar ska det också vara på Människosonens dagar. Då åt man och drack och gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och utplånade dem allihop. Likadant var det på Lots tid. Människorna åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, ända till den dag då Lot lämnade Sodom. Då regnade eld och svavel från himlen och utplånade dem allihop. Så ska det vara när Människosonen uppenbarar sig. Den dagen får den som är uppe på taket och har sina ägodelar inne i huset inte gå dit ner för att hämta något, och den som är ute på åkern får inte vända tillbaka. Kom ihåg Lots hustru! Den som försöker bevara sitt liv ska förlora det, men den som förlorar sitt liv ska bevara det. Jag säger er: den natten ska två personer sova i samma säng; den ena tas med, den andra lämnas kvar. Två kvinnor ska mala mjöl tillsammans; den ena tas med, den andra lämnas kvar. ” *** Då frågade hans lärjungar: ”Herre, var blir det någonstans?” Jesus svarade: ”Där kroppen finns, där samlas gamarna.” En gång, när Jesus ville visa sina lärjungar hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här liknelsen för dem: ”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.’ Under en tid struntade han i henne, men till slut sa han till sig själv: ’Visserligen fruktar jag inte Gud eller bryr mig om människor, men den här änkan har blivit för besvärlig. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Annars sliter hon ut mig med sitt ständiga tjat.’ ” Sedan sa Herren: ”Hör vad denna orättfärdiga domare säger! Skulle då inte Gud vilja ge rätt åt sina utvalda, när de ber till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?” Till några som litade på sin egen rättfärdighet och som såg ner på andra människor berättade Jesus denna liknelse: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ’Tack Gud för att jag inte är som andra, de som stjäl, gör orätt och är otrogna i sitt äktenskap, eller som tullindrivaren där borta! Jag fastar två gånger i veckan och jag ger en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna mot bröstet och ropade: ’Gud, var nådig mot mig syndare!’ Jag säger er att han var det, inte den andre, som gick hem rättfärdig. För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig ska upphöjas.” Folk kom också fram till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem. Men hans lärjungar fick se det och körde bort dem. Då kallade Jesus till sig barnen och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.” En av de ledande männen frågade Jesus: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud. Buden kan du: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Visa respekt för din far och mor. ’ ” Mannen svarade: ”Alla dessa har jag hållit ända sedan jag var ung.” Då sa Jesus till honom: ”Det är bara en sak till du behöver göra. Sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Men när mannen hörde det, blev han bedrövad, för han var mycket rik. Jesus såg det och sa: ”Hur svårt är det inte för den som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De som hörde detta sa: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” Då sa Petrus: ”Vi har lämnat allt vi ägde för att följa dig.” ”Sannerligen säger jag er”, svarade Jesus: ”var och en som lämnar hus eller hustru eller man eller syskon eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, han ska få mångdubbelt igen redan här i tiden och dessutom evigt liv i den kommande tidsåldern.” Jesus samlade sedan de tolv omkring sig och sa till dem: ”Vi är nu på väg upp till Jerusalem, och där ska allt det som profeterna skrivit om Människosonen gå i uppfyllelse. Han ska överlämnas till hedningarna, och han ska bli hånad och misshandlad. De ska spotta på honom och piska honom och till slut döda honom, och på den tredje dagen ska han uppstå.” Men hans lärjungar fattade inget av detta. Betydelsen var dold för dem och därför begrep de ingenting av det han sa. På sin väg närmade sig Jesus Jeriko, och där satt då en blind man vid vägkanten och tiggde. Mannen hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. När han då fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!” Folket som gick främst försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: ”Davids Son, förbarma dig över mig!” Jesus stannade och sa till dem att leda fram mannen till honom. Och han frågade honom när han kom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” ”Herre”, bad mannen, ”jag vill kunna se igen!” Då sa Jesus till honom: ”Du kan se igen! Din tro har gjort dig frisk.” Och genast kunde mannen se. Sedan följde han efter Jesus och hyllade Gud, och alla som såg det lovprisade Gud. Jesus kom sedan in i Jeriko och gick genom staden. Där bodde en man som hette Sackaios. Han var chef för tullindrivarna och en rik man. Sackaios ville gärna få en skymt av Jesus, men han var för kort för att kunna se över folkmassan. Därför sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd vid sidan av vägen, för att kunna se Jesus komma förbi. När Jesus efter en stund kom dit fram såg han upp mot Sackaios och ropade: ”Sackaios! Skynda dig ner, jag måste gästa ditt hem idag!” Då skyndade sig Sackaios ner, och lycklig tog han emot Jesus. Detta retade dem som såg det, och de muttrade: ”Varför ska han gå hem till en sådan syndare?” Men Sackaios ställde sig upp och sa till Herren: ”Herre, jag ska ge hälften av det jag äger till de fattiga. Och om jag tagit ut för mycket av någon ska jag betala tillbaka fyra gånger så mycket.” Jesus sa då till honom: ”Idag har räddning kommit till detta hem. Han är ju också son till Abraham. För Människosonen har kommit för att söka upp och rädda det som var förlorat.” För dem som lyssnade på detta berättade han också en liknelse, eftersom de nu var nära Jerusalem och de trodde att de nu skulle få se Guds rike komma. Han sa: ”En man av kunglig släkt gav sig iväg till ett avlägset land för att krönas till kung och sedan komma tillbaka. Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem en summa på tio pund att dela på och förvalta i affärer, tills han skulle komma tillbaka. Men hans landsmän hatade honom, och de sände en delegation efter honom för att meddela att de inte ville ha honom till kung. När han sedan trots allt blivit krönt till kung och kom tillbaka till sitt land, kallade han till sig de tio tjänare som han hade gett pengar och ville ha reda på hur mycket de hade tjänat på sina affärer. Den första mannen kom och rapporterade: ’Herre, de pengar jag fick att förvalta har tiodubblats.’ ’Bra!’ sa kungen. ’Du är en god tjänare. Du har visat dig trogen i smått. Därför ska du nu få ansvar över tio städer.’ Nästa man kunde också rapportera en vinst för sin herre, fem gånger så stor som den ursprungliga summan. Då sa hans herre till honom: ’Du ska få ansvar över fem städer.’ Men en av tjänarna lämnade bara tillbaka den summa han hade fått från början och förklarade: ’Jag har förvarat pengarna tryggt, inlindade i en duk. Jag var rädd för dig, herre, eftersom du är en hård man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.’ Då sa kungen: ’Jag dömer dig efter dina egna ord. Du är en ond tjänare! Du visste att jag är hård och tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått. Varför satte du då inte in mina pengar på en bank, så att jag åtminstone hade fått ränta på dem när jag kom tillbaka?’ Sedan vände han sig till dem som stod där: ’Ta pengarna ifrån honom och ge dem till mannen som tiodubblade sitt pund.’ ’Men herre’, sa de, ’han har ju redan tio pund!’ ’Jag säger er att den som har ska få mer, medan den som inte har ska bli fråntagen till och med det han har. Och mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för dem hit och avrätta dem här inför mig.’ ” Då Jesus hade sagt detta, fortsatte han sin vandring mot Jerusalem, och han gick framför sina lärjungar. När han kom i närheten av Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han iväg två av lärjungarna och sa: ”Gå till byn som ligger framför er. Där inne kommer ni att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. Och om någon frågar varför ni tar den, så säg bara: ’Herren behöver den.’ ” De två gick då iväg och hittade den precis som Jesus sagt. När de höll på att lösgöra den, kom ägarna och frågade: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Så tog de åsnan och ledde den till Jesus. De lade sina mantlar på den och hjälpte Jesus att sitta upp. När han sedan kom ridande, bredde folket ut sina mantlar på vägen. Och då han närmade sig den plats där vägen började gå nerför Olivberget, började hela lärjungaskaran att ropa ut sin glädje och lovprisa Gud för alla de under de hade sett. ”Välsignad är han, kungen, som kommer i Herrens namn! ” jublade de. ”Fred i himlen och ära i höjden!” Men några fariseer i folkmassan sa då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att inte ropa så där!” Då svarade han dem: ”Jag säger er att om de tiger, så kommer stenarna att ropa.” När han sedan kom närmare och såg staden framför sig, brast han i gråt över den. ”Tänk om du idag hade förstått hur du skulle kunna få fred”, sa han. ”Men nu är det fördolt för dig. Det ska komma en tid då dina fiender belägrar dig, omringar dig och anfaller dig från alla håll. De ska jämna dig med marken och dina invånare med dig. De ska inte lämna kvar en enda sten ovanpå en annan, eftersom du inte tog tillfället i akt när Gud besökte dig.” Sedan gick Jesus till templet och körde väg köpmännen som höll till där. Han sa till dem: ”Det står skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus.’ Men ni har gjort det till ’ett rövarnäste’.” Efter det undervisade han varje dag i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och alla folkets ledare försökte hitta ett sätt att göra sig av med honom, men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för han var omtyckt av hela folket, och alla ville lyssna på honom. En dag när Jesus undervisade folket i templet om evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram och frågade honom: ”Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta, och vem det är som har gett dig den fullmakten?” Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Svara mig: Var Johannes dop från himlen eller från människorna?” De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi säger att det var från människor, då kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet.” Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.” Sedan berättade han för folket denna liknelse: ”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste bort för en längre tid. När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. Ägaren sände då en annan tjänare, men han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg tomhänt. Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och kastade ut. ’Vad ska jag göra?’ sa ägaren. ’Jo, jag sänder min egen älskade son. Honom visar de väl respekt för.’ Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ Så släpade de ut sonen ur vingården och dödade honom.” ”Vad ska nu vingårdsägaren göra med dem?” frågade Jesus. ”Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra.” När de hörde detta, sa de: ”Nej! Det får aldrig hända!” Men Jesus såg på dem och sa: ”Vad betyder då det som står skrivet: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten.’ Var och en som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.  ” De skriftlärda och översteprästerna ville arrestera Jesus genast, men de var rädda för folket. De förstod att det var dem han syftade på i liknelsen. Medan de väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några som skulle låtsas vara rättfärdiga och som var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för, för att sedan kunna överlämna honom åt landshövdingens makt och myndighet. ”Mästare”, frågade de honom, ”vi vet att du har rätt när du talar och undervisar. Du låter dig inte påverkas av människor, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Men Jesus genomskådade deras list och sa: ”Visa mig en denar. Vems bild finns på den, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. De förvånades över hans svar och blev alldeles tysta. Sedan kom några saddukeer till honom. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, så de frågade: ”Mästare, Mose skrev att om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror. Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig och dog barnlös. Bror nummer två och tre gifte sig med änkan, och så fortsatte det tills alla sju hade varit gifta med henne och dött utan att lämna några barn efter sig. Till slut dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.” Jesus svarade saddukeerna: ”Den här tidsålderns människor gifter sig och blir bortgifta. De som anses värdiga att få vara med i den kommande tidsåldern och uppstå från de döda, de ska inte gifta sig eller bli bortgifta. De kan inte heller dö, utan ska vara som änglarna. De är Guds barn, för de har uppstått. Att de döda uppstår bevisar också Mose när han talar om törnbusken. Han kallar Herren för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Gud är alltså inte en gud för döda, utan för levande. Alla är levande för honom.” ”Det var bra svarat, Mästare”, sa några av de skriftlärda. Och sedan vågade ingen ställa några fler frågor till honom. Sedan frågade Jesus dem: ”Hur kan man säga att Messias är Davids Son? David själv skrev ju i Psaltaren: ’Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.’ David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?” Medan folket lyssnade sa Jesus till sina lärjungar: ”Akta er för de skriftlärda, som älskar att gå omkring i långa dräkter och gärna vill bli hälsade på torgen, ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.” Jesus såg upp och lade märke till hur de rika lade sina gåvor i offerkistorna. Men han såg också hur en fattig änka lade dit två kopparslantar. Då sa han: ”Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra, för de tog bara en liten del av sitt överflöd och lade det bland gåvorna. Men hon, som är så fattig, lade dit allt hon hade att leva på.” Några började nu tala om templet med alla dess vackra stenar och dyrbara gåvor som människor skänkt. Han sa: ”Allt det ni ser här ska i sinom tid jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra.” ”Mästare, när ska detta hända?” undrade de. ”Vilket blir tecknet på att tiden har kommit då dessa ting ska gå i uppfyllelse?” Han svarade: ”Se upp så att ingen lurar er! Många ska komma i mitt namn och säga: ’Det är jag’, och ’Tiden är nära.’ Men följ dem inte! Och när ni får höra om krig och oroligheter, så grips inte av panik. Det måste ske först, men det betyder inte att slutet har kommit.” Han fortsatte: ”Folk och länder ska resa sig mot varandra. Det blir allvarliga jordbävningar, epidemier och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Fruktansvärda saker ska hända och stora tecken ska visa sig på himlen. Men innan allt detta inträffar, ska man gripa er och förfölja er. Ni ska dras inför domstol i synagogorna och kastas i fängelse, och ni ska ställas inför kungar och makthavare för mitt namns skull. Men detta ger er samtidigt tillfälle att vittna. Bestäm därför i era hjärtan att inte i förväg planera några försvarstal, för jag ska ge er ord och visdom som ingen av era motståndare kan stå emot eller motbevisa. Ni ska bli förrådda till och med av föräldrar, syskon, släktingar och vänner, och några av er kommer att dödas. Ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat. Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv. Men den dag ni ser Jerusalem omringat av arméer, då vet ni att stadens undergång är nära. Då måste de som är i Judeen fly upp i bergen. De som är i staden måste lämna den, och ingen som är ute på landet får gå in i staden. Då har tiden kommit för straffet, och allt som står skrivet ska gå i uppfyllelse. Ve dem som är gravida eller ammar när den tiden kommer! Det ska bli stor nöd i landet och vrede ska drabba folket. Många ska brutalt dödas med svärd och föras bort som fångar till alla de andra folken. Jerusalem ska trampas av främmande folk, tills deras tider är fullbordade. Sedan ska tecken visa sig i solen, månen och stjärnorna, och på jorden ska folken gripas av ångest och förvirring inför havets och vågornas dån. Människor ska gå under av skräck inför det som ska drabba världen, för himlens krafter skakas. Då ska man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. Men när ni ser allt detta hända, räta på er och fatta mod, för då är er befrielse nära.” Sedan berättade Jesus en liknelse för dem: ”Lägg märke till fikonträdet, eller vilket annat träd som helst. Då bladen börjar knoppas, vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt vet ni att Guds rike snart är här, när ni ser allt detta hända. Sannerligen säger jag er: detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Var på er vakt, så att era hjärtan inte förslöas av festande och supande, eller av vardagliga bekymmer. Annars överraskas ni av den dagen som av en snara. Den ska komma över alla som bor på hela jorden. Håll er ständigt vakna! Be att ni ska få kraft att fly undan det som väntar, så att ni kan stå inför Människosonen.” På dagarna var Jesus i templet och undervisade, men varje kväll gick han ut till det berg som kallades Olivberget och övernattade där. Folkmassorna samlades redan tidigt på morgonen för att höra honom i templet. Nu närmade sig det osyrade brödets högtid som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte fortfarande efter ett sätt att bli av med Jesus. De var nämligen rädda för folket. Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Judas gick till översteprästerna och officerarna vid tempelvakten för att diskutera med dem hur han skulle kunna förråda Jesus. De blev mycket glada och erbjöd honom pengar, som han genast accepterade. Sedan sökte han efter ett tillfälle att utan folkets vetskap förråda Jesus. Så kom det osyrade brödets högtidsdag då påsklammet skulle slaktas. Då skickade Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden, så att vi kan äta tillsammans.” ”Var vill du att vi ska göra det någonstans?” frågade de. Han svarade: ”När ni kommer in i staden, kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till mannen som äger huset: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning måltiden där.” Då gick de iväg och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden. När det sedan var dags, slog sig Jesus och hans tolv apostlar ner vid bordet. Och han sa till dem: ”Jag har längtat så mycket efter att få äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er nu att jag inte kommer att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Sedan tog han en bägare, tackade Gud och sa: ”Ta det här och dela det mellan er. Jag säger er att från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän Guds rike har kommit.” Efter det tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp som ska offras för er. Gör detta till minne av mig!” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som utgjuts för er. Men här vid bordet med mig finns hans hand som kommer att förråda mig. För Människosonen går bort, som det är bestämt, men ve den människa som förråder honom!” Då började de fråga varandra vem som skulle kunna göra något sådant. Sedan började de diskutera med varandra vem av dem som kunde anses vara den störste. Då sa han till dem: ”I den här världen uppträder kungarna som herrar över sina folk, och makthavare kallar sig folkets välgörare. Men så får det inte vara bland er. Den störste av er ska vara som den yngste, och den som vill vara ledare ska vara de andras tjänare. Vem är störst, den som äter vid bordet eller den som tjänar vid bordet? Är det inte den som äter vid bordet? Men jag är här hos er som en tjänare. Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar. Samma kungliga makt som jag har fått av min Fader i himlen överlämnar jag åt er. Och då ska ni få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska få sitta på troner och döma Israels tolv stammar. Simon, Simon, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att du inte helt ska tappa tron. Och när du en gång har vänt om, styrk då dina bröder.” Simon sa: ”Herre, jag är beredd att både gå i fängelse och dö för dig!” Men Jesus sa: ”Petrus, jag säger dig att innan tuppen hinner gala i natt, kommer du tre gånger att ha förnekat att du ens känner mig.” Sedan frågade Jesus dem: ”När jag sände ut er, och ni varken hade börs, väska eller skor med er, saknade ni något då?” ”Nej, ingenting”, svarade de. ”Men nu”, sa han, ”ska den som har börs ta med sig den, och likaså väska. Och om någon inte har något svärd, ska han sälja sin mantel och köpa ett. För jag säger er att de här orden i Skriften ska gå i uppfyllelse genom mig: ’Han räknades som en syndare’. Ja, allt som har förutsagts om mig ska nu slutföras.” ”Herre”, svarade de, ”vi har två svärd.” ”Det räcker”, sa Jesus. Jesus lämnade sedan staden tillsammans med sina lärjungar och gick som vanligt till Olivberget. Där sa han till dem: ”Be att ni inte faller för frestelsen!” Själv gick han ett stenkast längre bort och föll på knä och bad: ”Fader, om du vill, låt mig slippa denna bägare! Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.” Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. Men i sin ångest bad han allt intensivare, så hans svett föll som blodsdroppar till marken. Till slut reste han sig och gick tillbaka till sina lärjungar och såg att de hade somnat, utmattade av sorg. Då sa han till dem: ”Hur kan ni sova nu! Stå upp och be att ni inte faller för frestelsen!” Medan Jesus fortfarande talade kom en folkhop dit ledd av honom som hette Judas, en av de tolv. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. Men Jesus sa: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med våra svärd?” Och en av dem slog till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men Jesus sa: ”Inget mer våld!” Och så rörde han vid mannens öra och helade honom. Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som med en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! Dag efter dag var jag tillsammans med er i templet utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkret makten.” Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd. Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem. En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!” Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.” Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!” ”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus. Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.” Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen. I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” Och han gick ut och grät bittert. De män som bevakade Jesus började nu håna och slå honom. De band för hans ögon och slog honom och sa: ”Visa att du är en profet! Avslöja vem som slog dig.” Och de förolämpade honom på alla möjliga sätt. Tidigt nästa morgon samlades folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda. Jesus fördes till rådet. De frågade honom: ”Är du Messias? Säg oss som det är!” Han svarade: ”Om jag säger det, så kommer ni inte att tro mig, och om jag börjar fråga er om något kommer ni inte att svara. Men från och med nu kommer Människosonen att sitta på Maktens högra sida. ” Då sa de allihop: ”Alltså är du Guds Son?” Men Jesus svarade: ”Det är ni själva som säger att jag är det.” Då sa de igen: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! Nu har vi hört honom säga det själv.” Alla de församlade gick sedan iväg och förde Jesus till Pilatus. Där anklagade de honom och sa: ”Den här mannen leder vårt folk vilse. Han påstår att vi inte ska betala skatt till kejsaren och ger sig ut för att vara Messias, en kung.” Då frågade Pilatus honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.” Pilatus sa då till översteprästerna och folkmassan: ”Jag kan inte finna den här mannen skyldig till något brott.” Men de envisades och sa: ”Han hetsar upp folket med sin undervisning överallt i hela Judeen, från Galileen och ända hit.” När Pilatus hörde detta, frågade han: ”Är mannen från Galileen?” Och när han fick reda på att Jesus kom från Herodes område, skickade han honom till Herodes, som just då befann sig i Jerusalem. Herodes blev mycket glad över att få träffa Jesus, för det hade han önskat länge, eftersom han hade hört mycket om honom och hoppades få se honom göra något tecken. Han ställde därför fråga på fråga till Jesus, men Jesus svarade honom inte. Under tiden stod översteprästerna och de skriftlärda där och fortsatte med sina våldsamma anklagelser. Till slut började Herodes och hans soldater att håna och förlöjliga Jesus. Sedan satte de på honom en praktfull mantel och skickade honom tillbaka till Pilatus. Från den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. De hade tidigare varit fiender. Sedan kallade Pilatus samman översteprästerna, medlemmarna i rådet och folket, och sa till dem: ”Ni har fört den här mannen till mig och anklagat honom för att hetsa upp folket. Jag har förhört honom i er närvaro, och finner honom inte skyldig till era anklagelser. Herodes har kommit till samma slutsats och har därför sänt honom tillbaka hit. Ingenting som den här mannen har gjort förtjänar döden. Därför tänker jag bara straffa honom och sedan släppa honom fri.” *** Då började hela folkhopen skrika: ”Döda honom, och släpp Barabbas fri istället!” (Barabbas satt fängslad för ett upplopp i staden och mord.) Än en gång försökte Pilatus att diskutera med dem, för han ville gärna släppa Jesus fri. Men de ropade utan uppehåll: ”Korsfäst honom, korsfäst honom!” För tredje gången frågade Pilatus: ”Vad har han gjort för ont? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag kommer bara att straffa honom och sedan låta honom gå.” Men folket skrek utan uppehåll att Jesus skulle korsfästas, och till slut gav deras rop effekt. Pilatus bestämde sig för att göra som de krävde. Han frigav mannen som satt i fängelse för upplopp och mord. Men Jesus överlämnade han åt dem så att de fick göra som de ville. När de förde bort honom grep de tag i en man från Kyrene som hette Simon. Han var på väg in från landsbygden, och de lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med Jesus, bland annat många sörjande och gråtande kvinnor. Men Jesus vände sig till dem och sa: ”Jerusalems döttrar! Gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid, då man ska säga: Lyckliga är de ofruktsamma, de kvinnor som aldrig har fött barn eller ammat. Då ska man säga till bergen: Dölj oss! och till höjderna: Fall över oss! För om de gör så här mot det gröna trädet, vad kommer då inte att hända med det torra?” Två brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med Jesus. Och när man kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom tillsammans med brottslingarna, en på var sida om honom. Jesus bad: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” De kastade sedan lott om hans kläder och delade dem mellan sig. Folkhopen stod och tittade på, och medlemmarna i rådet hånade honom: ”Han var bra på att rädda andra”, sa de. ”Nu får han rädda sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Även soldaterna hånade honom. De räckte honom surt vin och sa: ”Om du är judarnas kung, så rädda dig själv!” Man hade nämligen satt upp en skylt ovanför Jesus, där det stod: DETTA ÄR JUDARNAS KUNG. En av de brottslingar som hängde där hånade honom också och sa: ”Är det inte du som är Messias? Rädda då dig själv och oss!” Men den andra brottslingen tillrättavisade honom och sa: ”Fruktar du inte ens Gud, du som fått samma dom? Vi får det vi förtjänar, vi har dömts för våra brott, men den här mannen har inte gjort något ont.” Sedan sa han: ”Jesus, kom ihåg mig den dag du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag dig att du idag ska vara med mig i paradiset.” Klockan var nu runt tolv på dagen. Då blev det mörkt över hela jorden ända fram till klockan tre, för solen förmörkades helt. Och förhänget i templet brast i två delar. Samtidigt ropade Jesus med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”, och med de orden slutade han att andas. Den romerska officeren, som såg vad som hände, prisade då Gud och sa: ”Han måste verkligen ha varit en rättfärdig man.” När folket, som hade samlats för att se på, såg vad som hände, slog de sig mot bröstet och gick hem. Men alla hans vänner, däribland kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltihop. Nu fanns det en man som hette Josef och var medlem i rådet, en god och rättfärdig man, som inte var delaktig i de andras beslut och handlingar. Han var från staden Arimataia i Judeen och väntade på Guds rike. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesus kropp. Han tog sedan ner kroppen och lindade den i linnetyg och lade den i en grav som var uthuggen i en klippa och där ännu ingen hade blivit lagd. Detta var på förberedelsedagen, just innan sabbaten skulle börja. Kvinnorna som hade följt med Jesus från Galileen gick efter och såg hur hans kropp lades i graven. Sedan gick de hem och gjorde i ordning välluktande oljor. Men på sabbaten höll de sig stilla, i enlighet med budordet. Mycket tidigt på morgonen efter sabbaten, i gryningen, gick kvinnorna till graven med oljorna som de hade gjort i ordning. Där fick de se att stenen var bortrullad från gravöppningen, och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp. De visste inte vad de skulle tro. Då stod där plötsligt två män i skinande vita kläder. Kvinnorna blev förskräckta och bugade sig djupt, men männen frågade dem: ”Varför letar ni efter den levande bland de döda? Han är inte här. Han har uppstått. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas till syndiga människor och korsfästas och uppstå på den tredje dagen?” Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta, och när de kom tillbaka från graven berättade de allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mor, och flera andra, som tillsammans berättade detta för apostlarna. Men de tyckte att det lät som tomt prat och trodde inte på det. Men Petrus sprang iväg till graven, och när han böjde sig ner och tittade in såg han linnesvepningen ligga där. Han gick därifrån förundrad över det som hade hänt. Samma dag var två lärjungar på väg till en by som heter Emmaus och som ligger drygt en mil från Jerusalem. De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. Och plötsligt, medan de pratade och diskuterade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem. Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom. ”Vad är det ni går här och diskuterar med varandra?” undrade han. Då stannade de, och med sorg i blicken svarade en av dem, som hette Kleopas: ”Är du bara en besökare som har varit i Jerusalem och inte vet vad som hänt där de senaste dagarna?” ”Vad är det som har hänt?” frågade han. ”Det här med Jesus från Nasaret”, sa de. ”Han var en profet, som var mäktig i ord och gärning inför både Gud och människor. Men översteprästerna och medlemmarna i rådet överlämnade honom till att dömas till döden och korsfästas. Och vi som hoppades att han var den som skulle befria Israel! Idag är det dessutom tredje dagen sedan allt detta hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss helt uppskakade. De gick nämligen ut till graven tidigt i morse men fann inte hans kropp. När de kom tillbaka berättade de att de i en syn hade sett änglar, som sa att han lever. Några av de våra gick därför till graven, och de fann att det stämde som kvinnorna hade sagt. Men honom såg de inte.” Då sa Jesus till dem: ”Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt era hjärtan har för att tro på det som profeterna har sagt! Skulle inte Messias lida detta och efter det gå in i sin härlighet?” Sedan förklarade han för dem, med början hos Mose och alla profeterna, vad som stod om honom i alla Skrifterna. Vid det laget var de nästan framme i byn dit de var på väg, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare. Men de hejdade honom och bad ivrigt: ”Stanna här hos oss. Det börjar ju redan bli kväll, och dagen har gått.” Jesus följde då med dem in och stannade. När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det och räckte det till dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men då var han försvunnen ur deras åsyn. De sa till varandra: ”Visst kändes det som en eld som brann i våra hjärtan när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?” Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra församlade. Dessa tog emot dem med orden: ”Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Simon!” Då berättade de två vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet. Medan de fortfarande höll på att berätta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa till dem: ”Frid åt er alla!” Men de blev fruktansvärt rädda allihop, och trodde att det var en ande. ”Varför är ni rädda?” frågade Jesus. ”Varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter! Det är jag själv. Känn på mig och se! En ande har inte kött och ben, som ni kan se att jag har.” När han sagt det visade han dem sina händer och fötter. Men fortfarande kunde de inte tro, så fyllda av både glädje och förvåning var de. Då frågade han dem: ”Har ni något att äta?” Och de gav honom en bit stekt fisk, som han åt medan de såg på. Sedan sa han till dem: ”Det här är vad jag sa till er medan jag fortfarande var hos er, att allt som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna, måste gå i uppfyllelse.” Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. Han sa till dem: ”Detta är vad som står skrivet, att Messias ska lida och uppstå igen på den tredje dagen. Och omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni ska vittna om allt detta. Och jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men stanna här i staden tills ni utrustas med kraft från höjden.” Sedan tog Jesus dem med sig ut ur staden och bort mot Betania, och där lyfte han sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem, lämnade han dem och togs upp till himlen. De föll då ner och tillbad honom och återvände sedan till Jerusalem fyllda av en stor glädje. Och de var ständigt i templet och hyllade Gud. I början fanns Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Han fanns hos Gud i början. Genom honom blev allting till, och utan honom blev ingenting till av det som finns till. I honom fanns livet, och livet var människornas ljus. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kom en man, sänd av Gud, som hette Johannes, för att vittna om ljuset, så att alla skulle kunna komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset. Han var bara den som skulle vittna om ljuset. Det sanna ljuset, han som är hela mänsklighetens ljus, skulle nu komma in i världen. Han var i världen, och genom honom hade världen blivit till, men världen kände inte igen honom. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn och som inte är födda genom blod, eller köttets vilja, eller av någon mans vilja, utan av Gud. Och Ordet blev människa och levde bland oss. Vi såg hans härlighet, den härlighet som den ende Sonen har fått av sin Fader. Han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sa: ’Han som kommer efter mig är före mig, för han fanns till före mig. ’ ” Av hans fullhet har vi alla fått ta emot nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, men genom Jesus Kristus kom nåden och sanningen. Ingen har någonsin sett Gud, men hans ende Son, som själv är Gud och är vid Faderns sida, han har gjort honom känd. Detta var Johannes vittnesbörd när judarna hade skickat präster och leviter från Jerusalem, för att fråga honom vem han var. Johannes döparen bekände, utan att förneka bekände han: ”Jag är inte Messias.” ”Vem är du då?” frågade de. ”Är du Elia?” ”Nej”, svarade han, ”det är jag inte.” ”Är du profeten?” ”Nej”, svarade han. Då sa de: ”Vem är du då? Något svar måste vi ha att ge till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade: ”Jag är en röst som ropar i ödemarken: ’Bana väg för Herren! ’ som profeten Jesaja har sagt.” De som hade sänts ut av fariseerna frågade honom nu: ”Varför döper du om du varken är Messias eller Elia eller profeten?” Johannes svarade dem: ”Jag döper i vatten, men mitt ibland er står en som ni inte känner. Han är den som kommer efter mig, och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar. ” Detta hände i Betania, på andra sidan Jordanfloden, där Johannes döpte. Nästa dag såg han Jesus komma emot honom och sa: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var honom jag talade om när jag sa: ’Han som kommer efter mig är före mig, för han fanns till före mig.’ Jag kände honom inte, men för att han ska uppenbaras för Israel har jag kommit för att döpa i vatten.” Johannes vittnade: ”Jag såg Anden komma ner från himlen som en duva och stanna kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig för att döpa i vatten sa till mig: ’Den du ser Anden komma ner och stanna kvar över är den som döper i den heliga Anden.’ Jag har sett det och vittnat att han är Guds Son.” Dagen efter stod Johannes döparen där igen med två av sina lärjungar, och när Jesus kom gående förbi såg Johannes på honom och sa: ”Där är Guds lamm!” De båda lärjungarna hörde detta och började följa Jesus. När Jesus då vände sig om och såg att de följde efter honom, frågade han dem: ”Är det något ni vill?” De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Då sa Jesus: ”Kom med mig och se.” Och så gick de med honom till den plats där han bodde. Det var runt fyra-tiden på eftermiddagen, och de stannade sedan hos honom den dagen. Den ene av de två som hade hört vad Johannes sa och sedan följt efter Jesus var Andreas, Simon Petrus bror. Denne letade först reda på sin bror Simon och sa till honom: ”Vi har funnit Messias” (Messias betyder Kristus). Och han tog med sig honom till Jesus. Jesus såg då på honom och sa: ”Du är Simon, Johannes son. Men du ska kallas Kefas (det betyder Petrus). ” Dagen därpå tänkte Jesus gå till Galileen. Då träffade han Filippos och sa till honom: ”Följ mig.” Filippos var från Betsaida, Andreas och Petrus hemstad. Filippos fann Natanael och sa till honom: ”Vi har funnit honom som Moses lag och profeterna talar om, Jesus, Son till Josef, från Nasaret.” ”Nasaret!” sa Natanael. ”Kan något gott komma därifrån?” ”Kom och se själv”, svarade Filippos. När Jesus såg Natanael närma sig, sa han: ”Här kommer en sann israelit. Det finns inget svek i honom.” ”Hur kan du känna mig?” undrade Natanael. Jesus svarade: ”Jag såg dig under fikonträdet innan Filippos kallade på dig.” Då sa Natanael: ”Rabbi, du är Guds Son, Israels kung!” Men Jesus sa till honom: ”Tror du detta för att jag sa att jag såg dig under fikonträdet? Du kommer att få se större ting än så.” Han sa vidare: ”Ja, sannerligen säger jag er: ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesus mor var där. Jesus och hans lärjungar var också inbjudna dit. Vinet tog slut, och Jesus mor sa då till honom: ”De har inget vin.” ”Lämna mig ifred, kvinna”, svarade han. ”Min stund har inte kommit än.” Men hans mor sa till tjänarna: ”Gör precis som han säger.” Där fanns sex stora stenkrukor för de judiska reningsceremonierna. Krukorna rymde omkring hundra liter var. Jesus sa nu till dem: ”Fyll krukorna med vatten”, och när alla krukorna var helt fulla, sa han: ”Ös upp och ge det till bröllopsvärden.” Och de gjorde så. Värden smakade på vattnet, som nu hade förvandlats till vin. Men eftersom han inte visste varifrån det kom  —  bara tjänarna som hade öst upp vattnet kände till det  —  kallade han på brudgummen och sa: ”Alla bjuder ju först på det utsökta vinet och på sämre vin när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det bästa till sist!” Genom detta sitt första tecken i Kana i Galileen visade Jesus sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Därefter gick Jesus ner till Kafarnaum tillsammans med sin mor, sina bröder och sina lärjungar, och de stannade där under några dagar. När påskhögtiden närmade sig gick Jesus till Jerusalem. I templet fann han dem som sålde oxar, får och duvor, och dem som satt och växlade pengar. Jesus gjorde sig en piska av några repstumpar och drev ut allihop från tempelområdet tillsammans med fåren och oxarna. Han slog ut myntväxlarnas pengar och välte deras bord, och till dem som sålde duvor sa han: ”Ta bort allt detta härifrån! Gör inte min Faders hus till en marknadsplats!” Då kom hans lärjungar ihåg att det stod skrivet: ”Min iver för ditt tempel förtär mig.” Men judarna sa till honom: ”Vad kan du visa oss för tecken, när du nu gör så här?” Jesus svarade: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det igen på tre dagar.” Judarna sa: ”Detta tempelbygge har pågått i fyrtiosex år, och du menar att du kan resa upp det på tre dagar!” Men det tempel Jesus talade om var hans egen kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på det ord Jesus själv hade talat. Tack vare de tecken han gjorde i Jerusalem under påskhögtiden började många tro på hans namn. Men Jesus litade inte på någon, för han kände alla. Han behövde inte någons vittnesbörd om människan, för han visste vad som fanns i människan. Där fanns en farisé som hette Nikodemos och som var medlem i det judiska rådet. Han kom till Jesus en natt och sa: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som har kommit från Gud. Ingen kan göra sådana tecken som du gör om inte Gud är med honom.” Men Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag dig: den som inte föds på nytt får aldrig se Guds rike.” ”Hur kan någon födas på nytt när man är gammal?” undrade Nikodemos. ”Man kan väl inte komma in i sin moders liv och födas igen?” Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag dig: den som inte blir född av vatten och Ande får överhuvudtaget inte komma in i Guds rike. Det som föds på mänskligt sätt är mänskligt, men det som föds av Anden är andligt. Förvåna dig därför inte över att jag säger att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Så är det också med var och en som är född av Anden.” ”Men hur är detta möjligt?” frågade Nikodemos. Jesus svarade: ”Du är en Israels lärare och förstår inte det här? Ja, sannerligen säger jag dig: det vi talar om är sådant vi vet, och vi vittnar om det vi har sett, och ändå tar ni inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska? Ingen har ju stigit upp till himlen, utom Människosonen, som har kommit ner därifrån. På samma sätt som Mose hängde upp kopparormen i öknen måste Människosonen lyftas upp, för att alla som tror på honom ska ha evigt liv.” Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv. Det var inte för att döma världen som Gud sände sin Son, utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds ende Sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom ner till världen, älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras handlingar var onda. Den som gör det som är ont, hatar ljuset. Han håller sig borta från ljuset, så att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som gör det som är sanningsenligt dras till ljuset, för att det ska synas att han gör det som Gud vill. Sedan gick Jesus tillsammans med sina lärjungar till Judeen där de stannade en tid och döpte. Samtidigt höll Johannes på att döpa vid Ainon, nära Salim, där det fanns gott om vatten, och folk kom dit för att döpas. Det var innan Johannes hade satts i fängelse. En gång kom några av Johannes lärjungar att diskutera olika reningsceremonier med en jude. De gick då till Johannes och sa: ”Rabbi, mannen som var tillsammans med dig på andra sidan Jordanfloden, han som du vittnade om, han döper också, och nu går alla till honom.” Men Johannes svarade: ”Ingen kan ta emot något som inte ges honom från himlen.” Ni kan själva vittna om att jag har sagt att jag inte är Messias. Jag är utsänd för att gå framför honom. Bruden tillhör sin brudgum. Och brudgummens vän gläds åt att få stå och lyssna till brudgummen. Den glädjen är nu fullständigt min. Han ska bli större och jag mindre. ”Han som har kommit från ovan är över alla andra. Den som kommer från jorden är av jorden och talar det jordiska. Den som kommer från himlen är över alla. Han vittnar om det han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Men den som tar emot hans vittnesbörd, bekräftar att Gud talar sanning, för den som är sänd av Gud talar Guds ord. Gud ger Anden utan mått. Fadern älskar Sonen och har gett honom makt över allting. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att lyda Sonen ska inte se livet, utan blir kvar under Guds dom.” Jesus insåg att fariseerna hade fått höra att han hade fler lärjungar än Johannes och döpte fler  — fast det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar. Jesus lämnade därför Judeen och återvände till Galileen. På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien och så kom han till en stad i Samarien som heter Sykar och som ligger nära den mark som Jakob gav sin son Josef. Där ligger också Jakobs brunn och eftersom det var mitt på dagen och Jesus var trött av vandringen, satte han sig vid brunnen. Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten och Jesus bad henne: ”Ge mig lite att dricka!” Hans lärjungar hade gått in till staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sa: ”Du som är jude, hur kan du be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Judarna brukade nämligen inte ha något gemensamt med samarierna. Jesus svarade: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig om något att dricka, så skulle du ha bett honom och han skulle ha gett dig levande vatten.” ”Men, Herre, du har ju varken rep eller kruka”, sa hon, ”och brunnen är djup. Varifrån ska du få levande vatten? Du är väl inte större än vår förfader Jakob som gav oss den här brunnen och som han själv och hans söner och boskap drack av?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir snart törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig i evighet törstig igen för mitt vatten blir en källa inom honom som porlar fram och ger evigt liv.” ”Herre”, sa kvinnan, ”ge mig av det vattnet, så att jag aldrig mer blir törstig och slipper gå ut hit och hämta vatten!” Men Jesus sa: ”Gå och hämta din man!” ”Jag har ingen man”, svarade kvinnan. ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man”, sa Jesus. ”Du har haft fem män och den du har nu är inte din man. Där höll du dig till sanningen.” ”Herre”, sa kvinnan, ”jag ser att du är en profet. Våra förfäder har tillbett på det här berget, men ni säger att den plats där man ska tillbe finns i Jerusalem.” Jesus sa till henne: ”Tro mig, kvinna det kommer en tid då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner eftersom räddningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den har redan kommit, då sanna tillbedjare tillber Fadern i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare Fadern söker. Gud är Ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sa: ”Ja, jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus, och när han kommer ska han förklara allt för oss.” Då sa Jesus till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.” Just då kom hans lärjungar tillbaka. De blev mycket förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför han talade med henne eller vad de talade om. Men kvinnan lämnade sin vattenkruka vid brunnen och gick tillbaka till staden och sa till alla: ”Kom så får ni träffa en man som kunde säga mig allt vad jag har gjort! Kan han vara Messias?” Och folket strömmade ut från staden för att träffa Jesus. Under tiden ville lärjungarna ge sin Mästare något att äta men han sa: ”Jag har mat som ni inte känner till.” Hans lärjungar sa då till varandra: ”Kan någon ha kommit hit och gett honom mat?” Då sa Jesus: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att slutföra det uppdrag han har gett mig. Ni säger att om fyra månader är det dags att skörda. Men jag säger: Se er omkring! Fälten har redan ljusnat och är mogna för skörd. Redan nu får skördearbetaren sin lön. Han skördar frukt till evigt liv så att både den som sår och den som skördar får glädjas tillsammans. För här gäller ordspråket: en sår och en annan skördar. Jag har sänt ut er för att skörda där ni inte har arbetat. Andra har utfört arbetet och ni ska få lön för deras möda.” Många samarier från den staden kom till tro på honom när de hörde kvinnan vittna: ”Han kunde säga mig allt vad jag har gjort.” Så när samarierna kom ut till honom bad de honom att stanna hos dem och han stannade där i två dagar. När de då fick höra honom själv tala, var det ännu fler som började tro på honom och de sa till kvinnan: ”Nu är det inte längre det som du berättade för oss som får oss att tro. Nej, nu har vi själva hört honom och förstått att han verkligen är den som ska rädda världen.” Efter de två dagarna fortsatte Jesus till Galileen. Han hade själv vittnat om att en profet inte blir respekterad i sin egen hemstad. Men när han nu kom till Galileen, tog galileerna emot honom med öppna armar eftersom de hade varit i Jerusalem under påskhögtiden och sett vad han gjort där. I Galileen kom han också tillbaka till Kana där han en gång hade förvandlat vatten till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När mannen därför fick höra att Jesus hade kommit från Judeen och var i Galileen, gick han till honom och bad honom att följa med till Kafarnaum för att bota hans son som låg döende. Jesus sa: ”Ni tror inte, om ni inte får se tecken och under!” Mannen bad: ”Herre, kom innan mitt barn dör!” Då sa Jesus till honom: ”Gå hem igen! Din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sa och gick. Medan han fortfarande var på väg, möttes han av sina tjänare som meddelade att pojken levde. Han frågade dem då vid vilken tid på dagen pojken hade börjat bli bättre och de svarade: ”Igår eftermiddag vid ettiden försvann febern.” Då förstod fadern att det hade hänt i samma stund som Jesus hade sagt till honom: ”Din son lever.” Och tjänstemannen och alla i hans hus började tro på Jesus. Detta var det andra tecknet Jesus gjorde och han gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen. Lite senare gick Jesus till Jerusalem under en av de judiska högtiderna. I Jerusalem, nära Fårporten, finns en damm som på hebreiska kallas Betesda, och den har fem pelargångar. Många sjuka, blinda, förlamade och andra handikappade låg i dessa pelargångar [och väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. En Herrens ängel steg nämligen ner då och då i dammen och rörde om vattnet, och den förste som steg ner i vattnet sedan det blivit omrört blev frisk, vilken sjukdom han än hade.] En av dem som låg där var en man som hade varit förlamad i trettioåtta år. När Jesus såg honom ligga där och fick veta att han hade varit sjuk så länge, frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” ”Herre”, svarade mannen, ”jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse. Medan jag fortfarande är på väg, hinner någon annan dit före mig.” Då sa Jesus till honom: ”Res dig upp, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk, och han tog sin bädd och gick iväg. Men detta hände på sabbaten, och judarna sa till mannen som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära din bädd!” Men mannen svarade: ”Han som gjorde mig frisk sa till mig att ta min bädd och gå.” Då frågade de honom: ”Vem sa till dig att du skulle ta den och gå?” Men mannen visste inte det, för Jesus hade försvunnit därifrån eftersom det var så mycket folk. Senare fann Jesus mannen i templet och sa till honom: ”Nu är du frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.” Då gick mannen och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Från och med nu började judarna förfölja Jesus, eftersom han hade gjort detta på sabbaten. Men Jesus sa till dem: ”Min Fader är ständigt i arbete, och även jag arbetar.” Då blev judarna ännu mer ivriga att döda honom, eftersom han inte bara bröt mot sabbatsbudet, utan dessutom talade om Gud som sin Fader och därmed jämställde sig själv med Gud. Men Jesus svarade dem: ”Ja, sannerligen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv. Han gör bara det som han ser sin Fader göra. Det Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han gör. Och han ska visa honom ännu större ting, så att ni häpnar. Så som Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt dem han vill. Fadern dömer ingen utan har överlåtit all dom åt Sonen, för att alla ska ära Sonen på samma sätt som de ärar Fadern. Men den som inte ärar Sonen, ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Ja, sannerligen säger jag er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han kommer inte att dömas, utan har gått över från döden till livet. Ja, sannerligen säger jag er: det kommer en stund, ja, den är faktiskt redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst. Och de som hör den ska få liv. Fadern har liv i sig själv, och han har också gett Sonen liv i sig själv. Han har gett honom makten att döma, eftersom han är Människosonen. Bli inte förvånade. Det kommer en stund då alla som ligger i sina gravar ska höra hans röst och komma ut ur dem. De som har gjort det goda ska uppstå till livet, och de som har gjort det onda ska uppstå till dom. Men jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer utifrån vad jag hör, och min dom är rättvis, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Om jag vittnar om mig själv, är inte mitt vittnesbörd trovärdigt. Men det finns en annan som vittnar om mig, och jag vet att det han vittnar om mig är trovärdigt. Ni har ju själva skickat några till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag har inget behov av någon människas vittnesbörd om mig, men jag berättar detta för att ni ska bli räddade. Johannes var en brinnande lampa som lyste, och ni kunde glädjas åt hans ljus. Jag har ett starkare vittnesbörd än Johannes. För de verk min Fader har gett mig att slutföra och som jag gör, de vittnar om att han har sänt mig. Fadern själv, han som har sänt mig, har också vittnat om mig, men ni har inte hört hans röst eller sett hans gestalt, och hans ord blir inte heller kvar i er, för ni tror inte på honom som han har sänt. Ni forskar i Skrifterna, eftersom ni tror att de ger er evigt liv. Det är just de som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. Jag strävar inte efter att bli ärad av människor, men jag vet att ni inte har Guds kärlek inom er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni vägrar att ta emot mig. Men om någon kommer i sitt eget namn, då tar ni emot honom. Hur skulle ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra, ni som inte söker ära av honom som ensam är Gud? Tänk inte att jag ska anklaga er inför min Fader. Nej, er anklagare är Mose, som ni sätter ert hopp till. Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, för det är mig han har skrivit om. Men eftersom ni inte tror på det han har skrivit, så tror ni väl inte heller på det jag säger?” Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, som också kallas Tiberiassjön. En stor folkmassa följde efter honom, för de hade sett de tecken han gjorde i och med att han botade de sjuka. Jesus gick upp på ett berg och satte sig där med sina lärjungar. Det var dagarna före påsk, judarnas stora högtid. När Jesus såg sig omkring och märkte att så mycket folk kom till honom, sa han till Filippos: ”Var kan vi köpa bröd så att alla dessa människor får något att äta?” Detta sa han för att testa Filippos, för själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det skulle kosta tvåhundra denarer för att var och en skulle få åtminstone lite!” En annan av hans lärjungar, Andreas, bror till Simon Petrus, sa då: ”Det finns en pojke här som har fem kornbröd och två fiskar. Men det räcker ju inte åt så många människor.” Då sa Jesus: ”Säg åt alla att sätta sig ner.” Det växte mycket gräs där, och de slog sig ner. Antalet män var omkring 5 000. Sedan tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut dem till folket som låg där, och han gav dem av fiskarna så mycket som de ville ha. När alla hade ätit sig mätta, sa han till sina lärjungar: ”Samla nu ihop det som har blivit över, så att inget förstörs.” Det fanns fem kornbröd från början, men när de samlade ihop alla bitar som var över efter måltiden, blev det tolv fulla korgar. Då det gick upp för folket vilket stort tecken som han hade gjort sa de: ”Han måste vara profeten som skulle komma till världen!” Men när Jesus förstod att de tänkte tvinga honom att följa med, så att de kunde göra honom till kung, drog han sig undan i ensamhet högre upp bland bergen. På kvällen gick hans lärjungar ner till sjön. De steg i en båt för att åka över till Kafarnaum på andra sidan sjön. Det var nu helt mörkt och Jesus hade fortfarande inte kommit tillbaka. Det började blåsa kraftigt, och vågorna blev allt högre. När de hade rott ungefär en halvmil, fick de plötsligt se Jesus komma gående på vattnet och närma sig båten. De blev fruktansvärt rädda, men Jesus sa till dem: ”Det är jag. Var inte rädda.” Då lät de honom komma upp i båten, och strax var båten framme vid den plats dit de var på väg. Nästa dag upptäckte folket, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar när de for därifrån; de hade åkt iväg ensamma. Men snart kom flera småbåtar från Tiberias och lade till i närheten av den plats där Herren hade tackat Gud för brödet och alla hade ätit. Och eftersom folket såg att varken Jesus eller hans lärjungar var där, steg de i båtarna och for över sjön till Kafarnaum för att leta efter honom. När de hittade honom på andra sidan sjön, frågade de: ”Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken, utan därför att ni fick bröd så att ni kunde äta er mätta. Men arbeta inte för den mat som förgås, utan för den som kan ge er evigt liv, den som Människosonen ska ge er. För Gud Fadern har satt sitt sigill på honom.” Då frågade de: ”Vad ska vi då göra för att det ska vara Guds verk?” Jesus svarade dem: ”Det är Guds verk att ni tror på honom som han har sänt.” De svarade: ”Vad kan du göra för tecken som vi kan se, så att vi kan tro på dig? Vad kan du göra för tecken? Våra förfäder åt manna i öknen. Det står ju skrivet: ’Han gav dem bröd från himlen att äta. ’ ” Men Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: det var inte Mose som gav er brödet från himlen, utan min Fader ger er sant bröd från himlen. Brödet från Gud är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.” ”Herre”, sa de, ”ge oss alltid det brödet!” Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. Men som jag redan har sagt er, så tror ni inte trots att ni har sett mig. Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den sista dagen. Detta är min Faders vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska låta dem uppstå på den sista dagen.” Judarna retade sig på att Jesus hade sagt: ”Jag är brödet som har kommit ner från himlen.” De sa: ”Det är ju bara Jesus, Josefs son. Vi känner hans föräldrar. Hur kan han då påstå att han har kommit ner från himlen?” Men Jesus svarade: ”Det är ingen idé att ni retar er på detta. Ingen kan komma till mig om inte min Fader som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen. Det står skrivet hos profeterna: ’De ska alla bli undervisade av Gud.’ Och den som lyssnar till min Fader och lär av honom, han kommer till mig. Men ingen har någonsin sett Fadern, förutom den som är av Gud; han har sett Fadern. Ja, sannerligen säger jag er: den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era förfäder åt manna i öknen, och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen gör så att den som äter av det inte dör. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Om någon äter av det brödet kommer han att leva i evighet. Och brödet jag ska ge er är min kropp. Jag ger den för att världen ska få leva.” Folket började då diskutera med varandra och säga: ”Hur ska han kunna ge oss sin kropp att äta?” Men Jesus sa till dem: ”Ja, sannerligen säger jag er: om ni inte äter av Människosonens kropp och dricker av hans blod, så kan ni inte äga liv. Den som äter av min kropp och dricker av mitt blod har evigt liv, och jag kommer att låta honom uppstå på den sista dagen. För min kropp är verklig mat, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter av min kropp och dricker av mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den levande Fadern har sänt mig, och jag lever genom honom. Så ska också den som äter av mig leva genom mig. Jag är brödet som har kommit ner från himlen. Det är inte likt det bröd som förfäderna åt och dog. Men den som äter av detta bröd ska leva i evighet.” Detta sa Jesus när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. Många av hans lärjungar som hörde honom, sa: ”Det här är ett hårt tal! Vem kan stå ut med att höra på honom?” Men Jesus var väl medveten om att hans lärjungar retade sig på detta, och därför sa han till dem: ”Får det här er att ta anstöt? Vad ska ni då tänka när ni får se Människosonen återvända dit upp där han var tidigare? Det är bara Anden som kan ge liv, det fysiska är inte till någon nytta. Vad jag har talat till er är Ande och liv. Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. Han fortsatte: ”Det var därför jag sa att ingen kan komma till mig om inte min Fader ger honom det.” När han hade sagt detta, drog sig många lärjungar bort från honom och ville inte längre fortsätta med honom. Då frågade Jesus de tolv: ”Tänker ni också ge er iväg?” Men Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vet att du är Guds helige.” Då sa Jesus: ”Jag har väl själv valt ut er tolv, och ändå är en av er en djävul.” Den han syftade på var Judas, Simon Iskariots son, en av de tolv, som senare skulle förråda honom. Efter detta vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville hålla sig borta från Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Men snart var det dags för lövhyddefesten, och Jesus bröder sa till honom: ”Du borde gå härifrån till Judeen, så att också dina lärjungar får se vad du gör. Ingen som vill bli känd håller sin verksamhet hemlig. När du nu gör allt detta, så visa dig för världen.” Inte ens hans bröder trodde nämligen på honom. Men Jesus svarade: ”Tiden har inte kommit för mig än, men för er är det rätt tid när som helst. Världen kan inte hata er. Men mig hatar den, eftersom jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni iväg till högtiden. Jag går ännu inte till den här högtiden, för min tid har inte helt och fullt kommit.” Och så stannade han kvar i Galileen. När bröderna hade gett sig iväg till högtiden gick Jesus sedan dit i hemlighet, inte offentligt. Judarna försökte få tag i honom under högtiden och frågade om någon visste var han var. Folket pratade mycket om honom i smyg. Några sa: ”Han är en god människa”, medan andra sa: ”Nej, han bedrar folket.” Ingen hade mod nog att prata öppet om honom, för alla var rädda för judarna. Men när halva högtiden redan var över, gick Jesus upp till templet och började undervisa, och judarna blev förvånade när de hörde honom. De sa: ”Hur kan han veta så mycket om Skrifterna trots att han saknar utbildning?” Då svarade Jesus dem: ”Min lära är inte min utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så kommer han att förstå om min undervisning är från Gud eller om jag bara talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom talar sanning. Hos honom finns ingen orättfärdighet. Har inte Mose gett er lagen? Men ingen av er följer lagen. Varför försöker ni döda mig?” Folket svarade: ”Du är besatt av en ond ande! Det är väl ingen som försöker döda dig.” Jesus svarade: ”Jag gjorde något som förvånade er mycket. Mose har gett er omskärelsen, fastän den inte kommer från Mose utan från förfäderna, och ni utför omskärelse även på en sabbat. Om man nu omskär en människa på en sabbat för att inte bryta mot Moses lag, varför retar ni upp er för att jag gjorde någon helt och hållet frisk på sabbaten? Döm inte efter hur saker och ting ser ut, utan fäll en rättvis dom.” En del av dem som bodde i Jerusalem sa: ”Är det inte den här mannen som de vill döda? Här står han ju helt öppet och undervisar, och ingen säger något till honom. Har rådsmedlemmarna kanske blivit övertygade om att han är Messias? Ändå vet vi varifrån den här mannen är. När Messias kommer ska ingen veta varifrån han är.” Då ropade Jesus där han stod och undervisade i templet: ”Så ni känner mig och vet varifrån jag kommer! Ändå har jag inte kommit av mig själv, utan det finns en som har sänt mig, en som är trovärdig, en som ni inte känner. Men jag känner honom, för jag kommer från honom, och han har sänt mig.” De ville då gripa Jesus genast, men ingen rörde honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit. Men många bland folket började tro på honom, och de sa: ”När Messias än kommer kan han väl inte göra fler tecken än denne man har gjort.” När fariseerna fick veta att folket pratade om Jesus i smyg, skickade de och översteprästerna ut några män ur tempelvakten för att gripa honom. Jesus sa: ”Jag kommer bara att stanna hos er en kort tid till. Sedan ska jag återvända till honom som har sänt mig. Ni ska söka efter mig men inte hitta mig, för där jag är, dit kan ni inte komma.” Då sa judarna till varandra: ”Vart tänker han ta vägen, eftersom vi inte ska kunna hitta honom? Tänker han gå till dem som bor kringspridda bland greker? Ska han undervisa greker? Vad menar han när han säger: ’Ni ska söka efter mig, men inte hitta mig, för där jag är, dit kan ni inte komma’?” På sista dagen, som var lövhyddefestens höjdpunkt, stod Jesus upp och ropade: ”Om någon är törstig så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska strömmar av levande vatten flyta fram såsom det står skrivet.” Med detta menade han Anden, som de som trodde på honom skulle få. Men Anden hade inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade förhärligats. När folket hörde honom säga detta, sa några av dem: ”Han måste vara profeten. ” Andra sa: ”Han är Messias.” Ytterligare några: ”Nej. Messias ska väl inte komma från Galileen! Står det inte i Skriften att Messias ska vara av Davids släkt och komma från Betlehem, småstaden där David bodde?” Människorna hade alltså delade meningar om honom. Några ville också arrestera honom, men ingen rörde honom. Tempelvakterna, som hade skickats ut för att gripa honom, återvände nu till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: ”Varför tog ni inte med honom hit?” Men vakterna svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han!” ”Har ni också blivit vilseledda?” frågade fariseerna. ”Finns det någon i rådet eller någon farisé som tror på honom? Men folkhopen här vet inget om lagen, och de är förbannade.” Då sa Nikodemos, den medlem i rådet som tidigare hade sökt upp Jesus: ”Är det förenligt med vår lag att förklara någon skyldig innan man har hållit rättegång och hört vad han gör?” De svarade: ”Är du också från Galileen? Läs i Skriften så får du se att ingen profet kommer från Galileen.” [ Sedan gick alla hem var och en till sitt. Men Jesus gick ut till Olivberget. Tidigt nästa morgon var han tillbaka i templet, och snart samlades allt folket omkring honom. Han satte sig då ner för att undervisa dem. Men då kom de skriftlärda och fariseerna med en kvinna som hade tagits på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. De ställde henne framför honom, och sa: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. Moses lag säger att sådana ska stenas. Vad anser du?” De sa så, då de egentligen var ute efter att få honom att säga något som de kunde anklaga honom för, men Jesus böjde sig bara ner och skrev på marken med fingret. När de fortsatte att kräva ett svar, såg han till slut upp och sa: ”Den av er som är utan synd ska kasta den första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken. När de hörde det gick de bort, en efter en, de äldsta först. Till sist var det bara kvinnan som stod kvar framför Jesus. Då såg Jesus upp och sa till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” ”Nej, Herre”, svarade hon. Då sa Jesus: ”Jag tänker inte heller döma dig. Gå nu, men synda inte mer.”] Sedan talade Jesus till dem och sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte vandra i mörkret utan har livets ljus.” Fariseerna sa då: ”Nu vittnar du om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte trovärdigt.” Men Jesus svarade dem: ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd trovärdigt, för jag vet varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Men ni vet inte varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Ni dömer på människors vis, men jag dömer ingen. Men om jag dömer, så är min dom rätt, eftersom jag inte är ensam. Han som har sänt mig är med mig. I er egen lag står det ju att två personers vittnesbörd är trovärdigt. Jag vittnar om mig själv, och också min Fader som har sänt mig vittnar om mig.” ”Var är din fader?” frågade de då. Jesus svarade: ”Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig skulle ni känna honom också.” Detta sa Jesus, när han undervisade i templet. Det hände vid kammaren, där offerkistorna stod. Men ingen grep honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit. Sedan sa Jesus till dem: ”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni ska dö i er synd. Dit jag går, kan ni inte komma.” Judarna sa då: ”Tänker han begå självmord, eftersom han säger: ’Dit jag går, kan ni inte komma’?” Men Jesus sa till dem: ”Ni kommer nerifrån, och jag kommer uppifrån. Ni tillhör den här världen, men jag tillhör den inte. Det var därför jag sa att ni ska dö i era synder, för om ni inte tror att jag är den jag är, då dör ni i era synder.” ”Vem är du då?”, frågade de. Han svarade: ”Jag är den som jag från början har sagt. Jag har mycket att säga om er och mycket att döma er för. Han som har sänt mig är trovärdig, och vad jag har hört av honom talar jag till världen.” Men de förstod fortfarande inte att han talade med dem om sin Fader. Då sa Jesus: ”När ni har lyft upp Människosonen, kommer ni att förstå att jag är den jag är och att jag aldrig gör något av mig själv utan bara talar det som min Fader har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han lämnar mig inte ensam, för jag gör alltid det som han vill.” När Jesus sa detta, var det många som började tro på honom. Jesus sa då till de judar som trodde på honom: ”Om ni håller er till mina ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.” Men de sa: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du då säga att vi ska bli fria?” Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: var och en som syndar är slav under synden. En slav stannar inte i huset för alltid, men en son stannar för alltid. Så om Sonen gör er fria, då blir ni verkligen fria. Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ändå försöker ni döda mig, eftersom mitt ord inte har nått in i er. Jag berättar för er vad jag har sett hos min Fader, och ni gör vad ni har hört från er far.” ”Vi har Abraham till far”, svarade de då. Jesus sa: ”Om ni var Abrahams barn skulle ni göra vad Abraham gjorde. Men nu försöker ni istället döda mig, mannen som har talat till er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör vad er far gjorde.” De svarade: ”Vi är inte födda utom äktenskapet. Vår far är Gud själv.” Men Jesus sa till dem: ”Om Gud var er far, skulle ni älska mig, för jag har utgått och kommit från Gud. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Jo, därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. Ni är barn till djävulen, och ni vill göra det som er far vill. Han var en mördare från början och har aldrig hållit sig till något som är sant, för i honom finns inget sant. När han ljuger talar han sitt eget språk, för han är en lögnare och far till alla lögner. Men jag talar sanning, och därför tror ni inte på mig. Finns det någon av er som kan bevisa att jag har syndat? Varför tror ni inte på mig, trots att jag talar sanning? Men den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.” Judarna svarade: ”Du är inget annat än en samarier som är besatt av en ond ande!” Men Jesus svarade: ”Nej, jag är inte besatt. Jag ärar min Fader, men ni hånar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker, och det är han som dömer. Ja, sannerligen säger jag er: den som håller mitt ord ska aldrig i evighet dö.” Då sa judarna: ”Nu vet vi att du är besatt av en ond ande. Abraham dog, så också profeterna. Och så säger du att den som håller ditt ord aldrig i evighet ska dö! Du menar alltså att du är större än vår förfader Abraham? Han dog, så också profeterna. Vem tror du att du är?” Då svarade Jesus: ”Om jag förhärligar mig själv, så betyder min härlighet ingenting. Men det är min Fader som förhärligar mig, han som ni påstår är er Gud. Ändå känner ni honom inte, men jag känner honom. Om jag sa att jag inte känner honom, skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller hans ord. Er far Abraham gladde sig åt att få se min dag. Och han fick se den och blev glad.” Judarna sa: ”Du är inte ens femtio år, hur skulle du ha kunnat se Abraham?” Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: jag är   —  redan innan Abraham ens var född.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann därifrån och lämnade templet. När Jesus gick vidare fick han se en man som hade varit blind sedan födseln. Då frågade hans lärjungar: ”Rabbi, för vems synd föddes den här mannen blind, hans egen eller hans föräldrars?” Jesus svarade dem: ”Det var varken för att han själv eller hans föräldrar syndade. Men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Vi måste, så länge det är dag, göra hans gärningar som har sänt mig. Snart blir det natt, och då kan ingen arbeta. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken och gjorde en deg av lera som han strök på mannens ögon, och han sa till honom: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen” (Siloa betyder utsänd). Mannen gick då iväg till dammen och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se. Hans grannar och andra som hade sett honom som tiggare, frågade varandra: ”Är det inte han som satt och tiggde förut?” ”Jo, det är det”, sa en del, medan andra sa: ”Nej, han är bara lik honom.” Men själv sa han: ”Visst är det jag.” Då frågade de honom: ”Hur kan det komma sig att du ser?” Mannen svarade: ”Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon, och sedan sa han åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Och när jag hade gjort det så kunde jag se.” De frågade honom: ”Var finns han nu?” Men mannen svarade: ”Det vet jag inte.” Då tog de med sig mannen som hade varit blind till fariseerna. Det var på en sabbat som Jesus hade gjort degen och gett mannen hans syn. När fariseerna frågade hur det kom sig att han kunde se, berättade han än en gång: ”Han strök en deg på mina ögon, och när jag hade tvättat mig, kunde jag se.” En del av fariseerna sa då: ”Den mannen kan inte vara sänd av Gud eftersom han inte håller sabbaten.” Men andra sa: ”En syndare kan väl inte göra sådana tecken?” Så var deras meningar delade. Och igen frågade de mannen som hade varit blind: ”Vad säger du själv om honom? Det var ju du som fick din syn.” Mannen svarade då: ”Han är en profet.” Men judarna tvivlade på att den botade mannen överhuvudtaget hade varit blind, så de kallade på hans föräldrar och frågade dem: ”Är det här er son? Föddes han blind som ni säger? Och hur kan det då komma sig att han ser nu?” Föräldrarna svarade: ”Vi vet att det är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu det vet vi inte, och inte heller vem som har botat honom. Fråga honom själv. Han är gammal nog att svara själv.” Detta sa de för att de var rädda för judarna, som redan då hade bestämt att den som erkände Jesus som Messias skulle utstötas ur synagogan. Därför sa hans föräldrar: ”Han är gammal nog, fråga honom själv.” För andra gången kallade de därför till sig mannen som hade varit blind och sa till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den där mannen är en syndare.” Men mannen svarade: ”Om han är en syndare eller ej, det vet jag inte. Det enda jag vet är att förut var jag blind, men nu kan jag se.” Då frågade de honom än en gång: ”Vad gjorde han med dig? Hur gjorde han när du fick din syn?” Mannen svarade: ”Det har jag ju redan berättat, men ni lyssnar inte. Varför vill ni höra det igen? Vill ni också bli hans lärjungar?” Då hånade de honom och sa: ”Det är du som är hans lärjunge. Vi är lärjungar till Mose. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” ”Det var underligt”, svarade mannen. ”Han gav mig min syn, och ändå vet ni inte varifrån han kommer. Men att Gud inte lyssnar till syndare, det vet vi. Han lyssnar till den som fruktar honom och gör hans vilja. Aldrig någonsin har man hört talas om någon som har botat en som föddes blind. Om den här mannen inte var sänd av Gud, så skulle han inte kunna göra något sådant.” ”Du är helt och hållet född i synd!”, sa de till honom. ”Försöker du undervisa oss?” Och så drev de bort honom. Jesus fick snart höra att de hade drivit bort honom, och när han fann honom igen frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Mannen svarade: ”Herre, säg mig vem han är, så att jag kan tro på honom.” Jesus sa: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då föll mannen ner framför Jesus och sa: ”Jag tror, Herre.” Sedan sa Jesus: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser ska börja se, och de som ser ska bli blinda.” Några fariseer som var där med honom hörde det och frågade: ”Menar du att vi skulle vara blinda?” Då svarade Jesus: ”Om ni var blinda skulle ni vara utan synd. Men nu menar ni att ni kan se, och därför finns er synd kvar. Ja, sannerligen säger jag er: den som inte går in genom grinden till fårfållan utan istället tar sig in en annan väg, han är en tjuv och en brottsling. Herden går in genom grinden. Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får med deras namn och leder dem ut. När han har släppt ut fåren går han framför dem, och de följer honom, för de känner igen hans röst. De följer aldrig en främling, utan springer bort från honom, eftersom de inte känner igen hans röst.” Jesus berättade den här bilden för dem, men de förstod inte vad han menade. Jesus sa: ”Ja, sannerligen säger jag er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och brottslingar, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han ska gå in och ut och hitta bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är anställd och inte är en herde och fårens ägare överger fåren och springer sin väg när han ser vargen komma. Och så angriper vargen fåren och skingrar flocken. Den anställde har ingen omsorg om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig på samma sätt som Fadern känner mig och jag känner honom. Jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna till min röst. Så ska det bli en fårhjord och en herde. Fadern älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar mitt liv ifrån mig, utan jag ger det frivilligt. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det är det bud jag har fått av min Fader.” Dessa ord gav nytt upphov till oenighet bland judarna. Många sa: ”Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?” Men andra sa: ”Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande bota dem som är blinda?” Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i templet i Salomos pelarhall. Då omringade judarna honom och frågade: ”Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade dem: ”Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De gärningar jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, eftersom ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. Min Fader har gett dem till mig, och han är större än någon annan. Därför kan ingen ta dem ifrån min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.” Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar ’? Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.” De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” Många började där tro på honom. En man som hette Lasaros låg sjuk. Han bodde i byn Betania tillsammans med sina systrar Maria och Marta (Det var samma Maria, vars bror Lasaros nu låg sjuk, som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår). De två systrarna skickade nu ett meddelande till Jesus: ”Herre, din vän är sjuk.” Men när Jesus hörde det sa han: ”Hans sjukdom ska inte sluta med döden utan visar Guds härlighet, så att Guds Son blir förhärligad genom detta.” Jesus älskade Marta, hennes syster och Lasaros. När han hörde att Lasaros var sjuk, stannade han kvar där han var i ytterligare två dagar. Sedan sa han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen.” Men hans lärjungar sa till honom: ”Rabbi, judarna försökte just stena dig. Ska du verkligen gå dit igen?” Då svarade Jesus: ”Har inte dagen tolv timmar? Om man går under dagen snubblar man inte, för då ser man denna världens ljus. Men om man går om natten, då snubblar man, eftersom man inte har ljus.” Sedan sa han: ”Vår vän Lasaros sover, men nu ska jag gå och väcka honom.” Hans lärjungar sa: ”Herre, om han sover så blir han snart frisk.” Jesus menade att Lasaros hade dött, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Därför sa Jesus rent ut till dem: ”Lasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för att ni ska tro. Men nu måste vi gå till honom.” Tomas, som kallades Tvillingen, sa då till de andra lärjungarna: ”Kom, låt oss gå med, så att vi kan dö tillsammans med honom.” När Jesus kom fram till Betania fann han att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. Betania låg bara ungefär tre kilometer från Jerusalem, och många judar hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg över deras bror. Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma. Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.” Jesus svarade: ”Din bror ska uppstå.” Då sa Marta: ”Ja, jag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Men Jesus sa till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. Och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du det?” ”Ja, Herre”, svarade hon. ”Jag tror att du är Messias, Guds Son, som skulle komma hit till världen.” Efter att ha sagt detta gick hon därifrån, kallade på sin syster Maria och viskade till henne: ”Mästaren är här och vill träffa dig.” När Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom. Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. Så när judarna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till graven för att gråta, och de följde efter henne. När Maria kom fram till Jesus och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han djupt upprörd och skakad, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sa: ”Kom och se, Herre!” Jesus grät. Då sa de som stod runt omkring: ”Se hur mycket han älskade honom.” Men några av dem sa: ”Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha hindrat dennes död?” Än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen. Jesus sa nu: ”Ta bort stenen.” Men Marta, den döda mannens syster, sa: ”Herre, han luktar ju redan, för han har varit död i fyra dagar.” Då sa Jesus till henne: ”Sade jag dig inte att om du tror, så ska du få se Guds härlighet?” Då tog de bort stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut!” Och den döde kom ut med både armar och ben inlindade i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Många av judarna som kommit ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort. Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet. De sa: ”Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer romarna att förstöra vårt tempel och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: ”Nu förstår ni nog ingenting! Ni bör ju inse att det är bättre för er om en enda människa dör än att hela folket går under.” Detta sa han inte av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året talade han profetiskt att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för dem, utan också för alla kringspridda Guds barn, för att samla och förena dem. Från den stunden var de fast beslutna att döda Jesus. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig bort till utkanten av öknen, till Efraim, där han stannade med sina lärjungar. Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många från landet kom till Jerusalem i förväg för att gå igenom reningsceremonierna före påsken. De sökte efter Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: ”Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till högtiden?” Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom. Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en festmåltid för honom. Marta serverade, och Lasaros var en av dem som åt tillsammans med Jesus vid bordet. Då tog Maria en flaska välluktande, dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesus fötter och torkade dem med sitt hår. Och hela huset fylldes av doften från oljan. Men Judas Iskariot, den av lärjungarna som senare skulle förråda honom, sa då: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav pengarna till de fattiga?” Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Han skötte om kassan och brukade ta pengar därifrån. Men Jesus svarade: ”Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan för min begravning. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig har ni inte alltid.” När en stor mängd judar fick höra att Jesus var där, kom de dit för att träffa honom och också för att se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom fler och fler judar lämnade dem och istället började tro på Jesus. Nästa dag fick en stor folkmassa som kommit till högtiden höra att Jesus var på väg till Jerusalem, och de tog palmkvistar och gick ut för att möta honom. De ropade: ”Hosianna! ” ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn! ” ”Israels kung!” Jesus fick tag på en ung åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Var inte rädd, dotter Sion. Se, din kung kommer, ridande på ett åsneföl.” Lärjungarna förstod först inte detta. Men när Jesus hade förhärligats, kom de ihåg att så som det stod skrivet om honom, så hade det gjorts med honom. Alla de som hade varit med när Jesus kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. Därför var det så många som gick ut för att möta honom, när de hörde att han hade gjort detta tecken. Men fariseerna sa till varandra: ”Ni ser att ingenting hjälper! Hela världen följer ju efter honom!” Bland dem som hade kommit till högtiden för att tillbe fanns det också några greker. De kom till Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sa: ”Herre, vi skulle vilja träffa Jesus.” Filippos gick då och talade om detta för Andreas, och tillsammans gick de och berättade det för Jesus. Men Jesus svarade dem: ”Den stund har nu kommit då Människosonen ska förhärligas. Ja, sannerligen säger jag er: om ett vetekorn inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det en stor skörd. Den som älskar sitt liv ska förlora det, men den som hatar sitt liv här i världen, han ska bevara det och få evigt liv. Om någon vill tjäna mig, ska han följa mig, och där jag är, där ska också min tjänare vara. Om någon tjänar mig, ska han bli ärad av min Fader. Just nu är jag fylld av ångest. Ska jag be: ’Fader, rädda mig från denna stund’? Ändå är det för den stunden jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn!” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har redan förhärligat det och ska förhärliga det igen.” När folket som stod där hörde det sa de att det var åskan, medan andra sa att en ängel hade talat till honom. Men Jesus sa: ”Rösten hördes för er skull, inte för min. Domen faller nu över den här världen, nu ska den här världens härskare kastas ut. Och när jag har lyfts upp från jorden ska jag dra alla till mig.” Detta sa han för att göra klart för dem hur han skulle dö. Då sa folket till honom: ”Vi har fått lära oss i lagen att Messias ska stanna för evigt. Hur kan du nu säga att Messias ska lyftas upp? Vem är Människosonen?” Jesus svarade: ”Ljuset ska finnas hos er bara en kort tid till. Vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret får makt över er. Den som vandrar i mörker vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni fortfarande har ljuset, så ska ni bli ljusets barn.” Sedan Jesus hade sagt detta gick han bort och gömde sig för dem. Trots alla tecken Jesus hade gjort inför dem, trodde de inte på honom. Så gick det i uppfyllelse som profeten Jesaja sagt: ”Herre, vem trodde på vårt budskap, och för vem har Herren uppenbarat sin makt?” De kunde helt enkelt inte tro, för Jesaja säger också: ”Han har förblindat deras ögon och gjort deras hjärtan hårda, så att de inte kan se med sina ögon och förstå i sitt hjärta och inte vända om och bli botade av mig.” Detta sa Jesaja eftersom han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå fanns det många, till och med i det judiska rådet, som trodde på Jesus, men med tanke på fariseerna vågade de inte erkänna det öppet, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud. Jesus ropade: ”Den som tror på mig, tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag har kommit som ett ljus hit till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörker. Om någon hör mina ord men inte håller dem, så dömer inte jag honom, för jag har inte kommit för att döma världen, utan för att rädda den. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare: han ska på den sista dagen dömas av det ord jag har talat. Jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala. Jag vet att hans befallning ger evigt liv. Därför talar jag som Fadern har sagt mig.” Påskhögtiden skulle snart börja och Jesus visste att hans stund nu hade kommit då han skulle lämna världen och återvända till sin Fader. Han hade älskat sina egna som var i världen och älskade dem in i det sista. De hade samlats för att äta tillsammans och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son i hjärtat att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade gett honom makt över allting och att han hade kommit från Gud och skulle återvända till Gud. Så han reste sig nu från bordet, tog av sig manteln och virade en handduk om sig. Sedan hällde han vatten i ett handfat och började tvätta sina lärjungars fötter och torka dem med handduken som han hade virat om sig. Men när han kom till Simon Petrus, sa Simon till honom: ”Herre, ska du tvätta mina fötter?” Då svarade Jesus: ”Du förstår inte just nu vad jag gör men en dag ska du förstå det.” Petrus sa: ”Aldrig i evighet får du tvätta mina fötter!” Men Jesus sa till honom: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig.” Då sa Simon Petrus: ”Herre, tvätta mina händer och mitt huvud också då och inte bara fötterna!” Men Jesus sa till honom: ”Den som har badat behöver bara få sina fötter tvättade för att vara helt och hållet ren. Och ni är rena men inte alla.” Jesus visste nämligen vem som skulle förråda honom. Det var därför han sa att inte alla var rena. När Jesus hade tvättat deras fötter, tog han på sig manteln igen och slog sig ner vid bordet. Sedan frågade han dem: ”Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det är rätt att ni gör det för det är vad jag är. Men om nu jag som är er Herre och Mästare har tvättat era fötter, då är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel att följa: gör som jag har gjort mot er. Ja, sannerligen säger jag er: en tjänare står inte över sin herre och en budbärare står inte över den som har sänt honom. När ni nu vet detta är ni lyckliga om ni också praktiserar det. Jag talar inte om er alla. Jag känner er som jag har valt ut men Skriftens ord måste gå i uppfyllelse: ’Den som åt mitt bröd har lyft sin häl mot mig.’ Jag säger det redan nu innan det händer så att ni när det har hänt, ska tro att jag är den jag är. Ja, sannerligen säger jag er: den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” När Jesus hade sagt detta blev han upprörd i sitt innersta och vittnade: ”Ja, sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig!” Hans lärjungar såg då på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som han älskade, var närmast intill Jesus sida vid bordet och Simon Petrus gjorde därför tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Lärjungen lutade sig då mot Jesus och frågade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag nu doppar i fatet.” Sedan doppade han brödstycket och gav det till Judas, Simon Iskariots son. Och i samma ögonblick som Judas fick brödet, for Satan in i honom. Jesus sa då till honom: ”Skynda dig, gör det du ska!” Ingen av de andra vid bordet förstod varför Jesus sa så till honom. Eftersom Judas skötte om kassan trodde några att han bad honom gå ut och köpa det man behövde till högtiden eller ge något till de fattiga. Men när Judas hade fått brödet, gick han genast ut. Det var natt. Så snart han hade gått, sa Jesus: ”Människosonen är nu förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Om nu Gud är förhärligad i honom, ska Gud också förhärliga honom i sig själv. Han ska snart förhärliga honom. Mina barn, ännu en kort tid ska jag vara kvar hos er. Sedan ska ni förgäves söka efter mig, och så som jag sa till judarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma. Nu ger jag er ett nytt bud: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, ska ni också älska varandra! Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina lärjungar.” Simon Petrus frågade då Jesus: ”Herre, vart går du?” Jesus svarade: ”Dit jag går nu kan du inte följa med men senare ska du följa mig.” Men Petrus undrade: ”Varför kan jag inte följa med nu? Jag är beredd att dö för dig.” Då svarade Jesus: ”Dö för mig, säger du? Ja, sannerligen säger jag dig: innan tuppen hinner gala, ska du tre gånger ha förnekat mig. Låt inte era hjärtan oroas! Tro på Gud och tro på mig! I min Faders hus finns det många rum och om det inte vore så, skulle jag ju inte ha sagt att jag går för att göra i ordning en plats åt er. Om jag nu går bort för att göra i ordning en plats åt er, ska jag komma tillbaka och hämta er så att också ni kan vara där jag är. Nu vet ni vart jag går och ni känner till vägen dit.” Men Tomas sa: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur ska vi då kunna känna till vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader. Och ni känner honom redan och har sett honom.” Filippos sa: ”Herre, visa oss Fadern, så blir vi nöjda!” Jesus svarade: ”Vet du inte vem jag är, Filippos, trots att jag har varit hos er så länge? Den som har sett mig har sett Fadern. Varför ber du då att få se honom? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? När jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro på mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig, eller tro åtminstone på grund av gärningarna. Ja, sannerligen säger jag er: den som tror på mig ska göra samma gärningar som jag har gjort och till och med ännu större, för jag går till Fadern. Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra det, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det. Om ni älskar mig, så håller ni mina bud. Jag ska be Fadern att han sänder er en annan Hjälpare som för evigt ska vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot, för världen ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, eftersom han är hos er nu och kommer att vara i er. Jag ska inte lämna er föräldralösa utan jag ska komma till er. Mycket snart ska världen inte se mig längre, men ni ska se mig för jag lever och ni kommer att leva. Då ska ni förstå att jag är i min Fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och lyder dem han älskar mig och den som älskar mig, ska bli älskad av min Fader och jag ska älska honom och visa mig för honom.” Judas (inte Judas Iskariot) sa då till honom: ”Herre, varför ska du visa dig för oss och inte för världen?” Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, så håller han sig till mina ord och då ska min Fader älska honom och vi ska komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig, håller sig inte till mina ord. Och ordet ni har fått höra kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig. Jag säger er detta medan jag fortfarande är hos er. Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Jag lämnar frid efter mig, min frid ger jag åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte ängsliga! Ni hörde mig säga till er: Jag går bort, men jag ska komma tillbaka till er. Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern för Fadern är större än jag. Detta säger jag till er innan det händer, så att ni ska tro när det sedan händer. Jag kan inte säga mycket mer till er för den här världens härskare närmar sig. Han har ingen makt över mig men världen ska veta att jag älskar min Fader och gör vad Fadern har befallt mig. Kom, så går vi härifrån! Jag är den sanna vinstocken och min Fader är trädgårdsmästaren. Han skär bort varje gren i mig som inte bär frukt. Och han beskär de grenar som bär frukt så att de kan bära ännu mer frukt. Ni har redan blivit beskurna genom det ord jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig så blir jag kvar i er! En gren kan inte bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken. På samma sätt kan inte heller ni bära frukt om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han mycket frukt, men utan mig kan ni inget göra. Den som inte är kvar i mig blir bortkastad som en gren och vissnar. De ska samlas ihop och kastas i elden och brännas upp. Men om ni är kvar i mig och mitt ord är kvar i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Därigenom blir min Fader förhärligad att ni bär mycket frukt och blir mina lärjungar. Så som Fadern har älskat mig har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek! Om ni lyder mina bud är ni kvar i min kärlek, på samma sätt som jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt till er för att min glädje ska vara i er så att er glädje blir fullkomlig. Och detta är mitt bud: att ni ska älska varandra på samma sätt som jag har älskat er. Det finns ingen större kärlek än att man offrar sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör det jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare för en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Fader. Ni valde inte mig utan jag har valt ut er till att gå ut och bära frukt som består. Då ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn. Detta är vad jag befaller er: att ni ska älska varandra! När världen hatar er, kom då ihåg att den hatade mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen utan jag har valt ut er ur världen och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sa till er: En tjänare står inte över sin herre. Om de har förföljt mig, kommer de också att förfölja er. Men har de hållit sig till mitt ord, kommer de också att hålla sig till det ni säger. De behandlar er så för mitt namns skull därför att de inte känner honom som har sänt mig. Om jag aldrig hade kommit och talat till dem, skulle de ha varit utan synd. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar också min Fader. Om jag inte hade utfört sådana gärningar ibland dem som ingen annan har gjort, skulle de ha varit utan synd. Men nu har de sett dem och hatat både mig och min Fader. Och genom detta går det i uppfyllelse som står skrivet i deras lag: ’De har hatat mig utan anledning.’ Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande, som kommer från Fadern, ska han vittna om mig. Också ni ska vittna för ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. De kommer att utesluta er ur synagogorna, ja, det ska gå så långt att de som dödar er tror sig så tjäna Gud och offra åt honom. Så gör de därför att de aldrig har lärt känna min Fader och inte heller mig. Jag har sagt er detta nu så att ni, när den tiden kommer, ska komma ihåg att jag sa det till er. Jag sa det inte till er från början eftersom jag var hos er. Nu går jag bort till honom som har sänt mig och ingen av er frågar vart jag går. Det jag har sagt fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är bäst för er att jag går bort för om jag inte gör det, kommer inte Hjälparen till er. När jag har gått bort, ska jag sända honom till er. Och när han kommer ska han visa världen vad synd, rättfärdighet och dom är; synd: de tror inte på mig, rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, och dom: den här världens härskare är dömd. Det är så mycket jag vill säga er men ni kan inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, ska han vägleda er i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara berätta det han hör och låta er veta vad som kommer att hända i framtiden. Han ska förhärliga mig för han låter er veta vad han har fått från mig. Allt som min Fader har, det tillhör mig. Därför kan jag säga att han får det av mig som han låter er veta. Snart ser ni mig inte längre. Men sedan ska ni snart få se mig igen.” Några av lärjungarna frågade då varandra: ”Vad menar han när han säger att vi snart inte ser honom längre men att vi sedan snart ska få se honom igen och när han säger att han går till sin Fader?” De undrade: ”Vad menar han med ’snart’? Vi fattar inte vad han säger!” Jesus visste att de ville fråga honom, så han sa till dem: ”Ni undrar vad jag menade när jag sa att ni snart inte ser mig längre men att ni snart ska få se mig igen? Ja, sannerligen säger jag er: ni kommer att gråta och klaga, men världen ska glädja sig. Ni ska sörja men er sorg ska vändas i glädje. När en kvinna föder barn har hon det smärtsamt då hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn, glömmer hon smärtan och gläder sig bara över att en människa har fötts till världen. Ni har det också svårt just nu, men jag ska träffa er igen och då ska era hjärtan bli glada och ingen ska ta er glädje ifrån er. Den dagen behöver ni inte fråga mig om någonting. Ja, sannerligen säger jag er: Fadern ska ge er vad ni än ber om i mitt namn. Ni har ännu inte bett om något i mitt namn. Be nu, så ska ni få och er glädje ska bli fullkomlig! Allt detta har jag talat till er i bilder, men det kommer en tid då jag kan tala till er öppet och utan bilder om min Fader. Den dagen ska ni be i mitt namn och jag säger inte att jag ska be till Fadern för er, för Fadern själv älskar er därför att ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och steg in i världen och jag ska lämna världen och gå till Fadern.” Då sa hans lärjungar: ”Nu talar du i klartext och inte i bilder. Nu förstår vi att du vet allt och inte behöver någon som frågar dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni? Se, den stund kommer, ja, den är redan här, då ni ska skingras och återvända var och en till sitt och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, för Fadern är med mig. Detta har jag talat till er för att ni ska ha frid i mig. Här i världen kommer ni att möta bedrövelser men var vid gott mod, jag har besegrat världen.” När Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och sa: ”Fader, stunden har nu kommit. Förhärliga din Son för att Sonen ska förhärliga dig! Du har gett honom makt över alla människor så att han kan ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och evigt liv är att de känner dig, den enda sanna Guden, och Jesus Kristus som du har sänt. Jag har förhärligat dig här på jorden genom att slutföra det uppdrag du har gett mig. Förhärliga nu mig, Fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen blev till! Jag har uppenbarat ditt namn för dem som du gav mig från världen. De var dina, du gav dem till mig och de har hållit sig till ditt ord. Nu vet de att allt som du har gett mig kommer från dig. Det ord jag fick från dig har jag fört vidare till dem och de har tagit emot ordet och faktiskt förstått att jag kommer från dig. De har trott att du har sänt mig. Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig eftersom de tillhör dig. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt. Jag har förhärligats i dem. Jag är inte mer kvar i världen men de blir kvar här i världen. Jag kommer till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn som du har gett mig, så att de blir ett så som vi är ett! Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn som du har gett mig. Jag skyddade dem så att ingen av dem gick förlorad utom den som skulle gå förlorad, så att Skriften skulle gå i uppfyllelse. Nu kommer jag till dig men detta säger jag medan jag är kvar i världen, så att de ska bli helt fyllda av min glädje. Jag har fört ditt ord vidare till dem. Och världen har hatat dem därför att de inte tillhör den här världen liksom jag inte heller tillhör den. Jag ber inte att du ska ta bort dem från världen utan att du ska bevara dem från den Onde. De tillhör inte den här världen liksom jag inte tillhör den. Helga dem i sanningen! Ditt ord är sanning. Så som du sände mig till världen, sänder jag ut dem i världen. Och för deras skull helgar jag mig för att de ska vara helgade i sanningen. Men jag ber inte bara för dem utan också för alla som börjar tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska bli ett så som du, Fader, är i mig och jag i dig. Låt dem vara i oss så att världen kan tro att du har sänt mig. Den härlighet du gav mig, den har jag gett till dem för att de ska bli ett så som vi är ett, jag i dem och du i mig, så att deras enhet blir fullkomlig. Då ska världen förstå att du har sänt mig och att du älskar dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att de som du har gett mig ska vara med mig där jag är, så att de kan se den härlighet du gav mig eftersom du älskade mig redan innan världen skapades. Rättfärdige Fader, världen känner dig inte men jag gör det och de vet att du har sänt mig. Jag har låtit dem lära känna dig och jag ska fortsätta att göra det, så att den kärlek som du har älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.” Sedan Jesus hade slutat be, gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där fanns det en trädgård som de gick in i. Men också Judas, han som förrådde honom kände till platsen eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar. Judas tog nu med sig en grupp romerska soldater och en del av översteprästernas och fariseernas män och med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de dit. Jesus visste vad som skulle hända med honom och därför gick han fram till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då sa Jesus: ”Det är jag.” Också Judas, han som förrådde honom stod där tillsammans med dem. Men när Jesus sa: ”Det är jag”, ryggade de tillbaka och föll till marken. En gång till frågade han dem: ”Vem söker ni?” Och de svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då sa Jesus: ”Jag har ju redan sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker så låt de andra gå.” Så gick det i uppfyllelse som Jesus sagt: ”Jag har inte förlorat en enda av dem som du har gett mig.” Men Simon Petrus drog det svärd han tagit med sig och högg av högra örat på översteprästens tjänare som hette Malkos. Då sa Jesus till Petrus: ”Stick svärdet i skidan! Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?” Officeren med sina soldater och de judiska tempelvakterna grep nu Jesus och band honom. Först tog de med honom till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Det var Kajafas som hade sagt till judarna att det var bäst om en enda människa dog för folket. Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen kände översteprästen och fick därför komma in med Jesus på översteprästens gård. Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den lärjunge som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten så att Petrus kunde följa med honom in. Flickan i porten frågade då Petrus: ”Är inte du också en lärjunge till den där mannen?” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.” Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp eftersom det var kallt. Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig. Översteprästen ställde nu frågor till Jesus om hans lärjungar och hans undervisning. Jesus svarade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har hela tiden undervisat i synagogorna och i templet där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig då? Fråga dem som har hört vad jag har talat! De vet vad jag har sagt.” När Jesus sa detta, gav en man ur tempelvakten som stod där honom en örfil och sa: ”Ska du svara översteprästen på det sättet?” Men Jesus sa: ”Har jag sagt något fel, så säg vad det var för du slår väl inte en människa för att hon säger något som är rätt?” Hannas skickade sedan Jesus bunden till översteprästen Kajafas. Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” Men Petrus nekade: ”Nej, det är jag inte.” Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: ”Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?” Men Petrus nekade än en gång. Och i samma stund gol tuppen. Tidigt på morgonen fördes Jesus från översteprästen Kajafas till den romerska landshövdingens residens. Men själva stannade de utanför för de ville inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. Pilatus gick därför ut till dem och frågade: ”Vad är det ni anklagar den här mannen för?” De svarade: ”Vi skulle inte ha överlämnat honom till dig om han inte hade varit en brottsling.” Då sa Pilatus: ”Då kan ni döma honom efter er egen lag.” Men judarna sa: ”Vi har ingen rätt att avrätta någon.” Genom detta gick det i uppfyllelse som Jesus sagt när han avslöjade på vilket sätt han skulle dö. Pilatus gick då tillbaka in i residenset och kallade till sig Jesus och frågade: ”Är du judarnas kung?” Jesus svarade: ”Är det du själv som vill veta eller har andra berättat för dig om mig?” Men Pilatus sa: ”Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort?” Då svarade Jesus: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om det hade varit det, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle tas till fånga av judarna. Men nu är inte mitt rike härifrån.” Pilatus frågade igen: ”Så du är alltså en kung?” Jesus svarade: ”Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och kommit hit till världen för att endast vittna om sanningen. Alla som är av sanningen lyssnar till vad jag säger.” Då sa Pilatus: ”Vad är sanning?” Sedan gick han ut till judarna igen och sa: ”Jag finner honom inte skyldig till något. Men det är sed att jag varje påsk friger en fånge åt er. Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?” Men de ropade tillbaka: ”Nej! Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en upprorsmakare. Pilatus gav då order om att Jesus skulle piskas. Soldaterna vred till en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurröd mantel. Sedan gick de fram till honom och sa: ”Leve judarnas kung!” och slog honom i ansiktet. Efteråt gick Pilatus ut igen och sa till folket: ”Nu för jag ut honom till er, så att ni ska förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” Så kom Jesus ut med törnekronan och den purpurröda manteln på sig, och Pilatus sa: ”Här är mannen!” Men när översteprästerna och deras tempelvakter fick se honom, började de ropa: ”Korsfäst honom!” Då sa Pilatus: ”Ni får ta honom och korsfästa honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.” Men judarna svarade: ”Enligt vår lag måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son.” När Pilatus hörde detta blev han ännu mer rädd. Han gick in i residenset igen och frågade Jesus: ”Varifrån kommer du?” Men Jesus svarade honom inte. ”Tänker du inte svara mig?” frågade Pilatus. ”Vet du inte att jag har makt både att ge dig fri och att låta dig korsfästas?” Men Jesus sa: ”Du skulle inte ha någon makt över mig alls om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldig till en större synd.” Då försökte Pilatus hitta ett sätt att kunna frige Jesus men judarna ropade: ”Om du friger honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.” När Pilatus hörde vad de sa, förde han ut Jesus till dem igen och satte sig på domstolen på den plats som kallas Stengården (på hebreiska ”Gabbata”). Det var nu mitt på dagen, förberedelsedagen innan påskhögtiden. Pilatus sa till judarna: ”Här har ni er kung!” Men de skrek: ”Bort med honom! Korsfäst honom!” Då frågade Pilatus: ”Ska jag korsfästa er kung?” Men översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.” Då gav Pilatus efter och överlämnade Jesus till att korsfästas. Soldaterna tog honom alltså med sig och Jesus bar själv sitt kors till den plats som kallas Skalleplatsen (på hebreiska Golgota). Där korsfäste de honom och två andra män på var sitt kors med Jesus i mitten. Pilatus hade låtit skriva en skylt som sattes upp på korset och där stod det: JESUS FRÅN NASARET, JUDARNAS KUNG. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska och eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden var det många judar som läste den. Judarnas överstepräster gick då till Pilatus och krävde: ”Ändra texten från ’Judarnas kung’ till vad han själv har sagt: ’Jag är judarnas kung.’ ” Men Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” När soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för var och en av dem. Men när de kom till skjortan som var vävd i ett enda stycke utan söm, sa de: ”Vi bör inte skära sönder den. Vi kastar lott om vem som ska få den.” Så gick det i uppfyllelse som står skrivet: ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” Det var vad soldaterna gjorde. Intill Jesus kors stod hans mor, hans moster, Klopas hustru Maria och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sa han till henne: ”Kvinna, låt honom vara din son!” Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din mor!” Från den stunden lät lärjungen henne bo hemma hos sig. Jesus visste nu att allt var fullbordat och för att det som står skrivet skulle uppfyllas, sa han: ”Jag är törstig!” Någon doppade då en svamp i en kruka fylld med surt vin som stod där och fäste den på en isopstjälk och förde den till hans mun. Och när Jesus hade fått vinet, sa han: ”Det är fullbordat!” Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan. Judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på korsen till nästa dag som var en sabbat och dessutom en speciell sådan. De bad därför Pilatus ge order om att man skulle slå sönder benen på de korsfästa och ta ner kropparna. Soldaterna kom då och slog sönder benen på de båda män som hade korsfästs samtidigt som Jesus, först den ena mannens ben och sedan den andres. Men när de kom fram till Jesus, såg de att han redan var död och därför slog de inte sönder hans ben. En av soldaterna stack upp ett spjut i hans sida och då rann det ut blod och vatten. Det finns en som kan vittna om detta och hans vittnesbörd är sant. Han vet att det han säger är sant och han vittnar för att ni ska tro. Detta hände för att Skriften skulle gå i uppfyllelse: ”Inget av hans ben ska krossas.” På ett annat ställe står det: ”De ska se upp till honom som de har genomborrat”. Josef från Arimataia som av rädsla för judarna var en hemlig lärjunge till Jesus, bad sedan Pilatus att få ta Jesus kropp. Pilatus lät honom få det och Josef gick då och tog kroppen. Nikodemos, mannen som först hade kommit till Jesus på natten var också med. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe som vägde omkring trettio kilo. De båda männen lindade sedan in Jesus kropp i en svepning av linne tillsammans med de välluktande oljorna så som man brukade göra vid judiska begravningar. Platsen där Jesus korsfästes låg nära en trädgård där det fanns en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Eftersom det var förberedelsedag och graven låg nära, lade man Jesus i den. Tidigt på morgonen efter sabbaten medan det fortfarande var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och upptäckte att stenen var borta från ingången. Hon sprang då genast därifrån och sa till Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren från graven och vi vet inte var de har lagt honom!” Petrus och den andre lärjungen gav sig då iväg till graven. Båda sprang men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom dit först. Han böjde sig ner och tittade in och såg linnesvepningen ligga där men han gick inte in. Sedan kom Simon Petrus och han gick in i graven. Han såg också linnesvepningen som låg där och dessutom den duk som hade täckt Jesus huvud. Den låg inte tillsammans med svepningen utan var hoprullad och låg för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde för ännu hade de inte förstått av Skriften att Jesus måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem till sig. Men Maria stod och grät utanför graven och medan hon grät, lutade hon sig in. Då fick hon se två vitklädda änglar sitta där Jesus kropp hade legat, en vid huvudändan och en vid fotändan. Änglarna frågade henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min Herre och nu vet jag inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där men förstod inte att det var han. Jesus frågade henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Men hon trodde att det var trädgårdsmästaren och därför svarade hon: ”Om det är du som har burit bort honom, så tala om för mig var du har lagt honom så att jag kan hämta honom!” Då sa Jesus till henne: ”Maria!” Och genast vände hon sig mot honom och sa: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder ”Mästare”). Men Jesus sa: ”Håll inte fast mig, för jag har ännu inte återvänt till min Fader! Men gå till mina bröder och säg till dem att jag ska återvända till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud!” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och hon berättade vad han hade sagt. Samma dag, den första dagen i veckan, samlades lärjungarna på kvällen bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då stod plötsligt Jesus mitt ibland dem och sa till dem: ”Frid åt er alla!” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna gladde sig när de fick se Herren. Jesus sa till dem igen: ”Frid åt er alla! Så som Fadern har sänt mig, sänder jag nu er.” Sedan andades han på dem och sa: ”Ta emot den heliga Anden! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, men om ni binder någon i hans synder så är han bunden. ” En av de tolv, Tomas som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. De andra lärjungarna sa till honom: ”Vi har sett Herren!” Men Tomas svarade: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och får ta på såren med mina fingrar och om jag inte får röra vid såret i hans sida med mina händer så kan jag inte tro.” En vecka senare var hans lärjungar samlade igen och då var Tomas tillsammans med dem. Och trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sa: ”Frid åt er alla!” Sedan sa han till Tomas: ”Ta på mina händer här med ditt finger! Rör vid min sida med din hand! Tvivla inte utan tro!” Tomas sa till honom: ”Min Herre och min Gud!” Men Jesus sa till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Lyckliga är de som inte har sett men ändå tror.” Jesus lärjungar såg honom göra många andra tecken förutom dem som är nedtecknade i den här boken. Men dessa är nedskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son och för att ni ska få liv i hans namn genom att tro på honom. Senare visade sig Jesus för sina lärjungar igen vid Tiberiassjön och så här gick det till: Simon Petrus, Tomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var där tillsammans. Då sa Simon Petrus till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar” och de andra svarade: ”Vi följer också med!” Så steg de i båten och for ut på sjön men de fick ingenting på hela natten. När det sedan blev morgon, stod Jesus på stranden men lärjungarna förstod inte att det var han. Jesus sa till dem: ”Mina barn, har ni inte fått någon fisk?” ”Nej”, svarade de. Då sa han: ”Kasta ut nätet på höger sida om båten, så får ni.” De gjorde så och nu fick de så mycket fisk att de inte orkade dra in nätet. Den lärjunge som Jesus älskade, sa då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig sitt ytterplagg för han hade nästan inget på sig och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter med båten och släpade nätet med fiskarna. De hade bara ungefär hundra meter kvar till stranden. När de kom i land, såg de en glödhög och fisk som låg där och bröd. Jesus sa nu till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick!” Då steg Simon Petrus upp och drog det fulla nätet iland. Det fanns 153 stora fiskar där men trots att det var så fullt, gick det inte sönder. Jesus sa sedan till dem: ”Kom hit och ät!” Ingen av dem vågade fråga vem han var men alla förstod att det var Herren. Och Jesus gick fram och gav dem av brödet och fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. När de hade ätit, sa Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son älskar du mig mer än de andra gör?” ”Ja, Herre”, svarade Petrus, ”du vet att jag har dig kär.” ”Ge då mat till mina lamm”, sa Jesus till honom. Jesus frågade sedan en andra gång: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” ”Ja Herre”, sa Petrus, ”du vet att jag har dig kär.” ”Var då en herde för mina får”, sa Jesus. För tredje gången frågade nu Jesus honom: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev mycket ledsen över att Jesus än en gång frågade om han hade honom kär och han svarade: ”Herre, du vet allt! Du vet att jag har dig kär!” Då sa Jesus till honom: ”Ge då mat till mina får! Ja, sannerligen säger jag dig: När du var ung kunde du göra dig i ordning och gå vart du ville. Men när du blir gammal, ska du sträcka ut händerna och andra ska göra dig i ordning och föra dig dit du inte vill. ” Detta sa Jesus för att visa med vilket slags död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sa Jesus till honom: ”Följ mig!” Petrus vände sig nu om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade kom efter honom, han som under måltiden hade lutat sig mot Jesus och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus fick se honom, frågade han Jesus: ”Vad kommer att hända med honom?” Men Jesus svarade: ”Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer så rör det väl inte dig? Du ska bara följa mig!” På grund av detta spreds ryktet bland de troende att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus sa aldrig till Petrus att den lärjungen inte skulle dö. Han sa bara: ”Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer så rör det väl inte dig?” Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det. Vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde också mycket annat och om man skulle skriva ner alla dessa händelser, tror jag inte att hela världen skulle rymma alla de böcker man då måste skriva. I min första bok berättade jag, ärade Theofilos, om allt som Jesus började göra och undervisa om ända fram till den dag då han togs upp till himlen, efter att han genom den heliga Anden gett sina befallningar till apostlarna som han hade utvalt. Han visade sig för dem efter sitt lidande och bevisade på många sätt för dem att han levde. Under fyrtio dagar visade han sig för dem och talade om Guds rike. Vid ett av dessa tillfällen då han åt med dem, sa han till dem: ”Lämna inte Jerusalem, utan vänta på vad Fadern har utlovat och som ni har hört mig tala om! Johannes döpte er i vatten men om några få dagar ska ni bli döpta i den heliga Anden.” När de var samlade frågade de Jesus: ”Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade då: ”Det är inte er sak att veta tider och stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den heliga Anden kommer över er ska ni få kraft och ni ska vittna om mig, både i Jerusalem, i Judeen, i Samarien och över hela jorden.” Strax efter att han sagt detta, såg de honom lyftas upp och ett moln tog honom ur deras åsyn. De försökte titta upp mot himlen när han uppsteg, då plötsligt två vitklädda män stod bland dem och sa: ”Ni män från Galileen, varför står ni här och tittar upp mot himlen? Denne Jesus som har tagits upp från er till himlen ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom fara upp på.” De återvände då till Jerusalem från det berg som kallas Olivberget och som ligger en sabbatsväg från staden. När de kom fram, gick de upp till det rum på andra våningen där de brukade hålla till. Det var Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, son till Alfaios, Simon seloten, och Judas, son till Jakob. Alla dessa höll ihop och bad ständigt tillsammans, så också flera kvinnor, Maria, Jesus mor och Jesus bröder. En gång under dessa dagar när omkring 120 troende var samlade, reste sig Petrus upp bland dem och sa: ”Mina syskon, det som var förutsagt i Skriften skulle gå i uppfyllelse, som den heliga Anden meddelade genom David om Judas, han som vägledde dem som grep Jesus. Han var en av oss med samma uppdrag som vi. (Men för de pengar han fick för sitt brott köpte han en åker och där föll han framstupa så att hans kropp sprack och inälvorna rann ut. Hela Jerusalems invånare fick kännedom om det, och platsen kallades på deras eget språk Akeldamak som betyder ’Blodsåkern’.) Det står nämligen i Psaltaren: ’Låt hans hem stå öde låt ingen mer bo där’, och: ’Låt en annan ta hans tjänst.’ Därför måste nu någon annan som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus kom och gick mitt ibland oss, från det att han döptes av Johannes till den dag då han togs upp till himlen, någon av dem måste tillsammans med oss vittna om hans uppståndelse.” Man föreslog då två män: Josef Barsabbas som också kallades Justus och Mattias. Sedan bad de: ”Herre, du känner allas hjärtan. Visa oss vilken av de här två som du har utvalt till denna tjänst som apostel istället för Judas som svek sitt uppdrag och har gått till den plats där han hör hemma.” Sedan kastade de lott som föll på Mattias och han blev vald till apostel tillsammans med de elva. När pingstdagen kom, var de troende alla samlade. Då hördes plötsligt ett dån från himlen som en väldig storm och det fyllde hela huset där de satt. Sedan såg de något som såg ut som eldslågor och de delade på sig och stannade över var och en av dem. Och alla blev fyllda av den heliga Anden och började tala andra språk som Anden gav dem. Många hängivna judar från olika länder var i Jerusalem och när de hörde dånet, samlades en stor mängd människor. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas. De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, Asien, Frygien, Pamfylien, Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga gärningar på våra egna språk!” De var förvirrade och visste inte vad de skulle tro och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” Men andra sa hånfullt: ”De är väl bara fulla av sött vin!” Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra och började tala högt och tydligt till folket: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! Detta ska ni veta! De här männen är inte fulla som ni menar. Klockan är ju bara nio på morgonen. Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel: ’Det ska ske i den sista tiden, säger Gud, att jag ska utgjuta min Ande över alla människor. Era söner och döttrar ska profetera, era unga män ska se syner, och era gamla män ska ha drömmar. Också över mina tjänare och tjänarinnor ska jag på den tiden utgjuta min Ande, och de ska profetera. Jag ska låta tecken visa sig uppe på himlen och nere på jorden: blod och eld och rökmoln. Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens stora och underbara dag kommer. Men var och en som åkallar Herrens namn ska bli räddad.’ Lyssna på vad jag säger ni israeliter! Gud bekräftade Jesus från Nasarets uppdrag genom kraftgärningar, under och tecken. Det vet ni själva. Han utlämnades efter den plan som Gud hade bestämt och gjort upp och ni lät laglösa människor spika fast honom och döda honom. Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom uppstå, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp. David sa ju om honom: ’Jag har alltid Herren inför mig, eftersom han står vid min sida vacklar jag inte. Därför är mitt hjärta fyllt av glädje och jag ropar ut mitt jubel, också min kropp vilar i det hoppet, att du inte ska lämna mig kvar i dödsriket, eller låta din Helige förmultna. Du visar mig vägen till livet, du fyller mig med glädje inför dig.’ Mina syskon! Jag kan tryggt säga till er att vår stamfar David dog och blev begravd och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. Men han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat att en av hans ättlingar skulle få sitta på hans tron. Han förutsade därför Messias uppståndelse: ’Han ska inte lämnas kvar i dödsriket och hans kropp ska inte förmultna.’ Gud har låtit Jesus uppstå och vi alla kan vittna om det. Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida. Han har av Fadern fått ta emot den utlovade heliga Anden, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. David steg ju heller aldrig upp till himlen. Men han säger: ’Herren sa till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.” ’ Hela Israels folk måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och Messias, denna Jesus som ni korsfäste.” När folket hörde det här gick det rakt in i deras hjärtan och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesus Kristus namn, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få den heliga Anden som gåva. För detta löfte gäller er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud kallar.” Sedan fortsatte Petrus att vittna och vädja till dem med många andra ord och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta vilsegångna släkte!” De som trodde på vad Petrus sa lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer. De troende höll sig till apostlarnas undervisning och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd tillsammans och bad. Människorna hade en djup respekt för dem och apostlarna utförde många under och tecken. Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans i glädje och uppriktig hjärtlighet, de prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Varje dag lät Herren deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade. En eftermiddag gick Petrus och Johannes till templet för den dagliga bönen klockan tre. Då bar man dit en man som hade varit förlamad från födseln. Han brukade varje dag placeras vid den tempelport som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna tigga av dem som gick in i templet. När han såg Petrus och Johannes som var på väg in, bad han dem om pengar. Petrus och Johannes såg på honom och Petrus sa: ”Se på oss!” Då tittade mannen upp på dem, eftersom han trodde att han skulle få något av dem. Men Petrus sa: ”Jag har varken silver eller guld men jag har något annat att ge dig. I nasarén Jesus Kristus namn, res dig upp och gå!” Sedan tog Petrus den förlamade mannen i höger hand och reste honom upp. Och genast fick mannen styrka i sina fötter och vrister och han hoppade upp och började gå. Sedan följde han med dem in i templet och han gick och hoppade om vartannat och prisade Gud. Alla människorna i templet såg honom gå omkring och prisa Gud och när de upptäckte att det var den förlamade tiggaren som brukade sitta vid Sköna porten, blev de mycket förvånade och förskräckta över vad som hade hänt med honom. Mannen höll sig hela tiden tätt intill Petrus och Johannes och alla skyndade sig nu till platsen som kallas Salomos pelarhall, fulla av förundran. Petrus såg det och sa till folkskaran: ”Israeliter, varför är ni så förvånade över det som har hänt? Varför stirrar ni på oss som om vi genom vår egen kraft och fromhet hade fått den här mannen att börja gå? Nej, det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra förfäders Gud, som har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och svek inför Pilatus, trots att Pilatus ville ge honom fri. Ni svek honom som var helig och rättfärdig och krävde istället att en mördare skulle friges. Ni dödade livets furste, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det kan vi vittna om. Och genom tron på namnet Jesus har den här mannen som ni ser och känner nu fått styrka. Den tro som kommer genom namnet Jesus har gjort honom fullständigt frisk, som ni alla kan se. Mina syskon! Jag vet att både ni och era ledare agerade i okunnighet. Men genom detta har Gud låtit det som han förutsagt genom profeterna gå i uppfyllelse: att Messias måste lida. Ångra er därför och vänd om så att ni får era synder utplånade! Då ska en tid av vila komma från Herren och han ska sända Messias som är utvald åt er, Jesus. Men han måste stanna kvar i himlen tills den tid kommer då allt det blir upprättat som Gud för länge sedan har talat om genom sina heliga profeter. Mose sa: ’En profet lik mig ska Herren, er Gud, låta uppstå ur era bröders led. Lyssna noga till honom. Var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. ’ Efter det har alla profeter, från Samuel och framåt, talat om dessa dagar. Ni är dessa profeters barn och Guds förbund med era förfäder gäller också er. Han sa ju till Abraham: ’Genom din avkomma ska alla släkten på jorden bli välsignade. ’ Gud lät alltså sin tjänare uppstå först och främst för er och har sänt honom till att välsigna er genom att få var och en av er att lämna era onda gärningar.” Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket, kom prästerna, officeren vid tempelvakten och saddukeerna fram till dem. De var mycket upprörda över att de undervisade folket och utifrån Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten eftersom det hunnit bli kväll. Men många som hade lyssnat till budskapet började tro och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män. Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Johannes, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt. De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem: ”Genom vilken kraft och i vems namn har ni gjort det här?” Då fylldes Petrus av den heliga Anden och svarade dem: ”Ni styresmän och ledare för folket! Om vi idag frågas ut om en god gärning mot en handikappad man och på vilket sätt han blev frisk, ska både ni och alla andra i Israel veta att det är i nasarén Jesus Kristus namn som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni korsfäste Jesus, men Gud uppväckte honom från de döda. Han är ’den sten som inte dög åt er byggnadsarbetare har blivit en hörnsten. ’ Räddningen finns inte hos någon annan och det finns inget annat namn bland människor under hela himlen som kan rädda oss.” När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning, blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus. Men eftersom de kunde se mannen stå där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga. Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra. De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort tecken och alla i Jerusalem känner redan till det. Men vi kanske kan hindra att detta sprids ännu mer bland folket. Vi varnar dem för att i fortsättningen tala till någon mer i det namnet.” Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus. Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom? Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.” Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett. Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal. Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa: ”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem! Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare: ’Varför gör folken uppror? Varför smider de meningslösa planer? Jordens kungar reser sig; makthavarna samlas mot Herren och mot hans Smorde.’ De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt. Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!” När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt. Alla de troende var enade till hjärta och själ och ingen tyckte att det han ägde var hans eget utan alla delade med sig av vad de hade. Apostlarna vittnade med stor kraft om att Herren Jesus hade uppstått från de döda och Gud var mycket nådig mot dem alla. Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det och kom med vad de fått och lämnade pengarna framför apostlarna. De delades sedan ut åt var och en allt efter deras behov. Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, ”Tröstens son”, sålde också en åker som han ägde och lämnade pengarna framför apostlarna. En man som hette Ananias sålde en egendom tillsammans med sin hustru Sapfeira. Men med sin hustrus vetskap behöll han en del av köpesumman och överlämnade resten framför apostlarna. Då sa Petrus: ”Ananias, varför har du låtit Satan fylla ditt hjärta så att du ljuger för den heliga Anden och behåller en del av det du fått för din jord? Den var väl din när du ägde den och du disponerade väl över pengarna när den var såld? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för göra något sådant? Det är inte för människor du har ljugit utan för Gud.” När Ananias hörde dessa ord, föll han död ner på golvet och alla som hörde om händelsen blev helt förskräckta. Några yngre män kom sedan och svepte in honom och bar ut honom och begravde honom. Ungefär tre timmar senare kom Ananias hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus frågade henne då: ”Var det här hela den summa ni fick för jorden?” ”Ja”, svarade hon, ”det var det.” Då sa Petrus: ”Hur kunde ni komma överens om att försöka lura Herrens Ande? De steg du just hör utanför dörren är stegen av de män som har begravt din man och nu ska de bära ut dig också.” I samma stund föll hon ner framför Petrus och dog. När de unga männen kom in och fick se att hon var död, bar de ut henne också och begravde henne bredvid hennes man. Hela församlingen, och alla andra som hörde om detta, blev mycket förskräckta. Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. De troende möttes regelbundet i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade förena sig med dem, men folket visade dem stor respekt och allt fler började tro på Herren Jesus, både män och kvinnor. Man bar också ut sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på dem när han gick förbi. Även från orterna runt omkring Jerusalem kom det många. Man tog med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar och alla blev botade. Översteprästen och hans anhängare som var saddukeer blev mycket avundsjuka och lät arrestera apostlarna och sätta dem i fängelse. Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och förde ut dem och sa: ”Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv.” De lydde och tidigt på morgonen gick de till templet och började undervisa. När översteprästen och hans närmaste män kom, kallade de samman det judiska rådet, alla beslutsfattarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta apostlarna. Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.” När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket. Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket. När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.” När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. Men då ingrep en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!” Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias. Antalet lärjungar ökade vid den här tiden ständigt och det uppstod en del missnöje bland de grekisktalande judarna; de anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. De tolv kallade därför samman alla lärjungarna och sa: ”Det är inte rätt att vi försummar Guds ord för att sköta matutdelningen. Låt oss därför, mina syskon, välja ut sju välrespekterade män, som är fyllda av Ande och vishet och som vi kan låta ta ansvar för den här uppgiften. Då kan vi ägna oss åt bön och undervisning av budskapet.” Alla som samlats ansåg att det var ett bra förslag och man valde ut Stefanos, en man som var fylld av tro och den heliga Anden, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en proselyt. Dessa sju fördes sedan fram till apostlarna som bad och lade händerna på dem. Guds ord spreds nu till allt fler och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även många präster började tro. Stefanos var fylld av nåd och kraft och han gjorde stora under och tecken bland folket. Då började några män från en synagoga som kallades ”De frigivnas” diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. Men ingen av dem kunde hävda sig mot den vishet och Ande som fanns i hans tal. De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud. Så lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och de skriftlärda som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. Där fortsatte de falska vittnena med att säga: ”Den här mannen talar ständigt illa om denna heliga plats och lagen. Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose.” Alla i rådssalen såg mycket noga på Stefanos och de tyckte att hans ansikte var som en ängels. Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?” Stefanos svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran. Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’ Därför flyttade Abraham från kaldéernas land och bosatte sig i Harran. Efter hans fars död ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. Gud gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att hela landet skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar trots att Abraham ännu inte hade några barn. Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. ’Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de gå därifrån och tjäna mig på den här platsen.’ Gud gav sedan Abraham omskärelsens förbund. Så när Abrahams son Isak föddes, omskar han honom på åttonde dagen. Isak blev sedan far till Jakob och Jakob till de tolv stamfäderna. Dessa stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli vis och framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Denne utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen. Men sedan blev det svält och mycket lidande i hela Egypten och Kanaan och våra förfäder saknade mat. Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten och därför skickade han våra förfäder dit, först en gång och sedan en gång till. Under deras andra resa avslöjade Josef för dem vem han var och farao fick kännedom om hans släkt. Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och hela hans familj. Tillsammans var de 75 personer. Så kom Jakob till Egypten och där dog både han och våra förfäder. Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham hade köpt med silver av Hamors söner. Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö. Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. Mose fick gedigen utbildning i Egyptens visdom och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet. När Mose var 40 år, steg en önskan upp i hans hjärta att söka upp sitt eget folk, israeliterna. Han fick då se en egypter misshandla en israelit och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptern. Mose trodde att hans folk skulle förstå att Gud genom honom skulle rädda dem men det gjorde de inte. Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ Men mannen som hade startat slagsmålet knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?’ När Mose hörde detta, flydde han och levde sedan som främling i Midjans land där han blev far till två söner. När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’ Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år. Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’ Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss. Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’ Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok: ’Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk? Ni bar väl omkring Moloks tält och er gud Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag föra er bort till ett land bortom Babylon.’ På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju: ’Himlen är min tron och jorden min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats? säger Herren. Har inte min hand gjort allt detta?’ Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.” När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida!” Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han. Även Saul tyckte det var rätt att man dödade honom. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Men några fromma män kom och begravde Stefanos under stor dödsklagan. Saul var mycket grym mot församlingen. Han trängde sig in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor och satte dem i fängelse. Men de som hade skingrats vandrade omkring och förkunnade evangelium överallt dit de kom. Filippos gick till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus där. Folkskaran lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga när de såg de tecken han gjorde. Många orena andar drevs ut och lämnade sina offer under högljudda rop och många som hade varit förlamade eller handikappade på annat sätt blev botade. Därför blev det stor glädje i staden. Där fanns också en man som hette Simon. Han hade sysslat med trolldom i staden och fått folket att häpna i Samarien. Han påstod sig själv vara något stort och alla drogs till honom, både små och stora, och sa: ”Han är en Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.” Då han så länge hade gjort dem häpna med sina trollkonster var de anhängare till honom. Men nu började folket istället tro på Filippos budskap om Guds rike och Jesus Kristus och de, både män och kvinnor, lät döpa sig. Simon själv kom också till tro och blev döpt. Sedan följde han Filippos vart han gick och han häpnade över de tecken och under som skedde. När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, skickade de dit Petrus och Johannes. När de kom dit, bad de att de skulle få den heliga Anden. För Anden hade ännu inte kommit över någon av dem utan de var bara döpta i Herren Jesus namn. Men Petrus och Johannes lade sina händer på dem och då fick de den heliga Anden. När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar och sa: ”Låt mig också få den här makten, så att den får den heliga Anden som jag lägger händerna på.” Men Petrus svarade: ”Både du och dina pengar ska gå förlorade om du tror att man kan köpa Guds gåva! Du har ingen rätt till det här för ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. Vänd om från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt hjärtas avsikter. Jag ser att du fortfarande sitter fast i bitterhet och orättens fångenskap.” Då svarade Simon: ”Be för mig till Herren, så att jag inte drabbas av det som ni har sagt!” Och sedan Petrus och Johannes hade vittnat och förkunnat Herrens ord, återvände de till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet också i flera samariska byar. En ängel från Herren visade sig nu för Filippos och sa till honom: ”Gå söderut på ökenvägen som går mellan Jerusalem och Gaza”, och Filippos lydde genast. Där på vägen kom då en hög tjänsteman som arbetade vid hovet hos Kandake, den etiopiska drottningen. Han hade ansvar för hela hennes skattkammare. Men nu hade han rest till Jerusalem för att tillbe och var på väg tillbaka i sin vagn där han satt och högläste profeten Jesaja. Då sa Anden till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den!” Filippos skyndade fram och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja, frågade han: ”Förstår du vad du läser?” Mannen svarade: ”Hur skulle jag kunna det om ingen förklarar för mig?” Sedan bad han Filippos stiga upp i vagnen och sätta sig bredvid honom. Det ställe i Skriften han just hade läst var detta: ”Han var som ett får som förs bort för att slaktas, tyst som ett lamm som står tyst när man klipper det, han öppnade inte sin mun. Genom hans förnedring togs hans dom bort. Vem i hans släkte kan beskriva det, för hans liv rycktes bort från jorden?” Mannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om, sig själv, eller om någon annan?” Då började Filippos att med hjälp av detta ställe i Skriften förklara evangeliet om Jesus. Och när de åkte där längs vägen, kom de fram till ett ställe med vatten. Då sa den etiopiska mannen: ”Titta, där finns vatten! Finns det något som hindrar att jag blir döpt här?” *** Sedan gav han order om att stanna vagnen och de steg ner i vattnet tillsammans och Filippos döpte honom. Men när de kom upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippos och mannen såg honom inte mer men han fortsatte glad sin resa. Filippos befann sig nu i Ashdod och han gick sedan från stad till stad och förkunnade evangelium tills han kom till Caesarea. Saul som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus så att han skulle få tillstånd att arrestera alla där som hörde till Vägen, både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem. Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen. Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. Res dig upp och gå in i staden, så får du veta vad du ska göra.” Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma, för de hörde rösten men såg ingen. När Saul reste sig från marken och öppnade sina ögon, kunde han inte se. De tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han sedan blind och han varken åt eller drack. Men i Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!” ”Ja, Herre!” svarade han. Då sa Herren till honom: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber och i en syn har han sett att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom så att han kan se igen.” ”Men Herre!” svarade Ananias. ”Jag har hört av många om den mannen och allt ont som han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och här har han en fullmakt med sig från översteprästerna att arrestera alla som åkallar ditt namn!” Men Herren sa till honom: ”Gå, för jag har utsett honom till att vara mitt redskap! Han ska göra mitt namn känt för många olika folk och makthavare och för Israels folk. Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namn.” Då gick Ananias dit och kom in i Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av den heliga Anden.” I samma stund var det som om flagor föll från Sauls ögon och han kunde se igen. Han reste sig då genast upp och lät döpa sig och när han ätit, fick han krafterna tillbaka. Saul stannade sedan några dagar hos lärjungarna i Damaskus och han började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son. Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som åkallar Jesus namn? Visst var han på väg hit för att arrestera dem och föra dem som fångar till översteprästerna?” Men Saul talade med allt större kraft och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias. Efter en längre tid konspirerade judarna om att göra sig av med Saul, men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom, men en natt tog några av hans lärjungar och firade ner honom i en korg från stadsmuren. Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte ansluta sig till lärjungarna där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en lärjunge. Men Barnabas tog honom med till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren som hade talat till honom och hur Saul sedan med stort mod hade predikat i Jesus namn i Damaskus. Efter det accepterade de Saul och sedan kom och gick han fritt bland dem i Jerusalem där han talade frimodigt i Herren Jesus namn. Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men de gjorde upp planer på att döda honom. När de troende fick reda på detta, tog de med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till Tarsos. Församlingen fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i Herrens fruktan och växte till genom den heliga Andens tröst och stöd. Petrus reste nu från plats till plats och kom också till de heliga i Lydda. Där träffade han en man som hette Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din bädd!” Och i samma stund reste sig Aineas upp. Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom och vände om till Herren. I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga, men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och lade henne i ett rum en trappa upp. Men när lärjungarna hörde att Petrus var i Lydda som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt. Petrus följde genast med och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp. De gråtande änkorna samlades kring honom och visade skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon fortfarande var bland dem. Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Han föll ner på knä och bad och sedan vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de heliga och änkorna och lät dem se henne stå där levande. Nyheten om det som hade hänt spreds i hela Joppe och många började tro på Herren. Petrus stannade därför en längre tid i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning. I Caesarea fanns en man som hette Cornelius och som var officer vid italiska bataljonen. Han var gudfruktig liksom alla i hans hus. Cornelius gav stora gåvor till de fattiga bland folket och bad regelbundet till Gud. En eftermiddag när han bad och klockan var ungefär tre, fick han i en syn se en Guds ängel komma emot honom och säga: ”Cornelius”. Skräckslagen stirrade Cornelius på ängeln och frågade: ”Vad vill du, Herre?” Ängeln svarade: ”Dina böner och gåvor till de fattiga har stigit upp som ett minnesvärt offer till Gud. Skicka nu iväg några män till Joppe och låt dem hämta hit en man som heter Simon Petrus. Han bor i ett hus nere vid havet hos en man som heter Simon och som arbetar med skinnberedning.” Så snart ängeln som talat med honom hade försvunnit, kallade därför Cornelius på två tjänare och en av sina soldater som var en from man. Han berättade sedan allt som hade hänt och skickade iväg dem till Joppe. Nästa dag vid middagstiden närmade sig männen Joppe och samtidigt gick Petrus upp på husets takterrass för att be. Han blev hungrig och ville ha något att äta och medan maten gjordes i ordning, fick han se en syn. Han såg himlen öppen och något som liknade en stor duk sänktes ner på jorden. Duken var upphängd i sina fyra hörn och där var alla slags fyrfotadjur, markens kräldjur och himlens fåglar. Sedan sa en röst till honom: ”Res dig upp Petrus, slakta och ät!” ”Nej aldrig, Herre”, svarade Petrus. ”Jag har aldrig ätit något som är oheligt eller orent.” Men rösten hördes en andra gång och sa: ”Om Gud har gjort något rent, ska du inte behandla det som orent.” Detta upprepades tre gånger och sedan drogs duken upp till himlen. Petrus blev mycket förvirrad. Vad kunde synen betyda? Men i samma stund kom de män som Cornelius hade sänt. De hade frågat sig fram till huset och stod nu utanför porten och ropade: ”Är det här som Simon, han som kallas Petrus bor?” Petrus var fortfarande upptagen med att grubbla över synen, när Anden sa till honom: ”Tre män är här och söker dig. Gå ner och följ med dem! Tveka inte, för jag har sänt dem!” Då gick Petrus ner och mötte dem och sa: ”Jag är den som ni söker. Är det något särskilt ni vill?” Då berättade de för honom: ”Vi är hitskickade av officeren Cornelius. Han är rättfärdig och gudfruktig och alla judarna talar gott om honom. Nu har en helig ängel sagt till honom att skicka efter dig, så att han kan få reda på vad du har att säga.” Petrus bjöd då in dem och lät dem stanna där över natten. Nästa dag tog han sedan med sig några troende från Joppe och följde med männen. Dagen därpå kom de fram till Caesarea där Cornelius väntade på dem. Han hade samlat dit sina släktingar och närmaste vänner. När Petrus steg in i huset, mötte Cornelius honom och föll ner framför honom och tillbad. Men Petrus drog upp honom och sa: ”Res dig upp! Jag är en vanlig människa precis som du!” Sedan pratade de med varandra och gick tillsammans in i det rum där de andra var samlade. Petrus sa till dem: ”Som ni vet är det förbjudet för mig som jude att umgås med någon från ett annat folk och besöka honom. Men Gud har visat mig att jag aldrig ska nedvärdera en människa och anse henne som oren. Därför följde jag med utan att protestera när ni skickade efter mig. Säg mig nu vad det är ni vill!” Cornelius svarade: ”För tre dagar sedan när jag som vanligt bad här hemma vid tretiden på eftermiddagen, stod plötsligt en man klädd i skinande kläder framför mig. Han sa till mig: ’Cornelius, Gud har hört dina böner och kommit ihåg dina gåvor till de fattiga. Skicka nu iväg några män till Joppe och låt dem hämta hit en man som heter Simon Petrus. Han bor i ett hus nere vid havet hos en man som heter Simon och som arbetar med skinnberedning.’ Därför skickade jag genast bud efter dig och jag är mycket tacksam för att du ville komma. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.” Då började Petrus tala: ”Jag ser nu tydligt att Gud verkligen behandlar alla folk lika. Han är villig att ta emot varje människa som fruktar honom och handlar rättfärdigt, vilket folk hon än tillhör. Ni har kännedom om de glada nyheterna som har meddelats Israels folk  —  att man kan få frid genom Jesus Kristus som är allas Herre. Ni känner till vad som hände i hela Judeen med början i Galileen efter det dop som Johannes förkunnade: hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den heliga Anden och kraft och hur Jesus gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld eftersom Gud var med honom. Vi vittnar om allt han gjorde både ute på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på ett kors och avrättade, men på den tredje dagen uppväckte Gud honom från de döda. Gud lät honom sedan visa sig men inte för hela folket, utan för vittnen som Gud redan tidigare hade utsett, oss som åt och drack med honom efter att han hade uppstått från de döda. Och han gav oss en befallning att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har utsett till domare över både levande och döda. Alla profeterna vittnar om honom att var och en som tror på honom ska få sina synder förlåtna genom hans namn.” Men medan Petrus fortfarande talade, kom den heliga Anden över alla som lyssnade till hans budskap. De troende omskurna som hade kommit dit tillsammans med Petrus blev förvånade över att den heliga Andens gåva också kom över dessa från andra folk. De hörde dem nämligen tala andra språk och hylla Gud. Då frågade Petrus: ”Finns det någon som kan hindra att de döps i vatten nu när de har fått den heliga Anden precis som vi?” Och så lät han dem döpas i Jesus Kristus namn. De bad honom sedan att stanna hos dem några dagar. Snart fick apostlarna och de andra troende i Judeen höra att också andra folk hade tagit emot Guds ord. När Petrus kom till Jerusalem, började de omskurna kritisera honom: ”Du har besökt oomskurna och ätit med dem!” Då berättade Petrus för dem vad som hade hänt. Han sa: ”När jag var i Joppe och bad, fick jag se en syn. Jag såg något som liknade en stor duk sänkas ner från himlen. Duken var upphängd i sina fyra hörn och kom ända ner till mig. När jag undersökte den närmare, fick jag se att där var markens fyrfotadjur, såväl vilda som tama, kräldjur och himlens fåglar. Och jag hörde en röst säga: ’Petrus, res dig upp, slakta och ät!’ Men jag svarade: ’Nej aldrig, Herre! Jag har aldrig ätit något som är oheligt eller orent.’ Men rösten från himlen hördes en andra gång: ’Om Gud har gjort något rent, ska du inte behandla det som orent.’ Detta hände tre gånger och sedan drogs alltihop upp till himlen igen. I samma stund kom tre män till huset där vi var. De hade skickats från Caesarea för att hämta mig och Anden sa till mig att följa med dem utan att tveka. De här sex männen följde också med mig och vi kom hem till den där mannen. Mannen talade om för oss att en ängel hade visat sig för honom i hans hus och sagt till honom: ’Skicka bud till Joppe och låt hämta Simon som kallas Petrus, för han har något att berätta som kan rädda både dig och alla i ditt hus.’ När jag började tala, kom den heliga Anden över dem precis som över oss den första tiden. Då mindes jag att Herren hade sagt: ’Johannes döpte er i vatten, men ni ska bli döpta i den heliga Anden.’ Så om nu Gud gav dessa samma gåva som han gav till oss, hur skulle jag då kunna sätta mig upp mot Gud?” När de andra hörde detta blev de lugna och hyllade Gud och sa: ”Tänk att Gud också har gett andra folk möjligheten att vända om och få liv!” De som hade skingrats under den förföljelse som startade med Stefanos hade nu kommit ända till Fenikien, Cypern och Antiochia. De predikade ordet bara för judarna. Men några av dem som var från Cypern och Kyrene reste till Antiochia och där talade de också till icke-judar och berättade evangeliet om Herren Jesus. Och Herren var med dem och gav dem kraft, så att ett stort antal människor kom till tro och vände om till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem som genast skickade dit Barnabas. När han kom fram och fick se vad Gud i sin nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att av hela hjärtat hålla sig till Herren. Barnabas var en god man, fylld av den heliga Anden och tro. En mängd folk fördes till Herren. Efter detta reste Barnabas vidare till Tarsos för att söka upp Saul och när han hittat honom, tog han honom med sig till Antiochia. Där stannade de sedan tillsammans i församlingen under ett helt år och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiochia som lärjungarna första gången kallades kristna. Under den här tiden kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. En av dem som hette Agabos reste sig och förutsade genom Anden att en svår hungersnöd skulle drabba hela världen  —  den inträffade sedan under kejsar Claudius. Lärjungarna beslöt att skicka understöd till de troende i Judeen, var och en så mycket han hade råd med. De gjorde så och skickade sin gåva med Barnabas och Saul till församlingsledarna. Ungefär samtidigt började kung Herodes gripa och misshandla flera av församlingens medlemmar. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror och när han såg att judarna gillade det, arresterade han också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. Efter arresteringen satte han Petrus i fängelse och lät fyra vaktstyrkor med vardera fyra man bevaka honom. Herodes hade efter påsken tänkt ställa Petrus inför folket. Men medan Petrus satt där fängslad, bad församlingen ivrigt till Gud för honom. Natten innan Herodes tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov fastkedjad mellan två soldater och utanför dörren fanns vakter som vaktade fängelset. Då fylldes cellen plötsligt av ljus och en ängel från Herren stod där. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sa: ”Res dig upp, snabbt!” Och i samma stund föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna”, och när Petrus gjort det, sa ängeln: ”Svep nu om dig manteln och följ mig!” Petrus följde med ängeln ut, men han förstod inte att det som ängeln gjorde var något som hände i verkligheten; han trodde att det var en syn. De passerade först en vaktpost och sedan en till och var till slut framme vid järnporten som ledde ut mot staden. Där öppnade sig porten för dem alldeles av sig själv, det var bara att gå ut. Och sedan de gått nerför gatan en bit, var ängeln plötsligt borta. När Petrus hade samlat sig, sa han till sig själv: ”Nu vet jag att det är sant att Herren sände sin ängel och räddade mig från Herodes, från allt som judarna hade väntat skulle hända mig.” Och när han fattat det helt och fullt, gick han hem till Maria, mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad. Petrus bultade på porten och en flicka som hette Rhode kom för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon inte öppnade utan sprang istället tillbaka in och berättade att Petrus stod utanför. ”Du är galen”, sa de. Men hon gav sig inte och då sa de: ”Det kanske är hans ängel? ” Under tiden fortsatte Petrus att bulta och när de öppnade och såg att det var han, blev de utom sig av häpnad. Men han gav tecken åt dem att vara tysta och berättade sedan för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Till sist sa han: ”Låt Jakob och de andra i församlingen få veta detta”, och så gick han vidare till en annan plats. När morgonen kom, blev det stor uppståndelse bland soldaterna i fängelset. Ingen kunde fatta vad som hade hänt med Petrus. Och när Herodes skickade efter Petrus och inte fick tag i honom, ställde han till med förhör bland vakterna och beordrade att de skulle föras bort. Efter detta lämnade Herodes Judeen och for till Caesarea och stannade där. Invånarna i Tyros och Sidon som var beroende av Herodes land för sin matförsörjning hade gjort Herodes vred. De skickade därför en gemensam delegation till Herodes för att be om fred då de lyckats få över kungens kammarherre Blastos på sin sida. På den bestämda dagen tog sedan Herodes på sig den kungliga manteln, satte sig på tribunen och talade till dem. Folket ropade: ”Det är en gud som talar och inte en människa!” Men i samma ögonblick slog en ängel från Herren honom, eftersom han inte gav Gud äran och han blev uppäten av maskar och dog. Men Guds ord spreds allt mer och gav tillväxt. Och sedan Barnabas och Saul hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, återvände de till Antiochia och tog med sig Johannes som kallades Markus. I församlingen i Antiochia fanns profeter och lärare: Barnabas, Symeon, som också kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som hade vuxit upp tillsammans med tetrarken Herodes, och Saul. En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa den heliga Anden: ”Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har kallat dem till.” Och sedan de fastat och bett, lade de sina händer på dem och skickade iväg dem. Efter att dessa två sänts ut av den heliga Anden, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern. När de kom till Salamis, förkunnade de Guds ord i de judiska synagogorna. Johannes följde med dem som medhjälpare. Sedan reste de över hela ön och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, en falsk profet. Han brukade ofta besöka den romerska landshövdingen Sergius Paulus som var en mycket klok man. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig eftersom han ville höra Guds ord. Men Elymas, trollkarlen (det är vad hans namn betyder) motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro. Då blev Saul som även kallades Paulus, fylld av den heliga Anden och han spände ögonen i trollkarlen och sa: ”Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt rättfärdigt, ska du aldrig sluta med att förvränga Herrens raka vägar? Nu tar Herren tag i dig. Du ska bli blind under en tid så att du inte ser solen.” I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen och han började irra omkring och leta efter någon som kunde leda honom. När landshövdingen såg vad som hände, började han tro för han var helt förundrad över undervisningen om Herren. Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. Men Barnabas och Paulus fortsatte från Perge till Antiochia i Pisidien. När det sedan blev sabbat, gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen ur lagen och profeterna vände sig synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till uppmuntran för folket, så gör det!” Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter och alla andra här som fruktar Gud, lyssna på mig! Vårt folk Israels Gud utvalde våra förfäder. Och han lät folket bli mycket stort när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt. Under fyrtio år hade Gud tålamod med dem i öknen och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad folket om en kung och Gud gav dem Saul, Kishs son en man ur Benjamins stam. Han regerade i fyrtio år. Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom vittnade Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son en man efter mitt hjärta. Han kommer att göra min vilja.’ Från hans ättlingar har Gud kallat en räddare för Israel, Jesus. Men innan Jesus trädde fram, förkunnade Johannes omvändelse och dop för hela Israels folk. När Johannes uppgift närmade sig sitt slut, sa han: ’Jag är inte den som ni tror att jag är. Han kommer efter mig och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar.’ Lyssa nu, mina syskon, ni ättlingar till Abraham och alla andra här som fruktar Gud! Budskapet om denna räddning har sänts till er. Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De dömde honom och fullbordade så vad som förutsagts genom profeterna som läses varje sabbat. Trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. Och när de hade slutfört allt det som står skrivet om honom, tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda och Jesus visade sig sedan under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu vittnar om det för Israels folk. Vi förkunnar evangeliet, löftet till förfäderna som Gud har fullföljt för oss genom att uppväcka Jesus från de döda, så som det står i den andra psalmen: ’Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.’ För Gud hade låtit honom uppstå från de döda, så att han aldrig mer skulle behöva komma tillbaka till förgängelsen. Det förklarade han med orden: ’Jag ska ge er den trofasta nåd som jag gav David.’ Och på ett annat ställe säger han: ’Du ska inte låta din Helige förmultna.’ David hade tjänat Guds vilja på sin tid, dog och blev begravd vid sina fäder och hans kropp förmultnade. Men den som Gud uppväckte från de döda förmultnade inte. Mina syskon, jag vill att ni ska veta att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Var och en som tror blir genom honom rättfärdig och fri från allt det som ni inte kunde bli fria från genom Moses lag. Se därför upp så att ni inte drabbas av det som sagts genom profeterna: ’Se, ni föraktare. Låt er förvånas och förgås. Jag ska utföra en gärning under er tid, något som ni inte kommer att tro när man berättar det för er. ’ ” När Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa sabbat så att de kunde höra mer. När man bröt upp efter samlingen, passade många judar och gudfruktiga proselyter också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd. På sabbaten en vecka senare kom nästan hela staden för att höra budskapet från Herren. Men när judarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började förlöjliga det Paulus sa. Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni skulle vara de första som fick höra Guds ord förkunnas, men eftersom ni avvisar det och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. Det är också vad Herren har befallt oss: ’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska vara till räddning för hela jorden. ’ ” När de som var från andra folk hörde detta, blev de mycket glada och prisade Herrens ord och alla som var utsedda till evigt liv började tro. Sedan spreds budskapet om Herren i hela området. Men judarna hetsade upp de högt uppsatta gudfruktiga kvinnorna och de ledande männen i staden och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. Båda två skakade då dammet av sina fötter och fortsatte till Ikonion. Och lärjungarna fylldes av glädje och helig Ande. I Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och greker, kom till tro. Men de judar som inte ville tro hetsade upp de andra så att de vände sig mot bröderna. Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och frimodigt om Herren eftersom de litade på honom. Herren bekräftade sitt budskap om nåd genom tecken och under. Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med judarna och andra med apostlarna. Hedningar och judar gjorde tillsammans med sina ledare upp en plan att misshandla och stena dem. De fick reda på det och flydde därför till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakterna omkring och fortsatte att förkunna evangeliet där. I Lystra fanns en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. Mannen satt och lyssnade när Paulus talade och då Paulus tittade på honom, såg han att mannen hade tro så att han kunde bli frisk. Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå. Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!” De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes eftersom det var han som var den främste talaren. Prästen i zeustemplet som låg i utkanten av staden kom sedan med tjurar och blomsterkransar som han och folket skulle offra till dem framför stadsporten. Men när det gick upp för apostlarna Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: ”Män, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er med evangeliet om att ni ska vända er från dessa hjälplösa gudar till den levande Guden som har gjort himlen och jorden och haven och allt som finns i dem. Fram till nu har Gud låtit folken gå sina egna vägar, men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som ger er regn från himlen och goda skördar, han som ger er mat och fyller era hjärtan med glädje.” Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas hindra folket från att offra åt dem. Men sedan kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. De stenade Paulus och när de trodde att han var död, släpade de ut honom ur staden. Men när lärjungarna samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till Derbe tillsammans med Barnabas. Även i Derbe förkunnade Paulus och Barnabas evangelium och fick många nya lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia och stöttade lärjungarna och uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro. De sa: ”Det är genom många svårigheter som vi ska gå in i Guds rike.” Paulus och Barnabas utsåg också ledare för varje församling och de fastade och bad och anförtrodde dem åt Herren som de nyss börjat tro på. Sedan reste de genom Pisidien och Pamfylien, predikade i Perge och fortsatte till Attaleia och där tog de en båt över till Antiochia. Det var där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade avslutat. När de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade gett även hedningar möjligheten att börja tro. De stannade sedan en ganska lång tid hos lärjungarna där. Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig som seden var enligt Mose. Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där. Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada. När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem. Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag. Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro. Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss. Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron. Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära? Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.” Efter det blev det tyst på diskussionen och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de tecken och under som Gud hade gjort genom dem bland andra folk. När de hade slutat, reste sig Jakob och sa: ”Bröder, lyssna på mig! Simon har berättat hur Gud för första gången såg till att han fick ett eget folk bland hedningarna. Det stämmer väl överens med det budskap som står skrivet hos profeterna: ’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hydda. Jag ska resa upp det som ligger i ruiner, så att alla andra människor kan söka Herren, alla de folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som gjorde allt detta känt för länge sedan.’ Jag anser därför att vi inte ska ställa så många krav på hedningar som vänder sig till Gud. Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som orenats genom avgudadyrkan, att de ska avhålla sig från sexuell omoral och från att äta kött från kvävda djur samt blod. För Mose har man förkunnat överallt i alla städer under alla tider och han läses i synagogorna varje sabbat.” Sedan beslöt apostlarna och ledarna tillsammans med hela församlingen att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas. Det blev två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas. Så här löd det brev de fick med sig: Från apostlarna och församlingsledarna, till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar! Vi har fått veta att några från oss har skapat oro och förvirring bland er med vad de har sagt men dessa män var inte utsända av oss. Vi beslöt därför enhälligt att utse representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. Våra representanter, Judas och Silas, kommer att framföra detsamma som vi skriver. Den heliga Anden och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än detta nödvändiga: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. Om ni noga följer detta, handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott! De sändes iväg och reste till Antiochia där man kallade samman de troende till ett möte och överlämnade brevet. När man läste brevet blev alla glada över detta uppmuntrande besked. Judas och Silas som själva var profeter talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem. När de hade varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem och församlingen i Antiochia önskade dem frid. *** Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren. Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Borde vi inte åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren för att se hur det går med de troende?” Barnabas föreslog att de skulle ta med sig Johannes som kallades Markus. Men Paulus var emot detta eftersom denne hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. De blev så oeniga om detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Markus och seglade till Cypern. Paulus däremot valde Silas som medhjälpare och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herrens nåd, gav han sig iväg. Han reste genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där. Paulus kom nu till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, som var son till en kristen judinna men vars far var grek. De troende i Lystra och Ikonion hade bara gott att säga om honom, och Paulus ville därför att Timotheos skulle följa med dem på deras resa. Men av hänsyn till judarna i området omskar han Timotheos, eftersom alla visste att hans far var grek. De reste sedan från stad till stad och berättade om vad apostlarna och församlingsledarna i Jerusalem hade beslutat och som man skulle följa. Församlingarna stärktes i sin tro, och för varje dag ökade antalet troende. Paulus och hans följeslagare reste nu genom Frygien och Galatien, eftersom den heliga Anden hade hindrat dem från att förkunna budskapet i Asien. När de efter ett tag kom fram till Mysiens gräns tänkte de gå mot Bithynien, men Jesus Ande tillät dem inte att resa dit. De fortsatte därför genom Mysien och kom till Troas. Där fick Paulus på natten se en syn. Han såg en man från Makedonien stå där och be honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” Vi ville därför genast efter att Paulus haft denna syn resa över till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud kallade oss att förkunna evangeliet där. Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag vidare till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en romersk koloni och en av de ledande städerna i denna del av Makedonien. Där stannade vi sedan i flera dagar. På sabbaten gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss ner och talade till de kvinnor som hade samlats där. En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. Hon var gudfruktig, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt bad hon: ”Nu när ni ser att jag tror på Herren, så måste ni komma och bo hos mig.” Och hon gav sig inte. När vi en dag var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som var besatt av en spådomsande. Hon kunde spå och drog in mycket pengar åt sina ägare. Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: ”De här männen är den högsta Gudens tjänare och förkunnar för er vägen till räddning!” Detta upprepades dagligen tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” Och genast lämnade anden henne. Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter på torget. Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: ”De här judarna vänder upp och ner på hela staden. De förespråkar seder som inte är tillåtna för oss som romerska medborgare att anta eller praktisera.” Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. De blev svårt slagna och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga och placerade dem i den innersta cellen där han låste fast deras ben i en trästock. Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud medan de andra fångarna lyssnade. Då kom det plötsligt ett jordskalv som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. Då vaknade fångvaktaren och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord. Men Paulus ropade till honom: ”Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!” Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: ”Vad ska jag göra för att bli räddad?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus, så ska du bli räddad, både du och din familj!” De fick sedan berätta budskapet om Herren för fångvaktaren och hela hans familj. Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår mitt i natten. Han och hela familjen lät sedan döpa sig. Han tog dem med sig upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud. Nästa morgon skickade domarna dit sina vakter för att meddela att männen skulle släppas fria. Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: ”Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!” Men Paulus svarade: ”Åh nej! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva föra ut oss!” Vakterna berättade då detta för domarna och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare, blev de rädda. De kom genast och talade vänligt till dem. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. Men när de kom ut ur fängelset, gick de till Lydias hus där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem och sedan gick de vidare. Paulus och Silas tog nu vägen genom Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike där judarna hade en synagoga. Paulus gick som vanligt dit och under tre sabbater i rad talade han till folket utifrån Skrifterna. Han förklarade att Messias måste lida och uppstå från de döda och han bevisade att Jesus som han förkunnade för dem är Messias. Några av dem blev övertygade och höll sig sedan till Paulus och Silas, däribland en stor grupp gudfruktiga greker liksom ett antal högt uppsatta kvinnor. Men judarna blev avundsjuka och samlade några onda män från gatan och ställde till med upplopp och oroligheter i staden. De tågade sedan mot Jasons hus för att hämta Paulus och Silas, så att de kunde ställa dem till svars inför folkmassan. Men när de inte hittade dem, släpade de ut Jason och några andra troende till stadens styresmän och skrek: ”Dessa har vänt upp och ner på hela världen och nu är de här också och Jason har släppt in dem i sitt hus. De är skyldiga till förräderi mot kejsaren, för de påstår att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.” Både styresmännen och folket i staden blev mycket oroade över dessa rapporter och Jason och de andra blev inte frisläppta förrän de hade betalat borgen. Samma natt skickade de troende iväg Paulus och Silas till Beroia. Och så snart de kommit dit, gick de till den judiska synagogan. Men människorna i Beroia var mer öppna än de i Thessalonike. De lyssnade gärna till budskapet och forskade varje dag i Skriften för att kontrollera om det som sades var sant. Många av dem började tro, däribland flera högt uppsatta grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick reda på att Paulus förkunnade Guds ord också i Beroia, kom de dit och ställde till med oro och bråk bland folket. De troende handlade därför snabbt och skickade Paulus ner till kusten, men både Silas och Timotheos stannade kvar. De som förde Paulus därifrån följde honom ända till Athen. Efter det återvände de och meddelade Silas och Timotheos att Paulus ville att de skulle skynda sig efter honom. Medan Paulus väntade på dem, gick han omkring i Athen och han blev upprörd över alla de avgudabilder han såg överallt i staden. Han talade till judarna och de gudfruktiga i synagogan och varje dag på torget till alla som råkade vara där. En del av filosoferna, både epikuréer och stoiker diskuterade med honom. Några sa: ”Vad är det här för underliga idéer han har snappat upp? Vad menar han?” Andra sa: ”Han försöker pracka på oss främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Sedan tog de honom med sig till areopagen och sa: ”Kom och berätta mer för oss om den här nya läran du talar om, för det är ganska märkliga saker du har att säga. Tala om för oss vad det här handlar om!” Både athenarna och de utlänningar som bodde där använde nämligen all sin tid till att diskutera de senaste idéerna. Paulus ställde sig alltså inför areopagen och sa: ”Athenare, jag har lagt märke till att ni är mycket religiösa, för när jag har promenerat omkring här har jag sett era gudabilder och även funnit ett altare med inskriften: ’ÅT EN OKÄND GUD’. Och det är denne jag vill berätta för er om, honom som ni har tillbett utan att veta vem det är. Den Gud som har skapat världen och allt som finns i den, han är Herre över både himlen och jorden och han bor inte i något tempel som är byggt av människor. Människor kan inte heller betjäna honom med sina händer som om han behövde någonting. Det är nämligen han själv som ger alla liv och anda och allting. Han skapade alla folk från en enda människa och spred ut dem över hela jordens yta. Han bestämde deras tider och stakade ut deras gränser inom vilka de skulle bo. Det gjorde han för att människorna skulle söka Gud och kanske hitta vägen till honom. Men han är inte långt borta från någon av oss, för det är i honom vi lever och rör oss och existerar, precis som några av era egna poeter säger: ’Vi har vårt ursprung hos honom.’ Om vi nu har vårt ursprung hos honom, då kan vi inte föreställa oss det gudomliga som något som människor utifrån sina tankar och sin konstnärlighet har tillverkat av silver eller guld eller sten. Under lång tid har Gud haft överseende med denna okunnighet, men nu kräver han att alla människor överallt ska vända om. Gud har nämligen fastställt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet, genom en man som han i förväg har bestämt för den här uppgiften. Det har han bevisat inför alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.” När de hörde om uppståndelsen från de döda, började några hånskratta men andra sa: ”Vi vill höra mer om det där en annan gång.” Sedan lämnade Paulus dem. Några förenade sig i alla fall med honom och började tro. Bland dem var Dionysios, en medlem av areopagen och en kvinna som hette Damaris och några till. Sedan lämnade Paulus Athen och for till Korinth. Där blev han bekant med en jude som hette Aquila. Han var född i Pontos men hade nyligen kommit från Italien tillsammans med sin hustru Priscilla, eftersom kejsar Claudius hade utvisat alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem och bodde sedan och arbetade tillsammans med dem, för de var tältmakare precis som han. Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. Och sedan Silas och Timotheos anlänt från Makedonien, koncentrerade sig Paulus helt på förkunnelsen och vittnade för judarna att Jesus är Messias. Men när judarna sa emot honom och hånade honom, skakade Paulus sina kläder och sa: ”Ni får själva ta ansvar för ert liv. Jag är utan skuld. Från och med nu tänker jag vända mig till andra folk.” Sedan gick Paulus därifrån till Titius Justus som var gudfruktig och vars hus låg vägg i vägg med synagogan. Föreståndaren för synagogan, Crispus och hela hans familj började tro på Herren. Många andra i Korinth som hörde Paulus började också tro och lät döpa sig. En natt talade Herren till Paulus i en syn: ”Var inte rädd! Fortsätt att tala! Låt dig inte tystas, för jag är med dig. Ingen kommer att angripa eller skada dig, för det är många som tillhör mig i den här staden.” Paulus stannade därför kvar i Korinth i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds budskap. Men när Gallio hade blivit landshövding över Achaia, gick judarna till angrepp mot Paulus och förde honom inför domstolen. De anklagade honom: ”Den här mannen förleder människor att dyrka Gud på ett sätt som är emot lagen.” Men innan Paulus hann försvara sig, sa Gallio till judarna: ”Ni judar, om fallet gällde något brott eller annat ont som mannen gjort skulle jag lyssna på er. Men ska ni bara gräla om ord och namn och er egen lag, då kan ni ta hand om det själva. Jag vill inte vara domare i sådana frågor.” Och så körde han bort dem från domstolen. Då kastade sig folkhopen över Sosthenes, en föreståndare för synagogan och misshandlade honom mitt framför domstolen. Men Gallio struntade i dem. Paulus stannade kvar en längre tid i Korinth, men sedan tog han farväl av de troende och seglade till Syrien. Med på resan hade han också Priscilla och Aquila. Paulus hade dessförinnan låtit klippa av sitt hår i Kenchreai eftersom han hade gett ett löfte. När de kom till Efesos, skildes Paulus från Priscilla och Aquila och han gick sedan till synagogan för att diskutera med judarna. De bad honom stanna längre, men han avböjde och sa i sitt farväl till dem: ”Om Gud vill, så kommer jag tillbaka till er en annan gång.” Sedan gick han ombord igen och lämnade Efesos. När båten kom till Caesarea, gick Paulus iland och fortsatte till Jerusalem för att hälsa på församlingen. Därifrån reste han vidare till Antiochia. Men när han hade varit där en tid, reste han till Galatien och Frygien och styrkte lärjungarna överallt. Under tiden hade en jude som hette Apollos kommit till Efesos. Han var från Alexandria och en beläst man som väl kände till Skriften. Apollos hade fått höra om Herrens väg och han talade med stor entusiasm och undervisade noggrant om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. Så när Priscilla och Aquila fick höra honom i synagogan där han med stort mod talade till folket, tog de med honom hem och förklarade närmare vad Guds väg innebär. När han sedan ville ta sig över till Achaia, uppmuntrade de troende honom och skrev till lärjungarna att välkomna honom. Och när han kom dit, blev han till stor hjälp för dem som genom Guds nåd kommit till tro. Utifrån Skriften kunde han offentligt med stor kraft gå emot judarna och bevisa att Jesus verkligen är Messias. Medan Apollos var i Korinth, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några lärjungar och frågade dem: ”Tog ni emot den heliga Anden när ni kom till tro?” ”Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om att det den heliga Anden finns.” ”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han. De svarade: ”Med Johannes dop.” Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett omvändelsens dop och att Johannes också uppmanade folket att tro på Jesus, den som kom efter honom. När de hörde detta, lät de döpa sig i Herren Jesus namn och då Paulus lade sina händer på dem, kom den heliga Anden över dem och de talade olika språk och profeterade. Tillsammans var det cirka tolv män där. Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga dem om Guds rike. Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro utan hånade Vägen inför alla som var där. Därför lämnade Paulus dem och höll sina lärjungar borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal där Paulus undervisade varje dag. Detta pågick i två års tid så att alla i provinsen Asien, både judar och greker, fick höra budskapet om Herren. Gud gjorde ovanliga under genom Paulus. Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka. Då försvann sjukdomarna och de onda andarna lämnade dem. En grupp kringvandrande judiska andeutdrivare fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta av onda andar. De sa: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus talar om!” Det var sju män, söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. Men den onda anden svarade dem: ”Jag känner till Jesus och vet om Paulus, men vilka är ni?” Och sedan kastade sig mannen som var besatt av den onde anden över dem alla och slog dem, så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. Detta blev känt bland både judar och greker i hela Efesos och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. Många av de troende kom nu och bekände öppet vad de hade gjort, och många av dem som sysslat med trolldom, plockade fram sina böcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. Så fick budskapet om Herren allt mer kraft, ökad framgång och styrka. Efter allt detta bestämde sig Paulus för att genom Makedonien och Achaia resa till Jerusalem. ”Och därefter måste jag också besöka Rom”, sa han. Han skickade Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien en tid. Men just under den här tiden blev det stor oro på grund av Vägen. En silversmed som hette Demetrios tjänade mycket pengar åt hantverkarna på att tillverka silvertempel åt Artemis. Demetrios kallade ihop dem till ett möte tillsammans med andra som hade liknande arbeten. Sedan talade han till dem: ”Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika. Men nu har ni alla sett och hört hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning utan så gott som i hela provinsen Asien. Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar oss mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende och kanske Artemis själv kommer att mista sitt gudomliga majestät, hon som dyrkas inte bara i provinsen Asien utan i hela världen.” När de hörde detta, blev de rasande och började ropa: ”Stor är efesiernas Artemis!” Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus och rusade till stadens friluftsteater. Paulus ville då gå in och tala till folket, men hans lärjungar hindrade honom. Några medlemmar av provinsrådet som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in i teatern. Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit. När judarna sedan skickade fram Alexandros för att förklara situationen, gav han tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal. Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen och under två timmar skrek de i kör: ”Stor är efesiernas Artemis!” Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. ”Invånare i Efesos”, sa han, ”alla vet ju att den stora gudinnan Artemis tempel beskyddas här i staden Efesos, hon vars bild föll ner från himlen. Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något förhastat! De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller hädat gudinnan. Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga någon för, så har vi domstolar som tar hand om sådant och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen. Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen. Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Då kan vi inte försvara oss.” Och med de orden fick han de församlade att skingras. När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. De reste i förväg över till Troas och väntade på oss där. Efter det osyrade brödets högtid seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka. Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla. Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos. Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom. När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus. Men nu drivs jag av Anden att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd. Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan. Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar. Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ” När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget. Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen. Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem. Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!” Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna. När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob och där samlades också de andra församlingsledarna. Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk. När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen. Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner. Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här. Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte. Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen. När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. ” Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem. Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats.” De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet. Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!” Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?” ”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?” Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.” Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska: ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare. Han fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas. Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare. Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom. Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’ När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn. Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’ ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ” Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande. Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?” ”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.” Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.” ”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus. De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare. Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem. När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk. ’ ” Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.” Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta. De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen. På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.” Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Över fyrtio män deltog i konspirationen och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå. Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.” Sedan skrev han följande brev: Från Claudius Lysias, Till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig. Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris enligt de order de fått. Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen. När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus. Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats. Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal: ”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma. Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt och har till och med försökt vanhelga templet. Det var därför vi arresterade honom. *** Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.” De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt. Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal: ”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe. Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket. De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för. Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna. Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda. Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor. Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra. Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro. Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet, om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ” Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.” Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde. Några dagar senare kom Felix tillbaka i sällskap med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus för att höra honom berätta mer för dem om tron på Kristus Jesus. Men när Paulus började tala om rättfärdigheten, om självförnekelse och om den kommande domen, blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid, ska jag skicka efter dig igen.” Felix hoppades också att Paulus skulle muta honom och skickade efter honom gång på gång för att tala med honom. När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset. Tre dagar efter att Festus hade kommit till provinsen, reste han från Caesarea till Jerusalem. Där blev han uppsökt av översteprästerna och några högt uppsatta judar som på nytt tog upp sina anklagelser mot Paulus. De bad också att Festus skulle visa sin godhet mot judarna genom att låta Paulus föras tillbaka till Jerusalem. Deras egentliga plan var nämligen att överfalla och döda Paulus på vägen. Men Festus svarade dem att Paulus satt i fängelse i Caesarea och att han själv snart skulle återvända dit. ”Därför”, fortsatte han, ”måste era ledare följa med mig dit för att anklaga honom, om han nu har gjort något ont.” Festus stannade hos dem åtta till tio dagar och återvände sedan till Caesarea. Följande dag satte han sig på domstolen och befallde att Paulus skulle föras in. När Paulus sedan kom in, omringades han av de judar som hade kommit dit från Jerusalem och de framkastade många allvarliga anklagelser mot honom utan att kunna bevisa en enda av dem. Men Paulus försvarade sig: ”Jag har inte brutit mot den judiska lagen eller mot templet eller mot kejsaren.” Då frågade Festus som ville hålla sig väl med judarna: ”Är du villig att resa till Jerusalem och låta dig dömas av mig där?” Paulus svarade: ”Jag står inför kejsarens domstol och det är här som jag ska dömas. Jag har inte gjort något ont mot judarna, det vet du mycket väl. Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är grundlöst anklagad, så har ingen någon rätt att överlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.” Festus diskuterade då detta med sina rådgivare och svarade sedan: ”Du har vädjat till kejsaren, därför ska du också få resa dit.” Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike till Caesarea för ett artighetsbesök hos Festus. De stannade i flera dagar, och Festus passade då på att ta upp fallet Paulus med kungen. Han sa: ”Det finns en fånge här som Felix lämnade kvar efter sig. När jag var i Jerusalem kom de judiska översteprästerna och folkets ledare till mig med en anklagelse mot honom och ville få honom dömd. Men jag sa att romarna inte har för sed att lämna ut en man förrän han har ställts inför rätta och fått möjlighet att möta sina anklagare och försvara sig. När de sedan kom hit, uppsköt jag inte saken utan redan nästa dag satte jag mig på domstolen och befallde att mannen skulle föras in. Men när hans anklagare yttrade sig, beskyllde de honom inte för något brott som jag hade väntat mig. Det gällde bara några stridsfrågor inom deras egen religion och en som hette Jesus som är död, men som Paulus påstår lever. Jag blev förbryllad och visste inte hur jag skulle handla i ett sådant fall, så jag frågade Paulus om han var villig att resa ner till Jerusalem och stå inför rätta där. Men Paulus bad istället att få stanna här och sedan bli dömd vid den kejserliga domstolen och därför har jag gett order om att han ska sitta här i fängelset tills jag kan sända honom till kejsaren.” Då sa Agrippa: ”Jag skulle själv vilja höra den där mannen.” Festus svarade: ”Det ska vi ordna. Du ska få träffa honom imorgon.” Nästa dag kom alltså kung Agrippa och Berenike i full prakt till domsalen tillsammans med höga officerare och stadens ledande män. Festus gav order om att Paulus skulle föras in och sa sedan: ”Kung Agrippa, och alla andra som samlats här idag! Det här är den man som judarna både här och i Jerusalem har vädjat till mig om och ropat att han inte längre ska få leva. Enligt min uppfattning har han inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Men han har vädjat till kejsaren och därför har jag beslutat att sända honom dit. Vad jag ska skriva om honom till min härskare vet jag däremot inte, eftersom det inte finns några verkliga anklagelser mot honom. Därför har jag fört fram honom inför er alla och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter att han frågats ut vet vad jag ska skriva. Det verkar ju inte rimligt att sända en fånge utan att ha något att anklaga honom för.” Sedan sa kung Agrippa till Paulus: ”Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt.” Då lyfte Paulus handen och började sitt försvarstal: ”Kung Agrippa, jag är lycklig över att jag idag får svara på judarnas anklagelser inför dig, för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod! Alla judar känner mycket väl till mitt liv ända från min tidigaste barndom, först bland mina landsmän i Tarsos och sedan i Jerusalem. De känner mig sedan lång tid tillbaka och kan om de bara vill intyga att jag har levt som farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. Jag står nu anklagad för mitt hopp om Guds löfte till våra förfäder, samma löfte som vårt folks tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna Gud. Det är alltså, kung Agrippa, för det hoppets skull jag står anklagad av judarna. Varför ska det vara så svårt att tro att Gud uppväcker de döda? Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot nasarén Jesus namn. Jag gjorde det i Jerusalem, fängslade många av de heliga med den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och när de skulle dömas till döden, röstade jag för det. Många gånger fick jag dem straffade överallt i synagogorna för att försöka få dem att häda. Jag var så rasande mot dem att jag förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder. Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, fick jag, o kung, vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och omgav både mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att kämpa mot oxpiken. ’ ’Vem är du, Herre?’ frågade jag då. Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Res dig upp och ställ dig på benen! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och vittne om vad du har sett och kommer att se av mig i framtiden. Jag ska rädda dig undan både ditt eget och andra folk. Jag ska sända dig till dem, för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och en plats bland dem som är helgade.’ Därför, kung Agrippa, kunde jag bara lyda denna syn från himlen. Jag predikade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan i hela Judeen och vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att ångra sig och vända om till Gud och visa sin förvandling genom sina gärningar. Det var därför judarna arresterade mig i tempelområdet och försökte döda mig. Men Gud har skyddat mig, så att jag fortfarande står som vittne inför både små och stora. Ändå är det inget nytt jag kommer med utan bara det som var förutsagt genom profeterna och Mose, att Messias måste lida och bli den förste som uppstod från de döda och att han skulle förkunna ljuset för både vårt och andra folk.” När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal, blev han plötsligt avbruten av Festus som ropade: ”Paulus, du är förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!” Men Paulus svarade: ”Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen lugnt och sansat och kungen känner väl till alla dessa frågor. Jag talar därför öppet till honom, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! Kung Agrippa, tror du på profeterna? Ja, jag vet att du gör det.” Då sa Agrippa till honom. ”Så snabbt du försöker göra mig kristen!” Paulus svarade: ”Vare sig det går fort eller långsamt, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna.” Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra och när de gick ut därifrån sa de till varandra: ”Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.” Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.” När det blev dags för oss att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det. Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi. Paulus varnade dem och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst. Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust. Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden. Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva. När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute. Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. Men vi måste driva iland på en ö.” När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon. Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg. Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!” Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. Det var 276 personer ombord och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare. När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna. Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden. När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.” Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud. Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan. Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna” från Alexandria som hade övervintrat på ön. Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom. De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii och Tres Tabernae och när Paulus såg dem, tackade han Gud och fick nytt mod. När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom. Tre dagar efter ankomsten kallade Paulus till sig de judiska ledarna och när de var samlade, sa han till dem: ”Bröder, jag blev arresterad i Jerusalem och överlämnad till romarna, trots att jag inte hade gjort något mot vårt folk eller brutit mot någon av våra förfäders traditioner. Romarna ställde mig sedan inför rätta och ville frige mig eftersom det inte fanns något skäl att döma mig till döden. Men judarna protesterade och jag blev därför tvungen att vädja till kejsaren. Fast min avsikt är inte att på något sätt anklaga mitt eget folk. Det här är alltså bakgrunden till att jag bett er komma hit idag, så att vi kan träffas och talas vid. Jag är bunden med dessa kedjor för Israels hopp.” De svarade: ”Vi har inte fått några brev från Judeen eller några som helst dåliga rapporter om dig av de bröder som kommit hit. Tvärtom vill vi gärna veta vad du tror på, för det vi vet om denna sekt är att den stöter på motstånd överallt.” De kom därför överens om att träffas en annan dag och vid det tillfället samlades ännu fler människor där Paulus bodde. Han började tidigt på morgonen och höll på ända till kvällen med att vittna och undervisa om Guds rike och han försökte med hjälp av Moses lag och profeterna övertyga dem om Jesus. Några av dem blev övertygade av vad han sa men andra trodde inte. Efter en häftig diskussion skildes de sedan åt och Paulus skickade med dem ett sista ord: ”Den heliga Anden hade rätt när han talade genom profeten Jesaja till era förfäder: ’Gå och säg till det här folket: ”Ni lyssnar och lyssnar men fattar inget. Ni tittar och tittar men ser inget.” Det här folkets hjärta är hårt. Deras hörsel är avtrubbad, så att de inte kan höra, och de har slutit sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron. Därför kan de inte förstå i sitt hjärta och inte vända om och bli botade av mig.’ Ni måste därför ha klart för er att Gud nu också vill rädda andra folk än judar. Och de kommer att lyssna.” *** Paulus bodde sedan i hela två år i det hus han hade hyrt. Han tog emot alla som kom på besök och förkunnade Guds rike och undervisade frimodigt om Herren Jesus Kristus och ingen försökte hindra honom. Från Paulus, tjänare åt Kristus Jesus, kallad att vara en apostel och utsedd att sprida Guds evangelium som han utlovade genom sina profeter i de heliga Skrifterna, budskapet om hans Son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids släkt och som genom helighetens Ande var Guds Son, i kraft av sin uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåden och apostlaämbetet för att kalla alla folk till trons lydnad, och genom detta ge honom ära. Och bland dessa som har kallats att tillhöra Jesus Kristus är också ni. Till alla i Rom som är älskade av Gud och kallade att vara heliga: Nåd och frid åt er från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Först av allt tackar jag min Gud för er alla genom Jesus Kristus, eftersom man överallt i världen talar om er tro. Gud själv vet att jag ständigt ber för er, för det är honom jag tjänar av hela hjärtat när jag sprider evangeliet om hans Son. En sak jag alltid ber om, är att jag äntligen ska få möjlighet att resa till er  —  om Gud vill det. Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av Andens gåvor, så att ni blir styrkta. Eller rättare sagt: så att vi kan uppmuntra varandra genom den tro vi har gemensamt. Jag vill att ni ska veta, syskon, att jag flera gånger har tänkt komma till er, för att tron ska få samma goda resultat hos er som den har fått hos andra folk, men att det alltid har varit något som har hindrat mig. Det ingår i mitt uppdrag att nå ut till både greker och barbarer, både till de visa och till de enkla. Därför vill jag så gärna komma till er i Rom, så att jag kan sprida evangeliet även där. Jag skäms inte för evangeliet, för det är Guds kraft som räddar var och en som tror, först juden, sedan greken. I evangeliet visas nämligen rättfärdigheten från Gud, som handlar om tro från början till slut. Det står ju skrivet: ”Den som är rättfärdig genom tro ska leva.” Men Gud visar sin vrede från himlen mot all ondska och orättfärdighet hos dem som undertrycker sanningen i orättfärdighet. Det man kan veta om Gud kan de ju själva se, för Gud har visat det för dem. Ända sedan världens skapelse har man kunnat se hans osynliga egenskaper, hans oändliga makt och hans gudomlighet i hans verk. Därför finns det ingen ursäkt för dem. Trots att de kände Gud ville de inte ära honom som Gud och tacka honom. Istället ägnade de sig åt egna, meningslösa resonemang, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De påstod sig vara visa, men blev istället dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar och fyrfotadjur och kräldjur. Gud lät dem därför följa sitt hjärtas begär och orena lidelser, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögn. De tillbad och tjänade det skapade istället för Skaparen, han som är välsignad i evighet, amen. Därför lät Gud dem ägna sig åt förnedrande lidelser. Deras kvinnor övergav sin naturliga sexualitet för den onaturliga. Och männen slutade att ha naturliga sexuella förhållanden med kvinnor och började upptändas av begär till varandra, så att de utförde skamliga handlingar med andra män. På så sätt blev de själva orsaken till det rättvisa straff de fick för sin villfarelse. Eftersom de struntade i kunskapen om Gud, lät Gud dem följa sina egna onda tankar, så att de gjorde sådant som man inte får göra. De fylldes av all slags orättfärdighet, elakhet, girighet, ondska, de var fulla av avundsjuka, mordlust, aggressioner, svek, illvilja och sladder. De skvallrar, hatar Gud, är kaxiga, stolta och skrytsamma, hittar ständigt nya sätt att göra det som är ont, de är olydiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa och utan medlidande. De vet att Gud har bestämt att en dag straffa dem med döden för det de gör, men ändå fortsätter de. Och inte nog med det: de uppmuntrar andra som lever likadant. Därför har du ingen ursäkt för att döma andra, vem du än är. Om du dömer en annan för det han gör, dömer du ju samtidigt dig själv, eftersom du handlar på samma sätt som han. Vi vet att Gud är rättvis när han dömer de människor som lever på det här viset. Men du som dömer dina medmänniskor, du tror väl inte att Gud bara ska ha överseende med dig, trots att du handlar precis likadant? Föraktar du Guds stora godhet, tolerans och tålamod? Inser du inte att han genom sin godhet vill få dig att vända om? Med din envishet och ditt obotfärdiga hjärta drar du över dig vrede till vredens dag, då det ska visa sig att Gud dömer rättvist. Då ska var och en få lön efter sina gärningar. Gud ska ge evigt liv åt dem som utan att tröttna fortsätter att göra det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men han ska i sin vrede straffa dem som bara tänker på sig själva, vänder sig bort från sanningen och gör det som är orätt. Nöd och ångest ska drabba varje människa som gör det onda, först juden, sedan greken. Men härlighet, ära och frid ges till var och en som gör det goda, först juden, sedan greken. Gud behandlar alla lika. Alla som syndar utan lag ska också förgås utan lag, och alla som syndar under lagen ska dömas genom lagen. Det är nämligen inte de som hör lagen som blir rättfärdiga inför Gud, utan de som följer den. När andra folk, som inte har lagen, ändå av naturen lyder det som står i den, är de en lag för sig själva, trots att de inte har lagen. De visar genom sina handlingar att lagen är skriven i deras hjärtan. Deras samveten talar ju genast om för dem om de handlar rätt eller fel. Att det är så kommer att visa sig den dag då Gud ska döma det dolda hos människorna, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus. Du som kallar dig jude litar på lagen och är stolt över din Gud, känner hans vilja och kan bedöma det väsentliga, eftersom lagen ger dig vägledning. Du anser dig kunna leda de blinda och vara ett ljus för dem som lever i mörker, vägleda de oförståndiga och undervisa de omogna, för du har både kunskap och sanning i lagens gestalt. Du undervisar andra men inte dig själv. Du säger till andra att de inte ska stjäla, men är själv en tjuv. Du säger att det är fel att vara otrogen i äktenskapet, men är själv otrogen. Du avskyr avgudar, men plundrar avgudatempel. Du är stolt över lagen men drar skam över Gud genom att bryta den. Det står ju skrivet: ”Andra folk hånar Guds namn på grund av er.” Omskärelsen gör bara nytta om du lyder lagen. Men om du inte gör det, då är du som en oomskuren. Om någon oomskuren lyder lagens bud, ska han inte betraktas som omskuren? Han som fysiskt inte är omskuren men ändå följer lagen kommer att döma dig, som har både skriften och omskärelsen men bryter mot lagen. Jude är man nämligen inte bara till det yttre, och inte heller är omskärelsen bara det yttre och fysiska. Nej, jude är man i sitt inre, och den verkliga omskärelsen är det som sker i det inre, i hjärtat, genom Anden, inte bokstavligt. Den människan blir ärad av Gud, inte av människor. Vilken fördel är det då att vara jude? Finns det något värde i omskärelsen? Ja, en enorm fördel, främst att det var åt dem som Guds ord anförtroddes. Att sedan några var trolösa ändrar väl ingenting när det gäller Guds trofasthet? Självklart inte! Även om varenda människa ljuger, så talar Gud alltid sanning. Det står ju skrivet: ”Du visar dig vara rättfärdig när du talar och rättvis när du dömer.” Men om vår orättfärdighet framhäver Guds rättfärdighet, vad ska vi tänka om det? Är Gud orättvis när han låter sin vrede drabba oss? Jag resonerar nu som en del människor. Nej! Hur skulle Gud då kunna döma världen? Någon kanske säger: ”Om min falskhet framhäver Guds trofasthet och ärar honom, varför ska jag dömas som en syndare?” Men resonerar man på det sättet, kunde man lika gärna säga: ”Ju mer ont vi gör, desto bättre, för att det goda ska komma fram!” En del påstår att det är vad vi säger, men de som talar så ska få det straff de förtjänar. Så vad har vi nu kommit fram till? Är då vi bättre än andra? Nej, inte alls, för vi har redan visat att alla människor utan undantag är syndare, vare sig de är judar eller greker. Det står ju skrivet: ”Det finns ingen rättfärdig, inte en enda. Ingen förstår något, ingen söker Gud. Alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade. Det finns ingen som gör det goda, inte en enda. Deras strupe är en öppen grav. Deras ord är som huggormsgift. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter skyndar till att utgjuta blod, förödelse och elände finns på deras vägar. Fridens väg känner de inte. Inför deras ögon finns ingen gudsfruktan. ” Det som lagen säger är riktat till dem som är under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen ställas till svars inför Gud. Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig inför Gud genom laggärningar. Nej, lagen kan bara ge insikt om synd. Men nu har Gud visat en rättfärdighet som inte är beroende av lagen. Lagen och profeterna vittnar dock om den. Det är en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus och gäller alla som tror, utan åtskillnad. Alla har ju syndat och gått miste om härligheten från Gud. Nu har de gjorts rättfärdiga, fritt, av nåd, genom att han låtit Kristus Jesus köpa dem fria. Gud lät honom, hans blod, offras till försoning för dem som tror. Han ville genom detta visa sin rättfärdighet, eftersom han tidigare hade låtit straffet vänta för de begångna synderna. Och nu i vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet, att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. Har vi då något att skryta med? Nej, absolut ingenting. Vad är det för lag som säger det? Gärningarnas? Nej, trons. Vi menar nämligen att människan blir rättfärdig på grund av sin tro, oberoende av laggärningar. Annars skulle väl Gud bara vara judarnas Gud? Nog är han väl en Gud för andra folk också? Ja, självklart är han en Gud för alla, eftersom det bara finns en Gud. Och han gör de omskurna rättfärdiga genom tron, likaväl som de oomskurna genom samma tro. Men gör vi då lagen om intet genom tron? Nej, tvärtom! Vi befäster lagen. Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta? Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud. Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”. Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet. Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud: ”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna och har fått sina synder utplånade. Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.” Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig. Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan. Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga. Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren. Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.” I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till. Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.” Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, och därför räknades han som rättfärdig. Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga. När vi nu har blivit rättfärdiga inför Gud genom att tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. På grund av tron på honom har vi fått tillträde till den nåd vi nu befinner oss i. Stolta och glada kan vi se fram emot Guds härlighet. Men inte bara det, vi är också stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet gör oss uthålliga. Och uthålligheten ger fasthet och fastheten hopp. Och hoppet gör oss inte besvikna, för Gud har ingjutit sin kärlek i våra hjärtan genom den heliga Anden som han har gett oss. Medan vi fortfarande var svaga, dog Kristus vid rätt tidpunkt för de ogudaktiga. Annars är det väl knappt någon som skulle offra sitt liv ens för en rättfärdig  —  möjligen skulle någon kunna dö för en som är alltigenom god. Men Gud bevisade hur mycket han älskade oss genom att Kristus dog för oss medan vi fortfarande var syndare. När vi nu har blivit rättfärdiga genom hans blod, kan vi vara helt säkra på att han också ska rädda oss från vreden. Om vi då var Guds fiender men blev försonade med honom genom hans Sons död, så kan vi därför, när vi nu är försonade, också vara säkra på att vi blir räddade genom hans liv. Men inte nog med det, vi är stolta i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi har fått försoningen. Genom en enda människa, Adam, kom synden in i världen, och genom synden döden, och så dör alla människor, eftersom alla har syndat. Synden fanns i världen före lagen men räknas inte när det inte finns någon lag. Döden härskade dock över alla människor som levde i tidsperioden mellan Adam och Mose, även över dem som inte hade syndat genom en överträdelse som Adam, han som var en förebild för honom som skulle komma. Men det är inte på samma sätt med nåden som med överträdelsen. För om många måste dö för en enda människas överträdelse, så är Guds nåd och nådegåvan genom en enda människa, Jesus Kristus, oändligt mycket större för många. Det är också stor skillnad mellan följderna av denne ende mans synd och Guds gåva. En enda mans synd ledde till en fällande dom, medan gåvan som följde efter mångas överträdelser ledde till frikännande. Om nämligen en enda människas överträdelse gjorde så att döden fick makten genom denne ende, så ska nu de som får den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva i ännu högre grad få liv och makt genom en enda, Jesus Kristus. Om alltså en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, har också en endas rättfärdiga handling lett till rättfärdighet och liv för alla. Genom att en enda människa var olydig blev alla syndare, men på samma sätt ska alla genom en enda människas lydnad bli rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelsen skulle bli större. Men där synden blev större, där ökade nåden desto mer, för att, så som synden härskade och förde till döden, så skulle nu nåden härska genom rättfärdigheten och genom Jesus Kristus, vår Herre, leda till evigt liv. Vad innebär då detta? Ska vi fortsätta att synda, så att nåden kan öka? Nej, självklart inte! Vi har ju dött bort från synden. Hur skulle vi då kunna fortsätta att leva i den? Vet ni inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har döpts in i hans död? Genom dopet är vi både döda och begravda tillsammans med honom. Och på samma sätt som Kristus uppväcktes från de döda genom sin Faders härlighet, får nu också vi leva ett nytt liv. Om vi alltså har blivit förenade med honom genom att dö tillsammans med honom, ska vi också bli förenade med honom i uppståndelsen. Vi vet att vårt gamla jag korsfästes tillsammans med honom, för att den syndiga kroppen skulle förlora sin makt. Därför är vi inte längre slavar under synden. Den som är död är ju befriad från synden. Men om vi har dött tillsammans med Kristus, tror vi att vi också ska leva tillsammans med honom. Vi vet ju att Kristus har uppstått från de döda och aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt över honom. Han dog bort från synden, en gång för alla, och nu när han lever, lever han för Gud. På samma sätt ska också ni betrakta er själva som döda för synden och levande för Gud i Kristus Jesus. Låt alltså inte synden få makt över era dödliga kroppar, så att ni ger efter för kroppens begär. Låt inte era kroppsdelar användas som redskap för något orättfärdigt, utan låt Gud använda er. Ni har ju gått från död till liv, så låt Gud använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Synden ska inte längre styra er, för ni står ju inte under lagen utan under nåden. Vad innebär då detta? Ska vi synda, eftersom vi inte är under lagen utan under nåden? Nej, naturligtvis inte! Inser ni inte att om ni väljer att bli slavar under någon och lyda honom, så är ni slavar under den som ni lyder, antingen under synden som leder till död, eller under en lydnad som leder till rättfärdighet? Men Gud vare tack! Ni som en gång var slavar under synden valde att av hela hjärtat lyda den undervisning som ni har fått. Nu är ni fria från synden och har blivit slavar för rättfärdigheten  — jag använder en mänsklig bild för er mänskliga svaghets skull. Förut lät ni era kroppar vara slavar under orenheten och den tilltagande laglösheten, men låt dem nu istället bli rättfärdighetens slavar; det leder till helighet. När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten. Och vad blev resultatet? Jo, att ni gjorde sådant som ni nu skäms för, sådant som leder till döden. Men nu har ni blivit fria från synden och är Guds slavar, och resultatet blir att ni skördar helighet och till slut får evigt liv. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. Ni vet säkert, syskon  —  jag talar till dem som känner lagen  —  att lagen bara styr över en människa så länge hon lever. En gift kvinna är genom lagen bunden till sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon inte längre bunden till honom, utan är fri från lagen som reglerar äktenskap. Om hon går till en annan medan hennes man lever, är hon otrogen i sitt äktenskap. Men om hennes man dör är hon fri från lagen och kan gifta sig med en annan utan att vara otrogen mot sin första man. På samma sätt har ni, syskon, dött bort från lagen med Kristus kropp. Nu tillhör ni en annan, honom som uppväcktes från de döda, och så bär vi frukt åt Gud. Så länge vi levde på vanligt mänskligt sätt, väckte lagen i oss syndiga begär som verkade i våra kroppar, så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi fria från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss bundna och kan tjäna på Andens nya sätt, inte på det gamla, bokstavsbundna. Vad betyder då detta? Att lagen är synd? Nej, naturligtvis inte! Men det var genom lagen som jag lärde känna vad synd är. Jag skulle inte ha vetat vad det innebär att ha begär till något, om inte lagen hade sagt: ”Du ska inte ha begär.” Synden utnyttjade budordet och väckte allehanda begär inom mig. Om lagen inte finns, är synden död. Det fanns en tid i mitt liv då jag levde utan lag, men när budordet kom, vaknade synden genast till liv, och jag dog. Jag fann att det budord som skulle leda till liv ledde mig till döden. Synden passade på och utnyttjade budordet, lurade mig och dödade mig. Lagen är alltså helig, och budordet är heligt, rätt och gott. Var det då det goda som ledde till att jag måste dö? Nej, naturligtvis inte! Det var synden som utnyttjade det goda för att få mig att dö, för att den skulle avslöjas som synd och att synden genom budordet skulle visa sin fruktansvärda syndfullhet. Vi vet alltså att lagen är andlig. Men jag är köttslig, såld till slav under synden. Jag förstår inte mitt eget sätt att handla: Jag gör inte vad jag vill göra, utan det jag avskyr, det gör jag. Om jag gör vad jag inte vill göra, erkänner jag att lagen är god. Då är det med andra ord inte jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det i mig själv, det vill säga i min syndiga natur, inte finns något gott. Jag vill göra det som är gott, men jag klarar det inte. Det goda jag vill göra förblir ogjort, och det onda jag inte vill göra, det gör jag i alla fall. Så om jag nu ständigt handlar fel, är det alltså inte jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag har alltså funnit denna lag vara verksam: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. I mitt inre instämmer jag i Guds lag, men en annan lag som jag ser inom mig styr min kropp och krigar mot lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge för syndens lag i mina lemmar. Jag stackars människa! Vem kan rädda mig från denna dödens kropp? Jag tackar Gud: genom Jesus Kristus, vår Herre. Med mitt förnuft tjänar jag alltså Guds lag, medan jag i min mänskliga natur är slav under syndens lag. Det blir alltså ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus. För Andens lag, som ger liv genom Kristus Jesus, har ju gjort oss fria ifrån syndens och dödens lag. Lagen, försvagad som den var på grund av den syndiga naturen, kunde inte göra det som Gud gjorde genom att sända sin egen Son i en syndig människas gestalt, som ett syndoffer. Så dömde han synden i hans kropp. Därför kunde lagens rättfärdighetskrav uppfyllas hos oss som inte leds av vår mänskliga natur utan av Anden. De som styrs av sin mänskliga natur tänker på sådant som tillfredsställer den mänskliga naturen, men de som styrs av Anden tänker på sådant som är i överensstämmelse med Anden. Det mänskliga sinnelaget medför död, men det andliga leder till liv och frid. Det mänskliga sinnelaget är fientligt mot Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det. De som styrs av sitt mänskliga sinnelag kan aldrig tillfredsställa Gud. Men om Guds Ande bor i er, styrs ni inte av er mänskliga natur, utan av Anden. Och den som inte har Kristus Ande tillhör överhuvudtaget inte Kristus. Om Kristus bor i er är kroppen död på grund av synden, men Anden ger liv på grund av rättfärdigheten. Om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande igen genom sin Ande som bor i er. Vi har alltså, syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill. Nej, om ni lever på det viset kommer ni att dö. Men om ni med Anden kväver kroppens impulser får ni leva, för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. Ni har ju inte fått en ande som förslavar er i rädsla. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: ”Abba, min far.” Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men om vi är Guds barn, är vi också arvingar till Gud, tillsammans med Kristus, om vi lider tillsammans med honom för att en dag få dela härligheten med honom. Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här i denna tid inte betyder någonting jämfört med den härlighet som en dag ska uppenbaras för oss. Hela skapelsen väntar med spänning på att få se Guds barn uppenbaras. Allt skapat har ju hamnat i ett tillstånd av tomhet, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till tomheten, dock i hopp om att skapelsen en dag ska befrias från förgänglighetens slaveri och få del av Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen våndas som en kvinna när hon ska föda barn. Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en första gåva, våndas i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska ge oss sina barns rättigheter och befria vår kropp. Vi är räddade i hoppet, men ett hopp som man redan ser uppfyllt är inget hopp, för vem hoppas på något som redan har hänt? Men om vi hoppas på något vi ännu inte ser, väntar vi uthålligt. Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men Anden vädjar för oss med outtalade ord. Och han, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att Gud i allting verkar för något gott för dem som älskar honom och som han har kallat enligt sin plan. Dem som Gud har utvalt har han också bestämt till att bli lika hans Son, så att han skulle bli den förstfödde bland många bröder. Dem som han i förväg har bestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga har han också gett del av härligheten. Vad drar vi då för slutsats av detta? Jo, att om Gud är på vår sida, vem kan då vara emot oss? Gud skonade ju inte ens sin egen Son, utan utlämnade honom för att rädda oss alla. Skulle han då inte vara beredd att skänka oss allt annat också tillsammans med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud själv har ju gjort oss rättfärdiga. Vem kan döma oss? Kristus, han som dog och till och med uppstod och nu sitter på Guds högra sida, vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristus kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse, svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: ”Det är för dig som vi dagen lång dödas och räknas som slaktfår.” Men mitt i allt detta vinner vi en fullkomlig seger genom honom som har visat oss sin kärlek. Jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som finns nu eller som kommer att finnas i framtiden, varken krafter i höjden eller i djupet eller något annat i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. De är ättlingar till våra förfäder, och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen. Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel är nämligen inte alla som härstammar från Israel. På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.” Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.” Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont  —  för att Guds val skulle stå fast och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar  —  sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.” Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! Han säger ju till Mose: ”Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.” Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd. I Skriften sägs det nämligen till farao: ”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa min makt genom dig, för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.” Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill. Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?” Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk. Det sägs så här genom Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.” Och: ”Där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.” Jesaja utropar om Israel: ”Även om israeliterna är talrika som havets sand, ska bara en rest av dem bli räddad, för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.” Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om härskarornas Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss, hade vi blivit som Sodom och skulle likna Gomorra.” Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, som Skriften talar om: ”Se! Jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som man faller på. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.” Syskon, jag önskar av hela hjärtat, och jag ber ständigt till Gud, att Israels folk ska bli räddat. Jag kan vittna om hur ivrigt de tjänar Gud, men de saknar insikt. De förstår inte den rättfärdighet som kommer från Gud, utan fortsätter att vidhålla sin egen. De har inte underordnat sig Guds rättfärdighet. Kristus är slutet på lagen, för att var och en som tror ska kunna bli rättfärdig. När det gäller den rättfärdighet som lagen ger, skriver Mose: ”Den som håller buden ska leva genom dem.” Men den rättfärdighet som kommer av tro säger: ”Du behöver inte fråga i ditt hjärta: Vem ska fara upp till himlen?” (det vill säga, för att hämta ner Kristus). Eller: ”Vem ska fara ner i avgrunden?” (det vill säga, för att hämta tillbaka Kristus från de döda). Men vad säger den då? ”Ordet är nära dig. Det finns i ditt hjärta och på dina läppar” (det vill säga, det budskap om tron som vi förkunnar). Om du alltså öppet bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du räddad. Det är hjärtats tro som leder till rättfärdighet, och den öppna bekännelsen som räddar. Skriften säger ju: ”Ingen som tror på honom ska stå där med skam.” Detta gäller för både judar och greker, för alla har samma Herre. Han ger generöst av sitt goda till alla som åkallar honom, för ”var och en som åkallar Herrens namn ska bli räddad”. Men hur ska de kunna åkalla honom som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på någon som de inte har hört om? Hur ska de höra om ingen förkunnar? Hur kan någon förkunna om han inte är utsänd? Det står skrivet: ”Hur ljuvliga är inte stegen av dem som bär bud om goda ting!” Men alla israeliter trodde inte på evangeliet, för Jesaja säger också: ”Herre, vem trodde på vårt budskap?” Tron kommer alltså av att man hör budskapet, och budskapet hörs genom Kristus ord. Men då blir min fråga: Har de inte hört? Jo, visst har de hört det! ”Deras röst når ut över hela jorden, deras ord till världens ände.” Men då säger jag: Israel kanske aldrig förstod? Först säger Mose: ”Jag ska göra er svartsjuka genom sådana som inte är ett folk. Jag ska göra er arga på ett folk som saknar förstånd.” Jesaja går så långt att han säger: ”Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, och jag visade mig för dem som inte frågade efter mig.” Men om Israels folk säger han: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och upproriskt folk.” Så nu frågar jag: har då Gud stött bort sitt folk helt och hållet? Nej, inte alls! Jag är ju själv israelit, en ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte stött bort dem som han en gång utsåg till sitt eget folk. Vet ni inte vad det står i Skriften om Elia? Han anklagade Israel inför Gud: ”Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.” Men vad svarade Gud honom? ”Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen personer som aldrig har fallit ner och tillbett Baal.” På samma sätt finns det nu i vår tid en rest som Gud i sin nåd har utvalt. Men om det var av nåd, då har det inget med gärningar att göra. Då skulle ju nåden inte vara nåd. Alltså, det som Israel sökte så ivrigt efter uppnådde de aldrig. Bara de utvalda gjorde det. De andra blev förstockade. Det står ju skrivet: ”Gud har låtit en sömnens anda drabba dem. Ända till denna dag har han hindrat deras ögon från att se och deras öron från att höra.” David säger: ”Låt deras bord bli en fälla för dem, en snara och ett straff. Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser, och deras ryggar krökas för alltid.” Så nu frågar jag igen: snubblade de för att falla? Nej, inte alls! Men på grund av deras fall har räddningen nått även andra folk, och nu är israeliterna avundsjuka på dem. Och om deras fall gav världen rikedom och om deras misslyckande resulterade i rikedom för andra folk, hur mycket större rikedom ska då inte deras fullhet ge! Nu talar jag till er hedningar: som hedningarnas apostel värdesätter jag min tjänst högt. Kanske kan jag få mitt eget folk att känna avund och rädda några av dem. Om det att de stöttes bort innebar att världen försonades, vad ska det då betyda att de blev mottagna igen, om inte liv för de döda! Om det första brödet är heligt, så är hela degen helig. Och om roten är helig är också grenarna heliga. Om några av grenarna har brutits av, och du, som är en gren från ett vilt olivträd, har blivit inympad bland de andra grenarna och får nu också del av saven som stiger upp ifrån trädets rot, ska du inte börja skryta bland grenarna. Gör du det ska du veta att det är roten som bär upp dig och inte tvärtom. Nu kanske du tänker: ”Men de där grenarna bröts ju av för att lämna plats åt mig.” Det är sant. Men de bröts av därför att de inte trodde, och du är där därför att du tror. Var inte högfärdig, utan frukta! Om Gud inte skonade de äkta grenarna, så kommer han inte heller att skona dig. Här ser du alltså Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig så länge du håller dig till hans godhet. I annat fall kommer du också att skäras bort. Och om de andra inte håller fast vid sin otro kommer de att inympas tillbaka, för Gud har makt att göra det. Om du skars av från ett, av naturen vilt olivträd, och mot naturens ordning ympades in på ett planterat olivträd, hur mycket lättare är det då inte att ympa in de äkta grenarna igen. Syskon, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet, så att ni inte tänker för höga tankar om er själva: En del av israeliterna är förstockade, och så kommer det att vara tills fullheten från de andra folken har kommit in. Sedan ska hela Israel bli räddat. Det står ju skrivet: ”Befriaren ska komma från Sion, och han ska ta bort all ondska från Jakob. Och detta är det förbund jag ingår med dem: jag ska ta bort deras synder.” När det gäller evangeliet är de Guds fiender för er skull, men samtidigt är de utvalda och älskade för förfädernas skull. Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. Förut var ni olydiga mot Gud, men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. Nu har de blivit olydiga, för att även de ska få barmhärtighet genom den barmhärtighet som ni får. Gud lät alla människor bli fångade i sin egen olydnad, för att han skulle kunna visa förbarmande mot alla. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Vem kan någonsin förstå hans beslut och hans planer? ”Vem känner till hur Herren tänker? Vem kan ge honom råd? Vem kan ge något till Gud, som han skulle behöva betala tillbaka?” Allting kommer ju från honom, genom honom och finns till för honom. Hans är äran i all evighet. Amen. Därför uppmanar jag er nu, syskon, vid Guds barmhärtighet, att ge era kroppar som ett levande och heligt offer till Gud, till hans behag. Det ska vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan ändra ert sätt att tänka, så att ert sinne förnyas. Då ska ni förstå vad Gud vill: vad som är rätt, vad som gläder honom och vad som är fullkomligt. Men med stöd av det som Gud i sin nåd har gett mig vill jag varna er var och en för att ha för höga tankar om er själva. Tillämpa självkritik, i enlighet med hur mycket tro ni har, och tron har ni fått från Gud. Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra. Vi har olika gåvor utifrån den nåd vi fått. Någon kan profetera och ska göra det i förhållande till sin tro. Den som kan tjäna ska göra det. Den som kan undervisa, ska undervisa. Den som kan uppmuntra andra, ska göra det. Den som har förmågan att ge till den som behöver, ska göra det med ett generöst hjärta. Den som har förmågan att leda andra, ska ta sin ledaruppgift på allvar. Och den som visar barmhärtighet, ska göra det med glädje. Visa varandra uppriktig kärlek. Avsky det onda, och håll fast vid det som är gott. Älska varandra så som syskon bör göra. Gör allt för att visa hur mycket ni uppskattar och respekterar varandra. Var inte slöa utan brinnande i anden när det gäller att tjäna Herren. Var glada i hoppet, uthålliga när ni får lida, och be ständigt. Hjälp de heliga med allt de behöver, och visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna, förbanna dem inte. Gläd er tillsammans med dem som är glada, och gråt med dem som gråter. Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt. Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. Gör allt ni kan för att leva i frid med alla. Det är inte ni som ska utdöma straff, mina kära. Lämna plats åt Guds vrede, för det står skrivet: ”Hämnden är min, och jag ska straffa, säger Herren.” Nej, ”om din fiende är hungrig, ge honom något att äta. Om han är törstig, ge honom något att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud.” Låt inte det onda segra över dig, utan besegra det onda med det goda. Var och en ska underordna sig de styrande myndigheterna, för de är tillsatta av Gud. Det finns ingen myndighet som inte är av Gud, och alla har de fått sin makt av Gud. Den som sätter sig upp mot en myndighet sätter sig därför upp mot Guds ordning och kommer att bli straffad. De styrande är ju inte ett hot mot den som gör det som är gott, utan mot den som gör det som är ont. Om du vill slippa att vara rädd för myndigheterna, så gör det som är gott. Då kan du få beröm av dem. Myndigheten är ditsatt av Gud för att hjälpa dig till det goda. Men om du gör det som är ont, måste du naturligtvis vara rädd, för myndigheten bär inte sitt vapen förgäves utan är Guds tjänare för vreden, för att straffa den som gör det onda. Därför ska man alltså underordna sig myndigheterna, dels för vredens skull, dels för samvetets skull. Det är ju också därför ni betalar skatt, för myndigheterna är Guds tjänare som utför det arbete de är satta att göra. Betala till alla det ni är skyldiga att ge dem, både skatter och andra avgifter, och visa respekt och vördnad. Var inte skyldiga någon någonting annat än att älska varandra. Den som älskar sin medmänniska uppfyller lagen. Buden: ”Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär,” och alla andra bud, kan ju sammanfattas i ett enda: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.” Kärleken gör inte medmänniskan något ont. Det är därför kärleken är lagens uppfyllelse. Ni vet ju att den tid vi har kvar är begränsad. Vakna upp, för vår räddning är närmare nu än när vi först började tro. Natten är snart slut, och dagen närmar sig. Låt oss därför lägga bort mörkrets gärningar och i stället ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva i värdighet, på ett sätt som tål dagsljuset, och inte i vilda fester och drickande, inte i sexuell omoral och omoral, inte i strider och avund. Klä er i Herren Jesus Kristus. Bli inte så upptagna med att sköta om er kropp att begären väcks. Acceptera den som har en svag tro, utan att sätta er till doms över det diskutabla. Någons tro kanske tillåter honom att äta vad som helst, medan en annans tro är så svag att han bara äter grönsaker. Då ska den som vågar äta inte förakta den som inte vågar. Och den som inte äter ska inte döma den som äter. Gud har ju accepterat honom. Vad har du för rätt att döma någon annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, för Herren förmår att hålla honom upprätt. Någon skiljer mellan dagar, medan alla dagar är lika för en annan. Här måste var och en följa sitt eget förstånd. Den som beaktar en viss dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som avstår från viss mat gör det också för Herren. Även han tackar ju Gud. Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vi tillhör alltså Herren vare sig vi lever eller dör. Kristus dog ju och blev levande igen just för att han skulle vara Herre över både döda och levande. Varför dömer du då någon av dina syskon och ser ner på någon av dem? Var och en av oss ska en dag stå inför Guds domstol. Det står ju skrivet: ”Så sant jag lever, säger Herren, alla människor ska böja knä inför mig, och alla ska bekänna Gud.” Alltså ska var och en stå till svars för sina egna handlingar inför Gud. Sluta därför med att döma varandra. Bestäm i stället för er själva att aldrig mer göra något som kan få någon av trossyskonen att snubbla eller falla. Själv är jag i Herren Jesus helt övertygad om att ingenting är orent i sig självt. Men för den som anser att det är orent, för honom är det orent. Om du alltså sårar någon av dina trossyskon genom vad du äter, då lever du inte längre efter kärleken. Låt inte det du äter orsaka att någon, som Kristus har dött för, går förlorad. Låt ingen tala illa om det goda ni har hos er. Guds rike handlar ju inte om mat eller dryck, utan om rättfärdighet, frid och glädje i helig Ande. Den som tjänar Kristus med den inställningen behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss alltså sträva efter att göra sådant som skapar frid och ömsesidig uppbyggelse. Riv inte ner Guds verk för matens skull! Allt är rent, men det är fel att äta något som får en annan på fall. Avstå därför hellre från att äta kött och dricka vin eller göra andra saker som kan få någon av dina trossyskon på fall. Vad du själv tror om allt detta får vara en sak mellan Gud och dig. Lycklig är den som kan följa sin övertygelse utan att döma sig själv. Men den som tvivlar och ändå äter, blir dömd, eftersom han inte handlar i tro. Allt som inte är av tro är synd. Vi som har en stark tro är skyldiga att hjälpa de svaga med deras problem, och inte bara tänka på oss själva. Var och en av oss ska tänka på det som är bäst för andra och bygger upp. Kristus tänkte inte på sig själv, utan på andra. Det står ju skrivet: ”Dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.” Allt som skrivits förut står där för att undervisa oss, för att vi genom uthållighet och tröst från Skriften ska kunna hålla fast vid hoppet. Och må Gud, han som ger uthållighet och tröstar, hjälpa er att leva eniga med varandra, i enlighet med Kristus Jesus vilja. Då kan ni alla tillsammans hylla vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader. Acceptera därför varandra på samma sätt som Kristus har accepterat er, för då blir Gud ärad. Jag menar att Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa Guds sanning och bekräfta de löften som gavs till förfäderna. Då skulle också de andra folken hylla Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet: ”Därför vill jag prisa dig bland folken, och sjunga till din ära!” Det står också: ”Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk!” Vidare: ”Prisa Herren, alla nationer! Lova honom, alla folk!” Jesaja säger också: ”Han som är av Jishajs rot ska komma, och han ska resa sig för att härska över alla folk. De ska hoppas på honom.” Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid när ni tror på honom, så att den heliga Andens kraft gör ert hopp allt starkare. Jag är själv övertygad om, syskon, att ni är fyllda med godhet och med så mycket kunskap att ni kan vägleda varandra. Men jag ville ändå skriva till er för att påminna om allt detta, och ibland har jag varit mycket rakt på sak. Det beror på att Gud i sin nåd gav mig uppdraget att tjäna som präst åt Kristus Jesus, för att jag skulle sprida Guds evangelium till andra folk, så att de skulle bli ett offer till Gud, helgat genom den heliga Anden. Tack vare Kristus Jesus kan jag vara stolt över det uppdrag Gud har gett mig. Något annat än det som Kristus har gjort genom mig för de andra folken vågar jag inte tala om. Han har fått dem att lyda Gud genom mina ord och mina handlingar, och genom kraften i tecken och under genom Andens kraft. På detta sätt har jag spridit evangeliet om Kristus, med början i Jerusalem och sedan överallt, ända till Illyrien. Hela tiden har min målsättning varit att sprida evangelium på platser där man ännu inte känner Kristus, istället för att bygga vidare på en grund som någon annan har lagt, så som det står skrivet: ”De ska se något som ingen har berättat för dem, och förstå något som de inte har hört om.” Det är på grund av detta som jag har hindrats så länge från att resa till er. Men nu är jag äntligen färdig med mitt arbete i det här området och kan efter många år av väntan komma till er. Jag planerar nämligen att resa till Spanien, och på vägen dit tänkte jag stanna hos er. När jag sedan har fått vara tillsammans med er en kort tid, hoppas jag att ni ger mig vad jag behöver för min fortsatta resa. Men först måste jag resa till Jerusalem för att hjälpa de heliga där. Församlingarna i Makedonien och Achaia har nämligen gjort en frivillig insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. De var glada att få göra detta, eftersom de står i tacksamhetsskuld till judarna. De andra folken har ju fått del av judarnas andliga goda, och därför är det också rätt att de delar med sig av sitt materiella goda. Men så snart jag har avslutat detta uppdrag och lämnat över gåvan till dem tänker jag resa till Spanien och hälsa på er på vägen. Och jag vet att när jag kommer till er har jag med mig full välsignelse från Kristus. Men jag vädjar till er, syskon, för vår Herre Jesus Kristus skull och för den kärleks skull som Anden ger: Hjälp mig i min kamp genom att be till Gud för mig. Be att Gud räddar mig från de människor i Judeen som vägrar att tro och att de heliga i Jerusalem ska bli glada över den hjälp jag har med mig. Då kan jag, om Gud vill, besöka er, och genom detta bli uppmuntrad och utvilad. Må fridens Gud vara med er alla. Amen. Vår syster Foibe, som är tjänare i församlingen i Kenchreai, vill jag tala varmt för. Ta väl emot henne, i Herren, på ett sådant sätt som de heliga bör göra. Hjälp henne med allt hon behöver, för hon har varit ett stöd för många, också för mig. Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har till och med riskerat livet för min skull. Men det är inte bara jag som är tacksam för dem, utan även alla hednakristna församlingar. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min gode vän Epainetos, som var den första i provinsen Asien som började tro på Kristus. Hälsa också Maria, som har arbetat så hårt för er. Hälsa Andronikos och Junias, som båda är mina landsmän och har suttit i fängelse tillsammans med mig. De är apostlar åt Kristus och är mycket uppskattade av alla, och de började tro på Kristus före mig. Hälsa Ampliatus, som jag älskar i Herren. Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och min käre Stachys. Hälsa Apelles, som har bestått provet i Kristus. Hälsa också alla hos Aristoboulos. Hälsa Herodion, min landsman. Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren. Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar med att tjäna Herren, och den kära Persis, som har arbetat så hårt för att tjäna Herren. Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är som en mor också för mig. Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de troende syskon som är tillsammans med dem. Hälsa Filologos, Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga som är tillsammans med dem. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristus församlingar hälsar till er. Slutligen vill jag uppmana er, syskon: Akta er för dem som orsakar splittring och får människor på fall genom att undervisa sådant som strider mot det ni har fått lära er. Håll er borta från dem! Sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus, utan sina egna magar. Med sina vackra ord och sitt smicker förleder de godtrogna människors hjärtan. Alla känner ju till er lydnad, och det gör mig mycket glad. Men jag önskar att ni ska vara uppfinningsrika i allt gott, och okunniga i allt ont. Fridens Gud ska snart krossa Satan under era fötter. Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er alla. Min medarbetare Timotheos hälsar till er, och det gör också mina landsmän Lucius, Jason och Sosipatros. Även jag, Tertius, som har skrivit ner det här brevet, hälsar till er i Herren. Gaius hälsar till er. Det är i hans hus jag bor, och där träffas också hela församlingen. Stadskassören Erastos hälsar till er, och det gör också Quartus, en annan av de troende. *** Honom som förmår styrka er genom det evangelium som jag förkunnar om Jesus Kristus, den avslöjade hemlighet, som har legat gömd sedan tidens början men nu har uppenbarats genom profetiska skrifter på den evige Gudens befallning, för att alla folk ska kunna tro och lyda honom, Gud, den ende som är vis, honom tillhör äran genom Jesus Kristus i all evighet. Amen. Från Paulus, som genom Guds vilja är kallad att vara apostel åt Kristus Jesus, och från vår bror Sosthenes. Till Guds församling i Korinth, till dem som helgats i Kristus Jesus och kallats att vara heliga, tillsammans med alla dem överallt som åkallar vår Herre Jesus Kristus namn, hans, som är både deras och vår Herre. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd i Kristus Jesus. Tack vare honom har ni utrustats med all rikedom i både tal och kunskap, eftersom vittnesbördet om Kristus har fått ett så stadigt fäste hos er. Därför saknas det inget i era olika nådegåvor medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska visa sig igen. Han ska också hjälpa er att hålla fast vid er tro ända till slutet, så att ni är utan skuld på vår Herre Jesus Kristus dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre. Men nu uppmanar jag er, syskon, att för vår Herre Jesus Kristus skull, se till att ni är eniga och inte delar upp er i olika grupperingar. Var eniga i ert sätt att tänka och resonera. Jag har nämligen hört ifrån dem som bor i Chloes hus att ni har börjat bråka, mina syskon. Jag menar att var och en av er säger: ”Jag följer Paulus”, eller ”Jag följer Apollos ”, eller ”Jag följer Kefas ”, eller ”Jag följer Kristus”. Inte kan väl Kristus delas upp? Det var väl inte Paulus som korsfästes för er skull? Och ni döptes väl inte i Paulus namn? Jag är tacksam för att jag inte har döpt några andra än Crispus och Gaius bland er. Därför kan ingen säga att ni har döpts i mitt namn. Jo, jag har faktiskt döpt Stefanas och hans familj också. Men några andra vet jag inte att jag har döpt. Kristus sände mig ju inte för att döpa, utan för att förkunna evangelium, men inte med någon vältalig vishet, som skulle ta bort kraften i budskapet om Kristus kors. Budskapet om korset är dårskap för dem som går förlorade. Men för oss som räddas är det Guds kraft. Det står skrivet: ”Jag ska förgöra de visas vishet och de förståndigas förstånd ska jag sätta åt sidan.” Så var finns nu de visa? Och de skriftlärda och denna tidsålderns tänkare? Har inte Gud gjort denna världens vishet till dårskap? I sin vishet lärde inte världen känna Gud i hans vishet, och därför bestämde Gud att genom dårskapen i vår förkunnelse rädda dem som tror. Judarna kräver tecken och grekerna söker vishet. Men vi förkunnar den korsfäste Kristus, som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, vare sig de är judar eller greker, är Kristus Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och hans svaghet starkare än människorna. Syskon, tänk på hur det var när ni själva blev kallade. Det var inte många av er som mänskligt sett räknades som visa, inte många som hade inflytande eller kom från en fin familj. Nej, Gud valde ut det som är dåraktigt i världens ögon, för att de visa skulle få skämmas, och Gud valde ut det som är svagt i världens ögon, för att de starka skulle få skämmas. Det som har låg status och som världen ser ner på, det som inte är något, det utvalde Gud, för att göra om intet det som anses vara något, för att ingen ska kunna skryta inför Gud. Det är tack vare honom som ni är i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet, vår befrielse, som det står skrivet: ”Den som vill skryta, ska skryta över Herren.” När jag kom till er, syskon, var det inte med övertygande vältalighet eller vishet som jag berättade om Guds hemlighet för er. Nej, jag hade bestämt mig för att inte veta av något annat när jag var hos er än Jesus Kristus, och honom som korsfäst. Jag var svag och rädd och bävade djupt när jag stod där inför er. Mitt budskap och min förkunnelse var inga övertygande visdomsord, utan de gav bevis på Ande och kraft, för att er tro inte skulle bygga på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Vi förkunnar dock vishet för de mogna, men den visheten hör inte till den här tidsåldern eller den här tidsålderns förgängliga makthavare. Nej, vi talar med visdomen från Gud. Den har legat fördold, men sedan tidernas början har Gud bestämt att den skulle bli till härlighet för oss. Ingen av den här tidsålderns makthavare förstod den, men om de hade förstått, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men det står skrivet: ”Det inget öga har sett, inget öra har hört och inget människohjärtat kunnat ana, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” Men Gud har visat oss det genom sin Ande, för Anden utforskar allt, också djupen hos Gud. För vem kan veta vad som finns i människan, förutom människans ande? Inte heller vet någon vad som finns hos Gud, förutom Guds Ande. Men vi har inte fått denna världens ande, utan Guds egen Ande, så att vi kan veta vad Gud i sin nåd har gett oss. När vi berättar om allt detta, använder vi oss därför inte av ord som vi lärt oss genom mänsklig vishet, utan ord som Anden har lärt oss, och vi tolkar det andliga med andliga ord. Men en oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande; det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan bedömer allt, men henne själv kan ingen bedöma. Det står ju skrivet: ”Vem känner till hur Herren tänker? Vem kan ge honom råd?” Men vi har Kristus sinne. Syskon, jag kunde inte tala till er som till andliga människor, utan jag fick tala till er som till människor som fortfarande drivs av sin mänskliga natur, som till små barn i Kristus. Jag fick mata er med mjölk, inte med fast föda, för den klarade ni inte av. Och den klarar ni inte ens nu, eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur. Om ni är avundsjuka på varandra och bråkar, har ni väl fortfarande kvar er gamla natur och lever som de andra? Är ni inte som alla andra när ni säger: ”Jag följer Paulus” eller ”Jag följer Apollos”? Vad är då Apollos? Eller Paulus? Tjänare, som hjälpte er att börja tro. Var och en av oss har utfört det uppdrag vi fick från Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men det var Gud som gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar är något, utan bara Gud som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en får lön efter sitt arbete. Vi är ju medarbetare till Gud, och ni är Guds åker, hans bygge. På grund av den nåd Gud gav mig lade jag, som en erfaren byggmästare, grunden, och sedan bygger någon annan vidare på den. Men var och en som bygger måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan är lagd, och den grunden är Jesus Kristus själv. På den grunden kan man bygga med guld, silver och ädelstenar, eller med trä, gräs och halm, och det ska visa sig vad man har byggt, när den dagen kommer som ska avslöja det. Hur vars och ens verk är ska elden pröva. Den vars bygge består ska få lön för sitt arbete. Men den vars verk brinner ner blir utan lön. Själv ska han dock bli räddad, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, ska Gud fördärva honom. Guds tempel är ju heligt, och det är ni som är det templet. Bedra inte er själva. Den som anser sig vara vis enligt den här tidsålderns sätt att se, måste först bli en dåre för att kunna bli vis. Den här världens vishet är ju dårskap för Gud. Det står ju skrivet: ”Han fångar de kloka i deras slughet”, och: ”Herren känner de visas tankar och vet att de är tomhet.” Skryt därför inte över människor. Allting tillhör er, Paulus, Apollos, Kefas och hela världen, liv och död, nutid och framtid, allting är ert. Ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. Man ska alltså se oss som tjänare åt Kristus, som förvaltare av Guds hemligheter. Och det förutsätts av en förvaltare att han är trogen. Men det har ingen betydelse för mig om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Jag dömer inte mig själv heller. Mitt samvete är rent, men det innebär inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig. Döm därför ingenting förhastat, innan Herren kommer. Han ska dra fram allt i ljuset och visa varje hjärtas avsikter. Då ska var och en få sitt beröm från Gud. Detta har jag, syskon, för er skull tillämpat på mig själv och Apollos, för att ni ska lära er av oss vad ”håll er till Skriften” betyder, så att ingen skryter över en annan. Finns det något som gör dig bättre än andra? Finns det något bland det du äger som du inte har fått? Och om du har fått det, varför skryter du då, precis som om du inte hade fått det som en gåva? Ni är redan mätta och rika och tycks ha blivit kungar utan oss. Ja, jag önskar att ni redan var kungar, så att vi fick regera tillsammans med er. Men nu verkar det istället för mig som om Gud har gett oss apostlar den lägsta statusen av alla. Vi är som dödsdömda på en arena och visas upp inför hela världen, ja, inför både änglar och människor. Vi är dårar för Kristus skull, men ni är förståndiga i Kristus. Vi är svaga men ni starka. Ni är respekterade men vi föraktade. Vi går fortfarande hungriga och törstiga. Vi saknar kläder, vi blir misshandlade och är hemlösa. Vi arbetar hårt med våra egna händer för att försörja oss. När man hånar oss, välsignar vi. När vi blir förföljda, finner vi oss i det. När man talar illa om oss, svarar vi vänligt. Vi blir ständigt behandlade som avfall på världens skräphög, som bortslängda sopor. Men jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att varna er, som mina kära barn. För även om ni hade tusentals vägledare i Kristus, har ni inte många fäder. Det var ju jag som blev er far i Kristus genom evangeliet. Därför ber jag er nu att ha mig som föredöme. Det är också därför jag skickar Timotheos till er, mitt älskade, trogna barn i Herren. Han ska påminna er om det levnadssätt jag har sammanställt för dem som tillhör Kristus Jesus, och som jag undervisar om överallt i alla församlingar. Vissa verkar ha blivit självsäkra, som om jag aldrig mer skulle komma tillbaka till er. Men jag ska komma till er  —  och det mycket snart  —  om Herren vill. Då ska jag ta reda på vad dessa självsäkra människor har för sig, inte vad de säger utan vad de har för kraft. Guds rike är ju inte ord, utan kraft. Vad föredrar ni själva? Ska jag komma till er med ris, eller i kärlek och i en mild anda? Det påstås att det förekommer sexuell omoral bland er, till och med sådan som inte ens förekommer bland hedningarna: en man bor ihop med sin fars hustru. Och ändå är ni så stöddiga! Ni borde ha blivit bestörta och uteslutit en sådan ur er gemenskap. Själv har jag redan bestämt vilket straff den skyldige måste få, trots att jag inte är där hos er rent fysiskt, men det är jag i anden, i vår Herre Jesus namn, när ni samlas, och jag är med er i anden, och Herren Jesus kraft är med oss. Den mannen ska överlämnas åt Satan, så att hans kropp går under, men för att hans ande ska kunna bli räddad på Herrens dag. Ni har verkligen inget att skryta över. Förstår ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Gör er av med all gammal surdeg, så att ni på nytt blir en ren deg, för ni är osyrade. Kristus, vårt påsklamm, har ju slaktats. Låt oss därför fira högtid, befriade från all gammal surdeg, från all ondskans och elakhetens jäsning, med renhetens och sanningens osyrade bröd. I mitt tidigare brev skrev jag till er att ni ska hålla er borta från människor som lever i sexuell omoral. Men jag menade naturligtvis inte alla människor här i världen som lever i sexuell omoral, eller alla som är själviska, lurar andra på pengar eller tillber avgudar. Nej, då måste ni ju lämna världen för gott. Vad jag menade i mitt brev var att ni inte ska umgås med någon som kallar sig troende men börjar leva i sexuell omoral, själviskhet, avgudadyrkan, förtal, fylleri, eller lurar andra på pengar. Sådana människor ska ni inte ens äta tillsammans med. De utomstående är det väl inte min sak att döma? Däremot är det ju er uppgift att döma dem som tillhör er församling. De utomstående döms av Gud. Men uteslut den som är ond bland er. Hur kan någon bland er som ligger i tvist med en annan dra honom inför rätta inför de orättfärdiga, i stället för de heliga? Vet ni inte att de heliga ska döma världen? Om ni ska döma världen, skulle ni då inte kunna reda ut sådana här småsaker? Vet ni inte att vi ska döma änglar? Då måste vi väl klara av vardagliga tvister. Men nu när ni har sådana här tvister, ta då till domare sådana som församlingen ser ner på! Ni borde skämmas! Finns det då ingen bland er som är vis nog att döma mellan sina troende syskon? Men nu har en troende en rättstvist med en annan troende, och det framför ögonen på icke troende! Att ni överhuvudtaget drar varandra inför rätta är ett nederlag för er. Varför inte bara acceptera en oförrätt eller ta en förlust? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er, så att det drabbar era egna trossyskon! Vet ni inte att ingen orättfärdig får ärva Guds rike? Bedra inte er själva. Ingen som lever i sexuell omoral, som tillber avgudar, som är otrogen i sitt äktenskap eller som ägnar sig åt homosexualitet, inte heller tjuvar, själviska människor, drinkare, förtalare eller de som lurar andra på pengar får ärva Guds rike. Vissa av er levde tidigare på det sättet, men har nu tvättats rena, helgats och gjorts rättfärdiga i Herren Jesus Kristus namn och i vår Guds Ande. ”Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. ”Allt är tillåtet för mig”, men jag får inte låta någonting ta makten över mig. ”Maten är till för magen och magen för maten”. Men Gud ska göra slut på både mat och mage. Däremot är kroppen inte till för sexuell omoral. Den är till för Herren, och Herren för kroppen. Så som Gud genom sin kraft uppväckte Herren från de döda, ska han uppväcka också oss. Vet ni inte att era kroppar är Kristus lemmar? Ska jag då ta lemmar av Kristus och förena dem med en prostituerad? Aldrig! Ni vet väl att den som förenar sig med en prostituerad blir en kropp med henne? Det sägs ju: ”De två blir ett kött.” Men den som förenas med Herren blir en ande med honom. Håll er därför borta från all sexuell omoral. All annan synd som en människa begår sker utanför kroppen, men den som ägnar sig åt sexuell omoral syndar mot sin egen kropp. Vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den heliga Anden, som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva. Ni har köpts fria, och priset är betalt. Ära därför Gud med er kropp. Jag ska nu svara på det ni skrev: ”Det är bäst för en man att inte röra vid en kvinna.” Nej, på grund av kroppsliga begär, bör varje man leva med sin egen hustru och varje kvinna med sin egen man. Mannen ska ge sin hustru vad han är skyldig till, och likadant hustrun sin man. En kvinnas kropp tillhör inte henne själv utan hennes man, och på samma sätt tillhör en mans kropp inte honom själv utan hans hustru. Håll er inte ifrån varandra utom under en kort tid, och då bara om ni är överens om att ni båda vill koncentrera er på att be. Sedan ska ni komma tillsammans igen, annars kan Satan fresta er, eftersom ni inte kan leva avhållsamt. Men detta sista säger jag som en tillåtelse, inte som en befallning. Helst skulle jag önska att alla levde som jag. Men var och en har sin nådegåva från Gud, den ena har denna, den andra en annan. Till ogifta och änkor vill jag säga att det är bättre att förbli som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt, bör de gifta sig. Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. Till er som nu är gifta har jag däremot en befallning, som kommer från Herren: Hustrun får inte skilja sig från sin man, men om hon nu ändå gör det ska hon förbli ogift eller försona sig med sin man, och mannen får inte skilja sig från sin hustru. Här vill jag göra ett tillägg till de övriga, jag, inte Herren: Om en troende man har en hustru som inte delar hans tro men ändå vill leva med honom, får han inte skilja sig från henne. Och om en troende kvinna har en man som inte delar hennes tro men ändå vill leva med henne, får hon inte skilja sig från honom. Den man som inte tror är helgad genom sin hustru, och den kvinna som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars skulle ju era barn vara orena och inte heliga som de är nu. Om den som inte tror däremot vill skilja sig, så låt den personen få göra det. Då är den troende mannen eller kvinnan inte bunden. Gud har ju kallat er att leva i frid, för hur vet du, kvinna, att du kan rädda din man, eller du, man, att du kan rädda din hustru? Var och en bör fortsätta att leva i den ställning han hade fått av Herren när Gud kallade honom. Det är den uppmaning jag ger i alla församlingar. Den som var omskuren när han blev kallad, ska inte försöka ändra på det. Den som var oomskuren behöver inte heller låta omskära sig. Det spelar ingen roll om en man är omskuren eller ej. Det viktiga är att hålla Guds bud. Var och en ska alltså förbli i den situation han befann sig i när han blev kallad. Var du slav när du blev kallad, så oroa dig inte över det, men om du kan bli fri, så gör det. Den som var slav när Herren kallade honom är Herrens frigivne. Och den som var fri när han blev kallad är Kristus slav. Ni är köpta, och priset är betalt. Bli inte slavar under människor. Syskon, förbli var och en inför Gud i den situation som ni befann er i när ni blev kallade. När det gäller dem som aldrig varit gifta, har jag ingen särskild befallning från Herren. Men som trovärdig på grund av Herrens barmhärtighet kan jag ge er ett råd. Jag anser alltså att det är bäst att förbli vad man är, med tanke på den svåra tid vi lever i. Är du gift ska du inte skilja dig. Är du inte gift, ska du inte försöka hitta någon att gifta dig med. Om du ändå gifter dig så är det ingen synd, och om en ogift kvinna gifter sig är det inte heller någon synd. Men de som gifter sig kommer att drabbas av många svårigheter här i livet, som jag önskar att ni slapp gå igenom. Vad jag vill säga, syskon, är att det inte är lång tid kvar. Därför måste de som har en hustru leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gjorde det, de som köper något som om de inte fick äga det, och de som håller på med världsliga saker som om de inte kunde utnyttja dem. Den nuvarande världen går ju mot sitt slut. Jag vill bespara er extra bekymmer. En ogift ägnar sig åt det som tillhör Herren, hur han ska kunna behaga Herren. Men en gift ägnar sig åt det som hör till den här världen, hur han ska behaga sin hustru. Han blir splittrad. På samma sätt ägnar sig en ogift kvinna eller flicka åt det som tillhör Herren, för att vara helig till både kropp och själ. Men en gift kvinna ägnar sig åt det som hör till den här världen, hur hon ska behaga sin man. Jag säger detta för ert eget bästa, inte för att begränsa er frihet, utan för att hjälpa er att leva anständigt och troget hålla er till Herren. Om någon tror att han handlar orätt mot den vuxna flicka han är trolovad med och vill gifta sig, då bör han gifta sig. Han syndar inte, utan de kan gifta sig. Men den som i sitt hjärta är övertygad och inte känner något tvång, utan har sin vilja under kontroll och i sitt hjärta har bestämt sig för att inte gifta sig, han handlar rätt. Den som gifter sig handlar alltså rätt, men den som inte gifter sig handlar ännu bättre. En gift kvinna är bunden till sin man så länge han lever. Men om hennes man dör, kan hon gifta om sig med vem hon vill, bara det är med en troende. Fast enligt min åsikt är det lyckligare för henne att förbli som hon är. Och jag tror att också jag har Guds Ande. När det sedan gäller kött som har offrats till avgudar, vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskap ger högfärd, medan kärleken bygger upp. Den som anser sig veta något, vet ändå inte vad han borde veta. Men den som älskar Gud är känd av honom. När det gäller frågan om man får äta kött som har offrats till avgudar, så vet vi att en avgud inte är något i världen, och att det bara finns en enda Gud. Även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden  —  och det finns ett stort antal av dessa gudar och herrar  — så finns det för oss bara en Gud, Fadern, som är upphovet till allting och i vilken vi lever, och bara en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting och vi själva är till. Men alla har inte denna kunskap. Några är fortfarande så vana vid avgudar att de äter kött som om det hade offrats till avgudar och orenar så sina egna svaga samveten. Maten för oss inte närmare Gud. Vi blir inte sämre om vi låter bli att äta, och inte heller bättre om vi äter. Men se till att den frihet ni anser er ha inte får en osäker troende att vackla. Om någon med osäkert samvete ser dig, som har kunskapen, äta kött i ett avgudatempel, kan han ju bli styrkt så att han äter offerkött. Genom din kunskap går då en svag troende förlorad, din egen bror eller syster som Kristus har dött för! När ni på det sättet syndar mot era trossyskon och lurar dem att gå emot sina egna osäkra samveten, syndar ni mot Kristus själv. Alltså: Om min mat får min bror eller syster att falla, så avstår jag hellre för evigt från att äta kött, för att inte orsaka någons fall. Är jag inte fri? Är jag inte en apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är inte ni resultatet av det arbete jag har utfört för Herren? Om jag inte är en apostel för andra, så är jag i alla fall det för er. Ni är ju beviset på mitt apostoliska uppdrag från Herren. Det här är mitt försvar mot dem som kritiserar mig: Har vi inte rätt till mat och dryck? Har inte vi samma rätt att ta med oss en troende hustru som de andra apostlarna och Herrens egna bröder och Kefas? Är det bara Barnabas och jag som måste arbeta för att försörja oss själva? Om någon blir soldat, har han då inte rätt till lön? Om någon anlägger en vingård, äter han inte då av vindruvorna? Om någon vaktar en fårhjord, får han då inte dricka av mjölken? Är det här bara något folk säger? Säger inte lagen detsamma? I Moses lag står det ju: ”Du ska inte binda ihop munnen på en oxe som tröskar.” Var det bara oxarna som Gud tänkte på? Nej, han sa det naturligtvis med tanke på oss. Det var för vår skull som det skrevs att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få del av skörden. Vi har sått ett andligt utsäde hos er. Är det då för mycket begärt att vi får skörda lite av ert materiella goda? Om andra har rätt att få något av er, har väl vi en ännu större rätt? Men vi har aldrig utnyttjat denna rätt, utan har försökt klara oss själva så gott vi kan, så att inget skulle bli till hinder för evangeliet om Kristus. Ni vet väl också att de som arbetar i templet får sin mat från templet, och att de som tjänstgör vid altaret får sin del av det som offras på altaret? På samma sätt har Herren bestämt att de som förkunnar evangelium ska bli försörjda genom sitt arbete. Men jag har aldrig använt mig av någon av dessa förmåner. Och jag skriver inte för att kräva något av er nu. Nej, jag skulle hellre dö än låta någon ta denna stolthet ifrån mig. Men att jag förkunnar budskapet är ändå inget jag kan vara stolt över. Det är ju något jag är tvungen att göra. Ve mig om jag inte förkunnar evangelium! Om jag själv hade bestämt mig för att göra det, då hade jag kunnat kräva att få lön för det. Men när jag nu gör det därför att jag måste, utför jag ju bara det som har anförtrotts åt mig. Men ska jag då inte få någon lön alls? Jo, att få förkunna evangelium utan kostnad för någon och utan att kräva vad detta budskap ger mig rätt till. Jag är alltså fri och oberoende av alla människor. Men jag har ändå gjort mig till allas slav, för att vinna så många som möjligt. För judar har jag blivit som en av dem, för att vinna dem. För dem som står under lagen har jag, trots att jag själv inte står under lagen, blivit som en av dem, för att vinna dem. För dem som är utan lag har jag blivit som en av dem, för att vinna dem. Fast det betyder inte att jag inte har någon lag från Gud, för jag lyder Kristus lag. För de svaga har jag blivit svag, för att vinna dem. Jag har varit allt för alla, så att jag åtminstone kan rädda några. Allt detta gör jag för evangeliets skull, för att jag själv ska få del av det. Ni vet ju att av alla löparna som springer i en idrottstävling är det bara en som får priset. Spring för att vinna det. Var och en som tävlar måste vara beredd på hård träning. Idrottsmannen gör det för att vinna en segerkrans som snart vissnar. Men vi gör det för att få den segerkrans som aldrig vissnar. Själv löper jag inte hit och dit utan mål, och jag är inte som en boxare som slår i luften. Nej, för att vinna priset tvingar jag min egen kropp att bli en slav under lydnad. Jag vill ju inte predika för andra och sedan själv bli diskvalificerad. Syskon, jag vill att ni ska veta att våra förfäder alla var under ett moln, och alla gick genom havet. Alla blev döpta till Mose i molnet och havet. Alla åt av samma andliga mat, och alla drack av samma andliga dryck  —  de drack ur en andlig klippa som följde dem. Och den klippan var Kristus. Men Gud var missnöjd med de flesta av dem, och därför lät han dem dö i öknen. Allt detta är exempel som varnar oss för att lockas av det onda, så som de blev lockade av det. Delta inte i avgudadyrkan så som många av dem gjorde. Det står ju skrivet: ”Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan reste de sig för att roa sig.” Vi får inte heller ägna oss åt sexuell omoral som många av dem gjorde, vilket ledde till att 23 000 personer dödades på en enda dag. Och vi får inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av ormar. Knota inte heller, som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av fördärvaren. Allt det som hände med dem är exempel som skrevs ner för att hjälpa oss som har tidsåldrarnas slut nära inpå oss. Den som tror sig stå stadigt bör se till att han inte faller. Ingen värre prövning har drabbat er än sådana som drabbar människor överlag. Men Gud är trofast och låter er inte prövas mer än vad ni kan klara av. När ni prövas visar han också en utväg så att ni kan härda ut. Håll er alltså borta från avgudadyrkan, kära vänner. Ni är ju förståndiga människor. Bedöm därför själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger väl oss gemenskap med Kristus blod? Och när vi bryter brödet, ger det väl oss gemenskap med Kristus kropp? Men när det nu är ett enda bröd, är vi, fastän vi är många, en enda kropp. Vi får ju alla del av detta enda bröd. Se på israeliterna: När de äter av det som har offrats på altaret, får de då inte del av altaret? Vad vill jag nu säga med detta? Att det som offras till avgudar är något? Eller att avgudarna är något? Nej, vad hedningarna offrar är offer till onda andar, inte till Gud, och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med onda andar. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur onda andars bägare. Ni kan inte äta vid Herrens bord och vid onda andars. Eller vågar vi utmana Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han? ”Allt är tillåtet”, men allt är inte nyttigt. ”Allt är tillåtet”, men allt är inte konstruktivt. Därför ska ingen enbart söka sitt eget bästa, utan det som är bäst för andra. Ni kan äta allt som säljs i köttbodarna, utan att ha tveksamheter för samvetets skull. ”Jorden tillhör Herren och allt som finns där.” Blir ni hembjudna till någon som inte tror och ni vill gå dit, så kan ni äta allt som ställs fram åt er utan att undra över det för samvetets skull. Men om någon säger: ”Det här är offerkött”, då ska ni inte äta, av hänsyn till den som sa det, och för samvetets skull. Jag menar givetvis inte ditt eget samvete, utan den andres. Varför skulle jag låta min frihet bedömas av någon annans samvete? Om jag äter min mat med tacksamhet, så kan väl ingen klandra mig för det som jag tackar Gud för? Vad ni än gör ska ni göra det till Guds ära, det gäller även när ni äter eller dricker. Var inte till anstöt, vare sig för judar, greker eller för Guds församling. Själv försöker jag på alla sätt ta hänsyn till alla. Jag söker inte det som är bäst för mig själv, utan tänker på andra så att de också kan bli räddade. Följ därför mitt exempel, så som jag följer Kristus exempel. Jag måste berömma er för att ni tänker på mig och håller fast vid den undervisning jag gav vidare till er. Nu vill jag att ni ska vara medvetna om att Kristus är huvud för varje man, och mannen är huvud för sin hustru, medan Gud är huvud för Kristus. Därför skämmer mannen ut sitt huvud om han har något på huvudet när han ber eller profeterar. En kvinna skämmer ut sitt huvud om hon inte har något på huvudet när hon ber eller profeterar, för det är detsamma som om hon rakade av sig håret. Om hon inte har något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig håret. Men eftersom det är en skam för en kvinna att få sitt hår avklippt eller rakat, så måste hon ha något på huvudet. Mannen behöver inte ha något på huvudet, för han är Guds avbild och ära. Kvinnan däremot är mannens ära. Mannen blev ju inte till från kvinnan, utan kvinnan från mannen. Mannen skapades inte heller för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens. Därför måste kvinnan bära sin auktoritet på sitt huvud för änglarnas skull. Men i Herren är mannen lika beroende av kvinnan som kvinnan är av mannen. För även om kvinnan kom från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan. Och allting kommer från Gud. Vad anser ni själva, är det rätt för en kvinna att be till Gud utan att ha något på huvudet? Lär inte själva naturen att ett långt hår vanärar mannen, men hedrar kvinnan, som ju har fått håret som en slöja? Kanske vill någon börja strida om det här, men då ska ni veta att både vi och alla Guds församlingar håller på denna praxis. När det gäller mina följande direktiv, kan jag inte berömma er. Det verkar ju som om era samlingar gör mer skada än nytta. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni kommer tillsammans som församling, och jag antar att det ryktet är sant. Ibland måste det till och med finnas olika grupper bland er, för att det ska visa sig vilka som består provet. Men vid era samlingar kan man inte hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat. Sedan är där någon som blir sittande hungrig, medan en annan dricker sig berusad. Har ni inga egna hem där ni kan äta och dricka? Har ni så lite respekt för Guds församling, så att ni låter dem skämmas som inte har något med sig? När det gäller det här kan jag verkligen inte berömma er! Detta har jag själv fått från Herren och för det nu vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud för det, bröt det och sa: ”Detta är min kropp som ska offras för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Varje gång ni äter det brödet och dricker från den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, ända tills han kommer tillbaka. Den som äter Herrens bröd och dricker från hans bägare på ett ovärdigt sätt, syndar mot Herrens kropp och blod. Innan man äter av brödet och dricker från bägaren måste man därför pröva sig själv. För om man äter och dricker utan att tänka på att det handlar om Herrens kropp, då blir man dömd. Det är därför det finns så många svaga och sjuka ibland er, och många har till och med dött. Men om vi bara granskar oss själva, så slipper vi att bli dömda. När Herren dömer och straffar oss är det för att vi inte ska bli fördömda tillsammans med världen. När ni, mina syskon, samlas för att äta, ska ni alltså vänta på varandra. Om någon är hungrig ska han först äta något hemma hos sig, så att ni kan samlas och äta tillsammans utan att riskera att bli dömda. Resten ska jag undervisa er om när jag kommer. Och nu, syskon, vill jag ta upp frågan om de andliga gåvorna, som jag vill att ni känner till. Ni vet ju att så länge ni var hedningar, så drevs ni till stumma avgudar. Därför vill jag att ni nu ska inse att ingen som talar genom Guds Ande kan förbanna Jesus, och ingen som inte är fylld av helig Ande kan bekänna att Jesus är Herren. Det finns olika nådegåvor, Anden är en och densamme. Det finns olika tjänster, men en och samma Herre. Uppgifterna är olika, men det är samma Gud som verkar allt och i alla. Hos var och en manifesterar sig Anden så att den blir till det gemensamma bästa. En får av Anden vishetens ord, en annan får av samma Ande förmågan att meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan får av samma Ande gåvor att bota sjuka, och en får kraft att göra under. En får förmågan att profetera, en förmågan att bedöma olika andar. En får förmågan att tala olika språk, och en annan får förmågan att tolka språk. Men allt detta verkar en och samma Ande, och han ger gåvor till var och en så som han själv vill. Kroppen är en men består av många olika delar, och trots att dess lemmar är många utgör de en enda kropp. På samma sätt är det med Kristus. Vi har ju alla blivit döpta i en och samma Ande, för att vi ska tillhöra samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, för vi har alla fått dricka av en och samma Ande. Kroppen består inte av bara en del, utan av många. Om foten skulle säga: ”Jag tillhör inte kroppen, eftersom jag inte är en hand”, är den ju ändå en del av kroppen. Om örat skulle säga: ”Jag tillhör inte kroppen, eftersom jag inte är ett öga”, är det ju ändå en del av kroppen. Om hela kroppen var ett öga, hur skulle man då kunna höra? Och om hela kroppen var ett öra, hur skulle man då kunna känna någon lukt? Men nu har Gud satt varje kroppsdel exakt där han vill ha den. Om allt bara var en enda del, då skulle det väl inte vara en kropp? Men nu är det många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte.” Och huvudet kan inte säga till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, några av de delar som verkar vara svagast och minst viktiga, är de mest nödvändiga. Vissa delar av kroppen tycker vi är värda mindre ära, men dem klär vi med desto större omsorg. Vissa delar vill vi inte visa upp, och dem skyler vi extra anständigt, medan de delar som vi vill visa upp får vara som de är. På samma sätt har Gud sammansatt kroppen så att de delar av kroppen som tycks vara mindre viktiga får större ära, för att det inte ska bli någon splittring i kroppen, utan att alla ska visa omsorg om varandra. Om en del av kroppen får lida, lider också alla andra. Och om en del av kroppen blir ärad, gläds också alla de andra. Ni utgör alltså Kristus kropp, och var för sig är ni delar av den. Gud har gjort några i församlingen till apostlar, andra till profeter eller lärare, några har fått förmågan att göra under, gåvor att bota sjuka, hjälpa, leda eller tala andra språk. Kan alla vara apostlar? Kan alla profetera? Kan alla undervisa? Kan alla göra under? Kan alla bota sjuka? Kan alla tala andra språk, eller kan alla tolka dessa språk? Nej. Men sök efter de största nådegåvorna. Och nu ska jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Om jag har fått förmågan att tala andra språk, både människors och änglars, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en skrällande cymbal. Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och låter mig brännas på bål, men inte har kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde. Kärleken är tålmodig och mild. Kärleken är inte avundsjuk, skrytsam eller högmodig. Den är inte oförskämd eller självisk. Den ilsknar inte till, och den är inte långsint. Den gläds inte över någon orätt utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp. Den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig. Men den profetiska gåvan ska förgå, tal av andra språk tystna, och kunskapen ska förgå. Vår kunskap är bristfällig, och den profetiska gåvan likaså. Men när det fullkomliga kommer, då förgås det bristfälliga. När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen lämnade jag det barnsliga. Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Men av dem är kärleken störst. Sträva efter kärleken, men sök också efter andliga gåvor, inte minst gåvan att profetera. Den som talar ett annat språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår ju vad han säger, eftersom han talar hemligheter i anden. Men den som profeterar talar till människor, och hans ord bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar ett annat språk blir själv uppbyggd, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag önskar att ni alla ska tala andra språk, men ännu hellre att ni profeterar. Att profetera är nämligen viktigare än att tala andra språk, om man nu inte tolkar det så att församlingen byggs upp. Syskon, om jag nu kom till er och bara talade andra språk, skulle det hjälpa er om jag inte förmedlade någon uppenbarelse, kunskap, profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur ska man då kunna uppfatta vad som spelas på flöjt eller harpa? Och om en trumpetsignal är otydlig, hur ska soldaterna då kunna göra sig redo för strid? På samma sätt är det med er när ni talar. Om er tunga formar obegripliga ord, hur ska människor då kunna förstå vad ni menar? Ert tal blir ju då bara nonsens ut i tomma luften. I världen finns hur många språk som helst, och inget av dem är utan mening. Men om en människa talar till mig på ett språk vars ljud jag inte kan tolka, då står vi där som främlingar för varandra. På samma sätt är det med er. När ni är ivriga att få andliga gåvor, sök då att få rikligt med sådana som bygger upp församlingen. Den som talar andra språk bör be om gåvan att tolka det han säger. Om jag ber på ett annat språk så är det min ande som ber, men mitt förnuft producerar ingenting. Hur förhåller det sig då? Jo, jag vill be med min ande, men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande, men också med mitt förnuft. För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska då någon som inte förstår det kunna säga sitt amen till ditt tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre byggs inte upp. Själv är jag tacksam till Gud för att jag talar andra språk mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att även andra kan lära sig något, än tiotusen ord på ett annat språk. Syskon, var inte barn till förståndet. Var barn när det gäller allt ont, men vuxna till ert förstånd. Det står ju i lagen: ” ’Jag ska tala till detta folk på ett okänt språk och med främlingars mun. Men ändå ska de inte lyssna på mig’, säger Herren.” Att tala andra språk är ett tecken för de icke-troende, inte för de troende, medan profeterandet är ett tecken för de troende, inte för de icke-troende. Föreställ er att, när hela församlingen kommer tillsammans, alla talar olika främmande språk. Om det då kommer in människor som inte förstår, eller några som inte alls tror, så kommer de självklart att säga att ni är fullständigt galna. Men om alla i stället talar profetiskt, och det kommer in någon som inte tror, eller någon som inte förstår dessa saker, då avslöjas han av alla och ställs till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans hjärtas blottas. Då faller han ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.” Hur ska det då vara, syskon? Jo, när ni möts ska var och en bidra med något: sång, undervisning, uppenbarelse, tal på andra språk eller tolkning av det. Men målet med allt ska vara att församlingen byggs upp. När man talar ett annat språk, får bara två eller tre tala, en i taget, och någon ska tolka. Om ingen kan tolka, måste talaren vara tyst under samlingen och bara tala tyst inom sig inför Gud. På samma sätt får bara två eller tre profetera i en samling, och de andra ska pröva budskapet. Om någon i samlingen får en uppenbarelse, ska den förste sluta tala. Alla kan ni profetera, en i taget, så att var och en kan lära sig något och bli uppmuntrad. Profeternas ande kan styras av profeterna. Gud är inte oordningens utan fridens Gud. Liksom det är i de heligas alla församlingar, ska kvinnorna tiga i era församlingar. De får inte lov att tala, utan ska underordna sig, som det står i lagen. Om de undrar över något ska de fråga sina män när de kommer hem, eftersom det inte är lämpligt att en kvinna talar i församlingen. Var det från er som Guds ord kom från början? Är det bara till er det har kommit? Om någon anser sig vara en profet, eller andlig, ska han veta att det jag skriver till er är en befallning från Herren. Men om någon inte vill acceptera detta, ska han inte heller bli accepterad. Alltså, mina syskon: sträva efter att profetera, och hindra inte någon från att tala andra språk. Se bara till att allt sker värdigt och med ordning. Syskon, låt mig nu få påminna er om evangeliet som jag förkunnade för er, och som ni tog emot och grundar er tro på, och genom vilket ni ju räddas, om ni bara håller fast vid min förkunnelse. För om ni inte gör det, då är er tro meningslös. Kärnan i det budskap som jag gav vidare till er, och som jag själv hade tagit emot, var följande: Kristus dog för våra synder, i enlighet med Skrifterna. Han begravdes, men på den tredje dagen uppstod han från de döda, i enlighet med Skrifterna. Han visade sig för Kefas och sedan för de övriga av de tolv. Efter det visade han sig för mer än femhundra troende på samma gång. De flesta av dessa lever fortfarande, men några har somnat in. Lite senare visade han sig för Jakob, och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är som ett ofullgånget foster. Jag är ju den minst betydande av alla apostlar, och borde egentligen inte få kallas apostel alls, eftersom jag tidigare förföljde Guds församling. Men på grund av Guds nåd är jag nu vad jag är. Och den nåd han visade mig har inte varit förgäves. Jag har arbetat hårdare än någon annan apostel, fast inte i egen kraft utan tack vare Guds nåd som har varit med mig. Och om det nu var jag eller de andra apostlarna spelar ingen roll, för detta är vad vi förkunnar, och detta är vad ni har kommit till tro på. Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då vissa av er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om ingen uppståndelse från de döda finns, då har ju inte heller Kristus uppstått. Och om Kristus inte har uppstått, då är vår förkunnelse bara tomt prat, och er tro är också tom. Då avslöjas också vi som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat att Gud uppväckte Kristus från de döda, trots att han inte gjorde det, om man nu får tro att de döda inte uppstår. Kristus kan ju inte ha uppstått om inga döda uppstår. Men om Kristus aldrig uppstod från de döda, då är er tro meningslös, och ni är fortfarande kvar i era synder. Då skulle också de som trodde på Kristus när de dog ha gått förlorade. Om vårt hopp till Kristus bara gäller livet här, då är det verkligen mer synd om oss än om någon annan. Men nu är det faktiskt så att Kristus har uppstått från de döda, som den första av alla dem som somnat in. Döden kom in genom en människa, och därför kom också uppståndelsen från de döda genom en människa. Alla dör i Adam, och på samma sätt får alla nytt liv i Kristus. Men alla i en bestämd ordning: Kristus först, och när han kommer tillbaka, alla de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, då Kristus ska överlämna riket till Gud, Fadern, sedan han har utplånat alla härskare och makter och krafter. Kristus måste nämligen regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Och den sista fienden som utplånas är döden, för Gud har ”lagt allting under hans fötter.” När det står att ”allting” har lagts under hans fötter betyder det naturligtvis inte att det även gäller Gud själv, eftersom det var han som lade allting under sin Son. Men när allting sedan har lagts under honom, ska han underordna sig den som lade allting under honom, så att Gud blir allt i alla. Vad uträttar de som låter döpa sig för de döda? Om de döda inte uppstår, varför låter man då döpa sig för dem? Och vi, varför skulle vi dag ut och dag in riskera livet? Ja, syskon, ni som är min stolthet i vår Herre Kristus Jesus, jag har verkligen varje dag varit nära att mista livet. Om jag kämpade mot vilddjuren i Efesos på mänskligt vis, vad skulle det ha varit för mening med det? Om de döda inte uppstår, ”låt oss äta och dricka, imorgon ska vi ju ändå dö!” Men låt er inte luras. ”Av dåligt sällskap får man dåliga vanor.” Börja därför tänka klart igen, och sluta upp med att synda. Några av er verkar ju fullständigt sakna kunskap om Gud. Ni borde skämmas, säger jag! Nu kanske någon invänder: ”Men hur uppstår de döda? Vilka slags kroppar får de när de kommer?” Så oförståndigt! Det du sår måste ju först dö för att sedan få liv. Och det du sår är inte den planta som växer upp utan bara ett frö, ett vetekorn eller något annat. Gud har ju bestämt hur varje växt ska se ut, och olika frön ger olika växter. Det finns olika slags kroppar. Människor har ett slags kropp och djuren har andra slags kroppar, fåglarna har sina och fiskarna sina. Det finns också himmelska kroppar, liksom jordiska, och de himmelska har en annan glans än de jordiska. Solen har sin glans, och månen har sin, så också stjärnorna, som lyser med olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i förakt uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det som sås som en fysisk kropp uppstår som en andlig kropp. När det nu finns en fysisk kropp, finns det också en andlig. Det står ju skrivet: ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse.” Men den andre Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska, och sedan kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var av jord, men den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var är också de jordiska, och som den himmelska är, är också de himmelska. Liksom vi blev en avbild av den jordiska, så ska vi också bli en avbild av den himmelska. Vad jag menar är alltså detta, syskon: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och inte heller kan det förgängliga ärva oförgänglighet. Men jag berättar en hemlighet: en del av oss kommer inte att dö. Men vi ska alla förvandlas, blixtsnabbt, på ett enda ögonblick, när den sista trumpeten ljuder. För den kommer att ljuda, och då uppstår de döda, i oförgänglighet, och vi förvandlas. Det förgängliga måste kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet. Och när det förgängliga har klätts i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då har det som står skrivet gått i uppfyllelse: ”Döden är uppslukad och besegrad. Död, var är din seger? Död, var är din udd?” Dödens udd är synden, och synden får sin kraft från lagen. Men tack Gud, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära syskon. Ni vet ju att det ni gör för Herren inte är förgäves. När det gäller insamlingen till de heliga, ska ni följa de instruktioner jag gav till församlingarna i Galatien. Dagen efter sabbaten ska var och en ta en del av det han tjänat, så mycket han har råd med, och spara det, så att man inte börjar samla ihop det först när jag har kommit. När jag sedan kommer, ska jag skicka ut några lämpliga personer som ni utser och förse dem med brev, så att de kan resa till Jerusalem med gåvan. Men om det är bättre att jag också reser dit, då kan vi göra sällskap. Jag planerar att resa genom Makedonien, och när jag har gjort det tänker jag komma till er. Antagligen stannar jag hos er ett tag, kanske hela vintern, och sedan kan ni hjälpa mig med det jag behöver för min fortsatta resa, vart det nu blir. Den här gången vill jag inte bara göra ett kort besök och sedan resa vidare, utan jag hoppas kunna stanna ett bra tag, om Herren tillåter det. Men jag stannar i Efesos till pingst, för här står en dörr öppen för mig till ett effektivt arbete just nu, även om det också finns många motståndare. Om Timotheos kommer till er, se då till att han kan känna sig lugn när han är hos er. Han arbetar för Herren precis som jag gör, så låt ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan med att komma iväg i frid, så att han kan komma tillbaka till mig. Jag ser fram emot att få träffa honom, och det gör bröderna också. Vad det gäller vår bror Apollos, så uppmanade jag honom resa till er tillsammans med de andra, men han ansåg inte det var rätt tid just nu. Han kommer till er senare, när han får tillfälle. Vaka över er själva, och se till att ni håller fast vid er tro. Var modiga och starka, och handla alltid i kärlek. Jag vill också be er om en sak, syskon. Ni vet ju att Stefanas och hans familj var de första i provinsen Achaia som började tro på Kristus. De ägnar sig nu åt att tjäna de heliga. Underordna er dessa människor, och även alla andra som jobbar hårt tillsammans med dem. Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit till mig. Då behöver jag inte sakna er lika mycket. De har nämligen uppmuntrat mig på alla sätt, och er också. Sådana män ska ni verkligen sätta värde på. Församlingarna i provinsen Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och hela den församling som möts i deras hus hälsar hjärtligt till alla er i Herren. Alla de troende här hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss. Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand. Om någon inte älskar Herren, ska en förbannelse komma över honom. Marana ta! Nåd från Herren Jesus åt er alla. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus. Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel åt Kristus Jesus, och från vår bror Timotheos. Till Guds församling i Korinth, och till alla de troende runt om i provinsen Achaia. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, barmhärtighetens Fader, all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva kan ge vidare av hans tröst och uppmuntran till andra som har det svårt. Ju mer vi får lida för Kristus skull, desto mer tröst får vi genom Kristus. När vi möter svårigheter är det alltså för er tröst och frälsning. Genom den tröst vi själva får kan ni få tröst som ger er kraft när ni får gå igenom samma lidanden som vi. Vårt hopp är fast när det gäller er. Vi vet att ni delar lidandena med oss, och likaså delar ni också vår tröst. Jag vill att ni ska veta, syskon, vilka enorma svårigheter vi fick gå igenom i provinsen Asien. Vi var så illa ute att vi inte hade några krafter kvar, och vi trodde faktiskt att vår sista stund var kommen. Ja, vi hade inom oss fått en dödsdom. Men detta var för att vi inte skulle lita på oss själva, utan på Gud, han som uppväcker de döda. Och Gud räddade oss verkligen ur denna dödsfara, och han ska göra det igen. Till honom har vi satt vårt hopp, och han kommer att rädda oss igen. Men ni hjälper oss genom era böner, och så ska många tacka Gud för oss och för den nåd vi fått. Vår stolthet är att vårt samvete kan vittna om att vi här i världen, och särskilt i vår relation mot er, alltid har handlat i helighet och renhet från Gud. Vi har inte styrts av mänsklig vishet utan av Guds nåd. Vi skriver ingenting annat till er än det ni kan läsa och förstå. Jag hoppas också att ni helt och fullt ska förstå det som ni redan delvis har förstått, att ni på Herren Jesus dag kan vara lika stolta över oss som vi är över er. Eftersom jag litade på detta, hade jag tänkt glädja er, med inte bara ett, utan två besök. Jag hade tänkt besöka er först på min väg till Makedonien, och sedan på vägen hem igen. Då skulle ni ha fått hjälpa mig med det jag behöver för min resa till Judeen. När jag nu tänkte så, hade jag lagt mina planer lite väl lättvindigt? Kanske säger jag, i mänsklig svaghet, en sak och menar en annan? Nej, så sant Gud är trofast, så säger vi inte både ja och nej på samma gång. Kristus Jesus, Guds Son, som jag och Silvanus och Timotheos har förkunnat bland er, var ju heller aldrig ja och nej, utan i honom finns bara ett ja. För allt det som Gud har lovat har fått sitt ja genom Jesus. Därför säger också vi vårt Amen genom honom till Guds ära. Det är ju Gud som hjälper både er och mig att hålla fast vid Kristus och har smort oss. Han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en säkerhet i våra hjärtan. Gud själv kan intyga att det var för att skona er som jag inte mer ville komma till Korinth. Men vi vill inte styra över er tro. Nej, vi vill bara hjälpa er att vara glada över den tro som ni redan står fasta i. Jag bestämde mig alltså för att inte resa till er, för att inte göra er ledsna igen. Om jag nämligen först hade gjort er ledsna, hur skulle någon då kunna göra mig glad, förutom den som jag gjort ledsen? Därför skrev jag som jag gjorde, så att jag sedan skulle kunna komma utan att bli ledsen över dem som borde göra mig glad. Jag är säker på att min glädje är allas er glädje. Oerhört nedtryckt och med tungt hjärta var det som jag skrev till er, och jag grät medan jag gjorde det. Jag ville ju inte göra er ledsna, utan ville bara att ni skulle förstå hur mycket jag älskar er. Om någon har orsakat sorg, så är det inte mig han har gjort ledsen utan er alla, åtminstone i viss mån, för att inte gå till någon överdrift. Men nu har han blivit tillräckligt straffad av de flesta av er. Nu är det i stället dags att förlåta och uppmuntra, så att han inte blir totalt deprimerad. Därför uppmanar jag er att ni visar honom all den kärlek ni kan. När jag skrev till er gjorde jag det för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allting. Om ni förlåter någon, så gör jag det också. Och det jag har förlåtit, ifall jag nu har haft något att förlåta, har jag gjort för er skull inför Kristus, för att inte Satan ska överlista oss. Vi vet ju vad han är ute efter. När jag kom till Troas med evangeliet om Kristus, öppnade Herren många möjligheter för mig. Men jag kände mig hela tiden orolig, eftersom jag inte fann min bror Titus där. Därför tog jag farväl av dem och reste vidare till Makedonien. Men lovad vare Gud, som alltid leder oss i Kristus triumftåg och genom oss överallt sprider välluktande rökelsedoft från kunskapen om honom. Vi är doften om Kristus inför Gud bland dem som blir räddade och bland dem som går förlorade, en dödens doft till död för de senare, och en livets doft till liv för de förra. Men vem är då värdig att utföra ett sådant arbete? Vi är ju inte som många andra som bjuder ut Guds ord för egen vinnings skull. Nej, vi förkunnar Kristus oförfalskat, inför Gud, utsända av honom. Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Är vi kanske sådana som måste ha rekommendationsbrev med sig till er, eller vill få ett från er? Nej, ni är själva vårt rekommendationsbrev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla. Det är ju uppenbart att ni är ett rekommendationsbrev från Kristus själv, utskrivet av oss, inte med bläck, utan med den levande Gudens Ande, inte på stentavlor, utan i människohjärtan. Sådan är vår tillit till Gud genom Kristus. Det är ju inte vi själva som har åstadkommit något. Nej, vår förmåga kommer från Gud. Han har gett oss förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstavens utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. Redan dödens tjänst, byggd på bokstäver som var inhuggna i stentavlor, kom med en sådan härlighet att israeliterna inte kunde se på Moses ansikte som strålade så starkt, även om den härligheten avtog. Hur mycket större ska då inte härligheten i Andens tjänst vara! Om redan domens tjänst var så fylld av härlighet, hur mycket mer härlighet ska då inte finnas i rättfärdighetens tjänst! Den tidigare härligheten visar sig inte ha någon härlighet alls jämfört med denna överväldigande härlighet. För om det som sedan avtog var fyllt av härlighet, hur mycket större är då inte härligheten i det som består! Eftersom vi nu har ett sådant hopp träder vi fram i frimodighet och gör inte som Mose, som hängde en slöja framför ansiktet för att Israels folk inte skulle se hur härligheten avtog och försvann. Men deras förstånd förstockades, och slöjan finns än idag kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp. Slöjan försvinner ju inte förrän i och med Kristus. Än idag hänger det en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. Men så fort någon vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är friheten. Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden. Eftersom vi genom Guds barmhärtighet nu har denna tjänst ger vi inte upp. Vi tar inte till några hemliga och skamliga metoder eller falska knep och förvränger inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlåter åt var och en att bedöma oss utifrån sitt samvete inför Gud. Om evangeliet vi förkunnar är dolt, är det dolt för dem som är på väg att gå förlorade. Den här tidsålderns gud har förblindat dem som inte tror, så att de inte kan se ljuset från evangeliet om Kristus härlighet, Guds avbild. Vi förkunnar inte oss själva utan Jesus Kristus, som är Herren, och att vi är era tjänare för Jesus skull. Gud sa: ”Ljus ska lysa i mörkret”, och han har lyst upp våra hjärtan, så att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristus ansikte ska sprida sitt ljus. Vi har denna skatt i en bräcklig lerkruka, för att den väldiga kraften ska vara från Gud och inte från oss själva. Vi är hårt pressade från alla håll men inte krossade, rådvilla men inte desperata, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte utplånade. Vi bär alltid Jesus död i vår kropp, för att också Jesus liv ska bli synligt i vår kropp. För Jesus skull riskerar vi gång på gång våra liv, för att hans liv ska bli synligt i vår dödliga kropp. Alltså verkar döden i oss men livet i er. Vi har samma trons ande som det står om i Skriften: ”Jag trodde, därför talade jag.” Också vi tror, och därför talar vi. Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus från de döda ska uppväcka oss med Jesus och låta oss få träda fram tillsammans med er inför honom. Allt detta är för er skull, för att allt fler ska nås av nåden och allt fler visa överflödande tacksamhet till Guds ära. Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, så förnyas vår inre människa dag för dag. Och våra kortvariga problem är ett lågt pris för att en dag få del av den underbara, eviga härligheten. Vi är ju inte inriktade på det synliga, utan på det osynliga. För det synliga ska snart försvinna, medan det osynliga varar för evigt. Vi vet att när vårt jordiska tält rivs ner, har Gud berett en byggnad åt oss i himlen, en evig boning, som inte är gjord av människohänder. Så länge vi är kvar i denna jordiska gestalt, suckar vi och längtar efter att få klä på oss vår himmelska boning. För när vi väl har klätt på oss den, är vi inte längre nakna. Medan vi lever här i detta tält, suckar vi och har det svårt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det dödliga blir uppslukat av livet. Det är ju Gud som har skapat oss för just detta och som en garanti har han gett oss Anden. Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi, så länge vi är kvar i vår jordiska kropp, är åtskilda från Herren. Vi lever i tro, utan att se. Vi är vid gott mod och ser fram emot att lämna kroppen och få bo hos Herren. Därför strävar vi efter att behaga Herren, vare sig vi är hemma eller borta. Vi ska ju alla stå inför Kristus domstol en dag och belönas eller straffas för det vi har gjort här i det fysiska livet, gott eller ont. Vi vet alltså vad fruktan för Herren är och försöker vinna människor. För Gud är det uppenbart vad vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. Vi försöker inte rekommendera oss själva för er igen, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat. Är vi från våra sinnen, så är det för Guds skull. Är vi förnuftiga, så är det för er skull. Kärleken från Kristus driver oss. Vi är ju övertygade om att en har dött för alla, och då har alla dött. Han har dött för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva, utan för honom som har dött och uppstått för dem. Därför bedömer vi inte längre på ett vanligt mänskligt sätt. Om vi en gång har betraktat Kristus på det viset gör vi det inte mer. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Det gamla är borta, och något nytt har börjat. Allt detta kommer från Gud, som försonade oss med sig själv genom Kristus och gav oss försoningens tjänst. Gud försonade världen med sig själv genom Kristus. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han gav oss detta budskap om försoning. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar till människorna genom oss. Som Kristus språkrör vädjar vi: ”Låt försona er med Gud.” Den som inte visste vad synd var gjorde Gud till synd för vår skull, för att vi genom honom skulle få Guds rättfärdighet. Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att inte ta emot Guds nåd förgäves. Gud säger ju: ”Jag bönhör dig i nådens tid och hjälper dig på räddningens dag.” Se, nu är nådens tid, nu är räddningens dag. Vi vill inte vara till anstöt för någon. Ingen ska kunna klaga på vår tjänst. Vi vill i allting visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet i lidanden, svårigheter och nöd, under misshandel, i fängelse och upplopp, i arbete och slit, vaka och svält, i renhet, kunskap, tålamod och godhet, med den heliga Anden och uppriktig kärlek, det sanna budskapet och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen, både i anfall och i försvar, i ära och vanära, med både dåligt och gott rykte. Vi kallas för villolärare men talar sanning. Vi är misskända men ändå erkända, nära döden men lever fortfarande, slagna men inte ihjälslagna, sorgsna men ändå alltid glada, fattiga men gör många rika, äger inget men har ändå allt. Vi har talat helt öppet till er, korinthier, för ni har en stor plats i vårt hjärta. Ni har det inte trångt hos oss, men hos er är det trångt. Kan ni inte försöka vara som vi? Nu talar jag till er som mina barn, ge plats i era hjärtan ni också. Gör er inte till ett med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med laglöshet att göra? Vad har ljus och mörker gemensamt? Kan Kristus och Beliar dra åt samma håll? Kan en troende och en som inte tror dela något med varandra? Vad har Guds tempel med avgudar att göra? Vi är tempel åt den levande Guden, för Gud har sagt: ”Jag ska bo och vandra ibland dem. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.” Därför säger Herren: ”Lämna dem och skilj er från dem. Rör inte det som är orent! Då ska jag ta emot er och vara er far, och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” Kära vänner, det är dessa löften vi har. Låt oss därför rena oss från allt som förorenar kropp eller ande och i gudsfruktan fullfölja vår helgelse. Ge oss plats i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat någon. Men detta säger jag inte för att döma er. Nej, jag har ju redan sagt att ni är i våra hjärtan, för att vi ska både dö och leva tillsammans. Jag har stort förtroende för er och är mycket stolt över er. Jag har fått mycket uppmuntran och överflödande glädje mitt i alla våra svårigheter. När vi kom fram till Makedonien, fick vi ingen som helst ro. Runt omkring oss var det stridigheter; konflikter utanför och fruktan innanför. Men Gud, som tröstar de nedtryckta, tröstade oss genom att Titus kom, och inte bara genom att han kom, utan också genom den tröst han själv hade fått hos er, och att han kunde berätta om er längtan, er förtvivlan och er omsorg om mig. Det gladde mig ännu mer. Nu ångrar jag inte längre mitt förra brev till er som gjorde er bedrövade. Först ångrade jag det ett tag, eftersom jag inser att jag gjorde er bedrövade, även om det var övergående. Nu är jag i stället glad, inte för att ni blev bedrövade, utan därför att det fick er att vända om. Er bedrövelse var ju vad Gud önskade, och därför skadade vi ingen. Den bedrövelse Gud låter någon känna leder till omvändelse, och den behöver ingen ångra. Men världslig bedrövelse driver mot döden. Tänk på allt vad denna bedrövelse som Gud lät er känna, ledde till bland er: innerlig hängivenhet, ursäkter, upprördhet, oro, längtan, iver, bestraffning! Ni gjorde allt för att visa att ni är oskyldiga i det här fallet. Men jag skrev inte brevet bara med tanke på den som hade felat, eller på den som fick lida för det, utan också för att ni själva med Guds hjälp skulle inse hur helhjärtat ni egentligen stöder oss. Detta har verkligen tröstat oss. Förutom denna tröst blev vi väldigt glada för Titus skull. Han var så lycklig och lättad efter att ha träffat er. Jag hade redan innan talat om för Titus hur stolt jag är över er, och jag behövde verkligen inte skämmas över er. Allt jag hade sagt till Titus om er visade sig vara sant, precis som allt annat är sant som jag har sagt till er. Han gillar er nu mer än någonsin, eftersom han minns med vilken respekt och vördnad ni alla lyssnade till honom och var villiga att följa alla hans råd. Ja, jag är verkligen glad att jag så fullständigt kan lita på er. Nu vill jag berätta för er, syskon, vilken nåd Gud har gett till församlingarna i Makedonien. Trots att de har gått igenom många svåra prövningar och lever i yttersta fattigdom, har de varit mycket glada över att kunna ge till andra. Jag kan intyga att de har gett allt de hade råd med, och mer därtill. Helt frivilligt kom de till mig och bad mycket enträget om att få vara med och hjälpa de heliga. Men de gav inte bara vad vi hade väntat oss. Nej, de gav först och främst sig själva åt Herren, men även åt oss, efter Guds vilja. Därför bad vi Titus fortsätta med det han påbörjat, så att kärleksgåvan skulle kunna slutföras bland er. Ni har ju fått allting i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och kärlek till oss. Se nu till att ni även ger uttryck för dessa nådegåvor. Men det är ingen befallning jag ger er. Jag vill bara pröva äktheten i er kärlek genom att jämföra den med andras iver. Ni känner ju vår Herre Jesus Kristus nåd. Han som var rik blev fattig för er skull, så att ni genom hans fattigdom kan bli rika. Jag föreslår därför att ni för ert eget bästa, ni som i fjol tog initiativet och ville göra något, nu lika ivrigt slutför arbetet utifrån vad ni har råd med. Om någon bara är villig att ge, är han välkommen med vad han har och förutsätts inte ge något han inte har. Det är ju inte meningen att de andra ska leva i överflöd, medan ni får det svårt. Nej, det handlar om att fördela tillgångarna rättvist. Just nu är det ni som lever i överflöd och kan hjälpa andra. En annan gång är det tvärtom. På det sättet blir det rättvis fördelning, som det står skrivet: ”Den som samlade mycket hade inte för mycket, och den som samlade litet hade inte för lite.” Vi tackar Gud för att han har väckt samma engagemang för er i Titus hjärta. Han tog inte bara emot vår uppmuntran, utan han var så ivrig att han självmant gav sig iväg till er. Vi lät också en annan troende man resa med honom, en som är uppskattad av alla församlingar här för sitt arbete för evangeliet. Samme man har också blivit utvald av församlingarna här att resa med oss när gåvan ska överlämnas. Det gör vi för att ära Herren själv och för att visa vår iver att hjälpa till. Så undviker vi all kritik för vårt sätt att handskas med denna stora gåva. Vi strävar nämligen efter att göra det som är rätt inför Gud men också inför människor. Samtidigt skickade vi också en tredje person till er, en man som på många sätt har visat oss hur hängiven han är. Och han var nu ännu ivrigare, eftersom han har ett så stort förtroende för er. Vad Titus beträffar så är han min vän och medarbetare för er. De andra två är utsända från församlingarna här, och de ärar Kristus. Omsätt nu er kärlek i praktisk handling för dessa inför församlingarna, så att de ser hur rätt vi hade när vi skröt över er. Egentligen behöver jag inte skriva till er om hjälpen till de heliga. Jag vet ju hur villiga ni är att ge, och jag har redan skrutit över er inför makedonierna och sagt: ”I provinsen Achaia har man varit beredd att hjälpa till redan i fjol.” Och er entusiasm har smittat av sig på de flesta här. Men jag skickar ändå bröderna, för jag vill ju inte ha skrutit i onödan över er, utan ni är verkligen förberedda som jag sagt. Annars får vi, ja, faktiskt ni, skämmas om några makedonier kommer med mig och finner er oförberedda, trots att vi haft ett sådant förtroende för er. Det var därför jag bad dessa tre att resa i förväg, så att den stora gåva ni talade om kan vara insamlad och klar, och riklig, inte snål. Kom ihåg: den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska i sitt hjärta bestämma sig för hur mycket han vill ge. Det får inte ske motvilligt eller av tvång, för Gud älskar den som ger med glädje. Men Gud har makt att ge er riklig nåd, allt vad ni behöver och mer därtill, så att ni alltid med glädje kan ge stora gåvor till allt gott som görs. Det står skrivet: ”Han strör ut och ger åt de fattiga. Hans rättfärdighet består för evigt.” Han som ger bonden säd att så och bröd att äta, ska också ge er mycket säd, flerdubbelt, och en ökad skörd av er rättfärdighet. Ni ska få ett sådant överflöd på allt, att ni alltid kan ge generösa gåvor till andra. Och när vi överlämnar gåvan, kommer de att tacka Gud för er. Denna er tjänst med insamlingen ger de heliga allt vad de behöver men resulterar också i att Gud blir tackad om och om igen. När ni genom denna tjänst visar er seriositet kommer de att hylla Gud för att ni omsätter er bekännelse till evangeliet om Kristus i praktisk handling och generöst delar med er av era tillgångar till både dem och andra. De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds oändliga nåd mot er. Gud vare tack för hans obeskrivligt stora gåva! Jag, Paulus, som är så vag när jag är hos er och modig när jag är långt borta, vädjar till er vid Kristus mildhet och godhet: låt mig få slippa använda mitt mod och min myndighet när jag kommer till er, vilket jag är beredd att göra om jag måste gå emot dem som menar att jag styrs av själviska motiv. Visserligen lever vi här i världen, men vi kämpar inte med världsliga metoder. Nej, de vapen vi använder är inte mänskliga utan har Guds mäktiga kraft, som kan bryta ner alla starka fästen. Vi bryter ner alla tankebyggnader, stolta argument och allt trotsigt som går emot kunskapen om Gud. Varje tanke tar vi till fånga och tvingar den att lyda Kristus. Och vi är beredda att straffa all olydnad, så snart er lydnad blivit fullständig. Ni betraktar allting på ett ytligt sätt. Om någon är övertygad om att han tillhör Kristus, bör han förstå att vi tillhör Kristus lika mycket som han. Ja, även om jag skulle kunna skryta ännu mer med den myndighet vi har fått av Herren  —  en myndighet som är till för att bygga upp er, inte för att bryta ner  —  skulle jag inte behöva skämmas. Men jag vill inte att det ska verka som om jag är ute efter att skrämma er med mina brev. En del säger ju: ”Hans brev är fulla av myndighet och kraft, men när han själv kommer hit, då är han ynklig och svag och inte mycket att lyssna på.” Men den som talar på det viset måste förstå att vad vi brevledes är i ord, på långt avstånd, det är vi i våra handlingar när vi är hos er. Vi kan inte tänka oss att jämföra eller likställa oss med de människor hos er som bara framhäver sig själva. De mäter sig med sig själva och jämför sig med sig själva  —  så oförståndigt! Vi vill dock inte överdrivet berömma oss själva, utan hålla oss inom den gräns Gud har gett oss: att vi skulle nå fram ända till er. Om vi inte hade kommit till er, då hade vi överdrivit. Men nu var vi ju de första som kom till er med evangeliet om Kristus. Vi vill inte ta åt oss äran för det arbete som andra har uträttat. Men när er tro växer sig starkare, hoppas vi att kunna arbeta ännu mera bland er. Sedan kan vi gå vidare och förkunna evangeliet i regioner bortom er. Då behöver vi inte riskera att skryta över sådant som andra har utfört. ”Den som vill skryta, ska skryta över Herren.” Den som framhåller sig själv består inte provet; det gör den som Herren rekommenderar. Jag hoppas ni står ut med lite dårskap från mig en stund till. Ja, det gör ni säkert! Med gudomlig svartsjuka vakar jag nu svartsjukt över er. Jag har trolovat er med en enda man, Kristus, så att jag kan överlämna er som en ren jungfru åt honom. Men jag är rädd för att ni ska bli vilseledda i era sinnen och lockas till att överge den uppriktiga renheten mot Kristus, precis som Eva blev lurad av ormens övertalningsförmåga. Om någon kommer och förkunnar en annan Jesus än den vi förkunnade för er, eller om ni får en annan ande än den ni en gång fick, eller ett annat ”evangelium” än det ni tog emot, så är ni genast med på noterna. Men jag anser mig inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar. Jag kanske inte är lika vältalig, men jag känner väl till det jag talar om. Det har vi redan bevisat för er på många olika sätt. Var det en synd jag begick i och med att jag ödmjukade mig för att ni skulle upphöjas och förkunnade Guds evangelium än för er utan ersättning? Jag plundrade andra församlingar och lät dem underhålla mig, för att jag skulle kunna tjäna er. När jag var hos er och inte hade något att leva av, var jag ändå ingen börda för någon. Istället kom några troende män från Makedonien och gav mig det jag behövde. Jag har i allting aktat mig för att bli någon börda för er, och kommer alltid att göra det. Så sant som Kristus sanning är i mig: den stoltheten ska ingen i provinsen Achaia få ta ifrån mig. Varför? Är det för att jag inte älskar er? Det vet Gud att jag gör. Jag vill fortsätta att göra så, för att inte dessa som vill skryta över att de är lika duktiga som vi ska kunna göra det. De är nämligen falska apostlar, bedrägliga arbetare, som framträder som Kristus apostlar. Men det är inget att förvåna sig över. Satan själv förklär sig ju till en ljusets ängel. Därför är det inte konstigt om hans tjänare också låtsas vara rättfärdighetens tjänare. Men de ska få det slut som deras handlingar förtjänar. Jag ber er än en gång att ingen ska ta mig för en dåre. Men om ni gör det, så lyssna ändå på denna dåre, så att jag får skryta lite, även jag. Vad jag nu säger är verkligen inget som Herren skulle vilja. Nej, det är rena dårskapen att skryta. Men när nu så många skryter på mänskligt vis, så måste också jag göra det. För trots att ni anser er vara så kloka, står ni ändå gärna ut med dårar. Ni accepterar att de gör er till slavar, att de äter er ur husen, att de tar makten över er, att de trycker ner er, förnedrar er och slår er i ansiktet. Jag skäms över att behöva medge att vi inte har varit kraftfulla nog till sådant! Men vad någon annan vågar skryta med  —  nu talar jag som en dåre  —  det vågar också jag. De är hebréer, men det är jag med. De hör till Israels folk, men det gör jag med. De är ättlingar till Abraham, men det är jag med. De tjänar Kristus  —  och nu talar jag som en dåre  —  men det gör jag ännu mer. Jag har arbetat hårdare än andra, suttit i fängelse oftare än andra, blivit slagen, jag vet inte hur många gånger, och har ofta varit nära att dö. Fem gånger har jag fått trettionio piskrapp av judarna. Tre gånger har jag blivit slagen med spö. En gång har jag stenats. Tre gånger har jag lidit skeppsbrott. Ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har ofta varit ute på resor, där jag har blivit utsatt för faror på floder, för faror från rövare, från mitt eget folk och från andra folk, blivit utsatt för faror i städer, i öknar, på havet och bland falska trossyskon. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat hela nätter. Jag har varit hungrig och törstig och har ofta fått svälta. Jag har frusit och saknat kläder. Ovanpå allt detta har jag varje dag haft bekymmer för hur det ska gå för alla församlingar. Är någon svag utan att jag blir svag? Och om någon kommer på fall, plågas ju jag som av eld. Om jag nu måste skryta, vill jag skryta över min egen svaghet. Herren Jesus Gud och Fader, han som är välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas landshövding sätta ut vakter vid stadsportarna för att arrestera mig. Men jag firades ner i en korg från en öppning i stadsmuren, så att jag räddades undan honom. Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat. Jag vet en man, som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud. Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det, blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet. Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig. Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig. Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred. Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark. Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting. När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar. På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten! Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket? Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er! Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er? Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning? Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära. Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet. Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat. Det här är tredje gången jag kommer till er. ”Det krävs två eller tre vittnen för varje sak som ska avgöras.” Vid mitt andra besök varnade jag, och varnar nu igen när jag är frånvarande, både dem som har syndat och alla andra: när jag kommer till er ska jag inte skona någon. Ni vill ju ha bevis för att det är Kristus som talar genom mig. Han är inte svag inför er, utan han visar sin kraft hos er. Det är sant att han var svag när han korsfästes, men han lever genom Guds kraft. Också vi är svaga i honom, men ni ska leva tillsammans med honom genom Guds kraft som ni ska få uppleva. Pröva er själva, om ni är i tron, testa er själva. Inser ni inte i er själva att Jesus Kristus är i er? Om inte, då består ni inte provet. Men jag hoppas att ni i alla fall ska inse att vi har bestått det. Vi ber till Gud att ni inte ska göra något som är ont, men inte för att det ska visa sig att vi har bestått provet, utan för att ni ska göra det som är gott. Sedan spelar det ingen roll om det ser ut som att vi inte bestod provet. Vi kan ju inte sätta oss emot sanningen utan bara vara för den. Vi gläder oss nämligen när vi är svaga men ni starka. Det är ju just det som är vår bön, att ni ska bli alltmer fullkomliga. Det är också därför jag skriver detta till er redan nu, så att jag ska slippa vara sträng mot er när jag kommer, i kraft av den myndighet Herren har gett mig för att bygga upp och inte riva ner. Och så till sist, syskon: Var glada! Sträva efter det fullkomliga, rätta er efter mina förmaningar, var eniga och lev i frid med varandra. Då ska kärlekens och fridens Gud vara med er. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er. Nåd från Herren Jesus Kristus, kärlek från Gud, och den heliga Andens gemenskap åt er alla. Från Paulus, en apostel som inte är utsänd av människor, eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus själv och av Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda. Jag och alla de troende här hälsar till församlingarna i Galatien. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss från den här onda tidsåldern, så som vår Gud och Fader ville. Härligheten tillhör honom i all evighet, amen. Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som genom Kristus nåd kallade er och vänder er bort till ett annat ”evangelium”, trots att det inte finns något annat. Det är bara några som vill ställa till med förvirring bland er genom att förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, om det så vore vi själva eller en ängel från himlen, förkunnar ett annat ”evangelium” än det vi har förkunnat för er, så må han vara förbannad. Jag upprepar det jag redan tidigare har sagt: om någon förkunnar ett annat ”evangelium” än det ni har tagit emot, så må han vara förbannad. Försöker jag nu hålla mig väl med människor, eller med Gud? Är det människors gillande jag söker? Om jag nu fortfarande försökte hålla mig väl med människor skulle jag inte kunna tjäna Kristus. Syskon, jag försäkrar er att det evangelium som jag har förkunnat inte är något som människor har tänkt ut. Jag har inte heller fått eller lärt mig det genom någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus själv. Ni har ju hört hurdan jag var förut, som en övertygad anhängare av den judiska religionen, hur jag förföljde Guds församling och gjorde allt för att utrota den. Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och var ivrigare än de att följa alla de traditioner jag ärvt av mina förfäder. Men redan innan jag föddes hade Gud utsett mig, och han kallade mig genom sin nåd. Han lät sin Son visa sig för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom till hedningarna. Då sökte jag inte upp någon människa för att fråga om råd. Jag for inte upp till Jerusalem för att leta upp de män som var apostlar före mig. Jag begav mig istället till Arabien, och återvände sedan till Damaskus. Det dröjde hela tre år innan jag for upp till Jerusalem för att besöka Kefas, och jag stannade då hos honom i två veckor. Några andra apostlar träffade jag inte, förutom Jakob, Herrens bror. Vad jag skriver här är sant. Gud själv kan intyga att jag inte ljuger för er. Sedan fortsatte jag till Syrien och Kilikien. Jag var okänd för Kristus församlingar i Judeen. Det enda de hade hört var ett rykte: ”han som förut förföljde oss förkunnar nu själv den tro han ville utrota.” Och de hyllade Gud för min skull. Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras. Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er. De som ansågs vara något  —  vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika  —  ville alltså inte lägga till något till min undervisning. Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna. Det enda de bad oss om var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra. Men när Kefas kom till Antiochia gick jag emot honom helt öppet, eftersom han hade dömt sig själv. Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när Jakobs följe kom drog han sig undan hedningarna av fruktan för dem som förespråkade omskärelsen. De andra judarna deltog i samma hyckleri, och till och med Barnabas drogs med. Men när jag såg att de handlade tvärtemot evangeliets sanning, sa jag till Kefas inför alla: ”Du är jude, men lever som hedningarna, inte som judarna. Varför vill du då tvinga hedningarna att leva som judar? Vi är födda judar, inte hedniska syndare. Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Kristus Jesus. Därför började vi själva tro på Kristus Jesus, så att vi skulle bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar. Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig genom laggärningar. Om vi som ville bli rättfärdiga genom Kristus visades vara syndare, skulle det betyda att Kristus är tjänare för synden? Naturligtvis inte! Om jag bygger upp det jag har rivit ner, då blir jag en överträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har korsfästs tillsammans med Kristus. Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för mig. Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdigheten hade kunnat fås genom lagen, då hade ju inte Kristus behövt dö.” Vilka dårar ni är, ni galater! Vem är det som har förhäxat er så? Ni har ju fått Jesus Kristus framställd för er som korsfäst. Jag vill veta en enda sak: var det genom att hålla lagen som ni fick ta emot Anden, eller var det för att ni trodde på budskapet ni fick höra? Är ni sådana dårar? Ni började i Anden, men ska ni nu sluta med mänskliga ansträngningar? Ni har fått lida så mycket. Inte var det väl i onödan? Det kunde väl bara inte vara i onödan? Han som ger er Anden och utför under ibland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni tror på budskapet ni har fått höra? Tänk på Abraham: ”Han trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig.” Ni ska alltså veta, att det är de som tror som är Abrahams barn. Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga genom deras tro. Därför lät han Abraham få dessa glada nyheter redan i förväg: ”Genom dig ska alla folk bli välsignade.” Därför blir alla som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde. Men de som litar på laggärningar är under förbannelse. Det står ju skrivet: ”Förbannelse över var och en som inte håller allt som står skrivet i lagens bok och gör det.” Och att ingen kan bli rättfärdig inför Gud genom lagen, det är helt klart, eftersom ”den som är rättfärdig genom tro ska leva.” Lagen bygger inte på tron, utan: ”Den som håller buden ska leva genom dem.” Men Kristus har köpt oss fria från lagens förbannelse genom att själv bli till förbannelse för vår skull. Det står ju skrivet: ”Den som är upphängd på trä är förbannad.” Så skulle hedningarna i Kristus Jesus få del av den välsignelse som gavs åt Abraham och vi den utlovade Anden genom tron. Syskon, låt mig ta ett exempel från vardagslivet: om ett mänskligt förbund har vunnit laga kraft, kan ingen sedan ändra det eller lägga till något. Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte ”åt dina avkomlingar”, som det skulle ha gjort om det gällde många. Nej, hans avkomma syftade på en enda person, och det var Kristus. Vad jag vill säga är alltså detta: Guds förbund, som han i förväg giltigförklarat, kan inte ogiltigförklaras av lagen, som gavs fyrahundratrettio år senare. Om arvet var beroende av lagen, då skulle det ju inte vara beroende av löftet. Men nu har Gud gett arvet till Abraham genom ett löfte. Vad var då syftet med lagen? Jo, den var ett tillägg för överträdelsernas skull och skulle gälla tills avkomman kom, han som hade fått löftet. Den utfärdades genom änglar och en medlare. Medlaren företräder dock inte bara en, men Gud är en. Finns det då en konflikt mellan lagen och Guds löften? Nej, naturligtvis inte! Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. Men nu har Skriften inneslutit allt under synden. Därför ges det utlovade genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. Innan tron kom hölls vi i förvar av lagen, inspärrade, tills tron uppenbarades. Lagen vägledde oss tills Kristus kom och vi kunde göras rättfärdiga genom tron. Och nu när tron har kommit, står vi inte längre under den vägledaren. Alla är ni genom tron Guds barn i Kristus Jesus. Om ni är döpta in i Kristus har ni ju iklätt er Kristus. Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus, då är ni också Abrahams avkomlingar och arvtagare enligt löftet. Jag menar att så länge arvtagaren inte är myndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända fram till den tid som hans far har bestämt. Så var det också för oss så länge vi var omyndiga. Vi var slavar under den här världens stadgar. Men när tiden var inne sände Gud sin Son. Han föddes av en kvinna och var född under lagen för att köpa dem fria som står under lagen, så att vi kunde få barnens rätt. Och eftersom ni är barn har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, som ropar: ”Abba, Fader”. Du är alltså inte längre slav, utan barn. Och i egenskap av barn har du också av Gud gjorts till arvtagare. Innan ni kände Gud var ni slavar under gudar som faktiskt inte är några gudar. Hur kan ni då när ni har lärt känna Gud, eller rättare sagt, sedan Gud har lärt känna er, vilja vända tillbaka och bli slavar igen under dessa svaga och ynkliga stadgar? Ni iakttar olika dagar och månader och högtider och år. Jag är rädd för att mitt arbete för er varit bortkastat. Jag vädjar till er, syskon: bli som jag. Jag har ju blivit som ni. Ni har aldrig gjort mig något ont. Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom och förkunnade evangeliet för er. Men trots att min kroppsliga svaghet kunde ha varit en prövning för er, hånade ni mig inte eller stötte bort mig. Nej, ni välkomnade mig som om jag hade varit en ängel från Gud, eller till och med Kristus Jesus själv. Vart har er glädje tagit vägen? Jag kan intyga att ni skulle ha rivit ut era ögon och gett dem till mig om det hade varit möjligt. Men nu verkar jag ha blivit er fiende, eftersom jag säger er sanningen! Dessa människor som är så hängivna för er skull handlar inte för ert bästa. De försöker bara få er bort från mig, så att ni ska bli hängivna dem istället. Och visst är hängivenhet bra, bara den gäller en god sak, så var hängivna även när jag inte är hos er. Mina barn, som jag än en gång med smärta måste föda fram, tills Kristus förkroppsligas i er: jag önskar att jag var hos er nu, så att jag kunde ändra mitt tonfall. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med er. Säg mig, ni som vill vara under lagen: hör ni inte vad lagen säger? Det står ju att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan. Hans son med slavinnan föddes enligt naturens lagar, men den fria kvinnans son föddes som ett resultat av ett löfte. Men det ligger också en djupare mening i detta: De två kvinnorna representerar två förbund. Det första förbundet är från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Hagar är berget Sinai i Arabien, en symbol för det nuvarande Jerusalem, som lever i slaveri med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt. Det är vår mor. Det står skrivet: ”Sjung av glädje, du ofruktsamma, som aldrig fött barn! Jubla, ropa av glädje, du som aldrig fött! Den övergivna ska ha fler barn än hon som har en man.” Ni, syskon, är löftets barn, precis som Isak. Han som var född på ett naturligt sätt förföljde då den som var född i enlighet med Anden. Så är det också nu. Vad säger då Skriften? ”Driv bort slavinnan och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med den fria kvinnans son.” Alltså, syskon, är vi inte slavinnans utan den fria kvinnans barn. Till friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen tvinga in er under slavoket igen. Lyssna på vad jag, Paulus, säger: om ni låter omskära er har ni ingen nytta av Kristus. Jag försäkrar en gång till: var och en som låter omskära sig är också skyldig att hålla hela lagen. Ni som vill bli rättfärdiga genom lagen har hamnat utanför Kristus och utanför nåden. Vi väntar nämligen i Anden, genom tron, på rättfärdigheten, vårt hopp. I Kristus spelar det därför ingen roll om man är omskuren eller ej. Det enda som betyder något är tron som verkar i kärlek. Ni fick en bra start på ert lopp. Vem är det nu som har ställt sig i vägen så att ni inte längre lyder sanningen? Ni har i alla fall inte blivit övertalade av honom som har kallat er. En liten bit jäst får hela degen att jäsa. För min del litar jag på Herren beträffande att ni inte ska ändra på ert sätt att tänka. Men den som skapar förvirring bland er kommer att få sin dom, vem det än är. Syskon, om jag fortfarande förkunnade omskärelse, varför skulle jag då hela tiden vara förföljd? Då skulle ju det anstötliga med korset vara borta. Dessa som ställer till med oro bland er borde skära av sig alltsammans. Syskon, ni är kallade till frihet. Men utnyttja inte friheten till att följa er gamla mänskliga natur, utan tjäna varandra i kärlek. Detta bud sammanfattar hela lagen: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.” Men om ni istället sårar och gör varandra illa, se då till att ni inte uppslukas av varandra. Jag uppmanar er därför att låta Anden leda er, så att ni inte ger efter för de begär som finns i er mänskliga natur. Den mänskliga naturen vill sätta sig mot Anden och Anden mot den mänskliga naturen. Dessa står nämligen mot varandra och hindrar er att göra det ni vill. Men om Anden får leda er, är ni inte längre under lagen. Vad den mänskliga naturen åstadkommer är lätt att se: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, magi, fiendskap, strider, avundsjuka, hat, intriger, splittring, falska läror, maktkamp, fylleri, vilda fester och mycket annat. Jag vill varna er än en gång: den som lever på ett sådant sätt får inte ärva Guds rike. Men Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning. Lagen är inte mot sådant. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt gamla jag med alla dess begär och onda lustar. Om vi lever i Anden, ska vi också låta Anden leda oss. Låt oss inte bli högmodiga, inte heller utmana eller avundas varandra. Syskon, om någon ändå visar sig begå en överträdelse, så ska ni som är andliga milt visa honom till rätta. Men gör det ödmjukt, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, för då uppfyller ni Kristus lag. Den som inbillar sig att han är något, trots att han ingenting är, lurar bara sig själv. Var och en måste utvärdera sina egna handlingar, och så kan han vara stolt bara över sig själv och inte över andra. Var och en får nämligen bära sin egen börda. Men den som blir undervisad om budskapet ska dela med sig av det goda tillsammans med den som undervisar. Bedra inte er själva! Det går inte att lura Gud. Det man sår får man också skörda. Den som sår i den mänskliga naturen får skörda undergång därifrån. Men den som sår i Anden ska ur Anden få skörda evigt liv. Låt oss inte tröttna på att göra det som är gott, för vi ska i sinom tid få skörda, bara vi inte ger upp. Ta därför vara på varje tillfälle att göra gott mot andra människor, och särskilt mot dem som tror. Se, här skriver jag egenhändigt med stora bokstäver: De som på något yttre sätt vill skaffa sig själva anseende, försöker tvinga er till omskärelse bara för att slippa bli förföljda för Kristus kors. Men dessa som förespråkar omskärelsen lyder inte själva lagen. De vill bara att ni ska låta omskära er, för att de ska kunna skryta över er i fysiskt avseende. Men det enda jag vill skryta över är vår Herre Jesus Kristus kors. Genom det är världen korsfäst för mig och jag för världen. Om man är omskuren eller ej spelar alltså ingen roll. Det som betyder något är en ny skapelse. Frid och barmhärtighet över dem som vill leva efter denna princip, och över Guds Israel. Låt nu ingen i fortsättningen ge mig mer bekymmer, för jag bär Jesus märken på min kropp. Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er ande, syskon. Amen. Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel åt Kristus Jesus. Till de heliga i Efesos som är trogna i Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse från den himmelska världen i Kristus, liksom han, innan världen skapades, utvalde oss att vara heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har genom Jesus Kristus förutbestämt oss till att bli hans barn. Detta var hans vilja och beslut till pris och ära för den nåd han har skänkt oss i den Älskade. I honom är vi friköpta genom hans blod, och vi har fått förlåtelse för våra överträdelser på grund av den rika nåd som han lät flöda över oss, med vishet och insikt. Han avslöjade nämligen sin hemliga plan för oss  —  det beslut om Kristus som han från början hade fattat. Det skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, både i himlen och på jorden. I honom har vi också fått vårt arv, eftersom vi är förutbestämda till det av honom som genomför allting efter sin vilja och sitt beslut. Detta var för att vi som var de första att börja hoppas på Kristus, skulle hylla och ära Gud. Men i honom har också ni fått höra det sanna budskapet, evangeliet som kan rädda er. Och i honom har också ni, efter att ha kommit till tro, fått den heliga Anden som ett sigill. Anden är garantin för vårt arv, att Guds eget folk ska friköpas och Gud hyllas och äras. Ända sedan jag fick höra om er tro på Herren Jesus och om er kärlek till alla de heliga har jag ständigt tackat Gud när jag har bett för er. Jag ber att vår Herre Jesus Kristus Gud, härlighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni lär känna honom mer. Jag ber att era hjärtan ska upplysas, så att ni inser vad det är för hopp han har kallat er till och vilka härliga rikedomar som han låter de heliga få ärva, och hur otroligt stark hans kraft är för oss som tror. Det är samma mäktiga kraft som han lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och auktoriteter, över alla namn som kan nämnas, såväl i den här tidsåldern som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han också till huvud för församlingen. Församlingen är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i allting. Ni var döda i era överträdelser och synder, då ni levde på den nuvarande världens vis. Ni följde härskaren över luftens rike, den andemakt som nu verkar i olydnadens människor. På det sättet levde vi allihop förut. Vi följde våra mänskliga impulser och lät kroppens begär och våra egna tankar styra oss. Av naturen var vi vredens barn, precis som alla andra. Men vår Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss så mycket att han gjorde oss levande tillsammans med Kristus, trots att vi var döda genom våra överträdelser. Det är av nåd som ni är räddade. Han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen i Kristus Jesus, för att i kommande tidsåldrar visa sin överväldigande rika nåd i godheten mot oss i Kristus Jesus. Ni är alltså räddade av nåd genom tron, inte av er själva, utan det är en gåva från Gud, inte på grund av gärningar, och därför kan heller ingen skryta. Vi är hans verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud från början planerade att vi skulle göra. Kom därför ihåg att ni som var födda hedningar och kallades oomskurna av dem som kallas omskurna, utifrån den fysiska omskärelse som människor utför, kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utan medborgarskap i Israel, utan delaktighet i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud här i världen. Men nu har ni i Kristus, ni som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristus blod. Han är nämligen vår fred, han som gjorde de två till ett och rev ner fiendskapens skiljemur. Han har i sin kropp tillintetgjort lagen med dess bud och föreskrifter, för att i sig skapa en ny människa av de två, och därmed stifta fred. I denna enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, där han dödade fiendskapen. Han kom med evangeliet om fred för er som var långt borta, och fred för dem som var nära. Och nu kan vi båda genom honom komma inför Fadern, i en och samma Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar, utan har samma medborgarskap som de heliga och tillhör Guds husfolk. Ni är byggda på apostlarnas och profeternas grund, med Kristus Jesus själv som hörnsten. Det är i honom som hela huset fogas samman, så att det byggs upp till ett heligt tempel i Herren. I honom fogas också ni samman till en boning åt Gud i Anden. Därför: Jag, Paulus, Kristus Jesus fånge för er skull, ni som var hedningar… Ni har säkert hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig för er skull, hur denna hemlighet avslöjades för mig, som jag kort skrev om tidigare. Och när ni läser det, kommer ni att förstå att jag känner till Kristus hemlighet. Den avslöjades aldrig för tidigare generationer, men nu har den uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: I Kristus Jesus och genom evangeliet om honom har hedningarna samma arvsrätt som vi, tillhör samma kropp som vi, och har del i löftet som vi. Jag blev evangeliets tjänare genom Guds nådegåva som han gav mig genom sin kraft och makt. Jag, den allra minsta av alla heliga, fick denna nåd att bland hedningarna förkunna evangeliet om Kristus ofattbara rikedom och upplysa alla om den plan med denna hemlighet som tidsåldrarna igenom har varit gömd hos Gud, alltings skapare. Detta var för att härskarna och makterna i den himmelska världen genom församlingen skulle lära känna Guds vishet och dess mångfald. Detta har varit Guds eviga plan, som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre. I honom och genom tron på honom kan vi med tillförsikt frimodigt komma inför Gud. Jag ber er därför att inte vara ledsna över de lidanden jag måste gå igenom för er skull, för mitt lidande är er härlighet. Därför faller jag ner inför Fadern, han från vilken allt vad far heter i himlen och på jorden får sitt namn. Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. Han som verkar i oss med sin kraft och kan göra långt mer än vi någonsin kan be om eller tänka oss, han ska bli ärad i församlingen genom Kristus Jesus, i alla generationer i all evighet, amen. Därför vill jag, som sitter fängslad för Herrens skull, nu uppmana er att leva på ett sätt som är värdigt er kallelse. Var alltid ödmjuka och milda, och behandla varandra med tålamod och kärlek. Sträva efter att bevara enheten i Anden genom att leva i frid med varandra, så att det är en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett och samma hopp. Det finns en Herre, en tro och ett dop, en Gud, som är Fader till alla, är över allting, genom allting och i allting. Men var och en av oss har fått nåden alltefter den gåva som Kristus har gett. Därför sägs det: ”Han steg upp i höjden och tog fångar, och han gav människorna gåvor.” Att han steg upp måste ju betyda att han först hade kommit ner till jorden. Och han som kom ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting. Han gjorde några till apostlar, andra till profeter, evangelister, pastorer och lärare. De ska utrusta de heliga för deras tjänst att bygga upp Kristus kropp, tills vi alla ska vara eniga i tron och i kunskapen om Guds Son, så att vi blir fullvuxna och mogna i likhet med Kristus fullhet. Då är vi inte längre barn som kastas hit och dit av vågorna och blåses åt olika håll av varje lärovind i bedrägliga mänskliga spel som med list lockar till villfarelser. Nej, vi ska i kärlek hålla fast vid sanningen och i allting växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Det är han som fogar samman hela kroppen och håller ihop den med hjälp av alla dess leder, genom att varje del ger sitt stöd med den kraft han har gett den. Så växer hela kroppen och byggs upp i kärlek. För Herrens skull vill jag därför uppmana er: Lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är meningslösa, och deras förstånd är i mörker. De har ingen del i det liv som Gud ger, för de är okunniga och hårdhjärtade. Utan att skämmas kastar de sig ut i ett omoraliskt liv och ägnar sig helt åt all slags orenhet och själviskhet. Men ni är inte sådana, ni som har lärt känna Kristus. Ni har fått höra budskapet om honom, och ni har undervisats om honom så som sanningen är i Jesus. Därför ska ni sluta leva som ni gjorde förut och kasta av er ert gamla jag som går under och är fyllt av bedrägliga begär. Ni ska förnyas till ande och sinne och ta på er den nya människan, som är skapad till att likna Gud i rättfärdighet och sann helighet. Ljug därför inte längre, utan tala sanning med varandra. Vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte er vrede fortgå tills solen går ner. Låt inte djävulen få något tillfälle. Den som är tjuv ska sluta att stjäla och i stället börja arbeta och göra rätt för sig. Då kan han också dela med sig till människor i nöd. Tala aldrig något oanständigt, utan säg bara sådant som bygger upp och behövs och kan bli till välsignelse för dem som lyssnar. Gör inte Guds heliga Ande ledsen. Anden har ni ju fått som ett sigill för befrielsens dag. Lägg av med all bitterhet, ilska och alla vredesutbrott, hån, förolämpningar och all annan ondska. Var goda och milda mot varandra. Förlåt varandra, så som Gud har förlåtit er i Kristus. Ha alltså Gud som förebild, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och gett sig själv som en offergåva, som en välbehaglig lukt för Gud. Bland er får sådant som sexuell omoral och annan orenhet eller girighet aldrig ens nämnas. Sådant anstår inte de heliga. Inte heller passar snuskiga historier, dumt prat och elaka skämt bland er. Tacka i stället Gud. Ni ska ha klart för er att ingen som ägnar sig åt sexuell omoral och annan orenhet eller girighet får del i Kristus och Guds rike, för detta är att tillbe avgudar. Låt er inte luras av tomt prat, för sådant drar Guds vrede över de olydiga. Delta aldrig i det som dessa människor ägnar sig åt. Förut levde ni ju i mörker, men nu har ni i Herren blivit ljus. Lev då som de som tillhör ljuset. Ljusets frukt är ju godhet, rättfärdighet och sanning. Sök alltid efter det som behagar Herren. Delta inte i mörkrets fruktlösa gärningar, utan avslöja dem i stället. Vad dessa människor har för sig i hemlighet är så skamligt att man inte ens kan tala om det. Men alltsammans ska avslöjas, när ljuset får göra det synligt, för ljuset avslöjar allt. Det är därför man brukar säga: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, så ska Kristus lysa över dig.” Var alltså noga med hur ni lever, inte som ovisa, utan som visa människor. Ta vara på varje tillfälle, för tiden är ond. Var därför inte oförståndiga, utan försök att förstå vad Herren vill. Drick er inte fulla på alkohol, för det leder till utsvävningar. Låt er i stället fyllas av Anden, och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, som ni helhjärtat sjunger och spelar för Herren. Tacka alltid vår Gud och Fader för allting i vår Herre Jesus Kristus namn. Underordna er varandra i fruktan för Kristus, och ni gifta kvinnor era män som Herren. Mannen är huvud för sin hustru, liksom Kristus är huvud för församlingen, Frälsare för denna sin kropp. Så som församlingen underordnar sig Kristus, ska också gifta kvinnor i allt underordna sig sina män. Ni gifta män, älska era hustrur så som Kristus har älskat församlingen och gett sitt liv för den, för att helga den, sedan han gjort den ren genom bad i vatten och genom ordet. Han ville låta församlingen stå där inför honom i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något sådant, helig och felfri. På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen hatar ju sin egen kropp, utan ger den näring och tar hand om den. Så gör Kristus med församlingen. Och i den kroppen är vi alla olika delar. ”Det är därför en man lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de två blir ett kött.” Det ligger en stor hemlighet i detta, här talar jag om Kristus och församlingen. Men också en man ska älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa sin man respekt. Ni barn, lyd era föräldrar för Herrens skull, för det är vad som är rätt. ”Visa respekt för dina föräldrar” är det första bud som följs av ett löfte: ”så ska du få ett långt och lyckligt liv på jorden.” Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och undervisa dem så som Herren vill. Ni slavar, lyd era jordiska herrar med respekt och vördnad, gör det med uppriktigt hjärta, så som ni lyder Kristus. Var inte ögontjänare som ställer upp för syns skull. Var tjänare åt Kristus, så att ni gör Guds vilja av hela ert hjärta. Utför er tjänst villigt, som för Herren och inte för människor. Ni vet att Herren en dag ska ge var och en lön för allt gott han har gjort, vare sig han är slav eller fri. Och ni som är slavägare, behandla dem på samma sätt väl och utan hot. Ni vet att både ni och de har samma Herre i himlen, och han gör ingen skillnad på människor. Till sist: Var starka i Herren och hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens lömska attacker. Det är ju inte människor vi strider mot, utan mot härskare och makter, mot mörkrets världshärskare och mot onda andemakter i himlarymden. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot när ni attackeras av ondskan, och behålla era ställningar när ni fullföljt allt. Stå alltså fasta! Spänn på er sanningen som ett bälte och rättfärdigheten som en bröstsköld. Sätt som skor på era fötter den beredskap som evangeliet om fred ger. Håll alltid trons sköld framför er, för med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under ständig bön och vädjan. Be alltid i Anden. Vaka därför, och be uthålligt för alla de heliga, utan att tröttna. Be också för mig, att jag ska få de rätta orden, så att jag utan rädsla kan berätta om evangeliets hemlighet. För dess skull är jag ett sändebud i kedjor. Be att jag kan sprida budskapet utan rädsla, så som jag bör göra. Min käre bror och trogne tjänare i Herren, Tychikos, kommer att berätta allt för er om hur jag har det och hur situationen här ser ut. Jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Frid åt er, syskon, och kärlek och tro från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Nåd åt alla som älskar vår Herre Jesus Kristus med en oförgänglig kärlek. Från Paulus och Timotheos, Kristus Jesus tjänare. Till alla de heliga i Kristus Jesus i Filippi, och till ledarna och tjänarna. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Jag tackar min Gud varje gång jag tänker på er, alltid, när jag ber för er alla. Jag ber för er med glädje, eftersom ni har varit med i arbetet för evangeliet från första början ända tills nu. Och jag är övertygad om att han ska slutföra det goda verk han har börjat i er, fram till Kristus Jesus dag. Det är med rätta jag tänker så om er alla, för ni finns i mitt hjärta. Både nu när jag sitter i fängelse, och när jag försvarar och befäster evangeliet, delar ni alla nåden med mig. Gud kan intyga att jag längtar efter er med en sådan ömhet som bara Kristus Jesus kan ge. Och jag ber att er kärlek ska växa och ge er alltmer insikt och förstånd, så att ni kan avgöra vad som är bäst och vara rena och klanderfria fram till Kristus dag, fyllda av den rättfärdighet som är resultatet av det verk som Jesus Kristus utfört i er, så att Gud blir ärad och hyllad. Syskon, jag vill att ni ska veta att det som hänt mig faktiskt har bidragit till evangeliets framgång. Alla här  —  inklusive soldaterna från det kejserliga gardet  —  vet nu att jag sitter fängslad för Kristus skull. De flesta av de troende har också genom min fångenskap fått en ännu starkare tro på Herren och sprider nu budskapet från Gud utan minsta rädsla. En del förkunnar visserligen Kristus av avundsjuka och rivalitet. Men andra har rena motiv, och de gör det av kärlek, eftersom de vet att jag har fått i uppdrag att försvara evangeliet. De förstnämnda förkunnar Kristus av själviska, orena motiv, och tror att de kan göra det svårare för mig här i fängelset. Men vad spelar det för roll? Vilka motiv de nu än har  —  falska eller sanna  —  så sprids i alla fall budskapet om Kristus, och det gör mig glad. Ja, jag tänker fortsätta att glädja mig, för jag vet att detta kommer att resultera i min räddning, tack vare era böner och hjälpen från Jesus Kristus Ande. Men jag förväntar mig och hoppas att jag aldrig ska behöva komma på skam, utan att jag frimodigt, nu som alltid, ska ära Kristus med min kropp, vare sig jag får leva eller måste dö. Livet är ju för mig Kristus och döden en vinst. Men om ett fortsatt liv i den här kroppen ger mig fler möjligheter till ett fruktbart arbete, då vet jag inte vad jag föredrar. Jag dras åt båda hållen: jag längtar efter att få bryta upp och vara hos Kristus, vilket vore bättre. Men för er är det viktigare att jag lever kvar här. Det är jag övertygad om, och därför vet jag också att jag ska stanna kvar hos er alla, så att ni kan växa och få ännu mer glädje i tron. När jag sedan kommer tillbaka till er, har ni ännu större skäl att vara stolta över Kristus Jesus för min skull. Lev nu bara på ett sätt som är värdigt evangeliet om Kristus. Antingen jag är på besök hos er eller är någon annanstans, vill jag höra att ni står fasta och är eniga i en och samma ande, så att ni sida vid sida kämpar för tron på evangeliet. Var aldrig någonsin rädda för era motståndare. Det blir ett tecken för dem att de är på väg att gå förlorade, medan ni ska bli räddade av Gud. Ni har ju fått nåden inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för honom. Ni och jag har samma kamp att utkämpa, som ni såg att jag hade och som jag fortfarande har. Om det finns tröst hos Kristus, uppmuntran genom kärlek och gemenskap i Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör mig då verkligt glad genom att leva i harmoni med varandra. Älska varandra, var eniga i ert tänkande och sträva mot samma mål. Var inte själviska och försök inte imponera på varandra. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på vad som är bra för er, utan tänk också på andras behov. Ha samma inställning som Kristus Jesus hade. Fastän han till sin natur var Gud, ansåg han inte sin jämlikhet med Gud vara något att hålla fast vid. Nej, han avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev lik en människa. Till det yttre blev han människa, han gjorde sig ödmjuk och lydde ända in i döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla ska böja knä för Jesus namn, både i himlen och på jorden och under jorden, och alla bekänna att Jesus Kristus är Herren, så att Gud, vår Fader, blir ärad. Därför, mina kära, så som ni alltid har varit lydiga, arbeta nu med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara när jag är hos er utan desto mer när jag är borta. Det är ju Gud som verkar i er, så att ni av vilja och i gärning gör det han vill. Gör allt detta utan att klaga och diskutera, så att ni blir klanderfria och rena, Guds fläckfria barn, mitt ibland ett förvrängt och fördärvat släkte, där ni lyser som himlens stjärnor, när ni håller er till livets ord. Då kan jag vara stolt på Kristus dag. Då har mitt lopp och min möda inte varit förgäves. Ja, även om mitt blod måste offras när jag bär fram er tro som ett offer, är jag ändå glad och gläds med er alla. Så ska ni också vara glada och glädjas tillsammans med mig. Jag hoppas att Herren Jesus snart ska låta mig skicka Timotheos till er, så att jag kan bli uppmuntrad av färska rapporter från er. Det finns ingen som känner ett sådant ansvar och intresse för er som han. Alla andra ägnar sig bara åt sina egna intressen, inte det som tjänar Jesus Kristus. Men ni vet vad Timotheos har visat prov på. På samma sätt som en son arbetar tillsammans med sin far har han hjälpt mig i arbetet för evangeliet. Och så snart jag vet hur det går för mig hoppas jag kunna skicka honom till er. Jag litar faktiskt på att Herren snart ska låta mig komma också. Jag tror att jag måste skicka tillbaka vår bror Epafroditos till er. Ni skickade honom till mig för att hjälpa mig med det jag behövde, och han har arbetat och kämpat tillsammans med mig. Men nu längtar han efter er alla och är orolig över att ni har fått höra att han var sjuk. Och han var verkligen svårt sjuk, han höll faktiskt på att dö. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom, utan också över mig, så att jag slapp drabbas av ännu en sorg i allt mitt elände. Därför skickar jag honom mer än gärna tillbaka till er, för att ni ska få glädjen att få träffa honom igen. Dessutom kommer jag då att ha ett bekymmer mindre. Ta väl emot honom i Herren med stor glädje, och visa uppskattning mot sådana som han. Det var ju på grund av sitt arbete för Kristus som han var nära att dö. Han var villig att riskera livet för att hjälpa mig med sådant som ni inte kunde göra. Och så, mina syskon, gläd er i Herren! Det är inget besvär för mig att återigen skriva om samma sak, och det är en trygghet för er. Akta er noga för dessa hundar, dessa med sina onda handlingar, dessa som skär sönder kroppen. Verklig omskärelse handlar om oss som tjänar Gud i Anden, har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på det yttre. Fast om det räckte med att förlita sig på det yttre, då skulle jag själv ligga mycket bra till. Om någon kan skryta över sådant så är det jag. Jag blev omskuren när jag var åtta dagar gammal, jag tillhör Israels folk och Benjamins stam. Jag är en hebré, född av hebréer, vad lagen beträffar en farisé, och i min fanatism förföljde jag församlingen. När det gällde lagens rättfärdighet, var jag klanderfri. Men allt detta, som en gång var en vinst för mig, anser jag nu vara en förlust för Kristus skull. Ja, allt annat är en förlust, när man jämför det med den oändliga rikedom det är att få känna Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag kastat bort allt detta som värdelöst skräp, för att vinna Kristus och leva i honom, inte genom min egen rättfärdighet som kommer av lagen, utan genom den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger den som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften av hans uppståndelse, dela hans lidanden och bli lik honom i en död som hans. Så hoppas jag nå fram till uppståndelsen från de döda. Jag har verkligen inte nått detta än, och jag är inte färdig. Men jag strävar efter att gripa det, eftersom Kristus Jesus har gripit tag i mig. Nej, syskon, jag menar inte att jag redan har det i min hand. Men en sak är säker: jag försöker glömma det som ligger bakom mig och strävar mot det som ligger framför mig. Jag jagar mot målet för att kunna få det pris däruppe, som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Jag hoppas att alla ni som har en mogen tro har samma inställning. Men om ni har en annan uppfattning på någon punkt, så ska Gud upplysa er även på det området. Låt oss bara praktisera det vi redan har uppnått. Syskon, ta mig till föredöme, och lär er av dem som lever efter det exempel vi har gett er. Jag har ju ofta sagt er, och jag säger det igen med stor sorg, att det finns många som är fiender till Kristus kors. De är på väg att gå förlorade, för aptiten är deras gud, de sätter sin ära i sådant som är deras skam, och de är helt inriktade på det jordiska. Men vårt hemland är i himlen, och därifrån väntar vi också honom som ska rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han ska genom sin kraft förvandla vår förnedrade kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, för han har makt att lägga allt under sig. Därför, mina kära syskon, ska ni stå fasta i Herren, ni som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans. Så vill jag be Euodia och Syntyche att vara eniga i Herren. Och jag ber dig, min trogna medarbetare, att hjälpa dessa kvinnor, för de har kämpat för evangeliet tillsammans med mig, liksom Clemens och mina övriga medarbetare som har sina namn skrivna i livets bok. Gläd er alltid i Herren! Jag säger om igen: Gläd er! Låt alla se hur vänliga ni är mot alla människor. Herren är nära. Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud, tacka honom och låt honom veta vad ni behöver. Då ska Guds frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå, skydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. Och nu, syskon, det som är sant, det som är värt respekt och det som är rätt, rent, värt att älska och tala väl om, allt som är förtjänstfullt och värt beröm, håll det i era tankar. Fortsätt att leva enligt den undervisning ni har fått av mig, det som ni har hört eller sett hos mig, och handla på samma sätt. Då ska fridens Gud vara med er. Jag är så glad i Herren över att ni nu äntligen på nytt fått tillfälle att visa att ni vill hjälpa mig. Det ville ni tidigare också men hade inte möjlighet. Det betyder inte att jag tidigare led någon nöd, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag klarar både fattigdom och överflöd, för jag har erfarenhet av båda. Jag vet hur det är att vara mätt, och jag vet hur det är att vara hungrig. Ibland har jag haft för mycket och ibland har jag haft för lite. Allt klarar jag av tack vare honom som ger mig kraft. Men jag är ändå väldigt tacksam för att ni ville hjälpa mig i min svåra situation. Ni filipper vet ju också själva hur det var när ni just hade tagit emot evangeliet, efter att jag lämnade Makedonien. Ni var den enda församling som delade med sig till mig, så att både det givna och det mottagna kunde bokföras. Redan när jag var i Thessalonike, skickade ni mig hjälp mer än en gång. Men det är inte era gåvor jag är ute efter, utan att ni själva ska få ut allt mer av det. Nu har jag fått allt jag behöver, och mer än så. Jag saknar inget sedan jag fick det ni skickade med Epafroditos, en doftande rökelse, ett offer som gläder och tillfredsställer Gud. Min Gud ska i sin rikedom och härlighet i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. Äran tillhör vår Gud och Fader i all evighet, amen. Hälsa alla de heliga i Kristus Jesus. De troende bröder som är hos mig hälsar till er. Alla de troende här hälsar till er, särskilt de som arbetar vid kejsarens hov. Nåd från Herren Jesus Kristus åt er ande. Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel åt Kristus Jesus, och från brodern Timotheos. Till de heliga, våra syskon i tron på Kristus i Kolossai. Nåd och frid från Gud, vår Fader. Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesus Kristus Fader, när vi ber för er, för vi har hört om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni visar alla de heliga, i hoppet om det som finns förberett för er i himlen. Det hoppet har ni tidigare hört om i det sanna budskapet, evangeliet, som nådde er och nu sprids över hela världen, växer och ger resultat, på samma sätt som det har gjort bland er alltsedan den dag ni fick höra det och förstod Guds nåd i all sanning. Det var av vår käre medarbetare Epafras som ni fick lära er det, han som troget tjänar Kristus för er skull. Det var också han som berättade för oss om vilken kärlek Anden har gett er. Ända sedan vi först hörde talas om er har vi därför bett för er. Vi ber att ni ska fyllas av kunskapen om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva på ett sätt som är värdigt Herren och på alla sätt behaga honom genom alla slags goda gärningar, medan ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets makt ska styrka er med all kraft, så att ni kan vara uthålliga, tålmodiga och glada. Tacka alltid Fadern, som har gjort det möjligt för er att få del av det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss från mörkrets välde och fört oss till sin älskade Sons rike. Genom Sonen har vi köpts fria och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynliga Gudens avbild, den förste före hela skapelsen, för i honom skapades allt som finns i himlen och på jorden, både det synliga och det osynliga, troner och auktoriteter, härskare och makter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han finns till före allting, och i honom hålls allting samman. Han är också huvudet för kroppen, det vill säga församlingen. Han är alltings början, den förste som uppväckts från de döda, och därför är han den främste i allting. Gud ville nämligen låta all sin fullhet bo i honom, och genom hans blod på korset har Gud slutit fred och försonat allting med sig, både det som finns på jorden och det som finns i himlen. Ni, som förut var främmande för Gud och på grund av ert sinnelag och era onda gärningar hans fiender, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus dog i sin fysiska kropp. Han ska låta er stå inför sig heliga, fläckfria och oklanderliga, om ni bara håller fast vid er tro, väl grundade i den, och inte låter någonting rubba det hopp i evangeliet som ni hört och som förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu är jag glad över att få lida för er skull. Och ännu återstår en del av Kristus lidande som jag ska få gå igenom i min kropp för församlingen, hans kropp. Gud har nämligen gett mig i uppdrag att vara dess tjänare för er skull och fullfölja förkunnelsen av Guds budskap. Det är den hemlighet som har legat dold genom tidsåldrar och generationer men nu uppenbarats för hans heliga. Han har låtit dem förstå sin rika och härliga hemlighet bland hedningarna: att Kristus finns i er, härlighetens hopp. Vi förkunnar honom, vi förmanar alla människor och undervisar dem med all vishet, så att vi kan föra fram dem alla som fullkomliga i Kristus. Det är det målet jag arbetar och kämpar för, med den mäktiga kraft som han låter verka i mig. Jag vill att ni ska veta hur mycket jag kämpar för er och för dem i Laodikeia, och för alla andra som jag inte har träffat personligen. Mitt mål är att de ska styrkas i sina hjärtan, bindas samman i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, nämligen Kristus själv. I honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Detta säger jag för att ingen ska kunna lura er med lockande argument. Även om jag fysiskt är långt borta från er, så är jag hos er i anden. Och jag gläder mig över att få se er stå disciplinerade och fasta i er tro på Kristus. Ni har tagit emot Kristus Jesus som Herren. Lev då i honom, fast rotade och uppbyggda i honom, styrkta i den tro ni har fått undervisning i, och tacka honom ständigt. Låt ingen fängsla er med tomma och bedrägliga vishetsläror, som bygger på mänskliga traditioner och världens läror och inte på Kristus. Den gudomliga fullheten bor nämligen i Kristus i kroppslig gestalt. I honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet. I honom har ni också blivit omskurna, men inte så som människor gör det, utan genom Kristus omskärelse, det vill säga: ert gamla jag, som styrdes av synden, skars bort när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på Guds kraft som uppväckte Kristus från de döda. Ni var döda på grund av era överträdelser och ert oomskurna tillstånd. Men Gud lät er bli levande tillsammans med Kristus. Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev med dess föreskrifter som anklagade oss. Det tog han bort och spikade fast på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och skämde ut dem inför hela världen, då han segrade över dem på korset. Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker, eller när det gäller olika högtider, nymånadsdagar eller sabbater. Sådana är bara en skugga av det som skulle komma, men själva kroppen är Kristus. Låt inte segern tas ifrån er av några som ägnar sig åt falsk ödmjukhet och ängladyrkan och aldrig slutar att analysera sina syner. De tänker på ett högfärdigt, mänskligt sätt och har tappat kontakten med huvudet, som hela kroppen får sitt stöd av och hålls samman av, med leder och senor, så att den växer så som Gud vill. Med Kristus har ni dött bort från världens stadgar. Varför beter ni er då som om ni fortfarande hörde till den här världen? Varför lyder ni påbud som: ”Ha inte med det där att göra! Smaka inte på det där! Rör inte det där!”? Sådant ska ju förbrukas och försvinna och hör bara ihop med mänskliga regler och läror. Det kanske ser ut som vishet och som självvalda religiösa övningar, falsk ödmjukhet och förnekelse av och förakt för kroppens behov, men saknar värde. Ni uppstod alltså tillsammans med Kristus. Sträva då efter det som finns där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida. Låt era tankar vara inriktade på det som finns där uppe, och inte på det som finns här på jorden. Ni har ju dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. Men när Kristus träder fram, han som är vårt liv, då ska också ni träda fram tillsammans med honom, i härlighet. Döda därför de jordiska begären hos er: sexuell omoral, orenhet, onda lustar och smutsiga begär och girighet, för det är detsamma som avgudadyrkan. Det är sådant som framkallar Guds vrede över olydnadens barn, sådant som ju även ni ägnade er åt medan ni fortfarande levde i det. Men nu måste ni dessutom lägga av med vrede och häftigt humör, ondska och ovanan att förolämpa andra samt allt snuskigt prat. Ljug inte för varandra. Ni har ju kastat av er ert gamla jag och dess dåliga vanor. I stället har ni tagit på er det nya jaget, som ständigt förnyas till sann kunskap och blir alltmer likt sin Skapare. Då spelar det ingen roll om man är grek eller jude, omskuren eller inte, utlänning, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus är allt och i alla. Ni är Guds utvalda, heliga och älskade. Klä er därför i innerlig medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt den som kan förebrås för något. Herren har ju förlåtit er, och så ska också ni förlåta varandra. Men det viktigaste av allt är att ni älskar varandra, för kärleken är det band som binder er samman till en fullständig enhet. Låt friden från Kristus regera i era hjärtan, för den har ni kallats till som lemmar i en och samma kropp. Och var alltid tacksamma! Låt Kristus budskap rikligen bo hos er med all sin vishet. Undervisa och vägled varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjung Guds lov med tacksamhet i era hjärtan. Men vad ni än säger eller gör, så gör det i Herren Jesus namn. Tacka Gud, Fadern, genom honom. Ni gifta kvinnor, underordna er era män, för så ska det vara bland dem som tillhör Herren. Och ni gifta män, älska era hustrur och var inte hårda mot dem. Ni barn, lyd era föräldrar i allting, för det behagar Herren. Och ni föräldrar, reta inte upp era barn så att de blir missmodiga. Ni slavar, lyd era jordiska herrar i allting. Ställ inte bara upp för att behaga dem när de ser er, utan av uppriktigt hjärta, i fruktan för Herren. Vad ni än gör, gör det helhjärtat, som om ni gjorde det för Herren och inte för människor. Kom ihåg att det är Herren själv som en dag ska belöna er och låta er få ert arv. Det är Herren Kristus ni tjänar. Men den som gör orätt ska straffas för det. Då görs ingen skillnad på människor. Ni som är slavägare, ge era slavar allt vad de behöver och har rätt till. Ni vet ju att ni också har en Herre  —  i himlen. Be ständigt, utan att ge upp, vaka och var tacksamma. Be också för oss, att Gud öppnar en möjlighet för oss att sprida budskapet, så att jag kan förkunna Kristus hemlighet och på ett rätt sätt kan tala och göra den känd  —  det är ju för den hemlighetens skull jag sitter i fängelse. Uppträd förståndigt i era kontakter med de utomstående, och ta vara på varje tillfälle. Tala till människor på ett vänligt sätt, men låt era ord få sälta. Se till att ni vet hur ni ska svara var och en. Vår käre bror Tychikos, en trogen tjänare och medarbetare i Herren, kommer att berätta allt för er om hur jag har det. Jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Tillsammans med honom kommer också Onesimos, en trogen och älskad bror, som ju är en av er. De kommer att ge er en rapport om det som händer här. Aristarchos, som sitter här i fängelse tillsammans med mig, hälsar till er. Det gör också Markus, som är kusin med Barnabas. Om honom har ni redan fått anvisningar: ta väl emot honom om han skulle komma till er. Jesus, som även kallas Justus, hälsar också till er. Dessa är de enda omskurna som arbetar tillsammans med mig för Guds rike, och de har varit till stor uppmuntran för mig. Epafras, som ju också är en av er, hälsar till er. Han tjänar Kristus Jesus och kämpar alltid för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och helt övertygade om vad som är Guds vilja. Jag kan intyga hur hårt han arbetar för er och för dem i Laodikeia och Hierapolis. Vår käre Lukas, läkaren, hälsar till er, och det gör också Demas. Hälsa till alla de troende i Laodikeia och till Nymfas och den församling som möts i hans hus. När det här brevet har blivit uppläst hos er, se till att det också blir läst i församlingen i Laodikeia, och att ni själva får läsa det brev som kommer från Laodikeia. Och säg till Archippos: ”Se till att du slutför den uppgift som Herren har gett dig.” Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Kom ihåg mig i fängelset. Nåd åt er alla. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som lever i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och frid åt er. Vi tackar alltid Gud för er alla och ber ständigt för er, för vi tänker på allt ni gör i tron, hur ni arbetar i kärlek och håller fast vid hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Fader. Vi vet, syskon, Guds älskade, att han har utvalt er. Det evangelium vi förkunnar kom inte till er bara med ord, utan med kraft och den heliga Anden och fullt övertygande. Ni vet ju vad vi gjorde bland er och för er. Ni följde vårt exempel, och därmed också Herrens exempel, genom att ni var villiga att lida, då ni nu tagit emot ordet med den glädje som den heliga Anden ger. På det sättet blev ni själva ett föredöme för alla de troende i Makedonien och Achaia, för ni har låtit Herrens ord höras, inte bara i Makedonien och Achaia, utan er tro har blivit känd överallt. Vi behöver inte säga någonting, för alla berättar själva om hur ni tog emot oss och vände er bort från avgudar för att tjäna den levande och sanna Guden och vänta på hans Son från himlen  —  Jesus, som Gud uppväckte från de döda och som räddar oss från den kommande vreden. Syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte var förgäves. Vi hade tidigare, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi. Men Gud gav oss mod att förkunna evangeliet för er, trots hårt motstånd. Vår uppmaning att ta emot det är inte motiverad av något falskt, orent eller av bedrägliga avsikter. Nej, Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör, inte för att tillfredsställa människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. Vi har aldrig använt oss av smicker, det vet ni, och aldrig försökt utnyttja er under någon förevändning, det kan Gud intyga. Vi har inte strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller någon annan, även om vi som Kristus apostlar hade kunnat utnyttja vår myndighet. Nej, istället uppträdde vi lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn. Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er evangeliet från Gud utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss. Ni kommer säkert ihåg, syskon, hur vi arbetade och slet. Dag och natt arbetade vi, för att inte behöva vara någon börda för någon av er medan vi förkunnade Guds evangelium för er. Både ni och Gud kan intyga hur heligt, rättfärdigt och oklanderligt vi uppförde oss hos er troende. Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far sina barn. Vi vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, han som kallar er till sitt rike och sin härlighet. Därför tackar vi ständigt Gud för att ni tog emot Guds budskap som vi förkunnade, inte som mänskliga ord utan som ett budskap från Gud, vilket det ju verkligen är, och som verkar i er som tror. Ni har ju, syskon, följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden från era egna landsmän som de från judarna. De dödade Herren Jesus, liksom de dödade profeterna. De förföljer oss också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor, eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Så blir deras synders mått rågat, och de ska till slut nås av Guds vrede. Syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, fysiskt, inte i hjärtats avseende, och vi har därför längtat efter er och gjort allt för att kunna träffa er igen. Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss. Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka. Ja, ni är vår ära och vår glädje. När vi inte kunde stå ut längre, beslöt vi oss därför att själva stanna kvar i Athen och skicka vår bror Timotheos, Guds medarbetare som sprider evangeliet om Kristus. Han skulle styrka och uppmuntra er tro, så att ingen vacklar under dessa svårigheter. De ingår i vad som ligger framför oss, det visste ni redan. Medan vi fortfarande var kvar hos er, sa vi till er att vi kommer att få lida, och så har det också blivit, som ni vet. När jag inte längre kunde stå ut, skickade jag därför Timotheos för att ta reda på hur det var med er tro. Jag var rädd att frestaren kunde ha lockat er, så att vårt arbete hade varit förgäves. Men nu har Timotheos just återvänt med de goda nyheterna om er tro och kärlek, och han har berättat att ni minns oss med glädje och längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter er. Syskon, ni har med er tro gett oss nytt mod i alla våra svårigheter och lidanden här. Nu kan vi leva upp igen, när ni står fasta i Herren. Vi kan inte nog tacka Gud för er, för den glädje ni har gett oss inför vår Gud! Dag och natt ber vi nu ivrigt till Gud att vi ska få träffa er igen, så att vi kan hjälpa er med det som fortfarande saknas i er tro. Måtte vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus låta det bli möjligt för oss att resa till er. Måtte Herren också låta er kärlek till varandra och till alla människor bli stark och överflödande, precis som vår kärlek till er, så att ni alltmer styrkas i era hjärtan och kan stå klanderfria och heliga inför vår Gud och Fader, den dag då vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. Syskon, låt mig tillägga detta: Ni har fått lära er av oss hur man lever för att behaga Gud, och så lever ni också. Men vi vädjar till er för Herren Jesus skull att göra det ännu mer. Ni vet vilka föreskrifter vi gav er från Herren Jesus. För detta är Guds vilja: att ni ska bli heliga. Ni ska hålla er borta från all sexuell omoral. Var och en ska lära sig att behärska sin egen kropp i helighet och ära, så att han inte lever i begär och lidelser, som hedningar som inte känner Gud. Ingen får kränka eller utnyttja någon annan troende på det här området, för Herren straffar allt sådant, det har vi redan klart och tydligt talat om för er. Gud har ju inte kallat oss till att leva i orenhet, utan till att leva i helighet. Den som förkastar detta, gör det inte mot människor, utan mot Gud som ger er sin heliga Ande. När det gäller att älska varandra som trossyskon, behöver jag inte skriva till er. Gud själv har ju lärt er att älska varandra, och er kärlek till alla de troende i hela Makedonien har redan vuxit sig stark. Trots det, syskon, ber vi er att göra ännu mer. Sätt en ära i att leva ett stilla liv, att försörja er själva och sköta ert arbete, precis som vi tidigare har sagt. Då kommer ni att bli respekterade av människor utanför församlingen och blir inte beroende av någon. Syskon, vi vill också att ni ska veta hur det går med dem som dör, för att ni inte ska sörja som de andra som inte har något hopp. När vi tror att Jesus har dött och uppstått, tror vi att Gud tillsammans med honom också ska föra till sig alla troende som har dött. Vi vill meddela er det som Herren själv har lärt oss: Vi som fortfarande lever när Herren kommer tillbaka ska inte komma före de döda. När Herren själv kommer ner från himlen, och en befallning hörs, ljudet av en ärkeängels röst och en Guds trumpet, då ska alla som har dött i Kristus uppstå först. Efter det ska vi, som fortfarande lever och finns kvar på jorden, föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i luften. Och sedan ska vi för alltid vara med honom. Trösta och uppmuntra nu varandra med dessa ord. Om tider och stunder behöver vi inte skriva till er, syskon, för ni vet mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Just när människorna säger: ”Det råder fred och trygghet”, då drabbas de av katastrofen, lika plötsligt som när värkarna sätter in hos en kvinna som ska föda barn. Och ingen ska komma undan. Men ni, syskon, lever inte i mörkret, och därför kan den dagen inte överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. Det är på natten man sover, och på natten man dricker sig berusad. Men vi som tillhör dagen måste vara nyktra och ta på oss trons och kärlekens bröstsköld och hoppet om räddning som en hjälm. Gud har ju inte bestämt oss till att drabbas av vreden, utan att vi ska bli räddade genom vår Herre Jesus Kristus. Han dog för oss för att vi för alltid ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller sover. Därför ska ni uppmuntra varandra och bygga upp varandra, så som ni redan gör. Vi vädjar till er, syskon, att sätta värde på era ledare i Herren, dessa som arbetar så hårt ibland er och förmanar er. Tänk gott om dem och visa dem mycket kärlek, på grund av det arbete de gör. Lev i frid med varandra. Vi uppmanar er, syskon, att tillrättavisa dem som inte sköter sig, uppmuntra de missmodiga, ta väl hand om de svaga och ha tålamod med alla. Se till att ingen hämnas på någon, utan försök alltid att göra gott mot varandra och mot alla människor. Var alltid glada, be ständigt och tacka Gud vad som än händer. Detta är nämligen Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inga profetior, utan pröva allt. Ta sedan vara på det som är gott, men håll er borta från allt som är ont. Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är klanderfria den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. Han som kallar er är trofast, och därför ska han också göra detta. Syskon, be för oss. Ge alla de troende en hälsningskyss. Och lova mig inför Herren Jesus att läsa upp det här brevet för alla de troende. Vår Herre Jesus Kristus nåd åt er alla. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som lever i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Nåd och frid från Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Syskon, vi måste alltid tacka Gud för er, och det finns goda skäl till det, för er tro fortsätter att växa och er kärlek till varandra blir hela tiden större. Därför berättar vi med stolthet om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som drabbar er. Men de är tecken på Guds rättvisa dom, så att ni kan anses värdiga Guds rike, som ni nu lider för. Gud är rättfärdig och ger tillbaka plåga åt dem som nu plågar er. Ni som nu lider ska få vila ut tillsammans med oss när Herren Jesus kommer tillbaka från himlen och visar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld, för att straffa dem som inte vill veta av Gud och som inte lyssnar till evangeliet om vår Herre Jesus. Dessa människor ska straffas med evigt fördärv och skiljas från Herrens närvaro och hans makt och härlighet, den dag han kommer för att förhärligas i sina heliga och hyllas bland alla som tror. Och ni har ju trott på vårt vittnesbörd. Därför ber vi alltid för er, att vår Gud ska anse er värdiga hans kallelse och med sin kraft genomföra allt det goda ni planerar och vill göra på grund av er tro. Så blir Herren Jesus förhärligad i er och ni i honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus. När det gäller vår Herre Jesus Kristus återkomst och att vi ska samlas hos honom, ber vi er, syskon, att inte utan vidare tappa fattningen och låta er skrämmas, vare sig av någon ande eller något vi skulle ha sagt eller skrivit och som hävdar att Herrens dag redan är här. Låt er inte luras, vad de än säger. Först måste nämligen ett avfall komma och en laglöshetens människa träda fram, undergångens son. Han är motståndaren, som ska trotsa allt som kallas gud och är heligt. Han ska ta plats i Guds tempel och påstå att han själv är Gud. Kommer ni inte ihåg att jag berättade det när jag var hos er? Och ni vet vad det är som hindrar honom, så att han inte kan träda fram förrän det är dags för honom att komma. Laglösheten verkar ju redan i hemlighet. Det enda som fattas är att han som är hindret röjs ur vägen. Men sedan ska den Laglöse visa sig, han som Herren Jesus bara behöver andas på för att döda och förinta när han återvänder i sin härlighet. Den Laglöses ankomst är ett Satans verk. Det ska ske med stor kraft och tecken och falska under, och genom all slags orättfärdiga konster luras de som går förlorade. Dessa människor ville ju inte ta emot kärleken till sanningen som kunde ha räddat dem. Därför låter Gud dem drabbas av en mäktig villfarelse, så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa, som inte trodde på sanningen, utan njöt av orättfärdigheten. Men vi måste alltid tacka Gud för er, syskon som Herren Jesus älskar. Gud utvalde ju er redan från tidens början till att bli räddade genom att Anden helgar er och genom tron på sanningen. Det var detta Gud kallade er till genom evangeliet som vi förkunnar, så att ni skulle få dela härligheten med vår Herre Jesus Kristus. Stå därför fasta, syskon, och följ den undervisning ni har fått av oss, muntligen eller i våra brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv, och Gud, vår Fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och ett säkert hopp, uppmuntra era hjärtan och ge er kraft att alltid göra och säga det som är gott. En sak till, syskon: Be för oss, så att budskapet om Herren snabbt når ut och att människor värderar det lika högt som ni gjorde. Be också att vi ska räddas från onda och fientliga människor, för det är inte alla som tror. Men Herren är trogen. Han ska göra er starka och skydda er från den Onde. Vi litar i Herren på att ni både nu och i framtiden tillämpar allt som vi föreskriver. Må Herren leda era hjärtan till Guds kärlek och Kristus uthållighet. I Herren Jesus Kristus namn uppmanar vi er, syskon, att hålla er borta från de troende som lever ett oordnat liv och inte vill följa den undervisning vi har gett er. Ni vet ju själva att ni bör leva på samma sätt som vi gjorde. Vi levde inget oordnat liv när vi var hos er, och vi levde aldrig på någon annans bekostnad, utan betalade allting själva. Vi kämpade och slet och arbetade dag och natt för att inte bli till någon börda för någon av er. Det hade inte varit fel av oss att be er om hjälp, men vi ville ge er ett exempel att följa. När vi var hos er gav vi er följande regel: ”Den som inte vill arbeta ska heller inte äta.” Men nu har vi hört att det finns sådana bland er som lever ett oordnat liv. De arbetar inte utan sysslar med helt andra saker. På uppdrag av Herren Jesus Kristus befaller och förmanar vi därför dessa människor att arbeta i lugn och stillhet, så att de kan försörja sig själva. Och ni övriga, syskon, tröttna aldrig på att göra det som är rätt. Om någon vägrar att lyda det vi säger i det här brevet, så bör ni uppmärksamma honom och hålla er borta från honom, så att han får skämmas. Men behandla honom inte som en fiende, utan som en troende bror som behöver talas till rätta. Må fridens Herre själv ge er sin frid, alltid och vad som än händer. Herren ska vara med er alla. Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand. Så här signerar jag alla mina brev, så att de känns igen. Detta är min handstil. Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er alla. Från Paulus, som är apostel åt Kristus Jesus på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp. Till Timotheos, hans äkta barn i tron. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Herre. Jag vill att du stannar i Efesos, så som jag bad dig innan jag reste till Makedonien. Vissa personer i Efesos sprider nämligen falska läror, och jag vill att du förmanar dem så att de slutar med detta och inte fortsätter att forska i myter och ändlösa släktlistor. Sådant leder bara till oenighet och främjar inte Guds plan, som verkar genom tron. Målet för dina förmaningar ska vara kärlek från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. Vissa har helt lämnat detta och ägnar sig åt att tala om meningslösheter. De vill bli lärare i lagen, men förstår inte vad de själva säger eller vad de med en sådan självsäkerhet talar om. Vi vet att lagen är god, om den bara används rätt. Vi vet ju att den inte finns till för de rättfärdiga, utan för dem som struntar i den och bryter mot den, för ogudaktiga och syndiga människor, för oheliga och gudlösa, för sådana som slår sin far och mor, för mördare, för dem som lever i sexuell omoral eller homosexualitet, för kidnappare, för dem som ljuger eller vittnar falskt, och för alla andra som gör sådant som strider mot den sunda läran. Så är det i enlighet med evangeliet om den välsignade Gudens härlighet, det budskapet som har anförtrotts åt mig. Jag tackar Kristus Jesus, vår Herre, som har gett mig kraft, för att han ansåg mig värd förtroendet att bli hans tjänare, trots att jag tidigare hånade honom och var en våldsam förföljare. Men han förbarmade sig över mig, eftersom jag agerade i okunnighet och otro. Vår Herres nåd var överflödande, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta budskap är tillförlitligt och i sin helhet värt att ta emot. Kristus Jesus kom ju hit till världen för att rädda syndare, och bland dem är jag den störste. Men jag fick förbarmande, för att Kristus skulle visa vilket oändligt tålamod han har med mig och göra mig till en förebild för dem som kommer till tro på honom och får evigt liv. Äran och härligheten tillhör evighetens Kung, den oförgänglige, den osynlige, den som ensam är Gud, i all evighet! Amen. Timotheos, mitt barn, jag ger dig uppdraget att förmana, i enlighet med de profetior som uttalats om dig, så att du med deras hjälp kan kämpa den goda kampen, hålla fast vid tron och ha ett gott samvete. Vissa har struntat i sådant och lidit skeppsbrott i tron. Bland dem är Hymenaios och Alexandros, som jag har överlämnat åt Satan, för att de ska lära sig att inte häda. Framför allt uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och makthavare, så att vi får leva i fred och stillhet, i allting på ett gudfruktigt och värdigt sätt. Detta är rätt och behagar Gud, vår Frälsare. Han vill att alla ska bli räddade och komma till insikt om sanningen. För det finns bara en Gud och bara en som är medlare mellan Gud och människor, och det är människan Kristus Jesus. Han gav sig själv till lösen för alla  —  ett vittnesbörd som gavs när tiden var inne. Och jag har blivit utsedd till detta som förkunnare och apostel  —  det är sant, jag ljuger inte  —  till att vara en lärare för hedningarna i tron och sanningen. Jag vill alltså att männen överallt ska be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och dispyter. Jag vill också att kvinnorna ska uppträda och klä sig värdigt, anständigt och anspråkslöst. Det ska inte vara deras konstfulla frisyrer, smycken eller dyrbara kläder man lägger märke till, utan goda gärningar, som det anstår kvinnor som vill framstå som gudfruktiga. Kvinnan ska ta till sig undervisning i stillhet och i allting underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller styr över en man. Hon ska hålla sig i stillhet. Först skapades ju Adam och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev lurad, utan kvinnan, som lät sig luras och förledas till överträdelse. Men hon ska räddas genom sitt barnafödande, om hon håller fast vid tro, kärlek och helgelse. Detta budskap är tillförlitligt. Den som vill bli ledare för en församling strävar efter en viktig uppgift. Därför ska det inte finnas något att anmärka på hos en ledare. Han ska vara trogen i sitt äktenskap, nykter, självbehärskad, korrekt i sitt uppträdande, gästfri och kunna undervisa. Han får inte missbruka alkohol eller vara våldsam utan måste vara mild och vänlig och inte ställa till med bråk, inte heller älska pengar. Han måste kunna leda sin egen familj och uppfostra sina barn så att de lyder och visar respekt. För om någon inte kan leda sin egen familj, hur ska han då kunna ansvara för Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, för då kan han bli högmodig och få samma dom som djävulen. Han ska ha ett gott rykte bland människorna utanför församlingen, så att han inte blir hånad och lurad i en fälla av djävulen. På samma sätt ska tjänare vara värda respekt och uppriktiga. De får inte dricka mycket alkohol och inte ha begär efter pengar. De ska bevara trons hemlighet i ett rent samvete. Först måste de granskas, och om ingen har något att kritisera dem för kan de börja sin uppgift. På samma sätt ska de kvinnliga tjänarna vara värda respekt. De får inte sprida skvaller utan måste vara nyktra och pålitliga i allt. En tjänare måste vara trogen i sitt äktenskap och kunna leda sina barn och sitt hem. De som sköter sin uppgift väl når en respekterad ställning och stor övertygelse i sin tro på Kristus Jesus. Jag skriver till dig därför att jag hoppas att snart kunna resa till dig, men om jag dröjer, så vet du nu hur allt ska vara ordnat i Guds hushåll, den levande Gudens församling, sanningens pelare och grund. Och alla måste erkänna att gudsfruktans hemlighet är stor: Han uppenbarades i mänsklig gestalt, visades rättfärdig i Anden, sågs av änglarna, förkunnades bland folken, blev trodd i världen och togs upp till härligheten. Anden säger helt klart att under den sista tiden ska några överge tron och i stället lyssna till vilseledande andar och onda andars läror. De sprids av hycklare, lögnare med brännmärkta samveten. De förbjuder folk att gifta sig och kräver att man avstår från en viss slags mat, som Gud har skapat för att de som tror och har lärt känna sanningen ska kunna äta och vara tacksamma för. Allt som Gud har skapat är bra och inget är förkastligt, om man bara tar emot det med tacksamhet. Det helgas genom Guds Ord och bön. Om du förklarar detta för de troende, tjänar du Kristus Jesus på rätt sätt och hämtar styrka ur trons budskap och den sunda undervisning som du följer. Håll dig borta från de gudlösa, gamla myterna. Öva dig i stället i gudsfruktan. Fysisk träning är bra på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt. Den innebär ju ett löfte om liv både i den här världen och i den kommande. Detta är ett tillförlitligt budskap och på alla sätt värt att ta emot. Därför arbetar vi också och kämpar, för vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är alla människors Frälsare, deras som tror. Förmana och undervisa om detta. Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Läs högt ur Skriften, förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte den nådegåva du fick genom ett profetiskt budskap, när församlingsledarna lade sina händer på dig. Beakta detta och lev i det, så att alla kan se dina framsteg. Tänk noga på hur du lever och undervisar. Håll fast vid det, så kommer du att rädda både dig själv och dem som lyssnar på dig. Tala aldrig strängt till en äldre man, utan vädja till honom som till en far. Behandla unga män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och unga kvinnor som systrar, i all renhet. Hedra de änkor som verkligen är änkor. Om en änka har barn eller barnbarn, så ska dessa lära sig att visa sin tro i praktisk handling först och främst inom familjen. På så sätt ger de tillbaka till de gamla vad de har fått av dem, och det är vad Gud vill. Den verkliga änka som är lämnad ensam sätter sitt hopp till Gud och ber till honom och söker hans hjälp dag och natt. Men den änka som bara är ute efter att få det bra är död fastän hon lever. Understryk detta, så att de inte ska kunna anklagas för något. Den som inte tar hand om sina egna släktingar, och särskilt sin egen familj, har övergett sin tro och är sämre än den som aldrig har kommit till tro. För att betraktas som änka måste hon vara minst sextio år och ha varit trogen sin man. Hon måste vara känd för goda gärningar, hon ska ha tagit väl hand om barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter och ha stöttat människor i nöd. Hon ska ha varit helt inriktad på att göra gott mot andra. Yngre änkor ska du inte räkna med bland dessa, för när deras lustar vaknar tar de avstånd från Kristus och vill gifta om sig. Genom detta drar de på sig en dom, eftersom de har brutit sitt första trohetslöfte. Då lär de sig dessutom att vara lata och bara gå omkring från hus till hus. Ja, de blir inte bara lata, utan de börjar skvallra och vara nyfikna och lägger sig i sådant som de inte har med att göra. Därför vill jag att unga änkor ska gifta om sig och få barn och sköta sina egna hem. Då får motståndarna ingen anledning att tala illa om dem. Några av dessa har faktiskt redan vänt sig bort och följer Satan. Om en troende kvinna har änkor i släkten, ska hon ta hand om dem själv och inte kräva att församlingen belastas med dem, eftersom församlingen måste ta hand om de änkor som verkligen behöver det. Församlingsledare som är bra på att leda är värda dubbel respekt, särskilt de som arbetar hårt med förkunnelse och undervisning. Det står ju i Skriften: ”Du ska inte binda ihop munnen på en oxe som tröskar”, och: ”Arbetaren är värd sin lön.” Lyssna inte på anklagelser mot en ledare om det inte finns två eller tre vittnen som kan bekräfta anklagelsen. Men de som syndar ska tillrättavisas inför alla, så att också de andra blir varnade. Jag befaller dig inför Gud och inför Kristus Jesus och de utvalda änglarna att alltid följa detta, utan att ta ställning för eller emot någon och utan att särbehandla någon. Tänk efter ordentligt innan du lägger händerna på någon, och gör dig inte medskyldig till någons synder. Håll dig själv ren. Drick inte längre bara vatten utan också lite vin, eftersom du har problem med magen och ofta är sjuk. Vissa människor syndar helt öppet, och de får sin dom i förväg. Men andras synder avslöjas långt senare. På samma sätt visar sig de goda gärningarna helt öppet, och de som inte syns kan ändå inte förbli dolda. De som bär slaveriets ok ska visa sina ägare verklig respekt, så att Guds namn och läran inte ska smädas. Om slavägaren också är troende, får inte slaven visa mindre respekt därför att de båda är bröder. Tvärtom bör slavarna i så fall tjänstgöra ännu villigare, eftersom deras tjänst då blir till nytta för troende och älskade bröder. Så ska du undervisa och förmana. Om någon kommer med en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesus Kristus sunda budskap och den fromma läran, är han förblindad och okunnig. Han har ett sjukligt behov av att diskutera och strida om ord, vilket leder till avundsjuka, gräl, förolämpningar, onda misstankar och ständiga bråk mellan människor med fördärvade sinnen, människor som har gått miste om sanningen och menar att fromheten ska löna sig. Och visst är fromheten en rikedom, om man kan vara nöjd med det man har. Vi hade inget med oss när vi föddes, och vi kan inget ta med oss när vi dör. Om vi har mat och kläder, så ska vi vara nöjda. De som vill bli rika råkar ut för många frestelser och faller offer för dåraktiga och skadliga begär som störtar människor i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont. Genom den har många övergett sin tro och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud ska hålla dig borta från allt detta och sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, tålamod och mildhet. Kämpa trons goda kamp. Håll fast vid det eviga livet, som du kallades till när du avlade den goda trosbekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som med en god bekännelse vittnade inför Pontius Pilatus: bevara denna befallning, så att det inte finns något befläckat eller något att anklaga dig för, till den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka, som den salige och ende härskaren ska låta oss få se när tiden är inne, han som är alla kungars Kung och alla herrars Herre, han som är den ende som är odödlig och bor i ett ljus som ingen människa kan närma sig. Ingen människa har någonsin sett honom eller kan se honom. Hans är äran och makten i all evighet. Amen. Varna dem som är rika i den här världen att inte skryta och inte sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedomar, utan till Gud, som ger oss allt vi behöver för att kunna njuta av livet. Säg åt dem att göra gott, så att de blir rika på goda gärningar i stället, och uppmana dem att vara generösa och dela med sig av det de har. Då samlar de sig en skatt, en god grund för framtiden, och de vinner det verkliga livet. Käre Timotheos, bevara det som har anförtrotts dig. Håll dig borta från gudlöst prat och motstridiga idéer som kallas kunskap men inte är det. En del har börjat lita på den och irrat sig bort från tron. Nåd åt er alla. Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel åt Kristus Jesus, i enlighet med löftet om livet som finns i Kristus Jesus. Till Timotheos, mitt kära barn. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre. Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar, med rent samvete, när jag dag och natt ständigt kommer ihåg dig i mina böner. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen och fyllas av glädje. Jag minns också den uppriktiga tro du har, den som fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike. Jag är övertygad om att samma tro nu finns i dig. Därför vill jag påminna dig om att blåsa liv i den nådegåva Gud gav dig, när jag lade mina händer på dig. Gud har inte gett oss en modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens. Därför ska du inte skämmas för att vittna om vår Herre, och inte heller skämmas över mig som sitter i fängelse för hans skull. Var beredd att lida för evangeliet du också, för Gud ska ge dig kraft. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt beslut och sin nåd, som han gav oss i Kristus Jesus redan före tidens början, men som nu har uppenbarats när vår Frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har brutit dödens makt och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet, som jag har utsetts att vara apostel, förkunnare och lärare för. Det är också därför som jag får lida. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är säker på att han också kan bevara det som har anförtrotts mig, ända till den dagen. Ta det som du har hört från mig som modell för en sund undervisning, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som du är anförtrodd. Som du vet har alla i provinsen Asien svikit mig, även Fygelos och Hermogenes. Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforos och alla i hans hus, för han har ofta uppmuntrat mig och inte skämts för mina kedjor. När han kom till Rom letade han efter mig överallt tills han hittade mig. Må Herren visa barmhärtighet mot honom på den dagen. Dessutom var han till enorm hjälp i Efesos, det vet du bättre än någon annan. Mitt barn, hämta styrka från den nåd som finns hos Kristus Jesus. Den undervisning du har hört av mig i många vittnens närvaro ska du föra vidare till pålitliga människor, som i sin tur kan undervisa andra. Var beredd att lida för Kristus Jesus, likt en god soldat. En soldats högsta prioritet är att lyda sin befälhavare och inte beblanda sig med vardagslivets angelägenheter. Ingen idrottsman vinner segerkransen om han inte följer de regler som finns. En hårt arbetande bonde ska vara den förste som får del av skörden. Tänk på det jag säger här. Herren ska hjälpa dig att förstå allt. Kom ihåg att Jesus Kristus, ättlingen till David, har uppstått från de döda, enligt evangeliet jag förkunnar. För dess skull får jag lida och har till och med kedjats fast som en brottsling. Men Guds budskap har inte kedjats fast. Därför är jag villig att stå ut med vad som helst för de utvaldas skull, för att de ska räddas genom Kristus Jesus och få evig härlighet. Detta är att lita på: Om vi har dött med honom, ska vi också leva med honom. Om vi håller ut, ska vi också regera med honom. Men förnekar vi honom, ska han också förneka oss. Om vi är trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv. Påminn alla om detta och varna dem inför Gud att inte hålla på att strida om olika läror. Sådana diskussioner är meningslösa och leder till katastrof för dem som lyssnar. Gör ditt yttersta för att bestå provet inför Gud, som en arbetare som inte behöver skämmas, en som rätt handskas med sanningens ord. Ha inget att göra med dessa gudlösa läror, för deras anhängare ska hamna längre och längre bort i gudlösheten, och deras budskap ska sprida sig som cancer. Bland dessa är Hymenaios och Filetos. De har irrat sig bort från sanningen när de påstår att de döda redan har uppstått, och de förstör många människors tro. Men den grund som Gud har lagt står fast, förseglad med detta: ”Herren känner dem som är hans” och ”Den som nämner Herrens namn ska hålla sig borta från orättfärdigheten”. I ett stort hem finns det skålar av guld och silver, men också av trä och lera, de förra för hedervärda ändamål och de andra för mindre hedervärda. Den som renar sig från det onda jag talat om blir en skål för hedervärt bruk, helgad, användbar för sin herre, redo för allt gott verk. Fly bort från ungdomens impulser. Sträva i stället efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid, tillsammans med dem som tillber Herren av rent hjärta. Undvik att bli indragen i dumma och okunniga diskussioner. Du vet att det bara leder till bråk, och den som tjänar Herren ska inte bråka. Han måste vara vänlig mot alla och kunna undervisa, ha tålamod, och på ett milt sätt visa de människor tillrätta som säger emot honom. Kanske ger då Gud dessa människor en möjlighet att vända om och förstå sanningen. Kanske tar de då sitt förnuft till fånga och slipper loss ur djävulens fälla där han håller dem fångade, för att de skulle göra hans vilja. Du bör också veta att det under den sista tiden kommer att bli mycket svårt, för människorna tänker då bara på sig själva och på pengar. De blir skrytsamma, högmodiga, kaxiga, de lyder inte sina föräldrar, de är otacksamma och oheliga, kärlekslösa och oförsonliga. De sprider skvaller och saknar självbehärskning, är grymma och hatar allt gott. De är svekfulla, saknar alla spärrar och är högfärdiga. De älskar njutningar mer än Gud. De vill ge intryck av gudsfruktan men vill inte veta av dess kraft. Håll dig borta från sådana. Dit hör också de som lurar sig in i hemmen och skaffar sig inflytande över lättledda kvinnor som plågas av sina synder och drivs av alla möjliga impulser. Sådana är alltid villiga att följa en ny undervisning, men de lyckas aldrig komma till insikt om sanningen. Så som Jannes och Jambres satte sig upp mot Mose, så sätter dessa sig upp mot sanningen. Deras sinnen är fördärvade, och deras tro är ingenting värd. Men deras framgång ska snart ta slut. Deras dårskap ska bli avslöjad inför alla, på samma sätt som Moses motståndare blev avslöjade. Men du har följt min undervisning, mitt sätt att leva, mina mål, min tro, mitt tålamod, min kärlek, min uthållighet, mina förföljelser och lidanden, sådana som jag fick utstå i Antiochia, Ikonion och Lystra. Men Herren räddade mig från dem alla. På samma sätt kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda. Onda människor och bedragare kommer att gå allt längre i sin ondska. De lurar andra, men är samtidigt lurade själva. Du måste hålla fast vid det du har fått lära dig och blivit övertygad om. Du vet vilka de är som undervisade dig. Ända sedan du var liten känner du ju också till vad som står i de heliga Skrifterna. Där kan du hitta all den vishet du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Hela Skriften är inspirerad av Gud och kan användas då man undervisar, tillrättavisar, korrigerar och fostrar till rättfärdighet, så att den som tillhör Gud blir väl rustad för alla goda gärningar. Jag befaller dig inför Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: förkunna budskapet. Träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och uppmuntra, med stort tålamod och vägledning. Det kommer en tid då människor inte längre ska acceptera den sunda läran. I stället ska de samla människor omkring sig som bara undervisar sådant de vill höra och som kliar dem i öronen. De ska vägra att lyssna till sanningen och vända sig till myter. Men var lugn och sansad i alla lägen, var beredd att lida, sprid evangeliet. Gör allt det som du har fått i uppdrag att göra. Själv håller jag redan på att offras som ett drickoffer för Gud, det är dags för mig att bryta upp. Jag har kämpat min kamp väl, jag har sprungit klart mitt lopp, och jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, ska ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter att han ska komma tillbaka. Försök att komma hit så snart du kan. Demas har av kärlek till den här världen övergett mig och rest till Thessalonike. Crescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien. Det är bara Lukas som är kvar hos mig. Ta med dig Markus, för han är till stor hjälp i mitt arbete. Tychikos har jag skickat till Efesos. När du kommer, ta med dig manteln som jag lämnade hos Karpos i Troas. Ta också med dig böckerna och framför allt pergamentrullarna. Smeden Alexandros har orsakat mig mycket ont, men Herren ska straffa honom för vad han har gjort. Akta dig för honom, för han har gått till hård attack mot vårt budskap. När jag försvarade mig för första gången, var det ingen som kom till min hjälp, utan alla övergav mig. Jag hoppas att de inte ska bli straffade för det. Men Herren var med mig och gav mig kraft, för att evangeliet genom mig skulle nå till alla folk. Och jag räddades ur lejonets gap. Herren ska rädda mig från allt ont och föra mig till sitt himmelska rike. Hans är äran i all evighet, amen. Hälsa Prisca och Aquila och alla som tillhör Onesiforos hus. Erastos stannade i Korinth, och Trofimos lämnade jag i Miletos, eftersom han var sjuk. Försök att komma hit före vintern. Euboulos, Pudens, Linos, Claudia och alla de troende hälsar till dig. Herren är med din ande. Nåd åt er alla. Från Paulus, som är Guds tjänare och apostel åt Jesus Kristus, sänd att föra Guds utvalda till tro och kunskap om sanningen, som leder till gudsfruktan och som ger hopp om evigt liv. Gud, som aldrig ljuger, lovade det ju för oändligt länge sedan. När tiden var inne uppenbarade han sitt ord genom den förkunnelse som anförtroddes åt mig i enlighet med en befallning från Gud, vår Frälsare. Till Titus, mitt äkta barn i vår gemensamma tro. Nåd och frid från Gud, Fadern och Kristus Jesus, vår Frälsare. Jag lämnade dig kvar på Kreta för att du skulle avsluta det som ännu inte var gjort och utse ledare i varje stad enligt mina instruktioner. De ska vara män som det inte finns något att anmärka på, trogna i sitt äktenskap, och deras barn ska vara troende och inte kunna anklagas för ett vilt liv och olydnad. Den som är församlingsledare har ansvar för Guds verk, och därför ska det inte finnas något att anmärka på hos honom. Han får inte verka överlägsen, inte ha ett häftigt humör, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller ha begär efter pengar. Han ska vara gästfri, älska att göra gott, vara självbehärskad och rättvis, helig och disciplinerad. Han ska hålla sig till det pålitliga budskap och den lära han har fått undervisning om, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och tillrättavisa motståndarna. Det finns nämligen många, särskilt bland de omskurna, som inte vill att någon ska bestämma över dem. De kommer med tomt prat och försöker lura andra, och detta måste stoppas. De har förstört hela familjer genom att sprida falska läror, och det för att de är ute efter är att tjäna pengar. En från deras eget folk, en av deras egna profeter, har sagt: ”Folket på Kreta ljuger ständigt. De är odjur, glupska och lata.” Detta vittnesbörd är sant. Ta därför itu med dem ordentligt, så att de får en sund tro. De måste sluta att lyssna till judiska myter och följa bud från människor som har vänt sig bort från sanningen. För de rena är allting rent, men för de orena och de som inte tror är ingenting rent, utan både deras sinnen och samveten är orena. De påstår att de känner Gud, men med sina handlingar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, och inget gott kan komma ifrån dem. Men du ska tala om vad den sunda läran förutsätter. De äldre männen ska uppträda nyktert, värdigt, visa självbehärskning och vara sunda i tro, kärlek och tålamod. Också de äldre kvinnorna ska uppträda på ett värdigt sätt. De ska inte sprida skvaller och inte dricka för mycket vin, utan lära ut det som är gott. De ska lära de yngre kvinnorna att älska sin man och sina barn, att vara självbehärskade, rena, att sköta sitt hem, vara goda och underordna sig sin man, så att ingen hånar Guds ord. På samma sätt ska du uppmana de unga männen att visa självbehärskning. Var också själv ett föredöme för dem genom att göra gott. Din undervisning ska vara uppriktig och seriös. Håll dig till sunt tal, så att du inte kan kritiseras för något. Då måste dina motståndare skämmas, eftersom de inte hittar något ont att säga om oss. Uppmana slavarna att underordna sig sina herrar i allt, så att de lyder dem i allt utan att säga emot. De får inte stjäla något utan ska alltid vara goda och pålitliga, så att de på alla sätt gör Guds, vår Frälsares, lära attraktiv. Guds nåd har uppenbarats till räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och till de begär som världen lockar med, och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den här tidsåldern, medan vi ser fram emot det lyckliga hoppet, att vår stora Gud och Frälsare, Jesus Kristus, ska komma i sin härlighet. Han offrade sig själv för oss för att köpa oss fria från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, ett folk som strävar efter att göra det som är gott. På detta sätt ska du tala, uppmuntra och tillrättavisa med stor auktoritet. Låt ingen se ner på dig. Påminn dem om att de ska underordna sig och lyda makthavare och myndigheter, och att de alltid ska vara beredda att göra det som är gott. De får inte förolämpa någon utan ska vara fredliga och visa hänsyn och ödmjukhet mot alla människor. Vi saknade ju alla en gång förstånd, var olydiga och hade gått vilse. Vi var slavar under olika begär och impulser, fyllda av ondska och avundsjuka. Vi var avskyvärda, och vi hatade varandra. Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till oss människor uppenbarades, räddade han oss, inte för att vi handlade rättfärdigt, utan därför att han är barmhärtig. Det gjorde han genom den nya födelsens bad och förnyelsen genom den heliga Anden, som han rikligen lät flöda över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi genom hans nåd skulle bli rättfärdiga och få ärva evigt liv, det som är vårt hopp. Detta budskap är tillförlitligt. Jag vill att du ska understryka detta, så att de som tror på Gud alltid strävar efter att göra det som är gott. Denna undervisning är bra och nyttig för alla människor. Undvik att bli indragen i dumma diskussioner om släktlistor och i strider och gräl om lagen. Dessa diskussioner är skadliga och leder ingenstans. Den som orsakar splittring ska varnas en gång, eller två om det behövs. Men därefter ska du inte ha med honom att göra. Du vet ju då att han har irrat sig bort och är en syndare som redan har dömt sig själv. Jag skickar antingen Artemas eller Tychikos till dig. Försök sedan att möta mig i Nikopolis, för jag har tänkt stanna där över vintern. Se till att advokaten Zenas och Apollos får allt de behöver inför sin resa, så att inget fattas i deras utrustning. De våra måste lära sig att ständigt göra gott när de ser ett behov, annars blir de fruktlösa. Alla som är här hos mig hälsar till dig. Hälsa alla våra troende vänner från oss. Nåd åt er alla. Från Paulus, som sitter fängslad för Kristus Jesus skull, och från vår bror Timotheos. Till vår käre vän och medarbetare Filemon, och till vår syster Apfia, vår medkämpe Archippos, och till församlingen som möts i ditt hus. Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud när jag kommer ihåg dig i mina böner, eftersom jag får höra om din kärlek och din tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. Jag ber att det stöd du har kunnat ge dem på grund av din tro ska få dem att inse hur mycket gott som finns i Kristus. Jag har själv blivit mycket glad och uppmuntrad av din kärlek, min bror, eftersom du har gett nytt mod åt de heliga. Även om jag i Kristus frimodigt skulle kunna befalla dig vad du kan förväntas göra, vill jag nu på grund av kärlek vädja till dig, jag Paulus, en gammal man som nu också är en fånge för Kristus Jesus skull. Jag vädjar till dig för Onesimos, mitt barn, som jag fått här i fängelset. Du hade inte särskilt stor nytta av Onesimos förut, men nu har han blivit till verklig nytta för både dig och mig. När jag nu skickar honom tillbaka till dig är det som om jag sände en del av mig själv. Jag hade helst velat ha honom kvar här, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe, när jag nu sitter fängslad för evangeliets skull. Men jag ville inte göra någonting utan att först ha fått ditt tillstånd. Om du gör något gott ska det ju inte vara av tvång, utan av fri vilja. Kanske var det därför han skildes från dig under en kort tid, för att du sedan skulle få honom tillbaka för alltid, men inte längre som en slav, utan något mycket mer: en älskad bror. För mig är han mycket kär, men för dig måste han vara det ännu mer, både som människa och som en som tillhör Herren. Om du ser mig som din vän, så ta emot honom på samma sätt som du skulle ha tagit emot mig. Har han skadat dig på något sätt eller är skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med min egen hand: Jag ska betala tillbaka. Att du sedan har en ännu större skuld till mig  —  dig själv, är en annan sak. Ja, min bror, låt mig nu få nytta av dig i Herren. Gör mig lättad och glad för Kristus skull. Detta skriver jag, fullt övertygad om att du kommer att göra det jag ber dig om och mer än så. Så ber jag dig om en sak till: ha ett rum i ordning åt mig, för jag hoppas att ni tack vare era böner ska få återse mig. Epafras, som också sitter fängslad här för Kristus Jesus skull, hälsar till dig. Det gör också mina medarbetare Markus, Aristarchos, Demas och Lukas. Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er ande. För länge sedan talade Gud, i olika omgångar och på olika sätt, till våra förfäder genom profeterna, men nu vid den här tidens slut har han talat till oss genom sin Son, som han har bestämt till att ärva allting och genom vilken han också har skapat världen. Sonen utstrålar Guds egen härlighet. Han är avbilden av hans väsen, och han bär upp allting med sitt mäktiga ord. När han hade utfört syndareningen, satte han sig ner på Majestätets högra sida i höjden. Han står alltså långt över änglarna, liksom det namn han fått ärva är överlägset deras. Gud har ju aldrig sagt till någon ängel: ”Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.” Och återigen: ”Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son.” Och när Gud låter sin förstfödde komma till världen, säger han: ”Alla Guds änglar ska tillbe honom.” När han talar om änglarna, säger han: ”Han gör vindarna till sina budbärare och eldslågorna till sina tjänare.” Men till Sonen säger han: ”Gud, din tron består i tid och evighet. Din kungaspira är rättens spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat det orätta. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja, mer än dina medbröder.” Och: ”Herre, i början lade du jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De ska försvinna, men du består. De ska alla bli som utslitna kläder. Du ska rulla ihop dem som kläder och byta ut dem som en mantel. Men du är densamme, och dina år ska aldrig ta slut.” Aldrig har Gud sagt till någon ängel: ”Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.” Är inte änglarna tjänare, andar, som har sänts ut för att tjäna dem som får frälsningen som arv? Därför måste vi vara noga med att hålla oss till det budskap vi har hört, så att vi inte glider bort ifrån det. Redan det budskap som gavs genom änglar gällde, och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff. Hur ska vi då kunna komma undan om vi ignorerar den underbara räddningen? Det var ju Herren själv som först förkunnade den, och vi har sedan fått den bekräftad av dem som lyssnade till honom. Gud har också bekräftat den genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den heliga Anden efter sin vilja. Den kommande världen som vi talar om ska inte styras av änglar. Det står ett klart vittnesbörd om detta på ett ställe: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson, att du lägger märke till honom? Du gjorde honom lite lägre än änglarna och krönte honom med härlighet och ära. Allting lade du under hans fötter.” Och när han lade allting under honom, utelämnade han ingenting. Vi ser dock ännu inte att allting har lagts under honom. Men vi ser att Jesus, som var lite lägre än änglarna, nu har krönts med härlighet och ära, därför att han var villig att lida och dö. Genom Guds nåd skulle han möta döden för allas skull. När Gud, för vilken och genom vilken allting finns till, ville föra många barn till härlighet, fann han att den som leder många till frälsningen måste fullkomnas genom lidande. Både den som helgar och de som helgas har samma ursprung, och därför skäms inte Jesus för att kalla dem sina syskon. Han säger: ”Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder. Jag ska prisa dig mitt i församlingen.” Vidare: ”Jag hoppas på honom”, och: ”Se, jag och barnen som Gud har gett mig.” Men när nu barnen är människor av kött och blod, måste också han på samma sätt bli en människa, för att genom sin död kunna bryta djävulens makt, han som var Herre över döden. Så befriade Jesus alla dem som hela livet varit slavar under sin dödsfruktan. Det var ju inte änglar Jesus kom för att hjälpa. Nej, han kom för att hjälpa Abrahams efterkommande. Därför måste han på alla sätt bli lik sina syskon, så att han kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och försona folkets synder. Och eftersom han själv led när han prövades, kan han hjälpa dem som prövas. Heliga syskon, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, som vi ju bekänner som vår apostel och överstepräst. Han var trogen mot den som hade utsett honom, på samma sätt som Mose var trogen mot Gud i hela Guds hus. Men Jesus har visat sig mer värd att äras än Mose, på samma sätt som en byggmästare måste äras mer än det hus han har byggt. För varje hus har en byggmästare, och Gud är byggmästaren som ligger bakom allt. Visst var Mose trogen som tjänare i hela Guds hus, för att vittna om det som senare skulle förkunnas. Men Kristus är trogen som Son och råder över Guds hus. Och hans hus är vi, om vi bara håller fast vid vår frimodighet och vid hoppet som är vår stolthet. Därför säger den heliga Anden: ”Om ni idag hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som ni gjorde under upproret, på prövningens dag i öknen där era fäder satte mig på prov. De prövade mig fastän de hade sett mina gärningar i fyrtio år. Därför blev jag förbittrad på detta släkte, och jag sa: ’De far alltid vilse i sina hjärtan. De känner inte mina vägar.’ Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” Se därför upp, syskon, så att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta och vänder sig bort från den levande Guden. Uppmuntra varandra varje dag, så länge det heter idag, så att ingen av er förhärdas av syndens lockelser. Vi får del av Kristus, om vi ända till slutet håller fast vid den övertygelse vi hade i början. Glöm alltså inte varningen: ”Om ni idag hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som under upproret.” Men vilka var det då som hörde och ändå gjorde uppror? Jo, det var ju alla de som fick lämna Egypten med Mose som ledare. Och vilka var det som Gud sedan var förbittrad på under fyrtio år? Jo, det var samma människor som syndade och blev liggande döda i öknen. Och vilka gällde eden han svor: ”De ska inte få komma in i min vila?” Jo, det var dessa som vägrade att lyda. Vi ser alltså att det var på grund av sin otro som dessa människor inte fick komma in. Låt oss därför noga och med fruktan ta vara på varandra, så att ingen blir efter på vägen, medan Guds löfte om att få komma in i hans vila fortfarande gäller. Vi har ju fått höra samma glada budskap som de en gång. Men de som hörde budskapet den gången hade ingen nytta av det, eftersom de inte tog emot det i tro. Vi däremot som tror får gå in i den vila som Gud talade om när han sa: ”Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” Ändå har hans verk varit färdiga ända sedan världens skapelse. Det är sagt någonstans om det sjunde dygnet: ”Gud vilade på det sjunde dygnet från allt sitt verk.” Men på det här stället står det: ”De ska aldrig komma in i min vila.” Det står alltså att några ska få komma in i den vilan, men de som först fick höra evangeliet kunde inte komma in, eftersom de var olydiga. Gud bestämde därför en ny dag och kallar den idag, när han långt senare lät David säga vad som redan tidigare var sagt: ”Om ni idag hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan.” Om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud inte efteråt ha talat om en ny dag. Därför har Guds folk en sabbatsvila att se fram emot. Den som går in i Guds vila får vila från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt för att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall genom att följa exemplet av deras olydnad. Guds ord är nämligen levande och verksamt. Det är skarpare än ett dubbeleggat svärd, och det tränger djupt in i vårt innersta. Det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och avslöjar hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting skapat kan döljas för honom. Allting är naket och uppenbart för honom, och inför honom måste vi en gång stå till svars. Då vi nu har en stor överstepräst som har farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som inte förstår våra svagheter, utan en som själv har blivit prövad på alla sätt precis som vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt komma fram till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp. Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev. Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom: ”Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.” På ett annat ställe säger han: ”Du är präst för evigt, så som Melkisedek.” Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek. Det finns mycket mer vi kunde säga om det här, men ni är tröga till att lyssna och därför är det svårt att få er att förstå. Ni borde vid det här laget kunna undervisa andra, men i stället behöver ni än en gång bli undervisade om grundsatserna i Guds budskap. Ni behöver åter mjölk, inte fast föda! Den som fortfarande lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte förstå en undervisning om rättfärdighet. Den fasta födan däremot är till för vuxna, för dem som genom lång träning har lärt sig att skilja mellan gott och ont. Låt oss därför nu lämna det man först behöver lära sig om Kristus och gå vidare till en undervisning som passar vuxna. Vi vill inte börja om från början igen och lägga grunderna: omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, undervisning om skillnaden i betydelse mellan dopet och andra tvagningar, om handpåläggning, de dödas uppståndelse och en evig dom. Så vill vi göra, om Gud tillåter det. För de människor som en gång blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av den heliga Anden och smakat Guds goda ord och den kommande tidsålderns krafter, men sedan avfallit, dem kan man omöjligen få att vända tillbaka, eftersom de korsfäster Guds Son igen och förlöjligar honom. En åker som suger åt sig det regn som ofta faller och ger bonden en god skörd får en välsignelse från Gud. Men om åkern bara ger tistlar och törnen, då är den värdelös, och risken är stor att den drabbas av en förbannelse och slutet blir att den bränns av. Men vad er beträffar, mina älskade, är vi övertygade om att det förhåller sig bättre med er och er frälsning, även om vi talar på det här sättet. Gud är ju inte orättvis, utan minns hur hårt ni har arbetat för honom och hur mycket ni älskar honom, i och med att ni nu liksom tidigare tjänar de heliga. Vi önskar därför att var och en av er ända fram till slutet ska göra allt detta med samma iver, så att ert hopp blir uppfyllt. Var inte tröga, utan ta de människor till föredöme som genom tro och tålamod får del av vad Gud har lovat. Då Gud gav sitt löfte till Abraham svor han vid sig själv, eftersom det inte fanns någon högre att svära vid, och sa: ”Ja, jag ska välsigna dig och göra dina efterkommande talrika.” Sedan väntade Abraham med stort tålamod och fick till slut vad som var utlovat. Människor svär en ed vid någon som är högre än de själva. Eden bekräftar det som sagts, så att det blir slut på alla diskussioner. Gud ville göra klart för dem som skulle ärva det utlovade hur oföränderligt hans beslut är, och därför bekräftade han det med en ed. Båda dessa bekräftelser står fast, eftersom Gud aldrig kan ljuga. De är en stark uppmuntran till oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som vi har framför oss. Detta hopp är för våra själar ett ankare, tryggt och säkert, och det når innanför förhänget, dit Jesus gick in för oss, öppnade vägen, och blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek. Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham, den gången Abraham kom tillbaka efter att ha vunnit ett slag mot kungar, och Abraham gav åt honom en tiondel av allting. Namnet Melkisedek betyder för det första ”rättfärdighetens kung”, men som Salems kung var han också ”fredens kung”. Han står där utan far eller mor eller släktregister. Hans tid saknar början och hans liv har inget slut. Därför är han lik Guds Son, präst för alltid. Tänk på hans storhet: patriarken Abraham gav honom en tiondel av det bästa krigsbytet. De av Levis ättlingar som blev präster fick enligt lagen ta emot en tiondel från folket, sina bröder, fastän de också härstammar från Abraham. Men Melkisedek hörde ju inte till denna prästsläkt, och ändå fick han ta emot en tiondel av Abrahams byte och välsigna honom som hade fått Guds löften. Och ingen förnekar att det är den ringare som välsignas av den som är större. I det ena fallet tar dödliga människor emot tionde, men i det andra fallet en om vilken det vittnas att han alltid lever. Man skulle kunna säga att Levi, som får ta emot tionde, också gav tionde genom Abraham. Även om Levi ännu inte var född fanns han ju ändå i sin förfader Abrahams kropp när denne mötte Melkisedek. Om man nu hade kunnat uppnå fullkomlighet genom det levitiska prästämbetet  —  på den grunden hade ju folket fått lagen  —  varför skulle det då behöva komma en annan präst, en som var lik Melkisedek, och inte lik Aron? Men när prästämbetet ändras, måste också lagen ändras. Den präst som är omtalad här tillhör ju en annan stam där ingen någonsin har tjänstgjort vid altaret. Vår Herre kom från Judas stam, som alla vet, och Mose har ingenting sagt om några präster från den stammen. Det här blir allt klarare, när det nu uppstår en annan präst lik Melkisedek, en präst inte enligt lagens föreskrifter om jordisk härstamning, utan i kraft av ett oförstörbart liv. Det vittnas ju om honom: ”Du är präst för evigt, så som Melkisedek.” Alltså upphävs den tidigare föreskriften, eftersom den var svag och till ingen nytta. Lagen kan ju inte göra någonting fullkomligt. Men ett bättre hopp har infunnit sig, genom vilket vi närmar oss Gud. Detta skedde dock inte utan ed. De andra blev präster utan ed, men Jesus blev präst genom hans ed som sa till honom: ”Herren har svurit och kommer inte att ändra sig: ’Du är präst för evigt.’ ” Denna ed är garantin för det bättre förbund som Jesus har upprättat. De andra prästerna måste vara många, eftersom döden satte stopp för deras tjänst. Men eftersom han lever för evigt, är hans prästämbete oförgängligt. Därför kan han också för all framtid rädda dem som kommer till Gud genom honom. Han lever ju för alltid och kan vädja för dem. Jesus är just en sådan överstepräst som vi behövde, en som är helig, oskyldig, utan fläck, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han behöver inte som de andra översteprästerna varje dag först offra för sina egna synder och sedan för folkets. Nej, det gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. De överstepräster som tillsätts enligt lagen är vanliga människor med svagheter. Men genom den ed som kom efter lagen har det tillsatts en som är Son och som är fullkomlig för evigt. Huvudpunkten i det vi vill säga är alltså att vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himlen och tjänar i helgedomen, i det sanna förbundstältet, som inte är rest av människor utan av Herren själv. En översteprästs uppgift är att bära fram gåvor och offer, och därför måste också denne bära fram något. Om han fortfarande var här på jorden skulle han inte vara präst, för här finns det redan präster som bär fram de offer lagen kräver. Men dessa tjänar i en helgedom som bara är en ofullständig skuggbild av den som finns i himlen. När Mose skulle resa upp tältet, sa ju Gud till honom: ”Var noga med att göra allt efter den förebild som visats dig på berget.” Kristus däremot har ett överlägset prästämbete, för han är medlare i ett bättre förbund, som vilar på bättre löften. Om det första förbundet hade varit utan brist, hade det inte behövt ersättas med ett annat. Men Gud anklagade folket för dess brister och sa: ”Det ska komma en tid, säger Herren, då jag ingår ett nytt förbund med Israels och Juda folk, inte ett sådant förbund som jag ingick med deras förfäder, när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten. De höll ju inte fast vid mitt förbund, och därför brydde jag mig inte om dem längre, säger Herren. Men detta är det förbund jag efter denna tid ska ingå med Israels folk, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Då ska ingen längre behöva undervisa någon annan och säga: ’Lär känna Herren’, för då ska alla känna mig, från den minste till den störste. För jag ska förlåta dem deras ondska, och jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder.” Han talar alltså om ett nytt förbund, och det betyder att det första är föråldrat, och det gamla och föråldrade ska snart försvinna. I det första förbundet fanns det föreskrifter för gudstjänsten och den jordiska helgedomen. Tältet inreddes så att i det första rummet stod ett lampställ och ett bord med skådebröden. Det rummet kallades det heliga. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Där i anslutning till det stod ett rökelsealtare av guld och en guldöverdragen förbundsark. I den förvarade man en kruka av guld med manna, Arons stav, som en gång hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. Ovanpå arken stod härlighetens keruber, som överskuggade försoningsstället. Men vi kan inte gå in på varje detalj här. Efter att allt detta hade ställts i ordning gick prästerna ständigt in i det första rummet i tältet för att utföra sin tjänst. Men i det innersta rummet fick bara översteprästen gå in, en gång om året, och då alltid med blod, som han offrade för sina egna och folkets synder som de hade begått i sin tanklöshet. Så visar den heliga Anden att vägen in i helgedomen inte är öppnad så länge den första helgedomen finns kvar. Det är en bild som syftar på vår egen tid, då man bär fram gåvor och offer som inte kan göra samvetet fullkomligt hos den som offrar. De är bara yttre föreskrifter om mat och dryck och olika tvagningar, och de skulle bara gälla fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har alltså Kristus kommit som överstepräst för detta nya förbund, med allt det goda det för med sig. Han har gått genom det stora och fullkomliga tält, som inte är gjort av människor och därför inte tillhör den här världen. En gång för alla gick han in med blod i helgedomen, inte med blod från getter och kalvar, utan med sitt eget blod, och åstadkom så en evig återlösning. Om nu blodet från getter och tjurar och askan från en kviga, som stänktes på de orena, kunde helga dem så att de till det yttre blev rena, hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan tjäna den levande Guden. Kristus bar ju fram sig själv som ett felfritt offer åt Gud genom kraften i den eviga Anden. Kristus är alltså medlare i ett nytt förbund, för att de kallade ska få det utlovade eviga arvet, nu när han dött för att befria dem från överträdelserna som de begått under det första förbundet. Där ett testamente finns, måste det bevisas att personen som skrev det är död. Testamentet gäller ju först efter hans död; det träder inte i kraft så länge han lever. Därför kunde inte heller det första förbundet instiftas utan blod. När Mose hade läst upp alla lagens bud för hela folket, tog han blod från kalvar och getter, tillsammans med vatten, röd ull och isopstjälkar och stänkte det över lagboken och över allt folket. Sedan sa han: ”Detta blod bekräftar det förbund Gud har befallt er att hålla.” På samma sätt stänkte han blod på tältet och på alla föremål som skulle användas där. Ja, enligt lagen renas nästan allt med blod. Utan att blod utgjuts finns det ingen förlåtelse. Det var därför nödvändigt att avbilderna av det som finns i himlen renades på det sättet. Men de himmelska tingen själva krävde ett mycket bättre offer. Kristus har ju inte gått in i någon helgedom som är gjord av människor och bara är en bild av den verkliga. Nej, han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud själv för vår skull. Hans offer var inte ett offer som måste göras om många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. Nej, då hade ju Kristus behövt lida gång på gång ända sedan världens skapelse. Men nu kom han vid tidsåldrarnas slut för att en gång för alla offra sig själv och därmed utplåna synden. Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas. Därför offrades Kristus bara en gång, för att ta bort mångas synder. Men han ska uppenbara sig en andra gång, fast inte för syndens skull, utan för att rädda dem som väntar på honom. Lagen ger bara en skugga om allt det goda som skulle komma, inte om tingens verkliga väsen. Därför kan den aldrig genom de offer som år efter år ständigt bärs fram göra dem som träder fram fullkomliga. I så fall skulle man ju ha slutat att offra, eftersom de som offrar en gång för alla skulle ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu fortsätter i stället dessa offer att år efter år påminna om synderna. Blod från tjurar och getter kan ju aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus, när han kommer till världen: ”Offer och gåvor önskade du inte. Men en kropp har du berett åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sa jag: ’Se, här är jag. I bokrullen står det skrivet om mig. Jag vill göra din vilja, Gud.’ ” För det första säger han: ”Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer önskade du inte, och de gladde dig inte”, fastän lagen förutsätter att de bärs fram. Sedan säger han: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” Så upphäver han det första och fastställer det andra. Genom Guds vilja har vi helgats i och med att Kristus kropp offrades en gång för alla. Varje präst tjänstgör dag efter dag och bär fram samma offer som aldrig kan ta bort några synder. Men Jesus bar fram ett enda offer för synden för alla tider och har sedan satt sig ner på Guds högra sida, och där väntar han nu på att hans fiender ska läggas som en pall under hans fötter. Genom ett enda offer har han ju för all framtid fullkomnat dem som blir heliga. Den heliga Anden vittnar också om detta för oss. Han säger först: ”Detta är det förbund jag ska ingå med dem efter de där dagarna, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinne.” Sedan tillägger han: ”Jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder och överträdelser.” Så när synderna nu har blivit förlåtna, behövs det ju inga fler offer. Tack vare Jesus blod kan vi nu, syskon, frimodigt gå in i helgedomen på den nya, levande väg som öppnats för oss genom förhänget, hans kropp. Så när vi nu har en stor överstepräst över Guds folk, låt oss då gå fram med uppriktigt hjärta, i trons fulla övertygelse, med hjärtat renat från ett ont samvete och kroppen tvättad i rent vatten. Låt oss stadigt hålla fast vid hoppet vi bekänner oss till, för han som gett oss löftena är trofast. Låt oss också ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra samlingar, så som vissa brukar göra. Låt oss i stället uppmuntra varandra, särskilt som ni ser att dagen närmar sig. Om vi med vett och vilja fortsätter att synda efter att vi har lärt känna sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna. Nej, då väntar en fruktansvärd dom och en förtärande eld som ska utplåna Guds fiender. Redan den som vägrade att lyda Moses lag blev skoningslöst dödad, om två eller tre vittnen kunde bevisa hans skuld. Hur mycket värre ska då inte straffet bli för den som trampar på Guds Son, vanhelgar förbundsblodet som han helgades i, och smädar nådens Ande? Vi känner ju honom som har sagt: ”Hämnden är min, och jag ska straffa dem”, och: ”Herren ska skaffa rätt åt sitt folk.” Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. Tänk tillbaka på hur det var under den första tiden, när ni just hade blivit upplysta. Då höll ni ut under stora och svåra lidanden. Ni blev hånade, misshandlade och förlöjligade inför människor, och ni ställde också solidariskt upp för andra som blev utsatta för samma sak. Ni led med dem som kastades i fängelse, och när man tog era ägodelar var ni ändå glada, eftersom ni visste att ni ägde något bättre, något som består. Fortsätt att vara lika frimodiga. Det ger en stor belöning. Det krävs uthållighet av er för att ni ska kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat. ”Om en kort tid kommer han som ska komma. Han ska inte dröja. Men min rättfärdige ska leva genom tro. Om han däremot drar sig undan är han till ingen glädje för mig mer.” Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade. Nej, vi tillhör dem som tror och räddar sitt liv. Tron är en övertygelse om det vi hoppas, en visshet om det som ännu inte kan ses. Genom sin tro fick förfäderna sitt vittnesbörd. Genom tro förstår vi att världen skapades genom ord från Gud, och att det vi ser inte har blivit till av något synligt. Genom tro kunde Abel bära fram ett större offer än Kain och fick genom tro vittnesbördet att han var rättfärdig. Gud vittnade ju själv om hans offer. Genom tro talar han fortfarande, trots att han är död. Genom tro rycktes Henok upp utan att behöva dö. Man kunde inte hitta honom längre, för Gud tog bort honom. Innan dess hade Henok nämligen fått vittnesbördet att han behagade Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Den som vill komma till honom måste ju tro att han finns och att han belönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, efter att ha fått en varning för det som ännu inte syntes, i helig fruktan en ark för att rädda sin familj. Genom hans tro dömdes världen, och han fick själv del av den rättfärdighet som kommer av tro. I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till det land han skulle få ärva. Han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. I tro bosatte han sig sedan som en främling i det utlovade landet. Han bodde i tält, och likadant gjorde Isak och Jakob, som båda hade fått del i samma löfte. Han såg nämligen fram emot den stad som är byggd på en fast grund och som har Gud själv till arkitekt och byggmästare. Genom tro fick Abraham kraft att bli far, trots att han, liksom hans hustru Sara, nu var alldeles för gammal. Han litade på honom som hade gett löftet. Därför fick denne ende man, som dessutom var så gott som död, så många efterkommande att de var lika omöjliga att räkna som stjärnorna på himlen eller sanden på havsstranden. Alla dessa dog i tro, utan att ha fått det som var utlovat. De hade bara sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så, visar att de söker ett hemland. Om de hade tänkt på det land de kom ifrån, hade de ju kunnat återvända dit, men de längtade till ett bättre land, det land som finns i himlen. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har byggt en stad åt dem. I tro bar Abraham fram sin son Isak som offer, när han sattes på prov. Han var beredd att offra sin ende son, han som fått löftena. Gud hade ju sagt till honom: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.” Men Abraham tänkte att Gud till och med kunde uppväcka döda. Och bildligt talat fick han ju tillbaka Isak från de döda. I tro välsignade Isak också Jakob och Esau för framtiden. I tro välsignade den döende Jakob Josefs söner. Lutad mot sin stav tillbad han Gud. I tro påminde Josef, när hans slut närmade sig, om israeliternas uttåg ur Egypten och gav order om sina kvarlevor. I tro lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots kungens påbud. I tro vägrade sedan Mose som vuxen att bli kallad son till faraos dotter. Han valde att lida tillsammans med Guds folk, i stället för att under en kort tid njuta av synden. Han betraktade smäleken för Kristus skull som en större rikedom än Egyptens skatter. Han såg fram emot den belöning som väntade honom. I tro lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för kungens vrede, utan höll ut, eftersom han liksom såg den Osynlige. I tro firade han påsk och strök blod på dörrposterna, så att den som skulle döda de förstfödda inte skulle röra vid dem. I tro gick folket rakt igenom Röda havet som på torra land. Men när egypterna försökte göra det, drunknade de allihop. Genom tron föll Jerikos murar, sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron slapp den prostituerade Rachav att dödas tillsammans med de andra som vägrade att tro, eftersom hon fredligt hade tagit emot spionerna. Behöver jag göra listan längre? Det skulle ta alltför lång tid att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, och om Samuel och profeterna. Genom sin tro kunde dessa människor besegra andra riken, främja rättfärdighet, och få det som utlovats. De kunde stänga till lejonens gap, släcka rasande eld, och undgå att dödas av svärd. Trots sin svaghet blev de starka, och de fick kraft att strida och driva hela arméer på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda uppståndna. Andra torterades till döds och ville inte bli frisläppta, för de såg fram emot en bättre uppståndelse. En del blev hånade och piskade, andra kedjades fast och fick sitta i fängelse. De stenades till döds, sågades mitt itu eller dödades med svärd. De gick omkring klädda i fårskinn och gethudar. De led brist, blev förföljda och misshandlade. Världen förtjänade inte att ha dem ibland sig. De höll till i ödemarken och bland bergen, i grottor och jordhålor. Men ingen av dessa fick se löftet uppfyllt, trots att de alla genom sin tro hade fått Guds vittnesbörd. Gud hade nämligen en bättre plan för oss, så att de inte ska uppnå fullkomlighet förrän tillsammans med oss. När vi nu har en sådan sky av vittnen runt omkring, låt oss kasta av allt som hindrar, all synd som vill gripa tag i oss, och med uthållighet springa mot målet. Låt oss fästa blicken på Jesus, som är upphovet till vår tro och som också fullkomnar den. Han såg fram emot den glädje som väntade honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam och sitter nu på den högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som själv fick stå ut med så mycket fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp. Ännu har ni ju inte låtit ert blod flöda i kampen mot synden. Ni har glömt den uppmaning som getts er som söner: ”Min son, förakta inte Herrens fostran. Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig. Herren fostrar var och en som han älskar, han tuktar varje son som han har kär.” Håll ut i lidandet som ni får gå igenom. Det är för er fostran. Gud behandlar er som sina söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? Om ni inte blir uppfostrade, som alla andra, då är ni inga äkta barn, inga riktiga söner. Våra biologiska fäder uppfostrade oss, och vi respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att underordna oss andarnas Fader, så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men han fostrar oss för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. All fostran känns mer smärtsam än glädjande för stunden. Men för den som övas genom den resulterar den till slut i frid och rättfärdighet. Styrk därför era kraftlösa händer och svaga knän. Gör er vandringsstig rak för era fötter, så att ingen behöver få sin vacklande fot ur led, utan blir helad igen. Sträva efter att leva i frid med alla människor och efter helgelse, för utan den får ingen se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen rot av bitterhet får börja växa och vålla skada och förstöra livet för många. Se till att ingen av er lever i sexuell omoral eller gudlöshet, som Esau, som sålde sin arvsrätt för ett enda mål mat. Som ni vet ville han sedan ändå få ut sitt arv, välsignelsen, men blev avvisad, för då var det för sent att ångra sig, trots att han bönade och bad under tårar. Ni har inte kommit till ett berg som man kan röra vid, ett berg täckt av eld, svarta moln, mörker och våldsamt oväder, till trumpetstötar och en röst som talade så att de som hörde bad om att inte behöva höra mer. För de stod inte ut med att höra befallningen: ”Till och med det djur som rör vid berget ska stenas.” Synen var så fruktansvärd att Mose sa: ”Jag darrar av skräck.” Nej, ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, till det himmelska Jerusalem. Ni står inför tusentals änglar, en festförsamling av de förstfödda, vilkas namn är skrivna i himlen. Ni har kommit till Gud, allas domare, och till de rättfärdigas andar som fullkomnats. Ni har kommit till Jesus själv, han som blev medlare i ett nytt förbund, och till det renande blod som talar bättre än Abels. Se därför till att ni inte avvisar honom som talar. Om de inte kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur skulle då vi kunna det om vi avvisar honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat: ”En sista gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen.” ”En sista gång” betyder att allt skapat som vacklar ska försvinna, men det som inte vacklar ska bestå. Vi får ett rike som aldrig ska skaka. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan, för vår Gud är en förtärande eld. Fortsätt att älska varandra så som syskon bör göra. Kom ihåg att visa gästfrihet, för genom detta har somliga fått änglar som gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni satt fängslade tillsammans med dem. Dela smärtan med dem som blir misshandlade, som om det var er egen kropp det gällde. Se till att alla respekterar äktenskapet och att den äkta sängen hålls obefläckad. Gud kommer ju att döma dem som lever i sexuell omoral och är otrogna i sitt äktenskap. Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har ju sagt: ”Jag ska aldrig överge dig eller svika dig.” Därför kan vi också tryggt säga: ”Herren är min hjälpare, jag är inte rädd. Vad kan en människa göra mot mig?” Tänk på era ledare, som förkunnat Guds budskap för er. Se på hur de varit ända till livets slut, och ha deras tro som föredöme. Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet. Låt er inte lockas av allehanda främmande läror. Det är bra att hjärtat blir stärkt av nåden, inte av en viss sorts mat. De som fokuserat på sådant har inte haft någon nytta av det. Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänstgör i förbundstältet inte har rätt att äta. Översteprästen bär in blodet av de slaktade djuren i helgedomen som syndoffer, och djurens kroppar bränns utanför lägret. Därför led Jesus också utanför stadsporten för att helga folket med sitt eget blod. Så låt oss gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Här har vi ju inte någon stad som består, utan vi söker den som ska komma. Låt oss därför genom honom ständigt ge vårt hyllningsoffer till Gud, en frukt från de läppar som prisar hans namn. Glöm inte heller att göra gott mot andra och dela med er av det ni har, för sådana offer behagar Gud. Lyssna till era ledare och rätta er efter dem. De vakar över ert andliga liv och ska en dag avlägga räkenskap. Låt dem känna att deras uppgift är en glädje, och inte en tung börda. Det vinner ni alla på. Be för oss, för vi vet att vi har ett gott samvete och vill handla rätt i allt vad vi gör. Särskilt vill jag att ni ska be för att jag snart ska kunna komma till er. Må fridens Gud, som genom det eviga förbundets blod har fört vår Herre Jesus, fårens store herde, upp från de döda, låta er fullkomnas i allt gott, så att ni gör hans vilja. Må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Hans är äran i all evighet, amen. Så ber jag er, syskon, att med tålamod ta vara på de förmaningar som jag har skrivit här i mitt korta brev. Jag kan berätta för er att vår bror Timotheos har sluppit ut ur fängelset, och om han kommer hit snart, ska jag besöka er tillsammans med honom. Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende som är från Italien hälsar till er. Nåd åt er alla. Från Jakob, som är tjänare åt Gud och Herren Jesus Kristus. Till de tolv stammarna i förskingringen. Hälsningar! Var bara glada, mina syskon, när ni får gå igenom olika slags prövningar. Ni vet ju att om ni håller fast vid er tro i prövningarna, så blir ni uthålliga. Och uthålligheten för med sig fullkomlighet i det ni gör, så att ni blir fullkomliga och utan brist. Om någon av er saknar vishet ska han be till Gud, som ger åt alla, generöst och utan förebråelser, och han ska få vad han ber om. Men han ska be i tro och inte tvivla, för den som tvivlar är som en våg på havet som drivs hit och dit av vinden. En sådan ska inte tänka sig att få något av Herren, kluven som han är och instabil i allt han gör. En troende med låg status ska vara stolt över sin låga ställning, och en rik över sin anspråkslöshet. Den rike vissnar ju bort som en blomma på ängen. När solen går upp med sin hetta bränner den gräset, och blommorna vissnar och förlorar sin skönhet. På samma sätt ska den rike vissna bort mitt i all sin strävan. Lycklig är den som håller ut då han prövas! Om han består provet ska han få livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Men om någon frestas, ska han inte säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan ju inte frestas av det onda, och han skulle själv aldrig fresta någon. När någon frestas, är det hans eget begär som lockar och drar honom. När begäret blir befruktat, föder det synd. Synden blir sedan fullvuxen och föder död. Låt er inte luras, syskon! Allt gott vi får och alla fullkomliga gåvor kommer från ljusens Fader. Hos honom finns ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker. Han födde oss efter sin vilja till ett nytt liv genom sanningens ord, så att vi blev en första skörd bland dem som han har skapat. Detta vet ni, mina kära syskon: var och en bör vara snabb till att lyssna, men sen till att tala och sen till vrede. En människas vrede för ju inte med sig det som är rättfärdigt inför Gud. Gör er därför av med all omoral och all ondska. Ta i ödmjukhet emot det budskap som har såtts i er och som har kraft att rädda ert liv. Omsätt budskapet i praktisk handling och var inte bara dess åhörare. Annars bedrar ni er själva. Den som hör budskapet men inte följer det, han liknar en man som får syn på sitt ansikte i en spegel. Han ser på sig själv, men går sedan därifrån och glömmer hur han såg ut. Men den som speglar sig själv i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer bort vad han hört, han ska bli lycklig i det han gör. Den som menar sig vara troende men inte kan kontrollera sin tunga, han bedrar sitt hjärta. Hans tro är värdelös. Men att visa omsorg om föräldralösa barn och änkor som har det svårt och att inte låta sig påverkas av den här världen är uttryck för en tro som är ren och fläckfri inför Gud, vår Fader. Mina syskon, ni tror ju på vår förhärligade Herre Jesus Kristus, så favorisera ingen människa. Tänk er att ni är samlade till gudstjänst, och in kommer en man med en guldring på fingret och klädd i fina kläder, likaså en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då genast fäster er blick på den finklädde och erbjuder honom den bästa platsen, medan någon säger till den fattige: ”Du kan stå där borta”, eller ”Sätt dig här på golvet bredvid mig”, pågår det då inte en diskriminering bland er, och fäller ni inte orätta domar? Lyssna på mig, mina kära syskon! Har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon till att vara rika i tron och ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Ändå föraktar ni de fattiga. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstol? Är det inte de som hånar hans härliga namn, hans som kallade er? Om ni följer den kungliga lagen, den som enligt Skriften lyder: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv”, då gör ni rätt. Om ni favoriserar människor, så syndar ni och är enligt lagen skyldiga till att ha brutit mot den. Den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud har brutit mot allt. Han som sa: ”Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap” har ju också sagt: ”Du ska inte mörda.” Så om du mördar någon har du brutit mot lagen, även om du inte har varit otrogen i ditt äktenskap. Tala och handla som de som ska dömas efter frihetens lag. Domen blir obarmhärtig för den som inte har visat barmhärtighet, medan barmhärtigheten triumferar över domen. Mina syskon, vad är det för nytta med att säga att man tror om man inte omsätter sin tro i praktisk handling? Kan en sådan tro rädda någon? Om en troende bror eller syster har varken mat eller kläder, räcker det då med att säga till dem: ”Var lugna. Klä er varmt och ät ordentligt”, om ni inte ger dem vad de behöver? Så är det alltså med tron. Om den inte omsätts i praktisk handling är den i sig själv död. Nu kanske någon invänder: ”Har du tro, så har jag gärningar.” Visa mig din tro utan gärningar, så kan jag utifrån mina gärningar visa dig min tro. Du tror att det finns en Gud. Det är bra. Det tror till och med de onda andarna och darrar. Inser du inte, du tanklösa människa, att tron är meningslös om den inte omsätts i praktisk handling? Var inte vår förfader Abraham rättfärdig därför att han var villig att offra sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och hans tro fullkomnades i och med att den omsattes i praktisk handling. Genom detta uppfylldes det som står i Skriften: ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig” och kallades Guds vän. Ni ser alltså att människan blir rättfärdig på grund av sina handlingar och inte bara genom tro. Så var det ju också med Rachav, den prostituerade kvinnan: hon blev rättfärdig genom sina handlingar när hon tog emot budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg. Liksom en kropp utan livsande är död, så är en tro som inte omsätts i praktisk handling död. Mina syskon, inte många av er ska bli lärare, för ni vet ju att vi ska granskas strängare. Alla gör vi fel på många sätt. Om någon lyckas med att inte fela i sitt tal, är han fullkomlig och har också kontroll över sin kropp. Genom att lägga ett betsel i munnen på en häst kan vi få den att lyda oss och styr då hela djuret. Och tänk på fartyg: med ett litet roder kan styrmannen få ett stort fartyg att åka precis dit han vill, även om vindarna är starka. På samma sätt är det med tungan. Den är en liten del av kroppen, men den kan skryta över stora ting. En liten gnista kan sätta eld på en hel skog. Så är också tungan en eld, en ondskans värld bland våra kroppsdelar. Den orenar hela kroppen, sätter livshjulet i brand och självtänds från Gehenna. Människan har makt att kontrollera, och har också tagit kontroll över alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och havsdjur. Men sin egen tunga kan ingen människa få kontroll över. Den är orolig, ond och full av dödligt gift. Med den hyllar vi vår Herre och Fader, och med den förbannar vi människorna, som Gud har skapat till att vara lika honom. Ur samma mun kommer både välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara. Samma källa kan väl inte ge både sötvatten och bittert vatten? Mina syskon: Skulle oliver växa på fikonträd eller fikon på vinrankor, eller en saltkälla ge sötvatten? Om någon bland er är vis och insiktsfull, ska han gå före med gott exempel och visa detta i praktisk handling, i vishet, utan att framhäva sig själv. Men om ni bär bitter avundsjuka och själviskhet i era hjärtan, ska ni inte skryta och tala osanning. En sådan vishet kommer inte från ovan, utan är jordisk, oandlig och demonisk. Där det finns avundsjuka och själviska ambitioner, där finns oordning och all slags ondska. Den vishet som kommer från ovan är för det första ren, men också fridsam, mild, hänsynsfull, full av barmhärtighet och godhet, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens skörd sås i frid och ges åt dem som verkar för frid. Vad är det som orsakar gräl och strider ibland er? Är det inte de själviska begär som vill ta makten över er kropp? Ni vill ha, men ni får ingenting. Ni dödar och är avundsjuka, men får inte vad ni vill ha. Ni grälar och strider men blir ändå inte tillfredsställda, eftersom ni inte ber. Och när ni ber, får ni ändå inget, eftersom ni har felaktiga motiv. Ni är bara ute efter att tillfredsställa era egna begär. Ni trolösa, förstår ni inte att vänskap med världen innebär fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud. Tror ni att det är utan grund som det står i Skriften: ”Svartsjukt vakar han över anden som han har låtit bo i oss?” Men han ger oss en större nåd. Därför heter det: ”Gud står emot de stolta, men de ödmjuka visar han nåd.” Underordna er alltså Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly ifrån er. Håll er nära Gud, så ska han hålla sig nära er. Rengör era händer, ni syndare. Rena era hjärtan, ni kluvna. Klaga, sörj och gråt. Vänd ert skratt i tårar och er glädje i sorg. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er. Tala inte illa om varandra, syskon, för den som talar illa om andra och dömer dem, han talar illa om lagen och dömer ut den. Men om du dömer lagen håller du den inte utan gör dig till domare över den. Det finns bara en lagstiftare och domare, han som ensam har makt att rädda eller förinta. Men vilken rätt har du att döma andra? Ni som säger: ”Idag eller i morgon ska vi åka till den eller den staden, stanna där ett år och göra goda affärer”, ni kan ju inte veta vad som ska hända i morgon, eller hur ert liv ska bli. Ni är en dimma som i ena stunden syns och nästa stund är borta. Ni borde i stället säga: ”Om Herren vill och vi får leva, ska vi göra det eller det.” Men nu skryter ni med era egna planer, och allt sådant skryt är ont. Den som vet om det goda han borde göra men inte gör det, han syndar. Ni som är rika, gråt och jämra er över den olycka som ska drabba er. Er rikedom ska ruttna bort och era kläder ätas av mal. Ert guld och silver ska förstöras av rost. Rosten ska vittna mot er och er kropp brännas upp som av eld. Ni har samlat på er rikedomar för den sista tiden. Ni har undanhållit lönen för skördearbetarna på era åkrar. Nu ropar de, och skördearbetarnas rop har nått härskarornas Herres öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har ätit era hjärtan feta inför slakten. Ni har dömt och dödat den rättfärdige, han gjorde inte motstånd mot er. Syskon, vänta tåligt på att Herren ska komma tillbaka. Se hur jordbrukaren tåligt väntar på skörden och ser fram emot höstregn och vårregn. Visa tålamod och styrk era hjärtan, ni också, för Herren kommer snart. Klaga inte på varandra, syskon, så att ni inte blir dömda. Domaren står redan utanför dörren. Syskon, ta profeterna som talat i Herrens namn till ert föredöme när det gäller att lida och visa tålamod. Vi prisar ju dem lyckliga som har hållit ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren lät hans liv sluta. Herren är full av medlidande och barmhärtighet. Framför allt, mina syskon, svär inga eder, vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Säg bara ett enkelt ja eller nej, så att ni inte drabbas av domen. Om någon av er får lida, ska han be. Och om någon är glad, ska han sjunga glädjesånger. Om någon är sjuk, ska han kalla på församlingens ledare, och de ska be för honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Deras bön, som bes i tro, ska göra den sjuke frisk, och Herren ska resa upp honom. Och om den sjuke har syndat ska han bli förlåten. Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli botade. Den rättfärdiges bön har stor verkan. Elia var en människa precis som vi. Men när han ivrigt bad att det inte skulle regna, då regnade det inte i landet på tre och ett halvt år. När han sedan bad igen, då kom regnet från himlen, och jorden gav sin skörd. Mina syskon, om någon av er har kommit bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så ska ni veta att den som lyckas föra en syndare tillbaka från hans villoväg, han räddar den personen från döden och gör så att många synder blir förlåtna. Från Petrus, som är apostel åt Jesus Kristus. Till de utvalda som bor utspridda i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien. Enligt Guds, vår Faders, plan är ni helgade i Anden och bestämda till lydnad inför Jesus Kristus och rening genom hans blod. Nåd och frid åt er i rikaste mått! Välsignad är Gud, vår Herre Jesus Kristus Fader. I sin stora barmhärtighet lät han oss födas på nytt till ett levande hopp genom att Jesus Kristus uppstod från de döda, hoppet att en dag få ärva det som aldrig kan förstöras eller fläckas eller tyna bort och som är förvarat åt er i himlen. Med Guds kraft bevaras ni genom tron till den räddning som finns beredd och ska uppenbaras i den sista tiden. Var därför glada och jubla, även om ni nu för en kort tid måste gå igenom olika slags prövningar. Genom dessa förädlas er tro, så att bara det som är äkta blir kvar, det som är långt mer värt än guld som förädlas i eld men ändå förgås, det som blir till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig. Ni älskar honom trots att ni inte har sett honom. Och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar och fylls av en obeskrivlig, härlig glädje, eftersom ni snart ska nå målet för er tro, räddningen för era liv. Det var denna räddning som profeterna så ivrigt utforskade och försökte förstå, när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De utforskade vad och vilken tid som Kristus Ande inom dem syftade på när han förutsade Kristus lidanden och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att de inte tjänade sig själva utan er med sitt budskap. Det har nu kungjorts för er av dem som, genom den heliga Anden som var utsänd från himlen, har förkunnat evangeliet för er  —  något som till och med änglarna önskar få en inblick i. Spänn därför bältet om livet och var nyktra. Sätt allt ert hopp till den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbaras. Som lydiga barn, låt er inte längre drivas av de begär som styrde er medan ni fortfarande var okunniga. Liksom han som har kallat er är helig, så ska ni också leva ett alltigenom heligt liv. Det står ju skrivet: ”Ni ska vara heliga, för jag är helig.” Om ni kallar honom Fader när ni ber, han som utan att göra någon skillnad på människor dömer var och en efter hans gärningar, lev då i gudsfruktan under den tid av främlingskap som ni lever här. Ni vet själva att det inte var med något förgängligt som silver eller guld som ni köptes fria från det meningslösa liv som både ni och era förfäder levde. Nej, det var med Kristus dyrbara blod, ett lamm utan fläck eller fel. Han var utsedd redan innan världen skapades, men det var först nu vid tidens slut som han uppenbarades för er skull. Genom honom tror ni på Gud, som uppväckte honom från de döda och förhärligade honom, så att ni kan tro och hoppas på Gud. Ni har renat er själva genom att lyda sanningen och kan nu visa varandra en uppriktig syskonkärlek. Älska varandra av hela hjärtat. Ni har ju blivit födda på nytt, inte genom en förgänglig säd utan genom en oförgänglig, genom Guds levande och bestående ord. För ”Människan är som gräset, och all hennes prakt är som ängsblomman. Gräset torkar och blomman faller av. Men Herrens ord består i evighet.” Och det är detta budskap som nu har förkunnats för er. Gör er därför av med all ondska, falskhet, hyckleri, avundsjuka och förtal. Längta som nyfödda barn efter den rena, andliga mjölken, för att genom den växa till frälsningen. ”Ni har ju fått smaka Herrens godhet.” Ni kommer till honom, den levande stenen som inte dög åt människor, men som är utvald av Gud och ärad inför honom. Därför är ni nu själva levande byggnadsstenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som kan bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje på grund av Jesus Kristus. Det står ju i Skriften: ”Se! Jag lägger i Sion en utvald och ärad hörnsten. Och den som tror på honom ska inte stå där med skam.” Den är alltså värdefull för er som tror, men för dem som inte tror har ”den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna blivit en hörnsten,” och ”en stötesten och en klippa som man faller på.” De stöter emot därför att de inte lyder budskapet. Så var det också bestämt för dem. Men ni är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, Guds eget folk, som ska förkunna hans storverk.” Han har ju kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk, får nu vara Guds eget folk. Ni som tidigare inte fick någon barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet. Mina älskade, jag vill uppmana er som främlingar och gäster att inte ge efter för de mänskliga begär som för krig mot ert inre. Uppför er väl bland hedningarna, så att de som klandrar er för att göra något ont får se era goda gärningar och hylla Gud den dag han besöker dem. Underordna er varje myndighet för Herrens skull: kejsaren, som är den högsta makten, likaväl som landshövdingarna, som är sända för att straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda. Gud vill nämligen att ni genom att göra det som är gott ska tysta de oförståndiga som kommer med dumt prat. Lev som fria människor, men utnyttja inte friheten till att göra det som är ont. Var i stället tjänare åt Gud. Behandla alla människor med respekt. Älska era troende syskon. Frukta Gud och visa respekt för kejsaren. Ni som är tjänare, underordna er era herrar. Lyd och respektera dem, inte bara om de är vänliga och behandlar er väl, utan också om de är orättvisa. Det är Guds nåd om någon för hans skull är villig att för sitt samvete lida orättvist. Om ni handlar fel och måste stå ut med att bli slagna och straffade, vad är det att vara stolta över? Men om ni handlar rätt och är villiga att lida för det, då är det något stort i Guds ögon. Det är detta som ni blivit kallade till. Kristus själv fick ju lida för er skull och har gett er ett exempel att följa, ”Han som aldrig hade begått någon synd och aldrig hade ljugit.” När han blev hånad svarade han inte med att håna tillbaka, och när han fick lida svarade han inte med hotelser. Han lämnade det åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin egen kropp på korset, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit helade. Ni var som vilsna får som hade sprungit bort, men nu har ni vänt tillbaka till er herde och beskyddare. Ni gifta kvinnor, underordna er era män, så att också de som inte tror på budskapet kan vinnas utan ord tack vare sina hustrurs liv, när de ser hur gudfruktigt och rent ni lever. Sträva inte efter att dra uppmärksamheten till ert yttre genom konstfulla frisyrer, guldsmycken och vackra kläder. Nej, låt det i stället vara ert hjärta som gäller, den dolda människan, med sin oförgängliga skönhet och ett mjukt och behagligt sätt. Det är dyrbart i Guds ögon. Den skönheten fanns förr hos de heliga kvinnorna som hoppades på Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre. Ni är hennes döttrar om ni gör det som är gott, utan att vara rädda för någonting. Ni gifta män, lev förståndigt tillsammans med era hustrur, som med ett svagare kärl, och visa dem respekt. Också kvinnan har ju del av livets nådegåva. Då finns det inga hinder för era böner. Till sist ett ord till er alla: Försök att leva i harmoni med varandra, visa medkänsla, syskonkärlek, medlidande och ödmjukhet. Se till att ingen hämnas på någon, och att ingen hånar tillbaka om han blir hånad. Nej, välsigna i stället, eftersom ni själva är kallade till att ärva välsignelse. ”Den som älskar livet och vill se goda tider ska hålla sin tunga från det onda och sina läppar från lögnaktigt tal. Han ska vända sig bort från det onda och göra det goda. Han ska söka och sträva efter frid. Herrens ögon följer de rättfärdiga, och hans öron hör deras bön. Men Herren är emot dem som gör det onda.” Ingen kommer väl att göra er illa om ni strävar efter att göra det goda? Men om ni får lida för rättfärdighetens skull är ni lyckliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Och om någon frågar om ert hopp, ska ni alltid vara beredda att redogöra för det, men gör det ödmjukt och med respekt och rent samvete. Då får de som talar illa om ert goda levnadssätt skämmas för sitt förtal. Det är nämligen bättre att lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än att lida för att ha gjort något ont. Kristus själv led ju för synderna, en gång för alla. En rättfärdig dog för de orättfärdiga, för att föra oss till Gud. Hans kropp blev dödad, men i Anden blev han levande igen, i vilken han också hade kunnat gå och predika för andarna i fångenskap. De hade en gång varit olydiga, när Gud under Noas tid tålmodigt väntade på dem, medan arken byggdes. I den blev bara åtta personer räddade genom vatten. Detta är en bild av dopet, som nu blir till räddning för er  —  inte på det sättet att kroppen tvättas ren från smuts, men att man med gott samvete får vända sig till Gud, på grund av Jesus Kristus uppståndelse. Han har stigit upp till himlen och sitter nu på Guds högra sida, sedan änglar och makter och krafter har lagts under honom. Då nu Kristus har lidit med sin kropp, ska också ni beväpna er med samma sätt att tänka. Den som har lidit med sin kropp har nämligen slutat synda, så att han resten av tiden här inte längre lever efter mänskliga begär utan efter Guds vilja. Ni har ju redan levt tillräckligt länge som hedningarna gör, i sexuell omoral, orgier, fylleri och dryckeslag, vilda fester och skamlig avgudadyrkan. De är nu förvånade över att ni inte längre vill vältra er i detta träsk av liderlighet tillsammans med dem, och därför hånar de er. Men de ska en dag få svara inför honom som står beredd att döma både levande och döda. Därför förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda, så att de visserligen döms som människor i fysiskt avseende men får leva andligen, som Gud. Men alltings slut är nära. Tänk därför klart och var nyktra, så att ni kan be. Och viktigast av allt är att ni älskar varandra helhjärtat, för kärleken skyler över många synder. Visa gästfrihet utan att klaga. Tjäna varandra, var och en av er med den nådegåva han fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar ska se till att han talar enligt Guds ord. Den som tjänar ska göra det med den kraft som Gud ger. Då ska Gud bli ärad genom Jesus Kristus. Äran och makten tillhör honom i all evighet, amen. Mina kära, bli inte förvånade över det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oförutsett ni drabbas av. Var i stället glada när ni får dela Kristus lidanden, för då får ni jubla av glädje den dag han uppenbarar sig i sin härlighet. Ni är lyckliga om människor hånar er för Kristus namns skull, för härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Självklart får det aldrig hända att någon av er måste lida för att han har mördat, stulit, ställt till med annat ont eller lagt sig i andras affärer. Men den som får lida som kristen behöver inte skämmas, utan kan hylla Gud för det namnet. Tiden är nu inne för domen, och den ska börja med Guds eget folk. Men om den börjar med oss, hur går det då för dem som inte lyder Guds evangelium? Och: ”Om den rättfärdige med knapp nöd blir räddad, hur ska det då gå för den ogudaktige och syndaren?” Därför ska de som efter Guds vilja får lida överlämna sina liv åt sin trofasta Skapare och göra det som är gott. Nu en förmaning till er som är ledare i församlingen. Jag är ju själv församlingsledare och vittne till Kristus lidanden och ska också få dela Kristus härlighet som kommer att uppenbaras. Var herdar för Guds hjord som han har satt er att leda, och vaka över den, inte därför att ni måste utan därför att ni själva vill. Det är så Gud vill ha det. Gör det inte för egen vinning, utan därför att ni vill tjäna helhjärtat. Uppträd inte som härskare över dem som anförtrotts åt er, utan gå före med gott exempel för hjorden. Då ska ni, när den högsta herden uppenbarar sig, få en härlighetens segerkrans som aldrig vissnar. Ni som är unga, underordna er de äldre. Men för er alla gäller att klä er i ödmjukhet, för ”Gud står emot de stolta, men de ödmjuka visar han nåd.” Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så kommer han att upphöja er när tiden är inne. Lämna alla bekymmer till honom, för han tar hand om er. Var nyktra och tänk klart. Djävulen, er fiende, stryker omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att sluka. Stå emot hans angrepp och håll fast vid er tro. Kom ihåg att alla troende i världen får gå igenom samma lidanden. Gud har i all sin nåd kallat oss till sin eviga härlighet i Kristus, och efter en kort tid som ni behöver lida ska han upprätta er och ge er kraft, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i all evighet, amen. Jag har skrivit detta brev till er med hjälp av Silvanus, en pålitlig, troende bror som jag anser att han är. Jag ville med dessa korta rader förmana er och vittna om denna Guds sanna nåd, som ni alltid ska hålla fast vid. Församlingen i Babylon, som är utvald som ni, hälsar till er. Markus, min son, hälsar också till er. Hälsa varandra med en kärlekskyss. Frid åt er alla som är i Kristus. Från Simon Petrus, som är tjänare och apostel åt Jesus Kristus. Till dem som genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi. Allt rikare nåd och frid åt er genom kunskap om Gud och vår Herre Jesus. Allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt gett oss genom kunskapen om honom som kallade oss i sin härlighet och ärbarhet. Därigenom har han gett oss sina dyrbara och stora löften, för att ni tack vare dem ska få del av den gudomliga naturen, efter att ha kommit undan den korruption som finns i den här världen på grund av onda begär. Gör därför allt för att omsätta er tro i praktisk handling och öka er kunskap, och utöver kunskap självbehärskning, utöver självbehärskning uthållighet, utöver uthållighet gudsfruktan, utöver gudsfruktan vänskap mellan trossyskonen, och utöver vänskapen syskonkärlek. För ju mer dessa egenskaper finns hos er och får växa till, desto mer användbara och produktiva blir ni i er kunskap om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar dem är blind och närsynt och har glömt att han blivit renad från sina tidigare synder. Syskon, gör därför ert bästa för att bekräfta er kallelse och ställning som utvalda. Gör ni det, kommer ni aldrig att falla, utan ni ska välkomnas att träda in i vår Herre och Frälsare Jesus Kristus eviga rike. Därför tänker jag fortsätta att påminna er om allt detta, även om ni redan känner till det och håller fast vid den sanning som ni äger. Men jag ser det som befogat att fortsätta att påminna er, så länge jag lever kvar i min kropps tält. Jag vet ju att jag snart måste lämna det, för det har vår Herre Jesus Kristus låtit mig veta. Därför vill jag göra allt för att ni alltid ska minnas detta efter att jag är borta. Det var inte några skickligt uttänkta myter vi följde när vi berättade för er om vår Herre Jesus Kristus makt och ankomst, utan vi var ögonvittnen till hans majestät. Han fick äran och härligheten från Gud Fadern, när en röst kom till honom från den majestätiska härligheten: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje.” Vi hörde själva den rösten när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket säkrare står nu det profetiska budskapet för oss, och ni gör väl om ni håller er till det, som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Men framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kunnat läggas ut av profeten själv. Ingen profetia har ju kommit till av mänsklig vilja, utan den heliga Anden har drivit människor till att tala vad de fått av Gud. Men det fanns också falska profeter bland folket, precis som det ska finnas falska lärare bland er. De ska smyga in destruktiva villoläror och till och med förneka Herren som har köpt dem fria. Så drar de ett snabbt fördärv över sig själva. Många kommer att följa dem i deras omoraliska liv, och för deras skull kommer sanningens väg att få dåligt rykte. I sin girighet ska de lura er med påhittade historier. Men deras dom har fällts för länge sedan och dröjer inte; deras fördärv slumrar inte. Gud skonade ju inte de änglar som syndade, utan kastade ner dem i den mörka avgrunden, där de nu sitter fängslade i väntan på domen. Han skonade inte heller den gamla världen men räddade Noa, rättfärdighetens förkunnare, och sju andra när han lät den stora översvämningen komma över de ogudaktigas värld. Gud dömde också städerna Sodom och Gomorra och lät dem förvandlas till askhögar. Han gjorde dem till exempel på vad som väntar de ogudaktiga. Men han räddade den rättfärdige Lot, som plågades svårt av de laglösas omoraliska liv. Denne rättfärdige man som bodde där fick nämligen dag efter dag se och höra deras laglösa gärningar och plågades av detta i sin rättfärdiga själ. Herren vet alltså att rädda de gudfruktiga ur frestelsen och förvara de orättfärdiga under straff ända fram till domens dag. Det gäller särskilt dem som drivs av sina smutsiga begär av mänsklig natur och föraktar auktoritet. De är trotsiga och högmodiga och drar sig inte för att håna himmelska väsen, trots att änglar, som är mycket starkare och mäktigare, inte vågar komma till Gud med några smädande anklagelser mot dem. Dessa är som oförståndiga djur, som bara följer sina instinkter och är födda till att fångas och dödas. De hädar vad de inte känner till. De går under, liksom djuren. De ska själva få en lön för sin orättfärdighet. De njuter av att festa mitt på ljusa dagen. De är en skam och vanära där de sitter och äter med er, samtidigt som de ägnar sig åt sina njutningar. De begår äktenskapsbrott med ögonen, och de får aldrig nog av synden. De förleder instabila individer och är vältränade i girighet, dessa förbannade, som har övergett den rätta vägen, gått vilse och följt samma väg som Bileam, Bosors son. Han älskade att få lön för orättfärdighet. Men han fick en tillrättavisning för sitt brott: en åsna, ett stumt arbetsdjur, talade till honom med människoröst och förhindrade profetens dårskap. Dessa människor är uttorkade källor, dimmoln som jagas av stormvinden. Det djupaste mörker väntar dem. De talar stora, tomma ord, och med lustfyllda begär och sitt omoraliska liv lurar de till sig sådana som just har lämnat dem som lever i villfarelse. De lovar dem frihet, men är själva slavar under fördärvet. En människa är ju slav under det som behärskar henne. Om de som har flytt från den här världens omoral genom att lära känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, än en gång blir infångade och besegrade, då är deras situation värre än förut. Det hade varit bättre för dem att aldrig få reda på rättfärdighetens väg, än att först lära känna den och sedan vända ryggen åt det heliga budet som de fått. Det har gått med dem som det så sant står i ordspråket: ”Hunden vänder åter till sina spyor”, och ”Ett tvättat svin vältrar sig i smutsen igen.” Detta är mitt andra brev till er, mina kära, och i båda breven har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne. Jag har velat påminna er om de heliga profeternas förutsägelser och om vår Herres och Frälsares bud, som ni har hört från era apostlar. Först av allt måste ni veta att det under den sista tiden ska komma personer som drivs av sina begär och som kommer att håna er. De ska säga: ”Var är nu löftet om att han ska komma tillbaka? Alltsedan våra förfäders död har ju allting varit sig likt, ända sedan världen skapades.” Men när de säger så, glömmer de att himlarna och jorden för länge sedan hade blivit till genom Guds ord, och att jorden uppstod ur vatten och genom vatten. Den dåtida världen dränktes sedan i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu existerar har genom samma ord förvarats åt elden, sparats till domens dag, då de ogudaktiga ska förintas. Men glöm inte detta, mina kära, att för Herren är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Det är inte så som många tror, att Herren är sen med att infria sitt löfte. Nej, han väntar för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan alla ska ha tid att vända om. Men Herrens dag kommer som en tjuv. Då ska himlarna försvinna med ett dån, himlakropparna upplösas i eld, och jorden och allt som har skapats på den ska utplånas. När nu allt detta alltså ska upplösas, hur heligt och gudfruktigt ska ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar den! Då ska himlarna upplösas i eld och grundämnena smälta av hetta. Men enligt hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor. När ni nu ser fram emot detta, mina kära, ska ni göra allt för att leva fläckfritt, oklanderligt och i frid inför honom. Betrakta vår Herres tålamod som något som innebär räddning. Det har ju också vår käre bror Paulus skrivit till er om, med den vishet han har fått ifrån Gud. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Det finns en del i hans brev som är svårt att förstå, sådant som okunniga och labila människor förvränger, precis som de förvränger annat som står i Skrifterna, till sitt eget fördärv. Nu har ni fått veta detta i förväg, mina kära, så var på er vakt, så att ni inte luras bort i de gudlösas villfarelse och förlorar det ni står fast vid. Väx till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran, både nu och till evighetens dag, amen. Det som fanns till från början, det vi har hört och med egna ögon sett, betraktat och tagit i med våra egna händer, det är vad vi skriver till er om: Livets Ord. Livet visade sig, vi såg det och vittnar om det. Vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och visade sig för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, så att också ni kan dela vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son, Jesus Kristus. Det här skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig. Det budskap vi har hört från honom, och som vi nu förkunnar vidare för er, är att Gud är ljus och att det inte finns något mörker i honom. Om vi därför säger att vi har gemenskap med honom, men fortsätter att leva i mörker, då ljuger vi. Vi håller oss ju inte till sanningen. Men om vi lever i ljuset, på samma sätt som han är ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och Jesus, hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd lurar vi bara oss själva, och sanningen finns inte i oss. Men om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi påstår att vi inte har syndat så gör vi honom till en lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, jag skriver detta till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar så finns det en som försvarar oss inför Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Han är försoningsoffret för våra synder, och inte bara för våra utan hela världens. Att vi har lärt känna honom vet vi av att vi håller hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” men inte håller hans bud, är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller hans ord har Guds kärlek verkligen fullföljts. Det är genom detta vi vet att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom måste leva på samma sätt som han gjorde. Mina kära, det är inget nytt bud jag skriver till er om, utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ett budskap som ni redan har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er, och dess sanning finns i honom och i er, för mörkret försvinner och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men samtidigt hatar sin bror, är fortfarande kvar i mörkret. Men den som älskar sin bror förblir i ljuset, och det finns inget hos honom som får honom att falla. Den som hatar sin bror är kvar i mörkret. Han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, eftersom mörkret har förblindat honom. Jag skriver till er, mina barn: era synder har blivit förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som finns till från början. Jag skriver till er som är unga: ni har besegrat den Onde. Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som finns till från början. Och jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds budskap förblir i er, och ni har besegrat den Onde. Älska inte världen och det som finns i den, för om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt det som finns i världen, de fysiska begären, ögonens begär, livet man skryter över, sådant kommer inte från Fadern, utan från världen. Och världen ska gå under med sina lockelser. Men den som gör Guds vilja består för evigt. Mina barn, den sista timmen är här. Ni har hört att antikrist ska komma, och redan har många antikrister visat sig. Av detta förstår vi att det är den sista timmen. De har utgått från oss, men de hörde aldrig till oss. Om de hade hört till oss, hade de stannat kvar. Men nu avslöjades det att de aldrig hörde till oss. Men ni har fått en smörjelse från den Helige, och alla har ni kunskap. Jag skriver alltså inte till er för att ni inte har kunskap om sanningen, utan därför att ni känner den och vet att det aldrig kommer någon lögn från sanningen. Vem är lögnare, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den som förnekar Fadern och Sonen är antikrist. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Men den som erkänner Sonen har också Fadern. Låt därför det ni har hört från början förbli i er. Om det ni har hört från början förblir i er, kommer ni också att bli kvar i Sonen och Fadern. Detta är vad han själv lovat oss: evigt liv. Jag har skrivit detta till er om dem som försöker leda er vilse. Men i er förblir den smörjelse som ni har fått av honom, och ni behöver ingen som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er ju om allt och talar alltid sanning, aldrig lögn. Förbli därför i honom, så som den har lärt er. Ja, mina barn, förbli i honom, så att vi, när han uppenbarar sig, kan vara frimodiga och inte behöver skämmas inför honom när han kommer tillbaka. Om ni vet att han är rättfärdig, så vet ni också att var och en som gör det som är rättfärdigt är född av honom. Tänk vilken kärlek Fadern har visat oss när vi får kallas Guds barn, och det är vi verkligen! Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina kära, vi är redan nu Guds barn, men vad vi ska bli i framtiden har ännu inte uppenbarats. Men vi vet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då får vi se honom så som han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv, så som han är ren. Var och en som syndar bryter mot lagen, för synd är laglöshet. Men ni vet att han uppenbarade sig för att ta bort synderna, och att det inte finns någon synd i honom. Den som förblir i honom lever inte i synd. Den som fortsätter att synda har aldrig sett honom och känner honom inte. Mina barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör det som är rättfärdigt är rättfärdig, så som han är rättfärdig. Och den som lever i synd är djävulens barn, för djävulen har syndat ända från början. Men Guds Son uppenbarade sig för att göra slut på djävulens verk. Den som är född av Gud lever inte i synd, för Guds säd förblir i honom. Han kan inte fortsätta att synda eftersom han är född av Gud. Av detta blir det alltså uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens. Den som handlar orättfärdigt är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sina trossyskon. Detta är budskapet som ni har hört från början, att vi ska älska varandra. Vi ska inte likna Kain, som tillhörde den Onde och dödade sin bror. Och varför dödade Kain honom? Jo, därför att han själv handlade fel, medan hans bror handlade rättfärdigt. Var därför inte förvånade, syskon, om världen hatar er. Vi vet att vi har gått från döden till livet, eftersom vi älskar våra trossyskon. Men den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin bror är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv inom sig. Jesus offrade sitt liv för oss, och genom detta vet vi vad verklig kärlek är. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för våra trossyskon. Om någon som har allt vad han behöver här i världen ser en annan troende leva i fattigdom och ändå inte känner medlidande med denne, hur kan då Guds kärlek finnas kvar i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord, utan med praktisk handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen och våra hjärtan kan känna sig trygga inför honom, även om vårt hjärta fördömer oss. För Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina kära, om vårt hjärta inte dömer oss så kan vi vara frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om ska vi få av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Detta är hans bud, att vi ska tro på hans Sons Jesus Kristus namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss. Mina kära, tro inte alla andar utan pröva dem, om de kommer från Gud, för många falska profeter har gått ut över världen. Så här kan ni avgöra om det är Guds Ande: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har blivit en verklig människa är från Gud. Men den som inte erkänner Jesus är inte från Gud. Han är från antikrist, som ni vet ska komma och som redan finns i världen. Mina barn, ni är från Gud och har segrat över dem. Han som finns i er är ju större än den som finns i världen. De är från världen och talar på världens vis, och därför lyssnar världen på dem. Men vi är från Gud. Och den som känner Gud lyssnar på oss, medan den som inte tillhör Gud inte lyssnar på oss. Genom detta kan vi känna igen sanningens Ande och villfarelsens ande. Mina kära, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, för Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek bland oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken, inte att vi älskade Gud utan att han älskade oss och sände sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, eftersom Gud älskade oss så mycket, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra, förblir Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss. Han har gett oss sin Ande. Därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har själva sett och kan vittna om att Fadern sände sin Son för att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han i Gud. Vi har lärt känna Guds kärlek gentemot oss, och vi tror på hans kärlek. Gud är kärlek, och den som förblir i denna kärlek förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken fullkomnats hos oss, att vi får vara frimodiga på domens dag, för så som han är, så är också vi här i världen. Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver bort rädslan. Rädsla hör nämligen ihop med straff, och den som fortfarande är rädd har inte blivit fullkomlig i kärleken. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud”, men hatar sin bror, då ljuger han. För om någon inte älskar sin bror som han har sett, hur kan han då älska Gud, som han aldrig har sett? Det bud har vi fått av honom är att den som älskar honom också måste älska sin bror. Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud, och var och en som älskar Fadern älskar också hans barn. Då vet vi att vi älskar Guds barn om vi älskar Gud och håller hans bud. Detta är kärleken till Gud att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga, för alla som är födda av Gud övervinner världen. Detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro. Vem kan då övervinna världen? Bara den som tror att Jesus är Guds Son. Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, inte bara genom vatten, utan genom både vatten och blod. Anden är den som vittnar, för Anden är sanningen. Det är alltså tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet. Och alla tre är överens. Om vi accepterar människors vittnesbörd är ju Guds vittnesbörd större, för det han har vittnat om är ett vittnesbörd om hans egen Son. Den som tror på Guds Son har tagit emot vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på Guds vittnesbörd om hans egen son. Och detta är vittnesbördet: att Gud har gett oss evigt liv och att det livet finns i hans Son. Den som har Sonen äger livet, men den som inte har Guds Son har inte livet. Detta har jag skrivit till er som tror på Guds Sons namn, för att ni ska veta att ni har evigt liv. Detta är den frimodighet vi kan ha inför honom, att om vi ber honom om något i enlighet med hans vilja så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss, vad det än gäller, då vet vi också att vi får det vi har bett honom om. Om någon ser en annan troende begå en synd som inte leder till döden så ska han be, och Gud ska ge den personen liv, åt dem som inte begår en dödssynd. Det finns synd som leder till döden, och jag säger inte att man ska be för dem som begår sådana synder. All orättfärdighet är synd, men alla synder leder inte till döden. Vi vet att ingen som är född av Gud fortsätter att synda, för han som är född av Gud skyddar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är av Gud, och att hela världen är under den Ondes makt. Vi vet också att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi kan känna honom som är sann. Och nu lever vi i den Sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet. Mina barn, akta er för avgudar. Från den gamle. Till den utvalda frun och hennes barn, som jag i sanning älskar, och inte bara jag utan alla som har lärt känna sanningen. Det gör vi för sanningens skull, som förblir i oss och ska vara med oss för evigt. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns Son, ska vara med oss i sanning och kärlek. Jag blev mycket glad när jag förstod att några av dina barn följer sanningen, precis som Fadern har befallt oss. Nu ber jag dig, min fru  —  inte för att skriva något nytt bud till dig, utan det som vi har haft redan från början: låt oss älska varandra. Kärlek är att vi lever efter hans bud. Det här är budet ni har hört från början, att ni ska leva i kärleken. Många bedragare har spridits ut över världen, och de erkänner inte att Jesus Kristus har blivit en verklig människa. Varje sådan är en bedragare, en antikrist. Se upp så att ni inte förlorar det som ni har arbetat för, utan får full lön. Den som går sin egen väg och inte håller sig till Kristus undervisning har inte Gud med sig. Men den som förblir i hans undervisning har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och vill undervisa om något annat än det här, så bjud inte hem honom och hälsa honom inte välkommen. Den som tar emot en sådan blir medskyldig till hans onda gärningar. Jag har mycket mer att säga till er, men jag vill inte göra det med papper och bläck. Jag hoppas i stället att snart kunna hälsa på er, så att vi kan prata med varandra och få uppleva fullständig glädje. Din utvalda systers barn hälsar dig. Från den gamle. Till min käre vän Gaius, som jag i sanning älskar. Min käre vän, jag hoppas att allt står väl till med dig och att din kropp är lika frisk som din själ. Jag blev mycket glad när några församlingsmedlemmar som hade besökt dig vittnade om den sanning som finns hos dig och att du lever i sanningen. Inget gör mig gladare än att höra att mina barn lever i sanningen. Min käre vän, du visar dig trogen i allt du gör för de troende, ja, även sådana som du inte känner. De har vittnat om din kärlek för församlingen här. Du gör väl när du, så som det är Gud värdigt, ger dem vad de behöver för sin fortsatta resa. Det är ju för Namnets skull som de har gett sig ut, och de tar inte emot något från hedningarna. Därför bör vi stödja dem och på det sättet hjälpa till att sprida sanningen. Jag skrev ett brev till församlingen, men Diotrefes, som vill ta över ledningen där, vägrar att ha med oss att göra. När jag kommer, ska jag därför ta upp hans sätt att sprida onda rykten om oss. Men han nöjer sig inte bara med detta, han vägrar också att ta emot bröderna, och om någon annan vill ta emot dem så hindrar han dem och utesluter dem ur församlingen. Min käre vän, låt dig inte påverkas av det onda utan av det goda. Den som gör det goda är av Gud, men den som gör det onda har inte sett Gud. Alla vittnar gott om Demetrios, även sanningen själv. Också vi vittnar, och du vet att vårt vittnesbörd är sant. Jag har mycket att säga till dig, men jag vill inte göra det med bläck och penna. Jag hoppas att snart få träffa dig, så att vi kan talas vid personligen. Frid åt dig. Vännerna här hälsar till dig. Ge en personlig hälsning till var och en av vännerna. Från Judas, tjänare till Jesus Kristus och bror till Jakob. Till de kallade som är älskade av Gud, Fadern, och bevarade i Jesus Kristus. Allt rikare barmhärtighet, frid och kärlek åt er. Mina älskade, jag har varit mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma räddning, men nu känner jag att mitt brev i stället måste bli en uppmaning till er att kämpa för den tro som en gång för alla har getts åt de heliga. Några människor har nämligen trängt sig in bland er, sådana som det redan för länge sedan skrivits om att de ska komma under domen. De är ogudaktiga och förvränger vår Guds nåd till ett omoraliskt liv och förnekar vår enda härskare och Herre, Jesus Kristus. Även om ni redan vet allt detta, vill jag ändå påminna er om att Herren räddade sitt folk ur Egypten men sedan dödade dem som inte trodde. Och de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sitt rätta hem, dem håller han fängslade med eviga bojor i mörker fram till domen på den stora dagen. Så var det också med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. De levde på samma sätt i sexuell omoral och ägnade sig åt perversion. De är varnande exempel och straffas i evig eld. Men på samma sätt förnedrar dessa drömmare sina egna kroppar, förkastar auktoriteter och hånar himmelska väsen, trots att inte ens ärkeängeln Mikael vågade anklaga djävulen eller håna honom när han kämpade med honom om Moses kropp. Han sa bara: ”Herren ska straffa dig.” Men dessa hånar sådant som de inte känner till. Vad de instinktivt fattar, likt oförståndiga djur, det förstör de sig själva med. Ve dem! De följer Kains exempel. Och liksom Bileam tjänar de pengar på villfarelse. Men de ska gå under precis som Korach i sitt uppror. Dessa är skamfläckar vid era kärleksmåltider. De tillfredsställer bara sig själva och tar skamlöst för sig. De är moln utan regn och drivs undan av vinden. De är döda träd som inte bär frukt när hösten kommer, uppryckta med rötterna, dubbelt döda. De är havets vilda vågor som kastar upp sin skamliga smuts. De är stjärnor som har kommit ur sin bana och för vilka ett evigt och kompakt mörker är reserverat. Henok, som levde i den sjunde generationen efter Adam, profeterade om dessa: ”Se, Herren kommer tillsammans med sina tusentals heliga, för att döma alla människor och överbevisa var och en om alla ogudaktiga handlingar de har begått i deras ogudaktighet och om alla dristiga ord som ogudaktiga syndare har talat mot honom.” Dessa gnäller och klagar och följer sina begär. De skryter vitt och brett om sig själva och smickrar samtidigt de människor som de själva kan ha nytta av. Men ni, mina kära, kom ihåg vad vår Herre Jesus Kristus apostlar förutsade. De sa till er: ”I den sista tiden ska det komma hädare som drivs av sina gudlösa begär.” Dessa orsakar splittring. De drivs av sina naturliga instinkter; de har inte Anden. Men ni, mina kära, ska uppbygga varandra i er allra heligaste tro och be i den heliga Anden. Håll fast vid Guds kärlek, medan ni ser fram emot att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet ska ge er evigt liv. Visa medlidande mot dem som tvivlar, rädda dem, ryck dem ur elden. Men mot andra ska ni visa medlidande med fruktan, så att ni till och med hatar deras förorenade skjortor. Han som kan bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande, han, som ensam är Gud och räddade oss genom vår Herre Jesus Kristus, honom tillhör härlighet och majestät, styrka och makt, före all tids början, nu och i all evighet. Amen. Detta är den uppenbarelse Gud gav Jesus Kristus för att visa sina tjänare vad som snart måste inträffa. Han gjorde det känt genom att skicka sin ängel till sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesus Kristus vittnesbörd, allt han har sett. Lycklig är den som läser upp, och lyckliga är de som hör denna profetias ord och tar vara på det som står skrivet i den. För tiden är nära. Från Johannes. Till de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd och frid från honom som är, som var och som kommer, och från de sju andarna framför hans tron, och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda, härskaren över jordens kungar. Han älskar oss och har befriat oss från våra synder genom sitt blod. Han har gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Fader. Hans är äran och makten i all evighet, amen. Se! Han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, också de som genomborrade honom. Alla stammar på jorden ska jämra sig för hans skull. Ja, amen. ”Jag är alfa och omega ”, säger Herren Gud, han som är, som var och som kommer, den Allsmäktige. Jag, Johannes, er bror, i Jesus delaktig i lidandet, kungariket och uthålligheten tillsammans med er, var nu på en ö som heter Patmos för Guds ords och Jesus vittnesbörds skull. Jag var i Anden på Herrens dag och hörde en stark röst bakom mig som lät som en trumpetstöt. Rösten sa: ”Skriv ner i en bokrulle allt du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” När jag då vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig, såg jag sju lampställ av guld. Mitt bland lampställen stod någon som liknade en Människoson. Han var klädd i en mantel som gick ända ner till fötterna, och han hade ett bälte av guld över bröstet. Hans huvud och hår var vitt som snövit ull, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade polerad koppar som glöder i smältugnen, och hans röst lät som dånet av stora vattenmassor. Han höll sju stjärnor i sin högra hand, och från hans mun kom det ut ett skarpt, dubbeleggat svärd, och hans ansikte lyste som solen när den är som starkast. När jag såg honom föll jag ner som död vid hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste, den som lever. Jag var död, men se, jag lever i all evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. Skriv därför ner vad du har sett, det som är nu och det som kommer att hända i framtiden. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand, och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas budbärare, och de sju lampställen är de sju församlingarna. Skriv till budbäraren för församlingen i Efesos: ’Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand och går omkring bland de sju lampställen av guld: Jag känner dina gärningar, dina ansträngningar och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor och att du noga har prövat dem som kallar sig apostlar, men inte är det. Du har funnit att de ljuger. Du har hållit ut och stått ut med mycket för mitt namns skull, utan att ge upp. Men en sak måste jag anmärka mot dig: du har övergett din första kärlek. Tänk på vad det är du har fallit ifrån, och vänd om och gör samma gärningar som då. För om du inte vänder om, ska jag komma till dig och flytta ditt lampställ från sin plats. Men något berömvärt har du också: du hatar nikolaiternas handlingar, precis som jag gör. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge rätt att äta av livets träd, som är i Guds paradis.’ Skriv till budbäraren för församlingen i Smyrna: ’Så säger han som är den förste och den siste, han som var död men nu lever igen: Jag vet hur mycket du får lida och hur fattig du är. Men du är rik. Jag vet att du blir hånad av dem som kallar sig judar men inte är det, utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för det lidande som väntar dig. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att pröva er, och ni ska lida under tio dagar. Men var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets segerkrans. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar ska inte skadas av den andra döden. ’ Skriv till budbäraren för församlingen i Pergamon: ’Så säger han som har det skarpa, dubbeleggade svärdet: Jag vet var du bor: där Satan har sin tron, men trots det håller du fast vid mig. Du har inte förnekat din tro på mig, inte ens när Antipas, mitt trogna vittne, blev dödad hos er, där Satan bor. Men en sak måste jag anmärka mot dig: du har några hos dig som är anhängare av Bileams lära, han som visade Balak att man kunde få Israels folk på fall genom att locka dem att äta sådant som offrats till avgudar och leda dem in i sexuell omoral. Vidare har du också sådana som håller sig till nikolaiternas lära. Vänd om! Annars ska jag snart komma till dig och strida mot dem med min muns svärd. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge av dolt manna. Och jag ska ge honom en vit sten, och på den stenen ska det stå ett nytt namn, som bara den känner till som får det. ’ Skriv till budbäraren för församlingen i Thyatira: ’Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som liknar polerad koppar: Jag känner dina gärningar, din kärlek och tro, ditt tjänande och din uthållighet. Jag vet att du gör mer idag än du gjorde under den första tiden. Men det måste jag anmärka mot dig att du tolererar kvinnan Isebel, som säger sig vara en profetissa och som lär och förleder mina tjänare till sexuell omoral och till att äta sådant som offrats till avgudar. Jag gav henne tid att ångra sig och vända om, men hon ville inte sluta med sina sexuella utsvävningar. Därför ska jag låta henne bli sängliggande, och alla som bedriver otukt med henne, ska drabbas av svåra lidanden, om de inte vänder om från hennes gärningar. Och hennes efterföljare ska drabbas av döden. Alla församlingar ska då förstå att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar, och att jag ger var och en av er den lön han förtjänar. När det gäller er andra i Thyatira, ni som inte har följt denna lära och inte lärt känna dessa Satans djup, som man kallar det, så tänker jag inte kräva något mer av er. Håll bara fast vid det ni har, tills jag kommer. Den som segrar och fortsätter att göra min vilja ända till slutet, honom ska jag ge makt över folken. Han ska härska över dem med en spira av järn och krossa dem som lerkrukor, liksom jag har fått den makten av min Fader, och jag ska ge honom morgonstjärnan. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna.’ Skriv till budbäraren för församlingen i Sardes: ’Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har ett rykte om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det lilla som finns kvar och håller på att dö. Jag har funnit att dina gärningar inte är fullkomliga inför min Gud. Tänk på vad du har fått höra och ta emot. Ta vara på det och vänd om, för om du inte vaknar, ska jag komma som en tjuv, och du vet inte vilken stund jag kommer över dig. Men det finns trots allt några hos dig i Sardes som inte har fläckat sina kläder. De ska vandra med mig i vita kläder, för de har förtjänat det. Den som segrar ska få vita kläder, och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok utan ska kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna.’ Skriv till budbäraren för församlingen i Filadelfia: ’Så säger han som är helig och sann och har Davids nyckel, han som öppnar, så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, nu har jag öppnat en dörr för dig, som ingen kan stänga. Din kraft är inte stor, men du har hållit mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se! Jag ska låta några komma från Satans synagoga, några som påstår att de är judar men inte är det utan ljuger. De ska tvingas falla ner inför dina fötter och inse att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför ska jag bevara dig från den stund av prövning som ska komma över världen för att sätta jordens invånare på prov. Jag kommer snart. Håll fast vid det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han behöver aldrig mer lämna det. Jag ska skriva på honom min Guds namn, namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen från min Gud, och mitt nya namn. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna.’ Skriv till budbäraren för församlingen i Laodikeia: ’Så säger han som är Amen, det trovärdiga, sanna vittnet, ursprunget till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm! Jag önskar att du var det ena eller det andra. Men eftersom du är ljum och varken kall eller varm, så ska jag spy ut dig ur min mun. Du säger: ’Jag är rik, jag har blivit förmögen, och har inte behov av något mer!’ Du inser inte att du är eländig och bedrövlig och fattig och blind och naken. Därför vill jag ge dig rådet att köpa guld av mig som har renats i eld, så att du blir rik, och vita kläder så att du kan dölja din skamliga nakenhet, och salva, så att du kan smörja dina ögon och se. Jag tillrättavisar och fostrar alla som jag älskar. Skynda dig därför och vänd om! Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag komma in till honom, och vi ska äta tillsammans. Den som segrar ska få sitta bredvid mig på min tron, på samma sätt som jag sitter bredvid min Fader på hans tron. Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna.’ ” Sedan såg jag, och se, en dörr stod öppen till himlen. Och rösten som jag först hade hört, den som lät som en trumpetstöt, sa: ”Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste hända i framtiden!” I samma ögonblick var jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på den. Han som satt på tronen såg ut som en ädelsten, likt jaspis och karneol. Kring tronen var en regnbåge som lyste som smaragd, och i en ring runt tronen stod tjugofyra andra troner, där det satt tjugofyra äldste. De var klädda i vita kläder och hade kransar av guld på sina huvuden. Från tronen kom det blixtar och mullrande åska, och alldeles framför tronen brann sju facklor, som är Guds sju andar. Framför tronen låg något som liknade ett hav av glas, klart som kristall. Fyra levande varelser, som hade fullt med ögon både framtill och baktill, stod mitt framför, mitt bakom och på båda sidor om tronen. Den första av dessa varelser såg ut som ett lejon, den andra liknade en ung tjur, den tredje hade en människas ansikte, och den fjärde var som en flygande örn. Varje varelse av dessa fyra hade sex vingar och var helt täckt med ögon, till och med på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var, som är och som kommer.” När dessa levande varelser ärar och hyllar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i all evighet, faller de tjugofyra äldste ner och tillber inför honom som sitter på tronen och som lever i all evighet. De kastar sina kransar av guld framför tronen och säger: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att få härlighet, ära och makt. Du har skapat allt, och genom din vilja skapades det och finns till.” Sedan såg jag att han som satt på tronen hade en bokrulle i högra handen. Den hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill. Jag såg en väldig ängel som frågade med hög röst: ”Vem är värdig att bryta sigillen och öppna bokrullen?” Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen och se i den. Jag grät av besvikelse, eftersom det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen och se i den. Men en av de äldste sa till mig: ”Gråt inte, för lejonet av Judas stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan bryta de sju sigillen och öppna bokrullen.” Sedan såg jag ett lamm i mitten av tronen och mitt ibland de fyra levande varelserna och de äldste, och det såg ut som om det hade blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, som är Guds sju andar, som har sänts ut över hela jorden. Lammet steg nu fram till honom som satt på tronen och tog emot bokrullen från hans högra hand. När Lammet tog emot bokrullen, föll de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. Alla hade var sin harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: ”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud från alla stammar och språk och folk och länder. Du har gjort dem till ett kungarike, till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.” Sedan såg jag och hörde en stor kör av änglar, och de stod runt tronen och de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste. De var tiotusentals och åter tiotusentals, tusentals och åter tusentals i antal. De sjöng med väldig kraft: ”Lammet som blev slaktat är värdigt att få makt, rikedom, vishet och styrka, ära, härlighet och pris.” Sedan hörde jag allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och i havet säga: ”Priset och äran och härligheten och makten tillhör honom som sitter på tronen och Lammet i all evighet.” De fyra levande varelserna sa: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad. Medan jag såg på bröt Lammet det första av de sju sigillen. Jag hörde en av de fyra levande varelserna säga med en röst som liknade åskan: ”Kom!” Då fick jag se en vit häst. Ryttaren som satt på den hade en pilbåge, och man gav honom en segerkrans. Som en segrare red han sedan ut för att segra. När Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag nästa levande varelse säga: ”Kom!” Då kom det fram en annan, en eldröd häst. Ryttaren på den hästen fick makt att ta bort freden från jorden så att människorna skulle döda varandra, och han fick ett långt svärd. När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje av de fyra levande varelserna säga: ”Kom!” Då fick jag se en svart häst. Ryttaren på den hästen höll en våg i handen, och jag hörde något som lät som en röst bland de fyra varelserna säga: ”Ett kilo vete för en denar och tre kilo korn för samma pris, men skada inte oljan och vinet.” När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde levande varelsen säga: ”Kom!” Nu fick jag se en likblek häst. Ryttaren på den hästen hette Döden, och efter honom följde dödsriket. De fick makt över en fjärdedel av jorden, så att de kunde döda människorna med svärd och svält och sjukdomar och vilda djur. När Lammet bröt det femte sigillet, fick jag se under altaret de människoliv som hade dödats för Guds ord och för sitt vittnesbörd. De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sann, hur länge ska det dröja innan du dömer människorna på jorden och straffar dem för att de dödade oss?” Då fick var och en av dem vita dräkter, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en kort tid, tills det fulla antalet av deras medtjänare, deras troende syskon, också hade blivit dödade. Sedan såg jag Lammet bryta det sjätte sigillet. Då kom det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt och månen blev som blod. Himlens stjärnor föll till jorden som omogna frukter från ett fikonträd som skakas av kraftiga vindar. Himlen veks undan, som om den rullats ihop som en bokrulle, och alla berg och öar flyttades från sina platser. Jordens kungar och ledare och höga militärer, de rika och mäktiga, ja, alla människor, både slavar och fria, gömde sig i grottor och bland klippor i bergen, och de sa till bergen och klipporna: ”Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. För nu har dagen kommit för deras stora vrede, och vem kan då överleva?” Sedan fick jag se fyra änglar stå vid jordens fyra hörn, och de hindrade de fyra vindarna från att blåsa över jorden, över havet eller mot något träd. Jag fick också se en annan ängel komma upp från öster, och han hade med sig den levande Gudens sigill. Han ropade högt till de fyra änglarna, som hade fått makt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden, havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med ett sigill på pannan.” Jag fick höra hur många som hade blivit märkta med sigill. Det var 144 000, och de kom från alla Israels stammar: 12 000 från Judas stam var märkta med sigill, 12 000 från Rubens stam, 12 000 från Gads stam, 12 000 från Ashers stam, 12 000 från Naftalis stam, 12 000 från Manasses stam, 12 000 från Simons stam, 12 000 från Levis stam, 12 000 från Isaskars stam, 12 000 från Sebulons stam, 12 000 från Josefs stam och 12 000 från Benjamins stam. Sedan fick jag se en stor skara människor som ingen kunde räkna. De var från alla folk och stammar och länder och språk, och de stod inför tronen och Lammet, klädda i vita dräkter och med palmkvistar i sina händer. De ropade högt: ”Frälsningen finns hos vår Gud, han som sitter på tronen, och hos Lammet.” Alla änglarna stod runt tronen och runt de himmelska ledarna och de fyra levande varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sa: ”Amen. Pris, härlighet, vishet och tacksägelse, ära, makt och kraft tillhör vår Gud i all evighet. Amen.” Sedan frågade en av de äldste mig: ”Dessa som är klädda i vita dräkter, vilka är de, och varifrån kommer de?” ”Min herre”, svarade jag, ”du är den som vet det.” Då sa han till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina dräkter rena och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför de står här inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel. Han som sitter på tronen ska slå upp sitt tält över dem. De ska aldrig mer gå hungriga eller törstiga, och varken solen eller någon annan brännande hetta ska skada dem. För Lammet, som står mitt för tronen, ska vara deras herde och leda dem till källorna med livets vatten. Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon.” När Lammet bröt det sjunde sigillet, blev det tyst i himlen i ungefär en halvtimme. Sedan fick jag se de sju änglarna som står inför Gud, och de fick var sin trumpet. En annan ängel kom och ställde sig vid altaret med en rökelseskål av guld, och han fick mycket rökelse. Den skulle han offra på altaret av guld framför tronen, tillsammans med de heligas böner. Och röken från rökelsen, tillsammans med de heligas böner, steg upp inför Gud från ängelns hand. Ängeln fyllde sedan rökelseskålen med eld från altaret, och kastade ner den på jorden. Det började blixtra och mullra av åska, och det blev jordbävning. Sedan gjorde sig de sju änglarna beredda att blåsa i sina sju trumpeter. Den första ängeln blåste i sin trumpet, och då kom hagel och eld blandat med blod och föll ner över jorden. En tredjedel av jorden brändes upp, och en tredjedel av alla träd brann upp, och allt grönt gräs brändes upp. Sedan blåste den andra ängeln i sin trumpet, och då kastades något som såg ut som ett stort brinnande berg ner i havet. En tredjedel av havet blev till blod, och en tredjedel av allt levande i havet dog, och alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste nu i sin trumpet, och då kom en stor flammande stjärna från himlen och föll ner på en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Stjärnan kallades ”Malört”, och en tredjedel av vattnen förvandlades till malört, och många människor dog av vattnet som hade blivit bittert. Efter det blåste den fjärde ängeln i sin trumpet, och då skadades en tredjedel av solen och en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att en tredjedel av dem förmörkades. Det fanns inget ljus under en tredjedel av dagen, och likadant inget under en tredjedel av natten. Sedan såg jag och hörde en örn flyga mitt över himlen och ropa med hög röst: ”Ve, ve, ve över dem som bor på jorden, när de tre sista änglarna nu ska blåsa i sina trumpeter.” Sedan blåste den femte ängeln i sin trumpet, och då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden. Stjärnan fick nyckeln till avgrunden, och när den öppnade avgrunden vällde det fram rök som från en väldig ugn, och solen och luften förmörkades av röken från avgrunden. Sedan kom det fram gräshoppor ur röken ut över jorden, och de fick en likadan makt som skorpionerna har på jorden. Men de blev tillsagda att inte skada gräset på jorden eller några växter eller träd, utan bara de människor som inte var märkta med Guds sigill på sina pannor. De fick inte döda dem, men de skulle plåga dem under fem månader, och plågan som de orsakade kändes som skorpionstick. På den tiden kommer människor att söka döden, men de ska inte finna den. De ska längta efter att få dö, men döden ska fly ifrån dem. Gräshopporna såg ut som hästar, rustade till strid. De hade något som såg ut som kransar av guld på sina huvuden, och deras ansikten liknade människors ansikten. Deras hår var som kvinnohår, och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstsköldar av något som liknade järn, och dånet av deras vingar lät som när en armé med hästar och vagnar rusar iväg till strid. De hade stjärtar och giftgaddar som skorpioner, och det var i stjärten de hade makten att plåga människorna under fem månader. Deras kung som de har över sig är avgrundens ängel. På hebreiska heter han Abaddon och på grekiska Apollyon. Det första veropet är över, men det ska komma två till. Den sjätte ängeln blåste nu i sin trumpet, och då hörde jag en röst från de fyra hornen på altaret av guld inför Guds tron. Rösten sa till den sjätte ängeln med trumpeten: ”Släpp lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat.” De fyra änglar som hade hållits beredda för just den stunden, den dagen, den månaden och det året, släpptes lösa för att döda en tredjedel av människorna. De ledde en armé med 200 miljoner ryttare; jag fick höra hur många de var. I min syn såg jag hästarna och ryttarna, och de såg ut så här: Ryttarna bar eldröda och mörkblå och svavelgula bröstsköldar. Hästarnas huvuden liknade lejonhuvuden, och ur deras mun kom det eld och rök och svavel. En tredjedel av alla människor dödades av dessa tre plågor, av elden, röken, och svavlet som kom från hästarnas munnar. De hade sin kraft i sina munnar, men också i sina svansar, för deras svansar var som ormar med huvuden, som de kunde vålla skada med. Men de övriga människor som överlevde dessa plågor omvände sig fortfarande inte från sina händers verk. De fortsatte att tillbe onda andar och avgudabilder av guld, silver, koppar, sten och trä, och som varken kan se eller höra eller gå. De omvände sig inte från sitt mördande, sin magi och ockultism, sin sexuella lössläppthet och sina stölder. Sedan såg jag en annan väldig ängel komma ner från himlen, insvept i ett moln och med en regnbåge över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld, och i sin hand höll han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden och ropade med en röst lika stark som ett lejons rytande. När han hade slutat ropa, talade de sju åskorna. Jag skulle just skriva ner vad de sju åskorna talat, när jag hörde en röst från himlen säga: ”Försegla de sju åskornas tal, skriv inte ner det!” Ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sedan sin högra hand mot himlen och svor vid honom som lever i all evighet och som skapade himlen och allt som finns i den, jorden och allt som finns på den, och havet och allt som finns i det. Han sa: ”Tiden är ute. När den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin trumpet, har Guds hemlighet slutförts, enligt det glada budskap han framfört till sina tjänare profeterna.” Sedan talade rösten som jag hade hört från himlen till mig igen och sa: ”Gå till ängeln som står på havet och på jorden och ta den öppna bokrullen ur hans hand.” Då gick jag bort till ängeln och bad honom att ge mig den lilla bokrullen. Han sa till mig: ”Ja, ta den och ät den. Den ska bli bitter i din mage, men i din mun ska den smaka sött som honung.” Då tog jag bokrullen ur hans hand och åt upp den, och den smakade sött som honung i min mun, men när jag hade svalt den var den bitter i min mage. Sedan sa man till mig: ”Än en gång måste du profetera om många länder och folk och språk och kungar.” Nu gav man mig en måttstock som var som en stav och sa till mig: ”Gå och mät Guds tempel och altaret, och räkna dem som tillber där. Men templets yttre gård ska du utelämna och inte mäta, för den har överlämnats till hedningarna. De ska trampa den heliga staden i fyrtiotvå månader. Under dessa 1 260 dagar ska jag ge mina två vittnen i uppdrag att profetera, klädda i sorgdräkt.” Dessa är de två olivträd och de två lampställen som står inför jordens Herre. Om någon försöker skada dem, ska eld komma ut från deras munnar och förtära deras fiender. Var och en som vill skada dem ska dödas på det sättet. De har makt att stänga himlen, så att inget regn faller under den tid som de profeterar. Och de har makt att förvandla vattnen till blod och slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vill. När de har slutfört sitt uppdrag ska odjuret som stiger upp från avgrunden attackera och besegra och döda dem. Deras lik ska sedan ligga på gatan i den stora stad som andligt talat kallas Sodom och Egypten, och där deras Herre också blev korsfäst. Människor från alla länder och stammar och språk och folk ska under tre och en halv dag se deras kroppar ligga där, och de ska inte tillåta att de begravs. Men jordens invånare ska glädja sig över dem. De ska jubla och skicka presenter till varandra, eftersom dessa båda profeter plågat jordens invånare så mycket. Efter tre och en halv dag kom en livsande från Gud in i dem, och de ställde sig upp, och alla som såg dem blev skräckslagna. Sedan hörde de en stark röst från himlen säga till dem: ”Kom hit upp!” De for upp till himlen i ett moln, mitt framför ögonen på sina fiender. I samma stund blev det en fruktansvärd jordbävning, som fick en tiondel av staden att störta samman. 7 000 människor dödades i jordbävningen, och de som överlevde darrade av skräck och hyllade himlens Gud. Det andra veropet är över, men det tredje är snart på väg. Den sjunde ängeln blåste i sin trumpet och starka röster hördes från himlen. De sa: ”Kungamakten över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han ska regera i all evighet.” De tjugofyra himmelska ledarna, som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och tillbad Gud och sa: ”Vi tackar dig, Herre Gud, Allsmäktig, du som är och som var, för att du har tagit makten, din stora makt, och ska regera. Folken rasade i vrede, men nu har din vrede kommit. Det är dags för de döda att dömas. Du ska belöna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar ditt namn, både små och stora. Och du ska förgöra dem som förgör jorden.” Sedan öppnades Guds tempel i himlen, och där inne kunde man se förbundsarken. Det blixtrade och mullrade av åska, och det blev jordbävning och stora hagel föll. Sedan syntes ett tecken i himlen: en kvinna som var insvept i solen och hade månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var gravid och ropade i sin vånda när födslovärkarna kom. Ett annat tecken syntes i himlen: en stor röd drake som hade sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. Hans svans drog med sig en tredjedel av stjärnorna och slängde ner dem på jorden, och han stod framför kvinnan som skulle föda, så att han kunde äta upp barnet när det föddes. Kvinnan födde nu en son, som ska valla alla folk med en spira av järn, och barnet rycktes bort och fördes upp till Gud och hans tron. Kvinnan flydde sedan ut i öknen, där Gud hade gjort i ordning en plats åt henne, för att hon skulle tas om hand under 1 260 dagar. Sedan bröt ett krig ut i himlen. Mikael och hans änglar stred mot draken, och draken och hans änglar stred. Men draken förlorade slaget, och han och hans änglar tvingades ut ur himlen. Han, den stora draken, den gamla ormen, som kallas djävulen eller Satan, och som bedrar hela världen, kastades ner till jorden tillsammans med sina änglar. Sedan hörde jag en stark röst i himlen säga: ”Nu tillhör frälsningen, kraften och riket vår Gud, och makten hans Smorde. Anklagaren, han som dag och natt anklagade våra trossyskon inför vår Gud, har nu kastats ner. Men de besegrade honom genom Lammets blod och genom sina vittnesbörds ord och de älskade inte sina liv utan kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och alla ni himlarnas invånare. Men ve över jorden och havet, för djävulen har kommit ner till er och hans vrede är stor, eftersom han vet att han bara har en kort tid kvar.” När draken märkte att han hade kastats ner till jorden, förföljde han kvinnan som hade fött pojken. Men hon fick vingarna av en stor örn, så att hon kunde fly ut i öknen, till den plats där hon skulle tas om hand och skyddas från draken under en tid och två tider och en halv tid. Ormen sprutade nu ut en flod av vatten ur sin mun efter kvinnan, för att strömmen skulle föra bort henne, men jorden hjälpte kvinnan och öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutat ut. Då blev draken rasande på kvinnan och gav sig ut för att kriga mot resten av hennes barn, mot alla dem som håller Guds bud och har Jesus vittnesbörd. Och draken ställde sig på sanden vid havet. Jag såg nu ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg var som en leopard, men hade en björns fötter och ett lejons gap. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av odjurets huvuden såg ut att vara svårt skadat, men det dödliga såret hade läkts. Hela världen greps av beundran för odjuret och följde det. De tillbad draken för att han hade gett odjuret en sådan makt, och de tillbad odjuret och sa: ”Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?” Sedan fick det en mun som skröt och hånade, och det fick makt att hålla på i fyrtiotvå månader. Det öppnade sitt gap för att häda Gud, hans boning och alla som bor i himlen. Det tilläts också att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och länder och språk och folk. Alla jordens invånare ska tillbe odjuret, alla som inte har sina namn skrivna i livets bok som tillhör Lammet som var slaktat sedan världens skapelse. Den som har öron ska höra. Den som måste bort i fångenskap, han går i fångenskap, och den som måste dödas med svärd ska dödas med svärd. Här krävs det uthållighet och tro av de heliga. Sedan såg jag ett annat odjur, som kom upp ur jorden. Det hade två horn som liknade ett lamms horn, och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets makt inför det. Det får jordens invånare att tillbe det första odjuret som hade det dödliga sår som läkts. Det utför stora tecken, det kan till och med få eld att falla ner på jorden från himlen medan människorna ser på. Genom alla dessa tecken som det gör på det första odjurets uppdrag bedrar det jordens invånare. Det säger till dem att göra en bild åt odjuret som hade fått ett svärdshugg men blivit levande igen. Det får också makt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden till och med kan tala och ge order om att den som inte tillber bilden ska dödas. Det får alla  —  både små och stora, rika och fattiga, fria och slavar  —  att ta ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja något om man inte har odjurets märke, dess namn eller dess namns tal. Här krävs vishet. Den som har förstånd kan räkna ut odjurets tal, för det är en människas tal, och talet är 666. Sedan såg jag Lammet stå på Sions berg, och tillsammans med Lammet de 144 000, som hade Lammets namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. Jag fick höra en röst från himlen, som lät som dånet av stora vattenmassor och som mullret av åska, eller som en hel orkester av harpor. De sjöng en ny sång inför tronen och inför de fyra levande varelserna och de tjugofyra himmelska ledarna. Ingen kunde lära sig den sången, utom de 144 000 som hade blivit friköpta från jorden. Det är de som inte har orenat sig med kvinnor utan är rena som jungfrur. De följer Lammet vart det än går, för de har blivit friköpta från jordens alla människor som en första skörd åt Gud och Lammet. Man har aldrig funnit någon lögn i deras mun, de är fläckfria. Efter det fick jag se en annan ängel, som flög mitt över himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Han sa med hög röst: ”Frukta Gud och ge honom äran, för stunden har kommit då han ska döma. Tillbe honom som skapade himlen och jorden och havet och vattenkällorna.” En andra ängel följde efter honom och sa: ”Det stora Babylon har fallit, det har fallit, det som drog med sig alla folk i drickandet av sin otukts vredesvin.” Sedan följde en tredje ängel som sa med hög röst: ”Den som tillber odjuret och dess bild och tar dess märke på pannan eller på handen måste också dricka av Guds vredes vin, som outspätt har hällts upp i Guds vredes bägare. Och han ska plågas med eld och svavel inför de heliga änglarna och Lammet. Röken från deras plågor ska stiga upp i all evighet, och de ska inte få någon lindring vare sig dag eller natt, alla dessa som tillber odjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn. Här behövs uthållighet hos de heliga, hos dem som håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” Jag hörde en röst från himlen som sa: ”Skriv: lyckliga är de döda som från och med nu dör i Herren.” ”Ja”, säger Anden, ”de ska få vila från sitt arbete, för deras gärningar följer dem.” Sedan fick jag se ett vitt moln, och på det satt någon som liknade en Människoson. Han hade en krans av guld på sitt huvud och en vass lie i sin hand. En ängel kom nu ut från templet och ropade med hög röst till honom som satt på molnet: ”Det är dags att skörda! Låt din lie svepa över jorden, för skörden är mogen.” Han som satt på molnet svepte då med sin lie över jorden, och skörden på jorden samlades in. Ännu en ängel kom ut från templet i himlen, och han hade också en vass lie. Sedan kom en ängel ut från altaret, och han hade makt över elden. Han ropade med hög röst till ängeln som hade den vassa lien: ”Ta din lie och skär av druvklasarna från jordens vinstock, för vindruvorna är mogna.” Då svepte ängeln med sin lie över jorden och skar av druvklasarna och kastade druvorna i Guds vredes stora vinpress. Druvorna trampades sedan i vinpressen utanför staden. Blod flöt därifrån så att den skulle nå upp till betslet på en häst, bort mot en 1 600 stadier lång sträcka. Jag såg ett annat stort och förunderligt tecken i himlen: sju änglar med de sju sista plågorna. I och med dem kommer nämligen Guds vrede att vara slut. Sedan såg jag något som liknade ett hav av glas blandat med eld, och på det stod alla de som hade segrat över odjuret och dess bild och talet för dess namn. Alla höll de Guds harpor i sina händer, och de sjöng Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: ”Stora och förunderliga är dina gärningar, Herre Gud, Allsmäktig. Du är rättfärdig och sann i allt vad du gör, du folkens kung. Vem skulle inte frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Du ensam är helig. Alla folk ska komma och tillbe dig, för din rättfärdighet har blivit uppenbar.” Sedan såg jag hur templet i himlen, förbundstecknets tält, öppnades. Och från templet kom de sju änglar som hade med sig de sju plågorna. De var klädda i skinande vitt linne och hade guldbälten över bröstet. En av de fyra levande varelserna räckte de sju änglarna varsin skål av guld, fylld av Guds vrede, vreden från honom som lever i all evighet. Templet fylldes då av rök från Guds härlighet och kraft, och ingen kunde gå in där förrän de sju plågorna från de sju änglarna var över. Jag hörde nu en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ”Gå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.” Då gick den första ängeln bort och tömde sin skål över jorden, och onda och plågsamma bölder slog upp på de människor som bar odjurets märke och tillbad dess bild. Den andra ängeln tömde sin skål över havet. Vattnet blev då som blodet från en död människa, och allt som levde i havet dog. Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och även de förvandlades till blod. Sedan hörde jag vattnens ängel säga: ”Rättfärdig är du som är och som var, du Helige som har fällt denna dom. De har utgjutit de heligas och profeternas blod. Därför har du gett dem blod att dricka, som de har förtjänat.” Och jag hörde altaret säga: ”Ja, Herre Gud, Allsmäktig, dina domar är sanna och rättfärdiga.” Sedan tömde den fjärde ängeln sin skål över solen, och den fick tillåtelse att bränna människorna med eld. När de brändes av den våldsamma hettan förbannade de Gud som hade makt över sådana plågor, men ingen omvände sig och gav honom äran. Sedan tömde den femte ängeln sin skål över odjurets tron, och då täcktes hans rike av mörker. Människorna bet sönder sina tungor av smärta och förbannade himlens Gud för sina plågor och sina bölder, men de omvände sig inte från sina handlingar. Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat, och den torkade ut, så att vägen öppnades för kungarna från östern. Jag såg tre orena andar som liknade paddor komma fram ur drakens mun, ur odjurets mun och ur den falska profetens mun. Dessa är demoniska andar som kan utföra tecken, och de gick ut till världens alla kungar för att samla dem till strid på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. ”Se, jag kommer som en tjuv! Lycklig är den som håller sig vaken och har sina kläder färdiga, så att han inte behöver gå naken och skämmas.” Och de samlade dem på en plats som på hebreiska kallas Harmagedon. Till slut tömde den sjunde ängeln sin skål över luften. Då hördes en stark röst från tronen i templet, och den sa: ”Det är gjort!” Det blixtrade och mullrade av åska, och det blev en stor jordbävning som var så kraftig att ingen människa någonsin sett något liknande på jorden, så väldig var den. Den stora staden delades i tre delar, och folkens städer störtade samman. Gud glömde inte det stora Babylon, utan gav det bägaren med sin glödande vredes vin. Alla öar försvann, och bergen fanns inte mer. Det föll också enorma hagel på omkring fyrtio kilo från himlen ner på människorna. Och människorna hädade Gud för haglet, eftersom det var en så fruktansvärd plåga. En av de sju änglarna som hade de sju skålarna kom nu fram och talade till mig. Han sa: ”Kom, så ska jag visa dig domen som ska drabba den stora prostituerade kvinnan som sitter vid många vatten. Kungarna på jorden har legat med henne, och jordens invånare har berusat sig av vinet från hennes sexuella lössläppthet. ” Sedan förde ängeln mig i anden ut i öknen. Där fick jag se en kvinna som satt på ett lysande rött odjur som var täckt av hädiska namn, och det hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan bar kläder av purpur och lysande rött tyg, och hon var smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I sin hand höll hon en guldbägare som var fylld av vidrigheter och smutsen från hennes sexuella lössläppthet. På hennes panna stod det skrivet ett namn, en hemlighet: Det stora Babylon Modern till all prostituerade Och alla skamligheter på jorden. Jag såg också att kvinnan var berusad av blodet från de heliga och från Jesus vittnen. Jag såg på henne med stor förvåning. ”Varför är du så förvånad?” frågade ängeln. ”Jag ska tala om för dig hemligheten med kvinnan och odjuret som hon rider på, det som har sju huvuden och tio horn. Odjuret som du såg har varit och är inte längre, men det ska komma upp ur avgrunden och sedan gå under. De av jordens invånare vilkas namn inte sedan världens skapelse står skrivna i livets bok ska bli mycket förvånade när de ser att odjuret, som har varit och inte längre är, kommer igen. Här krävs både vishet och förstånd. De sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på, men de är samtidigt sju kungar. Fem har redan fallit, en finns nu, och en har inte kommit än men ska komma och bara stanna en kort tid. Odjuret som har varit och inte längre är, det är den åttonde men ändå en av de sju, och han ska gå under. De tio hornen som du såg är tio kungar som ännu inte har börjat regera. De ska under en timme få regera tillsammans med odjuret. De har en och samma målsättning och ger sin makt och myndighet åt odjuret. De ska sedan strida mot Lammet. Men Lammet ska, tillsammans med sina kallade, utvalda och trogna, besegra dem, för han är herrarnas Herre och kungarnas Kung.” Sedan sa han till mig: ”Vattnen som du såg, där den prostituerade bor, är länder och människomassor och folk och språk. Odjuret och de tio hornen som du såg ska hata den prostituerade och göra henne barskrapad och naken, äta hennes kött och bränna upp henne i eld. Detta har Gud ingett dem i hjärtat, så att de fullföljer hans plan med en och samma målsättning och överlåter sitt rike åt odjuret, ända tills Guds ord har gått i uppfyllelse. Kvinnan som du såg är den stora staden, den som regerar över kungarna på jorden.” Efter detta såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Han ropade med stark röst: ”Det stora Babylon har fallit, det har fallit! Det har blivit en plats där onda andar bor, ett tillhåll för alla orena andar, en plats där alla orena och avskyvärda fåglar samlas. För alla folk har druckit av vredesvinet från hennes sexuella lössläppthet. Kungarna på jorden har legat med henne, och affärsmännen på jorden har blivit rika på hennes makt och omåttliga lyx.” Sedan hörde jag en annan röst från himlen säga: ”Gå bort från henne, mitt folk, så att ni inte gör er delaktiga i hennes synder och drabbas av samma plågor som hon. För hennes synder har staplats på varandra och når ända upp till himlen, och Gud har inte glömt bort det onda hon har gjort. Behandla henne som hon har behandlat er, ge henne dubbelt igen för allt hon har gjort. Blanda dubbelt åt henne i hennes egen blandning. Hon omgav sig med lyx och överflöd, så låt henne nu få smaka på lika mycket plåga och sorg. Hon säger i sitt hjärta: ’Jag sitter här som drottning. Jag är inte änka och kommer aldrig att få uppleva sorg.’ På en enda dag ska därför plågorna drabba henne, död, sorg och hunger, och hon ska brännas upp i eld, för Herren Gud som dömer henne är mäktig. Kungarna på jorden, som deltog i hennes sexuella lössläppthet och lyx, ska gråta och jämra sig över henne när de ser röken stiga upp från hennes förkolnade rester. De kommer att stå på avstånd av rädsla för hennes plåga, och de ska ropa: ’Ve, ve du stora stad Babylon, du starka stad! På en enda timme har domen kommit över dig.’ Jordens affärsmän ska sörja och gråta över henne, för det finns ingen kvar som kan köpa deras skeppslaster, laster av guld och silver, ädelstenar och pärlor, tyger av linne, purpur och siden, lysande röda tyger, alla sorters välluktande trä, varor av elfenben och dyrbara träslag, koppar, järn och marmor, kryddor, parfymer, salvor och rökelse, vin, olja, fint mjöl och vete, boskap och får, hästar och vagnar, slavar och människoliv. Den frukt du längtade efter har du gått miste om. All lyx och prakt är borta, och ingen kommer att finna dem någonsin mer. Affärsmännen som bedrev handel med dessa varor och blev rika genom henne ska stå där på avstånd av rädsla för hennes plåga, och de ska gråta och jämra sig: ’Ve, ve, denna stora stad, som bar kläder av finaste linne och mörkröda och lysande röda tyger, och som var smyckad med guld, ädelstenar och pärlor! På en enda timme försvann all din rikedom.’ Alla handelsfartygens kaptener och passagerare och besättningar, ja, alla som lever av att segla på havet, ska stå på avstånd, och när de ser röken stiga upp från hennes förkolnade rester ska de ropa: ’Aldrig har det väl funnits en stad som denna!’ De ska strö jord på huvudet, klaga och ropa: ’Ve, ve denna stora stad, som gjorde alla fartyg på haven rika genom sitt överflöd! På en enda timme har allt ödelagts.’ ’Men gläd er över hennes öde, du himmel och alla ni heliga och apostlar och profeter, för Gud har dömt henne för det hon gjorde mot er!’ ” Sedan lyfte en väldig ängel upp en sten, stor som en kvarnsten, och kastade den i havet och sa: ”Med samma kraft ska Babylon, den stora staden, störtas ner i djupet och aldrig finnas mer. Aldrig mer ska ljudet av musik från harpor, flöjter och trumpeter höras i dig. Aldrig mer ska hantverkare av något slag finnas i dig. Aldrig mer ska något ljud från en kvarnsten höras i dig. Aldrig mer ska en lampa lysa i dig. Aldrig mer ska några glada röster från brud och brudgum höras i dig. Dina köpmän styrde handeln i hela världen, och du bedrog alla med din ockultism. I den staden rann blodet från profeterna och från de heliga och alla som slaktats på jorden.” Efter det hörde jag något som lät som starka röster från en stor skara människor i himlen, och de sa: ”Halleluja! Frälsningen, härligheten och makten tillhör vår Gud, för hans domar är sanna och rättfärdiga. Han har dömt den stora prostituerade kvinnan som förstörde världen med sin sexuella lössläppthet, och han har hämnats på henne för morden på sina tjänare.” Sedan sa de än en gång: ”Halleluja! Röken från henne stiger upp i all evighet!” De tjugofyra himmelska ledarna och de fyra levande varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen, och sa: ”Amen. Halleluja!” Från tronen kom sedan en röst som sa: ”Hylla vår Gud, alla ni hans tjänare, alla ni som fruktar honom, både små och stora.” Jag hörde något som lät som rösten från en stor skara människor, som dånet av stora vattenmassor, och som mullrande åska, och de sa: ”Halleluja! Herren, vår Gud, Allsmäktig, är den som regerar. Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran, för det är dags för Lammets bröllopsfest, och hans brud har gjort sig klar. Hon har fått klä sig i skinande vitt, fint linnetyg.” För det fina linnetyget är de heligas rättfärdighet. Ängeln sa till mig: ”Skriv: Lyckliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han fortsatte: ”Detta är ett sant budskap från Gud.” Då föll jag ner vid ängelns fötter för att tillbe honom, men han sa: ”Nej, gör inte det! Jag är bara Guds tjänare, precis som du och de andra troende som har Jesus vittnesbörd. Det är Gud du ska tillbe, för Jesus vittnesbörd är profetians ande.” Sedan såg jag himlen öppen, och jag fick se en vit häst. Ryttaren som satt på den heter ”Trovärdig och Sann”, och han är rättfärdig, både när han dömer och när han strider. Hans ögon var som eldslågor, och han hade många kronor på sitt huvud. Ett namn stod skrivet på honom, men ingen känner till det utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är ”Guds Ord”. Himlens arméer följde honom på vita hästar, klädda i skinande vitt, fint linnetyg. Från hans mun kom det ut ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska härska över dem med en spira av järn. Han ska trampa Guds, den Allsmäktiges, glödande vredes vinpress. På manteln, över hans lår, står ett namn skrivet: KUNGARNAS KUNG OCH HERRARNAS HERRE. Jag såg också en ängel som stod inne i solen, och han ropade med hög röst till alla fåglar som flög mitt över himlen: ”Kom hit och samlas till Guds stora måltid, så ska ni få äta kött från kungar, höga militärer och ledare, från hästar och ryttare, ja, från alla människor, fria och slavar, små och stora.” Sedan såg jag att odjuret och kungarna på jorden och deras arméer hade samlats för att strida mot honom som satt på hästen och mot hans armé. Odjuret togs till fånga, tillsammans med den falska profeten, han som hade utfört tecken inför odjuret och bedragit alla dem som hade tagit emot odjurets märke och tillbett dess bild. De båda kastades sedan levande i eldsjön som brinner av svavel. Resten av dem dödades av svärdet från ryttarens mun, och alla fåglar åt sig mätta på deras kött. Efter det fick jag se en ängel komma ner från himlen. Han hade nyckeln till avgrunden och en stor kedja i sin hand. Han grep draken, den gamla ormen, som är djävulen eller Satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln ner honom i avgrunden och låste den och förseglade den, så att han inte kunde bedra folken förrän de tusen åren hade gått. Men efter det måste han släppas lös igen för en kort tid. Jag såg också troner, och på dem satte sig de som hade fått rätt att döma. Jag såg också de människor som hade halshuggits för Jesus vittnesbörd och Guds ord. De hade inte tillbett odjuret eller dess bild och hade inte tagit emot dess märke på sina pannor eller sina händer. De fick liv igen och regerade med Kristus i tusen år. Men resten av de döda blev inte levande igen förrän de tusen åren var över. Detta är den första uppståndelsen. Lycklig och helig är den som får vara med om den första uppståndelsen. Den andra döden har ingen makt över dem, utan de ska vara präster åt Gud och Kristus och regera med honom i tusen år. När de tusen åren är över ska Satan släppas lös ur sitt fängelse. Han ska då gå ut och bedra folk från jordens alla hörn, Gog och Magog, och samla dem till strid. De ska vara lika många som sanden i havet. De drog fram över hela jorden och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld från himlen föll ner och förtärde dem. Djävulen som bedrog dem kastades ner i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falska profeten, och där ska de plågas dag och natt i all evighet. Sedan såg jag en stor vit tron och honom som sitter på den. Jorden och himlen flydde för honom, och det fanns inte mer någon plats för dem. Jag såg också de döda, både stora och små. De stod inför tronen, och böcker öppnades. Även en annan bok öppnades, och det var livets bok. De döda dömdes sedan efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Havet gav tillbaka de döda som fanns i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som fanns där, och var och en dömdes efter sina gärningar. Sedan kastades döden och dödsriket i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Var och en som inte hade sitt namn skrivet i livets bok kastades i den brinnande sjön. Sedan såg jag en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud. Den var smyckad som en brud för sin brudgum. Jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu har Gud sitt tält bland människorna! Han ska bo tillsammans med dem, och de ska vara hans folk, ja, Gud själv ska vara hos dem. Han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och inte heller någon sorg eller gråt eller plåga, för det som en gång fanns är borta.” Han som sitter på tronen sa: ”Se, jag gör allting nytt!” Sedan sa han: ”Skriv ner detta, för dessa ord är trovärdiga och sanna.” Han sa vidare till mig: ”Det har skett! Jag är alfa och omega, början och slutet. Jag ska låta den som är törstig få dricka ur källan med livets vatten helt gratis. Den som segrar ska få ärva allt detta, och jag ska vara hans Gud och han ska vara min son. Men de som är fega, trolösa, avskyvärda, mördare, ägnar sig åt sexuell omoral, är ockulta, avgudadyrkare, och alla lögnare, deras plats blir i sjön som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden.” Sedan kom en av de sju änglar som hade skålarna med de sju sista plågorna och sa till mig: ”Kom, så ska jag visa dig bruden, Lammets hustru. ” Sedan förde han mig i anden till ett stort och högt berg. Därifrån visade han mig den heliga staden, Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Staden strålade av Guds härlighet, och den gnistrade som en dyrbar ädelsten, som en kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, som vaktades av tolv änglar. Och namnen på Israels tolv stammar stod skrivna på portarna. Tre av portarna låg mot öster, tre mot norr, tre mot söder och tre mot väster. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod namnen på Lammets tolv apostlar. Han som talade till mig höll en måttstock av guld i sin hand för att mäta staden och dess portar och dess mur. Staden var byggd som en kub. Den var lika bred som den var lång. Han mätte upp den med sin måttstock, och alla mått var 12 000 stadier; dess längd, bredd och höjd var lika. Sedan mätte han muren och fann att tjockleken var 144 alnar enligt människors sätt att mäta, som också ängeln använde. Muren var byggd av jaspis. Staden var av rent guld, som liknade rent glas. Grundstenarna i stadsmuren var av alla slags vackra ädelstenar. Den första var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en krysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint och den tolfte en ametist. De tolv portarna var gjorda av tolv pärlor, och varje port bestod av en enda pärla. Den stora gatan genom staden var av rent guld, som liknade genomskinligt glas. Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, den Allsmäktige, är stadens tempel, han och Lammet. Staden behöver varken sol eller måne för sitt ljus, för Guds härlighet strålar över den, och Lammet är dess ljus. Folken ska ledas av detta ljus, och jordens kungar ska komma till staden med sin härlighet. Portarna i staden ska aldrig stängas om dagen, och någon natt finns där inte. All härlighet och ära som folken äger ska föras dit. Men inget orent ska tillåtas att komma dit in, ingen som handlar skamligt eller ohederligt, utan bara de som har sina namn skrivna i livets bok som tillhör Lammet. Han visade mig sedan en flod med livets vatten, klar som kristall, och den flöt fram från Guds och Lammets tron, mitt i den stora gatan. På båda sidor om floden växte livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad, och bladen från träden är läkemedel för folken. Ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De ska se hans ansikte, och hans namn ska stå skrivet på deras pannor. Det ska aldrig mer bli någon natt, och ingen behöver längre några lampor eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i all evighet. Efter det sa han till mig: ”Detta budskap är trovärdigt och sant. Herren, som är Gud över profeternas andar, har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste hända.” ”Se, jag kommer snart! Lycklig är den som tar vara på profetians ord i den här boken.” Det var jag, Johannes, som fick höra och se allt detta. När jag hade hört och sett allt föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig, men han sa: ”Nej, gör inte det! Jag är bara Guds tjänare, precis som du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på det som står i den här boken. Det är Gud du ska tillbe.” Och han sa till mig: ”Försegla inte profetians ord i den här boken, för tiden är nära. Den som är orättfärdig ska fortsätta att göra det som är orättfärdigt, och den som är oren ska fortsätta att orena sig. Men den som är rättfärdig ska fortsätta att vara rättfärdig, och den som är helig ska fortsätta att hålla sig helig.” ”Se, jag kommer snart, och jag har med mig lön som ska ges till var och en efter hans gärningar. Jag är alfa och omega, den förste och den siste, början och slutet.” Lyckliga är de som tvättar sina dräkter rena, för de ska få rätt att äta av frukten från livets träd och gå in genom stadens portar. Men utanför står hundarna, de som har sysslat med ockultism, ägnat sig åt sexuell omoral, och mördarna, avgudadyrkarna och alla som har älskat lögnen och levt sitt liv i lögn. ”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta för församlingarna. Jag är Davids rotskott och hans ättling, den strålande morgonstjärnan. ” Anden och bruden säger: ”Kom!” Den som hör det ska också säga: ”Kom!” Den som är törstig ska komma, för den som vill får dricka av livets vatten helt gratis. Men jag vittnar för alla som lyssnar till det profetiska budskapet i den här boken: Om någon lägger till något till det, ska Gud låta honom drabbas av alla de plågor som det står om i boken. Och om någon tar bort något från det profetiska budskapet i den här boken, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i den här boken. Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart!” Amen. Kom, Herre Jesus! Nåd från Herren Jesus åt alla.