I begynnelsen skapade Gud universum. Jorden var formlös och tom, mörker var över djupet. Och Guds Ande rörde sig över vattnet. Gud sa: ”Det ska bli ljus.” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, så Gud skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag och mörkret natt. Det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sa: ”Det ska bli ett valv mitt i vattnet som skiljer vatten från vatten.” Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Så blev det. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen. Gud sa: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Så blev det. Gud kallade det torra land, och vattensamlingen hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sa: ”Jorden ska ge grönska, fröbärande örter, och fruktträd på jorden som bär frukt med frö efter sina slag.” Så blev det. Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen. Gud sa: ”Det ska finnas ljus på himlavalvet. De ska skilja dagen från natten, och vara tecken som utmärker högtider, dagar och år. De ska vara ljus på himlavalvet och skina över jorden.” Så blev det. Gud gjorde två stora ljus, det större att råda över dagen och det mindre att råda över natten. Han gjorde även stjärnorna. Gud satte ljusen på himlavalvet att skina över jorden, att råda över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. Gud sa: ”Vattnet ska överflöda av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden under himlavalvet.” Så Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet överflödar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och bli många och fyll havens vatten. Och fåglarna ska bli talrika på jorden.” Och det blev afton och det blev morgon. Det var den femte dagen. Gud sa: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag: boskap, kräldjur och jordens djur efter deras slag.” Så blev det. Gud gjorde jordens djur efter deras slag, boskapen efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. Gud sa: ”Låt oss göra Adam till vår avbild, lika oss. Och de ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapen och hela jorden och alla kräldjur som rör sig där.” Och Gud skapade mannen till sin avbild. Till Guds avbild skapade han honom. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem. Och Gud sa till dem: ”Var fruktsamma och bli många, fyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.” Och Gud sa: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska ni äta. Och till alla jordens djur och himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden - allt som har liv - ger jag alla gröna örter till föda.” Så blev det. Gud såg på allt han hade gjort, och det var verkligen mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlarna och jorden med allt som finns där. Den sjunde dagen fullbordade Gud det arbete han hade gjort, så den sjunde dagen vilade han från hela det arbete han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den helig. För på den dagen vilade han från hela sitt arbete som Gud hade skapat och gjort. Detta är historien om himlarna och jorden när de hade skapats, den dag Herren Gud hade gjort jord och himlar. På jorden fanns ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu spirat. För Herren Gud hade inte sänt regn på jorden. Och Adam fanns ännu inte som kunde bruka jorden. Men en källa vällde fram ur jorden och vattnade hela marken. Och Herren Gud formade mannen av stoft från jorden och blåste in livsande i hans näsa. Så blev mannen en levande varelse. Herren Gud planterade en trädgård i Eden, österut. Där satte han mannen som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken. De var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. En flod går ut från Eden som vattnar trädgården. Därifrån delar den sig i fyra grenar. Den första heter Pishon. Den flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. Guldet i det landet är rent. Där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon. Den flyter runt hela landet Kush. Den tredje floden heter Tigris. Den flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens trädgård för att odla och bevara den. Och Herren Gud befallde mannen: ”Du får äta av alla träd i trädgården. Men du får inte äta av trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter av det ska du dö!” Herren Gud sa: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra åt honom en passande hjälpare.” Herren Gud formade av jord alla markens djur och alla himlens fåglar. Han förde dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Och vad mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. Och mannen gav namn åt all boskap, åt himlens fåglar och markens alla djur. Men åt Adam fanns ingen passande hjälpare. Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. Han somnade och Gud tog ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Sedan byggde Herren Gud en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde henne till honom. Då sa mannen: ”Nu är det ben av mina ben och kött av mitt kött! Hon ska kallas kvinna, för hon togs ur mannen.” Därför lämnar en man sin far och sin mor och håller sig till sin hustru, och de blir ett kött. Både mannen och hans hustru var nakna utan att blygas. Ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Den sa till kvinnan: ”Sa Gud verkligen att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i trädgården. Men om frukten på trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte, för då ska ni dö.” Då sa ormen till kvinnan: ”Nej, ni ska inte dö! För Gud vet att den dag ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av och åtråvärt för ögat. Och det lockade till visdom. Så hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de blev varse att de var nakna. Så de fäste ihop fikonlöv och skylde sig. Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud komma i trädgården. Så mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds närvaro bland trädgårdens träd. Men Herren Gud ropade på mannen och sa till honom: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd eftersom jag är naken. Så jag gömde mig.” Då sa han: ”Vem talade om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag befallde dig att inte äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan du gav mig att vara med, hon gav mig av trädet och jag åt.” Då sa Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen bedrog mig, och jag åt.” Då sa Herren Gud till ormen: ”För att du gjorde detta ska du vara under förbannelse mer än all boskap och markens alla djur. På din buk ska du kräla, och stoft ska du äta alla dina livsdagar. Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska krossa hans häl.” Till kvinnan sa han: ”Jag ska göra din plåga intensiv när du är med barn. Med smärta ska du föda barn. Din man ska du vilja dominera, men han ska råda över dig.” Till Adam sa han: ”För att du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av, är marken under förbannelse på grund av dig. Plågad ska du äta vad den ger alla dina livsdagar. Den ska ge dig törne och tistel, och du ska äta det som växer på marken. Svettig ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Stoft är du, och stoft ska du åter bli.” Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till alla som lever. Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. Herren Gud sa: ”Mannen har nu blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får han inte sträcka ut handen och ta även av livets träd och äta, och leva för evigt.” Så Herren Gud förvisade honom från Edens trädgård för att bruka jorden som han tagits från. Han drev ut mannen. Och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det flammande virvlande svärdet för att vakta vägen till livets träd. Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev med barn och födde Kain. Hon sa: ”Jag har skapat en man, med Herren!” Sedan födde hon Abel, hans bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare. Det hände sig efter en tid att Kain frambar en offergåva åt Herren av markens gröda. Även Abel bar fram sin gåva, det förstfödda i sin hjord, de feta delarna. Och Herren såg med välvilja på Abel och hans offer, men såg inte med välvilja på Kain och hans offer. Då blev Kain rasande och på dåligt humör. Herren sa till Kain: ”Varför är du upprörd och på dåligt humör? Om du handlar rätt blir du på bra humör. Men om du inte handlar rätt lurar synden vid dörren. Den vill komma åt dig, men du ska råda över den.” Kain talade med sin bror Abel. Och medan de var ute på fälten överföll Kain sin bror och dödade honom. Sedan sa Herren till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte! Ska jag vakta min bror?” Då sa Herren: ”Vad har du gjort? Rösten av din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du under förbannelse, förvisad från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. Om du brukar marken ska den inte längre producera. Du ska bli en rastlös vandrare på jorden.” Kain sa då till Herren: ”Mitt straff är mer än jag kan uthärda. I dag driver du bort mig från marken, och jag måste gömma mig för din närvaro! Jag blir en rastlös vandrare på jorden, och vem helst som finner mig kan döda mig.” Men Herren sa till honom: ”Om någon dödar Kain ska Kain bli hämnad sju gånger om.” Och Herren satte ett märke på Kain så att ingen som fann honom skulle slå ihjäl honom. Så gick Kain bort från Herrens närvaro och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. Kain låg med sin hustru, och hon blev med barn och födde Henok. Och Kain byggde en stad och gav den namnet Henok efter sin son. Henok fick sonen Irad, och Irad fick Mehujael. Mehujael fick Metushael, och Metushael fick Lemek. Lemek tog sig två hustrur. Den ena hette Ada och den andra Silla. Ada födde Jabal. Han var först av dem som bor i tält och håller boskap. Hans bror hette Juval. Han var först av alla dem som spelar lyra och flöjt. Silla födde också en son, Tuval-Kain. Han smidde all slags redskap av koppar och järn. Tuval-Kains syster hette Naama. Lemek sa till sina hustrur: ”Ada och Silla, lyssna på mig! Lemeks hustrur, hör på mina ord: Jag dödar en man för ett sår, en ung man som ger mig ett slag. Om Kain blir hämnad sju gånger, blir Lemek det sjuttiosju gånger!” Adam låg åter med sin hustru, och hon födde en son. Hon gav honom namnet Set, för hon sa: ”Gud har gett mig ett nytt barn i Abels ställe, för Kain dödade honom.” Även Set fick en son och namngav honom Enosh. Vid den tiden började man anropa Jahves namn. Detta är boken om Adams släkthistoria. Den dag Gud skapade Adam gjorde han honom lik Gud. Man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet Adam den dag de skapades. När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. Efter att Adam fått Set levde han 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livslängd blev 930 år, sedan dog han. När Set var 105 år fick han Enosh. Efter Enosh födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. Sets livslängd blev 912 år, sedan dog han. När Enosh var 90 år fick han Kenan. Efter Kenans födelse levde Enosh 815 år och fick söner och döttrar. Enoshs livslängd blev 905 år, sedan dog han. När Kenan var 70 år fick han Mahalalel. Efter Mahalalels födelse levde Kenan 840 år och fick söner och döttrar. Kenans livslängd blev 910 år, sedan dog han. När Mahalalel var 65 år fick han Jered. Efter Jereds födelse levde Mahalalel 830 år och fick söner och döttrar. Mahalalels livslängd blev 895 år, sedan dog han. När Jered var 162 år fick han Henok. Efter Henoks födelse levde Jered 800 år och fick söner och döttrar. Jereds livslängd blev 962 år, sedan dog han. När Henok var 65 år fick han Metushela. Henok vandrade med Gud i 300 år efter att han fick Metushela och andra söner och döttrar. Henoks livslängd blev 365 år. Henok vandrade med Gud, sedan fanns han inte mer, för Gud hade hämtat honom. När Metushela var 187 år fick han Lemek. Efter Lemeks födelse levde Metushela 782 år och fick söner och döttrar. Metushelas livslängd blev 969 år, sedan dog han. Lemek var 182 år när han fick en son. Han gav honom namnet Noa, för han sa: ”Han ska trösta oss i vårt arbete och våra händers slit på grund av marken som Herren förbannat.” Efter att Lemek fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. Lemeks livslängd blev 777 år, sedan dog han. När Noa var 500 år fick han Sem, Ham och Jafet. Människorna började bli många på jorden och döttrar föddes åt dem. Då såg Guds söner att människornas döttrar var vackra och tog till hustrur alla de ville ha. Herren sa: ”Min Ande ska inte verka bland människorna för alltid. De är kött och deras livslängd ska vara 120 år.” På den tiden - och även senare - då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, levde Nefilim på jorden. Det var mäktiga och ryktbara män från gammal tid. Herren såg att människornas ondska var stor på jorden. Alla deras tankar och avsikter var alltigenom onda, dagen lång. Då sörjde Herren att han hade gjort människor på jorden. Han blev bedrövad. Herren sa: ”Jag ska utplåna människorna som jag har skapat från jordens yta - människor, fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. För jag sörjer att jag gjorde dem.” Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Detta är Noas historia. Noa var en rättfärdig man och oförvitlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. Men jorden blev alltmer fördärvad i Guds ögon och full av våld. Gud såg på jorden som verkligen var fördärvad, eftersom allt kött levde fördärvligt på jorden. Då sa Gud till Noa: ”Jag tänker göra slut på allt kött, för jorden är full av våld på grund av dem. Jag ska förgöra dem tillsammans med jorden! Bygg dig en ark av goferträ. Inred den med rum och bestryk den med jordbeck på insidan och utsidan. Så ska du göra arken: Den ska vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. Gör ett ljusinsläpp på en halv meter högst upp. Sätt en dörr till arken på sidan. Bygg den i tre däck. Jag ska sända floden att översvämma jorden för att förgöra allt kött under himlen som har livsande! Allt på jorden ska förgås. Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. Av allt levande, av allt kött, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hane och hona ska det vara. Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska ett par av varje slag komma till dig för att överleva. Och du måste ta med dig all slags föda så att ni har att äta och kan lägga upp förråd. Detta så att du och de andra har att äta.” Och Noa gjorde precis allt som Gud hade befallt honom. Herren sa till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj! För dig har jag funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. Ta med dig sju par av alla rena fyrfotadjur, hane och hona. Och ett par av fyrfotadjur som inte är rena, hane och hona. Även sju par av himlens fåglar, hane och hona. Detta för att en avkomma ska överleva på hela jorden. Om sju dagar ska jag sända regn på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Jag ska utplåna från jordens yta alla levande varelser som jag gjort.” Och Noa gjorde allt som Herren hade befallt honom. Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur på grund av flodvattnet. Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken kom två och två, hane och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. Och efter sju dagar kom flodvattnet över jorden. Det år då Noa var 600 år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram. Och himlens dammluckor öppnades, och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. De hade med sig alla djur, och boskap, och kräldjur som rör sig på jorden, och fåglar, alla flygande varelser - alla efter deras slag. De kom in till Noa i arken, två och två av allt kött med livsande i sig. De som kom in var hane och hona av allt kött, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den reste sig över jorden. Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Och vattnet bredde ut sig så överväldigande över jorden att det täckte alla höga berg under hela himlen. Vattnet steg sju meter över bergen som övertäcktes. Då dog allt kött som rörde sig på jorden: fåglar, boskap, djur, alla kryp som jorden vimlade av, och alla människor. Allt på torra land som hade livsande i sig dog. Gud utplånade alla levande varelser på jordens yta, människor, fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa blev kvar, och de som var med honom i arken. Och vattnet stod högt över jorden i 150 dagar. Men Gud tänkte på Noa och på alla djur och all boskap som var med honom i arken. Guds Ande svepte över jorden, och vattnet sjönk undan. Djupets källor och himlens dammluckor stängdes. Regnet upphörde. Vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter 150 dagar hade vattnet minskat. Den sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. Vattnet minskade alltmer fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga. Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken. Han sände ut en korp som flög fram och åter tills vattnet hade torkat upp från jorden. Sedan sände han ut en duva för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan fann ingen viloplats för sin fot utan återvände till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog duvan in till sig i arken. Sedan väntade han sju dagar till innan han åter lät duvan flyga ut ur arken. Och om kvällen kom duvan tillbaka till honom, med ett friskt olivlöv i näbben! Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Han väntade sju dagar till. Sedan lät han duvan flyga ut igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom. Det år då Noa fyllde 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. Den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sa Gud till Noa: ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. Alla djur du har hos dig, allt kött, ska du ta med dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de sprids över jorden och är fruktsamma och blir många på jorden.” Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. Och alla fyrfotadjur och alla kräldjur och alla fåglar och allt som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. Noa byggde ett altare åt Herren. Sedan tog han av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. När Herren kände den blidkande doften sa han till sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna marken för människans skull, fastän människohjärtat är böjt åt det onda allt från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. Under alla jordens dagar ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” Gud välsignade Noa och hans söner och sa till dem: ”Var fruktsamma, bli många och fyll jorden. Fruktan och rädsla för er ska komma över alla jordens djur och alla himlens fåglar, över alla markens kryp och över alla havets fiskar. Ni har fått makt över dem. Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag gav er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. Men ni ska inte äta kött som har liv, alltså sitt blod. Och för ert eget blod och liv kräver jag vedergällning. Jag utkräver det av alla djur, och av människan. Jag kräver att varje person som tar en människas liv ska vedergällas. Den som utgjuter människoblod, hans blod måste utgjutas av människa, för Gud gjorde människan till sin avbild. Och ni ska vara fruktsamma och bli många. Utbred er på jorden och bli många!” Gud sa till Noa och hans söner: ”Lyssna, jag upprättar mitt förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser hos er: fåglarna, boskapen och jordens alla djur, alla som lämnade arken, alla djur på jorden. Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.” Och Gud sa: ”Detta är förbundstecknet som jag sluter mellan mig och er och alla levande varelser hos er, för alla framtida släktled: Jag placerar min regnbåge bland molnen. Den ska vara förbundstecknet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och regnbågen syns bland molnen, då ska jag tänka på mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser, allt kött. Och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt kött. När regnbågen är bland molnen ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt kött på jorden.” Gud sa till Noa: ”Detta är förbundstecknet som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.” Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. Dessa tre var Noas söner och av dem har hela jorden blivit befolkad. Noa började bruka jorden, och han anlade en vingård. Men när han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. Ham, Kanaans far, såg sin far naken och gick ut och berättade det för sina båda bröder. Då tog Sem och Jafet ett klädesplagg och lade det på sina axlar, gick baklänges in och höljde över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet. När Noa vaknade ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort mot honom, sa han: ”Förbannad är Kanaan! Han ska bli ringaste slav åt sina bröder.” Han sa också: ”Lovprisad är Jahve, Sems Gud! Kanaan ska bli Sems slav. Gud ska utvidga Jafet. Han ska bo i Sems tält, och Kanaan ska bli deras slav.” Noa levde 350 år efter floden. Så Noas livslängd blev 950 år. Sedan dog han. Detta är släkthistorien till Noas söner, Sem, Ham och Jafet. Åt dem föddes söner efter floden. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och dodaneerna. Från dem har kustfolken spritt sig i sina länder, alla med sitt språk i olika stammar och folk. Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kushs söner var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. Kush fick Nimrod, den förste härskaren på jorden. Han var en mäktig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”Som Nimrod, en mäktig jägare inför Herren.” Hans rike började med Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land. Från detta land drog han till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kalah, och Resen mellan Nineve och den stora staden Kalah. Misrajim fick ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, patroseerna, kasluheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna. Kanaan fick Sidon, hans förstfödde, och Het, vidare jebusiterna, amoreerna, girgasheerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kanaaneernas släkter. Kanaaneernas område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lasha. Detta var Hams söner efter deras släkter och språk i deras länder och bland deras folk. Även Sem, Jafets äldre bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Ebers söner. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. Arpakshad fick Shela och Shela fick Eber. Eber fick två söner. Den ene hette Peleg, för i hans dagar blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan. Joktan fick Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerah, Hadoram, Usal, Dikla, Obal, Abimael, Saba, Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. De hade sina boplatser från Mesha till Sefar, bergsområdet i öster. Detta var Sems söner efter deras släkter och språk i deras länder och bland deras folk. Detta var Noas söners stammar efter deras släkthistoria i deras folk. Från dem har folken utbrett sig över jorden, efter floden. Hela jorden hade samma språk med samma ordförråd. När de bröt upp från öst, fann de en slätt i landet Shinar och bosatte sig där. De sa till varandra: ”Kom, vi slår tegel och bränner det.” De använde tegel som byggsten, och beck som murbruk. Och de sa: ”Kom, vi bygger oss en stad med ett torn som når himlen. Vi blir berömda och vi slipper spridas ut över hela jorden.” Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människobarnen byggde. Herren sa: ”Se, de är ett folk med samma språk, och det här är bara början. Härefter ska inga av deras planer vara omöjliga att genomföra. Låt oss stiga ner och förvirra deras språk så att de inte förstår varandra.” Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de upphörde att bygga på staden. Den fick namnet Babel, för där orsakade Herren språkförbistring över hela jorden, och därifrån spred han ut dem över hela jorden. Detta är Sems släkthistoria. Två år efter floden, när Sem var 100 år, fick han Arpakshad. Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick andra söner och döttrar. När Arpakshad var 35 år fick han Shela. Efter Shelas födelse levde Arpakshad 403 år och fick andra söner och döttrar. När Shela var 30 år fick han Eber. Efter Ebers födelse levde Shela 403 år och fick andra söner och döttrar. När Eber var 34 år fick han Peleg. Efter Pelegs födelse levde Eber 430 år och fick andra söner och döttrar. När Peleg var 30 år fick han Regu. Efter Regus födelse levde Peleg 209 år och fick andra söner och döttrar. När Regu var 32 år fick han Serug. Efter Serugs födelse levde Regu 207 år och fick andra söner och döttrar. När Serug var 30 år fick han Nahor. Efter Nahors födelse levde Serug 200 år och fick andra söner och döttrar. När Nahor var 29 år fick han Tera. Efter Teras födelse levde Nahor 119 år och fick andra söner och döttrar. När Tera var 70 år fick han Abram, Nahor och Haran. Detta är Teras släkthistoria. Tera fick Abram, Nahor och Haran. Och Haran fick Lot. Haran dog hos sin far Tera i sitt hemland, det kaldeiska Ur. Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj. Nahors hustru hette Milka och var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. Men Saraj var barnlös, hon hade inga barn. Tera tog med sig sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De lämnade tillsammans det kaldeiska Ur för att utvandra till landet Kanaan. Men när de kom till Harran bosatte de sig där. Teras livslängd blev 205 år, och han dog i Harran. Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land och din släkt och din fars hus och gå till det land som jag ska visa dig. Jag ska göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort. Och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig, men förbanna den som skymfar dig. I dig ska alla släkten på jorden bli välsignade.” Abram gav sig av som Herren hade sagt till honom, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot, alla ägodelar de samlat på sig, och folket de hade förvärvat sig i Harran. Så gav de sig av mot Kanaan, och de kom fram dit. Abram fortsatte in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. Den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sa: ”Åt dina ättlingar ska jag ge detta land.” Då byggde Abram ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån begav han sig till berget öster om Betel och slog upp tältet med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Jahve och anropade Jahves namn. Sedan bröt Abram upp och begav sig etappvis mot Negev. Det blev svält i landet. Då begav sig Abram ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten blev svår. När han närmade sig Egypten sa han till sin hustru Saraj: ”Lyssna, jag vet att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: ’Det är hans hustru!’ Sen dödar de mig och låter dig leva. Kan du inte säga att du är min syster? Så kommer det att gå mig väl för din skull och jag får leva tack vare dig.” När Abram kom till Egypten såg egyptierna att Saraj var mycket vacker. Faraos stormän fick se henne och lovordade henne inför farao, och hon fördes in till faraos hov. Och han behandlade Abram väl för Sarajs skull. Han fick får, kor, åsnor, slavar, slavinnor, åsneston och kameler. Men Herren slog farao och hans hov med hemska plågor för Sarajs skull, Abrams hustru. Då kallade farao på Abram och sa: ”Vad har du gjort mot mig? Varför sa du inte till mig att hon är din hustru? Varför sa du att hon är din syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du nu din hustru. Ta henne och gå!” Och farao befallde sina män att sända iväg Abram med hans hustru och allt han ägde. Abram bröt upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde. Lot följde med honom. Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. Han färdades etappvis från Negev ända till Betel, platsen där hans tält förut hade stått mellan Betel och Ai, och där han förra gången hade rest ett altare. Där anropade Abram Jahves namn. Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält. Men landet kunde inte försörja dem där de levde sida vid sida. De ägde så mycket att de inte kunde bo tillsammans. Och det uppstod dispyter mellan Abrams och Lots herdar. - På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet. - Då sa Abram till Lot: ”Inte ska det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju släktingar. Ligger inte hela landet öppet för dig? Bryt upp från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” Lot lyfte blicken och såg att hela Jordanslätten fram mot Soar var rik på vatten överallt. Den var som Herrens trädgård, som Egypten. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde åt sig själv hela Jordanslätten och drog österut. Så skildes de från varandra. Abram bosatte sig i Kanaan, och Lot bosatte sig i städerna på slätten och flyttade sina tält ända bort mot Sodom. Men Sodoms män var onda och syndade fruktansvärt mot Herren. Herren sa till Abram efter att Lot hade gett sig av från honom: ”Lyft blicken och se dig omkring från platsen där du är, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina ättlingar för alltid. Jag ska låta dina ättlingar bli som jordens stoft. Kan någon räkna stoftet på jorden ska också dina ättlingar kunna räknas. Ställ dig upp! Dra omkring genom landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.” Abram flyttade då omkring med sina tält. Han kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där slog han sig ner och byggde ett altare åt Herren. I de dagar då Amrafel var kung av Shinar, Arjok kung av Ellasar, Kedorlaomer kung av Elam och Tidal kung av Gojim, förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt mot kungen i Bela, det är Soar. Alla dessa förenade sig och drog till Siddimsdalen, det som nu är Döda havet. I tolv år hade de tjänat Kedorlaomer, men under det trettonde året gjorde de uppror. Under det fjortonde året kom Kedorlaomer med de kungar som var på hans sida, och besegrade refaiterna i Ashterot-Karnajim, susiterna i Ham, emiterna i Shave-Kirjatajim och horiterna på deras berg Seir och drev dem till El-Paran nära öknen. Sedan vände de och kom till En-Mishpat, det är Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar. Sedan drog Sodoms kung ut med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det är Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok. Fyra kungar mot fem. Men Siddimsdalen var full av tjärgropar, och då Sodoms och Gomorras kungar flydde föll de ner i dem. De andra flydde upp i bergen. De fyra kungarna tog all egendom och allt ätbart som fanns i Sodom och Gomorra och drog iväg. De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde när de drog iväg, för han bodde i Sodom. Men en som undkommit berättade detta för Abram, hebrén, som bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner. De hade ett förbund med Abram. När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen samlade han sina 318 erfarna män som var födda i hans hus. De förföljde kungarna ända till Dan. Abram grupperade sina män och överföll dem med sina tjänare om natten. De attackerade dem och förföljde dem till Hoba norr om Damaskus. Abram återtog all egendom. Även sin släkting Lot och hans ägodelar tog han tillbaka, liksom kvinnorna och folket. Abram återvände efter att ha besegrat Kedorlaomer och kungarna som var med honom. Då drog Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det är Kungadalen. Och Salems kung Melkisedek bar ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste. Han välsignade Abram och sa: ”Välsignad är Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! Lovprisad är Gud den Högste, som gav dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt. Sodoms kung sa till Abram: ”Ge mig folket. Bytet kan du ta.” Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Jahve, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: Jag vill inte ta något som tillhör dig, inte ens tråd eller sandalrem. Du ska aldrig kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag tar inget, förutom vad mina unga män ätit och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.” Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” Men Abram sa: ”Herre Jahve, vad ska du ge mig? Jag är ju fortsatt barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” Och Abram fortsatte: ”Du har inte gett mig något barn, så en av mitt husfolk kommer att ärva mig!” Men Herrens ord kom till honom: ”Han ska inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp ska ärva dig.” Herren förde därefter ut honom och sa: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Sedan sa han: ”Så ska dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Han sa till Abram: ”Jag är Jahve, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land i arv.” Han svarade: ”Herre Jahve, hur ska jag veta att jag ska få det i arv?” Herren svarade: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” Abram hämtade allt åt honom, styckade dem itu och lade delarna mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Rovfåglar slog ner mot kropparna, men Abram drev bort dem. Vid solnedgången föll en tung sömn över Abram, och skräck och ett stort mörker kom över honom. Och Herren sa till Abram: ”Du ska veta att dina ättlingar ska bli främlingar i ett land som inte är deras. De ska bli slavar och förtryckas i fyrahundra år. Men jag ska döma folket som de slavar för. Sedan ska de dra ut med stora rikedomar. Du däremot ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. I den fjärde generationen ska dina ättlingar återvända hit, för amoreernas synder har ännu inte nått gränsen.” Vid solnedgången efter mörkrets inbrott syntes en rykande ugn och en brinnande fackla passera mellan köttstyckena. Den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sa: ”Jag ger detta land åt dina ättlingar, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat: keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, hettiternas, perisseernas, refaiternas, amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jebusiternas land.” Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men hon hade en egyptisk slavinna vid namn Hagar. Saraj sa till Abram: ”Lyssna, Herren har hindrat mig från att få barn. Ligg med min slavinna! Kanske kan jag få en familj genom henne.” Och Abram lyssnade till Saraj. Så Abrams hustru Saraj tog sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. Han hade då bott tio år i Kanaan. Abram låg med Hagar, som blev med barn. Och när hon märkte att hon var med barn började hon förakta sin husmor. Då sa Saraj till Abram: ”Det är ditt fel att jag behandlas så här. Jag lät dig omfamna min slavinna, men när hon märkte att hon var med barn såg hon föraktfullt på mig. Herren får döma mellan mig och dig!” Abram sa till Saraj: ”Lyssna, du bestämmer över din slavinna. Gör vad du vill med henne!” När Saraj då bestraffade henne flydde hon iväg. Herrens utsände fann henne vid en vattenkälla i öknen, källan vid vägen till Shur. Han sa: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag flyr från min husmor Saraj.” Då sa Herrens utsände: ”Gå tillbaka till din husmor och underordna dig henne.” Och Herrens utsände fortsatte: ”Jag ska göra dina ättlingar oändligt talrika.” Sedan sa Herrens utsände till Hagar: ”Se, du är med barn och ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört din bittra klagan. Han ska bli som en vildåsna. Han ska vara fientlig mot alla, och alla fientliga mot honom. Han ska bo i närheten av alla sina bröder.” Hon namngav Herren som hade talat till henne: ”Du är Seendets Gud”, för hon sa: ”Jag har fått se en skymt av honom som ser mig?” Därför kallas brunnen Beer-Lahaj-Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. Abram var 86 år när Hagar födde Ismael åt honom. När Abram var 99 år uppenbarade sig Jahve för honom och sa: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Lev inför mitt ansikte och var fullkomlig. Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och göra dig mycket talrik.” Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sa: ”Det här är mitt förbund med dig: Du ska bli far till en mängd folkslag. Du ska inte längre heta Abram. Ditt namn ska vara Abraham, för jag gör dig till far för en mängd folkslag. Jag ska göra din ätt mycket talrik. Jag ska låta folkslag komma från dig. Kungar ska utgå från dig. Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina framtida ättlingar, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina ättlingars Gud. Hela landet Kanaan, där du bor som främling, ger jag åt dig och dina ättlingar som evig egendom. Och jag ska vara deras Gud.” Sedan sa Gud till Abraham: ”Du å din sida ska hålla mitt förbund, du och dina framtida ättlingar. Och detta är mitt förbund mellan mig och dig och dina ättlingar som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud. Det ska vara förbundstecknet mellan mig och er. Varje pojke hos er ska ni omskära efter åtta dagar. Det gäller alla framtida generationer, även den slav som är född i huset och den som köpts från främmande folk och som inte är av din släkt. Den som är född i ditt hus och den som du köpt ska omskäras. Mitt förbund ska vara på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren - en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren - ska avlägsnas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.” Sedan sa Gud: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj. Hon ska heta Sara. Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att hon blir upphov till folkslag och länders kungar.” Då föll Abraham ner på sitt ansikte. Han skrattade medan han tänkte: ”Ska det födas barn åt en hundraåring? Och ska nittioåriga Sara föda barn?” Och Abraham sa till Gud: ”Om ändå bara Ismael kunde få leva inför dig!” Men Gud sa: ”Sannerligen, din hustru Sara ska föda en son åt dig. Och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom som ett evigt förbund för hans framtida ättlingar. Angående Ismael har jag hört din bön. Jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och oändligt talrik. Han ska bli far till tolv furstar, och jag ska göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak. Sara ska föda honom åt dig vid denna tid nästa år.” När Gud hade talat klart med Abraham for han upp från honom. Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla slavar födda i hans hus och alla som var köpta, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. Abraham var 99 år när han blev omskuren. Hans son Ismael var 13 år när han blev omskuren. På samma dag omskars Abraham och hans son Ismael. Alla män i hans hus - de som var födda i huset och de som var köpta från främmande folk - blev omskurna tillsammans med honom. Jahve visade sig för Abraham vid Mamres terebintlund. Abraham satt där vid tältöppningen när dagen var som hetast. Han tittade upp och såg tre män som stod framför honom. När han såg dem skyndade han ut från tältöppningen dem till mötes. Han böjde sig mot marken och sa: ”Herre, om jag funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare! Låt vatten hämtas så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Och jag ska hämta lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter, nu när ni ändå har vägen förbi er tjänare.” De sa: ”Gör som du sagt.” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sa: ”Fort, ta en stor säck fint mjöl, knåda det och baka brödkakor!” Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt en ung man, som skyndade sig att tillaga den. Sedan tog Abraham grädde, mjölk och kalven han låtit tillaga och satte fram åt dem. Han stod hos dem under trädet medan de åt. De frågade honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Inne i tältet.” Då sa han: ”Du ska veta att jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid. Och då ska din hustru Sara ha en son!” Sara som var i tältöppningen bakom honom hörde detta. Men Abraham och Sara var långt upp i åren, och Sara hade passerat tiden då hon kunde få barn. Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag som är utsliten få känna åtrå? Och min herre är också gammal.” Herren sa till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: ’Skulle jag som är gammal föda barn?’ Skulle något vara alltför underbart för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år när den bestämda tiden är inne. Och då ska Sara ha en son.” Sara blev rädd och förnekade: ”Jag log inte”. Men Herren sa: ”Jo, du log.” Männen bröt upp därifrån och vände blicken mot Sodom. Abraham följde dem en bit. Då sa Herren: ”Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska alla folk på jorden bli välsignade. Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina söner och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och leva rättvist och rättfärdigt. Då ska Herren uppfylla sina löften till Abraham.” Sedan sa Herren: ”Ropet från Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket allvarlig. Därför ska jag gå ner och se om de gjort i enlighet med ropet som nått mig. Om inte, så vill jag veta det.” Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom medan Abraham stod kvar inför Herren. Abraham närmade sig och frågade: ”Ska du rycka bort den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? Om det skulle finnas femtio rättfärdiga i staden. Skulle du ändå utradera och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? Så kan du bara inte göra, döda den rättfärdige med den ogudaktige, behandla den rättfärdige och den ogudaktige lika. Aldrig! Skulle inte hela jordens domare handla rättvist?” Herren sa: ”Finner jag femtio rättfärdiga i Sodom ska jag skona hela orten för deras skull.” Abraham fortsatte: ”Jag har vågat tala till Herren fastän jag är stoft och aska. Kanske fattas det fem för att det ska bli femtio rättfärdiga? Ska du då ödelägga hela staden på grund av dessa fem?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där ska jag inte ödelägga den.” Abraham talade åter till honom: ”Om det skulle finnas fyrtio där?” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.” Då sa han: ”Herre, bli inte vred om jag frågar igen. Om det skulle finnas trettio där?” Han svarade: ”Om jag finner trettio där ska jag inte göra det.” Abraham sa: ”Jag har vågat tala till Herren. Om det skulle finnas tjugo där?” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte ödelägga den.” Då sa Abraham: ”Herre, bli inte vred om jag talar en sista gång. Om det skulle finnas tio där?” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte ödelägga den.” När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån. Och Abraham återvände hem. De två änglarna kom till Sodom om kvällen. Lot satt då vid Sodoms port, och när Lot såg dem reste han sig för att möta dem. Han böjde sig med ansiktet mot marken och sa: ”Mina herrar, lyssna, kom med till er tjänares hus och övernatta. Där kan ni tvätta fötterna och sedan fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi blir på torget över natten.” Men han bad dem så innerligt att de vek av och steg in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Innan de hade lagt sig omringades huset av alla Sodoms män, både unga och gamla, allt folket från varje kvarter. De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i natt? För ut dem till oss, vi ska ligga med dem!” Då gick Lot ut till dem i dörröppningen. Han stängde dörren efter sig och sa: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Lyssna nu, jag har två orörda döttrar. Låt mig föra ut dem till er så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot dessa män som fått skydd under mitt tak.” Men de svarade: ”Flytta på dig!” Och de sa: ”Han kom hit som främling och nu gör han sig till domare! Nu ska vi göra mer illa mot dig än mot dem.” Och de pressade hårdhänt mot Lot och var nära att slå in dörren. Då sträckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. De slog männen utanför huset med blindhet, både små och stora, så att de förgäves famlade efter dörren. Sedan sa de till Lot: ”Har du andra här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För dem bort härifrån, för vi ska ödelägga den. Ropet härifrån har blivit så starkt inför Herren att han sänt oss hit för att ödelägga staden.” Då gick Lot ut och sa till sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar: ”Fort, ta er härifrån, för Herren tänker ödelägga staden!” Men svärsönerna trodde att han skämtade. I gryningen drev änglarna på Lot och sa: ”Res dig upp och ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, annars går du under när staden straffas.” Men Lot tvekade. Då tog männen honom, hans hustru och hans båda döttrar i handen. De förde honom bort utanför staden, för Herren var nådefull mot honom. När de hade fört ut dem, sa en av männen: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” ”O nej, mina herrar!” sa Lot till dem. ”Lyssna, din tjänare har funnit nåd för dina ögon. Och du har visat mig stor kärlek genom att rädda mig. Men jag kan inte fly till bergen, förödelsen hinner ifatt mig och jag skulle dö. Se, staden där ligger nära att fly till, och den är liten. Snälla, låt mig skynda dit - för den är väl liten? - så att jag får leva!” Han svarade: ”Lyssna, jag går dig till mötes även nu. Jag ska inte ödelägga staden du nämnt. Men skynda att fly dit, för jag kan inget göra förrän du är där.” Därför kom staden att heta Soar. Solen hade just gått upp över landet när Lot kom till Soar. Då gjorde Herren att det regnade svavel och eld över Sodom och Gomorra. Det kom från himlen av Herren. Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och allt som växte på marken. Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då blev hon en saltstod. I gryningen gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren. Han såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, likt röken från en smältugn. När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham. Och Herren lät Lot undkomma förödelsen när han omstörtade städerna där Lot hade bott. Lot lämnade Soar och bosatte sig i bergsbygden med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Så han bodde med sina båda döttrar i en grotta. Då sa den förstfödde till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan ge oss barn, så som brukligt är överallt på jorden. Kom, vi berusar vår far med vin. Sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.” Den natten berusade de sin far med vin, och den förstfödde gick in och låg med honom. Han märkte inte varken när hon lade sig eller steg upp. Nästa dag sa den förstfödde till den yngre: ”Lyssna, jag låg med far i natt. Nu berusar vi honom med vin även denna natt. Därefter går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.” Så berusade de sin far även den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte varken när hon lade sig eller steg upp. På det sättet blev båda Lots döttrar med barn genom sin far. Den förstfödde födde en son, som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till våra dagars moabiter. Den yngre födde också en son, som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till våra dagars ammoniter. Abraham drog vidare därifrån till Negev, till trakten mellan Kadesh och Shur. Och en tid bodde han i Gerar, och där sa Abraham om sin hustru Sara att hon var hans syster. Abimelek, kungen i Gerar, sände då bud och hämtade Sara. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sa till honom: ”Lyssna, du är en död man på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.” Men Abimelek hade inte rört henne. Så han svarade: ”Herre, ska du döda även ett rättfärdigt folk? Sa han inte till mig att hon var hans syster? Och hon sa att han var hennes bror. Jag gjorde detta i god tro och med rena händer.” Då sa Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du gjorde det i god tro. Och det var jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne ska du veta att du kommer att dö, du och alla som tillhör dig!” Abimelek steg upp tidigt nästa morgon och kallade till sig alla sina tjänare. Han berättade allt för dem, och männen blev skräckslagna. Abimelek kallade på Abraham och sa: ”Vad har du gjort mot oss? Och vilken synd har jag begått mot dig, eftersom du dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort mig något oförsvarligt!” Och Abimelek frågade Abraham: ”Hur tänkte du egentligen när du gjorde så?” Abraham svarade: ”Jag tänkte att på den här platsen fruktar man inte Gud. De kommer att döda mig på grund av min hustru. Dessutom är hon verkligen min syster. Hon är min fars dotter men vi har inte samma mor. Och hon blev min hustru. När Gud fick mig att vandra bort från min fars hus sa jag till henne: Visa mig din kärlek genom att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror.” Då tog Abimelek får och kor, slavar och slavinnor och gav till Abraham. Han gav också tillbaka hans hustru Sara. Och Abimelek sa: ”Mitt land ligger öppet för dig. Slå dig ner var du önskar.” Och till Sara sa han: ”Se, jag ger din bror tolv kilo silver. Det är som kompensation för dig inför allt ditt folk. Därmed får du full upprättelse inför alla.” Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de åter kunde föda barn. Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus oförmögna att få barn på grund av Abrahams hustru Sara. Jahve kom till Sara så som han sagt och gjorde med henne som han lovat. Sara blev med barn och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade sagt honom. Abraham gav sonen, som föddes åt honom genom Sara, namnet Isak. Och som Gud hade befallt Abraham så omskar han sin son Isak när denne var åtta dagar. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes åt honom. Sara sa: ”Gud har fått mig att le. Alla som får höra detta ska le med mig.” Och hon sa: ”Vem hade kunnat säga till Abraham att Sara skulle amma barn? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!” Barnet växte och blev avvant. Och Abraham ordnade en stor fest den dag då Isak avvandes. Sara såg hur den egyptiska kvinnans son betedde sig, den som Hagar födde åt Abraham. Då sa hon till Abraham: ”Kasta ut den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son ska inte dela arvet med min son Isak.” Abraham blev mycket illa berörd eftersom det gällde hans son. Men Gud sa till Abraham: ”Bli inte illa berörd på grund av pojken och din slavinna. Gör vad Sara säger, för det är Isaks ättlingar som ska föra vidare ditt namn. Men även slavinnans son ska jag göra till ett folk, eftersom han är din son.” Tidigt nästa morgon tog Abraham mat och en lädersäck med vatten och lade det på Hagars skuldra och sände iväg henne och pojken. Hon gav sig iväg och vandrade omkring i Beer-Shebas ödemark. När vattnet i lädersäcken var slut övergav hon pojken under en buske. Hon gick iväg och satte sig på ett bågskotts avstånd, för hon tänkte: ”Jag kan inte se när pojken dör.” Hon satt en bit bort och brast ut i gråt. Gud hörde pojkens röst. Och Guds utsände ropade till Hagar från himlen och sa: ”Vad är det med dig, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han är. Res dig, hjälp honom upp och ta honom vid handen! För jag ska göra honom till ett stort folk.” Gud öppnade hennes ögon, och hon såg en vattenbrunn. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka. Gud var med pojken. Han växte och bodde i ödemarken och blev en skicklig bågskytt. Han bosatte sig i Parans ödemark. Och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten. Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör. Lova mig nu inför Gud att du inte tänker bedra mig eller mina barn och efterkommande. Jag har visat dig godhet, gör du detsamma mot mig och det land där du bor som främling.” Abraham sa: ”Det lovar jag.” Men Abraham klandrade Abimelek för att hans tjänare bryskt lagt beslag på en vattenbrunn. Abimelek svarade: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Du har inget sagt och jag har inget hört förrän i dag.” Abraham tog får och kor och gav åt Abimelek, och båda slöt förbund med varandra. Men Abraham separerade sju lamm från hjorden. Då frågade Abimelek: ”Varför har du separerat dessa sju lamm?” Abraham svarade: ”Du ska ta emot dessa sju lamm från min hand till vittne om att det är jag som har grävt denna brunn.” Därför kallade han platsen Beer-Sheba, eftersom de båda svor eden där. De slöt förbund vid Beer-Sheba. Därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land. Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba. Där anropade han Jahve, den evige Guden. Abraham bodde som främling i filisteernas land en lång tid. Därefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sa till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” Då sa han: ”Ta din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land. Där ska du offra honom som brännoffer på ett av bergen som jag ska visa dig.” Tidigt nästa morgon steg Abraham upp och sadlade sin åsna. Han tog med två av sina unga män, och sin son Isak. Han högg ved till brännoffret och sedan gav han sig iväg mot den plats som Gud hade talat om. På tredje dagen lyfte Abraham blicken och såg platsen på avstånd. Han sa då till sina unga män: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. Isak sa till sin far Abraham: ”Min far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han frågade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” Abraham svarade: ”Gud ska ordna med brännofferlammet, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans. De kom till platsen som Gud hade talat om. Där byggde Abraham ett altare och lade upp veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens utsände till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” Då sa han: ”Lyft inte din hand mot pojken och låt honom vara! Nu vet jag att du fruktar Gud eftersom du inte vägrat mig din son, din ende son.” Abraham höjde blicken och såg en bagge bakom sig som fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer istället för sin son. Och Abraham kallade platsen ’Herren förser’. Som man säger i dag: ’Berget där Herren förser’. Åter ropade Herrens utsände till Abraham från himlen: ”Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du gjorde detta och inte vägrat mig din son, din ende son, ska jag rikligt välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och sanden på havets strand. Och dina ättlingar ska inta sina fienders portar. I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade eftersom du lydde min röst.” Sedan återvände Abraham till sina unga män. De bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba, där Abraham bodde. Efter detta blev det berättat för Abraham att även Milka fött söner åt hans bror Nahor: Us, hans förstfödde, hans bror Bus, Kemuel, Arams far, Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. Betuel fick Rebecka. Dessa åtta söner födde Milka åt Abrahams bror Nahor. Hans bihustru, som hette Reuma, fick också barn: Teba, Gaham, Tahash och Maaka. Sara levde 127 år. Det blev Saras livslängd. Hon dog i Kirjat-Arba, det är Hebron i Kanaan. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. Abraham reste sig sedan upp från sin döda och sa till Hets söner: ”Jag är en främling bosatt bland er. Ge mig ett stycke mark till gravplats bland er, så att jag kan begrava min döda.” Hets söner svarade Abraham: ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den bästa av våra gravar. Ingen av oss ska neka dig sin grav, du ska få begrava din döda.” Då reste sig Abraham och bugade för Hets söner, landets folk. Och han sa: ”Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda, så lyssna på mig. Lägg ett gott ord för mig hos Efron, Sohars son, så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom, den vid utkanten av hans mark. Låt honom offentligt ge mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.” Efron satt där bland Hets söner. Och hettiten Efron svarade Abraham inför alla Hets söner som kom till stadsporten: ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag skänker dig fältet, likaså grottan som finns där. Jag ger den åt dig i närvaro av mitt folks söner. Begrav din döda.” Abraham bugade sig för landets folk och sa till Efron inför folket: ”Var snäll och lyssna på mig. Jag betalar för markens värde. Ta emot det av mig och jag ska begrava min döda där.” Efron svarade Abraham: ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyra kilo silver, vad är det oss emellan? Begrav din döda.” Abraham hörde på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför Hets söner, fyra kilo silver, efter köpmäns viktstandard. Så överläts åt Abraham Efrons mark i Makpela nära Mamre, både fältet och grottan som fanns där samt alla träd över hela området. Det skedde i närvaro av Hets söner och alla som kommit till stadsporten. Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela nära Mamre, det är Hebron i Kanaan. Fältet och grottan som fanns där överläts av Hets söner till Abraham som egen gravplats. Abraham hade uppnått en mycket hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. Abraham sa till den äldste tjänaren i sitt hus, förvaltaren över allt han ägde: ”Lägg handen under min höft. Lova med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från kanaaneernas döttrar som jag bor ibland. Du ska istället gå till mitt land och min släkt och finna en hustru åt min son Isak.” Tjänaren sa till honom: ”Kanske kvinnan är ovillig att följa med mig till det här landet. Ska jag då föra din son tillbaka till det land som du lämnat?” Abraham svarade: ”Du får inte föra min son tillbaka dit! Herren, himlens Gud som tog mig från min fars hus och mitt födelseland, han som talade till mig och lovade mig med ed: ’Åt dina ättlingar ska jag ge detta land’, han ska låta sin utsände vara framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. Om kvinnan inte vill följa med dig är du fri från denna ed till mig. Men du får inte föra min son tillbaka dit!” Så lade tjänaren handen under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed. Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och drog iväg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han gav sig av mot Nahors stad i Mesopotamien. Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var den tiden på kvällen då kvinnorna kom ut för att hämta vatten. Och han bad: ”Jahve, min herre Abrahams Gud, låt det gå mig väl i dag och visa kärlek mot min herre Abraham. Se, jag står här vid vattenkällan, och döttrarna till stadens män kommer hit för att hämta vatten. Jag tänker be en flicka: ’Räck mig din kruka så att jag får dricka’. Om hon svarar: ’Drick! Jag ska även ge dina kameler vatten’, låt henne då vara den du valt åt din tjänare Isak. Då vet jag att du har visat kärlek mot min herre.” Och det hände att innan han talat klart, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. Det var en mycket vacker orörd flicka som ingen man hade haft. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp igen. Då sprang tjänaren henne till mötes och sa: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.” Hon svarade: ”Drick, min herre”. Hon tog genast ner krukan i handen och gav honom att dricka. När hon hade gett honom att dricka sa hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de druckit sig otörstiga.” Skyndsamt tömde hon sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste upp åt alla hans kameler. Tyst iakttog mannen henne för att se om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. När kamelerna druckit klart tog mannen fram en guldring på fem gram och två guldarmband på hundra gram. Och han sa: ”Var snäll och berätta vems dotter du är. Finns det rum så vi kan övernatta i din fars hus?” Hon svarade: ”Jag är dotter till Betuel, den son som Milka födde åt Nahor.” Hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och plats för övernattning.” Då böjde mannen sig och tillbad Herren. Han sa: ”Lovad är Jahve, min herre Abrahams Gud, som inte tagit sin kärlek och trofasthet från min herre! Och mig har Herren lett på vägen, hem till min herres bröder.” Och flickan sprang och berättade allt för sin mor och husfolket. Rebecka hade en bror vid namn Laban. Han sprang ut till mannen vid källan. För när han hade sett ringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne, då gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. Han sa: ”Kom in, du som är välsignad av Jahve! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och ordnat plats för kamelerna.” Så kom mannen till huset. Kamelerna lastades av och det togs fram halm och foder åt dem, och vatten till att tvätta hans fötter och de mäns fötter som följde honom. Man satte fram mat åt honom, men tjänaren sa: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sa: ”Tala.” Då sa han: ”Jag är Abrahams tjänare. Herren har rikligt välsignat min herre, och gjort honom rik. Han har gett honom får och kor, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor. Sara, min herres hustru, födde åt min herre en son på sin ålderdom. Åt honom har han gett allt han äger. Min herre fick mig att avlägga ed. Han sa: ’Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kanaaneerna i landet där jag bor. Du ska istället gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son’. Då sa jag till min herre: Men om kvinnan är ovillig att följa med mig? Han svarade: ’Herren, som jag vandrat inför, ska låta sin utsände vara med dig och göra din resa framgångsrik. Du ska finna en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. Du blir löst från eden när du kommer till min släkt. Även om de vägrar ge henne åt dig är du löst från min ed’. I dag kom jag till källan, och bad: Jahve, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt mig få lyckas väl på min färd. Se, här står jag vid vattenkällan. Om en ung kvinna kommer för att hämta vatten och jag säger till henne: ’Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka’, och hon svarar mig: ’Drick, jag öser upp åt dina kameler också’, låt då henne vara den kvinna som Herren utvalt åt min herres son. Medan jag ännu bad i mitt hjärta kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon gick ner till källan och hämtade vatten. Då bad jag henne att få dricka. Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sa: ’Drick, och dina kameler ska jag också ge vatten’. Då drack jag, och hon gav även kamelerna vatten. Sedan frågade jag henne: ’Vems dotter är du?’ Hon svarade: ’Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som Milka födde åt honom.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren. Jag lovprisade Jahve, min herre Abrahams Gud, som hade lett mig på rätt väg för att finna en dotter från min herres släkt åt hans son. Så säg mig nu om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet. Om inte, så säg mig det, så att jag antingen kan gå till höger eller vänster.” Då sa Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga något till dig, varken ont eller gott. Se, här står Rebecka framför dig. Ta henne och gå. Låt henne bli hustru åt din herres son, så som Herren har sagt.” När Abrahams tjänare hörde deras ord föll han ner på marken inför Herren. Sedan tog han fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också dyrbara gåvor till hennes bror och mor. Sedan åt och drack tjänaren och hans män. De övernattade, och när de steg upp på morgonen sa han: ”Låt mig nu fara till min herre.” Men brodern och modern sa: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, åtminstone tio. Sedan kan hon resa.” Men han sa: ”Håll mig inte kvar nu när Herren låtit min resa bli lyckosam. Sänd mig iväg så att jag kan gå till min herre.” De sa: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Det vill jag.” Då sände de iväg sin syster Rebecka och hennes amma med Abrahams tjänare och hans män. De välsignade Rebecka och sa till henne: ”Vår syster, av dig ska komma tusen gånger tiotusen. Dina ättlingar ska inta fiendens portar.” Sedan bröt Rebecka upp med sina tjänarinnor. De red på kamelerna och följde Abrahams tjänare, som tog Rebecka och gav sig iväg. Isak hade återvänt från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev. Om kvällen vandrade han omkring och funderade. Då lyfte han blicken och fick se kameler komma. Även Rebecka lyfte sin blick. När hon såg Isak steg hon ner från kamelen. Hon frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren sa: ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja och höljde sig. Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. Isak förde Rebecka till sin mor Saras tält. Han tog henne till hustru och han älskade henne. Så fann Isak tröst efter sin mors död. Abraham tog sig åter en hustru, vid namn Ketura. Hon födde åt honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua. Jokshan fick Saba och Dedan. Dedans söner var ashureerna, letusheerna och leummeerna. Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner. Abraham gav allt han ägde till Isak. Åt sina bihustrurs söner gav han gåvor. Medan han ännu levde sände han dem österut, bort från sin son Isak, till Österlandet. Abrahams livslängd blev 175 år. Sedan drog han sitt sista andetag och dog efter ett långt liv, gammal och mätt av dagar. Han förenades med sitt folk. Hans söner Isak och Ismael begravde honom i Makpelagrottan nära Mamre, på marken som tillhört hettiten Efron, Sohars son. Det var den marken som Abraham hade köpt av Hets söner. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara. Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak, som bodde nära Beer-Lahaj-Roi. Detta är släktträdet för Abrahams son Ismael, som Saras egyptiska slavinna Hagar födde åt Abraham. Detta är namnen på Ismaels söner i åldersordning: Ismaels förstfödde var Nebajot, sedan följde Kedar, Adbeel, Mibsam, Mishma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma. Detta var Ismaels söner med deras namn i deras byar och läger, tolv furstar och deras stammar. Ismaels livslängd blev 137 år. Sedan drog han sitt sista andetag och dog, och förenades med sitt folk. Ismaels ättlingar bodde från Havila ända till Shur, öster om Egypten, i riktning mot Assyrien. Och de satte sig emot alla sina bröder. Detta är Isaks, Abrahams sons, släkthistoria. Abraham fick Isak. Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru. Hon var dotter till aramén Betuel från Paddan-Aram och syster till aramén Laban. Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon var barnlös. Och Herren bönhörde honom, hans hustru Rebecka blev med barn. Men barnen härjade med varandra inom henne. Då sa hon: ”Varför händer det här mig?” Och hon gick för att fråga Herren, som sa till henne: ”Två folk finns i ditt moderliv. Två folkslag inom dig ska åtskiljas. Det ena blir starkare än det andra, den äldre ska tjäna den yngre.” När tiden kom och hon skulle föda bar hon på tvillingar. Den förste som kom var rödaktig, och hårig som ett skinnfäll över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. Sedan kom hans bror, med handen om Esaus häl. Så han fick heta Jakob. Isak var 60 år när hon födde dem. Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare, en markernas man. Men Jakob var en fridsam man som höll sig vid tälten. Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob. En gång när Jakob kokade soppa kom Esau utsvulten hem från markerna. Han sa till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda där, för jag är helt utsvulten!” Därför kallades han Edom. Men Jakob sa: ”Sälj i dag din förstfödslorätt till mig.” Esau sa: ”Jag håller ju på att dö! Vad hjälper mig förstfödslorätten?” Jakob sa: ”Ge mig din ed - i dag!” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. Då gav Jakob honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så föraktade Esau sin förstfödslorätt. Det blev hungersnöd i landet, efter den första hungersnöden som inträffade på Abrahams tid. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar. Herren uppenbarade sig för honom och sa: ”Gå inte ner till Egypten utan bli kvar i det land som jag ska berätta om. Stanna här i landet en tid. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina ättlingar alla dessa landområden. Jag ska stadfästa den ed som jag gav din far Abraham. Jag ska göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen. Jag ska ge dem alla dessa landområden. Och i din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade. Detta eftersom Abraham lydde min röst och höll det som jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.” Så bosatte sig Isak i Gerar. När männen på orten frågade om hans hustru, sa han: ”Hon är min syster”, för han vågade inte säga att hon var hans hustru. Han tänkte: ”Männen här kan döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker.” Då han varit där en tid hände sig att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak smeka sin hustru Rebecka. Abimelek kallade till sig Isak och sa: ”Hon är ju din hustru! Varför sa du att hon är din syster?” Isak svarade: ”Jag tänkte jag kunde bli dödad på grund av henne.” Abimelek sa: ”Vad har du gjort mot oss? Lätt kunde någon i vårt folk ha legat med din hustru, och då hade du dragit skuld över oss.” Och Abimelek befallde hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru ska avrättas!” Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, för Herren välsignade honom. Han blev en mäktig man, och hans välstånd blev allt större och till slut överväldigande. Han ägde hjordar av får och kor och hade så många slavar att det väckte avund hos filisteerna. Alla brunnar som hans fars slavar hade grävt då hans far Abraham levde, fyllde filisteerna med jord. Abimelek sa till Isak: ”Ge dig av härifrån, för du har blivit mäktigare än oss!” Då gav sig Isak av och slog sig ner i Gerars dalgång och bodde där. Isak grävde åter fram de brunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Han gav dem samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks slavar grävde i dalen fann de en källåder. Herdarna från Gerar började då tvista med Isaks herdar och sa: ”Det är vårt vatten!” Så han kallade brunnen Esek eftersom de grälat med honom. Sedan grävde de en annan brunn, men de började tvista om den också. Så han kallade den Sitna. Han bröt upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Så han kallade den Rehobot och sa: ”Nu har Herren gett oss utrymme så att vi kan bredda oss i landet.” Därifrån begav sig Isak upp till Beer-Sheba. Den natten uppenbarade sig Jahve för honom och sa: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd, för jag är med dig och ska välsigna dig och göra dina ättlingar talrika för min tjänare Abrahams skull”. Så Isak byggde där ett altare och anropade Jahves namn. Han slog upp sitt tält, och hans slavar grävde där en brunn. Abimelek kom till honom från Gerar med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. Isak sa till dem: ”Varför kommer ni till mig? Ni hatar mig och drev mig bort ifrån er?” De svarade: ”Vi kan tydligt se att Herren är med dig. Så vi tänkte att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: Du ska inte göra oss illa, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och lät dig fredligt gå. Du är nu välsignad av Herren.” Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan tog Isak farväl av dem, och de gav sig fredligt iväg. Samma dag kom Isaks slavar och berättade för honom om brunnen de grävt och sa: ”Vi har funnit vatten.” Han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba än i dag. När Esau var 40 år tog han till hustrur Judit, hettiten Beeris dotter, och Basemat, hettiten Elons dotter. Men de bedrövade Isak och Rebecka. Isak var gammal och hans ögon var så svaga att han inget såg. Då kallade han till sig sin äldste son Esau och sa till honom: ”Min son.” Han svarade: ”Jag är här.” Då sa Isak: ”Jag är gammal och vet inte vilken dag jag ska dö. Ta nu dina vapen, ditt koger och din båge. Gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. Tillaga sedan en god rätt som jag tycker om och bär in det till mig och låt mig äta så jag kan välsigna dig innan jag dör.” Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau. Så medan Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, sa Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna, jag hörde din far säga till din bror Esau: ’Skaffa något vilt och tillaga åt mig en god rätt att äta så jag kan välsigna dig inför Herren innan jag dör.’ Min son, lyssna därför nu på mig och gör som jag säger! Gå till hjorden och hämta två killingar. Jag ska tillaga en god rätt av dem åt din far, något han tycker om. Bär sedan in rätten till din far att äta, så att han välsignar dig innan han dör.” Men Jakob sa till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag har slät hud. Om far rör vid mig blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig och inte välsignelse.” Hans mor sa: ”Den förbannelsen tar jag på mig, min son. Gör bara som jag säger och gå och hämta killingarna åt mig!” Då gick han och hämtade dem och tog dem till sin mor. Och hon tillagade en god rätt som hans far tyckte om. Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus bästa kläder, som hon hade hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. Med skinnen från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. Sedan gav hon sin son Jakob den goda rätten och brödet som hon tillagat. Han gick in till sin far och sa: ”Min far.” Isak svarade: ”Ja! Vem är du, min son?” Jakob sa: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sa till mig. Var snäll och sätt dig upp och ät av mitt vilt, så att du kan välsigna mig.” Men Isak sa till sin son: ”Hur fick du tag i det så snabbt, min son?” Jakob svarade: ”Jahve din Gud sände det i min väg.” Då sa Isak till Jakob: ”Min son, var snäll och kom närmare så jag kan röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau eller inte.” Jakob gick då fram till sin far Isak som rörde vid honom och sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” Isak kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Och så välsignade han Jakob. Isak frågade: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.” Då sa han: ”Sätt fram maten så att jag får äta av min sons viltkött och välsigna dig.” Jakob satte fram det åt honom och han åt. Han gav honom också vin att dricka. Sedan sa hans far Isak: ”Kom hit och kyss mig, min son.” Jakob gick fram och kysste honom. När Isak kände lukten av hans kläder välsignade han Jakob och sa: ”Doften av min son är som doften av en äng som Herren välsignat. Gud ska ge dig dagg från himlen, fruktbar mark, säd och vin i överflöd. Folk ska tjäna dig, folkslag underordna sig dig. Härska över dina bröder. Din mors söner ska underordna sig dig. Förbannade är de som förbannar dig, välsignade är de som välsignar dig.” Så fort Isak hade välsignat Jakob och han lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. Även han lagade en god rätt och bar in den till sin far och sa: ”Nu kan far resa sig och äta av sin sons viltkött och sedan välsigna honom.” Hans far Isak frågade: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är din son Esau, din förstfödde.” Isak började skaka våldsamt och sa: ”Vem var då jägaren som kom med sitt vilt till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom, och välsignad ska han verkligen vara.” När Esau hörde vad hans far sa skrek han bittert: ”Far, välsigna mig också!” Men Isak svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” Då sa Esau: ”Inte undra på att han heter Jakob! För två gånger har han bedragit mig. Han tog min förstfödslorätt och nu tog han min välsignelse!” Och han frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar för mig?” Isak sa då till Esau: ”Lyssna, jag har satt honom att härska över dig och gett honom alla hans bröder till tjänare, och försett honom med säd och vin. Vad kan jag då göra för dig, min son?” Esau sa till sin far: ”Far, har du bara en välsignelse? Välsigna mig också, far!” Och han grät högljutt. Då svarade hans far Isak honom: ”Se, fjärran från fruktbar jord ska du bo, fjärran från himlens dagg där ovan. Av svärd ska du leva, din bror ska du tjäna. Men när du gör dig fri ska du bryta hans ok från din nacke.” Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far gav Jakob. Han tänkte: ”Snart kommer dagarna då vi sörjer vår far. Då ska jag döda min bror Jakob.” Rebecka fick höra vad hennes äldre son Esau hade sagt. Då kallade hon till sig sin yngre son Jakob och sa till honom: ”Lyssna, din bror Esau tröstar sig med planer på att döda dig. Därför ska du nu göra som jag säger, min son. Fly genast till min bror Laban i Harran! Stanna hos honom några dagar tills din brors raseri har lagt sig. När din brors ilska har lagt sig och han glömt vad du gjort honom, då ska jag sända bud och hämta dig. Varför skulle jag förlora er båda på en och samma dag?” Rebecka sa till Isak: ”Jag avskyr mitt liv på grund av Hets döttrar. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en av Hets döttrar, varför ska jag då leva?” Då kallade Isak till sig Jakob. Han välsignade honom och befallde honom: ”Du får inte ta till hustru någon av Kanaans döttrar. Bege dig genast till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och talrik så att du blir en stor folkskara. Han ska ge åt dig och dina ättlingar Abrahams välsignelse så att du kan ta landet som Gud gav åt Abraham till egendom, det land där du nu bor som främling.” Så sände Isak iväg Jakob. Han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor. Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt: ”Du får inte ta en Kanaans dotter till hustru.” Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. Då förstod Esau att hans far Isak ogillade kanaaneiska kvinnor. Så han gick till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot. Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran. Han kom till ett ställe där han övernattade eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en trappa rest på jorden, och toppen nådde till himlen. Och Guds änglar gick upp och ner på den. Och se, Jahve stod ovanför den och sa: ”Jag är Jahve, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina ättlingar. De ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och dina ättlingar ska jordens alla släkten bli välsignade. Lyssna, jag är med dig och ska skydda dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag gjort vad jag lovat dig.” Jakob vaknade ur sömnen och sa: ”Jahve är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” Han blev uppskakad och sa: ”Vilken fantastisk plats! Här måste Gud bo, och här är himlens port.” Så Jakob steg upp tidigt om morgonen, tog stenen som han lagt under huvudet, reste den till en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Betel. Den hette tidigare Luz. Jakob gav ett löfte och sa: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på min vandringsväg och ger mig mat att äta och kläder att bära, och jag tryggt återvänder till min fars hus, då ska Jahve vara min Gud. Och stenen jag rest till en stod ska bli ett Guds hus. Och av allt du ger mig ska jag ge dig tionde.” Jakob stegade vidare och kom till Österlandet. Där såg han en brunn på fältet och tre fårhjordar runt omkring den. Från brunnen gav man nämligen hjordarna vatten. En stor sten låg över brunnsöppningen. När alla hjordar samlats där välte de bort stenen från brunnsöppningen och gav fåren vatten. Sedan lade man tillbaka stenen på sin plats. Jakob frågade dem: ”Mina bröder, varifrån är ni?” De svarade: ”Vi är från Harran.” Då frågade han: ”Känner ni Laban, Nahors son?” De svarade: ”Vi känner honom”. Jakob frågade: ”Är det bra med honom?” De svarade: ”Ja, det är bra, och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.” Jakob sa: ”Solen står ännu högt, det är för tidigt att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete.” Men de sa: ”Det kan vi inte förrän alla hjordarna har samlats och stenen är bortvältrad från brunnsöppningen. Då ger vi fåren vatten.” Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, för hon var en herdinna. När Jakob såg sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han fram och välte bort stenen från brunnsöppningen och gav vatten åt sin morbror Labans får. Och Jakob kysste Rakel och storgrät. Han talade om för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon och berättade det för sin far. Så fort Laban fick höra om sin systerson Jakob sprang han emot honom, omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Och Jakob berättade för Laban allt som hade hänt. Och Laban sa till honom: ”Du är verkligen mitt kött och blod!” Så stannade Jakob hos honom en månad. Laban sa till Jakob: ”Du ska inte behöva arbeta för mig utan lön bara för att du är min släkting. Säg mig vad du vill ha.” Nu hade Laban två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. Lea hade känsliga ögon, men Rakel var attraktiv och vacker. Jakob älskade Rakel. Han sa: ”Jag vill tjäna dig i sju år för din yngre dotter Rakel.” Laban sa: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan man. Stanna hos mig.” Så arbetade Jakob för Rakel i sju år. Han upplevde åren som några dagar eftersom han älskade henne. Och Jakob sa till Laban: ”Ge mig min hustru, för mina dagar är uppfyllda. Jag vill gå in till henne.” Då samlade Laban alla män på orten och ordnade en fest. När kvällen kom tog Laban sin dotter Lea och förde henne till Jakob, som gick in till henne. Laban gav sin slavinna Silpa åt sin dotter Lea som slavinna. Och när morgonen kom, se, det var Lea! Då sa han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Det var ju för Rakel jag arbetade hos dig! Varför har du lurat mig?” Laban svarade: ”Vi gör inte så hos oss att vi ger bort den yngre före den äldre. Fullfölj nu Leas bröllopsvecka, så ska du få den andra också mot att du tjänar mig i sju år till.” Jakob gjorde så och fullföljde Leas bröllopsvecka. Laban gav sedan sin dotter Rakel till hustru åt Jakob. Och Laban gav sin slavinna Bilha åt sin dotter Rakel som slavinna. Så gick Jakob in till Rakel också. Han älskade Rakel mer än Lea. Sedan tjänade han hos Laban i sju år till. Men när Herren såg att Lea var ogillad gjorde han henne med barn, medan Rakel var barnlös. Lea blev med barn och födde en son. Hon gav honom namnet Ruben, för hon sa: ”Herren har sett min nöd. Nu kommer min man att älska mig.” Hon blev åter med barn och födde en son. Hon sa: ”Herren har hört att jag är ogillad, därför gav han mig denna son också.” Hon gav honom namnet Simeon. Hon blev med barn igen och födde en son. Hon sa: ”Nu ska äntligen min man förbli hos mig, då jag fött honom tre söner.” Därför fick han heta Levi. Ännu en gång blev hon med barn och födde en son. Hon sa: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan fick hon inte fler barn. När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sa till Jakob: ”Ge mig söner, annars dör jag!” Då blev Jakob arg på Rakel och sa: ”Har jag ersatt Gud? Det är han som förvägrat dig barn.” Hon sa: ”Här är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så kan hon föda åt mig och jag får en familj genom henne.” Så gav Rakel honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne. Bilha blev med barn och födde en son åt Jakob. Då sa Rakel: ”Gud har dömt till min fördel. Han har hört mig och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan. Rakels slavinna Bilha blev med barn igen och födde en andra son åt Jakob. Då sa Rakel: ”Jag har kämpat med Gud och min syster, och vunnit.” Och hon gav honom namnet Naftali. När Lea såg att hon inte fick fler barn tog hon sin slavinna Silpa som hon gav till hustru åt Jakob. Leas slavinna Silpa födde en son åt Jakob. Då sa Lea: ”Vilken fröjd!” Och hon gav honom namnet Gad. Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob. Då sa Lea: ”Jag är så lycklig. Kvinnor ska kalla mig lycklig.” Och hon gav honom namnet Asher. En dag under veteskörden gick Ruben ut på marken. Han fann kärleksäpplen som han tog med till sin mor Lea. Då sa Rakel till Lea: ”Var snäll och ge mig av din sons kärleksäpplen.” Lea svarade: ”Är det inte nog att du har tagit min man? Ska du ta min sons kärleksäpplen också?” Rakel sa: ”Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen.” När Jakob kom hem från marken på kvällen mötte Lea honom och sa: ”Du ska komma in till mig, för jag har betalat för dig med min sons kärleksäpplen.” Så låg han med henne den natten. Gud hörde Lea. Hon blev med barn och födde en femte son åt Jakob. Lea sa: ”Gud har belönat mig för att jag gav min slavinna åt min man.” Och hon gav honom namnet Isaskar. Lea blev med barn igen och födde en sjätte son åt Jakob. Då sa hon: ”Gud har skänkt mig en god gåva. Nu ska min man visa mig aktning, då jag fött honom sex söner.” Och hon gav honom namnet Sebulon. Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina. Sedan tänkte Gud på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam. Hon blev med barn och födde en son. Då sa hon: ”Gud har tagit bort min vanära.” Rakel gav honom namnet Josef och sa: ”Herren ska ge mig ännu en son.” När Rakel hade fött Josef sa Jakob till Laban: ”Låt mig resa och bege mig hem till min bygd och mitt land. Ge mig mina hustrur och barn som jag tjänat dig för, så ger jag mig av. Du vet hur jag har tjänat dig.” Laban svarade: ”Se med blida ögon på mig. Teckentydning säger mig att Herren har välsignat mig för din skull.” Han fortsatte: ”Bestäm din lön, så ska jag ge dig det.” Jakob sa: ”Du vet hur jag har tjänat dig och hur det gått med din boskap under min vård. Du hade lite innan jag kom men nu har du överflöd, för Herren har välsignat dig vart jag än gått. Men när ska jag få göra något för de mina?” Laban sa: ”Vad ska jag ge dig?” Jakob sa: ”Ge mig ingenting. Gör bara en sak och jag ska fortsätta som herde för din hjord och vakta den. Låt mig i dag få gå igenom hela din hjord och skilja ut alla spräckliga och brokiga får och alla svarta lamm och alla brokiga och spräckliga getter. Det ska vara min lön. När du en dag framöver kommer för att se min lön ska min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka ska räknas som stulna.” Laban sa: ”Utmärkt, det får bli som du säger.” Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna, alla spräckliga och brokiga getter, alla med något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. Han satte ett avstånd på tre dagsresor mellan sig och Jakob. Och Jakob fick vakta Labans övriga hjord. Och Jakob tog färska grenar av poppel, mandelträd och lönn och skar strimlor av barken så att det vita på grenarna syntes. Han lade de skalade grenarna i trågen och vattenkaren, mitt framför djuren när de kom för att dricka. De parade sig där. Och när djuren parade sig vid grenarna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig. Jakob separerade lammen och lät de andra djuren se mot det strimmiga och allt det mörka i Labans hjord. Så höll han isär sina egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. Så ofta de kraftiga djuren parade sig lade Jakob grenarna i trågen framför djurens ögon så att de parade sig vid grenarna. Men var det svaga djur lade han inte dit dem. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga. Och Jakob blev mycket rik. Han fick stora hjordar och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor. Jakob hörde Labans söner säga: ”Jakob har tagit allt vår far ägde. Rikedomen han skaffat sig tillhörde vår far.” Och Jakob märkte att Labans attityd mot honom hade förändrats. Då sa Herren till Jakob: ”Återvänd till dina fäders land och till din släkt. Jag ska vara med dig.” Så Jakob kallade till sig Rakel och Lea ut på marken till hans hjord. Han sa till dem: ”Jag märker att er far har en förändrad attityd till mig. Men min fars Gud har varit med mig. Ni vet att jag har tjänat er far med all min kraft. Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger. Men Gud har inte tillåtit honom att göra mig illa. När han sa: ’De spräckliga ska vara din lön’, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sa: ’De strimmiga ska vara din lön’, då fick hela hjorden strimmig avkomma. Så tog Gud er fars boskap och gav den åt mig. När parningstiden för småboskapen kom fick jag se i en dröm att hannarna som betäckte småboskapen var strimmiga, spräckliga och fläckiga. I drömmen sa Guds utsände till mig: Jakob! Jag svarade: Jag är här. Och han sa: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. För jag har sett allt som Laban gjort mot dig. Jag är Betels Gud. Där smorde du en minnessten och gav mig ett löfte. Res dig och lämna detta land och återvänd till ditt fosterland.” Då sa Rakel och Lea: ”Har vi kvar lott eller arv i vår fars hus? Han behandlar oss som främlingar och har sålt oss och gjort slut på summan han fick för oss. All rikedom som Gud tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Så gör allt vad Gud har sagt dig.” Då gjorde Jakob sig klar och satte sina söner och hustrur på kamelerna. Han tog med sig all boskap han hade förvärvat i Paddan-Aram, och all egendom han hade anskaffat. Han avsåg att bege sig till sin far Isak i Kanaan. Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar. Och Jakob bedrog aramén Laban genom att inte låta honom veta att han tänkte ge sig av. Han bröt upp och flydde med allt han ägde och gick över Eufrat och riktade in sig mot Gileads bergsbygd. Efter tre dagar fick Laban veta att Jakob hade flytt. Då tog han med sig sina manliga släktingar och förföljde honom. Efter sju dagar kom han ifatt honom i Gileads bergsbygd. Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sa till honom: ”Börja inte med vänliga ord till Jakob för att avsluta med onda!” Laban hann ifatt Jakob som hade slagit läger i bergsbygden. Även Laban och hans män slog läger på Gileads berg. Laban sa till Jakob: ”Vad har du gjort? Du bedrog mig och förde bort mina döttrar likt krigsfångar. Varför flydde du i hemlighet och bedrog mig? Varför sa du inget så att jag kunde ha sänt dig iväg med glädje och sång, med tamburin och harpa? Du lät mig inte ens få kyssa mina söner och mina döttrar. Du har betett dig oförståndigt! Det står i min makt att skada er. Men er fars Gud sa till mig i natt: ’Börja inte med vänliga ord till Jakob för att avsluta med onda!’ Du gav dig av för att du längtade hem till din fars hus. Men varför stal du mina gudar?” Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. Om du hittar någon här som har dina gudar ska den dö. Inför våra släktingar kan du peka ut om jag har något hos mig som är ditt. Ta det i så fall!” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem. Laban gick in i Jakobs tält och in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men fann inget. Ut från Leas tält gick han in i Rakels tält. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann inget. Hon sa till sin far: ”Bli inte arg, herre, men jag kan inte resa mig för dig, för jag har det på kvinnors vis.” Så han letade, men fann inte husgudarna. Jakob blev arg och anklagade Laban och sa till honom: ”Vad är mitt brott? Vad är min synd, eftersom du förföljer mig så hätskt? Nu har du letat igenom allt jag äger. Har du funnit något som tillhör dig? Lägg fram det här inför mina och dina släktingar så de kan döma mellan oss båda. I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, utan ersatte det själv. Du krävde ersättning av min hand för det som stulits på dagen eller på natten. Så var det. Hetta förtärde mig om dagen och köld om natten. Och sömnen flydde mina ögon. I tjugo år har jag varit hos dig. Jag tjänade dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap. Och du ändrade min lön tio gånger. Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak fruktar – så hade du låtit mig gå tomhänt. Men Gud såg mitt lidande och mina händers slit, och han fällde domen i natt.” Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, sönerna är mina söner, och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Men vad kan väl jag i dag göra för mina döttrar eller barnen som de fött? Kom nu, vi sluter ett förbund, du och jag. Det ska vara vittne mellan mig och dig.” Då tog Jakob en sten och reste den som en stod. Sedan sa han till sina släktingar: ”Hämta stenar.” Då tog de stenar och gjorde ett röse, och de åt där på röset. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, och Jakob kallade det Galed. Laban sa: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed, och även Mispa, för Laban sa: ”Herren observerar oss när vi är utom synhåll för varandra. Gör du mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av dem, ska du veta att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.” Laban sa till Jakob: ”Se detta röse och denna stod som jag rest mellan mig och dig. Röset och stoden är vittnen: jag ska inte passera röset på väg mot dig med ont uppsåt, och du ska inte passera röset och stoden på väg mot mig med ont uppsåt. Abrahams Gud, och Nahors gudar, deras fars gudar, ska döma mellan oss.” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktar. Och Jakob offrade slaktoffer på berget och bjöd sina släktingar på måltid. De åt och blev kvar på berget över natten. Tidigt nästa morgon steg Laban upp. Han kysste sina söner och sina döttrar och välsignade dem. Sedan gav han sig av och återvände hem. Jakob drog också vidare. Och Guds änglar mötte honom. När Jakob såg dem sa han: ”Detta är Guds här.” Och han kallade platsen Mahanajim. Jakob sände budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark. Han befallde dem: ”Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har bott hos Laban och varit där tills nu. Jag har oxar, åsnor, får, slavar och slavinnor. Jag har nu sänt bud för att meddela min herre, så att du kan se med blida ögon på mig.” Budbärarna kom tillbaka till Jakob och sa: ”Vi mötte din bror Esau, och han kommer emot dig med 400 man.” Med skräckblandad ångest delade Jakob upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror. Han tänkte: ”Om Esau kommer och attackerar den ena skaran så kan den andra undkomma.” Jakob bad: ”Min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Jahve, du som sa till mig: ’Återvänd till ditt land och din släkt så ska jag visa dig godhet.’ Jag är inte värdig all den kärlek och trofasthet som du visat din tjänare. Med bara min stav passerade jag Jordanfloden, och nu har jag två skaror. Rädda mig från min bror Esaus hand! För jag är rädd att han kommer att attackera mig och mödrarna och barnen. Du har sagt att du ska göra mig mycket gott och låta mina ättlingar bli som havets oräkneliga sand.” Jakob stannade där den natten. Av det han hade tog han ut gåvor till sin bror Esau: tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. Han anförtrodde dem åt sina slavar, var hjord för sig, och sa: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.” Han befallde den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar vem du tillhör och vart du går och vem som äger djuren som du driver framför dig, då ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva han skickar till sin herre Esau. Och själv kommer han efter oss.” Han befallde också den andre och den tredje och alla de som följde hjordarna: ”Ni ska säga detsamma till Esau när ni möter honom. Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” För han tänkte: ”Jag ska blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg. Sedan ska jag möta hans ansikte. Kanske han då behandlar mig väl.” Så sändes gåvan före honom. Själv stannade Jakob i lägret den natten. Samma natt steg Jakob upp och tog sina båda hustrur, sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han tog dem över floden med allt han ägde. Jakob blev ensam kvar. Och en man brottades med honom ända till gryningen. När mannen såg att han inte kunde betvinga Jakob, rörde han vid Jakobs höftben så att höften gick ur led när han brottades med honom. Och han sa: ”Släpp mig, för morgonen gryr!” Men Jakob sa: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Mannen frågade honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” Han sa: ”Ditt namn ska inte längre vara Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och människor, och segrat.” Och Jakob sa: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå fick jag leva.” När han passerade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av höften. Därför äter Israels söner ännu i denna dag inte muskeln på höftbenet, eftersom han slog Jakob på höftbenet, på höftmuskeln. Jakob lyfte blicken och såg Esau komma med 400 man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, sedan Lea med hennes barn, och sist Rakel med Josef. Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till marken medan han gick fram till sin bror. Men Esau sprang emot honom, omfamnade honom, föll honom om halsen med kyssar. Och de grät. När Esau såg kvinnorna och barnen sa han: ”Vilka är dessa?” Jakob svarade: ”Barnen som Gud i nåd har skänkt din tjänare.” Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. Sedan kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig. Esau frågade: ”Vad ville du med hela den skaran jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville få din välvilja.” Men Esau sa: ”Jag har tillräckligt. Behåll det som är ditt, min bror.” Men Jakob sa: ”Nej, jag ber dig, visa mig välvilja och ta emot min gåva. För då jag såg ditt ansikte var det som att jag såg Guds eget ansikte, och du var så vänlig mot mig. Var snäll och ta emot gåvan som skickades till dig. För Gud har varit nådig mot mig och jag har tillräckligt.” Jakob bad honom så enträget att han tog emot den. Och Esau sa: ”Nu fortsätter vi, och jag går före dig.” Men Jakob svarade: ”Min herre ser att barnen är späda och att mina tackor och kor ger di. Drivs de för hårt en enda dag så dör hela hjorden. Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare. Jag följer långsamt efter i en takt som passar boskapen och barnen, tills jag kommer till min herre i Seir.” Esau sa: ”Låt mig lämna kvar några av mitt folk hos dig.” Jakob sa: ”Varför det? Det räcker att min herre ser på mig med välvilja.” Så Esau återvände samma dag och drog till Seir. Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. För boskapen gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot. Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem i Kanaan. Han slog läger utanför staden. Marken där han slog upp sitt tält köpte han för hundra mynt av sönerna till Hamor, Shekems far. Där reste han ett altare och kallade det ’Gud, Israels Gud’. Dina, dottern som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. Shekem, son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne. Han tog tag i henne och förnedrade henne sexuellt. Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han blev förälskad i flickan och talade ömt till henne. Shekem sa till sin far Hamor: ”Ge mig den flickan till hustru.” Jakob fick höra att Shekem hade orenat hans dotter Dina. Men hans söner var ute på marken med boskapen så Jakob teg tills de kom hem. Och Shekems far Hamor gick ut för att tala med Jakob. Jakobs söner kom hem från marken så fort de fick höra vad som hänt. De blev bedrövade och rasande över vad Shekem gjort, för det var en galenskap i Israel att han legat med Jakobs dotter. Sådant fick bara inte ske. Hamor talade med dem och sa: ”Min son Shekem har förälskat sig i er syster. Jag ber, ge henne åt honom till hustru. Gift in er med oss. Ge oss era döttrar, och ta ni våra döttrar till hustrur. Lev med oss, landet ska ligga öppet för er. Bo här, bedriv handel och skaffa er ägodelar.” Och Shekem sa till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna välvilja. Jag ska ge er det ni vill ha. Begär hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag ger det ni vill ha. Ge mig bara flickan till hustru.” Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom Shekem hade orenat deras syster Dina. De sa till dem: ”Nej, vi kan inte ge vår syster åt en man som är oomskuren. Det vore en skam för oss. Bara på detta villkor kan vi gå er till mötes: att ni blir som vi genom att alla era män låter omskära sig. Då ska vi ge er våra döttrar och vi ska ta era döttrar. Och vi ska bo bland er så att vi blir ett folk. Men vill ni inte lyssna på oss och låta er omskäras, då tar vi vår syster och går.” Hamor och hans son Shekem gillade vad de sa. Och den unge mannen, som var mest ansedd i sin fars hus, dröjde inte att göra som de sa, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Så Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och sa till männen i staden: ”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. Låt dem få bo i landet och bedriva handel här, landet har plats nog för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur och ger dem våra döttrar. Men bara på ett villkor kommer männen att gå oss till mötes och bo bland oss så att vi blir ett folk: att alla våra män blir omskurna liksom de är omskurna. Fast då kommer deras boskap och egendom och alla deras djur att tillhöra oss! Vi gör därför som dom vill så att de slår sig ner hos oss.” Alla vid stadsporten höll med Hamor och hans son Shekem. Alla män vid stadsporten lät omskära sig. Men den tredje dagen, när männen led av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd. De gick in i den intet ont anande staden och dödade alla män. De dödade med svärd Hamor och hans son Shekem, och tog Dina från Shekems hus och gav sig av. Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom de hade orenat deras syster. De tog deras får, kor och åsnor, och det som fanns i staden och ute på fälten. De tog allt vad de ägde och alla deras barn och kvinnor. De plundrade allt som fanns i husen. Efteråt sa Jakob till Simeon och Levi: ”Nu har ni ställt till det för mig och gjort mig stinkande för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu kommer de att förenas mot mig och attackera mig, jag och mitt hus kommer att gå under!” Men de sa: ”Skulle han då få behandla vår syster som en hora?” Gud sa till Jakob: ”Dra upp till Betel och stanna där. Bygg ett altare åt Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.” Då sa Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna hos er. Rena er och byt kläder. Vi går upp till Betel. Där ska jag bygga ett altare åt Gud som svarade mig på nödens dag och som varit med mig på vägen jag gått.” Så gav de Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar. Jakob gömde dem under terebinten vid Shekem. När de bröt upp kom en fasa från Gud över städerna runt omkring så att de inte förföljde Jakobs söner. Och Jakob och alla som var med honom kom till Luz, det är Betel, i Kanaan. Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, för där hade Gud uppenbarat sig för honom då han flydde för sin bror. Debora, Rebeckas amma, dog och begravdes under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken. Gud visade sig åter för Jakob när han hade återvänt från Paddan-Aram. Och Gud välsignade honom. Gud sa: ”Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob. Israel ska vara ditt namn.” Så Gud gav honom namnet Israel. Gud sa till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och bli talrik. Ett folk, ja, många folkslag ska komma från dig. Och kungar ska utgå från dig. Landet jag gav åt Abraham och Isak ger jag till dig. Även åt dina ättlingar ger jag landet.” Sedan for Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom. Jakob reste en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han utgöt dryckesoffer på den och hällde olja över den. Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel. De bröt upp från Betel. Strax innan Efrata började Rakel föda och förlossningen blev svår. När det var som svårast sa barnmorskan till henne: ”Var inte rädd! Du får ännu en son.” Hon var döende, och när hennes själ skulle ge sig av gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det är Betlehem. Jakob reste en stod på hennes grav. Det är Rakels gravsten, som står där än i dag. Israel drog vidare och slog upp tältet på andra sidan Herdetornet. Då Israel bodde där i landet hände sig att Ruben gick bort och låg med sin fars bihustru Bilha. Och Israel fick veta det. Jakob hade tolv söner. Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. Rakels söner var Josef och Benjamin. Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, som föddes åt honom i Paddan-Aram. Jakob kom till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. Isaks livslängd blev 180 år. Sedan drog han sitt sista andetag och dog och förenades med sitt folk, gammal och mätt av dagar. Hans söner Esau och Jakob begravde honom. Detta är Esaus - Edoms - släkthistoria. Esau tog sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hettiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sibon, samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot. Ada födde Elifas åt Esau, och Basemat födde Reguel. Oholibama födde Jeush, Jalam och Korah. Detta var Esaus söner som föddes åt honom i Kanaan. Esau tog sina hustrur, söner, döttrar, allt sitt husfolk, sin boskap, alla andra djur och all egendom som han förvärvat i Kanaan. Han flyttade till ett land bort från sin bror Jakob. De ägde för mycket för att kunna bo tillsammans. Landet där de bodde som främlingar kunde inte försörja båda på grund av deras hjordar. Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är Edom. Detta är Esaus släktträd. Han blev stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd. Detta är namnen på Esaus söner: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat. Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. Timna, som var bihustru till Elifas, Esaus son, födde Amalek åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada. Reguels söner var Nahat och Sera, Shamma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat. Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeush, Jalam och Korah. Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, Korah, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i landet Edom. De var söner till Ada. Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Shamma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i landet Edom och var söner till Esaus hustru Basemat. Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeush, Jalam och Korah. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru. Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom. Detta var horiten Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horiternas stamfurstar, Seirs söner i landet Edom. Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna. Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam. Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i ödemarken när han vaktade åsnorna åt sin far Sibon. Anas barn var Dishon och Oholibama, Anas dotter. Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran. Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan. Dishans söner var Us och Aran. Horiternas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horiternas stamfurstar i landet Seir, varje furste för sig. Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan det fanns någon kung över Israels söner. Beors son Bela var kung i Edom. Hans stad hette Dinhaba. Bela dog, och Jobab, Seras son, från Bosra, blev kung efter honom. Jobab dog, och Husham från temaneernas land blev kung efter honom. Husham dog, och Hadad, Bedads son, blev kung efter honom. Han besegrade midjaniterna på Moabs mark. Hans stad hette Avit. Hadad dog, och Samla från Masreka blev kung efter honom. Samla dog, och Saul från Rehobot vid Eufrat blev kung efter honom. Saul dog, och Baal-Hanan, Akbors son, blev kung efter honom. Akbors son Baal-Hanan dog, och Hadar blev kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel. Hon var dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab. Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, Oholibama, Ela, Pinon, Kenas, Teman, Mibsar, Magdiel och Iram. Detta var Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar. Jakob bosatte sig i Kanaan där hans far hade bott som främling. Detta är Jakobs historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren med sina bröder. Som pojke hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Josef berättade för deras far om allt ont han hörde om bröderna. Israel älskade Josef mer än sina andra söner, för han hade fått honom på sin ålderdom. Han lät göra en speciell dräkt åt Josef. Hans bröder såg att deras far älskade honom mer än någon av dem. Så de hatade honom och förmådde inte tala vänligt med honom. Josef hade en dröm. När han berättade den för sina bröder hatade de honom än mer. Han sa: ”Låt mig få berätta om min dröm: Vi var på åkern och band kärvar. Då reste sig min kärve och stod upprätt. Och se, era kärvar ställde sig runt omkring och böjde sig för min kärve.” Hans bröder sa: ”Skulle du bli vår kung och härska över oss!” Deras hat blev allt starkare mot Josef på grund av hans drömmar och prat. Josef hade ännu en dröm som han berättade för sina bröder. Han sa: ”Lyssna, jag har haft ännu en dröm. Se, solen, månen och elva stjärnor böjde sig för mig.” När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sa: ”Vad är det för en dröm du hade? Skulle verkligen jag och din mor och dina bröder komma och böja oss till marken för dig?” Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far glömde inte vad Josef sagt. En gång gick hans bröder för att valla sin fars får i Shekem. Israel sa till Josef: ”Vallar inte dina bröder fåren i Shekem? Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag går dit.” Då sa Israel: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka och ge mig besked.” Så sände han iväg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem. En man mötte Josef där han irrade omkring på fälten. Mannen frågade honom vad han letade efter. Josef svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Kan du säga mig var de vallar sin hjord?” Mannen svarade: ”De har gett sig av. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan.” Så Josef gav sig efter sina bröder och fann dem i Dotan. Men de såg honom på avstånd. Och innan han kom fram började de planera att döda honom. De sa till varandra. ”Här kommer den där drömmaren. Kom, vi dödar honom och kastar honom i en av brunnarna! Sedan säger vi att ett vilddjur åt upp honom. Så ska vi se vad det blir av hans drömmar!” Men Ruben hörde det och räddade Josef från deras händer och sa: ”Nej, vi dödar honom inte!” Och han fortsatte: ”Låt inte blod flyta! Kasta honom ner i brunnen här i ödemarken, men bär inte hand på honom!” Han ville rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far. När Josef kom fram till sina bröder slet de av hans dräkt, den speciella dräkt som han bar. Och de tog tag i honom och kastade honom i en tom brunn utan vatten. Sedan satte de sig för att äta. Då fick de se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med kryddor, balsam och myrra som de skulle föra ner till Egypten. Då sa Juda till sina bröder: ”Vad tjänar vi på att döda vår bror och dölja hans blod? Kom, vi säljer honom till ismaeliterna. Vi skonar honom, för han är vår bror, vårt eget kött.” Och bröderna lyssnade på honom. När de midjanitiska köpmännen kom drog bröderna upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo silvermynt till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten. När Ruben återvände till brunnen och såg att Josef inte var där, rev han sönder sina kläder. Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vad ska jag ta mig till?” Då slaktade de en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. De skickade hem den speciella dräkten till sin far och sa: ”Den här fann vi. Undersök om det är din sons dräkt.” Han undersökte den och sa: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvivel ihjälriven!” Och Jakob rev sönder sina kläder, band säcktyg om höfterna och sörjde sin son många dagar. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han vägrade låta sig tröstas utan sa: ”Nej, jag vill sörjande fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom. I Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livvakterna. Det hände vid den tiden att Juda lämnade sina bröder och slog sig ner hos en man vid namn Hira, i Adullam. Där fick Juda se dottern till en kanaaneisk man som hette Shua. Han tog henne till hustru och låg med henne. Hon blev med barn och födde en son som fick namnet Er. Sedan blev hon åter med barn och födde en son som hon gav namnet Onan. Hon födde ännu en son, som hon gav namnet Shela. Juda var i Kesib när han föddes. Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er. Hon hette Tamar. Men Judas förstfödde Er var ond i Herrens ögon, och Herren dödade honom. Då sa Juda till Onan: ”Ligg med din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne så att din bror får barn.” Men Onan visste att barnet inte skulle bli hans eget. Därför lät han säden spillas på marken varje gång han låg med sin brors hustru. Detta för att inte ge barn åt sin bror. Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade honom också. Då sa Juda till sin sonhustru Tamar: ”Lev som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.” För han var rädd att också Shela skulle dö liksom hans bröder. Så Tamar förblev boende i sin fars hus. En lång tid därefter dog Shuas dotter, Judas hustru. Då sorgetiden var över gick Juda upp till fårklipparna i Timna tillsammans med sin vän adullamiten Hira. Det berättades för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren. Då tog hon av sig änkekläderna och dolde sig med en slöja som hon svepte om sig. Så satte hon sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. För hon såg att Shela nu var vuxen men att man ändå inte gav henne till hustru åt honom. När Juda fick se henne trodde han att det var en prostituerad, eftersom hon hade dolt sitt ansikte. Han vek av till henne där hon satt vid vägen och sa: ”Kom, låt mig ligga med dig.” Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: ”Vad ger du för att du ska få ligga med mig?” Han sa: ”Jag skickar dig en killing ur min hjord.” Hon svarade: ”Du får ge mig en pant tills du skickar den.” Han frågade: ”Vad vill du ha i pant?” Hon sa: ”Din signetring med band och staven i din hand.” Han gav henne det. Så låg han med henne och hon blev med barn genom honom. Sedan gick hon därifrån. Och hon tog av sig slöjan och tog åter på sig änkekläderna. Juda skickade killingen med sin vän från Adullam för att få igen panten av kvinnan. Men han fann henne inte. Han frågade männen på platsen var tempelhoran fanns, hon som satt vid vägen i Enajim. De svarade att det inte hade funnits någon tempelhora där. Han återvände till Juda och sa: ”Jag fann henne inte. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelhora där.” Då sa Juda: ”Hon får behålla det. Bara vi nu inte blir förlöjligade. Jag har i alla fall skickat killingen, men du fann henne inte.” Ungefär tre månader senare fick Juda höra: ”Tamar, din sonhustru, har horat och nu är hon med barn genom sin otukt.” Då sa Juda: ”För ut henne, hon ska brännas!” Men då hon fördes ut sände hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Jag är med barn med mannen som äger det här. Jag ber dig se efter vem som äger denna signetring med band och den här staven.” Och Juda kände igen dem och sa: ”Hon är mer rättfärdig än jag, för jag gav henne inte åt min son Shela.” Och han låg aldrig mer med henne. När tiden var inne för henne att föda, då var det tvillingar i hennes moderliv. Under födseln stack den ene fram en hand. Barnmorskan tog handen, knöt en röd tråd om den och sa: ”Han kom först.” Men när han drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sa hon: ”Varför tränger du dig fram?” Och han fick namnet Peres. Därefter kom hans bror ut med den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera. Josef blev förd ner till Egypten. Potifar, en egyptier som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. Herren var med Josef, som blev framgångsrik. Han levde i sin egyptiske herres hus. Hans herre såg att Herren var med honom och att Herren gjorde så att allt gick väl i hans hand. Josef blev omtyckt av Potifar och blev hans tjänare. Potifar satte honom över hela sitt hus och lät honom ta hand om allt han ägde. Från den stund han satte honom över sitt hus och allt han ägde, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, i huset och på marken. Han lät Josef ta hand om allt. Potifar bekymrade sig inte om något annat än maten han åt. Josef var attraktiv och vacker. Efter en tid började hans herres hustru kasta sina blickar på honom och sa: ”Ligg med mig!” Men han vägrade och sa till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. Ingen är större i detta hus än jag, och inget nekar han mig - utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” Hon talade till Josef dag efter dag, men han lyssnade inte på henne och ville varken ligga med henne eller vara med henne. Det hände sig en dag att han kom in i huset för att utföra sitt arbete. Ingen av husfolket var inne. Då grep hon tag i hans mantel och sa: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och sprang iväg ut. När hon såg att han lämnade manteln i hennes hand och sprang iväg, ropade hon på männen i huset och sa till dem: ”Titta! Min man har fört in till oss en hebreisk man som gör oss till åtlöje. Han kom till mig och ville ligga med mig, men jag ropade så högt jag kunde. Och när han hörde hur jag gallskrek lämnade han manteln hos mig och sprang iväg ut.” Hon tog till vara Josefs mantel tills hans herre kom hem. Då upprepade hon allt för honom: ”Den hebreiske slaven som du har fört till oss kom till mig för att göra mig till åtlöje. Men när jag gallskrek lämnade han sin mantel hos mig och sprang iväg ut.” Josefs herre blev rasande när han fick höra sin hustru berätta vad hans slav hade gjort mot henne. Han satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls inspärrade. Där i fängelset blev Josef sittande. Men Herren var med Josef och visade honom kärlek, och lät honom bli vänligt bemött av fängelsechefen. Josef fick av fängelsechefen ansvar för alla fångar i fängelset och för alla arbetsuppgifter där. Fängelsechefen var obekymrad om allt som anförtrotts Josef, för Herren var med honom. Herren lät allt han gjorde lyckas väl. En tid därefter hände det att den egyptiske kungens munskänk och hans bagare begick förseelser mot sin herre, kungen av Egypten. Farao blev arg på sina båda hovmän, förste munskänken och förste bagaren. Han satte dem i förvar hos befälhavaren för livvakterna, i fängelset där Josef var fånge. Befälhavaren för livvakterna utsåg Josef att vara hos dem och tjäna dem. De satt där i förvar en tid. I fängelset hade den egyptiske kungens munskänk och hans bagare under samma natt var sin dröm med olika tydning. När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var nedstämda. Han frågade faraos hovmän som satt i förvar med honom i hans herres hus: ”Varför ser ni så dystra ut i dag?” De svarade: ”Vi har drömt, men det finns ingen som kan tyda våra drömmar.” Josef sa: ”Hör inte tydningen Gud till? Berätta för mig.” Då berättade förste munskänken sin dröm för Josef och sa: ”I min dröm stod en vinstock framför mig. Vinstocken hade tre rankor. Så fort den sköt skott slog blommorna ut och klasarna bar mogna druvor. Jag hade faraos bägare i handen. Jag tog druvorna, pressade dem i faraos bägare och satte den i hans hand.” Josef sa: ”Här är tydningen: De tre rankorna betyder tre dagar. Om tre dagar ska farao upphöja dig och du får tillbaka din ställning. Du ska få ge farao bägaren i handen som förut när du var hans munskänk. Men kom ihåg mig när det går bra för dig. Visa mig vänlighet och påminn farao om mig så jag kommer ifrån det här stället. Jag blev bortrövad från hebreernas land och här har jag oskyldig satts i den här hålan.” När förste bagaren såg att Josef hade gett en god tydning sa han till honom: ”Även jag hade en dröm. Jag bar tre korgar med vetebröd på huvudet. I den översta korgen fanns all slags bakverk åt farao. Men fåglarna åt dem ur korgen på mitt huvud.” Josef svarade: ”Här är tydningen: De tre korgarna betyder tre dagar. Om tre dagar ska farao upphöja ditt huvud - genom att kapa av det! Han ska hänga dig på trä, och fåglarna ska äta ditt kött.” Tre dagar därefter inföll faraos födelsedag. Då höll han ett gästabud för alla sina tjänare. Och han upphöjde bland sina tjänare både förste munskänken och förste bagaren. Han gav förste munskänken tillbaka sin ställning så han åter fick sätta bägaren i faraos hand. Men förste bagaren hängde han. Det blev så som Josef hade uttytt för dem. Men förste munskänken tänkte inte på Josef utan glömde honom. Två år senare hade farao en dröm: Han stod vid Nilen. Upp ur floden kom sju vackra och feta kor och började beta i vassen. Efter dem steg sju andra kor, fula och magra, upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden. Och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. Han somnade och drömde en andra gång: Sju ax, fylliga och fina, växte på samma strå. Efter dem sköt det upp sju andra ax, tunna och svedda av östanvinden. Och de sju tunna axen slukade de sju fylliga och fulla axen. Därefter vaknade farao och förstod att det var en dröm. På morgonen var han fylld av oro. Han kallade till sig Egyptens alla teckentydare och lärda män. Farao berättade sina drömmar för dem, men ingen kunde tyda dem åt honom. Då sa förste munskänken till farao: ”I dag måste jag påminna om mina försyndelser. En gång blev farao arg på sina tjänare och satte mig och förste bagaren i förvar hos befälhavaren för livvakterna. Vi båda drömde samma natt, drömmar med olika tydning. En ung hebré var med oss där, en slav hos befälhavaren för livvakterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han tydde dem för oss, varje dröm för sig. Och det blev så som han tydde. Jag fick tillbaka min ställning och den andre blev upphängd.” Då sände farao bud efter Josef. Snabbt hämtade man honom ur fängelsehålan. Han fick raka sig och byta kläder och kom sedan inför farao. Farao sa till Josef: ”Jag har haft en dröm, och ingen kan tyda den. Men jag har hört att du kan tyda drömmar som du får höra.” Josef svarade farao: ”Inte jag, men Gud kan ge farao ett positivt svar.” Då sa farao till Josef: ”Jag drömde att jag stod på Nilens strand. Sju kor, feta och vackra, kom upp ur floden och började beta i vassen. Efter dem kom det upp sju andra kor, klena, fula och magra. Jag har aldrig sett så fula kor i hela Egypten. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, de feta. Men när de hade ätit dem kunde det inte märkas på dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. I drömmen såg jag också sju ax, fylliga och vackra, växa på samma strå. Efter dem sköt det upp sju andra ax, torra, tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju vackra. Detta berättade jag för teckentydarna, men ingen kunde förklara det för mig.” Då sa Josef till farao: ”Faraos drömmar har samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder sju år. Drömmarna har samma betydelse. De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, så även de sju axen som var tomma och svedda av östanvinden. Det ska komma sju hungerår. Det är som jag sa till farao: Gud har visat farao vad han tänker göra. Det ska komma sju år med överflöd i hela Egypten. Sedan följer sju hungerår så att allt överflöd glöms bort i Egypten. Svälten ska förtära landet. Landets överflöd ska glömmas genom svälten som kommer, för den blir mycket svår. Att drömmen upprepades för farao betyder att det är bestämt av Gud. Han ska snart låta det ske. Därför bör farao nu utse en omdömesgill och klok man och sätta honom över Egypten. Farao behöver tillsätta förvaltare över landet som kräver in en femtedel av skördarna i Egypten under de sju överflödsåren. De ska samla in all mat under de kommande goda åren. Med faraos auktoritet ska de lagra säd i städerna under bevakning. Maten ska vara en reserv för landet under de sju hungerår som kommer över Egypten. Det ska förhindra att landet går under av svält.” Farao och alla hans tjänare gillade förslaget. Och farao sa till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande som denne man?” Och farao sa till Josef: ”Eftersom Gud informerat dig om allt detta, så finns ingen så omdömesgill och klok som du. Du ska styra mitt hus, och allt mitt folk ska lyda dina befallningar. Bara vad avser tronen ska jag vara större än dig.” Och farao sa till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egypten.” Och farao tog av signetringen från sin hand och satte den på Josefs hand. Han klädde honom i fina linnekläder och hängde en guldkedja om halsen på honom. Han lät Josef köra vagnen närmast efter sin egen och de ropade ”Böj knä!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egypten. Sedan sa farao till Josef: ”Jag är farao, men utan din tillåtelse ska ingen i Egypten lyfta hand eller fot.” Farao kallade Josef Safenat-Paneah. Och han gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Sedan reste Josef omkring i Egypten. Josef var trettio år då han trädde inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste över hela Egypten. Under de sju överflödsåren gav landet enorma skördar. Under dessa sju år lät Josef samla in alla livsmedel och lagra dem i städerna. I varje stad lagrade han grödor från fälten runt omkring. Så samlade Josef spannmål i en mängd som havets sand. Till sist slutade han föra register, för det kunde inte räknas. Innan hungeråren kom fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Josef gav den förstfödde namnet Manasse, och sa: ”För Gud har låtit mig glömma allt mitt elände och hela min fars hus.” Den andre gav han namnet Efraim, och sa: ”För Gud har gjort mig fruktsam i landet där jag lider.” De sju överflödsåren i Egypten tog slut. Och de sju hungeråren som Josef förutsagt tog sin början. Det blev svält i alla länder, men i hela Egypten fanns det bröd. Då hela Egypten började hungra ropade folket till farao efter bröd. Han sa till dem: ”Gå till Josef och gör som han säger!” Svält bredde ut sig över hela jorden. Då öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Hungersnöden blev svår i Egypten. Hela världen kom till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår överallt. När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sa han till sina söner: ”Varför tittar ni på varandra?” Han fortsatte: ”Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit ner och köp säd åt oss, så att vi får leva och inte dö.” Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten. Men Jakob sände inte Josefs bror Benjamin med bröderna, för han tänkte att en olycka kunde drabba honom. Så var Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom svält rådde i Kanaan. Nu var det Josef som styrde landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Josefs bröder anlände och böjde sig för honom med ansiktena mot marken. Josef såg sina bröder och kände igen dem. Men han förställde sig för dem och talade strängt till dem. Han frågade: ”Var kommer ni ifrån?” De sa: ”Från landet Kanaan för att köpa säd.” Så Josef kände igen sina bröder men de kände inte igen honom. Josef mindes drömmarna han haft om dem, och sa: ”Ni är spioner! Ni har kommit för att se var landet ligger öppet.” De svarade: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. Vi är alla söner till samme man. Vi är hederliga män. Dina tjänare är inga spioner.” Men han sa: ”Jo, ni har kommit för att se var landet ligger öppet.” De svarade: ”Dina tjänare var tolv bröder, vi är söner till samme man i Kanaan. Den yngste är nu hos vår far, och en finns inte mer.” Josef sa till dem: ”Som jag sa, ni är spioner! Så här ska ni prövas: Så sant farao lever, ni lämnar inte denna plats förrän er yngste bror kommer hit! En av er ska hämta hit er bror. Ni andra stannar som fångar. Så ska det prövas om ni talar sanning. Om inte, så sant farao lever, då är ni spioner!” Sedan höll han dem häktade i tre dagar. Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här och ni ska få leva, för jag fruktar Gud. Vi ska se om ni är hederliga män: en av bröderna stannar kvar i husarrest, ni andra ger er av med säd mot svälten hemma hos er. För sedan hit till mig er yngste bror. Om era ord besannas slipper ni dö.” Och de gjorde så. De sa till varandra: ”Vi straffas verkligen för det vi gjorde mot vår bror! Vi såg hans ångest när han bönföll oss, men vi vägrade lyssna på honom. Därför har också vi drabbats av ångest.” Ruben svarade dem: ”’Synda inte mot pojken’, sa jag till er. Men ni lyssnade inte. Så nu krävs vedergällning för hans blod.” De visste inte att Josef förstod eftersom han talat med dem genom tolk. Han drog sig undan från dem och grät. Så kom han åter och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät binda honom inför deras ögon. Josef befallde att deras säckar skulle fyllas med säd. Vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Och de skulle få mat för resan. Man gjorde så. Sedan lastade bröderna säden på sina åsnor och gav sig av. Men där de övernattade öppnade en av dem sin säck för att ge sin åsna foder. Då fick han se sina pengar överst i säcken. Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! Titta, de är i min säck.” Med hjärtat i halsgropen sa de skälvande till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?” Så kom de till sin far Jakob i Kanaan. De berättade för honom allt som hade hänt dem och sa: ”Mannen som är landets herre talade strängt till oss och behandlade oss som vore vi spioner i landet. Men vi sa till honom: ’Vi är hederliga män och inga spioner. Vi är tolv bröder, söner till samme far. En finns inte mer och den yngste är nu hos vår far i Kanaan.’ Men mannen som är landets herre svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig, och ta säd mot svälten hemma hos er och ge er av. För hit er yngste bror till mig. Då kan jag förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga män, och då ska jag ge tillbaka er bror och ni får rörelsefrihet i landet.” När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse där. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på pengapåsarna. Och deras far Jakob sa till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simeon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Allt går mig emot!” Då sa Ruben till sin far: ”Döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Låt mig ta ansvar för honom. Jag ska föra honom tillbaka till dig.” Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död och han är ensam kvar. Om en olycka skulle hända honom under er resa, då för ni mig gråhårig och sörjande ner i dödsriket.” Hungersnöden var svår i landet. När de ätit upp säden de hämtat från Egypten sa deras far till dem: ”Res dit igen och köp oss lite säd.” Men Juda svarade honom: ”Mannen sa klart och tydligt till oss: ’Ni kommer inte att få träda fram inför mig om inte er bror är med er.’ Om du sänder vår bror med oss, reser vi ner och köper säd åt dig. Men om du inte sänder honom med oss reser vi inte. För mannen sa till oss: ’Ni kommer inte att få träda fram inför mig om inte er bror är med er’.” Då sa Israel: ”Varför gjorde ni mig så illa att ni berättade för mannen att ni har en bror till?” De svarade: ”Mannen förhörde sig noga om oss och vår släkt. Han sa: ’Lever er far ännu? Har ni någon bror?’ Vi besvarade hans frågor. Hur kunde vi veta att han skulle uppmana oss att hämta vår bror?” Juda sa då till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig. Vi måste genast fara om vi ska överleva och inte dö, både vi, du och våra barn. Jag ska garantera hans säkerhet. Du kan hålla mig ansvarig för honom. Om jag inte återvänder med honom till dig och ställer honom framför dig, ska jag vara en syndare inför dig för alltid. Hade vi inte dröjt hade vi redan varit tillbaka både en och två gånger.” Då sa deras far Israel till dem: ”Om så måste ske, gör så här: Ta lite av landets bästa i era säckar och för ner till mannen som gåva: lite balsam, lite honung, kryddor, myrra, pistaschnötter och mandlar. Ta dubbelt med pengar, och återlämna de pengar ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. Ta er bror också, och far genast tillbaka till mannen. Må Gud den Allsmäktige låta er möta barmhärtighet inför mannen så att han sänder tillbaka er andre bror och Benjamin. Och blir jag barnlös, så blir jag barnlös.” Männen tog med sig gåvan, dubbelt med pengar, och Benjamin. De gav sig av ner till Egypten och kom inför Josef. När Josef såg Benjamin med dem, sa han till sin husförvaltare: ”För männen till huset, slakta ett djur och tillred, för männen ska äta middag med mig.” Mannen gjorde som Josef sa. Han tog männen till Josefs hus. Men när männen fördes in i Josefs hus blev de rädda, och sa: ”Det är på grund av pengarna vi förs in här, de som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu går han till angrepp och kastar sig över oss och gör oss till slavar och tar våra åsnor.” De gick fram till Josefs husförvaltare vid ingången till huset. De sa: ”O, Herre, vi kom verkligen hit förra gången för att köpa säd. Men när vi öppnade våra säckar vid nattlägret, fann var och en av oss sina pengar överst i sin säck, den summa han betalt. Nu har vi med dem tillbaka. Och vi har med oss mer pengar för att köpa mat. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.” Förvaltaren sa: ”Allt är väl, var inte rädda! Er Gud och er fars Gud har lagt en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar.” Sedan förde han ut Simeon till dem. Mannen förde bröderna in i Josefs hus och gav dem vatten att tvätta fötterna med. Och han utfodrade deras åsnor. De förberedde sin gåva inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hade hört att de skulle äta där. Josef kom hem och de överlämnade till honom gåvan de hade fört in, och de böjde sig till golvet för honom. Han hörde sig för om allt var bra med dem, och frågade sedan: ”Är det bra med er gamle far som ni talade om? Lever han än?” De svarade: ”Ja, det är bra med din tjänare, vår far. Han lever än.” Och de böjde sig och föll ner för honom. Josef lyfte blicken och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, och frågade: ”Är detta er yngste bror som ni talade om?” Han fortsatte: ”Gud ska visa dig nåd, min son.” Överväldigad av känslor för sin bror skyndade Josef ut för att finna en plats för sina tårar. Han gick in i sin kammare och grät. Så tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han la band på sig och sa: ”Sätt fram maten.” De satte fram för honom och för bröderna och för de egyptier som åt hos honom, var för sig. För egyptier får inte äta med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning, från den förstfödde till den yngste. Och männen såg förundrat på varandra. Han lät dem få av rätterna på sitt bord. Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig berusade med honom. Josef befallde sedan sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de förmår bära. Och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Lägg min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef sa. När gryningsljuset kom sändes männen iväg med sina åsnor. De kom lite utanför staden. Då sa Josef till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga: Varför har ni lönat gott med ont? Är detta inte bägaren som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Ni har gjort något ont!” Förvaltaren kom ifatt dem och sa detta till dem. De svarade: ”Varför säger min herre så? Dina tjänare skulle aldrig göra något sådant! Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi stjäla silver eller guld från din herres hus? Om bägaren finns hos någon av dina tjänare ska han dö. Och vi andra ska bli min herres slavar.” Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni säger. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Ni andra ska vara utan skuld.” Var och en lyfte snabbt ner sin säck på marken och öppnade den. Förvaltaren började söka hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och återvände till staden. Juda och hans bröder gick in i Josefs hus. Han var ännu kvar, och de föll ner till golvet för honom. Josef sa till dem: ”Vad har ni gjort? Vet ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” Juda svarade: ”Vad kan vi säga till min herre? Hur ska vi uttrycka oss och hävda vår oskuld? Gud har avslöjat dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både vi och den i vilkens hand bägaren hittades hos.” Men Josef sa: ”Nej, aldrig att jag skulle göra så! Mannen i vilkens hand bägaren hittades hos ska bli min slav. Ni andra kan lugnt resa hem till er far.” Juda steg då fram till honom och sa: ”O, min herre, var snäll och låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao. Min herre frågade sina tjänare om vi hade en far eller bror. Vi svarade: ’Vi har en gammal far och en son till honom, en ung pojke som han fick på gamla dagar. Pojkens bror är död, så han är ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.’ Då ville du att dina tjänare skulle föra ner honom till dig så att du fick se honom med egna ögon. Vi svarade vår herre: ’Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om pojken lämnade honom.’ Men du sa till dina tjänare att om inte vår yngste bror följde med oss hit så skulle vi inte få träda fram inför dig. Då vi kom hem till din tjänare, min far, återgav vi för honom vår herres ord. Men vår far sa: ’Vänd åter och köp oss lite säd!’ Vi svarade: Vi kan inte fara dit ner. Om vår yngste bror är med oss kan vi fara. Men om inte vår yngste bror är med får vi inte träda fram inför mannen. Då sa din tjänare, min far, till oss: ’Ni vet att min hustru födde mig två söner. En försvann ifrån mig, och jag sa: Han är säkert ihjälriven, och jag har inte sett honom mer. Om ni tar också denne ifrån mig och en olycka skulle hända honom, då för ni mig gråhårig och sörjande ner i dödsriket.’ Om jag kommer till din tjänare, min far, utan pojken som vår far är så fäst vid, då dör han när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då sända din tjänare, vår far, gråhårig och sörjande ner i dödsriket. Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken. Jag sa att om jag inte återvänder med honom ska jag vara en syndare inför min far för alltid. Jag ber därför att din tjänare får stanna hos min herre som slav i pojkens ställe. Så kan pojken återvända med sina bröder. Hur skulle jag kunna fara hem till min far utan pojken, och få bevittna den plåga som skulle drabba min far?” Josef kunde inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Alla går ut härifrån!” Ingen blev kvar hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han grät så högt att egyptierna hörde det. Även faraos husfolk hörde det. Josef sa till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far än?” Men hans bröder kunde inte svara, för de stod skräckslagna inför honom. Då sa Josef till dem: ”Kom hit till mig.” De gick närmare. Och han sa: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade eller upprörda för att ni sålde mig hit. För Gud sände mig hit före er för att rädda liv. I två år har det varit hungersnöd i landet, och i fem år till ska man varken plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli en kvarleva på jorden och hålla er vid liv genom en stor befrielse. Så det var inte ni som sände mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egypten. Skynda er upp till min far och säg till honom: ’Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig, och dröj inte! Du ska få bo i landet Goshen och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt du äger. Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig. Varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska bli utblottad.’ Lyssna! Ni ser själva, och min bror Benjamin ser, att det är jag som talar till er. Berätta för far om all min ära och makt i Egypten och om allt ni sett. Och hämta hit far så fort ni kan.” Och Josef omfamnade Benjamin och grät, och Benjamin grät i hans famn. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan samtalade hans bröder med honom. Då de fick höra i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. Farao sa till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och far till Kanaan. Hämta er far och ert husfolk och kom till mig. Jag ska ge er det bästa i Egypten och ni ska få äta av landets utsökta rätter. Du ska påbjuda dem att göra så här: Ta med vagnar från Egypten för era små barn och era hustrur. Hämta er far och kom. Bry er inte om era ägodelar, för det bästa i hela Egypten ska vara ert.” Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, som farao befallt, och mat på vägen. Han gav var och en av dem nya kläder. Till Benjamin gav han 300 silvermynt och fem uppsättningar nya kläder. Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston med säd, bröd och annan mat åt hans far för resan. Sedan sände han iväg sina bröder, och när de gav sig av sa han: ”Bli inte ovänner på vägen!” De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaan. De berättade för honom: ”Josef lever! Han är härskare över hela Egypten!” Jakob blev som förlamad, för han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick anden i deras far Jakob nytt liv. Och Israel sa: ”Det räcker! Min son Josef lever än. Jag vill fara iväg och se honom innan jag dör.” Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. Gud talade till Israel i en syn om natten och sa: ”Jakob, Jakob!” Han svarade: ”Jag är här.” Då sa han: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd för att resa ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag går med dig ner till Egypten och jag ska också föra dig tillbaka. Och Josefs hand ska sluta dina ögon.” Så bröt Jakob upp från Beer-Sheba. Israels söner hjälpte sin far Jakob, sina små barn och sina hustrur upp på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. De tog sin boskap och de ägodelar som de förvärvat sig i Kanaan. Så kom Jakob och hela hans ätt med honom till Egypten. Hela sin ätt hade han med sig till Egypten, söner och sonsöner, döttrar och sondöttrar. Detta är namnen på Israels söner - Jakob och hans söner - som kom till Egypten: Jakobs förstfödde var Ruben. Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, kanaaneiskans son. Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serah - Er och Onan dog i Kanaan -. Peres söner var Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Job och Shimron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jahleel. Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram, därtill dottern Dina. Söner och döttrar var sammanlagt trettiotre personer. Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel. Detta var sönerna till Silpa, som Laban gav sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sexton personer. Sönerna till Rakel, Jakobs hustru, var Josef och Benjamin. Josef fick söner i Egypten. Asenat, dotter till Potifera, prästen i On, födde honom Manasse och Efraim. Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Ehi, Rosh, Muppim, Huppim och Ard. Detta var Rakels söner som hon födde åt Jakob, sammanlagt fjorton personer. Dans son var Hushim. Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Shillem. Detta var sönerna till Bilha, som Laban gav åt sin dotter Rakel. Hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer. De som kom med Jakob till Egypten, hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer, förutom Jakobs sonhustrur. Och Josef hade två söner som föddes i Egypten. Sammanlagt var det sjuttio personer av Jakobs hus som kom till Egypten. Jakob sände Juda i förväg till Josef för att han skulle visa honom vägen till Goshen. Och de kom till landet Goshen. Josef spände för sin vagn och for upp till Goshen för att möta sin far Israel. Han presenterade sig för honom och omfamnade honom och grät länge vid hans hals. Israel sa till Josef: ”Nu kan jag dö, nu har jag sett ditt ansikte och vet att du fortfarande lever.” Josef sa till sina bröder och sin fars husfolk: ”Jag ska gå upp och berätta för farao. Jag ska säga att mina bröder och min fars husfolk som bott i Kanaan har kommit till mig, att männen är herdar och har hållit boskap, att de har med sig sina får och kor och allt de äger. Då kommer farao att kalla er till sig och fråga vilket yrke ni har. Ni ska då svara: ’Dina tjänare har hållit boskap från det vi var unga, vi liksom våra fäder’. Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något avskyvärt för egyptierna.” Josef gick och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de äger. Nu är de i Goshen.” Josef hade tagit med sig fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. Farao frågade bröderna: ”Vad arbetar ni med?” De svarade farao: ”Dina tjänare är herdar, vi liksom våra fäder.” Sedan sa de till farao: ”Vi har kommit för att bo här i landet en tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom svälten är svår i Kanaan. Vi ber att dina tjänare ska få bo i Goshen.” Då sa farao till Josef: ”Din far och dina bröder har kommit till dig. Egypten ligger öppet för dig. Din far och dina bröder ska bo i den bästa delen av landet. De kan bo i Goshen. Och om du vet att det finns duktiga män bland dem, så ge dem ansvaret för min boskap.” Josef hämtade sedan sin far Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob välsignade farao. Farao frågade Jakob om hans ålder. Jakob svarade: ”Jag har vandrat som främling i 130 år. Få och onda har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina fäders levnadsår under deras vandringstid.” Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom. Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten. Han gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao befallt. Josef sörjde för mat åt sin far och sina bröder och hela sin fars hus, allt efter antalet barn. Hela regionen saknade bröd eftersom svälten var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var utmattade av hunger. Josef samlade in alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan för säden som folket köpte, och förde dem in i faraos palats. Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan kom alla egyptier till Josef och sa: ”Ge oss bröd! Ska vi dö framför dina ögon bara för att våra pengar är slut?” Josef sa: ”Ge mig er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om era pengar är slut.” Så kom de med sin boskap till Josef. Och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fåren, korna och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap. Det året gick, och året därpå kom de till honom och sa: ”Vi kan inte dölja för vår herre att pengarna är slut och att boskapen tillhör dig. Inget är kvar åt vår herre förutom våra kroppar och vår jord. Ska vi dö framför dina ögon, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så ska vi med vår jord bli faraos slavar. Och ge oss utsäde så att vi får leva och inte dör och vår jord blir naken.” Så Josef köpte all jord i Egypten åt farao. Alla egyptier sålde sina åkrar eftersom svälten var så svår. Åkerjorden blev faraos egendom. Och Josef flyttade folket till städerna, från alla hörn av Egypten. Men prästernas jord köpte han inte, för prästerna hade fast underhåll av farao och levde av det som farao gav dem. Därför sålde de inte sin jord. Josef sa till folket: ”I dag har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde så att ni kan beså jorden. Vid skördetid ska ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn.” De svarade: ”Du har räddat våra liv. Du har visat oss välvilja, herre, vi ska vara faraos slavar.” Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att farao ska ha en femtedel. Bara prästernas jord tillhörde inte farao. Så bosatte sig Israel i Egypten, i Goshen. De förvärvade egendom och var fruktsamma och blev talrika. Jakob levde 17 år i Egypten, och hans livslängd blev 147 år. När tiden närmade sig då Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sa till honom: ”Om jag kan få din välvilja, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet: Begrav mig inte i Egypten. När jag vilar hos mina fäder, för mig då ut från Egypten och begrav mig i deras grav.” Josef sa: ”Jag ska göra som du sagt.” Jakob sa: ”Ge mig din ed!” Han gav honom sin ed. Och Israel tillbad lutad mot sängens huvudände. En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. Och det blev sagt till Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. Han sa till Josef: ”Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Luz i Kanaan och välsignade mig. Han sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam och talrik och låta många folk komma från dig. Jag ska ge detta land åt dina ättlingar till en evig egendom.’ Dina båda söner ska nu vara mina, de som föddes åt dig i Egypten innan jag kom hit till dig. Efraim och Manasse ska vara mina liksom Ruben och Simeon. Och de barn du får efter dem ska vara dina. De ska bära sina bröders namn i landet de ärver. När jag kom från Paddan dog Rakel i mina armar i Kanaan. Det hände under resan när det var en bit kvar till Efrata. Jag begravde henne där vid vägen till Efrata.” – Det är Betlehem. När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?” Josef svarade: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”Kom hit med dem så att jag får välsigna dem.” Israel var skumögd av ålder och kunde knappt se. Så Josef förde fram dem till honom, och Jakob kysste dem och omfamnade dem. Israel sa till Josef: ”Jag trodde inte jag skulle få se ditt ansikte igen, men nu har Gud dessutom låtit mig se dina barn!” Och Josef tog dem från Israels knä och böjde sig till marken med sitt ansikte. Sedan tog Josef dem båda i handen och förde dem till honom, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel. Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, som var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud, fastän Manasse var den förstfödde. Han korslade sina armar. Och han välsignade Josef och sa: ”Den Gud som mina fäder Abraham och Isak vandrade inför, den Gud som varit min herde hela mitt liv till denna dag, den utsände som löst mig från allt ont, ska välsigna pojkarna. Genom dem ska mitt namn leva vidare samt mina fäders Abrahams och Isaks namn. De ska föröka sig och bli talrika på jorden.” När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det. Så han tog sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. Josef sa: ”Inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud.” Men hans far nekade. Han sa: ”Jag vet, min son, jag vet. Också Manasse ska bli ett folk, också han ska bli stor. Men ändå, hans yngre bror ska bli större än han, och av hans ättlingar ska bli många folk.” Han välsignade dem den dagen och sa: ”I dig ska Israel välsigna, och säga: Må Gud göra dig som Efraim och Manasse.” Han satte därmed Efraim före Manasse. Sedan sa Israel till Josef: ”Nu ska jag dö. Men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. Och jag ger dig en bergsrygg mer än dina bröder. Den som jag tog från amoreerna med svärd och båge.” Jakob kallade till sig sina söner och sa: ”Kom närmare, så ska jag berätta vad som ska hända er i kommande dagar. Kom hit och lyssna, ni Jakobs söner, lyssna på Israel, er far! Ruben, du är min förstfödde, min kraft och min mandoms första frukt, främst i värdighet, främst i makt. Turbulent som vatten, ej mer den främste, för du besteg din fars bädd, du vanärade den. Han besteg min säng! Simeon och Levi är bröder, deras knivar är våldets redskap. Jag ska inte följa deras råd, inte umgås med dem! För i raseri dräpte de män, av nöje stympade de oxar. Förbannad är deras våldsamma vrede, deras brutala raseri! Jag ska splittra dem i Jakob, skingra dem över Israel. Juda, dina bröder lovordar dig. Du har handen på fiendens nacke. Din fars söner böjer sig för dig. Juda är ett ungt lejon. Du reser dig från bytet, min son. Han sträcker sig och lägger sig ner som ett lejon, som en lejonhona. Vem vågar väcka honom? Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven mellan hans fötter, till dess Shilo kommer och folken lyder honom. Han binder sin åsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. Hans ögon är mörkare än vin, hans tänder vitare än mjölk. Sebulon bor vid havets kust, kusten där skeppen lägger till. Hans gräns går mot Sidon. Isaskar är en stark åsna som vilar i sitt hägn. Han fann viloplatsen god och landet ljuvligt. Då böjde han nacken under bördan och blev en arbetspliktig slav. Dan ska döma sitt folk som en av Israels stammar. Dan ska vara en orm vid vägen, en giftorm på stigen, som biter hästen i hasen så att ryttaren faller baklänges. Herre, jag väntar på din frälsning! Gad angrips av trupper men angriper själv deras hälar. Ashers mat är utsökt, han bjuder på kungliga läckerheter. Naftali är en frisläppt hind som uttrycker sig ljuvligt. Josef är ett ungt fruktträd, ett ungt fruktträd vid källan, med grenar som klättrar efter muren. Fientliga bågskyttar angriper, de skjuter mot honom med hat. Men hans båge är stadig, armar och händer spänstiga, genom Jakobs Mäktige, genom Herden, Israels Klippa, din fars Gud som hjälper dig, genom den Allsmäktige som välsignar dig med himlens välsignelser därovan, välsignelser från djupet därnedan, välsignelser från bröst och moderliv. Din fars välsignelser överträffar mina fäders välsignelser, till de eviga höjdernas härlighet. De ska vara över Josefs huvud, över hjässan på den avskilde bland sina bröder. Benjamin är en glupsk varg. På morgonen äter han sitt rov, på kvällen fördelar han bytet.” Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sa till dem. Han välsignade dem och gav åt var och en sin särskilda välsignelse. Sedan befallde han dem: ”Jag ska nu förenas med mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hettiten Efrons mark. Det är grottan vid fältet i Makpela, nära Mamre i Kanaan, det fält som Abraham köpte till gravplats av hettiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea. Marken och grottan där köptes från Hets söner.” När Jakob hade gett sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Han drog sitt sista andetag och förenades med sitt folk. Då kastade sig Josef gråtande ner över sin far och kysste honom. Josef befallde läkarna som tjänade hos honom att balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel. Det tog fyrtio dagar, den tid en balsamering tar. Och egyptierna sörjde honom i sjuttio dagar. När sorgedagarna var över sa Josef till faraos husfolk: ”Om jag har er välvilja så ber jag er säga dessa ord till farao: Min far tog ed av mig och sa: ’När jag är död, lägg mig då i graven jag grävde åt mig i Kanaan.’ Låt mig därför resa och begrava min far och sedan återvända.” Farao svarade: ”Dra upp och begrav din far enligt den ed han tog av dig.” Då for Josef upp för att begrava sin far. Med honom for faraos alla tjänare, de äldste i faraos hus och alla de äldste i Egypten, därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Endast barnen, fåren och korna lämnade de kvar i Goshen. Han hade också med sig vagnar och ryttare. Det var en mycket stor skara. De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där höll de en stor och tung sorgehögtid. Josef sörjde sin far i sju dagar. Kanaaneerna som bodde i landet såg sorgehögtiden på Atads tröskplats och sa: ”Här har egyptierna en tung sorgehögtid.” Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordanfloden. Jakobs söner gjorde med sin far som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaan och begravde honom i grottan på fältet i Makpela nära Mamre, det fält som Abraham hade köpt till gravplats av hettiten Efron. När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten med sina bröder och alla som följt med honom upp till hans fars begravning. När Josefs bröder såg att deras far var död sa de: ”Kanske Josef hatar oss och tänker hämnas för allt ont vi gjort honom.” Så de sände bud till Josef och lät säga: ”Din far befallde oss före sin död, att vi skulle säga så här till dig: ’Jag ber dig att förlåta dina bröder deras brott och synd, för allt ont de gjort dig.’ Så vi ber dig nu förlåta den synd som din fars Guds tjänare har begått.” Josef grät när budskapet kom till honom. Sedan kom också bröderna själva och föll ner för honom och sa: ”Vi är dina slavar.” Men Josef sa: ”Var inte rädda. Skulle jag ta Guds plats? Ni planerade att göra mig ont, men Gud planerade något gott genom det. Detta för att rädda många människoliv, så som nu skett. Så var inte rädda. Jag ska ta hand om er och era barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem. Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk. Han blev 110 år. Josef fick se Efraims söner till tredje led. Och söner till Manasses son Makir kunde Josef tillräkna sig. Josef sa till sina bröder: ”Jag dör, men Gud ska sannerligen komma till er och föra er från detta land till landet som han med ed lovat Abraham, Isak och Jakob.” Och Josef tog ed av Israels söner och sa: ”Gud ska sannerligen komma till er, och ni ska föra mina ben härifrån.” Josef dog när han var 110 år. De balsamerade honom, och han blev lagd i en kista i Egypten. Det här är namnen på Israels söner som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt husfolk: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher. De som härstammade från Jakob var sammanlagt 70 personer. Josef var redan i Egypten. Sedan dog Josef och hans bröder, hela den generationen. Men israeliterna var fruktsamma och blev fler, de växte till och blev mycket talrika. Landet fylldes av dem. Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef. Han sa till sitt folk: ”Se! Israels söner har blivit ett större och mäktigare folk än oss. Nu måste vi handla vist med dem så att de inte blir ännu fler! Och blir det krig kan de förenas med våra fiender och strida mot oss och sedan lämna landet.” Därför satte man slavdrivare över dem till att plåga dem med tvångsarbete. De byggde åt farao förrådsstäderna Pitom och Ramses. Men ju mer de plågades, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. Egyptierna kom att frukta Israels söner. De tvingade utan hänsyn Israels söner att slava. De förbittrade deras liv genom hårt arbete med lera och tegel och allt arbete på fälten. Hänsynslöst blev de påtvingade alla slags arbeten. Kungen av Egypten talade till hebreernas barnmorskor. En hette Shifra och den andra Pua: ”Se efter när ni hjälper de hebreiska kvinnorna att föda. Är det en pojke, döda honom. Är det en flicka, låt henne leva.” Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem. De lät pojkarna leva. Då kallade kungen till sig barnmorskorna och frågade varför de hade gjort så och låtit pojkarna leva. De svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka och föder innan barnmorskan hinner fram.” Gud var god mot barnmorskorna. Och folket blev stort och mycket talrikt. Och eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer. Då befallde farao hela sitt folk: ”Varje nyfödd pojke ska ni kasta i Nilen, men flickorna ska ni låta leva.” En man av Levis släkt tog till hustru en levitisk kvinna. Hon blev med barn och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och gömde honom i tre månader. När hon inte kunde gömma honom längre tog hon en papyruskorg och strök på beck och tjära. Hon lade barnet däri och satte korgen i vassen vid Nilens strand. Hans syster stod på avstånd för att se hur det skulle gå med honom. Då kom faraos dotter ner till floden för att bada medan hennes tjänsteflickor vandrade längs floden. Hon fick se korgen i vassen och sände dit sin slavinna för att hämta den. Hon öppnade den och såg barnet. Pojken grät. Hon tyckte synd om honom och sa: ”Det är ett av de hebreiska barnen.” Då frågade pojkens syster faraos dotter: ”Ska jag hämta en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” Faraos dotter sa: ”Gör så.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. Faraos dotter sa till henne: ”Ta det här barnet och amma det åt mig. Jag ska ge dig lön.” Kvinnan tog då barnet och ammade det. Pojken växte upp och hon gick till faraos dotter med honom, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog honom upp ur vattnet”, sa hon. En dag när Mose hade blivit vuxen gick han ut till sina landsmän och såg på deras slavarbete. Han såg en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans egna landsmän. Mose såg sig om. Och när han inte såg någon slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Dagen efter gick han ut igen, och såg då två hebreiska män i slagsmål. Han sa till angriparen: ”Varför slår du din nästa?” Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev rädd och tänkte: ”Det har alltså blivit känt!” Farao fick höra om det och ville döda Mose. Men han flydde från farao och bosatte sig i landet Midjan. Där höll han till vid en brunn. Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna sin fars får. Några herdar kom och körde bort dem. Men Mose grep in till deras hjälp och gav vatten åt deras får. När de kom hem till sin far Reguel frågade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” De svarade: ”En egyptier hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade även upp vatten åt oss och vattnade fåren.” Han frågade sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom till måltid.” Mose belöt att stanna hos mannen, och han gav Mose sin dotter Sippora till hustru. Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom - ”för jag har blivit en främling i ett främmande land”, sa han. En lång tid därefter dog kungen av Egypten. Israels söner suckade över sitt slaveri. De ropade, och deras rop om räddning från slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras jämmer och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Gud såg Israels söner, och Gud visste. En gång när Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Horeb, Guds berg. Herrens utsände uppenbarade sig där för honom i en eldslåga som slog upp från en buske. Mose såg att busken stod i lågor utan att brinna upp. Då tänkte han: ”Så märkligt. Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” När Herren såg att han gick närmare för att se, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Jag är här.” Gud sa: ”Kom inte närmare. Ta av dig skorna! För platsen där du står är helig mark.” Sedan sa han: ”Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, för han vågade inte se på Gud. Herren sa: ”Jag har noga betraktat hur mitt folk förtrycks i Egypten. Jag har hört deras rop över sina plågoandar. Jag vet hur de lider. Så jag har kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem bort från det landet upp till ett gott och vidsträckt land. Det landet flödar av mjölk och honung, och är en plats där det bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Nu har ropet från Israels söner nått mig, och jag har sett hur hårt egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag sänder dig till farao. Du ska föra mitt folk, Israels söner, ut från Egypten.” Men Mose sa till Gud: ”Vem är jag? Skulle jag gå till farao och föra Israels söner ut från Egypten?” Han svarade: ”Jag är med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som sänt dig: När du har fört folket ut från Egypten ska ni tjäna Gud på detta berg.” Mose sa till Gud: ”Om jag går till Israels söner och säger till dem att deras fäders Gud har sänt mig till dem, och de frågar efter hans namn, vad ska jag då svara dem?” Gud svarade Mose: ”Jag Är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du svara Israels söner: Jag Är, har sänt mig till er.” Och Gud fortsatte: ”Säg till Israels söner: Jahve, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det är mitt namn för evigt och så ska jag kallas från släkte till släkte. Gå! Samla de äldste i Israel och säg till dem: ’Jahve, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har noga sett till er och sett vad som gjorts mot er i Egypten. Och jag lovar att föra er bort från förtrycket i Egypten och upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land. Det landet flödar av mjölk och honung.’ De ska lyssna till dig. Sedan ska du med Israels äldste gå till Egyptens kung och säga till honom: ’Jahve, hebreernas Gud, har mött oss. Låt oss gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Jahve vår Gud.’ Men jag vet att Egyptens kung ska vägra låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Därför ska jag sträcka ut min hand och slå Egypten med alla mina mirakler bland dem. Sedan ska han släppa er. Och jag ska låta egyptierna bli välvilligt inställda till detta folk så att ni inte går iväg tomhänta. Varje kvinna ska begära av sin grannfru och av kvinnorna i sitt hus föremål av silver, guld och kläder. Det ska ni sätta på era söner och döttrar. Ni ska så beröva egyptierna detta.” Mose svarade: ”Nej! De kommer varken att tro på mig eller lyssna på mig, och de ska förneka att Herren uppenbarat sig för mig.” Herren sa: ”Vad har du i handen?” Han svarade: ”En stav.” Han sa: ”Kasta den på marken!” Så Mose kastade den på marken. Den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka för den. Men Herren sa till Mose: ”Sträck ut handen och grip den i stjärten.” Han gjorde så och grep ormen, och den blev en stav i hans hand. ”Så ska ske för att de ska tro att Jahve, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.” Herren fortsatte: ”För in handen mot bröstet!” Han gjorde så, och när han tog ut den var handen vit som snö av lepra. Sedan sa Gud: ”För åter in handen mot bröstet!” Mose gjorde så, och när han tog ut den var handen åter ren som övrig hud. ”Om de inte tror dig eller svarar på det första tecknet, så ska de tro på det andra tecknet. Men om de varken tror på dessa två tecken eller lyssnar till dig, ta då lite av Nilens vatten och häll ut på torr mark. Vattnet du tar ur floden ska bli till blod på torr mark.” Mose sa till Herren: ”Förlåt Herre, men jag är ingen vältalig man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög och långsam vad gäller ord och tal.” Jahve sa till honom: ”Vem ger människan mun? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Jahve? Gå nu! Jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” Men Mose sa: ”Herre, jag ber och vädjar: Sänd någon annan!” Då blev Herren vred på Mose och sa: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han har lätt för att tala. Han kommer för att möta dig, och när han ser dig ska han bli innerligt glad. Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala och lära er vad ni ska göra. Han ska tala till folket i ditt ställe. Han blir din mun, och du blir hans gud. Och ta denna stav i handen. Med den ska du göra tecknen.” Mose återvände till sin svärfar Jetro och sa till honom: ”Låt mig fara tillbaka till mina landsmän i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sa till Mose: ”Gå i frid.” När Mose var i Midjan sa Herren till honom: ”Far tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på en åsna och återvände till Egypten. Mose tog också Guds stav i handen. Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör då alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. Då ska du säga till farao: Så säger Jahve: Israel är min förstfödde son, och jag säger till dig: Släpp min son så han kan tjäna mig. Vägrar du släppa honom, lyssna, då ska jag döda din förstfödde son.” Det inträffade under resan. Vid ett nattläger kom Herren emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud och vidrörde Moses fötter med den och sa: ”Du är min blodsbrudgum.” Och Herren lät Mose vara. Det var då hon sa ”blodsbrudgum”, syftande på omskärelsen. Herren sa till Aron: ”Gå och möt Mose i öknen!” Han gav sig iväg och mötte Mose vid Guds berg, och Aron kysste honom. Mose berättade för Aron alla Herrens ord som han var utsänd att säga och om alla tecken han befallt honom att utföra. Sedan gick Mose och Aron och samlade alla de äldste bland Israels söner. Aron återgav alla ord som Herren hade sagt till Mose, och utförde tecknen inför folkets ögon. Då trodde folket. Och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels söner och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad. Därefter gick Mose och Aron till farao och sa: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan hålla högtid åt mig i öknen.” Farao svarade: ”Vem är Jahve att jag skulle lyda honom och släppa Israel? Jag vet inget om Jahve och inte heller tänker jag släppa Israel.” De svarade: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Jahve vår Gud. Annars hemsöker han oss med pest eller svärd.” Men kungen av Egypten sa: ”Mose och Aron, varför håller ni folket borta från deras arbete? Gå tillbaka till era bördor!” Farao fortsatte: ”Titta hur talrikt folket nu har blivit i landet. Och ni vill att de ska få bli kvitt sina bördor!” Samma dag befallde farao folkets slavdrivare och förmän: ”Ge dem inte halm till teglet som förut. De får själva gå och skaffa halm. Men ni ska avkräva av dem samma mängd tegel som de gjort förut, ingen minskning. Det är för att de är lata som de ropar: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ Lägg tungt arbete på männen så att de är sysselsatta och inte lyssnar på lögner.” Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sa till folket: ”Så säger farao: Ni får inget halm av mig. Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir ingen minskning av arbetsbördan.” Så spred sig folket över hela Egypten för att samla strå till halm. Slavdrivarna drev på dem och sa: ”Fullgör ert arbete, full kvot för varje dag, som när ni fick halm!” Och förmännen som faraos slavdrivare hade satt över israeliterna misshandlades och man sa till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?” Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför behandlar du dina tjänare så här? Fastän dina tjänare inte får någon halm säger de åt oss att göra tegel. Se, dina tjänare misshandlas, men det är ditt folk som felar.” Men han svarade: ”Ni är så fruktansvärt lata! Det är därför ni säger att ni vill gå och offra åt Herren. Iväg och arbeta! Halm får ni inte, men samma mängd tegel ska ni leverera.” Israeliternas förmän insåg att de var illa ute då det blev sagt att de inte skulle få minska den dagliga tegelkvoten. När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron som väntade på dem. De sa till dem: ”Herren ser vad ni gjort och ska döma er! Ni har gjort oss motbjudande inför farao och hans tjänare och lagt ett svärd i deras hand så de kan döda oss.” Mose vände sig åter till Herren och sa: ”Herre, varför gör du så ont mot detta folk? Varför sände du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han behandlat detta folk illa. Och du har inget gjort för att rädda ditt folk.” Herren sa till Mose: ”Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. En stark hand ska tvinga honom att släppa dem. En stark hand ska tvinga honom att driva ut dem ur sitt land.” Gud sa till Mose: ”Jag är Jahve. Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige. Men under mitt namn Jahve gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också mitt förbund med dem för att ge dem Kanaan, landet där de bodde som främlingar. Jag har också hört Israels söners klagan över att egyptierna håller dem som slavar. Och jag kommer ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels söner: Jag är Jahve. Jag ska föra er bort från tvångsarbetet i Egypten och rädda er från deras slaveri. Jag ska befria er med styrka och kraft och stora straffdomar. Jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska förstå att jag är Jahve er Gud, som för er bort från bördorna i Egypten. Jag ska föra er till det land som jag högtidligt lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge det åt er som egendom. Jag är Jahve.” Och Mose återgav detta till Israels söner. Men de lyssnade inte på honom, för det hårda arbetet hade gjort dem förtvivlade. Sedan sa Herren till Mose: ”Gå och säg till farao, kungen av Egypten, att han låter Israels söner lämna landet.” Men Mose sa inför Herrens närvaro: ”Israels söner lyssnar inte på mig, så varför skulle då farao göra det, jag som är usel på att tala?” Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem, angående Israels söner och farao, kungen av Egypten, att de skulle föra Israels söner ut från Egypten. Dessa var överhuvuden för deras familjer: Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter. Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, kanaaneiskans son. Dessa var Simeons släkter. Detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år. Gershons söner efter deras släkter var Libni och Shimei. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år. Meraris söner var Mahli och Mushi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning. Amram tog sin faster Jokebed till hustru. Hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år. Jishars söner var Korah, Nefeg och Sikri. Ussiels söner var Mishael, Elsafan och Sitri. Aron tog Elisheba till hustru. Hon var Amminadabs dotter och syster till Nahshon. Hon födde honom Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. Korahs söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var korahiternas släkter. Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru. Hon födde Pinehas. Dessa var överhuvuden för leviternas familjer efter deras släkter. Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: ”För Israels söner ut från Egypten efter deras trupper.” Det var de, Mose och Aron, som talade med farao, kungen av Egypten, om att föra Israels söner ut från Egypten. Den dagen talade Herren till Mose i Egypten. Han sa: ”Jag är Jahve. Säg till farao, kungen av Egypten, allt jag säger dig.” Men Mose sa inför Herren: ”Jag är ju usel på att tala. Varför skulle farao lyssna på mig?” Herren sa till Mose: ”Se, jag sätter dig att vara som en gud för farao. Och din bror Aron ska vara din profet. Du ska tala allt jag befaller dig. Och din bror Aron ska uppmana farao att släppa Israels söner ut ur sitt land. Men jag ska förhärda faraos hjärta. Och fastän jag ska göra många tecken och under i Egypten, kommer farao inte att lyssna på er. Då ska jag lägga min hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, Israels söner, ut från Egypten genom stora straffdomar. Egyptierna ska förstå att jag är Jahve när jag sträcker ut min hand mot Egypten och för Israels söner ut därifrån.” Mose och Aron gjorde som Herren befallt dem. Mose var 80 år och Aron 83 år när de talade med farao. Herren sa till Mose och Aron: ”När farao begär av er något mirakel, då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en väldig orm.” Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en väldig orm. Då kallade farao till sig sina lärda män och ockulta magiker. Och de egyptiska magikerna gjorde samma sak med sina hemliga konster. Var och en kastade sin stav och de blev väldiga ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. Ändå förblev faraos hjärta förhärdat och han lyssnade inte på dem. Det blev som Herren hade sagt. Sedan sa Herren till Mose: ”Faraos hjärta är förhärdat, han vägrar släppa folket. Gå till farao om morgonen när han går ner till floden. Möt upp honom på Nilens strand. Och i din hand ska du ha staven som förvandlades till en orm. Säg till honom att Jahve, hebreernas Gud, har sänt dig till honom för att säga: ”Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig i öknen. Men hittills har du vägrat lyssna. Så säger Jahve: Genom detta ska du förstå att jag är Jahve. Se, med staven i min hand ska jag slå på Nilens vatten, och det ska förvandlas till blod. Fiskarna i floden ska dö. Och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka flodvattnet.” Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut handen över Egyptens vatten - över dess floder, kanaler, insjöar och alla vattenmagasin. Vattnet ska bli blod. I hela Egypten ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.” Mose och Aron gjorde som Herren befallt. Inför ögonen på farao och hans tjänare lyfte han staven och slog på vattnet i Nilen. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka flodvattnet. Det var blod överallt i Egypten. Men de egyptiska magikerna gjorde likadant med sina hemliga konster. Så faraos hjärta förblev förhärdat. Han vägrade lyssna på dem. Det blev som Herren hade sagt. Farao vände om och gick till sitt palats, likgiltig inför det som hänt. Och alla egyptier grävde runt omkring Nilen efter dricksvatten, eftersom flodvattnet inte var drickbart. Sju dagar gick efter att Herren hade slagit Nilen. Sedan sa Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Jahve: Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig. Men vägrar du släppa dem ska jag plåga hela ditt land med grodor. Nilen ska vimla av grodor. De ska komma upp på land och in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och till ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. Grodorna ska komma upp på dig och ditt folk och alla dina tjänare.” Och Herren sa till Mose: ”Säg till Aron: Sträck ut handen med din stav över floder, kanaler och insjöar. Låt grodor komma över Egypten!” Då sträckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och grodor kom upp som täckte landet. Men magikerna gjorde likadant genom sina hemliga konster. De fick grodor att komma upp över Egypten. Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Be till Jahve att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket så att de kan offra till Jahve.” Mose sa till farao: ”Du ska få förmånen att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus. De ska bara bli kvar i Nilen.” Han svarade: ”I morgon.” Mose sa: ”Det ska bli som du sagt, så att du förstår att ingen är som Jahve vår Gud. Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk. De ska bara bli kvar i Nilen.” Sedan gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren angående grodorna som han sänt mot farao. Herren gjorde som Mose hade begärt. Grodorna dog i husen, på gårdarna och fälten. Man samlade ihop dem i otaliga högar och landet fylldes av stank. Men när farao fick andrum förhärdade han sitt hjärta och vägrade lyssna på dem. Det blev som Herren hade sagt. Sedan sa Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå på markens stoft, och det ska komma mygg över hela Egypten.” De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med staven och slog på markens stoft, och det kom mygg på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till myggor i hela Egypten. Magikerna försökte med sina hemliga konster göra likadant, men förgäves. Myggen blev kvar på människor och boskap. Då sa magikerna till farao: ”Detta är Guds finger.” Men faraos hjärta var förhärdat och han vägrade lyssna på dem. Det blev som Herren hade sagt. Herren sa till Mose: ”Möt upp farao tidigt om morgonen när han går ner till floden och säg till honom: Så säger Jahve: Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig. Om du inte släpper mitt folk ska jag sända insektssvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fyllas av insektssvärmar, och även marken de står på. Men den dagen ska jag avskilja Goshen där mitt folk bor. Inga insektssvärmar ska finnas där för att du ska förstå att jag Jahve är mitt i landet. Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska detta tecken inträffa.” Och Herren gjorde så. Stora insektssvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus. Hela Egypten härjades av insektssvärmarna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” Men Mose svarade: ”Det vore fel att göra så. För det som vi offrar åt Jahve vår Gud är avskyvärt för egyptierna. Om vi inför deras ögon offrar sådant som egyptierna avskyr, skulle de då inte stena oss? Vi måste gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Jahve vår Gud, så som han befaller oss.” Då sa farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Jahve er Gud i öknen. Men gå inte för långt. Be för mig!” Mose svarade: ”Så fort jag lämnat dig ska jag be till Jahve. I morgon ska insektssvärmarna vara borta från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao ska inte åter bedra oss utan släppa folket så att de kan offra åt Jahve.” Mose lämnade farao och bad till Herren. Och Herren gjorde som Mose begärde. Han tog bort insektssvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk. Inte en enda fanns kvar. Men farao förhärdade sitt hjärta också denna gång. Han släppte inte folket. Herren sa till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Jahve, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig. Men vägrar du släppa dem och fortsätter hålla dem kvar, då ska Herrens hand komma med en hemsk pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. Men Herren ska göra skillnad mellan Israels boskap och Egyptens. Inget djur som tillhör Israels söner ska dö.” Herren fastställde en tid och sa: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.” Nästa dag gjorde Herren så. All boskap dog för egypterna. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. Farao lät undersöka och fick reda på att inte ett enda djur hade dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev förhärdat. Han släppte inte folket. Herren sa till Mose och Aron: ”Fyll händerna med sot från smältugnen. Mose ska kasta det mot himlen inför faraos ögon. Det ska bli över hela Egypten ett damm som orsakar bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” De tog sot från smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade sotet i luften och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap. Magikerna kunde inte möta Mose på grund av bölderna, för det var bölder på dem och på alla egyptier. Men Herren förhärdade faraos hjärta. Han vägrade lyssna på dem. Det blev som Herren hade sagt till Mose. Sedan sa Herren till Mose: ”Stå upp tidigt om morgonen och möt farao, säg till honom: Så säger Jahve, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig. Annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv, dina tjänare och ditt folk. Då ska du förstå att ingen är som jag på hela jorden. Jag kunde redan ha sträckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med pest och utrotat dig från jorden. Men jag gav dig en hög ställning av en anledning, för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Du är fortsatt arrogant mot mitt folk och vägrar släppa dem. Lyssna, i morgon vid denna tid ska jag sända ett så kraftigt hagel att något liknande aldrig hänt i Egypten från den dag det grundades tills nu. Se därför till att föra i säkerhet din boskap och allt det du har på marken. Alla människor och djur som är ute på marken och inte under tak ska dö när haglet faller över dem.” De av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen. Men de som var likgiltiga för Herrens ord lät slavar och boskap bli kvar ute på marken. Herren sa till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det hagla över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egypten.” Då lyfte Mose staven mot himlen, och Herren sände åska och hagel, och eld slog ner mot marken. Herren bringade hagel över Egypten. Det haglade, och det var flammande eld mitt i hagelskurarna. Ingen sådan hagelstorm hade inträffat någonstans i Egypten sedan landet blev befolkat. I hela Egypten slog haglet ner allt ute på marken, både människor och djur. Det slog ner markens alla växter och förstörde alla träd. Den enda plats där det inte haglade var Goshen, där Israels söner bodde. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sa till dem: ”Denna gång har jag syndat. Jahve är rättfärdig, och jag och mitt folk är skyldiga. Be till Jahve, det räcker nu med Guds åska och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” Mose svarade honom: ”När jag lämnat staden ska jag sträcka mina händer mot Jahve. Då ska åskan och haglet upphöra, för att du ska förstå att jorden tillhör Jahve. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Jahve Gud.” Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. Men vetet och speltvetet slogs inte ner, eftersom de mognar senare. Mose lämnade farao och gick ut ur staden. Han sträckte ut sina händer mot Herren, och åskan och haglet upphörde, likaså ösregnet över jorden. Men när farao såg att regnet och haglet och åskan hade upphört, syndade han åter och förhärdade sitt hjärta, han och hans tjänare. Faraos hjärta var förhärdat och han släppte inte Israels söner. Det blev som Herren hade sagt genom Mose. Herren sa till Mose: ”Gå till farao! För jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem. Detta för att du ska berätta för din son och din sonson hur jag förnedrade egyptierna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Och ni ska förstå att jag är Jahve.” Mose och Aron gick till farao och sa till honom: ”Så säger Jahve, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig. Men vägrar du släppa mitt folk, då ska jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. De ska täcka marken så att den inte går att se. De ska äta vad som är kvar till er efter haglet. De ska äta av alla era träd som växer på marken. De ska fylla dina hus och dina tjänares hus och alla hus i Egypten. Något liknande har varken dina fäder eller förfäder sett från den dag de kom till världen och till denna dag.” Sedan vände han sig om och lämnade farao. Faraos tjänare sa till honom: ”Hur länge ska den mannen vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan tjäna Jahve sin Gud. Förstår du ännu inte att Egypten är förstört?” Då hämtades Mose och Aron åter till farao, och han sa till dem: ”Gå och tjäna Jahve er Gud! Men vilka ska gå?” Mose svarade: ”Vi går med våra unga och gamla. Vi går med våra söner och döttrar, med våra får och kor, för vi måste hålla en Herrens högtid.” Då sa han till dem: ”Jahve behöver vara med er om jag släpper er och era barn! Det är tydligt att ni har onda avsikter. Nej! Bara männen får ge sig av och tjäna Jahve. Det var ju det ni bad om.” Och de drevs ut från farao. Herren sa till Mose: ”Sträck ut handen över Egypten så ska gräshoppor komma över landet. De ska äta upp markens alla växter, allt som haglet lämnat kvar.” Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren drev en östanvind in över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. De kom in över hela Egypten och slog sig ner överallt i Egypten. En sådan mängd gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. De täckte hela marken så att det blev mörkt. De åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som var kvar efter haglet. Inget grönt blev kvar på träd eller växter i hela Egypten. Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sa: ”Jag har syndat mot Jahve er Gud och mot er. Men förlåt nu min synd denna enda gång och be till Jahve er Gud att han tar bort denna dödsplåga från mig.” Så Mose lämnade farao och bad till Herren. Herren vände vinden till en stark västanvind. Den förde bort gräshopporna som slungades i Röda havet. Inte en enda gräshoppa blev kvar i hela Egypten. Men Herren förhärdade faraos hjärta. Han släppte inte Israels söner. Herren sa till Mose: ”Sträck upp handen mot himlen så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som kan kännas.” Då sträckte Mose upp handen mot himlen, och ett totalt mörker kom över hela Egypten i tre dagar. Det gick inte att se varandra och ingen kunde lämna sin plats på tre dagar. Men där Israels söner bodde var det ljust. Då kallade farao till sig Mose och sa: ”Gå och tjäna Jahve. Era barn får även gå med er. Bara era får och kor måste lämnas kvar.” Men Mose sa: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Jahve vår Gud. Även vår boskap måste gå med oss, inte en klöv får bli kvar. För vi måste ta av dem när vi tjänar Jahve vår Gud. Och innan vi är framme vet vi inte vad vi ska tjäna Jahve med.” Men Herren förhärdade faraos hjärta. Han ville inte släppa dem. Farao sa till Mose: ”Försvinn härifrån! Och våga inte komma inför mig igen! Den dag du gör det ska du dö.” Mose sa: ”Så blir det. Jag ska aldrig mer komma inför dig.” Herren sa till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten. Därefter ska han släppa er. Ja, han ska jaga er härifrån när han släpper er. Gör klart för folket, att alla män och kvinnor ska begära av sina grannar silver- och guldföremål.” Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Därtill hade mannen Mose högt anseende i Egypten, både hos faraos tjänare och hos folket. Mose sa: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. Då ska alla förstfödda i Egypten dö, från den förstfödde sonen hos farao som sitter på tronen till den förstfödde sonen hos slavinnan vid handkvarnen. Likaså allt förstfött bland boskapen. I hela Egypten ska höras ett skri. Något liknande har aldrig hörts och kommer aldrig att höras. Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels söner, varken mot människor eller djur. Ni ska då förstå att Jahve gör skillnad mellan Egypten och Israel. Och alla dina tjänare ska komma ner till mig och böja sig för mig och säga: ’Gå, du själv och allt folket som följer dig!’ Därefter ska jag gå.” Och Mose gick ut från farao, mycket upprörd. Herren sa till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på er. Så sker för att jag ska göra många under i Egypten.” Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao. Och Herren förhärdade faraos hjärta. Han lät inte Israels söner lämna sitt land. Herren sa till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad ska vara er nyårsmånad, den första månaden på året för er. Säg till hela Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta ett lamm, ett till varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett lamm, ska familjefadern och närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. Ni ska fördela lammet efter vad var och en äter. Ett felfritt, årsgammalt djur av hankön ska ni välja, antingen från fåren eller getterna. Ni ska förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då ska hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. De ska ta av blodet och stryka det på dörrkarmen i husen där de äter det. Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten. Det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. Inget får kvarlämnas till morgonen. Är något då kvar ska ni bränna upp det. Så ska det ätas: Spänn bältet om er, ha skor på fötterna och stav i handen. Ät snabbt. Detta är Herrens påsk. Den natten ska jag gå genom Egypten och slå allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Jahve. Blodet ska för er vara det tecken som visar vilket hus ni är i. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen ödeläggande straffdom ska drabba er när jag slår Egypten. Denna dag ska vara en minnesdag för er. Ni ska fira den som en Herrens högtid. Som en evig ordning ska ni fira den i släkte efter släkte. I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Var och en som äter något syrat från den första dagen till den sjunde ska avlägsnas från Israel. Den första dagen ska ni hålla en helig sammankomst, så även den sjunde dagen. Dessa dagar får inget arbete ske. Bara maten som var och en behöver får tillagas. Ni ska fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härar ut från Egypten. Det ska vara en permanent ordning för er att fira denna dag i släkte efter släkte. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat ska avlägsnas från Israels församling, vare sig han är invandrare eller infödd. Ni ska inte äta något syrat. Var ni än bor ska ni äta osyrat bröd.” Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! Ta en knippa isop och doppa den skålen med blodet och stryk blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen. För Herren ska gå fram och slå Egypten. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att gå in i era hus och slå er. Detta ska ni hålla som en permanent ordning för dig och dina söner. När ni kommer in i det land som Herren lovat ge er ska ni hålla denna ceremoni. När era söner frågar er: Vad betyder denna ceremoni? ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren eftersom han gick förbi Israels söners hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus.” Då böjde folket sig ner och tillbad. Sedan gick Israels söner iväg och gjorde vad Herren befallt Mose och Aron. Vid midnatt dödade Herren alla förstfödda i Egypten, från den förstfödde sonen till farao som satt på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelset. Han dödade även allt förstfött bland boskapen. Farao steg upp den natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett skri i Egypten, för det fanns inget hus utan någon död. Farao kallade till sig Mose och Aron under natten och sa: ”Ge er av och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels söner! Gå och tjäna Jahve, så som ni ville. Ta med era får och kor, så som ni ville, och gå! Och välsigna också mig.” Egyptierna drev på folket för att få dem ur landet snabbt, för de sa: ”Vi kommer alla att dö.” Så folket tog med sig sin deg innan den var syrad. De lindade in sina baktråg i mantlarna och bar dem på axlarna. Israels söner gjorde också som Mose sagt: de begärde av egyptierna silver- och guldföremål, och även kläder. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot folket så att de gav dem vad de begärde. Så berövade de egyptierna. Israels söner begav sig från Ramses till Suckot. Det var omkring 600 000 man till fots förutom barn. En blandad folkhop gick med dem, och dessutom väldiga hjordar av får och kor. Av degen de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad eftersom de hade drivits ut från Egypten utan dröjsmål. De hade inte heller förberett reskost åt sig. Israels söner hade bott i Egypten 430 år. På dagen då de 430 åren var till ända drog alla Herrens härar ut från Egypten. Det var en vaknatt för Herren då han förde dem ut från Egypten. Den natten tillhör Herren. Då ska alla Israels söner vaka, släkte efter släkte. Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är föreskriften om påskalammet: Ingen främling får äta av det. Men en köpt slav får äta av det efter att du omskurit honom. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. Det ska ätas i ett och samma hus. Inget av köttet får föras ut ur huset, och inget ben får krossas. Så ska hela Israels församling göra. Om en invandrare bor hos dig och vill fira Herrens påskhögtid, ska alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan kan han fira högtiden och ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. Det ska vara en och samma lag för den infödde och för invandraren som bor ibland er.” Alla Israels söner gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. Och på den dagen förde Herren Israels söner ut från Egypten efter deras härar. Herren sa till Mose: ”Avskilj allt förstfött åt mig. Allt hos Israels söner som öppnar moderlivet, både av människor och djur, tillhör mig.” Mose sa till folket: ”Kom ihåg den här dagen då ni lämnade Egypten, slavhuset. Med stark hand förde Herren ut er därifrån. Inget syrat får ätas. I dag drar ni ut, i månaden aviv. Och när Herren fört dig in i kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då ska du i denna månad fira denna högtid. I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska en Herrens högtid firas. Under de sju dagarna ska du äta osyrat bröd. Det får inte finnas något syrat hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. Den dagen ska du berätta för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag kom ut från Egypten. Du ska ha detta som ett tecken på handen och ett minnestecken på pannan, så att Herrens lag är på dina läppar. För med stark hand förde Herren dig ut från Egypten. Denna föreskrift ska du följa år efter år på den bestämda tiden. När Herren fört dig in i kanaaneernas land och gett dig landet som han med ed lovade dig och dina fäder, då ska du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött av hankön bland din boskap ska tillhöra Herren. Varje förstfött åsneföl ska du lösa ut med ett lamm. Vill du inte lösa ut det ska du bryta nacken av det. Varje förstfödd son ska du lösa ut. När din son i framtiden frågar dig om betydelsen ska du svara: Herren förde oss med stark hand ut från Egypten, slavhuset. Eftersom farao envist vägrade släppa oss dödade Herren allt förstfött av människor och djur i Egypten. Därför offrar jag åt Herren allt av hankön som öppnar moderlivet. Men varje förstfödd son löser jag ut. Det ska vara som ett tecken på din hand och en symbol på din panna att Herren med stark hand förde oss ut från Egypten.” När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast den vägen var kortast. För Gud tänkte att folket kunde ångra sig och återvända till Egypten om de fick uppleva krig. Därför ledde Gud folket att ta en omväg genom öknen mot Röda havet. Och Israels söner lämnade Egypten i slagordning. Mose tog med sig Josefs ben. För Josef hade tagit en ed av Israels söner och sagt: ”Gud ska komma till er! Och då ska ni ta med mina ben härifrån.” De lämnade Suckot och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. Herren gick framför dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen, och i en eldpelare om natten för att ge dem ljus. Därmed kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick oavbrutet framför folket om dagen och eldpelaren om natten. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner att de vänder och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon ska ni slå läger vid havet. Farao kommer att säga att Israels söner virrar omkring i landet och att öknen har fångat dem. Jag ska förhärda faraos hjärta så att han förföljer dem, och då ska jag förhärliga mig på farao och hela hans här. Och egyptierna ska förstå att jag är Jahve.” Israels söner gjorde så. När kungen av Egypten fick höra att folket hade flytt fick farao och hans tjänare en ny inställning till folket, och de sa: ”Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna och nu har vi ingen som tjänar oss!” Så han lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. Han tog 600 utvalda vagnar och alla andra vagnar i Egypten, med officerare på dem alla. Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde Israel när hela folket i tillförsikt drog ut. Egyptierna förföljde dem med alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här. De hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon. Farao närmade sig, och Israels söner upptäckte till sina fasa att egyptierna var på väg mot dem! Och de ropade till Herren. De sa till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten eftersom du fört oss hit för att dö i öknen? Varför i hela världen förde du oss ut från Egypten? Var det inte det vi sa till dig i Egypten: ’Låt oss vara i fred, vi vill tjäna egyptierna.’ Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö i öknen.” Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stå fasta och se hur Herren ska frälsa er i dag. För de egyptier ni ser i dag ska ni aldrig någonsin mer få se. Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.” Sedan sa Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels söner att fortsätta gå. Lyft din stav och sträck ut handen över havet och klyv det, så att Israels söner kan gå torrskodda genom havet. Lyssna, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. Egyptierna ska förstå att jag är Jahve när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.” Guds utsände, som gick framför Israels här, flyttade sig och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas och israeliternas härar. Molnet kom med mörker, men det lyste likväl upp natten, så att de två härarna förblev åtskilda. Mose sträckte ut handen över havet. Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten och som förvandlade havet till torrt land. Vattnet klövs itu, och Israels söner gick torrskodda genom havet medan vattnet stod som en mur på båda sidor. Egyptierna förföljde dem med alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och satte efter dem till havets mitt. Strax före gryningen såg Herren ner på egyptiernas här från pelaren av eld och moln. Och han skapade panik bland dem. Han gjorde hjulen på deras vagnar tröga så att de blev tungkörda. Då sa egyptierna: ”Vi måste fly för Israel, för Jahve strider för dem mot Egypten.” Och Herren sa till Mose: ”Sträck ut handen över havet, så ska vattnet vända tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” Då sträckte Mose ut handen över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka till sin plats. Egyptierna försökte fly från det, men Herren vräkte dem i havet. Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna, hela faraos här som hade följt efter dem ut i havet. Ingen undkom. Men Israels söner gick torrskodda genom havet medan vattnet stod som en mur på båda sidor. Den dagen frälste Herren Israel från egyptierna. Och Israel såg deras lik på stranden. När Israel såg den väldiga makt som Herren hade manifesterat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose. Då sjöng Mose och Israels söner denna lovsång till Herren: ”Jag vill lovsjunga Herren, för han är högt upphöjd. Häst och ryttare vräkte han i havet. Herren är min styrka och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min fars Gud, jag vill upphöja honom. Herren är en krigare, Jahve är hans namn. Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda officerare dränktes i Röda havet. Vattnet täckte dem, de sjönk som sten i djupet. Herre, din högra hand är ärorik i kraft. Herre, din högra hand krossar fienden. I din väldiga höghet slår du ner dina motståndare. Du släpper lös din glödande vrede som förtär dem som halm. Av din näsas fnysning tornade vattnet upp, flödet reste sig som en mur, strömmarna stelnade i havets mitt. Fienden sa: ’Jag ska förfölja och hinna upp dem, fördela bytet och stilla min hämnd. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska förgöra dem.’ Du andades på dem och havet täckte dem. De sjönk som bly i väldiga vatten. Herre, vem är som du bland gudarna? Vem är som du, majestätisk i helighet, värd fruktan och lovsång, undergörare? Du sträckte ut din högra hand, och jorden slukade dem. Med din trogna kärlek leder du folket som du återlöst. Du för dem med din makt till din heliga boning. Folken hör och darrar, ångest griper Filisteens invånare. Då blir Edoms furstar förskräckta, Moabs mäktiga ska bäva, Kanaans alla invånare blir modlösa. Terror och skräck ska falla över dem. Inför din mäktiga arm står de förstenade tills ditt folk passerat, Herre, tills folket som du vunnit passerat. Du för dem in och planterar dem på ditt eget berg, den plats du gjort till din boning, Herre, den helgedom dina händer berett, Herre. Herren ska regera i all evighet!” När Faraos hästar med vagnar och ryttare kom ut i havet, gjorde Herren att vattnet strömmade tillbaka över dem. Men Israels söner gick torrskodda genom havet. Och Arons syster Mirjam, profetkvinnan, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. Mirjam sjöng för dem: ”Lovsjung Herren, för han är högt upphöjd! Häst och ryttare vräkte han i havet.” Mose ledde sedan Israels söner från Röda havet och in i öknen Shur. Tre dagar gick de i öknen utan att finna vatten. Så kom de till Mara, men de kunde inte dricka vattnet där eftersom det var bittert. Därför fick platsen namnet Mara. Då klagade folket mot Mose och sa: ”Vad ska vi dricka?” Han ropade till Herren. Och Herren visade honom ett särskilt trä, som Mose kastade i vattnet och då blev det drickbart. Där gav Herren olika lagar åt folket, och där satte han det på prov. Han sa: ”Om du noga lyssnar till Jahve din Gud, gör det rätta i hans ögon, uppmärksammar hans bud och håller alla hans föreskrifter, då ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag sände över egyptierna. För jag är Jahve din läkare.” Sedan kom de till Elim. Där fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet. Hela Israels församling lämnade Elim och kom till öknen Sin, som ligger mellan Elim och Sinai. Det var den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. Hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen. Israels söner sa till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Vi satt där vid köttgrytorna och hade mat i överflöd. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att hela församlingen ska svälta ihjäl.” Då sa Herren till Mose: ”Lyssna, jag ska göra så att det regnar bröd från himlen åt er. Folket ska varje dag gå ut och samla en dagsranson. Så ska jag pröva dem om de vill följa min lag eller inte. När de på sjätte dagen tillagar vad de hämtat ska det vara dubbelt så mycket som de samlar de andra dagarna.” Mose och Aron sa till alla Israels söner: ”I kväll kommer ni att förstå att det var Herren som förde er ut från Egypten. Och i morgon ska ni se Herrens härlighet eftersom han hört er klagan mot Herren. Men vi, vilka är vi att ni skulle klaga mot oss?” Mose fortsatte: ”I kväll ska Herren ge er kött att äta och i morgon allt bröd ni behöver. För Herren har hört hur ni klagat mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.” Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört er klagan.” Medan Aron talade till hela Israels församling kom de att se mot öknen. Och se, Herrens härlighet visade sig i molnet. Herren sa till Mose: ”Jag har hört Israels söners klagan. Säg till dem: I skymningen ska ni få äta kött och tidigt i morgon ska ni få allt bröd ni behöver. Då ska ni förstå att jag är Jahve er Gud.” På kvällen kom vaktlar och täckte lägret. Och på morgonen låg det dagg omkring lägret. När daggen avdunstat låg det i form av flingor på ökenytan, som rimfrost på marken. Israels söner såg på det. Och eftersom de inte visste vad det var, frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sa till dem: ”Det är maten som Herren gett er att äta. Detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla vad han behöver till mat. Två kilo per person efter antalet boende i era tält.” Israels söner gjorde så. Några samlade mer, några mindre. Sedan mätte de upp det. Den som samlat mycket hade inget över, och den som samlat lite saknade inget. Alla hade lagom med mat. Mose sa till dem: ”Ingen får lämna något till i morgon.” Men de brydde sig inte om Mose. Några sparade lite till nästa morgon. Då blev det fullt av maskar i det och det stank. Och Mose blev arg på dem. Varje morgon samlade var och en så mycket han behövde. Men när solen värmde smälte det bort. Den sjätte dagen samlade de in dubbelt så mycket, fyra kilo var. Och församlingens alla ledare kom och berättade det för Mose. Han sa till dem: ”Detta är vad Herren sagt: ’I morgon är det sabbatsvila, en sabbat avskild för Herren. Baka det ni vill baka och koka det ni vill koka. Allt som blir över ska ni spara till i morgon.’” Så de sparade det till nästa morgon, enligt Mose befallning. Och det stank inte och inga maskar kom i det. Mose sa: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat. I dag finner ni inget på marken. Sex dagar ska ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat. Då finns där inget.” Likväl gick några ut på sjunde dagen för att samla. Men de fann inget. Då sa Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? Lyssna! Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er bröd för två dagar den sjätte dagen. Bli kvar där du är! Ingen får gå hemifrån den sjunde dagen.” Alltså vilade folket den sjunde dagen. Israeliterna kallade det manna. Det liknade korianderfrö. Det var vitt och smakade som honungsrån. Mose sa: ”Detta är vad Herren befallt: ’Spara två kilo av det för kommande släkten, så att de får se brödet jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut från Egypten.’” Mose sa till till Aron: ”Ta en kruka och lägg två kilo manna i det. Ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” Aron gjorde som Herren befallde Mose. Han ställde krukan framför vittnesbördet till att där förvaras. Israels söner åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land. De åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan. En volymenhet kallades omer vilket var omkring två kilo. Hela Israels församling lämnade öknen Sin och drog från plats till plats efter Herrens befallning. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten för folket att dricka. Då klagade folket på Mose och sa: ”Ge oss vatten att dricka!” Mose svarade: ”Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?” Men folket törstade efter vatten. De grälade på Mose och sa: ”Varför förde du oss ut från Egypten? Ville du att vi och våra barn och vår boskap skulle dö av törst?” Då ropade Mose till Herren och sa: ”Vad ska jag ta mig till med detta folk? Snart stenar de mig!” Herren svarade Mose: ”Gå framför folket, och ta med dig några av Israels äldste. Greppa staven med vilken du slog på Nilfloden, och gå. Lyssna, jag ska stå framför dig på Horebs klippa. Slå på klippan, och vatten ska komma ut ur den så att folket får dricka.” Mose gjorde så inför Israels äldste. Han kallade platsen Massa och Meriba eftersom Israels söner hade klagat och satt Herren på prov och sagt: ”Är Herren ibland oss eller inte?” Sedan kom Amalek och attackerade Israel vid Refidim. Då sa Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och gå till angrepp mot Amalek. I morgon ska jag ställa mig på toppen av höjden med Guds stav i handen.” Josua gjorde som Mose sa och gick till angrepp mot Amalek. Och Mose, Aron och Hur steg upp på toppen av höjden. Så länge Mose höll upp sina händer hade Israel övertaget. Men när han sänkte händerna fick Amalek övertaget. Men Moses händer blev tunga. Så de tog en sten och lade under honom och den satte han sig på. Sedan stödde Aron och Hur hans händer på var sin sida. Så förblev hans händer stadiga tills solen gick ner. Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. Herren sa till Mose: ”Skriv ner detta i en bokrulle så att ni minns det och läs upp det för Josua. För jag ska fullständigt utplåna minnet av Amalek under himlen.” Och Mose byggde ett altare och kallade det ’Herren är mitt baner.’ Han sa: ”Herren har avlagt ed: Herren ska kriga mot Amalek från släkte till släkte.” Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, fick höra om allt vad Gud hade gjort för Mose och för sitt folk Israel, att Herren hade fört Israel ut från Egypten. Jetro, Moses svärfar, tog med sig Moses hustru Sippora som Mose hade sänt hem, och hennes två söner. Den ene hette Gershom, för Mose hade sagt: ”Jag är främling i ett främmande land.” Den andre hette Elieser, för Mose hade sagt: ”Min fars Gud var min hjälpare och räddade mig från faraos svärd.” Jetro, Moses svärfar, kom med Moses söner och hans hustru till Mose, som slagit läger vid Guds berg i öknen. Han lät meddela Mose: ”Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.” Mose gick ut och mötte sin svärfar. Han böjde sig ner för honom och kysste honom. De hälsade på varandra och gick in i tältet. Mose berättade för sin svärfar allt vad Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter under vägen och hur Herren hade räddat dem. Jetro gladde sig över allt det goda som Herren gjort mot Israel när han räddade dem ur egyptiernas hand. Han sa: ”Lovad är Herren som räddat er ur egyptiernas och faraos hand. Han har räddat folket från egyptiernas förtryck! Egyptierna handlade arrogant mot Israel. Men nu vet jag att Jahve är större än alla andra gudar.” Jetro, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och slaktoffer åt Gud. Och Aron med alla Israels äldste kom och intog måltid med Moses svärfar inför Gud. Nästa dag satte sig Mose för att skipa rättvisa bland folket. De stod omkring honom från morgon till kväll. När Moses svärfar såg allt han gjorde för folket, sa han: ”Vad är det du håller på med för folket? Varför sitter du här ensam med allt folket omkring dig från morgon till kväll?” Mose svarade sin svärfar: ”Folket kommer till mig för att söka Guds vilja. När de har något ärende kommer de till mig och jag skipar rättvisa mellan dem och lär dem Guds föreskrifter och lagar.” Då sa Moses svärfar till honom: ”Det här gör du inte bra. Du sliter ut både dig själv och folket hos dig. Det är alltför tungt för dig, du kan inte klara det ensam. Lyssna nu på mig när jag ger dig råd, och Gud ska vara med dig. Du ska föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. Upplys dem om föreskrifter och lagar och visa dem vägen de ska vandra och hur de ska bete sig. Välj ut åt dig dugliga män från allt folket. Män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar korruption. Sätt dem att förestå grupper på tusen, hundra, femtio och tio. De ska alltid skipa rättvisa bland folket. Alla större ärenden ska ges till dig, men i alla mindre ärenden ska de döma själva. Det ska underlätta för dig, och de ska dela din börda. Om du gör så, och Gud så befaller, kommer du att klara av det. Och allt folket här kan då gå hem tillfreds.” Mose lyssnade till sin svärfar och gjorde allt som han sa. Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till överhuvuden för folket. De fick förestå tusen, eller hundra, eller femtio eller tio. Dessa skulle alltid skipa rättvisa bland folket. Större ärenden skulle ges till Mose, men i alla mindre ärenden skulle de själva döma. Sedan tog Mose farväl av sin svärfar, som återvände till sitt land. I den tredje månadens första dag efter att Israels söner lämnat Egypten kom de till Sinaiöknen. De bröt upp från Refidim och kom till Sinaiöknen där de slog läger framför berget. Mose steg upp till Gud. Då ropade Herren till honom från berget: ”Så ska du säga till Jakobs hus och berätta för Israels söner: ’Ni såg vad jag gjorde med Egypten och hur jag bar er på örnvingar och förde er till mig. Om ni nu lyder min röst och håller mitt förbund ska ni vara min dyrbara egendom, framför andra folk. För hela jorden är min. Ni ska vara mitt rike av präster och mitt heliga folk.’ De orden ska du säga till Israels söner.” När Mose återvände samlade han folkets äldste och lade fram för dem alla de ord som Herren befallt honom. Allt folket svarade med en mun: ”Allt vad Herren sagt vill vi göra.” Och Mose delgav folkets svar till Herren. Och Herren sa till Mose: ”Lyssna, jag ska komma till dig i ett tjockt moln så att folket hör när jag talar med dig och för alltid tror på dig.” När Mose framförde folkets svar till Herren, sa han till Mose: ”Gå till folket. Helga dem i dag och i morgon. De ska tvätta sina kläder. Den tredje dagen ska de vara redo. För då ska Herren komma ner på berget Sinai i hela folkets åsyn. Du ska göra en gränsmarkering omkring berget för folket och säga: ’Ni får inte gå upp på berget eller röra dess fot! Den som vidrör berget ska avrättas. Ingen hand får röra honom. Han ska stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller människa ska livet tas.’ Men när vädurshornet ljuder med utdragen ton får de komma upp på berget.” Mose gick ner från berget till folket. Han helgade dem och de tvättade sina kläder. Och han sa till folket: ”Håll er redo för den tredje dagen! Kom inte nära era hustrur.” På morgonen den tredje dagen började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret blev förskräckta. Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud. De ställde sig vid foten av berget. Hela berget Sinai täcktes av rök eftersom Herren steg ner på det i eld. Rök steg upp som från en smältugn och hela berget skakade. Hornet ljöd allt starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom i dundret. Herren steg ner på toppen av berget Sinai. Och Herren kallade Mose till bergets topp, och Mose gick upp. Herren sa till Mose: ”Gå ner och varna folket att de inte ska tränga sig fram till Herren för att se. För då ska många av dem gå under. Även prästerna, som får komma inför Herren, måste helga sig. Annars ska Herren storma fram mot dem.” Mose sa till Herren: ”Folket kan inte gå upp på berget Sinai, för du varnade oss och sa: ’Gör en gränsmarkering omkring berget och avskilj det.’” Då sa Herren till honom: ”Gå ner! Och kom sedan upp igen tillsammans med Aron. Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att gå upp till Herren, för då stormar han fram mot dem.” Mose gick då ner till folket och sa detta till dem. Gud talade alla dessa ord: Jag är Jahve din Gud som förde dig ut från Egypten, slavhuset. Ha inga andra gudar än mig. Gör dig inte någon gudabild, ingen avbild av något uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Fall inte ner för dem eller tjäna dem, för jag, Jahve din Gud, kräver odelad lojalitet. Jag straffar barn till tredje och fjärde led för fädernas synd när de hatar mig, men visar trogen kärlek i tusen släktled mot dem som älskar mig och håller mina bud. Missbruka inte Jahves, din Guds, namn. För Jahve låter ingen vara ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att avskilja sabbatsdagen. Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är sabbat för Jahve din Gud. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din slav eller slavinna eller din boskap, eller invandraren inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren universum. Även havet och allt som finns där. Men på sjunde dagen vilade han. Därför välsignade Herren sabbatsdagen och avskilde den. Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i landet som Jahve din Gud ger dig. Mörda inte. Begå inte äktenskapsbrott. Stjäl inte. Vittna inte falskt mot din nästa. Ha inte begär till din nästas hus. Ha inte begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. Allt folket bevittnade dundret och eldslågorna, hornstötarna och röken från berget. Folket såg med förskräckelse och höll sig på avstånd. De sa till Mose: ”Tala du till oss och vi ska lyssna. Men låt inte Gud tala till oss för då dör vi.” Mose sa till folket: ”Var inte rädda. Gud har kommit för att sätta er på prov så att ni fruktar honom och inte syndar.” Folket stod på avstånd medan Mose gick närmare det täta mörkret där Gud var. Herren sa till Mose: ”Så ska du säga till Israels söner: Ni har själva sett att jag talat till er från himlen. Gör er inga gudar vid sidan av mig. Ni ska inte göra åt er gudar av silver eller guld. Gör ett altare av jord åt mig. På det ska du offra dina brännoffer och fredsoffer, din småboskap och nötboskap. Överallt där jag låter mitt namn nämnas ska jag komma till dig och välsigna dig. Och vill du göra ett stenaltare åt mig ska du inte bygga det av huggen sten. För använder du mejsel på stenen vanhelgar du den. Och gå inte upp till mitt altare på trappsteg så att din nakenhet blottas. Detta är de lagar du ska förelägga dem: Köper du en hebreisk slav ska han tjäna sex år. Det sjunde året ska han friges utan betalning. Kommer han ensam, ska han ge sig av ensam. Är han gift, ska hans hustru följa honom. Har hans herre gett honom en hustru och hon har fött söner och döttrar åt honom, ska hustrun och barnen tillhöra hennes herre. Bara mannen ska ge sig av. Om slaven betygar: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri”, då ska hans herre föra fram honom inför Gud, ställa honom vid dörren eller dörrposten och sticka en syl genom hans öra. Sedan ska han vara sin herres slav för alltid. Om någon säljer sin dotter som slavinna, får hon inte ge sig av som de andra slavarna. Om hennes herre ogillar henne efter att han bestämt henne för sig själv, ska han låta henne bli friköpt. Till utlänningar har han inte rätt att sälja henne då han handlat svekfullt mot henne. Har han bestämt henne åt sin son ska hon ges en dotters rättigheter. Tar han sig en hustru till, får han inte låta den första sakna mat, kläder eller intimt umgänge. Nekar han henne dessa tre ting får hon ge sig av utan ersättning och betalning. Den som slår ihjäl en människa måste avrättas. Om han inte gjorde det med avsikt utan Gud låg bakom det, då kan han fly till en plats som jag ska anvisa. Men om någon med berått mod dödar sin nästa, då ska du gripa honom, om än vid mitt altare. Han ska avrättas. Den som slår sin far eller sin mor måste avrättas. Den som kidnappar någon måste avrättas, vare sig personen blir såld eller påträffas hos honom. Den som skymfar sin far eller mor måste avrättas. Om män blir osams och den ene slår den andre med sten eller knytnäve, så att han blir sängliggande men överlever, då ska den som slog gå fri om den slagne reser sig och kan gå ute med käpp. Men han måste ersätta honom för förlorad tid och sörja för att han blir helt återställd. Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att slaven dör för hans hand, ska hämnd utkrävas. Men hämnd ska inte utkrävas om slaven lever en eller två dagar. Slaven är ju hans egendom. Om män slåss och någon av dem stöter till en gravid kvinna så att barnet kommer ut, men utan skada, ska den skyldige böta vad kvinnans man kräver och efter domares bifall. Men om skada sker, ska liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår och skråma för skråma. Slår någon sin slav eller slavinna i ögat och förstör det, ska han frige slaven som ersättning för ögat. Slår någon ut en tand på sin slav eller slavinna, ska han frige slaven som ersättning för tanden. Om en oxe stångar ihjäl en man eller en kvinna, ska oxen stenas, och köttet får inte ätas. Men ägaren går fri. Om oxen hade för vana att stångas och ägaren blivit varnad men inte vidtagit åtgärder, och oxen dödar en man eller en kvinna, då ska oxen stenas och ägaren avrättas. Men blir ägaren ålagd att betala lösesumma, ska han betala vad som åläggs honom till lösen för sitt liv. Samma lag gäller om oxen stångar en son eller dotter. Stångar oxen en slav eller slavinna, ska ägaren ge 350 gram silver till slavens herre, och oxen ska stenas. Öppnar någon en brunn eller gräver en ny brunn utan att täcka den och en oxe eller åsna faller ner i den, då ska brunnens ägare ersätta djurets ägare. Men det döda djuret tillfaller honom. Om någon har en oxe som stångar ihjäl en annans oxe, ska de sälja den levande oxen och dela pengarna. De ska även dela det döda djuret. Men om det var känt att oxen hade för vana att stångas och ägaren ändå inte vidtagit åtgärder, ska han ersätta oxe med oxe. Men det döda djuret tillfaller honom. Om en man stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, ska han ersätta oxen med fem oxar, och fåret med fyra får. Om en tjuv ertappas vid inbrottet och slås ihjäl, då vilar ingen blodskuld på honom, men hade solen gått upp är det blodskuld. En tjuv ska ge full ersättning. Äger han inget ska han säljas som betalning för det stulna. Om det stulna djuret - oxe, åsna eller får - påträffas levande hos honom, ska han ge dubbel ersättning. Om en man låter en åker eller en vingård betas av eller släpper lös sin boskap så att den betar på en annans åker, ska han som ersättning ge det bästa från egen åker och vingård. Om elden kommer lös och antänder törnbuskar, kärvar, växande gröda eller hela åkern, då ska den som vållat branden ge full ersättning. Om en man anförtror någon annan pengar eller ägodelar och det blir stulet ur huset, då ska tjuven ifall denne avslöjas ge dubbel ersättning. Skulle tjuven inte avslöjas, ska husägaren föras fram inför Gud för att det ska avgöras om han tagit sin nästas tillhörighet. Angående tillgrepp – det kan gälla oxe, åsna, får, kläder eller något annat som försvunnit – och någon hävdar att det tillhör honom, då ska båda parternas sak komma inför Gud. Den som Gud dömer skyldig ska ersätta den andre dubbelt. Om en man låter någon ta hand om en åsna, en oxe eller ett får eller ett annat djur, och djuret dör eller skadas eller blir stulet utan att någon bevittnar, då ska det med ed inför Herren försäkras att han inte tagit den andres egendom. Ägaren ska godta eden, och ingen ersättning ska krävas. Men om djuret blev stulet från honom ska han ersätta ägaren. Är det ihjälrivet ska han föra fram kroppen som bevis. Ett ihjälrivet djur behöver han inte ersätta. Om en man lånar ett djur av någon och det skadas eller dör i ägarens frånvaro, ska han ge full ersättning. Var ägaren närvarande ska han inte ge någon ersättning. Om djuret var hyrt har ägaren rätt till hyran. Om en man förför en jungfru som inte är trolovad och ligger med henne, måste han betala brudpriset för henne och ta henne till hustru. Om hennes far vägrar att ge henne åt honom, måste han betala vad som motsvarar brudpriset för en jungfru. En trollkvinna ska du inte låta leva. Den som begår tidelag måste avrättas. Den som offrar till någon annan gud än Jahve ska avskiljas åt förintelse. Du ska inte behandla illa och förtrycka en invandrare. Ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa ska ni behandla väl. Om ni behandlar dem illa och de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop. Min vrede ska flamma och jag ska döda er med svärd, så att era hustrur blir änkor och era barn faderlösa. Lånar du pengar till någon fattig hos dig som tillhör mitt folk ska du inte ockra på honom. Kräv inte ränta av honom. Tar du manteln i pant av din nästa ska du återlämna den innan solen går ner. Manteln är ju det enda täcke han har för att skyla sin kropp. Vad ska han annars sova i? Ropar han till mig ska jag höra, för jag är barmhärtig. Du ska inte skymfa Gud, och inte heller förbanna en ledare av ditt folk. Dröj inte med gåvor från skörd och vinpress. Ge åt mig den förstfödde av dina söner. Gör detsamma med din nötboskap och småboskap. Sju dagar ska de vara hos modern, den åttonde dagen ska du ge dem till mig. Ni män ska vara heliga för mig. Köttet av ett ihjälrivet djur ska ni därför inte äta utan kasta åt hundarna. Du ska inte sprida ett falskt rykte. Ge inte handslag åt den kriminelle genom att vittna falskt. Följ inte massan i det onda. Och när du vittnar i ett mål ska du inte som många gör pervertera rättvisan. Du ska inte vara partisk för den fattige i hans rättssak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som kommit vilse, ska du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna digna under sin börda ska du inte gå din väg. Du måste hjälpa honom med det. Du ska inte förvränga rättvisan för de fattiga bland er i deras rättssak. Ta avstånd från falska anklagelser och avrätta ingen oskyldig och rättfärdig. För jag frikänner inte den onde. Du ska inte ta muta, för en muta förblindar de seende och förvränger de rättfärdigas ord. Du ska inte förtrycka en invandrare. Ni vet hur det känns att vara invandrare, för ni var själva invandrare i Egypten. Sex år ska du beså din jord och bärga grödan. Men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Lämna det som blir över åt markens djur. Så ska du även göra med din vingård och olivplantering. Sex dagar ska du arbeta, men den sjunde dagen ska du ta ledigt, så att din oxe och din åsna får vila, och din slavinnas son och invandraren kan återhämta sig. Iaktta allt jag sagt er. Och uttala inte andra gudars namn, de får inte nämnas. Tre gånger om året ska du hålla högtid åt mig. Fira det osyrade brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd, som jag befallt dig. Gör det den bestämda tiden i månaden aviv, för då drog du ut från Egypten. Ingen ska träda fram inför mitt ansikte tomhänt. Fira skördehögtiden när du skördar första frukten av ditt arbete från det du sådde på marken. Fira bärgningshögtiden vid årets slut när du bärgar in frukten av ditt arbete från marken. Tre gånger om året ska alla dina män träda fram inför Herren Jahve. Du ska inte offra blodet av mitt slaktoffer tillsammans med något syrat. Och fettet från mitt högtidsoffer får inte ligga över natten till morgonen. Det bästa av din marks första frukt ska du föra till Jahves, din Guds, hus. Du ska inte koka en killing i moderns mjölk. Lyssna, jag skickar den utsände framför dig för att beskydda dig på vägen och föra dig till platsen som jag förberett. Håll er till honom och lyssna på vad han säger! Trotsa honom inte, för han kommer inte att förlåta era överträdelser, för mitt namn är i honom. Men om du noga lyssnar till honom och gör allt vad jag säger, ska jag bli en fiende till dina fiender och en motståndare till dina motståndare. För min utsände ska gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, perisseerna, kanaaneerna, hiveerna och jebusiterna, och jag ska utplåna dem. Du ska varken tillbe deras gudar eller tjäna dem eller anpassa dig efter dem. Du ska istället tillintetgöra dem och krossa deras stoder. Ni ska tjäna Jahve er Gud, och han ska välsigna ditt bröd och vatten. Jag ska avlägsna sjukdom från dig. Ingen kvinna ska få missfall eller vara ofruktsam i ditt land. Jag ska uppfylla dina dagars antal. Jag ska sända skräck för mig framför dig och kasta i förvirring alla de folk du kommer till. Jag ska göra så att dina fiender retirerar. Jag ska sända getingsvärmar framför dig. De ska jaga undan hiveerna, kanaaneerna och hettiterna för dig. Men jag ska inte fördriva dem för dig på ett enda år, för att landet inte ska bli en ödemark där vilddjuren blir för många för dig. Steg för steg ska jag driva dem bort från dig tills du blivit talrik och kan ta landet i besittning. Jag ska göra så att dina landsgränser går från Röda havet till filisteernas hav och från öknen till Eufrat. För jag ska ge dem som bor i landet i er hand och du ska driva dem bort från dig. Du ska inte sluta förbund med dem eller deras gudar. De får inte bo kvar i ditt land, så att de får er att synda mot mig. För dyrkar du deras gudar hamnar du i en fälla. Herren sa till Mose: ”Kom upp till Herren, du och Aron, Nadab och Abihu samt sjuttio av Israels äldste. Och tillbe på avstånd. Endast Mose ska närma sig Herren, inte de andra. Folket får inte heller gå upp med Mose.” Mose gick sedan och återgav för folket alla Herrens ord och föreskrifter. Allt folket svarade samstämmigt: ”Allt vad Herren sagt vill vi göra.” Och Mose skrev ner alla Herrens ord. Mose steg upp tidigt nästa morgon och byggde ett altare vid bergets fot och reste tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände unga israelitiska män att offra tjurar som brännoffer och fredsoffer åt Herren. Mose tog hälften av blodet och hällde i skålar och andra hälften stänkte han på altaret. Sedan tog han förbundsboken och läste högt för folket. Och de sa: ”Allt vad Herren sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sa: ”Se, detta är förbundsblodet som Herren slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget. Och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir, som himlen i klarhet. Men Gud slog inte de främsta av Israels söner. De skådade Gud, och de åt och drack. Herren sa till Mose: ”Kom upp till mig på berget och stanna där. Jag ska ge dig stentavlorna med lagen och buden som jag skrivit till undervisning för dem.” Då gav sig Mose av med sin tjänare Josua. Och Mose steg upp på Guds berg. Till de äldste sa han: ”Vänta på oss här tills vi kommer åter till er. Aron och Hur är hos er. Den som har en rättslig sak kan gå till dem.” Mose steg sedan upp på berget som täcktes av moln. Herrens härlighet vilade över berget Sinai och moln täckte berget i sex dagar. Den sjunde dagen ropade han från molnet till Mose. Och Herrens härlighet var för Israels söner som en förtärande eld på bergets topp. Mose gick in i molnet och upp på berget. Där stannade han i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner att de kommer med gåvor till mig. Ni ska ta emot gåvan åt mig från varje man som ger av villigt hjärta. Detta är den gåva som ni ska ta emot av dem: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn, fint garvat läder, akacieträ, lampolja, kryddor till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen, samt onyxer och ädla stenar till efoden och bröstskölden. De ska göra en helgedom åt mig, och jag ska bo mitt ibland dem. Ni ska göra tälthelgedomen med alla dess tillbehör exakt efter den modell som jag visar dig. De ska göra en ark av akacieträ. 120 centimeter lång och 70 centimeter på bredden och höjden. Belägg den med rent guld invändigt och utvändigt, och gör en guldkant runt om. Gjut fyra guldringar till den och fäst dem vid de fyra fötterna på arken, två ringar på vardera sidan. Gör stänger av akacieträ och belägg dem med guld. Stängerna ska du skjuta in i ringarna på arkens sidor så att man kan bära arken med dem. Stängerna ska vara kvar i ringarna på arken och får inte avlägsnas. I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. Gör ett försoningslock av rent guld, 120 centimeter lång och 70 centimeter bred. Gör två keruber av hamrat guld, en vid varje ända av försoningslocket. En kerub vid ena änden och en vid andra änden. I ett stycke med försoningslocket ska ni göra keruberna vid dess båda ändar. Keruberna ska breda ut sina vingar uppåt så att de täcker försoningslocket med sina vingar. Keruberna ska vara vända mot varandra, med ansiktet mot försoningslocket. Placera försoningslocket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. Där ska jag möta dig. Från försoningslocket mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, ska jag tala med dig om allt som jag genom dig ska befalla Israels söner. Gör ett bord av akacieträ, 100 centimeter långt, 50 centimeter brett och 70 centimeter högt. Belägg det med rent guld, och gör en guldkant runt om. Runt bordet ska du göra en handsbredd list, och en guldkant runt listen. Gör fyra guldringar till bordet och fäst ringarna i de fyra hörnen vid de fyra benen. Ringarna ska sitta vid listen. De ska vara hållare för stänger så att bordet kan bäras. Gör stängerna av akacieträ och belägg dem med guld. Med dem ska bordet bäras. Till bordet ska du göra fat, skålar, kannor och bägare för att utgjuta dryckesoffren med. Gör dem av rent guld. Du ska alltid ha närvarobröd på bordet inför mitt ansikte. Gör en ljusstake av rent guld. Ljusstaken med fot, stam, skålar, knoppar och blommor ska hamras ut av ett stycke. Sex armar ska gå ut från ljusstakens sidor, tre armar från vardera sida. På alla sex armar som går ut från ljusstaken ska det vara tre skålar formade som mandelblommor, med knopp och blomma. På själva ljusstaken ska det vara fyra skålar formade som mandelblommor med knoppar och blommor. En knopp, i ett stycke med ljusstaken, ska finnas under det första, andra och tredje armparet, under de sex armar som går ut från ljusstaken. Knopparna och armarna ska vara i ett stycke med ljusstaken. Allt ska vara ett enda hamrat stycke rent guld. Gör sju lampor till ljusstaken. De ska placeras så att platsen framför blir belyst. Tängerna och brickorna som hör till ska vara av rent guld. Ljusstaken med alla dessa tillbehör ska göras av 35 kilo rent guld. Se till att du gör arbetet efter den modell som visades för dig på berget. Tälthelgedomen ska du göra av tio tältdukar. De ska vara av tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn. Keruber ska vara utsökt invävda. Varje duk ska vara 14 meter lång och 2 meter bred, alla dukarna ska ha samma mått. Fem av tältdukarna ska fogas samman, så även de andra fem. Gör öglor av violett garn längs kanten på den duk som är ytterst på det ena hopfogade stycket, och så även längs kanten av den yttersta duken på det andra stycket. Femtio öglor ska du göra på ena duken och femtio öglor ytterst på duken i det andra stycket, så att öglorna svarar mot varandra. Gör femtio guldhakar och foga samman dukarna med dem så att tälthelgedomen bildar en helhet. Gör dukar av gethår till ett tält över helgedomen. Elva sådana dukar ska du väva. Varje duk ska vara 15 meter lång och 2 meter bred. Alla de elva dukarna ska ha samma mått. Foga samman fem av dukarna för sig, och sex för sig. Den sjätte duken ska du lägga dubbel på framsidan av tältet. Gör femtio öglor i kanten på den duk som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket och femtio öglor i kanten på den duk som sitter ytterst i det andra hopfogade stycket. Gör femtio kopparhakar och häkta dem i öglorna och foga samman tältet till en helhet. Den överskjutande delen av tältets dukar, den halva duk som blir över, ska hänga ner över baksidan av helgedomen. De 50 centimeter på var sida som blir över på längden av tältdukarna ska hänga ner på båda sidorna av helgedomen för att täcka den. Gör ett överdrag av rödfärgade fårskinn till tältet och ovanpå detta ett överdrag av fint garvat läder. Tälthelgedomens brädor ska du göra av akacieträ, och de ska stå lodrätt. Varje bräda ska vara fem meter lång och sjuttiofem centimeter bred. Varje bräda ska ha två tappar som är hopfogade med varandra. Så ska du göra med alla tälthelgedomens brädor. Av tälthelgedomens brädor ska tjugo vara på sydsidan, åt söder. Under de tjugo brädorna ska du göra fyrtio silversocklar, två socklar för varje bräda med dess två tappar. På tälthelgedomens andra sida, nordsidan, ska det också vara tjugo brädor med fyrtio silversocklar, två socklar under varje bräda. Till tälthelgedomens baksida, åt väster, ska du göra sex brädor, och till tälthelgedomens hörn, på baksidan, två brädor. De ska vara dubbla nertill och upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska utgöra de två hörnen. Det blir åtta brädor med sina sexton silversocklar, två under varje bräda. Gör reglar av akacieträ: fem till brädorna på tälthelgedomens ena sida, fem reglar till brädorna på andra sidan och fem reglar till brädorna på tälthelgedomens baksida, åt väster. Den mellersta regeln mitt på brädorna ska gå från ena änden till den andra. Brädorna ska du belägga med guld. Och du ska göra guldringar på dem, där reglarna kan skjutas in. Även reglarna ska du belägga med guld. Du ska sätta upp tälthelgedomen enligt den förlaga som visades för dig på berget. Gör ett förhänge av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Keruber ska vara utsökt invävda. Häng upp det på fyra stolpar av akacieträ. Stolparna ska vara belagda med guld och ha guldkrokar och ska stå på fyra silversocklar. Häng förhänget i hakar och för dit vittnesbördets ark och ställ den innanför förhänget. Förhänget ska för er åtskilja det heliga från det allra heligaste. Placera försoningslocket på vittnesbördets ark i det allra heligaste. Bordet ska du placera utanför förhänget på tälthelgedomens norra sida och ljusstaken mitt emot bordet på tälthelgedomens södra sida. Gör ett draperi för ingången till tältet. Det ska vara i brokig vävnad av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Gör fem stolpar av akacieträ till draperiet och belägg dem med guld. Krokarna på dem ska vara av guld, och till stolparna ska du gjuta fem kopparsocklar. Du ska göra altaret av akacieträ. Det ska vara fyrkantigt, 2,5 meter långt och 2,5 meter brett. Höjden ska vara 1,5 meter. Gör horn till altarets fyra hörn. Hornen ska vara i ett stycke med altaret. Belägg det med koppar. Gör kärl att föra bort den feta askan i, och skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dessa tillbehör ska du göra av koppar. Gör ett galler till altaret, ett nät av koppar. På nätet ska du göra fyra kopparringar i de fyra hörnen. Placera det nertill under altarlisten, så att nätet når upp till mitten av altaret. Gör stänger till altaret av akacieträ och belägg dem med koppar. Stängerna ska skjutas in i ringarna så att de sitter på båda sidor av altaret när det bärs. Altaret ska vara ihåligt och gjort av brädor. Det ska göras så som det visades för dig på berget. Du ska göra en förgård till tälthelgedomen. På sydsidan ska förgården ha omhängen av tvinnat fint lingarn, 50 meter långa på ena sidan. Dess stolpar ska vara tjugo med tjugo kopparsocklar. Stolparnas krokar och band ska vara av silver. På samma sätt ska omhängen göras för nordsidan, 50 meter långa. Dess stolpar ska vara tjugo med tjugo kopparsocklar. Stolparnas krokar och band ska vara av silver. Förgårdens västra kortsida ska ha omhängen med 25 meters längd, med tio stolpar och tio socklar. Förgårdens framsida, den östra kortsidan, ska vara 25 meter lång. Där ska omhängena vara 7,5 meter långa på ena sidan, med tre stolpar och tre socklar. På andra sidan ska omhängena vara 7,5 meter långa, med tre stolpar och tre socklar. Till förgårdens port ska göras ett draperi som är 10 meter långt, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Det ska ha fyra stolpar med fyra socklar. Alla stolparna runt förgården ska ha band och krokar av silver, och socklar av koppar. Förgården ska vara 50 meter lång, 25 meter bred överallt och 2,5 meter hög, med omhängen av tvinnat fint lingarn. Socklarna ska vara av koppar. Alla tillbehör för tjänsten i tälthelgedomen och alla pluggar till tälthelgedomen och förgården ska vara av koppar. Du ska ge Israels söner påbud om att bära fram till dig ren olja av stötta oliver till ljusstaken, så att lamporna alltid kan brinna. I mötestältet utanför förhänget framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner sköta ljusstaken från kväll till morgon inför Herrens ansikte. Det ska vara en oföränderlig stadga från släkte till släkte för Israels söner. Låt din bror Aron och hans söner träda fram till dig bland Israels söner för att tjäna som präster åt mig - Aron och hans söner Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar. Gör heliga kläder åt din bror Aron till ära och prydnad. Säg till alla era hantverkskunniga män som jag fyllt med vishetens ande, att de ska göra kläder åt Aron för hans avskiljning som präst åt mig. Dessa kläder ska de göra: bröstsköld, efod, kåpa, mönstrad tunika, turban och bälte. De ska göra dessa heliga kläder åt din bror Aron och hans söner så att Aron kan tjäna som präst åt mig. Förutom guld ska de använda violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn. Efoden ska göras utsökt av guld och av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den ska ha två axelstycken som ska fästas ihop med varandra i de båda hörnen. Efodens utsökta skärp ska göras i samma vävnad och i ett stycke med den: av guld, och av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Ta två onyxstenar och gravera in namnen på Israels söner på dem, sex namn på varsin sten, i åldersordning. Som en juvelerare graverar sigill ska du rista in namnen på Israels söner på de båda stenarna och infatta dem i flätverk av guld. Sätt de båda stenarna på efodens axelstycken. Stenarna ska påminna om Israels söner. Aron ska bära deras namn på sina axlar inför Herrens ansikte för att han ska minnas dem. Gör flätverk av guld och två kedjor av rent guld. Du ska tvinna dem som snören och fästa kedjorna vid flätverken. Gör en utsökt bröstsköld för domsutslag på samma sätt som efoden. Gör den av guld, och av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den ska vara fyrkantig och dubbelvikt, tjugofem centimeter lång och bred. Förse den med fyra rader stenar: i första raden karneol, topas och smaragd. I andra raden rubin, safir och diamant. I tredje raden hyacint, agat och ametist. I fjärde raden krysolit, onyx och jaspis. De ska vara infattade i flätverk av guld. De tolv stenarna ska bära namnen på Israels söner, en för varje namn. På varje sten ska namnet på en av de tolv stammarna vara ingraverat, som på ett sigill. Gör kedjor av rent guld till bröstskölden, tvinnade som snören. Gör två guldringar till bröstskölden och fäst dem i två av bröstsköldens hörn. Fäst de båda guldsnoddarna vid de två ringarna i bröstsköldens hörn. Snoddarnas andra ändar ska du fästa vid de två flätverken och fästa dem på framkanten av efodens axelstycken. Gör två guldringar och sätt dem i de båda andra hörnen på bröstskölden, på insidan mot efoden. Gör två guldringar och fäst dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken, vid sömmen ovanför efodens utsökta skärp. Bröstsköldens ringar ska knytas fast med en violett snodd in i efodens ringar, så att den sitter ovanför skärpet och inte kan lossna från efoden. När Aron går in i helgedomen ska han vid sitt hjärta bära namnen på Israels söner på bröstskölden för domsbeslut, som en ständig påminnelse inför Herrens ansikte. I bröstskölden för domsbeslut ska du lägga urim och tummim. De ska ligga vid Arons hjärta när han träder inför Herren. Aron ska alltid bära domsbesluten för Israels söners vid sitt hjärta inför Herren. Gör efodkåpan helt i violett. I dess mitt ska vara en öppning för huvudet med en vävd kant, som på en brynja, så att kåpan inte rivs sönder. Runt kåpans nedre fåll ska du göra granatäpplen av violett, purpurrött och karmosinrött garn, och mellan dem guldbjällror runt om. En guldbjällra och ett granatäpple växelvis runt hela kåpans fåll. Aron ska bära kåpan när han gör tjänst. Det ska höras när han går in i helgedomen inför Herrens ansikte och när han går ut. Då ska han inte dö. Gör en blomma av rent guld. Ingravera på den som på ett sigill: Avskild åt Jahve. Fäst den på turbanen med ett violett snöre, och den ska sitta på framsidan av turbanen. Den ska vara på Arons panna. Han ska bära den skuld som vidlåder de heliga offer som Israels söner bär fram som sina heliga gåvor. Den ska alltid vara på hans panna så att de kan godtas av Herren. Tunikan ska vävas i rutmönster av fint lingarn. Och gör en turban av fint lingarn, och ett bälte i brokig väv. Åt Arons söner ska du göra tunikor och bälten och huvor, till ära och prydnad. Detta ska du ikläda din bror Aron och hans söner. Och du ska smörja dem och ordinera dem och avskilja dem, så att de kan göra prästtjänst åt mig. Gör linnebyxor åt dem som skyler deras nakenhet. De ska gå från midjan ner på låren. Aron och hans söner ska ha dem på sig när de går in i mötestältet eller träder fram till altaret för att göra tjänst i helgedomen. Annars ådrar de sig skuld och dör. Detta ska vara en oföränderlig stadga för honom och hans efterkommande. Så ska du göra med dem när du avskiljer dem till präster åt mig: Ta en ungtjur och två felfria baggar, osyrat bröd, osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja. Tillaga dem av fint vetemjöl. Lägg dem i en korg, och bär fram dem i korgen som offergåva tillsammans med tjuren och de två baggarna. För fram Aron och hans söner till mötestältets ingång och tvätta dem med vatten. Ta kläderna och sätt på Aron tunikan, efodkåpan, själva efoden och bröstskölden. Och fäst ihop allt med efodens utsökta skärp. Sätt turbanen på hans huvud och fäst det heliga diademet på turbanen. Ta smörjelseoljan och häll på hans huvud och smörj honom. För fram hans söner och klä dem i tunikor. Spänn bälten på Aron och hans söner och sätt på dem pannband. De ska ha rätten till prästämbetet för alltid. Så ska du viga Aron och hans söner till präster. För fram tjuren till mötestältet, och Aron och hans söner ska lägga händerna på tjurens huvud. Slakta tjuren inför Herrens ansikte vid ingången till mötestältet. Ta av tjurens blod och stryk det med fingret på altarhornen. Resten av blodet ska du hälla ut vid altarets fot. Ta allt fett kring inälvorna och leverloben, och de båda njurarna med deras fett, och bränn det på altaret. Men tjurens kött och hud och tarminnehåll ska du bränna upp utanför lägret. Det är ett syndoffer. Ta den ena baggen, och Aron och hans söner ska lägga händerna på dess huvud. Slakta baggen och ta dess blod och stänk det runt om på altaret. Styck baggen, och tvätta inälvor och fötter och lägg det på köttstyckena och huvudet. Bränn hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer åt Herren, en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Ta den andra baggen, och Aron och hans söner ska lägga händerna på dess huvud. Slakta baggen och stryk lite av blodet på Arons högra örsnibb, och hans söners högra örsnibb, och på högra tummen och högra stortån. Resten av blodet ska du stänka runt om på altaret. Ta något av blodet på altaret och av smörjelseoljan och stänk på Aron och hans kläder och på hans söner och deras kläder. Då blir Aron och hans kläder heliga, och även hans söner och deras kläder. Ta fettet på baggen, svansfettet, fettet kring inälvorna, leverloben, båda njurarna med deras fett och högra lårstycket. Detta är prästvigningsbaggen. Ta en rund brödkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka ur korgen med osyrat bröd som står inför Herrens ansikte. Lägg allt detta i händerna på Aron och hans söner och lyft det som ett lyftoffer inför Herren. Ta det sedan från deras händer och bränn det på altaret ovanpå brännoffret, till en blidkande doft inför Herrens ansikte. Det är ett eldoffer åt Herren. Ta bringan av Arons prästvigningsbagge och lyft den som ett lyftoffer inför Herrens ansikte. Det ska vara din del. Du ska avskilja lyftofferbringan och offergärdslåret, det som har lyfts och offrats som offergåva, styckena av prästvigningsbaggen som tillhör Aron och hans söner. Aron och hans söner ska få detta av israeliterna som en förordning för all framtid. För det är en offergåva, en gåva från israeliterna av deras fredsoffer, en gåva från dem till Herren. Arons heliga kläder ska hans söner ha efter honom. De ska bli smorda och insatta i dem. I sju dagar ska de bäras av den bland Arons söner som blir präst i hans ställe, den som ska gå in i mötestältet för att göra tjänst i helgedomen. Ta prästvigningsbaggen och koka köttet på en helig plats. Aron och hans söner ska vid ingången till mötestältet äta köttet av baggen och brödet i korgen. De ska äta det som användes till att bringa försoning när de ordinerades och avskildes. Ingen oinvigd får äta av det eftersom det är heligt. Om något av prästvigningsköttet eller brödet blir över till morgonen ska du bränna upp det. Det får inte ätas eftersom det är heligt. Så ska du göra med Aron och hans söner, allt vad jag befallt dig. Sju dagar ska deras prästvigning vara. Varje dag ska du offra en tjur som syndoffer till försoning. Rena altaret genom att bringa försoning för det, och smörj det så att det helgas. Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det så att det blir högheligt. Allt som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet. Detta är vad du ska offra på altaret kontinuerligt varje dag: två årsgamla lamm. Offra det ena lammet på morgonen och det andra i skymningen. Till det första lammet ska du offra några kilo fint mjöl, blandat med en liter olja av stötta oliver och som dryckesoffer en liter vin. Det andra lammet ska du offra i skymningen. Offra det med likadant matoffer och dryckesoffer som på morgonen. Det ska vara en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Genom alla släktled ska detta vara ert dagliga brännoffer inför Herrens ansikte vid ingången till mötestältet. Där ska jag möta er och där ska jag tala till dig. Där ska jag möta Israels söner och platsen ska bli helig genom min härlighet. Jag ska avskilja mötestältet och altaret, och Aron och hans söner ska jag avskilja till att vara präster åt mig. Jag ska bo mitt ibland Israels söner och vara deras Gud. Och de ska förstå att jag är Jahve deras Gud, som förde dem ut från Egypten för att bo mitt ibland dem. Jag är Jahve deras Gud. Gör ett altare av akacieträ att tända rökelse på. Det ska vara fyrkantigt, 50 centimeter långt, 50 centimeter brett och 1 meter högt. Hornen ska göras i ett stycke med altaret. Belägg det med rent guld, på toppen, sidorna och hornen. Och gör en guldkant runt altaret. Gör två guldringar till altaret. Sätt dem under kanten på två av sidorna, på bägge gavlarna som hållare för stänger, så att altaret kan bäras. Gör stängerna av akacieträ och belägg dem med guld. Ställ altaret framför förhänget som skyler vittnesbördets ark. Det ska stå framför försoningslocket som är ovanpå vittnesbördet, där jag ska möta dig. Aron ska tända väldoftande rökelse på altaret. Varje morgon när han gör i ordning lamporna ska han tända rökelse. Aron ska också tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta ska vara ett dagligt rökelseoffer inför Herrens ansikte från släkte till släkte. Ni ska inte offra otillåten rökelse på altaret, inte brännoffer eller matoffer. Ni ska inte heller utgjuta dryckesoffer på det. Aron ska bringa försoning för altarets horn en gång om året. Med blod från försoningssyndoffret ska han en gång om året bringa försoning för det, släkte efter släkte. Altaret är högheligt för Herren. Herren sa till Mose: När du räknar Israels söner ska alla som omfattas betala åt Herren en lösen för sitt liv, så att ingen hemsökelse drabbar dem då de räknas. Alla som räknats ska betala enligt vad som bestämts efter helgedomens standardvikt. Denna betalning är en offergåva åt Herren. Alla från tjugo år och uppåt som räknats ska ge denna offergåva åt Herren. Den rike ska inte ge mer och den fattige inte mindre än den bestämda summan när ni ger offergåvan åt Herren som lösen för ert liv. Du ska ta emot försoningssumman av Israels söner och använda den till tjänsten vid mötestältet. Så ska Israels söner bli ihågkomna inför Herrens ansikte, till försoning för era liv. Herren sa till Mose: Gör ett kopparkar med en fotställning av koppar, till tvättning. Ställ det mellan mötestältet och altaret och häll vatten i det. Aron och hans söner ska där tvätta sina händer och fötter. När de går in i mötestältet eller när de går fram till altaret för att tjänstgöra och tända eldoffer åt Herren, ska de tvätta sig med vatten för att inte dö. De ska tvätta händer och fötter för att inte dö. Det ska vara en oföränderlig stadga för Aron och hans efterkommande från släkte till släkte. Herren sa till Mose: Ta de finaste kryddor: fem kilo flytande myrra, två och ett halvt kilo doftande kanel, två och ett halvt kilo doftande kalmus, fem kilo kassia efter helgedomens vikt, och tre och en halv liter olivolja. Gör av detta en helig smörjelseolja, en doftande blandning, tillagad av en parfymerare. Det ska vara en helig smörjelseolja. Med denna olja ska du smörja mötestältet, vittnesbördets ark, bordet med alla tillbehör, ljusstaken med tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla tillbehör och karet med dess fotställning. Du ska helga dessa föremål så att de blir högheliga. Allt som kommer i beröring med dem får del av deras helighet. Aron och hans söner ska du smörja och avskilja till präster åt mig. Du ska säga till Israels söner: Detta ska vara min heliga smörjelseolja från släkte till släkte. Smörj ingen annan människokropp med den och gör inte heller någon annan smörjelseolja med denna blandning. Den är helig, och den ska vara helig för er. Den som gör en liknande blandning eller använder något av den på en obehörig ska avlägsnas från sitt folk. Herren sa till Mose: Ta väldoftande kryddor, staktekåda, sjönagel, galbanum och rent rökelseharts, lika mycket av varje. En parfymerare ska göra rökelse av det, saltad, ren och helig. En del av rökelsen ska du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska möta dig. Den ska vara höghelig för er. En rökelse med denna blandning får ni inte göra åt er själva. Du ska hålla den helig inför Herren. Den som gör sådan rökelse för att ha som parfym ska avlägsnas från sitt folk. Herren sa till Mose: Lyssna, jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur av Judas stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med visdom, förstånd, kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan designa konstnärliga arbeten och tillverka i guld, silver och koppar, och arbeta med stenslipning för infattning, träsnideri - ja, alla slags arbeten. Jag har gett honom Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, till medhjälpare. Jag har lagt visdom i hjärtat åt alla hantverkskunniga män så att de kan göra allt vad jag befallt dig: mötestältet, vittnesbördets ark, försoningslocket på den, alla tillbehör för mötestältet, bordet med dess tillbehör, ljusstaken av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess fotställning, de vävda kläderna, prästen Arons heliga kläder, hans söners prästkläder, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen till helgedomen. De ska göra allt så som jag befallt dig. Herren sa till Mose: Säg till Israels söner: Mina sabbater måste ni hålla, för de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni ska veta att jag är Jahve, den som helgar er. Ni ska hålla sabbaten, för den är helig för er. Den som vanhelgar sabbaten måste avrättas. Den som arbetar på den dagen ska avlägsnas från sitt folk. Sex dagar får arbete ske, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, helig för Herren. Den som arbetar på sabbatsdagen måste avrättas. Israels söner ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels söner. För på sex dagar gjorde Herren universum, och den sjunde dagen upphörde han med arbetet och vilade. När Gud hade talat med Mose på berget Sinai, gav han honom vittnesbördets två tavlor, stentavlor som Gud skrivit på med sitt finger. Då folket såg att Mose dröjde med att komma ner från berget, samlades de kring Aron och sa till honom: ”Sätt igång och gör oss gudar som kan gå framför oss! För vi fattar inte vad som hänt den där Mose, mannen som förde oss upp från Egypten.” Aron sa till dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och ge dem till mig!” Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och gav dem till Aron. Han tog emot guldet och formade det med ett gravyrverktyg och gjorde en gjuten kalv. Och folket sa: ”Israel, här är dina gudar som förde dig upp från Egypten.” När Aron såg det byggde han ett altare framför den, och ropade ut: ”I morgon är det en Herrens högtid!” Nästa dag steg folket upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram fredsoffer. De satte sig för att äta och dricka. Sedan började de bete sig oanständigt. Då sa Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du förde upp från Egypten har gjort något fördärvligt. De har redan lämnat den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de tillbett och offrat åt och sagt: ”Israel, här är dina gudar som förde dig upp från Egypten.” Och Herren sa till Mose: ”Jag har betraktat detta folk. Och se hur trotsiga de är! Låt mig nu vara! Min vrede ska brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag sedan göra till ett stort folk.” Men Mose försökte blidka Jahve sin Gud: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du förde ut från Egypten med stor kraft och stark hand? Varför skulle egyptierna få säga: ’Han förde dem ut med ond avsikt, att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta’? Vänd dig ifrån din glödande vrede och avstå från att göra ont mot ditt folk! Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel. Du lovade dem med ed vid dig själv: Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen. Och hela det land som jag talat om ska jag ge åt era ättlingar, som ska äga det för all framtid.” Då avstod Herren från det onda som han hotat göra mot sitt folk. Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, framsidan och baksidan. Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna. När Josua hörde folkets rop och skrik sa han till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” Mose svarade: ”Det låter inte som segerrop, och inte som efter nederlag. Det låter som sång.” När Mose närmade sig lägret och fick se kalven och dansen blev han rasande. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem vid bergets fot. Han tog kalven som de tillverkat, brände upp den, malde den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels söner dricka det. Och Mose sa till Aron: ”Vad har folket gjort med dig eftersom du lett dem till en så stor synd?” Aron svarade: ”Var inte arg, herre! Du vet ju hur böjt folket är till det onda. De sa till mig: ’Gör oss gudar som kan gå framför oss! För vi fattar inte vad som hänt den där Mose, mannen som förde oss upp från Egypten.’ Då sa jag till dem: ’Den som har guld ska ta av sig det.’ Så de gav det åt mig och jag kastade det i elden. Och ut kom denna kalv.” Mose såg att folket var ostyrigt eftersom Aron hade släppt tyglarna om dem, till åtlöje för deras fiender. Mose ställde sig i porten till lägret och sa: ”Alla som står på Herrens sida, kom till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom. Och han sa till dem: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Alla män ska spänna på sig svärdet. Gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda bröder, vänner och grannar!” Leviterna följde Mose befallning, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. Sedan sa Mose: ”Invig er i dag åt Herren, för ni har gått emot era egna söner och bröder. Därför har han i dag gett er sin välsignelse.” Nästa dag sa Mose till folket: ”Ni har begått en allvarlig synd. Jag går nu upp till Herren. Kanske kan jag bringa försoning för er synd.” Mose gick tillbaka till Herren och sa: ”O, detta folk har begått en allvarlig synd. De har gjort sig gudar av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, stryk mig ur boken du skriver i!” Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Se, min ängel ska gå framför dig. Men den dag jag hemsöker dem, så sker det för deras synd.” Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde. Herren sa till Mose: ”Lämna denna plats, du och folket som du förde ut från Egypten. Gå till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sa: Jag ska ge det åt din ätt. Jag ska sända en ängel framför dig och driva bort kanaaneerna, amoreerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Men jag ska inte gå upp med dig, för du är ett trotsigt folk, och jag kunde då förgöra dig på vägen.” Folket sörjde när de hörde de stränga orden, och ingen tog på sig sina smycken. För Herren hade sagt till Mose: ”Säg till Israels söner: Ni är ett trotsigt folk. Om jag bara ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Så lägg nu bort dina smycken, jag ska besluta vad jag ska göra med dig.” Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån berget Horeb. Mose tog tältet och slog upp det långt utanför lägret. Han kallade det mötestältet. Och den som ville rådfråga Herren fick gå ut till mötestältet utanför lägret. Varje gång Mose gick ut till tältet ställde sig folket upp. De blev stående vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade gått in i tältet. När Mose kom in i tältet sänkte sig molnstoden och blev stående vid ingången till tältet. Och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla upp och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar till en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Hans tjänare, en ung man vid namn Josua, Nuns son, lämnade inte tältet. Mose sa till Herren: ”Du har sagt åt mig att leda detta folk dit upp. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Ändå har du sagt: ’Jag känner dig vid namn och jag ser på dig med nåd.’ Om du ser på mig med nåd, visa mig då din väg så att jag förstår vem du är och blir sedd av dig med nåd. Och tänk på att detta är ditt folk!” Herren sa: ”Min närvaro ska gå med dig och jag ska ge dig ro.” Mose svarade: ”För oss inte upp härifrån om inte din närvaro går med. För hur ska man kunna veta att du ser på mig och ditt folk med nåd om inte du går med oss, så att jag och ditt folk kommer att skiljas ut bland alla andra folk på jorden?” Herren svarade Mose: ”Jag vill göra även detta som du begärt, för jag ser på dig med nåd och jag känner dig vid namn.” Mose sa: ”Låt mig få se din härlighet!” Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet Jahve inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot, och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot. Men mitt ansikte får du inte se, för ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sa Herren: ”Se, här är en plats nära mig. Ställ dig på klippan. När min härlighet passerar ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och skyla dig med min hand tills jag passerat. Sedan ska jag ta bort min hand och du ska se min rygg. Men mitt ansikte kan ingen se.” Herren sa till Mose: ”Hugg ut två stentavlor likadana som de förra. Jag ska skriva samma ord på dem som på de förra tavlorna, de som du slog sönder. I morgon bitti ska du vara redo. Stig upp på berget Sinai på morgonen och möt mig där på bergets topp. Ingen får följa dig och ingen får visa sig på hela berget. Inte heller ska får och kor beta framför berget.” Mose högg ut två stentavlor likadana som de förra. Tidigt nästa morgon gick han upp på berget Sinai som Herren befallt honom. Han tog med sig de båda stentavlorna. Då steg Herren ner i ett moln och ställde sig där med honom och ropade ut namnet Jahve. Herren passerade honom och ropade: ”Jahve, Jahve, en barmhärtig och nådig Gud, tålmodig och överflödande av kärlek och trofasthet. Han håller fast vid kärlek i tusen släktled och förlåter orättfärdighet, synd och skuld. Men han låter inte den skyldige bli ostraffad. För fädernas synd straffar han barn och barnbarn till tredje och fjärde led.” Mose böjde sig genast ner mot marken och tillbad. Han sa: ”Herre, om du ser på mig med nåd, låt då Herren gå mitt ibland oss. Fastän det är ett trotsigt folk, förlåt oss vår synd och skuld och ta oss till din egendom.” Herren sa: ”Lyssna, jag sluter ett förbund i närvaro av hela ditt folk. Jag ska göra sådana under som inte gjorts på hela jorden eller hos något folk. Allt folk du lever bland ska se Herrens gärning, för det jag gör med dig ska väcka förundran och fruktan. Gör vad jag i dag befaller dig. Se, jag ska driva bort för dig amoreerna, kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna. Se till att inte sluta förbund med invånarna i landet du kommer till, för det skulle bli en snara för dig. Ni ska bryta ner deras altaren och krossa deras stoder och hugga ner deras asherapålar. Du ska inte tillbe någon annan gud, för namnet Jahve uttrycker svartsjuka. Han är en svartsjuk Gud. Du ska inte sluta något förbund med invånarna i landet. För de horar med sina gudar och offrar åt dem. När de inbjuder dig kommer du att äta av deras offer. Du kommer att ta deras döttrar åt dina söner, och när deras döttrar horar med sina gudar förleder de dina söner att göra detsamma. Gjut inga gudar åt dig. Fira det osyrade brödets högtid. Som jag befallt dig ska du äta osyrat bröd i sju dagar på den bestämda tiden i månaden aviv. För i månaden aviv lämnade du Egypten. Allt som öppnar moderlivet tillhör mig, allt förstfött av hankön i din boskap, kor och får. Ett förstfött åsneföl ska du lösa ut med ett lamm. Löses det inte ut ska du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner ska du lösa ut. Ingen ska träda fram inför mitt ansikte tomhänt. Sex dagar ska du arbeta, och på sjunde dagen ska du vila. Även under plöjningstid och skördetid ska du vila. Fira veckohögtiden när du skördar det första vetet, och bärgningshögtiden vid årets slut. Tre gånger om året ska alla dina män träda fram inför Herren Jahve, Israels Gud. För jag ska driva undan folk för dig och utvidga dina gränser. Ingen ska vilja ta ditt land när du tre gånger om året drar upp för att träda fram inför Jahve din Gud. Offra inte mitt slaktoffersblod tillsammans med något som är syrat. Påskhögtidens slaktoffer ska inte lämnas kvar till morgonen. Det bästa av din marks första gröda ska du föra till Jahves, din Guds, hus. Koka inte en killing i moderns mjölk.” Herren sa till Mose: ”Skriv ner dessa ord åt dig, för i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.” Mose var hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka. Han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio budorden. Mose gick sedan ner från berget Sinai med vittnesbördets båda tavlor i sina händer. När han gick ner visste han inte att hans ansikte strålade efter att han talat med Herren. När Aron och alla Israels söner såg Mose, strålade hans ansikte! Och de vågade inte närma sig honom. Men Mose ropade på dem, och då återvände Aron och församlingens alla ledare till honom, och Mose talade till dem. Sedan kom alla Israels söner till honom, och han gav dem alla de bud som Herren hade sagt honom på berget Sinai. När Mose hade upphört tala till dem satte han en slöja för ansiktet. Men varje gång Mose trädde fram inför Herren för att tala med honom tog han av sig slöjan tills han gick ut igen. När han kom ut talade han om för Israels söner vad han fått befallning om. Israels söner såg då att Moses ansikte strålade, så Mose satte slöjan över ansiktet igen tills han gick in för att tala med Herren. Mose samlade hela Israels församling och sa till dem: ”Detta är vad Herren befallt er att göra. Sex dagar ska ni arbeta. Men den sjunde dagen ska vara helig för er, en sabbat, en vilodag för Herren. Den som arbetar den dagen ska avrättas. Ni ska inte göra upp eld i era hem på sabbaten.” Mose sa till hela Israels församling: ”Detta är vad Herren befallt: Ge en offergåva åt Herren av det ni äger. Den som har ett villigt hjärta ska frambära gåvan åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn, fint garvat läder, akacieträ, lampolja, kryddor till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen, samt onyx och ädla stenar till efoden och bröstskölden. Alla hantverkskunniga män bland er ska komma och tillverka allt som Herren befallt: tälthelgedomen med tält och överdrag, hakar, brädor, reglar, stolpar och socklar, arken med dess stänger, försoningslocket och förhänget som täckte det, bordet med dess stänger och alla tillbehör, och närvarobröden, ljusstaken med dess tillbehör, och lampor, oljan till ljusstaken, rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen, draperiet för ingången till tälthelgedomen, brännofferaltaret med dess koppargaller, stängerna med dess tillbehör, karet med dess fotställning, omhängena till förgården, dess stolpar och socklar, draperiet för porten till förgården, tälthelgedomens och förgårdens tältpluggar och linor, finkläderna till tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder.” Israels hela församling gick nu bort från Mose. Sedan kom de tillbaka, de som manades av hjärtat och hade en villig ande. De bar fram en gåva åt Herren till arbetet på mötestältet, till tjänsten där och till de heliga kläderna. Både män och kvinnor kom. Alla med villigt hjärta bar fram spännen, örringar, ringar och halssmycken, alla slags guldobjekt. Alla kom med en offergåva av guld till Herren. Den som ägde violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn och fint garvat läder bar fram det. Alla som kunde ge en gåva av silver eller koppar bar fram det åt Herren. Och alla som hade akacieträ till någon del av byggnadsarbetet bar fram det. Alla hantverkskunniga kvinnor spann med sina händer och bar fram violett, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn. Och alla kvinnor som manades och hade visdom därtill spann garn av gethår. Ledarna bar fram onyx och andra ädla stenar för efoden och bröstskölden, kryddor och olja till ljusstaken, till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen. Varje israelitisk man och kvinna med ett villigt hjärta att ge något till allt det arbete som Herren befallt genom Mose, bar fram sin frivilliga gåva åt Herren. Mose sa till Israels söner: ”Lyssna, Herren har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur av Judas stam. Herren har fyllt honom med Guds Ande, med visdom, förstånd, kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan designa konstnärliga arbeten och tillverka i guld, silver och koppar, och arbeta med stenslipning för infattning, träsnideri - ja, alla slags arbeten. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, har han även gett förmågan att lära upp andra. Han har gett dem stor visdom att utföra all slags gravyr och design, och att väva i violett, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn, och även annan vävnad. De ska utföra alla slags arbeten och designa konstfulla verk. Herren har gett visdom och insikt till Besalel, Oholiab och alla förståndiga män så att de vet hur de ska arbeta för att uppföra och färdigställa helgedomen. Allt ska ske precis som Herren befallt.” Sedan kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de förståndiga män som Herren hade gett visdom i hjärtat, alla som kände sig kallade att komma och utföra arbetet. De tog emot av Mose alla de gåvor som Israels söner hade burit fram till arbetet och tjänsten i helgedomen. Folket fortsatte komma med frivilliga gåvor till honom varje morgon. Då kom alla hantverksmän som utförde allt arbete vid helgedomen, var och en från sitt arbete, och sa till Mose: ”Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren befallt oss.” Då befallde Mose att det skulle kungöras i lägret: ”Varken man eller kvinna ska göra mer för att ge till helgedomen.” Därmed hindrades folket från att komma med mer. Det insamlade var tillräckligt och mer än nog för allt arbete som skulle utföras. Alla arbetande hantverksmän gjorde tälthelgedomen av tio tältdukar. De var av tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn, med keruber utsökt invävda. Varje duk gjordes 14 meter lång och 2 meter bred, alla dukarna med samma mått. Fem av tältdukarna fogades samman, så även de andra fem. Öglor av violett garn gjordes längs kanten på den duk som är ytterst på det ena hopfogade stycket, och så även längs kanten av den yttersta duken på det andra stycket. Femtio öglor gjordes på ena duken och femtio öglor ytterst på duken i det andra stycket, så att öglorna svarade mot varandra. Och de gjorde femtio guldhakar och fogade samman dukarna med dem så att tälthelgedomen bildade en helhet. De gjorde elva dukar av gethår till ett tält över helgedomen. Varje duk gjordes 15 meter lång och 2 meter bred. De elva dukarna hade samma mått. Fem av dukarna fogades samman för sig, och sex för sig. De gjorde femtio öglor i kanten på den duk som satt ytterst i det ena hopfogade stycket och femtio öglor i kanten på den duk som satt ytterst i det andra hopfogade stycket. De gjorde femtio kopparhakar och fogade samman tältet till en helhet. Därtill gjordes ett överdrag av rödfärgade fårskinn till tältet, och ovanpå detta ett överdrag av fint garvat läder. Tälthelgedomens brädor gjordes av akacieträ och de ställdes lodrätt. Varje bräda gjordes fem meter lång och sjuttiofem centimeter bred. På varje bräda sattes två tappar hopfogade med varandra. Så gjordes med alla tälthelgedomens brädor. Av tälthelgedomens brädor sattes tjugo på sydsidan, åt söder. Under de tjugo brädorna gjordes fyrtio silversocklar, två socklar för varje bräda med dess två tappar. På tälthelgedomens andra sida, nordsidan, gjordes också tjugo brädor med fyrtio silversocklar, två socklar under varje bräda. Till tälthelgedomens baksida, åt väster, gjordes sex brädor, och till tälthelgedomens hörn, på baksidan, två brädor. De var dubbla nertill och upptill, till den första ringen. Så gjorde man med dem båda, i de två hörnen. Det blev åtta brädor med sina sexton silversocklar, två under varje bräda. De gjorde reglar av akacieträ, fem till brädorna på tälthelgedomens ena sida, fem reglar till brädorna på andra sidan och fem reglar till brädorna på tälthelgedomens baksida, åt väster. De satte den mellersta regeln så att den gick tvärs över, från ena änden till den andra, mitt på brädorna. Brädorna belade de med guld. Och de gjorde guldringar på dem där reglarna kunde skjutas in. Även reglarna belades med guld. De gjorde förhänget av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Med keruber utsökt invävda. De gjorde fyra stolpar av akacieträ belagda med guld och med guldkrokar, och man göt fyra silversocklar till dem. För ingången till tältet gjorde de ett draperi i brokig vävnad av violett, purpurrött och karmosinrött garn samt tvinnat fint lingarn. Till detta gjorde de fem stolpar med krokar. Deras knoppar och band belades med guld, och deras fem socklar gjordes av koppar. Besalel gjorde arken av akacieträ, 120 centimeter lång och 70 centimeter bred och hög. Han belade den med rent guld invändigt och utvändigt, och gjorde en guldkant runt om. Han göt fyra guldringar till den och fäste dem vid de fyra fötterna på arken, två ringar på vardera sidan. Han gjorde stänger av akacieträ och belade dem med guld. Stängerna sköt han in i ringarna på arkens sidor så att man kunde bära den. Han gjorde ett försoningslock av rent guld, 120 centimeter lång och 70 centimeter bred. Han gjorde två keruber av hamrat guld, en vid varje ända av försoningslocket. En kerub vid ena änden och en vid andra änden. I ett stycke med försoningslocket gjorde han keruberna vid dess båda ändar. Keruberna bredde ut sina vingar uppåt så att de täckte försoningslocket med sina vingar. Keruberna var vända mot varandra, med ansiktet mot försoningslocket. Han gjorde bordet av akacieträ, 100 centimeter långt, 50 centimeter brett och 70 centimeter högt. Han belade det med rent guld och gjorde en guldkant runt om. Runt bordet gjorde han en handsbredd list, och en guldkant runt listen. Han göt fyra guldringar till bordet och fäste ringarna i de fyra hörnen vid de fyra benen. Ringarna sattes vid listen, som hållare för stängerna så att bordet kunde bäras. Han gjorde stängerna av akacieträ och belade dem med guld. Med dem kunde bordet bäras. Han gjorde kärlen till bordet: faten, skålarna, bägarna och kannorna för att utgjuta dryckesoffren med, allt av rent guld. Han gjorde ljusstaken av rent guld. Ljusstaken med fot, stam, skålar, knoppar och blommor hamrades ut av ett stycke. Sex armar utgick från ljusstakens sidor, tre armar från vardera sida. På alla sex armar som går ut från ljusstaken var det tre skålar formade som mandelblommor, med knopp och blomma. På själva ljusstaken sattes fyra skålar formade som mandelblommor med knoppar och blommor. En knopp, i ett stycke med ljusstaken, var under det första, andra och tredje armparet, under de sex armar som gick ut från ljusstaken. Knopparna och armarna var i ett stycke med ljusstaken. Allt var ett enda hamrat stycke rent guld. Han gjorde sju lampor till ljusstaken, och tänger och brickor till den, av rent guld. Ljusstaken med alla dessa tillbehör gjordes av 35 kilo rent guld. Han gjorde rökelsealtaret av akacieträ. Det var fyrkantigt, 50 centimeter långt, 50 centimeter brett och 1 meter högt. Hornen gjordes i ett stycke med altaret. Han belade det med rent guld, på toppen, sidorna och hornen. Och han gjorde en guldkant runt altaret. Han gjorde två guldringar till altaret. Han satte dem under kanten på två av sidorna, på bägge gavlarna som hållare för stänger, så att altaret kunde bäras. Han gjorde stängerna av akacieträ och belade dem med guld. Han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena väldoftande rökelsen, tillagad av en parfymerare. Besalel gjorde brännofferaltaret av akacieträ. Det var fyrkantigt, 2,5 meter långt och 2,5 meter brett. Höjden var 1,5 meter. På vart och ett av de fyra hörnen gjorde han horn, som var i ett stycke med altaret. Han belade det med koppar. Altarets alla tillbehör gjorde han av koppar: kärlen, skovlarna, skålarna, gafflarna och fyrfaten. Han gjorde ett galler till altaret, ett nät av koppar. Han satte det nertill under avsatsen på altaret så att det nådde upp till mitten. Han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på koppargallret som hållare för stängerna. Han gjorde stängerna av akacieträ och belade dem med koppar. Han sköt in stängerna i ringarna på sidorna av altaret, så att man kunde bära det. Altaret var ihåligt, och det var gjort av plankor. Han gjorde kopparkaret med en fotställning av koppar. Det var gjort av speglar som tillhört de kvinnor som gjorde tjänst vid ingången till mötestältet. Han gjorde också förgården. På sydsidan, åt söder, gjordes omhängena till förgården av tvinnat fint lingarn, femtio meter långa. Till dem gjordes tjugo stolpar med tjugo kopparsocklar. Stolparnas krokar och band var av silver. På samma sätt gjordes omhängena på nordsidan, femtio meter långa. Dess stolpar var tjugo med tjugo kopparsocklar. Stolparnas krokar och band gjordes av silver. På förgårdens västra sida gjordes omhängena tjugofem meter långa, med tio stolpar och tio socklar. Stolparnas krokar och band gjordes av silver. Framsidan, åt öster, gjordes tjugofem meter lång. Där gjordes omhängena 7,5 meter långa med tre stolpar och tre socklar. På andra sidan gjordes omhängena också 7,5 meter långa med tre stolpar och tre socklar. Alla omhängena runt förgården gjordes av tvinnat fint lingarn. Socklarna till stolparna gjordes av koppar, stolparnas krokar och band var av silver, och knopparna belades med silver. Alla förgårdens stolpar hade band av silver. Draperiet för porten till förgården gjordes i brokig vävnad av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, 10 meter långt och 2,5 meter högt efter tygets bredd, i likhet med förgårdens omhängen. Till förhänget gjordes fyra stolpar med fyra kopparsocklar. Deras krokar och band var av silver, och knopparna belades med silver. Alla tältpluggarna till helgedomen och till förgården runt om den gjordes av koppar. Detta är uträkningen för tälthelgedomen, vittnesbördets tälthelgedom. Den sammanställdes på Moses befallning av leviterna under ledning av Itamar, prästen Arons son. Besalel, son till Uri, son till Hur av Judas stam, utförde allt som Herren hade befallt Mose. Hans medhjälpare var Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, kunnig hantverkare och designer och vävare i violett, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn. Allt guld som använts till arbetet med att färdigställa hela helgedomen, det guld som hade getts som offer, utgjorde drygt 1000 kilo efter helgedomens standardvikt. Det silver som gavs vid räkningen av församlingen utgjorde drygt 3500 kilo efter helgedomens standardvikt. Drygt fem gram per person togs upp bland de räknade, för alla som var tjugo år eller mer, 603 550 män. Trettiofyra kilo silver användes till att gjuta vart och ett av de hundra socklarna till helgedomen och till förhänget. Trettio kilo silver användes till stolparnas krokar och till att belägga deras knoppar och göra band till dem. Kopparn som hade getts som offer utgjorde drygt 2400 kilo. Av den gjordes socklarna till mötestältets ingång, kopparaltaret med dess koppargaller, altarets alla tillbehör, socklarna runt förgården, socklarna till förgårdens port samt pluggarna till tälthelgedomen och förgården runt den. Av violett, purpurrött och karmosinrött garn gjordes vävda kläder för tjänsten i helgedomen. Arons heliga kläder gjordes så som Herren befallt Mose. Efoden gjordes av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och av tvinnat fint lingarn. Guldet hamrades ut till tunna plåtar som skars i trådar, så att de kunde vävas in med det mörkblå, det purpurröda och det karmosinröda garnet och med det fina lingarnet, i utsökt design. Till efoden gjordes axelstycken som fästes ihop med varandra i dess båda kanter och höll ihop den. Det utsökta skärpet som satt fast på efoden gick i ett med den. Det var också vävt av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, så som Herren befallt Mose. Onyxstenarna infattades i flätverk av guld. Namnen på Israels söner var ingraverade på dem, som på ett sigill. De sattes på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner, så som Herren befallt Mose. Bröstskölden gjordes liksom efoden i utsökt design. Det var av guld, violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den gjordes fyrkantig och dubbelvikt, 25 centimeter lång och 25 centimeter bred. De satte fyra rader med stenar på den. I första raden en karneol, en topas och en smaragd, i andra raden en rubin, en safir och en kalcedon, i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist, i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De infattades i flätverk av guld. De tolv stenarna bar namnen på Israels söner, en för varje namn. På varje sten var namnet på en av de tolv stammarna ingraverat, som på ett sigill. Till bröstskölden gjordes kedjor av rent guld, tvinnade som snoddar. Det gjordes också två flätverk av guld och två guldringar. Ringarna sattes i bröstsköldens två hörn. De två guldsnoddarna fästes vid de båda ringarna i bröstsköldens hörn. De två andra ändarna på snoddarna fästes vid de två flätverken och sattes fast vid framkanten på efodens axelstycken. Det gjordes två guldringar som sattes i de båda andra hörnen av bröstskölden, på insidan mot efoden. Sedan gjordes två guldringar som sattes nertill på framsidan av efodens båda axelstycken, vid sömmen ovanför skärpet. Bröstskölden knöts genom sina ringar fast vid efodens ring med en violett snodd, så att den satt ovanför skärpet och inte kunde lossna från efoden. Allt så som Herren befallt Mose. Efodkåpan gjordes i vävt tyg, helt i violett. Mitt på kåpan gjordes en öppning, som på en brynja. Öppningen hade en kant runt om så att den inte skulle rivas sönder. På kåpans nedre fåll satte man granatäpplen av tvinnat violett, purpurrött och karmosinrött garn. Det gjordes bjällror av rent guld som sattes mellan granatäpplena runt hela kåpans fåll: en bjällra och ett granatäpple växelvis runt fållen på den kåpa som skulle bäras vid tjänstgöringen, så som Herren befallt Mose. Åt Aron och hans söner gjordes tunikor vävda av fint lingarn, turbanen och de utsmyckade huvorna av fint lingarn, underplagg av tvinnat fint lingarn, och bältet av tvinnat fint lingarn, av violett, purpurrött och karmosinrött garn i brokig vävnad, så som Herren befallt Mose. De gjorde blomman, det heliga diademet, av rent guld och skrev på den så som man graverar sigill: Avskild åt Jahve. Man fäste den upptill på turbanen med en violett snodd, så som Herren befallt Mose. Så blev allt arbete på helgedomen, mötestältet, fullbordat. Israels söner gjorde i allt så som Herren befallt Mose, de gjorde exakt så. Och de förde fram tälthelgedomen till Mose, tältet med alla dess tillbehör, hakarna, brädorna, reglarna, stolparna och socklarna, överdraget av rödfärgade fårskinn, överdraget av det fint garvade lädret, det skylande förhänget, vittnesbördets ark, stängerna, försoningslocket, bordet med alla dess tillbehör och närvarobröden, ljusstaken av rent guld, lamporna som skulle sättas i rad och alla övriga tillbehör till den, oljan till ljusstaken, altaret av guld, smörjelseoljan, den väldoftande rökelsen, draperiet för ingången till tältet, kopparaltaret med tillhörande koppargaller, stänger och alla tillbehör, karet med dess ställ, omhängena till förgården, stolparna, socklarna, draperiet för porten till förgården, linorna, tältpluggarna och all utrustning för tjänsten i helgedomen, i mötestältet, samt de vävda kläderna till tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder. Israels söner hade gjort allt arbete så som Herren befallt Mose. Mose inspekterade hela arbetet och de hade verkligen utfört det precis så som Herren befallt. Och Mose välsignade dem. Herren sa till Mose: ”Den första dagen i den första månaden ska du resa helgedomen, mötestältet. Ställ där vittnesbördets ark och avskärma den med förhänget. Bär in bordet och ordna det som hör till. Bär in ljusstaken och sätt upp dess lampor. Ställ det gyllene rökelsealtaret framför vittnesbördets ark och häng upp draperiet för ingången till tälthelgedomen. Ställ brännofferaltaret framför ingången till helgedomen, mötestältet. Ställ karet mellan mötestältet och altaret och häll vatten i det. Sätt upp förgårdens omhängen runt om och häng upp draperiet för porten till förgården. Ta smörjelseoljan och smörj tälthelgedomen och allt i den, och helga den och all inredning, så att den blir helig. Smörj brännofferaltaret och alla dess tillbehör och helga altaret. Det blir då högheligt. Smörj karet och dess ställ och helga det. Sedan ska du föra Aron och hans söner till mötestältets ingång och tvätta dem med vatten. Klä Aron i de heliga kläderna, smörj honom och avskilj honom till präst åt mig. För fram hans söner och sätt på dem tunikor. Smörj dem så som du smorde deras far, så de kan vara präster åt mig. Denna smörjelse ger dem rätten till ett bestående prästadöme, genom alla släktled.” Mose gjorde precis allt så som Herren befallt honom. På första dagen av det andra årets första månad blev tälthelgedomen rest. Det var Mose som reste tälthelgedomen. Han lade socklarna på plats, reste brädorna, sköt in reglarna och satte upp stolparna. Han bredde ut tältet över helgedomen och tältöverdraget ovanpå det, så som Herren befallt Mose. Han tog vittnesbördet och lade det i arken och fäste stängerna vid arken. Han lade försoningslocket ovanpå arken. Sedan förde han in arken i tälthelgedomen, hängde upp det täckande förhänget och skärmade av vittnesbördets ark, så som Herren befallt honom. Han ställde bordet i mötestältet, vid helgedomens norra sida, utanför förhänget. På det lade han upp bröd inför Herrens ansikte, så som Herren befallt Mose. Han ställde ljusstaken i mötestältet mitt emot bordet på helgedomens södra sida. Han satte upp lamporna inför Herrens ansikte, så som Herren befallt Mose. Han ställde in det förgyllda altaret i mötestältet framför förhänget. På det tände han väldoftande rökelse, så som Herren befallt Mose. Han hängde upp draperiet framför ingången till tälthelgedomen. Han ställde brännofferaltaret vid ingången till helgedomen, mötestältet, och offrade på det brännoffer och matoffer, så som Herren befallt Mose. Han ställde karet mellan mötestältet och altaret och fyllde det med vatten att tvätta sig i. Mose och Aron och hans söner tvättade sina händer och fötter med dess vatten. När de skulle gå in i mötestältet eller träda fram till altaret tvättade de sig, så som Herren befallt Mose. Han reste förgården runt om tälthelgedomen och altaret, och hängde upp draperiet framför förgårdens port. Så fullbordade Mose arbetet. Sedan täckte molnet mötestältet, och Herrens härlighet fyllde tälthelgedomen. Mose kunde inte gå in i mötestältet eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde tälthelgedomen. Närhelst molnet lyfte från tälthelgedomen bröt Israels söner upp och fortsatte sin färd. Men om molnet inte lyfte bröt de inte upp. Inte förrän den dag då molnet lyfte igen. Herrens moln var över tälthelgedomen om dagen, och eld var i molnet om natten, synligt inför alla israeler under hela deras vandring. Herren kallade på Mose och talade till honom från mötestältet: Säg till Israels söner: När någon bland er bär fram ett offer åt Herren ska ni ta ert offer av boskapen, från nöt eller småboskap. Om han bär fram ett brännoffer från nötboskapen ska det vara ett felfritt handjur. Han ska föra fram det till mötestältets ingång för att godtas inför Herren. Han ska lägga handen på brännofferdjurets huvud så att det godtas för Herren och han får försoning. Han ska slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, ska bära fram blodet och stänka det runt om på altaret vid ingången till mötestältet. Sedan ska han flå brännoffret och stycka det. Prästen Arons söner ska göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Sedan ska Arons söner, prästerna, lägga styckena och huvudet och fettet ovanpå veden som brinner på altaret. Inälvor och fötter ska tvättas med vatten. Därefter ska prästen bränna allt på altaret som ett brännoffer, ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. Om han bär fram ett brännoffer av småboskapen, av får eller getter, ska det vara ett felfritt handjur. Han ska slakta det vid nordsidan av altaret inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet runt om på altaret. Han ska stycka djuret i dess delar, med huvudet och fettet. Och prästen ska lägga allt ovanpå veden som brinner på altaret. Inälvor och fötter ska tvättas i vatten. Därefter ska prästen offra allt och bränna det på altaret som ett brännoffer, ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. Om han bär fram åt Herren ett brännoffer av fåglar, ska det vara ett offer av turturduvor eller ungduvor. Prästen ska bära fram fågeln till altaret, vrida av huvudet och bränna det på altaret. Blodet ska pressas ut mot altarets sida. Krävan med dess innehåll ska han ta ut och kasta på askhögen vid östra sidan av altaret. Prästen ska fläka upp fågeln vid vingarna utan att slita loss dem. Han ska bränna den på altaret, ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. När någon bär fram ett matoffer åt Herren ska offret bestå av fint mjöl. Han ska hälla olja på det och lägga rökelse ovanpå. Han ska föra det till Arons söner, prästerna. Prästen ska ta en handfull av mjölet och av oljan samt all rökelsen och bränna det på altaret som ett påminnelseoffer. Det är ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. Det som återstår av matoffret ska tillhöra Aron och hans söner. Av Herrens eldoffer är det högheligt. När du bär fram ett matoffer bakat i ugn ska det vara av fint mjöl. Antingen osyrade kakor blandade med olja eller osyrade tunnbröd smorda med olja. Om ditt offer är ett matoffer stekt på plåt ska det vara av fint mjöl, osyrat och blandat med olja. Bryt det i bitar och häll olja på det. Det är ett matoffer. Om ditt offer är ett matoffer som tillreds i gryta ska det tillredas av fint mjöl med olja. Varje matoffer som tillretts på något av dessa sätt ska du föra fram till Herren. Det ska lämnas till prästen som ska ta det till altaret. Prästen ska ta den del av matoffret som utgör påminnelseoffret och bränna det på altaret. Det är ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. Det som återstår av matoffret ska tillhöra Aron och hans söner. Av Herrens eldoffer är det högheligt. Inget matoffer som ni bär fram åt Herren ska vara syrat, för ni får inte bränna surdeg eller honung som eldoffer åt Herren. Som förstlingsoffer får ni bära fram sådant åt Herren, men på altaret får det inte komma som en blidkande doft. Alla dina matoffer ska du beströ med salt. Saltet i din Guds förbund ska du inte missa på ditt matoffer. Till alla dina offer ska du offra salt. Om du bär fram ett matoffer av den första skörden åt Herren ska du offra ax som rostats över eld. Krossade korn av färska ax ska du bära fram av den första skörden. Du ska hälla olja på offret och lägga rökelse ovanpå. Det är ett matoffer. Prästen ska som påminnelseoffer bränna en del av den krossade axen och oljan tillsammans med all rökelsen. Det är ett eldoffer åt Herren. Om någon bär fram ett fredsoffer och tar sitt offer av nötboskapen, ska han föra fram ett felfritt djur inför Herrens ansikte, handjur eller hondjur. Han ska lägga handen på offerdjurets huvud och slakta det vid ingången till mötestältet. Arons söner, prästerna, ska sedan stänka blodet runt om på altaret. Av fredsoffret ska han som eldoffer åt Herren bära fram fettet på och omkring inälvorna, bägge njurarna med ländfettet och leverfettet, som han ska ta ut tillsammans med njurarna. Arons söner ska bränna det på altaret, ovanpå brännoffret som är på den brinnande veden. Detta är ett eldoffer, en blidkande doft för Herren. Om någon bär fram ett fredsoffer åt Herren av småboskapen, ska han ta ett felfritt handjur eller hondjur. Om han offrar ett får, ska han föra fram det inför Herrens ansikte. Han ska lägga handen på offerdjurets huvud och slakta det framför mötestältet. Och Arons söner ska sedan stänka blodet runt om på altaret. Av fredsoffret ska han som eldoffer åt Herren offra fettet, hela fettsvansen, avskuren vid roten, fettet på och omkring inälvorna, bägge njurarna med ländfettet och leverfettet, som han ska ta ut tillsammans med njurarna. Prästen ska bränna det på altaret. Det är ett matoffer, ett eldoffer åt Herren. Om någon offrar en get ska han föra fram den inför Herrens ansikte, lägga handen på dess huvud och slakta den framför mötestältet. Arons söner ska sedan stänka blodet runt om på altaret. Som ett eldoffer åt Herren ska han offra fettet på och omkring inälvorna, bägge njurarna med ländfettet och leverfettet, som han ska ta ut tillsammans med njurarna. Prästen ska bränna det på altaret. Det är ett matoffer, ett eldoffer, en blidkande doft. Allt fett tillhör Herren. Detta ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor: Ni får inte äta fett eller blod. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: När någon oavsiktligt syndar mot något av Herrens bud och gör något otillåtet, gör så här: Om det är den smorde prästen som syndat och dragit skuld över folket, då ska han offra en felfri ungtjur åt Herren som syndoffer för den synd han begått. Han ska föra fram tjuren till mötestältets ingång inför Herrens ansikte och lägga handen på tjurens huvud och slakta den inför Herren. Den smorde prästen ska ta av tjurens blod och bära in det i mötestältet. Han ska doppa fingret i blodet och stänka det sju gånger inför Herrens ansikte framför förhänget i helgedomen. Sedan ska prästen stryka blod på hornen på den väldoftande rökelsens altare, som står inför Herrens ansikte i mötestältet. Resten av tjurens blod ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret, som står vid ingången till mötestältet. Han ska avlägsna allt fett på syndoffertjuren, fettet på och omkring inälvorna, bägge njurarna med ländfettet och leverfettet, som han ska ta ut tillsammans med njurarna, på samma sätt som fettet tas ut ur tjuren för fredsoffret. Prästen ska bränna det på brännofferaltaret. Men tjurens hud och allt kött, med huvud, ben, inälvor och maginnehåll, resten av tjuren, ska han föra utanför lägret till en ren plats, där man tömmer askan, och bränna upp det med ved. Det ska brännas på platsen där man tömmer askan. Om Israels hela församling syndar oavsiktligt, och omedvetet bryter mot något av Herrens bud och gör något otillåtet och drar på sig skuld, och de sedan blir medvetna om sin synd, då ska församlingen offra en ungtjur som syndoffer. De ska föra fram den till mötestältet. Församlingens äldste ska lägga händerna på tjurens huvud inför Herrens ansikte, och de ska slakta tjuren inför Herren. Den smorde prästen ska bära något av tjurens blod in i mötestältet. Prästen ska doppa fingret i blodet och stänka sju gånger framför förhänget inför Herrens ansikte. Prästen ska stryka en del av blodet på hornen på altaret som står inför Herrens ansikte i mötestältet. Resten av blodet ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret, som står vid ingången till mötestältet. Han ska avlägsna allt fett från tjuren och bränna det på altaret. Han ska göra med denna tjur som med den första syndoffertjuren. På detta sätt bringar prästen försoning för dem, och de får förlåtelse. Sedan ska han föra tjuren utanför lägret och bränna den, så som han brände den förra tjuren. Detta är syndoffret för församlingen. Om en ledare syndar genom att oavsiktligt bryta mot något av Jahves, sin Guds, bud och gör något otillåtet och drar på sig skuld, eller om han får veta av någon att han syndat, då ska han som offer föra fram en felfri getabock. Han ska lägga handen på bockens huvud och slakta den på samma plats där brännoffret slaktas inför Herrens ansikte. Det är ett syndoffer. Prästen ska ta något av syndoffrets blod på fingret och stryka på brännofferaltarets horn. Resten av blodet ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret. Han ska bränna allt fett på altaret, så som med fredsoffrets fett. På detta sätt bringar prästen försoning för honom på grund av hans synd, och han får förlåtelse. Om någon av landets folk syndar oavsiktligt och gör något otillåtet enligt Herrens bud och drar på sig skuld, eller om han får veta av någon att han syndat, då ska han som offer för den synd han begått föra fram en felfri get av honkön. Han ska lägga handen på syndofferdjurets huvud och slakta det på samma plats där brännofferdjuren slaktas. Prästen ska ta av blodet på fingret och stryka det på brännofferaltarets horn. Resten av blodet ska han hälla ut vid altarets fot. Han ska avlägsna allt fett, så som fettet avlägsnas vid fredsoffret. Prästen ska bränna det på altaret till en blidkande doft för Herren. På detta sätt bringar prästen försoning för honom, och han får förlåtelse. Om någon offrar ett lamm som syndoffer ska han föra fram ett felfritt hondjur. Han ska lägga handen på syndofferdjurets huvud och slakta det som syndoffer på samma plats där brännofferdjuren slaktas. Prästen ska ta av syndoffrets blod på fingret och stryka det på brännofferaltarets horn. Resten av blodet ska han hälla ut vid altarets fot. Han ska avlägsna allt fett så som fettet avlägsnas från lammet till fredsoffret. Prästen ska bränna det på altaret, ovanpå Herrens eldoffer. På detta sätt bringar prästen försoning för den synd han begått, och han får förlåtelse. Om någon kallas att vittna under ed om något han sett eller fått vetskap om, men vägrar vittna, då syndar han och bär på skuld. Eller om någon omedvetet rör vid något orent - den döda kroppen av ett orent vilddjur eller av ett boskapsdjur eller av ett småkryp - då är han oren och har ådragit sig skuld. Eller om han omedvetet rör vid en människas orenhet - allt orent som orenar - och han sedan får vetskap om det, så har han dragit på sig skuld. Eller om någon tanklöst avlägger en ed - att göra ont eller gott, oavsett vad någon tanklöst styrker med en ed - och han först är omedveten men sedan inser vad han gjort, så har han dragit på sig skuld i något av detta. Och den som dragit på sig skuld i något av dessa fall ska bekänna den synd han begått. Han ska som straff för sin synd föra fram åt Herren ett hondjur från småboskapen: ett får eller en get, som syndoffer. Prästen ska bringa försoning åt honom för hans synd. Om han inte har råd med ett sådant djur ska han som straff för sin synd bära fram åt Herren två turturduvor eller två ungduvor, en till syndoffer och en till brännoffer. Han ska bära fram dem till prästen, som först ska offra den som är avsedd som syndoffer. Prästen ska vrida nacken av den utan att slita av huvudet. Han ska stänka något av syndoffrets blod på altarets sida. Resten av blodet ska pressas ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer. Den andra duvan ska han offra som brännoffer på föreskrivet sätt. På detta sätt bringar prästen försoning för honom för den synd han begått, och han får förlåtelse. Om han inte har råd med två turturduvor eller två ungduvor, ska han som offer för sin synd bära fram drygt två kilo fint mjöl som syndoffer. Han ska inte hälla olja eller lägga rökelse på det, för det är ett syndoffer. Han ska bära fram det till prästen, som ska ta en handfull av mjölet som påminnelseoffer och bränna det på altaret, ovanpå Herrens eldoffer. Det är ett syndoffer. På detta sätt bringar prästen försoning för honom för den synd han begått i något av dessa fall, och han får förlåtelse. Resten ska tillhöra prästen, liksom vid matoffret. Herren talade till Mose: Om någon handlar trolöst och oavsiktligt syndar kring något som är helgat åt Herren, då ska han föra fram som ett skuldoffer åt Herren en felfri bagge av småboskapen, eller motsvarande värde i silversiklar efter helgedomsvikt. Det är ett skuldoffer. Han ska ge ersättning för sin synd mot det heliga och lägga till en femtedel. Detta ska han ge åt prästen som ska bringa försoning för honom genom skuldofferbaggen, och han får förlåtelse. Om någon omedvetet syndar och bryter mot ett av Herrens bud och gör något otillåtet, drar han på sig skuld och får ta sitt straff. Han ska som skuldoffer föra fram till prästen en felfri bagge av småboskapen, eller dess värde. Och när prästen bringar försoning för honom för den synd han begått oavsiktligt och omedvetet, får han förlåtelse. Det är ett skuldoffer, för han har dragit på sig skuld inför Herren. Herren talade till Mose: Om någon syndar och handlar trolöst mot Herren genom att bedra sin nästa om något som gäller deposition, anförtroende, rån, utpressning, eller om något upphittat, och ljuger om det och svär falskt i någon sak, ja, vilken sådan synd en människa än kan begå, då ska den som så syndat och dragit på sig skuld återlämna det han stal eller tillägnat sig genom utpressning eller det som anförtrotts honom, eller det borttappade som han hittat, eller angående något annat där han svurit falskt. Han ska ersätta med dess fulla värde och lägga till en femtedel, och ge det åt ägaren den dag han bär fram sitt skuldoffer. Han ska föra fram sitt skuldoffer inför Herren: en felfri bagge av småboskapen ska han föra fram till prästen, eller dess värde, som skuldoffer. På detta sätt bringar prästen försoning för honom inför Herrens ansikte, och han får förlåtelse för vad han än gjort som dragit skuld över honom. Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner denna befallning: Detta är lagen om brännoffret: Brännoffret ska ligga på altarhärden hela natten till morgonen, medan altarets eld hålls brinnande. Prästen ska klä sig i sin linnerock och i underkläder av linne. Han ska avlägsna brännoffrets aska som elden förtärt på altaret och lägga den vid sidan av altaret. Sedan ska han ta av sig kläderna och sätta på sig andra och bära bort askan till en ren plats utanför lägret. Altarelden ska hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon ska prästen tända ny ved, och därpå lägga brännoffret och bränna fettstyckena av fredsoffret ovanpå. Elden ska alltid hållas brinnande på altaret. Den får aldrig slockna. Detta är lagen om matoffret: Arons söner ska bära fram det till altaret inför Herren. Prästen ska ta en handfull av matoffrets fina mjöl och av oljan, samt all rökelsen som ligger på matoffret. Han ska bränna det på altaret till en blidkande doft, som ett påminnelseoffer till Herren. Det som återstår ska Aron och hans söner äta. Det ska ätas osyrat på en helig plats. De ska äta det på förgården till mötestältet. Det får inte bakas med surdeg. Detta är den andel jag gett dem av mina eldoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret. Alla manliga ättlingar till Aron får äta det. Det är deras bestående rätt av Herrens eldoffer från släkte till släkte. Allt som vidrör det blir heligt. Och Herren talade till Mose: Detta är den offergåva som Aron och hans söner ska bära fram åt Herren den dag någon av dem blir smord: drygt två kilo fint mjöl som det dagliga matoffret, hälften på morgonen och hälften på kvällen. Det ska bakas på plåt med olja. Väl hopknådat ska du bära fram det. Du ska bryta det i bitar och offra det som matoffer, till en blidkande doft för Herren. Den präst bland Arons söner som blir smord efter honom ska tillreda det. Detta är en bestående stadga från Herren: hela offret ska brännas. En prästs matoffer ska alltid vara ett heloffer. Det får inte ätas. Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner: Detta är lagen om syndoffret: Där brännofferdjuret slaktas ska även syndofferdjuret slaktas inför Herren. Det är högheligt. Den präst som offrar syndoffret ska äta det. Det ska ätas på en helig plats, på förgården till mötestältet. Allt som vidrör köttet blir heligt. Om något av blodet stänks på kläder, ska du tvätta plagget på en helig plats. Om köttet har kokats i ett lerkärl, ska detta krossas. Har det kokats i ett kopparkärl, ska detta skuras och sköljas med vatten. Alla prästmän får äta det. Det är högheligt. Men syndoffer vars blod bärs in i mötestältet för att bringa försoning i helgedomen får inte ätas. De ska brännas upp. Detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt. Skuldofferdjuret ska slaktas på den plats där brännofferdjuret slaktas. Blodet ska stänkas runt om på altaret. Allt fettet ska offras: svansen och fettet på och kring inälvorna, bägge njurarna med ländfettet och leverfettet, som han ska ta ut tillsammans med njurarna. Prästen ska bränna det på altaret som ett eldoffer åt Herren. Det är ett skuldoffer. Alla prästmän ska äta det. Det ska ätas på en helig plats. Det är högheligt. Med syndoffret ska det vara som med skuldoffret. Samma lag gäller dem båda. Det tillhör den präst som bringar försoning med det. Brännofferdjurets hud ska tillhöra den präst som bär fram brännoffer för någon. Ett matoffer som är bakat i ugn eller tillrett i gryta eller på plåt ska tillhöra den präst som bär fram det. Men alla matoffer, oljeblandade eller torra, ska delas lika bland alla Arons söner. Detta är lagen om fredsoffret som bärs fram åt Herren: Om någon offrar det som ett tackoffer, ska han förutom det djur som hör till tackoffret bära fram osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja samt kakor hopknådade av fint mjöl och olja. Därtill ska han bära fram syrat bröd med det fredsoffer som han offrar som tackoffer. Av detta ska han bära fram en kaka av varje offer som en gåva åt Herren. Den tillhör prästen som stänker fredsoffrets blod. Köttet från fredsoffret framburet som tackoffer ska ätas samma dag det bärs fram. Inget får lämnas kvar till nästa morgon. Är hans slaktoffer ett löftesoffer eller ett frivilligt offer ska det ätas samma dag som det bärs fram. Och det som blir över får ätas nästa dag. Är något av offerköttet kvar ska det brännas upp på tredje dagen. Om någon på tredje dagen äter av köttet från fredsoffret ska det ej godtas. Det räknas inte honom till godo. Köttet är orent, och den som äter av det bär på skuld. Offerkött som berört något orent får inte ätas, det ska brännas upp. Annat kött får ätas av alla som är rena. Men om någon oren äter kött av Herrens fredsoffer ska en sådan avlägsnas från sitt folk. Om någon rör vid något orent - en människas orenhet eller ett orent djur eller någon annan vidrig orenhet - och sedan äter kött av Herrens fredsoffer, då ska han avlägsnas från sitt folk. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Ni får inte äta något fett av ko, får eller get. Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur får användas till vad som helst, men ni får inte äta det. För den som äter fettet av djur som bärs fram som eldoffer åt Herren ska avlägsnas från sitt folk. Ni får inte äta blod varken av fåglar eller boskap, var ni än bor. Den som äter blod ska avlägsnas från sitt folk. Och Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Den som offrar ett fredsoffer åt Herren ska bära fram en del av det som sitt offer åt Herren. Med egna händer ska han bära fram Herrens eldoffer. Han ska bära fram fettet och bringan, och bringan ska lyftas som ett lyftoffer inför Herren. Prästen ska bränna fettet på altaret. Men bringan tillhör Aron och hans söner. Det högra lårstycket ska ni ge åt prästen som en gåva av era fredsoffer. Den bland Arons söner som offrar fredsoffrets blod och fettet ska ha det högra lårstycket som sin del. För av Israels söners fredsoffer har jag tagit lyftofferbringan och offergärdslåret och gett dem åt prästen Aron och åt hans söner. Det är vad de för alltid har rätt att få av Israels söner. Detta är Arons och hans söners del av Herrens eldoffer, från den dag de fördes fram för att bli Herrens präster. Den dag de smordes befallde Herren att Israels söner skulle ge dem detta. Det är en bestående rätt, släkte efter släkte. Detta är lagen om brännoffret, matoffret, syndoffret, skuldoffret, prästvigningsoffret och fredsoffret. Herren gav denna lag åt Mose på berget Sinai den dag han befallde Israels söner att bära fram sina offer åt Herren i Sinaiöknen. Herren talade till Mose: ”Ta med dig Aron och hans söner. Och dräkterna, smörjelseoljan, syndoffertjuren, de två baggarna och korgen med de osyrade bröden. Samla sedan hela församlingen vid ingången till mötestältet.” Mose gjorde som Herren befallt honom, och församlingen samlades vid mötestältets ingång. Mose sa till församlingen: ”Detta är vad Herren befallt mig att göra.” Mose förde fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. Han satte tunikan på Aron, spände bältet om honom, klädde honom i kåpan och hängde efoden på honom, som han fäste ihop och drog åt med skärpet. Han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim däri. Han satte turbanen på hans huvud, och framtill på turbanen fäste han guldplattan, det heliga diademet, så som Herren befallt Mose. Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde tälthelgedomen och allt däri, och helgade det. Sju gånger stänkte han oljan på altaret och smorde altaret med alla dess tillbehör och karet med dess ställ. Så helgade han det. Han hällde en del av smörjelseoljan på Arons huvud och smorde honom för att helga honom. Mose förde fram Arons söner och iklädde dem tunikor, spände bälten om dem och band huvor på dem, så som Herren befallt Mose. Mose förde sedan fram syndoffertjuren, och Aron och hans söner lade händerna på dess huvud. Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med fingret på altarets fyra horn och renade altaret. Resten av blodet hällde han ut vid foten av altaret. Så helgade han altaret och bringade försoning åt det. Och han tog allt fettet kring inälvorna, leverfettet och bägge njurarna med deras fett, och brände det på altaret. Men tjurens hud, kött och maginnehåll brände han upp utanför lägret, så som Herren befallt honom. Så förde Mose fram brännofferbaggen, och Aron och hans söner lade händerna på dess huvud. Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet runt om på altaret. Han styckade baggen och brände huvudet, styckena och istret. Han tvättade inälvorna och benen i vatten. Sedan brände Mose hela baggen på altaret. Det var ett brännoffer, en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren, så som Herren befallt Mose. Så förde Mose fram den andra baggen, prästvigningsbaggen, och Aron och hans söner lade händerna på dess huvud. Mose slaktade baggen och tog av blodet och strök på Arons högra örsnibb, högra tumme och högra stortå. Mose förde fram Arons söner och strök något av blodet på deras högra örsnibbar, högra tummar och högra stortår. Resten av blodet stänkte han runt om på altaret. Sedan tog han fettet, svansen, allt fettet kring inälvorna, leverfettet, de bägge njurarna med deras fett och det högra låret. Och ur korgen med de osyrade bröden som stod inför Herren tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka och lade dem på fettstyckena och det högra låret. Allt detta lade han i händerna på Aron och hans söner, och de lyfte det som ett lyftoffer inför Herrens ansikte. Sedan tog Mose det ur deras händer och brände det på altaret, med brännoffret. Det var ett prästvigningsoffer med en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Och Mose tog bringan – Moses del av prästvigningsoffrets bagge – och lyfte den som ett lyftoffer inför Herrens ansikte, så som Herren befallt Mose. Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aron och hans kläder och på hans söner och deras kläder. Så helgade han Aron och hans kläder, och hans söner och deras kläder. Mose sa till Aron och hans söner: ”Koka köttet vid ingången till mötestältet, och där ska ni äta det med brödet som är i prästvigningskorgen, så som jag befallt: Aron och hans söner ska äta det. Bränn upp det som blir kvar av köttet och brödet. Ni ska inte lämna mötestältets ingång under sju dagar, förrän era prästvigningsdagar är över. För er prästvigning ska vara i sju dagar. Vad som skett i dag har befallts av Herren, för att försoning ska bringas för er. Ni ska stanna kvar vid ingången till mötestältet dag och natt i sju dygn och iaktta Herrens påbud, för att ni inte ska dö. Detta har jag fått befallning om.” Och Aron och hans söner gjorde allt som Herren befallt genom Mose. På åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner och de äldste i Israel. Han sa till Aron: ”Ta en tjurkalv till syndoffer och en bagge till brännoffer, båda felfria. För fram dem inför Herrens ansikte. Säg sedan till Israels söner: Ta en bock till syndoffer, och en kalv och ett lamm till brännoffer, årsgamla och felfria. Ta även en tjur och en bagge till fredsoffer, för att offra inför Herren, och ett matoffer blandat med olja. För i dag ska Herren uppenbara sig för er.” De tog det som Mose gett befallning om, fram till mötestältet. Och hela församlingen trädde fram och ställde sig inför Herren. Då sa Mose: ”Detta är vad Herren befallt er att göra för att Herrens härlighet ska visa sig för er.” Mose sa till Aron: ”Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning för dig själv och för folket. Bär sedan fram folkets offer och bringa försoning för dem, så som Herren befallt.” Då trädde Aron fram till altaret och slaktade syndofferkalven, för honom själv. Arons söner bar fram blodet till honom, och han doppade fingret i blodet och strök på altarhornen. Resten av blodet hällde han ut vid altarets fot. Syndoffrets fett, njurar och leverfett brände han på altaret, så som Herren befallt Mose. Köttet och huden brände han upp utanför lägret. Sedan slaktade han brännoffret. Arons söner räckte honom blodet som han stänkte runt om på altaret. De räckte honom det styckade brännoffret med dess huvud, och han brände det på altaret. Han tvättade inälvorna och benen och brände dem ovanpå brännoffret på altaret. Därefter bar han fram folkets offer. Han tog folkets syndofferbock och slaktade den och offrade den till syndoffer på samma sätt som den första. Han bar fram brännoffret och offrade det på föreskrivet sätt. Aron bar också fram matoffret, tog en handfull av det och brände det på altaret, förutom morgonens brännoffer. Sedan slaktade han tjuren och baggen, folkets fredsoffer. Arons söner räckte honom blodet som han stänkte runt om på altaret. Fettstyckena av tjuren och baggen, fettsvansen, fettet som täcker inälvorna, njurarna och leverfettet, lade de på bringorna, och han brände fettstyckena på altaret. Men bringorna och det högra låret lyfte Aron som ett lyftoffer inför Herrens ansikte, så som Mose befallt. Aron lyfte upp händerna över folket och välsignade dem. Därefter steg han ner, efter att han hade offrat syndoffret, brännoffret och fredsoffret. Och Mose och Aron gick in i mötestältet. När de kom ut välsignade de folket. Och Herrens härlighet visade sig för allt folket. Eld gick ut från Herren och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg det, jublade de och kastade sig ned med ansiktet mot marken. Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, samt rökelse och bar fram osanktionerad eld inför Herren. Detta hade Herren inte befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren. Mose sa till Aron: ”Detta är vad Herren sa: Jag visar mig helig på dem som står mig nära, och inför allt folket visar jag min härlighet.” Aron förblev tyst. Mose kallade på Mishael och Elsafan, söner till Arons farbror Ussiel, och sa till dem: ”Kom hit och bär ut era släktingar från helgedomen, utanför lägret.” De kom och bar dem utanför lägret i deras tunikor, som Mose hade sagt. Mose sa till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar: ”Låt inte håret hänga och riv inte sönder era kläder. För då ska ni dö och vrede drabbar hela församlingen. Men era bröder, hela Israels hus, får gråta över elden som Herren tänt. Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för då kommer ni att dö! För Herrens smörjelseolja är på er.” De gjorde som Mose sa. Herren talade till Aron: ”Du eller dina söner får inte dricka vin eller starka drycker när ni går in i mötestältet, för att ni inte ska dö. Detta är en bestående stadga för er från släkte till släkte. Ni ska skilja mellan heligt och oheligt, orent och rent. Och ni ska lära Israels söner alla de stadgar som Herren talat till dem genom Mose.” Mose sa till Aron och hans kvarvarande söner Eleasar och Itamar: ”Ta det matoffer som blivit över av Herrens eldoffer och ät det osyrat vid sidan av altaret, för det är högheligt. Ät det på en helig plats, för det är din och dina söners andel av Herrens eldoffer. Den befallningen har jag fått. Lyftofferbringan och offergärdslåret ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och döttrar med dig. För du har fått dem som din och dina söners andel av Israels söners fredsoffer. Tillsammans med eldofferfettet ska offergärdslåret och lyftofferbringan bäras fram för att lyftas som ett lyftoffer inför Herren. De ska tillhöra dig och dina söner som en bestående andel, så som Herren befallt.” Mose frågade efter syndofferbocken. Men den var uppbränd! Då blev Mose arg på Arons kvarvarande söner Eleasar och Itamar, och sa: ”Varför åt ni inte syndoffret på den heliga platsen? Det är ju högheligt! Han gav er det för att ni ska ta bort församlingens skuld och bringa försoning för dem inför Herrens ansikte. Lyssna! Dess blod bars inte in i helgedomens inre, därför skulle ni ätit köttet på helig plats så som jag befallt!” Aron svarade Mose: ”Lyssna, de offrade i dag sitt syndoffer och brännoffer inför Herren. Och du vet vad som hänt mig! Om jag i dag hade ätit syndofferkött, skulle det vara rätt i Herrens ögon?” När Mose hörde det blev han tillfreds. Herren talade till Mose och Aron: Säg till Israels söner: Av alla landdjur får ni äta dessa: Alla djur med helt kluvna klövar och som idisslar får ni äta. Men av djur som idisslar och har kluvna klövar får ni inte äta dessa: kamelen, den idisslar men saknar klövar, så den är oren för er, klippgrävlingen, den idisslar men saknar klövar, så den är oren för er, haren, den idisslar men saknar klövar, så den är oren för er, svinet, det har helt kluvna klövar men idisslar inte, så det är orent för er. Djurens kött får ni inte äta, inte heller röra vid deras döda kroppar. De är orena för er. Detta får ni äta av det som är i vattnet: allt i haven och floderna som har fenor och fjäll får ni äta. Men detta ska vara motbjudande för er: allt i haven och floderna som inte har fenor och fjäll, av det som myllrar i vattnet och lever där. De ska vara motbjudande för er. Deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar ska vara motbjudande för er. Allt i vattnet som inte har fenor och fjäll ska vara motbjudande för er. Dessa fåglar ska vara motbjudande för er och får inte ätas, de är motbjudande: örnen, lammgamen, vråken, gladan, falken med dess arter, kråkfåglar, strutsen, jordugglan, fiskmåsen, höken med dess arter, kattugglan, skarven, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, asgamen, storken, piparen med dess arter, härfågeln och fladdermusen. Alla bevingade, fyrbenta kryp ska vara motbjudande för er. Men av alla bevingade, fyrbenta kryp får ni äta dem som utöver de andra benen har hoppben. Av dem får ni äta vandringsgräshoppor, solamgräshoppor, hargolgräshoppor och hagavgräshoppor, av alla arter. Alla andra bevingade kryp med fyra ben ska vara motbjudande för er. Den som rör vid den döda kroppen av något av följande djur blir oren och ska vara oren till kvällen, och den som burit en sådan död kropp ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen: Varje djur som har klövar, men inte helt kluvna, och som inte idisslar, ska vara orena för er. Den som rör vid dem blir oren. Alla fyrfotadjur som går på tassar är orena för er. Den som rör vid deras döda kroppar är oren till kvällen. Den som bär en sådan död kropp ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. De är orena för er. Av smådjuren som myllrar på marken ska dessa vara orena för er: vesslan, råttan, ödlor av alla arter, geckoödlan, varanen, letaödlan, salamandern och kameleonten. Dessa smådjur är orena för er. Den som rör vid dem när de är döda är oren till kvällen. Allt som ett sådant dött djur faller på blir orent, om än träkärl, kläder, skinn, säck eller annat bruksföremål. Det ska läggas i vatten, och det är orent till kvällen, då det blir rent. Om ett sådant djur faller ner i ett lerkärl blir allt däri orent, och ni ska krossa kärlet. Allt ätbart tillrett med vatten från ett sådant kärl är orent. Allt drickbart ur ett sådant kärl är orent. Allt som ett sådant dött djur faller på blir orent. Om det är en bakugn eller eldstad ska den förstöras. Den är oren och ska förbli oren för er. Men en källa eller brunn med vatten i ska förbli ren. Men den som vidrör det döda djuret blir oren. Om djuret faller på säd som ska sås, förblir säden ren. Men har säden blivit fuktig och ett dött djur faller på den, är säden oren för er. Om ett landdjur som får ätas av er skulle dö, är den som vidrör det döda djuret oren till kvällen. Den som äter av djuret ska tvätta sina kläder och är oren till kvällen. Den som bär ett sådant djur ska tvätta sina kläder och är oren till kvällen. Alla smådjur som myllrar på jorden är motbjudande och får inte ätas. Alla smådjur som myllrar på marken, vare sig de krälar på buken eller går på fyra eller flera ben, får ni inte äta eftersom de är motbjudande. Gör er inte själva motbjudande genom ett sådant djur. Dra inte på er orenhet från dem så att ni blir orena genom dem. För jag är Jahve er Gud. Avskilj er och var heliga, för jag är helig. Ni ska inte orena er genom några av de djur som myllrar på marken. För jag är Jahve som förde er ut från Egypten för att vara er Gud. Ni ska vara heliga, för jag är helig. Detta är lagen om landdjuren, fåglarna, alla levande varelser som kryllar i vattnet och om allt som myllrar på marken. Den skiljer mellan orent och rent, mellan djur som får ätas och djur som inte får ätas. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: När en kvinna är med barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar. Hon är oren lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen ska hans förhud omskäras. Kvinnan ska vänta i trettiotre dagar under sin blödningstid. Hon får inte vidröra något heligt eller gå till helgedomen förrän reningsdagarna är över. Om hon föder en flicka är kvinnan oren i två veckor, som när hon har menstruation. Hon ska vänta i sextiosex dagar under sin blödningstid. När reningsdagarna för en son eller dotter är över ska hon komma till mötestältets ingång, till prästen, med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ungduva eller turturduva som syndoffer. Prästen ska offra det inför Herrens ansikte och bringa försoning för henne, så blir hon ren efter sitt blodflöde. Detta är lagen för en kvinna som föder en pojke eller flicka. Om hon inte har råd med ett får, ska hon ta två turturduvor eller två ungduvor, en till brännoffer och en till syndoffer. Prästen ska bringa försoning för henne och hon blir ren. Herren talade till Mose och Aron: När någon får en svullnad, ett utslag eller en ljus fläck på huden och det kan vara lepra, ska han föras till prästen Aron eller någon av hans söner, prästerna. Prästen ska undersöka området på huden som är angripet. Om håret där har vitnat och stället är djupare än huden, då är det lepra. När prästen undersökt klart ska han förklara honom oren. Om den ljusa fläcken är vit men inte visar sig djupare än huden och håret inte har vitnat, ska prästen hålla den angripne isolerad i sju dagar. Den sjunde dagen ska prästen undersöka honom igen. Om det angripna stället är oförändrat och det inte spridit sig på huden, ska prästen isolera honom ytterligare sju dagar. Prästen ska åter undersöka honom den sjunde dagen. Har det angripna stället bleknat och inte spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren. Det är bara ett utslag. Han ska tvätta sina kläder, han är ren. Men om utslaget sprider sig på huden efter att han visat sig för prästen för att förklaras ren, ska han visa sig för prästen en gång till. Prästen ska undersöka honom. Har utslaget spridit sig på huden ska prästen förklara honom oren. Det är lepra. Den som får lepra ska föras till prästen. Prästen ska undersöka honom. Finns ett vitt utslag på huden och håret vitnat där och det bildats svallkött i utslaget, då är det bestående lepra på hans hud, och prästen ska förklara honom oren. Han ska inte isolera honom, för han är oren. Om lepran brutit ut på huden och täcker den angripne från huvud till fot, så långt prästen kan se, då ska han undersöka honom. Finner han att lepra täcker hela kroppen ska prästen förklara den angripne ren. När han blivit helt vit är han ren. Men så snart svallkött visar sig på honom är han oren. När prästen ser svallköttet, ska han förklara honom oren. Svallköttet är orent, det är lepra. Men om svallköttet förändras och blir vitt, ska han gå till prästen. Prästen ska undersöka honom. Har det angripna stället blivit vitt, ska han förklara honom ren. Han är ren. När någon på sin hud har en böld som läkts, men det sedan visar sig ett vitt utslag eller en ljusröd fläck där bölden var, då ska han visa sig för prästen. Prästen ska undersöka honom. Om denne finner att fläcken ligger djupare än huden och håret på den har vitnat, då ska han förklara honom oren. Han är angripen av lepra i bölden. Men om prästen undersöker fläcken och ser att vitt hår saknas, att fläcken inte ligger djupare än huden och att den är blekt, då ska prästen hålla honom isolerad i sju dagar. Om den sprider sig på huden ska prästen förklara honom oren. Det är lepra. Men om den är oförändrad och inte sprider sig, är det ett ärr efter bölden, och prästen ska förklara honom ren. När någon får ett brännsår på huden och det blir en ljusröd eller vit fläck i brännsåret, ska prästen undersöka det. Om håret på fläcken har vitnat och fläcken ligger djupare än huden, då är det lepra som brutit ut i brännsåret. Prästen ska förklara honom oren. Han är angripen av lepra. Men om prästen undersöker stället och vitt hår saknas på fläcken och den inte ligger djupare än huden och den är blek, då ska prästen hålla honom isolerad i sju dagar. Prästen ska undersöka honom den sjunde dagen. Om fläcken har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom oren. Det är lepra. Men om fläcken är oförändrad och inte spridit sig på huden och blivit blek, då är det ett utslag efter brännsåret. Prästen ska förklara honom ren, det är ett ärr efter brännsåret. När en man eller kvinna angrips av sjukdom på huvudet eller hakan, ska prästen göra en undersökning. Om det ligger djupare än huden och där finns gulaktigt tunt hår, ska prästen förklara den angripne oren. Det är skorv, lepra på huvud eller haka. När prästen undersöker området som angripits av skorv och det inte ligger djupare än huden och det inte finns svart hår där, då ska prästen hålla den som angripits isolerad i sju dagar. Den sjunde dagen ska prästen undersöka det. Om skorven inte spridit sig och där inte finns gulaktigt hår och det inte ligger djupare än huden, då ska den sjuke raka sig, men inte själva skorven. Prästen ska isolera honom i ytterligare sju dagar. Den sjunde dagen ska prästen undersöka skorven. Om skorven inte spridit sig på huden och inte ligger djupare än huden, ska prästen förklara honom ren. Han ska tvätta sina kläder och vara ren. Men om skorven sprider sig på huden efter att han har förklarats ren, ska prästen undersöka honom. Om skorven spridit sig på huden behöver prästen inte leta efter gulaktigt hår. Han är oren. Men om prästen finner att skorven är oförändrad och det har växt svart hår i den, då är skorven läkt. Han är ren, och prästen ska förklara honom ren. När en man eller kvinna får ljusa vita fläckar på huden, ska prästen undersöka dem. Är de ljusa fläckarna på huden blekvita är det ett ofarligt utslag på huden. Han är ren. När en man mister sitt huvudhår är han flintskallig. Han är ren. Om han mister håret ovanför pannan är han skallig. Han är ren. Men är det en ljusröd fläck där han är skallig, upptill eller framtill, då har lepra brutit ut. Prästen ska undersöka honom. Är det ett ljusrött utslag upptill eller framtill och det liknar lepra, då har mannen lepra. Han är oren. Prästen ska förklara honom oren, hans huvud är angripet. Den som fått lepra ska gå med sönderrivna kläder och låta håret hänga, dölja sitt skägg och ropa: ”Oren, oren!” Så länge han är angripen ska han vara oren. Han är oren och ska bo avskilt och ha sin bostad utanför lägret. Om det blir angrepp av mögel på ett klädesplagg av ull eller lin, ett vävt eller virkat tyg av lin eller ull, eller på skinn eller något som är tillverkat av skinn, och området är grönaktigt eller rödaktigt på plagget eller skinnet, det vävda eller virkade tyget eller något tillverkat av skinn, då är det ett mögelangrepp och ska visas för prästen. Prästen ska undersöka möglet, och det angripna plagget ska vara inlåst i sju dagar. Den sjunde dagen ska han undersöka det igen. Om skadan spridit sig på plagget eller det vävda eller virkade tyget eller skinnet eller det som är tillverkat av skinn, då är det skadligt mögel. Det är orent. Han ska bränna upp plagget eller det vävda eller virkade tyget av ull eller lin eller skinnet, vad det än är som är angripet, för det är skadligt mögel. Det ska brännas upp. Men om prästen undersöker det och möglet inte spridit sig på plagget eller det vävda eller virkade tyget eller på det som är tillverkat av skinn, ska prästen befalla att det som är angripet tvättas och hålls inlåst sju dagar till. Han ska efter tvätten undersöka det angripna stället. Om det är oförändrat är det orent, även om möglet inte spridit sig. Du ska bränna upp det. Det är röta, på vilken sida det än uppträder. Men om prästen undersöker det och finner att det bleknat efter tvätten, då ska han riva bort det från plagget eller skinnet eller det vävda eller virkade tyget. Om möglet åter visar sig på plagget eller det vävda eller virkade tyget eller det som är tillverkat av skinn, då har det spridit sig. Bränn upp det som är angripet. Om tvätten tagit bort det på plagget eller det vävda eller stickade tyget eller det som är tillverkat av skinn, ska det tvättas en gång till. Då är det rent. Detta är lagen om angrepp av mögel på kläder av ull eller lin och på det som är vävt eller virkat och på allt som är tillverkat av skinn. Efter denna lag ska det förklaras rent eller orent. Herren talade till Mose: Detta är lagen om den leprasjuke den dag han ska renas: Han ska föras till prästen och prästen ska gå utanför lägret och undersöka honom. Om han är frisk från sin lepra ska prästen påbjuda att man tar två levande, rena fåglar, cederträ, karmosinröd ull och isop, åt den som ska renas. Prästen ska påbjuda att den ena fågeln slaktas över ett lerkärl med friskt vatten. Han ska ta den levande fågeln, cederträet, den karmosinröda ullen och isopen och doppa alltsammans, med den levande fågeln, i blodet från fågeln som slaktades över det friska vattnet. Han ska stänka sju gånger på den som ska renas från lepran. Han ska förklara honom ren, och släppa den levande fågeln fri ute på marken. Den som renats ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och bada. Så blir han ren och får sedan gå in i lägret. Men han ska stanna utanför sitt tält i sju dagar. Den sjunde dagen ska han raka av allt sitt hår, huvudhår, skägg och ögonbryn. Allt sitt hår ska han raka av. Han ska tvätta sina kläder och bada sin kropp, så blir han ren. Den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön och sju kilo fint mjöl blandat med olja till matoffer, och tre deciliter olja. Prästen som utför reningen ska föra fram den som ska renas och offergåvorna inför Herren vid ingången till mötestältet. Prästen ska ta det ena lammet tillsammans med oljan och offra det som ett skuldoffer och lyfta det som ett lyftoffer inför Herren. Han ska slakta lammet där syndofferdjuren och brännofferdjuren slaktas, på helig plats. För skuldoffret tillhör liksom syndoffret prästen. Det är högheligt. Prästen ska ta blod från skuldoffret och stryka det på den som ska renas, på högra örsnibben, högra tummen och högra stortån. Sedan ska prästen ta något av oljan och hälla i sin vänstra hand. Han ska doppa höger pekfinger i oljan som han har i vänster hand och stänka något av oljan med fingret sju gånger inför Herren. Av den olja som är kvar i hans hand ska prästen stryka på den som ska renas, på högra örsnibben, högra tummen och högra stortån, ovanpå skuldofferblodet. Resten av oljan i prästens hand ska han hälla på huvudet på den som ska renas. Så ska prästen bringa försoning för honom inför Herrens ansikte. Prästen ska bära fram syndoffret och bringa försoning för den som ska renas från sin orenhet. Sedan ska han slakta brännofferdjuret. Han ska bära fram brännoffret och matoffret på altaret och bringa försoning för honom. Så blir han ren. Men om han är fattig och inte har råd med detta, ska han ta ett lamm till skuldoffer och lyfta det för att bringa försoning för sig. Dessutom två kilo fint mjöl, blandat med olja till matoffer, och tre deciliter olja, samt två turturduvor eller två ungduvor, så mycket han har råd med. Den ena ska vara till syndoffer och den andra till brännoffer. Den åttonde dagen ska han bära detta till prästen för sin rening, till mötestältets ingång inför Herren. Prästen ska ta skuldofferlammet och oljan som hör till, och lyfta det som ett lyftoffer inför Herren. När skuldofferlammet är slaktat, ska prästen ta av skuldoffrets blod och stryka på den som ska renas, på högra örsnibben, högra tummen och högra stortån. Prästen ska hälla något av oljan i sin vänstra hand, och med höger pekfinger stänka något av oljan som han har i vänster hand sju gånger inför Herrens ansikte. Och prästen ska med oljan i sin hand stryka på den som ska renas, på högra örsnibben, högra tummen och högra stortån, ovanpå skuldofferblodet. Resten av oljan i prästens hand ska han hälla på huvudet på honom som ska renas, för att bringa försoning för honom inför Herren. Sedan ska han offra den ena av turturduvorna eller ungduvorna, så mycket han har råd med. Den ena som syndoffer och den andra som brännoffer, så mycket han har råd med, tillsammans med matoffret. Så ska prästen bringa försoning inför Herrens ansikte för den som ska renas. Detta är lagen för den som drabbats av lepra men inte har råd för det som hör till hans rening. Herren sa till Mose och Aron: När ni kommer till landet Kanaan som jag ger er till egendom, och jag ser till att ett hus ni äger i landet angrips av mögel, då ska husets ägare meddela prästen: ”Mögel verkar ha angripit mitt hus.” Då ska prästen påbjuda att huset utryms innan han går in för att undersöka möglet, så att inte allt i huset blir orent. Därefter ska prästen gå in och se på huset. Han ska undersöka angreppet. Om han finner att det på husets vägg finns grönaktiga eller rödaktiga fördjupningar som är djupare än väggytan, ska prästen gå ut ur huset, till ingången, och stänga huset för sju dagar. Prästen ska komma tillbaka på sjunde dagen och undersöka huset. Om möglet har spridit sig på husväggen, ska han påbjuda att de angripna stenarna avlägsnas och kastas på en oren plats utanför staden. Huset ska skrapas överallt på insidan och den avskrapade putsen ska kastas på en oren plats utanför staden. Andra stenar ska ersätta de förra, och huset ska rappas med nytt murbruk. Om mögel återkommer på huset, efter att stenar avlägsnats och huset skrapats och rappats, då ska prästen gå in och undersöka det. Om möglet spridit sig i huset, är det skadlig mögel. Huset är orent. Huset ska rivas med dess stenar, trävirke och allt murbruk. Det ska föras bort till en oren plats utanför staden. Den som gått in i huset då det skulle vara stängt, är oren till kvällen. Den som sovit eller ätit i huset ska tvätta sina kläder. Men om prästen kommer och undersöker huset och möglet inte har spridit sig i huset efter att det rappats, då ska han förklara huset rent eftersom möglet försvunnit. För att rena huset ska han ta två fåglar, cederträ, karmosinröd ull och isop. Han ska slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vatten. Sedan ska han ta cederträet, isopen, den karmosinröda ullen och den levande fågeln, doppa allt i den slaktade fågelns blod och i det friska vattnet och bestänka huset sju gånger. Han ska rena huset med fågelns blod, det friska vattnet, den levande fågeln, cederträet, isopen och den karmosinröda ullen. Sedan ska han släppa den levande fågeln fri ute på marken utanför staden. På detta sätt bringar han försoning för huset, och blir det rent. Detta är lagen om all slags lepra och skorv, mögel på kläder och hus, hudutslag, blemmor och vita fläckar, till upplysning om när något är orent eller rent. Detta är lagen om lepra och mögel. Herren talade till Mose och Aron: Säg till Israels söner: När en man får flytning från sitt kön är hans flytning oren. Följande gäller med sådan orenhet genom flytning: Vare sig hans kön släpper fram flytningen eller är tilltäppt, så är han oren. Allt han ligger eller sitter på blir orent. Den som rör vid hans bädd ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Den som sätter sig på något som han suttit på ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Den som vidrör hans kropp ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Om han spottar på någon som är ren ska denne tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Varje sadel han sitter på när han rider blir oren. Den som rör vid något som mannen haft under sig är oren till kvällen. Och den som bär bort det ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Den som han vidrör utan att ha sköljt händerna ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. Om han vidrör ett lerkärl ska det slås sönder. Är det ett träkärl ska det sköljas av. När mannen renats från flytningen ska han räkna sju dagar för sin rening. Därefter ska han tvätta sina kläder och bada i rinnande vatten. Då är han ren. Den åttonde dagen ska han ta två turturduvor eller två ungduvor och komma inför Herren, till mötestältets ingång, och ge dem åt prästen. Prästen ska offra dem, den ena som syndoffer och den andra som brännoffer. På detta sätt ska prästen inför Herren bringa försoning åt honom för hans flytning. När en man får sädesavgång ska han bada hela sin kropp. Han är oren till kvällen. Alla kläder och skinnplagg som säden kommit på ska tvättas och vara orent till kvällen. När en man ligger med en kvinna och utlösning sker, ska de bada. De är orena till kvällen. När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, är hon oren i sju dagar. Den som vidrör henne är oren till kvällen. Allt hon ligger på och sitter på under sin menstruation blir orent. Den som vidrör hennes bädd ska tvätta sina kläder och bada, och är oren till kvällen. Den som vidrör något hon suttit på ska tvätta sina kläder och bada, och är oren till kvällen. Ligger det något där hon har legat eller suttit, och någon vidrör det, är han oren till kvällen. Om en man ligger med henne och blod från hennes menstruation kommer på honom blir han oren i sju dagar. Och allt han ligger på blir orent. Om en kvinna har blödningar under en längre tid utan att det är menstruation, eller om menstruationen varar längre än normalt, är hon oren så länge blödningen pågår, så som vid hennes menstruation. Allt hon ligger på under sin blödning blir som det hon ligger på under sin menstruation. Och allt hon sitter på blir orent som under sin menstruation. Den som vidrör något av det är oren. Han ska tvätta sina kläder och bada. Han är oren till kvällen. När hon renas efter blödningen ska hon räkna sju dagar, sedan är hon ren. Den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två ungduvor och föra dem till prästen, till mötestältets ingång. Prästen ska offra den ena till syndoffer och den andra till brännoffer. På detta sätt ska prästen bringa försoning för henne inför Herren för hennes orena blödning. Ni ska avskilja Israels söner från deras orenhet, så att de inte dör i sin orenhet genom att orena min tälthelgedom som står mitt ibland dem. Detta är lagen om den som har flytning: en man som har sädesavgång så att han blir oren, en kvinna som har menstruation, den man eller kvinna som har någon flytning, samt om en man som ligger med en oren kvinna. Herren talade till Mose efter att Arons två söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför Herrens ansikte. Herren sa till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förhänget framför arkens försoningslock, för då ska han dö. För jag uppenbarar mig i molnet över försoningslocket. Aron ska gå in i helgedomen med detta: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han ska iklä sig en helig tunika av linne och ha linneunderkläder, spänna ett bälte av linne om livet och vira en linneturban om huvudet. Detta är de heliga kläderna. Han ska bada sin kropp innan han tar dem på sig. Han ska ta emot av Israels församling två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer. Aron ska offra sin egen syndoffertjur och bringa försoning för sig själv och sitt husfolk. Sedan ska han ta de två bockarna och ställa dem inför Herren, vid ingången till mötestältet. Aron ska kasta lott om bockarna: en lott för Herren och en lott för Asasel. Den bock som lotten bestämmer åt Herren ska Aron föra fram och offra som syndoffer. Den bock som lotten bestämmer åt Asasel ska ställas levande inför Herren, för att bringa försoning. Den bocken ska sändas ut i öknen till Asasel. Aron ska offra sin syndoffertjur och bringa försoning för sig själv och sitt husfolk. Han ska slakta sin syndoffertjur. Sedan ska han ta ett fyrfat fullt med glöd från altaret som står inför Herren. Han ska fylla sina händer med finstött, väldoftande rökelse och bära in det bakom förhänget. Han ska lägga rökelsen på elden inför Herren, så att ett moln av rökelse täcker försoningslocket över vittnesbördet. Annars ska han dö. Han ska ta av tjurens blod och stänka med fingret framtill på försoningslocket. Sju gånger ska han stänka blodet framför försoningslocket med fingret. Sedan ska han slakta folkets syndofferbock och bära in dess blod bakom förhänget. Han ska göra med blodet som han gjorde med tjurens blod, stänka det på och framför försoningslocket. Så ska han bringa försoning för helgedomen på grund av Israels söners orenheter och brott, alla deras synder. Så ska han också göra med mötestältet som står mitt ibland dem i all deras orenheter. Ingen får befinna sig i mötestältet från det att Aron går in för att bringa försoning i helgedomen tills han kommer ut. Han ska bringa försoning för sig själv och sitt husfolk och för Israels hela församling. Han ska sedan gå ut till altaret som står inför Herrens ansikte och bringa försoning för det. Han ska ta av tjurens blod och av bockens blod och stryka runt om på altarets horn. Han ska sju gånger stänka blod på altaret med fingret. Så ska han rena och avskilja det från Israels söners orenheter. När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, mötestältet och altaret, ska han föra fram den levande bocken. Aron ska lägga bägge händerna på den levande bockens huvud och bekänna över den Israels söners alla skulder och brott och synder. Han ska lägga dem på bockens huvud och sända den ut i öknen av en man som står redo. Bocken ska bära alla deras synder ut i ödemarken. Mannen ska släppa bocken ute i öknen. Sedan ska Aron gå in i mötestältet och ta av sig linnekläderna som han hade på sig när han gick in i helgedomen, och där ska han lämna dem. Han ska bada sin kropp på en helig plats och ta på sig sina egna kläder. Sedan ska han gå ut och offra sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig och för folket. Fettet av syndoffret ska han bränna på altaret. Mannen som sände bocken till Asasel ska tvätta sina kläder och bada sin kropp. Därefter får han komma in i lägret. Syndoffertjuren och syndofferbocken vars blod bars in i helgedomen för att bringa försoning ska föras utanför lägret. Deras hudar, kött och maginnehåll ska brännas upp. Den som bränner upp det ska tvätta sina kläder och bada sin kropp. Därefter får han komma in i lägret. Detta ska vara en bestående stadga för er: På tionde dagen i sjunde månaden ska ni försaka er själva och inte utföra något arbete, varken den infödde eller invandraren som bor hos er. För den dagen ska försoning bringas för att rena er. Ni ska renas från alla era synder inför Herrens ansikte. Det ska vara en vilosabbat för er, och ni ska försaka er själva. Det är en bestående stadga. Den präst som blivit smord och invigd till prästtjänst efter sin far ska bringa försoning. Han ska ta på sig linnekläderna, de heliga kläderna, och bringa försoning för det allra heligaste, mötestältet, altaret, för prästerna och allt folket i församlingen. Detta ska vara en bestående stadga för er: en gång om året ska försoning bringas för Israels söners alla synder. Och Aron gjorde som Herren befallt Mose. Herren sa till Mose: Tala till Aron och hans söner och alla Israels söner och säg till dem: Detta är vad Herren befallt: Om någon israelit slaktar en tjur, ett lamm eller en get i eller utanför lägret, utan att föra fram djuret till mötestältets ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren framför hans tälthelgedom, då ska det räknas som blodskuld för den mannen. Han har spillt blod och ska avlägsnas från sitt folk. Därför ska Israels söner komma till Herren med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, till mötestältets ingång, till prästen. De ska offra dem som fredsoffer åt Herren. Prästen ska stänka blodet på Herrens altare vid ingången till mötestältet och bränna fettet till en blidkande doft för Herren. De ska inte mer offra sina slaktoffer åt de bockgudar som de horar med. Detta ska vara en bestående stadga för dem, från släkte till släkte. Säg till dem: Om någon israelit eller invandrare som bor hos er offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer, utan att föra fram det till mötestältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen avlägsnas från sitt folk. Om någon israelit eller invandrare som bor hos er äter något blod, ska jag vända mig emot den som äter blodet och avlägsna honom från hans folk. För kroppens liv är i blodet, och jag har gett er det för att bringa försoning på altaret för era själar. Blodet försonar eftersom livet är i det. Därför säger jag till Israels söner: Ingen av er ska äta blod. Inte heller invandraren som bor hos er ska äta blod. Om någon av Israels söner eller av invandrarna som bor hos dem fäller ett vilddjur eller en fågel som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka det med jord. För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels söner: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Den som äter det ska stötas ut. Och den som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är infödd eller invandrare, ska tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. Sedan är han ren. Om han inte tvättar sina kläder och badar, bär han på skuld. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Jag är Jahve er Gud. Ni ska inte leva som de gör i Egypten, där ni bodde. Inte heller ska ni leva som de gör i Kanaan, dit jag för er. Följ inte deras seder och bruk. Ni ska hålla mina lagar och noga följa mina stadgar. Jag är Jahve er Gud. Ni ska hålla mina stadgar och lagar, för den som följer dem ska leva genom dem. Jag är Jahve. Ingen får närma sig en nära släkting för att ha sex. Jag är Jahve. Blottlägg inte varken din fars eller mors nakenhet. Hon är din mor, du ska inte ha sex med henne. Ha inte sex med din fars hustru, för hennes nakenhet tillhör din far. Ha inte sex med din syster, som har samma far eller mor som du, vare sig hon är född hemma eller någon annanstans. Ha inte sex med din sondotter eller din dotterdotter, för det är din egen nakenhet. Ha inte sex med dottern till din fars hustru, för hon tillhör din fars släkt och hon är din syster. Ha inte sex med din fars syster, för hon är nära släkt med honom. Ha inte sex med din mors syster, för hon är nära släkt med henne. Blottlägg inte din farbrors nakenhet genom att röra hans hustru, för hon är din faster. Ha inte sex med din svärdotter. Hon är din sons hustru, du ska inte ha samlag med henne. Ha inte sex med din brors hustru, för det är din brors nakenhet. Ha inte sex med en kvinna och hennes dotter. Ta inte till hustru hennes sondotter eller dotterdotter och ha sex med henne. Det är något ont, för de är nära släktingar. Ta inte din hustrus syster till bihustru och ha sex med henne medan din hustru lever. Närma dig inte en kvinna för att ha sex med henne när hon är oren under sin menstruation. Ligg inte med din nästas hustru så att du blir oren genom henne. Offra inte något av dina barn åt Molok. Vanhelga inte din Guds namn. Jag är Jahve. Ligg inte med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt. Ligg inte med något djur och bli oren genom det. En kvinna får inte ställa sig framför ett djur och para sig med det. Det är perverst. Orena er inte med något av detta! För de folk som jag driver undan för er har orenat sig med allt detta. Landet har blivit orent, så jag straffar det för dess synd. Och landet ska spy ut sina invånare. Håll mina stadgar och lagar, och gör inte något av detta avskyvärda, varken den infödde eller invandraren som bor hos er. Sådana avskyvärda handlingar gjorde landets invånare före er, och landet blev orent. Så om ni orenar landet ska det spy ut er så som det spydde ut de folk som var före er. För alla som gör något av allt detta avskyvärda ska avlägsnas från sitt folk. Håll därför mina föreskrifter och följ inte de avskyvärda seder och bruk som rådde före er, så att ni orenas genom dem. Jag är Jahve er Gud. Herren talade till Mose: Säg till Israels söners hela församling: Ni ska vara heliga, för jag, Jahve er Gud, är helig. Var och en av er ska visa respekt för sin mor och sin far. Håll mina sabbater. Jag är Jahve er Gud. Vänd er inte till avgudar och gjut inte gudabilder åt er. Jag är Jahve er Gud. När ni vill offra fredsoffer åt Herren ska det ske på ett godtagbart sätt. Det ska ätas den dag ni offrar det eller dagen efter. Det som är kvar till tredje dagen ska brännas upp. Om det äts på tredje dagen är det orent och blir inte godtagbart. Den som äter av det ska bära sin skuld, för han har vanhelgat det som var heligt för Herren. Han ska avlägsnas från sitt folk. När skörden bärgas i ert land ska du inte skörda till kanten av åkern och inte heller samla in de sista axen av din skörd. Gör ingen efterskörd i din vingård och plocka inte upp nerfallna druvor. Lämna det åt den fattige och åt främlingen. Jag är Jahve er Gud. Stjäl inte. Ljug inte. Bedra inte varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, för då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Jahve. Förtryck inte din nästa eller ta något ifrån honom. Håll inte inne daglönarens lön över natten. Skymfa inte en döv. Lägg inget i vägen för en blind så att han faller. Du ska frukta din Gud. Jag är Jahve. Var inte orättvis när du dömer. Var inte partisk för den fattige. Favorisera inte den med makt. Döm rättfärdigt din nästa. Gå inte omkring och skvallra bland ditt folk. Utsätt inte din nästa för livsfara. Jag är Jahve. Hata inte din broder i ditt hjärta. Men tillrättavisa din nästa så att du inte ådrar dig skuld på grund av honom. Hämnas inte och hys inte agg mot någon i ditt folk. Älska din nästa som dig själv. Jag är Jahve. Håll mina stadgar. Låt inte två slags djur av din boskap para sig. Så inte två slags säd i din åker. Bär inte kläder som är vävda av två slags garn. Om en man har samlag med en slavinna som är bortlovad till en annan man, men hon ännu inte blivit friköpt eller frigiven, måste straff tillämpas. Men de ska inte avrättas eftersom hon inte var fri. Men han ska föra fram ett skuldoffer inför Herren till mötestältets ingång, en skuldofferbagge. När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herren, får han förlåtelse för den synd han begått. När ni kommer in i landet och planterar alla sorters fruktträd, ska ni betrakta frukten som förbjuden. Tre år ska ni betrakta frukten som förbjuden och den får inte ätas. Det fjärde året ska all deras frukt avskiljas som ett tackoffer till Herren. Under det femte året får ni äta deras frukt. Då får ni större avkastning. Jag är Jahve er Gud. Ät inte något med blod i. Håll inte på med spådom eller teckentydning. Klipp inte håret på sidorna. Klipp inte av skäggets kanter. Rista inte märken på er kropp för någon död. Tatuera er inte. Jag är Jahve. Vanära inte din dotter genom att göra henne till prostituerad, så att landet börjar hora och fyllas av liderlighet. Håll mina sabbater. Visa vördnad för min helgedom. Jag är Jahve. Vänd er inte till medier eller spiritister. Uppsök inte sådana så att ni orenas genom dem. Jag är Jahve er Gud. Res dig upp för ett grått huvud. Hedra den gamle. Frukta din Gud. Jag är Jahve. När en invandrare bor hos er i landet ska ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er ska ni behandla som en infödd. Älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit invandrare i Egypten. Jag är Jahve er Gud. Var inte oärliga när ni avgör frågor om längd, vikt eller rymd. Ha rätt våg, rätta vikter, rätta mått. Jag är Jahve er Gud, som förde er ut från Egypten. Håll alla mina stadgar och lagar och följ dem. Jag är Jahve. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Om någon av Israels söner eller av invandrarna i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han avrättas. Folket i landet ska stena honom. Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och avlägsna honom från hans folk. För han gav ett av sina barn åt Molok, orenade min helgedom och vanhelgade mitt heliga namn. Om folket i landet blundar när en man ger ett av sina barn åt Molok och inte avrättar honom, då ska jag vända mitt ansikte mot den mannen och hans familj. Jag ska avlägsna honom från folket med alla som följt honom i hans otrohet och horat med Molok. Om någon vänder sig till medier och spiritister och horar med dem, ska jag vända mitt ansikte mot honom och avlägsna honom från hans folk. Avskilj er och var heliga, för jag är Jahve er Gud. Håll mina bud och följ dem. Jag är Jahve som avskiljer er. Den som skymfar sin far eller mor ska avrättas. Han har skymfat sin far eller sin mor och bär själv skulden för sin död. Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru - med sin nästas hustru - ska båda två avrättas. Om en man har sex med sin fars hustru, blottlägger han sin fars nakenhet. De ska båda avrättas. De bär själva skulden för sin död. Om en man har sex med sin svärdotter ska båda avrättas. De har gjort något avskyvärt. De bär själva skulden för sin död. Om en man har sex med en man som med en kvinna så är det något avskyvärt. De ska avrättas. De bär själva skulden för sin död. Om en man tar till hustru både en kvinna och hennes mor, så är det något oanständigt. Man ska bränna upp både honom och dem, för ingen oanständighet får finnas bland er. Om en man begår tidelag ska han avrättas. Även djuret ska ni döda. Om en kvinna närmar sig ett djur för att begå tidelag, ska du avrätta kvinnan och döda djuret. De ska straffas med döden. De bär själva skulden för sin död. Om en man tar sin syster till sig, sin fars eller mors dotter, och de ser varandras nakenhet, så är det något skamligt. De ska avlägsnas från sitt folks åsyn. Han bär på skuld eftersom han blottlagt sin systers nakenhet. Om en man ligger med en kvinna som har menstruation och har sex med henne, blottlägger de båda hennes blodflöde. De ska båda avlägsnas från sitt folk. Ha inte sex med din moster eller faster, för det är att blottlägga en nära släktings nakenhet. De bär på skuld. Om en man har sex med sin farbrors hustru blottlägger han sin farbrors nakenhet. De bär på skuld och ska dö barnlösa. Om en man tar till sig sin brors hustru är det en oren gärning. Han blottlägger då sin brors nakenhet, och de ska bli barnlösa. Håll alla mina stadgar och lagar och följ dem. Annars kommer landet dit jag för er att bo spy ut er. Följ inte de seder och bruk hos folken som jag driver bort från er. Eftersom folken gör allt detta avskyr jag dem. Men till er har jag sagt: Ni ska ärva deras land. Jag ska ge er det till egendom, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Jahve er Gud, som har avskilt er från folken. Gör alltså skillnad mellan rena och orena djur och fåglar. Gör inte er själva motbjudande genom de djur, fåglar eller kräldjur som jag avskilt som orena för er. Var heliga inför mig, för jag, Jahve, är helig. Och jag har avskilt er från folken för att ni ska tillhöra mig. En man eller kvinna som är medium eller spiritist ska avrättas. De ska stenas! De bär själva skulden för sin död. Herren sa till Mose: Tala till prästerna, Arons söner, och säg: En präst får inte göra sig oren genom någon död bland sitt folk, undantag är nära anhöriga: mor, far, son, dotter, bror, eller en närstående syster som var jungfru och inte tillhörde någon man, för hennes skull får han orena sig. Som ledare bland sitt folk får han inte göra sig oren så att han vanhelgar sig. Präster får inte raka någon del av sitt huvud, raka kanten av sitt skägg eller rista märken på sin kropp. De ska vara heliga inför sin Gud och inte vanhelga sin Guds namn, för de bär fram Herrens eldoffer, sin Guds mat. Därför ska de vara heliga. En präst får inte ta till hustru en kvinna som är besudlad av prostitution eller en kvinna förskjuten av sin man, för prästen är helig inför sin Gud. Du ska hålla prästen helig, för han bär fram din Guds mat. Han ska vara helig för dig, för jag, Jahve som avskiljer er, är helig. Om en prästdotter besudlar sig genom hor vanärar hon sin far. Hon ska brännas ihjäl. Den som är överstepräst bland sina bröder, som fått smörjelseolja på sitt huvud och som blivit vigd med rätt att bära prästkläderna, ska inte låta håret hänga eller riva sönder sina kläder. Han ska inte gå in till någon död. Inte ens genom sin far eller sin mor får han orena sig. Han får inte lämna helgedomen eller vanhelga sin Guds helgedom. För han är vigd genom sin Guds smörjelseolja som är över honom. Jag är Jahve. Han ska gifta sig med en kvinna som är jungfru. Han får inte gifta sig med en änka eller en frånskild kvinna eller en som är besudlad genom prostitution. Han ska gifta sig med en jungfru av sitt eget folk, så att han inte vanhelgar sina efterkommande bland sitt folk. För jag är Jahve som helgar honom. Herren talade till Mose: Säg till Aron: Av dina ättlingar i kommande släkten får ingen man som har någon fysisk defekt komma och frambära sin Guds mat. Ingen man som har någon fysisk defekt får komma, ingen som är blind, halt, vanställd, vanskapt, ingen med bruten fot eller hand, ingen med puckelrygg, ingen kortvuxen, ingen som har fel på ögat eller har skabb, utslag eller skadade testiklar. Ingen av prästen Arons ättlingar som har någon fysisk defekt får komma för att offra Herrens eldoffer. Har han en defekt får han inte komma för att offra sin Guds mat. Han får äta sin Guds mat, både av det högheliga och det heliga. Men eftersom han har en defekt får han inte komma fram till förhänget eller gå fram till altaret. Han får inte vanhelga mina heliga ting, för jag är Jahve som helgar dem. Detta sa Mose till Aron och hans söner och alla Israels söner. Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner att de ska behandla med respekt de heliga gåvor som Israels söner helgar åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn. Jag är Jahve. Säg till dem: Om en man av era ättlingar i kommande släkten medan han är oren kommer nära de heliga gåvor som Israels söner helgar åt Herren, ska han avlägsnas ur min åsyn. Jag är Jahve. Ingen man av Arons ättlingar som har lepra eller flytning ska äta av de heliga gåvorna förrän han blivit ren. Det ska inte heller han som vidrör något som blivit orent genom en död kropp eller den man som har sädesavgång, eller den man som vidrör ett smådjur som orsakar orenhet eller vid en människa som man blir oren av, hur han än blivit oren. Den som vidrör något sådant är oren till kvällen och ska inte äta av de heliga gåvorna förrän han badat sin kropp. Men vid solens nedgång är han ren. Därefter kan han äta av de heliga gåvorna, för det är hans mat. Han får inte äta ett självdött eller ihjälrivet djur, för då blir han oren. Jag är Jahve. Präster ska hålla det jag bestämt så att de inte bär på skuld och dör genom att vanhelga det. Jag är Jahve som helgar dem. Ingen obehörig får äta av det heliga. En som bor hos prästen eller en daglönare får inte äta av det heliga. Men har en präst köpt en slav för egna pengar får denne äta av det, liksom en slav som är född i hans hus. De får äta av prästens mat. Om en prästdotter gifter sig med en obehörig får hon inte äta av de heliga offergåvorna. Men om en prästdotter är änka eller skild och är utan barn och hon återvänder till sin fars hus och bor där som i sin ungdom, då får hon äta av sin fars mat. Men ingen obehörig får äta av den. Om en man oavsiktligt äter av det heliga ska han ge en helig offergåva till prästen med tillägg av en femtedel. Prästerna ska inte vanhelga de heliga gåvor som Israels söner ger åt Herren genom att låta folket äta av deras heliga gåvor så att de bär på synd och skuld. För jag är Jahve som helgar dem. Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner och alla Israels söner: Om någon man av Israels hus eller av invandrarna i Israel bär fram något offer, ett löftesoffer eller ett frivilligt offer, som de bär fram åt Herren som brännoffer, ska det ske på ett godtagbart sätt: offret ska vara ett felfritt handjur av nötboskapen, fåren eller getterna. Offra inte ett djur med någon defekt, för det blir inte godtagbart för er. Om en man offrar ett fredsoffer åt Herren av nöt eller av småboskap, antingen för att infria ett löfte eller som ett frivilligt offer, ska det vara felfritt för att bli godtagbart. Ingen defekt får finnas på djuret. Offra inte åt Herren något som är blint eller brutet, stympat eller sårigt eller har skabb eller utslag. Sådana eldoffer ska ni inte lägga på altaret åt Herren. Ett djur av nöt eller småboskap med vanskapta eller förkrympta lemmar kan du offra som frivilligt offer, men som löftesoffer blir det inte godtagbart. Offra inte åt Herren ett djur vars testiklar blivit klämda, krossade, avslitna eller bortskurna. Ni får inte göra sådant i ert land. Inte heller av utlänningar ska ni ta emot och offra sådana djur till mat åt er Gud. Eftersom de är skadade och har en defekt blir de inte godtagbara för er. Herren talade till Mose: När en kalv, ett lamm eller en killing har fötts, ska den dia sin mor i sju dagar. Men från den åttonde dagen är det godtagbart som eldoffergåva åt Herren. Slakta inte något nöt eller småboskap på samma dag som dess unge. När ni vill offra ett tackoffer åt Herren, ska det ske så att det blir godtagbart för er. Det ska ätas samma dag och inte kvarlämnas något till nästa morgon. Jag är Jahve. Håll mina bud och följ dem. Jag är Jahve. Vanhelga inte mitt heliga namn. Jag ska hållas helig bland Israels söner. Jag är Jahve som avskiljer er. Det var jag som förde er ut från Egypten för att vara er Gud. Jag är Jahve. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Det här är Herrens högtider som ni ska utlysa som heliga sammankomster, mina högtider: Sex dagar får arbete ske, men den sjunde dagen är vilosabbat, en dag för helig sammankomst. Då får ni inte arbeta. Det är Herrens sabbat, var ni än bor. Detta är Herrens högtider, de heliga sammankomster som ni ska utlysa på bestämda tider. På fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, är det Herrens påsk. Och på femtonde dagen i samma månad firas det osyrade brödets högtid för Herren. Då ska ni äta osyrat bröd i sju dagar. Den första dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Då får ni inte arbeta. I sju dagar ska ni offra eldoffer åt Herren. På sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Då får ni inte arbeta. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: När ni kommer in i landet jag ger er och bärgar skörden, ska ni bära första kärven av er skörd till prästen. Den kärven ska han lyfta inför Herrens ansikte så att ni blir godtagbara. Dagen efter sabbaten ska prästen lyfta kärven. Den dag ni lyfter kärven ska ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som brännoffer åt Herren. Som matoffer till det ska ni offra fyra kilo fint mjöl, blandat med olja, ett eldoffer åt Herren till en blidkande doft, och som dryckesoffer till det en liter vin. Ni ska inte äta bröd och inte rostat eller färskt korn förrän den dagen då ni burit fram offergåvan åt er Gud. Detta ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Sedan ska ni räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram lyftofferkärven. Räkna femtio dagar fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då ska ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren. Från era hemorter ska ni bära fram lyftofferbröd, två kakor gjorda av fyra kilo fint mjöl, bakade med surdeg. De är en förstlingsgåva åt Herren. Tillsammans med brödet ska ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar. De ska offras som brännoffer åt Herren, med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Det är ett eldoffer till en blidkande doft för Herren. Sedan ska ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som fredsoffer. Prästen ska lyfta de två lammen som ett lyftoffer inför Herrens ansikte tillsammans med förstlingsbröden. De ska helgas åt Herren och tillhör prästen. Samma dag ska ni utlysa en helig sammankomst som ni ska hålla. Då får ni inte arbeta. Detta ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. När skörden bärgas i ert land ska du inte skörda till kanten av åkern och inte heller samla in de sista axen av din skörd. Lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Jahve er Gud. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, ska ni hålla sabbatsvila. Det är en minneshögtid med trumpetstötar, en helig sammankomst. Då får ni inte arbeta, och ni ska offra eldoffer åt Herren. Herren talade till Mose: På tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då ska ni hålla en helig sammankomst. Ni ska försaka er själva och offra eldoffer åt Herren. Den dagen får ni inte arbeta, för det är en försoningsdag då försoning bringas för er inför Jahve er Gud. Den som inte försakar sig själv på denna dag ska avlägsnas från sitt folk. Den som utför något arbete på den dagen ska jag avlägsna från hans folk. Då får ni inte arbeta. Detta ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Det ska vara en vilosabbat för er, och ni ska försaka er själva. Från kvällen den nionde dagen i månaden till nästa kväll ska ni hålla denna sabbat. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: På femtonde dagen i samma sjunde månad börjar Herrens lövhyddohögtid som varar i sju dagar. Den första dagen ska det hållas en helig sammankomst. Då får ni inte arbeta. I sju dagar ska ni offra eldoffer åt Herren. Den åttonde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och offra eldoffer åt Herren. Det är en högtidssamling. Då får ni inte arbeta. Detta är Herrens högtider, som ni ska utlysa som heliga sammankomster. Då ska ni offra eldoffer åt Herren, brännoffer och matoffer, slaktoffer och dryckesoffer, varje dag det som är bestämt. Utöver detta tillkommer Herrens sabbater och era övriga gåvor och alla era löftesoffer och alla era frivilliga offer som ni ger åt Herren. På femtonde dagen i sjunde månaden, när ni bärgat landets skörd, ska ni alltså fira Herrens högtid i sju dagar. Den första dagen är en sabbatsvila, likaså den åttonde dagen. Den första dagen ska ni ta frukt av era praktfulla träd, palmblad, lummiga grenar och av pilkvistar. Och ni ska glädja er i sju dagar inför Jahve er Gud. Ni ska fira denna högtid som en Herrens högtid under en vecka varje år. Detta ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte. I sjunde månaden ska ni fira den. Då ska ni bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda israeliter ska bo i lövhyddor. Så ska era efterkommande veta att jag lät Israels söner bo i lövhyddor när jag förde dem ut från Egypten. Jag är Jahve er Gud. Detta är vad Mose talade till Israels söner om Herrens högtider. Herren talade till Mose: Befall Israels söner att bära till dig ren olja av stötta oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp varje dag. Utanför förhänget framför vittnesbördet i mötestältet ska Aron sörja för att lamporna alltid brinner inför Herrens ansikte, från kväll till morgon. Det ska vara en bestående stadga för er från släkte till släkte. Han ska alltid hålla lamporna på ljusstaken av guld brinnande inför Herrens ansikte. Du ska ta fint mjöl och baka tolv kakor. Varje kaka ska bestå av fyra kilo mjöl. Lägg upp dem i två rader med sex i varje på bordet av guld inför Herrens ansikte. Vid varje rad ska du lägga ren rökelse. Den ska vara ett påminnelseoffer för bröden, ett eldoffer åt Herren. Varje sabbatsdag ska bröden ständigt läggas upp inför Herrens ansikte. Det är ett evigt förbund för Israels söner. Bröden tillhör Aron och hans söner, som ska äta dem på helig plats. De är högheliga och är hans del av Herrens eldoffer. Detta är en bestående stadga. Sonen till en israelitisk kvinna och en egyptisk far fanns bland israeliterna. I lägret kom sonen till den israelitiska kvinnan i gräl med en israelit. Hennes son smädade Namnet och förbannade, så de förde honom till Mose. Hans mor hette Shelomit, dotter till Dibri, av Dans stam. De satte honom i förvar i väntan på ett tydligt besked från Herren. Herren sa till Mose: För den som förbannat utanför lägret! Alla som hörde honom ska lägga händerna på hans huvud, och hela församlingen ska stena honom. Säg till Israels söner: Den som förbannar sin Gud drar synd över sig. Och den som smädar namnet Jahve ska avrättas. Hela församlingen måste stena honom. Vare sig det är en invandrare eller en infödd som smädar Namnet ska han avrättas. Den som slår ihjäl en människa måste avrättas. Den som slår ihjäl ett djur ska ersätta det: liv för liv. Om någon skadar sin nästa ska detsamma göras mot honom som han har gjort: fraktur för fraktur, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han vållat en annan ska tillfogas honom själv. Den som slår ihjäl ett djur ska ersätta det, men den som slår ihjäl en människa ska avrättas. Ni ska ha en och samma lag för invandraren som för den infödde, för jag är Jahve er Gud. Mose sa detta till Israels söner. Och de förde ut den som förbannat utanför lägret och stenade honom. Israels söner gjorde som Herren befallt Mose. Herren talade till Mose på berget Sinai: Säg till Israels söner: När ni kommer in i landet jag ger er, ska landet hålla sabbat för Herren. Under sex år kan du beså din åker och beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men under det sjunde året ska landet ha sabbatsvila, en sabbat för Herren. Då ska du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar. Det som växer upp av spillsäden efter skörden ska du inte bärga, och druvorna som växer på dina obeskurna vinstockar ska du inte skörda. Det ska vara ett år av sabbatsvila för landet. Det som landet själv frambringar under sabbatsåret ska vara mat åt dig, din slav och slavinna, din daglönare och din inneboende, alla som bor hos dig. Även din boskap och vilddjuren i ditt land ska ha sin föda av vad landet kan ge. Du ska räkna sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio. I sjunde månaden på tionde dagen i månaden ska du stöta högt i horn. På försoningsdagen ska ni stöta i horn över hela ert land. Ni ska avskilja det femtionde året och utropa frihet i landet för alla som bor där. Det ska vara ett jubelår för er. Var och en av er ska då återvända till sin egendom och till sin släkt. Det femtionde året ska vara ett jubelår för er. Då ska ni inte så, och inte skörda det som växt av sig självt, och inte plocka druvorna från era oskurna vinstockar. För det är ett jubelår. Det ska vara avskilt för er. Ni ska äta av det som marken frambringar. Under jubelåret ska var och en av er återvända till sin egendom. Om ni säljer något till er nästa eller köper något av honom, ska ni inte göra varandra orätt. Betala din nästa efter antalet år från jubelåret, och han ska få betalning efter antalet år du kan bärga skörden. Ju fler år desto högre köpesumma, och ju färre år desto lägre köpesumma. Det är ju ett visst antal grödor han säljer till dig. Gör inte varandra orätt, du ska frukta din Gud, för jag är Jahve er Gud. Följ mina stadgar och håll mina lagar och rätta er efter dem. Då ska ni leva tryggt i landet. Landet ska ge sin frukt så att ni har gott om mat och kan leva i trygghet. Ni kanske undrar vad ni ska äta under det sjunde året då ni varken får så eller skörda. Men jag ska befalla min välsignelse över er det sjätte året, så att landet ger gröda för tre år. Medan ni sår det åttonde året ska ni äta av den gamla skörden. Ända tills grödan från nionde året har bärgats ska ni äta av den gamla skörden. Mark får ni inte sälja för all framtid. För landet är mitt, och ni är främlingar och gäster hos mig. Av all mark ni äger ska ni ge rätt till återköp av markegendom. Blir din broder fattig och säljer något av sin egendom, ska hans närmaste återlösare komma och lösa in det brodern sålt. Om någon inte har en återlösare, men själv får möjlighet att lösa in det sålda, ska han räkna efter hur många år som gått efter försäljningen och betala köparen för de återstående, och sedan återvända till sin egendom. Men om han inte har möjlighet, ska det sålda förbli i köparens hand till jubelåret, men då ska det frånträdas, och han kan återvända till sin egendom. Säljer någon ett hus i en muromgärdad stad, ska han ha rätt att köpa tillbaka det inom ett år. Hans återköpsrätt är alltså tidsbegränsad. Om det inte har köpts tillbaka inom ett år ska huset, om det ligger i en muromgärdad stad, tillhöra köparen och hans efterkommande för alltid. Det ska inte frånträdas på jubelåret. Men hus i byar som inte är muromgärdade ska räknas som landets åkermark. De kan köpas tillbaka eller frånträdas under jubelåret. Angående levitstäderna så har leviterna alltid rätt att återlösa husen i de städer som tillhör dem. Om en annan levit inlöser ett hus i den stad där han har egendom, ska det frånträdas på jubelåret. För levitstädernas hus är leviternas egendom bland Israels söner. Men de öppna betesmarkerna runt om deras städer får inte säljas, för det är deras egendom för alltid. Om din broder blir fattig och inte kan försörja sig hos dig, ska du hjälpa honom som man gör med en invandrare eller främmande och låta honom bo hos dig. Ockra inte mot honom eller ta ränta, utan frukta din Gud och låt din broder leva hos dig. Låna honom inte pengar mot ränta, och ge honom inte av din mat för att kräva mer tillbaka. Jag är Jahve er Gud, som förde er ut från Egypten för att ge er Kanaan och vara er Gud. Om din broder blir fattig hos dig och säljer sig åt dig, ska du inte tvinga honom till slavarbete. Som en daglönare och en främmande ska han vara hos dig. Han ska tjäna dig fram till jubelåret. Då ska han och hans barn lämna dig. Han kan återvända till sin släkt och sina fäders egendom. För de är mina tjänare som jag förde ut från Egypten. De ska inte säljas som man säljer slavar. Var inte hård när du härskar över honom. Du ska frukta din Gud. Vill du få dig en slav eller slavinna ska du köpa av folken omkring dig. Ni får också köpa söner till invandrare bland er och bland deras släktingar som bor hos er och som är födda i ert land. De förblir er egendom. Ni kan lämna dem i arv åt era söner efter er att ha som egendom, som slavar för all framtid. Men bland era bröder, Israels söner, ska ingen härska över den andre med hårdhet. Om en invandrare eller främmande hos dig blir rik och en broder nära honom blir fattig och säljer sig åt invandraren som bor hos dig, eller åt den främmande, eller åt någon som är av invandrarsläkt, då ska han kunna friköpas efter att han sålt sig. Någon av hans bröder kan friköpa honom, eller hans farbror eller hans kusin eller någon annan nära släkting. Han kan också själv köpa sig fri om han får råd. Då ska han och hans köpare räkna ut tiden från det år han sålde sig fram till jubelåret. Priset ska avgöras på antalet år och beräknas efter en daglönares arbete. Om många år återstår ska han som lösen för sig betala det som motsvarar vad han köptes för. Om enstaka år återstår till jubelåret ska han betala sin lösesumma beräknad efter antalet år. Han ska vara som en daglönare som anställs år för år. Och se till att inte invandraren härskar över honom med hårdhet. Om han inte blir löst på något av dessa sätt ska han friges under jubelåret, han själv och hans barn med honom. För Israels söner är mina slavar. De är mina slavar som jag förde ut från Egypten. Jag är Jahve er Gud. Ni ska inte göra er några avgudar, eller resa upp åt er någon avbild eller stod, eller i ert land sätta upp skulpterade stenar och tillbe dem, för jag är Jahve er Gud. Håll mina sabbater, och vörda min helgedom. Jag är Jahve. Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem, ska jag ge er regn i rätt tid så att jorden ger sin gröda och markens träd bär sin frukt. Trösktiden ska hos er vara till vinskörden, och vinskörden ska vara till såningstiden. Ni ska ha gott om mat och bo trygga i ert land. Jag ska ge landet fred, så att ni kan lägga er utan rädsla. Jag ska avlägsna vilddjuren i landet, och inget svärd ska dra igenom ert land. Ni ska förfölja era fiender och de ska falla för era svärd. Fem av er ska förfölja hundra, och hundra av er ska förfölja tiotusen. Era fiender ska falla för era svärd. Jag ska vända mig till er och göra er fruktsamma och talrika, och jag ska befästa mitt förbund med er. Ni ska äta väl lagrad gröda tills ni måste göra er av med den för den nya. Min närvaro ska vara mitt ibland er, och jag ska inte avsky er. Jag ska vandra bland er och vara er Gud, och ni ska vara mitt folk. Jag är Jahve er Gud, som förde er ut från Egypten för att ni inte skulle vara slavar där. Jag bröt sönder ert ok och lät er gå med högburet huvud. Men om ni inte lyssnar på mig och inte håller alla dessa bud, om ni föraktar mina stadgar och avskyr mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter mitt förbund, då ska jag å min sida göra detta mot er: Jag ska hemsöka er med terror, med tärande sjukdom och feber, så att ni förblindas och livskraften försvinner. Ni ska så er säd förgäves, för era fiender ska äta den. Jag ska vända mitt ansikte mot er. Ni ska besegras av era fiender. De som hatar er ska härska över er, och ni ska fly fast ingen förföljer er. Om ni ändå vägrar lyda mig ska jag straffa er sjufalt värre för era synder. Jag ska bryta ner er stolta makt och låta er himmel bli som järn och er mark som koppar. Ert slit ska vara förgäves, för er jord ska inte ge någon gröda och landets träd ska inte bära frukt. Om ni ändå bekämpar mig och vägrar lyda mig, ska jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. Jag ska sända vilddjur mot er, som ska döda era barn och ha ihjäl er boskap och göra er färre, så att era vägar blir öde. Om ni trots mina straff fortsätter bekämpa mig, ska jag å min sida bekämpa er och slå er sjufalt för era synder. Jag sänder ett svärd mot er som ska hämnas mitt förbund. Om ni samlas i städerna ska jag sända pest bland er, och ni ska överlämnas i fiendens hand. När jag skär av ert livsuppehälle ska ert bröd bakas i en enda ugn av tio kvinnor. Brödet ska lämnas ut efter vikt, och ni ska äta utan att bli mätta. Om ni trots detta inte lyder mig utan bekämpar mig, ska jag å min sida i vrede bekämpa er och straffa er sjufalt för era synder. Ni ska äta era söners och döttrars kött. Jag ska ödelägga era offerhöjder och avlägsna era solstoder. Jag ska kasta era lik på era livlösa avgudar, och jag ska avsky er. Jag ska lägga era städer i ruiner och ödelägga era helgedomar. Jag ska inte känna den blidkande doften av era offer. Jag ska själv ödelägga landet, så att era fiender som bor där förfäras. Men er ska jag sprida ut bland folkslagen och förfölja med draget svärd. Ert land ska bli öde och era städer bli ruiner. Då ska landet få kompensation för sina sabbater all den tid det ligger öde och ni är i fiendeland. Ja, då ska landet vila och få kompensation för sina uteblivna sabbater. Så länge landet ligger öde ska det ha sabbat och få den vila det inte fick under era sabbater, då ni bodde där. Åt dem av er som överlever ska jag ge lättskrämda hjärtan där i fiendeland. Ett prasslande löv av en vindpust ska få dem på flykt. De ska fly som om de flydde för svärd och falla, fast ingen förföljer dem. De ska snubbla på varandra som om de föll för svärd, fast ingen förföljer dem. Ni ska inte kunna hålla stånd mot era fiender. Ni ska förgås bland folken, era fienders land ska förtära er. De av er som överlever i era fienders land ska genom sin egen synd tyna bort. Också på grund av sina fäders synd ska de tyna bort, likt fäderna. De ska bekänna sin egen och fädernas synd, att de handlat trolöst mot mig och bekämpat mig, så att också jag måste bekämpa dem och föra dem till fiendeland. Då ska deras oomskurna hjärtan ödmjuka sig, och de ska betala av för sin synd. Då ska jag tänka på mitt förbund med Jakob, och på mitt förbund med Isak, och på mitt förbund med Abraham. Och jag ska tänka på landet. För landet ska överges av dem och få kompensation för sina sabbater genom att ligga öde efter dem. Själva ska de betala av för sin synd eftersom de förkastade mina lagar och avskydde mina stadgar. Men trots det, när de är i fiendeland ska jag inte förkasta eller avsky dem så att jag förgör dem och bryter mitt förbund med dem, för jag är Jahve deras Gud. För deras skull ska jag tänka på förbundet med fäderna, som jag förde ut från Egypten inför folkens ögon, för att jag skulle vara deras Gud. Jag är Jahve. Dessa är de stadgar, föreskrifter och lagar som Herren fastställde mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Mose. Herren talade till Mose: Säg till Israels söner: Om en man ger ett särskilt löfte åt Herren ska värdering bestämmas för sådana: Värdet för en man mellan tjugo och sextio år ska du bestämma till 500 gram silver efter helgedomsvikt. Värdet för en kvinna är 300 gram silver. Värdet för den som är mellan fem och tjugo år ska vara 200 gram silver för en pojke, och 100 gram silver för en flicka. Värdet för den som är mellan en månad och fem år ska vara 50 gram silver för en pojke, och 30 gram silver för en flicka. Värdet för den som är sextio år eller mer ska vara 150 gram silver för en man, och 100 gram silver för en kvinna. Är någon så fattig att han inte kan betala värdet ska han ställas inför prästen, som ska fastställa ett värde för honom. Prästen ska fastställa värdet utifrån vad den som avlagt löftet har råd med. Gäller löftet djur som kan offras åt Herren, ska varje djur som ges åt Herren vara heligt. Ett djur får inte ersättas eller bytas ut, varken ett bättre mot ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om så ändå sker, ska både det första djuret och det som lämnas i utbyte vara heligt. Gäller löftet ett orent djur som inte får offras åt Herren, ska det ställas inför prästen. Han ska fastställa dess värde utifrån djurets kvalité. Prästens värdering gäller. Vill ägaren lösa djuret, ska han utöver värderingen lägga till en femtedel. Om en man helgar sitt hus som något heligt åt Herren, ska prästen fastställa dess värde utifrån kvalité. Prästens värdering gäller. Om den som helgat sitt hus vill lösa det, ska han utöver värderingen lägga till en femtedel. Då blir det hans. Om en man helgar åt Herren ett markstycke av sin ärvda egendom, ska du bestämma dess värde efter mängden utsäde. Varje homer utsäde ska motsvara 500 gram silver. Om han helgar sitt markstycke från jubelåret, ska ditt fastställda värde gälla. Men helgar han sitt markstycke efter jubelåret, ska prästen beräkna värdet åt honom efter antalet år som återstår till nästa jubelår, och utifrån det minska värderingen. Om han som helgat markstycket vill lösa det, ska han utöver värderingen lägga till en femtedel. Då tillhör det honom. Om han inte löser markstycket, eller säljer det till en annan man, får det sedan inte lösas. När markstycket frånträds på jubelåret ska det vara helgat åt Herren som vigd mark. Det blir prästens egendom. Om han helgar åt Herren ett köpt markstycke som inte tillhör ärvd egendom, ska prästen räkna ut värdet fram till jubelåret, och mannen ska samma dag betala pengarna, som är helgade åt Herren. På jubelåret återgår markstycket till säljaren, markens ursprunglige ägare. Alla värden ska bestämmas utifrån helgedomens standardvikt. Förstfödda djur bland boskap ska ingen helga. De tillhör Herren som förstfödda. Vare sig det är en oxe eller ett får tillhör det Herren. Är det ett orent djur ska det lösas in efter din värdering, och tilläggas en femtedel. Om det inte blir löst ska det säljas efter din värdering. Inget som en man permanent avskilt åt Herren från det han äger - en människa, ett djur, ett ärvt markstycke - får varken säljas eller lösas. Allt sådant avskilt är högheligt och tillhör Herren. Ingen som är avskild åt förintelse får lösas. En sådan måste avrättas. Allt tionde i landet tillhör Herren, både av markens gröda och av trädens frukt. Det är helgat åt Herren. Om en man vill lösa något av sitt tionde ska han lägga till en femtedel av värdet. För tionde av nöt eller småboskap ska vart tionde djur av alla som går under herdestaven vara helgat åt Herren. Han får inte undersöka kvalitén och han får inte byta ut det. Om det ändå byts ut ska både det utbytta djuret och det andra vara helgat. Det får inte lösas. Dessa är de bud som Herren befallde Mose att ge till Israels söner på berget Sinai. Herren talade till Mose i mötestältet i Sinaiöknen den första dagen i andra månaden av det andra året efter att de lämnat Egypten. Han sa: ”Räkna Israels söner, hela deras församling efter deras släkter och familjer, och anteckna namnen på alla män, varje person för sig. Du och Aron ska mönstra alla män i Israel som är tjugo år eller mer och som kan tjäna i armén efter deras trupper. Ta med er en man från varje stam, den som är överhuvud för sin familj. Detta är namnen på de män som ska bistå er: Från Ruben: Elisur, Shedeurs son, från Simeon: Shelumiel, Surishaddajs son, från Juda: Nahshon, Amminadabs son, från Isaskar: Netanel, Suars son, från Sebulon: Eliab, Helons son, från Josefs barn: från Efraim: Elishama, Ammihuds son, från Manasse: Gamliel, Pedasurs son, från Benjamin: Abidan, Gideonis son, från Dan: Ahieser, Ammishaddajs son, från Asher: Pagiel, Okrans son, från Gad: Eljasaf, Deguels son, och från Naftali: Ahira, Enans son.” Dessa var utvalda från församlingen. De var ledare för sina fäders stammar, överhuvuden för Israels ätter. Mose och Aron tog med sig dessa namngivna män. De samlade hela församlingen på första dagen i andra månaden. Alla som var tjugo år eller mer, varje person för sig, infördes i förteckningen efter släkter och familjer, så som Herren befallt Mose. Så mönstrade han dem i Sinaiöknen. Ättlingarna till Rubens, Israels förstföddes, söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, var man för sig från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Rubens stam var 46 500. Ättlingarna till Simeons söner mönstrades och upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, var man för sig från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Simeons stam var 59 300. Ättlingarna till Gads söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Gads stam var 45 650. Ättlingarna till Judas söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Judas stam var 74 600. Ättlingarna till Isaskars söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Isaskars stam var 54 400. Ättlingarna till Sebulons söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Sebulons stam var 57 400. Ättlingarna till Josefs söner: Ättlingarna till Efraims söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Efraims stam var 40 500. Ättlingarna till Manasses söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Manasses stam var 32 200. Ättlingarna till Benjamins söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Benjamins stam var 35 400. Ättlingarna till Dans söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Dans stam var 62 700. Ättlingarna till Ashers söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Ashers stam var 41 500. Ättlingarna till Naftalis söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, från tjugo år eller mer, alla som kunde tjäna i armén. De mönstrade av Naftalis stam var 53 400. Dessa var de män som mönstrades av Mose och Aron, och av Israels ledare som var tolv män, en från varje släkt. Alla Israels söner mönstrades efter deras familjer, alla som kunde tjäna i armén i Israel från tjugo år eller mer. De mönstrade var sammanlagt 603 550 man. Men leviterna i sin fädernestam mönstrades inte med de andra, för Herren hade sagt till Mose: Mönstra inte Levis stam, och räkna inte deras antal med Israels söner! Ge istället leviterna ansvar för vittnesbördets tälthelgedom med alla dess föremål och tillbehör. De ska bära tälthelgedomen med alla dess föremål och göra tjänst vid den, och ha sitt läger runt om tälthelgedomen. När tälthelgedomen flyttas ska leviterna ta ner den, och när tälthelgedomen reses ska leviterna sätta upp den. Kommer en obehörig nära den ska han avrättas. Israels söner ska resa sina tält efter sina trupper, varje man i sitt läger och under sitt baner. Men leviterna ska slå läger runt om vittnesbördets tälthelgedom så att inte vrede drabbar Israels söners församling. Leviterna har ansvaret för vittnesbördets tälthelgedom och dess skötsel. Israels söner gjorde så. De gjorde allting så som Herren befallt Mose. Herren sa till Mose och Aron: ”Israels söner ska slå läger var och en under sitt baner, vid sina familjers fälttecken. De ska slå läger runt om mötestältet på lite avstånd. På framsidan, österut, ska Juda slå läger under sitt baner efter sina trupper. Nahshon, Amminadabs son, är ledare för Judas män, de 74 600 mönstrade som utgör hans här. Bredvid honom ska Isaskars stam slå läger. Netanel, Suars son, är ledare för Isaskars män, de 54 400 mönstrade som utgör hans här. Därnäst Sebulons stam. Eliab, Helons son, är ledare för Sebulons män, de 57 400 mönstrade som utgör hans här. De mönstrade i Judas läger utgör 186 400 man, ordnade i trupper. De ska bryta upp först. Ruben ska slå läger under sitt baner söderut efter sina trupper. Elisur, Shedeurs son, är ledare för Rubens män, de 46 500 mönstrade som utgör hans här. Bredvid honom ska Simeons stam slå läger. Shelumiel, Surishaddajs son, är ledare för Simeons män, de 59 300 mönstrade som utgör hans här. Därnäst Gads stam. Eljasaf, Reguels son, är ledare för Gads män, de 45 650 mönstrade som utgör hans här. De mönstrade i Rubens läger utgör 151 450 man, ordnade i trupper. De ska bryta upp som nummer två. Vid uppbrott ska mötestältet och leviternas läger inta platsen i mitten av lägren. I den ordning de slår läger ska de också bryta upp, var och en på sin plats och under sitt baner. Efraim ska slå läger under sitt baner västerut efter sina trupper. Elishama, Ammihuds son, är ledare för Efraims män, de 40 500 mönstrade som utgör hans här. Bredvid honom ska Manasses stam slå läger. Gamliel, Pedasurs son, är ledare för Manasses män, de 32 200 mönstrade som utgör hans här. Därnäst Benjamins stam. Abidan, Gideonis son, är ledare för Benjamins män, de 35 400 mönstrade som utgör hans här. De mönstrade i Efraims läger utgör 108 100 man, ordnade i trupper. De ska bryta upp som nummer tre. Dan ska slå läger under sitt baner norrut efter sina trupper. Ahieser, Ammishaddajs son, är ledare för Dans män, de 62 700 mönstrade som utgör hans här. Bredvid honom ska Ashers stam slå läger. Pagiel, Okrans son, är ledare för Ashers män, de 41 500 mönstrade som utgör hans här. Därnäst Naftalis stam. Ahira, Enans son, är ledare för Naftalis män, de 53 400 mönstrade som utgör hans här. De mönstrade i Dans läger utgör 157 600 man. De ska bryta upp sist, under sitt baner.” Dessa var de av Israels söner som mönstrades efter sina familjer. De som efter sina trupper mönstrades i lägren utgjorde 603 550 man. Men leviterna mönstrades inte med Israels söner, så som Herren befallt Mose. Israels söner gjorde allt som Herren befallt Mose. De slog läger under sina baner, och de bröt upp var och en med sin släkt och sin familj. Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt när Herren talade med Mose på berget Sinai. Detta är namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, Abihu, Eleasar och Itamar. Så hette Arons söner, de smorda prästerna, som hade invigts till präster. Men Nadab och Abihu dog inför Herrens ansikte när de bar fram osanktionerad eld inför Herren i Sinaiöknen. De hade inga söner. Så Eleasar och Itamar var präster under sin far Aron. Herren sa till Mose: ”För hit Levis stam och ställ dem inför prästen Aron för att betjäna honom. De ska utföra uppgifter åt Aron och hela församlingen framför mötestältet när de gör tjänst vid tälthelgedomen. De ska ta hand om mötestältets alla tillbehör och utföra uppgifter åt Israels söner när de gör tjänst vid tälthelgedomen. Du ska ge leviterna åt Aron och hans söner. Ja, de ska ges åt honom som en gåva från Israels söner. Aron och hans söner ska du tillsätta att ansvara för prästtjänsten. Kommer en obehörig nära ska han avrättas.” Herren sa till Mose: ”Lyssna, jag har tagit ut leviterna från Israels söner istället för allt förstfött bland dem från moderlivet. Leviterna tillhör mig, för alla förstfödda tillhör mig. Den dag jag slog allt förstfött i Egypten avskilde jag åt mig allt förstfött i Israel bland människor och boskap. Det tillhör mig. Jag är Jahve.” Herren sa till Mose i Sinaiöknen: ”Mönstra Levis söner efter deras familjer och släkter. Räkna alla av manligt kön som är en månad eller mer.” Mose mönstrade dem enligt Herrens ord så som han blivit befalld. Detta är namnen på Levis söner: Gershon, Kehat och Merari. Detta är namnen på Gershons söner och deras släkter: Libni och Shimei. Kehats söner och deras släkter: Amram och Jishar, Hebron och Ussiel. Meraris söner och deras släkter: Mahli och Mushi. Detta var leviternas släkter och deras familjer. Från Gershon härstammade libniternas och shimeiternas släkter. Dessa var gershoniternas släkter. De mönstrade, alla av manligt kön från en månads ålder eller mer, var 7 500. Gershoniternas släkter hade sitt läger bakom tälthelgedomen, mot väst. Ledare för gershoniternas familjer var Eljasaf, Laels son. Gershons söner skulle vid mötestältet ansvara för tälthelgedomen, tältöverdraget, draperiet för ingången till mötestältet, förgårdens omhängen, draperiet för ingången till förgården runt tälthelgedomen och altaret, samt tältlinorna och allt arbete som hörde till. Från Kehat härstammade amramiterna, jishariterna, hebroniterna och ussieliterna. Dessa var kehatiternas släkter. Dessa, alla av manligt kön från en månads ålder eller mer var 8 600. Dessa skulle ansvara för de heliga föremålen. Kehatiternas släkter hade sitt läger vid södra sidan av tälthelgedomen. Ledare för de kehatitiska släkternas familjer var Elisafan, Ussiels son. De skulle ansvara för arken, bordet, ljusstaken, altarna och de heliga föremål som användes vid tjänsten, samt förhänget och allt arbete med det. Högste ledare för alla leviterna var Eleasar, prästen Arons son. Han hade tillsyn över dem som ansvarade för helgedomen och dess skötsel. Från Merari härstammade mahliternas och mushiternas släkt. Dessa var merariternas släkter. De mönstrade, alla av manligt kön från en månads ålder eller mer, var 6 200. Ledare för de meraritiska släkternas familjer var Suriel, Abihails son. De hade sitt läger vid norra sidan av tälthelgedomen. Meraris söner fick till uppgift att ha vården om tälthelgedomens brädor, tvärstänger, stolpar och socklar samt övriga tillbehör och allt arbete som hörde till, likaså om stolparna runt förgården med deras socklar, pluggar och linor. Mitt för tälthelgedomen på framsidan, framför mötestältet österut, hade Mose, Aron och hans söner sitt läger. På Israels söners vägnar var de ansvariga för vården av helgedomen. En obehörig som kom nära skulle avrättas. De mönstrade leviterna, som Mose och Aron på Herrens befallning mönstrade efter deras släkter, alla av manligt kön från en månads ålder eller mer, var 22 000. Herren sa till Mose: ”Mönstra alla förstfödda av manligt kön bland Israels söner, alla som är en månad eller mer, och räkna namnen. Ta ut åt mig leviterna – jag är Jahve – istället för alla förstfödda bland Israels söner, och leviternas boskap istället för allt förstfött bland Israels söners boskap.” Och Mose mönstrade alla förstfödda bland Israels söner, så som Herren befallt honom. De förstfödda av manligt kön, varje namn räknat av de mönstrade från en månads ålder eller mer, var 22 273. Herren sa till Mose: ”Ta ut leviterna istället för allt förstfött bland Israels söner och leviternas boskap istället för deras boskap. Leviterna tillhör mig. Jag är Jahve. För att lösa de 273 av Israels söners förstfödda som överstiger leviternas antal, ska du ta femtio gram silver per person efter helgedomens standardvikt. Pengarna ska du ge åt Aron och hans söner som lösen för de övertaliga.” Mose tog lösesumman från de övertaliga, de som inte blivit lösta mot leviter. Av Israels söners förstfödda tog han emot femton kilo silver efter helgedomens standardvikt. Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter Herrens ord och befallning till Mose. Herren sa till Mose och Aron: ”Räkna Kehats söner bland leviterna efter deras släkter och familjer, alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som kan tjänstgöra vid mötestältet. Kehatiternas uppgift vid mötestältet är att ta hand om de högheliga föremålen. När lägret bryter upp ska Aron och hans söner gå in och ta ner det täckande förhänget och hölja vittnesbördets ark med det. Över förhänget ska de lägga ett överdrag av fint läder och breda ut en vävnad ovanpå, helt i violett. Sedan ska de sätta in stängerna. Över närvarobordet ska de breda ut en violett vävnad, och ställa faten, skålarna och bägarna ovanpå, samt kannorna till dryckesoffren. Där ska även brödet som alltid ligger framme vara. Över detta ska de breda ut en karmosinröd vävnad och hölja över den med ett överdrag av fint läder. Sedan ska de sätta in stängerna. De ska ta en violett vävnad och hölja ljusstaken, dess lampor, tänger och brickor samt alla oljekärl som behövs när den används. De ska förse ljusstaken med alla tillbehör med ett överdrag av fint läder och lägga allt på en bår. Över det gyllene altaret ska de breda ut en violett vävnad och hölja den med ett överdrag av fint läder. Sedan ska de sätta in stängerna. De ska ta alla föremål som används vid tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i en violett vävnad och hölja dem med ett överdrag av fint läder och lägga dem på en bår. De ska ta bort askan från altaret och breda ut en purpurröd vävnad över det. Där ska de lägga alla tillbehör som används i altartjänsten: fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, altarets alla tillbehör. Över detta ska de breda ut ett överdrag av fint läder och sedan sätta in stängerna. När lägret bryter upp och Aron och hans söner har höljt de heliga föremålen med alla tillbehör, ska Kehats söner komma för att bära. Men de får inte vidröra de heliga föremålen, för då kommer de att dö. Detta är vad Kehats söner ska bära av det som hör till mötestältet. Eleasar, prästen Arons son, har ansvar för oljan till ljusstaken, den väldoftande rökelsen, det dagliga matoffret och smörjelseoljan. Han har ansvaret för hela tälthelgedomen och allt däri, de heliga föremålen med tillbehör.” Herren sa till Mose och Aron: ”Skär inte av kehatiternas släktgren från leviternas stam. För att de ska leva och inte dö när de kommer nära de högheliga föremålen, gör så här: Aron och hans söner ska gå in och anvisa var och en av dem vad de ska göra och bära. Men kehatiterna själva får inte ens för ett ögonblick gå in och se de heliga föremålen, för då ska de dö.” Herren sa till Mose: ”Räkna också Gershons söner efter deras familjer och släkter. Mönstra alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som kan tjänstgöra vid mötestältet. Detta är vad gershoniternas släkter har i uppgift att göra och bära: de ska bära tälthelgedomens tältvåder, mötestältet och dess överdrag och överdraget av fint läder ovanpå det, draperiet framför ingången till mötestältet, förgårdens omhängen, draperiet framför porten till förgården runt tälthelgedomen och altaret, alla linor och alla föremål till arbetet. De ska utföra allt arbete med detta. Allt i gershoniternas tjänstgöring ska utföras under ledning av Aron och hans söner, angående allt de ska bära och göra. Ni ska anvisa dem allt de är ansvariga för att bära. Detta är gershoniternas släkters tjänst vid mötestältet. Och de ska utföra sin tjänst under uppsikt av Itamar, prästen Arons son. Meraris söner ska du mönstra efter deras släkter och familjer. Mönstra alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som ska tjänstgöra vid mötestältet. Detta är deras uppgifter vid mötestältet: att bära tälthelgedomens brädor, dess tvärstänger, stolpar och socklar, vidare stolparna runt förgården med deras socklar, pluggar och linor, med alla tillbehör och allt arbete som hör till. Gör en lista över de föremål som åligger dem att bära. Detta är merariternas släkters tjänst vid mötestältet, alla deras uppgifter. Och de ska utföras under uppsikt av Itamar, prästen Arons son.” Mose och Aron och församlingens ledare mönstrade Kehats söner efter deras släkter och familjer, alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som skulle tjänstgöra vid mötestältet. De mönstrade efter deras släkter var 2 750. Dessa var de mönstrade av kehatiternas släkter, alla som skulle tjänstgöra vid mötestältet och som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning genom Mose. Gershons söner mönstrades efter sina släkter och familjer, alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som skulle tjänstgöra vid mötestältet. De som mönstrades efter sina släkter och familjer var 2 630. Dessa var de mönstrade av gershoniternas släkter, alla som skulle tjänstgöra vid mötestältet och som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning. Meraris söners släkter mönstrades efter sina släkter och familjer, alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som skulle tjänstgöra vid mötestältet. De som mönstrades efter sina släkter var 3 200. Dessa var de mönstrade av Meraris söners släkter och som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning genom Mose. Leviterna mönstrades av Mose, Aron och Israels ledare efter deras släkter och familjer, alla arbetsföra män mellan trettio och femtio år, som skulle tjänstgöra eller bära vid mötestältet. De som mönstrades var 8 580. Efter Herrens befallning blev de mönstrade genom Mose, var och en till att göra eller bära det han skulle. De mönstrades så som Herren befallt Mose. Herren sa till Mose: ”Befall Israels söner att sända bort från lägret alla som har lepra eller flytning eller blivit orena genom en död kropp. Varje sådan man eller kvinna ska ni föra bort utanför lägret, så att de inte orenar deras läger där jag bor mitt ibland dem.” Israels söner gjorde så, de förde dem utanför lägret. Som Herren sa till Mose, så gjorde Israels söner. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: När en man eller kvinna begår en synd som människor kan begå och handlar trolöst mot Herren och drar på sig skuld, ska han bekänna den synd han begått. Han ska ge full ersättning för det orätta och lägga till en femtedel av värdet, och ge det till den som han gjort orätt emot. Men om den utsatte inte har någon nära släkting som kan ta emot ersättningen, ska den ges åt Herren och tillhöra prästen, utöver den försoningsbagge med vilken försoning bringas åt den skyldige. Alla heliga gåvor som Israels söner bär fram till prästen ska tillhöra honom. Varje mans heliga gåvor tillhör honom själv. Men det som en man ger åt prästen tillhör honom.” Herren sa till Mose: ”Tala till Israels söner: Säg att en mans hustru går på avvägar och är otrogen mot sin man, genom att någon annan har samlag med henne. Det är dolt för hennes man och hennes orenhet är oupptäckt. Inget vittne finns och hon blev inte tagen på bar gärning. Om han då känner svartsjuka och fattar misstanke mot sin hustru som orenat sig, eller om han känner svartsjuka och fattar misstanke mot sin hustru fastän hon inte orenat sig, då ska mannen föra sin hustru till prästen. Han ska bära fram två kilo kornmjöl som offer för henne. Han ska inte hälla olja eller lägga rökelse på offret, för det är ett svartsjukeoffer, ett påminnelseoffer för att uppmärksamma synd. Prästen ska föra fram kvinnan och ställa henne inför Herren. Han ska ta heligt vatten i ett lerkärl och ta lite stoft från tälthelgedomens golv och lägga i vattnet. Prästen ska ställa fram kvinnan inför Herren och lösa upp hennes hår och lägga påminnelseoffret i hennes händer, det är svartsjukeoffret. Prästen ska i sin hand ha det bittra vattnet som bringar förbannelse. Sedan ska prästen ta ed av kvinnan med orden: ”Om ingen legat med dig och du inte gått på avvägar och orenat dig medan du var under din man, då ska detta bittra förbannelsebringande vatten inte skada dig. Men om du gått på avvägar medan du var under din man, och orenat dig genom att någon annan än din man legat med dig” – prästen ska nu uttala förbannelseeden över kvinnan och säga: – ”då ska Herren göra dig till en förbannelse och en ed bland ditt folk. Herren ska låta ditt moderliv skrumpna och din buk svullna. Det förbannelsebringande vattnet ska gå in i din kropp så din buk svullnar och ditt moderliv skrumpnar.” Och kvinnan ska säga: ”Amen, amen.” Prästen ska nedteckna dessa förbannelser på ett blad och skölja ner dem i det bittra vattnet. Han ska låta kvinnan dricka av det bittra förbannelsebringande vattnet som ska gå in i henne och orsaka bitter smärta. Prästen ska ta svartsjukeoffret ur kvinnans hand och lyfta det inför Herren och bära fram det till altaret. Han ska ta en handfull av offret som ett påminnelseoffer och bränna det på altaret. Därefter ska han låta kvinnan dricka av vattnet. När hon druckit av vattnet ska följande ske: Har hon orenat sig och varit otrogen mot sin man, ska det förbannelsebringande vattnet gå in i henne och orsaka bitter smärta. Hennes buk ska svullna och hennes moderliv skrumpna. Kvinnan ska bli en förbannelse bland sitt folk. Men om kvinnan inte orenat sig utan är ren, då ska hon vara oskadd och kunna bli med barn. Detta är lagen om svartsjuka, när en gift kvinna går på avvägar och orenar sig medan hon är under sin man, eller när känsla av svartsjuka drabbar en man så att han misstänker sin hustru. Han ska då ställa fram hustrun inför Herren, och prästen ska göra med henne allt vad denna lag påbjuder. Mannen är fri från skuld, men hustrun ska bära på skuld.” Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: Om en man eller kvinna avlägger ett högtidligt nasirlöfte om att avskilja sig åt Herren, ska han avhålla sig från vin och starka drycker. Han får inte smaka vinäger gjord på sådana drycker. Han får inte dricka druvsaft och inte heller äta vare sig färska eller torkade druvor. Under alla dagar han är nasir får han inte äta något som kommer från vinstocken, inte ens kärnor eller skal. Under alla dagar som nasirlöftet varar får ingen rakkniv komma på hans huvud. Fram till slutet av de dagar som han är avskild för Herren ska han vara helig och låta huvudhåret växa. Under alla dagar han är avskild för Herren får han inte komma nära en död kropp. Han får inte orena sig genom sin far eller mor, sin bror eller syster, om de skulle dö. För han bär på sitt huvud tecknet på att han är sin Guds nasir. Under alla dagar som han är nasir är han avskild åt Herren. Om någon plötsligt och oväntat dör i hans närhet så att huvudet på vilket han bär nasirtecknet blir orenat, då ska han raka huvudet den dag han blir ren. På sjunde dagen ska han raka det. På åttonde dagen ska han bära fram två turturduvor eller två ungduvor till prästen vid mötestältets ingång. Prästen ska offra en till syndoffer och en till brännoffer och bringa försoning för honom, för synden han begick genom den döda kroppen. Samma dag ska han sedan helga sitt huvud. Han ska inviga sig till nasir åt Herren lika många dagar som han förut avskilt sig, och bära fram ett årsgammalt lamm som skuldoffer. Den förra löftestiden faller bort eftersom hans nasirat blev orenat. Detta är lagen för en nasir: Den dag hans nasirtid är fullbordad ska han föras fram till mötestältets ingång. Han ska bära fram sitt offer åt Herren: ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri bagge till fredsoffer. Därtill en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja samt det matoffer och dryckesoffer som hör till. Prästen ska bära fram det inför Herren och offra hans syndoffer och brännoffer. Han ska offra baggen som fredsoffer åt Herren tillsammans med korgen med de osyrade bröden. Prästen ska också offra det matoffer och dryckesoffer som hör till. Vid ingången till mötestältet ska nasiren raka sitt huvud på vilket han bär nasirtecknet. Han ska ta sitt huvudhår, sitt nasirtecken, och lägga det på elden som är under fredsoffret. När nasiren har rakat av sig nasirtecknet, ska prästen ta den kokta bogen av baggen, en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka ur korgen och lägga det på nasirens händer. Prästen ska lyfta det som ett lyftoffer inför Herrens ansikte. Det är helgat åt prästen tillsammans med lyftofferbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren åter dricka vin. Detta är lagen för nasiren som avlagt ett löfte, och vad han enligt nasirlöftet ska offra åt Herren, förutom annat han kan bidra med. Han måste uppfylla det löfte han avlagt enligt lagen om hans nasirat.” Herren sa till Mose: ”Säg till Aron och hans söner: Välsigna Israels söner med dessa ord: ’Jahve välsignar dig och beskyddar dig. Jahve låter sitt ansikte lysa över dig och ger dig nåd. Jahve vänder sitt ansikte till dig och ger dig fred.’ De ska uttala mitt namn över Israels söner, och jag ska välsigna dem.” Den dag Mose hade rest tälthelgedomen smorde och helgade han den och alla dess tillbehör. Han smorde och helgade också altaret och alla dess tillbehör. Och Israels ledare - överhuvudena för sina fäders familjer, stamledarna, de som stod över alla mönstrade - kom med sina offergåvor inför Herrens ansikte: sex vagnar med tak och tolv oxar, en vagn för två ledare och en oxe för varje ledare. De förde fram dem inför tälthelgedomen. Herren sa till Mose: ”Ta emot det av dem och använd det till tjänsten vid mötestältet. Ge det åt leviterna efter var och ens uppgifter.” Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem till leviterna. Han gav till Gershons söner två vagnar och fyra oxar efter behoven i deras arbete. Han gav till Meraris söner fyra vagnar och åtta oxar efter behoven i det arbete de utförde under ledning av Itamar, prästen Arons son. Men han gav inget till Kehats söner, för de hade ansvar för de heliga föremålen som de skulle bära på axlarna. Ledarna förde fram gåvor till altarets invigning den dag det smordes. De bar fram gåvorna inför altaret. Och Herren sa till Mose: ”Ledarna ska komma var sin dag och föra fram sina offergåvor till altarets invigning.” Den som första dagen frambar sin offergåva var Nahshon, Amminadabs son av Judas stam. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Nahshons, Amminadabs sons, offergåva. Andra dagen kom Netanel, Suars son, ledaren för Isaskar. Han bar fram sin offergåva: ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva. Tredje dagen kom ledaren för Sebulons söner, Eliab, Helons son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva. Fjärde dagen kom ledaren för Rubens söner, Elisur, Shedeurs son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Shedeurs sons, offergåva. Femte dagen kom ledaren för Simeons söner, Shelumiel, Surishaddajs son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Shelumiels, Surishaddajs sons, offergåva. Sjätte dagen kom ledaren för Gads söner, Eljasaf, Deguels son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva. Sjunde dagen kom ledaren för Efraims söner, Elishama, Ammihuds son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Elishamas, Ammihuds sons offergåva. Åttonde dagen kom ledaren för Manasses söner, Gamliel, Pedasurs son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Gamliels, Pedasurs sons, offergåva. Nionde dagen kom ledaren för Benjamins söner, Abidan, Gideonis son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva. Tionde dagen kom ledaren för Dans söner, Ahieser, Ammishaddajs son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Ahiesers, Ammishaddajs sons, offergåva. Elfte dagen kom ledaren för Ashers söner, Pagiel, Okrans son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva. Tolfte dagen kom ledaren för Naftalis söner, Ahira, Enans son. Hans offergåva var ett silverfat som vägde 1,3 kilo och en silverskål på 0,7 kilo efter helgedomsvikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en hundra grams guldskål full med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, och till fredsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva. Detta var offergåvorna från Israels ledare till altarets invigning när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv guldskålar. Varje silverfat vägde 1,3 kilo och varje skål 0,7 kilo. Allt silvret i kärlen vägde 24 kilo efter helgedomsvikt. De tolv guldskålarna fulla av rökelse vägde var och en hundra gram efter helgedomsvikt. Allt guldet i skålarna vägde 1,2 kilo. Djuren till brännoffren var tolv tjurar, tolv baggar, tolv årsgamla lamm med tillhörande matoffer, och tolv bockar till syndoffer. Djuren till fredsoffren var tjugofyra tjurar, sextio baggar, sextio bockar och sextio årsgamla lamm. Detta var offergåvorna till altarets invigning efter att det blivit smort. När Mose gick in i mötestältet för att tala med Herren, hörde han rösten tala till honom mellan de två keruberna, ovanför försoningslocket som låg på vittnesbördets ark. Och Herren talade till honom. Herren sa till Mose: ”Säg till Aron: När du sätter upp de sju lamporna ska du se till att de lyser upp framför ljusstaken.” Och Aron gjorde så. Han satte upp lamporna så att de lyste upp framför ljusstaken, så som Herren befallt Mose. Ljusstaken var gjord av hamrat guld. Från foten till blommorna var den i hamrat arbete. Mose gjorde ljusstaken efter den förebild som Herren hade visat honom. Herren sa till Mose: ”Avskilj leviterna från Israels söner och rena dem. Så här ska du göra för att rena dem: Stänk reningsvatten på dem. Låt dem raka hela sin kropp och tvätta sina kläder. Så blir de renade. De ska ta en ungtjur med tillhörande matoffer av fint mjöl blandat med olja. Till syndoffer ska du ta en annan ungtjur. För fram leviterna framför mötestältet och samla hela Israels församling. När du för fram leviterna inför Herrens ansikte ska du låta Israels söner lägga sina händer på dem. Aron ska inför Herren offra leviterna som ett lyftoffer från Israels söner, så att de kan förrätta Herrens tjänst. Leviterna ska lägga händerna på tjurarnas huvuden. Den ena ska du offra som syndoffer och den andra som brännoffer åt Herren, till försoning för leviterna. Ställ leviterna inför Aron och hans söner och offra dem som ett lyftoffer åt Herren. Så ska du avskilja leviterna från Israels söner så att de tillhör mig. Efter att du renat leviterna och offrat dem som ett lyftoffer ska de gå in och göra tjänst vid mötestältet. För leviterna har i sanning getts åt mig bland Israels söner. Jag har tagit ut dem åt mig istället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels söner. För alla förstfödda bland Israels söner tillhör mig, både människor och boskap. Den dag då jag slog allt förstfött i Egypten avskilde jag dem åt mig. Jag har tagit ut leviterna istället för allt förstfött bland Israels söner. Jag har bland Israels söner i sanning gett leviterna åt Aron och hans söner. De ska förrätta tjänst åt Israels söner vid mötestältet och bringa försoning för dem, så att ingen plåga ska drabba dem när de kommer nära helgedomen.” Mose, Aron och hela Israels församling gjorde detta med leviterna. Allt som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde Israels söner. Leviterna renade sig och tvättade sina kläder. Aron offrade dem som ett lyftoffer inför Herren och bringade försoning för dem och renade dem. Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid mötestältet under Aron och hans söner. Som Herren befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem. Herren sa till Mose: ”Detta gäller för leviterna: Män som är tjugofem år eller mer ska utföra arbete och göra tjänst vid mötestältet. När leviten blir femtio år ska han lämna sitt arbete och inte längre tjänstgöra. Han kan assistera sina bröder vid mötestältet i deras sysslor, men de ska inte utföra arbetet. Så ska du göra med leviterna angående deras uppgifter.” Herren talade till Mose i Sinaiöknen i första månaden av det andra året efter att de lämnat Egypten. Han sa: ”Israels söner ska fira påsken på den bestämda tiden. Fira den på bestämd tid: på fjortonde dagen i denna månad, i skymningen. Fira den i enlighet med alla stadgar och föreskrifter.” Mose sa då till Israels söner att de skulle fira påsken. De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinaiöknen. Israels söner gjorde i allt som Herren befallt Mose. Det fanns några män som blivit orena genom en död människa, så de kunde inte fira påsken på den dagen. De kom samma dag till Mose och Aron. De sa till Mose: ”Vi är orena genom en död kropp. Varför ska vi nekas att frambära Herrens offergåva på bestämd tid med Israels söner?” Mose svarade: ”Vänta, så ska jag höra vad Herren påbjuder om er.” Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: Om någon bland er eller era efterkommande är oren genom en död kropp, eller är på långväga resa, kan han ändå fira Herrens påsk. De ska då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. De ska äta lammet med osyrat bröd och bittra örter. Inget av lammet ska kvarlämnas till morgonen och inget ben får krossas på det. De ska fira påsken enligt alla dess föreskrifter. Men den man som är ren och inte är på resa men ändå underlåter att fira påsken, ska avlägsnas från sitt folk. För han bar inte fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får ta konsekvensen för sin synd. Om en invandrare hos er firar Herrens påsk, ska han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påsken. En och samma stadga ska gälla för invandraren och för den infödde i landet.” Den dag då tälthelgedomen restes täckte molnet tälthelgedomen - vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tälthelgedomen och såg ut som eld. Så var det alltid: Molnet täckte det, och om natten såg den ut som eld. Varje gång molnet lyfte från tältet bröt Israels söner upp. Och där molnet stannade slog Israels söner läger. På Herrens ord bröt Israels söner upp, och på Herrens ord slog de läger. Så länge molnet vilade över tälthelgedomen höll de sig i lägret. Stannade molnet en längre tid över tälthelgedomen iakttog Israels söner Herrens påbud och bröt inte upp. Ibland stannade molnet över tälthelgedomen bara några dagar. På Herrens ord höll de sig kvar i lägret, och på Herrens ord bröt de sedan upp. Ibland stannade molnet från kvällen till morgonen. När molnet lyfte på morgonen bröt de upp. Om molnet stannade ett helt dygn bröt de upp när molnet lyfte. Om molnet stannade över tälthelgedomen två dagar eller en månad eller ännu längre, då höll sig Israels söner i lägret och bröt inte upp. Men när den lyfte bröt de upp. På Herrens ord slog de läger, och på Herrens ord bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens ord genom Mose. Herren sa till Mose: ”Gör dig två silvertrumpeter i hamrat arbete. Använd dem när församlingen sammankallas och när lägren ska bryta upp. När båda ljuder ska hela församlingen samlas hos dig vid ingången till mötestältet. Men om bara en ljuder ska ledarna, överhuvudena för Israels ätter, samlas hos dig. När en larmsignal ljuder ska lägren österut bryta upp. När larmsignal ljuder andra gången ska lägren söderut bryta upp. Det ljuder alltså larmsignal när lägren ska bryta upp. När församlingen sammankallas ska det inte ske med larmsignal utan med trumpetstötar. Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna. Detta ska vara en bestående stadga för er, släkte efter släkte. När ni drar ut i krig i ert land mot en fiende som attackerar er, ska ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då ska ni bli ihågkomna inför Jahve er Gud, och ni ska räddas från era fiender. Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, ska ni blåsa i trumpeterna vid era brännoffer och fredsoffer. De ska göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Jahve er Gud.” Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen, lyfte molnet från vittnesbördets tälthelgedom. Då bröt Israels söner upp från Sinaiöknen och gick till olika platser tills molnet stannade i öknen Paran. Detta var första gången de bröt upp efter Herrens ord genom Mose. Judas söners läger bröt först upp under sitt baner, med alla trupper. Härförare var Nahshon, Amminadabs son. Härförare för Isaskars stam var Netanel, Suars son. Härförare för Sebulons stam var Eliab, Helons son. Sedan togs tälthelgedomen ner, och då bröt Gershons och Meraris söner upp och bar tälthelgedomen. Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, med alla trupper. Härförare var Elisur, Shedeurs son. Härförare för Simeons stam var Shelumiel, Surishaddajs son. Härförare för Gads stam var Eljasaf, Deguels son. Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Tälthelgedomen sattes upp innan de anlände. Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, med alla trupper. Härförare var Elishama, Ammihuds son. Härförare för Manasses stam var Gamliel, Pedasurs son. Härförare för Benjamins stam var Abidan, Gideonis son. Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, med alla trupper. Härförare var Ahieser, Ammishaddajs son. Härförare för Ashers stam var Pagiel, Okrans son. Härförare för Naftalis stam var Ahira, Enans son. Detta var marschordningen när Israels söner bröt upp med alla trupper. Mose sa till Hobab, son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: ”Nu bryter vi upp och går till landet som Herren lovat ge oss. Följ med oss, vi ska låta det gå väl för dig, för Herren har lovat Israel allt gott.” Men han svarade: ”Jag följer inte med, jag vill gå hem till mitt land och min släkt.” Mose sa: ”Jag vädjar, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du ska vara vårt öga. Följer du med oss ska du få del av allt det goda Herren gör med oss.” Så bröt de upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse en rastplats åt dem. Herrens moln var över dem om dagen när de bröt upp från sin lägerplats. Varje gång arken bröt upp, sa Mose: ”Res dig, Herre! Skingra dina fiender och låt dem som hatar dig fly för din närvaro.” Och när arken sattes ner, sa han: ”Vänd åter, Herre, till Israels talrika skaror.” Folket började klaga inför Herren om hur hemskt de hade det. När Herren hörde det tändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde lägrets utkanter. Folket ropade då till Mose, som bad till Herren. Då slocknade elden. Platsen fick namnet Tabera eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem. Allt löst folk som följde dem greps av starkt begär. Även Israels söner började gråta igen och sa: ”Vem kan ge oss kött att äta? Vi minns fisken som vi fritt kunde äta i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu står vi inte ut längre, för här ser vi ju inget annat än detta manna!” Mannat liknade korianderfrö och såg ut som harts. Folket gick omkring och samlade det. De malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade bröd av det. Det smakade som kakor bakade med olja. När daggen föll över lägret om natten föll även mannat. Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät vid ingången till sina tält. Då blev Herren våldsamt vred, och Moses blick mörknade. Mose sa till Herren: ”Varför behandlar du din tjänare så illa? Varför finner jag ingen välvilja hos dig? Du lägger ju bördan av hela detta folk på mig! Är det jag som varit med barn och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag ska bära dem vid bröstet så som vårdaren bär spädbarnet, in i landet du med ed lovat deras fäder? Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? Gråtande säger de åt mig att ge dem kött att äta! Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. Är det så här du tänker behandla mig, var då god och genast döda mig! Låt mig slippa se mitt elände!” Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av Israels äldste, sådana som du vet är folkets äldste och förmän. För dem till mötestältet och ställ dem där hos dig. Jag ska stiga ner och tala med dig där. Jag ska ta av den Ande som är över dig och lägga på dem. Ni ska tillsammans bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Säg till folket: Helga er till i morgon. Ni ska få kött att äta, för Herren har hört hur ni gråtande sagt: ’Vem ska ge oss kött att äta? Vi hade det så bra i Egypten.’ Därför ska Herren ge er kött att äta. Ni ska få äta, inte bara en eller två dagar, inte fem eller tio eller tjugo dagar, utan en hel månad, ända tills köttet rinner ur näsan på er och ni äcklas av det. För ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför honom och sagt: Varför drog vi alls ut från Egypten?” Mose sa: ”600000 fotsoldater har jag omkring mig, och du säger: ’Jag ska ge dem kött för en hel månad!’ Finns det tillräckligt med får och kor att slakta åt dem? Eller ska alla havets fiskar fångas så att de får nog?” Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för svag? Du ska få se om mina ord till dig uppfylls eller inte.” Mose gick ut och förmedlade till folket Herrens ord. Han samlade sjuttio män av de äldste i folket och lät dem stå omkring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Herren tog av den Ande som var över Mose och lade på de sjuttio äldste. När Anden vilade över dem profeterade de, något de sedan inte gjorde mer. Två män - Eldad och Medad - hade stannat kvar i lägret. Även över dem vilade Anden, för de stod på listan men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. Då sprang en ung man och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” Josua, Nuns son, som assisterat Mose från sin ungdom, sa: ”Mose, min herre, förbjud dem!” Men Mose svarade: ”Är du svartsjuk för min skull? Jag skulle önska att allt Herrens folk blev profeter och att Herren lät sin Ande komma över dem!” Sedan återvände Mose till lägret med Israels äldste. Och en vind sänd av Herren kom och drev med sig vaktlar från havet och förde dem intill lägret. De flög en meter över marken, omkring en dagsresa i varje riktning. Folket gick då och samlade vaktlar hela den dagen och natten och nästa dag. Ingen samlade mindre än tio stora korgar. De bredde ut vaktlarna runt om lägret. Medan köttet var otuggat mellan deras tänder flammade Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, för där begravde man dem av folket som hade gripits av begär. Från Kibrot-Hattaava drog folket till Haserot, och där stannade de. Mirjam och Aron kritiserade Mose för hans kushitiska hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. De sa: ”Är det bara Mose som Herren talar genom? Talar han inte genom oss också?” Detta hörde Herren. Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan på jordens yta. Plötsligt sa Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut till mötestältet, alla tre!” Och alla tre gick dit. Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och bägge kom fram. Han sa: ”Lyssna till mina ord! Finns en Herrens profet ibland er visar jag mig för honom i en syn och talar med honom i en dröm. Så är det inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han trogen. Jag talar med honom förtroligt, tydligt och inte i gåtor. Han får se Herrens gestalt. Så hur kunde ni då utan fruktan kritisera min tjänare Mose?” Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem. När molnet lyfte från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av lepra. Aron vände sig mot Mirjam och såg att hon hade lepra. Då sa Aron till Mose: ”Min herre, tyng oss inte med denna synd som vi i oförstånd begått! Låt henne inte vara som ett dödfött barn vars kropp är till hälften förstörd när det kommer ur moderlivet.” Mose ropade till Herren: ”Gud, bota henne!” Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått skämmas i sju dagar. Håll henne isolerad utanför lägret i sju dagar. Sedan kan hon föras tillbaka.” Så Mirjam hölls isolerad utanför lägret i sju dagar. Folket bröt inte upp förrän hon hade förts tillbaka. Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran. Herren sa till Mose: ”Sänd ut män att spana i Kanaan som jag ger åt Israels söner. Sänd en man för varje fädernestam, och alla ska vara ledare.” På Herrens ord sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var överhuvuden bland Israels söner. De hette följande: Av Rubens stam: Shammua, Sackurs son, av Simeons stam: Shafat, Horis son, av Judas stam: Kaleb, Jefunnes son, av Isaskars stam: Jigal, Josefs son, av Efraims stam: Hosea, Nuns son, av Benjamins stam: Palti, Rafus son, av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son, av Josefs stam, det är Manasses stam: Gaddi, Susis son, av Dans stam: Ammiel, Gemallis son, av Ashers stam: Setur, Mikaels son, av Naftalis stam: Nahbi, Vofsis son, av Gads stam: Geuel, Makis son. Detta var namnen på de män som Mose sände för att spana i landet. Och Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. När Mose sände dem för att spana i Kanaan sa han till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. Skaffa information om landet. Är folket som bor där starkt eller svagt? Är de få eller många? Är det ett bra eller dåligt land? Är städerna mera som läger eller är de befästa? Är jorden fet eller mager? Finns där träd eller inte? Var modiga. Och ta med er hit av landets frukt.” Det var tiden för de första druvorna. De gav sig av och spanade i landet från öknen Zin till Rehob vid Lebo-Hamat. De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Anaks ättlingar: Ahiman, Sheshaj och Talmaj. – Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. – När de kom till Druvdalen skar de av en vinranka med en enda druvklase. Den bars av två man på en stång. De plockade även granatäpplen och fikon. Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase som Israels söner skar av där. Efter fyrtio dagar återvände de efter att ha spanat i landet. De kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh. De informerade dem och hela församlingen, och visade dem landets frukt. De sa till Mose: ”Vi gick in i landet du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi ättlingar till Anak där. Amalekiterna bor i Negev. Hettiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden. Och kanaaneerna bor vid havet och utmed Jordanfloden.” Kaleb lugnade folket inför Mose och sa: ”Vi ska genast dra dit upp och inta landet! Vi klarar absolut av det!” Men männen som gått upp med honom sa: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, de är starkare än vi.” De talade bara negativt till Israels söner om landet där de hade spanat, och sa: ”Landet som vi vandrat igenom och spanat i är ett land som förtär sina invånare, och alla som vi såg där var storvuxna män. Vi såg också Nefilim där – Anaks söner kom från Nefilim. I egna ögon var vi som gräshoppor, och det var vi i deras ögon också.” Då började hela församlingen skrika högt, och folket grät den natten. Alla Israels söner klagade på Mose och Aron. Hela församlingen sa till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför för Herren in oss i detta land för att dö av svärd? Våra hustrur och barn kommer att bli krigsbyte! Vore det inte bättre för oss att återvända till Egypten?” Så de sa till varandra: ”Vi väljer en ledare och återvänder till Egypten!” Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels hela folk och församling. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som båda var med och spanade i landet, rev sönder sina kläder. De sa till hela Israels församling: ”Landet som vi vandrat igenom och spanat i är ett helt fantastiskt land! Om Herren tycker om oss ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss. Det är ett land som flödar av mjölk och honung. Men trotsa inte Herren och var inte rädda för landets folk, de är en munsbit för oss. Deras beskydd har tagits bort, och Herren är med oss. Var inte rädda för dem!” Men hela församlingen sa bestämt att de skulle stenas. Då visade sig Herrens härlighet i mötestältet för alla Israels söner. Herren sa till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Hur länge ska de vägra tro på mig trots alla tecken jag gjort ibland dem? Jag ska slå dem med pest och göra dem arvlösa. Men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.” Mose sa till Herren: ”Då kommer egyptierna få höra om det! Det var ju med din kraft du förde detta folk ut från dem. Och egyptierna kommer att berätta det för de boende här i landet. De har ju hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att ditt moln är över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. Om du dödar detta folk i ett enda slag kommer folken som hört ryktet om dig att säga: ’Herren misslyckades med att föra in detta folk i landet som han med ed lovat dem. Så han slaktade dem i öknen.’ Nej, låt din väldiga kraft visa sig, Herre, så som du sagt: ’Herren är tålmodig och kärleksfull. Han förlåter synd och trots, men låter ingen bli ostraffad. Han straffar barnen till tredje och fjärde led för fädernas synd.’ Förlåt nu folkets synd i din stora kärlek, så som du förlåtit detta folk allt från Egypten och hit.” Då sa Herren: ”Jag förlåter dem så som du begär. Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet fyller hela jorden: ingen av de män som sett min härlighet och de tecken jag gjorde i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger satt mig på prov och inte lyssnat till min röst, ingen av dem ska få se landet som jag med ed lovat deras fäder. Ingen av dem som föraktat mig ska få se det. Men eftersom min tjänare Kaleb har en annan ande och helhjärtat har följt mig, ska jag föra honom in i det land där han redan varit. Och hans ättlingar ska inta det. - Amalekiterna och kanaaneerna bodde i dalen. - I morgon ska ni vända om och dra ut i öknen mot Röda havet.” Herren sa till Mose och Aron: ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels söner ständigt klagar mot mig. Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er det jag hört er säga. Här i öknen ska era lik bli liggande, alla ni män som blev mönstrade och är tjugo år eller mer och som klagat mot mig. Ingen av er ska komma in i landet som jag högtidligt lovade er att få bo i, med undantag av Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Men era barn, som ni sa skulle bli krigsbyte, ska jag föra in där. De ska få uppleva landet som ni förkastat. Men era lik ska bli liggande här i öknen. Era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er otrohet tills ni alla blivit lik i öknen. Ni spanade i landet under fyrtio dagar. Ni ska under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska få erfara min frånvaro. Jag, Jahve, har talat. Lita på att jag ska göra så med hela denna onda församling som förenat sig mot mig! Här i öknen ska de möta sitt slut, här ska de dö.” De män som Mose hade sänt att spana i landet och som vid återkomsten fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala negativt om landet, dessa män som hade talat ont om landet dog av en plåga inför Herrens ansikte. Av de män som gått ut för att spana i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son. När Mose sa detta till alla Israels söner greps folket av djup sorg. Tidigt nästa morgon steg de upp och begav sig mot den övre bergsbygden. De sa: ”Här är vi, och nu drar vi upp till den plats som Herren lovat, för vi har syndat.” Men Mose sa: ”Varför struntar ni i Herrens ord? Detta kommer inte att gå väl. Gå inte upp dit, för Herren är inte med er. Ni blir bara slagna av era fiender. Ni ska där möta amalekiterna och kanaaneerna och ni ska falla för svärd. För ni har övergett Herren, han är inte med er.” Ändå drog de arrogant upp mot den övre bergsbygden. Men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergsbygden där de bodde och angrep dem och slog dem hela vägen till Horma. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: När ni kommer in i landet jag ger er att bo i, och ni vill offra ett eldoffer åt Herren av nöt eller småboskap - ett brännoffer eller ett slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller som frivilligt offer eller som högtidsoffer - för att skapa en blidkande doft åt Herren, då ska den som bär fram ett sådant offer åt Herren komma med ett matoffer: två kilo fint mjöl blandat med en liter olja. Tillsammans med brännoffret eller slaktoffret ska du som dryckesoffer ge en liter vin för varje lamm. Till en bagge ska du som matoffer offra fyra kilo fint mjöl, blandat med drygt en liter olja, och som dryckesoffer drygt en liter vin. Detta ska vara till en blidkande doft för Herren. När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att uppfylla ett löfte eller som fredsoffer åt Herren, ska du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram sju kilo fint mjöl, blandat med två liter olja, och som dryckesoffer ska du bära fram två liter vin. Det är ett eldoffer till en blidkande doft för Herren. Så ska man göra med varje tjur och varje bagge, för lamm och killingar. Så ska ni göra med varje djur, oavsett antal. Varje infödd ska göra så när han bär fram ett eldoffer till en blidkande doft för Herren. När en invandrare eller någon annan som bor hos er i framtiden vill offra ett eldoffer till en blidkande doft för Herren, ska han göra så som ni gör. Inom församlingen ska samma stadga gälla både för er och för invandraren hos er, det är en bestående stadga från släkte till släkte. Det är ingen skillnad på er och invandraren inför Herren. Samma lag och samma rätt ska tillämpas för er och för invandraren som bor hos er.” Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: När ni kommer in i landet dit jag för er, och ni äter av landets bröd, då ska ni ge en offergåva åt Herren. Det första brödet ni bakar av degen ska ni ge som offergåva. Gör som när ni ger en offergåva från tröskplatsen. Släkte efter släkte ska ni ge åt Herren en offergåva av det första ni bakar av degen. Om ni oavsiktligt bryter mot något av alla dessa bud som Herren kungjorde för Mose – allt som Herren befallde er genom Mose, från dagen då Herren gav sina befallningar och vidare släkte efter släkte, – om det gjordes ouppsåtligt och utan att församlingen var medveten, då ska hela församlingen offra en ungtjur som brännoffer, till en blidkande doft för Herren, med matoffret och dryckesoffret på föreskrivet sätt, och därtill en bock som syndoffer. Prästen ska bringa försoning för hela Israels församling, och de får förlåtelse. För det skedde oavsiktligt, och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herren, för det som de gjorde oavsiktligt. Hela Israels församling och invandraren som bor bland dem får förlåtelse. För hela folket hade del i det som oavsiktligt inträffade. Om en enskild syndar oavsiktligt, ska han som syndoffer föra fram en årsgammal get. Prästen ska bringa försoning inför Herren för den som felat genom en oavsiktlig synd. När försoning sker för honom är han förlåten. Samma lag ska tillämpas både för den infödde bland Israels söner och för invandraren som bor ibland dem, när någon begår en oavsiktlig synd. Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller invandrare, smädar Herren. En sådan ska avlägsnas från sitt folk. Eftersom han föraktat Herrens ord och brutit hans bud måste han avlägsnas. Hans synd vilar på honom.” När Israels söner var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med att samla ved förde honom till Mose och Aron och hela församlingen. Då det inte var klarlagt vad som borde göras med honom satte de honom i förvar. Herren sa till Mose: ”Mannen ska avrättas. Hela församlingen ska stena honom utanför lägret.” Då förde hela församlingen ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren befallt Mose. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner att de genom alla släkter ska sätta tofsar i hörnen på sina mantlar, med ett violett snöre på varje tofs. Sådana tofsar ska ni ha att se på. Då ska ni tänka på alla Herrens bud så att ni lever efter dem och inte följer era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. På detta sätt ska ni tänka på och leva efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. Jag är Jahve er Gud som förde er ut från Egypten för att vara er Gud. Jag är Jahve er Gud.” Korah, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, samt 250 män av Israels söner som var församlingsledare, valda från folkförsamlingen, ansedda män. Dessa gjorde uppror mot Mose. De samlade sig mot Mose och Aron och sa till dem: ”Ni har gått för långt! För varenda en i församlingen är helig, och Herren är ibland dem. Så varför upphöjer ni er över Herrens församling?” När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Korah och alla hans följare: ”I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom och är helig. Han ska få komma inför Herren. Den han utväljer ska få komma inför honom. Du Korah, och alla dina följare, gör så här: Ta era fyrfat och lägg eld i dem och rökelse ovanpå inför Herren i morgon. Den man som Herren då utväljer är den helige. Det är ni som gått för långt, Levis söner!” Och Mose sa till Korah: ”Lyssna, ni Levis söner! Är det inte nog för er att Israels Gud avskilt er från Israels församling och fört er nära honom för att tjänstgöra i Herrens tälthelgedom och stå inför församlingen och tjäna den? Han har låtit dig och alla dina bröder, Levis söner, komma nära till sig. Och nu vill ni ha prästämbetet också! Alltså, det är du och alla dina följare som har gått ihop mot Herren! Men vem är Aron att ni skulle klaga mot honom?” Mose sände bud efter Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sa: ”Vi kommer inte! Är det inte nog att du fört oss upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att döda oss i öknen? Måste du härska över oss också! Du har då verkligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till egendom! Tänker du trycka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!” Mose blev rasande och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offergåva! Jag har inte tagit en enda åsna ifrån dem eller behandlat illa någon enda av dem.” Mose sa till Korah: ”I morgon ska du och alla dina följare träda fram inför Herren, du själv och de, samt Aron. Varje man ska ta sitt fyrfat med rökelse ovanpå och frambära sitt fyrfat inför Herren, 250 fyrfat. Även du och Aron ska ta var sitt fyrfat.” Varje man tog sitt fyrfat och lade eld på det med rökelse ovanpå och ställde sig vid ingången till mötestältet med Mose och Aron. Korah samlade hela församlingen mot dem vid ingången till mötestältet. Och Herrens härlighet visade sig för hela församlingen. Herren sa till Mose och Aron: ”Dra er undan från denna församling så ska jag förinta dem på ett ögonblick!” Mose och Aron föll då ner på sina ansikten och sa: ”Gud, du Gud över anden i allt kött, ska du bli vred på hela församlingen för att en enda man syndar?” Då talade Herren till Mose: ”Säg till församlingen att de ska dra sig bort från lägerplatsen kring Korah, Datan och Abiram.” Mose reste sig och gick till Datan och Abiram. De äldste i Israel följde honom. Mose sa till församlingen: ”Håll er ifrån dessa onda mäns tält! Rör inget som tillhör dem, så att ni inte sveps iväg med alla deras synder.” Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Korah, Datan och Abiram. Och Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur, barn och spädbarn. Mose sa: ”Av det följande ska ni förstå att Herren sänt mig att göra alla dessa gärningar, för det är inte något som jag hittat på: om dessa dör på normalt sätt och går bort som alla andra, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren utför något oväntat genom att marken öppnar sitt gap och slukar dem med allt de äger så att de störtar levande ner i dödsriket, då ska ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.” Så fort Mose talat klart rämnade marken under dem. Jorden öppnade gapet och slukade dem och deras hus, allt Korahs folk med allt de ägde. De störtade levande ner i dödsriket med allt de ägde, och jorden stängde igen över dem. De utrotades ur församlingen. Deras skrik fick hela Israel som stod omkring dem att fly, för de sa: ”Annars slukar jorden oss också!” Och eld gick ut från Herren och förtärde de 250 män som hade framburit rökelse. Herren sa till Mose: ”Säg åt Eleasar, prästen Arons son, att ta fyrfaten ur branden och kasta bort glöden, för fyrfaten är heliga. Fyrfaten som tillhörde männen som syndade och miste sina liv ska man hamra ut till plåtar och täcka altaret med. För de frambars inför Herren och blev heliga. De ska vara ett tecken för Israels söner.” Prästen Eleasar tog då de kopparfyrfat som de uppbrända burit fram, och de hamrades ut för att täcka altaret. De skulle påminna Israels söner att ingen obehörig som inte var av Arons ätt skulle träda fram och tända rökelse inför Herren, för att inte bli som Korah och hans följare. Eleasar gjorde som Herren sagt till honom genom Mose. Nästa dag klagade hela Israels församling mot Mose och Aron och sa: ”Ni har dödat Herrens folk!” När församlingen kom samman mot dem, vände sig Mose och Aron mot mötestältet som plötsligt täcktes av molnet, och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron ställde sig framför mötestältet, och Herren sa till Mose: ”Gå bort från denna församling så ska jag förinta dem på ett ögonblick!” Då föll de ner på sina ansikten. Mose sa till Aron: ”Ta ditt fyrfat och lägg därpå eld från altaret och ha rökelse över, och gå sen genast till församlingen och bringa försoning för dem. För vrede har gått ut från Herren, hemsökelsen har börjat!” Aron tog fyrfatet som Mose befallt och skyndade sig in bland församlingen. Han såg att hemsökelsen redan börjat bland folket, så han lade på rökelse och bringade försoning åt folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. Det var 14 700 som dog av hemsökelsen förutom dem som dog på grund av Korah. Aron återvände sedan till Mose vid mötestältets ingång, eftersom hemsökelsen hade upphört. Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner att de ska ge dig tolv stavar, en stav för varje stam. Från varje stamledare ska du få en stav och på den ska du skriva hans namn. På levis stav ska du skriva Arons namn, för det ska finnas en stav för varje familjeöverhuvud. Lägg in stavarna i mötestältet framför vittnesbördet där jag möter er. Staven från den man jag utväljer ska grönska. Så slipper jag höra Israels söners ständiga klagan mot er.” Så Mose talade till Israels söner, och alla stamledarna gav honom sin stav, en stav för varje stam - tolv stavar. Bland dem var Arons stav. Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält. Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält och såg att Arons stav för Levis hus grönskade. Den hade knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar. Mose bar ut alla stavarna från Herren till alla Israels söner. De såg på dem, och varje man tog sin stav. Herren sa till Mose: ”Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den ska förvaras som ett tecken för upproriska söner. Så ska du göra slut på deras klagande mot mig så att de inte dör.” Mose gjorde så som Herren befallde honom. Israels söner sa till Mose: ”Lyssna, vi dör, vi går förlorade, vi går alla förlorade! Alla som kommer i närheten av Herrens tälthelgedom dör. Ska vi alla dö?” Herren sa till Aron: ”Du och dina söner och din fars hus ska bära skulden avseende helgedomen. Du och dina söner ska bära skulden avseende er prästtjänst. Även dina bröder av Levis stam, din fars stam, ska du ta med dig. De ska vara hos dig och hjälpa dig vid vittnesbördets tält där du och dina söner är. De utför uppgifter för dig och för hela tältet. Men de får inte komma nära de heliga föremålen eller altaret, för då kommer de och ni att dö. De ska hålla sig till dig och utföra uppgifter vid mötestältet, utföra allt arbete vid tältet. Ingen obehörig får komma nära er. Ni ska utföra uppgifter vid helgedomen och altaret, för att inte vrede åter ska drabba Israels söner. Det är jag som utvalt era bröder leviterna från Israels söner. De är givna åt er som en gåva från Herren för arbetet vid mötestältet. Men du och dina söner ska utföra uppgifterna för er prästtjänst, allt avseende altaret och det innanför förhänget. Det arbetet ska ni utföra. Jag ger er prästämbetet som en gåva. En obehörig som kommer nära det ska avrättas.” Herren sa till Aron: ”Lyssna, jag ger dig ansvaret för alla offergåvor jag får. Jag ger Israels söners alla heliga gåvor som ett ämbetsarv åt dig och dina söner. Det är en bestående rätt. Av det högheliga som inte bränts upp ska detta tillhöra dig: alla deras gåvor, alla matoffer, syndoffer och skuldoffer de offrar åt mig. Detta är högheligt och tillhör dig och dina söner. Du ska äta det på en höghelig plats. Bara män ska äta det. Det ska vara heligt för dig. Även detta tillhör dig: deras offergåvor, alla lyftoffer som Israels söner frambär. Jag ger dem åt dig och dina söner och döttrar som en bestående rättighet. Alla i ditt hus som är rena kan äta det. Jag ger dig allt det bästa av oljan, det nya vinet och av säden, det första av det som de ger åt Herren. De första frukterna av allt i deras land och som de frambär åt Herren tillhör dig. Alla i ditt hus som är rena kan äta det. Allt vigt i Israel tillhör dig. Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren tillhör dig. Men det förstfödda bland människor och det förstfödda bland orena djur ska du friköpa. När de är en månad gamla ska du friköpa dem med lösesumman, en halv årslön, efter helgedomsvikt. Men du ska inte friköpa det förstfödda bland nötboskap, får eller getter. De är heliga. Deras blod ska du stänka på altaret, och fettet ska du bränna som ett eldoffer, till en blidkande doft för Herren. Men köttet ska tillhöra dig, likaså lyftofferbringan och det högra lårstycket. Alla heliga gåvor som Israels söner offrar åt Herren ger jag åt dig och dina söner och döttrar som en bestående rätt. Detta är ett bestående saltförbund inför Herren, för dig och dina ättlingar.” Herren sa till Aron: ”Du ska inte ha någon egendom i deras land, inte heller någon andel bland dem. Jag är din andel och din egendom bland Israels söner. Lyssna, jag ger åt Levis söner allt tionde i Israel till egendom, som lön för arbetet de utför, deras tjänst vid mötestältet. Israels söner får aldrig mer komma nära mötestältet, för då bär de på skuld och måste dö. Det är leviterna som ska förrätta tjänsten vid mötestältet, och själva bära sina synder. Det ska vara en bestående stadga från släkte till släkte att de inte ska ha någon egendom bland Israels söner. För tiondet som Israels söner offrar som gåva åt Herren ger jag till egendom åt leviterna. Det är därför jag säger om dem att de inte ska ha någon egendom bland Israels söner.” Herren sa till Mose: ”Säg till leviterna: När ni tar emot av Israels söner det tionde som jag gett till er av dem som er egendom, då ska ni av det ge en tiondel av tiondet som gåva åt Herren. Er gåva ska räknas som vore det brödsäd från tröskplatsen och överflöd från vinpressen. På så sätt ger också ni en gåva åt Herren. Ni ska ge den av allt tionde som ni tar emot av Israels söner. Denna Herrens gåva av tionden ska ni ge åt prästen Aron. Av alla gåvor ni får ska ni offra åt Herren allt som tillhör honom, det bästa av gåvorna, den del som är helig. Säg till dem: När ni ger som gåva det bästa, ska leviternas gåva räknas likvärdigt med avkastningen från tröskplats och vinpress. Ni får äta det var ni vill med ert husfolk, för det är lönen för er tjänstgöring vid mötestältet. När ni offrar det bästa av det bär ni inte på skuld. Men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga gåvor, så att ni måste dö.” Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är en lagstadga som Herren befallt: Säg till Israels söner att föra till dig en felfri röd kviga utan någon defekt och som aldrig burit något ok. Ge den åt prästen Eleasar. Den ska föras utanför lägret och slaktas i hans närvaro. Prästen Eleasar ska ta av kvigans blod på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av mötestältet. Sedan ska kvigan brännas upp medan han ser på. Hud, kött och blod ska brännas upp tillsammans med maginnehållet. Prästen ska ta cederträ, isop och karmosinröd ull och kasta det i elden där kvigan bränns. Sedan ska prästen tvätta sina kläder och bada sin kropp. Därefter får han komma in i lägret, men han är oren till kvällen. Den som brände upp kvigan ska också tvätta sina kläder och bada sin kropp och vara oren till kvällen. En man som är ren ska samla upp askan efter kvigan och lägga den på en ren plats utanför lägret. Den ska förvaras åt Israels söners församling och användas till reningsvatten. Det är ett syndoffer. Den som samlar upp askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta är en bestående stadga för Israels söner och för invandraren som bor ibland dem. Den som vidrör ett lik ska vara oren i sju dagar. Han ska rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen och är sedan ren. Om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, förblir han oren. Den som vidrör ett lik, en död människa, och inte renar sig, gör Herrens tälthelgedom oren och ska avlägsnas från Israel. Han är och förblir oren eftersom reningsvatten inte stänkts på honom. Detta är lagen när en människa dör i ett tält: alla som kommer in i tältet eller redan är där ska vara orena i sju dagar. Alla öppna kärl utan lock ska vara orena. Och den som ute på marken vidrör någon som dödats med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, ska vara oren i sju dagar. För den orena ska man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och lägga det i ett kärl och hälla friskt vatten över det. En man som är ren ska ta isop och doppa i vattnet. Han ska stänka på tältet, på alla kärlen, på människor som varit där, på den som rört vid benen, på den dräpte, på den som dött på annat sätt, på den som vidrört en grav. Den rene mannen ska på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som blivit oren. När han på sjunde dagen renat honom, ska den renade tvätta sina kläder och bada i vatten. När kvällen kommer är han ren. Den som blivit oren och inte renar sig ska avlägsnas från församlingen, för han har orenat Herrens helgedom. Reningsvatten har inte stänkts på honom. Han är oren. Detta ska vara en bestående stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet ska tvätta sina kläder. Och den som vidrör reningsvattnet är oren till kvällen. Allt som den orene vidrör är orent, och den som vidrör det är oren till kvällen.” Så kom Israels söner, hela församlingen, in i öknen Zin. Det hände i den första månaden, och folket slog sig ner i Kadesh. Där dog Mirjam och där blev hon begraven. Församlingen saknade vatten, så de förenade sig mot Mose och Aron. Folket klagade på Mose och sa: ”Om vi ändå fått dö när våra bröder dog inför Herren! Varför har ni fört Herrens församling in i denna öken så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss ut från Egypten och tagit oss till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, druvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka!” Mose och Aron lämnade församlingen och gick till mötestältets ingång där de föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. Herren sa till Mose: ”Ta staven och kalla på församlingen. Du och din bror Aron ska tala till klippan i deras åsyn, och den ska ge vatten. Du ska få fram vatten åt dem ur klippan, så att församlingen och boskapen får att dricka.” Mose tog staven som låg inför Herren, så som han befallt honom. Och Mose och Aron kallade på församlingen framför klippan. Han sa till dem: ”Lyssna, ni upproriska! Måste vi skaffa fram vatten åt er från denna klippa?” Sedan lyfte Mose handen och slog med sin stav två gånger på klippan. Då forsade vatten fram så att både folket och boskapen fick dricka. Men Herren sa till Mose och Aron: ”Ni förtröstade inte på mig och höll mig inte helig inför Israels söner. Därför ska ni inte få föra denna församling in i landet jag gett dem.” Detta var Meribas vatten. Där klagade Israels söner mot Herren och där visade han sin helighet för dem. Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom: ”Så säger din broder Israel: Du vet om alla svårigheter som drabbat oss. Våra fäder drog ner till Egypten där vi bodde många år. Men egyptierna behandlade oss och våra fäder hemskt illa. Vi ropade till Herren och han hörde oss. Hans utsände förde oss ut från Egypten. Se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område. Låt oss få passera genom ditt land. Vi ska inte gå över åkrar eller vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi följer Kungsvägen utan att vika av åt vare sig höger eller vänster förrän vi passerat ditt område.” Men Edom svarade: ”Du får inte passera mitt land. Gör du det angriper jag dig med svärd!” Israels söner sa till honom: ”Vi ska följa den allmänna vägen. Och om vi eller vår boskap dricker av ditt vatten ska jag betala för det. Jag ber om endast detta att få gå till fots genom landet.” Edom svarade: ”Du får inte passera här!” Och han drog ut mot Israel med en stor och stark krigshär. Edom vägrade låta Israel passera deras område, och Israel vek undan för dem. Israels söner, hela församlingen, bröt upp från Kadesh och kom till berget Hor. Och Herren sa till Mose och Aron på berget Hor vid gränsen till Edom: ”Aron ska förenas med sitt folk. Han får inte komma in i landet jag gett åt Israels söner, för ni trotsade min befallning vid Meribas vatten. Ta Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor. Ta av Aron hans dräkt och sätt den på hans son Eleasar. Aron ska förenas med sitt folk och dö där.” Mose gjorde som Herren befallt. De steg upp på berget Hor inför ögonen på hela församlingen. Mose tog av Aron hans dräkt och satte den på hans son Eleasar. Aron dog där uppe på bergets topp. Sedan steg Mose och Eleasar ner från berget. När hela församlingen förstod att Aron var död sörjde hela Israel honom i trettio dagar. Den kanaaneiske kungen som bodde i Arad i Negev, fick höra att Israel närmade sig på Atarimvägen. Han attackerade Israel och tog några av dem som fångar. Då gav Israel detta löfte till Herren: ”Om du ger detta folk i våra händer ska vi fullständigt förinta deras städer.” Herren lyssnade till Israels begäran och gav kanaaneerna åt dem. Israel förintade dem och deras städer fullständigt. Platsen fick namnet Horma. De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att runda Edom. Men under vägen blev folket så otåligt att de talade mot Gud och mot Mose och sa: ”Varför förde ni oss upp från Egypten för att dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vi avskyr den här hemska maten!” Då sände Herren giftormar bland folket. De bet folket så att många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sa: ”Vi syndade när vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.” Och Mose bad för folket. Herren sa till Mose: ”Gör en orm och sätt den på en påle. Den som blir ormbiten ska se på den, så får han leva.” Mose gjorde då en kopparorm och fäste den på en påle. När någon blev biten av en orm, såg han på kopparormen och fick leva. Israels söner bröt upp och slog läger i Obot. Därefter slog de läger vid Ije-Abarim i öknen framför Moab, österut. Därefter slog de läger i Sereds dal. Därefter slog de läger på andra sidan Arnonfloden som går genom öknen och börjar från amoreernas område. Arnon utgör Moabs gräns, mellan Moab och amoreerna. Därför heter det i ’Boken om Herrens krig’: ”Vaheb i Sufa, och Arnons ravin, och ravinens sidor som går ner till Ars bosättning och lutar mot gränsen till Moab.” Därefter drog de till Beer, den brunn om vilken Herren sa till Mose: ”Samla folket så ska jag ge dem vatten.” Då sjöng Israel denna sång: ”Flöda, du brunn! Sjung om den! Furstar grävde brunnen, folkets främste grävde ut den med spira och härskarstav.” Från öknen drog de till Mattana, därefter till Nahaliel, därefter till Bamot, därefter till dalen som ligger på Moabs mark uppe på Pisga, med vy över Jeshimon. Israel sände budbärare till Sichon, amoreernas kung och sa: ”Låt mig få passera ditt land. Vi ska inte vika av in på åkrar eller vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi följer Kungsvägen tills vi passerat ditt område.” Men Sichon tillät inte Israel passera hans område. Sichon samlade hela sin krigshär och drog ut mot Israel i öknen. När han kom till Jahas angrep han Israel. Men Israel slog honom med svärd och intog hans land från Arnonfloden till Jabbokfloden, fram till ammoniterna, för deras gräns var befäst. Israel intog alla städerna där och ockuperade amoreernas alla städer, inklusive Heshbon med alla omgivande städer. För Heshbon var den amoreiske kungen Sichons stad. Han hade krigat mot den förre kungen i Moab och berövat honom hela hans land ända till Arnon. Därför säger skalderna: ”Kom till Heshbon, återuppbygg och befäst Sichons stad. För eld gick ut från Heshbon, en flamma från Sichons stad, den förtärde Ar i Moab, herrarna på Arnons höjder. Det blir hemskt för dig, Moab! Det är ute med dig, Kemoshs folk! Han lät sina söner bli flyktingar, sina döttrar föras i fångenskap, till amoreernas kung, Sichon. Vi sköt ner dem. Heshbon är förstört till Dibon. Vi ödelade till Nofa som når Medeba.” Israel bosatte sig i amoreernas land. Mose sände ut några att spana i Jaeser. De intog dess omgivande städer, och drev bort amoreerna som bodde där. Sedan vek de av och drog upp mot Bashan. Då drog kung Og i Bashan ut med hela sin krigshär för att strida mot dem vid Edrei. Men Herren sa till Mose: ”Var inte rädd för honom! Jag ger honom och hela hans krigshär och hans land i dina händer. Gör med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Heshbon.” Så de angrep Og och hans söner och hela hans krigshär tills ingen överlevande återstod. Sedan tog de hans land i besittning. Israels söner bröt upp och slog sedan läger på Moabs hedar, öster om Jordanfloden mitt emot Jeriko. Balak, Sippors son, såg allt som Israel hade gjort mot amoreerna. Och Moab var rädda för folket eftersom det var så talrikt. De fasade för Israels söner och sa till de äldste i Midjan: ”Nu kommer den här horden att äta upp allt omkring oss, så som oxen äter upp markens gräs.” På den tiden var Balak, Sippors son, kung av Moab. Han sände budbärare till Bileam, Beors son, i Petor vid Eufratfloden där hans folk bodde. De skulle kalla på honom, och säga: ”Lyssna, ett folk drog ut från Egypten. De täcker markens yta och har slagit sig ner alldeles inpå mig. Kom nu och förbanna detta folk åt mig! För de är mäktigare än jag. Kanske kan jag då besegra dem och driva dem bort från landet. Jag vet ju att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar är förbannad.” De äldste i Moab och Midjan gav sig av och hade med sig spådomslön. De kom till Bileam och framförde Balaks budskap. Bileam sa till dem: ”Stanna här över natten. Jag återkommer med de ord som Jahve säger mig.” Då stannade Moabs furstar kvar hos Bileam. Gud kom till Bileam och sa: ”Vilka är de män du har hos dig?” Bileam svarade Gud: ”Balak, Sippors son, kung av Moab, sände mig detta budskap: Ett folk drog ut från Egypten. De täcker markens yta. Kom nu och förbanna det åt mig! Kanske kan jag då strida mot dem och fördriva dem.” Men Gud sa till Bileam: ”Gå inte med dem! Du ska inte förbanna detta folk, för det är välsignat.” När Bileam steg upp på morgonen sa han till Balaks furstar: ”Återvänd till ert land, Herren tillåter mig inte att följa med er.” Då återvände Moabs furstar till Balak och sa: ”Bileam vägrar att följa med oss.” Då sände Balak andra furstar, fler och av högre rang än de förra. De kom till Bileam och sa: ”Så säger Balak, Sippors son: Låt inget hindra dig från att komma till mig. Jag ska nämligen löna dig rikligt och göra allt du ber mig om. Kom nu och förbanna detta folk åt mig!” Bileam svarade Balaks tjänare: ”Även om Balak gav mig sitt palats fyllt med silver och guld, så kan jag inte gå förbi Jahve min Guds ord, vare sig i smått eller stort. Men nu ska ni också övernatta här, så att jag får veta vad Herren mer har att säga mig.” Den natten kom Gud till Bileam och sa: ”Om männen har kommit för att kalla på dig, så res dig upp och följ med dem. Men gör bara vad jag säger dig!” Så Bileam steg upp på morgonen, sadlade sitt åsnesto och följde med Moabs furstar. Men Guds vrede tändes då han gav sig av. Och Herrens utsände ställde sig på vägen som en motståndare. Bileam red på sin åsna med två tjänare i följe. Åsnan såg Herrens utsände stå på vägen med ett draget svärd i handen. Då vek åsnan av från vägen och gick ut på åkern. Så Bileam slog åsnan för att driva henne in på vägen igen. Herrens utsände ställde sig då i en trång passage mellan vingårdarna, med murar på båda sidor. Åsnan såg Herrens utsände och pressade sig mot muren och klämde Bileams fot mot muren. Så han slog henne ännu en gång. Herrens utsände gick lite längre fram. Han ställde sig på en plats så trång att det inte gick att vika av vare sig åt höger eller vänster. Åsnan såg Herrens utsände och lade sig ner under Bileam, som blev rasande och slog åsnan med staven. Då öppnade Herren åsnans mun. Hon sa till Bileam: ”Vad har jag gjort mot dig eftersom du tre gånger slagit mig?” Bileam svarade åsnan: ”Du har gjort mig till åtlöje! Hade jag ett svärd i handen nu skulle jag ha dödat dig.” Men åsnan sa till Bileam: ”Är inte jag din egen åsna som du alltid ridit på till denna dag? Har jag gjort så här förut mot dig?” Han svarade: ”Nej.” Då öppnade Herren Bileams ögon, och han såg Herrens utsände stå på vägen med ett draget svärd i handen. Bileam böjde sig och föll ner på sitt ansikte. Herrens utsände sa till honom: ”Varför har du tre gånger slagit din åsna? Lyssna! Jag har kommit som din motståndare, för jag ser att din väg är dumdristig. Åsnan såg mig och vek undan för mig tre gånger. Hade hon inte gjort det, skulle jag nu ha dödat dig men låtit henne leva!” Då sa Bileam till Herrens utsände: ”Jag har syndat! Jag visste inte att du stod framför mig på vägen. Om detta är något ont i dina ögon, så vänder jag tillbaka.” Herrens utsände svarade Bileam: ”Följ med männen. Men säg bara de ord jag talar till dig.” Och Bileam följde med Balaks furstar. När Balak hörde att Bileam var på väg, gick han för att möta honom i Ir-Moab vid Arnonfloden i utkanten av landet. Balak sa till Bileam: ”Sände jag inte upprepade gånger bud efter dig? Varför kom du inte till mig? Tror du inte jag kan rikligt löna dig?” Bileam svarade Balak: ”Se, jag är här nu. Men vad kan jag säga? Jag kan bara säga de ord Gud lägger i min mun!” Sedan följde Bileam med Balak, och de kom till Kirjat-Husot. Där offrade Balak oxar och får, och kallade sedan till sig Bileam och de furstar som var hos honom. Nästa morgon tog Balak med sig Bileam och förde honom upp på Bamot-Baal. Därifrån kunde han se en del av folket. Bileam sa till Balak: ”Bygg sju altaren åt mig här, och förbered åt mig sju tjurar och sju baggar.” Balak gjorde som Bileam begärde, och de båda offrade en tjur och en bagge på varje altare. Sedan sa Bileam till Balak: ”Stanna här vid ditt brännoffer medan jag går iväg. Kanske får jag ett möte med Herren. Det han visar mig ska jag meddela dig.” Och han gick upp på en kal höjd. Gud mötte honom, och Bileam sa till honom: ”Jag har förberett de sju altarna, och på varje altare har jag offrat en tjur och en bagge.” Då lade Herren ett budskap i Bileams mun och sa: ”Gå tillbaka till Balak och återge mitt budskap.” Så han återvände till Balak som stod vid sitt brännoffer med alla Moabs furstar. Då framförde Bileam detta poem: ”Balak hämtade mig från Aram, Moabs kung från österns berg. Kom, förbanna Jakob åt mig! Kom, vredgas över Israel! Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar? Hur kan jag vredgas över den som Herren ej vredgas över? Jag ser honom från klippornas topp, jag skådar honom från höjderna. Se, ett folk som bor för sig själv, som inte räknar sig bland folken. Vem kan räkna Jakobs stoft, räkna fjärdedelen av Israel? Låt mig dö som de rättfärdiga dör, låt mitt slut bli som hans!” Då sa Balak till Bileam: ”Vad har du gjort mot mig? Jag tog dig hit för att förbanna mina fiender, men du har välsignat dem!” Bileam svarade: ”Ska jag inte tala exakt vad Herren lägger i min mun?” Balak sa till Bileam: ”Följ med till en annan plats där du kan se dem, men bara en del av dem, inte alla. Därifrån ska du förbanna dem åt mig.” Så han tog Bileam till Väktarplatån uppe på Pisga. Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en bagge på varje altare. Bileam sa till Balak: ”Stanna här vid ditt brännoffer medan jag går dit för att möta honom.” Och Herren mötte Bileam och lade ett budskap i hans mun, och sa: ”Gå tillbaka till Balak och återge mitt budskap.” Han återvände till Balak som stod vid sitt brännoffer med Moabs furstar. Balak frågade honom: ”Vad sa Herren?” Då framförde Bileam detta poem: ”Balak, res dig och hör, du Sippors son, lyssna till mig! Gud är inte en människa, så att han ljuger. Han är inte en människoson, så att han ångrar sig. Gör han inte det han säger? Håller han inte det han lovar? Jag är befalld att välsigna! Han välsignar, och jag kan inte häva det. Ingen ofärd skymtas i Jakob, inget ont kan ses i Israel. Jahve hans Gud är med honom, det jublas över kungen bland dem. Gud förde dem ut från Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Ingen magi används i Jakob, ingen spådom i Israel. Nu sägs det om Jakob och Israel: Vad har inte Gud gjort! Se, ett folk reser sig som en lejonhona, som ett lejon far det upp. Det vilar inte förrän det ätit rov och druckit de slagnas blod.” Balak sa till Bileam: ”Du ska varken förbanna dem eller välsigna dem!” Men Bileam sa till Balak: ”Sa jag dig inte att jag måste göra allt som Herren säger?” Balak sa till Bileam: ”Kom, jag vill ta dig till en annan plats. Kanske det är rätt i Guds ögon att du därifrån förbannar dem åt mig.” Balak tog med honom upp till toppen av Peor, med vy över Jeshimon. Och Bileam sa till Balak: ”Bygg sju altaren åt mig här, och förbered sju tjurar och sju baggar åt mig.” Balak gjorde som Bileam sa, och offrade en tjur och en bagge på varje altare. Bileam såg att Herren tyckte om att Israel blev välsignat. Därför gick han inte som förut bort och nyttjade magi, utan vände sig mot öknen. När Bileam höjde blicken och såg Israel i sina läger efter sina stammar, då kom Guds Ande över honom, och han framförde sitt poem: ”Tal av Bileam, Beors son. Tal av mannen med det slutna ögat. Tal av en som hör Guds ord, som ser syner från den Allsmäktige, som faller ner med öppnade ögon. Dina tält är vackra, o Jakob, dina boningar, o Israel! De är som vida dalar, som trädgårdar längs en älv, som aloeträd planterade av Herren, som cedrar längs vattnet. Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd blir rikligt vattnad. Hans kung ska vara större än Agag, hans kungadöme upphöjt. Gud förde honom ut från Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han slukar fiendefolk, krossar deras ben, genomborrar dem med sina pilar. Han kryper ihop sig och lägger sig ner som ett lejon, som en lejonhona. Vem vågar störa honom? Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig!” Då blev Balak rasande mot Bileam. Han slog ihop händerna och sa till honom: ”Jag kallade på dig för att förbanna mina fiender, men du har rikligt välsignat dem tre gånger! Ge dig av hem! Jag lovade dig riklig lön, men Herren har förnekat dig lön!” Bileam svarade Balak: ”Jag sa ju till budbärarna du sände till mig: ’Även om Balak gav mig sitt palats fyllt med silver och guld, så kan jag inte gå förbi Herrens ord efter eget hjärta i vare sig gott eller ont. Jag måste återge Herrens ord.’ Nu går jag till mitt folk! Kom, jag vill varna dig för vad detta folk ska göra mot ditt folk i framtiden.” Och han framförde detta poem: ”Tal av Bileam, Beors son. Tal av mannen med det slutna ögat. Tal av en som hör Guds ord, som har kunskap från den Högste, som ser syner från den Allsmäktige, som faller ner med öppnade ögon. Jag ser honom, men inte nu, jag betraktar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira lyfter från Israel. Han krossar Moabs tinningar och slår ner alla Sets söner. Han ska erövra Edom och Seir, sina fiender. Israel ska bli allt mäktigare. En härskare kommer från Jakob. Han ska utrota de överlevande i staden.” När Bileam fick se Amalek framförde han detta poem: ”Först bland folken är Amalek, men till slut ska han gå under.” När Bileam fick se keniterna framförde han detta poem: ”Din boning står orubblig, ditt näste är lagt på klippan. Ändå ska Kain brännas när Assur för dig bort som fånge.” Bileam framförde detta poem: ”O, vem kan överleva när Gud gör detta? Skepp kommer från Kittims kust. De kuvar Assur och Eber. Men också han ska gå under.” Sedan reste sig Bileam och återvände hem. Också Balak gav sig av. Medan Israel uppehöll sig i Shittim började männen hora med Moabs kvinnor, som inbjöd dem till sina gudars offermåltider. Folket åt, och tillbad deras gudar. Israel förenade sig med Baal-Peor. Då tändes Herrens vrede mot Israel. Herren sa till Mose: ”Hämta folkets alla ledare och häng upp dem i solen inför Herren så att hans brinnande vrede vänds bort från Israel.” Då sa Mose till Israels domare: ”Var och en av er ska döda dem av era män som förenat sig med Baal-Peor.” Just då kom en man av Israels söner med en midjanitisk kvinna. Han förde henne in bland sina bröder inför ögonen på Mose och hela Israels församling, som satt gråtande vid ingången till mötestältet. Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta. Så han reste sig upp i församlingen, tog ett spjut i handen, och följde efter den israelitiske mannen in i tältet. Där genomborrade han både israeliten och kvinnan, rakt genom hennes buk. Då upphörde hemsökelsen bland Israels söner. De som dog genom hemsökelsen utgjorde 24 000. Herren sa till Mose: ”Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, avvände min vrede från Israels söner, för han var hängiven i min lidelse bland dem. Därför utrotade jag inte Israels söner i min lidelse. Säg därför till honom att jag sluter ett fredsförbund med honom. För honom och hans ättlingar ska detta vara ett förbund om ett bestående prästämbete. Detta eftersom han var hängiven sin Gud och bringade försoning för Israels söner.” Israeliten, som dödades med den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son. Han var ledare för en familj bland simeoniterna. Den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi. Hon var dotter till Sur, som var stamledare för en familj i Midjan. Herren sa till Mose: ”Angrip midjaniterna och döda dem! För de angrep er genom sin försåtliga list mot er, både vad gäller Peor och deras syster Kosbi, en midjanitisk ledares dotter som dödades den dag då hemsökelsen drabbade er på grund av Peor.” Efter hemsökelsen sa Herren till Mose och till Eleasar, prästen Arons son: ”Räkna Israels söner, hela församlingen, de män som är tjugo år eller mer, efter deras familjer, alla i Israel som kan tjäna i armén.” Mose och prästen Eleasar sa då till dem på Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko: ”Räkna dem som är tjugo år eller mer, så som Herren befallt Mose.” Och dessa var de israeliter som drog ut från Egypten: Ruben var Israels förstfödde. Rubens söner var: Av Henok henokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt, av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt. Dessa var rubeniternas släkter. De mönstrade var 43 730. Pallus söner var Eliab. Eliabs söner var Nemuel, Datan och Abiram. Det var Datan och Abiram, valda av församlingen, som gjorde uppror mot Mose och Aron ihop med Korah och hans följare när de gjorde uppror mot Herren. Då öppnade jorden sitt gap och slukade dem och Korah. Hans följare dog när elden förtärde 250 män. De utgör ett varnande exempel. Men Korahs söner dog inte. Simeons söner, efter deras släkter: Av Nemuel nemueliternas släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt, av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt. Dessa var simeoniternas släkter, 22 200. Gads söner, efter deras släkter: Av Sefon sefoniternas släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Shuni shuniternas släkt, av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt, av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt. Dessa var Gads söners släkter. De mönstrade var 40 500. Judas söner var Er och Onan. Er och Onan dog i Kanaan. Judas barn, efter deras släkter: Av Shela shelaiternas släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt. Peres söner var: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul hamuliternas släkt. Dessa var Judas släkter. De mönstrade var 76 500. Isaskars söner, efter deras släkter: Av Tola tolaiternas släkt, av Puva puniternas släkt, av Jashub jashubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt. Dessa var Isaskars släkter. De mönstrade var 64 300. Sebulons söner, efter deras släkter: Av Sered serediternas släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt. Dessa var sebuloniternas släkter. De mönstrade var 60 500. Josefs söner, efter deras släkter, var Manasse och Efraim. Manasses söner var: Av Makir makiriternas släkt. Och Makir blev far till Gilead. Av Gilead kom gileaditernas släkt. Dessa var Gileads söner: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek helekiternas släkt, av Asriel asrieliternas släkt, av Shekem sikemiternas släkt, av Shemida shemidaiternas släkt, av Hefer heferiternas släkt. Selofhad, Hefers son, hade inga söner utan endast döttrar. Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. Dessa var Manasses släkter. De mönstrade var 52 700. Dessa var Efraims söner, efter deras släkter: Av Shutela shutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan tahaniternas släkt. Shutelas söner var: Av Eran eraniternas släkt. Dessa var Efraims söners släkter. De mönstrade var 32 500. Dessa var Josefs söner, efter deras släkter. Benjamins söner, efter deras släkter: Av Bela belaiternas släkt, av Ashbel ashbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas släkt, av Shufam shufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt. Belas söner var Ard och Naaman: av Ard arditernas släkt, av Naaman naamiternas släkt. Dessa var Benjamins söner, efter deras släkter. De mönstrade var 45 600. Dessa var Dans söner, efter deras släkter: Av Shuham shuhamiternas släkt. Dessa var Dans släkter. Suhamiternas släkter som mönstrades var 64 400. Ashers söner, efter deras släkter: Av Jimna jimnaiternas släkt, av Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt. Av Berias söner: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel malkieliternas släkt. Ashers dotter hette Sera. Dessa var Ashers söners släkter. De mönstrade var 53 400. Naftali söner, efter deras släkter: Av Jaseel jaseeliternas släkt, av Guni guniternas släkt, av Jeser jeseriternas släkt, av Shillem shillemiternas släkt. Dessa var Naftalis släkter. De mönstrade var 45 400. Dessa var de mönstrade av Israels söner, 601 730. Herren sa till Mose: ”Mellan dessa ska landet fördelas och ges som egendom, efter antalet namn. Åt en stor stam ska du ge en större egendom och åt en liten stam en mindre egendom. Varje stam ska få sin andel efter de mönstrades antal. Landet ska delas genom lottning. De ska få sina egendomar efter namnen på sina fädernestammar. Efter lottens utslag ska varje stam, stor eller liten, få sin andel.” Dessa var leviterna som mönstrades efter sina släkter: Av Gershon gershoniternas släkt, av Kehat kehatiternas släkt, av Merari merariternas släkt. Dessa var leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas släkt, mahliternas släkt, mushiternas släkt, korahiternas släkt. Kehat var far till Amram. Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt Levi i Egypten. Åt Amram födde hon Aron och Mose, och deras syster Mirjam. Åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. Nadab och Abihu dog när de bar fram osanktionerad eld inför Herrens ansikte. De mönstrade leviterna var 23 000, alla av manligt kön som var en månad eller mer. De blev inte mönstrade bland Israels söner eftersom de inte fick någon egendom bland dem. Detta var de som mönstrades då Mose och prästen Eleasar mönstrade Israels söner på Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko. Bland dessa var det ingen kvar som förut hade mönstrats av Mose och prästen Aron när de mönstrade Israels söner i Sinaiöknen. För om dem hade Herren sagt att de skulle dö i öknen. Ingen av dem fanns kvar förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Selofhads döttrar trädde fram. Selofhad var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, av Manasses, Josefs sons, släkter. Döttrarna hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. De stod inför Mose och prästen Eleasar, ledarna och hela församlingen vid ingången till mötestältet och sa: ”Vår far dog i öknen. Men han tillhörde inte Korahs följare som förenade sig mot Herren. Han dog genom egen synd. Och han hade inga söner. Ska vår fars namn försvinna ur hans släkt för att han inte hade någon son? Låt oss få egendom bland vår fars bröder.” Mose lade fram deras sak inför Herren. Och Herren sa till Mose: ”Selofhads döttrar har rätt. Du ska ge dem arvsegendom bland deras fars bröder och låta arvet efter deras far gå över till dem. Säg till Israels söner: Om en man dör utan att efterlämna någon son, ska ni låta hans arv gå över till hans dotter. Om han inte hade någon dotter ska ni ge hans arv åt hans bröder. Hade han inte några bröder ska ni ge hans arv åt hans fars bröder. Hade hans far inga bröder ska ni ge arvet efter honom åt hans närmaste släkting. Han ska äga det. Detta ska vara lag och rätt för Israels söner, så som Herren befallt Mose.” Herren sa till Mose: ”Gå upp på Abarimberget och se landet jag gett åt Israels söner. När du har sett det ska också du förenas med ditt folk, liksom din bror Aron. För ni var upproriska mot mitt ord i öknen Zin när församlingen satte sig upp mot mig. Ni höll mig inte helig inför deras ögon vid vattnet, Meribas vatten vid Kadesh i öknen Zin.” Mose sa till Herren: ”Må Jahve, som är Gud över anden i allt kött, sätta en man över församlingen som kan gå före dem när de drar ut och vänder åter, som kan leda dem ut och föra dem tillbaka, så att inte Herrens församling blir som får utan herde.” Herren svarade Mose: ”Hämta Josua, Nuns son, en man som har Anden, och lägg din hand på honom. Ställ honom inför prästen Eleasar och hela församlingen. Förordna honom inför deras ögon. Ge honom något av din auktoritet så att hela Israels församling lyder honom. Han ska stå inför prästen Eleasar, som genom urims utslag ska hämta svar åt honom inför Herren. På hans ord ska de både dra ut och vända tillbaka, Josua och alla Israels söner med honom, hela församlingen.” Mose gjorde som Herren befallt honom. Han hämtade Josua och förde honom inför prästen Eleasar och hela församlingen. Eleasar lade sina händer på honom och förordnade honom, så som Herren sagt genom Mose. Herren sa till Mose: ”Befall Israels söner följande: Se till att ni på bestämd tid bär fram mina offer, min mat av mina eldoffer, till en blidkande doft för mig. Tala om för dem vad de ska offra åt Herren som eldoffer: två felfria årsgamla lamm som brännoffer, regelbundet varje dag. Offra ett lamm på morgonen och ett lamm i skymningen. Offra som matoffer två kilo fint mjöl, blandat med en liter olja av stötta oliver. Detta är det dagliga brännoffret som instiftades på berget Sinai till en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Till detta ska du offra som dryckesoffer en liter för varje lamm. Dryckesoffret av stark dryck ska utgjutas åt Herren i helgedomen. Offra det andra lammet i skymningen, med likadant matoffer och dryckesoffer som på morgonen. Det är ett eldoffer till en blidkande doft för Herren. På sabbatsdagen ska du offra två felfria årsgamla lamm, och som matoffer fyra kilo fint mjöl blandat med olja, med tillhörande dryckesoffer. Detta är brännoffret för varje sabbat, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande dryckesoffer. På nymånadsdagarna ska ni bära fram brännoffer åt Herren: två ungtjurar, en bagge och sju felfria årsgamla lamm. Till varje tjur ska ni som matoffer bära fram sex kilo fint mjöl blandat med olja, och till baggen fyra kilo fint mjöl blandat med olja som matoffer, och till varje lamm två kilo fint mjöl blandat med olja som matoffer. Detta är ett brännoffer till en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Dryckesoffren som hör till ska vara två liter vin till varje tjur, en och en halv liter till baggen och en liter till varje lamm. Detta är nymånadsbrännoffret som ska bäras fram varje nymånadsdag i året. Ni ska också offra en getabock till syndoffer åt Herren. Den ska offras utöver det dagliga brännoffret, med tillhörande dryckesoffer. Den fjortonde dagen i den första månaden är Herrens påsk. Den femtonde dagen i samma månad är högtid. Då ska ätas osyrat bröd i sju dagar. Den första dagen ska hållas en helig sammankomst. Då får inget arbete utföras. Som eldoffer, brännoffer åt Herren, ska ni bära fram två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm. De ska vara felfria. Till det ska ni bära fram som matoffer fint mjöl blandat med olja. Offra sex kilo till varje ungtjur, fyra kilo till baggen, och två kilo till vart och ett av de sju lammen. Därtill ska ni offra en syndofferbock som ska bringa försoning för er. Detta ska ni offra förutom det dagliga brännoffret som bärs fram på morgonen. Så ska ni bära fram offer dagligen i sju dagar, som matoffer och eldoffer, till en blidkande doft för Herren. Det ska offras utöver det dagliga brännoffret med tillhörande dryckesoffer. Den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Då får inget arbete utföras. På förstlingsskördens dag, då ni vid er veckohögtid bär fram ett offer av den nya skörden åt Herren, ska ni hålla en helig sammankomst. Då får inget arbete utföras. Som brännoffer till en blidkande doft för Herren ska ni då bära fram två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm. Det tillhörande matoffret ska bestå av fint mjöl blandat med olja: sex kilo till varje tjur, fyra kilo till baggen, och två kilo till vart och ett av de sju lammen. Ni ska också offra en getabock som ska bringa försoning åt er. Detta ska ni offra i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Djuren ska vara felfria. Den första dagen i den sjunde månaden ska ni hålla en helig sammankomst. Då får inget arbete utföras. Den dagen ska ni låta hornen ljuda. Som brännoffer till en blidkande doft för Herren ska ni bära fram en ungtjur, en bagge, och sju felfria årsgamla lamm. Det tillhörande matoffret ska bestå av fint mjöl blandat med olja: sex kilo till tjuren, fyra kilo till baggen, och två kilo till vart och ett av de sju lammen. Ni ska också offra en getabock som syndoffer för att bringa försoning åt er. Detta ska ni offra i tillägg till nymånadsbrännoffret med dess matoffer, det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffren, enligt föreskrifterna. De är en blidkande doft, ett eldoffer åt Herren. Den tionde dagen i samma sjunde månad ska ni hålla en helig sammankomst. Ni ska då försaka er själva och inte utföra något arbete. Som brännoffer till en blidkande doft för Herren ska ni bära fram en ungtjur, en bagge, och sju felfria årsgamla lamm. Det tillhörande matoffret ska bestå av fint mjöl blandat med olja: sex kilo till tjuren, fyra kilo till baggen, och två kilo till vart och ett av de sju lammen. Ni ska också offra en getabock som syndoffer, i tillägg till försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras dryckesoffer. Den femtonde dagen i sjunde månaden ska ni hålla en helig sammankomst. Då får inget arbete utföras. Ni ska fira en Herrens högtid i sju dagar. Som brännoffer, som eldoffer, ska ni då till en blidkande doft för Herren offra tretton ungtjurar, två baggar, och fjorton felfria årsgamla lamm. Det tillhörande matoffret ska bestå av fint mjöl blandat med olja: sex kilo till var och en av de tretton tjurarna, fyra kilo till var och en av de två baggarna, och två kilo till vart och ett av de fjorton lammen. Ni ska också offra en getabock till syndoffer, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den andra dagen ska ni offra tolv ungtjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en getabock som syndoffer, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den tredje dagen ska ni offra elva tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en getabock som syndoffer, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den fjärde dagen ska ni offra tio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en getabock som syndoffer, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den femte dagen ska ni offra nio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en syndofferbock, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den sjätte dagen ska ni offra åtta tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en syndofferbock, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den sjunde dagen ska ni offra sju tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjurarna, baggarna och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en syndofferbock, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Den åttonde dagen ska ni hålla en högtidssamling. Då får inget arbete utföras. Som brännoffer, som eldoffer, ska ni då offra till en blidkande doft för Herren en tjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, med deras matoffer och dryckesoffer för tjuren, baggen och lammen, efter deras antal på föreskrivet sätt. Ni ska också offra en syndofferbock, i tillägg till det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. Detta ska ni offra åt Herren vid era högtider, i tillägg till era löftesoffer och frivilliga offer, vare sig det är brännoffer, matoffer, dryckesoffer eller fredsoffer.” Mose sa detta till Israels söner, alldeles som Herren befallt honom. Mose sa till överhuvudena för Israels söners stammar: ”Så har Herren befallt: När en man ger ett löfte åt Herren eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han ska göra allt han lovat. Om en ung kvinna förpliktar sig eller ger ett löfte åt Herren medan hon bor kvar i sin fars hus, och hennes far får höra om hennes löfte eller den förpliktelse hon avgett men inte säger något till henne, då ska alla hennes löften och förpliktelser stå kvar. Men om hennes far samma dag han hör det säger nej, då ska varken löften eller förpliktelser ha gällande kraft. Och Herren ska förlåta henne eftersom hennes far sa nej. Om hon gifter sig, och hon är under löften eller bunden av något tanklöst ord, och hennes man får höra om det men inte samma dag talar med henne, då ska hennes löften gälla och hennes förpliktelser stå kvar. Men om hennes man samma dag han får höra om det säger nej, då upphäver han hennes löfte och det tanklösa ord som hon bundit sig med. Och Herren ska förlåta henne. När en änka eller en frånskild kvinna ger ett löfte ska allt hon förpliktat sig till ha gällande kraft. Om en gift kvinna ger ett löfte eller förpliktar sig till något, och hennes man får höra om det men inte säger något till henne och inte säger nej, då har alla hennes löften gällande kraft och alla hennes förpliktelser står kvar. Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då är allt hon sagt utan gällande kraft, löften såväl som förpliktelser. Hennes man har upphävt dem, och Herren ska förlåta henne. Varje löfte och varje edlig förpliktelse att försaka sig själv kan hennes man stadfästa eller upphäva. Men om hennes man inte under två dagar säger något till henne, stadfäster han alla hennes löften och förpliktelser. Han ger dem gällande kraft eftersom han inte sa något till henne samma dag han fick höra om det. Men om han upphäver dem en tid efter han hört om dem, då bär han på hennes skuld.” Detta är de stadgar som Herren gav Mose angående en man och hans hustru, och mellan en far och hans dotter då hon ännu är ung och bor hos sin far. Herren sa till Mose: ”Hämnas midjaniterna för Israels söner. Sedan ska du förenas med ditt folk.” Mose sa till folket: ”Ett antal av era män ska rusta sig för krig. De ska dra ut mot Midjan och verkställa Herrens hämnd på Midjan. Sänd ut tusen man för att kriga från varje israelitisk stam.” Då värvades ur Israels ätter tusen man av varje stam, tolvtusen krigsrustade män. Mose sände ut dem att kriga, tusen man ur varje stam. De drog ut med Pinehas, prästen Eleasars son. Han hade med sig de heliga föremålen och larmtrumpeterna. De stred mot Midjan, så som Herren befallt Mose. De dödade alla män. Förutom alla andra som blev slagna dödades också de midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska kungar. De dödade också Bileam, Beors son, med svärd. Israels söner tillfångatog Midjans kvinnor och barn. Och alla deras hjordar, all deras boskap och allt de ägde tog de som krigsbyte. De brände upp alla deras städer där de bodde och alla deras tältläger. De tog med sig allt rövat krigsbyte, både människor och djur. De förde fångarna och det rövade krigsbytet till Mose och prästen Eleasar och till Israels söners församling i lägret på Moabs hedar, vid Jordanfloden mitt emot Jeriko. Mose, prästen Eleasar och församlingens alla ledare gick för att möta dem utanför lägret. Men Mose blev arg på krigsbefälet som återvände från kriget, både befälen över tusen och befälen över hundra. Mose sa till dem: ”Lät ni alla kvinnor leva! Det var ju de som efter Bileams råd orsakade att Israels söner var trolösa mot Herren den gången vid Peor, så att hemsökelsen drabbade Herrens församling. Döda nu alla pojkar! Döda också alla kvinnor som legat med män! Men alla flickor som inte legat med män ska ni låta leva och ha själva. Ni ska vara utanför lägret i sju dagar. Den bland er och era fångar som dödat en människa eller vidrört en död ska rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen. Ni ska rena alla kläder, allt tillverkat av skinn eller gethår och alla träföremål.” Prästen Eleasar sa till de soldater som deltagit i kriget: ”Detta är den lagstadga som Herren befallt Mose: Guld, silver, koppar, järn, tenn och bly, allt som tål eld, ska ni låta gå genom eld så att det blir rent. Det ska också renas med reningsvatten. Och allt som inte tål eld ska ni låta gå genom vatten. Den sjunde dagen ska ni tvätta era kläder, och ni är rena. Därefter får ni gå in i lägret.” Herren sa till Mose: ”Du och prästen Eleasar och församlingens överhuvuden ska räkna krigsbytet av människor och djur. Sedan ska du dela krigsbytet i två delar mellan soldaterna som deltog i kriget och hela församlingen. Ta skatt åt Herren från de soldater som var med i striden: en femhundradel av människor, kor, åsnor och får. Ta detta av deras andel och ge det åt prästen Eleasar som en offergåva åt Herren. Från Israels söners andel ska du ta en femtiondel av människor, kor, åsnor, får och all boskap. Ge det åt leviterna som utför uppgifter vid Herrens tälthelgedom.” Mose och prästen Eleasar gjorde som Herren befallt Mose. Krigsbytet, resten av det som soldaterna hade tagit, utgjordes av 675 000 får, av 72 000 kor, av 61 000 åsnor, samt 32 000 människor, kvinnor som inte legat med män. Hälften av krigsbytet som tillföll de stridande, utgjordes av 337 500 får, av dem var 675 får skatt åt Herren, av 36 000 kor, av dem var 72 kor skatt åt Herren, av 30 500 åsnor, av dem var 61 åsnor skatt åt Herren, och 16 000 människor, av dem var 32 personer skatt åt Herren. Mose gav skatten, offergåvan åt Herren, till prästen Eleasar, så som Herren befallt Mose. Den hälft som Israels söner fick och som Mose avskilt från soldaterna, den hälft som tillföll församlingen, utgjordes av 337 500 får, av 36 000 kor, av 30 500 åsnor, och 16 000 människor. Ur den hälft som israeliterna fick tog Mose en femtiondel av både människor och djur. Han gav den åt leviterna som hade uppgifter vid Herrens tälthelgedom, så som Herren befallt Mose. Krigsbefälet över häravdelningarna, befälen över tusen och befälen över hundra, kom fram till Mose och sa till honom: ”Dina tjänare har räknat soldaterna under vårt befäl, och ingen man saknas. Därför ger vi nu en offergåva åt Herren av det som varje man kommit över av guldsmycken – armband, ringar, örhängen och halssmycken – till försoning för oss inför Herren.” Mose och prästen Eleasar tog emot guldet av dem, alla slags klenoder. Guldet som gavs som gåva åt Herren av befälen över tusen och befälen över hundra vägde sammanlagt 190 kilo. Varje soldat hade tagit krigsbyte. Och Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från befälen över tusen och befälen över hundra och bar in det i mötestältet. Detta för att Israels söner skulle vara ihågkomna inför Herren. Rubeniterna och gaditerna hade mycket talrika hjordar. De såg att Jaesers land och Gileads land var en god trakt för boskap, så de gick till Mose och prästen Eleasar och församlingens ledare och sa: ”Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Heshbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, det land som Herren erövrat åt Israels församling, är lämpligt för boskap, och dina tjänare har boskap.” De fortsatte: ”Om vi har din välvilja, så ge detta land till dina tjänare som egendom. För oss inte över Jordanfloden.” Mose svarade Gads och Rubens söner: ”Ska ni stanna här medan era bröder drar ut i krig! Varför vill ni göra Israels söner modlösa så att de inte vill gå över till landet som Herren gett dem? Så gjorde också era fäder när jag sände dem från Kadesh-Barnea för att utforska landet. De drog upp till Druvdalen och utforskade landet men gjorde Israels söner modlösa, så att de inte gick in i landet som Herren hade gett dem. Herrens vrede flammade den dagen, och han svor denna ed: ’Av de män som drog ut från Egypten ska ingen som är tjugo år eller mer få se landet som jag med ed lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte helhjärtat följt mig, ingen utom Kaleb, kenisiten Jefunnes son, och Josua, Nuns son. För de har helhjärtat följt Herren.’ Herrens vrede brann mot Israel. Han såg till att de irrade omkring i öknen i fyrtio år tills hela det släkte som hade gjort det onda i Herrens ögon var borta. Och lyssna, ni står här likt era fäder, ni syndares avkomma, och hettar upp än mer Herrens glödande vrede mot Israel! Om ni vänder ryggen åt Gud ska han åter igen överge dem i öknen och ni orsakar fördärv över hela detta folk.” Då steg de fram till Mose och sa: ”Vi ska här bygga inhägnader åt vår boskap, och städer åt våra barn. Men själva ska vi beväpna oss och vara redo att dra ut i spetsen för Israels söner tills vi fört dem till deras plats. Under tiden kan våra barn bo i befästa städer på grund av landets invånare. Vi ska inte återvända hem förrän alla Israels söner fått sin egendom. Vi vill inte ha land med dem på andra sidan Jordanfloden och bortom. För vi har tilldelats vår lott här på östra sidan av Jordanfloden.” Mose svarade dem: ”Om ni gör detta, beväpnar er inför Herren för krig, så att alla era krigare går över Jordanfloden inför Herren tills han drivit bort sina fiender inför sig, och landet kuvats inför Herren, då kan ni sedan återvända utan förpliktelser mot Herren och mot Israel. Och detta land ska vara er egendom inför Herrens ansikte. Men om ni inte gör detta syndar ni mot Herren! Och ni ska veta att er synd då ska drabba er. Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap, men gör vad ni lovat!” Gaditerna och rubeniterna sa till Mose: ”Dina tjänare ska göra som du befallt, herre. Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra djur ska förbli här i Gileads städer. Men dina tjänare, alla krigsrustade, ska gå över Jordanfloden och strida inför Herren, så som du sagt, herre.” Mose gav då befallning om dem till prästen Eleasar, till Josua, Nuns son, och till överhuvudena för familjerna inom Israels söners stammar. Mose sa till dem: ”Om Gads och Rubens söner går över Jordanfloden med er, alla krigsrustade inför Herren, och landet blir kuvat inför er, då ska ni ge dem landet Gilead till egendom. Men om de inte går beväpnade över med er, ska de få sin egendom bland er i Kanaan.” Och Gads och Rubens söner svarade: ”Vad Herren sagt till dina tjänare ska vi göra. Vi ska beväpnade inför Herren gå över till Kanaan, men vår arvsegendom har vi på denna sidan Jordanfloden.” Mose gav följande åt Gads och Rubens söner, och åt ena hälften av Josefs sons Manasses stam: amoreernas kung Sichons rike, och Bashans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna. Gads söner byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, Atrot-Shofan, Jaeser, Jogbeha, Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer med inhägnader för boskap. Rubens söner byggde upp Heshbon, Eleale, Kirjatajim, Nebo och Baal Meon - namn som ändrades - och Sibma. Och de namngav städerna som de byggde upp. Makirs, Manasses sons, ättlingar drog till Gilead som de erövrade och drev bort amoreerna som bodde där. Mose gav Gilead åt Makir, ättling till Manasse, och han bosatte sig där. Jair, ättling till Manasse, drog ut och erövrade deras byar och kallade dem Jairs byar. Noba drog ut och erövrade Kenat med kringliggande orter. Han kallade byn Noba efter sitt eget namn. Detta är Israels söners lägerplatser när de i häravdelningar drog ut från Egypten ledda av Mose och Aron. På Herrens befallning skrev Mose ner de platser som de på sina vandringar bröt upp från. Det här är deras vandringar, de platser de bröt upp från: De bröt upp från Ramses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påsken drog Israels söner stolta ut inför ögonen på alla egyptier. Detta medan Egyptierna begravde alla sina förstfödda som Herren dödat bland dem. Han verkställde också dom över deras gudar. Israels söner bröt upp från Ramses och slog läger i Suckot. Därefter slog de läger i Etam. Där börjar öknen. Därefter återvände de till Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon, och slog läger framför Migdol. De bröt upp från Hahirot och gick genom havet in i öknen. De gick tre dagsresor i Etams öken och slog läger i Mara. De bröt upp från Mara och kom till Elim där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Där slog de läger. Därefter slog de läger vid Röda havet. Därefter slog de läger i öknen Sin. Därefter slog de läger i Dofka. Därefter slog de läger i Alush. Därefter slog de läger i Refidim. Där fanns inget vatten för folket att dricka. Därefter slog de läger i Sinaiöknen. Därefter slog de läger i Kibrot-Hattaava. Därefter slog de läger i Haserot. Därefter slog de läger i Ritma. Därefter slog de läger i Rimmon-Peres. Därefter slog de läger i Libna. Därefter slog de läger i Rissa. Därefter slog de läger i Kehelata. Därefter slog de läger vid berget Shefer. Därefter slog de läger i Harada. Därefter slog de läger i Makhelot. Därefter slog de läger i Tahat. Därefter slog de läger i Terah. Därefter slog de läger i Mitka. Därefter slog de läger i Hashmona. Därefter slog de läger i Moserot. Därefter slog de läger i Bene-Jaakan. Därefter slog de läger i Hor-Haggidgad. Därefter slog de läger i Jotbata. Därefter slog de läger i Abrona. Därefter slog de läger i Esjon-Geber. Därefter slog de läger i öknen Zin, det är Kadesh. Därefter slog de läger vid berget Hor, vid gränsen till Edom. På Herrens befallning steg prästen Aron upp på berget Hor och dog där. Det hände i det fyrtionde året efter att Israels söner gått ut från Egypten, den första dagen i femte månaden. Aron var 123 år när han dog på berget Hor. Den kanaaneiske kungen av Arad, som bodde i Negev i Kanaan, fick höra att Israels söner var på väg. De bröt upp från berget Hor och slog läger i Salmona. Därefter slog de läger i Punon. Därefter slog de läger i Obot. Därefter slog de läger i Ije-Haabarim vid Moabs gräns. De bröt upp från Ijim och slog läger i Dibon-Gad. Därefter slog de läger i Almon-Diblatajma. Därefter slog de läger vid Abarimbergen framför Nebo. Därefter slog de läger på Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko. Deras läger vid Jordanfloden sträckte sig från Bet-Hajesimot till Abel-Hashittim på Moabs hedar. På Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko sa Herren till Mose: ”Säg till Israels söner: När ni har gått över Jordanfloden in i Kanaan, ska ni fördriva landets alla invånare för er och förstöra alla deras bildstoder och gjutna avgudabilder, och ödelägga alla deras offerhöjder. Erövra landet och bosätt er där, för jag har gett er landet till egendom. Fördela landet åt er som egendom genom lottkastning efter era släkter. En stor stam ska ges en större egendom, en liten stam ska ges en mindre egendom. Var och en ska få sin del efter lottens utslag. Fördela landet efter era fädernestammar. Men om ni inte fördriver landets invånare för er, då ska dem ni låter vara kvar bli törnen i era ögon och taggar i era sidor. De ska bli en pina för er i landet där ni bor. Och då ska jag göra med er det jag hade tänkt göra med dem.” Herren sa till Mose: ”Befall Israels söner och säg till dem: När ni kommer till Kanaan, då är detta det land som ska bli er egendom, med dessa gränser: I söder ska ert land sträcka sig från öknen Zin utmed Edom. Er sydgräns ska börja vid änden av Döda havet i öster. Sedan ska gränsen vända sig söder om Skorpionhöjden och gå fram till Zin och gå ut söder om Kadesh-Barnea. Därifrån vidare till Hasar-Addar och fram till Asmon. Från Asmon ska gränsen vända sig mot Egyptens flod och löpa ut vid havet. I väster ska er gräns vara Medelhavet. Det ska vara er västgräns. Detta ska vara er gräns i norr: från Medelhavet ska ni dra er gränslinje till berget Hor. Från berget Hor ska ni dra gränslinjen mot vägen till Lebo-Hamat, och gränsen ska nå Sedad. Sedan går gränsen till Sifron och slutar vid Hasar-Enan. Detta ska vara er nordgräns. Er gräns i öster ska ni dra från Hasar-Enan till Shefam. Från Shefam ska gränsen gå ner till Haribla, öster om Ajin, och fortsätta ner längs östra sluttningen av Kinneretsjön. Sedan ska gränsen gå ner till Jordanfloden och ut vid Döda havet. Detta ska vara ert land med dessa gränser runt om.” Mose befallde Israels söner: ”Detta är landet som ni ska ärva genom lottkastning. Herren har befallt att det ska ges åt de nio stammarna och den ena halva stammen. För Rubens stam och Gads stam med sina familjer liksom halva Manasses stam har redan fått sina egendomar. Dessa två stammar och denna halva stam har fått sina egendomar på andra sidan Jordanfloden mitt emot Jeriko, österut mot soluppgången.” Herren sa till Mose: ”Detta är namnen på de män som ska fördela landet i arvslotter åt er: prästen Eleaser och Josua, Nuns son. Ta en ledare ur varje stam för att bistå vid landets fördelning. Detta är männens namn: Från Judas stam Kaleb, Jefunnes son, från Simeons stam Samuel, Ammihuds son, från Benjamins stam Elidad, Kislons son, från Dans stam en ledare, Bucki, Joglis son, från Josefs barn: från Manasses stam en ledare, Hanniel, Efods son, och från Efraims stam en ledare, Kemuel, Shiftans son, från Sebulons stam en ledare, Elisafan, Parnaks son, från Isaskars stam en ledare, Paltiel, Assans son, från Ashers stam en ledare, Ahihud, Shelomis son, från Naftalis stam en ledare, Pedael, Ammihuds son.” Det var dessa män som Herren befallde att fördela arvslotterna åt Israels söner i Kanaan. Herren sa till Mose på Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko: ”Befall Israels söner att av sina arvsegendomar tilldela städer åt leviterna att bo i, med betesmarker runt om. I städerna ska de bo, och betesmarkerna är till för deras dragdjur och boskap och alla andra djur. Städernas betesmarker som ni ger leviterna ska sträcka sig 500 meter utåt från stadsmuren. Utanför staden ska ni mäta upp ett kvadratområde som mäter 1000 meter på varje sida, med staden i mitten. Detta ska leviterna ha som betesmarker till sina städer. De städer som ni tilldelar leviterna ska inkludera sex asylstäder dit en dråpare kan fly. Förutom dessa ska ni ge dem fyrtiotvå andra städer. Ge åt leviterna sammanlagt fyrtioåtta städer med betesmarker runt om. Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större stammarna och färre från de mindre. Varje stam ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom.” Herren sa till Mose: ”Säg till Israels söner: När ni gått över Jordanfloden in i Kanaan ska ni utse åt er städer som ska vara era asylstäder. Dit kan en dråpare som oavsiktligt dödat någon fly. Dessa städer ska ni ha som flyktstäder undan blodshämnaren, så att dråparen inte dödas innan han får sin dom av församlingen. Sex av de städer ni ger dem ska vara asylstäder. Välj tre städer öster om Jordanfloden och tre städer i Kanaan. De ska vara asylstäder. Dessa sex städer ska vara flyktstäder för Israels söner och invandraren och tillfälligt bosatta bland dem. Dit kan den som oavsiktligt dödat någon fly. Men den som slår ihjäl en annan med ett järnföremål är en mördare. Och mördare måste avrättas. Eller om någon tar en sten som går att döda med och slår ihjäl någon med den, då är han en mördare. Och mördare måste avrättas. Eller om någon tar ett träredskap som går att döda med och slår ihjäl någon med det, då är han en mördare. Och mördare måste avrättas. Blodshämnaren ska avrätta mördaren. När han finner honom ska han avrätta honom. Likaså om någon av hat knuffar en annan eller med elak avsikt kastar något på honom så att döden följer, eller av fiendskap slår ihjäl honom med bara händerna, då måste misshandlaren avrättas, för han är en mördare. Blodshämnaren ska avrätta honom när han finner honom. Men om någon plötsligt och utan att hysa fiendskap knuffar någon, eller utan elak avsikt kastar något på honom, eller utan att se honom träffar med en sten som kan döda och döden följer, och det sker utan fiendskap eller elak avsikt, då ska församlingen döma mellan gärningsmannen och blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter. Församlingen ska rädda dråparen ur blodshämnarens hand och återföra honom till asylstaden dit han flytt. Där ska han förbli tills översteprästen som är smord med den heliga oljan är död. Men om dråparen går utanför området för den asylstad dit han flytt, och blodshämnaren finner honom utanför asylstadens område och dräper honom, då är blodshämnaren utan blodskuld. En dråpare ska förbli i sin asylstad tills översteprästen dör. När översteprästen är död får dråparen återvända till marken som han äger. Detta ska vara en rättsstadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Om någon dödar en person ska mördaren avrättas efter vittnens uppgifter. Men ingen ska avrättas baserat på en enda persons vittnesmål. Ta inte emot lösen för en mördares liv. Han förtjänar döden och måste avrättas. Ta inte heller emot lösen för den som flytt till en asylstad, så att han kan vända hem och bo i landet före prästens död. Vanhelga inte landet där ni bor, för blod vanhelgar landet. Och landet får inte försoning för det blod som utgjutits där utom genom blodet från den som utgöt det. Orena inte landet där ni bor och i vars mitt jag bor. För jag, Jahve, bor mitt ibland Israels söner.” Överhuvudena för familjerna som härstammade från Gilead trädde fram. Gilead var son till Makir, Manasses son, av Josefs söners släkter. De tog till orda inför Mose och de ledare som var överhuvuden för israeliternas familjer, och sa: ”Jahve har befallt min herre att genom lottkastning fördela landet åt Israels söner. Min herre blev också befalld av Jahve att ge vår broder Selofhads arvsegendom åt hans döttrar. Men om de blir gifta med män från en annan israelitisk stam tas deras arvedel bort från våra fäders arvedel och läggs till den stam de kommer att tillhöra. Så vår arvslott tas bort. När sedan jubelåret kommer för Israels söner blir döttrarnas arv lagd till den stam som de kommer att tillhöra. Men deras arvsegendom tas från vår fädernestams arvedel.” Efter Herrens ord befallde då Mose Israels söner: ”Josefs söners stam har rätt. Detta är vad Herren befaller angående Selofhads döttrar: De får gifta sig med vem de vill, men det ska ske inom en släkt som tillhör deras fädernestam. Ingen arvsegendom bland Israels söner får övergå från en stam till en annan, utan varje israelit ska behålla sin fädernestams arvsegendom. Varje kvinna som ärvt egendom inom en israelitisk stam ska gifta sig med någon från en släkt inom hennes fädernestam, så att varje israelit får behålla sina fäders arvsegendom. Ingen arvsegendom får gå över från en stam till en annan. För varje israelitisk stam ska behålla sin egendom.” Selofhads döttrar gjorde som Herren befallt Mose. Selofhads döttrar Mahla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina farbröders söner. De blev gifta inom Manasses, Josefs sons, släkter, och deras arvsegendom förblev inom deras fädernesläkts stam. Detta var de bud och stadgar som Herren gav Israels söner genom Mose på Moabs hedar vid Jordanfloden mitt emot Jeriko. Följande ord talade Mose till hela Israel i öknen öster om Jordanfloden. Det var i ödemarken, i Arabah mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab, elva dagsresor från Horeb längs vägen över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea. I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels söner allt som Herren befallt honom att säga dem. Det var efter att Mose besegrat amoreernas kung Sihon som bodde i Heshbon, och Bashans kung Og som bodde i Ashtarot vid Edrei. Öster om Jordanfloden i Moab började Mose utlägga denna lag. Han sa: Jahve vår Gud sa till oss vid Horeb: ”Ni har stannat länge nog vid detta berg. Bryt nu upp och gå till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk i Arabah, i bergsbygden, i Låglandet, i Negev och i kustlandet vid havet. Gå till kanaaneernas land och till Libanon ända till den stora floden Eufrat. Lyssna! Jag har gett er landet framför er. Gå och inta landet som Herren med ed lovat att ge åt era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande.” På den tiden sa jag till er: ”Jag klarar inte att bära er ensam. Jahve er Gud har gjort er många. I dag är ni lika talrika som himlens stjärnor! Må Jahve, era fäders Gud, låta er öka tusenfalt och välsigna er så som han lovat er. Men hur ska jag ensam kunna bära era problem, bördor och tvister? Utse åt er kloka, förståndiga och respekterade män inom era stammar, så sätter jag dem till ledare över er.” Ni svarade mig och sa att det var ett bra förslag. Då tog jag ledande män i era stammar, kloka och respekterade män, och satte dem till ledare över er. De blev anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio, och de blev förmän i era stammar. Den tiden befallde jag era domare: ”Hör vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. Var inte partiska när ni dömer. Lyssna på både hög och låg. Räds inte någon människa, för domen tillhör Gud. Blir det för svårt för er, lägg då fram saken för mig så ska jag lyssna.” På den tiden påbjöd jag er allt vad ni skulle göra. Som Jahve vår Gud befallt oss, så bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och hemska öken som ni har sett. Vi följde vägen till amoreernas bergsbygd och när vi kom till Kadesh-Barnea, sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Jahve vår Gud vill ge oss. Lyssna! Jahve din Gud har gett dig landet framför dig. Dra upp och inta det så som Jahve, dina fäders Gud, har sagt dig. Var inte rädd eller modlös!” Då kom ni alla fram till mig och sa: ”Låt oss sända iväg män framför oss till att utforska landet åt oss och sedan komma åter och meddela oss om vägen vi ska ta dit upp, och vilka städer vi kommer till.” Jag tyckte förslaget lät bra, så jag valde tolv män bland er, en från varje stam. De gav sig av och drog upp till bergsbygden och kom till Druvdalen. Där spanade de. De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade rapport: ”Det är ett bra land som Jahve vår Gud vill ge oss.” Men ni vägrade dra dit upp. Ni trotsade Jahves, er Guds, befallning. Ni klagade i era tält och sa: ”Det är för att Herren hatar oss som han förde oss ut från Egypten och gav oss i amoreernas hand så att de kunde döda oss. Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi och städerna är stora med skyhöga murar. Dessutom såg vi anakiter där.” Då svarade jag er: ”Var inte förskräckta eller rädda för dem! Jahve er Gud som går framför er ska strida för er, så som ni såg att han gjorde för er i Egypten. Och i öknen erfor du hur Jahve din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom hit.” Men trots detta förtröstade ni inte på Jahve er Gud, som gick framför er på vägen för att utse era lägerplatser, om natten i en eld och om dagen i ett moln, för att visa er vägen ni skulle gå. När nu Herren hörde vad ni sa blev han vred och svor en ed: ”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed lovat ge era fäder, ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det. Åt honom och hans söner ska jag ge landet där han har vandrat, för han har helhjärtat följt Herren.” Herren blev vred också på mig på grund av er. Han sa: ”Inte heller du ska få komma dit. Josua, Nuns son, din tjänare, han ska få komma dit. Styrk honom, för han ska få Israel att ärva landet. Era barn som ni trodde skulle bli krigsbyte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma in dit. Jag ger landet åt dem, och de ska inta det. Men ni ska bryta upp och gå in i öknen i riktning mot Röda havet.” Ni svarade mig: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, som Jahve vår Gud befallt oss.” Så alla ni män beväpnade er i tron att det skulle gå lätt att dra upp till bergsbygden. Men Herren sa till mig: ”Säg åt dem att inte gå dit upp och strida, för jag är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender.” Så jag talade till er, men ni vägrade lyssna. Ni trotsade Herrens befallning och drog arrogant upp mot bergsbygden. Amoreerna som bodde där drog då ut mot er och jagade er som en bisvärm. De slog er i Seir och drev er ända till Horma. Då återvände ni gråtandes inför Herren. Men han lyssnade inte det minsta på er. Därför blev ni kvar i Kadesh en lång tid. Sedan gick vi tillbaka in i öknen, i riktning mot Röda havet, så som Herren sagt till mig. Under många dagar gick vi runt Seirs bergsbygd. Då sa Herren till mig: ”Länge nog har ni gått runt denna bergsbygd. Vänd nu mot norr! Och befall folket: Ni kommer att vandra genom området som tillhör era bröder, Esaus söner som bor i Seir. De är rädda för er, så var försiktiga. Ni ska inte utmana dem. För jag ska inte ge er ens en fotsbredd av deras land eftersom jag gett Seirs bergsbygd åt Esau till egendom. Ni ska köpa mat och vatten av dem för pengar, för Jahve din Gud har välsignat dig i allt du tagit dig för. Han vet vad du gått igenom under din vandring i denna stora öken. I fyrtio år har Jahve din Gud varit med dig och du har inte saknat något.” Så vi drog förbi våra bröder, Esaus söner, som bodde i Seir. Vi lämnade Arabahvägen, Elat och Esjon-Geber och drog iväg i riktning mot Moabs öken. Herren sa till mig: ”Ni ska varken ofreda eller utmana Moab till strid, för av deras land ger jag dig ingen egendom, eftersom jag redan gett Ar till Lots söner.” Förr bodde emiterna där, ett stort och talrikt folk, resliga som anakiterna. Liksom anakiterna räknas de för rafaiter, men moabiterna kallar dem emiter. I Seir bodde tidigare horiterna. Men Esaus söner fördrev och förgjorde dem och bosatte sig i deras land, så som Israel gjorde med landet som Herren gav dem som egendom. ”Bryt nu upp och gå över bäcken Sered.” Och det gjorde vi. Det gick trettioåtta år från det att vi lämnade Kadesh-Barnea till dess att vi gick över bäcken Sered. Och då var hela den generationens soldater döda och borta ur lägret, så som Herren med ed förklarat för dem. Herrens hand var emot dem och han gick hårt åt dem i lägret tills alla dog. Då alla folkets soldater hade dött, sa Herren till mig: ”Du ska i dag gå över Moabs gräns vid Ar och närmar dig då ammoniterna. Men du ska inte ofreda eller utmana dem till strid, för av ammoniternas land ger jag dig ingen egendom, eftersom jag redan gett det till Lots söner.” Också detta räknas till refaiternas land. De bodde där tidigare. Ammoniterna kallar dem samsummiter. De var ett folk som var stort och talrikt, resliga som anakiterna. Men Herren utplånade dem för ammoniterna, som fördrev dem och bosatte sig i deras land. Detsamma gjorde han för Esaus söner som bor i Seir, när han utplånade horiterna för dem. De fördrev dem och bosatte sig i deras land, där de bor än i dag. Likadant för aveerna som bodde i byar ända bort mot Gaza. Kaftoreerna, som kom från Kaftor, utplånade dem och bodde sedan i deras land. ”Bryt upp och gå över floden Arnon. Lyssna, i din hand ger jag amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land. Erövra landet och gå i krig mot honom! Jag ska från i dag börja inge fasa och skräck för dig hos alla folk under himlen. De ska höra om dig och skälva av ångest för dig.” Jag sände budbärare från Kedemots öken till Sichon, kungen i Heshbon, med denna fredshälsning: ”Låt mig få passera ditt land. Jag ska hålla mig på vägen utan att vika av åt höger eller vänster. Mat och vatten kan du sälja till mig för silver. Låt mig bara passera genom till fots, så som Esaus söner som bor i Seir, och moabiterna i Ar, lät mig göra, så att jag kan gå över Jordanfloden in i landet som Jahve vår Gud ska ge oss.” Men Sichon, kungen i Heshbon, ville inte låta oss passera hans land. För Jahve din Gud hade förhärdat hans ande och gjort honom kaxig för att ge honom i din hand, så som det är i dag. Herren sa till mig: ”Lyssna, nu har jag börjat ge Sichon och hans land till dig. Börja erövra det, lägg hans land under dig!” Sichon och hela hans krigshär drog då ut för att kriga mot oss vid Jahas. Men Jahve vår Gud överlämnade honom till oss, och vi besegrade honom, hans söner och hela hans här. Vi intog vid den tiden alla hans städer och utplånade fullständigt alla män, kvinnor och barn i varje stad. Vi lät ingen överleva. Bara boskapen rövade vi med oss tillsammans med krigsbytet från städerna vi intog. Från Aroer vid floden Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns för oss ingen ointaglig stad. Jahve vår Gud gav allt till oss. Men ammoniternas land lät du vara, hela landsträckan längs Jabboks dalsänka och städerna i bergsbygden, alldeles som Jahve vår Gud hade befallt. Sedan vek vi av och drog upp mot Bashan. Och Og, kungen i Bashan, ryckte ut med hela sin krigshär för att kriga mot oss vid Edrei. Men Herren sa till mig: ”Var inte rädd för honom! Jag ger honom och hela hans krigshär och hans land i dina händer. Gör med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Heshbon.” Så Jahve vår Gud gav också Og, kungen i Bashan, och hela hans krigshär i våra händer. Vi slog honom och lät ingen överleva. Vid den tiden erövrade vi alla hans städer. Det fanns ingen stad som vi inte tog ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike i Bashan. Alla var befästa städer med höga murar och med portar och bommar. Därtill många obefästa byar. Vi utplånade dem fullständigt, liksom vi hade gjort med kung Sichon i Heshbon. I varje stad utplånade vi alla män, kvinnor och barn fullständigt. Men all boskap och det vi tog från städerna behöll vi som krigsbyte. Vid den tiden erövrade vi landet från amoreernas två kungar som härskade öster om Jordanfloden, från Arnons dalsänka till berget Hermon. Sidonierna kallar Hermon för Sirjon, medan amoreerna kallar det Senir. Vi erövrade alla städerna på slätten, hela Gilead och hela Bashan ända till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike i Bashan. Og, kungen i Bashan, var den ende kvarvarande av refaiterna. Hans järnsäng finns ännu i ammoniternas Rabba. Den är fyra och en halv meter lång och två meter bred, enligt standardmått. Så vi erövrade detta land den tiden. Jag gav åt rubeniterna och gaditerna området som breder ut sig från Aroer vid Arnons dalsänka, samt hälften av Gileads bergsbygd med dess städer. Resten av Gilead och hela Bashan, Ogs rike, gav jag åt ena hälften av Manasses stam. Hela området Argob och Bashan brukar kallas refaiternas land. Jair, Manasses son, tog hela området Argob ända till geshureernas och maakateernas gräns. Efter sitt eget namn kallade han Bashan för Jairs byar, som det heter än i dag. Åt Makir gav jag Gilead. Åt rubeniterna och gaditerna gav jag området från Gilead till Arnons dalsänka – gränsen gick mitt i floden – och upp till Jabboks dalsänka som är ammoniternas gräns, dessutom Arabah med Jordanfloden som gräns från Kinneret till Arabah-havet, det är Döda havet, nedanför Pisgas branter i öster. På den tiden befallde jag er: ”Jahve er Gud har gett er detta land till egendom. Alla ni tappra män, beväpna er och gå över i spetsen för era bröder, Israels söner. Men era hustrur och barn och er boskap – jag vet att ni har mycket boskap – ska förbli i de städer jag gett er. Först när Herren låtit era bröder få ro, den ro som ni fått, och de också har erövrat det land som Jahve er Gud ska ge dem på andra sidan Jordanfloden, kan ni återvända till den egendom jag gett var och en av er.” På den tiden befallde jag Josua: ”Dina egna ögon har sett allt vad Jahve er Gud har gjort med dessa båda kungar. Detsamma vill Herren göra med alla riken där du drar fram. Var inte rädda för dem, för Jahve er Gud strider för er.” På den tiden bönföll jag Herren: ”Herre Jahve, du har börjat visa för din tjänare din storhet och väldiga kraft. Vilken gud i himlen eller på jorden kan utföra sådana gärningar och stordåd som du? Låt mig få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordanfloden, detta vackra bergslandskap, och Libanon.” Men Herren var vred på mig på grund av er och lyssnade inte på mig. Han sa till mig: ”Det är nog! Tala inte mer till mig om detta. Stig upp på toppen av Pisga och vänd blicken mot väster och norr, mot söder och öster. Se och betrakta, för du ska inte gå över Jordanfloden. Anförtro Josua ditt uppdrag, uppmuntra och styrk honom. För han ska gå över dit i spetsen för detta folk, och det land du ser ska han ge dem till egendom.” Sedan stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor. Lyssna nu Israel, till de stadgar och föreskrifter som jag lär er att följa, för att ni ska leva och komma in i och ta i besittning det land som Jahve, era fäders Gud, vill ge er. Lägg inget till de befallningar jag ger er och ta inget därifrån, utan håll buden som jag befaller er från Jahve er Gud. Era ögon såg vad Herren gjorde vid Baal-Peor. Jahve din Gud utrotade ur ditt folk alla som följde Baal-Peor. Men ni som höll fast vid Jahve er Gud lever alla än i dag. Lyssna, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som Jahve min Gud befallt mig, för att ni ska följa dem i landet dit ni kommer för att lägga det under er. Följ dem noga, för då ska er visdom och ert förstånd uppmärksammas av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar ska de säga: ”Detta stora folk är verkligen ett vist och förståndigt folk!” Vilket stort folk har gudar som är lika nära som Jahve vår Gud är nära oss varje gång vi anropar honom? Och vilket stort folk har så rättfärdiga stadgar och föreskrifter som hela denna lag som jag i dag lägger fram för er? Men se upp och var på din vakt så du inte glömmer vad dina ögon såg, eller låter det vika från ditt hjärta, under alla dina livsdagar. Berätta för dina söner och sonsöner vad som hände den dag du stod inför Jahve din Gud vid Horeb, när Herren sa till mig: ”Samla folket till mig. De ska få höra mina ord så att de lär sig att frukta mig under sina livsdagar på jorden, och så att de undervisar sina söner.” Då kom ni fram och ställde er vid bergets fot. Berget brann med flammor upp till himlen. Det var mörker och tjocka moln. Herren talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt. Det var bara en röst. Han kungjorde för er sitt förbund som han befallde er att följa: de tio budorden, som han skrev på två stentavlor. Herren befallde mig på den tiden att lära er stadgar och föreskrifter som ni ska följa i landet dit ni går för att lägga det under er. Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er ur elden på Horeb ska ni akta er noga. Detta för att ni inte ska bete er fördärvligt och göra åt er en avgudabild i någon form, en bild av man eller kvinna eller av ett djur på jorden eller av en fågel i skyn eller av ett kräldjur på marken eller av en fisk i vattnet under jorden. Och när du ser upp mot himlen och betraktar solen, månen och stjärnorna, himlens hela härskara, bli då inte förledd att tillbe dem och tjäna dem. För Jahve din Gud har tilldelat dem åt alla folk under hela himlen. Men er har Herren tagit och fört ut ur smältugnen, ut från Egypten, för att ni ska vara hans egendomsfolk, så som ni är i dag. Herren blev vred på mig på grund av er. Han svor att jag inte skulle få gå över Jordanfloden och inte komma in i det goda land som Jahve din Gud vill ge dig till arv. Jag ska dö i detta land och inte gå över Jordanfloden. Men ni ska gå över floden och ta det goda landet i besittning. Se till att inte glömma det förbund som Jahve er Gud har slutit med er. Och gör er ingen avgud i någon form. Det har Jahve din Gud förbjudit. För Jahve din Gud är en förtärande eld, en svartsjuk Gud. När du fött söner och sonsöner och ni bott länge i landet, om ni då beter er fördärvligt och gör er en avgudabild i någon form, och därmed gör något ont i Jahves, din Guds, ögon och väcker hans vrede, då tar jag i dag universum till vittne mot er att ni snart kommer att utrotas ur landet dit ni nu går över Jordanfloden för att lägga det under er. Ni kommer inte att leva där länge utan ska helt utplånas. Herren ska sprida er bland folken. Endast få av er ska överleva bland de folkslag dit Herren fördriver er. Där ska ni dyrka människotillverkade gudar av trä och sten, som varken kan se eller höra, äta eller lukta. Men om ni där söker Jahve din Gud ska du finna honom, om du söker honom helhjärtat och innerligt. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i framtiden ska du vända om till Jahve din Gud och lyda honom. För Jahve din Gud är en barmhärtig Gud. Han ska varken överge dig, förgöra dig eller glömma förbundet med dina fäder, det som han bekräftade med ed. Fråga tider som varit långt före dig, från dagen då Gud skapade Adam på jorden, fråga från himlens ena ände till den andra: har det hänt något så stort som detta, har någon hört något liknande? Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom styrka och kraft och genom stora och skrämmande gärningar? Allt detta såg du att Jahve er Gud gjorde för er i Egypten. Du fick se det för att du skulle veta att Jahve är Gud, det finns ingen annan än han. Från himlen lät han dig höra sin röst för att fostra dig. På jorden lät han dig se sin stora eld, och du hörde hans ord ur elden. Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras efterkommande, förde han dig ut från Egypten genom sin närvaro och stora kraft. Inför dig drev han bort folk som är större och mäktigare än du, och förde dig in i deras land och gav det åt dig till egendom, så som det är i dag. Därför ska du i dag veta och bevara i hjärtat att Jahve är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan. Håll hans stadgar och bud som jag i dag påbjuder dig. Då går det väl för dig och dina söner efter dig och du får leva länge i landet som Jahve din Gud ger dig för all framtid. Mose avskilde sedan tre städer i öster på andra sidan Jordanfloden. Dit kunde en dråpare fly om han oavsiktligt hade dödat någon och utan att förut ha hatat honom. Han skulle rädda sitt liv genom att fly till någon av följande städer: Beser i öknen på slättlandet var för Rubens stam, Ramot i Gilead var för Gads stam och Golan i Bashan var för Manasses stam. Detta är den lag som Mose lade fram för Israels söner. Dessa är de lagbud, stadgar och föreskrifter som Mose kungjorde för Israels söner efter att de kom ut från Egypten. Det var på andra sidan Jordanfloden i dalen mitt emot Bet-Peor, i amoreerkungen Sichons land. Han bodde i Heshbon och besegrades av Mose och Israel när de drog ut från Egypten. De erövrade Sichons land och landet som tillhörde kung Og i Bashan, de två amoreiska kungarna i öster på andra sidan Jordanfloden, från Aroer vid floden Arnons strand till berget Sion, det är Hermon, och hela Arabah i öster på andra sidan Jordanfloden, till Arabah-havet nedanför Pisgas sluttningar. Mose kallade samman hela Israel och sa: Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag i dag kungör för er. Lär er dem och följ dem noga. Jahve vår Gud slöt ett förbund med oss på Horeb. Det var inte med våra fäder Herren slöt förbundet, utan med alla oss som står här i dag med livet i behåll. Herren talade till er ansikte mot ansikte ur elden på berget. Jag stod då mellan Herren och er för att förmedla Herrens ord till er. För ni var rädda för elden och steg inte upp på berget. Han sa: Jag är Jahve din Gud som förde dig ut från Egypten, slavhuset. Ha inga andra gudar än mig. Gör inte åt dig någon gudabild, ingen avbild av något uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Fall inte ner för dem eller dyrka dem, för jag, Jahve din Gud, kräver odelad lojalitet. Jag straffar barn till tredje och fjärde led för fädernas synd när de hatar mig, men visar trogen kärlek i tusen släktled mot dem som älskar mig och håller mina bud. Missbruka inte Jahves, din Guds, namn. För Jahve låter ingen vara ostraffad som missbrukar hans namn. Håll sabbatsdagen så att du avskiljer den, så som Jahve din Gud befallt dig. Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är sabbat för Jahve din Gud. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din slav eller slavinna, din oxe eller åsna eller något annat av dina djur, eller invandraren inom dina portar. Din slav och din slavinna ska få vila liksom du. Kom ihåg att du var slav i Egypten, och att Jahve din Gud förde dig ut därifrån med styrka och kraft. Därför har Jahve din Gud befallt dig att hålla sabbatsdagen. Hedra din far och din mor, så som Jahve din Gud befallt dig. Då får du leva länge och det går dig väl i landet som Jahve din Gud ger dig. Mörda inte. Begå inte äktenskapsbrott. Stjäl inte. Vittna inte falskt mot din nästa. Ha inte begär till din nästas hustru. Ha inte begär till din nästas hus eller åker, hans slav eller slavinna, hans oxe eller åsna eller något annat som tillhör din nästa. Herren talade dessa ord med hög röst till hela er församling på berget, ur elden, molnet och det tjocka mörkret. Inget mer sa han. Han skrev orden på två stentavlor som han gav åt mig. När ni hörde rösten ur mörkret medan berget stod i lågor, kom alla ni överhuvuden för era stammar samt era äldste fram till mig. Och ni sa: ”Lyssna, Jahve vår Gud har visat oss sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och låta henne leva. Varför måste vi då dö? Denna väldiga eld kommer att sluka oss. Om vi får höra mer av rösten från Jahve vår Gud kommer vi att dö. För vem bland allt kött har hört den levande Gudens röst tala ur elden, så som vi, och överlevt? Gå du nära och lyssna till allt som Jahve vår Gud säger. Sedan kan du berätta för oss allt vad Jahve vår Gud sagt till dig. Vi ska lyssna och lyda.” Herren hörde era ord till mig, och han sa till mig: ”Jag har hört vad detta folk sagt till dig. De har rätt i allt de säger. Om de ändå hade hjärtan som fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras söner. Gå och säg åt dem att återvända till sina tält. Men stå du kvar här hos mig. Jag ska tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du ska lära dem att följa i landet jag ger dem till besittning.” Se noga till att göra vad Jahve er Gud har befallt er. Vik inte av åt höger eller vänster. Vandra alltid på den väg som Jahve er Gud befallt er att gå. Då får ni leva och ha framgång och ni får ett långt liv i landet ni tar i besittning. Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Jahve er Gud har befallt mig att lära er att följa i landet dit ni går för att ta det i besittning. Frukta Jahve din Gud i hela ditt liv så att du håller alla hans stadgar och bud som jag ger dig, du och din son och din sonson, så att du får ett långt liv. Lyssna, Israel! Och följ dem noga! Då ska det gå väl för dig och ni ska bli talrika, så som Jahve, dina fäders Gud, har lovat dig. Ni får ett land som flödar av mjölk och honung. Lyssna, Israel! Jahve är vår Gud, Jahve är en. Älska Jahve din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du bevara i ditt hjärta. Upprepa dem ständigt hos dina söner och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Bind dem som ett tecken på din hand och fäst dem som en symbol på din panna. Skriv dem på dina dörrposter och på dina portar. När Jahve din Gud för dig in i landet som han med ed lovade dina fäder Abraham, Isak och Jakob att ge dig, med stora och vackra städer som du inte byggt, med hus fulla med allt gott som du inte fyllt, med brunnar som du inte grävt, och med vingårdar och olivlundar som du inte planterat – när du då äter dig mätt ska du se till att inte glömma Herren som förde dig ut från Egypten, slavhuset. Frukta Jahve din Gud, tjäna honom, ge din ed i hans namn. Följ inte andra gudar, gudar som dyrkas av era grannfolk. För Jahve din Gud är en svartsjuk Gud i din mitt. Vreden från Jahve, din Gud, kan annars tändas mot dig så att han utrotar dig från jordens yta. Sätt inte Jahve er Gud på prov, så som ni gjorde vid Massa. Följ noga Jahves, er Guds, befallningar, och de lagbud och stadgar som han gett dig. Gör det som är rätt och gott i Herrens ögon, så att det går dig väl. Då får du komma in och ta i besittning det goda land som Herren med ed lovat dina fäder. Han ska fördriva alla dina fiender för dig, så som Herren lovat. När din son i framtiden frågar dig: Vad betyder de lagbud, stadgar och befallningar som Jahve vår Gud har gett er? då ska du svara din son: Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut från Egypten. Vi fick se hur Herren gjorde stora och förödande tecken och under i Egypten på farao och hela hans husfolk. Men oss förde han ut därifrån för att leda oss in i och ge oss landet som han med ed lovat våra fäder. Herren befallde oss att följa alla dessa stadgar och att frukta Jahve vår Gud, så att det går väl för oss alla dagar och vi får leva, så som till denna dag. Det är vår rättfärdighet, att vi noga följer alla dessa bud inför Jahves, vår Guds, ansikte, så som han befallt oss. När Jahve din Gud för dig in i landet dit du nu går för att ta det i besittning ska han fördriva många folkslag för dig: hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, sju folk som är talrikare och mäktigare än du. När Jahve din Gud ger dem till dig och du besegrar dem ska du helt utrota dem. Du ska inte sluta förbund med dem eller visa dem nåd. Gift er inte med dem, ge inte dina döttrar åt deras söner och ta inte deras döttrar åt dina söner. För de ska vända dina söner ifrån mig till att dyrka andra gudar. Herrens vrede ska då tändas mot er och det ska inte dröja förrän han förgör er. Gör istället så här med dem: riv ner deras altaren, krossa deras stoder, hugg ner deras asherapålar och bränn deras avgudabilder. För du är ett heligt folk inför Jahve din Gud. Bland alla jordens folk har Jahve din Gud utvalt dig till att vara hans egendomsfolk. Det var inte för att ni var talrikare än alla andra folk som Herren kände för er och utvalde er. För ni var mindre än alla andra folk. Utan Herren älskade er och höll den ed han gav era fäder. Därför förde Herren er ut med stark hand och befriade er från slavhuset, från den egyptiske kungen faraos hand. Förstå därför att Jahve din Gud är Gud. Han är den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin trogna kärlek i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Men han ska öppet vedergälla och förgöra dem som hatar honom. Han ska inte tveka att öppet vedergälla dem som hatar honom. Håll därför de bud, stadgar och föreskrifter som jag i dag befaller dig att följa. Om ni lyssnar till dessa föreskrifter och noga följer dem, ska Jahve din Gud hålla fast vid sitt förbund och sin kärlek som han med ed lovade dina fäder. Han ska älska dig och välsigna dig och göra dig talrik. Han ska välsigna dina nyfödda och din åkerjord, din säd, ditt nya vin och din olja, kornas kalvar och dina tackors lamm, i landet som han med ed lovat dina fäder att ge dig. Du ska vara välsignad framför alla andra folk. Ingen bland män och kvinnor eller bland boskap ska vara infertil. Herren ska hålla alla sjukdomar borta från dig. Han ska inte lägga på dig någon av de hemska sjukdomar från Egypten som du känner till. Men han ska lägga dem på alla som hatar dig. Sluka alla de folk som Jahve din Gud ger dig. Visa dem ingen medkänsla. Och dyrka inte deras gudar, för det skulle bli en snara för dig. Kanske du tänker: ”Dessa folk är större än jag, hur ska jag kunna fördriva dem?” Men var inte rädd för dem. Tänk på vad Jahve din Gud gjorde med farao och hela Egypten. Tänk på de väldiga prövningar du såg. Tecknen och undren. Och på den styrka och kraft med vilken Jahve din Gud förde dig ut. Jahve din Gud ska göra detsamma med alla de folk som du är rädd för. Jahve din Gud ska också sända en getingsvärm över dem, tills alla som överlevt och gömt sig för dig blir utrotade. Skräms inte av dem, för Jahve din Gud är mitt ibland dig, en stor och respektingivande Gud. Jahve din Gud ska steg för steg jaga iväg dessa folk för dig. Du ska inte kunna utplåna dem genast, för då blir markens vilddjur för många för dig. Jahve din Gud ska ge dem till dig och göra dem panikslagna tills de förintas. Han ska ge deras kungar i ditt våld. Du ska utplåna deras namn under himlen. Ingen ska kunna stå dig emot tills du förintat dem. Bränn deras avgudabilder! Silvret och guldet som täcker avgudarna ska du inte ha begär till eller lägga beslag på. Då fångas du av det. För det är vidrigt för Jahve din Gud. Låt inget vidrigt komma in i ditt hus, för då hamnar du också under Guds dom. Du måste hata sådana vidrigheter. För sådant är under Guds dom. Alla de bud jag i dag ger dig ska ni noga följa. Då får ni leva och bli talrika. Och ni får komma in i och besitta landet som Herren med ed har lovat era fäder. Kom ihåg hur Jahve din Gud i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen. För han ville ödmjuka dig och pröva dig och lära känna ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte. Han ödmjukade dig, och i din hunger gav han dig manna som varken du eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan lever inte bara av bröd utan av varje ord som kommer från Herrens mun. Dina kläder blev inte utslitna och dina fötter svullnade inte under dessa fyrtio år. Tänk på att Jahve din Gud fostrar dig som en man fostrar sin son. Så håll Jahves, din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom. Jahve din Gud för dig in i ett gott land med vattenbäckar, källor och vattenådror som flödar fram i dalar och på berg. Det är ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatäppelträd, med olivträd och med honung. Det är ett land där du inte ska äta ditt bröd i fattigdom eller sakna något. Det är ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen. Du ska äta dig mätt och prisa Jahve din Gud för det goda land han skänkt dig. Se till att du inte glömmer Jahve din Gud och försummar att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger vackra bostadshus, när dina kor och får förökas och du får mer av silver och guld och annat du äger, se då till att du inte blir arrogant så att du glömmer Jahve din Gud som förde dig ut från Egypten, slavhuset. Han ledde dig genom den stora och hemska öknen, genom törstig ödemark bland giftormar och skorpioner. Han såg till att vatten kom fram åt dig ur den hårda klippan. Han gav dig manna att äta i öknen, en mat okänd för dina fäder. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott. Du kan tänka: ”Min kraft och min egen förmåga har skänkt mig detta välstånd”. Men kom ihåg att det är Jahve din Gud som ger dig kraft att få välstånd. Detta för att han vill stå fast vid det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag. Men om du glömmer Jahve din Gud och följer andra gudar för att tjäna och tillbe dem, då försäkrar jag er i dag att ni sannerligen ska förgås. Likt de folkslag som Herren förgör åt er ska också ni förgås, därför att ni inte lyssnade till Jahve, er Gud. Lyssna, Israel! Du går i dag över Jordanfloden för att gå in och fördriva folk som är större och mäktigare än du, folk med stora städer och skyhöga murar. Anakiterna är ett stort och resligt folk. Du känner till dem och har hört vad som sägs om dem: ”Vem kan stå emot Anaks söner?” Men i dag ska du veta att Jahve din Gud är den som går framför dig. Som en förtärande eld ska han förgöra dem och kuva dem för dig. Och du ska fördriva dem och snabbt utrota dem, så som Herren lovat dig. När Jahve din Gud fördrivit dem för dig får du inte tänka: ”Det är på grund av min rättfärdighet som Herren förde mig in i detta land och lade det under mig.” Nej, det är ondskan hos dessa folk som gör att Herren fördriver dem för dig. Det är inte för att du är rättfärdig eller rättsinnig som du går in för att lägga deras land under dig. Nej, det är till följd av ondskan hos dessa folk som Jahve din Gud fördriver dem för dig. Därmed uppfylls vad Herren med ed lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Förstå därför att det inte är på grund av din rättfärdighet som Jahve din Gud ger dig detta goda land till besittning, för du är ett envist folk. Kom ihåg och glöm aldrig, hur du i öknen väckte Jahves, din Guds, vrede. Från den dag du lämnade Egypten tills ni kom hit har ni varit upproriska mot Herren. Också vid Horeb väckte ni Herrens vrede. Han blev så arg på er att han ville förgöra er. När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna till förbundet som Herren slutit med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Jag varken åt eller drack. Herren gav mig de två stentavlorna. Där var skrivet med Guds finger alla de ord som Herren talat till er på berget ur elden den dag ni var samlade där. Efter de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna gav Herren mig de båda stentavlorna, förbundets tavlor. Han sa till mig: ”Res dig och gå genast ner härifrån! För ditt folk som du fört ut från Egypten har gjort något fördärvligt. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten avgudabild.” Herren sa till mig: ”Jag har betraktat detta folk, det är ett envist folk! Lämna mig! Jag vill förgöra dem och utplåna deras namn under himlen. Sedan ska jag göra dig till ett folk som är mäktigare och större än de.” Då vände jag om och gick ner från det brinnande berget. Jag hade förbundets två tavlor i mina händer. Jag såg att ni hade syndat mot Jahve er Gud. Ni hade gjort åt er en gjuten kalv och redan vikit av från den väg som Herren befallt er att gå. Jag grep tag i de två tavlorna och kastade dem ifrån mig och slog sönder dem inför era ögon. Jag föll ner inför Herren och låg så i fyrtio dagar och fyrtio nätter, liksom förra gången. Jag varken åt eller drack på grund av all den synd som ni begått genom att göra det som var ont i Herrens ögon så att han blev vred. För jag fruktade att Herren var så rasande vred mot er att han ville förgöra er. Men Herren lyssnade till mig även den gången. Herren var också mycket vred på Aron så att han ville döda honom. Därför bad jag också för Aron den gången. Sedan tog jag er synd, kalven som ni hade gjort. Jag brände upp den och krossade den till stoft och kastade det i bäcken som rann från berget. Ni väckte också Herrens vrede i Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava. Och när Herren sände er från Kadesh-Barnea och sa att ni skulle dra upp och erövra landet som han hade gett er, då var ni upproriska mot befallningen från Jahve er Gud. Ni varken trodde på eller lydde honom. Ni har varit upproriska mot Herren från den dag då jag lärde känna er. Så jag föll ner inför Herren och låg så de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna, eftersom Herren hade hotat förgöra er. Jag bad till Herren: Herre Jahve, förgör inte ditt egendomsfolk som du befriat med din stora makt. Dem som du med stark hand förde ut från Egypten. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob och se inte på detta folks hårdhet, ondska och synd. Annars kommer de att säga i landet som du förde oss ut från: ”Herren misslyckades att föra in dem i landet som han lovade dem. Och han hatade dem, därför förde han ut dem för att döda dem i öknen.” De är ju ditt egendomsfolk som du förde ut med din stora kraft och utsträckta arm. På den tiden sa Herren till mig: ”Hugg ut två stentavlor som de förra och kom upp till mig på berget. Gör dig också en ark av trä. Jag ska skriva på tavlorna de ord som stod på de tavlor som du förut slog sönder. Lägg dem sedan i arken.” Så jag gjorde en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor, som de förra. Jag gick upp på berget med de båda tavlorna i handen. Han skrev på tavlorna detsamma som första gången, de tio budorden som Herren hade talat till er på berget ur elden den dag ni var samlade där. Herren gav dem åt mig. Sedan vände jag om och gick ner från berget. Jag lade tavlorna i arken som jag hade gjort, och där blev de liggande, så som Herren befallt mig. Israels söner bröt upp från Beerot-Bene-Jaakan och kom till Mosera. Där dog Aron och där blev han begravd. Hans son Eleasar blev präst efter honom. Därifrån drog de till Gudgoda och från Gudgoda till Jotbata, en trakt rik på bäckar. På den tiden avskilde Herren Levis stam till att bära Herrens förbundsark, till att stå inför Herrens ansikte och tjäna honom och till att välsigna i hans namn. Så gör de än i dag. Därför fick Levi ingen arvsegendom bland sina bröder. Herren är hans arv, så som Jahve din Gud lovat honom. Jag stannade på berget fyrtio dagar och fyrtio nätter som förra gången. Herren lyssnade till mig också denna gång, han ville inte förgöra dig. Herren sa till mig: ”Res dig upp! Gå framför folket under färden så att de kan dra in i och ta i besittning landet som jag med ed lovat deras fäder att ge dem.” Och nu Israel, vad begär Jahve din Gud av dig? Att du fruktar Jahve din Gud, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom, att du tjänar Jahve din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ, att du håller Herrens bud och hans stadgar som jag i dag ger dig. Då ska det gå dig väl. Lyssna, rymden och himlarnas himmel, jorden och allt därpå, tillhör Jahve din Gud. Ändå var det bara dina fäder som Herren kände för i kärlek. Så han utvalde er, deras efterkommande, framför alla andra folk, så som det är i dag. Omskär därför ert hjärta och var inte längre envisa. För Jahve er Gud är gudarnas Gud och herrarnas Herre. Han är den Gud som är stor och mäktig och respektingivande. Han är inte partisk och tar inte mutor. Han behandlar den faderlöse och änkan rättvist. Han älskar främlingen genom att ge honom mat och kläder. Också ni ska älska främlingen för ni var själva främlingar i Egypten. Frukta Jahve din Gud, tjäna honom, håll dig till honom, och avlägg din ed i hans namn. Han är din ära och han är din Gud, som utfört de stora och respektingivande gärningar för dig som du sett med egna ögon. När dina fäder drog ner till Egypten var de sjuttio personer. Nu har Jahve din Gud gjort dig talrik som himlens stjärnor! Älska Jahve din Gud alla dagar och håll vad han ålagt dig, hans stadgar och lagar och bud. Förstå detta i dag - som inte gäller era söner som varken erfor eller såg det följande -: hur Jahve er Gud fostrade er, hans storhet, styrka och kraft, de tecken och gärningar han gjorde i Egypten med farao, Egyptens kung, hela hans land, vad han gjorde med egyptiernas armé, hästar och vagnar, hur han sände Röda havets vatten forsande över dem när de förföljde er, hur Herren förgjorde dem till denna dag, vad han gjorde med er i öknen tills ni kom hit, och vad han gjorde med Datan och Abiram, söner till Eliab, Rubens son, när jorden öppnade sitt gap och slukade dem med deras familjer, deras tält och allt levande som följde dem, mitt bland alla israeliter. Ni såg med egna ögon alla de väldiga gärningar som Herren gjorde. Håll därför alla de bud jag i dag ger dig. Då blir ni starka och kan gå in och erövra landet som ni går över till för att ta i besittning. Och då får ni leva länge i landet som Herren med ed lovat era fäder att ge åt dem och deras efterkommande. Det är ett land som flödar av mjölk och honung. Det land dit du nu kommer för att ta det i besittning är inte som Egypten som ni drog ut från. Där var du tvungen att trampa fram vattnet till din sådd, som i en grönsaksträdgård. Nej, landet som ni går över till för att ta i besittning är ett land med berg och dalar som får dricka av himlens regn. Det är ett land som Jahve din Gud har omsorg om. Hans blick vilar ständigt på landet, från årets början till årets slut. Om ni lyder de bud som jag ger er i dag, att älska Jahve er Gud och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ, då ska jag ge regn åt ert land i rätt tid, höstregn och vårregn, så att du får skörda din säd, ditt vin och din olja. Jag ska låta gräset växa på marken för din boskap, och du ska få äta dig mätt. Men se till att inte era hjärtan bedras och ni viker av och tjänar andra gudar och tillber dem. För då ska Herrens vrede brinna mot er. Han ska stänga himlen så att regnet inte faller och marken inte ger sin gröda. Och då ska ni snart utrotas ur det goda land som Herren ger er. Lägg dessa mina ord på ert hjärta och i ert sinne. Bind dem som ett tecken på er hand, och fäst dem som en symbol på er panna. Lär era söner dem, tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Skriv dem på dina dörrposter och på dina portar. Då ska ni och era söner få leva länge i landet som Herren med ed lovat era fäder att ge dem, lika länge som himlen välver sig över jorden. För om ni noga håller och följer alla dessa bud som jag ger er: att älska Jahve er Gud och vandra på alla hans vägar och hålla er till honom, då ska Herren fördriva alla dessa folk för er, och ni ska driva undan folk som är större och mäktigare än ni själva. Varje plats där ni sätter er fot ska bli er. Ert område ska sträcka sig från öknen till Libanon och från den stora floden Eufrat till Medelhavet. Ingen ska kunna stoppa er! Jahve er Gud ska sprida fasa och skräck för er över hela det land ni beträder, så som han lovat er. Lyssna, i dag lägger jag fram för er välsignelse och förbannelse: välsignelse om ni lyder buden från Jahve er Gud, som jag i dag ger er, förbannelse om ni inte lyder buden från Jahve er Gud utan viker av från den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner. När Jahve din Gud för dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska du uttala välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Ebal. Som ni vet ligger dessa berg på andra sidan Jordanfloden, bortom Västvägen i kanaaneernas land, de som bor i Arabah mitt emot Gilgal vid Mores terebinter. Ni ska nu gå över Jordanfloden för att komma in i och ta i besittning landet som Jahve er Gud ger er. När ni lagt det under er och bor där, ska ni noga följa alla de stadgar och föreskrifter som jag i dag lägger fram för er. Detta är de stadgar och föreskrifter som ni noga ska följa alla era dagar på jorden, i landet som Jahve dina fäders Gud ger dig till besittning. Ödelägg alla platser där folken ni fördriver har dyrkat sina gudar, på höga berg, höjder och under alla grönskande träd. Bryt ner deras altaren, krossa deras stoder, bränn deras asherapålar, hugg ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från dessa platser. Tjäna inte Jahve er Gud på deras sätt. Men sök den plats som Jahve er Gud utväljer bland alla era stammar till boning för sitt namn. Dit ska du gå. Dit ska ni föra era brännoffer och slaktoffer, ert tionde, era händers gåvor, era löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av era kor och får. Ät där med ert husfolk i Jahves, er Guds, närvaro och gläds över alla era händers verk, det som Jahve din Gud välsignat dig med. Ni ska inte göra allt som vi i dag gör här, där varje man gör vad han själv tycker är rätt. Ni har ju ännu inte kommit till den viloplats och egendom som Jahve din Gud vill ge dig. Men ni ska gå över Jordanfloden och bo i landet som Jahve er Gud vill ge er till egendom. Han ska ge er ro för alla era fiender runt omkring så att ni bor i trygghet. Och Jahve er Gud ska utvälja en boning åt sitt namn. Till den platsen ska ni föra allt som jag befaller er: era brännoffer och slaktoffer, ert tionde, era händers gåvor och alla de utvalda löftesoffer som ni ger åt Herren. Gläd er där inför Jahve er Gud, med era söner och döttrar, slavar och slavinnor och med leviten som bor inom era portar, eftersom han inte har någon arvsegendom med er. Se till att du inte offrar dina brännoffer på vilken plats som helst, utan bara på den plats Herren utväljer inom en av dina stammar. Där ska du offra dina brännoffer och där ska du göra allt jag befaller dig. Däremot får du slakta och äta kött så mycket du vill inom alla dina portar, allt efter den välsignelse som Jahve din Gud ger dig. Både orena och rena får äta av det, som vore det kött av gasell eller hjort. Men blodet får ni inte äta. Häll ut det på marken som vatten. Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin, din olja, det förstfödda av dina kor och får, något löftesoffer du lovat ge, dina frivilliga offer, dina händers gåvor. På den plats som Jahve din Gud utväljer ska du äta det inför Jahve din Gud, med din son och dotter, din slav och slavinna och med leviten som bor inom dina portar. Gläd dig inför Jahve din Gud över alla dina händers verk. Se till att du inte försummar leviten så länge du lever i ditt land. När Jahve din Gud utvidgat ditt område som han lovat dig och du säger att du vill äta kött, eftersom du tycker om att äta kött, så får du äta kött hur mycket du vill. Befinner du dig långt från platsen som Jahve din Gud utvalt för sitt namn, då får du enligt min befallning slakta av de kor och får som Herren gett dig, och äta av det inom dina portar så mycket du vill. Men ät det så som man äter kött av gasell eller hjort. Både orena och rena får äta av det. Men ät inte blodet! För blodet är livet och du får inte äta livet tillsammans med köttet. Ät det inte. Häll ut det på marken som vatten. Ät det inte, så ska det gå väl för dig och dina söner efter dig, eftersom du gör det rätta i Herrens ögon. Men de heliga gåvor som du vill ge samt dina löftesoffer, ska du ta med dig till den plats som Herren väljer. Av dina brännoffer ska du offra köttet och blodet på Jahves, din Guds, altare. Av dina slaktoffer ska blodet utgjutas på Jahves, din Guds, altare. Men köttet får du äta. Se till att lyda alla dessa bud som jag ger dig! Då ska det för evigt gå väl för dig och dina söner efter dig, eftersom du gör det goda och rätta i Jahves, din Guds, ögon. När Jahve din Gud avlägsnar de folk som du kommer till för att fördriva, och du har drivit bort dem och bor i deras land, se då till att du inte förleds att bete dig som dem efter att de röjts ur vägen för dig. Visa inget intresse för deras gudar genom att säga: ”Hur dyrkade dessa folk sina gudar? Jag vill göra detsamma.” Gör inte så när du tillber Jahve din Gud! För varje vidrighet som Herren hatar har de utfört för sina gudar. Även sina söner och döttrar bränner de åt sina gudar. Se noga till att följa allt som jag befaller er. Lägg ingenting till och ta ingenting därifrån. Säg att en profet eller någon som haft drömsyner framträder hos er. Han utlovar er ett tecken eller under, och sedan inträffar det tecknet eller undret, och han säger: ”Jag tycker vi följer andra gudar och dyrkar dem,” gudar som är okända för er. Då ska ni inte lyssna till den profetens ord eller till den drömmaren. För det är Jahve er Gud som prövar er, för att se om ni älskar Jahve er Gud av hela ert hjärta och hela er själ. Jahve er Gud ska ni följa, honom ska ni frukta, hans bud ska ni hålla, hans röst ska ni lyssna till, honom ska ni tjäna och honom ska ni hålla er till. Men den profeten eller den drömmaren ska avrättas. För han manade till avfall från Jahve er Gud som förde er ut från Egypten och befriade dig från slavhuset. Han ville locka dig bort från den väg som Jahve din Gud befallt dig att gå. Du ska rensa bort det onda hos dig. Säg att din bror, din mors son, din son eller dotter, eller hustrun i din famn eller din själsfrände, lockar dig och säger i hemlighet: ”Jag tycker vi går och dyrkar andra gudar”, gudar som varken du eller dina fäder känt, gudar hos folken bosatta runt omkring er, nära eller fjärran, någonstans på jorden. Då ska du inte ge efter för honom, inte lyssna på honom, inte se på honom med medkänsla eller barmhärtighet, inte skydda honom. Du måste avrätta honom! Du ska vara först med att lyfta din hand för att döda honom, och därefter ska hela folket lyfta sin hand. Stena honom till döds, eftersom han försökte förleda dig bort från Jahve din Gud som förde dig ut från Egypten, slavhuset. Hela Israel ska höra om detta och frukta. De ska sedan inte mer göra något sådant ont hos dig. Säg att du får höra att det sägs om någon av de städer som Jahve din Gud ger dig att bo i, att det bland dig har trätt fram usla män som förleder invånarna i sin stad genom att säga: ”Vi går bort och dyrkar andra gudar”, gudar som är okända för er. Då ska du noga efterforska, undersöka och förhöra. Om det är sant och kan bekräftas att detta avskyvärda ägt rum hos dig, då måste du slå ner den stadens invånare med svärd. Förinta staden fullständigt med alla däri. Döda även boskapen med svärd. Samla ihop allt byte du tagit mitt på torget. Bränn sedan upp staden med allt byte som ett heloffer åt Jahve din Gud. Staden ska bli en ruinhög för evigt och får aldrig återuppbyggas. Du får inte ta något av det som bestämts till förintelse. Då ska Herren vända sig ifrån sin glödande vrede och visa dig nåd och barmhärtighet och göra dig talrik, så som han med ed lovat dina fäder. Detta sker om du lyssnar till Jahve din Gud och håller alla hans bud som jag ger dig i dag, och gör det rätta i Jahves, din Guds, ögon. Ni är söner till Jahve er Gud. För de döda ska ni inte skära er eller raka era huvuden. För du är ett heligt folk för Jahve din Gud. Herren har utvalt dig till att vara hans egendomsfolk bland alla jordens folk. Ät inget avskyvärt. Dessa djur får ni äta: oxe, får, get, hjort, gasell, dovhjort, stenbock, vildoxe, antilop och vildfår. Ni får äta alla djur med klövar, kluvna i två halvor, och som idisslar. Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar: kamelen, haren och klippgrävlingen. Även om de idisslar saknar de klövar. De är orena för er. Ät inte heller svinet, för även om det har klövar idisslar det inte. Det är orent för er. Ät inte av deras kött och rör inte deras döda kroppar. Av allt som lever i vatten får ni äta det som har fenor och fjäll. Ni får inte äta det som saknar fenor och fjäll. Det är orent för er. Ni får äta alla rena fåglar. Men dessa fåglar får ni inte äta: örnen, lammgamen, vråken, gladan, falken med dess arter, kråkfåglar, strutsen, jordugglan, fiskmåsen, höken med dess arter, kattugglan, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, asgamen, fiskuven, storken, piparen med dess arter, härfågeln och fladdermusen. Alla flygande insekter är orena för er. De får inte ätas. Men alla rena flygande djur får ni äta. Ät inte något självdött djur. Ge det att äta åt invandraren inom dina portar eller sälj det till utlänningen. För du är ett heligt folk för Jahve din Gud. Du ska inte koka en killing i moderns mjölk. Ge tionde av allt vad din åker producerar varje år. Ät ditt tionde av din säd, ditt vin, din olja, och det förstfödda av dina kor och får, inför Jahve din Gud på den plats som han väljer till boning åt sitt namn. Så ska du lära dig att alltid frukta Jahve din Gud. Men om vägen är för lång för dig så att du inte kan bära dit tiondet som Jahve din Gud välsignat dig med, eftersom platsen som Jahve din Gud väljer för sitt namn är dig fjärran, då kan du sälja ditt tionde för pengar. Ta pengarna och gå till den plats som Jahve din Gud väljer. Där kan du för pengarna köpa vad du önskar: kor, får, vin, starka drycker, allt du kan önska. Ät sedan där inför Jahve din Gud och gläd dig med ditt husfolk. Och glöm inte leviten inom dina portar, för han har ingen arvsegendom med dig. Vid slutet av vart tredje år ska du ta hela tiondet av din avkastning det året och samla det inom dina portar. Sedan ska leviten komma - för han har ingen arvsegendom med dig - och invandraren, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar. De ska äta sig mätta. Då ska Jahve din Gud välsigna dig i allt ditt arbete. Vart sjunde år ska du avskriva skulder. Så ska avskrivningen gå till: Den som lånat ut något till sin nästa ska efterskänka lånet. Han får inte kräva in något av sin nästa eller sin broder, eftersom skuldavskrivning kungjorts från Herren. En utlänning får du kräva, men din broders skuld ska du efterskänka. Men ingen fattig ska finnas hos dig. För Herren ska rikligt välsigna dig i landet som Jahve din Gud ger dig till egendom för att du ska inta det, om du bara lyssnar till Jahve din Gud och noga följer alla dessa bud som jag i dag ger dig. För Jahve din Gud ska välsigna dig, som han lovat dig. Och du ska ge lån till många folk, men du ska inte låna. Du ska härska över många folk, men de ska inte härska över dig. Om det finns en fattig broder hos dig i någon av dina städer i landet som Jahve din Gud ger dig, då ska du inte vara hårdhjärtad eller sluta din hand för din fattige broder. Du ska öppna helt din hand för honom och generöst låna honom allt han behöver. Se till att inte en gemen tanke uppstår i ditt hjärta: ”Det sjunde året, avskrivningsåret, är nära”, så att du med ont öga ser på din fattige broder och inte ger honom något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och det blir dig till synd. Skänk honom rikligt utan bittert hjärta. När du gör det ska Jahve din Gud välsigna dig i allt vad du gör och tar dig för. Det kommer alltid att finnas fattiga i landet. Därför befaller jag dig att helt öppna handen för din broder, för de utsatta och fattiga i ditt land. Om en landsman, en hebreisk man eller kvinna, blir såld till dig ska han tjäna dig i sex år. I det sjunde året ska du frige honom. Och när du friger honom ska du inte låta honom gå tomhänt. Förse honom rikligt från din hjord, och från din tröskplats och vinpress. Ge honom av det som Jahve din Gud välsignat dig med. Kom ihåg att du var slav i Egypten och att Jahve din Gud befriade dig. Därför ger jag dig denna befallning i dag. Men om din slav säger att han inte vill lämna dig eftersom han älskar dig och ditt husfolk och har det bra hos dig, då ska du ta en syl och sticka den genom hans öra in i dörren. Och han ska vara din slav för alltid. Gör likadant med din slavinna. Anse det inte betungande när du friger din slav, för till hälften av kostnaden för en anställd har han tjänat dig i sex år. Och Jahve din Gud ska välsigna dig i allt du gör. Avskilj åt Jahve din Gud alla förstfödda handjur av dina kor och får. Använd inte dina förstfödda oxar vid ditt arbete. Och klipp inte ullen på dina förstfödda får. Varje år ska du och ditt husfolk äta dem inför Jahve din Gud på den plats som han väljer. Men om djuret har någon defekt, hälta, blindhet eller annat allvarligt fel, ska du inte offra det åt Jahve din Gud. Ät dem inom dina portar. Både orena och rena kan äta av dem, som när man äter gasell eller hjort. Men blodet ska du inte äta. Häll ut det på marken som vatten. Ge akt på månaden aviv. Då ska du fira påsk för Jahve din Gud. För i månaden aviv förde Jahve din Gud ut dig från Egypten om natten. Slakta påskoffer för Jahve din Gud från får eller kor på den plats som Jahve väljer till boning åt sitt namn. Ät inget syrat till offret. Ät osyrat bröd, lidandets bröd, i sju dagar, eftersom du skyndsamt drog ut från Egypten. Gör detta så att du i alla dina livsdagar minns dagen då du lämnade Egypten. Ingen surdeg får finnas inom hela ditt område under sju dagar. Och inget av det kött du slaktar på kvällen den första dagen får finnas kvar på morgonen. Du får inte slakta påskoffret i vilken som helst av de städer som Jahve din Gud ger dig. Det får bara ske på den plats som Jahve din Gud väljer till boning åt sitt namn. Där ska du slakta påskoffret om kvällen vid solnedgången, den tid då du drog ut från Egypten. Koka det och ät det på den plats som Jahve din Gud väljer. Och om morgonen ska du återvända till dina tält. Ät osyrat bröd under sex dagar. Och håll en högtidssamling åt Jahve din Gud på sjunde dagen. Då ska du inte utföra något arbete. Räkna sju veckor från det att säden börjar skäras. Sedan ska du fira veckohögtid för Jahve din Gud och bära fram din frivilliga gåva, allt eftersom Jahve din Gud har välsignat dig. Gläd dig inför Jahves, din Guds, ansikte på den plats som han väljer till boning åt sitt namn, du med din son och din dotter, din slav och slavinna, leviten som bor inom dina portar, invandraren, den faderlöse och änkan som du har hos dig. Kom ihåg att du själv var slav i Egypten, så följ noga dessa stadgar. Fira lövhyddohögtiden i sju dagar efter att du samlat in vad du fått från din tröskplats och din vinpress. Gläd dig under högtiden med din son och din dotter, din slav och slavinna, leviten, invandraren, den faderlöse och änkan som bor inom dina portar. I sju dagar ska du fira högtid för Jahve din Gud på den plats som Herren väljer. För Jahve din Gud ska välsigna dig och all den skörd du får och allt vad dina händer uträttat. Och du ska bara vara glad. Tre gånger om året ska alla dina män träda fram inför Jahve din Gud på den plats som han väljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Ingen ska träda fram tomhänt inför Herrens ansikte, var och en ska ge vad han kan efter den välsignelse som Jahve din Gud har skänkt dig. Tillsätt domare och tjänstemän åt dig för dina stammar inom alla de städer som Jahve din Gud ger dig. De ska avkunna rättfärdiga domar åt folket. Pervertera inte rättvisan. Var inte partisk. Ta inte mutor, för mutor gör den vise blind och förvränger de rättfärdigas ord. Sträva efter rättfärdighet och endast rättfärdighet. Då får du leva och ta i besittning landet som Jahve din Gud ger dig. Sätt inte ner någon slags Ashera-träpåle åt dig vid sidan av altaret åt Jahve din Gud, som du ska bygga åt dig. Res inte heller någon stenstod åt dig, för sådant hatar Jahve din Gud. Offra inte åt Jahve din Gud en oxe eller ett får som har en defekt eller något allvarligt fel, för sådant är avskyvärt för Jahve din Gud. Säg att en man eller kvinna hos dig i någon av städerna som Jahve din Gud ger dig visar sig göra något som är ont i Jahves, din Guds, ögon och bryter hans förbund. Personen går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, eller solen eller månen eller himlens hela härskara, något som jag förbjudit, och du informeras så att du får höra om det. Då ska du noga undersöka saken. Om det är sant och kan fastslås att detta avskyvärda har skett i Israel, då ska du föra den man eller kvinna som gjort detta onda ut till din stadsport och stena den personen till döds. Två eller tre vittnens ord krävs för att någon ska avrättas. Ingen får dömas till döden på endast ett vittnesmål. Vittnena ska först lyfta sin hand för att avrätta honom, därefter hela folkets hand. Du ska avlägsna det onda från dig. Om ett rättsfall blir dig för svårt, det kan gälla dråp, tvistemål, misshandel eller andra rättssaker inom dina portar, då ska du bege dig till den plats som Jahve din Gud väljer. Gå till de levitiska prästerna och till han som då är domare. Rådfråga dem och de ska avkunna åt dig ett domslut. Följ utslaget de ger dig på den plats som Herren väljer. Du ska noga följa alla deras anvisningar. Handla efter lagens ord som de ger dig och efter deras meddelade domslut till dig. Vik inte av från deras kungörelse, varken åt höger eller vänster. Om en man beter sig arrogant och vägrar lyssna till domaren eller till prästen som står och tjänstgör inför Jahve din Gud, då ska den mannen avrättas. Du ska avlägsna det onda från Israel. Allt folket ska höra om det och frukta, och aldrig mer bete sig arrogant. Säg att du kommer in i landet som Jahve din Gud ger dig, tar det i besittning och bor där, och säger att du vill ha en kung över dig som alla andra folk omkring dig. Då ska du göra till kung över dig den som Jahve din Gud väljer. Sätt en av dina bröder till kung över dig. Du får inte sätta en utlänning över dig, en som inte är av ditt folk. Men kungen får inte skaffa sig många hästar och inte sända sitt folk tillbaka till Egypten för att skaffa många hästar, för Herren har sagt: ”Ni ska aldrig mer vända tillbaka denna väg.” Och han får inte ta sig många hustrur så att hans hjärta avfaller. Han får inte heller skaffa sig överflöd av silver och guld. När han sitter på sin kungatron ska han låta göra sig en bokrulle med en avskrift av denna lag i de levitiska prästernas närvaro. Den ska han ha hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar. Då lär han sig att frukta Jahve sin Gud och att noga följa alla ord i denna lag och dessa stadgar. Då ska han inte upphöja sig över sina bröder eller vika av från buden åt vare sig höger eller vänster. Då ska han och hans söner regera länge i Israel. De levitiska prästerna, hela Levis stam, ska inte ha någon arvsegendom med Israel. De ska leva av Herrens eldoffer och hans egendom. De ska inte ha något arv bland sina bröder. Herren är deras arv, som han lovat dem. Detta är vad prästerna har rätt att få av folket, från dem som offrar slaktoffer av oxe eller får: prästen ska ha bogen, käkarna och magen. Ge honom det första av din säd, ditt vin, din olja och den första ullen av dina får. För Jahve din Gud har utvalt Levi bland alla dina stammar för att han och hans söner alltid ska tjänstgöra i Jahves namn. Om en levit lämnar en av dina städer i Israel där han håller till och ivrigt önskar komma till den plats som Herren väljer, då ska han tjänstgöra där i Jahves, sin Guds, namn, så som alla hans levitiska bröder som står där inför Herrens ansikte. De ska alla ha lika mycket till underhåll, bortsett från vad någon kan äga genom försäljning av familjegods. När du kommer in i landet som Jahve din Gud ger dig ska du inte ta efter dessa folks vidrigheter. Det får inte finnas någon hos dig som offrar sin son eller dotter i elden eller ägnar sig åt spådom, teckentydning, svartkonst, ockultism, besvärjelsekonster, ingen spiritist, ingen som utövar ockult magi och ingen som söker råd hos de döda. Herren avskyr den som håller på med sådant. Och på grund av sådana vidrigheter fördriver Jahve din Gud dem för dig. Var fullkomlig inför Jahve din Gud. De folk du ska fördriva lyssnar till teckentydare och spåmän. Men Jahve din Gud har förbjudit dig att hålla på med sådant. Jahve din Gud ska resa upp åt dig en profet lik mig bland ditt folk, från dina bröder. Lyssna till honom. Det ska bli som du begärde av Jahve din Gud vid Horeb den dag ni var samlade där och sa: ”Jag vill aldrig mer höra Jahves, min Guds, röst eller se den väldiga elden, för då kommer jag att dö.” Herren sa då till mig: ”De har talat rätt. Jag ska resa upp åt dem en profet lik dig bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom. Jag ska hålla den ansvarig som inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn. Men den profet som vågar tala i mitt namn vad jag inte befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten ska dö.” Du kanske tänker: ”Hur ska vi veta att ett budskap inte kommer från Herren?” När profeten talar i Jahves namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då kommer budskapet inte från Herren. Profeten har talat utifrån högmod. Du ska inte vara rädd för honom. När Jahve din Gud avlägsnat folken i landet han ger dig, och du fördrivit dem och bosatt dig i deras städer och hus, då ska du avskilja åt dig tre städer mitt i ditt land, som Jahve din Gud ger dig till besittning. Rusta upp vägarna till dessa städer och dela upp i tre delar det landområde som Jahve din Gud ger dig till egendom, så att en dråpare kan fly dit. I följande fall kan en dråpare fly till en asylstad och behålla livet: om någon oavsiktligt dödar sin nästa och utan att ha burit hat till honom tidigare. Till exempel när någon går med sin vän ut i skogen för att hugga ved. När han svingar yxan för att fälla trädet lossnar järnet från skaftet och träffar den andre så att han dör. Då kan han fly till någon av dessa städer och behålla livet. Annars kan blodshämnaren som fylld av raseri förföljer dråparen hinna upp honom om vägen är lång, och slå ihjäl honom trots att han inte förtjänat döden. Han hade ju inte hatat den andre tidigare. Det är därför jag befaller dig att avskilja tre städer åt dig. Om Jahve din Gud utvidgar ditt område som han lovat dina fäder och ger dig hela landet som han gav dem sitt ord på, och om du noga följer alla dessa bud som jag i dag ger dig - älskar Jahve din Gud och alltid vandrar på hans vägar - då ska du utöver dessa tre städer avskilja ytterligare tre. Och då ska inget oskyldigt blod spillas i ditt land som Jahve din Gud ger dig till egendom. Och ingen blodskuld ska vara över dig. Men om någon hatar sin nästa, lägger sig i bakhåll, angriper och slår ihjäl honom, och han sedan flyr till en av dessa städer, då ska de äldste i hans stad låta hämta honom därifrån. De ska lämna honom i blodshämnarens hand för att dödas. Visa honom ingen medkänsla. Du ska rena Israel från skulden för det oskyldiga blodet, så att det går dig väl. Flytta inte på din grannes gränssten, som förfäderna rest på den egendom du får i landet som Jahve din Gud ger dig till besittning. Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelse, vilken överträdelse det än gäller. En rättssak kräver två eller tre vittnen. Om ett falskt vittne träder fram och anklagar en man för brott, ska bägge parter i tvisten träda fram inför Herren, inför dem som då är präster och domare. Domarna ska noga undersöka saken. Om vittnet är en lögnare som vittnat falskt mot sin broder, då ska ni göra mot honom vad han hade planerat för sin broder. Du ska avlägsna det onda från dig. Det övriga folket ska höra om det och frukta, och man ska aldrig mer göra något sådant ont hos dig. Visa ingen medkänsla: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot. När du drar ut i krig mot dina fiender och får se hästar och vagnar och en armé större än din egen, ska du inte bli rädd för dem. För Jahve din Gud är med dig, han som förde dig upp från Egypten. När ni står redo för strid ska prästen träda fram och tala till folket. Han ska säga till dem: ”Lyssna, Israel! Ni står i dag redo att strida mot era fiender. Var inte fega, inte rädda, inte panikslagna, och darra inte för dem. För Jahve er Gud går själv med er för att strida för er mot era fiender och ge er seger.” Och förmännen ska säga till folket: ”Har en man byggt ett nytt hus men ännu inte invigt det kan han återvända hem, så att inte en annan inviger det om han faller i striden. Har en man planterat en vingård men ännu inte börjat skörda kan han återvända hem, så att inte en annan skördar dess frukt om han faller i striden. Har en man trolovat sig men ännu inte gift sig med henne kan han återvända hem, så att inte en annan gifter sig med henne om han faller i striden.” Sedan ska förmännen säga till folket: ”Om någon är rädd eller feg så kan han återvända hem, så att inte också hans bröder smittas av hans modlöshet.” När förmännen talat klart till folket ska de tillsätta befälhavare att leda hären. När du närmar dig en stad för att angripa den ska du först erbjuda fred. Om staden ger ett fredligt svar och öppnar portarna för dig, ska allt folket där bli arbetspliktiga tjänare under dig. Om den inte vill ha fred utan väljer att kriga mot dig, ska du belägra den. Och när Jahve din Gud ger den i din hand ska du döda alla män där med svärd. Men kvinnorna, barnen, boskapen och allt annat i staden kan du ta som byte. Ta för dig av det byte som Jahve din Gud ger dig från dina fiender. Så ska du behandla fjärran städer, sådana som inte tillhör folken här i närheten. Men låt inget som andas få leva i städer som tillhör dessa folk och som Jahve din Gud ger dig till egendom. Du ska förinta dem fullständigt: hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Jahve din Gud befallt dig. Annars lär de er att utöva alla deras vidrigheter som de själva utövat för sina gudar, och så får de er att synda mot Jahve er Gud. När du belägrar en stad under lång tid för att erövra och inta den ska du inte fälla stadens träd med yxa. Ät deras frukt men hugg inte ner dem. Markens träd är inte människor som du ska belägra! Fäll bara träd som du vet inte ger ätbar frukt. Hugg ner dem och bygg belägringsverk mot den fientliga staden tills den faller. Säg att man i landet som Jahve din Gud ger dig till besittning finner ett mordoffer på marken och förövaren är okänd. Då ska dina äldste och domare gå ut och mäta avståndet från offret till städerna omkring. De äldste i staden som ligger närmast offret ska ta en kviga som aldrig använts i arbete eller burit ok. De ska föra ner kvigan till en dal med rinnande vatten där man inte plöjt eller sått. Där i dalen ska de äldste krossa nacken på kvigan. Sedan ska prästerna, Levis söner, träda fram. För dem har Jahve din Gud utvalt till tjänstgöring inför honom och till att välsigna i Jahves namn. Prästernas ord ska avgöra alla tvister och brottmål. Alla de äldste i staden närmast offret ska tvätta sina händer över kvigan som man krossat nacken på i dalen. De ska försäkra: ”Våra händer har inte spillt detta blod och vi har inget sett. Herre, försona ditt folk Israel som du befriat. Låt inte oskyldigt blod komma över dem.” Då får de försoning för blodskulden. Så avlägsnar du skulden ifrån dig för det oskyldiga blodet, för du ska göra det rätta i Herrens ögon. Säg att du drar ut i krig mot dina fiender och Jahve din Gud ger dem i din hand och du tar fångar. Om du då bland fångarna ser en vacker kvinna som du blir kär i och vill ta till hustru, då ska du föra henne in i ditt hus. Hon ska raka sitt huvud, ansa sina naglar, ta av sina fångkläder, bo i ditt hus, sörja sin far och mor i en månad. Därefter får du gå in till henne och bli hennes man och hon ska bli din hustru. Om du sen inte tycker om henne längre ska du låta henne gå vart hon vill. Du får inte sälja henne för pengar eller behandla henne illa, eftersom du har förnedrat henne. Säg att en man har två hustrur, en älskad och en som han ogillar. Och både den älskade och den han ogillar har fött söner åt honom. Och hans förstfödde är son till den han ogillar. Då får mannen inte vid fördelningen av arvet ge förstfödslorätten åt den älskades son på bekostnad av sonen till den han ogillar, den förstfödde. Han måste erkänna den förstfödde, sonen till den han ogillar, och ge honom en dubbel lott av allt han äger. Eftersom han är första frukten av hans mandom tillhör förstfödslorätten honom. Säg att någon har en upprorisk och trotsig son som varken lyder sin far eller mor eller lyssnar på dem trots att de disciplinerar honom. Då ska hans föräldrar ta honom och föra honom till de äldste i staden, vid stadsporten. De ska säga till stadens äldste: ”Denne vår son är upprorisk och trotsig. Han vägrar lyda oss. Han frossar och super.” Då ska alla stadens män stena honom till döds. Du ska avlägsna det onda från dig. Och hela Israel ska höra om det och känna fruktan. Säg att någon begått en synd som förtjänar dödsstraff. Han avrättas och hängs upp på trä. Låt då inte liket hänga på träet över natten. Begrav honom samma dag, för den som är upphängd är en Guds förbannelse. Orena inte landet som Jahve din Gud ger dig till egendom. Om du ser att din broders oxe eller får kommit vilse ska du inte blunda utan föra dem åter till din broder. Om din broder inte bor i din närhet eller du inte vet vem ägaren är, ska du ta hem djuret och ha det hos dig tills din broder frågar efter det. Då ska du lämna tillbaka det åt honom. Så ska du även göra med hans åsna, med hans kläder, och med allt annat som din broder har förlorat och som du hittar. Blunda inte! Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen ska du inte blunda utan hjälpa honom att resa upp djuret. En kvinna ska inte bära manskläder och en man ska inte klä sig i kvinnoplagg. För Jahve din Gud avskyr alla som gör sådant. Om du på din väg råkar se ett fågelbo i ett träd eller på marken, med ungar eller ägg som modern ligger på, får du inte ta både modern och ungarna. Låt modern flyga iväg, men ungarna får du ta. Då ska det gå väl för dig och du får ett långt liv. När du bygger ett nytt hus ska du förse taket med ett räcke. Då drar du inte blodskuld över ditt hus om någon skulle falla ner. Så inget mellan dina vinstockar. För då tillfaller allt helgedomen, både grödan och vinskörden. Plöj inte med oxe och åsna tillsammans. Bär inte kläder vävda av både ull och lin. Sätt tofsar i de fyra hörnen på manteln du sveper om dig. Säg att en man tar sig en hustru och ligger med henne, men sedan inte tycker om henne mer. Han kommer med beskyllningar och sprider dåliga rykten om henne och säger: ”Jag tog den här kvinnan till hustru, men när jag låg med henne såg jag att hon inte var jungfru”. Då ska flickans far och mor föra beviset på att hon var jungfru till stadens äldste i stadsporten. Flickans far ska säga till de äldste: ”Jag gav min dotter till hustru åt den här mannen, som inte tycker om henne mer. Och lyssna, nu kommer han med beskyllningar och påstår att han inte funnit något bevis på att min dotter var jungfru. Men här är beviset på att min dotter var jungfru!” Och de ska breda ut klädet inför de äldste i staden. Stadens äldste ska då ta mannen och straffa honom och ålägga honom att böta ett kilo silver som de ska ge till flickans far eftersom mannen spritt dåliga rykten om en jungfru i Israel. Hon ska förbli hans hustru och han får inte skilja sig från henne så länge han lever. Men om anklagelsen är sann och det saknas bevis på att flickan var jungfru, då ska flickan föras utanför dörren till hennes fars hus och stadens män ska stena henne till döds. För hon har begått en galenskap i Israel genom att hora i sin fars hus. Du ska avlägsna det onda från dig. Säg att en man upptäcks med att ligga med en annan mans hustru. Då ska både kvinnan och mannen som låg med henne avrättas. Du ska avlägsna det onda från Israel. Säg att en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne. Då ska ni föra båda ut till stadsporten och stena dem till döds, flickan för att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen för att han kränkte en annan mans trolovade. Du ska avlägsna det onda från dig. Men om mannen träffade den trolovade flickan ute på marken och där brutalt våldtog henne, ska bara mannen som låg med henne avrättas. Men låt flickan vara, hon har inte begått någon synd som förtjänar dödsstraff. Detta är jämförbart med en man som överfaller och mördar sin nästa. Han träffade på henne ute på marken. Och fast den trolovade flickan skrek så hjälpte henne ingen. Säg att en man träffar en jungfru som inte är trolovad. Han griper tag i henne och ligger med henne, och de upptäcks. Då ska mannen som låg med flickan ge ett halvt kilo silver åt flickans far. Han måste gifta sig med henne. Och eftersom han kränkt henne får han inte skilja sig från henne så länge han lever. En man får inte gifta sig med sin fars hustru, då kränker han sin fars bädd. Ingen som fått testiklarna krossade eller penisen avskuren får komma in i Herrens församling. Ingen som är född genom förbjuden relation får komma in i Herrens församling, inte ens efterkommande i tionde led får komma in i Herrens församling. Ingen ammonit eller moabit får komma in i Herrens församling, inte ens efterkommande i tionde led får komma in i Herrens församling. Så ska det vara för all framtid. För de mötte inte er med mat och dryck på vägen då ni drog ut från Egypten. Dessutom lejde de mot dig Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharajim för att förbanna dig. Men Jahve din Gud ville inte lyssna på Bileam. Jahve din Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig eftersom han älskar dig. Hjälp dem aldrig att nå välfärd och framgång. Avsky inte edomiten, för han är din broder. Avsky inte egyptiern, för du var en invandrare i hans land. Söner som föds av dem i tredje led får komma in i Herrens församling. När du drar ut mot dina fiender och slår läger, håll dig ifrån allt ont. Om en man bland er blivit oren efter sädesavgång under natten ska han ge sig av från lägret och stanna utanför. När kvällen kommer ska han bada och vid solnedgången får han gå in i lägret. Du ska ha en plats utanför lägret som latrin. Bland dina redskap ska du ha en pinne. När du behöver sätta dig där ute ska du med den gräva en grop och sedan täcka över din avföring. Jahve din Gud går omkring i ditt läger för att befria dig och ge dina fiender till dig. Därför ska ditt läger vara heligt. Låt honom inte se något oanständigt hos dig så att han vänder sig ifrån dig. Återlämna inte en slav som flytt till dig från sin herre. Låt honom få leva hos dig och bo i vilken han vill av dina städer, den han själv föredrar. Behandla honom inte illa. Det får inte finnas någon tempelprostituerad bland Israels döttrar eller söner. Kom inte med lönen från kvinnlig eller manlig prostitution till Jahves, din Guds, hus på grund av något löfte. För Jahve din Gud avskyr bådadera. Ta inte ränta av din broder på pengar, livsmedel eller något annat som ränta kan tas på. Du får ta ränta av en utlänning, men inte av din broder. Då ska Jahve din Gud välsigna dig i allt du gör i landet du kommer till för att ta i besittning. Avger du ett löfte åt Jahve din Gud ska du inte dröja att infria det, för annars ska han utkräva det av dig och det blir dig till synd. Men avstår du från att avge ett löfte ska det inte bli dig till synd. Vad dina läppar yttrat ska du noga hålla i enlighet med det frivilliga löfte du avgett till Jahve din Gud. När du beträder din nästas vingård får du äta dig mätt och belåten på druvor, men du får inte lägga något i ditt kärl. När du beträder din nästas sädesfält får du plocka ax med handen, men gå inte med skära på hans fält. Säg att en man tar sig en kvinna som han gifter sig med. Men sedan vill han inte veta av henne eftersom han funnit något oanständigt hos henne. Han skriver ett skilsmässobrev som han ger henne i handen och sänder bort henne från sitt hus. Hon lämnar hans hus och blir en annans hustru. Om även den andre mannen får motvilja mot henne och skriver ett skilsmässobrev som han ger henne i handen och sänder bort henne från sitt hus, eller om han som tog henne till hustru dör, då får inte hennes förste man som sände iväg henne åter ta henne till sin hustru, sedan hon blivit orenad. För sådant är avskyvärt inför Herren. Du ska inte dra synd över landet som Jahve din Gud ger dig till egendom. Den man som nyligen gift sig behöver inte dra ut i krig eller beordras något annat. Han är fri att vara hemma ett år och glädja den hustru han tagit. Ta inte handkvarnen eller den övre kvarnstenen i pant, för det skulle vara att ta livet i pant. Säg att en man ertappas med att ha bortfört någon av sina bröder bland Israels söner. Och att han behandlar denne som en slav eller säljer honom. Då ska kidnapparen avrättas. Du ska avlägsna det onda från dig. När någon drabbas av lepra ska du vara mycket noga med att följa alla anvisningar från de levitiska prästerna. Vad jag befallt dem ska ni noga följa. Kom ihåg vad Jahve din Gud gjorde med Mirjam längs vägen när ni drog ut från Egypten. Ger du ett lån åt din nästa ska du inte gå in i hans hus och ta pant av honom. Stanna utanför och låt mannen som du gett lån komma ut med panten till dig. Är mannen fattig ska du inte sova med manteln du fått i pant. Återlämna panten till honom vid solnedgången så att han kan sova med den. Då ska han välsigna dig, och detta ska bli dig till rättfärdighet inför Jahve din Gud. Förtryck inte en fattig och utsatt daglönare, vare sig han är en broder eller en invandrare i någon av städerna i ditt land. Varje dag ska du ge honom hans lön före solnedgången, eftersom han är fattig och hans liv står på spel. Annars kan han ropa till Herren mot dig och du blir skyldig till synd. Fäder ska inte avrättas på grund av sina söner. Och söner ska inte avrättas på grund av sina fäder. Varje man ska dö för sitt eget brott. Förvräng inte rättvisan för invandraren eller den faderlöse. Ta inte en änkas kläder i pant. Kom ihåg att du var slav i Egypten och att Jahve din Gud befriade dig därifrån. Därför befaller jag dig att iaktta detta. Glömmer du kvar en kärve när du skördar din åker ska du inte gå tillbaka och hämta den. Den tillhör invandraren, den faderlöse och änkan. Då ska Jahve din Gud välsigna dig i allt du gör. När du slår ner dina oliver ska du inte sedan söka igenom grenarna. Det som finns kvar tillhör invandraren, den faderlöse och änkan. När du plockar druvorna i din vingård ska du inte göra någon efterskörd. Det som finns kvar tillhör invandraren, den faderlöse och änkan. Kom ihåg att du var slav i Egypten. Därför befaller jag dig att iaktta detta. Om en tvist uppstår mellan män ska de gå till rätten för dom. Domarna ska fria den oskyldige och fälla den skyldige. Om den skyldige ska pryglas ska domaren befalla honom att lägga sig ner. Och i hans närvaro ska de ge honom det antal slag som hans brott förtjänar. De får inte ge honom mer än fyrtio slag. Ger de honom fler, blir din broder vanärad i din åsyn. Sätt inte munkorg på oxen som tröskar. Säg att bröder bor ihop och en av dem dör utan någon son. Då ska änkan inte gifta sig med någon utanför släkten. Hennes svåger ska ligga med henne och ta henne till hustru och uppfylla sin svågerplikt. Och den förste son hon föder ska få den döde broderns namn, så att dennes namn inte utplånas i Israel. Men säg att mannen inte vill gifta sig med sin svägerska. Då ska hon gå till de äldste i porten och säga: ”Min svåger vägrar att föra sin brors namn vidare i Israel. Han vill inte göra sin svågerplikt mot mig.” Då ska de äldste i staden där han bor kalla på honom och tala med honom. Om han framhärdar och säger att han inte vill ta henne till hustru, då ska hans svägerska gå fram till honom i närvaro av de äldste. Hon ska dra av honom skon, spotta honom i ansiktet och säga: ”Så gör man med den man som inte vill bygga upp sin brors hus.” Hans släkt ska sedan i Israel kallas ’Barfotasläkten’. Säg att två män är i slagsmål. Hustrun till den ene kommer för att rädda sin man från den som slår. Hon sträcker ut handen och griper tag i hans könsdelar. Utan medkänsla ska du då hugga av hennes hand. Ha inte två olika vikter i din börs, tunga och lätta. Ha inte två olika mått i ditt hem, större och mindre. Du ska ha rätta och riktiga vikter och mått. Då får du leva länge i landet som Jahve din Gud ger dig. För Jahve din Gud avskyr alla som beter sig orätt vad gäller detta. Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig längs vägen, när ni drog ut från Egypten. Han gick emot dig längs vägen och angrep alla svaga eftersläntare, medan du var trött och utmattad. De fruktade inte Gud. När därför Jahve din Gud gett dig ro för alla dina fiender runt om i landet som Jahve din Gud ger dig till besittning som egendom, då ska du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte det! När du kommer in i landet som Jahve din Gud ger dig till egendom och du tar det i besittning och bor där, då ska du ta av det första du skördar av markens alla frukter från ditt land som Jahve din Gud ger dig. Lägg det i en korg och gå till den plats som Jahve din Gud utväljer till boning åt sitt namn. Gå till den som på den tiden är präst och säg till honom: ”Jag kungör i dag för Jahve din Gud att jag kommit in i landet som Herren med ed lovat våra fäder att ge oss.” Prästen ska ta korgen från din hand och sätta ner den inför Jahves, din Guds, altare. I närvaro av Jahve din Gud ska du säga: ”Min far var en aramé, redo att dö. Han drog ner till Egypten med en liten skara och bodde där som främling. Där blev han ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men egyptierna behandlade oss illa, förtryckte oss och lade tungt arbete på oss. Då ropade vi till Jahve, våra fäders Gud. Han hörde oss och såg vårt lidande, vår nöd och vårt betryck. Och Herren förde oss ut från Egypten med styrka och kraft, med väldiga respektingivande gärningar, med tecken och under. Han förde oss till denna plats och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och se, nu bär jag fram det första av skörden från den mark som du gett mig, Herre.” Och du ska sätta ner korgen inför Jahves, din Guds, ansikte och tillbe inför honom. Så ska du glädja dig över allt det goda som Jahve din Gud har gett dig och ditt hus, tillsammans med leviten och invandraren som bor hos dig. När du det tredje året, året för tiondet, har lagt undan hela tiondet av din skörd och gett det åt leviten och invandraren, den faderlöse och änkan, så att de ätit sig mätta av det inom dina portar, då ska du säga inför Jahve din Gud: ”Jag har fört bort det heliga ur mitt hus och gett det åt leviten och invandraren, den faderlöse och änkan, enligt ditt påbud till mig. Jag har inte överträtt eller glömt något av dina bud. Jag åt inget av det när jag hade sorg. Jag förde inte bort något av det när jag var oren. Jag gav inget av det till de döda. Jag har lyssnat till Jahve min Gud och i allt gjort som du befallt mig. Se ner från din heliga boning i himlen och välsigna ditt folk Israel och landet du gett oss, ett land som flödar av mjölk och honung, så som du med ed lovade våra fäder.” Jahve din Gud befaller dig i dag att följa dessa stadgar och föreskrifter. Följ dem noga av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har i dag sagt att Jahve är din Gud och att du ska vandra på hans vägar, hålla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyda honom. Och Herren har i dag sagt att du ska vara hans egendomsfolk, så som han lovat dig. Och du ska hålla alla hans bud. Han ska upphöja dig över alla folk som han skapat, till pris, berömmelse och ära. Du ska vara ett helgat folk åt Jahve din Gud, så som han lovat. Mose och Israels äldste gav folket detta påbud: ”Håll alla de bud som jag i dag ger er. Den dag ni går över Jordanfloden och in i landet som Jahve din Gud ger dig, ska du resa stora stenar åt dig och bestryka dem med kalk. När du gått över ska du på stenarna skriva alla ord i denna lag. Då får du komma in i landet som Jahve din Gud ger dig. Det är ett land som flödar av mjölk och honung, så som Jahve, dina fäders Gud, lovat dig. När ni gått över Jordanfloden ska ni på berget Ebal resa dessa stenar som jag i dag ger er befallning om. Och bestryk dem med kalk. Bygg där ett altare åt Jahve din Gud. Ett altare av stenar som du inte ska bearbeta med något järn. Altaret åt Jahve din Gud ska du bygga av ohuggna stenar, och på det ska du offra brännoffer åt Jahve din Gud. Där ska du också offra fredsoffer och äta dem där. Och gläd dig inför Jahves, din Guds, ansikte. På stenarna ska du mycket tydligt skriva alla ord i denna lag.” Mose och de levitiska prästerna sa till hela Israel: ”Var tysta och lyssna, Israel! I dag har du blivit Jahves, din Guds, folk. Du ska lyda Jahve din Gud och hålla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig.” Samma dag gav Mose detta påbud till folket: När ni gått över Jordanfloden ska dessa stammar stå på berget Gerizim och välsigna folket: Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Josef och Benjamin. Och dessa ska stå på berget Ebal och uttala förbannelsen: Ruben, Gad, Asher, Sebulon, Dan och Naftali. Sedan ska leviterna kungöra med hög röst till alla män i Israel: Förbannad är den man som gör vad Herren avskyr: en snidad eller gjuten gudabild, en hantverksprodukt, och som i hemlighet sätter upp den. Och allt folket ska instämma och säga: Amen. Förbannad är den som vanärar sin far eller mor. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som flyttar sin nästas gränssten. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som leder en blind vilse på vägen. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som förvränger rättvisan för invandraren, den faderlöse och änkan. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som ligger med sin fars hustru, för han kränker sin fars bädd. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som begår tidelag. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som ligger med sin syster, sin fars dotter eller sin mors dotter. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som ligger med sin svärmor. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som i hemlighet dödar sin nästa. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som tar mutor för att döda och spilla oskyldigt blod. Och allt folket ska säga: Amen. Förbannad är den som inte befäster orden i denna lag genom att följa dem. Och allt folket ska säga: Amen. Om du troget lyssnar till Jahve din Gud genom att noga följa alla hans bud som jag i dag ger dig, då ska han upphöja dig över alla folk på jorden. När du lyssnar till Jahve din Gud ska alla följande välsignelser komma över dig och nå fram till dig: Du ska vara välsignad i staden och välsignad ute på marken. Dina barn ska vara välsignade, din skörd som du bärgar, dina djur som föds, dina kors kalvar, dina tackors lamm. Din korg ska vara välsignad, ditt baktråg välsignat. Du ska vara välsignad när du kommer in och välsignad när du går ut. Herren ska göra så att fiender som attackerar dig blir besegrade inför dig. De marscherar mot dig från ett håll, men flyr från dig åt sju håll. Herren ska befalla välsignelse över dina förråd och över allt du tar dig för. Han ska välsigna dig i landet som Jahve din Gud ger dig. Herren ska upphöja dig till sitt helgade folk, så som han med ed lovat dig, om du håller buden från Jahve din Gud och vandrar på hans vägar. Då ska jordens alla folk se att namnet Jahve utropats över dig, och de ska frukta dig. Herren ska ge dig överflöd av allt gott, av barn, av boskapens avkomma och av markens skörd, i landet som Herren med ed lovat dina fäder att ge dig. Herren ska öppna för dig sitt välfyllda himmelska förrådshus, så att ditt land får regn i rätt tid. Han ska välsigna alla dina händers verk. Och du ska låna åt många folkslag, men själv aldrig behöva låna. Herren ska göra dig till huvud, inte till svans. Du ska komma i överläge, inte underläge, om du lyssnar till Jahves, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du noga ska följa dem. Vik inte av från något av alla de bud som jag i dag ger dig, varken åt höger eller vänster, så att du följer andra gudar och dyrkar dem. Men om du vägrar lyssna till Jahve din Gud och inte noga följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, då ska alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig: Du ska vara förbannad i staden och förbannad ute på marken. Din korg ska vara förbannad, ditt baktråg förbannat. Dina barn ska vara förbannade, din skörd som du bärgar, dina kors kalvar, dina tackors lamm. Du ska vara förbannad när du kommer in och förbannad när du går ut. Herren ska sända förbannelse, panik och straff över dig och över allt du tar dig för, tills du går under och snabbt förintas på grund av allt ont du gjort, eftersom du övergett mig. Herren ska göra så att pesten angriper dig tills han utrotat dig från landet dit du går för att ta det i besittning. Herren ska slå dig med tärande sjukdom, feber och inflammation, med brand och svärd, med sot och mögel. Det ska förfölja dig tills du dör. Himlen över ditt huvud ska vara som koppar och marken under dig som järn. Herren ska förvandla regnet över ditt land till damm och stoft. Från himlen ska det falla ner över dig tills du går under. Herren ska göra så att du besegras inför dina fiender. Du ska marschera mot dem från ett håll, men fly från dem åt sju håll. Du ska bli ett avskräckande exempel för alla riken på jorden. Dina lik ska bli föda åt himlens alla fåglar och åt markens djur, och ingen ska jaga bort dem. Herren ska slå dig med Egyptens utslag och tumörer, med skabb och skorv. Du ska inte kunna botas. Herren ska slå dig med vanvett, blindhet och sinnesförvirring. Mitt på dagen ska du famla som en blind famlar i mörker. Du ska misslyckas med allt du tar dig för. Du ska ständigt bli förtryckt och bestulen och ingen ska hjälpa dig. Du ska trolova dig med en kvinna, men en annan man ska våldta henne. Du ska bygga ett hus, men inte få bo i det. Du ska plantera en vingård, men inte få skörda dess frukt. Din oxe ska slaktas inför dina ögon, men du ska inte få äta av köttet. Din åsna ska tas ifrån dig och inte återlämnas till dig. Dina får ska ges åt dina fiender utan att någon hjälper dig. Dina söner och döttrar ska ges åt ett annat folk. Du ska spana och längta efter dem varje dag, men du står maktlös. Ett för dig okänt folk ska äta allt vad din mark och dina händer producerat. Du ska jämt bli förtryckt och våldsutsatt. Det du bevittnar ska göra dig galen. Herren ska slå dig med smärtsamma och obotliga bölder på knän och lår, ja, från fot till huvud. Herren ska fördriva dig och den kung du sätter över dig, till ett okänt folk för dig och dina fäder. Där ska du dyrka andra gudar, av trä och sten. Du ska väcka fasa och bli till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk som Herren för dig till. Du ska så mycket men skörda lite. Gräshoppor ska äta upp det. Du ska plantera och bruka vingårdar, men inget vin ska du dricka eller lagra, för maskar ska äta upp allt. Du ska ha olivträd överallt i ditt land utan att kunna få bruk av oljan, för oliverna ska falla av. Du ska bli far till söner och döttrar, men inte få behålla dem, för de måste gå i fångenskap. Insektssvärmar ska angripa alla dina träd och din gröda på marken. Invandraren hos dig ska höja sig över dig allt högre och högre medan du ska sjunka allt djupare och djupare. Han ska låna åt dig, men du ska inte låna åt honom. Han ska bli huvudet och du ska bli svansen. Alla dessa förbannelser ska komma över dig. De ska förfölja dig och drabba dig tills du går under. Detta därför att du inte lyssnade till Jahve din Gud och höll de bud och stadgar som han gav dig. De ska vara tecken och under mot dig och dina efterkommande för all framtid. Du tjänade inte Jahve din Gud med glädje och entusiasm när du hade överflöd på allt. Därför måste du hungrig, törstig, naken och fattig tjäna fiender som Herren ska sända mot dig. Och han ska lägga ett järnok på din nacke tills han utrotat dig. Herren ska sända över dig ett folk från fjärran, från jordens ände, likt en örn som slår ner, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med barsk uppsyn, respektlös mot de gamla och skoningslös mot de unga. Det folket ska äta din boskaps avkomma och skörden från din mark tills du utrotas. De ska inte lämna kvar åt dig vare sig säd, vin, olja, dina kors kalvar, dina tackors lamm, tills de gjort slut på dig. De ska belägra dig i alla dina städer tills dina höga och befästa murar som du förtröstar på raseras i hela ditt land. Ja, de ska belägra dig i alla dina städer i hela landet som Jahve din Gud gett dig. I den hemska nöd som din fiende försätter dig i kommer du att äta dina egna barn, köttet av dina söner och döttrar som Jahve din Gud gett dig. Även en ömsint och mycket känslig man hos dig ska då missunna sin bror, sin hustru som han omfamnar och de barn han ännu har kvar. Han ska vägra dela med sig till någon av dem av sina barns kött som han äter, för han har slut på allt annat. I denna hemska nöd ska din fiende försätta dig, i alla dina städer. En ömsint och känslig kvinna hos dig - så ömsint och känslig att hon aldrig satt sin bara fot på marken - ska då missunna mannen som hon omfamnar, och sin son och dotter, efterbörden som kommer mellan hennes ben samt barnen hon föder. I brist på allt ska hon i hemlighet äta dem. I en sådan hemsk nöd ska din fiende försätta dig, i dina städer. Om du inte noga följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, och inte fruktar detta ärorika och respektingivande namn ”Jahve din Gud”, då ska Herren sända ofattbara plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, elakartade och kroniska sjukdomar. Han ska åter sända över dig Egyptens alla sjukdomar som du räds för. De ska greppa tag om dig. Också många andra sjukdomar och plågor som inte är nerskrivna i denna lagbok ska Herren sända över dig. Ända tills du går under. Det ska bara bli ett fåtal kvar av er, som förr var talrika som himlens stjärnor. Detta eftersom du inte lyssnade till Jahve din Gud. Liksom Herren förut var glad när han fick göra er gott och föröka er, så ska Herren glädja sig åt att helt utrota er. Ni ska ryckas bort från landet som ni är på väg till för att ta i besittning. Herren ska sprida ut dig bland alla folk, överallt på jorden. Där ska du dyrka andra gudar, av trä och sten, okända för dig och dina fäder. Bland de folken ska du inte få frid, ingen vila för din fot. Herren ska där ge dig ett skälvande hjärta, svaga ögon och en förtvivlad själ. Du ska känna att ditt liv hänger på en tråd. Natt och dag ska du frukta för ditt liv. På morgonen ska du säga: ”Om det ändå vore kväll!”, och på kvällen ska du säga: ”Om det ändå vore morgon!” Du ska vara skräckslagen inför det du får bevittna. Herren ska på skepp föra dig åter till Egypten, på en resa jag sa att du aldrig mer skulle behöva göra. Där ska ni sälja er som slavar och slavinnor åt era fiender. Men ingen vill köpa. Detta är orden i förbundet som Herren befallde Mose att sluta med Israels söner i Moab, utöver det förbund som han slöt med dem vid Horeb. Mose sammankallade hela Israel och sa: Ni såg allt som Herren gjorde inför era ögon i Egypten med farao och alla hans tjänare och hela hans land. Med egna ögon såg ni de stora prövningarna, de stora tecknen och undren. Men till denna dag har Herren inte gett er ett sinne som förstår, ögon som ser och öron som hör. Jag ledde er i öknen i fyrtio år. Men varken era kläder eller sandaler blev utslitna. Ni åt varken bröd eller drack vin och starka drycker, för att ni skulle förstå att jag är Jahve er Gud. Och när ni kom till denna plats drog kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan ut till strid mot oss, men vi besegrade dem. Vi intog deras land och gav det som egendom åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam. Håll därför detta förbunds ord och följ dem, då ska ni lyckas i allt ni gör. Ni står i dag alla inför Jahve er Gud: era överhuvuden, era stammar, era äldste och era förmän, alla män i Israel, era barn och hustrur, invandraren inom ditt läger, din vedhuggare och din vattenbärare. Ni ska nu träda in i förbundet med Jahve din Gud, det edsförbund som han i dag sluter med dig. Han vill i dag stadfästa dig som sitt folk och bli din Gud, så som han sagt dig och som han med ed lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Det är inte bara med er som jag i dag sluter detta förbund, detta edsförbund. Jag gör det både med dem som i dag står här med oss inför Jahve vår Gud och med dem som ännu inte är här med oss i dag. Ni vet själva hur vi bodde i Egypten och hur vi passerade folkens länder där vi drog fram. Ni såg deras vidrigheter och gudabilder av trä och sten, silver och guld, som fanns hos dem. Hos er får det inte finnas någon man eller kvinna, någon släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort från Jahve vår Gud för att gå och dyrka dessa folks gudar. Hos er får det inte finnas någon rot som frambringar gift och malört, så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig själv och tänker att det ska gå honom väl fastän han följer sitt rebelliska hjärta. För det skulle förstöra landet, såväl vattnet som det torra. Herren ska inte vilja förlåta honom, utan Herrens svartsjuka vrede ska bolma mot den mannen. Varje förbannelse som är uppskriven i denna bok ska vila på honom. Och Herren ska utplåna hans namn under himlen. Herren ska avskilja honom från alla Israels stammar till hans ofärd, i enlighet med alla förbundets förbannelser som det står om i denna lagbok. Kommande släkten - era söner som växer upp efter er och invandraren som kommer från fjärran land - ska se detta lands plågor och de sjukdomar som Herren slagit landet med. Hela landet ska vara förbränt med svavel och salt, inget kan sås eller grönska, inget strå kan växa. Likt en förödelse som när Herren i sin rasande vrede ödelade Sodom och Gomorra, Adma och Sebojim. Alla folk ska då säga: ”Varför gjorde Herren så mot detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?” Och folk ska svara: ”Därför att de övergav det förbund som Jahve, deras fäders Gud, slöt med dem när han förde dem ut från Egypten. De gick bort och tjänade andra gudar och tillbad dem, gudar som var okända för dem och som han inte hade gett dem. Därför brann Herrens vrede mot detta land, så att han sände över landet varje förbannelse som är uppskriven i denna bok. Herren ryckte upp dem ur deras land med ilska, vrede och raseri och kastade dem bort till ett annat land där de befinner sig i dag.” Det fördolda tillhör Jahve vår Gud. Men det uppenbarade tillhör oss och våra söner för evigt, för att vi ska följa alla ord i denna lag. När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag lagt fram för dig, och du tar det till hjärtat bland alla de folk dit Jahve din Gud fördrivit dig, och du och dina söner vänder om till Jahve din Gud och lyder honom av hela ditt hjärta och av hela din själ, i allt som jag i dag befaller dig, då ska Jahve din Gud återupprätta dig och visa dig nåd och åter samla dig från alla folk dit Jahve din Gud har skingrat dig. Även om dina fördrivna befann sig vid himlens yttersta gräns ska Jahve din Gud samla in dig och hämta dig därifrån. Jahve din Gud ska föra dig in i landet som dina fäder intog, och du ska besitta det. Han ska göra väl mot dig, och göra dig mer talrik än dina fäder. Jahve din Gud ska omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. Då får du leva. Och Jahve din Gud ska lägga alla dessa förbannelser på dina fiender och på dem som hatar och förföljer dig. Du ska åter lyssna till Herren och följa alla hans bud som jag i dag ger dig. Jahve din Gud ska skänka dig överflöd och allt gott genom dina händers verk, genom dina barn, de djur som föds och markens skörd. Så ska Herren åter glädjas över allt ditt goda, så som han gladde sig över dina fäder. Så sker när du lyssnar till Jahve din Gud och håller hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till Jahve din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ. Det bud som jag i dag ger dig är varken oförståeligt för dig eller utom räckhåll. Det är inte i himlen. Så du behöver inte fråga: ”Vem vill stiga upp till himlen och hämta det åt oss, så att vi kan lyssna till det och följa det?” Det är inte på andra sidan havet. Så du behöver inte fråga: ”Vem vill fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss, så att vi kan lyssna till det och följa det?” Nej, ordet är dig mycket nära. Det är i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det. Lyssna! Jag ställer dig i dag inför livet och godhet eller döden och ondska. Jag befaller dig i dag att älska Jahve din Gud och att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och föreskrifter. Då ska du leva och bli talrik, och Jahve din Gud ska välsigna dig i landet dit du går för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du vägrar lyssna och istället drivs att tillbe andra gudar och tjäna dem, då förklarar jag för er i dag att ni sannerligen ska gå under. Ni ska inte få leva länge i landet du kommer till och tar i besittning när du går över Jordanfloden. Jag tar i dag universum till vittne mot er. Jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva. Älska Jahve din Gud och lyd honom och håll dig till honom, för han är ditt liv, och du ska få leva länge i landet som Herren med ed lovat ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Mose kom och talade följande ord till hela Israel: ”Jag är i dag 120 år. Jag förmår inte vara aktiv längre. Och Herren har sagt till mig: ’Du ska inte gå över Jordanfloden.’ Jahve din Gud ska själv gå över framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig, så som Herren sagt. Herren ska göra med dem som han gjorde med Sichon och Og, amoreernas kungar och med deras land när han utrotade dem. Herren ska överlämna dem till er och ni ska göra med dem exakt som jag befallt er. Var starka och modiga! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem. För Jahve din Gud går med dig, han ska inte lämna dig eller överge dig.” Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför hela Israel: ”Var stark och modig! För du ska föra folket in i landet som Herren med ed lovat att ge åt deras fäder. Du ska låta dem få det till egendom. Herren själv går framför dig och han ska vara med dig. Han ska inte lämna dig eller svika dig. Var inte rädd eller modlös.” Mose skrev denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark, och till alla de äldste i Israel. Mose befallde dem: ”Vid slutet av vart sjunde år, när avskrivningsåret är inne, vid lövhyddohögtiden, då hela Israel träder fram inför Jahve din Gud på den plats han väljer, ska du läsa denna lag inför hela Israel så att de får höra den. Samla folket, män, kvinnor, barn och invandraren inom dina portar, så att de får höra och lär sig frukta Jahve er Gud och noga följer alla ord i denna lag. Också deras barn, som ännu inte känner den, ska höra den och lära sig att frukta Jahve er Gud så länge ni lever i det land ni tar i besittning när ni går över Jordanfloden.” Herren sa till Mose: ”Lyssna, tiden är nära då du ska dö. Kalla på Josua och ställ er i mötestältet, så ska jag förordna honom.” Mose gick då med Josua och ställde sig i mötestältet. Då visade sig Herren i tältet i en molnpelare som blev stående vid ingången till tältet. Herren sa till Mose: ”Lyssna, du ska bli lagd hos dina fäder. Då kommer detta folk att börja hora med främmande gudar i landet dit de kommer. De ska överge mig och bryta förbundet som jag slöt med dem. Den dagen ska min vrede brinna mot dem. Jag ska överge dem och dölja mitt ansikte för dem så att de förtärs. De ska drabbas av ofärd och lidande i mängd. Den dagen ska de säga: ’Att denna ofärd drabbat oss måste väl betyda att vår Gud inte är med oss?’ Den dagen ska jag sannerligen dölja mitt ansikte på grund av allt ont de gjort genom att vända sig till andra gudar. Skriv nu ner denna sång och lär Israels söner den. Låt dem recitera den. Den ska vara mitt vittne mot Israels söner. För jag ska föra dem in i landet som jag med ed lovat deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung. Men när de ätit sig mätta och välnärda kommer de att vända sig till andra gudar och dyrka dem. De kommer att förakta mig och bryta mitt förbund. När de sedan drabbas av ofärd och lidande i mängd ska denna sång vittna mot dem, för deras efterkommande ska inte glömma den. För jag vet om deras böjelse redan nu, innan jag fört dem in i landet som jag med ed lovat dem.” Den dagen skrev Mose ner sången och lärde Israels söner den. Han förordnade Josua, Nuns son, och sa: ”Var stark och modig, för du ska föra Israels söner in i landet som jag med ed lovat åt dem. Jag är med dig.” När Mose från början till slut hade skrivit ner orden i denna lag i en bok, befallde han leviterna som bar Herrens förbundsark: ”Ta denna lagbok och lägg den intill Jahves, er Guds, förbundsark. Den ska ligga där som ett vittne mot dig. För jag vet hur upprorisk och hårdnackad du är. Redan nu medan jag lever bland er är ni upproriska mot Herren. Hur mycket mer efter min död! Kalla samman till mig alla era stamäldste och era förmän, så att jag får tala dessa ord till dem och ta universum till vittne mot dem. Jag vet att ni efter min död kommer att bli helt fördärvade och vika av från den väg som jag befallt er att gå. Ni ska drabbas av ofärd i framtiden eftersom ni beter er ont i Herrens ögon och väcker hans vrede med era handlingar.” Och Mose läste orden i denna sång inför Israels hela församling, från början till slut: Lyssna, du himmel, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun! Låt min lära droppa som regn, mitt tal flöda som dagg, som regnskurar över grönska, som duggregn över gräs. Jag vill kungöra Jahves namn. Ge till känna Guds storhet! Han är Klippan. Hans verk är fullkomliga. Alla hans vägar är rätta. Han är en trofast Gud som aldrig gör orätt. Han är rättfärdig och rättvis. De betedde sig fördärvligt mot honom. De är inte hans söner. De är ett skadat, perverst och förryckt släkte. Är det så du lönar Herren, du dåraktiga och vettlösa folk? Är han inte din Fader och Skapare, som danade och formade dig? Minns dagar som flytt. Beakta gångna släktens år. Fråga din far, han ska berätta, dina äldste, de ska ge svar. När den Högste gav land åt folken och skingrade Adams söner, satte han gränser mellan folken efter antalet av Guds söner. Herrens del är hans eget folk, Jakob är hans arvslott. Gud fann honom i ökenland, i ödslig och tjutande ödemark. Han omslöt och vårdade honom, han skyddade honom som sin ögonsten: Likt en örn som väcker sitt bo och svävar över sina ungar, som breder ut sina vingar och tar dem och bär dem på sina fjädrar. Herren ensam ledde honom, ingen främmande gud var med honom. Han lät honom rida över landets höjder och äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur berget, olja ur den hårda klippan, gav honom gräddmjölk av kor, sötmjölk av får, fett av lamm, baggar och bockar från Bashan, det bästa och finaste vete, druvors blod att dricka, skummande vin. Då blev Jeshurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De gjorde Gud svartsjuk med främmande gudar, väckte hans vrede med vidrigheter. De offrade åt demoner, inte åt Gud, åt gudar okända för dem, nya färska gudar obekanta för era fäder. Du försköt Klippan som födde dig, du glömde Gud som gav dig livet. När Herren såg detta förkastade han dem. Hans söner och döttrar hade gjort honom vred. Han sa: Jag ska dölja ansiktet för dem, tills jag får se deras slut. För de är ett perverst släkte, söner det ej går att lita på. De gjorde mig svartsjuk med sina icke-gudar. De väckte min vrede med sina tomma avgudar. Så jag ska göra dem svartsjuka med ett icke-folk. Jag ska göra dem upprörda med ett dåraktigt folkslag. För min vrede har tänt en eld som brinner till helvetets djup. Den förtär jorden med dess gröda och sätter bergens grundvalar i brand. Jag ska hopa ofärd över dem, skjuta mina pilar mot dem. De ska utmattas av svält, förtäras av pest och plågsam farsot. Jag ska sända rovdjurs tänder mot dem och giftormar som krälar i stoftet. Ute ska svärdet härja, inomhus skräcken. Det drabbar pojkar, flickor, spädbarn och grånade män. Jag tänkte säga: ’Jag ska blåsa iväg dem, utplåna deras minne bland människor.’ Men jag fruktade fiendens ilska, att deras ovänner skulle missförstå och säga: ’Det är vår hand som triumferar, det var inte Jahve som gjorde allt detta.’ De är ett rådlöst folk som saknar förstånd. Vore de visa skulle de fatta och förstå hur slutet blir för dem. Hur kan en förfölja tusen, två jaga iväg tiotusen, om inte deras Klippa hade sålt dem, om inte Herren hade utlämnat dem? Våra fienders klippa är inte som vår Klippa, det medger de själva. För deras vinstock är från Sodom och från Gomorras fält. Deras druvor är giftiga, deras klasar är beska. Deras vin är ormgift, kobrors dödliga gift. Sådant finns förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus. Hämnden och vedergällningen tillhör mig. Tids nog ska deras fot snava. För deras olycksdag är nära, det kommande hastar mot dem. Herren ska upprätta sitt folk och trösta sina tjänare. För han ser att de saknar kraft och att varken slav eller fri finns kvar. Då ska han säga: ’Var är deras gudar, klippan de flydde till, de som åt deras slaktoffers fett och drack deras dryckesoffers vin? Låt dem komma och hjälpa er, låt dem beskydda er! Förstå att jag är Han. Det finns ingen annan gud än jag. Jag dödar och jag gör levande, jag skadar och jag helar. Ingen kan rädda ur min hand. För jag lyfter handen mot himlen och säger: Så sant jag lever för evigt: När jag vässat mitt flammande svärd och min hand greppar domen, då tar jag hämnd på mina fiender och straffar dem som hatar mig. Jag berusar mina pilar med blod, med fallnas och fångnas blod, och mättar mitt svärd med kött, med fiendeledares huvuden.’ Gläd er, ni hednafolk, med hans folk! För han hämnas sina tjänares blod. Han tar hämnd på sina fiender. Han bringar försoning för sitt land och sitt folk. Mose kom med Hosea, Nuns son, och läste alla ord i denna sång inför folket. Och när Mose hade läst alla dessa ord till hela Israel, sa han till dem: ”Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag talat till varning för er, så att ni befaller era söner att noga följa alla ord i denna lag. För detta är inte tomma ord för er, det gäller ert liv. Genom dessa ord ska ni få ett långt liv i landet som ni tar i besittning när ni går över Jordanfloden.” Samma dag talade Herren till Mose: ”Gå upp på Abarimberget, på berget Nebo i Moab mitt emot Jeriko. Se ut över Kanaan som jag ger åt Israels söner till egendom. Där uppe på berget ska du dö och förenas med ditt folk, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sitt folk. Detta sker för att ni var trolösa mot mig bland Israels söner vid Meribas vatten vid Kadesh i öknen Zin och inte höll mig helig bland Israels söner. Du ska få se landet på avstånd men inte komma in dit, till landet som jag ger åt Israels söner.” Detta är den välsignelse som gudsmannen Mose uttalade över Israels söner före sin död. Han sa: Herren kom från Sinai och gick upp över dem från Seir. Han strålade fram från berget Paran och kom med mångtusen heliga. I hans högra hand fanns en brinnande lag för dem. Ja, han tycker om allt sitt folk. Alla dina heliga är i din hand. De samlas vid din fot och tar emot av dina ord. Mose gav oss en lag, ett arv åt Jakobs församling. Herren blev kung i Jeshurun när folkets överhuvuden samlades, Israels alla stammar. Låt Ruben leva och inte dö. Men hans män blir få. Detta sa Mose om Juda: Herre, lyssna till Judas rop och för honom till sitt folk. Kämpa för honom med dina händer. Hjälp honom mot hans fiender. Om Levi sa han: Dina tummim och urim tillhör din gudsman som du satte på prov i Massa och kämpade med vid Meribas vatten. Levi sa om sin far och sin mor: ’Jag beaktar dem ej’. Han varken kändes vid sina bröder eller ville veta av sina barn. För de tog vara på ditt ord och höll ditt förbund. Leviterna ska lära Jakob dina stadgar och Israel din lag. De ska bära fram rökelse för din näsa och heloffer på ditt altare. Herre, välsigna hans kraft och godta hans händers verk. Krossa höfterna på hans motståndare, förhindra hans fiender att resa sig. Om Benjamin sa han: Herrens älskade bor tryggt. Herren skyddar honom alltid. Benjamin bor mellan Herrens skuldror. Om Josef sa han: Hans land är välsignat av Herren med himlens utsökta gåvor, med dagg, med djupets gåvor där nere, med solens utsökta skördar, med månvarvens utsökta frukter, med de urgamla bergens yppersta skatter, med de eviga höjdernas utsökta gröda, med markens utsökta gåvor i all sin fullhet, och med välvilja från honom som bodde i busken. Låt detta komma över Josefs huvud, över hjässan på fursten bland bröder. Han är ståtlig som en förstfödd tjur. Hans horn är som vildoxens med vilka han stångar folken, även dem som bor vid jordens ändar. Sådana är Efraims tiotusenden och Manasses tusenden. Om Sebulon sa han: Gläd dig, Sebulon, när du går ut, och du Isaskar, i dina tält. De inbjuder folk till berget där de offrar rättfärdiga offer. För de nyttjar havens ymnighet och sandens dolda skatter. Om Gad sa han: Lovad är Gud som ger livsrum åt Gad! Som en lejoninna är Gad där han bor. Han river itu både arm och huvud. Han valde bästa delen åt sig själv, för där var hans härskarlott förvarad. När folkets överhuvuden samlades verkställde han Herrens rättfärdighet och Herrens domar med Israel. Om Dan sa han: Dan är en lejonunge som rusar ner från Bashan. Om Naftali sa han: Naftali mättas av nåd och full välsignelse av Herren. Han tar land i väster och söder. Om Asher sa han: Mest välsignad bland sönerna är Asher. Han ska vara älskad av sina bröder och doppa sin fot i olja. Dina reglar ska vara av järn och koppar. Du är stark alla dina dagar. Ingen är som Jeshuruns Gud, som rider fram över himlen till din hjälp, rider på molnen i sitt majestät. Urtidens Gud är din hemvist och hans eviga armar stöder dig. Han jagar och förföljer dina fiender och säger: Förinta! Så ska Israel bo i trygghet, Jakobs källa lämnas ifred i ett land med säd och vin. Och himlen dryper av dagg. Välsignad är du, Israel! Vem är som du? Ett folk som Herren frälst. Din skyddande sköld och ditt triumferande svärd. Dina fiender ska krypa för dig och du ska stampa på deras höjder. Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga mitt emot Jeriko. Och Herren visade honom hela landet: från Gilead till Dan, hela Naftali och Efraims och Manasses land och hela Judas land till Medelhavet, och Negev och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko, Palmstaden, ända till Soar. Sedan sa Herren till honom: ”Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag har låtit dig se det med egna ögon. Men du får inte gå över dit.” Och Herrens tjänare Mose dog där i Moab, så som Herren sagt. Herren begravde honom i dalen i Moab, mitt emot Bet-Peor. Än i dag har ingen fått veta var hans grav finns. Mose var 120 år när han dog. Hans syn var bra och han var vid god vigör. Israels söner sörjde Mose på Moabs hedar under trettio dagar. Sedan upphörde tiden att sörja och gråta över Mose. Josua, Nuns son, var fylld med visdomens ande, för Mose hade lagt händerna på honom. Israels söner lydde honom och gjorde som Herren befallt Mose. Aldrig mer framträdde i Israel en profet lik Mose, som Herren kände ansikte mot ansikte. Tänk på alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egypten, med farao och alla hans tjänare och hela hans land. Och tänk på all hans väldiga kraft och alla de stora och respektingivande gärningar som han utförde inför hela Israel. När Herrens tjänare Mose var död sa Herren till Moses medhjälpare Josua, Nuns son: ”Min tjänare Mose är död. Bryt nu upp, du och hela folket, och gå över Jordanfloden in i landet som jag ger åt Israels söner. Jag ger er varje plats där ni placerar er fot, just som jag lovade Mose. Ert område ska sträcka sig från öknen och Libanon till den stora floden Eufrat, över hela hettiternas land och till Medelhavet västerut. Ingen ska kunna stå emot dig under alla dina livsdagar. Jag ska vara med dig så som jag var med Mose. Jag ska inte svika dig eller överge dig. Var stark och modig! För du ska som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed lovat deras fäder att ge dem. Var bara stark och mycket modig så att du noga följer hela den lag som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den vare sig åt höger eller vänster. Då blir du framgångsrik på alla dina vägar. Låt alltid denna lagbok vara på dina läppar. Meditera över den både dag och natt, så att du noga följer allt som är skrivet i den. Då ska du lyckas på din väg och ha framgång. Jag har påbjudit dig att vara stark och modig! Var inte rädd eller modlös, för Jahve din Gud är med dig överallt där du går.” Josua befallde folkets förmän: ”Gå igenom lägret och säg till folket: Gör i ordning proviant åt er! För om tre dagar ska ni gå över Jordanfloden för att erövra landet som Jahve er Gud gett er till besittning.” Men till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam sa Josua: ”Kom ihåg vad Herrens tjänare Mose befallde er när han sa: Jahve er Gud ska ge er ro och skänka er detta land. Era hustrur, era små barn och er boskap ska förbli i landet som Mose gav er här öster om Jordanfloden. Men alla ni mäktiga krigare ska med era vapen gå över i spetsen för era bröder och bistå dem. Först när Herren gett dem den ro som han gett er, och de också tagit i besittning det land som Jahve er Gud ger dem, kan ni återvända till landet som är er egendom. Då kan ni ta i besittning landet som Herrens tjänare Mose gav er här på östra sidan av Jordanfloden.” De svarade Josua: ”Allt du befallt oss ska vi göra, och vart du än sänder oss ska vi gå. Så som vi lydde Mose i allt ska vi lyda dig. Må bara Jahve din Gud vara med dig, så som han var med Mose. Den som trotsar dina order och inte lyder dig i precis allt du befaller ska avrättas. Var bara stark och modig!” Josua, Nuns son, sände i hemlighet ut två spioner från Shittim och sa: ”Gå och undersök landet och särskilt Jeriko.” De gav sig iväg och kom in i ett hus där det bodde en prostituerad vid namn Rahab. Där övernattade de. Men det berättades för kungen i Jeriko: ”Några israeliter har kommit hit i natt för att utforska landet!” Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sa: ”Lämna ut männen som kom till dig och tog in i ditt hus! För de har kommit för att utforska hela landet.” Men kvinnan hade tagit de båda männen och gömt dem. Hon sa: ”Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. Och när porten skulle stängas i skymningen gick männen ut. Men jag vet inte vart de tog vägen. Skynda er efter dem så får ni tag i dem!” Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linhalmen som hon hade brett ut där. Kungens män satte efter dem på vägen mot Jordan till vadställena. Och stadsporten stängdes så fort förföljarna hade gett sig av. Innan männen lagt sig för att sova kom Rahab upp på taket och sa: ”Jag vet att Herren gett er det här landet. Vi är skräckslagna för er, och alla här i landet skälver på grund av er. Vi har hört hur Herren torkade ut Röda havets vatten framför er när ni drog ut från Egypten, och vad ni gjorde med de två amoreiska kungarna Sichon och Og öster om Jordanfloden. Ni förintade dem fullständigt. När vi hörde det blev vi modlösa och som förlamade på grund av er. För Jahve er Gud är Gud uppe i himlen och nere på jorden. Lova mig därför med ed vid Herren att visa godhet mot min familj eftersom jag visat godhet mot er. Ge mig ett säkert tecken på det. Låt dem få leva, min far, min mor, mina bröder och systrar och alla som tillhör dem. Rädda oss från döden!” Männen sa till henne: ”Med vårt eget liv svarar vi för ert. Om du inte röjer våra planer ska vi visa godhet och trohet mot dig när Herren ger oss landet.” Så firade hon ner dem från fönstret med ett rep. Hennes hus var en del av stadsmuren, så hon bodde i själva muren. Hon sa till dem: ”Gå upp i bergen så att era förföljare inte råkar på er. Göm er där i tre dagar tills förföljarna återvänt. Sedan kan ni fortsätta.” Männen sa till henne: ”Vi är fria från eden du tog av oss, om du inte, när vi kommer in i landet, binder det här röda snöret i fönstret där du firade ner oss, och likaså om du inte har din far, din mor, dina bröder och alla som tillhör din fars husfolk samlade hemma hos dig. Går någon ut genom dörren till ditt hus blir han skyldig till sin egen död, och vi är utan skuld. Men om man bär hand på någon som är med dig inne i huset, blir vi skyldiga till dennes död. Och röjer du våra planer är vi fria från eden som du tog av oss.” Hon svarade: ”Det blir som ni sagt.” Så sände hon iväg dem. De gav sig av, och hon fäste det röda snöret i fönstret. De gav sig iväg upp i bergen och blev där i tre dagar tills förföljarna återvänt. De hade sökt längs hela vägen utan att finna dem. Sedan kom de båda männen tillbaka från bergen och gick över Jordanfloden. De kom till Josua, Nuns son, och berättade allt som hade hänt dem. De sa till Josua: ”Herren har verkligen gett hela landet i våra händer, och alla som bor i landet skälver på grund av oss.” Tidigt nästa morgon bröt Josua och alla Israels söner upp från Shittim och kom till Jordanfloden. Där slog de läger innan de gick över. Efter tre dagar gick förmännen genom lägret och befallde folket: ”Så fort ni ser att de levitiska prästerna bär Jahves, er Guds, förbundsark, ska ni bryta upp och följa efter den. Men låt det vara omkring tusen meter mellan arken och er. Håll avstånd, så att ni ser vilken väg ni ska gå, för ni har inte gått den vägen förut.” Josua sa till folket: ”Helga er! För i morgon ska Herren göra under bland er.” Sedan sa Josua till prästerna: ”Lyft upp förbundsarken och gå framför folket.” Då lyfte de upp förbundsarken och gick framför folket. Herren sa till Josua: ”I dag ska jag börja upphöja dig inför allas ögon i Israel. De ska förstå att jag är med dig så som jag var med Mose. Befall prästerna som bär förbundsarken att stanna så fort de når Jordans vattenbryn.” Och Josua sa till Israels söner: ”Kom hit och lyssna till Jahves, er Guds, ord.” Josua fortsatte: ”Av detta ska ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han ska driva bort från er kanaaneerna, hettiterna, hiveerna, perisseerna, girgasheerna, amoreerna och jebusiterna: Se, förbundsarken som tillhör hela jordens Herre ska gå framför er över Jordanfloden. Välj ut tolv män från Israels stammar, en från varje stam. Så fort prästerna som bär arken för Herren, hela jordens Herre, sätter fötterna i Jordans vatten, ska vattnet som kommer uppifrån skäras av i sitt lopp och stå som en mur.” Folket bröt upp från sina tält för att gå över Jordanfloden, och prästerna som bar förbundsarken gick framför folket. När prästerna som bar arken kom till Jordanfloden och satte fötterna i vattenbrynet - Jordan svämmar över alla sina bräddar under hela skördetiden - stannade vattnet som kom uppifrån och blev stående som en mur långt borta, vid staden Adam bredvid Saretan. Vattnet som flöt ner mot Arabah-havet, Döda havet, blev då helt avskuret. Folket gick över mitt emot Jeriko. Prästerna som bar Herrens förbundsark stod stilla på torr mark mitt i Jordanfloden medan hela Israel gick över torrskodda, ja, tills precis allt folket hade kommit över floden. När allt folket hade gått över Jordanfloden sa Herren till Josua: ”Välj ut tolv män bland folket, en från varje stam, och befall dem: Ta upp tolv stenar från mitten av Jordanfloden där prästerna står stilla. Bär med stenarna över och lägg ner dem där ni slår läger i natt.” Då kallade Josua till sig de tolv män han hade utsett bland Israels söner, en man från varje stam. Josua sa till dem: ”Gå mitt ut i Jordanfloden, framför Jahves, er Guds, ark. Var och en ska lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels stammar. Detta ska vara ett tecken bland er. När era söner i framtiden frågar: Vad betyder dessa stenar? ska ni svara dem: ’Jordans vatten skars här av i sitt lopp framför Herrens förbundsark. När den fördes över Jordan skars vattnet av.’ Dessa stenar ska vara ett minnesmärke för Israels söner för all framtid.” Israels söner gjorde som Josua befallde dem. Från mitten av Jordanfloden tog de tolv stenar efter antalet av Israels stammar, så som Herren hade sagt till Josua. De tog med dem till lägret och lade ner dem där. Josua reste även tolv stenar i mitten av Jordanfloden på den plats där prästerna som bar förbundsarken stod. Stenarna finns där än i dag. Prästerna som bar arken förblev stående i mitten av Jordanfloden tills allt vad Herren befallt Josua att säga till folket var utfört, allt enligt Mose befallning till Josua. Folket skyndade sig över. Och när allt folket slutligen gått över gick prästerna med Herrens ark över inför folket. Rubens och Gads söner och halva Manasses stam gick beväpnade i spetsen för Israels söner, så som Mose hade befallt dem. Omkring 40 000 krigsrustade män gick över inför Herren för att kriga på Jerikos slätter. Den dagen upphöjde Herren Josua inför ögonen på hela Israel. De respekterade honom så som de hade respekterat Mose under alla hans dagar. Herren sa till Josua: ”Säg till prästerna som bär vittnesbördets ark att komma upp ur Jordanfloden.” Så Josua befallde prästerna: ”Kom upp ur Jordan.” Prästerna som bar Herrens förbundsark steg då upp ur floden. Och så fort de satte sina fötter på torr mark återvände Jordans vatten till sin plats och steg över alla sina bräddar som förut. Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur Jordanfloden. De slog läger i Gilgal, vid Jerikos östgräns. De tolv stenarna som de hade tagit ur Jordanfloden reste Josua i Gilgal. Han sa till Israels söner: ”När era söner i framtiden frågar sina fäder: ’Vad betyder dessa stenar?’ ska ni berätta för dem: Israel gick på torr mark över denna Jordanflod. Jahve er Gud torkade ut Jordans vatten framför er tills ni hade gått över, så som Jahve er Gud gjorde med Röda havet som han torkade ut framför oss tills vi hade gått över. Han gjorde detta för att alla folk på jorden ska veta att Herrens hand är stark och för att ni alltid ska frukta Jahve er Gud.” När de amoreiska kungarna på Jordans västra sida och de kanaaneiska kungarna längs Medelhavet hörde att Herren hade torkat ut vattnet i Jordan framför Israels söner tills de hade gått över, blev de modlösa och som förlamade inför Israels söner. Vid den tiden sa Herren till Josua: ”Gör dig flintknivar och omskär Israels söner en andra gång.” Då gjorde Josua flintknivar och omskar Israels söner vid Haaralothöjden. Josua omskar dem eftersom alla krigsmän som drog ut från Egypten hade dött under ökenvandringen efter att de lämnat Egypten. Alla som drog ut hade blivit omskurna. Men de som var födda under ökenvandringen efter att de lämnat Egypten var alla oomskurna. Israels söner vandrade i öknen i fyrtio år tills folkets alla krigare som drog ut från Egypten var döda, eftersom de inte hade lyssnat till Herren. Därför svor Herren att han inte skulle låta dem se landet som han med ed lovat deras fäder att ge oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men deras söner, som Herren lät växa upp i deras ställe, dem omskar nu Josua. För de var oomskurna och hade varit så under vandringen. När allt folket blivit omskuret förblev de i lägret tills de mådde bra igen. Herren sa till Josua: ”I dag har jag lyft av er vanäran från Egypten.” Så platsen fick namnet Gilgal, och heter så än i dag. På kvällen den fjortonde dagen i månaden, medan Israels söner hade sitt läger i Gilgal, firade de påsk på Jerikos slätter. Dagen efter påsk, just den dagen, åt de osyrat bröd och rostade ax av landets säd. Mannat upphörde nästa dag då de åt av landets säd. Israels söner fick inte manna längre. Det året åt de av skörden i Kanaan. Det hände när Josua var vid Jeriko. Han lyfte blicken och såg en man stå framför sig med ett draget svärd i handen. Josua närmade sig honom och frågade: ”Är du med oss eller våra fiender?” Han svarade: ”Ingendera. Jag är befälhavare över Herrens armé. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken, tillbad, och frågade: ”Vad vill min herre säga till sin tjänare?” Befälhavaren över Herrens armé svarade: ”Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig.” Och Josua gjorde så. Jeriko var ordentligt tillbommat på grund av Israels söner. Ingen gick ut eller in. Herren sa till Josua: ”Lyssna, jag har gett Jeriko med dess kung och dess starka krigare i din hand. Marschera runt staden ett varv med alla krigsmän. Gör så i sex dagar. Sju präster ska bära sju vädurshorn framför arken. På sjunde dagen ska ni marschera runt staden sju varv, och prästerna ska stöta i hornen. När det ljuder en utdragen ton från vädurshornet och ni hör det, ska hela folket ropa högt. Då ska stadsmuren störta samman och folket ska avancera, var och en rakt fram.” Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sa: ”Lyft upp förbundsarken och låt sju präster bära sju vädurshorn framför Herrens ark.” Till folket sa han: ”Framåt! Marschera runt staden! Krigsmännen ska gå framför Herrens ark.” När Josua sagt detta till folket gick de sju prästerna som bar de sju vädurshornen framför Herren och stötte i hornen medan Herrens förbundsark följde bakom dem. Krigsmännen gick framför prästerna som stötte i hornen, och eftertruppen följde arken. Hela tiden stötte man i hornen. Josua hade befallt folket: ”Ropa inte, var tysta och säg inte ett ord förrän den dag jag säger åt er att ropa. Då ska ni ropa.” Han lät Herrens ark bäras runt staden ett varv. Sedan gick de in i lägret och tillbringade natten där. Josua steg upp tidigt nästa morgon, och prästerna lyfte upp Herrens ark. De sju prästerna som bar de sju vädurshornen framför Herrens ark gick hela tiden och stötte i hornen. Krigsmännen gick framför dem och eftertruppen följde Herrens ark. Hornen ljöd hela tiden. De marscherade också andra dagen ett varv runt staden och återvände sedan till lägret. Så gjorde de sex dagar. På sjunde dagen steg de upp tidigt i gryningen. De marscherade på samma sätt runt staden, sju varv. Det var enda dagen som de gick sju varv runt staden. På sjunde varvet stötte prästerna i hornen och Josua sa till folket: ”Ropa! För Herren har gett er staden! Staden och allt som är i den ska avskiljas för Herren till förintelse. Bara den prostituerade Rahab, och alla andra i hennes hus, ska få leva. För hon gömde spionerna vi sände ut. Håll er ifrån det som är avskilt så att inte ni själva avskiljs åt förintelse. Om ni tar något av det, då avskiljer ni Israels läger åt förintelse och drar olycka över det. Men allt silver och guld och allt av koppar eller järn är helgat åt Herren. Det ska föras till Herrens skattkammare.” Så ropade folket och hornen ljöd. När folket hörde hornen ropade de riktigt högt. Murarna störtade samman och folket gick upp till staden. Varje man gick raka vägen in i staden, som erövrades. Med svärd avskilde de allt i staden åt förintelse, män och kvinnor, unga och gamla, oxar, får och åsnor. Josua sa till de båda männen som hade spionerat i landet: ”Gå till den prostituerades hus och hämta ut kvinnan och alla som är där med henne, så som ni lovat henne med ed.” Då gick de unga spionerna in och hämtade ut Rahab, hennes far och mor och bröder, och alla som hörde henne till. De hämtade ut hela hennes släkt och lät dem slå sig ner utanför Israels läger. De brände upp staden och allt däri. Bara silvret och guldet och allt gjort av koppar eller järn lades i skattkammaren i Herrens hus. Den prostituerade Rahab och hennes fars husfolk och alla som hörde till henne lät Josua leva. Hon bor bland israeliterna än i dag, eftersom hon gömde spionerna som Josua sänt för att spionera i Jeriko. Vid den tiden svor Josua en ed: ”Den man som återuppbygger denna stad Jeriko är förbannad inför Herren. När han lägger grunden sker det till priset av hans förstfödde son. När han reser portarna sker det till priset av hans yngste son.” Herren var med Josua, och hans rykte spreds över hela landet. Men Israels söner handlade trolöst angående det som var avskilt åt förintelse. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Judas stam, stal av det. Då tändes Herrens vrede mot Israels söner. Josua sände några män från Jeriko till Ai, som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Han sa åt dem att dra dit upp och spana i landet. Och männen drog upp och spanade vid Ai. När de kom åter till Josua sa de: ”Sänd inte hela hären. Två eller tretusen kan dra dit upp och attackera Ai. Låt inte allt folket trötta ut sig med detta, för de är få.” Så tretusen man av folket drog dit upp. Men de tvingades fly för Ais män, som dödade trettiosex man av dem. Ais män förföljde dem från stadsporten ända till Shebarim och slog dem på sluttningen. Då blev folket alldeles matt och urlakat. Josua rev sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken framför Herrens ark. Där låg han till kvällen med Israels äldste, och de strödde jord på sina huvuden. Och Josua sa: ”O, Herre Jahve! Varför förde du detta folk över Jordanfloden? Var det för att ge oss i amoreernas hand och utrota oss? Om vi bara hade stannat kvar på andra sidan Jordan! O, Herre, jag är mållös nu när Israel flytt från sina fiender? När kanaaneerna och landets alla invånare får höra om detta kommer de att omringa oss och utrota vårt namn från jorden. Vad tänker du då göra för ditt stora namn?” Herren svarade Josua: ”Ställ dig upp! Varför ligger du med ansiktet mot marken? Israel har syndat! De har överträtt mitt förbund som jag befallde dem att hålla. De tog av det som var avskilt åt förintelse. De har stulit och ljugit och lagt det stulna bland egna ägodelar. Därför kan inte Israels söner stå emot sina fiender utan måste fly för dem. För de har själva blivit avskilda åt förintelse. Jag ska inte längre vara med er om ni inte avlägsnar från er det som är avskilt åt förintelse. Ställ dig upp, helga folket och säg: Helga er till i morgon! För så säger Jahve, Israels Gud: Israel, det finns något som är avskilt åt förintelse hos dig. Du måste avlägsna det innan du kan stå emot dina fiender. Tidigt i morgon ska ni träda fram, stam efter stam. Den stam som Herren tar ut med lott ska träda fram, släkt för släkt. Den släkt som Herren tar ut med lott ska träda fram, familj för familj. Den familj som Herren tar ut med lott ska träda fram, man för man. Den som ertappas med det som är avskilt åt förintelse ska brännas med allt han äger. För han har brutit Herrens förbund och begått en galenskap i Israel.” Tidigt nästa morgon lät Josua Israel träda fram, stam efter stam, och Judas stam togs ut. När han lät Judas släkter träda fram togs seraiternas släkt ut. När han lät seraiternas släkt träda fram, man efter man, togs Sabdi ut. När han lät Sabdis familj träda fram, man efter man, togs Akan ut. Han var son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Judas stam. Då sa Josua till Akan: ”Min son, ge ära åt Jahve, Israels Gud och tacka honom! Tala om för mig vad du gjort. Dölj inget för mig.” Akan svarade: ”Det är sant. Jag har syndat mot Jahve, Israels Gud. Detta har jag gjort: Jag såg bland bytet en vacker mantel från Shinar och två kilo silver och en guldplatta på ett halvt kilo. Jag fick begär till det och tog det. Det är gömt i marken inne i mitt tält med silvret underst.” Då sände Josua några budbärare som sprang till tältet. Och där låg det stulna med silvret underst. De tog med allt från tältet och bar det till Josua och alla Israels söner och lade ner det inför Herren. Josua och hela Israel tog då Akan, Seras son, och silvret, manteln, guldplattan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor, får, hans tält, allt han ägde och förde dem upp till Akors dal. Josua sa: ”Varför drog du olycka över oss? I dag ska Herren dra olycka över dig.” Och hela Israel stenade honom. De brände dem och stenade dem. Sedan reste de ett stort stenröse över Akan. Den finns kvar än i dag. Och Herrens glödande vrede blidkades. Därför fick den platsen namnet Akors dal, som den heter än i dag. Herren sa till Josua: ”Var inte rädd och modlös! Ta med dig allt krigsfolk och gör dig redo att gå mot Ai. Lyssna, jag ger Ais kung, hans folk, hans stad och hans land i dina händer. Gör med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Men bytet och boskapen därifrån får ni behålla. Lägg ett bakhåll på andra sidan staden.” Då bröt Josua upp med allt krigsfolk för att gå mot Ai. Han valde ut 30000 tappra stridsmän och sände ut dem om natten. Han gav dem order: ”Lägg er i bakhåll på andra sidan staden. Håll er ganska nära staden och var beredda. Själv ska jag med allt folk som är kvar hos mig avancera mot staden. När de då drar ut mot oss som förra gången ska vi fly för dem. De kommer att förfölja oss tills vi lockat bort dem från staden. De ska säga att vi flyr för dem som förra gången. Men när vi flyr för dem ska ni komma fram ur bakhållet och erövra staden. Jahve er Gud ske ge den i er hand. När ni erövrat staden ska ni tända eld på den. Gör vad Herren befallt och lyssna till mina order!” Josua sände iväg dem och de gick och lade sig i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om Ai. Den natten stannade Josua hos folket. Tidigt på morgonen mobiliserade Josua folket. Han drog upp med Israels äldste i spetsen för folket mot Ai. Allt krigsfolk hos honom avancerade tills de kom framför staden. De slog läger norr om Ai med en dal mellan sig och staden. Josua lät omkring 5000 man lägga sig i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om staden. Folket intog sina positioner, både lägret norr om staden och de som låg i bakhåll väster om staden. Josua gick den natten fram till mitten av dalen. När kungen i Ai såg detta ryckte stadens män ut för att möta Israel i strid tidigt om morgonen. Kungen med allt sitt folk drog ut till en utsedd plats framför Arabah. Han var omedveten om bakhållet mot honom på andra sidan staden. Josua och hela Israel låtsades bli slagna inför dem och flydde mot öknen. Allt folket i staden kallades att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades bort från staden. Ingen man blev kvar i Ai eller i Betel, alla drog ut efter Israel. Och när de förföljde Israel lämnade de staden öppen. Herren sa till Josua: ”Räck ut spjutet i din hand mot Ai! För jag ger staden i din hand.” Då räckte Josua ut spjutet i sin hand mot staden. Och så fort han räckte ut sin hand reste sig de som låg i bakhåll från sin plats och stormade fram. De gick in i staden, intog den och satte den genast i brand. När männen från Ai vände sig om såg de hur rök från staden steg mot himlen. De kunde inte fly åt något håll. Och folket som flytt mot öknen vände sig nu mot sina förföljare. När Josua och hela Israel såg att de som låg i bakhåll hade intagit staden och att rök steg från staden, vände de om och angrep männen från Ai. De andra drog ut från staden mot Ais män som hamnade mellan israeliterna som nu fanns på två kanter. Israel slog dem och lät ingen överleva eller komma undan. Men kungen i Ai togs levande och fördes till Josua. När Israel hade dödat Ais alla invånare ute på slätten i öknen dit de förföljt dem, och alla hade fallit för svärd och förintats, då återvände alla israeliterna till Ai och angrep det med svärd. Det var 12000 män och kvinnor som föll den dagen, allt folket i Ai. Josua drog inte tillbaka handen som han räckt ut spjutet med förrän alla Ais invånare blivit helt förintade. Israel behöll för sig själva bara boskapen och bytet från staden, enligt den befallning Herren hade gett Josua. Och Josua brände Ai och gjorde den till en evig ruinhög, till en ödemark som det är ännu i dag. Kungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han hängde till kvällen. När solen gick ner tog man på Josuas order ner liket från pålen och kastade den alldeles utanför stadsporten. De reste över liket ett stort stenröse som finns kvar än i dag. Sedan byggde Josua ett altare på berget Ebal åt Jahve, Israels Gud, så som Herrens tjänare Mose hade befallt Israels söner och som det är skrivet i Moses lagbok: ’ett altare av ohuggna stenar som inte bearbetats med järn.’ Där bar de fram brännoffer åt Herren och slaktade fredsoffer. På dessa stenar gjorde Josua inför Israels söner en avskrift av den lag som Mose hade skrivit. Hela Israel, både främlingar och infödda, stod med dess äldste och förmän och domare på båda sidor om arken inför de levitiska prästerna som bar Herrens förbundsark. Hälften stod vända mot berget Gerizim, hälften mot berget Ebal, så som Herrens tjänare Mose en gång hade bestämt det skulle vara när Israels folk välsignades. Därefter läste Josua med hög röst upp alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen, så som allt var skrivet i lagboken. Varje ord av allt som Mose hade befallt läste Josua upp inför Israels hela församling, och för kvinnorna och barnen och de främlingar som följde dem. Alla kungarna fick höra vad som hade hänt, alla på västra sidan av Jordanfloden, i bergsbygden, i Låglandet och längs Medelhavets kust upp mot Libanon - hettiterna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna. Då slöt de sig samman i enighet för att kriga mot Josua och Israel. Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, gjorde de något slugt: De gav sig av och låtsades vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, samt utslitna vinsäckar som var spruckna och lappade. De tog på sig utslitna, lagade sandaler och utslitna kläder. Och all deras proviant av bröd var torrt och smuligt. De kom till Josua i lägret vid Gilgal och sa till honom och till Israels män: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut nu ett förbund med oss.” Men Israels män svarade hiveerna: ”Kanske bor ni här i närheten. Så hur kan vi sluta förbund med er?” De sa till Josua: ”Vi är dina tjänare.” Josua frågade: ”Vilka är ni? Varifrån kommer ni?” De svarade: ”Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land på grund av ryktet om Jahve din Gud. För vi har hört om honom och allt han gjorde i Egypten, och allt han gjorde med amoreernas båda kungar på östra sidan av Jordanfloden, kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan, som bodde i Ashtarot. Därför sa våra äldste och alla som bor i vårt land till oss: ’Ta med er proviant. Möt upp dem och säg till dem: Vi är era tjänare, slut nu förbund med oss.’ Det här brödet var varmt när vi tog med det hemifrån som färdkost, den dag vi gav oss av för att komma till er. Men titta, nu är det torrt och smuligt! Och de här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men titta, de har spruckit! Och våra kläder och skor har slitits ut under vår mycket långa resa.” Israels män undersökte deras proviant. Men de rådfrågade inte Herren. Josua upprättade ett fredsförbund med dem. De skulle få leva. Och församlingens ledare gav dem sin ed. Men tre dagar efter att förbundet slutits med dem fick de veta att gibeoniterna var grannar och bodde i närheten. Då bröt Israels söner upp och kom på tredje dagen till deras städer - Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Men Israels söner angrep dem inte, eftersom församlingens ledare hade gett dem sin ed vid Jahve, Israels Gud. Hela församlingen kritiserade ledarna. Då svarade alla ledarna hela församlingen: ”Vi har gett dem vår ed vid Jahve, Israels Gud. Nu kan vi inte komma åt dem. Så här ska vi behandla dem: Vi låter dem leva, så kommer inte vreden över oss på grund av den ed vi gav dem.” Ledarna sa: ”De ska få leva.” Så de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen, så som ledarna hade sagt till dem. Josua kallade till sig gibeoniterna och sa: ”Varför bedrog ni oss och sa att ni bor långt ifrån oss fastän ni bor i närheten? Nu är ni under förbannelse och ska alltid förbli slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.” De svarade Josua: ”Det blev tydligt sagt till dina tjänare att Jahve din Gud befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och ha ihjäl landets alla invånare för er. Då blev vi dödsförskräckta på grund av er. Det var därför som vi gjorde detta. Nu är vi i din hand. Gör med oss vad du anser vara rätt och riktigt.” Så här gjorde Josua: Han räddade dem från israeliternas hand så att de inte dödade dem. På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare. Det är de än i dag åt församlingen och vid Herrens altare, på den plats Herren valde ut. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, fick höra att Josua erövrat Ai och helt förintat staden, och att han gjort med Ai och dess kung som han gjort med Jeriko och dess kung, och att Gibeons invånare slutit fred med Israel och bodde i deras närhet. Adoni-Sedek och hans folk blev skräckslagna, för Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, större än Ai, och alla män var krigare. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, sände därför bud till kung Hoham i Hebron, till kung Piram i Jarmut, till kung Jafia i Lakish och till kung Debir i Eglon och lät säga: ”Kom upp och bistå mig! Vi ska angripa gibeoniterna, för de har slutit fred med Josua och Israels söner.” Då allierade sig de fem amoreiska kungarna, de i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. De drog upp med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det. Då sände gibeoniternas män bud till Josua i lägret i Gilgal: ”Överge inte dina tjänare. Kom fort upp till oss och hjälp oss! Rädda oss, för amoreernas kungar i bergsbygden har allierat sig mot oss.” Då marscherade Josua dit från Gilgal med hela hären och sina bästa krigsmän. Herren sa till Josua: ”Var inte rädd för dem, för jag har gett dem i dina händer. Ingen av dem ska kunna hålla stånd mot dig.” Efter att ha marscherat hela natten från Gilgal tog han dem med överraskning. Herren kastade dem i förvirring inför Israel och slaktade dem vid Gibeon, och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och fortsatte dödandet ända till Aseka och Mackeda. När de under sin flykt för Israel kom till Bet-Horons sluttning, kastade Herren stora stenar över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades av hagelstenarna var fler än de som Israels söner dödade med svärd. Den dag då Herren överlämnade amoreerna till Israels söner talade Josua till Herren inför hela Israel: ”Sol, stå stilla i Gibeon, måne, i Ajalons dal!” Solen stod stilla, månen blev stående, tills folket hade hämnats på sina fiender. Så står det skrivet i ”Den redliges bok.” Solen blev stående mitt på himlen och dröjde att gå ner nästan en hel dag. Det här var en helt unik dag, då Herren lyssnade till en mans ord. För Herren krigade för Israel. Sedan återvände Josua med hela Israel till lägret vid Gilgal. Men de fem kungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda. Josua fick veta att de fem kungarna höll sig gömda i grottan i Mackeda. Då sa han: ”Vältra stora stenar framför öppningen och sätt några män till att bevaka dem. Men bli inte kvar där ni andra, utan förfölj era fiender och angrip dem bakifrån. Låt dem inte komma in i sina städer, för Jahve er Gud har gett dem i er hand.” Josua och Israels söner slaktade dem i ett enormt blodbad. Bara några få överlevde och kom in i de befästa städerna. Sedan återvände allt folket välbehållet till Josua i lägret i Mackeda. Ingen vågade yttra ett kritiskt ord mot Israels söner. Josua sa: ”Öppna grottan och för ut de fem kungarna därifrån till mig.” Så de förde ut de fem kungarna från grottan till honom, kungarna från Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. När kungarna hade förts ut till Josua kallade han till sig alla Israels män, och sa till befälhavarna för krigarna som varit med honom: ”Kom fram och sätt foten på dessa kungars nackar.” De kom fram och satte foten på deras nackar. Sedan sa Josua till dem: ”Var inte rädda eller modlösa. Var starka och modiga! För så här ska Herren göra med alla fiender som ni krigar mot.” Därefter högg Josua ihjäl dem och hängde upp dem på fem pålar. Där fick de hänga till kvällen. Vid solnedgången togs de på Josuas order ner från pålarna och slängdes in i grottan där de hade gömt sig. Framför öppningen lades stora stenar, som ligger kvar där än i dag. Josua erövrade samma dag Mackeda och dödade invånarna och kungen med svärd. Han förintade fullständigt allt levande i staden och lät ingen undkomma. Han gjorde med kungen i Mackeda, så som han hade gjort med kungen i Jeriko. Sedan drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och krigade mot Libna. Herren gav också Libna och dess kung i Israels hand. De dödade allt levande i staden med svärd och lät ingen undkomma. Han gjorde med kungen där, så som han hade gjort med kungen i Jeriko. Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish. De belägrade och krigade mot staden. Herren gav Lakish i Israels hand, så att han erövrade staden nästa dag och dödade allt levande i staden med svärd, precis så som han hade gjort i Libna. Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att bistå Lakish. Men Josua dödade honom och hans folk och lät ingen överleva. Från Lakish drog Josua med hela Israel till Eglon. De belägrade och krigade mot staden. Den dagen erövrade de staden med svärdet. Allt levande däri förintade han fullständigt den dagen, precis så som han hade gjort i Lakish. Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och krigade mot staden. De erövrade staden och brukade svärdet mot kungen, alla lydstäder, och allt levande där. Han lät ingen överleva, utan gjorde som han hade gjort i Eglon. Han förintade Hebron fullständigt med allt levande där. Därefter återvände Josua med hela Israel till Debir och krigade mot det, och erövrade staden. Kungen och alla lydstäder slog de med svärd. De förintade fullständigt allt levande därinne och lät ingen överleva. Han gjorde med Debir och dess kung så som han hade gjort med Hebron och med Libna och dess kung. Josua besegrade hela landet, bergsbygden, Negev, Låglandet och branterna, med alla kungar där. Han lät ingen överleva. Allt som andades förintade han fullständigt, så som Jahve, Israels Gud, hade befallt. Josua besegrade dem från Kadesh-Barnea till Gaza, samt hela landet Goshen fram till Gibeon. Josua erövrade alla dessa kungar och länder under samma fälttåg, för Jahve, Israels Gud, krigade för Israel. Därefter återvände Josua med hela Israel till lägret i Gilgal. När Jabin, kungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till kung Jobab i Madon, till kungarna i Shimron och Aksaf, till kungarna i bergsbygden i norr och i Arabah söder om Kinneret, i Låglandet, och i Nafot-Dor, västerut, till kanaaneerna österut och västerut, till amoreerna, hettiterna, perisseerna och jebusiterna i bergsbygden, och till hiveerna nedanför Hermon i Mispalandet. De ryckte ut med alla sina härar, en skara så talrik som sanden på havets strand. Och tillika en stor mängd hästar och vagnar. Alla dessa kungar möttes. De kom och slog läger tillsammans vid Meroms vatten för att kriga mot Israel. Herren sa till Josua: ”Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag överlämna dem alla som lik åt Israel. Du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar.” Josua med alla krigare utförde ett överraskningsanfall mot dem vid Meroms vatten. Herren gav dem i Israels hand. De slog dem och förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Majim och till Mispadalen i öster. De slog dem och lät ingen överleva. Josua gjorde med dem som Herren hade sagt. Han lät skära av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar. Vid den tiden återvände Josua och erövrade Hasor och dödade kungen där med svärd. Hasor var tidigare huvudstad för alla dessa riken. Allt levande i staden förintade de fullständigt med svärd. Ingen blev kvar som andades. Hasor satte han i brand. Josua tog alla dessa kungastäder och deras kungar. Han förintade dem fullständigt med svärd, så som Herrens tjänare Mose hade befallt. Men Israel satte inte någon av städerna på kullarna i brand, med undantag av Hasor, som Josua brände. Israels söner behöll allt krigsbyte från dessa städer liksom boskapen. Människorna dödade de med svärd tills de alla var utrotade. De lät ingen bli kvar som andades. Det Herren befallt sin tjänare Mose, hade Mose befallt Josua, och så gjorde Josua. Han utförde varje ord av allt som Herren befallt Mose. Josua erövrade hela detta land: bergsbygden, hela Negev och Goshen, Låglandet och Arabah, Israels bergsbygd och lågland, landet från Halakberget som sträcker sig mot Seir, till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Alla kungar där tog han till fånga och dödade. Under lång tid förde Josua krig mot dessa kungar. Ingen stad slöt fred med Israels söner förutom hiveerna i Gibeon. Alla de andra erövrade de i strid. För det var Herren som förhärdade deras hjärtan så att de gick ut i krig mot Israel. Detta för att han skulle förinta dem fullständigt utan att få nåd. Istället skulle han utrota dem, så som Herren befallt Mose. Vid denna tid gav sig Josua av och utrotade anakiterna i bergsbygden, i Hebron, Debir, Anab och i hela Judas och Israels bergsbygd. Josua förintade både dem och deras städer fullständigt. Inga anakiter lämnades kvar i israeliternas land. Endast i Gaza, Gat och Ashdod blev några kvar. Så erövrade Josua hela landet, så som Herren lovat Mose. Josua gav det som egendom åt Israel, efter deras avdelningar och stammar. Landet hade nu fred. Detta är de kungar i landet som Israels söner besegrade och vilkas länder de tog i besittning på östra sidan av Jordanfloden, från floden Arnon till berget Hermon och hela Arabah på östra sidan: Sichon, amoreernas kung, som bodde i Heshbon. Han härskade från Aroer vid floden Arnons strand och från dalens mitt och över halva Gilead till floden Jabbok, ammoniternas gräns. Han härskade också över Arabah upp till östra sidan av Kinneretsjön och ner till östra sidan av Arabah-havet, Döda havet, mot Bet-Hajesimot och söderut till trakten nedanför Pisgas sluttningar. Og, kungen i Bashan, en av de sista rafaeerna. Han bodde i Ashtarot och Edrei. Han härskade över Hermons bergsbygd, Salka och hela Bashan till geshureernas och maakateernas område, över halva Gilead, till kung Sichons område i Heshbon. Herrens tjänare Mose och Israels söner besegrade dem. Herrens tjänare Mose gav landet som egendom åt rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam. Detta är de kungar i landet som Josua och Israels söner besegrade på västra sidan av Jordanfloden, från Baal-Gad i Libanondalen till Halakberget som sträcker sig mot Seir. Josua gav detta land till egendom åt Israels stammar efter deras avdelningar: Bergsbygden, Låglandet, Arabah och sluttningarna, öknen och Negev - hettiternas, amoreernas, kanaaneernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land. Kungarna var: Kungen i Jeriko, kungen i Ai vid Betel, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish, kungen i Eglon, kungen i Gezer, kungen i Debir, kungen i Geder, kungen i Horma, kungen i Arad, kungen i Libna, kungen i Adullam, kungen i Mackeda, kungen i Betel, kungen i Tappua, kungen i Hefer, kungen i Afek, kungen över Sharon, kungen i Madon, kungen i Hasor, kungen i Shimron-Meron, kungen i Aksaf, kungen i Taanak, kungen i Megiddo, kungen i Kedesh, kungen i Jokneam vid Karmel, kungen över Dor i Nafat-Dor, kungen över Gojim vid Gilgal, kungen i Tirsa, tillsammans trettioen kungar. Josua hade nu uppnått hög ålder. Herren sa till honom: ”Du har uppnått hög ålder, men än återstår mycket av landet att erövra. Detta återstår av landet: Filisteernas alla områden och hela geshureernas land, från Shihor öster om Egypten till Ekrons område i norr - det räknas till Kanaan och tillhör filisteernas fem furstar i Gaza, Ashdod, Ashkelon, Gat och Ekron - därtill aveernas område i söder, kanaaneernas land och Meara, som tillhör sidonierna, till Afek och amoreernas område, och gebaleernas land samt hela Libanon österut, från Baal-Gad vid berget Hermon till Lebo-Hamat, alla invånarna i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Majim, alla sidonier. Jag ska driva undan dem för Israels söner. Se till att med lotten fördela landet som egendom åt Israel, så som jag befallt dig. Nu ska du fördela detta land som egendom åt de nio stammarna och halva Manasses stam.” Med andra hälften av Manasses stam hade också rubeniterna och gaditerna fått sin egendom, den som Mose gav dem på östra sidan av Jordanfloden. Detta hade Herrens tjänare Mose gett dem: landet från Aroer, vid floden Arnons strand och från staden i dalens mitt med hela Medebaslätten till Dibon, och alla städer som hade tillhört Sichon, amoreernas kung som regerade i Heshbon, till ammoniternas område, vidare Gilead, geshureernas och maakateernas område, hela Hermons bergsbygd och hela Bashan till Salka, hela Ogs rike i Bashan, Og som regerade i Ashtarot och Edrei. Han var den siste som var kvar av rafaeerna, som Mose hade besegrat och fördrivit. Men Israels söner fördrev inte geshureerna och maakateerna, så de fortsatte leva kvar bland Israels söner som de gör än i dag. Men åt Levis stam gav Mose inte någon arvslott. Eldoffren åt Jahve, Israels Gud, är deras arvslott, så som han lovat dem. Detta är vad Mose gav åt Rubens stam, efter deras släkter. De fick området från Aroer, vid floden Arnons strand och från staden i dalens mitt, med hela slätten fram till Medeba, Heshbon med alla lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal, Bet-Baal-Meon, Jahas, Kedemot, Mefaat, Kirjatajim, Sibma, Seret-Hashahar på berget i dalen, Bet-Peor, Pisgas sluttningar, Bet-Hajeshimot, alla städerna på slätten, hela riket efter amoreernas kung Sichon, som regerade i Heshbon. Mose hade besegrat honom och de midjanitiska furstarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, Sichons lydfurstar, som bodde i landet. Spåmannen Bileam, Beors son, dödades också av Israels söner förutom alla andra som dräptes med svärd av dem. Jordanfloden utgjorde gräns för Rubens söner. Detta var rubeniternas egendom efter deras släkter, städerna med omgivande byar. Detta är vad Mose gav åt Gads stam, åt Gads söner, efter deras släkter. De fick området med Jaeser och alla städer i Gilead och hälften av ammoniternas land, till Aroer mitt emot Rabba, området från Heshbon till Ramat-Hammispe och Betonim, och från Mahanajim till Debirs område, samt i dalen Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, resten av riket från kung Sichon i Heshbon, med Jordanfloden som gräns, upp till änden av Kinneretsjön, öster om Jordanfloden. Detta är Gads söners egendom efter deras släkter, städerna med omgivande byar. Mose gav land åt halva Manasses stam, efter deras släkter. Deras område sträckte sig från Mahanajim, hela Bashan, hela riket efter Og som var kung i Bashan, och alla Jairs byar i Bashan, sextio städer, och halva Gilead med Ashtarot och Edrei, Ogs huvudstäder i Bashan. Det gavs åt sönerna till Makir, Manasses son, åt ena hälften av Makirs söner efter deras släkter. Detta var den egendom som Mose fördelade på Moabs hedar, på andra sidan Jordanfloden öster om Jeriko. Men åt Levis stam gav Mose ingen egendom. Jahve, Israels Gud, är deras arvslott, så som han lovat dem. Detta är de egendomar som Israels söner ärvde i Kanaan. De tilldelades av prästen Eleasar och Josua, Nuns son och familjeöverhuvudena inom israeliternas stammar. Arvsegendomarna fördelades genom lotten åt nio stammar och en halv stam, så som Herren befallt genom Mose. Två stammar och en halv stam hade redan fått egendomar av Mose på andra sidan Jordanfloden. Men åt leviterna bland dem gav han ingen egendom. För Josefs ättlingar utgjorde två stammar, Manasse och Efraim. Leviterna fick ingen del av landet. Men de fick städer att bo i, med betesmarker för deras boskap och det övriga de ägde. Israels söner gjorde som Herren hade befallt Mose, och de fördelade landet. Judas söner trädde fram inför Josua i Gilgal. Och kenisiten Kaleb, Jefunnes son, sa till Josua: ”Du vet vad Herren sa till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh-Barnea. Jag var fyrtio år när Herrens tjänare Mose sände mig från Kadesh-Barnea för att spana i landet, och jag återkom med en ärlig rapport. Mina bröder som följde mig dit upp gjorde folket modlösa, men jag förblev helt trogen Jahve min Gud. Den dagen svor Mose en ed: ’Sannerligen, den mark du sätter foten på ska vara egendom åt dig och dina söner för all framtid, eftersom du varit helt trogen Jahve min Gud.’ Som du nu ser har Herren låtit mig leva dessa fyrtiofem år som han lovade, allt sedan Herren gav löftet till Mose när Israel vandrade i öknen. Och nu är jag i dag åttiofem! Jag är lika stark i dag som den dag Mose sände iväg mig. Jag har lika mycket energi nu som förr, vare sig det gäller krig eller andra aktiviteter. Så ge mig nu denna bergsbygd som Herren lovade den dagen. Du hörde själv att anakiterna bor där i stora och befästa städer. Kanske Herren ska vara med mig så att jag kan fördriva dem, så som Herren sagt.” Josua välsignade då Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till egendom. Kenisiten Kaleb, Jefunnes son, fick därför Hebron. Det är hans egendom än i dag eftersom han var helt trogen Jahve, Israels Gud. Hebron hette tidigare Kirjat-Arba, efter den störste mannen bland anakiterna. Landet hade nu fred. Judas söners stam efter sina släkter fick på sin lott området fram till Edoms gräns vid öknen Zin längst i söder. Deras sydgräns börjar vid änden av Döda havet, vid dess sydligaste vik, och går söder om Skorpionhöjden och fram till Zin, fortsätter upp söder om Kadesh-Barnea, förbi Hesron upp till Addar och viker av mot Karka. Därefter mot Asmon och vidare till Egyptens bäckravin och slutar vid havet. Detta är deras sydgräns. Östgränsen är Döda havet upp till Jordans utlopp. Gränsen på norra sidan går från den vik av havet där Jordan har sitt utlopp. Därifrån upp till Bet-Hogla och vidare norr om Bet-Haaraba och upp till Bohans sten. Bohan var Rubens son. Från Akors dal upp till Debir, viker norrut mot det Gilgal som ligger mitt emot Adummimhöjden, söder om bäckravinen. Vidare fram till Shemeshkällan och fram till Rogelkällan. Sedan upp genom Hinnoms sons dal söder om Jebus höjd, det är Jerusalem, upp till toppen av det berg som ligger väster om Hinnoms dal i norra änden av Refaimdalen. Från bergets topp fram till Neftoakällan, därifrån till städerna i Efrons bergsbygd. Gränsen viker av till Baala, det är Kirjat-Jearim, sedan viker den av från Baala åt väster mot Seirs bergsbygd och fram till nordsidan av Jearims bergshöjd, det är Kesalon, och ner till Bet-Shemesh och framför Timna. Vidare norrut mot Ekrons höjd, och sedan viker gränsen av mot Shickeron, går förbi berget Baala fram till Jabneel, och sedan fram till havet. Västgränsen är Medelhavet. Detta är gränserna runt Judas söner, efter deras släkter. Åt Kaleb, Jefunnes son, gavs enligt Herrens befallning till Josua en tilldelning bland Judas söner, nämligen staden Kirjat-Arba, det är Hebron. Arba var Anaks stamfar. Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner Sheshaj, Ahiman och Talmaj, Anaks ättlingar. Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Debir hette tidigare Kirjat-Sefer. Kaleb sa: ”Den som anfaller och erövrar Kirjat-Sefer ska få min dotter Aksa till hustru.” Otniel, son till Kenas, Kalebs bror, erövrade staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. När hon kom till Otniel pressade hon honom att begära åkermark av hennes far. Hon steg ner från åsnan, och Kaleb frågade henne vad hon ville. Hon sa: ”Ge mig en välsignelse! Du har gett mig Negev, skänk mig då också vattenkällor.” Då gav han henne Övre och Nedre källorna. Detta var egendomen som Judas söners stam fick efter deras släkter. Dessa städer låg i Judas söners stams ytterområde, mot Edoms gräns i Negev: Kabseel, Eder, Jagur, Kina, Dimona, Adada, Kedesh, Hasor, Jitnan, Sif, Telem, Bealot, Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor, Amam, Shema, Molada, Hasar-Gadda, Heshmon, Bet-Pelet, Hasar-Shual, Beer-Sheba, Bisjotja, Baala, Ijim, Esem, Eltolad, Kesil, Horma, Siklag, Madmanna, Sansanna, Lebaot, Shilhim, Ajin och Rimmon, tillsammans tjugonio städer med sina byar. I Låglandet: Eshtaol, Sorah, Ashna, Sanoah, En Gannim, Tappuah, Enam, Jarmut, Adullam, Soko, Aseka, Shaarajim, Aditajim, Gedera och Gederotajim, fjorton städer med sina byar. Senan, Hadasha, Migdal-Gad, Dilean, Mispe, Jokteel, Lakish, Boskat, Eglon, Kabbon, Lahmas, Kitlish, Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda, sexton städer med sina byar. Libna, Eter, Ashan, Jifta, Ashna, Nesib, Keila, Aksib och Maresha, nio städer med sina byar. Ekron med dess orter och byar. Från Ekron till havet, alla orter och byar nära Ashdod. Vidare Ashdod med orter och byar, Gaza med orter och byar fram till Egyptens bäckravin och Medelhavet. I bergsbygden: Shamir, Jattir, Soko, Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir, Anab, Eshtemo, Anim, Goshen, Holon och Gilo, elva städer med sina byar. Arab, Duma, Eshan, Janum, Bet-Tappua, Afeka, Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior, nio städer med sina byar. Maon, Karmel, Sif, Juta, Jisreel, Jokdeam, Sanoa, Kajin, Gibea och Timna, tio städer med sina byar. Halhul, Bet-Sur, Gedor, Maarat, Bet-Anot och Eltekon, sex städer med sina byar. Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba, två städer med sina byar. I öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka, Nibshan, Saltstaden och En-Gedi, sex städer med sina byar. Jebusiterna som bodde i Jerusalem kunde Judas söner inte fördriva. Så än i dag bor jebusiterna kvar bland Judas söner i Jerusalem. Josefs söner fick på sin lott området från Jordanfloden vid Jeriko, till Jerikos vatten österut, genom öknen som går upp från Jeriko till bergsbygden mot Betel. Vidare från Betel till Luz, fram till arkiternas område vid Atarot, sedan västerut ner till jafletiternas område, fram till Nedre Bet-Horons område och till Gezer, och ut vid havet. Detta fick Josefs söner, Manasse och Efraim, till egendomar. Efraims söner fick efter sina släkter detta område: Gränsen för deras egendom i öster går från Atrot-Addar till Övre Bet-Horon, och ut till havet. Från Mikmetat i norr viker den av österut mot Taanat-Shilo och fortsätter österut till Janoa, därifrån ner till Atarot och Naara fram till Jeriko och ut vid Jordanfloden. Från Tappua går gränsen västerut till bäcken Kana och sedan ut vid havet. Detta är egendomen för Efraims stam efter deras släkter. Därtill alla de städer och byar som avskildes åt Efraims söner inne på Manasses område. Men Efraims söner fördrev inte kanaaneerna som bodde i Gezer. Så kanaaneerna har levt bland Efraims söner till denna dag, men de är tvångsarbetare. Manasses stam fick sin egendom. Manasse var Josefs förstfödde. Makir, Manasses förstfödde, Gileads far, fick Gilead och Bashan, för han var en krigare. Manasses övriga söner fick också land efter sina släkter, sönerna till Abieser, Helek, Asriel, Shekem, Hefer och Shemida. Detta var Manasses, Josefs sons, manliga ättlingar efter deras släkter. Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, hade inga söner utan endast döttrar. Hans döttrar hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. De trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och ledarna, och sa: ”Herren befallde Mose att ge oss arvsegendom bland våra bröder.” Så han gav dem arvsegendom bland deras farbröder enligt Herrens befallning. Det blev därmed tio andelar som tillföll Manasse – i tillägg till Gilead och Bashan på östra sidan av Jordanfloden – eftersom Manasses döttrar fick arvsegendom bland hans söner. Manasses övriga söner fick Gilead. Manasses område går från Asher till Mikmetat, öster om Shekem, därifrån söderut till folket i En-Tappua. Manasse fick landet omkring Tappua, men själva Tappua, vid Manasses gräns, tillhörde Efraims söner. Vidare går gränsen ner till bäcken Kana. Städerna söder om bäcken hör till Efraim, men de ligger bland Manasses städer. Manasses gräns går norr om bäcken och sedan ut vid havet. Området söderut tillhör Efraim, området norrut tillhör Manasse och deras gräns är havet. I norr gränsar de till Asher och i öster till Isaskar. Inom Isaskar och Asher fick Manasse Bet-Shan, Jibleam, invånarna i Dor, invånarna i En-Dor, invånarna i Taanak, invånarna i Megiddo, tre städer i Nephet - med omgivande byar till alla städerna. Men Manasses söner kunde inte erövra dessa städer, för kanaaneerna var fast beslutna att förbli i landet. Men när Israels söner blev starkare tvingade de kanaaneerna till tvångsarbete. Men de drevs inte bort. Josefs söner sa till Josua. ”Varför har du gett oss endast en lott och andel som egendom fastän vi är ett talrikt folk som Herren hela tiden har välsignat?” Josua svarade: ”Är ni talrika kan ni dra upp till skogs och röja er mark där i perisseernas och rafaiternas land, om nu Efraims bergsbygd är för trång för er.” Men Josefs söner sa: ”Bergsbygden rymmer oss inte. Och alla kanaaneer som bor på slätten har järnbeslagna vagnar, både de som bor i Bet-Shan med omgivande byar och de som bor på Jisreelslätten.” Josua sa till Josefs hus, till Efraim och Manasse: ”Du är ett talrikt och mäktigt folk. Du ska inte bara ha en andel, du ska även få ett bergsområde med skog. Röj den, och den ska tillhöra dig till dess utkanter. Kanaaneerna ska ni fördriva, trots att de har järnbeslagna vagnar och är starka.” Sedan samlades Israels söners hela församling i Shilo och reste där mötestältet. Landet var nu kuvat inför dem. Men sju av Israels stammar hade ännu inte fått sin del av arvet. Så Josua sa till Israels söner: ”Hur länge ska ni vänta innan ni går och erövrar landet som Jahve, era fäders Gud, har gett er? Utse åt er från varje stam tre män som jag kan sända ut att genomkorsa landet. De ska nedteckna en beskrivning av det som grund för varje stams arvsegendom, och sedan återvända till mig. De ska dela upp landet i sju delar. Juda ska förbli på sitt område i söder och Josefs hus förbli på sitt område i norr. När ni nedtecknat en beskrivning av landet i sju delar och fört den hit till mig, ska jag kasta lott för er här inför Jahve vår Gud. Leviterna får ingen andel bland er, för Herrens prästtjänst är deras arv. Och Gad, Ruben och halva Manasses stam har redan fått sin egendom på östra sidan av Jordanfloden, det som Herrens tjänare Mose gav dem.” Männen bröt upp och gick. Josua befallde dem att nedteckna en beskrivning av landet: ”Gå, vandra genom landet och nedteckna en beskrivning av det! Återvänd sedan till mig så ska jag kasta lott för er här inför Herren i Shilo.” Männen gav sig av och genomkorsade landet. I en bokrulle beskrev de sju regioner med sina städer. Sedan återvände de till Josua i lägret vid Shilo. Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herren. Josua fördelade där landet åt Israels söner. Varje stam fick sin del. Den första lotten föll på Benjamins söner, efter deras släkter. Deras lott gav dem området mellan Judas och Josefs söner. Deras gräns på nordsidan börjar vid Jordanfloden. Den fortsätter upp mot Jerikos sluttning i norr, upp genom bergsbygden västerut och fram till öknen vid Bet-Aven. Därifrån går gränsen till Luz, till sydsluttningen vid Luz, det är Betel, vidare ner till Atrot-Addar över berget söder om Nedre Bet-Horon. Gränsen drar sig vidare och böjer sig på västsidan söderut från berget mitt emot Bet-Horon, söder om det. Den går ut vid Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, en stad som tillhör Judas söner. Detta är västsidan. Sydsidans gräns börjar vid utkanten av Kirjat-Jearim. Den går västerut fram till Neftoakällan, vidare ner till sluttningen av berget mitt emot Hinnoms sons dal, norr om Refaimdalen. Sedan ner genom Hinnoms dal söder om jebusiternas sluttning ner till Rogelkällan. Därefter drar den sig norrut till Shemeshkällan och vidare till Gelilot mitt emot Adummimhöjden, och ner till Bohans sten. Bohan var Rubens son. Sedan passerar den norrut till sluttningen mot Arabah och går ner mot Arabah, vidare till sluttningen norr om Bet-Hogla och ut till Döda havets norra vik, vid Jordanflodens södra ände. Detta är sydgränsen. På östsidan är Jordanfloden gränsen. Detta är Benjamins söners egendom och gränserna omkring den, efter deras släkter. De städer som tillföll Benjamins söner, efter deras släkter, var: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis, Bet-Haaraba, Semarajim, Betel, Avim, Para, Ofra, Kefar-Haamoni, Ofni och Geba, tolv städer med sina byar, Gibeon, Rama, Beerot, Mispe, Kefira, Mosa, Rekem, Jirpeel, Tarala, Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibea och Kirjat, fjorton städer med sina byar. Detta är Benjamins söners egendom, efter deras släkter. Den andra lotten föll på Simeons söners stam, efter deras släkter. Deras egendom låg inom Judas söners område. Till deras egendom hör Beer-Sheba, Sheba, Molada, Hasar-Shual, Bala, Esem, Eltolad, Betul, Horma, Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa, Bet-Lebaot och Sharuhen, tretton städer med deras byar, samt Ajin, Rimmon, Eter och Ashan, fyra städer med deras byar. Därtill alla byar runt omkring dessa städer, fram till Baalat-Beer, Rama i Negev. Detta är Simeons söners egendom, efter deras släkter. Från Judas söners andel fick Simeons söner sin egendom, för Judas söners lott var för stor för dem. Därför fick Simeons söner sin egendom inom deras område. Den tredje lotten föll på Sebulons söner, efter deras släkter. Gränsen för deras egendom sträckte sig till Sarid, därifrån västerut upp till Marala och fram till Dabbeshet och bäcken öster om Jokneam. Från Sarid vänder den österut mot solens uppgång längs Kislot-Tabors område och vidare till Dobrat och upp till Jafia. Därifrån fortsätter den österut mot solens uppgång till Gat-Hefer och Et-Kasin, vidare till det Rimmon som sträcker sig till Nea. Här böjer sig gränsen mot norr till Hannaton och går ut vid Jifta-Els dal. De fick även Kattat, Nahalal, Shimron, Jidala och Betlehem, i allt tolv städer med deras byar. Detta är Sebulons söners egendom, efter deras släkter, dessa städer med sina byar. Den fjärde lotten föll på Isaskar, på Isaskars söner efter deras släkter. Deras område omfattade Jisreel, Kesullot, Shunem, Hafarajim, Shion, Anaharat, Rabbit, Kishjon, Ebes, Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes. Gränsen når Tabor, Shahasuma och Bet-Shemesh, och deras gräns går till Jordanfloden, sexton städer med deras byar. Detta är egendomen för Isaskars söners stam efter deras släkter, städerna med sina byar. Den femte lotten föll på Ashers söners stam, efter deras släkter. Deras område omfattade Helkat, Hali, Beten, Akshaf, Alammelek, Amad och Mishal och når i väster till Karmel och Shihor-Libnat, och österut till Bet-Dagon, och når Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel, och fortsätter norrut till Kabul, Ebron, Rehov, Hammon, Kana, och bort till Stora Sidon. Sedan svänger gränsen till Rama och går fram till den befästa staden Tyros, viker av mot Hosa och går ut vid havet nära Aksib. De fick även Umma, Afek och Rehob, tjugotvå städer med deras byar. Detta är egendomen för Ashers söners stam, efter deras släkter, dessa städer med sina byar. Den sjätte lotten föll på Naftalis söner, efter deras släkter. Deras gräns går från Helef och terebinten i Saanannim, förbi Adami-Hannekeb och Jabneel, fram till Lackum, och slutar vid Jordanfloden. Gränsen viker av västerut mot Asnot-Tabor och vidare till Huckok. Den når Sebulon i söder, Asher i väster och Juda med Jordanfloden i öster. Därtill de befästa städerna Siddim, Ser, Hammat, Rackat, Kinneret, Adama, Rama, Hasor, Kedesh, Edrei, En-Hasor, Jiron, Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Shemesh, nitton städer med deras byar. Detta är egendomen för Naftalis söners stam, efter deras släkter, städerna med sina byar. Den sjunde lotten föll på Dans söners stam, efter deras släkter. Deras egendom omfattade Sorah, Eshtaol, Ir-Shemesh, Shaalabbin, Ajalon, Jitla, Elon, Timna, Ekron, Elteke, Gibbeton, Baalat, Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, Me-Hajarkon och Harackon med området nära Jafo. När Dans söner förlorade sitt område drog de upp och angrep Leshem och erövrade staden med svärdets egg. De tog staden i besittning och bosatte sig där. De kallade Leshem för Dan, efter sin stamfar Dan. Detta är egendomen för Dans söners stam efter deras släkter, dessa städer med sina byar. När de hade fördelat landet efter dess områden gav de Josua, Nuns son, ett område bland dem, efter Herrens befallning. De gav honom den stad som han begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd. Han byggde upp staden och bosatte sig där. Detta var de arvsegendomar som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och överhuvudena för familjerna inom israeliternas stammar fördelade genom lottkastning. Det hände i Shilo inför Herrens ansikte vid ingången till mötestältet. Så avslutade de fördelningen av landet. Herren sa till Josua: ”Säg till Israels söner att utse asylstäderna som jag talade med dem om genom Mose. Dit ska en dråpare kunna fly när han av misstag eller ouppsåtligt har dödat någon. Städerna ska ge er skydd undan blodshämnaren. Den som flyr till en av städerna ska ställa sig vid ingången till stadsporten och lägga fram sin sak för stadens äldste. De ska ge honom tillträde till deras stad och en plats där han kan bo bland dem. Om blodshämnaren förföljer honom ska de inte utlämna dråparen i hans hand, för han dödade sin nästa ouppsåtligt och hatade honom inte innan. Han ska stanna i staden tills han ställs inför församlingens domstol och tills översteprästen som då är i tjänst har dött. Därefter kan dråparen återvända till sin stad och sitt hus, till staden han flydde ifrån.” De avskilde Kedesh i Galileen i Naftalis bergsbygd, Shekem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Judas bergsbygd. På östra sidan av Jordanfloden mitt emot Jeriko utsåg de från Rubens stam Beser i öknen på slätten, från Gads stam Ramot i Gilead och från Manasses stam Golan i Bashan. Dessa städer utsågs som tillflyktsorter för alla Israels söner och för de invandrare som bodde bland dem. De var för dem som av misstag dödat någon, för att han inte skulle dö för blodshämnarens hand innan han ställts inför församlingen. Leviternas familjeöverhuvuden kom till prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och till de israelitiska stammarnas familjeöverhuvuden. De talade till dem i Shilo i Kanaan: ”Herren gav befallning genom Mose att vi skulle få städer att bo i, med betesmarker för vår boskap.” Så enligt Herrens befallning gav Israels söner av sin arvsegendom följande städer med betesmarker åt leviterna: Lotten föll ut för kehatiternas släkter. Bland dessa leviter fick prästen Arons söner genom lotten tretton städer från Judas, Simeons och Benjamins stam. Kehats övriga söner fick genom lotten tio städer från Efraims stams släkter, från Dans stam och från halva Manasses stam. Gershons söner fick genom lotten tretton städer från Isaskars stams släkter, Ashers stam, Naftalis stam och halva Manasses stam i Bashan. Meraris söner fick efter sina släkter tolv städer från Rubens stam, Gads stam och Sebulons stam. Israels söner gav åt leviterna dessa städer med betesmarker genom lottning, så som Herren befallt genom Mose. Från Judas söners stam och Simeons söners stam gav man följande namngivna städer. De gavs åt Arons söner, som tillhörde kehatiternas släkter bland Levis söner, för lotten föll på dem först: De fick Kirjat Arba, det är Hebron i Judas bergsbygd, med omgivande betesmarker. Arba var stamfar till anakiterna. Men stadens åkerjord och byar gav de åt Kaleb, Jefunnes son, som hans egendom. De gav åt prästen Arons söner dessa städer, med betesmarker: Hebron, asylstad för dråpare, Libna, Jattir, Eshtemoa, Holon, Debir, Ajin, Jutta och Bet-Shemesh, nio städer från dessa två stammar. Från Benjamins stam fick de Gibeon, Geba, Anatot och Almon, fyra städer med betesmarker. Totalt fick Arons söner, prästerna, tretton städer med betesmarker. Leviterna från de övriga kehatiternas släkter fick genom lottning städer från Efraims stam. De fick Shekem i Efraims bergsbygd, asylstad för dråpare, Gezer, Bet-Horon och Kibsajim, fyra städer med betesmarker. Från Dans stam fick de Elteke, Gibbeton, Ajalon och Gat-Rimmon, fyra städer med betesmarker. Från ena hälften av Manasses stam fick de Taanak och Gat-Rimmon, två städer med betesmarker. Totalt fick de övriga kehatiternas släkter tio städer med betesmarker. Bland leviternas släkter fick Gershons söner från andra hälften av Manasses stam Golan i Bashan, asylstad för dråpare, och Beestera, två städer med betesmarker. Från Isaskars stam fick de Kishjon, Dobrat, Jarmut och En-Gannim, fyra städer med betesmarker. Från Ashers stam fick de Mishal, Abdon, Helkat och Rehob, fyra städer med betesmarker. Från Naftalis stam fick de Kedesh i Galileen, asylstad för dråpare, Hammot-Dor och Kartan, tre städer med betesmarker. Totalt fick gershoniterna efter deras släkter tretton städer med betesmarker. De övriga leviterna, Meraris söners släkter, fick från Sebulons stam Jokneam, Karta, Dimna och Nahalal, fyra städer med betesmarker. Från Rubens stam fick de Beser, Jahsa, Kedemot och Mefaat, fyra städer med betesmarker. Från Gads stam fick de Ramot i Gilead, asylstad för dråpare, Mahanajim, Heshbon och Jaser, fyra städer med betesmarker. Totalt fick de övriga leviternas släkter, Meraris söner, efter sina släkter, tolv städer vid lottningen. Tillsammans hade leviterna fyrtioåtta städer med betesmarker, i landet som var israeliternas egendom. Alla dessa städer hade omgivande betesmarker, det gällde dem alla. Så gav Herren åt Israel hela det land som han med ed lovat ge åt deras fäder. De tog det i besittning och bosatte sig där. Herren gav dem ro på alla sidor, så som han med ed lovat deras fäder. Ingen av deras fiender kunde stå emot dem. Herren gav alla fiender i deras hand. Inte ett ord av alla goda löften från Herren till Israels hus uteblev. Allt uppfylldes. Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam och sa till dem: ”Ni har utfört allt som Herrens tjänare Mose befallt er, och ni har lytt mig i allt jag befallt er. I dagar som varit till i dag, så har ni aldrig övergett era bröder. Ni har hållit Jahves, er Guds, bud. Och nu har Jahve er Gud gett era bröder ro, som han lovade dem. Så återvänd nu till era tält i landet ni fått som egendom, det som Herrens tjänare Mose gav er öster om Jordanfloden. Men var noga med att följa budet och lagen som Herrens tjänare Mose gav er: att älska Jahve er Gud, vandra på alla hans vägar, följa hans bud, hålla er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ.” Josua välsignade dem och sände iväg dem, och de gick till sina tält. Åt ena hälften av Manasses stam hade Mose gett land i Bashan, och åt andra hälften hade Josua gett land med deras bröder på västra sidan av Jordanfloden. När Josua nu sände iväg dem till sina tält, välsignade han dem och sa: ”Återvänd till era tält med ert rika överflöd av boskap, silver, guld, koppar, järn, och kläder i mängd. Dela bytet från era fiender med era bröder.” Så återvände Rubens och Gads söner och halva Manasses stam och lämnade Israels söner. De gav sig av från Shilo i Kanaan till sitt eget land Gilead, som de hade tagit i besittning efter Herrens befallning genom Mose. Så kom Rubens och Gads söner och halva Manasses stam till området kring Jordanfloden i Kanaan. Där byggde de ett stort altare vid Jordanfloden. Israels söner fick höra att Rubens och Gads söner och halva Manasses stam hade byggt ett altare vid Kanaans gräns i området kring Jordanfloden, på israeliternas sida. Då samlades hela deras församling i Shilo för att kriga mot dem. Israels söner sände Pinehas, prästen Eleasars son, till Rubens och Gads söner och halva Manasses stam, i Gilead. Med Pinehas följde tio ledare, en för varje stamfamilj i Israel. Var och en överhuvud för sin familj inom Israels ätter. När de kom till Rubens och Gads söner och halva Manasses stam, i Gileads land, sa de till dem: ”Så här säger hela Herrens församling: Hur kan ni bete er så trolöst mot Israels Gud? Ni har i dag vänt er bort från Jahve genom att bygga ett altare. Ni har i dag trotsat Herren! Är synden vid Peor så obetydlig för oss? Inte ens i dag har vi renats från den fastän Herrens församling drabbades av plåga. Och ska ni i dag vända er bort från Jahve? Om ni i dag trotsar Herren, blir han i morgon vred mot hela Israels församling! Men om landet ni fått som egendom är orent, så kom över till landet som är Herrens egendom. Där har Herrens tälthelgedom sin plats, och där kan ni ta egendom bland oss. Men trotsa inte Herren och inte oss genom att bygga er ett annat altare än Jahves, vår Guds, altare. Handlade inte Akan, Seras son, trolöst angående det som var avskilt åt förintelse? Och kom inte vrede över hela Israels församling? Och han dog inte ensam genom sin synd!” Rubens och Gads söner och halva Manasses stam svarade då överhuvudena för Israels ätter: ”Jahve är gudarnas Gud! Jahve är gudarnas Gud! Han vet och Israel ska veta: Om detta var i trots och trolöshet mot Jahve, så skona oss inte i dag! Om vi byggde oss altaret för att vända oss bort från Jahve eller för att offra brännoffer och matoffer och frambära fredsoffer där, då må Jahve hålla oss ansvariga! Nej, sanningen är att vi gjorde det av oro för att era söner i framtiden skulle säga till våra söner: ’Vad har ni med Jahve, Israels Gud, att göra? Herren har ju satt Jordanfloden till gräns mellan oss och er, ni Rubens och Gads söner. Ni har ingen del i Jahve.’ På så sätt kunde era söner få våra söner att sluta frukta Jahve. Därför sa vi: Nu börjar vi bygga detta altare. Men inte för brännoffer eller slaktoffer, utan som ett vittne mellan oss och er och våra efterkommande, om att vi gör tjänst inför Herren med våra brännoffer, slaktoffer och fredsoffer. På så sätt kan inte era söner i framtiden säga till våra söner: ’Ni har ingen del i Jahve.’ Vi tänkte: Om de i framtiden skulle säga så till oss och våra efterkommande, då kan vi svara: ’Se på den avbild av Herrens altare som våra fäder gjorde, inte för brännoffer eller slaktoffer, men som ett vittne mellan oss och er.’ Vi skulle aldrig trotsa Herren och vända oss bort från Herren i dag genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer, i tillägg till det altare för Jahve vår Gud, som står framför hans tälthelgedom.” När prästen Pinehas och församlingens ledare och överhuvudena för Israels ätter som var med honom, hörde vad sönerna till Ruben och Gad och Manasse sa, blev de tillfreds. Och Pinehas, prästen Eleasars son, sa till Rubens och Gads och Manasses söner: ”I dag vet vi att Herren är ibland oss, för ni har inte varit trolösa mot Jahve. Därmed har ni räddat Israels söner undan Herrens hand.” Sedan återvände Pinehas, prästen Eleasars son, och ledarna från Rubens och Gads söner i Gilead, till Israels söner i Kanaan och berättade allt. Och Israels söner blev tillfreds och lovprisade Gud. De blev inget mer tal om att kriga mot dem och förstöra landet där Rubens och Gads söner bodde. Rubens och Gads söner gav altaret detta namn: ”Ett vittne mellan oss att Jahve är Gud”. En lång tid gick. Herren hade gett Israel ro från alla sina fiender runt omkring och Josua var mycket gammal. Då kallade han till sig hela Israel, dess äldste, överhuvuden, domare och förmän. Och han sa till dem: ”Jag är nu mycket gammal. Ni har själva sett allt som Jahve er Gud har gjort med alla dessa folk för er skull, för Jahve er Gud stred själv för er. Genom lottning har jag fördelat åt era stammar landegendom från de folk som återstår, med landegendom från de folk jag avlägsnat, från Jordanfloden till Medelhavet västerut. Jahve er Gud ska själv fördriva och jaga bort dem från er, så att ni kan erövra deras land, som Jahve er Gud har lovat er. Var helt orubbliga! Håll och följ allt som är skrivet i Moses lagbok. Vik inte av vare sig åt höger eller vänster. Umgås inte med dessa folk som ännu finns kvar bland er. Nämn inte deras gudars namn. Ni ska inte svära vid dem, tjäna dem eller tillbe dem. Håll er till Jahve er Gud, så som ni gjort till denna dag. Herren har fördrivit stora och mäktiga folk för er. Ingen har kunnat stå er emot intill denna dag. En enda man bland er kan förfölja tusen, för Jahve er Gud strider själv för er, så som han lovat. Se noga till att ni älskar Jahve er Gud. För om ni avviker från Gud och håller er till dem som återstår av folken bland er och gifter in er med dem och umgås med dem, då ska ni veta att Jahve er Gud inte mer ska fördriva dessa folk för er. De ska bli en snara och en fälla för er och en piska över kroppen och törnen i era ögon, tills ni utrotas ur detta goda land som Jahve er Gud gett er. Lyssna! Jag går nu den väg som alla i världen måste gå. Och ni vet av hela ert hjärta och hela er själ att inte ett ord uteblev av allt det goda som Jahve er Gud lovat angående er. Allt uppfylldes för er, inget uteblev. Men liksom ni fått del av allt det goda som Jahve er Gud lovade er, så ska Herren se till att ni får del av allt det onda, ända tills han utrotat er ur detta goda land som Jahve er Gud gett er, om ni överträder förbundet som Jahve er Gud påbjudit er, och går och tjänar andra gudar och tillber dem. Ja, då ska Herrens vrede brinna mot er och ni ska snart utrotas från det goda land som han gett er.” Josua samlade alla Israels stammar i Shekem. Han kallade till sig Israels äldste, överhuvuden, domare och förmän. Alla trädde fram inför Gud. Josua sa till allt folket: ”Så säger Jahve, Israels Gud: ’För länge sedan bodde era fäder, och även Tera, Abrahams och Nahors far, bortom floden Eufrat. Där dyrkade de andra gudar. Men jag hämtade er fader Abraham bortom floden och lät honom vandra genom hela Kanaan. Jag gjorde hans ättlingar talrika. Jag gav honom Isak, och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Jag gav Seirs bergsbygd som egendom åt Esau. Men Jakob och hans söner drog ner till Egypten. Sedan sände jag Mose och Aron, och jag plågade Egypten med det jag gjorde där. Därefter förde jag er ut. Jag förde era fäder ut från Egypten och ni kom till havet. Men egyptierna förföljde era fäder med vagnar och ryttare ända till Röda havet. Era fäder ropade till Jahve, så han satte mörker mellan er och egyptierna och sände över dem havet som täckte dem. Ni såg med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan levde ni i öknen en lång tid. Därefter förde jag er in i amoreernas land, de som levde öster om Jordanfloden. De krigade mot er, men jag gav dem i er hand så att ni erövrade deras land, och jag förgjorde dem för er. Då gick Moabs kung Balak, Sippors son, till angrepp mot Israel. Han sände bud efter Bileam, Beors son, för att förbanna er. Men jag vägrade lyssna på Bileam. Så han välsignade er flera gånger. Jag räddade er ur hans hand. Ni gick över Jordanfloden och kom till Jeriko. Och Jerikos invånare krigade mot er. Det gjorde även amoreerna, perisseerna, kanaaneerna, hettiterna, girgasheerna, hiveerna och jebusiterna. Men jag gav dem i er hand. Jag sände framför er getingsvärmar som jagade bort amoreernas båda kungar från er. Det skedde inte genom ditt svärd eller din båge. Jag gav er ett land som ni inte hade arbetat med. Jag gav er städer som ni inte hade byggt, men som ni får bo i. Ni får äta av vingårdar och olivlundar som ni inte har planterat.’ Frukta därför Jahve och tjäna honom helhjärtat och trofast. Avlägsna de gudar som era fäder dyrkade bortom floden Eufrat och i Egypten. Tjäna Jahve! Om ni tycker illa om att tjäna Jahve, så välj i dag vem ni vill tjäna: de gudar som era fäder dyrkade bortom floden Eufrat eller de gudar som dyrkas av amoreerna, vilkas land ni bor i. Jag och mitt husfolk vill tjäna Jahve.” Folket svarade: ”Aldrig att vi skulle överge Jahve och dyrka andra gudar! För Jahve är vår Gud. Han förde oss och våra fäder ut från Egypten, slavhuset. Han gjorde dessa stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk vilkas land vi passerade. Jahve jagade iväg alla dessa folk för oss, även amoreerna som bodde i landet. Vi vill också tjäna Jahve, för han är vår Gud.” Josua sa till folket: ”Ni förmår inte tjäna Jahve, för han är en helig Gud, en svartsjuk Gud. Han ska inte förlåta er era brott och synder. Överger ni Jahve och dyrkar främmande gudar ska han vända sig mot er och göra er illa och ha ihjäl er, han som förut gjort er väl.” Folket sa till Josua: ”Nej, vi vill tjäna Jahve!” Då sa Josua till folket: ”Ni vittnar mot er själva att ni valt Jahve för att tjäna honom.” De svarade: ”Vi är vittnen.” Han sa: ”Avlägsna då de främmande gudar ni har hos er och böj era hjärtan till Jahve, Israels Gud!” Folket svarade Josua: ”Vi vill tjäna Jahve vår Gud och lyda hans röst.” Den dagen upprättade Josua ett förbund åt folket och fastställde för dem lag och rätt i Shekem. Josua skrev ner allt detta i Guds lagbok. Sedan tog han en stor sten som han reste under terebinten vid Herrens helgedom. Och Josua sa till allt folket: ”Se, denna sten ska vara ett vittne mot oss, för den har hört varje ord som Jahve talat med oss. Den ska vittna mot er så att ni inte förnekar er Gud.” Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvsegendom. En tid härefter dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, i en ålder av 110 år. Han begravdes på sitt eget område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. Israel tjänade Jahve så länge Josua och de äldste levde, de som var kvar efter Josua och kände till allt det som Jahve hade gjort för Israel. Josefs ben, som Israels söner hade fört upp från Egypten, begravde de i Shekem, på den mark som Jakob hade köpt av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra mynt. Josefs söner fick detta som egendom. Även Eleasar, Arons son, dog. Han begravdes på den höjd som hans son Pinehas hade fått i Efraims bergsbygd. Efter Josuas död frågade Israels söner Herren: ”Vem av oss ska först dra upp och kriga mot kanaaneerna?” Herren svarade: ”Juda ska dra upp. Lyssna! Jag har gett landet i hans hand.” Då sa Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till min del av landet och låt oss kriga mot kanaaneerna. Därefter går jag med dig till din del av landet.” Och Simeon följde honom. Juda drog upp, och Herren gav kanaaneerna och perisseerna i deras hand. De slog tiotusen man vid Besek. Vid Besek upptäckte de Adoni-Besek. De krigade mot honom och besegrade kanaaneerna och perisseerna. Adoni-Besek flydde. Men de förföljde honom, grep honom och högg av honom tummar och stortår. Adoni-Besek sa: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem. Där dog han. Judas söner angrep och erövrade Jerusalem. De dödade folket med svärd och satte eld på staden. Sedan drog Judas söner ner för att kriga mot kanaaneerna som bodde i bergsbygden, Negev och Låglandet. Juda marscherade mot de kanaaneer som bodde i Hebron, som tidigare hette Kirjat-Arba. Där besegrade de Sheshaj, Ahiman och Talmaj. Därifrån marscherade de mot Debirs invånare. Debir hette tidigare Kirjat-Sefer. Kaleb sa: ”Den som anfaller och erövrar Kirjat-Sefer ska få min dotter Aksa till hustru.” Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, erövrade staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. När hon kom till Otniel pressade hon honom att begära åkermark av hennes far. Hon steg ner från åsnan, och Kaleb frågade henne vad hon ville. Hon sa: ”Ge mig en välsignelse! Du har gett mig Negev, skänk mig då också vattenkällor.” Kaleb gav henne då Övre och Nedre källorna. Sönerna till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Judas söner till Judas öken i Negev nära Arad. Där bosatte de sig bland folket. Juda drog ut med sin bror Simeon. De besegrade kanaaneerna som bodde i Sefat och förintade staden fullständigt. Därför fick den namnet Horma. Juda erövrade Gaza, Ashkelon och Ekron med dess territorier. Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte fördriva de boende i dalbygden eftersom de hade järnbeslagna vagnar. De gav Hebron åt Kaleb, som Mose lovat. Och han drev bort Anaks tre söner därifrån. Men Benjamins söner fördrev inte jebusiterna som bodde i Jerusalem. Än i dag bor det jebusiter kvar bland Benjamins söner i Jerusalem. Även Josefs hus angrep Betel, och Herren var med dem. De sände spioner till Betel, den stad som förr hette Luz. Spionerna såg en man komma ut ur staden och sa till honom: ”Visa oss en väg in till staden, och vi ska behandla dig väl.” Han visade dem en väg in till staden. Och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. Mannen gav sig av till hettiternas land. Där byggde han en stad som han kallade Luz, som den heter än i dag. Men Manasse erövrade inte Bet-Shan, Taanak, Dor, Jibleam, Megiddo, och deras omgivande byar. Kanaaneerna var fast beslutna att hålla sig kvar där i landet. När israeliterna blev starkare tvingade de kanaaneerna till tvångsarbete. Men de fördrev dem inte helt. Efraim fördrev inte kanaaneerna som bodde i Gezer. Kanaaneerna blev boende bland dem i Gezer. Sebulon fördrev inte de boende i Kitron och Nahalol. Kanaaneerna bodde kvar bland dem men tvingades till tvångsarbete. Asher fördrev inte de boende i Acko, Sidon, Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. Så asheriterna bodde bland kanaaneerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. Naftali fördrev inte de boende i Bet-Shemesh och Bet-Anat. Så de bodde bland kanaaneerna, landets invånare. Men de boende i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades till tvångsarbete. Amoreerna trängde undan Dans söner till bergsbygden och tillät dem inte att komma ner till slätten. Amoreerna var fast beslutna att stanna i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men när Josefs hus fick övertaget tvingades amoreerna till tvångsarbete. Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt. Herrens utsände kom från Gilgal upp till Bokim. Han sa: ”Jag förde er upp från Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat era fäder. Jag sa: ’Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. Ni ska inte sluta förbund med folket i detta land. Deras altaren ska ni rasera.’ Men ni lyssnade inte på mig. Vad har ni gjort? Jag sa också: ’Jag ska inte fördriva dem framför er. De ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er’.” När Herrens utsände talade dessa ord till Israels alla söner, brast de i gråt. De kallade platsen Bokim. De offrade där åt Herren. När Josua sände iväg folket gick Israels söner var och en till sin arvsegendom för att besitta landet. Folket tjänade Herren så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua. De hade sett alla de stordåd som Herren gjort för Israel. Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog 110 år gammal. Han begravdes i området som var hans arvsegendom, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. Hela den generationen samlades till sina fäder. En annan generation växte upp efter dem. De varken kände Herren eller visste vad han hade gjort för Israel. Israels söner gjorde det som var ont i Herrens ögon och dyrkade baalerna. De övergav Jahve, sina fäders Gud som hade fört dem ut från Egypten. De följde andra gudar, de omgivande folkens gudar. Dem tillbad de och väckte Herrens vrede. De övergav Herren och dyrkade Baal och astarterna. Då tändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i rövares händer som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender. Närhelst Israel marscherade ut var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och lovat dem med ed. Så de var i stor nöd. Då reste Herren upp domare som frälste dem ur rövares händer. Men de lyssnade inte heller till sina domare. De horade med andra gudar och dyrkade dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud. De gjorde inte som sina fäder. När Herren reste upp en domare bland dem, var han med domaren och frälste dem från deras fiender så länge domaren levde. För Herren förbarmade sig när de stönade under sina förtryckare och plågare. Men så fort domaren dog återföll Israel. De blev mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar som de tjänade och tillbad. De upphörde inte med sina illgärningar och sitt trotsiga beteende. Så Herrens vrede tändes mot Israel, och han sa: ”Eftersom detta folk brutit mot mitt förbund som jag påbjöd deras fäder, och vägrat lyssna till mig, så ska jag inte längre fördriva för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Ska de hålla sig till Herrens väg och vandra på den så som deras fäder gjorde, eller inte?” Så Herren lät dessa folk bli kvar och fördrev dem inte med en gång. Han gav dem inte i Josuas hand. Följande folkslag lämnade Herren kvar - för att med dem pröva alla israeliter som inte deltagit i något av krigen i Kanaan, och för att lära framtida israeliter att föra krig, dem utan krigserfarenhet -: filisteernas fem furstar, alla kanaaneer, sidonierna, och hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon till vägen mot Lebo-Hamat. Genom dem prövades Israel för att se om de ville lyda Herrens bud som han befallt deras fäder genom Moses hand. Så bodde Israels söner bland kanaaneerna, hettiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna. Israeliterna tog deras döttrar till hustrur, och gav sina döttrar åt deras söner. Och de dyrkade deras gudar. Israels söner gjorde det som var ont i Herrens ögon. De ignorerade Jahve sin Gud och dyrkade baalerna och asherorna. Då tändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem till Kushan-Rishatajim, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels söner tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. Då ropade Israels söner till Herren. Och Herren reste upp en frälsare bland Israels söner som räddade dem: Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas. Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i krig, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att han övervann Kushan-Rishatajim. Sedan hade landet fred i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. Israels söner gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de betett sig ont i Herrens ögon. Eglon förenade sig med ammoniterna och Amalek. Han angrep och besegrade Israel, och intog Palmstaden. Israels söner tjänade kung Eglon av Moab i arton år. Då ropade Israels söner till Herren. Och Herren reste upp en frälsare bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. Israels söner sände honom med tribut till kung Eglon av Moab. Ehud gjorde sig ett tveeggat svärd, fyrtio centimeter långt. Det spände han fast vid höger sida under kläderna. Han överlämnade tributen till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. När Ehud hade överlämnat tributen, sände han iväg folket som hade burit tributen. Vid bildstoderna nära Gilgal återvände Ehud och sa: ”Jag har ett hemligt meddelande till dig, o konung.” Kungen påkallade då tystnad, och alla i hans tjänst gick ut. Ehud gick fram till kungen där han satt ensam i sin svala takvåning, och Ehud sa: ”Jag har ett budskap från Gud till dig.” Kungen reste sig ur stolen. Då sträckte Ehud ut vänsterhanden, drog svärdet från sin högra sida och rände in det i hans buk. Både klinga och fäste trängde in. Klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk, och inälvorna vällde ut. Ehud gick ut i förhallen och stängde och låste dörrarna till våningen efter sig. När han hade gått, kom Eglons tjänare. De fann dörrarna till våningen låsta, och sa: ”Han uträttar väl sina behov i sin ventilerade kammare.” De väntade så länge att det blev pinsamt. Men inga dörrar öppnades till våningen. Så de tog nyckeln och öppnade själva, och där fann de sin herre - död på golvet. Ehud hade flytt medan de dröjde. Han hade passerat bildstoderna och flytt till Seira. Så snart han kom dit blåste han i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels söner ner från bergsbygden, och han ledde dem. Han sa till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand!” Så de följde honom och intog vadställena över Jordanfloden till Moab och lät ingen komma över. Den gången dödade de omkring tiotusen moabiter, alla starka och mäktiga krigare. Ingen undkom. Den dagen blev Moab kuvat under Israels hand. Och landet hade fred i åttio år. Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han dödade sexhundra filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel. Efter Ehuds död gjorde Israels söner åter det som var ont i Herrens ögon. Då sålde Herren dem till den kanaaneiske kungen Jabin, som regerade i Hasor. Hans befälhavare var Sisera som levde i Haroshet-Haggojim. Israels söner ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna vagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år. På den tiden var Debora, en profetkvinna, hustru till Lappidot, domare i Israel. Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd. Israels söner kom upp till henne med sina rättstvister. Hon lät kalla till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sa till honom: ”Jahve, Israels Gud, har ju befallt dig: Ge dig av till berget Tabor med tiotusen man från Naftali och Sebulon! För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och trupper till dig vid floden Kishon. Jag ska ge honom i din hand.” Barak sa till henne: ”Jag går, om du följer med mig. Men om du inte följer med, går jag inte.” Då svarade hon: ”Visst ska jag gå med dig. Hur som helst, du ska bli utan ära på din väg. För Herren ska sälja Sisera till en kvinna.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh. Och tiotusen man följde honom dit upp. Även Debora. Keniten Heber hade lämnat de övriga keniterna, ättlingarna till Moses svåger Hobab. Han hade sina tält fram till terebinten i Saannim vid Kedesh. Det berättades för Sisera att Barak, Abinoams son, hade marscherat upp på berget Tabor. Då samlade Sisera alla sina niohundra järnbeslagna vagnar och alla trupper, och förde dem från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. Debora sa till Barak: ”Gå! För detta är dagen då Herren ger Sisera i din hand. Går inte Herren framför dig?” Så Barak marscherade ner från berget Tabor med tiotusen man som följde honom. Och Herren kastade Sisera och alla hans vagnar och hela armén i förvirring genom Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. Barak förföljde vagnarna och armén till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras armé föll för svärd. Ingen undkom. Men Sisera hade flytt till fots till Jaels tält. Hon var keniten Hebers hustru. För kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus levde i fred med varandra. Jael kom Sisera till mötes och sa till honom: ”Kom in, min herre! Kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. Han bad: ”Ge mig lite vatten, för jag är törstig”. Hon öppnade ett mjölkkärl och gav honom att dricka, och täckte över honom igen. Han sa till henne: ”Ställ dig vid tältöppningen! Och kommer en man och frågar om det är någon här ska du svara nej.” Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Hon smög fram till Sisera. Och medan han låg utmattad i djup sömn slog hon pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken. Så dog han. Då kom Barak som förföljde Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sa: ”Kom, jag ska visa dig mannen du söker!” Han följde henne in, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen. Den dagen kuvade Gud Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels söner. Och israeliternas hand pressade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom. Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: När härförare leder i Israel och folket villigt följer – lovsjung Herren! Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga för Herren, jag vill lovsjunga Jahve, Israels Gud. Herre, när du drog ut från Seir, när du marscherade från Edom, då skakade jorden, då öste det ner från himlen, då öste regnet ner från molnen. Bergen skalv inför Herren, själva Sinai inför Jahve, Israels Gud. I Shamgars dagar, sonen till Anat, och i Jaels dagar, låg vägarna öde. Vandrare måste gå omvägar. Småorter övergavs i Israel, de övergavs innan jag Debora trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. När nya gudar valdes nådde kriget fram till portarna. Varken sköld eller spjut kunde ses bland Israels fyrtiotusen. Mitt hjärta slår för Israels furstar, och de bland folket som villigt följer. Lovsjung Herren! Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor, ni som vandrar längs vägen, begrunda detta: Skyttarna ropar vid vattenställena, de lovprisar Herrens rättfärdiga gärningar, hans rättfärdiga gärningar bland småorternas folk i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna. Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung en sång! Res dig, Barak! Ta fångar, du Abinoams son! Då kom folkets överlevare ner till de mäktiga. Herrens folk kom ner till mig som krigare. Från Efraim kom de med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner, från Sebulon män med ledarstav. Furstarna i Isaskar var med Debora, Isaskar kom med Barak, i dalen följde de i hans spår. Bland Rubens ätter rannsakade man sig. Varför satt du kvar bland fållorna och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter rannsakade man sig. Gilead stannade bortom Jordanfloden. Och varför dröjde Dan vid skeppen? Asher blev sittande vid kusten, stannade vid sina hamnar. Men Sebulon var ett folk som villigt satte livet på spel, likaså Naftali på slagfältets höjder. Kungar kom och krigade. Sedan krigade Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten. Men silverbyte kom de ej över. Från himlen krigade stjärnorna. De krigade från sina banor mot Sisera. Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt med kraft, min själ! Då dånade hästhovarna. Hans starka hingstar galopperade ursinnigt. Förbanna Meros, säger Herrens utsände, förbanna helt och hållet dem som bor där! För de kom inte för att hjälpa Herren, varken Herren eller krigarna. Mest välsignad av kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, mest välsignad bland tältens kvinnor. Han begärde vatten och hon gav honom mjölk. Hon bar fram gräddmjölk i en praktfull skål. Hon grep efter tältpluggen och tog hammaren med högerhanden. Hon slog Sisera, spräckte hans skalle och genomborrade hans tinning. Vid hennes fötter sjönk han ner, stupade och blev liggande. Vid hennes fötter sjönk han ner och stupade. Han sjönk ner och låg tillintetgjord. Siseras mor blickade ut genom fönstret. Hon skriade genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnhästarnas hovar?” Hennes visaste hovdamer svarade, ja, hon upprepade och sa till sig själv: ”De delar säkert bytet de tagit: ett sköte eller två åt varje man, färggrant tyg åt Sisera, färggrant tyg av brokigt material, ett handbroderat kläde eller två för plundrarens hals.” Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska skina som vid klaraste soluppgång. Landet hade sedan fred i fyrtio år. Israels söner gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav han dem i midjaniternas våld i sju år. Midjaniterna utsatte Israel för hårt förtryck. På grund av dem gjorde Israels söner hålor åt sig i bergen, och grottor och bergfästen. Varje gång israeliterna hade sått, angreps de av midjaniterna, amalekiterna och österns söner. De slog läger emot dem och skövlade landets gröda ända till Gaza. De kvarlämnade inget ätbart i Israel, inte heller får, oxar eller åsnor. För de drog dit upp med boskap och tält, talrika som gräshoppor. De och kamelerna var oräkneliga. De kom för att ödelägga landet. Så blev Israel utarmat på grund av midjaniterna. Och Israels söner ropade till Herren. När Israels söner ropade till Herren på grund av midjaniterna, sände Herren en profet till Israels söner som sa: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Jag förde er upp från Egypten och hämtade er från slavhuset. Jag räddade er från egyptiernas och alla era förtryckares våld. Jag fördrev dem framför er och gav er deras land. Jag sa till er: ’Jag är Jahve er Gud. Frukta inte de gudar som dyrkas av amoreerna i vilkas land ni bor.’ Men ni lyssnade inte på mig.” Herrens utsände kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Gideon, hans son, höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. Herrens utsände uppenbarade sig för honom och sa: ”Herren är med dig, mäktige krigare!” Gideon svarade: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta hänt oss? Och var är alla hans mirakler som våra fäder berättat om? De sa att det var Herren som förde oss upp från Egypten. Men nu har Herren övergett oss och överlämnat oss i midjaniternas våld.” Då vände sig Herren till honom och sa: ”Gå i den kraft du har och fräls Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.” Gideon svarade: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den svagaste i Manasse och jag är den yngste i min fars hus.” Herren sa: ”Jag är med dig, och du ska besegra midjaniterna som vore de en enda man.” Gideon svarade: ”Om jag har din nåd, ge mig då ett tecken på att det är du som talar med mig. Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka! Jag ska hämta min gåva och lägga den framför dig.” Han sa: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.” Så Gideon gick in och tillagade en killing samt osyrat bröd av omkring tjugo liter mjöl. Han lade köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och ställde fram det. Då sa Guds utsände: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på klippan där och häll spadet över det.” Han gjorde så. Herrens utsände räckte ut staven som han hade i handen och lät spetsen vidröra köttet och det osyrade brödet. Då slog eld upp ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Sedan försvann Herrens utsände ur hans åsyn. När Gideon såg att det var Herrens utsände sa han: ”Åh nej, Herre Jahve! Jag har sett Herrens utsände ansikte mot ansikte!” Men Herren sa till honom: ”Allt är väl. Var inte rädd, du ska inte dö.” Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det ’Jahve Shalom’. Det finns kvar än i dag i abiesriternas Ofra. Den natten sa Herren till honom: ”Ta din fars tjur samt den andra tjuren, den som är sju år. Riv ner din fars baalsaltare och hugg ner asherapålen som står bredvid. Bygg ett välkonstruerat altare åt Jahve din Gud på toppen av denna höjd. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer. Använd veden från asherapålen som du hugger ner.” Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte under dagtid utan på natten. Stadens män steg upp tidigt nästa morgon. Och då såg de att Baals altare låg nedrivet, att asherapålen bredvid var nerhuggen och att den andra tjuren var offrad på det nya altaret. Då började de prata sinsemellan om vem som hade gjort detta. Efter att noga ha undersökt saken gav de besked att Gideon, Joashs son, hade gjort det. Då sa stadens män till Joash: ”För ut din son! Han måste avrättas, för han har rivit ner Baals altare och huggit ner asherapålen som stod bredvid.” Men Joash svarade alla som konfronterade honom: ”Ska ni försvara Baal? Ska ni hjälpa honom? Den som försvarar honom ska dödas vid gryningen! Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv mot den som river hans altare.” Därför kallades Gideon från den dagen Jerubbaal, för Joash hade sagt: ”Baal får försvara sig mot den som rivit Baals altare.” Midjaniterna, amalekiterna och österns söner hade alla samlats och gått över Jordanfloden och slagit läger på Jisreelslätten. Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. Han sände budbärare ut över hela Manasse, så att också de anslöt sig och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom och slöt sig till dem. Gideon sa till Gud: ”Vill du verkligen rädda Israel genom min hand som du lovat? Se, jag lägger ut nyklippt ull på tröskplatsen. Faller dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand som du lovat.” Och så blev det. När Gideon tidigt nästa morgon kramade ur ullen, pressade han ut så mycket dagg att det fyllde en skål med vatten. Sedan sa Gideon till Gud: ”Blir inte vred på mig om jag talar på nytt. Låt mig få pröva en gång till med ullen. Låt nu ullen förbli torr, medan dagg kommer överallt på marken.” Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det överallt på marken var dagg. Jerubbaal, det är Gideon, och hela hären med honom, drog vid gryningen iväg och slog läger vid Harodkällan. Han hade då midjaniternas läger i norr, på slätten vid Morehöjden. Herren sa till Gideon: ”Det är för mycket folk som följer dig för att jag ska ge midjaniterna i deras hand. Israel kan då brösta upp sig mot mig och säga: ’Min egen styrka har räddat mig.’ Tala nu och gör tydligt för folket: Den som är ängslig och rädd kan vända om och skynda iväg från berget Gilead.” Då återvände 22 000 man av folket, och 10 000 stannade kvar. Men Herren sa till Gideon: ”Folket är fortfarande för många. För ner dem till vattnet, så ska jag där göra en utgallring åt dig. Jag ska där tala om för dig vilka som ska gå med dig och vilka som inte ska gå med dig.” Så förde han folket ner till vattnet, och Herren sa till Gideon: ”Skilj ut dem som läppjar av vattnet som hunden gör, från dem som går ner på knä för att dricka.” Antalet män av dem som hade läppjat av vattnet genom att föra handen till munnen var 300. Resten hade gått ner på knä för att dricka. Herren sa till Gideon: ”Med de 300 män som läppjat ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla andra män ska gå hem till sitt.” De tog över folkets matförråd och deras blåshorn. Så sände Gideon alla de andra israeliterna hem till sina egna tält, men behöll de 300 männen. Och på slätten nedanför honom låg midjaniternas läger. Den natten sa Herren till Gideon: ”Ställ dig upp och angrip lägret! För jag har gett det i din hand. Men är du rädd för att angripa det, gå då ner till lägret med din tjänare Pura. Lyssna på vad de säger. Därefter ska du få styrka till att angripa lägret.” Så Gideon gick ner med sin tjänare Pura till lägrets förposter. Midjaniterna, amalekiterna och alla österns söner låg nere i dalen talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havsstranden. Gideon kom dit just när en man berättade en dröm för en kamrat: ”Lyssna! Jag drömde att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom emot tältet och träffade det så att det välte och vändes upp och ner, och tältet kollapsade!” Hans kamrat sa: ”Det kan bara syfta på israeliten Gideons svärd, Joashs son. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand.” När Gideon hörde drömmen och dess uttydning föll han ner och tillbad. Han återvände till Israels läger och sa: ”Ställ er upp! Herren har gett midjaniternas läger i er hand.” Han delade in sina 300 män i tre grupper och gav varje man ett horn, samt en tom kruka med en fackla inuti. Gideon sa till dem: ”Se på mig och gör som jag! Så snart jag nått utkanten av lägret ska ni göra som jag. När jag och alla med mig blåser i hornen, ska ni också blåsa i hornen runt hela lägret och ropa: För Jahve och för Gideon!” Så kom Gideon och de hundra män som följde honom till utkanten av lägret. Det var i början av mellersta nattväkten, efter vaktavlösningen. De blåste i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. Alla tre grupperna blåste i hornen och krossade krukorna. Facklorna höll de med vänster hand, och hornen att blåsa i med höger hand, och de ropade: ”Jahves och Gideons svärd!” Varje man stod på sin plats, runt lägret. Alla midjaniter i lägret irrade omkring. De flydde skrikande. När de trehundra hornen ljöd vände Herren midjaniternas svärd mot varandra i hela lägret. Hären flydde till Bet-Hashitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, nära Tabbat. Israels män från Naftali och Asher och från hela Manasse samlades då och förföljde midjaniterna. Över hela Efraims bergsbygd sände Gideon budbärare som skulle säga: ”Angrip midjaniterna och ta kontroll över vattendragen i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan.” Så utkommenderades alla Efraims män och de tog kontroll över vattendragen ända till Bet-Bara och Jordan. De tillfångatog två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebs vinpress. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordanfloden. Efraims män sa till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss? Du kallade inte på oss när du gick ut i krig mot midjaniterna!” De tillrättavisade honom skarpt. Han svarade: ”Vad har jag uträttat i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag klarat av att uträtta i jämförelse med er?” Deras ilska lade sig när han talade så. Gideon kom till Jordanfloden. Han och de 300 man som följde honom gick över. De var utmattade av förföljandet. Så han sa till Suckots män: ”Ge några brödkakor åt folket som följer mig. De är utmattade, och jag förföljer de midjanitiska kungarna Seba och Salmunna.” Men ledarna i Suckot svarade: ”Har du redan Seba och Salmunna i din hand, att vi skulle ge bröd åt din här?” Då sa Gideon: ”När Herren ger Seba och Salmunna i min hand, ska jag tröska sönder ert kött med ökentörnen och tistlar!” Han fortsatte därifrån upp till Penuel och bad om samma sak. Och Penuels män svarade likadant som männen i Suckot. Då sa han till männen i Penuel: ”När jag kommer tillbaka triumferande ska jag riva ner detta torn.” Seba och Salmunna befann sig i Karkor med sina härar, omkring 15 000 man. Det var allt som återstod av armén med österns söner. 120 000 svärdbeväpnade män hade stupat. Gideon drog upp på karavanvägen öster om Nobah och Jogbeha och genomförde ett överraskningsanfall på hären. Seba och Salmunna flydde, men Gideon förföljde dem och tillfångatog de två midjanitiska kungarna och panikslog hela hären. Sedan återvände Gideon, Joashs son, från kriget, genom Herespasset. Där grep han en ung man från Suckot. Gideon förhörde honom, och den unge mannen skrev ner namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män. När Gideon kom till Suckots män sa han: ”Titta! Här är Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sa: ’Har du redan Seba och Salmunna i din hand, att vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?’” Därefter lät han gripa stadens äldste, och läxade upp Suckots män med ökentörnen och tistlar. Han rev ner tornet i Penuel och dödade stadens män. Sedan frågade han Seba och Salmunna: ”Vad slags män dödade ni på Tabor?” De svarade: ”Män som dig, de liknade kungasöner.” Gideon sa: ”Det var mina bröder, min mors söner! Så sant Herren lever, hade ni låtit dem leva skulle jag inte ha dödat er.” Sedan sa han till sin förstfödde son Jeter: ”Res dig upp och döda dem!” Men han drog inte sitt svärd, för han var rädd. Han var ju bara en pojke. Då sa Seba och Salmunna: ”Res dig upp själv och hugg ner oss! Sådan man, sådan styrka.” Då reste sig Gideon och dödade Seba och Salmunna. Han tog också smyckena som hängde om halsen på deras kameler. Israels män sa till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har frälst oss ur midjaniternas hand.” Gideon svarade: ”Varken jag eller min son ska härska över er. Herren ska härska över er.” Gideon fortsatte: ”Jag begär en sak av er, att ni alla ger mig de örringar ni tagit som krigsbyte.” Midjaniterna bar nämligen örringar av guld eftersom de var ismaeliter. De sa: ”Dem ger vi gärna.” De bredde ut en mantel där alla kastade de örringar de tagit som krigsbyte. Guldringarna som han begärde vägde tjugo kilo. Därtill kom halssmycken och örhängen, och purpurkläderna som de midjanitiska kungarna burit, och kedjorna som hängt på deras kameler. Gideon lät göra en efod av detta och ställde upp den i sin stad Ofra. Hela Israel horade med den. För Gideon och hans hus blev den en fälla. Så blev Midjan kuvat under Israels söner och utgjorde inget hot längre. Landet hade fred i fyrtio år, så länge Gideon levde. Jerubbaal, Joashs son, återvände hem och blev kvar där. Gideon hade sjuttio egna söner, för han hade många hustrur. I Shekem hade han en bihustru som också födde honom en son, som Gideon gav namnet Abimelek. Gideon, Joashs son, dog i hög ålder och begravdes i sin far Joashs grav i abiesriternas Ofra. Så fort Gideon hade dött började Israels söner hora igen med baalerna. De gjorde Baal-Berit till sin gud. Israels söner glömde Jahve, deras Gud, som räddat dem från alla deras fiender runt omkring. De visade inte heller någon godhet mot Jerubbaals, Gideons, hus, för allt det goda han hade gjort för Israel. Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Shekem. Han sa till dem och till hela sin släkt på sin mors sida: ”Fråga Shekems alla ledare: Vad föredrar ni? Att Jerubbaals alla sjuttio söner härskar över er eller att en enda man råder över er? Kom ihåg, jag är ert kött och blod.” Hans morbröder talade alla dessa ord till hans förmån inför Shekems alla ledare. Och deras hjärtan vanns för Abimelek, för de sa: ”Han är ju vår bror.” De gav honom sjuttio silvermynt från Baal-Berits tempel. För dessa lejde Abimelek oansenliga uslingar som följde honom. Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra. Där mördade han sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner, på en och samma sten. Bara Jotam, Jerubbaals yngste son, undkom, för han hade gömt sig. Sedan samlades Shekems alla ledare, samt alla i Bet-Millo. De gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där stenstoden står i Shekem. Detta berättades för Jotam. Då gick han upp på berget Gerizims topp. Där ropade han högt till dem: ”Shekems ledare, lyssna på mig, så ska också Gud lyssna på er! En gång gick träden för att smörja en kung åt sig. De sa till olivträdet: Regera över oss! Men olivträdet svarade: Skulle jag avstå från min olja, som Gud och människor äras med, för att gå och svaja över de andra träden? Då sa träden till fikonträdet: Kom, regera över oss! Men fikonträdet svarade: Skulle jag avstå från min söta och goda frukt för att gå och svaja över de andra träden? Då sa träden till vinstocken: Kom, regera över oss! Men vinstocken svarade: Skulle jag avstå från min vinmust, som gläder Gud och människor, för att gå och svaja över de andra träden? Då sa alla träden till törnbusken: Kom, regera över oss! Men törnbusken svarade: Vill ni verkligen smörja mig till kung över er? Kom då och ta skydd i min skugga! Annars ska eld slå ut från törnbusken och förtära cedrarna på Libanon. Alltså, har ni betett er rätt och ärligt när ni gjorde Abimelek till kung? Har ni betett er väl mot Jerubbaal och hans hus? Har ni låtit honom få vad hans handlingar förtjänar? Ni vet ju att min far krigade för er och riskerade livet för att rädda er ur midjaniternas våld. Men ni har i dag rest er mot min fars hus och mördat hans sjuttio söner på en och samma sten. Ni har gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Shekems ledare eftersom han är er bror. Har ni denna dag betett er rätt och ärligt mot Jerubbaal och hans hus? Gläd er i så fall över Abimelek, och han må glädja sig över er! Men om ni inte har det, då ska eld slå ut från Abimelek och förtära Shekems ledare och Bet-Millo, och eld ska slå ut från Shekems ledare och Bet-Millo och förtära Abimelek.” Sedan sprang Jotam iväg och flydde till Beer. Där bosatte han sig för att undvika sin bror Abimelek. Abimelek hade härskat över Israel i tre år. Då sände Gud en ond ande mellan Abimelek och Shekems ledare så att dessa svek Abimelek. Detta för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat. Deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som mördade dem, och över Shekems ledare som bistått honom att mörda sina bröder. Mot Abimelek satte Shekems ledare folk i bakhåll på bergshöjderna. Och de rånade alla som gick den vägen. Detta berättades för Abimelek. Gaal, Ebeds son, och hans bröder kom och drog in i Shekem, och Shekems ledare fick förtroende för honom. De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar och pressade druvor. Sedan höll de fest. De gick in i sin guds tempel, åt och drack och skymfade Abimelek. Gaal, Ebeds son, sa: ”Vem är Abimelek, och vilka är vi shekemiter, att vi skulle tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son, och Sebul hans förvaltare? Tjäna män som härstammar från Hamor, Shekems far! Men varför skulle vi tjäna Abimelek? Om jag ändå hade folket här i min makt! Då skulle jag göra mig av med Abimelek.” Jag skulle säga till honom: ”Skaffa dig en större armé och kom ut!” Då stadens härskare Sebul hörde vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han rasande. Han sände hemligt bud till Abimelek och lät säga: ”Lyssna! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Shekem. De uppviglar staden mot dig! Bryt upp i natt med ditt folk och lägg dig i bakhåll på fältet. Sedan kan du i morgon vid soluppgången gå till anfall mot staden. När Gaal då drar ut mot dig med sitt folk kan du göra med honom precis vad du vill.” Abimelek bröt då upp under natten med allt sitt manskap och lade sig i bakhåll mot Shekem i fyra grupper. När Gaal, Ebeds son, gick ut och ställde sig vid ingången till stadsporten kom Abimelek med sina män fram ur bakhållet. När Gaal såg folket sa han till Sebul: ”Titta, det kommer folk från bergshöjderna!” Sebul svarade: ”Det är bara bergsskuggor som du tycker liknar människor.” Men Gaal fortsatte: ”Titta, det kommer ner folk från Mitthöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Spådomseken.” Då sa Sebul till honom: ”Var är nu dina brösttoner, du som sa: 'Vem är Abimelek att vi skulle tjäna honom?' Här kommer folket som du föraktade. Dra ut nu och kriga mot dem!” Då drog Gaal ut i spetsen för Shekems ledare och krigade mot Abimelek. Men Abimelek förföljde den flyende Gaal. Många föll slagna ända fram mot stadsporten. Abimelek stannade i Aruma. Och Sebul fördrev Gaal och hans bröder. De fick inte vara kvar i Shekem. Dagen därpå gick folket ut på fältet, och detta berättades för Abimelek. Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han såg folket lämna staden ryckte han fram och angrep dem. Abimelek och grupperna som följde honom avancerade och ställde sig vid ingången till stadsporten. Två andra grupper angrep alla ute på fältet och dödade dem. Abimelek angrep staden hela den dagen. Han intog den och dödade folket därinne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt. När ledarna i Shekems torn hörde detta, begav sig alla till valvet under El-Berits tempel. Abimelek blev underrättad om att alla ledare i Shekems torn hade samlats där. Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa och högg av en trädgren som han lyfte upp och lade på axeln. Sedan sa han till folket: ”Gör snabbt vad ni såg att jag gjorde!” Då högg allt folket var sin gren och följde Abimelek. De lade grenarna intill valvet och tände på över dem där inne. Så dog alla i Shekems torn, omkring ettusen män och kvinnor. Sedan drog Abimelek bort till Tebes, som han belägrade och intog. Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, samt alla stadens ledare. De stängde igen om sig och steg upp på taket. Abimelek kom och attackerade tornet. Han närmade sig tornets port för att bränna den. Då kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud. Den spräckte hans skalle. Han ropade genast på sin väpnare och sa: ”Dra ditt svärd och döda mig! Annars kommer de att säga att en kvinna dödade mig.” Så hans tjänare genomborrade honom och han dog. När Israels män såg att Abimelek var död, gick de alla hem. På detta sätt gav Gud igen mot Abimelek för det onda han gjorde mot sin far när han mördade sina sjuttio bröder. Gud såg även till att allt det onda som Shekems män hade gjort kom tillbaka över deras egna huvuden. Och Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse kom över dem. Efter Abimelek trädde Tola fram och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd. Tola var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och begravdes i Shamir. Efter honom trädde gileaditen Jair fram. Han var domare i Israel i tjugotvå år. Han hade trettio söner som red på trettio åsnor. De hade trettio städer som än i dag kallas Jairs byar och ligger i Gilead. Jair dog och begravdes i Kamon. Israels söner gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. De dyrkade baalerna och astarterna, samt Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Jahve och dyrkade inte honom. Då tändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas händer. De förtryckte Israels söner hårt det året. Och i arton år gjorde de likadant mot alla Israels söner som bodde på andra sidan Jordanfloden i amoreernas land i Gilead. Även ammoniterna gick över Jordanfloden och krigade mot Judas, Benjamins och Efraims hus. Israel kom i stor nöd. Då ropade Israels söner till Herren och sa: ”Vi har syndat mot dig eftersom vi övergett vår Gud och dyrkat baalerna.” Herren sa till Israels söner: ”När egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, sidonierna, amalekiterna och maoniterna plågade er, då ropade ni till mig och jag frälste er från deras hand. Men ni övergav mig och dyrkade andra gudar. Därför vill jag inte rädda er längre. Gå och ropa till de gudar som ni utvalt! Låt dem rädda er i er nöd.” Israels söner sa till Herren: ”Vi har syndat. Gör med oss vad som är rätt i dina ögon, men vi vädjar att du ska befria oss i dag.” Och de avlägsnade sina främmande gudar och dyrkade Jahve. Då tog han illa vid sig av att se Israels elände. Ammoniterna mönstrade och slog läger i Gilead. Israels söner samlades och slog läger i Mispa. Folkets ledare i Gilead sa till varandra: ”Den man som börjar attacken mot ammoniterna ska vara huvud över alla boende i Gilead!” Gileaditen Jefta var en mäktig krigare. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. Även Gileads hustru födde söner åt honom. När de blev vuxna drev de iväg Jefta med orden: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” Då stack Jefta ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till Jefta och drog omkring med honom. Efter en tid gick ammoniterna i krig mot Israel. Och när ammoniterna gick i krig mot Israel kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sa till Jefta: ”Kom, bli vår härförare så ska vi gå i krig mot ammoniterna!” Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatade och fördrev mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” Gileads äldste svarade: ”Just därför har vi kommit åter till dig. Kom med oss nu och gå i krig mot ammoniterna så ska du bli huvud över alla boende i Gilead.” Jefta sa till Gileads äldste: ”Om ni tar mig tillbaka för att gå i krig mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, då blir jag ert huvud.” Då sa Gileads äldste till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss, vi ska göra som du sagt.” Så Jefta följde med Gileads äldste. Folket gjorde honom till huvud och härförare. Och Jefta upprepade allt han sagt inför Herren i Mispa. Jefta sände budbärare till ammoniternas kung och sa: ”Vad har du emot mig eftersom du angriper mitt land?” Ammoniternas kung svarade Jeftas budbärare: ”När Israel drog upp från Egypten tog de mitt land mellan Arnon och Jabbok ända till Jordanfloden. Återlämna det nu fredligt!” Jefta sände åter budbärare till ammoniternas kung. Han sa till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit Moabs eller ammoniternas land. När Israel drog upp från Egypten vandrade de genom öknen till Röda havet och kom till Kadesh. Då sände Israel budbärare till kungen av Edom och sa: ’Låt mig gå genom ditt land.’ Men han lyssnade inte. De sände också bud till kungen av Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. Därefter vandrade Israel genom öknen och gick runt Edom och Moab. De kom öster om Moab och slog läger på andra sidan Arnon. De gick inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och bad honom att få passera hans land fram till vårt område. Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte passera sitt område. Så han samlade hela sin armé och slog läger i Jahas, och där gick han i krig mot Israel. Men Jahve, Israels Gud, gav Sichon och hela hans armé i Israels hand. Israel besegrade dem och intog hela det land där amoreerna bodde. De intog hela amoreernas område, från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordanfloden. Jahve, Israels Gud, fördrev amoreerna för sitt folk Israel, och nu skulle du inta deras land! Tar inte du i besittning vad din gud Kemosh ger dig? Likaså tar vi i besittning allt vad Jahve vår Gud ger oss. Är du förmer än Balak, Sippors son, kungen av Moab? Höll han på och tvista och strida med Israel? Israel har i 300 år bott i Heshbon och Aroer med deras lydstäder, och i alla städer längs Arnon. Varför tog ni inte tillbaka dem under den tiden? Jag har inte felat mot dig, men du handlar orätt mot mig genom att gå i krig mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels söner och ammoniterna.” Men ammoniternas kung lyssnade inte till budskapet som Jefta sände till honom. Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse, vidare genom Mispe i Gilead, och därifrån ryckte han fram mot ammoniterna. Jefta gav ett löfte till Herren: ”Om du ger ammoniterna i min hand, lovar jag att vadhelst som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig när jag triumferande kommer åter från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det likasom ett brännoffer.” Så drog Jefta ut i krig mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans hand. Han slaktade dem i ett enormt blodbad, från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, fram till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels söner. Sedan kom Jefta hem till sitt hus i Mispa. Och se, hans dotter gick ut och mötte honom med tamburin och dans! Hon var hans enda barn, han hade ingen son eller dotter utom henne. När han fick se henne rev han sönder sina kläder och skrek: ”Inte min dotter! Du gör mig helt förkrossad och ställer till det för mig! Jag har gett mitt ord till Herren och kan inte ta tillbaka det.” Hon svarade: ”Far, du har gett ditt ord till Herren, så gör med mig vad din mun lovat, för Herren har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” Sedan sa hon till sin far: ”Men tillåt mig en sak: Ge mig två månader att vandra uppe i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” Han svarade: ”Gå.” Han sände iväg henne för två månader. Då gick hon med sina väninnor och grät över sin jungfrudom uppe i bergen. Efter två månader återvände hon till sin far. Och han gjorde med henne efter löftet han gett. Hon hade aldrig någon relation med en man. Sedan blev det en sed i Israel att Israels döttrar gick för att högtidlighålla gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år. Efraims män mönstrade och gick över Jordanfloden till Safon. De sa till Jefta: ”Varför gick du över och ut i krig mot ammoniterna utan att kalla på oss att gå med dig? Nu bränner vi ner ditt hus tillsammans med dig.” Jefta svarade dem: ”När jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna kallade jag på er. Men inte räddade ni mig ur deras hand. När jag såg att ni inte kom till min räddning lade jag mitt liv i egen hand. Jag gick över mot ammoniterna, och Herren gav dem i mitt våld. Så varför kommer ni emot mig i dag för att kriga mot mig?” Jefta samlade alla Gileads män och gick i krig mot Efraim. Gileads män slog dem eftersom efraimiterna hade sagt: ”Ni gileaditer är flyktingar i Efraim och håller till där mitt i Efraims och Manasses område.” Gileaditerna spärrade vadställena över Jordanfloden för efraimiterna. Varje gång en flyende efraimit ville gå över frågade Gileads män: ”Är du efraimit?” Svarade han ”nej”, sa de till honom: ”Säg shibbólet!” Sa han då ”sibbólet” för att han inte kunde uttala ordet korrekt, grep de honom och slaktade honom där vid Jordans vadställen. Den gången föll 42 000 efraimiter. Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och begravdes i en av Gileads städer. Efter honom blev Ibsan från Betlehem domare i Israel. Han hade trettio söner, likaså trettio döttrar som han gifte bort till utomstående. Åt sina söner lät han hämta trettio hustrur utifrån. Han var domare i Israel i sju år. Sedan dog Ibsan och begravdes i Betlehem. Efter honom blev sebuloniten Elon domare i Israel. Han var domare i Israel i tio år. Sedan dog sebuloniten Elon och begravdes i Ajalon i Sebulons land. Efter honom blev Abdon, Hillels son, från Piraton domare i Israel. Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner. De red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. Sedan dog Abdon, Hillels son, från Piraton och begravdes i Piraton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd. Israels söner gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Så Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. I Sorah levde en man vid namn Manoa, av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och barnlös. Herrens utsände uppenbarade sig för henne och sa: ”Lyssna! Du är ofruktsam och barnlös. Men du ska bli med barn och föda en son. Var noga med att inte dricka vin eller starka drycker eller äta något orent. För lyssna, du ska bli med barn och föda en son. Ingen rakkniv ska komma vid hans huvud, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet. Han ska inleda Israels räddning från filisteernas hand.” Då gick hustrun in och berättade för sin man: ”Det kom en gudsman till mig. Han liknade en mycket respektingivande ängel från Gud. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han sa inte sitt namn till mig. Men han sa: ’Lyssna! Du ska bli med barn och föda en son. Drick inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död’.” Då bad Manoa till Herren: ”O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka och lära oss hur vi ska bete oss med pojken som ska födas.” Gud lyssnade till Manoa. Guds utsände återkom till hans hustru när hon satt ute på marken, utan hennes man Manoa. Då sprang hustrun genast iväg och berättade för sin man: ”Lyssna, mannen som kom till mig häromdagen har åter uppenbarat sig!” Manoa reste sig och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han: ”Är du den man som talade till min hustru?” Han svarade: ”Jag är.” Manoa sa: ”När dina ord uppfylls, hur ska vi uppfostra pojken och vad blir hans mission?” Herrens utsände svarade: ”Din hustru ska vara noga med allt det jag sagt henne. Hon ska inte äta något från vinstocken, inte dricka vin eller starka drycker, och inte äta något orent. Allt vad jag befallt henne ska hon observera.” Manoa sa till Herrens utsände: ”Jag ber dig stanna kvar, så tillagar vi en killing åt dig.” Men Herrens utsände svarade: ”Även om du skulle få mig att stanna så kommer jag inte att äta av din mat. Men ordnar du till ett brännoffer, så offra det åt Herren.” För Manoa förstod inte att det var Herrens utsände. Manoa frågade Herrens utsände: ”Vad är ditt namn, så att vi kan ära dig när dina ord uppfylls?” Herrens utsände sa: ”Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är enastående.” Manoa tog killingen och matoffret och offrade det på klippan åt Herren, som gjorde något enastående inför ögonen på Manoa och hans hustru. När lågan steg från altaret mot himlen, steg Herrens utsände upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru bevittnade, och föll ner med ansiktet mot marken. Herrens utsände uppenbarade sig inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens utsände. Manoa sa till sin hustru: ”Nu måste vi dö, för vi har sett Gud.” Men hans hustru svarade: ”Hade Herren velat döda oss skulle han inte godtagit brännoffer och matoffer från vår hand. Inte heller låtit oss bevittna allt detta eller höra något sådant.” Kvinnan födde en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. Herrens Ande började verka på honom medan han var i Dans läger, mellan Sorah och Eshtaol. Simson gick ner till Timna. Där såg han en kvinna, en av filisteernas döttrar. Han återvände och sa till sin far och mor: ”Jag såg en kvinna i Timna, en av filisteernas döttrar. Ge henne åt mig till hustru.” Föräldrarna svarade: ”Finns det ingen kvinna bland din släkt eller bland hela vårt folk? Måste du gå till de oomskurna filisteerna för en hustru?” Simson sa till sin far: ”Ge henne åt mig! För i mina ögon är hon den rätta.” Hans föräldrar visste inte att detta var från Herren, som sökte konfrontation med filisteerna. På den tiden härskade filisteerna över Israel. Simson gick med sin far och mor ner till Timna och kom till Timnas vingårdar. Plötsligt kom ett unglejon rytande emot honom. Då kom Herrens Ande mäktigt över honom, och han slet lejonet i stycken med bara händerna, som vore det en killing. Men han berättade inte för sina föräldrar vad han hade gjort. Sedan gick han ner och samtalade med kvinnan. I Simsons ögon var hon den rätta. Efter några dagar återvände han för att hämta henne. Han vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Då fick han se en bisvärm och honung i kadavret. Han skrapade ut honungen i händerna och åt medan han gick. Han kom till sina föräldrar och gav till dem, och de åt. Men han berättade inte för dem att han skrapat ut honungen ur kadavret. Simsons far gick ner till kvinnan. Och Simson ordnade med bröllopsfest så som sed var bland brudgummar. När filisteerna såg honom valde de ut trettio unga män till hans bröllopsfölje. Simson sa till dem: ”Jag ska ge er en gåta. Om ni klurar ut den och ger mig lösningen under de sju festdagarna, ska jag ge er trettio linneskjortor och trettio högtidsdräkter. Men kan ni inte klura ut den, ska ni ge mig trettio linneskjortor och trettio högtidsdräkter.” De svarade: ”Lägg fram och låt oss höra din gåta!” Då sa han till dem: ”Från ätaren kom ätbart, från den starke kom sötma.” Det gick tre dagar utan att de kunde lösa gåtan. På sjunde dagen sa de till Simsons hustru: ”Förmå din man att ge oss gåtans lösning! Annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni bjöd väl inte hit oss för att plundra oss?” Så Simsons hustru grät inför honom och sa: ”Du hatar mig och älskar mig inte! Du berättade en gåta för mina landsmän, och har inte sagt mig lösningen.” Han svarade: ”Lyssna, inte ens för far eller mor har jag sagt lösningen. Så varför skulle jag berätta för dig?” Men hon grät inför honom under de sju festdagarna. Den sjunde dagen berättade han för henne, eftersom hon ansatte honom så hårt. Och hon förde lösningen vidare till sina landsmän. Innan solnedgången den sjunde dagen svarade stadens män Simson: ”Vad är sötare än honung? Vad är starkare än ett lejon?” Då sa han: ”Hade ni inte plöjt med min kviga, hade ni aldrig gissat min gåta!” Herrens Ande kom mäktigt över honom. Han gick ner till Ashkelon och slog ihjäl trettio män. Han tog av dem allt och gav kläderna åt dem som hade löst gåtan. Rasande vände han åter till sin fars hus. Simsons hustru gavs åt hans best man. Efter en tid, då veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru. Han hade med sig en killing, och han sa: ”Jag vill gå in till min hustru i hennes rum.” Men det tillät inte hennes far, som sa: ”Jag var säker på att du hatade henne, så jag gav henne till din best man. Men är inte hennes yngre syster vackrare? Ta henne istället. Då sa Simson till dem: ”Den här gången är jag utan skuld om jag gör filisteerna något ont.” Simson gav sig av och fångade trehundra rävar. Han tog facklor, band ihop svansarna två och två och fäste en fackla mellan de båda svansarna. Därefter tände han facklorna och släppte ut rävarna på filisteernas sädesfält. Och kärvar, oskuren säd, vingårdar och olivlundar sattes i brand. Filisteerna frågade vem som hade gjort detta, och fick till svar: ”Det var Simson, timnitens svärson. Han gjorde det eftersom timniten tog hans hustru och gav henne till hans best man.” Då drog filisteerna iväg och brände ihjäl både henne och hennes far. Simson sa: ”Eftersom ni beter er så här tänker jag inte vila förrän jag tagit hämnd på er!” Brutalt och våldsamt slog han ner dem. Sedan gick han ner och uppehöll sig i bergsklyftan vid Etam. Därefter drog filisteerna upp och slog läger i Juda och ockuperade Lehi. Judas män frågade varför de dragit upp mot dem. Filisteerna svarade: ”Vi har kommit för att binda Simson och behandla honom som han behandlat oss.” Då gick tretusen män från Juda ner till bergsklyftan vid Etam och sa till Simson: ”Begriper du inte att filisteerna härskar över oss? Så varför gör du så här mot oss?” Han svarade: ”Som de behandlat mig har jag behandlat dem.” De sa: ”Vi har kommit ner för att binda dig och överlämna dig till filisteerna.” Simson sa till dem: ”Svär på att ni inte själva dödar mig.” De svarade: ”Nej, vi ska inte döda dig, bara binda dig och överlämna dig till dem.” Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan. När Simson kom till Lehi sprang filisteerna skrikande mot honom. Då kom Herrens Ande mäktigt över honom. Repen runt hans armar blev som brända lintrådar, och banden upplöstes från hans händer. Han fick syn på en färsk åsnekäke, greppade det och slog ihjäl tusen man med det. Och Simson sa: ”Med åsnekäken staplade jag dem i högar. Med åsnekäken slog jag tusen man.” När han sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och den platsen blev kallad Käkhöjden. Simson blev mycket törstig och ropade till Herren: ”Du gav din tjänare denna stora seger. Ska jag nu dö av törst och falla i de oomskurnas händer?” Då klöv Gud fördjupningen i Lehi, och vatten flödade ur den. Han drack och blev som pånyttfödd. Därför kallas källan Roparkällan, och den finns i Lehi än i dag. Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid. En gång gick Simson till Gaza. Där fick han se en prostituerad och gick in till henne. Folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit. Då omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig tysta natten igenom och sa: ”När ljuset bryter fram i morgon ska vi döda honom.” Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och dörrposter. Han ryckte loss dem med bommen och lade allt på sina axlar. Sedan bar han upp det till bergets topp mitt emot Hebron. Det gick en tid och han blev förälskad i en kvinna i Sorekdalen. Hon hette Delila. Filisteernas furstar gick till henne och sa: ”Förför honom! Ta reda på var han får sin styrka ifrån och hur vi ska få makt över honom och kunna binda och kuva honom. Då ska vi var och en ge dig 1100 silvermynt.” Delila sa till Simson: ”Tala om för mig var du får din styrka ifrån, och hur man kan binda och kuva dig?” Simson svarade henne: ”Om jag binds med sju färska bågsträngar som inte hunnit torka, då blir jag svag som en vanlig människa.” Så Filisteernas furstar kom upp till henne med sju färska bågsträngar som inte hunnit torka, och hon band honom med dem. Hon lade män i bakhåll i det inre rummet. Så ropade hon till honom: ”Filisteerna är här, Simson!” Då slet han av bågsträngarna så som blånor slits av vid elden. Hans styrkas hemlighet förblev dold. Delila sa då till Simson: ”Lyssna, du har ljugit och lurat mig! Snälla, tala om för mig hur man kan binda dig.” Han svarade henne: ”Om jag binds med nya oanvända rep, då blir jag svag som en vanlig människa.” Så Delila tog nya rep och band honom med dem. Sedan sa hon till honom: ”Filisteerna är här, Simson!” Och män låg i bakhåll i det inre rummet. Men han slet av repen från sina armar som vore de trådar. Då sa Delila till Simson: ”Du har hela tiden ljugit och lurat mig. Tala om hur man kan binda dig!” Han svarade: ”Visst, väv bara in mina sju flätor i varpen till din väv.” Så hon fäste dem med pluggen och sa: ”Filisteerna är här, Simson!” Han for upp ur sömnen och ryckte loss både vävplugg och varp. Då sa hon: ”Hur kan du säga att du älskar mig när du inte ger mig ditt hjärta? Tre gånger har du lurat mig och inte sagt mig var du får din styrka ifrån.” När hon nu dagarna i ända torterade honom med sitt prat blev han så knäckt att han kunde dö. Då berättade han sitt hjärtas hemlighet för henne: ”Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, för jag är en Guds nasir från moderlivet. Om mitt hår rakas av förlorar jag min styrka och jag blir svag som alla andra människor.” Delila förstod att Simson avslöjat sitt hjärtas hemlighet för henne. Så hon sände bud efter filisteernas furstar och sa: ”Kom upp hit igen! För nu har han avslöjat sitt hjärtas hemlighet för mig.” Då kom filisteernas furstar upp till henne, med pengarna i sina händer. Hon fick Simson att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som skar av hans sju flätor. Hon började få kontroll över honom, och hans styrka lämnade honom. Och hon sa: ”Filisteerna är här, Simson!” Han vaknade ur sömnen och tänkte: ”Jag skakar mig loss och gör mig fri som förut.” Men han visste inte att Herren lämnat honom. Filisteerna grep honom och stack ut hans ögon. De förde honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor. Han blev satt att mala i fängelset. Men hans avrakade hår började växa ut igen. Filisteernas furstar samlades i glädje för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon. De sa: ”Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand.” När folket såg honom prisade de sin gud: ”Vår gud har gett vår fiende i vår hand. Han som förstörde vårt land och dödade så många av oss.” När de nu var hjärteglada, sa de: ”Hämta Simson så vi får skratta!” Så han hämtades ur fängelset och var tvungen att underhålla dem. De hade ställt honom mellan pelarna. Simson sa till pojken som höll honom i handen: ”Låt mig få känna på pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.” Huset var fullt av män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor som såg på medan Simson underhöll dem. Sedan ropade Simson till Herren: ”Herre Jahve, tänk på mig! Ge mig styrka en gång till, o Gud. Låt mig få ta hämnd på filisteerna för mina båda ögon.” Så tog Simson stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tryckte sig mot dem, med höger hand mot ena pelaren och med vänster hand mot den andra. Simson sa: ”Låt mig dö med filisteerna!” Så böjde han sig framåt med full kraft. Och huset störtade över furstarna och allt folket som var där. Simson dödade fler filisteer vid sin död än de han hade dödat medan han levde. Hans bröder och hans fars husfolk kom dit ner och tog med sig honom. De begravde honom mellan Sorah och Eshtaol, i hans far Manoas grav. Simson hade då varit domare i Israel i tjugo år. I Efraims bergsbygd bodde en man vid namn Mika. Han sa till sin mor: ”Angående de 1100 silvermynten som togs ifrån dig och som jag hörde att du uttalade en förbannelse över. Lyssna, de pengarna är hos mig, det var jag som tog dem.” Då sa hans mor: ”Herren välsigne dig, min son!” Han återlämnade de 1100 silvermynten till sin mor, som sa: ”Jag helgar helt och hållet dessa pengar åt Herren för min sons räkning, för tillverkning av både en snidad och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig.” Så när han återlämnade pengarna till sin mor, tog hon tvåhundra silvermynt och gav dem till en guldsmed. Han gjorde av dem en snidad och en gjuten gudabild, som ställdes in i Mikas hus. Mika hade ett gudahus. Och han gjorde en efod och husgudar, och insatte en av sina söner till präst åt sig. I de dagarna fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt. I Betlehem i Juda levde då en ung man av Judas släkt. Han var levit och bodde där som främling. Han lämnade staden Betlehem i Juda för att finna en boplats. På sin resa kom han till Mikas hus i Efraims bergsbygd. Mika frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag är en levit från Betlehem i Juda och är på vandring för att finna en boplats.” Mika sa: ”Stanna hos mig och bli min far och präst. Jag ger dig varje år tio silvermynt och det du behöver av kläder och mat.” Så leviten gick in. Leviten gick med på att stanna hos Mika. Den unge mannen blev som en av hans egna söner. Mika insatte leviten som präst åt sig. Den unge mannen bodde i Mikas hus. Mika sa: ”Nu vet jag att Herren ska vara god mot mig, för jag har en levit som präst.” I de dagarna fanns ingen kung i Israel. Och den tiden letade Dans stam efter ett landområde där de kunde bo, för de hade ännu inte förvärvat sig någon egendom bland Israels stammar. Så Dans söner sände fem tappra män ur sin släkt, från Sorah och Eshtaol, för att spana i och undersöka landet. Uppmanade att undersöka landet kom männen till Efraims bergsbygd och Mikas hus, och där övernattade de. När de var vid Mikas hus kände de igen den unge levitens röst. De vek av och frågade honom: ”Vem har fört dig hit? Vad gör du på den här platsen, varför är du här?” Han berättade vad Mika hade gjort för honom och att Mika gav honom lön för att bli präst åt honom. Då bad de honom: ”Fråga då Gud så vi får veta om vår resa blir framgångsrik.” Prästen svarade: ”Gå i frid. Herren är med på er resa.” De fem männen gick vidare och kom till Laish. De såg att folket där levde i trygghet, som sidonierna, stilla och tryggt. Ingen trakasserades i landet, ingen förtryckte. De bodde långt från sidonierna och hade ingen relation med andra människor. När de återkom till sina bröder i Sorah och Eshtaol, frågade bröderna dem: ”Vad fann ni?” De svarade: ”Vi går till handling och angriper dem! För vi har sett landet och funnit att det är mycket gott. Varför vänta? Tveka inte att dra ut och erövra landet! När ni är där möter ni ett tryggt folk vars land är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där inget saknas av det som finns på jorden.” Så bröt de upp från Sorah och Eshtaol, 600 tungt beväpnade män av Dans släkt. De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen för Dans läger än i dag. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. Därifrån drog de vidare mot Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus. De fem männen som varit ute och spanat i landet vid Laish sa då till sina bröder: ”Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en snidad och en gjuten gudabild! Då fattar ni vad ni ska göra.” Så de vek av och gick till Mikas hus där den unge leviten bodde, och hälsade honom. De 600 tungt beväpnade männen av Dans söner ställde sig vid ingången till porten. De fem män som hade spanat i landet gick upp till huset. De gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de 600 tungt beväpnade männen. När de fem männen gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sa prästen: ”Vad gör ni?” De svarade: ”Håll truten! Följ med oss och bli vår far och präst! Vad är bäst för dig, att vara präst för en enda mans hus eller vara präst för en hel stam och släkt i Israel?” Då blev prästen överlycklig. Han tog efoden, husgudarna och den snidade gudabilden och följde med folket. Sedan vek de av och fortsatte, med barnen, boskapen och allt värdefullt framför sig. När de befann sig en bit ifrån Mikas hus, blev männen som bodde nära hans hus utkommenderade. När de jagat ifatt Dans söner och ropat på dem, vände sig Dans söner om och frågade Mika: ”Vad är det fråga om med hela denna hop?” Mika sa: ”Ni stal gudarna som jag tillverkat, och min präst. Och stack iväg. Vad har jag kvar? Och så undrar ni vad det är fråga om!” Dans söner svarade: ”Inte den tonen! För då kommer upprörda män att angripa er, och då mister både du och ditt husfolk livet.” Därefter fortsatte Dans söner sin väg. Och när Mika insåg att de var starkare än han, återvände han hem. Efter att de stulit det som Mika tillverkat, samt hans präst, kom de till Laish, till ett folk som levde stilla och tryggt. De slog dem med svärd och brände staden. Ingen kom till Laishs hjälp, för den låg långt från Sidon, och folket hade ingen relation med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. De gav staden namnet Dan efter sin stamfar Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Laish. Dans söner satte upp den snidade gudabilden åt sig. Och Jonatan, son till Gershom, Moses son, och hans söner var präster åt Dans stam till dess att landet bortfördes i fångenskap. De satte upp åt sig den snidade gudabild som Mika hade tillverkat. Där förblev den så länge Guds hus var i Shilo. I de dagarna fanns ingen kung i Israel. En levit bodde längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där blev hon i fyra månader. Hennes man gav sig då iväg efter henne. Han ville med vänliga ord få henne tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon släppte in honom i sin fars hus. När kvinnans far fick se leviten mötte han honom med glädje. Svärfar, kvinnans far, fick honom att stanna, och han blev kvar i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där. På fjärde dagen steg de upp tidigt om morgonen och mannen gjorde sig resklar. Då sa kvinnans far till sin svärson: ”Stärk dig med lite mat innan resan.” Så båda satte sig ner och åt och drack tillsammans. Sedan sa kvinnans far: ”Du kan väl stanna över natten och glädja dig.” Men leviten gjorde sig resklar. Då bad hans svärfar honom så enträget att han blev kvar ännu en natt. Han steg upp tidigt om morgonen den femte dagen för att resa. Men kvinnans far sa: ”Styrk dig först och vänta till i eftermiddag.” Så de åt båda tillsammans. Sedan gjorde mannen sig resklar med sin bihustru och sin tjänare. Då sa hans svärfar, kvinnans far: ”Se, det är snart kväll, så var snäll och övernatta här, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och gläd dig! Tidigt i morgon kan ni ger er av så att du får komma hem.” Men mannen ville inte övernatta. Han reste sig upp och gav sig iväg. Han kom till en plats i höjd med Jebus, det är Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru var också med honom. De var nära Jebus och dagen var nästan slut. Då sa tjänaren till sin herre: ”Kom, vi tar in i denna jebusitstad och övernattar där.” Men hans herre svarade: ”Vi ska inte ta in i en främmande stad utan några israeliter. Vi fortsätter till Gibea.” Han sa till sin tjänare: ”Kom, vi försöker hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna.” Så de gick vidare. Och när solen gick ner var de nära Gibea i Benjamin. De vek av från vägen och gick in i Gibea för att övernatta där. Leviten gick och satte sig på stadens torg. Men ingen gav dem husrum för natten. På kvällen kom en äldre man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var benjaminiter. När han fick syn på den resande mannen på stadens torg, frågade han: ”Vart är du på väg, och varifrån kommer du?” Leviten svarade: ”Vi är på väg från Betlehem i Juda till Efraims avlägsna bergsbygd, där jag kommer ifrån. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus. Men ingen vill ge mig husrum. Jag har halm och foder åt våra åsnor, och bröd och vin åt mig och din tjänarinna och den unge mannen som följer med din tjänare. Vi saknar inget.” Den gamle mannen sa: ”Jag önskar dig välgång. Jag ska sörja för allt du saknar. Men på torget ska du inte övernatta.” Så tog han in leviten i sitt hus och gav åsnorna foder. Sedan tvättade de sina fötter och åt och drack. Medan de gladde sig omringades plötsligt huset av stadens usla män som bultade på dörren. De sa till den gamle mannen som ägde huset: ”För ut mannen som kom till ditt hus, vi ska ligga med honom!” Då gick husägaren ut till dem och sa: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Snälla, mannen har ju kommit in i mitt hus. Gör inte en sådan galenskap. Se, här är min dotter som är jungfru samt mannens bihustru. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni skända dem och göra vad ni vill med dem. Men begå inte en sådan galenskap mot den här mannen.” Men männen vägrade lyssna på honom. Då tog leviten sin bihustru och förde ut henne till dem. Och de förgrep sig våldsamt på henne hela natten tills morgonen. De släppte henne först vid gryningen. På morgonen kom kvinnan. Hon kollapsade vid ingången till mannens hus där hennes herre var. Hon låg där tills det ljusnade. Hennes herre steg upp om morgonen och öppnade husets dörr för att gå ut och fortsätta resan. Och se, där låg hans bihustru vid ingången till huset med händerna på tröskeln. Han sa till henne: ”Res dig, vi ska ge oss av!” Men han fick inget svar. Då lyfte han upp henne på åsnan, gjorde sig i ordning och gav sig av hem. När han kom hem hämtade han en kniv. Han tog sin bihustrus kropp som han styckade i tolv delar, lem för lem, och sände dem över hela Israel. Alla som såg det sa: ”Något liknande har aldrig inträffat eller setts från den dag då Israels söner drog upp från Egypten och fram till i dag. Tänk på detta! Rådslå, och säg er mening!” Då drog alla Israels söner ut, från Dan till Beer-Sheba och från Gilead. De samlades som en man inför Herren i Mispa. Ledarna för allt folket, från alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling. Det var 400 000 svärdbeväpnade män till fots. Benjamins söner fick höra att israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels söner sa: ”Berätta hur detta illdåd gick till!” Då sa leviten, den dödade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att övernatta där. Jag attackerades då av Gibeas män, som omringade huset om natten för att komma åt mig. De tänkte döda mig, och min bihustru skändade de så att hon dog. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände delarna överallt i Israels område. För de hade begått en fördärvlig galenskap i Israel. Lyssna, alla Israels söner, lägg fram era råd och förslag här och nu!” Då ställde sig allt folket upp som en man och sa: ”Ingen av oss går hem till sitt tält eller vänder om till sitt hus. Så här gör vi med Gibea: Lotten får avgöra hur vi ska anfalla. I alla Israels stammar tar vi ut tio män av hundra. Och hundra av tusen. Och tusen av tio tusen. De ska skaffa proviant åt hären. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin ska de ge staden vad den förtjänar för den galenskap de begått i Israel.” Alla Israels män samlades vid staden, förenade som en man. Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och lät säga: ”Vad är det för illdåd som begåtts bland er! Lämna ut Gibeas usla män så att vi kan avrätta dem och avlägsna det onda från Israel.” Men benjaminiterna vägrade lyssna på sina bröder israeliterna. Istället samlades Benjamins söner från sina städer till Gibea för att kriga mot Israels söner. Den dagen mönstrade Benjamins söner från städerna 26 000 svärdbeväpnade män, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. Bland alla dessa fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta, och som alla kunde slunga en sten mot håret utan att missa. Och Israels män, undantaget Benjamin, mönstrade 400 000 svärdbeväpnade män. Alla var krigsmän. Israels söner bröt upp och gick upp till Betel. Där frågade de Gud: ”Vem av oss ska först dra ut och kriga mot Benjamins söner?” Herren svarade: ”Juda först.” Nästa morgon bröt Israels söner upp och slog läger nära Gibea. Israels män gav sig ut i krig mot Benjamin. De gick i ställning mot dem vid Gibea. Men Benjamins söner drog ut från Gibea och dödade den dagen 22 000 israeliter. Men folket, Israels män, tog mod till sig och gick åter i ställning på samma plats där de hade ställt upp första dagen. Israels söner gick upp och grät inför Herrens ansikte till kvällen. De frågade Herren: ”Ska vi åter gå ut i krig mot vår bror Benjamin?” Herren svarade: ”Gå ut mot honom!” Dagen efter ryckte israeliterna fram mot Benjamins söner. Samma dag drog Benjamin ut från Gibea mot Israels söner och dödade ytterligare 18 000 svärdbeväpnade män. Då begav sig alla Israels söner, hela hären, upp till Betel. Där satt de och grät inför Herrens ansikte, och fastade hela dagen till kvällen. Och de frambar brännoffer och fredsoffer inför Herren. Israels söner rådfrågade Herren. Den tiden stod Guds förbundsark där, och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, tjänstgjorde inför Herren. De frågade: ”Ska vi åter gå i krig mot vår bror Benjamin, eller ska vi avstå?” Herren svarade: ”Gå! För i morgon ska jag ge honom i er hand.” Israel lade då män i bakhåll runt om Gibea. Därefter drog israeliterna upp mot Benjamins söner på tredje dagen. De gick i ställning mot Gibea så som förut. Benjamins söner drog ut mot hären men lockades bort från staden. Liksom förut angrep de folk i början och dödade ett trettiotal av Israels män på vägarna, både på vägen upp till Betel och på vägen till Gibea över fältet. Då tänkte Benjamins söner: ”Vi besegrar dem nu som förr.” Men Israels män hade sagt: ”Låt oss fly och locka dem bort från staden ut på vägarna.” Alla Israels män drog sig bort från sina positioner och gick i ställning vid Baal-Tamar. Och de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats väster om Geba. Så ryckte 10 000 utvalda män från hela Israel fram emot Gibea. Det blev en hård drabbning. Och benjaminiterna förstod inte att katastrofen stod för dörren. Herren slog Benjamin inför Israel. Den dagen fällde Israels söner 25 100 svärdbeväpnade män av Benjamin. Benjamins söner insåg att de var besegrade. Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de litade på bakhållet som de lagt mot Gibea. De som låg i bakhåll stormade då in i Gibea. De avancerade och slog alla stadens invånare med svärd. Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga från staden. När Israels män vände ryggen till striden, fällde Benjamin i början omkring trettio av Israels män. De tänkte: ”Sannerligen, vi slår dem nu som i förra striden.” När den tjocka röken började stiga upp som en pelare från staden, vände benjaminiterna sig om. Och se! Hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. Israels män vände nu om, och benjaminiterna greps av panik när de insåg att katastrofen stod för dörren. De retirerade och flydde för Israels män mot öknen. Men striden hann upp dem, och israeliterna som kom ut från städerna fällde dem som hamnat mitt emellan. De omringade benjaminiterna, jagade dem och trampade ner dem på deras viloplatser, ända fram mot Gibea på dess östra sida. Av Benjamin stupade 18 000 man, alla mäktiga krigare. Andra benjaminiter retirerade och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd på 5000 man bland dem på vägarna. De förföljde dem till Gideom och slog 2 000 man till. Av benjaminiterna stupade den dagen 25 000 svärdbeväpnade män. Alla var mäktiga krigare. Men 600 man retirerade och flydde mot öknen, till Rimmons klippa. Där blev de kvar i fyra månader. Men Israels män återvände till benjaminiterna och dödade alla med svärd, hela staden, boskapen och allt som kom i deras väg. De brände även ner alla städer som de fann där. Israels män hade avlagt denna ed i Mispa: ”Ingen av oss ska ge sin dotter till hustru åt en benjaminit.” När folket kom till Betel satt de där till kvällen inför Guds ansikte. De storgrät, och sa: ”O, Jahve, Israels Gud, varför har detta hänt i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?” Tidigt nästa dag steg folket upp och byggde där ett altare och frambar brännoffer och fredsoffer. Israels söner sa: ”Är det någon av Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?” För de hade svurit en högtidlig ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle avrättas. Israel led med sin bror Benjamin och sa: ”I dag har en hel stam huggits bort från Israel. Vad ska vi ta oss till så att de som är kvar kan få hustrur? Vi har ju svurit vid Herren att inte ge någon av våra döttrar till hustru åt dem.” De frågade: ”Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?” De fann att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till församlingen i lägret. För när folket mönstrades var ingen av invånarna i Jabesh i Gilead där. Då sände församlingen ut 12 000 mäktiga krigsmän med denna befallning: ”Gå till Jabesh i Gilead och hugg ner invånarna med svärd, även kvinnor och barn. Gör så här: Förinta alla män, samt alla kvinnor som legat med någon man.” Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga jungfrur som inte legat med någon man. Dessa fördes till lägret i Shilo i Kanaan. Sedan sände hela församlingen ett fredsbudskap till Benjamins söner som befann sig på Rimmons klippa. Benjamin återvände då, och israeliterna gav dem de kvinnor från Jabesh i Gilead som de låtit leva. Men de var inte många nog för dem. Folket led med Benjamin, på grund av det tomrum som Herren gjort bland Israels stammar. De äldste i församlingen sa: ”Vad ska vi ta oss till så att de som är kvar kan få hustrur? Alla Benjamins kvinnor har ju utrotats.” De sa: ”De av Benjamin som undkommit måste få sin besittning, så att inte en stam utraderas ur Israel. Men vi kan inte ge dem hustrur av våra egna döttrar, för Israels söner har svurit: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin.” Men de sa: ”Lyssna, det brukar firas en Herrens högtid varje år i Shilo, som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Shekem och söder om Lebona.” De uppmanade Benjamins söner: ”Gå dit och göm er i vingårdarna! När ni får se Shilos döttrar komma och utföra sina danser ska ni träda fram ur vingårdarna, och varje man ska ta sig en hustru bland Shilos döttrar. Sedan kan ni gå till Benjamins land. När deras fäder eller bröder kommer till oss och protesterar, ska vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss tog sig någon hustru i kriget. Och själva gav ni inte era döttrar till dem, för då hade ni dragit skuld över er.” Benjamins söner gjorde så. De tog sig var sin hustru bland de dansare som de hade bortfört. Sedan återvände de till sitt område och återuppbyggde städerna och bosatte sig i dem. Samtidigt begav sig Israels söner därifrån, varje man till sin stam och sin släkt, hem till sin egendom. I de dagarna fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt. I de dagarna när domarna styrde blev det svält i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moab. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moab och slog sig ner där. Så dog Noomis man Elimelek, och hon blev ensam med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. De levde i Moab ungefär tio år, sedan dog även sönerna Mahlon och Kiljon. Så Noomi blev ensam kvar, utan söner och make. Då bröt Noomi upp med sina svärdöttrar för att återvända från Moab. För hon hade hört i Moab att Herren hade besökt sitt folk genom att ge dem bröd. Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda svärdöttrar följde henne. De vandrade åter till Juda. Men Noomi sa till sina båda svärdöttrar: ”Återvänd till era mödrars hus igen! Må Herren visa er godhet, så som ni visat godhet mot de döda och mot mig. Må Herren skänka er trygghet med hem och make.” Hon kysste dem, och de storgrät. De sa till Noomi: ”Nej, vi vill återvända med dig till ditt folk.” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Har jag fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar. Gå! Jag är för gammal att gifta om mig. Och även om jag ännu såg hopp för mig, om jag redan i natt gav mig åt en man och därtill födde söner, skulle ni då vänta tills de blev vuxna? Skulle ni avhålla er och leva utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.” Då storgrät de igen. Orpa kysste sin svärmor, men Rut höll sig intill henne. Noomi sa då: ”Se, din svägerska återvänder till sitt folk och sina gudar. Vänd om och följ din svägerska!” Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, att återvända och inte följa dig. För dit du går vill jag gå, och där du bor vill jag bo. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Jag vill dö där du dör, och där vill jag begravas. Jahve må behandla mig strängt om något annat än döden skiljer mig från dig.” När Noomi såg att Rut var fast besluten att gå med henne avslutade hon samtalet. Så gick de tillsammans till Betlehem. När de anlände kom hela staden i rörelse på grund av dem. Och kvinnorna sa: ”Är det Noomi?” Hon sa till dem: ”Kalla mig inte Noomi, utan Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik reste jag härifrån, tomhänt förde Herren mig tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har ju vittnat mot mig, den Allsmäktige har gjort mig illa.” Så Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska svärdotter Rut, som hade följt med från Moab. De anlände till Betlehem när kornskörden började. Noomi hade en släkting på sin mans sida som hette Boas. Han var en framstående och anständig man i Elimeleks släkt. Moabitiskan Rut sa till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som är vänlig mot mig.” Hon svarade henne: ”Gå, min dotter.” Då gick Rut och kom till en åker. Hon plockade där ax efter skördemännen. Det hände sig att marken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt. Boas kom just då dit från Betlehem. Han hälsade skördemännen: ”Herren vare med er!” De svarade: ”Herren välsigne dig!” Boas frågade sin tjänare som var skördemännens förman vem den unga kvinnan tillhörde. Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: ”Det är en moabitisk kvinna som återvände med Noomi från landet Moab. Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Så hon kom i morse och har hållit på tills nu. En liten stund har hon varit inne och vilat.” Då sa Boas till Rut: ”Lyssna, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker. Ge dig inte av härifrån. Håll dig nära mina tjänstekvinnor. Uppmärksamma var männen arbetar på åkern, och följ kvinnorna. Jag har förbjudit männen att röra dig. Blir du törstig, gå då till krukorna och drick av det som männen öser upp.” Då föll Rut ner med ansiktet mot marken och sa: ”Varför är du så vänlig mot mig och tar dig an mig, fast jag är en främling?” Boas svarade: ”Det har berättats för mig allt vad du gjort för din svärmor efter din mans död. Du lämnade din far och mor och ditt hemland och följde med till ett folk som förr var dig obekant. Herren ska löna dig för det du gjort! Må du bli rikt belönad av Jahve, Israels Gud, när du nu kommit för att söka skydd under hans vingar.” Hon sa: ”Min herre, du har varit så vänlig mot mig, för du har tröstat mig och talat hjärtligt till din tjänarinna, fastän jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor.” Vid måltiden sa Boas till Rut: ”Kom hit och ät av brödet och doppa det i vinättikan.” Så hon satte sig bredvid skördemännen och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över. När hon reste sig för att plocka instruerade Boas sina män: ”Låt henne få plocka mellan kärvarna också, och förödmjuka henne inte. Ni kan även dra ut ax ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem. Och klandra henne inte!” Rut plockade ax på åkern ända till kvällen. Därefter klappade hon ut vad hon plockat, drygt tjugo liter korn. Hon tog det med sig in till staden. Hennes svärmor fick se vad hon plockat. Rut tog också fram och gav Noomi det hon hade fått över efter att ha ätit sig mätt. Då sa hennes svärmor: ”Var har du plockat i dag, och arbetat? Välsignad vare han som tagit sig an dig!” Då berättade hon för sin svärmor vem hon arbetat hos: ”Mannen som jag arbetat hos i dag heter Boas.” Noomi sa till sin svärdotter: ”Välsignad vare han av Herren, som inte upphört vara god mot de levande eller de döda!” Noomi fortsatte: ”Den mannen är vår nära släkting, en av våra återlösare.” Moabitiskan Rut sa: ”Han sa också att jag skulle hålla mig i närheten av hans män tills de var färdiga med hela hans skörd.” Då sa Noomi till sin svärdotter Rut: ”Min dotter, det är bra att du går med hans tjänstekvinnor, för annars kunde du råka ut för något.” Så Rut höll sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax tills korn- och veteskörden var avslutad. Och hon bodde hos sin svärmor. Ruts svärmor Noomi sa: ”Min dotter, jag vill se till att din framtid blir trygg och god. Boas är vår släkting, och du har varit med hans tjänstekvinnor, eller hur? Och just i natt kastar han korn på sin tröskplats. Så tvätta och parfymera dig och klä upp dig. Gå ner till tröskplatsen, men ge dig inte till känna för honom förrän han ätit och druckit. Ta reda på var han lägger sig. Gå dit och lyft täcket vid hans fötter och lägg dig där. Han ska då tala om för dig vad du ska göra.” Rut svarade: ”Jag ska göra allt du säger.” Så hon gick ner till tröskplatsen och gjorde allt vad hennes svärmor hade sagt till henne. När Boas hade ätit och druckit och var glad i hågen, gick han och lade sig intill sädeshögen. Då smög hon dit och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där. Vid midnatt ryckte mannen till. Han böjde sig framåt och såg där en kvinna vid sina fötter! ”Vem är du?” frågade han. Hon svarade: ”Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din vinge över din tjänarinna, för du är min återlösare.” Då sa han: ”Herren välsigne dig, min dotter! Du har visat större kärlek än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. Så var nu inte rädd, min dotter. Jag vill göra för dig allt vad du begär, för alla i stadsporten vet att du är en anständig kvinna. Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare som är närmare än jag. Stanna här i natt. Om han i morgon vill återlösa dig, gott, då får han göra det. Men om han inte vill återlösa dig, då gör jag det, så sant Herren lever! Ligg kvar här tills det blir morgon.” Så Rut låg vid hans fötter till morgonen, men hon steg upp innan folk kunde känna igen varandra. Boas sa: ”Det får inte bli känt att kvinnan kom hit till tröskplatsen.” Sedan sa han: ”Kom med sjalen du har på dig och håll ut den.” Rut gjorde så, och han mätte upp flera liter korn och la det på henne. Sedan gick hon in i staden. När Rut kom till sin svärmor, frågade hon: ”Vem är du, min dotter?” Hon berättade då allt vad mannen hade gjort för henne. Och Rut sa: ”Han gav mig de här kornen och sa: Du ska inte komma tomhänt hem till din svärmor.” Noomi sa: ”Min dotter, ta det nu lugnt tills du vet hur det här slutar. För den mannen kommer inte att vila förrän han får det ordnat redan i dag.” Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom den återlösare förbi som Boas omnämnt. Boas sa: ”Kom och sätt dig här, min vän.” Så han gick dit och satte sig. Boas hämtade sedan tio män av stadens äldste och sa: ”Sätt er här.” Så de satte sig. Därefter sa han till återlösaren: ”Noomi, som återkom från Moab, vill sälja den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek. Så jag tänkte informera dig om detta, och säga: Köp marken i närvaro av dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, gör så. Om inte, låt mig få veta. För bara du har inlösningsrätt, och jag står på tur efter dig.” Han svarade: ”Jag löser in den.” Boas sa: ”Den dag du köper marken av Noomi får du även moabitiskan Rut, den dödes hustru, för att resa upp den dödes namn över hans arvslott.” Återlösaren svarade: ”Då kan jag inte lösa in marken, för det skulle äventyra min egen arvslott. Ta du min inlösningsrätt, jag måste avstå.” Förr i tiden var det sed i Israel vid inlösning och ägarbyte, att en man när ett avtal skulle stadfästas tog av sig sin sandal och gav åt sin motpart. Detta gällde som bekräftelse i Israel. Så återlösaren tog av sig sandalen och sa till Boas: ”Köp det du!”. Då sa Boas till de äldste och till allt folket: ”Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi köper allt som tillhört Elimelek, Kiljon och Mahlon. Samtidigt förvärvar jag mig moabitiskan Rut, Mahlons hustru, som min hustru. Detta för att resa upp den dödes namn över hans arvslott så att den dödes namn inte utplånas bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta.” Allt folket i stadsporten och de äldste svarade: ”Vi är vittnen. Må Herren låta den kvinna som nu kommer till ditt hem bli som Rakel och Lea, som båda byggde upp Israels hus. Visa dig framgångsrik i Efrata och gör dig ett namn i Betlehem! Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de barn som Herren ska ge dig med denna unga kvinna.” Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. Han gick in till henne och Herren gjorde henne med barn. Hon födde en son. Då sa kvinnorna till Noomi: ”Lovprisad är Herren, som lät dig få en återlösare i dag. Hans namn ska bli känt i Israel! Han ska ge dig nytt livsmod och sörja för dig på din ålderdom. Det är ju din svärdotter som fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.” Så tog Noomi barnet i sin famn och blev den som vårdade honom. Grannkvinnorna sa: ”Noomi har fått en son!” De namngav honom, han blev kallad Obed. Han fick sonen Jishaj, som blev far till David. Detta är Peres släkthistoria: Peres fick sonen Hesron, som fick sonen Ram, som fick sonen Amminadab, som fick sonen Nahshon, som fick sonen Salmon, som fick sonen Boas, som fick sonen Obed, som fick sonen Jishaj, som fick sonen David. Elkana hette en man som bodde i Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna, som var barnlös. Den andra hette Peninna, och hon hade barn. Elkana gav sig varje år iväg från sin stad upp till Shilo för att tillbe och offra åt härskarornas Herre. Elis båda söner Hofni och Pinehas var där Herrens präster. Den dag Elkana offrade brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. Men åt Hanna gav han dubbelt så mycket, för han älskade henne fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. För att provocera Hanna brukade hennes rival förarga henne eftersom Herren hade gjort henne ofruktsam. Detta pågick vareviga år. Så fort Hanna gick upp till Herrens hus provocerade Peninna henne. Hanna grät och hade ingen matlust. Hennes man Elkana frågade henne: ”Hanna, varför gråter du och är så sorgsen? Varför har du ingen matlust? Är jag inte mer för dig än tio söner?” Efter att de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna. Prästen Eli satt på en stol vid dörren till Herrens tempel. I hjärtesorg bad Hanna till Herren medan hon storgrät. Hon gav ett löfte: ”Härskarornas Herre, se din tjänarinnas lidande. Kom ihåg mig och glöm inte din tjänarinna. Låt mig få en son. Då ska jag ge honom åt Herren alla hans livsdagar, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” Medan hon alltjämt bad inför Herren iakttog Eli hennes mun. Hanna bad i sitt hjärta. Bara hennes läppar rördes, men hennes röst hördes inte. Så Eli trodde att hon var berusad. Då sa Eli till henne: ”Hur länge tänker du vara berusad? Gör dig av med vinet!” ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en kvinna som är svårt bedrövad. Vin och starkvaror har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. Tänk inte att din tjänarinna är en djävulsk kvinna, för hela tiden var det min stora oro och förbittring som fick mig att be.” Då sa Eli: ”Gå i frid, Israels Gud må ge dig vad du bad honom om!” Hon sa: ”Må du se med välvilja på din tjänarinna.” Sedan gick hon iväg. Hon började äta och såg inte mer nedslagen ut. De steg upp tidigt nästa morgon och tillbad inför Herren. Sedan återvände de hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. När tiden var inne blev Hanna med barn och födde en son. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom,” sa hon. Elkana gick iväg med allt sitt husfolk för att frambära sitt årliga slaktoffer och löftesoffer åt Herren. Men Hanna följde inte med utan sa till sin man: ”När pojken blivit avvand ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte. Där ska han få stanna för alltid.” Hennes man Elkana sa: ”Gör vad du finner bäst. Vänta tills du avvant honom. Må Herren uppfylla sitt ord.” Så hustrun blev kvar hemma och ammade sin son till dess han var avvand. När hon hade avvant honom tog hon med sig den unge pojken dit upp. Hon tog också med sig tre tjurar, tjugo liter mjöl och ett kärl med vin, och förde honom till Herrens hus i Shilo. De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. Hon sa: ”O, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här hos dig och bad till Herren. Den här pojken bad jag om, och nu har Herren besvarat min bön. Så jag ger pojken tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och han tillbad Herren där. Hanna bad: ”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren. Jag blir allt starkare i Herren. Jag ger svar på tal till mina fiender, för jag gläder mig i din frälsning. Ingen är helig som Herren. Du är den ende. Ingen klippa är som vår Gud. Tala inte så högmodigt hela tiden, sluta med ert arroganta prat! För Jahve är en Gud som vet, och han väger varje gärning. De mäktigas bågar är brutna, men de svaga rustar sig med kraft. De mätta tvingas arbeta för bröd, men de hungriga slipper hungra mer. Den barnlösa kvinnan föder sju, men hon med många söner tynar bort. Herren dödar och ger liv, för ner till dödsriket och för upp igen. Herren gör fattig och han gör rik, han förödmjukar och han upphöjer. Han reser den ringe ur stoftet och lyfter den utsatte ur dyn. Han sätter dem bland furstar och låter dem ärva härlighetens tron. För jordens grundpelare är Herrens, på dem lade han världen. Han vakar över sina heligas steg, men de onda tystas i mörkret. För av egen kraft är ingen stark. Herren krossar sina fiender och dundrar mot dem i himlen. Herren dömer jordens ändar och ger makt åt sin kung. Han ger sin smorde stor kraft.” Elkana gick hem igen till Rama. Och pojken Samuel tjänade inför Herren under prästen Eli. Men Elis söner var usla män som inte kände Herren. Så här betedde sig prästerna mot folket: När en man offrade ett slaktoffer och köttet kokades, kom prästens tjänare med en treuddig gaffel. Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan. Allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så betedde de sig mot alla israeliter som kom till Shilo. Till och med innan fettet var bränt kom prästens tjänare och sa till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen! För han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” Om mannen då svarade: ”De måste först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det genast, annars tar jag det med våld!” De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom de föraktade Herrens offer. Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte. Pojken var klädd i linne-efod. Hans mor gjorde varje år en liten kåpa åt honom. Den hade hon med sig när hon och hennes man kom upp för att offra det årliga slaktoffret. Eli välsignade Elkana och hans hustru: ”Må Herren ge dig barn med denna kvinna, istället för den som hon invigde åt Herren.” Sedan återvände de hem. Herren såg till Hanna och hon blev med barn. Hon fick tre söner och två döttrar. Och pojken Samuel växte upp inför Herren. Eli var nu mycket gammal. Han fick höra om allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till mötestältet. Då sa han till dem: ”Varför gör ni så? Jag hör från allt folket här om hur ont ni beter er. Nej, mina söner, det är inget gott rykte jag hör cirkulera bland Herrens folk! Om en man syndar mot en annan kan Gud medla för honom. Men om en man syndar mot Herren, vem kan då medla för honom?” Men de vägrade lyssna till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem. Men pojken Samuel växte upp och var till glädje för både Herren och människor. En gudsman kom till Eli och sa till honom: ”Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din fars släkt när de var i Egypten och faraos hus? Ur Israels alla stammar utvalde jag honom till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav åt din fars hus Israels söners alla eldoffer. Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag påbjudit i min boning? Du ärar dina söner mer än mig genom att göda er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel. Därför säger Jahve, Israels Gud: Ja, jag sa att ditt hus och din fars hus skulle få vandra inför mig för alltid. Men nu säger Herren: Inte längre! För jag ska ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig ska vara under förbannelse. Lyssna, dagar ska komma då jag hugger av kraften hos både dig och din fars hus, så att ingen ålderman mer ska finnas i ditt hus. Du ska få se betryck i min boning. Trots allt gott jag gör i Israel ska ingen ålderman någonsin finnas i ditt hus. Men jag ska inte avlägsna varje man av din släkt från mitt altare, så att dina ögon slocknar och din själ bedrövas. Men alla som växer upp i ditt hus ska dö i sina bästa år. Det som drabbar dina båda söner Hofni och Pinehas ska bli tecknet för dig: De ska båda dö på samma dag. Men jag ska resa upp åt mig en trogen präst som ska verka efter mitt hjärta och min själ. Jag ska bygga åt honom ett bestående hus, och han ska ständigt vandra inför min smorde. Och alla som är kvar av ditt hus ska komma och bönfalla inför honom om lite pengar eller en brödkaka och säga: Låt mig få någon prästsyssla så att jag får en bit bröd att äta.” Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren under Elis uppsikt. I de dagarna kom det sällan ord från Herren och profetsyner var ovanliga. Det hände en dag när Eli låg på sin plats. Han kunde knappt se längre. Guds lampa hade ännu inte slocknat. Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. Då kallade Herren på Samuel, som svarade ”Här är jag”. Han skyndade bort till Eli och sa: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Så han gick och lade sig. Herren kallade åter på Samuel, som steg upp och gick till Eli och sa: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han sa: ”Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen.” Samuel kände inte Herren än, och Herrens ord hade ännu inte uppenbarats för honom. Herren kallade på Samuel för tredje gången. Han steg upp och gick till Eli och sa: ”Här är jag, du ropade på mig.” Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. Så han sa till Samuel: ”Gå och lägg dig, och ropar han på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör.” Samuel gick och lade sig på sin plats. Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och Samuel sa: ”Tala, din tjänare hör.” Då sa Herren till Samuel: ”Lyssna, jag ska göra något i Israel som kommer att dåna i öronen på alla som hör det. Den dagen ska jag verkställa mot Eli allt som jag talat mot hans hus, från början till slut. Jag har sagt till honom att jag ska döma hans hus för alltid på grund av den synd som han kände till, detta att hans söner drog förbannelse över sig utan att han tillrättavisade dem. Därför svor jag en ed till Elis hus att deras skuld aldrig ska försonas, varken med slaktoffer eller offergåvor.” Samuel låg kvar till morgonen. Då öppnade han dörrarna till Herrens hus. Men han var rädd för att berätta synen för Eli. Då ropade Eli på Samuel: ”Samuel, min son!” Han svarade: ”Här är jag.” Eli fortsatte: ”Vad sa han till dig? Dölj det inte för mig. Gud ska behandla dig strängt om du döljer för mig ett enda ord av det han sa till dig.” Så Samuel berättade allt för honom utan att dölja något. Eli sa: ”Han är Jahve. Han gör det han anser vara bäst.” Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät inget av hans ord falla till marken. Hela Israel från Dan till Beer-Sheba förstod att Samuel var betrodd som Herrens profet. Herren fortsatte att visa sig i Shilo, för Herren uppenbarade sig för Samuel i Shilo genom sitt ord. Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut för att kriga mot filisteerna. De slog läger vid Ebenezer medan filisteerna slog läger vid Afek. Filisteerna ställde upp sig mot Israel. Striden intensifierades och israeliterna besegrades av filisteerna, som nedgjorde omkring fyratusen man på slagfältet. När truppen återkom till lägret sa Israels äldste: ”Varför slog Herren oss i dag inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo. Den ska vara ibland oss och rädda oss från våra fienders våld. Så folket sände män till Shilo. De hämtade förbundsarken som tillhör härskarornas Herre, han som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas var där med Guds förbundsark. När Herrens förbundsark kom in i lägret höjde alla israeliterna ett jubelrop så att marken skalv. Filisteerna hörde jubelropet och sa: ”Varför detta jubelrop i hebreernas läger?” De fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret. Då blev de rädda, för de tänkte: ”Det har kommit gudar in i lägret.” De sa: ”Vi är fördömda! Något sådant har aldrig hänt förut. Vi är fördömda! Vem kan rädda oss från dessa mäktiga gudar? Det var ju dessa gudar som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. Men var starka som män, filisteer! Annars blir ni slavar åt hebreerna liksom de var slavar åt er. Kämpa nu som män!” Filisteerna gick till attack och israeliterna besegrades och varje man flydde till sitt tält. Det blev en väldig slakt, trettiotusen israeliska fotsoldater föll. Guds ark erövrades, och Elis båda söner Hofni och Pinehas dödades. En man ur Benjamins stam sprang från slagfältet och kom samma dag till Shilo. Han hade sönderrivna kläder och jord på huvudet. När han kom fram satt Eli på sin stol vid vägkanten och vaktade, för han var utom sig av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden och rapporterade, skrek hela staden. När Eli hörde ropen sa han: ”Varför detta oväsen?” Mannen skyndade sig dit och rapporterade för Eli. Eli var nittioåtta år. Han hade starr och kunde inte se. Mannen sa till Eli: ”Jag kommer från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag.” Eli frågade: ”Vad har hänt, min son?” Budbäraren svarade: ”Israel flydde för filisteerna. Det blev en väldig slakt bland folket. Dina båda söner Hofni och Pinehas är döda. Och Guds ark erövrades.” Så fort han nämnde Guds ark föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten. Och gammal och överviktig som han var bröt han nacken och dog. Eli hade varit domare i Israel i fyrtio år. Elis sonhustru, Pinehas hustru, var med barn och skulle snart föda. Hon fick höra att Guds ark var erövrad och att hennes svärfar och make var döda. Då kom värkarna över henne. Hon kollapsade och födde sitt barn. Vid hennes dödsstund sa kvinnorna omkring henne: ”Var inte rädd, du har fött en son.” Men hon varken svarade eller brydde sig. Hon gav pojken namnet I-Kabod, och sa: ”Härligheten är borta från Israel”. Eftersom Guds ark hade erövrats och hennes svärfar och make var döda, sa hon: ”Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är erövrad.” Filisteerna tog Guds ark och förde den från Ebenezer till Ashdod. De förde in Guds ark i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon. När folket i Ashdod tidigt nästa dag kom dit, fann de att Dagon låg framstupa på marken framför Herrens ark. Så de tog Dagon och placerade honom åter på hans plats. När de kom dit tidigt nästa morgon såg de återigen Dagon ligga framstupa framför Herrens ark. Dagons huvud och bägge händerna låg avbrutna på tröskeln. Bara kroppen var bevarad. Det är därför man i Ashdod än i dag inte trampar på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel. Herrens hand låg tungt över folket i Ashdod och områdena omkring. Han sände förödelse bland dem och slog dem med tumörer. När Ashdods män såg vad som hände sa de: ”Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand ligger tungt på oss och vår gud Dagon.” De kallade samman alla filisteernas furstar och sa: ”Vad ska vi göra med Israels Guds ark?” De svarade: ”Flytta den till Gat.” Så de flyttade Israels Guds ark dit. Men när de hade flyttat den dit drabbade Herrens hand staden och orsakade panik. Han slog stadens män, både små och stora, med tumörer. Då sände de Guds ark till Ekron. Men så fort Guds ark kom till Ekron skrek männen där: ”De har skickat hit Israels Guds ark för att döda oss och vårt folk!” De kallade samman alla filisteernas furstar och sa: ”Sänd tillbaka Israels Guds ark till sin plats igen, så att den inte dödar oss och vårt folk!” Dödspanik hade nämligen kommit över hela staden. Guds hand låg mycket tungt över den. De män som inte dog blev slagna av tumörer. Och ropet från staden steg mot himlen. Herrens ark befann sig i filisteernas land i sju månader. Då kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sa: ”Vad ska vi göra med Herrens ark? Säg oss hur vi ska sända den tillbaka till dess plats.” De svarade: ”Om ni vill sända iväg Israels Guds ark ska ni inte sända bort den utan gåvor. Ge honom åtminstone ett skuldoffer. Då ska ni botas, och ni ska förstå varför hans hand inte viker ifrån er.” De frågade: ”Vad för slags skuldoffer ska vi sända honom?” De svarade: ”Fem tumörer av guld och fem råttor av guld, efter antalet av filisteernas furstar, för samma plåga har drabbat er alla och era furstar. Gör avbildningar av era tumörer och av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske lättar han då sin hand över er och era gudar och ert land. Varför förhärdar ni era hjärtan likt farao och egyptierna? Efter att Gud handlat grymt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? Så gör nu en ny vagn, och ta två kor som har kalvat och aldrig gått under ett ok. Spänn korna för vagnen, och ta kalvarna ifrån dem och för dem hem. Ställ Herrens ark på vagnen. Lägg ner guldföremålen som ni ger honom som skuldoffer i ett skrin bredvid arken. Sänd sedan iväg vagnen. Observera om den tar vägen till sitt eget område, till Bet-Shemesh. Då var det Herren som vållade oss denna hemska ofärd. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan det drabbade oss av en ren tillfällighet.” Männen gjorde så. De tog två kor som hade kalvat och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. De ställde Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och avbildningarna av tumörerna. Korna gick raka vägen mot Bet-Shemesh. De höll sig till vägen och gick där råmande utan att vika av vare sig till höger eller vänster. Filisteernas furstar följde efter dem till gränsen mot Bet-Shemesh. I Bet-Shemesh höll folket på med veteskörd i dalen. När de såg upp fick de syn på arken. Och de blev glada när de såg den. Vagnen kom till åkern som tillhörde Josua från Bet-Shemesh. Där stannade den vid en stor sten. Då högg de upp träet från vagnen och offrade korna som brännoffer åt Herren. Leviterna tog ner Herrens ark samt skrinet med guldföremålen som fanns där bredvid, och placerade dem på den stora stenen. Männen i Bet-Shemesh frambar på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. När filisteernas fem furstar hade bevittnat detta återvände de samma dag till Ekron. Som skuldoffer åt Herren hade filisteerna skickat tillbaka en tumör av guld för varje stad: Ashdod, Gaza, Ashkelon, Gat och Ekron. Råttorna av guld var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, både befästa städer och byar på landet. Den stora stenen där de placerade Herrens ark finns kvar än i dag på Josuas åker i Bet-Shemesh. Gud slog männen i Bet-Shemesh för att de hade sett in i Herrens ark. Herren slog av folket 50 070 man. Folket sörjde över att Herren hade slaktat så många bland dem. Männen i Bet-Shemesh sa: ”Vem kan bestå inför Jahve, denne helige Gud? Och till vem ska arken gå härifrån?” De sände bud till invånarna i Kirjat-Jearim och sa: ”Filisteerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er.” Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade Herrens ark. De förde den in i Abinadabs hus på höjden och invigde hans son Eleasar till att handha Herrens ark. Från den dagen då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick det hela tjugo år. Allt folket i Israel längtade efter Herren. Samuel sa till hela Israels hus: ”Om ni vänder om till Herren av hela ert hjärta måste ni avlägsna de främmande gudarna och ashtarterna! Vänd era hjärtan till Jahve och tjäna endast honom. Då ska han rädda er ur filisteernas våld.” Då gjorde Israels söner sig av med baalerna och ashtarterna och tjänade endast Jahve. Samuel sa: ”Samla hela Israel till Mispa. Jag ska be till Herren för er.” Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren. De fastade den dagen och sa: ”Vi har syndat mot Herren.” Och Samuel dömde Israels söner i Mispa. Så fort filisteerna hörde att Israels söner hade samlats i Mispa drog filisteernas furstar upp mot Israel. När Israels söner hörde det blev de rädda för filisteerna. Israels söner sa till Samuel: ”Upphör inte att ropa till Jahve vår Gud för oss, så att han räddar oss från filisteernas våld.” Då tog Samuel ett dilamm och frambar det som ett helt brännoffer åt Herren. Han ropade till Herren för Israel, och Herren bönhörde honom. Medan Samuel frambar brännoffret ryckte filisteerna fram för att attackera Israel. Men Herren dånade med ett starkt åskväder över filisteerna på den dagen och orsakade panik bland dem. De besegrades av Israel, vars män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nedgjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar. Sedan tog Samuel en sten som han reste mellan Mispa och Shen. Han kallade stenen Ebenezer, och sa: ”Hittills har Herren hjälpt oss.” Så blev filisteerna kuvade och kom inte in i Israel mer. Herrens hand var emot filisteerna så länge Samuel levde. Städerna som filisteerna hade erövrat från Israel återtog Israel, från Ekron till Gat. Även områden omkring dem räddade Israel tillbaka från filisteernas hand. Det blev även fred mellan Israel och amoreerna. Samuel var domare i Israel så länge han levde. Varje år reste han runt mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser skipade han rätt i Israel. Sedan återvände han till Rama, som var hans hem. Där skipade han rätt i Israel, och där byggde han ett altare åt Herren. När Samuel blev gammal satte han sönerna till domare över Israel. Hans förstfödde hette Joel och den andre hette Abia. De var domare i Beer-Sheba. Men sönerna följde inte i Samuels fotspår. Istället vek de av och sökte mammon. De tog mutor och förvrängde rättvisan. Då samlades Israels alla äldste och kom till Samuel i Rama, och sa till honom: ”Lyssna, du är gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Sätt därför en kung till att styra över oss, som det är hos alla andra folk.” Det var enligt Samuel ett uselt förslag när de sa: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren, som svarade: ”Gör allt vad folket begär av dig! För det är inte dig de har förkastat, det är mig de har förkastat som deras kung. Så har de alltid betett sig, från den dag jag förde dem upp från Egypten till denna dag. De har övergett mig och dyrkat andra gudar. Och så gör de nu mot dig. Nu ska du lyssna till dem. Men du måste varna dem och göra klart för dem kungens rättigheter när han regerar över dem.” Samuel återgav till folket, som hade begärt en kung av honom, alla Herrens ord. Han sa: ”Följande rättigheter får den kung som ska regera över er: Han ska ta era söner ut till sina vagnar och hästar, eller till att springa framför hans vagn. Han ska låta en del bli befäl över tusen och över femtio, andra får plöja hans åkrar och bärga hans skörd, andra får tillverka hans krigsvapen och tillbehören till vagnarna. Han ska ta era döttrar till att göra salvor, laga mat och baka. Han ska ta era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar och ge åt sina tjänare. Han ska ta tionde av er säd och era vinskördar och ge åt sina hovmän och tjänare. Han ska ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor till att utföra hans verk. Han ska ta tionde av er småboskap. Och ni själva ska bli hans slavar. När dagen kommer då ni ropar på grund av er kung som ni valt åt er, då ska Herren inte svara er.” Men folket vägrade lyssna till Samuel, och sa: ”Nej, vi vill ha en kung över oss! Då blir vi som alla andra folk. Vår kung ska skipa rätt åt oss. Han ska dra ut framför oss och föra våra krig.” Samuel lyssnade på allt vad folket sa och framförde det till Herren, som sa till Samuel: ”Lyssna till deras ord och låt dem få en kung.” Och Samuel sa till Israels män: ”Gå hem, var och en till sin stad.” I Benjamin levde en mäktig och framstående man vid namn Kish. Han var son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han hade en son vid namn Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels söner var ståtligare. Han var huvudet högre än allt folket. En gång hade några åsnor försvunnit för Sauls far Kish. Då sa Kish till sin son Saul: ”Ta med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsnorna.” Då vandrade Saul genom Efraims bergsbygd och sedan genom Shalishalandet och Shaalimlandet samt Benjamins land, men ingenstans kunde han finna dem. När de kom till Sufs land sa Saul till tjänaren som var med honom: ”Kom, vi går hem igen. Annars börjar min far bara oroa sig för oss och inte åsnorna.” Men han svarade Saul: ”Lyssna, i den här staden finns en respekterad gudsman. Allt han säger inträffar. Låt oss gå dit. Kanske han kan säga vilken väg vi ska ta.” Då sa Saul till sin tjänare: ”Om vi går dit, vad ska vi ta med till mannen? Brödet är slut i vår packning och ingen gåva har vi att ta med till gudsmannen. Vad har vi?” Åter svarade tjänaren Saul: ”Se, här har jag lite silver. Det ska jag ge gudsmannen och han ska tala om vilken väg vi ska ta.” – När en man i Israel förr i tiden gick för att fråga Gud sa han: ”Kom, vi går till siaren.” Den som numera kallas profet kallades förr siare. – Saul sa till sin tjänare: ”Det var ett bra förslag. Kom så går vi!” Så gick de till staden där gudsmannen fanns. När de gick uppför backen mot staden mötte de några flickor som kom ut för att hämta vatten. De frågade dem om siaren var där? De svarade: ”Ja, alldeles i närheten. Men skynda er, för han har kommit till staden i dag eftersom folket denna dag har en offerfest uppe på höjden. När ni går in i staden finner ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter nämligen inte förrän han kommer, för han ska välsigna offret innan de inbjudna kan börja äta. Gå bara upp dit, så kommer ni att träffa honom.” Så de gick upp till staden. Och se, så fort de gick in i staden kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden. Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: ”I morgon vid den här tiden sänder jag till dig en man från Benjamins land. Honom ska du smörja till furste över mitt folk Israel. Han ska rädda mitt folk från filisteernas våld, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har nått mig.” När Samuel såg Saul sa Herren till honom: ”Se, där är mannen som jag talade till dig om, han ska styra mitt folk.” Saul gick fram till Samuel i stadsporten och sa: ”Säg mig var siaren bor.” Samuel svarade Saul: ”Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för där ska du i dag äta med mig. När jag i morgon tar avsked av dig ska jag ge dig besked om allt vad du har på hjärtat. Oroa dig inte för åsnorna som försvann för tre dagar sedan, de har kommit till rätta. Och alla i Israel, vem önskar de om inte dig och hela din fars hus?” Saul svarade: ”Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel. Och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Så varför talar du till mig så?” Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen. Han gav dem främsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna. Samuel sa till kocken: ”Ge mig köttstycket jag gav dig och bad dig lägga åt sidan.” Kocken tog fram ett lår med allt kött på det och satte fram åt Saul. Samuel sa: ”Det här har sparats åt dig, varsågod. Det har lagts undan åt dig för just den här stunden, som jag inbjudit folket till.” Så åt Saul den dagen med Samuel. Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden, och Samuel samtalade med Saul uppe på taket. De vaknade tidigt vid gryningen. Samuel ropade upp till Saul på taket: ”Stig upp, så ska jag sända iväg dig.” Då steg Saul upp och de gick tillsammans ut. Då de kom ner till utkanten av staden sa Samuel till Saul: ”Säg till tjänaren att gå i förväg, men stanna du här så ska jag låta dig höra Guds ord.” Och tjänaren gick vidare. Samuel tog en oljeflaska och hällde oljan över Sauls huvud. Han kysste honom och sa: ”Lyssna, Herren har smort dig till härskare över sin arvedel. När du lämnat mig i dag ska du möta två män vid Rakels grav i Selsah på Benjamins område. De ska tala om för dig att åsnorna du sökt efter har kommit till rätta, och att din far inte längre tänker på dem men är orolig för er och säger: ’Vad ska jag göra för min son?’ När du fortsätter därifrån och kommer till Tabors terebint, ska du möta tre män på väg upp till Gud i Betel. Den ene bär tre killingar, den andre bär tre brödkakor och den tredje bär en vinlägel. De ska önska dig all välgång och ge dig två bröd, som du ska ta emot. Sedan kommer du till Guds Gibea där filisteerna har en förläggning. När du kommer in i staden möter du en skara profeter på väg ner från offerhöjden. Framför dem spelas på lyra, tamburin, flöjt och harpa medan de själva profeterar. Herrens Ande ska komma mäktigt över dig, och du ska profetera med dem och bli helt förvandlad. När dessa tecken inträffat inför dig, gör då vad du ska göra, för Gud är med dig. Gå sedan före mig till Gilgal. Lyssna, jag ska komma ner till dig för att frambära brännoffer och fredsoffer. Vänta sju dagar tills jag kommer och meddelar vad du ska göra.” När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, gav Gud honom ett annat hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. När de kom till Gibea mötte honom en skara profeter. Då kom Guds Ande mäktigt över honom, och han profeterade bland dem. Alla som hade känt Saul såg att han profeterade med profeterna. De sa till varandra: ”Vad har hänt med Kishs son? Är även Saul bland profeterna?” En man därifrån sa: ”Vem är deras far?” Det var så ordspråket uppkom: ”Är även Saul bland profeterna?” När Saul slutade profetera gick han upp på offerhöjden. Sauls farbror frågade honom och hans tjänare var de hade varit. ”Vi har letat efter åsnorna”, svarade Saul. ”Men när vi inte kunde finna dem, gick vi till Samuel.” Sauls farbror sa: ”Säg mig vad Samuel sa till er.” Saul svarade sin farbror: ”Han gjorde klart för oss att åsnorna kommit till rätta.” Men vad Samuel hade sagt om kungadömet höll han tyst om inför farbrorn. Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa. Han sa till Israels söner: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Jag förde Israel upp från Egypten och befriade er från egyptierna och från alla kungadömen som förtryckte er. Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddar er ur alla hemsökelser och svårigheter, och ni har sagt till honom: ’Du måste sätta en kung över oss!’ Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och släkter.” Samuel lät alla Israels stammar träda fram. Och lotten föll på Benjamins stam. Han lät sedan släkt för släkt i Benjamins stam träda fram, och lotten föll på Matris släkt. Därefter föll lotten på Saul, Kishs son. De letade efter honom men kunde inte finna honom. Och de frågade på nytt Herren: ”Har mannen kommit hit än?” Herren svarade: ”Han gömmer sig bland godset.” De sprang dit och hämtade honom. När han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. Samuel sa till allt folket: ”Här ser ni den som Herren utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket.” Då ropade allt folket: ”Leve kungen!” Samuel förklarade för folket de kungliga rättigheterna. Han skrev ner dem i en bokulle och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem var och en till sitt. Och Saul begav sig hem till Gibea. En skara krigsmän vilkas hjärtan Gud vidrört följde honom. Men några usla män sa: ”Hur ska den där kunna rädda oss?” De föraktade honom och gav honom ingen hyllningsgåva. Men Saul låtsades som ingenting. Ammoniten Nahash drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sa alla män i Jabesh till Nahash: ”Slut ett förbund med oss och vi ska tjäna dig.” Ammoniten Nahash svarade: ”Jag ska sluta ett förbund med er på det villkoret att jag får sticka ut högra ögat på er alla och så förödmjuka hela Israel.” De äldste i Jabesh sa till honom: ”Ge oss sju dagars frist så att vi kan sända bud över hela Israel. Om då ingen vill bistå oss kommer vi ut till dig.” Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då storgrät allt folket. Just då kom Saul från åkern bakom sina oxar. Han frågade: ”Vad är det med folket, varför gråter de?” De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt. När Saul hörde detta kom Guds Ande mäktigt över honom och han blev ursinnig. Han tog ett par oxar och styckade dem. Sedan sände han styckena med sändebuden runt om hela Israel och lät säga: ”Den som inte drar ut och följer Saul och Samuel, med hans oxar går det så här.” Då kom fruktan från Herren över folket så att de drog ut som en man. Saul inmönstrade dem i Besek. Israels söner utgjorde 300 000 och Judas män 30 000. De sa till sändebuden som hade kommit: ”Säg till männen i Jabesh i Gilead att de i morgon när solen bränner som hetast ska få hjälp.” Sändebuden gav sig av och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada. Sedan sa männen i Jabesh till Nahash: ”I morgon kommer vi ut till er, och ni kan då göra med oss vad ni vill.” Följande dag delade Saul upp folket i tre enheter. De trängde in i lägret vid gryningen och nedgjorde ammoniterna ända tills dagen blev som hetast. De som överlevde spreds ut, inte två av dem undkom tillsammans. Folket sa till Samuel: ”Vilka var de som ifrågasatte att Saul skulle regera över oss? Ta hit dessa män så att vi får döda dem.” Men Saul sa: ”Denna dag ska ingen man dödas, för i dag har Herren räddat Israel.” Samuel sa till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och där förnya kungadömet.” Så allt folket gick till Gilgal, och där gjorde de Saul till kung inför Herren och offrade fredsoffer inför Herrens ansikte. Och Saul och alla Israels män var överlyckliga. Samuel sa till hela Israel: ”Jag har lyssnat till precis allt ni sagt mig. Jag har gett er en kung. Nu är det kung Saul som ska leda er. Jag är gammal och grå och mina söner är ibland er. Jag har lett er från min ungdom till denna dag. Se, här står jag nu. Vittna nu mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag tagit mutor av någon för att sedan blunda? Då ska jag ersätta det.” De svarade: ”Du har varken kränkt oss, förtryckt oss eller tagit något från någon.” Då sa han till dem: ”Herren och hans smorde är i dag vittne mot er, att ni inte funnit något att anklaga mig för.” De svarade: ”Han är vittne.” Samuel sa till folket: ”Det var Herren som utsåg Mose och Aron och förde era fäder upp från Egypten. Ställ er nu här så att jag kan döma er inför Herren angående alla rättfärdiga handlingar som Herren gjort med er och era fäder. När Jakob hade kommit till Egypten ropade era fäder till Herren, och han sände Mose och Aron. De förde era fäder ut från Egypten och lät dem få bo på denna plats. Men de glömde Jahve sin Gud. Då gav han dem i händerna på Sisera, Hasors befälhavare, och filisteerna och den moabitiske kungen. Dessa drog ut i krig mot dem. Sedan ropade de till Herren: Vi har syndat, för vi har övergett Jahve och dyrkat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders händer så ska vi tjäna dig. Då sände Herren Jerubbaal, Bedan, Jefta samt Samuel, och räddade er från fienderna runt omkring, så att ni kunde bo tryggt. Men när ni såg att Nahash, ammoniternas kung, kom emot er, sa ni till mig: ’Nej, vi vill att en kung regerar över oss!’ – fastän Jahve er Gud är er kung. Se, här är nu den kung som ni valt och som ni bad om. Herren har satt en kung över er. Om ni fruktar Herren, tjänar honom, lyssnar på honom, och inte är upproriska mot det Herren säger, då följer både ni och kungen som regerar över er, Jahve er Gud. Men om ni inte lyssnar på Herren utan är upproriska mot det Herren säger, då ska Herrens hand vara mot er liksom mot era fäder. Ta er i akt och se det stora som Herren ska göra i er åsyn. Är det inte nu tiden för veteskörden? Jag ska ropa till Herren att han ska sända åska och regn. Då ska ni förstå och se att det i Herrens ögon var en stor ondska när ni begärde en kung.” Samuel ropade till Herren, och Herren sände åska och regn den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. Och allt folket sa till Samuel: ”Be till Jahve din Gud för dina tjänare så att vi inte dör. För till alla våra synder har vi lagt det onda att vi begärde en kung.” Samuel sa till folket: ”Var inte rädda. Ni har gjort allt detta onda. Vänd er bara inte bort från Herren utan tjäna Herren av hela ert hjärta. Vänd er inte bort för att ränna efter tomma avgudar som varken kan hjälpa eller befria, för de är intighet. För sitt stora namns skull ska Jahve inte förskjuta sitt folk, eftersom det behagat honom att göra er till sitt folk. Jag för min del tänker aldrig synda så mot Herren att jag upphör att be för er. Jag vill istället lära er den goda och rätta vägen. Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Beakta det stora han gjort med er! Men om ni fortsätter att begå onda handlingar ska både ni och er kung gå under.” Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året valde han ut 3 000 män åt sig ur Israel. 2 000 var hos Saul i Mikmas och i Betels bergsbygd, och 1 000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Saul sände resten av folket hem till sina egna tält. Jonatan attackerade filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Saul lät blåsa i horn över hela landet för att uppmana hebreerna att lyssna, och hela Israel fick höra att Saul hade attackerat filisteernas utpost och att Israel nu var avskytt av filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filisteerna samlades för att gå i krig mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och en armé så talrik som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmas öster om Bet-Aven. När Israels män såg att de befann sig i fara eftersom folket var pressat, gömde de sig i grottor, snår, klippor, underjordiska gångar och brunnar. Några hebreer gick över Jordanfloden in i Gads och Gileads land. Men Saul var kvar i Gilgal, och allt hans manskap var skräckslaget. Han väntade i sju dagar, den tid Samuel hade bestämt. Men när Samuel inte kom till Gilgal började manskapet skingras från honom. Då befallde Saul att brännoffret och fredsoffret skulle föras fram till honom, och han offrade brännoffret. Så fort han slutat offra kom Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom. Men Samuel sa: ”Vad har du gjort!” Saul svarade: ”När jag såg att manskapet övergav mig och att du inte kom på bestämd tid och att filisteerna samlades vid Mikmas, då tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig här i Gilgal, och jag har inte sökt Herrens välvilja. Så jag kände mig förpliktad att offra brännoffret.” Samuel sa: ”Du har handlat oförståndigt. Du har inte hållit budet som Jahve din Gud gav dig. Hade du gjort det skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. Men nu ska ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta och utsett honom till furste över sitt folk. För du har inte hållit vad Herren befallt dig.” Sedan bröt Samuel upp från Gilgal och gick till Gibea i Benjamin. Och Saul mönstrade folket hos honom, omkring sexhundra man. Saul, hans son Jonatan, och manskapet hos dem stannade i Geba i Benjamin. Filisteerna hade slagit läger i Mikmas. Tre härjningståg drog ut från filisteernas läger. Ett första gick mot Ofra i Shuals område, ett andra mot Bet-Horon och ett tredje till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till. Det fanns då ingen smed i hela Israel, eftersom filisteerna sa: ”Då kommer hebreerna själva att göra sig svärd eller spjut.” Så varje israelit gick ner till filisteerna för att vässa sin lie, plogbill, yxa eller skära. Det var ett visst pris för att få slipa skärorna och plogbillarna, och ett annat pris för att få slipa gafflarna och yxorna och få en udd påsatt. Så på stridens dag hade ingen av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut i handen. Det hade bara Saul och hans son Jonatan. En förpost till filisteerna begav sig till passet i Mikmas. En dag sa Sauls son Jonatan till sin väpnare: ”Kom, vi går över till filisteernas förpost på andra sidan.” Men han sa inget till sin far. Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatäppelträdet i Migron. Han hade omkring sexhundra man med sig i sin trupp. Ahia bar efoden. Han var son till Ahitub, bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Shilo. Folket visste inte att Jonatan gett sig av. Nu fanns en klippa på var sida om det pass där Jonatan avsåg att gå över för att nå fram till filisteernas förpost. Klipporna hette Boses respektive Sene. Den ena klippan reste sig på nordsidan mitt emot Mikmas, den andra på sydsidan mitt emot Geba. Jonatan sa till sin väpnare: ”Kom, vi går över till de oomskurnas förpost. Kanske ska Herren göra något för oss. För inget hindrar Herren att ge seger till få likaväl som till många.” Hans väpnare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå, jag är med dig helhjärtat!” Då sa Jonatan: ”Lyssna, vi går över till männen där så att de upptäcker oss. Om de uppmanar oss att stå stilla tills de kommer till oss, då står vi kvar där och går inte upp till dem. Men om de uppmanar oss att komma upp till dem, då går vi upp dit, för det är tecknet till oss att Herren gett dem i vår hand.” När båda lät sig upptäckas av filisteernas förpost sa filisteerna: ”Titta! Hebreerna kryper fram ur hålorna där de gömt sig.” Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans väpnare: ”Kom upp till oss, så ska vi låta er få veta en sak!” Då sa Jonatan till sin väpnare: ”Följ mig upp, för Herren har gett dem i Israels hand.” Jonatan klättrade upp på händer och fötter med väpnaren bakom sig. Och Jonatan högg ner filisteerna, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten. I det första anfallet nedgjorde Jonatan och hans väpnare omkring tjugo man längs en sträcka av en halv plogfåras längd. Då kom fasa över fältets läger och bland allt folket. Även förposten och de som ägnat sig åt härjning började skälva. Marken skakade och det kom fasa från Gud. Sauls väktare i Gibea i Benjamin såg att fiendehopen var i upplösning och att man irrade hit och dit. Då sa Saul till folket hos sig: ”Räkna folket och se vem som lämnat oss.” De gjorde så och blev varse att Jonatan och hans väpnare saknades. Då sa Saul till Ahia: ”Hämta Guds ark!” För på den tiden fanns Guds ark hos Israels söner. Medan Saul talade med prästen blev paniken i filisteernas läger allt värre. Så Saul sa till prästen: ”Upphör med det du gör!” Saul och allt manskap med honom samlades och drog till stridsplatsen. Där såg de att panikslagna filisteer lyfte sina svärd mot varandra. De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns omkring lägret, även de gick nu över till israeliterna som följde Saul och Jonatan. Och när alla Israels män som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, tog även de upp förföljelsen av dem och stred mot dem. Så frälste Herren Israel den dagen. Och striden fortsatte bortom Bet-Aven. Israels män var hårt ansatta den dagen, för Saul hade bundit folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen innan jag fått hämnd på mina fiender.” Så ingen bland manskapet smakade någon mat. Alla landsmän kom in i skogen och där låg det honung på marken. Men när folket befann sig i skogen och såg den flödande honungen var det ingen som tog och åt, eftersom folket fruktade eden. Jonatan däremot hade inte hört att hans far band folket med eden. Så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan. Han tog av det och åt, och då sken hans ögon upp. Men en man ur folket sa till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: ’Förbannad är den som äter något i dag’. Och därför är folk så utmattade.” Jonatan svarade: ”Min far har ställt till det för landet. Se vilken glans mina ögon fick för att jag smakade lite av honungen. Tänk om folket i dag hade fått äta fritt av bytet de fann hos sina fiender! Då skulle slakten av filisteerna blivit ännu större!” Den dagen angrep de filisteerna från Mikmas till Ajalon. Sedan var folket helt utmattat. De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken. De åt köttet med blodet i. Några berättade för Saul: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta med blodet i.” Då sa han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” Sedan sa Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Varje man ska föra hit sin oxe och sitt får till mig. Slakta dem här och ät, men synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde varje man bland folket fram sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde åt Herren ett altare, som var det första altare han byggde åt Herren. Saul sa: ”Låt oss dra ner i natt och förfölja filisteerna och plundra dem tills dagen ljusnar. Vi ska inte låta någon överleva.” De svarade: ”Gör vad du tycker är bäst.” Men prästen sa: ”Låt oss här närma oss Gud.” Så Saul frågade Gud: ”Ska jag dra ner och förfölja filisteerna? Ger du dem i Israels hand?” Men Gud svarade honom inte den dagen. Då sa Saul: ”Kom fram hit alla folkets stöttepelare. Vi ska utreda vad det är för synd som begåtts i dag. Så sant Herren lever, han som räddar Israel: om det så är min son Jonatan, så måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. Sedan sa Saul till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan stå på den andra.” Folket svarade: ”Gör vad du tycker är bäst.” Saul sa till Jahve, Israels Gud: ”Ge oss ett felfritt besked.” Då föll lotten på Saul och Jonatan, och folket gick fritt. Saul sa: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och lotten föll på Jonatan. Saul sa till Jonatan: ”Säg mig vad du gjort.” Jonatan berättade för honom: ”Jag tog och smakade på lite honung med änden av staven jag höll i. Här står jag. Måste jag dö nu?” Saul svarade: ”Må Gud straffa mig strängt om du inte avrättas, Jonatan.” Men folket sa till Saul: ”Måste Jonatan dö, han som vunnit denna stora seger åt Israel? Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud ska falla till marken, för han utförde detta i dag med Guds hjälp.” Så friade folket Jonatan, han avrättades inte. Saul upphörde att förfölja filisteerna och drog hem, och filisteerna begav sig hem till sitt. Efter att Saul säkrat kungamakten i Israel krigade han mot alla sina fiender runt omkring, mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Ödeläggelse följde i hans spår. Han stred heroiskt och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. Sauls söner var Jonatan, Jishvi och Malki-Shua. Den äldsta av hans två döttrar hette Merab och den yngsta Mikal. Sauls hustru hette Ahinoam som var Ahimaas dotter. Hans befälhavare hette Abner, son till Ner som var Sauls farbror. Sauls far Kish och Abners far Ner var båda söner till Abiel. Så länge Saul levde rasade kriget mot filisteerna. Och närhelst han såg en stark och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst. Samuel sa till Saul: ”Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till Herrens ord! Så säger härskarornas Herre: Jag ska straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han spärrade vägen för honom då han drog upp från Egypten. Dra ut och angrip amalekiterna och förinta fullständigt allt de har. Skona dem inte utan döda män och kvinnor, barn och spädbarn, kor och får, kameler och åsnor.” Saul församlade folket och mönstrade dem i Telaim: 200 000 fotsoldater samt 10 000 man från Juda. När Saul kom till Amaleks stad lade han sig i bakhåll i dalgången. Han sa till keniterna: ”Gå! Ge er av från amalekiterna så att jag inte utrotar er tillsammans med dem! Ni visade ju godhet mot alla Israels söner när de drog ut från Egypten.” Då gav sig keniterna av från amalekiterna. Sedan angrep Saul amalekiterna, från Havila fram emot Shur, öster om Egypten. Han fångade Amaleks kung Agag levande och förintade fullständigt allt folket med svärd. Men Saul och manskapet skonade Agag och det bästa av fåren, korna och lammen, och allt övrigt av värde. Det ville de inte fullständigt förinta. Men allt som var dåligt och värdelöst förintade de fullständigt. Då kom Herrens ord till Samuel: ”Jag sörjer att jag gjorde Saul till kung, för han har vänt sig ifrån mig och inte gjort som jag sagt.” Och Samuel blev upprörd och ropade till Herren hela den natten. Samuel steg upp tidigt om morgonen och gick för att konfrontera Saul. Det berättades för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest ett monument åt sig själv. Sedan hade han vänt och fortsatt ner till Gilgal. Och Samuel kom till Saul, som sa: ”Herren välsigne dig! Jag har gjort vad Herren sagt.” Men Samuel frågade: ”Vad är det då för bräkande och råmande som ljuder i mina öron?” Saul svarade: ”Manskapet tog det från amalekiterna. De skonade det bästa av fåren och korna för att offra åt Jahve din Gud. Men vi förintade fullständigt resten.” Då sa Samuel till Saul: ”Stopp! Jag ska tala om för dig vad Herren sa till mig i natt.” ”Säg det då!” sa Saul. Samuel sa: ”Fastän du var obetydlig i egna ögon blev du huvud för Israels stammar. Och Herren smorde dig till kung över Israel. Herren sände iväg dig och sa: ’Dra ut och förinta fullständigt dessa syndfulla amalekiter. Kriga mot dem tills du gjort slut på dem!’ Så varför lydde du inte Herren utan kastade dig över bytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?” Saul svarade Samuel: ”Jag har ju lytt Herren! Jag drog ut på den väg dit han sände mig och har fört hit Agag, Amaleks kung, och fullständigt förintat amalekiterna. Men av bytet tog folket får och kor, det bästa av det som skulle fullständigt förintas, för att offra det åt Jahve din Gud i Gilgal.” Då sa Samuel: ”Tycker Herren om brännoffer och slaktoffer lika mycket som lydnad för honom? Lyssna, lydnad är bättre än offer, och uppmärksamhet bättre än baggars fett! För upproriskhet är trolldomssynd, och arrogans är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord har han förkastat dig som kung.” Saul sa till Samuel: ”Jag har syndat genom att inte lyda vad Herren sagt och inte heller dina ord. För jag var rädd för folket och lyssnade till dem. Men förlåt mig nu min synd och återvänd med mig, så att jag får tillbe Herren.” Samuel svarade: ”Jag återvänder inte med dig, för du har förkastat Herrens ord och Herren har förkastat dig som kung över Israel.” När Samuel vände sig om för att gå grep Saul tag i hörnet på hans mantel och en flik rycktes av. Samuel sa till honom: ”Herren har i dag ryckt Israels kungarike ifrån dig och gett det till en annan som är bättre än du. Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte, för han är inte en människa som ångrar sig.” Saul svarade: ”Jag har syndat. Men visa mig ändå den äran inför mitt folks äldste och inför Israel att du återvänder med mig, så att jag kan tillbe Jahve din Gud.” Då återvände Samuel med Saul, och Saul tillbad Herren. Samuel sa: ”För hit till mig Agag, Amaleks kung.” Agag kom till honom i bojor och sa: ”Sannerligen, dödens bitterhet är förbi!” Men Samuel sa: ”Ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa. Nu ska din mor bli barnlös bland kvinnor!” Och så högg Samuel Agag i stycken inför Herrens ansikte i Gilgal. Sedan begav sig Samuel till Rama, och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. Samuel ville inte se Saul mer så länge han levde, för Samuel var bedrövad över Saul. Och Herren sörjde att han hade gjort Saul till kung över Israel. Herren sa till Samuel: ”Hur länge ska du vara bedrövad över Saul? Jag har förkastat honom som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå! Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, för jag har utsett åt mig en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Skulle jag gå dit? Får Saul höra det dödar han mig.” Herren sa: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra åt Herren, och bjud sedan in Jishaj till offret. Jag ska låta dig veta vad du ska göra. Och du ska smörja åt mig den jag säger dig.” Samuel gjorde som Herren sa. När han kom till Betlehem mötte honom stadens äldste och de frågade nervöst: ”Kommer du i fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret.” Och han helgade Jishaj och hans söner och bjöd dem till offret. När de kom dit fick Samuel syn på Eliab, och tänkte: ”Det är säkert Herrens smorde som står här inför Herren.” Men Herren sa till Samuel: ”Se inte på hans utseende och hans resliga gestalt, för jag har förkastat honom. Här gäller inte vad människor ser, för människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel, som sa: ”Herren har inte utvalt honom heller.” Då lät Jishaj sin son Shamma gå fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt honom heller.” På detta sätt lät Jishaj sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sa till Jishaj: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” Han frågade Jishaj: ”Är detta alla dina pojkar?” Han svarade: ”Den yngste är kvar, men han vallar fåren.” Då sa Samuel till Jishaj: ”Sänd bud efter honom, för vi kan inte göra något annat förrän han kommer.” Så Jishaj sände bud och hämtade honom. David var rödhårig, hade vackra ögon och såg bra ut. Herren sa: ”Gå fram och smörj honom, för det är han.” Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom mäktigt över David från den dagen och framöver. Sedan begav sig Samuel till Rama. Herrens Ande lämnade Saul. Och en ond ande från Herren skärrade honom. Sauls tjänare sa till honom: ”Vi ser att en ond ande från Gud skärrar dig. Så herre, säg bara till dina tjänare här att söka upp en man som vet hur man spelar lyra. När den onda anden från Gud kommer över dig ska han spela och du ska känna lindring.” Då sa Saul till sina tjänare: ”Finn mig en man skicklig på att spela och för honom till mig.” En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att en son till Jishaj i Betlehem vet hur man spelar. Han är en mäktig och modig krigsman, vältalig och ser bra ut. Och Herren är med honom.” Saul sände då bud till Jishaj och sa: ”Sänd hit till mig din son David som vallar fåren.” Då tog Jishaj en åsna. Han lastade det med bröd, en lägel vin och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. Så kom David till Saul och trädde i tjänst hos honom. Saul tyckte mycket om honom, och han fick bli Sauls vapenbärare. Saul sände bud till Jishaj och sa: ”Låt David stanna i min tjänst, för jag gillar honom.” Närhelst anden från Gud ansatte Saul tog David fram lyran och spelade. Då kände Saul lättnad och lindring, och den onda anden lämnade honom. Filisteerna samlade sina styrkor för krig vid Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka i Efes-Dammim. Saul och Israels män hade samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig för att kriga mot filisteerna. Filisteerna stod på det ena berget och Israel på det andra, med dalen mellan sig. Då trädde Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var en väldig stridskämpe, nära tre meter lång. Han hade på sig en kopparhjälm och var klädd i en kopparrustning som vägde drygt femtio kilo. Han hade benskenor av koppar och ett kopparspjut i rem över axeln. Spjutskaftet var lik en vävbom, och hans spjutspets var av järn och vägde omkring sju kilo. Hans sköldbärare gick framför honom. Goliat stod där och vrålade mot Israels led: ”Varför drar ni ut och ställer upp till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut en man och skicka ner honom till mig! Om han klarar att strida mot mig och fäller mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag segrar och fäller honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” Filistén fortsatte: ”Jag hånar denna dag Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” När Saul och hela Israel hörde vad filistén sa, blev de bestörta och skräckslagna. David var son till en efratit från Betlehem i Juda vid namn Jishaj, som hade åtta söner. Jishaj var på Sauls tid en väldigt gammal man. Jishajs tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget, deras namn var Eliab, den förstfödde, Abinadab, den andre, och Shamma, den tredje. David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. Men David brukade ibland lämna Saul för att valla sin fars får i Betlehem. Filistén kom fram morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. En dag sa Jishaj till sin son David: ”Ta drygt tjugo liter rostade ax och de här tio bröden och skynda iväg till dina bröder i lägret. Och dessa tio ostar ska du ta med till befälhavaren. Se efter om allt är väl med dina bröder och ta med dig en bekräftelse från dem. De är med Saul och alla Israels män i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.” David steg upp tidigt nästa morgon och lämnade fåren åt en som skulle valla dem. Han tog med sig det han skulle och gav sig iväg, så som Jishaj befallt. Han kom fram till lägret just när hären började ställa upp sig och stridsropen ljöd. Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. David lämnade sina saker till materialansvarige och sprang bort till hären och hälsade på sina bröder. Medan han talade med dem steg plötsligt den väldige stridskämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och sa samma ord som förut. Och David hörde det. När Israels män såg Goliat ryggade de skräckslagna tillbaka för honom. En israelitisk man sa: ”Ser ni mannen som kliver fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den man som fäller honom ska kungen ge stor rikedom, och även sin dotter. Och hans fars husfolk ska vara fri från skatt i Israel.” David frågade männen som stod intill honom: ”Vad skulle den man få som fäller den där filistén och tar bort vanäran från Israel? Vem är den där oomskurne filistén som vågar håna den levande Gudens här?” De upprepade för honom vad som lovats, och sa: ”Detta får den som fäller Goliat.” Hans äldste bror Eliab hörde hans samtal med männen och blev rasande på David. Han sa: ”Varför har du kommit hit? Vem tar hand om din lilla fårhjord i öknen? Jag känner din arrogans och ditt onda hjärta. Du har bara kommit för att se på striden.” David sa: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” Han lämnade Eliab och vände sig till en annan och frågade samma sak. Och folket svarade som förut. Folk hörde vad David sagt och de berättade det för Saul, som lät hämta honom. David sa till Saul: ”Låt ingen bli modlös på grund av den där filistén. Din tjänare ska gå och strida mot honom!” Saul svarade: ”Du klarar aldrig av att strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare från ungdomen.” Men David sa: ”Din tjänare har vallat får åt min far. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, så följde jag efter vilddjuret och fällde det och ryckte fåret ur dess gap. När det reste sig mot mig grep jag det i manen och fällde det och dödade det. Både lejon och björn har din tjänare fällt, och det ska gå denne oomskurne filisté som det gick för dem, eftersom han hånat den levande Gudens här.” David fortsatte: ”Herren som räddade mig från lejon och björn ska rädda mig från den där filistén.” Då sa Saul: ”Gå! Och må Herren vara med dig.” Saul tog på David sin egen utrustning. Han satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David spände Sauls svärd utanpå utrustningen och försökte gå, för det hade han aldrig prövat. Men han sa till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för det har jag aldrig gjort förr.” Så han tog av sig det. Han grep sin stav. Ur bäcken valde han ut fem släta stenar som han lade i innerfickan på sin herdeväska. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén, med sköldbäraren som gick framför honom, gick framåt och kom allt närmare David. När filistén granskande såg på David föraktade han honom, för David var ju bara en pojke, rödhårig och vacker. Han sa till David: ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med pinnar?” Och han förbannade David vid sina gudar, och sa sedan till David: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade filistén: ”Du kommer emot mig med svärd, spjut och kastspjut. Men jag kommer emot dig i Jahves namn, härskarornas Gud för Israels här, honom som du hånat. I dag ska Herren utlämna dig i min hand. Jag ska fälla dig och hugga av dig huvudet. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilddjur. Så ska hela världen förstå att Israel har en Gud. Alla som samlats här ska veta att det inte är genom svärd och spjut som Herren ger seger. För striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.” Så hände det att filistén gick framåt och närmade sig David. Då sprang David snabbt fram mot stridslinjen för att möta filistén. David stack handen i väskan, tog fram en sten och slungade den. Han träffade filistén med stenen som trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han fällde honom till döds utan något svärd i handen. David sprang fram och ställde sig vid filistén. Han grep hans svärd och drog det ur skidan, gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet. Och filisteerna flydde när de såg att deras stridskämpe var död. Israels och Judas män bröt upp med ett stridsrop och förföljde filisteerna till dalens ingång och fram till Ekrons portar. Det låg fallna och slagna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. Sedan återvände Israels söner från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem. Goliats vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut mot filistén, sa han till befälhavaren Abner: ”Vems son är den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” Kungen sa: ”Ta reda på vems son den unge mannen är.” David återvände efter att ha fällt filistén. Då tog Abner med honom och förde honom inför Saul, medan David höll filisténs huvud i sin hand. Saul frågade: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj från Betlehem.” Efter att David talat med Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David och älskade honom lika högt som sitt eget liv. Samma dag tog Saul till sig David och lät honom inte återvända till sin fars hus. Jonatan slöt ett förbund med David eftersom han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Jonatan tog av sig manteln han bar och gav den åt David, likaså sina andra kläder och därtill svärdet, bågen och bältet. När David marscherade ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Saul gjorde därför David till befälhavare över soldaterna, vilket uppskattades av allt folket och även av Sauls tjänare. Det hände när hären återvände efter att David hade fällt filistén, att kvinnorna kom sjungande och dansande ut från Israels alla städer för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror. Kvinnorna dansade och sjöng: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” Saul blev ursinnig och tog illa vid sig av sången, han sa: ”David ger de tiotusen, mig ger de tusen. Nu fattas honom bara kungadömet också!” Från den dagen hade Saul inget gott öga till David. Från Gud kom nästa dag en ond ande mäktigt över Saul. Han profeterade inne i sitt hus medan David spelade, något som David gjorde dagligen. Saul hade ett spjut i handen, och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa David vid väggen.” Men David vek undan två gånger för honom. Saul var rädd för David eftersom Herren var med David men lämnat honom själv. Därför sände Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. David drog ut och kom tillbaka i täten för sin trupp. David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. När Saul såg att David lyckades så väl blev han rädd för honom. Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han drog ut och kom tillbaka i täten för dem. Saul sa till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Jag vill ge dig henne till hustru. Visa mig bara att du modigt utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Jag behöver inte ha ihjäl honom, det får filisteerna ta hand om.” David svarade Saul: ”Vem är jag och vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?” Men när tiden kom då David skulle få Sauls dotter Merab, gavs hon istället till hustru åt Adriel från Mehola. Men Sauls dotter Mikal älskade David. Och Saul blev tillfreds när han fick veta det, för Saul tänkte: ”Jag ger Mikal till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteerna kan ha ihjäl honom.” Han sa för andra gången till David: ”Du ska bli min svärson.” Saul befallde sina tjänare: ”Säg till David i hemlighet: Lyssna, kungen gillar dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!” När Sauls tjänare viskade detta till David svarade han: ”Tror ni det är så lätt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.” Tjänarna berättade för Saul vad David hade sagt. Saul svarade: ”Säg till David: Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna från etthundra filisteer som hämnd på sina fiender.” Saul räknade med att filisteerna skulle ha ihjäl David. När tjänarna återgav dessa ord för David såg han fram emot att bli kungens svärson. Och innan tiden var ute, bröt David upp och drog iväg med sina män och fällde tvåhundra filisteer. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade det fulla antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade David. Då blev Saul alltmer rädd för David, och därtill fientligt inställd mot David hela tiden. Filisteernas befälhavare drog ut i strid. Men så ofta det hände hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Så hans namn blev vida berömt. Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan tyckte mycket om David. Så Jonatan sa till David: ”Min far Saul har för avsikt att döda dig. Var på din vakt i morgon bitti. Håll dig undan och finn ett gömställe. Själv ska jag gå ut och ställa mig bredvid min far på fältet där du är. Jag ska tala med min far om dig, och får jag reda på något så ska jag berätta för dig.” Jonatan talade väl om David med sin far Saul och sa: ”Kungen bör inte synda mot sin tjänare David, för han har inte syndat mot dig. Det han gjort har varit till stor nytta för dig. Han riskerade sitt liv när han fällde filistén, och Herren gav hela Israel en stor seger. Du såg det och blev glad. Så varför skulle du synda mot oskyldigt blod genom att döda David utan anledning?” Saul lyssnade till Jonatan och svor: ”Så sant Herren lever, han ska inte dödas.” Och Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som hade sagts. Sedan tog Jonatan med sig David till Saul, och han tjänade honom som förut. Krig bröt ut igen. Så David drog ut och stred mot filisteerna. Han fällde dem genom en stor slakt så att de flydde för honom. Från Herren kom en ond ande över Saul. Det hände när han satt i sitt hus med spjutet i handen medan David spelade. Då försökte Saul spetsa David med spjutet vid väggen. Men David vek undan för Saul och spjutet gick in i väggen. David flydde och undkom. Samma natt sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Davids hustru Mikal varnade honom: ”Om du inte sätter dig i säkerhet i natt blir du en död man i morgon!” Så hon firade ner David genom fönstret, och han flydde och undkom. Sedan tog Mikal husguden och lade den i sängen. Hon lade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå. När Saul sände män för att hämta David sa hon att han låg sjuk. Då sände Saul dit männen för att själva gå in till David. Han sa: ”Bär honom i sängen hit till mig så att jag kan döda honom.” Men när männen kom in såg de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan. Saul sa till Mikal: ”Varför bedrog du mig så här och hjälpte min fiende att undkomma?” Mikal svarade: ”Han sa åt mig att hjälpa honom iväg för annars skulle han döda mig.” När David hade flytt och undkommit begav han sig till Samuel i Rama. David berättade för honom allt vad Saul hade gjort mot honom. Sedan gick han med Samuel till Najot och slog sig ner där. Saul fick veta att David befann sig i Najot vid Rama. Då sände Saul dit män för att gripa David. Men när männen fick se skaran av profeter som profeterade och Samuel stå där som deras ledare, kom Guds Ande över männen så att även de profeterade. När Saul fick veta det sände han dit andra män, och även de profeterade. Saul sände dit män en tredje gång, och även de profeterade. Då begav han sig själv till Rama. När han kom till den stora brunnen i Seku frågade han var Samuel och David befann sig. En man svarade att de var i Najot i Rama. Då gick han till Najot i Rama. Och Guds Ande kom även över honom, så han gick och profeterade hela vägen fram till Najot i Rama. Även han kastade av sig kläderna, och även han profeterade inför Samuel. Han blev liggande naken hela den dagen och hela natten. Därför säger folk: ”Är Saul också bland profeterna?” David flydde från Najot i Rama. Han kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vad är min skuld? Hur har jag syndat inför din far eftersom han vill ta mitt liv?” Jonatan svarade: ”Inte alls! Du ska inte dö. Min far gör aldrig något, vare sig stort eller smått, utan att berätta för mig. Så varför skulle han då dölja detta för mig? Aldrig!” Men David försäkrade med ed: ”Din far vet mycket väl att du gillar mig. Därför tänker han att du inte ska få veta det, så att du inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag är bara ett steg från döden.” Då sa Jonatan: ”Säg mig vad jag kan göra för dig?” David svarade: ”Lyssna, i morgon är det nymånad, och då förväntas det att jag sitter till bords med kungen. Men låt mig istället gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. Skulle din far sakna mig, så säg att jag bad dig enträget att få skynda hem till Betlehem där hela släkten firar sin årliga offerfest. Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, då vet du att han har ont i sinnet. Behandla din tjänare väl, för du har ju låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om jag har någon skuld, så döda mig du! Varför ta mig till din far?” Jonatan svarade: ”Aldrig! Om jag märker att min far beslutat göra dig illa, då ska jag låta dig få veta det.” David frågade: ”Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?” Jonatan sa: ”Kom, vi går ut på fälten!” Så gick de båda ut på fälten. Och Jonatan sa till David: ”Vid Jahve, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon. Finner jag då att hans svar är dig till godo så sänder jag bud till dig och låter dig få veta. Må Herren straffa mig hårt om min far beslutar att göra dig illa och jag inte låter dig få veta det och sänder dig iväg till säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han varit med min far. Och om jag får leva, vill du inte visa mig Herrens kärlek så att jag inte dör? Och upphör aldrig att visa kärlek till mitt hus, inte ens när Herren utrotat alla dina fiender från jordens yta.” Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sa: ”Herren ska hålla Davids fiender ansvariga.” Och Jonatan fick David att upprepa eden eftersom han älskade David, för han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Sedan sa Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad. Och du kommer att saknas eftersom din plats står tom. Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då händelsen inträffade, och vänta där vid Eselstenen. Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. Sedan sänder jag pojken att hitta pilarna. Säger jag då till honom: ’Lyssna, pilarna är längre hitåt, ta upp dem!’ Då kan du tryggt komma fram, det är lugnt, så sant Herren lever. Men om jag säger till pojken: ’Lyssna, pilarna är längre bort!’ Då måste du gå iväg, för då sänder Herren dig bort. Och angående det som du och jag kommit överens om så är Herren vittne mellan dig och mig för all framtid.” Så gömde sig David ute på marken. Nymånaden kom och kungen satte sig till bords för att äta. Kungen satt på sin vanliga plats vid väggen. Sedan reste sig Jonatan, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. Saul sa inget den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är inte ren, just det, han är inte ren.” Men när Davids plats stod tom också nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har Jishajs son inte kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?” Jonatan svarade: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem, han sa: ’Låt mig få gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror sa åt mig att närvara. Om jag har din välvilja, låt mig få gå och besöka mina bröder.’ Det är därför han inte kommit till kungens bord.” Då blev Saul rasande på Jonatan och sa till honom: ”Du son till en pervers och upprorisk kvinna! Jag visste väl att du föredrar Jishajs son, till skam för dig själv och till skam för din mors nakenhet. För så länge Jishajs son lever på jorden är varken du eller ditt rike tryggad. Sänd bud efter honom och hämta honom till mig, för han måste dö!” Jonatan frågade sin far: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?” Då kastade Saul spjutet mot honom för att ha ihjäl honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat döda David. Jonatan reste sig ursinnig från bordet och åt ingenting den andra nymånadsdagen. För han var bedrövad på grund av att hans far hade skymfat David. Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han avtalat med David. Han tog en liten pojke med sig, och sa till honom: ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter!” Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. När pojken kom till platsen där pilen fanns, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är längre bort!” Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre. Men pojken förstod ingenting, bara Jonatan och David förstod vad det var fråga om. Jonatan lämnade sina vapen till pojken som var med honom och sa: ”Gå, ta med dem till staden.” Så fort pojken hade gått kom David fram från södra sidan av Eselstenen. Han föll ner till marken på sitt ansikte och böjde sig tre gånger. Gråtande kysste de varandra. David storgrät. Jonatan sa till David: ”Gå i fred. För vi har båda gett vår ed i Jahves namn när vi sa att Jahve ska vara vittne mellan oss och våra efterkommande för all framtid.” Sedan steg David upp och gick sin väg, och Jonatan gick till staden. David kom till prästen Ahimelek i Nob. När Ahimelek mötte David frågade han oroligt: ”Varför kommer du ensam utan någon med dig?” David svarade prästen Ahimelek: ”Kungen har gett mig ett uppdrag, men han sa åt mig att inte låta någon få veta något om det uppdrag som han sänt mig att utföra. Och mitt manskap har jag anvisat till ett särskilt ställe. Vad har du till hands? Låt mig få fem bröd eller det som finns.” Prästen svarade: ”Vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd, om nu dina män avhållit sig från kvinnor.” David sa: ”Jag försäkrar, kvinnor har varit skilda från oss i flera dagar. När jag drar ut är männens kroppar heliga även under vanliga uppdrag. Hur mycket mer då inte i dag?” Så prästen gav honom heligt bröd. För det fanns inget annat bröd än närvarobröden, som hade legat inför Herrens ansikte men ersatts av nybakat bröd samma dag. En av Sauls tjänare befann sig där den dagen och hölls i förvar inför Herren. Det var Doeg från Edom, den främste av Sauls herdar. David frågade Ahimelek: ”Har du något spjut eller svärd till hands här? Jag fick inte med mig mitt eget svärd eller mina andra vapen, eftersom kungens uppdrag var så brådskande.” Prästen svarade: ”Svärdet som tillhörde filistén Goliat som du fällde i Terebintdalen finns bakom efoden insvept i en mantel. Vill du ha det, så ta det. Något annat har jag inte.” David sa: ”Ge mig det! Det är enastående.” Samma dag bröt David upp och flydde för Saul. Han kom till Akish, kungen i Gat. Akishs tjänare sa till honom: ”Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom de sjunger när de dansar: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” David tog starkt intryck av dessa ord och blev mycket rädd för kung Akish i Gat. Därför förställde han sig inför dem och spelade vansinnig så fort de tog i honom. Han klottrade på dörrarna i porten och dreglade i skägget. Då sa Akish till sina tjänare: ”Ni ser ju att karln är vansinnig, så varför för ni honom till mig? Har jag så ont om galningar att ni måste föra den där idioten inför mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?” David begav sig därifrån och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra det gick de ner dit till honom. Alla som var i nöd eller var skuldsatta eller missnöjda samlades hos David som blev deras ledare. Omkring fyrahundra man anslöt sig till honom. Därifrån begav sig David till Mispe i Moab, där han sa till kungen i Moab: ”Låt min far och mor få komma och vara hos er tills jag får veta vad Gud vill göra med mig.” Han förde fram föräldrarna inför kungen i Moab, och de fick vara hos honom så länge David var i borgen. Sedan sa profeten Gad till David: ”Stanna inte här i borgen. Ge dig av till Judas land.” Då begav sig David iväg till Heretskogen. Saul fick höra att David och hans manskap hade blivit upptäckta. Saul satt då med spjutet i handen under tamarisken på höjden i Gibea. Alla hans tjänare stod omkring honom, och Saul sa till dem: ”Lyssna, benjaminiter! Tror ni att Jishajs son kommer att ge åt er alla åkrar och vingårdar? Kommer han att göra er alla till befäl och underbefäl? Ni har ju alla konspirerat mot mig! Ingen har avslöjat för mig att min son slutit förbund med Jishajs son. Och ingen har visat mig sympati eller velat avslöja för mig att min son uppviglat min tjänare så att han ligger i bakhåll mot mig så som han gör i dag.” Då sa Doeg från Edom, som stod bland Sauls tjänare: ”Jag såg Jishajs son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. Ahimelek frågade Herren för honom, och gav honom reskost och dessutom filistén Goliats svärd.” Då sände kungen bud efter prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, som var präster i Nob. De kom alla till kungen. Och Saul sa: ”Lyssna nu, Ahitubs son.” Han svarade: ”Ja, min herre.” Saul sa till honom: ”Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son? Du gav honom bröd och ett svärd och frågade Gud för honom, så att han uppviglar mot mig och ligger i bakhåll mot mig så som han gör i dag?” Ahimelek svarade kungen: ”Vem av alla dina tjänare är så trogen som David, kungens svärson, befälhavare för din livvakt och högt respekterad i ditt hus? Var det här första gången som jag frågade Gud för honom? Inte alls! Kungen borde inte skuldbelägga sin tjänare eller någon i min fars hus, för din tjänare var helt ovetande om allt detta.” Men kungen sa: ”Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus.” Kungen sa till livvakterna som stod omkring honom: ”Gå fram och döda Herrens präster, för de har tagit ställning för David! De visste att han flydde men avslöjade inget för mig.” Men kungens tjänare ville inte bära hand på Herrens präster och ha ihjäl dem. Då sa kungen till Doeg: ”Gå fram du och ha ihjäl prästerna!” Doeg från Edom gick då fram och hade ihjäl prästerna. Den dagen dödade han åttiofem män som bar linne-efod. Och i präststaden Nob blev män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar, åsnor och får nedhuggna med svärd. Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, undkom. Han hette Abjatar. Han flydde till David och berättade för honom att Saul hade dödat Herrens präster. Då sa David till Abjatar: ”Jag förstod den dagen när Doeg från Edom var där, att han skulle berätta för Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars hus har dödats. Stanna hos mig och var inte rädd. För han som vill ta mitt liv vill ta ditt liv också. Hos mig är du i säkerhet.” Det berättades för David: ”Lyssna, filisteerna strider mot Keila och plundrar tröskplatserna!” Då frågade David Herren: ”Ska jag dra ut och angripa dessa filisteer?” Herren svarade: ”Dra ut och angrip filisteerna och rädda Keila!” Men Davids män sa till honom: ”Se hur rädda vi är här i Juda. Måste vi dessutom dra iväg till Keila mot filisteernas armé?” David frågade återigen Herren, som svarade: ”Bryt upp och dra ner mot Keila, för jag ska ge filisteerna i din hand.” Så drog David med sina män till Keila och stred mot filisteerna. Han förde bort deras boskap och tillfogade dem stora förluster och räddade invånarna i Keila. När Abjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Keila hade han med sig en efod ner dit. När det berättades för Saul att David hade kommit till Keila, sa Saul: ”Gud har förkastat honom i min hand, för han har fängslat sig själv genom att gå in i en stad med portar och bommar.” Sedan kallade Saul allt manskap till strid. De skulle dra ner till Keila och omringa David och hans män. När David fick veta att Saul hade onda planer mot honom sa han åt prästen Abjatar att hämta efoden. Och David sa: ”Jahve, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul tänker komma till Keila och ödelägga staden på grund av mig. Kommer Keilas invånare att överlämna mig i hans hand? Kommer Saul ner hit, som din tjänare har hört? Jahve, Israels Gud, låt din tjänare få veta!” Herren svarade: ”Han kommer.” David fortsatte: ”Kommer Keilas invånare att överlämna mig och mina män i Sauls hand?” Herren svarade: ”De ska överlämna er.” Då bröt David upp med sitt manskap, omkring sexhundra man. De drog ut från Keila och vandrade planlöst. När det berättades för Saul att David hade flytt från Keila avslutade han sitt fälttåg. David förblev bland bergen i Sifs öken med dess bergfästen. Saul sökte efter honom varje dag, men Gud gav honom inte i hans hand. Medan David var i Horesh i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att ta hans liv. Då kom Jonatan, Sauls son, till David i Horesh och styrkte honom i Gud. Han sa till David: ”Var inte rädd, för min far Saul kommer inte att få tag i dig. Du ska bli kung över Israel och jag ska bli närmast dig i rang. Det vet också min far Saul.” De slöt båda ett förbund inför Herren. Och David förblev i Horesh medan Jonatan begav sig hem. Några män från Sif kom upp till Saul i Gibea och sa: ”Vet du att David gömmer sig hos oss på bergfästena i Horesh, på Hakilahöjden söder om Jeshimon? O konung, dra ner dit eftersom du så gärna vill det! Vi å vår sida ska då överlämna honom i kungens hand.” Saul svarade: ”Herren ska välsigna er, för ni har visat mig medkänsla. Skaffa pålitlig information och ta reda på vart han går och vem som sett honom där. Folk har sagt mig att han är mycket listig. Undersök och inhämta kunskap om alla ställen där han gömt sig. Återkom sedan till mig när ni är säkra, så ska jag gå med er. Finns han i landet ska jag spåra upp honom bland alla ätter i Juda.” Så bröt de upp och gick till Sif före Saul. David och hans män var då i Maons öken, i Arabah söder om Jeshimon. Saul och hans män gick för att söka efter David. Men David fick reda på det och drog ner till klippan och stannade i Maons öken. Saul fick höra det och förföljde David in i Maons öken. Saul gick på ena sidan av berget och David och hans män på den andra. David försökte skyndsamt undkomma Saul, men Saul och hans manskap kom allt närmare ett gripande av David och hans män. Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Kom fort, filisteerna har ryckt in i landet!” Då upphörde Saul att förfölja David och drog iväg mot filisteerna. Därför fick platsen namnet Skiljeklippan. David drog upp därifrån och höll till bland En-Gedis bergfästen. När Saul återkom efter att ha förföljt filisteerna berättades det för honom att David var i En-Gedis öken. Då tog Saul tretusen utvalda män ur hela Israel och gav sig av för att söka efter David och hans män nära Stenbocksklipporna. Saul kom till fårfållorna vid vägen. Där fanns en grotta som han gick in i för att uträtta sina behov. David och hans män satt längst inne i grottan. Davids män sa till David: ”Detta är dagen om vilken Herren sa till dig: Lyssna, jag ger din fiende i din hand, gör med honom vad du anser vara bäst.” Då reste sig David och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel. Men efteråt fick David dåligt samvete eftersom han skurit av Sauls mantelflik. Han sa till sina män: ”Herren förbjude att jag skulle göra så mot min herre, mot Herrens smorde, att jag bär hand på honom! Han är ju Herrens smorde.” Med dessa ord tyglade David sina män och lät dem inte angripa Saul. Och Saul reste sig och lämnade grottan och fortsatte sin väg. Därefter reste sig David och gick ut ur grottan. Han ropade efter Saul: ”Min herre och kung!” När Saul såg sig om böjde David sig ner med ansiktet mot marken i respekt. Han sa till Saul: ”Varför lyssnar du till människor som säger att jag vill dig illa? Nu har du själv i dag sett hur Herren gav dig i min hand i grottan. Jag uppmanades att döda dig, men jag skonade dig. Jag sa att jag inte tänker bära hand mot min herre, för han är Herrens smorde. Titta noga min fader, det är din mantelflik jag håller i handen. Jag skar av din mantelflik utan att döda dig. Därmed kan du se och förstå att jag inte velat begå något ont eller brottsligt. Jag har inte syndat mot dig fastän du jagar mig för att ta mitt liv. Herren ska döma mellan oss, och Herren ska hämnas för vad du gjort mig. Men själv ska jag inte röra dig. Som det gamla ordspråket säger: ’Från de onda kommer ondska.’ Men jag ska inte röra dig. Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det du förföljer? En död hund? En ynka loppa? Herren ska vara domare och döma mellan oss. Han ska se till min sak och döma mig fri från din hand.” När David hade sagt detta sa Saul: ”Är det din röst, min son David?” Och Saul storgrät. Han sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har behandlat mig väl fastän jag behandlat dig illa. Du har i dag talat om din godhet mot mig. Du dödade mig inte när Herren överlämnade mig i din hand. När en man möter sin fiende brukar han då låta honom välmående gå sin väg? Herren må löna dig med allt gott för vad du gjort mot mig i dag. Nu vet jag med säkerhet att du ska bli kung och att Israels kungadöme ska befästas i din hand. Men lova mig nu med ed vid Herren att du skonar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus.” Detta lovade David med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Och David och hans män drog upp till bergfästet. Samuel dog. Och hela Israel samlades för att sörja honom. De begravde honom i hans hem i Rama. David bröt upp och drog ner till Paranöknen. I Maon fanns en man som hade sin verksamhet i Karmel. Han var en mycket rik man som ägde tretusen får och ettusen getter. Nu höll han på med fårklippning i Karmel. Mannen hette Nabal och hans hustru Abigail. Hon var vacker och hade gott omdöme. Men Nabal, som var ättling till Kaleb, var hård och ond. När David var i öknen fick han höra att Nabal klippte sina får. Då sände han iväg tio unga män och sa till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal. Hälsa honom i mitt namn, och säg: Jag önskar dig ett långt liv och allt gott! Och allt gott till ditt husfolk och allt som tillhör dig! Jag fick höra att du klipper fåren. Nu har dina herdar varit hos oss. Och vi har inte förolämpat dem, och inget togs ifrån dem under hela deras tid i Karmel. Fråga dina tjänare så kan de själva bekräfta det för dig. Så låt mina unga män få din välvilja, för vi kommer hit på en glädjens dag. Var god och ge vad du har till hands åt dina tjänare och din son David.” När Davids män kom dit återgav de alla ord till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David? Vem är Jishajs son? Det är så många slavar som rymmer från sina herrar nu för tiden. Varför skulle jag ta mitt bröd, mitt vatten och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte har en aning om var de kommer ifrån?” Davids män vände om och gick sin väg. De återvände och återgav alla ord för David, som sa till sina män: ”Spänn på er svärden!” Alla spände på sig sitt svärd, även David. Omkring fyrahundra man följde med David upp medan tvåhundra stannade vid trossen. En av tjänstepojkarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Lyssna, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han skällde ut dem. Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi blev aldrig förolämpade och inget togs ifrån oss under all den tid vi gick med dem ute på marken. De var en mur för oss både natt och dag under all den tid vi var med dem och vallade hjorden. Fundera nu och finn ut en lösning, för ofärden hänger över vår herre och allt hans husfolk. Han är ju så hemsk att ingen kan prata med honom.” Då tog Abigail skyndsamt tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, trettio kilo rostad säd, hundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. Hon sa till sina tjänare: ”Gå i förväg, jag kommer efter.” Men hon sa inget till sin man Nabal. Hon red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin. Då kom plötsligt David och hans män ner mot henne, och hon mötte dem. David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt den mannen hade i öknen. Inget togs av allt han ägde, ändå har han lönat gott med ont. Må Gud straffa Davids fiender strängt. Jag tänker inte låta en enda av hans väggpissare leva till morgonen!” När Abigail såg David steg hon genast av åsnan. Hon föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. Hon föll ner för hans fötter och sa: ”Min herre, skulden är bara min. Men låt din tjänarinna få tala till dig. Lyssna till din tjänarinna. Herre, bry dig inte om den där hemska Nabal, för han lever upp till sitt namn. Hans namn betyder ’dåre’, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände. Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du lever: Herren har hindrat dig från att anställa blodbad och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender som vill min herres ofärd bli som Nabal. Ta nu emot denna gåva som din tjänarinna har med till min herre och ge den åt männen som följer min herre. Förlåt din tjänarinnas förbrytelse. För Herren ska sannerligen bygga åt min herre ett bestående kungahus, eftersom min herre utkämpar Herrens krig. Må inget ont finnas hos dig under hela ditt liv! Och skulle någon stå upp för att förfölja och ta ditt liv, ska min herres liv vara insvept i livets knyte hos Jahve din Gud. Men dina fienders liv ska han slunga bort som stenar från slungan. När Herren gör för min herre allt det goda han lovat dig och sätter dig till ledare över Israel, då ska det varken leda till fall eller samvetskval för min herre, att du spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. Och när Herren gör väl mot min herre, tänk då på din tjänarinna.” Då sa David till Abigail: ”Lovprisad är Jahve, Israels Gud, som i dag sände dig för att möta mig! Välsignat är ditt omdöme och välsignad är du själv. För i dag har du bevarat mig från blodskuld och från att ta rätten i egna händer! Men så sant Jahve, Israels Gud, lever, han som avhållit mig från att göra dig illa: om du inte skyndat mig till mötes hade i gryningen inte en enda väggpissare av Nabals hus varit vid liv.” Sedan mottog David vad hon hade med sig till honom. Och han sa till henne: ”Du kan tryggt gå hem! Jag har lyssnat till dina ord, du kan titta upp igen.” När Abigail kom hem till Nabal höll han fest i huset, en fest som anstod en kung. Nabal var upprymd och kraftigt berusad. Därför sa hon inte ett jota till honom förrän det dagades. Men när morgonen kom och Nabal nyktrat till berättade Abigail för honom vad som hänt. Då fick han en hjärtattack och blev medvetslös. Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal, och han dog. När David fick höra att Nabal var död, sa han: ”Lovprisad är Herren, som hämnat Nabal för att han skymfat mig och som bevarat sin tjänare från att göra ont. Herren har vänt tillbaka Nabals ondska över hans eget huvud!” Och David sände bud till Abigail att han ville ta henne till hustru. När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel sa de till henne: ”David har sänt oss till dig för att ta dig som sin hustru.” Hon reste sig, böjde sig till marken på sitt ansikte och sa: ”Jag är din tjänarinna och vill tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare.” Sedan reste hon sig genast och satte sig upp på åsnan, och hennes fem tjänsteflickor åtföljde henne. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru. David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru. Båda var nu hans hustrur. Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Laishs son, från Gallim. Männen från Sif kom till Saul i Gibea. De berättade att David höll sig gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon. Då bröt Saul upp med tretusen utvalda män ur Israel och drog ner till Siföknen för att söka efter David där. Saul slog läger på Hakilahöjden, vid vägen mitt emot Jeshimon. David höll till i öknen och upptäckte att Saul hade kommit efter honom dit. Han sände ut spejare för att förvissa sig om att Saul hade kommit. Sedan bröt David upp och kom till Sauls lägerplats. David såg var Saul och hans befälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg i lägrets mitt med armén omkring sig. David frågade hettiten Ahimelek och Abishaj, Serujas son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig.” David och Abishaj kom till armén om natten. De såg Saul ligga och sova i lägrets mitt med spjutet nedstött i marken vid sitt huvud. Abner och armén låg omkring honom. Då sa Abishaj till David: ”Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig spetsa honom med spjutet mot marken. Det behövs bara en stöt!” Men David sa till Abishaj: ”Ha inte ihjäl honom! För vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?” David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom. Antingen dör han när hans dag kommer eller så rycks han bort när han går ut i krig. Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.” David tog spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de därifrån. Ingen varken såg eller märkte något, och ingen vaknade. Alla sov eftersom en tung sömn från Herren hade fallit över dem. David gick över till andra sidan och ställde sig på bergets topp långt därifrån. Avståndet var stort mellan dem. David ropade till armén och till Abner, Ners son: ”Ska du inte svara, Abner?” Abner frågade: ”Vem är du som ropar till kungen?” David sa: ”Är du inte en man? Vem är lik dig i Israel? Så varför har du inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att ha ihjäl kungen, din herre. Det var inte lyckat det du gjorde. Så sant Herren lever, ni som inte vakat över er herre, Herrens smorde, förtjänar döden. Se efter nu! Var är kungens spjut och vattenkrukan som var vid hans huvud?” Då kände Saul igen Davids röst och sa: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Visst är det min röst, min herre och kung. Varför förföljer min herre sin tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har min hand ställt till med? Jag ber min herre och kung att lyssna till sin tjänare. Om det är Herren som eggat dig mot mig, så må han godta ett offer. Men är det människor, så ska de vara under förbannelse inför Herren. För de har nu fördrivit mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: ’Iväg och dyrka andra gudar!’ Låt nu inte mitt blod falla på marken fjärran från Herrens ansikte! För Israels kung har dragit ut för att leta efter en liten loppa så som man jagar rapphöns i bergen.” Då sa Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag ska aldrig göra dig illa mer. Du betraktade ju mitt liv som värdefullt i dag. Lyssna, jag har betett mig dumt och begått ett fruktansvärt misstag.” David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt en av dina män komma över hit och hämta det. Herren lönar varje man efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i min hand i dag, men jag vägrade lyfta min hand mot Herrens smorde. Liksom jag betraktade ditt liv som värdefullt i dag, så må Herren betrakta mitt liv som värdefullt och rädda mig ur all nöd.” Saul sa: ”Välsignad är du, min son David! Du kommer att bli lyckosam i allt du gör.” Sedan gick David därifrån, och Saul återvände hem. David tänkte: ”En dag kommer mitt liv att tas genom Sauls hand. Det är bäst att jag flyr till filisteernas land. Då ska Saul förtvivla och sluta söka mig över hela Israels område, och jag undkommer hans hand.” Så David bröt upp och drog med sina sexhundra man över till kungen i Gat, Akish, Maoks son. Han slog sig ner hos Akish i Gat med sina män, var och en med sin familj. David hade med sig sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail från Karmel, Nabals änka. När Saul fick höra att David hade flytt till Gat upphörde han att söka efter honom. David sa till Akish: ”Om jag har din välvilja, låt mig då få en plats i någon stad ute på landet där jag kan bo. Varför skulle din tjänare bo här i kungastaden hos dig?” Den dagen gav Akish honom Siklag. Och därför hör Siklag än i dag till Judas kungar. I ett år och fyra månader bodde David i filisteernas land. David och hans män drog ut på plundringståg mot geshureerna, girsiterna och amalekiterna. Dessa folk bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Shur och till Egypten. När David härjade i landet lät han varken män eller kvinnor leva. Men han tog med sig får, kor, åsnor, kameler och kläder och återvände till Akish. När Akish frågade: ”Var har ni plundrat i dag?” svarade David: ”I Judas del av Negev”, eller: ”I jerachmeeliternas del av Negev”, eller: ”I keniternas del av Negev.” David lät varken män eller kvinnor leva och komma till Gat, för han tänkte: ”De kommer annars att berätta om oss och säga: Så har David gjort och så har han alltid betett sig när han bott i filisteernas land.” Så Akish trodde på David och tänkte: ”Han har gjort sig helt vidrig bland sitt folk Israel och kommer att bli min tjänare för alltid.” Det hände i de dagarna att filisteerna samlade sina arméer för att gå i krig mot Israel. Akish sa till David: ”Du förstår väl att du och dina män måste dra ut och strida med mig?” David svarade Akish: ”Javisst, du ska bli varse vad din tjänare duger till.” Akish sa: ”Okej, du ska alltid få vara min livvakt.” Samuel var nu död. Hela Israel hade sörjt och begravt honom i hans egen stad Rama. Och Saul hade drivit bort medier och spiritister från landet. Filisteerna samlades och slog läger vid Shunem. Och Saul samlade hela Israel och slog läger på berget Gilboa. Men när Saul såg filisteernas läger blev han så skräckslagen att hjärtat rusade. Saul bad Herren om råd. Men Herren svarade honom inte, varken i drömmar eller genom urim eller profeter. Då sa Saul till sina tjänare: ”Sök upp ett kvinnligt medium åt mig, så ska jag gå och rådfråga henne.” Hans tjänare svarade: ”Det finns ett medium i En-Dor.” Saul förklädde sig och gav sig iväg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten, och han sa: ”Kalla på en ande åt mig, och mana fram åt mig den jag nämner för dig.” Men kvinnan sa: ”Du vet ju vad Saul har gjort! Han har avlägsnat medier och spiritister från landet. Varför lägger du ut en dödlig snara för mig?” Saul gav henne sin ed vid Herren: ”Så sant Herren lever, du ska inte straffas för denna sak.” Då frågade kvinnan: ”Vem ska jag mana fram åt dig?” Han svarade: ”Mana fram Samuel åt mig.” Men när kvinnan fick se Samuel skrek hon i högan sky och sa till Saul: ”Varför har du bedragit mig? Du är ju Saul!” Kungen sa: ”Var inte rädd! Vad ser du?” Kvinnan svarade: ”Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden.” Saul frågade henne: ”Hur ser han ut?” Hon svarade: ”Det är en gammal man som stiger upp insvept i en mantel.” Saul förstod att det var Samuel och böjde sig med ansiktet mot marken i respekt. Samuel sa till Saul: ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” Saul svarade: ”Jag är i stor nöd. Filisteerna krigar mot mig. Och Gud har lämnat mig och svarar mig inte längre, varken genom profeter eller i drömmar. Därför har jag kallat på dig för att du ska tala om för mig vad jag ska ta mig till.” Samuel svarade: ”Varför rådfrågar du mig när nu Herren har övergett dig och blivit din fiende? Herren har gjort vad han sa genom mig: han har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, till David. Eftersom du inte lydde Herren och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek, har Herren i dag gjort dig detta. Herren ska ge både dig och Israel i filisteernas hand. I morgon ska du och dina söner vara hos mig. Även Israels armé ska Herren ge i filisteernas hand.” Genast föll då Saul raklång till marken, skräckslagen av Samuels ord. Han var också helt kraftlös eftersom han inte hade ätit på ett dygn. Kvinnan gick fram till Saul. Och när hon såg hur förfärad han var sa hon: ”Lyssna, din tjänarinna gjorde som du sa. Med risk för mitt liv gjorde jag vad du bad mig om. Var snäll och lyssna nu på din tjänarinna och låt mig sätta fram lite mat åt dig. Du behöver äta och få kraft innan du går härifrån.” Men han vägrade och sa: ”Jag vill inte äta.” Både hans tjänare och kvinnan bad honom då så enträget att han gjorde som de sa. Han reste sig från marken och satte sig på bädden. Kvinnan hade i huset en gödkalv som hon skyndsamt slaktade. Så tog hon mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd. Sedan satte hon fram det åt Saul och hans tjänare, och de åt. Samma natt bröt de upp och drog sin väg. Filisteerna samlade nu alla sina arméer i Afek. Israeliterna hade slagit läger vid källan i Jisreel. Filisteernas furstar marscherade fram med avdelningar på hundra man och tusen man. David och hans män marscherade fram sist tillsammans med Akish. Filisteernas furstar sa: ”Vad gör hebreerna här?” Akish svarade dem: ”Det här är David, tjänare till Israels kung Saul. Han har varit hos mig i över ett år utan att jag funnit något att anmärka på hos honom från den dag han gick över till mig.” Då blev filisteernas furstar arga på honom och sa till Akish: ”Sänd iväg den där mannen till den plats du tilldelat honom! Han får inte gå ut i strid med oss, han kan ju bli vår fiende under striden! Hur kan han bättre sonas med sin herre än genom dessa mäns huvuden? Är detta inte David? Honom som de sjöng om vid dansen: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen?” Då kallade Akish till sig David och sa: ”Så sant Herren lever, du är hedervärd och jag uppskattar att du går in och ut hos mig i lägret, för jag har inte funnit något ont hos dig från den dag du kom till mig. Men furstarna godtar inte dig. Så återvänd nu och gå lugnt och stilla iväg, så att du inte upprör filisteernas furstar.” David frågade: ”Men vad har jag gjort? Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst, eftersom jag inte får gå ut och strida mot dina fiender, min herre och kung?” Akish svarade: ”Jag vet, i mina ögon är du lika god som en Guds ängel. Men filisteernas furstar förbjuder dig att gå ut i strid med oss. Stig därför upp vid gryningen med din herres tjänare som följt dig hit. Så snart ni stigit upp vid gryningsljuset ska ni ge er av.” Så David och hans män steg upp tidigt vid gryningen för att återvända till filisteernas land. Och filisteerna drog upp till Jisreel. David och hans män kom till Siklag på tredje dagen. Då hade amalekiterna trängt in i Negev och Siklag. De hade attackerat Siklag och nedbränt det. De hade kidnappat kvinnorna som var där, både unga och gamla, men inte dödat någon. De hade fört dem med sig och gett sig av därifrån. När David och hans män kom till staden såg de att den var nedbränd och att deras hustrur, söner och döttrar hade tillfångatagits. Då storgrät David och hans män. De grät tills de inte orkade gråta mer. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter Nabal från Karmel, var också tillfångatagna. David var hårt ansatt eftersom folket talade om att stena honom. För de var alla bittra för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade kraft hos Jahve sin Gud. David sa till prästen Abjatar, Ahimeleks son: ”För hit efoden till mig.” Abjatar kom med efoden till David, som frågade Herren: ”Ska jag förfölja rövarbandet? Hinner jag ifatt dem?” Herren svarade: ”Förfölj! Du ska sannerligen hinna ifatt dem och rädda de fångna.” Då gav sig David iväg med sina sexhundra man. De kom till bäckravinen Besor och där stannade en del av dem kvar. Tvåhundra man stannade kvar, för de var alltför trötta för att gå över bäckravinen Besor. Men David fortsatte förföljandet med fyrahundra man. De fann en egyptier ute på fälten och förde honom till David. De gav honom bröd, vatten, en bit fikonkaka och två russinkakor. Då fick han nytt liv igen. På tre dygn hade han varken ätit eller druckit. David frågade honom: ”Vem tillhör du och var är du ifrån?” Pojken svarade: ”Jag är en egyptier och slav hos en amalekit. Min herre lämnade mig för tre dagar sedan eftersom jag blev sjuk. Vi hade härjat i kereteernas del av Negev, i området som tillhör Juda, och i Kalebs del av Negev. Vi brände ner Siklag.” David frågade honom: ”Kan du föra mig till det där rövarbandet?” Han svarade: ”Om du svär vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, då ska jag föra dig till rövarbandet.” Så förde han honom dit. Och de var utspridda överallt på marken. De åt, drack och dansade på grund av det stora byte de tagit från filisteernas land och från Judas land. David slaktade dem från skymningen till aftonen dagen efter. Inte en man undkom, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde. David räddade allt som amalekiterna hade rövat, även sina båda hustrur. Ingen saknades, varken liten eller stor, varken söner eller döttrar, inget av bytet eller något annat bortrövat. Allt förde David tillbaka. David tog också alla fåren och korna, och dessa drev hans män framför den övriga boskapen och ropade: ”Här är Davids byte!” David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och som stannat kvar vid bäckravinen Besor. Då gick dessa för att möta David och krigsfolket han hade med sig. Och David gick fram till männen och hälsade dem. Men några onda och usla män som hade följt med David tog till orda: ”Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Varje man kan ta sin hustru och sina barn, och sedan gå.” Men David svarade: ”Gör inte så, mina bröder, med det som Herren skänkt oss! Han bevarade oss och gav rövarbandet som anföll oss i vår hand. Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, de som drar ut i striden ska ha en lika andel som de som stannar vid trossen. De ska dela lika.” Och så blev det från den dagen. David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag. När David kom till Siklag sände han en del av bytet till sina vänner, de äldste i Juda, och lät säga: ”Det här är en gåva till er av bytet från Herrens fiender.” Han sände gåvor till dem som bodde i Betel, Ramot i Negev, Jattir, Aroer, Sifamot, Eshtemoa, Rakal, till dem i jerachmeeliternas städer, keniternas städer, Horma, Bor-Ashan, Atak, Hebron och till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring. Filisteerna krigade mot Israel. Och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. Filisteerna hann ifatt Saul och hans söner. Och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua. Striden hårdnade alltmer kring Saul. Han upptäcktes av bågskyttarna och blev svårt sårad av dem. Han sa till sin väpnare: ”Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de där oomskurna kommer och genomborrar mig och torterar mig.” Men hans väpnare som var skräckslagen ville inte. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig på det. När väpnaren såg att Saul var död kastade sig också han på sitt svärd och följde honom i döden. På samma dag dog Saul, hans tre söner, hans väpnare och alla hans män. När Israels män på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels krigsmän hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Och filisteerna kom och bosatte sig där. Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna. De fann då Saul och hans tre söner som låg döda på berget Gilboa. De högg av Sauls huvud och tog hans vapen. Och de sände bud runt om i filisteernas land för att meddela den goda nyheten i sitt avgudahus och bland folket. De lade hans vapen i Astartetemplet. Och kroppen hängde de upp på muren i Bet-Shan. När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten till Bet-Shan. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från muren och begav sig till Jabesh och brände dem där. Därefter tog de deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar. När Saul var död och David återvänt efter att ha besegrat Amalek, var han två dagar i Siklag. Den tredje dagen kom en man från Sauls armé. Han hade sönderrivna kläder och jord på huvudet. Han kom in till David och föll ner till marken i respekt. David frågade: ”Var kommer du ifrån?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels armé.” David sa: ”Berätta för mig vad som hände.” Han sa: ”Krigsfolket flydde från striden och många föll och stupade. Saul och hans son Jonatan är också döda.” David frågade den unge mannen som berättade detta: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” Den unge mannen svarade: ”Jag råkade befinna mig på berget Gilboa. Där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare kom allt närmare inpå. När han vände sig om och såg mig ropade han på mig, och jag svarade. Han frågade mig vem jag var, och jag sa att jag var amalekit. Han sa till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten, för jag krampar men är ännu vid liv. Så jag ställde mig över honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog hans krona och armband, och tog dem hit till min herre.” Då tog David tag i sina kläder och rev sönder dem. Detsamma gjorde alla män omkring honom. De sörjde, grät och fastade till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens krigsfolk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd. David frågade den unge mannen som hade rapporterat till honom om hans ursprung. Han svarade: ”Jag är en invandrarson, en amalekit.” David sa: ”Hur vågade du sträcka ut din hand och ha ihjäl Herrens smorde?” David kallade på en av de unga männen och sa till honom: ”Gå, ta ner honom!” Så han slog honom till döds. David sa till honom: ”Ditt blod är över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sa att du hade dödat Herrens smorde.” David sjöng följande sorgesång över Saul och hans son Jonatan. Han bestämde att Judas söner skulle lära sig ”Bågsången”, som finns nedtecknad i ”Den redliges bok”: ”Din härlighet, Israel, ligger utslaget på dina höjder. Hur har inte de mäktiga fallit! Kungör det inte i Gat, proklamera det ej på Ashkelons gator! För då skulle filisteernas döttrar glädjas, de oomskurnas döttrar skulle jubla. Ni Gilboas berg, må det aldrig falla något regn på er och må där saknas fält för offergåvor. För där ligger de mäktigas sköld nersölad, Sauls sköld är ej mer oljesmord. Med de slagnas blod, med de mäktigas fett, återvände Jonatans båge, vände Sauls svärd mättat hem. Saul och Jonatan, älskade och ljuvliga! I liv och död ej åtskilda. De var snabbare än örnar, starkare än lejon. Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er i scharlakan och lyx och prydde era kläder med guldsmycken. Hur har inte de mäktiga fallit mitt i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder. Jag sörjer dig, Jonatan, min broder! Jag tycker du var helt ljuvlig. Din kärlek till mig var mer underbar än kvinnors kärlek. Hur har inte de mäktiga fallit och krigsvapnen förstörts!” Därefter frågade David Herren: ”Ska jag gå upp till någon av Judas städer?” Herren svarade: ”Gå!” David frågade: ”Till vilken?” Han svarade: ”Till Hebron.” David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter Nabal från Karmel. David tog också med sig sina män, var och en med sin familj, och de bosatte sig i Hebrons städer. Då kom Judas män till Hebron och smorde David till kung över Judas hus. Och David fick höra att det var männen från Jabesh i Gilead som hade begravt Saul. Då sände han bud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga: ”Herren välsigne er som visat sådan godhet mot er herre Saul att ni begravt honom. Må nu Herren visa er godhet och trofasthet. Även jag vill göra väl mot er för att ni gjort detta. Var nu starka och modiga, för er herre Saul är död. Men Judas hus har smort mig till kung över dem.” Men Abner, Ners son, Sauls befälhavare, förde Sauls son Ish-Boshet till Mahanajim, och gjorde honom till kung över Gilead, ashureerna, Jisreel, Efraim, Benjamin, ja, över hela Israel. Sauls son Ish-Boshet var fyrtio år när han blev Israels kung, och han regerade i två år. Men Judas hus höll sig till David, och den tid David var kung i Hebron över Judas hus utgjorde sju år och sex månader. Abner, Ners son, bröt upp från Mahanajim med männen till Ish-Boshet, Sauls son, och drog till Gibeon. Joab, Serujas son, och Davids män drog också ut. De möttes vid Gibeons damm och intog ställning på var sin sida om dammen. Abner sa till Joab: ”Låt några unga män träda fram för en stridskamp inför oss.” Joab svarade: ”Låt så ske.” De trädde fram och räknades, tolv från Benjamin och Sauls son Ish-Boshet, och tolv av Davids män. De grep varandra i huvudet och rände svärdet i sidan på varandra, och alla stupade. Därför kallas platsen Svärdsfältet. Den ligger vid Gibeon. Det blev sedan en hård strid den dagen. Och Abner och israeliterna blev slagna av Davids män. Tre av Serujas söner var där: Joab, Abishaj och Asael. Asael var snabbfotad som en gasell på fälten, och förföljde Abner utan att vika av åt något håll. Abner vände sig om och sa: ”Är det du, Asael?” Han svarade: ”Ja.” Då sa Abner till honom: ”Vik av åt något annat håll! Angrip någon av de yngre istället och ta hans rustning!” Men Asael fortsatte jaga honom. Åter sa Abner till Asael: ”Sluta jaga mig! Varför skulle jag slå ner dig? Hur skulle jag sedan kunna se din bror Joab i ögonen?” Men Asael vägrade vika av. Så Abner stötte honom i magen med spjutskaftet, som gick ut genom ryggen. Han föll och dog på stället. Och alla som kom till platsen där Asael fallit och dött stannade upp. Men Joab och Abishaj förföljde Abner. Då solen gick ner kom de till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia på vägen mot Gibeons öken. Där samlades Benjamins söner bakom Abner till en enda styrka och gick i ställning på toppen av en höjd. Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få slakta för evigt? Begriper du inte att det får ett bittert slut? Hur länge till innan du befaller ditt krigsfolk att sluta förfölja sina bröder?” Joab svarade: ”Så sant Gud lever: Hade du inte sagt detta skulle krigsfolket först i morgon ha slutat förfölja sina bröder.” Sedan blåste Joab i hornet och allt krigsfolket stannade upp. De slutade förfölja Israel, och striden upphörde. Abner och hans män marscherade genom Arabah hela den natten. De gick över Jordanfloden och fortsatte under förmiddagen och kom till Mahanajim. Joab slutade förfölja Abner och samlade krigsfolket. Då saknades nitton av Davids män förutom Asael. Davids män hade dödat trehundrasextio benjaminiter av Abners krigsfolk. De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Sedan marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron. Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. David blev allt starkare, medan Sauls hus blev allt svagare. I Hebron föddes dessa söner åt David: Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änkan efter Nabal från Karmel. Den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen av Geshur. Den fjärde var Adonia, Haggits son. Den femte var Sefatja, Abitals son. Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa söner föddes åt David i Hebron. Medan kriget pågick mellan Sauls hus och Davids hus stärkte Abner sin ställning i Sauls hus. Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja. Ish-Boshet sa till Abner: ”Varför låg du med min fars bihustru?” Abner blev ursinnig över Ish-Boshets ord, och sa: ”Är jag ett hundhuvud från Juda? Här visar jag godhet mot din far Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och jag har inte utlämnat dig i Davids hand, och så anklagar du mig i dag för en synd med den där kvinnan. Må Gud straffa mig strängt om jag inte gör för David så som Herren med ed lovat honom, att överföra kungadömet från Sauls hus och upprätta Davids tron över både Israel och Juda, från Dan till Beer-Sheba.” Då vågade inte Ish-Boshet svara ett enda ord mer till Abner av rädsla för honom. Abner sände bud till David och lät säga: ”Vem tillhör landet? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få över hela Israel på din sida.” David svarade: ”Utmärkt, jag ska sluta förbund med dig, men på ett villkor: Kom inte och träd fram inför mig utan att föra med dig Sauls dotter Mikal.” Sedan sände David bud till Sauls son Ish-Boshet och lät säga: ”Ge mig min hustru Mikal som jag fick som brud för hundra filisteers förhudar.” Då sände Ish-Boshet bud och tog henne från hennes man Paltiel, son till Laish. Men Paltiel gick gråtande med henne och följde henne till Bahurim. Där sa Abner till honom: ”Gå hem igen!” Då återvände han. Abner överlade med de äldste i Israel och sa: ”Ni har länge försökt få David till kung över er. Nu är tiden inne, för Herren har sagt om David: Genom min tjänare David ska jag frälsa mitt folk Israel från filisteerna och från alla deras fiender.” Abner talade också med Benjamins män. Sedan gick Abner till David i Hebron för att berätta allt vad Israel och hela Benjamins hus hade beslutat. När Abner med tjugo man kom till David i Hebron, höll David en fest för Abner och hans män. Abner sa till David: ”Låt mig gå och samla hela Israel till min herre kungen. Så ska de sluta förbund med dig, och du får regera över allt vad ditt hjärta önskar.” David lät Abner gå, och han gav sig belåten iväg. Just då återvände Davids krigsfolk och Joab från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte längre kvar hos David i Hebron, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig belåten iväg. När Joab och hela hans armé kom blev Joab informerad om att Abner, Ners son, hade varit hos kungen, som lät honom belåten dra iväg. Då gick Joab in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån! Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och ha koll på dig och ta reda på allt du gör.” Så fort Joab lämnat David sände han bud efter Abner, och de fick honom att återvända vid Sirabrunnen. Men David var ovetande. När Abner återkom till Hebron tog Joab honom avsides in i porten som för ett privat samtal med honom. Där högg Joab honom i magen så att han dog, detta som hämnd för sin bror Asaels blod. När David efteråt fick höra om det sa han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt utan skuld inför Herren angående mordet på Abner, Ners son. Låt skulden falla över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller lepra eller håller i en slända eller faller för svärd eller saknar bröd.” Så mördades Abner av Joab och hans bror Abishaj, därför att Abner hade dödat deras bror Asael i slaget vid Gibeon. David sa till Joab och allt hans folk: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och sörj Abner!” Och kung David gick bakom båren. De begravde Abner i Hebron. Kungen storgrät vid Abners grav, och allt folket grät. Kungen tog upp en sorgesång över Abner: ”Måste Abner dö en dåres död? Dina händer var inte bundna, dina fötter var ej i bojor. Du föll som man faller för onda män.” Då grät folket igen. Sedan försökte alla få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed: ”Må Gud straffa mig strängt om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!” Hela folket gillade vad de hörde. Ja, allt vad kungen tog sig för gillades av dem. Den dagen förstod hela folket och hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Abner, Ners son. Kungen sa till sina tjänare: ”Ni förstår väl att en stor furste har fallit i Israel i dag. Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung. Och de där männen, Serujas söner, är mer vildsinta än jag. Må Herren straffa den som gjort ont för hans ondska.” När Ish-Boseth, Sauls son, hörde att Abner dödats i Hebron blev han helt lamslagen, och alla i Israel blev förfärade. Sauls son hade två män, Baana och Rekab, som var ledare för sina plundringståg. De var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins söner. Även Beerot räknas nämligen till Benjamin, eftersom folket i Beerot hade flytt till Gittajim, och där har de bott som främlingar till denna dag. Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Sköterskan tog honom och flydde, men under flykten föll pojken och blev halt. Han hette Mefiboshet. Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana gav sig av och kom till Ish-Boshets hus när dagen var som hetast. Ish-Boshet låg och vilade middag. De tog sig in i huset som för att hämta vete. Väl inne högg de honom i magen, och sedan flydde Rekab och hans bror Baana. De hade tagit sig in i huset medan Ish-Boshet låg på sin bädd i sovrummet. Efter att de hade ihjäl honom högg de av honom huvudet. Och de tog huvudet med sig och gick genom Arabah hela natten. De kom med Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sa till kungen: ”Se, här är Ish-Boshets huvud, son till din fiende Saul som ville ta ditt liv. Herren har i dag gett min herre kungen hämnd på Saul och hans efterkommande.” Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: ”Så sant Herren lever, han som befriat mig från all nöd: den man som sa till mig att Saul var död trodde han kom med goda nyheter. Men jag lät gripa och döda honom i Siklag. Det var lönen jag gav honom för hans nyhet! Nu har onda män dödat en rättfärdig man i hans eget hem och hans egen säng. Har jag då inte större anledning att utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden?” På Davids befallning dödade hans unga män dem. De högg av dem händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron. Sedan kom Israels alla stammar till David i Hebron och sa: ”Vi är av samma kött och blod som du. Redan förut när Saul var kung över oss var det du som anförde Israel. Och Herren sa till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara Israels furste.” Så Israels alla äldste kom till kungen i Hebron. Där slöt kung David ett förbund med dem inför Herren. Och de smorde David till kung över Israel. David var trettio år när han blev kung, och han regerade i fyrtio år. I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han över hela Israel och Juda i trettiotre år. Kungen och hans män marscherade nu mot Jerusalem och jebusiterna som levde där i landet. De sa till David: ”Du kommer aldrig in här, till och med blinda och halta ska driva bort dig!” De menade att David inte kunde inta staden. Likväl erövrade David Sions borg, det är Davids stad. Den dagen sa David: ”Den som angriper jebusiterna ska gå genom vattentunneln och nå dessa halta och blinda som David innerligt hatar.” Därför brukar folk säga: ”Blinda och halta ska inte komma in i templet.” David slog sig ner i borgen och kallade den Davids stad. Han byggde omkring den, från terrassen och inåt. David blev allt mäktigare. Och Jahve, härskarornas Gud, var med honom. Kung Hiram i Tyros sände en beskickning till David. De kom med cederträ och hade med sig snickare och stenhuggare. De byggde ett hus åt David. Då förstod David att Herren hade befäst honom som kung över Israel och upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull. David tog sig fler bihustrur och hustrur från Jerusalem efter att han lämnat Hebron. Och fler söner och döttrar föddes åt David. Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shobab, Natan, Salomo, Jibhar, Elishua, Nefeg, Jafia, Elishama, Eljada och Elifelet. När filisteerna hörde att David blivit smord till kung över Israel drog de alla upp för att söka efter honom. Men David fick höra om det och gick ner till borgen. Filisteerna ryckte fram och spred sig i Refaimdalen. David frågade Herren: ”Ska jag dra upp mot filisteerna? Ger du dem i min hand?” Herren svarade: ”Dra upp, jag ska ge filisteerna i din hand!” Så kom David till Baal-Perasim. Där besegrade David dem, och sa: ”Som en flodvåg bröt Herren ner mina fiender framför mig.” Därav fick platsen namnet Baal-Perasim. Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem. Men filisteerna drog upp igen och spred sig i Refaimdalen. David frågade Herren, som svarade: ”Gå inte direkt emot dem, utan gå runt bakom dem och angrip dem från det håll där bakaträden står. Så fort du hör ljudet av steg i bakaträdens toppar ska du attackera, för då har Herren gått ut framför dig för att slå filisteernas armé.” Och David gjorde som Herren befallde honom. Han angrep filisteerna från Geba till Gezer. David samlade åter alla utvalda i Israel, trettiotusen man. Han bröt upp och drog iväg med allt sitt folk från Baale-Juda. Därifrån skulle han hämta Guds ark som är uppkallad efter Namnet, namnet Jahve, som är över härskarorna och som tronar på keruberna. De satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort från Abinadabs hus på höjden. Abinadabs söner, Ussa och Ahjo, körde den nya vagnen. Så förde de Guds ark bort från Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. David och hela Israels hus firade glatt inför Herren med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, lyror, tamburiner, bjällror och cymbaler. När de kom till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen mot Guds ark och grep tag i den. Då tändes Herrens vrede mot Ussa. Gud slog honom där för hans vanvördnad, och han dog vid Guds ark. David blev upprörd över Herrens utfall mot Ussa. Platsen blev kallad Peres-Ussa och heter så än i dag. David fruktade Herren den dagen och sa: ”Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?” Så David ville inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad. Han ställde den i gatiten Obed-Edoms hus, där Herrens ark förblev i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans husfolk. Det berättades för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms husfolk och allt han ägde på grund av Guds ark. Så David gick och förde ut Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under glädje. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv. Och David dansade livfullt inför Herren iklädd en linne-efod. Så förde David och hela Israel upp Herrens ark under jubelrop och hornstötar. När Herrens ark kom in i Davids stad tittade Sauls dotter Mikal ut genom fönstret. Hon fick då se kung David hoppa och dansa inför Herren. Mikal föraktade då David innerligt. De förde in Herrens ark och ställde den på sin plats mitt i det tält som David rest åt den. Och David frambar brännoffer och fredsoffer inför Herren. När David hade framburit brännoffret och fredsoffret, välsignade han folket i namnet Jahve, som är över härskarorna. Han delade ut en brödkaka, en dadelkaka och en russinkaka till allt folket, hela skaran av israeliter, till man och kvinna. Sedan gick allt folket hem till sitt. David återvände hem för att välsigna sitt husfolk. Då mötte honom Sauls dotter Mikal med orden. ”Hur ärofullt har inte Israels kung uppträtt i dag! Han har avklätt sig inför sina tjänares tjänstekvinnor så som vulgärt folk gör!” Då sa David till Mikal: ”Jag firade glatt inför Herren! Inför honom som utvalde mig framför din far och hela hans husfolk och som insatte mig till furste över Herrens folk Israel. Jag ska se till att jag blir än mer föraktad och förödmjukad! Men tillsammans med tjänstekvinnorna som du talade om, ska jag bli ärad.” Och Sauls dotter Mikal var barnlös i hela sitt liv. Det hände när kungen satt i sitt hus och Herren hade gett honom fred från alla hans fiender runt omkring. Då sa han till profeten Natan: ”Se, här bor jag i ett cederhus medan Guds ark bor i ett tält.” Natan sa till kungen: ”Gå till verket med allt som ligger på ditt hjärta, för Herren är med dig!” Men det hände den natten att Herrens ord kom till Natan: ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga ett hus åt mig att bo i? Jag har inte bott i ett hus från den dag jag förde Israels söner upp från Egypten till denna dag. Jag har flyttat omkring i ett tält, i en tälthelgedom. Jag har färdats överallt med alla Israels söner. Sa jag någonsin ett ord till någon av Israels stammar, som jag satte till herdar för mitt folk Israel: ’Varför har ni inte byggt mig ett cederhus?’ Säg nu till min tjänare David: Så säger härskarornas Herre: Jag hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, och satte dig till furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig överallt dit du gick. Jag har utrotat alla dina fiender för dig. Jag ska göra dig lika ryktbar som de största namnen på jorden. Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera dem där. De ska få bo där utan att störas. De ska inte förtryckas mer av onda män som förr, som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Jag ska ge dig ro från alla dina fiender. Nu kungör Herren för dig att Herren ska bygga ett hus åt dig. När dina dagar fullbordats och du vilar hos dina fäder ska jag resa upp en ättling till dig, av ditt eget kött och blod. Jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son. När han felar ska jag straffa honom med käpp och slag så som fäder gör. Men min trogna kärlek ska inte avlägsnas från honom, så som jag avlägsnade den från Saul då jag avlägsnade honom för dig. Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå inför mig för evigt. Din tron ska vara befäst för evigt.” Natan framförde till David alla dessa ord och hela denna uppenbarelse. Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa: ”Vem är jag, Herre Jahve? Och vad är mitt hus eftersom du fört mig hit? Och ändå var det för lite i dina ögon, Herre Jahve. Du har även talat om din tjänares hus i framtiden. Detta är till undervisning för mänskligheten, Herre Jahve. Vad mer ska David säga till dig? Du känner din tjänare, Herre Jahve. För ditt ords skull och enligt din vilja har du gjort allt detta väldiga och låtit din tjänare få veta det. Därför är du stor, Herre Jahve, för ingen är som du. Och det finns ingen Gud förutom dig, efter allt vad vi har hört. Vilka är som ditt folk Israel, ett enastående folk på jorden? Gud friköpte folket åt sig som sitt eget och gjorde sitt namn känt. Du gjorde stordåd för dem och respektingivande gärningar för ditt land, inför ditt folk som du friköpte från Egypten och andra folk och deras gudar. Du har befäst ditt folk Israel som ditt folk för evig tid. Och du, Jahve, har blivit deras Gud. Bekräfta nu för evigt, o Jahve Gud, det ord du talat angående din tjänare och hans hus. Uppfyll ditt löfte. Då ska ditt namn upphöjas för evigt och folk ska säga: ’Härskarornas Herre är Gud över Israel.’ Och din tjänare Davids hus ska befästas inför dig. För du, härskarornas Herre, Israels Gud, har uppenbarat detta för din tjänare: ’Jag ska bygga ett hus åt dig.’ Därför har din tjänare fått mod att be denna bön till dig. Och nu, Herre Jahve, du är Gud. Dina ord är sanning. Och du har lovat din tjänare detta goda. Var nu villig och välsigna din tjänares hus så att det förblir för evigt inför dig. För du, Herre Jahve, har talat, och genom din välsignelse ska din tjänares hus bli välsignat för evigt.” En tid därefter besegrade David filisteerna och kuvade dem. Och han tog Meteg-Haamma från filisteerna. David besegrade också moabiterna. Han tvingade ner dem på marken och mätte dem med ett rep. Med två replängder mätte han ut dem som skulle dödas och med en längd dem som skulle få leva. Så blev moabiterna Davids slavar, och skattskyldiga. David besegrade också kung Hadadezer av Soba, Rehobs son, som marscherat ut för att återta kontrollen vid floden Eufrat. David tillfångatog från honom 1 700 ryttare och 20 000 fotsoldater. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna, men skonade hundra. Arameerna från Damaskus kom för att bistå kung Hadadezer av Soba. Men David dödade 22 000 man av dem. David placerade trupper bland arameerna i Damaskus. Arameerna blev Davids slavar, och skattskyldiga. Herren gav seger åt David var han än drog fram. David tog de guldsköldar som hade tillhört Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem. Och från Hadadezers städer Betah och Berotaj tog kung David en stor mängd koppar. Kung Toi i Hamat fick höra att David hade besegrat Hadadezers hela armé. Så Toi sände sin son Joram till kung David med fredshälsning och välsignelse för att han krigat mot Hadadezer och besegrat honom. Hadadezer och Toi hade nämligen krigat mot varandra. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar. Även dessa avskilde kung David åt Herren, tillsammans med det silver och guld som han tagit från alla de folk han lagt under sig: från edomiterna, moabiterna, ammoniterna, filisteerna och amalekiterna. Likaså med bytet han hade tagit från kung Hadadezer av Soba, Rehobs son. David vann stort rykte när han återvände efter att ha dödat 18 000 edomiter i Saltdalen. David utplacerade trupper överallt i Edom, och alla edomiter blev Davids slavar. Herren gav seger åt David var han än drog fram. David regerade över hela Israel och behandlade allt sitt folk rättvist och rättfärdigt. Joab, Serujas son, var befälhavare, och Joshafat, Ahiluds son, var kansler. Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Abjatars son, var präster, och Seraja var sekreterare. Benaja, Jojadas son, var befälhavare över kereteerna och peleteerna. Och Davids söner var ämbetsmän. David frågade: ”Återstår någon av Sauls hus som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?” Sauls hus hade en tjänare som hette Siba, och han kallades till David. Kungen frågade: ”Är du Siba?” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” Kungen frågade: ”Återstår ingen av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?” Siba svarade kungen: ”Det finns kvar en son till Jonatan. Han är förlamad i fötterna.” Kungen frågade var han fanns och Siba svarade att han fanns i ett hus i Lo-Debar som tillhörde Makir, Ammiels son. Då lät kung David hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar. När Mefiboshet, Jonatans son, Sauls sonson, kom till David, föll han ner på sitt ansikte i respekt. David sa: ”Mefiboshet.” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” David sa: ”Var inte rädd, för jag ska visa godhet mot dig för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka all mark som tillhört din farfar Saul. Och du ska alltid äta vid mitt bord.” Mefiboshet bugade sig och sa: ”Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en död hund som jag?” Sedan kallade kungen på Sauls tjänare Siba och sa till honom: ”Allt som tillhörde Saul och hela hans hus har jag gett åt din herres son. Du och dina söner och dina tjänare ska bruka marken åt honom och bärga skörden så att din herres son har bröd att äta. Men Mefiboshet, din herres son, ska alltid äta vid mitt bord.” Siba hade femton söner och tjugo tjänare. Siba sa till kungen: ”Din tjänare ska göra allt som min herre kungen befaller sin tjänare.” Mefiboshet åt sedan vid Davids bord som en av kungens söner. Mefiboshet hade en liten son vid namn Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefiboshets tjänare. Mefiboshet bodde i Jerusalem eftersom han alltid åt vid kungens bord. Han var lam i båda fötterna. En tid därefter dog ammoniternas kung. Han efterträddes av sin son Hanun. Då sa David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Så David sände några av sina tjänare för att beklaga faderns bortgång. När Davids tjänare kom till ammoniternas land, sa ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du det är för att hedra din far som David sänt dem för att beklaga sorgen? Nej, David har sänt sina tjänare till dig för att samla information om staden och spionera på den och sedan förstöra den.” Då grep Hanun Davids tjänare. Han lät raka av dem halva skägget och klippa av halva deras kläder upp till höften, och sände iväg dem. När detta berättades för David sände han några för att möta dem, eftersom männen blivit så grovt förödmjukade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills skägget växt ut. Kom sedan tillbaka.” Ammoniterna förstod att David nu avskydde dem. Så de sände bud och lejde 20000 arameiska fotsoldater från Bet-Rehob och Soba, och 1000 man från kungen i Maaka, och 12000 man från landet Tob. När David hörde det sände han ut Joab med hela armén av mäktiga krigsmän. Ammoniterna marscherade ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden. Arameerna från Soba och Rehob samt männen från Tob och Maaka, gick i ställning för sig själva på öppna fältet. Joab såg att fiender fanns både framför och bakom honom. Han valde då ut Israels bästa krigare och ställde upp dem mot arameerna. Resten av armén överlät han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. Han sa: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du bistå mig, och blir ammoniterna för starka för dig bistår jag dig. Var starka! Ja, vi ska visa oss starka för vårt folk och för vår Guds städer! Herren ska göra vad han finner bäst.” Joab och hans män avancerade för strid mot arameerna, som flydde för honom. När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde de för Abishaj och gick in i staden. Joab avbröt fälttåget mot ammoniterna och återvände till Jerusalem. Arameerna såg att de hade besegrats av Israel, så de omgrupperade sig. Hadadezer sände bud efter arameerna som befann sig på andra sidan Eufrat. Och de kom till Helam anförda av Shobak, Hadadezers överbefälhavare. David fick veta det och samlade hela Israel och gick över Jordanfloden och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och angrep honom. Men arameerna flydde för Israel. David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han nedgjorde också till döds deras överbefälhavare Shobak. Hadadezers alla lydkungar insåg att de hade blivit besegrade av israeliterna. Då slöt de fred med Israel och underkastade sig dem. Därefter vågade inte arameerna hjälpa ammoniterna mer. När våren kom då kungar drar i fält, sände David ut Joab och hans män samt hela Israels armé. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David blev kvar i Jerusalem. Det hände en kväll. David hade stigit upp från sängen och gick omkring på palatstaket. Därifrån fick han syn på en badande kvinna som var mycket vacker. David sände bud för att få reda på vem kvinnan var. Han fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne. - Hon hade just renat sig från sin mensperiod. - Sedan återvände hon hem. Och kvinnan blev gravid. Hon lät meddela David att hon var med barn. Då gav David order till Joab: ”Sänd hettiten Uria till mig.” Joab sände då Uria till David. När Uria kom till honom, frågade David om allt var väl med Joab och med folket, och om kriget gick väl. Sedan sa David: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade kungens palats, och kungen skickade en gåva till honom. Men Uria lade sig vid kungapalatsets port med alla hans herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus. När David fick rapporterat att Uria inte hade gått ner till sitt hus, sa han till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda bor i tält. Min herre Joab och hans tjänare har slagit läger ute i det fria. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever, det gör jag inte!” David sa: ”Stanna här i dag också, så sänder jag ut dig i morgon.” Så Uria stannade i Jerusalem den dagen och dagen därpå. Sedan inbjöd David Uria till sig. Och Uria åt och drack och David fick honom full. På kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus. Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. I brevet skrev han: ”Ställ Uria i första ledet där striden är som mest intensiv. Dra er sedan undan från honom så att han blir nedgjord och dödad.” Då Joab belägrade staden beordrade han Uria till en plats där han visste att de bästa fiendesoldaterna befann sig. När stadens män gjorde ett utfall och attackerade Joab, nedgjordes en del av Davids män. Även hettiten Uria dog. Joab informerade David om allt angående slaget. Han gav budbäraren denna befallning: ”När du berättat allt för kungen angående slaget, blir kungen kanske arg och frågar dig: ’Varför gick ni så nära staden för att strida? Begrep ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren i Tebes, så att han dog? Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du säga: Din tjänare hettiten Uria är också död.” Budbäraren gav sig iväg. När han kom fram återgav han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. Budbäraren sa till David: ”Deras män fick övertaget och attackerade oss på fältet. Men vi fick dem att retirera till stadsporten. Då sköt bågskyttarna uppifrån muren mot dina tjänare. En del av kungens tjänare dog. Din tjänare hettiten Uria är också död.” David sa till budbäraren: ”Säg till Joab: ’Ta det inte så hårt, för vem svärdet slukar är oförutsebart. Intensifiera ditt angrepp mot staden och förstör den.’ Och uppmuntra honom.” När Urias hustru fick höra att hennes man Uria var död, sörjde hon sin herre. Efter sorgetiden sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon. Herren sände Natan till David. Han gick till David och sa: ”Det var två män som bodde i samma stad. En var rik. Den andre var fattig. Den rike hade får och boskap i överflöd. Den fattige hade inget utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans söner. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Lammet var som en dotter för honom. Så kom en vandringsman till den rike. Men han ville inte ta något av sina egna djur för att tillaga åt den resande som kom till honom. Han tog istället den fattiges lamm och tillagade det åt gästen.” David blev rasande på den mannen och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, mannen som gjorde det förtjänar döden! Lammet ska han ersätta fyrdubbelt, eftersom han var så hjärtlös och gjorde så.” Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Jahve, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig ur Sauls hand. Jag gav dig din herres hus och hans hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Judas hus. Och hade det varit för lite skulle jag ha gett dig än mer. Så varför har du föraktat Herrens ord och begått ondska i hans ögon? Du har nedgjort hettiten Uria med svärd. Du tog hans hustru och gifte dig med henne. Du mördade Uria med ammoniternas svärd. Eftersom du föraktat mig och tagit hettiten Urias hustru och gift dig med henne, ska svärdet aldrig vika från ditt hus. Så säger Herren: Jag ska bringa ofärd över dig från ditt eget hus. Inför dina ögon ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dem mitt på ljusa dagen. Du har gjort det i hemlighet. Men jag ska göra detta inför hela Israel mitt på ljusa dagen.” Då sa David till Natan: ”Jag har syndat mot Herren.” Natan sa: ”Så har också Herren tagit bort din synd. Du ska inte dö. Men eftersom du genom denna handling fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som fötts åt dig dö.” Så gick Natan hem igen. Barnet som Urias hustru hade fött åt David slog Herren med svår sjukdom. David bad och fastade strängt inför Gud för pojken. När han kom hem låg han hela natten på marken. De äldste i hans hus kom och ville få honom att resa sig från marken. Men han ville inte. Och inte heller åt han något med dem. Den sjunde dagen dog barnet. Men Davids tjänare vågade inte berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde vägrade han lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något hemskt.” När David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. Så David frågade sina tjänare: ”Är pojken död?” De svarade: ”Ja.” Då reste sig David från marken. Han badade och smorde in sig och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han om mat. Den sattes fram, och han åt. Hans tjänare frågade honom: ”Varför beter du dig så här? Medan pojken levde fastade du och grät, men när han är död stiger du upp och äter!” Han svarade: ”Så länge pojken levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet om inte Herren förbarmar sig över mig och låter pojken leva? Men nu när han har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag ska gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.” David tröstade sin hustru Batseba. Och han gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, som de gav namnet Salomo. Herren älskade pojken och sände ett budskap med profeten Natan att pojken skulle kallas Jedidja, för Herrens skull. Joab angrep Rabba i Ammon och erövrade kungastaden. Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också erövrat stadens vattenreservoar. Samla nu resten av krigsfolket! Belägra staden och erövra den, annars erövrar jag staden och får den uppkallad efter mig.” Då samlade David allt krigsfolk och marscherade mot Rabba. Han angrep staden och erövrade den. Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde trettio kilo och var smyckad med en ädelsten. Den sattes på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var enormt. Han förde ut folket därinne och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Likadant gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan återvände David och allt folket till Jerusalem. En tid senare hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster vid namn Tamar. Davids son Amnon blev förälskad i henne. Amnon blev sjuk av hjärtekval för sin syster Tamars skull, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. Men Amnon hade en vän vid namn Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en intelligent man. Han frågade Amnon: ”Varför ser du så ömklig ut vareviga morgon, kungason? Vad är det fråga om?” Amnon svarade honom: ”Jag älskar Tamar, min bror Absaloms syster.” Jonadab sa: ”Lägg dig på din säng och låtsas vara sjuk. Säg sedan till din far när han besöker dig: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt mig få se på när hon tillagar maten och sedan äta den ur hennes hand.” Amnon gick till sängs och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sa Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor medan jag ser på, och låt mig få äta dem från hennes hand.” Då sände David bud hem till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och tillaga mat åt honom.” Så Tamar gick till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor medan Amnon såg på, och så gräddade hon dem. Därefter tog hon pannan och lade upp kakorna framför honom. Men han ville inte äta. Amnon befallde alla att gå ut, så alla lämnade honom. Sedan sa Amnon till Tamar: ”Kom hit med maten till sovkammaren, så att jag får äta från din hand.” Tamar tog kakorna hon bakat och bar in dem i sovkammaren till sin bror Amnon. Men när hon räckte honom kakorna för att han skulle äta, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!” Men hon svarade: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant gör vi inte i Israel! Bete dig inte så vettlöst! Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle betraktas som en vettvilling i Israel. Tala med kungen istället, han låter dig säkert få mig.” Men Amnon vägrade lyssna på henne. Och starkare som han var våldtog han henne. Efteråt fylldes Amnon av brinnande hat mot henne. Hans hat mot henne var starkare än den kärlek han förut hade haft. Amnon sa till henne: ”Gå upp och stick iväg!” Hon svarade: ”Nej! Att bara sända iväg mig vore värre än det du redan gjort mot mig.” Men han vägrade lyssna på henne. Amnon ropade på sin tjänstepojke och sa: ”För ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!” Så tjänaren förde ut henne och reglade dörren efter henne. Tamar bar en fotsid dräkt, för så gick kungens döttrar klädda så länge de var jungfrur. Tamar strödde aska över sitt huvud och rev sönder sin fotsida dräkt. Med handen på sitt huvud gick hon där och ropade. Hennes bror Absalom sa till henne: ”Har din bror Amnon rört dig? Tig nu om detta, min syster. Han är ju din bror. Låt inte det här påverka dig.” Så bodde Tamar ensam i sin bror Absaloms hus. När kung David fick höra om allt detta blev han ursinnig. Och Absalom sa inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont. För han hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar. Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, nära Efraim. Han bjöd in kungens alla söner. Absalom gick till kungen och sa: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Kungen och hans tjänare kan väl följa med mig?” Kungen svarade: ”Nej, min son. Vi kommer inte alla, det skulle bli till besvär för dig.” Trots att Absalom vädjade ville kungen inte gå med, men han gav Absalom sin välsignelse. Absalom sa: ”Om inte, så kan väl min bror Amnon komma med oss?” Kungen frågade: ”Varför skulle han följa med dig?” Men Absalom vädjade tills han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom. Absalom befallde sina tjänare: ”Lägg märke till när vinet gjort Amnon rusig, och jag säger till er: ’Hugg ner Amnon!’ då ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som befallt er. Var starka och modiga!” Tjänarna gjorde med Amnon som Absalom befallt. Då bröt kungens alla andra söner upp och red iväg på sina mulåsnor och flydde. Medan de ännu var på väg fick David rapport om att Absalom hade huggit ner alla kungasönerna och att ingen överlevt. Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken. Och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sa: ”Min herre får inte tro att de dödat alla de unga männen, kungens söner. Det är bara Amnon som är död. Detta har Absalom talat om från den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. Min herre kungen ska inte bry sig om ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” Under tiden flydde Absalom. När pojken som stod vakt lyfte blicken, såg han mycket folk komma från vägen bakom honom längs med berget. Då sa Jonadab till kungen: ”Se, där kommer kungens söner. Precis som din tjänare sa.” Så fort han hade sagt detta anlände kungens söner. Och de storgrät, likaså kungen och alla hans tjänare. Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen av Geshur. David sörjde sin son varje dag. Efter att Absalom hade flytt och begett sig till Geshur blev han kvar där i tre år. Kung David avstod från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död. Joab, Serujas son, visste att kungen längtade efter Absalom. Så Joab sände bud till Tekoa och lät hämta en klok kvinna. Han sa till henne: ”Låtsas att du sörjer och ta på dig sorgkläder. Smörj dig inte med olja. Bete dig likt en kvinna som länge sörjt en död. Gå sedan till kungen och säg följande till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun. När kvinnan från Tekoa talade med kungen föll hon ner till marken på sitt ansikte i respekt och sa: ”Hjälp mig, o konung!” Kungen frågade: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Det är så att jag är änka, min man är död. Din tjänarinna hade två söner. De började slåss ute på marken utan någon som kunde skilja dem åt. Så den ene slog den andre till döds. Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och säger: ’För hit honom som slog ner sin bror! Vi vill döda honom eftersom han mördade sin bror. Så gör vi slut på arvingen också.’ De vill släcka min sista gnista och beröva min man både namn och efterkommande på jorden.” Kungen sa till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.” Kvinnan från Tekoa svarade: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.” Kungen sa: ”För hit den som säger något till dig, så ska han inte besvära dig mer.” Då sa hon: ”Må kungen minnas Jahve sin Gud, så att inte blodshämnaren fördärvar mer och de inte tar livet av min son.” Han sa: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.” Då sa kvinnan: ”Låt din tjänarinna få säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sa: ”Tala.” Kvinnan sa: ”Varför har du då planerat så mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han fördrivit återvända. Vi måste alla dö. Vi är likt vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud vill inte ta liv, utan ordnar och planerar så att den fördrivne inte ska vara skild från honom. Jag har nu kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket gjorde mig rädd. Din tjänarinna tänkte då att om jag fick tala med kungen skulle han kanske uppfylla sin tjänarinnas önskan. Ja, kungen ska säkert lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvsland. Din tjänarinna tänkte att min herre kungens ord ska ge mig frid. För min herre kungen är som Guds utsände, som kan urskilja gott och ont. Må Jahve din Gud vara med dig.” Då sa kungen till kvinnan: ”Jag ska nu fråga dig något, dölj inget för mig.” Kvinnan svarade: ”Tala, min herre och kung.” Kungen frågade: ”Har Joab sitt finger med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan bortförklara att det är som min herre kungen säger. Ja, din tjänare Joab befallde mig detta, och han lade alla orden i din tjänarinnas mun. Din tjänare Joab gjorde så för att kasta nytt ljus över saken. Men min herre är vis som Guds utsände och vet allt som sker i landet.” Kungen sa sedan till Joab: ”Lyssna, jag går med på det. Gå, hämta tillbaka den unge mannen Absalom.” Då föll Joab ner med ansiktet mot marken i respekt. Han välsignade kungen och sa: ”I dag förstår din tjänare att jag har din välvilja, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller min önskan.” Så Joab reste sig och begav sig till Geshur och hämtade Absalom till Jerusalem. Men kungen sa: ”Han ska gå till sitt eget hus. Han får inte komma inför mitt ansikte.” Så Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungen. Ingen man i hela Israel beundrades så mycket för sin skönhet som Absalom. Från fötterna till huvudet fanns inga skavanker. Han lät klippa håret en gång i slutet av varje år eftersom det blev så tungt, och då vägde håret drygt två kilo efter kungsvikt. Absalom fick tre söner och en dotter. Hon hette Tamar och var en vacker kvinna. Absalom bodde två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte. Då sände han bud efter Joab för att be honom gå till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab vägrade komma. Så Absalom sa till sina tjänare: ”Ni ser att Joab har en åker bredvid min. Där odlar han korn. Gå och sätt eld på den!” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. Då reste sig Joab och gick till Absaloms hus och sa: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?” Absalom svarade: ”Lyssna, jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill be dig gå till kungen för att fråga: ’Varför har jag kommit från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag se kungens ansikte! Har jag någon skuld så får han döda mig.” Så Joab gick till kungen och berättade detta för honom. Kungen kallade då till sig Absalom. Han kom till kungen och hälsade respektfullt med ansiktet mot marken inför honom. Och kungen kysste Absalom. Efter en tid skaffade sig Absalom en vagn, hästar och femtio man som sprang framför honom. Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen till stadsporten. Och närhelst en man var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När han svarade att han var från den eller den stammen i Israel, sa Absalom: ”Din sak är god och riktig, men hos kungen finns ingen som lyssnar på dig.” Absalom tillade: ”Om ändå jag var satt till domare i landet! Då kunde varje man med någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle skipa rättvisa åt honom.” Och närhelst en man kom fram och ville falla ner för honom, sträckte han fram handen, tog tag i honom och kysste honom. Så gjorde Absalom med varje israelit som kom till kungen för att få rättvisa. På det sättet stal Absalom israeliternas hjärta. Efter fyra år sa Absalom till kungen: ”Låt mig få gå till Hebron och uppfylla ett löfte till Herren. För när jag bodde i Geshur i Aram gav din tjänare detta löfte: Om Herren för mig åter till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” Kungen lät honom gå och önskade honom välgång. Så Absalom bröt upp och begav sig till Hebron. Men Absalom sände ut spioner till Israels alla stammar med detta budskap: ”Så fort ni hör hornet ljuda ska ni säga: Absalom är kung i Hebron!” Tvåhundra män från Jerusalem följde med Absalom. De var inbjudna och följde med i god tro utan att ana oråd. Medan Absalom offrade slaktoffer sände han bud efter Davids rådgivare giloniten Ahitofel, som befann sig i sin hemstad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och Absalom fick allt fler anhängare. En budbärare kom till David och sa: ”Israels män är nu lojala mot Absalom.” Då sa David till alla sina tjänare i Jerusalem: ”Res er upp, vi måste fly, annars undkommer vi inte Absalom! Skynda iväg! Han kan plötsligt angripa oss och bringa ofärd över oss och slå staden med svärd.” Kungens tjänare svarade: ”Vad än vår herre kungen beslutar så är vi dina tjänare.” Så kungen gav sig iväg med hela sitt hushåll. Men kungen lät tio av sina bihustrur blir kvar för att se efter palatset. Kungen drog ut med allt folket efter honom. De stannade till vid det sista huset. Alla hans tjänare passerade förbi honom, likaså alla kereteerna och peleteerna och de sexhundra från Gat som hade följt David därifrån. Då sa kungen till Ittaj från Gat: ”Varför går du också med oss? Vänd om och stanna hos den nye kungen. Du är ju en främling och landsflyktig. Du kom i går, och så skulle jag i dag låta dig irra omkring med oss jag vet inte vart? Återvänd och ta dina bröder med dig. Må nåd och trofasthet vara med dig.” Men Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever, där du är vill också din tjänare vara, i liv och död.” Då sa David till Ittaj: ”Gå då, passera du också.” Och Ittaj från Gat passerade tillsammans med alla sina män och alla barn han hade med sig. Hela landet storgrät när folket passerade. Kungen gick över Kidrondalen och allt folket passerade förbi och tog vägen mot öknen. Där var också Sadok med alla leviterna som bar Guds förbundsark. De satte ner Guds ark, och Abjatar offrade tills allt folket hunnit passera ut ur staden. Då sa kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden! Om jag har Herrens välvilja så för han mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen. Men om han säger: ’Jag tycker inte om dig’, så är jag redo, han kan göra med mig vad han anser vara bäst.” Kungen sa vidare till prästen Sadok: ”Är inte du en siare? Återvänd till staden i lugn och ro med din son Ahimaas och Abjatars son Jonatan, era båda söner. Lyssna, jag väntar vid vadställena i öknen tills jag får ord från er med information.” Så Sadok och Abjatar återförde Guds ark till Jerusalem och där blev de kvar. David gick gråtande uppför Olivberget, barfota och med täckt huvud. Allt folket som följde honom hade också täckta huvuden och gick gråtande upp. Någon berättade för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna kring Absalom. Då bad David: ”Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.” När David nådde bergets topp där han brukade tillbe Gud, kom arkiten Hushaj emot honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet. David sa till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär. Men om du återvänder till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Så som jag förr var din fars tjänare vill jag nu vara din tjänare’, då kan du göra om intet Ahitofels råd. Prästerna Sadok och Abjatar finns där med dig. Allt du får höra från kungapalatset ska du informera dem om. Deras två söner är med dem där, Sadoks son Ahimaas och Abjatars son Jonatan. Genom dem ska ni sända bud till mig om precis allt ni får höra.” Så Hushaj, Davids vän, anlände till staden just när Absalom drog in i Jerusalem. När David hade gått ett stycke från bergets topp mötte honom Siba, Mefiboshets tjänare. Han hade ett par åsnor lastade med tvåhundra bröd, hundra russinkakor, hundra fruktkakor och en lägel vin. Kungen frågade honom: ”Varför har du med dig detta?” Siba svarade: ”Åsnorna kan ridas av kungens familj, brödet och fruktkakorna kan ätas av tjänarna, och vinet kan drickas av dem som utmattas i öknen.” Kungen sa: ”Men var är din herres son Mefiboshet?” Siba svarade: ”Han är kvar i Jerusalem, för han sa att Israels hus i dag skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme.” Då sa kungen till Siba: ”Allt som tillhör Mefiboshet ska vara ditt.” Siba svarade: ”Jag bugar mig i all respekt. Låt mig få din välvilja, min herre kung.” Kung David nådde fram till Bahurim. Då kom en man ut därifrån som var släkt med Sauls hus. Han hette Shimei och var son till Gera. Han for ut i förbannelser och kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, trots att hela hären och alla krigsmän omgav kungen till höger och vänster. Shimei förbannade David och sa: ”Försvinn, försvinn! Du jävla mördare! Herren tar hämnd på dig för allt blod i Sauls hus. Du tog kungadömet från honom, men Herren ger det till din son Absalom. Se hur ofärden drabbar dig, för du är en mördare!” Då sa Abishaj, Serujas son, till kungen: ”Varför ska den där döda hunden få förbanna min herre kungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.” Men kungen sa: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Om han förbannar för att Herren befallt honom att förbanna David, vem kan då ifrågasätta honom?” David sa vidare till Abishaj och alla sina tjänare: ”Min son, ja, mitt eget kött och blod, försöker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom hålla på och förbanna, för Herren har befallt honom det. Kanske ska Herren se till mitt elände och vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.” Så fortsatte David och hans män efter vägen medan Shimei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord mot honom. Kungen och allt folket som följde honom anlände utmattade, så han vilade ut där. Absalom med allt sitt folk, Israels män, anlände till Jerusalem. Ahitofel var med honom. Nu kom arkiten Hushaj, Davids vän, till Absalom och ropade: ”Leve kungen! Leve kungen!” Absalom sa till Hushaj: ”Är det så du visar dig lojal mot din vän? Varför följde du inte med din vän?” Hushaj svarade: ”Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. Dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag tjänat din far vill jag tjäna dig.” Absalom frågade Ahitofel: ”Vad råder du oss att göra?” Ahitofel svarade: ”Ligg med din fars bihustrur som han lämnade kvar för att se efter palatset. När hela Israel får höra att du gjort dig förhatlig för din far, ska det styrka modet hos alla dina anhängare.” De slog upp ett tält åt Absalom på taket. Och Absalom gick in där till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel. På den tiden var ett råd från Ahitofel jämförbart med ett ord från Gud. Så högt värdesatte både David och Absalom hans råd. Ahitofel sa till Absalom: ”Låt mig välja ut tolvtusen män, så ska jag i natt bryta upp och förfölja David. Jag ska överrumpla honom då han är utmattad och modlös och skräckslå honom. Allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen ska jag döda. Jag ska föra tillbaka allt folket till dig. När alla återvänt utom mannen du söker, ska hela folket få fred.” Det förslaget gillade Absalom och Israels alla äldste. Men Absalom sa: ”Kalla hit arkiten Hushaj. Vi ska även lyssna på honom.” Hushaj kom till Absalom, som frågade Hushaj: ”Det här rådet gav Ahitofel. Ska vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?” Hushaj svarade Absalom: ”Den här gången gav inte Ahitofel något bra råd.” Hushaj fortsatte: ”Du vet att din far och hans män är mäktiga män, vildsinta som en björnhona som förlorat sina ungar ute på marken. Din far är en krigsman som inte vilar med sitt folk under natten. Han har säkert gömt sig i någon håla eller på ett annat ställe. Om några här faller vid första anfallet skulle ryktet spridas om slakt bland de som följer Absalom. Då skulle även den tappraste, med lejonhjärta, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en mäktig man och att det är tappra män som följer honom. Jag råder dig därför att du låter hela Israel från Dan till Beer-Sheba samlas till dig, talrika som sanden vid havet. Och att du också själv går ut i striden. Vi ska attackera David var han än befinner sig. Vi ska slå ner på honom som daggen över marken. Ingen ska överleva, varken han själv eller någon av hans män. Om han retirerar till en stad ska hela Israel kasta linor kring den staden och dra ner den i dalen så att inte minsta sten blir kvar.” Absalom och alla Israels män sa då att arkiten Hushajs råd var bättre än Ahitofels. Det var Herren som hade ordnat att Ahitofels goda råd omintetgjordes. För Herren ville bringa ofärd över Absalom. Hushaj sa till prästerna Sadok och Abjatar: ”Ahitofel gav råd till Absalom och Israels äldste. Men jag gav andra råd. Låt nu genast meddela David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över Jordanfloden! Annars kommer kungen och allt hans folk att uppslukas.” Jonatan och Ahimaas höll sig vid Rogelkällan. En tjänstekvinna brukade ge till dem information, som de sedan förde vidare till kung David. För de kunde inte gå in i staden och visa sig där. Men en pojke upptäckte dem och meddelade Absalom. Då skyndade sig båda iväg till Bahurim och kom till en man som hade en gårdsbrunn. De steg ner i den. Hustrun tog ett skynke och bredde över brunnsöppningen. Hon strödde gryn ovanpå så att ingen kunde märka något. När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon: ”De gick över bäcken.” Absaloms män sökte efter dem utan resultat, så de återvände till Jerusalem. Så fort de gav sig av kom Jonatan och Ahimaas upp ur brunnen. De gick för att informera kung David, och de sa: ”Res på er och gå genast över Jordanfloden, för dessa råd gav Ahitofel angående er.” Då reste sig David med allt folket hos sig och gick över Jordanfloden. Vid gryningen var inte en enda kvar, alla hade gått över floden. Ahitofel såg att hans råd inte följdes. Då sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Där ordnade han med sitt hus och sedan hängde han sig. Han dog och begravdes i sin fars grav. David hade nått fram till Mahanajim när Absalom gick över Jordanfloden med alla Israels män. Absalom hade satt Amasa över armén istället för Joab. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en ismaelit. Han var gift med Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor. Israel och Absalom slog läger i Gilead. När David kom till Mahanajim möttes han av Shobi, Nahashs son från ammoniternas Rabba, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj från Rogelim i Gilead. De hade fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostad säd, bönor, linsärter, annat rostat, honung, gräddmjölk, fårkött och ost av komjölk. Allt till mat åt David och hans folk. För de tänkte att männen var hungriga, trötta och törstiga i öknen. David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och några över hundra. Därefter sände han iväg armén: en tredjedel under Joab, en tredjedel under Abishaj, Serujas son, Joabs bror, och en tredjedel under Ittaj från Gat. Och kungen sa till männen: ”Jag ska själv också dra ut med er.” Men krigsfolket sa: ”Du får inte gå med! För vare sig vi måste fly eller hälften av oss stupar bryr de sig inte om oss. Men du är värd som tiotusen av oss. Så det är bättre att du står redo att bistå oss från staden.” Då sa kungen: ”Jag gör det ni anser vara bäst.” Så kungen ställde sig vid stadsporten medan hela armén marscherade ut i avdelningar på hundra och tusen. Kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sa: ”För min skull, gå varsamt fram med den unge Absalom.” Alla hörde när kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna. Så drog armén ut på fältet mot Israel, och slaget stod i Efraims skog. Där besegrades Israels armé av Davids tjänare. Det blev en stor slakt av tjugotusen man den dagen. Striden bredde ut sig över hela trakten. Och skogen slukade fler män än svärdet den dagen. Absalom blev upptäckt av Davids män. Han red på sin mulåsna som kom in under en stor terebint med täta grenar. Och Absaloms huvud fastnade i terebinten. Han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom sprang vidare. En man såg det och berättade för Joab: ”Lyssna, jag såg Absalom hänga där borta i en terebint!” Joab sa till mannen som informerade honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig en årslön och ett bälte.” Mannen svarade Joab: ”Om jag än fick hundra årslöner i mina händer skulle jag inte lyfta handen mot kungens son. För vi hörde kungens befallning till dig, Abishaj och Ittaj: ’Var rädda om den unge Absalom!’ Hade jag därför betett mig så falskt skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom inget kan döljas för kungen.” Joab sa: ”Jag tänker inte slösa tid här på dig.” Han tog tre spjut i handen och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv i terebinten. Och Joabs tio unga väpnare omringade Absalom och högg honom till döds. Sedan blåste Joab i hornet, och hären upphörde att förfölja Israel eftersom Joab tyglade dem. De tog Absalom och slängde honom i en djup grop i skogen och staplade upp ett stort stenröse över honom. Och varje israelit flydde hem till sig. Medan Absalom levde hade han låtit resa åt sig en stenstod i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn.” Han uppkallade stenstoden efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms monument. Ahimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig springa och ge kungen budet att Herren friat honom från hans fienders hand.” Men Joab sa: ”I dag blir du ingen budbärare. En annan dag kan du komma med bud, men inte i dag, för kungens son är död.” Och Joab sa till en man från Kush: ”Gå och berätta för kungen vad du bevittnat.” Kushiten bugade sig för Joab och sprang iväg. Ahimaas, Sadoks son, sa åter till Joab: ”Vad som än händer, låt mig få springa iväg efter kushiten.” Joab sa: ”Varför vill du göra det, min son? Det är ju inget bud som bringar lön.” Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sa Joab: ”Spring då!” Och Ahimaas rusade över Jordanslätten och passerade kushiten. David satt mellan stadsportarna när väktaren gick upp på porttaket vid muren. Väktaren lyfte blicken och såg en ensam man som kom springande. Väktaren ropade för att meddela kungen, som sa: ”Är han ensam så är han en budbärare”. Och han kom allt närmare. Väktaren såg en annan man komma springande, och ropade till portvakten: ”Titta, ännu en ensam man kommer springande!” Kungen sa: ”Det är också en budbärare.” Väktaren sa: ”Den förste löper som Ahimaas, Sadoks son”. Kungen sa: ”Det är en bra man, han kommer med goda nyheter.” Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl!” Och han böjde sig ner inför kungen med ansiktet mot marken och sa: ”Lovprisad är Jahve din Gud som utlämnat männen som lyfte handen mot min herre kungen!” Då frågade kungen: ”Är allt väl med den unge mannen Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det rådde kaos när Joab sände iväg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.” Kungen sa: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Så han gick åt sidan och väntade. Just då kom kushiten, som sa: ”Min herre och kung, ta emot en god nyhet! Herren har i dag friat dig från alla som reste sig mot dig.” Kungen frågade kushiten: ”Är allt väl med den unge mannen Absalom?” Kushiten svarade: ”Som det gick med den unge mannen, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som med ont uppsåt reser sig mot dig.” Kungen blev chockad. Han gick upp i salen ovanför porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!” Det berättades för Joab att kungen grät och sörjde över Absalom. Segern förvandlades till sorg den dagen för allt folket eftersom de fick höra att kungen led så för sin son. Så de smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de förödmjukade flyr i krig. Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!” Då gick Joab in i huset till kungen och sa: ”I dag har du fått alla dina män att skämmas, de som i dag har räddat livet på dig, dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur. Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och män betyder noll och intet för dig. Jag inser nu att om Absalom varit vid liv och vi andra varit döda i dag, skulle du ha varit nöjd. Res dig nu och gå ut och uppmuntra dina män. Om du vägrar då svär jag vid Herren att inte en enda man kommer att förbli hos dig över natten. Och det skulle vara värre för dig än all den ofärd som drabbat dig i hela ditt liv.” Då reste sig kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla män: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom de alla och ställde upp sig framför kungen. Israeliterna hade flytt till sina hem. Och folket i alla Israels stammar hamnade i ordväxling med varandra: ”Kungen räddade oss från våra fiender och friade oss från filisteerna. Nu har han flytt landet på grund av Absalom. Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i kriget. Så varför är ni knäpptysta om att hämta tillbaka kungen?” När kungen i sitt hus fick höra om hela Israels samtalsämne sände han ett budskap till prästerna Sadok och Abjatar: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Så varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Gud ska straffa mig strängt om du inte för alltid blir befälhavare för min armé istället för Joab.” Så fick han alla män i Juda över på sin sida. Sedan sände de bud till kungen att komma tillbaka med alla sina män. Kungen återvände och kom till Jordanfloden. Då hade Judas män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över floden. Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig ner med Judas män för att möta kung David. Han hade med sig tusen man från Benjamin. Även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, kom med sina femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordanfloden före kungen. De gick över vid vadstället för att föra över kungens husfolk och uppfylla hans önskemål. Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över floden, och sa till kungen: ”Min herre, håll mig inte skyldig och tänk inte på hur illa din tjänare handlade den dag då min herre kungen lämnade Jerusalem. Jag ber att kungen inte ska lägga det på hjärtat. För jag som är din tjänare vet att jag har syndat. Se, jag har i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.” Abishaj, Serujas son frågade: ”Borde inte Shimei avrättas eftersom han förbannat Herrens smorde?” David svarade: ”Serujas söner, vad har jag med er att göra? Är ni mina fiender i dag? Skulle någon avrättas i Israel i dag? Skulle jag inte veta att jag i dag är kung över Israel?” Kungen sa till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det. Mefiboshet, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade och hans kläder var otvättade alltifrån den dag kungen drog bort till den dag då han återvände välbehållen. När han kom från Jerusalem för att möta kungen, frågade denne: ”Varför följde du inte med mig, Mefiboshet?” Han svarade: ”Min herre kung, min tjänare Siba bedrog mig, för jag bad honom att sadla min åsna så att jag kunde rida på den och följa kungen, för din tjänare är ju halt. Siba förtalade mig inför min herre kungen. Men du är som Guds utsände, så gör vad du anser vara bäst. Hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre kungen. Ändå lät du din tjänare sitta bland dem som äter vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför kungen?” Kungen sa: ”Det räcker nu! Jag har bestämt att du och Siba ska dela marken.” Då sa Mefiboshet till kungen: ”Han kan gärna få allt, nu när min herre och kung har kommit välbehållen hem.” Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordanfloden. Där skulle han ta avsked av kungen. Barsillaj var en mycket gammal man på åttio år. Han hade sörjt för kungens uppehälle i Mahanajim, för han var mycket välbärgad. Kungen sa till Barsillaj: ”Kom över med mig, så ska jag sörja för ditt uppehälle hos mig i Jerusalem.” Men Barsillaj svarade: ”Hur många dagar har jag kvar, att jag skulle följa kungen upp till Jerusalem? Jag är nu åttio år. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Kan din tjänare känna smaken på mat och dryck? Kan jag ännu höra sångare och sångerskor? Så varför skulle din tjänare bli ännu en börda för min herre kungen? En liten bit över Jordanfloden ska din tjänare följa kungen. Varför skulle kungen ge mig en sådan belöning? Låt din tjänare få återvända så att jag får dö i min hemstad, nära mina föräldrars grav. Här är din tjänare Kimham. Låt honom få gå över med min herre kungen, och gör för honom vad du anser vara bäst.” Kungen svarade: ”Kimham ska gå över med mig, och jag ska göra för honom vad du anser vara bäst. Allt du önskar av mig ska jag göra för dig.” Efter att kungen hade kysst och välsignat Barsillaj återvände denne hem igen. Och hela armén fortsatte över Jordanfloden tillsammans med kungen. Så kungen gick över till Gilgal, och Kimham följde honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk följde kungen över Jordanfloden. Plötsligt kom alla Israels män till kungen och sa: ”Varför fick våra bröder, Judas män, smussla bort dig och föra kungen och hans husfolk över Jordanfloden tillsammans med Davids män?” Alla Judas män svarade Israels män: ”Kungen står ju oss närmast! Varför upprörs ni över det? Har vi låtit kungen försörja oss? Har han skaffat oss fördelar?” Israels män svarade Judas män: ”Vi har tio gånger större del i kungen och kan göra större anspråk på David. Så varför föraktar ni oss? Var det inte vi som först talade om att hämta hem vår kung?” Men Judas män ordade ännu värre än Israels män. En usel man från Benjamins stam råkade befinna sig där. Han hette Sheba och var son till Bikri. Han blåste i hornet och sa: ”Vi har ingen del i David, ingen arvslott i Jishajs son. Gå hem, alla Israels män!” Så alla Israels män övergav David och följde Sheba, Bikris son. Men Judas män var lojala sin kung, från Jordanfloden till Jerusalem. Kung David anlände till sitt palats i Jerusalem. Han tog de tio bihustrurna som han kvarlämnat för att se efter palatset, och satte dem i ett bevakat hus. Han försörjde dem, men låg inte med dem. De hölls instängda till sin död och levde som änkor. Kungen sa till Amasa: ”Kalla samman Judas män till mig inom tre dagar och inställ dig även du.” Så Amasa gav sig iväg för att kalla samman Juda. Men han drog över den bestämda tiden. Då sa David till Abishaj: ”Nu kommer Sheba, Bikris son, att göra oss mer skada än Absalom. Ta mina män och sätt efter honom innan han når någon befäst stad och undkommer oss.” Joabs män tillsammans med kereteerna, peleteerna och alla mäktiga män, följde då Abishaj. De drog ut från Jerusalem för att jaga Sheba, Bikris son. När de kom till den stora stenen vid Gibeon mötte dem Amasa. Joab bar sin vapendräkt med bälte utanpå och med ett svärd i skidan, fäst vid höften. När han gick fram, föll svärdet ut. Joab sa till Amasa: ”Är det väl med dig, min bror?” Och så grep han Amasa i skägget med högra handen för att kyssa honom. Amasa var inte på sin vakt mot svärdet som Joab höll i handen. Joab högg honom i magen så att inälvorna rann ut på marken. Han dog med ett hugg. Sedan fortsatte Joab och hans bror Abishaj att förfölja Sheba, Bikris son. En av Joabs unga män som stod vid liket ropade: ”Följ Joab, var och en som är hans vän och står på Davids sida!” Amasa låg badande i blod mitt på vägen. När mannen såg att allt krigsfolk stannade till där, flyttade han Amasa från vägen ut på fältet. Han kastade ett skynke över honom eftersom han såg att alla som kom förbi stannade. Så fort Amasa hade dragits bort från vägen, följde alla efter Joab för att förfölja Sheba, Bikris son. Sheba drog genom alla Israels stammar till Abel Bet-Maaka, och genom hela Berites. Och folk samlades och följde honom. Joabs män kom och belägrade Sheba i Abel Bet-Maaka. De kastade upp en vall mot staden som nådde fram till yttermuren. Allt Joabs krigsfolk arbetade på att rasera muren. Då ropade en klok kvinna från staden: ”Hallå! Lyssna! Kalla hit Joab så att jag får tala med honom.” Han kom fram till kvinnan och hon frågade: ”Är du Joab?” Han svarade: ”Ja.” Hon sa: ”Lyssna till din tjänarinnas ord.” Han svarade: ”Jag lyssnar.” Hon sa: ”Förr brukade man säga att det var i Abel man skulle fråga till råds, och sedan var saken avgjord. Vi tillhör de fridsamma och trofasta i Israel. Men du försöker förstöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du utplåna Herrens arvsegendom?” Joab svarade: ”Aldrig någonsin att jag skulle utplåna eller förstöra! Så är det inte. Men en man från Efraims bergsbygd som heter Sheba, Bikris son, har lyft handen mot kung David. Ge mig bara honom så lämnar jag staden.” Kvinnan svarade Joab: ”Hans huvud ska kastas ut till dig över muren.” Sedan vände sig kvinnan till allt folket med sitt kloka råd. De högg huvudet av Sheba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Han blåste i hornet och de lämnade staden, var och en hem till sig. Joab själv återvände till kungen i Jerusalem. Joab var nu överbefälhavare över Israels armé. Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna. Adoram var ansvarig för tvångsarbetena. Joshafat, Ahiluds son, var kansler. Sheva var sekreterare. Sadok och Abjatar var präster. Även jairiten Ira var präst hos David. Under Davids regeringstid utbröt svält som varade i tre hela år. David sökte då Herren, som svarade: ”Blodskuld vilar på Saul och hans hus eftersom han dödade gibeoniterna.” Så kungen kallade till sig gibeoniterna och talade med dem. Gibeoniterna var inte israeliter utan en återstod av amoreerna. Trots att Israels söner lovat att skona dem, hade Saul i sin iver för Israels söner och Juda försökt utrota dem. David sa till gibeoniterna: ”Vad ska jag göra för er? Hur ska jag bringa försoning så att ni välsignar Herrens arvsegendom?” Gibeoniterna svarade: ”Vi begär ej silver och guld från Saul och hans hus. Inte heller har vi rätt att döda någon i Israel.” David frågade: ”Så vad begär ni att jag ska göra för er?” De svarade kungen: ”Det gäller mannen som ville förgöra oss och som planerade att utrota oss inom Israels gränser. Ge sju av hans söner till oss så att vi får hänga upp dem inför Herren i Sauls Gibea, han som var Herrens utvalde.” Kungen sa: ”Jag ska ge dem till er.” Men kungen skonade Sauls sonson Mefiboshet, Jonatans son, på grund av eden som David och Sauls son Jonatan hade gett varandra inför Herren. Kungen tog de två söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefiboshet, och de fem söner som Sauls dotter Merab hade fött åt Adriel från Mehola, Barsillajs son. Dem gav han till gibeoniterna, som hängde upp dem på berget inför Herren. Alla sju dog på samma gång. De dödades under de första skördedagarna, när kornskörden började. Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan. Hon stannade där från skördens början tills det ösregnade över kropparna. Hon lät inte himlens fåglar röra dem om dagen eller markens vilddjur om natten. Det berättades för David vad Sauls bihustru Rispa, Ajas dotter, hade gjort. Då gav sig David iväg och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från männen i Jabesh i Gilead. Dessa hade stulit deras kroppar från torget i Bet-Shan där filisteerna hade hängt upp dem den dagen filisteerna hade ihjäl Saul på Gilboa berg. David hämtade alltså Sauls och hans son Jonatans ben därifrån. Dessutom samlade de ihop benen från de upphängda. Och de begravde benen efter Saul och hans son Jonatan i Sela i Benjamin, i graven som tillhörde Sauls far Kish. Allt gjordes som kungen hade befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön. Filisteerna började åter kriga mot Israel, så David drog ner med sina män och stred mot filisteerna. David blev helt utmattad. Jisbo-Benob var en ättling till Rafa. Hans kopparlans vägde drygt tre kilo, och han bar en ny rustning. Han sa att han tänkte döda David. Men Abishaj, Serujas son, kom till Davids hjälp. Han slog ner och dödade filistén. Då tog Davids män en ed av David: ”Du får inte dra ut med oss i striden mer, så att inte Israels lampa släcks.” Därefter blev det åter strid med filisteerna, vid Gob. Det var då hushatiten Sibbekaj dräpte Saf, en ättling till Rafa. Och det blev ännu en strid med filisteerna, vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, hade då ihjäl Goliat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. Sedan krigades det igen vid Gat. Där deltog en reslig man med sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, sammanlagt tjugofyra. Han var också ättling till Rafa. Han hånade Israel, men Jonatan, son till Davids bror Shimei, hade ihjäl honom. Dessa fyra var ättlingar till Rafa i Gat. De dödades av David och hans män. David talade till Herren denna sång den dag då Herren räddade honom från alla hans fiender och från Saul. Han sa: Herren är min klippa, min borg, min räddare, min Gud, mitt berg, min tillflykt, min sköld, min starka frälsning, min fästning, mitt skydd, min Frälsare som räddar mig från våldet. Jag ropade till Herren som är värd att lovprisas, och jag frälstes från mina fiender. Dödens vågor omslöt mig, fördärvets floder fasade mig, dödsrikets rep omslingrade mig, dödens fällor låg framför mig. Jag anropade Jahve i min nöd, jag ropade till min Gud. Från sitt tempel hörde han mig, mitt rop nådde hans öron. Då blev en kraftig jordbävning, himlens grundvalar skakade häftigt. För han var fruktansvärt vred. Rök från hans näsa, förtärande eld från hans mun, glödande kol flammade från honom, Han delade på himlen och steg ner, med svarta moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, han sågs på vindens vingar. Han dolde sig i mörker runt om, i vattenmassor och svarta skyar. Från strålglansen framför honom flammade brinnande kol. Herren dundrade i himlen, den Högste lät sig höras. Han sköt pilar och skingrade dem, blixtar och förvirrade dem. Flodbäddar blev synliga, jordens grundvalar blottades för Herrens bestraffning, då han fnyste av vrede. Från höjden grep han min hand, drog mig upp ur väldiga vatten. Han frälste mig från min starke fiende, från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga. De angrep mig på min olycksdag, men Herren var mitt stöd. Han förde mig ut till frihet, han frälste mig eftersom han älskar mig. Herren lönade min rättfärdighet, han belönade mitt fläckfria liv. För jag har hållit mig på Herrens vägar och inte i ondska avvikit från min Gud. Jag tänkte på alla hans förordningar, jag avvisade inte hans föreskrifter. Jag var oförvitlig inför honom, jag avhöll mig från synd. Därför belönade Herren min rättfärdighet, mitt fläckfria liv inför hans ögon. Du är helig mot den helige, oförvitlig mot den oförvitlige, ren mot den rene. Men du är lömsk mot den perverse. Du frälser de utsatta, men du har ögonen på de arroganta och förödmjukar dem. Herre, du är min lykta, Herren lyser upp mitt mörker. Med dig stormar jag mot en formering, med dig rusar jag över vallen. Guds väg är fullkomlig, Herrens ord är rent. Han är en sköld för alla som söker skydd hos honom. För vem är Gud om inte Jahve, vem är en klippa om inte vår Gud? Gud är mitt starka värn, han gör min väg oklanderlig. Han ger mig hjortens snabba fötter och för mig upp på trygga höjder. Han tränar mina händer för krig, mina armar att spänna kopparbågen. Du ger mig din frälsning som sköld, din hjälpsamhet gör mig stor. Du breddar min vandrings väg, mina fötter står stadigt. Jag förföljde och förgjorde mina fiender, jag återvände inte förrän de var slagna. Jag slukade dem och hade ihjäl dem, de blev liggande, fallna under mina fötter. Du iklädde mig krigets styrka. Du kuvade mina angripare inför mig. Du böjde mina fienders nackar för mig, och jag förintade dem som hatade mig. De såg sig om, men ingen hjälpte. Och de ropade förgäves till Herren. Jag finmalde dem som stoft på marken, jag krossade dem och trampade ner dem som gatans smuts. Du räddade mig från mitt folks strider, du bevarade mig som huvud över länderna, okända folkslag blev mina tjänare. Främlingar kryper för mig, så fort de hör om mig lyder de mig. Främlingar sjunker ihop och kommer darrande ur sina fästen. Herren lever! Lov och pris till min klippa! Upphöjd är min Gud, min frälsnings klippa. Han är den Gud som ger mig hämnd, underkuvar folken åt mig, för mig ut från mina fiender, upphöjer mig över mina motståndare och räddar mig från våldsmän. Jahve, därför vill jag prisa dig bland folken, och lovsjunga ditt namn! Han ger sin kung väldiga segrar och visar trogen kärlek mot sin smorde, mot David och hans ätt till evig tid. Detta är Davids sista ord. Så säger David, Jishajs son, så säger mannen som är högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: Herrens Ande talar genom mig. Hans ord är på min tunga. Israels Gud har talat, Israels klippa har sagt till mig: ”Den som regerar rättvist över människor, den som regerar i fruktan för Gud, är som ljuset vid soluppgång, en morgon utan moln, är som solsken efter regn som får gräset att spira.” Är det inte så med mitt hus inför Gud? För han har slutit ett evigt förbund med mig, fullständigt ordnat och tryggat. All min frälsning och allt jag önskar låter han spira fram. Men usla män är alla som bortkastade törnen, ingen tar dem i handen. Den man som rör vid dem rustar sig med järn och spjutskaft. De ska brännas upp där de står. Detta är namnen på Davids krigshjältar: Josheb-Bashebet, en takemonit, den främste av kämparna. Han använde spjutet och dödade åttahundra vid ett tillfälle. Därnäst kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som var med David när de hånade filisteerna som hade samlats där till strid. Israels män retirerade, men Eleasar höll stånd och angrep filisteerna tills handen domnade och blev som fastklistrad vid svärdet. Herren gav en stor seger den dagen. Sedan återvände hären och följde Eleasar, men bara för att plundra. Därnäst kom Shamma, son till Age, en hararit. Filisteerna hade en truppansamling vid en åker full med linsärter. Israels här flydde för filisteerna. Men Shamma ställde sig mitt på åkern och försvarade den. De slog filisteerna, och Herren gav en stor seger. En gång vid skördetiden drog tre av de trettio främsta männen ner och kom till David vid Adullams grotta. En filisteisk trupp var lägrad i Refaimdalen. David befann sig då på borgen, medan filisteerna hade en förpost vid Betlehem. David blev hemskt törstig och sa: ”Om ändå någon kunde ge mig vatten från brunnen vid Betlehems stadsport!” Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och drog upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport. De bar det till David, men han vägrade dricka det. Istället öste han ut det åt Herren. Han sa: ”Herre, aldrig att jag skulle göra det! Skulle jag dricka blodet av de män som riskerade sina liv?” Så han vägrade dricka det. Sådant gjorde de tre hjältarna. Abishaj, bror till Joab, Serujas son, var den främste av tre andra. Han lyfte sitt spjut och dödade trehundra. Han fick ett aktat namn bland de tre, ja, han var mer ansedd än någon av de tre och blev deras befälhavare. Men han nådde inte upp till de tre första. Benaja, son till Jojada från Kabseel, var en modig man som utförde många stordåd. Han hade ihjäl de båda sönerna till Ariel från Moab. Det var också han som en dag då det snöade steg ner och dödade ett lejon i brunnen. Vidare dödade han en ståtlig egyptier. Egyptiern hade ett spjut i handen, men Benaja gick ner mot honom med en klubba och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. Sådana bedrifter utförde Benaja, Jojadas son. Han fick ett aktat namn bland de tre krigshjältarna. Han var mer ansedd än de trettio. Men han nådde inte upp till de tre första. David satte honom över sin livvakt. Till de trettio hörde: Asael, Joabs bror, Elhanan, Dodos son från Betlehem, Shamma från Harod, Elika från Harod, Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son från Tekoa, Abieser från Anatot, Mebunnaj från Husha, Salmon från Ahoah, Maharaj från Netofa, Heleb, Baanas son från Netofa, Ittaj, Ribajs son från Gibea i Benjamin, Benaja från Piraton, Hiddaj från Gaashs dalar, Abi-Albon från Araba, Asmavet från Bahurim, Eljahba från Shaalbon, söner till Jashen, Jonatan, Shamma från Harar, Ahiam, Sarars son från Harar, Elifelet, Ahasbajs son från Maaka, Eliam, Ahitofels son från Gilo, Hesro från Karmel, Paaraj från Arab, Jigal, Natans son från Soba, Bani från Gad, Selek från Ammon, Naharaj från Beerot, väpnare åt Joab, Serujas son, Ira från Jeter, Gareb från Jeter, samt hettiten Uria. Tillsammans var de trettiosju. Åter tändes Herrens vrede mot Israel. Han eggade David mot dem och sa: ”Gå och räkna Israel och Juda!” Så kungen sa till Joab, befälhavaren för hans armé som var hos honom: ”Res runt till alla Israels stammar, från Dan till Beer-Sheba. Räkna krigsfolket så att jag får veta deras antal!” Joab svarade kungen: ”Må Jahve din Gud föröka krigsfolket hundrafalt mer än vad det är, och må min herre kungen få bevittna det. Men varför vill du göra detta?” Men kungens ord stod fast mot Joab och härförarna. Så Joab och härförarna gav sig av från kungen för att räkna Israels krigsfolk. De gick över Jordanfloden och slog läger vid Aroer, söder om staden i Gads dal mot Jaeser. Därifrån till Gilead och Tatim-Hodshis land. Sedan till Dan-Jaan och omkring Sidon. Sedan kom de till Tyros befästningar och till hiveernas och kanaaneernas alla städer. De drog vidare till Negev i Juda vid Beer-Sheba. De reste runt i hela landet, och efter nio månader och tjugo dagar kom de till Jerusalem. Och Joab informerade kungen om antalet krigsfolk: I Israel fanns 800 000 svärdbeväpnade krigsmän. I Juda fanns 500 000. Men Davids samvete slog honom när han hade räknat folket. Han sa till Herren: ”Jag har syndat svårt genom min handling. Men Herre, förlåt nu din tjänares skuld, för jag har handlat vansinnigt.” När David steg upp på morgonen kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare: ”Gå och säg till David: Så säger Herren: Jag ger dig tre val. Välj ett, och det ska jag göra mot dig.” Så Gad kom till David och berättade för honom och sa: ”Ska det komma svält i ditt land i sju år? Eller ska du fly i tre månader för dina fiender medan de jagar dig? Eller ska pest drabba ditt land i tre dagar? Tänk noga efter vilket svar jag ska ge honom som sänt mig.” David svarade Gad: ”Det här känns fruktansvärt. Men låt oss falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är stor. I människohand vill jag inte falla.” Herren sände då pest i Israel. Den varade från morgonen fram till den bestämda tiden. Sjuttiotusen israeliter dog, från Dan till Beer-Sheba. Men när ängeln sträckte ut sin hand över Jerusalem för att fördärva det, sörjde Herren över ofärden. Han sa till ängeln som fördärvade folket: ”Stopp! Dra tillbaka din hand.” Herrens ängel var då vid jebusiten Araunas tröskplats. När David fick se ängeln som slog folket sa han till Herren: ”Det är jag som har syndat. Det är jag som handlat ont. Men vad har dessa får gjort? Låt din hand drabba mig och min fars hus.” Samma dag kom Gad till David och sa: ”Gå och res ett altare åt Herren på jebusiten Araunas tröskplats!” David gick iväg som Herren hade befallt genom Gad. Arauna blickade nedåt och såg kungen och hans tjänare komma till honom. Då gick han ut och föll ner till marken på sitt ansikte för kungen. Arauna frågade: ”Varför kommer min herre kungen till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag vill där bygga ett altare åt Herren så att plågan upphör bland folket.” Arauna sa: ”Min herre kungen får ta vad han önskar till sitt offer. Här är oxar till brännoffer, samt tröskvagnar och ok till ved. Ers majestät, allt detta ger Arauna till kungen.” Och han lade till: ”Må Jahve din Gud visa dig välvilja.” Men kungen svarade Arauna: ”Nej, jag vill köpa det av dig till ett bestämt pris, för jag vill inte offra åt Jahve min Gud brännoffer utan kostnad.” Så David köpte tröskplatsen och oxar för fem årslöner. Och David byggde där ett altare åt Herren och frambar brännoffer och fredsoffer. Därefter lyssnade Herren till landets bön, och plågan upphörde i Israel. Kung David hade uppnått en hög och ansenlig ålder. Trots att täcken lades över honom blev han inte varm. Så hans tjänare sa till honom: ”Låt oss finna en ung jungfru åt vår herre kungen. Hon ska tjäna kungen och ge omvårdnad. Och när hon ligger i din famn så blir du varm.” De sökte över hela Israel efter en vacker ung kvinna. De fann Abishag från Shunem och förde henne till kungen. Hon var underskön. Hon vårdade och betjänade kungen. Men han låg inte med henne. Adonia, Haggits son, var högfärdig och sa att han ville bli kung. Så han skaffade sig vagnar, ryttare och femtio man som sprang framför honom. Hans far hade aldrig velat såra honom genom att ifrågasätta hans beteende. Adonia var också mycket stilig. Han var född näst efter Absalom. Han överlade med Joab, Serujas son, och prästen Abjatar. Och de gav honom sitt stöd. Men dessa stödde inte Adonia: prästen Sadok, Benaja, Jojadas son, profeten Natan, Shimei, Rei och Davids krigshjältar. Adonia offrade får, oxar och gödkalvar vid Ormstenen nära Rogelkällan. Han inbjöd alla sina bröder, kungens söner, och alla Judas män i kungens tjänst. Men han inbjöd inte profeten Natan, Benaja, krigshjältarna eller sin bror Salomo. Då sa Natan till Batseba, Salomos mor: ”Har du hört att Adonia, Haggits son, blivit kung? Och vår herre David är ovetande. Nu vill jag ge dig ett råd som kan rädda livet på dig och din son Salomo. Gå genast till kung David och säg: ’Min herre och kung, har inte du med ed lovat din tjänarinna och sagt att min son Salomo ska bli kung efter dig och sitta på din tron? Så varför har då Adonia blivit kung?’ Medan du är där och talar med kungen ska jag komma in efter dig och bekräfta dina ord.” Batseba gick in till kungens kammare. Kungen var nu mycket gammal och Abishag från Shunem betjänade honom. Batseba bugade sig i respekt för kungen, som frågade vad hon ville. Hon svarade: ”Min herre, du har lovat din tjänarinna med ed vid Jahve din Gud och sagt att min son Salomo ska bli kung efter dig och sitta på din tron. Men lyssna, nu har Adonia blivit kung. Och min herre och kung är ovetande om det. Han har offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får. Han har inbjudit alla kungens söner, prästen Abjatar och överbefälhavaren Joab. Men inte din tjänare Salomo. Allas ögon i Israel är nu riktade mot dig, min herre och kung. De inväntar besked från dig om vem som ska efterträda dig på tronen. Annars kommer jag och min son Salomo att betraktas som syndare när min herre kungen har gått till vila hos sina fäder.” Medan Batseba ännu talade med kungen kom profeten Natan. Det meddelades kungen att Natan var där. Och när han kom inför kungen föll han ner på sitt ansikte för honom. Natan sa: ”Min herre och kung, har du verkligen sagt att Adonia ska bli kung efter dig och sitta på din tron? För i dag har han gått ner och offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får. Han har inbjudit alla kungens söner, befälhavarna och prästen Abjatar. Nu äter och dricker de med honom och ropar: ’Leve kung Adonia!’ Men han har inte inbjudit mig, din tjänare, inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. Har min herre kungen låtit detta inträffa utan att du informerat din tjänare om vem som ska sitta på tronen efter kungen?” Kung David svarade: ”Kalla hit Batseba till mig!” Så hon kom inför kungen och stod framför honom. Och kungen svor en ed: ”Så sant Herren lever, han som friat mig från all nöd: Så som jag lovade dig med ed vid Jahve, Israels Gud, att din son Salomo ska bli kung efter mig och sitta på min tron i mitt ställe, det verkställer jag i dag.” Då bugade sig Batseba respektfullt med ansiktet mot marken inför kungen och sa: ”Må min herre kung David leva för evigt!” Kung David sa: ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son!” De kom inför kungen, och han sa: ”Ta mina tjänare med er och låt min son Salomo sitta upp på min mulåsna och för honom ner till Gihon. Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel. Och ni ska blåsa i horn och ropa: ’Leve kung Salomo!’ Sedan ska ni följa honom upp hit. Salomo ska komma och sitta på min tron och vara kung i mitt ställe. Jag har utsett honom till furste över Israel och Juda.” Benaja, Jojadas son, svarade kungen: ”Amen! Må Jahve, min herre kungens Gud, stadfästa det. Så som Herren varit med min herre kungen, ska han vara med Salomo och göra hans tron mäktigare än min herre kung Davids tron.” Så gick de ner, prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. Prästen Sadok tog oljehornet från tältet och smorde Salomo. Sedan blåste de i hornet och allt folket ropade: ”Leve kung Salomo!” Allt folket följde Salomo upp. De spelade flöjt och jublade så lycksaligt att marken rämnade av allt ljud. När Adonia och alla hans gäster hörde det slutade de att äta. Joab hörde hornets ljud och sa: ”Varför detta oväsen i staden?” Medan han ännu talade kom Jonatan, prästen Abjatars son. Adonia sa: ”Kom hit, en aktningsvärd man som du har säkert goda nyheter.” Jonatan svarade: ”Nej! Vår herre kung David har gjort Salomo till kung. Kungen har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, samt kereteerna och peleteerna. De lät honom sitta upp på kungens mulåsna. Och prästen Sadok och profeten Natan smorde Salomo till kung i Gihon. Sedan drog de jublande upp därifrån så att hela staden kom i rörelse. Det är ljudet ni hör. Nu sitter Salomo på kungatronen, och kungens tjänare har kommit och välsignat vår herre kung David och sagt: ’Må din Gud göra Salomos namn större än ditt och hans tron mäktigare än din!’ Och kungen tillbad på sin bädd. Kungen har också sagt: Lovprisad är Jahve, Israels Gud, som i dag satt en efterträdare på min tron, och mina ögon har fått bevittna det!” Adonias alla gäster blev skräckslagna. De reste på sig och skingrades åt alla håll. Även Adonia fick stora skälvan för Salomo. Han reste sig och gick och grep tag i altarets horn. Det berättades för Salomo att Adonia blivit så rädd för kung Salomo att han gripit tag i altarets horn och sagt: ’Kung Salomo måste i dag ge mig sin ed på att han inte kommer att döda sin tjänare med svärd.’ Salomo sa: ”Om han är en aktningsvärd man ska inte ett hår på hans huvud falla till marken. Men upptäcks ondska hos honom ska han dö.” Så kung Salomo sände bud för att hämta Adonia från altaret. Han kom och föll ner för kung Salomo, som sa till Adonia: ”Gå hem!” När dagen närmade sig då David skulle dö gav han sin son Salomo följande påbud: ”Jag går nu den väg som alla i världen måste gå. Var stark och visa dig som en man. Håll vad Jahve din Gud befallt. Vandra på hans vägar. Håll hans stadgar, bud, föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Moses lag. Då får du framgång i allt du gör och vart du än vänder dig. Då ska Herren uppfylla sitt löfte till mig när han sa: ’Om dina söner ger akt på sin väg och vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och hela sin själ, ska du aldrig sakna en man på Israels tron.’ Du vet också vad Joab, Serujas son, gjorde mot mig. Han mördade de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han spillde deras blod i fredstid som om det var krig. Han blodade bältet runt sina höfter och skorna på sina fötter, som om det var krig. Handla efter din visdom och låt inte den gråhårige mannen fridfullt få nedstiga till dödsriket. Men mot gileaditen Barsillajs söner ska du visa godhet. Och låt dem även äta vid ditt bord. För de bistod mig när jag flydde för din bror Absalom. Notera även Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dag jag var på väg till Mahanajim. Sedan kom han ner och mötte mig vid Jordanfloden. Då gav jag honom min ed inför Herren att jag inte skulle döda honom med svärd. Låt honom inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du ska göra med honom. För hans grå hår ner till dödsriket med blod.” David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Davids regeringstid över Israel var fyrtio år. I Hebron sju år. I Jerusalem trettiotre år. Salomo satte sig på sin far Davids tron, och hans kungamakt var obestridd. Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Batseba. Hon frågade: ”Kommer du med fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred.” Han fortsatte: ”Jag har något att säga dig.” Hon svarade: ”Tala.” Då sa han: ”Du vet ju att kungadömet var mitt och att hela Israel förväntade sig att jag skulle regera. Men kungadömet förändrades, det gick över till min bror. För det såg Herren till. Nu ber jag dig bara om en enda sak. Avvisa mig inte.” Hon svarade: ”Tala.” Då sa han: ”Tala med kung Salomo – han avvisar ju inte dig – be att han ger mig Abishag från Shunem till hustru.” Batseba svarade: ”Nåväl, jag ska tala med kungen om dig.” Så Batseba gick till kung Salomo för att lägga fram Adonias sak för honom. Kungen reste sig och bugade när han mötte henne. Så satte han sig på tronen. En stol sattes fram åt kungens mor, och hon satte sig vid hans högra sida. Sedan sa hon: ”Jag har en enda liten sak jag vill be dig om. Avvisa mig inte.” Kungen svarade: ”Mor, låt mig höra din bön. Jag ska inte avvisa dig.” Då sa hon: ”Låt din bror Adonia få Abishag från Shunem till hustru.” Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Abishag från Shunem åt Adonia? Eftersom han är min äldre bror kunde du lika gärna be mig ge kungadömet till honom, och till prästen Abjatar och till Joab, Serujas son!” Kung Salomo svor en ed inför Herren: ”Må Gud straffa mig strängt om inte Adonia får betala med sitt liv för de ord han sagt. Och nu, så sant Herren lever, han som utsett mig och satt mig på min far Davids tron och som byggt mig ett hus efter sitt löfte: I dag ska Adonia tas av daga!” Kung Salomo sände iväg Benaja, Jojadas son, som högg ner Adonia till döds. Till prästen Abjatar sa kungen: ”Gå till dina ägor i Anatot! Du förtjänar döden, men i dag ska jag inte döda dig, för du bar Herren Guds ark framför min far David och delade i allt hans lidande.” Salomo fördrev Abjatar från tjänsten som präst åt Herren. Så fullbordades Herrens ord som han talat över Elis hus i Shilo. Ryktet nådde Joab. Eftersom han hade stött Adonia men inte Absalom, flydde Joab till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret. Kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och stod vid altaret. Då sände Salomo iväg Benaja, Jojadas son, och sa: ”Gå och hugg ner honom!” När Benaja kom till Herrens tält sa han till Joab: ”Kungen säger att du ska komma ut!” Joab svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja återgav då till kungen vad Joab sagt och svarat. Kungen sa till honom: ”Gör som han säger. Hugg ner och begrav honom! Då avlägsnar du skulden från mig och min fars hus för det oskyldiga blod som Joab spillt. Herren ska låta Joabs blod återvända över hans eget huvud eftersom han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv: Israels befälhavare Abner, Ners son, och Judas befälhavare Amasa, Jeters son. Joab dödade dem med svärd utan min far Davids vetskap. Deras blod ska återvända över Joab och hans efterkommande för evigt. Men åt David och hans efterkommande och hans hus och hans tron ska Herren ge evig välgång.” Så Benaja, Jojadas son, gick upp dit och högg ner Joab till döds. Han begravdes i öknen där han bodde. Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över armén. Och prästen Sadok satte han i Abjatars ställe. Kungen sände därefter bud efter Shimei och sa till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, inte någonstans! För du ska veta att den dag du går ut och går över Kidrondalen måste du dö, och ditt blod ska komma över ditt eget huvud.” Shimei sa till kungen: ”Bra, vad min herre kungen sagt ska din tjänare göra.” Och Shimei bodde i Jerusalem en lång tid. Men tre år därefter hände det att två av Shimeis slavar flydde till Gats kung Akish, Maakas son. Och Shimei fick veta att hans slavar befann sig i Gat. Då bröt Shimei upp, sadlade sin åsna och begav sig till Akish i Gat för att leta efter sina slavar. Shimei gav sig alltså av och hämtade sina slavar från Gat. Men när Salomo fick veta att Shimei hade begett sig från Jerusalem till Gat och återvänt, sände kungen bud efter Shimei och sa till honom: ”Har jag inte bundit dig med ed vid Herren och varnat dig och sagt: ’Du ska veta att den dag du går ut och beger dig någon annanstans måste du dö?’ Och du svarade: ’Vad du sagt är bra.’ Så varför har du då inte hållit eden inför Herren och min befallning till dig?” Kungen fortsatte: ”Du vet i ditt hjärta hur mycket ont du gjorde mot min far David. Herren ska låta din ondska komma över ditt eget huvud. Men kung Salomo ska vara välsignad. Och Davids tron ska befästas inför Herren för evigt.” Kungen gav en befallning till Benaja, Jojadas son, som gick ut och högg ner Shimei till döds. Och kungadömet befästes i Salomos hand. Salomo blev svärson till farao, kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne till Davids stad. Där fick hon bo i väntan på att hans eget hus skulle bli färdigt, liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. Folket offrade på höjderna eftersom det ännu inte hade byggts något tempel åt Jahves namn. Salomo älskade Herren och följde sin far Davids stadgar. Likväl offrade han på höjderna och tände rökelse där. Kungen gav sig iväg för att offra i Gibeon, som var den förnämsta offerhöjden. Salomo frambar där tusen brännoffer på altaret. I Gibeon uppenbarade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sa: ”Be mig om något du vill ha.” Salomo svarade: ”Du visade stor kärlek mot din tjänare David, min far, eftersom han vandrade troget, rättfärdigt och med ärligt hjärta inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora kärlek till honom och gett honom en son som denna dag sitter på hans tron. Jahve min Gud, nu har du gjort din tjänare till kung efter min far David. Men jag är bara en ung och oerfaren man. Din tjänare är här bland ditt utvalda folk som är så stort och talrikt att det omöjligen kan räknas. Så ge din tjänare ett lyhört hjärta så att jag kan döma ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars döma över ditt väldiga folk?” Herren blev glad att Salomo bad om detta. Gud sa: ”Eftersom du bad om detta och inte om långt liv eller rikedom eller dina fienders liv, utan omdöme om vad som är rätt, därför vill jag uppfylla din begäran och ge dig ett så vist och omdömesgillt hjärta som ingen haft före dig eller kommer att ha efter dig. Därtill ger jag dig vad du inte begärt: rikedom och ära, så att ingen kung ska vara din like så länge du lever. Om du går på mina vägar och håller mina stadgar och bud, så som din far David gjorde, ska jag ge dig ett långt liv.” Sedan vaknade Salomo och insåg att det var en dröm. Och när han kom till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och frambar brännoffer och fredsoffer. Han höll också en festmåltid för alla sina tjänare. Vid den tiden trädde två prostituerade fram inför kungen. Den ena kvinnan sa: ”Åh, min herre! Jag och den här kvinnan bor i samma hus. Och jag födde ett barn medan hon var i huset. Så hände det att på tredje dagen efter att jag fött mitt barn födde också hon ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. En natt dog hennes son eftersom hon hade legat på honom. Då gick hon upp mitt i natten medan din tjänarinna sov. Hon tog min son från min sida och lade honom i sin famn, och lade sin döde son i min famn. När jag steg upp på morgonen för att amma min son upptäckte jag att han var död. Men när jag under morgonen undersökte närmare insåg jag att det inte var min son som jag hade fött.” Då sa den andra kvinnan: ”Nej, min son lever och din son är död!” Men den första svarade: ”Nej, din son är död och min son lever!” Så höll de på inför kungen. Kungen sa: ”Den ena säger: det är min son som lever och din son är död. Den andra säger: nej, det är din son som är död och min son lever.” Och kungen sa: ”Ge mig ett svärd!” Och de gav ett svärd till kungen, som sa: ”Hugg det levande barnet i två delar och ge kvinnorna varsin hälft!” Det levande barnets mor vars känslor för sonen flammade, sa då till kungen: ”Åh, min herre, ge henne det levande barnet, döda det inte!” Men den andra sa: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Dela det i två!” Då tog kungen till orda: ”Ge till den första kvinnan det levande barnet. Döda honom inte. Det är hon som är barnets mor.” När hela Israel fick höra om domen som kungen hade fällt fick de djupaste respekt för kungen. För de såg att Guds visdom var i honom till att skipa rättvisa. Kung Salomo regerade nu över hela Israel. Dessa var hans högsta ämbetsmän: Asarja, Sadoks son, var präst. Shishas söner Elihoref och Ahia var sekreterare. Joshafat, Ahiluds son, var kansler. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare. Sadok och Abjatar var präster. Asarja, Natans son, var förman över fogdarna. Sabud, prästen Natans son, var kungens förtrogne. Ahishar var överförvaltare. Adoniram, Abdas son, var ansvarig för tvångsarbetet. Salomo hade tolv fogdar över hela Israel. De sörjde för vad kungen och hans hus behövde. Var och en hade ansvar för en månad om året. De hette: Ben-Hur i Efraims bergsbygd. Ben-Deker i Makas, Shaalbim, Bet-Shemesh, Elon och Bet-Hanan. Ben-Hesed i Arubbot, med Soko och hela Heferlandet. Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor. Hans hustru var Tafat, Salomos dotter. Baana, Ahiluds son, i Taanak, Megiddo och i hela Bet-Shan vid Saretan nedanför Jisreel, från Bet-Shan till Abel-Mehola och bortom Jokmeam. Ben-Geber i Ramot i Gilead. Han hade Manasses son Jairs byar i Gilead och landsträckan Argob i Bashan, sextio stora städer med murar och kopparbommar. Ahinadab, Iddos son, i Mahanajim. Ahimaas i Naftali. Även han hade tagit till hustru en dotter till Salomo, hon hette Basemat. Baana, Hushajs son, i Asher och Alot. Joshafat, Paruas son, i Isaskar. Shimei, Elas son, i Benjamin. Geber, Uris son, i Gilead. Det landet hade tillhört amoreerkungen Sichon och Bashans kung Og. Det var bara en fogde i det landet. Folket i Juda och Israel var talrikt som sanden vid havet. De åt och drack och var glada. Salomo regerade över alla riken från Eufrat till filisteernas land och till Egyptens gräns. De betalade skatt och tjänade Salomo så länge han levde. De livsmedel som Salomo behövde för varje dag var omkring fem ton fint mjöl och tio ton vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får. Därtill hjortar, gaseller, rådjur och gödfåglar. Han härskade över allt område väster om Eufrat, från Tifsa till Gaza, över alla kungar väster om floden. Och han hade fred på alla sidor runt om. I Juda och Israel, från Dan till Beer-Sheba, satt varje man i trygghet under sin vinstock och sitt fikonträd, så länge Salomo levde. Salomo hade 40 000 stallplatser för sina vagnshästar och 12 000 ryttare. De tolv fogdarna sörjde var sin månad för kung Salomos behov och för alla som kom till kung Salomos bord. De såg till att ingenting fattades. Och de förde i turordning säd och halm för hästarna och travarna till den plats där de befann sig. Gud gav Salomo visdom och ett mycket stort förstånd, och så rikligt med omdöme som sanden på havets strand. Salomos visdom överträffade alla österns söner och all visdom i Egypten. Han var den visaste bland människor, visare än esraiten Etan och Mahols söner Heman, Kalkol och Darda. Ryktet om honom spred sig till alla omgivande folk. Han framförde 3 000 ordspråk och 1 005 sånger. Han talade om träden, från cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och fiskar. De kom från alla folkslag för att lyssna till Salomos visdom, utsända från jordens alla kungar som hade hört om hans visdom. Kung Hiram i Tyros hade alltid varit god vän till David. Och då han fick höra att Salomo blivit smord till kung efter sin far, sände han sina tjänare till Salomo. Och Salomo sände följande budskap till Hiram: ”Du vet att min far David inte kunde bygga ett hus åt Jahves, sin Guds, namn. Detta på grund av krigen på alla fronter tills Herren lade fienderna under hans fötter. Men nu har Jahve min Gud gett mig ro på alla fronter. Det finns ingen fiende, och ingen ofärd hotar. Så jag tänker bygga ett hus åt Jahve min Guds namn, enligt vad Herren sa till min far David: ’Jag ska sätta din son på din tron efter dig. Han ska bygga huset åt mitt namn.’ Befall nu att det från Libanon huggs cedrar åt mig. Mina tjänare ska arbeta med dina, och jag ska betala vad du begär i lön för dina tjänare. Du vet ju att det bland oss inte finns någon man som kan hugga timmer så som sidonierna.” När Hiram hörde Salomos ord blev han överlycklig, och sa: ”Lovprisad är Jahve i dag, som har gett David en vis son till att härska över detta stora folk!” Hiram sände ett svar till Salomo: ”Jag har mottagit ditt budskap och ska göra allt du önskar i fråga om cederträ och cypressträ. Mina tjänare ska föra virket från Libanon ner till havet. Jag lägger virket på flottar och för dem på havet till det ställe du anvisar. Där ska jag lossa det och så kan du hämta det. I utbyte ska du enligt min önskan förse mitt husfolk med livsmedel.” Så Hiram gav Salomo cederträ och cypressträ så mycket han önskade. Och varje år gav Salomo till Hiram flera tusen ton vete till mat för hans hushåll och flera tusen liter av finaste olivolja. Herren gav Salomo visdom som han lovat honom. Det rådde fred mellan Hiram och Salomo, och de slöt förbund med varandra. Kung Salomo införde arbetsplikt över hela Israel. 30000 man togs ut. Han sände dem i skift till Libanon, 10000 varje månad. En månad var de i Libanon och två månader hemma. Adoniram var ansvarig för tvångsarbetet. Salomo hade 70000 bärare och 80000 stenhuggare i bergen. Salomo hade därtill 3300 arbetsförmän anställda som basade över det arbetande folket. Kungen befallde dem att bryta stora och dyrbara stenar så att templets grund skulle kunna läggas med huggen sten. Så Salomos och Hirams byggnadsarbetare samt männen från Gebal högg och beredde trävirke och stenar till tempelbygget. Salomo började bygga Herrens tempel i det fyrahundraåttionde året efter det att Israels söner lämnade Egypten, i månaden siv som är den andra månaden. Det var under fjärde året av Salomos regeringstid i Israel. Templet som kung Salomo byggde åt Herren var trettio meter långt, tio meter brett och femton meter högt. Förhallen framför tempelsalen var tio meter bred vilket motsvarade templets bredd, och fem meter djup där det låg på framsidan. Han gjorde fönster på templet med designade ramar. Runt husets väggar, både längs tempelsalen och längs det innersta rummet, uppförde han en ytterbyggnad, och i den gjorde han sidokamrar runt om. Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var två och en halv meter bred, den mellersta tre meter och den tredje tre och en halv meter. Han hade nämligen gjort avsatser längs utsidan, runt om, för att slippa göra fästhål i väggarna. När templet uppfördes byggdes det av färdighuggen sten från stenbrottet. Så varken hammare, yxa eller andra järnverktyg hördes vid tempelbygget. Dörren till den mellersta sidokammaren fanns på templets högra sida. En spiraltrappa förde upp till den mellersta våningen och därifrån upp till den tredje. Han byggde templet färdigt och täckte det med bjälkar och brädor av cederträ. Ytterbyggnaden runt templet var två och en halv meter hög. Den var förankrad vid templet med cederbjälkar. Herrens ord kom till Salomo: ”Angående templet du bygger: om du följer mina stadgar, åtlyder mina föreskrifter och håller alla mina bud och lever efter dem, ska jag med dig uppfylla mitt ord som jag talade till din far David: Jag ska bo mitt ibland Israels söner och inte överge mitt folk Israel.” Och Salomo byggde templet färdigt. Han täckte templets innerväggar med cederbrädor. Från golvet upp till takbjälkarna täckte han det invändigt med träpanel. Golvet täckte han med cypressbrädor. Han täckte tio meter i det innersta av huset med cederbrädor, från golvet upp till bjälkarna. Så inredde han rummet därinne, det innersta, det allra heligaste. Tempelsalen framför det innersta rummet var tjugo meter lång. Invändigt täcktes väggarna av cederträ med fruktornament och snidade blommor. Allt var av cederträ, ingen sten syntes. I templets inre inredde han det allra heligaste, avsett för Herrens förbundsark. Det allra heligaste, som var tio meter på längden, bredden och höjden täckte han med rent guld. Han täckte också ett altare med cederträ. Salomo täckte templets insida med rent guld. Han hängde guldkedjor framför det innersta rummet och täckte det med guld. Alltså täckte han hela huset med guld, helt och hållet. Han täckte också med guld hela det altare som hörde till det innersta rummet. Till det allra heligaste gjorde han två keruber av olivträ. De var fem meter höga. Båda kerubens vingar var två och en halv meter långa. Avståndet mellan vingspetsarna var fem meter. Den andra keruben mätte också fem meter mellan vingspetsarna. Båda keruberna hade samma storlek och form, och båda var fem meter höga. Han placerade keruberna i mitten av det inre rummet. Vingarna var utbredda så att den enes vinge rörde vid den ena väggen och den andra kerubens vinge rörde vid den andra väggen. Mitt i templet rörde deras båda andra vingar vid varandra. Salomo täckte keruberna med guld. Alla husets väggar runt om, i det inre och yttre rummet, prydde han med snidade bilder av keruber, palmer och blommor. Husets golv i det inre och yttre rummet, täckte han med guld. Han gjorde dörrar av olivträ för ingången till det allra heligaste. Dörrposterna hade formen av en femkant. Han prydde de båda dörrarna av olivträ med sniderier av keruber, palmer och blommor och täckte dem med guld. Han hamrade ut guldet över keruberna och palmerna. På samma sätt gjorde han fyrsidiga dörrposter av olivträ till tempelsalens ingång. De båda dörrarna var av cypressträ. Varje dörr bestod av två vridbara dörrhalvor. Han smyckade dem med snidade keruber, palmer och blommor. Sedan täckte han dem med guld, jämnt uthamrat över utskärningarna. Han byggde den inre förgårdsmuren av tre varv huggen sten och ett varv cederbjälkar. Grunden till Herrens tempel blev lagd i det fjärde året, i månaden siv. I det elfte året, i månaden bul, som är den åttonde månaden, stod templet klart till alla delar och helt enligt plan. Då hade Salomo byggt på huset i sju år. Salomo byggde på sitt palats i tretton år, sedan var hela palatset färdigt. Han byggde Libanonskogshuset. Det var femtio meter långt, tjugofem meter brett och femton meter högt. Det hade fyra rader pelare av cederstammar med bjälkar av cederträ på pelarna. Taket var täckt med cederträ över takbjälkarna, som vilade på fyrtiofem pelare, femton i varje rad. Det fanns tre rader av fönsterkarmar, vända mot varandra i tre våningar. Alla dörröppningar och dörrposter var fyrkantiga, öppningarna var vända mot varandra i tre våningar. Han gjorde också pelarhallen. Den var tjugofem meter lång och femton meter bred. Framför den var det en förhall med pelare, med baldakin över dessa. Han gjorde tronhallen, även kallad domshallen, där han skulle utöva rättskipning. Den var täckt med cederträ från golv till tak. Det palats där han själv skulle bo byggde han på den andra gården, bakom förhallen, och den var byggd på samma sätt. Salomo byggde också ett hus åt faraos dotter som han tagit till hustru. Det liknade förhallen. Allt detta var av dyrbara stenar som var uthuggna efter mått, sågade på yttre och inre ytor, från grunden upp till bjälkarna, och från yttersidan till den stora förgården. Grunden var lagd med dyrbara och stora stenar som var fyra och fem meter långa. Ovanpå dessa låg dyrbara stenar huggna efter mått, och cederträ. Den stora förgården runt om var uppförd av tre varv huggen sten och ett varv huggna cederbjälkar. Så var det också runt den inre förgården till Herrens hus och runt förhallen. Kung Salomo sände bud efter Hiram från Tyros. Han var son till en änka av Naftalis stam. Hans far var en kopparsmed från Tyros. Hiram var full av visdom, insikt och kunskap vad gäller tillverkning av alla slags koppararbeten. Han kom till kung Salomo och utförde alla hans arbeten. Hiram formade två kopparpelare. Den ena pelaren var nio meter hög, och en sex meter lång tråd mätte omkretsen av den andra pelaren. Han gjorde två pelarhuvuden gjutna av koppar, som skulle placeras ovanpå pelarna, vardera två och en halv meter högt. På pelarhuvudena ovanpå pelarna fanns nätlika utsmyckningar som bildade ett flätverk, samt kedjedekorationer, sju på varje pelarhuvud. Han gjorde pelarna så att två rader gick runt om det ena flätverket som täckte pelarhuvudena, som höjde sig över granatäpplena. Likadant på båda. Pelarhuvudena var formade som liljor och var två meter höga. De satt ovanpå pelarna inne i förhallen. På båda pelarna fanns pelarhuvuden, upptill vid den bukformiga delen in mot flätverket. Granatäpplena var tvåhundra i rader runt om, över det andra pelarhuvudet. Han reste pelarna vid förhallen till tempelsalen. Den pelare han reste på högra sidan gav han namnet Jakin, och den han reste på vänstra sidan gav han namnet Boas. Överst var pelarna formade som liljor. Så fullbordades arbetet med pelarna. Hiram gjorde havet i gjutet arbete. Det var fem meter från kant till kant, cirkelrunt och två och en halv meter högt. Ett femton meter långt snöre mätte omkretsen. Under kanten satt fruktornament som omgav det och gick runt om havet. Det var fem meter brett. Fruktornamenten satt i två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga. Havet stod på tolv oxar. Tre oxar var vända mot varje väderstreck. Havet vilade ovanpå oxarna, och alla hade bakdelen vänd inåt. Havets tjocklek var en handsbredd. Kanten var gjord som kanten på en bägare, formad som en utslagen lilja. Havet rymde drygt 40000 liter. Han gjorde även tio behållare av koppar. Varje behållare var två meter långt, två meter brett och en och en halv meter högt. Behållarna gjordes på följande sätt: De försågs med sidolister som hade sin plats mellan tvärslåarna. På sidolisterna mellan tvärslåarna fanns lejon, tjurar och keruber, och likaså över tvärslåarna. Under lejonen och tjurarna var det blommönster. Varje behållare hade fyra kopparhjul med kopparaxlar. De fyra fötterna hade bärarmar som var gjutna och satt under karet. Bredvid dem var det blommönster. Öppningen för varje behållare var inuti kronan och tjugofem centimeter bred. Öppningen var rund och hade form av en sockel, och mätte sjuttiofem centimeter. Det fanns också ornament på öppningen. Men sidolisterna var fyrkantiga, inte runda. De fyra hjulen satt under sidolisterna. Hjulaxlarna var fästa vid behållaren. Varje hjul mätte sjuttiofem centimeter. Hjulen var formade som vagnshjul. Deras axlar, ringar, ekrar och nav var alla gjutna. Fyra bärarmar fanns i de fyra hörnen på varje behållare. Bärarmarna var en del av behållaren. Överst på varje behållare var en cirkelrund struktur som var tjugofem centimeter hög. Längst upp satt hållare och sidolister, gjorda i ett stycke med det. På hållarnas ytor och på sidolisterna graverade han in keruber, lejon och palmer där utrymme fanns, samt blommönster runt om. De tio behållarna var gjorda på samma sätt: samma gjutgods, mått och form. Han gjorde tio tvättkar av koppar. Varje tvättkar rymde drygt åttahundra liter och mätte två meter. Till vart och ett av de tio behållarna gjordes ett tvättkar. Han placerade fem av behållarna på högra sidan om templet och fem på vänstra sidan. Havet placerade han på templets högra sida mot sydost. Hiram gjorde tvättkaren, skovlarna och skålarna. Så slutförde Hiram allt det arbete han skulle göra åt kung Salomo för Herrens tempel: två pelare och två klotformiga pelarhuvuden, de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen till varje flätverk, för att täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, vidare de tio behållarna och de tio karen på behållarna, havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under havet, samt askkärlen, skovlarna och skålarna. Alla dessa föremål, som Hiram gjorde åt kung Salomo för Herrens tempel, var av polerad koppar. På Jordanslätten, mellan Suckot och Saretan, lät kungen gjuta det i lerformar. Salomo vägde inte alla föremålen på grund av mängden. Så kopparens vikt blev ej fastställd. Salomo gjorde alla föremål i Herrens tempel: guldaltaret, guldbordet där närvarobröden skulle ligga, ljusstakarna, fem till höger och fem till vänster framför det allra heligaste. De var av rent guld, med blomornament, lampor och lamptänger av guld, vidare faten, knivarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av rent guld, och gångjärnen av guld till dörrarna in till det innersta av huset, det allra heligaste, och till de tempeldörrar som ledde till tempelsalen. Så fullbordade kung Salomo alla arbeten för Herrens tempel. Salomo förde in dit vad hans far David hade helgat åt Herren: silvret, guldet och kärlen. Han lade in det i skattkamrarna i Herrens tempel. Sedan samlade Salomo till sig i Jerusalem Israels äldste och stammarnas alla huvudmän, Israels söners alla familjeledare. De skulle hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, Sion. Och alla Israels män samlades hos kung Salomo under högtiden i den sjunde månaden etanim. När Israels alla äldste hade kommit lyfte prästerna arken. De bar upp Herrens ark, mötestältet och alla heliga föremål som var i tältet. Prästerna och leviterna bar allt detta. Kung Salomo stod framför arken med Israels hela församling som hade samlats hos honom. De offrade får och tjurar i oräknelig mängd. Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i det innersta tempelrummet, det allra heligaste, under kerubernas vingar. Keruberna hade vingarna utbredda över platsen där arken stod så att arken och dess stänger skyldes av keruberna. Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från den heliga platsen framför den inre helgedomen, men de var inte synliga utifrån. De finns där ännu i denna dag. I arken fanns bara de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, då Herren slöt förbund med Israels söner efter att de dragit ut från Egypten. När prästerna lämnade helgedomen fyllde molnet Herrens tempel. Prästerna kunde inte stå och göra tjänst på grund av molnet, eftersom Herrens härlighet fyllde Herrens tempel. Då sa Salomo: ”Herren har sagt att han vill bo i dunklet. Jag har nu byggt ett upphöjt tempel åt dig, en plats där du evigt kan bo.” Och kungen vände sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. Han sa: ”Lovprisad är Jahve, Israels Gud, som med sin hand fullbordat det som han med sin mun lovade min far David, när han sa: ’Från den dag jag förde mitt folk Israel ut från Egypten har jag inte utvalt någon stad av Israels alla stammar för att bygga ett tempel där mitt namn skulle vara. Men jag utvalde David till att råda över mitt folk Israel.’ Hjärtats avsikt hos min far David var att bygga ett tempel åt namnet Jahve, Israels Gud. Men Jahve sa till min far David: ’Ditt hjärtas avsikt är att bygga ett tempel åt mitt namn, och ditt hjärtas avsikt är god. Men det är inte du som ska bygga det, utan din son som kommer från dig. Han ska bygga templet åt mitt namn.’ Nu har Herren uppfyllt det ord han gav. För jag har efterträtt min far David och sitter på Israels tron, så som Herren lovade. Och jag har byggt templet åt namnet Jahve, Israels Gud. Där har jag inrett en plats för arken, som innehåller det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut från Egypten.” Sedan trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han sträckte ut sina händer mot himlen, och sa: ”Jahve, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du håller förbundet och visar kärlek till dina tjänare som helhjärtat vandrar inför dig. Du har hållit det löfte du gav din tjänare, min far David. Det som du med din mun lovade har du i dag fullbordat med din hand. Jahve, Israels Gud, uppfyll nu det som du lovade din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en man av din ätt att sitta på Israels tron inför mig, om dina söner ger akt på sin väg och vandrar inför mig så som du har gjort.’ Förverkliga nu, Israels Gud, det ord du talade till din tjänare David, min far. Men bor Gud verkligen på jorden? Himlen och himlarnas himmel rymmer dig ju inte! Än mindre det tempel som jag byggt. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och anropan, Jahve min Gud. Lyssna på det rop och den bön som din tjänare i dag frambär inför dig. Låt dina ögon natt och dag vaka över detta tempel, över den plats om vilken du sagt: ’Mitt namn ska vara där’, så att du lyssnar på bönen från din tjänare när han är vänd mot denna plats. Ja, lyssna på din tjänares och ditt folk Israels bön när de vänder sig mot denna plats. Lyssna i himlen, den plats där du bor. Lyssna och förlåt. Om en man syndar mot sin nästa och han avkrävs en ed, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta tempel, lyssna då på det i himlen. Grip in och döm mellan dina tjänare. Fördöm den onde och låt hans gärningar drabba honom själv. Frikänn den rättfärdige och löna honom efter hans rättfärdighet. När ditt folk Israel besegras av en fiende för att de syndat mot dig, men vänder om till dig och bekänner ditt namn, ber och ropar till dig om nåd i detta tempel, lyssna då i himlen och förlåt ditt folk Israels synd och för dem åter till det land du gav deras fäder. När himlen stängs och regnet uteblir för att de syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du hemsöker dem, lyssna då i himlen och förlåt den synd dina tjänare och ditt folk Israel har begått. Lär dem den goda väg de ska vandra. Och sänd regn över ditt land, som du gav ditt folk som egendom. När det blir svält i landet eller pest, när det kommer sot och rost, gräshoppor och larver, när fienden belägrar landets städer, ja, vilken plåga eller sjukdom som helst, om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de plågas i hjärtat och sträcker ut sina händer mot detta tempel, lyssna då i himlen där du bor. Förlåt, grip in och löna varje man efter alla hans gärningar, du som känner hans hjärta. För bara du känner alla människors hjärtan. Då ska de frukta dig i alla deras dagar i landet du gav våra fäder. En främling som inte tillhör ditt folk Israel ska komma från fjärran land på grund av ditt namn. För han ska få höra om ditt stora namn, din styrka och kraft. När han då kommer och ber vänd mot detta tempel, lyssna då i himlen där du bor, och gör allt som främlingen ropar till dig om. Då ska alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör. Och de ska förstå att detta tempel som jag byggt är uppkallat efter ditt namn. När ditt folk går ut i krig mot sin fiende på den väg du sänder dem, och de ber till Jahve, vända mot den stad som du utvalt och mot det tempel som jag byggt åt ditt namn, lyssna då i himlen till deras bön och anropan och behandla dem rättvist. När de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – då blir du vred på dem och ger dem i fiendens våld. De tillfångatas och förs bort till fiendeland, fjärran eller nära. Men så kommer de till besinning i landet där de hålls fångna. De vänder om och ber dig om nåd i landet där de är fångna och säger: ’Vi har syndat och gjort orätt och ont.’ Om de i fiendeland dit de förts i fångenskap vänder om till dig helhjärtat och av hela sin själ, och ber till dig vända mot landet som du gav deras fäder och mot den stad som du utvalt och mot det tempel som jag byggt åt ditt namn, lyssna då i himlen där du bor till deras bön och deras rop om nåd och behandla dem rättvist. Förlåt ditt folk deras synder och all deras upproriskhet mot dig. Låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna så att de behandlar ditt folk barmhärtigt. De är ju ditt folk och din arvsegendom, som du förde ut från smältugnen Egypten. Låt dina ögon vara öppna mot din tjänares och ditt folk Israels vädjan. Lyssna till dem så ofta de ropar till dig. För du, Herre Jahve, har avskilt dem bland jordens alla folk till att vara din egendom, så som du sa genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut från Egypten.” När Salomo hade slutat be och vädja till Herren med dessa ord, reste han sig från Herrens altare där han hade legat på knä med händerna sträckta mot himlen. Stående välsignade Salomo Israels hela församling med hög röst: ”Lovprisad är Herren som har skänkt frid åt sitt folk Israel, enligt alla hans löften! Inte ett ord har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. Må Jahve vår Gud vara med oss så som han var med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss. Må han böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller de bud, stadgar och föreskrifter som han påbjöd våra fäder. Må dessa mina vädjande ord inför Jahves ansikte vara nära Jahve vår Gud dag och natt, så att han dagligen behandlar sin tjänare och sitt folk Israel rättvist. Då ska alla jordens folk förstå att Jahve är Gud och ingen annan. Låt era hjärtan vara hängivna Jahve vår Gud, så att ni lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni gör i dag.” Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. Som fredsoffer åt Herren frambar Salomo 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigdes Herrens tempel av kungen och alla Israels söner. Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens tempel. Där frambar han brännoffret, matoffret och fettstyckena av fredsoffret, eftersom kopparaltaret som stod inför Herren var för litet för att alla dessa offer skulle kunna rymmas där. Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, från Lebo-Hamat till Egyptens bäck. De var inför Jahve vår Gud i sju dagar och ytterligare sju dagar, i allt fjorton dagar. Den åttonde dagen lät han folket bryta upp. De välsignade kungen och gick hem. De var glada och tacksamma över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och sitt folk Israel. Det hände efter att Salomo hade byggt färdigt Herrens tempel, kungapalatset och allt annat han längtat och önskat få göra. Då visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han hade visat sig för honom i Gibeon. Herren sa: ”Jag har lyssnat till din bön och vädjan som du framburit till mig. Jag har helgat detta tempel som du byggt och placerat mitt namn där för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. Om du vandrar rättrådigt och uppriktigt inför mig så som din far David, och gör allt som jag befallt dig och håller mina stadgar och föreskrifter, då ska jag befästa din kungatron över Israel för evigt. Det lovade jag din far David när jag sa: ’Du ska aldrig sakna en man på Israels tron.’ Men om ni och era söner viker av och inte följer mig och inte håller de bud och stadgar jag lagt framför er, utan går iväg och tjänar andra gudar och tillber dem, då ska jag avlägsna Israel ur landet som jag gav dem, och templet som jag helgat åt mitt namn ska jag bannlysa från mitt ansikte, och Israel ska bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. Fastän detta tempel nu är upphöjt ska alla som då går förbi förfäras och vissla. De ska undra varför Herren har gjort så mot detta land och mot detta tempel. Folk ska svara: Därför att de övergav Jahve sin Gud som hade fört deras fäder ut från Egypten, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem. Därför sände Herren all denna ofärd över dem.” Efter att Salomo i tjugo år hade byggt på de två husen, Herrens tempel och kungapalatset, gav kung Salomo tjugo städer i Galileen åt kung Hiram av Tyros. För Hiram hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld, så mycket han önskade. Men när Hiram lämnade Tyros för att se städerna som Salomo hade gett honom, gillade han dem inte. Han sa: ”Vad är det för städer du gett mig, min broder?” Han kallade dem Kabul-landet, som de heter än i dag. Hiram hade sänt drygt fyra ton guld till kungen. Så förhöll det sig med det tvångsarbete som kung Salomo införde för att bygga Herrens tempel, sitt eget hus, terrassen, Jerusalems murar, Hasor, Megiddo och Gezer. Farao, Egyptens kung, hade angripit och erövrat Gezer. Han tände eld på staden och dödade kanaaneerna som bodde där. Sedan gav han staden som hemgift åt sin dotter, Salomos hustru. Så Salomo byggde upp Gezer, Nedre Bet-Horon, Baalat och Tamar i öknen där i landet, och alla förrådsstäder och städer för vagnar och hästar. Han byggde vadhelst han önskade i Jerusalem, i Libanon, i hela det rike han härskade över. Alla som återstod av amoreerna, hettiterna, periseerna, hiveerna och jebusiterna, dessa som inte var israeliter – deras efterkommande som återstod i landet, eftersom Israels söner hade misslyckats att helt förinta dem – alla dessa gjorde Salomo till tvångsarbetare, vilket de är än i dag. Men av Israels söner gjorde Salomo ingen till slav. De blev krigsmän, hans tjänare, befälhavare, officerare, och befäl för hans kavalleri. Antalet överfogdar över Salomos arbeten var femhundrafemtio. Dessa befallde över arbetsfolket. Faraos dotter flyttade från Davids stad upp till det hus som Salomo hade byggt åt henne. Därefter byggde han terrassen. Salomo frambar tre gånger om året brännoffer och fredsoffer på det altare som han byggt åt Herren, och han tände rökelse inför Herrens ansikte. Så fullbordade han templet. Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber, vid Elot på stranden av Röda havet, i Edom. Till denna flotta sände Hiram erfarna sjömän av sitt folk som följde med Salomos folk. De for till Ofir och hämtade därifrån drygt fjorton ton guld till kung Salomo. Drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och det han gjort för Jahves namn och kom för att pröva honom med svåra frågor. Hon kom till Jerusalem med en väldig karavan. Där fanns kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och ädelstenar. Hon kom inför Salomo och talade med honom om allt som låg på hennes hjärta. Salomo besvarade alla hennes frågor. Inget var för svårt för kungen, som kunde ge henne svar på allt. När drottningen av Saba såg omfattningen av Salomos visdom, och palatset han byggt, och rätterna på hans bord, och hovmännen som satt där, och tjänarna i sina dräkter, och hans munskänkar, och brännoffren som han frambar i Herrens tempel, då tappade hon helt andan. Hon sa till kungen: ”Så var det då sant det jag hörde i mitt land om dina ord och din visdom. Jag trodde inte på det förrän jag kom hit och fick se med egna ögon. Men inte ens hälften hade berättats för mig! Din visdom och rikedom överträffar ryktet. Välsignade är dina män och dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din visdom! Lovprisad är Jahve din Gud! Han tycker om dig och har satt dig på Israels tron. Eftersom Herren älskar Israel för evigt har han gjort dig till kung, för att du ska främja rättvisa och rättfärdighet.” Hon skänkte kungen drygt fyra ton guld, mängder av väldoftande kryddor och ädelstenar. En sådan mängd väldoftande kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess. Hirams flotta som hämtade guld från Ofir hade också med sig mängder av sandelträ och ädelstenar. Av sandelträet lät kungen göra tillbehör till Herrens tempel och till kungapalatset, samt stränginstrument åt sångarna. Sådant sandelträ har till denna dag aldrig införts eller setts i landet. Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom allt annat han i sin kungliga generositet skänkte henne. Sedan bröt hon upp och reste hem med sina tjänare till sitt land igen. Det guld som årligen kom in till Salomo vägde omkring tjugofyra ton. Därtill intäkterna från handelsmän och köpmän, och från alla kungarna i Arabien och från ståthållarna i landet. Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av hamrat guld, och till varje sköld användes sex kilo guld. Han lät också göra trehundra små sköldar av hamrat guld, och till varje sköld användes tre kilo guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. Kungen lät även göra en stor elfenbenstron och täckte den med rent guld. Tronen hade sex trappsteg och stolsryggen var avrundat överst. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och vid dem stod två lejon. Det stod tolv lejon på de sex trappstegen, sex på var sida. Något liknande har aldrig tillverkats i något annat rike. Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Inget var av silver, för det hade inget värde på Salomos tid. Kungen hade en egen Tarshishflotta som seglade med Hirams flotta. En gång vart tredje år kom Tarshishflottan hem lastat med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. Kung Salomo överträffade alla kungar på jorden i rikedom och visdom. Hela världen kom för att besöka Salomo och höra den visdom som Gud lagt ner i honom. Varje år kom de med gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Salomo hade också i förvar 1400 vagnar och 12000 ryttare. De fanns i vagnsstäderna och hos honom själv i Jerusalem. Kungen gjorde silver lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsträ i Låglandet. Salomos hästar var importerade från Egypten och Kue. Kungens uppköpare hämtade dem från Kue till marknadspris. En vagn som importerades från Egypten kostade sex kilo silver, och en häst två kilo. Likaså exporterade de kungliga uppköparna hästar och vagnar till hettiternas och arameernas kungar. Kung Salomo älskade inte bara faraos dotter, utan även många andra utländska kvinnor. De var från Moab, Ammon, Edom, Sidon och hettiternas land. De tillhörde folk om vilka Herren hade sagt till Israels söner: ”Ni ska inte ha umgänge med varandra, för de kommer att vända era hjärtan till deras gudar.” Salomo höll sig till dem i kärlek. Han hade sjuhundra hustrur av furstlig rang och trehundra bihustrur, och dessa kvinnor fick hans hjärta att avvika. När Salomo blev gammal fick kvinnorna hans hjärta att avvika till andra gudar. Han höll sig inte längre helhjärtat till Jahve sin Gud, så som hans far David. Salomo följde Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet. Salomo gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han följde inte fullt ut Herren, så som hans far David. Salomo byggde sedan på berget öster om Jerusalem en offerhöjd åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och en åt Molok, ammoniternas vidrighet. Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor. De fick tända offereld och offra åt sina gudar. Herren blev vred på Salomo för att hans hjärta vänt sig ifrån Jahve, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom. Jahve hade gett honom denna befallning: följ inte andra gudar! Men han höll inte vad Herren befallt. Därför sa Herren till Salomo: ”Eftersom du är sådan och inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag gett dig, ska jag rycka ifrån dig riket och ge det åt din tjänare. Men för din far Davids skull ska jag inte göra det under din livstid. Istället ska jag rycka riket ur din sons hand. Men jag ska inte rycka hela riket ifrån honom. Jag ska ge en stam åt din son för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag utvalt.” Herren reste upp en fiende mot Salomo. Det var edomiten Hadad som tillhörde kungaätten i Edom. När David befann sig i Edom drog befälhavaren Joab upp för att begrava de stupade. Han dödade även alla män i Edom. I sex månader stannade Joab och hela Israel där, tills han hade utrotat alla män i Edom. Men Hadad flydde till Egypten med några edomitiska män som varit i tjänst hos hans far. Hadad var då en liten pojke. De for från Midjan till Paran. Där fick de med sig några män och fortsatte till Egypten, till farao, Egyptens kung. Han gav Hadad hus, underhåll och mark. Farao gillade Hadad så mycket att han gav honom till hustru sin svägerska, drottning Tapenes syster. Hon födde åt Hadad sonen Genubat. Och efter att Tapenes avvant honom i faraos hus levde Genubat i faraos hus bland faraos söner. Medan Hadad var i Egypten fick han höra att David gått till vila hos sina fäder och att befälhavaren Joab var död. Då sa han till farao: ”Låt mig få resa till mitt eget land.” Farao frågade: ”Vad saknar du här hos mig eftersom du plötsligt vill resa hem till ditt land?” Han svarade: ”Inget, men låt mig få resa ändå.” Gud reste upp ännu en fiende mot Salomo. Det var Rezon, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, kungen i Soba. Efter att David slaktat sobaiter samlade Rezon folk omkring sig och blev ledare för ett rövarband. De drog till Damaskus där de slog sig ner och tog makten. Rezon var Israels fiende så länge Salomo levde. Både han och Hadad vållade Israel skada. Rezon regerade över Aram och hatade Israel. Jerobeam hette en av Salomos tjänare. Han var son till Nebat, en efraimit från Sereda. Hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam gjorde uppror mot kungen, och orsaken var följande: Salomo byggde på terrassen och ville täta sprickan i muren omkring sin far Davids stad. Jerobeam var en driftig man. Och Salomo såg att den unge mannen var handlingskraftig, så han satte honom över allt arbete som Josefs hus skulle utföra. En gång när Jerobeam lämnat Jerusalem mötte honom på vägen profeten Ahia från Shilo. Profeten bar en ny mantel, och de båda var ensamma på fältet. Ahia tog den nya manteln som han hade på sig och rev den i tolv delar, och sa till Jerobeam: ”Ta du tio delar, för så säger Jahve, Israels Gud: Lyssna, jag ska rycka riket ur Salomos hand och ge åt dig tio av stammarna. En stam ska han få behålla för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag utvalt ur alla Israels stammar. Så ska ske eftersom de övergett mig och tillbett sidoniernas gudinna Astarte, moabiternas gud Kemosh, och ammoniternas gud Milkom. De har inte gått på mina vägar, inte gjort det som är rätt i mina ögon, inte följt mina stadgar och föreskrifter, så som Salomos far David gjorde. Men jag ska inte ta ifrån Salomo hela riket. Jag låter honom vara furste så länge han lever för min tjänare Davids skull, som jag utvalde. För han höll mina bud och stadgar. Men jag ska ta kungadömet från Salomos son och ge de tio stammarna åt dig. Jag ska ge en stam till hans son, så att min tjänare David alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag utvalt åt mig för att där placera mitt namn. Jag tillsätter dig, du ska få regera över allt du önskar. Du ska bli kung i Israel. Om du lyder alla mina befallningar, går på mina vägar, gör det som är rätt i mina ögon, och håller mina stadgar och bud, så som min tjänare David gjorde, då ska jag vara med dig och bygga åt dig ett bestående hus, så som jag byggde ett hus åt David. Jag ska ge dig Israel. Jag ska därigenom förödmjuka Davids ättlingar, men inte för alltid.” Salomo försökte döda Jerobeam. Men Jerobeam flydde till Egypten, till Shishak, Egyptens kung. Där förblev han till Salomos död. Salomos verksamhet i övrigt, allt han gjorde, och hans visdom, är nedtecknat i Salomos krönika. I fyrtio år regerade Salomo i Jerusalem över hela Israel. Salomo gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom. Rehabeam begav sig till Shekem, för hela Israel hade gått dit för att göra honom till kung. Jerobeam, Nebats son, hörde det medan han ännu var i Egypten. Han hade flytt dit undan kung Salomo. Jerobeam återvände från Egypten, efter att man sänt bud och kallat honom tillbaka. Då kom Jerobeam med Israels hela församling och sa till Rehabeam: ”Din far lade ett tungt ok på oss. Men lätta du nu det hårda arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så ska vi tjäna dig.” Han svarade: ”Gå, och kom tillbaka till mig om tre dagar.” Och folket gick. Kung Rehabeam rådgjorde med de äldste som stått i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. Han frågade: ”Vad råder ni mig att svara detta folk?” De svarade: ”Om du i dag vill bli detta folks tjänare och tjäna dem, om du ger dem vänliga svar, då kommer de att bli dina tjänare för alltid.” Men Rehabeam förkastade rådet från de äldste. Han rådgjorde istället med de unga män som växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. Han frågade dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som bett mig att lätta det ok som min far lagt på dem?” De unga männen som växt upp med honom svarade: ”Säg så här till detta folk som sagt att din far gjorde deras ok tungt och som vill att du ska lätta på det. Svara så här: Min lem är grövre än min fars midja. Och nu, min far lade ett tungt ok på er, men jag ska göra ert ok ännu tyngre! Min far tuktade er med piska, men jag ska tukta er med skorpioner!” Den tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade sagt: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Då gav kungen folket ett hårt svar. Han förkastade rådet från de äldste. Han följde de unga männens råd och sa: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra ert ok ännu tyngre! Min far tuktade er med piska, men jag ska tukta er med skorpioner!” Kungen lyssnade alltså inte till folket. Det som hände var från Herren, för att det ord skulle uppfyllas som Herren hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo. När hela Israel förstod att kungen inte ville lyssna på dem, svarade folket honom: ”Vad har vi för del i David? Vi har ingen arvslott i Jishajs son. Hem till dina tält, Israel! Se nu efter ditt eget hus, David!” Därefter gick Israel hem igen. Men Rehabeam regerade över de Israels söner som bodde i Judas städer. Sedan sände Kung Rehabeam ut Adoram, som var ansvarig för tvångsarbetena. Men hela Israel stenade honom till döds. Kung Rehabeam däremot rusade upp i sin vagn och flydde till Jerusalem. Så revolterade Israel mot Davids hus. Och så är det än i dag. Hela Israel fick höra att Jerobeam hade återvänt. Då sände de bud och kallade honom till folkförsamlingen. Där gjorde de honom till kung i hela Israel. Bara Judas stam höll fast vid Judas hus. När Rehabeam kom till Jerusalem mobiliserade han hela Judas hus och Benjamins stam, 180000 utvalda krigsmän. De skulle strida mot Israels hus och återupprätta kungadömet åt Salomos son Rehabeam. Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja: ”Säg till Rehabeam, Salomos son, kung av Juda, och till hela Judas hus och Benjamin och folket i övrigt: Så säger Herren: Dra inte upp för att strida mot era bröder, Israels söner. Varje man ska återvända hem, för det som hänt är från mig.” De lyssnade till Herrens ord och vände om och gick, så som Herren hade sagt. Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han iväg och befäste Penuel. Jerobeam tänkte: ”Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. Om folket börjar gå upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra kommer de åter att bli lojala till sin herre Rehabeam, Judas kung. Och då dödar de mig och återvänder till Rehabeam, Judas kung.” Efter att kungen hållit råd lät han göra två guldkalvar och sa till folket: ”Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, Israel, här är dina gudar som förde dig upp från Egypten!” Han placerade den ena i Betel och den andra i Dan. Detta ledde till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram inför ena guldkalven. Han byggde också helgedomar på höjder och utsåg vilka som helst till präster, män som inte var av Levis söner. Jerobeam instiftade på femtonde dagen i åttonde månaden en högtid, som den i Juda. Han gick då upp till altaret i Betel för att offra åt de kalvar som han låtit göra. Och de präster han utsett på höjderna lät han tjänstgöra i Betel. Så han steg upp till det altare som han hade gjort i Betel. Det var den femtonde dagen i åttonde månaden, en månad han valt efter eget huvud. Han instiftade en högtid för Israels söner och steg upp till altaret för att tända offereld. Precis när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden kom på Herrens befallning en gudsman från Juda till Betel. På Herrens befallning ropade han mot altaret: ”Altare! Altare! Så säger Herren: Lyssna, åt Davids hus ska födas en son vid namn Josia. På dig ska han slakta prästerna på höjderna som tänder offereld på dig, och människoben ska brännas på dig.” Samtidigt gav han ett tecken och sa: ”Detta är tecknet på att Herren har talat: Lyssna, altaret ska spricka och askan välla ut.” När kung Jerobeam hörde de ord som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, sträckte han ut handen från altaret och sa: ”Grip honom!” Men handen som han sträckte ut mot honom förstenades, och han kunde inte dra den tillbaka. Och altaret sprack och askan vällde ut. Det var tecknet som gudsmannen hade gett på Herrens befallning. Då sa kungen till gudsmannen: ”Vädja till Jahve din Gud och be för mig, så att jag kan dra tillbaka handen igen.” Så gudsmannen vädjade till Herren, och kungen kunde åter dra tillbaka handen, som blev återställd. Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig hem för en måltid. Du ska få en gåva också.” Men gudsmannen svarade: ”Om du så ger mig halva ditt hus skulle jag inte följa med dig. På det här stället vill jag varken äta eller dricka. För så här befallde mig Herren genom sitt ord: Du ska varken äta, dricka eller återvända den väg du kom.” Så han återvände en annan väg än den han hade kommit till Betel. I Betel bodde en gammal profet. Hans söner kom och berättade för honom allt som gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen. När de hade berättat det för sin far, frågade han dem vilken väg han tog. För hans söner hade sett vilken väg gudsmannen från Juda hade gått. Då bad han sina söner att sadla åsnan åt honom. De gjorde så och han satte sig upp på den. Han gav sig av efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och frågade: ”Är du gudsmannen från Juda?” ”Ja”, svarade han. Då sa profeten till honom: ”Kom med mig hem och ät.” Men han svarade: ”Jag kan inte återvända och följa med dig. Inte heller vill jag äta eller dricka med dig på det här stället. För Herren har genom sitt ord sagt till mig: Du ska varken äta eller dricka där. Inte heller återvända samma väg som du gått dit.” Profeten sa till gudsmannen: ”Jag är profet liksom du. Och en ängel sa till mig på Herrens befallning: Ta honom tillbaka hem till dig så att han får äta och dricka.” Den gamle profeten ljög för honom. Då återvände gudsmannen med honom och åt och drack vatten i hans hus. Medan de satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. Han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: Du trotsade Herrens ord. Du lydde inte den befallning som Jahve din Gud gav dig. Du återvände. Du åt och drack på det ställe där han förbjöd dig att äta och dricka. Därför ska ditt lik inte läggas i dina fäders grav.” Gudsmannen åt och drack. Sedan sadlade den gamle mannen åsnan åt profeten som han hade fört tillbaka. Han gav sig av. Men på vägen angreps han av ett lejon som dödade honom. Hans lik låg slängd på vägen medan åsnan stod bredvid. Även lejonet stod bredvid liket. Män som gick förbi såg liket ligga slängd på vägen och lejonet stå bredvid. Då gick de in i staden där den gamle profeten bodde och berättade det. När profeten som hade fört honom tillbaka från hans väg hörde det, sa han: ”Det är gudsmannen. Han som trotsade Herrens ord. Därför gav Herren honom till lejonet som rev ihjäl honom, enligt det ord som Herren talade till honom.” Sedan sa han till sina söner att de skulle sadla åsnan åt honom. De gjorde så, och han gav sig av och fann liket ligga slängd på vägen, med åsnan och lejonet stående bredvid. Lejonet hade varken ätit av liket eller rivit åsnan. Profeten lyfte upp gudsmannens döda kropp på åsnan och förde honom tillbaka. Den gamle profeten gick in i staden för att sörja och begrava honom. Han lade liket i sin egen grav. De sörjde honom och ropade: ”Åh, min broder!” Efter att han begravt honom sa han till sina söner: ”När jag dör ska ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Lägg mina ben bredvid hans. Sannerligen, det ord ska fullbordas som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla helgedomar på höjderna i Samariens städer.” Inte ens efter detta vände Jerobeam om från sin onda väg. Han fortsatte att utse vilka som helst ur folket till präster på höjderna. Varje man som kände för att bli präst på höjderna avskilde han. Detta ledde till synd för Jerobeams hus. Därför blev det förstört och utrotat från jordens yta. Vid den tiden blev Jerobeams son Abia sjuk. Då sa Jerobeam till sin hustru: ”Gå och förklä dig så att ingen märker att du är min hustru. Gå sedan till Shilo där profeten Ahia bor. Det var han som sa till mig att jag skulle bli kung över detta folk. Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka med honung och gå till honom. Han ska tala om för dig hur det ska gå med pojken.” Jerobeams hustru gjorde så. Hon gick till Shilo och kom till Ahias hus. Ahia kunde inte se, med åldern hade han blivit blind. Men Herren hade sagt till Ahia: ”Lyssna, Jerobeams hustru kommer för att fråga dig om sin son som är sjuk. Så och så ska du säga till henne. När hon kommer ska hon låtsas vara en annan.” När Ahia hörde hennes steg vid dörren sa han: ”Kom in, Jerobeams hustru! Varför låtsas du vara en annan? Jag har fått i uppdrag att ge dig ett tungt budskap. Gå och säg till Jerobeam: ’Så säger Jahve, Israels Gud: Jag upphöjde dig ur folket och satte dig till furste över mitt folk Israel. Jag ryckte riket från Davids hus och gav det åt dig. Men du har inte varit som min tjänare David, som höll mina bud och följde mig helhjärtat genom att bara göra det som var rätt i mina ögon. Du har gjort mer ont än alla dina företrädare. Du har gjort andra gudar åt dig och gjutna avgudabilder, och så väckt min vrede. Du har kastat mig bakom din rygg. Därför ska jag sända ofärd över Jerobeams hus och avlägsna alla väggpissare bland dem, både slavar och fria i Israel. Jag ska bränna upp Jerobeams hus så som man bränner upp skit tills allt är borta. Den av Jerobeams hus som dör i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp. För så har Herren talat.’ Res dig och gå hem! Så fort du sätter din fot i staden ska pojken dö. Hela Israel ska sörja honom och begrava honom. Han ensam i Jerobeams hus ska läggas i en grav, för av dem är det bara pojken som Jahve, Israels Gud, funnit något gott hos. Herren ska åt sig resa upp en kung över Israel, en kung som ska avlägsna Jerobeams hus. Har det inte redan börjat? Herren ska slå Israel så att de svajar likt vassen i vattnet. Han ska rycka upp Israel ur detta goda land som han gav deras fäder. Han ska skingra dem på andra sidan Eufrat eftersom de gjort sig asherapålar och väckt Herrens vrede. Han ska överge Israel på grund av de synder Jerobeam begick och som han fick Israel att begå.” Då reste sig Jerobeams hustru och gick sin väg och kom till Tirsa. Så fort hon steg över husets tröskel dog pojken. Han begravdes och hela Israel sörjde honom. Det blev i enlighet med Herrens ord genom sin tjänare, profeten Ahia. Jerobeams verksamhet i övrigt, hans krig och hans regering, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Jerobeam regerade i tjugotvå år. Sedan gick han till vila hos sina fäder. Hans son Nadab blev kung efter honom. Rehabeam, Salomos son, var kung i Juda. Han var fyrtioett år när han blev kung. Han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Jahve utvalde bland alla Israels stammar för att där placera sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. Juda gjorde det som var ont i Herrens ögon. Med de synder de begick gjorde de honom mer svartsjuk än deras fäder hade gjort. För de byggde sig också offerhöjder och stoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd. Det förekom även manlig tempelprostitution i landet. De begick alla vidrigheter som hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner. I kung Rehabeams femte regeringsår drog kung Shishak av Egypten upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens tempel och i kungapalatset. Han stal allt, även de guldsköldar som Salomo låtit göra. I deras ställe lät kung Rehabeam göra kopparsköldar, som han anförtrodde befälet för livvakten som höll vakt vid ingången till kungapalatset. Så ofta kungen gick till Herrens tempel bar livvakten sköldarna. Sedan återförde de dem till vaktrummet. Rehabeams verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Det var krig mellan Rehabeam och Jerobeam i alla deras dagar. Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes hos sina fäder i Davids stad. Hans mor hette Naama och var från Ammon. Hans son Abiam blev kung efter honom. I kung Jerobeams, Nebats sons, artonde regeringsår blev Abiam kung i Juda. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Abishalom. Abiam levde i alla de synder som hans far hade begått före honom. Hans hjärta höll sig inte lojalt till Jahve sin Gud så som hans far Davids hjärta. Men för Davids skull gav Jahve hans Gud en lampa i Jerusalem åt honom, genom att han reste upp hans son efter honom och befäste Jerusalem. För David hade gjort det som var rätt i Herrens ögon. Han hade under hela sitt liv aldrig avvikit från något som Gud befallde honom, förutom vad gällde hettiten Uria. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge han levde. Abiams verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Och Abiam och Jerobeam låg i krig med varandra. Abiam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. I Israels kung Jerobeams tjugonde regeringsår blev Asa kung i Juda. Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Abishalom. Asa gjorde det som var rätt i Herrens ögon, så som hans far David. Han fördrev ur landet alla manliga tempelprostituerade, och avlägsnade alla avgudabilder som hans fäder hade låtit göra. Han berövade även sin mor Maaka hennes drottningvärdighet eftersom hon hade rest en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner avgudabilden och brände upp den i Kidrondalen. Offerhöjderna avlägsnades inte. Men Asas hjärta höll sig lojalt till Herren så länge han levde. Han förde in i Herrens tempel silver, guld och kärl som han och hans far hade helgat. Asa och Israels kung Basha låg i krig med varandra i alla deras dagar. Basha, Israels kung, angrep Juda och befäste Rama för att stoppa all rörelse till och från Asa, Judas kung. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i Herrens tempel och i kungapalatset. Kung Asa gav det åt sina tjänare och sände dem till Ben-Hadad, son till Tabrimmon, son till Hezjon, Arams kung som bodde i Damaskus, med detta budskap: ”Vi har ett förbund med varandra, som det var mellan min far och din far. Jag sänder dig här gåvor av silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han drar bort från mig.” Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och angrep Ijon, Dan, Abel-Bet-Maaka och hela Kinneret och hela Naftalis land. När Basha fick höra om det upphörde han att befästa Rama och slog sig ner i Tirsa. Då sammankallade kung Asa precis alla i Juda. De förde bort stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste kung Asa Geba i Benjamin och Mispa. Asas verksamhet i övrigt, alla hans stordåd, allt han gjorde och städerna han byggde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. När han blev gammal fick han en sjukdom i fötterna. Asa gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin far Davids stad. Hans son Joshafat blev kung efter honom. Nadab, Jerobeams son, blev kung i Israel under kung Asas andra regeringsår i Juda. Han regerade över Israel i två år. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han vandrade i sin fars fotspår och i den synd som han även fick Israel att begå. Basha, Ahias son, av Isaskars hus, anstiftade en sammansvärjning mot Nadab. Och Basha dödade honom vid Gibbeton som tillhörde filisteerna. Detta hände medan Nadab och hela Israel belägrade Gibbeton. Det var i Judas kung Asas tredje regeringsår som Basha dödade Nadab och blev kung efter honom. Så fort Basha blev kung hade han ihjäl allt Jerobeams husfolk. Han lät inte en levande själ bli kvar, utan utrotade dem enligt det ord som Herren talat genom sin tjänare Ahia från Shilo. Detta på grund av de synder som Jerobeam hade begått, och fått Israel att begå. Därmed väckte han vreden hos Jahve, Israels Gud. Nadabs verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Asa och Israels kung Basha låg i krig med varandra i alla deras dagar. I Judas kung Asas tredje regeringsår blev Basha, Ahias son, kung i hela Israel. Han regerade tjugofyra år i Tirsa. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han vandrade i Jerobeams fotspår och i den synd som han även fick Israel att begå. Herrens ord kom till Jehu, Hananis son, mot Basha: ”Jag lyfte dig upp ur stoftet och satte dig till furste över mitt folk Israel. Men du har följt i Jerobeams fotspår och fått mitt folk Israel att synda. Och deras synder har väckt min vrede. Lyssna! Jag ska bränna upp Basha och hans hus. Jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus. Den av Bashas hus som dör i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp.” Bashas verksamhet i övrigt, vad han gjorde och hans stordåd, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Basha gick till vila hos sina fäder och begravdes i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom. Genom profeten Jehu, Hananis son, hade Herrens ord kommit till Basha och hans hus. Han hade inte bara genom sina handlingar gjort det som var ont i Herrens ögon och väckt hans vrede, som Jerobeams hus hade gjort, utan han hade också utplånat Jerobeams hus. I Judas kung Asas tjugosjätte regeringsår blev Ela, Bashas son, kung i Israel. Han regerade två år i Tirsa. Hans tjänare Simri, som var befälhavare för hälften av vagnstyrkan, anstiftade en sammansvärjning mot honom. En gång drack sig Ela berusad i Tirsa hemma hos Arsa, borgmästaren i Tirsa. Simri kom dit och misshandlade honom till döds. Det hände i Judas kung Asas tjugosjunde regeringsår. Sedan blev Simri kung efter Ela. Det hände när han blev kung att så fort han satt på sin tron hade han ihjäl allt Bashas husfolk. Ingen väggpissare skonades, varken släkting eller vän. Simri utrotade allt Bashas husfolk enligt det ord som Herren hade talat mot Basha genom profeten Jehu. Detta på grund av alla synder som Basha och hans son Ela hade begått och fått Israel att begå. De väckte vreden hos Jahve, Israels Gud, med sina tomma avgudar. Elas verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. I Judas kung Asas tjugosjunde regeringsår blev Simri kung. Han regerade sju dagar i Tirsa. Krigsfolket höll på att belägra filisteiska Gibbeton när de fick höra att Simri hade anstiftat en sammansvärjning och även dödat kungen. I lägret gjorde då hela Israel samma dag den israelitiske befälhavaren Omri till kung. Sedan marscherade Omri och hela Israel upp från Gibbeton och belägrade Tirsa. Simri såg att staden fallit. Då gick han in i kungapalatsets borg och brände ner palatset över sig själv och dog i flammorna. Detta hände på grund av de synder han begått. Simri gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han följde i Jerobeams fotspår, i den synd som denne begått och som han fick Israel att begå. Simris verksamhet i övrigt, och om sammansvärjningen han anstiftade, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Nu delade sig Israels folk i två. Hälften följde Tibni, Ginats son, och ville ha honom till kung. Den andra hälften följde Omri. Omris efterföljare fick övertaget över dem som följde Tibni, Ginats son. Så dog Tibni och Omri blev kung. I Judas kung Asas trettioförsta regeringsår blev Omri kung i Israel och regerade i tolv år, därav sex år i Tirsa. Omri köpte berget Samaria av Shemer för nästan sjuttio kilo silver. Han byggde där en stad som han kallade Samaria efter Shemer, den man som hade ägt berget. Omri gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han gjorde mer ont än någon av hans företrädare. Han följde helt i Jerobeams, Nebats sons, fotspår, och begick de synder som denne fick Israel att begå. De väckte vreden hos Jahve, Israels Gud, med sina tomma avgudar. Omris verksamhet i övrigt, vad han gjorde och hans stordåd, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Omri gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Ahab blev kung efter honom. I Judas kung Asas trettioåttonde regeringsår blev Ahab, Omris son, kung i Israel. Han regerade över Israel i Samaria i tjugotvå år. Ahab, Omris son, gjorde det som var ont i Herrens ögon, mer än någon av hans företrädare. Men att leva i Jerobeams, Nebats sons, synder, var inte nog för honom. Han tog dessutom till hustru Isebel, dotter till Etbaal, sidoniernas kung. Och så gick han iväg och tjänade Baal och tillbad honom. Han reste ett altare åt Baal i baalstemplet som han hade byggt i Samaria. Därtill lät Ahab göra en asherapåle. Han gjorde mer för att väcka vreden hos Jahve, Israels Gud, än någon av dem som varit kungar i Israel före honom. I Ahabs dagar återuppbyggdes Jeriko av Hiel från Betel. Han lade stadens fundament till priset av Abiram, hans förstfödde. Och han satte upp stadsportarna till priset av hans yngste son Segub. Detta hände enligt det ord som Herren hade talat genom Josua, Nuns son. Elia från Tishbe bodde som främling i Gilead. Han sa till Ahab: ”Så sant Jahve lever, Israels Gud som jag står inför: Under de här åren ska det varken bli dagg eller regn om inte jag befaller det.” Herrens ord kom till Elia: ”Lämna denna plats och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordanfloden! Du ska dricka ur bäcken. Och jag har befallt korparna att förse dig med mat där.” Elia gjorde som Herren sagt. Han gick iväg till bäcken Kerit öster om Jordanfloden och slog sig ner där. Korparna kom till honom med bröd och kött både på morgonen och kvällen. Och han drack ur bäcken. Men bäcken torkade ut efter en tid eftersom det inte regnade i landet. Då kom Herrens ord till Elia: ”Res dig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och slå dig ner där! Jag har befallt en änka att förse dig med mat där.” Så han reste sig upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten såg han där en änka som samlade ved. Han ropade till henne: ”Var snäll och hämta lite vatten åt mig i ett kärl så jag får dricka.” När hon gick för att hämta det ropade han efter henne: ”Var snäll och ta med en bit bröd åt mig!” Hon sa: ”Så sant Jahve din Gud lever, jag har ingen brödbit, bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag samlar nu ihop några vedpinnar och ska gå hem och laga till något åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.” Elia sa: ”Var inte rädd. Gå och gör som du sagt. Men tillaga först åt mig lite bröd och bär ut till mig. Därefter kan du laga till åt dig och din son. För så säger Jahve, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut och olja ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren sänder regn på jorden.” Hon gick och gjorde precis som Elia hade sagt. Och Elia och änkan och hennes husfolk hade sedan mat under många dagar. Mjölet i krukan tog inte slut och ingen olja fattades i kannan. Det blev precis som Herren hade sagt genom Elia. Senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev så illa däran att han till slut upphörde andas. Då sa hon till Elia: ”Vad har jag med dig att göra, du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” Elia svarade: ”Ge mig din son!” Han tog pojken ur hennes famn och bar honom upp till övervåningen där han bodde och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Jahve min Gud, ska du vara så hemsk mot denna änka som jag bor hos att du tar livet av hennes son?” Sedan sträckte han sig över pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Jahve min Gud, låt pojkens själ vända åter in i honom.” Herren lyssnade till Elia. Pojkens själ vände åter in i honom och han fick liv igen. Elia tog pojken och förde honom från övervåningen ner i huset. Han gav pojken åt hans mor och sa: ”Se, din son lever!” Då sa kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning.” Efter en lång tid kom Herrens ord till Elia i det tredje året: ”Gå och träd fram inför Ahab. Jag ska sända regn på jorden.” Då gick Elia för att träda fram inför Ahab. Det var svår svält i Samaria. Och Ahab kallade till sig Obadja, palatsets överförvaltare. Obadja var en man med stor fruktan för Herren. När Isebel var i färd med att utrota Herrens profeter, tog Obadja hundra profeter och gömde dem i två grottor med femtio i varje, och försåg dem med mat och dryck. Ahab sa till Obadja: ”Far igenom landet till alla källor och bäckar! Kanske finner vi gräs nog att hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta några av djuren.” De delade upp landet mellan sig för att genomkorsa var sin del. Ahab och Obadja gav sig av ensamma åt var sitt håll. När Obadja gick på vägen mötte honom plötsligt Elia. Obadja kände igen honom och föll ner med ansiktet mot marken och sa: ”Är det du, min herre Elia?” Han svarade: ”Ja. Gå och säg till din herre att Elia är här.” Obadja sa: ”Hur har jag syndat eftersom du vill ge din tjänare i händerna på Ahab och låta honom döda mig? Så sant Jahve din Gud lever, det finns inget folk eller rike dit min herre inte har låtit söka efter dig. När de svarade att du inte fanns där, lät han dessa riken och folk gå ed på att de inte funnit dig. Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre att Elia är här! Herrens Ande rycker säkert bort dig till en okänd plats så fort jag lämnat dig. När jag sedan går och underrättar Ahab dödar han mig när han inte finner dig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat Herren från min ungdom. Har inte min herre fått höra vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter? Jag gömde hundra av Herrens profeter i två grottor, femtio man i varje, och försåg dem med mat och dryck. Och nu vill du att jag ska gå och säga till min herre att Elia är här. Han kommer att döda mig!” Elia sa: ”Så sant härskarornas Herre lever, honom som jag står inför, i dag ska jag själv träda fram inför Ahab!” Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. Ahab gav sig då iväg för att möta Elia. När Ahab såg Elia sa han till honom: ”Så där är du, du som ställt till det för Israel!” Elia sa: ”Det är inte jag som ställt till det för Israel, utan du och din fars hus. För ni överger Herrens bud och följer baalerna. Men sammankalla nu hela Israel till mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter som äter vid Isebels bord.” Så Ahab sände bud till hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel. Elia trädde fram inför allt folket och sa: ”Hur länge ska ni vackla mellan de två? Om Jahve är Gud, så följ honom. Är det Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord. Då sa Elia till folket: ”Jag är ensam kvar som Jahves profet, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio man. Ge oss två tjurar. Låt Baals profeter välja ut åt sig den ena tjuren, stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Jag gör i ordning den andra tjuren och lägger den på veden utan att tända eld. Sedan anropar ni er guds namn, och jag anropar Jahves namn. Den gud som svarar med eld, är Gud.” Allt folket bejakade förslaget. Elia sa till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör i ordning den. Ni först, eftersom ni är fler. Anropa därefter er guds namn, men tänd inte elden.” De tog den tjur de fått och gjorde i ordning den. Sedan anropade de Baals namn från morgon till middag: ”Baal, svara oss!” Men det var knäpptyst. Ingen svarade. Och de hoppade kring altaret som de hade rest. Vid middagstid drev Elia med dem och sa: ”Ropa högre, för han är ju en gud! Men han kanske grubblar på något? Eller uträttar sina behov? Eller är ute på resa? Eller sover och behöver väckas?” Då ropade de ännu högre. Och de skar sig med svärd och spjut som de brukade, så att blodet rann på dem. Hela eftermiddagen befann de sig i profetisk trans tills det var tid för matoffret. Men det var knäpptyst. Ingen svarade. Och ingen brydde sig. Elia kallade till sig folket, som kom till honom. Och han byggde åter upp Herrens altare som hade blivit nedrivet. Elia tog tolv stenar, en för var stam efter sönerna till Jakob, som hade fått höra från Herren: ”Israel ska vara ditt namn.” Av stenarna byggde Elia ett altare i Jahves namn. Runt altaret gjorde han ett dike, stort nog för att rymma omkring femton liter. Han staplade veden, styckade tjuren och lade den på veden. Sedan sa han: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll ut över brännoffret och veden.” Därefter sa han: ”Upprepa!” De gjorde så. Sedan sa han: ”En gång till!” Och de gjorde så för tredje gången. Vattnet flöt runt omkring altaret. Han vattenfyllde även diket. Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sa: ”Jahve, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på ditt ord som jag gjort allt detta. Svara mig, Jahve, svara mig! Låt folket förstå att du Jahve är Gud, och att du har vänt deras hjärtan tillbaka.” Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och stoftet, och slickade upp vattnet i diket. När allt folket såg det kastade de sig ner med ansiktet mot marken och sa: ”Det är Jahve som är Gud! Det är Jahve som är Gud!” Elia sa till dem: ”Grip Baals profeter! Låt inte en enda undkomma!” Så de grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon och slaktade dem där. Elia sa till Ahab: ”Res dig, ät och drick, för jag hör bruset av hällregn.” Då reste sig Ahab upp för att äta och dricka. Och Elia steg upp på Karmels topp. Han böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. Han sa till sin tjänare: ”Gå upp och se ut över havet!” Så han gick upp och tittade, och sa: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sa Elia till honom att gå tillbaka upp. Den sjunde gången sa tjänaren: ”Titta! Ett litet moln som en manshand stiger upp ur havet!” Elia sa: ”Gå och säg till Ahab att spänna för och fara ner innan regnet hindrar honom.” Samtidigt hände det att himlen mörknade av moln och storm, och det började hällregna. Ahab steg upp i vagnen och for till Jisreel. Och Herrens hand var över Elia: han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel. Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. Då sände Isebel ett meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig strängt om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som med profeterna.” Då blev Elia rädd. Han reste på sig och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba i Juda, där han lämnade sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen och satte sig där under en ginstbuske. Han bad om att få dö: ”Nu får det räcka, Herre. Ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.” Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men se, en ängel rörde vid honom och sa: ”Stig upp och ät!” Han tittade upp, och fann där vid huvudänden ett bröd bakat på glödande stenar och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. Men Herrens ängel kom en gång till, rörde vid honom och sa: ”Stig upp och ät! Annars orkar du inte hela vägen.” Då steg han upp och åt och drack. Styrkt av maten gick han sedan i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. Där gick han in i en grotta och stannade där över natten. Plötsligt kom Herrens ord till honom: ”Vad gör du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har varit hängiven Jahve, härskarornas Gud. För Israels söner har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” Herren sa: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren och se när Herren passerar.” Och en stor stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes en mild susning. När Elia hörde det drog han manteln för ansiktet och gick ut och ställde sig vid grottöppningen. Då kom plötsligt en röst till honom: ”Vad gör du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har varit hängiven Jahve, härskarornas Gud. För Israels söner har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” Herren sa: ”Gå tillbaka igen och ta vägen till Damaskus öken. Väl framme ska du smörja Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, ska du smörja till kung över Israel. Elisha, Shafats son, från Abel-Mehola ska du smörja till profet efter dig. Den som undkommer Hasaels svärd ska Jehu döda, och den som undkommer Jehus svärd ska Elisha döda. Men jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män, som inte har böjt knä för Baal och inte kysst honom.” Elia gick därifrån och fann Elisha, Shafats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar gick framför honom och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram och kastade sin mantel över honom. Elisha släppte oxarna och skyndade efter Elia och sa: ”Låt mig först få kyssa far och mor, sedan ska jag följa dig.” Han svarade Elisha: ”Gå tillbaka. För du förstår väl vad jag gjort med dig?” Så Elisha vände tillbaka. Och han tog sina båda oxar och slaktade dem. Med oxarnas ok kokade han deras kött som han gav till folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia och blev hans tjänare. Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin armé. Trettiotvå kungar följde honom, med hästar och vagnar. Han marscherade upp och belägrade Samaria och gick till angrepp. Han skickade sändebud in i staden till Israels kung Ahab, med budskapet: ”Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig, och dina bästa kvinnor och söner tillhör också mig.” Israels kung svarade: ”Precis som du säger, min herre och kung: Jag själv och allt jag äger tillhör dig.” Sändebuden återkom och sa: ”Så säger Ben-Hadad: Jag sände bud till dig med budskapet: Ge mig ditt silver och ditt guld och dina kvinnor och dina söner. Vid den här tiden i morgon sänder jag mina tjänare till dig. De ska genomsöka ditt palats och dina tjänares hus. Allt vad du värdesätter ska de ta med sig och föra bort.” Då kallade Israels kung till sig alla de äldste i landet och sa: ”Förstå och inse att han bara vill ont! För han begärde mina kvinnor och mina söner, mitt silver och mitt guld, och jag förvägrade honom inte det.” Alla de äldste och allt folket uppmanade Ahab att inte lyssna på Ben-Hadad eller ge efter för honom. Så han svarade Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre kungen: Allt vad du först avkrävde din tjänare ska jag göra. Men inte det här.” Sändebuden återvände med det svaret. Då sände Ben-Hadad detta bud till honom: ”Må gudarna straffa mig strängt om det finns nog med stoft kvar i Samaria för varje soldat att få lite i handen.” Israels kung svarade: ”Säg åt karln att inte malla sig och ta ut segern i förskott.” Ben-Hadad fick höra svaret när han drack med kungarna i lägertälten. Då sa han till sina tjänare att göra sig redo, och de gjorde sig beredda att anfalla staden. Då framträdde en profet inför Ahab, Israels kung, och sa: ”Så säger Herren: Ser du denna stora hop? Lyssna! Jag ger den i dag i din hand. Då ska du förstå att jag är Jahve.” Ahab frågade: ”Genom vem?” Han svarade: ”Så säger Herren: Genom provinsledarnas unga män.” Ahab frågade: ”Vem ska inleda striden?” Profeten svarade: ”Du!” Då mönstrade han provinsledarnas unga män vars antal var 232. Sedan mönstrade han allt folket, 7000 israelitiska män. Vid middagstiden ryckte de ut medan Ben-Hadad berusade sig i lägertälten med de trettiotvå kungar som kommit för att bistå honom. Provinsledarnas unga män ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads utsända spejare att folk ryckte ut från Samaria. Då sa han: ”Oavsett om de ryckt ut i fredliga eller krigiska avsikter, så grip dem levande!” Provinsledarnas unga män och armén som följde dem hade ryckt ut ur staden. Var och en högg ner sin man. Så arameerna flydde och Israel förföljde dem. Men kung Ben-Hadad av Aram flydde på en häst, tillsammans med några ryttare. Sedan ryckte Israels kung ut och angrep både ryttarhären och vagnshären. De vållade arameerna ett stort nederlag. Efteråt trädde profeten fram till Israels kung och sa: ”Gå nu och stärk din ställning och tänk efter noga vad du behöver göra, för vid årsskiftet kommer Arams kung åter att dra upp mot dig.” Den arameiske kungens tjänare sa till kungen: ”Deras gud är en bergsgud, så därför var de starkare än oss. Låt oss strida mot dem på slätten, så blir vi starkare! Gör så här: Avsätt alla kungarna från deras platser och ersätt dem med ståthållare. Mönstra sedan själv en armé som den du förlorat, med lika många hästar och vagnar. Låt oss sedan strida mot dem på slätten, och vi ska bli starkare än dem.” Ben-Hadad lyssnade till dem och gjorde så. Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och drog upp till Afek för att strida mot Israel. Israels söner hade också mönstrats och fått proviant. De marscherade ut mot arameerna och slog läger mitt emot dem som två små gethjordar, medan arameerna uppfyllde landet. Då kom gudsmannen och sa till Israels kung: ”Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att Jahve är en bergsgud och inte en dalgud, ska jag ge denna väldiga hop i din hand. Då ska ni förstå att jag är Jahve.” I sju dagar låg härarna mitt emot varandra. Den sjunde dagen började striden, och Israels söner slog då på en enda dag 100 000 man av arameernas fotsoldater. De överlevande flydde in i staden Afek, men stadsmuren föll ner över de 27 000 man som var kvar. Även Ben-Hadad flydde och kom in i staden där han irrade från rum till rum. Då sa hans tjänare till honom: ”Lyssna, vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga. Så låt oss sätta säcktyg om våra höfter och rep om våra huvuden och överlämna oss åt Israels kung. Kanske skonar han ditt liv.” De virade säcktyg omkring sina höfter och rep omkring sina huvuden och gick till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad vädjar för sitt liv.” Ahab svarade: ”Lever han än? Han är min broder.” Männen såg det som ett tecken och svarade genast: ”Ja, din broder Ben-Hadad!” Ahab sa att de skulle gå och hämta honom. Då kom Ben-Hadad ut till honom, och Ahab lät honom stiga upp i sin vagn. Ben-Hadad sa till honom: ”De städer som min far tog från din far ska jag återlämna. Och du ska få öppna basarer i Damaskus, så som min far gjorde i Samaria.” Ahab svarade: ”Genom detta fördrag släpper jag dig fri.” Så slöt han ett fördrag med Ben-Hadad och gav honom fri. En av profetsönerna sa på Herrens befallning till en kamrat: ”Slå mig!” Men han vägrade. Då sa profeten: ”Eftersom du inte lyssnade till Herren ska ett lejon ha ihjäl dig när du går härifrån.” Och så fort han gick mötte han ett lejon som hade ihjäl honom. Sedan träffade han en annan man och sa: ”Slå mig!” Och mannen slog honom gul och blå. Därefter gick profeten till vägen för att invänta kungen. Han hade maskerat sig genom att förbinda ögonen. När kungen kom förbi ropade han till kungen: ”Din tjänare gav sig ut mitt i striden då en man plötsligt kom med en fånge till mig och sa: ’Vakta den här mannen! Kommer han bort får ditt liv ersätta hans eller så får du betala trettio kilo silver.’ Medan din tjänare var fullt upptagen kom mannen undan.” Israels kung sa: ”Det blir din dom. Du har själv fällt den.” Då tog profeten snabbt bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna. Han sa till kungen: ”Så säger Herren: Du släppte ur din hand den man som jag hade avskilt åt förintelse. Därför ska ditt liv ersätta hans, och ditt folk ersätta hans.” Israels kung begav sig då hem. Vresig och tvär kom han till Samaria. Efter en tid hände följande. Nabot från Jisreel ägde en vingård i Jisreel, intill det palats som tillhörde kung Ahab i Samaria. Ahab talade med Nabot: ”Låt mig få din vingård så att jag kan ha den som köksträdgård, den ligger ju intill mitt hus. Jag ger dig en bättre vingård som ersättning, eller silver om du hellre föredrar det.” Men Nabot svarade: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mina fäders arv!” Då gick Ahab hem, vresig och tvär för att Nabot från Jisreel hade svarat och sagt att han inte ville ge honom sina fäders arv. Ahab lade sig på sin säng, vände bort ansiktet och åt ingenting. Då kom hans hustru Isebel in till honom: ”Varför är du så vresig?” frågade hon. ”Och inte äter du heller!” Ahab svarade: ”Jag talade med Nabot från Jisreel och bad att få köpa hans vingård för silver eller ge honom en annan som ersättning ifall han föredrog det. Men han svarade att han inte ville ge mig sin vingård.” Då sa hans hustru Isebel: ”Och du ska vara kung över Israel! Stig upp och ät och var vid gott humör. Jag ska se till att du får jisreeliten Nabots vingård.” Isebel skrev därefter brev i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill. Hon sände breven till de äldste och de förnämsta i den stad där Nabot bodde. I breven hade hon skrivit: ”Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. Låt sedan två ondsinta män sätta sig mitt emot honom. De ska vittna mot honom och säga: ’Du har förbannat Gud och kungen!’ För sedan ut honom och stena honom till döds.” De äldste och de förnämsta männen i Nabots stad gjorde som Isebel anvisat dem, precis som det stod i hennes brev till dem. De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. De båda ondsinta männen kom och satte sig mitt emot honom. De vittnade mot Nabot inför folket: ”Nabot har förbannat Gud och kungen!” Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. Sedan lät de meddela Isebel att Nabot hade stenats till döds. Så fort Isebel fick höra att Nabot var stenad till döds sa hon till Ahab: ”Gå och lägg beslag på den vingård som jisreeliten Nabot vägrade ge dig för silver. Nabot lever inte längre, han är död.” Så fort Ahab fick höra att Nabot var död reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i beslag. Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ”Stig upp och gå och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Han är i Nabots vingård, som han har gått ner till för att ta den i beslag. Säg till honom: ’Så säger Herren: Så du har både mördat och berövat!’ Och sedan ska du säga: ’Så säger Herren: På det ställe där hundarna slickat Nabots blod ska de slicka också ditt blod’.” Ahab sa till Elia: ”Så min fiende har funnit mig.” Han svarade: ”Jag har funnit dig, för du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon. ’Lyssna, jag ska sända ofärd över dig och bränna bort dig. Och av Ahabs hus ska jag avlägsna alla väggpissare, både slavar och fria i Israel. Jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och Bashas, Ahias sons, hus. För du har väckt min vrede och fått Israel att synda.’ Också om Isebel har Herren talat: ’Hundarna ska äta upp Isebel vid Jisreels murar.’ Den som tillhör Ahab och dör i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp.” Det har aldrig funnits någon som Ahab. Han sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon, eftersom hans hustru Isebel lockade honom till det. Han betedde sig hemskt vidrigt när han följde avgudarna, precis som amoreerna, de som Herren fördrev för Israels söner. När Ahab hörde dessa ord rev han sönder sina kläder, svepte säcktyg om sig och fastade. Han sov klädd i säcktyg och gick dämpad omkring. Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ”Har du sett att Ahab ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det ska jag inte sända ofärd i hans dagar. Först i hans sons dagar ska jag sända ofärd över hans hus.” Tre år passerade utan krig mellan Aram och Israel. Under det tredje året reste Joshafat, Judas kung, ner till Israels kung. Och Israels kung sa till sina tjänare: ”Ni vet väl att Ramot i Gilead tillhör oss? Ändå gör vi ingenting för att återta staden från Arams kung!” Han frågade Joshafat: ”Vill du gå med mig ut i krig mot Ramot i Gilead?” Joshafat svarade Israels kung: ”Jag är som du, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar!” Men Joshafat bad Israels kung att först fråga efter Herrens ord. Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag gå ut i krig mot Ramot i Gilead, eller låta bli?” De svarade: ”Marschera upp! Herren ska ge staden i kungens hand.” Men Joshafat sa: ”Finns här ingen Jahves profet längre som vi kan fråga?” Israels kung svarade: ”Här finns fortfarande en man genom vilken vi kan fråga Jahve. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig gott om mig utan bara ofärd. Det är Mika, Jimlas son.” Joshafat sa: ”Kungen ska inte säga så.” Så Israels kung kallade till sig en hovman och sa åt honom att genast hämta Mika, Jimlas son. Israels kung och Judas kung Joshafat satt nu klädda i sina skrudar på var sin tron. De befann sig på tröskplatsen vid Samarias stadsport medan alla profeterna profeterade inför dem. Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig järnhorn och sa: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna tills de är tillintetgjorda!” Likadant profeterade alla profeter: ”Marschera upp mot Ramot i Gilead, det ska gå dig väl! Herren ska ge staden i kungens hand.” Budbäraren som gått för att hämta Mika sa till honom: ”Lyssna! Profeterna lovar samstämmigt välgång åt kungen. Snälla, upprepa nu deras ord och lova också du välgång.” Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag tänker säga det som Herren talar till mig.” När han kom till kungen, frågade kungen honom: ”Mika, ska vi gå ut i krig mot Ramot i Gilead, eller låta bli?” Han svarade honom: ”Marschera dit upp, så ska det gå dig väl. Herren ska ge staden i kungens hand.” Kungen sa: ”Hur ofta måste jag ta ed av dig att inte tala annat än sanning till mig i Jahves namn?” Då sa Mika: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: De har ingen herre. Låt var och en återvända hem i fred.” Då sa Israels kung till Joshafat: ”Vad var det jag sa! Han profeterar aldrig gott om mig utan bara ofärd!” Mika sa: ”Så lyssna då till Herrens ord! Jag såg Herren sitta på sin tron. Och himlens hela härskara stod till höger och vänster om honom. Herren sa: Vem vill förleda Ahab att marschera upp mot Ramot i Gilead och där stupa? Det gavs flera förslag. Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag ska förleda honom.’ Herren frågade: ’Hur?’ Han svarade: ’Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i munnen på alla hans profeter.’ Herren sa: ’Du ska förleda honom, och du ska lyckas. Gå, och gör så!’ Se nu! Herren har lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter. Och Herren har kungjort ofärd över dig.” Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika en örfil och sa: ”Skulle Herrens Ande vikit bort från mig för att tala till dig?” Mika svarade: ”Du ska bli varse det den dag du måste irra från rum till rum för att gömma dig.” Israels kung sa: ”Ta Mika och för honom åter till stadskommendanten Amon och till kungasonen Joash, och låt meddela följande från kungen: Sätt denne man i fängelse på bara lite vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.” Mika sa: ”Om du återvänder välbehållen har Herren inte talat genom mig.” Och han lade till: ”Lyssna, alla ni folk!” Israels kung och Judas kung Joshafat marscherade upp mot Ramot i Gilead. Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men bär du dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung och drog ut i striden. Men Arams kung hade befallt de trettiotvå vagnsbefälen och sagt: ”Ge er inte i strid med vare sig hög eller låg, utan bara med Israels kung.” När vagnsbefälen såg Joshafat tänkte de: ”Det där är säkert Israels kung”, så de vände sig mot honom och gick till attack. Då skrek Joshafat till. Så fort vagnsbefälen insåg att det inte var Israels kung vände de sig ifrån honom. Men en man spände sin båge och sköt på måfå. Han träffade Israels kung i en skarv på rustningen. Så kungen sa till vagnsföraren: ”Vänd om och för mig ut ur striden, för jag är sårad!” Striden rasade hela dagen medan kungen stöttades upp i vagnen under striden mot arameerna. Men på kvällen dog han, och blodet från såret hade runnit ner i vagnen. Vid solnedgången ljöd ett rop genom armén: ”Varje man till sin stad! Varje man till sitt land!” Så dog kungen. Han fördes till Samaria och begravdes där. De sköljde vagnen i dammen i Samaria, där hororna badade. Och hundarna slickade hans blod. Det blev som Herren hade sagt. Ahabs verksamhet i övrigt, allt han gjorde, elfenbenshuset och alla städer han byggde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Ahab gick till vila hos sina fäder. Hans son Ahasja blev kung efter honom. Joshafat, Asas son, blev kung i Juda under Ahabs fjärde regeringsår i Israel. Joshafat var trettiofem år när han blev kung. Han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba, dotter till Shilhi. Han följde helt i sin far Asas fotspår utan att vika av. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon. Men offerhöjderna avlägsnades inte. Folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. Joshafat höll fred med Israels kung. Joshafats verksamhet i övrigt, hans stordåd och hans krig, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Han bannlyste ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar från hans far Asas tid. I Edom fanns då ingen kung. Där regerade en ståthållare. Joshafat lät bygga Tarshishskepp som skulle segla till Ofir efter guld. Men de kom aldrig iväg, för de förliste vid Esjon-Geber. Då sa Ahasja, Ahabs son, till Joshafat: ”Låt mina tjänare resa med dina på skeppen.” Men Joshafat ville inte. Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin far Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom. Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria under Judas kung Joshafats sjuttonde regeringsår. Han regerade två år i Israel. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han följde i fotspåren på sin far och mor och på Jerobeam, Nebats son, som fick Israel att synda. Ahasja tjänade och tillbad Baal och väckte vreden hos Jahve, Israels Gud, precis som hans far hade gjort. Efter Ahabs död gjorde Moab uppror mot Israel. Ahasja föll ut genom spjälorna på sin övervåning i Samaria och skadade sig. Så han lät sändebud gå iväg och sa: ”Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag kommer att tillfriskna.” Men Herrens utsände sa till Elia från Tishbe: ”Res dig och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: ’Finns det ingen Gud i Israel eftersom ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför säger Herren: Du ska inte komma upp ur sängen där du ligger. Du måste dö’!” Så gick Elia. När sändebuden återkom till kungen frågade han varför de kom tillbaka. De svarade kungen: ”En man mötte oss och sa: Gå tillbaka till kungen som sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Finns det ingen Gud i Israel eftersom du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför ska du inte komma upp ur sängen där du ligger. Du måste dö!” Kungen frågade dem: ”Hur uppträdde mannen som mötte er och sa dessa ord till er?” De svarade: ”Han var hårig och hade ett läderbälte om livet.” Då sa kungen: ”Det var Elia från Tishbe.” Kungen sände ett befäl med femtio man till Elia. När befälet kom upp till honom där han satt på toppen av berget, sa han: ”Gudsman! Kungen säger åt dig att komma ner!” Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. Kung Ahasja sände ännu ett befäl till Elia med femtio man. Befälet sa: ”Gudsman, kungen säger att du genast ska komma ner!” Elia svarade dem: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. Kungen sände iväg ett tredje befäl med femtio man. Befälet drog dit upp och föll ner på sina knän för Elia och vädjade: ”Gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv ha lite värde i dina ögon. Eld kom ner från himlen och förtärde de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv ha lite värde i dina ögon.” Herrens utsände sa till Elia: ”Gå ner med honom och var inte rädd för honom.” Då reste Elia sig och gick med befälet ner till kungen. Och Elia sa till kungen: ”Så säger Herren: Du lät sändebud gå iväg för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel att fråga. Därför ska du inte komma upp ur sängen som du ligger i. Du måste dö!” Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. Och eftersom Ahasja inte hade någon son, blev Joram kung efter honom. Det skedde i Judas kung Jorams, Joshafats sons, andra regeringsår. Ahasjas verksamhet i övrigt, vad han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Det hände att Herren skulle ta upp Elia till himlen i en stormvind. Elia och Elisha vandrade från Gilgal, och Elia sa till Elisha: ”Stanna här, för Herren sänder mig till Betel.” Men Elisha sa: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Så de vandrade ner till Betel. Då kom profetsönerna i Betel ut till Elisha och sa: ”Vet du att Herren ska ta din mästare ifrån dig i dag, upp över dig?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men tig om det!” Elia sa till honom: ”Elisha, stanna här, för Herren sänder mig till Jeriko.” Men han sa: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Så de vandrade till Jeriko. Då gick profetsönerna i Jeriko fram till Elisha och sa: ”Vet du att Herren ska ta din mästare ifrån dig i dag, upp över dig?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men tig om det!” Elia sa till honom: ”Stanna här, för Herren sänder mig till Jordanfloden.” Men han sa: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Så de vandrade båda vidare. Femtio av profetsönerna gick och stannade mitt emot på avstånd, medan de båda stod vid Jordanfloden. Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog med den på vattnet, som då delade sig. Och bägge gick igenom torrskodda. När de kommit över sa Elia till Elisha: ”Be mig om vad du vill att jag ska göra för dig innan jag tas ifrån dig.” Elisha sa: ”Låt mig få din ande i dubbelt mått.” Elia sa: ”Du har bett om något svårt. Men om du ser mig när jag tas ifrån dig ska du få det. Inte annars.” Det hände att de gick och samtalade. Plötsligt kom en eldvagn med eldhästar, och åtskilde dem. Och Elia for upp till himlen i en stormvind. Elisha såg det och ropade: ”Min far, min far! Du som är vagnar och ryttare för Israel!” När han inte såg Elia mer, tog han tag i sina kläder och rev dem mitt itu. Sedan tog han upp Elias mantel som hade fallit av honom, och så vände han tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. Han tog manteln som hade fallit av Elia, slog på vattnet och sa: ”Var är Jahve, Elias Gud?” Så även Elisha slog på vattnet, som delade sig. Och han gick över. När profetsönerna vid Jeriko såg det, sa de: ”Elias ande vilar över Elisha.” De gick och mötte honom och bugade sig till marken för honom. De sa till honom: ”Bland dina tjänare finns femtio rediga män. Låt dem gå och söka efter din mästare. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och släppt ner honom på något berg eller i någon dal.” Elisha svarade: ”Sänd ingen iväg.” Men de pressade honom tills han skamset gav efter och sa: ”Sänd dem.” Så de sände iväg de femtio männen, som sökte efter Elia i tre dagar utan att finna honom. När de kom åter till honom där han var i Jeriko, sa han: ”Jag sa ju att ni inte skulle gå.” Männen i Jeriko sa till Elisha: ”Herre, se vilket utmärkt läge staden har. Men vattnet är dåligt och marken ofruktsam.” Han sa: ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den!” De gjorde så. Sedan gick han till vattenkällan och kastade salt i den och sa: ”Så säger Herren: Jag har gjort detta vatten friskt. Det ska inte mer orsaka död och ofruktsamhet.” Vattnet har varit friskt sedan dess. Det blev som Elisha hade sagt. Elisha begav sig sedan upp till Betel. På väg dit upp kom en skara pojkar ut från staden. De hånade honom och ropade: ”Gå upp, flintskalle! Gå upp, flintskalle!” Han vände sig om, tittade på dem och förbannade dem i Jahves namn. Då kom två björnhonor ut från skogen och rev fyrtiotvå av barnen. Därifrån gick han till berget Karmel och återvände sedan till Samaria. Joram, Ahabs son, blev kung i Israel i Samaria under Judas kung Joshafats artonde regeringsår. Han regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Men inte som hans far och mor. För han avlägsnade den baalsstod som hans far hade låtit göra. Men han höll fast vid och avvek inte från de synder som Jerobeam, Nebats son, hade fått Israel att begå. Mesha, kungen av Moab, bedrev fåruppfödning. Han brukade betala till Israels kung 100 000 lamm, och ull från 100 000 baggar. Men efter Ahabs död gjorde Moabs kung uppror mot Israels kung. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade hela Israel. Sedan lät han meddela kung Joshafat i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du följa mig och gå ut i krig mot Moab?” Han svarade: ”Jag går med. Jag är som du, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar!” Han frågade: ”Vilken väg ska vi ta?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.” Så marscherade de ut, kungarna i Israel, Juda och Edom. De vandrade omkring i sju dagar, men sedan tog vattnet slut för armén och djuren de hade med sig. Då sa Israels kung: ”Åh nej, Herren har förenat oss tre kungar bara för att lämna oss i Moabs våld!” Men Joshafat sa: ”Finns ingen Herrens profet här som vi kan rådfråga Herren genom?” En av tjänarna till Israels kung svarade: ”Elisha, Shafats son, som brukade hälla vatten över Elias händer, finns här.” Joshafat sa: ”Hos honom är Herrens ord.” Så gick Joshafat ner till profeten tillsammans med kungarna i Israel och Edom. Men Elisha sa till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars och din mors profeter!” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har förenat oss tre kungar för att lämna oss i Moabs våld!” Då sa Elisha: ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag står inför: om det inte vore för närvaron av kung Joshafat av Juda så skulle jag varken bry mig om eller ens notera dig. Men hämta nu hit åt mig en musiker!” Och när han spelade kom Herrens hand över Elisha. Han sa: ”Så säger Herren: Gräv gropar överallt i denna dal, för så säger Herren: Ni ska varken märka av vind eller regn, men dalen ska fyllas med vatten så att ni och er boskap och era andra djur får att dricka. Men det är lätt ordnat för Herren. Så han ska också ge Moab i ert våld. Angrip alla befästa städer och alla betydande städer. Hugg ner alla fruktbara träd. Täpp igen alla vattenkällor. Förstör all bördig åkermark med sten.” Och morgonen därpå vid tiden för matoffret, strömmade plötsligt vatten till från Edomhållet så att landet vattenfylldes. Alla moabiter fick höra att kungarna dragit upp för att kriga mot dem. Så alla män i vapenför ålder mönstrades och gick i ställning vid gränsen. När de steg upp tidigt på morgonen och solen gnistrade på vattnet, såg det blodfärgat ut från moabiternas håll. Då sa de: ”Det är blod! Kungarna har angripit och slaktat varandra. Nu ska vi plundra, Moab!” Men när de kom till Israels läger ryckte israeliterna fram och slog moabiterna, som tog till flykten. Och Israel avancerade in i landet och besegrade moabiterna. De förstörde städerna. De kastade alla en sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte igen alla vattenkällor. De högg ner alla fruktbara träd. Bara Kir-Haresets stenmur stod kvar, men slungkastarna omringade staden och besköt den. När Moabs kung insåg att striden var honom övermäktig, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men förgäves. Då tog han sin förstfödde son som skulle bli kung efter honom, och offrade sonen som brännoffer på muren. Och vreden blev stark mot Israel. Så de drog sig tillbaka och återvände till sitt land igen. Hustrun till en av profetsönerna ropade till Elisha: ”Din tjänare, min man, har dött. Du vet att din tjänare fruktade Herren. Nu kommer hans fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.” Elisha frågade: ”Hur kan jag hjälpa dig? Säg mig vad du har hemma?” Hon svarade: ”Din tjänarinna har inget annat hemma än en flaska olja.” Då sa han: ”Gå och låna kärl av alla dina grannar, tomma kärl och inte för få. Gå därefter in och stäng igen dörren om dig och dina söner. Häll sedan olja i alla kärlen. När ett kärl är fullt, för det åt sidan.” Så hon lämnade honom. Hon stängde igen dörren om sig och sina söner. Och de bar fram kärlen till henne och hon hällde i. När kärlen var fulla bad hon en av sönerna om att få ett kärl till. Han svarade att det inte fanns något mer kärl. Då stannade oljeflödet. Hon gick och berättade det för gudsmannen, som sa: ”Gå och sälj oljan och betala din skuld. Du och dina söner ska sedan leva av det som blir över.” En dag gick Elisha till Shunem. Där bodde en välbärgad kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan gick förbi tog han in där och åt. En gång sa hon till sin man: ”Jag inser nu att han som ofta kommer över hit är en helig gudsman. Vi kan väl göra ett litet rum på taket och sätta dit en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han bo där när han besöker oss.” Så kom Elisha dit en dag och tog in i rummet och vilade där. Han bad sin tjänare Gehasi att kalla till sig kvinnan från Shunem. Han gjorde så och hon kom bort till honom. Elisha sa till Gehasi: ”Säg till henne: Lyssna, du har gjort dig mycket besvär för oss. Hur kan jag hjälpa dig? Kan jag lägga ett ord för dig hos kungen eller befälhavaren?” Men hon svarade: ”Jag bor bland mitt eget folk.” Då frågade han vad som kunde göras för henne, och Gehasi svarade: ”Hon har ju faktiskt ingen son, och hennes man är gammal.” Då bad han Gehasi kalla på henne. Han gjorde så, och hon kom och blev stående i dörröppningen. Profeten sa: ”Nästa år den här tiden ska du omfamna en son”. Hon svarade: ”Nej, min herre, du som är en gudsman ska inte ljuga för din tjänarinna.” Men kvinnan blev med barn och födde en son vid samma tid följande år, precis som Elisha sagt henne. En dag när pojken blev större gick han ut till sin far hos skördemännen. Då sa han till sin far: ”Mitt huvud! Mitt huvud!” Så hans far sa åt sin tjänare att bära pojken till hans mor. Han gjorde så, och pojken satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. Hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde dörren och gick. Sedan ropade hon på sin man och sa: ”Sänd till mig en av tjänarna med ett åsnesto! Jag ska skynda iväg till gudsmannen och strax återvända.” Han sa: ”Varför ge dig av till honom i dag, det är ju varken nymånad eller sabbat?” Hon svarade: ”Ta det bara lugnt.” Sedan lät hon sadla åsnan och sa till sin tjänare: ”Driv på framåt och sakta inte ner förrän jag säger till!” Så gav hon sig iväg och kom till gudsmannen på berget Karmel. Han såg henne på avstånd och sa till sin tjänare Gehasi: ”Titta, det är kvinnan från Shunem! Spring nu och möt henne och fråga om allt är väl med henne, hennes man och pojken.” Hon svarade: ”Allt är väl.” Men när hon kom upp på berget till gudsmannen, tog hon tag om hans fötter. Gehasi gick fram för att fösa undan henne. Men gudsmannen sa: ”Låt henne vara! Hon är helt bedrövad. Och Herren har dolt detta för mig och hållit mig ovetande.” Hon sa: ”Inte bad jag väl min herre om en son? Sa jag inte att du skulle låta bli att väcka förhoppningar hos mig?” Då sa han till Gehasi: ”Gör dig redo! Ta min stav i handen och gå! Möter du någon så hälsa inte på honom. Hälsar någon på dig så svara inte. Lägg min stav på pojkens ansikte.” Men pojkens mor sa: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Så han reste sig och följde med henne. Gehasi hade gått i förväg och lagt staven på pojkens ansikte. Men det kom varken ljud eller respons. Då återvände han, och när han mötte Elisha berättade han att pojken inte hade vaknat. När Elisha kom in i huset såg han pojken ligga död på sängen. Han gick in och stängde igen dörren om dem båda och bad till Herren. Han steg upp i sängen och lade sig över pojken, mun mot mun, ögon mot ögon och händer mot händer. Och utsträckt över honom blev pojkens kropp varm. Därefter gick han fram och tillbaka i rummet. Sedan steg han åter upp och sträckte sig över honom. Då nös pojken sju gånger och slog upp ögonen. Elisha ropade på Gehasi: ”Kalla på kvinnan från Shunem!” Han gjorde så, och när hon kom in till honom sa han: ”Ta din son.” Hon kom och föll ner för hans fötter och bugade sig mot marken. Sedan tog hon sin son och gick ut. Elisha kom åter till Gilgal. Det rådde nu svält i landet. En gång när profetsönerna satt inför honom sa han till sin tjänare: ”Sätt på den stora grytan och tillaga soppa åt profetsönerna.” En av dem gick ut på marken för att samla örter. Då fick han se en vild slingerväxt av vilken han plockade manteln full med gurkfrukter. När han kom in skar han upp dem och lade dem i grytan, men ingen visste vad det var. De öste upp åt männen för att de skulle äta. Men så fort de åt av soppan skrek de: ”Det är döden i grytan, gudsman!” De kunde inte äta. Då bad han om mjöl. Han kastade det i grytan och sa: ”Ös upp åt folket och låt dem äta.” Och nu fanns inget skadligt mer i grytan. En gång kom det en man från Baal-Shalisha. Han hade med sig förstlingsbröd i en säck åt gudsmannen, tjugo kornbröd och färska ax av sin gröda. Elisha sa: ”Ge det åt folket att äta.” Men hans tjänare sa: ”Hur kan jag sätta fram det här till hundra män?” Elisha svarade: ”Ge det åt folket att äta, för så säger Herren: De ska äta och få över.” Så han satte fram det. Och de åt och fick över, så som Herren hade sagt. Naaman var den arameiske kungens överbefälhavare. Han hade högt anseende hos sin herre och var mycket respekterad, för Herren hade genom honom gett seger åt Aram. Men denne tappre krigare led av lepra. På ett plundringståg hade arameerna fört med sig en flicka från Israel som fånge. Hon tjänstgjorde hos Naamans hustru. Flickan sa till sin matmor: ”Om ändå min herre var hos profeten i Samaria! Då skulle profeten ta bort hans lepra.” Då gick Naaman och berättade för sin herre vad flickan från Israel hade sagt. Kungen i Aram sa: ”Gå du! Jag ska skicka ett brev med dig till Israels kung.” Så Naaman gav sig iväg och tog med sig trehundra kilo silver, sjuttio kilo guld, och tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till Israels kung och där stod: ”Notera att jag med detta brev sänder till dig min tjänare Naaman, för att du ska ta bort hans lepra.” När Israels kung hade läst brevet rev han sönder sina kläder och sa: ”Är jag Gud? Råder jag över liv och död? Han skickar ju en man till mig för att jag ska ta bort hans lepra! Ni fattar och ser hur han söker strid med mig!” När gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, lät han meddela kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt Naaman komma till mig, så ska han bli varse att det finns en profet i Israel.” Så kom Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elishas hus. Elisha sände ut till honom en budbärare som sa: ”Gå och tvätta dig sju gånger i Jordanfloden, så blir din kropp frisk igen och du blir ren.” Men Naaman blev arg och for sin väg och sa: ”Jag tänkte att han helt säkert skulle komma ut till mig och stå där och anropa Jahves, sin Guds, namn och vifta med sin hand över stället och så ta bort lepran. Är inte Damaskus floder Abana och Parpar bättre än Israels alla vatten? Kunde jag inte ha tvättat mig där och blivit ren?” Ursinnig vände han om och for sin väg. Men hans tjänare gick fram och sa till honom: ”Min far, hade profeten begärt något svårt av dig, skulle du inte ha gjort det då? Hur mycket mer nu när han bara vill att du ska tvätta dig för att bli ren!” Så Naaman for ner och doppade sig sju gånger i Jordanfloden, enligt gudsmannens ord. Och hans kropp blev frisk igen som en pojkes. Han blev ren. Därefter återvände han till gudsmannen med hela sitt följe. Han gick och ställde sig inför Elisha och sa: ”Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel. Ta nu emot en gåva av din tjänare.” Men han svarade: ”Så sant Herren lever, han som jag står inför, jag vill inte ta emot något.” Naaman bad honom enträget att ta emot, men han ville inte. Då sa Naaman: ”Om du inte vill det, så låt mig, din tjänare, få så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. För din tjänare vill aldrig mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar, bara åt Jahve. Men en sak må Jahve förlåta mig. När min herre går in i Rimmons tempel för att tillbe där så stöder han vid min hand så att även jag knäböjer i Rimmons tempel. Må då Jahve förlåta mig när jag knäböjer i Rimmons tempel.” Elisha sa till honom: ”Gå i frid.” Men när Naaman hade lämnat honom och hunnit en bit, tänkte Gehasi, gudsmannen Elishas tjänare: Min herre har släppt iväg denne Naaman från Aram utan att ta emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever, jag ska löpa ifatt honom och få något av honom. Så Gehasi jagade efter Naaman. Och när Naaman såg att någon kom löpande efter honom, steg han genast ner från vagnen och mötte honom och frågade: ”Är allt väl?” Gehasi svarade: ”Ja, men min herre har sänt mig och låter hälsa att han just nu fått besök av två unga män, profetsöner från Efraims bergsbygd. Så han ber om att få trettio kilo silver och två högtidsdräkter.” Naaman svarade: ”Var snäll och ta emot sextio kilo!” Han insisterade, och knöt sedan in sextio kilo silver i två säckar, tillsammans med två högtidsdräkter. Naaman gav det åt två av sina tjänare, som bar allt framför Gehasi. När Gehasi kom upp på höjden tog han gåvorna från tjänarna och lade undan dem i huset. Sedan sände han iväg männen och de gav sig av. Då Gehasi gick och ställde sig inför sin herre frågade Elisha: ”Varifrån kommer du, Gehasi?” Han svarade: ”Din tjänare har inte varit någonstans.” Då sa Elisha: ”Tror du inte jag var närvarande när en man vände om i sin vagn och mötte dig? Är det här en tid att ta emot silver och kläder, olivlundar, vingårdar, får och kor, slavar och slavinnor? Naamans lepra ska drabba dig och dina ättlingar för evigt.” När Gehasi gick ut från honom var han vit som snö av lepra. Profetsönerna sa till Elisha: ”Rummet där vi sitter inför dig är för litet. Så låt oss gå till Jordanfloden. Där kan vi hämta varsin stock och bygga ett ställe där vi kan vara.” Han svarade: ”Gör så.” En av dem bad Elisha att följa med dem, och han svarade: ”Ja, jag följer med.” Så gick han med dem. När de kom till Jordanfloden började de att hugga ner träd. Och när en av dem högg föll yxhuvudet i vattnet. Han skrek till: ”O, min herre! Yxan var lånad.” Gudsmannen frågade var den föll i, och han visade honom stället. Elisha högg då av en träbit och kastade i där. Och järnet flöt upp. Elisha sa: ”Ta upp den!” Och mannen sträckte ut handen och tog den. Arams kung låg i krig med Israel. Han överlade med sina tjänare och angav de platser där han avsåg att slå läger. Då lät gudsmannen meddela Israels kung: ”Akta dig för att dra förbi den platsen, för arameerna ligger där.” Då sände Israels kung spanare till den plats som gudsmannen angett. Elisha varnade kungen, som tog sig till vara. Detta hände flera gånger. Kungen av Aram blev upprörd över detta. Han kallade till sig sina tjänare och sa: ”Säg mig, vem bland oss står på den israelitiske kungens sida?” En av hans tjänare svarade: ”Ingen, min herre kung. Men Elisha, profeten i Israel, meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare.” Kungen sa: ”Gå, ta reda på var han finns, så att jag kan sända folk att gripa honom.” Han fick då veta att Elisha var i Dotan. Då sände han dit hästar och vagnar och en stor styrka. De kom på natten och omringade staden. När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, fick han se en styrka med hästar och vagnar som hade omringat staden. Tjänaren sa till Elisha: ”O, min herre, vad ska vi göra?” Han svarade: ”Var inte rädd. Det är fler som är med oss än med dem.” Och Elisha bad: ”Herre, öppna hans ögon så att han ser.” Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av eldhästar och eldvagnar runt om Elisha. När arameerna drog ner mot honom bad Elisha till Herren: ”Slå detta folk med blindhet!” Så Herren slog dem med blindhet, enligt Elishas bön. Elisha sa till dem: ”Det är inte den här vägen eller staden. Följ mig, så ska jag föra er till den man som ni letar efter.” Och han ledde dem till Samaria. När de kom dit, bad Elisha: ”Herre, öppna deras ögon så att de ser.” Då öppnade Herren deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria. När Israels kung såg dem, frågade han Elisha: ”Ska jag hugga ner dem, min far? Ska jag hugga ner dem?” Han svarade: ”Hugg inte ner dem. Ska du hugga ner dem som du tillfångatagit med svärd och båge? Sätt fram mat och vatten åt dem att äta och dricka! Låt dem sedan återvända till sin herre.” Då lät kungen tillaga en stor måltid åt dem. När de hade ätit och druckit sände han iväg dem, och de begav sig till sin herre. Sedan kom det inte fler arameiska angreppsstyrkor in i Israel. Därefter samlade Arams kung Ben-Hadad hela sin armé och marscherade upp och belägrade Samaria. Det blev svår svält i Samaria, som belägrades ända tills ett åsnehuvud kostade nära ett kilo silver och en kopp duvspillning femtio gram silver. En gång då Israels kung gick omkring på muren, ropade en kvinna till honom: ”Min herre och kung, hjälp mig!” Han svarade: ”Varifrån skulle jag skaffa dig hjälp om inte Herren hjälper dig? Från logen eller från vinpressen?” Sedan frågade kungen: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Kvinnan där sa till mig: ’Kom hit med din son så äter vi upp honom i dag. Sedan äter vi upp min son i morgon.’ Så vi kokade min son och åt upp honom. Nästa dag sa jag till henne: ’Ta hit din son så äter vi upp honom.’ Men hon hade gömt sin son.” När kungen hörde kvinnans ord rev han sönder sina kläder. Och när han gick på muren såg folket att han bar säcktyg närmast kroppen. Och han sa: ”Må Gud straffa mig strängt om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut.” Elisha satt i sitt hus med de äldste. Kungen hade sänt en man framför sig, men innan sändebudet var framme sa Elisha till de äldste: ”Se bara hur den där mördarsonen har sänt hit en man för att ta mitt huvud! Men stäng dörren och håll emot när sändebudet kommer! Hör vi inte redan hans herres steg bakom honom?” Medan Elisha ännu talade med dem kom sändebudet ner till honom. Sedan sa han: ”Detta onda är från Herren. Varför skulle jag vänta längre på Herren?” Elisha svarade: ”Lyssna till Herrens ord! Så säger Herren: I morgon vid denna tid ska man i Samarias port få sex liter mjöl eller tolv liter korn för tio gram silver.” Officeren som var kungens adjutant, sa till gudsmannen: ”Om än Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna ske!” Elisha sa: ”Du ska få bevittna det, men du ska själv inte få äta av det.” Vid ingången till stadsporten befann sig fyra leprasjuka män. De sa till varandra: ”Varför ska vi sitta här tills vi dör? Om vi beslutar att gå in i staden så kommer vi att dö, för där råder svält. Sitter vi här kommer vi också att dö. Kom, nu går vi över till arameernas läger! Skonar de oss så får vi leva. Dödar de oss så dör vi.” I skymningen steg de upp och gick in i arameernas läger. Men när de kom till utkanten av lägret fanns inte en enda man där. För Herren hade orsakat ett dån av vagnar, hästar och en stor armé i arameernas läger, och de sa till varandra: ”Lyssna! Israels kung har lejt hettiternas och egyptiernas kungar för att överfalla oss!” Så de hade brutit upp och flytt i skymningen. De hade övergett sina tält, hästar och åsnor. Lägret var intakt och de hade flytt för sina liv. När de leprasjuka kom till utkanten av lägret gick de in i ett tält och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick och gömde det. Sedan återvände de till ett annat tält, tog vad som fanns där och gick och gömde det. Men sedan sa de till varandra: ”Vi beter oss inte rätt. I dag kan vi förmedla goda nyheter, och så tiger vi! Om vi väntar till i morgon kommer vår synd ifatt oss. Kom, vi går och berättar om detta i kungens palats.” Så de gick iväg och ropade till stadens portvakt och sa: ”Vi kom till arameernas läger, men inte en människa syntes eller hördes där. Där stod bara hästar och åsnor bundna, och tälten var intakta.” Portvakterna ropade ut nyheten. Det berättades även inne i kungens palats. Kungen steg upp mitt i natten och sa till sina tjänare: ”Jag ska tala om för er vad arameerna gör mot oss. De vet att vi hungrar. Därför har de lämnat lägret och gömt sig ute på marken. När vi lämnar staden avser de att fånga oss levande och sedan inta staden.” Men en av hans tjänare sa: ”Låt några män ta fem av de återstående hästarna. Det kan ju bara gå med dem som med de israeliter som finns kvar här eller som med dem som omkommit. Låt oss sända iväg dem och se vad som händer.” Så de tog två vagnar med hästar. Kungen sände ut dem efter arameernas här och sa: ”Iväg och undersök!” De gav sig av och följde efter arameerna till Jordanfloden. Längs hela vägen låg det fullt med kläder och utrustning som arameerna kastat ifrån sig när de flydde. De utsända återvände och informerade kungen. Då drog folket ut och plundrade arameernas läger. Och nu fick man sex liter mjöl eller tolv liter korn för tio gram silver, så som Herren hade sagt. Kungen hade satt officeren, sin adjutant, att övervaka stadsporten. Men folket trampade ihjäl honom där. Det blev enligt gudsmannens ord när kungen kom ner till honom. För när gudsmannen sa till kungen: ”I morgon vid denna tid ska man i Samarias port få sex liter mjöl eller tolv liter korn för tio gram silver”, då sa officeren till gudsmannen: ”Om än Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna ske!” Elisha sa då: ”Du ska få bevittna det, men du ska själv inte få äta av det.” Och just det hände honom, för folket trampade ihjäl honom i porten. Elisha sa till kvinnan vars son han hade uppväckt till livet: ”Bryt upp och ge dig av med ditt husfolk och bosätt dig var du kan! För Herren har kallat på svält och den ska förbli över landet i sju år.” Då bröt kvinnan upp och gjorde som gudsmannen sa. Hon gav sig av med sitt husfolk och bosatte sig sju år i filisteernas land. När de sju åren hade gått återvände kvinnan från filisteernas land. Hon gick för att vädja till kungen om att återfå sitt hus och sin mark. Kungen samtalade med Gehasi, gudsmannens tjänare. Han bad Gehasi berätta om alla stordåd som Elisha utfört. Just som han berättade för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, kom kvinnan vars son Elisha uppväckt till livet. Hon vädjade till kungen om att återfå sitt hus och sin mark. Då sa Gehasi: ”Min herre kung, det här är kvinnan! Och det här är hennes son, som Elisha uppväckte!” Kungen ställde frågor till kvinnan, som svarade. Sedan utsåg kungen en hovman för henne, och sa: ”Återlämna all hennes egendom och all avkastning från marken, från den dag hon lämnade landet till nu.” Elisha kom till Damaskus medan den arameiske kungen Ben-Hadad låg sjuk. När det berättades för kungen att gudsmannen hade kommit dit, sa kungen till Hasael: ”Ta med dig gåvor och gå och möt gudsmannen! Och fråga Herren genom honom om jag kommer att överleva den här sjukdomen.” Så Hasael gick honom till mötes med gåvor, fyrtio kamelers last av allt det bästa i Damaskus. Han kom och ställde sig inför Elisha och sa: ”Din son Ben-Hadad, kungen av Aram, har sänt mig till dig och vill veta om han kommer att överleva sin sjukdom?” Elisha svarade: ”Gå och säg till honom: ’Visst ska du få leva.’ Men Herren har uppenbarat för mig att han sannerligen ska dö.” Gudsmannen stirrade rakt mot Hasael tills han blev besvärad. Sedan började Elisha gråta. Hasael frågade: ”Varför gråter min herre?” Han svarade: ”Därför att jag vet vilken ondska du tänker utsätta Israels söner för. Du kommer att eldhärja deras befästningar, döda deras unga män med svärd, krossa deras spädbarn och skära upp deras gravida kvinnor.” Hasael sa: ”Hur skulle din tjänare, en hund som jag, kunna utföra sådana stordåd?” Elisha svarade: ”Herren har uppenbarat för mig att du ska bli kung över Aram.” Han lämnade Elisha och kom till sin herre, som frågade vad Elisha hade sagt. Hasael svarade: ”Han sa att du helt visst kommer att överleva.” Men nästa dag tog han ett kläde, doppade det i vatten och spred det över kungens ansikte. Han dog, och Hasael blev kung efter honom. I det femte året Joram, Ahabs son, var kung i Israel, medan Joshafat regerade i Juda, blev Joram, Joshafats son, kung i Juda. Han var trettiotvå år när han blev kung. Han regerade åtta år i Jerusalem. Han vandrade i de israelitiska kungarnas fotspår, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Men Herren ville inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. För han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid. I hans dagar revolterade Edom mot Juda och tog sig en egen kung. Så Joram drog över till Sair med alla sina vagnar. På natten gick han till angrepp mot edomiterna som hade omringat honom och vagnsbefälen. Men krigsfolket flydde till sina tält. Så Edom har revolterat mot Judas välde till denna dag. Vid samma tid revolterade även Libna. Jorams verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Joram gick till vila hos sina fäder och begravdes hos dem i Davids stad. Hans son Ahasja blev kung efter honom. I det tolfte året Joram, Ahabs son, var kung i Israel blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda. Ahasja var tjugotvå år när han blev kung. Han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var dotter till Omri, Israels kung. Han vandrade i samma fotspår som Ahabs hus, och gjorde liksom de, det som var ont i Herrens ögon. För han var nära släkt med Ahabs hus. Ahasja drog ut i krig med Joram, Ahabs son, mot Arams kung Hasael vid Ramot i Gilead. Och Joram sårades av arameerna. Då återvände kung Joram för att i Jisreel läka såren som arameerna hade tillfogat honom vid Rama i kriget mot kung Hasael av Aram. Sedan for Judas kung Ahasja, Jorams son, ner till Jisreel för att besöka Joram, Ahabs son, eftersom han låg sjuk. Profeten Elisha kallade till sig en av profetsönerna och sa: ”Gör dig redo att gå! Och ta med dig den här oljeflaskan och gå till Ramot i Gilead. När du kommer fram ska du söka upp Jehu, son till Joshafat, son till Nimshi. Gå in till honom och be honom resa sig bland sina bröder. Ta med honom till det innersta rummet. Ta sedan oljeflaskan och häll olja på hans huvud och säg: ’Så säger Herren: Jag smörjer dig till kung i Israel.’ Öppna sedan dörren och spring genast iväg.” Den unge profeten gav sig iväg till Ramot i Gilead. När han kom dit såg han arméns befälhavare sitta där, och sa: ”Befälhavare, jag har ett budskap till dig.” Jehu frågade: ”Vem av oss gäller det?” Han svarade: ”Dig, befälhavare.” Så Jehu reste sig och gick in i huset. Profetsonen hällde olja över hans huvud och sa till honom: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Jag smörjer dig till kung över Herrens folk, över Israel. Du ska ödelägga din herre Ahabs hus, för jag ska hämnas på Isebel för mina tjänare profeternas blod och alla Herrens tjänares blod. Hela Ahabs hus ska gå under. Jag ska utrota alla väggpissare i Israel som tillhör Ahabs hus, slav och fri. Jag ska göra med Ahabs hus som jag gjorde med Jerobeams hus, Nebats son, och med Bashas hus, Ahias son. Hundarna ska äta upp Isebel på Jisreels mark, och ingen ska begrava henne.” Sedan öppnade han dörren och sprang därifrån. När Jehu kom ut till sin herres tjänare frågade de honom: ”Är allt okej? Varför kom den där galningen till dig?” Han svarade: ”Ni känner ju den mannen och hur han pratar.” Men de sa: ”Du ljuger! Berätta nu för oss!” Då sa han: ”Han sa det ena och det andra, och sen: Så säger Herren: Jag smörjer dig till kung över Israel.” Genast tog var och en sin mantel och lade under honom på trappan. Så blåste de i hornet och ropade: ”Jehu är kung!” Jehu, son till Joshafat, son till Nimshi, anstiftade en sammansvärjning mot Joram. Kung Joram och hela Israel hade försvarat Ramot i Gilead mot kung Hasael av Aram. Men kung Joram hade återvänt till Jisreel för att läka såren som arameerna hade tillfogat honom när han krigade mot kung Hasael av Aram. Och Jehu sa: ”Om ni vill ha mig som kung, låt då ingen kunna lämna staden för att berätta det i Jisreel.” Så steg Jehu upp i sin vagn och for till Jisreel, eftersom Joram låg sjuk där och Judas kung Ahasja hade rest dit för att besöka Joram. När väktaren som stod på tornet i Jisreel såg Jehu komma med sin trupp, sa han: ”Jag ser en trupp.” Då befallde Joram att en ryttare skulle sändas att möta dem och fråga om de kommer i fredliga avsikter. Så en ryttare red mot Jehu och sa: ”Kungen frågar om ni kommer i fredliga avsikter?” Jehu svarade: ”Vad vet du om fredliga avsikter? Vänd om och följ mig!” Väktaren rapporterade: ”Din utsände har hunnit fram till dem, men han kommer inte tillbaka.” Då sände han en annan ryttare. När han kom fram till dem sa han: ”Kungen frågar om ni kommer i fredliga avsikter?” Jehu svarade: ”Vad vet du om fredliga avsikter? Vänd om och följ mig!” Väktaren rapporterade på nytt: ”Han har nått fram till dem, men kommer inte tillbaka. De kör som Jehu, Nimshis son, för han kör som en tok.” Då sa Joram: ”Spänn för!” Och de spände för hans vagn. Joram, Israels kung, och Ahasja, Judas kung, for ut i var sin vagn mot Jehu, som de mötte på jisreeliten Nabots åker. När Joram fick se Jehu frågade han: ”Kommer du i fredliga avsikter, Jehu?” Han svarade: ”Hur kan jag komma i fredliga avsikter så länge som din mor Isebel horar och håller på med alla sina svartkonster?” Då vände Joram vagnen och flydde medan han ropade till Ahasja: ”Förräderi, Ahasja!” Men Jehu spände sin båge och sköt Joram mellan skulderbladen. Pilen gick ut genom hjärtat, och han segnade ner i sin vagn. Jehu sa till sin adjutant Bidkar: ”Ta och kasta ut honom på åkern som tillhörde Nabot från Jisreel. För du minns väl när du och jag red bredvid varandra bakom hans far Ahab, och Herren uttalade följande ödesord över honom: ’Sannerligen, i går såg jag Nabots och hans söners blod, säger Herren. Så jag ska ge dig vad du förtjänar på denna åker, säger Herren.’ Ta nu och kasta honom på åkern enligt Herrens ord.” När kung Ahasja av Juda såg detta flydde han mot Bet-Haggan. Men Jehu jagade honom och ropade: ”Skjut honom också!” Så de sköt honom i vagnen vid Gurbacken nära Jibleam, och han flydde till Megiddo och dog där. Hans tjänare förde honom i en vagn till Jerusalem. Där begravdes han i en egen grav hos hans fäder i Davids stad. Ahasja hade blivit kung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte regeringsår. När Jehu kom till Jisreel fick Isebel reda på det. Då sminkade hon sig kring ögonen och fixade håret. Sedan såg hon ut genom fönstret. När Jehu kom in genom porten sa hon: ”Kommer du i fredliga avsikter, du Simri som mördat din herre?” Han såg upp mot fönstret och sa: ”Vem står på min sida? Vem?” Då tittade några eunucker ner på honom. Han sa: ”Kasta ner henne!” Så de kastade ner henne, och hennes blod stänkte på väggen och på hästarna. Och Jehu körde över henne. Därefter gick Jehu in och åt och drack. Sedan sa han: ”Ta rätt på den förbannade kvinnan och begrav henne. Hon var ju en kungadotter.” Men när de gick för att begrava henne, fann de inget kvar av henne förutom skallen, fötterna och händerna. De återvände och berättade det för Jehu, som sa: ”Detta är Herrens ord som han sa genom sin tjänare Elia från Tishbe: ’På Jisreels mark ska hundarna äta upp Isebels kött. Hennes lik ska ligga som gödsel på marken i Jisreel, så att ingen ska kunna säga: Detta är Isebel’.” Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Jehu skrev brev som han skickade till Samaria, till ledarna i Jisreel, de äldste och till förmyndarna för Ahabs söner. Han skrev: ”Till er som har er herres söner hos er, och vagnarna och hästarna, och en befäst stad och vapen. När detta brev når er, utse då den bäste och lämpligaste bland er herres söner. Sätt honom på hans fars tron och strid för er herres hus!” De blev helt skräckslagna och sa: ”De två kungarna kunde inte stå emot honom. Hur skulle vi kunna göra det?” Överförvaltaren, stadskommendanten, de äldste och förmyndarna sände då bud till Jehu och sa: ”Vi är dina tjänare. Vi ska åtlyda alla dina befallningar. Vi vill inte utse någon kung. Gör vad du anser vara bäst.” Då skrev Jehu ett andra brev till dem: ”Om ni står på min sida och vill lyda mig, så ta med er huvudena av er herres söner och kom till mig i morgon vid denna tid i Jisreel.” De sjuttio kungasönerna bodde hos de ledande i staden och uppfostrades av dem. När de fick brevet grep de kungasönerna och slaktade alla sjuttio. De lade deras huvuden i korgar och sände dem till Jehu i Jisreel. Ett sändebud kom och berättade för Jehu att de hade fört dit kungasönernas huvuden. Då sa han: ”Lägg dem i två högar utanför stadsporten tills i morgon!” På morgonen gick han ut och ställde sig där och sa till allt folket: ”Ni är utan skuld. Det var jag som anstiftade en sammansvärjning mot min herre och dödade honom. Men vem har haft ihjäl alla dessa? Ni ska veta att inte ett ord av det Herren talat mot Ahabs hus faller till marken. Herren har gjort det han sagt genom sin tjänare Elia.” Sedan slaktade Jehu alla som var kvar av Ahabs hus i Jisreel, även alla hans stormän, nära vänner och präster. Han lät ingen överleva. Därefter bröt Jehu upp och begav sig till Samaria. På vägen dit kom han till Bet-Eked-Haroim. Där mötte han bröderna till Judas kung Ahasja. Han frågade dem vilka de var, och de svarade: ”Vi är Ahasjas bröder och är på väg ner för att besöka kungasönerna och kungamoderns söner.” Jehu sa: ”Grip dem levande!” De grep dem levande och slaktade alla fyrtiotvå vid Bet-Ekeds brunn. Han lät ingen överleva. När han begav sig därifrån träffade han Jonadab, Rekabs son, som kom för att möta honom. Jehu hälsade honom och frågade: ”Är du lika lojal mot mig som jag är mot dig?” Jonadab svarade: ”Ja.” Jehu sa: ”I så fall, räck mig handen!” Jonadab räckte honom handen och Jehu tog honom upp till sig i vagnen. Jehu sa: ”Följ med mig och se min hängivenhet för Herren.” Så fick Jonadab följa med i hans vagn. När Jehu kom till Samaria hade han ihjäl alla som var kvar av Ahabs hus i Samaria. Han utrotade alla, enligt det ord som Herren hade talat till Elia. Jehu samlade hela folket och sa: ”Ahab dyrkade Baal lite, Jehu ska dyrka honom mycket. Kalla nu hit alla Baals profeter, alla som dyrkar honom och alla hans präster. Låt ingen utebli, för jag planerar ett stort offer åt Baal. Den som uteblir ska mista livet.” Men Jehu handlade med list eftersom han ville ha ihjäl dem som dyrkade Baal. Sedan sa Jehu: ”Kungör en helig högtidssamling för Baal!” Och så skedde. Jehu sände bud över hela Israel. Och alla baalsdyrkarna kom, inte en man uteblev. De gick in i Baals tempel, som fylldes från ena änden till den andra. Jehu befallde sedan föreståndaren för klädkammaren att ta fram kläder åt alla baalsdyrkarna. Han gjorde så. Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs son, och sa till baalsdyrkarna: ”Se noga efter att det inte finns någon som dyrkar Jahve här bland er, utan endast baalsdyrkare.” De gick in dit för att frambära slaktoffer och brännoffer. Men Jehu hade ställt åttio man utanför och sagt: ”Den som låter någon undkomma av de män som jag nu ger i era händer får plikta med sitt eget liv.” När brännoffret hade offrats sa Jehu till livvakten och officerarna: ”Gå in och ha ihjäl dem! Låt ingen komma ut.” Och de hade ihjäl dem med svärd, och livvakterna och officerarna kastade ut liken. Sedan gick de in i det inre av Baals tempel och kastade ut stoderna därifrån och brände dem. Själva baalsstoden rev de ner. De rev också ner Baals tempel och gjorde det till ett skithus, vilket det är än i dag. Det var så Jehu utrotade Baal från Israel. Men han tog inte avstånd från de synder som Jerobeam, Nebats son, hade fått Israel att begå, gällande guldkalvarna i Betel och Dan. Herren sa till Jehu: ”Du har handlat riktigt och gjort det som är rätt i mina ögon och utfört all min vilja mot Ahabs hus. Därför ska dina söner sitta på Israels tron till fjärde led.” Men Jehu brydde sig inte om att helhjärtat följa Jahves, Israels Guds, lag. Han vände sig inte bort från de synder som Jerobeam hade fått Israel att begå. Vid denna tid började Herren stycka Israel. Hasael besegrade israeliterna längs hela gränsen. På östra sidan av Jordanfloden tog han hela Gilead, landet där Gads, Rubens och Manasses stammar bodde, från Aroer vid Arnons dalgång genom Gilead och Basan. Jehus verksamhet i övrigt, allt han gjorde och alla hans stordåd, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Jehu gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Joahas blev kung efter honom. I tjugoåtta år regerade Jehu över Israel i Samaria. När Atalja, Ahasjas mor, såg att hennes son var död, reste hon sig och hade ihjäl hela kungasläkten. Men Josheba, dotter till kung Joram och syster till Ahasja, tog i smyg undan Ahasjas son Joash från de andra kungasönerna som just skulle mördas. Josheba förde Joash och hans amma in i sovkammaren. Där hölls han dold för Atalja så att han inte blev mördad. Sedan var Joash gömd hos Josheba i Herrens tempel i sex år medan Atalja styrde i landet. I det sjunde året sände Jojada bud efter befälen för karierna, livvakten. Han förde dem in till sig i Herrens tempel och slöt där ett avtal med dem och tog en ed av dem. Sedan visade han kungens son för dem. Därefter befallde han dem och sa: ”Gör så här. En tredjedel av er som går pass på sabbaten ska bevaka kungapalatset, en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom vakten. Så ska ni bevaka huset i turordning. Och era andra två avdelningar, alla de som går av sitt pass på sabbaten, ska bevaka kungen i Herrens tempel. Ställ er runt kungen, varje man med vapen i handen. Om någon försöker tränga sig innanför leden ska han dödas. Följ kungen vare sig han går ut eller in.” Befälen gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en tog sina män, både de som skulle gå på vakten och de som skulle gå av vakten under sabbaten. Och de kom till prästen Jojada, som gav befälen de spjut och sköldar som hade tillhört kung David och som fanns i Herrens tempel. Livvakten ställde upp sig, varje man med vapen i handen, från södra sidan till norra sidan av templet, vid altaret och tempelhuset, runt om kungen. Sedan förde Jojada ut kungasonen och satte kronan på honom och gav honom vittnesbördet. De gjorde Joash till kung och smorde honom. Och de applåderade och ropade: ”Leve kungen!” När Atalja hörde vakternas och folkets rop gick hon in i Herrens tempel till folket. Hon tittade sig omkring och såg då att kungen stod vid pelaren enligt sed. Befälen och trumpetarna stod bredvid kungen och allt folket i landet jublade och trumpeterna ljöd. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Förräderi! Förräderi!” Prästen Jojada gav denna befallning till befälen över truppstyrkan: ”För ut henne mellan leden! Och döda med svärd den som följer henne.” För prästen ville undvika att hon dödades i Herrens tempel. Så grep de Atalja. De förde henne genom hästporten in i kungapalatset, och där dödades hon. Jojada slöt ett förbund mellan Herren, kungen och folket: de skulle vara Herrens folk. Han slöt också ett förbund mellan kungen och folket. Så begav sig allt folket i landet till Baals tempel och rev ner det. Altarna och gudabilderna krossade de. Och Mattan, Baals präst, dödade de framför altarna. Sedan ställde prästen Jojada ut vakter vid Herrens tempel. Han tog med sig befälen tillsammans med karierna, livvakten, och allt folket i landet. De förde kungen ner från Herrens tempel och gick in i kungapalatset genom vaktporten. Sedan satte sig Joash på kungatronen. Allt folket i landet var glada och staden hade ro, för de hade dödat Atalja med svärd i kungapalatset. Joash var sju år när han blev kung. Det var i Jehus sjunde regeringsår som Joash blev kung. Han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sibja och var från Beer-Sheba. Joash gjorde det som var rätt i Herrens ögon, under alla de dagar som prästen Jojada undervisade honom. Men offerhöjderna fick vara kvar. Folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. Joash sa till prästerna: ”Allt silver som förs till Herrens tempel som heliga gåvor, vare sig det är mönstringspengar eller lösepenning efter det värde som bestäms för var och en, eller pengar som en man i sitt hjärta manas att föra till Herrens tempel, allt det ska prästerna ta emot, var och en av sin värderingsman. Så ska de restaurera överallt där det är skadat på Herrens tempel.” Men i kung Joashs tjugotredje regeringsår hade prästerna ännu inte utfört någon restaurering på templet. Då kallade Joash till sig prästen Jojada och de andra prästerna och sa till dem: ”Varför restaurerar ni inte templets skador? Nu får ni inte längre ta emot pengar från era värderingsmän. Ni ska ge till templets underhåll!” Prästerna samtyckte till att inte ta emot pengar av folket och att de inte själva skulle restaurera templets skador. Prästen Jojada tog en kista och borrade ett hål i locket. Han satte den bredvid altaret, på högra sidan när man går in i Herrens tempel. Prästerna som vaktade vid tröskeln lade dit alla pengar som kom till Herrens tempel. Så fort de märkte att det fanns mycket pengar i kistan, gick kungens sekreterare och översteprästen dit upp. De samlade in och räknade de pengar som fanns i Herrens tempel. Sedan överlämnades det uppvägda silvret till förmännen för tempelarbetena, som i sin tur betalade ut det till de snickare och byggnadsarbetare som arbetade på Herrens tempel, och till murarna och stenhuggarna. Silvret användes också till inköp av trävirke och huggen sten för att restaurera det skadade på Herrens tempel, ja, till alla utgifter för att restaurera templet. Men för de pengar som kom till Herrens tempel gjordes inga silverfat, knivar, skålar, trumpeter. Inte heller andra föremål av guld eller silver för Herrens tempel. Pengarna gavs till arbetarna för att dessa skulle restaurera templet. Det hölls ingen räkenskap med de män som mottog pengarna för att sedan betala ut det till arbetarna. De verkade utifrån tillit. Pengar från skuldoffret och syndoffret fördes inte till Herrens tempel. Det tillföll prästerna. Vid den tiden drog kung Hasael av Aram upp och angrep Gat och intog staden. Därefter marscherade Hasael upp mot Jerusalem. Då tog Judas kung Joash allt som hans fäder Joshafat, Joram och Ahasja, Judas kungar, hade helgat, och det som han själv hade helgat, samt allt guld som fanns i skattkamrarna i Herrens tempel och i kungapalatset. Allt sände han till arameerkungen Hasael, som då lämnade Jerusalem. Joash verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Hans tjänare gjorde uppror och anstiftade en sammansvärjning. De mördade Joash i Bet-Millo då han var på väg ner mot Silla. Det var hans tjänare Josakar, Shimeats son, och Josabad, Shomers son, som slog ihjäl honom. De begravde honom hos hans fäder i Davids stad. Hans son Amasja blev kung efter honom. I Joashs, Ahasjas sons, tjugotredje regeringsår i Juda blev Joahas, Jehus son, kung i Israel. Han regerade sjutton år i Samaria. Joahas gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han levde i de synder som Jerobeam, Nebats son, hade fått Israel att begå. Han tog inte avstånd från dem. Då tändes Herrens vrede mot Israel. Han gav dem gång på gång i händerna på kung Hasael av Aram och Ben-Hadad, Hasaels son. Men Joahas vädjade till Herren, som lyssnade till honom. För Herren såg hur Israel förtrycktes av arameerkungen. Herren gav Israel en befriare så att de kom ur arameernas grepp. Sedan bodde Israels söner i sina hem som förut. Likväl avstod de inte från de synder som Jerobeams hus hade fått Israel att begå, utan gick på samma väg. Även Asheran fick stå kvar i Samaria. Av Joahas krigsfolk återstod bara 50 ryttare, 10 vagnar och 10000 fotsoldater. Arams kung hade förgjort dem och gjort dem likt stoft vid tröskningen. Joahas verksamhet i övrigt, allt han gjorde och hans stordåd, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Joahas gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Joash blev kung efter honom. I Joashs trettiosjunde regeringsår i Juda blev Joash, Joahas son, kung i Israel. Han regerade sexton år i Samaria. Joash gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog inte avstånd från alla de synder som Jerobeam, Nebats son, hade fått Israel att begå, utan gick på samma väg. Joash verksamhet i övrigt, allt han gjorde och hans stordåd när han krigade mot Judas kung Amasja, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Joash gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans tron. Joash begravdes i Samaria bland Israels kungar. Elisha låg dödligt sjuk. Då kom Israels kung Joash ner till honom och grät över honom och sa: ”Min far, min far! Du som är vagnar och ryttare för Israel!” Elisha sa: ”Hämta en båge och pilar!” Joash gjorde så. Elisha sa till Israels kung: ”Grip tag i bågen!” Han gjorde det, och Elisha lade sina händer över kungens. Sedan sa han: ”Öppna fönstret mot öster!” Han gjorde det, och Elisha sa: ”Skjut!” Kungen sköt, och Elisha sa: ”Det är Herrens segerpil, en segerpil mot Aram! Du ska slå arameerna vid Afek tills du gjort slut på dem.” Sedan sa Elisha: ”Ta pilarna!” Han tog dem, och då sa Elisha till Israels kung: ”Slå mot marken!” Så han slog tre gånger och slutade sedan. Då blev gudsmannen arg på honom och sa: ”Du skulle ha slagit fem eller sex gånger! Då hade du slagit arameerna och gjort slut på dem. Nu kommer du bara att slå dem tre gånger.” Elisha dog och blev begraven. Under våren brukade moabitiska banditer komma in i landet. En gång höll några på att begrava en man. Då fick de se en hop banditer, och kastade då liket i Elishas grav. Så fort kroppen kom i beröring med Elishas ben fick den döde mannen liv igen och reste sig upp på sina fötter. Kung Hasael av Aram förtryckte Israel så länge Joahas levde. Men Herren visade dem nåd, och förbarmade sig över dem. Han vände sig till dem på grund av sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Han ville inte fördärva dem, och ännu hade han inte kastat bort dem från sin närhet. Kung Hasael av Aram dog och hans son Ben-Hadad blev kung efter honom. Då återtog Joash, Joahas son, städerna från Ben-Hadad, Hasaels son, som denne i krig hade erövrat från hans far Joahas. Joash slog Ben-Hadad tre gånger och återtog så Israels städer. I Joashs, Joahas sons, andra regeringsår i Israel blev Amasja, Joashs son, kung i Juda. Han var tjugofem år när han blev kung och regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddin och var från Jerusalem. Amasja gjorde det som var rätt i Herrens ögon, men inte som hans far David. Han gjorde i allt som hans far Joash. Men offerhöjderna fick vara kvar, så folket fortsatte att frambära offer och tända offereld på höjderna. Så fort hans kungadöme blev befäst lät han döda dem av sina tjänare som hade dödat hans far, kungen. Men mördarnas söner dödade han inte, som det stod skrivet i Moses lagbok där Herren befallt: ”Fäder ska inte avrättas på grund av sina söner. Och söner ska inte avrättas på grund av sina fäder. Varje man ska dö för sitt eget brott.” Amasja hade ihjäl 10000 edomiter i Saltdalen. Han erövrade Sela med vapenmakt och gav staden namnet Jokteel, som den heter än i dag. Sedan skickade Amasja sändebud till Joash, son till Joahas, son till Jehu, Israels kung, och lät säga: ”Kom, låt oss konfronteras ansikte mot ansikte!” Men Joash, Israels kung, sände följande svar till Amasja, Judas kung: ”Törnbusken i Libanon lät meddela cedern i Libanon: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur i Libanon kom förbi och trampade ner törnbusken. Du slog sannerligen Edom, och ditt hjärta blev högfärdigt. Ta åt dig äran, men stanna hemma! Varför utmana olyckan och falla, du och Juda med dig?” Men Amasja slog dövörat till. Så Israels kung Joash drog upp. Han och Judas kung Amasja konfronterades ansikte mot ansikte, vid Bet-Shemesh som tillhör Juda. Judas alla män besegrades av Israel och flydde hem till sitt. Judas kung Amasja, son till Joash, son till Ahasja, tillfångatogs i Bet-Shemesh av Israels kung Joash. När Joash sedan kom till Jerusalem rev han ner tvåhundra meter av Jerusalems mur, från Efraimporten till Hörnporten. Han tog allt guld och silver, och alla föremål som fanns i Herrens tempel och skatterna i kungapalatset. Han tog även gisslan och återvände sedan till Samaria. Joash verksamhet i övrigt, det han gjorde, hans stordåd och hans krig mot Judas kung Amasja, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Joash gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria bland Israels kungar. Hans son Jerobeam blev kung efter honom. Judas kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Joahas son, hade dött. Amasjas verksamhet i övrigt är nedtecknat i Judas kungars krönika. En sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så han flydde till Lakish. Men de sände män efter honom och de mördade honom där. Amasja fördes åter till Jerusalem på hästar och begravdes bland sina fäder i Davids stad. Allt folket i Juda tog Asarja till kung efter hans far Amasja. Asarja var då sexton år. Det var han som återuppbyggde Elat och lade det under Juda, efter att kungen gått till vila bland sina fäder. I Amasjas, Joashs sons, femtonde regeringsår i Juda blev Jerobeam, Joashs son, kung över Israel. Han regerade fyrtioett år i Samaria. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog inte avstånd från alla de synder som Jerobeam, Nebats son, fått Israel att begå. Han vann tillbaka landområden som tillhört Israel, från Lebo-Hamat till Arabah-havet, enligt det ord som Jahve, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona, Amittajs son, från Gat-Hahefer. Herren såg att Israel led svårt. Det var ute med både slav och fri, och ingen kom till Israels hjälp. Herren hade inte sagt att han skulle utplåna Israels namn under himlen. Så han räddade dem genom Jerobeam, Joashs son. Jerobeams verksamhet i övrigt, allt han gjorde, hans stordåd och krig, och hur han återvann åt Israel den del av Damaskus och Hamat som en gång hade tillhört Juda, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Jerobeam gick till vila bland sina fäder, Israels kungar. Hans son Sakarja blev kung efter honom. I Jerobeams tjugosjunde regeringsår i Israel blev Asarja, Amasjas son, kung i Juda. Han var sexton år när han blev kung, och regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. Asarja gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Amasja. Men offerhöjderna fick vara kvar. Folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. Herren rörde kungen så att han fick lepra tills han dog. Han levde i ett avskilt hus medan Jotam, kungens son, styrde över palatset och folket i landet. Asarjas verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Asarja gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Jotam blev kung efter honom. I Asarjas trettioåttonde regeringsår i Juda blev Sakarja, Jerobeams son, kung i Israel. Han regerade sex månader i Samaria. Sakarja gjorde det som var ont i Herrens ögon, så som hans fäder. Han tog inte avstånd från de synder som Jerobeam, Nebats son, fått Israel att begå. Shallum, Jabeshs son, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Han mördade Sakarja inför folket och blev kung i hans ställe. Sakarjas verksamhet i övrigt är nedtecknat i Israels kungars krönika. Så gick det ord som Herren hade talat till Jehu i fullbordan: ”Dina söner ska sitta på Israels tron till fjärde led.” Och så blev det. Shallum, Jabeshs son, blev kung i Ussias trettionionde regeringsår i Juda. Han regerade en månad i Samaria. Då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa. Han kom till Samaria och mördade där Shallum, Jabeshs son, och blev kung i hans ställe. Shallums verksamhet i övrigt och hans sammansvärjning, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Vid den tiden, med början i Tirsa, angrep Menahem Tifsa och alla som befann sig där och i dess omgivningar, för de hade vägrat öppna portarna. Så han angrep staden och skar upp alla gravida kvinnor. I Asarjas trettionionde regeringsår i Juda blev Menahem, Gadis son, kung i Israel. Han regerade tio år i Samaria. Menahem gjorde det som var ont i Herrens ögon. Under hela hans liv tog han inte avstånd från de synder som Jerobeam, Nebats son, fått Israel att begå. Kung Pul av Assyrien ryckte in i landet. Då gav Menahem trettiofem ton silver till Pul för att denne skulle understödja honom och befästa hans kungadöme. Silvret till kungen av Assyrien utkrävde Menahem från alla välbärgade i Israel, drygt femhundra gram silver från varje man. Då återvände kungen av Assyrien och stannade inte i landet. Menahems verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. Menahem gick till vila hos sina fäder. Hans son Pekaja blev kung efter honom. I Asarjas femtionde regeringsår i Juda blev Pekaja, Menahems son, kung i Israel. Han regerade två år i Samaria. Pekaja gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog inte avstånd från de synder som Jerobeam, Nebats son, fått Israel att begå. Peka, Remaljas son, en av hans officerare, anstiftade en sammansvärjning mot honom tillsammans med Argob, Arje och femtio män från Gilead. Han slog Pekaja till döds i kungapalatsets borg i Samaria och blev kung i hans ställe. Pekajas verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. I Asarjas femtioandra regeringsår i Juda blev Peka, Remaljas son, kung i Israel. Han regerade tjugo år i Samaria. Peka gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog inte avstånd från de synder som Jerobeam, Nebats son, fått Israel att begå. När Peka var kung i Israel kom den assyriske kungen Tiglat-Pileser och erövrade Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedesh, Hasor, Gilead och Galileen, hela Naftali land. Och folket deporterade han till Assyrien. Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka, Remaljas son. Han slog ihjäl Peka och blev kung i hans ställe. Det hände i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår. Pekas verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Israels kungars krönika. I Pekas, Remaljas sons, andra regeringsår i Israel blev Jotam, Ussias son, kung i Juda. Han var tjugofem år när han blev kung, och regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha och var dotter till Sadok. Jotam gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Ussia. Men offerhöjderna fick vara kvar. Folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. Han byggde Övre porten i Herrens tempel. Jotams verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. I de dagarna började Herren sända Arams kung Resin och Peka, Remaljas son, mot Juda. Jotam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin far Davids stad. Hans son Ahas blev kung efter honom. I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams son, kung i Juda. Ahas var tjugo år när han blev kung, och regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Jahves, sin Guds, ögon, så som hans far David, utan följde i fotspåren efter Israels kungar. Han offrade också sin son i elden efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner. Och han offrade och tände offereld på höjderna, kullarna och under alla grönskande träd. På den tiden drog Arams kung Resin och Israels kung Peka, Remaljas son, ut i krig mot Jerusalem. De belägrade Ahas men lyckades inte besegra honom. Vid samma tid vann Arams kung Resin tillbaka Elat åt Aram och fördrev Judas män därifrån. Sedan kom edomiterna till Elat och har sedan dess bott i staden. Så Ahas sände bud till Tiglat-Pileser, kungen i Assyrien och sa: ”Jag är din tjänare och din son. Kom upp och rädda mig från Arams kung och från Israels kung, för de angriper mig.” Ahas tog det silver och guld som fanns i Herrens tempel och i kungapalatsets skattkammare och sände det som gåva till Assyriens kung. Och Assyriens kung lyssnade till honom. Han drog upp mot Damaskus och intog staden. Folket förde han bort till Kir, och Resin dödade han. Därefter reste kung Ahas till Damaskus för att möta den assyriske kungen Tiglat-Pileser. När kung Ahas fick se altaret som fanns i Damaskus, skickade han en detaljerad teckning av altaret till prästen Uria. Så prästen Uria byggde altaret helt efter den beskrivning som kung Ahas hade sänt honom från Damaskus. Han färdigställde altaret innan kung Ahas kom tillbaka från Damaskus. När kungen återvände från Damaskus fick han syn på altaret. Han gick fram och steg upp på altaret. Han frambar sitt brännoffer och matoffer och öste ut sitt dryckesoffer. Han stänkte blodet från sina fredsoffer på altaret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte flyttade han undan från husets framsida, där det stått mellan hans altare och Herrens tempel. Han ställde det på norra sidan om hans altare. Kung Ahas befallde prästen Uria: ”På det stora altaret ska du bränna morgonens brännoffer och kvällens matoffer, likaså kungens brännoffer och hans matoffer, och allt folkets brännoffer, matoffer och dryckesoffer. Stänk på altaret allt blod av såväl brännoffer som slaktoffer. Men kopparaltaret har jag för att söka vägledning.” Prästen Uria gjorde i allt som kung Ahas befallde honom. Kung Ahas bröt loss sidolisterna från behållarna och tog bort karen från dem. Han lyfte ner havet från kopparoxarna som stod under det och ställde det på ett stengolv. Den täckta sabbatsgången som hade byggts vid templet samt kungens yttre ingång gjorde han om i Herrens tempel för den assyriske kungens skull. Ahas verksamhet i övrigt är nedtecknat i Judas kungars krönika. Ahas gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom. I Ahas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, kung i Israel. Han regerade nio år i Samaria. Hosea gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte som de israelitiska kungar som varit före honom. Den assyriske kungen Shalmaneser drog upp mot honom, och Hosea tvingades underkasta sig och betala skatt till honom. Men kungen av Assyrien upptäckte förräderi hos Hosea. För han hade skickat sändebud till So, kungen i Egypten, och betalade inte längre sin årliga skatt till kungen i Assyrien. Så Shalmaneser lät arrestera och fängsla Hosea. Kungen av Assyrien invaderade hela landet. Han marscherade upp mot Samaria och belägrade staden i tre år. I Hoseas nionde regeringsår erövrade Assyriens kung Samaria. Han deporterade israeliterna till Assyrien och bosatte dem i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer. Detta inträffade eftersom Israels söner syndade mot Jahve sin Gud, som fört dem upp från Egypten undan förtrycket från farao, den egyptiske kungen. De fruktade andra gudar, och följde sederna hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner, och följde även de seder som Israels kungar hade infört. Israels söner gjorde i lönndom orätta ting mot Jahve sin Gud. De byggde sig offerhöjder i alla sina städer, vid vakttornen och i de befästa städerna. De reste åt sig stoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd. Där tände de offereld på alla höjder alldeles som de folk som Herren hade fördrivit för dem. De betedde sig ont och väckte därmed Herrens vrede. De dyrkade avgudar fastän Herren hade förbjudit dem. Herren varnade Israel och Juda genom alla sina profeter och siare: ”Vänd om från era onda vägar! Håll mina bud och stadgar i enlighet med hela den lag som jag gav era fäder och sände till er genom mina tjänare profeterna.” Men de lyssnade inte. De var obstinata som sina fäder, som inte trodde på Jahve sin Gud. De förkastade hans stadgar, förbundet han slutit med deras fäder och de förordningar han gett dem. De följde tomhet och blev själva tomma. De följde folken omkring dem, fastän Herren hade förbjudit dem att göra som de. De övergav alla bud som Jahve deras Gud hade gett dem. De gjorde åt sig gjutna bilder i form av två kalvar, och reste en asherapåle. De tillbad himlens hela härskara och dyrkade Baal. De offrade sina söner och döttrar i elden och utövade svartkonst och trolldom. De sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon och väckte därmed hans vrede. Så Herren blev rasande på Israel och försköt dem från sitt ansikte. Bara Judas stam blev kvar. Men inte heller Juda höll de bud som Jahve deras Gud hade gett. De följde sederna som Israel hade infört. Då förkastade Herren alla Israels efterkommande. Han hemsökte dem och gav dem åt plundrare tills han kastat bort dem från sin närhet. För när Gud ryckte bort Israel från Davids hus gjorde de Jerobeam, Nebats son, till kung. Och Jerobeam hindrade Israel från att följa Herren och fick dem att begå en stor synd. Israels söner begick samma synder som Jerobeam utan att ta avstånd från dem. Till slut försköt Herren Israel från sin närhet, så som han hade varnat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel bortfört från sitt land till Assyrien, där de är än i dag. Kungen av Assyrien hämtade folk från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och bosatte dem i Samariens städer istället för Israels söner. De tog Samarien i besittning och slog sig ner i städerna där. Men under deras första tid där fruktade de inte Jahve. Då sände han bland dem lejon som dödade en del av dem. Det berättades för kungen i Assyrien: ”De folk som du bortfört och bosatt i Samariens städer vet inte vad landets Gud kräver. Därför har han sänt emot dem lejon som dödar dem. De vet ju inte vad landets Gud kräver.” Då befallde kungen av Assyrien: ”Sänd tillbaka en av de präster ni deporterat! Låt honom bosätta sig där och lära dem vad landets Gud kräver.” Så en av de präster som de hade deporterat från Samarien kom och bosatte sig i Betel. Han lärde folket hur de skulle frukta Jahve. Men varje folk i de städer där de bodde gjorde sig egna gudar och ställde upp dem i de helgedomar som samarierna hade byggt på höjderna. Männen från Babel gjorde Suckot-Benot. Männen från Kut gjorde Nergal. Männen från Hamat gjorde Ashima. Aviterna gjorde Nibhas och Tartak. Och sefarviterna brände sina barn i elden åt Adrammelek och Anammelek, Sefarvajims gudar. De fruktade Jahve och gjorde män ur egna led till offerhöjdspräster, som offrade åt dem i helgedomarna på höjderna. Så de fruktade Jahve, men dyrkade även sina egna gudar på samma sätt som hos de folk från vilka de deporterats. Än i dag beter de sig som förut. De fruktar inte Jahve. De följer inte de stadgar eller föreskrifter eller den lag eller de bud som Herren påbjöd sönerna till Jakob, som han gav namnet Israel. Herren slöt ett förbund med dem och befallde: ”Frukta inte andra gudar. Böj er inte för dem. Tjäna dem inte. Offra inte åt dem. Frukta Jahve, som förde er upp från Egypten med stor makt och utsträckt arm. Böj er för honom. Offra åt honom. Följ noga de stadgar och budord, den lag och de bud som han skrev åt er. Frukta inte andra gudar. Glöm inte det förbund som jag slöt med er. Frukta inte andra gudar. Frukta bara Jahve er Gud, och han ska rädda er från alla era fiender.” Men de vägrade lyssna. De levde som förut. Så fruktade dessa folkslag Jahve, men de dyrkade även sina avgudar. Än i dag gör deras söner och sonsöner så som deras fäder har gjort. I Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Ahas son, kung i Juda. Hiskia var tjugofem år när han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Abi, dotter till Sakarja. Hiskia gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far David. Han avlägsnade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Asheran. Han krossade även kopparormen som kallades Nehushtan och som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade Israels söner tänt offereld åt den. Hiskia förtröstade på Jahve, Israels Gud. Varken före eller efter honom har det bland Judas kungar funnits någon som han. Han höll sig till Jahve och vek inte av från honom. Han höll de bud som Herren hade gett Mose. Herren var med honom. Han lyckades väl vart han än begav sig. Han revolterade mot Assyriens kung och upphörde att tjäna honom. Han besegrade filisteerna ända till Gaza med dess område, såväl vakttorn som befästa städer. I kung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel, marscherade kung Shalmaneser av Assyrien upp mot Samaria och belägrade det. De intog det efter tre år. Det var i Hiskias sjätte regeringsår, vilket var Hoseas nionde regeringsår i Israel, som Samaria föll. Kungen av Assyrien bortförde Israel till Assyrien och bosatte folket i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer. Detta inträffade eftersom de vägrade lyssna till Jahve sin Gud. De bröt mot hans förbund, mot allt det som Herrens tjänare Mose hade befallt. De ville varken lyssna eller lyda. I kung Hiskias fjortonde regeringsår marscherade Assyriens kung Sanherib upp mot alla befästa städer i Juda och intog dem. Då sände Hiskia, Judas kung, ett meddelande till Assyriens kung i Lakish: ”Jag har gjort orätt. Lämna mig i fred och jag ska betala vad du än begär av mig.” Kungen av Assyrien befallde då att Judas kung skulle betala tio ton silver och ett ton guld. Hiskia gav honom allt silver som fanns i Herrens tempel och kungapalatsets skattkammare. Det var då som Judas kung Hiskia bröt loss den guldbeläggning som han hade lagt på dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel. Han gav det till Assyriens kung. Men kungen av Assyrien sände sin general, sin överste hovman och sin högste talesman från Lakish med en väldig armé, mot kung Hiskia i Jerusalem. De marscherade upp och kom till Jerusalem. När de hade anlänt ryckte de fram och tog position vid Övre dammens kanal, på vägen till Tvättarfältet. De ropade på kungen. Då gick de ut till dem, överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, sekreteraren Shebna och kanslern Joa, Asafs son. Den assyriske talesmannen sa åt dem att framföra följande till Hiskia: ”Så säger den store kungen, Assyriens kung: På vad grundar du din förtröstan? Ditt anspråk på att ha en strategi och militär styrka är bara tomt prat! Vem förtröstar du på eftersom du revolterat mot mig? Lyssna nu! Du förtröstar på Egypten, den brutna rörstaven. Om en man stöder sig på den tränger den in i handen som genomborras. Sådan är farao, Egyptens kung, mot alla som förtröstar på honom. Eller säger du till mig att ni förtröstar på Jahve er Gud? Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia avlägsnade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här i Jerusalem? Gör nu en uppgörelse med min herre, kungen av Assyrien: Du får tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem! Hur skulle du kunna driva tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare, du som förtröstar på Egyptens vagnar och ryttare? Och skulle jag utan Jahve ha angripit detta land för att ödelägga det? Jahve sa ju till mig att angripa landet och ödelägga det!” Eljakim, Hilkias son, Shebna och Joa svarade talesmannen: ”Tala till dina tjänare på arameiska, som vi förstår. Tala inte hebreiska till oss så folket på muren hör det!” Men talesmannen sa: ”Tror du att min herre sänt mig att säga dessa ord bara till din herre och till dig? Nej, lika mycket till de män som sitter på muren, de som tillsammans med er ska få äta sitt eget skit och dricka sitt eget piss.” Talesmannen stod där och ropade högt på hebreiska: ”Lyssna till den store kungens ord, kungen av Assyrien! Så säger kungen: Låt inte Hiskia bedra er! Han kan inte rädda er ur min hand. Låt inte Hiskia övertyga er att förtrösta på Jahve när han påstår att Jahve ska rädda er och att denna stad inte ska ges i den assyriske kungens hand. Lyssna inte på Hiskia! För kungen av Assyrien säger: Slut fred med mig och överlämna er till mig. Då ska alla och envar få äta av sin vinstock och av sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. Sedan kommer jag och tar med er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin och bröd och vingårdar, med olivträd och honung. Då ska ni få leva och inte dö. Lyssna inte på Hiskia! Han vilseleder er när han påstår att Jahve ska rädda er. Har andra folks gudar någonsin räddat sina länder ur den assyriske kungens hand? Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims, Henas och Ivahs gudar? Har de räddat Samaria ur min hand? Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur min hand? Så hur skulle då Jahve kunna rädda Jerusalem ur min hand?” Men folket teg och var knäpptyst, för kungen hade gett order att inte svara. Överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, sekreteraren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder. De rapporterade till honom vad talesmannen hade sagt. När kung Hiskia hörde det rev han sönder sina kläder, tog på sig säcktyg och gick in i Herrens tempel. Han sände överförvaltaren Eljakim, sekreteraren Shebna och de äldste bland prästerna, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De förmedlade till honom Hiskias ord: ”Detta är en dag av nöd, straff och vanära. Det är som att barnen ska födas fram men kraften därtill saknas. Kanske Jahve din Gud har lyssnat på allt vad talesmannen sagt, han som är sänd av sin herre, Assyriens kung, för att håna den levande Guden. Kanske Jahve din Gud ska straffa honom för orden han hört. Så be därför för de få som är kvar!” Då kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, sa Jesaja åt dem att förmedla detta till deras herre: ”Så säger Herren: Var inte rädd för orden du hört som den assyriske kungens tjänare har hädat mig med. Lyssna! Jag ska sända en ande i honom. Och han ska få höra ett rykte och återvända till sitt land, och där ska jag se till att han faller för svärd.” Talesmannen återvände. Han hade hört att den assyriske kungen lämnat Lakish och nu krigade mot Libna. Sanherib fick rapport om att Tirhaka, kungen av Kush, hade dragit ut i krig mot honom. Då sände han åter bud till Hiskia med budskapet: ”Så ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: Låt dig inte bedras av din Gud som du förtröstar på när han säger att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer. Du har ju hört vad Assyriens kungar har gjort med alla länder - helt förintat dem. Och du skulle räddas! Har de räddats av sina gudar, folken som mina fäder fördärvade: Gozan, Harran, Resef och Edens söner i Telassar? Var är kungarna av Hamat och Arpad eller kungarna av Lair, Sefarvajim, Hena och Ivah?” Hiskia tog emot brevet av budbärarna och läste det. Sedan gick han upp till Herrens tempel och bredde ut det inför Herren. Och Hiskia bad till Herren: ”Jahve, Israels Gud, du som tronar över keruberna. Endast du är Gud över alla riken på jorden, du som skapade universum. Herre, lyssna noga och hör. Herre, öppna dina ögon och se. Hör Sanheribs ord som han sänt för att håna den levande Guden. Herre, det är sant att Assyriens kungar har ödelagt riken och deras länder. De har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar, utan trä och sten tillverkat av människohand. Därför kunde de förstöras. Men nu, Jahve vår Gud, fräls oss från hans hand, så att alla riken på jorden förstår att bara du, Jahve, är Gud.” Då sände Jesaja, Amos son, ett budskap till Hiskia: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Jag har hört din bön till mig angående Assyriens kung Sanherib. Detta är vad Herren säger om honom: Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig. Dottern Jerusalem skakar på huvudet bakom dig. Mot vem har du hånat och hädat? Mot vem har du skrikit? Mot vem har du stirrat på så högmodigt? Mot Israels Helige! Du lät dina sändebud håna Herren och du sa: ”Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, till Libanons avlägsna trakter. Jag fällde dess höga cedrar och utvalda cypresser. Jag nådde dess fjärran utpost där skogen stod tät. Jag grävde brunnar och drack ur okända vatten. Jag torkade ut alla Egyptens floder med mina fötter.” Har du inte hört detta långt tillbaka? Jag planerade det i forntiden och nu lät jag det ske. Du skulle ödelägga befästa städer och förvandla dem till ruinhögar. Folken stod där handfallna, bestörta och uppgivna. De blev som markens gräs, spröda växter, takgräs, som svedd omogen säd. Vare sig du sitter eller rör på dig så vet jag om det. Likaså vet jag om ditt raseri mot mig. Eftersom du rasar mot mig och ditt hybris nått mina öron, sätter jag min krok i din näsa och mitt betsel i din mun. Så för jag dig tillbaka den väg du kom. Detta är tecknet för dig: Detta år ska ni äta grödan av spillsäd och året därefter vad som växer från det. Men tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta dess frukt. Den återstod av Judas hus som bärgats ska åter slå rot nertill och bära frukt upptill. Från Jerusalem kommer nämligen en återstod, de bärgade från berget Sion. Herrens egen lidelse ska göra detta. Därför säger Herren om Assyriens kung: Han ska inte komma in i denna stad, inte skjuta en pil mot den, inte gå mot den med sköld, inte bygga en vall mot den. Han ska vända tillbaka den väg han kom. Han ska inte komma in i denna stad, säger Herren. För jag ska försvara och rädda denna stad för min och min tjänare Davids skull.” Samma natt gick Herrens ängel ut och slaktade 185 000 i assyriernas läger. När folk steg upp om morgonen låg där fullt med lik. Då bröt Assyriens kung Sanherib upp och vände tillbaka, och stannade i Nineve. En dag då han tillbad i sin gud Nisroks tempel dödades han med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser. De flydde till landet Ararat. Och Sanheribs son Esarhaddon blev därefter kung. I de dagarna blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: ”Så säger Herren: Se om ditt hus, för du ska inte leva längre utan dö.” Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad till Herren: ”O, Herre, tänk på att jag vandrat inför dig troget och helhjärtat och gjort gott i dina ögon.” Hiskia storgrät. Innan Jesaja hunnit lämna den mellersta borggården kom Herrens ord till honom: ”Gå tillbaka och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger Jahve, din far Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Lyssna, jag ska hela dig. I övermorgon ska du få gå upp till Herrens tempel. Jag lägger till femton år till ditt liv. Jag ska också rädda dig och denna stad från den assyriske kungens hand. Jag ska försvara denna stad för min skull och för min tjänare Davids skull.” Jesaja sa: ”Hämta en fikonkaka!” De gjorde så och lade den på bölden, och han tillfrisknade. Hiskia frågade Jesaja: ”Vad är tecknet på att Herren ska hela mig, så att jag i övermorgon får gå upp till Herrens tempel?” Jesaja svarade: ”Detta ska vara tecknet för dig från Herren på att han ska göra vad han lovat: Ska skuggan gå tio steg framåt eller tio steg tillbaka?” Hiskia sa: ”Skuggan kan lätt sträcka sig tio steg framåt. Nej, låt den gå tio steg tillbaka.” Då ropade profeten Jesaja till Herren. Och Herren lät skuggan gå tillbaka de tio steg som den gått nerför Ahas trappa. Vid den tiden sände Babels kung Merodak-Baladan, Baladans son, brev och en gåva till Hiskia. För han hade hört att Hiskia varit sjuk. Efter att Hiskia lyssnat på sändebuden visade han dem hela sin skattkammare - silvret, guldet, kryddorna, den dyrbara oljan, vapenarsenalen och allt i hans förrådshus. Det fanns inget i hans palats eller rike som Hiskia inte visade. Då gick profeten Jesaja och frågade kung Hiskia: ”Vad sa männen och varifrån kom de?” Hiskia svarade: ”De kom till mig från ett fjärran land, från Babel.” Jesaja frågade: ”Vad fick de se i ditt palats?” Hiskia svarade: ”De fick se allt där. Det finns inget i mina förrådshus som jag inte visade dem.” Då sa Jesaja till Hiskia: ”Hör Herrens ord: Lyssna! Dagar ska komma då allt som finns i ditt palats ska föras bort till Babel, allt som dina fäder samlat till denna dag. Inget ska bli kvar, säger Herren. De ska ta några av dina söner som stammar från dig och som du är upphov till, och de ska bli eunucker i den babyloniske kungens palats.” Hiskia sa till Jesaja: ”Det är ett bra Herrens budskap du talat.” Och han tänkte: ”Varför inte? Det blir ju ändå fred och stabilitet under min livstid.” Hiskias verksamhet i övrigt, alla hans stordåd, hur han anlade dammen och tunneln och ledde vatten in i staden, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Hiskia gick till vila hos sina fäder. Hans son Manasse blev kung efter honom. Manasse var tolv år när han blev kung. Han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans mor hette Hefsibah. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog efter alla vidrigheter hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner. Han återställde de offerhöjder som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt Baal. Han gjorde en Ashera, liksom Ahab, Israels kung, hade gjort. Och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. Han byggde altaren i Jahves tempel, om vilket Jahve hade sagt: ”I Jerusalem vill jag placera mitt namn.” Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens tempel. Han offrade sin son i elden, utövade teckentyderi och svartkonst och skaffade sig medier och spåmän. Han gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. Han ställde in en avgudabild av Asheran som han gjort i det tempel om vilket Jahve hade sagt till David och till hans son Salomo: ”I detta tempel och i Jerusalem som jag utvalt bland alla Israels stammar, vill jag placera mitt namn för evigt. Jag ska inte mer göra så att Israel vandrar bort från landet jag gav deras fäder, om de bara noga gör allt jag befallt dem och lever efter hela den lag som min tjänare Mose gav dem.” Men folket lyssnade inte. Och Manasse förledde dem till att begå mer ondska än de folk som Herren hade utrotat för Israels söner. Då sa Herren genom sina tjänare profeterna: ”Manasse, Judas kung, har begått dessa avskyvärda synder. Det är mer ondska än amoreerna före honom. Och med sina avgudar har han även fått Juda att synda. Därför säger Jahve, Israels Gud: Lyssna! Jag ska sända en sådan ofärd över Jerusalem och Juda att det ska dåna i öronen på alla som får höra det. Jag ska sträcka ut samma mätsnöre över Jerusalem som över Samaria och använda samma sänklod som jag använde på Ahabs hus. Jag ska skölja Jerusalem rent, som när ett fat sköljs och därefter vänds upp och ner. Jag ska förkasta återstoden av min arvedel och ge dem i deras fienders våld. De ska bli ett rov och ett byte för alla sina fiender, eftersom de har gjort det som är ont i mina ögon och väckt min vrede. Så har de gjort från den dag då deras fäder drog ut från Egypten till denna dag.” Det var inte nog med att Manasse fick Juda att begå synd så att de gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han spillde dessutom så mycket oskyldigt blod att det fyllde hela Jerusalem. Manasses verksamhet i övrigt, allt han gjorde och om den synd han begick, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i trädgården till sitt palats, Ussas trädgård. Hans son Amon blev kung efter honom. Amon var tjugotvå år när han blev kung. Han regerade två år i Jerusalem. Hans mor hette Meshullemet, dotter till Harus från Jotba. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, så som hans far Manasse. Amon följde helt i sin fars fotspår. Han tjänade och tillbad de avgudar som hans far hade tjänat. Han övergav Jahve, sina fäders Gud, och vandrade inte på Herrens väg. Amons tjänare sammansvor sig mot honom och mördade honom i hans palats. Men landets folk dödade alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon. Sedan gjorde de hans son Josia till kung efter honom. Amons verksamhet i övrigt, vad han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Han begravdes på sin gravplats i Ussas trädgård. Hans son Josia blev kung efter honom. Josia var åtta år när han blev kung. Han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans mor hette Jedida, dotter till Adaja från Boskat. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon. Han följde helt i sin far Davids fotspår utan att vika av vare sig åt höger eller vänster. I sitt artonde regeringsår sände kung Josia iväg sekreteraren Shafan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens tempel. Han sa: ”Gå upp till översteprästen Hilkia och säg åt honom att räkna pengarna som inkommit till Herrens tempel och som dörrvakterna insamlat från folket. Han ska överlämna dem åt förmännen till arbetarna vid Herrens tempel. De ska i sin tur ge dem åt de män som restaurerar Herrens tempel, till snickarna, byggarna och murarna. Pengarna ska även användas till att köpa trävirke och huggen sten för att restaurera templet. De behöver inte redovisa de pengar de fått. De ska verka på heder och tro.” Översteprästen Hilkia sa till sekreteraren Shafan: ”Jag har funnit lagboken i Herrens tempel.” Hilkia gav boken åt Shafan, som läste den. Sedan gick sekreteraren Shafan till kungen och meddelade: ”Dina tjänare har tömt ut pengarna som fanns i templet och överlämnat dem åt förmännen för arbetet vid Herrens tempel.” Sekreteraren Shafan informerade också kungen att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och Shafan läste den för kungen. När kungen hörde lagbokens ord rev han sönder sina kläder, och gav denna befallning till prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Shafan och Asaja, kungens tjänare: ”Gå och fråga Herren för mig, för folket och för hela Juda, angående bokrullens ord som upptäckts. För Herrens vrede som tänts mot oss är stor eftersom våra fäder inte åtlytt denna bokrulles ord och inte utfört allt som är föreskrivet oss.” Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Shafan och Asaja till profetkvinnan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarföreståndaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hulda bodde i Jerusalem, i Nya staden. De talade med henne, och hon sa till dem: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Säg till den man som sänt er till mig: Så säger Herren: Lyssna! Över denna plats och dess invånare ska jag sända ofärd, alla de ord som står i den bokrulle som Judas kung har läst. För de har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och så väckt min vrede genom alla sina handlingar. Därför har min vrede tänts mot denna plats och den ska inte slockna. Men till Judas kung som sänt er för att fråga Jahve, ska ni säga: Så säger Jahve, Israels Gud, angående orden du hört: Eftersom ditt hjärta rördes och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag talade mot denna plats och dess invånare, att de ska bli till skräck och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. Därför ska jag förena dig med dina fäder. I frid ska du gravläggas. Du ska slippa se all den ofärd som jag ska sända över denna plats.” Och de återvände till kungen med detta svar. Kungen lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. Kungen gick upp till Herrens tempel. Alla Judas män och alla Jerusalems invånare följde honom, och prästerna och profeterna, ja, allt folket, unga som gamla. Och han läste upp för dem alla ord i den förbundsbok som påträffats i Herrens tempel. Kungen ställde sig vid pelaren och slöt ett förbund inför Herrens ansikte: Folket skulle följa Herren och hålla hans bud, vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ. De skulle upprätthålla detta förbunds ord som var skrivna i denna bokrulle. Och allt folket trädde in i förbundet. Därefter befallde kungen översteprästen Hilkia, prästerna under honom och dörrvaktarna, att de ur Herrens tempel skulle avlägsna alla de föremål som var gjorda åt Baal och Asheran och åt himlens hela härskara. Han brände upp dem utanför Jerusalem på Kidronfältet, och lät föra askan till Betel. Han gjorde sig också av med de avgudapräster som Judas kungar hade tillsatt för att tända offereld på höjderna i Judas städer och omkring Jerusalem, likaså dem som tände offereld åt Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och hela himlens härskara. Han förde ut Asheran från Herrens tempel till Kidrondalen utanför Jerusalem. Där brände han upp den och krossade den till stoft som han kastade ut på den allmänna begravningsplatsen. Han rev ner de byggnader där de manliga tempelprostituerade höll till i Herrens tempel och där kvinnor vävde tyger åt Asheran. Han hämtade alla präster i Judas städer och orenade höjderna där prästerna hade tänt offereld, från Geba till Beer-Sheba. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna vid ingången till stadskommendanten Josuas port, till vänster när man går in genom stadsporten. Offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem. Men de fick äta osyrat bröd bland de andra prästerna. Josia orenade också Tofet i Ben-Hinnoms dal för att ingen man skulle offra sin son eller dotter i elden åt Molok. Han gjorde sig också av med de hästar som Judas kungar hade tillägnat solen och som stod vid ingången till Herrens tempel, nära hovmannen Netan-Meleks kammare i tillbyggnaden. Solvagnarna brände han upp. Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal som Judas kungar hade byggt, likaså de altaren som Manasse hade byggt på de båda förgårdarna till Herrens tempel. Kungen skyndade iväg och kastade altarstoftet i Kidrondalen. Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg. Dessa hade Israels kung Salomo byggt åt sidoniernas vidrighet Astarte, åt Moabs vidrighet Kemosh och åt ammoniternas avskyvärda avgud Milkom. Han krossade stoderna och högg ner asherapålarna, och fyllde deras platser med människoben. Han rev också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Den hade Jerobeam, Nebats son, byggt, han som fick Israel att synda. Sedan brände han ner offerhöjden och krossade allt till stoft. Han brände också ner Asheran. Och när Josia vände sig om upptäckte han gravarna på berget. Då lät han hämta benen ur gravarna och brände dem på altaret och orenade det. Det blev i enlighet med Herrens ord genom gudsmannen som hade förutsagt detta. Kungen frågade vad det var för en gravsten han såg. Stadens män svarade: ”Graven tillhör gudsmannen som kom från Juda och som förutsa det som du nu har gjort mot altaret i Betel.” Då sa han: ”Låt honom vara. Ingen får ofreda hans ben.” Så man lämnade i fred både hans ben och benen efter profeten som kom från Samarien. Josia avlägsnade också alla offerhöjdstempel som Israels kungar hade byggt i Samariens städer och som väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem precis så som han hade gjort i Betel. Alla offerhöjdspräster som fanns där slaktade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter återvände han till Jerusalem. Kungen befallde allt folket: ”Fira påskhögtid åt Jahve er Gud så som det står skrivet i denna förbundsbok.” För en sådan påskhögtid hade inte firats sedan den tid då domarna styrde Israel, aldrig de dagar då kungar regerade i Israel och Juda. Men i kung Josias artonde regeringsår firades en sådan påskhögtid åt Herren i Jerusalem. Josia avlägsnade också medierna och spiritisterna, husgudarna och avgudarna och allt avskyvärt som kunde ses i Juda och Jerusalem. Han gjorde det för att hävda de lagord som stod skrivna i den bokrulle som prästen Hilkia hade funnit i Herrens tempel. Aldrig hade det före Josia funnits någon kung som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till Herren i enlighet med hela Mose lag. Inte heller efter honom kom en kung som han. Trots det vände sig inte Herren ifrån sin stora vredes glöd, som hade tänts mot Juda. Detta på grund av alla hemska skymfer från Manasse som väckte Guds ilska. Herren sa: ”Jag ska också fördriva Juda från mitt ansikte, så som jag fördrev Israel. Jag ska förkasta min utvalda stad Jerusalem, och det tempel om vilket jag sa: ’Mitt namn ska vara där’.” Josias verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. I hans dagar marscherade farao Neko, kungen av Egypten, upp till Assyriens kung vid floden Eufrat. Då drog kung Josia emot honom men dödades av farao vid Megiddo så fort han fick syn på Josia. Hans tjänare förde Josias döda kropp i en vagn bort från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav. Folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom. De gjorde honom till kung efter hans far. Joahas var tjugotre år när han blev kung. Han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal, dotter till Jeremia från Libna. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans fäder. Farao Neko lät fängsla honom i Ribla i Hamat så att han inte kunde regera i Jerusalem. Han utkrävde av landet en skatt på tre ton silver och trettio kilo guld. Farao Neko gjorde Eljakim, Josias son, till kung i hans far Josias ställe och ändrade hans namn till Jojakim. Men han tog Joahas till Egypten, och där dog han. Jojakim gav silvret och guldet åt farao. Men han måste beskatta landet för att kunna betala den summa som farao krävde. Varje man av landets folk blev beskattad efter utvärdering. Silvret och guldet drevs in från dem för att sedan utbetalas till farao Neko. Jojakim var tjugofem år när han blev kung. Han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Sebida, dotter till Pedaja från Ruma. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans fäder. I Jojakims dagar marscherade kung Nebukadnessar av Babel ut i krig, och Jojakim blev hans tjänare i tre år. Men sedan gjorde han uppror mot Nebukadnessar. Herren sände då över Jojakim rövarband av kaldeer, arameer, moabiter och ammoniter. Han sände dem över Juda för att förgöra det, enligt det ord som Herren hade talat genom sina tjänare profeterna. Detta drabbade Juda efter Herrens befallning. De skulle förskjutas från hans ansikte på grund av alla de synder som Manasse hade begått. Han hade slaktat oskyldiga. Hela Jerusalem fylldes med oskyldigt blod. Och det ville inte Herren förlåta. Jojakims verksamhet i övrigt, allt han gjorde, är nedtecknat i Judas kungars krönika. Jojakim gick till vila hos sina fäder. Hans son Jojakin blev kung efter honom. Egyptens kung marscherade sedan inte ut mer från sitt land, för Babels kung hade erövrat allt som tillhörde Egyptens kung, från Egyptens bäck till floden Eufrat. Jojakin var arton år när han blev kung. Han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Nehushta, dotter till Elnatan från Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans far. Vid den tiden marscherade den babyloniske kungen Nebukadnessars män upp mot Jerusalem och staden belägrades. Babels kung Nebukadnessar kom själv till staden medan hans män belägrade den. Judas kung Jojakin med sin mor, sina tjänare, sina befälhavare och hovmän överlämnade sig då åt kungen av Babel, som tog honom till fånga i sitt åttonde regeringsår. Han förde bort alla skatter både i Herrens tempel och i det kungliga palatset, och bröt loss guldet från alla föremål som Salomo, Israels kung, hade tillverkat för Herrens tempel. Det blev som Herren hade sagt. Han deporterade hela Jerusalem, alla befälhavare, alla mäktiga krigsmän, tillsammans tio tusen man, samt alla hantverkare och smeder. Bara de fattigaste i landet lämnades kvar. Nebukadnessar deporterade Jojakin till Babel. Även kungens mor, hans hustrur, hovmän och landets mäktiga män förde han bort som fångar från Jerusalem till Babel. Därtill alla stridsmän som var sjutusen, och hantverkare och smeder som var ettusen. Alla var de duktiga soldater, som även de deporterades av den babyloniske kungen till Babel. Och Babels kung insatte Jojakins farbror Mattanja som kung i hans ställe och ändrade hans namn till Sidkia. Sidkia var tjugoett år när han blev kung. Han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamital, dotter till Jeremia från Libna. Sidkia gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim. Det var på grund av Herrens vrede som detta hände med Jerusalem och Juda. Till slut förkastade han dem från sitt ansikte. Sidkia gjorde uppror mot Babels kung. På tionde dagen i den tionde månaden av Sidkias nionde regeringsår kom Babels kung Nebukadnessar med hela sin armé till Jerusalem. De belägrade staden och byggde en vall omkring den. Staden var under belägring till kung Sidkias elfte regeringsår. Den nionde dagen i den fjärde månaden var svälten så svår i staden att landets folk inte hade något att äta. Då bröt fienden igenom stadsmuren, och fastän kaldeerna hade omringat staden flydde alla krigsmän under natten genom porten mellan de båda murarna nära den kungliga trädgården. Kungen tog vägen mot Arabah. Men kaldeernas armé förföljde kungen och hann upp honom på Jerikos hedmarker. Då hade hela hans armé skingrats från honom. Kaldeerna grep kungen och förde honom till den babyloniske kungen i Ribla. Där dömde han Sidkia. De slaktade Sidkias söner medan han såg på. På Sidkia stack han ut ögonen och band honom med kopparkedjor. Han deporterades till Babel. Det var den sjunde dagen i den femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår. Då kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan, kaptenen för livvakten, till Jerusalem. Han brände ner Herrens tempel och det kungliga palatset. Alla hus och palats i Jerusalem stack han i brand. Hela den kaldeiska armén som kaptenen för livvakten hade med sig rev ner murarna runt Jerusalem. Nebusaradan, kaptenen för livvakten, deporterade de som var kvar i staden och de överlöpare som gått över till Babels kung samt resten av folket. Men av de fattigaste ute i landet lämnade kaptenen för livvakten kvar några att sköta vingårdarna och åkrarna. Kaldeerna krossade kopparpelarna, behållarna och kopparhavet i Herrens tempel. De förde kopparn till Babel. De tog även med sig askkärlen, skovlarna, knivarna, offerskålarna och alla kopparkärl som hade använts vid gudstjänsten. Kaptenen för livvakten tog även fyrfaten och offerskålarna, allt som var av rent guld och fint silver. Angående de två pelarna, havet och behållarna som Salomo hade låtit göra till Herrens tempel, så kunde kopparn i alla dessa föremål inte vägas. En pelare var åtta meter hög och hade ett pelarhuvud av koppar ovanpå. Pelarhuvudet var en och en halv meter hög. Runt om var ett flätverk med granatäpplen, allt av koppar. Likadant var flätverket på den andra pelaren. Kaptenen för livvakten tog med sig översteprästen Seraja och prästen under honom, Sefanja, samt de tre dörrvaktarna. Från staden tog han en hovman som varit krigskommisarie, fem av kungens närmaste män, överbefälhavarens sekreterare som skrev ut folk i landet till krigstjänst, och sextio män av landets folk som påträffades i staden. Nebusaradan, kaptenen för livvakten, tog dessa och förde dem till den babyloniske kungen i Ribla. Babels kung lät slå ihjäl dem där, i Ribla i Hamat. Så blev Judas folk bortfört från sitt land. Men över folket som blev kvar i Juda, dem som Babels kung Nebukadnessar kvarlämnade, satte han till ståthållare Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan. När alla krigsbefälhavare med sina män fick höra att Babels kung hade insatt Gedalja till ståthållare, gick de till honom i Mispa. Det var Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas son, Seraja, Tanhumets son från Netofa, och Jaasanja, son till en man från Maaka. De kom alla med sina män. Gedalja gav dem och deras män sin ed och sa till dem: ”Var inte rädda för kaldeerna. Bli kvar i landet och tjäna Babels kung, så ska det gå er väl.” Men i sjunde månaden kom en man av kunglig börd, Ismael, son till Netanja, son till Elishama, med tio män. De slog ihjäl Gedalja och de judar och kaldeer som var hos honom i Mispa. Då bröt allt folket upp, små och stora, med härförarna. De begav sig till Egypten, för de var rädda för kaldeerna. På tjugosjunde dagen i tolfte månaden under det trettiosjunde året som judakungen Jojakin var i fångenskap, benådades han av Babels kung Evil-Merodak, samma år han blev kung. Han frigav Jojakin från fängelset. Babels kung talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babel. Han fick ta av sig fångdräkten, och sedan åt han alltid vid kungens bord så länge han levde. Ett fast och anpassat dagligt underhåll fick han från kungen resten av sitt liv. Adam, Set, Enosh, Kenan, Mahalalel, Jered, Henok, Metushela, Lemek, Noa, Sem, Ham och Jafet. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenaz, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kush söner var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. Kush blev far till Nimrod, den förste härskaren på jorden. Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, patroseerna, kasluheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna. Kanaan blev far till Sidon, hans förstfödde, och Het, och till jebusiterna, amoreerna och gir-gasheerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud, Aram, Us, Hul, Geter och Mesek. Arpakshad blev far till Shela och Shela blev far till Eber. Eber fick två söner. Den ene hette Peleg, för i hans dagar delades jorden upp. Hans bror hette Joktan. Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jera, Hadoram, Usal, Dikla, Ebal, Abimael, Saba, Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. Sem, Arpakshad, Shela, Eber, Peleg, Regu, Serug, Nahor, Tera, Abram, det är Abraham. Abrahams söner var Isak och Ismael. Detta är deras släkttavla: Nebajot, Ismaels förstfödde, sedan Kedar, Adbeel, Mibsam, Mishma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma. Dessa var Ismaels söner. Abrahams bihustru Ketura födde sönerna Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua. Jokshans söner var Saba och Dedan. Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner. Abraham blev far till Isak. Isaks söner var Esau och Israel. Esaus söner var Elifas, Reguel, Jeush, Jalam och Korah. Elifas söner var Teman, Omar, Sefi, Gatam, Kenas, Timna och Amalek. Reguels söner var Nahat, Sera, Shamma och Missa. Seirs söner var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, Dishon, Eser och Dishan. Lotans söner var Hori och Homam. Lotans syster var Timna. Shobals söner var Aljan, Manahat, Ebal, Shefi och Onam. Sibons söner var Aja och Ana. Anas son var Dishon. Och Dishons söner var Hamran, Eshban, Jitran och Keran. Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan. Dishans söner var Us och Aran. Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan det fanns någon kung i Israel: Bela, Beors son. Hans stad hette Dinhaba. Bela dog, och Jobab, Seras son, från Bosra, blev kung efter honom. Jobab dog, och Husham från temaneernas land blev kung efter honom. Husham dog, och Hadad, Bedads son, blev kung efter honom. Han besegrade midjaniterna på Moabs mark. Hans stad hette Avit. Hadad dog, och Samla från Masreka blev kung efter honom. Samla dog, och Saul från Rehobot vid Eufrat blev kung efter honom. Saul dog, och Baal-Hanan, Akbors son, blev kung efter honom. Baal-Hanan dog, och Hadad blev kung efter honom. Hans stad hette Pai och hans hustru hette Mehetabel. Hon var dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab. När Hadad hade dött var dessa stamfurstar i Edom: furstarna Timna, Alja, Jetet, Oholibama, Ela, Pinon, Kenas, Teman, Mibsar, Magdiel och Iram. Detta var Edoms stamfurstar. Detta var Israels söner: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Josef, Benjamin, Naftali, Gad och Asher. Judas söner: Er, Onan och Shela. Dessa tre föddes åt honom av Shuas dotter, kanaaneiskan. Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon, så han dödade honom. Tamar, hans sonhustru, födde Peres och Sera åt Juda, som alltså hade fem söner. Peres söner var Hesron och Hamul. Seras söner var Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara, alltså fem. Karmis son var Akar, som i trolöshet drog olycka över Israel angående det som hade avskilts åt förintelse. Etans son var Asarja. De söner som föddes åt Hesron var Jerameel, Ram och Kelubai. Ram blev far till Amminadab, och Amminadab blev far till Nahshon, furste för Judas söner. Nahshon blev far till Salma, och Salma till Boas. Boas blev far till Obed och Obed till Jishaj. Jishaj blev far till Eliab, hans förstfödde, Abinadab den andre, Shimea den tredje, Netanel den fjärde, Raddaj den femte, Osem den sjätte, och David den sjunde. Deras systrar var Seruja och Abigail. Serujas söner var Abshaj, Joab och Asael, alltså tre. Abigail födde Amasa, vars far var ismaeliten Jeter. Kaleb, Hesrons son, fick barn med sin hustru Asuba och med Jeriot. Dessa var hennes söner: Jesher, Shobab och Ardon. När Asuba dog tog Kaleb Efrat till hustru, och hon födde Hur åt honom. Hur blev far till Uri, och Uri till Besalel. Därefter låg Hesron med dottern till Makir, Gileads far. Han tog henne till hustru när han var sextio år gammal. Hon födde Segub åt honom. Segub blev far till Jair, som hade tjugotre städer i Gilead. Men Geshur och Aram erövrade från dem Jairs byar samt Kenat med orterna runt om, i allt sextio städer. Alla dessa var söner till Makir, Gileads far. Efter Hesrons död i Kaleb-Efrata, födde Hesrons hustru Abia åt honom Ashur, Tekoas far. Jerameel, Hesrons förstfödde, hade sönerna Ram, den förstfödde, Buna, Oren, Osem och Ahia. Jerameel hade även en annan hustru. Hon hette Atara och var mor till Onam. Ram, Jerameels förstfödde, hade sönerna Maas, Jamin och Eker. Onams söner var Shammaj och Jada. Shammajs söner var Nadab och Abisur. Abisurs hustru hette Abihail. Hon födde Aban och Molid åt honom. Nadabs söner var Seled och Appajim. Seled dog barnlös. Appajims son var Jishi. Och Jishis son var Sheshan och Sheshans son var Alaj. Jada, Shammajs bror, hade sönerna Jeter och Jonatan. Jeter dog barnlös. Jonatans söner var Pelet och Sasa. Dessa var Jerameels söner. Sheshan hade inga söner utan endast döttrar. Han hade en egyptisk slav som hette Jarha. Sheshan gav sin dotter till hustru åt sin slav Jarha. Hon födde Attaj åt honom. Attaj blev far till Natan och Natan till Sabad. Sabad blev far till Eflal och Eflal till Obed. Obed blev far till Jehu och Jehu till Asarja. Asarja blev far till Heles och Heles till Elasa. Elasa blev far till Sisamaj och Sisamaj till Shallum. Shallum blev far till Jekamja och Jekamja till Elishama. Kaleb, Jerameels bror, hade sonen Mesha, hans förstfödde, som var far till Sif, och sonen Maresha, som var far till Hebron. Hebrons söner var Korah, Tappua, Rekem och Shema. Shema blev far till Raham, Jorkeams far. Rekem blev far till Shammaj. Shammajs son var Maon, och Maon blev far till Bet-Sur. Kalebs bihustru Efa födde Haran, Mosa och Gases. Haran blev far till Gases. Jadajs söner var Regem, Jotam, Gesan, Pelet, Efa och Saaf. Kalebs bihustru Maaka födde Seber och Tirhana. Hon födde också Saaf, far till Madmanna, och Seva, far till Makbena och Gibea. Kalebs dotter hette Aksa. Dessa var Kalebs söner. Hur, Efratas förstfödde, fick sönerna Shobal, far till Kirjat-Jearim, Salma, far till Betlehem, och Haref, far till Bet-Gader. Ättlingarna till Shobal, Kirjat-Jearims far, var Haroe och hälften av Hammenuhot-släkten. Kirjat-Jearims släkter var jeteriterna, putiterna, sumatiterna och misraiterna. Från dem kom sorateerna och estaoliterna. Salmas söner var Betlehem, netofatiterna, Atrot-Bet-Joab, och hälften av manahatiterna, sorateerna. De skriftlärdas släkter som bodde i Jabes, var tiratiterna, simatiterna, sukatiterna. Dessa var de keniter som härstammade från Hammat, stamfar till Rekabs släkt. Dessa söner föddes åt David i Hebron: Amnon, den förstfödde, med Ahinoam från Jisreel, Daniel, den andre, med Abigail från Karmel, Absalom, den tredje, son till Maaka, dotter till Talmaj, kungen i Geshur, Adonia, den fjärde, Haggits son, Shefatja, den femte, med Abital, Jitream, den sjätte, med sin hustru Egla. Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år och sex månader. I Jerusalem regerade han i trettiotre år. Dessa söner föddes åt David i Jerusalem: Shimea, Sobab, Natan och Salomo, alltså fyra, med Bat-Shua, Ammiels dotter. Dessutom Jibnar, Elishama, Elifelet, Noga, Nefeg, Jafia, Elishama, Eljada och Elifelet, alltså nio. Detta var Davids alla söner, förutom sönerna med bihustrurna. Tamar var deras syster. Salomos son var Rehabeam, vars son var Abia, vars son var Asa, vars son var Joshafat, vars son var Joram, vars son var Ahasja, vars son var Joash, vars son var Amasja, vars son var Asarja, vars son var Jotam, vars son var Ahas, vars son var Hiskia, vars son var Manasse, vars son var Amon, vars son var Josia. Josias söner var Johanan, den förstfödde, Jojakim, den andre, Sidkia, den tredje, och Shallum, den fjärde. Jojakims söner var Jekonja och Sidkia. Den deporterade Jekonjas söner var: hans son Shealtiel, Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hoshama och Nedabja. Pedajas söner var Serubbabel och Shimei. Serubbabels söner var Meshullam och Hananja, och deras syster hette Shelomit, vidare Hashuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jushab-Hesed, alltså fem. Hananjas söner var Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner, Arnans söner, Obadjas söner och Shekanjas söner. Shekanjas son var Shemaja. Shemajas söner var Hattush, Jigal, Baria, Nearja och Shafat, alltså sex. Nearjas söner var Eljoenaj, Hiskia och Asrikam, alltså tre. Eljoenajs söner var Hodavja, Eljashib, Pelaja, Ackub, Johanan, Delaja och Anani, alltså sju. Judas söner var Peres, Hesron, Karmi, Hur och Shobal. Reaja, Shobals son, blev far till Jahat, och Jahat till Ahumaj och Lahad. Detta var de sorateiska släkterna. Detta var Etams söner: Jisreel, Jishma och Jidbash, och deras syster hette Hasselelponi, vidare Penuel, Gedors far, och Eser, Hushas far. Dessa var söner till Hur, Efratas förstfödde, Betlehems far. Ashur, Tekoas far, hade två hustrur, Hela och Naara. Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahashtariterna. Dessa var Naaras söner. Helas söner var Seret, Jishar och Etnan. Kos var far till Anub och Hassobeba, och blev stamfar till släkterna efter Aharhel, Harums son. Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor kallade honom Jabes, ”för jag födde honom med smärta”, sa hon. Jabes ropade till Israels Gud: ”O att du ville välsigna mig, och utvidga mitt område, och låta din hand vara med mig, och låta mig slippa ofärd och smärta!” Och Gud gav honom bönesvar. Kelub, Shuhas bror, blev far till Mehir, som var far till Eshton. Eshton blev far till Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahashs far. Detta var männen från Reka. Kenas söner var Otniel och Seraja. Otniels son var Hatat. Meonotaj blev far till Ofra, och Seraja blev far till Joab, som blev stamfar till hantverkardalens släkt, för de var hantverkare. Kaleb, Jefunnes son, hade sönerna Iru, Ela och Naam. Elas son var Kenas. Jehallelels söner var Sif, Sifa, Tirja och Asarel. Esras söner var Jeter, Mered, Efer och Jalon. Och Bitja blev med barn och födde Mirjam, Shammaj och Jishba, Eshtemoas far. Hans judiska hustru födde Jered, Gedors far, Heber, Sokos far, och Jekutiel, Sanoas far. De andra var söner till Bitja, faraos dotter, som Mered hade tagit till hustru. Söner till Hodias hustru, Nahams syster, var Keilas far, garmiten, och maakatiten Eshtemoa. Simeons söner var Amnon, Rinna, Ben-Hanan och Tilon. Jishis söner var Sohet och Ben-Sohet. Söner till Shela, Judas son, var Er, Lekas far, Lada, Mareshas far, och de släkter som tillhörde linnearbetarna i Bet-Ashbea, vidare Jokim och männen i Koseba samt Joash och Saraf, som hade härskat över Moab och Jasubi-Lehem. Detta hör till en avlägsen tid. De var krukmakare som bodde i Netaim och Gedera. De höll till hos kungen och tjänade honom. Simeons söner var Nemuel, Jamin, Jarib, Sera och Saul. Hans son var Shallum, vars son var Mibsam, vars son var Mishma. Mishmas söner var Hammuel, Sackur och Shimei. Shimei hade sexton söner och sex döttrar. Men hans bröder hade inte många söner. Så deras släkt blev inte lika stor som Judas. De bodde i Beer-Sheba, Molada, Hasar-Shual, Bilha, Esem, Tolad, Betuel, Horma, Siklag, Bet-Markabot, Hasar-Susim, Bet-Biri och Shaarajim. Dessa var deras städer tills David blev kung. Deras byar var Etam, Ajin, Rimmon, Token och Ashan, fem städer, samt alla deras byar som låg runt om dessa städer, ända till Baal. Där bodde de, med eget släktregister. Vidare: Meshobab, Jamlek, Josha, Amasjas son, Joel, Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till Asiel, Eljoenaj, Jaakoba, Jeshohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel, Benaja, och Sisa, son till Shifi, son till Allon, son till Jedaja, son till Shimri, son till Shemaja. Dessa som namngetts var furstar i sina släkter. Deras familjer förökade sig starkt. De drog ut i riktning mot Gedor, till östra sidan av dalen, för att söka bete för sin boskap. De fann rikt och gott bete. Landet var vidsträckt, stilla och fridfullt, för de som förut bodde där var hamiter. Men dessa som här namngetts kom i Judas kung Hiskias tid och attackerade hamiternas tält och de meiniter som fanns där. De utrotade dem för all framtid. Sedan bosatte de sig i deras land, för där fanns bete för deras boskap. Av Simeons söner begav sig femhundra man till Seirs bergsbygd. Deras ledare var Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jishis söner. De hade ihjäl resten av amalekiterna som hade undkommit. Och de bor där än i dag. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde son. Han var den förstfödde, men hans förstfödslorätt gavs till Josefs, Israels sons, söner eftersom Ruben vanärade sin fars bädd. Så Ruben är inte upptagen i släktregistret enligt förstfödslorätt. För även om Juda var mäktigast bland sina bröder och en av hans ättlingar blev furste, så tillhörde förstfödslorätten Josef. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde: Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Joels söner var Shemaja, vars son var Gog, var son var Shimei, vars son var Mika, vars son var Reaja, vars son var Baal, vars son var Beera, som Assyriens kung Tiglat-Pileser deporterade. Han var furste för rubeniterna. Dessa var hans bröder efter ättföljd enligt släkterna i släktregistret: Jegiel, överhuvudet, Sakarja och Bela, son till Asas, son till Shema, son till Joel. De bodde i Aroer, och ända till Nebo och Baal-Meon. Österut nådde deras boplatser fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat. För de hade stora boskapshjordar i Gilead. I Sauls dagar attackerade de hagariterna, som de besegrade. Så de bosatte sig i deras tält utmed hela östra sidan av Gilead. Gads söner bodde mittemot dem i Bashan ända till Salka: överhuvudet Joel, därnäst Shafam och sedan Jaanaj och Shafat i Bashan. Deras bröder var, efter sina familjer, Mikael, Meshullam, Sheba, Joraj, Jakan, Sia och Eber, alltså sju. De var söner till Abihail, son till Huri, son till Jaroa, son till Gilead, son till Mikael, son till Jeshishaj, son till Jado, son till Bus. Ahi, son till Abdiel, son till Guni, var överhuvud för deras familjer. De bodde i Gilead i Bashan med orterna däromkring och på alla Sharons betesmarker, så långt de sträckte sig. Alla dessa blev uppskrivna i släktregistret i de dagar då Jotam var kung i Juda och Jerobeam var kung i Israel. Rubens söner, gaditerna och hälften av Manasses stam hade starka krigstränade män med sköld och svärd och båge. De var 44760 man redo för krig. De stred mot hagariterna och mot Jetur, Nafish och Nodab. De fick hjälp mot dem så att hagariterna och alla med dem gavs i deras händer. De ropade till Gud under striden och blev bönhörda eftersom de förtröstade på Gud. De tog deras boskapshjordar: 50000 kameler, 250000 får och 2000 åsnor, samt 100000 människor. Många stupade eftersom kriget var från Gud. Sedan bosatte de sig i deras land ända till exilen. Sönerna till halva Manasses stam var talrika. De bodde i landet från Bashan till Baal-Hermon, Senir och berget Hermon. Dessa var överhuvuden för sina familjer: Efer, Jishi, Eliel, Asriel, Jeremia, Hodavja och Jadiel. De var tappra och ryktbara krigsmän, överhuvuden för sina familjer. Men de var otrogna mot sina fäders Gud. De horade med de gudar som dyrkades av landets folk, dem som Gud hade utrotat inför dem. Så Israels Gud eggade den assyriske kungen Puls ande, det är den assyriske kungen Tiglat-Pilesers ande, att föra rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i exil. Han förde dem till Hala, Habor, Hara och floden Gozan. Där är de än i dag. Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Amrams söner var Aron och Mose. Han hade även dottern Mirjam. Arons söner var Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar. Eleasar blev far till Pinehas och Pinehas till Abishua. Abishua blev far till Bucki och Bucki till Ussi. Ussi blev far till Seraja och Seraja till Merajot. Merajot blev far till Amarja och Amarja till Ahitub. Ahitub blev far till Sadok och Sadok till Ahimaas. Ahimaas blev far till Asarja och Asarja till Johanan. Johanan blev far till Asarja, som var präst i templet som Salomo byggde i Jerusalem. Asarja blev far till Amarja och Amarja till Ahitub. Ahitub blev far till Sadok och Sadok till Shallum. Shallum blev far till Hilkia och Hilkia till Asarja. Asarja blev far till Seraja och Seraja till Josadak. Josadak deporterades när Herren sände Juda och Jerusalem i exil genom Nebukadnessar. Levis söner var Gershom, Kehat och Merari. Detta är namnen på Gershoms söner: Libni och Shimei. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Meraris söner var Mahli och Mushi. Detta var leviternas släkter efter deras fäder. Gershom hade sonen Libni, vars son var Jahat, vars son var Simma, vars son var Joa, vars son var Iddo, vars son var Sera, vars son var Jeateraj. Kehat hade sonen Amminadab, vars son var Korah, vars son var Assir, vars son var Elkana, vars son var Ebjasaf, vars son var Assir, vars son var Tahat, vars son var Uriel, vars son var Ussia, vars son var Saul. Elkanas söner var Amasaj och Ahimot, vars son var Elkana, vars son var Sofaj, vars son var Nahat, vars son var Eliab, vars son var Jeroham, vars son var Elkana. Samuels söner var Joel, den förstfödde, och Abia, den andre. Merari hade sonen Mahli, vars son var Libni, vars son var Shimei, vars son var Ussa, vars son var Shimea, vars son var Haggia, vars son var Asaja. David utsåg dessa män att ansvara för sången i Herrens tempel när arken hade fått sin viloplats där. De gjorde tjänst inför mötestältets helgedom som sångare till dess att Salomo byggde Herrens tempel i Jerusalem. De utförde sin tjänst så som det var föreskrivet för dem. Dessa män tjänstgjorde, samt deras söner: Av kehatiternas söner: Heman, sångaren, son till Joel, son till Samuel, son till Elkana, son till Jeroham, son till Eliel, son till Toa, son till Sif, son till Elkana, son till Mahat, son till Amasaj, son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till Sefanja, son till Tahat, son till Assir, son till Ebjasaf, son till Korah, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel. Vidare hans bror Asaf, som hade sin plats på hans högra sida: Asaf, son till Berekja, son till Shimea, son till Mikael, son till Baaseja, son till Malkia, son till Etni, son till Sera, son till Adaja, son till Etan, son till Simma, son till Shimei, son till Jahat, son till Gershom, son till Levi. Deras bröder, Meraris söner, stod på den vänstra sidan: Etan, son till Kishi, son till Abdi, son till Malluk, son till Hashabja, son till Amasja, son till Hilkia, son till Amsi, son till Bani, son till Semer, son till Mahli, son till Mushi, son till Merari, son till Levi. Deras bröder, de övriga leviterna, var tillsatta att göra allt slags tjänst i tälthelgedomen, Guds hus. Men det var Aron och hans söner som frambar offer på brännofferaltaret och på rökelsealtaret. De utförde allt arbete i det allra heligaste och bringade försoning åt Israel, precis som Guds tjänare Mose hade befallt. Detta var Arons söner: hans son Eleasar, vars son var Pinehas, vars son var Abishua, vars son var Bucki, vars son var Ussi, vars son var Seraja, vars son var Merajot, vars son var Amarja, vars son var Ahitub, vars son var Sadok, vars son var Ahimaas. Detta är leviternas boplatser, efter deras tältläger inom deras område: Den första lotten föll på Arons söner av kehatiternas släkt. De gavs Hebron i Judas land med omgivande betesmarker. Men åkermarken och byarna som hörde till staden gavs åt Kaleb, Jefunnes son. Åt Arons söner gavs asylstäderna Hebron och Libna med betesmarker, Jattir och Eshtemoa med betesmarker, Hilen med betesmarker, Debir med betesmarker, Asan med betesmarker och Bet-Shemesh med betesmarker, och från Benjamins stam Geba med betesmarker, Alemet med betesmarker och Anatot med betesmarker. De hade sammanlagt tretton städer efter deras släkter. Åt Kehats övriga söner gavs genom lottning, från en stamsläkt, den stamhalva som utgjorde ena hälften av Manasses stam, tio städer. Åt Gershoms söner gavs tretton städer efter sina släkter från Isaskars stam, Ashers stam, Naftalis stam och Manasses stam i Bashan. Åt Meraris söner gavs genom lottning, efter sina släkter från Rubens stam, Gads stam och Sebulons stam, tolv städer. Israels söner gav åt leviterna dessa städer med betesmarker. Genom lottkastning gavs från Judas söners stam, Simeons söners stam och Benjamins söners stam de städer som är nämnda. Några bland Kehats söners släkter fick följande städer från Efraims stam som sitt område: asylstäderna: Shekem med betesmarker i Efraims bergsbygd, Gezer med betesmarker, Jokmeam med betesmarker, Bet-Horon med betesmarker, Ajalon med betesmarker och Gat-Rimmon med betesmarker, samt från ena hälften av Manasses stam Aner med betesmarker och Bilam med betesmarker. Detta tillföll Kehats övriga söners släkt. Åt Gershoms söner gavs från den släkt som utgjorde andra hälften av Manasses stam Golan i Bashan med betesmarker och Ashtarot med betesmarker. Från Isaskars stam gavs Kedesh med betesmarker, Dobrat med betesmarker, Ramot med betesmarker och Anem med betesmarker, från Ashers stam Mashal med betesmarker, Abdon med betesmarker, Hukok med betesmarker och Rehob med betesmarker, samt från Naftalis stam Kedesh i Galileen med betesmarker, Hammon med betesmarker och Kirjatajim med betesmarker. Meraris övriga söner fick från Sebulons stam Rimmono med betesmarker och Tabor med betesmarker. På andra sidan Jordanfloden mitt emot Jeriko, öster om Jordanfloden, gavs från Rubens stam Beser i öknen med betesmarker, Jahas med betesmarker, Kedemot med betesmarker och Mefaat med betesmarker, samt från Gads stam Ramot i Gilead med betesmarker, Mahanajim med betesmarker, Heshbon med betesmarker och Jaser med betesmarker. Isaskar hade fyra söner: Tola, Pua, Jashub och Shimron. Tolas söner var Ussi, Refaja, Jeriel, Jamaj, Jibsam och Samuel, överhuvuden för de familjer som härstammade från Tola. De var tappra krigsmän som enligt släktregistren var 22600 i antal på Davids tid. Ussis son var Jisraja. Och Jisrajas söner var Mikael, Obadja, Joel och Jishia, alltså fem, alla överhuvuden. Utöver dem hade de enligt deras släktregister 36000 krigsmän redo för krig, för de hade många hustrur och barn. Deras bröder i alla Isaskars släkter var tappra krigsmän, sammanlagt 87000 enligt deras släktregister. Benjamin hade tre söner: Bela, Beker och Jediael. Belas söner var Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri, alltså fem. De var överhuvuden för sina familjer och tappra krigsmän. 22034 man fanns i deras släktregister. Bekers söner var Semira, Joash, Elieser, Eljoenaj, Omri, Jeremot, Abia, Anatot och Alemet. Alla dessa var Bekers söner. I deras släktregister upptecknades 20200 man, överhuvuden för sina familjer och tappra krigsmän. Jediaels son var Bilhan. Bilhans söner var Jeush, Benjamin, Ehud, Kenaana, Setan, Tarshish och Ahishahar. Alla dessa var Jediaels söner. De var överhuvuden för sina familjer, 17200 tappra krigsmän redo för krig. Shuppim och Huppim var Irs söner. Hushim var Ahers son. Naftalis söner var Jahasiel, Guni, Jeser och Shallum, ättlingar till Bilha. Manasse hade sonen Asriel med sin arameiska bihustru. Hon födde också Makir, Gileads far. Makir tog till hustru Maaka, en syster till Huppim och Shuppim. Hans andre son hette Selofhad, som endast hade döttrar. Maaka, Makirs hustru, födde en son som hon gav namnet Peresh. Hans bror hette Sheresh. Hans söner var Ulam och Rekem. Ulams son var Bedan. Dessa var söner till Gilead, son till Makir, son till Manasse. Hans syster Hammoleket födde Ish-Hod, Abieser och Mahla. Shemidas söner var Ajan, Shekem, Likhi och Aniam. Efraims söner var Shutela, vars son var Bered, vars son var Tahat, vars son var Eleda, vars son var Tahat, vars son var Sabad, vars son var Shutela. Dessutom Eser och Eled, som dödades av några män från Gat som var födda i landet, för de hade dragit ner för att stjäla deras boskap. Då sörjde deras far Efraim länge, och hans bröder kom för att trösta honom. Han låg med sin hustru, och hon blev med barn och födde en son. Han gav honom namnet Beria, eftersom hemsökelse hade drabbat hans hus. Hans dotter hette Sheera. Hon byggde Nedre och Övre Bet-Horon, samt Ussen-Sheera. Hans son var Refa, vars son var Reshef, vars son var Tela, vars son var Tahan, vars son var Ladan, vars son var Ammihud, vars son var Elishama, vars son var Non, var son var Josua. Deras besittning och boplatser var Betel med dess orter, i öster Naaran och i väster Gezer med dess orter, dessutom Shekem med dess orter ända till Aja med dess orter. Manasses söner ägde Bet-Shan, Taanak, Megiddo och Dor, med deras omgivande orter. Där bodde sönerna till Josef, Israels son. Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel. Han var Birsaits far. Heber blev far till Jaflet, Somer och Hotam. Shua var deras syster. Jaflets söner var Pasak, Bimhal och Ashvat. De var Jaflets söner. Semers söner var Ahi och Rohaga, Jehubba och Aram. Hans bror Helems söner var Sofa, Jimna, Shelesh och Amal. Sofas söner var Sua, Harnefer, Shual, Beri, Jimra, Beser, Hod, Shamma, Shilsha, Jitran och Beera. Jeters söner var Jefunne, Pispa och Ara. Ullas söner var Ara, Hanniel och Risja. Alla dessa var Ashers söner, överhuvuden för sina familjer, utvalda tappra krigsmän, ledande furstar. De som var listade i deras släktregister för krigstjänst utgjorde 26000 man. Benjamin blev far till Bela, den förstfödde, Ashbel, den andre, Ahara, den tredje, Noha den fjärde, och Rafa, den femte. Belas söner: Addar, Gera, Abihud, Abishua, Naaman, Ahoa, Gera, Shefufan och Huram. Detta är Ehuds söner, som var familjeöverhuvuden bland dem som bodde i Geba och som blev bortförda till Manahat: Naaman, Ahia och Gera, han som förde dem bort och som blev far till Ussa och Ahihud. Shaharajim fick söner i Moab efter att han skilt sig från sina hustrur Hushim och Baara. Med sin hustru Hodesh fick han Jobab, Sibja, Mesha, Malkam, Jeush, Sakeja och Mirma. De var hans söner, överhuvuden för familjer. Med Hushim fick han sönerna Abitub och Elpaal. Elpaals söner var Eber, Misham och Shemed. Han var den som byggde Ono och Lod med omgivande orter. Beria och Shema var familjeöverhuvuden för dem som bodde i Ajalon. De fördrev dem som bodde i Gat. Ajo, Shashak, Jeremot, Sebadja, Arad, Eder, Mikael, Jishpa och Joha var Berias söner. Sebadja, Meshullam, Hiski, Heber, Jishmeraj, Jislia och Jobab var Elpaals söner. Jakim, Sikri, Sabdi, Elienaj, Silletaj, Eliel, Adaja, Beraja och Shimrat var Shimeis söner. Jishpan, Eber, Eliel, Abdon, Sikri, Hanan, Hananja, Elam, Antotja, Jifdeja och Peniel var Shashaks söner. Shamsheraj, Sheharja, Atalja, Jaareshja, Elia och Sikri var Jerohams söner. De var familjeöverhuvuden, ledare efter sin ättföljd. De bodde i Jerusalem. I Gibeon bodde Gibeons far. Hans hustru hette Maaka. Hans förstfödde son var Abdon, vidare Sur, Kish, Baal, Nadab, Gedor, Ajo och Seker. Miklot blev far till Shima. Även de bodde nära sina bröder i Jerusalem. Ner blev far till Kish, Kish till Saul och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Abinadab och Eshbaal. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal blev far till Mika. Mikas söner var Piton, Melek, Taarea och Ahas. Ahas blev far till Joadda, och Joadda till Alemet, Asmavet och Simri. Och Simri blev far till Mosa. Och Mosa blev far till Bina, vars son var Rafa, vars son var Elasa, vars son var Asel. Asel hade sex söner. De hette Asrikam, Bokeru, Ismael, Shearja, Obadja och Hanan. Alla dessa var Asels söner. Hans bror Esheks söner var Ulam, den förstfödde, Jeush, den andre, och Elifelet den tredje. Ulams söner var tappra krigsmän, bågskyttar. De hade många söner och sonsöner, etthundra femtio. Alla dessa var ättlingar till Benjamin. Alla i Israel upptecknades i släktregister. De är uppskrivna i boken om Israels kungar. Juda deporterades till Babel på grund av sin otrohet. De första som åter slog sig ner i sina besittningar och städer var vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare. En del söner av Juda, Benjamin, Efraim och Manasse bodde i Jerusalem: Utaj, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till Bani, en av sönerna till Peres, son av Juda. Av shiloniterna: Asaja, den förstfödde, och hans söner. Av Seras söner: Jeguel, och deras bröder, 690 personer. Av Benjamins söner: Sallu, son till Meshullam, son till Hodavja, son till Hassenua, Jibneja, son till Jerohams, Ela, son till Ussi, son till Mikri, och Meshullam, son till Shefatja, son till Reguel, son till Jibneja, och deras bröder efter deras ättföljd, 956 personer. Alla dessa män var överhuvuden för sina familjer. Av prästerna: Jedaja, Jojarib, Jakin, Asarja, son till Hilkia, son till Meshullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, ledaren i Guds hus, Adaja, son till Jeroham, son till Pashur, son till Malkia, och Maasaj, son till Adiel, son till Jasera, son till Meshullam, son till Meshillemit, son till Immer, och deras bröder, överhuvuden för sina familjer. De var 1760 väl skickade män för tjänstgöringen i Guds hus. Av leviterna: Shemaja, son till Hashub, son till Asrikam, son till Hashabja, av Meraris söner, samt Bakbackar, Heresh, Galal, Mattanja, son till Mika, son till Sikri, son till Asaf, Obadja, son till Shemaja, son till Galal, son till Jedutun, och Berekja, son till Asa, son till Elkana, som bodde i netofatiternas byar. Dörrvaktare: Shallum, Ackub, Talmon och Ahiman och deras bröder. Shallum var ledaren. De tjänstgör ännu vid Kungsporten på östra sidan. Detta var dörrvakterna i Levis söners läger. Shallum, son till Kore, son till Ebjasaf, son till Korah, samt hans bröder i sin fars familj korahiterna, hade till uppgift att hålla vakt vid tältets trösklar. Deras fäder hade hållit vakt vid ingången till Herrens läger. Pinehas, Eleasars son, hade tidigare varit ledare för dem. Herren var med honom. Sakarja, Meshelemjas son, var dörrvakt vid ingången till mötestältet. Det var 212 utvalda dörrvaktare vid trösklarna. De var upptecknade i släktregistret i sina byar. David och siaren Samuel hade insatt dem i deras betrodda tjänst. Så de och deras söner stod vid portarna till Herrens hus, tälthuset, och vaktade. Dörrvakterna stod posterade efter de fyra väderstrecken, öster, väster, norr och söder. Deras bröder i byarna omkring, skulle då och då bistå dem i perioder om sju dagar. De fyra främsta dörrvakterna, som var leviter, var betrodda att ha ansvar för kamrarna och förråden i Guds hus. De tillbringade natten runt om Guds hus, för deras uppgift var att vakta och att varje morgon öppna portarna. Några av dem hade ansvar för de kärl som användes vid tjänstgöringen. De räknade dem både när de bars in och när de bars ut. Några av dem var utsedda att ansvara för de vanliga kärlen och helgedomens övriga kärl, även för det fina mjölet, vinet, oljan, rökelsen och de väldoftande kryddorna. Några av prästernas söner tillredde kryddblandningen. Mattitja, en av leviterna, korahiten Shallums förstfödde, var betrodd för bakningen av offerbröden. Några av deras bröder från kehatiternas söner hade ansvar för närvarobröden och skulle förbereda dem varje sabbat. Så var det sångarna som var överhuvuden för de levitiska familjerna och höll till i tempelkamrarna. De var fria från all annan tjänstgöring eftersom de var upptagna av sin tjänst dag och natt. De var överhuvuden för leviternas familjer, ledare efter sin ättföljd. De bodde i Jerusalem. I Gibeon bodde Gibeons far Jeguel. Hans hustru hette Maaka. Hans förstfödde son var Abdon, följd av Sur, Kish, Baal, Ner, Nadab, Gedor, Ajo, Sakarja och Miklot. Och Miklot blev far till Shimam. Även de bodde nära sina bröder i Jerusalem. Ner blev far till Kish, Kish till Saul, och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Abinadab och Eshbaal. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal blev far till Mika. Mikas söner var Piton, Melek och Taharea. Ahas blev far till Jara, och Jara till Alemet, Asmavet och Simri, och Simri blev far till Mosa. Mosa blev far till Bina. Hans son var Refaja, vars son var Elasa, vars son var Asel. Asel hade sex söner. De hette Asrikam, Bokeru, Ismael, Shearja, Obadja och Hanan. De var Asels söner. Filisteerna krigade mot Israel. Och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. Filisteerna hann ifatt Saul och hans söner. Och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua. Striden hårdnade alltmer kring Saul. Han upptäcktes av bågskyttarna och blev sårad av dem. Han sa till sin väpnare: ”Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de där oomskurna kommer och torterar mig.” Men hans väpnare som var skräckslagen ville inte. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig på det. När väpnaren såg att Saul var död kastade sig också han på sitt svärd och dog. Så dog Saul och hans tre söner. Alla som tillhörde hans hus dog samtidigt. När alla Israels män i dalen såg att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem. Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna. De fann då Saul och hans söner som låg döda på berget Gilboa. De plundrade Saul och tog med sig hans huvud och hans vapen. Så sände de bud runt om i filisteernas land för att meddela den goda nyheten för sina avgudar och för folket. De lade hans vapen i sitt gudatempel och hängde upp skallen i Dagons tempel. När invånarna i Jabesh i Gilead hörde om allt som filisteerna hade gjort med Saul, bröt alla vapenföra män upp. De tog liken av Saul och hans söner och förde dem till Jabesh. De begravde deras ben under terebinten i Jabesh och fastade sedan i sju dagar. Saul dog eftersom han var trolös mot Herren. Han höll inte Herrens ord. Och han hade rådfrågat ett medium för att få svar. Han sökte inte svar från Herren. Därför dödade Herren honom och överförde kungadömet till David, Jishajs son. Hela Israel samlades till David i Hebron och sa: ”Vi är av samma kött och blod som du. Redan förut när Saul var kung var det du som anförde Israel. Och Jahve din Gud sa till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara mitt folk Israels furste.” Så Israels alla äldste kom till kungen i Hebron. Där slöt kung David ett förbund med dem inför Herren. Och de smorde David till kung över Israel, enligt Herrens ord genom Samuel. David marscherade med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus. Jebusiterna levde där i landet. De sa till David: ”Du kommer aldrig in här!” Likväl erövrade David Sions borg, det är Davids stad. David sa: ”Den som först angriper jebusiterna ska bli huvud och överbefälhavare.” Joab, Serujas son, kom upp först, och han blev huvud. David slog sig ner i borgen, och därför kallades den Davids stad. Han byggde omkring staden, från terrassen och runt om. Och Joab återställde resten av staden. David blev allt mäktigare. Och härskarornas Herre var med honom. Detta är de främsta bland Davids krigshjältar, som starkt stödde honom i hans rike. Och tillsammans med hela Israel gjorde de honom till kung över Israel enligt Herrens ord. Detta är förteckningen över Davids krigshjältar: Jashobeam, son till en hakmonit, den främste av de trettio. Han använde spjutet och dödade trehundra vid ett tillfälle. Därnäst kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo. Han var en av de tre hjältarna. Han var med David vid Pas-Dammim när filisteerna hade samlats där till strid. Där fanns en åker full med korn. Och folket flydde för filisteerna. Då ställde de sig mitt på åkern och försvarade den. De slog filisteerna, och Herren gav en stor seger. Tre av de trettio främsta männen gick ner över klippan till David vid Adullams grotta. En avdelning filisteer var lägrad i Refaimdalen. David befann sig då på borgen, medan filisteerna hade en förpost vid Betlehem. David blev hemskt törstig och sa: ”Om ändå någon kunde ge mig vatten från brunnen vid Betlehems stadsport!” Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och drog upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport. De tog med det och bar det till David, men han vägrade dricka det. Istället öste han ut det åt Herren. Han sa: ”Aldrig inför min Gud att jag skulle göra det! Skulle jag dricka dessa mäns blod? De riskerade sina liv, det var ju livsfarligt!” Så han vägrade dricka det. Sådant gjorde de tre hjältarna. Abshaj, Joabs bror, var den främste av tre andra. Han lyfte sitt spjut och dödade trehundra. Han fick ett aktat namn bland de tre, ja, han var mer ansedd än någon av de tre och blev deras befälhavare. Men han nådde inte upp till de tre första. Benaja, son till Jojada från Kabseel, var en modig man som utförde många stordåd. Han hade ihjäl de båda sönerna till Ariel från Moab. Det var också han som en dag då det snöade steg ner och dödade ett lejon i brunnen. Vidare dödade han egyptiern, en reslig man som var två och en halv meter lång. Egyptiern hade i handen ett spjut, tjockt som en vävbom. Men Benaja gick emot honom med en klubba och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. Sådana bedrifter utförde Benaja, Jojadas son. Han fick ett aktat namn bland de tre krigshjältarna. Han var mer ansedd än de trettio. Men han nådde inte upp till de tre första. David satte honom över sin livvakt. De tappra krigshjältarna var: Asael, Joabs bror, Elhanan, Dodos son från Betlehem, Shammot från Harod, Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son från Tekoa, Abieser från Anatot, Sibbekaj från Husha, Ilaj från Ahoa, Maharaj från Netofa, Heled, Baanas son från Netofa, Itaj, Ribajs son från Gibea i Benjamin, Benaja, piratoniten, Huraj från Gaashs dalar, Abiel från Araba, Asmavet från Bahurim, Eljaba från Shaalbon, Hashemsönerna från Gison, Jonatan, Shages son från Harar, Ahiam, Sakars son från Harar, Elifal, Urs son, Hefer från Mekera, Ahia från Pelon, Hesro från Karmel, Naaraj, Esbais son, Joel, bror till Natan, Mibhar, Hagris son, Selek från Ammon, Nahraj från Beerot, väpnare åt Joab, Serujas son, Ira från Jeter, Gareb från jeter, Uria, hettiten, Sabad, Alajs son, rubeniten Adina, Shisas son, överhuvud för rubeniterna, och trettio man med honom, Hanan, Maakas son, Joshafat från Mitne, Ussia från Ashtarot, Shama och Jeguel, söner till Hotam från Aroer, Jediael, Shimris son, och hans bror Joha från Tis, Eliel från Machavim, Jeribaj och Joshavja, Elnaams söner, Jitma från Moab, Eliel, Obed och Jaasiel från Mesoba. Detta är de som kom till David i Siklag medan han höll sig undan från Saul, Kishs son. De hörde till de krigshjältar som bistod honom under kriget. De var beväpnade med bågar och kunde skjuta pilar och slunga stenar med både höger och vänster hand. De var Sauls släktingar, från Benjamins stam: Ahieser, den främste, och Joash, söner till Hashemaas från Giba, Jesuel och Pelet, söner till Asmavet, Beraka, Jehu från Anatot, Jishmaja från Gibon, en av de trettio krigshjältarna och ledare för de trettio, Jeremia, Jahasiel, Johanan, Josabad från Gedera, Elusaj, Jerimot, Bealja, Shemarja, Shefatja från Haruf, Elkana, Jishia, Asarel, Joeser och Jashobeam, av korahiternas släkt, Joela och Sebadja, söner till Jeroham från Gedor. Av gaditerna gick några över till David vid bergfästet i öknen. De var tappra, skickliga och erfarna krigsmän rustade med sköld och spjut. Deras ansikten var som lejons och de var snabba som bergens gaseller: Eser, den främste, Obadja den andre, Eliab den tredje, Mashmanna den fjärde, Jeremia den femte, Attaj den sjätte, Eliel den sjunde, Johanan den åttonde, Elsabad den nionde, Jeremia den tionde, Makbannaj den elfte. Dessa var av Gads söner och var befälhavare i armén. Den minste motsvarade hundra man, den störste tusen. Det var dessa som i första månaden gick över Jordanfloden när den svämmade över alla sina bräddar. De drev bort alla i dalarna åt öster och åt väster. Det kom några män från Benjamin och Juda till David vid bergfästet. David gick ut emot dem och sa: ”Kommer ni till mig med fredliga avsikter och vill bistå mig, så är jag redo att förena mig med er. Men kommer ni för att förråda mig till mina fiender fastän jag inte gjort något illa, då ska våra fäders Gud se det och straffa er.” Anden kom över Amasaj, den främste bland de trettio, och han sa: ”Vi tillhör dig, David, vi stöder dig, du Jishajs son! Välgång och fred till dig, och fred till dem som bistår dig, för din Gud bistår dig!” Då tog David emot dem och gjorde dem till befälhavare i sin krigstrupp. Från Manasse gick några över till David när han med filisteerna drog ut i kriget mot Saul. Men David och hans män bistod inte filisteerna, för filisteernas furstar hade rådslag och skickade sedan bort honom. De sa: ”Vi riskerar våra huvuden om han går över till sin herre Saul!” När han gav sig iväg till Siklag gick dessa från Manasse över till honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och Silletaj, ledare för tusentals krigsmän från Manasse. De hjälpte David mot rövarbanden, för de var alla tappra krigsmän och blev befälhavare i armén. Dagligen kom det folk till David för att bistå honom. Till slut hade han en stor och överväldigande armé. Detta är antalet av de vapenföra krigsmän som kom till David i Hebron för att efter Herrens befallning överföra Sauls kungamakt till honom: Från Judas söner: 6800 vapenföra män med sköld och spjut. Från Simeons söner: 7100 tappra krigsmän. Från Levis söner: 4600, vidare Jojada, fursten inom Arons släkt, med 3700 män, och Sadok, en tapper ung man, med 22 befälhavare från sin fars släkt. Från Benjamins söner, Sauls stamfränder: 3000 – de flesta av dem var vid den tiden lojala mot Sauls hus –. Från Efraims söner: 20800 tappra krigsmän, berömda män i sina familjer. Från Manasses halva stam: 18 000 män som var utsedda att komma och göra David till kung. Från Isaskars söner kom män som förstod tidens tecken och visste vad Israel borde göra: 200 befälhavare med sina stamfränder under sig. Från Sebulon: 50000 vapenföra män rustade för krig med alla slags vapen. De ställde upp med odelad lojalitet. Från Naftali: 1000 officerare, med 37000 väpnade män med sköld och spjut. Från Dan: 28600 krigsrustade män. Från Asher: 40000 vapenföra män, krigsrustade. Från andra sidan Jordanfloden, från rubeniterna, gaditerna och andra hälften av Manasses stam: 120000 män rustade med alla slags vapen. Alla dessa krigsmän kom till Hebron, redo för strid och fast beslutna att göra David till kung över hela Israel. Även det övriga Israel var enigt i att göra David till kung. De var där hos David i tre dagar. De åt och drack, för deras bröder sörjde för dem. Också från boende i närheten, ja, ända från Isaskar, Sebulon och Naftali, kom de med mängder av mat till dem, på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar. Det var mjöl, fikonkakor, russinkakor, vin, olja, kor och får, för det rådde glädje i Israel. David rådgjorde med befälen över tusen och över hundra, och med furstarna. Sedan sa David till hela Israels församling: ”Om ni samtycker och om det är från Jahve vår Gud, låt oss då meddela överallt till våra bröder över hela Israel och även till prästerna och leviterna i deras städer med betesmarker, att de ska samlas hos oss. Låt oss flytta tillbaka vår Guds ark till oss, för under Sauls tid frågade vi aldrig efter den.” Hela församlingen bejakade detta, för alla tyckte förslaget var bra. Så David samlade hela Israel, från Shihor i Egypten till Lebo-Hamat, för att föra Guds ark från Kirjat-Jearim. David drog med hela Israel upp till Baala, till Kirjat-Jearim som tillhör Juda. Därifrån ville han föra upp Guds ark, den som Jahves namn blir ropat ut över, han som tronar på keruberna. De satte Guds ark på en ny vagn och förde den från Abinadabs hus. Ussa och Ajo körde vagnen. David och hela Israel dansade inför Guds ansikte med liv och lust och sjöng till harpor, lyror, tamburiner, cymbaler och trumpeter. Men när de kom till Kidons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen för att ta tag i arken. Då tändes Herrens vrede mot Ussa. Han slog honom för att han sträckte ut handen mot arken. Så Ussa dog där inför Gud. David blev upprörd över Herrens utfall mot Ussa. Platsen blev kallad Peres-Ussa och heter så än i dag. David fruktade Gud den dagen och sa: ”Hur skulle Guds ark kunna komma till mig?” Så David flyttade inte in arken till sig i Davids stad. Han ställde den i gatiten Obed-Edoms hus, där Guds ark förblev i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edoms husfolk och allt han ägde. Kung Hiram i Tyros sände en beskickning till David. De kom med cederträ och hade med sig murare och snickare. De byggde ett palats åt David. Då förstod David att Herren hade befäst honom som kung över Israel och högt upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull. David tog sig fler hustrur från Jerusalem. Och fler söner och döttrar föddes åt David. Detta är namnen på de söner han fick i Jerusalem: Shammua, Shobab, Natan, Salomo, Jibhar, Elishua, Elpelet, Noga, Nefeg, Jafia, Elishama, Beeljada och Elifelet. När filisteerna hörde att David blivit smord till kung över hela Israel gav de sig ut för att söka efter David. När David hörde det drog han ut mot dem. Filisteerna kom och ryckte in i Refaimdalen. David frågade Gud: ”Ska jag dra upp mot filisteerna? Ger du dem i min hand?” Herren svarade: ”Dra upp! Jag ska ge dem i din hand.” Så kom de till Baal-Perasim. Där besegrade David dem, och sa: ”Som en flodvåg bröt Gud ner mina fiender genom min hand.” Därav fick platsen namnet Baal-Perasim. Filisteerna lämnade sina gudar där, och David befallde att de skulle brännas upp. Men filisteerna ryckte in i dalen igen. David frågade åter Gud, som svarade: ”Dra inte upp efter dem. Gå runt dem och angrip dem från det håll där bakaträden står. När du hör ljudet av steg i bakaträdens toppar ska du dra ut till strid, för då har Gud gått ut framför dig för att slå filisteernas armé.” Och David gjorde som Gud befallde honom. De angrep filisteernas armé från Gibeon till Gezer. Ryktet om David spreds i alla länder. Och Herren gjorde så att alla folk var rädda för David. David byggde hus åt sig i Davids stad. Och han iordningställde en plats åt Guds ark och reste ett tält åt den. David sa: ”Inga andra än leviterna får bära Guds ark, för dem har Herren utvalt att bära Guds ark och tjäna honom för alltid.” David samlade hela Israel till Jerusalem för att hämta upp Herrens ark till den plats som han iordningställt åt den. David samlade Arons söner och leviterna: Av Kehats söner: Uriel, deras ledare, och hans 120 bröder. Av Meraris söner: Asaja, deras ledare, och hans 220 bröder. Av Gershoms söner: Joel, deras ledare, och hans 130 bröder. Av Elisafans söner: Shemaja, deras ledare, och hans 200 bröder. Av Hebrons söner: Eliel, deras ledare, och hans 80 bröder. Av Ussiels söner: Amminadab, deras ledare, och hans 112 bröder. David kallade till sig prästerna Sadok och Abjatar samt leviterna Uriel, Asaja, Joel, Shemaja, Eliel och Amminadab. Och han sa till dem: ”Ni är överhuvuden för leviternas familjer. Helga er tillsammans med era bröder. För sedan Jahves, Israels Guds, ark upp till den plats som jag har iordningställt åt den. Det var för att ni leviter inte var med förra gången som Jahve vår Gud gjorde ett utfall mot oss. Vi sökte ju inte honom på rätt sätt.” Då helgade prästerna och leviterna sig för att föra upp Jahves, Israels Guds, ark. Och leviterna bar nu Guds ark med bärstänger på sina axlar, så som Mose hade befallt i enlighet med Herrens ord. David sa åt leviternas ledare att utse sina bröder sångarna att tjänstgöra med musikinstrument. De skulle spela på lyror, harpor och cymbaler medan de sjöng högt av glädje. Leviterna utsåg då Heman, Joels son, och av hans bröder Asaf, Berekjas son, och av deras bröder, Meraris söner, Etan, Kushajas son, och med dem deras bröder nästa i rang: Sakarja, Jaasiel, Shemiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja, Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel, dörrvakterna. Sångarna Heman, Asaf och Etan skulle slå på kopparcymbaler. Sakarja, Asiel, Shemiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och Benaja skulle spela på lyror till alamot. Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja skulle leda sången med åttasträngade harpor. Kenanja var ledare för leviterna som bar arken. Han instruerade i bärteknik, för han hade gott omdöme. Berekja och Elkana var dörrvaktare vid arken. Prästerna Shebanja, Joshafat, Netanel, Amasaj, Sakarja, Benaja och Elieser, blåste trumpet framför Guds ark. Obed-Edom och Jehia var dörrvaktare vid arken. Så gick David, Israels äldste och tusenmansbefälen iväg för att hämta upp Herrens förbundsark från Obed-Edoms hus under jubel. Eftersom Gud hjälpte leviterna som bar Herrens förbundsark offrade de sju tjurar och sju baggar. David var klädd i en mantel av fint linne, så även alla leviterna som bar arken, sångarna och Kenanja som ledde sångarna när de bar. Dessutom bar David en linne-efod. Hela Israel hämtade upp Herrens förbundsark med jubelrop, till musik och toner av horn, trumpeter, cymbaler, lyror och harpor. När Herrens förbundsark kom in i Davids stad tittade Sauls dotter Mikal ut genom fönstret. Hon fick då se kung David hoppa och skratta, och fick innerligt förakt för honom. De förde in Guds ark och ställde den i tältet som David hade rest åt den. Och de frambar brännoffer och fredsoffer inför Guds ansikte. När David hade framburit brännoffer och fredsoffer, välsignade han folket i Jahves namn. Till varje man och kvinna i Israel gav han en brödkaka, en dadelkaka och en russinkaka. Han utsåg några leviter till att tjänstgöra inför Herrens ark. De skulle prisa, tacka och lova Jahve, Israels Gud. Asaf var ledare, efter honom Sakarja, sedan Jegiel, Shemiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom och Jegiel med lyror och harpor, Asaf skulle slå på cymbaler. Och prästerna Benaja och Jahasiel skulle ständigt blåsa i trumpeter framför Guds förbundsark. Den dagen bestämde David för första gången att Asaf och hans bröder skulle tacka Herren: Tacka Jahve, anropa hans namn! Berätta om hans gärningar bland folken. Sjung och spela till honom! Tala om alla hans mirakler. Var stolta i hans heliga namn! Gläds i hjärtat, ni som söker Jahve. Sök Herren och hans styrka, sök alltid hans ansikte. Kom ihåg hans mirakler, hans tecken, och de domar han uttalat, ni Israels söner, hans tjänare, ni Jakobs söner, hans utvalda. Han är Jahve vår Gud. Hans domar drabbar hela jorden. Glöm aldrig hans förbund, det ord han befallt för tusen släktled, förbundet han slöt med Abraham, hans ed till Isak. Han stadfäste det som lag åt Jakob, som ett evigt förbund åt Israel: ”Jag ger dig landet Kanaan till arv och egendom.” De var mycket få, och de var främlingar i Kanaan. Och de vandrade från land till land, från ett rike till ett annat folk. Men han tillät ingen förtrycka dem. Han förmanade kungar för deras skull: ”Rör inte mina smorda, gör inget ont mot mina profeter!” Sjung till Herren, hela jorden! Kungör det goda budskapet om hans frälsning dag efter dag! Berätta bland folkslagen om hans härlighet, bland alla folk om hans mirakler. För Herren är stor och mycket lovprisad. Han som är över alla gudar ska fruktas. För folkens alla gudar är intighet, men Herren skapade himlen. Glans och majestät från hans ansikte, makt och glädje i hans helgedom. Ge Herren, folk och släkter, ge Herren ära och makt. Ge Jahve den ära hans namn ska ha. Kom med gåvor inför hans ansikte! Tillbe Herren i helig skrud. Darra inför honom, hela jorden! Världen står fast och orubblig. Låt himlen glädjas och jorden jubla. De ska säga bland folken: Herren regerar! Låt havet och allt däri brusa högt, låt fälten och allt därpå fröjdas. Då ska skogens alla träd jubla inför Herrens ansikte. För han kommer för att döma jorden. Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Säg: Fräls oss, du vår frälsnings Gud! Samla oss och rädda oss från folken så att vi får tacka ditt heliga namn och vara stolta över dina lovvärda gärningar. Lov och pris till Jahve, Israels Gud, från evighet till evighet! Och hela folket ska säga: ”Amen!” och prisa Herren. David lät Asaf och hans bröder bli kvar där inför Herrens förbundsark. De skulle ständigt tjänstgöra inför arken enligt ordningen för varje dag, liksom Obed-Edom och hans sextioåtta bröder. Obed-Edom, Jedutuns son, och Hosa skulle vara dörrvaktare. Prästen Sadok och hans prästbröder lät David bli kvar inför Herrens tälthelgedom på offerhöjden i Gibeon. De skulle ständigt, morgon och kväll, frambära brännoffer åt Herren på brännofferaltaret, och göra allt som var skrivet i den lag som Herren gett Israel. Tillsammans med dem var också Heman och Jedutun och de andra utvalda som nämnts vid namn. De skulle tacka Herren, för hans trogna kärlek är evig. Heman och Jedutun förvarade trumpeter och cymbaler för musikerna, samt andra musikinstrument för gudstjänsten. Jedutuns söner var dörrvaktare. Sedan gick allt folket, varje man, hem till sitt. Och David vände hem för att välsigna sitt husfolk. Det hände när David satt i sitt hus att han sa till profeten Natan: ”Se, här bor jag i ett cederhus medan Herrens förbundsark bor i ett tält.” Natan sa till David: ”Gå till verket med allt som ligger på ditt hjärta, för Gud är med dig.” Men det hände den natten att Guds ord kom till Natan: ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Det är inte du som ska bygga ett hus åt mig att bo i. Jag har inte bott i ett hus från den dag jag förde Israel hit upp till denna dag. Jag har flyttat från tält till tält, från boning till boning. Jag har färdats överallt med hela Israel. Sa jag någonsin ett ord till någon av Israels domare, som jag satte till herdar för mitt folk: Varför har ni inte byggt mig ett cederhus? Säg nu till min tjänare David: Så säger härskarornas Herre: Jag hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, och satte dig till furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig överallt dit du gick. Jag har utrotat alla dina fiender för dig. Jag ska göra dig lika ryktbar som de största namnen på jorden. Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera dem där. De ska få bo där utan att störas. De ska inte utsugas mer av onda män som förr, som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender. Nu kungör jag för dig att Herren ska bygga ett hus åt dig. När dina dagar fullbordats och du går till dina fäder ska jag resa upp en ättling efter dig, en av dina söner. Jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son. Min trogna kärlek ska inte avlägsnas från honom, så som jag avlägsnade den från den som var före dig. Jag ska befästa honom i mitt hus och i mitt rike för evigt, och hans tron ska stå fast för evigt.” Natan framförde till David alla dessa ord och hela denna uppenbarelse. Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa: ”Vem är jag, Herre Jahve? Och vad är mitt hus eftersom du fört mig hit? Och ändå var det för lite i dina ögon, o Gud. Du har även talat om din tjänares hus i framtiden. Och du har sett till mig som en man av hög rang, Jahve Gud. Vad mer ska David säga till dig om den ära du visat din tjänare? Du känner din tjänare. Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja har du gjort allt detta väldiga och förkunnat alla dessa väldiga ting. Jahve, ingen är som du. Och det finns ingen Gud förutom dig, efter allt vad vi har hört. Vilka är som ditt folk Israel, ett enastående folk på jorden? Gud friköpte folket åt sig som sitt eget och gjorde sig ett stort och fruktat namn när han fördrev folkslagen för ditt folk som du friköpte från Egypten. Du har gjort ditt folk Israel som ditt folk för evig tid. Och du, Jahve, har blivit deras Gud. Låt det nu stå fast för evigt, Jahve, det ord du talat angående din tjänare och hans hus. Uppfyll ditt löfte. Då ska ditt namn stå fast och vara upphöjt för evigt och folk ska säga: Härskarornas Herre, Israels Gud, är Gud över Israel. Och din tjänare Davids hus ska befästas inför dig. För du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du ska bygga ett hus åt honom. Därför har din tjänare fått mod att be inför dig. Och nu, Jahve, du är Gud. Och du har lovat din tjänare detta goda. Det har nu behagat dig att välsigna din tjänares hus, så att det förblir för evigt inför dig. För du, Herre, har välsignat det, och det är välsignat för evigt.” En tid därefter besegrade David filisteerna och kuvade dem. Han tog också Gat med kringliggande orter från dem. David besegrade även moabiterna, som blev Davids tjänare och som betalade skatt till honom. Och vid Hamat besegrade David kung Hadadezer av Soba, då denne drog ut för att befästa sitt välde vid floden Eufrat. David tog från honom 1000 vagnar, 7000 ryttare och 20000 fotsoldater. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna, men skonade hundra. Arameerna från Damaskus kom för att bistå kung Hadadezer av Soba. Men David dödade 22000 man av dem. David placerade trupper bland arameerna i Damaskus. Arameerna blev Davids slavar, och skattskyldiga. Herren gav seger åt David var han än drog fram. David tog de guldsköldar som hade tillhört Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem. Och från Hadadezers städer Tibhat och Kun tog David en stor mängd koppar. Av den gjorde Salomo kopparhavet, pelarna och kopparkärlen. Kung Toi i Hamat fick höra att David hade besegrat Sobas kung Hadadezers hela armé. Så Toi sände sin son Hadoram till kung David med fredshälsning och välsignelse för att David krigat mot Hadadezer och besegrat honom. Hadadezer och Toi hade nämligen krigat mot varandra. Han hade med sig alla slags kärl av guld, silver och koppar. Även dessa avskilde kung David åt Herren, tillsammans med det silver och guld han hade fört med sig hem från alla andra folk: från edomiterna, moabiterna, ammoniterna, filisteerna och amalekiterna. Abshaj, Serujas son, hade ihjäl edomiterna i Saltdalen, 18 000 man. David utplacerade trupper i Edom, och alla edomiter blev Davids slavar. Herren gav seger åt David var han än drog fram. David regerade över hela Israel och behandlade allt sitt folk rättvist och rättfärdigt. Joab, Serujas son, var befälhavare, och Joshafat, Ahiluds son, var kansler. Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Abjatars son, var präster, och Shavsha var sekreterare. Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna. Och Davids söner var de främsta vid kungens sida. En tid därefter dog Nahash, ammoniternas kung. Han efterträddes av sin son. Då sa David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Så David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far. När Davids tjänare kom till ammoniternas land för att trösta Hanun, sa ammoniternas furstar till Hanun: ”Tror du det är för att hedra din far som David sänt tröstare till dig? Nej, det är för att samla information och förstöra och spionera i landet som hans tjänare har kommit till dig.” Då grep Hanun Davids tjänare. Han lät raka av dem och klippa av halva deras kläder upp till höften, och sände iväg dem. Några kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, eftersom männen blivit så grovt förödmjukade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills skägget växt ut. Kom sedan tillbaka.” Ammoniterna förstod att David nu avskydde dem. Så Hanun och ammoniterna skickade drygt trettio ton silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, Aram-Maaka och Soba. De lejde 32000 vagnar samt kungen i Maaka med hans armé. De kom och slog läger framför Medeba. Även ammoniterna kom från sina städer för att kriga. När David hörde det sände han ut Joab med hela armén av mäktiga krigsmän. Ammoniterna marscherade ut och ställde upp sig till strid vid stadsporten, medan kungarna som kommit dit gick i ställning för sig själva på öppna fältet. Joab såg att fiender fanns både framför och bakom honom. Han valde då ut Israels bästa krigare och ställde upp dem mot arameerna. Resten av armén överlät han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. Han sa: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du bistå mig, och blir ammoniterna för starka för dig bistår jag dig. Var starka! Ja, vi ska visa oss starka för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.” Joab och hans män avancerade för strid mot arameerna, som flydde för honom. När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde också de för hans bror Abishaj och gick in i staden. Och Joab återvände till Jerusalem. Arameerna såg att de hade besegrats av Israel, så de sände bud efter arameerna som befann sig på andra sidan Eufrat. De ryckte ut anförda av Shofak, Hadadezers överbefälhavare. David fick veta det och samlade hela Israel och gick över Jordanfloden. Han avancerade mot arameerna och gick i ställning mot dem. Och när David ställde upp sig i slagordning mot dem gick de till angrepp mot honom. Men arameerna flydde för Israel. David dödade av arameerna manskapet på 7000 vagnar och 40000 fotsoldater. Han dödade också deras överbefälhavare Shofak. Hadadezers tjänare insåg att de hade blivit besegrade av israeliterna. Då slöt de fred med David och underkastade sig honom. Därefter ville inte arameerna hjälpa ammoniterna mer. När våren kom då kungar drar ut i fält, marscherade Joab ut med armén och härjade i ammoniternas land. Han kom till Rabba och belägrade staden. Men David blev kvar i Jerusalem. Joab angrep Rabba och förstörde det. David tog kronan från huvudet på deras kung. Han fann att den var av guld och en ädelsten, och den vägde trettio kilo. Den sattes på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var enormt. Han förde ut folket därinne och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor. Likadant gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan återvände David med allt folket till Jerusalem. Därefter uppstod en strid med filisteerna vid Gezer. Hushatiten Sibbekaj dräpte där Sippaj, en ättling till Rafa. Och filisteerna blev kuvade. Och det blev ännu en strid med filisteerna. Elhanan, Jairs son, hade då ihjäl Lachmi, Goliats bror från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. Sedan krigades det igen vid Gat. Där deltog en reslig man med sex fingrar och sex tår, sammanlagt tjugofyra. Han var också ättling till Rafa. Han hånade Israel, men Jonatan, son till Davids bror Shimea, hade ihjäl honom. Dessa var ättlingar till Rafa i Gat. De dödades av David och hans män. Satan ställde sig upp mot Israel. Han eggade David att räkna Israel. Så David sa till Joab och till krigsfolkets befälhavare: ”Gå och räkna Israel från Beer-Sheba till Dan. Ge mig besked så att jag får veta deras antal.” Joab svarade: ”Må Herren föröka sitt krigsfolk hundrafalt! Min herre och kung, är de inte alla min herres tjänare? Så varför vill min herre göra detta? Varför dra skuld över Israel?” Men kungens ord stod fast mot Joab. Så Joab gav sig av och reste omkring i hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. Och Joab informerade David om antalet krigsfolk: I Israel fanns 1 100 000 svärdbeväpnade krigsmän. I Juda fanns 470 000 svärdbeväpnade krigsmän. Men Joab hade inte inkluderat Levi och Benjamin i räkningen, för Joab tyckte kungens befallning var hemsk. Det som hade hänt var ont i Guds ögon, så han straffade Israel. Då sa David till Gud: ”Jag har syndat svårt genom min handling. Men förlåt nu din tjänares skuld, för jag har handlat vansinnigt.” Och Herren talade till Gad, Davids siare: ”Gå och säg till David: Så säger Herren: Jag ger dig tre val. Välj ett, och det ska jag göra mot dig.” Så Gad kom till David och berättade för honom och sa: ”Så säger Herren: Välj! Antingen svält i tre år. Eller tre månaders förödelse av dina fiender utan att undkomma deras svärd. Eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar medan Herrens ängel fördärvar i hela Israel. Bestäm vilket svar jag ska ge honom som sänt mig.” David svarade Gad: ”Det här känns fruktansvärt. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är stor. I människohand vill jag inte falla.” Herren sände då pest i Israel så att sjuttiotusen israeliter dog. Gud sände en ängel mot Jerusalem för att fördärva det. Men när Herren såg ängeln fördärva sörjde han över ofärden. Han sa till ängeln som fördärvade: ”Stopp! Dra tillbaka din hand.” Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats. David lyfte blicken och såg Herrens ängel stå mellan himmel och jord med draget svärd i handen. Det var riktat mot Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten. David sa till Gud: ”Det var ju jag som befallde att folket skulle räknas. Det är jag som syndat och handlat ont. Men vad har dessa får gjort? Jahve min Gud, låt din hand drabba mig och min fars hus. Men låt inte plåga drabba ditt folk!” Herrens ängel befallde Gad att säga till David att gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats. Så David gick upp dit så som Gad hade sagt i Jahves namn. Ornan vände sig om och fick se ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig, men Ornan fortsatte att tröska vete. När David kom till Ornan såg han upp och fick syn på David. Han lämnade tröskplatsen och föll ner för David med ansiktet mot marken. David sa till Ornan: ”Ge mig tröskplatsen. Jag vill där bygga ett altare åt Herren. Låt mig få den mot full betalning, så att plågan upphör bland folket.” Då svarade Ornan: ”Ta den! Min herre kungen får göra vad han tycker är bäst. Här är oxar till brännoffer, tröskvagnar till ved och vete till matoffer. Jag ger dig allt.” Men kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte frambära åt Herren det som är ditt och offra brännoffer utan kostnad.” David gav Ornan sju kilo guld i full vikt för platsen. Och David byggde där ett altare åt Herren och frambar brännoffer och fredsoffer. Han ropade till Herren, som svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret. Sedan talade Herren till ängeln, som stack tillbaka sitt svärd i skidan. I den stund när David såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, offrade han där. Herrens tälthelgedom, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret stod vid den tiden på offerhöjden i Gibeon. Men David vågade inte gå dit in för att söka Gud eftersom han var rädd för svärdet som Herrens ängel bar. David sa: ”Här är platsen där Jahves, Guds, hus ska vara och här ska Israel ha sitt brännofferaltare.” David befallde att de främlingar som fanns i Israel skulle samlas. Han utsåg stenhuggare som skulle hugga ut stenblock till Guds tempel. David skaffade mängder av järn till spikar för portarnas dörrar och till krampor, samt koppar i omätliga mängder och oräkneliga cederbjälkar. För sidonierna och tyrierna kom med väldigt mycket cederträ till David. David sa: ”Min son Salomo är ung och vek, och huset som ska byggas åt Herren ska bli så storslaget att det blir berömt och prisat i alla länder. Jag ska därför göra förberedelser för templet.” Så David gjorde omfattande förberedelser innan han dog. Han kallade till sig sin son Salomo och påbjöd honom att bygga ett tempel åt Jahve, Israels Gud. David sa till Salomo: ”Min son, jag hade själv för avsikt att bygga ett tempel åt Jahve, min Guds namn. Men Herrens ord kom till mig: ’Du har slaktat så många och fört stora krig. Du ska inte bygga ett tempel åt mitt namn, för du har slaktat så många på jorden i min åsyn. Men lyssna, du ska få en son som ska bli en fredens man. Jag ska låta honom få fred med alla sina fiender runt om. Han ska heta Salomo, och jag ska ge Israel fred och ro i hans dagar. Han ska bygga ett tempel åt mitt namn. Han ska vara en son för mig och jag ska vara en far för honom. Jag ska befästa hans kungatron i Israel för evig tid.’ Må nu Herren vara med dig, min son. Må du ha framgång och bygga ett hus åt Jahve din Gud, som han lovat dig. Må Herren ge dig omdöme och förstånd när han sätter dig över Israel, så att du håller Jahves, din Guds, lag. Du ska ha framgång om du noga följer de stadgar och föreskrifter som Herren påbjöd Israel genom Mose. Var stark och modig! Var inte rädd eller modlös. Och lyssna, med stor möda har jag skaffat nära fyratusen ton guld och nära fyrtiotusen ton silver till Herrens tempel. Därtill koppar och järn i omätliga mängder. Jag har också ordnat fram virke och sten, och mer kan du själv införskaffa. Du har också otaliga arbetare: hantverkare, stenhuggare, timmermän, allt slags yrkesskickligt folk. Guld, silver, koppar och järn finns i obegränsad mängd. Så sätt igång och arbeta, och må Herren vara med dig!” Därefter befallde David Israels alla ledare att bistå hans son Salomo: ”Är inte Jahve er Gud med er? Har han inte gett er ro på alla sidor? Han har ju gett landets invånare i min hand, och landet är underlagt Herren och hans folk. Se till att ni med hjärta och själ söker Jahve er Gud! Sätt igång och bygg Jahves, Guds, helgedom, så att ni kan föra in Herrens förbundsark och de föremål som helgats åt Gud i det tempel som ska byggas åt Jahves namn.” När David var gammal och mätt av dagar gjorde han sin son Salomo till kung över Israel. Han samlade Israels alla ledare samt prästerna och leviterna. Leviterna som var trettio år eller mer räknades. Deras totala antal var 38 000 man. Av dessa skulle 24 000 leda arbetet vid Herrens tempel, 6 000 skulle vara förmän och domare, och 4 000 skulle vara dörrvaktare, och 4 000 skulle lovsjunga Herren till de instrument som David låtit göra för lovsången. David delade in dem i avdelningar efter Levis söner: Gershom, Kehat och Merari. Till gershoniterna hörde Ladan och Shimei. Ladans söner var Jehiel, överhuvudet, Setam och Joel, alltså tre. Shimeis söner var Shelomit, Hasiel och Haran, alltså tre. Dessa var överhuvuden för Ladans familjer. Shimeis söner var Jahat, Sina, Jeush och Beria. Dessa var Shimeis söner, alltså fyra. Jahat var överhuvudet och Sisa var den andre. Men Jeush och Beria hade inte många söner. Därför räknades de som en enda familj, en ordning. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, alltså fyra. Amrams söner var Aron och Mose. Aron blev med sina söner avskilda att för alltid helga det allra heligaste, att tända rökelse inför Jahve och tjäna honom och välsigna i hans namn för evigt. Gudsmannen Moses söner räknades till Levis stam. Moses söner var Gershom och Elieser. Gershoms son var Shebuel, som var överhuvud. Eliesers son var Rehabja, som var överhuvud. Elieser hade inga andra söner, men Rehabjas söner var mycket talrika. Jishars son var Shelomit, som var överhuvud. Hebrons söner var Jeria, överhuvudet, den andre Amarja, den tredje Jahasiel, och den fjärde Jekameam. Ussiels söner var Mika, överhuvudet, och den andre Jishia. Meraris söner var Mahli och Mushi. Mahlis söner var Eleasar och Kish. När Eleasar dog lämnade han inga söner efter sig, bara döttrar. Söner till Kish, deras släktingar, tog dem till hustrur. Mushis söner var Mahli, Eder och Jeremot, alltså tre. Detta var Levis söner efter deras fäders familjer, överhuvudena för familjerna, så som de mönstrades, och individuellt vid namn räknades. Det var de som utförde tjänstgöringen i Herrens tempel, de som var tjugo år eller mer. För David sa: ”Jahve, Israels Gud, har gett ro åt sitt folk, och har sin boning i Jerusalem för evigt. Därför behöver leviterna inte längre bära tälthelgedomen med alla tillbehör som hör till tjänstgöringen där.” Enligt Davids sista ord räknades nämligen av Levis söner de som var tjugo år eller mer. Deras uppgift var att bistå Arons söner vid tjänstgöringen i Herrens tempel. De skulle ta hand om förgårdarna, kamrarna och reningen av allt heligt, samt tjänstgöringen som skulle utföras i Guds tempel, angående närvarobröden, det fina mjölet till matoffret, de osyrade kakorna, plåtarna, det knådade mjölet, samt mått och vikt. Varje morgon och kväll skulle de tacka och lovsjunga Herren, och närhelst det frambars brännoffer åt Herren på sabbater, vid nymånader och högtider. De skulle alltid tjäna inför Herren i rätt antal och så som det var föreskrivet för dem. Så leviterna skulle ha ansvar för mötestältet och det heliga och sina bröder, Arons söner, i tjänsten vid Herrens tempel. Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner var Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar. Men Nadab och Abihu dog före sin far och hade inga söner. Därför blev bara Eleasar och Itamar präster. Med hjälp av Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av Itamars söner, indelade David dem i grupper enligt den ordning de skulle tjänstgöra i. Då det visade sig att Eleasars söner hade fler överhuvuden än Itamars söner, indelade man dem så att Eleasars söner fick sexton överhuvuden för sina familjer och Itamars söner åtta för sina familjer. Båda familjerna indelades genom lottkastning. Detta eftersom helgedomens ledare och Guds ledare fanns både av Eleasars söner och Itamars söner. Shemaja, Netanels son, sekreteraren av Levis stam, upptecknade dem i närvaro av kungen, ledarna, prästen Sadok och Ahimelek, Abjatars son, samt överhuvudena för prästerna och leviternas familjer. Lotterna drogs växelvis för Eleasars och för Itamars familjer. Den första lotten föll på Jojarib, den andra på Jedaja, den tredje på Harim, den fjärde på Seorim, den femte på Malkia, den sjätte på Mijamin, den sjunde på Hackos, den åttonde på Abia, den nionde på Jeshua, den tionde på Shekanja, den elfte på Eljashib, den tolfte på Jakim, den trettonde på Huppa, den fjortonde på Jeshebab, den femtonde på Bilga, den sextonde på Immer, den sjuttonde på Hesir, den artonde på Happisses, den nittonde på Petaja, den tjugonde på Hesekiel, den tjugoförsta på Jakin, den tjugoandra på Gamul, den tjugotredje på Delaja, den tjugofjärde på Maasja. Detta var de avdelningar i vilka de skulle tjänstgöra när de gick in i Herrens tempel, så som det var föreskrivet för dem genom deras far Aron efter den befallning Jahve, Israels Gud, hade gett honom. De övriga av Levis söner: av Amrams söner Shubael. Av Shubaels söner Jedeja. Av Rehabja, alltså Rehabjas söner, överhuvudet Jishia. Av jishariterna Shelomot. Av Shelomots söner Jahat. Hebrons söner: Jeria, Amarja den andre, Jahasiel den tredje, och Jekameam den fjärde. Ussiels son var Mika. Av Mikas söner Shamir. Mikas bror var Jishia. Av Jishias son Sakarja. Av Meraris söner: Mahli och Mushi. Av Jaasjas son Beno. Av Meraris söner: av Jaasia: Beno, Shoham, Sackur och Ibri. Av Mahli: Eleasar, som inte hade söner. Av Kish, alltså Kishs son, Jerameel. Av Mushis söner: Mahli, Eder och Jerimot. Detta var leviternas söner, efter deras familjer. Även dessa, överhuvudena för familjerna och deras yngsta bröder, kastade lott precis som deras bröder Arons söner gjorde i närvaro av kung David, Sadok, Ahimelek och överhuvudena för prästernas och leviternas familjer. David och befälhavarna avskilde sönerna till Asaf, Heman och Jedutun för tjänstgöring. De skulle profetera med harpor, lyror och cymbaler. Detta är förteckningen över de män som tilldelades denna tjänst: Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner, under ledning av Asaf som profeterade på kungens uppdrag. Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Shimei, Hashabja och Mattitja, alltså sex, under ledning av sin far Jedutun, som profeterade med harpa, tackade och prisade Herren. Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Shebuel, Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti, Romamti-Eser, Joshbekasha, Malloti, Hotir och Mahasiot. Alla dessa var söner till Heman, som var kungens siare, enligt löftet från Gud att ge honom stor makt. Gud gav därför fjorton söner och tre döttrar till Heman. Alla dessa stod under sin fars ledning vid sången i Herrens tempel till cymbaler, lyror och harpor vid tjänsten i Guds tempel. Asaf, Jedutun och Heman stod under kungens ledning. Antalet av dem och deras bröder som sångtränats till Herrens ära, alla sångbegåvade, utgjorde 288. De kastade lott om tjänstgöringen, ung som gammal, mästare som lärling. Den första lotten föll för Asaf, till Josef. Den andre till Gedalja, han själv med bröder och söner, tillsammans tolv. Den tredje till Sackur med söner och bröder, tillsammans tolv. Den fjärde till Jisri med söner och bröder, tillsammans tolv. Den femte till Netanja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den sjätte till Buckia med söner och bröder, tillsammans tolv. Den sjunde till Jesarela med söner och bröder, tillsammans tolv. Den åttonde till Jesaja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den nionde till Mattanja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tionde till Shimei med söner och bröder, tillsammans tolv. Den elfte till Asarel med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tolfte till Hashabja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den trettonde till Shubael med söner och bröder, tillsammans tolv. Den fjortonde till Mattitja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den femtonde till Jeremot med söner och bröder, tillsammans tolv. Den sextonde till Hananja med söner och bröder, tillsammans tolv. Den sjuttonde till Joshbekasha med söner och bröder, tillsammans tolv. Den artonde till Hanani med söner och bröder, tillsammans tolv. Den nittonde till Malloti med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tjugonde till Elijata med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tjugoförsta till Hotir med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tjugoandra till Giddalti med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tjugotredje till Mahasiot med söner och bröder, tillsammans tolv. Den tjugofjärde till Romamti-Eser med söner och bröder, tillsammans tolv. Angående dörrvakternas avdelningar. Till korahiterna hörde Meshelemja, Kores son, av Asafs söner. Meshelemja hade dessa söner: Sakarja, den förstfödde, Jediael den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde, Elam den femte, Johanan den sjätte och Eljoenaj den sjunde. Obed-Edom hade dessa söner: Shemaja, den förstfödde, Josabad den andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte, Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletaj den åttonde. För Gud hade välsignat honom. Hans son Shemaja fick också söner, som blev ledare inom sin familj, för de var starka och dugliga män. Shemajas söner var Otni, Refael, Obed, Elsabad. Hans bröder Elihu och Semakja var också dugliga män. Alla dessa var ättlingar till Obed-Edom. De och deras söner och bröder var dugliga och kraftfulla män i tjänsten. Det var sammanlagt sextiotvå ättlingar till Obed-Edom. Meshelemja hade söner och bröder, arton dugliga män. Hosa av Meraris söner, hade söner: Shimri var överhuvud. Han var inte förstfödd, men hans far hade insatt honom till överhuvud. Hilkia var den andre, Tebalja den tredje och Sakarja den fjärde. Hosas söner och bröder var sammanlagt tretton. I dessa avdelningar av dörrvakterna var det huvudmännens ansvar att med sina bröder göra tjänst i Herrens tempel. De kastade lott om varje port, efter sina familjer, ung som gammal. Lotten för östsidan föll på Shelemja. De kastade också lott för hans son Sakarja, en klok rådgivare. För honom föll lotten ut för nordsidan. Obed-Edom fick sydsidan, och hans söner fick förrådshusen. Shuppim och Hosa fick västsidan, vid Salleketporten där vägen går uppåt. Det stod vakt efter vakt: på östsidan stod sex leviter, på nordsidan stod fyra dagligen, på södersidan fyra dagligen och vid förrådshusen två åt gången. Vid tillbyggnaden mot väst stod fyra vid vägen och två vid själva tillbyggnaden. Detta var dörrvakternas avdelningar, som hörde till korahiternas och Meraris söner. Av leviterna hade Ahia ansvar för skatterna i Guds tempel och över förråden av det som blivit helgat. Ladans söner, gershoniternas söner genom Ladan, överhuvudena för gershoniten Ladans familjer, jehieliterna, det är jehieliternas söner, Setam och hans bror Joel, de hade ansvar för skatterna i Herrens tempel. Av amramiterna, jishariterna, hebroniterna och ossieliterna, var Shebuel, son till Gershom, son till Mose, överuppsyningsman över skatterna. Hans bröder av Eliesers släkt var dennes son Rehabja, hans son Jesaja, hans son Joram, hans son Sikri och hans son Shelomit. Denne Shelomit och hans bröder hade ansvar över förråden av det som helgats av kung David, av familjeöverhuvudena, av befälen över tusen och över hundra. De helgade en del av krigsbytet till underhållet av Herrens tempel. Allt helgat från siaren Samuel och Saul, son till Kish och Abner, Ners son, och Joab, Serujas son, tillsammans med allt annat helgat, hade Shelomit och hans bröder ansvar för. Kenanja från jishariterna och hans söner fick externa uppgifter i Israel, som förmän och domare. Hashabja från hebroniterna och hans bröder, 1700 dugliga män, sattes till att förvalta Israel på västra sidan av Jordanfloden, till alla slags uppgifter åt Herren och till kungens tjänst. Jeria var överhuvud för hebroniterna efter deras ättföljd och familjer. I Davids fyrtionde regeringsår gjordes en undersökning då det upptäcktes starka och dugliga män bland dem i Jaser i Gilead. Jerias bröder bestod av 2700 dugliga män som var familjeöverhuvuden. Kung David satte dem över rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam för att ta sig an alla Guds och kungens angelägenheter. Förteckning över Israels söner, deras antal, med familjeöverhuvuden, befälen över tusen och över hundra, och med deras förmän som tjänade kungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, som avlöste varandra månad efter månad genom hela året. Varje avdelning bestod av 24000 man. Jashobam, Sabdiels son, hade befälet över den första avdelningen, som tjänstgjorde under första månaden. I hans avdelning fanns 24000. Han hörde till Peres söner och var ledare över alla befäl som tjänstgjorde under första månaden. Dodaj från Ahoa hade befälet över den andra månadens avdelning, och Miklot var underbefäl. I hans avdelning fanns 24 000. Den tredje befälhavaren, som tjänstgjorde under tredje månaden, var Benaja, översteprästen Jojadas son. I hans avdelning fanns 24 000. Denne Benaja var en mäktig man bland de trettio och hade befälet över dem. I avdelningen fanns också sonen Ammisabad. Den fjärde, som tjänstgjorde under fjärde månaden, var Asael, Joabs bror, och efter honom hans son Sebadja. I hans avdelning fanns 24 000. Den femte, som tjänstgjorde under femte månaden, var befälhavaren Shamhut, jisraiten. I hans avdelning fanns 24 000. Den sjätte, som tjänstgjorde under sjätte månaden, var Ira, Ickeshs son, från Tekoa. I hans avdelning fanns 24 000. Den sjunde, som tjänstgjorde under sjunde månaden, var Heles från Pelet av Efraims söner. I hans avdelning fanns 24 000. Den åttonde, som tjänstgjorde under åttonde månaden, var Sibbekaj från Husha, som hörde till seraiterna. I hans avdelning fanns 24 000. Den nionde, som tjänstgjorde under nionde månaden, var Abieser från Anatot, en benjaminit. I hans avdelning fanns 24 000. Den tionde, som tjänstgjorde under tionde månaden, var Mahraj från Netofa, en serait. I hans avdelning fanns 24 000. Den elfte, som tjänstgjorde under elfte månaden, var Benaja från Piraton av Efraims söner. I hans avdelning fanns 24 000. Den tolfte, som tjänstgjorde under tolfte månaden, var Heldaj från Netofa, av Otniels släkt. I hans avdelning fanns 24 000. Israels stamledare: för rubeniterna Elieser, Sikris son, för simeoniterna Shefatja, Maakas son, för Levi Hashabja, Kemuels son, för Arons släkt Sadok, för Juda Elihu, en av Davids bröder, för Isaskar Omri, Mikaels son, för Sebulon Jishmaja, Obadjas son, för Naftali Jerimot, Asriels son, för Efraims söner Hosea, Asasjas son, för ena hälften av Manasses stam Joel, Pedajas son, för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son, för Benjamin Jaasiel, Abners son, för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa var Israels stamledare. David räknade inte dem under tjugo år, för Herren hade lovat att göra israeliterna talrika som himlens stjärnor. Joab, Serujas son, började räkningen men slutförde den inte, och vrede drabbade Israel på grund av det. Antalet togs inte upp i kung Davids krönika. Asmavet, Adiels son, hade ansvar för kungens skatter. Jonatan, Ussias son, för förråden på fälten, i städerna, byarna och fästningstornen. Esri, Kelubs son, för dem som arbetade på fälten med jordbruket. Ramatiten Shimei för vingårdarna, Shifmiten Sabdi för vingårdarnas vinförråd. Gaderiten Baal-Hanan, för olivlundarna och mullbärsfikonträden i Låglandet. Joash för olivoljeförråden. Sharoniten Shitraj för korna som betade i Sharon. Shafat, Adlajs son, för korna i dalarna. Ismaeliten Obil för kamelerna. Meronotiten Jedeja för åsnorna. Hagariten Jasis för småboskapen. Alla dessa var förvaltare för kung Davids ägodelar. Jonatan, Davids farbror, var rådgivare. Han var skriftlärd och en förståndig man. Jehiel, Hakmonis son, tjänstgjorde hos kungens söner. Ahitofel var kungens rådgivare, och arkiten Hushaj var kungens vän. Ahitofel efterträddes av Jojada, Benajas son, och av Abjatar. Joab var kungens överbefälhavare. David samlade till Jerusalem alla Israels ledare: stamledarna, häravdelningarnas befälhavare som var i kungens tjänst, befälen över tusen och över hundra, förmännen över alla kungens och hans söners egendom och boskap, hovmännen, hjältarna och alla tappra krigsmän. Kung David ställde sig upp och sa: ”Lyssna på mig, mina bröder och mitt folk! Jag avsåg att bygga ett hus som viloplats åt Herrens förbundsark, en fotpall för vår Gud, och jag förberedde byggandet. Men Gud sa till mig: ’Du ska inte bygga ett hus åt mitt namn, för du är en krigare och har slaktat folk.’ Ändå var det mig som Jahve, Israels Gud, utvalde ur hela min fars hus till att vara kung över Israel för alltid. För han utvalde Juda till furste och i Judas hus min fars hus, och bland min fars söner föredrog han mig och gjorde mig till kung över hela Israel. Och bland alla mina söner – för Herren har gett mig många söner – utvalde han min son Salomo till att sitta på Herrens kungatron och regera över Israel. Han sa till mig: ’Det är din son Salomo som ska bygga mitt hus och mina förgårdar, för jag har utvalt honom till att vara en son för mig, och jag ska vara en far för honom. Jag ska befästa hans kungadöme för all framtid, om han fortsätter att följa mina bud och föreskrifter, så som han nu gör.’ Nu säger jag inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som lyssnar: Håll och följ alla buden från Jahve er Gud, så att ni får besitta det goda landet och lämna det i arv åt era söner för all framtid. Och du, min son Salomo, lär känna din fars Gud och tjäna honom helhjärtat och villigt! För Herren rannsakar alla hjärtan och vet om alla motiv och tankar. Söker du honom låter han sig finnas, men överger du honom förkastar han dig för alltid. Betänk nu detta, för Herren har utvalt dig att bygga ett tempel som sin helgedom. Var stark och gå till handling!” David gav sin son Salomo en beskrivning av förhallen, tempelbyggnaderna, förrådskamrarna, de övre salarna, de inre rummen, rummet för försoningslocket, en beskrivning av allt han fått genom Anden, av förgårdarna till Herrens hus, av alla kamrarna runt omkring, av skatterna i Guds hus, av förråden för det som helgats, samt föreskrifter om prästernas och leviternas avdelningar, om alla sysslor som skulle utföras vid tjänstgöringen i Herrens hus, om alla kärl som skulle användas vid tjänstgöringen i Herrens hus, om guldet med uppgift på vikten i guld för varje särskilt kärl till tjänstgöringen, om alla silverkärl med uppgift på vikten för varje särskilt kärl till tjänstgöringen, om vikten på guldljusstakarna med tillhörande guldlampor, med uppgift på varje ljusstakes vikt med dess lampor, likaså för silverljusstakarna, med uppgift på varje ljusstakes vikt med dess lampor, alltefter hur varje ljusstake skulle användas, vikten av guldet till varje bord för närvarobröden och av silvret till silverborden, vikten av gafflarna, skålarna, kannorna av rent guld, guldbägarna och silverbägarna, varje bägares vikt för sig, vikten av rökelsealtaret av rent guld, samt en beskrivning av vagnen och guldkeruberna som breder ut vingarna så att de skyler Herrens förbundsark. Han sa: ”Allt detta har Herren klargjort för mig genom en skrift av sin hand, allt som ska utföras enligt beskrivningen.” David sa till sin son Salomo: ”Var stark och modig och gå till handling! Bli inte rädd eller avskräckt. För Jahve Gud, min Gud, är med dig. Han ska inte lämna dig eller överge dig förrän allt arbete för tjänsten i Herrens tempel är slutfört. Se, här är prästernas och leviternas avdelningar som ska förrätta all tjänst i Guds tempel. Till allt slags arbete som ska utföras har du villigt och yrkesskickligt folk. Och ledarna och hela folket följer alla dina order.” Kung David sa till hela församlingen: ”Min son Salomo, den ende som Gud utvalt, är ung och vek. Och arbetet är stort, för palatset är inte för en människa utan för Jahve Gud. Därför har jag efter förmåga skaffat guld till det som ska vara av guld i min Guds tempel, silver till det som ska vara av silver, koppar till det som ska vara av koppar, järn till det som ska vara av järn och trä till det som ska vara av trä. Vidare onyxar och andra infattningsstenar, svartglänsande och färgsprakande stenar och alla slags ädelstenar samt marmor i mängd. Och eftersom jag tycker om min Guds hus ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut skaffat till det heliga templet: hundra ton guld från Ofir, och tvåhundrafemtio ton renat silver att täcka byggnadernas väggar med, guld till det som ska vara av guld och silver till det som ska vara av silver, till alla de arbeten som ska utföras av hantverkare. Vem vill i dag fylla sin hand åt Herren?” Familjernas huvudmän, Israels stamledare, befälen över tusen och över hundra, och ledarna för kungens arbeten, frambar då sina frivilliga gåvor. De gav till arbetet på Guds tempel 170 ton guld, 10000 guldmynt, 340 ton silver, 600 ton koppar och 4000 ton järn. Alla som hade ädelstenar gav dem till skatten i Herrens tempel. Det hade gershoniten Jehiel ansvaret för. Folket gladde sig över deras frivilliga gåvor, för de frambar helhjärtat sina frivilliga gåvor åt Herren. Och kung David var överlycklig. David lovprisade Jahve inför hela församlingen: ”Lovprisad är du, Jahve, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, Herre, tillhör storhet och makt, härlighet, glans och majestät, allt i himlen och på jorden. Ditt, o Herre, är riket, och du är upphöjd som huvud över allt. Från dig kommer rikedom och ära. Du råder över allt. I din hand är kraft och makt. I din hand är storhet, och du ger styrka till alla. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovprisar ditt härliga namn. För vad är jag? Och vad är mitt folk? Skulle vi kunna ge sådana frivilliga gåvor? Allt kommer ju från dig. Det vi ger åt dig kommer från din hand. För vi är främlingar och gäster inför dig, liksom alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och vi har inget hopp. Jahve vår Gud, allt detta överflöd som vi skaffat för att bygga ett hus åt ditt heliga namn, det kommer från din egen hand, och allt tillhör dig. Min Gud, jag vet att du prövar hjärtat och gläds över det rätta. Med ärligt hjärta har jag framburit alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag sett med glädje hur ditt folk som står här har framburit sina frivilliga gåvor till dig. Jahve, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders Gud, låt alltid ditt folk ha sådana motiv och tankar i hjärtat. Och vänd deras hjärtan till dig! Gör min son Salomo helhjärtad så att han håller dina bud, vittnesbörd och stadgar, och utför allt detta och bygger palatset som jag förberett.” Sedan sa David till hela församlingen: ”Lovprisa Jahve er Gud!” Då lovprisade hela församlingen Jahve, sina fäders Gud. De böjde sig och föll ner för Jahve och kungen. Nästa dag slaktade de slaktoffer och brännoffer åt Herren: 1000 tjurar, 1000 baggar och 1000 lamm med tillhörande dryckesoffer, och slaktoffer i mängd för hela Israel. Överlyckliga åt och drack de inför Herrens ansikte den dagen. Och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde honom till en Herrens furste, och Sadok smorde de till präst. Salomo satte sig på Herrens tron som kung efter sin far David. Han blev framgångsrik, och hela Israel lydde honom. Alla ledare och mäktiga män samt alla kung Davids söner lovade kung Salomo lojalitet. Herren gjorde Salomo stor och mäktig inför hela Israel. Han gav honom kunglig majestät vars like inte tilldelats någon annan kung före honom i Israel. David, Jishajs son, hade varit kung över hela Israel. Han regerade fyrtio år över Israel, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. Han dog i en god ålder, mätt av dagar, rikedom och ära. Hans son Salomo blev kung efter honom. Kung Davids verksamhet, från början till slut, är nedtecknat i siaren Samuels krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika. Där skildras också hela hans regering, hans stordåd och det som hände honom och Israel och alla andra länder och riken. Davids son Salomo stärkte sin kungamakt. Jahve hans Gud var med honom och gjorde honom stor och mäktig. Salomo talade till hela Israel, till befälen över tusen och över hundra, domarna och alla ledarna i hela Israel, och familjeöverhuvudena. Sedan begav sig Salomo med hela församlingen till offerhöjden i Gibeon. För där fanns Guds mötestält som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. Men Guds ark hade David hämtat upp från Kirjat-Jearim till den plats som han hade iordningställt åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. Kopparaltaret som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade gjort fanns i Gibeon framför Herrens tälthelgedom. Salomo och församlingen sökte sig dit. Salomo gick upp där inför Herrens ansikte till kopparaltaret vid mötestältet. Han frambar tusen brännoffer på det. Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sa: ”Be mig om något du vill ha.” Salomo svarade Gud: ”Du visade stor kärlek till min far David och gjorde mig till kung efter honom. Jahve Gud, låt nu ditt ord till min far David bekräftas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som markens stoft. Ge mig nu visdom och förstånd till att leda och styra detta folk. För vem kan annars vara domare över ditt väldiga folk?” Gud sa till Salomo: ”Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, välstånd och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om visdom och förstånd att vara domare över mitt folk som jag gjort dig till kung över, så ska du få visdom och förstånd. Jag ska också ge dig rikedom, välstånd och ära som ingen kung före dig har haft och ingen kung efter dig kommer att få.” Efter att Salomo varit vid offerhöjden i Gibeon begav han sig från mötestältet till Jerusalem. Och han regerade över Israel. Salomo hade också i förvar 1400 vagnar och 12000 ryttare. De fanns i vagnsstäderna och hos honom själv i Jerusalem. Kungen gjorde silver och guld lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsträ i Låglandet. Salomos hästar var importerade från Egypten och Kue. Kungens uppköpare hämtade dem från Kue till marknadspris. En vagn som importerades från Egypten kostade sex kilo silver, och en häst två kilo. Likaså exporterade de kungliga uppköparna hästar och vagnar till hettiternas och arameernas kungar. Salomo beslöt att bygga ett tempel åt Jahves namn och ett kungapalats åt sig själv. Salomo avdelade 70000 man till bärare, 80000 till stenhuggare i bergen och 3600 förmän. Och Salomo sände följande budskap till Huram, kungen i Tyros: ”Gör detsamma mot mig som du gjorde för min far David när du sände honom cederträ, så han kunde bygga sig ett hus att bo i. Lyssna, jag tänker bygga ett tempel åt Jahve, min Guds namn, och helga det åt honom. Där ska det tändas väldoftande rökelse inför hans ansikte och det ska alltid ligga närvarobröd framme. Brännoffer ska frambäras morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid högtiderna för Jahve vår Gud. Detta är för all framtid stadgat för Israel. Templet som jag bygger ska vara stort, för vår Gud är större än alla gudar. Men vem kan bygga ett hus åt honom? Himlen och himlarnas himmel rymmer ju inte honom. Och vem är jag att bygga ett hus åt honom, annat än för att tända rökelse inför honom? Sänd mig nu en händig och vis man som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn samt i purpurrött, karmosinrött och violett garn och som är en skicklig gravör. Han ska arbeta med de skickliga hantverkare som jag har här i Juda och Jerusalem och som min far David skaffat. Sänd mig också cederträ, cypressträ och sandelträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga timmerhuggare i Libanon. Och mina tjänare ska arbeta med dina tjänare. De ska skaffa mig en stor mängd timmer, för templet jag tänker bygga ska vara storslaget och extraordinärt. Åt dina tjänare, timmermännen som fäller virket, ska jag ge flera tusen ton tröskat vete och korn, samt hundratusentals liter vin och olja.” Kung Huram i Tyros svarade i ett brev som han sände till Salomo: ”Jahve älskar sitt folk, därför har han satt dig till kung över dem.” Och Huram tillade: ”Lovprisad är Jahve, Israels Gud, himlens och jordens Skapare! Han har gett kung David en vis son som är begåvad med omdöme och förstånd, så att han kan bygga ett tempel åt Jahve och ett kungapalats åt sig själv. Därför sänder jag nu Huram-Abi, en kunnig och förståndig man. Han är son till en av Dans döttrar och hans far är från Tyros. Han är duktig att arbeta i guld och silver, koppar, järn, sten och trä, samt i purpurrött, violett, vitt och karmosinrött garn. Han är också skicklig gravör och kan utföra allt han blir ålagd. Han ska arbeta med dina och min herres, din far Davids, skickliga män. Min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han utlovat. Vi ska då hugga så mycket timmer i Libanon som du behöver. Det ska vi föra till dig i flottar sjövägen till Jafo, och därifrån kan du forsla det upp till Jerusalem.” Salomo räknade alla utlänningar i Israel, liksom hans far David tidigare hade räknat dem. De befanns vara 153 600. Av dem utsåg han 70000 till bärare, 80000 till stenhuggare i bergen och 3600 förmän som skulle få folket att arbeta. Salomo började bygga Herrens tempel i Jerusalem på berget Moria, där Herren uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David ställt i ordning på jebusiten Ornans tröskplats. Han började bygga på andra dagen i andra månaden i sitt fjärde regeringsår. Salomo byggde Guds tempel och lade grunden: trettio meter långt, tio meter brett, efter gammalt alnmått. Förhallen som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte tio meter och dess höjd sextio meter. Han belade insidan med rent guld. Han klädde det stora huset med cypressträ, som han täckte med fint guld och prydde med palmer och kedjor. Han smyckade huset med ädelstenar. Guldet han använde var från Parvajim. Han täckte med guld templets bjälkar, trösklar, väggar och dörrar. Och han graverade keruber på väggarna. Han gjorde det allra heligaste. Dess längd, som motsvarade templets bredd, var tio meter, och dess bredd var tio meter. Han belade det med tjugo ton fint guld. Spikarna var av guld och vägde ett halvt kilo. Även de övre salarna klädde han med guld. Han gjorde i det allra heligaste två skulpterade keruber som belades med guld. Längden på kerubernas vingar var tillsammans tio meter. Den ena kerubens ena vinge var två och en halv meter och rörde vid husets vägg, den andra vingen var två och en halv meter och rörde vid den andra kerubens vinge. Den andra kerubens ena vinge var två och en halv meter och rörde vid husets vägg, och den andra vingen var två och en halv meter och nådde till den första kerubens vinge. Kerubernas vingar bredde alltså ut sig tio meter. De stod på sina fötter med ansiktena vända inåt. Han gjorde förhänget av violett, purpurrött, karmosinrött och fint lingarn, och prydde det med keruber. Han gjorde framför huset två pelare som var sjutton meter höga, var och en med ett pelarhuvud som var två och en halv meter högt. Han gjorde kedjor i det allra heligaste och placerade dem upptill på pelarna. Han gjorde även hundra granatäpplen som han fäste på kedjorna. Han reste pelarna framför templet, en på högra sidan och en på vänstra. Den till höger kallade han Jakin och den till vänster Boas. Salomo gjorde ett kopparaltare. Det var tio meter långt, tio meter brett och fem meter högt. Han gjorde också havet i gjutet arbete. Det var fem meter från kant till kant, cirkelrunt och två och en halv meter högt. Ett femton meter långt snöre mätte omkretsen. Runt om nertill var bilder på tio oxar som omgav det och gick runt om havet. Det var fem meter brett. Oxarna satt i två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga. Havet stod på tolv oxar. Tre oxar var vända mot varje väderstreck. Havet vilade ovanpå oxarna, och alla hade bakdelen vänd inåt. Havets tjocklek var en handsbredd. Kanten var gjord som kanten på en bägare, formad som en utslagen lilja. Havet rymde drygt 60000 liter. Han gjorde tio tvättkar och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra. De var till för tvättningen. I dem skulle sköljas det som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna att tvätta sig i. Han gjorde tio guldljusstakar enligt föreskrifterna och ställde dem i templet, fem till höger och fem till vänster. Han gjorde tio bord och ställde dem i templet, fem till höger och fem till vänster. Han gjorde också hundra guldskålar. Han byggde prästernas förgård och den stora yttre förgården med dess dörrar, som han belade med koppar. Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. Huram gjorde askkärlen, skovlarna och skålarna. Han slutförde det arbete han skulle göra för kung Salomo i Guds tempel: två pelare, de två klotformiga pelarhuvudena ovanpå pelarna, de två flätverken som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvudena som satt ovanpå pelarna, de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, till att täcka de båda klotformiga pelarhuvudena ovanpå pelarna. Han gjorde också behållarna och underredena att ställa behållarna på, havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under det, askkärlen, skovlarna, gafflarna med alla föremål som hörde till. Det som Huram-Abib gjorde åt kung Salomo till Herrens tempel var av blank koppar. Det var på Jordanslätten, mellan Suckot och Sereda, som kungen lät gjuta dem i lerformar. Salomo gjorde alla dessa föremål i sådana mängder att kopparns vikt inte kunde fastställas. Så Salomo gjorde alla föremålen i Guds tempel: guldaltaret, borden för närvarobröden, guldljusstakarna med sina lampor som skulle tändas framför koret enligt föreskrifterna, blomverket, lamporna och lamptängerna av guld, ja, av finaste guld, knivarna, skålarna, fyrfaten av rent guld, och gulddörrarna i templet: dörrarna i det innersta som ledde till det allra heligaste, och dörrarna som ledde till tempelsalen. Så blev allt arbete som Salomo gjorde på Herrens tempel färdigt. Och Salomo förde in dit vad hans far David hade helgat åt Herren: silvret, guldet och alla kärlen. Han lade det i skattkamrarna i Guds hus. Sedan samlade Salomo till sig i Jerusalem Israels äldste och stammarnas alla huvudmän, Israels söners familjeledare. De skulle hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, Sion. Och alla Israels män samlades hos kungen under högtiden i den sjunde månaden. När Israels alla äldste hade kommit lyfte leviterna arken. De bar upp arken, mötestältet och alla heliga föremål som var i tältet. De levitiska prästerna bar allt detta. Kung Salomo stod framför arken med Israels hela församling som hade samlats hos honom. De offrade får och tjurar i oräknelig mängd. Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i det innersta tempelrummet, det allra heligaste, under kerubernas vingar. Keruberna hade vingarna utbredda över platsen där arken stod så att arken och dess stänger skyldes av keruberna. Stängerna var så långa att ändarna som sköt ut från arken kunde ses från den heliga platsen framför den inre helgedomen, men de var inte synliga utifrån. De finns där ännu i denna dag. I arken fanns bara de två tavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, då Herren slöt förbund med Israels söner efter att de dragit ut från Egypten. Sedan gick prästerna ut från helgedomen. För alla prästerna där hade helgat sig oavsett vilken avdelning de tillhörde. Alla levitiska sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder, stod klädda i vitt linne öster om altaret med cymbaler, lyror och harpor, och med dem hundratjugo trumpetande präster. Trumpetarna och sångarna stämde unisont upp lov och tack till Herren. Trumpeter, cymbaler och andra instrument ljöd och man lovprisade Herren för att han är god och för att hans kärlek är evig. Då fylldes templet, Herrens hus, av ett moln så att prästerna på grund av molnet inte kunde stå och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet fyllde Guds tempel. Då sa Salomo: ”Herren har sagt att han vill bo i dunklet. Jag har nu byggt ett upphöjt tempel åt dig, en plats där du evigt kan bo.” Och kungen vände sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. Han sa: ”Lovprisad är Jahve, Israels Gud, som med sin hand fullbordat det som han med sin mun lovade min far David, när han sa: ’Från den dag jag förde mitt folk ut från Egypten har jag inte utvalt någon stad av Israels alla stammar för att bygga ett tempel där mitt namn skulle vara. Jag utvalde inte heller någon man till att vara furste över mitt folk Israel. Men jag utvalde Jerusalem för att mitt namn ska vara där, och jag utvalde David att härska över mitt folk Israel.’ Hjärtats avsikt hos min far David var att bygga ett tempel åt namnet Jahve, Israels Gud. Men Jahve sa till min far David: ’Ditt hjärtas avsikt är att bygga ett tempel åt mitt namn, och ditt hjärtas avsikt är god. Men det är inte du som ska bygga det, utan din son som kommer från dig. Han ska bygga templet åt mitt namn.’ Nu har Herren uppfyllt det ord han gav. För jag har efterträtt min far David och sitter på Israels tron, så som Herren lovade. Och jag har byggt templet åt namnet Jahve, Israels Gud. Där har jag ställt arken som innehåller det förbund som Herren slöt med Israels söner.” Sedan trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling och sträckte ut sina händer. Salomo hade gjort ett podium av koppar, två och en halv meter på längden och bredden, och en och en halv meter hög. Han hade ställt podiet mitt på den yttre förgården och stod på det. Sedan föll han ner på knä inför hela Israels församling, sträckte ut händerna mot himlen och sa: ”Jahve, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken i himlen eller på jorden. Du håller förbundet och visar kärlek till dina tjänare som helhjärtat vandrar inför dig. Du har hållit det löfte du gav din tjänare, min far David. Det som du med din mun lovade har du i dag fullbordat med din hand. Jahve, Israels Gud, uppfyll nu det som du lovade din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en man av din ätt att sitta på Israels tron inför mig, om dina söner ger akt på sin väg och vandrar efter min lag, så som du har vandrat inför mig.’ Förverkliga nu, Jahve, Israels Gud, det ord du talade till din tjänare David. Men bor Gud verkligen bland människorna på jorden? Himlen och himlarnas himmel rymmer dig ju inte! Än mindre det tempel som jag byggt. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och anropan, Jahve min Gud. Lyssna på det rop och den bön som din tjänare frambär inför dig. Låt dina ögon dag och natt vaka över detta tempel, över den plats om vilken du sagt att du där vill placera ditt namn, så att du lyssnar på bönen från din tjänare när han är vänd mot denna plats. Ja, lyssna på din tjänares och ditt folk Israels bön när de vänder sig mot denna plats. Lyssna i himlen, den plats där du bor. Lyssna och förlåt. Om en man syndar mot sin nästa och han avkrävs en ed, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta tempel, lyssna då på det i himlen. Grip in och döm mellan dina tjänare. Straffa den onde och låt hans gärningar drabba honom själv. Frikänn den rättfärdige och löna honom efter hans rättfärdighet. Om ditt folk Israel besegras av en fiende för att de syndat mot dig, men vänder om och bekänner ditt namn, ber och ropar om nåd inför dig i detta tempel, lyssna då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd, och för dem åter till det land du gav till dem och deras fäder. När himlen stängs och regnet uteblir för att de syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du hemsöker dem, lyssna då i himlen och förlåt den synd dina tjänare och ditt folk Israel har begått. Lär dem den goda väg de ska vandra. Och sänd regn över ditt land, som du gav ditt folk som egendom. När det blir svält i landet eller pest, när det kommer sot och rost, gräshoppor och larver, när fienden belägrar landets städer, ja, vilken plåga eller sjukdom som helst, om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de känner plågan och smärtan, och sträcker ut sina händer mot detta tempel, lyssna då från himlen där du bor. Förlåt, och löna varje man efter alla hans gärningar, du som känner hans hjärta. För bara du känner människors hjärtan. Då ska de frukta dig och vandra på dina vägar i alla deras dagar i landet du gav våra fäder. En främling som inte tillhör ditt folk Israel ska komma från fjärran land på grund av ditt stora namn, din starka hand och din utsträckta arm. När han då kommer och ber vänd mot detta tempel, lyssna då från himlen där du bor, och gör allt som främlingen ropar till dig om. Då ska alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör. Och de ska förstå att detta tempel som jag byggt är uppkallat efter ditt namn. När ditt folk går ut i krig mot sin fiende på den väg du sänder dem, och de ber till dig, vända mot den stad som du utvalt och mot det tempel som jag byggt åt ditt namn, lyssna då från himlen till deras bön och anropan, och behandla dem rättvist. När de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – då blir du vred på dem och ger dem i fiendens våld. De tillfångatas och förs bort till något land i fjärran eller nära. Men så kommer de till besinning i landet där de hålls fångna. De vänder om och ber dig om nåd i landet där de är fångna och säger: ’Vi har syndat och gjort orätt och ont.’ Om de i fångenskapsland vänder om till dig helhjärtat och av hela sin själ, och ber till dig vända mot landet som du gav deras fäder och mot den stad som du utvalt och mot det tempel som jag byggt åt ditt namn, lyssna då från himlen där du bor till deras bön och deras rop om nåd och behandla dem rättvist, och förlåt ditt folk som syndat mot dig. Min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till bönen från denna plats. Res dig nu, Jahve Gud, och kom till din viloplats, du och din mäktiga ark! Låt dina präster, Jahve Gud, vara klädda i frälsning, och låt dina heliga få jubla över det goda. Jahve Gud, vänd dig inte ifrån din smorde. Tänk på din trogna kärlek till din tjänare David.” När Salomo slutade be kom eld ner från himlen. Den förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet fyllde templet. Prästerna kunde inte gå in i Herrens tempel eftersom Herrens härlighet fyllde det. Alla Israels söner såg elden komma ner och de såg Herrens härlighet över templet. Då föll de ner på den stenlagda gården med ansiktet mot marken och tillbad och tackade Herren: ”För han är god och hans trogna kärlek är evig.” Sedan frambar kungen och hela folket slaktoffer inför Herrens ansikte. Kung Salomo frambar som slaktoffer 22000 tjurar och 120000 får. Så invigdes Guds tempel av kungen och hela folket. Prästerna stod på sina platser. Leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David gjort, för att de skulle tacka Herren för att hans trogna kärlek är evig. David lovprisade med dem. Prästerna stod mitt emot dem och trumpetade, och hela Israel stod upp. Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför Herrens tempel. Där frambar han brännoffren och fettstyckena av fredsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra var för litet för brännoffret, matoffret och fettstyckena. Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från Lebo-Hamat till Egyptens bäck. På åttonde dagen höll de en högtidssamling, för altarets invigning hade firats i sju dagar och högtiden i sju dagar. Den tjugotredje dagen i sjunde månaden sände han folket hem till sina tält. Deras hjärtan var överlyckliga över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel. Så färdigställde Salomo Herrens tempel och kungapalatset. Allt som Salomo hade planerat utföra i Herrens tempel och i sitt eget hus lyckades väl. Då visade sig Herren för Salomo om natten och sa till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. Säg att jag stänger himlen så att det inte regnar, eller befaller gräshoppor att fördärva landet, eller sänder pest bland mitt folk. Men om då mitt folk, som är kallade efter mitt namn, ödmjukar sig, ber, söker mig och tar avstånd från sina onda vägar, då ska jag lyssna från himlen, förlåta deras synd och bota deras land. Nu ska mina ögon vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. Jag har nu utvalt och helgat detta tempel för att mitt namn ska vara där för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. Om du vandrar inför mig så som din far David, och gör allt som jag befallt dig och håller mina stadgar och föreskrifter, då ska jag befästa din kungatron. Det lovade jag din far David när jag sa: ’Du ska aldrig sakna en man som råder över Israel.’ Men om ni viker av och överger de stadgar och bud som jag lagt framför er och går iväg och tjänar andra gudar och tillber dem, då ska jag rycka upp er ur mitt land som jag gav er. Och templet som jag helgat åt mitt namn ska jag bannlysa från mitt ansikte och göra till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. Fastän detta tempel nu är upphöjt ska alla som då går förbi förfäras. De ska undra varför Herren har gjort så mot detta land och mot detta tempel. Folk ska svara: Därför att de övergav Jahve, sina fäders Gud, som hade fört dem ut från Egypten, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem. Därför sände han all denna ofärd över dem.” Efter att Salomo i tjugo år hade byggt på Herrens tempel och sitt eget hus, återuppbyggde han de städer som Huram hade gett honom och lät Israels söner bosätta sig i dem. Så drog Salomo till Hamat-Soba och intog det. Han återuppbyggde också Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som han hade byggt i Hamat. Han återuppbyggde Övre och Nedre Bet-Horon till befästa städer med murar, portar och bommar, vidare Baalat, alla sina förrådsstäder och alla städer för vagnar och hästar. Han byggde vadhelst han önskade både i Jerusalem, Libanon och i hela det rike han härskade över. Alla som återstod av hettiterna, amoreerna, periseerna, hiveerna och jebusiterna, dessa som inte var israeliter - efterkommande av alla som Israels söner inte hade gjort slut på och som var kvar i landet - dem gjorde Salomo till tvångsarbetare, vilket de är än i dag. Men av Israels söner gjorde Salomo ingen till slavarbetare. De blev krigsmän, befälhavare och befäl för hans kavalleri. Antalet överfogdar som Salomo hade var tvåhundrafemtio. Dessa befallde över folket. Salomo förde faraos dotter från Davids stad upp till det hus han hade byggt åt henne, för han sa: ”Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit.” Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhallen. Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, på nymånadsdagarna och på de tre årliga högtiderna: det osyrade brödets högtid, veckohögtiden och lövhyddohögtiden. Efter sin far Davids anvisningar inrättade han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, enligt ordningen för varje dag. Och dörrvakterna efter deras avdelningar tillsattes vid varje port. Detta hade gudsmannen David befallt. De avvek inte från kungens beslut angående prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller något annat. Så utfördes allt Salomos arbete, från den dag då grunden lades till Herrens tempel, tills det blev slutfört. Herrens tempel blev färdigt. Sedan begav sig Salomo till Esjon-Geber och till Elot vid kusten i Edom. Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och erfarna sjömän. De for med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån drygt sexton ton guld till kung Salomo. Drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och kom till Jerusalem för att pröva honom med svåra frågor. Hon kom med ett stort entourage, och med kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och ädelstenar. Hon kom inför Salomo och talade med honom om allt som låg på hennes hjärta. Salomo besvarade alla hennes frågor. Ingenting var svårt för Salomo, han kunde ge henne svar på allt. När drottningen av Saba såg Salomos visdom, och palatset han byggt, och rätterna på hans bord, och hovmännen som satt där, och tjänarna i sina dräkter, och hans munskänkar, och brännoffren som han frambar i Herrens tempel, då tappade hon helt andan. Hon sa till kungen: ”Så var det då sant det jag hörde i mitt land om dina ord och din visdom. Jag trodde inte på det förrän jag kom hit och fick se med egna ögon. Din stora visdom har inte ens till hälften berättats för mig! Du överträffar ryktet. Välsignade är dina män och dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din visdom! Lovprisad är Jahve din Gud! Han tycker om dig och har satt dig på sin tron som kung inför Jahve din Gud! Eftersom din Gud älskar Israel och vill befästa folket för evigt har han satt dig till kung över dem, för att du ska främja rättvisa och rättfärdighet.” Hon skänkte kungen drygt fyra ton guld, mängder av väldoftande kryddor och ädelstenar. Sådana väldoftande kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo hade man aldrig sett. Hirams och Salomos tjänare som hämtade guld från Ofir hade också med sig sandelträ och ädelstenar. Av sandelträet lät kungen göra tillbehör till Herrens tempel och till kungapalatset, samt stränginstrument åt sångarna. Något liknande hade aldrig tidigare skådats i Juda. Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, mer än vad hon hade fört med sig till kungen. Sedan bröt hon upp och reste hem med sina tjänare till sitt land igen. Det guld som årligen kom in till Salomo vägde omkring tjugofyra ton. Därtill intäkterna från det som handelsresande och köpmän förde in. Också alla Arabiens kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo. Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av hamrat guld, och till varje sköld användes sex kilo hamrat guld. Han lät också göra trehundra små sköldar av hamrat guld, och till varje sköld användes tre kilo guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. Kungen lät även göra en stor elfenbenstron och täckte den med rent guld. Tronen hade sex trappsteg och en fotpall av guld, ihop med tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och vid dem stod två lejon. Det stod tolv lejon på de sex trappstegen, sex på var sida. Något liknande har aldrig tillverkats i något annat rike. Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Inget var av silver, för det hade inget värde på Salomos tid. Kungen hade en flotta som seglade till Tarshish med Hurams folk. En gång vart tredje år kom Tarshishflottan hem lastad med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. Kung Salomo överträffade alla kungar på jorden i rikedom och visdom. Alla världens kungar kom för att besöka Salomo och höra den visdom som Gud lagt ner i honom. Varje år kom de med gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Salomo hade 4000 stallplatser för hästar med vagnar och 12000 ryttare. De fanns i vagnsstäderna och hos honom själv i Jerusalem. Salomo regerade över alla kungarna från Eufrat till filisteernas land och till Egyptens gräns. Kungen gjorde silver lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsträ i Låglandet. Hästar importerades till Salomo från Egypten och från alla andra länder. Salomos verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nebats son. Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år. Och Salomo gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom. Rehabeam begav sig till Shekem, för hela Israel hade gått dit för att göra honom till kung. Jerobeam, Nebats son, fick höra om det i Egypten dit han hade flytt undan kung Salomo. Så Jerobeam återvände från Egypten. De sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam med hela Israel och sa till Rehabeam: ”Din far lade ett tungt ok på oss. Men lätta du nu det hårda arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så ska vi tjäna dig.” Han svarade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Och folket gick. Kung Rehabeam rådgjorde med de äldste som stått i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. Han frågade: ”Vad råder ni mig att svara detta folk?” De svarade: ”Om du visar dig god och tillmötesgående mot detta folk och ger dem vänliga svar, då kommer de att bli dina tjänare för alltid.” Men Rehabeam förkastade rådet från de äldste. Han rådgjorde istället med de unga män som växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. Han frågade dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som bett mig att lätta det ok som min far lagt på dem?” De unga männen som växt upp med honom svarade: ”Säg så här till detta folk som sagt att din far gjorde deras ok tungt och som vill att du ska lätta på det. Svara så här: Min lem är grövre än min fars midja. Och nu, min far lade ett tungt ok på er, men jag ska göra ert ok ännu tyngre! Min far tuktade er med piska, men jag ska tukta er med skorpioner!” Den tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade sagt: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Då gav kungen dem ett hårt svar. Kung Rehabeam förkastade rådet från de äldste. Han följde de unga männens råd och sa: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre! Min far tuktade er med piska, men jag ska tukta er med skorpioner!” Kungen lyssnade alltså inte till folket. Det som hände var från Gud, för att det ord skulle uppfyllas som Herren hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo. När hela Israel förstod att kungen inte ville lyssna på dem, svarade folket honom: ”Vad har vi för del i David? Vi har ingen arvslott i Jishajs son. Varje man till sitt tält, Israel! Se nu efter ditt eget hus, David!” Därefter gick hela Israel hem igen. Men Rehabeam regerade över de Israels söner som bodde i Judas städer. Sedan sände kung Rehabeam ut Hadoram, som var ansvarig för tvångsarbetena. Men Israels söner stenade honom till döds. Kung Rehabeam däremot rusade upp i sin vagn och flydde till Jerusalem. Så revolterade Israel mot Davids hus. Och så är det än i dag. När Rehabeam kom till Jerusalem mobiliserade han Judas och Benjamins hus, 180000 utvalda krigsmän. De skulle strida mot Israel och återupprätta kungadömet åt Rehabeam. Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja: ”Säg till Rehabeam, Salomos son, kung av Juda, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: ”Så säger Herren: Dra inte upp för att strida mot era bröder. Varje man ska återvända hem, för det som hänt är från mig.” De lyssnade till Herrens ord och avstod från att dra ut mot Jerobeam. Rehabeam bodde i Jerusalem. Han byggde om städer i Juda till befästa platser. Han byggde om Betlehem, Etam, Tekoa, Bet-Sur, Soko, Adullam, Gat, Maresha, Sif, Adorajim, Lakish, Aseka, Sorga, Ajalon och Hebron. Dessa befästa städer låg i Juda och Benjamin. Han gjorde befästningarna starka, insatte befälhavare och lade upp förråd av livsmedel, olja och vin. Varje stad försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Juda och Benjamin var hans. Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden. För leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam och hans söner hindrade dem att tjäna Herren som präster. Jerobeam anställde istället egna präster för offerhöjderna och bockgudarna och kalvarna som han hade gjort. Och de från alla Israels stammar som var fast beslutna att söka Jahve, Israels Gud, följde leviterna till Jerusalem för att offra åt Jahve, sina fäders Gud. I tre år stärkte de kungadömet i Juda och säkrade makten för Salomos son Rehabeam. För i tre år följde de i fotspåren på David och Salomo. Rehabeam tog Mahalat till hustru. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihajil, dotter till Eliab, Jishajs son. Hon födde åt honom sönerna Jeush, Shemarja, och Saham. Senare tog han Maaka, Absaloms dotter, till hustru. Hon födde åt honom Abia, Attaj, Sisa och Shelomit. Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur. Han hade tagit arton hustrur och sextio bihustrur, och blev far till tjugoåtta söner och sextio döttrar. Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och ledare bland sina bröder, med avsikt att göra honom till kung. Rehabeam handlade klokt och spred ut alla sina söner runt om i hela Judas och Benjamins land i alla befästa städer. Han gav dem rikligt underhåll och skaffade dem många hustrur. När Rehabeams kungadöme var säkrad och hans ställning var stark, övergav han och hela Israel Herrens lag. Under kung Rehabeams femte regeringsår marscherade Egyptens kung Shishak upp mot Jerusalem, eftersom folket hade varit otrogna mot Herren. Han kom med 1200 vagnar, 60000 ryttare och en oräknelig skara som följde honom från Egypten: libyer, suckeer och kushiter. Han intog de befästa städerna i Juda och nådde fram till Jerusalem. Profeten Shemaja kom till Rehabeam och till Judas ledare, som på grund av Shishak hade samlats i Jerusalem. Shemaja sa till dem: ”Så säger Herren: Ni har övergett mig. Därför har jag övergett er i Shishaks hand.” Då ödmjukade sig Israels ledare och kungen, och sa: ”Herren är rättfärdig.” När Herren såg att de ödmjukade sig kom Herrens ord till Shemaja: ”De har ödmjukat sig, så jag ska inte fördärva dem utan snart befria dem. Jag ska inte ösa min vrede över Jerusalem genom Shishaks hand. Men de ska bli hans tjänare, och då förstå skillnaden mellan att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen.” Så Egyptens kung Shishak drog upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens tempel och i kungapalatset. Han stal allt, även de guldsköldar som Salomo låtit göra. I deras ställe lät kung Rehabeam göra kopparsköldar, som han anförtrodde befälet för livvakten som höll vakt vid ingången till kungapalatset. Så ofta kungen gick till Herrens tempel kom livvakten och bar sköldarna. Sedan återförde de dem till vaktrummet. Eftersom Rehabeam ödmjukade sig vände sig Herrens vrede ifrån honom. Så han fördärvade inte helt och hållet. Det fanns trots allt något gott i Juda. Kung Rehabeam stärkte sin ställning i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var fyrtioett år när han blev kung. Han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Jahve utvalde bland alla Israels stammar för att där placera sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. Rehabeam gjorde det som var ont, för han vände inte sitt hjärta till att söka Herren. Rehabeams verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, med släkttavlor. Rehabeam och Jerobeam låg ständigt i krig med varandra. Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom. I kung Jerobeams artonde regeringsår blev Abia kung i Juda. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja, dotter till Uriel från Gibea. Abia och Jerobeam låg i krig med varandra. Abia började kriget med en armé av tappra krigsmän, 400 000 utvalda män. Och Jerobeam ställde upp till strid mot honom med 800 000 utvalda tappra krigare. Abia steg upp på berget Semarajim i Efraims bergsbygd och sa: ”Lyssna på mig, Jerobeam och hela Israel! Begriper ni inte att Jahve, Israels Gud, gav kungadömet över Israel åt David och hans söner till evig tid, genom ett saltförbund? Men Jerobeam, Nebats son, som stod i tjänst hos Salomo, Davids son, reste sig och gjorde uppror mot sin herre. En pöbelhop slöt sig till honom och fick makt över Rehabeam, Salomos son. Rehabeam var ung och svag och förmådde inte stå emot dem. Och nu påstår ni att ni kan stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner eftersom ni är så många och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er. Ni har ju fördrivit Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva skaffat er präster precis som andra folk. Vem som än dyker upp med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd, får bli präst åt dessa icke-gudar. Men vår Gud är Jahve, och vi har inte övergett honom. De präster som tjänstgör inför Jahve är Arons söner, och leviterna sköter sin tjänst. Varje morgon och kväll frambär de åt Jahve brännoffer och väldoftande rökelse. Och de ordnar med närvarobröden på bordet av rent guld och med guldljusstaken, så att dess lampor lyser varje kväll. För vi håller vad Jahve vår Gud befallt oss. Men ni har övergett honom. Lyssna! Gud är med oss som vårt huvud. Och hans präster ska trumpeta till strid mot er. Israels söner, kriga inte mot Jahve, era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas.” Men Jerobeam hade låtit omringa dem och lagt ett bakhåll. Så Israel stod nu framför Judas män och låg samtidigt i bakhåll. När Juda vände sig om och såg att de angreps både framifrån och bakifrån ropade de till Jahve, och prästerna blåste i trumpeterna. Judas män höjde ett krigsrop. Och när de ropade slog Gud Jerobeam och hela Israel inför Abia och Juda. Israels söner flydde för Juda. Gud gav dem i deras hand. Abia och hans folk slog dem med en stor slakt, en halv miljon av Israels unga män stupade. Israels söner blev underkastade den gången, medan Judas söner fick övertaget eftersom de förlitade sig på Jahve, sina fäders Gud. Abia förföljde Jerobeam och erövrade följande städer från honom: Betel med landsorter, Jeshana med landsorter och Efron med landsorter. Jerobeam återfick ingen makt så länge Abia levde. Och Herren slog Jerobeam så att han dog. Men Abia stärkte sin ställning. Han tog sig fjorton hustrur och blev far till tjugotvå söner och sexton döttrar. Abias verksamhet i övrigt, det han sa och gjorde, är nedtecknat i profeten Iddos utläggning. Abia gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. I hans dagar hade landet ro i tio år. Asa gjorde det som var gott och rätt i Jahves, sin Guds, ögon. Han avlägsnade de främmande altarna och offerhöjderna, krossade stoderna och högg ner asherapålarna. Han uppmanade Juda att söka Jahve, sina fäders Gud, och att hålla lagen och buden. Han avlägsnade också offerhöjderna och solstoderna från alla Judas städer. Och riket hade ro under honom. Asa byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Han låg inte i krig under dessa år, för Herren hade gett honom fred. Så han sa till Juda: ”Låt oss bygga dessa städer och omge dem med murar och torn, portar och bommar. Landet är ännu vårt eftersom vi sökt Jahve vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss fred på alla sidor.” Så de byggde och lyckades väl. Asa hade en armé på 300 000 man från Juda. De bar stora sköldar och spjut. Och från Benjamin 280 000 man. De bar små sköldar och var bågskyttar. Alla dessa var tappra krigare. Kushiten Sera drog ut mot dem med en armé på en miljon man och trehundra vagnar. Han nådde fram till Maresha. Asa drog ut mot honom och gick i ställning i Sefatas dal vid Maresha. Då ropade Asa till Jahve sin Gud: ”Jahve, bara du kan bistå den svage mot den starke. Hjälp oss, Jahve vår Gud, för vi förlitar oss på dig, och i ditt namn har vi kommit emot denna skara. Jahve, du är vår Gud. Låt inte någon dödlig hindra dig.” Då slog Herren kushiterna inför Asa och Juda så att kushiterna flydde. Asa och hans folk förföljde dem till Gerar, och kushiterna föll till siste man. De nedgjordes av Herren och hans armé. Och folket tog ett stort byte. Sedan attackerade de alla städer runt Gerar, eftersom skräck för Herren hade kommit över folket där. De plundrade alla städerna, för där fanns gott om byte. De förstörde också boskapsskjulen och förde bort kameler och får i mängd. Sedan återvände de till Jerusalem. Guds Ande kom över Asarja, Odeds son. Han trädde fram inför Asa och sa: ”Lyssna på mig, Asa, och hela Juda och Benjamin! Herren är med er om ni är med honom. Och söker ni honom låter han sig finnas av er. Men överger ni honom ska han överge er. Israel levde länge utan den sanne Guden, utan präster som undervisade och utan lag. Men i sin nöd vände de sig till Jahve, Israels Gud. De sökte honom och han lät sig finnas av dem. Den tiden kunde ingen som reste omkring känna sig trygg. Läget var riktigt kaotiskt bland ländernas alla invånare. Folk slogs mot folk och stad mot stad, för Gud förvirrade dem med all slags nöd. Men var ni starka och inte handlingsförlamade, för ert arbete ska få sin lön.” När Asa hörde dessa ord och denna profetia av Odedprofeten, blev han stärkt och avlägsnade de vidriga avgudarna i hela Juda och Benjamin och i de städer som han erövrat i Efraims bergsbygd. Sedan restaurerade han Herrens altare, som stod framför Herrens förhall. Och han samlade hela Juda och Benjamin, samt de från Efraim, Manasse och Simeon som bodde bland dem. För många från Israel hade anslutit sig till Asa när de såg att Jahve hans Gud var med honom. De samlades i Jerusalem i tredje månaden av Asas femtonde regeringsår. De offrade åt Herren på den dagen 700 tjurar och 7000 får av bytet de hade fört med sig. Och de slöt ett förbund: de skulle söka Jahve, sina fäders Gud, helhjärtat och innerligt. Var och en som inte sökte Jahve, Israels Gud, skulle avrättas, gammal eller ung, man eller kvinna. Med hög stämma svor de eden till Herren under jubelrop och till trumpeter och horn. Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den helhjärtat. De sökte Herren ivrigt och han lät sig finnas av dem, och gav dem ro på alla sidor. Kung Asa berövade även sin mor Maaka hennes drottningvärdighet eftersom hon hade rest en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner avgudabilden, krossade och brände upp den i Kidrondalen. Offerhöjderna avlägsnades inte från Israel. Men Asa var innerligt lojal så länge han levde. Han förde in i Guds tempel silver, guld och kärl som han och hans far hade helgat. Det blev inget krig förrän i Asas trettiofemte regeringsår. Det var i Asas trettiosjätte regeringsår. Då drog Israels kung Basha upp mot Juda och befäste Rama för att ingen skulle få komma till eller från kung Asa i Juda. Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens tempel och i kungapalatset. Han sände det till Ben-Hadad, Arams kung som bodde i Damaskus, med detta budskap: ”Vi har ett förbund med varandra, som det var mellan min far och din far. Jag sänder dig silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han drar bort från mig.” Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och angrep Ijon, Dan, Abel-Majim samt alla förrådshus i Naftalis städer. När Basha fick höra om det upphörde han att befästa Rama och avbröt sitt arbete där. Då tog kung Asa med sig alla män i Juda. De förde bort sten och virke som Basha använt till att befästa Rama. Asa befäste med detta Geba och Mispa. Vid den här tiden kom siaren Hanani till Judas kung Asa och sa till honom: ”Du förlitade dig på kungen i Aram och inte på Jahve din Gud. Därför har den arameiske kungens armé undkommit din hand. Hade inte kushiterna och libyerna en stor armé med mängder av vagnar och ryttare? Men eftersom du förlitade dig på Herren gav han dem i din hand. För Herrens ögon far omkring hela jorden för att stärka dem som håller sig helhjärtat till honom. Denna gång har du handlat oförståndigt. Därför ska du från och med nu ständigt ha krig.” Då blev Asa arg på siaren och satte honom i stockhuset, så ilsken var han på grund av detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram även mot andra av folket. Asas verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar. I sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i fötterna som bara blev värre. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren, utan bara läkare. Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt fyrtioförsta regeringsår. De begravde Asa i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Han lades på en bädd fylld med kryddor och olika parfymblandningar. Och de tände ett stort bål till hans ära. Efter Asa blev sonen Joshafat kung. Han stärkte sin ställning mot Israel. Han placerade trupper i alla befästa städer i Juda, samt kommendanter i Juda och i de städer i Efraim som hans far Asa hade erövrat. Herren var med Joshafat eftersom han vandrade de vägar som hans far David till en början hade gått. Han sökte inte baalerna, utan sin fars Gud. Han följde Guds bud och levde inte som de gjorde i Israel. Så Herren befäste kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han vann stor rikedom och ära. Han var stolt över att gå Herrens vägar, och han avlägsnade också offerhöjderna och asherapålarna i Juda. I sitt tredje regeringsår sände Joshafat ut sina ämbetsmän Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Judas städer. De åtföljdes av leviterna Shemaja, Netanja, Sebadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, därtill prästerna Elishama och Joram. De undervisade i Juda. De hade Herrens lagbok med sig och reste runt till alla Judas städer och undervisade folket. Fruktan för Herren kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda. Därför krigade de inte mot Joshafat. Några av filisteerna kom till Joshafat med gåvor och med silver som skatt. Och araberna kom med småboskap till honom, 7700 baggar och 7700 bockar. Joshafat blev allt mäktigare, och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda. Han hade stora förråd i Judas städer. Han hade också soldater, tappra krigsmän, i Jerusalem. De var mönstrade efter deras fäders hus. De högsta befälen i Juda var: Adna, befälhavare över 300 000 tappra krigsmän, vid hans sida Johanan, befälhavare över 280 000 man, vid hans sida Amasja, Sikris son, som frivilligt ställt sig i Herrens tjänst och som hade 200 000 tappra krigsmän. Från Benjamin: Eljada, en tapper krigare som hade 200 000 man beväpnade med båge och sköld, och vid hans sida Josabad, som hade 180 000 krigsrustade män. Dessa gjorde tjänst hos kungen. Därtill kom de som kungen hade placerat i de befästa städerna i hela Juda. Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära. Och han knöt släktskapsband med Ahab. Efter några år reste han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta mängder av får och oxar åt honom och folket som han hade med sig. Han hetsade Joshafat att marschera upp mot Ramot i Gilead. Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Judas kung: ”Vill du marschera ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade: ”Jag är som du, mitt folk är ditt folk. Vi går med dig i kriget.” Men Joshafat bad Israels kung att först fråga efter Herrens ord. Då samlade Israels kung profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag gå ut i krig mot Ramot i Gilead, eller låta bli?” De svarade: ”Marschera upp! Gud ska ge staden i kungens hand.” Men Joshafat sa: ”Finns här ingen Jahves profet längre som vi kan fråga?” Israels kung svarade: ”Här finns fortfarande en man genom vilken vi kan fråga Jahve. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara ofärd. Det är Mika, Jimlas son.” Joshafat sa: ”Inte ska kungen säga så.” Israels kung kallade därför till sig en hovman och sa åt honom att genast hämta Mika, Jimlas son. Israels kung och Judas kung Joshafat satt nu klädda i sina skrudar på var sin tron. De satt på tröskplatsen vid Samarias stadsport medan alla profeterna profeterade inför dem. Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig järnhorn och sa: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna tills de är tillintetgjorda!” Likadant profeterade alla profeter: ”Marschera upp mot Ramot i Gilead, det ska gå dig väl! Herren ska ge staden i kungens hand.” Budbäraren som gått för att hämta Mika sa till honom: ”Hör på! Profeterna lovar samstämmigt välgång åt kungen. Snälla, upprepa nu deras ord och lova också du välgång.” Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag tänker säga det som min Gud talar.” När han kom till kungen, frågade kungen honom: ”Mika, ska vi gå ut i krig mot Ramot i Gilead, eller låta bli?” Han svarade: ”Marschera dit upp, så ska det gå er väl. De ska ges i er hand.” Kungen sa: ”Hur ofta måste jag ta ed av dig att inte tala annat än sanning till mig i Jahves namn?” Då sa Mika: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: De har ingen herre. Låt var och en återvända hem i fred.” Då sa Israels kung till Joshafat: ”Vad var det jag sa! Han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara ofärd?” Mika sa: ”Så lyssna då till Herrens ord! Jag såg Herren sitta på sin tron. Och himlens hela härskara stod till höger och vänster om honom. Herren sa: Vem vill förleda Ahab, Israels kung, att marschera upp mot Ramot i Gilead och där stupa? Det gavs flera förslag. Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag ska förleda honom.’ Herren frågade: ’På vilket sätt?’ Han svarade: ’Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i munnen på alla hans profeter.’ Herren sa: ’Du ska förleda honom, och du ska lyckas. Gå, och gör så!’ Se nu! Herren har lagt en lögnens ande i munnen på dessa dina profeter. Och Herren har kungjort ofärd över dig.” Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika en örfil och sa: ”Skulle Herrens Ande vikit bort från mig för att tala till dig?” Mika svarade: ”Du ska bli varse det den dag du måste irra från rum till rum för att gömma dig.” Israels kung sa: ”Ta Mika och för honom åter till stadskommendanten Amon och till kungasonen Joash, och låt meddela följande från kungen: Sätt denne man i fängelse på bara lite vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.” Mika sa: ”Om du återvänder välbehållen har Herren inte talat genom mig.” Och han lade till: ”Lyssna, alla ni folk!” Israels kung och Judas kung Joshafat marscherade upp mot Ramot i Gilead. Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men bär du dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung och de drog ut i striden. Men Arams kung hade befallt vagnsbefälen och sagt: ”Ge er inte i strid med vare sig hög eller låg, utan bara med Israels kung.” När vagnsbefälen såg Joshafat tänkte de: ”Där är Israels kung,” så de omringade honom och gick till attack. Då skrek Joshafat till, och Herren hjälpte honom. Gud avledde dem från honom. Så fort vagnsbefälen insåg att det inte var Israels kung vände de sig ifrån honom. Men en man spände sin båge och sköt på måfå. Han träffade Israels kung i en skarv på rustningen. Så kungen sa till vagnsföraren: ”Vänd om vagnen och för mig ut ur striden, för jag är sårad!” Striden rasade hela dagen medan Israels kung stöttades upp i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen. Men vid solnedgången dog han. Judas kung Joshafat återvände välbehållen hem till Jerusalem. Siaren Jehu, Hananis son, konfronterade kung Joshafat och sa: ”Ska du hjälpa den som är ond och älska dem som hatar Herren? Därför vilar Herrens vrede över dig. Men något gott finns hos dig. Du har förstört asherapålarna i landet och är fast besluten att söka Gud.” Joshafat bodde nu i Jerusalem. Och han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd. Han förde dem tillbaka till Jahve, deras fäders Gud. Han insatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad. Han sa till domarna: ”Besinna vad ni gör! För ni dömer inte för människor utan för Herren. Han är med er när ni dömer. Låt nu fruktan för Herren vara över er. Ge noga akt på vad ni gör! För hos Jahve vår Gud finns ingen orättvisa. Han är inte partisk och tar inga mutor.” Även i Jerusalem insatte Joshafat några av leviterna, prästerna och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de återvände till Jerusalem, befallde han dem: ”Så här ska ni göra i fruktan för Herren, sanningsenligt och helhjärtat: så ofta en rättssak dras inför er av era bröder ute i städerna, antingen det rör blodsdåd, lag och bud, stadgar och förordningar, då ska ni varna dem så att de inte syndar mot Herren och hans vrede drabbar er och era bröder. Gör så, då syndar ni inte. Och lyssna, i allt som angår Herren ska översteprästen Amarja bestämma. Och Sebadja, Ismaels son, ledare för Judas hus, ska bestämma i allt som rör kungen. Leviterna ska vara era ämbetsmän. Var starka i er utövning! Herren är med den som är god.” Efter en tid kom moabiterna och ammoniterna och med dem en del meuniter för att kriga mot Joshafat. Några män kom och sa till Joshafat: ”En stor styrka kommer emot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar.” Det är En-Gedi. Joshafat blev rädd och beslöt sig för att rådfråga Herren. Han utlyste också en fasta över hela Juda. Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren. De kom från alla Judas städer för att söka Herren. Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens tempel, framför den nya förgården. Han sa: ”Jahve, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen? Du som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och makt, och ingen kan stå dig emot. Är inte du vår Gud? Du som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams ätt för evig tid. De bodde där, och där byggde de en helgedom åt ditt namn och sa: ’Om något ont drabbar oss: svärd, straffdom, pest eller svält, då ska vi träda fram inför detta tempel och inför ditt ansikte, för ditt namn är i detta tempel. Vi ska ropa till dig i vår nöd, och du ska lyssna och frälsa.’ Se nu männen från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Du lät ej Israel invadera dem när de kom från Egypten, utan Israel tog en omväg och lät bli att utrota dem. Se hur de lönar oss! De kommer för att fördriva oss från din egendom som du gav oss till arv. Ska inte du, vår Gud, döma dem? Vi är maktlösa mot denna stora styrka som kommer emot oss. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Men vi ser till dig.” Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner. Mitt i församlingen kom Herrens Ande över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till leviten Mattanja av Asafs söner. Han sa: ”Lyssna, alla i Juda och Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er: Var inte rädda och bestörta för denna stora styrka, för striden är inte er utan Guds. I morgon ska ni gå ner mot dem när de är på väg uppför Sisbranten. Ni ska möta dem där dalen tar slut, invid Jeruels öken. Det är inte ni som ska strida. Stig bara fram och inta position så ska ni få bevittna Herrens frälsning. Han är med er, Juda och Jerusalem. Var inte rädda och bestörta. I morgon ska ni gå ut mot dem. Herren är med er.” Då böjde Joshafat sig med ansiktet mot marken. Och alla Judas män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad honom. Och de leviter som hörde till kehatiternas och korahiternas söner, stod upp och prisade med hög röst Jahve, Israels Gud. När de tidigt nästa morgon drog ut mot Tekoas öken steg Joshafat fram och sa: ”Lyssna på mig, Juda och Jerusalems invånare! Tro på Jahve er Gud så består ni, tro på hans profeter så går det er väl.” Efter att ha rådgjort med folket valde han ut sångare som skulle prisa Herren i helig skrud. De drog ut framför armén medan de sjöng: ”Tacka Herren, för hans kärlek är evig!” Så fort de började sjunga och lova, ordnade Herren ett angrepp bakifrån på männen från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda. Och de blev slagna. Männen från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att helt förinta dem. Och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra. När Judas män kom upp på en utsiktsplats över öknen och blickade ut mot fiendehären, såg de bara döda kroppar fallna på marken. Ingen hade undkommit. När Joshafat och hans folk kom dit för att ta byte, fann de varor och värdesaker bland liken i stor mängd. De tog mer än de kunde bära, och de fortsatte plundra i tre dagar eftersom bytet var så stort. På fjärde dagen samlades de i Berakadalen för att lovprisa Herren. Därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag. Därefter återvände med glädje alla Judas och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, till Jerusalem, eftersom Herren låtit dem glädja sig över sina fiender. De drog in i Jerusalem och till Herrens tempel med lyror, harpor och trumpeter. Och fruktan för Gud kom över alla länders riken när de hörde att Herren hade krigat mot Israels fiender. I Joshafats rike var det nu fridfullt, för hans Gud gav honom fred på alla sidor. Så regerade Joshafat över Juda. Han var trettiofem år när han blev kung. Han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba, dotter till Shilhi. Joshafat följde i sin far Asas fotspår utan att vika av. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon. Men offerhöjderna avlägsnades inte. Och folket hade ännu inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud. Joshafats verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat i Jehus, Hananis sons, krönika som ingår i boken om Israels kungar. Senare allierade sig Judas kung Joshafat med Israels kung Ahasja, som levde i ondska. Joshafat kom överens med honom att bygga skepp som skulle gå till Tarshish. De byggde skeppen i Esjon-Geber. Då profeterade Elieser, Dodavahus son från Maresha, mot Joshafat: ”Eftersom du allierat dig med Ahasja ska Herren krossa ditt verk.” Och skeppen förliste och kunde inte segla till Tarshish. Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom. Joram hade bröder, söner till Joshafat. De hette Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. Deras far gav dem många gåvor: silver, guld, andra dyrbarheter, samt befästa städer i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, för han var den förstfödde. När Joram hade tagit över sin fars kungadöme säkrade han sin makt genom att mörda med svärd alla sina bröder samt några av Israels ledare. Joram var trettiotvå år när han blev kung. Han regerade åtta år i Jerusalem. Han vandrade i de israelitiska kungarnas fotspår, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Men Herren ville inte förgöra Davids hus på grund av det förbund han slutit med David. För han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid. I hans dagar revolterade Edom mot Juda och tog sig en egen kung. Så Joram drog dit med sina befälhavare och alla sina vagnar. På natten gick han till angrepp mot edomiterna som hade omringat honom och vagnsbefälen. Edom har revolterat mot Judas välde till denna dag. Vid samma tid revolterade även Libna mot Jorams välde, eftersom Joram hade övergett Jahve, sina fäders Gud. Därtill uppförde Joram offerhöjder på bergen i Juda. Och han fick Jerusalems invånare att vara otrogna, och förde Juda på avvägar. Det kom ett brev till honom från profeten Elia där det stod: ”Så säger Jahve, din far Davids Gud: Du har inte vandrat i fotspåren på din far Joshafat eller på Judas kung Asa. Du har vandrat på samma väg som Israels kungar och fått Judas och Jerusalems invånare att vara otrogna, på samma sätt som Ahab. Och du har mördat dina bröder som hörde till din fars hus och som var bättre än du. Lyssna! Herren ska slå ditt folk, dina söner, dina hustrur och allt du äger med en stor hemsökelse. Och själv ska du drabbas av svåra sjukdomar, och en sjukdom i dina inälvor som gör att de till slut faller ut.” Herren hetsade filisteerna och de araber som bodde nära kushiterna mot Joram. De marscherade mot Juda och invaderade landet. De förde bort allt de fann i kungapalatset, likaså hans söner och hustrur, så att han inga söner hade kvar förutom Joahas, sin yngste son. Herren slog sedan Joram med en obotlig sjukdom i inälvorna. Det gick en tid. Och när två år hade gått föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen. Han dog i svåra plågor. Och hans folk tände ingen bål till hans ära, så som de hade gjort för hans fäder. Joram var trettiotvå år när han blev kung. Han regerade åtta år i Jerusalem. Han gick bort, saknad av ingen. De begravde honom i Davids stad, men inte i kungagravarna. Jerusalems invånare gjorde Jorams yngste son Ahasja till kung efter honom. För alla de äldre sönerna hade dödats av det rövarband som kom till lägret med araberna. Så blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda. Ahasja var tjugotvå år när han blev kung. Han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja, dotter till Omri. Han vandrade i samma fotspår som Ahabs hus, för hans mor gav honom onda råd. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon liksom Ahabs familj hade gjort, för de var hans rådgivare efter hans fars död, vilket blev honom till fördärv. Det var också deras råd han följde när han drog ut i krig med Israels kung Joram, Ahabs son, mot Arams kung Hasael vid Ramot i Gilead. Och Joram sårades av arameerna. Då återvände han till Jisreel för att läka såren som tillfogats honom vid Rama i kriget mot kung Hasael av Aram. Sedan for Judas kung Ahsaja, Jorams son, ner till Jisreel för att besöka Joram, Ahabs son, eftersom han låg sjuk. Men Gud hade bestämt Ahasjas undergång genom hans besök hos Joram. När han kom dit for han ut med Joram för att möta Jehu, Nimshis son, som Herren hade smort för att utrota Ahabs hus. Och medan Jehu verkställde straffdomen över Ahabs hus, träffade han på ledarna från Juda och Ahasjas brorsöner som var i Ahasjas tjänst. Och han dödade dem. Jehu sökte efter Ahasja, som greps där han gömde sig i Samaria. De förde honom till Jehu och dödade honom. De begravde honom, för de sa: ”Han var son till Joshafat som helhjärtat sökte Herren.” Nu fanns det ingen av Ahasjas hus som var stark nog att ta över kungadömet. När Atalja, Ahasjas mor, såg att hennes son var död, reste hon sig och hade ihjäl hela kungasläkten i Juda. Men kungadottern Joshabat tog i smyg undan Ahasjas son Joash, just som kungasönerna skulle mördas. Joshabat förde Joash och hans amma in i sovkammaren. Där gömde Joshabat honom för Atalja så att hon inte kunde mörda honom. Joshabat var kung Jorams dotter och hustru till prästen Jojada. Hon var alltså Ahasjas syster. Sedan var Joash gömd hos dem i Guds tempel i sex år medan Atalja styrde i landet. I det sjunde året tog Jojada mod till sig och slöt ett avtal med befälen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat, Sikris son. De reste igenom Juda och samlade leviterna från alla Judas städer samt Israels familjeöverhuvuden, och de kom till Jerusalem. Sedan slöt hela församlingen ett förbund med kungen i Guds tempel. Jojada sa till dem: ”Se, kungens son! Han ska regera, så som Herren har bestämt om Davids söner. Gör så här: en tredjedel av er, de präster och leviter som går pass på sabbaten, ska stå på vakt vid trösklarna, en tredjedel ska vara vid kungapalatset och en tredjedel vid Jesodporten. Och allt folket ska vara på förgårdarna till Herrens hus. Ingen får gå in i Herrens tempel förutom prästerna och de tjänstgörande leviterna. De får gå in eftersom de är heliga. Men allt det övriga folket ska hålla vad Herren befallt. Leviterna ska ställa sig runt kungen, varje man med vapen i handen. Om någon försöker tränga sig in i templet ska han dödas. Följ kungen vare sig han går ut eller in.” Leviterna och hela Juda gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en tog sina män, både de som skulle gå på vakten på sabbaten och de som skulle ha avlösning, för prästen Jojada gav ingen avdelning ledigt från tjänstgöring. Och prästen Jojada gav befälen de spjut och sköldar, både stora och små, som hade tillhört kung David och som fanns i Guds tempel. Han ställde upp allt folket, varje man med vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, vid altaret och mot tempelhuset, runt om kungen. Sedan förde de ut kungasonen och satte kronan på honom och gav honom vittnesbördet. De gjorde Joash till kung. Jojada och hans söner smorde honom och ropade: ”Leve kungen!” När Atalja hörde folkets rop då de skyndade fram och hyllade kungen, gick hon in i Herrens tempel till folket. Hon tittade sig omkring och såg då att kungen stod vid sin pelare intill ingången. Befälen och trumpetarna stod bredvid kungen och allt folket i landet jublade och trumpeterna ljöd, och sångarna med sina instrument ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Förräderi! Förräderi!” Men prästen Jojada lät befälen över truppstyrkan träda fram och sa till dem: ”För ut henne mellan leden! Och döda med svärd den som följer henne.” För prästen ville undvika att hon dödades i Herrens tempel. Så grep de Atalja. Och hon gick genom Hästporten in i kungapalatset, och där dödades hon. Jojada slöt ett förbund mellan sig, allt folket och kungen: de skulle vara Herrens folk. Så begav sig allt folket till Baals tempel och rev ner det. Altarna och gudabilderna krossade de. Och Mattan, Baals präst, dödade de framför altarna. Jojada överlät tillsynen av Herrens tempel åt de levitiska prästerna, som David hade indelat i avdelningar för tjänstgöringen i Herrens tempel. De skulle frambära brännoffer åt Herren, så som det är föreskrivet i Moses lag, med jubel och sång efter Davids anvisningar. Jojada ställde dörrvakterna vid portarna till Herrens tempel, så att ingen som på något sätt var oren skulle komma in. Han tog med sig befälen, de förnämsta, de mäktigaste bland folket och allt folket i landet. De förde kungen ner från Herrens tempel och gick in i kungapalatset genom Övre porten. Och de satte kung Joash på kungatronen. Allt folket i landet var glada och staden hade ro, för de hade dödat Atalja med svärd. Joash var sju år när han blev kung. Han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sibja och var från Beer-Sheba. Joash gjorde det som var rätt i Herrens ögon så länge prästen Jojada levde. Jojada tog två hustrur åt honom, och han fick söner och döttrar. Efter en tid beslutade Joash att restaurera Herrens tempel. Han samlade prästerna och leviterna och sa till dem: ”Ge er ut till Judas städer och samla år för år in pengar från hela Israel för att reparera er Guds tempel. Och skynda på!” Men leviterna tog det lugnt. Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sa: ”Varför har du inte sett till att leviterna kräver in från Juda och Jerusalem den skatt till vittnesbördets tält som Herrens tjänare Mose har ålagt Israels församling?” Den onda kvinnan Ataljas söner hade nämligen brutit ner Guds tempel, och även använt allt som var helgat för Herrens tempel till baalerna. På kungens befallning gjordes en kista som ställdes utanför porten till Herrens tempel. Och det utropades i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren. Alla furstarna och allt folket kom då glada med sina pengar som de kastade i kistan tills allt var insamlat. Närhelst leviterna förde kistan till kungens granskningsmän och de fann att det fanns mycket pengar i den, kom kungens sekreterare och översteprästens tjänsteman och tömde kistan, varefter den bars åter till sin plats. Så gjordes dagligen och det blev insamlat rikligt med pengar, som kungen och Jojada överlämnade åt de män som skulle utföra arbetet på Herrens tempel. De lejde också stenhuggare och hantverkare för att restaurera Herrens tempel, samt järn- och kopparsmeder. Arbetarna utförde sitt jobb med flinka händer. De återställde Guds tempel i ursprungligt och förstärkt skick. När arbetet var färdigt bar de resten av pengarna till kungen och Jojada, som av pengarna tillverkade föremål till Herrens tempel, både för gudstjänsten och offren, skålar och andra föremål av guld och silver. Så länge Jojada levde frambars ständigt varje dag brännoffer i Herrens tempel. Jojada blev gammal och mätt av dagar. Han dog vid en ålder av 130 år. Han begravdes i Davids stad bland kungarna, för han hade gjort gott i Israel, för Gud och hans tempel. Efter Jojadas död kom Judas furstar och föll ner för kungen, och han lyssnade till dem. Och de övergav Jahves, sina fäders Guds, tempel och dyrkade asherapålarna och avgudarna. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av dessa synder. Gud sände profeter till dem för att vända dem åter till Herren. Profeterna varnade dem, men de vägrade lyssna. Sakarja, prästen Jojadas son, blev iklädd Guds Ande. Han steg fram inför folket och sa: ”Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud? Det kommer inte att gå er väl. Eftersom ni har övergett Herren, har han övergett er.” De konspirerade mot honom. Och på kungens befallning stenade de Sakarja på förgården till Herrens tempel. Kung Joash tänkte inte på den godhet som Sakarjas far Jojada hade visat honom utan dödade hans son. I sin dödsstund sa Sakarja: ”Må Herren bevittna och hämnas!” Efter ett år marscherade arameernas här mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade alla furstar bland folket. Allt krigsbyte sände de till kungen i Damaskus. Arameernas här var liten, likväl gav Herren en mycket stor armé i deras hand eftersom folket hade övergett Jahve, sina fäders Gud. Så fick arameerna verkställa domen över Joash. När arameerna gav sig av lämnade de Joash svårt sårad. Hans tjänare sammansvor sig mot honom eftersom han hade slaktat prästen Jojadas söner. De mördade Joash på hans bädd. Så han dog och begravdes i Davids stad, men inte i kungagravarna. De som sammansvor sig mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Shimeat, och Josabad, son till moabitiskan Shimrit. Angående Joashs söner och de många profetiorna mot honom och återuppbyggnaden av Guds tempel, så är allt det nedtecknat i ’Kommentarerna till Kungaboken’. Hans son Amasja blev kung efter honom. Amasja var tjugofem år när han blev kung. Han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, men inte helhjärtat. Så fort hans kungadöme blev befäst lät han avrätta dem av sina tjänare som hade mördat hans far, kungen. Men deras söner avrättade han inte, som det stod skrivet i lagen i Moses bok där Herren befallt: ”Fäder ska inte avrättas på grund av sina söner. Och söner ska inte avrättas på grund av sina fäder. Varje man ska dö för sitt eget brott.” Amasja samlade judeerna och ställde upp dem familjevis, under befälen över tusen och över hundra. Det var hela Juda och Benjamin. Han mönstrade dem som var tjugo år eller mer, och fann att det var 300 000 utvalda män som kunde hantera spjut och sköld. Dessutom lejde han för tre ton silver 100 000 tappra krigsmän från Israel. Men en gudsman kom till honom och sa: ”Konung! Låt inte Israels armé dra ut med dig, för Herren är inte med Israel, dessa Efraims söner. För även om du går till verket och är stark i striden ska Gud se till att du faller för fienden, för Gud har makt både att hjälpa och stjälpa.” Amasja frågade gudsmannen: ”Vad ska ske med allt silver som jag skänkt åt den israelitiska armén?” Gudsmannen svarade: ”Herren kan ge dig mer än så!” Då upplöste Amasja armén som kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. De blev mycket arga på Juda och återvände ursinniga hem. Men Amasja tog mod till sig och ledde sitt folk till Saltdalen. Där slog han 10000 av Seirs män. Och Judas män tog 10000 till fånga levande. De förde dem upp på toppen av en klippa och störtade ner dem från klippspetsen så att de alla krossades. Men den trupp som Amasja hade sänt tillbaka och som inte fått gå med honom ut i kriget härjade i Judas städer, från Samaria till Bet-Horon. De hade ihjäl 3000 av invånarna och tog ett stort byte. När Amasja återvände efter att ha besegrat edomeerna hade han med sig de gudar som tillhörde folket i Seir. Han ställde upp dem som sina egna gudar och tillbad inför dem och tände offereld åt dem. Då tändes Herrens vrede mot Amasja. Han sände till Amasja en profet som sa: ”Varför rådfrågar du ett folks gudar som inte förmått rädda sitt eget folk ur din hand?” Kungen avbröt profeten och sa: ”Har vi satt dig till kungens rådgivare? Sluta! Vill du att vi ska slå ihjäl dig?” Profeten slutade, men sa: ”Jag förstår nu att Gud beslutat förgöra dig eftersom du beter dig så här och vägrar lyssna på mitt råd.” Efter att Judas kung Amasja hade rådslagit, skickade han sändebud till Israels kung Joash, son till Joahas, son till Jehu, och lät säga: ”Kom, låt oss konfronteras ansikte mot ansikte!” Men Joash, Israels kung, sände följande svar till Amasja, Judas kung: ”Törnbusken i Libanon lät meddela cedern i Libanon: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur i Libanon kom förbi och trampade ner törnbusken. Du säger ’Se, jag har besegrat Edom!’ och du blev högfärdig och vill vinna berömmelse. Men stanna nu hemma! Varför utmana olyckan och falla, du och Juda med dig?” Men Amasja slog dövörat till, för det kom från Gud att de skulle ges i fiendehand eftersom de hade rådfrågat Edoms gudar. Så Israels kung Joash drog upp, och vid Bet-Shemesh i Juda konfronterades de ansikte mot ansikte, han och Judas kung Amasja. Och Israel besegrade Juda, som flydde var och en till sitt. Israels kung Joash tillfångatog Judas kung Amasja, son till Joash, son till Joahas, i Bet-Shemesh. Sedan tog Joash honom till Jerusalem och rev ner två hundra meter av stadsmuren, från Efraimporten till Hörnporten. Han tog allt guld och silver, och alla föremål som fanns i Guds tempel hos Obed-Edom, och skatterna i kungapalatset. Han tog även gisslan och återvände sedan till Samaria. Judas kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Joahas son, hade dött. Amasjas verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar. Från den tid då Amasja avvek från Herren anstiftades en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så han flydde till Lakish. Men de sände män efter honom och de mördade honom där. Amasja fördes därifrån på hästar och begravdes bland sina fäder i Judas stad. Allt folket i Juda tog Ussia till kung efter hans far Amasja. Ussia var då sexton år. Det var han som återuppbyggde Elot och lade det under Juda, efter att kungen gått till vila bland sina fäder. Ussia var sexton år när han blev kung. Han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. Ussia gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Amasja. Han sökte Gud så länge Sakarja levde, han som förstod Guds syner. Så länge han sökte Herren lät Gud det lyckas väl för honom. Ussia drog ut och krigade mot filisteerna. Han rev ner stadsmurarna i Gat, Jabne och Ashdod. Han byggde städer i Ashdods område och bland filisteerna. Gud hjälpte honom mot filisteerna, mot de araber som bodde i Gur-Baal, och mot meuniterna. Ammoniterna fick erlägga tribut till Ussia. Och hans rykte sträckte sig till Egypten, för han blev mycket mäktig. Ussia byggde torn i Jerusalem vid Hörnporten, Dalporten och Vinkeln, och befäste dem. Han byggde torn i öknen och högg ut många brunnar, eftersom han ägde stora hjordar både i Låglandet och på slätten. I bergsbygden och på de bördiga fälten hade han bönder och vingårdsarbetare, eftersom han hade tycke för jordbruk. Ussia hade en krigsberedd armé. Den drog ut i avdelningar som mönstrats och räknats av skrivaren Jeguel och förmannen Maaseja under ledning av Hananja, en av kungens befälhavare. Familjeöverhuvudena som var tappra krigsmän var totalt 2600. De förde befäl över en armé på 307500 man. Det var en väldig krigsstyrka som bistod kungen mot fienden. Hela armén utrustade Ussia med sköldar, spjut, hjälmar, pansar, bågar och slungstenar. I Jerusalem lät han tillverka krigsmaskiner som var uttänkta av begåvade män. De placerades på tornen och murhörnen för att skjuta iväg pilar och stora stenar. Ryktet om honom spreds vida omkring, för han fick extraordinär hjälp så att han erhöll stor makt. Men när Ussia fått denna makt blev han högmodig, till eget fördärv. Han handlade trolöst mot Jahve sin Gud: han gick in i Herrens tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret. Då gick prästen Asarja in efter honom med åttio av Herrens präster, modiga män. De konfronterade kung Ussia och sa: ”Ussia, det ankommer inte dig att tända rökelse åt Herren. Det är prästerna, Arons söner, som är helgade att tända rökelse. Lämna helgedomen! För du har handlat trolöst. Detta ska inte ge dig ära från Jahve Gud.” Då blev Ussia ursinnig där han stod med ett rökelsekar i handen för att tända rökelse. Men just som han rasade mot prästerna inne i Herrens tempel bredvid rökelsealtaret, slog lepra ut på hans panna inför prästerna. Översteprästen Asarja och alla prästerna tittade på honom och såg då att han hade lepra i pannan. De drev genast ut honom därifrån. Själv skyndade han också ut eftersom Herren hade rört honom. Kung Ussia var sedan leprasjuk till sin dödsdag och levde i ett avskilt hus eftersom han hade lepra. Han var bannlyst från Herrens tempel. Hans son Jotam förestod kungens hus och styrde över folket i landet. Ussias verksamhet i övrigt, från början till slut, är nedtecknat av profeten Jesaja, Amos son. Ussia gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem på det gravfält som tillhörde kungarna, för de sa: ’Han hade lepra.’ Hans son Jotam blev kung efter honom. Jotam var tjugofem år när han blev kung. Han regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha, dotter till Sadok. Jotam gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Ussia. Inte heller trängde han in i Herrens tempel. Men folket betedde sig fortfarande fördärvligt. Han byggde Övre porten i Herrens tempel och byggde mycket på Ofelmuren. Han byggde därtill städer i Judas bergsbygd, samt borgar och torn i skogarna. Han krigade mot ammoniternas kung och besegrade dem. Så ammoniterna var det året tvungna att ge honom tre ton silver, två miljoner liter vete och lika mycket korn. Samma mängd gav de honom även andra och tredje året. Jotam blev mäktig, eftersom han vandrade beslutsamt inför Jahve sin Gud. Jotams verksamhet i övrigt, om alla hans krig och allt han gjorde, är nedtecknat i boken om Israels och Judas kungar. Han var tjugofem år när han blev kung. Han regerade sexton år i Jerusalem. Jotam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Ahas blev kung efter honom. Ahas var tjugo år när han blev kung. Han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans far David, utan följde i fotspåren efter Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna. Han tände offereld i Hinnoms sons dal och brände sina söner, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner. Och han offrade och tände offereld på höjderna, kullarna och under alla grönskande träd. Jahve hans Gud, gav honom därför i den arameiske kungens hand. De besegrade Ahas och tillfångatog många som fördes till Damaskus. Ahas överlämnades också åt Israels kung som tillfogade honom stora förluster. Peka, Remaljas son, dödade på en enda dag 120 000 judeer, alla tappra krigsmän. Så skedde eftersom de hade övergett Jahve, sina fäders Gud. Och Sikri, en krigsman från Efraim, dödade kungasonen Maaseja, slottsfursten Asrikam och Elkana, kungens närmaste man. Israels söner tog bland sina bröder 200 000 fångar, deras hustrur, söner och döttrar. Dessutom tog de från dem ett stort byte som de förde till Samaria. Där fanns en Herrens profet som hette Oded. Han mötte armén när den kom till Samaria och sa till dem: ”Lyssna! Jahve, era fäders Gud, var vred på Juda, så han gav dem i er hand. Men ni har slaktat dem med ett raseri som nått till himlen. Och nu tänker ni förslava Judas och Jerusalems män och kvinnor. Har ni inte nog med skuld inför Jahve er Gud? Hör på mig nu! Sänd tillbaka fångarna som ni tagit från era bröder, för Herrens vrede är över er.” Några av Efraims söners överhuvuden, Asarja, Johanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, konfronterade dem som kom från kriget, och sa till dem: ”För inte in dessa fångar hit! Tänker ni dra skuld över oss inför Herren! Och än mer öka våra synder och vår skuld! Vår skuld är ju redan stor nog, och brinnande vrede är över Israel.” Då lämnade krigsmännen ifrån sig fångarna och bytet inför furstarna och hela församlingen. De män som namngetts stod upp och tog sig an fångarna. De klädde alla nakna med kläder från bytet. De gav dem kläder och sandaler, mat och dryck, och smorde dem med olja. Alla svaga fick sätta sig upp på åsnor och fördes till sina bröder i Jeriko, Palmstaden. Sedan återvände de till Samaria. Vid den tiden sände kung Ahas bud till kungarna i Assyrien med begäran om hjälp. För edomiterna hade åter kommit och attackerat Juda och tagit fångar. Och filisteerna hade angripit städerna i Låglandet och Negev i Juda, samt erövrat Bet-Shemesh, Ajalon och Gederot. Även Soko, Timna och Gimso med kringliggande orter. De hade bosatt sig i dem. Herren ville förödmjuka Juda på grund av Israels kung Ahas. Han var nämligen orsak till att Juda var så tygellöst, och han var trolös mot Herren. Så kung Tiglat-Pileser av Assyrien marscherade emot honom och angrep honom istället för att ge honom stöd. Ahas plundrade Herrens tempel, kungapalatset och furstarna. Han gav allt åt Assyriens kung. Men det hjälpte honom inte. Denne kung Ahas blev i sin nöd än mer trolös mot Herren. För han offrade åt Damaskus gudar som hade besegrat honom, för han tänkte: ”Eftersom de arameiska kungarnas gudar hjälpte dem, ska jag offra åt dem så att de hjälper mig.” Men istället fick de honom och hela Israel på fall. Och Ahas samlade ihop föremålen som fanns i Guds tempel och högg sönder dem. Och han stängde dörrarna till Herrens tempel och gjorde sig altaren i varje gathörn i Jerusalem. I alla Judas städer uppförde han offerhöjder för att tända offereld åt andra gudar. Så väckte han vrede hos Jahve, sina fäders Gud. Ahas verksamhet i övrigt, allt han gjorde, från början till slut, är nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar. Ahas gick till vila hos sina fäder. Han begravdes i Jerusalem inne i staden. De lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom. Hiskia var tjugofem år när han blev kung. Han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Abia, dotter till Sakarja. Hiskia gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far David. I Hiskias första regeringsår, i första månaden, öppnade han dörrarna till Herrens tempel och restaurerade dem. Han lät hämta prästerna och leviterna och samlade dem på Östra torget, och sa: ”Lyssna på mig, leviter! Helga nu er själva och helga templet till Jahve, era fäders Gud. Och för bort orenheten ur helgedomen. Våra fäder var trolösa. De gjorde det som var ont i Jahves, vår Guds, ögon. De övergav honom. De vände sitt ansikte bort ifrån Herrens boning och vände ryggen till. Och de stängde dörrarna till förhallen och släckte lamporna. De tände ingen rökelse och frambar inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud. Därför kom Herrens vrede över Juda och Jerusalem. Han har gjort dem till ett avskräckande exempel, till häpnad och förakt. Detta kan ni själva bevittna. Se! Våra fäder har fallit för svärd, och våra söner, döttrar och hustrur är i fångenskap på grund av detta. Men nu ligger det på mitt hjärta att sluta ett förbund med Jahve, Israels Gud, för att hans brinnande vrede ska vända sig ifrån oss. Så var nu inte oberörda, mina söner, för Herren har utvalt er att stå i hans närhet och tjäna honom, till att vara hans tjänare och tända rökelse.” Då reste sig leviterna: av Kehats ätt Mahat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son, av Meraris ätt Kish, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son, av Gershons ätt Joa, Simmas son, och Eden, Joashs son, av Elisafans ätt Shimri och Jeguel, av Asafs ätt Sakarja och Mattanja, av Hemans ätt Jehuel och Shimei samt av Jedutuns ätt Shemaja och Ussiel. De samlade sina bröder och helgade sig. De gick sedan för att rena Herrens tempel, så som kungen hade befallt i enlighet med Herrens ord. Så prästerna gick in i det inre av Herrens hus för att rena det. All orenhet som de fann i Herrens tempel bar de ut på förgården. Där tog leviterna emot det och bar ut det till Kidrondalen. De började helgandet på första dagen i första månaden. På åttonde dagen i månaden hade de hunnit till Herrens förhall. De helgade sedan Herrens hus under åtta dagar. På sextonde dagen i första månaden var de färdiga. Då gick de in till kung Hiskia och sa: ”Vi har renat hela Herrens hus, brännofferaltaret med tillbehör, och bordet med närvarobrödet med tillbehör. Alla de föremål som kung Ahas under sin regering i trolöshet förkastade har vi återställt och helgat. De är nu placerade framför Herrens altare.” Tidigt nästa morgon samlade kung Hiskia stadens furstar och gick upp till Herrens tempel. De förde fram sju tjurar, sju baggar, sju lamm och sju bockar som syndoffer för kungadömet, helgedomen och för Juda. Kungen befallde Arons söner, prästerna, att offra dem på Herrens altare. De slaktade tjurarna, och prästerna tog blodet och stänkte det på altaret. De slaktade baggarna och stänkte blodet på altaret. De slaktade lammen och stänkte blodet på altaret. Sedan förde de fram syndofferbockarna inför kungen och församlingen. De lade händerna på dem. Prästerna slaktade dem och bar fram blodet som ett syndoffer på altaret till försoning för hela Israel. För kungen hade befallt att dessa brännoffer och syndoffer skulle offras för hela Israel. Han ställde upp leviterna i Herrens tempel med cymbaler, lyror och harpor, enligt befallning från David och kungens siare Gad och profeten Natan. För det var Herren som hade befallt detta genom sina profeter. Leviterna ställde upp sig med Davids instrument, och prästerna med trumpeterna. Hiskia befallde att brännoffret skulle frambäras på altaret. Samtidigt som offret frambars började sången till Herren att ljuda tillsammans med trumpeterna, med ackompanjemang av instrument från Israels kung David. Hela församlingen tillbad. Sångarna sjöng. Trumpeterna ljöd. Detta pågick tills brännoffret var slutfört. När brännoffret var slutfört föll kungen och alla som var tillsammans med honom på knä och tillbad. Kung Hiskia och furstarna påbjöd leviterna att lova Herren med Davids och siaren Asafs ord. De lovsjöng med glädje och böjde sig ner och tillbad. Hiskia tog till orda: ”Ni har nu blivit vigda åt Herren. Träd fram med slaktoffer och tackoffer till Herrens tempel.” Så församlingen förde fram slaktoffer och tackoffer. Alla med villigt hjärta kom med brännoffer. Antalet brännofferdjur som församlingen förde fram var 70 tjurar, 100 baggar och 200 lamm. Allt detta var till brännoffer åt Herren. De heliga gåvorna utgjordes av 600 tjurar och 3000 får. Men prästerna var för få för att kunna flå alla brännofferdjuren. Därför hjälpte deras bröder leviterna dem tills arbetet var färdigt och prästerna hade helgat sig. För leviterna var mer angelägna än prästerna att helga sig. Till den stora mängden brännoffer kom därtill fettstyckena från fredsoffren samt dryckesoffren som hörde till brännoffren. Så återupprättades tjänsten i Herrens tempel. Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade gjort för folket. Allt hade inträffat så plötsligt. Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda. Han skrev också brev till Efraim och Manasse. Han ville att de skulle komma till Herrens tempel i Jerusalem för att fira Jahves, Israels Guds, påsk. Kungen, hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att fira påsk i andra månaden. För de kunde inte fira den i rätt tid, eftersom inte tillräckligt många präster hade helgat sig och folket inte var samlat i Jerusalem. Därför tyckte både kungen och hela församlingen att det var rätt att göra så. De beslöt att kungöra i hela Israel, från Beer-Sheba till Dan, att de skulle komma och fira Jahves, Israels Guds, påsk i Jerusalem. För de flesta hade inte firat den så som det var föreskrivet. På kungens befallning gav sig kurirerna av genom hela Israel och Juda med breven från kungen och hans furstar: ”Israels söner, vänd om till Jahve, Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den återstod av er som räddats från de assyriska kungarnas hand. Var inte som era fäder och bröder! De var trolösa mot Jahve, sina fäders Gud, så att han gav dem åt ödeläggelse. Det har ni själva bevittnat. Var nu inte obstinata som era fäder! Utan räck Herren er hand och kom till hans helgedom som han helgat för evigt. Tjäna Jahve er Gud, så ska hans brinnande vrede vändas ifrån er. För om ni vänder om till Herren ska era bröder och söner möta barmhärtighet hos dem som håller dem fångna och återvända till detta land. För Jahve er Gud är nådig och barmhärtig, han ska inte vända sitt ansikte ifrån er om ni vänder om till honom.” Kurierna for från stad till stad i Efraim och Manasse, ända till Sebulon. Men man bara skrattade åt dem och hånade dem. Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. Även i Juda verkade Guds hand så att han gav dem ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i enlighet med Herrens ord. En enormt stor folkmängd samlades i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden. De satte igång med att avlägsna altarna från Jerusalem. De avlägsnade även alla rökelsealtarna och kastade dem i Kidrondalen. De slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden. Prästerna och leviterna var skamsna, så de helgade sig och frambar brännoffer till Herrens tempel. De intog sina bestämda platser, i enlighet med gudsmannen Moses lag. Prästerna stänkte med blodet som de mottagit av leviterna. För det fanns många i församlingen som inte hade helgat sig. Därför slaktade leviterna påskalammen för alla orena, så att de blev helgade åt Herren. Majoriteten, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, hade inte renat sig. Ändå åt de påskalammet i strid med föreskrifterna. Men Hiskia bad för dem: ”Må den gode Herren försona var och en som helhjärtat söker Jahve Gud, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens ordning.” Herren bönhörde Hiskia och helade folket. De israeliter som var i Jerusalem firade överlyckliga det osyrade brödets högtid i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med högljudda instrument till Herrens ära. Hiskia talade uppmuntrande till alla leviter som visat gott omdöme i Herrens tjänst. De åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samt offrade fredsoffer och tackade Jahve, sina fäders Gud. Hela församlingen enades om att fira högtid i ytterligare sju dagar. Så de firade högtid sju dagar till med glädje. För Hiskia, Judas kung, gav åt församlingen 1000 tjurar och 7000 får. Furstarna gav 1000 tjurar och 10000 får. Och ett stort antal präster helgade sig. Hela Judas församling gladde sig, likaså prästerna och leviterna och hela den församling som kommit från Israel samt de främlingar som kommit från Israel eller som bodde i Juda. Man var överlyckliga i Jerusalem, för något liknande hade inte hänt sedan de dagar då Salomo, Davids son, var Israels kung. Sedan ställde sig prästerna och leviterna upp och välsignade folket. Deras röst blev hörd, och deras bön kom till Guds heliga boning i himlen. När allt detta var avslutat drog alla israeliter som varit där ut till Judas städer. De krossade stoderna, högg ner asherapålarna och rev ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse tills de förstört allt. Sedan återvände alla Israels söner till sina städer, varje man till sin egendom. Hiskia återupprättade prästernas och leviternas avdelningar utifrån deras tillhörighet till någon avdelning. De fick sina bestämda uppgifter, att frambära brännoffer och fredsoffer eller att tjäna i portarna till Herrens boning där de skulle tacka och lovsjunga. Kungen gav en del av det han ägde till brännoffren: brännoffren morgon och kväll och brännoffren på sabbater, nymånader och högtider, så som det är föreskrivet i Herrens lag. Han befallde Jerusalems invånare att ge prästerna och leviterna deras andel, så att de kunde ägna sig åt Herrens lag. Så fort befallningen blev känd gav Israels söner rikliga förstlingsgåvor av säd, vin, olja, honung och av allt vad marken gav. De förde också fram tionde med överflöd av allt. Och de israeliter och judeer som bodde i Judas städer förde fram tionde av kor och får, samt tionde av de heliga gåvor som helgats åt Jahve deras Gud. Allt lade de i högar. I tredje månaden började de lägga upp högarna. I sjunde månaden var de färdiga. När Hiskia och furstarna kom för att se högarna, välsignade de Herren och hans folk Israel. Hiskia ställde frågor till prästerna och leviterna angående högarna. Då svarade översteprästen Asarja av Sadoks hus: ”Efter att folket började föra fram offergåvor till Herrens tempel har vi ätit oss mätta och ändå fått mycket över. För Herren har välsignat sitt folk, så att detta överflöd finns kvar.” Hiskia påbjöd då att Herrens tempel skulle förses med förrådsrum. Och så skedde. De förde troget in dit offergåvorna, tiondet och de heliga gåvorna. Leviten Konanja hade huvudansvaret för arbetet, och hans närmaste man var brodern Shimei. Under Konanja och hans bror Shimei stod tjänstemän: Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel, Jismakja, Mahat och Benaja. De var utsedda av kung Hiskia och Asarja, fursten i Guds tempel. Leviten Kore, Jimnas son, var dörrvakt på östra sidan. Han hade ansvaret för de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela Herrens offergåvor och de högheliga gåvorna. Hans assistenter i präststäderna var Eden, Minjamin, Jeshua, Shemaja, Amarja och Shekanja. De delade troget ut gåvorna till sina bröder efter deras avdelningar, lika för gamla och unga. Undantagna var de i släktregistren upptecknade av mankön som var tre år eller mer, som infann sig i Herrens tempel för att dagligen utföra de bestämda sysslorna, enligt de åligganden de hade efter sina avdelningar. Prästernas släktregister var upptecknade efter deras familjer, och leviterna var upptecknade efter de som var tjugo år eller mer, enligt deras åligganden och avdelningar. De skulle upptecknas i släktregistret med alla sina spädbarn, hustrur, söner och döttrar, allesammans, för de hade troget avskilt sig själva som heliga. För de präster, Arons söner, som bodde på landsbygden utanför städerna fanns i varje stad namngivna män som skulle dela ut andelarna åt alla av mankön bland prästerna och åt alla de leviter som var upptecknade i släktregistret. Så gjorde Hiskia i hela Juda. Han gjorde det som var gott, rätt och sant inför Jahve sin Gud. I allt han tog sig för, vare sig det gällde tjänsten i Guds tempel eller lagen och budorden, sökte han sin Gud helhjärtat. Och han lyckades väl i det han gjorde. Efter att Hiskia i trohet hade utfört detta marscherade Sanherib, kungen i Assyrien in i Juda. Han belägrade de befästa städerna och tänkte erövra dem åt sig. Hiskia insåg att Sanherib kommit för att angripa Jerusalem. Då rådgjorde han med sina furstar och sina militära ledare om att täppa till källorna utanför staden. De bistod honom i detta. Det samlades mycket folk, och de täppte till alla källorna och bäcken som flöt genom området. De sa: ”Varför skulle de assyriska kungarna komma och finna rikligt med vatten?” Hiskia visade handlingskraft. Han byggde upp muren överallt där den hade raserats, och reste torn på den. Han uppförde en yttre mur, och förstärkte terrassen i Davids stad. Och han tillverkade mängder av skjutvapen och sköldar. Han tillsatte krigsbefäl över folket och samlade dem alla hos sig på den öppna platsen vid stadsporten. Han talade uppmuntrande till dem: ”Var starka och tappra! Var inte rädda och förskräckta för Assyriens kung och hela den skara han har med sig. För den som är med oss är större. Med Sanherib är bara en arm av kött. Men med oss är Jahve vår Gud. Han hjälper oss och för våra krig.” Och folket styrktes av orden från Judas kung Hiskia. Därefter sände den assyriske kungen Sanherib, som med alla sina styrkor låg vid Lakish, sina tjänare till Jerusalem, till Judas kung Hiskia och alla judeer som var i Jerusalem. De skulle säga: ”Så säger Sanherib, kung av Assyrien: Vad grundas er förtröstan på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem? Hiskia bedrar er och gör så att ni kommer att dö av hunger och törst. Han påstår ju att Jahve er Gud ska rädda er från den assyriske kungens hand. Var det inte Hiskia som avlägsnade Jahves offerhöjder och altaren och befallde Juda och Jerusalem att tillbe inför ett enda altare, och på det tända offereld? Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Kunde dessa folks gudar befria sina länder från min hand? Vilken av alla gudar hos de folk som mina fäder förintat kunde befria sitt folk från min hand? Och så skulle er gud kunna befria er från min hand! Låt inte Hiskia lura och bedra er! Tro inte på honom! För ingen gud hos något folk eller i något rike har lyckats befria sitt folk från min eller mina fäders hand. Så hur skulle då er Gud kunna befria er från min hand!” Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Jahve Gud och mot hans tjänare Hiskia. Sanherib skrev också ett brev för att håna Jahve, Israels Gud, och sa om honom: ”Lika lite som andra folks gudar kunnat rädda sina folk från min hand, lika lite ska Hiskias Gud kunna rädda sitt folk från min hand.” De ropade högt på hebreiska till Jerusalems folk som stod på muren. Detta för att skrämma och skräckslå dem, så att de skulle kunna erövra staden. De talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om gudarna hos andra folk på jorden, de som tillverkats av människohand. Kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, bad och ropade till himlen. Då sände Herren en ängel som förgjorde varje krigsman, ledare och befälhavare i den assyriske kungens läger. Sanherib återvände med skam till sitt land. När han gick in i sin guds tempel högg några av hans söner ner honom med svärd. Så Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare från den assyriske kungen Sanheribs hand och från alla andras. Gud tog hand om dem på alla sidor. Många kom med gåvor till Herren i Jerusalem och med dyrbara presenter till Judas kung Hiskia. Han vann högt anseende bland folken efter detta. I de dagarna blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren, som svarade honom och gav honom ett tecken. Men Hiskia var otacksam inför välgärningen mot honom, för hans hjärta var högmodigt. Därför kom vrede över honom och Juda och Jerusalem. Men den högmodige Hiskia ödmjukade sig, och likaså Jerusalems invånare. Och då kom inte Herrens vrede över dem så länge Hiskia levde. Hiskias rikedom och härlighet var enorm. Han byggde skattkamrar för silver, guld, ädelstenar, kryddor, sköldar och alla slags dyrbara föremål. Han byggde också förrådshus för säd, vin och olja samt stall för allt slags boskap och fållor för hjordarna. Han byggde städer och skaffade sig en mängd får och kor. Gud skänkte honom enorma rikedomar. Det var Hiskia som täppte till Gihonkällans övre utlopp och ledde ner vattnet väster om Davids stad. Hiskia lyckades väl med allt han tog sig för. Så även när det kom sändebud från Babels furstar. De var utsända till Hiskia för att höra sig för om det tecken som hade hänt i landet. Då lämnade Gud honom för att pröva honom och få veta allt som var i hans hjärta. Hiskias verksamhet i övrigt, allt gott han gjorde, är nedtecknat i ’Profeten Jesajas, Amos sons, syner’, i boken om Judas och Israels kungar. Hiskia gick till vila hos sina fäder. Han begravdes på den övre delen av Davids söners gravar. Alla boende i Juda och Jerusalem hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom. Manasse var tolv år när han blev kung. Han regerade femtiofem år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han tog efter alla vidrigheter hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels söner. Han återställde de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Han reste altaren åt baalerna. Han gjorde en Ashera. Och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. Han byggde altaren i Jahves tempel, om vilket Jahve hade sagt: ”I Jerusalem ska mitt namn vara för evigt.” Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens tempel. Han offrade sina söner i eld i Hinnoms sons dal. Han utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom. Han skaffade sig medier och spåmän. Han gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. Han ställde in avgudabilden som han gjort i Guds tempel om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo: ”I detta tempel och i Jerusalem som jag utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt. Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från landet jag bestämt åt era fäder, om de bara noga gör allt jag befallt dem efter den lag och de stadgar och föreskrifter som de fått genom Mose.” Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare till att begå mer ondska än de folk som Herren hade utrotat för Israels söner. Herren talade till Manasse och hans folk. Men de vägrade lyssna. Då sände Herren den assyriske kungens arméer mot dem. De fängslade Manasse med krokar, band honom med kopparbojor och förde honom till Babel. I sin nöd bönföll han inför Jahve sin Gud. Han ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Han bad till honom. Och Gud bönhörde honom och lyssnade till hans bön. Han förde honom tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Jahve som är Gud. Senare byggde Manasse en yttermur till Davids stad väster om Gihon i dalen, åt Fiskporten till och runt Ofel. Han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också befälhavare i alla befästa städer i Juda. Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens tempel. Så även alla altaren han hade byggt på berget där Herrens tempel stod, och i Jerusalem. Han kastade dem utanför staden. Sedan byggde Manasse upp Herrens altare och offrade fredsoffer och tackoffer på det. Och han sa till judeerna att de skulle tjäna Jahve, Israels Gud. Likväl offrade folket på höjderna, men bara åt Jahve sin Gud. Manasses verksamhet i övrigt, hans bön till sin Gud och det siarna sa till honom i Jahves, Israels Guds, namn, finns i Israels kungars krönika. Och i Hosajs krönika är nedtecknat om hans bön, om hur han blev bönhörd, om all hans synd och trolöshet och om de platser där han byggde offerhöjder och reste asherapålar och gjutna bilder, innan han ödmjukade sig. Manasse gick till vila hos sina fäder. Han begravdes där han bodde. Hans son Amon blev kung efter honom. Amon var tjugotvå år när han blev kung. Han regerade två år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, så som hans far Manasse. Amon offrade åt alla de avgudabilder som hans far Manasse hade tillverkat, och han dyrkade dem. Men han ödmjukade sig inte inför Herren, så som hans far Manasse, utan Amon hopade skuld på skuld. Hans tjänare sammansvor sig mot honom och mördade honom i hans eget hus. Men folket i landet hade ihjäl alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon och gjorde sedan hans son Josia till kung efter honom. Josia var åtta år när han blev kung. Han regerade trettioett år i Jerusalem. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon. Han följde i sin far Davids fotspår utan att vika av vare sig åt höger eller vänster. I sitt åttonde regeringsår, då Josia ännu var ung, började han söka sin far Davids Gud. I det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna, asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna. I hans närvaro förstördes baalsaltarna, och solstoderna som stod på dem högg han ner. Asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna bröt han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem. Prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem. I Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali och i ruinerna runt dem bröt han ner altarna och krossade asherapålarna och avgudabilderna till stoft. Han högg ner alla solstoder i hela Israel. Sedan återvände han till Jerusalem. I Josias artonde regeringsår, medan han renade landet och templet, sände han iväg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joa, Joahas son, för att restaurera Jahves, sin Guds, tempel. De gick till översteprästen Hilkia och gav honom pengarna som inkommit till Guds tempel. Det var pengar som leviterna, dörrvaktarna, hade tagit emot av Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, samt av hela Juda, Benjamin och Jerusalems invånare. De överlämnade pengarna till förmännen vid Herrens tempel. Och de gav pengarna vidare till de som arbetade med att restaurera och förstärka Herrens tempel. Snickarna och byggarna fick pengarna för att köpa in huggen sten och trävirke till stockar. Detta skulle användas för att timra upp de hus som Judas kungar låtit förfalla. Männen arbetade med heder och tro. Förmän och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var begåvade musiker. De hade också tillsynen över bärarna och ledde dem som utförde arbete av olika slag. Några leviter var sekreterare, förmän och dörrvaktare. När de tog ut pengarna som hade inkommit till Herrens tempel, fann prästen Hilkia Herrens lagbok som hade getts genom Mose. Hilkia underrättade sekreteraren Shafan: ”Jag har funnit lagboken i Herrens tempel.” Och han gav boken åt Shafan. Shafan bar bokrullen till kungen och avgav rapport: ”Dina tjänare har fullgjort sina uppdrag. De har tömt ut de pengar som fanns i Herrens tempel och överlämnat dem åt förmännen och arbetarna.” Sekreteraren Shafan informerade också kungen att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och Shafan läste den för kungen. När kungen hörde lagens ord rev han sönder sina kläder, och gav denna befallning till Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Abdon, Mikas son, och sekreteraren Shafan och Asaja, kungens tjänare: ”Gå och fråga Herren för mig och för återstoden av Israel och Juda angående bokrullens ord som upptäckts. För Herrens vrede som öses ut över oss är stor eftersom våra fäder inte hållit Herrens ord och inte utfört allt som är föreskrivet i denna bokrulle.” Hilkia och de av kungen utsedda gick till profetkvinnan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarföreståndaren, som var son till Tokhat, Hasras son. Hulda bodde i Jerusalem, i Nya staden. De talade med henne angående detta. Hon sa till dem: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Säg till den man som sänt er till mig: Så säger Herren: Lyssna! Över denna plats och dess invånare ska jag sända ofärd, alla de förbannelser som är skrivna i den bokrulle som lästs för Judas kung. För de har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och så väckt min vrede genom alla sina handlingar. Därför har min vrede östs ut över denna plats och den ska inte slockna. Men till Judas kung som sänt er för att fråga Jahve, ska ni säga: Så säger Jahve, Israels Gud, angående orden du hört: Eftersom ditt hjärta rördes och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och dess invånare, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. Så jag ska förena dig med dina fäder. I frid ska du gravläggas. Du ska slippa se all den ofärd som jag ska sända över denna plats och dess invånare.” Och de återvände till kungen med detta svar. Kungen lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. Kungen gick upp till Herrens tempel. Alla Judas män och alla Jerusalems invånare följde honom, likaså prästerna och leviterna, ja, allt folket, gamla som unga. Och han läste upp för dem alla ord i den förbundsbok som påträffats i Herrens tempel. Kungen ställde sig på sin plats och slöt ett förbund inför Herrens ansikte: Folket skulle följa Jahve och hålla hans bud, vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ. De skulle utföra förbundets ord som var skrivna i denna bokrulle. Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund. Josia avlägsnade alla avgudar i de områden som tillhörde Israels söner. Han såg till att alla som fanns i Israel tjänade Jahve sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Jahve, sina fäders Gud. Josia firade Herrens påsk i Jerusalem. De slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. Han insatte prästerna i deras uppgifter och uppmuntrade dem i tjänsten i Herrens tempel. Han sa till leviterna som undervisade hela Israel och som var avskilda åt Herren: ”Sätt den heliga arken i templet som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Ni ska inte mer bära den på skuldrorna. Tjäna nu Jahve er Gud och hans folk Israel. Gör er redo familjevis och avdelningsvis, så som Israels kung David och hans son Salomo föreskrivit. Ställ upp er i helgedomen enligt den gruppering i familjer som gäller för era bröder, lekmännen, och enligt de levitiska familjeavdelningarna. Slakta påskalammet! Helga er! Tillaga det åt era bröder! Utför Herrens ord genom Mose.” Josia försåg lekmännen med småboskap, lamm och killingar, 30000 djur, allt som påskoffer för dem som var närvarande, samt 3000 tjurar. Allt kom från kungens privata egendom. Hans furstar gav frivilliga gåvor åt folket, prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel, de främsta i Guds tempel, gav prästerna 2600 påskalamm och 300 tjurar. Och ledarna bland leviterna, Konanja, hans bröder Shemaja och Netanel, samt Hashabja, Jegiel och Josabad, gav 5000 påskalamm och 500 tjurar till leviterna. Så blev tjänsten ordnad. Prästerna intog sina platser, och leviterna ställde upp sig avdelningsvis, enligt kungens befallning. De slaktade påskalammet. Och prästerna stänkte med blodet som gavs dem, medan leviterna flådde lammen. De avskilde det som skulle användas till brännoffer och gav det åt lekmännen efter deras indelning i familjer, för att de skulle offra det åt Herren, så som det var föreskrivet i Moses bok. På samma sätt gjorde de med tjurarna. De stekte påskalammet över elden på föreskrivet sätt och kokade de heliga gåvorna i grytor, pannor och kittlar. De delade snabbt ut det åt lekmännen. Efteråt tillredde de åt sig själva och åt prästerna. För Arons söner, prästerna, var upptagna med att offra brännoffer och fettstycken tills det blev natt. Därför tillredde leviterna åt sig själva och åt prästerna, Arons söner. Sångarna, Asafs söner, stod på sina platser, efter befallning av David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun. Och dörrvakterna stod var och en vid sin port. De behövde inte lämna sin tjänst eftersom deras bröder leviterna tillredde åt dem. Så blev allt ordnat den dagen för Herrens tjänst, så att de kunde fira påskhögtid och frambära brännoffer på Herrens altare, så som kung Josia hade befallt. De av Israels söner som var närvarande firade då påskhögtid, samt det osyrade brödets högtid i sju dagar. En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels dagar. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia, prästerna, leviterna, alla judeer, de israeliter som var närvarande och Jerusalems invånare. Det var i Josias artonde regeringsår som denna påskhögtid firades. Efter allt detta och när Josia iordningställt templet, marscherade Egyptens kung Neko upp för att strida vid Karkemish, vid Eufrat. Josia drog ut mot honom. Då sände Neko bud till honom och sa: ”Vad har jag med dig att göra, Judas kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot det kungahus jag är i krig med. Gud har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud, som är med mig, annars förgör han dig!” Men istället för att retirera förklädde Josia sig och gick ut för att kriga mot honom. Han lyssnade inte på Nekos ord som kom från Guds mun utan drog ut i strid på Megiddoslätten. Bågskyttarna träffade kung Josia, som sa till sina män: ”För bort mig, jag är svårt sårad!” Hans män bar honom från vagnen över till hans andra vagn och förde honom till Jerusalem, där han dog. Han begravdes på sina fäders gravplats, och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. Jeremia mässade en sorgesång över Josia. Alla sångare och sångerskor berättade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Det blev en tradition i Israel. Och de är nedtecknade bland ’Sorgesångerna’. Josias verksamhet i övrigt, hans goda handlingar i enlighet med det som är skrivet i Herrens lag, och Josias ord, från början till slut, är nedtecknat i boken om Israels och Judas kungar. Landets folk tog Joahas, Josias son, och gjorde honom till kung i Jerusalem efter hans far. Joahas var tjugotre år när han blev kung. Han regerade tre månader i Jerusalem. Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och utkrävde av landet en skatt på tre ton silver och trettio kilo guld. Sedan gjorde kungen av Egypten hans bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem, och ändrade hans namn till Jojakim. Men Neko förde hans bror Joahas till Egypten. Jojakim var tjugofem år när han blev kung. Han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Jahves, sin Guds, ögon. Babels kung Nebukadnessar marscherade upp mot honom. Han slog Jojakim i kopparbojor och förde honom till Babel. Nebukadnessar förde också en del av föremålen i Herrens tempel till Babel där han placerade dem i sitt palats. Jojakims verksamhet i övrigt, om det vidriga han gjorde och befanns skyldig till, är nedtecknat i boken om Israels och Judas kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom. Jojakin var arton år när han blev kung. Han regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara föremålen i Herrens tempel. Nebukadnessar insatte hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem. Sidkia var tjugoett år när han blev kung. Han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Jahves, sin Guds, ögon. Han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade Herrens ord. Sidkia gjorde även uppror mot kung Nebukadnessar, som hade tagit en ed av honom vid Gud. Sidkia var obstinat och förhärdade sitt hjärta, så att han inte omvände sig till Jahve, Israels Gud. Folket samt alla de ledande prästerna blev alltmer trolösa och följde hednafolkens alla vidrigheter och orenade Herrens tempel som han hade helgat i Jerusalem. Jahve, deras fäders Gud, varnade dem ständigt genom sina sändebud, för han hade medlidande med sitt folk och sin boning. Men de förlöjligade Guds sändebud, föraktade hans ord och hånade hans profeter tills Herrens vrede blev så stor över hans folk att det inte mer fanns någon bot. Då sände han emot dem kaldeernas kung. Han dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och skonade varken pojkar eller flickor, gamla eller skröpliga. Allt gavs i Nebukadnessars hand. Och alla föremålen i Guds tempel, både stora och små, och skatterna i Herrens tempel, samt de skatter som tillhörde kungen och hans furstar, allt förde han till Babel. De satte eld på Guds tempel och rev ner Jerusalems mur. De satte i brand alla stadens palats och förstörde alla dyrbara föremål. De som undkom svärdet förde han i exil till Babel. Där blev de slavar åt honom och hans söner tills det persiska riket uppstod. Detta uppfyllde Herrens ord genom Jeremia, tills landet fick upprättelse för sina sabbater. Så länge landet låg öde hade det sabbat. Tills sjuttio år hade gått. I den persiske kungen Koreshs första regeringsår väckte Herren den persiske kungen Koreshs ande för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas. Så han kungjorde muntligt och skriftligt över hela sitt rike: ”Så säger Koresh, kung av Persien: Jahve, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Vem av er tillhör hans folk? Låt honom dra upp! Må Jahve hans Gud vara med honom.” I den persiske kungen Koreshs första regeringsår väckte Herren den persiske kungen Koreshs ande för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas. Så han kungjorde muntligt och skriftligt över hela sitt rike: ”Så säger Koresh, kung av Persien: Jahve, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Ni som tillhör hans folk - Gud är med er - ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga ett hus åt Jahve, Israels Gud. Han är den Gud som är i Jerusalem. Alla överlevande på de orter där de bor som främlingar, ska få hjälp av ortens folk. De ska få silver, guld, gods, boskap och dessutom frivilliga gåvor till Guds hus i Jerusalem.” Huvudmännen för Juda och Benjamin samt prästerna och leviterna - alla vilkas ande Gud hade väckt - gjorde sig redo att gå för att bygga Herrens hus i Jerusalem. Alla deras grannar bistod dem med silverkärl, guld, gods, boskap och dyrbarheter, förutom alla frivilliga gåvor. Kung Koresh lät även hämta de föremål som tillhört Herrens hus och som Nebukadnessar hade bortfört från Jerusalem och satt in i sitt tempel där han hade sina gudar. Koresh, kungen av Persien, överlämnade dem åt skattmästaren Mitredat, som redovisade dem för Sheshbassar, fursten av Juda. Deras antal var: trettio guldkärl, tusen silverkärl, 29 andra offerkärl, trettio guldbägare, fyrahundratio enklare silverbägare och tusen andra kärl. Sammanlagt var det femtusen fyrahundra guld- och silverkärl. Allt detta förde Sheshbassar med sig när de bortförda begav sig från Babel till Jerusalem. Detta är de män från provinsen som drog upp från fångenskapen i exil. Babels kung Nebukadnessar hade fört bort dem, men nu återvände de till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. De följde med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Seraja, Reelaja, Mordokaj, Bilsan, Mispar, Bigvaj, Rehum och Baana. Detta är antalet män av Israels folk: Paroshs söner: 2 172, Shefatjas söner: 372, Aras söner: 775, Pahat-Moabs söner, av Jeshuas och Joabs söner: 2 812, Elams söner: 1 254, Sattus söner: 945, Sackajs söner: 760, Banis söner: 642, Bebais söner: 623, Asgads söner: 1 222, Adonikams söner: 666, Bigvajs söner: 2 056, Adins söner: 454, Aters söner av Hiskia: 98, Besajs söner: 323, Joras söner: 112, Hashums söner: 223, Gibbaras söner: 95, Betlehems söner: 123, männen från Netofa: 56, männen från Anatot: 128, Asmavets söner: 42, Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots söner: 743, Ramas och Gebas söner: 621, männen från Mikmas: 122, männen från Betel och Aj: 223, Nebos söner: 52, Magbishs söner: 156, den andre Elams söner: 1 254, Harims söner: 320, Lods, Hadids och Onos söner: 725, Jerikos söner: 345, Senaas söner: 3 630. Av prästerna: Jedajas söner av Jeshuas hus: 973, Immers söner: 1 052, Pashurs söner: 1 247, Harims söner: 1 017. Av leviterna: Jeshuas och Kadmiels söner, av Hodajas söner: 74. Av sångarna: Asafs söner: 128. Av dörrvakternas söner: sönerna till Shallum, Ater, Talmon, Ackub, Hatita och Sobaj, sammanlagt 139. Av tempeltjänarna: sönerna till Siha, Hasufa, Tabbaot, Kero, Siaha, Padon, Lebana, Hagaba, Ackub, Hagab, Samlaj, Hanan, Giddel, Gahar, Reaja, Resin, Nekoda, Gassam, Uzza, Pasea, Besaj, Asna, Meunim, Nefisim, Bakbuk, Hakufa, Harhur, Baslut, Mehida, Harsha, Barko, Sisera, Tema, Nesia och Hatifa. Av Salomos tjänares söner: sönerna till Sotaj, Hassoferet, Peruda, Jaala, Darkon, Giddel, Shefatja, Hattil, Pokeret-Hassebajim och Ami. Tempeltjänarna och Salomos tjänares söner var sammanlagt 392. Följande var de som begav sig från Tel-Mela, Tel-Harsha, Kerub, Addam och Immer, men som inte kunde redogöra för släkt och uppkomst, om de tillhörde Israel: sönerna till Delaja, Tobia, Nekoda, 652. Av prästernas söner: sönerna till Habaja, Hacko och Barzillaj, han som tog en av gileaditen Barzillajs döttrar till hustru och blev uppkallad efter dem. Dessa kunde inte finna sina släktregister. Därför utestängdes de från prästämbetet. Ståthållaren förbjöd dem att äta av det högheliga tills en präst framträdde med urim och tummim. Hela församlingen utgjorde 42 360 tillsammans, förutom slavar och slavinnor som uppgick till 7 337. Därtill 200 sångare och sångerskor. De hade 736 hästar, 245 mulåsnor, samt 435 kameler och 6 720 åsnor. När de kom till Herrens hus i Jerusalem gav några av huvudmännen frivilliga gåvor till Guds hus för att det skulle återuppbyggas på sin plats. De gav efter förmåga till arbetskassan: 500 kilo guld, 2,5 ton silver och 100 prästdräkter. Prästerna, leviterna, några av folket, sångarna, dörrvakterna och tempeltjänarna bosatte sig i sina städer, och hela Israel i sina städer. Den sjunde månaden kom, och Israels söner bodde nu i sina städer. Då samlades folket mangrant i Jerusalem. Följande började bygga altaret åt Israels Gud: Jeshua, Josadaks son, hans bröder prästerna, och Serubbabel, Shealtiels son, och dennes bröder. Där skulle de offra brännoffer, så som det står skrivet i gudsmannen Moses lag. De uppförde altaret på dess plats fastän de var rädda för folken i länderna omkring. På altaret frambar de morgon och kväll brännoffer åt Herren. De firade lövhyddohögtiden som det står skrivet och frambar dagligen brännoffer, det bestämda antalet för varje dag. Sedan frambar de det dagliga brännoffret, och offren som hörde till nymånaderna och till Herrens alla andra helgade högtider, och därtill alla frivilliga offer åt Herren. Den första dagen i sjunde månaden började de frambära brännoffer åt Herren, fastän grunden till Herrens tempel ännu inte var lagd. De gav pengar åt stenhuggare och hantverkare, samt mat, dryck och olja till sidonierna och tyrierna, för att de skulle föra cederträ sjövägen från Libanon till Jafo. Den persiske kungen Koresh hade gett dem tillstånd. I det andra årets andra månad efter deras ankomst till Guds hus i Jerusalem påbörjades arbetet av Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, och deras övriga bröder: prästerna, leviterna och alla andra som kommit till Jerusalem från fångenskapen. De leviter som var tjugo år eller mer utsåg de som förmän till arbetet på Herrens hus. Jeshua med sina söner och bröder, Kadmiel med sina söner, Judas söner, Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna, åtog sig gemensamt att ha tillsynen över arbetarna med Guds hus. När byggarna hade lagt grunden till Herrens tempel framträdde prästerna i ämbetsskrud och med trumpeter. Leviterna, Asafs söner, hade cymbaler. Tillsammans prisade de Herren efter de anvisningar som hade getts av Israels kung David. De prisade och tackade Herren: ”Han är god, hans kärlek till Israel är evig!” Hela folket jublade högt och lovprisade Herren för att grunden var lagd till Herrens hus. Men många av prästerna, leviterna och huvudmännen som var så gamla att de hade sett det första templet, storgrät när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade högt i glädje. Det gick inte att åtskilja glädjerop från dem som storgrät eftersom ljudet från folket var så högt. Och det hördes vida omkring. Judas och Benjamins fiender fick höra att de som återvänt från fångenskapen höll på att bygga ett tempel åt Jahve, Israels Gud. Då gick de till Serubbabel och huvudmännen och sa: ”Låt oss bygga med er. För vi dyrkar er Gud liksom ni, och vi har offrat åt honom sedan kung Esarhaddon av Assyrien förde oss hit.” Men Serubbabel, Jeshua och de andra huvudmännen för Israel sa till dem: ”Ni får inte bygga med oss ett hus åt vår Gud. För enligt vad kung Koresh av Persien har befallt oss ska vi själva bygga huset åt Jahve, Israels Gud.” Men folket i landet fick judarna modlösa, och skrämde dem från att fortsätta bygga. De lejde rådgivare mot dem som omintetgjorde deras planer. Det höll på under den tid Koresh av Persien regerade och fram till att Dareios blev kung över Persien. Då Ahasveros var kung skrevs i början av hans regeringstid ett anklagelsbrev mot invånarna i Juda och Jerusalem. Och på Artaxerxes tid skrev Bishlam, Mitredat och Tabeel och hans andra ämbetsbröder till kung Artaxerxes av Persien. Brevet var skrivet på arameiska och blev uttolkat. Rådsherren Rehum och skrivaren Shimshaj skrev ett brev angående Jerusalem till kung Artaxerxes med följande innehåll: Från rådsherren Rehum och skrivaren Shimshaj och deras kolleger, domarna, ämbetsmännen, förvaltningsmännen, tjänstemännen, männen från Erek och Babel, elamiterna från Susa och de andra folkslagen som den store och förnäme Asenappar bortförde och bosatte i staden Samaria och i resten av landet väster om Eufrat. - Detta är en kopia av brevet de sände till honom. - ”Till kung Artaxerxes. Från dina tjänare, männen väster om Eufrat. Till kungens kännedom. De judar som gav sig iväg från dig har kommit till oss i Jerusalem. De återuppbygger den upproriska och onda staden. De restaurerar murarna och reparerar fundamenten. Kungen bör vara medveten om att ifall denna stad återuppbyggs och murarna restaureras kommer de varken att betala skatt, avgifter eller tull. Detta kommer att bli till men för kungadömets intäkter. Eftersom vi svurit lojalitet mot kungen så är det olämpligt för oss att bevittna kungen bli vanärad. Därför sänder vi denna skrivelse och informerar kungen, så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska i dessa krönikor finna att detta är en upprorisk stad som orsakat skada för kungar och provinser. Sedan gammalt har det där revolterats. Och därför förstördes denna stad. Vi informerar kungen att om denna stad återuppbyggs och murarna restaureras, då har du ingen besittning kvar väster om Eufrat.” Kungen sände detta svar: ”Till rådsherren Rehum, skrivaren Shimshaj och deras kolleger i Samaria och övriga delar av provinsen väster om Eufrat. Fred och välgång! Skrivelsen ni sände till oss har jag fått uttolkad och uppläst. Jag befallde om efterforskningar och det upptäcktes att denna stad sedan gammalt rest sig mot kungar och att uppror och revolter har anstiftats där. Och i Jerusalem har det funnits mäktiga kungar som härskat över hela området väster om Eufrat. Skatt, avgifter och tull har betalats till dem. Utfärda därför en befallning att dessa män ska stoppas. Staden får inte återuppbyggas förrän jag ger befallning. Nonchalera inte denna sak! Varför skulle skadan få växa och bli till men för kungadömet?” Så fort en kopia av kung Artaxerxes skrivelse blivit uppläst för Rehum och skrivaren Shimshaj och deras kolleger, skyndade de till judarna i Jerusalem och stoppade dem med våldsam kraft. Arbetet på Guds hus i Jerusalem stoppades. Det förblev stoppat till det andra året av den persiske kungen Dareios regeringstid. Profeterna, profeten Haggaj och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem. Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började återuppbygga Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med och bistod dem. Vid samma tid kom Tattenaj, ståthållaren i provinsen väster om Eufrat, och Shetar-Bosenaj och deras kolleger och sa till dem: ”Vem har gett er order att bygga detta tempel och göra byggnaden färdig?” De frågade också efter namnen på de män som låter uppföra byggnaden. Men Guds öga var över judarnas äldste. Så ingen stoppade dem innan rapport hade nått Dareios och de mottagit brevsvar om saken. Detta är en kopia av det brev som Tattenaj, ståthållaren i provinsen väster om Eufrat, och Shetar-Bosenaj och hans kolleger, ämbetsmännen i provinsen, sände till kung Dareios. De sände en rapport till honom där det stod: ”Till kung Dareios. Fred och välgång i allt! Till kännedom för kungen. Vi begav oss till den store Gudens hus i provinsen Judeen. Det återuppbyggs nu med stora stenar och med trävirke i väggarna. Arbetet utförs omsorgsfullt och det utvecklas väl i deras händer. Vi frågade de äldste där vem som hade gett dem order att bygga detta tempel och göra byggnaden färdig. Vi frågade dem också vad de hette, så att vi kunde nedteckna namnen på deras ledare och informera dig. De svarade oss: ’Vi är tjänare till himlens och jordens Gud. Vi återuppbygger det tempel som för många år sedan restes här. Det var en stor kung i Israel som byggde och gjorde det färdigt. Men våra fäder gjorde himlens Gud vred. Därför gav han dem i händerna på kaldén Nebukadnessar, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde folket till Babel. Men i sitt första regeringsår befallde Babels kung Koresh att detta Guds hus skulle återuppbyggas. Och kung Koresh lät hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som tillhört Guds hus men som Nebukadnessar tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar. Koresh hade utnämnt honom till ståthållare, och sa till honom: Ta dessa kärl, res iväg och placera dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus återuppbyggas på sin plats. Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden tills i dag har de byggt på det, men det är ännu inte färdigt.’ Om kungen samtycker, låt det efterforskas i kungens skattkammare i Babel ifall kung Koresh gett order om återuppbyggelse av detta Guds hus i Jerusalem. Låt sedan kungens beslut i denna sak meddelas oss.” Då gav kung Dareios sin befallning. Och det gjordes efterforskningar i skattkammarens arkiv i Babel. I Ekbatanas borg i provinsen Medien upptäcktes en bokrulle där det stod skrivet: ”I sitt första regeringsår gav kung Koresh en befallning om Guds tempel i Jerusalem: Huset ska återuppbyggas och vara en plats där offer frambärs. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas trettio meter högt och trettio meter brett, med tre lager stora stenar och ett lager trävirke. Utgifterna ska betalas av kungahuset. Dessutom ska de kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur Jerusalems tempel och förde till Babel återlämnas. De ska komma till sin rätta plats i Jerusalems tempel och sättas in i Guds hus.” ”Därför ska du Tattenaj, ståthållare i provinsen väster om Eufrat, du Shetar-Bosenaj och era kolleger, ämbetsmännen i provinsen, hålla er borta därifrån! Låt arbetet på detta Guds hus fortgå. Låt judarnas ståthållare och äldste återuppbygga detta Guds hus på dess plats. Jag befaller härmed vad ni ska göra för judarnas äldste när de återuppbygger detta Guds hus. Av kungens skatteintäkter från provinsen väster om Eufrat ska utgifterna till dessa män betalas så att arbetet inte stoppas. Det som Jerusalems präster uppger att de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska ges dem dag för dag utan försummelse. Då ska de kunna frambära offer som en blidkande doft åt himlens Gud och be för kungens och hans söners liv. Jag befaller härmed att om någon överträder denna bestämmelse ska en bjälke brytas loss ur hans hus och han ska hängas upp på den. Hans hus ska förvandlas till en sophög på grund av det han gjort. Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som aktivt verkar för att överträda denna bestämmelse så att Guds hus i Jerusalem förstörs. Jag, Dareios, ger denna befallning. Se till att den omsorgsfullt utförs!” Tattenaj, ståthållaren väster om Eufrat, Shetar-Bosenaj och deras kolleger, utförde sedan omsorgsfullt den befallning som kung Dareios hade förordnat. Judarnas äldste byggde framgångsrikt vidare på arbetet medan profeten Haggaj och Sakarja, Iddos son, profeterade. De slutförde bygget så som Israels Gud hade befallt och så som Koresh, Dareios och Artaxerxes, kung av Persien, hade befallt. Templet stod färdigt den tredje dagen i månaden adar i kung Dareios sjätte regeringsår. Israels söner, prästerna, leviterna och de övriga som återvänt från fångenskapen invigde Guds hus med glädje. Till invigningen av Guds hus offrade de 100 tjurar, 200 baggar, 400 lamm, och som syndoffer för hela Israel 12 bockar, efter antalet av Israels stammar. De insatte prästerna efter deras uppdelningar och leviterna efter deras avdelningar till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det står skrivet i Moses bok. De som hade återvänt från fångenskapen firade påsk på fjortonde dagen i första månaden. Prästerna och leviterna hade då renat sig, alla utan undantag var rena. De slaktade påskalammet för alla fångenskapens söner, för sina bröder prästerna och för sig själva. Israels söner som hade återvänt från fångenskapen åt av det, liksom alla som hade avskilt sig från hednafolkens orenhet för att dyrka Jahve, Israels Gud. De firade med glädje det osyrade brödets högtid i sju dagar. För Herren hade gjort dem glada och vänt den assyriske kungens hjärta till dem så att han stödde dem under arbetet på Guds, Israels Guds, hus. Efter en tid, under den persiske kungen Artaxerxes regering, återvände Esra från Babel. Esra var son till Seraja, son till Asarja, son till Hilkia, son till Shallum, son till Sadok, son till Ahitub, son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot, son till Seraja, son till Ussi, son till Bucki, son till Abishua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till översteprästen Aron. Esra var skriftlärd och kunnig i Moses lag, den som Jahve, Israels Gud, hade gett. Kungen gav honom allt han begärde, för Jahve, hans Gud, höll sin hand över honom. Några av Israels söner samt några präster, leviter, sångare, dörrvakter och tempeltjänare återvände till Jerusalem i Artaxerxes sjunde regeringsår. Esra kom till Jerusalem i femte månaden i kungens sjunde regeringsår. Han började sin resa från Babel den första dagen i första månaden, och på första dagen i femte månaden anlände han till Jerusalem, för Guds goda hand var över honom. Esra hade valt att helhjärtat studera Herrens lag, leva efter den och undervisa om lag och rätt i Israel. Det följande är en kopia av den skrivelse som kung Artaxerxes gav prästen Esra, den skriftlärde, kunnig i Herrens bud och stadgar för Israel: ”Från Artaxerxes, kungarnas kung, till prästen Esra, en oklanderlig skriftlärd i himlens Guds lag. Och nu: Jag befaller att alla i mitt rike av Israels folk, även präster och leviter, som vill fara till Jerusalem, får resa med dig. Du sänds av kungen och hans sju rådgivare för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds lag, som är i din hand. Du ska ta med dig silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt gett till Israels Gud som bor i Jerusalem. Ta också med dig allt silver och guld som du får i hela provinsen Babel, tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna skänker till sin Guds hus i Jerusalem. För dessa pengar ska du omsorgsfullt köpa tjurar, baggar och lamm med tillhörande matoffer och drickoffer. Du ska offra det på altaret i er Guds hus i Jerusalem. Med det silver och guld som blir över kan du och dina bröder göra vad ni finner lämpligt, efter er Guds vilja. Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus ska du överlämna inför Jerusalems Gud. Det du i övrigt behöver till din Guds hus och måste betala ska du få från kungens skattkammare. Jag, kung Artaxerxes, befaller alla skattmästare i provinsen väster om Eufrat: Allt som prästen Esra, skriftlärd i himlens Guds lag, begär av er ska omsorgsfullt levereras, upp till drygt tre ton silver, drygt tjugotusen liter vete, drygt tvåtusen liter vin och drygt tvåtusen liter olja, samt obegränsat med salt. Allt vad himlens Gud befaller ska nogsamt göras för himlens Guds hus, så att inte vrede kommer över kungens och hans söners rike. Och vi kungör för er att det är otillåtet att lägga skatt, avgifter eller tull på någon präst, levit, sångare, dörrvaktare, tempeltjänare eller någon annan tjänare i detta Guds hus. Och du Esra, ska efter den visdom du fått av Gud tillsätta domare och lagmän som ska skipa rättvisa bland allt folket i provinsen väster om Eufrat, alla dem som känner din Guds lagar. Om någon saknar kunskap om dem ska ni lära honom dem. Den som inte åtlyder din Guds lag och kungens lag ska omgående dömas: till avrättning, till landsförvisning, till beslag av egendom eller till fängelse.” ”Lovprisad är Jahve, våra fäders Gud, som la på kungens hjärta att förhärliga Herrens hus i Jerusalem, och som lät mig möta välvilja hos kungen, hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag tog mod till mig, för Jahve min Gud höll sin hand över mig, och jag samlade några av huvudmännen i Israel för att de skulle återvända med mig.” Detta är huvudmännen för familjerna efter sina släkter som med mig lämnade Babel när kung Artaxerxes regerade: Av Pinehas söner, Gershom. Av Itamars söner, Daniel. Av Davids söner, Hattush. Av Shekanjas söner, som var av Paroshs söner, Sakarja, och med honom 150 män registrerade. Av Pahat-Moabs söner, Eljoenaj, Serajas son, och med honom 200 män. Av Sattus söner, Shekanja, Jahaziels son, och med honom 300 män. Av Adins söner, Ebed, Jonatans son, och med honom 50 män. Av Elams söner, Jesaja, Ataljas son, och med honom 70 män. Av Shefatjas söner, Sebadja, Mikaels son, och med honom 80 män. Av Joabs söner, Obadja, Jehiels son, och med honom 218 män. Av Shelomits söner, Josifjas son, och med honom 160 män. Av Bebajs söner, Sakarja, Bebajs son, och med honom 28 män. Av Asgads söner, Johanan, Hackatans son, och med honom 110 män. Av Adonikams söner, de sista, som hette Elifelet, Jegiel och Shemaja, och med dem 60 män. Av Bigvajs söner, Utaj och Sabbud, och med dem 70 män. Jag samlade dem vid floden som flyter mot Ahava. Där slog vi läger i tre dagar. När jag tog en närmare titt på folket och prästerna fann jag inga leviter där. Då sände jag bud efter huvudmännen Elieser, Ariel, Shemaja, Elnatan, Jarib, Elnatan, Natan, Sakarja, Meshullam och lärarna Jojarib och Elnatan. Jag sände dem till Iddo, huvudmannen i Kasifja, med ett budskap till Iddo och hans bröder, tempeltjänarna i Kasifja, att de skulle sända oss tjänare till vår Guds hus. Eftersom vår Guds goda hand var över oss sände de till oss Sherebja, en förståndig man av Mahlis släkt, son till Levi, son till Israel, samt Sherebjas söner och bröder, arton män. Vidare Hashabja och med honom Jesaja, av Meraris söner, med dennes bröder och deras söner, tjugo män. Dessutom 220 tempeltjänare som David och hans ledare utsett att biträda leviterna. Alla var inskrivna med namn. Jag utlyste en fasta vid floden Ahava. Detta för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud och be honom om en trygg resa för oss, våra barn och all vår egendom. För jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. Vi hade ju sagt till kungen: ”Vår Gud håller sin goda hand över alla som söker honom, men hans mäktiga vrede är över alla som överger honom.” Så vi fastade och sökte Guds hjälp, och han bönhörde oss. Jag avskilde tolv av de främsta bland prästerna, därtill Sherebja och Hashabja och med dem tio av deras bröder. Jag vägde upp åt dem silvret, guldet och kärlen, den gåva till vår Guds hus som kungen och hans rådgivare och ämbetsmän och alla israeliterna där hade skänkt. Jag vägde upp åt dem drygt tjugo ton silver, drygt tre ton silverkärl, drygt tre ton guld, tjugo guldbägare till ett värde av 1 000 guldmynt, samt två kärl av vackert glänsande koppar, dyrbara som guld. Jag sa till dem: ”Ni är helgade åt Herren, så även kärlen. Och silvret och guldet är en frivillig gåva åt Jahve, era fäders Gud. Håll vakt och ta vara på det tills ni kan väga upp det i Jerusalem i kamrarna i Herrens hus inför de främsta prästerna och leviterna och de främsta inom Israels familjer.” Prästerna och leviterna tog emot det uppvägda silvret, guldet och kärlen. De skulle föra det till Jerusalem, till vår Guds hus. Vi bröt upp från floden Ahava på tolfte dagen i första månaden och begav oss till Jerusalem. Vår Guds hand var över oss och han räddade oss från fiender och från bakhåll på vägen. Vi kom fram till Jerusalem och vilade där i tre dagar. På fjärde dagen blev silvret, guldet och kärlen uppvägt i vår Guds hus. Det överlämnades till prästen Meremot, Urias son. Med honom var Eleasar, Pinehas son, och leviterna Josabad, Jeshuas son, och Noadja, Binnujs son. Allt räknades och vägdes, och den totala vikten antecknades. De landsflyktiga som återvänt från fångenskapen frambar brännoffer åt Israels Gud: 12 tjurar för hela Israel, 96 baggar, 77 lamm, och som syndoffer 12 bockar. Allt som brännoffer åt Herren. De överlämnade kungens förordningar till kungens satraper och till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, och dessa understödde folket och Guds hus. När detta var avslutat kom ledarna fram till mig och sa: ”Varken Israels folk, prästerna eller leviterna har hållit sig ifrån de främmande folken och deras vidrigheter, från kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. De har tagit hustrur åt sig och åt sina söner bland deras döttrar. Det heliga släktet har därmed blandat sig med de främmande folken. Och ledarna och stormännen gick i spetsen för denna otrohet.” När jag hörde det rev jag sönder mina kläder och min mantel. Jag slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande alldeles bestört. Då kom alla de som fruktade Israels Guds ord. De samlades hos mig på grund av otroheten hos dem som återvänt. Jag förblev sittande alldeles bestört fram till kvällsoffret. Vid tiden för kvällsoffret reste jag mig från min fasta. Med kläderna och manteln sönderrivna föll jag ner på knä, sträckte ut mina händer till Jahve min Gud, och sa: ”Min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta ansiktet mot dig, min Gud. För våra synder har växt oss över huvudet och vår skuld når upp till himlen. Från våra fäders dagar tills i dag har vår skuld varit stor. På grund av våra synder har vi med våra kungar och präster överlämnats åt främmande kungar, till svärd, fångenskap, plundring och vanära. Och så är det än i dag. Men nu, i ett ögonblick av nåd från Jahve vår Gud, lät han en återstod av oss bli kvar och gav oss fäste på hans heliga plats. Vår Gud gav våra ögon ljus, och han gav oss livskraft i vårt slaveri. Fastän vi är slavar har inte vår Gud övergett oss i vårt slaveri. Han lät oss finna välvilja inför Persiens kungar så att vi fick livskraft till att återuppbygga vår Guds hus och resa upp dess ruiner. Och han har gett oss ett värn i Juda och Jerusalem. Vad ska vi nu säga efter allt detta, o vår Gud? Vi har ju övergett dina bud, som du gav genom dina tjänare profeterna när du sa: ’Landet som ni kommer och tar i besittning är ett orent land, på grund av folkens orenhet och deras vidrigheter som de fyllt det med, från ena änden till den andra. Ge därför inte era döttrar åt deras söner och ta inte deras döttrar till hustrur åt era söner. Sök aldrig deras välfärd och lycka. Då ska ni bli starka och få äta av landets goda och lämna det i arv åt era söner för all framtid.’ Allt som drabbat oss har skett på grund av det onda vi gjort och vår stora skuld. Ändå har du, vår Gud, straffat oss mindre än våra synder förtjänade och låtit en återstod som denna undkomma. Skulle vi då igen bryta mot dina bud och gifta in oss med folk som begår sådana vidrigheter? Skulle du då inte bli så vred på oss att du fullständigt förgör oss utan att någon undkommer? Jahve, Israels Gud, det är för att du är rättfärdig som vi, en återstod, har undkommit. Se, här ligger vi nu i vår skuld inför dig. Efter det inträffade kan ingen bestå inför dig.” Esra låg framför Guds hus och bad och bekände under tårar. Samtidigt samlades en väldig skara av Israels folk omkring honom, män, kvinnor och barn. Och alla storgrät. Shekanja, Jehiels son, en elamit, sa till Esra: ”Vi har varit otrogna mot vår Gud genom att ta oss främmande kvinnor från folken här i landet. Men trots det finns det ännu hopp för Israel. Låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud att sända iväg alla dessa kvinnor och deras barn. Detta enligt rådet från min herre och dem som fruktar vår Guds bud. Låt oss följa lagen. Res dig upp, ansvaret ligger på dig och vi stöder dig. Var stark och gå till handling!” Då reste sig Esra och lät de främsta bland prästerna, leviterna och hela Israel avlägga en ed att de skulle göra som det var sagt. Och de svor eden. Esra gav sig sedan iväg från platsen framför Guds hus och gick in i Johanans, Eljashibs sons, tempelkammare. Han kom dit, och han varken åt eller drack eftersom han sörjde över de hemkomnas otrohet. I Juda och Jerusalem lät kungöras bland alla fångenskapens söner att de skulle samlas i Jerusalem. Enligt ledarnas och de äldstes beslut skulle alla som inte kom inom tre dagar få all sin egendom förverkad och själv uteslutas ur de hemkomnas församling. Då samlades alla män från Juda och Benjamin i Jerusalem på den tredje dagen, det är den tjugonde dagen i nionde månaden. Hela folket slog sig ner på platsen framför Guds hus. De darrade för sakens skull och för att det ösregnade. Prästen Esra steg fram och sa till dem: ”Ni har varit otrogna och tagit er främmande kvinnor. Därmed har ni ökat Israels skuld. Men bekänn nu inför Jahve, era fäders Gud, och gör hans vilja. Skilj er från folken här i landet och från de främmande kvinnorna.” Då svarade hela församlingen högt: ”Ja, vi måste göra som du säger! Men det är mycket folk här, och nu är det regntid och vi klarar inte av att stå här ute. Inte heller kan ärendet behandlas på en dag eller två, för vi är många som syndat i detta. Låt därför våra ledare företräda hela folket. Och låt alla i våra städer som tagit sig främmande kvinnor infinna sig på bestämda tider med de äldste och domarna i varje stad. Vi gör så tills vår Guds vrede som brinner på grund av detta har blidkats över oss. Endast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, motsatte sig detta. Och Meshullam samt leviten Shabbetai gav dem stöd. Men fångenskapens söner gjorde som det var sagt. Prästen Esra utsåg huvudmän för familjerna, alla namngivna. På första dagen i tionde månaden satte de sig för att undersöka saken. Den första dagen i första månaden var de klara med de fall där män hade tagit sig främmande kvinnor. Följande prästsöner hade tagit sig främmande kvinnor: Av söner till Jeshua, Josadaks son, och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja. De lovade att sända iväg sina hustrur. Och för sin skuld frambar de en bagge ur hjorden som skuldoffer. Av Immers söner: Hanani och Sebadja. Av Harims söner: Maaseja, Elia, Shemaja, Jehiel och Uzzia. Av Pashurs söner: Eljoenaj, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa. Av leviterna: Josabad, Shimei, Kelaja, som också hette Kelita, samt Petaja, Juda och Elieser. Av sångarna: Eljashib. Av dörrvakterna: Shallum, Telem och Uri. Av det övriga Israel: av Paroshs söner: Ramja, Issia, Malkia, Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja. Av Elams söner: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia. Av Sattus söner: Eljoenaj, Eljashib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Aziza. Av Bebajs söner: Johanan, Hananja, Sabbaj och Atlaj. Av Banis söner: Mesullam, Malluk, Adaja, Jashub, Sheal och Jeremot. Av Pahat-Moabs söner: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnuj och Manasse. Av Harims söner: Elieser, Ishia, Malkia, Shemaja, Simeon, Benjamin, Malluk och Shemarja. Av Hashums söner: Mattenaj, Mattata, Sabad, Elifelet, Jeremaj, Manasse och Shimei. Av Banis söner: Maadaj, Amram, Uel, Benaja, Bedeja, Keluhi, Vanja, Meremot, Eljashib, Mattanja, Mattenaj och Jaasu. Av Binnujis söner: Shimei, Shelemja, Natan, Adaja, Maknadbaj, Shashaj, Sharaj, Azarel, Shelemja, Shemarja, Shallum, Amarja och Josef. Av Nebos söner: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja. Alla dessa hade tagit sig främmande kvinnor. En del av dessa kvinnor hade fött barn. Nehemjas, Hakaljas sons, ord. Det hände i månaden kislev i det tjugonde året, när jag var i Susas borg. Då kom Hanani, en av mina bröder, och några andra män från Juda. Jag frågade dem om de judar som undkommit och överlevt fångenskapen, och om Jerusalem. De sa till mig: ”De som är kvar och som överlevt fångenskapen där i provinsen lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är raserad och portarna nedbrända.” När jag hörde dessa ord satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar, fastade och bad inför himlens Gud. Jag sa: ”O Jahve, himlens Gud, du store och respektingivande Gud, som håller fast vid förbundet och kärleken till dem som älskar dig och håller dina bud. Lyssna uppmärksamt och se noga, hör din tjänares bön inför dig i dag. Dag och natt ber jag till dig för Israels söner, dina tjänare. Jag bekänner synderna som vi Israels söner begått mot dig. Även jag och min faders hus har syndat. Vi har handlat så fruktansvärt fördärvligt mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och föreskrifter som du gav din tjänare Mose. Men tänk på det ord som du befallde din tjänare Mose när du sa: ’Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. Men om ni vänder om till mig och åtlyder och följer mina bud, då ska jag, även om ni fördrivits till himlens gräns, samla er därifrån och föra er till den plats som jag utvalt till boning för mitt namn.’ De är dina tjänare och ditt folk. Du har befriat dem genom din väldiga kraft och starka hand. O, Herre, lyssna uppmärksamt till din tjänares bön, till alla dina tjänares böner. Vi tycker om att frukta ditt namn. Ge din tjänare framgång i dag och låt honom möta barmhärtighet hos denne man.” Jag var då munskänk hos kungen. Det var i månaden nisan, i Artaxerxes tjugonde regeringsår. Vin dukades fram åt kungen. Jag tog vinet och serverade honom. Jag hade aldrig tidigare varit nedstämd inför honom. Han frågade mig: ”Varför ser du så nedstämd ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha hjärtesorg.” Jag blev förskräckt, och sa: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se nedstämd ut när staden där mina fäders gravar finns ligger i ruiner och dess portar är nedbrända?” Kungen svarade: ”Vad önskar du?” Då bad jag till himlens Gud, och svarade kungen: ”Om det behagar kungen och om din tjänare har din välvilja, så sänd mig till Juda, till staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan återuppbygga den.” Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?” Kungen var villig att sända mig, så jag gav honom en bestämd tid. Jag svarade: ”Om det behagar kungen, så låt mig få brev till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, så att de låter mig passera tills jag når Juda. Och även ett brev till Asaf, kungens skogsförvaltare, så att han ger mig virke till bjälkar för tempelborgens portar, stadsmuren och det hus där jag ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. Jag kom till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat och gav dem kungens brev. Kungen hade sänt med mig härförare och ryttare. Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde om detta blev de fruktansvärt upprörda över att någon hade kommit som ville Israels söner väl. Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. Jag drog ut om natten tillsammans med några män. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Och inga andra djur hade jag med mig än det jag red på. Mitt i natten red jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten. Jag inspekterade Jerusalems murar, som var raserade, och portarna var nedbrända. Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. Så fortsatte jag uppför dalen om natten och inspekterade muren. Sedan återvände jag in genom Dalporten och kom tillbaka. Styresmännen visste inte var jag hade varit eller vad jag hade gjort. För jag hade ännu inte sagt något till judarna, prästerna, stormännen, styresmännen eller de övriga som skulle utföra arbetet. Men nu sa jag till dem: ”Ni ser hur hemskt vi har det. Jerusalem ligger i ruiner och portarna är nedbrända. Kom, låt oss återuppbygga Jerusalems mur så att vi inte behöver vanäras mer.” Jag berättade för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sa de: ”Nu går vi till handling och börjar bygga!” Och de grep sig an med det goda verket. Men horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem fick höra om detta. Då hånade och föraktade de oss och sa: ”Vad är det ni håller på med? Trotsar ni kungen?” Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta oss lyckas. Vi, hans tjänare, ska börja återuppbygga. Men ni har varken någon del, hävd eller historia i Jerusalem.” Översteprästen Eljashib och hans bröder, prästerna, började bygga Fårporten. De helgade den och satte in dörrarna. De byggde fram till Hundradetornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. Bredvid Eljashib byggde männen från Jeriko, och bredvid dem byggde Sackur, Imris son. Fiskporten byggdes av Hassenaas söner. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. Bredvid dem arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, med att återställa muren. Bredvid honom arbetade Meshullam, son till Berekja, son till Mesesabel. Bredvid honom arbetade Sadok, Baanas son. Vid sidan av honom arbetade tekoaiterna. Men de förnämsta bland dem ville inte lyfta ett finger för att tjäna sina arbetsledare. Gamla porten återställdes av Jojada, Paseas son och Meshullam, Besodjas son. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. Bredvid dem arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon samt männen från Gibeon och Mispa, som var säte för ståthållaren i provinsen väster om Eufrat. Bredvid dem arbetade Ussiel, Harhajas son, samt guldsmederna. Bredvid dem arbetade Hananja, en parfymerare. De reparerade Jerusalem fram till Breda muren. Vid sidan av dem arbetade Refaja, Hurs son. Han var ledare för ena hälften Jerusalems område. Vid sidan av honom arbetade Jedaja, Harumafs son, utanför sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Hattush, Hashabnejas son. En annan sektion av muren och Ugnstornet återställdes av Malkia, Harims son, och Hashub, Pahat-Moabs son. Bredvid honom arbetade Shallum, Halloheshs son, ledare över andra hälften av Jerusalems område, med sina döttrar. Dalporten återställdes av Hanun och Sanoas invånare. De återuppbyggde den och satte in dörrar, lås och bommar. De återställde också nästan femhundra meter av muren, fram till Dyngporten. Dyngporten återställdes av Malkia, Rekabs son, ledare över Bet-Hackerems område. Han återuppbyggde den och satte in dörrar, lås och bommar. Källporten återställdes av Shallum, Kol-Hoses son, ledare över Mispas område. Han återuppbyggde den, lade tak på den och satte in dörrar, lås och bommar. Han återställde också muren vid Vattenledningsdammen nära kungliga trädgården, fram till trapporna ner från Davids stad. Efter honom arbetade Nehemja, Asbuks son, ledare över ena hälften av Bet-Surs område, fram till en plats mitt emot Davidsgravarna och till den grävda dammen och till Krigarnas hus. Efter honom arbetade leviterna under Rehum, Banis son. Bredvid dem arbetade Hashabja för sitt område, han var ledare över ena hälften av Keilas område. Efter honom arbetade deras bröder under Bavvaj, Henadads son, ledare över andra hälften av Keilas område. Bredvid honom återställdes en annan sektion av Eser, Jeshuas son, ledare över Mispa, från platsen framför uppgången till vapenförrådet vid murvinkeln. Efter honom arbetade Baruk, Sabbajs son, med stor iver på en annan sektion, från murvinkeln fram till ingången till översteprästen Eljashibs hus. Efter honom arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på en annan sektion, från ingången till Eljashibs hus till slutet av Eljashibs hus. Efter honom arbetade prästerna, männen som bodde i närområdet. Efter dem arbetade Benjamin och Hashub utanför sitt eget hus. Bredvid dem arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, invid sitt hus. Efter honom arbetade Binnuj, Henadads son, på en annan sektion, från Asarjas hus till murvinkeln och vidare fram till hörnet. Palal, Usajs son, arbetade mitt emot murvinkeln och tornet som skjuter ut från det övre palatset vid vaktgården. Efter honom arbetade Pedaja, Paroshs son. Tempeltjänarna som bodde på Ofel arbetade fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet. Efter Pedaja arbetade männen från Tekoa på en annan sektion, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet fram till Ofelmuren. Ovanför Hästporten arbetade var och en av prästerna utanför sitt eget hus. Efter dem arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Shemaja, Shekanjas son, som vaktade Östra porten. Efter honom arbetade Hananja, Shelemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son, på en annan sektion. Efter dem arbetade Meshullam, Berekjas son, utanför sin tempelkammare. Efter honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, fram till tempeltjänarnas och köpmännens hus vid Mönstringsporten och ända till Övre Hörnsalen. Och mellan Övre Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen. När Sanballat hörde att vi höll på att återuppbygga muren blev han ursinnig. Han hånade ilsket judarna och sa till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad sysslar dessa patetiska judar med? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Ska de ge liv åt de brända stenarna i grushögarna?” Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sa: ”Ja, de bygger, men det räcker att en räv skuttar upp på deras stenmur och den rasar!” Lyssna, vår Gud, för vi föraktas! Låt deras hån återvända mot deras egna huvuden. Låt dem plundras och föras som fångar till ett främmande land. Dölj inte deras skuld och utplåna inte deras synd inför dig, för de har väckt din vrede inför byggarna. Vi byggde på muren tills den fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat. Men när Sanballat, Tobia, araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att helas och att brächerna började tätas, blev de helt ursinniga. De konspirerade för att anfalla Jerusalem och skapa kaos där. Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem. Vi gjorde så dag och natt på grund av dem. De sa i Juda: ”Bärarnas kraft är slut, det är för mycket grus. Vi klarar inte av att återuppbygga denna mur.” Våra fiender sa: ”Innan de hinner uppfatta något är vi över dem och dödar dem och stoppar arbetet!” De judar som bodde i närheten kom från alla håll och manade oss gång på gång att dra oss tillbaka till dem. Då ställde jag upp folket bakom muren vid de lägsta och mest sårbara sektionerna. Jag placerade ut dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. Efter att jag inspekterat allt reste jag mig och sa till stormännen, styresmännen och det övriga folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, som är stor och fruktad. Kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.” Våra fiender fick höra att vi kände till deras plan, och Gud hade omintetgjort den. Då återvände vi alla till muren, var och en till sitt arbete. Från den dagen arbetade hälften av mina tjänare, medan andra hälften stod med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och ledarna understödde allt folket i Juda som återuppbyggde muren. Och lastarna och bärarna utförde sitt arbete med ena handen, och höll vapnet i den andra. Byggarna hade alla sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. Bredvid mig stod hornblåsaren. Jag sa till stormännen, styresmännen och det övriga folket: ”Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. Var ni än hör hornet ljuda, så ska ni samla er hos oss. Vår Gud ska strida för oss!” Så fortsatte vi arbetet medan hälften stod med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna syntes. Vid den tiden sa jag också till folket: ”Varje man ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att de kan vakta oss om natten och arbeta om dagen.” Varken jag, mina bröder, mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Alla bar sitt vapen, även när vatten hämtades. Folket, även kvinnorna, började klaga högt över sina judiska bröder. Några sa: ”Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi kan äta och överleva!” Andra sa: ”Vi tvingas pantsätta våra åkrar, vingårdar och hus för att få säd mot svälten.” En del andra sa: ”Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att kunna betala skatt till kungen. Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och det är ingen skillnad på våra och deras söner. Ändå må vi tvinga våra söner, samt döttrar, till slaveri. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar tillhör andra.” Jag blev helt ursinnig när jag hörde deras ord och hur de klagade. Efter att noga övervägt så tillrättavisade jag stormännen och styresmännen. Jag sa till dem: ”Ni ockrar mot era bröder!” Därefter kallade jag till stormöte mot dem, och sa: ”Vi har så långt vi kunnat köpt ut våra judiska bröder som var sålda till andra folk. Ska nu ni sälja era bröder så att vi måste köpa dem tillbaka?” De teg och blev svarslösa. Jag sa: ”Ni beter er illa. Ni borde leva i fruktan för vår Gud, så att folken som är våra fiender inte får orsak att håna oss. Även jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Men låt oss avskriva skulden. Återlämna till dem redan i dag deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus. Och avskriv den ränta på pengar, säd, vin och olja som ni har på dem.” De svarade: ”Vi ska återlämna det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du sagt.” Så jag kallade till mig prästerna och lät dem svära på att de skulle göra som de lovat. Jag skakade också ur mantelvecket och sa: ”Var och en som inte håller sitt löfte må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han må bli utskakad och utblottad.” Hela församlingen sa: ”Amen!” och prisade Herren. Och folket gjorde som de hade lovat. Från den dag då jag utsågs till deras ståthållare i Juda - från kung Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år - avstod jag och mina bröder från den mat som en ståthållare har rätt till. De som var ståthållare före mig hade lagt bördor på folket. De hade tagit mat och vin av dem samt drygt 400 gram silver. Även deras tjänare uppvisade härskarfasoner mot folket. Men så gjorde inte jag eftersom jag fruktade Gud. Och jag fortsatte att arbeta på muren, och alla mina tjänare deltog där i arbetet. Och vi skaffade oss ingen mark. Vid mitt bord åt 150 man av judarna och deras styresmän, förutom de som kom till oss från grannfolken. Varje dag stod jag för en oxe, sex utvalda får, fåglar, och var tionde dag olika sorters vin i mängd. Likväl begärde jag ej det underhåll som ståthållaren hade rätt till, för arbetet tyngde ju folket så hårt. Tänk på mig, min Gud! Räkna mig till godo allt vad jag gjort för detta folk. Sanballat, Tobia, araben Geshem och våra andra fiender fick höra att jag hade återuppbyggt muren och att inga bräscher fanns kvar, även om jag ännu inte hade satt in dörrar i portarna. Då sände Sanballat och Geshem bud till mig: ”Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onodalen.” De hade tänkt ut något ont mot mig. Jag sände budbärare till dem med svaret: ”Jag är upptagen med ett stort arbete och kan inte komma. Arbetet skulle stoppas om jag lämnade det och kom ner till er.” De sände samma budskap till mig fyra gånger och varje gång gav jag dem samma svar. En femte gång sände Sanballat sin tjänare till mig med samma budskap. Nu med ett öppet brev i handen. Det stod i brevet: ”Det går ett rykte bland folken, och Gashmu bekräftar det, att du och judarna planerar uppror och att det är därför du bygger muren. Det sägs att du tänker bli deras kung. Du ska också ha insatt profeter som tänker utropa om dig i Jerusalem: ’Det finns en kung i Juda!’ Det här kommer kungen få höra talas om, så kom därför hit så vi får rådgöra med varandra.” Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, det är bara dina egna inbillningar.” Alla ville de nämligen skrämma oss, och de sa: ”De kommer att bli modlösa i arbetet, det blir aldrig klart.” Men styrk nu mina händer! Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Shemaja sa: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet, och låsa templets dörrar, för de kommer för att döda dig. De kommer för att döda dig i natt!” Jag svarade: ”Skulle en man som jag fly? Och skulle någon som jag kunna gå in i templet och ändå behålla livet? Jag går inte dit!” Jag insåg att Gud inte hade sänt honom. Han hade uttalat profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade betalat honom. Han hade fått betalt för att jag skulle bli skrämd och följa hans råd och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna misskreditera mig. Min Gud, glöm inte Tobia och Sanballat för vad de har gjort, eller profetkvinnan Noadja, eller de andra profeterna som ville skrämma mig. Muren blev färdig den tjugofemte dagen i månaden elul, efter femtiotvå dagar. När alla våra fiender hörde detta blev alla grannfolken rädda. De betraktade sig som besegrade, för de förstod att detta arbete var vår Guds verk. Vid den tiden sände också stormännen i Juda många brev till Tobia, som han besvarade. Många i Juda var nämligen förbundna med honom genom ed, eftersom han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Meshullam, Berekjas son. Stormännen fortsatte tala om Tobias goda gärningar inför mig, och mina ord förde de vidare till honom. Tobia sände också brev i syfte att skrämma mig. När muren var återuppbyggd satte jag in portarna. Och dörrvakter, sångare och leviter tillsattes. Till att styra över Jerusalem satte jag min bror Hanani samt Hananja, borgens befälhavare, för han var en pålitlig man som fruktade Gud mer än de flesta. Jag sa till dem: ”Öppna inte Jerusalems portar förrän solen börjar bränna. Medan vakten står kvar ska de stänga och regla portarna. Tillsätt boende i Jerusalem som vakter, några på deras poster och några utanför sitt eget hus.” Staden var vidsträckt och stor, men folket fåtaligt och husen ej återuppbyggda. Min Gud la på mitt hjärta att samla stormännen, styresmännen och folket för att föra in dem i släktregistret. Då fann jag släktförteckningen över de första som kom tillbaka. Där stod skrivet: Detta är de söner från provinsen Juda som drog upp från landsflykten och fångenskapen. Babels kung Nebukadnessar hade deporterat dem. De återvände nu till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. De kom med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nahamani, Mordokaj, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum och Baana. Antalet män av Israels folk: Paroshs söner: 2 172, Shefatjas söner: 372, Aras söner: 652, Pahat-Moabs söner, det är Jeshuas och Joabs söner: 2 818, Elams söner: 1 254, Sattus söner: 845, Sackajs söner: 760, Binnujs söner: 648, Bebajs söner: 628, Asgads söner: 2 322, Adonikams söner: 667, Bigvajs söner: 2 067, Adins söner: 655, Aters söner av Hiskia: 98, Hashums söner: 328, Besajs söner: 324, Harifs söner: 112, Gibeons söner: 95. Männen från Betlehem och Netofa: 188, från Anatot: 128, från Bet-Asmavet: 42, från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: 743, från Rama och Geba: 621, från Mikmas: 122, från Betel och Ai: 123, från det andra Nebo: 52, den andre Elams söner: 1 254, Harims söner: 320, Jerikos söner: 345, Lods, Hadids och Onos söner: 721, Senaas söner: 3 930. Av prästerna: Jedajas söner, det är Jeshuas hus: 973, Immers söner: 1 052, Pashurs söner: 1 247, Harims söner: 1 017. Av leviterna: Jeshuas och Kadmiels söner, det är Hodevas söner: 74. Av sångarna, Asafs söner: 148. Av dörrvakterna: sönerna till Shallum, Ater, Talmon, Ackub, Hatita och Sobaj: 138. Av tempeltjänarna: sönerna till Siha, Hasufa, Tabbaot, Kero, Sia, Padon, Lebana, Hagaba, Salmaj, Hanan, Giddel, Gahar, Reaja, Resin, Nekoda, Gassam, Ussa, Pasea, Besaj, Meunim, Nefusesim, Bakbuk, Hakufa, Harhur, Baslit, Mehida, Harsha, Barko, Sisera, Tema, Nesia och Hatifa. Av Salomos tjänares söner: sönerna till Sotaj, Soferet, Perida, Jaala, Darkon, Giddel, Shefatja, Hattil, Pokeret-Hassebajim och Amon. Tempeltjänarna och Salomos tjänares söner utgjorde tillsammans 392. Följande var de som kom upp från Tel-Mela, Tel-Harsha, Kerub, Addon och Immer, men som inte kunde uppge sina familjer och sin släkt, om de tillhörde Israel: sönerna till Delaja, Tobia och Nekoda, 642. Av prästerna: sönerna till Habaja, Hacko och Barsillaj, han som tog en av gileaditen Barsillajs döttrar till hustru och antog deras namn. Dessa kunde inte finna sina släktregister. Därför utestängdes de från prästämbetet. Ståthållaren förbjöd dem att äta av det högheliga tills en präst framträdde med urim och tummim. Hela församlingen utgjorde 42 360 tillsammans, förutom deras 7 337 slavar och slavinnor. Därtill 245 sångare och sångerskor. De hade 736 hästar, 245 mulåsnor, samt 435 kameler och 6 720 åsnor. Några bland huvudmännen gav gåvor till arbetet. Ståthållaren gav till kassan drygt 8 kilo guld, 50 skålar och 530 prästdräkter. Några av huvudmännen gav till arbetskassan 170 kilo guld och 1200 kilo silver. Det övriga folkets gåvor utgjorde 170 kilo guld, 1100 kilo silver, samt 67 prästdräkter. Prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, en del av folket, tempeltjänarna, och det övriga Israel, bosatte sig i sina städer. När sjunde månaden kom och Israels söner bodde i sina städer, samlades folket mangrant på torget framför Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta bokrullen med Moses lag, som Herren hade gett Israel. Så prästen Esra bar fram lagen inför församlingen, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde. Det var den första dagen i sjunde månaden. Han läste ur lagen på torget framför Vattenporten, från tidig morgon till mitt på dagen inför männen och kvinnorna och alla som kunde förstå. Hela folket lyssnade uppmärksamt till lagboken. Esra, den skriftlärde, stod på en träplattform som var gjord för detta tillfälle. Till höger om honom stod Mattitja, Shema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja. Till vänster om honom stod Pedaja, Misael, Malkia, Hashum, Hasbaddana, Sakarja och Meshullam. Esra öppnade bokrullen framför ögonen på hela folket, för han stod högre än de andra. När han öppnade den reste sig alla upp. Esra prisade Jahve, den store Guden, och med lyfta händer svarade hela folket: ”Amen, Amen”! De böjde sig ner och tillbad Jahve med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherebja, Jamin, Ackub, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket medan folket stod på sina platser. De läste och uttolkade bokrullen, Guds lag. De förklarade innebörden så att innehållet kunde förstås av dem. Ståthållaren Nehemja, den skriftlärde prästen Esra och leviterna som undervisade folket sa till folkmängden: ”Denna dag är helig för Jahve er Gud. Ni ska inte sörja och gråta.” Allt folket grät nämligen när de hörde lagens ord. Sedan sa han till dem: ”Gå och ät utsökt mat och drick sött vin, och dela ut matgåvor till dem som inget har färdigt. För denna dag är helig för vår Herre. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka.” Även leviterna stillade allt folket och sa: ”Lugna er, för dagen är helig. Var inte bedrövade.” Då gick allt folket iväg och åt och drack och utdelade gåvor. De firade med stor glädje. För de hade förstått de ord som hade utlagts för dem. Den andra dagen samlades huvudmännen för alla folkets familjer med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagens ord. De såg att det var skrivet i lagen att Herren genom Mose befallt att Israels söner skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden, och att det skulle tillkännages och utropas i alla deras städer och i Jerusalem: ”Gå ut till bergen och hämta löv av ädla och vilda olivträd, och löv av myrten, palmer och andra lövträd, och gör hyddor, så som det är skrivet.” Så folket gick ut och hämtade kvistar och gjorde hyddor, var och en på sitt tak och sin gård. Likaså på gårdarna vid Guds hus och på torgen vid Vattenporten och Efraimporten. Hela den församling som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Så hade inte Israels söner gjort från Josuas, Nuns sons, dagar till denna dag. Och man var överlyckliga. Esra läste ur bokrullen med Guds lag varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och den åttonde dagen hölls en högtidssamling, så som det är föreskrivet. Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades Israels söner. De höll fasta iklädda säcktyg och med jord på huvudet. De som var av Israels ätt avskilde sig från alla främlingar. De stod och bekände sina synder och sina fäders skuld. De reste sig från sin plats och läste ur Jahves, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen. Nästa fjärdedel bekände de och tillbad Jahve sin Gud. Jeshua, Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform och ropade högt till Jahve sin Gud. Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia, Shebanja och Petaja sa: ”Stå upp och prisa Jahve er Gud, från evighet till evighet!” ”Lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris. Du ensam är Jahve. Du gjorde himlen, himlarnas himmel med hela deras härskara, jorden och allt därpå, haven och allt däri. Du uppehåller allt med liv. Himlens härskara tillber dig. Du är Jahve Gud som utvalde Abram och förde honom ut från Ur i Kaldeen och gav honom namnet Abraham. Du fann hans hjärta trofast inför dig. Du slöt förbund med honom, att ge åt hans ättlingar det land som beboddes av kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, jebusiter och girgasheer. Du höll dina ord, för du är rättfärdig. Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet. Du utförde tecken och under mot farao, alla hans tjänare och mot allt folket i hans land. För du visste hur arrogant de behandlade våra fäder. Du gjorde dig ett namn, som är detsamma i dag. Du klöv havet framför dem, och de gick genom havet på torr mark. Deras förföljare kastade du i djupet, som en sten i väldiga vatten. Du ledde dem, om dagen med en molnpelare, om natten med en eldpelare, som lyste upp vägen de skulle gå. Du steg ner på berget Sinai och talade till dem från himlen. Du gav dem rätta föreskrifter, sanna lagar, goda bud och befallningar. Du gav dem kunskap om din heliga sabbat. Du gav dem befallningar, bud och lagar genom din tjänare Mose. Du gav dem bröd från himlen mot hungern och vatten ur klippan mot törsten. Du befallde dem att gå och ta i besittning det land som du högtidligt lovat dem. Men våra fäder blev arroganta och obstinata. De vägrade lyssna på dina befallningar. De vägrade lyssna och tänkte inte på undren som du utfört bland dem. De var obstinata och valde i sin upproriskhet en ledare för att återvända till sitt slaveri. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, tålmodig och rik på kärlek. Du övergav dem inte, fastän de gjorde sig en gjuten kalv och sa: ”Här är din gud som fört dig upp från Egypten.” Och de gjorde sig skyldiga till grova hädelser. Men i din stora barmhärtighet övergav du dem inte i öknen. Molnpelaren vek inte ifrån dem om dagen utan ledde dem på vägen. Och eldpelaren lyste om natten på vägen de skulle gå. Du gav din gode Ande för att undervisa dem. Du nekade dem ej manna till mat, du gav dem vatten mot törsten. Fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inget saknade. Deras kläder blev inte utslitna, och fötterna svullnade ej. Du gav dem riken och folk och tilldelade dem deras gränser. De erövrade länder från Sichon, kungen av Heshbon, och kung Og av Bashan. Deras söner gjorde du talrika som himlens stjärnor. Du förde dem in i landet som du lovat deras fäder att få komma till och ta i besittning. Så deras söner kom och tog landet i besittning. Inför dem kuvade du kanaaneerna som bodde i landet. Du gav dem i deras hand, kungarna och landets folk, och de gjorde vad de ville med dem. De intog befästa städer och bördig mark. De tog över välutrustade hus, utgrävda brunnar, vingårdar, olivlundar och fruktträd i mängd. De åt sig mätta och feta och njöt av din rika godhet. Men de gjorde uppror och trotsade dig. De kastade din lag bakom sin rygg. De dödade dina profeter som varnade dem för att få dem att vända om till dig. Och de gjorde sig skyldiga till grova hädelser. Då gav du dem i deras fienders våld som förtryckte dem. Men i sin nöd ropade de till dig och du hörde dem från himlen. I din stora barmhärtighet gav du dem befriare som frälste dem från deras fienders våld. Men så fort de kom till ro gjorde de åter det som var ont i dina ögon. Då överlämnade du dem åt deras fiender som fick härska över dem. Men de ropade åter till dig och du hörde det från himlen. Gång på gång räddade du dem i din barmhärtighet. Du varnade dem för att få dem att återvända till din lag. Men de var arroganta och vägrade åtlyda dina bud. De syndade mot dina föreskrifter, som ger en människa liv när hon följer dem. De var envisa och obstinata och vägrade åtlyda. Du hade tålamod med dem i många år. Du varnade dem med din Ande genom dina profeter. Men de lyssnade inte, så du gav dem i de främmande folkens våld. Men i din stora barmhärtighet gjorde du inte slut på dem. Du övergav dem inte, för du är en nådig och barmhärtig Gud. Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktade Gud, du som håller förbundet och är trogen i kärlek: Betrakta det inte som något obetydligt, de svårigheter som drabbat oss, våra kungar och furstar, våra präster och profeter, våra fäder och hela ditt folk, från de assyriska kungarnas dagar till denna dag. Du är rättfärdig i allt som drabbat oss. För du har visat dig trofast medan vi betett oss ont. Våra kungar, ledare, präster och fäder höll inte din lag. De lyssnade inte på dina bud och de varningar du gav. De levde i sitt eget rike med alla dina goda gåvor, i det rymliga och bördiga land som du skänkt dem. Trots det har de varken tjänat dig eller vänt om från sina onda gärningar. I dag är vi slavar. I landet du gav våra fäder att där få äta dess frukt och allt gott, där är vi slavar. Dess rika skörd tillfaller kungar som du satt över oss på grund av våra synder. De härskar över våra kroppar och vår boskap som de behagar. Vi är i stor nöd.” På grund av allt detta sluter vi ett fast förbund och nedtecknar det. Det sigillförsedda dokumentet är undertecknat av våra ledare, leviter och präster. Undertecknarna var: Ståthållaren Nehemja, Hakaljas son, Sidkia, Seraja, Asarja, Jeremia, Pashur, Amarja, Malkia, Hattush, Shebanja, Malluk, Harim, Meremot, Obadja, Daniel, Ginneton, Baruk, Meshullam, Abia, Mijamin, Maasja, Bilgaj och Shemaja. Detta var prästerna. Leviter: Jeshua, Asanjas son, Binnuj, av Henadads barn, Kadmiel, och deras bröder: Shebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, Mika, Rehob, Hashabja, Sackur, Sherebja, Shebanja, Hodia, Bani och Beninu. Folkets huvudmän: Parosh, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani, Bunni, Asgad, Bebaj, Adonia, Bigvaj, Adin, Ater, Hiskia, Azzur, Hodia, Hashum, Besaj, Harif, Anatot, Nebaj, Magpiash, Meshullam, Hesir, Meshesabel, Sadok, Jaddua, Pelatja, Hanan, Anaja, Hosea, Hananja, Hashub, Hallohesh, Pilha, Shobek, Rehum, Hashabna, Maaseja, Ahia, Hanan, Anan, Malluk, Harim och Baana. Resten av folket – prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, tempeltjänarna och alla som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds lag, deras hustrur, söner och döttrar och alla som kunde förstå – ansluter sig till sina främsta bröder, och lovar under förbannelse och ed: att leva efter Guds lag som gavs genom Guds tjänare Mose, och att noga följa alla Jahves, vår Herres, bud, lagar och stadgar. Vi lovar att inte ge våra döttrar åt grannfolken och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt våra söner. När grannfolken för in varor eller säd till försäljning på sabbatsdagen ska vi inte köpa av dem på sabbat eller helgdag. Vi ska låta marken ligga i träda vart sjunde år, och då avskriva alla skulder. Vi förpliktar oss att årligen ge fyra gram silver till tjänsten i vår Guds hus: till närvarobröden, det dagliga matoffret och brännoffret, till offren på sabbaterna, nymånaderna och högtiderna, till tackoffren och syndoffren för Israels försoning, och till allt arbete i vår Guds hus. Vi, prästerna, leviterna och folket, kastar lott om hur vedoffret årligen ska föras familjevis till vår Guds hus på bestämda tider, för att bränna det på Jahves, vår Guds, altare så som det är skrivet i lagen. Till Herrens hus ska vi årligen föra den första grödan från vår mark och den första frukten av alla slags träd. Som det är skrivet i lagen ska vi också föra till Guds hus, till prästerna som gör tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner och våra djur, det förstfödda av nötboskap och småboskap. Och det första av bröddegen och de första frukterna av alla slags träd, av vin och olja, ska vi föra till prästerna, till förrådskamrarna i vår Guds hus. Tionden av markens skörd ska vi ge till leviterna, de leviter som tar emot tionden i alla de städer där vi arbetar. En präst av Arons söner ska vara med leviterna när de tar emot tionden. Och leviterna ska föra en tiondel av tiondet upp till vår Guds hus, till förrådshusets kamrar. Israels söner och Levis söner ska föra offergåvan av säd, vin och olja in i dessa kamrar där helgedomens kärl, de tjänstgörande prästerna, dörrvakterna och sångarna är. Vi ska inte försumma vår Guds hus. Folkets ledare bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott om var de skulle bo. En tiondel skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden. Nio tiondelar skulle bo i övriga städer. Folket välsignade alla män som frivilligt bosatte sig i Jerusalem. Detta är provinsens huvudmän som bodde i Jerusalem. - I Judas städer däremot bodde var och en i den stad där han hade sin egendom: vanliga israeliter, präster, leviter, tempeltjänare, ättlingarna till Salomos tjänare, medan några av Judas och Benjamins söner bodde i Jerusalem. - Av Judas söner: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel av Peres söner, och Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja, son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja av shilonitens son. Peres söner som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans 468 vapenföra män. Detta är Benjamins söner: Sallu, son till Meshullam, son till Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till Itiel, son till Jesaja, och efter honom Gabbaj och Sallaj, 928 män. Joel, Sikris son, hade befälet över dem, och Juda, Hassenuas son, var andre befälhavare i staden. Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin, Seraja, son till Hilkia, son till Meshullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, den främste i Guds hus, och deras bröder som utförde arbetena i huset, 822 män. Vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelaja, son till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia, och hans bröder, huvudmän för familjer, 242 män. Vidare Amassaj, son till Asarel, son till Asaj, son till Meshillemot, son till Immer, och deras bröder, tappra krigsmän, 128 män. Befälhavare över dem var Sabdiel, Haggedolims son. Av leviterna: Shemaja, son till Hashub, son till Asrikam, son till Hashabja, son till Bunni, och Shabbetaj och Josabad, som hörde till leviternas huvudmän och hade ansvar över det utvändiga arbetet vid Guds hus. Vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf, sångledaren som vid bönen stämde upp lovsången, Bakbukja, den broder som var näst efter Mattanja, och vidare Abda, son till Shammua, son till Galal, son till Jedutun. Leviterna i den heliga staden utgjorde 284 män. Av dörrvakterna: Ackub, Talmon och deras bröder, som höll vakt vid portarna, 172 män. De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en på sin egendom. Tempeltjänarna bodde på Ofel. Och Siha och Gishpa hade tillsyn över dem. Ledare bland leviterna i Jerusalem var Ussi, son till Bani, son till Hashabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs söner, sångarna. Ussi hade tillsyn över arbetet i Guds hus. För sångarna var utfärdad en kunglig förordning som bestämde deras dagliga göromål. Petaja, Meshesabels son, en son till Sera, son till Juda, var kungens högra hand i allt som rörde folket. I orter med tillhörande åkrar bodde en del av Judas söner: i Kirjat-Arba med kringliggande byar, i Dibon med dess byar, i Jekabseel med omgivande orter, vidare i Jeshua, Molada, Bet-Pelet, Hasar-Shual, Beer-Sheba med dess byar, Siklag, Mekona med dess byar, En-Rimmon, Sorga, Jarmut, Sanoa, Adullam med orter, Lakish med dess åkrar, och Aseka med dess byar. De bosatte sig från Beer-Sheba till Hinnoms dal. Benjamins söner bodde i Geba, Mikmas, Aja, Betel med kringliggande byar, Anatot, Nob, Ananja, Hasor, Rama, Gittajim, Hadid, Seboim, Neballat, Lod, Ono och Timmermansdalen. Av leviterna blev några av Judas avdelningar förda till Benjamin. Detta är de präster och leviter som återvände med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua: Seraja, Jeremia, Esra, Amarja, Malluk, Hattush, Shekanja, Rehum, Meremot, Iddo, Ginnetoj, Abia, Mijamin, Maadja, Bilga, Shemaja, Jojarib, Jedaja, Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. De var huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jeshuas dagar. Leviter: Jeshua, Binnuj, Kadmiel, Sherebja, Juda och Mattanja, som med sina bröder ledde lovsångerna, vidare Bakbukja och Unni, deras bröder som stod mitt emot dem när de hade tjänst. Jeshua blev far till Jojakim, Jojakim till Eljashib, Eljashib till Jojada, Jojada till Jonatan och Jonatan till Jaddua. I Jojakims dagar var dessa huvudmän för prästfamiljerna: för Seraja: Meraja, för Jeremia: Hananja, för Esra: Meshullam, för Amarja: Johanan, för Meliku: Jonatan, för Shebanja: Josef, för Harim: Adna, för Merajot: Helkaj, för Iddo: Sakarja, för Ginneton: Meshullam, för Abia: Sikri, för Minjamin och för Moadja: Piltaj, för Bilga: Shammua, för Shemaja: Jonatan, för Jojarib: Mattenaj, för Jedaja: Ussi, för Sallaj: Kallaj, för Amok: Eber, för Hilkia: Hashabja, för Jedaja: Netanel. I Eljashibs, Jojadas, Johanans och Jadduas dagar blev huvudmännen för levitfamiljerna och prästerna upptecknade, under persern Dareios regering. Huvudmännen för Levis söners familjer är upptecknade i krönikeboken, fram till Johanans, Eljashibs sons dagar. Leviternas huvudmän var Hashabja, Sherebja och Jeshua, Kadmiels son, samt deras bröder mitt emot dem. De lovprisade och tackade växelvis, så som gudsmannen David hade påbjudit. Mattanja, Bakbukja, Obadja, Meshullam, Talmon och Ackub var dörrvaktare med uppsikt över förrådshusen vid portarna. Dessa var samtida med Jojakim, Jeshuas son, Josadaks son, och med ståthållaren Nehemja och prästen Esra, den skriftlärde. Vid invigningen av Jerusalems mur söktes leviterna upp överallt där de bodde. De fördes till Jerusalem för en invigningshögtid med glädje och tacksägelse och sång, med cymbaler, lyror och harpor. Då samlades sångarnas söner från trakten runt om Jerusalem, från netofatiternas byar, från Bet-Gilgal och från markerna kring Geba och Asmavet. För sångarna hade byggt sig byar runt om Jerusalem. Prästerna och leviterna renade sig. Sedan renade de folket, portarna och muren. Jag lät Judas ledare stiga upp på muren, och ställde upp två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten. Bakom dem följde Hoshaja och ena hälften av Judas ledare, samt Asarja, Esra och Meshullam, Juda, Benjamin, Shemaja och Jeremia och några av prästernas söner med trumpeter. Det var Sakarja, son till Jonatan, son till Shemaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, och hans bröder Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrument. Esra, den skriftlärde, gick framför dem. De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan till muren ovanför Davids hus, fram till Vattenporten mot öster. Efter den andra lovsångskören, som gick motsatt väg, följde jag med den andra hälften av folket, ovanpå muren, förbi Ugnstornet till Breda muren, vidare förbi Efraimsporten, Gamla porten, Fiskporten, Hananeltornet och Hundradetornet fram till Fårporten. De stannade vid Fängelseporten. Sedan ställde sig de båda lovsångskörerna vid Guds hus. Så gjorde jag tillsammans med ena hälften av styresmännen, samt prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenaj, Sakarja och Hananja, med trumpeterna, och Maaseja, Shemaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser. Sångarna sjöng under ledning av Jisraja. På den dagen frambar de stora offer och gladde sig, för Gud hade gjort dem överlyckliga. Även kvinnorna och barnen var glada. Glädjen i Jerusalem hördes vida omkring. Den dagen tillsattes män som skulle förestå förrådshusen som var lager för offergåvor, det första av skörden och tionden. Från städernas åkrar skulle de samla in det som enligt lagen tillföll prästerna och leviterna. För det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst. De ansvarade för tjänsten för sin Gud och för reningarna. Och sångarna och dörrvakterna utförde sin tjänst så som David och hans son Salomo hade påbjudit. För långt tillbaka i Davids och Asafs dagar fanns det ledare för sångarna vid lovsången och tacksägelsen till Gud. I Serubbabels och Nehemjas dagar gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa dagligen skulle ha. De gav leviterna deras avskilda andel, och leviterna gav Arons söner deras avskilda andel. Den dagen lästes ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, för de hade inte mött Israels söner med mat och vatten utan lejde Bileam mot dem för att förbanna dem. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. När folket hade hört lagen separerade de alla främlingar från Israel. En tid innan hade prästen Eljashib, en släkting till Tobia, fått tillsynen över kamrarna i vår Guds hus. Han hade gjort i ordning ett stort rum åt Tobia, där de tidigare lagt matoffret, rökelsen, kärlen, det tionde av säd, vin och olja som var bestämt åt leviterna, sångarna och dörrvakterna, samt offergåvan till prästerna. När allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artaxerxes trettioandra regeringsår hade jag rest till kungen. Efter en tid bad jag kungen om tillstånd och återvände till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljashib gjort för Tobias skull, då han hade gjort i ordning ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus. Jag blev ursinnig och kastade ut allt Tobias bohag ur rummet. Sedan befallde jag att rummen skulle renas. Och jag ställde åter in kärlen i Guds hus, jämte matoffret och rökelsen. Jag fick också veta att leviterna inte hade fått sin andel. Leviterna och sångarna hade alla därför återvänt till sina marker istället för att sköta sin tjänst. Jag tillrättavisade styresmännen och sa: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Jag samlade leviterna och satte dem i tjänst igen. Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen. Jag satte prästen Shelemja, Sadok den skriftlärde och Pedaja, en av leviterna, till att ha tillsyn över förrådshusen, och till assistent fick de Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. För de ansågs pålitliga och skulle nu ansvara för utdelningen till sina bröder. Tänk därför på mig, min Gud, och radera inte ut mina kärleksgärningar för min Guds hus och tjänsten där. De dagarna såg jag i Juda dem som trampade vinpressarna på sabbaten. Och de tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor, fikon och annat som kunde bäras, och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina livsmedel på den dagen. Tyrierna som bodde i staden förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna, även i Jerusalem! Då tillrättavisade jag stormännen i Juda och sa till dem: ”Hur kan ni bete er så uselt och vanhelga sabbatsdagen? Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud sände all denna ofärd över oss och denna stad? Och nu ökar ni vreden över Israel genom att vanhelga sabbaten!” Så snart det började mörkna vid Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att portarna skulle stängas och inte öppnas igen förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna så att inga varor kunde föras in på sabbaten. Köpmän och försäljare av alla slags varor övernattade då utanför Jerusalem. Det inträffade ett par gånger. Men jag varnade dem och sa: ”Varför övernattar ni vid muren? Om detta upprepas ska jag göra er illa!” Från den stunden kom de inte mer på sabbaten. Sedan befallde jag leviterna att de skulle rena sig och komma och hålla vakt vid portarna så att sabbaten kunde hållas helig. Tänk också därför på mig, min Gud, och skona mig i din stora kärlek. I de dagarna såg jag också judar som tagit sig kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab. Av deras söner talade hälften ashdoditiska eller de andra folkens språk. De kunde inte tala hebreiska. Då tillrättavisade och förbannade jag dem. Några slog jag och drog i håret. Jag påbjöd dem att lova med ed vid Gud och sa: ”Ni får inte ge era döttrar åt deras söner. Inte heller ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller åt er själva. Var det inte på grund av sådant som Israels kung Salomo syndade? Bland de många folken fanns ingen kung som han. Han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till kung över hela Israel. Likväl fick de främmande kvinnorna honom att synda. Och nu får vi alltså höra om er att ni gjort detta ondskefulla och varit otrogna mot vår Gud genom att gifta er med främmande kvinnor!” En son till Jojada, översteprästen Eljashibs son, var svärson till horoniten Sanballat. Därför drev jag iväg honom från mig. Glöm dem inte, min Gud, för de har besudlat prästämbetet, prästernas och leviternas förbund. Så renade jag folket från allt främmande. Och jag fastställde uppgifterna för var och en av prästerna och leviterna. Jag sa också vid vilka tider de skulle komma med vedoffret och det första av grödan. Tänk på detta, min Gud, mig till godo! Detta hände i Ahasveros dagar, han som härskade över 127 provinser från Indien till Kush. I de dagarna regerade kung Ahasveros från sin kungatron i Susas borg. Under sitt tredje regeringsår höll han ett gästabud. Inför honom kom alla hans furstar och tjänare, Persiens och Mediens befälhavare, adelsmännen och provinsernas furstar. Under hela 180 dagar visade han upp sitt väldes rikedom och sin stora glans och prakt. När de dagarna var över höll kungen ett gästabud för allt folk som fanns i Susas borg, från den högste till den lägste. Festen varade sju dagar i den inhägnade trädgård som tillhörde kungapalatset. Draperier av vita och violetta tyger var uppsatta med vita och purpurröda band till silverstänger på marmorpelare. Divaner av guld och silver stod på ett golv med grön och vit marmor, pärlemor och ädelsten. Dryckerna sattes fram i olika slag av guldkärl. Kungens vin flödade rikligt, så som det anstår en kung. Och inga dryckesrestriktioner gavs, för kungen hade befallt alla sina hovmästare att servera efter varje mans önskan. Samtidigt höll drottning Vashti ett gästabud för kvinnorna i kung Ahasveros palats. Den sjunde dagen, när kung Ahasveros var upprymd av vinet, gav han en befallning till Mehuman, Bizzeta, Harbona, Bigta, Abagta, Zetar och Karkas, de sju eunucker som tjänstgjorde hos honom. De skulle föra drottning Vashti inför kungen med kunglig krona på huvudet. Han ville att folken och furstarna skulle få se hennes skönhet, för hon var så vacker. Men drottning Vashti vägrade komma när kungen genom sina eunucker gav sin befallning. Då blev kungen rasande och brann av ilska. Kungen konsulterade de lärda män som förstod sig på tiderna. Han brukade nämligen rådgöra med alla som var kunniga i lag och rätt. Hans närmaste män var Karsena, Setar, Admata, Tarshish, Meres, Marsena och Memukan. Dessa sju furstar i Persien och Medien stod kungen nära och var högst rankade i riket. Han frågade dem: ”Vad bör enligt lagen ske med drottning Vashti, eftersom hon vägrat åtlyda kung Ahasveros befallning genom eunuckerna?” Memukan svarade inför kungen och furstarna: ”Drottning Vashti har inte bara förbrutit sig mot kungen utan mot alla furstar och folk i alla kung Ahasveros provinser. Drottningens beteende kommer att bli känt för alla kvinnor och få dem att förakta sina män och säga: ’Kung Ahasveros befallde att drottning Vashti skulle föras inför honom, men hon vägrade komma.’ Redan i dag när furstinnorna i Persien och Medien får höra om drottningens beteende kommer de att säga samma sak till alla kungens furstar. Det kommer att leda till förakt och ständiga gräl. Om det behagar kungen, låt då ett kungligt påbud som ej kan upphävas skrivas in i Persiens och Mediens lagar. Låt det stå att Vashti aldrig mer får komma inför kung Ahasveros. Kungen bör även ge hennes drottningvärdighet åt någon som är bättre än hon. När kungens kommande förordning proklameras i hela hans väldiga rike, kommer varje kvinna att visa aktning för sin man, hög som låg.” Kungen och furstarna gillade förslaget, så kungen gjorde vad Memukan hade sagt. Han sände brev till alla sina provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, med påbudet att varje man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks språk. En tid senare när kung Ahasveros raseri lagt sig, tänkte han på Vashti och hennes beteende och påbudet om henne. Då sa de unga män som tjänstgjorde hos kungen: ”Ta och leta upp unga jungfrur med vackert utseende åt kungen. Låt kungen i sitt rikes alla provinser utse ombudsmän, som samlar alla dessa unga vackra kvinnor till haremet i Susas borg. Lämna dem till kungens eunuck Hegaj, som ansvarar för kvinnorna. Och ge dem skönhetsbehandling. Låt den unga kvinna som vinner kungens gillande bli drottning istället för Vashti.” Det förslaget tyckte kungen om, och han följde det. I Susas borg fanns en judisk man vid namn Mordokaj. Han var son till Jair, son till Shimei, son till benjaminiten Kish. Kish hade förts i exil från Jerusalem med de fångar som bortfördes med Judas kung Jekonja när han fördes i exil av Babels kung Nebukadnessar. Mordokaj var fosterfar åt Hadassa, det är Ester. Hon var hans farbrors dotter och hade varken far eller mor. Den unga kvinnan var attraktiv och underskön. Då hennes föräldrar gick bort hade Mordokaj adopterat henne som sin dotter. När kungens ord och påbud blev känt samlades många unga kvinnor i Susas borg och lämnades till Hegaj. Även Ester blev hämtad till kungens hus och lämnad till Hegaj, som ansvarade för kvinnorna. Ester behagade Hegajs ögon, så han blev god mot henne. Han såg till att hon snabbt fick de skönhetsmedel och den kost hon skulle ha, samt sju tjänsteflickor valda från kungens hus. Och han flyttade henne och hennes tjänsteflickor till den bästa delen av haremet. Ester sa inget om sitt folk och sin släkt, för det hade Mordokaj förbjudit henne. Mordokaj gick varje dag fram och tillbaka utanför haremsgården för att få veta om det gick väl för Ester och vad som hände med henne. I turordning gick de unga kvinnorna in till kung Ahasveros. De hade då genomgått den föreskrivna skönhetsbehandlingen under tolv månader: sex månader med myrraolja och sex månader med parfymer och salvor för kvinnor. När den unga kvinnan skulle gå in till kungen fick hon ta med sig allt hon önskade från haremet till kungens hus. Hon gick in om kvällen. Om morgonen återvände hon till ett annat harem under tillsyn av kungens eunuck Shaasgaz, som ansvarade för bihustrurna. Hon gick aldrig in till kungen igen, såvida han inte fattat tycke för henne och hon blev tillkallad vid namn. Så kom turen till Ester, dotter till Abihajil, farbrodern till Mordokaj som adopterat henne. När hon skulle gå in till kungen begärde hon inget annat än det som föreslogs av kungens eunuck Hegaj, haremsvakten. Alla som såg Ester blev förtjusta i henne. Hon hämtades till kung Ahasveros i hans kungapalats i tionde månaden, det är månaden tebet, i hans sjunde regeringsår. Kungen älskade Ester mer än alla de andra kvinnorna. Hon vann hans ynnest och kärlek framför alla de andra jungfrurna. Han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning istället för Vashti. Sedan höll kungen ett stort gästabud till Esters ära för alla sina furstar och tjänare. Han påbjöd helgdag för sina provinser och delade ut gåvor med kunglig generositet. När jungfrurna en andra gång blev samlade, satt Mordokaj vid kungens port. Ester hade inte sagt något om sin släkt eller sitt folk, precis som Mordokaj hade instruerat. Ester åtlöd Mordokaj, som när hon var under hans vård. I de dagarna då Mordokaj satt vid kungens port blev portväktarna Bigtan och Teresh, två av kungens eunucker, så arga på kung Ahasveros att de avsåg att lönnmörda honom. Mordokaj fick nys om det och berättade det för drottning Ester, som underrättade kungen på Mordokajs vägnar. Saken undersöktes och det befanns vara riktigt. De hängdes båda upp på pålar. Detta blev nedtecknat i krönikan i kungens närvaro. En tid därefter hedrade kung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son. Han befordrade Haman och gav honom en högre position än alla andra furstar hos honom. Alla kungens tjänare som var vid kungens port böjde sig ner i vördnad inför Haman, för så hade kungen befallt. Men Mordokaj böjde sig inte ner i vördnad. Kungens tjänare vid kungens port sa då till Mordokaj: ”Varför trotsar du kungens befallning?” Dagligen talade de till Mordokaj, som vägrade lyssna. Då rapporterade de till Haman för att se om Mordokajs förklaring skulle tolereras, för han hade sagt dem att han var jude. När Haman såg att Mordokaj inte böjde sig ner i vördnad inför honom blev han rasande. Men Haman ansåg det alltför ynkligt att endast ta itu med Mordokaj, för de hade berättat för honom vilket folk Mordokaj tillhörde. Därför planerade Haman att förinta alla judar, Mordokajs folk, i Ahasveros hela rike. I första månaden, månaden nisan, i Ahasveros tolfte regeringsår, kastade de pur, det är lott, inför Haman för varje dag i varje månad. Lotten föll på tolfte månaden, adar. Haman sa till kung Ahasveros: ”Det finns ett folk som bor utspritt och för sig själva bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. Deras lagar är olika alla andra folks, och de följer inte kungens lagar. Det tjänar inte kungens intressen att låta dem vara i fred. Om kungen samtycker bör det utfärdas ett påbud att de ska förgöras. Då ska jag väga upp 375 ton silver att läggas i kungens skattkammare åt dem som ska verkställa detta.” Kungen tog då av signetringen från sitt finger och gav den till agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende. Sedan sa kungen till Haman: ”Silvret är ditt, och gör med folket vad du anser vara bäst.” På trettonde dagen i första månaden tillkallades kungens skrivare. Helt i enlighet med Hamans befallning utfärdades ett påbud till kungens satraper, till ståthållarna över varje provins och till furstarna över varje folk, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Påbudet utfärdades i kung Ahasveros namn och förseglades med kungens signetring. Brev sändes med kurirer till kungens alla provinser om att förinta, döda och förgöra alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, och att deras egendomar skulle plundras, på en enda dag, den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden adar. En kopia av påbudet skulle gälla som lag i varje provins och kungöras för alla folk, så att de kunde vara redo den dagen. På kungens befallning skyndade kurirerna iväg. Lagen utfärdades i Susas borg. Och medan kungen och Haman satt och skålade, rådde det bestörtning i staden Susa. När Mordokaj fick veta allt som hänt, rev han sönder sina kläder och tog på sig säck och aska. Han gick till stadens centrum och skrek ut sin bittra klagan. Han fortsatte fram till kungens port, eftersom ingen tilläts komma in i kungens port med säcktyg på sig. I varje provins dit kungens ord och påbud kom blev det stor sorg bland judarna, med fasta, gråt och klagan. Många låg i säck och aska. När Esters tjänarinnor och eunucker kom och berättade vad som hänt, blev drottningen djupt skakad. Hon skickade kläder till Mordokaj att ha istället för säcktyget, men han tog inte emot dem. Ester kallade till sig Hatak, en eunuck som kungen ställt i hennes tjänst. Hon gav honom order att gå till Mordokaj för att få veta vad som hänt, och varför. Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg framför kungens port. Mordokaj berättade allt som hänt honom och exakt silvermängd som Haman lovat väga upp till kungens skattkammare för att få förgöra judarna. Mordokaj gav också Hatak en kopia av det nedtecknade påbudet som utfärdats i Susa angående förintelsen. Det skulle han visa och förklara för Ester. Och han skulle befalla henne att gå in till kungen med en vädjan om nåd för sitt folk. Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt. Ester påbjöd då Hatak att gå till Mordokaj och säga: ”Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att om en man eller kvinna går in till kungen på den inre borggården utan kallelse, så gäller endast en lag: avrättning. Bara den som kungen räcker ut guldspiran mot, får leva. Själv har jag inte varit kallad till kungen på trettio dagar.” Det berättades för Mordokaj vad Ester hade sagt. Då sa Mordokaj att de skulle svara Ester följande: ”Inbilla dig inte att du ensam av alla judar ska undkomma bara för att du är i kungens hus. För om du fortsätter tiga i denna tid kommer hjälp och räddning för judarna från annat håll, men du och din fars husfolk ska gå under. Vem vet om det inte är för en tid som denna som du uppnått kungavärdighet?” Då sände Ester detta svar till Mordokaj: ”Gå, samla alla judar i Susa och håll fasta för mig! Varken ät eller drick något under tre dygn, dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor ska också fasta på samma sätt. Därefter ska jag gå in till kungen, fastän det är emot lagen. Ska jag dö, så ska jag dö.” Och Mordokaj gav sig iväg och gjorde allt som Ester sagt åt honom. Den tredje dagen klädde sig Ester i sin drottningskrud. Hon ställde sig på kungapalatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i kungapalatset, mitt emot palatsets ingång. När kungen såg drottning Ester stå på borggården fann hon nåd för hans ögon. Kungen räckte ut guldspiran i sin hand mot Ester, som då gick fram och rörde vid spetsen av spiran. Kungen frågade: ”Drottning Ester, vad vill du? Vad önskar du? Det ska ges dig, om det så är halva riket.” Ester svarade: ”Om det behagar kungen, så må kungen och Haman komma i dag till en festmåltid som jag ordnat för kungen.” Kungen sa: ”För genast hit Haman, så att vi kan göra som Ester önskar!” Så kom kungen och Haman till festmåltiden som Ester hade ordnat. Medan de drack vin sa kungen till Ester: ”Säg vad du önskar, det ska beviljas. Säg din begäran, den ska uppfyllas, om det så gäller halva riket.” Ester svarade: ”Det här är min önskan och begäran: Om jag funnit nåd för kungens ögon och det behagar kungen att bevilja min önskan och uppfylla min begäran, så må kungen och Haman komma till festmåltiden som jag ska hålla för dem. Då ska jag i morgon svara på kungens fråga.” Den dagen gick Haman därifrån lycklig och hjärteglad. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller fruktade för honom, blev Haman rasande på Mordokaj. Haman behärskade sig dock och gick hem. Därefter kallade han till sig sina vänner och sin hustru Zeresh. Haman skröt för dem om sin rikedoms överflöd, om alla sina söner och om hur kungen på alla sätt hade upphöjt och gynnat honom över de andra furstarna och tjänarna. Haman fortsatte: ”Inte nog med det, drottning Ester lät bara mig följa med kungen till festmåltiden som hon höll. Även i morgon är jag bjuden till henne tillsammans med kungen. Men ändå är jag inte nöjd så länge jag ser den där juden Mordokaj sitta vid kungens port.” Då föreslog hans hustru Zeresh och alla hans vänner: ”Gör en tjugofem meter hög påle. Be sedan kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den! Sedan kan du glad gå med kungen till festmåltiden.” Haman gillade förslaget och lät resa pålen. Den natten låg kungen sömnlös. Han lät därför hämta krönikan över minnesvärda händelser. Ur den lästes för kungen. Där var nedtecknat att Mordokaj rapporterat om portväktarna Bigtana och Teres, två eunucker som planerat lönnmörda kung Ahasveros. Kungen frågade: ”Vilken heder och upphöjelse fick Mordokaj för detta?” De som tjänade kungen svarade: ”Han fick ingenting.” ”Vem står ute på borggården?” frågade kungen. Haman hade just kommit in på den yttre borggården till kungapalatset för att be kungen att Mordokaj skulle hängas upp på den påle som han rest för honom. Kungens tjänare svarade honom: ”Det är Haman som står där på borggården.” Kungen sa: ”Låt honom komma in.” Så Haman kom in och kungen frågade honom: ”Vad ska göras med den man som kungen vill hedra?” Haman tänkte: ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?” Haman sa till kungen: ”Till den man som kungen vill hedra ska hämtas en kunglig skrud som kungen själv burit. Han ska ges en häst som kungen själv ridit på och få en kunglig krona på huvudet. Låt en av kungens förnämsta furstar ta hand om skruden och hästen. Den man som kungen vill hedra ska iklädas skruden och sedan sittande på hästryggen ledas fram genom stadens torg. Och det ska utropas framför honom: Så behandlas den man som kungen vill hedra!” Då sa kungen till Haman: ”Hämta omedelbart skruden och hästen som du föreslog och gör så med juden Mordokaj som sitter vid kungens port. Glöm inget av det du nämnt!” Haman hämtade skruden och hästen och klädde Mordokaj i den. Han ledde Mordokajs ritt genom stadens torg och utropade framför honom: ”Så behandlas den man som kungen vill hedra!” Sedan återvände Mordokaj till kungens port. Men Haman rusade snyftande hem med dolt ansikte. Haman berättade för sin hustru Zeresh och alla sina vänner om allt som hänt honom. Då sa hans rådgivare och hans hustru: ”Om Mordokaj som nu håller på att få dig på fall är av judisk börd, så kommer du aldrig att vinna över honom. Han kommer att bli ditt fall.” Medan de ännu talade med Haman, kom kungens eunucker för att skyndsamt hämta honom till festmåltiden som Ester ordnat. Så anlände kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. Även nu den andra dagen sa kungen till Ester medan vinet dracks: ”Drottning Ester, säg vad du önskar, det ska beviljas. Säg din begäran, den ska uppfyllas, om det så gäller halva riket.” Drottning Ester svarade: ”Om kungen vill visa mig nåd och om det behagar kungen: Skona mitt liv, det är min önskan, och skona mitt folk, det är min begäran. För vi har blivit sålda, jag och mitt folk, till att förintas, dödas och förgöras. Hade vi blivit sålda bara som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. För ett sådant förtryck hade inte varit tillräckligt att besvära kungen med.” Kung Ahasveros tog till orda och frågade drottning Ester: ”Vem är det? Var är han som understår sig att göra något sådant?” Ester sa: ”En förtryckare och fiende, den onde Haman där!” Haman slogs av skräck för kungen och drottningen. Kungen ställde ifrån sig vinet och reste sig ursinnig från bordet och gick till palatsets trädgård. Men Haman stannade för att vädja till drottning Ester för sitt liv, för han förstod att kungen beslutat om hans ofärd. När kungen kom tillbaka från palatsets trädgård till festsalen hade Haman fallit ner vid soffan där Ester låg till bords. Då sa kungen: ”Tänker han även förgripa sig på drottningen inne i mitt eget hus?” Så fort kungens ord hördes övertäcktes Hamans ansikte. Då sa Harbona, en av kungens eunucker: ”Det finns en påle som Haman har rest för Mordokaj, han som en gång talade till kungens fördel. Pålen står vid Hamans hus och är tjugofem meter hög.” Kungen sa: ”Häng upp honom på den!” Så Haman hängdes upp på den påle som han själv rest för Mordokaj. Sedan blidkades kungens raseri. Samma dag gav kung Ahasveros till drottning Ester huset som tillhört Haman, judarnas fiende. Och Mordokaj fick tillträde hos kungen, för Ester hade berättat om hans släktskap med henne. Kungen tog av sig signetringen som han återtagit från Haman, och gav den till Mordokaj. Och Ester satte Mordokaj över Hamans hus. Ester talade åter till kungen. Hon föll gråtande ner för hans fötter och bad honom avvända agagiten Hamans ondska och hindra hans uttänkta plan mot judarna. Kungen räckte ut guldspiran mot Ester och hon ställde sig upp inför kungen. Hon sa: ”Om det behagar kungen och han vill visa mig nåd, om det är rätt inför kungen och han ser välvilligt på mig, låt då en skrivelse återkalla breven med agagiten Hamans, Hammedatas sons, plan om att döda judarna i kungens alla provinser. Hur skulle jag uthärda att se den ofärd som annars drabbar mitt folk? Hur skulle jag uthärda att se mina landsmän gå under?” Då sa kung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokaj: ”Lyssna! Hamans hus har jag skänkt åt Ester, och honom har de hängt på en påle eftersom han ville bära hand på judarna. Skriv nu ni till judarna så som ni finner lämpligt. Skriv i kungens namn och med kungens sigill, för en skrivelse utfärdad i kungens namn och med kungens sigill kan inte återkallas.” Då tillkallades kungens sekreterare, den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. En skrivelse avfattades helt enligt Mordokajs direktiv till judarna, satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser. Till varje provins skrevs med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, även till judarna med deras skrift och på deras språk. Han avfattade skrivelsen i kung Ahasveros namn och förseglade den med kungens sigill. Därefter sände han breven med kurirer, som red på snabba hästar från kungens egna stall. I breven stod att kungen tillät judarna i varje stad att samlas och försvara sina liv. De fick förgöra, döda och utplåna alla fientliga väpnade styrkor i varje folk och provins, även barn och kvinnor. Och deras egendomar fick de plundra. Allt skulle ske på en och samma dag i alla kung Ahasveros provinser: den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden adar. En kopia av skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och kungöras för alla folk, så att judarna skulle vara beredda att den dagen hämnas på sina fiender. På kungens befallning gav sig kurirerna skyndsamt iväg på kungens hästar. Och i Susas borg utfärdades förordningen. Mordokaj gick ut från kungen klädd i kunglig skrud i violett och vitt. Han bar en stor guldkrona och en mantel av vitt och purpurrött tyg. Och i staden Susa rådde jublande glädje. Judarna upplevde ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och stad dit kungens befallning och påbud kom, blev det jublande glädje bland judarna. De höll fest och firade högtid. Och många av landets folk bekände sig som judar, eftersom fruktan för judarna hade fallit över dem. Kungens befallning och påbud skulle verkställas den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden adar. Den dagen hade judarnas fiender hoppats få makt över dem. Men det blev tvärtom. Det blev judarna som fick makt över alla som hatade dem. Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som ville deras ofärd. Ingen kunde stå emot dem eftersom fruktan för dem hade fallit över alla folk. Alla furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och de i kungens tjänst bistod judarna, för fruktan hade fallit över dem för Mordokaj, som var en mäktig man i det kungliga palatset. Hans rykte nådde ut i alla provinserna eftersom mannen Mordokaj blev allt mäktigare. Judarna slog alla sina fiender med svärd och slaktade och gjorde slut på dem. De gjorde som de ville med alla som hatade dem. I Susas borg slaktade och nedgjorde judarna femhundra män. Och de dödade Parshandata, Dalfon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, de tio sönerna till judarnas fiende Haman, Hammedatas son. Men de avstod från att plundra. Samma dag fick kungen rapport om hur många som dödats i Susas borg. Och kungen sa till drottning Ester: ”I Susas borg har judarna dödat och haft ihjäl 500 män och därtill Hamans tio söner. Vad har de då inte gjort i kungens andra provinser? Säg vad du önskar, det ska beviljas. Säg åter din begäran, den ska uppfyllas.” Ester svarade: ”Om det behagar kungen, tillåt då judarna i Susa att även i morgon handla efter påbudet som gäller i dag. Och låt Hamans tio söner hängas upp på pålen.” Kungen befallde att så skulle ske. Ett påbud utfärdades i Susa och Hamans tio söner blev upphängda. Judarna i Susa samlades även på fjortonde dagen i månaden adar och dödade 300 män i Susa. Men de avstod från att plundra. Även de andra judarna i kungens provinser samlades för att försvara sina liv och få vara ifred för sina fiender. De dödade 75000 personer som hatade dem. Men de avstod från att plundra. Detta hände den trettonde dagen i månaden adar. På fjortonde dagen vilade de och gjorde den dagen till en glädjens festdag. Judarna i Susa hade samlats både den trettonde och fjortonde dagen. På femtonde dagen vilade de och gjorde den dagen till en glädjens festdag. Därför firar landsbygdens judar ute i byarna den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjens fest- och högtidsdag. Då sänder de matgåvor till varandra. Mordokaj skrev ner dessa händelser. Sedan sände han brev till alla judarna i alla kung Ahasveros provinser, både nära och fjärran. Han påbjöd att de årligen skulle fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar. För det var på dessa dagar judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras sorg vändes till glädje, och klagan till fest. Det skulle vara glädjefyllda festdagar. Och de skulle sända matgåvor till varandra samt skänka gåvor till de fattiga. Judarna godtog som tradition det som de börjat att göra, och som Mordokaj hade skrivit till dem om. Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade nämligen planerat att utplåna judarna. Han hade kastat pur, det är lott, för att krossa och utplåna dem. Men saken kom upp inför kungen. Då befallde han genom en skrivelse att den onda plan som Haman tänkt ut mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman och hans söner hängdes upp på pålen. Därför kallades dessa dagar purim efter ordet pur. På grund av allt som stod i brevet och vad de bevittnat och upplevt, antog och fastställde judarna en bestående sed för sig själva och sina efterkommande och för alla som anslöt sig till dem, att de årligen skulle fira dessa båda dagar på bestämd tid och på föreskrivet sätt. Dessa dagar skulle minnas och firas i varje generation, i varje familj, provins och stad. Purimdagarna skulle vara bestående bland judarna och aldrig bortglömmas av deras efterkommande. Drottning Ester, Abihajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse för att med full auktoritet stadfästa detta andra purimbrev. Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i Ahasveros rike med budskap om fred och stabilitet. Detta för att de skulle stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade fastställt för dem, för sig själva och sina efterkommande. Han skrev även om fastor och klagorop. Esters påbud, som stadfäste dessa föreskrifter om purim, nedtecknades i en bokulle. Kung Ahasveros tog ut skatt av fastlandet och kustländerna. Allt han gjorde i sin makt och väldighet, liksom skildringen av kungens upphöjelse av Mordokaj, finns nedtecknat i krönikan om Mediens och Persiens kungar. Juden Mordokaj var näst efter kung Ahasveros i rang. Han var stor bland judarna och omtyckt av alla sina bröder. Han sökte sitt folks bästa och talade till förmån för alla sina landsmän. I landet Us levde en man som hette Job. Han var en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och undvek allt ont. Sju söner och tre döttrar hade fötts åt honom. Han ägde 7000 får, 3000 kameler, 500 par oxar, 500 åsneston, och därtill många tjänare. Job var mäktigare än någon annan i Österlandet. Hans söner brukade turas om att hålla fester i sina hem. Då sände de också bud och inbjöd sina tre systrar för att äta och dricka med dem. När en sådan omgång av festdagar var över kallade Job på dem för att helga dem. Han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för dem alla. För Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång. En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Satan kom också med bland dem. Herren sa till Satan: ”Var har du varit?” Satan svarade: ”Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.” Herren sa till Satan: ”Har du observerat min tjänare Job? Det finns ingen på jorden som är så oförvitlig och rättrådig som han. Ingen som så fruktar Gud och undviker allt ont.” Satan svarade Herren: ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? Har inte du noga omgärdat honom, hans husfolk och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk. Och hans hjordar breder ut sig i landet. Men sträck ut din hand och rör vid allt han äger, då ska han förbanna dig rakt i ansiktet!” Herren sa till Satan: ”Lyssna, allt han äger är i din hand. Men honom själv får du inte sträcka ut din hand mot.” Så gick Satan bort från Herrens närhet. En dag satt Jobs söner och döttrar hemma hos den äldste brodern. De åt och drack vin. Då kom en budbärare till Job och sa: ”Oxarna gick för plogen, och åsnorna betade i närheten. Då attackerade sabeerna och rövade bort dem. Tjänarna högg de ner med svärd. Bara jag undkom och kan berätta för dig.” Medan han talade kom en annan och sa: ”Guds eld föll från himlen. Den brände och slukade småboskapen och tjänarna. Bara jag undkom och kan berätta för dig.” Medan han talade kom en tredje och sa: ”Kaldeerna kom i tre förband och överföll kamelerna och rövade bort dem. Tjänarna högg de ner med svärd. Bara jag undkom och kan berätta för dig.” Medan han talade kom ännu en och sa: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin hemma hos den äldste brodern. Plötsligt kom en stark storm från öknen. Den tog tag i de fyra hörnen på huset, som kollapsade över ungdomarna och de dog. Bara jag undkom och kan berätta för dig.” Då reste sig Job. Han rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud. Sedan föll han ner på marken och tillbad. Han sa: Naken kom jag ur min mors liv, naken ska jag återvända. Jahve gav och Jahve tog, lovat vare Jahves namn! Under allt detta varken syndade Job eller anklagade han Gud. En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Satan kom också med bland dem och trädde fram inför Herren, som sa till Satan: ”Var har du varit?” Satan svarade: ”Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.” Herren sa: ”Har du observerat min tjänare Job? Det finns ingen på jorden som är så oförvitlig och rättrådig som han. Ingen som så fruktar Gud och undviker allt ont. Och han är fortfarande lika oförvitlig fastän du försökte påverka mig att göra slut på honom utan skäl.” Satan svarade Herren: ”Hud för hud! En man ger allt han äger för att rädda sitt liv. Men sträck ut din hand och rör vid hans kött och ben, då ska han förbanna dig rakt i ansiktet!” Herren sa till Satan: ”Lyssna, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.” Så gick Satan bort från Herrens närhet och slog Job med hemska bölder från huvud till fot. Job tog en lerskärva att skrapa sig med, där han satt bland askan. Då sa hans hustru till honom: ”Tänker du fortfarande förbli oförvitlig? Förbanna Gud och dö!” Job svarade henne: ”Du talar som en vettlös kvinna. Ska vi bara acceptera det goda från Gud, och inte också det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar. Jobs tre vänner fick höra om allt ont som drabbat honom. Då kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De möttes för att visa sitt deltagande och trösta honom. De såg Job på avstånd och kunde inte känna igen honom. Då storgrät de, rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sa ett ord till honom, för de såg hans hemska lidande. Sedan började Job tala och förbanna dagen då han föddes. Han sa: Låt dagen då jag föddes utplånas, natten då det blev sagt: ”En pojke är född.” Låt den dagen bli mörker! Må Gud i höjden ej fråga efter den och inget ljus skina över den. Låt mörker och dödsskugga återkräva den. Låt molnen sänka sig över den. Låt förmörkelse skräckslå den under dagen. Låt den natten fångas av tjockt mörker. Låt den inte räknas bland årets dagar, inte tas med i kalendern. Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget glädjerop höras i den. Låt den förbannas av dem som besvärjer dagar, av dem som kan väcka Leviatan. Låt dess morgonstjärnor mörkna, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig se gryningens första blick. För den stängde inte moderlivets dörrar. Den dolde inte eländet för mina ögon. Varför fick jag inte dö vid födseln, så fort jag kom ur moderlivet? Varför tog knän emot mig? Varför bröst där jag fick dia? Nu kunde jag ha legat i ro, sovit och vilat, med kungar och jordens rådsherrar som byggde där det nu är ruiner, eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. Eller varför blev jag inte dold likt ett dödfött foster, likt ett barn som aldrig såg ljuset? Där rasar inte de onda mer, där får de kraftlösa vila. Där har fångarna ro, de hör inte slavdrivarens röst. Där är både hög och låg, där är slaven fri från sin herre. Varför ges ljus åt de lidande och liv åt de olyckliga, som längtar förgäves efter döden, som söker den mer än någon skatt, som är överlyckliga och fröjdar sig när de finner sin grav, åt en man vars väg är dold och som Gud har ingärdat? Jag suckar vid åsynen av mitt bröd och mitt jämmer öses ut som vatten. Det jag fruktade för har drabbat mig, det jag fasade för har hänt mig. Jag har ingen frid, ingen ro, ingen vila, jag är bara upprörd. Sedan talade Elifas från Teman: Orkar du med om någon vill tala till dig? Men vem kan låta bli att säga något? Lyssna, du har väglett många och stärkt de svaga. Dina ord har rest upp den som snubblat, du har styrkt svaga knän. Men nu när det gäller dig blir du otålig, när det drabbar dig blir du bestört. Är inte din gudsfruktan din tillförsikt? Är inte din oförvitlighet ditt hopp? Tänk efter! När gick en oskyldig under? Var blev rättrådiga förintade? Jag har sett att de som plöjer ondska och sår elände, får skörda sådant. De förgås av Guds andedräkt, de förtärs av hans vredes fnysning. Lejonen ryter och vrålar, unglejonens tänder bryts av. Det starka lejonet förgås i brist på rov, lejonhonans ungar skingras. Ett ord smög sig till mig. Det viskade i mitt öra när tankarna upprördes av nattliga syner och människorna låg i djup sömn. Jag blev alldeles skräckslagen och hela kroppen skakade. En ande som strök förbi mitt ansikte fick håren på kroppen att resa sig. Den stannade, men jag fick inget grepp om vad det var för gestalt jag såg. Efter tystnad hörde jag en röst: ”Kan en man stå rättfärdig inför Gud? Kan en man vara ren inför sin Skapare? Gud litar inte ens på sina tjänare, han finner brister hos sina änglar. Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor, dem vars ursprung är stoftet och som krossas likt malen! Från morgon till kväll slås de sönder och samman. De går under för alltid utan att någon bryr sig. Deras tältlinor rycks upp. De dör utan visdom.” Ropa bara! Finns det någon som svarar? Till vem av de heliga vänder du dig? Dåren dödas av sin ilska, den enfaldige av sin avund. Jag såg en dåre slå rot, men strax förbannade jag hans hem. Hans söner är helt otrygga. De nedtrampas i porten utan någon som räddar. Den hungrige äter hans skörd, tar den även bland törnen. De törstiga ivrar efter deras välstånd. För hemskhet kommer inte ur stoftet, elände skjuter inte upp ur marken. Men människan föds till elände, så visst som lågor far mot höjden. Jag däremot skulle söka Gud och inför honom lägga fram min sak. Han gör stora och outgrundliga ting, oräkneliga mirakler. Han ger jorden regn, sänder vatten över markerna. Han upphöjer de ringa, reser upp de sörjande till trygghet. Han söndrar de försåtligas planer så att deras klokskap går om intet. Han fångar de visa i deras list. Plötsligt får de del av råd från de lömska. Om dagen möter de mörker. Vid middagstid famlar de som vore det natt. Han räddar den utsatte från deras tungors svärd, från den mäktiges grepp. Den fattige har hopp, orättvisan måste tiga. Lyssna! Salig är den man som Gud tillrättavisar. Förkasta inte den Allsmäktiges fostran. För han sargar och förbinder, han slår och hans händer helar. Från sex olyckor räddar han dig, ja, sju onda ting ska ej röra dig. I svälttider räddar han dig från döden, i krigstider från svärdets våld. Du skyddas från tungans piska, du ska ej frukta när våldet kommer. Du ska skratta åt våld och svält, du ska ej frukta jordens vilddjur. För du har en pakt med markens stenar. Och markens vilddjur håller fred med dig. Du ska veta att ditt tält står tryggt. När du synar dina ägor saknas inget. Du ska veta att din ätt blir talrik. Dina efterkommande blir som markens gräs. Du går i graven vid god vigör, liksom kärven bärgas vid rätt tid. Vi har studerat detta, det är så här! Lyssna, och du ska själv fatta! Då svarade Job: Om ändå min ilska kunde vägas och min olycka läggas i samma vågskål! För de skulle väga mer än havets sand. Därför har jag talat så upprört, för den Allsmäktiges pilar är i mig, min ande dricker deras gift. Fasor från Gud samlar sig mot mig. Skriar vildåsnan över sitt gräs? Råmar oxen över sitt foder? Äts det smaklösa utan salt? Finns smak i äggvitan? Jag vägrar röra det, det är mat som gör mig sjuk. Om ändå min begäran blev hörd och Gud infriade mitt hopp: att Gud ville krossa mig, sträcka ut sin hand och avsluta mitt liv! Att jag ej har dolt den Heliges ord, det är min tröst och min sällhet i skoningslös plåga. Har jag kraft till att hoppas? Finns ett slut så att jag kan uthärda? Är jag stark som stenar? Är min kropp av koppar? Jag kan inte hjälpa mig själv, klokskap har berövats mig. En vän visar trofast kärlek till den som är förtvivlad, även om han inte mer fruktar den Allsmäktige. Mina bröder är falska som bäckar, som sinande bäckfåror. De har mörknat av is dolda under snön. När hettan kommer smälter de, försvinner i värmen från sin plats. Bäckarna ändrar riktning, rinner ut i intet och försvinner. Karavaner från Tema spanar efter dem, resande från Saba hoppas finna dem. De skäms för sin tillit, de anländer besvikna. Nu har ni blivit till intet, ni ser det rysliga och räds. Har jag sagt: ”Ge mig något! Ge mig en muta från er rikedom! Rädda mig från fienden! Fria mig från de hänsynslösa!” Lär mig, jag ska tiga! Hjälp mig fatta var jag gått vilse. Hur plågsamt är inte ärligt tal! Men vad uträttar ert klander? Tänker ni klandra mina ord, nonchalera den förtvivlades tal? Kastar ni också lott om en faderlös och köpslår om er vän? Men se nu på mig! För jag ljuger er inte rakt i ansiktet. Vänd om, avstå från orättfärdighet! Vänd om, min rättfärdighet står fast! Finns orättfärdighet på min tunga? Kan inte min mun urskilja uselhet? Är inte människans jordeliv kamp och strid? Är inte hennes dagar som daglönarens? Människan är lik en slav som flämtar efter skugga, lik en daglönare som väntar på lön. Jag har tilldelats månader av tomhet och nätter av elände. Så snart jag lagt mig frågar jag: ”När ska natten ta slut så jag får stiga upp?” Jag är orolig och rastlös till morgonen. Kroppen täcks av maskar och sårskorpor. Huden spricker och varas. Mina dagar löper snabbare än skottspolen, de försvinner utan hopp. Betänk att mitt liv är ett andetag, aldrig mer får jag se det goda. Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig. Din blick ska söka mig, men jag är borta. Som molnet upplöses och försvinner, så kommer inte den åter upp som farit ner i dödsriket. Han återvänder aldrig till sitt hus, hans plats känner honom inte mer. Därför vill jag inte hålla mig tyst. Jag vill tala i min andes ångest, klaga i min själs bitterhet. Är jag ett hav eller ett sjöodjur eftersom du låter bevaka mig? När jag säger att min säng ska trösta och lugna mig, då skrämmer du mig med drömmar och terroriserar mig med syner. Hellre stryps jag och dör än förblir ett benrangel. Jag föraktar mitt liv. Jag vill inte leva för alltid. Låt mig vara! Mina dagar är blott en vindpust. Vad är en människa, att du tänker så högt om henne och tar henne till ditt hjärta? Du besöker henne varje morgon och prövar henne hela tiden. Varför tar du inte blicken ifrån mig och ger mig tid att svälja? Har jag syndat, vad gör det dig, du mänsklighetens bevakare? Varför gör du mig till din måltavla? Har jag blivit en börda för dig? Varför förlåter du inte min synd och avlägsnar min skuld? Snart ligger jag i stoftet. Du ska ivrigt leta efter mig, men jag är borta. Sedan talade Bildad från Shua: Hur länge ska du prata så där? Dina ord är som en orkan. Förvränger Gud rättvisan? Förvränger den Allsmäktige rättfärdigheten? Har dina söner syndat mot Gud, då ger han dem i syndens våld. Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om nåd, om du är ren och rättrådig, då ska han verka för ditt bästa och återställa din rättmätiga boning. Fastän din begynnelse var ringa, så ska ditt slut innebära överflöd. Fråga tidigare släkten, beakta fädernas erfarenhet. För vi är födda i går och vet inget, en skugga är våra dagar på jorden. Men fäderna ska undervisa och berätta för dig. De ska tala från sina hjärtan. Växer papyrus där det inte är sankt? Spirar vassen där det inte finns vatten? Medan den är i blom och oskuren vissnar den före allt annat gräs. Så går det för alla som glömmer Gud. Den gudsfientliges hopp kan ej bestå. Hans förtröstan hänger på en tråd, hans trygghet är som spindelnät. Han förlitar sig på sitt hus, men det ska rasa, han klamrar sig fast vid det, men det ska ej bestå. Han frodas i solskenet, sträcker sina grenar ut över trädgården. Hans rötter slingrar sig kring ett stenröse och söker fäste bland sten. Rycks han bort från sin plats förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.” Ja, sådan är glädjen på hans väg. Och ur mullen växer andra upp. Gud förkastar inte en oförvitlig. Och han håller inte de ondas hand. Gud ska åter fylla din mun med skratt och dina läppar med jubel. De som hatar dig ska kläs i vanära. Och de ondas tält ska ej finnas mer. Då svarade Job: Naturligtvis vet jag att det är så. Men hur kan en man stå rättfärdig inför Gud? Om han vill föra talan mot Gud, kan han ej svara honom en gång av tusen. Gud är vis i hjärtat och väldig i kraft. Vem trotsar honom och förblir välbehållen? Han flyttar berg utan varning och välter dem i sin vrede. Han skakar jorden så att den rubbas och dess pelare skälver. Han befaller solen att inte skina. Han förseglar stjärnorna. Han ensam spänner ut rymden och vandrar över havets böljor. Han gjorde Stora Björn, Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder. Han gör outgrundliga stordåd, oräkneliga mirakler. Han passerar mig, jag ser honom ej. Han drar vidare, jag märker det ej. Han rycker åt sig, vem kan stoppa honom? Vem kan säga till honom: ”Vad håller du på med?” Gud håller inte igen sin vrede. För honom hukar Rahavs hop. Så hur skulle jag kunna svara Gud och välja mina ord mot honom? Även om jag är oskyldig kan jag inte svara, bara be min domare om nåd. Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte han lyssnar på mig. För han krossar mig med storm och ger mig sår på sår utan skäl. Han låter mig inte hämta andan utan fyller mig med bitterhet. Gäller det styrka? Han är den starke! Om det gäller rättvisa, säger han: ”Vem ställer mig till svars?” Även om jag har rätt skulle min mun fälla mig. Är jag oskyldig skulle han förklara mig falsk. Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag föraktar mitt liv. Det spelar ingen roll, därför säger jag: Oskyldig eller kriminell - han förgör bägge. När ofärd bringar plötslig död, hånar han de oskyldigas prövning. Världen är lagd i den ondes våld. Gud sätter ögonbindel på domarna. Är det inte han, vem är det då? Mina dagar är snabbare än en löpare, de hastar iväg utan att se något gott. De far förbi som vassbåtar, likt en örn störtande mot bytet. Om jag säger: ”Jag ska glömma min klagan, och ändra uppsyn och vara glad.” Likväl bävar jag för alla mina kval, för jag vet att du inte frikänner mig. Jag står som skyldig, så varför anstränga sig i onödan? Även om jag tvättar mig med snö och renar händerna med lut, ska du ändå sänka ner mig i dyn så att mina kläder avskyr mig. Gud är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi möts båda i rätten.” Det finns ingen medlare mellan oss som kan lägga handen på oss båda. Må Gud ta bort sin käpp från mig så att hans terror inte skräckslår mig. Då skulle jag tala utan rädsla för honom. Men nu kan jag inte det. Jag avskyr mitt liv! Jag vill ge utlopp för min klagan, ge ord åt min själs bitterhet. Jag säger till Gud: Fördöm mig inte! Säg mig varför du anklagar mig. Tycker du om att förtrycka och förkasta dina händers verk medan du skiner över de ondas planer? Har du människoögon? Ser du så som människor ser? Är dina dagar som en människas, dina år som en mans? Du letar ju efter min skuld och söker efter min synd, fastän du vet om min oskuld. Ingen kan rädda ur din hand. Dina händer har format och gjort mig. Men varje del av mig fördärvar du! Tänk på hur du formade mig som lera. Ska du nu låta mig bli stoft igen! Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost. Du klädde mig med hud och kött, vävde mig samman med ben och senor. Du gav mig liv och kärlek, i din omsorg bevarade du min ande. Men du dolde detta i ditt hjärta, jag vet att du tänkte så här: att om jag syndade skulle du vakta på mig och inte fria mig från skuld. Det blir hemskt för mig om jag är ond! Och är jag rättfärdig kan jag ändå inte gå med högburet huvud, för jag är fylld av vanära. Se mitt lidande! Och upphöjde jag mig skulle du jaga mig som ett lejon och visa din mirakulösa makt på mig. Du för fram nya vittnen mot mig. Du ökar din vrede mot mig. Du sänder olika härar mot mig. Varför tog du ut mig från moderlivet? Jag borde ha fått dö innan någon såg mig! Jag önskar att jag aldrig blivit till, utan burits från moderlivet till graven! Är inte mina dagar få? Så sluta, lämna mig i fred! Ge mig lite uppmuntran innan jag går bort till mörkrets och dödsskuggans land för att aldrig återvända, till ett helt nattsvart land, till dödsskugga och oordning där ljuset är som mörkret. Sedan talade Sofar från Naama: Ska detta ordflöde få stå obesvarat? Ska en sådan pratkvarn få rätt? Ska ditt babblande tysta män? Ska du håna utan att någon sätter dig på plats? Du påstår att din lära är ren och att du är fläckfri i Guds ögon. Om bara Gud ville tala och öppna läpparna mot dig! Han skulle berätta för dig visdomens hemligheter, för sann visdom har två sidor. Då skulle du inse att Gud utkrävt mindre än vad din skuld förtjänar. Kan du utforska Guds djup, och förstå fullt ut den Allsmäktige? Den är hög som himlen – vad kan du göra? Den är djupare än dödsriket – vad begriper väl du? Den är längre än jorden och bredare än havet. Om Gud far fram och fängslar och kallar till dom, vem kan stoppa honom? Gud vet vilka lögnarna är och han ser ondskan, skulle han vara likgiltig? Om en idiot kan få förstånd, då kan en vildåsna födas som människa! Om du gör ditt hjärta fast och sträcker ut händerna mot honom, om du gör dig av med dina händers ondska och inte tillåter orättfärdighet i dina tält, då kan du fläckfri blicka uppåt, och stå trygg utan rädsla. Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten. Ditt liv ska stråla klarare än ljusan dag och mörkret bli som gryningsljus. Du ska vara trygg för hoppets skull. Du ska se dig omkring och vila tryggt. Du ska lägga dig utan någon som skrämmer. Många ska söka din vänskap. Men de ondas ögon slocknar. De kan ej fly någonstans, deras hopp är det sista andetaget. Då svarade Job: Javisst, ni är folket! Och med er dör visdomen! Men jag har också förstånd, jag är inte sämre än er. Vem begriper inte detta? Jag har blivit till åtlöje för mina vänner, jag som ropade till Gud och fick svar, till åtlöje, jag som är rättfärdig och oförvitlig. Den självsäkre föraktar ofärden, den drabbar bara vacklande fötter. Banditernas tält får vara i fred, de som förargar Gud är trygga, Gud har dem i sin hand. Men fråga djuren, de kan undervisa dig. Himlens fåglar kan upplysa dig. Tala till jorden, den ska undervisa dig. Havets fiskar ska informera dig. Vem av dem har inte förstått att detta är Jahves verk? I Guds hand är alla varelsers liv och varje människas ande. Prövar inte örat orden så som tungan prövar maten? Ålderdom ger visdom. Långt liv skänker förstånd. Hos Gud är visdom och kraft, råd och förstånd. När han river ner kan ingen bygga upp. När han låser in en man kan ingen öppna. När han håller vattnen tillbaka torkar de ut. När han lösgör dem ödelägger de landet. Hos Gud är styrka och klokhet. Den vilseledda och vilseledaren tillhör honom. Han för rådsherrar barfota bort. Han gör domare till dårar. Han lossar kungars bojor och fäster bältet om dem. Han för präster barfota bort. Han störtar mäktiga män. Han tystar de betroddas läppar och tar bort de äldstes omdöme. Han öser förakt över furstar och avväpnar de starka. Han avslöjar mörkrets hemligheter och för dödsskuggan ut i ljuset. Han reser upp och förgör folkslag. Han skingrar och leder dem bort. Han tar förståndet från världens ledare. Han för dem vilse i väglös ödemark. De famlar i mörker utan ljus. Han får dem att ragla som berusade. Lyssna! Mina ögon har sett allt detta, mina öron har hört och förstått. Det ni vet, vet också jag, jag är inte sämre än er. Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag vill lägga fram min sak för Gud. Ni däremot kletar ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare. Om ni bara ville tiga! Då skulle ni räknas som visa. Hör nu min sak, lyssna till min talan! Vill ni så uselt föra Guds talan och tala så bedrägligt för hans sak? Ska ni vara partiska för honom? Är det Guds sak ni försvarar? Kan det sluta väl när han utvärderar er? Bedrar ni Gud som man bedrar en människa? Han kommer absolut att straffa er om ni visar dold partiskhet! Räds ni inte Guds upphöjdhet? Har inte fasa för honom slagit er? Era levnadsregler är aska, era argument är lera. Håll tyst nu och låt mig tala! Sedan bryr jag mig inte om vad som händer. Varför skulle jag ta kål på mig själv och ge upp mitt liv? Lyssna, Gud får ha ihjäl mig! Jag väntar inget annat. Likväl tänker jag försvara mina vägar inför honom. Det skulle också bli min frälsning, för ingen gudsfientlig kan komma inför honom. Lyssna noga på vad jag säger, låt min utläggning nå era öron. Jag ska lägga fram min sak och jag vet att jag har rätt. Tänker någon ta strid mot mig? I så fall ska jag tiga och dö. Skona mig bara från två ting, så ska jag inte gömma mig för dig: Ta din hand ifrån mig. Låt inte din terror skräckslå mig. Kalla på mig och jag ska svara, eller låt mig tala och så svarar du. Hur många är mina skulder och synder? Visa mitt brott och min synd! Varför döljer du ansiktet och räknar mig som din fiende? Vill du skrämma ett virvlande löv, jaga ett torrt halmstrå? Du nedtecknar bittra ting mot mig. Du låter mig skörda mina ungdomssynder. Du sätter mina fötter i stocken. Du vaktar på allt jag tar mig för och markerar varje steg jag tar, detta mot en man som tärs bort som något ruttet, som malätna kläder. Människan, född av kvinna, är kortlivad och fylld av oro. Hon spirar som blomman, och vissnar. Hon flyr som skuggan, och är borta. Mot en sådan riktar du din blick! Du ställer mig inför din domstol. Det finns ingen som kan rena det orena. Människans dagar och månader är bestämda och utmätta av dig. Du har satt en gräns som hon ej kan överskrida. Så vänd din blick ifrån henne och lämna henne i fred. Låt henne få fullgöra sin dag likt en daglönare. För ett träd som huggs ner finns det hopp. Det kan åter växa och skjuta nya skott. Om rötterna åldras i jorden och stubben multnar i mullen, ska det spira vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd. Men en man dör och blir liggande. Han drar sitt sista andetag, och var är han? Som vattnet försvinner från sjön, som floden sinar och torkar ut, så blir han liggande utan att resa sig. Han ska ej vakna och resa sig från sömnen förrän himlen upphör att existera. Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede blidkats! Om du ändå ville ge mig en bestämd tid och sedan tänka på mig! Kan en man dö och åter få liv? Under stridens alla dagar ska jag vänta tills min frigörelse kommer. Du ska ropa och jag ska svara. Du längtar efter dina händers verk. Nu räknar du mina steg. Du ger ej akt på min synd. Min synd är förseglad och lagd i förvar, du täcker över min skuld. Men som berget faller och förvittrar, som klippan rubbas från sin plats, som vatten nöter sönder stenar, som störtregn sköljer bort myllan, så dödar du hans hopp. Du betvingar honom för alltid och han går bort. Du sänder iväg honom med förändrat ansikte. Om hans söner blir ärade vet han det inte, om de ringaktas är han ovetande om det. Han känner bara smärtan i sin egen kropp. Han sörjer bara i sin egen själ. Sedan talade Elifas från Teman: Ska en vis man ge tom kunskap och fylla bröstet med östanvind? Ska han försvara sin sak med värdelöst prat och munväder? Dessutom söndrar du gudsfruktan och hindrar andakt inför Gud. För din synd undervisar din mun så att du väljer att tala försåtligt. Din mun dömer dig, inte jag. Dina läppar vittnar emot dig. Var du den första människa som föddes? Blev du till innan bergen fanns? Har du lyssnat på Guds rådslag? Är det bara du som äger visdomen? Vet du något som vi inte vet? Förstår du något som vi inte förstår? Både gråhårsman och åldring finns bland oss, mycket äldre än din far. Betyder Guds tröst och hans milda ord så lite för dig? Varför leds du bort av ditt hjärta? Varför himlar du med ögonen? Du vänder din ande mot Gud och bara babblar. Hur skulle en människa kunna vara ren och en av kvinna född vara rättfärdig? Gud litar inte på sina heliga, i hans ögon är inte himlarna rena, långt mindre då människan, som är avskyvärd och fördärvad och som dricker orättfärdighet som vatten! Lyssna nu på vad jag säger! Jag ska berätta vad jag sett, det som visa män framfört från sina fäder utan att dölja något, dem som ensamma ägde landet och där ingen främling trängde in: Den onde våndas i alla sina dagar. Åren är räknade för den hänsynslöse. Han hör hemska röster. I fredstid kommer någon för att ödelägga. Han tror inte på räddning från mörkret. Han är bestämd för svärdet. Han irrar efter föda och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag väntar honom. Han förfasas över ångest och nöd. Det ansätter honom som en krigsrustad kung. För han lyfter handen mot Gud och beter sig arrogant mot den Allsmäktige. Han stormar trotsigt emot Gud i skydd av sin välvda sköld. Hans ansikte täcks av fett och hans kropp sväller av fetma. Han bor i ödelagda städer, i övergivna hus bestämda för ruiner. Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå. Hans förvärv ska inte täcka marken. Han kan ej undfly mörkret. Hettan torkar ut hans skott. Han avlägsnas när Gud andas på honom. Han borde inte dåra sig själv genom att lita på tomhet, för då blir tomhet hans lön. I förtid ska han få betala. Hans gren ska ej grönska mer. Han är lik en vinstock som tappar sina omogna druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor. För det kommer ingen frukt från de gudsfientligas hop. Och elden slukar mutkolvars hus. De går havande med elände och föder ondska, deras moderliv bereder falskhet. Då svarade Job: Jag har hört tillräckligt av det där! Ni är alla usla tröstare. Är det ingen ände på dina tomma ord? Vad upprör dig så att du måste svara? Jag kunde också tala som ni om ni vore i mitt ställe. Jag kunde svamla ihop något och skaka huvudet mot er. Men istället skulle jag tala uppmuntrande till er, och med läpparnas tröst skänka lindring. Talar jag, lindras inte mitt lidande. Tiger jag, skulle det då lämna mig? Men nu har Gud utmattat mig. Du har ödelagt hela mitt husfolk. Att du skrumpnat mig har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp står upp och vittnar mot mig. Han sliter sönder mig i vrede och hatar mig. Han skär tänder mot mig. Min motståndare stirrar vasst på mig. De gapar mot mig och ger mig hånfulla örfilar. De går alla emot mig i flock. Gud utlämnar mig åt råskinn, kastar mig i de ondas händer. Jag levde i trygghet när Gud krossade mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar. Han gjorde mig till sin måltavla. Hans skyttar omringar mig. Utan nåd genomborrar han mina njurar och öser ut min galla på marken. Genom ständiga slag bryter han ner mitt försvar. Han stormar mot mig som en krigare. Jag har sytt säcktyg över min hud och begravt min styrka i stoftet. Mitt ansikte är rött av gråt och jag är helt svart om ögonen. Ändå har jag inga våldsamma händer och min bön är ren. Du jord, dölj inte mitt blod, låt mitt rop aldrig vila! Jag har redan mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden. Min medlare är min vän, jag gråter inför Gud. Min medlare skaffar rätt åt en man inför Gud, så som en människa försvarar sin nästa. För om bara några år vandrar jag vägen utan återvändo. Min ande är nedbruten. Mina dagar slocknar och graven väntar på mig. Skymfare omger mig! Jag ser bara deras fientlighet. Gå du i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag? Du har dolt insikt för deras hjärtan, därför låter du dem ej triumfera. Fördömer man vänner mot förmåner ska sönernas ögon förtvina. Gud har gjort mig till en visa bland folk, jag är en man som folk spottar i ansiktet. Mina ögon är skumma av sorg. Jag är bara en skugga av mig själv. De rättrådiga är bestörta över sådant, den oskyldige upprörs över de gudsfientliga. Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, den med rena händer blir bara starkare. Men försök igen, ni alla! Jag finner ändå ingen vis bland er. Mina dagar är förbi. Mina planer är krossade, det som var min innersta längtan. De förvandlar natt till dag, och säger att ’ljuset är nära’ när mörket bryter fram. Väntar jag mig dödsriket som mitt hem, breder jag ut min bädd i mörkret och säger till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” – var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig? Kommer hoppet ner till dödsrikets portar? Ska vi vila tillsammans i stoftet? Sedan talade Bildad från Shua: Hur länge ska ni hålla på och babbla? Tänk efter först, sedan kan vi tala! Varför betraktas vi som djur? Varför är vi fånar i era ögon? Du som sliter sönder dig i vrede, ska jorden bli öde för din skull? Ska klippan flyttas från sin plats? Sannerligen, den ondes ljus ska slockna, hans eldslåga ska sluta brinna. Ljuset i hans tält är mörkt, lampan över honom har slocknat. Hans väldiga framfart hejdas, hans egen plan fäller honom. Hans fötter för honom till nätet, han vandrar mot garnet. Snaran griper hans häl, lassot håller fast honom. Ett rep är gömt på marken, en fälla på stigen han går. Han drabbas överallt av skräck som jagar honom i hälarna. Ofärd vill sluka honom, hemsökelse står redo att fälla honom. Det förtär hans hud. Dödens förstfödde äter av honom. Han rycks bort från sitt trygga tält och förs till fasornas kung. I hans tält ska han inget ha kvar. Över hans boplats sprids svavel. Hans rötter torkar nertill, hans grenar vissnar upptill. Hans minne utplånas från jorden. Hans namn nämns inte någonstans. Han drivs från ljuset till mörkret. Han jagas bort från världen. Han blir utan son och ätt i sitt folk. Ingen överlever där han höll till. De i väst förfäras över hans öde, de i öst skälver av fasa. Ja, detta drabbar den ondes hem, och den plats där man inte känner Gud. Då svarade Job: Hur länge ska ni tortera min själ och bryta ner mig med ord? Tio gånger har ni förödmjukat mig och utan skam gått lös på mig. Och har jag verkligen gått vilse då är blundern min ensak. Om ni beter er överlägset mot mig och vänder min förnedring mot mig, så vet att det är Gud som gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig. Jag skriker mot våldet utan att få svar, jag ropar men det finns ingen rättvisa. Gud blockerar min väg så att jag inte når fram. Han lägger mörker över mina stigar. Han har slitit av mig min värdighet och tagit kronan från mitt huvud. Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går bort. Han rycker upp mitt hopp med rötterna. Hans vrede brinner mot mig. Han betraktar mig som sin fiende. Hans trupper samlas och bygger en ramp mot mig. De slår läger runt mitt tält. Han har skilt mina bröder från mig, mina bekanta är som främlingar. Mina anhöriga har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Husfolk och tjänarinnor betraktar mig som en främling. Jag är en utlänning i deras ögon. Jag kallar på min tjänare men får inget svar, jag måste vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag äcklar mina närmaste. Även småpojkar föraktar mig. Reser jag på mig blir jag motsagd. Alla mina nära vänner ogillar mig. Mina älskade vänder sig emot mig. Jag är bara skinn och ben, bara tandköttet har jag kvar. Var barmhärtiga och nådiga, ni mina vänner, för Guds näve har slagit mig. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Får ni aldrig nog av mitt kött? Jag önskar mina ord skrevs ner och nedtecknades i en bokrulle med järnstift och bly, samt ristades in i klippan för evigt! Jag vet att min Återlösare lever. Till sist ska han träda fram över stoftet. Efter att min hud förstörts och mitt kött är borta, ska jag få se Gud. Jag ska själv få se honom, med egna ögon och inte som främling. Hela mitt inre längtar efter det. Men ni talar om att förfölja mig! Ni finner roten till eländet hos mig. Frukta svärdet! För vredens svärd straffar, så att ni förstår att det finns en dom. Sedan talade Sofar från Naama: Jag måste återigen tala eftersom mina upprörda tankar gör mig så ivrig! Jag möts av kränkande tillrättavisning, men min ande får mig att svara förståndigt. Du vet väl att det alltid varit så, allt sedan Adam sattes på jorden, att de ondas jubel är kortvarigt, att den gudsfientliges glädje varar ett ögonblick? Om än hans hybris når himlen och hans huvud vidrör molnen, så förgås han ändå för alltid som sin egen avföring. De som såg honom ska undra vart han tog vägen. Som en dröm flyger han bort utan att någon finner honom. Som en syn om natten jagas han iväg. Ögat som såg honom ska ej mer se honom. Hans plats får inte längre återse honom. Hans söner måste söka de fattigas välvilja, med egna händer måste han återlämna sin rikedom. Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga med honom i stoftet. Om än ondskan smakar sött i hans mun och han gömmer den under tungan, behåller den utan att svälja, ja, håller den kvar i munnen, så förvandlas ändå hans föda i magen till kobragift inom honom. Den rikedom han svalt tvingas han kräkas upp. Gud driver ut den ur hans mage. Han suger i sig kobragift, giftormens huggtand dödar honom. Han får inga bäckar se, inga flöden av honung och grädde. Han måste återlämna lönen för sin möda utan att få konsumera eller glädjas åt sin vunna rikedom. För han slog och övergav de utsatta, han beslagtog hus han ej byggt. Han blir aldrig tillfredsställd, han låter inget han åtrår undkomma. Inget återstår efter hans glupskhet, därför ska hans framgång ej bestå. Mitt i sitt överflöd kommer han i nöd, lidande drabbar honom med full kraft. Medan han fyller sin mage sänder Gud sin vredes glöd över honom. Den ska regna över hans inälvor. Flyr han för järnvapen genomborras han av kopparbågen. Han drar ut pilen från ryggen och den blanka udden ur levern. Då kommer dödsångest över honom. Totalt mörker väntar hans ägodelar. En säregen eld ska förtära honom, och sluka dem som är kvar i hans tält. Himlen röjer hans skuld, jorden reser sig mot honom. Allt i hans hus försvinner som forsande vatten på Guds vredesdag. Det är vad en ond person får av Gud, den lott Gud bestämt för honom. Då svarade Job: Lyssna noga på mina ord, låt det vara trösten jag får av er. Visa mig tålamod medan jag talar, och när jag talat kan du håna. Jag klagar inte på någon människa. Har jag därför inte skäl att vara otålig? Se på mig! Bli förfärad! Lägg handen för munnen. När jag tänker på detta blir jag rädd. Jag får rysningar i hela min kropp. Varför får de onda leva, bli gamla och få alltmer makt? Deras barn har det bara bra hos dem. De får se sina efterkommande växa upp. Frid utan fruktan råder i deras hus. Gud slår dem ej med käppen. Deras boskap parar sig lyckosamt och korna kalvar utan missfall. De släpper ut sina småpojkar som en hjord, barnen hoppar omkring. De sjunger till tamburin och lyra och jublar till flöjtmusik. De har det så bra i sina dagar. Sedan far de i ett nu ner till graven. De säger till Gud: ”Försvinn ifrån oss! Vi har ingen lust att veta av dina vägar. Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom? Vad vinner vi på att be till honom?” Lyssna, deras framgång beror inte på dem själva. De ondas rådslag håller jag mig långt ifrån. Hur ofta slocknar de ondas lampa? Drabbas de av olycka? Får de del av Guds vredes plågor? Blir de som halm för vinden, likt agnar som stormen för bort? Ni säger: ”Gud sparar en mans straff till sönerna.” Men låt mannen själv bli straffad så han får känna det! Låt honom få se och bevittna sin tuktan och dricka den Allsmäktiges vrede. Vad bryr han sig om sitt husfolk efter sin död, när hans månader upphört? Kan någon undervisa Gud, han som dömer de högsta? Den ene dör i full vigör, helt obekymrad och trygg, välnärd och vid god hälsa. Den andre dör med bitter själ utan att ha smakat någon välgång. Bägge ligger de i stoftet med maskar över sig. Lyssna, jag vet om era tankar och era illasinnade planer mot mig. Ni frågar: ”Vad blev det av stormannens hus eller tälten där de onda bodde?” Har ni inte frågat de resande, beaktar ni inte deras vittnesbörd? Den onde skonas på olyckans dag, han räddas från vredens dag. Vem konfronterar honom för hur han levt? Vem straffar honom för vad han gjort? När han förts till graven håller de vakt vid gravkullen. Han vilar mjukt i dalens mylla. Hela mänskligheten följer honom och oräkneliga har gått före honom. Hur kan ni trösta mig med tomma ord? Era svar är bara falskhet. Sedan talade Elifas från Teman: Kan en man hjälpa Gud? Kan en vis man hjälpa honom? Skulle den Allsmäktige ha nytta av din rättfärdighet, eller något att tjäna på att du lever felfritt? Är det för din gudsfruktan som han tillrättavisar dig och ställer dig till doms? Är inte din ondska stor och din skuld oändlig? Du tog ju pant av dina bröder ogrundat och berövade dem deras sista kläder. Den törstige gav du inget vatten, den hungrige nekade du bröd. Den starke fick besitta landet, den respekterade fick bo där. Du sände iväg änkor tomhänta, du krossade de faderlösas armar. Därför omges du av snaror. Och du förskräcks av plötslig terror. Eller ser du inte mörkret, vattenmassorna som sköljer över dig? Är inte Gud i himlens höjd? Och se stjärnorna därovan, hur högt uppe de är! Och du säger: ”Vad begriper Gud? Kan han döma genom tjockt mörker? Molnen beslöjar så att han ej ser där han vandrar över himlarunden.” Vill du hålla till på den gamla väg där ondskans män gick, de som rycktes bort i förtid när floden svepte bort deras grund? De sa till Gud: ”Försvinn ifrån oss! Vad kan den Allsmäktige göra oss?” Ändå var det Gud som fyllde deras hus med välstånd. Men jag har hållit mig långt ifrån de ondas rådslag! De rättfärdiga bevittnar och gläds. Den oskyldige hånar dem: ”Sannerligen, våra fiender är borta, och elden har slukat deras överflöd.” Sök nu försoning och fred med Gud, så ska det gå dig väl! Ta emot Guds undervisning och bevara hans ord i ditt hjärta. Återvänd till den Allsmäktige och du blir upprättad. Avlägsna orättvisa från ditt tält. Lägg ditt guld i stoftet och ofirguldet bland bäckens stenar, då blir den Allsmäktige ditt guld, ja, ditt ädlaste silver. För då ska du glädjas i den Allsmäktige och blicka upp mot Gud. När du ber till honom ska han lyssna. Och du ska infria dina löften. Dina beslut ska gå i lås, ljus ska stråla på dina vägar. När folk är nedtryckta ska du säga: ”lyft dem upp!” Gud ska hjälpa den som är ödmjuk. Han ska även rädda den skyldige genom dina händers renhet. Då svarade Job: Också i dag är min klagan trotsig. Jag orkar inget på grund av mitt jämmer. Om jag bara kunde finna honom, komma till hans tronsal! Jag skulle lägga fram min sak inför honom och ha munnen full med bevis. Jag vill veta vad han svarar mig och beakta hans ord till mig. Skulle han bemöta mig hårt med sin väldiga makt? Nej, han skulle lyssna på mig. En rättrådig skulle vara hans motpart, jag skulle för alltid frikännas av min domare. Men går jag mot öster är han ej där, går jag mot väster ser jag honom ej. Verkar han i norr skådar jag det inte, vänder han sig åt söder ser jag det inte. Han vet vägen jag gått. Prövar han mig kommer jag ut som guld. Min fot har noga följt hans spår, jag har hållit mig på hans väg utan att avvika. Jag har inte övergett hans läppars bud. Orden från hans mun är dyrbarare för mig än något eget. Gud är En, vem kan ändra honom? Han gör vad han vill. Han fullbordar sina beslut om mig, och de är många. Därför skälver jag för hans närvaro. När jag begrundar detta fruktar jag honom. Gud har gjort mig svag och matt. Den Allsmäktige får mig att skälva. Ändå har inte mörkret tystat mig, det tjocka mörker som täcker mitt ansikte. Det som sker i tiden är ju inte dolt för den Allsmäktige, så varför får inte de som känner Gud se honom verka? De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och vallar dem. De driver iväg de faderlösas åsna, de tar änkans ko i pant. De knuffar bort de utsatta från vägen, alla landets fattiga måste gömma sig. Se, som vildåsnor i öknen går de fattiga till sin syssla och letar efter mat. Ödemarken ger dem föda åt sina små. De samlar ax på åkrarna, de efterskördar på de ondas vingårdar. Nakna ligger de om natten, inga kläder som skyddar mot kölden. Genomvåta av skurar i bergen famnar de klippan i brist på skydd. De rycker faderlösa från moderns bröst, den fattiges spädbarn tas i pant. De måste gå omkring nakna. Oklädda och hungrande bär de på kärvar. De pressar olja inom deras murar. De trampar vinpressen, och törstar. Från staden hörs döendes stön, sårade själar ropar på hjälp. Men Gud anklagar ingen för orätt. Andra trotsar ljuset. De känner inte ljusets vägar och håller sig inte på ljusets stigar. Mördaren stiger upp vid gryningen och dödar fattiga och utsatta. Och om natten blir han en tjuv. Horkarlen spanar efter skymningen. Han vill vara osedd av alla, så han beslöjar sitt ansikte. De begår inbrott under kvällstid. De låser in sig under dagtid och vill ej veta av ljuset. För dem är beckmörker som morgon, de är hemmastadda med mörkrets fasor. De är skum på vattnet. Deras landegendom är under förbannelse, ingen beger sig till deras vingårdar. Torka och hetta slukar smältvatten, helvetet slukar syndaren. Moderlivet glömmer honom, maskar festar på honom, ingen minns honom. Orättfärdigheten knäcks som ett träd. Han utnyttjade den ofruktsamma och barnlösa. Han hjälpte inte änkan. Men Gud föser bort de starka genom sin makt. När Gud reser sig kan ingen vara säker på att få leva. Han ger dem trygghet och ro, men hans ögon följer vad de tar sig för. De är upphöjda för ett ögonblick, sedan är de borta. De klappar ihop och skördas som alla, de vissnar som axens toppar. Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger? Vem kan göra mina ord om intet? Sedan talade Bildad från Shua: Herraväldet och fruktan tillhör Gud. Han verkar harmoni i sin höga himmel. Kan någon räkna hans skaror? Skiner inte hans ljus över alla? Hur kan då en människa stå rättfärdig inför Gud? Hur kan den som är född av kvinna vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, inte ens stjärnorna är rena i hans ögon. Långt mindre då människokrypet, Adams son, den masken! Då svarade Job: Hur stöttar du inte den kraftlöse, hur hjälper du inte den svage! Vilka råd ger du inte den ovise, vilket överflöd av klokhet du delger! Med vems hjälp har du talat? Vems ande verkar genom dig? De avlidnas andar skälver under vattnet med de som befinner sig där. Dödsriket ligger naket för Gud, avgrunden är blottad. Han spänner ut himlen i norr över tomma rymden. Han hänger upp jorden över ingenting. Han samlar vattnet i sina moln utan att skyarna brister under bördan. Han döljer fullmånens ansikte, höljer den med sina skyar. Han har lagt en välvd horisont över vattnen där ljus skiljs från mörker. Himlens pelare skälver, skrämda av hans bestraffning. Han upprör havet med sin kraft. Han krossar Rahav med sitt förstånd. Genom sin Ande gör han rymden underskön. Hans hand genomborrar den snabba ormen. Detta är bara en glimt av hans verk! Vi uppfattar bara en viskning om honom. Vem kan förstå dånet av hans kraft? Job fortsatte sitt anförande: Så sant Gud lever, han som förvägrat mig rättvisa, den Allsmäktige som gjort mig bitter: Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa, ska mina läppar inte tala falskt eller min tunga mumla svek. Ni ska aldrig få rätt! Jag vidhåller min oförvitlighet till min död. Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Aldrig i mitt liv ska mitt samvete klandra mig! Låt min fiende stå som kriminell, min motståndare som orättfärdig! Vilket hopp har den gudsfientlige när livet skärs av, när Gud tar hans själ? Ska Gud höra hans rop när nöden drabbar honom? Gläds han i den Allsmäktige? Anropar han ständigt Gud? Jag vill lära er om Guds makt, ej dölja vad som avser den Allsmäktige. Ni har ju alla bevittnat det, så varför detta tomma nonsens? Följande är vad den onde får av Gud, det arv som våldsmän får av den Allsmäktige: Får han många söner faller de för svärd, hans efterkommande ska alltid gå hungriga. De som överlever begravs av sjukdom och deras änkor fäller inga tårar. Även om han hopar silver som stoft och samlar kläder på hög som lera, så får den rättfärdige klä sig i det han samlat och den oskyldige får fördela silvret. Huset han bygger är som malens kokong, likt den bod en väktare tillverkar. Han lägger sig rik en sista gång, han öppnar ögonen och allt är borta. Fasor griper honom som en flod, en tromb tar honom om natten. Östanvinden lyfter honom och han tas bort, sveper bort honom från hans plats, vräker sig mot honom utan att skona. Han försöker desperat undfly dess kraft. Den applåderar hånfullt mot honom och visslar bort honom från hans plats. Ja, silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas. Järn vinns ur marken, stenar smälts till koppar. Människan besegrar mörkret när hon utforskar yttersta djup där stenen är gömd i det becksvarta. De spränger schakt på glömda platser där ingen satt sin fot. De hänger och dinglar långt från folk. Jorden bringar föda, men i djupet förvandlas den som av eld. Bland dess stenar finns safir och guldsand. För örnen är stigen dit okänd, för falkens öga oupptäckt, oupptrampad av stolta vilddjur, outforskad av lejon. De ger sig på den hårda stenen och gräver ut bergen från grunden. De hugger ut gångar i klipporna, och ögat får se dyrbarheter. De stoppar till vattenådror, och drar fram det dolda i ljuset. Men var finns visdomen? Var bor förståndet? Människan vet ej dess plats. Den finns ej i de levandes land. Djupet säger: ”Den är inte i mig”. Havet säger: ”Den är inte hos mig.” Den kan inte köpas för guld, priset kan inte vägas i silver. Den kan inte köpas med ofirguld eller med dyrbar onyx och safir. Den kan ej mäta sig med guld och glas, den kan ej bytas mot guldföremål, ingen ska nämna koraller och kristall. Att äga visdom är mer värt än pärlor. Den kan ej mäta sig med topas från Kush. Den kan ej betalas med renaste guld. Var kommer då visdomen ifrån? Var bor förståndet? Den är gömd för alla levandes ögon, den är dold för himlens fåglar. Avgrunden och Döden säger: ”Vi har bara hört rykten om den.” Gud vet vägen till den. Han vet var den bor. För hans blick når jordens ändar, han ser allt under himlen. När han gav vinden sin vikt och utmätte vattnet, när han gjorde en lag för regnet och en väg för blixt och tordön, då såg han visdomen och beskrev den, han stadfäste den och utforskade den. Och Gud sa till mänskligheten: ”Lyssna! Att frukta Herren är visdom, att fly det onda är förstånd.” Job fortsatte sitt anförande: Jag längtar efter de månader som flytt, dagarna då Gud vakade över mig, då hans lampa sken över mitt huvud och jag gick genom mörkret i hans ljus, då jag var i mina bästa år och Gud tog hand om mitt hus, då den Allsmäktige ännu var med mig och mina pojkar omgav mig, då mina fötter badade i grädde och bäckar av olja rann ur klippan för mig. När jag gick till stadsporten och intog min plats på torget, då drog sig de unga männen tillbaka när de såg mig, och de äldre männen reste sig upp. Stormännen höll sig tysta, lade handen på munnen. Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid gommen. De lyssnade, och prisade mig, de såg, och lovordade mig, för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpte. Den döende välsignade mig, änkan gjorde jag överlycklig. Jag tog på mig rättfärdighet som dräkt. Rättvisan var min mantel och turban. Jag var den blindes ögon och den lames fötter. Jag var en far för de utsatta och tog mig an den okändes sak. Jag krossade den ondes käkar och ryckte bytet från hans tänder. Jag tänkte då: ”Jag ska dö i mitt eget bo, mina dagar blir talrika som sanden. Mina rötter når till vattnet, nattens dagg vilar på mina grenar. Min heder förnyas ständigt, och bågen i min hand får ny spänst.” De lyssnade hoppfullt på mig. De tog emot råd under tystnad. Ingen talade efter mig. Mina ord strilade över dem. De väntade på mig som på regn, med munnen öppen som mot vårregn. Log jag mot dem kunde de inte tro det. I ljuset från mitt ansikte var de aldrig nedslagna. Jag valde väg åt dem och var deras huvud. Jag levde som en kung bland sina trupper. Jag var lik en som tröstar sörjande. De som är yngre än jag skrattar nu åt mig. Deras fäder hade jag inte ens låtit vara med mina fårhundar. Vilken hjälp har jag av deras händer? De har ju ingen energi. Utmärglade av nöd och hunger strövar de nattetid omkring på torr mark i ogästvänlig ödebygd. De plockar saltört bland snåren och äter ginströtter. De drivs bort från gemenskapen. Folk skriker åt dem som vore de tjuvar. De tvingas hålla till i rysliga raviner, i jordhålor och klippskrevor. De skriar bland snåren och kryper ihop bland nässlor. De är okända dårars avkomma, utslängda ur landet. Nu har jag blivit deras nidvisa och någon man baktalar. De avskyr och undviker mig. De tvekar inte att spotta mig i ansiktet. Eftersom Gud lossat min bågsträng och plågar mig, så är de hämningslösa inför mig. Höger om mig reser sig mobben. De sätter krokben för mig och banar väg för min olycka. De hackar upp min stig och främjar mitt fördärv, och utan att någon bistår. De avancerar som genom en bred bräsch och vältrar fram bland ruinerna. Terror väller över mig. De jagar iväg min värdighet som vinden. Min räddning far förbi som ett moln. Jag är så in i själen förtvivlad, plågans dagar har greppat mig. Natten borrar i mina ben, min gnagande värk tar ingen rast. Gud tar tag i min mantel med stor kraft och greppar mig i kragen. Han vräker mig i dyn och jag blir som stoft och aska. Jag ropar till dig, men du svarar ej. Jag står upp, men du bara ser på mig. Du har blivit så hjärtlös mot mig, med all din kraft angriper du mig. Du lyfter mig upp till vinden och låter mig rida på den och slungar mig omkring i stormen. Jag vet att du för mig till döden, till boplatsen för allt levande. Men sträcker man inte ut handen mitt bland ruinerna? Ropar man inte efter hjälp i katastrofen? Grät jag inte över den som hade tunga dagar? Led inte min själ för den utsatte? Men när jag hoppades på det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker. Jag är helt utom mig och får ingen ro. Jag ansätts av plågodagar. Jag går mörk omkring, men inte av solen. Jag står i församlingen och ropar på hjälp. Jag är schakalers broder och strutsens vän. Min hud svartnar och flagar, mina ben brinner av feber. Mitt harpospel går bara i moll, mitt flöjtspel hörs med dem som gråter. Jag slöt ett avtal med mina ögon att jag aldrig skulle se på en ung kvinna. Vilken del skulle jag annars få av Gud i höjden, vilken lön av den Allsmäktige där ovan? Olycka drabbar ju orättfärdiga och märkliga plågor kriminella. Ser inte Gud mina vägar? Räknar inte han alla mina steg? Har jag levt i lögn? Har jag skyndat fram i falskhet? Om Gud väger mig på en rättvis våg så får han veta att jag är oförvitlig. Om mina steg avvikit från vägen, om mitt hjärta följt mina ögon, om mina händer blivit orena, då får andra äta vad jag sått och mina plantor uppryckas med roten. Om mitt hjärta förförts av en kvinna, om jag lurpassat vid min nästas dörr, då får min hustru mala åt en annan man, och andra får lägra henne. För det skulle vara något ont, en synd som förtjänar dom, en förtärande avgrundseld, som slukar hela min skörd till roten. Om jag vägrat rättvisa åt min tjänare eller tjänarinna när de hade något otalt med mig, vad gör jag då när Gud reser sig? Vad svarar jag när han förhör mig? Gud som skapade mig i moderlivet skapade också honom. En formade oss i livmodern. Har jag nekat fattiga vad de önskat eller släckt glansen i änkans ögon? Har jag ensam ätit mitt bröd och låtit den faderlöse bli utan? Nej, från min ungdom har jag som en far uppfostrat honom, och alltid har jag tagit mig an änkor. Har jag sett någon dö utan kläder, eller en nödställd utan klädesplagg? Har han inte innerligt välsignat mig för varm ull från mina lamm? Har jag lyft handen mot en faderlös när jag insåg att jag hade stöd i rätten? Låt då min axel lossna från skuldran och min arm brytas av från fästet. För Guds straff gör mig skräckslagen, jag står maktlös inför hans upphöjdhet. Har jag satt mitt hopp till guldet och sagt att rent guld är min trygghet? Har jag glatt mig över mitt stora välstånd, över min välfyllda hand? Har jag, när solljuset sken och månen skred fram i prakt, låtit mitt hjärta i hemlighet förföras till att ge dem en handkyss? Även det hade varit en synd som förtjänar dom, för då hade jag förnekat Gud i höjden. Har jag glatt mig åt fiendens olycka, jublat när något ont drabbat honom? Nej, jag lät ej munnen synda genom att önska hans död med en förbannelse. Mitt husfolk kan vittna om att alla fick kött tillräckligt vid Jobs bord. En främling övernattade aldrig ute, för min dörr stod alltid öppen. Har jag dolt min synd som Adam och gömt min skuld inom mig, av rädsla för allt folk och skrämd av släktens förakt, så att jag teg och inte gick ut? Om bara någon ville lyssna på mig! Se, här är min underskrift. Låt den Allsmäktige svara! Låt mig se min motparts åtalsskrift! Jag skulle bära den på min skuldra, fästa den på mig likt en ärekrans. Jag skulle redovisa för Gud alla mina steg, möta honom som en furste. Har min mark skrikit mot mig, har dess fåror gråtit tillsammans? Har jag ätit dess frukt obetald eller orsakat markägarens död? Låt då törne växa istället för vete, illaluktande gräs istället för korn. Slut på Jobs tal. De tre männen slutade svara Job eftersom han ansåg sig vara rättfärdig. Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, blev mycket arg. Han blev rasande mot Job eftersom Job ansåg sig mer rättfärdig än Gud. Han blev också mycket arg på Jobs tre vänner eftersom de hade dömt Job skyldig utan att kunna förklara sig. Men Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. När nu Elihu såg att de tre männen inte hade mer att säga blev han mycket arg. Och Elihu från Bus, Barakels son, sa: Jag är ung och ni är gamla. Därför höll jag mig i bakgrunden och vågade inte tala om för er vad jag vet. Jag tänkte att åldern ska få tala och de många åren delge visdom. Men det är människans ande, och den Allsmäktiges andedräkt, som bringar förstånd. Det är inte åldern som ger visdom, inte bara de gamla förstår vad som är rätt. Därför säger jag: Lyssna på mig! Jag vill också delge vad jag vet. Jag väntade på vad ni hade att säga. Jag lyssnade på era argument medan ni sökte formulera er. Jag gav er uppmärksamhet. Ändå kunde ingen motbevisa Job eller besvara hans argument. Påstå inte att ni möttes av visdom, och att Gud kan bemästra honom, inte människor. Job riktade inte sina ord mot mig, så jag ska inte svara honom som ni gjorde. De är skakade och säger inget mer, de har tappat talförmågan. Skulle jag vänta när de har tystnat, när de bara står där svarslösa? Jag vill också ta till orda och säga vad jag vet. För jag är fylld av ord, anden i mig pressar mig. Mitt inre är som oöppnat vin, som en ny vinlägel nära att brista. Jag måste bara tala och få lättnad, jag vill öppna mina läppar och svara. Jag ska varken vara partisk eller smickra någon. Jag vet inte hur man smickrar. Gjorde jag det skulle min Skapare genast rycka bort mig. Men Job, hör på mig nu, lyssna till alla mina ord! Jag ska nu börja tala och formulera mig. Orden är från ett uppriktigt hjärta, och jag ska tydligt uttrycka min kunskap. Guds Ande skapade mig, den Allsmäktiges andedräkt ger mig liv. Svara mig om du kan! Träd upp mot mig och försvara dig! Inför Gud är vi båda lika. Jag är också formad av lera. Låt inte din rädsla för mig överväldiga dig. Låt inte min auktoritet trycka ner dig. Men jag hörde vad du sa, dina ord nådde mig: ”Jag är ren och utan synd, fläckfri och utan skuld. Men se hur Gud ogillar mig och har mig som sin fiende. Han sätter mina fötter i stocken och bevakar alla mina vägar.” Men jag svarar att du har fel! För Gud är större än en människa. Hur kan du klaga på honom bara för att han inte svarar på allt? Gud talar från och till utan att man inser det. I en dröm, i en syn om natten, när folk fallit i djup sömn eller slumrar på sin bädd, då öppnar han deras öron och stadfäster förmaningen till dem, för att hindra dem från illgärning och hämma deras högmod. Han bevarar dem från graven, deras liv från dödliga vapen. En man tuktas med plågor på sin bädd och med ständiga bensmärtor. Han äcklas innerligt av föda, även av läckraste mat. Han ser mager ut, som ett benrangel. Han närmar sig graven, hans liv nalkas liemannen. Finns då en budbärare hos honom, en av tusen medlare, som delger honom det rätta, då visar Gud honom nåd och säger: ”Skona honom från att gravsättas, jag har fått lösen.” Hans kropp får spänst som ynglingens, han blir åter som i ungdomens dagar. Han ber till Gud som tycker om honom. Han får jublande se Guds ansikte. Och Gud ger honom åter sin rättfärdighet. Han går till människor och säger: ”Jag syndade och förvrängde det rätta, ändå fick jag inte vad jag förtjänade. Gud friade mig från att gå i graven. Mitt liv får se ljuset.” Allt detta gör Gud med en man, både två och tre gånger, för att föra honom ifrån graven och låta livets ljus stråla över honom. Hör på, Job, och lyssna på mig! Håll dig tyst och låt mig tala. Men har du något att säga, så gör det, tala, jag ger dig gärna rätt. Lyssna annars till mig och håll dig tyst, jag ska lära dig visdom. Elihu fortsatte: Hör mina ord, ni visa män, lyssna på mig, ni lärda män! För örat prövar orden som tungan prövar smaken. Låt oss välja det rätta, tillsammans förstå det goda. För Job har sagt: ”Fastän jag är rättfärdig har Gud förvägrat mig dom. Fastän jag har rätt betraktas jag som lögnare. Fastän jag är utan synd har en pil sårat mig.” Finns en man som Job, som dricker hån likt vatten, som slår följe med kriminella och vandrar med onda män? Han säger ju: ”Det är till ingen nytta för en man att tycka om Gud.” Lyssna därför på mig, ni kloka män! Aldrig att Gud skulle göra något ont, den Allsmäktige något orättfärdigt! Nej, han lönar oss efter våra handlingar, behandlar oss efter hur vi lever. Gud gör verkligen inget ont, den Allsmäktige vränger inte rättvisan. Vem anförtrodde jorden till honom, vem satte honom över hela världen? Om Gud bestämde i sitt hjärta att återta sin ande, sin andedräkt, då skulle allt levande förgås och mänskligheten återvända till stoft. Om du begriper något, hör på detta, lyssna på vad jag säger! Kan den som hatar rättvisa döma andra? Dömer du skyldig den mäktige och rättfärdige, som kallar en kung för ’usel’ och stormän för ’onda’, som inte är partisk för furstar och inte värderar rika mer än fattiga? För de är ju alla hans händers verk. Plötsligt dör de mitt i natten. Folk är uppskakade och går under. Mäktiga rycks bort utan människohand. För Guds ögon följer människans vägar och ser alla hennes steg. Det finns inget mörker hur djupt det än är där kriminella kan gömma sig. Gud behöver inte betrakta en man länge innan han kan dömas inför honom. Han krossar mäktiga utan undersökning och ersätter dem med andra. Ja, han vet vad de sysslar med. Han störtar dem om natten och de krossas. Han straffar dem för deras ondska inför öppen ridå. Detta eftersom de vek av från honom och var likgiltiga för alla hans vägar, så att de fattiga ropade till honom. Och Gud hörde de utsattas rop. Om Gud tiger, vem kan fördöma honom? Vem kan se honom om han döljer ansiktet för ett folk eller någon enskild? Han hindrar gudsfientliga från att regera och lägga snaror för folket. Har någon sagt till Gud: ”Jag tar mitt straff och vill ej synda mer. Lär mig vad jag inte ser. Har jag gjort orätt så ska jag sluta med det.” Ska Gud löna dig efter dina villkor fastän du förkastat honom? Du måste välja, inte jag. Så tala ut om vad du vet! Kloka och förståndiga män som lyssnar på mig ska säga: ”Job talar utan kunskap. Det finns ingen visdom i hans ord.” Låt Job prövas till det yttersta, för han svarar som en kriminell. Han lägger uppror till sin synd. Han klappar händerna mot oss i förakt och pladdrar en massa mot Gud. Elihu fortsatte: Tycker du det är rätt att säga: ”Jag är rättfärdig inför Gud”, eftersom du frågat om nyttan för dig: ”Vilken fördel har jag av att inte synda?” Jag ska svara dig och dina vänner. Lyft blicken mot himlen och se, iaktta skyarna högt över dig! Vad påverkar det Gud om du syndar? Dina otaliga brott, vad gör det honom? Om du är rättfärdig, vad ger du honom? Vad får han från din hand? Din ondska påverkar bara dina medmänniskor, och din rättfärdighet bara andra människor. Folk ropar över all slags förtryck, ropar efter hjälp mot de mäktigas makt. Men ingen frågar: ”Var är Gud min Skapare, som låter lovsånger ljuda i natten, som lär oss mer än jordens djur och gör oss visare än himlens fåglar?” De ropar, men Gud svarar inte på grund av onda mäns högmod. Nej, Gud lyssnar inte på tomhet, den Allsmäktige bryr sig inte om det, och så än mer när du påstår att du inte ser honom! Men din sak är inför honom och du ska bara vänta på honom. Och nu när Gud inte straffar i vrede och inte bryr sig så mycket om synden, då gapar Job med tomma ord och bara pladdrar utan förstånd. Elihu fortsatte: Vänta lite, låt mig upplysa dig, det finns mer att säga till Guds försvar. Jag inhämtar min kunskap från fjärran och hävdar att min Skapare har rätt. Mina ord är verkligen inte osanna. En man som vet allt är här med dig. Lyssna! Gud är väldig och föraktar ingen. Han är väldig i visdomens kraft. Den som är ond tar han livet av, men de utsatta ger han rättvisa. Han ser alltid till de rättfärdiga. Han låter dem trona bland kungar, upphöjda för evigt. Men slås de i bojor och fångas i nödens snaror, så vill Gud visa dem vad de gjort, att de med stolthet har syndat. Han får dem att lyssna till fostran och kallar dem att vända om från det onda. Om de lyssnar och tjänar Gud, får de leva sina dagar i välgång och sina år i ljuvlighet. Men om de vägrar lyssna, ska de gå bort genom vapen och dö utan kunskap. Ett gudsfientligt hjärta lagrar ilska. Inte ens när Gud binder dem ropar de på hjälp. De ska dö unga, deras liv tar slut bland manliga prostituerade i templen. Gud räddar nödställda genom deras nöd, han får dem att lyssna genom deras utsatthet. Ja, han lockar dig ut ur nödens gap till ett öppet landskap utan själanöd, och dukar ditt bord med utsökta rätter. Men du är som besatt av de ondas dom. Dom och rättvisa håller dig fången. Låt inte ilskan locka dig att håna. Låt inte en stor muta förleda dig. Kan ditt rop och all din kraft hålla dig ifrån nöd? Längta inte efter den natt då folken ska tas bort från sin plats. Akta dig! Vänd dig inte till ondskan, som du hellre väljer framför lidande. Lyssna! Gud är upphöjd i sin kraft. Vem är en lärare som han? Vem kan peka ut vägen för honom? Vem kan säga att Gud handlar orättvist? Glöm ej att upphöja hans verk, det som människor besjunger, det som mänskligheten bevittnat, det som betraktas på avstånd. Gud är större än vad vi kan fatta! Hans år är oräkneliga. Gud drar upp vattendroppar, som strilar som regn från dimman. Det strömmar från molnen och öser ner över människor. Kan någon förstå molnens spridning? Eller dånet från hans boning? Se hur Gud sprider sina blixtar omkring sig och döljer havets djup. Så dömer han folken, så skänker han mat i överflöd. Han fyller händerna med blixtar och befaller dem att attackera. Hans dån varslar om honom, även boskapen vet vad som pågår. Inför detta skälver jag och får hjärtklappning. Lyssna noga till dånet från hans röst, till mullret från hans mun. Han riktar det över hela himlen, sina blixtar till jordens ändar. Efteråt ryter dånet, hans majestätiska röst dundrar. Han sparar inte på blixtarna när hans stämma hörs. Gud dundrar förunderligt med sin röst, han utför stora och outgrundliga ting. Gud säger till snön att falla över jorden, likaså det lätta och kraftiga regnet. Han binder varje människohand så att alla ska förstå hans verk. Vilddjuren drar in i sina läger och förblir i sina hålor. Stormen far ut från sin kammare, kölden kommer med nordanvinden. Gud andas och det bildas is och vida vatten fryser till. Han lastar skyarna med väta och breder ut sina åskmoln. De far runt åt alla håll efter Guds direktiv. De utför allt han befaller dem över hela jordens yta. Han orsakar detta som straff eller för sitt lands skull eller för sin kärleks skull. Lyssna på detta, Job, stanna till och begrunda Guds under! Förstår du hur Gud styr sina moln och får blixten att lysa från dem? Förstår du molnets rörelse, den Allvetandes underverk? När dina kläder blir heta och marken stillas av sunnanvinden, kan du då med honom breda ut skyarna som ett valv, fast som en metallgjuten spegel? Lär oss vad vi ska säga till honom. I detta mörker är vi svarslösa. Ska han få veta att jag vill tala? Vem begär väl sin egen undergång? Ingen kan se på solens sken efter att vinden svept förbi och rensat skyn. Från norr kommer guldsken, Gud omges av respektingivande majestät. Den Allsmäktige är oåtkomlig. Han är upphöjd i makt, men kränker ej rättvisa och stor rättfärdighet. Därför fruktar människorna honom. Han beaktar ej dem som tror att de är visa. Herren svarade Job ur stormen: Vem är det som fördunklar min plan med oförståndigt tal? Ta dig samman som en man! Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked. Var befann du dig när jag lade jordens grund? Svara, om du vet det! Vem bestämde jordens mått? Det vet väl du? Och vem spände mätsnöret över den? Vad stödjer jordens grund? Eller vem lade dess hörnsten, medan morgonstjärnorna sjöng i kör och alla Guds söner ropade av glädje? Vem satte portar för havet när det forsade fram ur moderlivet, när jag gav det moln till kläder och insvepte det i mörker, när jag fastslog dess gräns och tillsatte bommar och portar, och sa: ”Hit men inte längre, här hejdas dina stolta vågor”? Har du under dina dagar befallt fram morgonen? Har du visat gryningen dess plats där den kan greppa jordens hörn och skaka bort de onda från den? Då omformas jorden som leran under sigillet. Allt framträder som i ny dräkt. Då berövas de onda sitt ljus och deras hyttande arm bryts av. Har du varit till havets källor och vandrat på djupets botten? Har dödens portar visat sig för dig, har du sett dödsskuggans portar? Begriper du jordens omfång? Berätta, om du förstår allt! Var går vägen till ljusets boning och var bor mörkret, så att du kan föra dem till deras gräns och finna stigarna till deras hem? Du som var född då vet förstås! Du som levt så många dagar! Har du varit vid snöns förrådshus, har du sett haglets förrådshus, som jag reserverat för nödtider, till krigets och drabbningens dag? Var går vägen dit ljuset delar sig? Var sprider sig östanvinden över jorden? Vem öppnar kanaler för regnfloden och banar väg för åskans blixt, för att sända regn över folktomt land, öknar utan människor, för att mätta ödemarker och ge växt åt gräsets brodd? Har regnet någon far? Vem födde daggen? Från vilket moderliv kom isen? Vem födde himlens rimfrost? Vattnet hårdnar som sten och djupets yta fryser till is. Kan du binda ihop Plejaderna eller lossa Orions bälte? Kan du bringa fram stjärnbilderna i rätt tid eller leda Björnen och dess ungar? Förstår du rymdens lagar och hur de råder över jorden? Kan du ropa högt till molnen så att vatten strömmar ner över dig? Kan du sända ut blixtarna så att de far iväg och meddelar dig var de är? Vem lade visdom i det fördolda? Vem gav förstånd åt himlakropparna? Vem är vis nog att räkna molnen? Och vem tömmer ut himlens vattenkärl när myllan är hård som malm och jordkokorna klibbat samman? Jagar du byte åt lejoninnan? Mättar du unglejonen när de kryper ner i sina hålor eller ligger på lur i snåret? Vem skaffar föda åt korpen när ungarna ropar till Gud och flaxar omkring utan föda? Vet du när stengetterna föder? Ser du när hindarna kalvar? Räknar du månaderna de går dräktiga? Vet du tiden när de föder? Nedböjda föder de sina ungar och frias från sina värkar. Ungarna blir starka och växer upp på slätten. De springer iväg och återvänder ej. Vem lossade vildåsnans rep och släppte den fri? Jag gav den stäppen till hem, i saltöknen fick den bo. Den ler åt stadens buller och hör ingen pådrivares rop. Den söker bete på bergen, letar efter allt som är grönt. Är vildoxen villig att tjäna dig och stanna vid din krubba om natten? Kan du spänna vildoxen för plogen till att harva dalen efter dig? Kan du lita på hans stora styrka och lämna arbetet åt honom? Litar du på att han för hem din säd och lämnar den på din tröskplats? Strutshonan flaxar lustigt med vingarna, hon har ej storkens fjädrar och vingar. Hon lämnar sina ägg på marken och låter dem värmas i sanden. Hon glömmer att en fot kan krossa dem, att vilddjur kan trampa på dem. Hon är grym mot sina ungar, som om de inte var hennes. Att hennes möda kan vara förgäves bekommer henne inte, för Gud nekade henne visdom, gav henne inget förstånd. Men när hon skuttar upp till språng, då ler hon åt både häst och ryttare. Är det du som ger hästen styrka? Klär du hans hals med man? Får du honom att hoppa som gräshoppan? Hans stolta frustning skrämmer. Han skrapar i marken och gläds över sin styrka medan han rusar mot vapenmakt. Han ler orädd åt fruktan, ryggar ej tillbaka för svärd. Runt honom rasslar koger bland blänkande spjut och lansar. Han skakar upphetsat när han stormar fram. Han kan ej stå still vid hornets ljud. Han frustar till för hornstöten. Han vädrar strid på avstånd, och kommandorop och härskrin. Är det din visdom som får höken att sväva och breda ut vingarna mot söder? Är det på ditt ord som örnen stiger och bygger sitt näste högt uppe? Han vilar och bor på klippan, på branta klippans fäste. Där spanar han efter byte, hans ögon ser långt i fjärran. Hans ungar frossar på blod. Och där de slagna ligger, där är han. Herren sa till Job: ”Ska den som tvistar med den Allsmäktige förebrå honom? Den som anklagar Gud må svara!” Job svarade Herren: ”Jag är så obetydlig. Vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen. Både en och två gånger har jag talat. Men jag har inget svar att ge, jag har inget att tillägga.” Herren svarade Job ur stormen: Ta dig samman som en man! Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked. Ska du upphäva min rättvisa och fälla mig för att själv bli frikänd? Är du lika stark som Gud? Dånar din röst som hans? Smycka dig då med majestät och glans, klä dig i ära och härlighet. Släpp loss din rasande vrede, förödmjuka alla högmodiga med en blick. Kuva alla högmodiga med en blick, stampa ner de onda på stället! Göm dem alla i stoftet, lås in dem i mörkret. Då ska också jag erkänna att du kan ordna med din egen frälsning. Se på Behemot, som jag skapat liksom dig. Han äter gräs som oxen. Se kraften i hans höfter och styrkan i hans bukmuskler. Hans svans är styv som en ceder och lårsenorna är sammanvävda. Hans ben är som kopparrör och benstommen som järnstänger. Han är främst bland Guds verk, från sin Skapare fick han sitt svärd. Han förses med kost från bergen där alla vilddjuren leker. Han vilar under lotusträd, dold av rör och vass. Lotusträden ger honom skugga, flodens pilträd omger honom. Om än strömmen är vild är han lugn. Om än Jordan forsar mot hans gap är han trygg. Kan någon fånga honom när han är på vakt eller genomborra hans näsa med snaror? Kan du dra upp Leviatan med krok eller binda fast hans tunga med rep? Kan du sätta en lina i hans näsa eller sticka en hake genom hans käke? Skulle han tigga dig om nåd eller tala vänligt till dig? Skulle han sluta avtal med dig så du kan ta honom som slav för alltid? Kan du leka med honom som med en fågel? Låter du dina flickor leda honom i band? Kan fiskarlag köpslå om honom och dela upp honom mellan köpmän? Kan du fylla hans hud med harpuner och hans huvud med fiskespjut? Bär hand på honom, och du ska minnas den striden och aldrig göra om det! Ditt hopp ska grusas! Du blir nedgjord vid blotta åsynen av honom. Ingen är så vildsint som Leviatan när han är uppretad. Så vem sätter sig då upp mot mig? Vem har gett mig något som jag måste betala igen? Allt under himlen tillhör mig. Jag tiger inte om Leviatans lemmar, eller om hans styrka och aktningsvärda gestalt. Vem rycker av honom hans dräkt? Vem närmar sig honom med betsel? Vem kan öppna gapets dörrar, som omges av fasansfulla tänder? Han bär stolt sina rader av sköldar, som är sammanfogade som med sigill. De sluter tätt mot varandra, så att ingen luft tränger in emellan. De är fästa mot varandra, de sitter ihop och kan ej åtskiljas. Hans fnysningar blixtrar av ljus, hans ögon strålar som gryningen. Hans gap sprutar flammor, eldgnistor bryter fram. Hans näsborrar bolmar av rök som från en kokande gryta på elden. Hans andedräkt antänder kol, lågor slår ut från gapet. Hans nacke är hem för styrka. Framför honom dansar kuslighet. Hans hudveck är fasta, de sitter hårt och orubbligt. Hans hjärta är fast som sten, som den nedersta kvarnstenen. När Leviatan reser sig bävar hjältar, i sin förfäran är de utom sig själva. Angriparens svärd har ingen effekt, inte heller spjut, pil eller lans. Han aktar järn som strå, koppar som murket trä. Bågpilar jagar inte iväg honom, slungstenar är för honom som halm. Klubban aktar han som halm, han skrattar åt rasslet av spjut. Hans buk är som skarpa lerskärvor, han spårar dyn som en trösksläde. Han får djupet att koka som en gryta, han skummar havet som när salva kokas. Bakom honom ett skimrande stråk, som om djupet fått silverhår. Leviatan är unik på jorden. Han är skapad utan fruktan. Han ser på allt som är högt. Han är kung över alla stolta. Job svarade Herren: ”Jag vet att du kan göra allt och att dina beslut inte kan omintetgöras. Du sa: ’Vem döljer min plan med oförstånd?’ Jag talade om sådant jag inte begrep, om förunderliga ting jag saknade kunskap om. Du sa: ’Lyssna nu, jag ska tala. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.’ Mina öron hade hört om dig, men nu har mina ögon sett dig. Så därför tar jag tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” Efter att Herren sagt detta till Job, sa han till Elifas från Teman: ”Jag är fruktansvärt vred mot dig och dina båda vänner, för ni har inte talat sant om mig, så som min tjänare Job. Så ta därför sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och frambär dem som brännoffer för er själva. Min tjänare Job ska be för er och jag ska godta hans bön och inte handla mot er efter er dårskap. För ni har inte talat sant om mig, så som min tjänare Job.” Då gick Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama och gjorde som Herren hade sagt till dem. Och Herren godtog Jobs bön. När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom och gav honom dubbelt så mycket som han hade haft förut. Alla Jobs bröder, systrar och vänner från förr kom till honom och intog måltid med honom i hans hem. De visade honom medkänsla och tröst för all ofärd som Herren hade sänt över honom. Var och en gav honom pengar och en guldring. Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början. Han fick 14000 får, 6000 kameler, 1000 par oxar och 1000 åsneston. Han fick sju söner och tre döttrar. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk. Jobs döttrar var vackrast av alla kvinnor i hela landet. Deras far gav dem arv tillsammans med deras bröder. Därefter levde Job 140 år och fick se söner och sonsöner i fyra led. Sedan dog Job, gammal och mätt av dagar. Salig är den man som inte följer de ondas råd, inte står på syndares väg eller sitter bland smädare, utan njuter av Herrens undervisning och mediterar över den dag som natt. Han är lik ett träd planterat vid bäckar. Det är fruktbärande vid rätt tid och dess blad vissnar aldrig. Allt han gör lyckas väl. Så är det inte med de onda. De liknar agnar spridda för vinden. Därför ska de onda slås ut vid domen, syndarna från de rättfärdigas församling. För Herren vakar över de rättfärdigas väg, men de ondas väg leder till undergång. Varför är länderna i uppror? Varför anstiftar folken meningslösa planer? Jordens kungar träder fram och härskarna förenar sig mot Herren och hans Smorde: ”Vi sliter av deras bojor, befriar oss från deras rep!” Han som tronar i himlen skrattar, Herren hånar dem. Sedan talar han till dem i vrede, i raseri slår han dem med skräck: ”Jag har insatt min Kung på Sion, mitt heliga berg.” Jag vill kungöra Herrens beslut. Han sa till mig: ”Du är min Son, jag har i dag fött dig. Begär av mig och jag ger dig länderna i arv och allt på jorden blir ditt. Du ska krossa dem med järnstav, sönderslå dem som lerkärl.” Kungar, var därför visa, jordens domare, låt varna er! Tjäna Herren med fruktan, gläds medan ni skälver. Kyss Sonen! Annars blir han vred och undergång möter er, för hans vrede kan snabbt flamma upp. Saliga är alla som söker skydd hos honom. En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom. Herre, mina fiender är talrika, många angriper mig. Många säger om mig: ”Gud räddar inte honom.” <> Men du, Herre, är en sköld omkring mig, du är min härlighet, du upprättar mig. Jag ropade högt till Herren och han svarade mig från sitt heliga berg. <> Jag lade mig ner och sov, jag vaknade igen, för Herren bistår mig. Jag räds ej tiotusen som angriper mig från alla håll. Res dig, Herre! Rädda mig, min Gud! Du slår alla mina fiender på hakan, du krossar de ondas tänder. Från Herren kommer räddningen. Din välsignelse är över ditt folk. <> En psalm av David. För körledaren, till stränginstrument. Gud, du min rättfärdighet, svara mig när jag ropar! Du som friat mig från nöden, visa mig nåd och hör min bön. Ni män, hur länge ska ni kränka min heder? Hur länge ska ni älska tomhet och främja falskhet? <> Vet att Herren har avskilt den helige åt sig. Herren hör när jag ropar till honom. Var upprörda, men synda inte! På er bädd ska ni reflektera i stillhet. <> Frambär rätta offer och förtrösta på Herren. Många frågar: ”Vem kan skänka oss lycka?” Herre, låt ditt ansikte lysa över oss! Du skänker mitt hjärta mer glädje än de som har korn och vin i överflöd. Rofyllt lägger jag mig ner och sover, för du Herre, endast du, låter mig bo i trygghet. En psalm av David. För körledaren, till flöjtspel. Herre, lyssna till mina ord, tänk på mina suckar. Hör mitt rop om hjälp, min Kung och min Gud, för jag ber till dig. Herre, vid gryningen hör du mig, då lägger jag fram min sak inför dig och vakar. För du är inte en Gud som tycker om ondska, ingen ond har del av dig. Den högmodige kan inte bestå inför din blick. Du hatar alla som lever i ondska. Du utrotar lögnare. Herren avskyr våldsverkare och bedragare. Men jag går med överflöd av din trogna kärlek in i ditt hus. Vänd mot ditt heliga tempel tillber jag dig i fruktan. Herre, led mig i din rättfärdighet på grund av mina motståndare. Gör din väg jämn framför mig. De talar ingen sanning, deras inre är fördärv, deras strupe är en öppen grav, deras tungor smickrar. Gud, förklara dem skyldiga! Låt deras planer bli deras fall. Fördriv dem för alla deras förbrytelser, för de har trotsat dig. Men alla som söker skydd hos dig ska glädjas, de ska jubla för evigt. Du beskyddar dem, och de är lyckliga i dig och älskar ditt namn. För du, Jahve, välsignar den rättfärdige, du omsluter honom med nådens sköld. En psalm av David. För körledaren, till stränginstrument, åttasträngad harpa. Herre, tillrättavisa mig inte i din vrede, straffa mig inte i din vredesglöd. Herre, visa mig nåd, för jag är alldeles matt. Herre, bota mig, för jag har ont i hela kroppen, och min ångest är stark. Herre, hur länge ska detta fortgå? Herre, vänd åter, rädda min själ, fräls mig för din trogna kärleks skull. För ingen minns dig i döden. Vem prisar dig i dödsriket? Jag är helt slut av suckande. Mina tårar dränker min bädd, översköljer min säng vareviga natt. Mina ögon är sorgbeslöjade, mina fiender har fått dem glåmiga. Försvinn ifrån mig, alla ni som lever i ondska! För Herren har hört min gråt, Herren har hört min vädjan, Herren har tagit emot min bön. Alla mina fiender ska bli förödmjukade och ångestfyllda, plötsligt ska de drivas tillbaka förödmjukade. En komposition av David, som han sjöng till Herren med anledning av benjaminiten Kush. Jahve min Gud, jag söker skydd hos dig, rädda och befria mig från alla som ansätter mig. Annars sliter han itu mig likt ett lejon och jag blir uppfläkt utan räddning. Jahve min Gud, om jag gjort detta, om jag handlat orättvist, om jag lönat min vän med ont, - jag som friat den som utan skäl var min ovän - låt då min fiende ansätta och övermanna mig, låt honom förnedra mig och lägga min heder i smutsen. <> Herre, res dig i din vrede, konfrontera mina fienders raseri. För min skull, gå till handling i den dom som du befallt. Låt folken samlas runt dig, trona åter över dem från ovan. Herren dömer folken. Jahve, du Högste, döm mig efter min rättfärdighet och rättrådighet. Låt förbrytarnas ondska få ett slut, men stöd den rättfärdige. För Gud den rättfärdige prövar människans tankar och motiv. Gud den Högste är min sköld, han räddar de rättsinniga. Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen är vred. Om någon inte omvänder sig vässar Gud sitt svärd, och spänner sin båge och siktar. Han har förberett sina dödliga vapen och gör sina pilar brinnande. Lyssna, han bär ondska inom sig, han går havande med illdåd och föder falskhet. Han gräver en djup grop, sedan faller han själv däri. Hans illdåd rammar hans eget huvud, hans råhet drabbar hans egen skalle. Jag tackar Herren för hans rättfärdighet, jag lovsjunger Jahve, den Högstes namn. En psalm av David. För körledaren. Till gittit. Jahve, vår Herre, ditt namn är majestätiskt över hela jorden! Du har brett ut din strålglans över himlen. Från barns och spädbarns mun har du rest ett värn på grund av dina motståndare, för att tysta fiende och hämnare. När jag betraktar din himmel, dina fingrars skapelse, månen och stjärnorna som du placerat där, vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du visar omsorg om honom? Du gjorde honom lite ringare än Gud och krönte honom med ära och majestät. Du lät honom råda över dina händers skapelse, du lade allt under hans fötter: får och oxar, markens vilda djur, himlens fåglar, havets fiskar, allt vad som rör sig i haven. Jahve, vår Herre, ditt namn är majestätiskt över hela jorden! En psalm av David. För körledaren. Till mut-labben. Jag vill tacka Jahve av hela mitt hjärta. Jag vill berätta om alla dina mirakler. Jag vill glädjas och fröjdas i dig. Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste. När mina fiender viker tillbaka faller de och går under inför dig. För du gav mig rätt i min sak. Du satte dig på tronen och avkunnade en rättfärdig dom. Du straffade länderna, du dödade de onda, du utplånade deras namn för evigt. Fienden har mött sitt slut under eviga ruiner, du ödelade deras städer. Minnet av dem är utplånat. Men Herren tronar för evigt och har förberett sin tron för dom. Han dömer världen med rättfärdighet, han dömer folken rättvist. Jahve är en fästning för de förtryckta, en fästning i tider av nöd. De som känner ditt namn förtröstar på dig, för du överger inte dem som söker dig, Jahve. Lovsjung Herren som tronar i Sion, berätta för folken om hans gärningar. Han som hämnas mördare minns offren, han glömmer inte de nödställdas rop. Herre, visa mig nåd! Se hur jag lider av dem som hatar mig. Du lyfter mig bort från dödens portar, så jag kan berätta om alla dina lovvärda gärningar i dottern Sions portar. Jag ska jubla över din frälsning. Folken föll i den grop de hade grävt, i deras dolda nät fångades deras egen fot. Herren har uppenbarat sig: han har verkställt dom. Den onde fångades av sina egna handlingar. Meditera över detta. <> De onda ska hamna i helvetet, alla folk som ignorerar Gud, för den nödlidande ska inte ignoreras för alltid, de utsattas hopp ska aldrig gå om intet. Herre, gå till handling! Låt inte människor segra. Låt folken dömas inför ditt ansikte. Herre, slå dem med fasa! Låt folken begripa att de bara är människor. <> Herre, varför är du så långt borta, varför döljer du dig i tider av nöd? Den onde jagar föraktfullt den utsatte, som fångas av hans smidda planer. För den onde stoltserar över sina lustar. Och han välsignar den girige som Herren föraktar. Den onde är fräck och arrogant. Han varken söker eller tänker på Gud. Han har alltid framgång. Han är helt blind för dina domar. Han fnyser åt alla sina fiender. Han tänker: ”Inget kan rubba mig, släkten komma och gå, men mig ska ingen olycka nå.” Hans mun flödar av förbannelse, falskhet och hot. Under hans tunga finns sattyg och ondska. Han ligger i bakhåll i byarna, han mördar den oskyldige på dolda platser, hans ögon spanar efter den värnlöse, han lurar gömd i snåret likt ett lejon, han lurar för att fånga den utsatte, han fångar honom och drar åt sitt nät. Den värnlöse krossas och bryts ner, besegras av hans styrka. Den onde tänker: ”Gud har glömt och dragit sig undan, han ser det aldrig.” Herre, gå till handling! Gud, slå ner honom! Glöm inte de nödställda. Varför föraktar den onde Gud och tänker att Gud inte kommer att ställa till svars? Men du ser! Dina ögon ser elakhet och trakasseri och du griper in. Den värnlöse anförtror sig åt dig. Du hjälper de faderlösa. Oskadliggör den onde och illvillige, ta itu med hans ondska så det får ett slut! Herren är Kung i all evighet. Folken ska utrotas från hans land. Herre, du hör de nödställdas längtan, du styrker deras hjärtan, du lyssnar noga till dem, du försvarar de faderlösa och förtryckta. Människor, som endast är jord, ska aldrig mer orsaka skräck. Av David. För körledaren. Hos Herren söker jag skydd, så varför säger du till mig: ”Fly som en fågel till berget! Lyssna, de onda spänner bågen, de för pilen mot strängen för att i mörkret skjuta på dem med oförvitliga hjärtan. När grundvalarna bryts ner, vad kan den rättfärdige göra?” Herren är i sitt heliga tempel, Herrens tron är i himlen. Hans ögon iakttar, hans blick prövar varje människa. Herren prövar den rättfärdige. Men han hatar den onde och den som tycker om våld. Han låter det regna snaror över de onda. Brinnande kol, svavel och en glödhet storm får de i sin bägare. För Herren är rättfärdig, han älskar rättfärdiga gärningar. De oförvitliga ska se hans ansikte. En psalm av David. För körledaren, till åttasträngad harpa. Fräls, Herre! För de heliga är borta. Det finns inga pålitliga människor mer. Alla ljuger för varandra, de smickrar och går ej att lita på. Herre, skär av alla smickrande läppar och högmodiga tungor, de som säger: ”Tungan är vår styrka, läpparna är på vår sida, ingen kan råda över oss.” Herren säger: ”De utsatta förtrycks, de nödlidande ropar, därför ska jag nu gå till handling. Jag ska trygga den som föraktas.” Herrens ord är rena ord, likt silver luttrat i degel av jord, renat sju gånger. Herre, du ska bevara dem, du ska för evigt beskydda dem mot detta släkte. De onda dyker upp överallt när det usla upphöjs av människorna. En psalm av David. För körledaren. Herre, hur länge ska du ignorera mig? För evigt? Hur länge ska du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge ska min själ behöva grubbla, mitt hjärta ständigt ängslas? Hur länge ska min fiende triumfera över mig? Jahve min Gud, se mig, svara mig, upplys mina ögon! Annars somnar jag in i döden, och min fiende säger att han besegrat mig, och mina motståndare jublar över mitt fall. Men jag förtröstar på din trogna kärlek, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till Herren, för han har behandlat mig väl. Av David. För körledaren. Dåren tänker i sitt hjärta att det inte finns någon Gud. De är moraliskt fördärvade och beter sig vidrigt. Det finns ingen som gör gott. Herren ser ner från himlen på mänskligheten, för att se om någon är vis, om någon söker Gud. Alla har avvikit. Alla är moraliskt förfallna. Det finns ingen som gör gott, inte en enda. Begriper ondskans hantlangare ingenting? De slukar mitt folk som vore det bröd. Och aldrig anropar de Herren. Då ska de fyllas av fasa, för Gud är med alla rättfärdiga. Ni ville grusa den utsattes planer, men Herren är hans tillflykt. Om det ändå från Sion kom frälsning för Israel! När Herren återupprättar sitt folk ska Jakob jubla och Israel glädjas. En psalm av David. Herre, vem får gästa din tälthelgedom? Vem får vara på ditt heliga berg? Den som lever oklanderligt och rättfärdigt. Den som av hjärtat talar sanning. Den som inte förtalar. Den som inte gör sin nästa något ont. Den som inte förnedrar sin vän. Den som föraktar den förkastade men ärar dem som fruktar Herren. Den som håller sina löften även om det smärtar. Den som inte tar ränta vid utlåning. Den som inte tar mutor som drabbar oskyldiga. Den som lever så står alltid trygg och säker. Ett poem av David. Gud, vaka över mig, för hos dig söker jag skydd. Jag sa till Jahve: ”Du är min Herre, jag har inget gott utom dig.” Vad gäller de heliga i landet, de är förträffliga och jag älskar dem. De som ränner efter andra gudar får sorg i överflöd. Jag tänker inte utgjuta deras dryckesoffer av blod eller ta deras namn på mina läppar. Herre, du är min arvedel och min bägare. Du ger vad som tillhör mig. Ljuvliga platser föll på min lott, ja, en vacker andel. Jag prisar Herren min rådgivare, ja, om natten korrigerar mig samvetet. Jag har alltid Herren för ögonen. Eftersom han är på min högra sida står jag trygg och säker. Därför är jag hjärteglad, hela mitt inre jublar. Också min kropp har ro, för du ska inte lämna mig åt dödsriket eller låta din helige uppleva förgängelsen. Du visar mig livets väg. I din närvaro är glädjens fullhet, vid din högra sida är evig ljuvlighet. En bön av David. Herre, hör min rättfärdiga vädjan. Ge akt på mitt rop! Lyssna till min oförfalskade bön. Låt min dom komma från dig, du vars ögon ser vad som är rätt. Du har rannsakat mitt hjärta, du har besökt mig under natten, du har prövat mig och inget funnit. Jag har beslutat att inte tala osunt. Vad än människor gjorde så har jag - efter din befallning - undvikit våldets väg. Jag har troget gått dina vägar, jag har inte snubblat. Jag ropar till dig för du ger mig svar. Gud, lyssna noga till mig, hör min bön, visa din förunderliga kärlek! De som söker skydd hos dig räddar du från dem som trotsar din starka hand. Vakta mig som din ögonsten. Hölj mig i dina vingars skugga från de onda som ansätter mig, mina dödsfiender som omger mig. De är känslokalla och arroganta. De angriper mig vart jag går, deras avsikt är att slå mig till marken. Han är som ett lejon redo att riva, ett ungt lejon dold i snåret. Herre, gå till handling! Bemöt och slå ner honom! Fräls mig från den onde med ditt svärd, fräls mig från dem genom din styrka, Herre, från världens människor som får sitt i detta liv. Du fyller deras magar med ditt förråd, och de får bortskämda söner vars barn ärver allt deras överflöd. Men jag, jag ska förklarad rättfärdig få se ditt ansikte. När jag vaknar ska jag få njuta av din gestalt. För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng till Herren denna sång den dag då Herren räddade honom från alla hans fiender och från Saul. Han sa: Jag älskar dig, Herre, min styrka. Herren är min klippa, min borg, min räddare, min Gud, mitt berg, min tillflykt, min sköld, min starka frälsning, min fästning. Jag ropade till Herren, som är värd att lovprisas, och jag frälstes från mina fiender. Dödens rep omslöt mig, fördärvets floder fasade mig, dödsrikets rep omslingrade mig, dödens fällor låg framför mig. Jag anropade Herren i min nöd, jag ropade till Gud om hjälp. Från sitt tempel hörde han mig, mitt rop nådde hans öron. Då blev en kraftig jordbävning, bergens grundvalar skakade häftigt. För han var fruktansvärt vred. Rök från hans näsa, förtärande eld från hans mun, glödande kol flammade från honom. Han delade på himlen och steg ner, med svarta moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, på vindens vingar hastade han fram. Han dolde sig inne i mörkrets tält, i svarta regntunga skyar. Från strålglansen framför honom utgick tjocka moln, hagel och brinnande kol. Herren dundrade i himlen, den Högste lät sig höras genom hagel och brinnande kol. Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar flamma och förvirrade dem. Flodbäddar blev synliga, jordens grundvalar blottlades, för din bestraffning Herre, då du fnyste av vrede. Från höjden grep han min hand, drog mig upp ur väldiga vatten. Han frälste mig från min starke fiende och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga. De angrep mig på min olycksdag, men Herren var mitt stöd. Han förde mig ut till frihet, han frälste mig eftersom han älskar mig. Herren lönade min rättfärdighet, han belönade mitt fläckfria liv. För jag har hållit mig på Herrens vägar och inte i ondska avvikit från min Gud. Jag tänkte på alla hans förordningar, jag övergav inte hans föreskrifter. Jag var oförvitlig inför honom, jag avhöll mig från att synda. Därför belönade Herren min rättfärdighet, mitt fläckfria liv inför hans ögon. Du är helig mot den helige, oförvitlig mot den oförvitlige, ren mot den rene. Men du är lömsk mot den perverse. Du frälser de utsatta, men förödmjukar de arroganta. Du tänder min lykta, Jahve min Gud lyser upp mitt mörker. Med dig stormar jag mot en formering, med dig rusar jag över vallen. Guds väg är fullkomlig, Herrens ord är rent. Han är en sköld för alla som söker skydd hos honom. För vem är Gud om inte Jahve, vem är en klippa om inte vår Gud? Gud rustar mig med styrka så att jag vandrar oklanderligt. Han ger mig hjortens snabba fötter och för mig upp på trygga höjder. Han tränar mina händer för krig, mina armar att spänna kopparbågen. Du ger mig din frälsning som sköld, din högra hand styrker mig, din hjälpsamhet gör mig stor. Du breddar min vandrings väg, mina fötter står stadigt. Jag förföljde och hann upp mina fiender, jag återvände inte förrän de var slagna. Jag hade ihjäl dem och de blev liggande, fallna under mina fötter. Du iklädde mig krigets styrka. Du kuvade mina angripare inför mig, du böjde mina fienders nackar för mig, och jag förintade dem som hatade mig. De skrek, men ingen hjälpte. Och de ropade förgäves till Herren. Jag finmalde dem till stoft för vinden, jag slängde ut dem likt gatans smuts. Du räddade mig från stridslystna folk. Du satte mig till huvud över länderna, okända folkslag blev mina tjänare. De får höra om mig, och genast lyder de och kommer krypande till mig. Främlingar sjunker ihop och kommer darrande ur sina fästen. Herren lever! Lov och pris till min klippa, upphöjd är Gud min Frälsare! Han är den Gud som ger mig hämnd, lägger folken under mig, frälser mig från mina fiender, lyfter mig över mina motståndare, räddar mig från våldsmannen. Jahve, därför vill jag prisa dig bland folken och lovsjunga ditt namn! Han ger sin kung väldiga segrar och visar trogen kärlek mot sin smorde, mot David och hans ätt till evig tid. En psalm av David. För körledaren. Rymden förkunnar Guds härlighet, himlavalvet kungör hans händers verk. Dag efter dag strömmar talet ut, natt efter natt uppenbaras kunskap. Det hörs ej ljud eller språk, inget kan höras. Ändå går deras budskap ut till hela jorden, deras ord till världens ände. I himlen har han rest ett tält för solen, likt en brudgum lämnar den sin kammare, som en mästare gläds den över sin bana. Den reser sig och löper sin kretsgång till himlens båda ändar. Inget undkommer solens värme. Herrens undervisning är oklanderlig och förnyar själen. Herrens budskap är trovärdigt och skänker visdom åt de enkla. Herrens påbud är rätta och gläder hjärtat. Herrens befallningar är klara och upplyser ögat. Herrens fruktan är ren och varar för evigt. Herrens förordningar är sanna och fullständigt rättfärdiga. De är mer åtråvärda än guld, än överflöd av renaste guld. De är sötare än honung, sipprande honung. Genom dem varnas din tjänare. Det ger stor lön att hålla dem. Vem kan begripa sina felsteg? Frikänn mig från omedvetna synder. Och bevara din tjänare från medvetna synder, låt dem inte få makt över mig. Då blir jag oförvitlig och frikänd från grov förbrytelse. Låt mina ord och mina inre tankar behaga dig Herre, du min klippa och återlösare. En psalm av David. För körledaren. Må Herren svara dig på nödens dag, må namnet Jakobs Gud trygga dig. Må han sända dig hjälp från helgedomen och styrka dig från Sion. Må han minnas alla dina offer och ta emot ditt brännoffer. <> Må han ge vad ditt hjärta önskar och låta dina planer lyckas väl. Vi ska jubla över din seger och lyfta fanan i vår Guds namn! Må Jahve uppfylla alla dina önskningar. Jag vet nu att Herren ger seger åt sin smorde. Han svarar honom från sin heliga himmel med kraftfull seger av sin starka hand. Andra förlitar sig på vagnar och hästar, men vi förlitar oss på Jahve, vår Guds namn. De segnar ner och faller, men vi reser oss och står stadigt. Herre, ge seger åt kungen! Svara oss den dag vi ropar. En psalm av David. För körledaren. Herre, kungen gläds över din styrka, han jublar högt över din seger. Du gav vad hans hjärta ville ha, du nekade ej hans läppars önskan. <> Du mötte honom med goda välsignelser, du satte en krona av rent guld på hans huvud. Han bad dig om liv, du gav honom dagar som varar i all evighet. Hans ära är stor genom din seger, du klär honom i glans och majestät. Du gör honom till evig välsignelse, du gör honom överlycklig i din närvaro. För kungen förtröstar på Herren. Genom den Högstes trogna kärlek står han trygg och säker. Din hand drabbar alla dina fiender, din starka hand drabbar dem som hatar dig. Du sätter dem som i en brinnande ugn när du visar dig. Herren förtär dem i sin vrede, eld slukar dem. Du utplånar deras livsfrukt från jorden, deras efterkommande från mänskligheten. Fastän de vill dig illa och smider planer så lyckas de inte. För du får dem på flykt, du riktar din båge mot deras ansikten. Herre, var upphöjd i din styrka! Vi vill sjunga och spela om din makt. En psalm av David. För körledaren. Till ”Gryningens hind”. Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jag stönar och klagar, men min hjälp är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, om natten, men jag får ingen ro. Men du är helig och tronar över Israels lovsånger. Våra fäder förtröstade på dig, de förtröstade och du räddade dem. De ropade till dig och frälstes, de förtröstade på dig och blev inte besvikna. Men jag är en mask och inte en människa, vanärad av människor och föraktad av folk. Alla som ser mig hånskrattar åt mig, de grimaserar och skakar på huvudet: ”Anförtro dig åt Herren! Låt Herren befria och rädda honom, för Herren älskar ju honom!” Ändå var det du som förlöste mig, du tryggade mig vid min mors bröst. På dig blev jag kastad från födseln, du är min Gud från moderlivet. Var mig nära, för nöd står för dörren och det finns ingen som hjälper. Mängder av tjurar omringar mig, kraftiga oxar från Bashan omger mig. Likt ett rovgirigt och rytande lejon spärrar de upp gapet mot mig. Mitt liv hälls ut som vatten och alla mina ben är ur led. Mitt hjärta är som vax, det smälter inom mig. Min kraft är uttorkad som en lerskärva, min tunga fastklibbad i munnen. Du lägger mig i dödsmullen. Hundar kretsar runt mig, en ondskans hop omger mig. De genomborrar mina händer och fötter. Jag kan räkna alla mina ben. De stirrar intensivt på mig. Mina plagg delar de upp mellan sig, de kastar lott om mina kläder. Men du, Herre, kom mig nära. Min hjälp, skynda att bistå mig! Rädda mitt liv från svärdet, mitt enda liv från hundarnas makt. Fräls mig från lejonets gap, från vilda tjurars horn. Du svarade mig! Jag ska proklamera ditt namn för mina bröder, jag ska prisa dig i församlingens mitt. Ni som fruktar Jahve, prisa honom! Alla Jakobs ättlingar, upphöj honom! Alla Israels ättlingar, visa honom vördnad! För han varken föraktade eller avskydde den utsatte i hans nöd. Herren dolde inte sitt ansikte för honom utan lyssnade när han ropade till honom. Du är min lovsångs källa i den stora församlingen. Jag vill hålla mina löften inför dem som fruktar dig. De fattiga ska äta och bli mätta. De som söker Herren ska prisa honom. Era hjärtan ska leva för evigt. Hela jordens vidd ska minnas och vända om till Herren. Alla folk och släkten ska falla ner inför dig. För kungamakten tillhör Herren, han regerar över folken. Alla välbärgade på jorden ska inta måltid och böja sig ner. Alla som är på väg att bli mull och som står vid livets slut ska knäböja inför honom. De efterkommande ska tjäna honom, kommande släkten ska få höra om Herren. För ett framtida folk ska de komma och proklamera hans rättfärdighet - att han har gjort det! En psalm av David. Herren är min herde, jag saknar inget. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till rogivande vatten. Han förnyar min själ. Han leder mig på rättfärdighetens vägar för sitt namns skull. Även om jag går i dödsskuggans dal räds jag inget ont, för du är med mig, din käpp och stav tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja. Min bägare flödar över. Sannerligen, godhet och kärlek ska följa mig alla mina dagar, och jag ska bo i Herrens hus för all framtid. En psalm av David. Jorden och allt som finns där, världen och de som bor där, allt tillhör Herren. För han har grundlagt jorden på havet och fäst den på strömmande vatten. Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får stå på hans heliga plats? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte ger sig hän åt lögn och inte ger falska löften. Han får Herrens välsignelse, och rättfärdighet från Gud sin Frälsare. Sådant är det släkte, Jakobs släkte, som söker honom, söker ditt ansikte. <> Öppna er, ni portar, lyft upp er, ni eviga dörrar, låt ärans Konung träda in! Vem är denne ärans Konung? Herren, stark och mäktig, Herren, mäktig i strid. Öppna er, ni portar, lyft er, ni eviga dörrar, låt ärans Konung träda in! Vem är han, denne ärans Konung? Härskarornas Herre, han är ärans Konung. <> Av David. Herre, jag ger mig helt åt dig. Min Gud, jag förtröstar på dig. Låt mig inte bli förödmjukad, låt inte mina fiender triumfera över mig. Sannerligen, ingen som väntar på dig ska bli förödmjukad. Men de falska ska stå förödmjukade med tomma händer. Herre, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och undervisa mig, för du är Gud, min Frälsare. Jag väntar på dig hela dagen. Herre, tänk på din barmhärtighet och din trogna kärlek som är från uråldrig tid. Tänk inte på min ungdoms synder och mina förbrytelser. Tänk på mig i din trogna kärlek för din godhets skull, Herre. Herren är god och rättfärdig, därför visar han syndare vägen. Han leder de ödmjuka att handla rätt och lär dem sin väg. Alla Herrens vägar är kärlek och sanning, för dem som håller hans förbund och hans lagbud. Jahve, för ditt namns skull, förlåt mig min stora synd. Varje man som fruktar Herren ska bli visad den väg han ska välja. Hans själ ska förbli blomstrande och hans ätt ska ärva landet. Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, och han gör sitt förbund känd för dem. Min blick är alltid riktad mot Herren, för han befriar min fot ur nätet. Vänd dig till mig och visa mig nåd, för jag är ensam och bedrövad. Mitt hjärtas ångest bara växer, för mig ut ur min pina. Se mitt elände och min olycka och förlåt mig alla mina synder. Se mina många fiender och deras våldsamma hat mot mig. Skydda mitt liv och befria mig! Låt mig inte bli förödmjukad, för jag söker skydd hos dig. Låt rättrådighet och rättsinne beskydda mig, för jag väntar på dig. Gud, befria Israel från all nöd! Av David. Herre, frikänn mig, för jag har levt rättrådigt. Och jag har orubbligt förtröstat på Herren. Herre, rannsaka och granska mig, pröva mitt hjärta, mitt inre. För jag har din trogna kärlek för ögonen och lever i din sanning. Jag sitter inte bland lögnare och umgås inte med falska människor. Jag hatar de ondsintas hop och jag vägrar sitta bland de onda. Jag tvår mina händer i oskuld och går runt ditt altare, Herre, för att låta tacksägelse höras och för att berätta om alla dina mirakler. Herre, jag älskar huset där du bor, den plats där din härlighet är. Fös inte ihop mig med syndare, mitt liv med mördare. De bär på ondska och högerhanden är full av mutor. Men jag lever rättrådigt. Befria mig och visa mig nåd. Jag står på jämn mark. Jag ska prisa Herren i församlingarna. Av David. Herren är mitt ljus och min frälsning, vem skulle jag frukta? Herren skyddar mitt liv, vem skulle jag rädas? När onda människor, mina fiender och motståndare, vill göra slut på mig, då ska de snubbla och falla. Om en krigshär omringar mig räds ändå inte mitt hjärta. Om krig bryter ut mot mig är jag ändå förtröstansfull. Jag har bett Herren om en sak, en längtan har jag: att få bo i Herrens hus alla mina dagar, vila mina ögon på Herrens ljuvlighet och reflektera i hans tempel. För han gömmer mig i sin hydda på den onda dagen. Han döljer mig på skyddad plats i sin tälthelgedom. Han lyfter mig upp på klippan. Nu går jag med högburet huvud bland mina fiender omkring mig. Och i hans tälthelgedom ska jag bära fram jublets offer. Jag ska sjunga och spela för Herren. Herre, lyssna när jag ropar, visa mig nåd och svara mig! Mitt hjärta följer din maning: ”Sök mitt ansikte!” Herre, jag söker ditt ansikte. Dölj inte ditt ansikte för mig, stöt inte bort din tjänare i vrede. Gud, min Frälsare, du som varit min hjälpare, lämna och överge mig inte. För min far och mor har lämnat mig, men Herren ska ta hand om mig. Herre, lär mig din väg. Led mig på en jämn stig på grund av mina motståndare. Ge mig inte åt mina fienders vilja, för falska vittnen står upp mot mig och de andas våld. Det är min tro att jag ska få se Herrens godhet i de levandes land. Vänta på Herren, var stark och tapper i ditt hjärta, vänta på Herren! Av David. Herre, jag ropar till dig! Min klippa, svara inte med tystnad. Om du förblir tyst mot mig blir jag lik dem som gått i graven. Lyssna till min vädjan när jag ropar till dig om hjälp, när jag lyfter mina händer mot det allra heligaste i din helgedom. Släpa inte bort mig med de onda som begår illdåd. De talar vänligt med sin nästa men har ondska i hjärtat. Vedergäll dem för vad de gjort, för alla deras onda handlingar, för allt de sysslat med. Ge dem vad de förtjänar! För de ignorerar Herrens gärningar, hans händers verk. Herren ska riva ner dem och aldrig mer bygga upp dem. Lov och pris till Herren, för han har hört min vädjan! Herren är min styrka och min sköld. Mitt hjärta förtröstade på honom och han hjälpte mig. Därför jublar mitt hjärta, jag tackar honom med min sång. Herren är sitt folks styrka. Han är ett frälsningens skydd för sin smorde. Fräls ditt folk och välsigna dem som tillhör dig. Var deras herde och bär dem för evigt. En psalm av David. Ge åt Jahve, ni änglavarelser, ge åt Herren ära och makt! Ge Jahve den ära hans namn ska ha, tillbe Herren i helig skrud. Herrens röst ljuder över vattnen, härlighetens Gud dundrar, Herren är över de väldiga vattnen. Herrens röst är kraftfull, Herrens röst är majestätisk. Herrens röst knäcker cedrarna, Herren knäcker Libanons cedrar. Han får Libanon att hoppa som en kalv, Sirjons berg som en ung vildoxe. Herrens röst splittrar flammande blixtar. Herrens röst får öknen att skälva, Herren får Kadesh öken att skälva. Herrens röst får hindar att kalva, och den kalhugger skogarna. Och allt i hans tempel säger: ”Ära!” Herren tronade över floden, Herren tronar som Kung för evigt. Herren ger makt åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med fred och välgång. Av David. En psalmsång för tempelinvigningen. Herre, jag upphöjer dig! För du lyfte mig upp och lät ej mina fiender glädjas över mig. Jahve min Gud, jag ropade till dig och du helade mig. Herre, du förde mig upp från dödsriket. Du höll mig vid liv medan andra for ner i graven. Sjung till Jahve, ni hans heliga, och tacka när ni tänker på hans helighet. För hans vrede varar ett ögonblick, hans välvilja ett helt liv. Gråt gästar om natten, men fröjderop om morgonen. När det gick mig väl sa jag: ”Jag ska alltid stå trygg och säker.” Herre, i din välvilja lät du mig stå som en fast klippa. Sedan dolde du ditt ansikte och jag blev skräckslagen. Herre, jag ropade till dig, jag bad till Herren om nåd: ”Till vilken nytta spills mitt blod och jag går i graven? Kan mullen prisa dig eller kungöra din trofasthet? Herre, lyssna och visa mig nåd, Herre, hjälp mig du!” Du vände min sorg till dans. Du tog av mig säcken och iklädde mig glädje. Därför ska min själ lovprisa dig och inte tystna. Jahve min Gud, jag vill tacka dig för evigt! En psalm av David. För körledaren. Herre, jag söker skydd hos dig, låt mig aldrig bli förödmjukad. Befria mig i din rättfärdighet. Lyssna noga till mig, skynda att rädda mig! Var mig en skyddande klippa, en stark frälsande borg. Ja, du är min klippa och min borg. Du leder och styr mig för ditt namns skull. Du tar mig ur det nät som de dolt för mig, för du skyddar mig. I din hand anförtror jag min ande. Jahve, sanningens Gud, du befriar mig. Jag hatar dem som klänger vid tomma avgudar. Själv förtröstar jag på Herren. Jag vill jubla av glädje över din trogna kärlek, för du såg mitt lidande. Du visste om min själs ångest. Du la mig inte i fiendehand, du gav mina fötter frihet. Herre, visa mig nåd, för jag är i nöd. Mina ögon förtärs av sorg, så även själ och kropp. Mitt liv är märkt av ängslan, mina år av suckan. Jag är kraftlös på grund av min synd, och mina ben förtärs. Alla mina fiender vanärar mig, särskilt mina grannar. Och mina vänner räds mig, de som ser mig på gatan viker undan. Jag är glömd, lik en avliden som ingen tänker på. Jag är som ett krossat lerkärl. För jag hör hur hopen viskar. De konspirerar mot mig och vill ta mitt liv. ”Det är terror från alla håll!” Men jag förtröstar på dig, Jahve, jag säger: ”Du är min Gud.” Min tid ligger i din hand. Rädda mig från mina fiender som jagar mig! Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, fräls mig i din trogna kärlek. Herre, låt mig inte bli förödmjukad, för jag ropar till dig. Låt de onda bli förödmjukade, tysta dem i dödsriket. Slut lögnaktiga läppar, de som i arrogans och förakt talar oförskämt mot den rättfärdige. Hur överflödar inte din godhet som du lagrat åt dem som fruktar dig! Inför människors åsyn gör du detta för dem som söker skydd hos dig. I din närvaros beskydd gömmer du dem från människors list. Du döljer dem på skyddad plats undan ilskna tungor. Lov och pris till Herren, för mirakulöst visade han mig sin trogna kärlek i belägrad stad! Jag sa i min ängslan: ”Jag är bortstött från din närhet.” Men du hörde min vädjan när jag ropade till dig om hjälp. Älska Herren, alla hans heliga! Herren bevarar de trofasta, men vedergäller hårt de arroganta. Var starka och tappra i era hjärtan, alla ni som väntar på Herren! Av David. Undervisning. Salig är den vars förbrytelser är förlåtna, vars synder är begravda. Salig är den människa som Herren inte tillräknar synd, och vars ande är utan falskhet. Så länge jag teg var jag matt och svag, jag suckade dagen lång. För dag och natt låg din hand tung på mig. Min livskraft torkade ut som i sommarhetta. <> Då erkände jag min synd för dig och dolde inte min skuld. Jag sa: ”Jag vill bekänna mina förbrytelser för Herren.” Och du förlät mig min syndaskuld. <> Därför ska alla heliga be till dig när du är att finna. Sannerligen, när väldiga vatten hotar ska det inte nå dem. Du är mitt gömställe, du beskyddar mig från nöd. Du omsluter mig med befrielsens glädjerop. <> ”Jag ska lära och undervisa dig om den väg du ska vandra. Jag ska ge dig råd medan min blick vilar på dig.” Var inte som oförståndig häst eller mula! De måste tämjas med tygel och betsel för att komma dig nära. Den ondes plågor är många. Men Herrens trogna kärlek omsluter den som förtröstar på honom. Ni rättfärdiga, var glada i Herren och fröjda er! Jubla, alla ni rättsinniga! Ni rättfärdiga, jubla i Herren! Lovsång är naturligt för de rättsinniga. Tacka Herren med lyra, spela för honom på tiosträngad harpa. Sjung för honom en ny sång, spela vackert under jubelrop. För Herrens ord är oklanderligt och alla Guds gärningar är trofasta. Gud älskar rättfärdighet och rättvisa. Jorden är full av Herrens trogna kärlek. Rymden skapades genom Herrens ord, alla himlakroppar genom hans utandning. Han samlade havsvattnet på ett ställe och lagrade djupen. Hela världen må frukta Herren, alla på jorden må vörda honom, för han talade, och det blev till, han befallde, och där stod det. Herren kullkastar ländernas avsikter, han hindrar folkens planer. Herrens avsikt står för evigt, hans hjärtas planer för alla släkten. Saligt är det land vars Gud är Jahve, det folk han utvalt att tillhöra honom. Herren blickar ner från himlen, han ser på människosläktet. Där han tronar iakttar han människorna på jorden. Han som format allas hjärtan betraktar alla deras gärningar. En kung räddas ej genom stor armé. En krigare undkommer ej genom stor kraft. Hästar kan inte trygga segern, deras kraftfullhet kan inte rädda. Men Herrens öga vilar på dem som fruktar honom, dem som väntar på hans trogna kärlek, att han ska rädda dem från döden, och hålla dem vid liv genom hungersnöd. Vår själ väntar på Jahve, han är vår hjälp och sköld. Vårt hjärta gläds i honom, för vi förtröstar på hans heliga namn. Jahve, låt din trogna kärlek vila över oss, för vi väntar på dig. Av David, när han spelade vansinnig inför Abimelek, som drev bort David så att han kom undan. Jag ska alltid prisa Herren, ständigt lovsjunga honom. Jag vill vara stolt i Herren. Detta ska de ödmjuka med glädje höra. Lovsjung Jahve med mig, låt oss tillsammans upphöja hans namn! Jag sökte Herren och han svarade mig. Han befriade mig från alla rädslor. De som ser på honom strålar, deras ansikten rodnar ej av skam. Den utsatte grät. Herren hörde, och frälste honom ur all hans nöd. Herrens utsände slår läger omkring dem som fruktar honom, och räddar dem. Smaka och upplev att Herren är god. Salig är den man som söker skydd hos honom. Frukta Herren, ni hans heliga, de som fruktar honom saknar inget. Unglejon kan lida nöd och svälta, men de som söker Herren saknar inget gott. Söner, kom och lyssna på mig, jag vill lära er att frukta Herren. Är du en man som tycker om livet och vill se goda dagar? Då ska du vakta din mun och inte tala ont och falskt. Undvik ondska och gör gott, sök och eftersträva harmoni. Herrens ögon följer de rättfärdiga och hans öron hör deras rop. Men Herren ser strängt på dem som lever i ondska, han utplånar deras minne från jorden. När de rättfärdiga ropar lyssnar Herren och befriar dem ur all nöd. Herren är nära krossade hjärtan, han hjälper de i anden nedbrutna. Den rättfärdige får lida mycket, men Herren räddar honom från allt. Han bevarar varje ben i hans kropp, inte ett enda är brutet. Ondska har ihjäl de onda. Och de som hatar den rättfärdige ska straffas. Herren befriar sina tjänares själar. Ingen som söker skydd hos honom ska straffas. Av David. Herre, bekämpa mina motståndare, attackera mina angripare! Grip liten och stor sköld, res dig och kom till min hjälp. Använd spjut och stridsyxa mot dem som jagar mig. Säg till mig: ”Jag är din frälsning.” Låt dem som vill göra slut på mig bli förödmjukade och vanärade. Låt dem som vill mig ont vika tillbaka förnedrade. Låt dem bli som agnar för vinden när Herrens utsände fördriver dem. Låt deras väg bli mörk och hal när Herrens utsände jagar dem. Utan skäl dolde de för mig sitt nät, utan skäl grävde de en grop för mig. Låt plötslig undergång ramma honom! Låt nätet han dolde fånga honom så han faller till egen undergång. Då ska jag glädjas i Herren, jubla över hans frälsning. Hela mitt inre ska säga: ”Herre, vem är som du? Du som räddar den svage från den starke, den svage och nödlidande från rånaren?” Ondsinta vittnen träder fram, de förhör mig om okända ting. De lönar gott med ont. Jag är ensam och sörjande. Men när de var sjuka klädde jag mig i säckväv. Jag plågade mig med fasta och bad oupphörligt. Det var som gällde det en vän eller bror, som begrät jag min mor. Bedrövad sörjde jag klädd i svart. Men när jag föll kom de samman och skrattade. Okända plågoandar kom samman mot mig, de sargade min själ utan uppehåll. Som gudsfientliga gycklare vid fester grimaserar de ilsket mot mig. Herre, hur länge ska du se på? Rädda mig från deras härjningar, mitt enda liv från lejonen. Jag vill tacka dig i den stora församlingen, i folkmängden vill jag prisa dig. Låt inte mina falska fiender glädjas över mig, låt inte de som hatar mig utan skäl göra hånfulla miner. För de talar inte vänligt. Och de tänker ut bedrägliga ting mot de fridfulla i landet. De gapar mot mig och påstår hånfullt att de såg det. Herre, du såg. Var inte tyst. Herre, var mig nära. Vakna och res dig till mitt försvar. Min Gud och min Herre, för min talan. Jahve min Gud, döm mig efter din rättfärdighet. Låt dem inte få glädjas över mig. Låt dem inte få tänka: ”Utmärkt! Det blev som vi ville.” Låt dem inte få säga: ”Vi slukade honom!” Låt dem som gläds åt min olycka bli förödmjukade och skamsna. Låt dem som bröstar upp sig mot mig bli iklädda skam och vanära. Låt dem som uppskattar min rättfärdighet få jubla och glädjas. Låt dem alltid säga: ”Stor är Herren, som vill att det går väl för sin tjänare!” Och jag ska tala om din rättfärdighet, och prisa dig hela dagen. Av David, Herrens tjänare. För körledaren. Ett budskap har lagts på mitt hjärta om den ondes förbrytelser: Han bryr sig inte om att frukta Gud. Han är alltför egenkär för att upptäcka och hata sin synd. Hans ord är ondska och falskhet. Han har övergett visdom och godhet. Han smider hemska planer på sin bädd. Han slår in på en destruktiv väg. Han tar inte avstånd från det onda. Herre, din trogna kärlek når till himlen, din trofasthet når till skyarna. Din rättfärdighet är som mäktiga berg, din rättvisa som väldiga hav. Herre, du hjälper människor och djur. Gud, hur dyrbar är inte din trogna kärlek! Människor finner tillflykt i dina vingars skugga. De mättas av överflödet i ditt hus, du låter dem dricka av din njutnings flod. För hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. Bred ut din trogna kärlek över dem som känner dig, din rättfärdighet över de oförvitliga. Låt inte de arroganta trampa på mig, låt inte de onda fördriva mig. Där ligger de onda slagna, nedkastade och oförmögna att resa sig. Av David. Gräm dig inte över de onda, avundas inte dem som gör illa. För strax vissnar de som gräset och slokar som grönskan. Förtrösta på Herren och lev i godhet, bo i landet och odla tillit. Ha din glädje i Herren och han ska uppfylla ditt hjärtas önskan. Anförtro din livsväg åt Herren, förtrösta på honom och han ska verka. Han ska låta din rättfärdighet stråla, din rättvisa sak som middagens sken. Meditera tyst inför Herren och vänta på honom. Gräm dig inte över den framgångsrike, den som lever ut sina onda planer. Stilla din ilska och undvik raseri, gräm dig inte, det för ont med sig. För de onda ska utplånas, men de som väntar på Herren ska ärva landet. En kort tid och den onde är borta. Du letar där han var, men han finns ej mer. Men de ödmjuka ska ärva landet och få glädjas av välgång i överflöd. Den onde konspirerar mot den rättfärdige i vrede och hat. Men Herren skrattar åt honom, för han vet att hans dag kommer. De onda drar svärdet och spänner bågen. De vill fälla den bedrövade och nödlidande, slakta den som lever oförvitligt. Svärdet ska in i deras eget hjärta, bågen ska brytas av. Det lilla som den rättfärdige har är bättre än överflödet hos de många onda. För de ondas makt ska brytas, men Herren bistår de rättfärdiga. Herren vet allt om de oförvitligas dagar. Och deras arv består för evigt. De ska inte bli besvikna i svåra tider, när svält kommer har de tillräckligt. Men de onda ska förgås. Herrens fiender försvinner likt ängens blomsterprakt, de försvinner som en rökpuff. Den onde lånar utan att betala igen. Den rättfärdige är generös och givmild. För Herrens välsignade ska ärva landet, men hans förbannade ska utplånas. Herren har förberett en mans steg och gläds över hans väg. Han må snubbla, men faller inte, för Herren håller hans hand. Varken som ung eller gammal har jag sett en rättfärdig övergiven, eller hans barn tigga om bröd. Han är alltid generös och lånar ut, och hans barn är välsignade. Undvik det onda och lev i godhet och du ska få bo kvar för alltid. För Herren älskar rättvisa. Han överger inte sina heliga, de är bevarade för evigt. Men de ondas barn ska utplånas. De rättfärdiga ska ärva landet och bo där för evigt. Den rättfärdige talar visdomsord, från hans tunga ljuder rättvisa. Guds undervisning är i hans hjärta, han står orubblig. Den onde lurar på den rättfärdige och försöker döda honom. Men Herren ska inte lämna honom i den ondes makt eller fördöma honom i rätten. Vänta på Herren och följ hans väg. Han ska upphöja dig till att ärva landet. Och du ska få se de onda utplånas. Jag såg en ond och hänsynslös man, lik ett yvigt, frodigt och rotfast träd. Han passerade, och plötsligt fanns han ej mer. Jag sökte honom förgäves. Se på den rättrådige, betrakta den oförvitlige, för fridens man har en framtid. Men alla syndare ska utrotas, de ondas framtid huggs av. De rättfärdigas frälsning kommer från Herren, han är deras skydd i nödens tid. Herren hjälper och befriar dem. Han befriar dem från de onda och frälser dem, för de söker skydd hos honom. En psalm av David. Till påminnelse. Herre, tillrättavisa mig inte i din vrede, straffa mig inte i din vredesglöd. För dina pilar har trängt in i mig, din hand ligger tung på mig. Hela min kropp är i obalans på grund av din vrede, hela mitt inre är trasigt på grund av min synd. Mina synder sköljer över mig, de är mig en börda för tung att bära. Jag har sår som stinker och varar sig på grund av min dårskap. Jag är förtvivlad och deprimerad, jag går sörjande dagen lång. Mina höfter brinner av smärta, hela min kropp är i obalans. Jag är helt kraftlös och nedbruten, jag skriker i hjärteångest. Herre, du känner all min längtan, min suckan är inte dold för dig. Mitt hjärta rusar, min kraft sviker, och jag kan knappt se. Mina vänner och grannar undviker min plåga, mina närmaste står på avstånd. De som vill ta mitt liv gillrar fällor, de som vill mig ont hotar med undergång, de konspirerar om förräderi dagen lång. Men jag är lik en döv, hör inget, lik en stum, säger inget. Ja, jag är lik en man som inte hör, och jag förmår inte ge svar på tal. Men jag väntar på dig, Jahve. Du, Herre min Gud, ska svara. Jag sa: ”Låt dem inte skratta åt mig eller förhäva sig över mig när jag snavar.” För jag är nära att falla, och min plåga är ständigt närvarande. Jag bekänner min skuld, jag sörjer över min synd. Men mina fiender är vitala och starka, och många hatar mig utan anledning. De som lönar gott med ont ogillar mig eftersom jag strävar efter godhet. Jahve, överge mig inte, min Gud, var mig nära! Herre, min Frälsare, skynda till min hjälp! En psalm av David. För körledaren. Till Jedutun. Jag sa: ”Jag vill vaka över mitt liv och inte synda med min tunga. När de onda är i min närhet vill jag låsa munnen.” Jag sa inte ett ljud, inte ens något gott. Men min smärta bara växte, ångesten var svår, det brann som eld medan jag suckade. Till sist talade jag ut: ”Herre, låt mig förstå att jag ska dö, att mina dagar är utmätta. Hjälp mig inse min förgänglighet. Du har gett mig en handfull dagar, min livstid är som intet för dig. Sannerligen, alla människor, hur bergfasta de än står, är som en vindpust. <> Som skuggor vandrar de omkring, all deras jäkt är tomhet. Och vem ska få vad de samlat på sig? Och nu, Herre, vad väntar jag på? Jag sätter mitt hopp till dig. Befria mig från alla förbrytelser. Låt inte de oförnuftiga förnedra mig. Jag är mållös, min mun är stängd, för detta är ditt verk. Sluta att plåga mig, du slår ju ihjäl mig! Du tillrättavisar och straffar en man för hans synd, likt malen förtär du det han älskar. Sannerligen, alla människor är som en vindpust. <> Herre, lyssna till min bön, hör noga på mitt rop! Var inte tyst när min tår rinner. För jag är en gäst hos dig, en främling som alla mina fäder. Se inte på mig så! Låt mig få le igen innan jag för alltid går bort.” En psalm av David. För körledaren. Jag väntade tålmodigt på Herren, han kom mig nära och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur en hemsk grop med slam och dy. Han satte mina fötter på en klippa och tryggade mina steg. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta, och förtrösta på Herren. Salig är den man som valt att förlita sig på Herren, och att inte umgås med de trotsiga eller dem som viker av till lögn. Jahve min Gud, många är dina utförda mirakler och dina planer för oss. Ingen kan jämföras med dig! Jag vill berätta och tala om dem, de är oräkneliga. Du älskar inte offer och gåvor - du gav mig förmåga att lyssna - du kräver inte brännoffer och syndoffer. Sedan sa jag: ”Jag kommer! I bokrullen är det skrivet om mig.” Min Gud, jag älskar att göra din vilja, din undervisning är i mitt hjärta. Jag kungör i den stora församlingen det goda budskapet om rättfärdighet. Jag tiger verkligen inte, det vet du, Herre. Jag gömmer inte din rättfärdighet i mitt hjärta, jag talar om din trofasthet och frälsning. Jag döljer inte din kärlek och sanning för den stora församlingen. Herre, du förvägrar mig inte din barmhärtighet. Din kärlek och sanning ska alltid beskydda mig. För jag omges av så mycket ondska. Och mina synder, som är fler än mina huvudhår, har drabbat mig så att jag inte kan se. Och jag har förlorat all kraft. Herre, visa välvilja och befria mig, Herre, skynda till min hjälp! Låt dem som vill ta mitt liv bli förödmjukade och skamsna. Låt dem som vill mig ont vika tillbaka vanärade. Låt dem som gapar oförskämdheter bli chockade över sin skamlöshet. Låt alla som söker dig fröjdas och vara glada i dig. Låt alla som älskar din frälsning oavbrutet säga: ”Herren är stor!” Jag är drabbad och hjälplös, men Herren har planer för mig. Du är min hjälpare och befriare. Min Gud, dröj inte! En psalm av David. För körledaren. Salig är den som visar omsorg om den fattige. Herren ska rädda honom i nödens tid. Herren ska skydda honom och hålla honom vid liv. Han ska vara välsignad i landet. Du lämnar honom inte i fiendehand. Herren stöder honom vid sjukbädden. Du förvandlar allt där han ligger sjuk. Jag sa: ”Herre, visa mig nåd, bota mig, för jag har syndat mot dig!” Mina fiender talar illvilligt om mig: ”Ska han aldrig dö och glömmas bort?” Den som besöker mig talar nonsens. Samtidigt tänker han ont om mig för att sedan sprida ut det. Alla som hatar mig kommer samman och viskar. De planerar sattyg för mig. De säger: ”Något djävulskt har drabbat honom, han ska förbli liggande.” Även min nära vän har vänt sig emot mig, han som jag litade på och som åt med mig. Men du, Herre, visa mig nåd och res mig, jag vill ge dem vad de förtjänar! Jag vet att du älskar mig, för min fiende triumferar inte över mig. Eftersom jag är rättrådig stöder du mig och låter mig få vara i din närvaro för evigt. Lov och pris till Jahve, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, ja Amen. Av Korahs söner. För körledaren. Undervisning. Som hjorten längtar till vattendrag, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, den levande Guden. När får jag träda fram inför Guds ansikte? Tårar är min föda dag och natt. Hela dagen frågar de mig: ”Var är din Gud?” Jag berörs så starkt när jag minns hur jag gick med skaran i procession till Guds hus under fröjderop och tacksägelse. En pilgrimsskara på väg till högtid. Min själ, varför är du bedrövad och orolig? Vänta på Gud, för jag ska åter få prisa honom. Hans närvaro ska frälsa mig. Gud, min själ är bedrövad. Därför tänker jag på dig från Jordans och Hermons land, från berget Misar. Djup ropar till djup i dånet av dina vattenfall. Alla dina vågor och bränningar rullar över mig. Om dagen befaller Herren sin trogna kärlek, om natten ger han mig en sång, en bön till mitt livs Gud. Jag säger till Gud, min klippa: ”Varför ignorerar du mig? Varför måste jag gå sörjande, ansatt av fienden?” Det är som tortyr när mina fiender hånfullt och dagligen frågar mig: ”Var är din Gud?” Min själ, varför är du bedrövad och orolig? Vänta på Gud, för jag ska åter få prisa honom, min personlige Frälsare och min Gud. Gud, frikänn mig, försvara min sak mot ett oheligt folk. Rädda mig från de falska och orättfärdiga, för du, Gud, skyddar mig. Varför har du stött bort mig? Varför måste jag gå sörjande, ansatt av fienden? Sänd ditt ljus och din sanning! De ska leda mig och föra mig till ditt heliga berg och din boning. Då ska jag gå till Guds altare, till Gud som är min största glädje. Och jag ska prisa dig med lyra, Gud, min Gud. Min själ, varför är du bedrövad och orolig? Vänta på Gud, för jag ska åter få prisa honom, min personlige Frälsare och min Gud. Av Korahs söner. För körledaren. Undervisning. Gud, vi har tydligt fått höra, våra fäder har berättat för oss, om det som du gjorde på deras tid, i forntida dagar: Med din makt drev du bort folken, men planterade våra fäder. Du slog folken, men lät våra fäder växa. De vann ej landet med svärd, egen kraft gav ingen seger. Det var din styrka och makt och ditt ansiktes ljus, för du hade dem kär. Gud, du är min Kung. Befall segrar åt Jakob! Med dig fördriver vi våra fiender, i ditt namn trampar vi ner våra motståndare. Jag förtröstar inte på bågen, inte heller svärdet ger mig seger. Men du gav seger över våra fiender, du förödmjukade dem som hatade oss. Vi prisar Gud hela dagen, vi tackar ditt namn för evigt. <> Men du har stött bort och förnedrat oss! Du går inte ut med våra härar. Du blottar våra ryggar för fienden. Och de som hatar oss roffar åt sig. Du gör oss till slaktfår och skingrar oss bland folken. Du säljer ditt folk för intet och gör ingen förtjänst. Du gör oss till åtlöje för våra grannar, till hån och löje för dem omkring oss. Du låter länder och folk sjunga nidvisor om oss och ringakta oss. Jag känner mig vanärad dagen lång. Och skammen blossar i mitt ansikte när jag hör häcklaren och skymfaren, när jag ser fienden och hämnaren. Allt detta har drabbat oss, fastän vi varken har glömt dig eller svikit ditt förbund. Vårt hjärta har inte avfallit, våra fötter har inte avvikit från din väg. Ändå har du krossat oss bland schakaler och höljt oss i dödsskugga. Om vi hade glömt vår Guds namn eller sträckt oss mot en främmande gud, skulle då inte Gud upptäcka det, han som känner hjärtats hemligheter? För din skull dödas vi hela dagen, vi betraktas som slaktfår. Herre, vakna! Varför sover du? Res dig, stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och bryr dig inte om hur vi lider och förtrycks? Vår själ slokar ner i stoftet, vår kropp pressas till marken. Res dig och hjälp oss! Befria oss för din trogna kärleks skull. Av Korahs söner. För körledaren. Till ”Liljorna”. En undervisande kärlekssång. Mitt hjärta inspireras av vackra ord. Mitt poem handlar om kungen. Min tunga är som en lärd skrivares penna. Du är den vackraste av människor. Nåd har smort dina läppar. Därför har Gud välsignat dig för evigt. O mäktige, fäst svärdet vid din sida, i din glans och majestät! Rid ut i segrande majestät för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. Din makt ska låta dig se väldiga gärningar. Dina vassa pilar träffar hjärtat på kungens fiender, folken faller vid dina fötter. Gud, din tron står i all evighet, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du älskar rättfärdighet och hatar laglöshet. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. Alla dina kläder doftar av myrra, aloe och kassia. Från palats smyckad med elfenben gläds du åt strängars välljud. Prinsessor är bland dina mest högaktade. Drottningen, prydd med guld från Ofir, står på din högra sida. Dotter, lyssna noga och uppmärksamt: glöm ditt folk och din fars husfolk. Kungen åtrår din skönhet. Underordna dig honom, för han är din Herre. Tyros dotter kommer med en gåva, de välbeställda söker din välvilja. Prinsessan skrider underskön in, iförd en kreation med guldbrokad. I all sin färgprakt leds hon till kungen. Efter henne leds jungfrur, hennes väninnor, fram till dig. De leds fram med glädjen högt i tak, de träder in i kungens palats. Dina söner ska efterträda dina fäder. Du gör dem till furstar över hela jorden. Jag ska få alla släkten att minnas ditt namn, därför ska folken prisa dig i all evighet. Av Korahs söner. För körledaren. En sång. Till alamot. Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, alltid närvarande. Därför räds vi inte när jorden förändras, när bergen störtas i havets djup, när vattnen vrålar och fradgar, när bergen skälver vid havets uppror. <> Det finns en flod vars strömmar gläder Guds stad, den Högstes heliga boning. Gud är i dess centrum, den rubbas inte. Gud hjälper den när morgonen gryr. Folken vrålar, riken faller, Guds röst ljuder och jorden upplöses. Härskarornas Herre är med oss, Jakobs Gud är vår fästning. <> Kom och se Herrens gärningar, hur han ödelägger jorden. Han gör slut på jordens alla krig. Han förstör bågen och spjutet, han bränner upp sköldarna. ”Var stilla och tänk på att jag är Gud. Jag är upphöjd över folken, upphöjd på jorden.” Härskarornas Herre är med oss, Jakobs Gud är vår fästning. <> En psalm av Korahs söner. För körledaren. Klappa händer, alla folk! Lovprisa Gud i högan sky! För Jahve den Högste ska fruktas, han är en stor Kung över hela jorden. Han lade folk under oss, länder under våra fötter. Han utvalde ett eget land åt oss, en stolthet för Jakob, som Gud älskar. <> Gud far upp med jubelrop, Herren far upp med hornets ljud. Spela och sjung till Gud, spela och sjung till vår Kung! Ja, Gud är hela jordens Kung! Sjung en hymn! Gud regerar över länderna, Gud sitter på sin heliga tron. Folkens främsta samlas med Abrahams Guds folk. För jordens ledare tillhör Gud, han är upphöjd över alla. En psalmsång av Korahs söner. Herren är stor, och mycket lovprisad i vår Guds stad, på hans heliga berg. Det höjer sig vackert, all jordens glädje, berget Sion åt norr till, den store Kungens stad. I hennes palats har Gud gjort sig känd som en fästning. Se, kungarna samlades och drog gemensamt fram. De såg, de blev mållösa, de flydde skräckslagna. Panik kom över dem där, ångest som hos en födande kvinna, som när Tarshishskepp förliser av östanvinden. Det vi hörde fick vi se, i staden där härskarornas Herre bor, i vår Guds stad, den som Gud låter bestå för evigt. <> Gud, mitt i ditt tempel tänker vi på din trogna kärlek. Gud, liksom ditt namn så når ditt lov överallt på jorden. Din högra hand är full av rättfärdighet. Berget Sion gläds och Judas städer jublar över dina domar. Vandra runt Sion, gå omkring henne, räkna hennes torn, ge noga akt på hennes vallar, undersök hennes palats, så att ni kan berätta för kommande släkten: Sådan är Gud, vår Gud, i all evighet. Han ska leda oss bortom döden. En psalm av Korahs söner. För körledaren. Hör detta, alla folk, lyssna, all världens invånare, all mänsklighet, rik och fattig! Jag talar visdomsord, mitt hjärtas tankar bringar insikt. Jag reflekterar över tänkvärda ord. Jag svarar på det gåtfulla med lyrans toner: Varför vara rädd i onda dagar, när försåtliga syndare omger mig? De förtröstar på välstånd och skryter över sin stora rikedom. Ingen kan köpa fri en broder eller betala Gud för hans liv. Priset att lösa dem är för högt, det är för alltid omöjligt. Annars kunde han leva för evigt och undgå graven. För han ser ju att de visa dör, tillsammans med dårar och vettlösa. Deras välstånd lämnas till andra. De inbillar sig att deras hus för all framtid ska bestå, deras bostad från släkt till släkt. De uppkallar marken efter sina namn. Men i all sin glans går människan bort. Hon är lik djuren som förgår. Så går det dem som tror på sig själva, och dem som apar efter och applåderar deras budskap. <> Likt får drivs de till helvetet där Döden blir deras herde. - De rättsinniga härskar över dem vid gryningen. - Deras kroppar förtärs i dödsriket, fjärran från sina hem. Men Gud ska friköpa min själ från dödsrikets våld, för han ska ta mig till sig. <> Bländas inte när en man blir rik, när hans hus skiner av välstånd, för i döden får han inget med sig, hans välstånd följer honom ej dit ner. Om han än anser sig välsignad i livet, och prisas av folk för sin framgång, så går likväl hans själ till sina fäder. De ska aldrig se ljuset. I all sin glans är människan utan insikt. Hon är lik djuren som förgår. En psalm av Asaf. Jahve, Gud den Mäktige, talar! Han kallar på jorden från öster till väster. Gud strålar fram från Sion, som är fullkomlig i skönhet. Vår Gud kommer och han tiger ej. Framför honom är förtärande eld, omkring honom en våldsam storm. Han kallar på himlen därovan och på jorden för att döma sitt folk: ”Samla hos mig mina heliga, som slöt ett förbund med mig genom offer.” Rymden förkunnar hans rättfärdighet, för Gud är den som dömer. <> ”Mitt folk, lyssna, jag talar. Israel, jag vittnar mot dig. Jag är Gud, din Gud. Det är inte för dina offer jag klandrar dig, dina brännoffer är ständigt inför mig. Jag har inte behov av tjurar från ditt stall eller bockar från dina fållor. För skogens alla vilddjur tillhör mig, även boskapen på otaliga sluttningar. Jag känner alla bergens fåglar, och markens kryp tillhör mig. Blev jag hungrig skulle jag inte säga det till dig, för världen och allt på den tillhör mig. Skulle jag äta kött från tjurar eller dricka blod från bockar? Offra tacksägelse till Gud och infria dina löften till den Högste. Ropa till mig på nödens dag, jag ska rädda dig och du ska ära mig.” Men till den onde säger Gud: ”Hur vågar du tala om mina lagar och ta mitt förbund på dina läppar? Du hatar ju tillrättavisning och kastar mina ord bakom dig? Ser du en tjuv applåderar du honom, och du umgås med äktenskapsbrytare. Du låter din mun flöda av ondska, din tunga har gift sig med falskhet. Du sitter och talar illa om din bror, du svärtar ner din mors son. Detta gjorde du, och jag var tyst. Du tänkte att jag var som du. Men jag ska straffa och anklaga dig, du ska få se! Tänk på detta, ni som ignorerar Gud, annars sliter jag er i stycken utan någon som räddar! Den som offrar tacksägelse ärar mig. Och den som fortsätter på vägen ska få se Guds frälsning.” En psalm av David. För körledaren. När profeten Natan kom till honom efter Davids affär med Batseba. Gud, visa mig nåd i din trogna kärlek. Utplåna mina förbrytelser i din stora barmhärtighet. Tvätta bort all min skuld, rena mig från min synd. För jag vet om mina förbrytelser, jag är alltid medveten om min synd. Endast mot dig har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Du är därför rättfärdig när du talar, du är ren i din dom. Ja, med skuld blev jag född, med synd blev jag till i min mors liv. Ja, du älskar sanning i det innersta, du lär mig visdom i själens djup. Rena mig med isop och jag blir ren, tvätta mig vitare än snö. Låt mig få höra fröjd och glädje, låt mitt inre som du krossat få jubla. Se inte på mina synder, utplåna all min skuld. Gud, skapa i mig ett rent hjärta, återuppliva i mig en orubblig Ande. Kasta inte bort mig från din närvaro, ta inte ifrån mig din helige Ande. Ge mig åter glädje över din frälsning, bistå mig med en ädel Ande. Jag vill lära överträdarna dina vägar och syndare ska vända åter till dig. Gud, o Gud min Frälsare, befria mig från blodskuld och jag ska jubla över din rättfärdighet. Herre, öppna mina läppar så att min mun kan prisa dig. Du älskar inte offer, då hade jag gett dig det, du behagas inte av brännoffer. Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Gud föraktar inte ett krossat och brutet hjärta. Gör väl mot Sion i din välvilja, bygg upp Jerusalems murar. Då ska du älska rätta offer, brännoffer och heloffer, då ska unga tjurar offras på ditt altare. Av David. För körledaren. Undervisning. När edomiten Doeg kom och berättade för Saul att David tagit in hos Ahimelek. Du mäktige, varför skryter du över ondska? Guds trogna kärlek varar hela dagen. Din rakknivsvassa tunga planerar undergång och främjar falskhet. Du älskar ondska mer än godhet, du talar hellre lögn än sanning. <> Du lömska tunga som älskar varje destruktivt ord! Därför ska Gud slå ner dig för alltid, ta tag i dig och slita dig ur ditt tält, rycka dig bort från de levandes land. <> De rättfärdiga ska bevittna och frukta, de ska skratta åt honom, och säga: ”Där är han som inte ville ha Guds beskydd! Han förtröstade på sin stora rikedom och sökte styrka i sin egen undergång.” Men jag är lik ett grönskande olivträd i Guds hus, jag förtröstar på Guds trogna kärlek i all evighet. Jag ska prisa dig i evighet för vad du har gjort! Inför dina heliga sätter jag mitt hopp till ditt goda namn. Av David. För körledaren. Undervisning. Till mahalat. Dåren tänker i sitt hjärta att det inte finns någon Gud. De är moraliskt fördärvade och beter sig vidrigt. Det finns ingen som gör gott. Gud ser ner från himlen på mänskligheten för att se om någon är vis, om någon söker Gud. Alla har avvikit. Alla är moraliskt förfallna. Det finns ingen som gör gott, inte en enda. Begriper ondskans hantlangare ingenting? De slukar mitt folk som vore det bröd, och aldrig anropar de Gud. Då ska de fyllas av en fasa där ingen fasa fanns. För Gud ska strö ut dina angripares ben. Du förödmjukar dem, för Gud har förkastat dem. Om det ändå från Sion kom frälsning för Israel! När Gud återupprättar sitt folk ska Jakob jubla och Israel glädjas. Av David. För körledaren, till stränginstrument. Undervisning. När männen från Sif hade berättat för Saul att David höll sig gömd bland dem. Gud, fräls mig genom ditt namn, försvara mig genom din makt! Gud, hör min bön, lyssna till mina ord, för främlingar angriper mig, hänsynslösa män vill ta mitt liv. De bryr sig inte om Gud. <> Gud är min hjälpare! Herren bistår min själ. Vänd ondskan mot mina fiender. Gör slut på dem, du som är trofast! Jag ska villigt offra till dig. Jag ska prisa ditt goda namn - Jahve, för det räddar mig från all nöd. Och jag får se i triumf på mina fiender. Av David. För körledaren, till stränginstrument. Undervisning. Gud, lyssna noga till min bön, ignorera inte min vädjan om hjälp, lyssna och svara mig. Jag är helt utom mig av oro, för jag hör mina fiender. De onda trycker ner mig. De vältrar allt ont över mig och rasande angriper de mig. Jag har hjärteångest och dödsskräck. Jag skakar av rädsla och övermannas av fasa. Om jag ändå hade duvans vingar! Jag skulle flyga bort och finna ett bo. Jag skulle fly långt bort och finna en plats i ödemarken. <> Jag skulle snabbt söka skydd mot det våldsamma ovädret. Herre, förvirra dem och gör dem oense. För jag ser våld och osämja i staden. Dag och natt går de runt murarna, ondska och umbäranden bor innanför. Fördärv verkar i staden, förtryck och falskhet härskar på gatorna. Det är inte en fiende som skymfar mig, det kunde jag uthärda. Det är inte en ovän som hatar mig, då kunde jag hålla mig undan för honom. Men det är du, min like, min förtrogne, min nära vän, vi som hade härlig gemenskap i Guds hus där vi gick omkring i myllret. Låt döden överraska dem, låt dem mitt i livet hamna i dödsriket, för ondska är i deras hem och hjärta! Men jag ropar till Gud, Herren ska frälsa mig. Jag ropar ut i svårmod morgon, middag och kväll, och han lyssnar på mig. Han räddar mig oskadd från kriget mot mig, för många är emot mig. Gud tronar sedan urtiden och är oförändrad. <> Han hör mig, och angriper dem som inte fruktar Gud. Han ger sig på sina vänner och bryter sina löften. Hans tal är lenare än smör, men i hjärtat är krig. Hans ord är mjukare än olja, men de är dragna svärd. Kasta dina bekymmer på Herren, för han har omsorg om dig. Han låter aldrig den rättfärdige rubbas. Men de blodtörstiga och falska får livet förkortat. Gud ska kasta dem i gravens grop. Men jag förtröstar på dig. Av David, när filisteerna hade gripit honom i Gat. För körledaren. Till ”Den tysta duvan i fjärran”. Ett poem. Gud, visa mig nåd, för människor trampar på mig. Hela dagen ansätter mig krigare. Mina fiender trampar på mig dagen lång, det är många som angriper mig. Du som är upphöjd, när jag är rädd förtröstar jag på dig. På Gud - jag prisar hans ord - på Gud förtröstar jag. Jag är inte rädd, vad kan kött och blod göra mig? Dagen lång förvränger de mina ord. De har bara onda tankar om mig. De hetsar till strid och ligger i bakhåll, de bevakar mina steg i väntan på att ta mitt liv. Skulle de räddas trots sådan ondska? Gud, slå ner folken i din vrede! Du räknar alla steg jag tagit. Samla mina tårar i din flaska. Finns de inte i din bok? Mina fiender drar sig tillbaka den dag jag ropar till dig. Jag vet det, för Gud är med mig. På Gud - jag prisar hans ord, på Herren - jag prisar hans ord, på Gud förtröstar jag. Jag är inte rädd, vad kan människor göra mig? Gud, jag måste hålla mina löften till dig, jag vill ge dig tackoffer, för du räddade mitt liv från döden. Du räddade min fot från att snava, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus. Av David, när han hade flytt in i grottan undan Saul. För körledaren. Till ”Förstör inte”. Ett poem. Visa mig nåd, Gud, visa mig nåd, för hos dig har min själ sin tillflykt. I dina vingars skugga söker jag skydd tills dödsfaran är över. Jag ropar till Gud den Högste, till Gud som fullbordar sin plan för mig. Från himlen sänder han mig räddning, och vanärar den som trampar på mig. <> Gud sänder sin kärlek och sanning. Jag omges av lejon. Jag ligger bland människoslukare vars tänder är spjut och pilar, vars tungor är skarpa svärd. Gud, visa dig upphöjd över himlen, visa din härlighet över hela jorden! De la ut ett nät för min fot. Jag var betryckt. De grävde en fallgrop för mig, men de föll själva ner i den. <> Mitt hjärta är tryggt, o Gud, mitt hjärta är tryggt. Jag vill sjunga och spela! Min själ, vakna! Vakna, harpa och lyra, jag vill väcka gryningen! Herre, jag vill prisa dig bland folken, lovsjunga dig bland folkslagen. För din kärlek når till himlen, din sanning når till skyarna. Gud, visa dig upphöjd över himlen, visa din härlighet över hela jorden! Av David. För körledaren. Till ”Förstör inte”. Ett poem. Är inte er tystnad om rättfärdighet talande? Ni människor, dömer ni rättvist? Nej, i era hjärtan arbetar orättvisa och era händer sprider våldet på jorden. De onda avviker redan från moderlivet, lögnarna går vilse från födseln. Deras gift är som ormgift. De liknar en kobra som gör sig döv, vägrar lyssna, och hör inte ormtjusaren som skickligt utför sin konst. Gud, slå ut deras tänder! Herre, bryt unglejonens käkar! Låt dem försvinna likt rinnande vatten. Låt deras riktade pilar vara utan verkan. Låt dem bli lik snigeln upplöst i slem, lik en dödfödd som aldrig fick se solen. Innan törnen hinner värma upp det som finns i grytorna sveper Gud bort dem. Den rättfärdige gläds när han ser hämnden, han ska bada fötterna i den ondes blod. Människorna ska säga: ”Sannerligen, den rättfärdige får sin lön. Det finns en Gud som dömer på jorden.” Av David. När Saul hade sänt män att bevaka Davids hus för att döda honom. För körledaren. Till ”Förstör inte”. Ett poem. Min Gud, rädda mig från mina fiender, trygga mig från dem som angriper mig. Rädda mig från dem som lever i ondska, fräls mig från de blodtörstiga! Herre, se hur de ligger i bakhåll för mig. Hårdföra män hetsar till strid mot mig, utan att jag förbrutit mig eller syndat. Jag är utan skuld, men ivrigt gör de sig redo. Vakna, kom till mig och se! Du, Jahve, härskarornas Gud, Israels Gud, res dig och straffa folken! Skona inga falska förbrytare. <> De kommer varje kväll, ylar likt hundar och stryker omkring i staden. Hör hur de vräker ur sig! Läpparna är som svärd, de säger: ”Vem skulle höra?” Men du, Herre, skrattar åt dem, du hånar alla folkslag. Min Styrka, jag väntar på dig, för Gud är min fästning. Min Gud ska möta mig med trogen kärlek. Gud ska låta mig se i triumf på mina fiender. Döda dem inte, då glömmer mitt folk. Låt dem irra omkring genom din kraft och störta ner dem, o Herre, vår sköld. För varje syndigt ord deras läppar fladdrar, för alla förbannelser och lögner, fånga dem i deras högmod. Utplåna dem i din flammande vrede, utplåna tills de helt försvinner. Då ska alla jordens folk förstå att Gud regerar över Jakob. <> De kommer varje kväll, ylar likt hundar och stryker omkring i staden. De ränner överallt efter föda, och blir de inte mätta stannar de hela natten. Men jag vill sjunga om din styrka, och jubla var morgon över din trogna kärlek. För du är min fästning, min tillflykt på nödens dag. Min Styrka, jag lovsjunger dig! För Gud är min fästning, Gud, som visar mig trogen kärlek. Av David. När han stred mot Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joav återvände och slog edomeerna i Saltdalen, tolvtusen man. För körledaren. Till ”Vittnesbördets lilja”. Ett poem. O Gud, du har stött bort oss, störtat dig över oss och varit vred. Kom tillbaka till oss! Du har skakat och klyvt landet. Laga skadorna, för landet vacklar. Du lät ditt folk uppleva nödtider. Du gav oss vin så att vi raglade. Men åt dem som fruktar dig har du gett sanningens vajande fana. <> Fräls genom din kraft och svara oss, så att dina älskade räddas. Gud har talat i sin helighet: ”Jag ska triumfera! Jag ska dela upp Shekem och mäta Suckotdalen. Gilead och Manasse tillhör mig. Efraim är min hjälm, Juda är min spira. Moab är mitt handfat. På Edom kastar jag min sandal. Hylla mig, ni filisteer!” Vem för mig till den befästa staden? Vem leder mig till Edom? Gud, har inte du stött bort oss? Gud, du följer ju inte med våra härar. Bistå oss mot fienden, för mänsklig hjälp är värdelös. Med Gud utför vi mäktiga ting, han ska trampa ner våra fiender. Av David. För körledaren, till stränginstrument. Gud, hör mitt rop, lyssna till min bön. Från en avlägsen plats ropar jag svag i själen till dig. Led mig till klippan högt ovan mig, för du har varit min tillflykt, ett starkt torn mot fienden. Jag vill alltid vara gäst i din tälthelgedom, söka tillflykt under dina vingars skydd. <> För du, Gud, har hört mina löften. Du har skänkt mig arvet med dem som fruktar ditt namn. Ge kungen ett långt liv, låt honom få leva släkt efter släkt. Låt honom trona evigt inför Gud, låt kärlek och sanning bevara honom. Då ska jag evigt lovsjunga ditt namn och dagligen infria mina löften. En psalm av David. För körledaren. Till Jedutun. Bara hos Gud har min själ vila. Från honom kommer min frälsning. Bara han är min klippa och min frälsning. Han är min fästning, jag står trygg. Hur länge tänker ni hota mig? Ska ni tillsammans förgöra mig som vore jag en lutande vägg, en fallfärdig mur? De planerar att störta mig från min höga position. De älskar att ljuga. De välsignar med munnen, men förbannar inom sig. <> Bara hos Gud har du vila, min själ, för mitt hopp kommer från honom. Bara han är min klippa och min frälsning. Han är min fästning, jag står trygg och säker. Hos Gud är min frälsning och härlighet, Gud är min starka klippa och min tillflykt. Folk, förtrösta alltid på honom, utgjut era hjärtan för honom. Gud är vår tillflykt. <> Människan är en vindpust. Människan är lögnaktig. Vägda på en våg är de tillsammans lättare än luft. Tro inte på utpressning, sätt inget falskt hopp till stöld. Om ditt välstånd växer, låt inte hjärtat fästas vid det. En gång har Gud talat, vid två tillfällen har jag hört: att makten finns hos Gud, och att trogen kärlek finns hos dig, Herre. För du lönar alla efter deras handlingar. En psalm av David, när han var i Judas öken. O Gud, du är min Gud, jag söker dig hängivet. Min själ törstar efter dig, min kropp flämtar efter dig, i ett helt uttorkat land utan vatten. Jag såg dig i helgedomen, såg din makt och härlighet. Din trogna kärlek är bättre än liv, därför ska mina läppar lovprisa dig, därför ska jag prisa dig hela mitt liv, i ditt namn ska jag lyfta mina händer. Min själ mättas med utsökta rätter, och mina läppar prisar dig med jubelsång. Jag minns dig på min bädd, jag tänker på dig under nattens timmar. För du är min hjälpare, jag jublar i dina vingars skugga. Jag håller mig intill dig, din högra hand stöder mig. Men de som till egen undergång vill ta mitt liv ska fara ner till jordens djup. De ska överlämnas åt svärdets makt och bli schakalers byte. Men kungen har sin glädje i Gud. Hans edsvurna kan vara stolta, för lögnarnas mun ska låsas. En psalm av David. För körledaren. Gud, lyssna till min oro, skydda mig från fiendens terror. Göm mig från de ondas intriger, från ondskans mobb. De har svärdskarpa tungor vars hårda ord är som riktade pilar. Dolda skjuter de på den oskyldige, plötsligt och utan rädsla skjuter de. De eggar varandra med illasinnat prat. De planerar gömda fällor som de säger att ingen kan upptäcka. De listar ut illdåd och säger att de har en färdig uttänkt plan. Människohjärtat är outgrundligt. Men Gud skjuter sin pil som plötsligt sårar dem. Deras egen tunga får dem på fall, alla som ser dem flyr därifrån. Alla människor ska förfäras. De ska berätta vad Gud har gjort och begrunda hans gärning. Den rättfärdige ska glädja sig i Herren och söka skydd hos honom. Alla rättsinniga ska lovprisa. En psalmsång av David. För körledaren. Gud, stilla lovsjunger man dig i Sion. Vi infriar våra löften till dig. Du som lyssnar till böner, till dig ska allt folk komma. Synderna tynger ner mig, men du sonar våra förbrytelser. Salig är den som du utväljer att komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi får njuta av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Gud vår Frälsare, med respektingivande gärningar i rättfärdighet svarar du oss. Över hela jorden och på vida haven förtröstar man på dig. Du grundlade bergen med din kraft, du är rustad med makt. Du stillar havets raseri, vågornas brus, och folkens kaos. De som bor i fjärran räds dina tecken. Morgongryning och kväll fyller du med jubel. Du gästar jorden och låter det ösa ner, du gör den överdådigt rik. Guds flod flödar. Du sörjer för utsädet, ja, du bereder jorden. Du vattnar fårorna och jämnar tiltorna. Du mjukar upp marken med skurar och välsignar dess gröda. Du kröner året med din generositet, där du går fram överflödar allt. Ödemarkens beten dryper, höjderna smyckar sig med jubel, ängarna täcks av hjordar, dalarna bekläds med säd. De ropar av glädje och sjunger. En psalmsång. För körledaren. Ropa av fröjd till Gud, hela jorden! Lovsjung hans namns härlighet, ge honom ära och pris! Säg till Gud: ”Hur respektingivande är inte dina gärningar! Dina fiender hukar för din väldiga makt. Hela jorden tillber dig och lovsjunger dig, lovsjunger ditt namn.” <> Kom och se vad Gud har gjort, hans respektingivande gärningar bland människosläktet. Han förvandlade havet till torr mark och de gick till fots genom floden. Där gladdes vi över honom. Han regerar med sin makt för evigt, han vars ögon vakar över folken. De upproriska ska inte upphöja sig. <> Folk, prisa vår Gud, låt lovsången höras! Han håller oss vid liv och låter ej vår fot snubbla. För du, Gud, har prövat oss, renat oss så som silver renas. Du förde oss in i nätet, du lade en svår börda på oss. Du lät män rida över våra huvuden. Vi gick genom eld och vatten. Men du förde oss ut till överflöd. Jag kommer till ditt hus med brännoffer. Jag ska infria mina löften till dig, det läpparna yttrade, det munnen sa när jag var i nöd. Jag ger dig feta djur som brännoffer, med röken från baggar. Jag offrar tjurar och bockar. <> Alla ni som fruktar Gud, kom och lyssna och jag ska berätta vad han har gjort för mig. Jag ropade till honom, lovsång kittlade min tunga. Hade jag kramat synden i mitt hjärta skulle Herren inte ha lyssnat. Men Gud har sannerligen lyssnat, han gav akt på mitt böneljud. Lovad vare Gud! Han avvisade inte min bön, han tog ej sin trogna kärlek ifrån mig. En psalmsång. För körledaren, till stränginstrument. Gud, visa oss nåd och välsigna oss, låt ditt ansikte lysa på oss. <> Då ska din väg bli känd på jorden, din frälsning bland alla folk. Gud, må folken prisa dig, må alla folk prisa dig! Må folkslagen glädjas och jubla, för du dömer folken rättvist och leder jordens länder. <> Gud, må folken prisa dig, må alla folk prisa dig! Jorden har gett sin skörd, Gud, vår Gud, välsignar oss. Gud välsignar oss. Må hela jorden frukta honom! En psalmsång av David. För körledaren. Gud reser sig, hans fiender skingras, de som hatar honom flyr för hans närvaro. Som rök drivs bort, så fördriver du dem. Som vax smälter av eld, så förgås de onda inför Gud. Men de rättfärdiga är glada, de fröjdas inför Gud och är överlyckliga. Sjung till Gud, lovsjung hans namn! Upphöj honom som rider genom öknarna. Hans namn är Jahve, jubla inför honom! Gud i sin heliga boning är en fader för faderlösa, och änkors försvarare. Gud ger de ensamma en familj. Han leder ut de fångna till välmåga, bara de trotsiga bor i ökenland. Gud, när du gick framför ditt folk, när du vandrade fram genom öknen, <> då skakade jorden och det regnade från himlen inför Gud, själva Sinai bävade inför Gud, Israels Gud. Gud, du öste ner regn över din arvedel och styrkte de utmattade. Din flock slog sig ner där. Gud, du bistod de svaga i din godhet. Herren talade, och många kvinnor spred det goda budskapet: ”Kungar och härar ger sig av, de flyr!” Kvinnan hemma fördelar bytet. När ni vilar i fårfållorna är ni lika duvans silvertäckta vingar och guldskimrande fjädrar. När den Allsmäktige skingrade kungarna i landet föll det snö på berget Salmon. Bashans berg är Guds berg, ett berg med många toppar är Bashans berg. Bergstoppar, varför avundas ni berget där Gud har valt att bo? Herren ska bo där för all framtid. Guds vagnar är oräkneliga. Herren är hos dem i helighet, som på Sinai. Du steg upp till höjden med fångar. Du fick gåvor bland människorna, även från de trotsiga, för att Herren Gud skulle bo där. Prisa Herren! Dag efter dag bär han våra bördor. Gud är vår Frälsare. <> Vår Gud är en Gud som frälser. Jahve, Herren, tar oss bort från döden. Gud krossar sina fienders huvuden, håriga hjässan på den som lever i synd! Herren säger: ”Jag ska hämta dem från Bashan, likaså från havets djup, så att din fot får stampa i blod och dina hundars tunga får sin del av fienden.” Gud, de ser din procession, min Guds och Konungs procession i helgedomen. Först går sångarna, därefter musikerna, däremellan jungfrur spelande tamburin. Prisa Gud i församlingarna, prisa Herren, Israels källa! Där är Benjamin, den yngste, som anför dem, Judas många furstar, och Sebulons och Naftalis furstar. Din Gud har befallt din styrka. Gud, visa din styrka, du som verkade för vår skull. Från ditt tempel i Jerusalem ska kungar överlämna gåvor till dig. Straffa odjuret i vassen, tjurarnas flock och folkens kalvar. Trampa på dem som åtrår silver. Gud skingrar de krigslystna folken. Från Egypten ska komma dyrbarheter. Kush ska ivrigt sträcka sina händer till Gud. Jordens kungariken, sjung till Gud, lovsjung Herren, <> honom som rider fram på himlen, urtidens himmel. Lyssna, hans dån går ut, hans mäktiga dån. Proklamera Guds kraft! Hans väldighet är över Israel, och hans kraft är i skyarna. Gud, du är fruktad i dina helgedomar. Israels Gud ger kraft och styrka åt folket. Prisa Gud! Av David. För körledaren. Till ”Liljorna”. O Gud, rädda mig, för vattnet når mig till halsen. Jag sjunker ner i gyttja och foten har inget fäste. Jag har kommit ut på djupt vatten och floden sveper över mig. Jag har skrikit mig utmattad och strupen är hes. Mina ögon värker medan jag väntar på min Gud. De som hatar mig utan anledning är fler än mina huvudhår. Mina falska fiender som vill döda mig är mäktiga. De tvingar mig betala det jag inte stulit. Gud, du vet om min dårskap, mina synder är inte dolda för dig. Herre, härskarornas Herre, låt inte mig dra skam över dem som väntar på dig. Israels Gud, låt inte mig dra vanära över dem som söker dig. För jag förnedras på grund av dig, vanära står skrivet i mitt ansikte. Jag är en främling för mina bröder, likaså för min mors söner. Iver för ditt hus har förtärt mig. De smädelser från dem som smädade dig föll över mig. Jag grät och fastade, då blev jag förnedrad. Jag klädde mig i säckväv, då blev jag gjord till åtlöje. De vid stadsporten förtalar mig och fyllona sjunger visor om mig. Men jag ber till dig, Herre, om en tid av välvilja. Gud, i din kärleks överflöd, svara mig med din trofasta frälsning. Rädda mig från att sjunka ner i leran. Rädda mig från dem som hatar mig, från det djupa vattnet. Låt inte floden svepa över mig eller djupet svälja mig eller gropen stänga gapet om mig. Herre, svara mig, för din trogna kärlek är underbar. Vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Dölj inte ansiktet för din tjänare, för jag är i nöd. Skynda att svara mig! Kom mig nära och lös mig. På grund av mina fiender, befria mig. Du ser min förnedring, min besvikelse och vanära. Du ser alla mina fiender. Förnedringen har krossat mitt hjärta och gjort mig sjuk. Jag sökte medkänsla, men förgäves, någon tröstare, men fann ingen. De gav mig gift i maten och i min törst gav de mig ättika. Låt deras matställe bli en snara, deras välgång en fälla. Gör dem helt blinda och ständigt svaga. Ös din vrede över dem, låt din brinnande ilska drabba dem! Låt deras läger bli öde, låt deras tält stå tomma. För de förföljer dem du slagit och pratar om plågan hos dem du sårat. Låt deras synder förökas, låt dem inte komma in i din rättfärdighet. Låt dem strykas från de levandes bok, inte stå skrivna bland de rättfärdiga. Men jag är bedrövad och plågad. Gud, låt din frälsning trygga mig. Jag vill prisa Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. Det ska behaga Jahve mer än någon oxe eller tjur med horn och klövar. De betryckta ska se det och glädjas. Ni som söker Gud, era hjärtan ska leva. För Herren lyssnar till de nödlidande, han föraktar inte sina fångna. Himlen och jorden ska prisa honom, haven och allt levande däri. För Gud ska rädda Sion och bygga upp Judas städer. De ska leva där och äga landet, hans tjänares barn ska ärva det, och de som älskar hans namn ska leva där. Av David. För körledaren, till påminnelse. Gud, befria mig, Herre, skynda till min hjälp! Låt dem som vill ta mitt liv bli förödmjukade och skamsna. Låt dem som vill mig ont vika tillbaka vanärade. Låt dem som gapar oförskämdheter dra sig tillbaka i skam. Låt alla som söker dig fröjdas och vara glada i dig. Låt alla som älskar din frälsning oavbrutet säga: ”Gud är stor!” Jag är drabbad och hjälplös. Gud, skynda till mig! Du är min hjälp och min befriare. Herre, dröj inte! Herre, jag söker skydd hos dig, låt mig aldrig bli förödmjukad. Rädda och befria mig i din rättfärdighet. Lyssna noga till mig och fräls mig! Var mig en klippa, ett hem dit jag alltid kan gå. Du har befallt min frälsning, för du är min klippa och min borg. Min Gud, fräls mig från de ondas makt, från grymma förtryckares grepp. För du är mitt hopp, Herre Jahve, min tillit från min ungdom. Du har tagit hand om mig från födseln, det var du som förlöste mig. Jag ska alltid prisa dig. Jag har blivit ett tecken för många, men du är min starka tillflykt. Min mun är full av pris och ära till dig hela dagen. Släng mig inte bort på min ålderdom, överge mig inte när min kraft sviker. För mina fiender talar om mig, de som vill ta mitt liv konspirerar, de säger: ”Gud har övergett honom. Förfölj och fånga honom, det finns ingen som räddar honom!” O Gud, kom mig nära. Min Gud, skynda till min hjälp. Låt dem som anklagar mig förödmjukas och förgås. Låt dem som vill mig illa höljas av förödmjukelse och vanära. Men jag ska alltid leva i hoppet och jämt och ständigt lovprisa dig. Jag ska berätta om din rättfärdighet, hela dagen om din frälsning, för dess omfattning är ofattbar. Jag ska komma med Herren Jahves kraft. Jag ska påminna om din rättfärdighet, bara din. Gud, du har undervisat mig från min ungdom, och alltjämt berättar jag om dina mirakler. Gud, överge mig inte när jag är gammal och gråhårig, så ska jag berätta om din kraft och styrka för alla kommande släkten. Gud, din rättfärdighet når skyarna. Du har gjort väldiga ting, Gud, vem är som du? Du lät mig uppleva så mycket elände och nöd. Men du ska åter förnya mitt liv, åter föra mig upp från jordens djup. Höj mitt anseende och trösta mig igen! Då ska jag prisa dig med harpa för din trofasthet, min Gud. Jag ska lovsjunga dig med lyra, Israels helige. När jag lovsjunger dig ska mina läppar jubla, likaså min själ som du har befriat. Ja, hela dagen ska min tunga tala om din rättfärdighet, för de som ville mig illa har blivit förödmjukade och vanärade. Till Salomo. Gud, ge dina domslut till kungen och din rättfärdighet till kungens son. Må han döma ditt folk med rättfärdighet, dina utsatta med rättvisa. Må bergen bringa fred och välgång till folket, kullarna bringa rättfärdighet. Må han försvara de utsatta bland folket, rädda de nödlidandes barn, krossa förtryckaren. Må de frukta dig genom alla släktled, så länge sol och måne finns. Må han komma som regn över nyslagen äng, likt skurar som vattnar marken. Må den rättfärdige blomstra i hans dagar, och fred och välgång överflöda så länge månen finns. Må han regera från hav till hav, från floden Eufrat till världens ände. Må ökenfolket underordna sig honom, hans fiender slicka markens stoft. Må Tarshish kungar och kustländerna frambära tribut, Sabas och Sebas kungar komma med gåvor. Må alla kungar falla ner för honom, alla länder tjäna honom. För han räddar den nödlidande som ropar, den utsatte som ingen hjälper. Han har känsla för fattiga och nödlidande, han frälser nödställda själar, han löser dem från förtryck och våld. Och deras blod är dyrbart i hans ögon. Må kungen leva! Må guld från Seba ges honom. Må folk alltid be för honom och välsigna honom hela dagen. Må säden växa ymnigt i landet, må det vaja på bergstoppar, grödan bölja som i Libanon, byfolken blomstra som markens växter. Må hans namn leva för evigt, hans namn växa så länge solen finns. Må de bli välsignade i honom, och alla folk kalla honom välsignad. Lov och pris till Jahve Gud, Israels Gud! Han ensam utför mirakler. Lov och pris till hans ärorika namn för evigt! Hans härlighet ska fylla hela jorden. Amen, ja Amen! Här slutar bönerna av David, Jishajs son. En psalm av Asaf. Gud är sannerligen god mot Israel, mot de renhjärtade. Men jag snubblade nästan, foten höll på att fara iväg. För jag avundades skrytarna, jag såg de ondas välgång. De går fridfullt mot döden med sina feta magar. De upplever inga hemskheter som andra, de drabbas inte som andra folk. Därför är arrogans deras halskedja och våld deras dräkt. Deras ögon buktar ut genom fettet. Deras vanföreställningar löper vilt. Deras prat är gyckel och ondska, uppblåsta talar de förtryck. De gapar mot himlen, deras prat far omkring på jorden. Därför vänder sig hans folk till dem och suger i sig av deras flöden. De säger: ”Hur skulle Gud kunna veta? Vad vet egentligen den Högste?” Titta på de onda! Hur harmoniskt de lever medan deras välstånd växer. Var det förgäves jag höll mitt hjärta rent och levde utan skuld och orätt? För jag drabbas ju dagen lång och blir straffad varje morgon. Hade jag talat om det här, lyssna, då hade jag förrått ditt folk. Jag försökte förstå detta, det jag såg var så frustrerande. Då gick jag in i Guds helgedom och blev medveten om deras slut. Du ställer dem verkligen på hal mark, du kastar dem ner till undergång. Hur ödeläggs de inte på ett ögonblick! De får ett fasansfullt slut. De är som en dröm när man vaknar. Herre, i staden föraktar du deras gestalt. När hela mitt inre var fullt av bitterhet och smärta, då var jag vettlös och okunnig, som ett djur inför dig. Men jag förblir ständigt hos dig, du håller min högra hand. Du vägleder mig enligt din plan, sedan tar du mig till härlighet. Vem har jag i himlen om inte dig? Och jag älskar inget på jorden utom dig! Min kropp och själ kan utmattas, men Gud är mitt hjärtas klippa. Han är min för evigt. De som håller sig borta från dig förgås, du förgör alla som är otrogna mot dig. Men jag tycker om att vara nära Gud. Jag har Herren Jahve som min tillflykt och ska berätta om alla dina gärningar. Av Asaf. Undervisning. Gud, varför? Har du stött bort oss för alltid? Varför bolmar din vrede mot fåren i din hjord? Tänk på din församling som du förvärvade i forna tider, din egen stam som du återlöste. Tänk på berget Sion där du bodde. Skynda upp till de ändlösa ruinerna. Fienden har ödelagt allt i helgedomen. Dina fiender vrålade just där du mötte oss, de reste sina standar som tecken. Det var som höjda yxor i tät skog. Med handyxa och bräckjärn förstörde de ornamenten. De brände ner din helgedom till grunden, de vanhelgade platsen för ditt namn. De tänkte att de helt skulle kuva oss. De brände ner alla Guds mötesplatser i landet. Det finns inga tecken för oss att se. Det finns inga profeter mer. Och ingen vet hur länge detta ska pågå. Gud, hur länge ska fienden skymfa? Ska de ständigt få förakta ditt namn? Varför håller du tillbaka din hand, din starka hand? Sträck ut den från ditt bröst och förgör! Gud är min Kung sedan länge. Du verkar frälsning på jorden. Du delade havet med din styrka. Du klöv havsmonstrens huvuden i vattnet. Du krossade Leviatans huvuden, du gav honom som föda åt öknens folk. Du lät källor och bäckar bryta fram. Du torkade ut strida floder. Din är dagen och din är natten, du gjorde ljuset och solen. Du har utstakat jordens alla gränser. Du har skapat sommar och vinter. Jahve, tänk på hur fienden skymfar, hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn. Lämna inte din duvas själ åt vilddjur, glöm aldrig någonsin dina utsattas liv. Ge akt på förbundet, för jorden är full av mörka platser där våldet bor. Låt inte de förtryckta återvända förödmjukade. Låt de utsatta och nödlidande prisa ditt namn. Gud, gå till handling och försvara din sak! Tänk på hur dårar vanärar dig dagen lång. Glöm inte dina fienders röst, det ständiga skränandet från dina motståndare. En psalmsång av Asaf. För körledaren. Till ”Förstör inte”. Vi tackar dig, Gud, vi tackar! Och ditt namn är nära, dina mirakler bekräftar det. ”Jag har bestämt en tid då jag ska döma rättvist. Jorden med alla invånare skälver, men det är jag som stadgar dess pelare. <> Jag säger till de högfärdiga: ’Var inte högfärdiga!’ Och till de onda: ’Gör er inte märkvärdiga!’ Gör er inte märkvärdiga inför himlen, tala inte så trotsigt och arrogant.” För upphöjelsen kommer varken från öster eller väster eller från öknen. Men Gud är domaren. Han förödmjukar en, upphöjer en annan. För i Herrens hand är en bägare med kryddat brusande vin. Han häller, och alla onda på jorden tvingas dricka, även bottensatsen. Jag ska alltid berätta om detta. Jag ska lovsjunga Jakobs Gud. ”Jag hugger av de ondas hela styrka, men de rättfärdigas styrka ska upphöjas.” En psalmsång av Asaf. För körledaren, till stränginstrument. Gud är känd i Juda, hans namn är stort i Israel. Hans hydda står i Salem, hans boning på Sion. Där förstörde han de brinnande pilarna, sköld och svärd, alla krigsvapen. <> Du är omhöljd av ljus, mer majestätisk än bytesrika berg. Orädda män plundrades. De somnade in för gott, ingen krigsman kunde bruka sina händer. Jakobs Gud, genom din bestraffning föll ryttare och häst in i dödssömn. Endast du ska fruktas! Vem kan stå inför dig när du är vred? Från himlen hörs din dom. Jorden fruktar och tystnar när Gud reser sig för att döma, för att frälsa alla ödmjuka på jorden. <> Din vrede över människor bringar dig lovprisning. Du rustar dig med all din vrede. Ge och håll era löften till Jahve er Gud. Alla omkring honom ska ge gåvor till honom som är värd fruktan. Han kapar av ledares liv, han är fruktad av jordens kungar. En psalm av Asaf. För körledaren. Till Jedutun. Jag ropar högt till Gud! Jag ropar till Gud och han lyssnar till mig. Jag söker Herren på nödens dag. Natten lång är mina händer lyfta i outtröttlig bön. Min själ vägrar låta sig tröstas. Jag tänker på Gud, och jag suckar, jag mediterar, och min ande flämtar. <> Du håller mig vaken. Jag är ängslig och förmår ej tala. Jag tänker på gamla tider, på alla år som flytt. Jag minns min sång om natten. Mitt hjärta mediterar, min ande söker. Ska Herren stöta bort för evigt och aldrig mer visa välvilja? Har hans trogna kärlek upphört för alltid? Har hans löften fått ett slut för alla tider? Har Gud glömt att visa nåd? Har han i vrede låst in sin barmhärtighet? <> Sedan sa jag: Detta gör mig sjuk. Men åren då den Högste verkade ska jag minnas - Herrens gärningar, ja, jag ska minnas dina forna under. Jag ska begrunda allt du gjort och meditera över dina handlingar. Gud, din väg är helig. Vilken gud är så stor som Gud? Du är den Gud som utför under. Du gör din makt känd bland folken. Med kraft har du återlöst ditt folk, Jakobs och Josefs söner. <> Vattnen såg dig, Gud, vattnen såg dig och bävade, ja, djupen skälvde. Molnen utgöt vatten, skyarna dånade, dina pilar blixtrade överallt. Ditt dunder hördes i tromben, blixtarna lyste upp världen, jorden skälvde och darrade. Din väg gick genom havet, din stig genom väldiga vatten. Men dina fotspår var osynliga. Du ledde ditt folk som en hjord genom Moses och Arons hand. Av Asaf. Undervisning. Mitt folk, lyssna till min undervisning, hör noga på mina ord. Jag ska förmedla visdomsord, låta flöda fram förborgade ting från förr, sådant vi hört och fått veta, det våra fäder berättat för oss. Vi ska inte dölja det för deras söner, utan berätta för framtida släkten om Herrens lovvärda handlingar, hans styrka och de mirakler han gjort. Han gav sitt budskap åt Jakob, sin undervisning åt Israel. Han befallde våra fäder att lära ut den till sina söner. Detta för att framtida släkten - ännu ofödda söner - skulle få kunskap om den. De skulle sedan berätta för sina söner, så att de skulle förtrösta på Gud och inte glömma Guds gärningar utan hålla hans bud. Då skulle de inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett släkte med illojalt hjärta och med en ande otrogen Gud. Efraims söner var bågskyttar som drog sig tillbaka på stridens dag. De höll inte Guds förbund, de vägrade följa hans undervisning. De ignorerade vad Gud hade gjort, de mirakler han visat dem. Han utförde under som deras fäder bevittnade i Egypten, vid Soan. Han klöv havet och förde dem igenom, han reste vattnet likt en mur. Han ledde dem om dagen med ett moln, hela natten med ljuset från eld. Han splittrade klippor i öknen och lät dem dricka som från djupa hav. Han lät strömmar bryta fram ur klippan, lät vattnet rinna ner som floder. Men de fortsatte synda mot honom, de trotsade den Högste i öknen. Med vett och vilja prövade de Gud, de krävde sådan mat som de älskade. De talade emot Gud: ”Kan Gud duka ett bord i öknen? Visst slog han på klippan så att vatten vällde fram och bäckar strömmade. Men kan han också ge bröd eller förse sitt folk med kött?” När Herren hörde det blev han rasande, eld blossade upp mot Jakob, hans vrede reste sig mot Israel. För de litade inte på Gud, de trodde inte att han kunde rädda. Han befallde skyarna där ovan och öppnade himlens portar, han lät manna regna över dem till föda och gav dem säd från himlen. Människor åt änglabröd, han sände dem mat och de blev mätta. Han lät ostanvinden blåsa i skyn, han drev fram sydvinden med sin makt. Han lät kött regna över dem likt stoft, fåglar talrika som havets sand. Han lät fåglarna falla mitt i hans läger, runt omkring hans tält. Och de åt tills de fick nog, för han gav dem vad de ville ha. Men innan deras begär var mätta, medan maten ännu var i deras mun, reste sig Guds vrede över dem. Han dödade de starkaste bland dem och slog ner Israels unga män. Likväl fortsatte de att synda och trodde inte på hans mirakler. Han lät deras dagar sluta i tomhet och deras år i plötslig fasa. När han dödade sökte de honom, de vände om och ivrade efter Gud. De mindes att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. Men deras mun bedrog honom, deras tunga ljög för honom. Hjärtat höll sig inte till honom, de var otrogna hans förbund. Men han är barmhärtig. Han sonar synden och fördärvar ej. Han håller ofta tillbaka sin ilska och låter inte all sin vredesglöd bryta ut. Han tänkte på att de var kött, en vind som sveper förbi och är borta. Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Ständigt satte de Gud på prov och provocerade Israels Helige. De tänkte inte på hans makt, dagen då han befriade dem från fienden, då han utförde sina tecken i Egypten och sina mirakler kring Soan. Han förvandlade deras floder till blod, och dess flöden blev odrickbara. Han sände plågsamma insektssvärmar bland dem, och grodor som förstörde för dem. Han gav deras grödor till gräshoppor, deras arbete till gräshoppssvärmar. Han förstörde deras vinstockar med hagel, deras sykomorträd med ishagel. Han överlämnade deras boskap åt hagel, deras hjordar till blixtar. Han sände mot dem sin brinnande vrede: förbittring och ilska och nöd, en skara änglar som fördärvade. Han beredde en väg för sin vrede. Han lät dem inte undkomma döden utan överlämnade dem åt pesten. Han slog alla Egyptens förstfödda, mandomens första frukt i Hams tält. Han förde ut sitt folk likt får, ledde dem i öknen likt en hjord. Han ledde dem tryggt, de var inte rädda. Men havet begravde deras fiender. Han förde dem till sitt heliga land, till berget hans starka hand hade tagit. Han drev ut folken för dem. Han fördelade landet åt dem som egendom och lät Israels stammar bo i deras tält. Men de prövade och trotsade Gud den Högste, de följde inte hans lagbud. De avvek illojalt som sina fäder. De var opålitliga som en defekt båge. De förargade honom med sina offerhöjder, de eggade hans vrede med sina avgudar. Gud hörde och blev rasande, han förkastade Israel fullständigt. Han övergav sin boning i Shilo, tälthelgedomen han bodde i bland människor. Han gav sin kraft i fångenskap, sin härlighet i fiendens hand. Han överlämnade sitt folk åt svärdet, han blev arg på sitt egendomsfolk. Hans unga män förtärdes av eld, hans jungfrur blev utan bröllopssång. Hans präster föll för svärdet, hans änkor kunde ej sörja. Då vaknade Herren som ur sömn, ropar likt en drucken stridsman. Han slog tillbaka sina fiender och gav dem evig vanära. Han förkastade Josefs tält, han utvalde ej Efraims stam. Men han utvalde Judas stam, berget Sion som han älskar. Han byggde sin helgedom likt höjderna, likt jorden som han grundlagt för alltid. Han utvalde sin tjänare David som han hämtade från fårfållorna. Han förde honom från tackorna till att bli herde över Jakob, sitt folk, över Israel, sitt egendomsfolk. David var deras herde med rättrådigt hjärta och ledde dem med förståndig hand. En psalm av Asaf. O Gud, folken har invaderat ditt land, orenat ditt heliga tempel, lagt Jerusalem i ruiner. De gav dina tjänares lik till föda åt himlens fåglar, dina heligas kroppar till jordens vilddjur. De öste ut deras blod som vatten runt om Jerusalem, och ingen begravde dem. Vi vanäras av våra grannar, hånas och förlöjligas av vår omgivning. Jahve, hur länge? Ska du alltid vara vred? Ska din lidelse brinna som eld? Ös ut din vrede över folken som inte erkänner dig, över riken som inte anropar ditt namn. För de har slukat Jakob, ödelagt hans hemland. Tänk inte på våra fäders synder. Skynda till oss med din barmhärtighet, för vi är helt nedbrutna. Vår frälsnings Gud, hjälp oss så att ditt namn blir ärat. Rädda oss och försona våra synder för ditt namns skull. Varför ska folken få säga: ”Var är deras Gud?” Visa oss och låt folken erfara din hämnd för dina tjänares spillda blod. Låt de fångnas rop nå dig. Med din väldiga makt, skona de dödsdömda! Herre, vedergäll våra grannar sjufalt rakt i bröstet för den vanära de visat dig. Då ska vi som är ditt folk, fåren i din hjord, tacka dig för evigt, från släkte till släkte lovprisa dig. En psalm av Asaf. För körledaren. Till ”Liljorna”. Ett vittnesbörd. Lyssna, Israels herde, som leder Josef likt en hjord. Du som tronar över keruberna, stråla fram! Manifestera din makt för Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning! Gud, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så vi blir frälsta. Jahve, härskarornas Gud, hur länge ska du rasa mot ditt folks bön? Du gav dem tårar som mat, och tårar i fullt mått som dryck. Du får våra grannar att ogilla oss, och våra fiender förlöjligar oss. Härskarornas Gud, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så vi blir frälsta. Du ryckte upp en vinstock i Egypten, du fördrev folken och planterade den. Du beredde marken för den, och den slog rot och fyllde landet. Bergen täcktes av dess skugga, och mäktiga cedrar av dess grenar. Dess rankor sträcktes ut till havet och skotten till floden Eufrat. Varför bröt du ner dess murar så att alla som passerar kan plocka frukten? Skogens vildsvin skövlar den, markens kryp äter av den. Härskarornas Gud, kom tillbaka! Se noga ner från himlen och visa omsorg om vinstocken, det som din högra hand planterat, den son som du gjort stark för din skull. Den höggs ner och brändes upp, de förgås för din straffande blick. Bistå mannen vid din högra sida, den människoson som du gjort stark för din skull. Då ska vi inte avvika från dig. Ge oss väckelse och vi ska anropa ditt namn! Jahve, härskarornas Gud, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så vi blir frälsta. Av Asaf. För körledaren. Till gittit. Jubla inför Gud, vår styrka, ropa av glädje till Jakobs Gud! Börja sjung! Spela på tamburin, den ljuvliga lyran och harpan. Blås i trumpet vid nymåne och vid fullmåne, på vår högtidsdag. För det är en lag för Israel, en förordning av Jakobs Gud, ett budskap han stadfäste för Josef när Han angrep Egypten. Jag hörde en okänd stämma: ”Jag lyfte bördan från hans skuldra, händerna friades från korgen. Du ropade i nöd och jag befriade dig. Dold i åskmolnen svarade jag dig. Jag prövade dig vid Meribas vatten. <> Mitt folk, lyssna, jag vill förmana dig. Israel, om du ändå ville lyssna på mig! Du får inte ha någon främmande gud, du får inte tillbe en utländsk gud. Jag är Jahve din Gud som förde dig upp från Egypten. Öppna din mun och jag ska fylla den. Men mitt folk lyssnade inte på mig, Israel ville inte veta av mig. Så jag överlämnade dem till deras rebelliska hjärtan, till att följa sina egna nycker. Om ändå mitt folk ville lyssna på mig och Israel gå på mina vägar! Då skulle jag genast kuva deras fiender och vända handen mot deras motståndare. Då skulle de som hatar Herren krypa för honom. Men hans folks tid skulle vara för evigt. Och han skulle förse dem med bästa vete. Och jag skulle mätta dig med klippans honung.” En psalm av Asaf. Gud står i den mäktiga församlingen, mitt bland gudarna håller han dom: ”Hur länge ska ni döma orättvist och gynna de onda? <> Försvara fattiga och faderlösa, skipa rättvisa åt utsatta och utblottade. Befria fattiga och nödlidande, rädda dem ur de ondas våld. De har varken kunskap eller förstånd, de vandrar i mörker. Jordens alla grundvalar skakar. Jag sa: ’Ni är gudar, ni är alla den Högstes söner’. Ändå ska ni dö som Adam, falla som varje furste.” Gud, res dig och döm jorden! För alla folkslag tillhör dig. En psalmsång av Asaf. Gud, var inte tyst, tigande och overksam, o Gud! Se hur dina fiender rasar, de som hatar dig är stridslystna. De smider planer mot ditt folk, de konspirerar mot dem du värnar. De säger: ”Kom, vi förintar dem som folk så att namnet Israel blir bortglömt!” De konspirerar i samförstånd, de formerar en allians mot dig: Edomiterna, ismaeliterna, Moab, hagareerna, Gebal, Ammon, Amalek, filisteerna och Tyros invånare. Även Assyrien har anslutit sig, de understöder Lots söner. <> Gör med dem som med Midjan, som med Sisera och Jabin vid bäcken Kishon. De gick under vid En-dor och blev till gödsel på marken. Låt deras främsta bli som Oreb och Seeb, alla ledarna som Seba och Salmunna. För de säger: ”Vi ska ta i besittning Guds betesmarker.” Gud, låt dem bli som marklöpare, som agnar för vinden. Liksom elden slukar skogen och lågorna jagar över bergen, så ska du förfölja dem med ditt oväder och skräckslå dem med din storm. Låt vanheder täcka deras ansikten så att de söker ditt namn, Jahve. Låt dem bli förödmjukade och skräckslagna för evigt, låt dem vanärade gå under. Då ska de veta att endast du, vars namn är Jahve, är den Högste över hela jorden. En psalm av Korahs söner. För körledaren. Till gittit. Härskarornas Herre, din boning är ljuvlig! Min själ ivrar och längtar efter Herrens förgårdar. Hela min varelse jublar mot den levande Guden! Också fågeln har funnit ett bo, svalan ett rede för sig och sina små, nära dina altaren - härskarornas Herre, min Kung och min Gud. Saliga är de som bor i ditt hus och alltid lovprisar dig. <> Salig är den man vars styrka är i dig och vars hjärtelängtan är pilgrimsfärden. De passerar Tårarnas dal och förvandlar den till en källa. Även höstregnet täcker den med välsignelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion. Jahve, härskarornas Gud, lyssna till min bön, Jakobs Gud, hör på mig! <> Se, o Gud vår sköld, se på din smordes ansikte. En dag i dina förgårdar är bättre än tusen andra. Jag står hellre vid ingången till min Guds hus än uppehåller mig i ondskans tält. För Herren Gud är sol och sköld. Herren ger nåd och ära. Dem som lever oklanderligt vägrar han inget gott. Härskarornas Herre, salig är den människa som förtröstar på dig! En psalm av Korahs söner. För körledaren. Herre, du visade välvilja mot ditt land, du återupprättade Jakob. Du förlät ditt folks skuld, övertäckte alla deras synder. <> Du drog tillbaka ditt raseri, avvände din brinnande vrede. Gud vår Frälsare, upprätta oss igen, låt din ilska mot oss upphöra. Ska du vara vred på oss för alltid, förbli vred på alla framtida släkten? Vill du inte ge oss väckelse igen, så att ditt folk får glädjas i dig? Herre, visa oss din trogna kärlek och skänk oss din frälsning. Jag vill lyssna på Herren Gud, för han talar fred till sitt folk, sina heliga. Låt dem inte vända åter till dårskap! Hans frälsning är i sanning nära dem som fruktar honom, för att härlighet ska bo i vårt land. Kärlek och Sanning har gemenskap, Rättfärdighet och Harmoni kysser varandra. Sanning spirar ur jorden, Rättfärdighet blickar ner från himlen. Ja, Herren ska skänka allt gott, och vårt land ska frodas. Rättfärdighet går före honom och bereder en väg för hans steg. En bön av David. Herre, lyssna till mig och svara mig, för jag är drabbad och hjälplös. Skydda min själ, för jag är helig. Du min Gud, fräls din tjänare som förtröstar på dig. Herre, visa mig nåd, för jag ropar till dig hela dagen. Herre, skänk din tjänare glädje, för jag ger mig helt åt dig. Herre, du är god och förlåtande, kärleksfull mot alla som ropar till dig. Herre, lyssna till min bön, hör min vädjan. Jag ropar till dig på nödens dag, för du ger mig svar. Herre, bland gudarna är ingen lik dig, och dina gärningar är unika. Alla folkslag du gjort ska komma och böja sig för dig, Herre, och ära ditt namn. För du är stor och utför mirakler. Du ensam är Gud. Jahve, lär mig din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så att jag fruktar ditt namn. Herre, min Gud, jag vill prisa dig av hela mitt hjärta och ära ditt namn för evigt. För din trogna kärlek mot mig är stor, du räddade mitt liv från dödsrikets djup. Gud, de högfärdiga angriper mig, en hop hänsynslösa män vill ta mitt liv. De bryr sig inte om dig. Men du, Herre, är en barmhärtig och nåderik Gud. Du är tålmodig och överflödar av kärlek och sanning. Kom till mig och visa mig nåd. Ge din kraft till din tjänare, fräls din tjänarinnas son. Ge mig ett gott tecken så att de som hatar mig ser det och skäms! För du, Herre, hjälper och tröstar mig. En psalmsång av Korahs söner. Han har grundlagt sin stad på heliga berg. Herren älskar Sions portar mer än Jakobs alla andra boningar. Härliga ting berättas om dig, du Guds stad. <> ”Jag vill omnämna dem som känner mig: Rahav, Babylonien, Filisteen, Tyros och Kush. De föddes där.” Och om Sion ska det sägas: ”Var och varannan föddes i henne. Den Högste själv ska grundlägga henne.” Herren räknar när han förtecknar folken: ”Denne föddes där.” <> De ska dansa och sjunga: ”Alla mina källor är i dig.” Av Korahs söner och esraiten Heman. För körledaren. En psalmsång. Undervisning. Till mahalat leannot. Jahve, Gud min Frälsare, jag ropar till dig dag som natt. Låt min bön komma inför dig, lyssna till mitt rop. För jag har fått nog av elände och jag står vid dödsrikets rand. Jag anses stå med ena foten i graven, som en man bortom all hjälp, ”fri” bland de döda, som de slaktade i graven, dem du inte längre minns, de bortryckta från din hand. Du har lagt mig längst ner i graven, i det mörkaste djup. Din vrede ligger tung på mig, du låter alla dina bränningar drabba mig. <> Du har tagit ifrån mig mina vänner, du har gjort mig frånstötande för dem. Jag är instängd och kommer inte ut. Ögonen grumlas av mitt lidande. Herre, jag ropar till dig varje dag, jag sträcker mina händer mot dig. Gör du under för de döda? Står deras andar upp och tackar dig? <> Talas det om din trogna kärlek i graven, om din trofasthet i avgrunden? Är dina under kända i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, Herre, vid gryningen möter dig min bön. Herre, varför stöter du bort mig? Varför döljer du ditt ansikte för mig? Jag har varit drabbad och nära döden från min ungdom. Jag bär dina fasor och är förtvivlad. Din väldiga vrede sveper över mig, dina ohyggligheter förgör mig. De omsluter mig likt vatten dagen lång, de omger mig helt och fullt. Du håller käraste och vänner ifrån mig. Mörker är min enda vän. Av esraiten Etan. Undervisning. Jag ska för evigt sjunga om Herrens trogna kärlek, kungöra din trofasthet för alla släkten. Jag sa: ”Din trogna kärlek är för evigt bestående. I himlen är din trofasthet befäst.” Herren sa: ”Jag slöt ett förbund med min utvalde, svor en ed till min tjänare David: Jag ska befästa din ätt för evigt, låta din tron bestå för alla släkten.” <> Herre, himlen prisar dina under, likaså din trofasthet i de heligas församling. För vem i skyn är Herrens like? Vem bland änglavarelser är som Herren? Gud är respektingivande i de heligas råd, mycket fruktad bland alla omkring honom. Jahve, härskarornas Gud, vem är som du? Du är stark, Jahve, och din trofasthet omger dig. Du härskar över högmodigt hav. När vågorna reser sig stillar du dem. Du krossade och slog ihjäl Rahav, du skingrade dina fiender med din starka arm. Himlen tillhör dig, likaså jorden. Du grundlade världen och allt den rymmer. Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över ditt namn. Din arm är mäktig, din hand är stark, din högra hand är höjd. Rättfärdighet och rättvisa är grundpelare för din tron. Kärlek och sanning går framför dig. Saligt är det folk som vet vad jubel är. Jahve, de vandrar i ditt ansiktes ljus. De gläds i ditt namn hela dagen, de upphöjs genom din rättfärdighet. För du är deras ärofyllda styrka. Och genom din välvilja ska vi triumfera. Vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels helige. Du talade en gång i en syn till dina heliga: ”Jag har bistått en mäktig krigare, rest upp en ung man ur folket. Jag fann min tjänare David, smorde honom med min heliga olja. Min hand ska stödja honom, min arm ska ge honom styrka. Ingen fiende ska överlista honom, ingen våldsman ska betvinga honom. Jag ska krossa hans fiender inför honom, slå ner dem som hatar honom. Min trofasthet och trogna kärlek ska vara med honom. I mitt namn ska han triumfera. Jag ska lägga havet under hans hand, floderna under hans högra hand. Han ska ropa till mig: ’Du är min Fader, min Gud, min frälsnings klippa’. Och han ska vara min förstfödde, den högste bland jordens kungar. Min trogna kärlek mot honom ska bestå för evigt, och mitt förbund med honom ska stå fast. Jag ska befästa hans ätt för evigt, hans tron så länge himlen består. Om hans söner överger min undervisning och inte följer mina förordningar, om de vanhelgar mina bud och inte håller mina befallningar, då ska jag straffa deras förbrytelse med käppen, deras synd med smärta. Men min trogna kärlek mot honom ska inte upphävas, jag ska inte svika min trofasthet. Jag ska inte vanhelga mitt förbund, inte ändra mina läppars ord. En gång för alla har jag svurit vid min helighet: Jag ska aldrig bedra David, hans ätt ska förbli för alltid. Hans tron ska bestå som solen inför mig, likt månen som finns för alltid. Och vittnet i himlen är trovärdigt.” <> Men du har stött bort och förkastat och rasat mot din smorde. Du har upplöst förbundet med din tjänare och vanhelgat hans krona i smutsen. Du har forcerat alla hans murar och förstört hans fästningar. Alla som gått förbi har plundrat honom. Han har förnedrats av sina grannar. Du har låtit hans fiender triumfera, alla hans motståndare glädjas. Du har även hållit tillbaka hans skarpa svärd och inte bistått honom i striden. Du har släckt hans glans och slungat hans tron till marken. Du har förkortat hans ungdoms dagar och dragit skammens täcke över honom. <> Herre, hur länge? Ska du för alltid dölja dig? Hur länge ska din vrede brinna som eld? Tänk på hur kort mitt liv är! Till tomhet har du skapat alla människor. Vem kan leva och undkomma döden? Vem kan rädda sin själ från dödsrikets våld? <> Herre, var är din kärlek från förr, den som du lovade David i din trofasthet? Herre, tänk på hur dina tjänare förnedras, på det jag inom mig får utstå från alla folk. Herre, dina fiender smädar, de smädar varje steg din smorde tar. Prisa Herren för evigt! Amen, ja Amen. En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vårt hem i varje släktled. Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, från evighet till evighet - du är Gud. Du gör människan till stoft igen och säger: ”Vänd åter, ni Adams barn!” För i dina ögon är tusen år likt gårdagen som ilat förbi, som några av nattens timmar. Du sköljer bort dem och de somnar in. De gror likt morgonens gräs: Om morgonen spirar det och gror, om aftonen skärs det av och vissnar. För vi går under genom din vrede, din vredesglöd gör oss skräckslagna. Du ställer våra synder inför dig, allt vi dolt i ditt ansiktes ljus. Alla våra dagar far förbi under din vrede, vi slutar våra år som en suck. Vårt liv varar sjuttio år, åttio om vi är starka. De bästa åren är elände och obehag, de ilar förbi och vi flyger iväg. Vem förstår din vredes kraft och ditt raseri så att han fruktar dig? Lär oss hur få våra dagar är så att vårt hjärta får visdom. Kom tillbaka, Herre! Hur länge? Var barmhärtig mot dina tjänare. Mätta oss med din trogna kärlek om morgonen och vi ska jubla och glädjas alla våra dagar. Gläd oss lika ofta som du plågat oss, de år som vi lidit ont. Låt dina tjänare få se din gärning, och deras söner din härlighet. Må Herren vår Guds ljuvlighet vara över oss. Och låt det vi gör lyckas väl för oss, ja, låt det vi gör lyckas väl! Den som lever under den Högstes beskydd befinner sig i den Allsmäktiges skugga. Jag säger om Herren: ”Han är min tillflykt och min fästning, min Gud som jag förtröstar på.” Sannerligen, han ska rädda dig från jägarens snara och från den dödliga pesten. Med sina fjädrar ska han täcka dig och under hans vingar finner du skydd. Hans trofasthet är en skyddande sköld. Du ska inte rädas nattens fasor, eller pilens flykt om dagen, eller pesten som stryker fram i mörkret, eller plågan som härjar mitt på dagen. Om än tusen faller bredvid dig, tiotusen vid din högra sida, så ska du inte drabbas. Med egna ögon ska du tydligt få se hur de onda vedergälls. Eftersom du gjort Herren - min tillflykt, den Högste - till ditt hem, så ska inget ont drabba dig, ingen plåga komma nära din boplats. För han ska befalla sina änglar att beskydda dig överallt där du går. De ska bära dig i sina händer så att din fot inte stöter mot någon sten. Du ska trampa på lejon och kobra, stampa på unglejon och giftorm. ”Han har mig kär, därför räddar jag honom. Han känner mitt namn, därför tryggar jag honom. När han ropar till mig svarar jag honom. Jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag mättar honom med långt liv och låter honom se min frälsning.” En psalmsång för sabbatsdagen. Det är härligt att prisa Jahve, att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att kungöra din trogna kärlek om morgonen och din trofasthet om natten, med tiosträngad harpa och lyrans lugnande toner. För du har gjort mig glad genom ditt verk, Herre. Jag jublar över vad du har gjort. Herre, dina gärningar är väldiga, dina planer är outgrundliga. En vettlös begriper inte, en dåre förstår inte detta. De onda växer som gräs, alla syndfulla blomstrar, för att sedan evigt förgås. Men du, Herre, är upphöjd i evighet. För dina fiender, Herre, ja, dina fiender förgås, alla som lever i ondska skingras. Men till mig ger du vildoxens styrka. Jag är överöst med färsk olja. Jag följer mina fiender med blicken, jag får höra om mina onda motståndare. De rättfärdiga grönskar likt palmer, växer likt Libanons cedrar. De är planterade i Herrens hus, de blomstrar i vår Guds förgårdar. De bär frukt även på ålderdomen, de är vitala och frodiga. De kungör att Herren, min klippa, är oklanderlig, och att ingen orättfärdighet finns i honom. Herren regerar! Han är klädd i majestät. Herren är rustad och klädd i styrka. Världen står sannerligen fast och orubblig. Din tron står fast sedan urtiden, du är från evighet. Herre, floderna ropar, floderna ropar högt, floderna ropar dånande. Men Herren är mäktig i höjden, mäktigare än bruset av väldiga vatten, mäktigare än havets bränningar. Herre, ditt budskap är helt trovärdigt. Helighet smyckar ditt hus för evigt. Herre, hämndens Gud, stråla fram, du hämndens Gud! Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de förtjänar! Hur länge ska de onda, o Herre, hur länge ska de onda triumfera? De vräker ur sig oförskämdheter. Alla som lever i ondska förhäver sig. Herre, de krossar ditt folk, de plågar dem som tillhör dig, de dödar änkan och främlingen, de mördar den faderlöse. De säger: ”Herren ser det inte, Jakobs Gud bryr sig inte.” Ni oförståndiga bland folket, förstå detta! Dårar, ska ni aldrig begripa? Hör inte han som planterade örat? Ser inte han som formade ögat? Han som fostrar folken och lär människorna förstånd, skulle han inte straffa? Herren vet att människornas tankar är tomhet. Herre, salig är den man som du fostrar och lär genom din undervisning. Så ger du honom frid i onda dagar, tills graven har grävts åt de onda. För Herren överger inte sitt folk, han lämnar inte dem som tillhör honom. Domslut ska åter grundas på rättfärdighet, och alla oförvitliga ska följa det. Vem står upp för mig mot de onda? Vem stöder mig mot ondskans utövare? Om inte Herren var min hjälp skulle min själ snart bo i dödens tystnad. När jag säger: ”Min fot slinter”, då styrker mig din trogna kärlek, Herre. När jag fylls av oroliga tankar, då njuter min själ av din tröst. Grymma härskare som stiftar hemska lagar har inte ditt stöd. De förenar sig mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden. Men Herren är min fästning, min Gud är min tillflykts klippa. Han låter deras synder drabba dem. Han ska göra slut på dem för deras ondska. Jahve vår Gud ska göra slut på dem. Kom, låt oss jubla för Herren, ropa av glädje till vår frälsnings klippa! Låt oss träda fram inför honom med tacksägelse, låt oss lovsjunga högt och ljudligt! För Jahve är en stor Gud, en stor Kung över alla gudar. I hans hand är jordens inre, och bergstopparna tillhör honom. Havet som han skapade tillhör honom. Hans händer formade det fasta landet. Kom, låt oss tillbe och knäböja, böja knä inför Jahve, vår Skapare! För han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren i hans hand. Om ni hör hans röst i dag: ”Förhärda inte era hjärtan som vid Meriba, som den dagen vid Massa i öknen. Där satte era fäder mig på prov, prövade mig fast de såg mina gärningar. I fyrtio år avskydde jag det släktet och sa: 'De är ett folk med vilsna hjärtan och de följer inte mina vägar.' Så svor jag en ed i min vrede: 'De ska inte komma in i min vila'.” Sjung en ny sång till Herren, sjung till Herren, hela jorden! Sjung till Jahve, prisa hans namn! Kungör det goda budskapet om hans frälsning dag efter dag. Berätta bland folkslagen om hans härlighet, bland alla folk om hans mirakler. För Herren är stor och mycket lovprisad. Han som är över alla gudar ska fruktas. För folkens alla gudar är intighet, men Herren skapade himlen. Glans och majestät från hans ansikte, makt och skönhet i hans helgedom. Ge Herren, folk och släkter, ge Herren ära och makt. Ge Jahve den ära hans namn ska ha. Ta med offer och kom till hans förgårdar. Tillbe Herren i helig skrud. Darra inför honom, hela jorden! Säg bland folken: ”Herren regerar! Världen står fast och orubblig. Han ska döma folken med rättvisa.” Låt himlen glädjas och jorden jubla, låt havet och allt däri brusa högt, låt fälten och allt därpå fröjdas. Då ska skogens alla träd jubla inför Herrens ansikte. För han kommer, kommer för att döma jorden. Han ska döma världen med rättfärdighet, och folken med sin sanning. Herren regerar! Låt jorden fröjdas, alla kustländer glädjas! Mörka moln omger honom. Rättfärdighet och rättvisa är grundpelare för hans tron. Eld går framför honom och bränner upp hans fiender runt omkring. Hans blixtar lyser upp världen, jorden ser det och skälver. Bergen smälter som vax inför Herren, inför hela jordens Herre. Rymden förkunnar hans rättfärdighet, och alla folk ser hans härlighet. Alla som dyrkar avgudabilder och stoltserar över avgudar ska förödmjukas. Fall ner inför honom, alla ni gudar! Sion hör det och gläds, Judas städer jublar, över dina domar, Herre. För du är Jahve, den Högste över hela jorden, du är upphöjd över alla gudar. Ni som älskar Herren, avsky det onda! Han bevarar sina heligas själar, räddar dem från de ondas hand. Ljus strös ut för den rättfärdige och glädje för de oförvitliga. Ni rättfärdiga, gläd er i Jahve, och tacka när ni tänker på Guds helighet. En psalm. Sjung en ny sång till Herren, för han har utfört mirakler! Hans högra hand och heliga arm har gett honom seger. Herren har gjort sin frälsning känd, inför folkens ögon uppenbarat sin rättfärdighet. Med kärlek och trofasthet har han tänkt på Israels folk. Hela jorden har sett vår Guds frälsning. Ropa av fröjd till Herren, hela jorden, brist ut i jubel och lovsång! Lovsjung Herren med lyra, med lyra och sångens toner, med trumpeter och horn. Ropa av glädje inför Kungen, Herren! Låt havet och allt däri brusa högt, världen och de som bor där. Låt floderna klappa händerna, låt bergen jubla i kör, inför Herrens ansikte. För han kommer för att döma jorden. Han ska döma världen med rättfärdighet, och folken med rättvisa. Herren regerar, folken darrar. Han tronar över keruberna, jorden bävar. Jahve är stor i Sion, upphöjd över alla folk. De prisar ditt stora och fruktade namn. Han är helig. Kungen är mäktig och han älskar rättvisa. Du stadfäster det rätta, du verkställer rättvisa och rättfärdighet i Jakob. Upphöj Jahve vår Gud, tillbe vid hans fotpall! Han är helig. Mose och Aron var bland hans präster. Också Samuel var bland dem som anropade hans namn. De ropade till Jahve och han svarade dem. I molnpelaren talade han till dem. De följde hans bud och den lag han gav dem. Jahve vår Gud, du svarade dem. Du var deras förlåtande Gud. Och du hämnades deras illgärningar. Upphöj Jahve vår Gud, tillbe vid hans heliga berg, för Jahve vår Gud är helig! En tacksägelsepsalm. Ropa av fröjd till Herren, hela jorden! Tjäna Herren med glädje, kom sjungande inför honom! Ni ska veta att Jahve är Gud. Han har gjort oss och vi tillhör honom. Vi är hans folk och fåren i hans hjord. Gå in genom hans portar med tacksägelse, till hans förgårdar med lovsång. Tacka honom, prisa hans namn! För Jahve är god, hans kärlek är evig, hans trofasthet varar från släkte till släkte. En psalm av David. Jag vill sjunga om kärlek och rättvisa, jag vill sjunga och spela till dig, Herre. Jag vill vandra förståndigt och oförvitligt. När kommer du till mig? Jag vill leva med rättrådigt hjärta i mitt hus. Jag tittar inte på något djävulskt. Jag hatar de avfallnas beteende, jag tar avstånd från sådant. Jag håller mig ifrån den perverse, jag vill inte veta av ondska. Jag tystar den som hemligt förtalar sin nästa. Jag tolererar inte den som är högfärdig och arrogant. Jag ser till de trogna i landet, de ska få umgås med mig. Den som vandrar oförvitligt ska få tjäna mig. Den som lever oärligt får ej bo i mitt hus, den som ljuger drivs bort från min åsyn. Varje morgon ska jag göra mig av med alla onda i landet, oskadliggöra alla syndfulla från Herrens stad. Bön av en deprimerad och svag man som öser ut sitt elände inför Herren. Herre, lyssna till min bön, låt mitt rop nå fram till dig! Dölj inte ditt ansikte för mig när jag har det svårt. Lyssna noga till mig, skynda att svara när jag ropar! För mina dagar försvinner som en rökpuff. Och mina ben brinner som en eldhärd. Hjärtat är som nedslaget vissnat gräs. Jag glömmer även att äta min mat. Under mitt högljudda jämrande är jag bara skinn och ben. Jag är som en fågel i öknen, som en fågel bland ruiner. Jag ligger sömnlös, lik en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dagen lång. De förlöjligar mig och använder mitt namn i förbannelser. Aska är mitt bröd och tårar blandas i min dryck. Detta på grund av din starka vrede, för du har lyft mig upp och kastat bort mig. Mina dagar är som en flyktig skugga, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, tronar för evigt, och alla släkten minns dig. Du tänker gå till handling och visa barmhärtighet mot Sion. För det är tid att visa henne nåd, den utvalda stunden har kommit. För dina tjänare älskar Sions stenar och berörs av hennes grushögar. Länderna ska frukta Jahves namn, och alla jordens kungar din härlighet. För Herren bygger upp Sion, han visar sig i sin härlighet. Han bryr sig om de utblottades bön, han föraktar inte deras bön. Detta ska nedtecknas för kommande släkte, och ett nyskapat folk ska prisa Herren. För han blickar ner från sin heliga höjd, Herren betraktar jorden från himlen, för att höra fångarnas jämmer och befria de dödsdömda. Jahves namn ska förkunnas i Sion och hans lovsång i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna Herren. Han har försvagat mig på livsvägen och förkortat mina dagar. Jag sa: ”Min Gud, du vars år varar genom alla släktled, ta mig inte bort mitt i livet!” Långt tillbaka grundlade du jorden, och rymden är dina händers verk. De ska gå under, men du förblir. De ska alla nötas ut som en dräkt. Likt kläder ska du byta ut dem, ja, så ska ske. Men du är densamme, och dina år har inget slut. Dina tjänares söner ska slå sig till ro, och deras ätt ska leva tryggt i din närvaro. Av David. Min själ, prisa Jahve, allt inom mig, prisa hans heliga namn! Min själ, prisa Herren, och glöm inte alla hans välgärningar. Han förlåter dig alla dina synder, han botar alla dina sjukdomar. Han friar dig från undergång, han kröner dig med kärlek och nåd. Han mättar dina år med det goda och du blir ung igen som örnen. Herren verkar rättfärdighet och rättvisa åt alla förtryckta. Han visade Mose sina vägar, Israels söner sina gärningar. Herren är barmhärtig och nåderik, tålmodig och överflödande i kärlek. Han är inte alltid sträng, hans vrede varar inte för evigt. Han behandlar oss inte efter våra synder, han vedergäller oss inte efter våra skulder. För så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans trogna kärlek över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster avlägsnar han våra förbrytelser från oss. Som en far älskar sina söner så älskar Herren dem som fruktar honom. För han vet hur vi är gjorda, han tänker på att vi är stoft. En mans dagar är som gräset, han blomstrar likt markens blomma, vinden passerar, den är borta, och dess plats minns den ej mer. Men Herrens trogna kärlek är för all evighet över dem som fruktar honom. Och hans rättfärdighet når barnbarnen, dem som håller hans förbund och tänker på att följa hans påbud. Herren har befäst sin tron i himlen, hans herravälde råder överallt. Prisa Herren, ni hans änglar, ni starka krigare som utför hans befallning, lyder hans uttalade ord. Prisa Herren, alla hans arméer, ni hans tjänare som utför hans vilja. Prisa Herren, hela hans skapelse, överallt i hans välde! Min själ, prisa Jahve! Min själ, prisa Jahve! Jahve min Gud, du är så stor. Du är iklädd glans och majestät, insvept i ljus som en dräkt. Du spänner ut rymden som ett tält, timrar dina höga salar i regnmolnen, gör skyarna till din vagn, vandrar fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du stadgade jorden på dess grundvalar, den står för alltid orubblig. Du täckte den med djupet som en klädnad, vattnen nådde över bergen. För ditt skarpa rop flydde vattnet, för din dånande röst hastade det iväg. Berg reste sig, dalar sänkte sig, till den plats du fastställt för dem. Du satte en bestämd gräns för vattnet, det ska aldrig mer täcka jorden. Du låter källor välla fram i dalarna, de flödar mellan bergen, de förser alla vilddjur med vatten, vildåsnor släcker sin törst. Himlens fåglar lever nära källorna, de sjunger mellan bladverken. Du vattnar bergen från dina höga salar, jorden mättas med frukten av ditt verk. Du låter gräs spira fram för boskapen, och växter till människans tjänst. Du förser med bröd från jorden, vin som gläder människohjärtat, olja som glänser ansiktet, mat som styrker människohjärtat. Herrens träd dricker sig mätta, Libanons cedrar som han planterat. Fåglarna bygger där sina bon. Storkens hus är cypressen. De höga bergen tillhör vildgeten, klipporna är hyraxens tillflykt. Du låter månen markera tiderna, solen vet när den ska lägga sig. Du skapar mörker och det blir natt, alla skogens djur sätts i rörelse. Unglejonen ryter efter rov, väntar sig mat från Gud. Solen går upp, de drar sig undan och lägger sig i sina hålor. Människan går till sin syssla, arbetar till aftonen. Herre, hur många är inte dina verk! Med visdom har du gjort dem alla. Jorden överflödar av dina skaparverk. Där är det stora och väldiga havet med ett oändligt myller av både små och stora djur. Där far skeppen omkring, och Leviatan som du gjort för att trivas där. Alla väntar på att du ska ge dem mat i rätt tid. Du ger och de tar emot, du öppnar handen och de mättas med det goda. Du döljer ditt ansikte och de blir rädda. Du tar deras livsanda och de dör och återvänder till stoft. Du sänder din Ande och de skapas. Och du förnyar jordens yta. Herrens härlighet varar för evigt, Herren gläds över allt han gjort. Han ser på jorden och den skälver, han vidrör bergen och de ryker. Jag vill sjunga till Herren hela mitt liv, prisa min Gud så länge jag är till. Må min andakt behaga honom, jag har min glädje i Herren. Syndare ska försvinna från jorden, inga onda ska finnas mer. Min själ, prisa Jahve! Halleluja! Tacka Jahve, anropa hans namn! Berätta om hans gärningar bland folken. Sjung och spela till honom! Tala om alla hans mirakler. Var stolta i hans heliga namn! Gläds i hjärtat, ni som söker Jahve. Sök Herren och hans styrka, sök alltid hans ansikte. Kom ihåg hans mirakler, hans tecken, och de domar han uttalat, ni Abrahams ättlingar, hans tjänare, ni Jakob söner, hans utvalda. Han är Jahve vår Gud. Hans domar drabbar hela jorden. Han glömmer aldrig sitt förbund, det ord han befallt för tusen släktled, förbundet han slöt med Abraham, hans ed till Isak. Han stadfäste det som lag åt Jakob, som ett evigt förbund åt Israel: ”Jag ger dig landet Kanaan till arv och egendom.” De var mycket få, och de var främlingar i Kanaan. Och de vandrade från land till land, från ett rike till ett annat folk. Men han tillät ingen förtrycka dem. Han förmanade kungar för deras skull: ”Rör inte mina smorda, gör inget ont mot mina profeter!” Han kallade på svält över landet, han bröt av deras tillgång på bröd. Han sände en man före dem, Josef som blev såld till slav. Bojor plågade hans fötter, järn lade man om halsen, tills hans förutsägelse uppfylldes. Herrens ord bevisade hans renhet. Kungen sände bud och friade honom, folkens härskare lösgjorde honom. Han lät Josef förestå sitt hus och råda över all sin egendom. Han fick makt att fängsla kungens furstar och förmedla visdom åt de äldste. Sedan kom Israel till Egypten, Jakob kom att bo i Hams land. Gud gjorde sitt folk mycket fruktsamt, talrikare än deras fiender. Han vände egyptiernas hjärtan till hat mot hans folk, till falskhet mot hans tjänare. Han sände sin tjänare Mose, och Aron som han utvalt. De utförde hans tecken bland dem, och mirakler i Hams land. Han sände mörker och det blev mörkt. De trotsade inte hans befallning. Han förvandlade deras vatten till blod och dödade deras fiskar. Deras land kryllade av grodor, ända in i kungars sovgemak. Han talade, och det kom flugor och myggor över hela deras land. Han gjorde regn till hagel och sände eldslågor genom deras land. Han slog ner deras vinstockar och fikonträd, han knäckte träden i hela deras land. Han talade, och det kom vandringsgräshoppor, oräknelig mängd av gräshoppor. De åt upp all växtlighet i deras land, likaså frukten på deras mark. Han slog allt förstfött i deras land, den första frukten av deras styrka. Han ledde dem ut med silver och guld, och ingen i hans stammar kom på fall. Egypten fröjdades när de drog ut, för de var slagna av skräck för Israel. Han bredde ut ett skyddande moln, och en eld till att lysa om natten. Folket begärde mat och han sände vaktlar, och bröd från himlen mättade dem. Han öppnade klippan och vatten flödade, som en strid ström i uttorkat land. För han tänkte på sitt heliga löfte åt sin tjänare Abraham. Han förde ut sitt folk under glädje, sina utvalda under fröjderop. Han gav dem folkens länder, och de ärvde frukten av folkens möda. Detta för att de skulle följa hans lagar och hålla hans undervisning. Halleluja! Halleluja! Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Vem kan berätta om Herrens stordåd, göra känt alla hans lovvärda gärningar? Saliga är de som främjar rättvisa och alltid lever rättfärdigt. Herre, kom ihåg mig när du visar välvilja mot ditt folk. Kom till mig med din frälsning, så att jag får uppleva dina utvaldas välgång och får del av ditt folks glädje och får vara stolt med ditt egendomsfolk. Vi och våra fäder har syndat, vi har levt perverst och ondskefullt. Våra fäder i Egypten beaktade inte dina mirakler. De glömde all din trogna kärlek. Och de gjorde uppror vid havet - Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt känd. Han höjde rösten mot Röda havet och det torkade. Han ledde dem genom djupen som genom en öken. Han frälste dem från hatets hand, befriade dem från fiendehand. Vattnet täckte deras fiender så att ingen överlevde. Då trodde de på hans ord och sjöng hans lov. Men de ignorerade strax vad Gud gjort, och de ville inte invänta hans plan. De greps av starkt begär i öknen och satte Gud på prov i ödemarken. Han gav dem vad de begärde, men sände tärande ohälsa bland dem. I lägret blev de avundsjuka på Mose och Aron, Herrens helige. Marken öppnade sig och svalde Datan, den slukade Abirams hop. Och eld flammade mot deras hop, en eldslåga förtärde de onda. Vid Horeb gjorde de en kalv och tillbad en metallavgjutning. De bytte ut Guds härlighet mot bilden av en gräsätande oxe. De ignorerade Gud, deras Frälsare, som hade gjort väldiga ting i Egypten, mirakler i Hams land, respektingivande gärningar vid Röda havet. Gud sa att han skulle utrota dem. Men Mose, hans utvalde, ställde sig i utsatt läge inför honom och avvände Guds vrede så att de inte förgjordes. De föraktade det härliga landet, de trodde inte på Guds löfte. De gnällde i sina tält och lyssnade inte på Herren. Så han lyfte sin hand mot dem och svor att slå ner dem i öknen, slå ner deras efterkommande bland folken och sprida ut dem i länderna. De anslöt sig till Baal-Peor och åt av offren till livlösa gudar. De vredgade Gud med sina handlingar och en plåga bröt ut bland dem. Men Pinehas stod upp och avvände hotet, och plågan upphörde. Det räknades honom till rättfärdighet för alla framtida släkten. De gjorde Gud vred vid Meribas vatten och Mose fick lida på grund av dem, för de trotsade Guds Ande och Mose läppar talade tanklöst. De utrotade inte folken som Herren befallt dem, utan blandade sig med folkslagen och tog efter deras livsstil. De dyrkade deras avgudar vilket blev en fälla för dem. De offrade sina söner och döttrar åt demoner. De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod som de offrade åt Kanaans avgudar. Landet vanhelgades av blodet. De orenades genom sina handlingar och var otrogna i allt de gjorde. Därför brann Herrens vrede mot sitt folk, han avskydde sitt egendomsfolk. Han gav dem i folkens händer, de som hatade dem blev deras härskare. Deras fiender förtryckte dem och de kuvades under deras makt. Han befriade dem ofta, men de var medvetet trotsiga och sjönk allt djupare i synd. Men när han hörde deras rop vände han blicken mot deras nöd. Han tänkte på sitt förbund med dem och lät sig bevekas i sin oändliga kärlek. Han gjorde att alla som höll dem fångna behandlade dem väl. Jahve vår Gud, fräls oss! Samla oss från folken så att vi får tacka ditt heliga namn och vara stolta över dina lovvärda gärningar. Lov och pris till Jahve, Israels Gud, från evighet till evighet! Och hela folket ska säga: ”Amen!” Halleluja! Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Så ska Herrens återlösta säga, dem som han befriat från fiendehand och samlat från länderna, från öst och från väst, från norr och från havet. Några irrade omkring i öde öknar utan att finna en stad att bo i, hungriga och törstiga, utmattade själar. Då ropade de till Herren i sin nöd och han räddade dem ur deras pina. Han ledde dem på rätt väg till en stad att bo i. De ska tacka Herren för hans trogna kärlek och för hans mirakler mot mänskligheten. För en längtande själ mättar han, och en hungrig själ fyller han med allt gott. Några satt i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor. För de hade trotsat Guds ord och avvisat den Högstes vilja. Han ödmjukade deras hjärtan med vedermödor. De föll och ingen hjälpte dem. Då ropade de till Herren i sin nöd och han frälste dem ur deras pina. Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga och bröt av deras bojor. De ska tacka Herren för hans trogna kärlek och för hans mirakler mot mänskligheten. För han bröt ner kopparportarna och högg itu järnbommarna. Några blev galna på upprorets väg, och de plågades för sina synder. All mat var för dem motbjudande och de närmade sig dödens portar. Då ropade de till Herren i sin nöd och han frälste dem ur deras pina. Han sände sitt ord och botade dem, han räddade dem från undergång. De ska tacka Herren för hans trogna kärlek och för hans mirakler mot mänskligheten. De ska frambära tackoffer, och jublande berätta om hans gärningar. Några seglade ut till sjöss och bedrev handel på världshaven. De såg vad Herren gjort, hans mirakler i havsdjupet. Han talade, och vinden reste sig, stormen lyfte vågorna, de steg mot skyn, sjönk ner i djupet. Sjömännen blev matta i sin fasa, de stapplade och raglade som druckna och visste varken ut eller in. Då ropade de till Herren i sin nöd och han förde dem ut ur deras pina. Han stillade stormen och vågorna tystnade. De gladdes när vågorna lade sig, och han ledde dem till längtande hamn. De ska tacka Herren för hans trogna kärlek och för hans mirakler mot mänskligheten. De ska upphöja honom i folkets församling, prisa honom i de äldstes krets. Han förvandlar floder till öken, källor till törstig mark, bördigt land till salt jord. Detta på grund av invånarnas ondska. Han förvandlar öken till sjö, torr mark till källor. Där låter han hungriga slå sig ner och bygga sig en stad att bo i. De sår fälten och planterar vingårdar och får en rik skörd. Han välsignar dem och de blir många. Och han låter deras boskap förbli talrika. Sedan blir de färre, och de bedrövas genom förtryck, ondska och ängslan. Han öser förakt över de främsta och för dem vilse i väglös ödemark. Men han reser upp de nödlidande från allt elände, och förökar familjerna som hjordar. De rättsinniga ser det och gläds. Men all orättfärdighet tiger. Den som är vis ska begrunda detta och reflektera över Herrens trogna kärlek. En psalmsång av David. Gud, mitt hjärta är tryggt. Jag vill sjunga och spela av hela min själ. Vakna, harpa och lyra, jag vill väcka gryningen! Herre, jag vill prisa dig bland folken, lovsjunga dig bland folkslagen. För din kärlek når över himlen, din sanning når skyarna. Gud, visa dig upphöjd över himlen, visa din härlighet över hela jorden! För att dina älskade ska räddas, fräls genom din kraft och svara mig. Gud har talat i sin helighet: ”Jag ska triumfera! Jag ska dela upp Shekem och mäta Suckotdalen. Gilead och Manasse tillhör mig, Efraim är min hjälm, Juda är min spira. Moab är mitt handfat. På Edom kastar jag min sandal. Mot filisteerna ropar jag i triumf.” Vem för mig till den befästa staden, vem leder mig till Edom? Gud, har inte du stött bort oss? Gud, du följer ju inte med våra härar. Bistå oss mot fienden, för mänsklig hjälp är värdelös. Med Gud utför vi mäktiga ting, han ska trampa ner våra fiender. En psalm av David. För körledaren. Min lovsångs Gud, var inte tyst. För de öppnar sitt onda och falska gap mot mig, de talar med lögnens tunga till mig, de omger mig med hatfulla ord, de angriper mig utan orsak, de besvarar min kärlek med anklagelser. Men jag ber. De lönar gott med ont, min kärlek med hat. Utse en ond att bemöta honom, låt Satan träda fram intill honom. Låt utslaget bli skyldig när han döms, låt hans bön räknas som synd. Låt hans dagar bli få, låt hans ämbete tas av en annan. Låt hans söner bli faderlösa, hans hustru bli änka. Låt hans söner stryka omkring tiggande, sökande mat fjärran från sina ödelagda hem. Låt långivaren beröva honom allt, låt främlingar plundra hans egendom. Låt ingen visa honom godhet, ingen bry sig om hans faderlösa barn. Låt hans ättlingar utrotas, deras namn utraderas i nästa släktled. Må Herren minnas hans fäders synder, må inte hans mors synder utplånas, må deras synder alltid förbli inför Herren. Må han utradera minnet av dem från jorden. För det föll honom aldrig in att visa godhet. Han förföljde de utsatta och nödlidande och de förkrossade, för att döda dem. Han älskade att förbanna, så den drabbade honom själv. Han ville inte välsigna, så den var honom fjärran. Han iklädde sig förbannelse som dräkt. Och den trängde in i honom som vatten och in i hans ben som olja. Låt den omsluta honom som en mantel, som ett bälte han alltid bär. Så ska Herren straffa mina anklagare, dem som talar illa om mig. Men du, Jahve min Herre, ta dig an mig för ditt namns skull, rädda mig, för din nåd är god. För jag är drabbad och hjälplös, mitt hjärta blöder. Jag försvinner som en flyktig skugga, jag skakas bort som en gräshoppa. Mina knän sviker mig av fasta, jag är bara skinn och ben. Jag har blivit ett skämtobjekt för dem, de ser mig och skakar på huvudet. Jahve min Gud, hjälp mig, fräls mig efter din trogna kärlek. Låt dem förstå att det är din hand, att det är du, Herre, som verkar. De förbannar, men du välsignar. De angriper mig, men ska förödmjukas. Och din tjänare ska glädjas. Mina anklagare ska iklädas vanära, täckas med förödmjukelse som en kappa. Jag tackar ivrigt Herren, jag prisar honom i den stora skaran. För han står på den nödlidandes högra sida och frälser honom från dem som fördömer. En psalm av David. Jahve säger till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida tills jag gjort dina fiender till din fotpall.” Herren sträcker ut din väldiga spira från Sion: ”Härska mitt bland dina fiender!” Ditt folk offrar sig villigt den dag du verkar i kraft. I helig glans kommer ditt unga folk, som dagg vid arla gryningsljus. Herren har svurit en oåterkallelig ed: ”Du är präst för evigt, i enlighet med Melkisedek.” Herren är vid din högra sida. Han krossar kungar på sin vredes dag. Han håller dom bland folken, fyller länderna med lik, krossar ledare över hela jorden. Han ska dricka ur bäcken vid vägen, sedan går han med högburet huvud. Halleluja! Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta i de oförvitligas gemenskap, i församlingen. Herrens gärningar är väldiga, de utforskas av alla som tycker om dem. Glans och majestät utmärker hans verk. Och hans rättfärdighet varar för evigt. Han låter sina mirakler bli ihågkomna. Herren är nådig och barmhärtig. Han ger mat åt dem som fruktar honom. Han tänker alltid på sitt förbund. Han visade sitt folk sina gärningars kraft genom att ge dem länder i arv. Hans gärningar är sanning och rättvisa. Alla hans påbud är tillförlitliga. De står fasta för all evighet och ska hållas i sanning och rättfärdighet. Han sände befrielse till sitt folk. Han befallde ett evigt förbund. Hans namn är heligt och fruktat. Att frukta Jahve är början till visdom. Alla som håller hans påbud får djup insikt. Lovsången till honom varar för evigt! Halleluja! Salig är den man som fruktar Herren och innerligt älskar hans bud. Hans ättlingar blir mäktiga på jorden, de rättsinnigas släkte välsignas. Det är välstånd och rikedom i hans hus, och hans rättfärdighet varar för evigt. Ljus bryter fram i mörkret för de rättsinniga, för den som är nådig, barmhärtig och rättfärdig. Det går väl för den som generöst lånar och är hederlig i sin verksamhet. Han ska alltid stå trygg och säker. Den rättfärdige minns man alltid. Han räds inte hemska nyheter, hans hjärta är lugnt i förtröstan på Herren. Hans hjärta är tryggt och utan rädsla. Till slut ser han i triumf på sina fiender. Han delar ut och ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar för evigt. Hans högsinthet blir hyllad och ärad. Den som är ond ser det och förargas, han tynar bort i förtvivlan och ilska. Av de ondas önskan blir intet. Halleluja! Lovprisa, ni Jahves tjänare! Lovprisa Jahves namn! Prisat vare Jahves namn, nu och för evigt! Från öster till väster ska Jahves namn vara lovprisat! Jahve är upphöjd över alla länder, hans härlighet når över himlen. Vem är som Jahve vår Gud, som tronar i höjden, som ödmjukt blickar ner på himmel och jord? Han reser den fattige ur stoftet, lyfter den nödlidande från dyngan. Gud sätter dem bland de främsta, bland de främsta hos sitt folk. Han ger den barnlösa ett hem, hon blir lycklig mor till söner. Halleluja! När Israel drog ut från Egypten - Jakobs släkt från ett folk med främmande språk - då blev Juda Guds helgedom, Israel hans välde. Havet såg, och flydde, Jordanfloden vände tillbaka. Bergen hoppade som baggar, höjderna som lamm. Hav, varför flydde du? Jordanflod, varför vände du åter? Berg, varför hoppade ni som baggar, och ni höjder som lamm? Du jord, bäva inför Herrens närvaro, inför närvaron av Jakobs Gud, han som förvandlar klippan till sjö, flintan till vattenkälla. Inte åt oss, Jahve, inte åt oss, ge istället ditt namn ära, på grund av din kärlek och sanning. Varför säger länderna: ”Var är deras Gud?” Vår Gud är i himlen. Han gör allt vad han vill. Deras avgudar är silver och guld - människoverk, med stumma munnar, blinda ögon, döva öron, näsor utan luktsinne, obrukbara händer och fötter, ljudlösa strupar. Dess tillverkare blir dem lika, så även alla som förtröstar på dem. Israel, förtrösta på Herren! Han är deras hjälp och sköld. Arons släkt, förtrösta på Herren! Han är deras hjälp och sköld. Ni som fruktar Herren, förtrösta på Herren! Han är deras hjälp och sköld. Herren tänker på oss och välsignar. Han välsignar Israels folk och Arons släkt. Han välsignar dem som fruktar Herren, både unga och gamla. Herren ska göra er talrika, er och era söner. Herren som skapade himmel och jord välsignar er! Himlarna tillhör Herren, och jorden gav han åt människosläktet. De döda prisar inte Herren, ingen som går in i tystnaden. Men vi prisar Herren, nu och för evigt. Halleluja! Jag älskar Herren, för han hörde min vädjan och lyssnade till mig. Jag ska anropa honom hela mitt liv. Dödens rep omslöt mig, dödsrikets fasor fann mig. Jag kände ångest och ängslan. Då anropade jag Jahves namn: ”O Jahve, rädda mitt liv!” Herren är nåderik och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. Herren visar omsorg om de enkla. Jag var nedbruten och han hjälpte mig. Min själ, vänd åter till frid, för Herren har gjort dig väl. För du räddade mitt liv från döden, ögat från tårar, foten från fall. Jag ska vandra inför Herren i de levandes land. Jag trodde, även när jag sa: ”Jag plågas svårt.” Jag sa i min ängslan: ”Alla människor ljuger.” Hur kan jag gottgöra Herren alla hans välgärningar mot mig? Jag lyfter frälsningens bägare och anropar Jahves namn. Jag infriar mina löften till Herren inför allt hans folk. När hans heliga dör är det högaktat i Herrens ögon. O Herre, jag är i sanning din tjänare. Jag är din tjänare, son till din tjänarinna. Du har löst mina bojor. Jag frambär tackoffer till dig och anropar Jahves namn. Jag infriar mina löften till Herren inför allt hans folk, på förgårdarna till Herrens tempel, mitt i Jerusalem. Halleluja! Lova Herren, alla länder! Lovsjung honom, alla folk! För hans trogna kärlek är väldig över oss. Och Herrens sanning är evig. Halleluja! Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Israel ska nu säga: ”Hans kärlek är evig.” Arons ätt ska nu säga: ”Hans kärlek är evig.” De som fruktar Herren ska nu säga: ”Hans kärlek är evig.” Jag ropade till Herren i min fasa, Herren svarade och satte mig fri. Herren är vid min sida, jag är inte rädd, vad kan människor göra mig? Herren är vid min sida och hjälper mig, jag kan se i triumf på dem som hatar mig. Det är bättre att söka skydd hos Herren än att lita på människor. Det är bättre att söka skydd hos Herren än att lita på de främsta. Alla folkslag omringade mig. I Jahves namn slog jag dem tillbaka. De omringade mig helt och fullt. I Jahves namn slog jag dem tillbaka. De svärmade kring mig som bin, men förtärdes som brinnande törnen. I Jahves namn slog jag dem tillbaka. Du angrep mig för att få mig på fall, men Herren hjälpte mig. Herren är min styrka och min lovsång, och han blev min Frälsare. Det är jubel och segerrop i de rättfärdigas läger: ”Herrens högra hand utför stordåd! Herrens högra hand är upphöjd! Herrens högra hand utför stordåd!” Jag ska inte dö, utan leva och berätta om vad Herren gjort. Herren disciplinerade mig hårt, men gav mig inte åt döden. Öppna rättfärdighetens portar för mig, jag vill gå in och tacka Herren. Detta är Herrens port genom vilken de rättfärdiga går in. Jag tackar dig för att du svarade mig och blev min Frälsare. Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Herren har gjort detta, det är ett mirakel i våra ögon. Det här är dagen som Herren gjort, vi ska fröjdas och vara glada i dag. Herre, vi vädjar, rädda oss, Herre, vi vädjar, skänk oss välgång! Välsignad är han som kommer i Jahves namn. Vi välsignar er från Herrens tempel. Jahve är Gud, och han gav oss ljus. Bind högtidsoffret med rep vid altarets horn. Du är min Gud, jag tackar dig. Min Gud, jag upphöjer dig! Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Saliga är de som lever oförvitligt, de som följer Herrens undervisning. Saliga är de som håller hans lagbud, de som söker honom helhjärtat, de som inte beter sig illa utan går på Guds vägar. Du har befallt att dina påbud ska följas till punkt och pricka. Om jag ändå på min livsväg var benägen att hålla dina lagar! Då skulle jag inte skämmas när jag ser på alla dina befallningar. Jag prisar dig med uppriktigt hjärta när jag lär mig dina rättfärdiga förordningar. Jag håller dina lagar, överge mig aldrig! Hur kan en ung man hålla sig ren på sin livsväg? Genom att följa ditt ord. Jag söker dig helhjärtat. Låt mig inte avvika från dina befallningar. Jag lagrar ditt ord i mitt hjärta så att jag inte syndar mot dig. Prisad vare du, Herre! Lär mig dina lagar. Mina läppar berättar om alla förordningar som du uttalat. Jag gläds åt att följa dina budskap, lika mycket som över all rikedom. Jag mediterar över dina påbud och har blicken på dina vägar. Jag njuter av dina lagar, jag glömmer inte ditt ord. Gör väl mot din tjänare så att jag får leva och lyda ditt ord. Öppna mina ögon så att jag kan se hur enastående din undervisning är. Jag är en främling på jorden. Göm inte dina befallningar för mig. Jag har en ständigt förtärande längtan efter dina förordningar. Du straffar de högfärdiga, de förbannade som avviker från dina befallningar. Lyft av mig vanära och förakt, för jag håller dina lagbud. Fastän furstar sitter och förtalar mig, så mediterar din tjänare över dina lagar. Ja, dina lagbud är min högsta glädje, de är mina rådgivare. Min själ krälar i stoftet, skänk mig liv så som du lovat. Jag beskrev mitt liv för dig och du svarade mig. Lär mig dina lagar. Hjälp mig förstå dina påbuds innebörd. Jag vill meditera över dina mirakler. Jag är deprimerad, res mig upp så som du lovat. Håll mig borta från falska vägar, skänk mig i nåd din undervisning. Jag har valt sanningens väg, jag har dina förordningar för ögonen. Jag håller mig till dina budskap, Herre, låt mig inte bli besviken. Jag löper dina befallningars väg. För du vidgar min förståelse. Herre, lär mig dina lagars innebörd, och jag ska hålla dem som min lön. Hjälp mig förstå och ta vara på din undervisning, och hålla den helhjärtat. Led mig på dina befallningars stig, för jag älskar den. Vänd mitt hjärta till dina budskap och inte till mammon. Vänd bort mina ögon från tomhet, skänk mig liv på dina vägar. Uppfyll ditt löfte till din tjänare, så att du fruktas. Ta bort vanäran som skrämmer mig, för dina förordningar är goda. Jag längtar efter dina påbud! Skänk mig liv genom din rättfärdighet. Herre, låt mig få del av din trogna kärlek, din frälsning, så som du lovat. Då kan jag ge hånaren svar, för jag förtröstar på ditt ord. Låt mig alltid få tala sanningens ord, för mitt hopp ligger i dina förordningar. Jag vill alltid hålla din undervisning, i all evighet. Jag ska vandra i frihet, för jag studerar dina påbud. Jag talar inför kungar om dina lagbud utan att skämmas. Jag njuter av dina befallningar, som jag älskar. Jag lyfter händerna mot dina befallningar, som jag älskar. Och jag mediterar över dina lagar. Tänk på det ord du gav din tjänare, du gav mig hopp genom det. Det här är min tröst i mitt elände: att ditt ord skänker mig liv. De högfärdiga smädar mig ständigt, men jag avviker inte från din undervisning. Herre, jag minns dina urgamla förordningar och finner tröst. Jag grips av raseri över de onda som förkastar din undervisning. Jag sjunger om dina lagar i huset där jag bor som främling. Jahve, om natten tänker jag på ditt namn, och jag har hållit din undervisning. Så har det blivit för mig, för jag håller dina påbud. Herren är min arvedel. Jag har lovat att hålla dina ord. Jag söker hängivet din närvaro. Visa mig nåd efter ditt löfte. Jag tänker över mitt liv och vänder om till dina lagbud. Utan att tveka eller dröja håller jag dina befallningar. De ondas rep omsnärjer mig, men jag glömmer inte din undervisning. Jag stiger upp mitt i natten och tackar dig för dina rättfärdiga förordningar. Jag umgås med alla som fruktar dig, dem som håller dina påbud. Herre, din trogna kärlek fyller jorden. Lär mig dina lagar. Herre, du har behandlat din tjänare väl så som du lovat. Lär mig omdöme och förstånd, för jag tror på dina befallningar. Jag gick vilse innan jag fick lida, men nu håller jag ditt ord. Du är god och gör gott, lär mig dina lagar. De högfärdiga kletar lögner på mig, men jag håller helhjärtat dina påbud. Deras hjärtan är känslokalla, men jag njuter av din undervisning. Det var bra att jag fick lida, det har lärt mig dina lagar. Undervisning från din mun har större värde för mig än tusentals guld- och silvermynt. Dina händer har gjort och format mig. Ge mig insikt så att jag förstår dina befallningar. De som fruktar dig ser mig och gläds, för jag sätter mitt hopp till ditt ord. Herre, jag vet att dina domslut är rättfärdiga och att du i trofasthet gav mig lidande. Låt din trogna kärlek trösta mig, så som du lovat din tjänare. Låt mig få del av din barmhärtighet så att jag får liv, för din undervisning är min högsta glädje. Låt de högfärdiga skämmas för att de kränker mig med lögner. Jag mediterar över dina påbud. Låt de gudfruktiga vända sig till mig, de som följer dina lagbud. Låt mitt hjärta fullkomnas i dina lagar så att jag inte behöver skämmas. Jag längtar så efter din frälsning, jag sätter mitt hopp till ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt löfte, jag frågar: ”När ska du trösta mig?” Jag är som en sotig och torr vinsäck, likväl glömmer jag inte dina lagar. Hur många dagar har din tjänare kvar? När ska du verkställa dom över mina förföljare? De högfärdiga har grävt gropar för mig, de lever inte efter din undervisning. Alla dina befallningar är sanna. Hjälp mig, de förföljer mig med lögner. De var nära att ända mitt jordeliv, men jag övergav inte dina påbud. Skänk mig liv i din trogna kärlek och jag ska hålla ditt budskap. Herre, ditt ord står för evigt fast i himlen. Din trofasthet varar från släkt till släkt. Du grundade jorden och den består. Dina naturlagar består än i dag, för allting tjänar dig. Om inte din undervisning var min högsta glädje skulle jag gå under i mitt elände. Jag ska aldrig glömma dina påbud, för genom dem skänker du mig liv. Jag tillhör dig, fräls mig, för jag studerar dina påbud. De onda hoppas kunna döda mig, men jag ger akt på dina lagbud. Jag ser att allt ”fullkomligt” har en gräns. Men din befallning är gränslös. Jag älskar din undervisning! Hela dagen mediterar jag över den. Dina befallningar är alltid med mig, de gör mig visare än mina fiender. Jag har mer insikt än alla mina lärare, för jag mediterar över dina budskap. Jag är klokare än de gamla, för jag håller dina påbud. Jag håller mig ifrån alla onda vägar så att jag kan följa ditt ord. Jag avviker inte från dina förordningar, för du undervisar mig. Ditt ord är i min mun mer välsmakande än honung. Dina påbud ger mig förstånd, därför hatar jag alla falska vägar. Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. Jag har svurit en ed som står fast: att hålla dina rättfärdiga förordningar. Jag lider svårt. Herre, skänk mig liv så som du lovat. Herre, ta emot mitt frivilliga offer av lovprisning, och lär mig dina förordningar. Mitt liv är i ständig fara, men jag glömmer inte din undervisning. De onda gillrar fällor för mig, men jag avviker inte från dina påbud. Dina budskap är min eviga arvedel, de är mitt hjärtas glädje. Jag vill av hjärtat följa dina lagar, lönen är evig. Jag hatar folk med kluvna själar, men jag älskar din undervisning. Du är mitt gömställe och min sköld, jag sätter mitt hopp till ditt ord. Försvinn ifrån mig, ni onda! Jag tänker följa Guds befallningar. Bistå mig efter ditt ord och jag får leva. Förvandla inte mitt hopp till besvikelse. Styrk mig så att jag räddas och alltid kan iaktta dina lagar. Du ringaktar alla som avviker från dina lagar, för de är falska och opålitliga. Alla onda på jorden avlägsnar du som slagg, därför älskar jag dina lagbud. Jag skakar av fruktan för dig och jag räds dina domar. Jag har levt rättvist och rättfärdigt. Lämna mig inte åt mina förtryckare. Borga för din tjänares väl. Låt inte de högfärdiga förtrycka mig. Mina ögon längtar efter din frälsning och efter ditt rättfärdiga löfte. Behandla din tjänare efter din trogna kärlek och lär mig dina lagar. Jag är din tjänare, ge mig insikt så att jag förstår dina lagbud. Herre, det är tid för dig att verka, de bryter din lag. Därför älskar jag dina befallningar mer än guld, mer än renaste guld. Därför håller jag alla dina påbud utan undantag för rätta, och jag hatar lögnens alla vägar. Dina budskap är enastående, därför lyder jag dem. När dina ord öppnas ger de ljus och skänker insikt åt de enkla. Jag flämtar av längtan efter dina befallningar. Vänd dig till mig och visa mig nåd, så som du gör med dem som älskar ditt namn. Vägled mina steg efter ditt ord, och låt ingen synd få makt över mig. Befria mig från människors förtryck så att jag kan hålla dina påbud. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina lagar. Mina ögon är tårdränkta, för man följer inte din undervisning. Herre, du är rättfärdig, och dina förordningar är oklanderliga. Du har befallt dina rättfärdiga lagbud, de är absolut sanning. Min iver förtär mig, för mina fiender ignorerar dina ord. Ditt ord är fullkomligt rent, din tjänare älskar det! Jag är enkel och föraktad, men jag glömmer inte dina påbud. Din rättfärdighet är evig, och din undervisning är sanning. Nöd och ångest är över mig, men dina befallningar är min högsta glädje. Dina budskap är rättfärdiga för evigt, skänk mig förstånd och jag ska leva. Jag har ropat av hela mitt hjärta: ”Svara mig, Herre, jag vill hålla dina lagar!” Jag har ropat till dig: ”Rädda mig så att jag kan hålla dina lagbud!” Jag möter gryningen med rop om hjälp. Jag sätter mitt hopp till ditt ord. Jag vakar under nattens timmar för att meditera över ditt ord. Herre, lyssna på mig i din trogna kärlek, skänk mig liv genom dina förordningar. Brottslingarna närmar sig, de är fjärran från din undervisning. Du är nära, Herre, och alla dina befallningar är sanna. Jag vet sedan länge genom dina lagbud att du stadfäst dem för evigt. Se till mitt elände och hjälp mig, för jag glömmer inte din undervisning. Försvara min sak och friköp mig, skänk mig liv efter ditt löfte. De onda är fjärran från frälsning, för de frågar inte efter dina lagar. Herre, din barmhärtighet är stor, skänk mig liv efter dina förordningar. Mina förföljare och fiender är många, men jag avviker inte från dina budskap. Jag betraktar de falska med avsky, för de följer inte ditt ord. Se hur jag älskar dina påbud! Herre, skänk mig liv i din trogna kärlek. Ditt ord är helt och fullt sanning, och alla dina förordningar gäller för evigt. Furstar förföljer mig utan skäl, men det är ditt ord som mitt hjärta fruktar. Jag gläds över ditt ord, likt den som finner byte i mängd. Jag hatar och avskyr falskhet, men jag älskar din undervisning. Jag prisar dig sju gånger om dagen för dina rättfärdiga förordningar. Fred och välgång har de som älskar din undervisning, och inget kan få dem på fall. Herre, jag sätter mitt hopp till din frälsning och följer dina befallningar. Jag håller dina lagbud och älskar dem innerligt. Jag håller dina påbud och lagbud, för du ser allt vad jag gör. Herre, låt mitt rop nå dig, ge mig förstånd efter ditt ord. Låt min vädjan komma inför dig, rädda mig så som du lovat. Låt mina läppar flöda av lovsång, för du lär mig dina lagar. Låt min tunga lovsjunga ditt ord, för alla dina befallningar är rättfärdiga. Låt din hand hjälpa mig, för jag har valt dina påbud. Herre, jag längtar efter din frälsning, och din undervisning är min högsta glädje. Låt mig få leva och prisa dig. Låt dina förordningar hjälpa mig. Jag är vilse som ett förlorat får. Sök din tjänare, för jag har inte glömt dina befallningar. En pilgrimssång. Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. ”Herre, rädda mig från lögnens läppar, från lömska tungor.” Vad ska Gud ge dig och göra med dig, du lömska tunga? Krigarens vassa pilar och glödande ginstkol! Det är hemskt att bo i Meshek och att leva bland tälten i Kedar. Alltför länge har jag bott bland dem som hatar fred. Jag vill ha fred, men när jag talar är de redo för krig. En pilgrimssång. Jag blickar upp mot bergen. Varifrån kommer min hjälp? Min hjälp kommer från Herren, som skapade himmel och jord. Han låter inte din fot slinta. Din beskyddare vilar inte, lyssna, Israels beskyddare varken vilar eller sover. Herren beskyddar dig, Herren är din skugga på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. Herren beskyddar dig från allt ont, han beskyddar din själ. Herren beskyddar dig i din livsgärning, nu och för all framtid. En pilgrimssång av David. Jag gladdes med dem som sa till mig: ”Vi ska gå till Herrens hus.” Vi står innanför dina portar, o Jerusalem. Jerusalem, en tät sammanbyggd stad. Dit går stammarna, Jahves stammar, för att prisa Jahves namn, vilket är påbjudet Israel. Där finns domarsäten, troner för Davids ätt. Be om fred och välgång för Jerusalem. De som älskar dig ska få det bra. Fred och välgång inom dina murar, frid och allt gott i dina palats! För mina bröders och vänners skull önskar jag dig fred och välgång! För Jahves, vår Guds, hus skull verkar jag för ditt bästa. En pilgrimssång. Jag blickar upp mot dig, du som tronar i himlen. Som tjänarna ser mot sin Herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Jahve vår Gud tills han visar oss nåd! Visa oss nåd, Herre, visa oss nåd, för vi har fått nog av allt förakt. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högfärdigas förakt. En pilgrimssång av David. Om inte Herren stått på vår sida - låt Israel säga detta - om inte Herren stått på vår sida när människor angrep oss, då hade de slukat oss levande i sitt raseri mot oss, då hade vattnen begravt oss, floden forsat över oss, då hade det ursinniga vattnet forsat över oss. Prisa Herren som skonat oss från deras dödliga tänder! Vi kom undan som fågeln ur jägarnas snara. Snaran är bruten och vi kom undan. Vår hjälp är i Jahves namn, han som skapade himmel och jord. En pilgrimssång. De som förtröstar på Herren är lika berget Sion, som inte rubbas utan består för evigt. Som bergen omger Jerusalem så omger Herren sitt folk, nu och för evigt. Ondskans härskarstav ska inte ruva över landet som de rättfärdiga ärvt, för då kunde de rättfärdiga handla orätt. Herre, var god mot de goda som har rättsinniga hjärtan. Men de som väljer irrvägar ska Herren fördriva med dem som lever i ondska. Fred och välgång över Israel! En pilgrimssång. När Herren återupprättade Sion var det som om vi drömde. Vår mun fylldes av skratt, vår tunga av glädjerop. Då sa man bland folken: ”Herren har gjort stora ting med dem.” Herren har gjort stora ting med oss. Vi är så glada. Herre, återupprätta oss likt strömmarna i Negev. De som sår med tårar ska skörda med glädjerop. Han går ut gråtande med sitt utsäde, han kommer in jublande med sina kärvar. En pilgrimssång av Salomo. Om inte Herren bygger huset bygger arbetarna förgäves. Om inte Herren bevakar staden vaktar väktaren förgäves. Förgäves stiger ni upp tidigt och kommer hem sent för att äta mödans bröd. För Gud ger åt sina älskade medan de sover. Söner är en gåva från Herren, moderlivets frukt är en lön. Som pilar i krigarens hand är söner man får i sin ungdom. Salig är den man som fyllt sitt koger med dem. De ska inte förödmjukas när de för sin talan mot sina fiender i porten. En pilgrimssång. Saliga är alla som fruktar Herren och vandrar hans vägar. Du ska få äta av dina händers möda. Du är salig, och det ska gå dig väl. Din hustru är som en fruktsam vinstock inne i ditt hus. Dina söner som olivträdsplantor runt ditt bord. Så blir den man välsignad som fruktar Herren! Herren välsigne dig från Sion! Må du få se Jerusalem blomstra i alla dina dagar. Och du ska få se söner till dina söner. Fred och välgång över Israel! En pilgrimssång. Från det jag var ung har de ofta angripit mig - Israel ska säga så - från det jag var ung har de ofta angripit mig. Men de har inte besegrat mig. Plöjare plöjde min rygg och drog långa fåror. Herren är rättfärdig, han högg av de ondas rep. Alla som hatar Sion ska förödmjukade vika tillbaka. De ska bli som takets gräs, som vissnar innan det växer upp. Det fyller varken skördemannens hand eller kärvbindarens famn. Och ingen som passerar ska säga: ”Herrens välsignelse över er, vi välsignar er i Jahves namn.” En pilgrimssång. Herre, från djupen ropar jag till dig! Herre, hör på mig, lyssna noga på min vädjan. Herre, om du bokförde synder, o Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig är förlåtelse, för att du ska fruktas. Jag väntar på Herren, min själ väntar. Och i hans ord har jag mitt hopp. Min själ väntar på Herren, mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. Israel, sätt ditt hopp till Herren! För hos Herren finns trogen kärlek, och fullständig befrielse. Han ska sätta Israel fri från alla deras synder. En pilgrimssång av David. Herre, mitt hjärta är inte högfärdigt, min blick är inte arrogant. Jag ägnar mig inte åt för mig svåra och obegripliga ting. Nej, jag har lugnat och stillat min själ, som det lilla barnet hos sin mor. Som ett litet barn är min själ i mig. Israel, sätt ditt hopp till Herren, nu och för all framtid! En pilgrimssång. Herre, minns David, allt hans lidande. Han svor en ed till Herren, gav ett löfte åt Jakobs Mäktige: ”Jag ska inte gå in i mitt hus, inte lägga mig i sängen, inte ge sömn åt mina ögon, inte ge vila åt mina ögonlock, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäktige.” Lyssna, vi hörde om arken i Efrata, vi fann den på fälten vid Jaar. Låt oss gå till hans boning, låt oss tillbe vid hans fotpall. Herre, res dig och kom till din viloplats, du och din mäktiga ark. Låt dina präster vara klädda i rättfärdighet, låt dina heliga få jubla. För din tjänare Davids skull, vänd dig inte ifrån din smorde. Herren svor en ed till David, ett pålitligt löfte han ej tar tillbaka: ”En av dina ättlingar ska jag sätta på din tron. Om dina söner håller mitt förbund och de lagbud jag lär dem, då ska även deras söner sitta på din tron för all evighet.” För Herren har utvalt Sion, han längtar ha det som sitt hem: ”Detta är min viloplats för all evighet, här vill jag bo, det är min längtan. Jag ska rikt välsigna Sions förråd, jag ska mätta hennes fattiga med bröd. Jag ska klä hennes präster i frälsning, hennes heliga ska jubla högt. Där ska jag låta en mäktig växa upp åt David. Jag har satt fram en lampa åt min smorde. Jag ska klä hans fiender i vanära, men på honom ska kronan stråla.” En pilgrimssång av David. Hur gott och vackert är det inte när bröder lever tillsammans! Det är som finaste olja över huvudet, rinnande ner över skägget - Arons skägg, och ner över dräktens linning. Det är som lätt regn från Hermon när det faller över Sions berg. För där har Herren befallt välsignelse, liv i evighet. En pilgrimssång. Prisa Herren, alla ni Herrens tjänare som står i Herrens tempel om natten! Lyft era händer mot helgedomen och prisa Herren! Herren, som skapade himmel och jord, välsigne dig från Sion. Halleluja! Prisa Jahves namn! Prisa det, ni Jahves tjänare som står i Jahves tempel, på förgårdarna till vår Guds hus. Prisa Jahve, för han är god, lovsjung hans namn, för det är ljuvligt! För Jahve har utvalt Jakob åt sig, Israel som sin särskilda egendom. Jag vet att Jahve är stor, vår Herre är större än alla gudar. Jahve gör allt vad han vill, i himlen och på jorden, i haven och i alla djup. Han låter molnen stiga över hela jorden, han skapar blixtar bland regnet, han hämtar vinden från sina förråd. Han dödade Egyptens förstfödda, både människor och djur. Han sände tecken och under inne i Egypten, mot Farao och alla hans tjänare. Han slog ner många folk, dödade mäktiga kungar: Sichon, amoreernas kung, Og, Bashans kung, och alla Kanaans kungadömen. Han gav deras land till egendom, till egendom åt sitt folk Israel. Jahve, ditt namn är evigt. Jahve, alla släkten ska minnas dig. För Jahve ska försvara sitt folk, han ska trösta sina tjänare. Ländernas avgudar är silver och guld - människoverk, med stumma munnar, blinda ögon, döva öron, munnar utan anda. Dess tillverkare blir dem lika, så även alla som förtröstar på dem. Israels folk, prisa Herren! Arons släkt, prisa Herren! Levis släkt, prisa Herren! Ni som fruktar Herren, prisa Herren! Prisad är Herren från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja! Tacka Herren, för han är god. Hans kärlek är evig. Tacka gudarnas Gud, för hans kärlek är evig. Tacka herrarnas Herre, för hans kärlek är evig. Han ensam gör stora mirakler, för hans kärlek är evig. Han skapade rymden med visdom, för hans kärlek är evig. Han bredde ut jorden över vattnen, för hans kärlek är evig. Han skapade de stora ljusen, för hans kärlek är evig, solen till att råda om dagen, för hans kärlek är evig, månen och stjärnorna till att råda om natten, för hans kärlek är evig. Han dödade Egyptens förstfödda, för hans kärlek är evig, förde Israel ut därifrån, för hans kärlek är evig, med mäktig hand och stark arm, för hans kärlek är evig. Han klöv Röda havet, för hans kärlek är evig, och ledde Israel genom det, för hans kärlek är evig, men vräkte Farao och hans här i Röda havet, för hans kärlek är evig. Han ledde sitt folk i öknen, för hans kärlek är evig. Han slog ner stora kungar, för hans kärlek är evig, dödade mäktiga kungar, för hans kärlek är evig, Sichon, amoreernas kung, för hans kärlek är evig, och Og, Bashans kung, för hans kärlek är evig. Han gav deras land till egendom, för hans kärlek är evig, till egendom åt sin tjänare Israel, för hans kärlek är evig. Han tänkte på oss i vår förnedring, för hans kärlek är evig, och ryckte oss från våra fiender, för hans kärlek är evig. Han ger mat åt allt som lever, för hans kärlek är evig. Tacka himlens Gud, för hans kärlek är evig! Vid Babylons floder satt vi och grät när vi tänkte på Sion. Där hade vi hängt upp våra lyror i pilträden. Där ville våra väktare att vi skulle sjunga, våra plågoandar krävde munterhet: ”Sjung för oss en av Sions sånger!” Hur kan vi sjunga Herrens sång i främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, låt min högra hand glömma vad den kan! Om jag inte minns dig, om inte Jerusalem är förmer än min högsta glädje, låt min tunga fastna vid gommen! Herre, minns vad Edoms söner sa på Jerusalems dag: ”Riv ner helt till grunden!” Dotter Babylon, du som ska gå under, salig är han som får hämnas det du gjorde mot oss! Salig är han som tar dina små barn och krossar dem mot klippan! Av David. Jag tackar dig av hela mitt hjärta, inför gudarna lovsjunger jag dig! Jag böjer mig mot ditt heliga tempel och tackar ditt namn för din kärlek och sanning. För ditt namn och ditt ord har du upphöjt över allting annat. Den dag jag ropade svarade du mig, du gjorde mig djärv och styrkte min själ. Jahve, alla jordens kungar ska tacka dig, för de har hört orden du talat. De ska sjunga om Herrens vägar, för väldig är Herrens härlighet. Fastän Herren är upphöjd ser han till de ödmjuka. Men de högfärdiga noterar han på avstånd. Om jag än hamnar mitt i faran bevarar du mitt liv från mina fienders raseri. Du sträcker ut din hand, din högra hand frälser mig. Herren ska fullborda sin plan för mig. Herre, din kärlek är evig, överge inte dina händers verk! En psalm av David. För körledaren. Herre, du granskar mig och vet allt. Du vet när jag sitter och när jag står. Du läser mina tankar på avstånd. Du utvärderar mig när jag går och när jag ligger. Du är förtrogen med allt jag gör. Innan ett ord är på min tunga så vet du allt om det, Herre. Du omsluter mig på alla sidor och lägger din hand över mig. Detta är för mig en obegriplig kunskap, det är överjordiskt och ofattbart. Var kan jag undkomma din Ande? Vart kan jag fly från ditt ansikte? Om jag far upp till himlen är du där. Om jag lägger mig i dödsriket är du där. Om jag tar gryningens vingar, eller slår mig ner vid havets ände, så leder din hand mig även där, din högra hand skulle hålla mig. Om jag säger: ”Låt mörker falla över mig och ljuset omkring mig bli natt”, så är mörkret inte mörkt för dig. Natten är ljus som dagen, mörkret är som ljuset. Du skapade mitt inre jag, du täckte mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är vördnadsfullt och förunderligt skapad. Dina gärningar är mirakulösa, den insikten är stark hos mig. Min gestalt var inte dold för dig när jag formades i hemlighet och vävdes i jordens djup. Du såg mig när jag var ett embryo. I din bok stod skrivet alla mina dagar, de var planerade innan den första började. Gud, dina tankar är så dyrbara för mig, deras mångfald så väldig! Räknar jag dem är de fler än sandkornen. Jag vaknar, och jag är fortfarande din. O Gud, ha ihjäl de onda! Ni blodtörstiga, försvinn ifrån mig! De talar ont om dig och föraktar dina städer. Herre, hatar jag inte dem som hatar dig? Och avskyr jag inte dem som trotsar dig? Jag hatar dem så fruktansvärt! De har blivit mina fiender. O Gud, granska mig och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina oroliga tankar. Se om jag följer avgudars väg, och led mig på evighetens väg. En psalm av David. För körledaren. Herre, rädda mig från onda människor. Bevara mig från våldsverkare som i sina hjärtan planerar ondska och dagligen hetsar till strid. De gör tungan vass som ormen, deras läppar dryper av ormgift. <> Herre, skydda mig från de ondas hand. Bevara mig från våldsverkare som planerar att fälla mig. De högfärdiga döljer snaror för mig, de ondsinta lägger ut nät vid stigen, de placerar ut fällor för mig. Jag säger till Jahve: Du är min Gud. Jahve, lyssna noga till min vädjan! Jahve, Herre, min starke Frälsare, du skyddar mitt huvud på stridens dag. Herre, låt inte de onda få som de vill, avstyr deras planer så de inte förhäver sig. <> De där skallarna omkring mig, låt deras läppars sattyg drabba dem själva! Låt glödande kol regna över dem! Låt dem kastas i elden, i djupa hålor de aldrig kan ta sig ur! Låt inte skrävlaren få plats i landet. Låt ondska jaga ifatt och slå ner våldsverkaren. Jag vet att Jahve försvarar de svaga och skipar rättvisa åt de nödlidande. De rättfärdiga tackar ditt namn! De oförvitliga får leva i din närvaro. En psalm av David. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig! Lyssna när jag ropar till dig. Godta min bön som rökelse inför dig, mina lyfta händer som ett kvällsoffer. Herre, sätt en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. Låt inte mitt hjärta lockas till elaka ord eller till illdåd med dem som lever i ondska. Jag vill inte äta av deras läckerheter. Låt en rättfärdig örfila mig i godhet och förmana mig. Det är som olja på mitt huvud och jag hindrar det inte. Men jag ber mot de ondas illgärningar. När deras härskare har kastats ner för klippan ska folket lyssna till mina ljuvliga ord. Som när man plöjt och vänt upp jorden så ligger våra ben strödda vid dödsrikets gap. Men jag fäster mina ögon på dig, Jahve, Herre. Jag söker skydd hos dig, lämna mig inte sårbar! Skydda mig från deras utlagda fällor, från de syndfullas snaror. Låt de onda falla i eget nät medan jag undkommer. En bön av David när han var i grottan. Undervisning. Jag ropar högt till Herren, jag ropar till Herren om nåd. Jag öser ut min oro för honom, berättar om min ängslan för honom. När min ande flämtar vet du om min stig. På min vandringsväg döljer de fällor för mig. Jag tittar åt höger, ingen finns där för mig. Ingenstans kan jag fly, ingen bryr sig om mig. Jag ropar till dig Jahve, och säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land. Lyssna till mitt rop, för jag är helt nedbruten. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag. För mig ut från mitt fängelse så att jag kan tacka ditt namn. De rättfärdiga ska samlas kring mig, för du behandlar mig väl.” En psalm av David. Herre, hör min bön, lyssna noga till min vädjan. Du som är trofast och rättfärdig, svara mig. Gå inte till doms med din tjänare, för ingen levande är rättfärdig inför din blick. Fienden har jagat ifatt mig. Han har slagit mig till marken. Han har satt mig i mörker, likt de för länge sedan döda. Min ande flämtar inom mig, mitt hjärta är helt tomt. Jag minns dagar från förr, jag mediterar över allt du gjort, jag begrundar dina händers verk. Jag sträcker mina händer mot dig, min själ längtar efter dig likt törstig jord. <> Herre, skynda att svara mig, min ande är så svag. Dölj inte ansiktet för mig, då liknar jag dem som lagts i graven. Låt mig bittida få höra om din trogna kärlek, för jag förtröstar på dig. Låt mig få veta vägen jag ska vandra, för jag ger mig helt åt dig. Herre, rädda mig från mina fiender, jag söker skydd hos dig. Lär mig att göra din vilja, för du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på jämn mark. Jahve, skänk mig liv för ditt namns skull. I din rättfärdighet, ta bort min ångest. Och i din trogna kärlek, förgör mina fiender, döda alla som ansätter mig, för jag är din tjänare. Av David. Lov och pris till Herren, min klippa, som tränar mina händer för krig och mina fingrar för strid. Han är min trogna kärlek och min fästning, min borg och min befriare, min sköld och min tillflykt. Han lägger mitt folk under mig. Herre, vad är en människa att du vill veta av henne, en människoson att du tänker på honom? Människan är som en vindpust, hennes dagar som en flyktig skugga. Herre, dela på himlen och stig ner. Vidrör bergen och de ska bolma. Slunga iväg blixtar och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem. Sträck ut dina händer från höjden, fria mig och rädda mig från djupa vatten, från främlingars våld. De ljuger friskt och avlägger falska löften. Gud, jag vill sjunga en ny sång till dig, spela med tiosträngad harpa för dig, du som låter kungar segra och rycker undan din tjänare David från det onda svärdet. Fria mig och rädda mig från främlingars våld. De ljuger friskt och avlägger falska löften. Då ska våra unga söner vara som högväxta plantor, våra döttrar som hörnpelare skulpterade för palats. Våra förråd ska vara fulla med all slags föda, våra hjordar vara oräkneliga på våra fält, våra kor vara dräktiga. Ingen ska inta oss, ingen ska gå i fångenskap, ingen ska klaga på våra gator. Saligt är det folk som har det så. Saligt är det folk vars Gud är Jahve. En lovsång av David. Jag upphöjer dig, min Gud och Kung, och lovar ditt namn i all evighet! Jag vill lova dig varje dag, prisa ditt namn i all evighet! Jahve är stor och mycket lovprisad. Hans storhet är outgrundlig. Släkte efter släkte lovprisar dina verk och berättar om dina väldiga gärningar. Jag begrundar din härlighet, din glansfulla majestät och dina mirakler. De talar om kraften i dina respektingivande gärningar. Och jag berättar om din storhet. De sprider ryktet om din rika godhet och jublar över din rättfärdighet. Herren är nåderik och barmhärtig, tålmodig och kärleksfull. Herren är god mot alla, och hans barmhärtighet täcker allt han skapat. Herre, hela din skapelse tackar dig, och dina heliga prisar dig. De talar om ditt rikes härlighet och berättar om din makt. De gör känt för människosläktet dina mäktiga gärningar, och ditt rikes ärofyllda majestät. Ditt rike är ett evigt rike, ditt välde består genom alla släkten. Herren bistår alla som faller och reser upp alla betryckta. Alla riktar sin blick mot dig, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levandes begär. Herren är rättfärdig på alla sina vägar och nådefull i allt han gör. Herren är nära alla som ropar till honom, alla som uppriktigt ropar till honom. Åt dem som fruktar honom ger han vad de önskar. Han hör deras rop och hjälper dem. Herren bevakar alla som älskar honom, men han utrotar alla onda. Min mun ska lovprisa Jahve. Allt levande: lova hans heliga namn i all evighet! Halleluja! Min själ, prisa Herren! Jag vill prisa Jahve hela mitt liv, lovsjunga min Gud så länge jag är till. Lita inte på ansedda, på en människa som inte kan frälsa. Hans ande lämnar honom och han blir åter jord. Den dagen går hans planer upp i rök. Salig är den vars hjälpare är Jakobs Gud och som sätter sitt hopp till Jahve sin Gud, till himlens och jordens och havets skapare, och allt i dem. Han är för evigt sanningens väktare, som skipar rättvisa åt de förtryckta och skänker mat åt de hungriga. Herren befriar de fångna. Herren öppnar de blindas ögon. Herren reser upp de betryckta. Herren älskar de rättfärdiga. Herren beskyddar främlingar och stöder faderlösa och änkor. Men han perverterar de ondas väg. Jahve regerar för evigt, din Gud, Sion, genom alla släkten. Halleluja! Halleluja! Det är underbart att lovsjunga vår Gud! Lovsång är ljuvligt och naturligt. Herren bygger upp Jerusalem och samlar Israels fördrivna. Han helar brustna hjärtan och förbinder deras sår. Han vet stjärnornas antal och namnger alla. Vår Herre är stor och väldig i styrka. Hans förstånd är oändligt. Herren stöder de ödmjuka, men kastar de onda till marken. Lovsjung Herren med tacksägelse, spela för vår Gud med lyra. Han täcker himlen med moln, ombesörjer regn åt jorden, låter gräset gro på bergen. Han skänker föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar. Hans lust och glädje står varken till hästens kraft eller mannens benstyrka. Herren gläds över dem som fruktar honom, dem vars hopp är hans trogna kärlek. Jerusalem, lovsjung Herren! Sion, prisa din Gud! För han stärker dina portbommar och välsignar dina söner där inne. Han säkrar fred och välgång i landet och mättar dig med finaste vete. Han sänder sitt budskap till jorden, snabbt löper hans ord. Han låter snö falla som ull, han strör ut frost som vit aska. Han kastar sitt hagel som brödsmulor. Vem kan uthärda hans köld? Han sänder sitt ord och allt smälter, han utandas och vattnet flödar. Han kungör sitt ord för Jakob, sina lagar och förordningar för Israel. Så har han inte gjort för något annat folk. De saknar kunskap om hans förordningar. Halleluja! Halleluja! Prisa Herren från himlen, prisa honom i höjden! Prisa honom, alla hans änglar, prisa honom, alla hans härar! Prisa honom, sol och måne, prisa honom, alla strålande stjärnor! Prisa honom, du högsta himmel, och vattnet över himlen! De ska prisa Jahves namn, för han befallde och de skapades. Han gav dem deras plats för all framtid, han gjorde en bestående naturlag. Prisa Herren från jorden, ni havsmonster och oceaner, eld och hagel, snö och dimma, orkaner som utför hans befallning, berg och alla höjder, fruktträd och alla cedrar, vilddjur och all boskap, insekter och flygande fåglar, jordens kungar och alla folk, furstar och alla jordens domare, pojkar och flickor, gamla och unga män. De ska prisa Jahves namn, för endast hans namn är upphöjt. Hans strålglans täcker jord och himmel. Han har gjort sitt folk starkt, till lovsång för alla sina heliga, för Israels söner, ett folk som står honom nära. Halleluja! Halleluja! Sjung en ny sång till Jahve, lovsjung honom i de heligas församling. Israel ska glädjas över sin Skapare, Sions söner ska jubla över sin Kung! De ska prisa hans namn med dans, spela för honom med tamburin och lyra! För Jahve älskar sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning. De heliga ska fröjdas i härlighet, jubla på sina bäddar. De prisar hänfört Gud med ett tveeggat svärd i handen, då de hämnas länderna, straffar folken, binder deras kungar med kedjor och deras främsta med järnbojor. Så verkställs den skrivna domen mot dem, till ära för alla hans heliga. Halleluja! Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans väldiga himlavalv! Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet! Prisa honom med trumpetstötar, prisa honom med harpa och lyra! Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängar och flöjt! Prisa honom med klangrika cymbaler, prisa honom med högljudda cymbaler! Allt som andas, prisa Herren! Halleluja! Ordspråk av Israels kung Salomo, Davids son. Till att lära visdom och fostran, till att begripa förståndigt tal, till att motta fostran som ger insikt, rättfärdighet, rättvisa och rättrådighet, till att ge lättrogna förnuft, den unge mannen kunskap och omdöme, - den vise ska lyssna och bli klokare, den förståndige få vägledning - till att förstå ordspråk, liknelser, de vise männens ord och deras gåtor. Att frukta Herren är kunskapens början. Dårar föraktar visdom och fostran. Min son, lyssna till din fars förmaning och förkasta inte din mors undervisning. För de är en skön krans för ditt huvud och ett kedjesmycke för din hals. Min son, om syndare lockar dig, ge inte efter för dem. Om de säger: ”Kom med oss! Vi gömmer oss för att döda, vi smyger på en oskyldig bara för kul! Som dödsriket slukar vi dem levande och hela, likt dem som går i graven. Vi ska leta rätt på allt dyrbart och fylla våra hus med stöldgods. Var med oss och dela, vi ska alla ha gemensam kassa.” Min son, vandra inte med dem. Sätt inte foten på deras stig. För deras fötter löper efter ondska, de rusar efter blodsdåd. Det är meningslöst att sprida ut nätet inför fåglars ögon. De gömmer sig för att spilla sitt eget blod, det är sina egna liv de smyger på. Så slutar vägen för giriga roffare: ägarna berövas sina liv. Visdomen ropar på gatan, hon talar högt på torgen. Hon ropar ut mitt i gatans larm. Hon tar till orda vid ingången till stadsportarna: ”Hur länge ska ni lättrogna älska okunnighet? Hur länge ska hånare njuta av att håna? Hur länge ska dårar hata kunskap? Vänd om till min förmaning! Då ska jag ösa ut min Ande över er och låta er få del av mina ord. Men ni vägrade lyssna till mitt rop, ingen brydde sig om min utsträckta hand. Ni ignorerade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar. Jag ska därför skratta åt er olycka och håna när ni drabbas av terror, när er terror kommer som en tornado, när er olycka kommer som en stormvind, när nöd och ångest drabbar er. Då ska de ropa till mig utan att jag svarar. De ska ivrigt söka mig utan att finna mig. För de hatade kunskap och valde att inte frukta Herren. De ville inte veta av mitt råd utan föraktade alla mina varningar. Så de får äta sina handlingars frukt och bli mätta av sina egna planer. För de lättrogna dödas av sitt avfall och dårarnas lättsinne förgör dem. Men den som lyssnar till mig ska bo i trygghet och frid, utan rädsla för något ont.” Min son, om du tar emot mina ord och lagrar mina bud inom dig, så att du noga lyssnar till visdom och vänder ditt hjärta till klokhet, ja, om du kallar på förstånd och ropar efter klokhet, om du söker henne som efter silver och letar som efter dolda skatter, då ska du förstå att frukta Herren och finna kunskap om Gud. För Herren skänker visdom, från hans mun kommer kunskap och klokhet. Han lagrar visa råd åt de ärliga. Han är den rättrådiges sköld. Han värnar rättvisans stigar och skyddar sina heligas väg. Då ska du förstå rättfärdighet, rättvisa och rättrådighet, varje god väg. För visdom ska träda in i ditt hjärta, kunskap ska bli ljuvlig för din själ. Omdöme ska bevara dig, klokhet värna dig, rädda dig från ondskans väg, från män som talar falskt, från dem som lämnar de rätta stigarna för att vandra på mörkrets vägar, som gläds när de begår illdåd och jublar över allt ont och falskt, som går på krokiga stigar och slingrande vägar. Visdomen ska rädda dig från den förbjudna och otrogna kvinnan som talar så förföriskt, hon som gått ifrån sin ungdomsvän och glömt förbundet med sin Gud. Hennes hus sjunker ner till döden, hennes vägar till de avlidnas andar. Ingen som går till henne återvänder, de når inte livets stigar. Därför ska du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar. För de rättrådiga ska bo i landet, de oklanderliga ska få vara där. Men de onda ska avlägsnas från landet, de trolösa ska ryckas bort därifrån. Min son, glöm inte min undervisning, bevara mina bud i ditt hjärta, för de ska ge dig många dagar, ett fullt liv och välgång. Låt aldrig kärlek och trofasthet lämna dig. Bind dem om halsen, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Då blir du i Guds och människors ögon en omtyckt man med gott förnuft. Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte på ditt eget förstånd. Lär känna Gud på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar. Håll dig inte själv för vis, frukta Herren och fly det onda. Det ger hälsa åt din kropp och styrka åt dina ben. Ära Herren med dina ägodelar och med det första av all din skörd. Då ska dina lador bli överfyllda och dina pressar flöda av nytt vin. Min son, förakta inte Herrens fostran, avsky inte hans tillrättavisning. För den Herren älskar disciplinerar han, som en far med den son han tycker om. Salig är den som funnit visdom och förvärvat förstånd! För hon är mer värd än silver och ger bättre vinst än guld. Hon är dyrbarare än juveler. Av allt du åtrår är inget som henne. Hon har långt liv i sin högra hand, rikedom och ära i sin vänstra. Hennes vägar är ljuvliga, alla hennes stigar är fridfulla. Hon är ett livets träd för dem som griper om henne. De som omfamnar henne är välsignade. Herren grundlade jorden med visdom. Han anlade rymden med förstånd. Genom hans kunskap bröt djupets flöden fram och från molnen kom duggregn. Min son, bevara klokhet och omdöme, släpp dem inte med blicken! De ska ge liv åt din själ och vara ditt halssmycke. Då ska du vandra trygg på din väg utan att snava. Du ska gå till sängs orädd och när du lagt dig ska du sova gott. Var inte rädd för plötslig fara eller för förödelsen som drabbar de onda. För Herren ska vara vid din sida. Han ska bevara din fot från fällan. Neka inte en behövande något gott när du har möjlighet att hjälpa. Om du har något, säg då inte till din nästa: ”Återkom i morgon, så ska du få.” Planera inget ont mot din nästa som bor trygg i din närhet. Anklaga ingen utan orsak när han inte gjort dig något ont. Avundas inte en våldsman, välj inte någon av hans vägar! För Herren avskyr de falska, men han är förtrolig mot de rättrådiga. Herren förbannar den ondes hus, men han välsignar de rättfärdigas hem. Han föraktar dem som föraktar, men de ödmjuka och utsatta ger han nåd. De visa ärver ära, men dårarna får vanära. Söner, lyssna till er fars förmaning, ta fasta på den så att ni får förstånd. Jag ger er nyttig lärdom, överge inte min undervisning. När jag var en späd liten pojke hos min far, min mors ende son, då lärde han mig: ”Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord. Håll mina bud, så får du leva. Skaffa dig visdom och förstånd! Glöm inte mina ord, vik inte av ifrån dem. Lämna inte visdomen, så ska hon bevara dig. Älska henne, så ska hon vakta dig. Visdomen är det främsta. Ge allt du äger för att skaffa dig visdom och förstånd. Håll henne högt, så upphöjer hon dig. Omfamna henne, så ger hon dig ära. Hon ska sätta en utsökt krans på ditt huvud och skänka dig en ärekrona.” Lyssna, min son, ta emot mina ord, så får du ett långt liv. Jag lär dig visdomens väg och leder dig på rätta stigar. Du ska gå obehindrat och springa utan att snava. Håll fast och släpp ej min förmaning. Ta vara på den, för den är ditt liv. Gå inte in på de ondas stig, vandra inte på onda mäns väg. Undvik den och gå inte på den! Vik av från den och gå vidare! De kan inte sova om de inte gjort något ont. De blir sömnlösa om de inte fått någon på fall. De äter ondskans bröd och dricker våldets vin. De rättfärdigas stig är som gryningsljuset, som skiner allt starkare tills dagen är full. Men de ondas väg är som svarta natten, de begriper ej vad som får dem på fall. Min son, lyssna på vad jag säger, uppmärksamma noga mina ord. Släpp dem aldrig med blicken, bevara dem djupt i ditt hjärta. För de är liv för den som finner dem och ger hälsa åt hela hans kropp. Framför allt, bevara ditt hjärta, för det är livets källa. Öppna inte din mun till bedrägligt och förvänt prat! Låt dina ögon se rakt fram, rikta din blick rakt framåt. Gör stigen jämn för din fot, då blir alla dina vägar säkra. Vik inte av åt höger eller vänster, gå inte till det som är ont! Min son, hör på min visdom, lyssna noga till min klokhet, så att du tar vara på omdöme och dina läppar bevarar kunskap. För den förbjudna kvinnans läppar dryper av honung, hennes mun är lenare än olja, men till slut blir hon bitter som malört, vass som ett tveeggat svärd. Hennes fötter går mot döden, hennes steg ner till helvetet. Hon beaktar ej livets väg. Hon inser inte att hon är på irrfärd. Lyssna på mig nu, söner, ta inte avstånd från mina ord. Håll dig undan henne, gå inte nära hennes dörr! Annars får du ge din livskraft åt andra, dina år åt den grymme, främlingar ska mättas av ditt välstånd och din strävan hamnar i en annans hus. Du ska jämra dig när slutet nalkas, när kropp och hull tärs bort, och säga: ”Hur hatade jag inte förmaning, hur föraktade inte mitt hjärta tillrättavisning! Jag lyssnade inte till mina lärare. Jag stängde örat till mina undervisare. Jag närmade mig avgrundens brant mitt i den samlade församlingen!” Drick vatten från din egen brunn, friskt vatten från din egen källa. Ska dina källor rinna ut som vattenbäckar på torgen? De ska endast tillhöra dig och inte delas med främlingar! Välsignad vare din egen källa. Gläds åt din ungdoms hustru, din älskliga hind och vackra gasell. Låt hennes bröst alltid tillfredsställa dig, hennes kärlek jämt berusa dig. Min son, varför skulle du bedåras av en förbjuden kvinna, omfamna en främmande kvinna? För Herren betraktar en mans vägar, han värderar alla hans steg. Den som är ond fångas av sin egen syndfullhet och fastnar i sina synders snaror. Han dör av brist på fostran. Han går vilse i sin stora dårskap. Min son, har du gått i borgen för din nästa, gett ditt handslag åt en främling? Då har du blivit snärjd och fångad av dina läppars ord. Min son, gör då så här för att fria dig när nu din nästa fått makt över dig: Gå, var ödmjuk, vädja innerligt till honom! Tillåt ingen sömn för dina ögon eller någon vila för dina ögonlock. Fria dig som en gasell ur hans grepp, som en fågel ur jägarens hand. Gå till myran, du latmask! Betrakta vad den gör och bli vis. Den har varken härskare, förman eller ledare, likväl skaffar den sin mat om sommaren, samlar sin föda vid skördetiden. Hur länge ska du ligga, du latmask? När ska du vakna och resa på dig? Sov och slumra lite till med armarna i kors, så ska fattigdomen komma vandrande över dig och nöden som en beväpnad man. En usel och ond människa går omkring och talar bedrägligt, blinkar med ögonen, signalerar med foten, gör tecken med fingrarna. Hans falska hjärta planerar ondska och alltid sår han ut split. Han drabbas därför plötsligt av olycka, rätt som det är krossas han utan att få bot. Sex ting hatar Herren, sju som han avskyr: ögon som är högmodiga, tunga som är lögnaktig, händer som mördar oskyldiga, hjärta som planerar illdåd, fötter som hastar till ondska, falskt vittne som andas lögn och den som skapar konflikter mellan bröder. Min son, håll din fars bud och förkasta inte din mors undervisning. Bind dem alltid vid ditt hjärta, fäst dem om halsen. När du går ska de leda dig, när du sover ska de vaka över dig, när du vaknar ska de tala till dig. Budet är en lykta, undervisningen ett ljus, tillrättavisande fostran en väg till livet. De ska hålla dig ifrån den onda kvinnan, från den främmande kvinnans lena tunga. Låt inte ditt hjärta åtrå hennes skönhet, låt henne inte fånga dig med sina blickar. För en hora kan fås för en brödbit, men en gift kvinna jagar din dyrbara själ. Kan en man bära eld i famnen utan att bränna kläderna? Kan en man gå på glödande kol utan att sveda fötterna? Så går det för den man som ligger med sin nästas hustru. Ingen som rör henne blir ostraffad. Folk föraktar inte en tjuv som stjäl för att stilla sin hunger. Men grips han får han böta sjufalt och ge ifrån sig allt i sitt hus. Äktenskapsbrytaren är vettlös. Han fördärvar sin själ. Han erhåller bara stryk och skam. Hans vanära blir aldrig utraderad. För svartsjuka gör mannen rasande. Han skonar inte på hämndens dag. Han godtar ej någon kompensation. Han bevekas inte av dina stora mutor. Min son, håll mina ord och lagra mina bud inom dig. Håll mina bud så får du leva, bevara min undervisning som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Kalla visdomen din syster och förståndet din allra närmaste. De ska bevara dig från den förbjudna och otrogna kvinnan som talar så förföriskt. Jag stod vid fönstret i mitt hus och såg ut genom gallret. Jag tittade på de lättrogna. Bland ungdomarna observerade jag en ung man utan omdöme. Han gick över gatan nära hennes hörn och tog riktning mot hennes hus. Det var i skymningen vid dagens slut, då nattens mörker bröt in. Och se, en kvinna klädd som en hora och med lömskt hjärta, mötte honom. Hon är högljudd och rebellisk. Hon är ingen hemmafru, utan lurpassar än på gatan, än på torgen och i varje gathörn. Hon tog tag i honom och kysste honom. Och med skamlös uppsyn sa hon: ”Jag har kött från fredsoffer. Jag har i dag infriat mina löften. Så jag gick ut för att möta dig. Jag letade efter dig och fann dig. Jag har bäddat min säng med täcken av färggrant egyptiskt linne. Över bädden har jag strött myrra, aloe och kanel. Kom, vi berusar oss av kärlek och njuter tillsammans av sex ända till morgonen! För min man är inte hemma utan på resa långt härifrån. Han tog med sig en pengapåse och kommer hem först vid fullmåne.” Hon övertalar honom med sin lära, förför honom med behagfulla ord. Genast följer han henne, som oxen till att slaktas, som en infångad dåre till att straffas, tills pilen genomborrar hans lever. Han är lik fågeln som skyndar mot snaran omedveten om att livet står på spel. Så lyssna på mig nu, söner, ge akt på mina ord. Låt inte ditt hjärta vika av till hennes vägar. Irra dig inte in på hennes stigar. För hon har fällt många, hennes offer är talrika. Hennes hus är vägen till dödsriket, ner till dödens kammare. Lyssna, visdomen ropar, förståndet höjer sin röst! Hon står på höjdernas topp, vid vägen där stigarna möts. Vid portarna in till staden, vid ingången ropar hon högt: Jag ropar till er män, min röst går ut till Adams söner. Ni lättrogna, lär er klokhet. Ni dårar, skaffa ett förståndigt hjärta. Lyssna, för jag talar högt och ädelt, från mina läppar kommer sanna ord. Ja, min mun talar sanning, mina läppar avskyr ondska. Alla mina ord är rättfärdiga, inget är falskt eller perverst. De är alla tydliga för den förståndige och riktiga för dem som funnit kunskap. Ta emot min fostran istället för silver och kunskap hellre än rent guld. För visdom är bättre än juveler. Av allt du åtrår är inget som henne. Jag, visdomen, bor med klokheten, och har kunskap och gott omdöme. Att frukta Herren är att hata ondska. Jag hatar högmod, arrogans, ont beteende och falsk mun. Råd och insikt tillhör mig. Jag är förstånd, jag har styrka. Genom mig regerar kungar, och härskare skipar rättvisa. Genom mig styr furstar och stormän, alla domare på jorden. Jag älskar dem som älskar mig, och de som ivrigt söker mig ska finna mig. Hos mig är rikedom och ära, varaktigt välstånd och rättfärdighet. Min frukt är bättre än finaste guld, min skörd bättre än utvalt silver. Jag går på rättfärdighetens väg, mitt på rättvisans stigar, för att ge arvsrikedom åt dem som älskar mig och fylla deras förråd. Jag tillhörde Herren vid begynnelsen av hans väg, före hans verk i urtiden. Jag insattes av evighet, från begynnelsen, innan jorden fanns. Jag fördes fram innan djupen fanns, innan källorna flödade av vatten. Jag fördes fram innan bergen grundades, innan höjderna fanns, innan han skapade jorden och fälten och världens första stoft. Jag var där när han beredde himlen, när han välvde en sfär över djupet, när han stadfäste molnen däruppe, när djupets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet så att vattnet stannade där han befallt, när han fastställde jordens grundvalar. Jag var då aktiv vid hans sida. Jag var hans dagliga glädje, ständigt överlycklig inför honom, överlycklig av hela hans värld, glad över Adams söner. Så lyssna nu till mig, mina söner. Saliga är de som följer mina vägar. Lyssna till förmaning och bli visa, ignorera den inte. Salig är den som hör på mig, som dagligen vakar vid mina dörrar och håller vakt vid mina dörrposter. För den som finner mig finner livet och möter välvilja hos Herren. Men den som inte finner mig skadar sin själ. Alla som hatar mig älskar döden. Visdomen har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare. Hon har slaktat sin boskap, blandat vinet och dukat bordet. Hon har sänt ut sina tjänarinnor, hon ropar från stadens översta höjder: ”Kom, du som är lättrogen!” Hon säger till den oförståndige: ”Kom och ät av min mat och drick av vinet jag blandat! Sluta vara lättrogna, så får ni leva. Vandra förståndets väg.” Den som tillrättavisar en hånare får ovett tillbaka, den som förmanar en ond får lida. Förmana inte en hånare, han kommer att hata dig. Förmana den vise, han kommer att älska dig. Ge till den vise, så blir han visare. Undervisa den rättfärdige, så blir han klokare. Att frukta Herren är visdomens början. Kunskap om den Helige är förstånd. För genom mig ska dina dagar och år mångfaldigas. Är du vis blir din visdom dig till hjälp. Om du hånar får du ta konsekvenserna. Dårskapen är en högljudd kvinna. Hon är okunnig och begriper inget. Hon sitter vid husets dörr, har sitt säte högt uppe i staden. Hon ropar till passerande, dem som går rakt fram på vägen: ”Kom, du som är naiv!” Hon säger till den oförståndige: ”Stulet vatten är sött, bröd som äts i lönndom är ljuvligt!” Men han vet inte att de avlidnas andar är där. Hennes gäster hamnar i helvetets djup. Salomos ordspråk. En vis son är till glädje för sin far. En dåraktig son är till sorg för sin mor. Skatter förvärvat genom ondska är utan värde, men rättfärdighet räddar från döden. Herren låter inte den rättfärdige svälta, men han avvisar de ondas begär. Lat hand ger fattigdom, flitig hand ger rikedom. En klok son samlar om sommaren, en skämmig son sover i skördetid. Välsignelser kröner den rättfärdiges huvud, men våld göms bakom de ondas ord. Den rättfärdiges minne är välsignat, men de ondas namn ruttnar bort. Ett vist hjärta välkomnar tillsägelser, men dårens läppar ödelägger. Den som lever rättrådigt lever trygg, men den som beter sig depraverat blir avslöjad. Den som blinkar med ögonen skadar, och dårens läppar ödelägger. Den rättfärdiges ord är en livets källa, men våld göms bakom de ondas ord. Hat uppväcker gräl, men kärlek övertäcker alla synder. Visdom finns på den klokes läppar, men käppen finns för den vettlöses rygg. De visa lagrar kunskap, men dårens ord skyndar på fördärv. Den rikes välstånd är hans befästa stad, men fattigdomen är den ringes fördärv. Den rättfärdiges lön bringar liv, den ondes vinst bringar synd. Att ta till sig fostran är vägen till liv, den som överger disciplin går vilse. Den som döljer hat har falska läppar, den som sprider förtal är en dåre. Den pratsjuke undgår inte synd, men den som tyglar sina läppar är klok. Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ondas tankar har ynka värde. Den rättfärdiges läppar vägleder många, men dårar dör av brist på förstånd. Herrens välsignelse ger rikedom, utan att han tillför något lidande. Dåren gillar att bete sig illa, men en förståndig man gillar visdom. Den onde drabbas av det han räds för, men de rättfärdiga får vad de önskar. När stormen drar fram finns inte den onde mer, men den rättfärdige står säker för evigt. Som syra för tänderna och rök för ögonen är den late för den som sänder honom. Att frukta Herren ger ett långt liv, men de ondas år blir färre. De rättfärdigas hopp bringar glädje, men de ondas förväntan blir till intet. Herrens väg är den rättrådiges värn, men till fördärv för de kriminella. Den rättfärdige ska aldrig rubbas, men de onda ska inte förbli på jorden. Den rättfärdiges mun bär visdomens frukt, men en falsk tunga ska skäras av. Den rättfärdiges läppar vet vad som tilltalar, men de ondas mun är falskhet. Herren avskyr falsk våg, men han gläds över rätt vikt. Vanära följer i spåren av arrogans, men hos de ödmjuka är visdom. Hederlighet leder de ärliga, men ohederlighet gör slut på de trolösa. Rikedom är värdelös på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden. Rättfärdighet jämnar den oklanderliges väg, men den onde faller på sin ondska. Rättfärdighet räddar de ärliga, men de trolösa fångas av sina begär. När den onde dör går hans hopp om intet, hans förhoppning på egen styrka omintetgörs. Den rättfärdige räddas ur nöden, den onde drabbas i hans ställe. Med munnen har den gudsfientlige ihjäl sin nästa, men genom kunskap räddas de rättfärdiga. De rättfärdigas godhet skänker glädje åt staden. Och när de onda dör jublas det. De rättrådigas välsignelse reser en stad, men de ondas prat river ner den. Den som föraktar sin nästa är vettlös, men en förståndig man tiger. Skvallraren röjer hemligheter, men en själsfrände håller tyst. Utan ledarskap faller ett folk, men med många rådgivare går det väl. Den som går i god för en främling råkar illa ut. Den som skyr handslag är trygg. En älskvärd kvinna vinner ära. Våldsmän vinner rikedom. En god man gör väl mot sig själv, men en grym man skadar sig själv. Den som är ond gör en bedräglig vinst, men den som sår rättfärdighet säkrar sin lön. Sann rättfärdighet leder till liv, men den som eftersträvar ondska ska dö. Herren avskyr perversa hjärtan, men gläds över dem som lever oklanderligt. Den onde ska verkligen inte undgå straff, men de rättfärdigas ätt ska frias. Som en guldring i svinets tryne är en vacker kvinna utan omdöme. De rättfärdiga önskar bara det goda, men de ondas hopp bringar vrede. Den frikostige får bara mer, snåljåpen blir bara fattigare. Den givmilde får välstånd, den som ger åt törstande blir själv styrkt. Den som undanhåller sin säd förbannas av folket, men den som vill sälja är välsignad. Den som söker det goda finner välvilja, den som söker det onda blir själv drabbad. Den som förtröstar på rikedom ska falla, men de rättfärdiga grönskar som löven. Den som beter sig illa mot sitt husfolk ärver vind. Dåren får slava åt den med vist hjärta. Den rättfärdiges frukt är ett livets träd. En vis man är själavinnare. Om den rättfärdige får vad han förtjänar på jorden, hur mycket mer då den onde syndaren! Den som älskar fostran älskar kunskap, den som hatar tillrättavisning är enfaldig. Den som är god möter välvilja från Herren, men han fördömer den med onda planer. En man kan ej bestå genom ondska, men de rättfärdiga är fast rotade. En anständig hustru är en krona för mannen, men en skamlös är som benröta. De rättfärdiga tänker på rättvisa, men de ondas råd är falska. De ondas ord är ett dödligt bakhåll, men de rättrådigas tal räddar dem. De onda störtas och är borta, men de rättfärdigas hus består. En man prisas efter sitt förstånd, men den som är knasig blir föraktad. Bättre vara ringa och ha en tjänare än spela viktig och sakna bröd. En rättfärdig man sörjer för sin boskap, men de ondas omsorg är grym. Den som brukar sin åker får gott om föda, men den som springer efter tomhet är vettlös. Den onde gillar sina kumpaners försåt, men de rättfärdigas rot är fruktbar. Den onde snärjs av sitt syndiga prat, men den rättfärdige undkommer nöden. En man mättas med gott av munnens frukt. Vad en människa uträttar får hon tillbaka. Dåren anser att han handlar rätt, men en vis man lyssnar till råd. Dårens ilska blir genast uppenbar, men en klok man ignorerar en skymf. Ett sanningsvittne delger det rätta, men ett falskt vittne bedrar. Tanklösa ord kan hugga som svärd, men de visas tunga bringar läkedom. Sanna ord består för evigt, lögnaktigt prat bara ett ögonblick. De som tänker ut ondska är falska, men de som främjar harmoni får glädje. Inget ont drabbar den rättfärdige, men de onda möter mycken ofärd. Herren avskyr lögnaktiga läppar, men de som är trofasta gläder honom. En klok man döljer sin kunskap, men dårarna basunerar ut sitt oförnuft. Flitig hand får härska, men den late får träla. Oro gör en man nedstämd, men ett vänligt ord ger uppmuntran. Den rättfärdige vägleder sin vän. Men de ondas väg för dem vilse. En lat man tillreder inget byte, men flit ger människan rika skatter. På rättfärdighetens väg är liv, på den vägen finns ingen död. En vis son följer sin fars förmaning, men en hånare lyder ingen tillsägelse. En man får njuta av munnens frukt, men de trolösa hungrar efter våld. Den som vaktar sin tunga skyddar sitt liv, men pratkvarnen ödelägger sig själv. Den late får inget av det han begär, men de flitiga blir fullt tillfredsställda. Den rättfärdige avskyr falskhet, den onde stinker av skamlighet. Rättfärdighet skyddar den rättrådige, men ondska får syndaren på fall. Någon spelar rik, men har inget. Någon spelar fattig, men är förmögen. En mans rikedom kan lösa hans liv, men den fattige hör inget hot. De rättfärdigas ljus skiner klart, men de ondas lampa slocknar. Arrogans skapar bara bråk, men de som tar emot råd är visa. Lättvunnen rikedom är flyktig, men det som idogt sparas växer. Utdragen väntan försvagar hjärtat, men uppfylld önskan är ett livets träd. Den som föraktar ordet går det illa för, men den som fruktar budet ska få lön. En vis mans undervisning är en livets källa, den vänder människan bort från dödens snaror. Den med gott förstånd blir omtyckt, de trolösas väg är alltid densamme. En klok man uppträder förståndigt, men dåren röjer sin dumhet. En opålitlig budbärare faller i onåd, men ett pålitligt sändebud bringar hälsa. Fattigdom och vanära får den som ignorerar förmaning, men den som låter sig tillrättavisas blir ärad. Uppfylld önskan smakar ljuvligt för själen. Dårar hatar att undvika det onda. Vandra med visa och bli vis, men den som umgås med dårar får lida. Syndare förföljs av motgång, men de rättfärdigas lön blir välgång. En god man lämnar arv åt sonsönerna. Syndarens egendom förvaras åt den rättfärdige. De fattigas nyodling ger riklig föda, som sopas bort genom orättvisa. Den som håller igen på käppen hatar sin son, men den som älskar honom fostrar honom flitigt. Den rättfärdige får äta sig mätt, men onda får gå med tom mage. Visa kvinnor bygger upp hemmet, men en dåraktig river handgripligen ner det. Den som lever rättrådigt fruktar Herren, men den som går irrvägar föraktar honom. I dårens mun är högmodets käpp, men de visa skyddas av sina läppar. Utan dragdjur blir krubban tom, men oxars kraft ger riklig skörd. Ett trovärdigt vittne ljuger inte, men ett falskt vittne andas lögn. Hånaren söker förgäves efter visdom, men den intelligente har lätt för lärdom. Håll dig borta från dåren, från hans läppar får du aldrig lärdom. Den klokes visdom får honom att förstå sin väg, men dårars oförnuft är bedräglig. Dårar förlöjligar skuld, men hos de rättrådiga är nåd. Hjärtat känner sin egen bitterhet, och ingen främling kan dela dess glädje. De ondas hus ska förstöras, men de rättrådigas tält ska blomstra. En väg kan verka rätt för en man, men till slut leder den till döden. Hjärtat kan smärta under skrattet, och glädjen kan sluta i sorg. Den med avfälligt hjärta får igen för sina vägar. Men en god man lönas från ovan. Den lättrogne tror på allt som sägs, men den kloke ger akt på varje steg. En vis man fruktar och skyr det onda, men dåren är dumdristig och självsäker. En hetsig man begår dumheter. Den som intrigerar blir hatad. De lättrogna ärver dårskap, men de kloka kröns med kunskap. Onda ska buga för goda, kriminella vid den rättfärdiges portar. Den fattige hatas även av sin närmaste, men den rike älskas av många. Den som föraktar sin nästa syndar. Salig är den som visar barmhärtighet mot de utsatta. De som tänker ut ont går vilse. Men kärlek och trofasthet möter dem som tänker ut gott. All strävan för med sig vinst, men munväder leder bara till fattigdom. Välstånd är de visas krona, men dårarnas dumhet är just dumhet. Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som andas lögn är falsk. Den som fruktar Herren har en stark tillit, och hans söner får beskydd. Fruktan för Herren är en livets källa, den vänder oss bort från dödens snaror. Stor befolkning är kungens ära, men brist på folk blir furstens fall. Den tålmodige har gott förstånd, men den otålige uppvisar dårskap. Ett friskt hjärta ger kroppen liv. Avund ger benröta. Den som förtrycker den fattige smädar hans Skapare. Men den som visar barmhärtighet mot den behövande ärar Gud. Den onde faller genom sin ondska, men den rättfärdige söker beskydd vid sin död. Visdomen bor i den klokes hjärta. Även bland dårarna är den känd. Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd vanärar folken. En klok tjänare vinner kungens välvilja, men den skamlige blir han arg på. Ett mjukt svar stillar vrede, men sårande ord väcker ilska. När de visa talar ges god kunskap, men dårars prat flödar av dumhet. Herrens ögon är överallt, de vakar över onda och goda. Läkande ord är ett livets träd, men lömskt prat är förkrossande. Dåren föraktar sin fars fostran, men klipsk är den som låter sig tillrättavisas. I den rättfärdiges hus finns stort välstånd, men den ondes vinst för med sig olycka. De visas läppar sprider kunskap, men det gör inte dårarnas hjärtan. Herren avskyr de ondas offer, men han tycker om de rättrådigas bön. Herren avskyr den ondes väg, men älskar den som eftersträvar rättfärdighet. Den som överger vägen får ett hårt straff. Den som hatar tillrättavisning ska dö. Dödsriket och avgrunden ligger öppna för Herren, hur mycket mer då människohjärtat! Hånaren ogillar den som tillrättavisar, han går aldrig till de visa. Ett glatt hjärta och ansiktet lyser upp. Hjärtesorg bryter ner. Ett förståndigt hjärta söker kunskap, men dårars mun livnärs av dumhet. För den deprimerade är alla dagar hemska, men den hjärteglade har ständig fest. Bättre att ha lite och frukta Herren än att ha stort välstånd och tumult. Bättre äta grönsaker med kärlek än oxstek med hat. En hetlevrad man orsakar bråk, men den tålmodige stillar tvisten. Den lates väg är törnbeströdd, men de rättrådigas stig är slät. En vis son gläder sin far, men en dåre föraktar sin mor. Den vettlöse blir glad av dårskap, men den förståndige håller rätt kurs. Utan samråd fallerar planerna, men med många rådgivare går de i lås. Att kunna ge svar skänker glädje, och hur underbart är inte ett ord i rätt tid! Livets väg leder uppåt för den kloke. Därmed undviker han helvetet där nere. Herren river den högmodiges hus, men bevarar änkans område. Herren avskyr den ondes tankar, men vänliga ord är rena. Den girige drar olycka över sitt hus, men den som hatar korruption får leva. Den rättfärdige svarar med eftertanke, men de ondas mun flödar av ondska. Herren är fjärran från de onda, men han lyssnar till de rättfärdigas bön. En vänlig blick gläder hjärtat, ett gott ord styrker benen. Den som lyssnar på livets tillrättavisning får en plats bland de visa. Den som avvisar fostran föraktar sig själv, men den som lyssnar på tillrättavisning får gott omdöme. Fruktan för Herren fostrar till visdom. Och ödmjukhet går före ära. Människan reflekterar i sitt hjärta, men tungans svar kommer från Herren. En man tycker allt han gör är fläckfritt, men Herren utvärderar motiven. Anförtro det du gör åt Herren och dina planer ska gå i lås. Herren har skapat allt med ett syfte, även den onde för ofärdens dag. Herren avskyr alla högmodiga, de blir sannerligen inte ostraffade. Genom nåd och trofasthet sonas skuld. Genom att frukta Herren undviks det onda. När Herren tycker om en mans vägar gör han även hans fiender till vänner. Bättre ha lite med rättfärdighet än ha stor inkomst med oärlighet. Människan planerar sin väg, men Herren styr hennes steg. Kungen ger gudasvar, han felar inte när han dömer. Rätt våg och vikt är från Herren, alla viktstenar i väskan är hans verk. Kungar avskyr brottslighet, för tronen befästs genom rättfärdighet. Kungar uppskattar rättfärdigt tal, de älskar den som talar sanning. Kungens vrede pålyser död, men en vis man kan blidka den. Kungens ljusa uppsyn betyder liv, hans välvilja är som ett moln med vårregn. Att förvärva visdom är bättre än guld. Att förvärva förstånd är mer värt än silver. De rättrådigas väg leder bort från det onda. Den som ger akt på sin färd bevarar sitt liv. Arrogans går före nederlag, högmod går före fall. Bättre vara ödmjuk med de utsatta än dela stöldgods med de högfärdiga. Den som ger akt på ordet går det bra för, och salig är den som förtröstar på Herren. Den med vist hjärta kallas omdömesgill, och vältalighet främjar lärdom. Att äga insikt är att ha livets källa, men att förmana dårar är bara dumt. Den vises hjärta gör munnen klok och adderar lärdom på hans läppar. Vänliga ord är som en honungskaka, ljuvliga för själen, hälsa för kroppen. En väg kan verka rätt för en man, men till slut leder den till döden. Arbetarens hunger får honom att slita, hans egen mun är pådrivande. En usel man främjar ondska, och hans prat är som eldsflammor. En falsk man skapar split, och den som förtalar åtskiljer vänner. En våldsman förleder sin nästa och leder honom in på en orätt väg. Den som kisar med ögonen har lömska tankar. Hopknipna läppar är redo för ont. Grått hår är en ärekrona som erhålls på rättfärdighetens väg. Bättre vara tålmodig än krigshjälte. Bättre är självbehärskning än att erövra städer. Lotten kastas i knät, och Herren bestämmer utgången. Bättre en torr brödbit med ro än huset fullt med festmat och gräl. Klok tjänare får råda över skamlig son, samt dela arvet med bröderna. Degeln prövar silvret, ugnen guldet. Herren prövar hjärtan. En ond man lyssnar på onda läppar, lögnaren lånar örat till illasinnat prat. Den som hånar den fattige smädar hans Skapare, den som gläds åt hemsökelse blir inte ostraffad. Sonsöner är de gamlas krona, fäderna är sönernas stolthet. Högdragna ord passar inte dåren, än mindre lögnaktiga läppar en furste. Mutan betraktas som en lyckosten för givaren, vart han än går har han framgång. Att övertäcka en synd främjar kärlek, att älta en sak åtskiljer vänner. Tillrättavisning biter mer på den kloke än hundra piskrapp på dåren. Den som är ond vill bara göra uppror, en grym budbärare ska sändas mot honom. Hellre möta en björn som mist sina ungar än en dåre i hans oförnuft. Lönar någon gott med ont ska ondskan aldrig lämna hans hus. Att starta gräl är att öppna en dammlucka. Så sluta innan bråket eskalerar! Herren avskyr både den som friar en brottsling och den som fäller en rättfärdig. Vad hjälper pengar i dårens hand? Förmår en vettlös att köpa visdom? En vän visar alltid kärlek. En broder är född för att hjälpa i nöd. Vettlös är den som ger handslag och går i borgen för sin nästa. Den som älskar synd älskar bråk. Den som gör porten hög inbjuder förstörelse. Den perverse finner ingen lycka. Den med oärlig tunga faller i olycka. Att ha en dåraktig son innebär sorg. En dåres far har ingen glädje. Glatt hjärta är bra medicin, att vara nedbruten tär på kroppen. En ond man tar i smyg fram mutor för att pervertera rättvisan. Den kloke är fokuserad mot visdomen. Dåren spanar mot jordens ände. En dåraktig son är till förtret för sin far och till bitterhet för mor som födde honom. Att bötfälla en oskyldig är illa. Likaså att piska förnäma som lever rättrådigt. Den kloke är sparsam med ord. Den förståndige håller huvudet kallt. Även dåren anses vis när han tiger, och klok när han håller tand för tunga. Särlingen följer sina själviska begär och trotsar all visdom. Dåren ogillar insikt och vill bara lufta sina egna tankar. Med den onde kommer förakt. Med vanära kommer hån. Mannens ord är som djupa vatten, visdomens källa är som en flödande bäck. Det är fel att vara partisk mot en skyldig och vägra rättvisa åt en oskyldig. Dårens läppar vållar bråk, hans mun ropar efter prygel. Dårens mun blir hans undergång, läpparna blir en snara för honom. Förtalarens ord är som godis, de slinker ner i människans inre. Latmasken är vandalens broder. Jahves namn är ett starkt torn, dit skyndar den rättfärdige för skydd. Den rikes välstånd är som en stark stad för honom, lik en hög mur i hans inbillning. En mans högmod går före nederlag. Och ödmjukhet går före ära. Att svara innan man lyssnat är dårskap och skam. Människoanden kan uthärda sjukdom, men vem kan bära en nedbruten ande? Den som är intelligent skaffar kunskap. De visas öron lyssnar efter kunskap. En mans gåva öppnar dörrar och ger honom inträde till de mäktiga. Den som först talar tycks ha rätt, tills en annan frågar ut honom. Lotten stillar dispyter och avgör mellan mäktiga män. En kränkt broder är som en befäst stad. Och gräl är som bommen för en borg. En mans mage mättas av munnens frukt, han mättas av läpparnas skörd. Tungan har makt över död och liv, de som älskar den får äta dess frukt. Den som finner en hustru finner lycka, och Herrens välvilja. Den fattige bönfaller, men den rike svarar bryskt. Det kan gå illa för en man med många vänner. Men det finns en kär vän som är mer tillgiven än en bror. Bättre vara fattig och rättrådig än en dåre med falska läppar. Hängivenhet utan kunskap är illa, den som rusar iväg begår misstag. En mans dårskap förstör hans liv, men i hjärtat är han arg på Herren. Rikedom ger många vänner, men den fattige överges av sin vän. Ett falskt vittne blir inte ostraffat, den som andas lögn undkommer ej. Många fjäskar för den generöse, alla är vänner till den givmilde. Den fattige avskys av alla sina närstående, även hans vänner undviker honom. Han vädjar till dem, men de är borta. Den som skaffar sig insikt älskar sitt liv, den som aktar förståndet finner lycka. Ett falskt vittne blir inte ostraffat, den som andas lögn går under. Lyxliv passar ej dåren, än mindre att en slav härskar över furstar. Förstånd gör en man tålmodig, han sätter en ära i att förlåta synd. Kungens raseri är som ett lejons rytande. Hans välvilja är som gräsets dagg. En dåraktig son är sin fars olycka. En hustrus gnat är ett ständigt takdropp. Hus och välstånd ärvs från fäderna. En förståndig hustru ges av Herren. Lättja försänker i djup sömn, den håglöse får hungra. Den som håller buden bevarar sitt liv, den som inte bryr sig om sin väg ska dö. Den som bistår den fattige lånar åt Herren, som ska löna honom för det han gjort. Fostra din son medan det finns hopp, men inte så ivrigt att du vållar hans död. Den hetlevrade måste få sitt straff, friar du honom får du ständigt göra det. Lyssna på råd och låt dig fostras, då blir du vis till slut. Många planer har en man i sitt hjärta, men det är Herrens vilja som sker. Människan längtar efter kärlek. Bättre vara fattig än en lögnare. Fruktan för Herren leder till liv. Man kan då vila tillfreds utan att drabbas av något ont. Den late för handen ner i skålen, men för den ej till munnen. Slå hånaren så blir den lättrogne klipsk, tillrättavisa den kloke så vinner han insikt. Den som angriper sin far eller schasar iväg sin mor är en vanvördig och skamlös son. Min son, sluta lyssna till förmaning och du irrar bort dig från kunskapens ord. Ett uselt vittne hånar rättvisan. De ondas mun glufsar i sig ondska. Straff står redo för hånare och prygel för dårars rygg. Vinet hånar, starka drycker skrålar. Ingen som berusar sig är vis. Kungens raseri är som ett lejons rytande. Den som väcker hans ilska riskerar livet. Heder åt den man som undviker gräl, men dåren söker alltid bråk. Den late plöjer inte om hösten, vid skördetiden söker han grödan förgäves. En mans avsikter är som djupt vatten, men en förståndig man drar upp dem. Många påstår att de är lojala, men var finns en man att lita på? Den rättfärdige lever rättrådigt, saliga är sönerna efter honom! Kungen sitter på domarsätet och rensar allt ont med sin blick. Vem kan säga: ”Jag har renat mitt hjärta och är syndfri”? Två slags vikter och mått, Herren avskyr bådadera. Redan en pojke visar i handling om hans liv är rent och rättrådigt. Örat som hör och ögat som ser, Herren har gjort båda. Älskar du sömn blir du fattig. Öppna dina ögon och du får nog med mat. ”Helt värdelöst”, säger köparen, sedan går han därifrån med ett nöjt flin. Det finns guld och pärlor i mängd, men läppar med kunskap är dyrbaraste klenod. Ta kläderna från honom som gått i borgen för en främling. Kräv pant när det gäller en okänd. Mat man lurat till sig smakar ljuvligt, men efteråt fylls munnen av grus. Planer får framgång efter rådslag, och krigföring kräver överläggning. Skvallraren röjer hemligheter, så umgås inte med den lösmynte. Den som skymfar sin far eller mor, hans lampa ska slockna i beckmörker. Ett snabbt tillskansat arv blir till sist utan välsignelse. Säg inte: ”Jag ska hämnas det onda!” Vänta på Herren, han ska bistå dig. Herren avskyr två slags vikter, falsk våg är orätt. En mans steg är bestämda av Herren, så vad vet en människa om sin väg? Det är farligt för en människa att snabbt ge heliga löften och först efteråt reflektera. En vis kung sållar ut de onda och kör tröskhjulet över dem. Människans ande är en Herrens lykta, den undersöker varje rum i hennes inre. Godhet och trofasthet skyddar kungen. Hans tron består genom godhet. De ungas stolthet är styrka, och de gamlas ära är grått hår. Kroppsliga straff renar från ondska, prygel renar ens inre. Kungens hjärta är som vattenflöden i Herrens hand, han leder det dit han vill. En man tycker allt han gör är rätt, men Herren utvärderar hjärtat. Att handla rättfärdigt och rättvist är mer värt för Herren än offer. Arrogant blick och högmodigt hjärta, de onda odlar synd. Den flitiges planer ger god avkastning, men hastverk ger bara förlust. Att verka för rikedom med hjälp av lögn är en flyktig vindpust, en dödlig strävan. De ondas våldsamhet sveper bort dem, för de vägrar göra det rätta. En skuldtyngd man går slingerväg, men den rene vandrar hederligt. Bättre bo i ett hörn på taket än dela huset med en grälsjuk hustru. Den som är ond har begär till ondska. Han visar ingen nåd mot sin nästa. När hånaren straffas blir den lättrogne vis. När den vise undervisas får han kunskap. Den Rättfärdige ger akt på den ondes hus, han störtar de onda i fördärvet. Den som stänger örat för den fattiges rop ska själv ropa utan att bli hörd. En dold gåva dämpar ilska, en muta rakt ner i fickan stillar raseri. När rättvisa skipas gläds den rättfärdige, men de kriminella förfäras. Den som irrar bort från klokhetens väg hamnar hos de avlidnas andar. En festprisse blir fattig, den som älskar vin och olja blir aldrig rik. Den onde är lösen för den rättfärdige, den trolöse träder i den rättrådiges ställe. Bättre bo i ödemark än med en grälsjuk och ilsken hustru. Den vise har läckerheter och olja i sitt hem, men dåren glufsar i sig allt. Den som strävar efter rättfärdighet och kärlek finner liv, rättfärdighet och ära. En vis man kan storma en stad full av krigsmän och bryta ner fästet de litade på. Den som vaktar mun och tunga bevarar sitt liv från svårigheter. Den arrogante och högfärdige ska kallas hånare. Han är fylld av arrogans. Slöfockens lust blir hans död, för hans händer vägrar arbeta. Han vill bara ha mer hela dagen, men den rättfärdige ger utan att snåla. De ondas offer är avskyvärt, än mer när det frambärs i ont syfte. Ett falskt vittne ska dö, men den man som lyssnar får alltid tala. Den onde visar upp en trotsig min, men den rättrådige tänker över sin väg. Ingen visdom, ingen insikt, inget rådslag kan lyckas mot Herren. Hästen rustas för stridens dag, men segern kommer från Herren. Gott rykte är mer värt än stor rikedom, gott anseende bättre än silver och guld. Rik och fattig har detta gemensamt: Herren har gjort dem båda. Den kloke ser faran och tar skydd, men de lättrogna fortsätter och får sitt straff. Lönen för ödmjukhet och fruktan för Herren är rikedom, ära och liv. Törnen och snaror är på den falskes väg, den som aktar sin själ håller sig undan dem. Lär upp pojken den väg han ska vandra, så avviker han inte från den på äldre dar. Den rike bestämmer över de fattiga, och den som lånar blir långivarens slav. Den som sår orätt ska skörda ofärd, hans ilskna stav ska förstöras. Den med ett generöst öga blir välsignad, för han delar sitt bröd med den fattige. Kasta ut hånaren så upphör grälet och likaså tvister och skymfer. Den som älskar hjärtats renhet och har vänliga läppar blir kungens vän. Herrens ögon vakar över kunskapen, men han omintetgör den trolöses prat. Latmasken säger: ”Det är ett lejon där ute, jag kan bli dödad mitt på gatan!” Förbjudna kvinnors mun är en djup grop, den man som Herren är vred på faller i den. Dårskap är fäst vid pojkens hjärta, men fostrans käpp driver bort det. Den som förtrycker fattiga för att sko sig, och den som ger åt rika, ska själv lida förlust. Lyssna noga och hör de visas ord, lägg min kunskap på ditt hjärta. Det är ljuvt att ha dem inom sig och alltid ha dem redo på sina läppar. För att du ska förtrösta på Herren undervisar jag i dag just dig. Jag har flera gånger skrivit till dig och gett dig råd och kunskap, för att lära dig sanna och trovärdiga ord, så att du kan ge korrekta svar till dem som sänt dig. Ta inte från en fattig för att han är fattig och krossa inte den utsatte i rätten, för Herren ska ta sig an deras sak och ta deras rånares liv. Ha inte en argsint man som vän, umgås inte med en hetlevrad, för då tar du efter honom och lägger en snara för din själ. Var inte en sådan som ger handslag och går i borgen för lån. Varför ska de få ta sängen du ligger på om du inte kan betala? Flytta inte en gammal gränssten som dina fäder har rest. Ser du en man skicklig i sitt arbete? Han ska stå i kungars tjänst och inte tjäna okända. När du intar måltid med en härskare, besinna vad du har framför dig. Sätt kniven mot din strupe om begäret blir för starkt. Var inte sugen på hans läckerheter, för det är bedräglig mat. Slit inte ut dig för att bli rik, var förståndig nog att motstå. Du stirrar på rikedomen och den är borta. Den har fått vingar och flyger mot himlen som örnen. Ät inte den ogines mat, var inte sugen på hans läckerheter, för hans själ är beräknande. Han uppmanar dig att äta och dricka utan att mena det. Du får spy upp det lilla du ätit och dina vänliga ord är förspillda. Tala inte till en dåre, för han föraktar dina kloka ord. Flytta inte en gammal gränssten, gör inte intrång på faderlösas åkrar, för de har en stark Återlösare, och han ska föra deras sak mot dig. Gör dig mottaglig för fostran och lyssna noga till kunskapens ord. Se till att fostra pojken! För om du agar honom med käppen undkommer han döden. Du ska aga honom med käppen, för då räddas hans själ från helvetet. Min son, om ditt hjärta är vist gläder sig också mitt hjärta. Det jublar inom mig när dina läppar talar det rätta. Avundas inte syndare, utan fortsätt att alltid frukta Herren. För det finns en framtid, och ditt hopp ska ej slå fel. Min son, lyssna och bli vis, och led ditt hjärta på rätta vägar. Umgås inte med fyllerister eller med köttfrossare, för fyllerister och frossare blir fattiga, och dåsandet klär dem i trasor. Lyssna till din far som gav dig livet och förakta inte din gamla mor. Köp dig sanning och sälj den inte, köp dig visdom, fostran och förstånd. En far är överlycklig över en rättfärdig son, och glad är den som fått en vis son. Låt din far och mor få glädjas, låt henne som fött dig få jubla. Min son, ge mig ditt hjärta och beakta mina vägar. För horan är en djup grop, den främmande kvinnan en trång brunn. Som en bandit ligger hon på lur och ökar antalet trolösa bland människorna. Vem jämrar och stönar? Vem grälar och bråkar? Vem har onödiga sår? Vem har mörka ringar under ögonen? De som dröjer vid vinet, de som går och testar blandat vin. Stirra inte på det röda vinet som glänser i bägaren och rinner ner så lätt. Till slut biter det som en orm, hugger som en giftorm. Då börjar du hallucinera och pladdra tokerier. Det blir som om du nickade till mitt ute i havet eller uppe i mastkorgen: ”De slog mig utan att det gjorde ont. De gav mig stryk utan att jag kände något. När ska jag vakna så jag får hälla i mig igen!” Avundas inte onda människor, längta inte efter att umgås med dem, för deras hjärtan tänker på våld och deras läppar talar hemskheter. Med visdom byggs huset, med förstånd får det stadga. Med kunskap fylls rummen av allt dyrbart och vackert. En vis man har styrka, en man med kunskap blir allt mäktigare. Med klok ledning kan du föra krig, med många rådgivare går det väl. Visdomen är för hög för dåren, i porten håller han munnen stängd. Den som gör upp onda planer kallas ’ondskans hantlangare’. Dårens påfund är synd, och hånaren avskys av alla. Ger du upp på nödens dag har du liten kraft. Rädda dem som tas för att dödas. Hindra att de förs stapplande till slakt. Om du påstår att du inget visste, förstår inte han som prövar hjärtan? Vet inte han som vakar över din själ? Ger inte han åt en man efter hans gärningar? Min son, ät honung, det är gott, rinnande honung smakar så sött, inse att sådan är visdomen för din själ. Finner du den så finns det en framtid och ditt hopp ska ej slå fel. Lurpassa inte som en ond vid den rättfärdiges hem, ödelägg inte hans boplats! För den rättfärdige faller sju gånger och reser sig igen. Men de onda stupar i ofärdstid. Skratta inte när din fiende faller, var inte hjärteglad när han snubblar. Det ska Herren se som något ont och avvänder då sin vrede från honom. Gräm dig inte över de onda, avundas inte förbrytare. För den onde har ingen framtid, förbrytarnas lampa ska slockna. Min son, frukta Herren och kungen! Umgås inte med revoltörer, för plötsligt hemsöks de, och vem vet vad för slags förödelse som Herren eller kungen kan sända? Även dessa ord är av de visa: Det är fel att vara partisk vid domen. Den som frikänner den skyldige ska förbannas av folk och fördömas av folkslag. Men för dem som skipar rättvisa blir det ljuvligt, de välsignas med allt gott. Som en kyss på läpparna är ett ärligt svar. Fullgör arbetet där ute och förbered din åker. Sedan kan du bygga ditt hus. Vittna inte utan skäl mot din nästa, bedra inte med dina läppar. Säg inte: ”Jag ska ge igen med samma mynt och ge honom vad han förtjänar.” Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård. Jag såg där tistlar överallt. Marken var täckt av nässlor och stenmuren hade rasat. Jag såg och begrundade. Jag observerade och tog lärdom. Sov och slumra lite till med armarna i kors, så ska fattigdomen komma vandrande över dig och nöden som en beväpnad man. Även dessa ordspråk är av Salomo. De är återgivna av männen som är hos Judas kung Hiskia. Det bringar Gud ära att dölja en sak. Det bringar kungar ära att utforska den. Rymdens höjd och jordens djup och kungars hjärtan kan ingen utforska. Ta bort slagget från silvret, så kan guldsmeden göra ett kärl. Avlägsna de onda ur kungens tjänst, så befäster rättfärdighet hans tron. Framhäv inte dig själv inför kungen och ställ dig inte på de storas plats. Det är bättre att han kallar dig till sig än att du får träda tillbaka för en förnämare man vars ögon du mött. Var inte för snabb att starta en rättstvist. För vad gör du till slut ifall din motpart har förödmjukat dig? Lägg fram din sak mot din motpart. Men röj inte en annans hemlighet, för då ska den som hör det förebrå dig, och du får för alltid ett dåligt rykte. Som guldäpplen i silverinfattning är ord uttalade vid rätt tillfälle. Som en guldring och ett guldsmycke är en vis förmanare för ett mottagligt öra. Som svalkande snö på skördedag är en pålitlig budbärare för den som sänt honom. Han ger ny kraft åt sin herre. Som moln och vind utan regn är den som skryter om en påhittad gåva. Med tålamod övertygas furstar, och en mild tunga krossar ben. Ät lagom om du finner honung, för du kräks om du äter omåttligt. Besök inte din vän för ofta, för då tröttnar han på dig och börjar ogilla dig. Den som vittnar falskt mot sin nästa är som en klubba, ett svärd och en vass pil. Att lita på en opålitlig person i nödens stund är som en ruttnande tand och en slintande fot. Att sjunga för en deprimerad är som nakenhet i vinterkyla eller som syra på soda. Ge din fiende mat om han är hungrig och vatten om han är törstig. Då kommer domen att vila allt tyngre på hans huvud, och Herren ska belöna dig. Nordanvind bringar regn, viskande förtal bringar indignation. Bättre bo i ett hörn på taket än dela huset med en grälsjuk hustru. Som kallt vatten för törstande är goda nyheter från fjärran land. Som en grumlad källa och en förorenad brunn är en rättfärdig som fogar sig för en ond. Att äta för mycket honung är inte gott, inte heller att få överdriven beröm. Som en raserad stad utan murar är en man utan självbehärskning. Som snö om sommaren och regn vid skördetid, lika illa passar det att berömma dåren. Som sparven flaxar iväg och svalan flyger bort, så faller en oförtjänt förbannelse platt till marken. Piskan för hästen, betslet för åsnan och käppen för dårars rygg! Svara inte dåren efter hans enfald, annars blir du själv som han. Svara dåren efter hans enfald, annars betraktar han sig som vis. Den som sänder bud med en dåre hugger av sig fötterna och får dricka våld. Den lames ben dinglar utan kraft, så även ordspråk i dårars mun. Som att binda fast stenen i slungan är det att berömma dåren. Som en törntagg i en fyllbults hand är ordspråk i dårars mun. Som en bågskytt som sårar i blindo är den som lejer en dåre eller förbipasserande. Som hunden vänder om till sin spya så upprepar en dåre sin dumhet. Ser du en man som är vis i egna ögon? Det är mer hopp om dåren än om honom. Latmasken säger: ”Det är ett vilddjur på vägen, ett lejon på gatorna!” Dörren vänder sig på gångjärnet och den late vänder sig på sängen. Den late för handen ner i skålen, men orkar ej föra den till munnen. Den late är i egna ögon visare än sju som ger kloka svar. Som att gripa en hund i öronen är det att råka passera när andra grälar och själv hetsa upp sig. Som en galning som vräker iväg brandfacklor och dödliga pilar, är den som bedrar sin nästa och sedan påstår att det bara var på skämt. Utan ved slocknar elden, och utan förtalare tystnar trätan. Kol behövs för glöd, och ved för eld, och en grälsjuk man för att tända strid. Förtalarens ord är som godis, de slinker ner i människans inre. Som silverglasyr på lera är passionerat tal med ondska i hjärtat. En hatfull person maskerar sitt tal, i sitt inre lagrar han svek. Talar han vänligt, tro honom ej, för sju vidrigheter har han i hjärtat. Om än hans hat döljs med list ska hans ondska avslöjas i församlingen. Den som gräver en grop faller själv däri. Den som rullar upp en sten får den över sig. En lögntunga hatar sina offer, och smickraren vållar fördärv. Var inte självsäker om morgondagen, för du vet inte vad den för med sig. Låt en annan berömma dig, inte din egen mun, en främmande, inte dina egna läppar. En sten är tung och sand väger mycket, men dårens ilska är tyngre än båda. Vreden är grym, raseriet en störtflod, men vem kan uthärda svartsjukan? Öppen kritik är bättre än dold kärlek. Vännens örfil är trofast, ovännens kyssar ges i överflöd. Den mätte trampar på honungskakan. För den hungrige är allt bittert sött. Som en fågel som far iväg från redet är en man som far iväg från hemmet. Salvor och rökelse gläder hjärtat, och en väns råd är ljuvlig för själen. Överge inte din vän och din fars vän. Gå inte till din brors hem på nödens dag, en nära granne är bättre än en fjärran bror. Min son, bli vis och jag blir hjärteglad, och kan svara dem som smädar mig. Den kloke ser faran och söker skydd, men de naiva går på och får lida. Ta kläderna från honom som gått i borgen för en främling. Kräv pant när det gäller en okänd. Att högljutt arla morgon välsigna sin nästa räknas som en förbannelse. Som ständigt takdropp en regnig dag är en grälsjuk hustru. Att hejda henne är som att hejda vinden eller att greppa olja med högerhanden. Som järn skärper järn, så skärper vänner varandra. Den som vårdar fikonträdet får äta frukten. Den som tar hand om sin herre blir ärad. Som vattnet speglar ansiktet, så speglar hjärtat människan. Aldrig mättas Dödsriket och Avgrunden, inte heller människans ögon. Degeln prövar silvret, ugnen guldet, och en man prövas genom den ära han får. Om du krossar dåren bland kornen i morteln går ändå inte dårskapen ur honom. Se till att du vet hur dina får har det. Ta väl hand om dina hjordar. För rikedom varar inte för evigt, inte ens ett diadem från släkte till släkte. När nytt gräs syns efter slåttern och fodret samlas in från bergen, då har du lamm som ger kläder, bockar att köpa åkermark för, och getmjölk nog till föda åt dig och ditt husfolk och till dina tjänarinnors uppehälle. De onda flyr fast ingen förföljer dem, men de rättfärdiga är modiga som lejon. Ett land i uppror har många härskare, men en klok och förståndig man skapar bestående ordning. En utblottad man som förtrycker de fattiga är som piskande regn som fördärvar grödan. De som överger lagen applåderar de onda, men de som håller lagen bekämpar dem. De som är onda förstår inte rättvisa, men de som söker Herren förstår allt. Bättre vara fattig och rättrådig än vara rik och bete sig falskt. En förståndig son håller lagen, men den som umgås med frossare skämmer ut sin far. Den som ökar sin rikedom genom ocker och räntor, samlar åt någon som tar sig an de fattiga. Om någon vägrar lyssna till lagen blir också hans bön avskyvärd. Den som förleder de rättrådiga in på en ond väg, faller själv i sin grop. Men de oklanderliga får ärva det goda. En rik man är vis i egna ögon, men en fattig med insikt genomskådar honom. När de rättfärdiga triumferar är härligheten stor, men när de onda tar makten håller folk sig undan. Det går inte väl för den som döljer sina synder, men den som bekänner och överger dem får nåd. Salig är den som alltid bävar, men den som förhärdar sitt hjärta faller i olycka. Som ett rytande lejon och en anfallande björn är en ond härskare över ett hjälplöst folk. En oförståndig härskare utpressar, men den som hatar korruption får leva länge. Den som är tyngd av blodskuld ska vara på flykt ända till graven. Ingen får bistå honom! Den som lever oklanderligt blir räddad, men den som beter sig depraverat ska plötsligt falla. Åkerbrukaren mättas av bröd. Dagdrömmaren mättas av fattigdom. En pålitlig man blir rikligt välsignad. Men den som sniker efter snabba pengar blir inte ostraffad. Det är fel att vara partisk, men en man kan begå synd för en brödbit. En girigbuk vill snabbt bli rik utan att begripa att nöd ska drabba honom. Den som tillrättavisar någon får efteråt mer uppskattning än vad smickraren får. Den som plundrar sin far och mor och påstår att det inte är synd, är vandalens like. Den som är sniken orsakar bråk, men den som litar på Herren får välgång. Den som litar på sitt hjärta är en dåre, men den som vandrar i visdom blir räddad. Den som ger åt fattiga saknar inget, men den som blundar förbannas av många. När de onda tar makten håller folk sig undan, men när de dör blir de rättfärdiga många. Den som förblir stursk trots många tillrättavisningar ska plötsligt nedbrytas utan att få bot. När de rättfärdiga blir fler gläds folket, men när en ond man härskar suckar folket. En man som älskar visdom gläder sin far, men den som umgås med horor raserar sitt välstånd. En kung håller ihop landet genom rättvisa, men han ödelägger det genom korruption. En man som smickrar sin nästa sprider ut ett nät för hans fötter. En ond man snärjs av sin synd, men en rättfärdig man sjunger och gläds. En rättfärdig man vet om de fattigas rättigheter, men en ond man kan inte ta in sådan kunskap. Hånare uppviglar staden, men de visa blidkar ilskan. När en vis man drar dåren inför rätta blir det skratt och ilska och kaos. Blodtörstiga män hatar den rättrådige och vill ta den oklanderliges liv. Dåren släpper lös alla sina känslor, men den vise tyglar dem. En härskare som lyssnar till lögn får bara usla tjänare. Den fattige och förtryckaren har det gemensamt att Herren ger ljus åt bådas ögon. Den kung som dömer de fattiga utifrån sanning, hans tron ska bestå för alltid. Käpp och tillrättavisning skänker visdom, men en ouppfostrad pojke skämmer ut sin mor. När de onda frodas, frodas synden, men de rättfärdiga ska se deras fall. Fostra din son och han ska ge dig ro, din själ ska bli vederkvickt. Utan någon profetsyn blir folket otyglat, men salig är den som håller lagen. En slav fostras inte med ord. Han förstår, men bryr sig inte. Ser du en man som talar förhastat? Det är mer hopp om dåren än om honom. Om en slav skäms bort från unga år blir han till sist otacksam. En argsint man orsakar bråk, den hetlevrade begår många synder. Högmod leder en människa till fall, men den ödmjuke vinner ära. Tjuvens kumpan hatar sitt eget liv, han hör eden men tiger. Människofruktan är en snara, men den som förtröstar på Herren är trygg. Många söker en härskares välvilja, men från Herren får en man rättvisa. De rättfärdiga avskyr den som är orättfärdig. De onda avskyr den som lever rättrådigt. Ord och utsaga av Agur, Jakes son. Mannen sa: Jag är trött, Gud, jag är så trött och sliten, Gud. Jag är den dummaste mannen och utan mänskligt förstånd. Jag har inte lärt mig visdom och saknar kunskap om den Helige. Vem steg upp till himlen och kom ner igen? Vem samlade vinden i sina händer? Vem knöt in vattnet i sin mantel? Vem fastställde jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans Son? Vet du det? Varje ord från Gud är rent. Gud är en sköld för dem som söker skydd hos honom. Lägg inget till hans ord, så att han klandrar dig för lögn. Två saker ber jag dig om, vägra mig dem inte intill min död: Bevara mig från falskhet och lögn. Ge mig varken fattigdom eller rikedom, men låt mig få min andel av bröd. Annars kan jag bli så mätt att jag förnekar dig och säger: ”Vem är Jahve?” eller så fattig att jag stjäl och kränker min Guds namn. Förtala inte en slav inför hans herre. Han ska då förbanna dig och du står med skuld. Det finns ett släkte som skymfar sin far och inte välsignar sin mor, ett släkte som betraktar sig som rent men som inte tvättat skiten av sig, ett släkte med arrogant och föraktfull uppsyn, ett släkte med tänder som svärd och käftar som knivar, så att de förtär de utsatta från jorden och de nödställda från mänskligheten. Blodigeln har två döttrar: ”Mer!” och ”Mer!” Det finns tre som ej kan mättas, fyra som aldrig säger: ”Nog!”: dödsriket, ett ofruktsamt moderliv, marken som aldrig mättas av vatten och elden som aldrig säger: ”Nog!” Det öga som hånar sin far och vägrar lyda sin mor ska ravinens korpar hacka ut och örnens ungar äta upp. Tre ting är för mig outgrundliga, fyra kan jag ej förstå: örnens väg på himlen, ormens väg över klippan, skeppets väg ute på havet och mannens väg hos jungfrun. Så gör hon som brutit äktenskapet: Hon äter och torkar sig om munnen och säger: ”Jag har inte gjort något fel.” Tre ting skakar jorden, fyra kan den ej tåla: en slav som blir kung, en övermätt dåre, en avskydd kvinna som gifter sig och en slavinna som tar sin husmors plats. Fyra små på jorden, omåttligt visa: myrorna är inget starkt släkte, men samlar sin föda om sommaren, klippgrävlingarna är inget kraftfullt släkte, men bygger sitt bo i klippan, gräshopporna har ingen kung, men rycker ut i härordning, ödlan kan tas med händerna, ändå finns den i kungapalats. Tre rör sig ståtligt, fyra med ståtlig gång: lejonet, mäktig bland djuren som ej viker för någon, en stoltserande tupp, en bock och en kung med sin armé. Har du varit dåraktig och upphöjt dig själv eller övervägt det, så lägg handen på munnen. För press på mjölk ger ost, press på näsan ger blod, press på ilska ger bråk. Ord och utsaga av kung Lemuel. Hans mor förmanade honom: O, du min son som jag bar, mina löftens son! Ödsla inte energi på kvinnor. Gå inte in på vägar som leder till kungars fördärv. Det anstår inte kungar, Lemuel, det anstår inte kungar att dricka vin, inte härskare att begära starka drycker, för då dricker de och glömmer lagbuden och vränger rättvisan för alla utsatta. Ge starka drycker åt den döende och vin åt bedrövade själar. Låt honom dricka och glömma sin fattigdom och sluta tänka på sitt elände. Tala för dem som ej kan tala, ta dig an alla i livsfara. Tala och döm rättfärdigt, försvara de svaga och fattiga. Vem kan finna en anständig hustru? Hon är mer värd än juveler. Hennes man litar helhjärtat på henne och han saknar inget av värde. Hon gör honom gott och aldrig ont, i alla sina livsdagar. Hon skaffar sig ull och lin och arbetar med liv och lust. Hon är som köpmannens skepp, hon hämtar sin mat långväga ifrån. Hon går upp före gryningen och sätter fram mat åt familjen och ger tjänarinnorna deras del. Hon väljer en åker och köper den. Hon planterar en vingård för det hon tjänat. Hon går resolut och kraftfullt till verket. Hon märker att det hon gör är lönsamt. Hennes lampa slocknar inte om natten. Hon hanterar spinnrocken och greppar tag om sländan. Hon är generös mot utsatta och hjälpsam mot fattiga. Hon oroas ej för sin familj när snön faller, för allt husfolk är klädda i fint ylle. Hon gör sina egna täcken. Hon är klädd i finaste linne och purpur. Hennes man är aktad i stadens portar där han sitter med landets äldste. Hon tillverkar linnekläder som hon säljer och levererar bälten till köpmännen. Styrka och värdighet är hennes dräkt. Hon ler mot dagen som kommer. Hon talar visdomsord och handleder kärleksfullt. Hon håller ordning och reda i sitt hem och äter inte lättjans bröd. Hennes söner står upp och kallar henne välsignad. Hennes man prisar henne: ”Många kvinnor är anständiga, men du överträffar dem alla.” Behag är bedräglig, skönhet är tomhet, men en kvinna som fruktar Herren ska prisas. Löna henne för allt hon uträttat. Hennes gärningar må prisa henne i portarna. Predikarens ord. Av Davids son, Jerusalems kung. Tomhet och intighet! säger Predikaren. Tomhet och intighet! Allt är tomhet. Vad får en man ut av sin ständiga strävan under solen? Generationer kommer och går, men jorden för alltid den står. Solen går upp och den går ner, skyndar åter till platsen för uppgång. Vinden blåser mot söder och vänder mot norr, runt runt far vinden i sitt ständiga kretslopp. Alla floder rinner mot havet, men inte blir havet fullt. Dit floderna runnit förut, dit rinner de åter igen. Allting är fullt av outsäglig möda. Ögat mättas ej av att se, örat fylls ej av att höra. Det som hänt ska åter hända, det som skett ska åter ske. Inget är nytt under solen. Säger man att något är nytt, så har det likväl funnits i tider före oss. Ingen minns det som inträffat. Och senare händelser ska ingen minnas i kommande generationer. Jag, Predikaren, var kung över Israel, i Jerusalem. Jag fokuserade med all visdom på att undersöka och granska allt som sker under himlen. Det är en eländig börda som Gud lagt på människor att syssla med. Jag betraktade allt som sker under solen, och se, allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det som är krokigt kan inte bli rakt, det som ej finns kan inte räknas. Jag tänkte: Jag har uppnått större visdom än någon före mig i Jerusalem. Ja, jag har stor erfarenhet av visdom och kunskap. Så jag beslöt att lära mig mer om visdom, och om oförstånd och dårskap. Men jag upptäckte att också det var ett jagande efter vind. Mycket visdom, stor sorg. Ökad kunskap, ökad plåga. Jag tänkte: Gå och pröva på glädjen och upptäck njutningen! Men också det var tomhet. Jag sa om skrattet: ”Vilken galenskap!” Om njutningen: ”Vad tjänar den till?” Jag beslöt att tillfredsställa mig med vin medan mitt sinne sökte visdom. Jag ville få grepp om dårskapen tills jag förstod vad som är bäst för människor att göra de få dagar deras liv varar under himlen. Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar åt mig. Jag anlade trädgårdar och parker åt mig, och planterade där fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar åt mig för att vattna lundar av grönskande träd. Jag köpte slavar och slavinnor, och hade slavar som fötts i mitt hus. Jag skaffade mig hjordar av oxar och får, mer än någon före mig i Jerusalem. Jag samlade åt mig silver och guld och skatter från kungar och provinser. Jag skaffade åt mig sångare och sångerskor, samt det som mannen åtrår - älskarinnor. Jag blev stor och överträffade alla som levt i Jerusalem före mig. Och min visdom behöll jag. Allt mina ögon pekade på gav jag dem, jag nekade mig ingen njutning. Jag kände glädje i hjärtat av allt mitt arbete, och det var lönen för all min möda. Men så betraktade jag mina händers alla verk och den möda jag lagt ner: allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen. Sedan vände jag blicken mot visdom, oförstånd och dårskap. För vad kan den göra som kommer efter kungen förutom det som redan är gjort? Jag insåg att visdom är bättre än dårskap, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise använder sina ögon, men dåren vandrar i mörker. Ändå såg jag att det går dem båda lika. Sedan tänkte jag på att det som händer dåren ska även hända mig. Så vad tjänar all min visdom till? Och jag tänkte: också detta är tomhet. För varken den vise eller dåren minns man särskilt länge. Det går en tid och allt är glömt. Och den vise dör liksom dåren. Då hatade jag livet, för allt som sker under solen bedrövade mig. Allt är tomhet, ett jagande efter vind. Jag hatade all min möda och strävan under solen, för allt måste lämnas till den som kommer efter mig. Och vem vet om det blir en vis eller en dåre som ska råda över allt vad jag förvärvat med möda och visdom under solen? Också det är tomhet. Då blev jag alldeles förtvivlad över all min möda och strävan under solen. För om någon arbetat med visdom, kunskap och skicklighet, så måste det uppnådda ändå lämnas åt en som inte arbetat med det. Också det är tomhet och ett stort elände. Vad får en man ut av all sin möda och ihärdiga strävan under solen? För alla hans sysslor under dagen är plåga och sorg. Inte ens om natten får hjärtat ro. Också det är tomhet. Det finns inget bättre för en man än att äta och dricka och söka välbefinnande i sin möda. Jag insåg att också det kommer från Guds hand. För vem om inte jag kan äta och njuta? Gud ger visdom, kunskap och glädje åt den som behagar honom. Men syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som behagar Gud. Också det är tomhet, ett jagande efter vind. Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för att födas, en tid för att dö, en tid för att plantera, en tid för att rycka upp, en tid för att dräpa, en tid för att hela, en tid för att riva ner, en tid för att bygga upp, en tid för att gråta, en tid för att skratta, en tid för att sörja, en tid för att dansa, en tid för att kasta stenar, en tid för att samla stenar, en tid för att omfamna, en tid för att avstå famntag, en tid för att leta, en tid för att mista, en tid för att spara, en tid för att slänga, en tid för att riva, en tid för att sy, en tid för att tiga en tid för att tala, en tid för att älska, en tid för att hata, en tid för krig, en tid för fred. Vad får arbetaren ut av sitt slit? Jag betraktade den möda som Gud har gett människosläktet att syssla med. Allt har Gud gjort vackert för sin tid. Också evigheten har han lagt i människohjärtat. Likväl kan aldrig någon förstå omfattningen av Guds verk. Jag insåg att inget bättre finns för dem än att de är glada och gör gott så länge de lever. Och att varje man ska äta och dricka och finna tillfredsställelse i allt sitt arbete - det är en Guds gåva. Jag vet att allt som Gud gör består för evigt. Inget kan läggas till, inget kan dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom. Det som sker har förut skett, och det som ska hända har förut hänt. Gud ser till att det upprepas. Vidare såg jag under solen: I domstolen rådde ondska. På rättfärdighetens plats rådde ondska. Då tänkte jag: Gud ska döma den rättfärdige och den onde. För det finns en tid för allt som sker och för varje handling. Jag tänkte när det gäller människorna, att Gud prövar dem för att de ska inse att de är som djur. För människa och djur delar samma slut: bägge ska dö, alla har samma livsande. Människan har ingen fördel framför djuren. Allt är tomhet. Alla går till samma ställe. Alla kommer av stoft och alla vänder åter till stoft. Vem vet om människans ande stiger uppåt och om djurens ande sjunker till jorden? Jag såg att inget är bättre än att en man har glädje i arbetet, det är hans lott. För vem förmår visa honom vad framtiden bär med sig? Åter observerade jag allt det förtryck som pågår under solen. Titta hur de förtryckta gråter utan att någon tröstar dem! Förtryckarna hade makt, så det fanns ingen som tröstade dem. Så jag ansåg de avlidna som gått bort vara mer lyckligt lottade än de som ännu levde. Men lyckligare än båda är den ofödde som aldrig sett det onda som pågår under solen. Sedan insåg jag att allt framgångsrikt arbete beror på avundsjuka mellan människor. Också det är tomhet, ett jagande efter vind. Dåren lägger armarna i kors till egen ohälsa. Bättre en handfull ro än två händer fulla med möda och jagande efter vind. Jag såg mer tomhet under solen: en ensam man utan son eller bror. Ändå sliter han ständigt i ekorrhjulet och suktar efter rikedom. Men frågar han sig: ”För vem sliter jag och avstår från njutning?” Också det är tomhet och ett ont elände. Det är bättre att vara två än en, för de har god lön för sin möda. För om de faller kan den ene hjälpa den andre upp. Men stackars den ensamme! Faller han, finns ingen som hjälper honom upp. Dessutom, två som ligger tillsammans blir varma. Men hur ska den ensamme hålla sig varm? Och om en blir angripen kan två stå emot. Och en tretvinnad tråd brister inte så lätt. En fattig men förståndig pojke är bättre än en gammal och dum kung som vägrar ta emot råd. För pojken gick från fängelset till tronen, fastän han föddes fattig i sitt rike. Sedan såg jag hur alla levande som vandrade under solen följde en annan pojke, som skulle efterträda honom. Han gick i spetsen för en enorm folkmassa. Men inte heller han blev till glädje för dem som skulle komma. Också det är tomhet, ett jagande efter vind. Tänk dig noga för när du går till Guds hus! Det är bättre att närvara för att lyssna än att offra som dårarna, som inte begriper att de gör något ont. Var inte för snabb och impulsiv med att säga något inför Guds ansikte, för Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. Mycket bekymmer ger drömmar. Dårens röst känns igen på pratighet. När du ger Gud ett löfte, dröj inte att uppfylla det, för han ogillar dårar. Håll vad du lovar! Bättre att inget lova än att lova och inget hålla. Låt inte munnen få dig att synda, och säg inte inför den utsände att det var ett misstag. Vill du att Gud ska bli vred när han hör dig och förstöra det du gjort? Många drömmar och många ord - tomhet. Frukta därför Gud! Ser du att fattiga förtrycks och att rättvisa och rättfärdighet kränks någonstans, bli inte förvånad! För maktens män av olika rang håller varandra om ryggen. Landet utnyttjas av alla, även kungen nyttjar marken. Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar. Den som älskar mammon får aldrig nog. Också detta är tomhet. Ju fler ägodelar desto fler nyttjare. Så vilken fördel har ägaren utom att få mer att se på? Ljuv är arbetarens sömn, vare sig han har lite eller mycket mat. Men den rikes överflöd berövar honom sömnen. Ett ont elände har jag sett under solen: sparad rikedom blir till olycka för sin ägare. Rikedomen förloras genom felsatsning och sonen han får blir tomhänt. Naken kom han ur moderlivet, naken går han bort. För sitt slit får han inget med sig utom en tom hand. Också det är ett ont elände. Som han kom går han bort. Så vad vinner han som mödar sig för vinden? Alla hans dagar äter han i mörker - deprimerad, sjuk och arg. Lyssna, jag har insett att det är något gott och vackert när någon äter, dricker och njuter medan han arbetar och sliter under solen de levnadsdagar som Gud skänker. För det är hans lott. Om Gud ger någon rikedom och välstånd och låter honom njuta av det och den lott han fått och känner arbetsglädje, då är det en Guds gåva. För han tänker då knappt på sina levnadsdagar eftersom Gud fyller hans tid med glädje i hjärtat. Jag har sett något ont under solen, något som är vanligt hos människosläktet: Gud ger en man rikedom, välstånd och överflöd så att han inte saknar något av allt han önskar sig. Men Gud hindrar honom att njuta av det utan låter en främling göra det. Detta är tomhet, osunt och ont. En man kan få hundra barn och leva i många år. Hur många dagar han än får - om hans själ inte får njuta av det goda och om han inte ens får någon begravning, då säger jag att ett dödfött barn har det bättre! Ett sådant barn kommer till tomhet och går bort i mörker och får sitt namn dolt i mörker. Det fick inte se solen och var utan kunskap, men har en ro som den mannen saknar. Även om han lever tvåtusen år utan att få njuta det goda - hamnar inte alla ändå på samma plats? En man arbetar för sin mun medan själen hungrar. Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det en fattig att veta hur han ska uppföra sig bland folk? Bättre se nöjt på det man har, än ha en orolig själ. Också det är tomhet, ett jagande efter vind. Allt som finns har fått sitt namn. Och Adam är känd, han kunde inte ifrågasätta honom som är mäktigare än han själv. Ty att orda är helt meningslöst. Vad tjänar en man på det? Vem vet vad som är bäst för en man här i livet under de få och tomma dagar han lever som en skugga? Och vem kan berätta för en man om framtiden efter honom under solen? Gott rykte är bättre än dyrbar parfym. Och dödsdagen är bättre än födelsedagen. Bättre gå till en begravning än gå till ett hus och festa. För döden är slutet för alla människor, det bör alla levande begrunda. Sorg är bättre än skratt, ett sörjande ansikte är hälsa för hjärtat. De visas hjärtan är i sorgehus, dårarnas hjärtan är i partyhus. Bättre lyssna på en vis mans tillrättavisning än lyssna på dårars sång. För dårens skratt är som törnesprakandet under grytan. Också det är tomhet. Förtryck gör den vise galen, mutor fördärvar hjärtat. Slutet på något är bättre än början, tålamod är bättre än högmod. Bli inte arg inombords så lätt, för ilska bor i dårars bröst. Fråga inte: ”Varför var det bättre förr?” Det är inte visdom att fråga så. Visdom ihop med arv är bra, en fördel för dem som ser solen. Visdomen skyddar, penningen skyddar. Men känn till visdomens fördel: den ger liv åt sin ägare. Betrakta det Gud gjort: Vem kan göra rakt det han gjort krokigt? Var glad när dagen är god! Men är dagen ond ska du tänka att Gud har gjort båda dagarna, för att ingen ska klura ut framtiden. Allt har jag sett under mina meningslösa dagar: en rättfärdig man kan förgås trots sin rättfärdighet, en ond man kan leva länge trots sin ondska. Var inte alltför rättfärdig, och var inte överdrivet vis. Varför göra sig själv illa? Var inte alltför ond, och var inte dåraktig. Varför dö i förtid? Det är bra att ordentligt hålla fast vid det ena såväl som det andra, för den som fruktar Gud följer båda råden. Visdomen gör en vis man starkare än tio styresmän i staden. Det finns ingen rättfärdig man på jorden som bara gör gott och aldrig syndar. Bry dig inte om allt som pratas, för då kanske du hör din slav förbanna dig. Du är ju medveten om att du själv ofta har förbannat andra. Jag prövade allt detta genom visdom. Jag sa: ”Jag vill bli vis.” Men visdomen låg utom räckhåll. Utom räckhåll är det som existerar, och alldeles outgrundligt, vem kan finna det? Jag var fast besluten att förstå och utforska, att söka visdom och alltings ordning. Jag ville begripa ondskans dårskap och dårskapens vanvett. Och detta fann jag: bittrare än döden är kvinnan. Hennes hjärta är snaror och nät, hennes händer är bojor. Den som Gud tycker om undkommer henne, men syndaren blir hennes fånge. Lyssna, säger Predikaren, jag fann följande när jag lade ihop allt för att upptäcka alltings ordning: - Något jag söker men ej funnit: en man bland tusen fann jag, men ingen av dem var en kvinna. - Lyssna, endast detta upptäckte jag: Gud skapade människan rättsinnig, men allt möjligt hittar de på. Vem är som den vise? Vem kan uttolka en sak? Visdom lyser upp en mans ansikte och mildrar hans stränga drag. Du ska lyda kungens befallning, för du gav en ed inför Gud. Ta dig tid hos kungen. Och försvara inte något ont, för han gör vad han vill. Kungens ord har auktoritet. Vem kan ifrågasätta honom? Den som håller hans bud erfar inget ont. Och ett vist hjärta vet när och hur. För varje handling finns en tid och ett sätt, och det fastän en mans ondska tynger honom. Han känner ju inte framtiden, vem kan säga honom vad som ska ske? Ingen man råder över anden så att den hålls kvar, ingen råder över dödens dag. I krig undkommer ingen, ondskan hjälper inte sin man. Allt detta såg jag när jag betraktade allt som sker under solen, i en tid när en man härskar över en annan till dennes olycka. Sedan såg jag de onda begravas. De brukade gå in och ut från den heliga platsen. Men de blev strax bortglömda i staden där de verkade. Även det är intighet. Om domen över den brottsliga gärningen dröjer styrks människorna i sina hjärtan att begå brott. Men även om syndaren begår hundra brott och får leva länge, så vet jag att det går väl för dem som fruktar Gud, dem som fruktar inför honom. Men det går inte väl för den onde. Han förlänger inte sitt liv som skuggan eftersom han inte fruktar Gud. Här är något absurt som sker på jorden: att det finns rättfärdiga som får vad de onda förtjänar, och att det finns onda som får vad de rättfärdiga förtjänar. Jag säger: även det är intighet. Jag prisar glädjen, för det finns inget bättre för en man under solen än att äta, dricka och vara glad. Den glädjen ska följa honom i hans möda de livsdagar som Gud ger honom under solen. När jag beslöt mig för att förstå visdom och betrakta all verksamhet som pågår på jorden – folk sover varken natt eller dag – då insåg jag att allt Guds verk är sådant att en man inte kan begripa vad som pågår under solen. För hur mycket han än anstränger sig och utforskar så begriper han det ändå inte. Även om den vise påstår sig begripa det så förstår han inte. Allt detta la jag på hjärtat, jag kom fram till följande: de rättfärdiga och de visa och deras gärningar är i Guds hand. Kärlek eller hat, ingen vet sin framtid. Det går lika för alla: den rättfärdige, den onde, den gode, den rene, den orene, den som offrar, den som inte offrar. Det går med den gode som med syndaren, med den som svär en ed som med den som vägrar. Det är något ont i allt som sker under solen, att det går alla lika. Dessutom, människornas hjärtan är fulla av ondska, och vanvett bor i dem hela deras liv, och sedan går de till de döda. Men den som är utvald att leva har ett hopp. En levande hund har det ju bättre än ett dött lejon. För de levande vet att de ska dö, men de döda vet inget. De har heller ingen lön att vänta, för minnet av dem är borta. Det är slut med deras kärlek och deras hat och deras avund. De ska aldrig mer ha del i det som sker under solen. Så ät din mat med fröjd och drick ditt vin med glatt hjärta! För Gud har redan accepterat vad du gör. Klä dig alltid i vitt och låt aldrig olja saknas på ditt huvud. Njut livet med din älskade hustru, alla de tomma dagar i ditt liv som Gud gett dig under solen, alla dina flyktiga dagar. För det är din lott i livet, i ditt mödosamma liv under solen. Vad än dina händer vill göra, gör det hängivet! För i graven dit du är på väg finns varken något att göra eller planer eller kunskap eller visdom. Jag såg något annat under solen: det är inte de snabba som vinner tävlingen, inte de starka som segrar i krig, inte de visa som får mat, inte de kloka som får rikedom, inte de kunniga som får applåder. Det handlar för alla om att vara på rätt plats vid rätt tid. För en man vet inte när stunden är inne. Som fiskarna fångas i det skrämmande nätet, som fåglarna fastnar i snaran, så snärjs också människorna i en ond tid när det plötsligt drabbar dem. Jag såg även något annat under solen, något som överväldigade mig: det fanns en liten stad med få män. En mäktig kung kom emot den. Han omringade den och byggde stora belägringsverk mot den. Nu fanns i staden en fattig men vis man som kunde ha räddat staden med sin visdom. Men ingen tänkte på den fattige mannen. Då sa jag: visdom är bättre än styrka. Men den fattiges visdom blir föraktad, ingen lyssnar på hans ord. Lågmälda ord från de visa är bättre än gapandet från dårarnas härskare. Visdom är bättre än krigsvapen. Men en enda syndare kan förstöra mycket gott. Döda flugor får parfymerarens olja att stinka och bubbla. Lite dårskap väger tyngre än visdom och ära. Den vise och dåren gör helt olika beslut och vägval. Ja, dåren vandrar vettlös på gatan, och visar alla vilken dåre han är. Stå kvar om härskaren blir arg på dig, för självbehärskning avvärjer illgärning. Ett ont jag sett under solen, ett felsteg från makthavaren: dårskap ges höga positioner, rikemän ges undanskymd plats. Jag har sett slavar till häst och furstar till fots som slavar. Den som gräver en grop faller själv i den, och den som river en mur bits av en orm. Den som bryter sten kan skadas av dem, den som klyver stockar utsätter sig för fara. Om yxan är slö och eggen inte slipas måste mer kraft brukas. Visdom hjälper till framgång. Ormtjusaren har ingen nytta av sin scenkonst om ormen hugger innan den blivit tjusad. Ord från den vises mun är välgörande, men dårens läppar förtär honom själv. Han talar dåraktigt i början och avslutar med rent vanvett. Dåren bara pladdrar. Men ingen vet något om framtiden. Vem kan berätta för en man vad som ska ske efter honom? Dårens möda gör honom utmattad, han hittar inte ens vägen till staden. Det blir hemskt för ett land som har en yngling till kung och där furstarna festar på morgonen. Det blir välsignat för ett land som har en högättad kung och där furstarna festar vid lämplig tid, för styrka och inte för berusning. Lättja får taket att bukta, sitter man med händerna i kors regnar det in. Man festar för att få skratta, vin ger livsglädje. Pengar är lösningen på allt. Inte ens i tanken ska du förbanna en kung, inte ens i sovrummet ska du förbanna en rik. För en fågel i himlen bär din röst, en bevingad för vidare ditt ord. Sänd ditt spannmål över vattnet, efter en tid får du det åter. Lägg inte alla ägg i samma korg, för du vet inte vilken hemsökelse som kan drabba jorden. När molnen fylls med regn öser de ut det över jorden. Faller ett träd mot söder eller norr blir det liggande just där det föll. Den som spanar efter vind får inget sått, den som ser efter moln får inget skörda. Du vet inte Andens väg, eller hur benen bildas i moderlivet. Inte heller förstår du Guds verk, han som gör allting. Så din säd om morgonen och låt inte handen vila om kvällen. För du vet inte bästa val, eller om båda blir lika bra. Dagsljuset är ljuvligt, ögonen tycker om solsken. En man som får leva många år ska glädja sig åt dem alla. Men han ska tänka på att mörkrets dagar blir många. Allt som kommer är tomhet. Unge man, gläd dig i din ungdom! Njut innerligt i din ungdoms dagar! Följ ditt hjärta och dina ögon! Men du ska veta att för allt du gör ska Gud döma dig. Bannlys det destruktiva i ditt sinne och det onda från din kropp! För den blomstrande ungdomstiden är flyktig. Tänk på din Skapare i din ungdom, innan de hemska dagarna kommer, åren då du säger: ”Jag har ingen glädje av dem,” – innan sol och dagsljus och måne och stjärnor förmörkas och molnen kommer med mera regn, dagen då husets väktare darrar, då de starka männen sviker, då kvinnor som mal slutar eftersom de blivit få, då det mörknar för kvinnorna som ser ut genom fönstren, då portarna mot gatan stängs, då kvarnens ljud dämpas, då man vaknar av fågelskrän, då sångens alla döttrar tystnar, då man räds var backe och terrorn på gatan, då mandelträdet blommar, då gräshoppan släpar sig fram, då lusten är borta, då människan går till sin eviga boning och gråtarna vandrar på gatorna, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, innan krukan krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar, då stoftet återvänder till jorden det kom från och anden återvänder till Gud som gav den. Tomhet och intighet, säger Predikaren. Allt är tomhet! För övrigt var Predikaren inte bara vis, han undervisade också folket. Han reflekterade och utforskade, och utarbetade många ordspråk. Predikaren ville finna tilltalande ord, och uppriktigt nedtecknade han sanningen. Visa mäns ord är som oxpikar, deras samlade tänkespråk som indrivna spikar. De är gåvor från en och samme Herde. Jag vill dessutom varna dig, min son. Det är ingen ände på alla böcker som skrivs. Och mycket studier tröttar ut kroppen. Detta är slutsatsen av allt du hört: Frukta Gud och håll hans bud! Det gäller hela mänskligheten. För Gud ska föra fram varje handling till domen, även allt som är dolt, både gott och ont. Sångernas sång, av Salomo. Kyss mig passionerat! För din kärlek är ljuvare än vin. Din parfym doftar underbart, ditt namn är utgjuten parfym. Därför älskar jungfrurna dig. Ta mig med, vi skyndar! Kungen har fört mig in i sina rum. Vi är helt överlyckliga över dig, vi prisar din kärlek högre än vin. Med rätta älskar de dig! Jag är mörk och ljuvlig, ni Jerusalems döttrar, som Kedars tält, som Salomos tältdukar. Se inte på att jag är så mörk, solen har spänt sin blick på mig. Min mors söner var arga på mig, de satte mig att vakta vingårdarna. Min egen vingård vaktade jag inte. Säg mig, min själs älskade, var vallar du din hjord? Var vilar du vid middagstid? Varför ska jag vara beslöjad vid dina vänners hjordar? Om du ej vet, du vackraste av kvinnor, följ då flockens spår och valla dina killingar vid herdarnas tält. Jag liknar dig, min älskling, vid ett sto i faraos spann. Dina vackra utsmyckade kinder, din hals med pärlrader! Vi ska göra åt dig guldsmycken med silverpärlor. När kungen ligger på sin divan doftar min nardus. Min älskade är för mig en myrrapåse som vilar mellan mina bröst. Min älskade är för mig ett fång hennablommor från En-Gedis vingårdar. Du är så vacker, min älskling, du är så vacker! Dina ögon är duvor. Du är så vacker, min älskade, så härlig, här på vår grönskande bädd. Cedrar är bjälkar i våra hus, cypresser vår takpanel. Jag är en ros i Sharon, en lilja i dalen. Som en lilja bland törnen är min älskling bland flickor. Som ett äppelträd bland skogsträd, så är min älskade bland sönerna. Jag åtrår få sitta i hans skugga, hans frukt är söt i min mun. Han har fört mig in i vinsalen, med kärleken som baner över mig. Stärk mig med druvkakor, styrk mig med äpplen, för jag är sjuk av kärlek! Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig. Jerusalems döttrar, lova mig vid fältens gaseller och hindar, att inte väcka eller oroa kärleken förrän den själv vill. O, min älskades röst! Se, han kommer, springande över bergen, hoppande över höjderna! Min älskade är lik en gasell, lik en ung hjort. Se, han står bakom vår vägg, spanar in genom fönstren, ser in genom gallren. Min älskade talar och säger till mig: Res dig, min älskling, min vackra, och kom! Se, vintern är över, regntiden slut och förbi. Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land. Fikonträdets frukter mognar, vinstockarna blommar och sprider sin doft. Res dig, min älskling, min vackra, och kom! Min duva i bergsklyftan, i klipphyllans gömsle! Låt mig få se dig, låt mig få höra dig! För din röst är mild och din kropp så ljuvlig. Fånga rävarna åt oss, de små rävarna som förstör vingårdarna, våra blomstrande vingårdar. Min älskade är min och jag är hans. Han betar bland liljor. När dagen svalkas och skuggorna flyr, vänd åter, min älskade! Var lik en gasell, lik en ung hjort på de splittrade bergen. På min nattbädd sökte jag honom som jag älskar. Jag sökte utan att finna honom. Jag vill stiga upp och gå omkring i staden på gator och torg. Jag vill söka honom som jag älskar. Jag sökte utan att finna honom. Väktarna som gick omkring i staden fann mig. ”Har ni sett honom som jag älskar?” Jag hade precis passerat dem så fann jag honom som jag älskar. Jag höll om honom och släppte honom ej förrän jag fört honom in till min mors hus, till rummet hos henne som fött mig. Jerusalems döttrar, lova mig vid fältens gaseller och hindar, att inte väcka eller oroa kärleken förrän den själv vill. Vem är hon som kommer från öknen lik en rökpelare, doftande av myrra och rökelse, av köpmannens alla kryddor? Se, där är Salomos bärstol, eskorterad av sextio krigare, krigsmän från Israel, alla svärdbeväpnade. De är elitsoldater med svärd vid höften mot nattens fasor. Kung Salomo har gjort sin bärstol av trä från Libanon, med stolpar av silver, med ryggstöd av guld, med säte av purpurtyg, med interiör designad i kärlek av Jerusalems döttrar. Kom ut, Sions döttrar! Se kung Salomo, med kronan som hans mor krönte honom med på hans bröllopsdag, dagen som gladde hans hjärta. Så vacker du är, min älskling, så vacker du är! Dina ögon är duvor bakom din slöja. Ditt hår är som en getflock rusande nedför Gileads berg. Dina tänder är som en nyklippt tackflock som stiger upp ur badet. De har alla tvillingar, ingen är utan lamm. Dina läppar är som ett högrött band. Din mun är ljuvlig. Din kind är som ett kluvet granatäpple bakom din slöja. Din hals är som Davids torn, väl befäst. Där hänger tusen sköldar, hjältarnas alla sköldar. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid, betande bland liljor. När dagen svalkas och skuggorna flyr vill jag gå till myrraberget och till rökelsedoftens kulle. Du är underskön, min älskling. Du är fläckfri. Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon! Stig ner från Amanas topp, från toppen av Senir och Hermon, från lejonhålor, från leopardberg. Du har fångat mitt hjärta, min syster, min brud. Du har fångat mitt hjärta med en enda blick, med en enda länk av din halskedja. Så vacker din kärlek är, min syster, min brud! Din kärlek är ljuvare än vin, dina doftande salvor är ljuvare än alla örter. Dina läppar dryper av nektar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, dina kläder doftar som Libanon. En inhägnad trädgård är min syster, min brud, en inhägnad brunn, en förseglad källa. Dina växter är en lustgård av granatäpplen och utsökta frukter, henna och nardusväxter, nardus och saffran, kalmus och kanel, alla slags rökelseträd, myrra och aloe och alla de finaste kryddor. Du är en källa i trädgården, en brunn med friskt vatten strömmande från Libanon. Vakna, du nordanvind, kom, du sunnanvind! Blås på min trädgård, låt dofterna flöda! Kom, min älskade, till din trädgård, och ät dess utsökta frukter! Jag kommer till min trädgård, min syster, min brud. Jag plockar min myrra och mina kryddor. Jag äter min bikaka och min honung. Jag dricker mitt vin och min mjölk. Ät, vänner, drick och berusa er, älskade par! Jag sov, men hjärtat vakade. Ett ljud! Min älskade knackar på: Öppna för mig, min syster, min älskling, min duva, min fulländade! Mitt huvud är täckt av dagg, mina lockar av nattens droppar. Jag har tagit av mig linnet, måste jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, måste jag smutsa ner dem igen? Min älskade förde handen genom gluggen. Hela mitt inre skrek efter honom. Jag steg upp för att öppna åt min älskade. Mina händer dröp av myrra, det rann från fingrarna över dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade, men min älskade hade gett sig av och var borta. Jag blev helt utom mig för att han gett sig iväg. Jag sökte honom utan att finna honom, jag ropade på honom utan att han svarade mig. Väktarna som patrullerade staden fann mig. De misshandlade mig svårt och ryckte av mig sjalen, dessa murarnas väktare. Jag uppmanar er, Jerusalems döttrar, om ni finner min älskade, säg honom att jag är sjuk av kärlek! Vad skiljer din älskade från andra, du vackraste bland kvinnor? Vad skiljer din älskade från andra, eftersom du uppmanar oss så? Min älskade är strålande och rödblommig, oöverträffad bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, håret är lockigt och svart som korpen. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, de badar i mjölk, de är infattade som juveler. Hans kinder är som en doftande kryddäng, som en parfymerad kulle. Hans läppar är liljor som dryper av flytande myrra. Hans armar är guldstavar med infattade krysoliter. Hans mage är en skiva av elfenben, prydd med safirer. Hans ben är marmorpelare på socklar av rent guld. Hans utseende är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans mun är så söt. Allt hos honom är älskvärt. Detta är min älskade, detta är min vän, ni Jerusalems döttrar! Vart har din älskade gått, du vackraste bland kvinnor? Vart har din älskade tagit vägen? Vi ska hjälpa dig att leta. Min älskade gick ner till sin trädgård, till de doftande kryddängarna, för att valla i trädgårdarna och plocka liljor. Jag tillhör min älskade och min älskade tillhör mig, han som vallar bland liljorna. Du är vacker som Tirsa, min älskling, ljuvlig som Jerusalem, vördnadsvärd som en här under fanor. Vänd bort ifrån mig din blick som betagit mig. Ditt hår är som en getflock rusande nedför Gilead. Dina tänder är som en tackflock som kommer upp ur badet. De har alla tvillingar, ingen är utan lamm. Din kind är som ett kluvet granatäpple bakom din slöja. Där är sextio drottningar, åttio bihustrur och oräkneliga jungfrur. Men hon är unik, min duva, min fulländade. Hon är speciell för sin mor, felfri av kvinnan som födde henne. Flickorna ser henne och prisar henne lycklig. Drottningar och bihustrur lovordar henne. Vem är hon som träder fram likt morgonrodnaden, grann som månen, strålande som solen, vördnadsvärd som en här under fanor? Jag gick ner till valnötslunden för att se på dalens grönska, för att se om vinstocken skjutit skott, om granatäppelträden gått i blom. Jag var helt omedveten om att jag befann mig bland Amminadabs vagnar. Vänd dig, vänd dig, Shulamit, vänd dig, vänd dig, så vi får se dig! Så vackra dina fötter är i sandaler, du prinsdotter! Dina höfters rundning är som ett smycke, smitt av konstnärshand. Ditt sköte är en rund skål, må vinet aldrig saknas! Din mage är en vetehög, omgiven av liljor. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid. Din hals är som ett elfenbenstorn. Dina ögon är som dammarna i Heshbon vid Bat-Rabbimporten. Din näsa är som Libanontornet som ser mot Damaskus. Ditt huvud höjer sig som Karmel. Ditt hårsvall har purpurglans, kungen är fångad i dess lockar. Så vacker och ljuvlig du är, o kärlek med åtrå! Du är ståtlig som palmen, dina bröst är som druvklasar. Jag sa: ”Jag vill upp i den palmen och ta tag i dess frukt.” Må dina bröst vara som druvklasar, din andedräkt som äppeldoft, din mun som bästa vin, som stilla flödar i min älskade och fuktar slumrande läppar. Jag tillhör min älskade och han åtrår mig. Kom, min älskade, låt oss gå ut på fälten och tillbringa natten bland hennablommorna. Låt oss gå tidigt till vingårdarna och se om vinstocken fått skott, om knopparna öppnat sig, om granatäppelträden gått i blom. Där vill jag ge dig min kärlek. Kärleksäpplena doftar. Över våra dörrar finns utsökta frukter, nya och gamla. Jag har sparat dem åt dig, min älskade. O att du var min bror, som ammats vid min mors bröst! Då fick jag kyssa dig om jag fann dig ute, och ingen hade föraktat mig. Jag hade lett dig och fört dig in i min mors hus, hon som fostrat mig. Jag hade gett dig kryddat vin och saft från mina granatäpplen. Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig. Jerusalems döttrar, lova mig att inte väcka eller oroa kärleken förrän den själv vill. Vem är hon som kommer upp från öknen, lutad mot sin älskade? Under äppelträdet väckte jag dig. Där födde din mor dig. Hon som var gravid födde dig där. Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm. För kärleken är stark som döden, dess lidelse obeveklig som graven. Kärleken brinner som flammande eld, som en låga av Jahve. Väldiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte dränka den. Om en man ger allt i sitt hus för att köpa kärleken, skulle han möta starkt förakt. Vi har en liten syster som ännu ej har bröst. Vad ska vi göra med vår syster den dag hon blir friad till? Är hon en mur bygger vi ett silverkrön på henne. Är hon en dörr tillsluter vi om henne med en cederplanka. Jag är en mur. Mina bröst är som torn. Så blev jag i hans ögon lik en som finner välgång. Salomo hade i Baal-Hamon en vingård som han hyrde åt väktare. Tusen silvermynt fick varje man ge för dess frukt. Min egen vingård tillhör mig. Tusen tillhör dig, Salomo, och tvåhundra åt fruktens väktare. Du som håller till i trädgårdarna, med vänner som lyssnar på dig. Låt mig få höra dig! Skynda, min älskade! Var lik en gasell eller en ung hjort på de kryddoftande bergen. Den syn om Juda och Jerusalem som Jesaja, Amos son, såg när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. Hör, himlar, lyssna, jord! För Herren talar: ”Barn har jag fostrat och vårdat, men de har gjort uppror mot mig. Oxen känner sin ägare, åsnan sin herres krubba. Men Israel känner inte mig, mitt folk begriper inte.” Åh, ni syndiga folk, tyngda av skuld, ni onda avkomma, fördärvade söner! Ni har övergett Herren, föraktat Israels Helige och vänt honom ryggen. Varför vill ni ha mer slag? Varför fortsätta revoltera? Hela huvudet är skadat, hela hjärtat är sjukt. Från huvud till fot finns inget helt, bara blåmärken, skråmor och öppna sår, ej renade, förbundna eller lindrade med olja. Ert land ligger öde, era städer är nerbrända. Utlänningar förtär era åkrar inför era ögon, en ödeläggelse och förstörelse av främlingar. Dottern Sion står kvar som en koja i en vingård, som ett skjul på ett gurkfält, som en belägrad stad. Om inte härskarornas Herre låtit några av oss överleva, hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra. Hör Herrens ord - Sodomsledare! lyssna till vår Guds undervisning - Gomorrafolk! Varför skulle jag bry mig om alla era slaktoffer? säger Herren. Jag har fått nog av brännofferbaggar och gödkalvars fett. Jag har ingen glädje i blod av tjurar, lamm och bockar. När ni träder fram inför mig, vem har då begärt att ni ska klampa omkring på mina förgårdar? Upphör med era meningslösa matoffer! Denna vidriga rök! Nymånad, sabbat och utlysta fester – jag tål inte syndfullhet blandad med högtid. Jag hatar innerligt era nymånader och högtider. De har blivit en börda som jag inte orkar bära. När ni i bön sträcker ut era händer så vägrar jag se till er. Hur mycket ni än ber, jag lyssnar inte. Era händer är fulla av blod. Tvätta er, rena er! Avlägsna era onda gärningar, så jag slipper se dem. Upphör med ondska, lär er godhet, sök rättvisa, förebrå förtryckaren, försvara den faderlöse, stå på änkans sida! Kom, låt oss tillsammans överlägga, säger Herren. Fastän era synder är blodröda ska de bli snövita, fastän de är scharlakansröda ska de bli vita som ull. Om ni är villiga och lydiga ska ni få äta av landets goda. Men om ni vägrar och trotsar ska svärdet äta er, för Herren har talat. Vilken hora har inte den trogna staden blivit, hon som var full av rättvisa! Rättfärdighet bodde därinne, nu mördare! Ditt silver har blivit slagg, ditt vin utspätt med vatten. Dina ledare är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och jagar efter gåvor. De försvarar inte den faderlöse och bryr sig inte om änkans sak. Därför säger Herren, härskarornas Herre, Israels Mäktige: Åh, jag vill ta ut tröst på mina fiender, jag vill hämnas på mina ovänner. Jag ska vända min hand mot dig, smälta grundligt bort ditt slagg, avlägsna alla dina orenheter. Jag ska åter ge dig domare som förr och rådgivare som i början. Sedan ska du kallas "rättfärdighetens stad", "den trogna staden". Sion ska friköpas genom rättvisa, de omvända genom rättfärdighet. Men upproriska och syndare ska krossas tillsammans, och de som överger Herren ska gå under. Ni ska få skämmas över terebinterna som var er lust, rodna över era utvalda trädgårdar, för ni ska bli som en terebint med vissnade löv, som en trädgård utan vatten. Den starke ska bli ett fnöske, hans verk en gnista. Båda ska brinna tillsammans utan att någon släcker. Budskapet som uppenbarades till Jesaja, Amos son, angående Juda och Jerusalem: I de sista dagarna ska Herrens tempelberg stå orubbligt som det högsta av bergen, upphöjt över höjderna. Dit ska alla folkslag strömma. Många folk ska komma och säga: "Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar." För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. Han ska döma mellan folken och skipa rätt åt många folk. De ska smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska ej lyfta svärd mot folk och aldrig mer träna för krig. Kom, Jakobs ätt, låt oss vandra i Herrens ljus. Du har förkastat ditt folk, Jakobs ätt, för de är fulla av Österns väsende, de är teckentydare som filisteerna. De går hand i hand med främmande folk. Deras land är fullt av silver och guld, obegränsat med skatter. Deras land är fullt av hästar, obegränsat med vagnar. Deras land är fullt av avgudar, de tillber sina händers verk, det som deras fingrar gjort. Därför böjer sig människan, var man förnedras. Förlåt dem inte! Fly in i klippan och göm dig i stoftet för Herrens fasansfulla närvaro och hans ärorika majestät. Människors arroganta blick ska ödmjukas, männens högmod böjas. Herren ensam ska vara upphöjd den dagen. Det kommer en dag från härskarornas Herre mot allt stolt och högt, mot allt upphöjt så att det förnedras, mot Libanons alla cedrar, de höga och upphöjda, och Bashans alla ekar, mot alla höga berg, alla stolta höjder, mot alla höga torn, alla befästa murar, mot alla Tarshishskepp och alla storslagna fartyg. Människors arrogans ska böjas, männens högmod förnedras. Herren ensam ska vara upphöjd den dagen. Avgudarna ska helt utplånas. Folk ska gå in i klippgrottor och jordhålor för Herrens fasansfulla närvaro och hans ärorika majestät, när han reser sig för att skräckslå jorden. Den dagen ska folk kasta bort till mullvadar och fladdermöss sina avgudar av silver och guld som de gjort åt sig för att tillbe. De ska gå in i klippskrevor och bergsklyftor för Herrens fasansfulla närvaro och hans ärorika majestät, när han reser sig för att skräckslå jorden. Håll er ifrån människan, vars anda är så flyktig! Vad har hon för värde? Lyssna, Herren, härskarornas Herre ska ta ifrån Jerusalem och Juda all slags tillgång – allt bröd och vatten, hjältar och krigare, domare och profeter, teckentydare och äldste, underbefäl och betrodda män, rådgivare och skickliga magiker och besvärjare. Jag ska ge dem pojkar till ledare, tyranni ska härska över dem. Bland folket förtrycker alla envar och sin nästa. Den unge trotsar den gamle, slöddret den respektable. En man tar tag i sin bror i sin fars hus och säger: "Du äger en mantel, bli vår ledare och härska över denna ruinhög!" Då ska han ropa: "Jag är ingen helare! I mitt hus finns varken bröd eller mantel. Gör inte mig till ledare över folket!" För Jerusalem har snubblat och Juda har fallit. De har i ord och handling gått emot Herren och revolterat mot hans härlighets närvaro. Deras ansikten vittnar mot dem. Som Sodom skyltar de med sin synd utan att dölja den. Fördömelse över dem, de drar hemsökelse över sig! Säg till den rättfärdige att det ska gå honom väl, han ska få njuta frukten av sina gärningar. Men fördömelse över den onde! Det går illa för honom, han ska få igen för det han gjort. Barn förtrycker mitt folk, och kvinnor har makt över dem. Mitt folk, dina ledare vilseleder dig och för dig på irrvägar. Herren reser sig för att anklaga, han står upp för att döma folken. Herren håller rättegång mot sitt folks äldste och ledare: "Ni har skövlat vingården. Plundringen från de fattiga finns i era hus. Varför krossar ni mitt folk och mal till oigenkännlighet de fattiga?" säger Herren, härskarornas Herre. Herren sa: Sions högmodiga döttrar, de går där med utsträckt nacke, flörtar med ögonen och trippar omkring med pinglande fotringar. Därför ska Herren göra huvuden såriga på Sions döttrar och avlägsna allt från deras pannor. Den dagen ska Herren avlägsna all elegans: fotringar, pannband och halssmycken, örhängen, armband och slöjor, turbaner, fotlänkar, skärp, parfymflaskor och amuletter, fingerringar och näsringar, högtidskläder, kappor, mantlar och väskor, speglar, fina linneskjortor, sjalar och flor. Det blir stank istället för väldoft, rep istället för bälte, skallighet istället för frisyr, säcktyg istället för högtidsdräkt, brännmärke istället för skönhet. Dina män ska falla för svärd, dina kämpar falla i strid. Sions portar ska klaga och sörja, hon ska sitta övergiven på marken. Den dagen ska sju kvinnor gripa tag i samme man och säga: ”Bröd och kläder kan vi själva skaffa, låt oss bara få bära ditt namn. Ta bort vår vanära!" Den dagen ska Herrens telning vara härlig och strålande. Och jordens frukt ska bli till stolthet och heder för dem i Israel som räddats. Och den man som är kvar i Sion och lämnad i Jerusalem ska kallas helig, alla som i Jerusalem är uppskrivna för liv. Det sker när Herren tvättat bort orenheten från Sions döttrar och sköljt bort blodet från Jerusalem genom Anden som dömer och bränner. Och Herren ska över hela berget Sion och över dess folkskara skapa en rök och en molnsky om dagen och ett flammande eldsken om natten. För över all härlighet ska vara ett värn, ett skydd som skuggar mot dagshettan och ger tillflykt och skydd mot storm och regn. Jag vill sjunga till min älskade, en sång till min älskade om hans vingård: Min älskade hade en vingård på en bördig kulle. Han grävde upp den, avlägsnade stenar och planterade där bästa vinstockar. Han byggde ett vakttorn i dess mitt och högg ut ett presskar. Han förväntade sig söta druvor, men den gav sura. Jerusalems invånare och Judas män, döm nu mellan mig och min vingård! Vad mer kunde göras för min vingård än det jag hade gjort? Varför bar den sura druvor när jag förväntade söta? Nu ska jag säga er vad jag ska göra med min vingård: Jag ska ta bort stängslet så den blir ödelagd. Jag ska bryta ner muren så den blir nertrampad. Jag ska göra den öde. Den ska inte beskäras eller grävas i. Törne och tistel ska gro. Jag ska också neka molnen att regna på den. Vingården som tillhör härskarornas Herre är Israels hus och Judas folk. De är hans käraste. Han väntade rättvisa men fann blodsdåd, han väntade rättfärdighet men fann skrik. Fördömelse över er som tar över hus efter hus och åker efter åker tills ingen plats återstår och bara ni bor i landet! Från härskarornas Herre hör jag: ’Många stora och vackra hus ska ödeläggas och bli obebodda! En vingård på tio plogland ska bara ge några liter i avkastning, och likaså med en tunna utsäde.’ Fördömelse över dem som går upp tidigt för att ränna efter starka drycker och blir sittande långt fram på kvällen heta av vin! Det är harpa, lyra, tamburin, flöjt och vin på deras fester. Men de är likgiltiga för Herrens gärningar, de blundar för vad han gör. Mitt folk ska föras bort i fångenskap eftersom de saknar förstånd. De främsta ska svälta, och hopen försmäkta av törst. Därför vidgar dödsriket sin strupe och spärrar upp sitt väldiga gap. Dit ner ska fara stadens främsta tillsammans med den festande och jublande hopen där. Människan ska kuvas, alla ska förnedras, stolta ögon ödmjukas. Men härskarornas Herre är upphöjd i domen. Den helige Guden visar sig helig i rättfärdighet. Då ska lamm beta som på egen mark, och nomader ska äta bland de rikas ruiner. Fördömelse över dem som drar missgärningen efter sig med falskhetens band, och släpar på synd som med rep, och säger: ”Nu får Gud skynda sig och snart utföra sitt verk så att vi får se det! Låt det komma! Låt det hända vad Israels Helige bestämt, så att vi får erfara det!" Fördömelse över dem som kallar ont för gott och gott för ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, bittert till sött och sött till bittert! Fördömelse över dem som är visa i egna ögon och betraktar sig själva som kloka! Fördömelse över dem som är hjältar i vindrickande och mästare på att blanda starka drycker! De frikänner den skyldige för mutor och berövar den rättfärdige rättvisan! Som eldsflamman förtär strå, som höet sjunker ihop i lågan, så ska deras rot ruttna, deras blomning virvla iväg som stoftet. Detta för att de förkastade lagen från härskarornas Herre och föraktade budskapet från Israels Helige. Därför flammar Herrens vrede mot hans folk. Han sträcker ut sin hand mot dem och slår dem. Bergen skakar, och liken ligger som sopor på gatorna. Ändå är inte hans vrede blidkad, hans hand är ännu utsträckt. Han reser ett baner för folken i fjärran och kallar på dem från jordens ände. Och se hur snabbt och lätt de kommer! Ingen är trött, ingen snavar, ingen dåsar eller sover. Inget bälte lossnar, ingen skorem går av. Deras pilar är skarpa, alla deras bågar är spända. Hästarnas hovar är som flinta och vagnshjulen som virvelvind. Deras rytande är som ett lejons, ja, som unga lejon. De morrar och fångar sitt rov och bär iväg det, utan någon som räddar. Den dagen ska det dåna mot dem likt havets dån. Blickar man ut över landet råder mörker och vånda. Och dagsljuset mörknar av tjocka moln. I det året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron. Hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom. Alla hade sex vingar: med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. De ropade till varandra: "Helig, helig, helig är härskarornas Herre! Hans härlighet fyller hela jorden." Rösten från dem som ropade fick dörrposternas fundament att skaka, och templet fylldes av rök. Då sa jag: ”Det blir hemskt för mig, jag är förlorad! För jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar! Och mina ögon har sett Kungen, härskarornas Herre!” Då flög en av seraferna fram till mig. I handen låg ett glödande kol som han tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sa: ”Se, detta har vidrört dina läppar, din skuld har tagits bort och din synd är försonad." Och jag hörde Herrens röst som sa: "Vem ska jag sända? Vem vill gå för oss?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!" Han sa: "Gå och säg till detta folk: ’Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå, ni ska se och se men ingenting uppfatta.’ Gör detta folks hjärta defekt, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med ögonen, inte hör med öronen, inte förstår med hjärtat och inte vänder om och blir botade." Jag frågade: ”Herre, hur länge?" Han svarade: "Tills städerna ligger öde och folktomma, tills husen står obebodda och landet ligger helt öde. Herren ska driva folket långt bort så att ödsligheten blir stor i landet. Om så bara en tiondel återstår ska även den brännas, likt en terebint eller ek som fälls och bara en stubbe står kvar. Den stubben är en helig ätt.” I de dagar då Ahas, son till Jotam, Ussias son, var kung i Juda, drog kung Resin av Aram och kung Peka av Israel, Remaljas son, i krig mot Jerusalem. Men de misslyckades att erövra staden. När det berättades för Davids hus att arameerna hade allierat sig med Efraim, då darrade hjärtat i Ahas och hans folk, så som skogens träd darrar för vinden. Och Herren sa till Jesaja: "Gå nu med din son Shear-Jashub och möt Ahas vid slutet av Övre dammens kanal, på vägen till Tvättarfältet. Säg till honom: Bevara ditt lugn! Var inte rädd och förlora inte modet inför dessa två rykande vedträn - Resin med arameerna och Remaljas son - i deras raseri. För Aram, Efraim och Remaljas son har gjort upp onda planer mot dig och sagt: ’Vi ska attackera Juda, utöva terror och erövra det. Sedan ska vi insätta Tabals son till kung där.’ Men så säger Herren Jahve: Det ska inte lyckas, det ska inte ske. Damaskus är Arams huvud, och Resin är huvud i Damaskus. Om sextiofem år ska Efraim vara tillintetgjort som folk. Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är huvud i Samaria. Om ni inte tror har ni inget fäste." Herren talade till Ahas igen: "Be om ett tecken från Jahve din Gud. Allt från dödsrikets djup till himlens höjd." Men Ahas svarade: "Jag vill varken be om något eller sätta Herren på prov." Då sa Jesaja: "Lyssna, Davids hus! Är det inte nog att utmana människors tålamod, måste ni utmana min Guds tålamod också? Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Lyssna, jungfrun ska bli med barn och föda en son, och ge honom namnet Immanuel. Han ska leva av gräddmjölk och honung tills han förstår att förkasta det onda och välja det goda. För innan pojken lärt sig att förkasta det onda och välja det goda, ska landet vars båda kungar du är rädd för ligga öde. Herren ska över dig och ditt folk och din fars hus sända sådana dagar som inte förekommit sedan Efraim separerade från Juda - Assyriens kung! Det ska ske den dagen att Herren lockar på flugorna från de avlägsna strömmarna i Egypten, och på bina i Assyrien. Hela svärmen ska komma och slå ner i djupa raviner och klippskrevor, bland alla törnen och buskar. Den dagen ska Herren med en hyrd rakkniv från andra sidan Eufrat – Assyriens kung, raka av allt huvudhår, könshår och även skägget. Den dagen ska en man hålla vid liv en kviga och två får. Och han ska få så mycket mjölk att han kan äta grädde. Ja, grädde och honung ska alla som är kvar i landet äta. Det ska ske på den dagen att där det nu finns tusen vinstockar, värda tio kilo silver, ska det växa tistel och törne. Med pil och båge ska en man gå dit, för hela landet ska täckas med tistel och törne. Och på alla de berg som bearbetades med hacka ska ingen mer gå av rädsla för tistel och törne. Bergen ska vara en plats där oxar släpps på bete och fåren trampar omkring.” Herren sa till mig: "Ta en stor tavla och skriv på den med vanlig gravyrpenna: Maher-shalal Hash-bas." Jag kallade till mig pålitliga vittnen: prästen Uria och Sakarja, Jeberekjas son. Sedan låg jag med profetkvinnan, som blev med barn och födde en son. Herren sa till mig: "Ge honom namnet Maher-shalal Hash-bas. För innan pojken kan säga ’far’ och ’mor’ ska rikedomarna från Damaskus och bytet från Samaria bäras fram till kungen av Assyrien." Herren talade åter till mig: "Detta folk föraktar Siloas stilla flytande vatten, och gläds med Resin och Remaljas son. Lyssna, därför ska Herren sända Eufrats väldiga vattenmassor över dem - Assyriens kung och all hans härlighet. Den ska stiga över alla sina bräddar och över alla vallar. Den ska välla fram över Juda och fullständigt utbreda sig tills den når upp till halsen. Hans utsträckta vingar ska täcka ditt land i hela dess vidd, o Immanuel." Förena er, ni folk, ni ska ändå krossas! Lyssna, alla fjärran länder! Gör er redo för krig, ni ska krossas! Gör er redo för krig, ni ska krossas! Planera, det ska gå om intet! Beordra, det ska inte lyckas! För Gud är med oss. Så här sa Herren till mig när hans starka hand var över mig och han varnade mig för att leva som detta folk: ”Kalla inte för konspiration allt vad detta folk kallar så, och räds inte vad de är rädda för, frukta inte. Håll härskarornas Herre helig. Det är honom ni ska rädas och frukta. Han ska vara en helgedom. Men för Israel och Juda ska han vara en stötesten och en klippa till fall, och för Jerusalems invånare en snara och en fälla. Många ska snubbla över stötestenen och klippan, de ska falla och krossas, snärjas och fångas.” Bind ihop vittnesbördet och försegla undervisningen hos mina lärjungar. Jag ska vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs folk. Mitt hopp står till honom. Se, jag och barnen som Herren gett mig är tecken och förebud i Israel från härskarornas Herre, som bor på berget Sion. De säger åt er att konsultera medier och spiritister som viskar och mumlar, men ska inte ett folk fråga sin Gud istället? Varför konsultera de döda för de levande? Till undervisningen, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord blir det ingen gryning för dem. De ska dra igenom landet hårt ansatta och hungrande. Och i sin hunger blir de rasande, och förbannar sin kung och sin Gud. De ska se uppåt och ut över jorden, men se, där är nöd och mörker, förtvivlan och ångest. De ska kastas ut i djupt mörker. Men mörkret ska vika där själanöd nu råder. Förr lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i framtiden ska han ge ära åt trakten längs havsvägen, landet på andra sidan Jordan, folkslagens Galileen. Folket som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Över dem som bor i dödsskuggans land strålar ljuset fram. Du ska föröka folket, men det ökar inte glädjen. Men i din närvaro ska de glädjas, som man gläds under skördetiden, som man jublar när krigsbytet delas. För deras tunga ok, deras skuldrors klubba och deras plågares käpp, ska du bryta som på Midjans tid. Varje stövel buren i strid och varje nedblodad mantel ska bli bränsle för elden. För ett barn föds åt oss, vi får en son. Herradömet är lagt på hans axlar, och hans namn är: Enastående Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fredsfurste. Herradömet ska bli stort med bestående fred över Davids tron och hans rike. Det ska befästas och stödjas med rättvisa och rättfärdighet från nu och till evig tid. Härskarornas Herre ska göra detta i sin lidelse. Herren sänder ett budskap mot Jakob, det slår ner i Israel. Allt folket, Efraim och Samarias invånare, ska få erfara det. De som stolt och högmodigt säger: "Tegelstenar har fallit, vi bygger upp med huggen sten. Mullbärsfikonträd har huggits ner, vi ersätter med cedrar." Herren reser upp Resins motståndare mot dem och hetsar deras fiender, arameerna från öster och filisteerna från väster. De slukar Israel med sitt gap. I allt detta blidkas inte hans vrede, hans hand är ännu höjd. Folket vänder inte om till honom som slår dem, de söker inte härskarornas Herre. Så Herren ska på en dag hugga av både huvud och svans från Israel, både palmtopp och sävstrå. De äldsta och ansedda är huvudet, profeten som lär ut lögn är svansen. Folkets ledare vilseleder, och de som leds går under. Därför gläds ej Herren över deras unga män eller förbarmar sig över deras faderlösa och änkor. För alla är gudsfientliga, lever i ondska, och talar vettlöst. I allt detta blidkas inte hans vrede, hans hand är ännu höjd. För ondskan brinner som en eld och förtär tistel och törne. Den antänder snårskogen vars rök virvlar upp i skyn. Landet brinner genom vreden från härskarornas Herre, och folket blir eldens bränsle. Ingen skonar sin broder. De skär upp åt sig till höger men förblir hungriga, de slukar till vänster men blir inte mätta. Alla äter köttet på sin egen arm: Manasse äter Efraim och Efraim Manasse, och båda angriper Juda. I allt detta blidkas inte hans vrede, hans hand är ännu höjd. Fördömelse över dem som stiftar orättfärdiga lagar och nedtecknar grymma påbud. De tar rättvisan ifrån de svaga och berövar de förtryckta i mitt folk deras rätt. De stjäl från änkor och plundrar faderlösa. Vad ska ni ta er till på straffets dag när hemsökelsen kommer från fjärran? Till vem ska ni fly för att få hjälp, och var ska ni göra av era rikedomar? Ni kan då bara krypa ihop bland fångar eller falla bland dräpta. I allt detta blidkas inte hans vrede, hans hand är ännu höjd. Fördömelse över Assur, min vredes käpp! Staven i deras hand är mitt raseri. Jag sände honom mot ett gudsfientligt folk som jag är vred på. Jag befallde honom att plundra och ta byte och stampa ner dem som sopor på gatorna. Men det var inte hans avsikt, det hade inte han i sinnet. Han ville verkligen förgöra och fälla många folk, för han säger: "Är inte alla mina befälhavare kungar? Gick det inte Kalno som Karkemish, Hamat som Arpad, Samaria som Damaskus? Min näve har träffat andra gudars riken med fler gudabilder än Jerusalem och Samaria. Så varför skulle jag inte göra med Jerusalem och dess avgudar som jag gjorde med Samaria och dess gudabilder?" Men när Herren fullbordat allt sitt verk på berget Sion och i Jerusalem, ska jag ställa Assurs kung till svars för frukten av hans arroganta hjärta och blänket i hans högmodiga ögon. För han säger: "Jag gjorde detta med min starka hand och visdom, för jag är så intelligent! Jag flyttade folkens gränser och plundrade deras skatter. Med makt betvang jag härskarna. Min hand fann folkens rikedom, så som den finner ett fågelbo. Jag samlade ihop hela jorden, så som man samlar övergivna ägg. Ingen slog med vingen eller öppnade näbben och pep." Ska yxan upphöja sig över honom som hugger? Ska sågen förhäva sig över honom som sågar? Som om käppen skulle svinga honom som lyfter den, och staven lyfta honom som inte är av trä! Därför ska Herren, härskarornas Herre, sända en tärande sjukdom bland hans kraftiga män. Och under hans prakt ska det tändas en brännande eld. Israels ljus ska bli en eld, hans Helige en låga, som bränner och förtär hans törnen och tistlar, på en enda dag. Hans praktfulla skog och trädgård, från själ till kropp, ska Herren tillintetgöra. Likt en sjuk som tynar bort. De skogsträd som återstår blir så lätträknade att ett barn kan anteckna dem. Den dagen ska återstoden av Israel och de överlevande av Jakobs hus inte längre stödja sig på honom som slog dem. De ska troget stödja sig på Herren, Israels Helige. En återstod ska vända om, en återstod av Jakob, till Gud den Mäktige. Israel, även om ditt folk vore som havets sand ska bara en återstod vända om. Ödeläggelse är fastställd, med överflöd av rättfärdighet. Herren, härskarornas Herre, ska fördärva i hela landet, så som är fastställt. Så därför säger Herren, härskarornas Herre: Mitt folk som bor i Sion, var inte rädd för Assur när han slår dig med käppen och lyfter staven över dig, som i Egypten. Alldeles snart upphör ilskan mot dig och min vrede omdirigeras till deras fördärv. Härskarornas Herre ska piska dem, som när han slaktade Midjan vid Orebsklippan. Han ska lyfta staven över havet, som i Egypten. Den dagen ska Herren lyfta Assurs börda från dina axlar och deras ok från din nacke. Oket ska brista för att du blir så välfödd. Han rycker fram mot Ajat, drar förbi Migron, lämnar förnödenheter i Mikmas. De passerar genom passet, tar nattkvarter i Geba. Rama bävar, Sauls Gibea flyr. Skrik, dotter Gallim! Lyssna, Laisha! Anatot är förtvivlad! Madmena flyr, Gibeons invånare gömmer sig. Samma dag gör han halt i Nob och svingar sin hand mot berget, dottern Sion, Jerusalems höjd. Lyssna, Herren, härskarornas Herre, ska hugga av trädkronan med våldsam kraft. Högvuxna träd ska fällas, höga stammar ska falla. Han ska fälla snårskogen med yxa, det mäktiga Libanon ska falla. Men en gren ska växa ur Jishajs stam, från hans rötter ska en Telning bära frukt. Herrens Ande ska vila över honom, Anden med visdom och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för Herren. Han ska ha sin glädje i fruktan för Herren. Han ska inte döma efter det yttre eller fälla utslag efter rykten. Han ska döma de fattiga utifrån rättfärdighet, och fälla rättvisa utslag åt de ödmjuka på jorden. Han ska slå jorden och döda de onda med stränga ord och sina läppars andedräkt. Rättfärdighet ska vara bältet om hans midja, trohet bältet om hans höfter. Vargen ska bo med lammet, leoparden lägga sig hos killingen. Kalven och unglejonet ska beta tillsammans, och en pojke ska valla dem. Kon och björnen ska beta, deras ungar ligga tillsammans. Lejonet ska äta halm som oxen. Spädbarnet ska leka vid kobrans håla, och barnet sträcka ut handen mot giftormens öga. De ska inte göra något ont eller skadligt någonstans på mitt heliga berg. För liksom vattnet fyller havet ska jorden vara full av Herrens kunskap. Den dagen ska Jishajs rot stå som ett baner för folken. De ska söka honom, och hans boning ska vara ärorik. Den dagen ska Herren åter sträcka ut handen för att friköpa återstoden av sitt folk, dem som är kvar i Assyrien, Egypten, Patros, Kush, Elam, Shinar, Hamat och kustländerna. Han ska resa ett baner för folken. Och överallt från jorden ska han samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda. Efraims avund ska upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim ska inte avundas Juda, och Juda inte vara fientlig mot Efraim. Och de ska slå ner på filisteernas skuldra i väster, tillsammans plundra folken i öster. I deras händer ska Edom och Moab falla, och ammoniterna blir deras lydfolk. Herren ska torrlägga Egyptens havsvik. Och han ska slå mot Eufrat med sin heta vind och dela floden i sju bäckar så män kan gå över i sandaler. Det ska bli en väg för återstoden av hans folk som är kvar i Assyrien, så som det var för Israel dagen då de drog upp från Egypten. Den dagen ska du säga: "Jag tackar dig, Herre! Du var vred på mig, men du är inte vred längre och du tröstar mig. Gud är min frälsning! Jag är trygg och inte rädd, för Jah Jahve är min styrka och min sång. Han har blivit min frälsning." Med glädje ska ni ösa vatten ur frälsningens källor. Den dagen ska ni säga: "Tacka Jahve, anropa hans namn! Berätta om hans gärningar bland folken. Förkunna hans upphöjda namn. Lovsjung Herren, för han har gjort underbara ting. Berätta om det över hela jorden! Ropa och sjung i glädje, ni Sions invånare, för Israels Helige är stor och är mitt ibland er!” Ödesord om Babel, som Jesaja, Amos son, fick se: Lyft baneret på ett kalt berg. Ropa till dem! Vinka att de ska dra in genom de mäktigas portar. Jag har befallt dem jag avskilt. Jag har kallat mina krigare att verkställa min vrede. Min jublande arroganta skara. Hör mullret på bergen, som av ett stort folk! Hör larmet av riken, av samlade folkslag! Härskarornas Herre mönstrar sin krigshär. Från ett land långt borta, från fjärran horisont, kommer Herren och hans vredesredskap, för att ödelägga jorden. Jämra er! För Herrens dag är nära. Den kommer våldsamt från den Allsmäktige. De blir alla handlingsförlamade, hjärtan blir modlösa. De grips av panik, plåga och kval, de våndas som en födande kvinna. De stirrar i chock på varandra med flammande ansikten. Lyssna, Herrens dag kommer med våldsamt raseri och brinnande vrede! Han ska ödelägga jorden och utrota syndarna där. Himlavalvets alla stjärnor ska inte ge ljus längre. Solen ska gå upp mörk och månen vara utan sken. Jag ska straffa världen för dess ondska, onda människor för deras synd. Jag ska göra slut på de arrogantas stolthet och slå ner de hänsynslösas högmod. Jag ska göra en man mer sällsynt än rent guld, en människa ovanligare än guld från Ofir. Jag ska göra så att himlen skälver och jorden skakar i sina grundvalar. För härskarornas Herre är rasande, det är dagen för hans brinnande vrede. Som jagade gaseller och får utan herde ska de alla och envar vända hem och fly, till sitt eget folk och land. Alla som påträffas ska genomborras, alla som grips ska dö för svärd. De ska bevittna när deras spädbarn krossas. Deras hus ska plundras och deras kvinnor våldtas. Jag ska egga upp mederna mot dem! De bryr sig inte om silver och attraheras inte av guld. Deras bågar slaktar unga män. De visar ingen nåd mot de ofödda i moderlivet, de förbarmar sig inte över barn. Och Babel, kronan bland riken, kaldeernas vackra stolthet, ska bli som Sodom och Gomorra när Gud ödelade dem. Ingen ska bygga eller bo där från släkte till släkte. Ingen arab ska slå upp tält där, ingen herde låta hjordar vila där. Men ökendjur ska vila där och vildhundar fylla husen. Där ska strutsar bo och vildgetter hoppa omkring. Hyenor ska yla i borgarna, schakaler i lyxpalatsen. Babels stund närmar sig, hennes dagar är räknade. Herren ska visa nåd mot Jakob och åter utvälja Israel och ge dem trygghet i sitt land. Främlingar ska ansluta sig till dem och förena sig med Jakobs folk. Folken ska ta dem och föra dem hem. Och i Herrens land ska Israels folk göra dem till sin egendom, till slavar och slavinnor. Fångvaktarna ska bli deras fångar och de ska härska över sina förtryckare. En dag ska Herren ge dig ro från din plåga och ängslan och från slavarbetet som påtvingades dig. Då ska du stämma upp i denna smädesång över Babels kung: "Förtryckaren har mött slutet, hans tyranni är över! Herren bröt av de ondas stav, härskarnas spira, som i raseri slog folken med oupphörliga slag och argsint härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. Hela jorden andas ut, folk brister ut i sång. Även cypresserna och Libanons cedrar gläds över dig: ’Efter att du föll kommer ingen och fäller oss.’ Helvetet där nere är ivrig att ta emot dig när du kommer. De avlidnas andar kommer i rörelse för din skull, alla jordens härskare. Det får folkens alla kungar att resa sig från sina troner. Alla börjar tala till dig: ’Även du har blivit svag. Du har blivit som en av oss.’ Med harpors klang har din härlighet farit ner till helvetet. Du ligger på en bädd av larver med ett täcke av maskar. Du har fallit från himlen, du lysande stjärna, du gryningens son! Du har kastats till jorden, du som underkuvat folken! Du sa till dig själv: ’Jag ska stiga upp till himlen! Högre än Guds stjärnor ska jag resa min tron. Jag ska sätta mig på gudaberget längst upp i norr. Jag ska stiga upp ovan molnen och bli som den Högste.’ Men till helvetet kastades du, ner till avgrundens djup. De som ser dig stirrar på dig och granskar dig. De säger: ’Är detta den man som fick jorden att skaka och riken att skälva, som gjorde jorden till en öken och la städerna i grus, och som aldrig lät fångarna vända hem?’ Folkens alla kungar vilar med heder var och en i sitt vilorum. Men du har slängts ut ur din grav som en föraktad gren. Du är täckt av slaktade män genomborrade av svärd, och har dumpats i stengropen som ett nedtrampat lik. Du ska inte begravas med dem, för du förstörde ditt land och dödade ditt folk." Aldrig mer ska det talas om denna kriminella avkomma. Anställ en massaker på hans söner för deras fäders synd! Detta för att de inte ska resa sig och erövra landet och fylla jorden med städer. Jag ska resa mig mot dem, säger härskarornas Herre. Jag ska utrota ur Babel både namn och överlevande, både barn och ättlingar. Det säger Herren. Jag ska göra Babel till en plats för djur och sumpsjöar. Jag ska sopa bort staden med ödeläggelsens kvast. Det säger härskarornas Herre. Härskarornas Herre har svurit: Det jag tänkt ska sannerligen ske, det jag planerat ska inträffa. Jag ska krossa Assur i mitt land, stampa på honom på mina berg. Hans ok ska lyftas av mitt folk, hans börda lyftas från deras axlar. Detta är planen jag utformat för hela jorden, detta är handen som är lyft över alla folk. Härskarornas Herre har bestämt, vem kan göra om intet? Hans hand är lyft, vem kan stoppa honom? Det år då kung Ahas dog kom detta ödesord: Gläd er inte, alla ni filisteer, över att staven som slog er är bruten. För av ormens rot kommer en giftorm, och dess avkomma blir en snabb kobra. De allra fattigaste ska finna bete, de svaga ska tryggt få vila. Men din rot ska jag ha ihjäl med svält, och din återstod ska dödas. Tjut, du port! Skrik, du stad! Hela Filisteen är i upplösning. För rök kommer från norr och ingen avviker från ledet. Vilket svar ska ges till folkets sändebud? ”Herren har grundat Sion, och där finner de utsatta i hans folk tillflykt.” Ödesord om Moab. På en natt härjades Ar-Moab och blev förstört. På en natt härjades Kir-Moab och blev tystat. Han går upp till sitt tempel och till Dibon, offerhöjderna, för att gråta. Moab sörjer över Nebo och Medeba. Varje huvud är rakat, varje skägg avskuret. På gatorna är de klädda i säcktyg. På taken och torgen jämrar sig alla och storgråter. Heshbon och Eleale skriker ut, det hörs ända till Jahas. Därför ropar Moabs krigare, de är helt utom sig. Mitt hjärta sörjer över Moab, hennes flyktingar drar till Soar, till Eglat-Shelishija. Gråtande går de upp på Halluhits höjd. På vägen till Horonajim höjs klagorop över förstörelsen. För Nimrims vatten blir ökenmark, gräset torkar, ängen vissnar, allt grönt är borta. Så allt de äger och har sparat bär de bort över Pilträdsbäcken. Klagoropet ljuder runt om i landet Moab. Hennes skrik når till Eglajim och Beer-Elim. Fastän Dimons vatten är blodfyllda ska jag sända mer mot Dimon: ett lejon mot de flyende från Moab och de kvarvarande i landet. Sänd lamm till landets ledare, från Sela i öknen till dottern Sions berg. Likt flaxande fåglar utskuffade ur redet, så är Moabs döttrar vid Arnons vadställen. "Ge oss råd, kom med beslut! Låt din skugga under dagen vara riktigt mörk. Göm de fördrivna, röj inte flyktingarna! Låt Moabs fördrivna bo hos dig och skydda dem från fördärvaren. När förtrycket är över, härjningen slut och tyrannen borta från landet, då ska en tron upprättas i kärlek. En pålitlig domare ska sitta på den i Davids tält, en som söker rättvisa och främjar rättfärdighet." Vi har hört om Moabs oerhörda stolthet. Och om hans arrogans, högfärd, aggressivitet och hans tomma skryt. Låt därför Moab gråta i självömkan, ja, låt alla gråta! Sucka bedrövat över Kir-Haresets russinkakor. För Heshbons fält försmäktar, liksom Sibmas vinstockar. Folkens herrar har slagit ner dess ädla druvor vars rankor nådde till Jaeser och bredde ut sig i öknen. Dess grenar sträckte sig ut över havet. Därför gråter jag med Jaeser över Sibmas vinstockar. Jag vattnar dig med mina tårar, Heshbon och Eleale. Glädjeropen över din frukt och gröda har tystnat. Glädje och lycka har tagits bort från de bördiga fälten. Och i vingårdarna har sången och jublet tystat. Ingen trampar vin i pressarna. Jag har gjort slut på glädjeropen. Så i djupet av min själ stönar jag över Moab och Kir-Heres, likt en lyra. Fastän Moab visar sig på offerhöjden och tröttar ut sig där, och går till sin helgedom och ber, så är det till ingen nytta. Detta var det budskap som Herren på den tiden talade om Moab. Men nu säger Herren: Om tre år - som daglönare räknar - ska Moabs ära förvandlas till förakt, så folkrikt det är. De kvarvarande ska vara få och svaga. Ödesord om Damaskus. Lyssna, Damaskus ska upphöra som stad och bli en ruinhög. Aroers städer blir övergivna. Där ska hjordar vila utan att bli skrämda. Efraim ska mista sin borg och Damaskus sitt kungavälde. Med resten av Aram ska det gå som med Israels söners härlighet. Detta säger härskarornas Herre. Den dagen ska Jakobs härlighet blekna och han blir bara skinn och ben. Det blir som när skördemannen tar ett knippe med handen och skär av axen, som när någon plockar ax i Refaimdalen. Bara en efterskörd blir kvar i Israel. Som när ett olivträd skakas, två eller tre oliver blir kvar överst i trädet, fyra eller fem på grenarna. Detta säger Jahve, Israels Gud. Den dagen ska människan vända blicken till sin Skapare, ögonen ska se mot Israels Helige. Människan ska inte vända sin blick till de handgjorda altarna. Hon ska inte se till sina fingrars verk, asherapålarna och solstoderna. Den dagen ska deras starka städer vara som övergiven skog och bergsterräng, som övergavs när Israels söner drog in. Allt ska bli ödelagt. För du har glömt din frälsnings Gud. Du minns ej din trygghets Klippa. Därför kan du plantera vackra planteringar och sätta främmande skott, du kan få plantorna att växa den dag du sätter dem, och låta det du sår spira redan på morgonen, likväl uteblir skörden den dag sjukdom och obotlig skada kommer. Det är ett hemskt dån av många folk, ett dån som när havet dånar! Det mullrar av folkslag, som mullret av väldiga vatten. Folkslag mullrar som mängder av vatten. Men han ryter mot dem och de flyr bort i fjärran. De jagas som agnar för vinden på bergen, som marklöpare för stormen. Om kvällen skräck! Före gryningen är de borta. Så går det våra rövare, det blir våra plundrares öde. Åh, du land med surrande insektsvingar bortom floderna i Kush, landet som sänder budbärare över havet i papyrusbåtar ut på vattnet! Iväg, snabba sändebud! till det resliga folket med glänsande hy, ett folk fruktat vida omkring, ett mäktigt folk med underligt språk i landet som delas av floder. Alla världens invånare, boende på jorden, när man lyfter baneret på bergen - titta! när trumpeten ljuder - lyssna! För så säger Herren till mig: "Lugnt ser jag ner från min boning, som dallrande solgass, som daggmoln under skördens hetta." För innan skördetid, när blomningen är över och blomman blir en mogen druva, skär han av skotten med vingårdskniv och hugger bort grenarna. De ska alla lämnas åt bergens rovfåglar och åt jordens vilddjur. De ska föda rovfåglarna under sommaren och jordens alla vilddjur under vintern. Den tiden ska gåvor bäras fram till härskarornas Herre - från det resliga folket med glänsande hy, ett folk fruktat vida omkring, ett mäktigt folk med underligt språk i landet som delas av floder - till platsen för namnet härskarornas Herre, berget Sion. Ödesord om Egypten. Herren rider på snabba moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bävar för honom, och egyptierna blir helt modlösa. Jag ska hetsa egyptier mot egyptier, broder ska slåss mot broder, vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. Egyptierna ska bli helt uppgivna, och jag ska avstyra deras planer. De ska fråga sina avgudar, besvärjare, medier och spiritister. Jag ska överlämna egyptierna åt en tyrann. En grym kung ska härska över dem, säger Herren, härskarornas Herre. Havets vatten ska torka ut, floden helt och hållet sina. Kanalerna ska stinka, Nildeltat krympa och torka ut, rör och vass ruttna. Nilens ängar längs flodstranden och flodens alla sädesfält ska torka, blåsa iväg och försvinna. Nilens fiskare ska klaga. Alla som kastar ut krok i floden ska sörja, och nätfiskarna ska ge upp. Linodlarna och vävarna ska bli förtvivlade. Landets elit ska bli nedbrutna, alla lönearbetare deprimerade. Soans furstar är verkligen dårar, faraos visaste rådgivare ger idiotiska råd. Hur kan ni säga till farao: "Vi är söner till visa män, till forntida kungar"? Var är nu dina visa män? Låt dem berätta och göra känt vad härskarornas Herre beslutat om Egypten. Soans furstar är dårar, Memfis furstar är bedragna. Stamledarna har vilselett Egypten. Herren har utgjutit en virrig ande bland dem så att de vilseleder Egypten vad det än tar sig för. Landet är som en berusad som raglar i sina spyor. Allt vad Egyptens huvud, svans, palmtopp eller sävstrå tar sig för, misslyckas. Den dagen ska egyptierna vara som kvinnor. De ska skaka av rädsla, för härskarornas Herre har lyft sin hotande näve över dem. Judas land ska skräckslå egyptierna. Så ofta Juda omnämns ska de frukta för vad härskarornas Herre planerat mot dem. Den dagen ska det finnas fem städer i Egypten som talar Kanaans språk och svär trohet till härskarornas Herre. En av dem ska heta ’Solens stad’. Den dagen ska ett altare vara rest åt Jahve mitt i Egypten och en stod åt Jahve vid landets gräns. De ska vara till tecken och vittnesbörd om härskarornas Herre i Egypten. För de ska ropa till Jahve på grund av förtrycket och han ska sända dem en frälsare och kämpe som ska rädda dem. Jahve ska göra sig känd för egyptierna, och egyptierna ska den dagen lära känna Jahve. De ska tjäna honom med slaktoffer och matoffer, avlägga löften åt Jahve och uppfylla dem. Jahve ska slå Egypten, slå men också hela. Då ska de omvända sig till Jahve och han ska bönhöra dem och hela dem. Den dagen ska det finnas en huvudväg mellan Egypten och Assyrien. Assyrierna ska färdas till Egypten, och egyptierna till Assyrien. Egyptierna och assyrierna ska tillbe tillsammans. Den dagen ska Israel ingå i en trippelallians med Egypten och Assyrien, en välsignelse för hela jorden. Härskarornas Herre ska välsigna dem och säga: Välsignat är mitt folk Egypten, mina händers verk Assyrien, och min egendom Israel! Det var året då generalen som var utsänd av Assyriens kung Sargon kom till Ashdod. Han angrep och intog staden. Den tiden talade Herren genom Jesaja, Amos son: ”Gå! Och lossa säcktyget från dina höfter och ta av dig sandalerna från fötterna." Han gjorde så och gick naken och barfota. Och Herren sa: "Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota i tre år som ett tecken och förebud om Egypten och Kush, så ska Assyriens kung leda iväg fångarna från Egypten och de fördrivna från Kush, unga och gamla, barfota och nakna med ändan bar, till vanära för Egypten. Då ska de förfäras och skämmas över Kush, deras hopp, och över Egypten, deras stolthet. Den dagen ska de boende vid denna kust säga: Se hur det gick med vårt hopp, dem vi flydde till för hjälp och räddning från Assyriens kung! Hur ska då vi undkomma?” Ödesord om Öknen vid havet. Som stormen far genom Negev, så kommer det från öknen, från det skrämmande landet. En hemsk syn visades för mig: "Förrädaren förråder, förstöraren förstör. Avancera, Elam! Belägra, Mediens folk! Jag ska göra slut på all jämmer." Därför skakar jag inombords. Och smärta kommer över mig som hos en födande kvinna. Jag är chockad av det jag hör, bestört av det jag ser. Mitt hjärta rusar, fasa överväldigar mig. Min efterlängtade skymning skrämmer mig nu. De dukar bord, lägger ut mattor, äter och dricker. Res er, ni furstar! Smörj era sköldar! För så sa Herren till mig: ”Sätt ut en väktare som kan meddela vad han ser! Ser han en kavalleritrupp med hästspann, och ryttare på åsnor och kameler, då ska han vara mycket uppmärksam. Väktaren röt som ett lejon: "Herre, oavbrutet står jag hela dagen på vakt, jag står på min post vareviga natt. Se, ryttare och hästspann!" Han svarade: ”Helt förstört är Babel! Alla hennes avgudabilder ligger i bitar på marken." Du mitt söndertröskade folk, vad jag hört från härskarornas Herre, Israels Gud, det har jag meddelat er. Ödesord om Duma. Någon ropar till mig från Seir: "Väktare, vad är kvar av natten? Väktare, vad är kvar av natten?" Väktaren svarar: ”Morgonen har kommit, men också natten. Återkom gärna med fler frågor." Ödesord om Arabien. Karavaner från Dedan, i Arabiens vildmark ska ni övernatta. Ni boende i Temas land, möt de törstande med vatten och flyktingarna med bröd. För de flyr från svärden, från draget svärd och spänd båge, från krigets börda. För Herren sa till mig: ”Om ett år - som daglönare räknar - ska all Kedars härlighet vara över. Bara få ska överleva av bågskyttarna, Kedars väldiga krigsmän. För så har Jahve, Israels Gud, talat.” Ödesord om Synernas dal. Vad är det med dig? Varför har ni alla gått upp på taken? Du stad full av buller och oljud och festande! Dina dräpta dog inte för svärd, inte i strid. Alla dina ledare flydde tillsammans, infångade utan ett bågskott. Alla de fann blev fångar, hur långt de än hade flytt. Därför säger jag: Se inte på mig när jag fäller bittra tårar. Försök inte trösta mig när dottern - mitt folk, går under. Från Herren, härskarornas Herre, kommer en dag av kaos, nertrampning och panik i Synernas dal. Det gapas och skriks upp mot berget. Elam bär pilkogret. Vagnar, män och ryttare följer honom. Och Kir har avtäckt skölden. Dina fagraste dalar fylls med vagnar, och ryttare har formerat sig vid porten. Han avlägsnade Judas försvar. Den dagen ser du efter vapnen i Skogshuset. Ni ser att Davids stad håller på att krackelera, och ni tar till vara vattnet i Nedre dammen. Ni räknar husen i Jerusalem, och river hus för att ge muren stadga. Mellan de båda murarna gör ni en reservoar för vattnet från Gamla dammen. Men ni varken ser eller ger akt på honom som gjort och format detta för länge sedan. Herren, härskarornas Herre, kallade er den dagen till gråt och sorg, till rakat huvud och säcktyg om livet. Men se, det blev flams och skratt. Ni slaktar oxar och får, äter kött och dricker vin: "Ät och drick, för i morgon dör vi!” Men jag hörde härskarornas Herre uppenbara detta för mig: ’Sannerligen, denna synd ska inte bli försonad så länge ni lever,’ säger Herren, härskarornas Herre. Så säger Herren, härskarornas Herre: Gå till den där förvaltaren Shebna som styr kungahuset, och säg: ’Vad gör du här? Vem ska du lägga här, då du hugger ut åt dig en grav?’ Han hugger sig en grav högt uppe, urholkar sig en boning i berget! Lyssna, du starke man! Herren ska våldsamt gripa tag i dig och slunga dig iväg! Han ska knyckla ihop dig till en boll och kasta dig bort till ett stort land. Där ska du dö och där ska dina härliga vagnar hamna. Du skamfläck för din herres hus! Jag ska ta ifrån dig ditt ämbete. Du ska bli avsatt från din tjänst. Den dagen ska jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Jag ska klä honom i din dräkt och spänna ditt bälte om honom. Jag ska lägga din makt i hans händer, och han ska bli en far för Jerusalems invånare och Judas folk. Jag ska ge honom ansvaret över nyckeln till Davids hus. När han öppnar kan ingen stänga, och när han stänger kan ingen öppna. Jag ska slå in honom som en plugg på en säker plats. Han ska bli som en ärans tron för sin fars hus. På honom ska de hänga all ära av hans fars hus, ättlingar i flera led, alla slags småkärl från skålar till krukor. Den dagen, säger härskarornas Herre, ska den plugg lossna som var inslagen på en säker plats. Den ska brytas av och falla, och bördan som hängde på den ska förstöras. Så har Herren talat. Ödesord om Tyros. Jämra er, ni Tarshishskepp, för Tyros är ödelagt, utan hus och hamn. Budskapet når dem från Cypern. Var tysta, ni som bor vid kusten, ni köpmän från Sidon, som sjöfarande män har fyllt. Av Shihors säd och Nilens skördar gjorde du vinster då du for över stora vatten och bedrev handel. Du blev folkens marknadsplats. Skäms Sidon, du havets fästning! För havet har sagt: "Jag har inte haft värk eller fött barn. Jag har inte fött upp söner eller fostrat döttrar." När nyheten når Egypten våndas de, som när de hörde om Tyros. Dra bort till Tarshish och jämra er, ni som bor vid kusten! Är detta er triumferande stad från forna dagar, vars fötter förde henne långt bort till nya hem? Vem bestämde detta mot det kungliga Tyros, vars köpmän var furstar och vars handelsmän var de förnämsta på jorden? Härskarornas Herre bestämde det, för att skända all stolt härlighet och förödmjuka de förnäma på jorden. Odla ditt land som de gör längs Nilen, du dotter Tarshish, för här finns ingen hamn mer. Herren sträckte ut sin hand över havet och skakade om kungariken. Han befallde att Kanaans fästningar skulle ödeläggas. Han sa: "Du ska inte mer triumfera, du förtryckta jungfru, dotter Sidon. Res dig och bege dig till Cypern, fast inte ens där ska du få ro! Se på landet Kaldeen där folket upphört existera. Assyrierna gav landet åt ökendjur. De reste sina belägringstorn och rev ner landets borgar till ruiner. Jämra er, Tarshishskepp, för er befästning är förstörd!” Den dagen ska Tyros glömmas bort i sjuttio år, som en kungs livslängd. Men efter sjuttio år ska det gå med Tyros som i visan om horan: "Ta din harpa och gå runt i staden, du bortglömda hora. Spela vackert och sjung sånger, så att folk minns dig." För efter sjuttio år ska Herren besöka Tyros. Men hon ska återvända till sitt lukrativa horeri och begå otukt med all världens riken på jordens yta. Men hennes vinst och lön ska avskiljas åt Herren. Det ska inte lagras eller hamstras utan gå till dem som lever inför Herren, så att de kan äta sig mätta och klä sig grannt. Herren ska tömma jorden och göra den öde! Han ska vrida om den och skingra dem som bor där. Det går prästen som folket, husbonden som slaven, husmodern som slavinnan, säljaren som köparen, långivaren som låntagaren, borgenären som gäldenären. Jorden ska bli fullständigt öde och utplundrad, för Herren har talat detta ord. Jorden sörjer och vissnar, världen tynar bort och vissnar, de framstående på jorden tynar bort. Jorden är orenad av dem som bor där. För de har överträtt Guds lagar, förändrat föreskrifter och brutit det eviga förbundet. Därför fräter en förbannelse jorden. De som bor där straffas, jordens invånare blir brända, bara några få män är kvar. Vinet sörjer, vinstocken vissnar. Alla hjärteglada suckar nu. Det är slut med tamburinens fröjd, festglammet har upphört, harpans glädje har tystnat. Ingen sång hörs när vinet dricks och rusdrycken smakar bittert. Staden är i kaos och upplösning. Varje hus är stängt för inträde. På gatorna klagas det över brist på vin. All glädje har slocknat, jordens fröjd har flytt. Staden ligger i ruiner, porten är krossad. För bland folken på jorden ska det bli som när olivträdet slagits och de sista druvorna har plockats efter druvskörden. De sjunger av glädje i högan sky. Från havet jublar de över Herrens majestät: ”Ära därför Herren i öster. Ära namnet Jahve, Israels Gud, i havsländerna.” Från jordens ände hör vi lovsånger till den Rättfärdiges ära. Men jag säger: Det är verkligen ute med mig, det blir hemskt för mig! Förrädare förråder förrädiskt och det blir bara värre och värre. Terror, fallgrop och snara väntar er som bor på jorden. Den som flyr från terrorns skri störtar i fallgropen, och den som kommer upp ur fallgropen fångas i snaran. För himlens dammluckor är öppna och jordens grundvalar skakar. Jorden brister våldsamt. Jorden rämnar våldsamt. Jorden skälver våldsamt. Jorden raglar som en drucken och skakar som en koja. Synden ligger tungt på den. Den faller för att aldrig mer resa sig. Den dagen ska Herren straffa höjdens här i himlen och kungarna på jorden. De ska samlas i en grop som fångar, låsas in i ett fängelse. Efter en lång tid ska de straffas. Månen ska blygas och solen skämmas. För härskarornas Herre ska vara kung på berget Sion och i Jerusalem. Och hans äldste ska se hans härlighet. Jahve, du är min Gud! Jag vill upphöja dig och prisa ditt namn. För i trofasthet och sanning har du verkställt dina enastående planer från forna tider. Staden gjorde du till en stenhög, en befäst stad till ruiner. Främlingarnas borg är ingen stad längre och ska aldrig återuppbyggas. Därför ska ett mäktigt folk ära dig, grymma hednastäder frukta dig. Du är ett värn för de svaga och för de fattiga i deras nöd. Du är en tillflykt undan storm och en skugga undan hetta. För de grymmas andedräkt är som stormen mot en vägg, som hetta på torr mark. Som ett moln ger skugga mot hettan så kuvar du främlingars larm och tystar de grymmas sång. På detta berg ska härskarornas Herre ordna en festmåltid för alla folk med utsökta rätter och lagrade viner. Utsökta, mustiga rätter och gammalt gott vin. På detta berg ska han sluka det täcke som lagts över alla folk, slöjan som är utbredd över alla folkslag. Han ska sluka döden för evigt. Herren Jahve ska torka tårarna från alla ansikten och avlägsna sitt folks vanära från hela jorden. Herren har talat. Den dagen ska de säga: ”Se, här är vår Gud. Vi väntade på honom och han frälste oss. Här är Herren som vi väntade på. Låt oss vara glada och jubla över hans frälsning.” För Herrens kraft ska vila över detta berg. Men Moab ska trampas ner där han står, som halm trampas ner i gödselhögen. Där ska han sträcka ut sina händer likt någon som försöker simma. Men hans högmod ska brytas ner och även hans händers alla knep. Moabs höga fästningsmurar störtar han och förödmjukar, han tar ner dem till markens stoft. Den dagen ska denna sång sjungas i landet Juda: Vi har en stark stad. Gud gör frälsningen till murar och värn. Öppna portarna! Låt ett rättfärdigt folk som förblir troget tåga in. Den som är övertygad bevarar du i varaktig frid, för han förtröstar på dig. Förtrösta alltid på Herren, för Jah Jahve är en evig klippa. Han förödmjukar dem som bor högt uppe i den upphöjda staden. Han slår ner den! Han slår ner den till marken och kastar den i stoftet! Den ska trampas och stampas på av de fattiga och svaga. Den rättfärdiges väg är jämn. Du som är Rättrådig jämnar den rättfärdiges stig, som är dina lagars väg. Jahve, vi väntar på dig, ditt namn och rykte är vår själs längtan. Jag längtar efter dig om natten, min ande söker dig om morgonen. För när dina domar drabbar jorden lär sig alla som bor i världen rättfärdighet. Visa den onde nåd och han lär sig inte rättfärdighet. Han begår illdåd i rättens land och ser inte Herrens majestät. Herre, du har lyft din hand, men de ser det inte. Men de ska se din lidelse för folket och skämmas. Eld ska förtära dina fiender! Herre, du ger oss välgång, för allt vi uträttat är din förtjänst. Jahve vår Gud, andra herrar än du har härskat över oss, men det är bara ditt namn vi ärar. De är döda och får ej liv, deras andar står ej upp. Du har straffat och förgjort dem, utplånat deras minne. Herre, du har verkligen gjort landet större och visat din härlighet! Du har utvidgat landets alla gränser. Herre, de kom till dig i sin nöd. De viskade fram böner då du tillrättavisade dem. Likt en kvinna som ska föda, krystar och skriker av smärta, så är det med oss inför dig, Herre. Vi var med barn och krystade, men vi födde vind. Vi kunde inte ge frälsning åt landet, inte heller har världens folk kommit till liv. Dina döda ska leva, deras kroppar ska uppstå. Vakna och sjung i högan sky ni som ligger i stoftet! För din dagg är ljusets dagg, och jorden ska bringa fram de avlidna. Gå, mitt folk! Träd in i era kamrar och stäng dörren efter er. Göm er en liten stund tills vreden har passerat. Lyssna, Herren kommer från sitt ställe för att straffa jordens folk för deras synd. Jorden ska visa fram all blodsutgjutelse och inte längre dölja de dräpta. Den dagen ska Herren med sitt hårda, stora och starka svärd straffa Leviatan, den snabbringlande ormen Leviatan. Han ska döda havsmonstret. Sjung den dagen om den ljuvliga vingården: Jag, Jahve, bevakar den och vattnar den oavbrutet. Jag bevakar den dag och natt så ingen ska skada den. Jag är inte vred. Men ger den mig törne och tistel då ska jag kriga mot den och bränna upp allt! Om den nu inte söker skydd hos mig och sluter fred med mig. Ja, låt den sluta fred med mig. I framtiden ska Jakob slå rot. Israel ska grönska och blomstra och fylla hela världen med frukt. Har Herren slagit och dödat Israel på samma sätt som han slog och dödade folk som angrep Israel? Genom exil och fördrivning stred du mot dem. Han fördrev dem med sin våldsamma storm på östanvindens dag. Så blir Jakobs skuld försonad. Och detta blir följden av att deras synd tas bort: varje altarsten ska krossas som kalksten, och inga asherapålar eller solstoder ska förbli stående. Den befästa staden är öde, en folktom plats lika övergiven som en öken. Där betar kalvar och vilar sig och äter kvistarna där. När grenarna är torra bryts de av och kvinnor kommer och eldar med dem. För detta är ett folk utan förstånd. Han som skapat dem ska inte förbarma sig, han som gjort dem visar ingen nåd. Den dagen ska Herren klappa kornen ur axen, från den strida Eufrat till Egyptens bäckravin. Och ni Israels söner ska samlas in en och en. Den dagen ska de blåsa i det stora hornet. Och de försvunna i Assyrien och de fördrivna i Egypten ska komma och tillbe Herren på det heliga berget i Jerusalem. Fördömelse över den ståtliga kronan av Efraims druckna! Du vars vackra prakt är en vissnande blomma på berget över de vinberusades bördiga dal! Lyssna, Herren har någon som är stark och mäktig. Han är som en hagelstorm, som en förödande orkan med väldiga vattenmassor. Han slår allt till marken. Den ståtliga kronan av Efraims druckna ska då stampas på. Du vars vackra prakt är en vissnande blomma på berget över den bördiga dalen ska bli som ett försommarfikon: någon ser det, plockar det och slukar det genast. Den dagen ska härskarornas Herre bli en strålande krona och ett vackert diadem för återstoden av hans folk. Han ska bli en rättvisans ande för den på domarsätet och en styrka för dem som försvarar staden mot angrepp. Även dessa raglar och vinglar av vin och öl. Präst och profet raglar och vinglar omkring berusade av vin, öl och starka drycker. De raglar när de ger sina syner, de stapplar när de dömer. Alla bord är täckta av spyor och skit, inte en ren fläck! "Vem försöker han lära? För vem tolkar han budskapet? För barn nyss avvanda från mjölk, nyss tagna från bröstet? För det är joller och rappakalja om vartannat, lite här och lite där!" Genom stammande läppar och främmande språk ska Herren tala till detta folk. Han hade sagt till dem: "Här är viloplatsen, låt den trötte vila. Här är ro." Men de ville inte lyssna. Så Herrens ord ska bli för dem ”joller och rappakalja om vartannat, lite här och lite där!” När de går ska de ramla. De ska krossas, snärjas och fångas. Hör därför Herrens ord, ni smädare som härskar över folket här i Jerusalem. Ni säger: "Vi har ett förbund med döden, ett avtal med dödsriket. När piskan svingas likt en störtflod så drabbas inte vi. För vi har gjort lögnen till vår tillflykt och dolt oss bakom falskhet." Därför säger Herren Jahve: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten med fast grund. Den som tror behöver inte fly. Jag ska göra rättvisan till mätsnöre, rättfärdigheten till sänklod. Hagel ska svepa bort lögnens tillflykt, vatten ska översvämma den dolda platsen. Ert förbund med döden ska upphävas, ert avtal med dödsriket ska upplösas. När piskan svingas likt en störtflod ska ni slås till marken. Så ofta den svingas ska den träffa er. Morgon efter morgon ska den svingas, dag och natt. Att förstå budskapet innebär ren fasa. Det ska inte bli bekvämt och behagligt för er. För Herren ska resa sig som på Perasims berg. Han ska bli upprörd som i Gibeons dal. Detta för att utföra sitt verk, sitt underliga verk, och fullgöra sitt arbete, sitt säregna arbete. Sluta smäda, annars görs dina kedjor tyngre! För Herren, härskarornas Herre, har talat om fastställd ödeläggelse över hela jorden. Lyssna på mig noga och hör mina ord! När bonden vill så, plöjer, vänder och harvar han då sin åker oavbrutet? När han jämnat marken, strör han då inte ut svartkummin och spiskummin? Sår han då inte vete i rader, korn på dess plats och spältvete längs kanten? Hans Gud har instruerat honom och lärt honom hur det ska göras. Ingen tröskar svartkummin med släde eller spiskummin med vagnshjul. Svartkummin klappas ut med stav, spiskummin med käpp. Brödsäd tröskas, men inte oupphörligt. Vagnshjul och hästar drivs över den, men inte så att den tröskas sönder. Också detta kommer från härskarornas Herre. Hans råd är enastående. Hans visdom är stor. Ariel, fördömelse över dig, Ariel, staden som David belägrat! Lägg år till år, låt högtider komma och gå. Jag ska ansätta Ariel. Där ska bli sorg och jämmer, staden ska bli en altarhärd för mig. Jag ska belägra dig runt om, omringa dig med trupper och resa vallar mot dig. Du ska bli förnedrad. Du ska tala från marken och det blir ett mumlande från dammet. Din röst ska ljuda spöklikt från marken, som viskningar från dammet. Dina många fiender ska bli som stoft, en hänsynslös skara som agnar i vinden. Det sker snabbt och plötsligt. Härskarornas Herre ska besöka er med åska och jordbävning och väldigt dån, med storm och tornados och förtärande eld. Alla horder av folkslag som krigade mot Ariel, alla som stred mot staden och borgen och ansatte den, ska vara som en drömsyn om natten. Som när den svältande drömmer att han äter men vaknar hungrig, som när den törstige drömmer att han dricker men vaknar desperat törstig. Så ska det gå med de horder av folk som krigade mot berget Sion. Bli stumma av chock! Förblinda er och var blinda! De är fulla men inte av vin, de raglar men inte av stark dryck. För Herren har öst över er en ande som ger djup sömn. Han har slutit era ögon - profeterna, och täckt era huvuden - siarna. För er har varje uppenbarelse blivit som ord i en förseglad bokrulle. Om en sådan bokrulle ges till en läskunnig med orden: "Läs detta!” så svarar han: "Jag kan inte, den är förseglad." Och ges den till en som inte är läskunnig med orden: "Läs detta!” så svarar han: "Jag kan inte läsa." Herren säger: Detta folk kommer nära mig med munnen och ärar mig med läpparna, men hjärtat är långt ifrån mig. Och deras ’gudsfruktan’ är ett inlärt människopåfund. Därför ska jag åter göra något förunderligt med detta folk, förunderligt och enastående. De visa ska förlora sin visdom, de förståndiga ska förmörkas till förståndet. Fördömelse över dem som grundligt försöker dölja sina planer för Herren! De utför sina gärningar i mörkret och påstår att ingen ser dem eller vet vad de sysslar med. Ni är ju inte kloka! Skulle leran vara jämställd med krukmakaren? Ska verket säga om hantverkaren, "Han har inte gjort mig"? eller det formade om tillverkaren: "Han fattar ingenting"? Snart ska Libanon förvandlas till en trädgård och likna en skog. Den dagen ska de döva höra bokrullens ord, och ur det djupa mörkret ska de blinda se. De ödmjuka ska vara överlyckliga i Herren, och fattiga människor ska glädja sig i Israels Helige. De grymma är borta, smädarna är försvunna. Alla som har öga för ondska ska utrotas: de som med sin retorik får människor skyldiga, som förleder rättskiparen i stadsporten och berövar den oskyldige rättvisan genom lögn. Därför säger Herren - som befriade Abraham - så här till Jakobs folk: Jakob ska inte mer skämmas, hans ansikte ska ej mer blekna. För när han - hans barn - ser vad jag gjort bland dem, ska de hålla mitt namn heligt. De ska hålla helig Jakobs Helige och bäva för Israels Gud. De som gått bort sig i anden ska komma till insikt. De missnöjda ska ta emot lärdom. Fördömelse över de upproriska sönerna! säger Herren. De rådslår utan mig. De sluter förbund utan min Ande. Så hopar de synd på synd. De drar ner till Egypten för att söka skydd hos farao och finna tillflykt i Egyptens skugga. Utan att rådfråga mig! Faraos beskydd ska bli er till skam, tillflykten i Egyptens skugga en vanära. Hans furstar är i Soan och sändebuden har nått fram till Hanes. Men de ska alla bli besvikna över ett folk som inte på något sätt är till hjälp eller nytta, bara till skam och hån. Ödesord om Negevs djur. Genom ett land med nöd och ångest, lejon och lejonhonor, huggormar och snabba giftormar, för de sin rikedom på åsnerygg, sina skatter på kamelpuckel, till ett folk som inte vill hjälpa. För Egyptens hjälp är fullständigt värdelös. Därför kallar jag Egypten "Rahav som bara sitter där". Gå nu och skriv detta på en tavla inför dem! Och nedteckna det i en bokrulle så att det bevaras för kommande dagar, för all framtid. För detta är ett upproriskt folk, falska människor som vägrar lyda Herrens undervisning. De säger till siarna: "Sluta med era syner!" och till profeterna: ”Sluta tala om ärlighet för oss! Tala behagligt till oss, ge oss drömmar. Lämna vägen, vik av från stigen! Låt oss slippa Israels Helige!" Därför säger Israels Helige: ”Eftersom ni förkastar detta ord, litar på våld och svek och tror på sådant, ska er synd bli som en spricka i en hög mur som utvidgar sig, tills muren plötsligt och snabbt kollapsar. Dess kollaps blir som när en lerkruka brutalt krossas, så att ingen skärva stor nog kan finnas att hämta glöd från eldstaden eller ösa upp vatten ur dammen." För så säger Herren Jahve, Israels Helige: "Vänd om och var stilla, då blir ni frälsta. Genom stillhet och tilltro blir ni starka." Men ni vägrar. Ni säger: ”Nej, vi tänker fly på hästar!” Ja, ni ska fly. "Vi rider på snabba hästar!” Era förföljare är snabbare. Tusen ska fly för en endas hot. För fem mäns hot ska ni alla fly. Ni som är kvar blir som en mast på en bergstopp, som ett baner på en kulle. Därför väntar Herren på att få visa er nåd. Därför reser han sig för att visa er barmhärtighet, för Herren är en rättvis Gud. Saliga är alla som väntar på honom. För Sions folk som bor i Jerusalem ska aldrig mer gråta. Han ska ge dig nåd när du ropar. Så fort han hör ska han svara dig. Herren ska ge dig nödens bröd och lidandets dryck. Men din Lärare ska inte längre vara dold, dina ögon ska se honom. Och viker du av åt höger eller vänster så ska du höra en röst bakom dig: "Här är vägen, gå på den!” Du ska vanhelga dina silverpläterade avgudar och dina guldöverdragna bilder. Du ska kasta bort dem som ett smutsigt mensskydd och säga: "skit!" Han ska ge regn åt säden du sått i åkern, och markens gröda ska ge dig rikligt med utsökt bröd. Den dagen ska din boskap beta på stora betesmarker. Oxarna och åsnorna som bearbetar jorden ska äta saltat foder rensat med vanna och grep. På alla höga berg och stora höjder ska vatten i strid ström flöda fram på den stora slaktdagen när tornen faller. Månen ska lysa som solen, och solljuset ska bli sju gånger starkare, som ett sjufaldigt dagsljus. Så ska ske den dag då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen han vållat. Lyssna, Jahve kommer från fjärran. Hans vrede brinner bland tjocka rökmoln. Hans läppar är rasande, hans tunga är som förtärande eld. Hans andedräkt är som en rusande fors som når halsen. Han skakar folken i intighetens såll, och lägger i deras mun ett betsel som leder vilse. Du ska sjunga som under en natt vid helig högtid. Med glatt hjärta ska du med flöjtspel stiga upp på Herrens berg, till Israels Klippa. Herren låter höra sin majestätiska röst. Han visar hur hans arm slår med rasande vrede och förtärande eldslåga, med storm och störtregn och hagelstenar. Assur grips av fasa inför Herrens röst när han slår med staven. Vid varje slag från Herren med staven över honom hörs tamburiner och harpor. Han svingar med sin krigsarm och strider mot Assur. För en eldsgrop är förberedd sedan länge, redo även för kungen. Den är djup och bred med eld och ved i överflöd. Som en svavelström ska Herrens andedräkt sätta den i brand. Fördömelse över dem som drar ner till Egypten efter hjälp! De sätter sin lit till hästar, och förtröstar på många vagnar och ryttares mängd. Men de ser inte till Israels Helige, de söker inte Herren. Herren är den som är vis. Han sänder hemsökelse. Han återkallar inte sina ord. Han angriper de onda och deras hantlangare. Egyptierna är människor, inte gudar. Deras hästar är kött, inte ande. När Herren lyfter sin hand vacklar hjälparen och den hjälpte faller. Båda går under tillsammans. För så sa Herren till mig: ”När ett lejon ryter över sitt rov och herdar i mängd samlas emot det, då varken skräms det eller störs av herdarnas rop och oväsen. På samma sätt ska härskarornas Herre komma ner för att strida på berget Sion och uppe på dess höjd. Som en svävande fågel ska härskarornas Herre försvara Jerusalem. Han ska försvara och hjälpa, skona och rädda.” Israels söner, vänd om till honom som ni så radikalt avvikit ifrån! För den dagen ska varje man kasta bort sina avgudar av silver och guld som era händer gjort åt er till synd. ”Och Assur ska falla, men inte av en mans svärd. Ett icke mänskligt svärd ska sluka honom. Han ska fly för svärd, och hans unga män ska bli slavar. Hans klippa ska ta till flykten av skräck, och hans furstar ska panikslagna överge baneret.” Detta säger Herren, som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem. Lyssna, en kung ska regera rättfärdigt, furstar ska styra rättvist. En man ska vara som värn mot stormen, som skydd mot slagregn, som bäckar i öknen, som skuggan av mäktig klippa i törstigt land. Då ska ögon se och öron höra. De tanklösa ska få kunskap och insikt, de som stammar ska tala lätt och klart. Dåren ska ej mer kallas hedervärd, bedragaren ej mer vara respekterad. För dåren talar dårskap och hans hjärta vill det onda. Han beter sig ogudaktigt och uttalar vanföreställningar om Herren. Han låter hungriga svälta och hindrar törstiga att dricka. Bedragarens konster är onda. Han planerar sattyg för att skada den nödställde med lögn fastän den fattige har rätt i sak. Men heder åt den hedervärdes planer, han står upp för det som är hedervärt. Ni självsäkra kvinnor, res er upp och hör på mig! Ni obekymrade döttrar, lyssna till mina ord! Efter drygt ett år ska ni obekymrade darra. För vinskörden ska slå fel och fruktskörden utebli. Bäva, ni självsäkra kvinnor, darra, ni obekymrade döttrar! Klä av er nakna och bind säcktyg om livet! Slå er för bröstet i klagan över de vackra fälten, över de fruktbara vinstockarna, över mitt folks åkrar där törne och tistel skjuter upp, över varje lyckligt hus i den festande staden. För palatset har övergetts, den folkrika staden är öde. Åsen och vakttornet har för alltid blivit en ruinplats, till glädje för vildåsnor och till betesplats för hjordar. Men sedan ska Anden från höjden utgjutas över oss. Då ska öknen bli en trädgård och likna en skog. Då ska rättvisan bo i öknen, rättfärdigheten vistas i trädgården. Rättfärdighetens frukt ska vara fred och välgång, med evig frid och trygghet som följd. Mitt folk ska bo i fridfulla hem där det är tryggt, säkert och lugnt. Men hagel ska fälla skogen och staden ska jämnas med marken. Saliga är ni som sår vid alla vatten och låter oxen och åsnan ströva fritt. Fördömelse över dig som fördärvat men inte själv fördärvats, som förrått men inte själv blivit förrådd! När du fördärvat klart ska du själv fördärvas, när du slutat förråda ska du själv bli förrådd. Herre, ge oss nåd! Vi väntar på dig. Var vår styrka varje morgon, och vår frälsning i nödens tid. Folken flyr för det väldiga dånet, när du reser dig skingras folkslagen. De förser sig med byte från er, som gnagande gräshoppor. De stormar fram i svärmar. Herren är upphöjd, för han bor i höjden. Han fyller Sion med rättvisa och rättfärdighet. Det väntar dig en trygg framtid med överflöd av frälsning, visdom och kunskap. Fruktan för Herren är Sions skatt. Lyssna! Folket i Ariel klagar på gatan, fredssändebuden gråter bittert. Vägarna är öde, stigarna är tomma. Fördrag har brutits, städer föraktas, människoliv har inget värde. Landet sörjer och försmäktar, Libanon vissnar av skam, Sharon liknar en ödemark, Bashans och Karmels skogar fäller sina löv. Nu reser jag mig, säger Herren, nu ska jag bli upphöjd och visa min höghet. Ni är havande med hö och föder halm. Ert raseri är en eld som ska förtära er. Folken bränns till kalk, eldas upp som avhugget törne. Ni i fjärran, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion är rädda, fasa griper de gudsfientliga. "Vem av oss kan befinna sig vid en förtärande eld? Vem av oss kan befinna sig vid eviga flammor?" Den som lever rättfärdigt och talar trovärdigt, den som föraktar vinst genom utpressning och avvisar mutor, den som vägrar höra om blodsdåd och ser bort från ondskan, han får bo på höjderna och vara trygg i klippfästen. Han ska ha bröd och aldrig sakna vatten. Dina ögon ska se en Kung i sin skönhet, de ska få se ett vidsträckt land. Då ska du reflektera över en hemsk tid som varit: "Var är nu kontrollanterna och skatteindrivarna och han som räknade tornen?" Du slipper se vildarna, ett folk med ett underligt och helt obegripligt språk som ingen fattar. Se på Sion, våra högtiders stad! Du ska beskåda Jerusalem, en trygg boplats, ett bestående tält vars pluggar aldrig rycks upp och vars tältlinor inte brister. För Herren ska vara där i sitt majestät. Han ska vara för oss som breda floder och strömmar där ingen krigsbåt ska bli rodd och inget mäktigt skepp segla. För Herren är vår domare, Herren är vår laggivare, Herren är vår kung. Han ska frälsa oss. Dina linor hänger slaka, de håller varken masten stadig eller seglet spänt. Då ska ett stort byte fördelas och även de lama ska plundra. Ingen i Sion ska säga: "Jag är sjuk." Folket som bor där har fått sin synd förlåten. Kom och hör, alla folk, lyssna, alla folkslag! Jorden och allt därpå ska höra, världen och allt vad där finns. Herren är vred på alla folk, rasande mot hela massan. Han ser till att de förintas och slaktas. De stupna slängs iväg. Liken ska stinka och bergen drypa av blod. Rymdens stjärnor kollapsar, och rymden rullas ihop som en bokrulle. Alla dess stjärnor ska vissna, som lövet på vinstocken vissnar och som fikonträdet vissnar. Mitt svärd har berusat sig i himlen. Se, det far ner över Edom, till dom och förbannelse över folket. Herrens svärd dryper av blod, det är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i njurfett från baggar. För Herren har ett offer i Bosra, en masslakt i Edom. Med dem ska vildoxar slaktas, både små och stora. Deras land mättas av blod, deras mark dränks av fett. Det blir en hämndens dag för Herren, ett vedergällningens år för Sions skull. Edoms bäckar ska förvandlas till tjära och marken till svavel. Landet blir brinnande tjära. Natt och dag ska den brinna, evigt ska röken stiga. Från släkte till släkte ska landet ligga öde. Ingen ska vandra där. Aldrig någonsin! Pelikaner och hägrar ska ta över det, uvar och korpar ska bo där. Gud ska spänna linor och lod över Edom så att allt blir tomhet och öde. Det ska inte finnas något kvar för dess adelsmän att kalla ett rike. Och alla dess furstar är borta. Dess palats fylls med törne och borgarna med nässlor och tistlar. Det blir boplats och tillhåll för schakaler och strutsar. Ökendjur och hyenor skockas där, bockar bräker till varandra. Lilit håller till där och söker ro. Där bygger ugglan sitt rede och lägger sina ägg. De kläcks och hon samlar sina ungar i sin skugga. Gamarna samlas där med varandra. Sök i Herrens bok och läs! Ingen av dem ska utebli. Varje par håller ihop. För Guds mun har befallt det och hans Ande samlar dem. Gud utskiftar deras lott och mäter ut deras del med mätsnöre. De ska äga landet för alltid och bo där från släkte till släkte. Öknen och vildmarken ska glädja sig. Ödemarken ska fröjda sig och blomstra som en lilja. Den ska blomstra i överflöd med fröjd och jublande sång. Den ska få Libanons prakt och Karmels och Sharons härlighet. De ska få se Herrens prakt, vår Guds härlighet. Stärk svaga händer, styrk vacklande knän. Säg till skrämda hjärtan: ”Var starka och orädda! Lyssna, er Guds hämnd kommer, Guds vedergällning. Men er ska han frälsa.” Då ska blindas ögon se och dövas öron höra. Den lame ska hoppa som en hjort, den stumme sjunga av glädje. För vatten bryter fram i öknen, strömmar i ödemarken. Glödande sand blir en sjö, törstigt land vattenrika källor. I schakalers lyor ska växa säv, vass och papyrus. Där ska vara en banad väg som kallas "den heliga vägen". På den ska ingen oren färdas. Men den finns där för dem. Ingen som vandrar den vägen, om än svagbegåvad, ska gå vilse. Inga lejon finns på vägen och inga rovdjur går där, de lyser med sin frånvaro. Men de återlösta ska vandra på den. Herrens friköpta ska återvända. De ska komma till Sion med jublande sång. De ska krönas med evig glädje. De ska vara överlyckliga! Sorg och suckan flyr iväg. Det hände i kung Hiskias fjortonde regeringsår. Då angrep Assyriens kung Sanherib alla befästa städer i Juda och intog dem. Den Assyriske kungen sände sin högste talesman med en stor armé, från Lakish till kung Hiskia i Jerusalem. Talesmannen stannade vid Övre dammens kanal, på vägen till Tvättarfältet. Då gick dessa ut till honom: överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, sekreteraren Shebna och kanslern Joa, Asafs son. Talesmannen sa åt dem att framföra följande till Hiskia: ”Så säger den store kungen, Assyriens kung: På vad grundar du din förtröstan? Tror du att bara prat räcker när det gäller krigföring och styrka? Vem förtröstar du på, nu då du gjort uppror mot mig? Du förtröstar på Egypten, den brutna rörstaven! Om en man stöder sig på den tränger den in i handen som genomborras. Sådan är farao, Egyptens kung, mot alla som förtröstar på honom. Eller säger du till mig att ni förtröstar på Jahve, er Gud? Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia avlägsnade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret som finns här? Gör nu en uppgörelse med min herre, kungen av Assyrien: Du får tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem! Hur skulle du kunna driva tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare, du som förtröstar på Egyptens vagnar och ryttare? Och skulle jag utan Jahve ha angripit detta land för att ödelägga det? Jahve sa ju till mig att angripa landet och ödelägga det!" Eljakim, Shebna och Joa svarade talesmannen: "Tala till dina tjänare på arameiska, som vi förstår. Tala inte hebreiska till oss så folket på muren hör det!” Men talesmannen sa: ”Tror du att min herre sänt mig säga dessa ord bara till din herre och till dig? Nej, lika mycket till de män som sitter på muren, de som tillsammans med er ska få äta sitt eget skit och dricka sitt eget piss.” Talesmannen stod där och ropade högt på hebreiska: ”Lyssna till den store kungens ord, kungen av Assyrien! Så säger kungen: Låt inte Hiskia bedra er! Han kan inte rädda er. Låt inte Hiskia övertyga er att förtrösta på Jahve när han påstår att Jahve ska rädda er och att denna stad inte ska ges i den assyriske kungens hand. Lyssna inte på Hiskia! För kungen av Assyrien säger: Slut fred med mig och överlämna er till mig. Då ska alla och envar få äta av sin vinstock och av sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. Sedan kommer jag och tar med er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin och bröd och vingårdar. Låt inte Hiskia inbilla er att Jahve ska rädda er. Har kanske andra folks gudar räddat sina länder ur den assyriske kungens hand? Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims gudar? Har de räddat Samaria ur min hand? Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur min hand? Skulle då Jahve kunna rädda Jerusalem ur min hand?" Men de teg och var knäpptysta, för kungen hade gett order att inte svara. Överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, sekreteraren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder. De rapporterade till honom vad talesmannen hade sagt. När kung Hiskia hörde det rev han sönder sina kläder, tog på sig säcktyg och gick in i Herrens tempel. Han sände överförvaltaren Eljakim, sekreteraren Shebna och de äldste bland prästerna, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De förmedlade till honom Hiskias ord: ”Detta är en dag av nöd, straff och vanära. Det är som att barnen ska födas fram men kraften därtill saknas. Kanske Jahve din Gud har lyssnat på talesmannens ord, han som är sänd av sin herre, Assyriens kung, för att håna den levande Guden. Kanske Jahve din Gud ska straffa honom för orden han hört. Så be därför för de få som är kvar!” När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, sa Jesaja åt dem att förmedla detta till deras herre: ”Så säger Herren: Var inte rädd för orden du hört som den assyriske kungens tjänare har hädat mig med. Lyssna! Jag ska sända en ande i honom. Och han ska få höra ett rykte och återvända till sitt land, och där ska jag se till att han faller för svärd." Talesmannen återvände. Han hade hört att den assyriske kungen lämnat Lakish och nu krigade mot Libna. Sanherib fick rapport om att Tirhaka, kungen av Kush, hade dragit ut i krig mot honom. Då han hörde det sände han bud till Hiskia med budskapet: "Så ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: Låt dig inte bedras av din Gud som du förtröstar på när han säger att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer. Du har ju hört vad Assyriens kungar gjort med alla länder - helt förintat dem. Och du skulle räddas! Har de räddats av sina gudar, folken som mina fäder fördärvade: Gozan, Harran, Resef och Edens söner i Telassar? Var är kungarna av Hamat och Arpad eller kungarna av Lair, Sefarvajim, Hena och Ivah?" Hiskia tog emot brevet av budbärarna och läste det. Sedan gick han upp till Herrens tempel och bredde ut det inför Herren. Och Hiskia bad till Herren: ”Härskarornas Herre, Israels Gud, du som tronar över keruberna. Endast du är Gud över alla riken på jorden, du som skapade universum. Herre, lyssna noga och hör. Herre, öppna dina ögon och se. Hör alla ord som Sanherib sänt för att håna den levande Guden. Herre, det är sant att Assyriens kungar har ödelagt alla riken och deras länder. De har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar, utan trä och sten tillverkat av människohand. Därför kunde de förstöras. Men nu, Jahve vår Gud, fräls oss från hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du ensam är Jahve." Då sände Jesaja, Amos son, ett budskap till Hiskia: "Så säger Jahve, Israels Gud: Du har bett till mig angående Sanherib, Assyriens kung. Detta är vad Herren säger om honom: Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig. Dottern Jerusalem skakar på huvudet bakom dig. Mot vem har du hånat och hädat? Mot vem har du skrikit? Mot vem har du stirrat på så högmodigt? Mot Israels Helige! Du lät dina tjänare håna Herren och du sa: ’Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, till Libanons avlägsna trakter. Jag fällde dess höga cedrar och utvalda cypresser. Jag nådde högsta topp där skogen stod tät. Jag grävde brunnar och drack vatten. Jag torkade ut alla Egyptens floder med mina fötter.’ Har du inte hört detta långt tillbaka? Det är jag som gjort detta! Jag planerade det i forntiden och nu lät jag det ske. Du skulle ödelägga befästa städer och förvandla dem till ruinhögar. Folket stod där handfallna, bestörta och uppgivna. De blev som markens gräs, spröda växter, takgräs, som svedd omogen säd. Vare sig du sitter eller rör på dig så vet jag om det. Likaså vet jag om ditt raseri mot mig. Eftersom du rasar mot mig och din hybris nått mina öron, sätter jag min krok i din näsa och mitt betsel i din mun. Så för jag dig tillbaka den väg du kom. Detta är tecknet för dig: Detta år ska ni äta grödan av spillsäd och året därefter vad som växer från det. Men tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta dess frukt. Den återstod av Judas hus som bärgats ska åter slå rot nertill och bära frukt upptill. Från Jerusalem kommer nämligen en återstod, de bärgade från berget Sion. Härskarornas Herre ska göra detta i sin lidelse. Därför säger Herren om Assyriens kung: Han ska inte komma in i denna stad, inte skjuta en pil mot den, inte gå mot den med sköld, inte bygga en vall mot den. Han ska vända tillbaka den väg han kom. Han ska inte komma in i denna stad, säger Herren. För jag ska försvara och rädda denna stad för min och min tjänare Davids skull." Herrens ängel gick ut och slaktade 185 000 i assyriernas läger. När folk steg upp om morgonen låg där fullt med lik. Då bröt Assyriens kung Sanherib upp och vände tillbaka, och stannade i Nineve. En dag då han tillbad i sin gud Nisroks tempel dödades han med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser. De flydde till landet Ararat. Och Sanheribs son Esarhaddon blev därefter kung. I de dagarna blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: "Så säger Herren: Se om ditt hus, för du ska inte leva längre utan dö." Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad till Herren: "O, Herre, tänk på att jag vandrat inför dig troget och helhjärtat och gjort gott i dina ögon." Hiskia storgrät. Då kom Herrens ord till Jesaja: "Gå och säg till Hiskia: Så säger Jahve, din far Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Lyssna, jag förlänger ditt liv med femton år. Jag ska också rädda dig och denna stad från den assyriske kungens hand och försvara denna stad. Detta ska vara tecknet för dig från Herren på att han ska göra vad han lovat: Se! Jag ska låta solens skugga som går ner på Ahas trappa gå tillbaka tio steg.” Solen gick då tillbaka de tio trappsteg som den förut gått ner. Följande skrev Judas kung Hiskia efter att varit sjuk och tillfrisknat: Jag sa: Mitt i livet går jag in genom dödsrikets portar och berövas resten av mina år. Jag sa: Jag får ej mer se Jah Jah i de levandes land. Jag får ej se en människa mer bland dem som bor i världen. Mitt jordeliv är förbi och jag bärs bort som en herdes tält. Jag rullar ihop mitt liv som en vävare och han skär ner mig från bommen. Blott en dag går och du gör slut på mig. Jag begrundade till morgonen: Han kommer att krossa alla mina ben som ett lejon. Du gör slut på mig innan dag blivit natt. Jag låter som svalan och trasten, som duvans mollstämda läte. Med trötta ögon ser jag uppåt. Herre, jag är deprimerad, ta hand om mig! Vad ska jag säga? Han har ju talat till mig och han har verkat. Med bitter själ ska jag släpa mig fram alla mina år. Herre, trots allt detta lever jag, min ande genomlever allt. Gör mig frisk och håll mig vid liv! Det var för mitt eget bästa som jag blev så hemskt bitter. Du har älskat min själ ut ur förintelsens grop, för du har kastat alla mina synder bakom dig. Dödsriket tackar dig inte, döden lovsjunger dig inte. De som gått i graven hoppas inte på din trofasthet. De levande, de levande tackar dig, så som jag gör i dag. En far berättar för sina söner om din trofasthet. Herren ska frälsa mig. Sång och musik ska ljuda i Herrens hus så länge vi lever. Jesaja sa: ”Ta en fikonkaka och lägg den på bölden, så blir Hiskia frisk.” Hiskia sa: "Vad är tecknet på att jag kan gå upp till Herrens hus?” Vid den tiden sände Babels kung Merodak-Baladan, Baladans son, brev och en gåva till Hiskia. För han hade hört att kungen varit sjuk men tillfrisknat. Hiskia blev glad över sändebudens ankomst. Han visade dem sin skattkammare - silvret, guldet, kryddorna, den dyrbara oljan, hela vapenarsenalen och allt i hans förrådshus. Det fanns inget i hans palats eller rike som Hiskia inte visade. Då gick profeten Jesaja och frågade kung Hiskia: "Vad sa männen och varifrån kom de?" Hiskia svarade: "De kom till mig från ett fjärran land, från Babel." Jesaja frågade: "Vad fick de se i ditt palats?" Hiskia svarade: "De fick se allt där. Det finns inget i mina förrådshus som jag inte visade dem." Då sa Jesaja till Hiskia: "Hör orden från härskarornas Herre: Lyssna! Dagar ska komma då allt som finns i ditt palats ska föras bort till Babel, allt som dina fäder samlat till denna dag. Inget ska bli kvar, säger Herren. De ska ta några av dina söner som stammar från dig och som du är upphov till, och de ska bli eunucker i den babyloniske kungens palats." Hiskia sa till Jesaja: "Det är ett bra Herrens budskap du talat." Och han tänkte: "Det blir ju fred och stabilitet under min livstid.” Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ömt till Jerusalem och förkunna för henne att hennes krig är slut. Hennes straff är fullbordad, för hon har fått dubbelt från Herrens hand för alla sina synder. En röst ropar: ”Förbered väg för Herren i öknen, jämna ut en väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar ska höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli till slätt. Herrens härlighet ska uppenbaras, hela mänskligheten tillsammans ska se det. Ja, Herren har talat." En röst säger: ”Ropa ut!" Någon svarar: "Vad ska jag ropa ut?" ”Alla människor är gräs, och all deras älskvärdhet som blomman på marken. Gräset torkar och blomman vissnar när Herrens Ande blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräset torkar och blomman vissnar, men vår Guds ord består för evigt." Sion, som bär bud om goda nyheter, stig upp på ett högt berg. Jerusalem, som bär bud om goda nyheter, ropa med kraft. Ropa utan rädsla och säg till Judas städer: "Se er Gud!" Se, Herren Jahve kommer med styrka, han härskar med sin arm. Se, han har med sig sin lön och hans segerbyte går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han samlar lammen med sin arm och bär dem nära sitt hjärta. Han leder tackorna fram. Vem har mätt haven i sin kupade hand eller himlen med sina fingrar? Vem har samlat jordens stoft i ett mått eller vägt bergen och höjderna på våg? Vem har mätt Herrens Ande eller gett honom råd och kunskap? Vem rådfrågar han som kan ge honom förstånd? Vem lär honom rättvisans stig? Vem lär honom kunskap och visar på förståndets väg? Se, folken är som en droppe i en hink, som ett dammkorn i en vågskål. Han lyfter kustländerna som vore det stoft. Libanon har varken bränsle eller djur nog till brännoffer. Alla folkslag är ingenting för Gud. Han anser dem vara absolut tomhet. Vem vill ni likna Gud vid? Vad vill ni jämföra honom med? En gudabild? Något som hantverkaren gjuter och som guldsmeden täcker med guld och förser med silverkedjor. Eller så väljs ett särskilt trä som inte ruttnar. Sedan letas upp en skicklig trätäljare som formar en stadig gudabild. Vet ni inte? Hör ni inte? Har det inte sagts till er från begynnelsen? Har ni inte beaktat jordens grundläggning? Han tronar över jordens rund, vars folk är som gräshoppor. Han breder ut rymden som en duk, spänner ut den som ett boningstält. Han gör furstar till intet och jordens ledare till tomhet. De har knappt blivit sådda eller planterade eller slagit rot i marken, så blåser han på dem och de vissnar. Och stormen för dem bort som halm. Med vem vill ni jämföra mig? Vem är mig jämbördig? säger den Helige. Höj blicken och se! Vem skapade allt detta? Han som för fram stjärnorna i bestämt antal och nämner alla vid namn. Hans makt är så stor och hans styrka så väldig att ingen uteblir. Jakob och Israel, hur kan ni säga: ”Min väg är dold för Herren och mitt bästa är han likgiltig för”? Begriper du inte och har du inte hört att Jahve är en evig Gud som skapat hela jorden? Han blir inte trött och sliten och hans förstånd är outgrundligt. Han ger den trötte kraft, och styrka till den kraftlöse. Pojkar kan bli trötta och slitna, unga män kan falla svårt. Men de som väntar på Herren får ny kraft och får vingar som örnar och lyfter. De ska springa utan att bli slitna och vandra utan att bli trötta. Var tysta inför mig, ni kustländer! Låt folken få ny kraft. Låt dem träda fram och tala. Låt oss mötas till rättegång. Vem har väckt upp honom från öster, kallad att tjäna i rättfärdighet? Vem ger länder i hans våld och låter honom härska över kungar? Hans svärd gör dem till stoft, hans båge gör dem till halm som blåser iväg. Han förföljer dem tryggt och säkert på vägar han aldrig gått. Vem har gjort och utfört detta, kallat fram släkten från begynnelsen? Jag, Jahve, är den förste och jag är hos de sista. Jag Är. Havsländerna ser det och är rädda, hela jorden skälver. De närmar sig, de kommer. Alla hjälper varandra och uppmanar sin broder att vara stark. Trätäljaren styrker guldsmeden, bleckslagaren styrker smeden. Han lovordar lödningen och nitar fast avguden så att den står stabilt. Men du Israel, min tjänare, Jakob som jag utvalt, ättling till Abraham, min vän! Jag har hämtat dig och kallat dig från överallt på jorden och sagt till dig: "Du är min tjänare som jag utvalt och inte förkastat." Var inte rädd, för jag är med dig, var inte förskräckt, för jag är din Gud. Jag ger dig kraft och hjälper och bistår dig med min rättfärdighets högra hand. Alla som hatar dig ska få skämmas och bli förödmjukade. Dina ovänner ska bli till intet och förgås. Du ska söka men ej finna dina motståndare. De som krigar mot dig ska bli till intet och ingenting. För jag är Jahve din Gud. Jag håller din högra hand och säger till dig: ”Var inte rädd, jag hjälper dig.” Var inte rädd, du mask Jakob, ni Israels män. Jag hjälper dig, säger Herren. Israels Helige är din Återlösare. Jag gör dig till en trösksläde, ny och vass med många taggar. Du ska tröska berg till grus och göra höjder till agnar. Du ska kasta dem i luften så att vinden tar dem och stormen skingrar dem. Och du ska glädjas i Herren och vara stolt i Israels Helige. De fattiga och utsatta söker förgäves efter vatten och tungan torkar av törst. Jag, Jahve, ska svara dem, Israels Gud ska inte överge dem. Jag ska göra så att floder rinner på kala höjder, och källor i dalarna. Jag ska göra öknen till sjö och torrt land till källor. Jag ska i öknen sätta cedrar, akacieträd, myrten och olivträd. I ödemarken ska jag plantera cypress, alm och buxbom tillsammans. Så ska folk se och veta, uppmärksamma och förstå att Herrens hand har gjort det, att Israels Helige har skapat det. Lägg fram er sak, säger Herren, presentera era bevis, säger Jakobs Kung. Låt dem komma och tala om för oss vad som ska inträffa. Och berätta om det första ni förutsa så vi kan pröva det och se hur det föll ut. Eller låt oss höra om det kommande. Avslöja framtiden så att vi fattar att ni är gudar. Gör något, gott eller ont, så att vi alla ser och fruktar! Lyssna, ni och det ni sysslar med är noll och ingenting! Vidrig är den som väljer er. Jag har väckt upp en man från norr, och han kommer. Från soluppgången anropar han mitt namn. Han trampar på härskare som på gyttja, så som krukmakaren trampar lera. Vem sa det i begynnelsen så vi fick veta? Eller i förväg så vi kunde säga: "Han har rätt"? Ingen talade om det, ingen gjorde det känt, ingen hörde ett ord från er! Jag är den förste som säger till Sion: "Se, här är de!" Och till Jerusalem ger jag en budbärare med gott budskap. Jag ser mig omkring utan att finna någon. Ingen rådgivare bland dem som kan svara på mina frågor. De är alla intighet som inget uträttar. Deras avgudabilder är vind och tomhet. Här är min tjänare som jag stöder, min utvalde som jag gläds över. Jag har lagt min Ande på honom. Han ska utbreda rättvisan bland länderna. Han ska inte skrika högljutt eller låta sig höras på gatorna. Han ska inte bryta ett knäckt strå, inte släcka en tynande låga. Han ska trofast utbreda rättvisan. Han ska inte bli svag eller betryckt förrän han grundat rättvisan på jorden. Havsländerna väntar på hans undervisning. Så säger Gud Jahve, som skapat rymden och spänner ut den, som utbreder jorden med allt vad den alstrar, som ger andning åt folket där och ande åt dem som vandrar på jorden. Jag är Jahve, som kallat dig i rättfärdighet. Jag håller dig i handen och vakar över dig. Jag gör dig till ett förbund för folket och ett ljus för länderna, för att blinda ögon ska öppnas och fångar föras ut från fängelset, från fängelsehålan dem som sitter i mörker. Jag är Jahve, det är mitt namn. Jag delar inte min ära med någon eller min lovsång med avgudar. Det förut sagda har inträffat. Nu förkunnar jag något nytt. Innan ridån går upp ska jag kungöra för er. Sjung till Herren en ny sång, sjung lovsång till honom över hela jorden, ni som färdas på havet och allt som fyller det, havsländerna och alla som bor där! Höj era röster, ökenstäder, och ni byar där Kedar bor. Gläds, ni som bor i Sela, och jubla från bergstopparna. Ge Herren ära, förkunna hans lov i havsländerna. Herren drar fram som en hjälte, som en krigare eldad av stridslust. Han ropar i härskri och visar fienden sin makt. Jag har länge tigit, tagit det lugnt och behärskat mig. Nu pustar jag som en födande kvinna, stönar och kippar efter andan. Jag ska göra berg och höjder öde och torka ut allt grönt därpå. Jag ska göra floder till land och se till att sjöar torkar ut. Jag ska leda de blinda på obekant väg, jag ska guida dem på okända stigar. Jag ska göra mörkret framför dem till ljus och oländig mark till slät. Så ska jag göra. Jag ska inte överge dem. Men de som litar på avgudar ska dra sig tillbaka fyllda med skam, sådana som säger till gjutna bilder: "Ni är våra gudar”. Lyssna, ni döva! Höj blicken och se, ni blinda! Vem är blind om inte min tjänare? Vem är döv som min utsände budbärare? Vem är blind som min kurir, blind som Herrens tjänare? Han ser mycket men uppmärksammar inte. Öronen är öppna men han lyssnar inte. Herren ville för sin rättfärdighets skull göra lagen stor och ärorik. Men detta är ett rånat och plundrat folk. Alla är länkade i hålor, gömda i fängelser. De rånades och ingen räddade dem, de plundrades och ingen krävde tillbaka. Vem bland er hör på detta? Vem vill framöver lyssna och uppmärksamma? Vem gav Jakob till plundrare, Israel till rånare? Var det inte Herren, som vi syndat mot? De vägrade gå på hans vägar och lydde inte hans undervisning. Så han öste sin brinnande vrede över dem – krigets raseri. Det flammade omkring dem, men de begrep inte. De brändes av det, men hjärtat förblev orört. Och nu, så säger Herren, som skapat dig, Jakob, som format dig, Israel: ”Var inte rädd! Jag har befriat dig, jag har kallat dig vid namn, du tillhör mig. Går du genom vatten är jag med dig, floderna ska inte dränka dig. Går du genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig. För jag är Jahve din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösen för dig, Kush och Seba i ditt ställe. Du är dyrbar och högaktad i mina ögon, och jag älskar dig. Därför ger jag människor i ditt ställe och folkslag för ditt liv. Var inte rädd, för jag är med dig. Jag hämtar din ätt från öster och samlar dig från väster. Jag säger till norr: Ge mig dem! och till södern: Låt dem gå! För hit mina söner från fjärran, mina döttrar från jordens ände, alla som kallats genom mitt namn, dem jag skapat till min ära, dem jag format och gjort." För ut folket som är blint fastän det har ögon, som är dövt fastän det har öron. Låt alla länder och folkslag samlas och mötas. Vem bland dem förkunnade detta? Vem förutsa åt oss det som skett? Låt dem föra fram sina vittnen som ger dem rätt. Låt dem lyssna och övertygas. Ni är mina vittnen, säger Herren. Ni är min utvalde tjänare. Detta för att ni ska känna mig och tro på mig och förstå att Jag Är. Före mig har ingen gud formats, efter mig ska ingen komma. Jag! Jag är Jahve. Det finns ingen annan Frälsare. Det var jag som förutsa, frälste och förkunnade, och inte någon främmande gud bland er. Ni är mina vittnen, säger Jahve, och jag är Gud. Jag Är, från begynnelsen. Ingen kan rädda ur min hand. Jag verkar, och vem kan förhindra? Så säger Herren, er befriare, Israels Helige: För er skull sänder jag en armé mot Babel och för dem ner som flyktingar, även kaldeerna på de skepp som är deras lycka. Jag är Jahve, er Helige, Israels skapare, er kung. Så säger Herren, som gjorde en väg genom havet, en stig genom väldiga vatten, som förde vagnar och hästar och en mäktig krigshär dit ut. Där ligger de för alltid. De är utplånade som en släckt veke. Glöm det som hänt, tänk inte på vad som varit. Se, jag gör något nytt. Det spirar redan. Märker ni inte? Jag gör en väg i ödemarken, floder i öknen. Markens djur ska ära mig, schakaler och strutsar. För jag ger vatten till öknen, floder till ödemarken, så mitt utvalda folk kan dricka. Det folk jag format åt mig ska sjunga mitt lov. Men du har inte kallat på mig, Jakob. Istället har du tröttnat på mig, Israel. Du kom inte till mig med brännofferfår eller ärade mig med slaktoffer. Jag betungade dig inte med matoffer eller slet ut dig med rökelse. Du köpte inte kalmus åt mig eller mättade mig med slaktoffers fett. Istället betungade du mig med dina synder och slet ut mig med dina illgärningar. Jag! Jag är den som utplånar dina lagbrott för min egen skull. Och jag minns ej dina synder. Påminn mig, låt oss processa, försvara dig och visa att du har rätt. Din stamfar syndade och dina talesmän trotsade mig. Därför ska jag vanära helgedomens ledare, och överge Jakob till förintelse och Israel till hån. Men lyssna nu, Jakob, min tjänare, Israel, som jag utvalt. Så säger Herren som skapade dig, som formade dig i moderlivet och som hjälper dig: Var inte rädd, Jakob, min tjänare, Jeshurun, som jag utvalt. För jag ska gjuta vatten över törstigt land och floder över det torra. Jag ska gjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina ättlingar. De ska spira fram bland gräset som popplar vid vattenbäckar. En ska säga: "Jag tillhör Herren", en ska bära Jakobs namn. En ska skriva på sin hand: "Herrens egen”, och ta namnet Israel. Så säger Jahve, Israels Kung och Återlösare, härskarornas Herre: Jag är den förste och jag är den siste. Jag är den ende Gud som finns. Vem är som jag? Låt honom tala och berätta, lägga ut texten för mig om vad som hänt från det jag insatte ett urtida folk. Låt dem berätta om framtidens händelser. Var inte rädda eller panikslagna. Har jag inte kungjort för er och berättat för länge sedan? Ni är mina vittnen. Finns någon annan Gud än jag? Jag känner inte till någon annan klippa. Alla avgudatillverkare är förvirrade, och det som de håller kärt är värdelöst. Deras vittnen varken ser eller förstår, till deras egen skam. Vem formar en gud och gjuter en bild som inte kan hjälpa någon? Lyssna! Alla hans kumpaner ska få skämmas. Hantverkarna är blott människor. Låt dem alla samlas och träda fram. De ska bli skräckslagna och få skämmas allihop. Smeden tar sitt verktyg och bearbetar bilden vid härden. Han formar det med hammare och bearbetar det med styrka. Äter han inget blir han kraftlös, dricker han inget blir han matt. Träsnidaren sträcker ut måttbandet och markerar på trästycket med stiftet. Han hugger ut med stämjärn och märker ut med passaren. Han tillverkar en mansbild, en prydlig gestalt att placeras i ett hus. Han fäller cederträd, och tar stenek och vanlig ek som får växa sig stark bland skogens träd. Han planterar tall, och regnet låter det växa. Folk har virket till bränsle. Han använder det till värme, och för eld till bakning. Men av veden tillverkar han också en gud som han tillber. Han gör en gudabild som han faller ner för. Av hälften gör han en brasa som han tillagar kött över. Han steker och äter sig mätt. Sedan värmer han sig och säger: ”Ah, nu är jag varm och njuter av brasan.” Av resten gör han en gud, en gudabild som han faller ner inför och tillber. Han ber till det: "Rädda mig, för du är min gud!” De fattar och begriper intet, för han har tillslutit deras ögon så att de inte kan se, och deras hjärtan så att de inte förstår. Ingen besinnar sig eller har vett och förstånd att säga: "Hälften bränner jag upp, jag bakar bröd på glöden och steker kött och äter. Ska jag nu göra resten till en vidrig avgud och falla ner för ett trästycke?” Han lever av aska. Hans bedragna hjärta har fört honom vilse. Han kan varken rädda sin själ eller säga: ”Är det inte en lögn det jag håller i min högra hand?" Tänk på detta, Jakob, för du är min tjänare, Israel. Jag har format dig, du är min tjänare. Israel, jag glömmer dig aldrig. Jag har svept bort dina illdåd som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, för jag har återlöst dig. Sjung av glädje, du himmel, för Herren har gjort det! Ropa av glädje, jordens djup, brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd. För Herren har återlöst Jakob, han förhärligar sig genom Israel. Så säger Herren din Återlösare, som format dig sedan moderlivet: Jag är Jahve som skapat allt. Jag spänner själv ut rymden och utbreder jorden utan hjälp. Jag sätter stopp för siarnas tecken och gör teckentydarna till dårar. Jag driver de visa tillbaka och gör deras visdom till dårskap. Jag bekräftar mina tjänares ord och genomför vad mina sändebud har sagt. Jag säger om Jerusalem: ”Hon ska vara bebodd,” och om Judas städer: "De ska återuppbyggas, jag ska resa upp ruinerna." Jag säger till havsdjupet: "Bli torrt! Jag torkar ut dina strömmar." Jag säger om Koresh: "Han är min herde som ska genomföra allt jag vill.” Han säger om Jerusalem: ”Hon ska byggas!” och till templet: ”Det ska grundläggas!” Så säger Herren till sin smorde, till Koresh vars högra hand jag greppat för att lägga folk under honom, avväpna kungar och öppna dörrar för honom, så att ingen port är stängd: Jag ska gå framför dig. Jag ska jämna ut bergen, krossa kopparportarna och knäcka järnbommarna. Jag ger dig skatter dolda i mörkret, hemliga rikedomar. Så ska du inse att jag är Jahve, Israels Gud, som kallar dig vid namn. För min tjänare Jakobs skull, för Israel, min utvalde, kallar jag dig vid namn. Jag ger dig ett hedersnamn, fastän du inte känner mig. Jag är Jahve, det finns ingen annan. Jag är den ende Gud som finns. Jag utrustar dig fastän du inte känner mig, för att alla ska förstå från öster till väster att jag är den ende som finns. Jag är Jahve, det finns ingen annan. Jag formar ljus och skapar mörker, jag ger välfärd och skapar ofärd. Jag, Jahve, gör allt detta. Regnet ska strila från himlen, rättfärdighet flöda från skyarna. Jorden ska öppna sig och ge frälsning som frukt, rättfärdighet ska spira. Jag, Jahve, skapar detta. Det blir hemskt för den som ifrågasätter sin Skapare. En sådan är bara en lerskärva bland jordens skärvor! Ska leran säga till krukmakaren: "Vad sysslar du med? Du har ju inget handlag!” Det blir hemskt för den som säger till en far: "Vad är det för barn du fått?" och till en kvinna: "Vad har du fött?" Så säger Jahve, Israels Helige och Skapare: Ska ni fråga ut mig angående mina söners framtid och befalla vad jag ska göra? Jag har gjort jorden och skapade Adam på den. Mina händer spände ut rymden och befallde hela dess här. Jag har i min rättfärdighet rest upp Koresh. Jag utjämnar alla hans vägar. Han ska bygga upp min stad och frige mina bortförda. Men utan betalning eller lön, säger härskarornas Herre. Så säger Herren: Egyptiernas rikedom, Kushs välstånd och Sebas resliga män, ska gå över till dig och tillhöra dig. De ska följa dig i kedjor, falla ner och erkänna inför dig: "Endast hos dig är Gud, och det finns verkligen ingen annan Gud." Sannerligen, du är en Gud i det dolda, Israels Gud, Frälsaren. Alla tillverkare av gudabilder blir till skam och förödmjukelse, de ska alla avlägsna sig i vanära. Men Israel är frälst genom Herren med en evig frälsning. Ni ska aldrig i evighet skämmas eller förödmjukas. För så säger Herren som skapade himlen, han som är Gud, som formade, gjorde och grundlade jorden, och inte skapade den tom utan formade den till att bo på: Jag är Jahve, det finns ingen annan. Jag har inte talat i det fördolda, någonstans i ett mörkt land. Jag har inte uppmanat Jakobs ättlingar att söka mig i det tomma. Jag, Jahve, talar rättfärdigt och kungör vad som är rätt. Samla ihop er och träd fram, ni som kommit undan folken. De begriper inget, de som bär på sina trägudar och ber till en gud oförmögen att frälsa. Tala och lägg fram er sak, bara rådslå tillsammans! Vem kungjorde detta på förhand, berättade för längesen? Var det inte jag, Jahve? Jag är den ende Gud som finns, en rättfärdig Gud och Frälsare, jag är den ende. Vänd er till mig och bli frälsta, överallt på jorden. För jag är Gud och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv. Jag har talat i rättfärdighet ett ord som inte tas tillbaka: För mig ska alla knän böjas, alla ska svära mig trohet. De ska säga om mig: ”Bara hos Jahve är rättfärdighet och styrka.” Till honom ska de komma i skam, alla som var ilskna på honom. Hela Israels ätt ska ha sin rättfärdighet och stolthet i Herren. Bel hukar, Nebo sviktar. Deras gudabilder läggs på djur och boskap. Det som ni bar på lyfts nu upp och bärs av trötta djur. Båda sviktar de och hukar. De kan inte rädda lasten och själva går de i fångenskap. Lyssna på mig, Jakobs ätt, all återstod av Israels folk, ni som jag hållit och burit från födseln, ja, från livmodern. Jag Är - till er ålderdom, och jag ska bära er även när håret grånar. Jag har skapat er. Jag ska lyfta, bära och rädda er. Vem kan ni jämföra mig med och göra till min like? Vem kan ni ställa vid min sida så att vi skulle vara lika? De tömmer ut guld ur börsen och väger upp silver på vågen. De lejer en guldsmed som tillverkar en gud. De faller ner för den och tillber. De lyfter upp den på axeln och bär iväg den till dess plats. Där blir den stående orörlig. Ropar någon till den kan den varken svara eller rädda honom från nöd. Tänk på detta och uppträd som män. Ta det till hjärtat, syndare. Minns det som hänt för länge sedan! För jag är Gud och ingen annan, jag är Gud, och ingen är lik mig. Från begynnelsen kungör jag slutet. Långt i förväg berättar jag om det som ännu ej inträffat. Jag säger: Mitt beslut står fast, allt jag vill ska jag göra. Jag kallar på en rovfågel från öster, en man från fjärran land som utför min plan. Det jag sagt låter jag ske. Det jag beslutat utför jag. Lyssna på mig, ni obstinata, ni som är långt från rättfärdighet: Jag för min rättfärdighet nära, den är inte långt borta. Och min frälsning dröjer inte. Jag ger frälsning i Sion, min härlighet åt Israel. Stig ner och sätt dig i stoftet, jungfru dotter Babel! Ner från tronen och sätt dig på marken, kaldeernas dotter! För du ska aldrig mer kallas den milda och bortskämda. Ta kvarnen och mal mjöl. Ta av slöjan och lyft släpet. Blotta benen och vada över floder. Din nakna kropp ska blottas, din skam ska bli sedd. Jag hämnas och skonar ingen. Vår Återlösares namn är Jahve, han som är över härskarorna, Israels Helige! Sitt tyst och in med dig i mörkret, kaldeernas dotter! För du ska aldrig mer kallas kungarikenas drottning. Jag blev vred på mitt folk och vanärade min egendom. Jag gav dem i din hand och du visade dem ingen nåd. På de gamla la du ditt tunga ok. Du tänkte: "Jag är drottning för alltid!" Du besinnade dig inte och tänkte inte på hur det skulle gå för dem. Lyssna nu, du sinnliga, som sitter där så trygg och säger till dig själv: "Jag är, det finns ingen annan! Jag ska aldrig sitta som änka eller mista något barn." Bådadera ska drabba dig helt plötsligt en dag: barnlöshet och änkestånd. I fullt mått ska de drabba dig, trots alla dina svartkonster och kraftfulla besvärjelser. Du kände dig säker i din ondska och sa: "Ingen ser mig." Din visdom och kunskap förde dig vilse, och du sa till dig själv: "Jag är, det finns ingen annan!" Men ofärd ska komma över dig som du inte kan trolla bort. Hemsökelse ska falla över dig som du inte kan sona dig ifrån. Plötslig ödeläggelse ska komma över dig när du minst anar det. Fortsätt med dina besvärjelser och alla dina svartkonster, som du slitit med från din ungdom. Kanske kan du få hjälp, kanske kan du orsaka skräck! Du är helt slut av alla råd du får. Låt dem nu komma och rädda dig, stjärntydarna och astrologerna som vareviga månad kungör vad som ska hända dig. Lyssna, de är lik halm som förtärs av eld, oförmögna att rädda sitt liv från lågorna. Detta blir ingen glöd att värma sig vid, inte som att sitta vid en brasa. Så går det med dem du slitit ut dig med, dina köpmän från din ungdom. De irrar alla iväg åt olika håll, det finns ingen som frälser dig. Lyssna på detta, Jakobs ätt, ni som bär namnet Israel och härstammar från Judas källa, ni som svär vid Jahves namn och talar om Israels Gud. Men ni gör det inte i sanning och rättfärdighet. Ändå kallar de sig efter den heliga staden och stöder sig på Israels Gud, vars namn är Jahve, som är över härskarorna. Det som inträffat kungjorde jag för längesen. Jag talade om det förutsagda och lät er höra om det. Plötsligt gick jag till handling och det inträffade. För jag vet att du är trotsig. Din nacke är av järn och din panna av koppar. Därför kungjorde jag det för längesen. Jag berättade för dig innan det inträffade, så att du inte skulle säga: "Min avgud har gjort det. Min skurna och gjutna gudabild har befallt det." Du har fått höra. Se nu på allt! Vill du kungöra? Nu ska du få höra något nytt, dolda ting du är ovetande om. De har skapats nu, inte förr. Först i dag har du fått höra om dem, så att du inte skulle säga: "Det visste jag redan!” Du hörde inte, du visste inte, du har länge haft stängda öron. Jag visste hur falsk du är. Från moderlivet har du kallats syndare. Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull tyglar jag mig så att du inte blir utplånad. Lyssna, jag har förfinat dig, men inte som silver. Jag har prövat dig i lidandets ugn. Endast för min egen skull handlar jag! För varför skulle mitt namn bli vanärat? Jag ger inte min ära åt någon annan. Lyssna på mig, Jakob, du Israel som jag kallat. Jag Är. Jag är den förste, jag är också den siste. Min hand har grundlagt jorden, min högra hand har sträckt ut rymden. Jag kallade på dem, då stod de där. Samlas nu alla och lyssna! Vem bland dem har förutsagt detta? Herren älskar Koresh. Han ska utföra Guds vilja mot Babel, hans arm ska vara mot kaldeerna. Jag, jag har talat och kallat honom. Jag har sänt honom och hans uppdrag ska lyckas. Kom till mig och lyssna: Jag har från begynnelsen talat helt öppet. Från att det inträffade var jag där. Och nu har Herren Jahve sänt mig och sin Ande. Så säger Herren din Återlösare, Israels Helige: Jag är Jahve din Gud, som lär dig vad som är bäst för dig och leder dig på vägen du ska vandra. Om du ändå ville lyssna på mina bud! Då skulle din välfärd bli som en flod och din rättfärdighet som havets vågor. Din ätt skulle bli som sanden, din livsfrukt som sandkorn. Deras namn skulle aldrig utraderas eller elimineras hos mig. Lämna Babel! Fly från kaldeerna! Kungör det med glädjerop, berätta och låt det höras över hela jorden: "Herren har befriat sin tjänare Jakob!” De törstade inte när han förde dem genom öknarna. Han gjorde så att vatten flödade ur klippan åt dem. Han klöv klippan så att vatten vällde fram. Det finns ingen fred för de onda, säger Herren. Hör på mig, kustländer, lyssna, folk i fjärran! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mitt namn redan när jag var i min mor. Han gjorde min mun till ett skarpt svärd. Han gömde mig i skuggan av sin hand. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger. Han sa till mig: "Du är min tjänare, Israel. I dig ska jag förhärligas." Men jag sa: ”Jag har slitit förgäves och brukat all min kraft på tomhet och vind. Min rätt är likväl hos Herren och min lön är hos min Gud." Och nu säger Herren, som formade mig från moderlivet till sin tjänare, för att föra Jakob åter till honom så att Israel kan samlas hos honom, - jag är ärad i Herrens ögon och min Gud är min styrka - han säger: Det är för lite att du är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och återför de bevarade av Israel. Jag gör dig till ett ljus för länderna, så att min frälsning omfattar hela jorden. Så säger Herren, Israels Återlösare, Israels Helige, till honom som är föraktad av människor, avskydd av länder, slav under härskare: Kungar ska se och resa sig, furstar ska se och böja sig. För Herren är trofast, Israels Helige, som utvalt dig. Så säger Herren: I en gynnsam tid svarar jag dig, på frälsningens dag hjälper jag dig. Jag ska bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, för att återupprätta landet och fördela egendomar som ligger öde, för att säga till fångarna: "Kom ut!” och till dem i mörkret: "Visa er!" De ska beta längs vägarna och finna betesmark på alla kala höjder. De ska varken hungra eller törsta. Hetta och sol ska inte skada dem. För den nådefulle ska leda dem och föra dem till vattenkällor. Jag förvandlar alla mina berg till väg. Och mina vägar ska höjas. Se, de kommer från fjärran, några från norr och väster, andra från Sinim. Jubla, du himmel, gläd dig, du jord, brist ut i jubel, ni berg! För Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina utsatta. Men Sion säger: "Herren har övergett mig, Herren har glömt mig." Kan en mor glömma sitt dibarn eller sakna omsorg om den hon fött? Ja, de kan glömma, men jag glömmer inte dig. Se, jag har graverat dig i mina händer. Dina murar är ständigt inför mig. Dina söner hastar tillbaka. De som la dig i ruiner och grus drar bort ifrån dig. Lyft din blick, se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Så sant jag lever, säger Herren, du ska bära dem alla som ett smycke, likt en brud ska du fästa dem om dig. Ja, du låg i ruiner och var öde, ditt land var förhärjat. Nu blir du för trång att bo i. De som slukade dig är långt borta. Du ska få höra hur dina söner som du berövats säger: "Platsen är för trång för mig, ge mig utrymme att bo här!” Då ska du säga inom dig: "Vem har fött mig dessa? Jag var barnlös och ofruktsam, landsflyktig och fördriven, så vem har fostrat dem? Jag var lämnad ensam, så varifrån kommer de?" Så säger Herren Jahve: Lyssna, jag lyfter handen till folken och reser mitt baner för länderna. De ska komma med dina söner i famnen och bära dina döttrar på axlarna. Kungar ska vårda dem och furstinnor amma dem. De ska falla ner för dig med ansiktet mot marken och slicka stoftet från dina fötter. Då ska du inse att jag är Jahve. De som sätter sitt hopp till mig ska inte bli besvikna. Kan bytet tas från den starke? Kan rättfärdiga fångar räddas? Ja, så säger Herren: Fångar ska tas från den starke, bytet räddas från tyrannen. Jag ska strida mot dina fiender, jag ska frälsa dina söner. Jag ska göra så att dina förtryckare äter sitt eget kött och berusar sig av sitt eget blod, som av vin. Då ska all mänsklighet förstå att jag Jahve, är din Frälsare, att Jakobs Mäktige är din Återlösare. Så säger Herren: Var är er mors skilsmässobrev som jag sände bort henne med? Eller till vilken av mina långivare har jag sålt er? Lyssna! Det var för era synder ni blev sålda. Det var för era brott som jag sände bort er mor. Varför fanns ingen man där när jag kom? Varför svarade ingen när jag ropade? Är jag oförmögen att friköpa er? Saknar jag kraft att rädda? Lyssna! Jag ryter, och havet torrläggs och floder blir ökenmark. Fiskarna ruttnar av vattenbrist och alla dör de av törst. Jag klär himlen i mörker och sveper den i sorgdräkt. Herren Jahve har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan uppliva den trötte. Han väcker mig varje morgon. Han väcker mitt öra så jag kan lyssna likt en lärjunge. Herren Jahve har öppnat mitt öra. Jag var inte trotsig eller drog mig undan. Jag höll fram ryggen åt dem som slog och kinderna åt dem som rev av mig skägget. Jag dolde inte ansiktet för hån och spott. Herren Jahve hjälper mig, därför blir jag inte vanärad, därför gör jag ansiktet hårt som flinta. Jag vet att jag inte blir till skam. Han som frikänner mig är nära. Vem anklagar mig? Låt oss konfronteras. Vem är min motståndare? Låt honom möta mig. Herren Jahve hjälper mig! Vem fördömer mig? De ska bli som utslitna kläder! Mal ska sluka dem. Vem bland er fruktar Herren och lyder hans tjänares röst? Vem bland er vandrar i mörker utan minsta ljus? Låt honom förtrösta på Jahves namn och lita på sin Gud. Alla ni som tänder en eld och rustar er med brinnande facklor! Gå i ljuset från er eld och de facklor ni tänt! Detta är vad ni får av min hand: ni ska ligga i plågor. Lyssna på mig, ni som jagar efter rättfärdighet, ni som söker Herren! Se på klippan ni huggits ur, på stenbrottet ni hackades ur. Se på er fader Abraham och på Sara som födde er. En enda var han när jag kallade honom. Men jag välsignade honom och mångfaldigade honom. Ja, Herren tröstar Sion, tröstar alla hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje ska höras därinne, tacksägelse och sång och musik. Hör på mig, mitt folk, lyssna på mig, mitt land, för undervisning utgår från mig. Snabbt gör jag min rättvisa till ett ljus för folken. Min rättfärdighet är nära, min frälsning bryter fram, mina mäktiga armar dömer folken. Kustländerna hoppas på mig, de väntar på min makt. Lyft blicken mot himlen och se på jorden här nere! Himlen ska upplösas som rök, jorden slitas ut som kläder. Även de som bor där ska dö så. Men min frälsning varar för evigt, min rättfärdighet ska bestå. Lyssna på mig, ni som vet vad rättfärdighet är, du folk med min lag i hjärtat. Var inte rädda för människors förakt, bli inte modfällda av deras hån. För mal ska äta dem som kläder, larver ska äta dem som ylle. Men min rättfärdighet består för evigt, min frälsning från släkte till släkte. Vakna, vakna, klä dig i kraft, du Herrens arm! Vakna som i forna dagar, som förr i tiden. Var det inte du som högg ihjäl Rahav, genomborrade monstret? Var det inte du som torrlade havet, det stora djupets vatten, och gjorde havsdjupen till en väg så de återlösta kunde gå över? Herrens friköpta ska återvända och komma sjungande till Sion. De blir krönta med evig glädje. De ska bli överlyckliga, och sorg och suckan ska fly. Jag ensam är den som tröstar er. Vem är då du som räds dödliga människor, människosöner som är som gräset? Du har glömt Herren din Skapare som spände ut rymden och grundlade jorden. Ständigt dagen lång räds du den arge förtryckaren som står redo att fördärva. Men var är den arge förtryckaren? Den betvingade blir snart fri. Han ska inte dö och gravläggas, inte heller sakna bröd. Jag är Jahve din Gud, som rör upp havet så vågorna dånar. Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Jag har lagt mina ord i din mun och täckt dig med min hands skugga. Jag, som planterat himlen och grundat jorden och som säger till Sion: Du är mitt folk. Vakna, vakna! Res dig, Jerusalem! Du som druckit hans vredes bägare från Herrens hand, tömt berusningens bägare till sista droppen. Av alla söner hon fött finns ingen som leder henne. Av alla söner hon fostrat finns ingen som tar henne vid handen. Du är dubbelt drabbad: Våld och förödelse, svält och svärd. Vem känner med dig? Vem tröstar dig? Dina söner ligger utslagna vid alla gathörn, som en antilop i nät. De är fulla av Herrens vrede, din Guds bestraffning. Så lyssna nu, du som är plågad och berusad, men inte av vin: Så säger Jahve, din Herre och din Gud, som försvarar sitt folk: Jag tar bort berusningens bägare ur din hand. Du ska inte dricka mer av min vredes bägare. Jag sätter den i handen på dina plågoandar som sa till dig: "Lägg dig ner! Vi ska gå på dig!" Så gjorde du din rygg till mark, till en gata för dem att gå på. Vakna, vakna, Sion, klä dig i din styrka! Jerusalem, du heliga stad, klä dig i din vackra skrud! För aldrig mer ska en oomskuren eller oren komma in i dig. Jerusalem, skaka av dig stoftet, res dig och sitt på din tron! Sion, du fångna dotter, lös bojorna kring din hals! För så säger Herren: Ni blev sålda utan betalning, och utan pengar ska ni friköpas. Så säger Herren Jahve: Först drog mitt folk ner till Egypten och bodde där som främlingar. Därefter förtryckte Assur dem utan orsak. Vad har jag nu här? säger Herren. Mitt folk har förts bort utan skäl. Deras härskare skränar, säger Jahve, och mitt namn föraktas oavbrutet. Därför ska mitt folk känna mitt namn. Därför ska de på den dagen förstå att jag är den som säger: ’Se, här är jag!’ Hur vackra är inte budbärarens steg över bergen! Han som förkunnar fred och frambär goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: "Din Gud regerar!" Lyssna! Dina väktare jublar i högan sky tillsammans. För med egna ögon ser de att Herren återvänder till Sion. Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner! För Herren tröstar sitt folk, han friköper Jerusalem. Herren har blottlagt sin heliga arm inför ögonen på alla folkslag. Hela jorden ska se vår Guds frälsning. Bort, bort! Gå ut därifrån! Vidrör inget orent! Gå ut från henne, rena er, ni som bär Herrens kärl! Ni ska inte snabbt och panikartat ge er av. För Jahve går framför er, Israels Gud håller er samlade. Lyssna! Min tjänare ska handla vist. Han ska bli upphöjd, hög och mäktig. Liksom många förfärades över honom - hans utseende var så vanställt att han inte liknade en man, hans gestalt var olik en människa - så ska han få många folk att förundras. Kungar ska bli stumma inför honom, för de ska se vad ingen berättat och de ska förstå vad de aldrig hört. Vem trodde vårt budskap? För vem uppenbarades Herrens makt? Han växte upp inför Gud som en späd planta, som ett rotskott ur torr mark. Han var varken attraktiv eller majestätisk. När vi såg honom var det inget i hans yttre som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av människor, en plågad man som visste vad sjukdom var. Han var ingen folk tittade på. Han var föraktad och ingen vi brydde oss om. Sannerligen, han tog våra sjukdomar och bar våra plågor. Men vi såg honom som drabbad, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad på grund av våra överträdelser, krossad på grund av våra synder. Straffet lades på honom och vi fick fred. Och genom hans sår är vi helade. Alla gick vi vilse som får, var och en tog sin egen väg. Men all vår synd lade Herren på honom. Han blev misshandlad och plågad. Men han öppnade inte munnen. Han var lik ett lamm som förs till slakt. Lik ett får som tiger inför fårklipparna, så öppnade han inte munnen. Efter fängelse och dom fördes han bort. Men vem i hans tid tänkte på att han rycktes bort från de levandes land på grund av mitt folks överträdelser? Han gavs en grav bland kriminella, men hamnade hos en välbärgad vid sin död, eftersom han inte hade brukat våld och det inte fanns svek i hans mun. Det var Herrens vilja att slå honom hårt. När du gör hans liv till ett skuldoffer, ska han se efterkommande och leva länge. Och genom hans hand ska Herrens vilja ha framgång. Efter sin ångest ska han se ljus och bli tillfreds. Genom sin kunskap ska min rättfärdige tjänare rättfärdiga de många. För han bär deras skulder. Därför ger jag honom del med de många, och de mäktiga ska han få som byte, för han tömde ut sitt liv till döden och blev räknad bland förbrytare. Ändå bar han de mångas synd och medlade för förbrytarna. Jubla, du barnlösa som inte födde! Jubla i högan sky, du som aldrig haft värkar! För hon som är övergiven får fler söner än hon som är gift, säger Herren. Vidga platsen för ditt tält. Spänn ut tältdukarna under vilket du bor och håll inte igen. Förläng tältlinorna och slå fast pluggarna. För du ska breda ut dig till höger och vänster. Din ätt ska ta länder i besittning och befolka ödelagda städer. Var inte rädd, du ska inte bli till skam. Känn dig inte förnedrad, du ska inte bli vanärad. Du ska glömma din ungdoms skam, och ej minnas mer din änketids förakt. För din Skapare är din man, härskarornas Jahve är hans namn. Israels Helige är din Återlösare. Han kallas hela jordens Gud. Du är som en övergiven hustru med sårat hjärta, som en förkastad ungdomshustru. Men Herren kallar på dig, säger din Gud. Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet tar jag dig tillbaka. När min vrede flödade dolde jag mitt ansikte för dig ett ögonblick. Men med evig kärlek ska jag förbarma mig över dig, säger Herren din Återlösare. Detta är för mig som på Noas tid. Liksom jag lovade att Noas vatten aldrig mer skulle täcka jorden, så lovar jag nu att inte bli vred på dig eller bestraffa dig. Bergen kan rubbas och höjderna skaka. Men min kärlek ska inte rubbas från dig, mitt fredsförbund ska ej skaka. Det säger Herren din förbarmare. Du utsatta och stormdrabbade, som ingen tröstar. Se, jag sätter dina stenar med spetsglans och lägger din grund med safirer. Jag gör dina tinnar av rubiner, dina portar av kristall och din stadsmur av ädelstenar. Alla dina söner ska undervisas av Herren, och deras fred ska vara stor. Din grund ska vara rättfärdighet. Du ska vara långt från förtryck, så du behöver inte vara rädd. Terrorn är i fjärran och ska aldrig komma dig nära. Om någon angriper dig så går det om intet på grund av mig. Den som angriper dig ska besegras av dig. Lyssna! Jag skapar smeden som blåser på kolelden och formar ett vapen för sitt ändamål. Och jag skapar fördärvaren till att förstöra. Varje vapen som smids mot dig ska vara utan framgång. Varje tunga som angriper dig i rätten ska du fördöma. Detta är arvet som Herrens tjänare får. Och deras rättfärdighet är från mig, säger Herren. Hallå där, alla törstiga, kom till vattnet! Ni som saknar pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar, vin och mjölk utan betalning! Varför lägger ni pengar på något som inte är bröd, arbetar för något som inte mättar? Lyssna på mig, så får ni äta gott och njuta av utsökta rätter. Vänd örat hit och kom till mig. Lyssna, så får er själ leva. Jag vill sluta ett evigt förbund med er - min trofasta kärlek lovad till David. Till ett vittne för folken satte jag honom, till en furste och härskare över folken. Du ska kalla på folk du inte känner, folkslag som inte känner dig ska skynda till dig. För Jahve din Gud, Israels Helige, har förhärligat dig. Sök Herren medan han låter sig finnas. Kalla på honom medan han är nära. Den onde ska lämna sin väg, den orättfärdige sina tankar. Han ska vända om till Herren, som vill förbarma sig över honom, och till vår Gud, för han vill förlåta i överflöd. Mina planer är inte era planer, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Som himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar och mina planer högt över era planer. Regn och snö faller från himlen och vänder ej tillbaka dit, utan vattnar jorden och får den att spira och grönska och ger säd att så och bröd att äta. På samma sätt är det med ordet som går ut från min mun. Det ska inte återvända tomt, utan fullborda min vilja och utföra min mission. Glada ska ni dra ut. Tryggt ska ni ledas fram. Berg och höjder ska brista ut i jubel inför er, markens alla träd ska klappa händer. Istället för törne ska det växa cypresser. Istället för nässlor ska det växa myrten. Så ska Jahve vara ett namn, ett evigt och outplånligt tecken. Så säger Herren: Stå upp för rättvisa och handla rättfärdigt! För min frälsning kommer snart och min rättfärdighet uppenbaras. Salig är den man som gör detta, den människoson som håller fast vid följande: håller sabbaten utan att vanhelga den, och undviker att göra ont. Främlingens son som sluter sig till Jahve ska inte säga: "Jahve kommer att utesluta mig från sitt folk." Eunucken ska inte säga: ”Se, jag är bara ett torrt träd." För så säger Herren: Eunucker som iakttar mina sabbater, som väljer min vilja och håller fast vid mitt förbund, dem ska jag i mitt hus och på mina murar ge en minnestavla och ett namn. Det är bättre än söner och döttrar. Jag ger dem ett evigt och outplånligt namn. Främlingar som sluter sig till Jahve och vill tjäna honom och älska Jahves namn och vara hans tjänare, - alla som iakttar sabbaten utan att vanhelga den och håller fast vid mitt förbund - dem ska jag föra till mitt heliga berg. Jag ska glädja dem i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer ska tas emot på mitt altare. För mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk. Så säger Herren Jahve, som samlar Israels fördrivna: Jag ska samla fler till honom än de redan samlade. Alla djur på marken och i skogen, kom och ät! Alla hans väktare är blinda och okunniga. Alla är de stumma hundar oförmögna att skälla. De dåsar och drömmer, älskar att sova. De är glupska omättliga hundar. De är herdar utan omdöme. Alla utan undantag går sin egen väg och vänder sig till mammon. "Kom, jag hämtar vin! Vi super ner oss med starka varor! Och i morgon blir det som i dag, fast hejdlöst värre!” Den rättfärdige går under utan att någon bryr sig. Gudaktiga män rycks bort utan att någon inser att det är från ondskan som den rättfärdige rycks bort. Han träder in i friden. De vilar där de ligger, de som gick den rätta vägen. Men ni där, kom hit! Ni söner till teckentyderskor, barn till äktenskapsbrytare och horor. Vem förlöjligar ni? Mot vem grimaserar ni? Ni är upprorets barn, lögnens avkomma! Ni brinner av lust mellan ekträden och under alla grönskande träd. Ni slaktar era barn i ravinerna, nere i bergsklyftorna. Ravinens glatta avgudastenar är din del, de är din lott. Åt dem utgjuter du dryckesoffer och frambär matoffer. Skulle jag finna mig i det? Du har placerat din bädd på ett stort och högt berg. Dit gick du upp för att offra slaktoffer. Bakom dörr och dörrpost satte du din hednasymbol. Du övergav mig, klädde av dig, steg upp i din säng och gjorde plats. Du ingick en pakt med dem som du älskar att ligga med. Du stirrar på deras kön. Du drog till Melek med olja, och med många salvor. Du sände dina budbärare till fjärran land, och ända ner till dödsriket. Du blev trött av din långa färd men du sa aldrig att det var hopplöst. Du fick förnyad kraft och svagheten gav vika. Vem räds du för och fruktar eftersom du lever i lögn och glömmer mig och är likgiltig för mig? Är det för att jag tigit en lång tid som du inte fruktar mig? Men jag ska blotta din rättfärdighet och dina gärningar. De ska inte hjälpa dig. Låt din avgudasamling rädda dig när du ropar! En vind tar med dem alla, en pust för bort dem. Men den som tar sin tillflykt till mig ska äga landet och ärva mitt heliga berg. Han säger: "Bygg, bygg, röj väg! Ta bort stötestenen från mitt folks väg!" För så säger den höge och upphöjde, som lever för evigt och vars namn är Helig: Jag bor i det höga och heliga, och hos den som är nedbruten och har en ödmjuk ande. Jag ger liv åt de ödmjukas ande, liv åt de nedbrutnas hjärtan. Jag ska inte strida för evigt, inte ständigt vara vred. För då skulle deras ande flämta inför mig, de själar jag skapat. Hans syndiga begär efter mammon gjorde mig vred. Så jag slog honom och dolde mig i min vrede. Men han gav sig av och följde sitt eget hjärta. Jag såg hans vägar. Men jag vill bota honom och leda honom och trösta honom och hans sörjande. Jag skapar lovsång på deras läppar. Fred och välgång för den som är fjärran och den som är nära, säger Herren. Jag ska bota honom. Men de onda är som ett upprört hav som aldrig är stilla, dess vågor rör upp dy och slam. Det finns ingen fred för de onda, säger min Gud. Ropa så högt ni kan utan att hålla igen! Höj rösten som en trumpet! Förkunna för mitt folk deras förbrytelser, för Jakobs ätt deras synder. Dagligen söker de mig och önskar få kunskap om mina vägar. De är likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte överger sin Guds domslut. De frågar mig om rätta domslut och önskar komma nära Gud. "Varför fastar vi när du inte ser det? Varför plågar vi oss när du inte tar notis?" Lyssna! På er fastedag gör ni vad ni själva vill och pressar hårt era arbetare. Ni fastar med gräl, bråk och hårdhänta slagsmål. Som ni fastar i dag kan inte er röst höras i höjden. Är detta den fasta jag bestämt? En dag då en man plågar sin själ, hänger med huvudet likt ett strå och ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag efter Herrens vilja? Nej, detta är fastan jag bestämt: bryt orättfärdiga bojor, riv av okets band, frige de förtryckta, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med hungriga, ge fattiga och hemlösa en bostad, se till den nakne och klä honom och ignorera inte dina närmaste. Då ska ljus bryta fram för dig som morgonrodnaden. Du ska genast bli frisk. Din rättfärdighet ska gå framför dig och Herrens härlighet ska följa dig. Då ska du anropa och Herren ska svara. Du ska ropa och han ska säga: "Här är jag." Om du tar bort varje ok hos dig, slutar peka finger och tala ont, om du hängivet bistår den hungrige och mättar den nödlidande, då ska ditt ljus gå upp i mörkret, din natt bli som middagsljuset. Herren ska alltid leda dig och mätta din själ i ödemarken och styrka din kropp. Du ska bli som en vattenrik trädgård, en aldrig sinande källa. Dina gamla ruiner ska återuppbyggas. Du ska återställa den urgamla grunden. Du ska kallas ’den som murar igen sprickor’, ’den som åter bygger vägar så landet blir beboeligt’. Akta din fot från att bryta sabbaten och göra vad du själv vill på min heliga dag! Kalla istället sabbaten en glädje och hedra Herrens heliga dag. Ära sabbaten genom att inte gå dina egna vägar och inte göra vad du själv vill och inte orda för mycket, då ska du få glädja dig i Herren. Jag ska låta dig rida över landets höjder och du ska få livnära dig av din fader Jakobs egendom. Så har Herren talat. Lyssna! Herren är inte för svag för att frälsa eller för döv för att höra. Det är era skulder som separerat er från er Gud! Era synder döljer Guds ansikte för er så att han inte hör. För era händer är fläckade av blod och fingrarna av skuld. Era läppar talar lögn och tungan mumlar elakheter. Ingen är intresserad av rättvisa, ingen dömer sanningsenligt. De litar på tomma argument och begår mened. De går havande med ofärd och föder ondska. De kläcker giftormsägg och väver spindelnät. Den som äter av äggen dör, krossas ett ägg slingrar ut en orm. Deras vävarbete duger varken till kläder eller att skyla sig själva med. Deras verk är ondskans verk, de har våldsamma händer. Deras fötter rusar efter ondska, de skyndar att spilla oskyldigt blod. Deras tankar är endast onda. Härjning och förödelse utmärker deras vägar. De har ingen kunskap om fredens väg. Rättvisan saknas på deras vägar. De har gjort vägarna slingriga, ingen som vandrar där vet vad fred är. Därför är rättvisan oss fjärran, rättfärdigheten når oss inte. Vi väntar på ljus, men mörker råder, på solsken, men vi vandrar i dunkel. Vi famlar längs väggen som blinda, famlar som folk utan ögon. Vi stapplar mitt på dagen som vore det skymning. Bland de välmående är vi som döda. Vi brummar alla som björnar, kuttrar i moll som duvor. Vi väntar på rättvisa, men den kommer inte, på frälsning, men den är oss fjärran. Våra brott är otaliga inför dig, våra synder vittnar mot oss. Våra brott är en del av oss, vi är medvetna om våra synder. Vi har gjort uppror, förnekat Herren och vänt vår Gud ryggen. Vi har talat förtryck och avfall, tänkt ut och mumlat fram lögner från våra hjärtan. Rättvisan drivs tillbaka, rättfärdigheten står i fjärran. För sanningen vacklar på torget, ärlighet förhindras inträde. Sanningen är borta, och den som tar avstånd från det onda blir rånad. Detta såg Herren, och det var något ont i hans ögon att ingen rättvisa fanns. Han såg ingen man där. Han var bestört över att ingen grep in. Så hans egen arm gav honom frälsning, hans rättfärdighet stödde honom. Han iklädde sig rättfärdighetens brynja. Han satte frälsningens hjälm på huvudet. Han iklädde sig hämndens dräkt. Han svepte sig i lidelsens mantel. Han ska vedergälla dem efter deras gärningar. Vrede över hans motståndare, hämnd över hans fiender. Han ska vedergälla kustländerna. De ska frukta Jahves namn i väster och hans härlighet i öster. För han kommer som en framrusande flod och Herrens Ande driver den fram. Befriaren ska komma till Sion, till dem hos Jakob som vänder om från synd, säger Herren. Detta är mitt förbund med dem, säger Herren: Min Ande som är över dig, och mina ord som jag lagt i din mun, ska förbli i din mun och i dina barns och barnbarns mun, från nu och till evig tid, säger Herren. Stå upp, stråla! För ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker täcker jorden och kompakt mörker folken. Men över dig går Herren upp, hans härlighet visar sig över dig. Folken ska gå mot ditt ljus och kungar mot din strålande soluppgång. Lyft din blick, se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer fjärran ifrån. Dina döttrar bärs av ammande mödrar. Då ska du se det och stråla, hjärtat ska bäva och bulta. För havets överflöd ska ges till dig, folkens rikedomar ska tillfalla dig. Kamelkaravaner ska täcka ditt land, dromedarer från Midjan och Efa. Alla från Saba kommer, de bär guld och rökelse och förkunnar Herrens lov. Alla Kedars hjordar ska samlas hos dig, Nebajots baggar ska stå till din tjänst. De ska godtas som offer på mitt altare, och jag ska försköna mitt härlighets hus. Vilka är dessa som flyger likt moln, som duvor till ett duvslag? Kustländerna väntar på mig med Tarshishskepp i spetsen, för att föra hem dina söner från fjärran. De har med sig silver och guld åt namnet Jahve, din Gud, åt Israels Helige, för han har förhärligat dig. Främlingars söner ska bygga upp dina murar, deras kungar ska tjäna dig. För i min vrede slog jag dig, men i min nåd är jag barmhärtig mot dig. Dina portar ska alltid stå öppna, varken dag eller natt ska de stängas, så att folkens rikedomar kan föras till dig och deras kungar föras fram. För det folk eller rike som inte vill tjäna dig ska gå under. Det är folk som ska förintas. Libanons härlighet ska komma till dig, - cypress, alm och pinje - för att försköna platsen för min helgedom. Jag ska ära platsen där jag sätter min fot. Dina förtryckares söner ska komma bugande till dig. Alla som föraktade dig ska falla ner för dina fötter. De ska kalla dig "Herrens stad", ”Sion, som tillhör Israels Helige". Du var övergiven och hatad, ingen ville passera genom dig. Men jag gör dig majestätisk för evigt, till glädje för alla släkten. Du ska dia folkens mjölk, du ska dia kungabröst. Du ska förstå att jag är Jahve, din Frälsare och din Återlösare, Jakobs Mäktige. Jag bringar guld istället för koppar, silver istället för järn, koppar istället för trä och järn istället för sten. Jag tillsätter freden som din överhet, rättfärdigheten som din härskare. Ingen ska höra mer om våld i ditt land, om härjning och förstörelse inom dina gränser. Du ska kalla dina murar Frälsning och dina portar Lovsång. Solen ska aldrig mer vara ditt ljus om dagen, månskenet ska inte lysa för dig. Jahve ska vara ditt eviga ljus, din Gud ska vara din härlighet. Din sol ska aldrig gå ner, din måne aldrig avta. För Jahve ska vara ditt eviga ljus. Dina sorgedagar är över. Alla i ditt folk ska vara rättfärdiga. De ska äga jorden för evigt. De är skott i min plantering, mina händers verk till mitt förhärligande. Den minste ska bli till tusen, den ringaste till ett stort folk. Jag är Jahve, när tiden är inne utför jag det snabbt. Anden från Herren Jahve är över mig, för Herren har smort mig. Han har sänt mig att förkunna ett gott budskap till de utsatta, läka dem med förkrossade hjärtan, kungöra frihet för de fångna och befrielse för de bundna, kungöra ett år av välvilja från Herren och en hämndens dag från vår Gud, trösta alla sörjande, och ge de sörjande i Sion turban istället för aska, glädjens olja istället för sorg, lovsångsdräkt istället för en tynande ande. De ska kallas "rättfärdighetens träd", planterade av Herren till hans förhärligande. De ska bygga upp gamla ruiner, resa upp det sedan länge ödelagda. De ska förnya ruinstäderna som legat öde i många generationer. Främlingar ska stå och valla era hjordar, utlänningars söner ska vara era bönder och vinodlare. Och ni ska kallas "Herrens präster” och "Vår Guds tjänare". Ni ska få njuta av folkens rikedomar och överta deras härlighet. Istället för skam ska mitt folk få dubbelt igen, istället för vanära ska de jubla över sin del. Ja, de ska få en dubbel lott i sitt land, och evig glädje. För jag, Jahve, älskar rättvisa och hatar rån och orättvisa. Jag lönar dem i min trofasthet och sluter ett evigt förbund med dem. Deras ätt ska vara känd bland folkslagen, deras efterkommande bland folken. Alla som ser dem ska förstå att de är ett folk som Herren välsignat. Jag är överlycklig i Herren, min själ jublar i min Gud! För han har iklätt mig frälsningens dräkt och svept mig i rättfärdighetens mantel, lik en brudgum som sätter på sig turbanen, lik en brud som pryder sig med sina smycken. Som jorden får grödan att växa och en trädgård får fröna att gro, så ska Herren Jahve få rättfärdighet och lovsång att spira fram för alla folkslag. För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag inte vara tyst. Inte förrän hennes rättfärdighet lyser som solsken och hennes frälsning brinner som en fackla. Folken ska se din rättfärdighet och alla kungar din härlighet. Du ska få ett nytt namn som Herren själv ska bestämma. Du ska bli en vacker krona i Herrens hand, ett kungligt diadem i din Guds hand. Du ska aldrig mer kallas "övergiven", ditt land ska aldrig mer kallas ”ödslig". Du ska heta "min kära" och ditt land "den äkta makan”. För Herren har dig kär och ditt land ska äktas av honom. Som när en ung man gifter sig med en jungfru ska dina söner gifta sig med dig. Som en brudgum gläds över sin brud ska din Gud glädjas över dig. Jerusalem, på dina murar har jag ställt väktare. De får aldrig tystna, varken dag eller natt. Ni som påminner Herren, vila inte! Ge honom ingen ro förrän han upprättar Jerusalem och gör henne till en lovsång på jorden. Herren svär vid sin högra hand och sin starka arm: Jag ska aldrig mer ge din säd till mat åt dina fiender, och främlingar ska inte dricka ditt nya vin som du slitit för. Nej, de som skördar ska äta, och lova Herren. Och de som samlar druvor ska få dricka vinet på min helgedoms förgårdar. Gå genom, gå genom portarna! Bana väg för folket! Bygg, bygg väg och rensa bort sten! Res ett baner för folken! Lyssna, Herren förkunnar över hela jorden: Säg till dottern Sion: Se, din Frälsare kommer! Han har med sig sin lön, hans förvärv går framför honom. De ska kallas "det heliga folket”, "Herrens befriade". Och du ska kallas "den efterfrågade”, "staden som inte är övergiven”. Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i röda kläder, han med ståtlig dräkt, skridande fram med stor kraft? "Det är jag, som talar i rättfärdighet och har makt att frälsa." Varför är din dräkt så röd, likt kläder från en vintrampare? "Jag trampade vinpressen själv, ingen bland folken var med mig. Jag trampade dem i min vrede, stampade på dem i raseri. Deras blod sprutade på mina kläder, hela dräkten blev nedblodad. För hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min befrielse hade kommit. Jag såg, men fann ingen hjälpare. Jag häpnade, men fann inget stöd. Min egen arm hjälpte mig, min vrede stödde mig. Jag trampade folken i min vrede och berusade dem i mitt raseri. Jag tömde ut deras blod på marken." Jag vill minnas Herrens trogna kärlek och lovsjunga Herren för allt som han gjort för oss, för godheten han visat Israels folk i sin barmhärtighet och överflödande kärlek. Han sa: "De är verkligen mitt folk, lojala söner." Och han blev deras Frälsare. I all deras nöd led han nöd. Den utsände inför hans ansikte frälste dem. I sin kärlek och nåd återlöste han dem. Han lyfte upp dem och bar dem ständigt i forna dagar. Men de var trotsiga och bedrövade hans helige Ande. Så han blev deras fiende och stred själv mot dem. Då mindes han forna tider, Mose och hans folk. Var är han som förde dem upp ur havet tillsammans med herdarna för hans hjord? Var är han som låter sin helige Ande vara bland dem? Han lät sin ärorika styrka gå fram vid Moses högra sida. Han klöv vattnet framför dem för att skapa sig ett evigt namn. Han förde dem genom djupen. Likt en häst i öknen snubblade de ej. Som när boskap går ner i dalen gav Herrens Ande dem frid. Så ledde du ditt folk och gjorde dig ett ärorikt namn. Se ner från himlen, från din heliga och vackra boning! Var är din lidelse och makt? Din ömhet och barmhärtighet håller sig ifrån mig. För du är vår Fader! Abraham vet inte om oss och Israel känner oss inte. Du, Jahve, är vår Fader. Ditt namn är ’Vår Befriare av evighet’. Varför, Jahve, för du oss vilse från dina vägar? Varför förhärdar du våra hjärtan så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, stammarna som är din egendom. Endast lite ägde ditt heliga folk. Men våra fiender trampade ner din helgedom. Det är som om du aldrig härskat över oss, som om ditt namn aldrig varit nämnt över oss. Om du bara ville splittra himlen och komma ner så att bergen bävar inför dig - som eld antänder kvistar och kokar upp vattnet - för att ditt namn ska bli känt för dina fiender och folken skälva för dig! Du utförde respektingivande och oväntade gärningar. Du kom ner och bergen bävade inför dig. Aldrig har någon hört, lyssnat till, eller sett en annan Gud än dig, som kan göra sådant för dem som väntar på honom. Du välkomnade dem som levde rättfärdigt med glädje, som mindes dig och dina vägar. Men se, du blev vred eftersom vi syndade, vilket vi länge har gjort. Ska vi någonsin bli frälsta? Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som nersöliga kläder. Vi vissnar alla som löv, vår synd för oss bort som en vind. Ingen anropar ditt namn, ingen vaknar och håller sig till dig. För du har dolt ditt ansikte för oss och vi smälter bort i våra synder. Men Jahve, du är vår Fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla verk av din hand. Herre, var inte så hemskt vred, minns inte vår synd för evigt. Se på oss, vi är alla ditt folk! Dina heliga städer har blivit ödemark. Sion har blivit ödemark, Jerusalem ligger öde. Vårt heliga och vackra tempel där våra fäder prisade dig har elden förtärt. Allt som var oss kärt ligger i ruiner. Herre, ska du inte ingripa? Tänker du fortsätta tiga och plåga oss svårt? Jag lät visa mig för dem som inte frågade efter mig, jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte anropade mitt namn sa jag: "Här är jag, här är jag." Dagen lång har jag sträckt ut mina händer till ett trotsigt folk som vandrar en orätt väg och följer sina egna tankar. Detta folk förargar mig ständigt rakt upp i ansiktet. De offrar i trädgårdar och tänder rökelse på tegelstenar. De sitter i gravkamrar och tillbringar nätter på hemliga ställen. De äter svinkött och har oren mat i sina kärl. De säger: "Håll dig undan och rör mig inte för jag är mer helig än du!” De får min vrede att ryka, en eld som brinner hela dagen. Lyssna, det står skrivet framför mig: ”Jag ska inte vara tyst förrän jag vedergällt dem, ja, vedergällt dem rakt i bröstet, både för deras egna och för fädernas synder, säger Herren. För de tände rökelse på bergen och vanärade mig på höjderna. Jag ska ge dem vad deras gjorda handlingar förtjänar!” Så säger Herren: Någon finner saft i en druvklase och säger: "Förstör den inte, för däri finns välsignelse.” Så ska också jag göra för mina tjänares skull och inte förgöra dem alla. Jag låter en ätt gå ut från Jakob, från Juda en som ska ärva mina berg. Mina utvalda ska äga landet och mina tjänare ska bo där. Sharon ska bli en betesmark för får och Akors dal en viloplats för boskap, för mitt folk som söker mig. Men ni som övergett Herren och glömt mitt heliga berg, som dukar bord åt Lyckan och blandar vinet åt Ödet, jag bestämmer er åt svärdet. Ni ska alla böjas för att slaktas. För ni svarade inte när jag kallade, ni lyssnade inte när jag talade. Ni gjorde det onda i mina ögon och valde det som jag avskyr. Därför säger Herren Jahve: Mina tjänare ska äta, men ni ska hungra. Mina tjänare ska dricka, men ni ska törsta. Mina tjänare ska glädjas, men ni ska skämmas. Mina tjänare ska jubla av glatt hjärta, men ni ska skrika av hjärtesorg och jämra er i förtvivlan. Namnet ni efterlämnar ska mina utvalda använda som en förbannelse: ”Herren Jahve ska döda dig!” Men han ska ge ett nytt namn åt sina tjänare. Den som välsignar sig på jorden ska välsigna sig vid Amens Gud. Den som ger sin ed på jorden ska ge den vid Amens Gud. För gårdagens bedrövelser är glömda och dolda för mina ögon. Lyssna! Jag tänker skapa en ny himmel och en ny jord. Det som varit ska man varken tänka på eller minnas mer. Var glada och fröjda er för evigt över det jag skapar! För jag skapar Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Jag ska jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk. Där ska aldrig mer höras gråt eller klagan. Där ska spädbarn ej dö, gamla män ej dö i förtid. Den man som blir hundra år ska betraktas ung. Den som inte uppnår hundra år ska betraktas förbannad. De ska bygga hus och bo i dem, plantera vingårdar och äta deras frukt. Deras husbyggen ska inte bebos av andra, vad de planterat ska inte ätas av andra. Mitt folk ska bli gamla som träden, mina utvalda ska länge få njuta av sina händers verk. De ska inte arbeta förgäves. Deras nyfödda ska inte drabbas av något ont. För de är ett släkte välsignat av Herren, de och deras ättlingar. Och innan de ropar ska jag svara, medan de ännu talar ska jag höra. Vargen och lammet ska beta tillsammans, lejonet ska äta halm som oxen. Ormen ska äta stoft. De ska inte göra något ont eller skadligt någonstans på mitt heliga berg, säger Herren. Så säger Herren: Himlen är min tron, jorden är min fotpall. Vad för slags hus kan ni bygga åt mig? Var skulle min viloplats vara? Min hand har gjort allt detta. Det var så det blev till, säger Herren. Jag ser till den som är utsatt och har en nedbruten ande, och som fruktar mitt ord. Den som slaktar oxar är lik en som mördar. Den som offrar lamm är lik en som bryter nacken på hundar. Den som bär fram matoffer är lik en som bär fram svinblod. Den som offrar rökelse är lik en som välsignar avgudar. De har valt sina egna vägar och tycker om sina vidrigheter. Så jag ska välja deras ofärd, och det de fruktar sänder jag över dem. För jag ropade, men ingen svarade, jag talade, men ingen lyssnade. De gjorde det onda i mina ögon, de valde det jag ogillar. Lyssna på Herrens ord, ni som fruktar hans ord! Era bröder som hatar er och stöter bort er på grund av mitt namn, de säger: ”Låt Herren förhärligas, så vi får se er lycka!" Men de ska få skämmas. Hör bullret från staden, hör dånet från templet, dånet när Herren ger sina fiender vad de förtjänar! Innan Sion känt värkar föder hon, innan smärtorna får hon en son. Vem har hört något sådant? Vem har sett något liknande? Kan ett land bli till på en dag? Kan ett folk födas på ett ögonblick? Ändå födde Sion sina söner så fort hon fick värkar! Skulle jag öppna moderlivet utan att sätta igång födseln? säger Herren. Eller sätta igång födseln och sedan stoppa den? säger din Gud. Gläds med Jerusalem och jubla för henne, alla ni som älskar henne! Dela hennes glädje, alla ni som sörjer över henne. För ni ska suga och bli mätta vid hennes tröstande bröst, dricka och njuta av hennes härliga överflöd. För så säger Herren: Jag leder fred till henne som en flod, och folkens rikedomar som en forsande älv. Ni ska suga hennes bröst och bli burna i famnen och vaggade i hennes knä. Som en mor tröstar sin son ska jag trösta er. I Jerusalem ska ni få tröst. När ni ser detta ska era hjärtan glädjas och era kroppar spira likt gräs. Herrens tjänare ska få känna hans makt, men hans fiender får känna hans vrede. För se, Herren kommer i eld. Hans vagnar är som en stormvind. Han verkställer sin vrede med hetta och sitt straff med eldslågor. För med eld och sitt svärd ska Herren döma mänskligheten. Många ska dödas av Herren. De som avskiljer och renar sig för att gå till trädgårdarna och följa en som är där inne, de äter svinkött och vidriga ting och möss. De ska alla svepas bort, säger Herren. Jag vet vad de gör och vad de tänker. Jag ska komma och samla alla folk och språk. De ska komma och se min härlighet. Jag ska sätta ett tecken bland dem. Och jag ska sända överlevande bland dem till folken - Tarshish, Pul, Lud, bågskyttefolken, Tubal, Grekland och kustländerna i fjärran som inte hört talas om mig eller sett min härlighet. De ska berätta om min härlighet bland folken. De ska föra alla era bröder från alla folk som offergåva till Herren. De ska föra dem på hästar, vagnar och kärror, på mulåsnor och kameler, till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren. På samma sätt som Israels söner för fram offergåvor i rena kärl till Herrens hus. Även bland dem ska jag ta jag några till präster och leviter, säger Herren. Så som den nya himlen och den nya jorden som jag skapar ska bestå inför mig, så ska er ätt och ert namn bestå, säger Herren. Från nymånadsdag till nymånadsdag och från sabbat till sabbat ska hela mänskligheten komma och tillbe inför mig, säger Herren. De ska gå ut och se liken av de människor som gjorde uppror mot mig. Deras mask ska aldrig dö och deras eld ska aldrig släckas. De ska vara till avsky för hela mänskligheten. Detta är Jeremias ord. Han var son till Hilkia, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. Herrens ord kom till Jeremia då Josia, Amons son, var kung över Juda, i hans trettonde regeringsår, och då Jojakim, Josias son, var kung över Juda, ända till slutet av det elfte året då Sidkia, Josias son, var kung över Juda. Det året, i den femte månaden, fördes Jerusalems befolkning bort i fångenskap. Herrens ord kom till mig: ”Innan jag formade dig i moderlivet kände jag dig. Innan du blev född avskilde jag dig. Jag satte dig till profet för folken.” Jag svarade: ”O, Herre Jahve! Jag kan inte tala, jag är alltför ung!” Men Herren sa till mig: ”Säg inte att du är alltför ung. Du ska gå dit jag sänder dig och tala det jag befaller dig. Var inte rädd för dem, för jag är med dig för att hjälpa dig, säger Herren.” Sedan sträckte Herren ut handen, rörde vid min mun och sa: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig i dag över folk och riken, till att rycka upp och riva ner, till att ödelägga och fördärva, till att bygga och plantera.” Herrens ord kom till mig: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” Herren sa: ”Du har sett rätt. Jag vakar över mitt ord för att det ska uppfyllas.” Åter kom Herrens ord till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser i norr en kokande gryta som lutar hitåt.” Herren sa till mig: ”Från norr ska ofärd välla in över alla som bor i landet. Lyssna! Jag kallar på alla stammar från rikena i norr, säger Herren. De ska komma och placera sina troner vid ingången till Jerusalems portar, mot stadens murar och mot alla städer i Juda. Jag ska avkunna mina domar mot dem för all deras ondska, för de har övergett mig och tänt rökelse åt andra gudar och tillbett sina händers verk. Gör dig redo! Res dig och tala till dem allt vad jag befaller dig. Var inte modlös inför dem, för då gör jag dig verkligen modlös inför dem. Lyssna! Jag gör dig i dag till en befäst stad, till en järnpelare, till en kopparmur mot hela landet, mot Judas kungar, dess ledare och präster, och mot folket i landet. De ska angripa dig men inte besegra dig, för jag är med dig och ska rädda dig, säger Herren.” Herrens ord kom till mig: Gå och ropa i Jerusalems öron: Så säger Herren: Jag minns din ungdoms godhet, din kärlek som brud när du följde mig i öknen, i landet där ingen kan så. Israel var avskild för Herren, den första frukten av hans skörd. Alla som åt av den drog på sig skuld, de drabbades av ofärd, säger Herren. Hör Herrens ord, Jakobs hus, och alla släkter av Israels hus. Så säger Herren: Vilken orätt fann era fäder hos mig? De gick ju bort ifrån mig och löpte efter tomhet och blev själva tomma. De frågade inte: ”Var är Herren, som förde oss upp från Egypten, som ledde oss i öknen, ett öde land med gropar, torka och dödsskugga, ett obebott land där ingen färdas?” Jag förde er in i ett bördigt land för att äta av dess frukt och annat gott. Men ni kom dit och orenade mitt land och gjorde min egendom vidrig. Prästerna frågade inte: ”Var är Jahve?” De lagkunniga kände mig inte, ledarna syndade mot mig. Profeterna profeterade i Baals namn och följde värdelösa gudar. Därför ska jag fortsätta anklaga er, säger Herren, även era sonsöner ska jag anklaga. Dra bort till Cyperns kuster och se, sänd någon till Kedar och undersök om något sådant här inträffat där: Har ett folk någonsin bytt ut sina gudar? Ändå är de inga gudar. Men mitt folk har bytt ut sin härlighet mot värdelösa gudar. Förfäras över detta, ni himlar, skälv av skräck, säger Herren. För två onda ting har mitt folk begått: De har övergett mig, källan med levande vatten. De har gjort sig spruckna brunnar som inte håller vatten. Är Israel en träl? Föddes han som slav? Varför blev han ett byte? Unglejon ryter och brölar mot honom. De gör hans land öde. Hans städer är nedbrända och övergivna. Även männen från Memfis och Tachpanches har rakat ditt huvud. Har du inte vållat dig själv detta, genom att överge Jahve din Gud när han ledde dig på vägen? Varför beger du dig till Egypten för att dricka av Nilens vatten? Varför beger du dig till Assyrien för att dricka av Eufrats vatten? Din egen ondska ska disciplinera dig, ditt avfall ska bestraffa dig. Förstå och inse därför hur ont och bittert det är att du överger Jahve din Gud och inte fruktar mig, säger Jahve, härskarornas Gud. För länge sedan bröt jag sönder ditt ok och slet av dina bojor, men du sa: ”Jag vill inte slava för dig!” På alla höga kullar och under alla grönskande träd skrevade du och horade. Jag hade planterat dig som en ädel vinstock från bästa skott. Hur kunde du då bli en rutten, främmande vinstock för mig? Om du än tvättar dig med lut och mängder av såpa, består dina syndafläckar inför mig, säger Herren Jahve. Hur kan du påstå att du inte orenat dig eller följt baalerna? Se bara på ditt beteende i dalen, inse vad du gjort! Du är som ett ystert kamelsto som ränner hit och dit, som en vildåsna van vid öknen flåsande i sin brunst. Vem kan tygla hennes begär? Den som vill ha henne tröttar inte ut sig. Vid parningstiden är hon lätt att finna. Gå inte barfota och låt inte strupen törsta! Men du svarar: ”Det är ingen idé, jag älskar främmande gudar och tänker följa dem.” Som tjuven skäms när han fångas, ska Israels hus få skämmas, dess kungar och furstar, präster och profeter. De säger till trästycket: ”Du är min far”, och till stenen: ”Du födde mig”. De vänder ryggen mot mig och inte ansiktet. Men i ofärdens tid säger de: ”Res dig och hjälp oss!” Var är dina gudar som du gjorde åt dig? Låt dem resa sig och hjälpa dig när ofärd drabbar dig! För dina gudar, Juda, är lika många som dina städer. Varför anklagar ni mig? Ni har alla gjort uppror mot mig, säger Herren. Jag slog era söner förgäves, de lät sig inte tillrättavisas. Era svärd slukade profeterna likt ett rovgirigt lejon. Du släkte, beakta Herrens ord! Har jag varit en öken för Israel eller ett land av tjockt mörker? Varför säger mitt folk: ”Vi gör vad vi vill och lämnar dig för alltid!” Kan en jungfru glömma sitt smycke eller en brud sitt skärp? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. När du söker älskog är du uppfinningsrik! Även de onda lär du upp. På dina kläder finns blod från oskyldigt fattigfolk. Det var ej vid inbrott du kom på dem. Likväl säger du: ”Jag är oskyldig, Gud är inte vred på mig.” Men se! Jag ska ställa dig till svars eftersom du påstår dig vara utan synd. Du far hit och dit och är ombytlig! Men Egypten ska svika dig liksom Assyrien svek dig. Även från Egypten måste du gå med händerna över huvudet, för Herren har förkastat dem du litar på. Du har inget att hämta från dem. Han sa: Säg att en man skiljer sig från sin hustru. Hon lämnar honom och en annan man tar henne. Kan han då komma tillbaka till henne? Nej, landet blir då orenat. Ska du som horat med många älskare komma tillbaka till mig? säger Herren. Lyft blicken mot de kala höjderna och se: Var har du inte skändat dig? Du satt vid vägarna och väntade på dem, som en arab i öknen. Du orenade landet med hor och ondska. Därför hölls regnskurarna tillbaka och inget vårregn föll. Men du hade en fräck horas uppsyn och vägrade skämmas. Ändå har du nu ropat till mig: ”Min Fader, du min ungdoms vän! Ska han alltid och för evigt vara vred?” Så säger du, men gjorde allt möjligt ont. Herren sa till mig på kung Josias tid: Har du sett vad det avfälliga Israel gjort? Hon gick upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och horade. Jag tänkte hon skulle återvända till mig när hon hade gjort allt detta, men inte återvände hon. Hennes trolösa syster Juda såg det. Och jag såg att fastän jag gett det avfälliga Israel skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott och sänt iväg henne, så blev ändå inte hennes trolösa syster Juda avskräckt. Även hon gick bort och horade. Likgiltig inför sin otukt orenade hon landet och begick äktenskapsbrott med sten och trä. Och trots allt detta återvände inte hennes trolösa syster Juda till mig av hela sitt hjärta. Hon bara låtsades, säger Herren. Herren sa till mig: Det trolösa Israel har visat sig mer rättfärdigt än det falska Juda. Gå norrut och förkunna dessa ord: Vänd om, avfälliga Israel! säger Herren. Då ska jag inte längre vara ond på er, för jag är nådefull, säger Herren. Jag ska inte vara vred för alltid. Du ska veta att du har skuld! Du har avfallit från Jahve din Gud och sprungit efter främmande gudar under alla grönskande träd. Du har vägrat lyssna på mig, säger Herren. Vänd om, ni trolösa söner, säger Herren, för jag är er herre. Jag ska hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag ska ge er herdar efter mitt hjärta, och de ska leda er med kunskap och förstånd. I de dagarna, säger Herren, när ni blir många och är fruktsamma i landet, ska ingen mer tala om Herrens förbundsark eller tänka på den. Ingen ska minnas den eller sakna den eller göra någon ny. Den tiden ska Jerusalem kallas ”Jahves tron”. Alla folkslag ska samlas i Jerusalem, i Jahves namn. Och de ska inte mer följa sina rebelliska och onda hjärtan. I de dagarna ska Judas hus gå med Israels hus, och tillsammans ska de komma från landet i norr till det land jag gav era fäder till arvsegendom. Jag sa: Jag ville sätta dig bland söner och skänka dig ett ljuvligt land, det vackraste arv bland folken. Jag tänkte du skulle kalla mig Fader och aldrig vända dig bort från mig. Men som en hustru är otrogen mot sin man, så var du, Israels hus, otrogen mot mig, säger Herren. ”Ett rop hörs på de kala höjderna, gråt och böner från Israels söner. För de har valt irrvägar, de har glömt Jahve sin Gud.” ”Vänd om, ni trolösa söner! Jag ska bota er från er otrohet.” ”Se, vi kommer till dig, för du är Jahve vår Gud. Sannerligen, bedrägeri kommer från höjderna, kaos från bergen. Sannerligen, hos Jahve vår Gud finns frälsning för Israel. Skamguden har allt från vår ungdom förtärt frukten av våra fäders strävan, deras får och kor, söner och döttrar. Låt oss ligga här i vår skam, låt vår vanära täcka oss. För vi har syndat mot Jahve vår Gud, vi och våra fäder. Från vår ungdom till i dag har vi vägrat lyssnat till Jahve vår Gud.” Om du vänder åter, Israel, vänd då åter till mig, säger Herren. Om du avlägsnar dina vidriga gudar ur min åsyn och inte irrar omkring, om du svär i sanning, rätt och rättfärdighet: ”Så sant Herren lever”, då ska folken välsigna sig i honom och ha sin ära i honom. Så säger Herren till männen i Juda och Jerusalem: ”Bryt er ny mark! Så inte bland törnen. Ni Judas män och Jerusalems invånare, omskär er för Herren, ta bort ert hjärtas förhud! Annars ska min vrede flamma upp och brinna så att ingen kan släcka, på grund av allt ont ni gjort.” Kungör i Juda och ropa ut i Jerusalem: ”Stöt i hornet över landet.” Ropa högt och säg: ”Samla er och fly in i de befästa städerna!” Lyft baneret i riktning mot Sion. Sök skydd, rör på benen! För jag sänder ofärd från norr med stor förödelse. Ett lejon lämnar sitt snår, en folkfördärvare drar fram. Han lämnar sitt tillhåll för att ödelägga ditt land. Dina städer blir obeboeliga ruinhögar. Så klä er i säcktyg, klaga och jämra er, för Herrens brinnande vrede har inte blidkats. På den dagen, säger Herren, ska kungen och ledarna tappa modet, prästerna bli skräckslagna och profeterna förstummade. Jag sa: O, Herre Jahve! Du bedrog verkligen detta folk och Jerusalem när du sa: ”Ni ska få fred.” Nu vidrör ju svärdet vår strupe! Den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från öknens kala höjder sveper ner mot dottern mitt folk – inte för att sålla eller rensa, nej, en starkare vind kommer från mig. Nu ska jag kungöra dom mot dem! Se, han far fram som ett moln, hans vagnar är som en storm, hans hästar är snabbare än örnar. Det blir hemskt för oss, vi är förlorade! Rengör ditt hjärta från ondska, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst? Från Dan hörs en som ropar, det aviseras hemsökelse från Efraims berg. Tala om för folken, låt Jerusalem höra: En belägringshär kommer från fjärran land, den skriar mot Judas städer. Som väktare kring åkern omringar de henne, för hon har trotsat mig, säger Herren. Dina vägval och handlingar vållar dig detta. Din ondska är så bitter, den plågar ditt hjärta. Min själ, min själ! Jag vrider mig i smärta, mitt hjärta slår våldsamt. Hjärtat vrålar, jag kan inte tiga. För jag hör horn och stridsrop. Det talas om katastrof på katastrof. Hela landet är förstört. Plötsligt är mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge måste jag se krigsbaneret och höra hornen? Mitt folk är dårar, de känner mig inte. De är oförnuftiga söner som ingenting begriper. Att bete sig ont är de duktiga på, att bete sig gott förstår de inte. Jag såg på jorden, den var formlös och tom, på himlen, där fanns inget ljus. Jag såg på bergen, de skakade, och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, inte en människa, och himlens alla fåglar hade flytt. Jag såg mig om, bördigt land var öken, alla dess städer låg i ruiner inför Herren och hans brinnande vrede. För så säger Herren: Hela landet ska läggas öde, men jag ska inte förstöra det helt. Därför sörjer jorden och himlen ovanför svartnar. För jag har talat och beslutat, jag ändrar mig ej och tar inte tillbaka. Hela staden flyr för ljudet av ryttare och bågskyttar. De ger sig in i snåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, tömda på folk. Du förstörda, vad vill du göra? Om du än klär dig i scharlakan, pryder dig med guldsmycken, förstorar dina ögon med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig och vill döda dig. Jag hör skrik som från en födande kvinna, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon kippar efter andan och sträcker ut sina händer: ”Det blir hemskt för mig! Jag tynar bort inför mördare.” Gå runt på Jerusalems gator. Observera vad ni ser. Se efter på torgen. Kan ni finna en enda man som beter sig rätt och eftersträvar sanning, då ska jag förlåta staden. Fastän de säger: ”Så sant Herren lever”, så svär de ändå falskt. Herre, dina ögon söker efter sanning. Du slog dem, men de kände ingen smärta. Du gjorde slut på dem, men de vägrade ta emot tillrättavisning. De stålsatte sig och vägrade vända om. Jag tänkte: De är bara enkla och oförståndiga, för de känner inte Herrens väg, sin Guds rättvisa. Jag går till de mäktiga och talar med dem. För de känner Herrens väg och sin Guds rättvisa. Men också de har brutit oket och slitit av bojorna. Därför ska skogslejonet slå dem och ökenvargen härja bland dem. Leoparden lurar vid deras städer och alla som går ut rivs ihjäl. För deras synder är många och deras avfall talrika. Varför skulle jag förlåta dig? Dina söner har övergett mig och svurit vid gudar som inte finns. Jag mättade deras behov, men de var otrogna och flockades vid horhusen. De är brunstiga, kåta hingstar som alla frustar efter sin nästas hustru. Skulle jag inte straffa dem för detta? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk? Gå upp till hennes vingårdsterrasser och förstör dem, men inte fullständigt! Riv bort hennes rankor, de tillhör inte Herren. För både Israels och Judas hus har varit trolösa mot mig, säger Herren. De har ljugit om Herren och avvisat honom och sagt: ”Ingen ofärd ska drabba oss, vi ska varken se svärd eller svält. Profeterna är bara vind, de har inte ordet inom sig. Deras budskap ska drabba dem själva.” Därför säger Jahve, härskarornas Gud: Eftersom ni talar så gör jag mina ord till en eld i din mun och detta folk är veden som elden ska sluka. Lyssna, Israels hus! Jag sänder ett folk mot er från fjärran, säger Herren. Det är ett livskraftigt och urgammalt folk, ett folk vars språk du inte känner till och vars tal du inte förstår. Deras koger är som en öppen grav, de är alla krigare. De ska sluka din skörd och ditt bröd, sluka dina söner och döttrar, sluka dina får och kor, sluka dina vinstockar och fikonträd. Dina befästa städer som du litar på ska de förstöra med svärd. Men inte ens då ska jag helt göra slut på er, säger Herren. När ni frågar: ”Varför har Jahve vår Gud gjort oss allt detta?” ska du svara: ”Liksom ni övergav mig och tjänat främmande gudar i ert eget land, ska ni nu få tjäna främlingar i ett land som inte är ert.” Kungör det i Jakobs hus, ropa ut det i Juda: Lyssna, du dåraktiga och vettlösa folk! Ni har ögon som inget ser, ni har öron som inget hör. Fruktar ni inte mig? säger Herren. Bävar ni inte för mig, som lagt sand till gräns för havet, en evig gräns som ej kan överskridas? Vågorna slår, men de förmår inget, de brusar, men kommer ej över. Men detta folk har ett trotsigt och rebelliskt hjärta. De vände sig om och gick iväg. De tänker inte: ”Vi borde frukta Jahve vår Gud, som ger regn i rätt tid, både höst och vår, och säkrar våra bestämda skördeveckor.” Nu har era illgärningar rubbat ordningen. Era synder håller det goda ifrån er. För bland mitt folk finns onda män som ligger och lurar likt fågelfångaren. De gillrar fällor och fångar människor. Som en bur full av fåglar är deras hus fulla av svek. Därför har de blivit mäktiga och rika, släta i det feta hullet. De beter sig ont hela tiden. De begår övergrepp i rättssak för faderlösa så att de inte kan vinna. De försvarar inte utsattas rättigheter. Skulle jag inte straffa dem för detta? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk? Det sker hemska och förfärliga ting i landet. Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter profeternas råd. Och mitt folk älskar det! Men vad ska ni ta er till när slutet kommer? Sök skydd och ge er av från Jerusalem, ni Benjamins söner! Blås i hornet i Tekoa, res ett baner över Bet-Hakkerem, för ofärd hotar från norr med stor förödelse. Jag ska ödelägga dotter Sion, den älskvärda och behagfulla. Herdar ska komma mot henne med sina hjordar. De ska slå upp tält omkring henne och alla ska ta ett stycke mark till bete. Gör er redo att gå i krig mot henne! ”Kom, vi attackerar vid middagstid! Fördömt också! dagen går mot sitt slut och kvällsskuggorna blir längre. Kom, vi attackerar om natten och förstör hennes palats!” För så säger härskarornas Herre: Fäll träd och bygg vallar mot Jerusalem! Denna stad måste straffas. Den är full av förtryck. Som en källa håller vattnet kallt, så håller Jerusalem fast vid ondska. Den genljuder av våld och förstörelse, jag bevittnar sjukdom och sår. Ta varning, Jerusalem! Annars vänder jag mig ifrån dig och gör dig till en obeboelig ödemark. Så säger härskarornas Herre: ”Bärga efterskörden av Israels återstod, som från en vinstock. Sträck åter ut din hand, som när druvor plockas från rankorna.” Vem ska jag tala till och varna, så att de lyssnar? De har stängda öron som inget hör. Herrens ord hånas bland dem, de tycker inte alls om det. Jag är fylld av Herrens vrede, jag står inte ut med att hålla den tillbaka. ”Ös ut den över barnen på gatan och över de unga där de samlas. Man och hustru ska tas med, vuxna och gamla. Andra ska ta över deras hus, åkrar och hustrur. För jag sträcker ut handen mot dem som bor i landet, säger Herren.” Hög eller låg, alla är oärliga girigbukar. Profet eller präst, alla beter sig falskt. Lättvindigt försöker de bota mitt folks skada och säger: ”Allt är väl, allt är väl!” Men allt är inte väl. Skämdes de för allt vidrigt de gjort? Nej, de skämdes inte, de fattar inte ens vad det är att skämmas. Därför ska de falla bland dem som faller. Vid den tid då jag straffar dem ska de ramla ihop, säger Herren. Så säger Herren: Ställ er vid vägarna och se! Fråga efter de gamla stigarna, efter den goda vägen. Gå på den och ni ska finna själslig ro. Men de svarade: ”Nej, där vill vi inte gå!” Jag satte väktare över er och sa: ”Lyssna till hornets ljud”. Men de svarade: ”Vi vägrar lyssna!” Lyssna därför, ni hednafolk, och förstå, ni församlade, vad som ska hända med dem. Lyssna, du jord! Jag sänder ofärd över detta folk, en frukt av deras tankar. För de vägrade lyssna på mina ord och förkastade min lag. Jag bryr mig inte om rökelse från Saba eller bästa kalmus från fjärran land. Jag godtar inte era brännoffer och jag ogillar era slaktoffer. Därför säger Herren: Lyssna! Jag lägger stenar framför detta folk, både fäder och söner ska snubbla, grannar och vänner förgås. Så säger Herren: Se, en armé kommer från landet i norr, ett mäktigt folk reser sig vid jordens yttersta ände. De greppar båge och spjut, de är grymma och skoningslösa. De skriar som havets dån. De rider sina hästar i formation, rustade till krig mot dig, dotter Sion. ”När vi hörde ryktet blev vi handlingsförlamade. Ångest kom över oss som hos en födande kvinna i plåga. Gå inte ut på fältet eller vandra på vägen, för där är fiendens svärd. Det är terror från alla håll! Mitt folk, min dotter, klä dig i säcktyg, vältra dig i aska. Sörj med bitter klagan som efter ende sonen, för plötsligt drabbar oss fördärvaren.” Jeremia, min borg, du är satt att pröva mitt folk. Du ska observera och utvärdera hur de beter sig. De är alla förhärdade rebeller, de går omkring och förtalar. De är koppar och järn, alla fördärvade. Blåsbälgen pumpar, men ur elden kommer inget annat än bly. Rening är meningslös, de onda rensas inte ut. De kallas ”förkastat silver”, för Herren har förkastat dem. Ordet som kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus och ropa där ut detta budskap: Lyssna till Herrens ord, alla ni av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Förändra allt i era liv, och ni ska få bo på denna plats. Lita inte på falskt prat som: ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Nej, förändra allt i era liv och bete er rätt mot varandra, sluta förtrycka invandraren, den faderlöse och änkan. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats och gör er inte illa genom att följa andra gudar. Då ska jag låta er bo på denna plats, i landet som jag gav era fäder, för alltid och evigt. Lyssna! Ni litar på falskt prat till ingen nytta. Ni stjäl, mördar, är otrogna, svär falskt, tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar som ni inte känner. Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som bär mitt namn och påstår att ni är frälsta, fast er avsikt är att fortsätta med allt detta vidriga! Detta hus som bär mitt namn, betraktar ni det som ett förbrytarnäste? Lyssna, jag har bevittnat! säger Herren. Gå till den plats i Shilo där jag förr lät mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av mitt folk Israels ondska. Och nu har ni gjort allt detta, säger Herren, och inte lyssnat fastän jag ständigt talat till er, och inte svarat fastän jag kallat på er. Därför, som jag gjorde med Shilo, ska jag nu göra mot det hus som bär mitt namn och som ni förlitar er på, den plats som jag gav er och era fäder. Jag ska kasta bort er från min närvaro, så som jag kastat bort alla era bröder, Efraims alla ättlingar. Be inte för detta folk! Ropa inte i bön för dem eller vädja till mig, för jag kommer inte att lyssna på dig. Ser du inte hur de beter sig i Judas städer och på Jerusalems gator? Sönerna samlar ved, fäderna gör upp eld och kvinnorna knådar deg för att baka kakor åt Himladrottningen. De utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att väcka min vrede. Men är det mig de upprör? säger Herren. Är det inte sig själva, till egen vanära? Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag öser min vrede och ilska över denna plats, över människor och djur, över markens träd och gröda. Den ska brinna utan att slockna. Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät upp köttet! För den dag då jag förde era fäder ut från Egypten varken sa eller befallde jag något angående brännoffer och slaktoffer. Det bud jag gav dem var detta: ”Lyssna till mig! Då ska jag vara er Gud och ni ska vara mitt folk. Gå alltid på den väg jag befaller er. Då ska det gå väl för er.” Men de ville inte lyssna och vända örat till mig. De följde sina egna tankar och sina rebelliska och onda hjärtan. De gick bakåt och inte framåt. Från den dag era fäder drog ut från Egypten ända till i dag har jag sänt alla mina tjänare profeterna till er, dag ut och dag in. Men de ville inte lyssna och vända örat till mig. De var trotsiga och betedde sig mer ont än sina fäder. Berätta för dem allt detta, de kommer inte att lyssna på dig. Ropa till dem, de kommer inte att svara dig. Säg därför till dem: ”Här är folket som inte lyssnar till Jahve sin Gud och som vägrar att tillrättavisas. Sanningen är försvunnen och finns inte på deras läppar.” Klipp dig och kasta bort håret! Sjung en klagosång på höjderna, för Herren har förkastat och övergett det släkte som är under hans vrede. Judas söner har betett sig ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina vidriga gudar i det hus som bär mitt namn, de har orenat det. De har byggt Tofethöjderna i Hinnoms sons dal för att där bränna upp sina söner och döttrar. Jag har aldrig befallt det. Det har aldrig funnits i mitt hjärta. Lyssna, dagar ska komma, säger Herren, då det inte mer ska kallas ”Tofet” eller ”Hinnoms sons dal”, utan ”Slaktardalen”. Tofet ska bli en begravningsplats i brist på andra platser. Liken av detta folk ska bli föda åt himlens fåglar och markens vilddjur, ingen ska jaga bort dem. I Judas städer och på Jerusalems gator ska jag tysta jublet och glädjen, och rösten av brudgum och brud, för landet ska ödeläggas. På den tiden, säger Herren, ska man ta ut Judas kungars och ledares ben, prästernas och profeternas ben och Jerusalems invånares ben ur deras gravar. Benen ska spridas ut för solen, månen och himlens alla stjärnor, som de har älskat, dyrkat, följt, rådfrågat och tillbett. De ska inte samlas ihop eller begravas, de ska bli gödsel på marken. Alla kvarvarande av detta onda släkte ska föredra döden framför livet, vart jag än fördriver dem, säger härskarornas Herre. ”Säg också till dem: Så säger Herren: Faller någon utan att resa sig? Tar någon fel väg utan att vända åter? Varför vänder sig Jerusalems folk ständigt bort? De håller fast vid svek och vägrar vända om. Jag har lyssnat och hört. De talar inte sanning. Ingen ångrar sin ondska och säger: ’Vad har jag gjort?’ Alla avviker åt eget håll, likt en häst som stormar fram i strid. Storken i skyn vet sina årstider. Turturduvan, svalan och tranan vet tiden för sin migration. Men mitt folk känner inte Herrens påbud. Hur kan ni påstå att ni är visa och har Herrens lag hos er? Lyssna, de skriftlärdas lögnpenna har förfalskat lagen! De visa ska förödmjukas, bli förskräckta och fångade. De har förkastat Herrens ord! Var är det för slags visdom? Därför ska jag ge deras hustrur åt andra män och deras åkrar åt andra ägare. Hög eller låg, alla är oärliga girigbukar. Profet eller präst, alla beter sig falskt. Lättvindigt försöker de bota dottern mitt folks skada och säger: ’Allt är väl, allt är väl!’ Men allt är inte väl. De ska få skämmas för att de gjort något så vidrigt. Ändå känner de ingen skam, de fattar inte ens vad det är att skämmas. Därför ska de falla bland dem som faller. Vid den tid då jag straffar dem ska de ramla ihop, säger Herren. Jag ska rycka bort dem, säger Herren. Inga druvor blir kvar på vinstockarna, inga fikon på fikonträden, bladen ska vissna. Det jag gav dem ska berövas dem.” ”Varför sitter vi bara här? Kom samman, låt oss gå in i de befästa städerna och möta slutet där, för Jahve vår Gud gör slut på oss. Han ger oss förgiftat vatten att dricka, för vi har syndat mot Herren. Vi hoppades på välfärd, men inget gott kom, på läkedomens tid, men såg bara ryslighet!” ”Från Dan hörs hans hästar fnysa. När hans hingstar frustar bävar hela landet. De kommer för att sluka landet och allt däri, staden och alla boende där. Se, jag sänder ormar bland er, giftormar som inte kan besvärjas, och de ska bita er, säger Herren.” Var finns ljus i min sorg? Mitt hjärta är sjukt. Lyssna! Dottern mitt folk ropar från fjärran land: ”Är inte Herren på Sion? Är inte hennes Kung där?” ”Varför har de utlöst min vrede med sina bilder, med sina främmande avgudar?” ”Skördetiden och sommaren är förbi, men vi blev inte räddade.” Jag är nedbruten eftersom dottern mitt folk brutits ner. Det svartnar för mig, fasa griper tag i mig. Finns det varken balsam eller läkare i Gilead? Varför blir dottern mitt folk aldrig frisk? Om ändå mitt huvud vore en brunn och mina ögon en tårekälla! Då skulle jag gråta dag och natt för de dräpta hos dottern mitt folk. Om ändå någon kunde ge mig en rastplats i öknen! Då skulle jag lämna mitt folk och gå bort från dem. För de är alla äktenskapsbrytare, en hop trolösa. De spänner sin tunga som en pilbåge, lögn härskar över sanning i landet. De går från ondska till ondska. Och mig känner de inte, säger Herren. Var på vakt mot din nästa! Lita inte ens på en bror, för varje bror är notoriskt falsk, varje vän sprider förtal. Alla bedrar sin nästa, ingen talar sanning. De lär sina tungor lögnens språk. De utmattas av sina synder. Du bor mitt ibland falskhet! I sin falskhet vill de inte veta av mig, säger Herren. Därför säger härskarornas Herre: Se, jag smälter dem och prövar dem, för vad annat kan jag göra med dottern mitt folk? Deras tunga är en dödlig pil som talar bedrägligt. De talar vänligt med sin nästa, men i hjärtat lägger de ut fällor. Skulle jag inte straffa dem för detta? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk? Jag vill gråta och sörja över bergen, begråta betesmarkerna i öknen, för de är så förbrända att ingen går där. Boskapen har tystnat, himlens fåglar och vilddjuren har flytt sin kos. Jag gör Jerusalem till en ruinhög, ett tillhåll för schakaler, och Judas städer till en obeboelig ödemark. Vem är tillräckligt vis att förstå detta? Till vem har Herren talat så att han kan förklara? Varför är landet fördärvat och förbränt som en oframkomlig öken? Herren svarade: Eftersom de övergett min lag som jag gav dem. De har varken lyssnat till eller följt min röst. De har istället följt sina rebelliska hjärtan och baalerna, så som deras fäder lärt dem. Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ger detta folk malört att äta och förgiftat vatten att dricka! Jag ska skingra dem bland folkslag som varken de eller deras fäder har känt. Jag ska sända svärdet efter dem tills jag gjort slut på dem. Så säger härskarornas Herre: Se er om och kalla på gråterskor, sänd efter de mest professionella. Låt dem genast stämma upp en sorgesång över oss. Våra ögon ska drypa av tårar, våra ögonlock bli genomblöta. För sorgesång hörs från Sion: ”Vilken förödelse vi drabbats av! Vi skäms så förskräckligt. För vi har lämnat landet, de har ju rivit våra hem.” Ni kvinnor, lyssna till Herrens ord, öppna era öron för hans ord. Lär era döttrar sorgesång, och varandra klagosång. För döden klev in genom våra fönster och gick in i våra borgar. Döden har ihjäl barnen utomhus, unga män på torgen. Tala! Så säger Herren: Människolik ligger som gödsel på marken, som kärvar efter skördemannen, och ingen samlar upp dem. Så säger Herren: Den vise ska inte vara stolt över sin visdom, den mäktige ska inte vara stolt över sin makt, den rike ska inte vara stolt över sin rikedom. Den som vill vara stolt ska vara stolt över detta: att han har insikt och känner mig. För jag är Jahve, som verkar med godhet, rättvisa och rättfärdighet på jorden. Sådant tycker jag om, säger Jahve. Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då jag ska straffa alla som är omskurna bara i köttet: Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenbor med håret avklippt på sidorna. För alla hednafolk är oomskurna, även hela Israels hus har ett oomskuret hjärta. Lyssna till det ord som Herren talar till er, ni av Israels hus. Så säger Herren: ”Gör inte som folken. Skräms inte av himlens tecken bara för att folken skräms av dem. För folkens seder är tomhet. De hugger ett träd i skogen, en hantverkare formar det med yxan, de pryder det med silver och guld, de fäster det med hammare och spik så det står stadigt. Som fågelskrämmor på ett gurkfält står de där stumma. De måste bäras eftersom de inte kan gå. Var inte rädd för dem, för de kan varken göra ont eller gott.” Jahve, ingen är som du. Du är stor och ditt namn är stort och mäktigt. Vem skulle inte frukta dig, du folkens Kung? Det tillkommer dig. För bland folkens alla visa och i alla deras riken finns ingen som du. De är alla enfaldiga dårar, vägledda av tomma trägudar. Hamrat silver hämtat från Tarshish och guld från Ufas. Det är verk av snickare och guldsmed, klätt i violett och purpurrött. Allt tillverkat av konstnärer. Men Jahve är den sanne Guden. Han är den levande Guden, den evige Kungen. Jorden bävar för hans vrede, folken uthärdar inte hans raseri. Säg följande till dem: ”Dessa gudar gjorde varken himmel eller jord. De ska utrotas från jorden och under himlen.” Herren skapade jorden med sin kraft, grundlade världen med sin visdom, spände ut rymden med sitt förstånd. När han dundrar brusar himlens vatten. Han får regnskyar att stiga från jordens ände. Han förser regnet med blixtar. Han för ut vinden från sitt förrådsrum. Alla människor är enfaldiga dårar. Varje guldsmed ska skämmas över sina avgudar. För hans gjutna gudabild är bländverk utan ande. De är tomhet, verk att skratta åt. De ska förstöras när straffet kommer. Jakobs Gud är inte som de, för han skapade allting och Israel är hans egen stam. Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Packa ihop och lämna landet, ni belägrade. För så säger Herren: ”Den här gången slungar jag bort de boende i landet. Jag ansätter dem för att de ska finna mig.” Min skada är hemsk! Mitt sår är obotligt. Men jag säger: Det här är min plåga som jag måste bära. Mitt tält är förstört och alla linor avslitna. Mina söner har lämnat mig och försvunnit. Ingen är kvar som kan resa mitt tält och spänna ut mina tältdukar. För herdarna är enfaldiga och söker inte Herren. Därför går det ej väl för dem, och hela deras hjord är skingrad. Det hörs något, lyssna, det kommer! Ett väldigt mullrande från landet i norr. Det gör Judas städer till en ödemark, ett tillhåll för schakaler. Jag vet, Herre, människan råder inte själv över sin väg, en gående man styr ej själv sina steg. Disciplinera mig, Herre, men rättvist, inte i vrede, så att jag blir till intet. Ös din vrede över folken som inte erkänner dig, över släkten som inte anropar ditt namn. För de har helt slukat Jakob, gjort slut på honom och ödelagt hans boning. Följande ord kom till Jeremia från Herren: ”Lyssna till detta förbunds ord! Förmedla dem till Judas män och Jerusalems invånare. Säg till dem: Så säger Jahve, Israels Gud: Förbannad är den man som inte lyder detta förbunds ord, som jag befallde era fäder den dag jag förde dem ut från Egypten, ur smältugnen. Jag sa: Lyssna till mig och gör allt som jag befallt er! Då ska ni vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Då ska jag hålla den ed som jag gav era fäder, att ge dem ett land som flödar av mjölk och honung, så som det är i dag.” Jag svarade: ”Amen, Herre.” Herren sa till mig: ”Förkunna alla dessa ord i Judas städer och på Jerusalems gator: Lyssna till detta förbunds ord och lev efter dem. Jag varnade era fäder den dag jag förde dem ut från Egypten. Ständigt varnade jag dem, till denna dag, och sa: Lyssna till mig! Men de lyssnade inte och vände inte örat till. Alla följde sitt rebelliska och onda hjärta. Därför lät jag dem drabbas av alla ord i förbundet, som de vägrade hålla trots min befallning.” Herren sa till mig: ”En konspiration har avslöjats bland Judas män och Jerusalems invånare. De har återvänt till synderna hos sina fäder, som vägrade lyssna till mina ord. De följer andra gudar och tjänar dem. Israels och Judas hus har brutit förbundet som jag slöt med deras fäder. Därför säger Herren: Lyssna! Jag ska sända ofärd över dem. De ska inte komma undan. När de då ropar till mig ska jag inte lyssna på dem. Då ska Judas städer och Jerusalems invånare gå och ropa till gudarna som de tänder rökelse åt. Men de ska inte kunna frälsa dem under ofärdstid. För du har lika många gudar som du har städer, Juda. Och antalet altaren ni satt upp åt Skammen, altaren där ni tänder rökelse åt Baal, är lika många som gatorna i Jerusalem. Jeremia, be inte för detta folk. Kom inte med klagan och förböner för dem. För jag tänker inte lyssna på dem när de ropar till mig i sin ofärd. Vad gör min älskade i mitt hus, hon som betett sig skamligt så ofta? Kan heligt offerkött förhindra din ofärd? Då skulle du allt jubla. Herren kallade dig ’ett grönskande olivträd med vacker form och frukt’. Men med dånet av ett kraftigt oväder sätter han eld på trädet så att grenarna förstörs. Härskarornas Herre planterade dig. Han har uttalat ofärd över dig. Detta på grund av Israels och Judas hus onda beteende. De gjorde mig vred genom att tända rökelse åt Baal.” Herren uppenbarade för mig så att jag fick veta. Du visade mig vad de hade i görningen. Jag var som ett fogligt lamm som förs bort till slakt. Jag var omedveten om deras uttänkta planer mot mig: ”Vi fördärvar trädet med dess frukt. Vi utrotar honom från de levandes land så att ingen mer minns hans namn.” Men härskarornas Herre, du rättvise domare som prövar hjärtan och sinne, låt mig få se din hämnd på dem, för inför dig har jag lagt fram min sak. Därför: Herren har något att säga angående Anatots män, som vill ha ihjäl dig och säger: ”Profetera inte i Jahves namn, för då dödar vi dig!” Så härskarornas Herre säger: Lyssna, jag ska straffa dem! Deras unga män ska dö för svärd och deras söner och döttrar ska dö av svält. Ingen av dem ska överleva, för jag ska sända ofärd över Anatots män det år när straffet kommer. Herre, du förblir rättfärdig även när jag tvistar med dig. Ändå måste jag tala med dig om rättvisa. Varför har de onda framgång? Varför lever alla falska så tryggt? Du planterar dem och de slår rot. De växer och bär frukt. Du är nära på deras läppar, men fjärran från deras hjärtan. Men du, Herre, känner mig och ser mig. Du prövar mitt hjärtas inställning till dig. Ryck bort de onda som får till slakt, avskilj dem för slaktdagen. Hur länge ska landet sörja och allt som växer på marken torka bort? De boende där är onda, därför går boskap och fåglar under, för de säger: ”Han kan inte förutse vårt slut.” Om du tävlar mot löpare som utmattar dig, hur ska du då kunna tävla mot hästar? Om du känner dig trygg i fredligt land, hur ska du då klara dig vid Jordanflodens snår? Även dina bröder och din fars husfolk är falska mot dig. De skriker efter dig. Lita inte på dem ens när de talar vänligt med dig. Jag har övergett mitt hus. Jag har lämnat mitt egendomsfolk. Jag har gett min själs älskade i fiendehand. Mitt egendomsfolk blev som ett lejon i skogen mot mig. Hon vrålade mot mig, därför hatar jag henne. För mig är mitt egendomsfolk som en spräcklig rovfågel som från alla håll angrips av andra rovfåglar. Gå, samla markens alla vilddjur, låt dem komma och hugga in! Många herdar har fördärvat min vingård och trampat ner min mark. De har gjort mitt ljuvliga land till en öde öken. Landet är ödelagt, sörjande och öde ligger det framför mig. Hela landet ligger öde, för ingen bryr sig. Över alla kala höjder i öknen har de kommit som fördärvar, för Herrens svärd slukar allt i landets alla hörn. Inget skapat går trygg och säker. De sådde vete men skördade törne. De tröttade ut sig förgäves. De ska stå där besvikna över sin gröda, på grund av Herrens brinnande vrede. Så säger Herren: Angående alla onda grannar som vidrör den egendom jag skänkt mitt folk Israel, lyssna! Jag ska rycka upp dem från deras land och rycka undan Judas hus ifrån dem. Men när jag ryckt upp dem, ska jag åter förbarma mig över dem och föra dem tillbaka var och en till sin egendom och sitt land. Om de noga lär sig mitt folks vägar så att de svär vid mitt namn: ”så sant Jahve lever”, så som de förut lärde mitt folk att svära vid Baal, då ska de bli upprättade bland mitt folk. Men det folk som vägrar lyssna ska jag fullständigt rycka upp och förgöra, säger Herren. Detta sa Herren till mig: ”Gå och köp dig ett linnebälte och spänn det om livet. Låt det inte bli vått.” Jag köpte ett bälte som Herren befallt och spände det om livet. Då kom Herrens ord till mig för andra gången: ”Ta bältet som du köpt och har om livet. Stå upp och gå till Perath och göm det i en bergsskreva.” Så jag gick och gömde det vid Perath, som Herren befallt mig. Det gick en lång tid och Herren sa till mig: ”Stå upp och gå till Perath och hämta bältet som jag befallde dig att gömma där.” Då gick jag bort till Perath och grävde fram bältet från platsen där jag hade gömt det. Men nu var bältet förstört och oanvändbart. Då kom Herrens ord till mig: ”Så säger Herren: På samma sätt ska jag göra slut på Judas högmod och Jerusalems stora högmod. Detta onda folk vägrar lyssna till mitt ord, de följer sitt rebelliska hjärta och vandrar efter andra gudar för att tjäna och tillbe dem. De ska bli som detta oanvändbara bälte. För så som bältet sluter tätt om livet på en man, så slöt jag hela Israels hus och hela Judas hus nära till mig, säger Herren. De skulle vara mitt folk, till berömmelse, pris och ära för mig. Men de vägrade lyssna. Säg därför till dem: ’Så säger Jahve, Israels Gud: Varje vinkärl ska fyllas med vin.’ De ska då säga till dig: ’Tror du inte vi fattar att varje vinkärl ska fyllas med vin!’ Då ska du svara dem: ’Så säger Herren: Lyssna! Jag ska fylla alla som bor i detta land så att de blir berusade – kungarna som sitter på Davids tron, prästerna, profeterna och Jerusalems alla invånare. Jag ska krossa dem mot varandra, både fäder och söner, säger Herren. Jag ska förgöra dem utan förskoning, medlidande, barmhärtighet.’” Lyssna uppmärksamt! Var inte högmodiga, för Herren har talat. Ge ära åt Jahve er Gud, innan han sänder mörker, innan ni snubblar bland dunkla berg. Ni väntar på ljus, men han förvandlar det till dödsskugga och tjockt mörker. Men vägrar ni lyssna ska jag hemligen gråta över ert högmod. Mina ögon ska strömma av bittra tårar eftersom Herrens hjord förs bort i fångenskap. Säg till kungen och drottningmodern: ’Inta en ödmjuk position, för den vackra kronan har fallit från era huvuden.’ Städerna i Negev är stängda, ingen kan öppna dem. Hela Juda är helt och hållet bortfört i fångenskap. Lyft blicken och se dem som kommer från norr. Var är hjorden du fick, din vackra hjord? Vad ska du säga när Gud sätter till dina härskare dem som du menade var dina nära vänner? Ska du då inte plågas likt en födande kvinna? Du kanske tänker: ”Varför har detta hänt mig?” Det är på grund av dina många synder som din kjol lyftes upp och du blev våldtagen. Kan etiopiern ändra sin hudfärg eller leoparden sina fläckar? Då kan också ni göra gott, ni som vant er att göra ont. Jag ska skingra dem som strån bortförda av ökenvinden. Det ska vara din lott, den del jag tilldelat dig, säger Herren, därför att du glömt mig och litat på lögn. Jag ska också dra upp kjolen över ditt ansikte så att din skam blottas, dina äktenskapsbrott, ditt liderliga frustande, ditt skamlösa horande. Jag såg dina vidrigheter på kullarna och på fältet. Fördömelse över dig, Jerusalem! Ska du aldrig bli ren? Herrens ord till Jeremia angående torkan: ”Juda sörjer. Hennes portar försmäktar. På marken sörjer folket, ett skri stiger upp från Jerusalem. De mäktiga sänder sina tjänare efter vatten. De går till dammarna men finner inget vatten. De vänder åter med tomma kärl. De täcker huvudet i besvikelse och vanära. Marken spricker eftersom det inte regnar i landet. Bönderna täcker sina huvuden i besvikelse. Ja, hinden på fältet överger sin nyfödda kalv i brist på gräs. Vildåsnorna står på höjderna och flämtar efter luft som schakaler. Deras ögon är matta i brist på grönska.” Jahve, fastän våra synder vittnar mot oss, gör något, för ditt namns skull! Vi har ständigt avfallit och syndat mot dig. Du Israels hopp, dess Frälsare i nödens tid, varför är du som en främling i landet, en vandrare som stannar bara en natt? Varför är du som paralyserad, lik en krigare som inte kan frälsa? Du är mitt ibland oss, Jahve, och ditt namn är nämnt över oss. Överge oss inte! Så säger Herren om detta folk: ”De älskar att irra omkring och tyglar ej sina fötter. Därför godtar Herren inte dem. Han minns nu deras skuld och straffar dem för deras synder.” Herren sa till mig: ”Be inte för detta folks välgång. Även om de fastar ska jag inte lyssna till deras rop. Även om de offrar brännoffer och matoffer ska jag inte godta dem. Jag ska göra slut på dem med svärd, svält och pest.” Då sa jag: ”O, Herre Jahve! Profeterna säger ju till dem: ’Ni ska varken se svärd eller drabbas av svält. Jag ska ge er varaktig fred på denna plats’.” Herren svarade mig: ”Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har varken sänt dem, befallt dem eller talat till dem. De profeterar för er lögnsyner, spådomar, tomhet, vanföreställningar. Därför säger Herren om profeterna som profeterar i mitt namn: De säger att svärd och svält inte ska drabba detta land. Men jag har inte sänt dem. Genom svärd och svält ska dessa profeter gå under. Och folket som de profeterar för ska kastas ut på Jerusalems gator slagna av svält och svärd. Ingen ska begrava männen eller deras hustrur, söner eller döttrar. Jag ska ösa deras egen ondska över dem. Säg till dem följande: ’Tårar strömmar från mina ögon oupphörligt, natt och dag. För jungfrun, dottern mitt folk, har blivit allvarligt skadad, svårt sårad. Går jag ut på fälten ser jag män genomborrade av svärd. Går jag in i staden ser jag svält och sjukdom. Både profet och präst vandrar mot ett för dem okänt land.’” Har du helt förkastat Juda? Avskyr du Sion? Varför slår du oss bortom helande? Vi väntar på välgång, men inget gott kommer. Vi väntar på helandets tid, men möter terror. Herre, vi erkänner vår ondska och våra fäders skuld, för vi har syndat mot dig. För ditt namns skull, förakta oss inte, vanära inte din härlighets tron. Glöm inte ditt förbund med oss och bryt det inte. Kan hednafolkens tomma avgudar ge regn? Kan himlen själv ge regnskurar? Nej, bara du, Jahve vår Gud! Du är vårt hopp, för du har gjort allt detta. Sedan sa Herren till mig: ”Jag skulle inte känna för detta folk om än Mose och Samuel stod inför mig. Driv bort dem från mig och låt dem gå! Om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ ska du svara dem: Så säger Herren: Till döden den som är bestämd för döden, till svärdet den som är bestämd för svärdet, till svälten den som är bestämd för svälten och till fångenskapen den som är bestämd för fångenskapen. Jag påbjuder fyra slags straffdomar mot dem, säger Herren: Svärdet till att döda, hundarna till att släpa bort, och himlens fåglar och markens vilddjur till att äta och sönderslita. Jag ska göra dem till ett skräckexempel för jordens alla riken, på grund av det som Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort i Jerusalem. För vem har medlidande med dig, Jerusalem, vem gråter med dig? Vem tar en omväg för att fråga om du har det bra? Du har förkastat mig, säger Herren. Du har gått ifrån mig. Så jag sträcker ut min hand mot dig och förgör dig. Jag är trött på att hålla igen. Jag kastade dem med kastskovel vid landets portar. Jag gjorde dem barnlösa och tog livet av mitt folk. De vägrade vända om från sina vägar. Jag gjorde deras änkor fler än havets sand. Jag sände en fördärvare mitt på ljusa dagen mot deras unga mäns mödrar. Jag sände plötsligt ångest och terror över dem. Modern till sju söner flämtade och svimmade. Hennes sol gick ner medan det ännu var dag, hon blev till spott och spe. De som överlevt ska jag överlämna åt fiendens svärd, säger Herren.” ”Jag är så ledsen, min mor, att du fött mig, en man som orsakar strid och konflikt i hela landet! Jag har varken gett eller tagit lån, ändå skymfar alla mig.” Herren svarade: ”Jag ska sannerligen styrka dig så att det går dig väl. Jag ska sannerligen göra så att dina fiender vädjar till dig i ofärdens och nödens tid. Kan någon bryta sönder järn - järn från norr - eller koppar?” ” Jag ska ge ditt välstånd och dina skatter till plundring fritt och för intet, på grund av dina synder i hela ditt land. Jag ska göra så att du bortförs med dina fiender till ett land som är okänt för dig, för min vredes eld är tänd och den ska brinna mot er.” Herre, du förstår. Tänk på mig och ta hand om mig. Ge mig hämnd på mina förföljare. Du som är tålmodig, ryck inte bort mig. Tänk på hur jag hånas för din skull. Jag fann dina ord och jag åt dem, ditt ord blev mitt hjärtas fröjd och glädje. För ditt namn är nämnt över mig, Jahve, härskarornas Gud. Jag har aldrig suttit med skämtare för att roa mig. Jag sitter ensam eftersom din hand är över mig, för du har fyllt mig med vrede. Varför ska jag ständigt plågas? Varför är mitt sår öppet utan att läkas? Du är för mig som en sinande bäck, som otillförlitligt vatten. Därför säger Herren: ”Om du vänder om tar jag dig tillbaka och du ska få stå inför mig. Om du separerar det värdefulla från det värdelösa ska du bli mitt språkrör. Folket ska återvända till dig, men du ska inte återvända till dem. Jag ska göra dig till en befäst kopparmur mot detta folk. De ska angripa dig, men inte besegra dig. För jag är med dig för att hjälpa och rädda dig, säger Herren. Jag ska rädda dig ur de ondas hand och befria dig ur de hänsynslösas grepp.” Herrens ord kom till mig: Du ska inte ta dig hustru eller få söner och döttrar på denna plats. För så säger Herren om sönerna och döttrarna som föds på denna plats, om mödrarna som föder dem, och om fäderna som får dem i detta land: De ska avlida av dödliga sjukdomar. De ska inte sörjas eller begravas utan bli gödsel på marken. Genom svärd och svält ska de gå under, och deras lik ska bli föda åt himlens fåglar och markens djur. För så säger Herren: Gå inte in i något sorgehus. Sörj dem inte, trösta dem inte. För jag har tagit bort min fred och min kärlek och min barmhärtighet från detta folk, säger Herren. Stora och små ska dö i detta land utan att begravas. Ingen dödsklagan ska hållas över dem. Ingen ska rista sig eller raka sitt huvud för deras skull. Ingen ska bryta bröd för att trösta den som sörjer en död, eller ge tröstens bägare åt den som förlorat far eller mor. Gå inte heller på fest för att sitta med dem och äta och dricka. För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Inför era ögon och i era dagar ska jag på denna plats tysta jublet och glädjen, och rösten av brudgum och brud. När du berättar allt detta för folket ska de fråga dig: ”Varför hotar Herren oss med denna stora ofärd? Vad är vår skuld? Vilken synd har vi begått mot Jahve vår Gud?” Då ska du svara dem: ”Era fäder övergav mig, säger Herren. De följde andra gudar som de tjänade och tillbad. De övergav mig och avvek från min lag. Och ni har gjort mer ont än era fäder. Ni följer var och en sitt rebelliska och onda hjärta och vägrar lyssna på mig! Jag ska kasta er ut från detta land, till ett land okänt för er och era fäder. Där ska ni tjäna andra gudar dag och natt. Jag ska inte visa er nåd.” Men ändå, dagar ska komma, säger Herren, då det inte mer ska sägas: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels söner ut från Egypten”, utan: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels söner ut från landet i norr och från alla andra länder dit han fördrivit dem.” För jag ska återföra dem till deras land som jag gav åt deras fäder. Lyssna! Jag ska sända bud efter många fiskare, säger Herren, och de ska fiska dem. Sedan ska jag sända bud efter många jägare, och de ska jaga dem från alla berg, höjder och alla bergsskrevor. För jag ser allt vad de gör. De kan inte gömma sig för mitt ansikte och deras skuld kan inte döljas för mina ögon. Först ska jag ge dem dubbelt igen för deras synd och skuld. För de har orenat mitt land med sina livlösa och avskyvärda gudar, och fyllt min egendom med sina vidrigheter. Herre, min styrka och mitt värn, min tillflykt på nödens dag. Överallt från jorden ska folken komma till dig och säga: ”Våra fäder ärvde bara lögn, tomma avgudar oförmögna att hjälpa. Kan en man göra sig gudar? Det är inga verkliga gudar!” ”Därför ska jag lära dem! Denna gång ska jag lära dem min kraft och styrka. De ska inse att mitt namn är Jahve.” Judas synd är skriven med järnstift. Den är ristad med diamantspets på deras hjärtas tavla och på deras altares horn. Även deras söner tänker på sina altaren och sina asherapålar vid grönskande träd, på höga kullar, och på mitt berg på fältet. På grund av synd i hela ditt land ger jag till plundring din rikedom, alla dina skatter och dina offerhöjder. Du är själv orsak till att förlora den arvsegendom jag gett dig. Jag gör dig till slav för dina fiender i ett för dig okänt land. För ni har tänt min vredes eld som ska brinna för alltid. Så säger Herren: Förbannad är den man som förtröstar på människor, som söker sin styrka i kött och vänder hjärtat bort från Herren. Han är som en buske i ödemarken och får inte se något gott komma. Han lever på brända platser i öknen, på saltjord där ingen kan bo. Välsignad är den man som förtröstar på Herren och har tillit till honom. Han är som ett träd planterat vid vatten. Det sträcker rötterna mot bäcken. Det räds inte när hetta kommer. Löven förblir alltid gröna. Det oroas inte under torra år och upphör aldrig att bära frukt. Hjärtat är mer falskt än något annat, det är obotligt. Vem kan förstå det? Jag, Jahve, utforskar hjärtat och prövar sinnet. Jag lönar varje man efter hans handlingar, efter vad hans gärningar förtjänar. Lik en rapphöna som ruvar på ägg hon inte lagt, är den som ohederligt skaffat rikedom. Mitt i livet blir han av med den, och till sist står han där som en dåre. Vår helgedoms plats är en härlighetens tron, upphöjd från begynnelsen. Herren är Israels hopp. Alla som överger dig blir vanärade. De i landet som avfaller från mig ska antecknas. För de har övergett Herren, källan med det levande vattnet. Herre, bota mig, så blir jag botad. Fräls mig, så blir jag frälst. För du är min lovsång. Hör vad de säger till mig: ”Vad blir det av Herrens ord? Låt det inträffa!” Jag har inte dragit mig undan herdekallet inför dig. Jag har inte längtat efter smärtans dag. Du vet att mina läppars ord uttalades inför ditt ansikte. Skräm mig inte! Du är min tillflykt på ofärdens dag. Låt mina förföljare få skämmas, och inte jag. Låt dem bli förskräckta, och inte jag. Sänd över dem ofärdens dag och krossa dem dubbelt upp! Herren sa till mig: Gå och ställ dig i Folkets port där Judas kungar passerar, och i Jerusalems alla portar. Säg till dem: Lyssna till Herrens ord, ni Judas kungar och folk, samt alla boende i Jerusalem, ni som går in genom dessa portar. Så säger Herren: Om ni värderar livet ska ni inte bära någon börda på sabbatsdagen eller ta in den genom Jerusalems portar! Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen eller gör något annat arbete. Håll sabbatsdagen helig så som jag befallt era fäder. Men de ville inte alls lyssna på det örat utan var trotsiga. De vägrade höra och ta emot tillrättavisning. Men om ni lyssnar till mig, säger Herren, och inte bär in någon börda genom denna stads portar på sabbaten, utan håller sabbaten helig och inte då utför något arbete, då ska kungar och furstar som sitter på Davids tron rida in genom denna stads portar med vagnar och hästar, följda av sina stormän, Judas män och Jerusalems invånare. Då ska denna stad vara bebodd för alltid. Folk ska komma från Judas städer, Jerusalems omgivningar, Benjamins land, Låglandet, bergsbygden och Negev. De ska bära fram brännoffer, slaktoffer, matoffer, rökelse och tackoffer till Herrens hus. Men om ni vägrar lyssna till mig, att hålla sabbaten helig och inte bära in någon börda genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då ska jag tända en outsläcklig eld på dess portar och elden ska sluka Jerusalems borgar. Detta ord kom till Jeremia från Herren: ”Ställ dig upp och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg honom arbeta vid drejskivan. Kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då formade han om leran till ett annat kärl, så som han fann lämpligt. Då kom Herrens ord till mig: ”Israels hus, kan inte jag göra med er som den krukmakaren gör? säger Herren. Se, som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels hus. Vid ett tillfälle hotar jag ett folk och ett rike med att rycka upp, bryta ner och ödelägga. Men om folket jag varnat vänder om från sin ondska, då häver jag det onda jag tänkt göra mot dem. Vid ett annat tillfälle kungör jag min vilja att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de beter sig ont i mina ögon och inte lyssnar på mig, då låter jag bli det goda som jag sagt mig vilja göra för dem. Säg nu till Judas män och till Jerusalems invånare: Så säger Herren: Lyssna, jag utformar ofärd mot er och tänker ut en plan mot er. Vänd om, var och en från sin onda väg! Ändra ert liv och beteende! Men de ska svara: ’Det är ingen idé! Vi tänker följa våra egna tankar och bete oss var och en efter sitt eget rebelliska och onda hjärta.’ Därför säger Herren: Fråga bland folkslagen: Vem har hört något liknande? Jungfrun Israel har gjort hemska saker. Försvinner Libanons snö från de höga klipporna? Sinar de friska vattnen som flödar fjärran ifrån? Men mitt folk har glömt mig. De tänder rökelse åt avgudar som får dem att falla där de går fram på de urgamla vägarna. De slår in på obanade stigar. Deras land väcker bestörtning och blir utsatt för oupphörlig förakt. Alla som går förbi är förfärade och skakar på huvudet. Jag skingrar dem för fienden som en östanvind. Jag vänder ryggen åt dem och inte ansiktet på deras olycksdag.” Men de sa: ”Kom, vi konspirerar mot Jeremia! För prästens undervisning och den vises råd och profetens ord ska aldrig upphöra. Kom, vi slår honom med våra tungor och struntar i allt hans prat.” Herre, lyssna på mig. Hör vad mina motståndare säger! Ska godhet lönas med ondska? För de har grävt en grop åt mig! Tänk på hur jag stod inför ditt ansikte och talade gott om dem för att avvända din vrede från dem. Överlämna därför deras barn åt svälten, ge dem åt svärdet. Låt deras hustrur bli barnlösa änkor, låt deras män dödas av pesten, låt deras unga män falla för krigets svärd. Låt skri höras från deras hus när du plötsligt sänder trupper över dem. För de grävde en grop för att fånga mig och lade ut snaror för mina fötter. Men du, Herre, känner till alla deras planer att döda mig. Förlåt dem inte deras skuld, utplåna inte deras synd. Låt dem ligga slagna inför dig. Ta itu med dem på din vredes dag! Så sa Herren: Gå och köp en lerkruka av krukmakaren. Ta med dig några av de äldste från folket och prästerna. Gå ut till Hinnoms sons dal framför Lerskärvsporten. Ropa där ut de ord som jag ska tala till dig. Du ska säga: ”Hör Herrens ord, ni Judas kungar och ni Jerusalems invånare! Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Jag ska sända en sådan ofärd över denna plats att det ska dåna i öronen på alla som hör det. För de har övergett mig och gjort detta till en främmande plats. De har tänt rökelse åt andra gudar som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände. De har fyllt denna plats med oskyldigt blod. De har byggt baalshöjder för att bränna upp sina söner som brännoffer åt Baal. Jag har aldrig befallt eller talat om det. Tanken har aldrig ens föresvävat mig. Därför ska dagar komma, säger Herren, då denna plats inte längre ska kallas Tofet eller Hinnoms sons dal, utan Dråpdalen. Jag ska på denna plats göra Judas och Jerusalems planer om intet. Jag ska göra så att de faller för sina fienders svärd, deras dödsfiender. Deras lik ska jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur. Jag ska se till att denna stad väcker bestörtning och förakt. Alla som går förbi ska förfäras och vissla på grund av alla dess plågor. Jag ska få dem att äta sina söners och döttrars kött. De ska äta varandras kött i den nöd de ska hamna i genom belägringen av deras fiender som vill döda dem.” Sedan ska du krossa krukan inför ögonen på männen som gått med dig. Och du ska säga till dem: ”Så säger härskarornas Herre: Jag ska krossa detta folk och denna stad så som ett lerkärl krossas, utan att det åter kan bli helt. Och i Tofet ska de döda begravas eftersom det inte finns någon annan gravplats. Så ska jag göra med denna plats och med dess invånare, säger Herren. Jag ska göra denna stad lik Tofet. Och husen i Jerusalem och Judas kungars hus - alla de hus där rökelse tänts på taken åt himlens hela här och där dryckesoffer utgjutits åt andra gudar - ska bli orena som platsen Tofet.” Så kom Jeremia tillbaka från Tofet dit Herren hade sänt honom för att profetera. Han ställde sig i förgården till Herrens hus och sa till allt folket: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Över denna stad med alla dess byar ska jag sända all slags ofärd som jag hotat med, för de har varit trotsiga och vägrat lyssna till mina ord.” Prästen Pashur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens tempel, hörde Jeremia profetera dessa ord. Då lät han misshandla profeten Jeremia och sätta honom i stocken vid Övre Benjaminporten till Herrens tempel. Nästa dag när Pashur släppte Jeremia ur stocken, sa Jeremia till honom: ”Herren kallar dig inte Pashur utan ’Terror från alla håll’. För så säger Herren: Jag ska göra dig till terror för både dig själv och alla dina vänner. De ska falla för sina fienders svärd inför dina ögon. Jag ska ge hela Juda i den babyloniske kungens hand. Han ska deportera dem till Babel och döda dem med svärd. Jag ska ge alla rikedomar och ägodelar och dyrbarheter i denna stad, samt Judas kungars alla skatter, i deras fienders hand. De ska ta det som byte och föra det till Babel. Och du, Pashur! Du och allt ditt husfolk ska gå i fångenskap. Du ska till Babel, och där ska du dö och begravas med alla dina vänner för vilka du har profeterat dina lögner.” Herre, du bedrog mig, och jag lät mig bedras. Du är starkare än jag och vann. Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla hånar mig. Så fort jag talar måste jag klaga, ropa över våld och illdåd. Ja, Herrens ord drar spott och spe över mig dagen lång. Jag sa: ”Jag vill inte tänka på honom och aldrig mer tala i hans namn.” Då blev det som en brinnande eld i mitt hjärta, instängd inom mig. Jag försökte förgäves stå emot. Jag hör hur hopen viskar. ”Det är terror från alla håll! Ange honom! Ja, vi ska ange honom!” Alla mina vänner väntar på mitt fall. ”Kanske låter han bedra sig. Då får vi makt över honom och kan hämnas på honom.” Men Herren är med mig som en skräckinjagande krigare. Därför ska mina förföljare falla och inte få makt över mig. De ska verkligen få skämmas, för de har misslyckats. Deras eviga vanära ska aldrig glömmas. Härskarornas Herre, du prövar den rättfärdige. Du ser hjärta och sinne. Låt mig få se din hämnd på dem, för jag har lagt fram min sak för dig. Sjung till Herren, lova Herren! För han räddar den nödlidande ur de ondas hand. Förbannad är dagen då jag föddes! Dagen då min mor födde mig ska inte vara välsignad! Förbannad är den man som meddelade min far att han fått en son och gjorde honom överlycklig. Låt det gå den mannen som för de städer Herren ödelade utan att sörja. Låt honom höra skrik om morgonen och stridsrop mitt på dagen. Detta eftersom han inte dödade mig i moderlivet. Då hade min mor blivit min grav och hon hade alltid varit havande. Varför kom jag ut ur moderlivet för att möta elände och sorg och sluta mina dagar i vanära? Detta ord kom till Jeremia från Herren när kung Sidkia sände Pashur, Malkias son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till honom. De sa: ”Fråga Herren för oss! För Babels kung Nebukadressar går i krig mot oss. Kanske Herren vill göra med oss ett under som förr, så att Nebukadressar drar bort ifrån oss.” Jeremia gav dem besked vad de skulle säga till Sidkia: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Lyssna! De vapen ni har i er hand och använder mot Babels kung och kaldeerna som belägrar er utanför muren ska jag vända mot er. Jag ska samla deras styrkor inne i denna stad. Jag ska själv strida mot er med utsträckt hand och stark arm, i vrede, ursinne och raseri. Jag ska slå dem som bor i denna stad, både människor och djur. De ska dö i svår plåga. Därefter, säger Herren, ska jag överlämna Judas kung Sidkia och hans tjänare och folket som i denna stad överlevt pesten, svärdet och svälten, till Babels kung Nebukadressar, till fiender och folk som vill döda dem. Han ska slå dem med svärd utan förskoning, utan medkänsla, utan förbarmande. Säg till detta folk: Så säger Herren: Jag lägger fram för er livets väg och dödens väg. Den som stannar kvar i denna stad ska dö genom svärd, svält och pest. Men den som går ut och ger sig åt kaldeerna som belägrar er, ska få leva och få sitt liv som krigsbyte. För jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till ofärd och inte till välfärd, säger Herren. Staden ska ges i den babyloniske kungens hand, och han ska bränna ner den. Säg till kungahuset i Juda: Lyssna till Herrens ord, ni av Davids ätt! Så säger Herren: Döm rättvist varje morgon och fria rånoffret från förtryckaren. Annars ska min vrede bryta fram som en outsläcklig eld, på grund av ert onda beteende. Jag är emot dig, du som bor i dalen, du klippa på slätten! säger Herren, ni som säger: ’Vem kan angripa oss och tränga in i våra hem?’ Jag ska straffa er så som era gärningar förtjänar, säger Herren. Jag ska tända en skogsbrand som ska förtära allt omkring er.” Så sa Herren: Gå ner till judakungens palats och tala där dessa ord: Lyssna till Herrens ord, du Judas kung som sitter på Davids tron, du och dina tjänare och ditt folk som går in genom dessa portar. Så säger Herren: Verkställ rättvisa och rättfärdighet, och fria rånoffret från förtryckaren. Invandraren, den faderlöse och änkan ska ni inte behandla illa eller våldsamt. Avrätta inte oskyldiga på denna plats. Om ni verkligen rättar er efter detta ord, ska kungar som sitter på Davids tron dra in genom portarna till detta hus med vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk. Men om ni inte åtlyder dessa ord svär jag vid mig själv, säger Herren, att detta hus ska läggas i ruiner. För så säger Herren om judakungens palats: Du är som Gilead för mig, som Libanons topp. Men jag ska sannerligen göra dig till en öken, till obebodda städer. Jag ska avskilja fördärvare mot dig, var och en med sina vapen. De ska fälla dina bästa cedrar och kasta dem i elden. Många folkslag ska gå förbi denna stad och fråga varandra: ”Varför har Herren gjort så mot denna stora stad?” De ska få till svar: ”Därför att de övergav förbundet med Jahve sin Gud och tillbad andra gudar och tjänade dem.” Gråt inte över den döde kungen, sörj honom inte. Gråt istället över kungen som vandrar bort, för han ska aldrig återvända och se sitt födelseland. För så säger Herren om Josias son Shallum, Judas kung som efterträdde sin far Josia och som fördes bort från denna plats: ”Han ska aldrig mer återvända. Han ska dö på den plats dit han förts i fångenskap och aldrig mer återse detta land.” Fördömelse över den som bygger sitt hus med orätt, övervåningen med orättfärdighet, som låter sin nästa arbeta för intet och vägrar honom hans lön. Han säger: ”Jag vill bygga mig ett väldigt hus med rymlig övervåning.” Han hugger ut fönster, gör paneler av cederträ och målar med högröd färg. Är du kung för att du ska tävla med cederträ? Din far åt, drack och betedde sig rättvist och rättfärdigt. Och då gick det honom väl. Han skipade rättvisa för den nödställde och utsatte. Och då gick allt väl. Är inte det att känna mig? säger Herren. Men du har ögon och hjärta bara för mammon. Du spiller oskyldigt blod och utövar förtryck och våld. Därför säger Herren om Jojakim, Josias son, Judas kung: Ingen ska sörjande ropa efter honom: ”O, min broder! O, min syster!” Ingen ska sörjande ropa efter honom: ”O, herre! O, hans majestät!” Han ska få en åsnebegravning. Han ska släpas bort och kastas långt utanför Jerusalems portar. Gå upp på Libanon och ropa, höj din röst i Bashan, ropa från Abarim! För alla dina älskare är krossade. Jag talade till dig när du hade det bra, men du sa: ”Jag vill inte lyssna.” Du har varit sådan från din ungdom, du har vägrat lyssna till mig. En stormvind ska driva iväg alla dina herdar. Dina älskare ska gå i fångenskap. Då ska du skämmas och vanäras på grund av all din ondska. Du som bor i Libanon och har ditt näste i cedrarna, hur ömklig ska du inte bli när värkar och ångest drabbar dig som hos en födande kvinna! Så sant jag lever, säger Herren: Även om du Konja, Jojakims son, Judas kung, vore en sigillring på min högra hand, så skulle jag rycka av dig. Jag ska överlämna dig till dem som vill döda dig och som du fruktar, till Babels kung Nebukadressar och kaldeerna. Jag ska slunga bort dig och din mor som födde dig till ett annat land där ni inte är födda. Där ska ni dö. De ska aldrig få återvända till landet de längtar till. Är denne man Konja ett föraktat och krossat kärl? En oönskad kruka? Varför har han och hans barn slungats iväg och kastats bort till ett för dem okänt land? Land, land, land, hör Herrens ord! Så säger Herren: Nedteckna om den mannen: Han ska vara barnlös. Hans liv ska bli misslyckat. Ingen av hans söner ska lyckas sitta på Davids tron och åter härska över Juda. Fördömelse över de herdar som fördärvar och skingrar fåren i min hjord! säger Herren. Därför säger Jahve, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Ni har skingrat mina får och drivit iväg dem. Ni har inte tagit hand om dem. Lyssna, jag ska ta hand om er för det onda ni gjort! säger Herren. Jag ska själv samla återstoden av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem. Jag ska återföra dem till deras betesmarker där de ska bli fruktsamma och föröka sig. Jag ska sätta herdar över dem som ska valla dem. De ska aldrig mer vara ängsliga eller rädda och ingen ska saknas, säger Herren. Lyssna! Det ska komma dagar, säger Herren, då jag reser upp en rättfärdig Telning åt David. Han ska regera som kung med visdom. Han ska verkställa rättvisa och rättfärdighet på jorden. I hans dagar ska Juda bli frälst och Israel bo i trygghet. Detta är namnet han ska få: Jahve vår rättfärdighet. Det ska komma dagar, säger Herren, då det inte mer ska sägas: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels söner ut från Egypten”. De ska säga: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut från landet i norr och hämtade dem från alla andra länder dit han fördrivit dem.” Så ska de få bo i sitt eget land. Om profeterna: Mitt hjärta är krossat inom mig, hela min kropp skakar. Jag är som en berusad man, övermannad av vin, på grund av Herren och hans heliga ord. För landet är fullt av äktenskapsbrytare. På grund av förbannelsen ligger landet sörjande och öknens betesmarker har torkat. Deras livslopp är ont och de missbrukar sin makt. För både profeter och präster är ogudaktiga. Även inne i mitt hus finner jag deras ondska, säger Herren. Därför ska deras väg upplevas som hala stigar i mörkret. De ska fördrivas och falla där. För jag ska sända ofärd över dem det år när deras straff kommer, säger Herren. Även hos Samarias profeter har jag sett något otillbörligt: De profeterade i Baals namn och vilseledde mitt folk Israel. Hos Jerusalems profeter har jag sett hemska ting: De begår äktenskapsbrott och ljuger. De applåderar dem som beter sig ont, så att ingen vänder om från sin ondska. För mig är de alla som Sodom, Jerusalems folk är som Gomorra. Därför säger härskarornas Herre om profeterna: Jag ger dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. För Jerusalems profeter har spridit ogudaktighet över hela landet. Så säger härskarornas Herre: Lyssna inte på pratet från profeterna som profeterar för er! De gör er tomma. De ger er visioner från sina hjärtan, inte från Herrens mun. Ständigt säger de till dem som föraktar mig: ”Herren säger att det ska gå er väl.” Och till alla som följer sitt rebelliska hjärta säger de: ”Ingen ofärd ska drabba er.” Men har någon av dem stått med i Herrens råd och sett och hört hans ord? Vem har uppmärksammat och hört hans ord? Se, Herrens stormvind! Vrede bryter fram, en virvlande storm. Den virvlar över de ondas huvuden. Herrens vrede ska inte blidkas förrän han utfört och fullbordat sitt hjärtas avsikt. I kommande dagar ska ni förstå fullt ut. Jag har inte sänt dessa profeter, ändå sprang de iväg. Jag har inte talat till dem, ändå profeterade de. Hade de varit med i mitt råd, skulle de ha förkunnat mina ord till mitt folk och fått dem att vända om från sina onda vägar och handlingar. Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Kan en man gömma sig så hemligt att jag inte ser honom? säger Herren. Fyller inte jag universum? säger Herren. Jag har hört vad de säger, profeterna som profeterar lögn i mitt namn: ”Jag hade en dröm, jag hade en dröm!” Hur länge har profeterna tänkt profetera lögn och vanföreställningar från sina egna hjärtan? De försöker med sina drömmar som de berättar för varandra få mitt folk att glömma mitt namn, liksom deras fäder glömde mitt namn för Baal. Den profet som haft en dröm kan återge sin dröm. Men den som har mitt ord ska troget tala mitt ord. Vad är halm mot säd? säger Herren. Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan? Därför, lyssna! Jag är emot profeterna, säger Herren, de som stjäl mina ord från varandra. Jag är emot profeterna, säger Herren, de som låter tungan pladdra och påstår att de talar för mig. Jag är emot dem som profeterar lögndrömmar, säger Herren. De återger dem och vilseleder mitt folk med arroganta lögner. Jag har varken sänt dem eller gett dem någon befallning. De kan inte hjälpa detta folk, säger Herren. När detta folk eller en profet eller präst frågar dig: ”Vad är Herrens tunga börda?”, då ska du svara dem: Ni är den tunga bördan, och jag ska kasta bort er! säger Herren. Den profet eller präst eller den av folket som säger ”Herrens tunga börda”, den mannen och hans husfolk ska jag straffa. Så här ska alla säga till sina vänner och bröder: Vad har Herren svarat? eller: Vad har Herren sagt? Men ”Herrens tunga börda” ska ni aldrig mer nämna. För det ordet blir en tung börda för alla som säger så, och då förvränger ni orden från den levande Guden, härskarornas Herre, vår Gud. Så ska du säga till profeten: Vad har Herren svarat dig? eller: Vad har Herren sagt? Men om ni säger ”Herrens tunga börda”, då säger Herren: Ni använder formuleringen ”Herrens tunga börda”, fastän jag sände bud till er och förbjöd er att säga så. Därför ska jag helt glömma er. Ni ska bort från min närvaro, ni och staden som jag gett er och era fäder. Jag ska sända över er evig vanära och förnedring som aldrig ska glömmas. Babels kung Nebukadressar hade deporterat Judas kung Jekonja, Jojakims son, från Jerusalem tillsammans med Judas stormän, hantverkarna och smederna och fört dem till Babel. Då visade Herren mig två korgar med fikon uppställda framför Herrens tempel. I den ena korgen fanns utsökta fikon, tidigt mogna fikon. I den andra korgen fanns vedervärdiga fikon, oätliga. Herren sa till mig: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Fikon. De goda fikonen är utsökta och de dåliga är vedervärdiga, oätliga.” Då kom Herrens ord till mig: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Så som jag ser på de goda fikonen ska jag se med välvilja på dem som förts bort från Juda, dem som jag förvisat från denna plats till Kaldeen. Mitt öga ska vaka över dem med godhet och föra dem tillbaka till detta land. Jag ska bygga upp dem, inte riva ner. Jag ska plantera dem, inte rycka upp. Jag ska ge dem ett hjärta som känner mig, för jag är Jahve. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud, för de ska helhjärtat vända om till mig. Men så som dåliga och oätliga fikon behandlas, säger Herren, så ska jag behandla Judas kung Sidkia, hans stormän och dem som är kvar i Jerusalem, både de som är kvar här i landet och de som bor i Egypten. På alla orter dit jag fördriver dem ska jag göra dem till skräck och olycka för alla riken på jorden, till vanära och smädedikt, till nidvisa och förbannelse. Jag ska sända svärd och svält och pest mot dem tills de förintas ur landet som jag gav åt dem och deras fäder.” Detta ord kom till Jeremia om hela folket i Juda i det fjärde året då Jojakim, Josias son, var kung i Juda. Det var Babels kung Nebukadressars första regeringsår. Profeten Jeremia sa detta till hela folket i Juda och till Jerusalems alla invånare: I tjugotre år, från Judas kung Josias, Amons sons, trettonde regeringsår och till i dag, har Herrens ord kommit till mig. Jag har ständigt talat till er, men ni har vägrat lyssna. Herren har gång på gång sänt till er alla sina tjänare profeterna, men ni har inte lyssnat eller vänt örat till. Profeterna sa: ”Vänd om, var och en från sin onda väg och sitt onda beteende! Då ska ni för all framtid få bo kvar i landet som Herren gav er och era fäder. Följ inte andra gudar för att tjäna och tillbe dem. Väck inte min vrede med era händers verk. Då ska jag inte göra er illa.” Men ni vägrade lyssna till mig, säger Herren. Ni väckte min vrede med era händers verk till er egen ofärd. Därför säger härskarornas Herre: Då ni inte har lyssnat till mina ord, ska jag kalla på alla stammar i norr, säger Herren, och på min tjänare Nebukadressar, Babels kung. Jag ska göra så att de angriper detta land och de boende här och alla folkslag runt omkring. Jag ska avskilja dem åt förintelse och göra dem till föremål för bestörtning, förakt och evig ödeläggelse. Jag ska ta ifrån dem jublet och glädjen, och rösten av brudgum och brud, kvarnens ljud och lampans ljus. Hela detta land ska bli till ruin och öken, och dessa folkslag ska tjäna Babels kung i sjuttio år. När sjuttio år har gått ska jag straffa Babels kung och hans folk för deras skuld, säger Herren, och Kaldeen ska jag ödelägga för all framtid. Jag ska se till att landet drabbas av alla de ord som jag talat mot det, allt som är skrivet i denna bok och som Jeremia har profeterat mot alla folkslag. För många folkslag och mäktiga kungar ska förslava dem, och jag ska ge dem efter deras handlingar och deras händers verk. Detta sa Jahve, Israels Gud, till mig: ”Ta från min hand denna bägare med vredesvin och se till att alla folkslag dit jag sänder dig dricker av den. De ska dricka och ragla och bli galna på grund av det svärd jag ska sända bland dem.” Jag tog bägaren ur Herrens hand och gav att dricka åt alla folk dit Herren sände mig: Jerusalem med Judas städer, dess kungar och stormän, för att ödelägga dem till fasa, förakt och förbannelse, så som det är i dag, farao, Egyptens kung, hans tjänare, stormän och allt hans folk, och alla främmande folk där, alla kungar i Us och alla kungar i filisteernas land, Ashkelon, Gaza, Ekron och de kvarvarande i Ashdod, Edom, Moab och ammoniterna, alla kungar i Tyros, alla kungar i Sidon och kungarna i kustländerna bortom havet, Dedan, Tema, Bus och alla med håret avklippt på sidorna, alla kungar i Arabien och alla kungar över de blandade stammar som bor i öknen, alla kungar i Simri, alla kungar i Elam och alla kungar i Medien, alla kungar i norr – både dem nära och i fjärran, den ene efter den andre – och alla andra riken i världen över jordens yta. Och till sist ska Sheshaks kung dricka. Säg till dem: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Drick er fulla och spy tills ni faller och inte förmår resa er! För jag ska sända svärd bland er. Om de vägrar ta emot bägaren ur din hand och dricka, så säg till dem: Så säger härskarornas Herre: Ni måste dricka! För lyssna! Jag har påbörjat ofärden över den stad som bär mitt namn. Skulle ni förbli ostraffade? Ni ska inte bli ostraffade! För jag kallar på ett svärd mot alla som bor på jorden, säger härskarornas Herre. Profetera alla dessa ord för dem, säg: Herren ryter från höjden, han ropar högt från sin heliga boning. Han ryter över sin mark, ropar som en vintrampare över alla som bor på jorden. Dånet hörs till jordens ände, för Herren går till rätta med folken. Han ska döma mänskligheten. De onda överlämnar han åt svärdet, säger Herren. Så säger härskarornas Herre: Ofärd drar fram från folk till folk! En väldig storm reser sig från jordens yttersta gräns. De slagna av Herren på den dagen ska ligga spridda överallt på jorden. De ska inte sörjas, samlas ihop eller begravas. De ska bli gödsel på marken. Jämra er och skrik, ni herdar! Vältra er i stoftet, ni ledare för hjorden. För dagen är här då ni ska slaktas. Ni ska falla och gå i bitar likt en dyrbar vas. Herdarna har ingenstans att fly. Hjordens ledare kan ej undkomma. Hör herdarna ropa och hjordens ledare jämra sig, för Herren ödelägger deras betesmark. De fridfulla ängarna läggs öde på grund av Herrens brinnande vrede. Likt ett unglejon lämnade han sitt snår. Deras land har lagts öde av förtryckarens svärd och av Guds brinnande vrede. I början av judakungen Jojakims, Josias sons, regeringstid kom följande ord från Herren: ”Så säger Herren: Ställ dig i förgården till Herrens tempel och tala till alla städer i Juda, till dem som kommer för att tillbe i Herrens tempel. Säg dem alla ord jag befaller dig, utelämna inte ett enda. Kanske ska de lyssna och alla vända om från sin onda väg. Då ska jag dra tillbaka det onda som jag tänkt göra med dem på grund av deras onda gärningar. Säg till dem: Så säger Herren: Om ni vägrar lyssna till mig och följa den lag som jag lagt fram för er, vägrar lyssna till orden från mina tjänare profeterna, som jag ständigt sänt till er fast ni inte lyssnat, då ska jag göra med detta tempel som med Shilo. Och denna stad ska jag göra till en förbannelse för alla jordens folk.” Prästerna och profeterna och allt folket hörde Jeremia säga dessa ord i Herrens tempel. När Jeremia hade framfört allt vad Herren befallt honom att säga till allt folket, greps han av prästerna, profeterna och allt folket, och de sa: ”Du ska avrättas! Hur vågar du profetera i Jahves namn och påstå att detta tempel ska bli som Shilo och att denna stad ska ödeläggas och bli obeboelig?” Och allt folket samlades kring Jeremia i Herrens tempel. När Judas stormän fick höra om detta, gick de från kungens palats upp till Herrens tempel och satte sig vid ingången till Herrens nya port. Då sa prästerna och profeterna till stormännen och allt folket: ”Den här mannen förtjänar dödsstraff! Ni har ju hört med egna öron att han profeterat mot denna stad.” Jeremia sa till alla stormän och allt folket: ”Herren har sänt mig att profetera mot detta tempel och denna stad allt vad ni hört. Ändra nu ert liv och beteende och lyssna till Jahve er Gud! Då ska Herren dra tillbaka det onda han hotat er med. Vad mig beträffar är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men ni ska veta att om ni ger mig dödsstraff, då drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För sannerligen, det är Herren som sänt mig till er för att förkunna alla dessa ord.” Då sa stormännen och allt folket till prästerna och profeterna: ”Den här mannen förtjänar inte dödsstraff, för han har talat till oss i namnet Jahve, vår Gud.” Några av de äldste i landet reste sig då och sa till hela folket som var samlat: ”Mika från Moreshet profeterade i de dagar då Hiskia var Judas kung. Han sa till hela folket i Juda: Så säger härskarornas Herre: Sion ska plöjas till åkermark, Jerusalem bli en ruinhög, och tempelberget en skogbevuxen höjd. Men avrättades Mika av Judas kung Hiskia och hela Juda? Nej, Hiskia fruktade Herren och sökte blidka honom. Och Herren drog tillbaka det onda som han hotat dem med. Men vi är på väg att dra mycket ont över oss nu!” Där fanns också en annan man som profeterade i Jahves namn, Uria, Shemajas son, från Kirjat-Jearim. Han profeterade mot denna stad och detta land med samma budskap som Jeremia. När kung Jojakim med hela livgardet och alla stormän hörde vad han sa, ville han se honom avrättad. Men när Uria fick höra om det blev han rädd och flydde till Egypten. Då sände kung Jojakim några män till Egypten: Elnatan, Akbors son, och några andra med honom. De hämtade Uria från Egypten och förde honom till kung Jojakim. Han lät avrätta Uria med svärd och kasta hans lik på den allmänna begravningsplatsen. Men Ahikam, Shafans son, stödde Jeremia så att han inte blev lämnad i folkets våld för att dödas. I början av judakungen Jojakims, Josias sons, regeringstid kom följande ord till Jeremia från Herren: Detta är vad Herren sa till mig: Gör dig ok med remmar och lägg på din nacke. Sänd dem sedan till kungarna av Edom, Moab, Ammon, Tyros och Sidon med de sändebud som kommit till Jerusalem, till Sidkia, kungen av Juda. Påbjud dem att framföra till sina herrar: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Säg detta till era herrar: Det är jag som genom min stora kraft och min utsträckta arm har skapat jorden och människorna och djuren på jordens yta, och jag ger den åt vem jag vill. Nu ger jag alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars hand, Babels kung. Jag ger honom även vilddjuren för att de ska tjäna honom. Alla folkslag ska slava för honom och hans son och hans sonson, tills tiden kommer också för hans land. Då ska många folk och mäktiga kungar förslava honom. Men det folk eller rike som vägrar tjäna Babels kung Nebukadnessar och böja nacken under den babyloniske kungens ok, ska jag straffa med svärd, svält och pest, säger Herren, tills jag gjort slut på dem genom hans hand. Lyssna därför inte på era profeter, spåmän, drömtydare, medier och ockultister när de säger till er: ”Ni ska inte slava under Babels kung.” De profeterar lögn för er, med följd att ni kommer att ledas långt bort från ert land. Jag ska fördriva er och ni ska gå under. Men det folk som böjer sin nacke under den babyloniske kungens ok och tjänar honom, ska jag se till att få bo kvar i sitt land för att bruka det och leva där, säger Herren. Så sa jag även till Sidkia, Judas kung: Böj er nacke under den babyloniske kungens ok och tjäna honom och hans folk, så ska ni få leva. Varför vill du och ditt folk dö genom svärd, svält och pest, det som Herren hotat varje folk med som inte vill tjäna Babels kung? Lyssna alltså inte på de profeter som uppmanar er att inte slava under Babels kung, för de profeterar lögn för er. Jag har inte sänt dem, säger Herren. De profeterar lögn i mitt namn och därför ska jag fördriva er så att ni går under med de profeter som profeterar för er. Sedan sa jag till prästerna och till hela detta folk: Så säger Herren: Lyssna inte på pratet från era profeter som profeterar för er att föremålen som hör till Herrens tempel snart ska föras tillbaka från Babel. De profeterar lögn för er. Lyssna inte på dem! Tjäna Babels kung, så ska ni få leva. Varför ska denna stad bli ödelagd? Om de verkligen är profeter och har Herrens ord, låt dem då vädja till härskarornas Herre att de föremål som är kvar i Herrens tempel och i judakungens palats och i Jerusalem inte förs till Babel. För så säger härskarornas Herre angående pelarna, havet, behållarna och övriga föremål som är kvar här i staden, och som Babels kung Nebukadnessar inte tog med sig när han förde bort Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, från Jerusalem till Babel med alla högättade i Juda och Jerusalem – ja, så säger härskarornas Herre, Israels Gud, om de föremål som är kvar i Herrens tempel och i judakungens palats och i Jerusalem: De ska föras till Babel och förbli där till den dag då jag kommer för dem, säger Herren. Då ska jag föra dem tillbaka till denna plats. Det hände i samma år, i början av judakungen Sidkias regeringstid, i femte månaden av hans fjärde regeringsår. Då talade profeten Hananja, Asurs son, från Gibeon till mig i Herrens tempel inför prästerna och allt folket: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag har brutit sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år ska jag återföra hit alla de föremål i Herrens tempel som Babels kung Nebukadnessar tog från denna plats och förde till Babel. Och Judas kung Jekonja, Jojakims son, och alla fångar från Juda som kom till Babel ska jag återföra till denna plats, säger Herren. För jag bryter sönder den babyloniske kungens ok.” Då gav profeten Jeremia detta svar till profeten Hananja inför prästerna och allt folket som stod i Herrens tempel. Profeten Jeremia sa: ”Amen! Må Herren göra så. Må Herren uppfylla de ord som du profeterat, och från Babel återföra till denna plats föremålen som fanns i Herrens tempel, samt alla fångarna. Men lyssna till följande ord som jag talar till dig och allt folket: Forna tiders profeter före din och min tid, profeterade om krig och ofärd och pest mot många länder och mäktiga riken. Vad gäller en profet som profeterar fred och välgång, så måste hans ord först gå i uppfyllelse för att det ska stå klart att profeten verkligen är sänd av Herren.” Då tog profeten Hananja oket från profeten Jeremias nacke och bröt sönder det. Hananja sa inför allt folket: ”Så säger Herren: Just så ska jag inom två år bryta sönder den babyloniske kungen Nebukadnessars ok från nacken på alla folkslag.” Då gick profeten Jeremia sin väg. Efter att profeten Hananja brutit sönder oket på profeten Jeremias nacke kom Herrens ord till Jeremia: ”Gå och säg till Hananja: Så säger Herren: Du har brutit sönder ett ok av trä. Men i dess ställe har du gjort ett ok av järn. För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag har lagt ett ok av järn på alla dessa folks nacke för att de ska tjäna Babels kung Nebukadnessar. De ska tjäna honom! Jag har även gett honom vilddjuren.” Och profeten Jeremia sa till profeten Hananja: ”Lyssna, Hananja! Herren har inte sänt dig. Du har fått detta folk att lita på en lögn. Därför säger Herren: Lyssna! Jag ska avlägsna dig från jordens yta. I år ska du dö, för du har förkunnat uppror mot Herren.” Och i sjunde månaden det året dog profeten Hananja. Profeten Jeremia sände från Jerusalem ett brev till dem som Nebukadnessar hade bortfört från Jerusalem till Babel. Det var avsett för de äldste som levde kvar i fångenskapen och till prästerna, profeterna och allt folket. Detta hände efter att kung Jekonja hade lämnat Jerusalem med drottningmodern, hovmännen, stormännen i Juda och Jerusalem, hantverkarna och smederna. Jeremia sände brevet med Elasa, Shafans son, och Gemarja, Hilkias son, som av Judas kung Sidkia sänts till Babels kung Nebukadnessar. Brevets ordalydelse: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud, till alla som jag fört i exil från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät deras frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar! Ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre. Staden dit jag fört er i fångenskap, sök dess välgång! Be för den till Herren. När staden har välgång, får också ni det bra. För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Bedras inte av profeterna eller spåmännen bland er, och lyssna inte på de drömmar ni lockar ur dem. För de profeterar lögn för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren. Så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel ska jag komma till er. Då ska jag uppfylla mitt goda löfte att föra er tillbaka hit. Jag vet vilka planer jag har för er, säger Herren, välfärdens planer och inte ofärdens. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. När ni kallar på mig och ber till mig ska jag lyssna på er. Ni ska söka mig, och ni ska finna mig om ni söker mig helhjärtat. Jag ska låta er finna mig, säger Herren. Jag ska återupprätta er och samla er från alla de folk och orter dit jag fördrivit er, säger Herren. Jag ska föra er tillbaka till den plats från vilken jag förde er i exil. Men ni säger: ”Herren har rest upp profeter bland oss i Babel.” Så säger Herren om den kung som sitter på Davids tron och om allt folket som bor i denna stad, era bröder som inte fördes bort med er i fångenskap, så säger härskarornas Herre: Lyssna! Jag sänder svärd, svält och pest mot dem. Jag ska behandla dem som ruttna fikon, så vedervärdiga att de är oätliga. Jag ska förfölja dem med svärd, svält och pest. Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden, till förbannelse och fasa, förakt och vanära bland alla de folk dit jag fördrivit dem. För de lyssnade inte till mina ord som jag sände till dem genom mina tjänare profeterna, säger Herren. Jag sände dem gång på gång, men ni vägrade lyssna, säger Herren. Lyssna till Herrens ord, alla ni fångna som jag sänt från Jerusalem till Babel: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud, om Ahab, Kolajas son, och om Sidkia, Maasejas son, som profeterar lögn för er i mitt namn: Jag överlämnar dem i händerna på Nebukadressar, kungen av Babel. Han ska låta avrätta dem inför era ögon! På grund av dem ska alla fångar från Juda som är i Babel använda följande förbannelse: ”Herren ska göra med dig som med Sidkia och Ahab, som Babels kung lät steka i eld.” För de gjorde en galenskap i Israel. De begick äktenskapsbrott med andras hustrur, och de talade lögn i mitt namn vilket jag inte hade befallt dem. Jag är den som vet. Och jag är ett vittne, säger Herren. Säg till nehelamiten Shemaja: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Du har sänt brev i ditt eget namn till allt folket i Jerusalem, till prästen Sefanja, Maasejas son och till alla de andra prästerna, och skrivit: ”Herren har satt dig till präst efter Jojada, för att det ska finnas tillsyningsmän i Herrens hus över alla galningar som profeterar, och sätta sådana i stock och halsjärn. Så varför har du inte bannat Jeremia från Anatot som uppträder som profet för er? För han har sänt ett budskap till oss i Babel och sagt: ’Än är det lång tid kvar. Bygg hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät deras frukt’.” Prästen Sefanja läste upp brevet för profeten Jeremia. Då kom Herrens ord till Jeremia: ”Sänd följande budskap till alla de fångna: Så säger Herren om nehelamiten Shemaja. Han har profeterat för er, men jag har inte sänt honom. Han har fått er att lita på en lögn. Därför säger Herren: Lyssna! Jag ska straffa nehelamiten Shemaja och hans efterkommande. Han ska inte ha någon som bor bland detta folk. Han ska inte få se det goda som jag ska göra med mitt folk, säger Herren. För han har predikat uppror mot Herren.” Detta ord kom till Jeremia från Herren: ”Så säger Jahve, Israels Gud: Skriv upp i en bokrulle alla ord som jag talat till dig. För lyssna, dagar ska komma, tillkännager Herren, då jag ska återupprätta mitt folk Israel och Juda, säger Herren. Jag ska föra dem tillbaka till landet som jag gav deras fäder. Och det ska bli deras egendom.” Detta är Herrens ord om Israel och Juda: Så säger Herren: Vi hör ett rysligt skrik, det är skräck, ingen frid. Fråga och fundera ifall män föder barn? Varför ser jag alla män med händerna om magen likt födande kvinnor? Varför är varje ansikte dödsblekt? Hur hemsk är inte denna stora och unika dag! Det är en nödtid för Jakob, men han ska frälsas från den. Den dagen, säger härskarornas Herre, ska jag bryta sönder oket på din nacke och slita av dina band. De ska inte längre slava åt främlingar. De ska tjäna Jahve sin Gud och David sin kung, som jag ska resa upp åt dem. Var inte rädd, min tjänare Jakob, säger Herren, var inte förfärad, Israel. För jag ska frälsa dig från fjärran plats och din ätt från landet där de är fångna. Jakob ska återvända och ha frid och ro, ingen ska skrämma honom. För jag är med dig för att frälsa dig, säger Herren. Jag ska göra slut på alla de folk bland vilka jag spritt ut dig. Men dig ska jag inte göra slut på, bara rättvist tukta dig. Jag lämnar dig inte helt ostraffad. För så säger Herren: Din skada kan ej botas, ditt sår kan ej läkas. Ingen tar sig an din sak, ditt sår. Inga mediciner förmår bota dig. Dina älskare har alla glömt dig, de bryr sig inte om dig. Som en fiende slog jag dig och straffade dig grymt. För din skuld är stor, dina synder är många. Varför klagar du över din skada? Din plåga är obotlig! Jag har gjort dig detta eftersom din skuld är stor och dina synder är många. Men alla som ätit av dig ska själva ätas. Varenda en av dina motståndare ska gå i fångenskap. De som skövlat dig ska skövlas. Alla som plundrat dig ska plundras. Jag ska skänka dig helande och läka dina sår, säger Herren. För de kallar dig ”den utstötta”, ”Sion som ingen bryr sig om”. Så säger Herren: Lyssna! Jag ska återupprätta Jakobs hyddor och förbarma mig över hans boningar. Staden ska byggas upp på dess ruiner, och palatset ska stå på sin rätta plats. Det ska höras tacksägelse och glädje från dem. Jag ska göra dem fler, inte färre. Jag ger dem ära. De ska inte ringaktas. Hans söner ska vara som förr. Hans församling ska bestå inför mig. Jag ska straffa alla som förtrycker honom. Hans ledare ska vara en av hans egna, härskaren ska komma från hans mitt. Jag ska inbjuda honom nära intill mig. För vem skulle annars våga sitt liv och närma sig mig? säger Herren. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Se, Herrens stormvind! Vrede bryter fram, en virvlande storm. Den virvlar över de ondas huvuden. Herrens brinnande vrede ska inte blidkas förrän han utfört och fullbordat sitt hjärtas avsikt. I kommande dagar ska ni förstå. På den tiden, säger Jahve, ska jag vara Gud för alla Israels släkter, och de ska vara mitt folk. Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. När Israel sökte ro, framträdde Herren för Israel ur fjärran: Jag har älskat dig med evig kärlek, därför visar jag dig fortsatt nåd. Åter ska jag sannerligen bygga upp dig, du jungfru Israel. Åter ska du ta din tamburin och gå ut med glada dansare. Åter ska du plantera vingårdar på Samariens sluttningar. Och planterarna ska själva njuta av frukten. För det kommer en dag då väktare ropar på Efraims berg: ”Kom, låt oss gå upp till Sion, till Jahve vår Gud.” För så säger Herren: Jubla i glädje över Jakob, ropa av fröjd över den främste bland folken. Låt lovsången ljuda och säg: ”Herre, fräls ditt folk, återstoden av Israel.” Jag hämtar dem från landet i norr, samlar dem från jordens yttersta hörn. Bland dem finns blinda och halta, havande och födande kvinnor. En stor skara återvänder. De kommer gråtande och bedjande medan jag leder dem tillbaka. Jag för dem till strömmande vatten på jämn väg där de inte snavar. För jag är Israels Fader, och Efraim är min förstfödde son. Lyssna till Herrens ord, ni folkslag! Förkunna det i fjärran kustländer. Säg att han som skingrade Israel ska samla och vakta dem som en herde vaktar sin hjord. För Herren har befriat Jakob och friköpt dem från en som är starkare än dem. De ska komma och jubla på Sions höjd. De ska stråla över Herrens godhet, över säd, vin, olja, får och oxar. Deras själ ska vara som en vattenrik trädgård. De ska inte vara nedbrutna mer. Då ska flickorna dansa i glädje. Unga och gamla män ska fröjdas tillsammans. Jag vänder deras sorg till glädje. Jag tröstar och gläder dem efter tårarna. Prästernas själar ska få i överflöd. Och mitt folk ska mättas av mitt goda, säger Herren. Så säger Herren: I Rama hörs rop, gråt och högljudd klagan. Rakel sörjer sina barn, hon vägrar låta sig tröstas, för de finns inte mer. Så säger Herren: Gråt inte så högt, fäll inga tårar! För du ska få lön för vad du gjort, säger Herren. De ska återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren. Dina söner ska återvända till sitt land. Jag har hört Efraims klagan: ”Du har tuktat mig. Jag blev tuktad som en otämjd kalv. Omvänd mig, så blir jag omvänd, för du är Jahve min Gud. Efter min omvändelse var jag sorgsen. Efter att jag kom till insikt gav jag mig själv en örfil. Jag bär på skam och vanära för min ungdoms förnedring.” Är inte Efraim min käre son, mitt älsklingsbarn? Jag tillrättavisar honom ofta, men glömmer honom aldrig. Därför klappar mitt hjärta för honom, jag måste visa honom nåd, säger Herren. Res märkstenar åt dig, skaffa dig vägmärken! Minns vägen och stigen du gick. Vänd åter, du jungfru Israel, vänd åter till dina städer här. Hur länge ska du irra omkring, du avfallna dotter? Herren skapar något nytt på jorden: En kvinna ska omsluta en man. Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: När jag återupprättar dem ska de åter säga i landet Juda med dess städer: ”Herren välsigne dig, du rättfärdighetens boning, du heliga berg.” Folket ska leva tillsammans i Juda med alla sina städer, bönder och kringströvande herdar. För jag ska vattna torra själar och fylla på åt alla nedbrutna själar. Då vaknade jag och såg mig omkring. Jag hade haft en ljuvlig sömn. Lyssna! Dagar kommer, säger Herren, då jag ska beså Israel och Juda med säd av människor och säd av djur. Som jag vakat över dem för att rycka upp och riva ner, ödelägga, förstöra och skada, ska jag nu vaka över dem för att bygga upp och plantera, säger Herren. I de dagarna ska ingen mer säga: ”Fäderna äter sura druvor och barnens tänder blir dåliga.” Nej, var och en ska dö genom egen synd. Den som äter sura druvor ska själv få dåliga tänder. Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och Judas hus. Det blir inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut från Egypten. De bröt mitt förbund fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är förbundet som jag ska sluta med Israels hus efter dessa dagar, säger Herren: Jag ska lägga min lag inom dem och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk. Då ska ingen längre undervisa sin nästa och sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” För alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren. För jag ska förlåta deras skulder och aldrig mer minnas deras synder. Så säger Herren, som satt solen till att lysa om dagen och inrättat månen och stjärnorna till att lysa om natten, som rör upp havet så att vågorna dånar, Jahve är hans namn, han som är över härskarorna: Om dessa naturlagar upphör inför mig, säger Herren, då ska Israels släkte för evigt upphöra att vara mitt folk. Så säger Herren: Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar därnere kan utforskas, då ska jag förkasta hela Israels släkte för allt de gjort, säger Herren. Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då staden ska byggas upp igen för Herren, från Hananeltornet till Hörnporten. Mätsnöret ska vidare dras rakt mot Garebshöjden och sedan vika av mot Goa. Hela dalen med liken, askan och alla fälten ner till Kidrondalen, till hörnet vid Hästporten österut, ska vara avskilt åt Herren. Staden ska aldrig mer ödeläggas och förstöras. Detta ord kom från Herren till Jeremia under Sidkias tionde regeringsår i Juda. Det var Nebukadressars artonde regeringsår. Vid den tiden var Jerusalem under belägring av den babyloniske kungens armé. Profeten Jeremia satt fängslad på vaktgården i judakungens palats. Judas kung Sidkia hade låtit fängsla honom där och sagt: ”Varför profeterar du? Du säger: Så säger Herren: Lyssna! Jag ger denna stad i den babyloniske kungens hand och han ska inta den. Och Judas kung Sidkia ska inte undkomma kaldeerna. Han ska ges i den babyloniske kungens hand och tala med honom ansikte mot ansikte, öga mot öga. Han ska föra Sidkia till Babel. Där ska han förbli tills jag tar mig an honom, säger Herren. Om ni krigar mot kaldeerna ska ni inte ha framgång.” Jeremia sa: ”Herrens ord kom till mig: Hanamel, din farbror Shallums son, ska komma till dig och säga: Köp min åker i Anatot, för du har rätt att lösa in och köpa den.” Och som Herren hade sagt så kom min farbrors son Hanamel till mig på vaktgården. Han sa: ”Köp min åker i Anatot i Benjamins land, för du har arvsrätt och inlösningsrätt. Köp den åt dig!” Då förstod jag att det var Herrens ord. Så jag köpte åkern i Anatot av min farbrors son Hanamel. Jag vägde upp 200 gram silver åt honom. Jag skrev ett köpebrev som jag förseglade, tillkallade vittnen och vägde upp silvret på en våg. Jag tog köpebrevet, både det förseglade - avtalet och villkoren - samt det öppna. Jag gav köpebrevet till Baruk, son till Neria, son till Mahaseja, i närvaro av min släkting Hanamel och vittnena som undertecknat köpebrevet och alla andra judar på vaktgården. Jag instruerade Baruk i deras närvaro och sa: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ta dessa dokument, det förseglade köpebrevet och det öppna brevet. Lägg dem i ett lerkrus så att de bevaras för framtiden. För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Än en gång ska hus och åkrar och vingårdar köpas i detta land.” När jag hade gett köpebrevet till Baruk, Nerias son, bad jag till Herren: ”O, Herre Jahve! Du har gjort universum med din stora kraft och utsträckta arm. För dig är ingenting omöjligt. Du visar trogen kärlek mot tusenden och bestraffar fädernas skuld på deras söner efter dem. Du store och väldige Gud, ditt namn är Jahve, du som är över härskarorna. Du är stor i råd och mäktig i gärningar. Dina ögon vakar över allt vad Adams söner tar sig för. Du ger åt var och en efter hans vägar, efter frukten av hans handlingar. Du gjorde tecken och under i Egypten och gör så än i dag, både med Israel och hela mänskligheten. Du har gjort dig ett namn som är detsamma än i dag. Du förde ditt folk Israel ut från Egypten med tecken och under, med stark hand, utsträckt arm och stor skräck. Du gav dem detta land som du med ed hade lovat deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung. De kom och tog det i besittning, men vägrade lyssna till dig och vandra efter din lag. De gjorde inget av allt det du hade påbjudit dem. Därför sände du all denna ofärd över dem. Se! Belägringsvallarna närmar sig staden för att inta den. Genom svärd, svält och pest har staden getts i de angripande kaldeernas hand. Det du sagt har inträffat, du ser det själv. Men fastän staden har getts i kaldeernas hand säger du, Herre Jahve, till mig: Köp dig åkern för silver och tillkalla vittnen!” Då kom Herrens ord till Jeremia: ”Jag är Jahve, allt levandes Gud. Skulle något vara omöjligt för mig? Därför säger Herren: Jag ger denna stad i kaldeernas och den babyloniske kungen Nebukadressars hand. Han ska inta den. Kaldeerna som angriper staden ska komma och tända eld på den. De ska bränna ner staden och alla hus där folk tänt rökelse på taken åt Baal och utgjutit dryckesoffer åt andra gudar, och därigenom väckt min vrede. Från deras ungdom har Israels och Judas söner bara gjort det som är ont i mina ögon. Israels söner har ständigt väckt min vrede med vad de tagit sig för, säger Herren. Från den dag då denna stad byggdes och till nu har staden provocerat mig till vrede och ilska. Så den ska bort från mitt ansikte! Israels och Judas söner har väckt min vrede genom all sin ondska. De och deras kungar, furstar, präster, profeter samt Judas män och Jerusalems invånare vände ryggen till mig och inte ansiktet. Och fastän jag ständigt undervisade dem ville de inte lyssna och ta emot förmaning. De satte upp sina vidriga avgudar i det hus som bär mitt namn och orenade det. Baalshöjderna i Hinnoms sons dal byggde de upp för att offra sina söner och döttrar åt Molok. Jag har aldrig befallt dem att göra något så avskyvärt, det har aldrig funnits i mitt hjärta. De fick Juda att synda. Därför säger nu Jahve, Israels Gud, om denna stad som ni säger har getts i den babyloniske kungens hand genom svärd, svält och pest: Lyssna! Jag ska samla dem från alla länder dit jag fördrivit dem i min ilska, vrede och harm. Jag ska återföra dem till denna plats och låta dem bo i trygghet. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud. Jag ska ge dem ett hjärta och en väg för att de ska frukta mig alla dagar. Så ska det gå väl för dem och deras söner efter dem. Jag sluter ett evigt förbund med dem: Jag ska aldrig vända mig ifrån dem och upphöra att visa dem godhet. Jag lägger fruktan för mig i deras hjärtan så att de inte viker av ifrån mig. Jag gläder mig när jag visar dem godhet. Och av hela mitt hjärta och hela min själ planterar jag dem i detta land med trofasthet. För så säger Herren: Liksom jag sänt all denna stora ofärd över detta folk, så ska jag sända över dem allt det goda som jag lovat dem. Folk ska köpa åkrar i detta land som ni påstår är en ödemark utan människor och djur, och prisgett åt kaldeerna. Män ska köpa åkrar för silver. De ska skriva och försegla köpebrev och tillkalla vittnen. Så ska ske i Benjamins land, i Jerusalems omgivningar och i Judas städer, liksom i bergsbygdens, Låglandets och Negevs städer. För jag ska återupprätta dem, säger Herren.” Herrens ord kom till Jeremia för andra gången medan han ännu satt fängslad på vaktgården: Så säger Herren som skapar, Herren som formar och verkställer, Jahve är hans namn: Ropa till mig så ska jag svara dig och låta dig höra om stora och dolda ting som du inte har vetskap om. För så säger Jahve, Israels Gud, om stadens hus och om judakungarnas hus, som rivits ner till försvar mot vallar och svärd: De kommer för att strida mot kaldeerna. Och husen ska fyllas med liken av folk som jag slår i min vrede och ilska. För jag har dolt mitt ansikte för denna stad på grund av deras ondska. Jag ska skänka staden hälsa och läkedom. Jag ska bota dem, och låta dem erfara överflöd av välfärd och trofasthet. Jag ska återupprätta Juda och Israel och bygga upp dem som de var förr. Jag ska rena dem från all skuld mot mig och förlåta dem alla deras synder och överträdelser som de begått mot mig. Staden ska bli mig till berömmelse och glädje, till pris och ära inför alla jordens folk, när de får höra om all min godhet mot dem. Folkslagen ska bäva och darra på grund av all godhet och välfärd jag skänkt staden. Så säger Herren: Ni påstår att denna plats är en ödemark utan människor och djur. Ja, Judas städer och Jerusalems gator är folktomma, utan både människor och djur. Men här ska åter höras rop av jubel och glädje, rop av brudgum och brud, och rop av dem som frambär tackoffer i Herrens hus och säger: ”Tacka härskarornas Herre, för Herren är god och hans kärlek är evig”. För jag ska återupprätta landet så att det blir som förr, säger Herren. Så säger härskarornas Herre: På denna öde plats utan människor och djur, och i alla dess städer, ska det åter finnas betesmarker där herdar låter sina hjordar vila. I bergsbygdens, Låglandets och Negevs städer, i Benjamins land, i Jerusalems omgivningar och i Judas städer ska hjordar åter passera herdar som räknar dem, säger Herren. Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då jag ska uppfylla löftet som jag gav till Israels och Judas hus. I de dagarna och på den tiden ska jag se till att en rättfärdig Telning växer upp åt David. Han ska upprätta rättvisa och rättfärdighet på jorden. I de dagarna ska Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Så ska hon kallas: Jahve vår rättfärdighet. För så säger Herren: David ska aldrig sakna en man som sitter på tronen i Israels hus. Och de levitiska prästerna ska aldrig sakna en man som inför mig dagligen frambär brännoffer och bränner matoffer och bär fram slaktoffer.” Herrens ord kom till Jeremia: Så säger Herren: Om ni förmår bryta mitt förbund med dagen och med natten så att det inte blir dag och natt i rätt tid, då ska också mitt förbund brytas med min tjänare David, så att han inte får någon son som regerar på hans tron, likaså mitt förbund med de levitiska prästerna som tjänar mig. Lika oräkneliga som rymdens stjärnor och lika omätbart som havets sand, lika talrika ska jag göra min tjänare Davids ättlingar och leviterna som står i min tjänst. Herrens ord kom till Jeremia: Har du inte noterat vad detta folk säger: ”De två släkter som Herren utvalde har han förkastat.” De föraktar mitt folk och betraktar dem inte längre som ett folk. Så säger Herren: Om jag inte håller fast vid mitt förbund med dag och natt, och med naturlagarna för himmel och jord, då ska jag förkasta Jakobs och min tjänare Davids ättlingar och inte ta någon av hans ättlingar till att råda över Abrahams, Isaks och Jakobs ätt. För jag ska återupprätta dem och visa dem nåd. Detta ord kom till Jeremia från Herren när Babels kung Nebukadressar med hela sin armé och med alla riken på jorden under hans välde och med alla folk angrep Jerusalem och dess lydstäder: Så säger Jahve, Israels Gud: Gå till Judas kung Sidkia och säg till honom: Så säger Herren: Lyssna! Jag ger denna stad i den babyloniske kungens hand och han ska bränna ner den. Du ska inte undkomma honom, utan gripas och lämnas i hans hand. Du ska stå inför Babels kung öga mot öga och han ska tala med dig ansikte mot ansikte. Du ska till Babel! Men hör Herrens ord, du Judas kung Sidkia: Så säger Herren om dig: Du ska inte dö för svärd. Du ska dö i frid. Och som de tände eldar för dina fäder, kungarna före dig, så ska eldar tändas även för dig. De ska ropa: ”O, herre!” och hålla dödsklagan över dig. Så lyder mitt ord, säger Herren. Profeten Jeremia återgav dessa ord till Judas kung Sidkia i Jerusalem. Det skedde då den babyloniske kungens armé attackerade Jerusalem och de städer som fanns kvar i Juda, Lakish och Aseka. De var de enda befästa städer som återstod i Juda. Detta ord kom till Jeremia från Herren när kung Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem om att utropa frihet. Varje man som hade en hebreisk slav, man eller kvinna, skulle frige slaven. Ingen skulle ha en judisk landsman som slav. Alla ledarna och allt folket som anslöt sig till förbundet åtlydde detta. Var och en skulle frige sin slav och sin slavinna och upphöra att ha dem som slavar. De åtlydde och frigav dem. Men efteråt gjorde de en helomvändning. De tog tillbaka de slavar och slavinnor som de frigett och tvingade dem åter till slaveri. Då kom Herrens ord till Jeremia: Så säger Jahve, Israels Gud: Jag slöt ett förbund med era fäder när jag förde dem ut från Egypten, slavhuset: Vart sjunde år ska var och en av er frige sin hebreiske broder som sålt sig åt er och tjänat er i sex år. Ni ska frige honom och låta honom gå. Men era fäder vägrade lyssna på mig, de höll för sina öron. Nyss vände ni om och gjorde det rätta i mina ögon när varje man utropade frihet för sin broder. Ni slöt ett förbund om detta inför mig i det hus som bär mitt namn. Men ni gjorde en helomvändning och vanärade mitt namn. Ni tog alla tillbaka de slavar och slavinnor som ni frisläppt enligt deras önskan. Ni har åter tvingat dem att slava för er. Därför säger Herren: Ni har vägrat lyssna på mig, ni har inte utropat frihet för er broder och er nästa. Därför utropar jag frihet för er, säger Herren, frihet till svärd, pest och svält. Jag gör er till ett skräckexempel för alla riken på jorden. Jag ska utlämna de män som överträtt mitt förbund och inte hållit orden i det förbund de slöt inför mig när de högg itu kalven och gick mellan delarna. Judas och Jerusalems ledare, hovmännen, prästerna och allt folket i landet som gick mellan kalvens två delar, dem ska jag utlämna åt deras fiender som vill döda dem. Deras lik ska bli till föda åt himlens fåglar och markens vilddjur. Och Judas kung Sidkia och hans ledare ska jag utlämna till deras fiender som vill döda dem, till den babyloniske kungens armé som nu dragit bort ifrån er. Lyssna! Jag befaller dem att återvända till denna stad, säger Herren. De ska angripa den, inta den och bränna ner den. Jag ska göra Judas städer till en obeboelig ödemark. Detta ord kom till Jeremia från Herren i de dagar då Jojakim, Josias son, var kung i Juda: ”Gå till rekabiternas släkt och tala med dem. Ta med dem till en av kamrarna i Herrens hus och ge dem vin att dricka.” Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till Habassinja, och hans bröder och alla hans söner samt rekabiternas övriga släkt. Jag förde dem till Herrens hus, till den kammare som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son. Kammaren ligger bredvid ledarnas kammare, ovanför kammaren till dörrvakten Maaseja, Shallums son. Och jag ställde fram för rekabiterna krus fulla av vin samt bägare, och sa: Drick vin! Men de svarade: ”Vi dricker inte vin, för vår far Jonadab, Rekabs son, befallde oss: ’Ni och era söner ska aldrig dricka vin. Ni ska inte bygga hus, så säd, plantera vingårdar eller äga sådana. Ni ska bo i tält alla era livsdagar. Då får ni leva länge i landet där ni bor som främlingar.’ Vi har åtlytt allt som vår far Jonadab, Rekabs son, befallt. Vi dricker aldrig vin, varken vi eller våra hustrur, våra söner eller våra döttrar. Vi har aldrig byggt hus att bo i och vi äger varken vingårdar, åkrar eller säd. Vi bor i tält och har åtlytt och gjort allt som vår far Jonadab befallt oss. Men när Babels kung Nebukadressar drog upp mot landet sa vi: Vi flyttar till Jerusalem så att vi undkommer kaldeernas och arameernas arméer. Så vi bosatte oss i Jerusalem.” Herrens ord kom till Jeremia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Gå och säg till Judas män och Jerusalems invånare: Vill ni inte ta emot varning och lyda mina ord? säger Herren. Jonadab, Rekabs son, befallde sina söner att inte dricka vin. De har hållit budet. Än i dag dricker de inte vin eftersom de lyder sin fars befallning. Men när jag ständigt talat till er har ni vägrat lyssna till mig. Jag sände gång på gång till er alla mina tjänare profeterna och sa: Vänd om var och en från sin onda väg! Gör gott och följ inte andra gudar så att ni dyrkar dem. Då ska ni få bo i landet som jag skänkt er och era fäder. Men ni höll för öronen och vägrade lyssna på mig. Sönerna till Jonadab, Rekabs son, har följt den befallning som deras far gav dem, men detta folk har vägrat lyssna på mig. Därför säger Jahve, härskarornas Gud, Israels Gud: Lyssna! Mot Juda och alla Jerusalems invånare ska jag sända all den ofärd som jag hotat dem med. För de vägrade lyssna när jag talade till dem och svarade inte när jag kallade på dem.” Jeremia sa till rekabiterna: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ni har åtlytt er far Jonadabs befallning och hållit alla hans påbud och gjort allt som han befallt er. Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jonadab, Rekabs son, kommer alltid att ha en man i tjänst inför mitt ansikte.” Detta ord kom till Jeremia från Herren i judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: ”Ta en bokrulle och skriv ner i den alla ord som jag talat till dig om Israel och Juda och alla andra folk, från den dag då jag talade till dig under Josias tid och fram till i dag. Kanske ska alla i Judas hus vända om från sin onda väg när de får höra om all den ofärd jag ska sända över dem. Då ska jag förlåta dem deras synd och skuld.” Jeremia kallade då till sig Baruk, Nerias son. Jeremia dikterade, och Baruk skrev ner i en bokrulle alla de ord som Herren hade talat till honom. Och Jeremia gav Baruk följande uppdrag: ”Jag är förhindrad att gå till Herrens hus. Men gå du till Herrens hus på fastedagen och läs upp Herrens ord för folket från rullen som du skrev efter min diktamen. Läs också upp det för alla i Juda som kommer från sina städer. Kanske ska de då bönfalla inför Herren och alla vända om från sin onda väg. För Herren har hotat detta folk med väldig vrede och ilska.” Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom. Han läste upp Herrens ord ur bokrullen i Herrens hus. I judakungen Jojakims, Josias sons, femte regeringsår i nionde månaden utlystes en fasta inför Herren. Den avsåg allt folket i Jerusalem och alla som hade kommit till Jerusalem från städerna i Juda. Då läste Baruk upp Jeremias ord ur bokrullen inför hela folket i Herrens hus. Det skedde i kammaren som tillhörde skrivaren Gemarja, Shafans son, på den övre förgården nära ingången till nya porten till Herrens hus. Mika, son till Gemarja, son till Shafan, hörde alla Herrens ord läsas upp ur bokrullen. Då gick han ner till kungens palats och in i skrivarens kammare. Där satt alla ledarna: skrivaren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son, och alla de andra ledarna. Mika återgav för dem alla ord som han hade hört Baruk läsa från bokrullen för folket. Alla ledarna sände då Jehudi, son till Netanja, son till Shelemja, son till Kushi, för att säga till Baruk: ”Ta med dig rullen som du läst upp inför folket och kom hit.” Så Baruk, Nerias son, tog rullen och gick till dem. De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem. När de hade hört alla ord såg de förskräckt på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste berätta för kungen allt som står här!” De frågade Baruk: ”Säg oss hur du skrev ner alla dessa ord? Var det Jeremia som dikterade?” Baruk svarade: ”Han dikterade alla ord för mig, och jag skrev ner det i bokrullen med bläck.” Då sa ledarna till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia! Låt ingen få veta var ni är.” De lämnade rullen i skrivaren Elishamas kammare. Sedan gick de in till kungen på förgården och berättade allt för honom. Kungen sände Jehudi att hämta rullen, och han hämtade den från skrivaren Elishamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den för kungen och för alla ledarna som stod omkring honom. Kungen satt då i vinterpalatset eftersom det var i den nionde månaden. Det brann i fyrfatet framför honom. Varje gång Jehudi hade läst tre eller fyra spalter skar han av dem med pennkniven och kastade dem på elden i fyrfatet, tills hela rullen hade brunnit upp. Varken kungen själv eller någon av hans tjänare blev förskräckt eller rev sönder sina kläder när de hörde alla dessa ord. Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp rullen, men han lyssnade inte på dem. Kungen befallde kungasonen Jerameel och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Abdeels son, att de skulle gripa sekreteraren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem. Kungen hade bränt upp rullen med orden som Baruk hade skrivit i den efter Jeremias diktamen. Då kom Herrens ord till Jeremia: ”Ta dig en annan rulle och skriv i den alla ord som stod i den förra rullen, den som Judas kung Jojakim brände. Angående Judas kung Jojakim ska du säga: Så säger Herren: Du brände upp denna rulle och sa: ’Hur kunde du skriva i den att Babels kung ska komma och fördärva detta land och utplåna både människor och djur?’ Därför säger Herren om Judas kung Jojakim: Han ska inte ha någon ättling på Davids tron. Och hans lik ska kastas ut till dagshetta och nattkyla. Jag ska straffa honom och hans efterkommande och hans tjänare för deras synd. Och över dem och Jerusalems invånare och Judas män ska jag sända all ofärd som jag hotat dem med, för de ville inte lyssna.” Så tog Jeremia en ny rulle och gav den till sekreteraren Baruk, Nerias son. Han skrev ner i den efter Jeremias diktamen alla ord som hade stått i den bokrulle som Judas kung Jojakim brände upp. Och många andra liknande ord lades till. Sidkia, Josias son, blev kung efter Konja, Jojakims son. Babels kung Nebukadressar gjorde honom till kung i Juda. Men varken Sidkia eller hans tjänare eller folket i landet lyssnade till orden som Herren talade genom profeten Jeremia. Ändå sände kung Sidkia iväg Jehukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, för att säga till profeten Jeremia: ”Be för oss till Jahve vår Gud!” Jeremia rörde sig fritt bland folket, för de hade ännu inte fängslat honom. Faraos armé hade lämnat Egypten. När kaldeerna som belägrade Jerusalem fick höra om det drog de sig tillbaka från staden. Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: Så säger Jahve, Israels Gud: Judas kung har sänt er till mig med en förfrågan. Så här ska ni svara: ”Lyssna! Faraos armé som dragit ut till er hjälp ska återvända till sitt land Egypten. Sedan ska kaldeerna vända åter och angripa denna stad, inta den och bränna ner den. Så säger Herren: Bedra inte er själva genom att säga: ’Kaldeerna drar sig säkert bort från oss.’ För det gör de inte. Även om ni skulle besegra kaldeernas hela armé som krigar mot er, och bara sårade män återstod i deras tält, så skulle de resa sig och bränna ner denna stad.” Kaldeernas armé drog sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos armé. Då avsåg Jeremia att lämna Jerusalem och gå till Benjamins land för att där ordna med ett arvskifte bland folket. När han kom till Benjaminporten greps han av Jiria, son till Shelemja, son till Hananja. Han var vakthavande befäl, och han sa: ”Du tänker gå över till kaldeerna!” Jeremia svarade: ”Lögn, jag tänker inte alls gå över till kaldeerna!” Men Jiria lyssnade inte utan grep Jeremia och förde honom till ledarna. De blev arga på Jeremia. De slog honom och satte honom i förvar i skrivaren Jonatans hus som gjorts om till fängelse. Jeremia hamnade i en välvd fängelsehåla. Efter en lång tid lät kung Sidkia hämta honom. I sitt palats frågade kungen honom i hemlighet: ”Har det kommit något ord från Herren?” ”Ja,” svarade Jeremia: ”Du ska överlämnas i den babyloniske kungens hand.” Sedan sa Jeremia till kung Sidkia: ”Vilket brott har jag begått mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni satt mig i fängelse? Och var befinner sig era profeter som profeterade för er att Babels kung inte skulle angripa er och detta land? Hör mig nu, min herre och kung! Jag vädjar till dig, sänd mig inte åter till skrivaren Jonatans hus, för där kommer jag att dö.” Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle hållas i förvar på vaktgården. Där fick han varje dag ett bröd från Bagargatan tills allt bröd var slut i staden. Så Jeremia blev kvar på vaktgården. Shefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal, Shelemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde Jeremias ord till allt folket: ”Så säger Herren: Den som stannar kvar i denna stad ska dö av svärd och svält och pest. Men den som ger sig åt kaldeerna ska få leva. Han ska få sitt liv som krigsbyte och överleva. Så säger Herren: Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungens armé och han ska inta den.” Då sa ledarna till kungen: ”Den här mannen bör avrättas. Han tar ju bort modet från både soldaterna som är kvar i staden och befolkningen genom sitt prat till dem. Han tänker inte på folkets bästa utan tvärtom.” Kung Sidkia svarade: ”Han är i er hand. Jag kan inte hindra er.” Så de tog Jeremia och kastade ner honom med rep omkring sig i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. Det fanns inget vatten i brunnen utan gyttja, och i den sjönk Jeremia ner. Etiopiern Ebed-Melek, en hovman i kungens palats, fick höra att de hade sänkt ner Jeremia i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten. Ebed-Melek lämnade kungens palats och sa till kungen: ”Min herre och kung, allt som dessa män har gjort mot profeten Jeremia har varit ont. De har kastat honom i brunnen och där svälter han snart ihjäl. Det finns ju inget bröd mer i staden.” Kungen befallde då etiopiern Ebed-Melek: ”Ta med dig trettio män härifrån och dra upp profeten Jeremia innan han dör.” Ebed-Melek tog då med sig männen och gick in i kungens palats till ett rum under skattkammaren. Där tog han trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. Och etiopiern Ebed-Melek sa till Jeremia: ”Lägg trasorna och kläderna mellan dina armhålor och repen.” Jeremia gjorde så. Med repen drog de upp Jeremia och fick honom ur brunnen. Sedan höll Jeremia till på vaktgården. Kung Sidkia sände bud efter profeten Jeremia. Han hämtades till den tredje ingången till Herrens hus. Kungen sa till Jeremia: ”Jag vill fråga dig om något. Dölj inget för mig.” Jeremia sa till Sidkia: ”Om jag ger dig ett svar kommer du att döda mig, eller hur? Och ger jag dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” Privat svor då kung Sidkia en ed till Jeremia: ”Så sant Herren lever, han som gett oss livet: Jag ska inte låta döda dig, inte heller utlämna dig åt dem som vill döda dig.” Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger Jahve, härskarornas Gud, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare ska du få leva. Denna stad ska då inte brännas ner, och du och ditt husfolk ska få leva. Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens befälhavare ska denna stad överlämnas i kaldeernas hand. De ska bränna ner den, och själv ska du inte undkomma deras händer. Kung Sidkia svarade Jeremia: ”Jag är rädd för de judar som gått över till kaldeerna. Lämnar de mig i deras händer kommer de att misshandla mig.” Jeremia sa: ”De ska inte lämna ut dig. Lyssna nu till Herren i det jag säger till dig, då går det väl för dig och du får leva. Men om du vägrar ge upp, så är detta vad Herren uppenbarat för mig: Alla kvinnor som är kvar i judakungens palats ska då föras ut till den babyloniske kungens befälhavare. Och kvinnorna ska säga: ’Dina vänner bedrog dig och fick makt över dig. Dina fötter fastnade i dyn och de vände sig ifrån dig.’ Alla dina hustrur och söner ska föras ut till kaldeerna. Själv ska du inte undkomma deras händer utan bli den babyloniske kungens fånge, och denna stad ska brännas ner.” Sidkia sa till Jeremia: ”Låt ingen få veta vad vi talat om här, för då ska du dö. Om ledarna får höra att jag talat med dig ska de komma till dig och säga: ’Berätta vad du sa till kungen och vad han sa till dig! Om du inget döljer ska vi inte döda dig.’ Då ska du svara dem: Jag vädjade till kungen att han inte skulle sända mig åter till Jonatans hus för att dö där.” Alla ledarna kom till Jeremia och frågade honom. Han svarade med de ord som kungen befallt honom. Då tystnade de. Ingen hade ju hört vad som sagts. Så Jeremia höll till på vaktgården till den dag då Jerusalem intogs. Ja, han var där när Jerusalem erövrades. I det nionde året då Sidkia var kung i Juda, i tionde månaden, kom Babels kung Nebukadressar till Jerusalem med hela sin armé och belägrade staden. I Sidkias elfte regeringsår, på nionde dagen i fjärde månaden, bröt de sig in i staden. Sedan kom alla den babyloniske kungens befälhavare och slog sig ner i Mittporten: Nergal-Sareser av Samgar, Nebo-Sarsekim, överste hovmannen, Nergal-Sareser, högste magiker, och den babyloniske kungens alla övriga befälhavare. När Judas kung Sidkia och alla hans krigare såg dem flydde de. De lämnade staden om natten genom den kungliga trädgården vid porten mellan de båda murarna. De tog vägen bort mot Arabah. Men kaldeernas armé förföljde dem och hann upp Sidkia på Jerikos hedmarker. De grep honom och förde honom till Babels kung Nebukadressar i Ribla i Hamat. Där dömde han Sidkia. I Ribla lät den babyloniske kungen döda Sidkias söner inför hans ögon. Babels kung lät också döda alla förnäma män i Juda. Sedan stack han ut ögonen på Sidkia och band honom med kopparkedjor för att föras till Babel. Kaldeerna brände ner kungens palats och folkens hus. De rev ner Jerusalems murar. Kvarvarande folk i staden, överlöparna och övrigt folk som var kvar, förde Nebusaradan, kaptenen för livvakten, bort till Babel. Nebusaradan, kaptenen för livvakten, lät en del fattiga och utblottade bli kvar i Juda. Samtidigt gav han dem vingårdar och åkerfält. Kung Nebukadressar av Babel gav denna order till Nebusaradan, kaptenen för livvakten, angående Jeremia: ”Ta hand om honom. Gör honom inte illa, uppfyll hans önskemål.” Nebusaradan, kaptenen för livvakten, Nebushasban, överste hovmannen, Nergal-Sareser, högste magiker, och den babyloniske kungens alla övriga befälhavare sände då bud efter Jeremia. Han hämtades från vaktgården och lämnades åt Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan, för att denne skulle föra honom hem. Så fick han bo bland folket. Herrens ord kom till Jeremia medan han satt fängslad på vaktgården: ”Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Mitt ord ska uppfyllas mot denna stad, till dess ofärd och inte dess välfärd. Det ska ske inför dina ögon på den dagen. Men dig ska jag rädda på den dagen, säger Herren. Du ska inte utlämnas till männen du är rädd för. Jag låter dig undkomma. Du ska inte falla för svärd utan få ditt liv som ett krigsbyte eftersom du förtröstat på mig, säger Herren.” Detta ord kom till Jeremia från Herren efter att Nebusaradan, kaptenen för livvakten, hade frisläppt honom i Rama. Han hade hämtat Jeremia som var bunden med kedjor bland alla de fångar från Jerusalem och Juda som skulle bortföras till Babel. Då kaptenen för livvakten hade hämtat Jeremia sa han till honom: ”Jahve din Gud hotade med ofärd över denna plats, och Herren har verkställt sitt hot och gjort som han sagt. För ni syndade mot Herren och lyssnade inte till honom. Därför har detta drabbat er. Men i dag löser jag dina händer från kedjorna. Följ med mig till Babel om du tror det skulle vara gynnsamt. Följ med och jag ska se till ditt bästa. Men följ inte med mig till Babel om du tror det skulle vara ogynnsamt. Hela landet ligger nu öppet för dig. Gå till en plats som känns gynnsam och riktig för dig.” Men då Jeremia tvekade, sa han: ”Du kan vända åter till Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan, som Babels kung satt över Judas städer. Stanna hos honom och folket där. Eller gå till en plats som känns riktig.” Kaptenen för livvakten gav Jeremia färdkost och gåvor och lät honom gå. Jeremia begav sig då till Gedalja, Ahikams son, i Mispa. Han stannade hos honom, bland folket som var kvar i landet. Befälhavarna på landsbygden och deras män hörde att Babels kung hade satt Gedalja, Ahikams son, till ståthållare i landet, och gett honom ansvaret för landets fattiga män, kvinnor och barn som inte förts till Babel. Befälhavarna kom med sina män till Gedalja i Mispa: Ismael, Netanjas son, Johanan och Jonatan, Kareas söner, Seraja, Tanhumets son, netofatiten Ofajs söner och Jesanja, maakatitens son. Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan, gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för att tjäna kaldeerna. Lev i landet och tjäna Babels kung, så ska det gå er väl. Jag själv stannar i Mispa för att ansvara inför de kaldeer som kommer till oss. Ni däremot ska samla druvor, frukt och oliver i era förvaringskärl. Och lev i de städer som ni tagit i besittning.” Även alla judarna som var i Moab och hos ammoniterna, i Edom och andra länder, hörde att Babels kung hade lämnat kvar en återstod av judar, och satt Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan, till ståthållare över dem. Då återvände alla dessa judar från alla de orter dit de hade fördrivits och kom till Juda, till Gedalja i Mispa. Och de skördade stora mängder av druvor och frukt. Johanan, Kareas son, och alla befälhavarna på landsbygden kom till Gedalja i Mispa och sa till honom: ”Vet du att ammoniternas kung Baalis har sänt Ismael, Netanjas son, för att döda dig?” Men Gedalja, Ahikams son, trodde dem inte. Johanan, Kareas son, sa då privat till Gedalja i Mispa: ”Låt mig gå och döda Ismael, Netanjas son. Ingen ska få veta det. Varför ska han få ta ditt liv så att alla judar som samlats hos dig skingras och återstoden av Juda utplånas?” Men Gedalja, Ahikams son, sa till Johanan, Kareas son: ”Nej, gör inte det, för vad du säger om Ismael är inte sant.” I sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till Elishama, av kunglig börd och en av kungens stormän, till Gedalja, Ahikams son, i Mispa. Han hade med sig tio män. När de åt tillsammans i Mispa reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män. Och de dödade med svärd Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan. De mördade honom som Babels kung hade satt till ståthållare över landet. Dessutom dödade Ismael alla judar som var hos Gedalja i Mispa, liksom alla kaldeiska soldater som fanns där. Dagen efter mordet på Gedalja och innan någon ännu kände till detta, kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder kläderna och ristat sig. De hade med sig matoffer och rökelse som de skulle bära fram i Herrens tempel. Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem. Han gick gråtande dem till mötes och sa: ”Kom med till Gedalja, Ahikams son!” Men när de kom in i staden mördades de och blev kastade i brunnen av Ismael, Netanjas son och av hans män. Men bland dem fanns tio män som sa till Ismael: ”Döda oss inte! Vi har förråd av vete, korn, olja och honung gömda på landsbygden.” Då lät han bli att döda dem med de andra. Brunnen där Ismael kastade kropparna av alla män som han mördat genom tricket med Gedalja, var samma brunn som kung Asa hade låtit göra på grund av Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med döda män. Sedan förde Ismael resten av folket i Mispa bort som fångar, kungadöttrarna och allt annat folk som hade kvarlämnats i Mispa. Alla dem hade Nebusaradan, kaptenen för livvakten, gjort Gedalja, Ahikams son, till ståthållare över. Ismael, Netanjas son, tillfångatog dem och drog iväg över till ammoniternas söner. Johanan, Kareas son, och alla hans befälhavare fick höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son, hade gjort. Då tog de alla sina män och drog ut för att attackera Ismael, Netanjas son. De fann honom vid den stora dammen i Gibeon. Då allt folk som Ismael hade med sig fick se Johanan, Kareas son och alla hans befälhavare, blev de glada. Allt folk som Ismael fört iväg som fångar från Mispa vände om och slöt sig till Johanan, Kareas son. Men Ismael, Netanjas son, och åtta av hans män räddade sig undan Johanan och begav sig till ammoniternas söner. Johanan, Kareas son, och alla hans befälhavare tog med sig från Mispa resten av folket som han återvunnit från Ismael, Netanjas son, efter att denne dödat Gedalja, Ahikams son. Det var soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Gibeon. De gav sig av och stannade i Kimhams härbärge nära Betlehem, för att sedan fortsätta till Egypten undan kaldeerna. De var rädda för kaldeerna eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Ahikams son, som Babels kung hade satt till ståthållare över landet. Alla befälhavare och Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hoshajas son, och hela folket, från de minsta till de största, kom då till profeten Jeremia och sa: ”Vi vädjar ödmjukt till dig att be för oss till Jahve din Gud för alla kvarvarande, för som du kan se är vi som var många bara några få kvar. Be Jahve din Gud att tala om för oss vilken väg vi ska gå och vad vi ska göra.” Profeten Jeremia svarade: ”Jag har lyssnat, och jag ska be till Jahve er Gud enligt era ord. Och varje ord som Herren svarar ska jag förmedla till er utan att dölja något.” Då sa de till Jeremia: ”Herren ska vara ett sant och trofast vittne mot oss om vi inte handlar efter varje ord som Jahve din Gud sänder till oss genom dig. Vare sig det är bra eller dåligt så vill vi lyssna till Jahve vår Gud som vi sänder dig till. För när vi lyder Jahve vår Gud går det väl för oss.” Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla hans befälhavare och hela folket, från den minste till den störste. Han sa till dem: ”Så säger Jahve, Israels Gud, som ni sänt mig till för att frambära er bön inför honom: ’Om ni stannar kvar här i landet ska jag bygga upp er och inte slå ner er, plantera er och inte rycka upp er. För jag sörjer över den ofärd jag sänt över er. Var inte rädda för Babels kung som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren. För jag är med er. Jag ska frälsa och befria er ur hans hand. Jag ska visa er barmhärtighet, så att han är barmhärtig mot er och låter er återvända till ert land.’ Men kanske ni vägrar lyda Jahve er Gud och säger: ’Vi vill inte stanna i detta land, vi vill bege oss till Egypten och bo där! Vi ska där slippa se krig och höra hornstötar och slippa hungra efter bröd.’ Lyssna då till Herrens ord, ni återstod av Juda: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Om ni tar beslut att bege er till Egypten och bo där, då ska svärdet som ni fruktar drabba er där i Egypten, och svälten som ni är ängsliga för ska följa i era fotspår till Egypten. Och där ska ni dö. Ja, alla män som tar beslut att bege sig till Egypten för att bo där ska dö av svärd och svält och pest. Ingen av dem ska undkomma och överleva den ofärd jag ska sända över dem.’ För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Som min vrede och ilska östes över Jerusalems invånare, så ska min ilska ösas över er om ni beger er till Egypten. Ni ska bli till avsky och bestörtning, förbannelse och åtlöje. Och ni ska aldrig mer få se denna plats.’ Herren säger till er, återstoden av Juda: ’Bege er inte till Egypten!’ Kom ihåg nu att jag denna dag har varnat er! Ni begick ett dödligt misstag när ni sände mig till Jahve er Gud och sa: ’Be för oss till Jahve vår Gud. Allt vad Jahve vår Gud säger ska du förmedla till oss och vi ska göra det.’ Jag har nu denna dag berättat det för er. Men ni har inte lyssnat till Jahve er Gud och allt det som han sänt mig att tala till er. Ni kan vara helt säkra på att ni ska dö genom svärd och svält och pest på den ort dit ni så gärna vill dra iväg och bosätta er.” Jeremia avslutade sitt tal till folket. Han hade förmedlat till dem alla ord som Jahve deras Gud hade sänt honom att tala till dem. Asarja, Hoshajas son, och Johanan, Kareas son, och alla andra arroganta män svarade då Jeremia: ”Du ljuger! Jahve vår Gud har inte alls sänt dig för att förbjuda oss att bege oss till Egypten och bo där. Det är Baruk, Nerias son, som vänt dig emot oss för att vi ska överlämnas i kaldeernas hand, så att de dödar oss eller för oss i fångenskap till Babel.” Varken Johanan, Kareas son, eller någon av befälhavarna eller någon av folket ville lyda Herren och stanna kvar i Juda. Istället tog Johanan, Kareas son, och alla befälhavarna med sig alla kvarvarande i Juda, de som återvänt från alla folkslag dit de varit fördrivna för att bosätta sig i Juda. De tog män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla andra som Nebusaradan, kaptenen för livvakten, hade lämnat kvar hos Gedalja, Ahikams son, Shafans son, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. De begav sig till Egypten, för de ville inte lyssna till Herren. De kom till Tachpanches. Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches: ”Ta några stora stenar och gräv ner dem i jordgolvet vid ingången till faraos hus i Tachpanches. Gör detta i de judiska männens åsyn. Säg till dem: Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Jag ska sända bud efter min tjänare Nebukadressar, Babels kung. Jag ska placera hans tron ovanpå de stenar som jag grävt ner här, och han ska breda ut sin tronmatta över dem. Han ska komma och slå Egypten, till död dem som tillhör döden, till fångenskap dem som tillhör fångenskapen, till svärd dem som tillhör svärdet. Jag ska tända eld på Egyptens gudatempel, och Nebukadressar ska bränna ner och föra bort gudarna. Han ska svepa om sig Egypten som en herde sveper om sig sin mantel. Sedan ska han belåten dra därifrån. Han ska krossa stoderna i Bet-Shemesh i Egypten, och Egyptens gudatempel ska han bränna ner.” Detta ord kom till Jeremia om alla judar som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och Patros område: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ni har sett all den ofärd som jag sänt över Jerusalem och alla Judas städer. De ligger i dag öde och ingen bor i dem. Det skedde på grund av det onda de gjorde. De väckte min vrede genom att gå iväg och tända rökelse åt och dyrka andra gudar som var okända både för dem och för er och era fäder. Jag sände ständigt till er alla mina tjänare profeterna och sa: ’Upphör med dessa vidrigheter som jag hatar!’ Men de ville inte lyssna det minsta. De vände inte om från sin ondska eller slutade tända rökelse åt andra gudar. Min ilska och vrede östes därför ut. Den brann i Judas städer och på Jerusalems gator så att de blev ödelagda ruiner, så som de är i dag. Och nu säger Jahve, härskarornas Gud, Israels Gud: Varför gör ni så mycket ont mot er själva? Ni utrotar ur Juda både man och kvinna, barn och spädbarn, och lämnar ingen kvar åt er. Ni väcker min vrede med era händers verk. Ni tänder rökelse åt andra gudar i Egypten dit ni kommit för att bo. Därför ska ni avlägsnas och bli till förbannelse och vanära bland jordens alla folk. Har ni glömt det onda som era fäder gjorde och som Judas kungar och deras hustrur, ni själva och era hustrur gjorde i Juda och på Jerusalems gator? De har inte ödmjukat sig till denna dag. De fruktar inget. Inte heller vandrar de efter min lag och mina stadgar som jag lagt fram för er och era fäder. Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Jag vänder mitt ansikte mot er till er ofärd och för att utrota hela Juda. Jag ska ta itu med återstoden av Juda som beslutat bege sig till Egypten för att bo där. De ska alla förgås i Egypten. De ska falla för svärd och gå under av svält. Små och stora ska dö av svärd och svält. De ska bli till avsky och bestörtning, förbannelse och åtlöje. Jag ska straffa dem som bor i Egypten, så som jag straffade Jerusalem med svärd och svält och pest. Från återstoden av Juda som kom till Egypten för att bo där, ska ingen överleva och undkomma så att de kan återvända. De ska önska att få vända åter till Juda för att bo där, men ingen ska återvända utom några få som flyr dit.” Alla män som visste att deras hustrur tände rökelse åt andra gudar, alla kvinnor som stod där i en stor skara, alla som bodde i Patros i Egypten, tog till orda mot Jeremia: ”Vi tänker inte lyssna på budskapet du gett oss i Jahves namn! Vi tänker uppfylla varje ord vi lovat: tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne. Så gjorde vi och våra fäder, våra kungar och ledare i Judas städer och på Jerusalems gator. Då hade vi gott om mat och mådde bra, och såg inte skymten av ofärd. Men efter att vi upphört tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi saknat allt och går under genom svärd och svält.” Och kvinnorna sa: ”Ja, vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt dryckesoffer åt henne. Och våra män samtyckte att vi gjorde offerkakor åt henne med hennes bild och utgöt dryckesoffer åt henne.” Jeremia svarade allt folket, männen och kvinnorna, alla som tagit till orda mot honom: ”Skulle inte Herren minnas att ni själva och era fäder, era kungar och ledare och folket i landet, har tänt rökelse i Judas städer och på Jerusalems gator? Skulle det vara okänt för honom? Herren kunde inte längre uthärda allt ont ni gjort och de vidrigheter ni sysslat med. Så ert land ödelades. Det blev obeboeligt och till bestörtning och förbannelse, så som det är i dag. Ni tände rökelse, syndade mot Herren och lyssnade inte till Herren. Ni följde inte hans lag, hans stadgar och vittnesbörd. Det är därför som denna ofärd har drabbat er, så som det är i dag.” Jeremia sa till hela folket och till alla kvinnorna: ”Lyssna till Herrens ord, alla ni av Juda som är i Egypten. Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ni och era hustrur har i handling uppfyllt era läppars ord om att ni tänker hålla era löften att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne. Så uppfyll då och håll era löften! Lyssna därför till Herrens ord, alla av Juda som bor i Egypten: Jag svär vid mitt stora namn, säger Jahve, ingen judisk man ska härefter i hela Egypten nämna mitt namn och säga: ’Så sant Herren Jahve lever.’ Jag ska göra så att de drabbas av ofärd och inte välfärd. Varje judisk man i Egypten ska gå under genom svärd och svält tills alla är borta. Bara några få som undkommer svärdet ska få återvända från Egypten till Juda. Sedan ska all återstod av Juda som kommit till Egypten för att bo där förstå vems ord som består, mitt eller deras. Och detta ska för er vara tecknet på att jag ska straffa er på denna plats, säger Herren, för att ni ska förstå att mina ord om ofärd mot er ska bestå. Så säger Herren: Lyssna! Jag ska utlämna farao Hofra, Egyptens kung, åt hans fiender som vill döda honom, så som jag utlämnade Judas kung Sidkia åt Babels kung Nebukadressar, hans fiende som ville döda honom.” Detta ord talade profeten Jeremia till Baruk, Nerias son, när han efter Jeremias diktamen skrev ner dessa ord i en bokrulle under judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: ”Så säger Jahve, Israels Gud, om dig Baruk: Du säger: ’Det är så hemskt, för Herren har lagt sorg till min smärta! Jag är helt utmattad av allt suckande och får ingen frid.’ Säg till honom: Så säger Herren: Över hela jorden ska jag riva ner det jag byggt upp och rycka upp det jag planterat. Och du väntar dig stora ting! Gör inte det! Lyssna, jag ska sända ofärd över allt kött, säger Herren. Men dig ger jag livet som krigsbyte, vart du än beger dig.” Detta är Herrens ord till Jeremia om folken. Om Egypten och den egyptiske kungen farao Nekos armé. Babels kung Nebukadressar besegrade honom nära Karkemish vid floden Eufrat i judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår. Förbered sköldarna, ryck fram till strid! Spänn för hästarna! Ryttare, sitt upp! Res er med hjälmarna på. Polera spjuten, ta brynjan på. Varför får jag bevittna detta? De är skräckslagna och retirerar. Deras hjältar är slagna och flyr utan att vända sig om. Det är terror från alla håll! säger Herren. Den snabbe kan ej fly, hjälten kan ej undkomma. Norrut, vid floden Eufrat, där stapplar de och faller. Vem är det som stiger som Nilfloden, likt strömmar som väller fram? Egypten stiger som Nilfloden, likt strömmar som väller fram. Han säger: ”Jag ska dra upp och täcka jorden, förgöra städerna och invånarna där.” Hästar, framåt! Vagnar, storma fram! Hjältar, dra ut! Män från Kush och Put bär sköld. Ludeer spänner bågen. Detta är en hämndens dag för Herren, härskarornas Herre. En dag då han hämnas sina fiender. Svärdet frossar sig mätt och berusar sig av deras blod. För detta är ett slaktoffer åt Herren, härskarornas Herre, i Nordlandet vid floden Eufrat. Gå upp till Gilead efter balsam, du jungfru dotter Egypten. Du prövar förgäves många läkemedel. Du är obotlig. Folken hör om din vanära. Ditt skri fyller jorden. Hjältar snavar på varandra och båda faller. Detta ord talade Herren till profeten Jeremia angående Babels kung Nebukadressar, som skulle slå Egypten: Kungör i Egypten, ropa ut i Migdol, ropa ut i Memfis och Tachpanches: ”Res dig och gör dig redo! För svärdet frossar runt omkring dig.” Varför föll dina hjältar? De kunde inte hålla stånd eftersom Herren fördrev dem. Han fick många att vackla. De föll över varandra, och sa: ”Vi reser oss och återvänder till vårt folk, till vårt födelseland, bort från det härjande svärdet!” Där ropas det: ”Farao, Egyptens kung, är bara ett buller! Han tog ej vara på sin tid.” Så sant jag lever, säger Kungen, Jahve är hans namn, han som är över härskarorna: Som Tabor bland bergen kommer han, som Karmel vid havet. Gör er redo för landsflykt, ni dotter Egyptens invånare. För Memfis ska bli en ödemark, nedbrunnet och obeboeligt. Egypten är en fager kviga, men en broms kommer emot henne från norr. Landets legosoldater liknar gödda kalvar. De vänder om och flyr, förmår ej stå emot. För ofärdsdagen kommer över dem, tiden för deras straff. Egypten väser likt en flyende orm, för de marscherar fram. De kommer emot henne med yxor, som skogshuggare. De fäller hennes skog, säger Herren, hur tät den än är. För de är fler än gräshoppor, oräkneliga. Egyptens dotter ska stå förödmjukad, utlämnad åt folket från norr. Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Jag ska straffa Amon från Thebe, farao och Egypten, landets gudar och kungar, och dem som litar på farao. Jag överlämnar dem i händerna på dem som vill ta deras liv, åt Babels kung Nebukadressar och hans tjänare. Men därefter ska Egypten bli bebott som i gamla dagar, säger Herren. Var inte rädd, min tjänare Jakob, var inte förfärad, Israel. För jag ska frälsa dig ur fjärran plats och din ätt ur landet där de är fångna. Jakob ska återvända och ha frid och ro, ingen ska skrämma honom. Var inte rädd, du min tjänare Jakob, säger Herren, för jag är med dig. Jag ska göra slut på alla de folk dit jag fördrivit dig. Men dig ska jag inte göra slut på, bara rättvist tukta dig. Jag lämnar dig inte helt ostraffad. Detta är Herrens ord som kom till profeten Jeremia om filisteerna innan farao angrep Gaza: Så säger Herren: Se hur vattnet stiger från norr och blir till en strömmande flod. Den översvämmar landet och allt som finns där, städerna och dem som bor där. Människorna skriker, alla landets invånare jämrar sig, över hingstarnas stampande hovar, dånet från hans vagnar, bullret från hans hjul. Fäderna lämnar sönerna bakom sig. De står handlingsförlamade. För nu har dagen kommit då alla filisteer ska förintas, och att från Tyros och Sidon utrota varje hjälpare som återstår. För Herren ska förinta filisteerna, de som är kvar från Kaftors ö. Gazas huvud har rakats. Ashkelon förgås. Du som är kvar i deras dal, hur länge ska du skära dig? O, Herrens svärd, ska du aldrig få rast? Dra dig in i din skida, vila och var stilla! Men hur ska det få rast när Herren gett sin befallning? Han har bestämt svärdet mot Ashkelon och mot kustlandet. Så säger härskarornas Herre, Israels Gud om Moab: Det blir hemskt för Nebo, för det ska ödeläggas! Kirjatajim ska vanäras och erövras. Borgen ska vanäras och krossas. Moab prisas inte längre. I Heshbon smider man onda planer mot henne: ”Kom, låt oss förinta Moab!” Även du, Madmen, ska tystas, svärdet ska förfölja dig. Ett skri hörs från Horonajim: ”Våld och stor förödelse!” Moab är krossat, hennes små barn skriker. Gråtande går de uppför sluttningen mot Luhit. På vägen ner till Horonajim hörs ångestskri över förödelsen. Fly, rädda era liv! Bli som en buske i öknen! Eftersom du förtröstar på dina gärningar och skatter ska även du erövras. Och Kemosh ska gå i fångenskap med sina präster och stormän. Ödeläggaren kommer till varje stad, ingen stad ska undkomma. Dalen och slätten ska fördärvas, så som Herren sagt. Ge Moab en blomma, för hon ska försvinna iväg. Hennes städer blir öde och obeboeliga. Förbannad är den som slarvigt utför Herrens verk. Förbannad är den som tvekar att bloda ner sitt svärd! Moab har levt tryggt från sin ungdom, i stillhet som vin på dräggen. Han hälldes inte från kärl till kärl. Han har inte gått i fångenskap. Därför smakar han som förr och hans doft är oförändrad. Lyssna! Därför ska dagar komma, säger Herren, då jag sänder vintappare till honom. De ska tappa honom och tömma hans fat och krossa hans krukor. Moab ska skämmas för Kemosh, liksom Israels hus fick skämmas när de förtröstade på Betel. Hur kan ni säga: ”Vi är hjältar och tappra krigare”? Moab ska ödeläggas, dess städer intas. Moabs utvalda unga män ska gå ner för att slaktas. Så säger Kungen, Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Moabs undergång närmar sig, hans hemsökelse rycker fram. Sörj över honom, alla ni grannfolk, alla som känner hans namn. Säg: ”Bruten är den starka spiran, den ärorika härskarstaven!” Kom ner från din härlighet och sätt dig på torr mark, du dotter Dibons folk. För den som ödelagt Moab har kommit upp mot dig och förstört dina fästen. Ställ dig vid vägen och spana, du som bor i Aroer. Fråga honom som flyr och henne som undkommit, säg: ”Vad har hänt?” Moab är vanärat, för det är krossat. Jämra er och ropa! Berätta vid Arnon att Moab är ödelagt. Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat, över Dibon, Nebo och Bet-Diblatajim, Kirjatajim, Bet-Gamul och Bet-Meon, Keriot, Bosra och över alla andra städer i Moab, nära och fjärran. Moabs styrka är avhugget, hans kraft är bruten, säger Herren. Gör Moab berusad, för han har förhävt sig mot Herren. Moab ska vältra sig i spyor och folk ska skratta även åt honom. Skrattade inte du Moab åt Israel? Ertappades Israel bland tjuvar, eftersom du alltid skakar på huvudet när du talar om honom? Lämna städerna och bo i klippan, ni Moabs invånare. Gör som duvan, som bygger sitt näste i sidan av en gapande klyfta. Vi har hört om Moabs högmod - hans enorma högmod - hans högfärd, arrogans och förhävelse och hans överlägsna attityd. Jag vet om hans hätskhet, säger Herren. Det är tomhet, likaså hans beteende. Därför gråter jag över Moab, jämrar mig för Moabs skull, suckar över Kir-Heres män. Jag gråter över dig, du Sibmas vinstock, mer än jag gråter för Jaeser. Dina rankor gick över havet och nådde till Jaesers hav. Ödeläggaren slog ner mitt i din sommarskörd och din vinbärgning. Glädje och lycka har berövats de bördiga fälten och Moab. Jag har stoppat flödet från vinpressarna. Inga druvor trampas under glädjerop. Det ropas, men inte av glädje. Det hörs ett skri från Heshbon till Eleale och Jahas. Ropet hörs från Soar till Horonajim och Eglat-Selisia. För också Nimrims vatten har torkat. I Moab ska jag göra slut på dem som frambär offer på höjderna och tänder rökelse åt sina gudar, säger Herren. Därför klagar mitt hjärta som en flöjt över Moab, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män, för allt de äger har gått förlorat. Varje huvud är rakat, varje skägg avskuret. På alla händer finns skärsår. Alla har svept sig i säcktyg. På alla tak och torg i Moab hörs dödsklagan. För jag har krossat Moab likt ett kärl som ingen vill ha, säger Herren. Hur nedbruten är inte Moab. De jämrar sig. Moab vänder sig bort i vanära. Moab blir till åtlöje och förfäran för alla sina grannar. För så säger Herren: Han ska likt en örn med utbredda vingar slå ner på Moab! Keriot intas, fästningarna erövras. Den dagen ska Moabs hjältar känna oro och ängslan som hos en födande kvinna. Moab ska förintas som folk, för han har förhävt sig mot Herren. Terror, grop och snara väntar er i Moab, säger Herren. Den som flyr terrorn störtar i gropen. Den som tar sig upp ur gropen fångas i snaran. För jag sänder straffets år över Moab, säger Herren. Flyktingarna står kraftlösa i Heshbons skugga. För eld går ut från Heshbon, en låga från Sichon. Den förtär Moabs tinning, hjässan på krigsdånets söner. Fördömelse över dig Moab! Förlorat är Kemosh folk, för dina söner har fängslats, dina döttrar har förts i fångenskap. Men i kommande dagar ska jag återupprätta Moab, säger Herren. Så långt domen över Moab. Så säger Herren om ammoniterna: Har Israel inga söner? Ingen arvinge? Eller varför har Milkom tagit över Gad? Varför bor hans folk i städerna där? Lyssna! Därför ska dagar komma, säger Herren, då jag låter krigsrop höras mot Rabba i ammoniternas land. Det ska bli en ödelagd ruinhög, och lydstäderna ska brännas ner. Israel ska ta i besittning dem som tog hans arv, säger Herren. Jämra dig, Heshbon, för Ai är ödelagt! Skrik, ni Rabbas döttrar! Klä er i säcktyg och klaga, irra omkring bland murarna, för Milkom går i fångenskap med sina präster och stormän. Varför skryter du om dina dalars fruktbarhet, du trolösa dotter? Du litar på din rikedom och säger: ”Vem skulle angripa mig?” Jag ska sända terror över dig, säger Herren, härskarornas Herre, från alla omkring dig. Varje man ska huvudstupa drivas iväg och ingen ska samla de flyende. Men därefter ska jag återupprätta Ammon, säger Herren. Så säger härskarornas Herre om Edom: Finns det ingen visdom mer i Teman? Har de förståndiga inget råd att ge? Har deras visdom ruttnat? Fly, vänd om! Göm er djupt nere, ni som bor i Dedan! För jag sänder olycka över Esau när jag straffar honom. Om vinbärgare kommer till dig skulle de ju lämna en efterskörd. Om tjuvar kommer om natten skulle de ju inte förstöra allt. För jag ska klä av Esau och avtäcka hans gömställen så att han inte kan gömma sig. Hans barn, bröder och grannar ska tillintetgöras. Han är borta. Lämna dina faderlösa, jag ska hålla dem vid liv. Låt dina änkor förtrösta på mig. För så säger Herren: Om de som inte förtjänar att dricka ur bägaren tvingas dricka, skulle du då bli ostraffad? Nej, du ska straffas och tvingas dricka! För jag har svurit vid mig själv, säger Herren: Bosra ska bli till ödemark, vanära, förstörelse och förbannelse. Och alla dess lydstäder ska läggas öde för all framtid. Jag har hört ett budskap från Herren, en budbärare har sänts till folken: ”Kom samman och marschera mot Edom! Gör er redo för krig!” För jag ska göra dig obetydlig bland folken, föraktad bland människorna. Ditt tyranni och ditt högmodiga hjärta har bedragit dig, du som bor bland bergsklyftorna och håller till på höjderna. Om du än bygger ditt bo högt som örnen ska jag störta dig ner därifrån, säger Herren. Edom ska väcka bestörtning. Alla som går förbi ska förfäras och vissla på grund av alla dess plågor. Det ska bli som när Sodom och Gomorra med sina grannstäder ödelades, säger Herren. Ingen man ska bo där, inte en människoson. Som ett lejon ska han dra upp från Jordanbygdens täta snår till frodiga betesmarker. Jag ska på ett ögonblick jaga bort edomiterna från deras land. Jag ska sätta över dem den som är utvald. För vem är som jag? Vem kan utmana mig? Vilken herde kan stå emot mig? Hör därför vad Herren beslutat om Edom, hans planer mot de boende i Teman: Även de minsta i hjorden ska släpas bort. Och deras betesmark gör han öde på grund av dem. Jorden skälver vid dånet av deras fall. Deras skri hörs ända till Röda havet. Likt en örn ska han stiga och med utbredda vingar slå ner på Bosra! Den dagen ska Edoms hjältar känna oro och ängslan som hos en födande kvinna. Om Damaskus: Hamat och Arpad förödmjukas. För de har hört ett hemskt budskap och blivit modfällda. Havet är upprört och kan ej lugnas. Damaskus är kraftlös. Hon vänder om och flyr i panik. Hon grips av ångest och smärta likt en födande kvinna. Hur övergiven är inte den ryktbara staden, min glädjes stad? Därför ska hennes unga män falla på torgen. Alla krigsmän ska tystas den dagen, säger härskarornas Herre. Jag ska sätta Damaskus murar i brand, och den ska förtära Ben-Hadads borgar. Om Kedar och Hasors riken som besegrades av Nebukadressar, Babels kung. Så säger Herren: Stå upp och ryck fram mot Kedar, gör slut på Österlandets söner. De ska ta deras tält och hjordar, deras tältdukar och allt deras bohag. Deras kameler ska bortföras. Och de ska ropa till dem: ”Det är terror från alla håll!” Fly iväg långt bort! Göm er djupt nere, ni som bor i Hasor, säger Herren. För Babels kung Nebukadressar har fattat beslut om er. Han har bestämt en plan mot er. Stå upp och ryck fram mot ett harmoniskt folk som bor i trygghet, säger Herren. De har varken portar eller bommar och bor avskilt. Deras kameler ska tas som byte, deras stora hjordar som rov. De med håret avklippt på sidorna ska jag ska skingra åt alla väderstreck. Från alla håll ska jag sända ofärd över dem, säger Herren. I Hasor ska schakaler hålla till, en evig ödemark. Ingen man ska bo där, inte en människoson. Detta är Herrens ord som kom till profeten Jeremia om Elam i början av judakungen Sidkias regeringstid: Så säger härskarornas Herre: Lyssna! Jag bryter Elams båge, deras främsta vapen. Jag sänder mot Elam fyra vindar från himlens fyra hörn. Jag skingrar dem för alla dessa vindar, och de fördrivna från Elam ska återfinnas hos alla folk. Jag gör elamiterna skräckslagna för deras fiender och för alla som vill döda dem. Jag sänder ofärd över dem, min brinnande vrede, säger Herren. Jag sänder svärdet efter dem tills jag gjort slut på dem. Jag ska resa min tron i Elam och utrota kungen och stormännen där, säger Herren. Men i kommande dagar ska jag återupprätta Elam, säger Herren. Detta ord talade Herren om Babel, kaldeernas land, genom profeten Jeremia: Förkunna för folkslagen, ropa ut, res ett baner, ropa ut och dölj det inte! Säg att Babel är erövrat, Bel är vanärad, Merodak är krossad. Gudabilderna är vanärade, avgudarna krossade. För ett folk från norr rycker fram. De gör landet till en obeboelig ödemark. Människor och djur ska fly. I de dagarna och på den tiden, säger Herren, ska Israels söner komma tillsammans med Judas söner. De ska vandra gråtande och söka Jahve sin Gud. De ska fråga efter vägen till Sion och vända ansiktet dit: ”Kom, vi ansluter oss till Herren i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.” Mitt folk var förlorade får. Herdarna förde dem vilse och ledde dem på avvägar i bergen. De strövade från berg till höjd och glömde sin viloplats. Alla som mötte dem slukade dem. Deras fiender sa: ”Vi är oskyldiga, för de har syndat mot Herren, rättfärdighetens boning, mot Jahve, deras fäders hopp.” Fly från Babel, lämna kaldeernas land! Gå som bockar framför hjorden. För jag väcker en armé av väldiga folk från landet i norr och för dem mot Babel. De ställer upp till strid mot henne, från norr ska Babel erövras. Deras pilar liknar en segrande hjälte som inte vänder tomhänt tillbaka. Kaldeen blir plundrad, plundrarna ska alla få nog, säger Herren. För ni gläds och jublar, ni som plundrar min egendom. Ni hoppar som kvigor på grönbete och frustar som hingstar. Er mor står med djup skam, hon som fött er vanäras. Se, hon är ringast av folken, en ödemark, torrt land, en öken. På grund av Herrens vrede ska hon ligga obebodd och helt öde. Alla som går förbi Babel ska bli bestörta och vissla över alla hennes plågor. Formera er runt Babel, ni bågskyttar. Skjut mot henne, spara ej på pilarna! För hon har syndat mot Herren. Höj krigsrop över henne från alla sidor: ”Hon ger upp! Hennes bålverk har fallit, hennes murar är nedrivna!” Detta är Herrens hämnd. Hämnas på henne, vedergäll henne! Avlägsna från Babel såningsman och skördeman. Alla och envar ska vända hem och fly till sitt eget folk och land, undan det härjande svärdet. Israel är ett vilsekommet får jagat av lejon. Först slukade Assyriens kung det, och till slut har Babels kung Nebukadressar gnagt dess ben. Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Lyssna! Jag ska straffa Babels kung och hans land så som jag straffat Assyriens kung. Jag ska återföra Israel till hans betesmarker. Han ska beta på Karmel och i Bashan. Hans själ ska mättas på Efraims berg och i Gilead. I de dagarna och på den tiden, säger Herren, ska de leta efter Israels skuld, men den är borta, efter Judas synder, men de finns ej mer. För jag förlåter dem som jag låter leva. Ryck fram mot landet Meratajim och mot dem som bor i Pekod. Döda dem och avskilj dem åt förintelse, säger Herren. Gör i allt som jag befallt dig! Det är krigsdån och stor förödelse i landet. Hammaren som slog hela jorden är sönderslagen och krossad! Vilken fasa har inte Babels öde blivit för folken! Jag lade en snara för dig, Babel, och innan du förstod fångades du. Du ertappades och greps, för du utmanade Herren. Herren har öppnat sitt vapenlager och tagit fram sin vredes vapen. För Herren, härskarornas Herre, har arbete att utföra i kaldeernas land. Angrip Babel, ni från fjärran! Öppna hennes förrådshus, släng upp allt i högar. Avskilj henne åt förintelse, lämna inget kvar! Hugg ner alla hennes tjurar, för ner dem till slakt. Det blir hemskt för dem, för deras dag har kommit, tiden för deras straff! Lyssna till dem som flytt och räddat sig från Babel, för att i Sion förkunna hämnden från Jahve vår Gud, hämnden för hans tempel. Kalla på bågskyttar mot Babel, alla som kan spänna en båge. Slå läger runt omkring henne, låt ingen undkomma! Vedergäll Babel för hennes ogärningar, gör mot henne det hon själv gjort. För Babel har varit arrogant mot Herren, Israels Helige. Därför ska hennes unga män falla på torgen. Alla hennes krigsmän ska tystas den dagen, säger Herren. Lyssna! Jag är emot dig, du högmodige, säger Herren, härskarornas Herre, för din dag har kommit, tiden då jag ska straffa dig. Den högmodige ska stappla och falla utan att någon reser upp honom. Jag tänder eld på hans städer och den ska förtära allt omkring honom. Så säger härskarornas Herre: Israels söner är förtryckta, likaså Judas söner. Alla som förde dem i fångenskap håller dem kvar och vägrar frige dem. Men deras Återlösare är stark, Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Han tar sig noga an deras sak och skänker frid åt jorden men ofrid åt Babels invånare. Svärd mot kaldeerna! säger Herren. Svärd mot Babels invånare, mot hennes stormän och lärda män! Svärd mot lögnprofeterna, som ska stå likt dårar! Svärd mot Babels hjältar, som ska bli skräckslagna! Svärd mot Babels hästar och vagnar! Alla främmande folk där ska bli som kvinnor. Svärd mot hennes skatter, som ska rövas bort! Torka mot Babels vatten, och det ska torka bort! För detta är gudabildernas land. De blir galna av sina skräckgudar. Därför ska ökendjur och hyenor vistas där, strutsar hålla till där. Aldrig mer ska folk bo i Babel, det ska vara obebott från släkte till släkte. Som när Gud ödelade Sodom och Gomorra med sina grannstäder, säger Herren, så ska ingen man bo där, ingen människoson vistas där. Lyssna! Ett folk kommer från norr. Ett väldigt folk och många kungar bryter upp från jordens yttersta ände. De bär båge och spjut. De är grymma och skoningslösa. De låter som havets dån. Krigsrustade rider de på hästar i formation mot dig, du dotter Babel. Babels kung hör ryktet om dem och blir handlingsförlamad. Han grips av ångest och kval som hos en födande kvinna. Som ett lejon ska han dra upp från Jordanbygdens täta snår till frodiga betesmarker. Jag ska på ett ögonblick jaga bort dem därifrån. Jag ska sätta över dem den som är utvald. För vem är som jag? Vem kan utmana mig? Vilken herde kan stå emot mig? Hör därför vad Herren beslutat om Babel, hans planer mot kaldeernas land: Även de minsta i hjorden ska släpas bort. Och deras betesmark gör han öde på grund av dem. Vid ropet ”Babel är erövrat!” ska jorden skälva, och ett skri ska höras bland folken. Så säger Herren: Lyssna! Jag uppväcker en ödeläggande ande mot Babel och mot dem som bor i Leb-Kamaj. Jag ska sända främlingar att rensa Babel. De ska tömma landet när de från alla sidor angriper henne på ofärdens dag. Låt inte bågskytten spänna sin båge, låt honom inte brösta sig i sitt pansar. Skona inte hennes unga män, avskilj hela hären åt förintelse! De slagna ska falla i kaldeernas land, genomborrade på deras gator. För Israel och Juda har inte övergetts av sin Gud, härskarornas Herre, fastän deras land är skuldfylld mot Israels Helige. Fly från Babel! Varje man ska rädda sitt liv! Gå inte under genom hennes skuld. För detta är hämndens tid för Herren då han vedergäller Babel vad hon förtjänar! Babel var i Herrens hand en guldbägare som berusade hela jorden. Folken drack av vinet och blev som galna. Plötsligt föll Babel och krossades. Sörj över henne! Hämta balsam för hennes plåga, kanske kan hon botas. ”Vi försökte bota Babel, men förgäves. Vi lämnar henne och går var och en till sitt land! För hennes dom räcker upp till himlen och når till skyarna. Herren har låtit vår rättfärdighet framträda. Kom, låt oss berätta i Sion vad Jahve vår Gud har utfört.” Vässa pilarna, fyll era koger! Herren har väckt anden hos de mediska kungarna. Hans plan är att ödelägga Babel. Det är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel. Lyft baneret mot Babels murar! Skärp bevakningen, ställ ut vakter, förbered bakhåll! För Herren har planlagt och utfört vad han sagt mot de som bor i Babel. Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, ditt slut har kommit, livets tråd ska skäras av. Härskarornas Herre har svurit vid sig själv: ”Jag ska fylla dig med människor, talrika som gräshoppor. De ska höja segerrop mot dig.” Herren skapade jorden med sin kraft, grundlade världen med sin visdom, spände ut rymden med sitt förstånd. När han dundrar brusar himlens vatten. Han får regnskyar att stiga från jordens ände. Han förser regnet med blixtar. Han för ut vinden från sitt förrådsrum. Alla människor är enfaldiga dårar. Varje guldsmed ska skämmas över sina avgudar. För hans gjutna gudabild är bländverk utan ande. De är tomhet, verk att skratta åt. De ska förstöras när straffet kommer. Jakobs Gud är inte som de, för han skapade allt och sin egen stam. Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Du är min hammare, mitt krigsvapen. Med dig krossar jag folkslag och ödelägger riken, med dig krossar jag häst och ryttare, vagn och kusk, med dig krossar jag man och kvinna, gammal och ung, pojke och jungfru, med dig krossar jag herde och hjord, bonde och oxspann, ståthållare och styresmän. Jag ska inför era ögon vedergälla Babel och Kaldeens alla invånare för allt ont som de gjort i Sion, säger Herren. Lyssna! Jag är emot dig, du fördärvets berg, säger Herren, som fördärvar hela jorden. Jag sträcker ut min hand mot dig och störtar dig ner från klipporna och gör dig till ett utbränt berg. Ingen ska ta ifrån dig varken hörnsten eller grundsten, för du ska bli ödemark för alltid, säger Herren. Res ett baner på jorden, stöt i horn bland folken! Avskilj folk till krig mot Babel! Kalla riken mot henne - Ararat, Minni och Ashkenas. Utse en härförare mot henne. Ryck fram med hästar likt en tät svärm av gräshoppor. Avskilj folk till krig mot Babel, Mediens kungar, ståthållare, alla stormän och varje land de härskar över. Jorden skälver och bävar, för Herrens planer mot Babel står fast: att göra Babel öde och obeboeligt. Babels hjältar har slutat kriga, de sitter i sina fästningar. Deras styrka har runnit av dem, de har blivit som kvinnor. Husen har satts i brand, bommarna är sönderbrutna. Löpare och budbärare springer om vartannat för att meddela Babels kung att hela hans stad har intagits, att vadställena har erövrats, att dammarna är nedbrända och krigarna panikslagna. För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Dottern Babel är som en tröskplats som trampats till. Strax är skördetiden inne. Babels kung Nebukadressar slukade mig och gjorde slut på mig. Han gjorde mig till ett tomt kärl. Som ett monster svalde han mig och fyllde sin buk med mina läckerheter. Han sköljde bort mig. ”Låt våldet min kropp utsatts för komma över Babel”, säger hon som bor i Sion. ”Låt mitt blod komma över dem som bor i Kaldeen”, säger Jerusalem. Därför säger Herren: Lyssna! Jag tar mig an din sak och utkräver din hämnd. Jag torrlägger Babels hav och torkar ut hennes brunn. Babel ska bli en ruinhög, ett tillhåll för schakaler, till bestörtning och förakt. Ingen ska bo där. Alla ryter de nu som lejon, morrar som lejonungar. Mitt i deras upphetsning ordnar jag ett gästabud för dem. Jag gör dem berusade och exalterade. Sedan faller de i en evig sömn utan att vakna, säger Herren. Jag för dem till slakt som lamm, som baggar och bockar. Sheshak blev intaget, hela jordens stolthet erövrades! Babel har väckt bestörtning bland folken! Havet steg upp över Babel, de brusande vågorna täckte henne. Hennes städer förvandlades till ödemark och torr öken, till ett land där ingen man bor, där ingen människoson går fram. Jag straffar Bel i Babel. Det han slukat tar jag ut ur hans gap. Folken ska inte mer strömma till honom. Även Babels murar faller. Mitt folk, dra ut från henne! Ni alla, fräls era liv från Herrens brinnande vrede. Bli inte modlösa och rädda för rykten i landet. Ett rykte kommer ena året och ett annat nästa år: ”Det är våld i landet!” ”Härskare mot härskare!” För lyssna! Dagar kommer då jag ska straffa Babels avgudar. Hela hennes land ska vanäras och alla ska där slås ner. Då ska himmel och jord och allt i dem jubla över Babel. För ödeläggarna från norr kommer över henne, säger Herren. På grund av Israels dräpta måste Babel falla, ja, det var på grund av Babel som dräpta låg över hela jorden. Ni som undkommit svärdet, ge er av, stanna inte! Minns Herren i fjärran land och ha Jerusalem i era hjärtan! Vi är vanärade, för vi hånades. Vi skäms, för främlingar har trängt in till de heliga platserna i Herrens tempel. Lyssna! Därför ska dagar komma, säger Herren, då jag ska straffa Babels avgudar. Och i hela hennes land ska sårade stöna. Om Babel än steg upp till himlen och gjorde sin fästning hög och stark, skulle ändå ödeläggare från mig nå henne, säger Herren. Det hörs skrik från Babel. Stor förödelse i kaldeernas land. För Herren ödelägger Babel. Han tystar hennes skrikande. Deras vågor brusar som stora vatten, deras dån genljuder. För ödeläggaren angriper Babel och hennes hjältar tillfångatas. Deras bågar bryts sönder. För Jahve är en hämndens Gud, han ska sannerligen vedergälla. Jag ska berusa Babels stormän och visa män, hennes ståthållare, styresmän och hjältar. Sedan faller de i en evig sömn utan att vakna, säger Kungen. Jahve är hans namn, han som är över härskarorna. Så säger härskarornas Herre: Babels breda murar ska jämnas med marken. De höga portarna ska brännas. Folken sliter för tomhet, de arbetar sig trötta för det som blir lågornas rov. Detta är budskapet som profeten Jeremia gav till Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, då denne begav sig till Babel med judakungen Sidkia i hans fjärde regeringsår. Seraja var kvartermästare. Jeremia skrev ner i en bokulle all den ofärd som skulle drabba Babel, alla nedtecknade ord om Babel. Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babel, se då till att du läser upp alla dessa ord. Du ska säga: Herre, du har sagt om denna plats att du ska göra slut på den så att den blir obeboelig för människa och djur, ja, den ska bli en evig ödemark. När du läst upp allt i bokrullen ska du binda en sten vid den och kasta den mitt i floden Eufrat. Säg sedan: Så ska Babel sjunka och aldrig mer resa sig på grund av den ofärd som jag sänder över henne. De ska utmattas.” Här slutar Jeremias ord. Sidkia var tjugoett år när han blev kung. Han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamital, dotter till Jeremia från Libna. Sidkia gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim. Det var på grund av Herrens vrede som detta hände med Jerusalem och Juda. Till slut förkastade han dem från sitt ansikte. Och Sidkia gjorde uppror mot Babels kung. På tionde dagen i den tionde månaden av Sidkias nionde regeringsår kom Babels kung Nebukadressar med hela sin armé till Jerusalem. De belägrade staden och byggde en vall omkring den. Staden var under belägring till kung Sidkias elfte regeringsår. Den nionde dagen i den fjärde månaden var svälten så svår i staden att landets folk inte hade något att äta. Då bröt fienden igenom stadsmuren, och fastän kaldeerna hade omringat staden flydde alla krigsmän. De lämnade staden under natten genom porten mellan de båda murarna nära den kungliga trädgården. Kungen tog vägen mot Arabah. Men kaldeernas armé förföljde kung Sidkia och hann upp honom på Jerikos hedmarker. Då hade hela hans armé skingrats från honom. Kaldeerna grep kungen och förde honom till den babyloniske kungen i Ribla i Hamat. Där dömde han Sidkia. Babels kung lät slakta Sidkias söner inför hans ögon. Dessutom lät han slakta alla Judas stormän i Ribla. Han lät sticka ut ögonen på Sidkia och band honom i kopparkedjor. Den babyloniske kungen förde honom till Babel där han fick sitta fängslad tills dagen kom då han dog. Det var den tionde dagen i den femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadressars nittonde regeringsår. Då kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan till Jerusalem. Han var kapten för livvakten. Han brände ner Herrens tempel och det kungliga palatset. Alla hus och palats i Jerusalem stack han i brand. Hela den kaldeiska armé som kaptenen för livvakten hade med sig rev ner alla murar runt Jerusalem. Nebusaradan, kaptenen för livvakten, förde bort i fångenskap några av de fattigaste bland folket och de som var kvar i staden och de överlöpare som gått över till Babels kung, samt de hantverkare som fanns kvar. Men av de fattigaste ute i landet lämnade Nebusaradan, kaptenen för livvakten, kvar några att sköta vingårdarna och åkrarna. Kaldeerna krossade kopparpelarna, behållarna och kopparhavet i Herrens tempel. De förde all koppar till Babel. De tog även med sig askkärlen, skovlarna, knivarna, offerskålarna, pannorna och alla kopparkärl som hade använts vid gudstjänsten. Kaptenen för livvakten tog också med sig allt som var av rent guld eller rent silver: faten, fyrfaten, offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och bägarna. Angående de två pelarna, havet, de tolv kopparoxarna under havet, behållarna som kung Salomo låtit göra till Herrens tempel, så kunde kopparn i alla dessa föremål inte vägas. En pelare var åtta meter hög med en omkrets av fem meter. De var ihåliga, och väggarna hade en tjocklek av fyra fingerbredder. Ovanpå var ett pelarhuvud av koppar, som var två och en halv meter hög. Runt om var ett flätverk med granatäpplen, allt av koppar. Den andra pelaren var likadan, med granatäpplen. Det var nittiosex granatäpplen på sidorna. Sammanlagt var det hundra granatäpplen runt om flätverket. Kaptenen för livvakten tog med sig översteprästen Seraja och prästen under honom, Sefanja, samt de tre dörrvaktarna. Från staden tog han en hovman som varit krigskommissarie, och sju av kungens närmaste män som påträffades i staden, och överbefälhavarens sekreterare, som skrev ut folk i landet till krigstjänst, samt sextio män av landets folk som påträffades mitt i staden. Nebusaradan, kaptenen för livvakten, tog dessa och förde dem till den babyloniske kungen i Ribla. Babels kung lät slå ihjäl dem där, i Ribla i Hamat. Så blev Judas folk bortfört från sitt land. Antalet bortförda av Nebukadressar i det sjunde året: 3023 judar. Och i Nebukadressars artonde regeringsår: 832 personer från Jerusalem. I Nebukadressars tjugotredje regeringsår bortförde Nebusaradan, kaptenen för livvakten, 745 personer. Sammanlagt 4600 personer. Men på tjugofemte dagen i tolfte månaden under det trettiosjunde året som judakungen Jojakin var i fångenskap, benådades han av Babels kung Evil-Merodak, samma år han blev kung. Han släppte Jojakin ur fängelset. Babels kung talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babel. Han fick ta av sig fångdräkten, och sedan åt han alltid vid kungens bord så länge han levde. Ett fast och anpassat dagligt underhåll fick han från kungen i Babel resten av sitt liv, tills dagen kom då han dog. Hon sitter så ensam, den folkrika staden. Hon har blivit änka, den stora bland folken. Drottningen bland länder har blivit slav. Hon gråter så bittert om natten med tårar på kind. Hon saknar tröstare bland alla sina älskare. Hon är förrådd av alla vänner som blivit hennes fiender. Juda har gått i exil efter förtryck och tungt slaveri. Hon bor bland hednafolk och finner ingen frid. Alla hennes förföljare kom över henne mitt i hennes fasa. Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar, hennes jungfrur gråter. Själv har hon bitter sorg. Hennes fiender har makten. Hennes motståndare har det bra. På grund av hennes många synder har Herren plågat henne. Fienden drev hennes barn framför sig som fångar. Dottern Sion har mist all sin prakt. Hennes furstar liknar hjortar som inte kan finna bete. Kraftlösa flyr de undan jägaren. Jerusalem minns i dagar av nöd och hemlöshet alla rikedomar hon förr ägde. När hennes folk föll i fiendehand fanns ingen hjälpare. Hennes fiender såg med hån på hennes undergång. Eftersom Jerusalem syndat så grovt har hon blivit oren. Alla som ärat henne föraktar henne, för de har sett henne naken. Hon suckar och vänder sig bort. Orenhet fläckar hennes släp. Hon tänkte inte på slutet. Hennes fall är häpnadsväckande och det finns ingen som tröstar. Herre, se mitt betryck, fienden triumferar! Fienden grep efter alla hennes rikedomar. Hon såg hednafolk gå in i hennes helgedom, sådana som du förbjudit inträde i din församling. Hela hennes folk suckar medan de söker efter bröd. De byter rikedomar mot mat för att överleva. Titta, Herre! Se hur föraktad jag är! Är ni helt likgiltiga, ni som går vägen förbi? Titta och se! Finns en smärta som min, det som drabbat mig och som Herren plågat mig med på sin brinnande vredes dag? Från höjden sände han eld som penetrerade mina ben. Han lade ut nät för mina fötter och stötte bort mig. Han lämnade mig övergiven och utmattad dagen lång. Mina synder bands samman till ett ok. De knöts ihop av hans hand och lades på min nacke. Herren bröt min kraft och gav mig i deras våld som jag inte kan stå emot. Herren förkastade alla krigsmän hos mig. Han samlade en armé mot mig för att krossa mina unga män. Herren trampade jungfrun dottern Juda som en vinpress. Därför gråter jag, mina ögon, det bara flödar! För ingen tröstare är mig nära, ingen som ger liv åt min själ. Mina söner har övergetts, fienden har triumferat. Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. Herren har befallt att grannfolken ska bli Jakobs fiender. Jerusalem har blivit något orent för dem. Herren är rättfärdig, för jag trotsade hans ord. Lyssna nu, alla folk, och se mitt lidande! Mina jungfrur och unga män har gått i fångenskap. Jag ropade på mina älskare, men de förrådde mig. Mina präster och äldste dog i staden medan de sökte efter mat för att överleva. Herre, se min nöd! Jag är så fylld av oro och ångest, för jag har varit så trotsig! Ute tar svärdet mina barn, inne är det som döden. De hör mina suckar, men ingen tröstar mig. Alla mina fiender hör om min ofärd och gläds över ditt verk. Låt dagen komma som du kungjort, så att det går dem som det gått mig. Låt all deras ondska komma inför dig! Behandla dem som du behandlat mig på grund av alla mina synder. För jag suckar så ofta och mitt hjärta är sjukt. Herren har i sin vrede täckt dottern Sion med mörka moln! Han kastade Israels härlighet från himlen ner till jorden. Han tänkte inte på sin fotpall på sin vredes dag. Herren slukade skoningslöst Jakobs alla boningar. I sin vrede raserade han dottern Judas fästningar. Han jämnade dem med marken och vanärade riket och furstarna. I vredens hetta högg han av Israels hela styrka. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Han brann i Jakob likt en flammande eld som förtärde allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende. Hans högra hand var redo. Som en motståndare dödade han allt som var kärt för ögat. Han öste sin vrede som eld över dottern Sions tält. Herren blev en fiende. Han slukade Israel och alla borgarna. Han förstörde fästningarna. Han hopade sorg och jämmer över dottern Juda. Han skövlade sin tempelplats som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Herren fick Sion att glömma högtid och sabbat. I sin brinnande vrede föraktade han kung och präst. Herren förkastade sitt altare och övergav sin helgedom. Han gav palatsmurarna i fiendehand. De ropade i Herrens hus som på en högtidsdag. Herren beslöt att förstöra dottern Sions murar. Han spände ut mätsnöret. Han avhöll sig inte från att skövla. Han lät vallar och murar sörja. Allt är nedslaget. Hennes portar har sjunkit ner i marken. Han förstörde och bröt av hennes bommar. Hennes kung och furstar bor bland folken. Lagen är borta, hennes profeter får inga syner från Herren. Dottern Sions äldste sitter tysta på marken. De kastar stoft över huvudet och är klädda i säckväv. Jerusalems jungfrur böjer huvudet mot marken. Mina ögon är röda av gråt. Jag är fylld av oro och helt urlakad på kraft. För dottern mitt folk går under, barn och spädbarn flämtar på stadens gator. De säger till sina mödrar: ”Var finns bröd och vin?” De flämtar som slagna på stadens gator. De tar sitt sista andetag i sina mödrars famn. Vad ska jag säga dig? Vad liknar du, dotter Jerusalem? Vad ska jag jämföra dig med för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är väldig som havet, vem kan bota dig? Dina profeters syner var tomhet och illusion. De visade dig inte din skuld så att du kunde återupprättas. De såg visioner för dig som var tomhet och bländverk. Alla som går vägen förbi klappar sina händer och visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem: ”Är detta staden som kallades fullkomlig i skönhet, hela jordens glädje?” Alla dina fiender gapar mot dig. De visslar och skär tänder och säger: ”Vi har slukat henne! Vi har väntat på den här dagen. Vi fick uppleva och se den!” Herren utförde sin plan. Han uppfyllde sitt ord som han befallde för länge sedan. Han slungade ner skoningslöst. Han lät fienden jubla över dig. Han upphöjde dina motståndares makt. Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt tårarna rinna som bäcken dag och natt. Vila inte, ge inte ögat någon ro! Stig upp om natten och ropa vid första vakten. Utgjut hjärtat som vatten inför Herrens ansikte. Lyft händerna till honom för dina barns liv, de som tynar bort av hunger i alla gathörn. Se noga, Herre! Vem har du behandlat så? Ska kvinnor äta sin livsfrukt, spädbarnen de kelat med? Ska präster och profeter mördas i Herrens helgedom? På marken och gatorna ligger unga och gamla. Mina flickor och pojkar har fallit för svärd. Du dödade dem på din vredes dag, slaktade skoningslöst. Som till högtidsdag bjöd du in terror från alla håll. På Herrens vredes dag var det ingen som undkom eller överlevde. Dem jag kelat med och fostrat har min fiende dräpt. Jag är mannen som fått uppleva lidande av hans vredes käpp. Han ledde och förde mig i mörker istället för ljus. Ja, han vände handen mot mig utan uppehåll dagen lång. Han tärde mitt kött och min hud och krossade mina ben. Han belägrade och omringade mig med gift och motgång. Han har satt mig i mörkret, som de sedan länge döda. Han spärrade in mig så att jag inte kommer ut. Han lade på mig tunga bojor. Hur mycket jag än ropade så blockerade han min bön. Han spärrade mina vägar med stenblock och gjorde mina stigar krokiga. Han låg i bakhåll som en björn, som ett dolt lejon. Han förde mig på avvägar, sönderslet mig, och lät mig ligga övergiven. Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. Sitt kogers pilar sköt han in i min kropp. Jag blev till åtlöje för allt mitt folk, deras nidvisa dagen lång. Han fyllde mig med bitterhet, gav mig malört att dricka. Han krossade mina tänder mot stenar och tryckte ner mig i askan. Du berövade min själ friden, jag har glömt vad lycka är. Jag sa: ”Jag har förlorat all kraft och mitt hopp till Herren.” Minns min nöd och hemlöshet, det är malört och gift! Jag minns det oavbrutet och blir deprimerad. Följande tar jag till hjärtat vilket ger mig hopp: Herrens trogna kärlek upphör aldrig, hans barmhärtighet tar aldrig slut. De förnyas varje morgon. Din trofasthet är väldig. Min själ säger att jag tillhör Herren, därför står mitt hopp till honom. Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet vänta på Herrens frälsning. Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom. Han ska sitta ensam och tyst, för Gud har lagt det på honom. Han ska begrava munnen i stoftet, kanske finns det hopp. Han ska vända sin kind mot den som slår och låta sig fyllas av hån. Herren förkastar inte för alltid. Om han bedrövat, så förbarmar han sig i sin stora kärlek, för det är inte av hjärtat han plågar och bedrövar människors söner. Att krossa landets alla fångar under sina fötter, att neka en man rättvisa inför den Högstes ansikte, att förvränga någons rättssak – skulle Herren inte se det? Vem talade och det blev till? Var det inte Herren som befallde? Kommer inte ofärden och välfärden från den Högstes mun? Varför klagar en människa i livet? Varför klagar en man över sin synd? Låt oss pröva och granska våra vägar, och vända om till Herren! Låt oss lyfta våra hjärtan och händer till Gud i himlen! Vi har syndat och revolterat, och du har inte förlåtit. Du dolde dig i vrede och förföljde oss. Du dödade skoningslöst. Du dolde dig i moln så att ingen bön kunde passera. Du gjorde oss till skräp och skit bland folken. Alla våra fiender gapar mot oss. Fasa och fallgropar möter oss, vandalism och sönderfall. Tårar flödar från ögat, för dottern mitt folk går under. Oavbrutna tårar som aldrig vill upphöra, förrän Herren blickar ner från himlen och ser. Det gör ont i mig att se min stads alla döttrar. Jag blev utan orsak jagad som en fågel av mina fiender. De vräkte mig levande i gropen och kastade sten på mig. Vatten forsade över mitt huvud och jag sa: ”Nu är det slut!” Jag anropade ditt namn, Jahve, från gropens djup. Du hörde mig: ”Slut inte ditt öra för mitt bönerop om lindring.” Du kom nära den dagen jag anropade dig, du sa: ”Var inte rädd!” Herre, du tog dig an min sak, du friköpte mitt liv. Herre, du ser hur illa jag behandlas, döm i min sak! Du ser all deras hämndlystnad, alla deras intriger mot mig. Herre, du har hört deras hån, alla deras intriger mot mig. Mina fiender viskar och mumlar om mig dagen i ända. Märk väl att vare sig de sitter eller står sjunger de nidvisor om mig. Du ska ge dem vad de förtjänar, Herre, för vad de har gjort. Du ska ge dem ett obstinat hjärta, din förbannelse ska vara över dem. Du ska förfölja dem i vrede och ha ihjäl dem under Herrens himmel. Guldet har mist sin glans, det rena guldet har förvandlats! Heliga ädelstenar ligger spridda i varje gathörn. Sions värderade söner, värda sin vikt i guld, räknas nu som lerkärl, som en krukmakares verk. Till och med schakaler låter ungarna dia vid sina bröst. Men dottern mitt folk har blivit hjärtlös, som strutsen i öknen. Dibarnets tunga klibbar vid gommen av törst. Små barn tigger om bröd, men ingen ger dem något. De som åt läckerheter är nu utblottade på gatorna. De som växte upp i purpur sprattlar nu i dyngan. Dottern mitt folks skuld är större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan aktiv människohand. Hennes prinsar var renare än snö, vitare än mjölk. Deras kroppar var rödare än korall, deras utseende som safir. Nu är deras ansikten svartare än sot, de känns ej igen på gatan. Huden stramar på dem, torr som trä. Bättre för dem som stupade för svärd än för dem som nu stupar av svält. De tynar bort, plågade helt igenom, berövade markens gröda. Ömsinta mödrar kokade sina barn. De blev deras föda när dottern mitt folk tillintetgjordes. Herren utgöt sin vrede. Han öste ut sin vredesglöd. I Sion tände han en eld som förtärde grundvalarna. Jordens kungar och världens invånare kunde aldrig tro att en motståndare eller fiende kunde komma in genom Jerusalems portar. Det hände för hennes profeters synder och för hennes prästers skuld. De spillde rättfärdigas blod inne i staden. De irrar som blinda på gatan. De är fläckade av blod så att ingen kan röra deras kläder. ”Försvinn! Oren!” ropas till dem. ”Försvinn, försvinn! Rör inte!” De flyr och irrar omkring. Hednafolken säger: ”Här får de inte hålla till.” Herren själv har skingrat dem, han vill inte se dem längre. Prästerna får ingen respekt, de äldre får ingen uppskattning. Våra ögon svek oss medan vi förgäves sökte efter hjälp. Vi spanade oavbrutet efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss. De bevakade våra steg så vi inte kunde gå på våra gator. Slutet var nära, våra dagar var räknade, ja, vårt slut hade kommit. Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen för oss. Vår livsande, Herrens smorde, fångades i deras gropar. Det var om honom vi sa: ”I hans skugga ska vi leva bland folken.” Skratta bara och jubla, dotter Edom, du som bor i landet Us. Men bägaren kommer även till dig, du ska bli berusad och ligga naken. Ditt straff är fullbordat, dotter Sion. Han ska inte åter föra dig i exil. Men din skuld, dotter Edom, ska han straffa. Han ska avslöja dina synder. Herre, minns vad som hänt oss! Se noga hur vi vanäras! Vår egendom har gått till främlingar, våra hus till utlänningar. Vi är utan föräldrar, faderlösa. Våra mödrar har blivit änkor. Vi måste betala för eget dricksvatten, köpa vår egen ved. Våra förföljare flåsar oss i nacken, vi är utmattade men får ingen vila. Vi sträckte ut handen till Egypten och Assyrien för att få bröd tillräckligt. Våra fäder syndade och finns ej mer. Vi bär deras skuld. Slavar härskar över oss, ingen friar oss ur deras hand. Vi hämtar bröd med fara för vårt liv, för i öknen hotar svärdet. Vår hud är het som en ugn, febersjuk av hunger. De kränkte kvinnor i Sion, jungfrur i Judas städer. De hängde furstar, de vanhedrade äldre. Unga män slet med kvarnen, pojkar dignade under bördor av ved. De gamla har lämnat stadsporten. De unga männen har slutat musicera. Glädjen har lämnat vårt hjärta, vår dans har bytts i sorg. Kronan har fallit från vårt huvud. Vi har det så hemskt eftersom vi syndat! Vårt hjärta är svagt och våra ögon dunkla, eftersom Sions berg ligger öde och schakaler stryker omkring där. Herre, du tronar för evigt, din tron består från släkte till släkte. Varför ska du ständigt ignorera oss? Varför överge oss under så lång tid? Herre, vänd oss åter till dig, så vänder vi tillbaka. Förnya våra dagar som förr. För du har väl inte förkastat oss helt? Du är ju fruktansvärt vred på oss. Det var i det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden. Jag var bland de bortförda vid floden Kebar. Då öppnades himlen och jag såg syner från Gud. Det var den femte dagen i månaden under det femte året efter att kung Jojakin bortförts i fångenskap. Då kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, i Kaldeen vid floden Kebar. Där kom Herrens hand över honom. Jag tittade och såg en stormvind komma från norr, ett stort eldsflammande moln som omgavs av ljus. I skenets mitt syntes något som liknade glänsande metall. Mitt i elden syntes något som liknade fyra levande varelser. De såg ut att likna människor. Varje varelse hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, deras fötter liknade kalvfötter, och de glänste som blank koppar. De hade människohänder under vingarna åt fyra håll. De fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar rörde vid varandra. Varelserna gick alltid rakt fram utan att vända sig om. Deras ansikten liknade människoansikten. De fyra hade lejonansikten till höger, tjuransikten till vänster, och alla fyra hade också örnansikten. Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Varje varelse hade två vingar som vidrörde de andras och två som täckte deras kroppar. De gick rakt fram. De gick dit Anden ville gå, och utan att vända sig om. Till utseendet liknade varelserna glödande kol, och det var likt brinnande facklor som rörde sig fram och tillbaka mellan varelserna. Elden strålade och blixtar for ut ur elden. Varelserna rörde sig fram och tillbaka snabbt som blixtar. Medan jag betraktade dem såg jag ett hjul på marken bredvid varje varelse med de fyra ansiktena. Hjulen såg ut att vara gjorda av något som liknade krysolit, och alla fyra var likadana. Ett hjul verkade vara inuti ett annat hjul. De kunde röra sig åt alla fyra hållen utan att vända sig. Hjulringarna var höga och skrämmande, och det var fullt med ögon runt om på alla fyra hjulringarna. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen bredvid dem. Och när de lyfte från marken, lyfte sig också hjulen. De gick dit Anden ville gå. Och hjulen lyfte sig med dem eftersom varelsernas ande var i hjulen. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen. När de stod stilla, stod hjulen stilla. När de lyfte från marken lyfte också hjulen eftersom varelsernas ande var i hjulen. Över varelsernas huvuden var något som liknade ett himlavalv, likt bländande kristallglans, utspänt över deras huvuden. Under valvet var deras vingar utbredda mot varandra. Varje varelse hade två vingar som täckte ena sidan av kroppen och två som täckte andra sidan. När de rörde sig lät ljudet av deras vingar som bruset av väldiga vattenmassor. Det lät som den Allsmäktiges röst. Det lät som dånet från en armé. När de stannade höll de sina vingar sänkta. Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden. När de stannade höll de sina vingar sänkta. Ovanför valvet över deras huvuden var något som liknade en tron gjord av safirsten. Högt uppe på tronen var något som verkade ha mänsklig gestalt. Från det som verkade vara hans höfter och uppåt, såg jag något som liknade glänsande metall, och runt om något som liknade eld. Från höfterna och neråt såg jag något som liknade eld. Han omgavs av ett ljussken. Ljusskenet omkring honom var som regnbågen i skyn en regnvädersdag. Sådan var synen som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte. Och jag hörde rösten av någon som talade. Han sa till mig: ”Människoson, ställ dig upp! Jag ska tala till dig.” Och när han talade till mig kom Anden in i mig och reste mig upp. Och jag hörde honom tala till mig: ”Människoson, jag sänder dig till Israels söner, till de trotsiga folken som gjort uppror mot mig. De och deras fäder har syndat mot mig till denna dag. Sönerna är skamlösa och hårdhjärtade. Jag sänder dig till dem och du ska säga till dem: ’Så säger Herren Jahve.’ Och vare sig de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt släkte – så ska de förstå att en profet har varit ibland dem. Och du människoson, var inte rädd för dem eller deras ord, trots att du omges av tistlar och törnen och håller till bland skorpioner. Var inte rädd för deras ord och var inte modlös inför dem, för de är ett upproriskt släkte. Men tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. Du människoson, lyssna på vad jag säger till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte. Öppna din mun och ät det jag ger dig.” Sedan såg jag en hand sträckas ut mot mig med en bokrulle i. Han rullade upp den framför mig. Den var fullskriven på båda sidor. Där stod skrivet klagovisor, suckar och jämmer. Han sa till mig: ”Människoson, ät vad du ser här! Ät denna bokrulle och gå och tala till Israels hus.” Så jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta. Han sa: ”Människoson, mätta din mage och fyll din buk med rullen som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött, som honung. Han sa: ”Människoson, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. Du blir inte sänd till ett folk med underligt språk och svårbegripligt tal, utan till Israels hus, inte till många folk med underligt språk och svårbegripligt tal som du inte förstår. Hade jag sänt dig till sådana skulle de lyssna på dig. Men Israels hus vägrar lyssna på dig eftersom de inte vill lyssna på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och stenhjärtan. Lyssna! Jag gör ditt ansikte lika hårt som deras och din panna lika hård som deras. Jag gör din panna diamanthård, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och var inte modlös inför dem, för de är ett upproriskt släkte.” Han tillade: ”Människoson, ta alla ord jag talar till dig till ditt hjärta och lyssna noga! Gå till dina bortförda landsmän och säg till dem, vare sig de lyssnar eller inte: Så säger Herren Jahve.” Anden lyfte upp mig och jag hörde bakom mig en kraftfull, dånande röst: ”Välsignad är Herrens härlighet i hans boning!” Jag hörde ljudet av varelsernas vingar som vidrörde varandra, och ljudet från hjulen, ett kraftfullt dån. Anden lyfte mig och förde mig bort. Jag for iväg bedrövad och upprörd i min ande. Och Herrens hand var stark över mig. Jag kom till de bortförda i Tel-Abib, de boende vid floden Kebar. Där befann de sig och jag satt hos dem i sju dagar, helt förfärad. Och efter sju dagar kom Herrens ord till mig: ”Människoson, jag har gjort dig till en väktare för Israels hus. När du hör ett ord från min mun ska du ge dem min varning. När jag säger till den onde: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom - inte uttalat varnar den onde för hans onda väg så att han kan rädda sitt liv - då ska den onde dö i sin synd. Men jag ska hålla dig ansvarig för hans blod. Men om du varnar den onde och han inte vänder om från sin ondska och sina illgärningar, då ska han dö i sin synd. Men du har räddat din själ. När en rättfärdig vänder sig bort från sin rättfärdighet och lever syndigt, då lägger jag en stötesten i hans väg och han ska dö. Om du inte har varnat honom ska han dö i sin synd. De rättfärdiga gärningar han gjort ska ej ihågkommas, och jag ska hålla dig ansvarig för hans blod. Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han låter bli att synda, då ska han få leva eftersom han lät varna sig. Och du har räddat din själ.” Herrens hand var över mig där. Och han sa: ”Res dig och gå ut på slätten. Där ska jag tala till dig.” Då reste jag mig och gick ut på slätten. Och se! Där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte. Anden kom då in i mig och reste mig till stående. Herren talade till mig: ”Gå, stäng in dig i ditt hus. Och du människoson, lyssna! De ska slå rep om dig och binda dig, så att du inte kan gå ut bland dem. Jag låter din tunga klibba fast vid gommen så att du blir stum och inte kan straffa dem, för de är ett upproriskt släkte. Men när jag talar till dig ska jag öppna din mun. Och du ska säga till dem: ’Så säger Herren Jahve.’ Den som lyssnar, låt honom lyssna, den som vägrar lyssna, låt honom vägra, för de är ett upproriskt släkte.” ”Människoson, ta en lertavla! Lägg den framför dig och rista in Jerusalems stad på den. Belägra staden. Bygg en vall mot den och res en ramp. Låt härar slå läger mot staden och ställ upp murbräckor runt om. Ta en järnplåt och sätt upp den som en järnmur mellan dig och staden. Vänd ditt ansikte mot den och håll den belägrad och anfall den. Detta ska vara ett tecken för Israels hus. Lägg dig på vänstra sidan och lägg Israels folks skuld på dig. Antalet dagar du ligger så ska du bära deras skuld. Jag ska lägga deras skuldår på dig vilket ska motsvara 390 dagar. Så länge ska du bära Israels folks skuld. När du fullgjort dagarna ska du åter lägga dig, nu på högra sidan. Bär Judas folks skuld under fyrtio dagar. Jag tilldelar dig en dag för varje år. Vänd ditt ansikte och din blottade arm mot det belägrade Jerusalem, och profetera mot staden. Lyssna, jag lägger rep om dig, så att du inte kan vända dig från sida till sida förrän dina belägringsdagar är över. Ta vete, korn, bönor, linser, hirs och speltvete. Lägg det i samma kärl och baka bröd åt dig av det. Ät det under det antal dagar du ligger på sidan, 390 dagar. Maten du äter ska vägas upp, 225 gram för varje dag. Ät den på bestämda tider. Drick uppmätt vatten, en liter. Drick det på bestämda tider. Ät kornkakor som du bakat inför allas åsyn på bränsle av människoavföring.” Herren tillade: ”På samma sätt ska Israels söner äta sitt orena bröd bland de folk dit jag ska fördriva dem.” Jag svarade: ”O, Herre Jahve, jag har aldrig låtit orena mig! Från min ungdom och till nu har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur. Orent kött har aldrig kommit i min mun.” Då sa han till mig: ”Se, jag ger dig kospillning istället för människoavföring. Baka ditt bröd över den.” Sedan sa han: ”Människoson, lyssna! Jag ska göra så att det saknas bröd i Jerusalem. Med oro ska de äta uppvägt bröd, och med rädsla ska de dricka uppmätt vatten. I brist på bröd och vatten ska var och en gripas av förfäran. De ska tyna bort i sin skuld.” ”Du människoson, ta ett skarpt svärd. Använd det som rakkniv för ditt huvud och skägg. Ta sedan en våg och dela upp håret. En tredjedel ska du bränna upp mitt i staden när belägringsdagarna är över. En tredjedel ska du hugga med svärdet runt om staden. En tredjedel ska du sprida för vinden. För jag ska förfölja dem med draget svärd. En liten mängd hårstrån ska du ta undan och sätta in i flikarna på din mantel. Men av dessa strån ska du kasta några i elden och bränna upp. Därifrån ska en eld sprida sig över hela Israels folk. Så säger Herren Jahve: Detta är Jerusalem som jag placerat mitt bland hednafolken. Hon har länder runt om. Men hon har trotsat mina bud värre än hednafolken, och trotsat mina föreskrifter värre än länderna runt om. För de har förkastat mina bud och inte följt mina föreskrifter. Därför säger Herren Jahve: Ni är mer bångstyriga än folken omkring er. Ni lever inte efter mina lagar och följer inte mina bud. Ni följer inte ens lagarna hos folken omkring er. Därför säger Herren Jahve: Lyssna, jag själv är emot dig! Jag ska verkställa mina domar mitt ibland er i folkens åsyn. På grund av dina vidrigheter ska jag göra med dig vad jag aldrig förr har gjort och aldrig mer ska göra. Därför ska föräldrar hos dig äta sina söner, och söner sina föräldrar. Jag ska verkställa mina domar mot dig, och alla kvarvarande hos dig ska jag sprida för vinden. Så sant jag lever, säger Herren Jahve: Eftersom du orenat min helgedom med alla dina vidrigheter och hemskheter, ska jag dra mig bort och inte se på dig med barmhärtighet eller medlidande. En tredjedel av dig ska dö av pest eller gå under av hunger. En tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel ska jag sprida för vinden och förfölja med draget svärd. Min vrede ska fullbordas. Mitt raseri mot dem ska få vila och jag ska blidkas. De ska förstå att jag, Jahve, har talat i min lidelse när jag fullbordar min vrede mot dem. Jag gör dig till en ruinhög och till vanära bland folken omkring dig, inför alla som går förbi. Du ska bli till vanära och åtlöje, till varning och skräck för grannfolken, när jag verkställer domar mot dig i brinnande vrede och ursinniga straff. Jag, Jahve, har talat. Jag sänder mot dem svältens dödliga pilar som ska fördärva. Jag sänder dem för att ha ihjäl er. Jag ska förvärra svälten bland er och skära av ert livsuppehälle. Jag sänder mot er svält och vilddjur som ska ta era barn. Pest och blodsdåd ska svepa över dig, och svärd sänder jag mot dig. Jag, Jahve, har talat.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd ansiktet mot Israels berg och profetera mot dem: Ni Israels berg, hör Herren Jahves ord! Så säger Herren Jahve till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Lyssna, jag själv ska sända svärdet mot er och jag ska förstöra era offerhöjder. Era altaren ska ödeläggas och era solstoder krossas. Och jag ska vräka era slagna framför era avgudar. Jag ska lägga liken av Israels söner framför deras avgudar och sprida ut era ben runt om era altaren. Var ni än bor ska städerna läggas i ruiner och offerhöjderna ödeläggas, så att era altaren raseras och förstörs. Era avgudar ska krossas och försvinna, era solstoder ska nerhuggas och era verk utplånas. De dräpta ska falla mitt ibland er, och ni ska förstå att jag är Jahve. Men jag låter några överleva. När ni sprids ut i länderna ska några av er undkomma svärdet bland folken. De som undkommit ska minnas mig bland folken där de är i fångenskap. Hur nedslagen blev jag inte av deras trolösa hjärtan som avvek från mig och av deras ögon som trolöst suktade efter sina avgudar. De ska hata sig själva för sina onda handlingar, alla sina vidrigheter. Och de ska förstå att jag är Jahve. Det var inte utan orsak jag hotade sända denna ofärd över dem. Så säger Herren Jahve: Klappa med händerna och stampa med fötterna och tala fördömande mot alla onda vidrigheter bland Israels folk, för de ska falla genom svärd, svält och pest. Den som är i fjärran ska dö av pest. Den som är nära ska falla för svärd. Den som är kvar under belägring ska dö av svält. På detta sätt ska jag fullborda min vrede mot dem. Ni ska förstå att jag är Jahve, när deras slagna ligger mitt bland deras avgudar omkring deras altaren, på alla höga kullar och bergstoppar, under alla grönskande träd och lummiga terebinter, överallt där de lät en blidkande doft stiga upp till alla sina avgudar. Jag ska sträcka ut handen mot dem och överallt där de bor göra landet öde och tomt, från öknen till Dibla. Då ska de förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: "Du människoson, så säger Herren Jahve till Israels land: Slutet kommer! Slutet kommer över landets fyra hörn. Nu är slutet över dig! Jag sänder min vrede mot dig. Jag dömer dig för vad du gjort och straffar dig för alla dina vidrigheter. Jag ska inte visa dig skonsamhet eller förbarmande. Jag ska straffa dig för vad du gjort medan dina vidrigheter är mitt ibland dig. Och ni ska förstå att jag är Jahve. Så säger Herren Jahve: Ofärd kommer! Lyssna, en ofärd utan dess like! Slutet har kommit, slutet har kommit! Det har vaknat upp över dig. Se, det har kommit! Domen har kommit över dig, du som bor i landet! Tiden är inne, dagen är nära. Det är förvirring istället för glädjerop på bergen. Jag ska snart utgjuta min vrede över dig och ösa ut min ilska över dig. Jag ska döma dig för vad du gjort och straffa dig för alla dina vidrigheter. Jag ska inte visa skonsamhet eller förbarmande. Jag ska straffa dig för vad du gjort medan dina vidrigheter är mitt ibland dig. Och ni ska förstå att det är jag, Jahve, som slår. Se, dagen! Se, den är här! Din dom har kommit! Staven blomstrar, högmodet grasserar. Våldet har växt till en ondskans stav. Ingen av dem blir kvar, ingen från deras hop, inget överdåd och inget av värde. Tiden är inne, dagen har kommit. Köparen ska inte glädja sig, säljaren inte sörja. För brinnande vrede drabbar hela deras hop. Säljaren får inte återvända till det han sålt, även om båda överlever. För synen om hela deras hop ska inte återtas, och ingen som lever med skuld ska finna styrka. De stöter i horn och alla gör sig redo, men ingen drar ut i krig. För min brinnande vrede är över hela hopen. Ute härjar svärdet, därinne pest och svält. Den ute på marken dör genom svärdet, den i staden slukas av svält och pest. De som undkommit flyr till bergen likt dalens duvor. De ska alla jämra sig, var och en över sin egen synd. De ska alla bli handlingsförlamade och knäsvaga. De ska klä sig i säcktyg och omslutas av fasa. De ska alla rodna av skam, och alla har rakat huvud. De ska kasta sitt silver på gatorna och räkna sitt guld som orent. Varken silvret eller guldet räddar dem på Herrens vredesdag. Det ska varken mätta dem eller fylla magen, för det orsakade att de föll i synd. Av Herrens vackra prakt som han i majestät satte upp, gjorde de sina vidriga bilder och avgudar. Därför gör jag det orent för dem. Jag ger det som byte i främlingars hand, som rov åt de onda på jorden, och de ska vanhelga det. Jag ska vända mitt ansikte ifrån dem, och de ska vanhelga min klenod. Våldsmän ska gå in där och vanhelga den. Gör en fångkedja! För landet är fullt av blodsdåd och staden full av våld. Jag ska ta hit de värsta folkslagen som ska ta över deras hus. Jag ska göra slut på de mäktigas stolthet, och deras helgedomar ska vanhelgas. Själanöd kommer! De ska söka frid utan att finna det. Hemsökelse på hemsökelse ska komma, och rykte efter rykte. De ska vänta på syner av profeterna. Prästernas undervisning har dött ut, likaså de äldstes råd. Kungen ska sörja, fursten vara iklädd förtvivlan och landets folk ska ha skälvande händer. Jag ska ge dem för vad de gjort och döma dem så som de själva dömt. Då ska de förstå att jag är Jahve.” I det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden, satt jag i mitt hus med de äldste i Juda hos mig. Då kom Herren Jahves hand över mig. Jag såg där en gestalt som till utseendet liknade en eld. Från det som såg ut att vara hans höfter och neråt var eld. Och från hans höfter och uppåt syntes något som liknade strålglans, som glänsande metall. Han sträckte ut något som liknade en hand och grep en lock av mitt hår. Och Anden lyfte upp mig mellan himmel och jord och förde mig till Jerusalem medan jag såg syner från Gud. Jag fördes till den inre förgårdens port åt norr till. Där stod avgudabilden som väckt Guds svartsjuka vrede. Och se, där var härligheten från Israels Gud, likt synen jag såg på slätten. Han sa till mig: ”Människoson, lyft din blick mot norr.” Så jag lyfte blicken mot norr. Då såg jag vid själva ingången norr om altarporten den avgudabild som hade väckt Guds svartsjuka. Han sa: ”Människoson, ser du vad de sysslar med? Israels hus beter sig så hemskt vidrigt här att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se ännu värre vidrigheter.” Sedan förde han mig till förgårdens ingång. Där fick jag se ett hål i väggen. Han sa: ”Människoson, bryt dig igenom väggen.” Så jag bröt mig igenom den och såg då en dörr. Han sa: ”Gå in och se vilka onda vidrigheter de sysslar med här.” Så jag gick in. Och jag såg alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom israeliternas alla avgudar inristade runt om på väggarna. Framför dem stod sjuttio av Israels äldste. Jaasanja, Shafans son, stod mitt ibland dem. Varje man hade ett rökelsekar i handen, och en doft steg upp från rökelsemolnet. Han sa: ”Människoson, ser du vad de äldste i Israels hus sysslar med i mörkret, i rummen där varje man har sin avgudabild? De säger: Herren ser oss inte, Herren har övergett landet.” Återigen sa han: ”Du ska få se ännu värre vidrigheter som de begår.” Sedan förde han mig fram mot ingången till norra porten på Herrens hus. Och se, där satt kvinnor och grät över Tammuz. Han sa: ”Ser du detta, människoson? Men du ska få se ännu värre vidrigheter än detta.” Så förde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggen mot Herrens tempel och ansiktet vänt mot öst. De tillbad solen i öster. Han sa: ”Ser du detta, människoson? Räcker det inte för Judas hus att begå de vidrigheter de begår här? Måste de också fylla landet med våld och öka min vrede? Se hur de sätter kvisten för sin näsa! Därför ska jag svara med vrede. Jag ska inte visa skonsamhet eller förbarmande. Även om de skriker i mina öron ska jag ändå inte lyssna till dem.” Jag hörde honom ropa högt: ”Kom hit, ni stadens bödlar, var och en med sitt dödliga vapen i handen.” Se, då kom sex män från övre porten, åt norr till. Var och en med ett dödsvapen i handen. Bland dem fanns en man iklädd linnekläder och med ett skrivdon i bältet. De kom och ställde sig bredvid kopparaltaret. Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben som den vilat på och flyttat sig till tempelhusets tröskel. Han ropade till mannen som var iklädd linnekläder och med skrivdon i bältet. Herren sa till honom: ”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett korstecken i pannan på de män som suckar och stönar över alla vidrigheter som begås där.” Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ honom in i staden och börja döda! Visa ingen skonsamhet, inget förbarmande! Slakta och döda gamla män, unga män, unga kvinnor, barn och vuxna kvinnor! Men rör ingen med korstecknet på sig. Börja vid min helgedom.” Så de började med de äldste som stod framför templet. Han sa till dem: ”Orena templet och fyll förgårdarna med slagna. Gå!” Och de gav sig av och hade ihjäl folk i staden. Medan de slog folk blev jag ensam kvar. Jag föll ner på mitt ansikte och ropade: ”O, Herre Jahve! Tänker du förgöra all återstod av Israel genom att ösa din vrede över Jerusalem?” Han sa till mig: ”Israels och Judas skuld är oerhört stor. Landet är fullt av blod och staden full av orättvisa. De säger: ’Herren har övergett landet, Herren ser inget.’ Därför ska inte heller jag visa skonsamhet eller förbarmande. Jag ska låta deras gärningar ramma deras egna huvuden.” Sedan såg jag mannen som var klädd i linnekläder och bar ett skrivdon i bältet. Han återvände och meddelade: ”Jag har gjort som du befallde mig.” Jag tittade och såg att på valvet över kerubernas huvuden var något som liknade safirsten. Till formen liknade det en tron över keruberna. Herren sa till mannen i linnekläder: ”Gå in mellan hjulen under keruben. Fyll händerna med glödande kol från platsen mellan keruberna och sprid det över staden.” Och jag såg honom gå. Keruberna stod till höger om templet när mannen gick in. Molnet fyllde den inre förgården. Sedan höjde sig Herrens härlighet från keruben och flyttade sig till templets tröskel. Templet fylldes av molnet, och förgården av glansen från Herrens härlighet. Dånet av kerubernas vingar hördes till den yttre förgården. Det lät som när Gud den Allsmäktige talar. När han befallde mannen i linnekläder att hämta eld från platsen mellan hjulen, mellan keruberna, gick han in och ställde sig bredvid ett av hjulen. Då sträckte en kerub ut handen mot elden som var mellan keruberna. Keruben tog av elden och lade i händerna på mannen i linnekläder. Han tog elden och gick ut. Under kerubernas vingar syntes något som hade formen av en människohand. Jag tittade och såg fyra hjul bredvid keruberna, ett vid varje kerub. Hjulen gnistrade som krysolitsten. Alla fyra såg likadana ut, och ett hjul tycktes vara inuti ett annat. Keruberna kunde gå åt alla fyra hållen utan att vända sig. För dit huvudet vände sig gick de andra efter. Och de vände sig inte när de gick. Hela deras kropp, deras rygg, händer, vingar, och deras fyra hjul, var fulla med ögon runt om. Jag hörde att hjulen kallades hjulverk. Var och en av keruberna hade fyra ansikten: det första var ett kerubansikte, det andra ett människoansikte, det tredje ett lejonansikte och det fjärde ett örnansikte. Sedan höjde sig keruberna. Det var samma varelser som jag såg vid floden Kebar. När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem. Och när keruberna lyfte vingarna för att höja sig över marken, skilde sig inte hjulen från dem. När keruberna stod stilla, stod även hjulen stilla, och när keruberna höjde sig, höjde sig även hjulen. För varelsernas ande var i hjulen. Sedan drog sig Herrens härlighet bort från templets tröskel och stannade över keruberna. Jag såg hur keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över marken. När de gav sig iväg var hjulen med dem. De stannade vid ingången till östra porten av Herrens hus, och härligheten från Israels Gud vilade över dem. Det var samma varelser som jag sett under Israels Gud vid floden Kebar. Och jag förstod att det var keruber. Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar. Under vingarna var något som liknade människohänder. Deras ansikten var likadana som de ansikten jag sett vid floden Kebar. Så såg de ut och sådana var de. De gick alla rakt fram. Anden lyfte mig sedan och förde mig till östra porten av Herrens hus, den mot öster. Och se, vid ingången till porten var tjugofem män. Bland dem såg jag Jaasanja, Asurs son, och Pelatja, Benajas son, ledare bland folket. Herren sa: ”Människoson, det är dessa män som tänker ut ondska och ger onda råd här i staden. De säger: ’Nu är inte tid för husbyggande. Här är grytan och vi är köttet.’ Profetera därför mot dem, människoson, profetera!” Då föll Herrens Ande över mig, och han sa till mig: ”Säg, så säger Herren: Så tänker ni, Israels hus, för jag känner ert innersta. Ni har dräpt så många här i staden att ni fyllt gatorna med lik. Därför säger Herren Jahve: De lik ni lagt i staden är köttet, och staden är grytan. Men er ska jag föra bort därifrån. Ni fruktar svärdet, och svärdet ska jag sända över er, säger Herren Jahve. Jag ska föra er bort härifrån och överlämna er i främlingars hand, och verkställa domar över er. Ni ska falla för svärdet. Jag ska döma er vid Israels gräns. Ni ska då förstå att jag är Jahve. Staden ska inte vara en gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Jag ska döma er vid Israels gräns. Ni ska förstå att jag är Jahve och att ni inte har följt mina stadgar och levt efter mina bud. Istället har ni levt efter lagarna hos de omgivande folken.” Medan jag profeterade dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade högt: ”O, Herre Jahve! Ska du göra helt slut på återstoden av Israel?” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, det är verkligen till dina bröder och till dina nära släktingar och till hela Israels hus som Jerusalems invånare säger: ’Håll er borta från Jahve! Det är vi som fått landet till egendom.’ Säg därför: Så säger Herren Jahve: Fastän jag förde dem långt bort bland folken och spred ut dem i främmande länder, så blev jag under en tid en helgedom för dem i länderna dit de kom. Därför ska du säga: Så säger Herren Jahve: Jag ska församla er från folken och länderna dit ni skingrats, och ge er Israels land. När de återvänt dit ska de avlägsna alla avskyvärda avgudar och allt vidrigt där. Jag ska ge dem ett odelat hjärta och lägga en ny ande inom dem. Jag ska ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett kötthjärta. Detta för att de ska vandra efter mina stadgar och lyda och följa mina bud. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. Men vad avser dem som trånar efter och följer hjärtats vidrigheter och avskyvärdheter, så ser jag till att deras handlingar drabbar deras huvuden, säger Herren Jahve.” Då lyfte keruberna vingarna och hjulen följde med. Och härligheten från Israels Gud var över dem. Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden. Anden lyfte mig upp och förde mig till de bortförda i Kaldeen, i en syn från Guds Ande. Sedan försvann synen från mig. Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade visat mig. Herrens ord kom till mig: ”Människoson, du bor bland ett upproriskt folk. De har ögon, men ser inte. De har öron, men hör inte, för de är ett upproriskt folk. Människoson, packa ditt bagage och ge dig iväg på landsflykt. Ge dig av i deras åsyn om dagen, från din ort till en annan ort, inför deras ögon. Kanske ska de begripa, fastän de är ett upproriskt folk. För ut ditt bagage för landsflykt om dagen i deras åsyn. Ge dig iväg på kvällen så som landsflyktiga gör. Allt medan de ser på. Gör ett hål i muren i deras åsyn och för ut ditt bagage genom det. Lyft upp bagaget på axeln i deras åsyn och för bort det vid skymningen. Täck ansiktet så att du inte ser landet. Jag gör dig till ett tecken för Israels hus.” Jag gjorde som befallt. Om dagen förde jag ut mitt bagage för landsflykt. Vid skymningen gjorde jag ett hål i muren med händerna. I mörkret förde jag ut mina tillhörigheter och bar dem på axeln medan de bevittnade. Om morgonen kom Herrens ord till mig: ”Människoson, har inte Israels hus, detta upproriska släkte, frågat dig vad du sysslar med? Svara dem: Så säger Herren Jahve: Detta ödesord gäller fursten i Jerusalem och alla av Israels hus som befinner sig där. Säg: Jag är ett tecken för er. Som jag har gjort, så ska det gå dem. De ska gå i landsflykt och fångenskap. Fursten som är bland dem ska lyfta upp sitt bagage på axeln och dra ut i mörkret. De ska göra ett hål i muren och föra ut honom. Fursten ska täcka sitt ansikte så att han inte ser landet. Jag ska sprida mitt nät över honom, och han ska fångas i min snara. Jag ska föra honom till Babel, kaldeernas land. Men han ska dö där utan att ha fått se landet. Jag ska skingra för vinden alla omkring honom, hans medhjälpare och alla hans trupper. Och jag ska förfölja dem med draget svärd. De ska förstå att jag är Jahve när jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i länderna. Men jag ska spara några av dem från svärdet, svälten och pesten, så att de kan berätta för de folk som de kommer till om allt avskyvärt de gjort. Då ska de förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, ät ditt bröd darrande och drick ditt vatten med bävan och oro. Säg till folket i landet: Så säger Herren Jahve om Jerusalems invånare i Israel: De ska oroligt äta sitt bröd och med förfäran dricka sitt vatten. För landet ska plundras på allt, på grund av våldet från alla boende där. De bebodda städerna ska ödeläggas och landet bli öde. Ni ska då förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vad är det för ett ordspråk ni har angående Israel: ’Tiden går och alla profetsyner slår fel’? Säg därför till dem: ’Så säger Herren Jahve: Jag ska göra slut på det ordspråket. Det ska inte mer brukas i Israel.’ Men säg till dem: ’Tiden är inne för alla profetsyners fullbordan. Inga falska profetsyner och inga insmickrande spådomar ska mer finnas i Israels hus. För jag, Jahve, ska tala, och mina uttalade ord ska uppfyllas utan dröjsmål. Du upproriska folk, i era dagar ska jag uttala ett ord och uppfylla det, säger Herren Jahve’.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, lägg märke till att Israels hus säger: ’Hans profetsyn avser dagar i fjärran, han profeterar om en avlägsen framtid.’ Säg därför till dem: Så säger Herren Jahve: Inget av mina ord ska fördröjas. Det ord jag talar ska uppfyllas, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör Herrens ord! Så säger Herren Jahve: Fördömelse över de dåraktiga profeter som följer sin egen ande utan att ha sett något! Som schakaler bland ruiner är dina profeter, Israel. Ni har inte ställt er i bräscherna eller byggt upp muren runt Israels hus, så att det kan hålla stånd i striden på Herrens dag. Deras syner är tomhet och deras spådomar falska. De säger: ’Så säger Herren’, fastän Herren inte sänt dem. Ändå hoppas de att deras ord ska uppfyllas. Är det inte tomma syner ni ser och falska spådomar ni uttalar när ni säger: ’Så säger Herren’, fastän jag inte har talat? Därför säger Herren Jahve: Eftersom ni talar tomhet och ser falska syner är jag emot er, säger Herren Jahve. Min hand ska drabba profeterna som ser tomma syner och spår falskt. De ska inte få tillhöra mitt folks församling, inte upptas i förteckningen över Israels hus och inte få komma till Israels land. Ni ska då förstå att jag är Herren Jahve. De vilseleder mitt folk och säger: ’Allt är väl’, fastän allt inte är väl. När någon bygger en mur då vitkalkar de den. Säg därför till dessa vitkalkare att muren ska falla. Ett slagregn ska komma, och ni hagelstenar ska falla, och en stormvind ska bryta lös! Och lyssna! När muren fallit ska folk fråga er: ’Var är nu vitkalkningen som ni strök på?’ Därför säger Herren Jahve: Jag ska i min vrede lösgöra en stormvind. I min ilska ska ett slagregn falla. I min vrede ska hagelstenar ödelägga. Jag ska riva er vitkalkade mur och jämna den med marken så att grunden blottas. När den faller ska ni gå under därinne. Och ni ska förstå att jag är Jahve. Jag ska tömma min vrede över muren och dem som vitkalkat den. Sedan ska jag säga till er: Muren är borta och likaså de som vitkalkade den, Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och såg syner om att allt var väl, fastän allt inte var väl, säger Herren Jahve. Och du, människoson, konfrontera de kvinnor bland ditt folk som profeterar efter sina egna hjärtan. Profetera mot dem och säg: Så säger Herren Jahve: Fördömelse över kvinnor som syr band för alla handleder och gör slöjor i alla storlekar för att fånga själar! Ska ni fånga mitt folks själar men behålla er själva vid liv! Ni kvinnor vanhelgar mig bland mitt folk för en handfull korn och några brödbitar. Ni dödar ju själar som inte ska dö och låter själar leva som inte ska leva! Detta genom att ljuga för mitt folk, som gärna lyssnar på lögn. Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot era band som ni fångar själar med som fåglar. Jag ska slita dem från era armar. Och jag ska befria de själar som ni fångat som fåglar. Jag ska även slita sönder era slöjor och befria mitt folk ur er hand. De ska inte mer vara ert byte. Ni ska då förstå att jag är Jahve. Genom lögner bedrövar ni den rättfärdige, som jag inte vill något illa. Och ni uppmuntrar den som är ond så att han inte vänder om från sin onda väg och räddar sitt liv. Därför ska ni inte mer se tomma syner och utöva spådomar. Jag ska befria mitt folk ur er hand. Då ska ni förstå att jag är Jahve.” Några av Israels äldste kom till mig och satte sig framför mig. Då kom Herrens ord till mig: ”Människoson, dessa män har ställt upp sina avgudar i sina hjärtan och vänt sina ansikten till sådant som får dem att falla i synd. Skulle jag låta dem rådfråga mig? Säg därför till dem: Så säger Herren Jahve: Varje man av Israels hus som ställer upp avgudar i sitt hjärta och vänder sitt ansikte till sådant som får honom att falla i synd, och sedan kommer till profeten, honom ska jag, Jahve, ge svar på tal utifrån hans många avgudar. Så griper jag tag om hjärtat på Israels folk eftersom de alla avvikit från mig på grund av sina avgudar. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Jahve: Vänd om och vänd er bort från era avgudar! Vänd bort era ansikten från alla era vidrigheter! För om någon man av Israels hus eller någon invandrare som bor i Israel avviker från mig och ställer upp avgudar i hjärtat och vänder sitt ansikte till sådant som får honom att falla i synd, och sedan kommer till profeten för att rådfråga mig, då ska jag, Jahve, ge honom svar på tal. Jag ska vända mitt ansikte emot den mannen. Jag ska göra honom till ett tecken och ordspråk, och avlägsna honom från mitt folk. Då ska ni förstå att jag är Jahve. Om profeten är vilseledd och ger ett budskap, så är det jag, Jahve, som vilselett den profeten. Jag ska sträcka ut min hand mot honom och utplåna honom ur mitt folk Israel. De ska bära på skuld, både den som sökt råd samt profeten, detta för att Israels hus inte mer ska irra bort från mig och inte mer orena sig med alla sina överträdelser. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, om ett land syndar mot mig genom att vara trolöst, då sträcker jag ut min hand mot det och skapar matbrist och sänder svält över landet och utrotar både människor och djur. Även om dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Jahve. Om jag sände vilddjur genom landet och gjorde det folktomt och så öde att ingen vågade färdas där på grund av djuren, och dessa tre män fanns där, då skulle de, så sant jag lever, säger Herren Jahve, inte kunna rädda sina söner eller döttrar. Endast de själva skulle räddas, men landet skulle bli öde. Eller om jag sände svärd mot landet och sa: ’Svärd, far fram genom landet!’ och jag så utrotade både människor och djur ur det, då skulle dessa tre män om de var i landet, så sant jag lever, säger Herren Jahve, inte kunna rädda sina söner eller döttrar. Endast de själva skulle räddas. Eller om jag sände pest i det landet och utgöt min dödsbringande vrede över det för att utrota människor och djur ur det, då skulle inte Noa, Daniel och Job om de var där, så sant jag lever, säger Herren Jahve, kunna rädda varken son eller dotter. Genom sin rättfärdighet skulle de endast rädda sina egna liv. För så säger Herren Jahve: Hur mycket värre blir det inte när jag sänder mina fyra hemska domar - svärd, svält, vilddjur och pest - över Jerusalem för att där utrota både människor och djur. Men lyssna, en återstod ska räddas och bli kvar av både söner och döttrar. De ska bortföras och komma hit till er. Och när ni ser hur de lever och beter sig ska ni finna tröst för den ofärd jag sänt över Jerusalem, ja, för allt jag sänt över staden. De ska bli er till tröst när ni ser hur de lever och beter sig. Ni ska då förstå att jag inte utan orsak har gjort allt det jag gjort mot Jerusalem, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vad gör vinstocken olik alla andra träd, vinrankan bland skogens träd? Tas trä från den för att tillverka något? Görs en knagg av den för att hänga upp något? Lyssna, den ges till mat åt elden. När elden förtärt bägge ändar och mitten blivit svedd, duger den då till något? När den var oskadd var den oanvändbar. Än mindre kan den användas till något när elden förtärt och bränt den! Därför säger Herren Jahve: Som jag gör med vinstocken bland skogens träd, när jag ger den till föda åt elden, så gör jag med Jerusalems invånare. Jag vänder mitt ansikte emot dem. De kom ut ur elden, men elden ska ändå förtära dem. Ni ska förstå att jag är Jahve när jag vänder mitt ansikte emot dem. Jag gör landet öde eftersom de handlat trolöst, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, låt Jerusalem få kunskap om hennes vidrigheter. Du ska säga: Så säger Herren Jahve till Jerusalem: Du kommer från Kanaan, där föddes du. Din far var amoré och din mor hettit. När du föddes skars ej din navelsträng av. Du blev varken rentvättad eller ingniden med salt, och du blev inte svept. Ingen visade dig medkänsla och gjorde något av detta för dig. Ingen var barmhärtig mot dig, utan du kastades ut på marken, avskydd som du var från den dag du föddes. Jag passerade och såg dig sprattla i ditt blod. Och jag sa till dig där du låg i ditt blod: ”Lev!” Ja, jag sa till dig där du låg i ditt blod: ”Lev!” Jag gjorde dig talrik som markens växter. Du växte och blev stor och blev som vackraste juvel. Dina bröst utvecklades och ditt hår växte. Men du var naken och avklädd. Jag passerade dig åter, och jag såg att din tid för kärlek hade kommit. Så jag bredde min mantel över dig och dolde din nakenhet. Jag svor dig trohet och ingick förbund med dig och du blev min, säger Herren Jahve. Jag tvättade dig och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. Jag tog på dig färgrika kläder, sandaler av fint läder, huvudbindel av fint linne och en sidenslöja. Jag prydde dig med smycken och satte på dig armband, halskedja, en näsring, örhängen och en vacker krona. Så blev du prydd med guld och silver. Dina kläder var av fint linne och siden och färggrant tyg. Du fick fint mjöl, honung och olja att äta. Du blev underskön och uppnådde drottningvärdighet. Ditt rykte spreds bland folken på grund av din skönhet, för den var fullkomlig genom den strålande prakt som jag tilldelat dig, säger Herren Jahve. Men du förtröstade på din skönhet och bedrev hor med hjälp av ditt rykte. Du öste ut din otukt över alla som gick förbi. Varje man fick. Du tog några av dina kläder och gjorde åt dig färgrika offerhöjder, där du horade. Något sådant ska aldrig få förekomma! Du tog dina ljuvliga smycken av mitt guld och silver som jag skänkt dig. Av dem gjorde du mansfigurer som du horade med. Sedan tog du dina färgrika kläder som du svepte om dem. Och min olja och rökelse ställde du fram åt dem. Mitt bröd som jag hade skänkt dig som föda – det fina mjölet, oljan och honungen – det satte du fram för dem som en blidkande doft. Så var det, säger Herren Jahve. Du tog dina söner och döttrar som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt figurerna. Var det inte nog att du horade! Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa figurer genom eld. När du bedrev dessa vidrigheter och horade tänkte du aldrig på när du var ung, då du låg naken och avklädd och sprattlade i ditt blod. Och efter all denna ondska – fördömelse, ja, fördömelse över dig! säger Herren Jahve – så byggde du åt dig en kulle och gjorde höga altaren åt dig på alla öppna platser. I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig. Din skönhet blev vämjelig. Du skrevade med benen för alla som gick förbi och horade oavbrutet! Du horade även med egyptierna, dina välutrustade grannar. Ditt oavbrutna horande väckte min vrede. Beakta därför hur jag sträckte ut min hand mot dig och minskade ditt territorium. Jag överlämnade dig åt deras vilja som hatar dig, åt filisteernas döttrar, som skämdes över ditt skamliga leverne. Sedan horade du med assyrierna, för du var inte nöjd. Men fastän du horade med dem blev du ändå inte nöjd. Du utsträckte din otukt till handelslandet Kaldeen, men blev ändå inte nöjd. Hur sjukt är inte ditt hjärta, säger Herren Jahve. Du gör allt detta, beter dig som en dominant hora! Du byggde en kulle åt dig i alla gathörn, och höga altaren på varje gata. Men du var inte som andra prostituerade eftersom du hånade betalning. Du äktenskapsbryterska, som tar främmande män istället för din äkta man! Män ger gåvor åt alla prostituerade, men du gav gåvor åt alla dina älskare. Du gav dem mutor för att komma till dig från alla håll och hora med dig. När du horade gjorde du tvärtemot vad andra kvinnor gör. Ingen tog efter din otukt. Och du betalade istället för att ta betalt. Så bakvänt betedde du dig. Hör därför Herrens ord, du hora. Så säger Herren Jahve: Du öste ut slantar och blottade din nakenhet när du horade med dina älskare. Och dina söners blod gav du åt alla dina vidriga avgudar. Därför ska jag samla alla dina älskare som du tillfredsställt, alla du älskat och alla du hatat. Jag ska samla dem mot dig från alla håll och visa din nakna kropp för dem, så att de får se dig i all din nakenhet. Jag ska döma dig efter lagen för kvinnor som begår äktenskapsbrott och för mördare. Jag överlämnar dig till vredens och svartsjukans blodshämnd. Jag ska ge dig i dina älskares hand, och de ska rasera dina kullar och bryta ner dina offerhöjder. De ska slita av dig kläderna och ta dina ljuvliga smycken och låta dig ligga naken och avklädd. De ska kalla samman en mobb mot dig. De ska stena och hugga sönder dig med svärd. De ska bränna ner dina hus och verkställa domen över dig i många kvinnors åsyn. Så ska jag göra slut på ditt horande, och du ska aldrig mer kunna betala dina älskare. Min vrede mot dig ska stillas, min svartsjuka ska vika ifrån dig. Jag ska blidkas och inte längre vara vred. Du tänkte inte på din ungdoms dagar utan väckte min vrede med allt du gjorde. Därför ska också jag låta dina gärningar komma över ditt huvud, säger Herren Jahve. Därmed kan du inte lägga någon mer skamlighet till alla dina vidrigheter. Lyssna! Alla som nyttjar ordspråk ska på dig tillämpa ordspråket: ”Sådan mor, sådan dotter.” Du är din mors dotter, hon som avskydde man och barn. Du är dina systrars syster, de som avskydde männen och sina barn. Er mor var hettit och er far var amoré. Din äldre syster var Samaria med sina döttrar, hon bodde norr om dig. Din yngre syster var Sodom med sina döttrar, hon bodde söder om dig. Men inte bara vandrade du på deras vägar och följde deras vidrigheter, utan snart betedde du dig mer fördärvligt än de på alla dina vägar. Så sant jag lever, säger Herren Jahve: Din syster Sodom och hennes döttrar betedde sig aldrig som du och dina döttrar. Lyssna! Detta var din syster Sodoms synd: Högmod. Och hon och hennes döttrar hade gott om mat, välstånd och trygghet, men hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De var högfärdiga. Och de betedde sig vidrigt inför mig. Så jag försköt dem när jag såg det. Samaria syndade inte hälften så mycket som du. Dina vidrigheter är betydligt fler än dina systrars. Genom dina vidriga handlingar har du fått dem att verka rättfärdiga. Skäms! du som gett dina systrar en ursäkt. Eftersom du begått fler vidriga synder än de framstår de som rättfärdiga i jämförelse med dig. Rodna och skäms! du som fått dina systrar att framstå som rättfärdiga. Men jag ska återupprätta Sodom med hennes döttrar och Samaria med hennes döttrar. Samtidigt ska jag även återupprätta dig. Så ska du få rodna och skämmas för allt du gjort, till tröst för dem. Dina systrar, Sodom och hennes döttrar och Samaria och hennes döttrar, ska få det som förr. Även du själv och dina döttrar ska få det som förr. Gav du inte dåligt rykte åt din syster Sodom under din högmodstid, innan ridån gick upp för din egen ondska? Nu blir du hånad av Arams döttrar och alla hennes grannar och av filisteernas döttrar, som överallt föraktar dig. Du får själv ta konsekvenserna av din skamlighet och dina vidrigheter, säger Herren. För så säger Herren Jahve: Jag ska göra med dig efter vad du själv gjort, du som föraktat eden och brutit förbundet. Men jag ska minnas mitt förbund med dig då du var ung, och upprätta ett evigt förbund med dig. Då ska du minnas vad du gjort och skämmas när du tar emot dina systrar, både de äldre och de yngre. Jag ger dem till döttrar åt dig, men inte på grund av ditt förbund. Jag ska upprätta mitt förbund med dig, och då ska du förstå att jag är Jahve. Då ska du minnas och skämmas. Och förödmjukad ska du aldrig mer öppna din mun, när jag bringar försoning för allt du gjort, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, framställ för Israels hus en gåtfull liknelse: Så säger Herren Jahve: En stor örn med väldiga vingar, långa vingpennor och täckt med färgrika fjädrar, kom till Libanon. Han avlägsnade cederträdets topp. Han bröt av översta grenen som han förde till köpmännens land och planterade i en handelsstad. Så tog han en planta som växte i landet och satte den i fruktbar jord. Han tog den till flödande vatten och planterade den som ett pilträd. Den växte och blev en frodig vinstock. Den hade låg stam med rankorna vända mot örnen. Rötterna växte under honom. Den blev en vinstock som bar grenar och sköt skott. Men där fanns en annan stor örn med väldiga vingar och många fjädrar. Och se, vinstocken sköt ivrigt ut sina rötter mot honom och sträckte sina rankor mot honom från sin plantageplats, för att han skulle vattna den. Den var planterad i god jord vid flödande vatten, för att bilda rankor och bära frukt och bli en utsökt vinstock. Säg: Så säger Herren Jahve: Ska den lyckas? Ska han inte rycka upp rötterna och skära av frukten, så att den torkar och alla spirande blad vissnar? Det behövs inte en stark arm eller mycket folk för att rycka upp den med rötterna. Se, den står planterad, men ska den lyckas? Ska den inte helt torka bort när östanvinden når den? Ska den torka bort på den plats där den vuxit?” Herrens ord kom till mig: ”Säg nu till det upproriska släktet: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg till dem: Lyssna! Babels kung kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem med sig till Babel. Sedan tog han en ättling av kungahuset, slöt förbund med honom och lät honom avlägga ed. Landets mäktiga förde han bort för att riket skulle förbli kuvat och inte kunna resa sig. Landet skulle bestå genom att hålla hans förbund. Men ättlingen avföll från honom genom att sända sina budbärare till Egypten för att få hästar och en stor armé. Kan han lyckas? Kan en sådan undkomma? Kan en förbundsbrytare undkomma? Så sant jag lever, säger Herren Jahve: Han ska dö i Babel där den kung bor som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han svurit och bröt förbundet som kungen slutit med honom. När vallar kastas upp och belägringsramper byggs för att ha ihjäl många människor, då ska inte farao med sin stora armé och sitt väldiga uppbåd undsätta honom i kriget. Han föraktade eden och bröt förbundet. Lyssna, han gav sitt handslag och gjorde allt detta! Han ska inte undkomma. Därför säger Herren Jahve: Så sant jag lever! Han har föraktat min ed och brutit mitt förbund. Det ska han få ta konsekvenserna av. Jag ska sprida ut mitt nät över honom och fånga honom i mina garn. Jag ska föra honom till Babel och döma honom där för hans trolöshet mot mig. Alla hans flyktingar och alla hans trupper ska falla för svärd. De som räddas ska spridas för vinden. Då ska ni förstå att jag, Jahve, har talat. Så säger Herren Jahve: Jag ska ta en kvist från toppen av en hög ceder och plantera den. Jag ska bryta av från den översta grenen ett litet skott och plantera den på ett högt och brant berg. Jag ska plantera den på Israels höga berg. Den ska få grenar och bära frukt och bli en majestätisk ceder. Alla slags fåglar ska bo i den och finna skugga under grenarna. Alla markens träd ska förstå att jag är Jahve. Jag gör det höga trädet lågt, och det låga gör jag högt. Jag torkar ut det friska trädet, och får det torra att grönska. Jag, Jahve, har talat, och jag ska gå till handling.” Herrens ord kom till mig: ”Hur kan ni använda detta ordspråk om Israels land: ’Fäderna äter sura druvor, och barnens tänder blir dåliga.’ Så sant jag lever, säger Herren Jahve, ni får aldrig mer använda detta ordspråk i Israel. Lyssna! Alla själar tillhör mig, faderns såväl som sonens. De är mina. Den själ som syndar ska dö. Om en man är rättfärdig och lever rätt och riktigt: inte håller offermåltid på bergen, inte ser till Israels hus avgudar, inte orenar sin nästas hustru, inte närmar sig en kvinna som har sin månadsblödning, inte behandlar någon illa utan återlämnar den skuldsattes pant, inte stjäl från någon utan ger den hungrige bröd och klär den nakne, inte ockrar eller tar oskälig ränta utan avhåller sig från orätt och fäller rättvisa domar mellan människor, och om han lever efter mina stadgar och troget håller mina föreskrifter, då är han rättfärdig och ska sannerligen få leva, säger Herren Jahve. Men om han får en våldsam son som mördar, eller gör något av detta mot en broder som fadern själv inte gjorde: håller offermåltid på bergen, orenar sin nästas hustru, behandlar illa den behövande och den fattige, stjäl, inte återlämnar pant, ser till avgudar, beter sig vidrigt, ockrar och tar oskälig ränta – skulle han få leva? Han ska inte få leva! Han har gjort allt detta vidriga och ska sannerligen dö. Han bär ansvaret för sin egen död. Men om han i sin tur får en son som ser alla synder hans far begår, betraktar dem men begår dem inte själv: han håller inte offermåltid på bergen, ser inte till Israels hus avgudar, orenar inte sin nästas hustru, behandlar inte någon illa, kräver inte pant, stjäl inte utan ger den hungrige bröd och klär den nakne, trakasserar inte den behövande, ockrar inte och tar inte oskälig ränta utan åtlyder mina föreskrifter och vandrar efter mina stadgar – då ska han inte dö genom sin fars skuld. Han ska sannerligen få leva. Hans far däremot som våldsamt förtryckte och stal från sin broder och betedde sig illa bland sina släktingar, lyssna, han ska dö i sin skuld. Ni frågar: ’Varför ska inte sonen bära sin fars skuld?’ Därför att sonen handlat rätt och rättfärdigt, och hållit alla mina stadgar och följt dem. Han ska sannerligen få leva. Den själ som syndar ska dö. En son ska inte bära sin fars skuld. En far ska inte bära sin sons skuld. Den rättfärdiges rättfärdighet ska vara över honom. Den ondes ondska ska vara över honom. Men om den onde vänder om från alla synder han begått och håller alla mina stadgar och handlar rätt och rättfärdigt, då ska han sannerligen leva och inte dö. Varje överträdelse han begått ska vara glömd. Genom sina rättfärdiga gärningar ska han få leva. Har jag någon glädje i den ondes död? säger Herren Jahve. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva. Men när en rättfärdig vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och lever lika vidrigt som den onde, skulle han då få leva? Alla de rättfärdiga gärningar han gjort ska då vara bortglömt. För all sin trolöshet och för de synder han begått ska han dö. Ändå säger ni: ’Herren handlar inte rättvist.’ Lyssna nu, ni av Israels hus: Handlar inte jag rättvist? Är det inte ni som beter er orättvist? När en rättfärdig vänder om från sin rättfärdighet och lever orättfärdigt, ska han dö på grund av det. Genom sin orättfärdighet ska han dö. Men när en ond vänder om från sin ondska och lever rätt och rättfärdigt, ska han bevara livet. Eftersom han kom till insikt och vände om från alla överträdelser han begått, ska han sannerligen leva och inte dö. Ändå säger Israels hus: ’Herren handlar inte rättvist.’ Handlar inte jag rättvist, ni av Israels hus? Är det inte ni som beter er orättvist? Därför ska jag döma er, var och en för det han har gjort, ni av Israels hus, säger Herren Jahve. Vänd om på allvar från alla era överträdelser, så att skulden inte fäller er. Kasta ifrån er alla överträdelser genom vilka ni har syndat. Gör er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför vill ni dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Jahve. Så vänd om och ni får leva!” Stäm upp en sorgesång över Israels furstar: Vad var din mor? En lejoninna bland lejon! Bland unglejon fostrade hon sina små. Hon födde upp en av sina små som blev ett unglejon. Han lärde sig ta rov och blev en människoätare. När folken fick höra om honom blev han fångad i deras grop. Han fördes med krokar till Egypten. Lejoninnan såg att hon väntat förgäves, att hennes hopp var ute. Då tog hon en annan av sina små och fostrade honom till ett unglejon. Han gick omkring bland lejonen som ett unglejon. Han lärde sig ta rov och blev en människoätare. Han övermannade deras änkor och ödelade deras städer. Landet tömdes på allt vid hans rytande vrål. Då drog folken upp mot honom från provinserna runt om. De spred ut sitt nät över honom, och han fångades i deras grop. Med krokar satte de honom i en bur och förde honom till Babels kung. De satte honom i en fästning, så att han inte skulle höras mer på Israels berg. Din mor var som en vinstock i ditt blod, planterad vid vatten. Genom riklig bevattning var den fruktbar och rik på skott. Dess starka grenar blev härskares spiror. Den växte sig högt bland skyarna med sitt lövverk. Den var reslig och iögonfallande med sina täta rankor. Men vinstocken blev uppryckt i vrede och kastad till marken. Östanvinden torkade ut frukten. De starka grenarna knäcktes och vissnade. Eld förtärde dem. Nu är den planterad i öknen, i ett torrt och törstigt land. Eld gick ut från dess yppersta gren och förtärde frukten. Ingen stark gren finns kvar, ingen härskarspira. Detta är en sorgesång, att användas som sorgesång. I det sjunde året, i den femte månaden på den tionde dagen kom några av Israels äldste för att rådfråga Herren. De satte sig framför mig. Då kom Herrens ord till mig: ”Människoson, tala till Israels äldste och säg: Så säger Herren Jahve: Kommer ni för att rådfråga mig? Så sant jag lever, säger Herren Jahve, jag låter mig inte rådfrågas av er. Men vill du döma dem, du människoson, vill du döma dem? Ge dem då kunskap om deras fäders vidrigheter, och säg till dem: Så säger Herren Jahve: Den dag jag utvalde Israel svor jag högtidligt en ed inför Jakobs ättlingar och gjorde mig känd för dem i Egypten. Jag sa högtidligt inför dem: Jag är Jahve er Gud. Den dagen lovade jag dem högtidligt att föra dem ut från Egypten, till det land jag utsett åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. Jag sa till dem: Ni ska alla kasta bort de vidrigheter som era ögon fäst sig vid! Och ingen får orena sig med Egyptens avgudar. Jag är Jahve er Gud. Men de var upproriska mot mig och vägrade lyssna på mig. De kastade inte bort de vidrigheter som deras ögon fäst sig vid, och de övergav inte Egyptens avgudar. Då beslöt jag att ösa min vrede över dem, tömma mitt raseri över dem i Egypten. Jag handlade för mitt namns skull, för att det inte skulle vanäras inför de folk som de levde bland och i vilkas åsyn jag hade gjort mig känd för dem då jag förde israeliterna ut från Egypten. Jag förde dem ut från Egypten och in i öknen. Jag gav dem mina stadgar och lärde dem mina föreskrifter. Den människa som håller dem ska leva genom dem. Jag gav dem även mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem. Så skulle de förstå att jag är Jahve, som helgar dem. Men Israels hus trotsade mig i öknen. De följde inte mina stadgar och föraktade mina föreskrifter, fastän den människa som håller dem ska leva genom dem. De vanhelgade grovt mina sabbater. Då beslöt jag att ösa min vrede över dem i öknen och göra slut på dem. Jag handlade för mitt namns skull, för att det inte skulle vanäras inför de folk som sett mig föra ut israeliterna. Jag svor även högtidligt inför dem i öknen att jag inte skulle föra dem in i landet jag gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. För de föraktade mina föreskrifter och följde inte mina stadgar, och de vanhelgade mina sabbater, för i sina hjärtan följde de sina avgudar. Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem inte. Jag gjorde inte slut på dem i öknen. Jag sa till deras söner i öknen: Vandra inte efter era fäders stadgar, håll inte deras föreskrifter, och orena er inte med deras avgudar. Jag är Jahve er Gud. Vandra efter mina stadgar och följ noga mina föreskrifter. Håll mina sabbater heliga, så att de blir ett tecken mellan mig och er. Då ska ni förstå att jag är Jahve er Gud. Men deras söner trotsade mig. De vandrade inte efter mina stadgar och höll inte troget mina föreskrifter, fastän den människa som håller dem ska leva genom dem. Och de vanhelgade mina sabbater. Då beslöt jag att ösa min vrede över dem, tömma mitt raseri över dem i öknen. Men jag drog min hand tillbaka och handlade för mitt namns skull, för att det inte skulle vanäras inför de folk som sett mig föra ut israeliterna. Jag svor högtidligt inför dem i öknen att skingra dem bland folken och sprida ut dem i länderna. Detta eftersom de inte följde mina föreskrifter utan föraktade mina stadgar, vanhelgade mina sabbater och fäste sina ögon vid sina fäders avgudar. Och därför gav jag dem stadgar som inte var goda, och föreskrifter som inte kunde ge dem liv. Jag gjorde dem orena med deras offergåvor när de lät sina förstfödda gå genom eld. För jag ville skräckslå dem så att de skulle förstå att jag är Jahve. Tala därför till Israels hus, du människoson, och säg till dem: Så säger Herren Jahve: Även på följande sätt hädade era fäder mig när de var trolösa mot mig: När jag förde dem in i landet som jag högtidligt lovat dem och de fick syn på någon hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina slaktoffer, frambar där sina offergåvor som provocerade mig, lät där sina offers blidkande doft stiga upp, och utgöt där sina dryckesoffer. Så jag sa till dem: ’Vad är det för en offerhöjd ni går till?’ Än i dag kallar man det ’offerhöjd’. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Jahve: Ska ni orena er på samma sätt som era fäder och hora efter deras vidriga avgudar? Ni orenar er än i dag med alla era avgudar när ni frambär era offergåvor och låter era söner gå genom eld. Och så skulle jag låta mig rådfrågas av er, ni av Israels hus! Så sant jag lever, säger Herren Jahve, jag låter mig inte rådfrågas av er. Det som dykt upp i ert sinne ska aldrig bli verklighet, när ni tänker: ’Vi vill vara som hednafolken, som folken i andra länder. Vi vill dyrka trä och sten.’ Så sant jag lever, säger Herren Jahve, med styrka och kraft och utgjuten vrede ska jag regera över er! Jag ska föra er ut från folken och samla er från de länder dit ni skingrats, med styrka och kraft och utgjuten vrede. Jag ska föra er in i folkens öken för att där fälla dom över er, ansikte mot ansikte. På samma sätt som jag dömde era fäder i Egyptens öken ska jag fälla dom över er, säger Herren Jahve. Jag ska låta er gå under staven och föra er in i förbundets band. Jag ska rensa bort ifrån er de trotsiga och dem som är upproriska mot mig. Jag ska föra dem ur landet där de nu bor. Men till Israel ska de inte få komma. Då ska ni förstå att jag är Jahve. Men ni av Israels hus: Så säger Herren Jahve: Gå ni alla och fortsätt dyrka era avgudar om ni inte vill lyssna på mig! Men vanhelga inte mer mitt heliga namn med era offergåvor och era avgudar. För på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren Jahve, där ska hela Israels hus tjäna mig, alla som är i landet. Där ska jag visa dem välvilja. Där ska jag begära era offergåvor och förstlingsoffer, alla era heliga gåvor. Som en blidkande doft ska jag visa er välvilja när jag för er ut från folken och samlar er från länderna där ni varit spridda. Jag ska manifestera min helighet bland er inför folkens ögon. Ni ska förstå att jag är Jahve när jag för er in i Israel, landet som jag högtidligt lovade ge åt era fäder. Där ska ni minnas ert beteende och alla de handlingar som ni orenat er med. Ni ska avsky er själva för allt ont ni gjort. Ni ska förstå att jag är Jahve när jag handlar med er för mitt namns skull, ni av Israels hus, och inte utifrån vad ert onda beteende och era fördärvliga gärningar förtjänar, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd ditt ansikte söderut och förkunna mot sydlandet, profetera mot skogslandet i söder. Säg till skogen i söder: Hör Herrens ord: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska tända i dig en eld som ska förtära alla dina träd, de friska och de torra. Den flammande lågan ska inte släckas, och alla ansikten från söder till norr ska bli svedda av den. Alla dödliga ska se att jag, Jahve, har tänt elden. Den ska inte slockna.” Jag sa då: ”O, Herre Jahve! De säger om mig att jag bara pratar i gåtfulla liknelser.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och förkunna mot helgedomarna och profetera mot Israel. Säg till Israel: Så säger Herren: Lyssna! Jag är emot dig. Jag ska dra mitt svärd ur skidan och ha ihjäl både rättfärdiga och onda hos dig. Eftersom jag ska ha ihjäl både rättfärdiga och onda hos dig, ska mitt svärd fara ut ur skidan och vända sig mot alla dödliga från söder till norr. Alla ska veta att jag, Jahve, har dragit mitt svärd ur skidan. Det ska inte sättas tillbaka. Men du, människoson, ska sucka. Kraftlös och med bitter smärta ska du sucka inför deras åsyn. När de frågar dig varför du suckar ska du svara: ’På grund av ett budskap som kommer. Alla ska bli helt matta och handlingsförlamade. Alla ska bli modlösa och knäsvaga. Se, det kommer, det ska ske! säger Herren Jahve’.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, profetera och säg: Så säger Herren: Ett svärd, ett svärd, slipat och polerat, slipats för att slakta, polerats för att blixtra! Eller ska vi glädja oss? Min sons spira föraktar allt av trä. Han gav det till att poleras och placeras i handen. Svärdet har slipats och polerats för att ges till slaktarhand. Ropa och jämra dig, människoson, för svärdet drabbar mitt folk och alla Israels furstar. De kastas mot svärdet tillsammans med mitt folk. Slå dig därför på höften! För det ska prövas. Och vem drabbas om inte den föraktande spiran? Den ska inte bestå, säger Herren Jahve. Men du människoson, profetera och slå ihop dina händer! Låt svärdet slå två eller tre gånger. Det är ett svärd som slaktar, ett svärd för stor massaker från alla håll och kanter. Så ska deras hjärtan upplösas av ångest och många ska falla. Jag sätter i alla deras portar ett slaktarsvärd. Åh, det är gjort för att flamma som en blixt, draget för att slakta! Hugg åt höger, svinga åt vänster, vart än eggen är bestämd. Jag ska också slå ihop mina händer, och min vrede ska blidkas. Jag, Jahve, har talat.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, märk ut två vägar för den babyloniske kungens svärd. Låt båda utgå från samma land. Gör en skylt vid vägskälet till varje stad. Märk ut vägen där svärdet kan gå till Rabba i Ammon, och till Juda med det befästa Jerusalem. För Babels kung står vid vägskälet där de båda vägarna börjar. Han nyttjar spådom, han skakar pilarna, han rådfrågar husgudarna, han synar levern. I sin högra hand får han lotten ’Jerusalem’. Där ska han sätta upp murbräckor, beordra slakt, höja krigsrop, sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp vallar och bygga en belägringsramp. Men i Jerusalem uppfattade de detta som en falsk spådom eftersom de svurit eder. Men han ska påminna dem om deras skuld och tillfångata dem. Därför säger Herren Jahve: Ni uppmärksammar er skuld och låter era överträdelser komma i ljuset så att er synd visar sig i allt ni gör. Eftersom ni gör detta ska ni tas tillfånga. Och du, slagna och onda furste över Israel! Din dag har kommit då din skuld uppnått gränsen. Så säger Herren Jahve: Ta av dig turbanen och kungakronan! Inget ska förbli som det är. Upphöj det låga, förödmjuka det höga. Jag ska göra det till en ruin, en fullständig ruin. Det ska inget vara, till dess han som det rätteligen tillhör kommer. Jag ska ge det till honom. Människoson, profetera och säg: Så säger Herren Jahve om ammoniterna och deras hån: Ett svärd! Ett svärd, draget för att slakta! Det är polerat för att förtära och blixtra. De har sett falska syner om dig och spått lögner om dig. Men du ska sättas på de slagnas halsar, på onda vilkas dag har kommit, tiden då skulden uppnått gränsen. Stick svärdet åter i skidan! Jag ska döma dig på den plats där du skapades, i landet du härstammar från. Jag ska ösa min vrede över dig och blåsa min rasande eld mot dig. Jag ska överlämna dig åt vildsinta män som verkligen kan fördärva. Du ska bli bränsle åt elden. Ditt blod ska flyta i landet. Du ska ej mer bli ihågkommen. För jag, Jahve, har talat.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vill du döma? Vill du döma blodstaden? Låt henne då få vetskap om alla sina vidrigheter! Säg: Så säger Herren Jahve: O stad, du som spiller dina invånares blod. Din stund måste komma. Och du gör avgudar så att du orenas. Med dina blodsdåd har du dragit skuld över dig, och med avgudarna du gjort har du blivit oren. Du har påskyndat dina dagars slut och nått dina års ände. Därför har jag sett till att du hånas av folken och blivit till åtlöje för alla länder. De som är nära och de i fjärran ska håna dig, du vars namn är smädat, du som är helt förvirrad. Lyssna! Alla Israels furstar har använt sin makt för blodsdåd. Hos dig skymfas far och mor, invandrare bland dig förtrycks, och faderlösa och änkor behandlas illa. Du föraktar mina heliga ting, och vanhelgar mina sabbater. Du har män hos dig som förtalar och orsakar blodsdåd. Och på bergen håller folk offermåltider och uppträder oanständigt helt öppet. Hos dig ligger män med sin fars hustru, och män tvingar sig på kvinnor som är orena av sin blödning. En man begår vidrigheter med sin nästas hustru, andra orenar sin svärdotter, andra tvingar sig på sin syster, sin fars dotter. Hos dig tar de mutor för blodsdåd. Du ockrar och tar oskälig ränta och utarmar din nästa genom utpressning. Och du glömmer mig, säger Herren Jahve. Men lyssna, jag slår ihop mina händer i vrede över dina oärliga vinster och dina blodsdåd. Kan du hålla stånd och vara stark i de dagar då jag griper in mot dig? Jag, Jahve, har talat och jag ska gå till handling. Jag ska skingra dig bland folken och sprida ut dig i länderna. Jag ska avlägsna all din orenhet. Du ska bli vanärad inför folkens åsyn. Och då ska du förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, Israels hus har för mig blivit slagg. Alla är som koppar, tenn, järn och bly i en smältugn. De har blivit silverslagg. Därför säger Herren Jahve: Eftersom ni alla blivit slagg ska jag samla er mitt i Jerusalem. Folk samlar silver, koppar, järn, bly och tenn i en smältugn och blåser under elden för att smälta det. På samma sätt ska jag i vrede och raseri samla er och lägga er i ugnen och smälta er. Jag ska samla er och blåsa min vredes eld under er, och ni ska smälta i staden. Som silver smälts i ugnen så ska ni smältas i staden. Och ni ska då förstå att jag, Jahve, öser min vrede över er.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, säg till henne: Du är ett land som inte renats eller fått regn på vredens dag. Hennes profeter har gaddat ihop sig och är som rytande, rovgiriga lejon. De slukar människor, stjäl gods och dyrbarheter och gör många till änkor i landet. Hennes präster kränker min lag. De vanhelgar mina heliga ting. De gör ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt. De undervisar inte om skillnaden mellan rent och orent. De blundar för mina sabbater. Jag är vanhelgad mitt ibland dem. Hennes furstar därinne är som rovgiriga vargar. De utgjuter blod och förstör liv för att skaffa sig oärlig vinst. Hennes profeter vitkalkar åt dem med sina falska syner och spådomslögner, och säger: ’Så säger Herren Jahve,’ fastän Herren inte har talat. Folket i landet utpressar och rånar. De behandlar illa den nödställde och utsatte, och förtrycker invandraren som nekas rättvisa. Jag sökte bland dem efter en man som kunde bygga upp muren och ställa sig i gapet inför mig för landets bästa så att jag inte skulle fördärva det. Men jag fann ingen. Därför öser jag min ilska över dem och slukar dem med min vredes eld. De ska få möta konsekvenserna för vad de gjort, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, det var en gång två kvinnor, döttrar till samma mor. De levde i otukt och hor i Egypten redan i sin ungdom. Där klämde och smekte man på deras jungfruliga bröst. Den äldre hette Ohola och hennes syster Oholiba. De blev mina, och de födde söner och döttrar. Namnet Ohola står för Samaria och Oholiba för Jerusalem. Ohola bedrev hor medan hon var min. Hon åtrådde sina älskare, grannarna assyrierna. De var klädda i purpur. Det var ståthållare och furstar, alla attraktiva unga män, ryttare till häst. Hon gav sig som hora åt Assurs alla främsta söner, och åt alla hon åtrådde. Hon orenade sig med alla deras avgudar. Inte heller gav hon upp sitt horande med egyptierna som låg med henne då hon var ung. De hade smekt hennes jungfruliga bröst och tömt sin otukt över henne. Därför överlämnade jag henne åt hennes älskare, Assurs söner, som hon åtrådde. De klädde av henne naken, grep hennes söner och döttrar och dödade henne med svärd. Hon blev ökänd bland kvinnor, och de verkställde domar över henne. Hennes syster Oholiba såg detta. Ändå blev hon mer fördärvad i sin åtrå och otukt än vad systern var. Hon åtrådde sina grannar, Assurs söner. De var ju ståthållare och furstar i praktfulla kläder, ryttare till häst, alla attraktiva unga män. Jag såg att också hon orenade sig. Båda hade tagit samma väg. Men hon drev sitt horande längre. Hon fick se mansbilder inristade i väggen, bilder av kaldeer i högröd färg. De bar bälten om livet och hade graciösa turbaner. De var alla lika officerare, som Babels söner med Kaldeen som hemland. Hon åtrådde männen när hon såg dem och sände bud till dem i Kaldeen. Babels söner kom då till henne för älskog och orenade henne med sin otukt. Efter att hon orenats av dem vände hon sig äcklad ifrån dem. När Oholiba så öppet horade och klädde av sig naken, vände jag mig äcklad ifrån henne, liksom jag hade vänt mig ifrån hennes syster. Men hon bara fortsatte att hora. Hon tänkte på sin ungdoms dagar när hon horade i Egypten, hur hon åtrådde sina älskare där, med kön som åsnor och säd som hingstar. Du längtade åter efter din ungdoms skamlöshet när egyptierna smekte dina bröst eftersom du hade så ungdomliga bröst. Därför, Oholiba, säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska hetsa dina älskare mot dig, dem som du äcklad vänt dig ifrån. Jag ska sända dem mot dig från alla sidor: Babels söner och alla kaldeer, folk från Pekod, Shoa, Koa och alla Assurs söner med dem. De är alla attraktiva unga män, ståthållare och furstar, officerare och ryktbara män, alla ryttare till häst. De ska anfalla dig med krigsvapen, krigsvagnar och med en stor armé. Med skärmar, sköldar och hjälmar ska de anfalla dig från alla håll. Jag ska överlämna domen åt dem, och de ska döma dig efter sina lagar. Jag ska rikta min svartsjuka mot dig så att de i raseri far fram mot dig. De ska skära av dig näsa och öron, och resten av dig ska falla för svärd. De ska gripa dina söner och döttrar, och resten av dig ska slukas av eld. De ska slita av dig kläderna och ta dina ljuvliga smycken. Så ska jag göra slut på din skamlöshet och otukt som du började med i Egypten. Du ska inte mer se till dem och inte mer tänka på Egypten. För så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska överlämna dig åt dem du hatar och som du äcklad vänt dig ifrån. Med hat ska de ta itu med dig och beröva dig allt du arbetat för. De ska lämna dig naken och avklädd så att ditt horiska sköte blir synligt, och även ditt skamlösa horande. Detta ska ske med dig eftersom du horande löpt efter folkslag och orenat dig med deras avgudar. Du har gått i din systers fotspår. Därför sätter jag hennes bägare i din hand. Så säger Herren Jahve: Du ska dricka din systers bägare som är djup och vid. Du ska skrattas åt och föraktas. Den rymmer mycket. Du ska bli helt berusad och bedrövad av fasans och förödelsens bägare, din syster Samarias bägare. Du ska dricka den till sista droppen och slicka dess skärvor. Dina bröst ska du sarga. För jag har talat, säger Herren Jahve. Därför säger Herren Jahve: Eftersom du glömt mig och kastat mig bakom din rygg, får du också ta konsekvenserna av ditt skamlösa horande. Herren sa till mig: Människoson, vill du döma Ohola och Oholiba? Berätta då för dem om deras vidrigheter. För de har begått äktenskapsbrott, och deras händer är blodbefläckade. De har begått äktenskapsbrott med sina avgudar. Och sönerna som de födde åt mig offrade de i elden som mat åt avgudarna. Dessutom gjorde de mig detta: De orenade min helgedom samma dag, och vanhelgade mina sabbater. Samma dag som de slaktade sina barn åt avgudarna gick de in i min helgedom och vanhelgade den. Sådant gjorde de i mitt hus! De sände också bud efter män fjärran ifrån. Budbärare sändes till dem och de kom. Du badade, sminkade dina ögon och prydde dig med smycken. Allt för dem. Du satte dig på en lyxig bädd med ett dukat bord framför, där du hade ställt min rökelse och olja. Därinne hördes sorglöst sorl. Och förutom skaran av män därinne hämtades också suputer från öknen. Dessa satte armband på kvinnor och vackra kronor på deras huvuden. Då sa jag: Hon är utsliten av sina äktenskapsbrott. Ska de nu nyttja henne som hora, just henne? Men de gick in till henne så som gick de till en hora. De låg med Ohola och Oholiba, de skamlösa kvinnorna. Men rättfärdiga män ska döma dem enligt lagen för äktenskapsbrytare och mördare. För de har brutit sina äktenskap och de har blod på händerna. Så säger Herren Jahve: Kalla samman en folksamling mot dem och överlämna dem åt skräck och plundring. Folksamlingen ska stena dem och hugga ner dem med svärd. De ska dräpa deras söner och döttrar och bränna ner deras hus. Så ska jag göra slut på skamlösheten i landet. Alla kvinnor ska varnas för att leva så skamlöst som ni. De ska ge er för er skamlöshet, och ni får ta konsekvenserna för synderna med era avgudar. Och då ska ni förstå att jag är Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig i det nionde året, i den tionde månaden, på tionde dagen: ”Människoson, anteckna namnet på denna dag, just denna dag, för Babels kung har börjat sin belägring mot Jerusalem denna dag. Berätta en liknelse för det upproriska huset. Säg till dem: Så säger Herren Jahve: Sätt på grytan! Sätt på den och häll i vatten. Lägg köttbitar i den, bara goda bitar av lår och bog, och fyll på med de bästa benen. Ta det bästa av hjorden. Lägg ben under grytan. Låt det koka ordentligt så att även benen blir kokta. Därför säger Herren Jahve: Fördömelse över blodstaden! Det är en rostig gryta vars rost inte kan avlägsnas! Ta bort köttbit efter köttbit utan någon särskild ordning! För hennes blod är därinne. Hon lät det rinna på kala klippan. Hon utgöt det ej på marken där jorden kunde ha dolt det. Jag ville att min vrede och rasande hämnd skulle komma. Därför lät jag blodet hon utgöt rinna på kala klippan där det inte kunde döljas. Så säger Herren Jahve: Fördömelse över blodstaden! Jag ska göra bålet stort. Lägg på mer ved och tänd på. Koka köttet väl och lägg i kryddor. Låt benen bli brända. Placera grytan tom på kolen så att den blir het och kopparn glödgas. Då ska orenheten smälta bort ur den och rosten försvinna. Den har prövat tålamodet, men den myckna rosten har inte gått bort. In i elden med rosten! Din orenhet är skamlös. Och eftersom du inte blev ren hur jag än försökte rena dig, ska du inte renas från din orenhet förrän jag blidkat min vrede på dig. Jag, Jahve, har talat. Det kommer. Jag ska gå till handling. Jag ska inte avstå, inte skona och inte ge efter. Du ska dömas efter ditt liv och beteende, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, lyssna, genom plötslig död ska jag ta ifrån dig din ögonsten. Men du ska varken klaga, sörja eller gråta. Jämra dig i tysthet, men håll ingen sorgehögtid. Ta på dig turban och sandaler. Skyl dig inte. Ät inte människors bröd.” Nästa morgon talade jag till folket. Om kvällen dog min hustru. Morgonen därpå gjorde jag som jag blivit befalld. Då sa folket till mig: ”Kan du inte berätta vad allt du gjort innebär för oss?” Jag svarade: ”Herrens ord kom till mig: ’Säg till Israels hus: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska vanhelga min helgedom, ert stolta värn, era ögons fröjd och er själs längtan. Och era söner och döttrar som ni kvarlämnat ska falla för svärd. Då ska ni göra som jag: Skyl er inte. Ät inte människors bröd. Turbanerna och sandalerna ska ni ha på er. Sörj inte, gråt inte. Ni ska tyna bort på grund av era synder, och sucka sinsemellan. Hesekiel ska vara ett tecken för er. Allt han har gjort, ska ni också göra. När detta inträffar ska ni förstå att jag är Herren Jahve’.” ”Men du människoson, den dag jag tar ifrån dem deras värn, deras glädje och härlighet, deras ögons fröjd och deras själs begär, deras söner och döttrar, den dagen ska en som överlevt komma och berätta för dig. Den dagen ska din mun öppnas. Du ska tala till överlevaren och inte mer vara stum. Så ska du vara ett tecken för dem, och de ska förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd dig mot ammoniterna och profetera mot dem. Säg till ammoniterna: Lyssna till Herren Jahves ord! Så säger Herren Jahve: Du ropade oförskämdheter mot min helgedom när den blev vanhelgad, mot Israels land när det lades öde, och mot Judas hus när de fördes bort i fångenskap. Lyssna! Därför ska jag ge dig som egendom åt österns söner. De ska slå upp läger och sätta upp tält hos dig. De ska äta din frukt och dricka din mjölk. Jag ska göra Rabba till betesmark för kameler, och Ammon till viloplats för fårhjordar. Då ska ni förstå att jag är Jahve. För så säger Herren Jahve: Du klappar med händerna, stampar med fötterna och jublar föraktfullt med hela din själ över Israel. Lyssna! Därför ska jag sträcka ut handen mot dig och ge dig till byte åt folkslagen. Jag ska avlägsna dig från folken och utplåna dig från länderna. Jag ska förgöra dig. Då ska du förstå att jag är Jahve. Så säger Herren Jahve: Moab och Seir säger: ’Judas hus är precis som alla andra länder!’ Därför ska jag öppna upp flanken på Moabs bergssluttningar vid städerna samt gränsstäderna, landets prydnad: Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatajim. Jag ska ge Moab, tillsammans med Ammon, som egendom åt österns söner. Detta för att Ammon inte mer ska bli ihågkommet bland folken. Jag ska verkställa domar över Moab, och då ska de förstå att jag är Jahve. Så säger Herren Jahve: Edom har uppträtt hämndlystet mot Judas hus och dragit stor skuld över sig genom sin hämnd. Därför, säger Herren Jahve, ska jag sträcka ut handen mot Edom och ha ihjäl både människor och djur. Jag ska ödelägga landet. Från Teman till Dedan ska de falla för svärd. Jag ska hämnas på Edom genom mitt folk Israel, som ska verkställa min brinnande vrede mot Edom. De ska få erfara min hämnd, säger Herren Jahve. Så säger Herren Jahve: Filisteerna har uppträtt hämndlystet. De hämnades med föraktfull själ. De ville fördärva på grund av evig fiendskap. Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska sträcka ut handen mot filisteerna och ha ihjäl kereteerna och förgöra dem som återstår i kustlandet. Jag ska verkställa en väldig hämnd på dem med straffande vrede. Och de ska förstå att jag är Jahve när jag hämnas på dem.” I elfte året, på första dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: ”Människoson, Tyros har sagt om Jerusalem: ’Härligt! Folkens port har brutits ner, nu är hon vänd mot mig. Jag blir rik när hon är ödelagd.’ Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag kommer över dig, Tyros. Jag ska resa upp många folk mot dig, så som havet får böljorna att resa sig. De ska förstöra Tyros murar och riva ner hennes torn. Jag ska skrapa bort jorden från henne och göra henne till en kal klippa. Hon ska ute i havet bli en torkplats för fisknät. För jag har talat, säger Herren Jahve. Hon ska bli ett byte för folken. Hennes döttrar på fastlandet ska dödas med svärd. Då ska de förstå att jag är Jahve. För så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska från norr sända Nebukadressar, Babels kung, kungarnas kung, att komma mot Tyros med hästar, vagnar, ryttare och en stor armé. Dina döttrar på fastlandet ska han döda med svärd. Han ska bygga en belägringsvall, resa upp en ramp och resa ett sköldtak mot dig. Han ska stöta murbräckan mot dina murar. Med sina vapen ska han rasera dina torn. Hans många hästar ska täcka dig med dammet de river upp. Dina murar ska skaka vid dånet av hans ryttare och av hans kärror och vagnar när han drar in genom dina portar, likt män som bryter igenom en erövrad stad. Hans hästars hovar ska söndertrampa alla dina gator. Han ska döda ditt folk med svärd. Dina väldiga pelare ska störta till marken. De ska röva dina rikedomar och plundra dina handelsvaror. De ska riva dina murar och förstöra dina tjusiga hus. Sten, trävirke och grus ska de kasta i havet. Jag ska tysta dina sångers buller. Dina harpors ljud ska inte höras mer. Jag ska göra dig till en kal klippa. Du ska bli en torkplats för fisknät. Du ska aldrig återuppbyggas, för jag, Jahve, har talat, säger Herren Jahve. Så säger Herren Jahve till Tyros: Kustländerna ska bäva vid dånet av ditt fall, när dina sårade stönar av masslakten hos dig. Alla furstar vid havet ska stiga ner från sina troner. De ska lägga ifrån sig sina mantlar och färggranna kläder och ikläda sig fasa. De ska sitta på marken, ständigt förfärade och bestörta över dig. De ska stämma upp en sorgesång över dig: Hur har du inte gått under, du som var bebodd av sjömän, den lovprisade staden, som var så mäktig på havet, du och dina invånare, som spred terror hos alla som bor där. Nu darrar kustländerna den dag du faller. Kustländerna vid havet förfäras av ditt slut. För så säger Herren Jahve: När jag gör dig till en ödelagd stad, lik obebodda städer, när jag reser havets djup över dig och vattenmassorna täcker dig, då kastar jag ner dig till dem som gått i graven, till forntidens folk. Jag ska lägga dig där i jordens djup, likt forntidens ruiner, hos dem som gått i graven. Du ska bli obebodd. Men jag låter härlighet råda i de levandes land. Jag gör dig till ett skräckexempel. Du ska inte finnas mer. De ska leta efter dig utan att någonsin finna dig, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, sjung en sorgesång om Tyros. Säg till Tyros, som bor vid havets portar och driver handel med folken i många kustländer: Så säger Herren Jahve: O Tyros, du säger: ’Jag är fullkomlig i skönhet.’ I havets mitt går dina gränser. De som byggde dig gjorde din skönhet fullkomlig. De gjorde allt ditt träarbete av cypress från Senir. De tog en ceder från Libanon för att göra en mast åt dig. De gjorde dina åror av ekar från Bashan. De gjorde ditt däck av ädelträ från kitteernas öländer, inlagt med elfenben. Seglet av fint färggrannt egyptiskt linne hade du även som baner. Ditt solsegel var av violett och purpurrött tyg från Elishas öländer. Folk från Sidon och Arvad var dina roddare. De händiga hos dig, Tyros, var ditt manskap. Gebals äldste och dess händiga män underhöll skeppet. Havets alla fartyg med manskap kom till dig för byteshandel. Perser, ludeer och puteer var soldater i din armé. De hängde i dig sina sköldar och hjälmar. De gav dig glans. Arvads söner och din armé stod runt om på dina murar. Gammads män var i dina torn. De hängde upp sina sköldar omkring dina murar. De fullkomnade din skönhet. Tarshish var din handelspartner eftersom du var rik på allt. De bytte silver, järn, tenn och bly mot dina varor. Grekland, Tubal och Meshek handlade med dig. De gav dig slavar och kopparkärl i utbyte. Från Bet-Togarma fick du arbetshästar, ridhästar och mulåsnor som betalning. Dedans söner handlade med dig. Många kustländer var dina kunder. De betalade med elfenben och ebenholts. Aram var din handelspartner eftersom du var rik på allt slags hantverk. De betalade med ädelsten, purpurrött ylle, färggrant tyg och linne, koraller och rubiner. Juda och Israel handlade med dig. De gav dig vete från Minnit, bakverk och honung, olja och balsam, i utbyte för dina varor. Damaskus var din handelspartner eftersom du var rik på allt slags hantverk och dyrbart gods. De gav vin från Helbon och ull från Sahar. Dan och Javan gav dig garn som betalning, samt konstsmitt järn, kassia och kalmus i utbyte mot dina varor. Dedan handlade med dig, de sålde sadeltäcken. Araberna och Kedars alla furstar var dina handelspartners. De handlade med lamm, baggar och bockar. Köpmän från Saba och Raama handlade med dig. De betalade med utsökta kryddor, alla slags ädelstenar och guld. Harran, Kanne, Eden, Sabas köpmän, Assur och Kilmad handlade med dig. De gjorde affärer med dig på din marknad med eleganta kläder, violetta klädesplagg, färggranna tyger, mönstrade täcken, tvinnade starka rep. Tarshishskepp var lastade med dina varor. Så blev du fullastad och tung mitt ute på havet. Dina roddare förde dig ut på stora vatten. Östanvinden krossade dig mitt ute på havet. Ditt dyrbara gods, dina varor och din handel, dina sjömän och styrmän, de som underhöll skeppet, handelsmännen, alla krigsmän och allt manskap hos dig, ska sjunka ner i havets djup den dag du faller. Dina sjömäns sorgerop får kustländerna att skaka. Alla roddare lämnar sina skepp. Sjömän och matroser går i land. De skriker över dig och klagar bittert. De kastar jord på huvudet och vältrar sig i aska. De rakar sig skalliga på grund av dig och klär sig i säcktyg. De gråter bittert över dig, en bitter klagan. Jämrande och klagande sjunger de en sorgesång om dig: Vem är som Tyros, nedtystad mitt ute på havet? Med dina handelsvaror från havet mättade du många folk. Med din mängd av dyrbart gods och bytesvaror berikade du jordens kungar. Nu har havet krossat dig och du är i djupet. Dina bytesvaror och allt ditt manskap har gått till botten med dig. Alla boende i kustländerna är bestörta över dig. Deras kungar ryser av fasa med förvridna ansikten. Köpmännen bland folken visslar hånfullt åt dig. Du har blivit ett skräckexempel. Det är för evigt slut med dig.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, säg till fursten i Tyros: Så säger Herren Jahve: Ditt hjärta är högmodigt och du säger: ’Jag är en gud, jag tronar på en gudatron mitt ute på havet.’ Men du är en människa och inte en gud, fastän du gjort ditt hjärta likt ett gudahjärta. Ja, du är visare än Daniel, ingen hemlighet är dold för dig. Med visdom och förstånd har du skaffat dig välstånd. Du har samlat guld och silver i dina skattkamrar. Med stor visdom i handel ökade du ditt välstånd. Men ditt hjärta blev högmodigt på grund av ditt välstånd. Därför säger Herren Jahve: Eftersom du gjort ditt hjärta likt ett gudahjärta, lyssna, därför ska jag sända främlingar mot dig, de grymmaste folk. De ska dra sina svärd mot din vackra visdom och skända din strålglans. De ska störta dig i avgrunden. Du ska dö en våldsam död mitt ute på havet. Ska du ändå säga i ögonen på din dråpare: ’Jag är en gud’? Men du är en människa och inte en gud, i händerna på den som har ihjäl dig. Du ska dö som oomskurna dör för främlingars hand. För jag har talat, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, sjung en sorgesång om Tyros kung. Säg till honom: Så säger Herren Jahve: Du exemplifierade perfektion, du var full av visdom och fulländad i skönhet. Du befann dig i Eden, Guds trädgård. Du var höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, rubin och smaragd. Dina tamburiner och flöjter var av guld. De var framställda åt dig den dag du skapades. Du var en kerub, en smord beskyddare som jag hade insatt på Guds heliga berg. Där vandrade du omkring bland flammande stenar. Du var fullkomlig i allt du gjorde från den dag du skapades, tills ondska blev funnen i dig. Din omfattande handel fyllde dig med våld, och du syndade. Så jag fördrev dig i vanära från Guds berg och förgjorde dig, du beskyddande kerub bland de flammande stenarna. Ditt hjärta blev högmodigt på grund av din skönhet. Du fördärvade din visdom genom din strålglans. Så jag kastade ner dig till jorden och gav dig åt kungar till att beskådas. Genom alla dina synder vid din orättfärdiga handel vanhelgade du dina helgedomar. Så jag lät eld gå ut från dig som slukade dig. Jag gjorde dig till aska på marken inför allas åsyn. Alla som kände dig bland folken blev bestörta över dig. Du har blivit ett skräckexempel. Det är för evigt slut med dig.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd dig mot Sidon och profetera mot henne: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot dig, Sidon, och jag ska förhärliga mig i dig. De ska förstå att jag är Jahve när jag fäller mina domar mot henne och manifesterar min helighet i henne. Jag ska sända pest mot henne. Blod ska flyta på hennes gator. De slagna ska falla inne i staden för svärdet som drabbar henne från alla håll. Då ska de förstå att jag är Jahve. Israels hus ska aldrig mer ha föraktande grannfolk som är likt stickande taggar och smärtsamma törnen. Då ska de förstå att jag är Herren Jahve. Så säger Herren Jahve: När jag samlar Israels hus från de folk dit de skingrats ska jag manifestera min helighet bland dem inför folkens ögon. De ska få bo i sitt eget land, det som jag gav åt min tjänare Jakob. De ska bo där i trygghet, bygga hus och plantera vingårdar. Ja, de ska bo i trygghet när jag fäller domar mot alla föraktande grannfolk. Då ska de förstå att jag är Jahve deras Gud.” I det tionde året, på tolfte dagen i tionde månaden kom Herrens ord till mig: ”Människoson, vänd dig mot farao, Egyptens kung, och profetera mot honom och mot hela Egypten. Tala och säg: Så säger Herren Jahve: Jag är emot dig, farao, du Egyptens kung, du stora monster, som ligger i dina vattendrag och säger: ’Nilen är min, jag har själv skapat den.’ Jag ska sätta krokar i dina käftar och göra så att fiskarna i dina vattendrag fastnar vid dina fjäll. Jag ska dra upp dig ur dina vattendrag med alla fiskar som sitter fast vid dina fjäll. Jag ska kasta dig ut i öknen med alla fiskarna från dina vattendrag. Du ska bli liggande på marken och inte tas därifrån eller hämtas. För jag ger dig till föda åt markens djur och himlens fåglar. Då ska alla Egyptens invånare förstå att jag är Jahve. För Egypten har varit en rörstav för Israels hus. När Israel griper dig i handen knäcks du och ristar upp hela deras sida. När de stöder sig på dig bryts du av och de blir som helt förstenade. Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska sända ett svärd över dig och utrota både människor och djur. Egypten ska skövlas och läggas öde. Då ska de förstå att jag är Jahve. För du sa: ’Nilen är min, jag har själv skapat den.’ Därför är jag emot dig och dina vattendrag. Jag ska göra Egypten öde och skövlat, från Migdol till Assuan, fram till gränsen mot Kush. Varken människa eller djur ska vandra fram där. Landet ska ligga obebott i fyrtio år. Jag ska göra Egypten till ett öde land bland ödelagda länder. Dess städer ska ligga i ruiner bland ödelagda städer i fyrtio år. Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. För så säger Herren Jahve: Efter fyrtio år ska jag samla egyptierna från de folk där de är utspridda. Jag ska återupprätta egyptierna och föra dem åter till Patros, landet som de härstammar från. Där ska de bli ett obetydligt kungarike. Egypten ska bli det obetydligaste bland riken. De ska aldrig mer kunna förhäva sig över folken. Jag ska göra dem så små att de inte kan härska över folken. Israels hus ska aldrig mer förlita sig på egyptierna, utan de ska minnas sin skuld när de vände sig till dem. Då ska de förstå att jag är Herren Jahve.” I det tjugosjunde året, på första dagen i första månaden kom Herrens ord till mig: ”Människoson, Nebukadressar, Babels kung, lät sin armé slita hårt mot Tyros. Varje huvud blev skalligt, varje skuldra flådd. Ändå fick varken han eller hans armé någon lön från Tyros för allt slit och arbete mot henne. Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ger Egypten till Nebukadressar, Babels kung. Han ska föra bort dess rikedomar, plundra och ta byte. Detta ska hans armé få som lön. Jag ger honom Egypten som ersättning för hans arbete, för de gjorde det för mig, säger Herren Jahve. Den dagen ska jag låta en som är mäktig växa upp åt Israels hus. Och jag ska låta dig tala mitt ibland dem. Då ska de förstå att jag är Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, profetera och säg: Så säger Herren Jahve: Jämra er! Åh, vilken dag! För dagen är nära, Herrens dag är nära, en dag med mörka moln. Tiden är inne för folken. Svärdet ska komma över Egypten, och ångest över Kush när de slagna faller i Egypten. Dess rikedomar förs bort och dess grundvalar raseras. Alla slags folkslag, Kush, Put, Lud, Kub, samt förbundslandets söner, ska falla med dem för svärdet. Så säger Herren: Egyptens allierade ska falla, hennes stolta makt kollapsa. Från Migdol till Assuan ska de boende där falla för svärd, säger Herren Jahve. Deras land ska ligga öde bland ödelagda länder, städerna ska ligga bland ödelagda städer. De ska förstå att jag är Jahve när jag sätter Egypten i brand och tillintetgör alla hennes hjälpare. Den dagen ska mina sändebud dra ut på fartyg och skräckslå det obekymrade Kush. De ska gripas av ångest som på Egyptens dag, för lyssna, det kommer! Så säger Herren Jahve: Jag ska decimera allt i Egypten genom Nebukadressar, Babels kung. Han och hans armé, de grymmaste folkslag, ska föras dit för att skövla landet. Med dragna svärd mot Egypten ska de fylla landet med slagna. Jag ska torka ut vattendragen och sälja landet till onda män. Jag ska ödelägga allt i landet genom främlingars händer. Jag, Jahve, har talat. Så säger Herren Jahve: Jag ska förstöra avgudarna och förinta Memfis avgudabilder. Det ska inte mer finnas någon furste i Egypten. Jag ska injaga skräck i landet. Jag ska ödelägga Patros, sätta Soan i brand och fälla domar över Thebe. Jag ska ösa min vrede över Sin, Egyptens värn, och ha ihjäl hopen i Thebe. Jag ska sätta Egypten i brand. Sin ska vrida sig i ångest. Thebe ska stormas. Memfis ska attackeras på ljusa dagen. Avens och Pi-Besets unga män ska falla för svärd, och kvinnorna gå i fångenskap. I Tachpanches mörknar dagen när jag bryter sönder Egyptens ok så att hennes stolta makt upphör. Hon ska täckas av moln och hennes döttrar gå i fångenskap. Jag ska fälla domar över Egypten, och de ska förstå att jag är Jahve.” I elfte året, på sjunde dagen i första månaden, kom Herrens ord till mig: ”Människoson, jag har brutit armen på farao, Egyptens kung. Den har inte förbundits så att den kan helas. Och den har inte spjälats och lindats så att den blivit stark nog att gripa svärdet. Därför säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot farao, Egyptens kung, och ska bryta hans armar, både den starka och den brutna. Jag ska göra så att svärdet faller ur hans hand. Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. Jag ska stärka den babyloniske kungens armar och sätta mitt svärd i hans hand. Men faraos armar ska jag bryta, så att han jämrar sig inför honom likt en dödligt sårad. Jag ska stärka den babyloniske kungens armar, men faraos armar ska vara utan kraft. De ska förstå att jag är Jahve när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand och han räcker ut det mot Egypten. Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. Då ska de förstå att jag är Jahve.” I elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom Herrens ord till mig: ”Människoson, säg till farao, Egyptens kung, och till hela hans folkhop: Vem är lika stor som du? Lyssna! Assyrien var en ceder på Libanon. Den hade vackra grenar, en skuggrik krona och hög stam med topp upp bland molnen. Vatten gav den växt. Djupa källor gjorde den hög. Källorna strömmade runt platsen där den var planterad, och sände ut sina flöden till markens alla träd. Därför blev den högre än markens alla träd. Av det rikliga vattnet fick den många kvistar och yviga grenar när den sköt skott. Alla himlens fåglar byggde bon bland grenverket. Alla markens djur födde sina ungar under grenarna. Och under cederns skugga bodde alla de stora folken. Den var vacker i sin storhet och med sina vidsträckta grenar, för rötterna fick rikligt med vatten. Ingen ceder i Guds trädgård kunde mäta sig med den. Ingen cypress hade ett sådant grenverk. Ingen lönn bar kvistar som den. Inget träd i Guds trädgård liknade den i skönhet. Jag hade gjort den så vacker med alla dess grenar. Och alla Edens träd i Guds trädgård avundades den. Därför säger Herren Jahve: Cedern växte sig hög och sträckte sin topp upp bland molnen. Hjärtat blev högfärdigt över sin höjd. Jag ska därför överlämna den åt en folkens härskare, och han ska ta itu med den. För jag har förskjutit den på grund av dess ondska. Främlingar, de grymmaste folk, högg ner den och lät den ligga. Kvistarna föll på berg och i alla dalar, de brutna grenarna låg i landets alla bäckar. Och alla jordens folk gav sig av från dess skugga och lät den ligga. På den fallna stammen slår alla himlens fåglar sig ner, och till grenarna söker sig alla markens djur. Detta sker för att inget träd vid vatten ska växa sig hög och sträcka sin topp upp bland molnen. Inget välvattnat träd ska nå så högt som dit. För alla är bestämda åt döden. De ska ner i underjorden bland människosöner som gått i graven. Så säger Herren Jahve: Den dag cedern for ner i dödsriket bringade jag sorg. Jag förseglade djupet över den och lät vattendragen stå stilla och höll tillbaka de stora vattnen. Jag klädde Libanon i sorgdräkt för den. Och markens alla träd vissnade över den. Jag orsakade bävan hos folken vid dånet av cederns fall när jag kastade ner den i dödsriket till dem som gått i graven. Och i underjorden tröstade sig då alla Edens träd, de utvalda och bästa på Libanon, alla som haft vatten att dricka. Liksom cedern hade de gått ner till dödsriket, till dem som var slagna med svärd. Som dess allierade hade de bott i dess skugga bland folkslagen. Vilket av Edens träd liknar dig i härlighet och storhet? Du ska kastas ner i underjorden med Edens träd och ligga bland de oomskurna, hos dem som dödats med svärd. Detta är farao och hela hans folkhop, säger Herren Jahve.” I det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden kom Herrens ord till mig: ”Människoson, sjung en sorgesång över farao, Egyptens kung: Du såg dig som ett unglejon bland folken. Men du är som ett havsmonster som stormar fram i dina floder, rör upp vattnet med fötterna och grumlar floderna. Så säger Herren Jahve: Jag ska kasta mitt nät över dig genom många folkskaror. De ska dra upp dig i mitt garn. Jag ska slunga upp dig på land och kasta dig på bara marken. Jag ska göra så att himlens alla fåglar slår ner på dig och att jordens alla vilddjur äter sig mätta på dig. Jag ska dumpa ditt kött på bergen och fylla dalarna med ditt kadaver. Jag ska dränka landet med flödet av ditt blod, ända upp till bergen. Bäckarna ska fyllas av dig. När jag släcker ut dig ska jag dölja himlen och förmörka stjärnorna. Jag ska dölja solen med moln och månens ljus ska slockna. Himlens alla ljus ska jag förmörka över dig. Jag lägger ditt land i mörker, säger Herren Jahve. Jag ska uppröra många folks hjärtan när jag gör känt din undergång bland folken, för länder du inte känner. Jag ska få många folk att bli bestörta över dig. Och deras kungar ska slås av skräck över dig när de ser mig svinga svärdet. Den dag du faller ska de alla varje ögonblick frukta för sitt liv. För så säger Herren Jahve: Den babyloniske kungens svärd ska komma över dig. Jag ska göra så att din hop faller för krigares svärd, för de grymmaste bland folken. De ska ödelägga Egyptens härlighet, hela hopen ska förgöras. Jag ska utrota all dess boskap vid de många vattnen. Varken människofot eller boskapsklövar ska mer röra upp vattnet. Sedan ska jag göra så att deras vatten blir klart och att deras floder flyter som olja, säger Herren Jahve. Jag gör Egypten öde, tömmer landet på allting och slår ner alla boende i landet. Och då ska de förstå att jag är Jahve. Detta är en sorgesång som ska sjungas. Folkens döttrar ska sjunga den över Egypten och hela dess folkhop, säger Herren Jahve.” I det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: ”Människoson, jämra dig över Egyptens folkhop. Sänd henne ner till underjorden med döttrarna till mäktiga folkslag, till dem som gått i graven. Är du ljuvligare än andra? Stig ner och lägg dig bland de oomskurna! De ska falla bland män som genomborrats av svärd. De är bestämda för svärdet. Släpa bort henne och alla hennes folkskaror. Mäktiga krigsledare ska tala från dödsrikets mitt om honom och hans allierade: ’De oomskurna har stigit ner och nu ligger de där, genomborrade med svärd.’ Där ligger Assur med hela sin här runt sin grav. Alla är slagna, fallna av svärd. De fick sina gravar längst ner i gropen. Hären ligger där runt hans grav. Alla är slagna, fallna av svärd, de som spred terror i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin folkhop runt sin grav. Alla är slagna, fallna av svärd. Oomskurna steg de ner i underjorden. De spred terror omkring sig i de levandes land, nu får de bära sin vanära med dem som gått i graven. Bland de slagna fick Elam sin bädd, med hela sin folkhop runt sin grav. De är alla oomskurna, dräpta med svärd, för de spred terror i de levandes land. Nu får de bära sin vanära med dem som gått i graven. De har lagts bland de slagna. Där ligger Meshek-Tubal med hela sin folkhop runt sin grav. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, för de spred terror i de levandes land. De ligger inte bland krigarna som föll oomskurna, de som gick ner till dödsriket med sina krigsvapen och fick sina svärd lagda under sina huvuden. Deras skulder vilar över deras ben, för de spred terror i de levandes land. Även du ska krossas bland de oomskurna och ligga bland dem som genomborrats av svärd. Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt fick de sin plats bland dem som dödats med svärd. De ligger med de oomskurna och med dem som gått i graven. Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, som steg ner med de slagna. De har vanärats för all den terror de orsakat genom sin makt. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De bär sin vanära med dem som gått i graven. Farao ska se dem och finna tröst i sorgen över hela sin folkhop. Farao och hela hans armé är slagna med svärd, säger Herren Jahve. Jag spred terror genom honom i de levandes land. Men nu läggs han bland de oomskurna, hos dem som dödats med svärd, farao och hela hans folkhop, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, tala till dina landsmän så här: Anta att jag sänder svärdet mot ett land. Och folket i landet utser en man bland sig till väktare. Han ser svärdet komma över landet och stöter i hornet för att varna folket. Men den som hör hornstöten låter sig inte varnas, utan svärdet kommer och tar honom. Han blir då ansvarig för sin egen död. Han hörde hornstöten men lät sig inte varnas, därför är han ansvarig för sin egen död. Hade han låtit sig varnas skulle han ha räddat sitt liv. Men säg att väktaren ser svärdet komma men inte stöter i hornet för att varna folket. Och svärdet kommer och tar en bland dem. Han tas då på grund av egen skuld, men jag håller väktaren ansvarig för hans död. Människoson, jag har satt dig till väktare för Israels hus. Du ska varna dem när du hör ett ord från min mun. När jag säger till en ond: ’Du som är ond måste dö!’ och du inte varnar honom för den väg han går, då ska den onde dö på grund av sin skuld. Men jag håller dig ansvarig för hans död. Men säg att du varnar den som är ond. Du säger att han ska vända om från sin väg, men han vägrar vända om. Då ska han dö på grund av sin skuld, men du själv har räddat ditt liv. Människoson, säg till Israels hus: Ni säger: ’Våra brott och synder hänger över oss, och vi förtärs av dem. Så hur ska vi överleva?’ Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Jahve, jag gläds inte åt den ondes död, utan jag vill att den som är ond vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför vill ni dö, Israels hus? Men du människoson, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet ska inte rädda honom den dag han syndar. Den som är ond ska inte falla genom sin ondska den dag han vänder om från sin ondska. Och den rättfärdige ska inte kunna leva genom sin rättfärdighet den dag han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och lever orättfärdigt, då ska inga av hans rättfärdiga handlingar bli ihågkomna. Han ska dö på grund av det orättfärdiga han gjort. Om jag säger till den som är ond: ’Du måste dö!’ och han vänder om från sin synd och lever rätt och rättfärdigt, så att denne onde man återlämnar panten, ersätter vad han stulit, vandrar efter livets bud och inte lever orättfärdigt, då ska han sannerligen få leva och inte dö. Inga av de synder han begått ska bli ihågkomna. Han har levt rätt och rättfärdigt, han ska sannerligen få leva. Ändå säger dina landsmän: ’Herren beter sig inte rätt.’ Men det är de själva som inte beter sig rätt. Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och lever i synd, måste han dö. Men om den som är ond vänder om från sin ondska och lever rätt och rättfärdigt ska han få leva. Ändå säger ni: ’Herren beter sig inte rätt.’ Men jag ska döma er alla efter era vägar, ni av Israels hus.” I det tolfte året efter vår förvisning, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting från Jerusalem till mig och sa: ”Staden har fallit!” På kvällen före flyktingens ankomst var Herrens hand över mig. Han öppnade min mun på morgonen innan mannen kom. Så jag kunde tala och var inte längre stum. Herrens ord kom till mig: ”Människoson, de som bor bland ruinerna i Israel säger: ’Trots att Abraham var ensam ärvde han landet. Men vi är många, så mycket mer har vi fått landet som egendom!’ Säg därför till dem: Så säger Herren Jahve: Ni äter kött med blodet i, ni ser upp till era avgudar och ni begår blodsdåd. Skulle ni få ärva landet? Ni litar på era svärd. Ni lever vidrigt. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni få ärva landet? Säg så här till dem: Så säger Herren Jahve: Så sant jag lever, de som är bland ruinerna ska falla för svärd, de som befinner sig ute på fälten ger jag till föda åt vilddjur, och de som håller till bland klippor och grottor ska dö av pest. Jag ska göra landet öde och tomt. Dess stolta makt ska få ett slut. Israels berg ska bli en ödemark där ingen färdas. De ska förstå att jag är Jahve när jag gör landet öde och tomt på grund av alla vidrigheter de begått. Men du, människoson, dina landsmän pratar om dig vid murarna och dörröppningarna. De säger sinsemellan: ’Kom nu så lyssnar vi till ordet från Herren.’ De kommer till dig som brukligt och sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord men handlar inte efter dem. De uttrycker sig kärleksfullt, men deras hjärtan far efter mammon. Lyssna, du är för dem likt en som sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar så fint. De hör dina ord men handlar inte efter dem. Men när det kommer - och lyssna, det kommer! - då ska de förstå att en profet har varit hos dem.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till herdarna: Så säger Herren Jahve: Fördömelse över er, ni Israels herdar som bara tar hand om er själva! Ska inte herdarna ta hand om fåren? Ni åt det feta, klädde er med ullen och slaktade de välgödda djuren. Ni tog inte hand om hjorden. Ni har inte stärkt de svaga, botat de sjuka, förbundit de sårade, återfört de vilsegångna, uppsökt de förlorade. Utan ni härskade över dem strängt och hårt. De skingrades eftersom de var utan herde. De blev till föda åt markens alla vilddjur när de skingrades. Mina får går vilse på alla berg och höga kullar. De är skingrade över hela jorden utan att någon frågar eller söker efter dem. Hör därför Herrens ord, ni herdar: Så sant jag lever, säger Herren Jahve: Sannerligen, mina får har blivit till byte och rov för alla markens vilddjur, för de har ingen herde. Mina herdar bryr sig inte om mina får, för herdarna tänker bara på sig själva och inte på mina får. Hör därför Herrens ord, ni herdar: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot herdarna och ska kräva tillbaka mina får ur deras händer. Jag gör slut på deras herdetjänst. De ska inte mer kunna föda sig själva, för jag ska rädda mina får ur deras gap så att de inte blir föda åt dem. För så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska själv söka upp mina får och ta hand om dem. Som en herde tar hand om sin hjord när han är hos sina får som varit skingrade, så ska jag ta hand om mina får och rädda dem från alla orter dit de skingrades under en mulen och mörk dag. Jag ska föra dem ut från folken, samla dem från länderna och föra dem till sitt eget land. På Israels berg, vid bäckarna och överallt där de bor i landet ska jag valla dem. På goda betesmarker ska jag valla dem, på Israels höga berg ska de ha sina ängar. Där ska de få vila på goda betesmarker. De ska ha saftigt bete på Israels berg. Jag ska själv valla mina får och låta dem vila, säger Herren Jahve. Jag ska uppsöka de förlorade, återföra de vilsegångna, förbinda de sårade, och stärka de svaga. Men de feta och de starka ska jag förgöra, jag ska valla dem till domen. Men ni, mina får, så säger Herren Jahve: Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och bockar! Är det inte nog att ni får gå i vall på den bästa betesmarken? Måste ni också trampa ner återstoden av er betesplats? Är det inte nog för er att få dricka det klara vattnet? Måste ni också med era klövar grumla det som återstår? Måste mina får beta vad ni har trampat ner, och dricka vad era klövar har grumlat? Därför säger Herren Jahve till dem: Lyssna! Jag ska själv döma mellan de feta och de magra fåren. Med länd och bog stöter ni de svaga, och ni stångar dem med era horn tills ni drivit bort och skingrat dem. Därför ska jag rädda mina får så att de inte mer blir byte. Och jag ska döma mellan får och får. Jag ska resa upp en herde över dem och han ska valla dem, min tjänare David. Han ska valla dem och vara deras herde. Jag, Jahve, ska vara deras Gud. Och min tjänare David ska vara furste bland dem. Jag, Jahve, har talat. Jag ska sluta ett fredsförbund med dem. Jag ska göra slut på landets vilddjur så att det tryggt går att bo i öknen och sova i skogarna. Jag ska göra så att de och landet omkring min höjd blir till välsignelse. Jag ska göra så att det regnar i rätt tid - välsignelseskurar. Markens träd ska bära frukt och jorden ska ge gröda. Och de ska bo trygga i landet. De ska förstå att jag är Jahve när jag bryter av deras ok och räddar dem från slavdrivarna. De ska inte mer bli byte för folkslagen, och markens djur ska inte sluka dem. De ska bo i trygghet och ingen ska skrämma dem. Jag ska resa upp en ryktbar plantering åt dem. De ska aldrig mer dö av hunger i landet eller föraktas av folkslagen. De ska förstå att jag, Jahve deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, säger Herren Jahve. Ni är mina får, den hjord som jag vallar. Ni är människor, och jag är er Gud, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd dig mot Seirs berg och profetera mot det. Säg till det: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot dig, Seirs berg. Jag ska lyfta handen mot dig och göra dig öde och tom. Jag ska lägga dina städer i ruiner och du ska bli öde. Då ska du förstå att jag är Jahve. Du har alltid hatat Israels söner. Du gav dem åt svärdet under deras ofärds tid, vid tiden för deras slutliga straff. Därför, så sant jag lever, säger Herren Jahve, jag ska spilla ditt blod, och blod ska förfölja dig. Eftersom du inte hatat blod ska blod förfölja dig. Jag ska göra Seirs berg helt ödsligt och ha ihjäl alla som går omkring där. Jag ska fylla dess berg med lik. På dina höjder, i dina dalar och vid alla dina bäckar ska män falla för svärd. Jag ska göra dig till en evig ödemark och dina städer ska vara folktomma. Då ska ni förstå att jag är Jahve. Du sa: ’De två folken och de två länderna ska bli mina, vi ska ta dem i besittning.’ Och det fastän Jahve var där! Därför, så sant jag lever, säger Herren Jahve: jag ska behandla dig så som du i ditt hat behandlat dem, med samma vrede och lidelse. Jag ska göra mig känd bland dem när jag dömer dig. Du ska förstå att jag är Jahve. Jag hörde alla hånfulla ord du uttalade mot Israels berg när du sa: ’De är ödelagda, vi har fått dem till föda!’ Ni har bröstat upp er och pladdrat en massa mot mig. Jag har hört! Så säger Herren Jahve: Medan hela jorden gläds ska jag göra dig till en ödemark. Eftersom du gladde dig över att Israels egendom blev ödelagd, ska jag göra samma mot dig. Du, Seirs berg och hela Edom, allt ska läggas öde. Då ska de förstå att jag är Jahve. Människoson, profetera för Israels berg: Ni Israels berg, lyssna till Herrens ord. Så säger Herren Jahve: Era fiender hånar er och säger att de tagit era urgamla offerhöjder. Profetera därför och säg: Så säger Herren Jahve: De har ödelagt och förtrampat er från alla håll och kanter så att ni ska bli de andra folkens egendom. Folk klankar ner på er och förtalar er. Lyssna därför till ordet från Herren Jahve, ni Israels berg! Så säger Herren Jahve till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna, till de öde ruinerna och de övergivna städerna, som plundrats och hånats av alla grannfolken. Ja, så säger Herren Jahve: Med brinnande lidelse har jag talat mot de andra folken och mot hela Edom! De har överlyckliga och med djupaste förakt tagit mitt land i besittning så att betesmarken har plundrats. Profetera därför om Israel och säg till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag har talat i svartsjuka och vrede eftersom ni hånats av folken. Därför säger Herren Jahve: Jag försäkrar högtidligt att era grannfolk själva ska vanäras! Men ni, Israels berg, ska åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, för de ska snart återvända. För jag är på er sida, och jag ska vända mig till er. Ni ska plöjas och besås. Jag ska fylla er med människor, hela Israels hus, allt. Städerna ska befolkas och ruinerna återuppbyggas. Jag ska fylla er med människor och boskap, och de ska vara fruktsamma och bli många. Jag ska befolka er så som förr, och visa er mer godhet än förut. Då ska ni förstå att jag är Jahve. Jag ska göra så att människor, mitt folk Israel, går fram över er. De ska ta er i besittning, ni ska vara deras egendom. Och ni ska aldrig mer ta deras barn. Så säger Herren Jahve: De säger till dig: ’Du slukar människor och gör ditt folk barnlöst.’ Därför ska du inte mer sluka människor och göra ditt folk barnlöst, säger Herren Jahve. Jag låter dig inte längre höra ländernas hån, inte heller ska du behöva uthärda folkens förakt. Du ska inte mer få ditt folk på fall, säger Herren Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, när Israels folk bodde i sitt land gjorde de landet orent genom sitt sätt att leva och bete sig. Deras sätt att leva var för mig lika orent som menstruation. Så jag öste min vrede över dem på grund av deras blodsdåd, och för att de orenat landet med sina avgudar. Jag spred ut dem bland folken, och de skingrades i länderna. Jag dömde dem efter deras sätt att leva och bete sig. Men överallt dit de kom bland folken vanärade de mitt heliga namn. Det sades om dem: ’De är Jahves folk, ändå har de måst lämna hans land.’ Då ville jag ömt vårda mitt heliga namn, som Israels folk vanärade bland folken dit de kom. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Jahve: Det är inte för er skull jag griper in, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull, det som ni vanärat bland folken ni kommit till. Jag tänker helga mitt stora namn som vanärats bland folken, eftersom ni vanärat det bland dem. Folken ska förstå att jag är Jahve, säger Herren Jahve, när jag visar mig helig bland er i deras åsyn. Jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert eget land. Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och en ny ande inuti er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett kötthjärta. Jag ska ge er min Ande inuti er och se till att ni följer mina stadgar och noga håller mina lagbud. Så ska ni få bo i landet som jag gav era fäder. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säd i överflöd och inte komma över er med svält. Jag ska ge träden mycket frukt och marken rik gröda, så att ni inte längre ska förödmjukas bland folken genom svält. Då ska ni minnas ert onda sätt att leva och ert usla beteende. Ni ska avsky er själva på grund av era synder och vidrigheter. Ni ska veta att jag inte gör detta för er skull, säger Herren Jahve. Skäms och rodna för ert sätt att leva, ni av Israels hus! Så säger Herren Jahve: Den dag jag renat er från alla era synder, ska jag göra så att städerna blir bebodda och att ruinerna återuppbyggs. Landet som ligger öde ska åter plöjas istället för att vara en ödemark inför alla som går förbi. De ska säga: ’Landet som var öde har blivit som Edens trädgård. Städerna som var ödelagda, skövlade och förstörda är nu bebodda och befästa.’ Då ska dina grannfolk som är kvar förstå att jag, Jahve, har återuppbyggt det som var förstört, och återplanterat det som var ödelagt. Jag, Jahve, har talat, och jag ska gå till handling. Så säger Herren Jahve: Även detta ska jag låta Israels hus be mig att göra för dem: att folket blir talrikt som en fårhjord. Som de heliga offerfåren vid Jerusalems högtider, så ska de människohjordar vara som ska fylla de ödelagda städerna. Då ska de förstå att jag är Jahve.” Herrens hand kom över mig. Och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal som var full av benknotor. Han förde mig omkring dem. Jag såg mängder av ben ligga överallt i dalen, helt förtorkade! Han frågade mig: ”Människoson, kan dessa ben få liv igen?” Jag svarade: ”Herre Jahve, du vet det.” Då sa han: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Förtorkade ben, lyssna till Herrens ord! Så säger Herren Jahve till dessa ben: Lyssna! Jag ska göra så att ande kommer in i er så att ni får liv. Jag ska fästa senor på er, lägga på kött och täcka er med hud. Jag ska ge er ande så att ni får liv. Då ska ni förstå att jag är Jahve.” Jag profeterade som jag blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rasslande ljud. Ben sattes till ben och fogades samman. Medan jag såg på kom senor och kött på dem, och de täcktes med hud. Men det fanns ingen ande i dem. Då sa han till mig: ”Profetera till anden! Människoson, profetera och säg till anden: Så säger Herren Jahve: Kom ande från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Så jag profeterade som han befallt mig. Då kom anden in i dem. De fick liv och reste sig på sina fötter, en helt enorm skara. Sedan sa han: ”Människoson, dessa ben är hela Israels hus. Hör vad de säger: ’Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute. Det är slut med oss!’ Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Jahve: Lyssna, mitt folk! Jag ska öppna era gravar och resa er upp ur dem och föra er till Israel. Mitt folk, ni ska förstå att jag är Jahve när jag öppnar era gravar och reser er upp ur dem. Jag ska ge er min Ande inuti er så att ni får liv. Och jag ska bosätta er i ert land. Då ska ni förstå att jag, Jahve, har talat, och att jag ska gå till handling, säger Jahve.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, ta en trästav och skriv på den: Tillhör Juda och Israels söner, hans förbundna. Ta sedan en annan trästav och skriv på den: Tillhör Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans förbundna. Sätt sedan ihop dem så att de blir en enda stav i din hand. När dina landsmän säger: ’Kan du inte berätta för oss vad detta betyder’, då ska du svara dem: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska ta Josefs stav som är i Efraims hand, det är Israels stammar, hans förbundna, och sätta ihop dem med Judas stav, och göra dem till en enda stav i min hand. Stavarna som du skrivit på ska du hålla i din hand så att folket ser dem. Säg sedan till dem: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag ska hämta Israels söner från de folk dit de gick. Jag ska samla dem från alla håll och föra dem till deras eget land. Jag ska göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. En enda kung ska regera över dem alla. De ska varken vara två folk eller delade i två kungariken längre. De ska aldrig mer orena sig med sina avgudar och vidrigheter och alla sina brott. Jag ska rädda dem från alla orter där de syndat, och rena dem. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. Min tjänare David ska vara kung över dem. De ska alla ha en och samma herde. De ska följa mina påbud och hålla mina stadgar och åtlyda dem. De ska bo i landet som jag gav min tjänare Jakob, landet där era fäder bodde. De ska bo där för evigt, de och deras söner och deras sonsöner. Och min tjänare David ska vara deras furste för evigt. Jag ska sluta ett fredsförbund med dem, ett evigt förbund. Jag ska göra så att de blir talrika. Och min helgedom ska stå hos dem för evigt. Min boning ska vara hos dem. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. När min helgedom är mitt ibland dem för evigt, då ska folken förstå att jag är Jahve som avskiljer Israel.” Herrens ord kom till mig: ”Människoson, vänd dig mot Gog i Magogs land, storfursten över Meshek och Tubal. Profetera mot honom. Säg: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot dig Gog, storfurste över Meshek och Tubal. Jag ska föra dig omkring och sätta krokar i dina käftar. Jag ska föra dig ut med hela din armé, hästar och ryttare, alla praktfullt klädda. Det är en enorm skara beväpnade med stora och små sköldar och alla med svärd i hand. Folk från Persien, Kush och Put är med dem, alla med sköld och hjälm, Gomer med alla sina trupper, Bet-Togarma längst i norr med alla sina trupper. Du har mängder av folk med dig. Gör dig redo och förberedd med alla dina skaror omkring dig och vakta dem. När lång tid har gått ska du mönstras. I kommande år ska du marschera mot ett land som återhämtat sig från svärdet. De boende där har samlats från många folk upp till Israels berg som länge låg öde. De har förts ut från folken och alla bor nu där i trygghet. Dit ska du dra upp och komma som en storm. Du ska vara likt ett moln som täcker landet, du med alla dina trupper och med de många folk som följer dig. Så säger Herren Jahve: Den dagen ska tankar väckas hos dig och du ska smida onda planer. Du ska säga: ’Jag ska dra upp mot ett oskyddat land och angripa dem som bor där i trygghet, alla som lever där utan murar, bommar eller portar.’ Du tänker plundra, röva och vända din hand mot öde platser som åter är bebodda, mot ett folk som samlats från andra folkslag och nu har boskap och ägodelar där de bor vid världens navel. Då ska Saba, Dedan, Tarshishs köpmän och alla furstarna fråga dig: ’Har du kommit för att röva? Har du samlat dina skaror för att plundra, för att ta silver och guld, för att stjäla boskap och gods, för att röva ett stort byte?’ Människoson, profetera därför och säg till Gog: Så säger Herren Jahve: På den tiden när mitt folk Israel lever i trygghet, ska du känna till det. Du ska komma från ditt land längst i norr, du och många folk med dig, alla till häst, en stor skara, en mäktig armé. Du ska dra upp mot mitt folk Israel likt ett moln som täcker landet. I kommande dagar ska det ske att jag sänder dig mot mitt land, för att folken ska lära känna mig när jag i deras åsyn visar mig helig på dig, Gog. Så säger Herren Jahve: Var det inte dig jag talade om i gamla dagar genom mina tjänare, Israels profeter? De profeterade i många år under den tiden att jag skulle sända dig mot dem. Den dagen då Gog angriper Israel, säger Herren Jahve, ska min vrede flamma upp. I min lidelse och i min vredes eld försäkrar jag att den dagen ska det bli en stor jordbävning i Israel. Då ska de darra inför mig, havets fiskar, himlens fåglar, fältens djur, alla kräldjur på jorden och alla människor på jordens yta. Bergen ska rasa, klipporna störta omkull och alla murar jämnas med marken. Jag ska kalla på svärdet mot Gog på alla mina berg, säger Herren Jahve. Varje mans svärd ska vara vänt mot sin broder. Jag ska döma honom med pest och blod. Och slagregn, hagelstenar, eld och svavel ska jag ösa över honom, hans arméer och alla folk som är med honom. Så ska jag visa min storhet och helighet och göra mig känd inför många folk. Då ska de förstå att jag är Jahve. Människoson, profetera mot Gog och säg: Så säger Herren Jahve: Lyssna! Jag är emot dig, Gog, storfurste över Meshek och Tubal. Jag ska föra dig omkring och vara dig pådrivande. Jag ska hämta dig från landet längst i norr och sända dig mot Israels berg. Där ska jag slå bågen ur din vänstra hand och låta pilarna falla ur din högra. Du ska falla på Israels berg med alla dina härar och folken som är med dig. Jag ska ge dig till föda åt alla rovfåglar och markens vilddjur. Du ska falla på bara marken, för jag har talat, säger Herren Jahve. Jag ska sända eld mot Magog och mot dem som lever tryggt i kustländerna. Då ska de förstå att jag är Jahve. Jag ska göra mitt heliga namn känt bland mitt folk Israel. Jag ska inte längre låta mitt heliga namn vanhelgas. Då ska folken förstå att jag är Jahve, den Helige i Israel. Lyssna! Det kommer, det ska ske, säger Herren Jahve. Detta är dagen jag talat om. Sedan ska de boende i Israels städer gå ut och tända eld och bränna upp vapnen, små och stora sköldar, bågar och pilar, påkar och spjut. De ska elda med det i sju år. De ska inte behöva hämta ved från marken eller hugga den i skogarna, för de ska elda med vapnen. De ska röva från sina rövare och plundra sina plundrare, säger Herren Jahve. Den dagen ska jag ge Gog en gravplats i Israel, i ’Vägfarandes dal’ öster om havet. Dalen ska stänga vägen för vägfarande. Där ska Gog och hela hans folkhop begravas, och dalen ska kallas ’Hamon Gogdalen’. I sju månader ska Israels folk begrava dem för att rena landet. Allt folket i landet ska begrava dem, och det ska ge dem ett gott rykte den dag då jag visar min härlighet, säger Herren Jahve. För att rena landet ska de utse män som ständigt drar genom landet för att begrava dem som vandrade fram där och ännu ligger kvar ovan jord. Efter sju månader ska de börja söka. När de drar genom landet och någon får syn på människoben, ska han sätta ett märke bredvid dem tills dödgrävarna hinner begrava dem i ’Hamon Gogdalen’. Där ska också finnas en stad som heter Hamona. Så ska de rena landet. Människoson, så säger Herren Jahve: Säg till alla slags fåglar och markens alla vilddjur: Samla er och kom! Samlas från alla håll till mitt slaktoffer, det väldiga slaktoffer som jag ordnar åt er på Israels berg. Ni ska få äta kött och dricka blod. Ni ska få äta kött av mäktiga män och dricka blod av jordens furstar, som vore de baggar och lamm, bockar och tjurar, alla gödda i Bashan. Ät er mätta på fett och drick er berusade på blod, av det slaktoffer som jag ordnar åt er. Mätta er vid mitt bord av hästar och ryttare, av mäktiga män och alla slags krigsmän, säger Herren Jahve. Jag ska uppenbara min härlighet bland folken. Och alla folk ska se min verkställda dom och hur min hand drabbat dem. Israels hus ska förstå att jag är Jahve deras Gud, från den dagen och för all framtid. Folken ska förstå att Israels hus fördes bort i fångenskap för sin skuld. Eftersom de var trolösa mot mig dolde jag mitt ansikte för dem och gav dem i deras fienders hand så att de alla föll för svärd. Jag behandlade dem som deras orenhet och brott förtjänade. Jag dolde mitt ansikte för dem. Därför säger Herren Jahve: Nu ska jag återupprätta Jakob och vara barmhärtig mot hela Israels hus. Jag brinner av lidelse för mitt heliga namn. De ska bära sin vanära och all sin trolöshet mot mig, när de bor tryggt i sitt land utan att någon skrämmer dem. När jag för dem tillbaka från folken och samlar dem från deras fiendeländer, då visar jag genom dem min helighet inför många folk. De ska förstå att jag är Jahve deras Gud, för jag förde dem i fångenskap bland folken och sedan samlade jag dem till deras eget land. Jag lät inte någon bli kvar där. Jag ska inte längre dölja mitt ansikte för dem, för jag har utgjutit min Ande över Israels hus, säger Herren Jahve.” I det tjugofemte året av vår fångenskap, vid årets början, på tionde dagen i månaden, i det fjortonde året efter att staden erövrats, på just den dagen kom Herrens hand över mig, och han förde mig dit. I syner från Gud förde han mig till Israel och satte ner mig på ett mycket högt berg. På bergets södra sida var strukturen av en stad. Han förde mig dit. Och jag såg att vid porten stod en man som glänste likt koppar. Han hade ett linnesnöre i handen och en mätstav. Mannen sa till mig: ”Människoson, se noga, lyssna uppmärksamt och lägg på hjärtat allt jag visar dig. För du är förd hit för att jag ska visa dig. Berätta för Israels hus allt vad du får bevittna.” Och se, det var en mur omkring templet. Mätstaven som mannen hade i sin hand var drygt tre meter lång. Han mätte muren som var en stav tjock och en stav hög. Sedan gick han till en port som låg mot öster och gick uppför trappan. Han mätte portens tröskel som var en stav bred. Varje vaktkammare var en stav lång och en stav bred. Mellan vaktkamrarna var det drygt två och en halv meter. Tröskeln vid portens förhall som vette mot templet var en stav. Han mätte upp portens förhall som vette mot templet. Den var en stav. Han mätte upp portens förhall som var drygt fyra meter, och pelarna var drygt en meter. Portens förhall vette mot templet. Det fanns tre vaktkamrar på var sida av östra porten, alla med samma mått. Och pelarna på båda sidor hade samma mått. Han mätte portöppningens bredd till drygt fem meter, och portens längd till sju meter. Framför vaktkamrarna på var sida fanns en mur som var drygt femtio centimeter. Varje vaktkammare på var sida var drygt tre meter. Han mätte porten från den ena vaktkammarens tak till den andras. Den var tretton meter bred. Dörr låg mot dörr. Han mätte upp pelarna till drygt trettio meter. Omkring pelarna låg förgården. Från ingångsportens fasad till förhallens fasad vid den inre portöppningen var det drygt tjugofem meter. Det fanns trånga fönster till vaktkamrarna och till deras pelare invändigt i porten runt om och likaså i förhallen. Fönstren satt runt om invändigt. Pelarna hade palmornament. Han förde mig till den yttre förgården. Jag såg att ett stengolv täckte den. Det fanns trettio tempelkamrar på stengolvet. Stengolvet följde portarnas sidoväggar så att det motsvarade portarnas längd. Detta var det nedre stengolvet. Sedan mätte han avståndet från den nedre portens framsida till den inre förgårdens ytterkant. Det var drygt femtio meter på östra och norra sidan. Han mätte också längd och bredd på den port som vette mot norr på den yttre förgården. Även den hade tre vaktkamrar på var sida samt pelare och förhall, med samma mått som den förra porten. Den var drygt tjugofem meter lång och tretton meter bred. Fönstren, förhallen och palmornamenten i den hade samma mått som i porten mot öster. Sju trappsteg ledde upp till porten. Förhallen låg framför dessa. En port till den inre förgården fanns mitt emot norra porten. Likadant var det i öster. Från ena porten till den andra mätte han drygt femtio meter. Sedan förde han mig mot söder. Och där såg jag en port som vette åt söder. Han mätte dess pelare och förhall. De hade samma mått som de andra. Det fanns fönster i porten och på förhallen runt om, likadana som de andra fönstren. Porten var drygt tjugofem meter lång och tretton meter bred. Trappan dit upp hade sju steg. Förhallen låg framför dessa. Pelarna hade palmornament på båda sidor. Den inre förgården hade en port mot söder. Han mätte avståndet från port till port mot söder till drygt femtio meter. Sedan förde han mig till den inre förgården genom södra porten. Han mätte porten och den hade samma mått som de andra. Vaktkamrar, pelare och förhall hade samma mått som de andra. Både porten och förhallen hade fönster runt om. Porten var drygt tjugofem meter lång och tretton meter bred. Runt om fanns förhallar, tretton meter långa och tre meter breda. Förhallen låg mot den yttre förgården, och pelarna hade palmornament. Trappan hade åtta steg. Sedan förde han mig till den inre förgårdens östra sida och mätte porten. Den hade samma mått som de andra. Vaktkamrar, pelare och förhall hade samma mått som de andra. Det fanns fönster på porten och förhallen runt om. Den var drygt tjugofem meter lång och tretton meter bred. Förhallen låg mot den yttre förgården, och pelarna hade palmornament på båda sidor. Trappan hade åtta steg. Sedan förde han mig till den norra porten och mätte den. Den hade samma mått som de andra. Så var det också med vaktkamrarna, pelarna och förhallen. Den hade fönster runt om. Den var drygt tjugofem meter lång och tretton meter bred. Vid den yttre förgården stod pelare, som på båda sidor hade palmornament. Trappan hade åtta steg. Det fanns en tempelkammare med ingång vid pelarna i portarna. Där sköljdes brännoffren. I portens förhall stod två bord på var sida. På dem slaktades brännoffret, syndoffret och skuldoffret. Vid den yttre sidoväggen mot norr vid trappan till portens ingång, stod två bord. Även vid andra sidoväggen på portens förhall stod två bord. Det stod fyra bord på var sida vid portens sidoväggar, tillsammans åtta bord där slakt skedde. För brännoffret fanns fyra bord av huggna stenar. De var sjuttiofem centimeter långa och breda, femtio centimeter höga. På dem lades redskapen som användes vid slakt av brännoffer och slaktoffer. En handsbredd långa dubbelkrokar var fästa på husets insida runt om. Och på borden lades offerkött. Utanför den inre porten fanns på den inre gården två tempelkamrar för sångarna. En låg vid norra portens sidovägg mot söder. Den andra låg vid östra portens sidovägg mot norr. Han sa till mig: ”Tempelkammaren mot söder är för prästerna som förrättar tjänst inne i huset. Tempelkammaren mot norr är för prästerna som förrättar altartjänst. Dessa är Sadoks söner, Levis efterkommande, som får träda fram till Herren för att tjänstgöra inför honom.” Han mätte förgården. Den var en kvadrat som var femtio meter på längden och bredden. Och framför templet stod ett altare. Sedan förde han mig till husets förhall och mätte pelarna, som var två och en halv meter på var sida. Och var och en av de båda portdörrarna var en och en halv meter bred. Förhallen var tio meter lång och drygt fem meter bred. Man gick ditupp via trappan. Vid dörrposterna stod pelare på var sida. Han förde mig till tempelsalen och mätte pelarna där. På båda sidor var de tre meter breda, det var bredden på helgedomen. Ingången var fem meter bred, och dess sidoväggar två och en halv meter på var sida. Han mätte salens längd till tjugo meter, och dess bredd till tio meter. Så gick han in i det innersta rummet och mätte ingångens pelare som var en meter. Ingången var tre meter och väggarna på var sida tre och en halv meter. Han mätte rummets längd till tio meter, och dess bredd framför tempelsalen till tio meter. Han sa till mig: ”Detta är det allra heligaste.” Han mätte tempelväggen som var tre meter tjock. Sidokamrarnas bredd var två meter runt om hela byggnaden. Sidokamrarna låg i tre våningar, den ena ovanpå den andra, trettio kamrar i varje våning. På den mur som sträckte sig innanför sidokamrarna runt om fanns avsatser som de vilade på, för i själva husväggen skulle de inte vara fastbyggda. Därmed blev sidokamrarna bredare ju högre de låg kring byggnaden. För templets kringbyggnad sträckte sig med övervåning ovanpå övervåning runt om byggnaden. Därför ökade bredden allteftersom våningen låg högre upp. Från den nedersta våningen steg man upp i den översta genom den mellersta. Jag såg att templet låg på en upphöjd sockel, som sträckte sig runt om. Sidokamrarnas murgrund var en hel stav hög, tre meter ut till kanten. Ytterväggen till sidorummen var två och en halv meter tjock. Den öppna platsen mellan templets sidorum och de andra rummen var tio meter bred runt om hela templet. Ingångarna till sidokamrarna låg utåt den öppna platsen, en ingång mot norr och en mot söder. Den öppna platsen var två och en halv meter bred runt om. Byggnaden som vette mot den avskilda tempelgården mot väst var trettiofem meter bred. Byggnadens mur var två och en halv meter tjock runt om och fyrtiofem meter lång. Han mätte byggnaden till femtio meter i längd. Tempelgården och byggnaden med murarna var tillsammans femtio meter i längd. Tempelfasaden och tempelgården mot öst var tillsammans femtio meter bred. Han mätte längden på den byggnad som låg invid tempelgården på baksidan, samt avsatserna på dess fasad åt båda sidor: De var femtio meter. Tempelsalen, den inre delen, förhallen mot förgården, trösklarna, gallerfönstren och gallerierna runt om i deras tre våningar var klädda med träpanel. De var beklädda från golvet till fönstren, och fönstren var täckta. Från platsen ovanför dörröppningen i och utanför templet och överallt på väggarna inne och ute fanns det med jämna mellanrum snidade keruber och palmer. Varje palm stod mellan två keruber, och varje kerub hade två ansikten, ett människoansikte mot palmen på ena sidan och ett lejonansikte mot palmen på andra sidan. Så var det runt hela templet. Från marken upp över ingången fanns snidade keruber och palmer på templets väggar. Tempelsalens dörröppning var fyrkantig, och framsidan av det heligaste hade samma utseende. Altaret var av trä, en och en halv meter högt och en meter långt. Hörnen, skivan och sidorna var av trä. Han sa till mig: ”Detta är det bord som ska stå inför Herrens ansikte.” Både tempelsalen och det heligaste hade två dörrar. Varje dörr hade två vridbara delar, två dörrblad i varje dörr. På dörrarna till tempelsalen fanns snidade keruber och palmer som på väggarna. På förhallens framsida, utanför, var ett trapphus av trä. Gallerförsedda fönster och palmornament fanns på båda sidor av förhallens sidoväggar, samt i husets sidokamrar och i trapphusen. Sedan förde mannen mig ut på den yttre förgården mot norr, till den byggnad med tempelkamrar mitt emot den avskilda tempelgården och mitt emot tempelbyggnaden norrut. Långsidan mätte femtio meter, med sin ingång i norr. Bredden mätte tjugofem meter. Ut mot den tio meter breda platsen på den inre förgården och ut mot stengolvet på den yttre förgården låg avsatserna i tre våningar. Framför tempelkamrarna gick en gångväg till den inre förgården som var fem meter bred och femtio meter lång. Ingångarna låg mot norr. De översta tempelkamrarna var mindre, för avsatserna på främre väggen tog mer utrymme från dem än från de nedersta och mellersta kamrarna i byggnaden. För kamrarna låg i tre våningar. Och de saknade pelare sådana som i förgårdarna. Därför blev den översta våningens kamrar mer indragna än den nedersta och den mellersta våningens. En yttre skiljemur gick längs med tempelkamrarna mot den yttre förgården, framför tempelkamrarna. Den var tjugofem meter lång. Tempelkamrarna mot den yttre förgården mätte tjugofem meter, men åt templet till femtio meter. Nedanför dessa tempelkamrar fanns ingången från öster. Man gick in från den yttre förgården. Förgårdens mur var som bredast mot öster. Där låg tempelkamrar mitt emot tempelgården samt mitt emot tempelbyggnaden. Framför kamrarna gick en gång, liksom vid tempelkamrarna på norra sidan. Kamrarnas längd och bredd, och utgångar och ingångar, samt andra anordningar, var likadana. Tempelkamrarnas dörrar mot söder och norr var likadana. Där började den väg som följde skiljemuren österut när man gick in i tempelkamrarna. Han sa till mig: ”De norra och södra tempelkamrarna mitt emot tempelgården är heliga tempelkamrar. Där ska prästerna som får träda fram inför Herren äta det högheliga. De ska där förvara det högheliga - matoffer, syndoffer och skuldoffer - för det är en helig plats. När prästerna gått in får de inte gå ut därifrån till den yttre förgården, om de inte där har lämnat kvar de kläder som de tjänstgjort i, för kläderna är heliga. De ska först ikläda sig andra kläder innan de får gå ut på den plats där folket får vara.” När han hade avslutat mätningen av det inre tempelområdet, förde han mig ut genom porten som vette mot öster. Där mätte han platsens omkrets. Han mätte östra sidan med sin mätstav. Den var tvåhundrafemtio meter enligt mätstaven. Därefter mätte han norra sidan. Den var tvåhundrafemtio meter. Så mätte han den södra sidan. Den var tvåhundrafemtio meter. Han vände sig mot västra sidan och mätte tvåhundrafemtio meter. Han mätte platsens fyra sidor. Den var omgiven av en mur, som var tvåhundrafemtio meter på längden och bredden. Muren skulle skilja det heliga från det oheliga. Han förde mig till porten som vette mot öster. Och se, härligheten från Israels Gud kom från öster. Hans röst var som dånet av väldiga vatten. Jorden strålade av hans härlighet. Synen liknade den syn jag hade när jag kom för att fördärva staden. Den var lik synen jag hade vid floden Kebar. Jag föll ner på mitt ansikte. Herrens härlighet kom in i templet genom porten som vette mot öster. Anden lyfte mig upp och förde mig in på den inre förgården. Och se, Herrens härlighet uppfyllde templet. Medan mannen stod bredvid mig hörde jag någon tala till mig inifrån templet. Han sa till mig: ”Människoson, detta är platsen för min tron och för mina fötter. Här ska jag bo bland Israels söner för evigt. Och Israels hus ska inte längre orena mitt heliga namn, varken de eller deras kungar, med sitt horande och med sina kungars lik vid deras offerhöjder. De satte sin tröskel bredvid min tröskel och sin dörrpost bredvid min dörrpost, så att bara muren skilde oss åt. De orenade mitt heliga namn med sina vidrigheter, så jag slukade dem i min vrede. Men nu måste de avlägsna sitt horande och hålla sina kungars lik ifrån mig. Sedan ska jag bo bland dem för evigt. Men du människoson, beskriv för Israels hus detta tempel så att de skäms för sina synder. Låt dem mäta mönstret. Om de då skäms för allt de gjort, så upplys dem om templets plan och inredning, med utgångar och ingångar, hela dess form och alla stadgar och lagar som gäller. Nedteckna det inför deras ögon så att de ger akt på hela dess form och alla dess lagar och följer dem. Detta är lagen om templet: Hela området kring toppen av berget ska vara högheligt. Lyssna! Detta är lagen om templet. Detta är altarets mått. Dess sockel var drygt femtio centimeter hög och bred, och kanten runt om var drygt en decimeter hög. Detta var altarets underlag. Från sockeln vid marken upp till den nedre avsatsen var det drygt en meter, och bredden var drygt en meter. Från den mindre avsatsen upp till den större var det drygt två meter, och bredden var drygt femtio centimeter. Altarhärden var drygt två meter hög, och från altarhärden stack de fyra hornen upp. Altarhärden var drygt sex meter lång och bred, en liksidig fyrkant. Avsatsen var drygt sju meter lång och bred utefter sina fyra sidor. Listen runt om var drygt tjugofem centimeter, och dess sockel sträckte sig drygt femtio centimeter runt om. Altartrappan vette åt öster. Han sa till mig: ”Människoson, så säger Herren Jahve: Detta är föreskrifterna angående altaret för den dag då det blir byggt, så att man kan offra brännoffer och bestänka det med blod. Då ska du ge en ungtjur som syndoffer åt de levitiska prästerna som är av Sadoks släkt. Dessa får träda fram till mig för att tjänstgöra inför mig, säger Herren Jahve. Ta av blodet och stryk på altarets fyra horn och på avsatsens fyra hörn och på listen runt om. Så renar du altaret och bringar försoning för det. Ta sedan syndoffertjuren och bränn den utanför helgedomen på en bestämd plats inom tempelområdet. För fram nästa dag en felfri bock som syndoffer. Med den ska altaret renas, så som det förut renats med tjuren. När du slutfört reningen ska du föra fram en felfri ungtjur och en felfri bagge av småboskapen. För fram dem inför Herren. Prästerna ska strö salt över dem och offra dem som brännoffer åt Herren. Varje dag under sju dagar ska du offra en bock som syndoffer. Även en felfri ungtjur och en felfri bagge av småboskapen ska offras. I sju dagar ska man så bringa försoning för altaret och rena det och inviga det. Men efter dessa dagar ska prästerna på åttonde dagen och framöver offra era brännoffer och fredsoffer på altaret. Och då ska jag godta er, säger Herren Jahve.” Han förde mig tillbaka till helgedomens yttre port som vette åt öster. Den var stängd. Herren sa till mig: ”Denna port ska förbli stängd och inte mer öppnas. Ingen får gå in genom den, för Jahve, Israels Gud, har gått in genom den. Så den ska förbli stängd. Men fursten, eftersom han är furste, får sitta där och hålla måltid inför Herrens ansikte. Han ska gå in genom portens förhall, och gå ut samma väg.” Sedan förde han mig genom norra porten till platsen framför templet. Jag såg Herrens härlighet fylla Herrens hus. Då föll jag ner på mitt ansikte. Herren sa: ”Människoson, lägg på hjärtat, se noga och lyssna uppmärksamt på allt jag säger till dig om alla stadgar och lagar angående Herrens hus. Lägg märke till templets ingång och helgedomens alla utgångar. Säg till det upproriska huset av Israel: Så säger Herren Jahve: Nu får det vara nog med alla era vidrigheter, ni av Israels hus! Förutom era vidrigheter har ni låtit främlingar med oomskurna hjärtan och kön komma in och vara i min helgedom. Därmed vanhelgade ni mitt hus medan ni bar fram min mat, fettet och blodet. Ni har brutit mitt förbund. Ni utförde inte själva tjänsten vid mina heliga föremål, utan ni satte andra att göra er tjänst i min helgedom. Så säger Herren Jahve: Ingen främling med oomskuret hjärta och kön får komma in i min helgedom, ingen av de främlingar som finns bland Israels söner. Även de leviter som övergav mig när Israel for vilse och som själva for vilse och övergav mig och följde sina avgudar, får ta konsekvenserna av sin skuld. Men de ska i min helgedom svara för vakttjänsten vid husets portar och tjäna i huset. De ska slakta brännoffer och slaktoffer åt folket samt stå inför dem och betjäna dem. Eftersom de betjänade dem inför deras avgudar och fick Israels hus att falla i synd, så lyfter jag min hand mot dem, säger Herren Jahve. De får ta konsekvenserna av sin skuld. De får inte komma nära mig och utföra prästtjänst inför mig och inte komma nära mina heliga föremål, det högheliga. De ska bära vanäran för de avskyvärda synder som de begått. Jag sätter dem att ta hand om templet, all tjänstgöring där och allt arbete som ska göras i det. Men de levitiska präster, Sadoks söner, som tjänade i min helgedom när Israels söner for vilse från mig, de ska träda fram och tjäna mig. De ska stå inför mitt ansikte och frambära fett och blod åt mig, säger Herren Jahve. De ska gå in i min helgedom och träda fram till mitt bord och tjäna mig. De ska göra tjänst åt mig. När de går in i den inre förgårdens portar, ska de ta på sig linnekläder. De får inte ha kläder av ylle när de tjänstgör i den inre förgårdens portar eller i templet. De ska bära linneturban på huvudet och ha linnebyxor om höfterna. De får inte ikläda sig något som de svettas i. När de går ut på den yttre förgården till folket där, ska de ta av sig de kläder som de tjänstgjort i. De ska lämna dem i helgedomens tempelkamrar och klä sig i annat, så att de inte överför helighet till folket med sina kläder. De ska inte raka huvudet och inte heller låta håret växa fritt utan klippa det kort. Ingen präst får dricka vin när han gått in på den inre förgården. Han får inte ta till hustru en änka eller en skild kvinna, utan endast en jungfru av Israels hus. Han får ta en änka efter en präst. De ska lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt, och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent. I rättstvister ska de verka som domare och döma efter mina bud. Mina lagar och stadgar ska de iaktta vid alla mina högtider. Och mina sabbater ska de hålla heliga. Ingen av dem får orena sig genom att gå nära en död. Bara om det är far eller mor, en son eller dotter eller bror, eller en ogift syster, får han orena sig. Men efter att prästen blivit ren måste han vänta sju dagar. Och den dag då han går in i helgedomen, på den inre förgården, för att tjänstgöra i helgedomen, ska han frambära ett syndoffer för sig, säger Herren Jahve. Detta är deras arvedel: Jag är deras arv. Ge dem ingen egendom i Israel. Jag är deras egendom. De ska äta matoffret, syndoffret och skuldoffret. Och allt i Israel som är vigt åt Herren ska tillhöra dem. Det första av förstlingsfrukterna och alla slags offergåvor av allt ni bär fram, ska tillhöra prästerna. Det första av bröddegen ska ni ge åt prästen, för att välsignelse ska vila över ert hus. Prästerna får inte äta något självdött eller ihjälrivet djur, vare sig fågel eller boskapsdjur. När ni genom lottkastning fördelar landet ska ni som offergåva åt Herren ge en helig del av landet. Denna del ska vara drygt tolv kilometer lång och drygt fem kilometer bred. Hela området i sin helhet ska vara heligt. Av detta ska en kvadrat höra till helgedomen, 250 gånger 250 meter, med 25 meter betesmark runt om. Av det heliga området ska du stycka av en del som är drygt tolv kilometer lång och fem kilometer bred. Där ska helgedomen ligga, det allra heligaste. Detta är en helig del av landet. Den ska tillhöra prästerna som tjänstgör i helgedomen, dem som får träda fram för att tjänstgöra inför Herren. Den ska rymma deras hus, och även vara en helig plats för helgedomen. Ett område på drygt tolv kilometer i längd och fem kilometer i bredd, ska vara för leviterna som tjänstgör i templet. Det ska vara deras egendom att bosätta sig i. Åt staden ska ni ge ett område som är drygt 2,5 kilometer brett och 12 kilometer långt och som gränsar till den heliga delen. Det ska tillhöra hela Israels hus. Fursten ska ha ett område på båda sidor om den heliga delen och stadens egendom. Det ska gränsa till den heliga delen och stadens egendom, dels på västra sidan västerut, dels på östra sidan österut. I längd ska det motsvara en stamlotts utsträckning från västra gränsen till östra. Det ska vara hans egendom i Israel. Mina furstar ska inte mer förtrycka mitt folk utan tilldela resten av landet åt Israels hus efter sina stammar. Så säger Herren Jahve: Nog nu, ni Israels furstar! Sluta med våld och förtryck! Bete er rättvist och rättfärdigt. Upphör att fördriva mitt folk, säger Herren Jahve. Använd rätta vikter och mått. Se till att de olika måtten för torra och flytande varor är rätta och riktiga, så även de olika myntslagen. Detta är den offergåva ni ska ge: Drygt femton procent av ert vete och drygt femton procent av ert korn, därtill drygt en procent av er olja. Av småboskapen från Israels vattenrika betesmarker ska ni ge ett djur av tvåhundra till matoffer, brännoffer och fredsoffer, för att bringa försoning åt folket, säger Herren Jahve. Allt folket i landet ska ge denna offergåva åt fursten i Israel. Furstens ansvar är att frambära brännoffer, matoffer och dryckesoffer på högtiderna, nymånaderna och sabbaterna, vid alla Israels högtidsdagar. Han ska ordna med syndoffer, matoffer, brännoffer och fredsoffer för att bringa försoning åt Israels hus. Så säger Herren Jahve: Första dagen i första månaden ska du ta en felfri ungtjur och rena helgedomen. Prästen ska ta av syndoffrets blod och stryka på templets dörrposter, på altaravsatsens fyra hörn och på dörrposten till den inre förgårdens port. Sjunde dagen i månaden ska du göra likadant för den som oavsiktligt eller av okunnighet har syndat. Så bringar ni försoning för templet. Fjortonde dagen i första månaden ska ni fira påsk. I sju dagar ska ni hålla högtid och äta osyrat bröd. Den dagen ska fursten för sig själv och för allt folket i landet ge en tjur som syndoffer. Under högtidens sju dagar ska han varje dag som brännoffer åt Herren ge sju felfria tjurar och sju felfria baggar, samt dagligen en bock som syndoffer. Som matoffer ska han ge drygt femton liter mjöl för varje tjur och drygt femton liter mjöl för varje bagge, och drygt tre liter olja för varje. Även under högtiden på den femtonde dagen i sjunde månaden ska han frambära syndoffer, brännoffer, matoffer och olja, som på de andra sju dagarna. Så säger Herren Jahve: Den inre förgårdens port som vetter åt öster ska vara stängd under de sex arbetsdagarna. Men på sabbatsdagen och nymånadsdagen ska den hållas öppen. Fursten ska utifrån gå in genom portens förhall och ställa sig vid portens dörrpost. Prästerna ska ordna med hans brännoffer och fredsoffer. Han ska tillbe vid portens tröskel och sedan gå ut. Porten ska inte stängas förrän på kvällen. Folket i landet ska tillbe Herren vid ingången till samma port på sabbater och nymånader. Brännoffret som fursten frambär åt Herren på sabbatsdagen ska bestå av sex felfria lamm och en felfri bagge. Matoffret ska vara drygt femton liter mjöl för baggen och valfri mängd för lammen. Till femton liter mjöl ska vara drygt tre liter olja. På nymånadsdagen ska han frambära en felfri ungtjur, sex lamm och en bagge, alla felfria. Som matoffer ska han ge drygt femton liter mjöl för tjuren och likaså för baggen, samt för lammen så mycket han har råd med. Till femton liter mjöl ska vara drygt tre liter olja. När fursten går in ska han gå genom portens förhall, och samma väg ska han gå ut. När folket i landet kommer inför Herrens ansikte vid högtiderna, ska han som gått in genom norra porten för att tillbe gå ut genom södra porten. Han som gått in genom södra porten ska gå ut genom norra porten. Ingen får gå tillbaka genom samma port som han gått in genom, utan han ska gå ut genom den motsatta. När folket går in ska fursten gå in med dem. Och de ska gå ut samtidigt. Vid fester och högtider ska matoffret vara drygt femton liter mjöl för tjuren och likaså för baggen, samt för lammen en valfri mängd. Till femton liter mjöl ska vara drygt tre liter olja. När fursten frambär ett frivilligt offer åt Herren, ett brännoffer eller ett fredsoffer, ska den port som vetter åt öster öppnas för honom. Han ska frambära sitt brännoffer och sitt fredsoffer så som han gör på sabbatsdagen. Därefter ska han gå ut, och porten ska stängas efter honom. Varje dag ska du som brännoffer åt Herren frambära ett felfritt årsgammalt lamm. Varje morgon ska du göra det. Till det ska du varje morgon som matoffer frambära drygt tre liter mjöl samt drygt en liter olja för att fukta mjölet. Detta matoffer åt Herren ska vara en fast och ständig ordning. De ska offra lammet, matoffret och oljan varje morgon som ständigt brännoffer. Så säger Herren Jahve: Om fursten ger någon av sina söner en gåva av sin egendom, ska det tillhöra hans söner. Det blir deras arvsegendom. Men om han ger en gåva av sin egendom åt någon av sina tjänare, då tillhör den tjänaren fram till friåret. Därefter ska den återgå till fursten. Hans arv tillhör endast hans söner, det är deras. Fursten får inte ta av folkets arv så att han tvingar bort dem från deras egendom. Bara av egen egendom kan han låta sina söner ärva, för att ingen av mitt folk ska fördrivas från sin egendom.” Han förde mig genom ingången som låg vid sidan om porten till de heliga tempelkamrar som vette åt norr, som var avsedda för prästerna. Och jag såg en plats längst in mot väster. Han sa till mig: ”Detta är platsen där prästerna ska koka skuldoffret och syndoffret samt baka matoffret. Detta för att de inte ska bära ut det på den yttre förgården och överföra helighet till folket.” Sedan förde han mig ut på den yttre förgården och ledde mig fram till förgårdens fyra hörn. Jag såg att i varje hörn av förgården fanns en gård. I förgårdens fyra hörn fanns mindre gårdar, tjugo meter långa och femton meter breda. De fyra hörngårdarna hade samma mått. Omkring alla fyra gårdar var en mur på alla sidor. Längs foten av muren runt om var anordnat kokplatser. Han sa till mig: ”Detta är köken där tempeltjänarna kokar folkets slaktoffer.” Han förde mig åter till tempelingången. Där såg jag vatten rinna fram under husets tröskel mot östra sidan, för husets framsida låg mot öster. Vattnet flöt ner under husets södra sida, söder om altaret. Sedan förde han mig ut genom norra porten och ledde mig fram på en yttre väg till den yttre porten som vette åt öster. Där såg jag vatten välla fram från den södra sidan. Mannen gick österut med ett mätsnöre i handen. Han mätte upp femhundra meter och lät mig gå genom vattnet. Det nådde mig till vristen. Åter mätte han upp femhundra meter och lät mig gå genom vattnet. Det nådde mig till knäna. Han mätte igen upp femhundra meter och lät mig gå genom vattnet. Det nådde mig till midjan. En gång till mätte han upp femhundra meter. Nu var det en flod som jag inte kunde vada över. Vattnet var så djupt att man måste simma, det gick inte att vada över floden. Han sa: ”Har du sett det, du människoson?” Sedan förde han mig åter till flodstranden. När jag kom tillbaka såg jag mängder av träd längs floden på båda sidor. Då sa han till mig: ”Detta vatten rinner fram mot den östra delen av landet. Det flyter ner över Arabah och sedan ut i Döda havet. När det når havet blir vattnet där friskt. Överallt dit strömmarna flödar ska alla levande varelser som det vimlar av få liv och fiskarna ska bli mycket talrika. För där detta vatten flödar blir vattnet friskt, allt får liv där floden rinner fram. Det ska stå fiskare från En-Gedi till En-Eglajim. Där ska vara en plats för upphängning av nät. Där ska finnas fiskar av olika slag och i stor mängd, som i Medelhavet. Men dess gölar och dammar blir inte friska, de blir kvar för saltutvinning. Längs flodens båda stränder ska alla slags fruktträd växa. Deras blad ska inte vissna och deras frukt ska inte ta slut. Varje månad bär träden ny frukt, för de får vatten från helgedomen. Frukten ska tjäna till föda och bladen bringa läkedom. Så säger Herren Jahve: Detta är gränserna som ska gälla när ni fördelar landet som arv mellan Israels tolv stammar. Josef ska ha två andelar. Ni ska få ärva det i lika delar, för jag lovade högtidligt att ge det åt era fäder. Så detta land är er arvsegendom. Detta är landsgränserna. I norr: Från Medelhavet via Hetlonsvägen, Lebo-hamat, Sedad, Hamat, Berota, Sibrajim, som ligger mellan Damaskus och Hamats områden, fram till Haser-Hatticon vid Havrans gräns. Gränsen går från havet till Hasar-Enon vid Damaskus gräns och vidare norrut upp mot Hamats gräns. Detta är gränsen i norr. I öst: Gränsen går mellan Havran och Damaskus, längs Jordanfloden mellan Gilead och Israel fram till östra havet, till Tamar. Detta är gränsen i öst. I syd mot söder: Från Tamar till vattnet vid Meribot-Kadesh, längs gränsfloden till Medelhavet. Detta är gränsen i söder. I väst: Gränsen utgörs av Medelhavet och går från sydgränsen till en punkt i höjd med Lebo-Hamat. Detta är gränsen i väster. Fördela detta land åt er mellan Israels stammar. Dela ut det genom lotten, till egendom åt er och åt invandrarna som bor hos er och som fått söner bland er. Ni ska betrakta dem som infödda israelitiska söner. De ska med er få egendom bland Israels stammar. I den stam där invandraren bor ska ni ge honom hans egendom, säger Herren Jahve. Detta är namnen på stammarna: Dan får en lott vid norra gränsen längs Hetlonsvägen till Lebo-Hamat och Hasar-Enan – med Damaskus gräns i norr och längs med Hamat – från öst till väst. Intill Dans område ska Asher ha en lott från öst till väst. Intill Ashers område ska Naftali ha en lott från öst till väst. Intill Naftalis område ska Manasse ha en lott från öst till väst. Intill Manasses område ska Efraim ha en lott från öst till väst. Intill Efraims område ska Ruben ha en lott från öst till väst. Intill Rubens område ska Juda ha en lott från öst till väst. Intill Judas område ska från öst till väst det område ligga som ni ska avskilja, 12,5 kilometer brett och lika långt som en stamlott från öst till väst. Helgedomen ska ligga i mitten. Det område ni avskiljer åt Herren ska vara 12,5 kilometer i längd och 5 kilometer i bredd. Detta heliga område ska tillhöra prästerna: I norr 12,5 kilometer i längd, i väster 5 kilometer i bredd, i öster 5 kilometer i bredd och i söder 12,5 kilometer i längd. Herrens helgedom ska ligga i mitten. Det ska tillhöra de avskilda prästerna, Sadoks söner, som tjänstgjorde åt mig och som inte for vilse som leviterna när Israels söner for vilse. Det blir en särskild andel för dem av det som avstyckats från landet, ett högheligt område invid leviternas. Leviterna ska få ett område bredvid prästernas, i längd 12,5 kilometer och i bredd 5 kilometer. Den totala längden ska vara 12,5 kilometer och bredden 5 kilometer. De får inte sälja eller byta bort något av det. Inte heller överlåta det bästa av landet åt någon annan, för det är helgat åt Herren. Området som återstår - 2,5 kilometer på bredden och 12,5 kilometer på längden - ska tillhöra staden, till att bebyggas och till betesmark. Staden ska ligga i mitten, och den utgör en kvadrat på drygt 2 kilometer på var sida. Staden ska omges av betesmark som sträcker sig 125 meter på var sida. Återstoden längs det heliga området är 5 kilometer österut och 5 kilometer västerut. Det sträcker sig utmed det heliga området. Stadens arbetare ska livnära sig från avkastningen av detta område. Stadens arbetare från Israels alla stammar ska bruka marken. Hela området som ni avskiljer ska vara 12,5 gånger 12,5 kilometer, en kvadrat. Ni ska ge denna heliga gåva som egendom till staden. Fursten ska få vad som återstår på båda sidor om det heliga området och stadens område: marken fram till det 12,5 kilometer breda heliga området till östgränsen, och västerut marken fram till det 12,5 kilometer breda området till västgränsen. Båda dessa områden intill stamlotterna ska tillhöra fursten. Det heliga området med helgedomen ska ligga i mitten. Från leviternas område och från stadens område, som ligger mitt emellan furstens områden, ska allt mellan Judas sydgräns och Benjamins nordgräns tillhöra fursten. Angående de stammar som återstår. Från östra sidan till västra: Benjamin ska ha en lott. Intill Benjamins område från östra sidan till västra: Simeon ska ha en lott. Intill Simeons område från östra sidan till västra: Isaskar ska ha en lott. Intill Isaskars område från östra sidan till västra: Sebulon ska ha en lott. Intill Sebulons område från östra sidan till västra: Gad ska ha en lott. Intill Gads område på dess södra sida ska gränsen gå från Tamar till vattnet vid Meribat-Kadesh och vidare till gränsfloden fram till Medelhavet. Detta är landet som ni genom lottkastning ska fördela som egendom åt Israels stammar. Detta är deras lotter, säger Herren Jahve. Dessa utgångar ska staden ha: På norra sidan, som mäter tvåtusen tvåhundra femtio meter, är det tre portar mot norr: Rubens port, Judas port och Levis port. Stadens portar är uppkallade efter Israels stammar: På östra sidan som mäter tvåtusen tvåhundra femtio meter, är det tre portar: Josefs port, Benjamins port och Dans port. På södra sidan som mäter tvåtusen tvåhundra femtio meter, är det tre portar: Simeons port, Isaskars port och Sebulons port. På västra sidan som mäter tvåtusen tvåhundra femtio meter, är det tre portar: Gads port, Ashers port och Naftalis port. Stadens omkrets mäter 9 kilometer. Och från denna dag ska den heta: Jahve är här. I kung Jojakims tredje regeringsår i Juda kom Babels kung Nebukadnessar till Jerusalem och belägrade staden. Herren gav Judas kung Jojakim i hans hand, samt en del av kärlen i Guds tempel. Nebukadnessar förde dem till sin guds hus i Shinars land och satte kärlen i skattkammaren till sin gud. Kungen sa åt Ashpenas, sin överste eunuck, att hämta några av Israels söner från kungaätten och av förnäm börd. Det skulle vara unga män utan lyte och med bra utseende. De skulle vara bildade, kloka, lättlärda och lämpade för tjänst i kungens palats. De skulle undervisas i kaldeernas litteratur och språk. Kungen bestämde åt dem en daglig ranson av mat och vin från hans eget bord. De skulle utbildas i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen. Bland dem var Daniel, Hananja, Mishael och Asarja av Judas söner. Överste eunuck gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar. Hananja kallade han Shadrak. Mishael kallade han Meshak. Asarja kallade han Abed-Nego. Men Daniel var fast besluten att inte orena sig genom mat och vin från kungens bord. Så han bad överste eunuck om att få slippa orena sig. Gud lät Daniel möta välvilja och sympati hos överste eunuck. Men han sa till Daniel: ”Jag fruktar min herre kungen som bestämt vad ni ska äta och dricka. Tänk om han tycker ni ser undernärda ut i jämförelse med era jämnåriga bland de unga männen. Då sätter ni mitt liv i fara inför kungen.” Då sa Daniel till tillsyningsmannen som överste eunuck satt över Daniel, Hananja, Mishael och Asarja: ”Testa dina tjänare i tio dagar. Låt oss få grönsaker att äta och vatten att dricka. Jämför sedan vårt utseende med de unga män som äter av kungens mat, och behandla dina tjänare efter det du får se.” Han lyssnade till deras begäran och testade dem i tio dagar. Efter de tio dagarna såg de bättre och mer välnärda ut än alla de unga män som åt av kungens mat. Så tillsyningsmannen lät dem slippa maten och vinet, och gav dem grönsaker istället. Gud gav åt dessa fyra unga män kunskap och insikt i all slags litteratur och visdom. Och Daniel förstod sig på alla slags syner och drömmar. Så kom tiden som kungen bestämt då de skulle föras fram av överste eunucken inför Nebukadnessar. Kungen talade med dem, och det fanns ingen annan som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Mishael och Asarja. Så de fick tjänstgöra hos kungen. Han fann att de i alla frågor som krävde visdom och förstånd var tio gånger klokare än alla magiker och siare i hela hans rike. Daniel blev kvar där till kung Koreshs första regeringsår. I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar som gjorde honom fylld av oro och sömnlös. Då kallade kungen till sig sina magiker, siare, trollkarlar och astrologer för att de skulle tala om för honom vad han hade drömt. De kom och trädde fram inför kungen. Kungen sa till dem: ”Jag har drömt och är fylld av oro och vill veta vad jag drömt.” Då svarade astrologerna kungen på arameiska: ”Må kungen leva för evigt! Återge drömmen för dina tjänare så ska vi ge dig tydningen.” Kungen sa till astrologerna: ”Mitt beslut är oryggligt: Om ni inte återger och tyder drömmen för mig ska ni huggas i stycken och era hus bli sophögar. Men om ni säger mig drömmen och tydningen ska ni få gåvor, belöning och stor ära av mig. Så berätta för mig drömmen och tydningen!” De svarade för andra gången: ”Kungen bör återge drömmen för sina tjänare så ska vi ge dig tydningen.” Kungen sa: ”Jag begriper nog att ni vill vinna tid eftersom ni ser att detta är mitt oryggliga beslut. Om ni inte säger mig drömmen kan domen över er bara bli en. Ni har konspirerat om att ljuga och bedra tills tiderna förändras. Säg mig nu vad jag drömt! Då vet jag att ni också kan ge mig tydningen.” Astrologerna svarade kungen: ”Ingen människa på jorden kan säga vad kungen vill veta. Därför har heller aldrig någon kung, hur stor och mäktig han än varit, frågat något sådant till en magiker, siare eller astrolog. Det som kungen begär är för svårt. Det finns ingen förutom gudarna som kan berätta det för kungen. Men de bor inte bland de dödliga.” Detta gjorde kungen så fruktansvärt arg att han befallde att alla lärda män i Babel skulle avrättas. När påbudet gått ut att de lärda männen skulle dödas sökte man också efter Daniel och hans vänner för att döda dem. Då vände sig Daniel med takt och omdöme till Arjok, chefen för kungens livvakt, som gått ut för att döda de lärda männen i Babel. Han frågade Arjok, kungens befälhavare: ”Varför är kungens befallning så brådskande?” Så Arjok redogjorde läget för Daniel. Sedan gick Daniel in till kungen och bad om tid, så skulle han ge kungen tydningen. Sedan gick Daniel hem och redogjorde läget för sina vänner Hananja, Mishael och Asarja. Han manade dem att be himlens Gud om nåd angående denna hemlighet, så att Daniel och hans vänner inte skulle dödas med de övriga lärda männen i Babel. Då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn om natten. Och han lovprisade himlens Gud. Daniel sa: ”Lovprisat är Guds namn från evighet till evighet! För visdom och makt tillhör honom. Han förändrar år och tider. Han avsätter och tillsätter kungar. Han ger de lärda visdom och de förståndiga förstånd. Han uppenbarar det djupa och fördolda. Han vet vad som är i mörkret och hos honom bor ljuset. Jag tackar och prisar dig, mina fäders Gud, för du har gett mig visdom och kraft. Och du har visat mig vad vi bad dig om, du har visat oss vad kungen ville veta.” Sedan gick Daniel till Arjok som fått order av kungen att döda de lärda männen i Babel. Daniel sa till honom: ”Döda inte de lärda männen i Babel! För mig till kungen, så ska jag ge honom tydningen.” Arjok förde omedelbart Daniel till kungen och sa: ”Jag har funnit en man bland de fångna judarna som kan ge kungen tydningen.” Kungen frågade Daniel, som fått namnet Belteshassar: ”Kan du återge för mig den dröm jag såg och ge mig tydningen?” Daniel svarade kungen: ”Det finns inga lärda män, siare, magiker eller teckentydare som kan tala om för kungen den hemlighet han vill veta. Men det finns en Gud i himlen som uppenbarar hemligheter. Och han har gjort känt för kung Nebukadnessar vad som ska hända i kommande dagar. Detta var din dröm och synen i ditt huvud när du låg på din bädd: Konung, när du låg på din bädd kom tankar angående framtiden. Och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska hända. Denna hemlighet har uppenbarats för mig, inte för att jag har mer visdom än någon annan levande man, utan för att kungen ska få veta tydningen och förstå dina innersta tankar. O konung, du såg i din syn en kolossal staty. Den var hög och strålade oerhört. Den stod framför dig och såg skrämmande ut. Statyns huvud var av rent guld, bröstet och armarna av silver, magen och höfterna av koppar. Benen var av järn, och fötterna delvis av järn, delvis av lera. Medan du såg på, rycktes en sten loss, men inte av människohand, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades allt, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet. Det blev som agnar från tröskplatserna om sommaren. Vinden förde bort det så att inte ett spår fanns kvar. Men stenen som hade träffat statyn blev ett stort berg som fyllde hela jorden. Det var drömmen, och nu vill vi ge tydningen åt kungen: Du, o konung, är kungarnas kung. Himlens Gud har gett dig riket, styrkan, makten och äran. Gud har gett människorna, var de än bor, samt markens djur och himlens fåglar, i din hand. Han har satt dig att härska över dem alla. Du är huvudet av guld. Efter dig ska uppstå ett annat rike, svagare än ditt. Därefter ett tredje rike av koppar. Det ska härska över hela jorden. Det fjärde riket ska vara starkt som järn, för järn krossar och sönderslår allt. Och så som järn förstör allt ska det krossa och förstöra alla de andra. Du såg att fötterna och tårna delvis var av krukmakarlera och delvis av järn. Det betyder att det ska vara ett splittrat rike. Men det ska ha något av järnets fasthet, för du såg ju att leran var blandad med järn. Tårna var delvis av järn och delvis av lera. Det betyder att riket ska vara delvis starkt och delvis svagt. Du såg järnet vara blandat med lera. Det betyder att människor ska beblanda sig med varandra utan att kunna hålla samman, lika lite som järn kan blanda sig med lera. Men under dessa kungars tid ska himlens Gud upprätta ett rike som aldrig ska gå under, och inte heller ska riket ges till något annat folk. Det ska krossa och göra slut på alla de andra rikena, men självt ska det bestå för evigt. Du såg ju att en sten rycktes loss från berget, men inte av människohand, och krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. Den store Guden har uppenbarat för kungen vad som ska hända i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.” Då föll kung Nebukadnessar ner på sitt ansikte och tillbad inför Daniel. Och han befallde att offer och rökelse skulle frambäras åt honom. Kungen sa till Daniel: ”Sannerligen, er Gud är en Gud över gudar, en Herre över kungar och en uppenbarare av hemligheter, för du kunde uppenbara denna hemlighet.” Sedan gav kungen Daniel en hög rang och många stora gåvor. Han satte honom till härskare över hela Babels provins och till högste guvernör för alla de lärda männen i Babel. På Daniels begäran satte kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego att förestå Babels provins. Daniel själv stannade vid kungens hov. Kung Nebukadnessar lät göra en guldstaty som var trettio meter hög och tre meter bred. Han reste den på Duraslätten i Babels provins. Sedan sände han bud och kallade samman satraper, guvernörer, ståthållare, rådgivare, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavare i provinserna. De skulle komma till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade rest. Då samlades satraperna, guvernörerna, ståthållarna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra makthavare i provinserna till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade rest. De stod framför den. Då ropade högt en härold: ”Detta är befallningen till er, ni folk, länder och språk: När ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, ska ni falla ner och tillbe guldstatyn som kung Nebukadnessar har rest. Den som vägrar falla ner och tillbe ska genast kastas i en brinnande ugn.” Så snart allt folket hörde ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa och alla slags instrument, föll alla folk, länder och språk ner och tillbad guldstatyn som kung Nebukadnessar hade rest. Strax därefter kom några kaldeiska män fram och anklagade judarna. De sa till kung Nebukadnessar: ”Må kungen leva för evigt! Kungen har befallt att alla människor ska falla ner och tillbe guldstatyn när de hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla andra slags instrument, och att den som vägrar falla ner och tillbe ska kastas i en brinnande ugn. Men det finns några judiska män som du satt att förestå Babels provins, Shadrak, Meshak och Abed-Nego. Dessa män bryr sig inte om dig, konung. De vägrar dyrka dina gudar och vägrar tillbe guldstatyn som du rest.” Då befallde en ursinnig Nebukadnessar att Shadrak, Meshak och Abed-Nego skulle hämtas. När de hade förts fram inför kungen, sa Nebukadnessar till dem: ”Är det sant att ni, Shadrak, Meshak och Abed-Nego, vägrar dyrka mina gudar och vägrar tillbe guldstatyn som jag rest? Är ni redo att i samma stund ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla andra slags instrument, falla ner och tillbe statyn som jag gjort? Om ni vägrar tillbe ska ni omedelbart kastas i en brinnande ugn. Och vilken gud kan då rädda er från min hand?” Shadrak, Meshak och Abed-Nego svarade kungen: ”O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Om han inte gör det, så ska du veta, o konung, att vi likväl vägrar dyrka dina gudar och vägrar tillbe guldstatyn som du rest.” Då blev Nebukadnessar fruktansvärt arg på Shadrak, Meshak och Abed-Nego, så att hans ansikte förvreds. Han befallde att ugnen skulle göras sju gånger hetare än normalt. Och han befallde några av de starkaste männen i hans armé att binda Shadrak, Meshak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen. Så de bands och kastades i den brinnande ugnen med byxor, mantlar, luvor och andra kläder på sig. Men eftersom kungens befallning var så brådskande och ugnen blivit så extremt het, blev männen som förde dit Shadrak, Meshak och Abed-Nego dödade av eldslågorna. Och de tre männen Shadrak, Meshak och Abed-Nego föll bundna ner i den brinnande ugnen. Då reste sig kung Nebukadnessar hastigt upp i chock och frågade sina rådsherrar: ”Var det inte tre män vi band och kastade i elden?” De svarade: ”Sant, o konung.” Då sa han: ”Men jag ser ju fyra män gå fritt omkring i elden, helt oskadda! Och den fjärde liknar en gudason.” Sedan gick Nebukadnessar fram till den brinnande ugnens dörr och ropade: ”Shadrak, Meshak och Abed-Nego, ni den högste Gudens tjänare, kom ut hit!” Då steg Shadrak, Meshak och Abed-Nego ut ur elden. Och satraperna, guvernörerna, ståthållarna och kungens rådsherrar samlades. De såg att elden inte hade haft någon effekt på männens kroppar. Deras huvudhår hade inte svetts och deras kläder var hela. Och ingen brandlukt kunde kännas från dem. Då sa Nebukadnessar: ”Lovad är Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare som litade på honom. De trotsade kungens befallning och riskerade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud. Nu befaller jag: om det i alla folk och länder och språk finns någon som säger något kränkande om Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, så ska han huggas i stycken och hans hus ska bli en sophög. För det finns ingen Gud som kan rädda så som han.” Därefter gav kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego höga ämbeten i Babels provins. Från kung Nebukadnessar. Till alla folk och länder och språk över hela jorden: Fred och välgång! Det är mig en glädje att kungöra de tecken och under som den högste Guden har gjort för mig. Hans tecken är väldiga, hans under är mäktiga! Hans rike är ett evigt rike, hans välde varar från släkte till släkte. Jag, Nebukadnessar, levde sorglös i mitt hus och trivdes i mitt palats. Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag oroades på min bädd av bilder och syner i mitt huvud. Så jag befallde att alla lärda män i Babel skulle hämtas till mig för att tyda drömmen åt mig. Magikerna, siarna, astrologerna och teckentydarna kom. Jag berättade drömmen för dem, men de kunde inte ge mig tydningen. Till sist kom Daniel inför mig. Han hade fått namnet Belteshassar efter namnet på min gud, och heliga gudars ande är i honom. Jag berättade drömmen för honom: ”Belteshassar, du främste magiker, jag vet att heliga gudars ande är i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Beakta min dröm och ge mig tydningen. Jag hade syner i mitt huvud när jag låg på min bädd: Jag såg i min syn ett mycket högt träd stå mitt på jorden. Trädet växte sig stort och väldigt. Det nådde himlen och syntes till jordens ände. Lövverket var vackert och dess frukt så riklig att det gav föda åt alla. Markens djur fann skugga under det och himlens fåglar bodde på grenarna. Allt levande fick sin föda från det. Jag såg syner i huvudet där jag låg på min bädd. Jag såg hur en helig väktare steg ner från himlen. Han ropade högt: ’Hugg ner trädet, kapa grenarna, riv bort lövverket och sprid ut frukten! Låt djuren under trädet fly sin väg och fåglarna flyga bort från grenarna. Men rotstubben ska lämnas kvar i jorden bland markens gräs, bunden med kedjor av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och dela djurens lott bland markens växtlighet. Han ska förvandlas i sinnet från människa till djur. Och sju tider ska gå över honom. Så är det bestämt genom väktarna. Så är det befallt av de heliga. Detta för att de levande ska förstå att den Högste råder över människornas riken. Han ger det åt vem han vill, och kan sätta den ringaste av människor över det.’ Det var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, såg. Du, Belteshassar, ge mig tydningen! För ingen lärd man i mitt rike kan tyda den åt mig. Men du kan, för heliga gudars ande är i dig.” Daniel, som kallades Belteshassar, stod en stund förfärad och oroad av sina tankar. Men kungen sa: ”Belteshassar, låt inte drömmen och uttydningen skrämma dig.” Belteshassar sa: ”Min herre, om drömmen ändå hade gällt dina motståndare och uttydningen dina fiender! Trädet som du såg var stort och väldigt. Det nådde till himlen och syntes över hela jorden. Lövverket var vackert och dess frukt så riklig att det gav föda åt alla. Markens djur bodde under trädet, och himlens fåglar hade sina nästen på grenarna. Du är trädet, o konung. Du har blivit stor och väldig, din storhet har vuxit och nått himlen, och ditt välde sträcker sig till jordens ände. Men kungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det. Men rotstubben ska lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Han ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott bland markens djur, tills sju tider har gått över honom.’ Det här är uttydningen, o konung, och det här är den Högstes beslut som drabbat min herre kungen: Du ska fördrivas från människorna och bo bland markens djur. Du ska äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tider ska gå över dig, tills du förstår att den Högste råder över människornas riken och att han ger dem åt vem han vill. Befallningen att trädets rotstubbe skulle lämnas kvar betyder att ditt rike ska finnas där för dig när du förstått att det är himlen som har makten. Därför, o konung, låt mitt råd glädja dig: Bryt med dina synder genom att leva rättfärdigt, och med dina skulder genom att vara barmhärtig mot de utsatta. Kanske ska din framgång då bestå.” Allt detta hände med kung Nebukadnessar. Tolv månader senare gick kungen omkring på taket av det kungliga palatset i Babel. Kungen sa: ”Detta är det stora Babel som jag själv byggt med min väldiga makt till ett kungasäte, till ära för mitt majestät!” Medan kungen ännu talade kom en röst från himlen: ”Det är sagt till dig, kung Nebukadnessar: Ditt rike har berövats dig. Du ska fördrivas från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Sju tider ska gå över dig, tills du förstår att den Högste råder över människornas riken och att han ger dem åt vem han vill.” Omedelbart uppfylldes ordet på Nebukadnessar. Han fördrevs från människorna och åt gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills håret blev långt som örnfjädrar och naglarna som fågelklor. När den tiden hade gått såg jag, Nebukadnessar, upp mot himlen och återfick mitt förstånd. Då lovprisade jag den Högste, jag lovade och ärade honom som lever i evighet. För hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte. Alla jordens invånare räknas för ingenting. Han gör vad han vill med himlens här och med jordens invånare. Ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: ”Vad gör du?” I samma stund återfick jag mitt förstånd och även min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådsherrar och stormän sökte upp mig, och jag blev återinsatt i mitt rike och fick ännu större makt. Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar, himlens Kung. För alla hans gärningar är sanning och hans vägar rättvisa. Och han kan ödmjuka dem som vandrar högmodigt. Kung Belshassar ordnade en stor fest för sina tusen stormän och drack vin med dem. Påverkad av vin befallde Belshassar att guld- och silverkärlen som hans far Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem skulle bäras in. Kungen och hans stormän, hans hustrur och bihustrur skulle dricka ur dem. Då bar de fram guldkärlen som tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Och kungen och hans stormän, hans hustrur och bihustrur drack ur dem. De drack av vinet och prisade sina gudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten. Plötsligt syntes fingrarna av en människohand som skrev på den vitkalkade väggen mitt emot ljusstaken i kungens palats. Kungen såg handen som skrev. Kungen bleknade och tankarna skrämde honom. Han förlorade all kraft och benen skakade. Kungen skrek och befallde att siarna, astrologerna och teckentydarna skulle hämtas. Kungen sa till de lärda männen i Babel: ”Den som kan läsa denna skrift och ge mig tydningen ska bli klädd i purpur och få en guldkedja om halsen och härska som den tredje i riket.” Då kom kungens alla lärda män in. Men de kunde varken läsa skriften eller tyda den för kungen. Kung Belshassar blev då vettskrämd och helt blek. Och hans stormän var rådlösa. När drottningen fick höra vad kungen och hans stormän hade sagt kom hon till festsalen, och sa: ”Må kungen leva för evigt! Låt inte dina tankar skrämma dig, och var inte så blek. Det finns en man i ditt rike med heliga gudars ande i sig. I din fars dagar visade han sig ha insikt och förstånd, och visdom som gudarnas visdom. Din far, kung Nebukadnessar, satte honom främst bland magikerna, siarna, astrologerna och teckentydarna. Din far kungen gjorde så eftersom Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, hade en enastående ande, klokhet och förstånd till att tolka drömmar och tyda gåtor och lösa problem. Så låt hämta Daniel, han ska ge tydningen.” Daniel hämtades till kungen som tog till orda: ”Så du är Daniel, en av de judiska fångarna som min far kungen förde hit från Juda. Jag har hört om dig att gudars ande är i dig, och att du visat dig ha insikt och förstånd och enastående visdom. Nu fördes de lärda männen och siarna till mig för att läsa denna skrift och tyda den för mig. Men de kunde inte tyda den. Men om dig har jag hört att du kan uttyda och lösa problem. Om du kan läsa skriften och säga mig tydningen ska du bli klädd i purpur och få en guldkedja om halsen och härska som den tredje i riket.” Daniel svarade kungen: ”Behåll dina gåvor och ge dina belöningar åt någon annan. Men jag ska läsa skriften för kungen och ge tydningen. O konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar rike och storhet, ära och härlighet. På grund av den storhet som Gud gav honom kom människor av alla folk, länder och språk att skälva av skräck för honom. Han lät döda vem han ville, och lät leva vem han ville. Han upphöjde vem han ville, och förnedrade vem han ville. Men när han förhävde sig och hans ande blev stolt och arrogant, då störtades han från sin kungatron och blev fråntagen sin ära. Han fördrevs från människorna. Hans sinne blev som ett djurs, och han bodde bland vildåsnor och åt gräs som en oxe. Hans kropp fuktades av himlens dagg tills han förstod att Gud den Högste råder över människornas riken och sätter att härska över dem vem han vill. Men du Belshassar, hans son, har inte ödmjukat dig fastän du visste allt detta. Du satte dig upp mot himlens Herre. Du lät frambära kärlen från hans tempel inför dig, och du och dina stormän, dina hustrur och bihustrur drack vin ur dem. Du prisade dina gudar av silver och guld, koppar och järn, trä och sten, gudar som varken ser, hör eller vet något. Men den Gud som har din ande och hela din livsväg i sin hand, honom har du inte ärat. Därför sände han denna hand och skrev detta. Så här står det skrivet: Mene, mene, tekel u-farsin. Och det här är tydningen av orden: Mene: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Tekel: Du är vägd på en våg och funnen för lätt. Peres: Ditt rike är delat och har getts åt meder och perser.” Då befallde Belshassar att Daniel skulle kläs i purpur, få en guldkedja om halsen och utropas till den tredje i riket. Samma natt mördades Belshassar, kaldeernas kung. Och medern Dareios mottog riket vid en ålder av sextiotvå år. Dareios fann det lämpligt att tillsätta 120 satraper som skulle regera över hela riket. Tre furstar satte han över dem, bland dem Daniel. Inför dem skulle satraperna redovisa, så att kungen inte skulle lida någon förlust. Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en enastående ande. Så kungen övervägde att sätta honom över hela riket. Då försökte furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i hans ämbetsutövning. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller någon brist. För Daniel var pålitlig. Det fanns varken försumlighet eller brist hos honom. Då sa männen: ”Vi kommer aldrig finna något att anklaga den där Daniel för, om vi nu inte kan finna något angående hans Guds lag.” Så furstarna och satraperna stormade iväg till kungen och sa till honom: ”Må du leva för evigt, kung Dareios! Rikets alla furstar, guvernörer, satraper, rådsherrar och ståthållare har kommit överens om att det bör antas en kunglig förordning. Ett påbud bör utfärdas, att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen. Utfärda nu, o konung, påbudet, och signera skrivelsen så att den inte kan återkallas, i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag.” Kung Dareios gjorde så och signerade det skrivna påbudet. När Daniel fick veta att skrivelsen var signerad gick han till sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Tre gånger om dagen föll han ner på sina knän och bad och tackade sin Gud, så som han alltid hade gjort. Då kom männen instormande och fann Daniel bedjande och anropande sin Gud. De gick då till kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har inte du signerat ett påbud om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” Kungen svarade: ”Korrekt! Och påbudet står fast i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag.” Då sa de till kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig varken om dig eller det påbud du signerat. Han ber sin bön tre gånger om dagen.” När kungen hörde det blev han mycket illa till mods. Han avsåg att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han komma på något sätt att rädda honom. Då stormade männen in till kungen och sa: ”Konungen vet att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.” Så kungen lät hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till Daniel: ”Må din Gud, som du ständigt dyrkar, rädda dig!” En sten hämtades som lades över gropens öppning. Kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill så att inget skulle kunna återkallas när det gällde Daniel. Sedan gick kungen till sitt palats. Han fastade hela natten och avstod från all förlustelse. Han kunde inte sova. Vid solens första strålar steg kungen upp och skyndade till lejongropen. När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med vånda: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?” Daniel svarade: ”Må kungen leva för evigt! Min Gud sände sin ängel och stängde lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför Gud. Inte heller har jag begått något brott mot dig, o konung.” Då blev kungen överlycklig och befallde att Daniel skulle tas upp ur gropen. Så han togs upp och ingen skada kunde ses på honom, för han hade förtröstat på sin Gud. Kungen gav order om att männen som hade anklagat Daniel skulle hämtas. De kastades i lejongropen med sina barn och hustrur. Innan de nått gropens botten överföll lejonen dem och krossade alla deras ben. Därefter skrev kung Dareios till alla folk och länder och språk över hela jorden: ”Fred och välgång! Jag påbjuder att överallt i mitt rike ska folket bäva och frukta för Daniels Gud. För han är den levande Guden som förblir för evigt. Hans rike går aldrig under, hans välde har inget slut. Han befriar och räddar. Han gör tecken och under i himlen och på jorden. Han befriade Daniel ur lejonens våld.” Denne Daniel blev framgångsrik under den tid Dareios, persern Koresh, var kung. I den babyloniske kungen Belshassars första regeringsår hade Daniel en dröm. Han såg syner i sitt huvud där han låg på sin bädd. Sedan skrev han ner drömmen och återgav det väsentliga. Daniel sa: Jag såg i en syn om natten hur himlens fyra vindar satte det väldiga havet i rörelse. Fyra stora djur steg upp ur havet, alla olika. Det första liknade ett lejon och hade örnvingar. Medan jag betraktade det slets vingarna av. Djuret lyftes upp från marken och ställdes på två fötter som en människa. Det fick ett mänskligt hjärta. Sedan såg jag ett annat djur, det andra. Det liknade en björn. Det restes upp på ena sidan och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick höra: Res dig och sluka kött i mängd! Därefter såg jag ännu ett djur. Det liknade en leopard med fyra fågelvingar på ryggen. Djuret hade fyra huvuden, och det gavs stor makt. Sedan såg jag i nattsynerna ett fjärde djur. Det var skrämmande, fruktansvärt och oerhört starkt. Det hade stora järntänder. Det slukade och krossade. Och allt som blev kvar stampade det på. Det var olikt alla de tidigare djuren, och det hade tio horn. Jag betraktade hornen och såg hur ett annat horn, ett litet horn, sköt upp mellan dem. Det ryckte upp tre av de tidigare hornen. Det hornet hade ögon som en människa och en mun som talade högmodigt. Medan jag bevittnade sattes troner fram. Den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och hans huvudhår var som ren ull. Hans tron var eldslågor och dess hjul var flammande eld. En eldsflod strömmade fram och gick ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom, tiotusen gånger tiotusen stod inför honom. Det var klart för dom. Böcker öppnades. Jag fortsatte att se eftersom hornet talade så högmodigt. Medan jag bevittnade avlivades djuret. Kroppen förstördes och gavs till den brinnande elden. Makten togs också från de andra djuren. Deras livslängd var tidsbestämd. Jag såg i mina syner om natten. Och se! En som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle av dagar och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och rike. Alla folk, länder och språk ska dyrka honom. Hans välde är evigt och tar aldrig slut, hans rike går aldrig under. Jag, Daniel, blev skakad i min ande. Och synerna som jag haft i mitt huvud skrämde mig. Jag gick fram till en av dem som stod där och bad honom om den sanna betydelsen av allt detta. Han svarade och lät mig få veta tydningen: ”De fyra stora djuren är fyra kungar som ska framträda på jorden. Men den allra Högstes heliga ska ta emot riket och behålla det för evigt, i evigheters evighet.” Därefter ville jag få en sann förståelse av det fjärde djuret, som var olikt alla de andra. Det var ett oerhört skrämmande djur med järntänder och kopparklor, som slukade och krossade, och stampade på det som var kvar. Jag ville också förstå de tio hornen på dess huvud, och det nya hornet som sköt upp och fick tre andra horn att falla av och som hade ögon och en mun som talade högmodigt och såg större ut än de andra. Jag såg hur det hornet krigade mot de heliga och vann över dem, tills den Gamle av dagar kom, och en dom föll till förmån för den allra Högstes heliga. Då kom tiden då de heliga fick ta riket i besittning. Då svarade han: ”Det fjärde djuret är ett fjärde rike som kommer på jorden. Det är olikt alla de andra rikena och ska sluka hela jorden och trampa ner och krossa den. De tio hornen är tio kungar som ska träda fram i det riket. Efter dem ska en annan träda fram som är olik de förra, och han ska betvinga tre kungar. Han ska tala emot den Högste och gå hårt åt den allra Högstes heliga. Han ska ha för avsikt att förändra tider och lagar. Och de heliga ska ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid. Men dom ska ske. Hans välde ska tas ifrån honom och han ska fördärvas och gå under för alltid. Men riket, väldet och storheten hos alla riken under himlen ska ges åt folket, den allra Högstes heliga. Hans rike är ett evigt rike, och alla välden ska dyrka och lyda honom.” Här slutar det hela. Jag, Daniel, fick många skrämmande tankar och blev alldeles blek. Men jag bevarade det som hänt i mitt hjärta. I kung Belshassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn efter den jag tidigare haft. I synen såg jag mig själv i Susas borg i provinsen Elam. Jag såg i synen att jag var vid floden Ulaj. Jag lyfte blicken och såg en bagge med två horn stå framför floden. Båda hornen var långa, men det ena var längre än det andra och hade växt fram senare. Jag såg baggen stånga mot väster, norr och söder. Inget djur kunde stå emot honom. Ingen kunde rädda någon ur hans våld. Han gjorde som han ville och blev mäktig. Jag funderade över detta. Och se! Då kom en bock västerifrån. Han gick fram över hela jorden utan att vidröra marken. Bocken hade ett väldigt horn i pannan. Han kom emot baggen med de båda hornen, som jag sett stå framför floden. Han rusade ursinnigt emot baggen. Jag såg honom komma inpå baggen och ilsket angripa honom. Han stångade baggen och krossade hans båda horn. Baggen hade ingen kraft att stå emot honom. Så bocken slog honom till marken och trampade på honom. Ingen kunde rädda baggen ur bockens våld. Bocken blev mycket mäktig. Men när han var som starkast bröts det stora hornet av, och i dess ställe växte fyra väldiga horn upp, mot himlens fyra väderstreck. Från ett av dem sköt ut ett litet horn. Det växte kraftigt mot söder och öster och mot det ljuvliga landet. Det växte upp till himlens här och kastade några ur hären och några av stjärnorna ner till jorden och trampade på dem. Det förhävde sig mot härens furste, berövade honom det dagliga offret och rev ner platsen där hans helgedom stod. En här gavs till det tillsammans med det dagliga offret på grund av uppror. Och hornet kastade sanningen till marken och hade framgång i sin gärning. Sedan hörde jag en av de heliga tala. En annan helig frågade den som talade: ”Hur lång tid avser synen om det dagliga offret och det förödande upproret som gör att både helgedom och hären trampas ner?” Han svarade mig: ”2300 kvällar och morgnar. Sedan ska helgedomen återställas.” När jag, Daniel, hade sett denna syn försökte jag förstå den. Se, en gestalt som liknade en man stod då framför mig. Och mitt över Ulaj hörde jag en människoröst som ropade: ”Gabriel, förklara synen för honom!” Han kom nära där jag stod. Jag blev förskräckt när han kom och föll ner på mitt ansikte. Han sa till mig: ”Du människoson, förstå att synen avser den sista tiden.” Medan han talade med mig föll jag i djup sömn med ansiktet mot marken. Men han rörde vid mig och hjälpte mig upp. Sedan sa han: ”Jag ska låta dig veta vad som ska ske vid slutet av vreden, för synen avser den sista tiden. Baggen som du såg med de två hornen är Mediens och Persiens kungar. Den raggiga bocken är Greklands kung. Det stora hornet i pannan är den förste kungen. Att hornet bröts av och att fyra andra växte upp istället betyder att fyra riken ska uppstå ur hans folk, men utan hans kraft. Vid slutet av deras välde och när upprorsmännen fyllt måttet, ska det komma en illistig kung med barsk uppsyn. Hans styrka blir stor, men inte genom egen styrka. Han ska orsaka ohygglig skada och lyckas i sin gärning. Han ska fördärva mäktiga män och det heliga folket. Genom sin list ska han lyckas med sitt svek. Han ska betrakta sig som överlägsen, och utan att tveka ska han fördärva många. Han ska resa sig mot furstarnas Furste, men bli krossad utan hjälp av människohand. Synen om kvällar och morgnar som har berättats är sann. Men hemlighåll synen, för den avser en avlägsen framtid.” Jag, Daniel, var utmattad och sjuk några dagar. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Jag var bestört över synen, den gick inte att förstå. Dareios var son till Ahasveros och av medisk härkomst. Han hade blivit kung över kaldeernas rike. I hans första regeringsår förstod jag, Daniel, utifrån skrifterna enligt Herrens ord till profeten Jeremia, att antalet år för fullbordandet av Jerusalems ödeläggelse var sjuttio år. Jag vände mig då till Herren Gud för att söka honom med bön och anropan. Jag fastade i säck och aska. Jag bad till Jahve min Gud och bekände: ”O Herre, du store och fruktade Gud, som håller fast vid förbundet och kärleken till dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat, gjort orätt, betett oss ont och trotsigt, vänt oss ifrån dina bud och lagar. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna som talade i ditt namn till våra kungar, furstar, fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men skammen blossar i våra ansikten. Så är det i dag med Judas män och Jerusalems invånare och hela Israel, fjärran och nära, i alla länder dit du fördrev dem för att de var trolösa mot dig. Ja, Herre, våra ansikten blossar av skam, vi och våra kungar, furstar och fäder, eftersom vi syndat mot dig. Men hos Herren vår Gud finns nåd och förlåtelse, fastän vi trotsade honom. Vi åtlydde inte rösten från Jahve vår Gud, och följde inte de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna. Hela Israel bröt din lag, vek av och åtlydde inte dig. Därför östes över oss den förbannelse och ed som står skriven i Guds tjänare Moses lag, eftersom vi hade syndat mot honom. Gud höll sina ord som han talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han sände en stor ofärd över oss. Det som hänt i Jerusalem har inte inträffat någon annanstans under himlen. I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna ofärd över oss. Men ändå försökte vi inte blidka Jahve vår Gud genom att vända om från våra synder och uppmärksamma din sanning. Därför höll Jahve ofärden redo och sände den över oss. För Jahve vår Gud är rättfärdig i allt han gör. Men vi åtlydde inte honom. Och nu, Herre vår Gud, du som förde ditt folk ut från Egypten med stark hand och gjorde ditt namn ryktbart som det är i dag: Vi har syndat och betett oss ont. Herre, för all din rättfärdighets skull, låt din vrede och ilska avvändas från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. För på grund av våra synder och våra fäders skuld blir Jerusalem och ditt folk hånade av alla våra grannfolk. Hör nu, vår Gud, din tjänares bön och anropan. Låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. Min Gud, lyssna uppmärksamt och hör. Öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss, och se staden som är uppkallad efter ditt namn. För vi kommer inför dig med våra böner, inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet. O Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och ingrip utan att dröja. För din egen skull, min Gud! För din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.” Jag fortsatte tala, be och bekänna min synd och mitt folk Israels synd, och kom inför Jahve min Gud med min förbön för min Guds heliga berg. Medan jag ännu bad min bön kom Gabriel snabbt flygande till mig, den man som jag förut såg i min syn. Det var vid tiden för kvällsoffret. Han informerade mig och sa: ”Daniel, jag har nu kommit för att ge dig insikt och förstånd. Så fort du började be gick ordet ut. Och jag har kommit för att berätta det för dig, för du är så omtyckt. Så ge akt på ordet och förstå synen: Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse och synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja det allra heligaste. Du ska veta och förstå: Från det att ordet gått ut om att Jerusalem ska återupprättas och återuppbyggas till dess att Messias, Fursten, kommer, ska det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar ska återuppbyggas under hemska tider. Efter de sextiotvå veckorna ska Messias utblottad förgöras. Staden och helgedomen ska förstöras av folket till en kommande furste. Slutet kommer som en störtflod. Det ska råda krig till slutet. Förödelser är beslutna. Han ska stadfästa ett förbund med många under en vecka. Mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. På vidrighetens vinge ska förödaren komma tills beslutad förödelse utgjuts över honom själv.” I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår kom ett budskap till Daniel, som kallades Belteshassar. Budskapet var sant och handlade om ett stort krig. Han gav akt på budskapet och fick insikt om synen. Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt under tre veckor. Jag åt inga läckerheter, varken kött eller vin kom i min mun, och jag smorde mig inte förrän de tre veckorna hade gått. Den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Tigris. Jag blickade upp och såg en man stå där, klädd i linnekläder med ett guldbälte från Ufas runt midjan. Hans kropp liknade krysolit, ansiktet liknade en blixt, ögonen liknade eldslågor, armarna och benen liknade glänsande koppar. Hans ord var som bruset av en väldig folkmassa. Bara jag, Daniel, såg synen. Männen hos mig såg den inte, men de blev så skräckslagna att de sprang och gömde sig. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen blev jag helt kraftlös. Mitt ansikte blev likblekt, och jag förblev utan kraft. Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag i djup sömn med ansiktet mot marken. Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp medan knän och händer skakade. Han sa till mig: ”Daniel, du som är så omtyckt, förstå orden jag talar till dig och res dig upp, för jag har nu blivit sänd till dig.” Vid de orden reste jag mig skälvande upp. Han sa: ”Var inte rädd, Daniel. Från första dagen när du bestämde dig för att förstå och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda. Och jag har kommit på grund av dina ord. Fursten över Persiens rike gjorde motstånd mot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna och bistod mig, och jag blev kvar där hos Persiens kungar. Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen avser framtiden.” Medan han talade så till mig böjde jag mitt ansikte mot marken i tysthet. Han som liknade en människoson vidrörde då mina läppar. Och jag tog till orda och sa till honom som stod framför mig: ”Min herre, på grund av synen har jag ångest och är helt kraftlös. Och hur skulle jag, din tjänare, kunna tala med en herre som du? Min kraft är slut och jag kan inte andas.” Han som liknade en människa rörde då åter vid mig och styrkte mig. Han sa: ”Var inte rädd, du som är så omtyckt! Frid till dig! Var riktigt stark!” När han talade med mig kände jag mig styrkt och sa: ”Tala, min herre, för du har styrkt mig.” Sedan sa han: ”Förstår du varför jag har kommit till dig? Men nu måste jag återvända för att strida mot fursten över Persien, och när jag drar ut kommer fursten över Grekland. Men jag vill berätta för dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda bistår mig mot dessa utom Mikael, er furste. I medern Dareios första regeringsår stod jag upp för att stärka och skydda honom. Nu ska jag berätta sanningen för dig. Lyssna! Efter att ytterligare tre kungar uppstått i Persien ska en fjärde komma som blir mycket rikare än alla de andra. När rikedomen gjort honom mäktig ska han egga upp alla mot Greklands rike. Sedan ska en väldig kung uppstå. Han ska härska med stor makt och göra vad han vill. Men knappt har han kommit till makten så faller hans rike sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det ska inte tillfalla hans efterkommande och inte förbli så mäktigt som det var då han regerade. För hans rike ska omstörtas och tillfalla andra. Kungen i söder ska bli mäktig. Men en av hans furstar ska bli ännu mäktigare, och hans herravälde ska bli stort. Efter några år ska de ingå en allians, och dottern till kungen i söder ska komma till kungen i norr för att stadfästa fördraget. Men hon ska inte kunna behålla sin makt, och hans makt ska inte heller bestå. På den tiden ska hon själv, hennes följe, hennes far och den man som stödde henne, överges till döden. Men en telning från hennes rötter ska stiga upp i hans ställe. Han ska anfalla nordkungens armé och bryta in i hans fästning och uppnå seger över dem. Han ska även föra till Egypten deras gudar och gjutna bilder samt deras dyrbara silver- och guldkärl. Sedan ska han under några år lämna nordkungen i fred. Men nordkungen ska tränga in i sydkungens rike. Sedan ska han återvända till sitt land. Hans söner ska mobilisera och samla en enorm armé. Den ska välla fram som en störtflod och åter föra striden ända fram till sydkungens befästning. Då ska sydkungen bli ursinnig och dra ut och kriga mot nordkungen. Nordkungen ska ställa upp en stor armé, som ska besegras av sydkungen. När armén är borta blir sydkungen arrogant. Han ska fälla tiotusentals utan att få herraväldet. För kungen i norr ska åter mobilisera en armé, större än den förra. Och efter några år ska han rycka fram med en väldig armé och stora förråd. På den tiden ska många stå upp mot sydkungen. Och våldsmän av ditt eget folk ska uppegga sig för att uppfylla profetian. Men de ska falla. Sedan ska kungen i norr komma och kasta upp en vall och inta en befäst stad. Styrkorna i söder ska inte kunna hålla stånd. Dess främsta soldater ska inte ha kraft att stå emot. Angriparen ska göra vad han vill. Ingen ska kunna stå emot nordkungen. Han ska komma in i det ljuvliga landet med ödeläggelse i sin hand. Han kommer beslutsamt med hela sitt rikes makt. Han sluter ett fördrag med sydkungen och ger honom en av sina döttrar till hustru i avsikt att fördärva honom. Men det fallerar och går i stöpet. Därefter ska han vända sig mot kustländerna och erövra många av dem. Men en härförare ska göra slut på hans hån och vända det mot honom själv. Då ska nordkungen återvända till sitt eget lands fästningar. Men han ska vackla, falla och försvinna. I hans ställe framträder en som sänder en skatteindrivare genom det land som är ett smycke i hans rike. Efter några dagar ska han störtas, men inte genom ilska eller krig. I hans ställe framträder en föraktlig man som inte fått kungavärdighet. Han erövrar riket lugnt och stilla genom list. En flod av arméer ska svepas bort inför honom och krossas, likaså en förbundsfurste. Efter att han ingått en allians så handlar han svekfullt. Han ska uppnå makten med endast lite folk. Han ska lugnt och stilla tränga in i provinsens rikaste del. Han ska göra vad hans fäder och förfäder ej förmått. Han ska strö ut åt sitt folk byte, gods och utrustning. Han ska för en tid göra upp planer mot befästa platser. Han ska samla sin kraft och sitt mod med en stor armé mot kungen i söder, som ska mobilisera med en enormt stor och mäktig armé. Men kungen i söder ska inte kunna hålla stånd på grund av intriger mot honom. De som äter vid hans bord ska störta honom. Hans armé ska svepas bort och många ska stupa. Bägge kungarna ska ha onda avsikter och sitta vid samma bord och ljuga. Men till ingen nytta, för slutet dröjer ännu till den bestämda tiden. Nordkungen ska återvända till sitt land med stort byte, men han ska vara helt emot det heliga förbundet. Han ska utföra sin gärning och sedan återvända till sitt land. På bestämd tid ska han sedan åter angripa sydlandet, men denna gång blir inte som den förra. För skepp från Kittim ska komma emot honom och han ska förlora modet och återvända. Han ska rikta sin upprördhet mot det heliga förbundet och agera. Så när han kommit hem ska han lyssna till dem som övergett det heliga förbundet. Han ska sända trupper som ska vanhelga helgedomen, fästningen. De ska avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens vidrighet. Dem som handlat ont mot förbundet ska han med inställsamma ord locka till avfall. Men de bland folket som känner sin Gud ska stå fasta och agera. De förståndiga bland folket ska ge många insikt. Men de ska ändå under en tid falla genom svärd och eld, genom fångenskap och plundring. När de faller ska några hjälpa dem, men många ska med baktankar sluta sig till dem. Några av de förståndiga ska falla, så att de blir luttrade, renade och fläckfria fram till ändens tid, för den bestämda tiden dröjer. Kungen ska göra vad han vill. Han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Mot gudarnas Gud ska han tala övermodigt. Allt går honom väl tills vredens tid är fullbordad, för det som är beslutat måste inträffa. Han ska varken bry sig om sina fäders gudar eller den gud som kvinnor tycker om eller någon annan gud. För han ska upphöja sig själv över alla. Istället ska han ära fästningarnas gud. En gud som var okänd för hans fäder ska han ära med guld, silver, ädelstenar och andra dyrbarheter. Han ska ta itu med de starka fästningarna med hjälp av en främmande gud. De som erkänner honom ska han visa stor ära. Han ska låta dem härska över många och utdela land åt dem som belöning. I den sista tiden ska kungen i söder anfalla honom. Kungen i norr ska då storma fram mot honom med vagnar, ryttare och en stor flotta. Han ska tränga in i länderna och forsa fram över dem. Han ska också tränga in i det ljuvliga landet. Och många ska falla, men dessa ska undkomma hans hand: Edom och Moab samt de främsta av Ammons söner. Han ska utvidga sin makt över länderna. Egypten ska inte undkomma. Han ska ta kontroll över guld- och silverskatter och alla slags dyrbarheter i Egypten. Libyer och kushiter ska följa honom. Då ska han från öster och norr få höra rykten som gör honom bestört. Han ska i ursinne dra ut för att ha ihjäl och förinta många. Han ska slå upp sina kungliga tält mellan havet och det ljuvliga, heliga berget. Men han går mot sin undergång utan att någon hjälper honom. På den tiden ska Mikael träda fram, den store fursten som står på dina landsmäns sida. Det kommer en tid av nöd, som inte förekommit från det att folken uppstod och fram till den tiden. Men på den tiden ska ditt folk räddas, alla som är skrivna i boken. Många av dem som sover i jordens stoft ska vakna, en del till evigt liv och en del till förakt och evig avsky. De förståndiga ska lysa som himlavalvets ljus. Och de som fört många till rättfärdighet ska lysa som stjärnorna för all evighet. Men du, Daniel, ska gömma dessa ord och försegla bokrullen till den sista tiden. Många ska fara än hit och än dit för att öka kunskapen.” Jag, Daniel, blickade upp och fick se två andra män stå där, en på flodens ena strand och en på den andra stranden. En av dem frågade mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten: ”Hur länge dröjer det innan slutet kommer då dessa under sker?” Och jag hörde mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten. Han lyfte högra och vänstra handen mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: ”Det ska vara en tid och tider och en halv tid. När sedan det heliga folkets makt är krossad ska allt detta fullbordas.” Jag hörde men förstod ej, så jag frågade: ”Min herre, vad blir slutet på detta?” Han svarade: ”Gå, Daniel, för orden ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden. Många ska bli renade, fläckfria och luttrade. Men de onda ska begå ondska, och ingen av dem ska förstå detta. Men de förståndiga ska förstå. Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens vidrighet ställs upp ska det gå 1290 dagar. Salig är den som väntar och når fram till 1335 dagar. Men vandra du mot slutet. Du ska vila och sedan uppstå och få ditt arv vid dagarnas slut.” Detta är Herrens ord som kom till Hosea, Beeris son, i de dagar då Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, och Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel. När Herren började tala genom Hosea, sa Herren till honom: ”Gå och ta dig en promiskuös kvinna och promiskuösa barn! För landet har horat och övergett Herren.” Då gick han bort och tog Gomer, Diblajims dotter, till hustru. Hon blev med barn och födde honom en son. Herren sa till Hosea: ”Ge honom namnet Jisreel. För jag ska snart straffa Jehus hus för blodbadet i Jisreel och göra slut på kungadömet i Israel. Och den dagen ska jag bryta Israels båge på Jisreelslätten.” Gomer blev åter med barn och födde en dotter. Då sa Herren till Hosea: ”Ge henne namnet ’Ingen nåd’, för jag ska inte mer förbarma mig över Israels hus utan förkasta dem. Men över Judas hus ska jag förbarma mig. Jag ska frälsa dem genom Jahve deras Gud. Jag ska inte frälsa dem genom båge, svärd eller krig, inte genom hästar och ryttare.” När Gomer hade avvant ’Ingen nåd’ blev hon åter med barn och födde en son. Då sa Herren: ”Ge honom namnet ’Inte mitt folk’, för ni är inte mitt folk och jag tillhör inte er.” Men Israels söners antal ska bli som havets sand, som inte kan mätas eller räknas. Och på platsen där det sas till dem: ”Ni är inte mitt folk”, ska det sägas till dem: ”Ni är den levande Gudens söner.” Judas och Israels söner ska förenas. De ska utse ett enda huvud över sig och bege sig upp från landet. För Jisreels dag ska bli stor. Kalla era bröder ’Mitt folk’ och era systrar ’Ni har fått nåd’. Tillrättavisa er mor! Tillrättavisa, för hon är inte min hustru och jag är inte hennes man. Se till att hon tar bort det promiskuösa från sitt ansikte och otroheten mellan sina bröst. Annars klär jag av henne så att hon står där lika naken som den dag hon föddes. Jag gör henne till en öken, till ett torrt land, och låter henne törsta ihjäl. Jag ska inte förbarma mig över hennes söner, för de är promiskuösa. För deras mor var promiskuös. Hon som födde dem betedde sig skamligt. Hon sa: ”Jag vill följa mina älskare. De ger mig bröd och vatten, ull och lin, olja och dryck.” Lyssna! Jag ska därför blockera din väg med törnen. Jag har rest en mur framför henne så att hon inte finner sina stigar. Hon ska ränna efter sina älskare utan att få tag på dem. Hon ska söka efter dem utan att finna dem. Då ska hon säga: ”Jag går tillbaka till min förste man, jag hade det bättre då än nu.” Hon begrep inte att det var jag som gav henne säden, vinet, oljan, och mängder av silver och guld, som de använde till Baal. Därför ska jag återta min säd vid skördetid, och mitt vin när tiden är inne. Jag ska ta bort min ull och mitt lin som hon skyler sin nakenhet med. Nu ska jag klä av henne naken inför hennes älskares ögon, och ingen ska rädda henne ur min hand. Jag gör slut på all hennes fröjd: hennes fester, nymånader och sabbater - alla hennes högtider. Jag skövlar hennes vinstockar och fikonträd. Hon sa att de var lönen som hennes älskare gav henne. Jag gör dem till en snårskog som markens djur ska förtära. Jag straffar henne för hennes baalsdagar då hon tände rökelse åt dem. Hon prydde sig med ring och smycke och rände efter sina älskare. Men mig glömde hon, säger Herren. Därför ska jag locka på henne och föra henne ut i öknen och tala kärleksfullt till henne. Där ska jag ge henne vingårdarna tillbaka, och Akors dal ska bli en hoppets port. Där ska hon sjunga som i sin ungdom, som den dag då hon drog upp från Egypten. Den dagen, säger Herren, ska du kalla mig ”Min man”, och inte längre ”Min Baal.” Jag ska avlägsna Baalsnamnen från hennes läppar. Ingen ska längre minnas deras namn. Den dagen ska jag sluta ett förbund för dem med fältens vilddjur, med himlens fåglar och med markens kräldjur. Och båge, svärd och krig ska jag utplåna ur landet. Jag ska låta dem bo i trygghet. Jag ska ta dig som min hustru för evigt. Jag ska ta dig som min hustru i rättvisa och rättfärdighet, i kärlek och barmhärtighet. Jag ska ta dig som min hustru i trohet, och du ska känna Herren. Och den dagen ska jag svara, säger Herren. Jag ska svara himlen, och himlen ska svara jorden, och jorden ska svara säden, vinet och oljan, och de ska svara Jisreel. Jag ska plantera henne åt mig i landet och förbarma mig över ’Ingen nåd’, och säga till ’Inte mitt folk’: ”Du är mitt folk.” Och de ska svara: ”Du är min Gud.” Herren sa till mig: ”Gå åter och älska din kvinna som älskas av en annan man och som bryter äktenskapet. Älska henne som Herren älskar Israels söner, trots att de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.” Då köpte jag henne åt mig för 170 gram silver och drygt 100 liter korn. Jag sa till henne: ”Du ska vara länge hos mig. Var inte promiskuös och ge dig inte åt någon annan man. Jag ska vara likadan mot dig.” För Israels söner ska länge vara utan kung och furste, utan offer och stenstoder och utan efod och husgudar. Sedan ska Israels söner vända om och söka Jahve sin Gud och David sin kung. De ska med fruktan nalkas Herren och hans godhet i kommande dagar. Lyssna till Herrens ord, ni Israels söner! Herren anklagar dem som bor i landet. För det finns ingen sanning, ingen kärlek och ingen kunskap om Gud i landet. De förbannar, ljuger, dräper, stjäl och begår äktenskapsbrott. Våldet grasserar och det mördas hej vilt. Därför sörjer landet och alla som bor där tynar bort tillsammans med markens djur och himlens fåglar. Även havets fiskar försvinner. Ingen man ska anklaga eller föra sak mot någon annan. Ditt folk är lika dem som anklagar en präst. Du ska snubbla om dagen, och om natten ska även profeten snubbla med dig. Och din mor ska jag förgöra. Mitt folk går under av brist på kunskap. Eftersom du förkastat kunskap förkastar jag dig som min präst. Och du har glömt din Guds lag, därför glömmer även jag dina söner. Ju fler de blev, desto mer syndade de mot mig. Jag ska förvandla deras ära till vanära. De lever av mitt folks synd och åtrår det som orsakar dem skuld. Det ska gå prästen som för folket. Jag ska straffa dem för deras vägar och vedergälla dem för vad de gjort. De ska äta utan att bli mätta, leva promiskuöst utan att föröka sig. För de har slutat hålla sig till Herren. Promiskuitet, gammalt och nytt vin, tar bort omdömet. Mitt folk rådfrågar ett trästycke och hämtar svar från sin stav. För en otuktsande har vilselett dem så att de lever promiskuöst och inte längre under sin Gud. De offrar på bergstoppar. De tänder rökelse på höjderna, under ekar, popplar och terebinter, för där är det skön skugga. Så lever era döttrar promiskuöst och era sonhustrur begår äktenskapsbrott. Jag tänker inte straffa era döttrar för deras promiskuitet eller era sonhustrur när de begår äktenskapsbrott. För männen går själva iväg med prostituerade och offrar med tempelflickor. Ett folk utan förstånd går under. Israel, fastän du lever promiskuöst, låt inte Juda dra på sig skuld. Gå inte till Gilgal eller upp till Bet-Aven, och svär inte: ”Så sant Herren lever!” Som en envis kviga envisas Israel. Tänker Herren nu låta dem beta som lamm på vida fält? Efraim har förenat sig med avgudar, låt honom vara! När de supit klart rumlar de om promiskuöst. Landets sköldar älskar det skamliga. Vindens vingar ska svepa iväg dem, och de ska få skämmas med sina offer. Präster, hör! Israels hus, lyssna! Kungens hus, hör på! Domen gäller er, för ni har blivit en snara för Mispa, ett utspänt nät på Tabor. De upproriska är djupt inne i sitt slaktande. Men jag ska tukta dem alla. Jag känner Efraim och Israel är inte dold för mig. För Efraim lever nu promiskuöst och Israel är orent. Deras handlingar hindrar dem från att vända om till sin Gud. För en promiskuös ande är mitt ibland dem, och de känner inte Herren. Israels arrogans vittnar mot honom. Israel och Efraim snubblar på grund av deras skuld. Även Juda snubblar med dem. De går med sina får och oxar för att söka Herren, utan att finna honom. Han har dragit sig undan från dem. De har varit falska mot Herren, för de har fött illegitima barn. Nu ska nymånadsfesten förtära dem och deras åkrar. Stöt i horn i Gibea, blås i trumpet i Rama! Slå larm i Bet-Aven: Akta dig, Benjamin! Efraim ska ödeläggas på straffets dag. Bland Israels stammar kungör jag det som är sant. Judas stormän liknar sådana som flyttar gränser. Jag ska ösa min vrede över dem likt vatten. Efraim är förtryckt, rättvisan är krossad, för villigt följde han människobud. Så jag är som mal för Efraim och som röta för Judas hus. Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt sår. Då gick Efraim till Assur och sände bud till den store kungen. Men han kan inte hela er eller bota era sår. För jag är som ett lejon mot Efraim, som ett unglejon mot Judas hus. Jag själv river dem och går min väg. Jag släpar dem bort och ingen kan rädda. Jag går iväg och återvänder till min plats tills de blir varse sin skuld och söker mitt ansikte. I sin nöd ska de leta efter mig. ”Kom, låt oss vända om till Herren! För han rev oss, han ska hela oss. Han slog oss, han ska förbinda oss. Han gör oss levande efter två dagar. Han reser upp oss på tredje dagen, så att vi kan leva i hans närvaro. Låt oss sträva efter att noga lära känna Herren. Han ska träda fram lika visst som soluppgången. Han ska komma till oss som regnet, ett vårregn som vattnar jorden.” Vad ska jag göra med dig, Efraim? Vad ska jag göra med dig, Juda? Er kärlek är som morgondimman, likt dagg som strax försvinner. Därför högg jag ner dem genom profeterna. Jag dödade dem med ord från min mun. Mina domar går fram som ljuset. För jag vill se kärlek och inte offer, kunskap om Gud framför brännoffer. Men som Adam bröt de förbundet, där var de falska mot mig. Gilead är en ondskefull stad, full av blodspår. Prästhopen ligger som rövarband i bakhåll på folk. De mördar på vägen till Shekem. De begår illdåd. Jag har sett hemska ting i Israels hus. Efraim lever promiskuöst, Israel orenar sig. Juda, även för dig är en skördetid bestämd, när jag återupprättar mitt folk. När jag helar Israel, då avslöjas Efraims skuld och Samariens ondska. För de beter sig svekfullt, tjuvar bryter sig in och rövare härjar utanför. De besinnar inte att jag minns allt ont de gjort. De omringas nu av sina handlingar. De är inför mitt ansikte. De gläder kungen med sin ondska och furstarna med sina lögner. De är alla äktenskapsbrytare. De liknar en upptänd ugn. Den är så het att bagaren inte behöver fläkta på dess lågor från knådning till jäsning. På vår kungs dag drack sig furstarna febriga av vin. Själv tog han smädarna i hand. Med hjärtan som en ugn närmar de sig försåtligt. Hela natten pyr deras ilska, om morgonen brinner det som en flammande eld. De är alla heta som en ugn och förtär sina härskare. Alla deras kungar har fallit, ingen av dem kallar på mig. Efraim blandar sig med folken. Efraim är som en ovänd kaka vid baket. Främlingar har förtärt hans kraft utan att han inser. Han har blivit gråhårig utan att han inser. Israels högmod vittnar mot honom. De vänder inte om till Jahve sin Gud. De söker honom inte trots allt detta. Efraim har blivit som en naiv och vettlös duva. De kallar på Egypten, de går till Assur. När de går kastar jag mitt nät över dem. Jag drar ner dem som fåglar ur skyn. Jag ska straffa dem när jag hör dem flockas. Fördömelse över dem, för de flydde från mig! Fördärv över dem, för de gjorde uppror mot mig! Jag ville friköpa dem, men de talade lögner om mig. De ropar inte till mig av hjärtat utan klagar på sina bäddar. De jagar upp sig för säd och vin, men vänder sig ifrån mig. Fastän jag lärde upp dem och stärkte deras armar, så tänker de ut ont om mig. De vänder om, men inte vertikalt. De är som en opålitlig båge. Deras ledare ska falla för svärd på grund av sina hatfyllda tungor. De ska hånas i Egypten. Sätt hornet till din mun! En örn slår ner på Herrens hus! För de har brutit mitt förbund och gjort uppror mot min lag. Israel ropar till mig: ”Min Gud, vi känner dig!” Israel har förkastat det goda. Fienden ska förfölja dem. De valde kungar, men inte genom mig. De tillsatte furstar utan mitt samtycke. Av sitt silver och guld gjorde de sig avgudar till sin egen undergång. Samaria, din kalv är förkastad. Min vrede brinner mot dem. Hur länge ska de vara oförmögna till oskuld? Kalven är från Israel. En hantverkare gjorde den och någon gud är den inte. Samarias kalv ska slås i småbitar. De sår vind och skördar storm. Det finns ingen växande gröda. Det som spirar ger ingen mjöl, och ges något slukas det av främlingar. Israel är uppslukat. De betraktas nu bland folken som ett oönskat kärl. För de drog bort till Assur likt en ensam vildåsna. Efraim har köpt sig älskare. Fastän de köpslår bland folken ska jag nu samla och förminska dem under förtryck av furstarnas kung. För Efraim har gjort sig många altaren åt synden, altaren som blivit honom till synd. Jag skrev för honom otaliga lagbud, men de betraktas som något främmande. Som offergåvor till mig offrar de kött och äter. Men Herren godtar dem ej. Nu minns han deras skuld och straffar dem för deras synder. De måste återvända till Egypten. Israel har glömt sin skapare och byggt palats. Juda har mångfaldigat sina befästa städer. Men mot hans städer ska jag sända en eld som ska förtära deras borgar. Gläd dig inte, Israel, jubla inte som folken. För du har levt promiskuöst bort från din Gud. Du har älskat horlön på alla tröskplatser. Tröskplats och vinpress ska inte livnära dem och vinet ska slå fel för dem. De ska inte bli kvar i Herrens land. Efraim måste åter till Egypten, och i Assyrien ska de äta oren mat. De ska inte offra vin åt Herren. Deras slaktoffer kan ej glädja honom. Det ska vara som sorgebröd för dem, alla som äter av det blir orena. För deras bröd är bara för dem, det kommer inte till Herrens hus. Vad ska ni ta er till på högtidsdagen, på Herrens festdag? Om de undflyr förödelsen samlar Egypten ihop dem och Memfis begraver dem. Deras silverskatter tas över av nässlor, törnen ska frodas i deras tält. Straffets dagar har kommit, vedergällningens dagar har kommit, Israel ska inse det! Profeten kallas dåre, Andens man galen. Detta på grund av din stora skuld och ditt starka hat. Efraims väktare är profeten, tillsammans med min Gud. Men snaror väntar profeten på alla hans vägar och hat i hans Guds hus. De har blivit lika djupt fördärvade som i Gibeas dagar. Han minns deras skuld, han straffar deras synder. Jag fann Israel som druvor i öknen. Jag såg era fäder som tidig frukt på fikonträdet under dess första säsong. Men de gick till Baal-Peor och avskilde sig åt skamguden. De blev lika vidriga som den de älskade. Efraims härlighet ska flyga bort som en fågel. Ingen ska varken föda, vänta barn eller befruktas. Även om de fostrar söner ska jag ta dem alla och envar. Ja, det blir hemskt för dem när jag går ifrån dem! Jag såg Efraim planterad på en äng, liksom Tyros. Men Efraim måste föra ut sina söner till bödeln. Ge dem, Herre! Vad ska du ge dem? Ge dem moderliv med missfall och uttorkade bröst. All deras ondska finns i Gilgal. Det var där jag började hata dem. På grund av allt ont de gjort ska jag driva dem ut ur mitt hus. Jag älskar dem inte längre, alla deras ledare är rebelliska. Efraim är slagen. Deras rot är förtorkad. De ska inte bära frukt. Även om de föder ska jag döda deras kära livsfrukt. Min Gud ska förkasta dem, för de lyssnade inte på honom. De ska bli flyktingar bland folken. Israel var en frodig och fruktbärande vinstock. Men ju mer frukt, desto fler altaren. Ju bättre land, desto bättre stoder. De har kluvet hjärta, nu får de bära sin skuld. Herren ska bryta ner deras altaren och förstöra deras stoder. Nu säger de: ”Vi har ingen kung, för vi fruktar inte Herren. Och vad skulle en kung kunna göra för oss?” De talar tomma ord, svär falskt och sluter förbund. Domen spirar som en giftplanta ur åkerns fåror. De boende i Samaria ängslas över Bet-Avens kalv. Folket med översteprästerna sörjer över den, alla som glatt sig över kalvens härlighet. För den förs bort från dem. Ja, kalven förs till Assyrien som tribut åt den store kungen. Efraim ska vanäras, Israel ska skämmas för sina planer. Samariens kung ska försvinna som en kvist på vattnet. Avens offerhöjder, Israels synd, ska förstöras. Törne och tistel ska växa på deras altaren. Och de ska säga till bergen: ”Göm oss!” och till höjderna: ”Fall över oss!” Från Gibeas dagar har du syndat, Israel. Så har det fortsatt. Drabbade inte kriget ogärningsmännen i Gibea? Jag ska tukta dem när jag så vill. Folken ska samlas mot dem när de binds för deras dubbla synd. Efraim är en tränad kviga som gärna tröskar. Jag ska lägga ett ok över hennes fagra nacke. Jag ska spänna för Efraim, Juda ska plöja och Jakob harva. Så rättfärdighet åt er, skörda med kärlek, bryt er ny mark! Det är tid att söka Herren, tills han kommer och regnar rättfärdighet över er. Ni har plöjt ondska, skördat orättfärdighet och ätit lögnens frukt! För du litade på din egen väg och dina talrika krigare. Krigsdån ska ljuda bland ditt folk. Alla dina borgar ska förstöras som när Shalman förstörde Bet-Arbel den dag kriget kom. Då krossades mödrar och barn. Så ska ske med er i Betel, på grund av er stora ondska. När gryningen kommer är det helt slut med Israels kung! När Israel var ett barn älskade jag honom, och ut från Egypten kallade jag min son. Men ju mer de kallas på, desto mer vandrar de bort. De offrar åt baalerna och tänder rökelse åt avgudabilderna. Det var jag som lärde Efraim att gå och tog dem i mina armar. Men de begrep inte att jag helade dem. Jag drog dem med människorep, med kärlekens band. Jag var för dem lik en som lyfter av oket från deras nackar. Jag böjde mig ner och gav dem mat. De ska inte återvända till Egypten. Assur ska regera över dem eftersom de vägrade omvända sig. Svärdet ska virvla i deras städer. Det ska förstöra och förtära deras bommar, på grund av deras planer. Mitt folk håller fast vid sitt avfall från mig. Fastän de kallas till den därovan är det ingen som upphöjer honom. Hur ska jag kunna överge dig, Efraim, lämna dig, Israel? Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma, behandla dig som Sebojim? Hjärtat vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag tänker inte verkställa min brinnande vrede. Jag tänker inte åter ödelägga Efraim. För jag är Gud och inte en människa. Jag är helig bland er och ska ej angripa staden. De ska följa Herren, som ska ryta likt ett lejon. Och när han ryter ska hans söner komma bävande från väster. De ska komma bävande som en fågel från Egypten och som en duva från Assurs land. Och jag ska låta dem bo i sina hus, säger Herren. Efraim har omgett mig med lögn, Israels hus med svek. Men Juda vandrar ännu med Gud och är trofast mot den Helige. Efraim vallar vind, jagar hela dagen östanvinden. Han hopar lögn och våld. De sluter förbund med Assur, och olivolja förs till Egypten. Men Herren väcker talan mot Juda. Han ska straffa Jakob efter hans vägar och vedergälla honom för det han gjort. I moderlivet grep han sin bror i hälen. Som vuxen kämpade han med Gud. Han brottades med ängeln och vann. Han grät och bad honom om nåd. Gud mötte Jakob i Betel och där talade Gud med oss. Jahve, härskarornas Gud, Jahve är hans namn. Så vänd om till din Gud, håll fast vid kärlek och rättvisa och vänta alltid på din Gud. Handlaren har falsk våg i sin hand och älskar att suga ut människor. Efraim säger: ”Jag har blivit rik och uppnått en egen förmögenhet! I allt mitt arbete ska ingen finna mig skyldig till någon synd.” Jag är Jahve din Gud från det du var i Egypten. Jag ska åter låta dig bo i tält som vid er högtidsdag. Jag talade till profeterna och gav många syner. Jag talade genom profeterna i liknelser. Finns det ondska i Gilead ska de bli till intet. Offrar de tjurar i Gilgal ska deras altaren bli stenrösen längs åkerns fåror. Jakob flydde till Arams land. Israel tjänade för en hustru, han tog hand om hjorden för en hustru. Herren förde Israel upp från Egypten genom en profet. Och folket togs om hand av en profet. Efraim har väckt bitter vrede. Så hans Herre ska låta hans blodskuld förbli över honom, och ge tillbaka för hans smädelse. När Efraim talade blev folk omskakade. Han upphöjde sig själv i Israel. Men han dog när han drog skuld över sig genom Baal. Och de syndar alltmer. De gjuter åt sig silvergudar, avgudar efter eget huvud, allt gjort av hantverkare. Folk säger om dem: ”De som offrar är folk som kysser kalvar!” Därför ska de bli som morgondis, som försvinnande dagg, som agnar virvlande från tröskplatsen, som rök från ett fönster. Jag är Jahve din Gud ända från Egypten. Du ska inte veta av någon annan Gud än mig. Jag är den ende Frälsaren. Jag tog hand om dig i öknen, i helt uttorkat land. De betade och blev tillfredsställda. När de blev tillfredsställda blev de högmodiga. Därför glömde de mig. Så jag blev som ett lejon för dem, som en leopard som lurar vid vägen. Jag angriper dem som en björnhona berövad sina ungar. Jag river upp deras bröstkorg. Jag slukar dem där som en lejonhona, likt ett vilddjur som sliter dem i stycken. Det är till ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälpare. Var är din kung som skulle rädda dig i alla dina städer? Och var är dina domare till vilka du sa: ”Ge mig en kung och furstar?” Jag gav dig en kung i min vrede, och i min vrede tar jag bort honom. Efraims skuld är bevarad. Hans synd är lagrad. När födslovärkarna kommer är han en oförståndig son. När tiden är inne vägrar han födas fram. Ska jag fria dem från Dödsrikets grepp? Ska jag återlösa dem från Döden? Död, var är dina plågor? Dödsrike, var är din udd? Medkänsla är dold för mina ögon. Bäst han frodas bland sina bröder ska östanvinden, en Herrens vind, blåsa upp från öknen. Då torkar hans brunn och hans källa sinar. Han ska plundra alla dyrbarheter från skattkammaren. Samaria ska bära sin skuld, för hon har trotsat sin Gud. De ska falla för svärd, deras små barn ska krossas, havande kvinnor skäras upp. Vänd om, Israel, till Jahve din Gud, för genom din skuld har du fallit. Ta med er ord och vänd om till Herren. Säg till honom: ”Förlåt all vår skuld och ta emot det goda: vi frambär våra läppars pris. Assur kan inte hjälpa oss, vi ska inte rida på hästar, och aldrig mer säga ’vår gud’ till det som våra händer gjort. För hos dig får den faderlöse barmhärtighet.” Jag ska bota deras avfall och älska dem obehindrat, för min vrede mot dem har blidkats. Jag ska vara som dagg för Israel, som ska blomstra som liljan, skjuta rötter som Libanons träd och breda ut sina grenar. Han ska vara vacker som olivträdet och dofta som Libanons skog. De ska åter bo i hans skugga. De ska odla säd och blomstra som vinstocken. Israels rykte ska bli som Libanons vin. Efraim, vad ska jag med avgudar till? Det är jag som ger svar och vakar över honom. Jag är som en grönskande cypress. Från mig kommer din frukt. Den som är vis förstår detta. Den förståndige begriper. För Herrens vägar är rätta och där vandrar de rättfärdiga, men syndarna faller där. Detta är Herrens ord som kom till Joel, Petuels son. Hör på, ni äldste, lyssna, alla boende i landet! Har något sådant hänt i era dagar eller under era fäders tid? Berätta för era söner om detta, och de ska berätta för sina söner, och deras söner för nästa släkte. Det som gräshopporna lämnade åt gräshoppssvärmar upp, det som svärmarna lämnade åt andra gräshoppsarter upp. Vakna, ni berusade, och gråt! Jämra er, alla vindrinkare, ni förnekas nämligen det nya vinet! För ett folk har invaderat mitt land. Det är ett mäktigt och oräkneligt folk med tänder som ett lejon och bett som en lejoninna. De ödelade min vinstock och förstörde mitt fikonträd. De skalade av och kastade bort barken och lämnade grenarna vita. Sörj som en sorgklädd jungfru sörjer över sin ungdoms brudgum. Matoffer och dryckesoffer har försvunnit från Herrens hus. Prästerna, Herrens tjänare, sörjer. Åkern är ödelagd, marken sörjer, för säden är förstörd. Det nya vinet har torkat bort, olivoljan har sinat. Bönder, var bestörta, vinodlare, jämra er, över vetet och kornet, för åkerns skörd är förstörd. Vinstocken är förtorkad, fikonträdet vissnat. Granatäppelträdet, dadelpalmen, äppelträdet - alla markens träd är förtorkade. Hos människosläktet har glädjen torkat bort. Klä er i säcktyg och sörj, ni präster, jämra er, ni som tjänar vid altaret. Kom, tillbringa natten i säcktyg, ni min Guds tjänare. För matoffer och dryckesoffer hålls borta från er Guds hus. Avskilj en fasta, utropa en högtidssamling! Samla de äldste och alla boende i landet till Jahves, er Guds, hus, och ropa till Jahve. O, vilken dag! Ja, Herrens dag är nära, den kommer våldsamt från den Allsmäktige. Försvann inte födan inför våra ögon, glädje och jubel från vår Guds hus? Utsädet ligger förtorkat under jordklumpar. Förrådshusen står öde. Och ladorna förfaller eftersom säden torkat bort. Hör hur boskapen stönar! Nötkreaturen irrar omkring eftersom de inte har bete. Även fårhjordarna lider. Herre, jag ropar till dig! För en eld har förtärt betet i ödemarken, en låga har bränt markens alla träd. Även vilddjuren flämtar efter dig. För bäckarna har torkat ut och en eld har förtärt betet i ödemarken. Stöt i horn på Sion, låt det ljuda på mitt heliga berg! Bäva, alla boende i landet! För Herrens dag kommer, den är nära. Det är en dag av mörker och dunkel, en dag av moln och dimma. Som gryningen sprider sig över bergen kommer ett stort och mäktigt folk. Dess like har aldrig funnits och ska aldrig förekomma i framtida släkten. Framför dem förtärande eld, bakom dem brännande låga. Landet framför dem är som Edens trädgård, bakom dem är öde öken. Ingen undkommer dem. De liknar hästar, som kavalleri spränger de fram. Med bullrande vagnar störtar de fram över bergstopparna. Det dånar som när eld förtär halm. De är en mäktig krigsrustad armé. Folken är i ångest inför dem, alla ansikten vitnar. De anfaller som kämpar, som krigare stormar de muren. Varje man går raka vägen fram, ingen viker av från sin bana. De trängs ej, varje man håller sin plats. De tar sig igenom försvaret utan att bryta ledet. De stormar staden, rusar längs murarna, klättrar in i husen. Som tjuvar tar de sig in genom fönstren. Jorden skälver inför dem och himlen bävar. Solen och månen förmörkas och stjärnorna mister sitt sken. Herren höjer sin röst framför sin här. Hans armé är enorm. Den som verkställer hans order är mäktig. För Herrens dag är stor och helt fruktansvärd. Vem kan uthärda den? Men nu, säger Herren, vänd om helhjärtat till mig med fasta, gråt och sorg. Riv sönder era hjärtan, inte era kläder. Vänd om till Jahve er Gud. För han är nådig och barmhärtig, tålmodig och kärleksfull. Han kan avstå från att sända ofärd. Vem vet om han häver beslut och avstår, och lämnar kvar en välsignelse, till matoffer och drickoffer åt Jahve er Gud. Stöt i horn på Sion, avskilj en helig fasta, utropa en högtidssamling! Samla folket. Helga församlingen. Kalla på de äldste, samla de små barnen, även spädbarnen. Låt brudgummen lämna sitt rum och bruden sin kammare. Låt prästerna som tjänar Herren gråta mellan förhuset och altaret. Låt dem säga: ”Herre, skona ditt folk. Låt inte dina egna skymfas och bli en nidvisa bland folken. Varför ska folken få säga: ’Var är deras Gud?’” Då fylldes Herren av lidelse för sitt land och förbarmade sig över sitt folk. Herren svarade sitt folk: Lyssna! Jag ska sända er säd och vin och olja så att ni blir belåtna. Och jag ska inte låta folken skymfa er mer. Armén från norr ska jag driva långt bort från er, jaga iväg till ett torrt och öde land, förtruppen mot Döda havet eftertruppen mot Medelhavet. Hans förruttnelsestank ska stiga upp. För han har gjort stordåd. Land, var inte rädd! Jubla och gläd dig, för Herren har gjort stordåd! Ni markens djur, var inte rädda! För ödemarkens beten grönskar, träden bär sin frukt och fikonträden och vinstockarna ger sin rikedom. Jubla, ni Sions söner, gläd er i Jahve er Gud! För han skänker er rättfärdighetens lärare. Och han sänder er rikligt med regn, både höstregn och vårregn som förr. Logarna ska fyllas med säd och pressarna överflöda av vin och olja. Jag ska gottgöra er för åren som åts upp av gräshopporna och andra gräshoppsarter, min stora armé som jag sände mot er. Ni ska äta och bli mätta. Ni ska prisa namnet Jahve, er Gud, som handlat så mirakulöst med er. Och mitt folk ska aldrig mer vanäras. Ni ska förstå att jag är mitt i Israel. Jag är Jahve er Gud, det finns ingen annan. Och mitt folk ska aldrig mer vanäras. Därefter ska jag utgjuta min Ande över alla människor. Era söner och döttrar ska profetera. Era gamla män ska ha drömmar. Era unga män ska se syner. Även över slavar och slavinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande. Jag ska visa tecken på himlen och jorden, blod och eld och rökpelare. Solen ska förvandlas till mörker och månen till blod innan Herrens dag kommer, den stora och skrämmande. Och då ska var och en som anropar Jahves namn bli frälst. För på Sions berg och i Jerusalem ska det finnas räddning, så som Herren lovat, bland återstoden som Herren kallar. För se, i de dagarna och på den tiden, när jag återupprättar Juda och Jerusalem, ska jag samla alla folk och föra dem ner till Joshafats dal. Där ska jag hålla dom över dem vad gäller mitt folk Israel, min egendom, som de skingrat bland folken. De delade mitt land och kastade lott om mitt folk. De betalade en hora med en pojke och sålde en flicka för vin som de hällde i sig. Och ni Tyros och Sidon, och ni Filisteens alla trakter, vad har ni emot mig? Vill ni hämnas på mig? Om ni vill hämnas ska jag strax vända er hämnd mot era egna huvuden. För ni tog mitt silver och guld och förde bort mina dyrbaraste skatter till era tempel. Ni sålde folket i Juda och Jerusalem till grekerna för att få dem långt bort från sitt hemland. Lyssna! Jag ska resa upp dem från den ort dit ni sålt dem, och det ni gjort låter jag drabba era egna huvuden. Jag ska sälja era söner och döttrar till folket i Juda, och de ska sälja dem till sabeerna, ett folk i fjärran. För Herren har talat. Kungör bland folken: Heligt krig! Väck krigarna! Låt alla soldater avancera och anfalla. Smid era plogbillar till svärd och era vingårdsknivar till spjut. Den svage ska säga: ”Jag är en krigare!” Kom fort alla folk häromkring, samla er! Herre, sänd ner dina krigare! Folken ska resa sig och dra till Joshafats dal, för där ska jag sitta till doms över alla folk häromkring. Svinga lien, för skörden är mogen. Kom och trampa, för vinpressen är full. Ja, presskaren flödar över, för deras ondska är stor. Det är larmande skaror i Domens dal, för Herrens dag är nära i Domens dal. Solen och månen förmörkas och stjärnorna mister sitt sken. Herren ryter från Sion och höjer sin röst från Jerusalem. Himlen och jorden bävar. Men Herren är ett värn för sitt folk, en borg för Israels söner. Då ska ni förstå att jag är Jahve er Gud som bor på Sion, mitt heliga berg. Jerusalem ska vara heligt, aldrig mer genomfaras av främlingar. Den dagen ska bergen drypa av druvsaft och kullarna flöda av mjölk. Alla Judas bäckar ska flöda. Från Herrens hus ska springa fram en källa som vattnar Akaciedalen. Egypten ska läggas öde och Edom bli en ödemark. För de brukade våld mot Judas söner, de spillde oskyldigt blod i deras land. Juda ska alltid vara bebott, Jerusalem från släkte till släkte. Jag ska hämnas deras blod som jag inte redan hämnat. För Herren bor i Sion. Detta är Amos ord. Han var en av herdarna från Tekoa. Det här såg han om Israel i de dagar då Ussia var kung i Juda, och Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel, två år före jordbävningen. Amos sa: Herren ryter från Sion, höjer sin röst från Jerusalem. Då sörjer herdarnas betesmarker och Karmels höjd torkar. Så säger Herren: För tre brott av Damaskus, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de tröskade Gilead med tröskslädar av järn. Jag sänder eld mot Hasaels hus, den ska förtära Ben-Hadads borgar. Jag bräcker Damaskus bommar och avlägsnar härskaren i Avendalen och den som bär spiran i Bet-Eden. Arams folk ska bortföras till Kir, säger Herren. Så säger Herren: För tre brott av Gaza, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de bortförde en hel befolkning och utlämnade dem åt Edom. Jag sänder eld mot Gazas murar, den ska förtära dess borgar. Jag avlägsnar härskaren i Ashdod och den som bär spiran i Ashkelon. Jag lyfter handen mot Ekron och filisteernas återstod förgås, säger Herren Jahve. Så säger Herren: För tre brott av Tyros, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de utlämnade en hel befolkning åt Edom och glömde sitt brödraförbund. Jag sänder eld mot Tyros murar, den ska förtära dess borgar. Så säger Herren: För tre brott av Edom, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för han förföljde sin bror med svärd och kvävde all barmhärtighet, lät ilskan rasa oavbrutet och eldade hela tiden på sitt raseri. Jag sänder eld mot Teman, den ska förtära Bosras borgar. Så säger Herren: För tre brott av ammoniterna, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de skar upp gravida i Gilead för att utbreda sitt territorium. Jag tänder eld mot Rabbas murar. Branden ska förtära dess borgar under stridsrop på stridens dag, under storm på ovädrets dag. Deras kung och hans stormän ska gå i fångenskap tillsammans, säger Herren. Så säger Herren: För tre brott av Moab, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för han brände till kalk benen av Edoms kung. Jag sänder eld mot Moab, den ska förtära Keriots borgar. Moab ska dö under krigsdån, stridsrop och hornstötar. Jag avlägsnar domaren där och dödar alla Moabs stormän med honom, säger Herren. Så säger Herren: För tre brott av Juda, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de förkastade Herrens lag och höll ej hans stadgar. De leddes vilse av de lögner som deras fäder följde. Jag sänder en eld mot Juda, den ska förtära Jerusalems borgar. Så säger Herren: För tre brott av Israel, ja fyra, häver jag ej mitt beslut, för de säljer den rättfärdige för pengar, den utsatte för ett par sandaler. De stampar de svagas huvuden i stoftet. De vräker undan de ödmjuka. Far och son går till samma flicka för att vanhelga mitt heliga namn. Vid alla altaren sträcker de ut sig på pantsatta kläder. I sin Guds hus dricker de bötfälldas vin. Det var jag som förgjorde amoreerna för er. De var höga som cedrar och starka som ekar. Men jag förgjorde hans frukt upptill och hans rötter nertill. Det var jag som förde er upp från Egypten. Jag ledde er i öknen i fyrtio år så ni kunde inta amoreernas land. Jag reste upp profeter bland era söner, nasirer bland era unga män. Var det inte så, ni Israels söner? säger Herren. Men ni gav nasirerna vin och befallde profeterna att inte profetera! Lyssna! Jag ska pressa ner er så som en fullastad vagn med korn pressas ner. Då blir ingen tillflykt för den snabbe, ingen nytta av kraft för den starke. Krigaren kan då ej rädda sitt liv, bågskytten ej hålla stånd, löparen ej undkomma och ryttaren ej rädda sitt liv. Den modigaste krigare ska den dagen fly naken, säger Herren. Lyssna till detta ord som Herren talat mot er, Israels söner, mot hela det släkte som jag förde upp från Egypten: Endast er har jag utvalt bland alla jordens släkten. Därför ska jag straffa er för alla era synder. Kan två vandra tillsammans utan att vara överens om det? Ryter ett lejon i skogen utan att det funnit något rov? Morrar ett unglejon i kulan utan att det fällt ett byte? Landar en fågel i markens fälla utan något bete? Slår en fälla upp från marken utan att fånga något? Ljuder hornet i en stad utan att folket skälver? Inträffar ofärd i en stad utan att det är från Herren? För Herren Jahve gör inget utan att uppenbara sin plan för sina tjänare profeterna. När lejonet ryter, vem blir inte rädd? När Herren Jahve talar, vem skulle inte profetera? Ropa ut över Ashdods borgar och Egyptens borgar: ”Samla er på Samarias berg och bevittna kaoset där och förtrycket ibland dem!” De förstår inte att bete sig rätt, säger Herren. De hopar våld och fördärv i sina borgar. Därför säger Herren Jahve: En fiende ska omringa landet, rasera ditt försvarsverk och plundra dina borgar. Så säger Herren: Som herden räddar ur lejongapet två benpipor eller en örsnibb, så ska Israels söner räddas, de som sitter i Samaria på soffhörnor och i Damaskus på divaner. Hör och vittna mot Jakobs hus, säger Herren Jahve, härskarornas Gud: Den dag jag straffar Israel för dess brott ska straffet drabba Betels altaren. Altarhornen ska avhuggas och falla till marken. Jag ska slå ner vinterhus och sommarhus. Elfenbenshusen ska förstöras och många hus ska svepas bort, säger Herren. Lyssna till detta ord, ni Bashans kor på Samarias berg, ni kvinnor som förtrycker fattiga och krossar utsatta, ni som säger till era män: ”Langa hit nåt att dricka!” Herren Jahve har svurit vid sin helighet: Lyssna! Dagar ska komma över er då ni ska släpas bort med krokar och de sista av er med ljuster. Genom rämnor i muren ska kvinna efter kvinna gå ut. Ni ska slungas iväg mot Hermon, säger Herren. Gå till Betel och synda, till Gilgal och synda än mer. Bär fram era offer varje morgon, era tionden var tredje dag. Bränn tackoffer av syrat bröd, ropa ut frivilliga offer så det hörs! För ni älskar ju sådant, ni Israels söner, säger Herren Jahve. Jag gav er inte en munsbit i alla era städer, inget bröd på alla era orter. Men ni vände inte om till mig, säger Herren. Jag höll tillbaka regnet för er när det ännu var tre månader till skörden. Jag sände regn över en stad men inget regn över en annan. En åker fick regn, den som inte fick regn torkade. Från två eller tre städer stapplade folk till en stad för att dricka vatten, men fick ej tillräckligt. Men ni vände inte om till mig, säger Herren. Jag slog er med sot och rost. Gräshoppor förtärde alla era trädgårdar, vingårdar, fikonträd och olivträd. Men ni vände inte om till mig, säger Herren. Jag sände pest bland er som i Egypten. Jag dödade era unga män med svärd tillsammans med de hästar ni tagit. Jag lät likstanken från era läger stiga er i näsan. Men ni vände inte om till mig, säger Herren. Jag ödelade er som Gud ödelade Sodom och Gomorra. Ni var som ett vedträ ryckt ur elden. Men ni vände inte om till mig, säger Herren. Därför ska jag göra så med dig, Israel. Och eftersom jag ska göra så med dig, Israel, gör dig redo att möta din Gud! För lyssna! Han som formar bergen, skapar vinden, avslöjar för människan vad hon tänker, gör gryning till mörker, går fram över jordens höjder, Jahve, härskarornas Gud, är hans namn. Israels hus, lyssna till dessa ord! Det är en sorgesång över er: ”Jungfrun Israel har fallit och reser sig inte mer! Hon ligger övergiven på sin mark utan att någon reser henne upp.” För så säger Herren Jahve: Staden där tusen tågade ut får hundra tillbaka, och staden där hundra tågade ut får tio tillbaka, för Israels hus. Så säger Herren till Israels hus: Sök mig och ni får leva! Men sök inte Betel, gå inte till Gilgal och dra inte till Beer-Sheba. För Gilgal ska gå i fångenskap och Betel ska bli till intet. Sök Herren och ni får leva! Annars kommer han som en förtärande eld över Josefs hus utan att någon i Betel kan släcka den. Ni förvandlar rättvisan till malört och kastar rättfärdigheten till marken. Han gjorde Plejaderna och Orion. Han förvandlar dödsskugga till gryning och låter dagen mörkna till natt. Han kallar på havets vatten och öser det över jorden. Jahve är hans namn. Han låter fördärv blixtra över borgen, fördärv drabba fästningen. De hatar åklagaren i porten och avskyr den som talar sanning. Det är därför ni trampar på den fattige och tar hans säd i skatt. Ni bygger hus av huggen sten, men ska inte få bo i dem. Ni planterar ljuvliga vingårdar, men ska inte få dricka vinet. För jag vet att era brott är många och era synder talrika. Ni förtrycker den rättfärdige, tar mutor och hindrar de utsatta att få rättvisa i porten. Därför tiger den kloke i denna tid, för det är en ond tid. Var god och inte ond, så att ni får leva! Då ska Jahve, härskarornas Gud, vara med er, så som ni påstår. Hata det onda och älska det goda och befäst rättvisan i porten. Kanske ska då Jahve, härskarornas Gud, visa nåd mot återstoden av Josef. Därför säger Jahve, härskarornas Gud, Herren: På alla torg ska höras jämmer, på alla gator ska det beklagas. Bonden ska manas till sorg och proffssörjare ska gråta. I alla vingårdar ska det klagas, för jag ska gå fram mitt ibland er, säger Herren. Det blir hemskt för dem som längtar efter Herrens dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker och inte ljus. Det blir som när en man flyr för ett lejon men möter en björn, kommer hem, stöder handen mot väggen och bits av en orm. Ja, Herrens dag är mörker och inte ljus, becksvart utan minsta sken. Jag hatar och föraktar era fester, jag tål inte era högtider. För även om ni offrar brännoffer och matoffer åt mig, så godtar jag dem inte. Jag vill inte se era fredsoffer av gödkalvar. Bespara mig dina sångers oväsen, jag vill inte höra ditt harpospel! Men låt rättvisan flöda som vatten, och rättfärdigheten som en aldrig sinande ström. Israels hus, var det åt mig ni frambar slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen? Ni bar Sickut, er kung, och Kijjun, er gudastjärna, gudabilder som ni gjort åt er. Men jag ska föra er i fångenskap bortom Damaskus, säger han vars namn är Jahve, härskarornas Gud. Fördömelse över de obekymrade på Sion, de trygga på Samarias berg, de förnämsta av det främsta folket, de som Israels hus vänder sig till! Dra till Kalne och se, gå därifrån till Stora Hamat och sedan ner till filisteernas Gat. Är de bättre än Juda och Israel? Är deras område större än ert? Ni skakar av er den onda dagen och sätter våldet i högsätet. Ni vilar på elfenbenssängar och vräker ut er på era bäddar. Ni äter lamm ur hjorden och kalvar från stallet. Ni skrålar till harpan, och likt David tänker ni ut musikinstrument. Ni dricker vin ur stora skålar och smörjer er med finaste oljor, men bedrövas ej av Josefs skada. Därför ska de nu vara först att gå i fångenskap. Då är det slut med skrålet från dem som vräkte ut sig. Herren Jahve har svurit vid sig själv, Jahve, härskarornas Gud, säger: Jag avskyr Jakobs stolthet och hatar hans borgar. Jag ska utlämna staden och allt i den. Även om tio män är kvar i ett hus måste de dö. När en släkting och likbrännare vill föra ut benen ur huset och ropar till den som är inne i huset: ”Finns någon mer där?” och han svarar: ”Ingen”, så ska han säga: ”Tyst, vi ska inte nämna Jahves namn!” För lyssna! Herren ska befalla att det stora huset slås i spillror och det lilla huset i bitar. Springer hästar på klippor eller plöjer man där med oxar? Men ni har förvandlat rättvisan till gift och rättfärdighetens frukt till malört. Ni gläds över Lo-Debar och säger: ”Var det inte med egen styrka vi erövrade Karnajim?” För lyssna, ni av Israels hus! Jag ska resa upp ett folk mot er, säger Jahve, härskarornas Gud. Och de ska ansätta er från infarten mot Lebo-Hamat till Arabahbäcken. Detta visade Herren Jahve mig: Han skapade en gräshoppssvärm när sommargräset spirade efter kungens slåtter. När de hade slukat all vegetation i landet sa jag: ”Herre Jahve, förlåt! Hur ska lilla Jakob kunna bestå?” Då sörjde Herren över detta. ”Det ska inte ske”, sa Herren. Detta visade Herren Jahve mig: Jag såg att Herren Jahve kallade på elden till strid. Elden förtärde det stora djupet och började förtära landet. Då sa jag: ”Herre Jahve, sluta! Hur ska lilla Jakob kunna bestå?” Då sörjde Herren över detta. ”Inte heller detta ska ske”, sa Herren Jahve. Detta visade han mig: Jag såg Herren stå på en vertikal mur med ett lod i handen. Herren sa till mig: ”Amos, vad ser du?” Jag svarade: ”Ett lod.” Då sa Herren: ”Lyssna! Jag hänger upp ett lod bland mitt folk Israel. Jag ska inte längre skona dem. Isaks offerhöjder ska ödeläggas och Israels helgedomar förstöras. Och jag ska resa mig upp med svärdet mot Jerobeams hus.” Amasja, prästen i Betel, sände bud till Israels kung Jerobeam: ”Amos konspirerar mot dig mitt i Israels hus. Landet står inte ut med allt hans prat. För Amos säger: Jerobeam ska dö för svärd och Israel ska föras bort från sitt land till fångenskap.” Och Amasja sa till Amos: ”Siare, försvinn! Ge dig av till Judas land. Där kan du äta ditt bröd och profetera! Profetera aldrig mer i Betel, för det är kungens helgedom och ett rikets tempel.” Amos svarade Amasja: ”Jag var varken profet eller profetson, utan boskapsherde och odlade mullbärsfikon. Men Herren tog mig när jag följde hjorden, och Herren sa till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel. Så hör nu Herrens ord: Du säger: ’Profetera inte mot Israel, förkunna inte mot Isaks hus.’ Därför säger Herren: Din hustru ska bli en hora i staden, dina söner och döttrar ska falla för svärd. Din mark ska mätas och delas. Själv ska du dö i orent land, och Israel ska föras bort från sitt land till fångenskap.” Detta visade Herren Jahve mig: Jag såg en korg med sommarfrukt. Han sa: ”Amos, vad ser du?” Jag svarade: ”En korg med sommarfrukt.” Då sa Herren till mig: ”Slutet har kommit för mitt folk Israel. Jag ska inte längre skona dem. Den dagen ska sångerna i borgen övergå i jämmer, säger Herren Jahve. Mängder av lik ska under tystnad kastas överallt.” Lyssna på detta, ni som trampar på den fattige och överger de utsatta i landet. Ni säger: ”När är nymånadsdagen över så vi kan sälja säd? Och sabbaten så vi kan öppna kornboden? Då minskar vi måtten och höjer priset och bedrar med falska vikter. Då köper vi de fattiga för silver och den utsatte för ett par sandaler, och säljer spillet som säd.” Herren har svurit vid Jakobs stolthet: Jag ska aldrig glömma något som de gjort! Skulle inte jorden skälva på grund av det, och alla dess invånare sörja? Skulle inte hela jorden resa sig som Nilen, stiga och sjunka som Egyptens flod? Den dagen, säger Herren Jahve, gör jag så att solen går ner vid middagstid. Jag gör jorden mörk mitt på dagen. Jag vänder era fester till sorg och alla era sånger till klagovisor. Jag klär allas höfter med säcktyg och gör alla huvuden skalliga. Jag sänder sorg som efter ende sonen. Slutet blir som en bitter dag. Lyssna! Dagar kommer, säger Herren Jahve, då jag sänder svält i landet. Inte svält efter bröd och inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Folk ska irra från hav till hav, springa omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord. Men de ska inte finna det. Den dagen ska vackra jungfrur och unga män falla ihop av törst. De som svär vid Samarias synd och säger: ”Leve din gud, Dan!” och ”Leve vägen till Beer-Sheba!”, de ska falla och aldrig mer resa sig. Jag såg Herren stå vid altaret. Han sa: Slå till pelarhuvudena så att trösklarna skakar. Störta dem över allas huvuden. De överlevande ska jag döda med svärd. Ingen av dem ska kunna fly, ingen av dem ska undkomma. Om de gräver sig ner i dödsriket ska min hand ta dem. Om de klättrar upp till himlen ska jag föra ner dem. Om de gömmer sig på Karmels topp ska jag hitta dem där och ta dem. Om de gömmer sig för min blick på havets botten ska jag där befalla ormen att bita dem. Om de förs i fångenskap av sina fiender ska jag där befalla svärdet att döda dem. Jag fäster min blick på dem till deras ofärd och inte till deras välfärd. Herren Jahve, som är över härskarorna, rör vid jorden och den upplöses, och alla dess invånare sörjer. Hela jorden reser sig som Nilen och sjunker som Egyptens flod. Han bygger sin sal i himlen. Han grundade sitt valv över jorden. Han kallar på havets vatten och öser ut det över jordens yta. Jahve är hans namn. Israels söner, är ni inte som kushiterna för mig? säger Herren. Förde inte jag Israel upp från Egypten, filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir? Lyssna! Herren Jahves ögon är riktade mot detta syndiga rike. Jag ska utplåna det från jordens yta. Men jag ska inte helt utplåna Jakobs hus, säger Herren. För jag befaller att Israels hus ska skakas bland alla folkslag så som säd skakas i ett såll. Men inte ett sandkorn ska falla till marken. Alla syndare i mitt folk ska dö för svärd, de som säger: ”Ofärden ska varken drabba oss eller komma nära.” Den dagen ska jag resa upp Davids fallna hydda. Jag ska mura igen sprickorna och resa upp dess ruiner. Jag ska bygga upp den som i forna dagar. Då kan de ta i besittning återstoden av Edom, och alla folkslag över vilka mitt namn har utropats, säger Jahve, som gör detta. Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då plöjaren tätt följer skördemannen och druvtramparen såningsmannen. Bergen ska drypa av druvsaft och alla kullar överflöda. Jag ska återupprätta mitt folk Israel. De ska bygga upp ruinlagda städer och bo i dem. De ska plantera vingårdar och dricka vinet. De ska anlägga trädgårdar och äta frukten. Jag ska plantera dem i deras eget land. De ska aldrig mer ryckas upp ur det land som jag gett dem, säger Jahve din Gud. Obadjas syn. Så säger Herren Jahve om Edom: Vi har hört ett budskap från Herren, en budbärare är sänd till folken: ”Res er, vi går i krig mot Edom!” Lyssna! Jag har gjort dig liten bland folken. Du ska bli djupt föraktad. Ditt arroganta hjärta har bedragit dig, du som bor bland bergsklyftorna högt där uppe. Du säger i ditt hjärta: ”Vem kan ta ner mig till marken?” Om du än svävar högt som örnen och bygger ditt bo bland stjärnorna, ska jag ändå ta ner dig därifrån, säger Herren. Om tjuvar kom till dig, rånare om natten, skulle de inte stjäla bara vad de vill ha? Skulle inte druvplockare lämna en efterskörd om de kom till dig? Men du ska helt förstöras! Hur plundrad ska inte Esau bli! Hans gömda skatter ska letas fram. Alla dina bundsförvanter ska fördriva dig mot gränsen. De som slöt fred med dig ska bedra och besegra dig. De som delar ditt bröd lägger fällor för dig, utan att du begriper något. Den dagen, säger Herren, ska jag förgöra Edoms kloka män och förståndet på Esaus berg. Dina krigare, Teman, ska bli skräckslagna, och alla män på Esaus berg ska gå under genom massaker. På grund av våld mot din broder Jakob ska vanära täcka dig. Du ska för alltid förintas. Den dag du stod på avstånd, dagen då utlänningar förde bort Jakobs rikedom och främlingar drog in genom hans portar och kastade lott om Jerusalem, då var du precis som dem. Se inte med skadeglädje på din broder då han blev främling! Gläds inte över Judas söner den dag de går under. Gapa inte så arrogant den dag de är i nöd. Dra inte in genom mitt folks port på deras olycksdag. Se inte heller med skadeglädje på hans ofärd under hans olycksdag. Roffa inte åt dig av hans rikedomar på hans olycksdag. Ställ dig inte vid vägskälet för att slå ner hans flyktingar. Lämna inte ut de överlevande på nödens dag. För Herrens dag är nära för alla folkslag. Vad du har gjort ska göras mot dig. Du kommer att få betala för dina gärningar. Som ni drack på mitt heliga berg ska alla folkslag oupphörligt dricka. De ska dricka botten upp och bli som om de aldrig funnits. Men på Sions berg ska räddning finnas. Det ska vara en helig plats. Och Jakobs hus ska återta sina besittningar. Jakobs hus ska bli en eld och Josefs hus en låga. Esaus hus ska bli till halm, och de ska bränna och förtära dem. Ingen av Esaus hus ska överleva, för Herren har talat. Negev ska ta Esaus berg i besittning. Låglandet ska ta filisteernas land. De ska ta Efraims och Samariens mark i besittning. Och Benjamin ska ta Gilead. Söner från Israels här som varit i exil ska ta i besittning Kanaan ända till Sarefat, och de bortförda från Jerusalem som bor i Sefarad ska ta Negevs städer i besittning. Frälsare ska dra upp på Sions berg för att härska över Esaus berg. Och riket ska tillhöra Herren. Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ”Ställ dig upp! Gå till storstaden Nineve och ropa mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” Men Jona stod upp för att fly till Tarshish, undan Herrens ansikte. Han gick ner till Jafo och fann ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att resa med dem till Tarshish, undan Herrens ansikte. Herren slungade då en stark vind över havet. Det blev en så våldsam storm att skeppet var å färde att krossas. Sjömännen blev förskräckta och alla ropade till sin egen gud. Och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner under däck och låg i djup sömn. Kaptenen gick till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.” Männen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott så vi får veta vem som är skuld till detta hemska som drabbat oss.” Så de kastade lott och den föll på Jona. Då sa de till honom: ”Berätta för oss vem som är skuld till detta hemska som drabbat oss. Vad för arbete har du? Var kommer du ifrån? Från vilket land är du? Vilket folk tillhör du?” Han svarade dem: ”Jag är hebré och fruktar Jahve, himlens Gud, som skapat havet och det torra landet.” Då blev männen helt förfärade och sa: ”Vad har du gjort!” För han hade berättat för männen att han flydde undan Herrens ansikte. Havet stormade alltmer och de sa: ”Vad ska vi ta oss till med dig så att havet lugnar sig för oss?” Han svarade: ”Ta och släng mig i havet så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.” Männen rodde för att komma åter till land. Men det var förgäves för havet stormade allt värre mot dem. Då ropade de till Jahve och sa: ”Jahve! Låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Jahve, har gjort som du ville.” Sedan tog de Jona och slängde honom i havet. Då lade sig havets raseri. Männen greps av stor fruktan för Jahve, och de offrade slaktoffer åt honom och gav löften. Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Jona bad till Jahve sin Gud i fiskens buk: ”Jag ropade till Jahve i min nöd och han svarade mig. Jag ropade från dödsrikets buk och du hörde mig. Du slängde mig i djupet mitt ute i havet. Strömmarna omslöt mig. Alla dina svallande vågor slog över mig. Jag tänkte att jag fördrivits från dina ögon och kanske aldrig mer får se ditt heliga tempel. Vattnet slöt sig om strupen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde kring huvudet. Jag sjönk till berggrunden. Jordens bommar slog igen bakom mig för evigt. Men du förde mig levande upp ur graven, Jahve min Gud. Med utmattad själ tänkte jag på Herren. Och min bön nådde dig i ditt heliga tempel. De som håller fast vid tomma avgudar avvisar nåden. Men jag ska offra till dig med tacksägelse. Jag ska uppfylla mitt löfte. Frälsningen finns hos Herren!” Och Herren talade till fisken och den spydde upp Jona på torra land. Herrens ord kom för andra gången till Jona: ”Ställ dig upp! Gå till storstaden Nineve och ropa ut över den budskapet jag ger dig.” Jona stod upp och gick till Nineve enligt Herrens ord. Nu var Nineve en enormt stor stad, tre dagsresor lång. Jona gick en dagsresa in i staden och ropade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas!” Då trodde Nineves män på Gud. De utlyste en fasta och iklädde sig säcktyg, både stora och små. När budskapet nådde Nineves kung reste han sig från sin tron och tog av sin mantel. Han iklädde sig säcktyg och satte sig i aska. Sedan lät han ropa ut i Nineve: ”Enligt kungens och hans stormäns påbud får varken människor eller djur, kor eller får smaka något. De får inte beta eller dricka. Både människa och djur ska iklä sig säcktyg. Varje man ska ropa kraftfullt till Gud och vända om från sin onda väg och våldsutövning. Vem vet ifall Gud vänder om och låter sig bevekas och avvänder sin vredesglöd så att vi inte går under?” Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg. Då lät han sig bevekas och gjorde inte det onda som han hotat dem med. Han gjorde inte det. Men Jona blev fruktansvärt arg. Ilsket bad han till Herren: ”O Herre, var det inte det jag sa när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förut fly till Tarshish. För jag visste att du är en nådig och barmhärtig Gud, tålmodig och kärleksfull och redo att häva ofärden. Herre, ta nu mitt liv! Jag vill hellre dö än leva.” Herren svarade: ”Har du skäl att vara arg?” Jona gick ut från staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se vad som skulle hända med staden. Jahve Gud lät en buske växa upp över Jona. Den skulle skugga hans huvud och befria honom från hans betryck. Jona blev överlycklig över busken. Men i gryningen nästa dag sände Gud maskar som angrep busken så att den vissnade. När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind. Och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad och önskade sig döden. Han sa: ”Jag vill hellre dö än leva.” Då sa Gud till Jona: ”Har du skäl att vara arg över busken?” Han svarade: ”Jag har skäl att vara så arg att jag kan dö!” Herren sa: ”Du bryr dig om busken som du varken arbetat med eller fått att växa, och som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle inte jag bry mig om storstaden Nineve där det finns fler än 120 000 människor som inte kan skilja på höger och vänster, och därtill många djur?” Detta är Herrens ord till Mika från Moreshet, när Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. Detta är vad han såg om Samaria och Jerusalem. Hör alla folk, lyssna du jord och alla därpå! Herren Jahve ska vara ett vittne mot er, Herren från sitt heliga tempel. För Herren lämnar sin boning, kommer ner och går över jordens höjder. Bergen smälter under honom, dalarna rämnar som vaxet för elden, som vatten forsande utför branten. Allt detta för Jakobs brott, för synden hos Israels hus! Vem är skyldig till Jakobs brott om inte Samaria? Och vem till Judas offerhöjder om inte Jerusalem? Därför ska jag lägga Samaria i ruiner på fältet, till en plats för vinodling. Jag ska vräka stenarna ner i dalen och blotta hennes grundvalar. Alla hennes gudabilder ska krossas. Alla hennes gåvor ska brännas. Alla hennes avgudar ska jag förstöra. För hon har skaffat dem genom horpengar, och horpengar ska de åter bli. Därför jämrar jag mig och gråter, går barfota och naken, ylar som schakalen, sörjer som strutsen. För Samarias skada är obotlig och har kommit till Juda. Den har nått till mitt folks port, till Jerusalem. Berätta det inte i Gat. Fäll inte en tår! Vältra er i Bet-Leafras stoft! Dra iväg nakna och vanärade, ni boende i Shafir! De boende i Saanan kommer inte ut. I Bet-Haesel hörs sorgerop: ’Han tar bort ert stöd.’ Fastän de boende i Marot ängsligt hoppas på välfärd så har ofärd kommit från Herren till Jerusalems port. Ni boende i Lakish, spänn hästar för vagnen! Ni var upphovet till synd hos dottern Sion, för Israels överträdelser går att finna hos er. Ge därför avskedsgåvor åt Moreshet-Gat. Husen i Aksib har blivit otillförlitliga för Israels kungar. Jag ska åter sända en erövrare mot er, ni boende i Maresha. Israels härlighet kommer till Adullam. Klipp dig och raka dig skallig för dina älskvärda barn! Gör ditt huvud kalt som gamens, för de har förts bort från dig. Fördömelse över dem som tänker ut hemskheter och planerar ondska på sin bädd. Vid gryningen sätter de igång, för det står i deras makt. De har begär till åkrar som de roffar åt sig, och hus som de tar. De berövar en man hans hem, en man hans egendom. Därför säger Herren: Lyssna! Jag planerar mot detta släkte ofärd, som ni ej ska kunna ta er ur. Ni ska inte mer gå så högfärdigt, för det ska bli en ofärdstid. Den dagen ska det sjungas en smädande klagosång över er: ”Vi är helt förstörda, han ändrar mitt folks arvslott, han bara tar den ifrån mig! Han ger våra åkrar åt förrädare.” Därför ska du inte ha någon i Herrens församling som mäter upp jordlotter. ”Sluta profetera!” säger deras profeter. ”Profetera inte om sådant! Upphör aldrig kränkningarna?” Är det så du talar, du Jakobs hus? Är Herrens Ande otålig? Är det så han handlar? Gör inte mina ord gott för den som lever rättfärdigt? Men på sistone har mitt folk rest sig som en fiende. Ni sliter manteln av dem som passerar när de tryggt återvänder från krig. Ni fördriver mitt folks kvinnor från deras älskade hem. Ni berövar deras barn min härlighet för alltid. Upp och iväg! För här har ni ingen viloplats. Orenhet för med sig fördärv, fruktansvärt fördärv! Om en man kom i en ande av falskhet och lögn, och sa: ”Jag ska profetera för dig om vin och starka drycker”, så vore det en profet för detta folk! Jag ska sannerligen samla er alla, Jakob. Jag ska sannerligen samla återstoden av Israel. Jag ska föra dem samman som fåren till fållan, som hjorden till betesplatsen. Det blir ett sorl av människor. Han som bryter igenom går framför dem. De bryter igenom och drar ut genom porten. Kungen deras går framför dem, Jahve leder dem. Jag sa: Lyssna, Jakobs ledare, ni furstar över Israels hus! Borde inte ni veta vad rättvisa är? Ni hatar det goda och älskar det onda. Ni sliter huden av mitt folk och köttet från deras ben. Ni äter köttet av mitt folk. Ni flår huden av dem och krossar deras ben. Ni breder ut dem som köttbitar i grytan, som fläskbitar i kittelns mitt. Sedan ropar de till Herren, men han ska inte svara dem. På grund av det onda de gjort ska han dölja sitt ansikte för dem. Så säger Herren om profeterna som vilseleder mitt folk: De ropar ”allt är väl!” när de får något att tugga på, men startar heligt krig mot den som inte ger dem något i gapet. Därför ska ni få natt utan syner, mörker utan spådomar. Solen ska gå ner över profeterna och dagen bli mörk omkring dem. Siarna ska skämmas och spåmännen vanäras. Alla ska dölja skägget, för inget svar kommer från Gud. Jag däremot är full av kraft från Herrens Ande, och av rättvisa och styrka, så jag kan berätta för Jakob hans brott och Israel hans synd. Lyssna nu på detta, ni ledare över Jakobs hus och furstar över Israels hus! Ni avskyr rättvisa och perverterar allt som är rätt. Ni bygger Sion med blod och Jerusalem med orättvisa. Stadens ledare dömer för mutor, prästerna undervisar för betalning, profeterna spår för pengar. Ändå stöder de sig på Herren och säger: ”Herren är mitt ibland oss, ingen ofärd ska drabba oss!” På grund av er ska därför Sion plöjas till åkermark, Jerusalem bli en ruinhög och tempelberget en skogbevuxen höjd. I de sista dagarna ska Herrens tempelberg stå orubbligt som det högsta bland bergen, upphöjt över höjderna. Dit ska folken strömma. Många folk ska komma och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. Han ska döma mellan många folk, skipa rätt åt mäktiga folkslag i fjärran. De ska smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska ej lyfta svärd mot folk och aldrig mer öva för krig. Varje man ska orädd sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, för så har härskarornas Herre talat. Alla andra folk vandrar i sin guds namn. Men vi ska vandra i Jahves namn, vår Gud, i all evighet. Den dagen, säger Herren, ska jag samla de haltande och föra samman de fördrivna och dem jag plågat. De haltande gör jag till en återstod, de fördrivna till ett mäktigt folk. Herren ska regera över dem på berget Sion från nu och till evig tid. Och du Herdetorn, dottern Sions kulle, det forna herraväldet ska komma till dig, dottern Jerusalems kungadöme ska komma. Men varför skriker du? Finns ingen kung hos dig? Har din rådgivare gått bort eftersom du har ångest som hos en födande kvinna? Dotter Sion, vrid dig i födslosmärtor likt en födande kvinna! För nu måste du lämna staden och bo ute på marken. Du ska till Babel! Där ska du befrias, där ska Herren förlossa dig från fiendehänder. Nu samlas många folk mot dig, och de säger: ”Jerusalem ska skändas medan vi ser på!” Men de har ingen kunskap om Herrens tankar, de förstår inte hans plan: att samla dem som kärvar till tröskplatsen. Upp och tröska, dotter Sion! För jag ska ge dig järnhorn och kopparklövar. Du ska krossa många folk och viga bytet från dem åt Herren, deras rikedomar åt hela jordens Herre. Samla nu dina skaror, du skarornas stad. Han belägrar oss. De slår Israels domare i ansiktet med stav. Men du, Betlehem Efrata, så liten bland Judas ätter, från dig ska det komma en som ska härska åt mig över Israel. Hans ursprung är före allt, från evighetens dagar. Därför ska han överge Israel tills den tid kommer då hon som ska föda har fött. Då ska återstoden av hans bröder vända åter till Israels söner. Han ska träda fram som herde i Herrens kraft, i Jahves, sin Guds, höga namn. Och de ska leva tryggt, för han ska vara stor över hela jorden. Och han ska vara vår fred. När Assur invaderar vårt land och tränger in i våra palats, då reser vi mot honom sju herdar och åtta stormän. De ska beta av Assurs land med svärd ja, Nimrods land in i dess portar. Så ska han rädda oss från Assur när denne invaderar vårt land och tränger in på vårt territorium. Där ska vara en återstod av Jakob mitt bland många folk, likt dagg från Herren, likt regnskurar på gräs. De väntar inte på någon man och hoppas ej på människor. Då ska återstoden av Jakob bland folken, mitt bland många folkslag, vara som ett lejon bland skogens djur, som ett unglejon i fårhjordar. Den far fram och trampar ner och river utan någon som räddar. Din hand ska lyftas över dina motståndare, alla dina fiender ska huggas av! Den dagen, säger Herren, ska jag utrota alla dina hästar och förstöra dina vagnar. Jag ska utplåna städerna i ditt land och rasera alla dina fästningar. Jag ska utrota all svartkonst hos dig, inga teckentydare ska du ha mer. Jag ska utrota dina avgudabilder och stoder hos dig. Du ska inte mer tillbe vad dina händer tillverkat. Jag ska rycka upp dina asherapålar och ödelägga dina städer. Jag ska i vrede och raseri ta hämnd på de folkslag som inte har lyssnat på mig. Lyssna till vad Herren säger: Ställ dig upp och för din talan inför bergen, låt höjderna höra din röst. Lyssna till Herrens anklagelse, ni berg och jordens fasta grundvalar! För Herren anklagar sitt folk och ställer Israel till svars. Mitt folk, vad har jag gjort dig? Hur har jag betungat dig? Svara mig! Jag förde dig upp från Egypten, jag befriade dig från slavhuset. Jag sände Mose, Aron och Mirjam framför dig. Mitt folk, kom ihåg vad Moabs kung Balak planerade och svaret han fick av Bileam, Beors son. Kom ihåg vad som inträffade mellan Shittim och Gilgal, så att du förstår Herrens rättfärdiga gärningar. Med vad ska jag komma inför Herren när jag böjer mig för Gud i höjden? Ska jag komma inför honom med brännoffer? Med årsgamla kalvar? Skulle Herren godta tusentals bockar? Tiotusen floder av olja? Ska jag ge min förstfödde för min överträdelse, min livsfrukt för min själs synd? Du människa, Gud har sagt dig vad som är gott. Vad begär Herren av dig? Att du beter dig rättvist, älskar godhet och vandrar ödmjukt med din Gud. Lyssna, Jahve ropar till staden! Och det är visdom att frukta ditt namn. Hör om käppen och vem som bestämt den. Finns det ännu i den ondes hus orättmätiga rikedomar och snåla viktmått som är under förbannelse? Skulle jag vara rättfärdig om jag tillät brottslig våg och falska vikter i väskan? Stadens rika är ivriga våldsverkare. Och invånarna är lögnare med falska tungor. Därför måste jag slå dig med sjukdom och ödelägga dig på grund av dina synder. Du ska äta utan att bli mätt, magen ska kännas tom. Du ska förvara utan att kunna säkra. Och det du säkrar ger jag åt svärdet. Du ska så utan att få skörda. Du ska pressa oliver utan att få smörja dig med oljan. Du ska trampa druvor utan att få dricka vinet. Ni följer Omris stadgar och beter er i allt som Ahabs hus. Ni följer deras åsikter. Därför ska jag göra så att staden ödeläggs och att invånarna blir till åtlöje. Ni ska få bära mitt folks förakt. Jag är förtvivlad! Det är som om sommarfrukten är plockad och vinbärgningen är över: inte en druvklase att äta, inte ett efterlängtat fikon. De gudfruktiga är försvunna från jorden. Det finns inga rättsinniga människor. Alla väntar på att få mörda. De vill fånga varandra i sina nät. Deras händer är övade i ondska. Härskaren begär gåvor, domaren mutor. Stormannen talar med ont uppsåt, och sedan konspirerar de tillsammans. Den bäste bland dem är som ett törnsnår, den mest rättsinnige värre än en törnhäck. Väktarnas dag kommer, dagen då ni ska straffas. Då grips de av panik. Tro inte på din nästa, lita inte på en vän. Vakta din tunga för kvinnan i din famn. För en son föraktar sin far, en dotter trotsar sin mor, en sonhustru sin svärmor, en mans husfolk är hans fiender. Jag däremot spanar efter Herren. Jag väntar på Gud min Frälsare. Min Gud ska höra mig. Fiende, gläds inte över mig! För om jag faller reser jag mig igen. Sitter jag i mörkret är Herren mitt ljus. Eftersom jag syndat mot Herren måste jag bära hans vrede, tills han tar sig an min sak och verkställer rättvisa åt mig. Han ska föra mig ut i ljuset, och jag ska se hans rättfärdighet. Min fiende ska se det och rodna av skam, hon som sa till mig: ”Var är Jahve din Gud?” Jag ska bevittna när hon trampas ner som smuts på gatan. En dag ska dina murar byggas upp. Den dagen ska ditt territorium vidgas. Den dagen ska de komma till dig från Assur och Egyptens städer, från Egypten till Eufrat, från hav till hav och från berg till berg. Och jorden ska läggas öde på grund av dem som bor där. Det blir frukten av deras gärningar. Valla ditt folk med din stav, hjorden du äger som bor avskild i skogen mitt i ett fruktbart land. Låt hjorden få beta i Bashan och i Gilead som i gamla dagar. Jag ska visa dig mirakler som i de dagar du drog ut från Egypten. Folken ska se det och skämmas trots all sin makt. De ska lägga handen på munnen och deras öron ska inget höra. De ska slicka stoft som en orm, som markens krälande djur. Skälvande ska de överge sina hålor och vända sig till Jahve vår Gud, som de ska fasa och frukta. Vem är en Gud som du? Du som förlåter skuld och inte tillräknar synd hos återstoden av dina egna. Han låter inte sin vrede bestå för alltid, för han gläds i trogen kärlek. Gud ska åter förbarma sig över oss och trampa på våra skulder. Du ska kasta alla våra synder i havets djup. Du ska visa trohet mot Jakob och trogen kärlek mot Abraham. Det lovade du med ed våra fäder i forntidens dagar. Ödesord om Nineve. Boken med syner av Nahum från Elkosh. Herren är en svartsjuk och hämnande Gud. Herren tar hämnd och är full av vrede. Herren tar hämnd på sina motståndare och förvarar vrede åt sina fiender. Herren är tålmodig men kraftfull. Han lämnar ingen ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder. Molnen är dammet under hans fötter. Han tillrättavisar havet och torrlägger det. Alla floder gör han torra. Bashan och Karmel förtvinar och Libanons grönska vissnar. Bergen skälver för honom och höjderna smälter. Jorden bävar i hans närvaro, världen och alla som bor där. Vem kan bestå inför hans raseri? Vem kan uthärda hans vredes hetta? Guds vrede väller fram som eld. Han spräcker klipporna. Herren är god, ett värn på nödens dag. Han vet vilka som flyr till honom. Men han förintar Nineve med en störtflod, och jagar sina fiender in i mörkret. Vad ni än kokar ihop mot Herren så ska han göra det om intet. Nöden ska inte upprepas. För de är som hopslingrade törnsnår, och berusade. De ska förtäras som torr halm. Från dig, Nineve, gick det ut en som kokar ihop ont mot Herren, en rådgivare i ondska. Så säger Herren: ”Fastän de är starka och många ska de ändå mejas ner och förgås. Jag har plågat dig, Juda, men ska inte plåga dig mer. Nu ska jag bryta Assurs ok över dig och slita av dina bojor.” Men om dig, Nineve, har Herren befallt: ”Ingen ska bära ditt namn vidare. Jag ska utrota alla bilder, både snidade och gjutna, från dina gudars hus. Jag ska gräva din grav, för du är föraktlig.” Se, över bergen kommer gående en budbärare med goda nyheter om fred! Juda, fira dina högtider och uppfyll dina löften. För den onde ska aldrig mer dra fram genom dig, han är helt tillintetgjord. En folkskingrare rycker fram mot dig. Bemanna fästningen! Spana mot vägen, gör dig redo, samla all din kraft! Herren ska återupprätta både Jakobs storhet och Israels storhet, fastän härjare ruinerat dem och fördärvat deras vinstockar. Hans krigares sköldar har rödfärgats, krigsmännen är iklädda scharlakan. Vagnarna gnistrar av metallglans den dag han gör sig redo. Det viftas med cypresspjut. Vagnarna far galet fram på gatorna, de kör kors och tvärs på torgen. De liknar facklor och störtar fram som blixtar. Han samlar sina kämpar. De snubblar där de avancerar. De rusar mot stadsmuren rustade med skyddssköldar. Flodernas portar öppnas, och palatset störtar samman. Det är bestämt att Nineve ska avklädas och bortföras. Hennes slavflickor suckar som duvor och slår sig för bröstet. Nineve var en gång som en vattenrik damm. Men nu flyr folket. ”Stanna! Stanna!” Men ingen återvänder. Ta silver! Ta guld! Här finns oändliga skatter, överflöd av dyrbarheter. Tom, tömd, öde! Modlöshet, skälvande knän, darrande kroppar överallt, varje ansikte likblekt! Var är lejonhålan där unglejonen åt sitt byte, där lejonet, lejonhonan och lejonungen gick omkring utan att de blev skrämda? Lejonet rev ihjäl tills ungarna fick nog. Det ströp bytet för sina honor och fyllde sin kula med byte, sin håla med kött. Lyssna! Jag är emot dig, säger härskarornas Herre. Jag ska göra så att dina vagnar går upp i rök. Svärdet ska förtära dina unglejon. Jag ska utplåna ditt byte från jorden. Och dina sändebuds röster ska tystna. Fördömelse över blodstaden! Du är full av lögn och skövling och upphör aldrig att plundra! Piskor som smäller, vagnshjul som dånar! Galopperande hästar, framrusande vagnar! Ryttare stormar fram! Flammande svärd, blixtrande spjut! Mängder av slagna, högar av lik, otaliga döda, folk snubblar över lik. Allt på grund av hennes ständiga otukt. Hon, den bedårande horan, svartkonsternas härskarinna, som förslavar folken med sin otukt och folkstammar med sina svartkonster. Lyssna! Jag är emot dig, säger härskarornas Herre. Jag lyfter din kjol över ansiktet så att folken ser din nakenhet och kungarikena din skam. Jag slänger dynga på dig, föraktar dig och gör dig till ett spektakel. Alla som ser dig ryggar tillbaka från dig och säger: ”Nineve är ödelagt! Vem tycker synd om henne?” Var kan jag finna tröstare åt dig? Är du bättre än Thebe som var belägen vid Nilens strömmar? Hon omgavs av vatten, med havet som vall, vatten som mur. Kush och Egypten var hennes gränslösa styrka, Put och Libyen var hennes allierade. Ändå fördes hon bort i landsflykt och fångenskap. Hennes barns huvuden krossades i alla gathörn. Lott kastades om hennes höga herrar, och alla hennes stormän bands med kedjor. Även du ska bli berusad och gömma dig. Även du ska söka skydd mot fienden. Alla dina borgar är som fikonträd med mogen frukt. Om de skakas faller det fikon, rakt i munnen på den som vill äta. Se! Ditt folk är som kvinnorna hos dig. Ditt lands portar står vidöppna för fienden. Dina bommar förtärs av eld. Ös upp vatten innan belägringen. Förstärk dina fästen. Stig ner i leran och trampa i murbruket. Stärk tegelformen. Där ska elden förtära dig och svärdet utrota dig. Det ska sluka dig som gräshoppor. Gör dig talrik som gräshoppor, som gräshoppssvärmar! Dina köpmän är fler än himlens stjärnor. Likt gräshoppor plundrar de och flyger iväg. Dina prinsar är som gräshoppor, dina härförare som gräshoppssvärmar. De stannar inom murarna när det är kallt, men när solen bryter fram sticker de iväg till okänd plats. Assurs kung, dina herdar sover, dina förnäma män slumrar, ditt folk är skingrat över bergen, och ingen samlar ihop dem. Det finns ingen bot för din skada. Ditt sår kan ej helas. Alla som hör vad som hänt dig klappar i händerna, för vem drabbades inte ständigt av din ondska? Detta är de ödesord som profeten Habackuk såg i en syn. ”Herre, hur länge måste jag ropa utan att du lyssnar, skrika om våld utan att du räddar? Varför låter du mig se ondska? Varför tolererar du orätt? Jag ser bara fördärv och våld, och det bara bråkas och grälas. Därför har lagen blivit kraftlös och det skipas aldrig rättvisa. För den onde omringar den rättfärdige så att rättvisan perverteras.” ”Se på folken och observera! Låt er verkligen förundras, för jag gör något i era dagar som ni inte kan tro när det berättas. Lyssna! Jag reser upp kaldeerna, det grymma och snabba folket som tågar över jordens vidder och erövrar territorier som inte tillhör dem. De är rysliga och fruktade, de avgör själva om lag och heder. Deras hästar är snabbare än leoparder, ivrigare än ökenvargar. Deras ryttare kommer flygande fjärran ifrån och spränger fram, som när örnen slår ner på sitt byte. Alla kommer för att begå våldshandlingar, varje ansikte riktas framåt. De hopar fångar som sand. De hånskrattar åt kungar. De gapskrattar åt furstar. De ler åt alla fästningar, de kastar upp vallar och intar dem. Sedan passerar deras ande gränsen och de står skyldiga. De har som gud sin egen styrka.” ”Är inte du från evighet, Jahve min Gud, min Helige? Vi ska inte dö! Herre, vår klippa, du har ordnat och bestämt att de ska verkställa dom och straffa. Dina ögon är för rena för att se på ondska och du kan ej tolerera illdåd. Så varför tolererar du de trolösa och tiger när den onde slukar den som är mer rättfärdig än han? Du gör människorna lika havets fiskar, lika kräldjur utan härskare. Kaldeerna drar upp dem alla med krok, fångar dem i nätet och samlar dem i garnet. Därför gläds de och jublar. Därför offrar de åt nätet och tänder rökelse åt garnet, för sådant ger dem välstånd och utsökt mat. Men ska de få vittja sitt nät och ständigt få slakta folken utan förskoning?” ”Jag ska stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana och se vad han ska säga till mig, och veta vilket svar jag ska ge när jag klandras.” Herren svarade mig: ”Skriv ner synen tydligt på tavlor så att den blir lättläst. För synen väntar på sin bestämda tid. Den vittnar om slutet och är inte falsk. Om den dröjer så invänta den, för den kommer och uteblir ej! Se, i honom är en arrogant och oärlig själ. Men den rättfärdige ska leva av sin tro. Ja, vinet bedrar denne högmodige och rastlöse man. Han är lika hungrig som dödsriket, omättlig som döden. Han samlar alla folk hos sig, drar till sig alla folkslag.” Ska inte alla folk stämma upp ordstäv om honom, och smädesånger och gåtor, och säga: ”Fördömelse över dig som samlar på andras tillhörigheter och tynger dig med pantsatt gods! För hur länge?” Ska inte dina fordringsägare plötsligt resa sig? Ska inte de vakna som får dig att skälva? Då blir du deras byte. Då du har plundrat många folk ska de kvarvarande folken plundra dig. För du utgöt människoblod och brukade våld mot länder och städer och alla boende där. Fördömelse över den som ordnar oärlig vinst åt sitt hus för att bygga sitt näste högt och rädda sig undan ofärdens våld! Till vanära för ditt hus har du planlagt förintelse av många folk och därmed syndat mot din själ. För murens stenar ska ropa och bjälkarna i trävirket ska svara. Fördömelse över den som bygger en stad med blod och grundlägger den med orätt! Lyssna! Kommer det inte från härskarornas Herre att folken arbetar för det som bränns upp och tröttar ut sig för tomhet? Jorden ska fyllas med kunskap om Herrens härlighet, så som vattnet täcker havet. Fördömelse över dig som ger dina grannar att dricka och blandar i ditt berusande gift för att få se deras kön. Du ska fyllas med vanära istället för ära. Så drick även du och visa din förhud! Bägaren i Herrens högra hand ska vändas mot dig, vanära ska täcka din ära. Våldet mot Libanon ska komma över dig, likaså illdåden mot dess djur som skrämde dem. För du utgöt människoblod och brukade våld mot länder och städer och alla boende där. Vad hjälper en avgudabild som en hantverkare har snidat, en gjuten gudabild som förmedlar lögn? Hantverkaren förlitar på sitt eget verk och tillverkar stumma avgudar. Fördömelse över den som säger till träbiten: ”Vakna!” och till en stum sten: ”Res dig!” Kan den vägleda dig? Den är överdragen med guld och silver, men den är utan ande. Men Herren är i sitt heliga tempel. Var stilla inför honom, hela jorden! En bön av profeten Habackuk, en komposition. Herre, jag har hört budskapet om dig och jag fruktar. Herre, skänk väckelse åt ditt verk i våra dagar, gör det känt i vår tid. I din vrede, tänk på din nåd. Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. <> Hans härlighet täcker rymden, lovsång till honom fyller jorden. Hans glans är som solljuset, strålar går ut från hans hand. Där är hans styrka dold. Pest går framför honom, farsot följer honom. Han står, och jorden skakar. Han ser, och folken darrar. Urtidens berg splittras, uråldriga höjder kollapsar. Han vandrar eviga vägar. Jag ser Kushans tält i nöd, tältdukarna i Midjan darrar. Är du vred på floderna, Herre? Brinner din vrede mot floderna eller din ilska mot havet, när du rider dina hästar med dina segervagnar? Din båge är redo och klar, som edsvurna pilar är ditt ord. <> Du klyver jorden med floder. Bergen ser dig och bävar, störtfloder forsar fram, djupet höjer sin röst med lyfta händer mot höjden. Sol och måne står still i sin boning vid skenet av dina vinande pilar, vid glansen av ditt blixtrande spjut. I raseri marscherar du över jorden, i vrede trampar du ner folken. Du drar ut för att frälsa ditt folk, för att frälsa din smorde. Du krossar ledaren i den ondes hus, klär av honom från topp till tå. <> Med hans egna pilar genomborrar du huvudet på hans krigare när de stormar fram för att skingra mig. Deras nöje låg i att sluka den svage i hemlighet. Du trampar havet med dina hästar, det väldiga vattnet rörs upp. Jag hör det och skakar inombords, mina läppar darrar vid mullret. Mina ben är helt kraftlösa, jag skälver där jag står. Tålmodigt väntar jag på att nödens dag ska drabba det folk som angriper oss. Fikonträdet blomstrar ej, vinstocken ger ingen skörd, olivskörden slår fel, åkern ger ingen föda, fåren är försvunna ur fållan, stallen är tomma på boskap. Men jag vill fröjdas i Herren, jubla i Gud, min Frälsare. Jahve, Herren, är min styrka. Han ger mig fötter som en hjort och låter mig vandra över mina höjder. För körledaren, till stränginstrument. Detta är Herrens ord som kom till Sefanja, son till Kushi, son till Gedalja, son till Amarja, son till Hiskia, i de dagar då Josia, Amons son, var kung i Juda. Jag ska helt svepa bort allt från jordens yta, säger Herren. Jag ska svepa bort människor och djur, himlens fåglar och havets fiskar, och ruinhögarna med de onda. Jag ska avlägsna mänskligheten från jordens yta, säger Herren. Jag ska lyfta handen mot Juda och mot alla boende i Jerusalem. Jag ska avlägsna från denna plats återstoden av Baal, avgudaprästernas namn tillsammans med prästerna, dem som på taken tillber himlens här, dem som tillber och svär vid Jahve men också svär vid Malkam, dem som vänt Herren ryggen och varken sökt Herren eller frågat efter honom. Var tysta inför Herren Jahve, för Herrens dag är nära. Herren har förberett ett slaktoffer, och avskilt de inbjudna. På dagen för Herrens slaktoffer ska jag straffa furstar och kungasöner och alla som klär sig i utländsk dress. På den dagen ska jag straffa alla som hoppar över tröskeln och fyller sin herres hus med våld och svek. Den dagen, säger Herren, ska skrik höras från Fiskporten, jämmer från Nya staden och ett mäktigt dån från höjderna. Jämra er, ni boende i handelskvarteret, för alla köpmän är borta, alla som väger upp silver är väck. På den tiden ska jag genomsöka Jerusalem med lyktor, och straffa de män som sitter där dästa av vin och tänker: ”Herren gör ingenting, varken gott eller ont.” Deras ägodelar ska plundras, deras hus ödeläggas. De ska bygga hus utan att få bo i dem, och plantera vingårdar utan att få dricka vinet. Herrens stora dag är nära, den närmar sig snabbt. Lyssna! Det är Herrens dag! Från hjälten hörs bittra rop. Den dagen är en vredens dag, en dag av ångest och nöd, en dag av ödeläggelse och förödelse, en dag av mörker och dimma, en dag av moln och dis, en dag med hornstöt och stridsrop mot befästa städer och höga torn. Jag ska sända sådan nöd över mänskligheten att de vacklar omkring som blinda, för de har syndat mot Herren. Deras blod ska tömmas ut som smuts och deras inälvor som dynga. Silver och guld kan ej rädda dem på Herrens vredesdag. Av elden från hans lidelse ska hela jorden förtäras. Fullständigt och snabbt ska han göra slut på alla jordens invånare. Samla er! Kom samman, du oönskade folk, innan beslutet verkställs och dagen flyger iväg som agnar, innan Herrens vredesglöd drabbar er, innan Herrens vredesdag drabbar er. Sök Herren, alla ödmjuka i landet som gör vad han befaller. Sök rättfärdighet och ödmjukhet! Kanske får ni då skydd på Herrens vredesdag. Gaza ska bli övergivet, Ashkelon en ödemark, Ashdod fördrivas mitt på dagen, Ekron ryckas upp med rötterna. Fördömelse över er kereteer som bor vid kusten! Herrens ord är emot dig Kanaan, filisteernas land: Jag ödelägger dig och gör dig obebodd. Kusten ska bli betesmarker, med ängsmarker för herdarna och fållor för fåren. Kusten ska tillfalla återstoden av Judas hus. Där ska de valla sin boskap. I Ashkelons hus ska de lägga sig om kvällen, för Jahve deras Gud ska ta hand om dem och återupprätta dem. Jag har hört Moabs förolämpningar och ammoniternas hån. De har förolämpat mitt folk och förhävt sig mot landet. Därför, så sant jag lever, säger härskarornas Herre, Israels Gud: Moab ska bli som Sodom, ammoniterna som Gomorra, ett tillhåll för nässlor och saltgropar, en ödemark för alltid. Återstoden av mitt folk ska plundra dem, en rest av folket ska få dem i besittning. Så sker på grund av deras högmod, för de har förolämpat och förhävt sig mot folket som tillhör härskarornas Herre. Herren ska vara fruktansvärd mot dem. För han ska svälta ihjäl alla jordens gudar. Och folkens alla kustländer ska böja sig för honom, var och en på sin ort. Även ni kushiter ska slaktas av mitt svärd. Herren ska lyfta handen mot norr och förstöra Assur. Han ska göra Nineve till en ökentorr ödemark. Där ska hjordar vila, alla slags vilda djur. Pelikan och häger ska sova på pelarkrönen, fåglar sjunga i fönstret. Bråte ligger på trösklarna, för cederpanelen är bortriven. Detta är partystaden som levde så tryggt och tänkte för sig själv: ”Jag, och ingen annan!” Hur ödelagd har den inte blivit, ett tillhåll för vilda djur! Alla som går förbi visslar och slår ihop händerna. Fördömelse över den orena skitstaden, förtryckets stad! Hon lyder ingen, godtar ingen förmaning, förtröstar inte på Jahve, närmar sig inte sin Gud. Hennes styresmän är som brölande lejon. Domarna är som nattens vargar som inget sparar till morgonen. Hennes profeter är opålitliga, lömska män. Hennes präster vanhelgar det heliga och våldför sig på lagen. Herren är rättfärdig i staden. Han gör aldrig orätt. Varje morgon ställer han sin rättvisa i ljuset, den uteblir aldrig. Men den orättfärdige känner ingen skam. Jag utrotade folkslag, deras murtorn förstördes. Jag ödelade deras gator så att ingen längre går där. Deras städer skövlades och tömdes fullständigt på folk. Jag sa: ”Du ska frukta mig och godta förmaning, så att inte din boning utplånas eller drabbas av alla mina hot.” Men istället hängav de sig åt depraverat beteende. Vänta därför på mig, säger Herren, på dagen då jag reser mig för att plundra. För jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att ösa min ilska över dem, all min brinnande vrede! Hela jorden ska förtäras av min lidelses eld! Då ska jag ge folken rena läppar, och de ska alla anropa Jahves namn och tjäna honom i samklang. Från landet bortom Kushs floder ska min dotter, mina förskingrade som tillber mig, frambära offer åt mig. Den dagen ska du inte skämmas för alla överträdelser du begått mot mig. För då ska jag avlägsna från dig dem som jublar så arrogant. Och du ska inte längre förhäva dig på mitt heliga berg. Men jag ska lämna kvar i dig ett ödmjukt och oansenligt folk som har sin tillflykt i Jahves namn. Återstoden av Israel ska inte bete sig illa eller ljuga, ingen ska ha falska läppar. De ska få beta och vila utan att någon skrämmer dem. Jubla, dotter Sion, ropa av glädje, Israel! Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta, dotter Jerusalem! Herren har upphävt domarna mot dig och drivit bort din fiende. Jahve, Israels Kung, bor i dig. Du behöver inte frukta ofärd mer. Den dagen ska det sägas till Jerusalem: ”Var inte rädd, Sion, var inte handlingsförlamad! Jahve din Gud är ibland dig. Han är en stark Frälsare. Han jublar i glädje över dig. Han tiger stilla i sin kärlek. Han fröjdas över dig med sång.” Jag ska samla dem som sörjer över högtiderna, dem som nu hos dig bär föraktets börda. Lyssna! Den tiden ska jag ta itu med alla som plågat dig. Jag ska hjälpa de haltande och samla de fördrivna. Dem som varit hånade över hela jorden ger jag ett gott namn och rykte. Den tiden ska jag föra er hem, ja, den tiden ska jag samla er. För jag ska ge er ett gott namn och rykte bland jordens alla folk, när jag inför era ögon återupprättar er, säger Herren. I kung Dareios andra regeringsår, på första dagen i sjätte månaden, kom Herrens ord genom profeten Haggaj till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållare i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son: Så säger härskarornas Herre: ”Detta folk säger att tiden ännu inte är inne för att återuppbygga Herrens hus." Och Herrens ord kom genom profeten Haggaj: "Är det tid för er att själva bo i panelprydda hus medan detta hus ligger i ruiner?” Nu säger härskarornas Herre: ”Observera hur det går för er! Ni sår mycket men skördar lite, äter men blir inte mätta, dricker men blir inte rusiga, klär er men blir inte varma. Den som får lön har hål i börsen.” Så säger härskarornas Herre: ”Observera hur det går för er! Gå upp i bergen och hämta virke, bygg upp huset! Det ska glädja mig och jag blir ärad, säger Herren. Ni väntade er mycket, men se, det blev lite. Och det ni förde hem blåste jag bort. Varför? säger härskarornas Herre. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni alla skyndar på med era egna hus. Därför håller himlen tillbaka sin dagg och jorden håller tillbaka sin gröda. Och jag har kallat på torka över landet och över bergen, över säden, vinet och oljan, över allt som jorden ger, över människor och djur och över era händers arbete." Serubbabel, Shealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, och all återstod av folket, lyssnade till Jahve sin Gud och till profeten Haggajs ord, eftersom Jahve deras Gud hade sänt honom. Och folket fruktade Herren. Herrens sändebud Haggaj framförde då Herrens budskap till folket: ”Jag är med er, säger Herren.” Så Herren inspirerade Serubbabel, Shealtiels son, ståthållaren i Juda, och översteprästen Josua, Josadaks son, och all återstod av folket, att börja arbeta på huset till härskarornas Herre, sin Gud. Detta hände på tjugofjärde dagen i sjätte månaden av kung Dareios andra regeringsår. På tjugoförsta dagen i sjunde månaden kom Herrens ord genom profeten Haggaj: Säg till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållaren i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till återstoden av folket: Finns någon kvar bland er som såg detta hus i dess forna härlighet? Och vad ser ni nu? Ser det inte ut som ingenting? Men var nu driftig, Serubbabel, säger Herren, var driftig, du överstepräst Josua, Josadaks son, var driftiga, allt folk i landet, säger Herren. Arbeta, för jag är med er, säger härskarornas Herre. Det löftet gav jag er när ni drog ut från Egypten. Och min Ande är ibland er. Var inte rädda! Så säger härskarornas Herre: Ännu en liten tid och jag ska skaka universum, samt havet och det torra landet. Jag ska skaka om alla folkslag. Och de ska komma med folkens alla skatter. Jag ska fylla detta hus med härlighet, säger härskarornas Herre. Silvret och guldet tillhör mig, säger härskarornas Herre. Den kommande härligheten hos detta hus ska bli större än den förra, säger härskarornas Herre. Jag ska skänka fred på denna plats, säger härskarornas Herre. På tjugofjärde dagen i nionde månaden av Dareios andra regeringsår kom Herrens ord till profeten Haggaj: Så säger härskarornas Herre: Fråga prästerna vad lagen säger: ”Om någon bär heligt kött i sin mantelflik och fliken kommer vid bröd, kokt mat, vin, olja eller annan mat, blir det då heligt?” Prästerna svarade: ”Nej.” Sedan frågade Haggaj: ”Om någon som blivit oren genom en död kommer vid något av allt detta, blir det då orent?” Prästerna svarade: ”Ja, det blir orent.” Då sa Haggaj: "Så är det med detta land och folk inför mitt ansikte, säger Herren. Och så är det med allt de gör med händerna: Allt de offrar där är orent. Observera nu det som sker från och med i dag! Innan sten lades på sten till Herrens tempel, hur var det då? Kom någon till en sädeshög som skulle ge tjugo mått gav den bara tio. Kom någon till vinpressen för att ösa femtio kärl gav den bara tjugo. Allt arbete med era händer slog jag med sot, rost och hagel. Ändå vände ni er inte till mig, säger Herren. Observera det som sker från och med i dag, från den tjugofjärde dagen i nionde månaden, från dagen då grunden lades till Herrens tempel. Betänk! Finns säd kvar i kornboden? Och vinstocken, fikonträdet, granatäppelträdet och olivträdet är ännu utan frukt. Men från denna dag ska jag välsigna.” Herrens ord kom för andra gången till Haggaj på tjugofjärde dagen i månaden: Säg till Serubbabel, Judas ståthållare: Jag ska skaka universum. Jag ska störta kungatroner och slå ner främmande rikens makt. Jag ska välta vagnar och manskap. Hästar och ryttare ska falla, den ene för den andres svärd. Den dagen, säger härskarornas Herre, ska jag ta dig, min tjänare Serubbabel, Shealtiels son, säger Herren, och göra dig till en signetring. För jag har utvalt dig, säger härskarornas Herre. I åttonde månaden av Dareios andra regeringsår kom Herrens ord till profeten Sakarja, son till Berekja, son till Iddo: Herren var fruktansvärt vred på era fäder. Säg därför till folket: Så säger härskarornas Herre: Vänd om till mig, säger härskarornas Herre, så ska jag vända om till er. Bete er inte som era fäder, till vilka forna tiders profeter ropade: ”Så säger härskarornas Herre: Vänd nu om från era onda vägar och onda handlingar.” Men de lyssnade inte utan var likgiltiga för mig, säger Herren. Var är era fäder nu? Och profeterna, lever de för evigt? Men mina ord och föreskrifter som jag gav mina tjänare profeterna hann ifatt era fäder. Så de vände om och sa: ”Härskarornas Herre har gjort det han hade bestämt att göra med oss, så som våra vägar och handlingar förtjänade.” På tjugofjärde dagen i elfte månaden, det är månaden shebat, i Dareios andra regeringsår, kom Herrens ord till profeten Sakarja, son till Berekja, son till Iddo: Jag hade en syn om natten. Jag såg en man rida på en röd häst. Han stod bland myrtenträden i dalsänkan. Bakom honom stod andra hästar, röda, bruna och vita. Jag frågade: ”Min herre, vilka är dessa?” Ängeln som talade med mig sa: ”Jag ska visa dig vilka de är.” Mannen som stod bland myrtenträden svarade: ”Dessa är de som Herren sänt till att patrullera jorden.” Och de sa till Herrens utsände, som stod bland myrtenträden: ”Vi har patrullerat jorden och såg att hela jorden är lugn och stilla.” Då sa Herrens utsände: ”Härskarornas Herre, hur länge innan du visar nåd mot Jerusalem och Judas städer? Du har varit vred mot dem i sjuttio år.” Och Herren gav goda och tröstande ord åt ängeln som talade med mig. Sedan sa ängeln som talade med mig: ”Kungör detta: Så säger härskarornas Herre: Jag brinner av lidelse för Jerusalem och Sion. Jag är ohyggligt vred på folken som är så obekymrade, för när jag bara var måttligt vred såg de till att öka ofärden. Därför säger Herren: Jag har i nåd vänt åter till Jerusalem. Där ska mitt hus byggas, säger härskarornas Herre, och mätsnöret ska spännas över Jerusalem. Ropa ut än en gång: Så säger härskarornas Herre: Mina städer ska åter överflöda av välstånd. Herren ska åter trösta Sion. Han ska åter utvälja Jerusalem.” Jag lyfte blicken och fick se fyra horn. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa?” Han svarade mig: ”Dessa horn har skingrat Juda, Israel och Jerusalem.” Sedan visade Herren mig fyra smeder. Jag frågade: ”Vad har dessa kommit för att göra?” Han svarade: ”Dessa horn skingrade Juda så att alla blev helt nedslagna. Men smederna har kommit för att skräckslå dem och slå av hornen på de folkslag som lyfte sina horn mot Judas land för att skingra de boende där.” Jag lyfte blicken och såg en man med ett mätsnöre i handen. Då frågade jag: ”Vart går du?” Han svarade: ”Till Jerusalem, för att mäta och se hur bred och lång staden är.” Och se, ängeln som talade med mig gick iväg, och en annan ängel mötte honom. Han sa till denne: ”Skynda och säg till den unge mannen: Jerusalem ska vara en öppen plats på grund av alla människor och djur som finns där.” Herren säger: ”Jag själv ska vara en eldsmur omkring staden, och jag ska vara härligheten därinne.” Skynda på! Fly från landet i norr! säger Herren, för jag har skingrat er som himlens fyra vindar, säger Herren. Skynda, Sion! Rädda dig, du som bor hos dottern Babel. För så säger härskarornas Herre, som efter sin ära sänt mig till folken som plundrat er: ”Den som rör vid er, rör vid min ögonsten. Se, jag svingar min hand över dem, och de ska plundras av sina slavar.” Ni ska då förstå att härskarornas Herre har sänt mig. Jubla och gläd dig, dotter Sion! För se, jag kommer för att bo i dig, säger Herren. Många folkslag ska på den dagen ansluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag ska bo i dig, och du ska förstå att härskarornas Herre har sänt mig till dig. Herren ska ha Juda som sin egendom i det heliga landet. Han ska åter utvälja Jerusalem. Allt levande, var stilla inför Herren, för han träder fram ur sin heliga boning. Sedan visade han mig översteprästen Josua, som stod inför Herrens utsände. Och Satan stod vid hans högra sida för att anklaga Josua. Herren sa till Satan: ”Herren straffar dig, Satan! Herren, som utvalt Jerusalem, straffar dig! Är inte denne en brand ryckt ur elden?” Josua var klädd i skitiga kläder där han stod inför den utsände, som sa till dem som stod inför honom: ”Ta av honom de skitiga kläderna!” Sedan sa han till Josua: ”Se, jag har tagit din skuld ifrån dig och ska klä dig i högtidsdräkt.” Då sa jag: ”Sätt en ren turban på hans huvud.” Så de satte en ren turban på hans huvud och klädde honom, medan Herrens utsände stod där. Och detta är vad Herrens utsände försäkrade Josua: ”Så säger härskarornas Herre: Om du vandrar på mina vägar och utför min tjänst, ska du få råda över mitt hus och vaka över mina förgårdar. Jag ska låta dig vandra bland dem som står här. Hör, överstepräst Josua, du och dina medbröder som sitter framför dig, dessa män utgör ett tecken. För lyssna! Jag ska låta min tjänare Telningen komma. Se på den sten som jag lagt framför Josua! Över denna enda sten är sju ögon, och på den ska jag gravera en inskrift, säger härskarornas Herre. Jag ska utplåna detta lands skuld på en enda dag. Den dagen, säger härskarornas Herre, ska ni alla bjuda varandra att sitta under vinstock och fikonträd.” Ängeln som talade med mig kom tillbaka. Han väckte mig som när en man väcks ur sin sömn. Han sa: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake av rent guld, med en skål upptill där det finns sju lampor, med sju rör som går till dem. Två olivträd står bredvid, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder detta, min herre?” Ängeln frågade: ”Förstår du inte vad det betyder?” ”Nej, min herre”, svarade jag. Då sa han till mig: ”Detta är Herrens ord till Serubbabel: Inte genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger härskarornas Herre. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du jämnas med marken. Och han ska föra fram slutstenen under ropet ’Nåd, nåd över den!’” Herrens ord kom till mig: ”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, hans händer ska också slutföra det. Då ska du förstå att härskarornas Herre har sänt mig till er. För vem föraktar en dag med blygsam början? Dessa Herrens sju ögon som far över hela jorden gläds över att se murlodet i Serubbabels hand.” Jag frågade ängeln: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och vänster om ljusstaken?” Jag ställde ännu en fråga till honom: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två guldrören där den gyllene oljan rinner ner?” Han sa: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sa han: ”Dessa är de två smorda söner som står inför hela jordens Herre.” Jag lyfte åter blicken och såg en flygande bokrulle. Ängeln sa: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en flygande bokrulle. Den är tio meter lång och fem meter bred.” Då sa han till mig: ”Detta är förbannelsen som går ut över hela jorden. Enligt bokrullens ena sida ska alla som stjäl utrensas, och enligt dess andra sida ska alla som svär falskt utrensas. Jag sänder ut förbannelsen, säger härskarornas Herre. Den ska gå in i tjuvens hus och in hos den som svär falskt vid mitt namn. Den ska stanna där i huset och förtära det, både trävirke och stenar.” Ängeln som talade med mig kom fram och sa till mig: ”Lyft nu blicken och se vad som kommer.” Jag frågade: ”Vad är det?” Han svarade: ”Det är en måttkorg.” Och fortsatte: ”Detta är deras skuld på hela jorden.” Och se, ett blylock lyfte sig och det satt en kvinna i måttkorgen. Han sa: ”Detta är ondskan.” Sedan kastade han henne tillbaka i måttkorgen och slog igen blylocket över öppningen. Jag lyfte därefter min blick och såg två kvinnor komma. Vinden fyllde deras vingar, för de hade vingar som storken. De lyfte upp måttkorgen mellan jorden och himlen. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vart för de måttkorgen?” Han svarade: ”Till Shinar, för att bygga ett hus åt henne. När det är färdigt ska hon placeras på sin plats.” Jag lyfte åter min blick och såg fyra vagnar komma fram mellan två berg, som var av koppar. Framför den första vagnen var röda hästar, framför den andra vagnen svarta, framför den tredje vagnen vita och framför den fjärde vagnen fläckiga. Alla var starka. Jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder de, min herre?” Ängeln svarade mig: ”De är himlens fyra andar som drar ut efter att ha stått inför hela världens Herre. Vagnen med de svarta hästarna drar mot nordlandet, och de vita följer dem. De fläckiga drar mot sydlandet.” När de starka hästarna kom ut var de ivriga att patrullera jorden. Då sa han: ”Iväg, patrullera jorden!” Och de for ut över jorden. Han ropade på mig och sa: ”Se, de som drar ut mot nordlandet har blidkat min Ande i nordlandet.” Herrens ord kom till mig: Ta emot gåvorna från de landsflyktiga, från Heldaj, Tobia och Jedaja, som kommit från Babel. Gå samma dag till huset som tillhör Josia, Sefanjas son. Ta emot silver och guld, och gör kronor. Sätt dem på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud. Och säg till honom: ”Så säger härskarornas Herre: En man, hans namn är Telningen. Under honom ska det spira. Han ska bygga Herrens tempel. Ja, han ska bygga Herrens tempel. Han ska vara iklädd härlighet och sitta på sin tron och regera. Han ska vara en präst på sin tron, och harmoni ska råda mellan båda. Kronorna ska finnas i Herrens tempel till minne av Helem, Tobia, Jedaja och Hen, Sefanjas son. Folk ska komma långväga ifrån och bygga på Herrens tempel. Och ni ska förstå att härskarornas Herre har sänt mig till er. Så ska ske om ni noga lyder Jahve, er Gud.” I kung Dareios fjärde regeringsår, på fjärde dagen i nionde månaden, kislev, kom Herrens ord till Sakarja. Folk från Betel hade sänt Sareser och Regem-Melek med sina män för att söka Herrens välvilja. De skulle fråga prästerna i huset till härskarornas Herre, och även profeterna: ”Ska jag gråta och fasta i femte månaden, som jag gjort i många år?” Då kom Herrens ord till mig: ”Säg till allt folket i landet och till prästerna: Ni har under sjuttio år fastat och klagat i femte och sjunde månaden, men var det för mig ni då fastade? Och ni äter och dricker, men är det inte för er egen skull ni äter och dricker? Är inte detta samma budskap som Herren ropade ut genom de tidigare profeterna, när folk levde tryggt i Jerusalem och städerna omkring henne, och Sydlandet och Låglandet var bebodda?” Herrens ord kom till Sakarja: Så säger härskarornas Herre: ”Skipa rättvisa domar! Visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan, den faderlöse, invandraren eller den fattige. Och tänk inte ut djävulskap mot varandra.” Men de vägrade lyssna. De vände sidan till i trots och höll för sina öron och gjorde sig döva. De gjorde sina hjärtan diamanthårda och vägrade lyssna på den undervisning och det budskap som härskarornas Herre genom sin Ande hade sänt genom de tidigare profeterna. Därför kom fruktansvärd vrede från härskarornas Herre. De vägrade lyssna när han ropade. ”Därför ska jag vägra lyssna när de ropar, säger härskarornas Herre. Jag skingrade dem med en stormvind till alla folkslag de inte kände. Landet efter dem blev ett öde land där ingen färdas. De hade gjort ett ljuvligt land till en ödemark.” Ord från härskarornas Herre: Så säger härskarornas Herre: Jag ivrar starkt för Sion, jag ivrar med stor vrede för henne. Så säger Herren: Jag återvänder till Sion för att bo mitt i Jerusalem. Och Jerusalem ska kallas ”den trofasta staden”, och berget till härskarornas Herre ska kallas ”det heliga berget”. Så säger härskarornas Herre: Det ska åter sitta äldre män och kvinnor på torgen i Jerusalem, alla med käpp i handen på grund av sin ålder. Stadens gator ska fyllas av lekande pojkar och flickor. Så säger härskarornas Herre: Det kan verka omöjligt för återstoden av detta folk i de dagarna, men är det omöjligt också för mig? säger härskarornas Herre. Så säger härskarornas Herre: Lyssna! Jag frälser mitt folk från landet där solen går upp och från landet där solen går ner. Jag för dem till Jerusalem för att bo där. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud, i trofasthet och rättfärdighet. Så säger härskarornas Herre: Var starka, ni som i dessa dagar hör orden från profeternas mun, de som talade den dagen då grunden lades till huset för härskarornas Herre, då templet skulle byggas. Före den tiden fick varken människor eller djur tillbaka något för sin strävan. Ingen vandrare gick säker för fienden, och jag släppte människorna lösa mot varandra. Men nu ska jag inte vara som förr i tiden mot återstoden av detta folk, säger härskarornas Herre. För de ska så i fred och harmoni. Vinstocken ska ge sin frukt, marken sin skörd och himlen sin dagg. Jag ska göra så att återstoden av detta folk får ärva allt detta. Liksom ni varit en förbannelse bland folken, Judas och Israels hus, så ska ni bli till en välsignelse när jag frälser er. Så var inte rädda, var starka! Så säger härskarornas Herre: Liksom jag beslöt att sända ofärd över er när era fäder väckte min vrede, säger härskarornas Herre, och jag då inte hävde mitt beslut, så har jag i dessa dagar åter beslutat att göra väl mot Jerusalem och Judas hus. Var inte rädda! Detta är vad ni ska göra: Tala sanning med varandra. Fäll sanna och sunda domar i era portar. Tänk inte ut djävulskap mot din nästa och älska inte falska eder. Allt sådant hatar jag, säger Herren. Ord från härskarornas Herre kom till mig: Så säger härskarornas Herre: Fastan i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden ska för Judas hus bli till fröjd och jubel, till glada högtider. Älska sanning och fred! Så säger härskarornas Herre: Folk ska åter komma, invånare från många städer. De boende i en stad ska gå till en annan och säga: ”Låt oss genast gå och be om välvilja från Herren, och söka härskarornas Herre. Jag ska också gå.” Ja, många länder och mäktiga folk ska komma och söka härskarornas Herre i Jerusalem och be om välvilja från Herren. Så säger härskarornas Herre: I de dagarna ska tio män av alla språk och folk gripa tag i mantelfliken på en judisk man och säga: ”Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er.” Ödesord. Herrens ord är emot landet Hadrak, och det ska vila över Damaskus. - För mänskligheten och Israels alla stammar vänder blicken mot Herren. - Det är även emot i grannlandet Hamat, och Tyros och Sidon, med all deras visdom. Tyros byggde sig en fästning, hopade silver som stoft, och guld som gatans avfall. Lyssna! Herren ska utblotta henne och slå ner hennes välde i havet, och hon ska förtäras av eld. Ashkelon ska se det och frukta, Gaza ska vrida sig i ångest, liksom Ekron, för deras hopp går om intet. Gaza ska mista sin kung, Ashkelon ska bli obebodd. Ett blandfolk ska bo i Ashdod, och jag ska göra slut på filisteernas högmod. Jag ska ta blodmaten från deras munnar, det vidriga som de tuggar på. Återstoden av dem ska tillhöra vår Gud. De ska bli som stamfurstar i Juda. Ekron ska bli som jebusiterna. Jag ska slå läger omkring mitt hus, mot krigshärar som kommer och går. Aldrig mer ska en förtryckare rycka fram mot dem. För nu bevakar mina ögon. Var överlycklig, dotter Sion! Jubla, dotter Jerusalem! Se, din Konung kommer till dig. Han är rättfärdig, rustad med frälsning. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl. Jag ska avlägsna Efraims vagnar och Jerusalems hästar. Stridsbågen ska avlägsnas, och han ska tala fred till folken. Hans välde ska nå från hav till hav, och från Eufrat till jordens ändar. Vad gäller dig, på grund av ditt förbundsblod ska jag befria dina fångar från den vattenlösa hålan. Vänd åter till borgen, ni fångar med hopp! Ja, i dag kungör jag för er: jag ska gottgöra er dubbelt. Jag ska spänna Juda som min båge och lägga på Efraim som pil. Jag ska egga dina söner, Sion, mot dina söner, Grekland, och göra dig lik en krigares svärd. Herren ska visa sig över dem, hans pil ska fara iväg som blixten. Herren Jahve ska blåsa i hornet och dra fram i söderns stormar. Härskarornas Herre skyddar dem. De ska äta, och nedtrampa slungstenar. De ska dricka, och vråla som berusade. De ska fyllas, så som offerskålen och altarets hörn. Den dagen ska Jahve deras Gud frälsa dem, för de är hans hjord, hans folk. Som kronjuveler ska de stråla över hans land. Vilken godhet, vilken skönhet! Säd och vin ska få pojkar och flickor att blomstra. Be Herren om regn i vårregnets tid. Herren skapar ovädersmoln, skänker åt alla regnskurar och gröda på marken. Husgudarna förmedlar ondska. Spåmännens syner är bedrägeri och de berättar falska drömmar. Deras tröst är tomhet. Därför irrar folket omkring som en fårhjord. De lider nöd, för de har ingen herde. Min vrede brinner mot herdarna och jag ska straffa ledarna. För härskarornas Herre har omsorg om sin hjord, Judas hus, och gör den till sin majestätiska stridshäst. Från honom kommer hörnstenen, från honom fästet, från honom stridsbågen, från honom varje härskare. De ska likna krigsmän som trampar ner sina fiender i gatans sörja. De ska föra krig eftersom Herren är med dem. Hästarnas ryttare ska förödmjukas. Jag ska stärka Judas hus och frälsa Josefs hus. Jag ska föra dem tillbaka, för jag är barmhärtig mot dem. De ska vara som om jag aldrig förkastat dem, för jag är Jahve deras Gud, jag ska bönhöra dem. Efraim ska bli som en krigsman. Deras hjärtan ska glädjas som av vin. Deras söner ska se det och bli glada, deras hjärtan ska jubla i Herren. Jag ska vissla på dem och samla dem, för jag har friköpt dem. De ska bli lika talrika som förr. Jag ska så dem bland folken och de ska minnas mig i fjärran land. De ska överleva och återvända med sina söner. Jag ska föra dem tillbaka från Egypten och samla dem från Assur. Jag ska leda dem till Gilead och Libanon, men inte ens där ska de rymmas. Han ska dra fram genom upprört hav och slå ner havets vågor. Nilens alla djup ska torka ut. Assurs högmod ska brytas ner. Egyptens spira ska fråntas. Jag ska göra dem starka i Jahve, de ska vandra i hans namn, säger Jahve. Libanon, öppna dina dörrar! Eld ska förtära dina cedrar. Jämra dig, du cypress! För cedern har fallit, de majestätiska träden är fällda. Jämra er, ni Bashans ekar! För den täta skogen är skövlad. Hör herdarnas jämmer när deras härlighet förstörts! Hör unglejonens vrål när Jordandalens prakt förstörts! Jahve min Gud säger: ”Bli en herde för slaktfåren! Köparna slaktar dem utan att straffas, och säljarna säger: ’Lovad är Herren, jag har blivit rik!’ Deras egna herdar skonar dem ej. Därför ska jag inte längre skona landets invånare, säger Herren. Lyssna! Jag överlämnar människorna åt varandra och åt deras kung. De ska ödelägga landet, och jag ska inte rädda det ur deras hand.” Och jag blev en herde för slaktfåren, särskilt de betryckta: Jag tog två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig och den andra kallade jag Enhet. Och så vallade jag fåren. Inom en månad avlägsnade jag de tre herdarna. Jag blev irriterad på dem, och de fick aversion mot mig. Då sa jag till fåren: ”Jag vill inte vara er herde längre. Vad som ska dö, låt det dö. Vad som ska avlägsnas, låt det avlägsnas. Och dem som återstår ska sluka varandras kött.” Så tog jag min stav Ljuvlig och bröt av den för att upplösa förbundet som jag slutit med alla folk. Det upplöstes på den dagen, och de betryckta fåren som iakttog mig förstod att detta var Herrens ord. Jag sa till dem: ”Känns det rätt, så ge mig min lön. Om inte, låt det vara!” Då vägde de upp min lön, trettio silvermynt. Och Herren sa till mig: ”Kasta det åt krukmakaren, det fantastiska pris som de ansåg mig vara värd!” Så jag tog de trettio silvermynten och kastade dem i Herrens hus åt krukmakaren. Därefter bröt jag av min andra stav, Enhet, för att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel. Herren sa till mig: ”Utrusta dig nu som en dåraktig herde. För lyssna, jag ska resa upp en herde i landet som inte bryr sig om de förlorade, inte söker upp de unga, inte botar de skadade och inte ger mat åt de friska, utan äter de fetas kött och sliter av dem deras klövar.” Fördömelse över den värdelöse herden som överger sin hjord! Må svärdet träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm helt förtvina och hans högra öga bli helt blint! Ödesord, Herrens ord om Israel. Så säger Herren, som spänner ut rymden, grundlägger jorden, och formar anden i människan: Lyssna! Jag gör Jerusalem till en bägare som berusar alla omgivande folk. Och när Jerusalem belägras ska även Juda drabbas. Den dagen gör jag Jerusalem till en tung sten för alla folk. Alla som lyfter den ska skada sig. Och jordens alla folk ska samla sig mot henne. Den dagen, säger Herren, ska jag slå alla hästar med panik, och ryttarna med vanvett. Över Judas hus ska mina ögon vaka, men folkens alla hästar ska jag slå med blindhet. Då ska Judas stamfurstar tänka: ”Jerusalems invånare är min styrka, för härskarornas Herre är deras Gud.” Den dagen gör jag Judas stamfurstar till brinnande fyrfat bland ved, och till flammande facklor bland kärvar. De ska förtära alla omgivande folk, åt höger och vänster. Men Jerusalem ska åter befolkas på sin egen plats - i Jerusalem! Herren ska frälsa Judas tält först, så att inte Davids hus och Jerusalems invånare ska överträffa Juda i ära. Den dagen ska Herren beskydda Jerusalems invånare. Den dagen ska den svagaste bland dem vara som David, och Davids hus ska vara som Gud, som Herrens utsände framför dem. Den dagen tänker jag utrota alla folk som kommer mot Jerusalem. Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande. Då ska de se upp till mig som de genomborrat. De ska sörja över honom som man sörjer ende sonen, och gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde. Den dagen ska sorgen i Jerusalem vara lika stor som sorgen vid Hadad-Rimmon på Megiddoslätten. Landet ska sörja, var släkt för sig: Davids hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig, Natans hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig, Levis hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig, Shimeis släkt för sig och deras kvinnor för sig, alla övriga släkter var för sig och deras kvinnor för sig. Den dagen ska en källa vara öppen för Davids hus och Jerusalems invånare, till rening från synd och orenhet. Den dagen, säger härskarornas Herre, ska jag avlägsna avgudarnas namn ur landet så att ingen längre minns deras namn. Jag ska även fördriva ur landet profeterna och den orena anden. Om någon ändå profeterar, ska hans far och mor som satte honom till världen, säga: ”Du får inte leva, för du talar lögn i Jahves namn!” Och hans far och mor som satte honom till världen ska hugga ihjäl honom när han profeterar. Den dagen ska alla profeter skämmas för sina syner när de profeterar. De ska inte längre klä sig i hårmantel för att bedra. Istället ska han säga: ”Jag är ingen profet, utan jordbrukare. För en man köpte mig som slav redan i min ungdom.” Om någon frågar honom om såren på hans kropp, ska han svara: ”Dem fick jag hemma hos mina vänner.” Svärd, vakna upp mot min Herde, mot mannen som står mig nära, säger härskarornas Herre. Slå Herden så att fåren skingras! För jag ska vända min hand mot de små. Detta ska ske i hela landet, säger Jahve: två tredjedelar ska avlägsnas och förgås, en tredjedel ska lämnas kvar. Den tredjedelen ska jag föra genom eld. Jag ska rena dem som silver renas, pröva dem som guld prövas. De ska anropa mitt namn och jag ska svara dem. Jag ska säga: ”De är mitt folk.” Och de ska svara: ”Jahve är min Gud.” Lyssna, det kommer en dag för Herren! Då ska krigsbytet delas bland er. Jag ska samla alla folk till krig mot Jerusalem. Staden ska erövras, husen plundras och kvinnorna våldtas. Halva staden ska gå i fångenskap. Men återstoden av folket ska inte avlägsnas från staden. Sedan ska Herren föra krig mot dessa folk, så som han krigar på drabbningens dag. Den dagen ska hans fötter stå på Olivberget, mitt emot Jerusalem, österut. Olivberget ska klyvas itu, från öster till väster, till en väldig dal. Ena halvan av berget ska vika mot norr, andra halvan mot söder. Ni ska fly ner i dalen mellan mina berg, för dalen mellan bergen ska nå till Asal. Ni ska fly som när ni flydde för jordbävningen i de dagar då Ussia var kung i Juda. Då ska Jahve min Gud komma, och alla heliga med honom. Den dagen ska sakna ljus, himlaljusen ska förmörkas. Det blir en unik dag, känd av Herren, varken dag eller natt. Men vid aftontid kommer ljus. Den dagen ska levande vatten strömma från Jerusalem, hälften mot Döda havet, hälften mot Medelhavet. Likadant sommar och vinter. Då ska Jahve vara kung över hela jorden. Den dagen ska Jahve vara en, och hans namn ett. Hela landet ska förvandlas till en slätt, från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem. Och staden ska vara upphöjd och förbli på sin plats. Den ska sträcka sig från Benjaminporten till den förra portens plats, till Hörnporten, och från Hananeltornet till de kungliga vinpressarna. Där ska folk bo utan förbannelse över sig. Jerusalem ska bo i trygghet. Detta är den plåga med vilken Herren ska slå alla folk som går i krig mot Jerusalem: Deras kött ska ruttna medan de står upprätt, deras ögon ska ruttna i sina hålor och tungan ska ruttna i deras mun. Den dagen ska Herren göra dem panikslagna. Och de ska begå våldshandlingar mot varandra. Även Juda ska kriga i Jerusalem. Då ska rikedomar från alla omgivande folk insamlas, mängder av guld, silver och kläder. En likadan plåga ska drabba hästar, mulor, kameler, åsnor och lägrens alla andra djur. Då ska alla kvarvarande av alla de folk som angrep Jerusalem dra dit upp, år efter år, för att tillbe Kungen, härskarornas Herre, och fira lövhyddohögtiden. Om någon av jordens släkter vägrar dra upp till Jerusalem för att tillbe Kungen, härskarornas Herre, blir det inget regn över dem. Inte heller över Egyptens folk, om de vägrar dra upp och komma dit. Detta blir den plåga som Herren använder för att slå mot de folk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. Det blir straffet som drabbar Egypten och alla länder som vägrar dra upp för att fira lövhyddohögtiden. Den dagen ska det stå på hästarnas bjällror: ”Avskild åt Herren”. Och grytorna i Herrens hus ska vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerusalem och Juda ska vara avskild åt härskarornas Herre. Och alla som offrar ska komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen ska det inte mer finnas någon kanaané i huset till härskarornas Herre. Ödesord. Herrens ord till Israel genom Malaki. ”Jag har älskat er,” säger Herren. Men ni frågar: ”Hur har du älskat oss?” Herren svarar: ”Var inte Esau bror till Jakob? Men jag älskade Jakob, och jag hatade Esau. Jag gjorde hans berg till ödemark, gav hans område åt öknens schakaler.” Edom säger: ”Vi är krossade, men ska återuppbygga ruinerna.” Men så säger härskarornas Herre: ”De bygger upp, jag ska riva ner. De ska kallas ’ondskans land’ och ’folket som Herren är vred på för evigt’. Ni ska bevittna och säga: ’Jahve är stor, även utanför Israels gränser’.” En son hedrar sin far, en slav sin herre. Men om jag är en far, var är min heder? Om jag är en herre, var är fruktan för mig? Detta säger härskarornas Herre till er präster som föraktar mitt namn. Och ni frågar: ”Hur har vi föraktat ditt namn?” Ni offrar oren mat på mitt altare. Men ni frågar: ”Hur har vi orenat dig?” Genom att påstå att Herrens bord är föraktligt. Ni frambär blinda offerdjur, är inte det ondska? Ni frambär lama och sjuka djur, är inte det ondska? Kom med sådant till din ståthållare! Tror du han skulle godta och välkomna dig? säger härskarornas Herre. ”Men blidka nu Gud så att han visar oss välvilja!” Men skulle han då vänligt välkomna er, med sådant från era händer? säger härskarornas Herre. Om ändå någon ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder min altareld! Jag tycker inte om er, säger härskarornas Herre. Jag godtar inte era händers offergåvor. Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland folken. På varje plats ska frambäras rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn. För mitt namn ska vara stort bland folken, säger Jahve, som är över härskarorna. Men ni vanhelgar namnet när ni påstår att Herrens bord är orent och att maten där är föraktlig. Ni säger: ”Det är inte mödan värt!” och fnyser åt det, säger härskarornas Herre. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur och frambär det som offer. Skulle jag godta det från er? säger Herren. Förbannad är den bedragare som har i sin hjord ett handjur som han lovar att ge, men sedan offrar ett skadat djur åt Herren. För jag är en stor Kung, säger Jahve, som är över härskarorna, och mitt namn är fruktat bland folken. Och nu, präster, denna befallning gäller er: Om ni vägrar lyssna och inte tar det till hjärtat att ge ära åt mitt namn, säger Jahve, som är över härskarorna, då ska jag sända förbannelse över er, och förbanna era välsignelser som jag redan har förbannat, eftersom ni inte tar det till hjärtat. Lyssna! Jag ska bestraffa era efterkommande! Och slaktavfall från era högtidsoffer kastar jag i ansiktet på er. Ni ska bäras bort med det. Då ska ni förstå att jag gett er denna befallning för att mitt förbund med Levi ska bestå, säger härskarornas Herre. Mitt förbund med honom var liv och fred. Jag gav honom det för att han skulle frukta mig. Och han fruktade mig och skälvde för mitt namn. Sann undervisning var i hans mun. Ingen orätt fanns på hans läppar. Han vandrade med mig i fred och rättrådighet. Han omvände många från synd. För prästens läppar förvaltar kunskap, folk hämtar undervisning från hans mun, eftersom han är ett sändebud från härskarornas Herre. Men ni avvek från vägen. Ni har fått många på fall genom er undervisning. Ni har fördärvat förbundet med Levi, säger härskarornas Herre. Därför gör jag er föraktade och ynkliga inför hela folket. För ni följer inte mina vägar och ni är partiska i er undervisning. Har vi inte alla en Fader? Har inte en Gud skapat oss? Varför är vi då trolösa mot varandra och kränker våra fäders förbund? Juda har betett sig trolöst och begått en vidrighet i Israel och Jerusalem. För Juda har kränkt Herrens helgedom, som Herren älskar, och gift sig med en främmande guds dotter. Herren ska avlägsna från Jakobs tält varje man som gör så, utan undantag, även om han frambär offer till härskarornas Herre. Ni gör även detta: Ni täcker Herrens altare med tårar, gråt och suckar, eftersom han inte vill se till offergåvan längre eller godta något från er hand. Ni frågar: ”Varför?” Därför att Herren var vittne mellan dig och din ungdoms hustru, som du är trolös mot, trots att hon är din maka, din förbundshustru. Gjorde inte Gud dem till ett och gav dem del av ande? Och vad söker Gud som är En? Ett gudfruktigt släkte. Så vakta er ande och var inte trolös mot din ungdoms hustru. För den man som hatar och skiljer sig, säger Jahve, Israels Gud, fläckar sig med orätt, säger härskarornas Herre. Så vakta er ande och var inte trolösa. Ni tröttar ut Herren med ert prat. Ni frågar: ”Hur har vi tröttat ut honom?” Genom att säga: ”Alla som beter sig ont är goda i Herrens ögon, han tycker om dem”, eller: ”Var är rättvisans Gud?” Lyssna, jag sänder min budbärare som ska förbereda vägen för mig. Sedan ska Herren som ni söker plötsligt komma till sitt tempel, förbundets utsände som ni längtar efter. Han kommer! säger härskarornas Herre. Men vem kan uthärda dagen han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? För han är lik smältarens eld, lik tvättarnas lut. Han ska sätta sig ner likt den som smälter och renar silver. Han ska rena Levis söner, luttra dem som guld och silver. Då ska de frambära offergåvor åt Herren i rättfärdighet. Då ska Judas och Jerusalems offergåvor godtas av Herren som i forna dagar och gångna år. Jag kommer till er och håller dom. Snabbt ska jag vittna mot ockultister, äktenskapsbrytare och menedare, mot dem som förtrycker daglönaren, änkan och den faderlöse, mot dem som åsidosätter invandraren. De fruktar inte mig, säger härskarornas Herre. Eftersom jag, Herren, inte förändras, har ni, Jakobs söner, inte utplånats. Ända sedan era fäders dagar har ni avvikit från mina stadgar och vägrat hålla dem. Vänd åter till mig så vänder jag åter till er, säger härskarornas Herre. Men ni frågar: ”Hur då vända åter?” Får en människa stjäla från Gud? Ändå stjäl ni från mig. Ni frågar: ”Hur då stulit från dig?” Tionden och offergåvor! Ni är under förbannelse eftersom ni och hela folket stjäl från mig. Kom med fullt tionde till förrådshuset så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig i detta, säger härskarornas Herre, då kommer jag att öppna himlens fönster och ösa ut riklig välsignelse över er. Jag ska ta itu med skadedjuren för er så att de inte fördärvar markens gröda. Er vinstock på fältet ska bära frukt, säger härskarornas Herre. Då ska alla folk kalla er välsignade, för ni ska vara ett omtyckt land, säger härskarornas Herre. Ni har använt skarpa ord om mig, säger Herren. Men ni säger: ”Vad har vi sagt om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad vinner vi på att hålla hans bud och gå sörjande inför härskarornas Herre? Nu kallar vi de högfärdiga välsignade. De som beter sig ont får framgång och de som provocerar Gud kommer undan med det.” De som fruktade Herren samtalade då med varandra. Och Herren lyssnade noga. Så en minnesbok skrevs inför honom om dem som fruktar Jahve och tänker på hans namn. Den dag jag utför mitt verk, säger härskarornas Herre, ska de vara min dyrbara egendom. Jag ska vara mild mot dem, likt en man som är mild mot en son som tjänar honom. Då ska ni åter se skillnad på rättfärdiga och onda, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom. Lyssna! Dagen kommer, brinnande som en ugn. Då ska alla högfärdiga och alla som beter sig ont bli som halm. Dagen som kommer ska bränna upp dem, säger härskarornas Herre. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedomens vingar, och ni ska gå ut och hoppa likt utsläppta kalvar ur båset. Ni ska stampa på de onda, som ska bli stoft under era fötter den dag jag utför mitt verk, säger härskarornas Herre. Kom ihåg min tjänare Moses lag som jag gav honom på Horeb, stadgar och bud för hela Israel. Lyssna! Jag ska sända er profeten Elia. Det sker innan Herrens dag kommer, den stora och skrämmande. Han ska vända fädernas hjärtan till sönerna och sönernas hjärtan till fäderna, så att jag inte kommer och slår landet med förbannelse. Det här är släkttavlan för Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son: Abraham var far till Isak, Isak var far till Jakob, Jakob var far till Juda och hans bröder. Juda var far till Peres och Sera, och Tamar var deras mor. Peres var far till Hesron, Hesron var far till Ram, Ram var far till Amminadab, Amminadab var far till Nahshon, Nahshon var far till Salmon, Salmon var far till Boas, och Rahab var hans mor. Boas var far till Obed, vars mor var Rut, Obed var far till Jishaj, och Jishaj var far till David, kungen. David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru. Salomo var far till Rehabeam, Rehabeam var far till Abia, Abia var far till Asa, Asa var far till Joshafat, Joshafat var far till Joram, Joram var far till Ussia, Ussia var far till Jotam, Jotam var far till Ahas, Ahas var far till Hiskia, Hiskia var far till Manasse, Manasse var far till Amon, Amon var far till Josia, och Josia var far till Jojakin och hans bröder, vid den tid då folket bortfördes till Babylon. Efter att folket hade blivit bortfört till Babylon, blev Jojakin far till Shealtiel, Shealtiel far till Serubbabel, Serubbabel far till Abihud, Abihud far till Eljakim, Eljakim far till Asor, Asor far till Sadok, Sadok far till Akim, Akim far till Eliud, Eliud far till Eleasar, Eleasar far till Mattan, Mattan far till Jakob, och Jakob far till Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus. Därmed blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. Så här gick det till vid Jesu Kristi födelse: Maria, hans mor, var trolovad med Josef. Men innan de var tillsammans visade det sig att hon var med barn genom den helige Ande. Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra vanära över henne. Han beslöt att i hemlighet skilja sig från henne. Men när han tänkte på det hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig för honom i en dröm och sa: ˮJosef, Davids son, räds inte att ta till dig din hustru Maria, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son som du ska ge namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.ˮ Allt detta hände för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Lyssna, jungfrun ska bli med barn och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel, som betyder ʼGud är med oss.ʼ När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid hände sig att lärda män från östern kom till Jerusalem och frågade: ˮVar är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.ˮ När kung Herodes hörde det blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Kristus skulle födas. De svarade: ˮI Betlehem i Judeen, för så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Judas land är inte minst bland ledarna i Juda, från dig ska nämligen utgå en ledare som ska vara en herde för mitt folk Israel.ˮ Då kallade Herodes i hemlighet till sig de lärda männen och frågade dem när stjärnan hade visat sig. Sedan sände han dem till Betlehem och sa: ˮGå och sök noga efter barnet. Och underrätta mig när ni har funnit honom, så att även jag kan komma och tillbe honom.ˮ Efter att ha lyssnat på kungen gav de sig av. Och det hände att stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av en översvallande stor glädje. De gick in i huset och fick se barnet med Maria, hans mor. Då föll de ner och tillbad honom. Och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra. Och efter att de i en dröm hade varnats för att återvända till Herodes tog de en annan väg hem till sitt land. När de lärda männen hade gett sig av hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig för Josef i en dröm och sa: ˮStig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten. Stanna där tills jag säger till, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.ˮ Josef steg då upp och tog med sig barnet och hans mor och begav sig om natten till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Jag kallade min son ut från Egypten. När Herodes såg att han hade blivit förd bakom ljuset av de lärda männen blev han ursinnig. Han beordrade massaker på alla pojkar i Betlehem och dess omgivning som var två år eller därunder, detta enligt den tid han tagit reda på av de lärda männen. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: I Rama hördes rop, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, hon vägrade låta sig tröstas, för de fanns inte mer. När Herodes var död hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig i en dröm för Josef i Egypten och sa: ˮStig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land, för de som ville ta barnets liv är döda.ˮ Josef steg då upp och tog med sig barnet och hans mor och kom till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung över Judeen efter sin far Herodes vågade han inte bege sig dit. Efter att ha varnats i en dröm begav han sig till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré. Vid den tiden kom Johannes Döparen och förkunnade i Judeens öken och sa: ˮOmvänd er, för himmelriket är nära.ˮ Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om sig. Hans mat var gräshoppor och vildhonung. Folk från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten kring Jordan gick ut till honom. De döptes av honom i Jordanfloden medan de bekände sina synder. Men när han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta, sa han till dem: ˮGiftormars yngel, vem har intalat er att ni kan undfly den kommande vreden? Bär då frukt som hör till omvändelsen. Och inbilla er inte att ni kan säga till er själva att ni har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan resa upp barn åt Abraham. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. Jag döper er i vatten till omvändelse. Men efter mig kommer en som är starkare än jag, vars sandaler jag inte är värdig att bära. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen och ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.ˮ Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordanfloden för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sa: ˮJag behöver döpas av dig, och du kommer till mig.ˮ Jesus svarade: ˮLåt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet.ˮ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Och plötsligt öppnade sig himlen och han såg Guds Ande komma ner som en duva och vara över honom. Och en röst från himlen sa: ˮDet här är min Son, den Älskade, han är min glädje.ˮ Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han hungrig. Då trädde frestaren fram och sa till honom: ˮOm du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Människan ska inte leva endast av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun. ˮ Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sa: ˮOm du är Guds Son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han ska ge sina änglar befallning angående dig, och: De ska bära dig på händerna så att du inte stöter din fot mot någon sten. ˮ Jesus svarade: ˮDet står också skrivet: Du ska inte sätta Herren din Gud på prov. ˮ Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet, och sa: ˮJag vill ge dig allt detta om du faller ner och tillber mig.ˮ Då sa Jesus till honom: ˮFörsvinn, Satan! För det står skrivet: Herren din Gud ska du tillbe och endast honom ska du tjäna.ˮ Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom. När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad återvände han till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen - det folk som satt i mörker fick se ett stort ljus, och över dem som bodde i dödens land och skugga strålade ett ljus. Från den tiden började Jesus förkunna: ˮVänd om, för himmelriket är nära.ˮ När Jesus gick längs Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Han sa till dem: ˮFölj mig, jag ska göra er till människofiskare.ˮ Genast lämnade de näten och följde honom. Jesus gick vidare och fick se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes. De satt i båten med sin far Sebedaios och gjorde i ordning sina nät. Han kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom. Jesus vandrade omkring i hela Galileen. Han undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. Ryktet om honom spreds över hela Syrien, och man förde till honom alla som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, epileptiker och lama, och han botade dem. Och stora skaror följde honom från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordanfloden. När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget och satte sig ner. Hans lärjungar kom fram till honom och han tog till orda och började undervisa dem: ˮSaliga är de fattiga i anden, himmelriket tillhör dem. Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de ska få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud. Saliga är de som främjar harmoni, de ska kallas Guds söner. Saliga är de som förföljs på grund av rättfärdighet, himmelriket tillhör dem. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och säger allt lögnaktigt ont om er på grund av mig. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna som fanns före er. Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger bara till att slängas bort och trampas ner av människorna. Ni är världens ljus. En stad på ett berg kan inte döljas. Man tänder inte heller en lykta och ställer den under sädesmåttet, utan på hållaren så att den lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att avskaffa lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att avskaffa utan för att fullborda. Det jag säger till er är sant: Innan himmel och jord försvinner ska inte en enda bokstav eller prick i lagen försvinna, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av de minsta buden och undervisar människorna att göra detsamma, ska kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och undervisar om dem, ska kallas stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, ska ni inte komma in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Mörda inte. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er att den som är arg på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som skymfar sin broder är skyldig inför Sanhedrin, och den som säger ʼdåreʼ är skyldig och döms till helveteselden. Om du därför bär fram din gåva till altaret och där minns att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Och kom sedan och bär fram din gåva. Skynda att bli vän med din motpart medan ni är på vägen. Det förhindrar att din motpart överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du kastas i fängelse. Det jag säger till dig är sant: Du kommer inte ut förrän du betalt det allra sista. Ni har hört att det blev sagt: Begå inte äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den som ser på en kvinna med begär har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga får dig på fall, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i helvetet. Och om din högra hand får dig på fall, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kommer till helvetet. Det blev sagt: Den som skiljer sig från sin hustru ska ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt, orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Svär inte falskt, och: Håll din ed inför Herren. Men jag säger er: Ni ska inte alls svära någon ed, varken vid himlen, som är Guds tron, eller vid jorden, som är hans fotpall, eller vid Jerusalem, som är den store Kungens stad. Inte heller ska du svära någon ed vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. När ni talar ska ja vara ja, och nej vara nej. Allt utöver det kommer från den onde. Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, och: tand för tand. Men jag säger er: Gör inte motstånd mot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd även fram den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din långskjorta, låt honom även få din mantel. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders söner. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte skatteindrivarna likadant? Och om ni hälsar hjärtligt endast på era bröder - än sen? Gör inte hedningar likadant? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig. Men se till att inte utöva er rättfärdighet i människornas åsyn. Då väntar ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger till behövande ska du inte trumpeta ut det. Så gör hycklarna i synagogorna och på gatorna för att vinna människornas bifall. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger till behövande, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. När ni ber ska ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att bli sedda av människorna. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i ditt rum och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. Och när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hednafolken, som tror att de ska bli bönhörda för att de är mångordiga. Var inte som de, för er Fader vet vad ni behöver innan ni ber till honom. Så ska ni be: Vår Fader i himlen. Låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt dagliga bröd. Förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från den onde. För om ni förlåter människorna deras överträdelser ska er himmelske Fader förlåta även er. Men om ni inte förlåter människorna ska inte heller er Fader förlåta er era överträdelser. När ni fastar ska ni inte se dystra ut likt hycklarna. De ovårdar sina ansikten för att människorna ska se att de fastar. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar ska du smörja ditt huvud och tvätta ditt ansikte så att människorna inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. Samla inte skatter på jorden där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen där varken rost eller mal förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga fördärvat, då är hela din kropp full av mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska ha på er. Är inte livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De varken sår, skördar eller samlar i lador. Ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda meter till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens blommor, hur de växer. De varken arbetar eller spinner. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem. Och om Gud ger sådana kläder åt gräset som står i dag, och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er. Er tro är liten. Var därför inte bekymrade. Fråga inte: ʼVad ska vi äta?ʼ ʼVad ska vi dricka?ʼ ʼVad ska vi ta på oss?ʼ Allt sådant intresserar hednafolken, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni även få allt det andra. Bekymra er alltså inte för morgondagen, den ska själv bära sitt bekymmer. Varje dag har nog av sin egen plåga. Döm inte, så blir ni inte dömda. För utifrån den dom ni fäller ska ni bli dömda, och utifrån det mått ni mäter ska det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ʼLåt mig ta bort flisan ur ditt öga,ʼ du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare! Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, då kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De stampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna, och för den som knackar ska dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd, eller en orm när han ber om fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom. Därför, allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är lagen och profeterna. Gå in genom den trånga porten, för den port är vid och den väg är bekväm som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är besvärlig som leder till livet, och det är få som finner den. Akta er för de falska profeterna som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Plockar man kanske vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje bra träd bra frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett bra träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära bra frukt. Ett träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt. Inte alla som säger till mig ʼHerre, Herreʼ ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många ska säga till mig på den dagen: ʼHerre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn kastat ut demoner och i ditt namn gjort många kraftgärningar?ʼ Men då ska jag säga dem som det är: ʼJag har aldrig känt er. Försvinn härifrån, ni laglösa!ʼ Den som därför lyssnar på dessa mina ord och lever efter dem liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, floderna kom och vindarna blåste och slog mot det huset. Men det rasade inte eftersom det var grundat på klippan. Men den som lyssnar på dessa mina ord och inte lever efter dem liknar en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, floderna kom och vindarna blåste och störtade mot det huset. Och det rasade, och raset blev stort.ˮ När Jesus hade avslutat detta tal var folket förundrat över hans undervisning, för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda. När Jesus gick ner från berget följde honom mycket folk. Då hände sig att en leprasjuk man kom fram och föll ner för honom och sa: ˮHerre, om du vill så kan du göra mig ren.ˮ Jesus sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ Och genast blev mannen ren från sin lepra. Jesus sa: ˮBerätta inte för någon. Men gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit, till ett vittnesbörd för dem.ˮ Då Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram och bad honom: ˮHerre, min tjänare ligger lam där hemma med svåra plågor.ˮ Jesus sa till honom: ˮJag ska komma och bota honom.ˮ Officeren svarade: ˮHerre, jag förtjänar inte att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord och min tjänare blir frisk. Även jag är en man som står under befäl, med soldater under mig. Säger jag till någon att gå, och till en annan att komma, och till min slav att göra en viss sak, så lyder de alla.” När Jesus hörde det förvånades han och sa till dem som följde honom: ˮDet jag säger till er är sant: Hos ingen i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets söner ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska man gråta och våndas.ˮ Till officeren sa Jesus: ˮGå, som du tror ska det ske dig.ˮ Och i samma ögonblick blev tjänaren frisk. Jesus kom hem till Petrus och såg att hans svärmor låg sjuk i feber. Han rörde hennes hand och febern lämnade henne. Och hon steg upp och betjänade honom. Den kvällen förde man till honom många besatta. Och han drev ut andarna med ett ord och han botade alla sjuka. Detta för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter och bar våra sjukdomar. När Jesus såg folkskaran omkring sig gav han befallning att fara över till andra sidan sjön. Då kom en skriftlärd fram och sa till honom: ˮLärare, jag vill följa dig vart du än går.ˮ Jesus svarade honom: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.ˮ En annan av hans lärjungar sa till honom: ˮHerre, låt mig först gå och begrava min far.ˮ Jesus svarade: ˮFölj mig och låt de döda begrava sina döda.ˮ Jesus steg i båten och hans lärjungar följde honom. Och plötsligt utbröt en våldsam storm på sjön och vågorna slog över båten. Men han sov. De gick fram och väckte honom och sa: ˮHerre, hjälp, vi kommer att dö!ˮ Han svarade: ˮVarför är ni rädda? Er tro är liten.ˮ Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön och det blev alldeles lugnt. Människorna häpnade och sa: ˮVad är detta för en man? Både vindarna och sjön lyder ju honom.ˮ När Jesus kom över på andra sidan till Gadaras område mötte honom två besatta som kom ut från gravarna. De var så våldsamma att ingen kunde gå fram på den vägen. Och plötsligt skrek de: ˮVad har du med oss att göra, du Guds Son? Kommer du hit för att tortera oss i förtid?ˮ En bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. Demonerna vädjade till honom: ˮOm du kastar ut oss, sänd oss då in i svinhjorden.ˮ Han sa till dem: ˮIväg!ˮ Då kom de ut och for in i svinen, och hela hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade i vattnet. Svinvaktarna sprang iväg till staden och berättade allt, även vad som hade hänt med de besatta. Hela staden gick då ut för att möta Jesus. Och när de såg honom bad de honom att lämna deras område. Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till den stad där han bodde. Där förde de till honom en lam man som låg på en bädd. Och då Jesus såg deras tro sa han till den lame: ˮMitt barn, misströsta inte, dina synder är förlåtna.ˮ Några skriftlärda tänkte: ˮHan hädar.ˮ Men Jesus visste vad de tänkte och sa: ˮVarför tänker ni ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: ʼDina synder är förlåtna,ʼ eller: ʼRes dig upp och gå?ʼ Men ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Sedan sa han till den lame: ”res dig upp, ta din bädd och gå hem.” Och han reste sig och gick hem. När folket såg det greps de av fruktan och prisade Gud som hade gett sådan makt åt människor. Jesus gick vidare och fick se en man vid namn Matteus sitta vid en plats där skatt drevs in. Han sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Då steg han upp och följde honom. När Jesus sedan gästade hans hem kom många skatteindrivare och syndare och låg till bords med Jesus och hans lärjungar. Fariseerna såg det och frågade hans lärjungar: ˮVarför äter er lärare med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus hörde det och sa: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.ˮ Sedan kom Johannes lärjungar till honom och frågade: ˮVarför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna ofta fastar?ˮ Jesus svarade: ˮBrudgummens vänner kan inte sörja så länge brudgummen är hos dem. Men den tid kommer då brudgummen tas ifrån dem och då ska de fasta. Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel för då skulle den riva bort ännu mer av manteln och revan bli värre. Inte heller slår man nytt vin i gamla skinnsäckar, för då sprängs säckarna och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nytt vin häller man i nya säckar så att både vin och säckar bevaras.ˮ Medan Jesus talade till dem kom en synagogföreståndare och föll ner för honom och sa: ˮMin dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne så hon får livet tillbaka.ˮ Jesus reste sig och gick med honom. Även hans lärjungar gick med. Då hände sig att en kvinna som haft blödningar i tolv år närmade sig bakom Jesus och rörde vid tofsen på hans mantel. Hon tänkte: ˮKan jag bara röra vid hans kläder så blir jag botad.ˮ När Jesus vände sig om och såg henne sa han: ˮMin dotter, misströsta inte. Din tro har botat dig.ˮ Och i samma ögonblick var kvinnan botad. När Jesus kom in i synagogföreståndarens hus och såg flöjtisterna och hopens gapande, sa han: ˮGå härifrån. Flickan är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom. Men efter att folket motats ut gick han in och tog flickans hand, och hon steg upp. Ryktet om detta spreds över hela den trakten. Då Jesus gick därifrån följde två blinda efter honom och ropade: ˮFörbarma dig över oss, Davids son!ˮ När han kom in i huset gick de fram till honom, och Jesus frågade dem: ˮTror ni att jag kan göra detta?ˮ De svarade: ˮJa, Herre.ˮ Då rörde han vid deras ögon och sa: ˮNi tror, och det ska ske.ˮ Och deras ögon öppnades. Jesus sa strängt till dem: ˮSe till att ingen får veta detta.ˮ Men de gick ut och spred ryktet om honom i hela den trakten. Medan de var på väg ut hände sig att en man som var stum och besatt fördes till Jesus. Och när demonen hade kastats ut talade den stumme. Folket häpnade och sa: ˮAldrig har man sett något liknande i Israel.ˮ Men fariseerna sa: ˮDet är med demonernas härskare som han kastar ut demonerna.ˮ Jesus gick omkring i alla städer och byar, undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg folkskarorna greps han av medlidande med dem, eftersom de var plågade och ansatta, som får utan herde. Och han sa till sina lärjungar: ˮSkörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.ˮ Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem auktoritet att kasta ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. Detta är namnen på de tolv apostlarna: Först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och skatteindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon seloten och Judas Iskariot, han som förrådde Jesus. Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ˮUndvik hednafolkens område och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren av Israels folk. Och där ni går fram ska ni förkunna att himmelriket är nära. Bota sjuka, res de döda, gör leprasjuka rena och kasta ut demoner. Ni har fått för intet, ge för intet. Ta inte med guld, silver eller koppar i era bälten, ingen väska för färden, inte dubbla långskjortor, inte sandaler eller stav. För arbetaren är värd sin mat. När ni kommer in i en stad eller by, ta reda på vem som är värdig och stanna där tills ni fortsätter. Och när ni träder in i ett hus, så hälsa det. Om huset är värdigt ska friden komma över det. Men om det inte är värdigt ska friden återvända till er. Och då någon inte välkomnar er eller lyssnar till era ord, lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Det jag säger till er är sant: För Sodoms och Gomorras land ska det på domens dag bli lindrigare än för den staden. Lyssna, jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna, för de ska utlämna er till domstolar och prygla er i sina synagogor. Och ni kommer att föras inför ståthållare och kungar på grund av mig, som vittnen inför dem och hednafolken. Men när man utlämnar er ska ni inte oroa er för hur eller vad ni ska tala. Det ska ges åt er i just den stunden. Och då är det inte ni som talar utan er Faders Ande som talar genom er. Broder ska utlämna broder till att dödas, och en far sitt barn, och barn ska trotsa sina föräldrar och döda dem. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. När man förföljer er i en stad, fly till nästa. Det jag säger till er är sant: Ni hinner inte till alla Israels städer förrän Människosonen kommer. En elev är inte förmer än sin lärare, inte heller en slav sin herre. Det är nog för eleven att han får det som sin lärare, och att slaven får det som sin herre. Har man kallat husbonden för djävulen, desto mer ska man kalla hans husfolk så. Så var inte rädda för dem, för inget är dolt som inte ska uppenbaras och inget är hemligt som inte ska bli känt. Vad jag säger er i mörkret ska ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra ska ni ropa ut på taken. Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället Honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för några småmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Fader. På er är till och med varje hårstrå på huvudet räknat. Var alltså inte rädda, ni är mer värda än många sparvar. Var och en som bekänner mig inför människorna ska även jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna ska även jag förneka inför min Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att ställa en son mot sin far, en dotter mot sin mor och en sonhustru mot sin svärmor. Och en man får sitt eget husfolk till fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig. Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det. Den som välkomnar er välkomnar mig, och den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. Den som välkomnar en profet för att han är en profet ska få en profets lön. Och den som välkomnar en rättfärdig man för att han är en rättfärdig man ska få en rättfärdig mans lön. Och den som ger en bägare kallt vatten att dricka till en av dessa små därför att det är en lärjunge - det jag säger till er är sant: Han går inte miste om sin lön.ˮ När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter gick han vidare för att undervisa och förkunna i deras städer. Johannes fick i fängelset höra vad Kristus gjorde. Då sände han sina lärjungar för att fråga honom: ˮÄr du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?ˮ Jesus svarade dem: ˮGå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: blinda ser, lama går, leprasjuka blir rena, döva hör, döda står upp och för fattiga förkunnas evangelium. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.ˮ När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ˮVad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Om inte, vad gick ni ut för att se? En man i finkläder? Nej, de med finkläder finns i kungapalatsen. Så vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska förbereda vägen för dig. Det jag säger till er är sant: Bland alla av kvinnor födda har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den minste i himmelriket är större än han. Och alltsedan Johannes Döparens dagar utsätts himmelriket för våld och våldsverkare angriper det. För alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det - han är Elia som skulle komma. Lyssna, du som har öron. Vad ska jag likna detta släkte vid? De liknar barn som sitter på torgen och ropar till andra barn: ʼVi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.ʼ För Johannes kom och han varken äter eller dricker, och man säger: ʼHan har en demon i sig.ʼ Människosonen kom och han äter och dricker, och då säger man: ʼTitta vilken frossare och drinkare, en vän till skatteindrivare och syndare.ʼ Men Visheten har fått rätt genom sina gärningar.ˮ Sedan började Jesus förebrå de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar eftersom de inte hade omvänt sig: ˮFördömelse över dig, Korasin! Fördömelse över dig, Betsaida! För om de kraftgärningar som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, skulle de sedan länge ha omvänt sig i säck och aska. Jag säger er: För Tyros och Sidon ska det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kafarnaum, ska du upphöjas till himlen? Nej, du ska störtas ner till helvetet. För om de kraftgärningar som har utförts i dig hade skett i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. Men jag säger er: För Sodoms land ska det på domens dag bli lindrigare än för dig.ˮ Vid den tiden sa Jesus: ˮJag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du dolt detta för de lärda och intelligenta och uppenbarat det för små barn. Ja, Fader, det behagade dig. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Kom till mig, alla ni som sliter och tyngs av bördor, jag ska ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat, och ni ska finna vila för era själar. För mitt ok är skonsamt och min packning är lätt.ˮ Vid den tiden gick Jesus genom sädesfälten på sabbaten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. När fariseerna såg det sa de till honom: ˮTitta, dina lärjungar gör sådant som är otillåtet på en sabbat.ˮ Han svarade: ˮHar ni inte läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och åt de heliga bröden, som varken han eller hans män fick äta, utan endast prästerna. Eller har ni inte läst i lagen att på sabbaten bryter prästerna i templet mot sabbaten och står ändå utan skuld? Jag säger er: här är vad som är större än templet. Om ni hade förstått detta ord: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, då skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre över sabbaten.ˮ Sedan begav han sig därifrån och kom till deras synagoga. Där fanns en man med förlamad hand. För att kunna anklaga Jesus frågade de honom: ˮÄr det tillåtet att bota på sabbaten?ˮ Han svarade dem: ˮOm någons får skulle falla i en grop på sabbaten, skulle han då inte gripa tag i det och dra upp det? En människa är värd mycket mer än ett får. Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.ˮ Sedan sa han till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han sträckte ut den och den var nu lika normal och frisk som den andra. Fariseerna gick då ut och överlade om hur de skulle döda honom. När Jesus fick veta det drog han sig därifrån. Skaror av folk följde honom, och han botade dem alla. Och han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Här är min tjänare som jag utvalt, min älskade, min själs glädje. Jag ska låta min Ande komma över honom, och han ska kungöra dom för folken. Han ska inte tvista eller skrika, ingen ska höra hans röst på gatorna. Han ska inte krossa ett brutet strå eller släcka en rykande veke, till dess han fört domen till seger. Och i hans namn ska folken sätta sitt hopp. Sedan förde de till Jesus en besatt som var blind och stum, och han botade honom så att den stumme talade och såg. Allt folket häpnade och sa: ˮKan han vara Davids son?ˮ Men när fariseerna hörde det sa de: ˮDet är med demonernas härskare djävulen som den mannen kastar ut demonerna.ˮ Men han visste vad de tänkte och sa till dem: ˮEtt rike som är splittrat blir ödelagt, och ingen stad eller familj som är splittrad kan bestå. Om Satan kastar ut Satan är han splittrad i sig själv. Hur kan då hans rike bestå? Och om jag kastar ut demonerna med djävulen, med vem kastar då era söner ut dem? Därför ska de vara era domare. Men om det är med Guds Ande jag kastar ut demonerna, då har Guds rike kommit till er. Eller hur kan någon gå in i den starkes hus och beröva honom hans ägodelar utan att först ha bundit den starke? Därefter kan han plundra hans hus. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig skingrar. Därför säger jag er: All synd och hädelse ska förlåtas människorna, men hädelse mot Anden ska inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande. Bedöm trädet antingen som bra och dess frukt bra, eller bedöm trädet som dåligt och dess frukt dålig. För på frukten känner man trädet. Giftormars yngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Det som hjärtat är fullt av talar munnen. En god människa tar fram ur sitt goda förråd det som är gott, och en ond människa tar fram ur sitt onda förråd det som är ont. Men jag säger er att för varje tanklöst ord som människor talar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du rättfärdigas, och efter dina ord ska du fällas.ˮ Sedan sa några skriftlärda och fariseer till honom: ˮLärare, vi vill se dig göra ett tecken.ˮ Han svarade dem: ˮEtt ont och otroget släkte kräver ett tecken, men inget annat tecken ska ges än profeten Jonas tecken. För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Män från Nineve ska träda fram vid domen med detta släkte och fördöma det, eftersom de omvände sig då Jona gav sitt budskap. Och här är något som är större än Jona. Drottningen av Söderlandet ska stå upp vid domen med detta släkte och fördöma det. För hon kom från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Och här är något som är större än Salomo. När en oren ande farit ut ur en människa vandrar den genom torra trakter letande efter vila, men finner ingen. Då säger den: ʼJag vill återvända till mitt hus som jag lämnade.ʼ När den då kommer och finner det tomt och städat och pyntat går den och tar med sig sju andra andar som är ännu ondare, och de går in och bor där. För den människan blir slutet värre än början. Så kommer det även att gå för detta onda släkte.ˮ Medan Jesus ännu talade till folket hände sig att hans mor och hans bröder stod utanför och ville tala med honom. Någon sa då till honom: ˮDin mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig.ˮ Jesus svarade honom: ˮVem är min mor och vilka är mina bröder?ˮ Och han sträckte ut handen mot sina lärjungar och sa: ˮSe, här är min mor och mina bröder. För den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor.ˮ Samma dag gick Jesus ut från huset och satte sig vid sjön. Det samlades då så mycket folk omkring honom att han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Han sa: ˮDet hände sig att en såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp dem. En del föll på stenig mark där de inte hade mycket jord, och de kom snabbt upp eftersom jordlagret var tunt. Men när solen steg förbrändes de och vissnade eftersom de inte hade någon rot. En del föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde dem. Men en del föll i den goda jorden och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Lyssna, du som har öron.ˮ Lärjungarna kom då fram och frågade honom: ˮVarför talar du till dem i liknelser?ˮ Han svarade: ˮNi har fått gåvan att veta himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Åt den som har ska ges, och det i överflöd. Men från den som inte har ska tas även det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, för de ser utan att se, och lyssnar utan att lyssna eller förstå. På dem uppfylls Jesajas profetia: Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå, ni ska se och se men ingenting uppfatta. För detta folks hjärta har blivit defekt. De lyssnar illa med sina öron och de sluter sina ögon. Så sker för att de inte ska se med ögonen, lyssna med öronen och förstå med hjärtat och vända om och bli botade av mig. Men saliga är era ögon, för de ser, och era öron, för de lyssnar. Det jag säger till er är sant: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det. Lyssna då till betydelsen av liknelsen om såningsmannen. När någon lyssnar till ordet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. Sådden på stenig mark är den som lyssnar till ordet och genast tar emot det med glädje, men han har ingen rot i sig utan håller ut en kort tid. Och när han möter lidande eller förföljelse på grund av ordet kommer han genast på fall. Sådden bland törnen är den som lyssnar till ordet, men världsliga omsorger och försåtlig rikedom kväver ordet, och frukten uteblir. Men sådden i den goda jorden är den som lyssnar till ordet och förstår. Han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.ˮ Han framställde en annan liknelse för dem: ˮHimmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och gick sedan därifrån. När nu säden sköt upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick slavarna till sin husbonde och sa: ʼHerre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit?ʼ Han svarade: ʼEn fiende har gjort det.ʼ Slavarna frågade honom: ʼVill du att vi ska gå och samla ihop det?ʼ ʼNej,ʼ svarade han, ʼom ni rensar bort ogräset kan ni samtidigt rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen till att brännas. Men vetet ska ni samla in i min ladaʼ.ˮ Han framställde en annan liknelse för dem: ˮHimmelriket är likt ett senapskorn som en man tog och sådde i sin åker. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla kryddväxter. Det blir ett träd så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.ˮ Han gav dem en annan liknelse: ˮHimmelriket är likt en surdeg som en kvinna blandar med tre mått mjöl tills allt blir syrat.ˮ Allt detta talade Jesus till folket i liknelser, och utan liknelser talade han inte till dem. Så skulle uppfyllas det som var sagt genom profeten: Jag vill öppna min mun för liknelser. Jag vill uppenbara vad som varit dolt sedan världens skapelse. Därefter lämnade Jesus folkskaran och gick in i huset. Hans lärjungar kom fram till honom och sa: ˮFörklara för oss liknelsen om ogräset i åkern.ˮ Han svarade: ˮDen som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är dem som tillhör riket. Ogräset är dem som tillhör den onde, och fienden som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset samlas ihop och bränns i eld ska det vara vid tidsålderns slut. Människosonen ska sända sina änglar och de ska samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet, och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och våndas. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike. Lyssna, du som har öron. Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern. Himmelriket är även likt en köpman som söker efter vackra pärlor. När han funnit en mycket dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den. Himmelriket är vidare likt ett nät som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När det blir fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och sorterar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så ska det vara vid tidsålderns slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och våndas. Har ni förstått allt detta?ˮ De svarade honom: ˮJa.ˮ Då sa han till dem: ˮDärför är varje lärare i Skriften som blivit tränad för himmelriket lik en husbonde som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt.ˮ När Jesus hade avslutat dessa liknelser lämnade han platsen. Han kom till sin hemstad och undervisade dem i deras synagoga. De blev alldeles häpna och sa: ˮVarifrån kommer hans visdom och dessa kraftgärningar? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?ˮ Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sa till dem: ˮEn profet är föraktad endast i sin hemstad och i sin egen familj.ˮ Och han gjorde inte många kraftgärningar där på grund av deras otro. Vid den tiden fick tetrarken Herodes höra ryktet om Jesus. Han sa till sina tjänare: ˮDet är Johannes Döparen. Han har stått upp från de döda och därför verkar sådana krafter i honom.ˮ Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda och fängsla honom på grund av Herodias, som var gift med hans bror Filippos. För Johannes hade sagt till Herodes: ˮDet är inte tillåtet för dig att ha henne.ˮ Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som höll Johannes för en profet. Så kom Herodes födelsedag och Herodias dotter dansade inför alla. Herodes blev mycket förtjust och lovade högtidligt att han skulle ge henne vad hon än begärde. Hon uppmanades då av sin mor att säga: ˮGe mig här på ett fat Johannes Döparens huvud.ˮ Kungen blev bedrövad, men för löftets och gästernas skull befallde han att så skulle ske. Och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in Johannes huvud på ett fat och gav det åt flickan, och hon bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom och tog den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade allt för Jesus. När Jesus hörde detta for han därifrån med båt till en ödslig plats där han kunde vara ensam. Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna. När han steg ur båten fick han se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem och botade de som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sa: ˮPlatsen här är så ödslig och det är redan sent. Låt folket gå in i byarna för att köpa sig mat.ˮ Men Jesus sa: ˮDe behöver inte gå härifrån, ni kan ge dem att äta.ˮ De svarade: ˮVi har bara fem bröd och två fiskar här.ˮ Han sa: ˮGe dem till mig.ˮ Sedan sa han åt folket att sätta sig ner i gräset. Och Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen. Och han bröt bröden och gav dem till lärjungarna, som gav vidare till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop tolv fulla korgar av de bitar som blev över. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Strax därefter sa Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara till andra sidan sjön medan han sände iväg folket. Därefter gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll var han ensam där. Båten befann sig redan ett par kilometer från land och var hårt ansatt av vågorna eftersom vinden låg emot. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och sa: ˮDet är en vålnad.ˮ De skrek av rädsla, men Jesus sa genast: ˮLugna er, det är jag. Var inte rädda.ˮ Petrus sa: ˮHerre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.ˮ Han sa: ˮKom.ˮ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg den starka vinden blev han rädd. Och då han började sjunka ropade han: ˮHerre, hjälp mig!ˮ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom och sa: ˮDin tro är liten. Varför tvivlade du?ˮ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sa: ˮDu är verkligen Guds Son.ˮ Väl på andra sidan lade de till vid Gennesaret. Männen på platsen kände igen honom och lät meddela hela trakten. Och man förde till honom alla som var sjuka och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev helt friska. Sedan kom några fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och frågade: ˮVarför bryter dina lärjungar mot de äldstes tradition? De tvättar ju inte händerna innan de äter.ˮ Han svarade dem: ˮVarför bryter ni själva mot Guds bud på grund av er tradition? För Gud sa: Hedra din far och din mor, och: Den som skymfar sin far eller mor måste avrättas. Men ni påstår: ’Om någon säger till sin far eller mor: ”Det som du kunde ha fått av mig ger jag istället som offergåva”, då behöver han inte hedra sin far’. Ni upphäver Guds ord på grund av er tradition. Ni hycklare! Jesaja profeterade rätt om er när han sa: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. De dyrkar mig förgäves, de förkunnar läror som är människobud. ˮ Sedan kallade Jesus till sig folket och sa till dem: ˮLyssna och förstå. Det är inte det som går in i munnen som orenar människan. Det är det som går ut ur munnen som orenar henne.ˮ Lärjungarna gick då fram till honom och sa: ˮVet du att fariseerna tog anstöt när de hörde detta?ˮ Jesus svarade: ˮVarje planta som min himmelske Fader inte har planterat ska ryckas upp med roten. Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.ˮ Petrus sa då till honom: ˮFörklara denna liknelse för oss.ˮ Jesus sa: ˮFörstår inte heller ni ännu? Begriper ni inte att allt som går in i munnen hamnar i magen och går sin naturliga väg? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Från hjärtat kommer nämligen onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falska vittnesmål och hädelser. Detta är vad som orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren.ˮ Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. Då hände sig att en kanaaneisk kvinna kom från dessa trakter och ropade: ˮHerre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.ˮ Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: ˮSänd iväg henne, hon följer ju efter oss och ropar.ˮ Han svarade: ˮJag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels folk.ˮ Men hon kom och föll ner för honom och sa: ˮHerre, hjälp mig.ˮ Han svarade: ˮDet är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt hundarna.ˮ Hon sa: ˮSå är det, Herre, och hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.ˮ Då svarade Jesus henne: ˮKvinna, din tro är stor. Det ska ske så som du vill.ˮ Och från det ögonblicket var hennes dotter botad. Jesus begav sig därifrån och kom till Galileiska sjön. Han gick upp på berget och satte sig där. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. Folket häpnade när de såg stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud. Jesus kallade till sig sina lärjungar och sa: ˮJag lider med folket, för de har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte sända iväg dem hungriga, för då går det illa för dem på vägen.ˮ Lärjungarna frågade honom: ˮVar kan vi här i ödemarken få så mycket bröd att vi kan mätta så många?ˮ Jesus frågade: ˮHur många bröd har ni?ˮ De svarade: ˮSju, och några små fiskar.ˮ Då befallde han folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden och fiskarna och bad tackbönen, bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, som gav vidare åt folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop sju stora korgar fulla av de bitar som blev över. De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. Och efter att ha sänt iväg folket steg han i båten och for till Magadans område. Fariseerna och saddukeerna kom fram och ville sätta Jesus på prov. De begärde att han skulle visa dem ett tecken från himlen. Men han svarade dem: ˮPå kvällen säger ni: ʼDet blir vackert väder, för himlen är röd,ʼ och på morgonen: ʼI dag blir det oväder, för himlen är röd och hotfull.ʼ Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda. Ett ont och otroget släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jonas tecken.ˮ Och han lämnade dem och gick sin väg. När lärjungarna kom till andra sidan sjön hade de glömt att ta med bröd. Jesus sa till dem: ˮAkta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.ˮ De började diskutera med varandra: ˮDet är för att vi inte har tagit bröd med oss.ˮ Jesus märkte det och sa: ˮNi har så lite tro. Varför diskuterar ni med varandra om att ni inte har bröd? Begriper ni inte ännu? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick över? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många stora korgar ni fick över? Varför kan ni inte begripa att jag inte talade om bröd? Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.ˮ Då förstod de att han inte varnade dem för surdeg i bröd, utan för fariseernas och saddukeernas undervisning. Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ˮVem säger människorna att Människosonen är?ˮ De svarade: ˮNågra säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.ˮ Han sa: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Simon Petrus svarade: ˮDu är Kristus, den levande Gudens Son.ˮ Jesus sa: ˮSalig är du, Simon, Jonas son, för kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling. Och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden ska vara löst i himlen.ˮ Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Kristus. Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och att han måste dödas och på tredje dagen uppstå. Då tog Petrus honom åt sidan och började förebrå honom: ˮGud är dig nådig, Herre, detta ska aldrig hända dig.ˮ Men Jesus vände sig om och sa till Petrus: ˮFörsvinn ifrån mig, Satan. Du vill få mig på fall, för du tänker inte Guds tankar utan människors.ˮ Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska finna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? För Människosonen ska komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då ska han löna var och en efter hans livs gärning. Det jag säger till er är sant: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de får se Människosonen komma i sitt rike.ˮ Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensamma. Och han förvandlades inför dem. Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och det hände sig att Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sa till Jesus: ˮHerre, det är ljuvligt för oss att vara här. Om du vill ska jag göra tre hyddor här, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Medan han ännu talade sänkte sig plötsligt ett lysande moln över dem. Och en röst ur molnet sa: ˮDet här är min Son, den Älskade, han är min glädje. Lyssna till honom.ˮ När lärjungarna hörde detta föll de skräckslagna ner på sina ansikten. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sa: ˮRes er upp och var inte rädda.ˮ De lyfte blicken, och de såg ingen förutom Jesus. På väg ner från berget sa Jesus bestämt åt dem: ˮBerätta inte om denna syn för någon förrän Människosonen har stått upp från de döda.ˮ Lärjungarna frågade honom: ˮVarför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮElia ska komma och återupprätta allt. Men jag säger er att Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom vadhelst de ville. På samma sätt ska även Människosonen få lida av dem.ˮ Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen. När de sedan kom till folket trädde en man fram och föll på knä för Jesus och sa: ˮHerre, förbarma dig över min son. Han är epileptiker och plågas svårt, för ofta faller han i elden eller i vattnet. Jag förde honom till dina lärjungar men de kunde inte bota honom.ˮ Jesus svarade: ˮDu perversa släkte utan tro. Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? För honom till mig.ˮ Och Jesus tillrättavisade honom skarpt och demonen for ut ur honom, och från det ögonblicket var pojken botad. Då lärjungarna blev ensamma med Jesus gick de fram och frågade: ˮVarför kunde inte vi kasta ut demonen?ˮ Han svarade: ˮDärför att er tro är liten. Det jag säger till er är sant: Om ni har tro som ett senapskorn kan ni säga till detta berg: ʼFlytta dig härifrån och dit,ʼ och det ska flyttas. Ingenting ska vara omöjligt för er.ˮ När de var samlade i Galileen sa Jesus till dem: ˮMänniskosonen ska överlämnas i människors händer och de ska döda honom och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Då blev de mycket bedrövade. När de kom till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ˮBetalar inte er lärare tempelskatt?ˮ ˮJo,ˮ svarade han. När Petrus kom in i huset tog Jesus först till orda: ˮVad tror du, Simon? Av vilka kräver jordens kungar tull och skatt, av sina söner eller av andra?ˮ När Petrus svarade: ˮAv andra,ˮ sa Jesus till honom: ˮAlltså är sönerna fria. Men vi ska inte stöta oss med dem. Gå därför ner till sjön och kasta ut en krok och ta den första fisk som du får. Öppna gapet på den och du ska finna ett silvermynt. Ta det och ge åt dem för min och din räkning.ˮ Just då kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ˮVem är störst i himmelriket?ˮ Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sa: ˮDet jag säger till er är sant: Om ni inte vänder om och blir som barn ska ni inte komma in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn är den störste i himmelriket. Och den som välkomnar ett sådant barn i mitt namn välkomnar mig. Men den som bringar på fall en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han dränktes i havets djup. Fördömelse över världen för allt som leder till fall! Sådant måste komma, men fördömelse över den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot får dig på fall, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att med två händer och två fötter kastas i den eviga elden. Och om ditt öga får dig på fall, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att med två ögon kastas i helveteselden. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen ser alltid min himmelske Faders ansikte. Vad tror ni, om en man har hundra får och ett av dem går vilse, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går och letar efter det som är borta? Och om han finner det - det jag säger till er är sant - han gläds mer över det fåret än över de nittionio som inte gått vilse. Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon av dessa små ska gå förlorad. Om din broder syndar mot dig, gå och ställ honom till svars mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två till, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Vägrar han lyssna på dem, så tala till församlingen. Vägrar han lyssna även på församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och skatteindrivare. Det jag säger till er är sant: Vad ni än binder på jorden ska vara bundet i himlen, och vad ni än löser på jorden ska vara löst i himlen. Åter säger jag till er det som är sant: Om två av er enas här på jorden att be, om vad som helst, så ska de få det av min Fader i himlen. För där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.ˮ Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ˮHerre, hur ofta ska jag förlåta min broder när han syndar mot mig? Räcker sju gånger?ˮ Jesus svarade: ˮJag säger dig: inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. Av den anledningen kan himmelriket liknas vid en kung som ville ha redovisning av sina slavar. När han började granskningen förde man fram till honom en som var skyldig tiotusentals årslöner. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas och skulden betalas. Slaven föll ner för honom och vädjade: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig allt!ʼ Då fick hans herre medlidande med honom och frigav honom och efterskänkte hans skuld. Men när slaven gick därifrån träffade han en annan slav. Denne var skyldig honom hundra dagslöner. Han grep tag i honom och tog strupgrepp på honom och sa: ʼBetala vad du är skyldig!ʼ Den andre föll då ner och bad honom: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig!ʼ Men han vägrade och lät kasta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra slavarna såg vad som hände blev de mycket bedrövade och gick och berättade precis allt för sin herre. Då kallade hans herre till sig honom och sa: ʼDu är en ond slav. Jag efterskänkte dig hela skulden därför att du bönföll mig. Borde inte du också ha varit barmhärtig mot din kamrat, så som jag var barmhärtig mot dig?ʼ Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till att torteras, till dess han hade betalat hela skulden. Så ska också min himmelske Fader göra med er om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.ˮ När Jesus hade talat klart lämnade han Galileen och gick på andra sidan Jordanfloden till Judeens område. Mycket folk följde honom, och han botade dem där. Några fariseer kom fram för att sätta honom på prov och frågade: ˮÄr det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?ˮ Jesus svarade: ˮHar ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Han sa: Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud fogat samman ska inte människan skilja åt.ˮ De frågade honom: ˮVarför har då Mose befallt om skilsmässobrev så att han kan skilja sig från henne?ˮ Han svarade: ˮMose tillät er att skiljas från era hustrur därför att era hjärtan är så hårda. Men från begynnelsen var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott.ˮ Hans lärjungar sa till honom: ˮOm mannens relation till hustrun är sådan, då är det bäst att inte gifta sig.ˮ Men Jesus svarade dem: ˮInte alla kan acceptera detta som ni säger utan endast de som har fått den gåvan. Det finns de som från födseln är oförmögna till äktenskap. Andra har gjorts sådana av människor. Och andra har gjort sig själva sådana för himmelrikets skull. Den som kan får acceptera detta.ˮ Sedan bar man fram små barn till Jesus för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men lärjungarna tillrättavisade dem. Då sa Jesus: ˮLåt de små barnen vara, och hindra dem inte från att komma till mig, för himmelriket tillhör sådana.ˮ Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån. Och det hände sig att en man kom fram till Jesus och frågade: ˮLärare, vilken god gärning måste jag göra för att få evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVarför frågar du mig om det goda? Det finns endast en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll buden.ˮ ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Mörda inte, Begå inte äktenskapsbrott, Stjäl inte, Vittna inte falskt, Hedra din far och mor, och: Älska din nästa som dig själv." Den unge mannen sa till Jesus: ˮAllt detta har jag hållit, vad behöver jag göra mer?ˮ Jesus svarade: ˮVill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.ˮ När den unge mannen hörde detta gick han bedrövad sin väg eftersom han ägde mycket. Jesus sa till sina lärjungar: ˮDet jag säger till er är sant: Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ När lärjungarna hörde det blev de helt förfärade och sa: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Jesus såg på dem och sa: ˮFör människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.ˮ Då tog Petrus till orda: ˮVi har ju lämnat allt och följt dig, hur blir det då för oss?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är sant: I den nya världen, då Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska även ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, ska få hundrafalt igen och ska ärva evigt liv. Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. För himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagslön och sände dem till sin vingård. När han gick ut på förmiddagen fick han se andra stå sysslolösa på torget. Han sa: ʼGå även ni till min vingård, jag ska ge er en rättvis lön.ʼ Och de gav sig av. Han gick även ut mitt på dagen och tidig eftermiddag och gjorde likadant. Även senare på eftermiddagen gick han ut och såg att några stod där, och han sa: ʼVarför står ni här hela dagen sysslolösa?ʼ De svarade: ʼDärför att ingen har lejt oss.ʼ Han sa då: ʼGå även ni till min vingård.ʼ När kvällen kom sa vingårdens ägare till sin förvaltare: ʼKalla på arbetarna och ge dem deras lön. Börja med de sista och sluta med de första.ʼ De som hade blivit lejda sent på eftermiddagen kom fram, och var och en fick en dagslön. När sedan de första kom fram trodde de att de skulle få mer, men även de fick en dagslön. När de tog emot lönen klagade de på husbonden och sa: ʼDe som kom sist har arbetat en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit under hela dagens hetta.ʼ Han svarade en av dem: ʼMin vän, jag är inte orättvis mot dig. Var det inte en dagslön vi kom överens om? Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. Eller ska inte jag tillåtas göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?ʼ Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.ˮ Gående upp till Jerusalem tog Jesus de tolv lärjungarna avsides på vägen och sa till dem: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och Människosonen ska överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna som ska håna och prygla och korsfästa honom. Och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Sedan kom modern till Sebedaios söner fram till Jesus tillsammans med sina söner. Hon föll på knä och ville be honom om något. Han frågade henne vad hon ville och hon sa: ˮLova att mina båda söner här får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra.ˮ Jesus svarade: ˮNi vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?ˮ De svarade: ˮDet kan vi.ˮ Jesus sa: ˮMin bägare ska ni dricka, men platserna på min högra och vänstra sida är det inte min sak att tilldela. De tillhör dem som min Fader har färdigställt dem för.ˮ När de tio andra hörde detta blev de arga på de båda bröderna. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ˮNi vet att folkens ledare härskar över sina folk och att stormännen utövar sin makt över dem. Men så ska det inte vara bland er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.ˮ När de lämnade Jeriko följde honom mycket folk. Och det hände sig att två blinda satt vid vägen. Och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: ˮHerre, Davids son, förbarma dig över oss!ˮ Folket sa strängt åt dem att tiga, men de ropade ännu högre: ˮHerre, Davids son, förbarma dig över oss!ˮ Jesus stannade och kallade dem till sig och frågade: ˮVad vill ni att jag ska göra för er?ˮ De svarade honom: ˮHerre, öppna våra ögon.ˮ Fylld av medlidande rörde Jesus vid deras ögon, och genast kunde de se. Och de följde honom. När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget sände Jesus iväg två lärjungar och sa till dem: ˮGå till byn som ligger framför er. Där ska ni strax finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er ska ni svara att Herren behöver dem, och han ska då genast sända dem.ˮ Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se, din Konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl. Lärjungarna gav sig av och gjorde som Jesus hade sagt åt dem. De kom med åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satte sig därpå. De flesta bland folket bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar av trädkvistar och la ut på vägen. Och folket som gick före honom och de som följde efter ropade: ˮ Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!ˮ Och när han drog in i Jerusalem kom hela staden i rörelse. Och man frågade: ˮVem är han?ˮ Folket svarade: ˮDet är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen.ˮ Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar, och stolarna för dem som sålde duvor. Han sa till dem: ˮDet är skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ Blinda och lama kom fram till honom på tempelplatsen och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg de underverk han gjorde och barnen som ropade i templet: ˮHosianna, Davids son!ˮ blev de upprörda och sa till honom: ˮHör du vad de säger?ˮ Jesus svarade dem: ˮJa, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun har du berett dig lovsång?ˮ Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania där han övernattade. När Jesus tidigt på morgonen återvände till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget utom blad. Då sa han till det: ˮDu ska aldrig någonsin bära frukt.ˮ Och genast vissnade fikonträdet. När lärjungarna såg det sa de förvånat: ˮHur kunde fikonträdet vissna så snabbt?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet jag säger till er är sant: Om ni har tro och inte tvivlar ska ni kunna göra mer än vad som skedde med fikonträdet. Ni kan säga till detta berg: ʼUpp och kasta dig i havet,ʼ och det ska ske. Och allt vad ni ber om i trons bön ska ni få.ˮ Jesus befann sig i templet och undervisade när översteprästerna och folkets äldste kom fram till honom och frågade: ˮMed vilken fullmakt gör du detta? Och vem gav dig den fullmakten?ˮ Jesus svarade dem: ˮJag vill också ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Varifrån kom Johannes dop? Från himlen eller från människor?ˮ De överlade med varandra: ˮSäger vi ʼfrån himlen,ʼ kommer han att svara: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Säger vi ʼfrån människor,ʼ måste vi frukta folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.ˮ Därför svarade de: ˮVi vet inte.ˮ Jesus sa: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ ˮVad säger ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sa: ʼMin son, gå och arbeta i min vingård i dag.ʼ ʼJag vill inte,ʼ svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig till den andre och sa samma sak. Han svarade: ʼJa, herre,ʼ men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?ˮ De svarade: ˮDen förste.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Skatteindrivare och prostituerade ska gå in i Guds rike, men inte ni. För Johannes kom till er på rättfärdighetens väg och ni trodde honom inte. Men skatteindrivare och prostituerade trodde på honom. Och ni såg det men ångrade er ändå inte efteråt och trodde på honom. Lyssna till en annan liknelse. En husbonde anlade en vingård. Han satte stängsel kring den, grävde däri en vinpress och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vinodlare och reste utomlands. När skördetiden närmade sig sände han sina slavar till vinodlarna för att hämta sin frukt. Men vinodlarna grep hans slavar och misshandlade en, dödade en annan och stenade en tredje. Han sände då ännu fler slavar än första gången, och de gjorde likadant med dem. Slutligen sände han sin son till dem, för han sa: ʼDe kommer att respektera min son.ʼ Men när vinodlarna fick se sonen sa de till varandra: ʼDet är arvtagaren, kom, vi dödar honom så får vi hans arv.ʼ Och de grep tag i honom och kastade ut honom ur vingården och dödade honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad ska han då göra med dessa vinodlare?ˮ De sa till honom: ˮHan låter dessa onda drabbas av en hemsk död och arrenderar ut vingården till andra vinodlare som ger honom hans andel i rätt tid.ˮ Jesus sa till dem: ˮHar ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Så har Herren gjort, och det är underbart att bevittna. Därför säger jag er: Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen ska krossas. Och den som stenen faller på ska bli tillintetgjord.ˮ När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var om dem han talade. De ville gripa honom men vågade inte för folket eftersom folket höll honom för en profet. Jesus talade åter till dem i liknelser: ˮHimmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopet. Men de ville inte komma. Då sände han ut andra slavar och lät dem säga till de inbjudna: ʼJag har tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap är slaktade, allt är färdigt. Kom till bröllopet.ʼ Men de brydde sig inte, utan en gick iväg till sitt jordbruk och en annan till sina affärer. De övriga tog fast hans slavar och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och sände ut sina trupper och hade ihjäl mördarna och brände ner deras stad. Sedan sa han till sina slavar: ʼAllt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på.ʼ Och slavarna gick ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster såg han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sa till honom: ʼMin vän, hur kunde du komma in utan bröllopskläder?ʼ Mannen kunde inte svara. Då sa kungen till tjänarna: ʼBind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och våndas.ʼ För många är kallade, men få är utvalda.ˮ Då gick fariseerna och överlade om hur de skulle kunna fälla Jesus genom något ord från honom. De sände till honom sina lärjungar tillsammans med anhängare till Herodes, och de sa: ˮLärare, vi vet att du är sanningsenlig och undervisar sant om Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och du är opartisk mot alla. Säg oss då vad du anser? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren, eller inte?ˮ Jesus genomskådade deras ondska och sa: ˮVarför ska ni hycklare sätta mig på prov? Visa mig det mynt som man betalar skatten med.ˮ De räckte honom ett, och han frågade dem: ˮVems bild och inskrift är på detta?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Då sa han till dem: ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ När de hörde detta häpnade de. Och de lämnade honom och gick sin väg. Samma dag kom det några saddukeer till Jesus och hävdade att det inte finns någon uppståndelse. Och de frågade honom: ˮLärare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han var utan barn lämnade han hustrun efter sig åt sin bror. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, vem av de sju blir hon hustru till? Alla hade ju henne.ˮ Jesus svarade dem: ˮNi har kommit vilse och förstår varken Skriften eller Guds makt. För vid uppståndelsen varken gifter de sig eller blir bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men angående de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes.ˮ När folket hörde detta häpnade de över hans undervisning. När fariseerna fick höra att Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa kom de samman. En laglärd bland dem ville sätta Jesus på prov och frågade: ˮLärare, vilket bud är störst i lagen?ˮ Han svarade: ˮ Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Det andra liknar det: Älska din nästa som dig själv. På dessa två bud vilar hela lagen och profeterna.ˮ Medan fariseerna var samlade frågade Jesus dem: ˮVad tänker ni om Kristus? Vems son är han?ˮ De svarade honom: ˮDavids.ˮ Då sa han till dem: ˮHur kan då David genom Anden kalla honom Herre, och säga: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom Herre, hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Ingen kunde svara honom ett ord. Och från den dagen vågade ingen längre ställa frågor till honom. Sedan sa Jesus till folket och till sina lärjungar: ˮDe skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Därför ska ni hålla och lyda allt vad de talar till er om. Men följ inte deras gärningar, för de lever inte som de lär. De binder ihop tunga och besvärliga packningar och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte lyfta ett finger för att hjälpa dem. De utför alla sina gärningar för att människor ska uppmärksamma dem. De gör sina bönekapslar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och att bli hälsade på torgen och att man kallar dem rabbi. Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Lärare och ni är alla bröder. Och ni ska inte kalla någon på jorden er fader, för en är er Fader, han som är i himlen. Ni ska inte heller låta någon kalla er läromästare, för en är er läromästare, Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Men den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Ni går inte in själva, och dem som är på väg dit hindrar ni att komma in. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni far över land och hav för att omvända någon, och när så har skett gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. Fördömelse över er, blinda ledare! Ni säger: ʼOm någon svär en ed vid templet betyder det ingenting, men den som svär vid guldet i templet är bunden vid sin ed.ʼ Ni blinda och oförståndiga, vilket är förmer: guldet, eller templet som helgar guldet? Ni säger också: ʼOm någon svär en ed vid altaret betyder det ingenting, men den som svär vid gåvan på altaret är bunden vid sin ed.ʼ Ni blinda, vilket är förmer: gåvan, eller altaret som helgar gåvan? Den som därför svär en ed vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det. Och den som svär en ed vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. Och den som svär en ed vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigare i lagen: rättvisan och barmhärtigheten och troheten. Men det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg och sväljer kameler! Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av habegär och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar som utanpå ser vackra ut, men inuti är fulla av de dödas ben och allt orent. Så verkar även ni till det yttre vara rättfärdiga inför människorna, men inuti är ni fulla av hyckleri och laglöshet. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas gravmonument och säger: ʼOm vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte med dem ha utgjutit profeternas blod.ʼ Därmed vittnar ni om er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. Så fyll då era fäders syndamått. Ni ormar, ni giftormars yngel, hur ska ni kunna undgå att dömas till helvetet? Därför sänder jag till er profeter och visa män och lärare i Skriften. En del ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Så kommer över er allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. Det jag säger till er är sant: Allt detta ska komma över det här släktet. Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte. Lyssna, ert hus lämnas öde. För jag säger er att härefter ska ni inte se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.ˮ När Jesus lämnade templet och var på väg ut kom hans lärjungar fram och uppmärksammade honom på tempelbyggnaderna. Men han sa: ˮNi ser allt detta. Det jag säger till er är sant: Här ska inte lämnas sten på sten utan allt ska brytas ner.ˮ När Jesus sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom gick de fram och frågade: ˮSäg oss när detta ska ske? Och vad blir tecknet på din ankomst och den här tidsålderns slut?ˮ Jesus svarade: ˮSe till att ingen vilseleder er. För många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus, och ska leda många vilse. Ni kommer att få höra om krig och rykten om krig. Men bli inte skrämda, för detta måste hända, men det är inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på olika platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna. Då ska man utlämna er till att plågas och dödas. Och ni ska bli hatade av alla folk på grund av mitt namn. Och då ska många komma på fall och förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska träda fram och vilseleda många. Och eftersom laglösheten breder ut sig ska kärleken kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan ska slutet komma. När ni ser ʼförödelsens vidrighetʼ som profeten Daniel talar om stå på helig plats - förstå detta den som läser - då ska de som är i Judeen fly till bergen. Den som är på taket ska inte gå ner och hämta något från sitt hus, och den som är på åkern ska inte återvända för att hämta sin mantel. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten. För då ska det bli en stor nöd vars like inte har inträffat sedan världens begynnelse och aldrig mer ska inträffa. Och om inte de dagarna förkortades skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer de dagarna att förkortas. Om någon då säger till er: ʼHär är Kristus,ʼ eller: ʼDär är han,ʼ så tro det inte. För falska kristusgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda. Kom ihåg, jag har sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: ʼHan är i öknen,ʼ så gå inte dit, eller: ʼHan är i de inre rummen,ʼ så tro det inte. För liksom blixten kommer från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara. Gamarna samlas vid liket. Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas. Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig. De ska se Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt trumpetljud ska han sända ut sina änglar som ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från varje plats under himlen. Lär av en jämförelse med fikonträdet. Så fort kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren nalkas. Likaså ska ni veta när ni ser detta hända att han är nära, utanför dörren. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Men angående den dagen eller timmen vet ingen, inte ens himlens änglar eller Sonen, förutom Fadern ensam. För som det var i Noas dagar, så ska det vara vid Människosonens ankomst. Som under dagarna före floden - folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de begrep inget förrän floden kom och svepte bort alla - så ska det bli vid Människosonens ankomst. Då ska två män vara ute på åkern, en tas med och en lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på en handkvarn, en tas med och en lämnas kvar. Var därför vaksamma, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni att om husbonden visste när på natten tjuven kom skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer i en timme då ni inte väntar det. Vem är alltså en trogen och förståndig slav som av sin herre blivit satt över sitt husfolk för att ge dem mat i rätt tid? Salig är den slaven om hans herre finner honom göra så när han kommer. Det jag säger till er är sant: Han ska låta honom förvalta allt han äger. Men om slaven är ond och tänker: ʼMin herre dröjer,ʼ och börjar slå de andra slavarna och äter och dricker med de berusade, då ska hans herre komma en oväntad dag och en överraskande timme. Han ska hugga honom i bitar och låta honom få sin plats bland hycklare. Där ska man gråta och våndas. Då ska himmelriket bli som tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig lamporna men tog ingen olja till dem. De kloka tog olja i kärlen tillsammans med lamporna. Då nu brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: ʼBrudgummen är här, gå ut och möt honom!ʼ Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sa till de kloka: ʼGe oss av er olja, för våra lampor slocknar.ʼ De kloka svarade: ʼDen räcker nog inte både till oss och till er. Gå till dem som säljer och köp åt er.ʼ Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Efter ett tag kom de andra jungfrurna tillbaka och sa: ʼHerre, Herre, öppna för oss!ʼ Men han svarade: ʼDet jag säger till er är sant: Jag känner er inte.ʼ Vaka därför, för ni vet inte dagen eller timmen. Det blir som när en man skulle resa utomlands. Han kallade på sina slavar och lät dem ta hand om sin förmögenhet. En gav han omkring hundra årslöner, en annan fyrtio och en tredje tjugo - var och en efter hans förmåga. Sedan reste han iväg. Den som hade fått hundra årslöner gick genast och gjorde affärer med dem och tjänade lika mycket till. Den som hade fått fyrtio årslöner tjänade på samma sätt lika mycket till. Men den som hade fått tjugo årslöner gick och grävde ner dem i marken och gömde sin herres pengar. En lång tid därefter kom slavarnas herre och begärde redovisning av dem. Den som hade fått omkring hundra årslöner kom och lämnade fram lika mycket till och sa: ʼHerre, den förmögenhet du gav mig har jag fördubblat.ʼ Hans herre sa till honom: ʼUtmärkt, du är en bra och trogen slav. Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in och dela din herres glädje.ʼ Så kom den som hade fått omkring fyrtio årslöner fram och sa: ʼHerre, den förmögenhet du gav mig har jag fördubblat.ʼ Hans herre sa till honom: ʼUtmärkt, du är en bra och trogen slav. Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in och dela din herres glädje.ʼ Även den som hade fått omkring tjugo årslöner kom fram. Han sa: ʼHerre, jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av rädsla gick jag och gömde din förmögenhet i marken. Här har du vad som är ditt.ʼ Men hans herre svarade: ʼDu är en dålig och lat slav. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha placerat mina pengar i en bank så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta därför ifrån honom förmögenheten och ge den åt honom som har tvåhundra årslöner. För den som har ska få, och det i överflöd, men från den som inget har ska tas också det han har. Kasta ut den värdelösa slaven i mörkret här utanför. Där ska man gråta och våndas.ʼ När Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Alla folk ska samlas inför honom. Och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Han ska ställa fåren på sin högra sida men getterna på den vänstra. Då ska kungen säga till dem som står på hans högra sida: ʼKom, ni som är välsignade av min Fader, och ta det rike i arv som stått förberett åt er från världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var främling och ni välkomnade mig, jag var naken och ni klädde mig, jag var sjuk och ni besökte mig, jag satt i fängelse och ni kom till mig.ʼ Då ska de rättfärdiga svara honom: ʼHerre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och välkomnade dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?ʼ Då ska kungen svara: ʼDet jag säger till er är sant: Det som ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.ʼ Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: ʼGå bort ifrån mig, ni som är under förbannelse, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka, jag var främling och ni välkomnade mig inte, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.ʼ Då ska de svara: ʼHerre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tog inte hand om dig?ʼ Då ska han svara dem: ʼDet jag säger till er är sant: Det som ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.ʼ Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.ˮ När Jesus hade avslutat hela detta tal sa han till sina lärjungar: ˮNi vet att det om två dagar är påsk, och då ska Människosonen överlämnas till att korsfästas.ˮ Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kajafas palats. De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. Men de sa: ˮInte under högtiden, för det kan orsaka upplopp bland folket.ˮ När Jesus befann sig i Betania hemma hos Simon den leprasjuke, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud där han låg till bords. När lärjungarna såg det blev de upprörda och sa: ˮVarför detta slöseri? Det där hade man ju kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga.ˮ Jesus hörde det och sa till dem: ˮVarför besvärar ni kvinnan? Hon har gjort en vacker gärning mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Det jag säger till er är sant: Överallt i världen där detta evangelium förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och minnas henne.ˮ Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sa: ˮVad vill ni ge mig om jag överlämnar honom åt er?ˮ De vägde upp trettio silvermynt åt honom. Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. Första dagen i det osyrade brödets högtid gick lärjungarna fram till Jesus och frågade: ˮVar vill du att vi ska förbereda för påskmåltiden åt dig?ˮ Han svarade: ˮGå in i staden till en viss man och säg till honom: ʼLäraren säger: Min stund är nära, hos dig vill jag äta påskmåltiden med mina lärjungarʼ.ˮ Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt åt dem och de förberedde för påskmåltiden. När det blev kväll låg Jesus till bords med de tolv. Medan de åt sa han: ˮDet jag säger till er är sant: En av er ska förråda mig.ˮ De blev mycket bedrövade och började fråga honom en efter en: ˮHerre, det är väl inte jag?ˮ Han svarade: ˮDen som har doppat handen i skålen tillsammans med mig ska förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men det blir hemskt för den man som förråder Människosonen. Det hade varit bättre för honom om han aldrig blivit född.ˮ Judas, som skulle förråda honom, sa: ˮRabbi, det är väl inte jag?ˮ Jesus svarade: ˮDu har själv sagt det.ˮ Medan de åt tog Jesus ett bröd, välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: ˮTag och ät. Detta är min kropp.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och gav åt dem och sa: ˮDrick av den alla, för detta är mitt blod, förbundsblodet som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er, från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker nytt vin med er i min Faders rike.ˮ Och när de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Då sa Jesus till dem: ˮI denna natt ska ni alla överge mig, för det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska skingras. Men när jag har uppstått ska jag gå före er till Galileen.ˮ Petrus svarade honom: ˮOm än alla överger dig, så ska jag aldrig överge dig.ˮ Jesus sa: ˮDet jag säger till dig är sant: I denna natt, innan tuppen gal, ska du tre gånger ha förnekat mig.ˮ Petrus svarade honom: ˮOm jag än måste dö med dig ska jag aldrig förneka dig.ˮ Och det sa även alla de andra lärjungarna. Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane. Och han sa till lärjungarna: ˮSätt er här, medan jag går dit och ber.ˮ Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ångest kom över honom, och han sa till dem: ˮMin själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig.ˮ Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ˮMin Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå förbi mig. Men inte som jag vill utan som du vill.ˮ När han kom tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande, sa han till Petrus: ˮNi kunde alltså inte vaka ens en timme med mig? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag.ˮ Sedan gick han bort för andra gången och bad: ˮMin Fader, om den inte kan tas bort, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.ˮ Han kom tillbaka och fann dem sovande igen, för deras ögon var sömntunga. Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han till lärjungarna och sa till dem: ˮNi sover och vilar er. Lyssna, timmen är här då Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, låt oss gå, han som förråder mig är nära.ˮ Medan han talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar. De var utsända av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade gett dem ett tecken och sagt: ˮDet är den som jag kysser, grip honom.ˮ Och han gick genast fram till Jesus, hälsade honom och sa: ˮrabbi,ˮ och kysste honom. Jesus sa: ˮMin vän, gör vad du ska.ˮ Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. Och en av dem som var med Jesus sträckte plötsligt ut handen och grep sitt svärd, drog ut det och slog mot översteprästens slav och högg av honom örat. Då sa Jesus till honom: ˮFör in ditt svärd tillbaka till dess plats, för alla som drar svärd ska dödas med svärd. Eller tror du inte att jag kan be min Fader att han genast sänder mig en hel armé av änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att detta måste ske?ˮ I samma stund sa Jesus till folkhopen: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Dagligen satt jag i templet och undervisade, och ni grep mig inte. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.ˮ Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas. Där hade de skriftlärda och de äldste samlats. Petrus följde Jesus på avstånd fram till översteprästens gård. Där gick han in och satte sig bland vakterna för att se hur det skulle sluta. Översteprästerna och hela Sanhedrin sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist kom det fram två män som sa: ˮHan har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.ˮ Då reste sig översteprästen och frågade honom: ˮHar du inget svar på deras vittnesmål mot dig?ˮ Men Jesus teg. Då sa översteprästen till honom: ˮJag avkräver dig svar under ed vid den levande Guden, säg oss om du är Kristus, Guds Son.ˮ Jesus svarade: ˮDu själv sa det. Men jag säger er: Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.ˮ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ˮHan har hädat! Vad behöver vi nu vittnen till? Ni har ju nu hört hädelsen. Vad säger ni?ˮ De svarade: ˮHan förtjänar döden.ˮ Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra gav honom örfilar och sa: ˮProfetera för oss, Kristus! Vem var det som slog dig?ˮ Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sa: ˮDu var också tillsammans med Jesus från Galileen.ˮ Men han nekade inför alla och sa: ˮJag vet inte vad du pratar om.ˮ När han sedan gick ut till porten såg en annan tjänsteflicka honom och hon sa till de närvarande: ˮDen där var tillsammans med Jesus från Nasaret.ˮ Han nekade igen och svor på det: ˮJag känner inte den mannen.ˮ Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sa: ˮVisst är även du en av dem, till och med ditt uttal avslöjar dig.ˮ Då började han förbanna sig, och bedyrade: ˮJag känner inte den mannen.ˮ Och strax gol tuppen. Då mindes Petrus det ord som Jesus hade sagt: ˮInnan tuppen gal ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han gick ut och grät bittert. Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle få Jesus avrättad. De band honom, förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, ståthållaren. Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sa: ˮJag har syndat och förrått oskyldigt blod.ˮ De svarade: ˮVad rör det oss? Ansvaret är ditt.ˮ Då kastade han silvermynten i templet och lämnade platsen och gick bort och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sa: ˮDet är inte lagligt att lägga dem i offerkistan eftersom det är blodspengar.ˮ Efter rådslag beslöt de att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern Blodsåkern än i dag. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och de tog de trettio silvermynten, priset på den värderade, satt av Israels söner, och gav dem för Krukmakaråkern, så som Herren hade sagt åt mig. Jesus ställdes nu inför ståthållaren, som frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Men när översteprästerna och de äldste anklagade honom gav han inget svar. Då sa Pilatus till honom: ˮHör du inte hur mycket de anklagar dig?ˮ Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att ståthållaren blev mycket förvånad. Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge, vald av folket. Just då hade man en beryktad fånge vid namn Jesus Barabbas. När de nu var samlade frågade Pilatus dem: ˮVem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas Kristus?ˮ För han visste att det var av avund som de hade överlämnat honom. Medan Pilatus satt på domartribunen sände hans hustru detta budskap till honom: ˮHa ingenting att göra med denne rättfärdige man, för jag har i dag lidit svårt i en dröm på grund av honom.ˮ Men översteprästerna och de äldste övertalade folkmassan att begära Barabbas fri och Jesus avrättad. Ståthållaren frågade dem nu: ˮVem av de två vill ni att jag ska frige åt er?ˮ De svarade: ˮBarabbas.ˮ Pilatus frågade dem: ˮVad ska jag då göra med Jesus som kallas Kristus?ˮ Alla svarade: ˮKorsfäst honom!ˮ Han frågade: ˮVarför? Vad ont har han gjort?ˮ Men de skrek ännu högre: ˮKorsfäst honom!ˮ Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att upplopp var nära, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sa: ˮJag är oskyldig till denne mans blod. Ansvaret är ert.ˮ Allt folket svarade: ˮLåt hans blod komma över oss och över våra barn.ˮ Då frigav han Barabbas åt dem. Men Jesus lät han prygla och överlämnade honom till att korsfästas. Därefter tog ståthållarens soldater Jesus till ståthållarens högkvarter och samlade hela vaktstyrkan kring honom. De tog av honom kläderna och svepte en röd mantel om honom, vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och en käpp i hans högra hand. Medan de föll på knä inför honom hånade de honom och sa: ˮLeve judarnas kung!ˮ Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom tog de av honom manteln och klädde honom i hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas. På vägen ut fann de en man, Simon från Kyrene. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgota - det betyder Skallen - gav de Jesus vin att dricka blandat med galla. Han smakade, men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Sedan satte de sig där och vaktade honom. Över hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: ʼDetta är Jesus, judarnas kung.ʼ Samtidigt korsfästes två förbrytare med honom, en på högra sidan och en på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sa: ˮDu som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv! Om du är Guds Son, stig ner från korset.ˮ Även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste hånade honom och sa: ˮAndra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Han kan stiga ner nu från korset så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han vill ha honom. För han har ju sagt att han är Guds Son.ˮ Och på samma sätt blev han skymfad av förbrytarna som var korsfästa med honom. Mitt på dagen kom ett mörker över hela landet. Det varade till femtontiden, och då ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Några som stod där hörde det och sa: ˮHan ropar på Elia.ˮ Genast sprang en av dem och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. De andra sa: ˮVänta, låt oss se om Elia kommer och frälser honom.ˮ Men Jesus ropade åter högt och överlämnade sin ande. Och plötsligt brast templets förhänge i två delar, uppifrån och ända ner. Och jorden skakade och klipporna rämnade. Gravarna öppnades och många av de insomnade heligas kroppar restes upp. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. När officeren och de som med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, greps de av stark fruktan och sa: ˮDenne var i sanning Guds Son.ˮ Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria Magdalena, Maria som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedaios söner. När det blev kväll kom en rik man från Arimataia vid namn Josef, som också han hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att han skulle få den. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria Magdalena och den andra Maria var där. De satt mitt emot graven. Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sa: ˮHerre, vi minns vad den där irrläraren sa medan han levde: ʼEfter tre dagar ska jag uppstå.ʼ Ge därför order om att graven blir bevakad fram till tredje dagen. Annars kan hans lärjungar komma och stjäla honom och säga till folket att han har stått upp från de döda. Då blir den sista irrläran värre än den första.ˮ Pilatus sa till dem: ˮNi har en vaktstyrka, gå och bevaka graven så gott ni kan.ˮ De gick och bevakade graven genom att försegla stenen och placera ut vakten. Tidigt söndag morgon efter sabbaten gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se till graven. Och det hände att ett kraftigt jordskalv inträffade, för en Herrens ängel steg ner från himlen. Han gick fram och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans gestalt var som blixten och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda. Ängeln sa till kvinnorna: ˮVar inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här, han har uppstått, så som han sa. Kom och se platsen där han låg. Och skynda iväg och säg till hans lärjungar: ’Han har stått upp från de döda. Lyssna, han går före er till Galileen, där ska ni få se honom.’ Detta är nu sagt.ˮ De skyndade sig från graven under fruktan och stor glädje, och sprang för att berätta för hans lärjungar. Plötsligt kom Jesus emot dem och hälsade dem. De gick fram och tog om hans fötter och tillbad honom. Då sa Jesus till dem: ˮVar inte rädda. Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig.ˮ Medan kvinnorna var på väg kom några ur vaktstyrkan in i staden och underrättade översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa samlades med de äldste och höll råd. Sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sa: ˮSäg att hans lärjungar kom under natten och stal honom medan ni sov. Och om ståthållaren får höra detta ska vi övertyga honom så att ni kan känna er lugna.ˮ De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda. Och detta rykte är än i dag spritt bland judarna. De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom tillbad de honom. Men andra tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem. Han sa: ˮJag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lär dem att hålla allt vad jag befallt er. Och kom ihåg, jag är med er alla dagar intill tidsålderns slut.ˮ Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Så står det skrivet hos profeten Jesaja: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska bereda din väg. En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Johannes Döparen trädde fram i öknen och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Och hela Judeen och alla i Jerusalem gick ut till honom och bekände sina synder då de döptes av honom i Jordanfloden. Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om sig. Han levde av gräshoppor och vildhonung. Han förkunnade: ˮEfter mig kommer den som är mäktigare än jag. Och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er i vatten, men han ska döpa er i den helige Ande.ˮ Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i Jordanfloden av Johannes. Så fort han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: ˮDu är min Son, den Älskade, du är min glädje.ˮ Genast drev Anden honom ut i öknen. Han befann sig i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren. Och änglarna tjänade honom. Efter att Johannes satts i fängelse kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sa: ˮTiden är fullbordad och Guds rike är nära. Vänd om och tro på evangeliet.ˮ När han gick längs Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas. De kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus sa till dem: ˮFölj mig, jag ska göra er till människofiskare.ˮ Genast lämnade de näten och följde honom. Han gick en bit till och fick se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes. De var i båten och gjorde i ordning sina nät. Utan att dröja kallade han på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans anställda kvar i båten och följde Jesus. De kom till Kafarnaum, och så fort det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. De häpnade över hans lära, för han undervisade dem med auktoritet, och inte som de skriftlärda. Plötsligt kom i deras synagoga en man med en oren ande i sig, och han skrek: ˮVad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är - Guds Helige.ˮ Men Jesus sa strängt till honom: ˮTig och far ut ur honom!ˮ Den orena anden ryckte våldsamt i mannen och skrek högt och for ut ur honom. Alla blev förskräckta och frågade varandra: ˮVad är detta? En ny lära med makt! Även de orena andarna befaller han, och de lyder honom.ˮ Och ryktet om honom spred sig snabbt överallt i hela Galileen. Från synagogan gick de direkt till Simons och Andreas hus tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och de talade genast med Jesus om henne. Han gick fram, tog hennes hand och reste henne upp. Febern lämnade henne och hon betjänade dem. När kvällen kom och solen gått ner förde man till honom alla som var sjuka och besatta. Hela staden var samlad utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och kastade ut många demoner. Han förbjöd demonerna att tala eftersom de visste vem han var. Tidigt på morgonen då det ännu var mörkt steg Jesus upp och gick till en enslig plats. Där bad han. Simon och de andra letade efter honom. De fann Jesus och sa: ˮAlla söker efter dig.ˮ Han sa: ˮVi går någon annanstans, till byarna här omkring så att jag kan förkunna även där. För därför har jag kommit.ˮ Och han var i hela Galileen och förkunnade i deras synagogor och kastade ut demonerna. En leprasjuk kom till honom och föll på knä och bad: ˮOm du vill, så kan du göra mig ren.ˮ Jesus greps av medlidande, sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ På en gång försvann lepran och han blev ren. Jesus sände omedelbart iväg honom och sa strängt: ˮBerätta inte för någon. Men gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit för din rening. Det blir ett vittnesbörd för dem.ˮ Men han gick därifrån och började ivrigt ropa ut och sprida vad som hade hänt. Jesus kunde därför inte längre öppet gå in i någon stad utan måste vistas på obefolkade platser. Och det kom folk till honom från alla håll. Några dagar därefter återvände Jesus till Kafarnaum. När man fick höra att han var i huset samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han talade ordet till dem. Då förde man till honom en lam man som bars av fyra män. Men när de på grund av allt folket inte kunde komma nära Jesus tog de bort taket över honom och gjorde en öppning och firade ner bädden på vilken den lame låg. Jesus såg deras tro och sa till den lame: ˮMitt barn, dina synder är förlåtna.ˮ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ˮVarför säger han så? Han hädar. Vem kan förlåta synder utom Gud?ˮ Omedelbart visste Jesus i sin ande vad de tänkte inom sig, och sa till dem: ˮVarför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: ʼDina synder är förlåtna,ʼ eller att säga: ʼRes dig upp, ta din bädd och gå?ʼ Men för att ni ska förstå att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder så säger jag dig:ˮ - nu talade han till den lame - ˮRes dig upp, ta din bädd och gå hem.ˮ Då reste sig mannen och tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de slogs av häpnad och prisade Gud och sa: ˮAldrig har vi sett något liknande.ˮ Jesus gick åter längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. Och när han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid en plats där skatt drevs in. Jesus sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många skatteindrivare och syndare som låg till bords med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna såg att han åt tillsammans med skatteindrivare och syndare, frågade de hans lärjungar: ˮVarför äter han med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus hörde det och sa till dem: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.ˮ Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ˮVarför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?ˮ Jesus svarade: ˮKan bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta. Men den tid kommer när brudgummen tas ifrån dem och då ska de fasta på den dagen. Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, för då river det nya tyget av från den gamla manteln och revan blir värre. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar, för då skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nytt vin häller man i nya säckar.ˮ Och det hände att han på sabbaten vandrade genom sädesfälten. Och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. Då sa fariseerna till honom: ˮTitta, varför gör de sådant på sabbaten som är otillåtet?ˮ Han svarade: ˮHar ni aldrig läst vad David gjorde då han och hans män blev hungriga och kom i nöd? När Abjatar var överstepräst gick han in i Guds hus och åt de heliga bröden som endast är tillåtet för prästerna att äta, och han gav även till dem som var med honom.ˮ Jesus sa till dem: ˮSabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. Så är Människosonen Herre också över sabbaten.ˮ Jesus gick åter in i synagogan, och där fanns en man med förlamad hand. Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten, så att de skulle kunna anklaga honom. Han sa till mannen med den förlamade handen: ˮStäll dig här i mitten.ˮ Sedan frågade han dem: ˮVad är tillåtet på sabbaten, göra gott eller göra ont, rädda liv eller döda?ˮ Men de teg. Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över deras förhärdade hjärtan, och sa till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han sträckte ut handen, och den var frisk. Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle döda honom. Jesus drog sig undan med sina lärjungar ner mot sjön. Mycket folk från Galileen följde efter. Även från Judeen, Jerusalem, Idumeen och från andra sidan Jordanfloden och från trakten av Tyros och Sidon kom folk till honom i skaror när de hörde berättas om allt han gjorde. Jesus sa till sina lärjungar att ha en båt i beredskap åt honom så att inte massan skulle tränga honom. Han hade nämligen botat många, så att alla som led av någon plåga pressade sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom kastade de sig ner för honom och ropade: ˮDu är Guds Son!ˮ Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Och Jesus gick upp på berget och kallade till sig dem som han hade bestämt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som han kallade apostlar. De skulle vara med honom, och dem skulle han sända ut att förkunna och ha auktoritet att kasta ut demonerna. Han utsåg dessa tolv: Simon, som han gav namnet Petrus. Jakob, Sebedaios son, och Johannes, Jakobs bror - dem kallade han Boanerges, det betyder Åskans söner -. Vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Jakob, Alfaios son, Taddaios, Simon seloten och Judas Iskariot, han som förrådde Jesus. Han kom till ett hus. Åter samlades så mycket folk att de inte ens kunde få sig mat. När hans familj fick höra det gick de för att ta hand om honom, för de sa: ˮHan har förlorat förståndet.ˮ Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sa: ˮHan är besatt av djävulen. Det är med demonernas härskare han kastar ut demonerna.ˮ Då kallade han dem till sig och talade till dem i liknelser: ˮHur kan Satan kasta ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå, och om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå, det är slut med honom. Ingen kan gå in i den starkes hus och beröva honom hans ägodelar utan att först ha bundit den starke. Därefter kan han plundra hans hus. Det jag säger till er är sant: Allt ska förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den helige Ande får aldrig i evighet förlåtelse utan är skyldig till evig synd.ˮ De hade nämligen sagt: ˮHan har en oren ande i sig.ˮ Hans mor och hans bröder kom. De ställde sig utanför och sände någon in för att kalla på honom. Mycket folk satt runt omkring honom, och de sa: ˮDin mor och dina bröder och dina systrar står här utanför och frågar efter dig.ˮ Han svarade: ˮVem är min mor och mina bröder?ˮ Han såg på dem som satt omkring honom och sa: ˮSe, här är min mor och mina bröder. För den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.ˮ Jesus började åter undervisa vid sjön. Då samlades så mycket folk omkring honom att han steg i en båt och satt i den ute på sjön, medan allt folket stod på stranden. Han använde många liknelser när han undervisade, och i sin undervisning sa han: ˮLyssna! Det hände att en såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom snabbt upp eftersom jordlagret var tunt. Men när solen steg förbrändes det och vissnade eftersom det inte hade någon rot. En del föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. Men en del föll i den goda jorden. Det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.ˮ Och han sa: ˮLyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom, frågade de honom om liknelserna. Då sa han: ˮNi har fått gåvan att veta Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de ska se och se utan att uppfatta, och lyssna och lyssna utan att förstå. Så sker för att de inte ska omvända sig och få förlåtelse. ˮ Han sa till dem: ˮFörstår ni inte denna liknelse? Hur ska ni då alls kunna förstå några liknelser? Såningsmannen sår ordet. De vid vägen är de hos vilka ordet blir sått. Men när de lyssnar till det kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem. De som sås på stenig mark är de som genast tar emot ordet med glädje när de lyssnar till det. Men de har inte någon rot i sig utan håller ut en kort tid. När de sedan möter lidande eller förföljelse på grund av ordet kommer de genast på fall. Andra är sådana som såddes bland törnen. Det är de som har lyssnat till ordet, men världsliga omsorger, försåtlig rikedom och allt slags begär kommer in och kväver ordet, och frukten uteblir. Men de som såddes i den goda jorden är de som lyssnar till ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.ˮ Och han sa: ˮInte går man in med en lykta för att ställa den under sädesmåttet eller bänken. Man placerar den på hållaren. För inget är hemligt som inte ska uppenbaras, och inget är dolt som inte ska komma i ljuset. Lyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ Och han sa: ˮVar uppmärksamma på vad ni hör. Med det mått ni mäter med ska det mätas åt er, och ännu mer ska ni få. För den som har ska få, och från den som inget har ska tas även det han har.ˮ Jesus sa: ˮGuds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och vaknar natt och dag och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och sedan fullmoget vete i axet. Men då grödan är mogen låter han skäran gå, eftersom skördetiden är inne.ˮ Och han sa: ˮHur ska vi illustrera Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda för det? Det är som ett senapskorn, som är minst av alla frön på marken när man sår det. Men när det har blivit sått växer det upp och blir större än alla kryddväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.ˮ Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde förstå. Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. På kvällen samma dag sa han till sina lärjungar: ˮLåt oss fara över till andra sidan.ˮ De lämnade folket och tog honom med sig i den båt som han satt i. Även andra båtar följde med. Då kom en våldsam stormby och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas. Men han låg i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och sa: ˮLärare, bryr du dig inte om att vi dör?ˮ Han vaknade och talade strängt till vinden och sa till sjön: ˮTig, var stilla!ˮ Och vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Han sa till dem: ˮVarför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?ˮ Då blev de alldeles förskräckta och sa till varandra: ˮVem är han? Både vinden och sjön lyder ju honom.ˮ De kom över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom genast en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande i sig och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom ens med kedjor längre. Ofta hade han bundits med fotbojor och kedjor men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen kunde rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och skar sig med stenar. När han på avstånd fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom och skrek så högt han kunde: ˮVad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Svär vid Gud att du inte tänker tortera mig!ˮ Jesus hade nämligen just befallt honom: ˮFar ut ur mannen, du orena ande!ˮ Och Jesus frågade honom: ˮVad är ditt namn?ˮ Mannen svarade: ˮMitt namn är Legion, för vi är många.ˮ Och han vädjade enträget till Jesus att inte sända iväg dem från området. Nu fanns där vid bergssluttningen en stor svinhjord som gick och betade. Demonerna vädjade: ˮSänd iväg oss till svinen så kan vi fara in i dem.ˮ Han gav dem tillåtelse. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen svin drunknade i sjön. Svinvaktarna sprang iväg och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Och folk gick för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg den besatte som haft ʼlegionenʼ sitta där, klädd och vid sina sinnen. De blev rädda. Och ögonvittnen berättade för dem vad som hade hänt med den besatte och med svinen. Då bad man Jesus att lämna deras område. När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Jesus nekade honom det, istället sa han: ˮGå hem till de dina och berätta för dem om allt det som Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig.ˮ Han gick iväg och började berätta i hela Dekapolis om allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla häpnade. När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom där vid sjön. En synagogföreståndare vid namn Jairos kom dit. Då han såg Jesus föll han ner vid hans fötter och bad honom enträget: ˮMin dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne så att hon räddas och får leva.ˮ Och Jesus gick med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde men inget hade hjälpt. Det hade bara blivit sämre. Hon hade hört om Jesus och kom nu bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel, för hon tänkte: ʼOm jag bara rör vid hans kläder så blir jag frisk.ʼ Omedelbart upphörde hennes blödningar och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. Och så fort Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i folkskaran och frågade: ˮVem rörde vid mina kläder?ˮ Hans lärjungar sa till honom: ˮDu ser hur folket tränger sig på dig, och du frågar vem som rörde vid dig?ˮ Han såg sig omkring efter kvinnan som hade gjort detta. Kvinnan skakade av rädsla, för hon visste vad som hade hänt med henne och hon kom och föll ner för honom och berättade hela sanningen. Då sa han till henne: ˮMin dotter, din tro har botat dig. Gå i fred och var helad från din plåga.ˮ Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: ˮDin dotter är död. Varför fortsätta besvära Läraren?ˮ Men Jesus hörde deras ord och sa till föreståndaren: ˮVar inte rädd, tro endast.ˮ Och han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes. Och när de kom till föreståndarens hus såg han ett enda virrvarr och människor som högljutt grät och jämrade sig. Han gick in och sa till dem: ˮVarför gapar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut alla, tog med sig barnets far och mor och sina egna lärjungar och gick in där barnet låg. Han tog hennes hand och sa till henne: ˮTalita koum.ˮ Det betyder: ʼLilla flicka, jag säger dig, res dig upp.ʼ Genast reste sig flickan och började gå omkring, för hon var tolv år. Och de blev utom sig av häpnad. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta, och sa till dem att ge henne något att äta. Jesus gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom häpnade och sa: ˮVar har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått? Och vilka mäktiga gärningar från hans händer! Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?ˮ Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sa till dem: ˮEn profet är föraktad endast i sin hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.ˮ Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka och bota dem. Och han förundrade sig över deras otro. Jesus gick omkring i byarna där i trakten och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem auktoritet över de orena andarna. Han förbjöd dem att ta med sig något annat på vägen än en stav, inget bröd, ingen väska och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte dubbla långskjortor. Han sa också: ˮNär ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och då man någonstans inte välkomnar er eller lyssnar på er, gå därifrån och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem.ˮ De gick ut och förkunnade att folket skulle omvända sig. Och de kastade ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Kung Herodes fick höra om detta, för Jesu namn hade blivit känt. Några sa att Johannes Döparen hade stått upp från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. Men andra sa att han var Elia, och andra sa att han var en profet, som någon av profeterna. När Herodes hörde detta sa han: ˮDet är Johannes som har uppstått, han som jag halshögg.ˮ Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och fängsla honom på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: ˮDet är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.ˮ Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes var rädd för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. Och när han hörde Johannes blev han ofta rådvill, men lyssnade ändå på honom. Men en passande dag dök upp för Herodias när Herodes firade sin födelsedag med en festmåltid för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade. Och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sa till flickan: ˮBe mig om vad du vill, och du ska få det.ˮ Han lovade henne och svor: ˮAllt vad du ber om ska jag ge dig, upp till halva mitt rike.ˮ Då gick hon ut och frågade sin mor: ˮVad ska jag be om?ˮ Hon svarade: ˮJohannes Döparens huvud.ˮ Flickan skyndade in till kungen och bad: ˮJag vill att du genast ger mig på ett fat Johannes Döparens huvud.ˮ Kungen blev mycket bedrövad, men för löftets och gästernas skull ville han inte förvägra henne. Omedelbart sände han därför iväg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Han gick och halshögg Johannes i fängelset och bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, som gav det åt sin mamma. När Johannes lärjungar fick höra det kom de och tog hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och undervisat om. Han sa till dem: ˮKom, vi far privat till en öde plats så ni får vila er lite.” För det var så mycket folk i rörelse där att de inte ens fick tid att äta. Och endast de for iväg i båten till en öde plats. Men det upptäcktes att de for och många kände igen dem. Och från alla städerna skyndade de dit till fots och kom före dem. När Jesus steg i land fick han se en stor folkskara. Han greps av medlidande med dem eftersom de var som får utan herde. Och han gav dem rikligt med undervisning. När det hade blivit sent kom hans lärjungar till honom och sa: ˮPlatsen här är så ödslig och timmen är sen. Sänd iväg dem så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.ˮ Men han svarade: ˮGe ni dem att äta.ˮ De frågade honom: ˮSka vi gå och köpa bröd för tvåhundra dagslöner och ge dem att äta?ˮ Han sa: ˮGå och se efter hur många bröd ni har.ˮ De tog reda på det och sa: ˮFem bröd och två fiskar.ˮ Då befallde han att alla skulle sätta sig ner i det gröna gräset i grupper. De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen. Och han bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle dela ut åt folket. Han delade också ut de två fiskarna så att alla fick. Alla åt och blev mätta. Och man samlade ihop tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit av bröden. Omedelbart därefter sa Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände iväg folket. Och när han hade tagit avsked av dem gick han upp på berget för att be. När kvällen kom var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. Han såg hur de led vid årorna, för vinden låg emot dem. Strax före gryningen kom han till dem gående på sjön och tänkte gå förbi dem. När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var en vålnad, och de skrek. För alla såg honom och blev förskräckta. Men genast sa han till dem: ˮLugna er, det är jag. Var inte rädda.ˮ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var tillslutna. De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. När de steg ur båten kände folk genast igen honom. Man skyndade ut i hela trakten och bar de sjuka på bäddar dit där de hörde att han var. Och vart Jesus än kom, i byar, städer eller gårdar, så lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska. Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus. De såg att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna. - Fariseerna och alla andra judar äter inte utan att omsorgsfullt ha tvättat händerna. De håller fast vid de äldstes tradition. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Även många andra traditioner följer de, som att skölja bägare, kannor, kopparkärl och bordsbänkar. - Så fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ˮVarför följer inte dina lärjungar de äldstes tradition utan äter med orena händer?ˮ Jesus svarade: ˮNi hycklare, Jesaja profeterade rätt om er, som det står skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. De dyrkar mig förgäves, de förkunnar läror som är människobud. Ni har övergett Guds bud och håller er till människornas tradition.ˮ Han sa också till dem: ˮSå tjusigt ni upphäver Guds bud för att kunna införa er tradition. För Mose har sagt: Hedra din far och din mor, och: Den som skymfar sin far eller sin mor måste avrättas. Men ni påstår: ’Om någon säger till sin far eller mor: ”Det som du kunde ha fått av mig ger jag istället som korban” - det betyder offergåva -, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom den tradition som ni för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.ˮ Jesus kallade åter till sig folket och sa: ˮLyssna på mig allesammans och förstå: Inget som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Det är istället det som går ut ur människan som orenar henne.ˮ När han hade lämnat folket och gått in i huset frågade hans lärjungar honom om liknelsen. Han svarade: ˮFörstår inte ni heller? Begriper ni inte att inget som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren? Det går ju inte in i hjärtat utan ner i magen och sedan sin naturliga väg.ˮ Därmed förklarade han all mat för ren. Och han sa: ˮDet är vad som går ut ur människan som gör henne oren. För inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, liderlighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.ˮ Jesus gav sig av därifrån och kom till Tyros område. Han gick in i ett hus och ville inte att någon skulle få veta det. Men han kunde inte hålla sig dold. Strax fick en kvinna vars dotter hade en oren ande i sig höra talas om honom och kom och föll ner vid hans fötter. Det var en hednisk kvinna av syrisk-fenikisk härkomst. Hon bad att Jesus skulle kasta ut demonen ur hennes dotter. Han sa till henne: ˮLåt barnen först få äta sig mätta, för det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt hundarna.ˮ Hon svarade honom: ˮSå är det, Herre, och hundarna under bordet äter av barnens smulor.ˮ Då sa han till henne: ˮPå grund av de orden, gå, demonen har farit ut ur din dotter.ˮ Och hon gick hem och fann barnet ligga på bädden och demonen var borta. Därefter lämnade han Tyros område och gick genom Sidon till Galileiska sjön, in på Dekapolis område. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad Jesus lägga handen på honom. Han tog honom avsides bort från folkskaran, stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga, såg upp mot himlen, suckade, och sa: ˮEffata,ˮ - det betyder 'öppna dig.ʼ Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes och han talade tydligt. Jesus förbjöd dem att berätta detta för någon. Men ju mer han förbjöd desto ivrigare spred de ut det. Och de blev alldeles utom sig av häpnad och sa: ˮAllt han har gjort är gott. Han får de döva att höra och de stumma att tala.ˮ Vid den tiden hände det åter att mycket folk hade samlats utan något att äta. Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sa: ˮJag lider med folket, för de har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Om jag sänder dem hem hungriga går det illa för dem på vägen. Och några av dem kommer långväga ifrån.ˮ Hans lärjungar svarade honom: ˮVar kan man finna bröd här ute i ödemarken som kan mätta dem?ˮ Han frågade dem: ˮHur många bröd har ni?ˮ ˮSju,ˮ svarade de. Då befallde han folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden, bad tackbönen, bröt dem och gav åt sina lärjungar för att delas ut, och de lade fram åt folket. De hade också några små fiskar. Han bad välsignelsebönen och sa att även de skulle sättas fram. Alla åt och blev mätta. Och man samlade ihop sju stora korgar av de bitar som blev över. De var omkring fyra tusen. Och han sände iväg dem. Genast därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att sätta honom på prov bad de honom om ett tecken från himlen. Jesus suckade i sin ande och sa: ˮVarför begär detta släkte ett tecken? Det jag säger till er är sant: Inget tecken ska ges åt detta släkte.ˮ Och han lämnade dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön. Och de glömde att ta med sig bröd. De hade bara ett bröd med sig i båten. Jesus varnade dem: ˮAkta er noga för fariseernas surdeg och för Herodes surdeg.ˮ Då började de diskutera med varandra om detta att de saknade bröd. Han uppfattade det och frågade: ˮVarför säger ni att ni saknar bröd? Har ni ännu inte begripit och förstått? Är era hjärtan så tillslutna? Ni har ögon och ser inget? Och ni har öron och hör inget? Kommer ni inte ihåg när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar fulla med bröd fick ni då över?ˮ De svarade: ˮTolv.ˮ ˮOch de sju bröden åt de fyra tusen, hur många stora korgar fyllde ni då med brödbitar?ˮ De svarade: ˮSju.ˮ Han sa: ˮFörstår ni fortfarande ingenting?ˮ De kom till Betsaida. Där förde man en blind till Jesus och bad honom röra vid mannen. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Han spottade på hans ögon, lade händerna på honom och frågade: ˮSer du något?ˮ Han spärrade upp ögonen och sa: ˮJag ser människorna, de liknar träd som går omkring.ˮ Då lade Jesus åter händerna på hans ögon. Nu fick han sin syn och var botad och kunde se allt tydligt. Jesus sände hem honom med orden: ˮGå inte ens in i byn.ˮ Jesus gick med sina lärjungar ut till byarna kring Cesarea Filippi. På vägen frågade han sina lärjungar: ˮVem säger människorna att jag är?ˮ De svarade: ˮJohannes Döparen, andra säger Elia, och andra säger någon av profeterna.ˮ Då frågade han dem: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Petrus svarade honom: ˮDu är Kristus.ˮ Men Jesus förbjöd dem strängt att säga det till någon. Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och att han måste bli dödad och efter tre dagar uppstå. Öppet och rakt talade han om detta. Då tog Petrus honom till sig och började förebrå honom. Men Jesus vände sig om, såg på sina lärjungar, och tillrättavisade Petrus med orden: ˮFörsvinn ifrån mig, Satan. Du tänker inte Guds tankar utan människors.ˮ Och han kallade till sig folket och sina lärjungar och sa till dem: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det. Men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull ska frälsa det. För vad hjälper det en människa att vinna hela världen men förlora sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? Den som skäms för mig och mina ord i detta otrogna och syndiga släkte, för honom ska också Människosonen skämmas när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de ser att Guds rike har kommit i makt.ˮ Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var helt ensamma. Och han förvandlades inför dem. Hans kläder blev glänsande och strålande vita, så vita som ingen tygberedare i världen kan göra några kläder. Och där visade sig för dem Elia och Mose, som samtalade med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: ˮRabbi, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Han visste nämligen inte vad han skulle säga, så rädda var de. Då kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och ur molnet hördes en röst: ˮDet här är min Son, den Älskade. Lyssna till honom.ˮ Och plötsligt när de såg sig omkring, såg de ingen där med dem själva förutom Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. De tog orden till sig och talade med varandra om betydelsen av att uppstå från de döda. De frågade honom: ˮVarför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮJa, Elia kommer först och återupprättar allt. Och vad står det skrivet om Människosonen? Att han måste lida mycket och bli föraktad. Men jag säger er att Elia har verkligen kommit och de gjorde med honom vadhelst de ville, som det är skrivet om honom.ˮ När de kom tillbaka till lärjungarna såg de mycket folk omkring dem, och skriftlärda som diskuterade med dem. Så fort folket fick se Jesus blev de hänförda och skyndade fram och hälsade honom. Han frågade dem: ˮVad diskuterar ni med dem?ˮ Någon ur folkskaran svarade: ˮLärare, jag har kommit med min son till dig. Han har en stum ande i sig. Och var den än tar över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar kasta ut den, men de kunde inte.ˮ Jesus svarade dem: ˮDu släkte utan tro. Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För honom till mig.ˮ Och de kom med honom till Jesus. När han såg Jesus började anden genast rycka våldsamt i pojken. Han föll till marken och vältrade sig och tuggade fradga. Jesus frågade hans far: ˮHur länge har det varit så med honom?ˮ Fadern svarade: ˮFrån det han var barn. Ofta kastar den honom i eld och i vatten för att ta död på honom. Men om du kan göra något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.ˮ Jesus sa: ˮOm du kan, säger du. Allt förmår den som tror.ˮ Genast ropade barnets far: ˮJag tror, hjälp min otro!ˮ När Jesus såg att folk strömmade till sa han strängt till den orena anden: ˮDu stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!ˮ Den skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Och pojken såg ut som ett lik, så att många sa att han var död. Men Jesus tog honom i handen och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit in i ett hus och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ˮVarför kunde inte vi kasta ut demonen?ˮ Han svarade: ˮDetta slag kan endast komma ut genom bön.ˮ Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Och han ville inte att någon skulle få veta det eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sa: ˮMänniskosonen ska överlämnas i människors händer och de ska döda honom och tre dagar efter sin död ska han uppstå.ˮ Men de förstod inte vad han sa och vågade inte fråga honom. De kom till Kafarnaum. När han kom in i huset frågade han dem: ˮVad var det ni talade om på vägen?ˮ De förblev tysta, för de hade under vägen diskuterat med varandra om vem som var störst. Han satte sig ner och kallade på de tolv och sa: ˮOm någon vill vara den främste ska han vara den ringaste av alla och allas tjänare.ˮ Sedan tog han ett barn och ställde det mitt ibland dem. Han omfamnade barnet och sa till dem: ˮDen som välkomnar ett sådant barn i mitt namn välkomnar mig. Och den som välkomnar mig, välkomnar inte mig utan honom som har sänt mig.ˮ Johannes sa till Jesus: ˮLärare, vi såg en som kastade ut demoner i ditt namn. Vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss.ˮ Men Jesus sa: ˮHindra honom inte, för ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är emot oss är för oss. Den som räcker er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus - det jag säger till er är sant: Han går inte miste om sin lön. Den som bringar på fall en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet. Om din hand får dig på fall, hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och gå till helvetet, till elden som aldrig släcks. Och om din fot får dig på fall, hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. Och om ditt öga får dig på fall, riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med bägge ögonen i behåll kastas i helvetet, där deras mask inte dör och elden inte släcks. För var och en ska saltas med eld. Salt är bra, men om saltet mister sin sälta, hur ska ni få det salt igen? Ha salt i er och lev i harmoni med varandra.ˮ Jesus begav sig därifrån och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordanfloden. Åter samlades mycket folk omkring honom, och han undervisade dem som han brukade. Några fariseer ville sätta honom på prov. De kom fram till honom och frågade: ˮÄr det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?ˮ Han svarade: ˮVad har Mose påbjudit er?ˮ De sa: ˮMose tillåter att mannen skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.ˮ Då sa Jesus: ˮDärför att era hjärtan är så hårda skrev han detta bud. Men från skapelsens begynnelse gjorde han dem till man och kvinna. Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud fogat samman ska människan inte skilja åt.ˮ När de kommit in i huset frågade lärjungarna honom igen om detta. Han svarade dem: ˮDen som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig begår äktenskapsbrott mot henne. Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig begår hon äktenskapsbrott.ˮ Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna tillrättavisade dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sa till dem: ˮLåt de små barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana. Det jag säger till er är sant: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.ˮ Och han omfamnade barnen och lade händerna på dem och välsignade dem. När Jesus fortsatte sin väg sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ˮGode Lärare, vad ska jag göra för att ärva evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVarför kallar du mig god? Ingen är god utom en - Gud. Buden kan du: Mörda inte, Begå inte äktenskapsbrott, Stjäl inte, Vittna inte falskt, Bedra inte, Hedra din far och din mor. ˮ Mannen sa: ˮLärare, allt detta har jag hållit från min ungdom.ˮ Jesus såg på honom, fick kärlek till honom och sa: ˮEn sak återstår. Gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga, då har du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.ˮ Vid de orden blev mannen illa berörd och gick bedrövad sin väg eftersom han ägde mycket. Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: ˮHur svårt är det inte för de förmögna att komma in i Guds rike.ˮ Lärjungarna häpnade över hans ord, men Jesus sa igen: ˮMina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ De blev än mer förfärade och sa till varandra: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Jesus såg på dem och sa: ˮFör människor är det omöjligt, men inte för Gud, eftersom allting är möjligt för Gud.ˮ Petrus tog till orda och sa till honom: ˮVi har ju lämnat allt och följt dig.ˮ Jesus sa: ˮDet jag säger till er är sant: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.ˮ De var på väg upp till Jerusalem och Jesus gick före dem. De var förundrade, och andra som följde med var rädda. Han tog åter de tolv avsides och talade om för dem vad som skulle hända honom: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och Människosonen ska överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda som ska döma honom till döden. De ska överlämna honom åt hedningarna som ska håna honom, spotta på honom, prygla honom, och döda honom. Och efter tre dagar ska han uppstå.ˮ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till Jesus och sa: ˮLärare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om.ˮ Han sa: ˮVad vill ni att jag ska göra för er?ˮ De svarade: ˮLåt den ene av oss få sitta på din högra sida och den andre på din vänstra, i din härlighet.ˮ Jesus sa: ˮNi vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?ˮ De svarade: ˮDet kan vi.ˮ Jesus sa: ˮDen bägare som jag dricker ska ni dricka, och med det dop som jag döps med ska ni döpas. Men platserna på min högra och vänstra sida är det inte min sak att tilldela. De tillhör dem de är färdigställda för.ˮ När de tio andra hörde detta började de bli arga på Jakob och Johannes. Då kallade Jesus dem till sig och sa: ˮNi vet att de som anses vara folkens ledare härskar över sina folk, och deras stormän utövar sin makt över dem. Men så är det inte bland er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare och den som vill vara främst bland er ska vara allas slav. För Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.ˮ De kom till Jeriko. Och när Jesus lämnade staden med sina lärjungar och en stor folkskara, satt en blind tiggare vid vägen, Bartimaios, Timaios son. När han hörde att det var Jesus från Nasaret började han ropa: ˮJesus, Davids son, förbarma dig över mig!ˮ Många förmanade honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ˮDavids son, förbarma dig över mig!ˮ Jesus stannade och sa: ˮKalla hit honom.ˮ De gjorde det och sa till den blinde: ˮLugn, res dig upp, han kallar på dig.ˮ Han kastade av sig manteln, sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade: ˮVad vill du att jag ska göra för dig?ˮ Den blinde sa: ˮRabbouni, jag vill kunna se igen.ˮ Jesus sa: ˮGå, din tro har botat dig.ˮ Genast fick han sin syn, och följde Jesus på vägen. De närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania vid Olivberget. Då sände Jesus iväg två av sina lärjungar och sa till dem: ˮGå till byn där framför er. Så fort ni kommer in där ska ni finna ett åsneföl som står bunden och som ingen ännu har suttit på. Lös den och led hit den. Om någon frågar varför ni gör så ska ni svara: ʼHerren behöver den, och han ska strax sända tillbaka denʼ.ˮ De gick iväg och fann ett åsneföl bundet vid en dörr utmed gatan, och de löste den. Några av dem som stod där frågade: ˮVad gör ni? Löser ni fölet?ˮ De svarade som Jesus hade sagt, och man lät dem gå. De ledde åsnefölet till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp. Och många bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar av lövkvistar ute på fälten och la ut på vägen. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ˮ Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat är vår fader Davids kommande rike. Hosianna i höjden!ˮ Jesus gick in i Jerusalem och in på tempelplatsen. Han såg på allt och gick sedan ut till Betania med de tolv eftersom det redan var sent. Nästa dag då de gick från Betania blev han hungrig. På avstånd fick han se ett fikonträd med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde finna något på det. Väl framme fann han inget utom blad, för det var inte tiden för fikon. Han sa till trädet: ˮAldrig någonsin ska någon äta frukt från dig.ˮ Detta hörde hans lärjungar. De kom till Jerusalem. Och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar, och stolarna för dem som sålde duvor. Och han tillät inte att någon bar varor över tempelplatsen. Han undervisade dem och sa: ˮStår det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk? Men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ När översteprästerna och de skriftlärda hörde detta försökte de finna ett sätt att döda honom. De var nämligen rädda för honom eftersom allt folket var överväldigat av hans undervisning. När kvällen kom lämnade Jesus och lärjungarna staden. När de tidigt nästa morgon gick vägen fram såg de fikonträdet vara förtorkat från roten. Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sa till Jesus: ˮRabbi, titta! Fikonträdet som du förbannade har torkat.ˮ Jesus svarade dem: ˮTro på Gud. Det jag säger till er är sant: Om någon säger till detta berg: ʼUpp och kasta dig i havet,ʼ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det blir som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, då blir det ert. Och när ni står och ber ska ni förlåta om ni har något emot någon. Då ska också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser.ˮ De kom åter till Jerusalem. Och när Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom och frågade: ˮMed vilken fullmakt gör du detta? Eller vem gav dig denna fullmakt att göra detta?ˮ Jesus sa: ˮJag har en fråga till er. Svara mig på den så ska jag säga er med vilken fullmakt jag gör detta. Var Johannes dop från himlen eller från människor? Svara mig.ˮ De överlade med varandra: ˮOm vi säger ʼfrån himlen,ʼ kommer han att fråga: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Men kan vi säga ʼfrån människorʼ?ˮ De var rädda för folket eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet. De svarade Jesus: ˮVi vet inte.ˮ Jesus sa: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ Jesus började sedan tala till dem i liknelser: ˮEn man anlade en vingård. Han satte stängsel kring den, grävde en grop för vinfatet och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den till vinodlare och reste bort. När tiden var inne sände han en slav till vinodlarna för att hämta en del av vingårdens frukt. Men de tog fast honom, misshandlade honom och sände iväg honom tomhänt. Då sände han en annan slav till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Och han sände ännu en och honom dödade de. Likaså med många andra. En del misshandlade de, andra dödade de. Ännu en hade han, en älskad son. Honom sände han slutligen till dem. Han tänkte: ʼDe kommer att respektera min son.ʼ Men vinodlarna sa till varandra: ʼDet är arvtagaren, kom, vi dödar honom, och arvet blir vårt.ʼ Och de grep tag i honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården. Vad gör nu vingårdens herre? Han ska komma och döda vinodlarna och ge vingården till andra. Har ni inte läst detta Skriftord: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Så har Herren gjort, och det är underbart att bevittna. ˮ De hade velat gripa honom eftersom de förstod att liknelsen var riktad mot dem. Men de vågade inte för folket. Och de lämnade honom och gick sin väg. Sedan sände de till honom några fariseer och anhängare till Herodes för att fånga honom genom något ord. De kom till honom och sa: ˮLärare, vi vet att du är sanningsenlig. Du låter dig inte påverkas av någon och är opartisk gentemot alla människor och undervisar sant om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren, eller inte? Ska vi betala eller inte?ˮ Men han genomskådade deras hyckleri och sa: ˮVarför sätter ni mig på prov? Ge mig en denar så jag får se.ˮ De räckte fram ett, och han frågade dem: ˮVems bild och inskrift är på detta?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Då sa Jesus: ˮGe kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Och de häpnade över honom. Några saddukeer kom till honom - dessa hävdar att det inte finns någon uppståndelse - och de frågade honom: ˮLärare, Mose har föreskrivit att om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då ska han gifta sig med henne och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns där sju bröder. Den förste gifte sig, och dog utan några barn. Den andre gifte sig med henne, också han dog barnlös. Så även den tredje. Ingen av de sju lämnade barn efter sig. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen då de uppstår, vems hustru blir hon? För alla sju var ju gifta med henne.ˮ Jesus sa till dem: ˮHar ni inte kommit vilse eftersom ni varken förstår Skrifterna eller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte eller blir bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men att de döda står upp, har ni inte läst där i Moseboken om törnbusken, hur Gud sa till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni är alldeles vilse.ˮ En av de skriftlärda som lyssnade när de diskuterade insåg att han svarade dem väl. Han gick fram och frågade Jesus: ˮVilket är det förnämsta av alla buden?ˮ Han svarade: ˮDet förnämsta är detta: Lyssna, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd och med hela din kraft. Därnäst kommer: Älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.ˮ Den skriftlärde sa: ˮDu har rätt, Lärare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom med hela sitt hjärta och med hela sitt förstånd och med hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.ˮ När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt sa han till honom: ˮDu är inte långt från Guds rike.ˮ Sedan vågade ingen fråga honom längre. Då Jesus undervisade i templet frågade han: ˮHur kan de skriftlärda säga att Kristus är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter. David själv kallar honom Herre. Hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Allt folket lyssnade gärna på honom. I sin undervisning sa han: ˮAkta er för de skriftlärda! De går gärna omkring i långa mantlar och vill bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogorna och få hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen, och ber långa böner för att uppmärksammas. De ska få en så mycket hårdare dom.ˮ Jesus satte sig mitt emot offerboxen och såg på när folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Och det kom en fattig änka som lade i två små kopparmynt, av minsta värde. Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Denna fattiga änka lade i mer än alla andra som lade något i offerboxen. För alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.ˮ När Jesus gick ut från templet sa en av hans lärjungar: ˮLärare, titta vilka stenar och vilka byggnader!ˮ Jesus sa: ˮDu ser dessa stora byggnader. Här ska inte lämnas sten på sten, allt kommer att brytas ner.ˮ Han satt på Olivberget mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom. De frågade: ˮSäg oss när detta ska ske? Och vad är tecknet på att allt ska fullbordas?ˮ Jesus började tala: ˮSe till att ingen vilseleder er. Många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus. De ska leda många vilse. När ni får höra om krig och rykten om krig bli då inte skrämda. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordbävningar på olika platser, och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovåndorna. Var på er vakt. Man ska utlämna er till domstolar och misshandla er i synagogor och ställa er inför ståthållare och kungar på grund av mig, som vittnen inför dem. Och först måste evangeliet förkunnas för alla folk. När man för bort er för att utlämnas, oroa er inte för vad ni ska säga, utan tala det som ges er i den stunden. För det är inte ni som då talar utan den helige Ande. Broder ska utlämna broder till att dödas, och en far sitt barn, och barn ska trotsa sina föräldrar och döda dem. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. När ni ser ʼförödelsens vidrighetʼ stå på förbjuden plats - förstå detta den som läser - då ska de som bor i Judeen fly till bergen. Den som är på taket ska inte stiga ner, eller gå in för att hämta något i sitt hus. Och den som är ute på åkern ska inte återvända för att hämta sin mantel. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. Be att det inte händer på vintern. För i de dagarna blir det en sådan nöd vars like inte har inträffat sedan skapelsens begynnelse då Gud skapade, intill nu, och aldrig mer ska inträffa. Om Herren inte förkortade dagarna skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull har han förkortat dagarna. Om någon då säger till er: ʼHär är Kristus,ʼ eller: ʼDär är han,ʼ så tro det inte. Falska kristusgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra tecken och under för att om möjligt leda de utvalda vilse. Men var på er vakt. Jag har sagt er allt i förväg. Men i de dagarna, efter denna nöd, ska solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas. Då ska man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då ska han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens ände till himlens ände. Lär av en jämförelse med fikonträdet. Så fort kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren nalkas. Likaså ska ni veta när ni ser detta hända att han är nära, utanför dörren. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Men angående den dagen eller timmen vet ingen, inte ens änglarna i himlen eller Sonen, ingen utom Fadern. Var på er vakt och håll er vakna, för ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man reste bort. Han lämnade sitt hus och gav sina slavar fullmakt och var sin uppgift. Och portvakten befallde han att vaka. Vaka därför, för ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Annars kan han komma plötsligt och finna att ni sover. Vad jag säger till er säger jag till alla: Vaka!ˮ Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom. De sa: ˮInte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.ˮ Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den leprasjukes hus. Då kom en kvinna med en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut allt över hans huvud. Några blev upprörda och sa till varandra: ˮVarför slösa så med balsam? Den kunde man ju ha sålt för en årslön och gett åt de fattiga.ˮ Och de grälade på henne. Men Jesus sa: ˮLåt henne vara, varför besvärar ni henne? Hon har gjort en vacker gärning mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort det hon kunde. Hon har i förväg smort min kropp till begravningen. Det jag säger till er är sant: Överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och minnas henne.ˮ Och Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Jesus. De blev glada när de hörde det och lovade honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen av det osyrade brödets högtid då påskalammet slaktades frågade hans lärjungar honom: ˮVart vill du att vi ska gå och förbereda för dig att äta påskmåltiden?ˮ Då sände han två av sina lärjungar och sa till dem: ˮGå in i staden. Där ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom. Och där han går in ska ni säga till husbonden: ʼLäraren frågar: Var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?ʼ Han ska då visa er ett stort rum på övervåningen, inrett och färdigt. Förbered åt oss där.ˮ Lärjungarna gick iväg och kom till staden och fann att det var som han hade sagt dem. Och de förberedde för påskmåltiden. På kvällen kom han med de tolv. Medan de låg till bords och åt sa Jesus: ˮDet jag säger till er är sant: En av er ska förråda mig, en som äter med mig.ˮ Då blev de bedrövade och frågade honom en efter en: ˮDet är väl inte jag?ˮ Han svarade: ˮEn av de tolv, en som doppar med mig i skålen. För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men det blir hemskt för den man som förråder Människosonen. Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född.ˮ Medan de åt tog Jesus ett bröd, välsignade det, bröt det och gav åt dem och sa: ˮTag detta, det är min kropp.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och gav åt dem, och de drack alla ur den. Och han sa: ˮDetta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många. Det jag säger till er är sant: Jag ska aldrig mer dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker nytt vin i Guds rike.ˮ Och när de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Jesus sa till dem: ˮNi ska alla överge mig, för det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren ska skingras. Men när jag har uppstått ska jag gå före er till Galileen.ˮ Petrus sa till honom: ˮOm än alla överger dig, så ska inte jag göra det.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är sant: I dag, i denna natt, innan tuppen har galt två gånger, ska du tre gånger ha förnekat mig.ˮ Men Petrus försäkrade bestämt: ˮOm jag än måste dö med dig ska jag aldrig förneka dig.ˮ Så sa även alla andra. De kom till ett ställe som heter Getsemane, och han sa till sina lärjungar: ˮSätt er här medan jag ber.ˮ Och han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Han greps av bävan och ångest och sa till dem: ˮMin själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka.ˮ Han gick lite längre fram och föll ner på marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund. Han sa: ˮAbba, Fader, allt är möjligt för dig. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.ˮ Han kom tillbaka och fann att de sov, och sa till Petrus: ˮSimon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken ens en timme? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag.ˮ Han gick åter bort och bad med samma ord. Då han kom tillbaka fann han igen att de sov eftersom deras ögon var sömntunga. Och de visste inte vad de skulle svara honom. Han kom tillbaka för tredje gången och sa till dem: ˮSover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, låt oss gå, han som förråder mig är här.ˮ Och just då han talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar. De kom från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade avtalat med dem om ett tecken och sagt: ˮDet är den som jag kysser. Grip honom och för bort honom under bevakning.ˮ När Judas kom gick han genast fram till Jesus och sa: ˮrabbi,ˮ och kysste honom. De grep Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och slog mot översteprästens slav och högg av honom örat. Jesus sa till dem: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Dagligen var jag hos er i templet och undervisade, och ni grep mig inte. Men Skrifterna skulle uppfyllas.ˮ Då lämnade alla honom och flydde. En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde på kroppen. Honom grep de tag i, men han lämnade linneklädet kvar och sprang iväg naken. De förde Jesus till översteprästen. Och alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda samlades. Petrus följde Jesus på avstånd ända in på översteprästens gård. Han satt där bland vakterna och värmde sig vid elden. Översteprästerna och hela Sanhedrin försökte finna något vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget. Många vittnade falskt mot honom, och deras vittnesmål stämde inte överens. Då reste sig några och gav detta falska vittnesmål mot honom: ˮVi har hört att han sagt: ʼJag ska bryta ner detta tempel byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är byggt med händerʼ.ˮ Men inte heller deras vittnesmål stämde överens. Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: ˮSka du inte svara på deras vittnesmål mot dig?ˮ Men han teg och svarade inte. Åter frågade översteprästen honom: ˮÄr du Kristus, den Välsignades son?ˮ Jesus svarade: ˮJag Är. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.ˮ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ˮVad behöver vi nu vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad säger ni?ˮ Alla dömde honom skyldig till döden. Några började spotta på honom, och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ˮProfetera!ˮ Även vakterna gick lös på honom med slag. Och medan Petrus var nere på gården kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. När hon fick se Petrus sitta där och värma sig stirrade hon på honom och sa: ˮDu var också med Jesus från Nasaret.ˮ Men han nekade: ˮJag vet inte vad du pratar om, jag fattar ingenting.ˮ Och han gick ut på den yttre gården. Då gol tuppen. Tjänsteflickan såg honom och sa igen till dem som stod i närheten: ˮHan är en av dem.ˮ Men Petrus nekade på nytt. Strax därpå sa även de som stod där till Petrus: ˮHelt säkert är du en av dem, för du är ju från Galileen.ˮ Men han började förbanna sig, och bedyrade: ˮJag känner inte den där mannen som ni pratar om!ˮ I det ögonblicket gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ˮInnan tuppen har galt två gånger ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han bröt ihop och grät. Omedelbart på morgonen fattade översteprästerna sitt beslut tillsammans med de äldste och de skriftlärda, hela Sanhedrin. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus. Pilatus frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Och översteprästerna anklagade honom ihärdigt. Åter frågade Pilatus honom: ˮSvarar du inget? Du hör ju hur mycket de anklagar dig.ˮ Men Jesus svarade inte längre, och det förvånade Pilatus. Vid högtiden brukade Pilatus frige vilken fånge de än begärde. Där fanns en man vid namn Barabbas som satt fängslad tillsammans med upprorsmän. De hade begått mord under upproret. Folket vandrade upp och bad Pilatus att göra vad han brukade. Pilatus svarade: ˮVill ni att jag ska frige judarnas kung?ˮ För han förstod att det var av avund som översteprästerna hade överlämnat honom. Men översteprästerna hetsade folket så att han istället skulle frige Barabbas. Pilatus talade åter till dem: ˮVad vill ni då att jag ska göra med honom som ni kallar judarnas kung?ˮ De skrek: ˮKorsfäst honom!ˮ Pilatus frågade dem: ˮVad ont har han då gjort?ˮ Men de skrek ännu högre: ˮKorsfäst honom!ˮ Pilatus ville vara folket till lags och frigav Barabbas. Jesus lät han prygla och överlämnade honom sedan till att korsfästas. Soldaterna förde nu in Jesus i palatset till ståthållarens högkvarter och kallade samman hela vaktstyrkan. De svepte en purpurmantel om honom och vred ihop en krans av törne och satte den på honom. Sedan hälsade de honom: ˮLeve judarnas kung!ˮ Och de slog honom i huvudet med en käpp och spottade på honom och böjde knä och hyllade honom. Och när de hade hånat honom tog de av honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Sedan förde de ut honom att korsfästas. Simon från Kyrene, Alexanders och Rufus far, var på väg in från landet och råkade gå förbi. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och de förde Jesus till Golgota, det betyder Skallen. De gav honom vin tillsatt med myrra, men han tog inte emot det. Och de korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom lottkastning. Det var på förmiddagen som de korsfäste honom. På anslaget stod vad han var anklagad för: ʼJudarnas kung.ʼ Tillsammans med honom korsfäste de två förbrytare, den ene till höger om honom, den andre till vänster. De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sa: ˮJaså, du bryter ner templet och bygger upp det igen på tre dagar, fräls dig själv och stig ner från korset!ˮ Likaså hånade översteprästerna och de skriftlärda honom och sa: ˮAndra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Kristus, Israels kung, stig ner nu från korset så att vi får se och tro!ˮ Även de som var korsfästa med honom skymfade honom. Mitt på dagen kom ett mörker över hela landet. Det varade till femtontiden, och då ropade Jesus högt: Eloi, Eloi, lema sabachtani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Några som stod där hörde det och sa: ˮLyssna, han ropar på Elia.ˮ En av dem sprang då och fyllde en svamp med surt vin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka och sa: ˮVänta, låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.ˮ Och Jesus ropade högt och slutade andas. Då brast förhänget i templet i två stycken, uppifrån och ända ner. När officeren som stod mitt emot honom såg att han dog på det sättet sa han: ˮDen mannen var i sanning Guds Son.ˮ På avstånd stod även kvinnor och såg på. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. De hade följt Jesus och tjänat honom när han var i Galileen. Där var också många andra kvinnor som hade gått upp till Jerusalem med honom. När kvällen var inne - det var förberedelsedag, dagen före sabbaten - kom Josef från Arimataia dit, en högt ansedd rådsherre som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död. Han kallade till sig officeren och frågade honom om Jesus varit död länge. När han fått det bekräftat av officeren överlät han den döda kroppen till Josef. Och Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Och han rullade en sten för ingången till graven. Maria Magdalena och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. När sabbaten var över köpte Maria Magdalena, och Maria, Jakobs mor, och Salome aromatiska kryddoljor för att gå och smörja Jesus. Mycket tidigt på söndagen, då solen gick upp, kom de till graven. De sa till varandra: ˮVem ska rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?ˮ Men när de tittade upp såg de att stenen, som var mycket stor, var bortrullad. De gick in i graven och såg en ung man sitta på höger sida iklädd en vit dräkt. Och de blev förfärade, men han sa: ˮVar inte förfärade. Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och till Petrus att Jesus går före er till Galileen. Där ska ni få se honom, så som han sagt er.ˮ Och de gick ut och sprang bort från graven, uppskakade och helt utom sig. Och de sa ingenting till någon eftersom de var rädda. - - - - - - - [ Efter sin uppståndelse på söndag morgon visade han sig först för Maria Magdalena, från vilken han kastat ut sju demoner. Hon gick och berättade det för dem som hade varit med honom, och som nu sörjde och grät. Men när de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det. Sedan uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem som var på väg ut till landet. Även de gick och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan uppenbarade han sig för de elva när de låg till bords, och han tillrättavisade dem för deras otro och hårda hjärtan eftersom de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden. Och han sa till dem: ˮGå ut i hela världen och förkunna evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Men den som inte tror ska bli fördömd. Dessa tecken ska följa dem som tror: i mitt namn ska de kasta ut demoner. De ska tala i nya tungor. De ska ta ormar i händerna. Om de dricker något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka och de ska bli friska.ˮ När Herren Jesus hade talat till dem blev han tagen upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och förkunnade överallt. Och Herren verkade med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.] Högt ärade Theofilos, många har åtagit sig att sammanställa en skildring av de händelser som fått sin uppfyllelse ibland oss. Dessa händelser har meddelats oss av de som från början var ögonvittnen och ordets tjänare. Efter att noga ha satt mig in i allt från början har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, så att du ska förstå hur tillförlitlig den undervisning är som du fått. I de dagar då Herodes var kung i Judeen fanns det i Abias tjänsteavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen kom till Sakarias tjänsteavdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud hände sig vid den sedvanliga lottningen att han fick uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret. Då visade sig för honom en Herrens ängel som stod till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev mycket oroad vid denna syn och han överväldigades av fruktan. Men ängeln sa: ˮVar inte rädd, Sakarias, för din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Johannes. Och han ska göra dig överlycklig, ja, många kommer att glädjas över hans födelse, för han ska bli stor inför Herren. Han ska inte dricka vin och starka drycker, och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande. Och många av Israels söner ska han vända om till Herren, deras Gud. Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att vända fädernas hjärtan till barnen och ge de olydiga ett rättfärdigt sinne. Så ska Herren få ett förberett folk.ˮ Då sa Sakarias till ängeln: ˮHur ska jag få visshet om det här? Jag är ju gammal och min hustru är till åren.ˮ Ängeln svarade: ˮJag är Gabriel, som står inför Gud. Jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta goda budskap. Och nu ska du bli stum och inte kunna tala förrän den dag detta sker eftersom du inte trodde på mina ord som ska uppfyllas när tiden är inne.ˮ Folket stod och väntade på Sakarias och förvånade sig över att han dröjde så länge inne i templet. När han kom ut var han oförmögen att tala till dem. De förstod att han hade sett en syn i templet. Han gjorde tecken åt dem, och förblev stum. Och när dagarna för hans tjänstgöring var slut begav han sig hem. Dagar gick och så blev hans hustru Elisabet med barn. Hon drog sig undan i fem månader. Hon sa: ˮHerren har gjort detta för mig. Han såg till mig dessa dagar och tog bort min vanära bland människor.ˮ Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef som var av Davids ätt. Och jungfruns namn var Maria. Han kom in och sa till henne: ˮGläd dig, du benådade. Herren är med dig.ˮ Men hon blev förbryllad vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sa ängeln till henne: ˮVar inte rädd, Maria, för du har funnit nåd hos Gud. Lyssna, du ska bli med barn och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son. Och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska regera över Israels folk för evigt, och hans välde har inget slut.ˮ Maria sa till ängeln: ˮHur ska detta kunna ske, då ingen man har rört mig?ˮ Ängeln svarade: ˮDen helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft omsluta dig. Därför ska också det heliga barnet kallas Guds Son. Även din släkting Elisabet ska på sin ålderdom få en son. Hon som kallades ofruktsam är nu i sjätte månaden, för inget är omöjligt för Gud.ˮ Maria sa: ˮJag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig efter ditt ord.ˮ Och ängeln lämnade henne. I de dagarna skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd. Hon gick in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning spratt barnet till inom henne. Hon blev fylld av den helige Ande och ropade högt: ˮVälsignad är du bland kvinnor, och välsignat är barnet inom dig! Men vem är jag, att min Herres mor kommer till mig? För när ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är hon som trodde, för det som Herren har sagt henne ska uppfyllas.ˮ Då sa Maria: ˮMin själ upphöjer Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare, för han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Nu ska härefter alla släkten kalla mig salig. Den Mäktige har gjort stora ting med mig, hans namn är heligt. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. Han har utfört väldiga gärningar med sin styrka. Han skingrade dem som hade högmodiga hjärtan och sinnen. Han störtade härskare från deras troner, och upphöjde ringa män. Han mättade hungriga med sitt goda, och sände rika tomhänta bort. Han tog sig an sin tjänare Israel, i åminnelse av sin barmhärtighet mot Abraham och hans ättlingar till evig tid. Detta enligt sitt löfte till våra fäder.ˮ Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem. Så kom tiden för Elisabet då hon skulle föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne stor barmhärtighet, och de delade hennes glädje. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet. De ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ˮNej, han ska heta Johannes.ˮ De sa till henne: ˮIngen i din släkt bär det namnet.ˮ Med tecken frågade de hans far vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: ʼJohannes är hans namn,ʼ och alla häpnade. Omedelbart öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och lovprisa Gud. Fruktan kom över alla kringboende. Och i hela Judeens bergsbygd omtalades detta. Alla som hörde det tog det till hjärtat och sa: ”Vad ska det bli av detta barn?” För Herrens hand var med honom. Och hans far Sakarias blev fylld av den helige Ande och profeterade: ˮLov och pris till Herren, Israels Gud, som har besökt och befriat sitt folk. Han har upprest en mäktig Frälsare i sin tjänare Davids ätt, så som han lovat sedan urminnes tid genom sina heliga profeter: att frälsa oss från våra fiender och från alla som hatar oss. Han ville visa barmhärtighet mot våra fäder och tänka på sitt heliga förbund, den ed han gav vår fader Abraham: att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan rädsla, i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra dagar. Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning i deras synders förlåtelse. Detta ska ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet, genom vilken en soluppgång från höjden ska besöka oss, för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga och leda våra fötter in på fredens väg.ˮ Och barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram för Israel. Det hände i de dagarna att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare över Syrien. Alla gav sig då iväg för att skattskriva sig var och en till sin stad. Även Josef gav sig av, från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och ätt. Han for dit för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var med barn. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget. I samma trakt befann sig några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet strålade omkring dem, och de blev alldeles skräckslagna. Men ängeln sa: ˮVar inte rädda. Lyssna, jag framför ett gott budskap till er om en stor glädje för hela folket. För i dag har i Davids stad en Frälsare blivit född åt er. Han är Kristus, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ˮÄra till Gud i höjden, och fred på jorden till de människor han tycker om.ˮ När änglarna hade lämnat dem och farit till himlen sa herdarna till varandra: ˮLåt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss få veta.ˮ De skyndade iväg och fann Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. När de hade sett honom, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över herdarnas berättelse. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna återvände medan de prisade och lovade Gud för allt de hade hört och sett. Allt var så som det hade sagts dem. När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras fick han namnet Jesus, det namn ängeln gav honom innan han blev till i moderlivet. När tiden kom för deras rening enligt Mose lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Så står det skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara avskild åt Herren. Därtill skulle de offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt vad som är sagt i Herrens lag. Det fanns en man i Jerusalem vid namn Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst. Och den helige Ande var över honom. Det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Kristus. Han kom i Anden till templet. Och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt lagen, tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa: ˮHärskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord. För mina ögon har sett din frälsning som du berett inför alla folks åsyn, ett ljus till uppenbarelse för hednafolken och till härlighet för ditt folk Israel.ˮ Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ˮLyssna, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som väcker motstånd. Så ska det uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.ˮ Där fanns även en profetkvinna, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål och sedan varit änka i åttiofyra år. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och tackade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och blev stark och fylldes av visdom. Och Guds välbehag var över honom. Varje år vid påskhögtiden begav sig Jesu föräldrar till Jerusalem. När han var tolv år begav de sig upp till högtiden som seden var. Då festdagarna var över och de vände hem stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste det. I tron att han var med i ressällskapet gick de en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom återvände de till Jerusalem och letade efter honom. Efter tre dagar fann de honom i templet. Där satt han mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor till dem. Alla som hörde Jesus häpnade över hans förstånd och hans svar. När föräldrarna såg honom blev de bestörta och hans mor sa till honom: ˮBarn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit hemskt oroliga.ˮ Han sa till dem: ˮVarför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus?ˮ Men de förstod inte vad han sa till dem. Och han följde med dem ner till Nasaret och underordnade sig dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i visdom och ålder, och var mycket omtyckt av Gud och människor. Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. Det skedde under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare över Judeen, Herodes tetrark över Galileen, hans bror Filippos tetrark över Itureen och Trachonitislandet, Lysanias tetrark över Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster. Och Johannes gick ut i hela trakten vid Jordanfloden och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Alla dalar ska fyllas och alla berg och höjder sänkas. Krokiga stigar ska rätas och ojämna vägar jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning. Johannes sa nu till folkskarorna som kom ut för att döpas av honom: ˮGiftormars yngel, vem har intalat er att ni kan undfly den kommande vreden? Bär då frukter som hör till omvändelsen. Och börja inte säga: ʼVi har Abraham till fader.ʼ För jag säger er att Gud av dessa stenar kan resa upp barn åt Abraham. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som därför inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden.ˮ Folket frågade honom: ˮVad ska vi då göra?ˮ Han svarade dem: ˮDen som har två långskjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat ska göra på samma sätt.ˮ Det kom också skatteindrivare för att bli döpta, och de frågade honom: ˮLärare, vad ska vi göra?ˮ Han svarade: ˮKräv inte mer än vad som är fastställt.ˮ Även soldater frågade honom: ˮOch vi, vad ska vi göra?ˮ Han svarade: ˮTa inte pengar genom våld eller hot, anklaga inte på falska grunder. Och var nöjda med er lön.ˮ Folket var fyllt av förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Kristus. Johannes svarade dem alla: ˮJag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, vars sandalremmar jag inte är värdig att knyta upp. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen för att rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin lada. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.ˮ Även på många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade evangeliet för dem. Och tetrarken Herodes blev tillrättavisad av Johannes för sitt förhållande med sin brors hustru Herodias och för allt ont som Herodes hade gjort. Och inte nog med det, Herodes spärrade även in Johannes i fängelse. Allt folket hade döpts, och Jesus hade döpts. Då hände sig när han bad att himlen öppnades och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen hördes en röst: ˮDu är min Son, den Älskade, du är min glädje.ˮ Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var - menade man - son till Josef, son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannai, son till Josef, son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Hesli, son till Naggaj, son till Maat, son till Mattatias, son till Shimi, son till Josek, son till Joda, son till Jochanan, son till Resa, son till Serubbabel, son till Shealtiel, son till Neri, son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi, son till Simeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, son till Melea, son till Menna, son till Mattata, son till Natan, son till David, son till Jishaj, son till Obed, son till Boas, son till Salma, son till Nahshon, son till Amminadab, son till Admin, son till Arni, son till Hesron, son till Peres, son till Juda, son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Tera, son till Nahor, son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Eber, son till Shela, son till Kenan, son till Arpakshad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, son till Metushela, son till Henok, son till Jared, son till Mahalalel, son till Kenan, son till Enosh, son till Set, son till Adam, son till Gud. Jesus återvände från Jordanfloden fylld av den helige Ande. Han fördes av Anden ut i öknen där han frestades av djävulen i fyrtio dagar. Han åt ingenting under de dagarna, och när de var förbi blev han hungrig. Då sa djävulen till honom: ˮOm du är Guds Son, så befall att den här stenen blir bröd.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Människan ska inte leva endast av bröd. ˮ Och djävulen förde honom högt upp och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen och sa: ˮJag vill ge dig all denna makt och härlighet, för åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Om du därför tillber mig ska allt vara ditt.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Herren din Gud ska du tillbe och endast honom ska du tjäna. ˮ Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sa till honom: ˮOm du är Guds Son, så kasta dig ner härifrån. Det står skrivet: Han ska befalla sina änglar att beskydda dig, och: De ska bära dig på händerna så att du inte stöter din fot mot någon sten. ˮ Jesus svarade: ˮDet är sagt: Du ska inte sätta Herren din Gud på prov. ˮ När djävulen hade frestat honom på alla sätt lämnade han honom intill läglig tid. I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spreds i hela trakten däromkring. Han undervisade i deras synagogor och blev uppskattad av alla. Och han kom till Nasaret där han var uppvuxen. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. Han rullade upp den och fann stället där det står skrivet: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna ett gott budskap för de fattiga. Han har sänt mig att förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett år av välvilja från Herren. Han rullade ihop bokrullen och gav tillbaka den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan tittade stint på honom. Och han började tala till dem: ˮI dag har den här Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.ˮ Alla talade väl om honom och häpnade över de nådens ord som kom från hans mun. Och de frågade: ˮÄr han inte Josefs son?ˮ Jesus sa: ˮTveklöst kommer ni att rikta detta ordspråk mot mig: ʼLäkare, bota dig själv,ʼ och säga: ʼVi har hört allt som hände i Kafarnaum, gör detsamma här i din hemstadʼ.ˮ Och han fortsatte: ˮDet jag säger till er är sant: Ingen profet är omtyckt i sin hemstad. Jag försäkrar: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarefat i Sidons land. Och det fanns många leprasjuka i Israel på profeten Elishas tid. Och ingen av dem blev renad utom Naaman från Syrien.ˮ Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev honom ut ur staden. De förde honom fram till branten av det berg som deras stad var byggd på för att störta ner honom. Men han banade väg genom folkhopen och vandrade bort. Och han begav sig ner till Kafarnaum, en stad i Galileen. Han undervisade folket på sabbaten, och de förundrades över hans undervisning eftersom han talade med auktoritet. I synagogan fanns en man med en oren demonande i sig, och han skrek högt: ˮÅ nej! Vad vill du oss, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är - Guds Helige.ˮ Men Jesus sa strängt till honom: ˮTig och far ut ur honom!ˮ Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla blev förskräckta och sa till varandra: ˮVad är det med hans ord? Med auktoritet och kraft befaller han ju de orena andarna, och de far ut.ˮ Och ryktet om honom spreds överallt i trakten. Han lämnade synagogan och gick hem till Simon. Där låg Simons svärmor ansatt av hög feber och de vädjade till Jesus för henne. Han lutade sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. Genast steg hon upp och betjänade dem. Vid solnedgången kom de till honom med alla som led av olika sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. Även demoner for ut ur många. De ropade: ˮDu är Guds Son!ˮ Men han tilltalade dem strängt och förbjöd dem att tala, eftersom de visste att han var Kristus. När det blev dag, gick han bort till en enslig plats. Folket sökte efter honom och när de kom till honom försökte de hindra honom att lämna dem. Men han sa till dem: ˮJag måste förkunna evangeliet om Guds rike även för de andra städerna. Det är därför jag blivit utsänd.ˮ Och han förkunnade i synagogorna i Judeen. En gång stod Jesus vid Gennesaretsjön och folket trängde sig inpå honom för att höra Guds ord. Han fick se två båtar ligga vid stranden, lämnade där av fiskare som höll på att skölja näten. Han steg då i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sa han till Simon: ˮLägg ut på djupet och kasta ut näten till fångst.ˮ Simon svarade: ˮMästare, vi har arbetat hela natten utan att få något. Men på ditt ord ska jag kasta ut näten.ˮ De gjorde så och fångade så mycket fisk att näten höll på att brista. De gjorde tecken åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa dem. De kom, och fyllde båda båtarna så att de började sjunka. När Simon Petrus såg det föll han ner vid Jesu knän och sa: ˮHerre, gå ifrån mig, för jag är en syndig man.ˮ Han och alla som var med honom hade nämligen slagits med häpnad över den fångst de hade fått. Så även Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som fiskade i lag med Simon. Men Jesus sa till Simon: ˮVar inte rädd. Härefter ska du fånga människor.ˮ Och de tog båtarna till land, lämnade allt och följde honom. Det hände sig när Jesus befann sig i en av städerna att där var en man som var täckt av lepra. Och när han såg Jesus föll han ner på sitt ansikte och bad: ˮHerre, om du vill så kan du göra mig ren.ˮ Jesus sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ Och genast lämnade lepran honom. Jesus förbjöd honom att berätta det för någon. Han sa: ˮMen gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit för din rening, till ett vittnesbörd för dem.ˮ Men ryktet om Jesus spreds alltmer och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Men han drog sig ofta undan till öde trakter och bad. En av dessa dagar när Jesus undervisade satt där fariseer och laglärare som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft att bota. Då hände sig att några män kom och bar en lam man på en bår. De försökte komma in med honom och lägga ner honom framför Jesus. Men då de på grund av folket inte fann något sätt att ta in honom gick de upp på taket. Där firade de ner mannen på hans bår mellan teglet, mitt framför Jesus. Han såg deras tro och sa: ˮMänniska, du har fått förlåtelse för dina synder.ˮ De skriftlärda och fariseerna tänkte: ˮVad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder förutom Gud?ˮ Men Jesus visste vad de tänkte och sa till dem: ˮVad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga: ʼDu har fått förlåtelse för dina synder,ʼ eller att säga: ʼRes dig upp och gå?ʼ Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig:ˮ - och han vände sig till den lame - ”Res dig upp, ta din bädd och gå hem.ˮ Han reste sig omedelbart inför alla och tog bädden som han hade legat på. Han gick hem under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud. Och de fylldes av fruktan och sa: ˮVi har i dag sett obegripliga saker.ˮ Därefter begav sig Jesus ut och såg då en skatteindrivare vid namn Levi sitta vid en plats där skatt drevs in. Han sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom. Levi ordnade en stor fest för Jesus i sitt hem. En mängd skatteindrivare och andra låg till bords med dem. Fariseerna och deras skriftlärda klagade på hans lärjungar och frågade: ˮVarför äter och dricker ni tillsammans med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga att vända om, utan syndare.ˮ De sa till honom: ˮJohannes lärjungar fastar ofta och ber böner, likaså fariseernas. Men dina lärjungar äter och dricker.ˮ Jesus svarade: ˮKan ni få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men den tid kommer då brudgummen tas ifrån dem, i de dagarna ska de fasta.ˮ Han gav dem också en liknelse: ˮIngen skär bort en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal. För då skulle den nya förstöras och lappen från den nya skulle inte passa till den gamla. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. För då sprängs säckarna av det nya vinet och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Alltså häller man nytt vin i nya säckar. Och ingen som druckit gammalt vin vill ha nytt, för han tycker det gamla är gott nog.ˮ Det hände under en sabbat att Jesus tog vägen genom några sädesfält. Hans lärjungar ryckte av ax som de gnuggade i händerna och åt. Men några av fariseerna sa: ˮVarför gör ni sådant som är otillåtet på sabbaten?ˮ Jesus svarade dem: ˮHar ni inte ens läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och tog de heliga bröden och åt och gav sina män. Endast prästerna hade tillåtelse att äta sådant bröd.ˮ Och han sa till dem: ˮMänniskosonen är Herre över sabbaten.ˮ Det hände en annan sabbat att Jesus gick in i synagogan och undervisade. Där fanns en man med förlamad högerhand. De skriftlärda och fariseerna bevakade honom för att se om han skulle bota någon på sabbaten. De ville finna något att anklaga honom för. Men han visste vad de tänkte och sa till mannen med den förlamade handen: ˮRes dig upp och kom hit.ˮ Då reste han sig och gick fram. Jesus sa till dem: ˮJag frågar er, är det tillåtet på sabbaten att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?ˮ Och efter att ha sett på dem alla sa han till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han gjorde det, och hans hand var frisk. Men de fylldes av ursinne och började diskutera med varandra vad de skulle göra med Jesus. Det hände i de dagarna att Jesus gick upp på berget för att be och han bad hela natten till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar och valde ut bland dem tolv som han kallade apostlar: Simon, som han gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob och Johannes, Filippos och Bartolomaios, Matteus och Tomas, Jakob, Alfaios son, och Simon som kallades seloten, Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, han som blev förrädare. Jesus gick ner med dem och stannade på en slätt. Där fanns många av hans lärjungar och mycket folk från hela Judeen och Jerusalem och från kuststräckan vid Tyros och Sidon. De hade kommit för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Även de som plågades av orena andar blev botade. Allt folket försökte röra vid honom eftersom kraft gick ut från honom och botade alla. Jesus lät blicken vila på sina lärjungar och sa: ˮSaliga är ni som är fattiga, Guds rike tillhör er. Saliga är ni som nu hungrar, ni ska bli mättade. Saliga är ni som nu gråter, ni ska få skratta. Saliga är ni när människor hatar er och undviker er och hånar er och smutskastar ert namn - på grund av Människosonen. Gläd er på den dagen och hoppa av fröjd, för er lön är stor i himlen. På samma sätt gjorde nämligen deras fäder med profeterna. Men det blir hemskt för er som är rika, ni har fått er tröst. Det blir hemskt för er som nu är mätta, ni kommer att hungra. Det blir hemskt för er som nu skrattar, ni kommer att sörja och gråta. Det blir hemskt för er när alla människor talar väl om er, för det gjorde också deras fäder med de falska profeterna. Men till er som lyssnar säger jag: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er, be för dem som behandlar er illa. Om någon slår dig på ena kinden, vänd även fram den andra. Om någon tar ifrån dig manteln, låt honom även ta din långskjorta. Ge åt alla som ber dig, och tar någon vad som tillhör dig, kräv det inte tillbaka. Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni göra dem. Om ni älskar dem som älskar er, ska ni ha tack för det? Även syndare älskar dem som visar dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det? Även syndare gör så. Och om ni lånar åt dem som ni förväntar ska betala tillbaka, ska ni ha tack för det? Även syndare lånar åt syndare för att få lika mycket tillbaka. Men älska era fiender och gör gott och ge lån utan att hoppas få tillbaka. Då ska er lön bli stor och ni ska bli den Högstes söner, för han är mild mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig. Döm inte, och ni ska inte bli dömda. Fördöm inte, och ni ska inte bli fördömda. Frikänn, och ni ska bli frikända. Ge, och ni ska få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat ska ges åt er i famnen. För utifrån det mått ni mäter ska det mätas upp åt er.ˮ Han gav dem också en liknelse: ˮKan väl en blind leda en blind? Kommer inte båda att ramla i gropen? En lärjunge är inte förmer än sin lärare. Men varje fullärd man blir som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: ʼBroder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga,ʼ när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ska du se klart till att ta ut flisan ur din broders öga. För inget bra träd bär dålig frukt, inte heller bär ett dåligt träd bra frukt. Ett träd känner man nämligen igen på frukten. Man plockar inte fikon från törnbuskar eller vindruvor från taggiga buskar. En god människa frambringar det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd och en ond människa frambringar det som är ont ur sitt onda förråd. För det som hjärtat är fullt av talar munnen. Varför kallar ni mig ʼHerre, Herre,ʼ när ni inte gör vad jag säger? Den som kommer till mig och lyssnar till mina ord och handlar efter dem, jag ska visa er vem han är lik. Han liknar en man som byggde ett hus. Han grävde djupt och lade grunden på klippan. När floden kom vällde vattnet mot huset men kunde inte rubba det, eftersom det var välbyggt. Men den som lyssnar och inte handlar liknar en man som byggde ett hus på marken utan att lägga någon grund. Vattnet vällde mot huset som genast rasade. Förödelsen blev stor för det huset.ˮ När Jesus hade avslutat hela sitt tal till folket gick han in i Kafarnaum. Där fanns en officer som hade en slav som var sjuk och låg för döden. Slaven var mycket uppskattad av honom. Då officeren fick höra om Jesus sände han några av judarnas äldste till honom för att be honom komma och rädda livet på hans slav. De kom till Jesus och vädjade enträget till honom: ˮHan förtjänar verkligen att du gör detta för honom, för han älskar vårt folk och det är han som har byggt synagogan åt oss.ˮ Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset då officeren sände några vänner och lät hälsa: ˮHerre, gör dig inte besvär, för jag förtjänar inte att du går in under mitt tak. Därför ansåg jag mig ovärdig att komma till dig. Men säg ett ord och min tjänare blir frisk. Även jag är en man som står under befäl med soldater under mig. Säger jag till någon att gå, och till en annan att komma, och till min slav att göra en viss sak, så lyder de alla.ˮ När Jesus hörde detta förvånade han sig över honom. Jesus vände sig om och sa till folket som följde honom: ˮJag säger er, inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro.” Och de utsända återvände till huset och fann slaven frisk. Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain. Hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Då han närmade sig stadsporten hände sig att man bar ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren såg henne fick han medlidande med henne och sa till henne att inte gråta. Och han gick fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sa: ˮUnge man, jag säger dig: res dig upp.ˮ Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sa: ˮEn stor profet har uppstått bland oss,ˮ och: ˮGud har besökt sitt folk.ˮ Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring. Johannes fick höra om allt detta av sina lärjungar. Han kallade till sig två av dem och sände dem till Herren för att fråga: ˮÄr du den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?ˮ Männen kom till honom och sa: ˮJohannes Döparen har sänt oss till dig för att fråga om du är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan?ˮ Just då botade Jesus många från sjukdomar och plågor och onda andar, och många blinda fick synen tillbaka. Han svarade dem: ˮGå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, leprasjuka blir rena, döva hör, döda står upp och för fattiga förkunnas evangelium. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.ˮ När de som var utsända av Johannes hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ˮVad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Eller vad gick ni ut för att se? En man i finkläder? Men de i finkläder som lever i lyx finns i kungapalatsen. Eller vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: Mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska förbereda vägen för dig. Jag säger er: Av kvinnor födda finns ingen som är större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.ˮ När allt folket och skatteindrivarna hörde detta gav de Gud rätt, för de hade låtit döpa sig med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds vilja med dem, för de hade inte låtit döpa sig av honom. ˮVad ska jag då jämföra människorna i detta släkte med, och vad liknar de? De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: ʼVi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.ʼ Johannes Döparen kom och han varken äter bröd eller dricker vin, och ni säger: ʼHan har en demon i sig.ʼ Människosonen kom och han äter och dricker, och ni säger: ʼTitta vilken frossare och drinkare, en vän till skatteindrivare och syndare.ʼ Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.ˮ En av fariseerna inbjöd Jesus till en måltid. Och han gick till fariséns hus och lade sig till bords. Det hände nu att i staden fanns en kvinna, en syndare. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en alabasterflaska med balsam. Hon ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar vätte hon hans fötter och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: ʼOm den mannen var en profet skulle han begripa vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en syndare.ʼ Då sa Jesus till honom: ˮSimon, jag har något att säga dig.ˮ Simon svarade: ˮSäg det, Lärare.ˮ - ˮTvå män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig nära två årslöner, den andre femtio dagslöner. De kunde inte betala, så han efterskänkte skulden för dem båda. Vem av dem kommer nu att älska honom mest?ˮ Simon svarade: ˮDen som fick mest efterskänkt skulle jag tro.ˮ Jesus sa: ˮDu bedömde rätt.ˮ Han vände sig mot kvinnan och sa till Simon: ˮSer du den här kvinnan? Jag kom in i ditt hus och du gav mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss. Men hon har oavbrutet kysst mina fötter sedan jag kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja. Men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Eftersom hon fått förlåtelse för sina många synder visade hon så stor kärlek. Men den som har fått lite förlåtet älskar lite.ˮ Sedan sa han till henne: ˮDina synder är förlåtna.ˮ Då började det låta bland bordsgästerna: ˮVem är den här mannen som till och med förlåter synder?ˮ Och Jesus sa till kvinnan: ˮDin tro har frälst dig. Gå i fred.ˮ Jesus vandrade därefter genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, likaså några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, från vilken sju demoner farit ut, vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med egna tillgångar. Då mycket folk samlades och man kom till Jesus från många städer berättade han en liknelse: ˮEn såningsman gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp torkade det eftersom det inte fick någon fukt. En del föll bland törnena, och törnena växte upp samtidigt och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och växte och gav hundrafaldig skörd.ˮ När han hade sagt detta ropade han: ˮLyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ När hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde svarade han: ˮNi har fått gåvan att veta Guds rikes hemligheter. Men de andra får dem i liknelser, för att de ska se men ändå inte se, och lyssna men ändå inte förstå. Det här är liknelsens betydelse: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som har lyssnat, sedan kommer djävulen och tar bort ordet ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de lyssnar till det. Men de har ingen rot, de tror en kort tid och i prövningens tid kommer de på fall. Det som föll bland törnena är de som har lyssnat, men som under livets vandring kvävs av omsorger och rikedom och njutningar. Och all mogen frukt uteblir. Men det som föll i den goda jorden är de som har lyssnat till ordet och bevarar det i ett rättsinnigt och gott hjärta. Och genom uthållighet bär de frukt. Ingen tänder en lykta och gömmer den under ett kärl eller en bänk, utan man placerar den på en hållare så att de som kommer in ser ljuset. För inget är hemligt som inte ska uppenbaras, och inget är dolt som inte ska bli känt och komma i ljuset. Var uppmärksamma på hur ni lyssnar, för den som har ska få, men från den som inte har ska tas även det han tror sig ha.ˮ Jesu mor och bröder kom till honom, men de kunde inte ta sig fram för allt folket. Man sa till honom: ˮDin mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig.ˮ Han svarade dem: ˮMin mor och mina bröder är de som lyssnar till Guds ord och handlar efter det.ˮ En dag steg Jesus i en båt med sina lärjungar, och han sa: ˮLåt oss fara över till andra sidan sjön.ˮ De lade ut, och medan de seglade somnade han. Då svepte en stormvind ner över sjön, och båten tog in vatten och de kom i nöd. De gick då fram och väckte honom och sa: ˮMästare, Mästare, vi kommer att dö!ˮ Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna. De lade sig och det blev lugnt. Han sa till dem: ˮVar är er tro?ˮ Skräckslagna och förundrade sa de till varandra: ˮVad är detta för en man? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyder honom.ˮ De seglade till gerasenernas område som ligger mitt emot Galileen. När Jesus steg i land kom en man från staden emot honom. Han var besatt av demoner. Han hade inte burit kläder på länge och bodde inte i något hus utan bland gravarna. Då han fick se Jesus skrek han och föll ner inför honom och sa högt: ˮVad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig, tortera mig inte!ˮ Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. Länge hade den farit hårt fram med honom. Han var satt under bevakning och man hade bundit honom med kedjor och fotbojor. Men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av demonen. Jesus frågade honom: ˮVad är ditt namn?ˮ Han svarade: ˮLegion,ˮ för många demoner hade farit in i honom. Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen, och de bad honom att få fara in i svinen. Han tillät dem det. Demonerna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade. När svinvaktarna såg vad som hade hänt sprang de och berättade om det inne i staden och ute på landet. Då gick man ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Och de blev förskräckta. Ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frälst. Och allt folket från gerasenernas område bad Jesus att ge sig av, eftersom de var skräckslagna. Så han steg i en båt och vände tillbaka. Mannen som demonerna hade farit ut ur bad att få följa med honom. Men Jesus sände iväg honom och sa: ˮÅtervänd hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig.ˮ Och han gick och förkunnade i hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom. När Jesus kom tillbaka välkomnade folket honom, för alla väntade på honom. Då kom det fram en man vid namn Jairos, som var föreståndare för synagogan. Han föll ner vid Jesu fötter och vädjade till honom att komma med hem. Hans enda dotter, som var omkring tolv år, låg nämligen för döden. Jesus gick då med, och folkskaran pressade sig hårt på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och spenderat allt hon ägde på läkare, men ingen hade kunnat bota henne. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Och genast upphörde blödningen. Jesus frågade: ˮVem var det som rörde vid mig?ˮ Då alla nekade sa Petrus: ˮMästare, folkmassan trycker och tränger sig på dig.ˮ Men Jesus sa: ˮNågon rörde vid mig, för jag kände att kraft gick ut från mig.ˮ När kvinnan förstod att hon var avslöjad kom hon skakande fram och föll ner för honom. Hon berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit frisk. Jesus sa till henne: ˮDotter, din tro har botat dig. Gå i fred.ˮ Medan han ännu talade kom någon från synagogföreståndarens hus och sa: ˮDin dotter är död, besvära inte Läraren mer.ˮ Jesus hörde det och sa till honom: ˮVar inte rädd, tro endast, och hon ska bli botad.ˮ När han kom fram till huset lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes, Jakob och flickans far och mor. Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men han sa: ˮGråt inte, hon är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom eftersom de visste att hon var död. Men han tog flickans hand och sa högt: ˮFlicka, res dig!ˮ Hennes ande återvände och hon reste sig genast. Och han sa åt dem att ge henne något att äta. Hennes föräldrar häpnade, men Jesus förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt. Jesus kallade till sig de tolv och gav dem makt och auktoritet över alla demoner och till att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och bota de sjuka. Han sa till dem: ˮTa ingenting med er på vägen, varken stav eller väska, varken bröd eller pengar, inte heller dubbla långskjortor. När ni kommer in i ett hus så stanna där tills ni går vidare. Om de inte välkomnar er, lämna den staden och skaka bort dammet från era fötter till ett vittnesbörd mot dem.ˮ De gav sig av och vandrade från by till by och förkunnade evangeliet och botade sjuka överallt. Tetrarken Herodes fick höra om allt som hände och visste inte vad han skulle tro. Några påstod nämligen att Johannes hade stått upp från de döda, andra att Elia hade uppenbarat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. Herodes sa: ˮJag lät halshugga Johannes. Vem är då han som jag hör sådant om?ˮ Och han ville gärna träffa Jesus. Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus allt vad de hade gjort. Han tog dem med sig och drog sig undan mot en stad som heter Betsaida. Men folket fick veta det och följde efter honom. Han välkomnade dem och talade till dem om Guds rike och botade dem som behövde bli friska. Vid dagens slut kom de tolv och sa till honom: ˮSänd iväg folket så att de kan gå till byarna och gårdarna häromkring och skaffa mat och husrum. Här är vi ju på en ödslig plats.ˮ Han sa: ˮNi kan ge dem att äta.ˮ De svarade: ˮVi har bara fem bröd och två fiskar, om vi nu inte ska gå och köpa mat åt alla dessa människor.ˮ För det var ungefär fem tusen män. Men han sa till sina lärjungar: ˮFå dem att slå sig ner i grupper på omkring femtio.ˮ De gjorde så, och fick alla att slå sig ner. Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen över dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. Alla åt och blev mätta. Och de bitar som blev över samlades ihop, tolv korgar. Vid ett tillfälle bad Jesus ensam. Lärjungarna var hos honom och han frågade dem: ˮVem säger folket att jag är?ˮ De svarade: ˮJohannes Döparen, andra säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.ˮ Han sa: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Petrus svarade: ˮGuds Kristus.ˮ Då förbjöd han dem strängt att tala om detta för någon och sa: ˮMänniskosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och han måste bli dödad och på tredje dagen uppstå.ˮ Han sa till alla: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det. Men den som mister sitt liv för min skull ska frälsa det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad? Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet. Jag säger er sanningen: Några av de som står här ska inte smaka döden förrän de får se Guds rike.ˮ Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita. Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet och talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra sov tungt. Men när de vaknade såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle skiljas från honom sa Petrus till Jesus: ˮMästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Han visste inte vad han sa. Medan han talade kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och när de gick in i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: ˮDet här är min Son, den Utvalde, lyssna till honom.ˮ Och när rösten hade ljudit stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon under dessa dagar vad de hade sett. När de dagen därefter kom ner från berget mötte honom mycket folk. Och en man ropade ur folkhopen: ˮLärare, jag ber dig att se till min son, den ende jag har! En ande tar helt över honom och plötsligt skriker han till och den sliter i honom så att munnen fradgas. Den misshandlar honom och släpper honom knappt. Jag bad dina lärjungar att kasta ut den, men de kunde inte.ˮ Jesus svarade: ˮDu perversa släkte utan tro. Hur länge ska jag vara hos er och stå ut med er? För hit din son.ˮ Medan pojken ännu var på väg kastade demonen honom till marken och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och botade pojken och gav honom tillbaka till hans far. Och alla häpnade över Guds väldighet. Medan alla förundrade sig över allt som han gjorde sa han till sina lärjungar: ˮNi ska lyssna mycket noga till de ord jag nu säger: Människosonen ska överlämnas i människors händer.ˮ Men de förstod inte vad han sa, och det var fördolt för dem så att de inte skulle begripa det. Och de vågade inte fråga honom om detta uttalande. Lärjungarna började tvista om vem som var den störste av dem. Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sa till dem: ˮDen som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Och den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För det är den som är minst bland er alla som är stor.ˮ Johannes sa: ˮMästare, vi såg en man som kastade ut demoner i ditt namn. Vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med oss.ˮ Jesus sa till Johannes: ˮHindra honom inte, för den som inte är emot er är för er.ˮ När tiden var inne då han skulle tas upp till himlen vände han sitt ansikte mot Jerusalem för att gå dit. Han sände budbärare framför sig och de gav sig iväg och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket ville inte välkomna honom eftersom han var inställd på att gå till Jerusalem. Hans lärjungar Jakob och Johannes såg det och sa: ˮHerre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som utplånar dem?ˮ Men han vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by. Medan de vandrade på vägen sa någon till honom: ˮJag vill följa dig vart du än går.ˮ Jesus sa till honom: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.ˮ Till en annan sa han: ˮFölj mig.ˮ Men han svarade: ˮHerre, låt mig först gå och begrava min far.ˮ Jesus sa: ˮLåt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna överallt Guds rike.ˮ En annan sa: ˮHerre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av min familj.ˮ Men Jesus sa till honom: ˮIngen som har satt handen till plogen och ser sig tillbaka passar för Guds rike.ˮ Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände dem två och två framför sig till varje stad och plats dit han själv ämnade komma. Han sa till dem: ˮSkörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå! Lyssna, jag sänder er som lamm in bland vargar. Ta inte med någon börs, inte väska, inte sandaler. Och hälsa inte på någon under vägen. När ni kommer in i ett hus, säg först: ʼFrid över detta hus.ʼ Och om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad som bjuds, för arbetaren är värd sin lön. Dra inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad som välkomnar er, ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i den staden och säg till dem: ʼGuds rike har kommit er nära.ʼ Men när ni kommer till en stad som inte välkomnar er, gå ut på gatorna och säg: ʼÄven dammet från er stad som fastnat på våra fötter stryker vi av - emot er. Men det ska ni veta: Guds rike har kommit nära.ʼ Jag säger er att på den dagen ska det bli lindrigare för Sodom än för den staden. Fördömelse över dig, Korasin! Fördömelse över dig, Betsaida! För om de kraftgärningar som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, skulle de sedan länge ha omvänt sig och suttit i säck och aska. Men för Tyros och Sidon ska det vid domen bli lindrigare än för er. Och du, Kafarnaum, ska du upphöjas till himlen? Du ska störtas ner till helvetet. Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig, och den som förkastar mig förkastar honom som har sänt mig.ˮ De sjuttiotvå återvände glada och berättade: ˮHerre, till och med demonerna lyder oss i ditt namn.ˮ Han sa till dem: ˮJag såg Satan slungas ner från himlen som en blixt. Lyssna, jag har gett er auktoritet att trampa på ormar och skorpioner, och auktoritet över all fiendens styrka. Inget alls ska kunna skada er. Men gläds inte över att andarna lyder er, utan gläds över att era namn är upptecknade i himlen.ˮ I samma ögonblick jublade Jesus i den helige Ande och sa: ˮJag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du dolt detta för de lärda och intelligenta och uppenbarat det för små barn. Ja, Fader, det var dig till välbehag. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.ˮ Och Jesus vände sig avskilt till lärjungarna och sa: ˮSaliga är de ögon som ser det ni ser, för jag säger er: Många profeter och kungar ville se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.ˮ Och det hände att en laglärd stod upp för att pröva Jesus. Han frågade: ˮLärare, vad ska jag göra för att få del av evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVad står skrivet i lagen? Hur läser du?ˮ Han svarade: ˮ Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. ˮ Jesus sa: ˮDu svarade rätt. Gör det, så får du leva.ˮ Då ville han rättfärdiga sig själv och frågade Jesus: ˮVem är då min nästa?ˮ Jesus svarade: ˮEn man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han föll i händerna på förbrytare som slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom nästan död. En präst kom händelsevis ner samma väg och när han såg mannen gick han förbi på andra sidan. Detsamma gjorde en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi på andra sidan. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom, och greps av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och tog hand om honom. Nästa dag tog han fram pengar motsvarande två dagslöner och gav åt värden och sa: ʼTa hand om honom, och alla ytterligare utgifter ska jag betala på återvägen.ʼ Vem av dessa tre tycker du var en nästa för honom som överfölls av förbrytare?ˮ Han svarade: ˮDen som visade honom barmhärtighet.ˮ Då sa Jesus: ˮGå du och gör som han.ˮ Under deras vandring gick Jesus in i en by. En kvinna vid namn Marta välkomnade honom in till sitt hus. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta blev alldeles virrig av allt som skulle ordnas så hon gick fram och sa: ˮHerre, bryr du dig inte om att min syster lämnat mig ensam att ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa mig.ˮ Herren svarade: ˮMarta, Marta, du gör dig bekymmer och stressar upp dig för så mycket. Men bara en sak är nödvändig. Maria har valt det som är bättre och det ska inte tas ifrån henne.ˮ En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sa en av hans lärjungar till honom: ˮHerre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.ˮ Han sa: ˮNär ni ber ska ni säga: Fader, låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma. Ge oss varje dag vårt dagliga bröd. Förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse.ˮ Han sa till dem: ˮTänk er att någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: ʼGode vän, låna mig tre bröd, för en vän som är på resa har kommit till mig och jag har inget att sätta fram åt honom.ʼ Skulle då han där inne svara: ʼLåt mig vara i fred. Dörren är redan låst och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.ʼ Jag säger er att även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver eftersom den andre är så påträngande. Därför säger jag er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna, och för den som knackar ska dörren öppnas. Finns det någon far bland er som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om alltså ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?ˮ Jesus kastade ut en demon som var stum. När demonen hade farit ut talade den stumme, och folket häpnade. Men några av dem sa: ˮDet är med demonernas härskare djävulen som han kastar ut demonerna.ˮ Andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himlen. Men han visste vad de tänkte och sa till dem: ˮEtt rike i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu också Satan kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? För ni säger att det är med djävulen som jag kastar ut demonerna. Men om det är med djävulen som jag kastar ut demonerna, med vilka kastar då era söner ut dem? Därför ska de vara era domare. Men om det är med Guds finger jag kastar ut demonerna, då har Guds rike kommit till er. När en stark man som är beväpnad vaktar sin gård får hans ägodelar vara i fred. Men när någon som är ännu starkare attackerar och besegrar honom, då tar den mannen ifrån honom alla vapen som han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden farit ut ur en människa vandrar den genom torra trakter letande efter vila. Men om den inte finner någon säger den: ʼJag vill återvända till mitt hus som jag lämnade.ʼ När den då kommer och finner det städat och ordnat, går den och tar med sig sju andra andar som är ondare än den själv, och de går in och bor där. För den människan blir slutet värre än början.ˮ Då han sa detta ropade en kvinna i folkskaran: ˮSalig är den mor som födde dig och ammade dig!ˮ Men Jesus sa: ˮSaliga är hellre de som lyssnar till Guds ord och håller det.ˮ Då folk strömmade till började han säga: ˮDetta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken men ska inte få något annat än Jonas tecken. För liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för detta släkte. Drottningen av Söderlandet ska stå upp vid domen med detta släktes män och fördöma dem. För hon kom från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Och här är något som är större än Salomo. Män från Nineve ska träda fram vid domen med detta släkte och fördöma det. För de omvände sig då Jona gav sitt budskap. Och här är något som är större än Jona. Ingen tänder en lykta och ställer den undangömd eller under sädesmåttet. Man placerar den på hållaren så att de som kommer in ser skenet. Ögat är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det också mörkt i din kropp. Se därför till att ljuset i dig inte är mörker. Om hela din kropp har ljus och ingen del är mörk, då blir den helt upplyst, som när lyktans sken ger dig ljus.ˮ Under det att Jesus talade bjöd en farisé honom hem till sig för att äta. Han gick in och lade sig till bords. Farisén blev förvånad när han såg att han inte tvättade sig före måltiden. Men Herren sa till honom: ˮNi fariseer rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av girighet och ondska. Ni oförståndiga, har inte han som gjort utsidan också gjort insidan? Ge vad som är inuti som gåva, så blir allting rent för er. Men fördömelse över er, fariseer! Ni ger tionde av mynta, vinruta och alla slags kryddväxter men går förbi rättvisan och kärleken till Gud. Men det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Fördömelse över er, fariseer! Ni älskar den förnämsta platsen i synagogorna och hälsningarna på torgen. Fördömelse över er! Ni liknar dolda gravar som folk ovetande trampar på.ˮ En av de laglärda sa då: ˮLärare, när du säger så förolämpar du även oss.ˮ Han svarade: ˮFördömelse också över er, laglärda! Ni lastar besvärliga packningar på människorna, och själva rör ni inte vid packningarna med ett finger. Fördömelse över er! Ni bygger gravmonument över profeterna som era fäder mördade. Så vittnar ni om och bejakar era fäders gärningar, för de dödade profeterna och ni bygger gravmonument över dem. Därför har också Guds vishet sagt: ʼJag ska sända profeter och apostlar till dem, och några ska de mörda och förfölja.ʼ Därför ska av detta släkte utkrävas alla profeters blod som utgjutits från världens skapelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som dödades mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: det ska utkrävas av detta släkte. Fördömelse över er, laglärda! Ni har tagit bort kunskapens nyckel. Själva gick ni inte in och ni hindrade dem som ville in.ˮ När han gick därifrån började de skriftlärda och fariseerna ansätta honom häftigt och försöka få honom att uttala sig om allt möjligt. De lurpassade på honom för att fånga honom genom något ord från hans läppar. Folk var nu samlade i tusental så att de höll på att trampa ner varandra. Då började Jesus tala, först till sina lärjungar: ˮAkta er för fariseernas surdeg, hyckleriet. Inget är gömt som inte ska uppenbaras och inget är hemligt som inte ska bli känt. Därför ska allt det ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och det ni har viskat i rummen ska ropas ut från taken. Mina vänner, jag säger till er: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. Jag ska låta er veta vem ni ska frukta. Frukta Honom som efter att ha dödat har makt att kasta i helvetet. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta. Säljs inte fem sparvar för några småmynt? Och ingen av dem är glömd av Gud. Men på er är till och med varje hårstrå på huvudet räknat. Var inte rädda, ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Var och en som bekänner mig inför människorna ska även Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna ska bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande ska inte få förlåtelse. När man drar er inför synagogor och makthavare och myndigheter så oroa er inte för hur eller vad ni ska säga till ert försvar. För den helige Ande ska i den stunden lära er vad ni ska säga.ˮ Någon i mängden sa till honom: ˮLärare, säg åt min bror att dela arvet med mig.ˮ Men Jesus svarade honom: ˮMänniska, vem har satt mig till domare eller skiftesman mellan er?ˮ Sedan sa han till dem: ˮAkta er mycket noga för all slags girighet, för livet handlar inte om materiellt överflöd.ˮ Och han berättade en liknelse för dem: ˮEn rik man hade åkrar som gav i överflöd. Och han funderade: ʼVad ska jag göra? Jag har inte plats för mina skördar.ʼ Han sa: ʼSå här ska jag göra. Jag river mina lador och bygger större. Och där ska jag lagra all min säd och allt mitt goda. Sedan kan jag säga till mig själv: Du har nu mycket gott i förvar för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och roa dig.ʼ Men Gud sa till honom: ʼDåre! I natt ska din själ krävas tillbaka. Vem ska då få vad du har samlat?ʼ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.ˮ Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ˮDärför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska ta på er. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna som varken sår eller skördar eller har förrådshus eller lada. Ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda meter till sin livslängd? Om ni inte ens förmår det minsta lilla, varför bekymrar ni er om det övriga? Tänk på blommorna, hur de växer. De varken arbetar eller spinner. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem. När nu Gud så kläder gräset på marken som i dag står och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Er tro är liten. Var inte för upptagna med vad ni ska äta och dricka, och jaga inte upp er. För efter allt detta strävar världens folk, men er Fader vet att ni behöver detta. Sök istället hans rike så ska ni även få detta. Var inte rädd, du lilla hjord, för er Fader har i glädje beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge till behövande. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen. Dit når ingen tjuv och där förstör ingen mal. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. Var klädda för tjänst och håll lyktorna brinnande. Och var lika dem som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som är redo att genast öppna för honom när han kommer och knackar. Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer. Det jag säger till er är sant: Han ska klä sig för tjänst och låta dem lägga sig till bords och gå och betjäna dem. Kommer han mitt i natten eller nära gryningen, saliga är de om han finner dem vakande. Men det förstår ni att om husbonden visste vilken timme tjuven kom skulle han inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. Var också ni beredda, för Människosonen kommer i en timme då ni inte väntar det.ˮ Petrus frågade: ˮHerre, gäller din liknelse oss eller gäller den alla?ˮ Herren sa: ˮVem är alltså en trogen och förståndig förvaltare som av sin herre blir satt över sitt husfolk till att ge dem mat i rätt tid? Salig är den slaven om hans herre finner honom göra så när han kommer. Jag säger er sanningen: Han ska låta honom förvalta allt han äger. Men om slaven skulle tänka: ʼMin herre dröjer,ʼ och han börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig berusad, då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i bitar och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den slav som vet vad hans herre vill men inte förbereder eller gör något efter hans vilja, ska få många piskrapp. Men den som ovetande gör något som förtjänar spöstraff ska bara få några piskrapp. Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det utkrävas desto mer. Jag har kommit för att kasta en eld på jorden, och jag önskar så att den redan brann! Men jag har ett dop som väntar, och jag är svårt ansatt tills det är fullbordat. Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot splittring. För härefter ska fem i samma familj leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.ˮ Han sa också till folket: ˮNär ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni genast att det blir regn. Och det blir så. Och när det blåser sydlig vind säger ni att det blir hett. Och så sker. Hycklare, jordens och himlens utseende förstår ni att tyda, men varför kan ni inte tyda den här tiden? Och varför dömer ni inte själva om vad som är rätt? När du går med din motpart till domaren så gör under vägen vad du kan för att förlikas med honom. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och rättstjänaren kastar dig i fängelse. Jag säger dig: Du kommer inte ut förrän du betalt det allra sista.ˮ Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offerdjur. Han sa till dem: ˮMenar ni att dessa galileer var värre syndare än alla andra galileer eftersom de fick lida så? Nej, säger jag, men om ni inte vänder om ska även ni gå förlorade. Eller de arton som tornet i Siloam störtade ner över och dödade. Menar ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte vänder om ska även ni gå förlorade.ˮ Han berättade denna liknelse: ˮEn man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom för att söka frukt på det, men fann ingen. Då sa han till sin trädgårdsmästare: ʼTitta här, i tre år har jag kommit och sökt efter frukt på detta fikonträd utan att finna någon. Hugg ner det. Varför ska det få suga ut jorden?ʼ Men han svarade: ʼHerre, låt det stå kvar även i år, så ska jag gräva omkring det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, hugg ner det dåʼ.ˮ Jesus undervisade i en av synagogorna på en sabbat. Där fanns en kvinna som i arton år haft en sjukdom orsakad av en ande. Hon var krokryggig och kunde inte helt räta på sig. När Jesus såg henne kallade han henne till sig och sa: ˮKvinna, du är fri från din sjukdom.ˮ Han lade händerna på henne och genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren som var upprörd över att Jesus botade på sabbaten sa till folket: ˮSex dagar ska man arbeta, då kan ni komma och bli botade. Men inte på sabbaten.ˮ Då svarade Herren honom: ˮHycklare! Löser inte var och en av er på sabbaten sin oxe eller åsna från båset och leder bort och vattnar den? Men här har vi en Abrahams dotter som Satan hållit bunden i hela arton år. Skulle inte hon få bli löst från sin boja på sabbaten?ˮ Och när han sa detta skämdes alla hans motståndare. Men allt folket gladde sig över allt det underbara som han utförde. Sedan sa han: ˮVad är Guds rike likt? Vad ska jag jämföra det med? Det är likt ett senapskorn som en man tar och lägger i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.ˮ Han sa igen: ˮVad ska jag likna Guds rike vid? Det är likt en surdeg som en kvinna blandar med tre mått mjöl tills allt blir syrat.ˮ Jesus gick genom städer och byar och undervisade på sin väg till Jerusalem. Någon frågade honom: ˮHerre, är det bara få som blir frälsta?ˮ Han sa till dem: ˮGör ert allra yttersta för att komma in genom den trånga dörren. För jag säger er att många ska försöka komma in men inte kunna det när väl husbonden rest sig upp och låst dörren. Och när ni står utanför och knackar och säger: ʼHerre, öppna för oss,ʼ då ska han svara er: ʼJag vet inte varifrån ni är.ʼ Då ska ni säga: ʼVi åt och drack i din närvaro, och du undervisade på våra gator.ʼ Och han ska säga: ʼJag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som lever orättfärdigt.ʼ Där ska ni gråta och våndas när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utkastade. Människor ska komma från öster och väster och norr och söder, och ligga till bords i Guds rike. Och de är sist som ska bli först, och de är först som ska bli sist.ˮ Just då kom några fariseer fram och sa till honom: ˮSkynda dig härifrån, för Herodes vill döda dig.ˮ Jesus svarade dem: ˮGå och säg till den räven: ʼLyssna, jag kastar ut demoner och botar sjuka i dag och i morgon, och den tredje dagen når jag målet. Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, för en profet kan omöjligen dödas på annan plats än i Jerusalem.ʼ Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte. Lyssna, ert hus lämnas åt er själva. Jag säger er att ni kommer inte att se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.ˮ Det hände att Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariseerna. Och man iakttog honom noga. Då stod där plötsligt framför honom en man som led av vätskeansamling i kroppen. Jesus tog till orda och sa till de laglärda och fariseerna: ˮÄr det tillåtet att bota på sabbaten, eller inte?ˮ Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. Och han sa till dem: ˮOm någon av er har en son eller en oxe som faller i en brunn på sabbatsdagen, skulle han inte genast dra upp dem?ˮ De blev svarslösa. När han märkte hur gästerna valde ut hedersplatserna berättade han en liknelse för dem: ˮNär någon bjuder dig på bröllop så lägg inte beslag på hedersplatsen vid bordet. Kanske någon av gästerna är mer ansedd än du. Och när den som bjudit er båda kommer och säger till dig: ʼLämna plats åt honom,ʼ då måste du skamsen inta den nedersta platsen. Nej, när du är bjuden gå och sätt dig på den nedersta platsen, så att när värden kommer du kan få höra: ʼMin vän, sätt dig högre upp.ʼ Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. För var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.ˮ Och han sa också till sin värd: ˮNär du bjuder på lunch eller festmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. För de kan bjuda tillbaka och du får din belöning. Nej, när du ska hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då eftersom de inte kan belöna dig. För du ska få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.ˮ När en av dem som låg där till bords hörde detta sa han till Jesus: ˮSalig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.ˮ Jesus sa till honom: ˮEn man ordnade en stor festmåltid och bjöd många gäster. När tiden för festen var inne sände han ut sin slav för att säga till de inbjudna: ʼKom, för nu är allt klart.ʼ Men de började alla ursäkta sig. Den förste sa till honom: ʼJag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Var vänlig ta emot min ursäkt.ʼ En annan sa: ʼJag har köpt fem par oxar och ska gå och se vad de duger till. Var vänlig ta emot min ursäkt.ʼ En tredje sa: ʼJag har gift mig och därför kan jag inte komma.ʼ Slaven kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husbonden upprörd och sa till sin slav: ʼGå omedelbart ut på gator och gränder i staden och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.ʼ Slaven sa: ʼHerre, vad du befallde är utfört, men här finns ännu plats.ʼ Då sa herren till sin slav: ʼGå ut på vägar och stigar och uppmana och pressa folk att komma in, så att mitt hus blir fullt. För jag säger er att ingen av de män som var bjudna ska smaka min måltidʼ.ˮ Stora skaror följde Jesus. Och han vände sig om och sa till dem: ˮOm någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, och även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra det? För har han lagt en grund utan att fullfölja bygget kommer alla som ser det börja förlöjliga honom och säga: ʼDen där mannen började bygga men kunde inte slutföra det hela.ʼ Eller en kung som går ut i krig mot en annan kung. Sätter han sig inte först ner och överväger om han med tio tusen man kan möta den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om han inte kan det sänder han en delegation och ber om fred medan den andre ännu är långt borta. Likaså kan ingen av er vara min lärjunge om han inte tar farväl av allt han äger. Salt är bra, men om saltet mister sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger varken för jorden eller gödselhögen. Man kastar bort det. Lyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ Alla skatteindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att lyssna på honom. Men fariseerna och de skriftlärda var irriterade och sa: ˮDen mannen välkomnar syndare och äter med dem.ˮ Då berättade Jesus denna liknelse för dem: ˮOm någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det förlorade tills han finner det? Och när han funnit det lägger han det på sina axlar och gläds. När han sedan kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ʼGläds med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.ʼ Jag säger er att på samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som vänder om, inte över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om. Eller en kvinna som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem. Tänder hon inte då en lykta och sopar huset och letar noga tills hon hittar det? Och när hon hittat silvermyntet samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: ʼGläds med mig, för jag har hittat silvermyntet som jag hade förlorat.ʼ Jag säger er att på samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.ˮ Och Jesus sa: ˮEn man hade två söner. Den yngre sa till sin far: ʼFar, ge mig min del av förmögenheten.ʼ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem. Efter några dagar sålde den yngre sonen allt han ägde och gav sig av till ett främmande land i fjärran. Där levde han ett vilt och festande liv och slösade bort sin förmögenhet. Men när han hade gjort slut på allt kom en svår hungersnöd över det landet och han började lida nöd. Då gick han bort och tog tjänst hos en man i det landet. Och mannen sände ut honom på sina ägor för att ta hand om svin. Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt. Men ingen gav honom något. Då kom han till insikt och sa: ʼHur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här går jag och svälter. Jag bryter upp och går till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina daglönare.ʼ Så han bröt upp och kom till sin far. Han var ännu långt borta när hans far fick se honom och greps av medlidande. Fadern sprang fram och omfamnade och kysste honom. Sonen sa till honom: ʼFar, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag förtjänar inte längre att kallas din son.ʼ Men fadern sa till sina slavar: ʼFort, ta fram den finaste dräkten och klä honom i den. Och sätt en ring om hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den så att vi kan äta och fira. För min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.ʼ Och firandet började. Men hans äldre son var ute på ägorna. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och undrade vad det var frågan om. Han svarade: ʼDin bror har kommit hem och din far har slaktat gödkalven eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.ʼ Då blev han arg och vägrade gå in. Så hans far kom ut och försökte övertala honom. Men han svarade sin far: ʼLyssna, här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud. Men aldrig har du ens gett mig en killing så att jag kunde festa med mina vänner. Men när han där kommer hem, sonen som gjort slut på din förmögenhet tillsammans med horor, då slaktade du gödkalven för hans skull!ʼ Fadern sa till honom: ʼMitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men det var nödvändigt att fira och glädjas. För denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnenʼ.ˮ Jesus sa också till sina lärjungar: ˮEn rik man hade en förvaltare som blev anklagad för att slösa bort hans egendom. Då kallade han honom till sig och sa: ʼVad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning, för du kan inte längre få vara förvaltare.ʼ Då tänkte förvaltaren: ʼVad ska jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Jag är för svag att gräva, och tigga skäms jag för. Nu vet jag vad jag ska göra så att folk välkomnar mig i sina hem när jag avskedats från min tjänst.ʼ Och han kallade till sig av sin herres skuldsatta, en i sänder, och frågade den förste: ʼHur mycket är du skyldig min herre?ʼ Han svarade: ʼHundra krus olivolja.ʼ Förvaltaren sa: ʼTa ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio.ʼ Han frågade en annan: ʼOch du, hur mycket är du skyldig?ʼ Han svarade: ʼHundra tunnor vete.ʼ Då sa han: ʼTa ditt skuldebrev och skriv åttio.ʼ Och hans herre lovordade den ohederlige förvaltaren för hans list. För världens människor är listigare mot sina egna än vad ljusets människor är. Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga mammon. Då ska de välkomna er i de eviga boningarna när pengarna tagit slut. Den som är trogen i smått är trogen även i stort, och den som är orättfärdig i smått är orättfärdig även i stort. Om ni inte varit trogna i fråga om den orättfärdiga mammon, vem vill då anförtro er det verkligt sanna? Och om ni inte varit trogna med det som ägs av andra, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen slav kan tjäna två herrar. För då kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och rikedomen.ˮ Fariseerna, som älskade pengar, hörde allt detta och hånade honom. Då sa Jesus till dem: ˮNi är sådana som vill framstå som rättfärdiga inför människor. Men Gud känner era hjärtan. För det som är upphöjt i människors ögon är vidrigt inför Gud. Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike och alla vill tränga sig in. Men det är lättare för himmel och jord att försvinna än att en enda prick av lagen faller bort. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. En rik man klädde sig i purpur och fint linne och levde varje dag i fest och lyx. Men vid hans port var lagd en fattig man vid namn Lasaros. Han var full av sår och längtade att få äta sig mätt av smulorna från den rike mannens bord. Dessutom kom hundarna och slickade hans sår. Så hände sig att den fattige dog, och änglarna bar honom till platsen intill Abraham. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i dödsriket tittade han upp och fick se Abraham långt borta, och Lasaros intill honom. Då ropade han: ʼFader Abraham, förbarma dig över mig! Sänd Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!ʼ Men Abraham svarade: ʼBarn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasaros likaså det onda. Nu får han tröst, och du plågas. Dessutom har ordnats en stor klyfta mellan oss och er. Det ska omöjliggöra för dem som vill ta sig över härifrån till er eller därifrån till oss.ʼ Mannen sa: ʼDå ber jag dig, fader, att du sänder Lasaros till min fars hus för att varna mina fem bröder så att inte de också kommer till denna plågans plats.ʼ Men Abraham sa: ʼDe har Mose och profeterna. Dem ska de lyssna till.ʼ Men han sa: ʼNej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.ʼ Abraham svarade honom: ʼLyssnar de inte till Mose och profeterna ska de inte heller bli övertygade om någon uppstår från de dödaʼ.ˮ Jesus sa till sina lärjungar: ˮDet måste komma frestelser till fall, men fördömelse över den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet än att han får en av dessa små att falla. Var uppmärksamma. Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Om han än syndar mot dig sju gånger om dagen och återkommer till dig sju gånger och säger: ʼJag ångrar mig,ʼ så ska du förlåta honom.ˮ Apostlarna sa till Herren: ˮGe oss mer tro.ˮ Herren svarade: ˮOm ni hade tro som ett senapskorn kunde ni säga till det här mullbärsträdet: ʼDra upp dig med rötterna och plantera dig i havet.ʼ Och det skulle lyda er. Anta att någon av er har en slav som plöjer eller vaktar boskap. Säger han då till honom när han kommer hem från marken: ʼKom genast och ta plats vid bordet.ʼ Säger han inte istället: ʼLaga till mat åt mig och gör dig redo att passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka.ʼ Inte tackar han slaven för att denne gjorde vad som blev honom tillsagt. Så ska också ni säga när ni gjort allt som krävs av er: ʼVi är ovärdiga slavar och har bara gjort vår pliktʼ.ˮ På färden mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by mötte honom tio leprasjuka män. De stannade på avstånd och ropade: ˮJesus, Mästare, förbarma dig över oss!ˮ Då han såg dem sa han: ˮGå och visa er för prästerna.ˮ Och medan de var på väg dit blev de rena. När en av dem såg att han blivit botad återvände han och prisade Gud med hög röst. Han föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarier. Jesus frågade honom: ˮBlev inte alla tio rena? Var är de nio? Har ingen återvänt för att prisa Gud utom den här främlingen?ˮ Och han sa till honom: ˮRes dig upp och gå. Din tro har frälst dig.ˮ Tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade Jesus: ˮGuds rike kommer inte så att det kan iakttas. Ingen ska kunna säga: ʼTitta, här är det,ʼ eller: ʼDär är det.ʼ För Guds rike är mitt ibland er.ˮ Till lärjungarna sa han: ˮDet ska komma dagar då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni ska inte få det. De ska säga till er: ʼTitta där!ʼ ʼTitta här!ʼ Men gå inte, följ dem inte. För liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen, så ska Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte. Som det var i Noas dagar så ska det vara i Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. Likadant under Lots dagar. De åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Men den dag då Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Just så ska det bli den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset ska han inte gå ner och hämta dem. Inte heller ska den som är ute på åkern återvända hem. Tänk på Lots hustru. Den som försöker behålla sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv ska bevara det. Jag säger er: Den natten ska två män ligga i samma säng. Den ene ska tas med och den andre ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala tillsammans. Den ena ska tas med och den andra lämnas kvar.ˮ De frågade honom: ˮVar då, Herre?ˮ Han svarade dem: ˮGamarna samlas vid kroppen.ˮ Jesus berättade för dem en liknelse för att illustrera att de alltid borde be utan att ge upp: ˮI en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka som oavbrutet kom till honom och sa: ʼSkipa rättvisa åt mig gentemot min motpart.ʼ Till en början vägrade han, men sedan sa han till sig själv: ʼÄven om jag inte fruktar Gud eller respekterar någon människa ska jag ändå skipa rättvisa åt den här änkan så besvärlig som hon är. Hon kommer annars att pina ihjäl mig med sitt rännandeʼ.ˮ Och Herren sa: ˮNi hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Och skulle han dröja? Jag säger er: Han ska ge dem rättvisa, och det snart. Men ska Människosonen när han kommer finna tro på jorden?ˮ Jesus berättade även denna liknelse för några som litade på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra: ˮTvå män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre skatteindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ʼGud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, bedragare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller som den där skatteindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.ʼ Men skatteindrivaren stod på avstånd och ville inte ens blicka upp mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: ʼGud, var inte vred på mig, syndaren.ʼ Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. För den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.ˮ Man bar även fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna tillrättavisade dem när de såg det. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ˮLåt de små barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana. Det jag säger till er är sant: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.ˮ En högt uppsatt person frågade Jesus: ˮGode Lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?ˮ Jesus svarade: ˮVarför kallar du mig god? Ingen är god utom en - Gud. Du känner till buden: Begå inte äktenskapsbrott, Mörda inte, Stjäl inte, Vittna inte falskt, Hedra din far och din mor. ˮ Mannen sa: ˮAllt detta har jag hållit från min ungdom.ˮ Jesus hörde det och sa: ˮDet återstår en sak för dig. Sälj allt du äger och dela ut till de fattiga, då har du en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.ˮ När mannen hörde detta blev han förtvivlad eftersom han var mycket rik. Jesus såg att han blev förtvivlad och sa: ˮHur svårt är det inte för de förmögna att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ De som hörde detta frågade: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Han svarade: ˮDet som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.ˮ Petrus sa: ˮVi har ju lämnat allt vi ägde och följt dig.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Var och en som lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, ska få mångfaldigt igen redan här i tiden, och sedan evigt liv i den kommande världen.ˮ Jesus tog de tolv avsides och sa till dem: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen ska gå i uppfyllelse. För han ska överlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom och spotta på honom. Och efter att ha pryglat honom ska de döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Men lärjungarna begrep ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sa. Det hände sig när Jesus närmade sig Jeriko att där satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi. Då ropade han: ˮJesus, Davids son, förbarma dig över mig!ˮ De som gick främst sa strängt åt honom att tiga. Men han ropade bara ännu mer: ˮDavids son, förbarma dig över mig!ˮ Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom nära frågade Jesus: ˮVad vill du att jag ska göra för dig?ˮ Han svarade: ˮHerre, jag vill kunna se igen.ˮ Jesus sa till honom: ˮSe igen. Din tro har botat dig.ˮ Och omedelbart kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det lovsjöng Gud. Jesus kom in i Jeriko och vandrade genom staden. Nu fanns där en rik man vid namn Sackaios. Han var förman för skatteindrivarna. Han ville se vem Jesus var men kunde inte på grund av allt folket eftersom han var så kort. Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen. När Jesus kom till det stället såg han upp och sa till honom: ˮSackaios, skynda dig ner, för i dag måste jag stanna i ditt hus.ˮ Han skyndade sig ner och välkomnade honom med glädje. Alla som såg det sa irriterat: ˮHan har gått och besökt en syndare.ˮ Men Sackaios steg fram och sa till Herren: ˮHerre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och har jag bedragit någon ger jag fyrdubbelt tillbaka.ˮ Jesus sa till honom: ˮI dag har frälsning kommit till detta hus, eftersom även han är en Abrahams son. För Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat.ˮ Medan de lyssnade på detta berättade Jesus även en liknelse för dem. För han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike när som helst skulle uppenbaras. Han sa: ˮEn man av förnäm släkt for till ett avlägset land för att erhålla kungamakt och sedan återvända. Han kallade till sig tio av sina slavar och gav dem omkring tre årslöner och sa till dem: ʼGör affärer tills jag återvänder.ʼ Men hans landsmän hatade honom och sände en delegation efter honom som skulle säga: ʼVi vill inte att den där ska bli kung över oss.ʼ Men han erhöll kungariket och återvände. Sedan lät han kalla till sig slavarna som hade fått pengarna för att få veta vad deras affärer inbringat. Den förste trädde fram och sa: ʼHerre, de pengar du gav har ökat tiofalt.ʼ Då sa kungen: ʼUtmärkt, du är en bra slav. Eftersom du varit trogen i det lilla ska du råda över tio städer.ʼ Den andre kom och sa: ʼDe pengar du gav har ökat femfalt.ʼ Kungen sa: ʼDu ska ha fem städer under dig.ʼ En annan slav kom och sa: ʼHerre, här är dina pengar som jag haft förvarade i ett tygstycke. Jag var nämligen rädd för dig eftersom du är en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.ʼ Han sa till honom: ʼEfter dina egna ord ska jag döma dig. Du är en dålig slav. Du visste att jag är en sträng man som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Varför satte du inte in mina pengar i en bank så att jag kunde fått igen dem med ränta när jag kom tillbaka?ʼ Och till dem som stod bredvid sa han: ʼTa ifrån honom hans pengar och ge dem åt den som fick tiofalt.ʼ De sa: ʼHerre, han fick ju tiofalt.ʼ ʼJag säger er: Den som har ska få, men från den som inget har ska tas också det han har. Men angående dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung, för hit dem och slakta dem inför migʼ.ˮ Efter att Jesus hade sagt detta gick han framför dem upp till Jerusalem. Då han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, sände han iväg två av sina lärjungar och sa: ˮGå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den ska ni finna ett åsneföl som står bunden där och som ännu ingen suttit på. Lös den och led hit den. Och om någon frågar er varför ni löser den ska ni svara: ʼHerren behöver denʼ.ˮ De utsända gick iväg och fann att det var som han hade sagt. När de löste fölet frågade ägarna: ˮVarför löser ni fölet?ˮ De svarade: ˮHerren behöver den.ˮ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte Jesus upp. Och där han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig och var på väg ner från Olivberget började hela lärjungaskaran i glädje prisa Gud högt för alla de kraftgärningar som de hade sett: ˮ Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Fred i himlen och ära i höjden!ˮ Några fariseer i folkmassan sa då till honom: ˮLärare, tillrättavisa dina lärjungar.ˮ Han svarade: ˮJag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.ˮ När Jesus kom närmare och såg staden grät han över den och sa: ˮOm du ändå i dag hade förstått, även du, vad som ger dig fred. Men nu är det dolt för dina ögon. För dagar ska komma över dig när dina fiender bygger en vall mot dig och omringar och ansätter dig från alla håll. Och dig och dina barn, som är i dig, ska de slå ner till marken, och de ska inte lämna kvar i dig sten på sten. Detta därför att du inte förstod den tid då Gud besökte dig.ˮ Och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut försäljarna där. Han sa till dem: ˮDet står skrivet: Mitt hus ska vara ett bönehus. Men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ Och han undervisade dagligen i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare avsåg att döda honom. Men de kunde inte komma på något sätt, för allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade. En dag undervisade Jesus folket i templet och förkunnade evangeliet. Då kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: ˮTala om för oss med vilken fullmakt du gör detta? Eller vem gav dig den fullmakten?ˮ Han svarade dem: ˮJag har också en fråga, säg mig: Var Johannes dop från himlen eller från människor?ˮ De överlade med varandra: ˮSäger vi ʼfrån himlen,ʼ kommer han att fråga: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Säger vi ʼfrån människor,ʼ kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet.ˮ Så de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sa till dem: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ Jesus berättade denna liknelse för folket: ˮEn man anlade en vingård och arrenderade ut den till vinodlare och reste bort en längre tid. När tiden var inne sände han en slav till vinodlarna för att de skulle ge honom av vingårdens frukt. Men vinodlarna misshandlade honom och sände iväg honom tomhänt. Då sände han en annan slav. Även honom misshandlade de och skymfade och sände iväg tomhänt. Därefter sände han en tredje. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sa vingårdens herre: ʼVad ska jag göra? Jag sänder min älskade son. Honom ska de väl visa respekt.ʼ Men när vinodlarna fick se honom överlade de med varandra: ʼDet är arvtagaren, vi dödar honom så får vi arvet.ʼ Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? Han ska komma och döda dessa vinodlare och lämna vingården åt andra.ˮ När de hörde detta sa de: ˮSå får inte ske!ˮ Men han såg på dem och frågade: ˮVad betyder då detta ord i Skriften: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen ska krossas. Och den som stenen faller på ska bli tillintetgjord.ˮ De skriftlärda och översteprästerna ville nu genast gripa honom eftersom de förstod att liknelsen var riktad mot dem. Men de vågade inte för folket. De bevakade Jesus och sände spioner som skulle spela rättfärdiga. Detta för att kunna fånga honom genom något ord från honom, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens styre och makt. De frågade honom: ˮLärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte gör skillnad på folk utan undervisar sant om Guds väg. Är det tillåtet för oss att betala skatt till kejsaren, eller inte?ˮ Men han genomskådade deras list och sa: ˮVisa mig en denar. Vems bild och inskrift är på det?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Han sa: ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ De kunde inte inför folket fånga honom genom något han sa. Och de häpnade över hans svar och förblev tysta. Några saddukeer - de förnekar att det finns en uppståndelse - kom och frågade Jesus: ˮLärare, Mose säger till oss i Skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med henne och likaså alla sju. Alla blev barnlösa, och dog. Sist dog kvinnan. Vem ska hon bli hustru till vid uppståndelsen? Alla sju hade ju henne som hustru.ˮ Jesus svarade: ˮMänniskorna i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som betraktas värdiga att få del av den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, de är lika änglarna, de är Guds söner, de är uppståndelsens söner. Men att de döda står upp har även Mose visat i stycket om törnbusken, när han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes, eftersom alla är levande för honom.ˮ Då sa några skriftlärda: ˮLärare, du har talat väl.ˮ De vågade nämligen inte längre ställa frågor till honom. Jesus sa till dem: ˮHur kan de säga att Kristus är Davids son? För David säger själv i Psalmernas bok: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. David kallar honom alltså Herre. Hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Medan allt folket lyssnade sa Jesus till sina lärjungar: ˮAkta er för de skriftlärda! De tycker om att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och de främsta platserna i synagogorna och hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för att uppmärksammas. De ska få en så mycket hårdare dom.ˮ Jesus såg och uppmärksammade hur de rika lade sina gåvor i offerboxen. Han såg även en fattig änka lägga i två små kopparmynt. Då sa han: ˮDet jag säger till er är sant: Denna fattiga änka gav mer än alla andra, för det var av sitt överflöd alla andra gav, men hon gav av sin fattigdom allt hon hade att leva på.ˮ När några talade om hur templet var utsmyckat med vackra stenar och tempelgåvor sa Jesus: ˮAngående det som ni ser, så ska dagar komma då här inte ska lämnas sten på sten utan allt ska brytas ner.ˮ Då frågade de honom: ˮLärare, när ska detta ske? Och vad blir tecknet på att det står för dörren?ˮ Jesus svarade: ˮSe till att ni inte blir vilseledda, för många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus och att tiden är nära. Men följ dem inte. Och när ni får höra om krig och uppror så bli inte skrämda, för sådant måste först hända, men slutet dröjer en tid.ˮ Han fortsatte: ˮFolk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Det ska inträffa skräckinjagande händelser, och stora tecken ska visa sig från himlen. Men innan allt detta händer ska man gripa och förfölja er. Man ska utlämna er till synagogor och sätta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare på grund av mitt namn. Detta ger er tillfälle att vittna. Besluta er för att inte förbereda något försvarstal, för jag ska ge era läppar en visdom som ingen av era fiender kan stå emot eller motbevisa. Ni kommer att bli förrådda även av föräldrar och bröder och släktingar och vänner. En del av er ska de döda. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men inte ett hårstrå på ert huvud ska ni mista. Genom uthållighet ska ni vinna era själar. När ni ser Jerusalem omringat av härar, då ska ni veta att dess ödeläggelse är nära. Då ska de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. För detta är straffets tid, då allt som står skrivet ska uppfyllas. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. För en stor nöd ska drabba landet, och vrede ska hemsöka detta folk. De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla länder. Och Jerusalem ska trampas ner av hednafolk till dess att hednafolkens tider är fullbordade. Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna. Och på jorden ska folken gripas av ångest och stå förtvivlade inför havets och vågornas dån. Människor ska svimma av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens krafter kommer att skakas. Och då ska man se Människosonen komma i ett moln med makt och stor härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och stå upp i förväntan, för då närmar sig er befrielse.ˮ Och han gav dem en liknelse: ˮSe på fikonträdet och alla andra träd. När ni ser att de knoppas förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. Likaså när ni ser att detta händer, då vet ni att Guds rike är nära. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Akta er så att inte era hjärtan tyngs ner av utsvävningar och dryckenskap och livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. För den ska komma över alla som bor på jorden. Håll er alltid vakna och be om kraft att kunna undfly allt som ska komma och kunna stå inför Människosonen.ˮ Om dagarna var han i templet och undervisade, men på kvällarna gick han ut till det berg som kallas Olivberget och stannade där över natten. Och tidigt om morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom. Det osyrade brödets högtid som kallas påsk närmade sig. Översteprästerna och de skriftlärda sökte finna något sätt att göra sig av med Jesus eftersom de var rädda för folket. Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick och talade med översteprästerna och officerarna om hur han skulle kunna överlämna Jesus åt dem. De blev glada och lovade att ge honom pengar. Judas samtyckte och sökte nu ett lämpligt tillfälle att överlämna honom åt dem utan att folk var närvarande. Så kom den dag i det osyrade brödets högtid när påskalammet skulle slaktas. Då sände Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ˮGå och förbered den påskmåltid vi ska äta.ˮ De frågade honom: ˮVar vill du att vi ska förbereda den?ˮ Han svarade: ˮNär ni kommer in i staden ska en man möta er som bär en vattenkruka. Följ honom till det hus där han går in och säg till husbonden: ʼLäraren frågar dig: Var finns det gästrum där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?ʼ Han ska då visa er ett stort rum på övervåningen som står färdigt. Där ska ni förbereda.ˮ De gick och fann att det var som Jesus hade sagt. Och de förberedde för påskmåltiden. När timmen var inne lade sig Jesus till bords tillsammans med apostlarna. Han sa till dem: ˮJag har innerligt längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag kommer inte att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och sa: ˮTag detta och dela mellan er. För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.ˮ Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sa: ˮDetta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Och likaså tog han bägaren efter måltiden och sa: ˮDenna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er. Men lyssna, den som förråder mig har sin hand här på bordet med mig. För Människosonen går bort som det är bestämt, men det blir hemskt för den man som förråder honom.ˮ Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta. Lärjungarna började också tvista. Det gällde vem bland dem som kunde anses vara störst. Då sa Jesus: ˮFolkens kungar härskar över sina folk, och de som har makten kallar sig välgörare. Men ni ska inte bete er så, utan den störste bland er ska vara som den yngste och ledaren ska vara som tjänaren. För vem är störst, den som ligger till bords eller den som tjänar? Det är den som ligger till bords, eller hur? Men jag är mitt ibland er som en tjänare. Ni är de som stannat kvar hos mig under mina frestelser. Och liksom min Fader har tilldelat kungariket åt mig så tilldelar jag det åt er, för att ni ska få äta och dricka vid mitt bord i mitt kungarike, och sitta på troner och döma Israels tolv stammar. Simon, Simon, lyssna. Satan har begärt att få skaka om och pröva er. Men jag har bett för dig att du inte ska förlora din tro. Och när du har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.ˮ Petrus sa: ˮHerre, med dig är jag redo att gå både i fängelse och i döden.ˮ Jesus svarade: ˮPetrus, jag säger dig, tuppen ska inte gala i dag förrän du tre gånger förnekat att du känner mig.ˮ Och han sa till dem: ˮNär jag sände er utan börs, väska och sandaler, saknade ni något?ˮ De svarade: ˮIngenting.ˮ Då sa han: ˮMen nu ska den som har en börs ta den med sig, likaså den som har en väska. Och den som inte har något svärd ska sälja sin mantel och köpa ett. För jag säger er att detta skriftens ord måste uppfyllas i mig: Han blev räknad bland laglösa. För det som är skrivet om mig har en fullbordan.ˮ De sa: ˮHerre, här är två svärd.ˮ Han svarade dem: ˮDet räcker.ˮ Och Jesus bröt upp och gick som han brukade till Olivberget, och lärjungarna följde honom. När han kom till platsen sa han: ˮBe att ni inte kommer i frestelse.ˮ Och han gick avsides ungefär ett stenkast ifrån dem, föll på knä och bad: ˮFader, om du vill, ta denna bägare ifrån mig. Men ske inte min vilja utan din.ˮ [ En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. Han greps av ångest och bad alltmer innerligt, och svetten blev som blodsdroppar som föll ner på marken.] När han reste sig från bönen och kom till lärjungarna, fann han att de hade somnat av sorg. Och han sa: ˮVarför sover ni? Res er upp och be att ni inte kommer i frestelse.ˮ Medan han ännu talade kom plötsligt en folkhop, ledd av han som hette Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sa till honom: ˮJudas, förråder du Människosonen med en kyss?ˮ När de som stod omkring Jesus såg vad som höll på att hända frågade de: ˮHerre, ska vi slå till med svärd?ˮ Och en av dem slog till mot översteprästens slav och högg av honom högra örat. Men Jesus sa: ˮDet är nog nu!ˮ Och han rörde vid hans öra och helade honom. Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare för tempelvakten och äldste som hade kommit ut mot honom: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar. Dagligen var jag hos er i templet, och ni grep mig inte. Men detta är er stund, och mörkret har makten.ˮ Då grep de Jesus och förde honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. Mitt på gården tände de upp en eld och slog sig ner omkring den. Petrus satte sig mitt ibland dem. En tjänsteflicka fick se honom sitta där vid elden. Hon stirrade på honom och sa: ˮHan där var också med honom.ˮ Men han nekade och sa: ˮKvinna, jag känner honom inte.ˮ Strax därefter fick en man syn på honom och sa: ˮDu är också en av dem.ˮ Men Petrus svarade: ˮMänniska, det är jag inte alls.ˮ Ungefär en timme senare var det en annan som försäkrade: ˮVisst var även han med honom! Han är ju också från Galileen.ˮ Men Petrus sa: ˮMänniska, jag vet inte vad du pratar om.ˮ Och i det ögonblick han sa det gol en tupp. Herren vände sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, vad han hade sagt honom: ˮInnan tuppen gal i dag ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han gick ut och grät bittert. De män som bevakade Jesus hånade honom medan de misshandlade honom. De täckte hans ansikte och sa: ˮProfetera! Vem var det som slog dig?ˮ Och hädelserna haglade över honom. När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. De förde honom till deras rådsplats och sa: ˮÄr du Kristus, så säg det!ˮ Han svarade: ˮOm jag säger er det kommer ni inte att tro, och om jag frågar er kommer ni inte att svara. Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Mäktiges högra sida.ˮ Då frågade alla: ˮÄr du alltså Guds Son?ˮ Han svarade dem: ˮNi säger själva, att Jag Är.ˮ De sa: ˮVad ska vi med vittnesmål till? Vi hörde ju själva från hans egen mun.ˮ Alla de församlade bröt nu upp och förde Jesus inför Pilatus. Där började de anklaga honom och säga: ˮVi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, och förbjuder oss att betala skatt till kejsaren, och säger att han är Kristus, en kung.ˮ Pilatus frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Pilatus sa då till översteprästerna och till folket: ˮJag finner inget brottsligt hos den här mannen.ˮ Men de var påstridiga och sa: ˮHan uppviglar folket över hela Judeen med sin lära. Han började i Galileen och nu är han här.ˮ När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen. Då han fick veta att Jesus kom från Herodes område sände han honom till Herodes, som också var i Jerusalem under de dagarna. När Herodes såg Jesus blev han mycket glad, för han hade länge velat träffa honom eftersom han hade hört talas om honom. Han hoppades nu få se honom göra något mirakel. Han ställde rätt många frågor till honom, men Jesus svarade inte. Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom intensivt. Men även Herodes och hans soldater behandlade honom med förakt och hån. Sedan iklädde de honom en praktfull dräkt och sände Jesus tillbaka till Pilatus. Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade de varit fiender. Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsherrarna och folket och sa: ˮNi har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Lyssna! Jag har förhört honom i er närvaro men funnit honom vara icke skyldig till det som ni anklagar honom för. Likaså Herodes, och därför har han sänt honom tillbaka till oss. Alltså, han har inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Därför tänker jag låta piska honom och sedan frige honom.ˮ Då skrek hela hopen: ˮHa ihjäl honom! Låt oss få Barabbas fri!ˮ - Barabbas var en man som hade kastats i fängelse för ett upplopp i staden och för mord. - Pilatus ville frige Jesus och tog åter till orda. Men de skrek: ˮKorsfäst! Korsfäst honom!ˮ För tredje gången sa han: ˮVad ont har han då gjort? Jag har inte funnit något hos honom som kräver dödsstraff. Därför tänker jag låta piska honom och sedan frige honom.ˮ Men de ansatte honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas. Och deras skrikande gav utdelning. Pilatus avkunnade att deras begäran skulle beviljas. Han frigav den som de begärt, mannen som var fängslad för upplopp och mord. Men Jesus överlämnade han åt deras vilja. När de förde bort Jesus hejdade de en man som kom från fälten, Simon från Kyrene. På honom lade de korset för att han skulle bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde honom, däribland många kvinnor som sörjde och grät över honom. Då vände Jesus sig om och sa: ˮJerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn, för dagar kommer då man ska säga: ʼSaliga är de ofruktsamma, de moderliv som aldrig fött och de bröst som aldrig gav näring.ʼ Då ska man säga till bergen: ʼFall över oss,ʼ och till höjderna: ʼDölj oss.ʼ För gör de så med det friska trädet, vad ska då ske med det torra?ˮ Även två andra, två brottslingar, fördes ut för att avrättas med honom. Och när de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och brottslingarna där. Den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. [Men Jesus sa: ˮFader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.ˮ] De delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott. Och folket stod där och såg på. Och även rådsherrarna hånade honom och sa: ˮAndra har han frälst, nu får han frälsa sig själv om han är Guds Kristus, den Utvalde.ˮ Även soldaterna gick fram och skymfade honom. De räckte honom surt vin och sa: ˮOm du är judarnas kung, så fräls dig själv.ˮ Över honom fanns det också en inskrift: ʼDetta är judarnas kung.ʼ En av brottslingarna som var upphängda där smädade honom och sa: ˮÄr inte du Kristus? Fräls då dig själv och oss!ˮ Men den andre tillrättavisade honom och sa: ˮFruktar du inte ens Gud, fast du är under samma dom? Vi har dömts rättvist, för vi får vad våra gärningar förtjänar. Men han har inte gjort något ont.ˮ Och han sa: ˮJesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är sant: I dag ska du vara med mig i paradiset.ˮ Det var nu mitt på dagen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till femtontiden. Solen förmörkades. Och förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade högt: ˮFader, i dina händer anförtror jag min ande!ˮ När han hade sagt detta slutade han andas. Officeren som såg det som hände, prisade Gud och sa: ˮDen mannen var verkligen rättfärdig.ˮ Och när allt folket som var där som åskådare såg vad som hände återvände de hem och slog sig mot bröstet. Men alla som kände Jesus, även de kvinnor som hade följt honom från Galileen, stod på avstånd och såg allt detta. Nu fanns där en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man. Han hade inte samtyckt till deras beslut och handling. Josef var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ingen ännu hade blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. De kvinnor som hade kommit med Jesus från Galileen följde efter. De såg graven och hur hans kropp lades där. Sedan vände de hem och tillredde aromatiska kryddor och balsam. Och på sabbaten höll de sig i stillhet efter lagens bud. Tidigt söndag morgon gick kvinnorna till graven med de aromatiska kryddor som de hade tillrett. De fann stenen vara bortrullad från graven, men när de gick in fann de inte Herren Jesu kropp. När de nu blev villrådiga stod där plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Då kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, sa männen till dem: ˮVarför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, men han har stått upp. Kom ihåg vad han sa till er medan han ännu var i Galileen: ’Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen’.ˮ Då kom de ihåg hans ord. Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna. Men de betraktade deras ord som dumt prat och trodde inte på dem. Petrus däremot reste sig och sprang till graven. Och då han lutade sig in såg han endast linnebindlarna. Och han gick hem, förbryllad över det som hade hänt. Och det hände samma dag att två av dem var på väg till en by som heter Emmaus, som ligger ungefär en mil från Jerusalem. De talade med varandra om allt som hade hänt. När de nu samtalade och diskuterade närmade sig Jesus själv och började vandra med dem. Men deras ögon var hindrade från att känna igen honom. Han frågade dem: ˮVad är det ni går och samtalar så ivrigt med varandra om?ˮ De stannade och såg bedrövade ut. Den ene vid namn Kleopas svarade: ˮÄr du den ende besökande i Jerusalem som inte vet vad som hänt där under dessa dagar?ˮ Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: ˮDetta med Jesus från Nasaret. Han som var en profet, mäktig i ord och handling inför Gud och allt folket, och hur våra överstepräster och rådsherrar överlämnade honom till att dömas till döden och korsfäste honom. Men vi hoppades att han var den som skulle befria Israel. Och det är dessutom tre dagar sedan det här inträffade. Därtill har också några kvinnor bland de våra gjort oss förbryllade. De gick vid gryningen till graven men fann inte hans kropp. Och de kom och berättade att de i en syn hade sett änglar som sa att han lever. Några av de våra gick till graven och fann att det var som kvinnorna hade sagt. Men inte såg de honom.ˮ Han sa: ˮNi är verkligen oförståndiga. Och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Kristus lida detta och gå in i sin härlighet?ˮ Och han började med Mose och alla profeterna och utlade för dem vad som står om honom i alla Skrifterna. De närmade sig byn dit de var på väg, och det såg ut som tänkte han gå vidare. Men enträget bad de honom: ˮStanna hos oss, det blir snart kväll och dagen lider mot sitt slut.ˮ Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, välsignade det, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men han försvann från dem. De sa till varandra: ˮBrann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?ˮ De bröt omedelbart upp och återvände till Jerusalem där de fann de elva och alla de andra församlade. Och dessa sa: ˮHerren har verkligen uppstått och har visat sig för Simon.ˮ Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur Jesus blev igenkänd av dem när han bröt brödet. Medan de talade om detta stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: ˮFrid åt er.ˮ Men de blev helt skräckslagna och trodde att de såg en ande. Han sa: ˮVarför blir ni skrämda, och varför fylls era hjärtan av tvivel? Se mina händer och mina fötter, det är jag själv. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har.ˮ När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sina fötter. Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: ˮHar ni något att äta här?ˮ Då gav de honom en bit stekt fisk, som han tog och åt inför dem. Och han sa: ˮDessa ord sa jag till er medan jag ännu var hos er: ʼAllt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i Psalmernas bokʼ.ˮ Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. Och han sa: ˮDet står skrivet att Kristus ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni ska vittna om detta. Och lyssna, jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni blivit iklädda kraft från höjden.ˮ Sedan förde Jesus dem ut till Betania. Och han lyfte sina händer och välsignade dem, och medan han välsignade dem skildes han ifrån dem och blev förd till himlen. De tillbad honom och återvände överlyckliga till Jerusalem. Och de var ständigt i templet och lovprisade Gud. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev skapat genom honom, och utan honom blev ingenting till av allt som är skapat. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte besegrat det. Det kom en man sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Han var inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset som lyser över varje människa kom nu till världen. Han var i världen, och världen hade blivit skapad genom honom. Men världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans eget folk tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är födda av Gud, och inte genom naturlig födelse eller av kroppens begär eller av någon mans vilja. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen har av Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ˮDet var om honom jag sa: 'Han som kommer efter mig överträffar mig, för han var före mig'.ˮ Av hans fullhet har vi alla fått, överflöd av nåd. För lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och vid Faderns sida, har gjort honom känd. Så här vittnade Johannes när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, utan bekände: ˮJag är inte Kristus.ˮ De frågade: ˮVem är du då? Är du Elia?ˮ Han sa: ˮDet är jag inte.ˮ ˮÄr du Profeten?ˮ Han svarade: ˮNej.ˮ Då sa de: ˮVem är du? Vi behöver ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?ˮ Han svarade: ˮJag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren! som profeten Jesaja har sagt.ˮ Några fariseer bland de utsända frågade honom: ˮVarför döper du, om du varken är Kristus eller Elia eller Profeten?ˮ Johannes svarade: ˮJag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.ˮ Detta hände i Betania på andra sidan Jordanfloden, där Johannes döpte. Nästa dag såg han Jesus komma, och han sa: ˮSe Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sa: 'Efter mig kommer en man som överträffar mig, för han var före mig.' Jag kände honom inte, men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.ˮ Och Johannes vittnade: ˮJag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sa till mig: ʼDen som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.ʼ Jag har sett och jag har vittnat om att han är Guds Son.ˮ Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. Han såg på Jesus där han kom gående och sa: ˮSe Guds lamm.ˮ De båda lärjungarna hörde vad han sa och följde Jesus. Då Jesus vände sig om och såg att de följde honom, frågade han dem vad de ville. De svarade: ˮRabbiˮ - det betyder lärare - ˮvar bor du?ˮ Han sa: ˮKom så får ni se.ˮ De gick med honom och såg var han uppehöll sig och stannade hos honom den dagen. Det var vid sextontiden. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes tala och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sa till honom: ˮVi har funnit Messiasˮ - det betyder Kristus. Han förde honom till Jesus, som noga såg på honom och sa: ˮDu är Simon, Johannes son, du ska heta Kefasˮ - det betyder Petrus. Nästa dag beslöt Jesus att gå till Galileen. Han fann då Filippos och sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos fann Natanael och sa till honom: ˮVi har funnit honom som Mose skrev om i lagen och som profeterna skrev om - Jesus, Josefs son, från Nasaret.ˮ Natanael sa: ˮKan något gott komma från Nasaret?ˮ Filippos svarade: ˮKom och se.ˮ När Jesus såg Natanael komma sa han om honom: ˮSe, en verklig israelit, en som är utan svek.ˮ Natanael frågade: ˮHur kan du känna mig?ˮ Jesus svarade: ˮJag såg dig där under fikonträdet innan Filippos kallade på dig.ˮ Natanael sa: ˮRabbi, du är Guds Son, du är Israels kung.ˮ Jesus svarade honom: ˮTror du för att jag sa att jag såg dig under fikonträdet? Du ska få se större ting än detta.ˮ Sedan sa han till honom: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.ˮ Tre dagar senare hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Även Jesus och hans lärjungar hade blivit bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sa Jesu mor till honom: ˮDe har inget vin.ˮ Jesus svarade: ˮKvinna, vad har jag med dig att göra? Min stund har ännu inte kommit.ˮ Hans mor sa till tjänarna: ˮGör vad han än säger till er.ˮ Nu stod där sex stenkrukor, avsedda för judarnas reningsritualer. De rymde omkring hundra liter var. Jesus sa till tjänarna: ˮFyll krukorna med vatten,ˮ och de fyllde dem till brädden. Sedan sa han: ˮÖs nu upp och bär in till värden.ˮ Och de gjorde så. Då värden smakade på vattnet som hade blivit vin visste han inte varifrån det kom. Det visste däremot tjänarna som hade öst upp vattnet. Han kallade på brudgummen och sa: ˮAlla människor ställer först fram det goda vinet, och det sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet tills nu.ˮ Jesus utförde detta sitt första tecken i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Sedan gick han ner till Kafarnaum med sin mor och sina bröder och sina lärjungar. Där stannade de några dagar. Judarnas påsk närmade sig och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet fick han se dem som sålde oxar och får och duvor, och dem som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut alla ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte deras bord. Och till dem som sålde duvor sa han: ˮTa bort det här! Gör inte min Faders hus till en handelsplats.ˮ Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Iver för ditt hus ska förtära mig. Judarna frågade honom: ˮVilket tecken kan du visa oss eftersom du gör så här?ˮ Jesus svarade: ˮRiv ner detta tempel, och jag ska resa upp det på tre dagar.ˮ Judarna sa: ˮI fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du tänker resa upp det på tre dagar?ˮ Men Jesus talade om sin kropps tempel. När han hade stått upp från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jesus hade talat. Medan Jesus var i Jerusalem under påskhögtiden var det många som trodde på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla och inte behövde höra någon vittna om människan. För av sig själv visste han vad som fanns i människan. Bland fariseerna fanns en man vid namn Nikodemos, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sa: ˮRabbi, vi vet att du har kommit från Gud som lärare, för ingen kan göra sådana tecken som du om inte Gud är med honom.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är verkligen sant: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.ˮ Nikodemos sa: ˮHur kan en människa födas när hon är gammal? Kan någon komma in i moderlivet och födas en gång till?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är verkligen sant: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sa att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.ˮ Nikodemos frågade: ˮHur kan det gå till?ˮ Jesus svarade: ˮDu är Israels lärare och förstår inte det? Det jag säger till dig är verkligen sant: Vi talar om det vi vet, och vi vittnar om det vi har sett, men vårt vittnesbörd tar ni inte emot. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Och ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen - Människosonen. Och liksom Mose lyfte upp ormen i öknen så måste Människosonen lyftas upp, för att var och en som tror ska ha evigt liv i honom. För så här älskade Gud världen: Han gav sin ende Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte sin Son till världen för att fördöma världen utan för att världen skulle frälsas genom honom. Den som tror på honom är inte fördömd. Men den som inte tror är redan fördömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen, men människorna älskade mörkret hellre än ljuset eftersom deras gärningar var onda. För den som lever i ondska hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som handlar efter sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.ˮ Jesus och hans lärjungar begav sig därefter till Judeen. Där stannade han en tid med dem och döpte. Även Johannes döpte, i Ainon nära Salim, för där fanns det gott om vatten. Och folk kom dit och blev döpta, för Johannes hade ännu inte blivit kastad i fängelse. Det uppstod nu en diskussion mellan några av Johannes lärjungar och en jude angående reningen. De gick till Johannes och sa: ˮRabbi, han som var med dig på andra sidan Jordanfloden och som du vittnade om - han döper och alla går till honom!ˮ Johannes svarade: ˮIngen kan ta emot någonting om det inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sa: ʼJag är inte Kristus, men jag har blivit sänd framför honom.ʼ Bruden tillhör brudgummen. Brudgummens vän som står och lyssnar till honom gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre. Han som kommer ovanifrån är över alla. Han som är från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Han som kommer från himlen är över alla. Det han sett och hört vittnar han om, men ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tagit emot hans vittnesbörd bekräftar därmed att Gud är sann. För han som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden i fullt mått. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.ˮ Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han gjorde fler till lärjungar och döpte fler än Johannes. - Fast det var inte Jesus själv utan hans lärjungar som döpte. - Då lämnade han Judeen och återvände till Galileen. Han måste då ta vägen genom Samarien. Så kom han till en samarisk stad som heter Sykar, nära den mark som Jakob hade gett åt sin son Josef. Där fanns Jakobs brunn. Då Jesus var trött av vandringen satte han sig vid brunnen. Det var vid tolvtiden på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sa till henne: ˮGe mig att dricka.ˮ Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sa: ˮHur kan du, som är jude, be mig som är en samarisk kvinna om något att dricka?ˮ - Judarna umgås inte med samarierna. - Jesus svarade: ˮOm du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: ʼGe mig att dricka,ʼ då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, du har inget öskärl och brunnen är djup. Varifrån skulle du få det levande vattnet? Du är väl inte förmer än vår fader Jakob? Det var han som gav oss brunnen. Och han drack själv ur den, liksom hans söner och hans boskap.ˮ Jesus svarade: ˮDen som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig i evighet törsta. Det vatten jag ger blir i honom en vattenkälla som flödar fram och ger evigt liv.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, ge mig det vattnet, så att jag inte behöver törsta eller komma hit och hämta vatten.ˮ Han sa: ˮGå och hämta din man och kom hit.ˮ Kvinnan svarade: ˮJag har ingen man.ˮ Jesus sa: ˮDu har rätt när du säger att du inte har någon man, för fem män har du haft och den du har nu är inte din man. Det du sa är sant.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett på detta berg, men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem.ˮ Jesus svarade: ˮKvinna, tro mig, det kommer en tid då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Ni vet inte vad ni tillber. Vi vet vad vi tillber, för frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer och den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. För det är sådana tillbedjare som Fadern söker. Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.ˮ Kvinnan sa: ˮJag vet att Messias ska komma.” - Han som kallas Kristus. - ”När han kommer ska han berätta allt för oss.ˮ Jesus svarade: ˮDet är jag, den som talar till dig.ˮ Just då kom hans lärjungar, som blev förvånade över att han talade med en kvinna. Men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sa till folket: ˮKom så får ni se en man som har sagt mig allt vad jag gjort. Kan han vara Kristus?ˮ De gick ut ur staden och kom till honom. Under tiden bad lärjungarna honom: ˮRabbi, ät något.ˮ Men han sa: ˮJag har mat att äta som ni inte känner till.ˮ Lärjungarna sa till varandra: ˮKan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sa: ˮMin mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger att det ännu är fyra månader kvar till skörden. Men jag säger er: öppna era ögon och se att fälten nu är redo för skörd. Redan nu får den som skördar sin lön och samlar frukt till evigt liv, så att både den som sår och skördar kan glädjas tillsammans. För det ordet är sant, att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete.ˮ Många samarier från den staden kom till tro på Jesus genom kvinnans ord då hon vittnade: ˮHan har sagt mig allt vad jag gjort.ˮ När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem. Och han stannade där två dagar. Och många fler kom till tro på grund av hans ord. De sa till kvinnan: ˮNu är det inte längre utifrån dina ord som vi tror. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.ˮ Efter dessa två dagar begav sig Jesus till Galileen. För han hade själv vittnat om att en profet inte har något anseende i sin hemtrakt. När han nu kom till Galileen välkomnade galileerna honom. För de hade sett allt han hade gjort i Jerusalem under högtiden eftersom de själva hade varit där. Så kom han åter till Kana i Galileen där han hade gjort vattnet till vin. En kunglig ämbetsman hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad honom komma ner och bota hans son som låg för döden. Jesus sa till honom: ˮOm ni inte ser tecken och under, så tror ni inte.ˮ Ämbetsmannen sa: ˮHerre, kom ner innan mitt barn dör.ˮ Jesus svarade: ˮGå, din son lever.ˮ Mannen trodde på Jesu ord och gick. Och redan under vägen möttes han av sina slavar som sa att hans son levde. Han frågade vid vilken tid han började bli bättre. De svarade: ˮI går vid trettontiden lämnade febern honom.ˮ Då förstod fadern att det hade hänt just den tid då Jesus sa till honom: ˮDin son lever.ˮ Och han kom till tro, likaså alla i hans hus. Detta var det andra tecknet som Jesus gjorde efter att han hade kommit från Judeen till Galileen. Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en pool som på hebreiska heter Betsata. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk mycket länge, så frågade han: ˮVill du bli frisk?ˮ Den sjuke svarade: ˮHerre, jag har ingen som hjälper mig ner i poolen när vattnet kommer i rörelse. Och försöker jag själv så hinner någon annan ner före mig.ˮ Jesus sa: ˮRes dig upp, ta din bädd och gå.ˮ Mannen blev omedelbart frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sa till mannen som hade blivit botad: ˮDet är sabbat, och det är inte tillåtet för dig att bära din bädd.ˮ Han svarade: ˮDen som gjorde mig frisk sa åt mig att ta min bädd och gå.ˮ De frågade: ˮVem var det som sa åt dig att du skulle ta din bädd och gå?ˮ Men han som hade blivit botad visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Senare mötte Jesus honom på tempelplatsen och sa till honom: ˮDu har nu blivit frisk. Synda inte mer så att inte något värre drabbar dig.ˮ Mannen gick då till judarna och sa att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Och därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på en sabbat. Men Jesus sa till dem: ˮMin Fader verkar ännu i denna stund. Även jag verkar.ˮ Av den orsaken blev judarna ännu ivrigare att döda honom. För han bröt inte bara sabbaten utan kallade också Gud sin Fader och gjorde sig därmed jämlik Gud. Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. För det som Fadern gör, gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt det han själv gör. Och större gärningar än dessa ska han visa honom, så att ni kommer att förundras. För liksom Fadern reser upp de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vilka han vill. Fadern dömer inte heller någon, utan har överlämnat hela domen åt Sonen, för att alla ska ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som lyssnar till mitt ord och tror på honom som har sänt mig har evigt liv. Han kommer inte att bli fördömd utan har passerat från döden till livet. Det jag säger till er är verkligen sant: Den stund kommer och är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska leva. För liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är en Människoson. Förvåna er inte över detta, för den timme kommer då alla som är i gravarna ska höra hans röst och gå ut ur dem. De som gjort gott ska uppstå till liv och de som levt i ondska ska uppstå till fördömelse. Jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer efter det jag hör, och min dom är rättvis. För jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte sant. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes och han har vittnat för sanningen. Men jag godtar inte någon människas vittnesbörd, utan jag säger detta för att ni ska bli frälsta. Han var den brinnande och skinande lyktan, men bara en kort tid ville ni glädja er i hans ljus. Men jag har ett tyngre vittnesbörd än Johannes. För de gärningar som Fadern gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt. Och hans ord behåller ni inte i er, för ni tror inte på honom som han har sänt. Studera Skrifterna, eftersom ni menar att ni i dem har evigt liv. De vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv. Jag tar inte emot ära av människor. Men jag känner er, ni har inte Guds kärlek i er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Om någon kommer i sitt eget namn, då tar ni emot honom. Hur ska ni kunna tro när ni tar emot ära från varandra och inte söker äran från den ende Guden? Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, som ni har satt ert hopp till. För om ni trodde Mose skulle ni tro på mig, eftersom det var om mig han skrev. Men tror ni inte hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?ˮ Efter en tid begav sig Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, även kallad Tiberiassjön. Mycket folk följde honom, därför att de såg de tecken han gjorde med de sjuka. Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Påsken, judarnas högtid, var nära. När Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk var på väg mot honom sa han till Filippos: ˮVar ska vi köpa bröd så att dessa får något att äta?ˮ Det sa han för att pröva honom, för själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ˮBröd för tvåhundra dagslöner skulle inte räcka för att alla ska få en bit var.ˮ En av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sa till honom: ˮHär är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men hur skulle det räcka till så många?ˮ Jesus sa: ˮLåt folket slå sig ner.ˮ Det var gott om gräs på det stället. Och männen slog sig ner, det var omkring fem tusen. Jesus tog bröden, bad tackbönen och delade ut till dem som satt där, likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de var mätta sa han till sina lärjungar: ˮSamla ihop de bitar som blivit över så att inget går till spillo.ˮ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över av de fem kornbröden när de ätit. När folket såg vilket tecken han hade gjort sa de: ˮDetta måste vara Profeten som skulle komma till världen.ˮ Jesus förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung. Så han drog sig åter upp till berget, helt ensam. När kvällen kom gick hans lärjungar ner till sjön. De steg i en båt för att fara över sjön till Kafarnaum. Det var redan mörkt och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev mycket rädda, men han sa till dem: ˮDet är jag. Var inte rädda.ˮ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg. Dagen efter befann sig folket på andra sidan sjön. De hade bara sett en båt där. Och de visste att Jesus inte hade stigit i den och följt med sina lärjungar, utan att de hade gett sig av utan honom. Andra båtar kom från Tiberias och lade till nära platsen där de hade ätit brödet efter att Herren hade bett tackbönen. När folket såg att varken Jesus eller hans lärjungar var där, steg de i båtarna och for till Kafarnaum och sökte efter Jesus. De fann honom på andra sidan sjön och frågade honom: ˮRabbi, när kom du hit?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Ni söker mig inte därför att ni sett tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den mat som är förgänglig utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. För på honom har Fadern satt sitt sigill - Gud.ˮ De frågade honom: ˮVad ska vi göra för att utföra Guds gärningar?ˮ Jesus svarade: ˮDetta är Guds gärning, att ni tror på honom som han har sänt.ˮ De sa: ˮVilket tecken tänker du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad tänker du utföra? Våra fäder åt manna i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.ˮ Då sa Jesus till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, men min Fader ger er det sanna brödet från himlen. För Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.ˮ De sa: ˮHerre, ge oss alltid det brödet.ˮ Jesus svarade: ˮJag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig törsta. Men jag sa till er: Ni har sett mig och tror ändå inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig. Och den som kommer till mig ska jag verkligen inte avvisa. För jag har kommit ner från himlen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och hans vilja som har sänt mig, är att jag inte ska förlora något av allt det han gett mig, utan resa det upp på den yttersta dagen. För detta är min Faders vilja: var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen.ˮ Judarna var irriterade över att han hade sagt: ˮJag är brödet som kom ner från himlen.ˮ Och de sa: ˮÄr inte detta Jesus, Josefs son, vars far och mor vi känner? Hur kan han då säga att han kommit ner från himlen?ˮ Jesus svarade: ˮNi ska inte vara irriterade. Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen. Det står skrivet hos profeterna: De ska alla bli undervisade av Gud. Var och en som har hört och lärt av Fadern kommer till mig. Ingen har sett Fadern. Bara han som är från Gud har sett Fadern. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen, och de dog. Men detta är brödet som kommer ner från himlen, för att den som äter av det inte ska dö. Jag är det levande brödet som kom ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.ˮ Judarna kom då i vild diskussion med varandra och sa: ˮHur kan han ge oss sitt kött att äta?ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen. För mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever genom Fadern, så ska även den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som kom ner från himlen, inte alls likt det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd ska leva i evighet.ˮ Detta sa Jesus när han undervisade i en synagoga i Kafarnaum. Många av hans lärjungar som hörde det sa: ˮDet är outhärdliga ord, vem kan lyssna på sådant?ˮ Jesus förstod inom sig att hans lärjungar var irriterade över detta och sa till dem: ˮTar ni anstöt av det här? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han förut var? Det är Anden som ger liv, det mänskliga uträttar ingenting. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. Men det är några bland er som inte tror.ˮ - Jesus visste från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. - Han fortsatte: ˮDärför sa jag till er att ingen kan komma till mig om det inte ges honom av Fadern.ˮ Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka och följde honom inte mer. Jesus sa då till de tolv: ˮVill ni också ge er iväg?ˮ Simon Petrus svarade: ˮHerre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. Och vi tror och vi vet att du är Guds Helige.ˮ Jesus svarade: ˮValde jag inte ut er tolv? Och en av er är en djävul.ˮ Han talade om Judas, Simon Iskariots son, en av de tolv. För det var han som skulle förråda honom. Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville inte vara i Judeen eftersom judarna hade för avsikt att döda honom. Judarnas lövhyddefest stod för dörren. Hans bröder sa då till honom: ˮDu borde ge dig av och gå till Judeen så att även dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i det dolda. Om du gör sådana gärningar, visa upp dig för världen.ˮ Inte ens hans bröder trodde nämligen på honom. Jesus sa till dem: ˮMin tid har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men den hatar mig eftersom jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte har kommit.ˮ Detta sa han, och blev kvar i Galileen. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick även Jesus dit, inte öppet utan liksom i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. Och det viskades mycket om honom bland folket. Några sa: ˮHan är god.ˮ Andra sa: ˮNej, han vilseleder folket.ˮ Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna. Halvvägs in i högtiden gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sa: ˮHur kan han som inte har studerat förstå Skrifterna?ˮ Jesus svarade: ˮMin lära är inte min. Den är från honom som har sänt mig. Om någon vill göra Guds vilja ska han förstå om läran är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar utifrån sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom är sann, och ingen orättfärdighet finns i honom. Har inte Mose gett er lagen? Ändå håller ingen av er lagen. Varför vill ni döda mig?ˮ Folket svarade: ˮDu har en demon i dig. Vem vill döda dig?ˮ Jesus sa: ˮJag gjorde en gärning, och alla blev ni häpna. Mose gav er omskärelsen - som inte är från Mose utan från fäderna - och ni omskär en man på en sabbat. En man omskärs alltså en sabbat för att Mose lag inte ska brytas. Hur kan ni då förargas på mig för att jag gjorde en man helt frisk på en sabbat? Döm inte efter skenet, utan fäll en rättvis dom.ˮ Då sa några av invånarna i Jerusalem: ˮÄr det inte han som de vill döda? Titta, här talar han öppet och de säger ingenting till honom! Har rådsherrarna kanske insett att han verkligen är Kristus? Ändå vet vi varifrån den här mannen kommer. Men när Kristus kommer vet ingen varifrån han är.ˮ Då höjde Jesus rösten där han undervisade på tempelplatsen: ˮNi vet vem jag är och varifrån jag kommer? Men jag har inte kommit av mig själv. Den som har sänt mig är trovärdig, och ni känner inte honom. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig.ˮ Då ville de gripa honom, men ingen bar hand på honom för hans timme hade ännu inte kommit. Bland folket kom många till tro på honom, och de sa: ˮKan väl Kristus när han kommer göra fler tecken än denne man har gjort?ˮ Fariseerna fick höra att det pratades så om honom bland folket. Då sände översteprästerna och fariseerna ut tempelvakter för att gripa honom. Därför sa Jesus: ˮJag är hos er ännu en kort tid innan jag går till honom som har sänt mig. Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig. Där jag är, dit kan ni inte komma.ˮ Judarna sa till varandra: ˮVart tänker han ta vägen eftersom vi inte ska finna honom? Tänker han bege sig till dem som bor utspridda bland hednafolken och undervisa dem? Vad betyder det när han säger: ʼNi kommer att söka efter mig men inte finna mig. Där jag är, dit kan ni inte kommaʼ?ˮ På den sista och mest betydelsefulla dagen i högtiden ställde sig Jesus och ropade: ˮOm någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta ska flyta strömmar av levande vatten, som Skriften säger.ˮ Detta sa han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle få. För Anden hade ännu inte blivit given, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. Några ur folkskaran som hörde hans ord sa: ˮHan måste vara Profeten.ˮ Andra sa: ˮHan är Kristus,ˮ men andra sa: ˮInte kommer väl Kristus från Galileen? Säger inte Skriften att Kristus ska komma av Davids ätt, och från byn Betlehem där David bodde?ˮ Så blev folket splittrat på grund av honom. Några ville gripa honom, men ingen lade hand på honom. Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: ˮVarför tog ni inte hit honom?ˮ De svarade: ˮAldrig har någon människa talat som han.ˮ Då sa fariseerna: ˮHar ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Sanhedrin eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen är under förbannelse!ˮ Då sa Nikodemos, en av deras egna, och som tidigare hade kommit till Jesus: ˮVår lag dömer väl ingen utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?ˮ De svarade: ˮÄr kanske även du från Galileen? Undersök, så ska du finna att ingen profet kommer från Galileen.ˮ - - - - - - - [ Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen kom han åter till tempelplatsen. Allt folket samlades kring honom och han satte sig ner och undervisade dem. De skriftlärda och fariseerna förde till honom en kvinna som hade ertappats i äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sa till Jesus: ˮLärare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana kvinnor. Vad säger då du?ˮ Detta sa de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken. Då de fortsatte att fråga honom reste han sig och sa: ˮDen av er som är syndfri ska kasta första stenen på henne.ˮ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta gick de därifrån en efter en, de äldste först. Han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus reste sig upp och sa till henne: ˮKvinna, var är de? Har ingen fördömt dig?ˮ Hon svarade: ˮIngen, Herre.ˮ Då sa Jesus: ˮInte heller jag fördömer dig. Gå, och synda inte mer.ˮ] - - - - - - - Jesus talade åter till dem och sa: ˮJag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.ˮ Fariseerna sa till honom: ˮDu vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt.ˮ Jesus svarade: ˮÄven om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd giltigt, för jag vet varifrån jag kommit och vart jag går. Men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. Ni dömer på människors sätt. Jag dömer ingen. Och även om jag dömer är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig. Också i er egen lag står skrivet att två människors vittnesbörd är giltigt. Jag är den som vittnar om mig själv, och Fadern som har sänt mig vittnar om mig.ˮ Då frågade de: ˮVar är din fader?ˮ Jesus svarade: ˮNi känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig skulle ni även känna min Fader.ˮ Dessa ord talade han vid skattkammaren då han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep honom, för hans timme hade ännu inte kommit. Åter sa Jesus till dem: ˮJag går bort, och ni ska söka efter mig, men ni ska dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.ˮ Då sa judarna: ˮTänker han ta livet av sig, eftersom han säger att vi inte kan komma dit han går?ˮ Han sa till dem: ˮNi är nerifrån, jag är ovanifrån. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen. Därför sa jag att ni ska dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder.ˮ De frågade: ˮVem är du då?ˮ Jesus svarade: ˮDet som jag från början har sagt er. Jag har mycket att säga om er och döma er för. Men han som har sänt mig är trovärdig, och det jag hört av honom förkunnar jag för världen.ˮ De förstod inte att han talade till dem om Fadern. Då sa Jesus till dem: ˮNär ni har lyft upp Människosonen ska ni förstå att Jag Är. Och jag gör inget av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som han tycker om.ˮ När han sa detta kom många till tro på honom. Jesus sa till de judar som kommit till tro på honom: ˮOm ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar, och ni ska förstå sanningen, och sanningen ska befria er.ˮ De svarade honom: ˮVi är ättlingar till Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Så hur kan du säga att vi ska bli fria?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Den som lever i synd är syndens slav. Slaven blir inte kvar i huset för alltid, men sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är ättlingar till Abraham. Ändå vill ni döda mig därför att mitt ord inte får ingång i er. Jag talar vad jag har sett hos Fadern. Och ni gör vad ni har hört av er fader.ˮ De svarade: ˮAbraham är vår fader.ˮ Jesus sa: ˮOm ni är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar.ˮ De svarade: ˮVi är inga otuktsbarn. Vi har bara en fader, Gud.ˮ Jesus sa: ˮOm Gud var er Fader skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför begriper ni inte vad jag säger? Därför att ni inte förmår lyssna till mitt ord. Ni har djävulen till fader, och ni vill följa er faders begär. Han har varit en mördare från begynnelsen. Och han har inget med sanningen att göra eftersom sanning inte finns i honom. När han ljuger uttrycker han sitt innersta, för han är en lögnare och lögnens fader. Men jag talar sanningen, därför tror ni mig inte. Kan någon av er överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, eftersom ni inte är av Gud.ˮ Judarna svarade: ˮHar vi inte rätt när vi säger att du är en samarier och har en demon i dig?ˮ Jesus svarade: ˮJag har ingen demon i mig, utan jag ärar min Fader, men ni vanärar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som håller mitt ord ska aldrig i evighet se döden.ˮ Judarna sa: ˮNu vet vi att du har en demon i dig. Abraham dog och likaså profeterna, men du säger: ʼDen som håller mitt ord ska aldrig i evighet smaka döden.ʼ Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, likaså profeterna. Vem tror du att du är?ˮ Jesus svarade: ˮOm jag ärar mig själv är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, honom som ni påstår är er Gud.ʼ Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag säger att jag inte känner honom skulle jag bli en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller hans ord. Er fader Abraham jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.ˮ Judarna sa: ˮDu är inte femtio år än, och du har sett Abraham?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Jag Är, innan Abraham blev till.ˮ Då tog de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus försvann, och lämnade tempelplatsen. När Jesus kom gående fick han se en man som var född blind. Hans lärjungar frågade: ˮRabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?ˮ Jesus svarade: ˮVarken han eller hans föräldrar har syndat. Detta inträffade för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Så länge det är dag måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Det kommer en natt då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.ˮ Efter de orden spottade han på marken och gjorde en deg av saliven och strök den på den blindes ögon och sa: ˮGå och tvätta dig i poolen Siloam.ˮ - Siloam betyder utsänd. - Då gick han dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. Hans grannar och de som förut hade sett honom tigga sa: ˮÄr det inte han som satt och tiggde?ˮ Några sa: ˮDet är han,ˮ andra sa: ˮNej, men han är lik honom.ˮ Själv sa han: ˮDet är jag.ˮ De frågade: ˮHur öppnades dina ögon?ˮ Han svarade: ˮDen man som heter Jesus gjorde en deg och smorde mina ögon. Sedan sa han åt mig att gå till Siloam och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och jag fick min syn.ˮ De frågade: ˮVar är han?ˮ Han svarade: ˮDet vet jag inte.ˮ De förde mannen som hade varit blind till fariseerna. Det var sabbat den dag Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon. Då frågade även fariseerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: ˮHan lade en deg på mina ögon, jag tvättade mig, och nu ser jag.ˮ Några fariseer sa: ˮDen mannen är inte från Gud eftersom han inte håller sabbaten.ˮ Andra sa: ˮHur kan en syndig man göra sådana tecken?ˮ De blev oense. Så de frågade igen den som hade varit blind: ˮVad säger du om honom, för det var ju dina ögon han öppnade?ˮ Han svarade: ˮHan är en profet.ˮ Men judarna trodde inte att han hade varit blind och fått sin syn förrän de hade kallat på hans föräldrar och frågat dem: ˮÄr det här er son som ni säger föddes blind? Så hur kan han då se nu?ˮ Hans föräldrar svarade: ˮVi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han nu kan se vet vi inte. Och inte heller vet vi vem som öppnat hans ögon. Fråga honom själv, han är gammal nog och kan svara för sig.ˮ Föräldrarna svarade så av rädsla för judarna eftersom judarna redan hade kommit överens om att den som bekände Jesus som Kristus skulle uteslutas ur synagogan. Det var därför hans föräldrar sa: ˮHan är gammal nog, fråga honom själv.ˮ För andra gången kallade de till sig mannen som hade varit blind och sa till honom: ˮGe Gud äran. Vi vet att den mannen är en syndare.ˮ Han svarade: ˮOm han är en syndare vet jag inte. Men en sak vet jag, jag var blind, men nu kan jag se.ˮ De frågade honom: ˮVad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?ˮ Han svarade: ˮJag har redan talat om det, men ni lyssnar inte. Varför vill ni höra det igen? Vill ni också bli hans lärjungar?ˮ De skällde ut honom och sa: ˮDu är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men var den här mannen kommer ifrån vet vi inte.ˮ Han svarade: ˮJa, det är märkligt, ni vet inte varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare. Men han lyssnar till den som är gudfruktig och gör hans vilja. Aldrig någonsin har man hört att någon öppnat ögonen på en som är född blind. Om inte denne man var från Gud kunde han ingenting göra.ˮ De svarade: ˮDu är fullständigt född i synd, och du undervisar oss!ˮ Och de kastade ut honom. Jesus fick höra att de hade kastat ut honom. Och när Jesus fann honom frågade han: ˮTror du på Människosonen?ˮ Han svarade: ˮHerre, säg vem han är, så att jag kan tro på honom?ˮ Jesus sa: ˮDu har sett honom, det är han som talar med dig.ˮ Han sa: ˮHerre, jag tror.ˮ Och han tillbad honom. Jesus sa: ˮTill dom har jag kommit till denna världen, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.ˮ Några fariseer som var med honom hörde detta och sa till honom: ˮSkulle vi också vara blinda?ˮ Jesus sa: ˮOm ni var blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som inte går in i fårfållan genom grinden utan tar sig in på något annat ställe är en tjuv och en förbrytare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten och fåren lyssnar till hans röst. Och han kallar på sina får vid deras namn och för dem ut. När han fört ut alla sina egna går han före dem. Och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte. De flyr från honom eftersom de inte känner igen främlingars röst.ˮ Detta bildspråk använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Åter sa Jesus till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Jag är grinden till fåren. Alla som kommit före mig är tjuvar och förbrytare, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla och slakta och förstöra. Jag har kommit för att de ska ha liv, och det i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den lejde - som varken är herde eller fårens ägare - överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och så attackerar vargen dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Även dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska de bli en hjord med en herde. Fadern älskar mig eftersom jag ger mitt liv för att sedan återta det. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det för att jag vill det. Jag har makt att ge det, och jag har makt att återta det. Denna befallning fick jag av min Fader.ˮ Dessa ord orsakade ännu en splittring bland judarna. Många av dem sa: ˮHan har en demon i sig och är galen. Varför lyssnar ni på honom?ˮ Andra sa: ˮSå talar inte den som har en demon i sig. Skulle en demon kunna öppna ögonen på blinda?ˮ Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och sa: ˮHur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Kristus, så tala klarspråk till oss.ˮ Jesus svarade dem: ˮJag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte för ni hör inte till mina får. Mina får lyssnar till min röst. Jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. Och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska rycka dem ur min hand. Det som min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka det ur Faderns hand. Jag och Fadern är ett.ˮ Åter tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sa: ˮJag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?ˮ Judarna svarade: ˮDet är inte för någon god gärning vi tänker stena dig utan för hädelse eftersom du som är en människa gör dig själv till Gud.ˮ Jesus svarade: ˮStår det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Skriften kan inte upphävas. Om han kallar dem som fick Guds ord för ʼgudarʼ, ska ni då säga om honom som Fadern avskilt och sänt till världen att han hädar, därför att jag sa: ʼJag är Guds Sonʼ? Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, så tro på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag är i Fadern.ˮ De försökte därför återigen gripa honom, men han undkom deras hand. Sedan begav han sig på nytt till det ställe på andra sidan Jordanfloden där Johannes tidigare hade döpt. Där uppehöll han sig. Många kom till honom, och de sa: ˮJohannes gjorde visserligen inget tecken, men allt vad han sa om Jesus var sant.ˮ Och många kom där till tro på honom. En man vid namn Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasaros som var sjuk. Systrarna sände då bud till Jesus och lät säga: ˮHerre, den du älskar ligger sjuk.ˮ Men när Jesus hörde det sa han: ˮDenna sjukdom leder inte till döden utan till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.ˮ Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasaros. När Jesus nu fick höra att Lasaros var sjuk, stannade han först två dagar där han befann sig. Därefter sa han till sina lärjungar: ˮLåt oss gå tillbaka till Judeen.ˮ Lärjungarna sa: ˮRabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.ˮ Jesus svarade: ˮHar inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom.ˮ Efter de orden tillade han: ˮVår vän Lasaros sover, men jag går för att väcka honom.ˮ Då sa lärjungarna: ˮHerre, sover han så blir han frisk.ˮ Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Då talade Jesus klarspråk: ˮLasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för att ni ska tro. Men låt oss nu gå till honom.ˮ Tomas, som kallades Tvillingen, sa till de andra lärjungarna: ˮLåt oss gå med, så får vi dö med honom.ˮ När Jesus kom fram fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär tre kilometer därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus var på ingång gick hon och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sa till Jesus: ˮHerre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men även nu vet jag att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.ˮ Jesus sa till henne: ˮDin bror ska uppstå.ˮ Marta svarade: ˮJag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.ˮ Jesus sa: ˮJag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du detta?ˮ Hon svarade: ˮJa, Herre, jag tror att du är Kristus, Guds Son, han som kommer till världen.ˮ Då hon hade sagt detta gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade: ˮLäraren är här och kallar på dig.ˮ Då hon hörde det reste hon sig genast och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på den plats där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ˮHerre, hade du varit här skulle min bror inte ha dött.ˮ När Jesus såg hur Maria och judarna som följde med henne grät, blev han upprörd i anden och omskakad, och frågade: ˮVar har ni lagt honom?ˮ De svarade: ˮHerre, kom och se.ˮ Jesus grät. Då sa judarna: ˮSe, hur han älskade honom.ˮ Men några av dem sa: ˮKunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?ˮ Jesus blev åter upprörd inom sig och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sa: ˮTa bort stenen.ˮ Den dödes syster Marta sa då: ˮHerre, han luktar redan, det är ju fjärde dagen.ˮ Jesus sa: ˮHar jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?ˮ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sa: ˮFader, jag prisar dig för att du har hört mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag sa detta på grund av folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.ˮ När han hade sagt det ropade han högt: ˮLasaros, kom ut!ˮ Då kom den döde ut. Fötter och händer var inlindade i bindlar, och ansiktet var täckt av ett tygstycke. Jesus sa till dem: ˮGör honom fri och låt honom gå.ˮ Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna sammankallade då Sanhedrin och sa: ˮVad gör vi? Den här mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom hålla på så här börjar alla tro på honom, och romarna kommer och tar ifrån oss både vår plats och vårt folk.ˮ Men en av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa till dem: ˮNi förstår ingenting. Inte heller begriper ni att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?ˮ Detta sa han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds utspridda barn. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna. Istället begav han sig därifrån till området nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där uppehöll han sig med sina lärjungar. Judarnas påsk stod för dörren. Och innan påsken gick många från landsbygden upp till Jerusalem för att rena sig. De sökte efter Jesus och sa till varandra där de stod på tempelplatsen: ˮVad tror ni? Kommer han inte till högtiden?ˮ Men översteprästerna och fariseerna hade gett påbud om att den som visste var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom. Sex dagar före påsk kom därför Jesus till Betania. Där bodde Lasaros som Jesus hade rest upp från de döda. De ordnade där en måltid för honom. Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en halv liter dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. Huset fylldes av doften från oljan. Men en av hans lärjungar, Judas Iskariot, som skulle förråda honom, sa: ˮVarför sålde man inte denna balsam för en årslön och gav åt de fattiga?ˮ Det sa han inte därför att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv. Han hade ansvar för kassan och brukade ta av det som lades däri. Jesus sa då: ˮLåt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.ˮ En stor mängd judar fick veta att Jesus var där. Och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att se Lasaros, som han hade rest upp från de döda. Då beslöt översteprästerna att döda även Lasaros, för på grund av honom lämnade många judar dem och trodde på Jesus. Nästa dag hade stora folkskaror kommit till högtiden. När de fick höra att Jesus var på väg in i Jerusalem tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. De ropade: ˮ Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, Israels konung.ˮ Jesus fann ett åsneföl och satte sig på den, så som det står skrivet: Var inte rädd, du Sions dotter. Se, din konung kommer, sittande på ett åsneföl. Detta förstod inte hans lärjungar från början. Men när Jesus hade blivit förhärligad kom de ihåg att detta var skrivet om honom och att man hade gjort så för honom. Folkskaran som hade varit med Jesus när han kallade Lasaros ut ur graven och reste honom upp från de döda, vittnade nu om detta. Många gick ut och mötte honom eftersom de hade hört att han hade gjort detta tecken. Men fariseerna sa till varandra: ˮNi ser att ingenting hjälper. Titta, hela världen ränner efter honom.ˮ Av dem som hade anlänt för att tillbe under högtiden fanns det några hedningar. De kom till Filippos, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: ˮHerre, vi önskar få se Jesus.ˮ Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippos gick och sa det till Jesus. Jesus svarade: ˮStunden har kommit då Människosonen ska förhärligas. Det jag säger till er är verkligen sant: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det. Men den som hatar sitt liv i den här världen ska bevara det till evigt liv. Om någon tjänar mig måste han följa mig, och där jag är ska även min tjänare vara. Om någon tjänar mig ska Fadern ära honom. Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.ˮ Då hördes en röst från himlen: ˮJag har förhärligat det och ska åter förhärliga det.ˮ Folket som stod där och hörde det sa att det var åskan. Andra sa att en ängel talade till honom. Jesus svarade: ˮDenna röst kom inte för min skull utan för er skull. Nu faller en dom över världen. Nu ska denna världens härskare kastas ut. Och när jag har lyfts upp från jorden ska jag dra alla till mig.ˮ Detta sa han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Då sa folket till honom: ˮVi har lärt av lagen att Kristus blir kvar för evigt. Hur kan då du säga att Människosonen måste lyftas upp? Vad är det för en Människoson?ˮ Jesus svarade: ˮLjuset är ännu en kort tid ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte besegrar er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.ˮ När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och var försvunnen. Fastän Jesus hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom. Detta för att profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem trodde vårt budskap? För vem uppenbarades Herrens makt? Alltså kunde de inte tro, för Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärtan. Detta för att de inte ska kunna se med sina ögon och förstå med sina hjärtan och vända om och bli botade av mig. Så sa Jesaja därför att han såg Kristi härlighet och talade om honom. Ändå var det många även bland rådsherrarna som trodde på honom. Men på grund av fariseerna ville de inte öppet bekänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade mer att bli ärade av människor än av Gud. Jesus ropade: ˮDen som tror på mig tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig ser honom som har sänt mig. Jag har kommit som ett ljus till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Om någon lyssnar till mina ord men inte håller dem, så fördömer inte jag honom. För jag har inte kommit för att fördöma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: ordet som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen. För jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala. Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Vad jag därför talar, det talar jag så som Fadern har sagt mig.ˮ Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att timmen hade kommit då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som var i världen, och han älskade dem in i det sista. Vid tiden för kvällsmål hade djävulen redan lagt i hjärtat på Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle återvända till Gud. Han reste sig från bordet, tog av sig överkläderna och tog en handduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sa denne till honom: ˮHerre, ska du tvätta mina fötter?ˮ Jesus svarade: ˮVad jag gör förstår du inte nu, men senare ska du förstå det.ˮ Petrus sa: ˮAldrig någonsin får du tvätta mina fötter.ˮ Jesus svarade: ˮOm jag inte tvättar dig har du ingen del i mig.ˮ Simon Petrus sa: ˮHerre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud.ˮ Jesus sa till honom: ˮDen som har badat behöver inte tvätta annat än fötterna, han är för övrigt ren. Och ni är rena, men inte alla.ˮ Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, därför sa han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter, tagit på sig överkläderna och åter lagt sig till bords, sa han: ˮFörstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Lärare och Herre. Och det är rätt, för det är jag. När nu jag, er Herre och Lärare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. För jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort mot er. Det jag säger till er är verkligen sant: Slaven är inte förmer än sin herre, och sändebudet är inte förmer än den som har sänt honom. Om ni vet detta är ni saliga om ni också gör så. Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag utvalt. Men Skriften ska fullbordas: Den som åt brödet med mig har vänt sig emot mig. Jag säger detta till er redan nu innan det sker, för att ni när det har skett ska tro, att Jag Är. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tar emot någon som jag sänder tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.ˮ När Jesus hade sagt detta blev han omskakad i sin ande och vittnade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: En av er ska förråda mig.ˮ Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords nära intill Jesus. Simon Petrus gav honom ett tecken att fråga vem han talade om. Han lutade sig då mot Jesu bröst och sa: ˮHerre, vem är det?ˮ Jesus svarade: ˮDet är han som får brödbiten som jag nu doppar.ˮ Och efter att ha doppat brödbiten gav han den åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödbiten for Satan in i honom. Jesus sa därför till honom: ˮGör genast vad du ska göra.ˮ Men ingen av dem som låg till bords förstod varför han sa detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan trodde några att Jesus hade sagt åt honom att köpa något som de behövde till högtiden, eller ge något till de fattiga. När han hade tagit emot brödbiten gick han genast ut. Det var natt. När Judas hade gått ut sa Jesus: ˮNu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom ska Gud också förhärliga honom i sig själv, och han ska snart förhärliga honom. Barn, jag är hos er ännu en kort tid. Ni kommer att söka efter mig, och det jag sa till judarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: Ni ska älska varandra. Så som jag älskat er ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.ˮ Simon Petrus sa till honom: ˮHerre, vart går du?ˮ Jesus svarade: ˮDit jag går kan du inte följa mig nu, men senare ska du följa mig.ˮ Petrus frågade: ˮHerre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag vill ge mitt liv för dig.ˮ Jesus svarade: ˮVill du ge ditt liv för mig? Det jag säger till dig är verkligen sant: Tuppen ska inte gala förrän du tre gånger förnekat mig. Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om inte, så skulle jag ha sagt er det. För jag går bort för att bereda en plats åt er. Och om jag går bort och bereder plats åt er, så ska jag komma tillbaka och ta er till mig, för att även ni ska vara där jag är. Och ni vet vägen dit jag går.ˮ Tomas sa: ˮHerre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?ˮ Jesus sa till honom: ˮJag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig ska ni även känna min Fader. Och från och med nu känner ni honom och har sett honom.ˮ Filippos sa: ˮHerre, visa oss Fadern, och det är nog för oss.ˮ Jesus svarade: ˮSå länge har jag varit hos er, och du känner mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: ʼVisa oss Fadernʼ? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till er talar jag inte av mig själv. Det är Fadern boende i mig som utför sina gärningar. Tro mig, jag är i Fadern och Fadern är i mig. Tro annars för gärningarnas skull. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tror på mig ska utföra de gärningar som jag gör. Och större än dessa ska han göra, för jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, så att Fadern blir förhärligad i Sonen. Om ni ber mig om något i mitt namn ska jag göra det. Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare, som för evigt ska vara hos er. Han är sanningens Ande, som världen inte kan ta emot eftersom världen varken ser honom eller känner honom. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och ska vara i er. Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er. En kort tid ännu och världen ser mig inte längre. Men ni ser mig, för jag lever och ni kommer att leva. Den dagen ska ni förstå att jag är i min Fader, och att ni är i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig. Och den som älskar mig ska bli älskad av min Fader, och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom.ˮ Judas - inte Judas Iskariot - frågade: ˮHerre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss men inte för världen?ˮ Jesus svarade: ˮOm någon älskar mig håller han mitt ord. Och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo hos honom. Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Och ordet som ni hör är inte mitt utan Faderns som har sänt mig. Detta har jag talat till er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag åt er. Jag ger er min frid. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan vara oroliga eller ängsliga. Ni hörde att jag sa till er: ʼJag går bort och jag kommer tillbaka.ʼ Om ni älskade mig skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag. Och nu har jag talat om det för er innan det sker, för att ni ska tro när det har skett. Jag ska inte tala så mycket mer till er, för denna världens härskare kommer. I mig finns inget som tillhör honom. Men jag gör som Fadern har befallt mig, så att världen får veta att jag älskar Fadern. Res er upp, vi går härifrån. Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt beskär han, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan rena genom ordet som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom bär han rikligt med frukt, för utan mig kan ni inte göra någonting. Om någon inte förblir i mig blir han som grenen som kastas bort och torkar. Sådana grenar samlas ihop och kastas i elden och bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min Fader förhärligas när ni bär rikligt med frukt och så visar att ni är mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Förbli i min kärlek. Om ni håller mina bud förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig. Detta är mitt bud: Ni ska älska varandra så som jag älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, för slaven vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för allt vad jag hört av min Fader har jag låtit er få veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå och bära frukt, bestående frukt. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Det är för att ni ska älska varandra jag ger er dessa befallningar. När världen hatar er ska ni veta att den har hatat mig först. Om ni var av världen skulle världen älska er som sina egna. Men eftersom ni inte är av världen, utan är utvalda av mig ur världen, så hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt er: ʼSlaven är inte förmer än sin herre.ʼ Har de förföljt mig ska de också förfölja er. Har de hållit mitt ord ska de också hålla ert. Men allt detta kommer de att göra mot er på grund av mitt namn. För de känner inte honom som har sänt mig. Om jag inte hade kommit och talat till dem skulle de vara utan synd. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar även min Fader. Hade jag inte gjort sådana gärningar bland dem som ingen annan gjort, så skulle de vara utan synd. Men nu har de sett dem, och har hatat både mig och min Fader. Men ordet skulle uppfyllas som står skrivet i deras lag: De har hatat mig utan anledning. När Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig. Men även ni ska vittna, eftersom ni varit med mig från början. Jag har talat detta till er för att ni inte ska komma på fall. De ska utesluta er ur synagogorna. Ja, den tid kommer då den som dödar er ska tro sig tjäna Gud. Och de ska göra så eftersom de inte känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta för att ni, när deras tid kommer, ska minnas att jag sa det till er. Jag sa det inte till er från början eftersom jag var hos er. Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig vart jag går. Men eftersom jag sagt er detta är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bättre för er att jag går bort, för om jag inte går bort kommer inte Hjälparen till er. Men om jag går bort ska jag sända honom till er. Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: Om synd, för de tror inte på mig. Om rättfärdighet, för jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Om dom, för denna världens härskare är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte hantera det nu. Men när sanningens Ande kommer ska han leda er in i hela sanningen. För han ska inte tala av sig själv, utan allt det han hör ska han tala. Och han ska göra känt för er det som ska komma. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och göra känt för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sa jag att han ska ta av det som är mitt och göra känt för er. Om en liten stund ser ni mig inte längre. Sedan en liten stund igen och ni ska se mig.ˮ Några av hans lärjungar sa då till varandra: ˮVad menar han när han säger till oss: ʼOm en liten stund ser ni mig inte. Sedan en liten stund igen och ni ska se mig,ʼ och: ʼJag går till Fadernʼ?ˮ De sa: ˮVad menar han med ʼen kort tidʼ? Vi förstår inte vad han talar om.ˮ Jesus visste att de ville fråga honom och sa till dem: ˮNi ställer er frågande till det jag sa: ʼOm en liten stund ser ni mig inte. Sedan en liten stund igen och ni ska se migʼ Det jag säger till er är verkligen sant: Ni kommer att gråta och jämra er, men världen ska glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas till glädje. När en kvinna föder barn har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon fött barnet minns hon inte längre sitt lidande, i glädjen över att en människa blivit född till världen. Nu har även ni det svårt. Men jag ska se er igen och era hjärtan ska glädjas, och ingen ska ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Det jag säger till er är verkligen sant: Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Ni har ännu inte bett om något i mitt namn. Be, och ni ska få, för att er glädje ska bli fullkomlig. Detta har jag talat till er i bildspråk. Men det kommer en tid då jag inte längre ska tala till er i bildspråk utan tala tydligt till er om Fadern. Den dagen ska ni be i mitt namn. Och jag säger inte att jag ska be till Fadern för er, för Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kom från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern.ˮ Då sa hans lärjungar: ˮJa, nu talar du tydligt och inte i bildspråk. Nu vet vi att du vet allt och inte har behov av att någon ställer frågor till dig. Därför tror vi att du har kommit från Gud.ˮ Jesus svarade: ˮNu tror ni. Lyssna, den tid kommer och den har redan kommit, då ni ska skingras var och en till sitt och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, för Fadern är med mig. Detta har jag talat till er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men misströsta inte, jag har besegrat världen.ˮ Då Jesus hade talat detta lyfte han blicken mot himlen och sa: ˮFader, stunden har kommit. Förhärliga din Son så att Sonen kan förhärliga dig, eftersom du gett honom makt över alla människor för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du gett honom. Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt. Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig tillsammans med dig, med den härlighet som jag hade hos dig innan världen fanns. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du gav åt mig från världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord. Nu har de förstått att allt vad du gett mig är från dig. För orden du gav mig har jag gett dem. De tog emot dem och har i sanning förstått att jag utgått från dig. Och de trodde på att du har sänt mig. Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du gett mig, för de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. Jag är inte längre i världen, men de är i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det namn du gav mig, så att de kan vara ett liksom vi. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det namn du gav mig. Jag beskyddade dem. Och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Men nu kommer jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att de fullt ut ska ha min glädje inom sig. Jag har gett dem ditt ord. Och världen har hatat dem eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, men att du ska bevara dem från den onde. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Avskilj dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag avskiljer mig för deras skull, för att även de ska vara avskilda i sanning. Men jag ber inte bara för dem, utan även för dem som tror på mig genom deras ord: att de alla ska vara ett, såsom du Fader är i mig och jag i dig. Jag ber att de må vara i oss, så att världen tror att du har sänt mig. Den härlighet som du gett mig har jag gett dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, så att de fullkomnas till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du älskade dem så som du älskade mig. Fader, jag vill att där jag är ska också de som du gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du gett mig, eftersom du har älskat mig före världens skapelse. Rättfärdige Fader, världen känner dig inte. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem och ska göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.ˮ När Jesus hade talat detta gick han med sina lärjungar över Kidrondalen. Där låg en trädgård dit han och hans lärjungar gick. Men även Judas som skulle förråda honom kände till platsen eftersom Jesus ofta hade uppehållit sig där med sina lärjungar. Judas tog med sig romerska soldater och ett antal tempelvakter från översteprästerna och fariseerna. De kom dit med facklor, lyktor och vapen. Jesus som visste allt vad som väntade honom, gick fram och sa till dem: ˮVem söker ni?ˮ De svarade: ˮJesus från Nasaret.ˮ Han sa: ˮJag Är.ˮ Även Judas som förrådde honom, stod ibland dem. Just när Jesus sa: ʼJag Är,ʼ vek de tillbaka och föll till marken. Åter frågade han dem: ˮVem söker ni?ˮ De sa: ˮJesus från Nasaret.ˮ Jesus svarade: ˮJag har sagt er att det är jag. Om det därför är mig ni söker, låt dessa gå.ˮ Ordet som han hade talat skulle nämligen gå i uppfyllelse: ˮAv dem du gav mig gick ingen förlorad.ˮ Då drog Simon Petrus ut det svärd som han hade och slog mot översteprästens slav och högg av honom högra örat. Slaven hette Malkos. Jesus sa till Petrus: ˮSätt ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern gett mig?ˮ Soldaterna med sin överste och judarnas tempelvakter grep nu Jesus och band honom. De förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Kajafas var den som hade gett judarna det rådet att det var bäst att en man dog i folkets ställe. Simon Petrus följde Jesus, likaså en annan lärjunge. Den lärjungen var bekant med översteprästen och följde Jesus in på översteprästens gård. Men Petrus stod kvar utanför porten. Då gick den andre lärjungen som var bekant med översteprästen ut och talade med henne som vaktade porten, och fick med sig Petrus in. Tjänsteflickan som vaktade porten sa till Petrus: ˮÄr inte du också en av den där mannens lärjungar?ˮ Han svarade: ˮNej, det är jag inte.ˮ Eftersom det var kallt hade slavarna och vakterna gjort upp en koleld där de stod och värmde sig. Även Petrus stod och värmde sig där med dem. Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och hans lära. Jesus svarade honom: ˮJag har talat offentligt till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som hört vad jag har talat till dem. De vet vad jag har sagt.ˮ Då Jesus sa detta fick han ett slag i ansiktet från en av vakterna som stod där, och han sa: ˮÄr det så du svarar översteprästen?ˮ Jesus svarade: ˮHar jag sagt något felaktigt, så gör klart vad som är fel. Men talade jag riktigt, varför slår du mig?ˮ Hannas sände honom sedan bunden till översteprästen Kajafas. Simon Petrus stod och värmde sig. Då sa de till honom: ˮÄr inte du också en av hans lärjungar?ˮ Han nekade och sa: ˮNej, det är jag inte.ˮ Då sa en av översteprästens slavar, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av: ˮVar det inte dig jag såg i trädgården med honom?ˮ Petrus nekade än en gång. Och just då gol en tupp. Från Kajafas förde de sedan Jesus till ståthållarens högkvarter. Det var tidig morgon. För att kunna fira påsken och undvika att bli orena gick de inte själva in i högkvarteret. Pilatus gick då ut till dem och frågade: ˮVilken anklagelse för ni fram mot den här mannen?ˮ De svarade: ˮOm han inte var en brottsling hade vi inte överlämnat honom åt dig.ˮ Pilatus sa: ˮTa honom själva och döm honom efter er lag.ˮ Judarna sa: ˮDet är inte tillåtet för oss att avrätta någon.ˮ Så skulle ordet som Jesus hade talat uppfyllas när han lät förstå på vilket sätt han skulle dö. Pilatus gick tillbaka in i högkvarteret och lät kalla fram Jesus och frågade: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮÄr det din egen fråga, eller är det vad andra sagt till dig om mig?ˮ Pilatus svarade: ˮJag är ingen jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?ˮ Jesus svarade: ˮMitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike var av den här världen skulle mina tjänare kämpa så att jag inte blev överlämnad åt judarna. Men nu är inte mitt rike härifrån.ˮ Pilatus sa: ˮDu är alltså en kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger att jag är en kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.ˮ Pilatus sa till honom: ˮVad är sanning?ˮ Och då han sagt detta gick han åter ut till judarna och sa till dem: ˮJag kan inte finna honom skyldig. Men ni har en sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni då att jag ska frige judarnas kung åt er?ˮ Då skrek de igen: ˮInte honom, utan Barabbas!ˮ Barabbas var en förbrytare. Pilatus tog då Jesus och lät prygla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne som de satte på hans huvud, och svepte en purpurröd mantel om honom. De gick gång på gång fram till honom och sa: ˮLeve judarnas kung!ˮ och slog honom i ansiktet. Pilatus gick ut igen och sa till dem: ˮLyssna, jag för ut honom till er för att ni ska veta att jag inte kan finna honom skyldig.ˮ Så kom Jesus ut, med törnekransen och purpurmanteln. Och Pilatus sa till dem: ˮSe människan.ˮ När översteprästerna och deras tempelvakter fick se honom skrek de: ˮKorsfäst, korsfäst!ˮ Pilatus sa då till dem: ˮTa ni själva och korsfäst honom, för jag kan inte finna honom skyldig.ˮ Judarna svarade: ˮVi har en lag och enligt den lagen måste han dö eftersom han gjort sig till Guds Son.ˮ När Pilatus hörde det blev han riktigt rädd. Han gick tillbaka in i högkvarteret och frågade Jesus: ˮVarifrån är du?ˮ Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sa: ˮSvarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?ˮ Jesus svarade: ˮDu skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som överlämnat mig åt dig större synd.ˮ Efter det försökte Pilatus frige honom. Men judarna skrek: ˮFriger du den mannen är du inte kejsarens vän! Den som gör sig själv till kung trotsar kejsaren.ˮ När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus. Han satte sig på domartribunen på den plats som kallas Stengården, på hebreiska Gabbata. Det var påskens förberedelsedag, sent på förmiddagen. Pilatus sa till judarna: ˮSe, er kung.ˮ De skrek: ˮHa ihjäl honom! Ha ihjäl honom! Korsfäst honom!ˮ Pilatus frågade: ˮSka jag korsfästa er kung?ˮ Översteprästerna svarade: ˮVi har ingen annan kung än kejsaren.ˮ Då överlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog Jesus med sig. Och han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom, och med honom två andra på var sin sida och Jesus i mitten. Pilatus lät även göra en inskrift som sattes upp på korset. Där stod: ʼJesus från Nasaret, judarnas kung.ʼ Denna inskrift läste många judar eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: ˮSkriv inte ʼjudarnas kung,ʼ utan skriv att han sa sig vara judarnas kung.ˮ Pilatus svarade: ˮVad jag skrivit har jag skrivit.ˮ Då soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och fördelade dem på fyra, en åt varje soldat. Även långskjortan tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett stycke uppifrån och ner. Därför sa de till varandra: ˮVi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.ˮ För Skriften skulle uppfyllas som säger: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. Vid Jesu kors stod hans mor, hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: ˮKvinna, där är din son.ˮ Sedan sa han till lärjungen: ˮDär är din mor.ˮ Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. Därefter, när Jesus visste att allt redan var fullbordat, sa han för att Skriften skulle uppfyllas: ˮJag är törstig.ˮ Där stod ett kärl fullt med surt vin. Så de satte en svamp fylld med surt vin på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sa han: ˮDet är fullbordat.ˮ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag ville inte judarna att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten. För denna sabbatsdag var särskilt betydelsefull. Så de bad Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa med honom, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben. Men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. Den som sett detta har vittnat, för att även ni ska tro. Hans vittnesbörd är sant, han vet att han talar sanning. Detta skedde nämligen för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben ska krossas på honom. Och ett annat skriftställe säger: De ska se på honom som de genomborrat. Josef från Arimataia bad därefter Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Josef var lärjunge till Jesus, fast i hemlighet av rädsla för judarna. Pilatus tillät det, och Josef gick då och tog hans kropp. Även Nikodemos kom dit, han som förut hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de aromatiska salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. Vid den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården en ny grav där ingen ännu hade blivit lagd. Eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära, lade de Jesus där. Tidigt söndag morgon medan det ännu var mörkt kom Maria Magdalena ut till graven. Hon fick se att stenen var borttagen från den. Så hon sprang iväg och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sa till dem: ˮDe har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de lagt honom.ˮ Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang iväg tillsammans, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Sedan kom Simon Petrus efter honom. Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och tygstycket som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt för sig på en särskild plats. Sedan gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Han såg och trodde. De förstod nämligen ännu inte Skriftens ord att Jesus måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan åter hem. Men Maria stod utanför graven och grät. När hon nu grät lutade hon sig in i graven. Då fick hon se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. De sa till henne: ˮKvinna, varför gråter du?ˮ Hon svarade: ˮDe har tagit bort min Herre och jag vet inte var de lagt honom.ˮ När hon hade sagt det vände hon sig om och fick se Jesus stå där. Men hon förstod inte att det var han. Jesus sa till henne: ˮKvinna, varför gråter du? Vem söker du?ˮ Hon trodde det var trädgårdsmästaren och sa: ˮHerre, om du har fört bort honom så säg mig var du lagt honom, så att jag kan hämta honom.ˮ Jesus sa till henne: ˮMaria.ˮ Hon vände sig om och sa till honom på hebreiska: ˮRabbouniˮ - det betyder lärare. Jesus sa: ˮRör mig inte, för jag har ännu inte stigit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem: ʼJag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gudʼ.ˮ Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon sett Herren och att han hade sagt detta till henne. Det var söndag kväll och lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Jesus kom och stod mitt ibland dem. Han sa till dem: ˮFrid åt er.ˮ När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sa igen: ˮFrid åt er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.ˮ Och när han hade sagt det, andades han på dem och sa: ˮTag emot den helige Ande. Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna. Och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.ˮ Men Tomas, en av de tolv, som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sa nu till honom: ˮVi har sett Herren.ˮ Men han svarade dem: ˮOm jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och beröra hans sida, så tror jag inte.ˮ Åtta dagar senare var hans lärjungar åter samlade inomhus, och Tomas var med. Dörrarna var låsta. Jesus kom och stod mitt ibland dem och sa: ˮFrid åt er.ˮ Därefter sa han till Tomas: ˮFör hit ditt finger, se här är mina händer. Och för hit din hand och berör min sida. Och tvivla inte, utan tro.ˮ Tomas svarade honom: ˮMin Herre och min Gud.ˮ Jesus sa: ˮDu tror därför att du har sett mig. Saliga är de som har trott fastän de inte har sett.ˮ Jesus gjorde många andra tecken i sina lärjungars åsyn som inte är nerskrivna i denna bok. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni troende ska ha liv i hans namn. Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna. Det skedde vid Tiberiassjön, och så här uppenbarade han sig: Simon Petrus och Tomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra av hans lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sa till dem: ˮJag går och fiskar.ˮ De andra sa: ˮVi följer med dig.ˮ De gick ut och steg i båten, men den natten fångade de inget. Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden. Men lärjungarna visste inte att det var han. Jesus sa: ˮMina barn, har ni någon fisk?ˮ De svarade: ”Nej.” Han sa: ˮKasta ut nätet på högra sidan om båten och ni ska få.ˮ De kastade ut nätet, och nu kunde de inte längre dra upp det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sa då till Petrus: ˮDet är Herren.ˮ När Simon Petrus hörde att det var Herren tog han på sig ytterplagget eftersom han inte var klädd, och hoppade i sjön. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp. De var inte långt från land, knappt hundra meter. När de steg i land fick de se en koleld med fisk ovanpå, och bröd. Jesus sa till dem: ˮBär hit några fiskar som ni har fångat.ˮ Simon Petrus steg i båten och drog in nätet som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Men fast det var så många höll nätet. Jesus sa till dem: ˮKom och ät frukost.ˮ Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var. De visste att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus uppenbarade sig för lärjungarna efter att han stått upp från de döda. När de hade ätit frukost sa Jesus till Simon Petrus: ˮSimon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?ˮ Han svarade: ˮJa, Herre, du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮFör mina lamm på bete.ˮ För andra gången frågade han: ˮSimon, Johannes son, älskar du mig?ˮ Han svarade: ˮJa, Herre, du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮVar en herde för mina får.ˮ För tredje gången frågade han: ˮSimon, Johannes son, har du mig kär?ˮ Petrus blev bedrövad att Jesus för tredje gången frågade: ˮHar du mig kär?ˮ och han svarade: ˮHerre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮFör mina får på bete. Det jag säger till dig är verkligen sant: När du var yngre spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre ska du sträcka ut dina händer och en annan ska spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.ˮ Han sa detta för att ange med vilken slags död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sa han till honom: ˮFölj mig.ˮ Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter. Det var han som vid måltiden hade lutat sig mot Jesus och frågat: ˮHerre, vem är det som ska förråda dig?ˮ När Petrus såg honom frågade han Jesus: ˮHerre, vad ska ske med honom?ˮ Jesus svarade: ˮOm jag vill att han ska leva tills jag kommer, vad angår det dig? Följ du mig.ˮ Så spreds det ryktet ut bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till honom att han inte skulle dö, utan: ˮOm jag vill att han ska leva tills jag kommer, vad angår det dig?ˮ Det är den lärjungen som vittnar om det här och har skrivit ner detta. Och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde även mycket annat. Om varje händelse skulle skrivas ner tror jag inte att hela världen kunde rymma de böcker som då måste skrivas. Bäste Theofilos, i min förra bok skrev jag om allt som Jesus började att göra och lära, fram till den dag då han togs upp till himlen. Innan det hände hade han genom den helige Ande gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. Efter sitt lidande trädde han fram för dem och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och då han var tillsammans med dem befallde han: ˮLämna inte Jerusalem utan invänta vad Fadern har lovat, det som ni har hört av mig. För Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande om några dagar.ˮ Då de var tillsammans frågade de Jesus: ˮHerre, har tiden nu kommit då du ska återupprätta riket åt Israel?ˮ Han svarade: ˮDet är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni ska få kraft när den helige Ande kommer över er. Och ni ska bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och överallt på jorden.ˮ När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp stod plötsligt två män i vita kläder intill dem. De sa: ˮGalileiske män, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som blivit tagen från er till himlen ska komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara till himlen.ˮ Därefter återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivberget och som ligger omkring en kilometer från Jerusalem. När de kom dit gick de upp till det rum på övervåningen där de höll till - Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Dessa höll uthålligt och enigt ihop i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria, och Jesu bröder. Under en av dessa dagar, då omkring 120 personer var samlade, trädde Petrus fram bland bröderna och sa: ˮNi män, bröder, Skriften måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, som visade vägen åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss och hade del i denna tjänst. - Denne man förvärvade sig en bit mark för pengarna från sitt illdåd. Och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. Detta blev känt för alla boende i Jerusalem. Markstycket blev därför på deras språk kallat Akeldamak, Blodsåkern. - I Psalmernas bok står det skrivet: Låt hans gård bli öde, låt ingen bo där, och: Låt hans ämbete tas av en annan. Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid då Herren Jesus umgicks med oss, från Johannes dop till den dag då han blev tagen upp från oss, en av dem måste tillsammans med oss vittna om hans uppståndelse.ˮ Då ställde man fram två: Josef som kallades Barsabbas, med tillnamnet Justus, och Mattias. Och de bad: ˮHerre, du som känner allas hjärtan, visa vem av dessa två du utvalt till att överta denna tjänst och apostlagärning som Judas lämnade för att gå till sin egen plats.ˮ Sedan kastade de lott om dem. Och lotten föll på Mattias, som inkluderades med de elva apostlarna. När pingstdagen kom var de alla tillsammans på samma plats. Plötsligt kom från himlen ett dån som av en kraftig stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg tungor likt eldslågor som delade sig och satte sig på var och en av dem. Alla fylldes av den helige Ande och började tala andra språk så som Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla länder under himlen. När dånet hördes strömmade folk samman och var förvirrade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sa de: ˮÄr de inte galileer alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget hemlands språk? Parther, meder, elamiter, boende i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, Pontos och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och Libyen åt Kyrene till och besökande från Rom, judar och proselyter, kretensare och araber - vi hör dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.ˮ De var alla häpna och villrådiga och frågade varandra: ˮVad är det som händer?ˮ Men andra hånskrattade och sa: ˮDe är berusade av sött vin.ˮ Då steg Petrus fram med de elva och talade högt till dem: ˮNi judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, låt det här stå klart för er och lyssna nu på mina ord. Det är inte som ni tror att dessa är berusade, det är ju bara tidig förmiddag. Utan här sker det som är sagt genom profeten Joel: Det ska ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta av min Ande över alla människor. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga män ska se syner, era gamla män ska ha drömmar. Även över mina slavar och slavinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. Jag ska låta under ske uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rökmoln. Solen ska förvandlas till mörker och månen till blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Och då ska var och en som anropar Herrens namn bli frälst. Israeliske män, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret var en man bekräftad av Gud inför er genom kraftgärningar och under och tecken vilka Gud genom honom utförde mitt ibland er. Detta känner ni till. Han blev efter Guds bestämda plan och förutvetande utlämnad. Ni har med hjälp av laglösa händer korsfäst och dödat honom. Men Gud reste honom upp och friade honom från dödens vånda, eftersom det var omöjligt att han kunde kvarhållas där. För David säger om honom: Jag har alltid Herren för ögonen, för han är på min högra sida så att jag inte ska vackla. Därför gladdes mitt hjärta och jublade min tunga. Och än mer: min kropp ska vila i trygghet, för du ska inte lämna min själ i dödsriket eller låta din Helige uppleva förgängelsen. Du har visat mig livets vägar. Du ska fylla mig med glädje inför ditt ansikte. Ni män, bröder, jag kan tryggt berätta om patriarken David: Han är både död och begraven, och hans grav finns hos oss än i dag. Han var nu en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sa: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp upplevde inte förgängelsen. Denne Jesus har Gud rest upp, vi är alla vittnen till det. Han har blivit upphöjd till Guds högra hand. Och han har tagit emot av Fadern den utlovade helige Ande och utgjutit det som ni ser och hör. För David har inte farit upp till himlen, men han säger: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Hela Israels folk ska därför veta utan minsta tvivel: Denne Jesus som ni korsfäste har Gud gjort både till Herre och Kristus.ˮ När de hörde detta högg det till i deras hjärtan, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ˮNi män, bröder, vad ska vi göra?ˮ Petrus svarade dem: ˮVänd om och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. Då ska ni få den helige Ande som gåva. För löftet gäller er och era barn och alla dem i fjärran, så många som Herren vår Gud kallar.ˮ Hans vittnesbörd varade länge, och han uppmanade dem: ˮLåt er frälsas från detta fördärvade släkte.ˮ De som tog emot hans ord lät döpa sig. Och den dagen ökade deras antal med omkring tre tusen själar. De höll sig troget till apostlarnas lära och gemenskapen, till brödsbrytelsen och bönerna. Fruktan kom över varje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende höll sig tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde allt de ägde och hade, och delade ut åt alla där behov fanns. Enigt höll de sig varje dag i templet. Och i hemmen bröt de bröd och höll måltid i all anspråkslöshet och med innerlig glädje. De prisade Gud och var uppskattade av allt folket. Och Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. Petrus och Johannes var på väg upp till templet för den bönestund som hölls vid femtontiden. Då bars dit en man som varit lam från födseln. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Vackra porten för att tigga av dem som gick in i templet. Då han såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet bad han om pengar. De fäste blicken på honom, och Petrus sa: ˮSe på oss.ˮ Mannen såg uppmärksamt på dem i förväntan på att få något. Men Petrus sa: ˮSilver och guld har jag inte, men det jag har ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn, ställ dig upp och gå.ˮ Och Petrus tog hans högra hand och reste honom. Och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Med ett språng ställde han sig upp och gick omkring. Han följde med dem in i templet - gående, hoppande och prisande Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Vackra porten i templet. De blev alldeles häpna och helt utom sig över det som hade hänt med honom. Medan mannen höll sig till Petrus och Johannes strömmade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var slagna av förundran. När Petrus såg det sa han till folket: ˮIsraeliske män, varför förvånas ni över det här och stirrar på oss som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Abrahams Gud, Isaks Gud, och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Honom som ni överlämnade och förnekade inför Pilatus när han hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att en mördare skulle friges åt er. Livets upphovsman dödade ni, honom som Gud reste upp från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom Jesus har gett honom full hälsa som ni alla kan se. Bröder, nu vet jag att ni och era ledare handlade i okunnighet. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han förutsagt genom alla sina profeter, att hans Kristus skulle lida. Omvänd er därför och vänd tillbaka. Då blir era synder utplånade, och tider av ro och ljuvlighet ska komma från Herrens ansikte och han sänder den som är bestämd för er - Kristus Jesus. Han måste förbli i himlen tills de tider kommer då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från uråldrig tid. Mose sa: Herren er Gud ska resa upp åt er en profet lik mig ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men varje själ som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. Och alla profeterna som har talat, från Samuel och framåt, har även förkunnat dessa dagar. Ni är söner till profeterna, och till förbundet som Gud slöt med era fäder när han sa till Abraham: I din ättling ska alla folk på jorden bli välsignade. Gud reste upp sin tjänare först och främst för er. Han sände honom för att välsigna er genom att vända er alla bort från er ondska.ˮ Medan Petrus och Johannes talade till folket kom prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna emot dem. De var mycket irriterade över att de undervisade folket och förkunnade i Jesus uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag eftersom det redan var kväll. Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen. Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem. Likaså översteprästen Hannas liksom Kajafas, Johannes och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De förde fram apostlarna och förhöret började: ˮGenom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?ˮ Fylld av den helige Ande svarade då Petrus: ˮNi folkets rådsherrar och äldste: om vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han blev botad, då ska ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i Jesu Kristi nasaréns namn, han som ni korsfäste och som Gud reste upp från de döda. Jesus är stenen som ni byggare föraktade men som blev en hörnsten. Och frälsningen finns inte hos någon annan. För det finns inget annat namn under himlen som getts åt människor genom vilket vi måste bli frälsta.ˮ När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var outbildade lekmän blev de förvånade. Men de kände till att de hade varit med Jesus. Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem blev de svarslösa. Men de befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. De sa: ˮVad ska vi ta oss till med dessa män? Att ett tydligt tecken har skett genom dem är uppenbart för alla i Jerusalem och det går inte att förneka. Men för att detta inte ska spridas än mer bland folket ska vi varna dem så att de inte mer talar till någon i det namnet.ˮ De kallade in dem och förbjöd dem att på något sätt tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: ˮDöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud, för vi kan inte låta bli att berätta om vad vi sett och hört.ˮ Men de hotade dem åter och lät dem sedan gå. På grund av folket kunde de inte klura ut något lämpligt straff för dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år. När de hade frigetts gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. Då de hade hört det sa de högt till Gud i enighet: ˮHärskare, du har gjort himmel och jord och hav och allt som finns där. Du har sagt genom den helige Ande som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprördes hedningarna? Och varför anstiftade folken meningslösa planer? Jordens kungar trädde fram, och furstarna förenade sig mot Herren och mot hans Kristus. För både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels folk förenade sig verkligen i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Detta för att utföra vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt skulle ske. Och Herre, se nu hur de hotar oss. Låt dina tjänare frimodigt förkunna ditt ord medan du sträcker ut din hand till helande och låter tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.ˮ När de hade avslutat sin bön skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den helige Ande och förkunnade frimodigt Guds ord. Hela skaran av troende var ett hjärta och en själ. Och ingen betraktade något han ägde som sitt utan de hade allt gemensamt. Och med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse. Stor nåd var över dem alla. Ingen av dem led någon nöd, för alla som ägde mark eller hus sålde dem och bar fram pengarna för det sålda och lade dem vid apostlarnas fötter. Det blev utdelat åt var och en efter behov. Även Josef, en levit från Cypern och av apostlarna kallad Barnabas - det betyder Tröstens son - ägde en åker. Den sålde han och kom med pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. Men en man vid namn Ananias sålde med sin hustru Sapfeira en egendom. Med sin hustrus vetskap behöll han en del av pengarna för sig själv. Han kom sedan med resten och lade det vid apostlarnas fötter. Då sa Petrus: ˮAnanias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög mot den helige Ande och behöll en del av pengarna för marken? Var den inte din så länge du hade den kvar? Och var inte pengarna dina när den var såld? Varför beslöt du då detta i ditt hjärta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud.ˮ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog. Stor fruktan kom över alla som hörde det. De yngre männen reste sig, svepte honom och bar bort och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru in ovetande om vad som hade hänt. Petrus frågade henne: ˮSäg mig, sålde ni marken för det priset?ˮ Hon svarade: ˮJa, för det priset.ˮ Men Petrus sa: ˮVarför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Lyssna, fotstegen av dem som begravt din man hörs vid dörren. Och nu ska de bära bort dig.ˮ I samma ögonblick föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död. Och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla som hörde om denna händelse. Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket. Och de var alla enigt tillsammans i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men de var högt aktade av folket. Och det blev alltfler troende på Herren, skaror av både män och kvinnor. Som en följd bar man även ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. Även från städerna kring Jerusalem kom det en hel mängd som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar. Och alla blev botade. Översteprästen och alla hans anhängare från saddukeernas parti fylldes av ilska och avund. De grep apostlarna och satte dem i allmänt fängelse. Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sa: ˮGå och ställ er i templet och berätta för folket allt som rör detta livets ord.ˮ De lyssnade och gick vid gryningen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans närmaste män anlände kallade de samman Sanhedrin, hela äldstekåren av Israels söner. De sände också bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när rättstjänarna kom kunde de inte finna dem i fängelset, så de återvände och rapporterade: ˮVi fann fängelset vara ordentligt låst och vakterna stående vid dörrarna, men då vi öppnade var ingen där.ˮ När tempelkommendanten och översteprästerna hörde det blev de ytterst förbryllade över dem och undrade vad detta kunde betyda. Men då kom någon och rapporterade: ˮLyssna, männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket.ˮ Då gick tempelkommendanten och rättstjänarna dit och förde bort dem, men utan våld eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. Då apostlarna hade hämtats ställdes de inför Sanhedrin, och översteprästen började förhöra dem: ˮFörbjöd vi er inte allvarligt att undervisa i det namnet? Likväl har ni fyllt Jerusalem med er lära och försöker lägga den där mannens blod på oss.ˮ Men Petrus och apostlarna svarade: ˮVi måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud reste upp Jesus, som ni hade mördat genom att hänga upp på trä. Honom har Gud upphöjt till furste och frälsare på sin högra sida, för att ge omvändelse åt Israel och syndernas förlåtelse. Vi är vittnen till detta, och även den helige Ande som Gud har skänkt åt dem som lyder honom.ˮ När de hörde detta blev de ursinniga och rådslog om att döda dem. Men då reste sig en farisé i Sanhedrin, en laglärare vid namn Gamaliel, som var högt respekterad av allt folket. Han begärde att man skulle föra ut männen ett ögonblick. Sedan sa han till dem: ˮIsraeliske män, tänk efter noga vad ni ämnar göra med dessa män. För en tid sedan framträdde Theudas och gav sig ut för att vara något och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han dödades och alla hans anhängare skingrades och allt gick om intet. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, framträdde Judas från Galileen och fick folk med sig att begå uppror. Men även han miste livet och alla hans anhängare skingrades. Därför uppmanar jag er nu: håll er ifrån dessa män och låt dem gå. För om detta är människors verk och påhitt så kommer det att rinna ut i sanden. Men är det av Gud kan ni aldrig besegra dem. Ni kan till och med finna att ni strider mot Gud.ˮ De höll med honom och kallade in apostlarna. De lät prygla dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan fick de gå. Apostlarna lämnade Sanhedrin, glada över att de hade betraktats värdiga att vanäras för Namnets skull. Både i templet och hemma fortsatte de att dagligen undervisa och förkunna evangeliet om Kristus Jesus. Vid den tiden då lärjungarna blev allt fler började de grekisktalande judarna klaga på de hebreiska judarna över att deras änkor blev eftersatta vid den dagliga utdelningen. Så de tolv kallade till sig alla lärjungarna och sa: ˮDet är inte lämpligt att vi åsidosätter Guds ord för att handha det materiella. Bröder, utse därför sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Men vi ska hålla oss till bönen och ordets tjänst.ˮ Och förslaget gillades av hela samlingen. De valde Stefanos, en man fylld av tro och den helige Ande, vidare Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en proselyt från Antiochia. Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och sedan lade händerna på dem. Och Guds ord spred sig alltmer och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor mängd präster blev lydiga mot tron. Stefanos var fylld av nåd och kraft och utförde stora tecken och under bland folket. Då framträdde några från den synagoga som kallades ʼDe frigivnas,ʼ folk från Kyrene och Alexandria, och folk från Kilikien och Asien. De började diskutera med Stefanos. Men de kunde inte försvara sig mot den visdom och den Ande som här talade. Då fixade de fram några män som sa: ˮVi har hört honom yttra hädiska ord mot Mose och mot Gud.ˮ De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda. De rusade sedan mot honom och släpade honom med sig och förde honom inför Sanhedrin. De förde fram falska vittnen som sa: ˮDen här mannen upphör aldrig att tala mot denna heliga plats och mot lagen. Vi har hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.ˮ Alla som satt i Sanhedrin stirrade på Stefanos, och de såg att hans ansikte var som en ängels. Översteprästen frågade: ˮÄr det så?ˮ Stefanos svarade: ˮNi män, bröder och fäder, lyssna. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Harran. Gud sa till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag ska visa dig. Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. Och då hans far hade dött förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. Gud gav honom ingen mark där, inte ens en fotsbredd. Men han lovade ge Abraham och hans ättlingar landet som egendom trots att han var barnlös. Detta är vad Gud sa: Hans ättlingar ska bo som främlingar i ett land som tillhör andra. Och där ska de förslava och plåga dem i fyrahundra år. Men jag ska straffa det folk vars slavar de blir, sa Gud. Och därefter ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. Och Gud gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv patriarkerna. Och patriarkerna blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom och räddade honom från all nöd. Han gav Josef visdom och lät honom bli omtyckt av farao, Egyptens kung, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus. Men svält och stor nöd kom över hela Egypten och Kanaan, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat. När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten sände han våra fäder dit en första gång. Andra gången gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. Josef sände då bud och inbjöd sin far Jakob och hela sin släkt på sjuttiofem personer. Och Jakob for ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa pengar av Hamors söner i Shekem. Men allt eftersom tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, ökade folkets antal kraftigt i Egypten. Men då framträdde en annan kung över Egypten, en som inte visste något om Josef. Han behandlade vårt folk med list och plågade våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö. Vid den tiden föddes Mose, som var gudomligt vacker. Han togs om hand under tre månader i sin fars hus. Och då han sattes ut togs han upp av faraos dotter som fostrade honom som sin egen son. Mose blev undervisad i all egyptisk visdom, och var mäktig i ord och handling. När han hade fyllt fyrtio år fick han en ingivelse att han skulle besöka sina bröder, Israels söner. Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad. Han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. Mose trodde att bröderna skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men de förstod inte. Nästa dag dök han upp inför några som slogs och försökte försona dem. Han sa: ʼNi män är ju bröder, varför gör ni varandra illa?ʼ Men den som hade behandlat sin landsman illa stötte bort Mose och sa: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du kanske döda mig så som du dödade egyptiern i går? Då Mose hörde det flydde han. Och han levde sedan som främling i Midjan där han blev far till två söner. När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. Då Mose såg det förundrade han sig över synen. Och när han gick närmare för att titta ljöd Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose blev skräckslagen och vågade inte se ditåt. Men Herren sa: Ta av dina sandaler, för platsen där du står är helig mark. Jag har noga betraktat mitt folks kval i Egypten och hört deras suckar. Jag har kommit ner för att befria dem. Kom nu, jag sänder dig till Egypten. Denne Mose som de avvisade med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som visade sig för honom i törnbusken. Denne man ledde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var denne Mose som sa till Israels söner: Gud ska resa upp åt er en profet lik mig ur era bröders krets. Det var Mose som där i församlingen i öknen var med både ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder. Han tog emot levande ord för att ge till oss. Våra fäder ville inte lyda honom utan avvisade honom och återvände i sina hjärtan till Egypten. De sa till Aron: Gör gudar åt oss som kan gå framför oss. För vi begriper inte vad som hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten. Och de dagarna gjorde de en kalv och bar fram offer till avguden och firade i glädje över sina händers verk. Då vände sig Gud ifrån dem och överlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Ni av Israels folk, bar ni fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen? Ni bar med er Moloks tält och er gud Romfas stjärna, de bilder ni gjorde för att tillbe. Men jag ska fördriva er bortom Babylon. Våra fäder hade vittnesbördets tälthelgedom i öknen. Det var inrättat så som han som talade med Mose hade befallt, efter den förebild Mose fick se. Denna tälthelgedom övertog våra fäder. De förde hit det under Josua när de tog landet i besittning efter de folk som Gud fördrev inför våra fäder. Så var det intill Davids tid. David fann nåd inför Gud och bad om att finna en boning åt Jakobs folk. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt Gud. Fast nu bor inte den Högste i något som är byggt av människohand. Som profeten säger: Himlen är min tron, jorden är min fotpall. Vad för slags hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller var skulle min viloplats vara? Har inte min hand gjort allt detta? Ni är trotsiga och oomskurna till hjärta och öron! Ni står alltid emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet era fäder inte har förföljt? Och de dödade dem som förutsa att den Rättfärdige skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat. Ni fick lagen genom änglars ledning men har inte hållit den.ˮ Dessa ord blev som knivhugg i hjärtat på dem och de rasade mot Stefanos. Men fylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sa: ˮTitta! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.ˮ Då skrek de och höll för öronen och rusade alla samtidigt emot honom. De släpade honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man vid namn Saul. De stenade Stefanos medan han anropade och bad: ˮHerre Jesus, ta emot min ande.ˮ Han föll på knä och ropade högt: ˮHerre, ställ dem inte till svars för denna synd!ˮ Med de orden insomnade han. Och Saul tyckte det var rätt att man hade dödat honom. Den dagen utbröt en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. Några gudfruktiga män begravde Stefanos och uttryckte stor sorg. Men Saul försökte slita sönder församlingen. Han trängde in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och fick dem i fängelse. De som nu hade skingrats vandrade omkring och förkunnade evangeliets budskap. Filippos kom ner till staden i Samarien och förkunnade Kristus för folket. Och de höll sig enigt till Filippos budskap när de hörde och såg de tecken som han gjorde. Från många människor for nämligen orena andar ut under höga skrik, och många lama och lytta botades. Det blev stor glädje i den staden. Men i staden fanns en man vid namn Simon som förut hade utövat ockult magi och slagit folket i Samarien med häpnad. Han gav sig ut för att vara något stort. Alla, både små och stora, fascinerades av honom och sa: ˮDet är han som kallas Guds stora kraft.ˮ De fascinerades av honom eftersom han under lång tid hade bländat dem med sin ockulta magi. Men när de trodde på Filippos som förkunnade evangelium om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor. Även Simon själv kom till tro, och efter att han döpts höll han sig troget till Filippos. Han blev alldeles hänförd när han såg de stora tecken och kraftgärningar som utfördes. Då nu apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. De två kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande. För Anden hade ännu inte fallit på någon av dem, de var endast döpta i Herren Jesu namn. De lade då händerna på dem och de tog emot den helige Ande. När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning kom han till dem med pengar och sa: ˮGe mig också den här makten att den jag lägger händerna på får den helige Ande.ˮ Men Petrus sa: ˮTill fördärvet med dig och ditt silver då du menar att Guds gåva kan köpas för pengar! Du har ingen del alls i detta budskap eftersom ditt hjärta inte är rättvänt inför Gud. Vänd därför om från denna din ondska och be till Herren så kanske han förlåter ditt hjärtas tankar. För jag ser att du är förgiftad av bitterhet och bunden av orättfärdighet.ˮ Simon svarade: ˮBe för mig till Herren att inget av det ni har sagt drabbar mig.ˮ Och efter att Petrus och Johannes hade vittnat och talat Herrens ord återvände de till Jerusalem. På väg dit förkunnade de evangeliet i många samariska byar. En Herrens ängel talade till Filippos: ˮRes dig och gå vid middagstid ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza." - Det är en ödslig väg. - Han reste sig och gick. Och plötsligt kom där en etiopier, en eunuck, som var hovman hos den etiopiska drottningen Kandake och han förvaltade alla hennes skatter. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe och var nu på återresa och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sa till Filippos: ˮGå fram till vagnen och håll dig intill den.ˮ Filippos sprang fram och hörde honom läsa profeten Jesaja och frågade: ˮFörstår du vad du läser?ˮ Han svarade: ˮHur i hela världen skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?ˮ Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta: Han fördes likt ett får till slakt, och likt ett lamm som är tyst inför klipparen så öppnade han inte sin mun. I förnedringen berövades honom rättvisa. Vem kan beskriva hans släkte, eftersom hans liv togs bort från jorden? Hovmannen sa till Filippos: ˮJag ber dig, berätta vem profeten talar om, sig själv eller någon annan?ˮ Då tog Filippos till orda och började utifrån detta skriftställe förkunna evangeliet om Jesus för honom. På sin färd längs vägen kom de till ett ställe med vatten. Hovmannen sa: ˮTitta, här är vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?ˮ Han såg till att stanna vagnen, och både Filippos och hovmannen steg ner i vattnet och han döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippos. Och hovmannen såg honom inte mer eftersom han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Filippos fann sig ha kommit till Ashdod. Och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städer tills han kom till Caesarea. Saul som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. Han bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han fann några män eller kvinnor som hörde till Vägen så skulle han föra dem bundna till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Han föll till marken och hörde en röst som sa till honom: ˮSaul, Saul, varför förföljer du mig?ˮ Han frågade: ˮVem är du, herre?ˮ Han sa: ˮJag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig och gå in i staden, så ska du få veta vad du måste göra.ˮ Männen som reste med honom stod där stumma. De hörde rösten men såg ingen. Saul reste sig från marken, och han såg ingenting fast hans ögon var öppna. Men de tog hans hand och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack. I Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Herren sa till honom i en syn: ˮAnanias.ˮ Han svarade: ˮJa, Herre.ˮ Herren sa: ˮRes dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man från Tarsos vid namn Saul. För han ber, och i en syn har han sett en man vid namn Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han ska se igen.ˮ Men Ananias svarade: ˮHerre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och här har han fullmakt från översteprästerna att gripa alla som anropar ditt namn.ˮ Men Herren sa: ˮGå, för han är mitt utvalda redskap till att bära fram mitt namn inför hednafolk och kungar och Israels söner. För jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.ˮ Ananias gav sig av och kom in i huset och lade sina händer på honom och sa: ˮBroder Saul, Herren har sänt mig - Jesus som visade sig för dig på vägen hit - för att du ska få tillbaka din syn och fyllas av den helige Ande.ˮ Genast var det som om något föll från hans ögon och han fick synen tillbaka. Han reste sig och blev döpt. Och efter att ha ätit fick han förnyade krafter. Saul stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus. Omedelbart började han förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son. Alla som hörde honom häpnade och sa: ˮVar det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som anropar detta namn? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?ˮ Men Saul fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus förvirrade när han tydliggjorde att Jesus är Kristus. Efter en längre tid beslöt judarna att röja honom ur vägen. Men Saul fick kännedom om deras sammansvärjning. Dag och natt höll de även vakt vid stadsportarna för att döda honom. Men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom i en stor korg genom en öppning i muren. När Saul kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. Barnabas tog då Saul och förde honom till apostlarna. Han berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren som hade talat till honom, och att Saul frimodigt hade talat i Jesu namn i Damaskus. Så Saul stannade hos dem och rörde sig fritt i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. Och han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna. Men de stod i begrepp att döda honom. När bröderna fick veta det förde de honom ner till Caesarea och sände honom därifrån till Tarsos. Församlingen hade det nu lugnt i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan. Och genom den helige Andes stöd ökades antalet. Petrus vandrade genom hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda. Där träffade han en man vid namn Aineas som i åtta år varit sängliggande eftersom han var lam. Petrus sa till honom: ˮAineas, Jesus Kristus botar dig. Res dig och gör i ordning din bädd.ˮ Genast reste han sig upp. Och alla som bodde i Lydda och Sharon såg honom och omvände sig till Herren. I Joppe fanns en lärjunge vid namn Tabita - det betyder gasellen. Hon var rik på goda gärningar och gav ofta till behövande. Men i de dagarna blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och bar henne till övervåningen. Då Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där sände de två män till honom med en vädjan om att komma till dem så fort som möjligt. Petrus reste sig och gick med dem. Väl framme tog de honom till övervåningen. Alla änkorna ställde sig gråtande omkring honom och visade de långskjortor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon var hos dem. Men Petrus visade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sa: ˮTabita, res dig.ˮ Hon öppnade sina ögon, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och reste henne upp. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och ställde fram henne levande. Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. Därefter stannade Petrus en längre tid i Joppe hos en viss Simon, som var läderarbetare. I Caesarea bodde en man vid namn Cornelius, officer vid den Italiska bataljonen. Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus. Han gav rikligt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. En dag vid femtontiden såg han tydligt i en syn hur en Guds ängel kom in till honom och sa: ˮCornelius.ˮ Han stirrade förskräckt på ängeln och sa: ˮVad är det, herre?ˮ Han svarade: ˮDina böner och dina gåvor har stigit upp inför Gud som ett minnesoffer. Sänd nu några män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus. Han bor som gäst hos läderarbetaren Simon som har ett hus vid havet.ˮ När ängeln som talat med honom var borta kallade Cornelius till sig två av sina tjänare och en from soldat bland dem som stod i hans tjänst. Han förklarade allting för dem och sände dem till Joppe. Nästa dag medan de var på väg och närmade sig staden gick Petrus upp på taket för att be. Det var vid tolvtiden på dagen. Och han blev hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning kom han i ett annat tillstånd. Han såg himlen öppen och något som liknade en stor duk komma ner. I dess fyra hörn sänktes den ner till jorden. Däri fanns alla slag av fyrfotadjur och kräldjur på jorden och himlens fåglar. Och han hörde en röst: ˮRes dig Petrus, slakta och ät.ˮ Petrus svarade: ˮAbsolut inte, Herre. Jag har ju aldrig ätit något oheligt eller orent.ˮ Då hörde han för andra gången en röst: ˮDet som Gud renat ska inte du hålla för orent.ˮ Detta hände tre gånger och sedan togs det hela genast upp till himlen. Medan Petrus ännu var undrande över synens betydelse stod plötsligt Cornelius utsända män vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus. Nu ropade de och undrade om den Simon som kallades Petrus fanns där som gäst. Petrus grunnade ännu över synen när Anden sa till honom: ˮLyssna, tre män söker dig. Res dig och gå ner och följ med dem utan att tveka, för jag har sänt dem.ˮ Petrus gick ner till männen och sa: ˮDet är mig ni söker. Varför har ni kommit hit?ˮ De sa: ˮOfficeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud och är högt ansedd av hela det judiska folket. Av en helig ängel blev han anvisad att kalla på dig till sitt hus och höra vad du har att säga.ˮ Så Petrus bjöd in dem och de blev hans gäster. Nästa dag bröt han upp och gav sig iväg i sällskap med dem. Några av bröderna från Joppe följde med honom. Följande dag kom de till Caesarea. Cornelius väntade på dem och hade samlat sina släktingar och närmaste vänner. När Petrus var på väg in mötte honom Cornelius som föll ner för hans fötter i vördnad. Men Petrus reste honom upp och sa: ˮStäll dig upp. Även jag är en människa.ˮ Och under samtal med Cornelius gick han in och fann många samlade. Han sa till dem: ˮNi vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka någon från ett annat folk. Men Gud har visat mig att jag inte ska kalla någon människa ohelig eller oren. Därför kom jag också utan att tveka när ni sände bud efter mig. Nu undrar jag varför ni bett mig komma hit?ˮ Cornelius svarade: ˮFör fyra dagar sedan vid den här tiden, femtontiden, var jag i bön här hemma. Plötsligt stod en man i skinande kläder framför mig och sa: ʼCornelius, Gud har hört din bön och kommit ihåg dina gåvor. Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i läderarbetaren Simons hus vid havet.ʼ Jag sände då genast bud efter dig och du gjorde väl i att komma. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har ålagt dig att säga.ˮ Då började Petrus tala: ˮNu förstår jag hur sant det är att Gud inte gör skillnad på människor, utan välkomnar från varje folk var och en som fruktar honom och gör det som är rätt. Gud sände ordet till Israels söner då han förkunnade evangeliet om fred genom Jesus Kristus, som är allas Herre. Ni känner till vad som hände, angående budskapet som gick ut över hela Judeen med början i Galileen efter det dop som Johannes förkunnade - detta med Jesus från Nasaret, hur Gud smorde honom med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. Vi är vittnen till allt han gjorde både i judarnas landsbygd och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. Och Gud reste honom upp på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för allt folket utan för oss som Gud i förväg hade utvalt som vittnen, vi som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda. Och han befallde oss att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.ˮ Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som lyssnade till ordet. Och de troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten även över hedningarna. För de hörde dem tala i tungor och upphöja Gud. Petrus tog till orda: ˮKan någon hindra att dessa blir döpta med vatten när de har tagit emot den helige Ande liksom vi?ˮ Och han påbjöd att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Därefter bad de honom stanna några dagar. Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. När Petrus kom upp till Jerusalem började ʼde omskurnaʼ att kritisera honom. De sa: ˮDu har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem.ˮ Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: ˮJag var i staden Joppe. Och medan jag bad kom jag i ett annat tillstånd och fick se en syn. Något som liknade en stor duk kom ner från himlen. I dess fyra hörn sänktes den ner och kom ända ner till mig. När jag noga betraktade det fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. Och jag hörde en röst säga till mig: ʼRes dig Petrus, slakta och ät.ʼ Men jag svarade: ʼAbsolut inte, Herre. Något oheligt eller orent har ju aldrig kommit i min mun.ʼ För andra gången talade en röst från himlen: ʼDet som Gud renat ska inte du hålla för orent.ʼ Detta hände tre gånger och sedan drogs alltsammans upp till himlen. Och just precis då stod tre män utanför huset där vi var. De hade sänts till mig från Caesarea. Anden sa till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: ʼSänd bud till Joppe och låt hämta Simon som kallas Petrus. Han ska ge dig ett budskap genom vilket du ska bli frälst, du och alla i ditt hus.ʼ Och när jag började tala föll den helige Ande på dem, som på oss den första tiden. Jag påmindes om Herrens ord hur han sa: ʼJohannes döpte med vatten, men ni ska döpas i den helige Ande.ʼ När nu Gud gav dem samma gåva som åt oss efter att vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, skulle då jag ställa mig i vägen för Gud?ˮ När de hörde detta blev de lugna och prisade Gud och sa: ˮSå har Gud skänkt även åt hednafolken den omvändelse som ger liv.ˮ De som hade skingrats under den förföljelse som utbröt efter Stefanos begav sig till Fenikien, Cypern och Antiochia. De förkunnade ordet endast för judar. Men bland dem fanns några män från Cypern och Kyrene. När de kom till Antiochia började de tala även till hedningarna och förkunnade evangeliet om Herren Jesus. Herrens hand var med dem, och ett stort antal som kom till tro omvände sig till Herren. När församlingen i Jerusalem fick höra detta sände de Barnabas att bege sig till Antiochia. När han kom dit och fick se Guds nåd blev han glad och uppmanade dem alla att helhjärtat förbli trogna Herren. För Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och ännu fler människor fördes till Herren. Därefter begav han sig till Tarsos för att söka upp Saul. Han fann honom och tog honom med sig till Antiochia. Under ett helt år var de tillsammans i församlingen och undervisade åtskilliga människor. Det var i Antiochia som lärjungarna först började kallas kristna. I de dagarna kom några profeter från Jerusalem ner till Antiochia. En av dem hette Agabos. Han trädde fram och förutsa genom Anden att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. - Den inträffade under Claudius. - Då beslöt lärjungarna att var och en efter förmåga skulle sända understöd till bröderna som bodde i Judeen. Så gjorde de. Understödet sändes med Barnabas och Saul till de äldste. Vid den tiden for kung Herodes våldsamt fram mot en del i församlingen. Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. När han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät gripa även Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. Och efter att han gripit Petrus satte han honom i fängelse. Han överlämnades åt fyra vaktstyrkor med fyra man var att bevaka honom. Avsikten var att efter påsken ställa honom inför folket. Petrus var alltså fängslad, men församlingen bad innerligt till Gud för honom. Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater. Han var bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. Plötsligt stod där en Herrens ängel och ett ljussken strålade i cellen. Han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sa: ˮSkynda dig upp.ˮ Och kedjorna föll från hans händer. Ängeln sa: ˮSpänn fast bältet och ta på dig sandalerna.ˮ Petrus gjorde det och ängeln sa: ˮSvep manteln om dig och följ mig.ˮ Petrus gick ut och följde honom. Men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde han såg en syn. När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnades för dem av sig själv. De kom ut och gick längs en gata och plötsligt försvann ängeln från honom. När Petrus kom till sans igen sa han: ˮNu förstår jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt vad det judiska folket förväntat sig.ˮ Då detta stod klart gick han till det hus där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus. Där var åtskilliga församlade och bad. Petrus knackade på porten och en tjänsteflicka vid namn Rhode gick för att höra vem det var. Hon kände igen Petrus röst och blev så glad att hon istället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. De sa till henne: ˮDu är inte klok.ˮ Men hon vidhöll att det var så, och då sa de: ˮDet är hans ängel.ˮ Men Petrus fortsatte knacka, och när de öppnade såg de till sin förvåning att det var han. Han gav dem tecken med handen att vara tysta och berättade för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Och han sa: ˮTala om detta för Jakob och för bröderna.ˮ Sedan gav han sig av till en annan plats. När morgonen kom blev det ett väldigt rabalder bland soldaterna över vad som hade hänt med Petrus. Och efter att Herodes hade sökt efter honom utan resultat, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras till avrättning. Sedan begav han sig ner från Judeen till Caesarea där han uppehöll sig. Herodes var mycket upprörd över folket i Tyros och Sidon. Eniga trädde dessa fram inför kungen. Och efter att de fått hans kammarherre Blastos på sin sida bad de om fred. Deras land var nämligen beroende av kungens land för sin försörjning. På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tribunen och höll ett tal till dem. Och folket ropade: ˮEn guds röst och inte en människas!ˮ Omedelbart slog honom en Herrens ängel eftersom han inte gav Gud äran. Och han blev uppäten av maskar och dog. Men Guds ord hade framgång och utbredde sig. Och Barnabas och Saul återvände till Jerusalem efter att ha fullgjort sitt uppdrag. De tog med sig Johannes som kallades Markus. I församlingen i Antiochia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som hade växt upp med tetrarken Herodes, samt Saul. När dessa höll gudstjänst och fastade sa den helige Ande: ˮAvskilj åt mig Barnabas och Saul för den uppgift som jag kallat dem till.ˮ Då de hade fastat, bett och lagt händerna på dem sände de iväg dem. Efter att de blivit utsända av den helige Ande kom de ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern. När de kom till Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade Johannes med sig som medhjälpare. De for tvärs över ön ända till Pafos. Där stötte de på en jude som var utövare av ockult magi, en falsk profet vid namn Barjesus. Han höll till hos ståthållaren Sergius Paulus, en intelligent man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och önskade få höra Guds ord. Men Elymas – vars namn betyder ʼockult magikerʼ – motarbetade dem och försökte vända ståthållaren bort från tron. Saul som även kallades Paulus, var fylld av den helige Ande. Han spände blicken i honom och sa: ˮDu djävulens son, full av svek och skamlöshet, fiende till all rättfärdighet, ska du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Lyssna, nu drabbar dig Herrens hand och du ska för en tid bli blind och inte kunna se solen.ˮ Och just då föll ett kompakt mörker över honom, och han famlade omkring och sökte en hjälpande hand. När ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära. Paulus och hans följeslagare seglade ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Men Johannes avvek från dem och återvände till Jerusalem. Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig ner. Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: ˮNi män, bröder, om någon av er har ett uppbyggligt ord till folket, så varsågod.ˮ Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sa: ˮIsraeliske män och ni som fruktar Gud, lyssna. Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Och han lät sitt folk växa och bli stort då de levde som främlingar i Egypten. Med väldig makt förde han dem ut därifrån. Och under fyrtio år härdade han ut med dem i öknen, och utrotade sedan sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. Allt tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de om en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam. Han var kung i fyrtio år. Men Gud avlägsnade honom och gjorde David till kung över dem. Om honom gav han sitt vittnesbörd: ʼJag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja.ʼ Av hans ättlingar har Gud enligt sitt löfte fört fram en frälsare åt Israel - Jesus. Innan han trädde fram förkunnade Johannes omvändelsens dop för hela Israels folk. När Johannes stod vid slutet av sin levnad sa han: ʼJag är inte den ni tror att jag är. Men lyssna, han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta upp hans sandaler.ʼ Ni män, bröder, söner av Abrahams ätt, och de bland er som fruktar Gud: till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänd. För varken de boende i Jerusalem eller deras ledare förstod vem Jesus var. Genom att döma honom uppfyllde de profeternas förutsägelser som läses varje sabbat. Fast de inte fann någon grund för dödsstraff, begärde de att Pilatus skulle avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud reste upp Jesus från de döda. Han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och vi förkunnar för er evangeliet om det löfte som gavs till våra fäder. Detta löfte har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att resa upp Jesus. Som det står skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. Och att Gud reste upp Jesus från de döda för att aldrig mer återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och pålitliga löften som David fick. Därför säger han också på ett annat ställe: Du ska inte låta din Helige uppleva förgängelsen. För när David under sin samtid hade tjänat Guds vilja insomnade han och lades hos sina fäder och upplevde förgängelsen. Men den som Gud reste upp upplevde inte förgängelsen. Ni män, bröder, därför ska ni veta att det är genom Jesus som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Och att var och en som tror rättfärdigas i honom från allt som Mose lag inte kunde rättfärdiga er ifrån. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte inträffar: Lyssna, ni föraktare, häpna och förgås. För jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro när den berättas för er. ˮ När Paulus och Barnabas gick ut bad folket att få höra samma budskap nästa sabbat. Och då man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Och de två talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd. Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund. De hånade Paulus och sa emot honom när han talade. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: ˮDet var nödvändigt att Guds ord först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken. För så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning överallt på jorden. ˮ När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. Och Herrens ord spreds ut över hela området. Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. Men de skakade dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonion. Och lärjungarna fylldes av glädje och den helige Ande. I Ikonion upprepades det hela. Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och talade så att många judar och hedningar kom till tro. Men de judar som vägrade att tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. Därför stannade de där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nådens ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. Men folket i staden splittrades. Några höll med judarna och andra med apostlarna. Och när hedningarna och judarna med sina ledare fick i sinnet att misshandla och stena dem, förstod apostlarna det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten där omkring. Där förkunnade de evangeliet. I Lystra satt en man med kraftlösa ben. Han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. Han lyssnade när Paulus talade. Paulus fäste blicken på honom och när han såg att mannen hade tro till att bli botad, sa han högt: ˮRes dig och stå på benen!ˮ Då hoppade han upp och började gå. När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de på lykaoniska: ˮGudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt!ˮ De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade: ˮNi män, vad håller ni på med? Vi är människor av samma natur som ni. Vi förkunnar ett gott budskap till er, att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting till en levande Gud, han som skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Han har i tider som varit tillåtit alla länder att gå sina egna vägar. Ändå lät han sig inte vara utan vittnesbörd. Han visar sig god genom att ge er regn från himlen, och fruktbara tider, och tillfredsställer era hjärtan med mat och glädje.ˮ Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick folket på sin sida. Och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag for Paulus med Barnabas till Derbe. De förkunnade evangeliet i staden och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia. De styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att förbli i tron, och sa: ”För att komma in i Guds rike måste vi gå genom många lidanden.” De utnämnde äldste åt dem i varje församling. Och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt Herren, honom som de kommit till tro på. Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. Och när de hade talat ordet i Perge for de ner till Attaleia. Därifrån seglade de till Antiochia där de hade överlämnats åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. Efter sin ankomst kallade de samman församlingen. De berättade om allt vad Gud hade gjort med dem och att han för hednafolken öppnat trons dörr. Och de stannade ganska länge hos lärjungarna. Några män kom ner från Judeen och började undervisa bröderna: ”Om ni inte låter omskära er enligt Mose sed kan ni inte bli frälsta.” Men Paulus och Barnabas kom i dispyt och häftig diskussion med dem. Bröderna beslöt då att dessa två och ytterligare några skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att utreda stridsfrågan. Så de blev utsända av församlingen och for genom Fenikien och Samarien. Där redogjorde de för hedningarnas omvändelse och gjorde alla bröderna överlyckliga. Vid sin ankomst till Jerusalem välkomnades de av församlingen och av apostlarna och de äldste. De berättade för dem allt vad Gud gjort med dem. Men några troende som tillhörde fariseernas parti steg fram och sa: ”Hedningarna måste omskäras och befallas att hålla Mose lag.” Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ˮNi män, bröder, redan tidigt gjorde Gud det valet bland er, att hednafolken genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud som känner hjärtat har godtagit dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, då han genom tron renat deras hjärtan. Varför utmanar ni då Gud genom att på lärjungarnas axlar lägga ett ok som varken våra fäder eller vi själva förmått bära? Nej, vi tror att vi blir frälsta genom Herren Jesu nåd. Och detsamma gäller dem.ˮ Då tystnade alla. Och man lyssnade på Barnabas och Paulus som berättade om alla de tecken och under som Gud hade utfört genom dem bland hednafolken. När de hade talat klart tog Jakob till orda: ˮNi män, bröder, lyssna på mig. Simeon har berättat hur Gud först såg till att bland hednafolken välja ut ett folk för sitt namn. Och det är i enlighet med profeternas ord, som det står skrivet: Jag ska därefter vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Jag ska bygga upp dess ruiner och resa den igen, så att alla andra människor ska söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som gör detta, det som är känt från evighet. Därför är det min uppfattning att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud. Men vi ska skriva till dem att de ska undvika sådant som orenats genom avgudadyrkan, och otukt, och kött av kvävda djur, och blod. För Mose har i varje stad sedan urgammal tid haft sina förkunnare då han föreläses i synagogorna varje sabbat.ˮ Då beslöt apostlarna och de äldste med hela församlingen att utse några av deras män och sända dem till Antiochia med Paulus och Barnabas. De valde Judas som kallades Barsabbas, och Silas, båda ledande män bland bröderna. De fick med sig följande skrivelse: ˮFrån apostlarna och de äldste, era bröder. Till de bröder i Antiochia och Syrien och Kilikien som är av hednisk härkomst. Vi hälsar er. Vi har hört att några som kommit från oss har oroat och förvirrat era själar med sitt tal. Men vi har inte gett dem något uppdrag. Vi har därför enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er med våra kära bröder Barnabas och Paulus. De har riskerat livet för vår Herre Jesu Kristi namn. Vi har alltså sänt Judas och Silas, och de ska muntligen framföra samma budskap. Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er förutom detta nödvändiga: Ni ska undvika kött som offrats åt avgudar, och blod, och kött av kvävda djur, och otukt. Om ni håller er ifrån sådant handlar ni rätt. Allt gott.ˮ Så sändes de iväg och kom ner till Antiochia där de kallade samman alla och överlämnade brevet. Bröderna läste det och gladdes över det uppmuntrande beskedet. Judas och Silas, som även själva var profeter, uppmuntrade och styrkte bröderna med ett långt tal. Och sedan de hade varit där en tid sändes de tillbaka med en fridshälsning från bröderna till dem som hade sänt ut dem. Men Paulus och Barnabas stannade i Antiochia. Där undervisade de och förkunnade Herrens ord med många andra. Efter några dagar sa Paulus till Barnabas: ˮLåt oss återvända och besöka bröderna i alla de städer där vi förkunnat Herrens ord, för att se hur de har det.ˮ Barnabas ville även ta med Johannes som kallades Markus. Men Paulus hävdade bestämt att man inte skulle ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte deltagit i arbetet med dem. Och det blev en så het ordväxling att de skildes åt. Barnabas tog Markus med sig och seglade till Cypern. Paulus däremot utsåg Silas, och gav sig av efter att bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna. Paulus kom även till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge vid namn Timotheos. Han var son till en troende judisk kvinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonion talade väl om Timotheos. Paulus ville ha med honom på resan. Han tog och omskar honom på grund av judarna i de trakterna, för alla kände till att hans far var grek. När de reste genom städerna överlämnades de påbud som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt att de skulle iaktta. Så styrktes församlingarna i tron och växte i storlek för varje dag. Efter att den helige Ande hindrat dem från att tala ordet i Asien tog de vägen genom Frygien och Galatien. När de nådde Mysien försökte de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då begav de sig genom Mysien ner till Troas. På natten hade Paulus en syn. En man från Makedonien stod och vädjade till honom: ˮKom över till Makedonien och hjälp oss.ˮ Efter hans syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, för vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. Vi avseglade från Troas och for rakt mot Samothrake, och följande dag till Neapolis. Därifrån till Filippi vilken är en betydande stad i denna del av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten till en flod där vi förväntade oss att det fanns ett böneställe. Där satte vi oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. En kvinna hette Lydia, och hon hörde till de gudfruktiga. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Thyatira. Hon lyssnade och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig av det som Paulus sa. När hon och alla i hennes hus hade blivit döpta vädjade hon: ˮOm ni anser att jag är en troende på Herren, så kom hem till mig och bo där.ˮ Hon bad oss ihärdigt. Och det hände då vi var på väg till bönestället att vi mötte en slavflicka som med hjälp av en ande i sig förutsa framtiden. Hon inbringade sina ägare goda inkomster genom att spå. Hon följde Paulus och oss andra medan hon ropade: ˮDessa män är den högste Gudens tjänare och de förkunnar för er en väg till frälsning!ˮ Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev mycket irriterad och vände sig om och sa till anden: ˮJag befaller dig i Jesu Kristi namn att komma ut ur henne.ˮ Och i samma ögonblick kom den ut. När hennes ägare såg att allt hopp om inkomster gick om intet, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför myndigheterna. De förde fram dem till domarna och sa: ˮDe här männen stör ordningen i vår stad, judar som de är. Och de förkunnar seder som är otillåtna för oss romerska medborgare att acceptera eller följa.ˮ Även folket angrep dem. Och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle bli slagna med käpp. Efter många utdelade slag kastades de i fängelse och fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar. Efter en sådan order kastade han dem längst in i fängelset och satte fast deras fötter i stocken. Men omkring midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade. Plötsligt kom ett så kraftigt jordskalv att fängelset skakades i sina grundvalar. Samtidigt öppnades alla dörrar och allas bojor föll av. Fångvaktaren vaknade och såg att fängelsets dörrar stod öppna. Då drog han sitt svärd för att ta sitt liv eftersom han trodde att fångarna hade flytt. Men Paulus ropade högt: ˮGör dig inget illa, vi är alla här!ˮ Då begärde han facklor och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Och efter att ha fört ut dem frågade han: ˮNi herrar, vad måste jag göra för att bli frälst?ˮ De svarade: ˮTro på Herren Jesus, så ska du och alla i ditt hus bli frälst.ˮ Och de talade Herrens ord till honom och alla i hans hus. Under samma nattimme tog fångvaktaren hand om dem och tvättade deras sår. Omedelbart därefter döptes han med alla de sina. Sedan förde han dem upp till sin bostad och satte fram mat åt dem. Han var överlycklig över att han och alla i hans hus hade kommit till tro på Gud. På morgonen sände domarna dit sina rättstjänare med orden: ”Frige männen.” Fångvaktaren framförde det till Paulus och sa: ˮDomarna har meddelat att ni ska friges. Ni kan därför lugnt gå iväg nu.ˮ Men Paulus svarade rättstjänarna: ˮDe har pryglat oss offentligt utan dom fast vi är romerska medborgare. Sedan kastade de oss i fängelse. Och nu tänker de i hemlighet kasta ut oss? Nej, tack! De får själva komma och föra ut oss.ˮ Rättstjänarna framförde detta till domarna. Och när de fick höra att de var romerska medborgare blev de rädda. De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. När de hade lämnat fängelset gick de hem till Lydia. De träffade bröderna, gav dem förmaning och tröst och for sedan vidare. De reste genom Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike. Där hade judarna en synagoga. Sin vana trogen gick Paulus in där. Och under tre sabbater förde han samtal med dem utifrån Skrifterna. Han förklarade och visade att Kristus måste lida och uppstå från de döda. Han sa: ˮDenne Jesus som jag förkunnar för er är Kristus.ˮ Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas, därtill en ansenlig mängd gudfruktiga greker och åtskilliga förnäma kvinnor. Men judarna greps av avund. De tog med sig en pöbelhop från torget och ställde till med bråk och upplopp i staden. De trängde fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att ställa dem inför folksamlingen. Men när de inte fann dem släpade de Jason och några bröder till stadens styresmän och skrek: ˮDessa som uppviglat hela världen har kommit hit också, och Jason har tagit emot dem, och de bryter alla mot kejsarens påbud genom att påstå att en annan är kung, en Jesus!ˮ Folket och styresmännen blev oroliga när de hörde detta. Och efter att de tagit pengar som säkerhet från Jason och de andra frigavs de. Så fort det blev natt sände bröderna iväg Paulus och Silas till Beroia. När de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mera mottagliga än de i Thessalonike. De tog villigt emot ordet och utforskade dagligen Skrifterna för att se om allt som sagts stämde. Därför kom många av dem till tro, likaså åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus även i Beroia, kom de dit och hetsade upp och oroade massorna. Bröderna sände då omedelbart iväg Paulus ner mot kusten, men Silas och Timotheos stannade kvar där. De som följde Paulus förde honom ända till Athen och återvände sedan med besked till Silas och Timotheos att komma till honom så snart som möjligt. Men då Paulus väntade på dem i Athen blev han upprörd i sin ande när han såg staden så full av avgudabilder. Han förde därför samtal i synagogan med judarna och med de gudfruktiga, och på torget varje dag med dem som befann sig där. Några epikureiska och stoiska filosofer diskuterade med honom. Och några sa: ˮVad är det för ett hopkok av idéer han för fram?ˮ Andra sa: ˮHan verkar förkunna om främmande gudar.ˮ Paulus förkunnade nämligen evangeliet om Jesus och uppståndelsen. De tog honom med sig till Areopagen och sa: ˮKan vi få veta vad det är för en ny lära du talar om? Det du säger låter så märkligt. Vi vill därför veta vad det hela handlar om.ˮ Athenarna och de utlänningar som bodde där hade nämligen inte tid för annat än att tala om och lyssna på det som hade nyhetens behag. Paulus ställde sig nu mitt inför Areopagen och sa: ˮAthens män, jag ser att ni är mycket religiösa i alla avseenden. För när jag gått omkring och betraktat allt vad ni dyrkar, fann jag även ett altare med inskriften: ʼÅt en okänd Gud.ʼ Det som alltså ni ovetande dyrkar, det förkunnar jag för er. Gud skapade universum och allting däri. Han är himlens och jordens Herre och bor inte i tempel gjord av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något. Han ger själv åt alla liv och anda och allt. Av en enda har han skapat mänsklighetens alla folk till att bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo, för att de ska söka Gud och kanske treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon av oss. För i honom lever vi och rör oss och är till. Som även några av era egna skalder har sagt: ʼVi är av hans släkt.ʼ Då vi är av Guds släkt ska vi inte tänka oss att gudomen liknar guld eller silver eller sten, något format utifrån mänsklig konst och fantasi. Gud har haft överseende med okunnighetens tider. Men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig, för han har fastställt en dag då han ska döma världen i rättfärdighet genom en man som han bestämt därtill. Det har han trovärdigt gjort klart för alla genom att resa honom upp från de döda.ˮ När de hörde om uppståndelsen från de döda började några skratta. Men andra sa: ˮVi vill höra mera från dig om detta.ˮ Så lämnade Paulus dem. Men några män slöt sig till honom och trodde, bland dem Dionysios som var medlem av Areopagen. Och en kvinna vid namn Damaris och några till. Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, född i Pontos. Han hade nyligen med sin hustru Priscilla kommit från Italien på grund av Claudius påbud om att alla judar skulle lämna Rom. Paulus tog in hos dem, och då de hade samma hantverk - tälttillverkare - så stannade han hos dem och arbetade. Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker. När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien ägnade sig Paulus intensivt åt ordet. Han vittnade för judarna att Jesus är Kristus. Men då de var avvisande och skymfade honom, skakade han sina kläder och sa till dem: ˮErt blod ska vara över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hednafolken.ˮ Och han gick därifrån och tog in hos en gudfruktig man vid namn Titius Justus. Hans hus låg intill synagogan. Men synagogföreståndaren Crispus och alla i hans hus kom till tro på Herren. Även många av de korinthier som lyssnade kom till tro och blev döpta. En natt sa Herren i en syn till Paulus: ˮVar inte rädd utan tala och tig inte, för jag är med dig. Ingen ska bära hand på dig för att skada dig, för jag har mycket folk i denna stad.ˮ Så uppehöll han sig där i arton månader och undervisade dem i Guds ord. Men då Gallio var ståthållare i Achaia gick judarna till förenat angrepp mot Paulus och drog honom inför domstolen och sa: ˮDen här mannen övertalar folk att dyrka Gud i strid mot lagen.ˮ Men just då Paulus skulle ta till orda sa Gallio till judarna: ˮJudar, om det vore fråga om förseelse eller illdåd skulle jag ha giltigt skäl att ta upp ert klagomål. Men är det en dispyt angående ord och namn och er egen lag, då är det er ensak. I sådant vill jag inte vara domare.ˮ Och han visade bort dem från domstolen. Alla grep då synagogföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom framför domartribunen. Men Gallio brydde sig inte. Paulus stannade i Korinth ännu en tid. Därefter tog han avsked av bröderna och seglade till Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila. Han hade i Kenchreai klippt av håret eftersom han hade avlagt ett löfte. Då de kom till Efesos lämnade Paulus dem. Men själv gick han in i synagogan och talade med judarna. De bad honom stanna längre, men han avböjde och tog avsked med orden: ˮJag kommer tillbaka till er om Gud vill.ˮ Sedan avseglade han från Efesos. När han hade kommit till Caesarea gick han upp till Jerusalem och hälsade på församlingen, och for sedan ner till Antiochia. Efter en tid där bröt Paulus upp och for från plats till plats i området Galatien och Frygien och styrkte alla lärjungarna. En jude vid namn Apollos kom till Efesos. Han var född i Alexandria och var en vältalig man med gedigen kunskap i Skrifterna. Han hade fått undervisning om Herrens väg. Brinnande i Anden talade och undervisade han utförligt om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. Och han började frimodigt tala i synagogan. Då Priscilla och Aquila hörde honom tog de honom avsides och förklarade Guds väg för honom än mer utförligt. När Apollos ville fara över till Achaia backade bröderna upp det och skrev till lärjungarna att välkomna honom. När han kom dit blev han till stor hjälp för dem som genom nåden hade kommit till tro. För kraftfullt bemötte han offentligt judarna i det att han klargjorde genom Skrifterna att Jesus är Kristus. Medan Apollos var i Korinth reste Paulus genom inlandet och kom till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem: ˮTog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?ˮ De svarade: ˮNej, vi har inte ens hört att det finns en helige Ande.ˮ Han frågade: ˮVilket dop blev ni då döpta med?ˮ De svarade: ˮMed Johannes dop.ˮ Paulus sa: ˮJohannes döpte med omvändelsens dop. Han uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, på Jesus.ˮ När de fick höra detta blev de döpta i Herren Jesu namn. Och då Paulus lade händerna på dem kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade. Det var tillsammans omkring tolv män. Paulus gick till synagogan, och under tre månader talade han frimodigt och förde övertygande samtal med dem om det som rör Guds rike. Men några förhärdade sig. De vägrade tro och talade illa om Vägen inför folket. Då gick han ifrån dem och tog lärjungarna med sig och höll dagliga samtal i Tyrannos föreläsningssal. Detta pågick under två år så att alla som bodde i Asien fick höra Herrens ord, både judar och hedningar. Gud gjorde ovanliga kraftgärningar genom Paulus händer. När tygstycken och klädesplagg som varit i beröring med hans hud fördes till de sjuka, försvann sjukdomarna och de onda andarna for ut från dem. Även några kringvandrande judiska exorcister tog sig för att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar i sig. De sa: ˮJag påbjuder er vid den Jesus som Paulus förkunnar.ˮ Det var sju söner till en judisk överstepräst vid namn Skeuas som gjorde så. Men den onda anden svarade dem: ˮJesus känner jag och jag vet vem Paulus är, men vilka är ni?ˮ Och mannen som hade den onda anden i sig kastade sig över dem. Han övermannade båda två så brutalt att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. Detta blev känt för alla judar och hedningar som bodde i Efesos. Fruktan kom över dem alla och Herren Jesu namn blev upphöjt. Många av de troende kom och bekände och berättade vad de hade ägnat sig åt. Åtskilliga av dem som hade sysslat med ockultism samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Deras värde beräknades till omkring etthundrasextio årslöner. Så mäktigt utbredde sig Herrens ord och visade sin kraft. Efter dessa händelser beslöt Paulus i Anden att resa genom Makedonien och Achaia till Jerusalem. Han sa: ˮNär jag har varit där måste jag även till Rom.ˮ Han sände två av sina medhjälpare, Timotheos och Erastos, till Makedonien. Själv stannade han en tid i Asien. Vid den tiden blev det mycket oroligt med anledning av Vägen. En silversmed vid namn Demetrios tillverkade nämligen Artemistempel av silver och skaffade därmed hantverkarna ansenliga inkomster. Nu kallade han samman dem och sådana med liknande arbeten och sa: ˮNi män, ni vet att vårt välstånd kommer från denna verksamhet. Men se och hör nu på den där Paulus! Han har övertalat och vilselett många människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att handtillverkade gudar inte är några gudar. Det finns en risk att inte bara vårt hantverk får dåligt rykte, utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende och att hon själv berövas sin storhet, hon som hela Asien och hela världen dyrkar.ˮ Då de hörde detta blev de ursinniga och skrek: ˮStor är efesiernas Artemis!ˮ Det blev kalabalik i hela staden och de stormade som en man till teatern. De släpade med sig Gaius och Aristarchos, två makedonier som var Paulus följeslagare. Paulus ville gå in bland folksamlingen men lärjungarna förbjöd honom det. Även några höga ämbetsmän, vänner till Paulus, lät meddela honom i vädjande ordalag att inte våga sig in på teatern. Där skreks det allt möjligt eftersom folksamlingen var förvirrad. Och de flesta förstod inte varför de hade samlats. En del ur hopen drog slutsatsen att Alexandros var orsaken eftersom judarna knuffade fram honom. Alexandros gav tecken med handen och försökte hålla ett försvarstal inför folksamlingen. Men då de förstod att han var jude, ropade de unisont i två timmar: ˮStor är efesiernas Artemis!ˮ Men stadssekreteraren lugnade folket och sa: ˮNi män från Efesos, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos är vårdare av den stora Artemis tempel och av det som föll ner från himlen? Eftersom detta är obestridligt ska ni hålla er lugna och inte göra något överilat. För ni har fört hit dessa män som varken har rånat tempel eller smädat vår gudinna. Om därför Demetrios och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Låt dem processa. Begär ni något utöver detta, ska det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. För vi riskerar att anklagas för uppror efter vad som inträffat idag. Vi har inte något att anföra till försvar för denna oregerliga sammankomst.ˮ Och med de orden upplöste han samlingen. Då oroligheterna hade lagt sig sände Paulus efter lärjungarna och uppmuntrade dem. Därefter tog han farväl och for till Makedonien. Efter att han farit genom det området och ihärdigt förmanat och tröstat bröderna kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. Han stod i begrepp att avsegla till Syrien, men en judisk sammansvärjning mot honom gjorde att han istället reste tillbaka genom Makedonien. Med Paulus följde Pyrrhos son Sopatros från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Tychikos och Trofimos från Asien, och Timotheos. Dessa avreste i förväg och inväntade oss i Troas. Men vi avseglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar. På söndagen var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus talade till dem och eftersom han avsåg att resa nästa dag varade hans tal till midnatt. Det fanns en hel del lampor på övervåningen där vi var samlade. En ung man vid namn Eutychos satt vid fönstret, och då Paulus talade länge föll han i djup sömn. Överväldigad av sömnen föll han ner från tredje våningen, och lyftes upp död. Paulus gick då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ˮVar inte oroliga, för hans själ är kvar i honom.ˮ Sedan gick Paulus åter upp, bröt brödet och åt. Han talade länge, ända till gryningen, då han lämnade dem. De gick iväg med pojken. Han levde, och de kände stor lättnad. Vi hade i förväg avseglat med skeppet till Assos där vi skulle ta med Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv avsåg att ta landvägen. Då han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene. Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Chios. Nästa dag lade vi till vid Samos, och dagen därpå kom vi till Miletos. Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesos för att inte bli fördröjd i Asien. Han ville skynda på för att om möjligt vara i Jerusalem på pingstdagen. Från Miletos sände Paulus bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. När de hade kommit till honom sa han: ˮNi vet hur jag levde bland er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien. Jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar, och under prövningar som kom över mig genom judarnas sammansvärjning. Jag har inte undanhållit något som kunde vara er till nytta utan gjort det känt, och jag har undervisat offentligt och i hemmen. Och för både judar och hedningar har jag vittnat om omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus. Och lyssna, bunden i Anden beger jag mig till Jerusalem utan att veta vad jag ska möta där. Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad gör klart för mig att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill bara fullborda mitt lopp och den tjänst som jag fått av Herren Jesus: att vittna om det goda budskapet om Guds nåd. Och lyssna, nu vet jag att alla ni som jag varit hos och förkunnat riket för, ni ska inte mer se mitt ansikte. Därför vittnar jag i dag för er att jag är utan skuld till någons blod. För jag har inte undanhållit att göra känt för er allt vad som rör Guds plan och vilja. Ge akt på er själva och på hela den hjord där den helige Ande har satt er till församlingsledare, för att ni ska vara herdar i Guds församling som han förvärvat åt sig med sitt eget blod. Jag vet att när jag lämnat er ska vilda vargar komma in bland er. De ska inte skona hjorden. Och bland er själva ska män träda fram med avvikande budskap för att dra lärjungarna över på sin sida. Var därför vaksamma. Och kom ihåg att jag oavbrutet under tre års tid, natt och dag, inte upphörde att vägleda var och en av er under tårar. Jag överlämnar er nu åt Gud och hans nåderika ord, som förmår uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla som helgats. Jag har inte suktat efter någons silver eller guld eller kläder. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni genom att arbeta så ska hjälpa de utsatta och minnas de ord som Herren Jesus själv sa: ʼDet är saligare att ge än att fåʼ.ˮ Och efter att Paulus sagt detta knäböjde han med dem alla och bad. Alla började storgråta, och de omfamnade honom och kysste honom. Det som särskilt smärtade dem var hans ord om att de inte skulle se hans ansikte mer. Därefter följde de honom till skeppet. När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi rakt mot Kos. Nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenikien, och vi gick ombord och avseglade. Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. De sa till Paulus genom Anden att inte bege sig upp till Jerusalem. Men när dagarna där hade gått bröt vi upp och fortsatte resan. Alla följde oss, inklusive kvinnor och barn, tills vi kom ut ur staden. Där böjde vi knä på stranden och bad innan vi tog avsked av varandra. Sedan steg vi ombord på skeppet, och de återvände hem. Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa tog slut. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag. Nästa dag fortsatte vi och kom till Caesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. Han hade fyra ogifta döttrar som profeterade. Efter flera dagar där kom en profet vid namn Agabos ner från Judeen. Han kom till oss, tog Paulus bälte, band sina fötter och händer. Och han sa: ˮDetta säger den helige Ande: Så här kommer judarna i Jerusalem att binda den man som äger detta bälte. Och de ska överlämna honom åt hedningarna.ˮ När vi och folket som bodde där hörde det vädjade vi till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. Då svarade han: ˮVad gör ni, gråter och krossar mitt hjärta? Jag är beredd att inte bara bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull.ˮ Och då han inte lät sig övertalas lugnade vi oss och sa: ˮSke Herrens vilja.ˮ Efter dagarna där gjorde vi oss redo och begav oss upp till Jerusalem. Några lärjungar från Caesarea följde med oss. De tog oss till Mnason från Cypern, en lärjunge sedan länge. Hos honom skulle vi få bo. Då vi anlände till Jerusalem välkomnade bröderna oss med glädje. Nästa dag gick Paulus med oss andra till Jakob, och alla de äldste var närvarande. Paulus hälsade på dem och berättade sedan utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hednafolken. När de hörde det prisade de Gud. Sedan sa de till honom: ˮBroder, du ser att flera tusen judar kommit till tro, och alla ivrar de för lagen. Men de har fått höra att du lär alla judar ute bland hednafolken att överge Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. Vad ska vi göra? De får helt säkert höra att du har kommit. Gör därför så här. Vi har fyra män som avlagt ett löfte. Ta med dem och rena dig tillsammans med dem, och betala för dem så att de kan raka sina huvuden. Då ska alla förstå att vad de hört om dig saknar grund och att du själv håller lagen och lever efter den. Men vad avser hedningar som kommit till tro har vi skrivit och beslutat: De ska avhålla sig från kött som offrats åt avgudar, och blod, och kött från kvävda djur, och otukt.ˮ Paulus tog då männen med sig, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och meddelade när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem. De sju dagarna hade nästan gått när judarna från Asien fick syn på Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan och tog fast honom och ropade till männen: ˮIsraeliter, kom och hjälp! Det här är mannen som överallt undervisar alla det som är emot folket och lagen och denna plats. Dessutom har han tagit med sig hedningar in i templet och orenat denna heliga plats!ˮ De hade nämligen tidigare sett efesiern Trofimos i staden tillsammans med Paulus och de antog att Paulus hade fört honom in i templet. Hela staden kom i rörelse och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade honom ut ur templet, och genast stängdes portarna. Under det att de försökte döda honom kom en rapport till den romerske kommendanten om kaos i hela Jerusalem. Han tog då omedelbart med sig soldater och officerare och skyndade ner till dem. Så fort folket fick se kommendanten och soldaterna upphörde de att misshandla Paulus. Kommendanten steg då fram, grep tag i honom och gav order att belägga honom med dubbla kedjor. Sedan förhörde han sig om vem Paulus var och vad han hade gjort. Men från hopen skreks det allt möjligt. Och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked gav han order att föra honom till kasernen. Då han kom till trappan blev soldaterna tvungna att bära honom på grund av hopens våldsamhet, för massan som följde efter skrek: ˮHa ihjäl honom!ˮ Just när Paulus skulle föras in i kasernen frågade han kommendanten: ˮFår jag säga något till dig?ˮ Han sa: ˮKan du grekiska? Du är alltså inte egyptiern som för en tid sedan gjorde uppror och ledde de fyra tusen knivmännen ut i öknen?ˮ Paulus svarade: ˮJag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig, tillåt mig tala till folket.ˮ Kommendanten gav honom sin tillåtelse. Paulus stod på trappan och gav tecken med handen åt folket. Och då det blev alldeles lugnt talade han till dem på hebreiska: ˮNi män, bröder och fäder, lyssna nu på mitt försvar till er.ˮ När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det än tystare. Och han fortsatte: ˮJag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag undervisad i våra förfäders rigorösa lag. Och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. Jag förföljde den Vägen till döds och grep både män och kvinnor och fängslade dem. Det kan även översteprästen och hela Sanhedrin intyga om mig. Av dem fick jag också med mig brev till bröderna i Damaskus. Dit for jag för att fängsla också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem för att där straffas. Men under färden då jag mitt på dagen närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt av ett intensivt strålande sken från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ʼSaul, Saul, varför förföljer du mig?ʼ Jag frågade: ʼVem är du, herre?ʼ Han svarade: ʼJag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.ʼ De som var med mig såg ljuset men de hörde inte rösten som talade till mig. Jag frågade: ʼVad ska jag göra, Herre?ʼ Herren sa: ʼRes dig och gå in i Damaskus. Där ska du få veta allt som är bestämt att du ska utföra.ʼ Eftersom jag inte kunde se på grund av detta härlighetens ljussken, så fick mina följeslagare leda mig vid handen. Och jag kom till Damaskus. En viss Ananias kom till mig. Han var en from och lagtrogen man som var väl ansedd av alla judar som bodde där. Stående vid min sida sa han: ʼBroder Saul, se!ʼ Och jag kunde omedelbart se honom. Ananias sa: ʼVåra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. För du ska vara hans vittne inför alla människor och berätta vad du sett och hört. Vad väntar du på? Res dig upp, låt döpa dig och tvätta bort dina synder, anropande hans namn.ʼ Då jag hade återvänt till Jerusalem och bad i templet hände sig att jag kom i ett annat tillstånd. Jag såg honom som sa till mig: ʼSkynda att omedelbart lämna Jerusalem, för här kommer de inte att acceptera ditt vittnesbörd om mig.ʼ Jag sa: ʼHerre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra fängslade och misshandlade dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet var jag närvarande och tyckte det var rätt. Och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.ʼ Han sa till mig: ʼGå, för jag ska sända dig till hednafolken i fjärranʼ.ˮ Fram till det ordet hade folkmassan lyssnat på honom. Men nu ropade de: ˮBort från jorden med den där! En sådan borde inte få leva!ˮ Medan de skrek och rev av sina kläder och kastade upp damm i luften gav kommendanten order. Han sa att Paulus skulle föras in i kasernen och förhöras under prygel, så att han fick veta varför de gapade så mot Paulus. När man hade sträckt ut honom med remmarna sa Paulus till officeren som stod där: ˮÄr det tillåtet för er att prygla en romersk medborgare som inte blivit dömd?ˮ När officeren hörde det gick han till kommendanten och anmälde det och sa: ˮVad står du i begrepp att göra? Den mannen är romersk medborgare.ˮ Kommendanten gick då dit och frågade: ˮSvara mig, är du romersk medborgare?ˮ Paulus svarade: ˮJa.ˮ Kommendanten sa: ˮJag betalade mycket pengar för detta medborgarskap.ˮ Paulus svarade: ˮMen jag har det från födseln.ˮ De som skulle förhöra honom drog sig då omedelbart tillbaka. Även kommendanten blev rädd då han insåg att Paulus som han låtit binda var en romersk medborgare. Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lösgjorde honom och gav order att översteprästerna och hela Sanhedrin skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem. Paulus fäste blicken på Sanhedrin och sa: ˮNi män, bröder, jag har levt inför Gud med helt gott samvete intill denna dag.ˮ Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus på munnen. Då sa Paulus till honom: ˮGud ska slå dig, du vitkalkade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen och så befaller du mot lagen att de ska slå mig.ˮ Men de som stod bredvid sa: ˮFörolämpar du Guds överstepräst!ˮ Paulus svarade: ˮBröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: Tala inte ont om en ledare för ditt folk. ˮ Då Paulus visste att en grupp bestod av saddukeer och en annan av fariseer, så ropade han i Sanhedrin: ˮNi män, bröder, jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse jag står inför rätta!ˮ När han sa så utbröt en dispyt mellan fariseerna och saddukeerna, och samlingen delade sig i två läger. Saddukeerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller någon ängel eller ande, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. Det blev ett väldigt oväsende. Och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade med eftertryck: ˮVi kan inte se att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel!ˮ Dispyten blev så häftig att kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Så han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och med våld ta honom ifrån dem och föra honom till kasernen. Men följande natt stod Herren vid hans sida och sa: ˮMisströsta inte, för så som du vittnat för min sak i Jerusalem måste du även vittna i Rom.” Nästa morgon formerade sig judarna och band sig vid en förbannelse att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio som hade sammansvurit sig. Dessa gick till översteprästerna och de äldste och sa: ˮVi har bundit oss vid en förbannelse att inget smaka förrän vi dödat Paulus. Därför ska nu ni och Sanhedrin begära av kommendanten att han sänder ner honom till er. Gör det under förevändning att ni ingående avser undersöka hans sak. Vi ska stå beredda att döda honom innan han kommer fram.ˮ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet och kom till kasernen och gick in och berättade det för Paulus. Paulus kallade till sig en av officerarna och sa: ˮTa den här unge mannen till kommendanten, för han har något att meddela honom.ˮ Så han förde honom till kommendanten och sa: ˮFången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att säga dig.ˮ Kommendanten tog honom vid handen och gick avsides och frågade: ˮVad har du att meddela mig?ˮ Han svarade: ˮJudarna har kommit överens om att be dig sända ner Paulus till Sanhedrin i morgon under förevändning att utreda hans sak närmare. Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har bundit sig vid en förbannelse att varken äta eller dricka förrän de dödat honom. Nu står de beredda och väntar bara på att du ska godkänna det hela.ˮ Kommendanten lät den unge mannen gå efter uppmaning att inte berätta för någon om den information han hade fått. Han kallade till sig två av sina officerare och sa: ˮHåll tvåhundra soldater redo att i kväll vid niotiden gå till Caesarea med sjuttio ryttare och tvåhundra lätt beväpnade män. Förse också Paulus med ett riddjur att sitta på och för honom helt oskadd till ståthållaren Felix.ˮ Han skrev ett brev med följande lydelse: ˮClaudius Lysias hälsar den högt ärade ståthållaren Felix. Den här mannen blev gripen av judarna. Och de var nära att döda honom när jag med min trupp räddade honom eftersom jag fått veta att han var romersk medborgare. Då jag ville veta varför de anklagade honom förde jag ner honom till deras Sanhedrin. Jag fann att anklagelserna mot honom gällde frågor kring deras lag. Däremot ingen beskyllning för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. Men då jag har blivit underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sänder jag honom omedelbart till dig. Jag har även ålagt hans anklagare att föra deras talan mot honom inför dig.ˮ Soldaterna tog då enligt sina order med sig Paulus och förde honom under natten till Antipatris. Nästa dag återvände de till kasernen och lät ryttarna fara vidare med honom. När dessa kom till Caesarea överräckte de brevet till ståthållaren och förde fram Paulus inför honom. Felix läste brevet och frågade från vilken provins han var. Och då han fick veta att han var från Kilikien sa han: ˮJag ska pröva din sak när även dina anklagare har kommit.ˮ Och han gav order att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats. Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några äldste och advokaten Tertullus. Dessa framförde inför ståthållaren sin sak mot Paulus. Då Paulus tillkallats inledde Tertullus sitt anklagelsetal: ˮHögt ärade Felix. Tack vare dig har vi fått åtnjuta fred. Och detta folk har genom dina reformer överallt och på alla sätt fått det avsevärt bättre. Detta välkomnar vi med största tacksamhet. Jag ska inte uppehålla dig för länge, men jag ber dig vara god och lyssna på oss några ögonblick. Det har nämligen visat sig att den här mannen är en pestböld som vållar osämja bland alla judar i hela världen. Och så är han ledare för nasareernas sekt. Han har till och med försökt vanhelga templet, men vi grep honom. När du själv förhör honom ska du få klarhet i allt som vi anklagar honom för.ˮ Även judarna angrep honom och menade att det förhöll sig så. Paulus började tala efter att ståthållaren gett honom tecken: ˮJag vet att du i många år har varit domare över detta folk, därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. Du kan få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbe. Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig tvista med någon eller orsaka tumult bland folket. Inte heller förmår de bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. Men följande bekänner jag för dig: I enlighet med Vägen, som de kallar en sekt, tjänar jag mina fäders Gud genom att tro på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Jag, liksom mina anklagare, har samma hopp till Gud, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. Av det skälet strävar jag efter att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor. Efter flera år har jag nu återvänt för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att offra. Det var då de fann mig i templet efter att jag renat mig, utan vare sig folkmassa eller tumult. Men några judar från Asien fanns där. De borde vara närvarande här inför dig och anklaga mig om de hade sak mot mig. Eller låt männen här berätta vilket brott de anförde när jag stod inför Sanhedrin. Var det inte för just det som jag ropade när jag stod ibland dem: ʼDet är med anledning av de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför erʼ.ˮ Felix, som hade ingående kunskap om Vägen, ajournerade rättegången och sa: ˮNär kommendanten Lysias kommer ner hit ska jag avgöra målet.ˮ Han gav order till officeren att hålla Paulus under lätt bevakning och inte hindra någon av hans vänner från att bistå honom. Några dagar senare kom Felix med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen blev Felix förskräckt och sa: ˮDu kan gå nu. Men vid lämpligt tillfälle låter jag hämta dig.ˮ Samtidigt hoppades han bli erbjuden muta från Paulus. Av det skälet lät han ofta hämta honom för samtal. När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Och eftersom Felix önskade visa judarna välvilja kvarhöll han Paulus i fängelset. Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen for han från Caesarea upp till Jerusalem. Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sin sak mot Paulus. De bad ihärdigt Festus att han skulle visa dem välvilja och låta Paulus föras till Jerusalem. För de planerade ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. Han sa: ˮLedande män bland er kan följa med. Och är det något galet med den mannen så kan de anklaga honom.ˮ Efter att Festus varit lite över en vecka hos dem for han ner till Caesarea. Dagen därpå tog han plats på domartribunen och gav order att Paulus skulle föras in. När Paulus kom ställde sig de judar som hade rest ner från Jerusalem runt omkring honom. De anförde många och svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem. Paulus sa till sitt försvar: ˮVarken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig.ˮ Men Festus ville ställa sig in hos judarna. Så han frågade Paulus: ˮVill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?ˮ Paulus svarade: ˮJag står inför kejsarens domstol och där ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något orätt, det vet du själv mycket väl. Om jag har gjort något orätt som förtjänar dödsstraff så är jag redo att dö. Men om deras anklagelser är grundlösa kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.ˮ Efter att Festus överlagt med sina rådgivare svarade han: ˮTill kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara.ˮ Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike till Caesarea för en artighetsvisit hos Festus. Då de stannade där i flera dagar lade Festus fram fallet Paulus inför kungen och sa: ˮDet finns en man här som Felix har lämnat kvar som fånge. När jag var i Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste sin sak mot honom och krävde att han skulle få en fällande dom. Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad förrän han personligen mött sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot beskyllningen. Så när de hade kommit hit dröjde jag inte. Utan nästa dag satte jag mig på domartribunen och gav order att mannen skulle föras fram. Men när hans anklagare trädde fram beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade förväntat mig. Vad de anförde mot honom gällde en del kontroverser som rör deras egen religion och om någon Jesus som är död men som Paulus hävdar är i livet. Det här ärendet förbryllade mig, så jag frågade om han ville resa till Jerusalem och där dömas i denna sak. Men Paulus vädjade att få hållas i förvar för kejsaren att fatta beslut. Då gav jag order att han skulle hållas i förvar tills jag sänder honom till kejsaren.ˮ Agrippa sa då till Festus: ˮJag skulle också vilja höra den mannen.ˮ Festus sa: ˮI morgon ska du få höra honom.ˮ Nästa dag kom Agrippa och Berenike med pomp och ståt och trädde in i audienssalen med kommendanterna och de ansedda männen i staden. Festus befallde Paulus in och sa: ˮKung Agrippa och alla ni män som är närvarande med oss. Ni ser här den man som är orsak till att hela det judiska folket har vädjat till mig, både i Jerusalem och här. De har högljutt krävt att han inte borde få leva längre. Men jag kunde inte finna att han gjort något som förtjänar dödsstraff. Och då han själv vädjat till kejsaren beslutade jag att sända honom dit. Men jag har inget tillförlitligt att skriva om honom till min härskare. Därför har jag ställt honom inför er och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter det här förhöret vet vad jag ska skriva. För jag anser det vore befängt att sända en fånge utan att ange vad han är anklagad för.ˮ Agrippa sa till Paulus: ˮDu har tillåtelse att tala för din sak.ˮ Då lyfte Paulus handen och inledde sitt försvarstal: ˮKung Agrippa, jag är verkligen glad att jag i dag får försvara mig inför dig mot allt som judarna anklagar mig för, särskilt då du så väl känner till judarnas alla seder och kontroverser. Jag ber dig därför lyssna på mig med tålamod. Alla judar vet hur jag levt mitt liv alltifrån början av min ungdom, bland mitt folk och i Jerusalem. De känner mig sedan länge, om de vill kan de vittna om det, att jag levt som farisé enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. Och här står jag nu anklagad för hoppet om det löfte som Gud gav våra fäder, det löfte som vårt folks tolv stammar hoppas nå fram till medan de oupphörligt tjänar Gud natt och dag. Det är för detta hopp, kung Agrippa, som jag anklagas av judarna. Varför anses det omöjligt bland er att Gud reser upp de döda? Jag menade själv att det var min plikt att med alla medel bekämpa Jesu, nasaréns, namn. Det gjorde jag också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna spärrade jag in många av de heliga i fängelse. Och när de skulle avrättas röstade jag för det. Ständigt straffade jag dem i alla synagogor och försökte tvinga dem att häda. I mitt våldsamma ursinne förföljde jag dem även i städer utomlands. I detta ärende reste jag till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag. Mitt på dagen under resan, kung Agrippa, fick jag se ett ljus från himlen, starkare än solen. Det kringstrålade mig och dem som följde mig. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sa till mig på hebreiska: ʼSaul, Saul, varför förföljer du mig? Det är svårt för dig att sparka mot oxpikar.ʼ Jag sa: ʼVem är du, herre?ʼ Och Herren svarade: ʼJag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig, stå upp. För jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig. Jag ska rädda dig från ditt folk och från hednafolken till vilka jag sänder dig. Du ska öppna deras ögon så att de vänder sig från mörker till ljus och från Satans makt till Gud. Då ska genom tron på mig deras synder bli förlåtna och de får en plats bland dem som är helgade.ʼ Därför, kung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen. Tvärtom har jag sagt, först i Damaskus, sedan i Jerusalem och hela Judeen, och ute bland hednafolken, att de ska omvända sig och vända åter till Gud och utföra gärningar som är värdiga omvändelsen. Av den orsaken grep judarna mig i templet och försökte mörda mig. Därför har Gud hjälpt mig till denna dag. Jag har stått som vittne inför både hög och låg, och säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: att Kristus måste lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljus både för vårt folk och för hednafolken.ˮ Men vid denna punkt i sitt försvarstal ropade Festus: ˮDu är tokig, Paulus! Din stora lärdom gör dig galen.ˮ Paulus svarade: ˮJag är inte tokig, högt ärade Festus. Jag talar sanna och sansade ord. Kungen är ju insatt i detta och därför talar jag frimodigt till honom. För jag kan bara inte tro att det här är främmande för honom, det har ju inte inträffat i någon avkrok. Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.ˮ Agrippa svarade Paulus: ˮFörsöker du övertala mig så snabbt att bli kristen?ˮ Paulus svarade: ˮSnabbt eller långsamt, jag ber till Gud att inte bara du utan att alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, frånsett dessa bojor.ˮ Kungen reste sig, likaså ståthållaren och Berenike och de andra som satt där. Och när de hade dragit sig tillbaka sa de till varandra: ˮDen mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.ˮ Och Agrippa sa till Festus: ˮDen mannen hade kunnat friges om han inte hade vädjat till kejsaren.ˮ När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid namn Julius som tillhörde kejsarbataljonen. Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttion som skulle anlöpa hamnar i Asien, och avseglade. Med oss var Aristarchos, en makedonier från Thessalonike. Dagen därpå lade vi till i Sidon. Och Julius behandlade Paulus väl och lät honom besöka sina vänner för att få behövlig hjälp. När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Vi seglade över havet längs Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien och tog oss ombord på det. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och med svårigheter nådde vi Knidos. Och då vinden låg emot oss seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Efter att med svårighet följt Kretas kust kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasaia. Det hade gått en lång tid och sjöresan hade blivit farofylld eftersom också fastedagen var förbi. Paulus varnade dem och sa: ˮNi män, jag ser att sjöresan kommer att innebära skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv.ˮ Men officeren litade mer på styrmannen och redaren än på Paulus ord. Då hamnen var olämplig för övervintring beslöt en majoritet att lägga ut därifrån och försöka nå Foinix. Det är en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där skulle de övervintra. När en svag sydlig vind blåste upp ansåg de att deras plan kunde fullföljas. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. Men ganska snart svepte en våldsam vind ner från land, den så kallade Nordosten. Då skeppet fångades av den och inte kunde hålla upp mot vinden gav vi efter och lät det driva. Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med svårighet bärga skeppsbåten. Då de fått den på däck tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skeppet. Och rädda för att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna sänkte de drivankaret och lät sig drivas. Då vi var hårt ansatta av stormen började de nästa dag göra sig av med lasten. Och på tredje dagen vräkte de med egna händer skeppsutrustningen överbord. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn och stormen fortsatte rasa. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning. De flesta hade tappat matlusten. Då steg Paulus fram bland dem och sa: ˮNi män, ni skulle ha gjort som jag sa och inte lagt ut från Kreta, då hade denna skada och förlust undvikits. Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod, för inget liv ska mistas, bara skeppet. För i natt stod bredvid mig en ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar, och han sa: ʼVar inte rädd, Paulus. Du måste stå inför kejsaren. Och lyssna, Gud har skänkt dig alla som seglar med dig.ʼ Ni män, var därför vid gott mod, för jag litar på Gud att det ska ske som det är sagt mig. Men vi måste kastas upp på en ö.ˮ När vi den fjortonde natten drev omkring på Adriahavet började sjömännen vid midnatt misstänka att de närmade sig land. De lodade och fann trettiosju meters djup. De lodade på nytt kort därefter och fann tjugosju meters djup. De var rädda att vi skulle driva upp mot klippor, så de kastade ut fyra ankare från aktern och längtade bara efter dagsljus. Men sjömännen försökte fly från skeppet. Under förevändning att de ämnade kasta ut ankare från fören firade de ner skeppsbåten i sjön. Paulus sa till officeren och soldaterna: ˮOm inte de stannar kvar i skeppet kan ni inte räddas.ˮ Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den falla ned. Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: ˮI fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat, ingenting har ni ätit. Därför råder jag er att äta, för det behöver ni för att överleva, eftersom ingen av er ska mista så mycket som ett huvudhår.ˮ Efter de orden tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. De fick alla nytt mod och tog sig mat. Vi var sammanlagt 276 själar på skeppet. Efter att ha ätit sig mätta kastade de vetelasten i sjön för att lätta på skeppet. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och beslöt att låta skeppet driva upp där om möjligt. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören rände fast och förblev orubblig, men aktern bröts alltmer sönder av de våldsamma bränningarna. Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle simma iväg och undkomma. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras plan. Han gav order att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, på plankor eller vrakrester. Och på det sättet räddades alla i land. Efter vår räddning fick vi veta att ön hette Malta. De infödda visade oss en osedvanlig vänlighet, för eftersom det börjat regna och var kallt tände de en eld och tog sig an oss alla. Paulus samlade ett fång kvistar och la det på elden. Då kröp en giftorm fram på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. När de infödda såg ormen hänga från hans hand sa de till varandra: ˮDen där mannen är helt säkert en mördare. Han har räddats från havet, men Rättvisan tillät honom inte att få leva.ˮ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Efter att de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom tvärvände de och sa att han var en gud. I närheten av denna plats fanns det gårdar som tillhörde Publius, den främste på ön. Han välkomnade oss vänligt och vi var hans gäster i tre dagar. Och det hände sig att Publius far låg plågad av feberanfall och dysenteri. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter den händelsen kom även de andra sjuka på ön dit och blev botade. De visade oss heder och uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde. Efter tre månader avseglade vi med ett skepp från Alexandria. Det hade övervintrat vid ön och hade Tvillingarna som galjonsfigur. Vi lade till vid Syrakusa och låg där i tre dagar. Därifrån lättade vi ankar och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar till Puteoli. Där fann vi bröder som bad oss stanna hos dem i sju dagar. Och det var så vi kom till Rom. Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. Då vi hade kommit till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv med den soldat som bevakade honom. Tre dagar senare sammankallade Paulus de ledande bland judarna. När de var samlade sa han: ˮNi män, bröder, fastän jag inte har gjort något emot vårt folk eller våra seder från fäderna blev jag fängslad i Jerusalem och överlämnad åt romarna. Efter att de förhört mig ville de frige mig eftersom det inte fanns någon grund för dödsstraff mot mig. Men då judarna protesterade blev jag tvungen att vädja till kejsaren, fast inte för att anklaga mitt eget folk. Det är därför jag bett att få träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor.ˮ De svarade: ˮVi har inte fått något brev om dig från Judeen. Inte heller har någon av de bröder som kommit hit berättat eller sagt något klandervärt om dig. Men vi vill gärna höra hur dina tankar går, för vi vet att den här sekten möter motstånd överallt.ˮ De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler dit där han bodde. Han förklarade för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Detta pågick från morgon till kväll. Några blev övertygade av hans ord, men andra vägrade tro. Oeniga bröt de upp efter att Paulus lagt till detta ord: ˮDen helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder när han sa: Gå till detta folk och säg: Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå, ni ska se och se men ingenting uppfatta. För detta folks hjärta har blivit defekt. De lyssnar illa med sina öron och de sluter sina ögon. Så sker för att de inte ska se med ögonen, lyssna med öronen och förstå med hjärtat och vända om och bli botade av mig. Därför ska ni veta att denna Guds frälsning har blivit sänd till hednafolken. Och de kommer att lyssna.ˮ Paulus bodde i två hela år i egen hyrd bostad och välkomnade alla som besökte honom. Utan restriktioner förkunnade han Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus. Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avskild för Guds evangelium som Gud i förväg utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna. Det handlar om hans Son, Jesus Kristus vår Herre. Utifrån mänsklig härkomst var han av Davids ätt. Och genom helighetens Ande blev han med kraft stadfäst som Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete till att upprätta trons lydnad bland alla hednafolk, hans namn till ära. Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Till alla Guds älskade i Rom, hans kallade och heliga. Nåd och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Först av allt tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla eftersom er tro förkunnas i hela världen. För Gud, som jag i min ande tjänar som förkunnare av evangeliet om hans Son, kan vittna om hur jag oavbrutet nämner er i mina böner. Jag ber att nu äntligen få tillfälle att komma till er, om Gud vill. För jag längtar efter att få träffa er och tilldela er någon andlig gåva så att ni blir styrkta, med andra ord, så att vi får ömsesidig tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni ska veta att jag ofta har haft planer på att besöka er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folkslag. Men hittills har jag förhindrats. Jag har skyldigheter mot alla hednafolk, mot lärda och olärda. Därför är jag ivrig att få förkunna evangeliet även för er i Rom. För jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden men också hedningen. För i evangeliet uppenbaras Guds rättfärdighet, från tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro. För Guds vrede uppenbaras från himlen över allt ogudaktigt och orättfärdigt hos människor som stryper sanningen genom orättfärdighet. Det man kan veta om Gud är uppenbart inom dem, Gud har uppenbarat det för dem. För alltsedan universums skapelse har hans osynliga egenskaper och hans eviga makt och gudomliga natur kunnat ses och förstås genom det som är skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände Gud, så varken prisade de honom som Gud eller tackade honom. Istället blev deras tankar tomma, och mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. Fast de gav sig ut för att vara visa blev de dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor och fåglar och fyrfotadjur och kräldjur. Därför överlämnade Gud dem åt deras inre lustar till orenhet, till att förnedra varandras kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen, och dyrkade och tjänade det skapade istället för Skaparen, han som är lovprisad i evighet. Amen. Av den anledningen överlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. För deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot ett som är emot naturen. Likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och brann av lustar till varandra. Män hade könsumgänge med män och drog över sig det rättvisa straffet för sin villfarelse. Och då de föraktade kunskapen om Gud överlämnade Gud dem åt ett förkastligt sinnelag, så att de gjorde vad som är oanständigt. De har blivit uppfyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet. De är fulla av avund, mordlust, gräl, svek, illvilja. De skvallrar och förtalar. De är hatade av Gud. De är hänsynslösa, arroganta, skrytsamma, påhittiga i allt ont, olydiga sina föräldrar, oförståndiga, opålitliga, kärlekslösa, hjärtlösa. De känner till Guds rättfärdiga dom, att de som lever så förtjänar döden. Ändå håller de på, och dessutom applåderar de när andra lever så. Därför är alla ni människor som dömer utan ursäkt. För när du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer gör likadant. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är grundad på sanning. Men du människa som dömer dem som lever så och själv gör likadant, tror du att du ska undkomma Guds dom? Eller ringaktar du hans dyrbara mildhet, fördragsamhet och tålamod? Vet du inte att det är Guds mildhet som leder dig till omvändelse? Genom ditt hårda och oomvända hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras. Han ska ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt dem som är själviska och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. Nöd och ångest över varje människosjäl som lever i ondska, juden främst men också hedningen. Men härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också hedningen. För Gud gör inte skillnad på människor. Alla som syndat utan lagen ska även gå förtappade utan lagen. Och alla som syndat under lagen ska fördömas av lagen. Det är inte lagens lyssnare som är rättfärdiga inför Gud. Nej, det är lagens utförare som ska förklaras rättfärdiga. För när hedningar som saknar lagen instinktivt gör vad lagen påbjuder, då är de sin egen lag fastän de saknar lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Och deras samveten uppträder som vittne. Och deras tankar kommer antingen att anklaga eller försvara dem. Det ska framgå den dag då Gud genom Kristus Jesus dömer människornas hemligheter, detta enligt mitt evangelium. Men du som kallar dig jude och vilar i lagen och är stolt i Gud, du som känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt eftersom du är undervisad av lagen, du som tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem i mörker, en fostrare för oförståndiga och en lärare för barn eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen - du alltså som undervisar andra, undervisar du inte dig själv? Du som förkunnar mot stöld, stjäl du? Du som förbjuder äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott? Du som avskyr avgudarna, plundrar du templen? Du som är stolt över lagen, vanärar du Gud genom att bryta mot lagen? För som det står skrivet: På grund av er hädas Guds namn bland folkslagen. Omskärelse har värde om du håller lagen. Men bryter du lagen har du trots din omskärelse blivit en oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, ska han då inte betraktas som omskuren? Och den som till kroppen är oomskuren men håller lagen ska fördöma dig som bryter mot lagen fast du har lagens bokstav och är omskuren. För ingen är jude till det yttre, inte heller är omskärelse något yttre på kroppen. Jude är man i sitt inre. Och hjärtats omskärelse sker av Anden, inte av bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor. Vilket företräde har då judarna? Eller vilket värde har omskärelsen? Stort på alla sätt. Först av allt, de har anförtrotts Guds ord. Vad betyder det om några inte trodde? Skulle deras otro upphäva Guds trofasthet? Absolut inte. Låt Gud vara sann och varje människa en lögnare. Som det står skrivet: För att du ska visa dig rättfärdig i dina ord, och segra när du dömer. Men om vår orättfärdighet låter Guds rättfärdighet framträda, vad ska vi då säga? Mänskligt talat, skulle Gud vara orättfärdig som utgjuter sin vrede? Verkligen inte. Hur skulle Gud då kunna döma världen? Men om min lögn låter sanningen om Gud överflöda till hans ära, varför ska jag då dömas som syndare? Varför inte säga: ˮLåt oss göra det onda för att frambringa det goda?ˮ Så skymfar oss några och påstår att vi säger. Deras fördömelse är välförtjänt. Hur är det då, är vi judar bättre än andra? Inte alls. För vi har redan anklagat både judar och hedningar för att alla vara under synd. Som det står skrivet: Det finns ingen rättfärdig, inte en enda. Det finns ingen som förstår. Det finns ingen som söker Gud. Alla har avvikit. Alla har blivit moraliskt förfallna. Det finns ingen som gör gott, inte en enda. Deras strupe är en öppen grav. Sina tungor använder de lömskt. Deras läppar döljer kobragift. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter är snabba att utgjuta blod. Deras vägar kantas av förödelse och nöd. De känner inte fredens väg. De har ingen fruktan för Gud. Men vi vet att allt vad lagen säger avser dem som har lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. Av laggärningar kan ingen människa stå rättfärdig inför Gud. För vad lagen ger är insikt om synd. Men nu, oberoende av lag, så har Guds rättfärdighet uppenbarats, något som lagen och profeterna vittnar om. Nämligen Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. För här finns ingen skillnad eftersom alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men oförtjänt förklaras de rättfärdiga av hans nåd eftersom Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud ställt fram som ett försoningsoffer, att tas emot genom tron, i Jesu blod. Så ville han manifestera sin rättfärdighet eftersom han förut under uppskovets tid hade lämnat synderna ostraffade. I den tid som nu är ville han manifestera sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. Vad kan vi då vara stolta över? Det finns ingenting. Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej, genom trons lag. För vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hednafolkens? Jo, också hednafolkens, eftersom Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Absolut inte. Vi befäster lagen. Vad kan vi då säga att vår jordiske stamfader Abraham upptäckte vad gäller detta? Om Abraham stod rättfärdig på grund av gärningar kunde han vara stolt - men inte inför Gud. För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som har gärningar att anföra får sin lön inte av nåd utan efter förtjänst. Men den som inte utför gärningar utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, hans tro räknas till rättfärdighet. Så kallar även David den man salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är begravda. Salig är den människa som Herren inte tillräknar synd. Gäller denna saligprisning bara de omskurna eller också de oomskurna? För vi säger: Tron räknades Abraham till rättfärdighet. Hur tillräknades den? Medan han var omskuren eller oomskuren? Det inträffade medan han var oomskuren. Omskärelsens tecken fick han som en bekräftelse på trons rättfärdighet som han hade redan som oomskuren. Så skulle han bli fader till alla som tror utan att vara omskurna, för att rättfärdigheten också skulle tillräknas dem. Han skulle även bli fader till de omskurna, till dem som inte bara är omskurna utan också vandrar i trons fotspår som vår fader Abraham innan han blev omskuren. Löftet att ärva världen gavs nämligen inte åt Abraham och hans ättlingar genom lagen utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. För om de som håller sig till lagen är arvingar, då är tron värdelös och löftet upphävt. Lagen kallar fram Guds vrede. Men utan lag finns heller ingen överträdelse. Därför är det av tro, för att nåd ska gälla och löftet stå fast för alla hans ättlingar, inte bara för lagens folk utan även för dem som har tro likt Abraham, som är allas vår fader. Som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader för många folk. Det är han inför den han trodde på - Gud, som skänker liv åt de döda och kallar på det som inte finns som om det redan fanns. Där inget hopp fanns hoppades och trodde Abraham. Så blev han fader för många folk. Som det var sagt: Så talrika ska dina ättlingar bli. Han var omkring hundra år och betraktade sin egen kropp som ’död’, och visste att Saras moderliv var dött. Men han försvagades inte i tron. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev tvärtom starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att det Gud lovat var han också mäktig att infria. Och därför ˮ räknades det honom till rättfärdighet.ˮ Men orden ˮdet tillräknades honomˮ skrevs inte bara för honom utan även för oss. Det ska tillräknas oss som tror på honom som reste upp Jesus vår Herre från de döda. Han utgavs på grund av våra synder och restes upp för att vi skulle stå rättfärdiga. Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro har vi fred med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också genom tron tillträde till den nåd som vi står i. Och vi gläds i hoppet om Guds härlighet. Mer ändå, vi gläds även mitt i våra lidanden eftersom vi vet att lidandet skapar tålamod, tålamodet stark karaktär och stark karaktär hopp. Och hoppet gör oss inte besvikna, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har skänkts till oss. För medan vi ännu var hjälplösa dog Kristus för ogudaktiga då tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig. Dock kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud visar sin kärlek till oss så här: Kristus dog i vårt ställe medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, ska vi genom honom så mycket säkrare bli frälsta från Guds vrede. För om vi när vi var Guds fiender blev försonade med Gud genom hans Sons död, då ska vi så mycket säkrare bli frälsta genom hans liv när vi nu är försonade. Mer ändå, vi gläds i Gud genom vår Herre Jesus Kristus genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. Därför: synden kom in i världen genom en enda människa. Och med synden kom döden. På det sättet har döden spridits till alla människor eftersom alla syndade. För synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där lag saknas. Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat i likhet med Adams överträdelse. Adam motsvarar den som skulle komma. Men fallet kan inte jämföras med nådegåvan. För om många dog genom en endas fall, så har mycket mer Guds nåd och gåva som kom av nåd från en enda människa, Jesus Kristus, överflödat till många. Och gåvan kan inte jämföras med följderna av en endas synd. För domen som följde på en endas synd medförde fördömelse, men nådegåvan som följde på mångas överträdelser medförde frikännande. För om en endas fall gjorde att döden regerade genom denne ende, då ska så mycket mer de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fördömelse för alla människor, så har även en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. För liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så ska också de många stå som rättfärdiga på grund av en endas lydnad. Lagen lades till för att fallet skulle bli större. Men där synden blev större överflödade nåden ännu mer, för att så som synden regerade i döden så skulle också nåden regera genom rättfärdighet till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. Vad följer av detta? Ska vi bli kvar i synden för att nåden ska bli större? Verkligen inte. Hur skulle vi som har dött från synden kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att alla vi som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död? Vi blev alltså begravda med honom genom dopet till döden för att även vi ska leva ett nytt liv, liksom Kristus restes upp från de döda genom Faderns härlighet. För blev vi införlivade med honom genom en död som hans, ska vi även bli det genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa blev korsfäst med Kristus för att syndens kropp ska berövas sin makt, så att vi inte längre ska slava under synden. För den som är död är fri från synden. Har vi nu dött med Kristus är vår tro att vi även ska leva med honom. Vi vet att Kristus efter att ha rests upp från de döda aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt över honom. För hans död var en död från synden en gång för alla. Men hans liv är ett liv för Gud. Så ska även ni betrakta er själva som döda från synden men levande för Gud i Kristus Jesus. Låt därför inte synden regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. Inte heller ska ni överlämna era lemmar åt synden som orättfärdighetens redskap. Istället ska ni som kommit från död till liv överlämna er åt Gud. Låt Gud bruka era lemmar som rättfärdighetens redskap. Synden ska inte härska över er, för ni står inte under lagen utan under nåden. Hur är det då? Ska vi synda eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Absolut inte. Vet ni inte att när ni överlämnar er som lydiga slavar under någon då är ni hans lydiga slavar? Antingen under synden vilket leder till död, eller under lydnaden vilket leder till rättfärdighet. Men jag tackar Gud, att ni som var syndens slavar nu av hjärtat blivit lydiga det lärosystem som ni överlämnats åt. Befriade från synden har ni blivit rättfärdighetens slavar. Jag uttrycker mig vardagligt för att ni är så svaga till er natur. För liksom ni förr överlämnade era lemmar till att slava åt orenhet och oupphörlig laglöshet, så ska ni nu överlämna era lemmar till att slava åt rättfärdigheten. Det leder till helighet. När ni var syndens slavar var ni fria från rättfärdigheten. Vad gav det för frukt? Det som ni nu skäms över, eftersom slutet på sådant är döden. Men nu då ni befriats från synden och blivit Guds slavar blir frukten helighet och till slut evigt liv. För syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre. Eller vet ni inte, bröder - jag talar ju till sådana som har kunskap om lagen - att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är nämligen genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon löst från lagen som band henne vid mannen. Så länge mannen lever kallas hon äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. Men om mannen dör är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. Mina bröder, även ni har dött från lagen genom Kristi kropp för att tillhöra en annan, honom som restes från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Då vi levde efter vår fallna natur var de syndiga lustar som väcktes av lagen verksamma i våra lemmar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen då vi har dött från det som höll oss fångna. Så tjänar vi på ett nytt sätt i Anden, och inte på ett gammalt sätt efter bokstaven. Vad ska vi då säga? Att lagen är synd? Verkligen inte. Men jag hade inte lärt känna synden förutom genom lagen. Jag hade inte vetat av begäret om inte lagen hade sagt: Ha inte begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. För utan lag är synden död. Jag levde en gång utan lag, men när budordet kom fick synden liv och jag dog. Budordet som skulle föra till liv visade sig bli min död. För synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Lagen är alltså helig, och budordet heligt och rättfärdigt och gott. Blev då detta goda min död? Absolut inte. Men för att synden skulle avslöjas som synd verkade den död i mig genom det goda. Så skulle synden genom budordet framträda som gränslöst syndig. För vi vet att lagen är av Anden. Men jag har en fallen natur, jag är såld till slav under synden. Jag förstår nämligen inte mina handlingar. Jag gör inte det jag vill, men jag gör det jag avskyr. Men om jag gör det jag inte vill då medger jag att lagen är god. Fast då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. För jag vet att inget gott bor i mig, det vill säga i min fallna natur. Jag har viljan, men saknar förmåga att utföra det goda. För jag gör inte det goda som jag vill, däremot håller jag på med det onda som jag inte vill. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Den lagen har jag alltså funnit: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. För jag gläds inom mig över Guds lag. Men i mina lemmar ser jag en annan lag som krigar mot lagen i mitt sinne och som fångat mig under syndens lag i mina lemmar. Jag eländiga människa, vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Tack Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre! Jag själv tjänar alltså med mitt sinne Guds lag, men med min fallna natur tjänar jag syndens lag. Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. För livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte förmådde då den var svag på grund av den fallna naturen, det gjorde Gud. Han sände sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa, och fördömde synden i kroppen. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever som den fallna naturen vill utan som Anden vill. För de som lever som den fallna naturen vill har dess sinnelag, men de som lever efter Anden har Andens sinnelag. Den fallna naturens sinnelag betyder död, men Andens sinnelag betyder liv och fred. Den fallna naturens sinnelag innebär fiendskap med Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och förmår det inte heller. De som följer den fallna naturen kan inte behaga Gud. Men ni följer inte den fallna naturen utan Anden eftersom Guds Ande bor i er. Men den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. Men om Kristus är i er, är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är liv på grund av rättfärdigheten. Och om hans Ande som reste Jesus upp från de döda bor i er, då ska han som reste Kristus upp från de döda ge liv även till era dödliga kroppar genom sin Ande som bor i er. Bröder, vi har alltså skyldigheter, men inte att leva efter vår fallna natur, för om ni lever efter den kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar ska ni leva. För alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni åter måste leva i rädsla. Ni har fått Anden och därmed blivit adopterade som söner. I honom ropar vi: ʼAbba, Fader!ʼ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, ja, vi lider med honom för att också dela hans härlighet. För jag menar att den här tidens lidanden betyder ingenting i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Skapelsen väntar nämligen ivrigt på att Guds söner ska uppenbaras, eftersom skapelsen har blivit lagd under tomheten, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Men hopp finns att också skapelsen ska befrias från förgängelsens slaveri och nå den frihet som Guds barn får i härligheten. För vi vet att hela skapelsen ännu suckar och lider. Och inte bara den, utan även vi som har fått Anden som en första gåva suckar inom oss och väntar på att bli adopterade som söner, vår kropps befrielse. För i hoppet blev vi frälsta. Men ett hopp som kan ses är inte längre något hopp. Vem hoppas på något han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi tålmodigt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet, för vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv bistår med ordlösa suckar. Och han som utforskar hjärtan känner Andens sinne, eftersom Anden bistår de heliga så som Gud vill. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det goda, för dem som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg utvalt har han nämligen även förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen ska vara den förstfödde bland många bröder. Och dem han förutbestämt har han även kallat, och dem han kallat har han även förklarat rättfärdiga, och dem han förklarat rättfärdiga har han även skänkt sin härlighet. Vad ska vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, skulle han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdigförklarar. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött och därtill den som restes upp och sitter på Guds högra sida och bistår oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest eller förföljelse, eller brist på mat och kläder, eller fara eller svärd? Som det står skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi betraktas som slaktfår. Men i allt detta står vi som triumferande segrare genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, eller änglar eller andefurstar, eller något nuvarande eller kommande, eller makter, eller höjd eller djup, eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Även mitt samvete kan i den helige Ande vittna om det, att jag har stor sorg och ständiga kval i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var under förbannelse och skild från Kristus i mina bröders ställe, mitt eget kött och blod. De är israeliter, de är adopterade som söner, de har härligheten, förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. De har patriarkerna från vilka Kristus har kommit som människa, han som är Gud över allting, lovprisad i evighet. Amen. Det är inte så att Guds ord har slagit fel. För inte alla som härstammar från Israel tillhör Israel. Inte heller är alla Abrahams ättlingar hans barn, utan: Isaks ättlingar ska bära ditt namn. Det betyder att Guds barn är inte de av naturlig härkomst. Men löftets barn räknas som ättlingar. För löftesordet var: Jag kommer tillbaka vid den här tiden, och då ska Sara ha en son. Inte nog med det, Rebecka blev med tvillingar under en akt med vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och varken gjort gott eller ont, blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Detta för att Guds beslut enligt utväljelsen skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Som det står skrivet: Jag älskade Jakob, och jag hatade Esau. Vad ska vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Verkligen inte. För han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig, och förbarma mig över den jag förbarmar mig. Så beror det inte på människans vilja eller ansträngning utan på Guds nåd. För Skriften säger till farao: Av den anledningen gav jag dig en hög ställning, att jag i dig skulle visa min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är Gud nådig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. Du frågar kanske: ʼSå varför klandrar han oss? För vem kan stå emot hans vilja?ʼ Människa, vem i all sin dar är du som ifrågasätter Gud? Ska det formade säga till formaren: ʼVarför gjorde du mig sådan?ʼ Har inte krukmakaren rätt att göra som han vill med sin lera, att av samma klump göra ett hedrande kärl och ett annat som är vanhedrande? Och om Gud, som vill visa sin vrede och göra sin makt känd, med stort tålamod haft fördrag med vredens kärl som står färdiga att förstöras? Och detta för att uppenbara sin härlighets rikedom på nådens kärl som han i förväg berett för härligheten, även oss som han har kallat, inte bara från judarna utan också från hednafolken. Och som han säger i Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad ska jag kalla min älskade. Och på den plats där det sas till dem: 'Ni är inte mitt folk,' där ska de kallas den levande Gudens söner. Jesaja ropar angående Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand ska bara återstoden bli frälst, för Herren ska verkställa sitt domsord på jorden snabbt och definitivt. Och som Jesaja förutsa: Om härskarornas Herre inte hade sparat ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, och hade liknat Gomorra. Vad ska vi då säga? Vi säger att hednafolken som inte strävade efter rättfärdighet erhöll rättfärdigheten, den rättfärdighet som är av tro. Men Israel som strävade efter en lag som ger rättfärdighet kom inte fram till en sådan lag. Varför? Därför att de inte sökte den av tro utan ville hålla sig till gärningar. De snubblade på stötestenen, som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en sten som man snavar på, och en klippa till anstöt. Men den som tror på honom ska inte bli besviken. Bröder, jag önskar av hjärtat och ber till Gud att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de är hängivna Gud, men de saknar insikt. De förstår nämligen inte Guds rättfärdighet utan försöker upprätta en egen. De har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. För Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. För Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som följer lagen ska leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? Det vill säga för att hämta ner Kristus. Eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? Det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta. Detta är trons ord som vi förkunnar: Om du bekänner med din mun att Jesus är Herre och tror i ditt hjärta att Gud reste honom upp från de döda, ska du bli frälst. För med hjärtat tror man och är rättfärdig, och med munnen bekänner man och är frälst. Skriften säger: Ingen som tror på honom ska bli besviken. Det är ingen skillnad på jude och hedning. Alla har samme Herre som ger av sin rikedom åt alla som anropar honom. För var och en som anropar Herrens namn ska bli frälst. Men hur ska de kunna anropa honom som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på honom som de inte har hört om? Och hur ska de kunna höra om ingen förkunnar? Och hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som frambär evangeliet om det goda! Men alla ville inte lyda evangeliet, för Jesaja säger: Herre, vem trodde vårt budskap? Alltså kommer tron av att lyssna, men att lyssna på Kristi ord. Men jag frågar, har de inte hört? Jo, visst: Deras röst har nått ut över hela jorden och deras ord överallt i världen. Jag frågar då: Har Israel inte förstått? Mose var den förste som sa: Jag ska väcka er avund mot dem som inte är ett folk, jag ska väcka er ilska mot ett oförståndigt folk. Och Jesaja säger frispråkigt: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag lät mig uppenbaras för dem som inte frågade efter mig. Men om Israel säger han: Hela dagen har jag sträckt ut mina händer till ett olydigt och trotsigt folk. Jag frågar nu: Har Gud förskjutit sitt folk? Absolut inte. För jag själv är israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk som han utvalde. Vet ni inte vad Skriften säger i berättelsen om Elia, hur han inför Gud anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner. Jag är ensam kvar och de vill ta mitt liv. Men vad blir Gudasvaret till honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. Så finns det även i vår tid en återstod som är utvald av nåd. Och om det är av nåd så är grunden inte gärningar, annars skulle nåden inte längre vara nåd. Det betyder att vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har uppnått det, men de andra blev förhärdade. Som det är skrivet: Gud har gett dem en ande av sömn och likgiltighet, ögon som inte ser och öron som inte lyssnar, intill denna dag. Och David säger: Låt deras matbord bli en fälla och en snara, en stötesten, ett straff för dem. Låt deras ögon förmörkas så att de förblindas, och böj deras rygg för alltid. Jag frågar nu: Har de snubblat för att de skulle falla? Verkligen inte. Men genom deras överträdelse kom frälsningen till hednafolken, för att väcka Israels avund. Om deras överträdelse betydde rikedom för världen och deras nederlag betydde rikedom för hednafolken, vad ska då inte deras fulltalighet betyda? Och några ord till er hedningar: som hednafolkens apostel värderar jag min tjänst högt. Kanske kan jag väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. För om deras förkastelse betydde världens försoning, vad ska då inte deras mottagande betyda, om inte liv från de döda? Om det första brödet är heligt, är också degen helig. Och om roten är helig, är också grenarna heliga. Men om några av grenarna har brutits bort, och du som är ett vilt olivskott har ympats in bland dem och fått del av det äkta olivträdets sav, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Men gör du det ska du veta att det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Kanske du säger: ʼGrenarna bröts bort för att jag skulle ympas in.ʼ Visst, de bröts bort på grund av sin otro, men du är kvar genom tron. Var inte högfärdig utan lev i fruktan, för om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig. Betrakta Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig om du förblir i hans godhet. Annars blir du också borthuggen. Även de andra ska bli inympade, om de inte förblir i sin otro. Gud har makt att åter ympa in dem. För om du blev borthuggen från det vilda olivträd du av naturen tillhörde, och mot naturen ympades in på ett äkta olivträd, hur mycket lättare ska då inte dessa naturliga grenar ympas in på sitt eget olivträd. Bröder, för att ni inte ska bli självkloka så vill jag att ni ska känna till denna hemlighet: Det råder en förhärdelse över en del av Israel till dess att hednafolken i fullt antal har kommit in, och det är så hela Israel ska bli frälst. Som det står skrivet: Befriaren ska komma från Sion, han ska avlägsna all ogudaktighet från Israel. Och när jag lyfter bort deras synder ska det vara mitt förbund med dem. I förhållande till evangeliet är de Guds fiender för er skull. I förhållande till utväljelsen är de hans älskade för fädernas skull. För Guds gåvor och kallelse är oåterkalleliga. Liksom ni en gång var olydiga mot Gud men nu har fått nåd genom deras olydnad, så har nu även de varit olydiga medan ni har fått nåd för att även de nu ska få nåd. För Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att sedan skänka alla nåd. Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur ofattbara hans vägar. Vem har lärt känna Herrens tankar? Eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först skänkt honom något så att han måste ge tillbaka? Ty från honom och genom honom och till honom är allting. Äran tillhör honom i evigheter. Amen. Bröder, jag uppmanar er därför vid Guds barmhärtighet att överlämna era kroppar som ett levande offer, heligt och välbehagligt för Gud. Det ska vara er andliga och förnuftiga gudstjänst. Anpassa er inte efter den här världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja - vad som är gott och fullkomligt och välbehagligt för honom. För genom den nåd jag fått säger jag till er alla: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk med omdöme, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har många lemmar i en kropp och alla med olika uppgifter, så utgör vi som är många en kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar till för varandra. Vi har olika gåvor alltefter den nåd vi fått: Är det profetisk gåva, verka i överensstämmelse med tron. Är det tjänandets gåva, verka i att tjäna. Är det undervisningens gåva, verka i undervisning. Är det tröstens gåva, verka i att trösta och uppmuntra. Är det frikostighetens gåva, verka i generositet. Är det ledarens gåva, verka i hängivenhet. Är det gåvan att hjälpa och bistå, verka i glädje. Er kärlek ska vara äkta. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Älska varandra innerligt med ömsesidig kärlek. Överträffa varandra i att visa aktning. Låt inte er hängivenhet falna, var brinnande i Anden, tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var tålmodiga i lidandet och uthålliga i bönen. Bistå de heliga i deras behov, eftersträva gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläds med de glada, gråt med de ledsna. Lev i samförstånd med varandra. Var inte högfärdiga utan umgås med de ringa. Var inte självkloka. Bemöt inte ont med ont. Tänk på att göra gott inför alla människor. Lev i harmoni med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Älskade, hämnas inte utan lämna plats för Guds vrede. För det står skrivet: Hämnden är min, jag ska vedergälla, säger Herren. Därför, om din fiende är hungrig, ge honom att äta, är han törstig, ge honom att dricka, för gör du så kommer domen att vila allt tyngre på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. Alla ska underordna sig överheten. För det finns ingen överhet som inte är av Gud, de som finns är förordnade av honom. Den som därför motsätter sig överheten motarbetar Guds ordning, och de som gör så drar en dom över sig själva. De styrande utgör nämligen inget hot mot gott beteende utan mot ont. Vill du slippa rädsla för överheten, gör då det som är gott och du ska få deras uppskattning, för de är Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du något ont har du anledning att vara rädd, för de bär inte svärdet utan anledning. De är Guds tjänare, hämnare som verkställer Guds vrede över brottslingen. Därför måste man underordna sig, inte bara för Guds vredes skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt, för de styrande är Guds tjänare vad gäller sådant. Fullgör era skyldigheter mot alla, vare sig det gäller skatter eller tullar eller vördnad eller heder. Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra, för den som älskar andra har uppfyllt lagen. Dessa bud: Begå inte äktenskapsbrott, Mörda inte, Stjäl inte, Ha inte begär, och alla andra bud sammanfattas i detta budskap: Älska din nästa som dig själv. Kärleken beter sig inte illa mot sin nästa. Därför är kärleken lagens uppfyllelse. Och gör detta medvetna om tiden, att det är hög tid för er att vakna upp ur sömnen. För vår frälsning är oss nu närmare än då vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Så låt oss lägga av oss mörkrets gärningar och rusta oss med ljusets vapen. Låt oss leva anständigt vilket hör dagen till, inte i supfestande och fylleri, inte i otukt och liderligheter, inte i bråk och avund. Men ikläd er Herren Jesus Kristus, och bejaka inte den fallna naturens lustar. Ni ska acceptera den som är svag i tron utan att anmärka på olika åsikter. Någon har tro till att äta vad som helst, medan den som är svag bara äter grönsaker. Den som äter ska inte se ner på den som avstår, och den som avstår ska inte kritisera den som äter, för Gud har accepterat honom. Vem är du som kritiserar en annans tjänare? Han står eller faller inför sin egen Herre. Men han kommer att stå, för Herren förmår hålla honom stående. Någon värderar dagarna olika, en annan värderar alla dagar lika. Var och en ska vara övertygad i sitt sinne. Den som uppmärksammar en särskild dag gör det för Herren. Den som äter gör det för Herren, eftersom han tackar Gud, och den som avstår från att äta gör det för Herren, och tackar Gud. För ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv, för lever vi, lever vi för Herren, och dör vi, dör vi för Herren. Så vare sig vi lever eller dör tillhör vi Herren. Därför dog Kristus och blev åter levande, för att vara Herre över både levande och döda. Men varför kritiserar du din broder? Eller varför ser du ner på din broder? Vi ska ju alla stå inför Guds domstol. För det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig ska varje knä böja sig, och varje tunga ska prisa Gud. Alltså ska var och en av oss stå till svars inför Gud. Därför ska vi inte längre döma varandra. Döm hellre så här: Ingen får lägga ut en stötesten eller snara för en broder. Jag vet och är övertygad om i Herren Jesus att ingenting är orent i sig självt. Men det är orent för den som betraktar det som orent. Om du bedrövar din broder genom den mat du äter, då lever du inte längre i kärleken. Låt inte din mat orsaka att den som Kristus dog för går under. Låt alltså inte det goda ni fått bli utsatt för hån. För Guds rike handlar inte om mat och dryck utan om rättfärdighet och harmoni och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir respekterad av människor. Låt oss därför sträva efter det som främjar harmonin och bygger upp gemenskapen. Förstör inte Guds verk för matens skull. Allt är verkligen rent, men det är fel att orsaka en annans fall genom det man äter. Rätt beteende är att avstå från kött eller vin eller annat som får din broder på fall. Den tro du har ska vara en sak mellan dig och Gud. Salig är den som inte dömer sig själv för det som han tillåtit sig. Men den som tvivlar och ändå äter är fördömd eftersom det inte sker av tro. Allt som inte sker av tro är synd. Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas bördor och inte vara självupptagna. Vi ska alla bry oss om vår nästa, till det goda och uppbyggliga. För Kristus var inte självupptagen, utan som det står skrivet: De smädelser från dem som smädade dig föll över mig. För allt som förut skrevs blev skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger ska hålla fast vid vårt hopp. Och må uthållighetens och tröstens Gud låta er leva i samförstånd med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni enigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Acceptera därför varandra, så som Kristus har accepterat er till Guds ära. Jag menar: Kristus blev judarnas tjänare för Guds sannings skull, för att löftena till fäderna skulle bekräftas och för att hednafolken skulle få prisa Gud för hans nåd. Som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn. Vidare heter det: Gläd er, ni hednafolk, tillsammans med hans folk. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hednafolk, lovsjung honom, alla folk. Och igen säger Jesaja: Jishajs rotskott ska komma. Han reser sig för att härska över hednafolken. På honom ska folken hoppas. Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft. Mina bröder, när det gäller er är jag personligen övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och all kunskap, och förmår vägleda varandra. Men jag har skrivit ganska uppriktigt till er i vissa avseenden för att påminna er om detta: på grund av den nåd jag fått av Gud ska jag vara Kristi Jesu tjänare bland hednafolken i prästtjänst för Guds evangelium. Så ska hednafolken bli ett välbehagligt offer, helgat genom den helige Ande. Därför är det i Kristus Jesus jag har min stolthet i det jag uträttar för Gud. Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har utfört genom mig för att hednafolken ska komma till lydnad, genom ord och handling, i kraften av tecken och under, i Guds Andes kraft. Det är så jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien fullbordat Kristi evangelium. Jag har varit angelägen om att förkunna evangeliet där Kristi namn varit okänt, för att undvika bygga på någon annans grund. Utan som det står skrivet: De som aldrig har fått budskapet om honom ska se, och de som aldrig har hört ska förstå. Det är orsaken till varför jag så ofta har blivit förhindrad att komma till er. Men nu då inget längre håller mig kvar i dessa trakter och då jag i flera år längtat efter att besöka er, så vill jag göra det när jag far till Spanien. Jag hoppas få träffa er under min resa och få hjälp av er för min fortsatta färd, efter att jag först fått en stunds samvaro med er. Men nu far jag till Jerusalem för att hjälpa de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så har de beslutat, och de står också i skuld till dem. För om hednafolken har fått del av deras andliga välsignelser, så är de i sin tur skyldiga att tjäna dem med det materiella. När jag fullgjort detta och tryggt och säkert överlämnat denna gåva till dem, så tänker jag fara till Spanien och besöka er på vägen. Och jag vet att när jag kommer till er så har jag med mig Kristi välsignelse i hela dess fullhet. Bröder, jag uppmanar er vid vår Herre Jesus Kristus och vid Andens kärlek, att kämpa med mig i era böner till Gud för mig. Be att jag undkommer dem i Judeen som vägrar tro, och att det understöd jag har med mig till Jerusalem blir väl mottaget av de heliga. Om Gud vill kan jag då komma till er med glädje, och få vila ut tillsammans med er. Fredens Gud är med er alla. Amen. Jag vill anförtro åt er vår syster Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai. Välkomna henne i Herren på ett för de heliga värdigt sätt, och ge henne all den hjälp hon kan behöva. Hon har varit ett stöd för många, även för mig. Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus som har vågat sina liv för mig. Inte bara jag utan alla hednakristna församlingar visar dem tacksamhet. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, den förste i Asien som kom till tro på Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat hårt för er. Hälsa Andronikos och Junias, mina landsmän och medfångar. Apostlarna håller dem i högt anseende, och de tillhörde Kristus före mig. Hälsa Ampliatus, min älskade i Herren. Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristus och min älskade Stachys. Hälsa Apelles, prövad och erkänd i Kristus. Hälsa Aristoboulos husfolk. Hälsa min landsman Herodion. Hälsa Narkissos husfolk som tillhör Herren. Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herren. Hälsa den älskade Persis, som har arbetat hårt i Herren. Hälsa Rufus, utvald i Herren, och hans mor, som är en mor även för mig. Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna hos dem. Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla heliga hos dem. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er. Bröder, jag vill att ni ska uppmärksamma dem som splittrar och orsakar avfall från den lära som ni undervisats i. Ta avstånd från dem. För sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk. Och de förleder godtrogna hjärtan med inställsamt och smickrande prat. Er lydnad är nämligen känd av alla, därför gläds jag över er. Men jag vill att ni ska vara visa vad gäller det goda, och oskyldiga vad gäller det onda. Fredens Gud ska snart krossa Satan under era fötter. Nåd från vår Herre Jesus till er alla. Min medarbetare Timotheos hälsar er, liksom mina landsmän Lucius, Jason och Sosipatros. Jag, Tertius, som skrivit detta brev, hälsar er i Herren. Gaius, min och hela församlingens värd, hälsar er, liksom Erastos, stadens kassör, och brodern Quartus. Till honom som förmår styrka er genom mitt evangelium och Jesu Kristi budskap - enligt den uppenbarade hemlighet som under tidsåldrar varit dold men nu har synliggjorts och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd för alla folkslag för att föra dem till trons lydnad - till Gud som ensam är vis. Äran tillhör honom genom Jesus Kristus i all evighet. Amen. Från Paulus, kallad till Kristi Jesu apostel genom Guds vilja, och från vår broder Sosthenes. Till Guds församling i Korinth, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats anropar vår Herre Jesu Kristi namn, deras Herre och vår. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som skänktes åt er i Kristus Jesus. För i honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och all kunskap, eftersom vittnesbördet om Kristus har blivit stadfäst i er. Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras. Han ska också stadfästa er ända till slutet, så att ni står oförvitliga på vår Herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre. Bröder, i vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er alla att vara eniga i ert tal. Och splittra inte upp er, utan vara förenade i samma sinne och omdöme. Mina bröder, av Chloes husfolk har jag nämligen fått veta angående er att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag avser är att ni var och en säger: ˮJag följer Paulus,ˮ eller ˮJag följer Apollos,ˮ eller ˮJag följer Kefas,ˮ eller ˮJag följer Kristus.ˮ Har Kristus blivit delad? Det var väl inte Paulus som korsfästes för er? Eller döptes ni i Paulus namn? Jag tackar Gud att jag inte har döpt någon av er förutom Crispus och Gaius. Därmed kan ingen säga att ni har blivit döpta i mitt namn. - Jag döpte även Stefanas husfolk. Annars vet jag mig inte ha döpt någon. - Kristus har nämligen inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna evangeliet, men inte med visdomens talekonst, det skulle göra Kristi kors tomt och kraftlöst. För budskapet om korset är en dårskap för dem som är på väg till förtappelsen. Men för oss som är frälsta är det en Guds kraft. Det står nämligen skrivet: Jag ska ödelägga de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens intellektuella? Har inte Gud gjort världens visdom till dårskap? För eftersom världen, i enlighet med Guds visdom, inte lärde känna Gud genom visdom, så beslöt Gud att genom vårt dåraktiga budskap frälsa dem som tror. Judarna begär nämligen tecken och grekerna söker visdom. Men vi förkunnar en korsfäst Kristus som är anstötlig för judarna och en dårskap för hednafolken. Men för de kallade, både judar och greker, är han Kristus, Guds kraft och Guds visdom. För Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. Bröder, betrakta er kallelse. Det är inte många av er som är visa efter mänsklig måttstock och inte många är mäktiga eller förnäma. Men Gud utvalde det dåraktiga i världen för att låta de visa stå där och skämmas. Gud utvalde det svaga i världen för att låta det starka stå där och skämmas. Gud utvalde det oansenliga, det ringaktade i världen, det som ingenting är, för att göra slut på det som finns till. Detta för att ingen människa ska kunna vara stolt inför Gud. Det är Guds verk att ni är i Kristus Jesus, som för oss har blivit visdom från Gud, rättfärdighet, helighet och befrielse. Därför, som det står skrivet: Den som är stolt ska vara stolt i Herren. Bröder, när jag kom till er var det inte med glänsande talekonst eller visdom som jag förkunnade Guds hemlighet för er. För när jag var hos er hade jag beslutat att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Jag var svag och rädd och bävande när jag var hos er. Och mitt tal och mitt budskap bestod inte av övertygande visdomsord utan av Ande och kraft som bevis. Detta för att er tro inte skulle grundas på människors visdom utan på Guds kraft. Men vi talar om visdom bland de fullmogna, en visdom som inte tillhör denna världen eller denna världens makter, som går under. Vi talar om Guds hemliga och fördolda visdom som Gud före alla tidsåldrar har bestämt ska bli till vår härlighet. Ingen av denna världens makter kände till den, för hade de gjort det skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men som det står skrivet: Vad inget öga sett och inget öra hört och vad inget människohjärta kunnat föreställa sig. Allt har Gud förberett åt dem som älskar honom. För Gud har uppenbarat det för oss genom Anden. För Anden utforskar allt, även Guds djupheter. Ingen känner människans inre utom människans egen ande. Inte heller känner någon Guds inre utom Guds Ande. Men vi har inte fått världens ande utan Anden från Gud, så att vi ska förstå vad Gud i sin nåd har skänkt oss. Och vi talar inte om detta med ord som mänsklig visdom lärt oss utan med ord som Anden lärt, när vi utlägger andliga ting för dem som är andliga. En sekulär människa godtar inte det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas med hjälp av Anden. Men den som är en andens man bedömer allt, fast honom själv kan ingen bedöma. För vem har lärt känna Herrens tankar eller vem kan upplysa honom? Men vi har Kristi sinne. Bröder, jag kunde inte tala till er som till andliga män utan som till män med fallen natur, som till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk att dricka, inte fast föda, för den tålde ni ännu inte, och det gör ni fortfarande inte. Ni leds ju ännu av er fallna natur. För eftersom det finns avund och bråk bland er, leds ni då inte av er fallna natur och lever som andra människor? För när en säger: ˮJag följer Paulus,ˮ och en annan: ˮJag följer Apollos,ˮ är ni inte då som folk i allmänhet? Vad är Apollos? Vad är Paulus? De är tjänare som förde er till tro, och var för sig tjänade vi med det som Herren gav. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud lät det växa. Varken den som planterar eller den som vattnar är något, endast Gud, han som låter det växa. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en ska få sin lön efter sitt arbete. För vi är Guds medarbetare. Och ni är Guds åker, och Guds byggnad. Utifrån den nåd som Gud gav mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund, och en annan bygger på den. Men var och en måste tänka på hur han bygger. För ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd - Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver, ädelstenar, trä, hö eller halm, så ska var och ens arbete synliggöras. För den dagen ska göra det klart eftersom den uppenbaras i eld, och elden ska pröva varje människas verk. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. Den vars verk bränns upp ska lida förlust. Men själv ska han bli frälst, som genom eld. Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. För Guds tempel är heligt, och det är vad ni är. Bedra inte er själva. Om någon bland er anser sig vara vis i denna världen måste han bli en dåre för att bli vis. För denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det står skrivet: Han fångar de visa i deras list, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför ska ingen ha sin stolthet i människor. Allt tillhör er, om än Paulus eller Apollos eller Kefas eller världen eller liv eller död eller nutid eller framtid. Allt tillhör er. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. Alltså ska man betrakta oss som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Dessutom krävs av en förvaltare att han är trovärdig. Det rör mig inte om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Jag undviker att ens döma mig själv. För mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag blivit rättfärdig. Den som dömer mig är Herren. Döm därför inte i förtid, innan Herren kommer. Han ska föra fram i ljus det som är dolt i mörker och avslöja hjärtats alla motiv. Och då ska var och en få sitt beröm av Gud. Bröder, allt detta har jag tillämpat på mig och Apollos för er skull, för att ni av oss ska lära er att hålla er till det som är skrivet. Detta för att ni inte ska skryta över någon på annans bekostnad. Vem ger dig en särställning? Vad äger du som du inte har fått? Men har du fått det, varför skryter du som om du inte hade fått det? Ni har redan fått allt. Ni har redan blivit rika. Ni har blivit kungar utan oss. Jag önskar att ni verkligen var kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er. Det tycks mig som om Gud ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda. För vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, men ni är starka. Ni är ärade, men vi är föraktade. Ännu i denna stund går vi hungriga och törstiga och utan kläder. Vi misshandlas, är hemlösa, vi arbetar hårt med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När vi förtalas, svarar vi vänligt. Vi har blivit världens smuts och skräp, och är så alltjämt. Jag skriver inte detta för att ni ska skämmas utan för att vägleda er som mina älskade barn. För om ni än har tusentals övervakare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var nämligen jag som genom evangeliet blev er far i Kristus Jesus. Jag uppmanar er därför att efterlikna mig. Av den anledningen har jag sänt Timotheos till er, mitt älskade och trofasta barn i Herren. Han ska påminna er om mina dogmer i Kristus Jesus, det jag överallt undervisar i varje församling. Några har blivit högfärdiga som om de trodde att jag inte skulle komma till er. Men om Herren vill kommer jag snart till er. Och då får jag veta hur det förhåller sig med dessa högfärdiga människor, inte med deras ord utan med deras kraft. För Guds rike består inte i ord utan i kraft. Vad föredrar ni? Ska jag komma till er med käpp, eller med kärlek och en mild ande? Rakt på sak: det sägs att det förekommer otukt bland er, en otukt det inte går att finna ens bland hednafolken. En man lever med sin fars hustru. Och ni är högfärdiga! Ni borde ha blivit bedrövade och drivit bort ifrån er den som gjort detta. Även om jag är frånvarande till kroppen är jag närvarande i Anden. Jag har redan fällt domen över den skyldige, som om jag var närvarande. När ni samlas i vår Herre Jesu Kristi namn, och min ande är där med vår Herre Jesu makt, då ska ni överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, så att anden kan bli frälst på Herrens dag. Ert skryt låter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg, eftersom ni är osyrade. För vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med illviljans och ondskans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. Jag skrev till er i mitt brev att ni inte skulle umgås med otuktiga människor. Jag menade verkligen inte de otuktiga här i världen, eller de giriga eller bedragarna eller avgudadyrkarna. För då hade ni behövt lämna världen. Men nu skriver jag till er att inte umgås med någon så kallad broder om han är otuktig, girig, avgudadyrkare, hånare, drinkare eller bedragare. Ni får inte ens äta tillsammans med en sådan. För varför skulle jag döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni ska döma? Gud ska döma dem som står utanför. Ni ska driva bort ifrån er den som är ond. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga processa inför de orättfärdiga, och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga ska döma världen? Om nu världen ska dömas av er, förmår ni då inte att döma i obetydliga mål? Vet ni inte att vi ska döma änglar? Då ska väl klaras av livets småsaker? Om det gäller sådana livets småsaker, tar ni då till domare dem som församlingen ser ner på? Jag tycker ni borde skämmas! Finns det verkligen ingen förståndig bland er som kan avgöra saker mellan bröder? Istället processar broder mot broder, och det inför otroende! Bara det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför inte hellre acceptera en orätt? Varför inte hellre bli bedragen? Istället begår ni själva orätt och bedrar, och det mot bröder. Ni vet väl att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller män som ligger med män eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller hånare eller bedragare ska ärva Guds rike. Några av er var sådana. Men ni blev rentvättade, ni blev helgade, ni blev förklarade rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något få makt över mig. Maten är till för magen och magen för maten, och båda ska Gud göra slut på. Men kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud reste upp Herren, och genom sin kraft ska han resa upp oss. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Ska jag då ta Kristi lemmar och göra dem till en prostituerads lemmar? Absolut inte. Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad är en kropp med henne? För han säger: De två ska bli ett kött. Men den som förenar sig med Herren är en ande med honom. Fly otukten. All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den som lever i otukt syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som är i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, för ni blev köpta till ett pris. Förhärliga därför Gud i er kropp. Angående det som ni skrev: "En man gör väl i att undvika sex med en kvinna." Men för att undvika otukt ska varje man ha sin hustru och varje kvinna sin man. Mannen ska fullgöra sin äktenskapliga plikt åt sin hustru, och likaså hustrun åt sin man. Hustrun råder inte över sin kropp, det gör mannen. Likaså råder inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Förvägra inte varandra samliv om inte båda gett samtycke för en tid, så att ni kan prioritera bönen. Kom sedan tillsammans igen så att Satan inte frestar er eftersom ni inte kan leva avhållsamt. Men detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. Jag skulle önska att alla människor var som jag. Men var och en har sin gåva från Gud, alla har en särskild. Till de ogifta och änkorna säger jag att de gör väl om de förblir ogifta, liksom jag. Men om de inte kan kontrollera sig ska de gifta sig. För det är bättre att gifta sig än att brinna av lust. Till de gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte lämna sin man. Gör hon det ändå ska hon förbli ogift eller försona sig med sin man. Och en man får inte överge sin hustru. Till de övriga säger jag, inte Herren: Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en kvinna har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. För mannen som inte tror är helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars skulle era barn vara orena, men nu är de heliga. Men om den som inte tror går iväg, låt det ske. Vid sådana tillfällen är ett trossyskon inte slavbunden. Gud har kallat er att leva i harmoni. För hur kan du veta, kvinna, om du kommer att frälsa din man? Eller hur kan du veta, man, om du kommer att frälsa din hustru? Lev bara så som Herren har bestämt för var och en, så som Gud har kallat var och en. Det är vad jag föreskriver i alla församlingar. Var någon omskuren när han blev kallad ska han inte skaffa förhud. Var någon oomskuren när han blev kallad ska han inte låta omskära sig. Det betyder inget om någon är omskuren eller oomskuren. Det som betyder något är att man håller Guds bud. Var och en ska förbli i den kallelse i vilken han blev kallad. Blev du kallad som slav, bry dig inte. Men har du möjlighet att bli fri, ta vara på det. För den som i Herren blev kallad som slav är en Herrens frigivne. Likaså är den som blev kallad som fri en Kristi slav. Ni blev köpta för ett pris. Bli inte slavar under människor. Bröder, var och en ska förbli inför Gud det han var vid sin kallelse. Angående de kvinnor som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren. Men jag ger min uppfattning, jag som genom Herrens barmhärtighet är trovärdig. Jag anser sedan att i den svåra tid som nu råder gör en man väl i att förbli som han är. Är du bunden vid en hustru? Försök inte att bli fri. Är du fri? Försök inte att få en hustru. Men om du gifter dig syndar du inte. Och om en ogift kvinna gifter sig syndar hon inte. Men sådana kommer att möta lidande här i livet, och det vill jag bespara er ifrån. Men det säger jag, bröder: Tiden är kort. Härefter ska de som har en hustru leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläds som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte ägde något, och de som nyttjar denna världen ska göra det med måtta. För allt i denna världen går mot sitt slut. Men jag vill att ni ska vara utan bekymmer. En ogift man är upptagen med det som hör Herren till, hur han ska behaga Herren. Men en gift man är upptagen med det som hör världen till, hur han ska behaga sin hustru, och blir kluven. En ogift kvinna eller en jungfru är upptagen med det som hör Herren till, att hon ska vara helig till kropp och ande. Men en gift kvinna är upptagen med det som hör världen till, hur hon ska behaga sin man. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att ni ska leva anständigt, samt lojalt och obehindrat hålla er till Herren. Men anser någon att han handlar olämpligt mot sin dotter som är giftasmogen och redo för äktenskap, då ska han göra det han vill, han syndar inte. Låt dem gifta sig. Men är han fast besluten och inte känner tvång, utan har makt över sin egen vilja och har bestämt i sitt hjärta att låta sin dotter förbli ogift, så gör han väl. Den som alltså gifter bort sin ogifta dotter gör något bra, och den som inte gifter bort henne gör något bättre. En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör är hon fri att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men hon är saligare om hon förblir som hon är. Det är min uppfattning, och jag menar att även jag har Guds Ande. Angående mat som offrats till avgudar: Vi vet att vi alla har kunskap. Kunskapen för med sig högfärd, men kärleken bygger upp. Om någon tror sig veta något, så vet han ännu inte det han borde veta. Men den som älskar Gud är känd av honom. Nu angående frågan om man får äta mat som offrats till avgudar: Vi vet att det inte finns någon avgud i världen, och att det bara finns en Gud. För även om det finns så kallade ʼgudarʼ i himlen eller på jorden, ja, det finns många ʼgudarʼ och ʼherrarʼ, så finns för oss en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi är. Och det finns en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi är. Men den kunskapen äger inte alla. Några som tills nu varit vana vid avgudarna äter mat just som avgudaoffer, och så orenas deras svaga samvete. Men maten för oss inte närmare Gud. Vi förlorar inget om vi inte äter, vi vinner inget om vi äter. Men se till att denna er rättighet inte blir de svaga till fall. För om någon med ett svagt samvete får se dig som har kunskap ligga till bords i ett avgudatempel, blir han då inte styrkt så att han äter vad som offrats till avgudar? Genom din kunskap går den svage under, den broder som Kristus har dött för. När ni på detta sätt syndar mot bröderna och gör illa deras svaga samveten syndar ni mot Kristus. Alltså: om mat blir min broder till fall ska jag aldrig någonsin äta kött för att inte orsaka min broders fall. Är jag inte fri? Är jag inte en apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är inte ni mitt verk i Herren? Om jag inte är en apostel för andra, så är jag det ändå för er. Ni själva är i Herren bekräftelsen på mitt apostlakall. Mitt försvar mot dem som anklagar mig är följande: Har vi inte rätt att få mat och dryck? Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru så som även de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? Eller är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att vara fria från arbete? Vem gör soldattjänst och betalar själv? Vem anlägger en vingård utan att äta dess frukt? Eller vem vallar en hjord utan att ta del av mjölken? Är det här bara mänskligt prat? Säger inte lagen samma sak? Det står nämligen skrivet i Mose lag: Sätt inte munkorg på oxen som tröskar. Är det oxar Gud har omsorg om? Eller säger han det för vår skull? Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del. Om vi har sått ett andligt utsäde bland er, är det då för mycket begärt om vi får del av er materiella skörd? Om andra har rätt att få något av er, har inte vi det ännu mer? Ändå har vi inte nyttjat denna rättighet utan härdar ut i allt för att inte lägga hinder i vägen för evangeliet om Kristus. Vet ni inte att de som arbetar i templet får sin mat från templet, och att de som tjänstgör vid altaret får sin del av det som offras där? Så har också Herren påbjudit att de som förkunnar evangeliet ska få sitt uppehälle av evangeliet. Men jag har inte nyttjat sådana förmåner, inte heller skriver jag det här för att få några. Jag dör hellre än att någon tar ifrån mig min stolthet. För om jag förkunnar evangeliet ger det mig ingen grund för stolthet eftersom ett tvång ligger över mig. Det blir hemskt för mig om jag inte förkunnar evangeliet. För om jag gör det villigt har jag lön. Men gör jag det mot min vilja så är jag betrodd som förvaltare. Vad är då min lön? Jo, när jag förkunnar kan jag framföra evangeliet utan kostnad och inte nyttja den rättighet som evangeliet ger mig. För jag är fri från alla, men jag har gjort mig till allas slav för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit likt en som är under lagen för att vinna dem som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit likt en som är utan lag för att vinna dem som är utan lag. - Men jag är inte utan Guds lag utan står under Kristi lag. - Jag har blivit svag för de svaga för att vinna de svaga. Jag har blivit allt för alla, för att åtminstone frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att även jag ska få del av det. Vet ni inte att av alla löparna som springer på banan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Men varje idrottsman övar självdisciplin i allt. De för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi en oförgänglig. Så jag springer inte planlöst omkring. Och jag boxas inte i luften. Jag plågar min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv bli underkänd efter att ha förkunnat för andra. Bröder, jag vill att ni ska veta att alla våra fäder var under molnet, alla gick genom havet, alla blev döpta till Moses i molnet och i havet, alla åt samma andliga mat, alla drack samma andliga dryck. För de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, för de nedgjordes i öknen. Allt det här utgör exempel för oss, så att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. Bli inte heller avgudadyrkare som några av dem. Det står skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp för avgudadanser. Vi ska inte heller begå otukt som några av dem gjorde, och tjugotretusen dog under en dag. Vi ska inte heller fresta Kristus som några av dem gjorde, de dödades av ormar. Vi ska inte heller gnälla och klaga som några av dem gjorde, de dödades av Fördärvaren. Allt det som hände dem utgör exempel och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför ska den som menar sig stå, se till att han inte faller. De frestelser ni mött har varit mänskliga. Gud är trofast och ska inte tillåta att ni frestas mer än vad ni klarar av, utan med frestelsen ska han bereda en utväg, så att ni kan härda ut. Mina kära, fly därför från avgudadyrkan. Jag talar som till förståndiga människor, bedöm själva vad jag säger. Är inte välsignelsens bägare som vi välsignar en gemenskap med Kristi blod? Är inte brödet som vi bryter en gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, för vi får alla vår del av detta enda bröd. Se på det jordiska Israel. Har inte de som äter av offren del i altaret? Så vad menar jag? Att avgudaoffer är något, eller att en avgud är något? Nej, vad de offrar, det offrar de åt demoner och inte åt Gud. Och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både Herrens bägare och demoners bägare. Ni kan inte ta del både av Herrens bord och demoners bord. Eller ska vi väcka Herrens vrede? Är vi starkare än han? Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Var inte självupptagna, utan tänk på andras bästa. Allt som säljs i saluhallen kan ni äta utan att ställa samvetsfrågor, för jorden och allt den rymmer tillhör Herren. Om någon som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som sätts fram åt er utan att ställa någon samvetsfråga. Men om någon säger till er: ˮDet här är offerkött,ˮ så ät inte av hänsyn till honom som sa det, och för samvetets skull. Jag menar hans samvete, inte ditt. För varför skulle min frihet dömas av en annans samvete? Om jag äter med tacksamhet, varför ska jag klandras för det jag ber tackbönen för? Alltså: vare sig ni äter eller dricker eller vad ni än gör, gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig hos judar eller hedningar eller i Guds församling. Själv fogar jag mig på allt sätt efter alla och är inte självupptagen utan tänker på de mångas bästa, för att de ska bli frälsta. Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel. Jag berömmer er för att ni minns mig i allt och håller fast vid de lärotraditioner som jag överlämnade åt er. Men jag vill att ni ska förstå att Kristus är varje mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. Varje man som ber eller profeterar med något på huvudet vanärar sitt huvud. Men varje kvinna som ber eller profeterar utan något på huvudet vanärar sitt huvud. För det är som att ha håret avrakat. Om en kvinna inte har något på huvudet kan hon klippa av allt sitt hår. Men är det skamligt för en kvinna att klippa av håret eller raka av det måste hon ha något på huvudet. En man ska inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, för mannen kom inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. Och mannen skapades inte för kvinnans skull utan kvinnan för mannens skull. Av den anledningen, och för änglarnas skull, måste kvinnan bära ett "auktoritetstecken" på huvudet. Ändå, i Herren är både kvinnan och mannen beroende av varandra. För liksom kvinnan kom från mannen, så blir mannen till genom kvinnan. Men allt kommer från Gud. Döm själva. Är det lämpligt att en kvinna ber till Gud utan något på huvudet? Lär inte själva naturen er att det är en vanära för en man att ha långt hår, men en ära för en kvinna att ha långt hår, eftersom hon fått håret som slöja? Någon tänker kanske ta strid om detta, men vi har ingen annan ordning, inte heller Guds församlingar. När jag nu ger följande föreskrifter kan jag inte berömma er, då era sammankomster är mer till skada än till nytta. Till att börja med hör jag att ni är splittrade när ni möts som församling. Och delvis tror jag att det är så, för partier måste finnas bland er så att det visar sig vilka av er som består provet. När ni samlas är det inte för Herrens måltid, för vid måltiden äter var och en genast av sin egen mat. Och någon sitter hungrig, en annan är berusad. Kan ni inte äta och dricka hemma? Eller föraktar ni Guds församling och vanärar de fattiga? Vad ska jag säga er? Ska jag berömma er? Nej, för detta får ni inget beröm. För jag tog emot från Herren det som jag förmedlat till er: Natten då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, bad tackbönen, bröt det och sa: ˮDetta är min kropp som är för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sa: ˮDenna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.ˮ För så ofta ni äter detta bröd och dricker av bägaren, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv och sedan äta av brödet och dricka av bägaren. För den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det är, äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och inte så få har insomnat. Om vi rannsakade oss själva skulle vi inte bli dömda. Men när vi nu döms, så tuktas vi av Herren för att inte bli fördömda med världen. Mina bröder, när ni därför samlas för att äta ska ni vänta på varandra. Om någon är hungrig ska han äta hemma, så att ni inte kommer samman till dom. Och angående det övriga ska jag ge er föreskrifter när jag kommer. Bröder, angående Andens gåvor vill jag att ni ska ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs och fördes ni obevekligt till de stumma avgudarna. Därför ska ni förstå att ingen som talar i Guds Ande kan uttala förbannelse över Jesus, och ingen kan säga: ˮJesus är Herre,ˮ utom i den helige Ande. Det finns olika nådegåvor, men det är samme Ande. Det finns olika tjänster, men det är samme Herre. Det finns olika kraftverkningar, men det är samme Gud som verkar allt i alla. Hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Någon får genom Anden visdomens ord, en annan får kunskapens ord av samme Ande, en annan får tro i samme Ande, en annan får helandets gåvor i samme Ande, en annan får gåvan att utföra mäktiga underverk, en annan får gåvan att profetera, en annan får gåvan att bedöma andar, en annan får gåvan att tala olika slags tungotal, en annan får gåvan att uttyda tungotal. Men allt detta verkar en och samme Ande. Efter sin vilja tilldelar han sina gåvor åt var och en. För kroppen är en och har många lemmar. Kroppens alla många lemmar bildar alltså en kropp. Och så är det också med Kristus. För i en Ande blev vi alla döpta in i en kropp, vare sig vi är judar eller hedningar, slavar eller fria, och alla har vi fått en Ande att dricka. Kroppen består inte heller av en lem utan av många. Om foten skulle säga: ˮJag är inte hand, alltså hör jag inte till kroppen,ˮ så hör den likväl till kroppen. Och om örat skulle säga: ˮJag är inte öga, alltså hör jag inte till kroppen,ˮ så hör det likväl till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad skulle då hända med hörseln? Om hela kroppen var öra, vad skulle då hända med luktsinnet? Men nu har Gud placerat lemmarna i kroppen, var och en så som han ville. Om alla var en lem, vad blev det då av kroppen? Nu är emellertid lemmarna många, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ˮJag behöver inte dig,ˮ eller huvudet till fötterna: ˮJag behöver inte er.ˮ Tvärtom, de av kroppens lemmar som anses svagast är oumbärliga. Och de lemmar i kroppen vi anser mindre hedersamma tilldelar vi större heder, och dem vi blygs för klär vi med större anständighet, medan våra anständiga lemmar inte har behov av det. Men Gud har fogat samman kroppen och gett det oansenliga särskild heder. Detta för att det inte ska uppstå splittring i kroppen utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, lider de andra med den. Om en lem hedras, gläds de andra med den. Ni är Kristi kropp och enskilda lemmar av den. Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare, vidare de som utför kraftgärningar, de som har helandets gåvor, de som hjälper, de som är styresmän, de som talar olika slags tungotal. Är alla apostlar? Är alla profeter? Är alla lärare? Utför alla kraftgärningar? Har alla helandets gåvor? Talar alla tungotal? Kan alla uttyda? Men längta efter de nådegåvor som är störst. Och nu ska jag visa er den bästa av alla vägar: Om jag talar människors och änglars tungotal, men saknar kärlek, är jag bara dånande malm eller skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och förstår alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Om jag skänker allt jag äger, och om jag offrar min kropp för egen berömmelse, men saknar kärlek, vinner jag ingenting. Kärleken är tålmodig och vänlig, kärleken avundas inte, kärleken skryter inte, den är inte högfärdig, den är inte ohövlig, den är inte självisk, den är inte aggressiv, den är inte långsint, den gläds inte över orättfärdigheten, men gläds med sanningen. Kärleken överskyler allt, den tror allt, den hoppas allt, den uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska få ett slut och tungotalen ska tystna och kunskapen ska få ett slut. För vårt vetande har gränser och profeterandet har gränser. Men när det fullkomliga kommer ska det som har gränser få ett slut. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Då jag blev man, lade jag bakom mig det barnsliga. Nu ser vi en dunkel spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu har mitt vetande gränser, men då ska min kunskap bli fullständig, så som Guds kunskap om mig. Nu består tro och hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken. Eftersträva kärleken, men längta också efter Andens gåvor, och framför allt profetians gåva. För den som talar i tungor talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, men han talar hemligheter i Anden. Men den som profeterar talar till människor och förmedlar uppbyggelse, förmaning och tröst. Den som talar i tungor uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen. Jag skulle önska att ni alla talar i tungor, men hellre att ni profeterar. Den som profeterar är mer betydelsefull än den som talar i tungor, såvida han inte uttyder sina ord så att församlingen blir uppbyggd. Bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar i tungor, men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Likaså med livlösa ting som flöjt eller harpa som ger ljud ifrån sig. Hur ska man kunna uppfatta vad som spelas om det inte är skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger ett otydligt ljud, vem gör sig då redo till strid? Likaså med er. Om ni inte brukar tungan till begripligt tal, hur ska man då kunna förstå vad ni säger? Då blir det bara prat i luften. Det finns ett okänt antal språk i världen, och inget är utan mening. Om jag inte förstår språket blir jag en främling för den som talar och han blir en främling för mig. Likaså med er. Eftersom ni ivrar efter Andens gåvor, längta efter att i överflöd få dem som uppbygger församlingen. Därför ska den som talar i tungor be om att kunna uttyda det. För om jag ber i tungor är det min ande som ber, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär det? Att jag vill be med anden, och jag vill också be med mitt förstånd. Jag vill lovsjunga med anden, och jag vill också lovsjunga med mitt förstånd. Om du välsignar i Anden, hur ska då den som sitter på de olärdas plats kunna säga sitt ”Amen” till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Visst är din tackbön god, men den andre blir inte uppbyggd. Jag tackar Gud att jag talar i tungor mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd till undervisning för andra, än tio tusen ord i tungor. Bröder, var inte barn till förståndet. Var istället som spädbarn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. I lagen står det skrivet: Genom män med främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Därför är tungotalen ett tecken inte för dem som tror, utan för de otroende. Men profetian är ett tecken inte för de otroende, utan för dem som tror. Om därför hela församlingen är samlad och alla talar i tungor, och några olärda eller otroende kommer in, ska de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en otroende eller olärd kommer in, då blir han överbevisad och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och utbrister att Gud verkligen är i er. Bröder, vad följer av detta? När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal, uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar i tungor får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska ge uttydning. Men finns ingen som uttyder ska den som talar i tungor vara tyst i församlingen. Han kan tala till sig själv och till Gud. Låt två eller tre profeter tala och de övriga bedöma det som sägs. Men får någon annan som sitter där en uppenbarelse, ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan harmonins. Som i alla de heligas församlingar måste kvinnorna vara tysta i församlingarna. För det är inte tillåtet för dem att tala utan de måste underordna sig, som också lagen säger. Och vill de veta något ska de fråga sina män hemma, för det är skamligt för en kvinna att tala i församlingen. Eller var det från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom? Om någon menar sig vara profet eller andlig, ska han veta att det jag skriver till er är Herrens bud. Men den som inte erkänner detta är själv inte erkänd. Mina bröder, längta alltså efter att få profetera, och hindra inte tungotalet. Men låt allt ske anständigt och med ordning. Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade för er, det som ni tog emot och vars grund ni står på. Genom evangeliet är ni också frälsta, om ni håller fast vid det budskap som jag förkunnade för er. Annars kom ni till tro förgäves. För jag förmedlade till er det väsentligaste som jag hade mottagit: Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna. Och han blev begravd. Och han stod upp på tredje dagen enligt Skrifterna. Och han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid samma tillfälle. De flesta är ännu vid liv, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för ett missfoster som mig. För jag är den ringaste av apostlarna, ovärdig att kallas apostel eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag den jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Oavsett om det gäller mig eller de andra, detta förkunnar vi och detta kom ni till tro på. Men om det förkunnas att Kristus har stått upp från de döda, hur kan då några av er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus stått upp. Men om Kristus inte har stått upp, då är vårt budskap grundlöst och likaså er tro. Då står vi där som falska vittnen om Gud eftersom vi har vittnat mot Gud, att han reste upp Kristus, som han ju inte reste upp om nu döda inte står upp. För om inga döda står upp har inte heller Kristus stått upp. Men om Kristus inte har stått upp, då är er tro tomhet och ni är ännu kvar i era synder. Då har även de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om det bara är för detta livet vi har satt vårt hopp till Kristus, då är vi de mest ynkliga av alla människor. Men nu har Kristus stått upp från de döda som den förste av de insomnade. För eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. För liksom i Adam alla dör, så ska också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: först Kristus, och sedan vid hans ankomst de som tillhör honom. Därefter kommer slutet då han överlämnar riket åt Gud Fadern, efter att han avlägsnat varje välde och varje makt och kraft. För han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden att avlägsnas är döden, för Gud har lagt allt under hans fötter. Men när det heter att "allt" är lagt under honom är förstås Gud undantagen, han som har lagt allt under Kristus. Och när allt har lagts under honom ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud ska bli allt i alla. Vad ska annars de ta sig till som döper sig för de döda? Om döda inte alls står upp, varför döper de sig då för dem? Och varför utsätter vi oss för faror varje stund? Bröder, så sant som ni är min stolthet i Kristus Jesus vår Herre - jag dör varje dag. Om jag trott som folk i allmänhet när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det tjänat till? Om de döda inte står upp, låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi. Far inte vilse. "Dåligt sällskap fördärvar god moral." Skärp till er på allvar och sluta synda. För några av er är helt okunniga om Gud. Jag tycker ni borde skämmas! Nu undrar någon: Hur står de döda upp? Vad för slags kropp har de när de kommer? Tanklösa människa. Det du sår får inte liv om det inte dör. Och det du sår är inte den planta som kommer upp, utan ett naket korn, av vete eller något annat. Men Gud ger det en gestalt efter sin vilja, och varje frö får sin egen gestalt. Allt kött är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, tamdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns även himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska har sin härlighet, de jordiska en annan. Solen och månen och stjärnorna har var sin härlighet, och stjärna skiljer sig från stjärna i härlighet. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås en förgänglig kropp, det står upp en oförgänglig. Det sås i vanära, det står upp i härlighet. Det sås i svaghet, det står upp i kraft. Det sås en fysisk kropp, det står upp en andlig kropp. Om det finns en fysisk kropp så finns det också en andlig. Och så står det skrivet: Den första mannen, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en ande som skänker liv. Men det andliga kom inte först, utan det fysiska. Därefter det andliga. Den första människan var av stoft från jorden. Den andra människan är från himlen. De som är av stoft, är lika den som var av stoft. Och de som är himmelska, är lika den som är från himlen. Och liksom vi har burit avbilden av människan från stoft, ska vi också bära avbilden av honom från himlen. Men jag säger er detta, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike. Inte heller kan det förgängliga ärva det oförgängliga. Lyssna, jag säger er en hemlighet: vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista trumpetens ljud. För trumpeten ska ljuda och de döda ska uppstå till oförgänglighet, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste nämligen iklädas oförgänglighet och detta dödliga iklädas odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätts oförgänglighet och detta dödliga iklätts odödlighet, då fullbordas det skrivna ordet: Döden är uppslukad och besegrad. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men vi tackar Gud som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Mina kära bröder, stå därför orubbligt fasta. Och arbeta alltid hängivet för Herren, då ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves. Angående insamlingen till de heliga ska även ni följa de föreskrifter som jag gav församlingarna i Galatien. Varje söndag ska var och en av er lägga undan en summa av det som kommit er till del, så att ingen insamling behöver ske när jag kommer. När jag är hos er ska jag sända de män ni finner lämpliga med brev till Jerusalem för att överlämna er gåva. Om det finns skäl även för mig att resa, kan de följa med mig. Jag kommer till er efter att jag farit genom Makedonien eftersom jag avser att ta vägen genom Makedonien. Hos er stannar jag nog en tid, kanske hela vintern. Sedan kan ni hjälpa mig när jag fortsätter, vart det nu blir. För jag vill inte besöka er bara som hastigast utan hoppas få stanna hos er en tid, om Herren tillåter. Jag tänker stanna i Efesos till pingst, eftersom en dörr med rika möjligheter har öppnats för mig. Och motståndarna är många. Om Timotheos kommer, se då till att han kan känna sig trygg hos er. För han arbetar för Herren liksom jag. Ingen får därför se ner på honom. Sänd iväg honom i frid så att han kan komma till mig, för jag och bröderna väntar på honom. Angående broder Apollos, så har jag starkt uppmanat honom att besöka er tillsammans med bröderna. Men han ville inte komma nu. Han kommer vid lämpligt tillfälle. Var vaksamma, stå stadigt i tron, uppträd som män, var starka. Allt hos er ska ske i kärlek. Bröder, jag ber er. Ni vet att Stefanas husfolk var de först omvända i Achaia och att de har tagit på sig att tjäna de heliga. Visa sådana största respekt och även alla dem som deltar i det slitsamma arbetet. Jag gläds över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit, för de har fyllt tomrummet efter er. De har styrkt både min ande och er. Sådana män ska ni värdesätta. Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca med församlingen i deras hus hälsar innerligt till er i Herren. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss. Jag, Paulus, skriver denna hälsning med egen hand. Om någon inte har kärlek till Herren ska han vara under förbannelse. Vår Herre, kom! Nåden från Herren Jesus är med er. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från brodern Timotheos. Till Guds församling i Korinth och till alla de heliga i hela Achaia. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. För såsom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, så är det för att ni ska få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, så är det för att ni ska få den tröst som verkar uthållighet när ni bär samma lidanden som vi. Och vårt hopp för er är orubbligt. Vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni även vår tröst. Bröder, vi vill att ni ska känna till den nöd som drabbade oss i Asien. Vi blev så outhärdligt pressade att vi misströstade om livet. Vi upplevde att vi inom oss hade fått dödsdomen så att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud som reser upp de döda. Han räddade oss från en sådan dödsfara och han ska rädda oss igen. Vårt hopp står till honom, att han ska fortsätta rädda oss. Även ni ska hjälpa oss med er förbön. Då ska många frambära tacksägelse för vår skull, för den nåd vi fick del av genom mångas förböner. Detta är vår stolthet, något vårt samvete vittnar om: att vi här i världen och särskilt mot er har uppträtt uppriktigt och med rena motiv inför Gud, och inte med världslig visdom utan med Guds nåd. För vi skriver inget annat till er än vad ni kan läsa er till och förstå. Och jag hoppas att ni helt ska förstå det ni redan delvis förstått: att vi kommer att vara stolta över varandra, på vår Herre Jesu dag. Då jag var säker på detta ville jag komma till er först, så att ni skulle få nåden av ett andra besök. Och från er ville jag resa vidare till Makedonien och därifrån återkomma till er för att få hjälp av er med min resa till Judeen. Handlade jag lättsinnigt när jag tog detta beslut? Eller fattar jag beslut på svagt mänskligt sätt, så att jag samtidigt säger både ja och nej? Så sant Gud är trofast, vårt budskap till er är inte både ja och nej. För Guds Son, Jesus Kristus, som vi förkunnade bland er - jag och Silvanus och Timotheos - han kom inte som ja och nej, i honom finns endast ett ja. Alla Guds löften har nämligen fått sitt ja i honom. Därför får de också genom honom sitt Amen, för att Gud ska bli ärad genom oss. Gud är den som stadfäster oss med er i Kristus och som har smort oss. Han har även satt sitt sigill på oss och skänkt oss Anden i våra hjärtan som en handpenning. Jag tar Gud till vittne över min själ att det var för att skona er som jag avstod från att komma till Korinth. Vi härskar inte över er tro, utan vi arbetar med er till er glädje, eftersom ni står fasta i tron. För jag hade beslutat att inte åter besöka er och göra er bedrövade. Om jag bedrövar er, vem skulle då göra mig glad om inte den som jag bedrövat? Och jag skrev som jag gjorde för att vid min ankomst slippa bli bedrövad genom dem som borde glädja mig. Jag är övertygad om att min glädje är allas er glädje. Det var under svår nöd och hjärteångest som jag under tårar skrev till er. Det var inte för att orsaka er bedrövelse utan för att ni skulle förstå den kärlek jag har särskilt till er. Om det är någon som har orsakat sorg, så är det inte mig han bedrövat, utan mer eller mindre er alla, för att inte överdriva. Det straff han har fått av de flesta av er är tillräckligt. Nu ska ni istället tvärtom förlåta och trösta honom, så att han inte blir helt uppslukad av djup sorg. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom. För det var också därför jag skrev, för att sätta er på prov och se om ni är lydiga i allt. Den som ni förlåter, förlåter även jag. För det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, har skett för er skull inför Kristi ansikte. Detta för att vi inte ska överlistas av Satan, för hans avsikter känner vi till. När jag kom till Troas med Kristi evangelium hade en dörr öppnats för mig av Herren. Men jag fick ingen ro i min ande eftersom jag inte fann min broder Titus där. Så jag tog avsked av dem och for till Makedonien. Men vi tackar Gud som i Kristus alltid för oss fram i triumftåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. För vi är en Kristi rökelsedoft inför Gud bland dem som är frälsta och bland dem som är på väg till förtappelsen, en doft av död till död för de senare, en doft av liv till liv för de andra. Och vem förmår något sådant? Vi profiterar ju inte på Guds ord som så många andra. Utan med rena motiv från Gud talar vi i Kristus inför Gud. Börjar vi nu åter rekommendera oss själva? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? Ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev, en frukt av vår tjänst. Det är inte skrivet med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött - människohjärtan. En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus. Det är inte så att vi själva förmår tänka ut något på egen hand. Vår förmåga kommer från Gud. Han har även gjort oss behöriga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. För bokstaven dödar, men Anden ger liv. Om redan dödens tjänst som med bokstäver var inristat på stenar kom i sådan härlighet att Israels söner inte förmådde se på Moses ansikte på grund av dess strålglans, som snart bleknade bort, hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha! För om fördömelsens tjänst hade sin härlighet, så överflödar mycket mer rättfärdighetens tjänst av härlighet. Det som hade härlighet är nämligen utan härlighet på grund av den härlighet som överträffar den. Om det som bleknar bort hade härlighet, så ska det som består ha mycket större härlighet. Då vi alltså har ett sådant hopp uppträder vi frimodigt och gör inte som Mose. Han täckte sitt ansikte med en slöja för att Israels söner inte skulle se hur det som var på väg att ta slut bleknade bort. Men deras sinnen blev förhärdade. För än i dag förblir samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses. Det är först i Kristus den försvinner. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan närhelst Moses föreläses. Men varje gång någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med obeslöjat ansikte betraktar som i en spegel Herrens härlighet, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Detta sker genom Herren, Anden. Därför blir vi inte modlösa i den tjänst som vi fått av barmhärtighet. Vi tar avstånd från varje dold skamlighet. Vi använder inga knep och förfalskar inte Guds ord. Utan vi lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva åt varje människas samvete inför Gud. Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som är på väg till förtappelsen. Denna världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser det sken som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. Vi förkunnar nämligen inte oss själva utan Jesus Kristus som Herre, och själva är vi era slavar för Jesu skull. För Gud som sa: ˮUr mörkret ska ljus lysa,ˮ har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Jesu Kristi ansikte ska sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den överväldigande kraften ska vara från Gud och inte från oss. Vi är på allt sätt pressade men inte krossade, rådvilla men inte förtvivlade, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Vi bär alltid Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår kropp. För vi som lever överlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, men livet i er. Men vi har samma trons Ande enligt vad som står skrivet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och talar därför. Vi vet att han som reste upp Herren Jesus ska även resa upp oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. För allt sker för er skull, så att den nåd som sprids till allt fler får tacksägelsen att överflöda till Guds ära. Därför blir vi inte modlösa. Även om vår yttre människa bryts ner förnyas vår inre människa dag för dag. För vår lätta nöd som varar ett ögonblick dukar fram åt oss en helt överväldigande evig härlighet som väger tungt. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. För det synliga varar en kort tid, men det osynliga är evigt. Vi vet att om det tält som är vårt jordiska hem rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord med händer. För i detta tält suckar vi och längtar att få bli påklädda vår himmelska boning, så att när vi är avklädda vi inte ska stå där nakna. Vi som ännu bor i detta tält suckar under våra bördor. Vi vill inte bli avklädda utan påklädda, så att det dödliga uppslukas av livet. Och den som ordnat detta för oss är Gud, som har skänkt oss Anden som en handpenning. Vi är därför alltid förtröstansfulla. Vi vet att vi är borta från Herren så länge vårt hem är i kroppen, för vi vandrar här i tro utan att se. Men vi är förtröstansfulla och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och komma hem till Herren. Därför är vi angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. För vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han gjort i sin kropp, gott eller ont. Då vi nu vet vad det är att frukta Herren försöker vi övertyga människor. Men Gud känner oss helt, och jag hoppas vi också är kända i era samveten. Vi vill inte åter rekommendera oss själva inför er. Istället ger vi er tillfälle att vara stolta ifråga om oss, så att ni kan svara dem som är stolta av yttre ting och inte av det som finns i hjärtat. För har vi varit från våra sinnen, var det för Gud. Har vi gott omdöme, är det för er. För Kristi kärlek lämnar oss inget val eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som för deras skull dog och stod upp. Därför känner vi inte längre någon på ett rent mänskligt sätt. Och om vi än lärt känna Kristus på ett rent mänskligt sätt, känner vi honom inte längre så. Om någon därför är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, det nya har kommit! Allt detta kommer från Gud som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gav oss försoningens tjänst. För Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser. Och till oss har han anförtrott försoningens budskap. Vi är alltså sändebud för Kristus i det att Gud uppmanar genom oss. Vi vädjar som Kristi ombud: försona er med Gud. Han som inte visste av synd gjorde Gud i vårt ställe till synd, så att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom. Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att inte ta emot Guds nåd förgäves, för han säger: Jag bönhörde dig i rätt tid och hjälpte dig på frälsningens dag. Lyssna, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag. Vi vill inte på något sätt väcka anstöt, så att inte tjänsten ska klandras. Utan vi vill visa att vi på allt sätt är Guds tjänare: med stor uthållighet, i nöd, svårigheter, ångest, under misshandel, fångenskap, upplopp, möda, sömnlöshet, svält, i renhet, insikt, tålamod, godhet, i den helige Ande, i äkta kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i höger och vänster hand, under ära och vanära, förtal och lovord, som irrlärare men talar sanning, som okända men ändå välkända, som döende men vi lever, som straffade men inte dödade, som bedrövade men alltid glada, som fattiga men gör många rika, som utblottade men ägande allt. Vi har talat frispråkigt till er, korinthier. Vi har öppnat vårt hjärta. Hos oss har ni utrymme, men i era hjärtan är det trångt. Bemöt oss på samma sätt. Jag talar som till barn. Vidga också ni era hjärtan. Undvik nära och djupa relationer med dem som inte tror. För vad har rättfärdighet med laglöshet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Satan harmoniera? Eller vad förenar den som tror med den som inte tror? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudarna? För vi är den levande Gudens tempel, som Gud har sagt: Jag ska bo i dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ifrån dem och skilj er ifrån dem och vidrör inget orent. Då ska jag välkomna er, och jag ska vara er Fader, och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige. Älskade, då vi nu har dessa löften, låt oss rena oss från allt som förorenar kropp och ande och fullborda vår helgelse i fruktan för Gud. Öppna er för oss. Vi har inte handlat orätt mot någon, inte gjort illa någon, inte utnyttjat någon. Detta säger jag inte för att fördöma er, eftersom jag redan har sagt att ni är i våra hjärtan för att dö och leva tillsammans med oss. Jag kan verkligen vara öppen mot er. Jag är mycket stolt över er. Jag är fylld av tröst. Jag översvämmas av glädje mitt i all vår nöd. För när vi kom till Makedonien fick vi ingen ro utan pressades på alla sätt, utifrån av bråk och inifrån av rädsla. Men Gud som tröstar de betryckta tröstade oss genom Titus ankomst, och inte bara genom hans ankomst utan också genom den tröst han hade fått hos er. Han berättade för oss om er längtan, er sorg, och ert hängivna stöd för mig. Det gjorde att min glädje blev ännu större. För även om jag bedrövade er med mitt brev, så ångrar jag det inte. Om jag än förut ångrade mig eftersom jag såg att brevet för en tid gjorde er bedrövade, så gläds jag nu. Inte för att ni blev bedrövade utan för att er sorg ledde till att ni vände om. För det var efter Guds vilja ni blev bedrövade. Ni har alltså inte lidit någon skada genom oss. För en sorg efter Guds vilja verkar en omvändelse till frälsning som ingen ångrar. Men världens sorg för med sig död. Lyssna, hur mycket har inte denna sorg efter Guds vilja medfört bland er: vilken hängivenhet, vilka förklaringar, vilken upprördhet, vilken rädsla, vilken längtan, vilken iver, vilken bestraffning. På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken. Så fastän jag skrev till er var det inte med tanke på den som gjort orätt eller med tanke på den som lidit orätt. Jag skrev för att er hängivenhet för oss skulle bli uppenbar för er inför Gud. Därför blev vi tröstade. Utöver vår tröst blev vi överlyckliga att se Titus så glad. Ni har alla styrkt hans ande. Om jag har varit stolt över er inför honom så har jag inte blivit besviken. Utan liksom allt det vi sagt till er är sant så har även vår stolthet inför Titus visat sig vara sant. Hans hjärta värms alltmer när han tänker på allas er lydnad och hur ni tog emot honom med respekt och vördnad. Jag är glad att jag så helt kan ha förtroende för er. Bröder, vi vill berätta för er om den Guds nåd som har skänkts församlingarna i Makedonien. Fastän svårt prövade av nöd har deras översvallande glädje och djupa fattigdom överflödat i rikaste generositet. För jag kan intyga att de gav efter sin förmåga, och utöver sin förmåga, och på eget initiativ. De vädjade enträget till oss om att få förmånen att delta i hjälpen åt de heliga. Och de överträffade våra förhoppningar genom att ge sig själva, först åt Herren och sedan åt oss, i enlighet med Guds vilja. Därför uppmanade vi Titus att också fullfölja det han påbörjat vad gäller denna givmilda gåva. Men eftersom ni överflödar i allt: tro, tal, kunskap, hängivenhet och på vår kärlek som finns hos er, så överflöda också i denna givmilda gåva. Mina ord ska inte ses som en befallning utan jag vill pröva utifrån andras hängivenhet om även er kärlek är äkta. För ni har kunskap om vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika. Och jag ger mitt råd angående detta eftersom det blir till hjälp för er: redan i fjol inte bara påbörjade ni arbetet utan ville det verkligen också. Fullfölj nu arbetet så att ni som villigt beslutade också fullföljer utifrån era tillgångar. Om viljan finns där, så är gåvan välkommen utifrån tillgångar, inte utifrån vad man saknar. För syftet är inte att andra ska få det bättre och ni få det svårt, utan att det ska råda jämvikt. Nu avhjälper ert överflöd deras brist, för att deras överflöd en annan gång ska avhjälpa er brist. Därmed uppnås jämvikt. Som det står skrivet: Den som samlade mycket hade inget över, och den som samlade lite saknade inget. Vi tackar Gud som i Titus hjärta har lagt samma hängivenhet för er. För han lyssnade till vår uppmaning och begav sig ivrigt iväg till er på eget initiativ. Med honom har vi sänt brodern som uppskattas av alla församlingar för hans tjänst i evangeliet. Och mer ändå, han är även vald av församlingarna att följa med oss på resan medan vi förvaltar denna givmilda gåva till ära åt Herren själv och för att visa vår goda vilja. Vi gör så för att ingen ska kritisera oss för hur vi förvaltar denna frikostiga gåva. För vi är angelägna om att göra vad som är riktigt, inte bara inför Herren utan också inför människor. Vi har även sänt vår broder tillsammans med dem. Honom har vi ofta och på många sätt prövat och funnit vara hängiven, och än mer nu eftersom han har stort förtroende för er. Vad avser Titus, så är han min kamrat och medarbetare hos er. Vad gäller våra bröder, så är de församlingarnas sändebud till Kristi ära. Ge dem därför bevis på er kärlek och att det finns skäl för oss att vara stolta över er. Visa det inför församlingarna. Jag har egentligen inget behov av att skriva till er om hjälpen till de heliga, för jag vet hur villiga ni är. Jag brukar stolt berätta för makedonierna att Achaia har varit redo sedan i fjol. Och er iver har sporrat de flesta. Men jag har sänt bröderna för att vår stolthet över er i denna sak inte ska framstå som meningslös, och för att ni ska vara redo, så som jag sa. Annars, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är redo, då kommer vi, för att inte tala om er själva, stå där generade för att ha haft sådan tillit. Jag ansåg det därför nödvändigt att be bröderna resa till er och i förväg förbereda för denna välsignelsegåva som ni utlovat. Då kan den ligga färdig som en generös gåva och inte som något påtvingat. Tänk på detta: den som sår sparsamt ska skörda sparsamt, och den som sår rikligt ska skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, för Gud älskar en glad givare. Gud förmår låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid i alla lägen har tillräckligt av allt och kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Som det står skrivet: Han strödde ut, han gav åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd åt såningsmannen och bröd att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Ni ska bli rika på allt och kan vara alltmer generösa, vilket genom oss frambringar tacksägelse till Gud. För den här tjänsten bidrar inte bara till att fylla de heligas behov, utan innebär också tacksägelser i överflöd till Gud. Genom att bestå provet i den här tjänsten kommer de att prisa Gud för att ni lydigt bekänner er till Kristi evangelium och med sådan generositet visat er delaktighet med dem och med alla. Och de kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Vi tackar Gud för hans oerhörda gåva. Jag, Paulus, vädjar till er vid Kristi mildhet och godhet, jag som är ʼödmjukʼ när jag träffar er, men ʼmodigʼ när jag är borta. Jag ber att jag inte ska behöva visa mig modig hos er genom att orädd gå emot några som påstår att vi lever på världsligt sätt. För även om vi lever här i världen krigar vi inte på världsligt sätt. Vi krigar nämligen inte med världsliga vapen, utan med vapen som har Guds kraft att bryta ner fästen. Vi bryter ner inbillningar och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, och fångar varje tanke till att lyda Kristus. Och vi står redo att straffa all olydnad så snart ni har blivit helt lydiga. Se hur det förhåller sig. Är någon säker på att tillhöra Kristus då ska han ha klart för sig följande: liksom han tillhör Kristus, så gör också vi det. För även om min stolthet skulle svälla av den makt som Herren gav oss för att bygga upp er och inte för att bryta ner, så kommer jag inte att bli besviken. Jag vill inte att det ska framstå som att jag vill skrämma er med mina brev. För han säger: ”Hans brev är stränga och kraftfulla, men närvarande i egen person är han svag och ingen bryr sig om vad han säger.” Den människan ska veta att det vi säger i breven då vi är frånvarande, sådana är vi också i handling när vi är hos er. Vi skulle aldrig våga likställa eller jämföra oss med sådana som rekommenderar sig själva. När de är varandras måttstock och jämför sig med varandra begriper de ingenting. Men vi går inte till överdrift i vår stolthet utan håller oss inom det område som Gud har mätt ut åt oss - att vi skulle nå fram även till er. För om vi inte hade nått fram till er hade vi uppförstorat vår insats. Men vi har kommit även till er med evangeliet om Kristus. Vi går inte till överdrift i vår stolthet av andras slit. Men vi hoppas att när er tro växer ska vårt arbetsfält hos er utvidgas kraftigt. Då kan vi förkunna evangeliet i trakter bortom er och behöver inte vara stolta över det som är uträttat på någon annans område. Men den som är stolt ska vara stolt i Herren. För det är inte den som rekommenderar sig själv som består provet, utan den som Herren rekommenderar. Om ni ändå kunde stå ut med lite oförnuft från mig. Visst gör ni det. För jag vakar svartsjukt över er med Guds svartsjuka. Jag har ju trolovat er med en man - Kristus. Till honom ska jag överlämna en ren jungfru. Men jag är rädd att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så ska även era tankar fördärvas och lockas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. För om någon kommer och förkunnar en annan Jesus än den vi förkunnade, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium än det ni tidigare tog emot, då är ni vänligt toleranta. Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa ʼsuperapostlar.ʼ Även om jag är olärd inom retoriken saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på allt sätt presenterat för er. Eller begick jag en synd när jag ödmjukade mig och förkunnade Guds evangelium för er utan betalning, för att ni skulle upphöjas? Jag 'plundrade' andra församlingar genom att ta emot betalning för att kunna tjäna er. Och när jag var hos er och saknade något besvärade jag ingen, för bröderna som kom från Makedonien försåg mig med vad jag behövde. Jag undvek på allt sätt att bli en börda för er, och så ska det förbli. Lika säkert som Kristi sanning finns i mig ska denna min stolthet inte kunna tystas ner i Achaias bygder. Varför? För att jag inte älskar er? Gud vet att jag gör det. Och vad jag gör vill jag fortsätta göra, för att slå undan benen på dem som söker ett tillfälle att kunna stoltsera med att de är våra likar. För de är falska apostlar, opålitliga arbetare, som förklär sig till Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över eftersom Satan själv förklär sig till en ljusets ängel. Inte underligt därför att även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut ska motsvara deras gärningar! Jag upprepar, ingen ska påstå att jag är oförnuftig. Men om ni gör det, acceptera mig då som oförnuftig, så att även jag kan få vara lite stolt. Vad jag självsäkert och stolt säger är inte vad Herren skulle säga, utan jag talar i oförnuft. Eftersom många är stolta på människors sätt vill även jag vara stolt. Ni står ju villigt ut med de oförnuftiga, ni som är så kloka. För ni tolererar att man förslavar er, utnyttjar er, kuvar er, uppträder arrogant mot er, slår er i ansiktet. Jag skäms för att medge att vi har varit för svaga för det. Men vad andra vågar skryta med - jag talar i oförnuft - det vågar även jag. Är de hebreer? Det är även jag. Är de israeliter? Jag med. Är de av Abrahams ätt? Jag med. Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala vettlöst. Jag har arbetat mer, varit fängslad mer, blivit misshandlad otaliga gånger och ofta varit nära döden. Jag har fem gånger pryglats av judarna med trettionio slag. Tre gånger har jag blivit slagen med käpp, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har jämt varit på resor, utstått faror på floder, faror från förbrytare, från landsmän, från hedningar, faror i städer, i öknar, i hav, faror från falska bröder. Det har varit möda och slit, varit många sömnlösa nätter, det har varit hunger och törst, ständiga fastor, jag har frusit och varit utan kläder. Ovanpå detta något som varje dag pressar mig, ängslan för alla församlingarna. Vem är svag utan att jag är svag? Vem bringas på fall utan att jag blir berörd och upprörd? Om jag måste vara stolt så är det av min svaghet jag vill vara stolt. Herren Jesu Gud och Fader, som är lovprisad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas guvernör bevaka staden för att gripa mig, men från ett fönster firades jag ner i en korg utefter muren och undkom honom. Jag är fortsatt stolt - fast det inte tjänar något till - men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag känner en man i Kristus som för fjorton år sedan blev uppryckt till tredje himlen - om han var i eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet. - Jag vet att den mannen - om han var i eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet - blev uppryckt till paradiset och fick höra högheliga ord som ingen människa har tillåtelse att uttala. Jag är stolt över den mannen, men i fråga om mig själv är jag inte stolt, undantag mina svagheter. För om jag ville vara stolt är jag ändå inte oförnuftig, för jag skulle säga det som är sant. Men jag avstår för att ingen ska ha högre tankar om mig än vad han får genom att se eller höra mig. Och för att jag inte ska bli högmodig på grund av dessa oerhörda uppenbarelser har jag fått en tagg i köttet, en Satans ängel som slår mig för att jag inte ska bli högmodig. Angående detta bad jag tre gånger till Herren att den skulle tas ifrån mig. Han svarade mig: ˮMin nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet.ˮ Därför vill jag hellre med glädje vara stolt i mina svagheter, så att Kristi kraft ska vila över mig. Det är därför jag för Kristi skull gläds i svagheter, kränkningar, svårigheter, förföljelser och ångest. För när jag är svag, då är jag stark. Jag har blivit oförnuftig. Ni tvingade mig till det. Ni borde egentligen ha talat väl om mig, för jag är inte på något sätt underlägsen dessa ʼsuperapostlar,ʼ även om jag ingenting är. Det som kännetecknar en apostel har jag utfört hos er med all uthållighet, genom tecken och under och kraftgärningar. Hur blev ni sämre behandlade än de andra församlingarna, förutom att jag inte blev en börda för er? Förlåt mig den oförrätten. Lyssna, det är tredje gången jag står redo att komma till er, och jag ska inte bli en börda. Det är inte era ägodelar jag är ute efter, utan er själva. För barnen är inte skyldiga att spara åt sina föräldrar, men föräldrarna åt sina barn. Jag vill med glädje offra allt jag äger och själv offras för era själar. Om jag älskar er så högt, ska jag då älskas mindre? Låt vara att jag inte har varit en börda för er. Men lömsk som jag är har jag fångat er med list. Har jag kanske utnyttjat er genom någon av dem jag sände till er? Jag bad Titus resa och sände en broder med honom. Har Titus utnyttjat er? Har vi inte vandrat i samme Ande? Har vi inte gått i samma fotspår? Ni har länge tänkt att det är inför er vi försvarar oss. Nej, vi talar inför Gud i Kristus. Men allt för att ni älskade ska bli uppbyggda. För jag är rädd att jag vid min ankomst inte ska finna er sådana jag skulle önska, och att ni ska finna mig annorlunda än ni skulle önska. Att jag ska möta bråk, avund, vrede, själviskhet, förtal, skvaller, högmod och oordning. Jag är rädd att min Gud åter ska förödmjuka mig hos er när jag återvänder, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd men inte har vänt sig bort från den orenhet och otukt och liderlighet som de har levt i. Detta blir tredje gången jag kommer till er. På två eller tre vittnesmål ska varje sak avgöras. Jag varnade er när jag var hos er vid andra besöket. Och nu i min frånvaro säger jag i förväg till dem som har syndat och alla övriga: jag tänker inte skona er om jag kommer. Detta eftersom ni vill ha bevis på att Kristus talar genom mig. Han är inte svag gentemot er utan visar sin kraft hos er. För han korsfästes i svaghet men lever genom Guds kraft. Och vi är svaga i honom, men vi ska få leva med honom genom Guds kraft som ni ska få del av. Undersök själva om ni lever i tron, pröva er själva. Eller vet ni inte att Jesus Kristus är i er? Om inte, då består ni inte provet. Men jag hoppas att ni ska förstå att vi för vår del består provet. Vi ber till Gud att ni inte ska göra något ont, inte för att vi ska visa oss bestå provet, utan för att ni ska göra det goda. Sedan kan det få se ut som om vi inte bestod provet. Vi förmår nämligen ingenting mot sanningen, endast för sanningen. För vi gläds när vi är svaga och ni är starka. Vi ber även om att ni helt ska mogna. Jag skriver därför detta medan jag är frånvarande, för att jag inte hos er ska behöva vara sträng. Och det i kraft av den fullmakt Herren gav mig för att bygga upp, inte för att riva ner. För övrigt, bröder, var glada. Låt er fulländas. Trösta och förmana varandra. Lev i samförstånd och harmoni. Då ska kärlekens och fredens Gud vara med er. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er. Herren Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes gemenskap till er alla. Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som reste honom upp från de döda. Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Han offrade sig för våra synder för att befria oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja. Äran tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Jag är förvånad över att ni så snabbt överger honom som kallade er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Men det finns några som skapar förvirring ibland er och vill förvränga evangeliet om Kristus. Men om så vi själva eller en ängel från himlen skulle förkunna för er ett annat evangelium än det vi har förkunnat för er - han ska vara under förbannelse. Jag upprepar det vi sagt tidigare: Om någon förkunnar ett annat evangelium än det ni tog emot - han ska vara under förbannelse. Försöker jag nu få erkännande från människor eller Gud? Eller söker jag människors uppskattning? Om jag fortfarande söker människors uppskattning skulle jag inte vara Kristi tjänare. Bröder, jag vill nämligen göra klart för er att det evangelium som jag förkunnade har inte mänskligt ursprung. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det. Men det kom genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. För ni har hört om mitt tidigare liv i judendomen, hur intensivt jag förföljde Guds församling och försökte utrota den, hur jag gick längre i judendomen än många jämnåriga bland mitt folk, hur extremt hängiven jag var för mina fäders traditioner. Men det behagade Gud som avskilde mig i moderlivet och kallade mig genom sin nåd, att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland folkslagen. Och omedelbart, utan att rådfråga någon av kött och blod, och utan att fara upp till Jerusalem till dem som var apostlar före mig, så begav jag mig till Arabien. Och sedan återvände jag till Damaskus. Tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. Men jag såg ingen annan av apostlarna förutom Jakob, Herrens bror. Lyssna, jag skriver detta till er inför Gud, jag ljuger inte. Sedan kom jag till trakterna av Syrien och Kilikien. Men jag var personligen okänd för församlingarna i Judeen som är i Kristus. De hade endast hört sägas: ˮHan som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro han förut ville utrota.ˮ Och de prisade Gud för mig. Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Jag tog även med mig Titus. Jag for dit på grund av en uppenbarelse. Och jag lade fram privat för de ansedda det evangelium jag förkunnar bland folkslagen. Jag ville inte löpa förgäves, eller ha löpt förgäves. Men inte ens min följeslagare Titus, fastän han är grek, blev tvungen att låta omskära sig. Men det ville annars falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus för att göra oss till slavar. Men inte för ett ögonblick gav vi efter och böjde oss för dem. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er. Och de ansedda - hur viktiga de var är för mig oväsentligt för Gud gör ingen skillnad på folk - de ansedda lade inget till mitt budskap. Tvärtom, de såg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till hednafolken liksom Petrus till judarna. För han som verkade genom Petrus i hans apostlatjänst bland judarna verkade också genom mig bland hednafolken. Och då Jakob och Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, gav de mig och Barnabas ett handslag som tecken på samhörighet. Vi skulle gå till hednafolken och de till judarna. De begärde bara att vi skulle komma ihåg de fattiga, vilket jag också har bemödat mig om. Men när Kefas kom till Antiochia trädde jag öppet emot honom eftersom han hade dömt sig själv. För innan det kom några från Jakob brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de kom drog han sig undan och höll sig borta, av rädsla för ʼde omskurna.ʼ Även de andra judarna hycklade som han, så att även Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte vandrade strikt i enlighet med evangeliets sanning sa jag till Kefas inför alla: ˮOm du som är jude lever på hedniskt sätt och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?ˮ Vi är judar av födseln och inte hedniska syndare. Men vi vet att en människa inte är rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har även vi satt vår tro till Kristus Jesus för att vi ska förklaras rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar, för genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om även vi genom att söka rättfärdighet i Kristus betraktas som syndare, är då Kristus en syndens tjänare? Absolut inte. För om jag åter bygger upp det jag rivit ner, då bevisar jag mig vara en överträdare. Jag har nämligen genom lagen dött från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp lever jag i tron på Guds Son, som älskade mig och utgav sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdighet kommer genom lagen, då dog Kristus förgäves. Åh, ni oförståndiga galater, vem har förhäxat er? Jesus Kristus blev ju tydligt porträtterad för era ögon som korsfäst. Det här är det enda jag vill veta: var det genom laggärningar ni tog emot Anden eller genom att lyssna i tro? Är ni så oförståndiga? Ni började i Anden, har ni nu fulländats genom mänsklig ansträngning? Har ni upplevt allt detta förgäves, om det nu var förgäves? Skänker Gud er Anden och gör han underverk ibland er på grund av laggärningar eller för att ni lyssnar i tro? Som med Abraham: Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Därför ska ni veta att de som tror är Abrahams söner. Skriften förutsåg att Gud skulle förklara folkslagen rättfärdiga av tro och förkunnade i förväg evangeliet för Abraham: I dig ska alla folkslag bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde. Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse, för det står skrivet: Under förbannelse är var och en som inte håller sig till allt som står skrivet i lagens bok och fullgör det. Det är uppenbart att ingen står rättfärdig inför Gud genom lagen, eftersom den rättfärdige ska leva av tro. Men lagen bygger inte på tron, tvärtom, den som håller buden ska leva genom dem. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Under förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Detta skedde för att folkslagen i Kristus Jesus skulle få del av Abrahams välsignelse, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden. Bröder, för att tala i mänskliga termer: en människas testamente som vunnit laga kraft kan varken upphävas eller tillföras något. Det var åt Abraham och hans ättling som löftena talades till. Det heter inte: ʼOch åt dina ättlingar,ʼ som till många, utan som till en enda: Och åt din ättling, som är Kristus. Jag menar: ett förbund som Gud redan har giltigförklarat kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. För om arvet grundas på lagen grundas det inte längre på löftet. Men Gud skänkte det åt Abraham genom ett löfte. Varför gavs då lagen? Den lades till på grund av överträdelserna och skulle gälla tills ättlingen trädde fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar av en medlare. Men en medlare behövs inte där endast en verkar, och Gud är en. Strider då lagen mot Guds löften? Absolut inte. För om en lag hade getts som kunde ge liv hade rättfärdigheten verkligen varit grundad på lagen. Men nu har Skriften fångat allt under synden, så att löftet kan ges åt dem som tror, genom tro på Jesus Kristus. Innan tron kom var vi bevakade av lagen, fångade till dess tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men efter att tron har kommit står vi inte längre under någon övervakare. Alla är ni nämligen Guds söner genom tron, i Kristus Jesus, för alla ni som blivit döpta in i Kristus har blivit iklädda Kristus. Det finns varken jude eller hedning, slav eller fri, man och kvinna. För alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni Abrahams ättlingar, arvingar enligt löftet. Jag menar att så länge arvingen är omyndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, fast han äger allt. Han står under förmyndare och förvaltare fram till den dag som hans far har bestämt. Likaså med oss. Så länge vi var barn var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och född under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen så att vi kunde bli adopterade som söner. Och eftersom ni är söner har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: "Abba, Fader!" Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge genom Gud. Då ni tidigare inte kände Gud var ni slavar åt dem som i verkligheten inte är några gudar. Men nu då ni känner Gud, eller snarare blivit kända av Gud, hur kan ni då återvända till dessa svaga och värdelösa makter som ni på nytt vill slava åt? Ni iakttar dagar och månader och tider och år. Jag är rädd att jag ansträngt mig förgäves bland er. Bröder, jag vädjar till er: bli som jag eftersom jag blivit som ni. Ni har aldrig behandlat mig illa. Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er. Och fastän mitt tillstånd innebar en frestelse för er så varken föraktade eller avskydde ni mig. Tvärtom välkomnade ni mig som vore jag en Guds ängel eller Kristus Jesus. Var är nu er saliga glädje? Jag kan intyga att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig om det varit möjligt. Har jag nu blivit er fiende när jag säger er sanningen? Deras hängivelse för er är inte av godo. De vill splittra oss för att ni ska vara hängivna dem. Det är alltid bra att vara hängiven det goda, och inte bara när jag är hos er. Mina barn, som jag åter måste föda med smärta tills Kristus har tagit gestalt i er. Jag skulle önska att jag nu var hos er med ett annat tonläge, för jag vet inte vad jag ska ta mig till med er. Svara mig, ni som vill stå under lagen, lyssnar ni inte på lagen? Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan. Slavinnans son var född efter människors villkor, den fria kvinnans son genom ett löfte. Detta ska förstås bildligt, för kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. För Hagar betecknar berget Sinai i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, för det lever i slaveri med sina barn. Men Jerusalem där ovan är fritt, och det är vår moder. För det står skrivet: Gläd dig, du barnlösa som inte föder, jubla i högan sky, du som aldrig haft värkar. För hon som är övergiven har många fler barn än den som har en man. Bröder, ni är löftets barn liksom Isak. Men liksom han som då var född efter människors villkor förföljde den som var född efter Anden, så är det även nu. Men Skriften säger: Driv bort slavinnan och hennes son, för hennes son ska inte ärva med den fria kvinnans son. Bröder, alltså är vi inte barn till slavinnan utan till den fria kvinnan. Kristus har befriat oss till friheten. Stå därför stadigt och lägg inte åter på er slavoket. Lyssna, jag Paulus säger er: om ni omskär er blir Kristus till ingen hjälp för er. Jag intygar igen att var och en som omskär sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen har blivit avskilda från Kristus. Ni har fallit ur nåden. Vi väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp. För i Kristus Jesus har det ingen betydelse om man är omskuren eller inte. Istället handlar det om tro verksam i kärlek. Ni fick en bra start. Vem hindrade er från att lyda sanningen? En sådan övertalning kom inte från honom som kallade er. Lite surdeg syrar hela degen. Jag har tilltro till Herren att ni inte har en annan uppfattning. Men den som förvirrar er ska få sin dom, vem han än är. Bröder, om jag fortfarande förkunnar omskärelse, varför blir jag då förföljd? Korsets anstöt är ju då borta. De som uppviglar er borde kastrera sig! För ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte friheten ge den fallna naturen något tillfälle, utan tjäna varandra genom kärleken. För hela lagen är uppfylld i ett enda bud: Älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se till att ni inte uppslukar varandra. Så jag säger: vandra i Anden, så ger ni inte efter för er fallna naturs begär. För den fallna naturen har begärelse till det som Anden är emot, och Anden har begärelse till det som den fallna naturen är emot. De två ligger i strid med varandra så att ni inte kan göra det ni vill. Men om ni drivs av Anden står ni inte under lagen. Den fallna naturens välkända gärningar är otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, svartkonst, hat, bråk, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, partistrider, rivalitet, fylleri, supfestande och annat sådant. Jag upprepar vad jag tidigare sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike. Men Andens frukt är kärlek, glädje, harmoni, tålamod, vänlighet, godhet, pålitlighet, mildhet och självbehärskning. Mot sådant finns ingen lag. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sin fallna natur med dess lustar och begär. Om vi lever i Anden ska vi också följa Anden. Vi ska inte vara inbilska, inte provocera varandra, inte avundas varandra. Bröder, om någon överrumplat faller i en överträdelse ska ni andliga män hjälpa en sådan till rätta med mildhetens ande. Och var försiktig så att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. För den som anser sig vara något fast han ingenting är bedrar sig själv. Var och en ska utvärdera sin egen gärning. Då kan han behålla sin stolthet för sig själv utan att jämföra sig med andra. För var och en ska bära sin egen packning. Men den som undervisas i ordet ska dela allt gott med sin lärare. Bedra inte er själva, Gud låter sig inte föraktas. Det som en människa sår ska hon också skörda. Den som sår i sin fallna natur ska av den skörda fördärv, men den som sår i Anden ska av Anden skörda evigt liv. Låt oss inte tröttna på att göra gott. Tids nog får vi skörda, bara vi inte ger upp. Vi ska alltså göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot trons familj. Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand. Alla de som söker anseende utifrån yttre ting försöker tvinga er till omskärelse bara för att undvika förföljelse på grund av Kristi kors. De omskurna själva kan nämligen inte hålla lagen, men de vill ha er omskurna så att de kan stoltsera över det som skett med er kropp. Men jag tänker aldrig vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. Det betyder inget vare sig man är omskuren eller inte. Det som räknas är en ny skapelse. Fred och barmhärtighet över dem som följer denna regel och över Guds Israel. I fortsättningen får ingen besvära mig, för jag bär Jesu märken på min kropp. Bröder, nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er ande. Amen. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel. Till de heliga som bor i Efesos, de troende i Kristus Jesus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som har välsignat oss i Kristus med all andlig välsignelse i himlen. För han utvalde oss i Kristus före universums skapelse till att vara heliga och felfria inför honom. I kärlek förutbestämde han oss till att bli adopterade som söner genom Jesus Kristus, enligt hans goda vilja. Detta för att nådens härlighet ska prisas, den som han benådade oss med i den Älskade. I honom har vi friköpts genom hans blod, vi har förlåtelse för våra överträdelser efter Guds rika nåd, som han lät flöda över oss med all visdom och insikt. Han lät oss få veta sin viljas hemlighet enligt det goda beslut han fattade i Kristus, om en ordning vid tidernas fullbordan - att föra allting samman i Kristus, allt i himlen och på jorden. I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda därtill av honom som verkar allt efter sin viljas beslut, för att vi som redan har vårt hopp i Kristus ska bli till pris och ära för hans härlighet. I honom har även ni efter att ni hört sanningens ord, evangeliet om er frälsning, och efter att ni kommit till tro, fått det utlovade sigillet - den helige Ande. Anden är en handpenning på vårt arv tills Gud friköper sitt egendomsfolk, till pris och ära för hans härlighet. Därför tackar jag alltid Gud för er när jag nämner er i mina böner, efter att jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande i kunskap om honom. Och att ni med upplysta hjärtans ögon ska förstå vilket hopp han kallat er till, hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur överväldigande stor hans makt är gentemot oss som tror, enligt hans oerhörda verksamma kraft. Med denna kraft verkade han i Kristus då han reste honom upp från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över varje härskare och makt och kraft och herravälde, och över varje namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Och Gud lade allt under hans fötter, och gav honom till församlingen som huvud över allting. Församlingen är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. Ni var döda i era överträdelser och synder som ni tidigare levde i enligt denna världens tidsålder. Ni följde härskaren över luftens välde, den ande som nu verkar i olydnadens människor. Förut levde vi alla bland dem, då vi följde vår fallna naturs begär och gjorde vad den och sinnet hade lust till. Och vi var av naturen Guds vredes barn, vi liksom de andra. Men Gud är rik på barmhärtighet. Genom sin stora kärlek har han älskat oss och gjort oss levande med Kristus, vi som var döda i våra överträdelser. Av nåd är ni frälsta. Och han reste oss upp med honom och satte oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus. Detta för att i kommande tidsåldrar visa sin nåds överväldigande rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus. För av nåden är ni frälsta genom tro. Det är inte av er själva, det är Guds gåva, inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig. För hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud förberett åt oss att leva i. Kom därför ihåg att ni en gång var hedningar till naturen och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen av människohand. Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel, främmande för förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, i Kristus Jesus, har ni som en gång var i fjärran kommit nära genom Kristi blod. För han är vår fred. Han gjorde de två till ett, och rev ner den fientliga skiljemuren när han genom sin kroppsliga död satte lagen med dess påbud och stadgar ur kraft. Så skapade han i sin person en ny människa av de båda, och stiftade fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, efter att han där i sin person dödat fiendskapen. Han kom och förkunnade fred för er i fjärran och fred för dem som var nära. För genom honom har vi båda i en Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre främlingar och utlänningar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund med Kristus Jesus själv som hörnsten. I honom hålls hela byggnaden ihop och reser sig till ett heligt tempel i Herren. I honom blir även ni byggda upp till en Guds boning i Anden. Av den anledningen vill jag Paulus som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar... Jag utgår ifrån att ni hört om tjänsten att förvalta Guds nåd som gavs mig med tanke på er. Genom en uppenbarelse gjordes hemligheten känd för mig, något jag redan i korthet har skrivit om. När ni läser detta kan ni förstå vilken insikt jag har i Kristus-hemligheten. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu i Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Hemligheten innebär att hednafolken är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte, i Kristus Jesus genom evangeliet. Jag blev evangeliets tjänare genom gåvan Guds nåd, som gavs mig genom hans mäktiga kraft. Jag som är den obetydligaste av alla heliga fick denna nåd att för folkslagen förkunna evangeliet om den ofattbara rikedom som är Kristus. Jag skulle också upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas som från tidsåldrar varit fördold i Gud, alltings Skapare. Så skulle nu härskarna och makterna i den himmelska världen genom församlingen få kunskap om Guds visdom i all dess mångfald. Detta skedde i enlighet med det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus vår Herre. I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. Därför ber jag er att inte bli modlösa när jag lider för er skull. Mitt lidande är er härlighet. Av den anledningen böjer jag mina knän för Fadern, från vilken alla folk i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska styrka er inre människa med kraft genom sin Ande, så att Kristus genom tron må bo i era hjärtan och ni blir rotade och grundade i kärlek. Detta för att ni med alla de heliga ska kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som övergår all kunskap, så att ni blir fyllda av hela Guds fullhet. Han som förmår göra oändligt mycket mer än allt vi kan begära eller föreställa oss, genom den kraft som verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheters evighet. Amen. Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni fått. Var alltid ödmjuka och milda. Visa varandra tålamod och tolerans i kärlek. Sträva efter att bevara Andens enhet genom fridens band. Det finns en kropp och en Ande - liksom ni kallades till ett hopp när ni blev kallade - en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, han som är över alla och genom alla och i alla. Men åt var och en av oss gavs nåden i enlighet med den av Kristus tilldelade gåvan. Därför heter det: När han steg upp i höjden tog han fångar, och han gav människorna gåvor. - Vad betyder ˮhan steg upp,ˮ om inte att han också stigit ner till de lägre regionerna, jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. - Och han gav några till att vara apostlar, några till profeter, några till evangelister, några till församlingsledare och lärare. Detta för att de heliga ska fulländas, utföra sin tjänst, bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, blir fullmogna och vuxna människor fram till Kristi fullhet. Då blir vi inte längre barn som kastas omkring av vågorna och förs iväg av alla lärovindar, genom människors bluff och båg när de med list och lömska angrepp sprider villfarelse. Vi ska istället tala sanning i kärlek och i allt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Genom honom fogas hela kroppen samman. Och den hålls ihop genom det stöd som varje led ger enligt den kraft som är tilldelad åt var särskild del. Så växer och byggs kroppen upp i kärlek. Därför säger jag med eftertryck i Herren: lev inte längre som hednafolken. Deras tankar är tomhet, deras förstånd förmörkat. De är utestängda från livet i Gud på grund av deras okunnighet och deras förhärdade hjärtan. Skamlöst överlämnar de sig åt liderligheter och lever i all slags omättlig orenhet. Men så har inte ni blivit undervisade om Kristus. Ni har fått höra om honom och blivit undervisade i honom eftersom sanning finns i Jesus: att ni, med er förra livsföring i åtanke, ska lägga av den gamla fördärvade människan som är bedragen av sina begär, och förnyas i ert andliga sinne, och ikläda er den nya människan som är skapad till Guds likhet, i den rättfärdighet och helighet som kommer från sanningen. Lägg därför bort lögnen. Var och en ska tala sanning med sin nästa, eftersom vi är lemmar i samma kropp. Var upprörda, men synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte heller djävulen något tillfälle. Den som stjäl ska sluta med det. Istället ska han arbeta och uträtta något gott med sina egna händer, så att han kan dela med sig åt behövande. Låt inget osunt ord passera era läppar. Tala bara goda ord som blir till uppbyggelse där behov finns, så att det blir till välsignelse för dem som lyssnar. Bedröva inte Guds helige Ande som ni har fått som ett sigill till befrielsens dag. Gör er av med all bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och förtal och all annan ondska. Var istället vänliga och godhjärtade mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er. Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn. Vandra i kärlek, så som Kristus älskade oss och utgav sig själv för vår skull som offergåva, ett väldoftande offer åt Gud. Men otukt och all slags orenhet eller girighet får inte ens nämnas bland er. Det passar sig inte bland heliga. Inte heller passar sig vulgärt och fånigt prat eller smutsiga skämt. Uttryck istället tacksägelse. För det ska ni veta att ingen otuktig eller oren eller girig - alltså avgudadyrkare, kan ärva Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat, för på grund av det som nämnts kommer Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. För ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra som ljusets barn, för ljusets frukt består av all slags godhet, rättfärdighet och sanning. Ta reda på vad som är välbehagligt för Herren. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem hellre. För vad sådana människor sysslar med i hemlighet är skamligt att ens tala om. Men när allt avslöjas av ljuset blir det synligt, för allt som blir synligt är ljus. Därför heter det: ˮVakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig.ˮ Var därför mycket uppmärksamma på hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Utnyttja tiden väl eftersom dagarna är onda. Var alltså inte oförståndiga utan förstå vad som är Herrens vilja. Och berusa er inte med vin, sådant leder till utsvävningar. Låt er istället fyllas av Anden, tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, sjung och spela från era hjärtan till Herren, tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn, underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män, som om det var Herren. För en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är församlingens huvud, han som är en Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus ska hustrurna underordna sig sina män i allt. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus älskade församlingen och utgav sig för den. Detta för att helga den genom att rena den med vattnets bad genom ordet, så att han kan ställa fram församlingen inför sig i härlighet utan fläck eller skrynkla eller någon annan brist. Den skulle vara helig och felfri. Så är även mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. För aldrig har någon avskytt sin egen kropp. Istället ger man den näring och omsorg så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför ska en man lämna sin far och sin mor och vara förenad med sin hustru, och de två ska bli ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag talar om Kristus och församlingen. Alltså gäller för varje enskild man att älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa sin man vördnad. Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, för det är rätt. Hedra din far och mor. Det är det första bud som följs av ett löfte: För att det ska gå dig väl och du får leva länge på jorden. Och ni fäder, väck inte upp ilska hos era barn. Uppfostra dem istället i Herrens disciplin och förmaning. Ni slavar, lyd era jordiska herrar med fruktan och vördnad av uppriktigt hjärta, som om det gällde Kristus. Var inte inställsamma ögontjänare, utan var som Kristi slavar som helhjärtat utför Guds vilja. Tjäna med entusiasm som om det gällde Herren och inte människor. Ni vet att var och en som gör gott ska få lön av Herren, vare sig han är slav eller fri. Och ni herrar, bete er likadant mot era slavar och undvik att hota. Ni vet att ni båda har samme Herre i himlen och han gör ingen skillnad på människor. Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds rustning så att ni kan stå emot djävulens lömska angrepp. För vår kamp är inte mot kött och blod utan mot härskare och makter och kosmiska krafter här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ta därför på er hela Guds rustning så att ni kan hålla stånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså stadigt. Spänn på er sanningens bälte kring era höfter. Och ta på er rättfärdighetens pansar. Sätt som skor på era fötter den beredskap som fredens evangelium ger. Håll dessutom upp trons sköld med vilken ni kan släcka den ondes alla brinnande pilar. Och ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Be alltid i Anden vid varje bön och anropan. Och vaka därtill med all uthållighet och bön för alla de heliga. Be också för mig att orden ges mig när jag börjar tala, så att jag frimodigt gör känt evangeliets hemlighet för vilket jag är ett sändebud i bojor. Be att jag får frimodighet att tala om detta så som det åligger mig. För att även ni ska få veta mer om mig och vad jag gör ska Tychikos, den käre brodern och trogne tjänaren i Herren, berätta allt för er. Jag sänder honom till er just för att ni ska få veta mer om oss och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Fred till bröderna, och kärlek med tro från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Nåd och odödlighet till alla som älskar vår Herre Jesus Kristus. Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare. Till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, med församlingsledarna och församlingstjänarna. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar min Gud varje gång jag tänker på er. I alla mina böner för er alla ber jag alltid med glädje, eftersom ni deltagit i arbetet för evangeliet från första dagen intill nu. Jag förlitar mig på att han som har börjat ett gott verk i er ska fullborda det intill Kristi Jesu dag. Det är rätt att jag tänker så om er alla, för ni är i mitt hjärta. Vare sig jag bär bojor eller försvarar och befäster evangeliet delar ni alla nåden med mig. För Gud kan vittna om hur jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek alltmer ska överflöda i kunskap och allt omdöme, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och vara rena och oklanderliga på Kristi dag, fyllda med rättfärdighetens frukt som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris. Bröder, jag vill att ni ska veta att det som hänt mig snarare har inneburit framgång för evangeliet. Det har blivit uppenbart för hela kejsarens livgarde och alla andra att det är för Kristus jag bär mina bojor. Min fångenskap har gjort att de flesta av bröderna förlitar sig på Herren så att de alltmer vågar tala ordet utan rädsla. Visst förkunnar en del Kristus utifrån avundsjuka och stridslystnad. Men andra gör det i god avsikt, av kärlek, eftersom de vet att jag är satt till att försvara evangeliet. De andra förkunnar Kristus utifrån själviska och orena motiv och tänker att de kan göra min fångenskap tyngre. Hur det än sker, oärligt eller sanningsenligt, så blir Kristus blir i alla fall förkunnad, och det gläds jag över. Och jag ska fortsätta glädja mig, för jag vet att genom er förbön och genom hjälp från Jesu Kristi Ande så kommer detta att innebära min räddning. Det är min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt ska bli besviken, utan att jag nu och alltid är frimodig så att Kristus blir förhärligad i min kropp, vare sig jag lever eller dör. För mig är nämligen livet Kristus och döden en vinst. Men om livet i kroppen innebär fruktbärande arbete för mig, då vet jag inte vad jag ska välja. Jag pressas hårt från två håll. Jag längtar att få bryta upp och vara med Kristus, för det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag blir kvar i kroppen. Och övertygad om detta vet jag att jag blir kvar och förblir hos er alla till er framgång och glädje i tron. Så ska genom mig er stolthet överflöda i Kristus Jesus när jag är närvarande hos er igen. Lev nu bara som medborgare på ett sätt som är värdigt evangeliet om Kristus. Då kan jag få höra, vare sig jag besöker er eller inte, att ni står stadigt i en Ande, kämpar med en själ för tron på evangeliet, och inte på något sätt låter er skrämmas av motståndarna. Det blir för dem ett tecken på att de går till förtappelsen och att ni blir frälsta, och det av Gud. För det har tilldelats er att för Kristi skull inte bara tro på honom utan även att lida för hans skull, i det att ni har samma kamp som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har. Om ni alltså har tröst i Kristus, uppmuntran från kärleken, Andens gemenskap, ömhet och medkänsla, fyll mig då med glädje genom att leva i samförstånd och i samma kärlek, ja, var ett i själ och hjärta. Var inte själviska och inbilska, utan betrakta ödmjukt andra som bättre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan tänk också på andras väl. Ha samma sinnelag som fanns i Kristus Jesus: Han var i Guds gestalt, men betraktade inte jämlikhet med Gud som något att utnyttja, utan tömde sig genom att anta en slavs gestalt då han kom i människors likhet. När han till det yttre hade blivit som en man, ödmjukade han sig och var lydig intill döden - döden på korset. Därför upphöjde Gud honom allra högst och gav honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn varje knä må böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och varje tunga må bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära. Mina kära, därför ska ni som alltid varit lydiga - inte bara när jag var hos er utan mycket mer nu i min frånvaro - arbeta med fruktan och bävan på er frälsning. För det är Gud som verkar i er både vilja och handling till hans välbehag. Gör allt utan att muttra och tvista. Då blir ni fulländade och rena, Guds felfria barn mitt ibland ett fördärvat och perverst släkte där ni lyser som stjärnor i universum. Håll fast vid livets ord. Jag kan då vara stolt på Kristi dag eftersom jag inte har slitit eller arbetat förgäves. Även om jag utgjuts som dryckesoffer över det offer och den tjänst som kommer från er tro, så är jag glad och gläds med er alla. Likaså ska ni glädjas och dela min glädje. Jag hoppas i Herren Jesus att snart kunna sända Timotheos till er, så att även jag kan vara vid gott mod när jag får höra om er. Jag har nämligen ingen annan själsfrände som han. Han ska visa er uppriktig omsorg. För alla tänker på sitt eget, inte på Jesu Kristi sak. Men ni vet att Timotheos visat vad han går för. Som ett barn med sin far har han tillsammans med mig tjänat evangeliet. Jag hoppas därför kunna sända honom så snart jag får se hur det går för mig. Men i Herren förlitar jag mig på att snart kunna komma även själv. Jag har också funnit det nödvändigt att sända Epafroditos till er. Han är min broder och medarbetare och medsoldat, som ni sände för att hjälpa mig med det jag behövde. Han har nämligen längtat efter er alla och varit bekymrad eftersom ni hörde att han blivit sjuk. Och sjuk har han varit, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. Därför är jag desto mer angelägen att sända honom, så att ni ska få glädjen att återse honom och jag själv inte behöver vara så ängslig. Välkomna honom i Herren med all glädje och visa sådana män uppskattning, eftersom han under arbetet för Kristus kom nära döden. Han riskerade livet för att ge mig den hjälp som ni var oförmögna att ge. För övrigt, mina bröder, gläd er i Herren. Att jag upprepar vad jag tidigare skrivit är inget besvär för mig, och er ger det trygghet. Akta er för "hundarna". Akta er för de onda arbetarna. Akta er för de sönderskurna. För vi är de omskurna, vi som tjänar i Guds Ande och har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på mänskliga meriter, fast även jag kunde förlita mig på sådant. Om någon annan anser sig kunna förlita sig på mänskliga meriter, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, tillhör Israels folk, av Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i fråga om hängivenhet en förföljare av församlingen, i fråga om lagrättfärdighet fulländad. Men allt det som var fördelar för mig betraktar jag nu som värdelöst på grund av Kristus. Jag betraktar i sanning allt som värdelöst med tanke på det som är långt mera värt - kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom blev allt utan värde för mig och jag räknar allt som sopor för att jag ska vinna Kristus och bli funnen i honom. Inte med min egen rättfärdighet som utgår från lagen utan med den som kommer genom tro på Kristus - rättfärdigheten från Gud genom tron. Detta för att jag ska lära känna Kristus och kraften av hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hopp om att nå fram till uppståndelsen från de döda. Det är inte så att jag redan ägde detta eller redan blivit fullkomlig. Men jag strävar efter att gripa det eftersom Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i mitt grepp, men jag gör följande: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och strävar mot målet för att vinna segerpriset där ovan, det som Gud har kallat oss till i Kristus Jesus. Det är så alla vi fullmogna bör tänka. Och tänker ni annorlunda i något avseende ska Gud klargöra även det för er. Nu fortsätter vi på den väg som vi har nått fram till. Bröder, efterlikna mig och fäst blicken på dem som lever efter det mönster vi gav er. För jag har ofta sagt till er, och nu säger jag det under tårar: många lever som fiender till Kristi kors. Deras slut är förtappelsen. Deras gud är magen. De glorifierar sin liderlighet. De tänker bara på det jordiska. Men vårt medborgarskap är i himlen, och därifrån väntar vi en Frälsare, Herren Jesus Kristus. Han ska förvandla vår ömkliga kropp så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, med den kraft han har att lägga allt under sig. Stå därför stadigt i Herren, mina kära och efterlängtade bröder, min glädje och min segerkrans, mina älskade. Jag uppmanar Euodia och Syntyche att leva i samförstånd i Herren. Ja, även dig, vänfaste Syzygos, ber jag: hjälp dem, de har kämpat för evangeliet med mig och med Clemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok. Gläd er alltid i Herren. Åter vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur försonliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom att anropa och be och tacka. Och Guds frid, som övergår allt förstånd, ska beskydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, allt som är rätt och rent, allt som är älskvärt och lovvärt, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, tänk innerligt på allt sådant. Vad ni har lärt och tagit emot och hört från mig och sett i mig, det ska ni göra. Och fredens Gud ska vara med er. Och jag blev innerligt glad i Herren att ni äntligen lät er omtanke om mig blomstra. Även tidigare hade ni omtanke, men då inget tillfälle att visa det. Jag säger inte att jag lider brist på något, för jag har lärt mig att alltid vara nöjd. Jag kan leva på botten och jag kan leva i överflöd. Jag har blivit invigd i alla förhållanden: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Jag förmår allt i honom som ger mig kraft. Men ni gjorde väl som hjälpte mig i min nöd. Ni filipper vet också att under evangeliets första tid när jag hade lämnat Makedonien, då var ni den enda församling som hade sådan gemenskap med mig att räkenskap kunde föras över utgivet och mottaget. För även när jag var i Thessalonike skickade ni mig flera gånger vad jag behövde. Det är inte så att jag söker gåvan, utan vinstökningen på ert eget konto. Jag har fått allt och det i överflöd. Jag är väl försörjd sedan jag av Epafroditos mottagit gåvan - en väldoft, ett välkommet offer, välbehagligt för Gud. Och min Gud ska fylla alla era behov efter sin härlighets rikedom i Kristus Jesus. Härligheten tillhör vår Gud och Fader i evigheters evighet. Amen. Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna som är hos mig hälsar till er. Alla de heliga hälsar er, särskilt de som hör till kejsarens husfolk. Nåden från Herren Jesus Kristus är med er ande. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och vår broder Timotheos. Till de heliga i Kolossai, de troende bröderna i Kristus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader. Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, när vi ber för er. För vi har hört om er tro i Kristus Jesus och om er kärlek till alla de heliga, på grund av hoppet som väntar er i himlen. Det har ni redan hört om i sanningens ord, det evangelium som nu finns hos er liksom i hela världen och som växer till och bär frukt. Så har det även gjort hos er från den dag ni hörde det och förstod Guds nåd i dess sanning. Evangeliet har ni fått lära er av Epafras, vår käre medtjänare, som troget tjänar Kristus till er förmån. Han har även berättat för oss om er kärlek i Anden. Från den dag vi hörde om detta har vi därför inte upphört att be för er. Vi ber att ni ska fyllas av kunskapen om hans vilja, med all vishet och insikt från Anden. Då kan ni leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer i kunskapen om Gud. Vi ber att ni ska bli styrkta med all kraft av hans härlighets makt till att vara uthålliga och tålmodiga i allt, och att ni med glädje ska tacka Fadern som gjort er behöriga att få del i det arv som de heliga har i ljuset. Han har befriat oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom har vi friköpts, vi har syndernas förlåtelse. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd över hela skapelsen. För i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och osynliga, tronänglar och herravälden, härskare och makter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han Är före allting, och allt hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, församlingen. Han är begynnelsen, förstfödd från de döda, för att han i allting ska vara den främste. För det behagade Gud att låta all fullhet bo i Sonen och genom honom försona allt med sig, allt på jorden och allt i himlen, efter att han skapat fred genom honom, genom blodet på hans kors. Och ni som en gång var utestängda och fientliga i sinnet genom era onda gärningar, er har han nu försonat i sin jordiska kropp genom döden, för att ställa fram er heliga och felfria och oförvitliga inför sig. Detta om ni förblir i tron, orubbliga och väl grundade, och inte viker av från det hoppets evangelium som ni har hört om. Det har förkunnats för allt skapat under himlen, och jag Paulus har blivit dess tjänare. Nu gläds jag i mina lidanden för er. Och i min kropp uppfyller jag vad som fattas av Kristi lidanden för hans kropp, som är församlingen. Jag har blivit dess tjänare enligt det uppdrag som Gud gav mig avseende er, att överallt fullborda Guds ord. Denna hemlighet var dold genom tidsåldrar och släktled men har nu uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud kungöra hur rik på härlighet denna hemlighet är bland hednafolken: Kristus i er, härlighetens hopp. Det är honom vi förkunnar genom att vägleda och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram alla som fullmogna i Kristus. Det är för detta jag arbetar och kämpar med hans kraft som mäktigt verkar i mig. För jag vill att ni ska veta hur jag kämpar för er och för dem som bor i Laodikeia och för alla som inte har träffat mig personligen. Min avsikt är att deras hjärtan ska styrkas och att de förenas i kärlek och når fram till hela den rikedom som består av full insikt i kunskapen om Guds hemlighet - Kristus. I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Detta säger jag för att ingen ska lura er genom vältalig retorik. För även om jag är fysiskt frånvarande, så är jag hos er i Anden och gläds när jag ser er ordning, och orubbligheten i er tro på Kristus. Så som ni tog emot Kristus Jesus, Herren, så lev i honom. Var rotade och uppbyggda i honom. Var befästade i tron så som ni lärt er. Överflöda i tacksägelse. Var uppmärksamma så att ingen fångar er med tom och försåtlig filosofi som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. För i Kristus bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. Och i honom som är huvudet över alla härskare och makter är ni fyllda. I honom blev ni också omskurna med en omskärelse utförd utan händer. Det skedde när er fallna kropp avlägsnades genom omskärelsen utförd av Kristus. Ni begravdes med Kristus i dopet. Och i dopet restes ni upp med honom genom tron på kraften hos Gud, som reste Kristus upp från de döda. Och ni som var döda i era överträdelser och i er oomskurna fallna natur, er har Gud gjort levande med honom då han förlät oss alla överträdelser. Han utplånade det skuldebrev som låg över oss. Det avlägsnade han genom att spika fast det på korset. Gud avväpnade härskarna och makterna, och vanärade dem offentligt när han triumferade över dem i Kristus. Låt därför ingen döma er vad gäller mat och dryck eller vad beträffar högtid, nymånad eller sabbat. Sådant är en skugga av det som skulle komma. Men verkligheten är Kristus. Låt er inte berövas priset av någon som gillar ʼödmjukhetʼ och änglars tillbedjan, visioner som han helt går upp i. Hans fallna naturs sinne gör honom högfärdig. Och han håller sig inte till Kristus, huvudet, från vilken hela kroppen - stödd och sammanhållen av leder och senor - växer med Guds växtkraft. Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er olika påbud? ”Ta inte.” ”Smaka inte.” ”Rör inte.” Allt sådant är till för att användas och förbrukas enligt människors regler och bud. Sådana påbud har ett sken av vishet, med sin egenvalda fromhet och sin ʼödmjukhetʼ och sin asketism, men de har inget värde förutom att tillfredsställa den fallna naturen. Har ni alltså uppstått med Kristus, så sök det som finns där ovan, där Kristus är, sittande på Guds högra sida. Ha ert sinne vänt mot det som är där ovan, inte mot det som är på jorden. För ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus uppenbaras, han som är ert liv, då ska också ni uppenbaras med honom i härlighet. Döda därför det jordiska i er: otukt, orenhet, lusta, ont begär, och girigheten som är avgudadyrkan. På grund av sådant kommer Guds vrede [över olydnadens människor]. I dessa synder vandrade även ni en gång när ni levde i dem. Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, förtal, oanständigt språkbruk. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med dess gärningar och iklätt er den nya människan som förnyas i kunskap efter sin Skapares avbild. Här finns inte hedning eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla. Därför, som Guds utvalda, heliga och älskade, ska ni klä er i innerlig medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Var toleranta mot varandra, och förlåt varandra om någon har en anklagelse mot en annan. Liksom Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni ha på er kärleken, som är fullkomlighetens band. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den som ni kallades till i en enda kropp. Var tacksamma. Låt Kristi ord bo inom er i överflöd. Undervisa och vägled varandra i all vishet med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung med tacksamhet i era hjärtan till Gud. Och låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn, och tacka Gud Fadern genom honom. Ni hustrur, underordna er era män, så som det ska vara i Herren. Ni män, älska era hustrur och hys inte agg mot dem. Ni barn, lyd era föräldrar i allt, för det tycker Herren om. Ni fäder, förarga inte era barn, så att de blir modlösa. Ni slavar, lyd era jordiska herrar i allt. Inte som inställsamma ögontjänare, utan av uppriktigt hjärta i fruktan för Herren. Vad ni gör ska ni göra innerligt, som om ni tjänade Herren och inte människor. Ni vet att det är av Herren som ni ska få arvet som belöning. Tjäna Herren Kristus. För den som gör orätt ska få igen för vad han gjort, utan anseende till person. Ni herrar, behandla era slavar rättvist och korrekt, då ni vet att även ni har en Herre i himlen. Var uthålliga i bönen, vaka i den under tacksägelse. Be även för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan tala Kristus-hemligheten för vars skull jag är fånge. Be att jag gör den känd och talar så som det åligger mig. Uppträd klokt bland dem som står utanför, utnyttja tiden väl. Ert tal ska alltid vara vänligt och välsmakande. Ni måste förstå hur ni ska svara varje person. Tychikos ska berätta om allt angående mig. Han är en kär broder och en trofast tjänare och medarbetare i Herren. Jag sänder honom till er just för att ni ska få veta mer om oss och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Han kommer med vår trofaste och käre broder Onesimos, som är en av er. De ska berätta för er om allting här. Min medfånge Aristarchos hälsar till er, och likaså Markus, Barnabas kusin. Ni har fått anvisningar beträffande honom: om han kommer till er, välkomna honom. Jesus som kallas Justus hälsar. Av judarna är dessa de enda medarbetare för Guds rike som har gett mig uppmuntran. Epafras, som är en av er, hälsar. Han är en Kristi Jesu tjänare som alltid kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fullmogna och vara fyllda med allt som rör Guds vilja. Jag kan intyga att han utstår mycket för er skull och för dem i Laodikeia och Hierapolis. Den käre läkaren Lukas hälsar till er, liksom Demas. Hälsa till bröderna i Laodikeia, och till Nymfa och församlingen i hennes hus. När mitt brev har blivit läst hos er, se då till att det blir läst även i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa brevet som de har fått. Och meddela Archippos att han ska se till att fullgöra den tjänst han har fått i Herren. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Glöm inte mina bojor. Nåden är med er. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som är i Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Nåd och fred till er. Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner. Inför vår Gud och Fader tänker vi oavbrutet på vad ni uträttar i tron, ert arbete i kärleken och er uthållighet i hoppet till vår Herre Jesus Kristus. Bröder, Guds älskade, vi vet att ni är utvalda av Gud. För vårt evangelium kom till er inte bara i ord, utan i kraft och i den helige Ande och i full visshet. Ni vet hur vi uppträdde ibland er för er skull. Och ni blev efterföljare till oss och Herren, då ni under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. Så har ni blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och Achaia. För ni har fått Herrens ord att höras inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud spridits, så att vi inte behöver säga något. Folk berättar nämligen själva om hur vi välkomnades av er, och hur ni omvände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud reste upp från de döda - Jesus, som räddar oss från den kommande vreden. För ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er var inte förgäves. Som ni vet hade vi tidigare plågats och skymfats i Filippi. Men vår Gud gav oss frimodighet att tala Guds evangelium till er trots hårt motstånd. För vår uppmaning utgår inte från villfarelse eller orena motiv eller falskhet. Tvärtom, vi talar därför att Gud har godtagit att vi ska anförtros evangeliet. Inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. För som ni vet har vi aldrig uppträtt med smickrande tal eller under förtäckt girighet. Gud är vårt vittne. Vi har inte sökt ära av människor, vare sig av er eller av andra, även om vi kunde ha gjort anspråk som Kristi apostlar. Istället uppträdde vi som små barn ibland er. Likt en vårdande mor som ömt sköter om sina barn, så mycket tyckte vi om er. Vi ville ge er inte bara Guds evangelium utan också våra liv. Så kära hade ni blivit för oss. Bröder, ni minns ju vår möda och vårt slit. Vi arbetade natt och dag för att inte bli en belastning för er när vi förkunnade Guds evangelium för er. Ni och Gud kan vittna om hur heligt och rättfärdigt och oklanderligt vi uppträdde ibland er som tror. Ni vet hur vi, som en far mot sina barn, förmanade och uppmuntrade var och en av er. Vi vädjade till er att leva ett liv värdigt den Gud som kallar er till sitt rike och sin härlighet. Därför tackar vi oavbrutet Gud för att ni tog emot Guds ord som ni hörde från oss. Ni mottog det inte som människors ord utan som vad det verkligen är - Guds ord. Detta ord är också aktivt i er som tror. För ni, bröder, har blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen, de som är i Kristus Jesus. För ni har lidit detsamma av era landsmän som de har lidit av judarna, som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har fördrivit oss. De behagar inte Gud och är fiender till mänskligheten, eftersom de hindrar oss att tala till hednafolken så att de kan bli frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Vredesdomen kom över dem till slut. Bröder, då vi nu en kort tid har blivit som föräldralösa efter att ha skilts från er - till kroppen men inte till hjärtat - hur starkt har vi inte längtat efter att få se er igen. Vi har verkligen velat komma till er - jag, Paulus, flera gånger - men Satan har hindrat oss. För vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrans inför vår Herre Jesus när han kommer? Är det inte ni? Jo, ni är vår ära och vår glädje. Då vi alltså inte kunde stå ut längre beslöt vi att ensamma stanna kvar i Athen. Och vi sände Timotheos, vår broder och Guds medarbetare i Kristi evangelium, för att styrka och uppmuntra er i tron så att ingen skulle vackla under dessa lidanden. För ni vet själva att vi är bestämda för sådana. Redan när vi var hos er sa vi på förhand till er att vi skulle få lida. Och så blev det också som ni vet. Av den anledningen, när jag inte kunde stå ut längre, sände jag bud för att få besked om er tro. Kunde det vara så att frestaren hade frestat er och vårt arbete varit förgäves? Men nu har Timotheos återkommit från er och berättat för oss goda nyheter om er tro och kärlek. Och han sa att ni alltid tänker på oss och längtar efter att få träffa oss, liksom vi längtar efter er. Bröder, därför har ni genom er tro blivit oss till tröst mitt i alla våra svårigheter och lidanden. För nu lever vi, om ni står stadigt i Herren. Hur ska vi tillräckligt kunna tacka Gud för all den glädje vi har inför vår Gud på grund av er? Natt och dag ber vi enträget om att få återse er och fullborda det som brister i er tro. Vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus ska bereda vår väg till er. Och Herren ska låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, så som vår kärlek till er. Då ska era hjärtan bli styrkta, fulländade och heliga inför vår Gud och Fader när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. Amen. För övrigt, bröder, ni har fått lära av oss hur ni ska leva för att behaga Gud, och det är så ni lever. Nu ber och uppmanar vi er i Herren Jesus att ni överflödar i detta. För ni vet vilka föreskrifter vi gav er genom Herren Jesus. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni tar avstånd från otukt, och att ni alla lär er att kontrollera er egen kropp i helighet och ära, inte i liderliga begär som hos hednafolken som inte känner Gud. Ingen får kränka eller utnyttja sin broder i denna sak, för Herren är en hämnare över allt sådant. Det har vi även tidigare sagt er och varnat för. Gud har nämligen inte kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse. Den som därför förkastar detta förkastar inte en människa utan Gud, som ger er sin helige Ande. Vad gäller den ömsesidiga kärleken har ni inte behov av att någon skriver till er, eftersom ni själva är lärda av Gud att älska varandra. För kärlek visar ni också alla bröderna i hela Makedonien. Men vi uppmanar er, bröder, överflöda i kärleken. Och var angelägna om att leva lugnt och stilla, sköta ert och arbeta med era egna händer så som vi påbjudit er. Lev så och ni vinner aktning hos dem utanför, och lider inte brist på något. Bröder, vi vill att ni ska veta vad som gäller angående dem som insomnat, så att ni inte sörjer likt de andra som saknar hopp. För då vi tror att Jesus dog och uppstod, så tror vi också att Gud genom Jesus ska föra fram de insomnade med honom. Vi säger er följande enligt ett budskap från Herren: vi som lever och är kvar tills Herren kommer har alls inget företräde framför de insomnade. För Herren själv ska stiga ner från himlen vid ett kommandorop, vid en ärkeängels röst och vid ljudet av Guds trumpet. Och de döda i Kristus ska uppstå först. Sedan ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara med Herren. Trösta nu varandra med dessa ord. Bröder, vad gäller tider och stunder så behövs det inte skrivas till er. För ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När de talar om fred och trygghet, då drabbas de av fördärv lika plötsligt som smärtan hos en födande kvinna. Och de kommer inte undan. Men ni, bröder, är inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. För ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför ska vi inte sova som de andra utan vara vakna och sansade. För de som sover, sover om natten, och de som berusar sig, är berusade om natten. Men vi som tillhör dagen ska vara sansade, iförda tron och kärleken som pansar, och hoppet om frälsning som hjälm. För Gud har inte bestämt att vi ska drabbas av hans vrede utan erhålla frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han dog för oss, för att vi ska leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Trösta därför varandra och uppbygg varandra, så som ni även gör. Bröder, vi ber er att respektera dem som arbetar ibland er och som är satta över er i Herren och vägleder er. Högakta dem i kärlek för det arbete de utför. Lev i harmoni med varandra. Bröder, vi uppmanar er: förmana de oansvariga, trösta de modlösa, ta hand om de svaga, ha tålamod med alla. Ingen ska bemöta ont med ont, utan eftersträva alltid att göra det goda mot varandra och mot alla. Var alltid glada, be oavbrutet, tacka Gud i allt som sker. För detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, ta avstånd från allt ont. Fredens Gud själv ska helga er fullständigt. Och må er ande och själ och kropp bevaras fulländad och fläckfri när vår Herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han ska också utföra det. Bröder, be även för oss. Hälsa alla bröderna med en helig kyss. Jag vill att ni lovar inför Herren att låta brevet bli uppläst för alla bröderna. Nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som är i Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Bröder, vi måste alltid tacka Gud för er. Det är rätt att göra så eftersom er tro växer i överflöd och er kärlek till varandra alltmer förökas hos er alla. Därför är vi stolta över er i Guds församlingar, över er uthållighet och tro under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De utgör ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska betraktas värdiga Guds rike som ni lider för. Det är ju rättfärdigt för Gud att med plåga vedergälla dem som plågat er, och ge åt er som plågas lindring tillsammans med oss. Så ska ske när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld, och tar hämnd på dem som inte känner Gud och dem som inte lyder evangeliet om vår Herre Jesus. De ska straffas med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt. Detta sker när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och förundras bland alla som kommit till tro. För vårt vittnesbörd har ni trott. Och därför ber vi alltid för er att vår Gud ska anse er värdiga hans kallelse och med kraft fullborda varje god viljeyttring och troshandling. Det sker för att vår Herre Jesu namn ska förhärligas i er och ni i honom, enligt nåden från vår Gud och Herren Jesus Kristus. Bröder, angående vår Herre Jesu Kristi ankomst och då vi ska samlas hos honom: Vi ber att ni inte så lätt ska tappa fattningen och bli skrämda, varken av någon ande eller av något som sagts eller skrivits, som påstås komma från oss, om att Herrens dag har kommit. Låt ingen förleda er på något sätt. Först måste nämligen avfallet komma och laglöshetens människa uppenbaras, fördärvets man. Han är motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud och allt som dyrkas, så att han sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud. Minns ni inte att jag sa er detta när jag ännu var hos er? Och ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka så att han inte kan uppenbaras förrän hans tid kommer. För laglösheten är redan verksam i hemlighet. Nu ska bara han som ännu håller tillbaka undanröjas, och därefter ska den laglöse uppenbaras. Men honom ska Herren Jesus döda med sin andedräkt och avlägsna när han framträder vid sin ankomst. Den laglöses ankomst sker genom Satans makt i stor kraft, med lögnens tecken och under och med all slags försåtlig orättfärdighet mot dem som går i fördärvet. Detta eftersom de inte tog emot kärleken till sanningen, det som kunde ha frälst dem. Av den anledningen sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och för att de ska bli fördömda, alla de som inte trodde på sanningen utan tyckte om orättfärdigheten. Men vi måste alltid tacka Gud för er, Herrens älskade bröder, eftersom Gud utvalt er till att vara de första att bli frälsta genom Andens helgelse och tro på sanningen. Till detta har Gud kallat er genom vårt evangelium för att ni ska få del av vår Herre Jesu Kristi härlighet. Bröder, stå alltså stadigt och håll er till de lärotraditioner ni blev undervisade i, muntligt eller i brev från oss. Men vår Herre Jesus Kristus själv och Gud vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd skänkt oss evig tröst och gott hopp, han ska trösta era hjärtan, och ge er styrka till allt gott vad avser handling och ord. För övrigt, bröder, be för oss att Herrens ord snabbt utbreder sig och blir ärat, liksom hos er. Och be att vi förskonas från vettlösa och onda människor, för alla har inte tron. Men Herren är trofast. Och han ska styrka er och skydda er från den onde. Vi har i Herren den tilliten till er att ni gör och kommer att göra det vi föreskriver er. Herren ska leda era hjärtan in i Guds kärlek och Kristi uthållighet. Bröder, vi föreskriver er i vår Herre Jesu Kristi namn att ta avstånd från de bröder som lever oansvarigt och inte följer den lärotradition som de fått av oss. För ni vet själva hur man ska följa vårt exempel. Vi var ju inte lata hos er eller åt någons bröd utan att betala för oss. Tvärtom arbetade vi hårt natt och dag för att inte bli en belastning för någon av er. Det var inte så att vi saknade rätt till det, men vi ville vara ett föredömligt exempel för er. Och när vi var hos er gav vi er följande föreskrift: "Den som inte vill arbeta ska heller inte äta." Vi hör nämligen att några ibland er lever oansvarigt. De arbetar inte utan lägger sig i andras liv. Sådana föreskriver och förmanar vi i Herren Jesus Kristus att de ska arbeta i stillhet och tjäna sitt eget uppehälle. Men ni, bröder, tröttna inte på att göra det som är rätt. Om någon inte lyder vårt budskap i detta brev, ge akt på en sådan. Ta avstånd från honom så att han får skämmas. Men betrakta honom inte som en fiende, utan förmana honom som en broder. Fredens Herre själv ska alltid och på allt sätt ge er sin fred. Herren är med er alla. Hälsning från Paulus med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag. Nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er alla. Från Paulus, Kristi Jesu apostel, efter befallning av Gud vår Frälsare och Kristus Jesus, vårt hopp. Till Timotheos, mitt äkta barn i tron. Nåd, barmhärtighet och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Herre. Redan när jag begav mig till Makedonien uppmanade jag dig att stanna kvar i Efesos och förmana några där att inte förkunna falska doktriner eller befatta sig med myter och ändlösa släktregister. Sådant leder till dispyter och tjänar inte den Guds ordning som finns där tro är. Syftet med förmaningen är kärlek från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. Detta har några avvikit ifrån och vänt sig till tomt prat. De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de med sådan säkerhet uttalar sig om. Men vi vet att lagen är god om man använder den som sig bör, och förstår att lagen inte är till för den rättfärdige. Den är till för laglösa och upproriska, för ogudaktiga och syndare, för profana och världsliga, för dem som dödar far eller mor och för mördare, för otuktiga och för män som ligger med män, för slavhandlare, för lögnare och menedare, och allt annat som strider mot den sunda läran. Detta enligt evangelium om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig. Jag tackar Kristus Jesus vår Herre som har gett mig kraft, för att han visat mig tillit och tog mig i sin tjänst. Jag som förut var en hädare, förföljare och våldsverkare. Men jag mötte förbarmande eftersom jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Och vår Herres nåd överflödade, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Det här är ett trovärdigt budskap som förtjänar fullt erkännande: Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare, och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande därför att Kristus Jesus skulle visa allt sitt tålamod mot mig först, som ett exempel för dem som ska komma till tro på honom och få evigt liv. Evigheternas kung, den odödlige, osynlige, ende Guden, ära och härlighet åt honom i evigheters evighet! Amen. Timotheos, mitt barn, detta uppdrag anförtror jag dig, i enlighet med de profetior som en gång talades till dig. Med stöd av dem ska du delta i det goda kriget, med tro och ett gott samvete. Detta har några gjort sig av med och därmed lidit skeppsbrott i tron. Bland dem är Hymenaios och Alexandros, som jag överlämnat åt Satan för att de ska tuktas så att de inte hädar. Jag uppmanar då först av allt till bön och anropan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i maktposition, så att vi kan leva lugnt och stilla, på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är rätt och välbehagligt inför Gud vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. För Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor - människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla. Så löd vittnesbördet när tiden var inne, och för detta vittnesbörd blev jag insatt som förkunnare och apostel, som hednafolkens lärare i tro och sanning. Jag talar sanning och ljuger inte. Jag vill därför att männen överallt ska lyfta heliga händer i bön, utan ilska och split. Jag vill också att kvinnorna ska klä sig anständigt, diskret och med gott omdöme. Inte pryda sig med håruppsättningar, guld, pärlor eller dyra kläder, utan med goda gärningar, vilket gäller för kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. En kvinna ska under tystnad ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller bestämmer över en man, utan hon ska hålla sig tyst. För Adam skapades först. Därefter Eva. Och det var inte Adam som blev förledd, utan kvinnan blev förledd och blev en överträdare. Men hon ska bli frälst genom sitt moderskap om hon fortsätter att leva med gott omdöme i tro och kärlek och helgelse. Det här är ett trovärdigt budskap: om någon gärna vill bli församlingsledare så önskar han sig ett förnämligt arbete. En församlingsledare ska vara oklanderlig, trogen sin hustru, sansad, omdömesgill, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin, inte vara aggressiv utan vara försonlig, inte vara grälsjuk, inte åtrå pengar. Han ska kunna styra sitt hus och få sina barn att lyda och visa all respekt. Men om han inte förstår hur man styr sitt eget hus, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och faller under samma dom som djävulen. Han måste också ha gott anseende av dem utanför, så att han inte blir vanärad och går i djävulens snara. Församlingstjänarna ska likaså vara värdiga. De får inte vara opålitliga, missbruka vin eller vara penningkära. De ska äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men även de ska först prövas. Om de sedan anses oförvitliga kan de bli församlingstjänare. - Deras hustrur ska likaså vara värdiga, inte förtala någon utan vara sansade och pålitliga i allt. - En församlingstjänare ska vara trogen sin hustru, och kunna styra sina barn och sitt hus. För de som sköter sin tjänst väl vinner en aktad ställning och får stor frimodighet i tron på Kristus Jesus. Jag skriver detta till dig i hopp om att snart komma till dig. Men om jag dröjer ska du veta hur man ska förhålla sig i Guds hus - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Obestridligt stor är gudsfruktans hemlighet: Han uppenbarades i en kropp,var rättfärdig i anden, sedd av änglarna,förkunnad bland folken, trodd i världen,tagen upp i härligheten. Men Anden säger uttryckligen att i de sista tiderna kommer några att avfalla från tron och följa vilseledande andar och demoners undervisning. Det sker genom hycklande lögnförkunnare vars samveten är bortbrända. De förbjuder folk att gifta sig och kräver att man avstår från mat som Gud skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Allt som Gud har skapat är nämligen gott, och inget är förkastligt som tas emot med tacksägelse, eftersom det helgas genom Guds ord och bön. När du meddelar bröderna detta tjänar du Kristus Jesus väl, styrkt av trons ord och den goda undervisning som du noga har följt. Men gummors vanhelgande myter ska du ta avstånd ifrån. Öva dig istället i gudsfruktan. För kroppslig träning har begränsat värde, men gudsfruktan har obegränsat värde med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Det är ett trovärdigt ord som förtjänar fullt erkännande. Det är därför vi arbetar och kämpar, för vi har satt vårt hopp till den levande Guden som är alla människors Frälsare, främst för dem som tror. Detta ska du inskärpa och undervisa om. Låt ingen förakta dig för att du är ung. Var istället ett föredöme för de troende i ord och handling, i kärlek, tro och renhet. Se till att föreläsa ur Skriften, förmana, trösta och undervisa till dess jag kommer. Ta vara på den andliga gåvan i dig. Den som skänktes dig genom en profetia när de äldste lade händerna på dig. Tänk innerligt på detta och lev i detta, så att alla kan se dina framsteg. Ge akt på dig själv och din undervisning. Fortsätt så, för gör du det ska du frälsa både dig själv och dem som lyssnar på dig. Läxa inte upp en äldre man. Tala milt till honom som till en far, till yngre män som till bröder, till äldre kvinnor som till mödrar, till yngre kvinnor som till systrar, i all renhet. Hedra änkor som verkligen är det. Men om en änka har barn eller barnbarn är det främst de som ska handla gudfruktigt gentemot sin egen familj och kompensera sina föräldrar, för så vill Gud ha det. Den som verkligen är änka och ensamstående sätter sitt hopp till Gud och upphör inte att be och anropa natt och dag. Men den som lever i vällust är levande död. Och det här ska du inskärpa, så att ingen kan klandra dem. Men om någon inte tar hand om sina anhöriga och särskilt sin egen familj, då har en sådan förnekat tron och är värre än en otroende. En änka kan registreras om hon är minst sextio år, har varit trogen sin man, varit omvittnad för goda gärningar, har uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande, varit angelägen att på alla sätt göra gott. Men yngre änkor ska du inte uppteckna. För när åtrån drar dem bort från Kristus vill de gifta sig och blir då fördömda eftersom de har övergett sin första tro. Dessutom lär de sig att vara lata och att ränna omkring i husen. Och inte bara lata, utan också att skvallra och lägga sig i och prata om opassande ting. Jag vill därför att unga änkor gifter sig, föder barn, sköter hemmet och inte ger fienden något tillfälle till hån. För redan har några avvikit och följt Satan. Om en troende kvinna har änkor hos sig ska hon ta sig an dem och inte betunga församlingen, som ska sörja för dem som verkligen är änkor. Äldste som sköter sin ledaruppgift väl förtjänar dubbel heder, särskilt dem som arbetar med ordet och undervisningen. För Skriften säger: Sätt inte munkorg på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön. Acceptera inte en anklagelse mot någon av de äldste utan två eller tre vittnen. Dem som lever i synd ska du tillrättavisa inför alla, för att också andra ska frukta. Jag påbjuder dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iaktta detta utan fördomar och utan partiskhet. Förhasta dig inte med handpåläggning. Och gör dig inte heller delaktig i andras synder, håll dig själv ren. Drick inte längre bara vatten, utan ta dig lite vin för din mage och för att du så ofta är sjuk. Vissa människors synder är uppenbara och går i förväg fram till dom. Men andras synder kommer fram senare. På samma sätt är de goda gärningarna uppenbara, och de som inte är det kan inte förbli dolda. Alla som bär slavoket ska anse sina herrar värda all heder, så att Guds namn och läran inte smädas. De som har troende herrar ska inte brista i respekt mot dem för att de är bröder. Tvärtom ska de tjäna dem ännu mer eftersom de som drar nytta av deras goda tjänst är troende och älskade. Om detta ska du undervisa och förmana. Om någon lär en falsk doktrin och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting. Han har en sjuklig lust efter dispyter och ordstrider. Sådant väcker avund, gräl, förtal, misstankar och ständiga motsättningar bland människor som är fördärvade i sinnet och berövade sanningen. De hävdar att gudsfruktan innebär ekonomisk vinning. Men gudsfruktan tillsammans med förnöjsamhet innebär en stor vinning, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta ska vi lämna den. Har vi mat och kläder ska vi nöja oss med det. Men de som vill bli rika faller i frestelser och snaror och många dåraktiga och skadliga begär som störtar människor i undergång och förtappelse. För kärlek till pengar är en rot till allt ont. Genom sin längtan efter pengar har några avvikit från tron och vållat sig själva mycket smärta. Men du gudsman, fly från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp och grip det eviga livet. Du kallades till det och avgav den goda bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud som uppehåller allt med liv, och inför Kristus Jesus som under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen: bevara budet rent och oklanderligt till vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse. Honom ska Gud visa när tiden är inne. Han som är den salige ende Härskaren, kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett oåtkomligt ljus, han som ingen människa har sett eller kan se. Ära och evig makt tillhör honom! Amen. Förmana de rika i denna världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt skänker oss allt till vår njutning. De ska göra gott, vara rika på goda gärningar, vara generösa och givmilda. På så sätt samlar de åt sig en skatt som utgör en god grund för den kommande tidsåldern, så att de kan gripa det verkliga livet. Bäste Timotheos, bevara det som anförtrotts dig. Ta avstånd från det vanhelgande babblandet och invändningarna från den falska så kallade ʼkunskapen.ʼ Några har bekänt sig till den och därmed avvikit från tron. Nåden är med er. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, i enlighet med löftet om liv i Kristus Jesus. Till Timotheos, mitt kära barn. Nåd, barmhärtighet och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Herre. Jag tackar min Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent samvete, när jag ständigt tänker på dig i mina böner, natt och dag. När jag minns dina tårar längtar jag efter att få se dig igen så att jag kan fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns i dig och som fanns redan i din mormor Lois och din mor Eunike. Jag är övertygad om att den finns även i dig. Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. För Gud har inte skänkt oss en feghetens Ande, utan kraftens och kärlekens och omdömets. Skäms därför inte för vittnesbördet om vår Herre, eller för mig som är hans fånge. Lid istället även du för evangeliet med den kraft som Gud ger. Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd. Den skänktes oss i Kristus Jesus från evighet, men har nu manifesterats genom uppenbarelsen av vår Frälsare Kristus Jesus. Han har utplånat döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangeliet. Till detta är jag insatt som förkunnare och apostel och lärare. Det är också därför jag lider allt detta. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på. Och jag är övertygad om att han är mäktig att till den dagen bevara det som har anförtrotts mig. Som förebild för sund undervisning ska du ha det som du fått höra av mig, i tro och kärlek som är i Kristus Jesus. Bevara genom den helige Ande som bor i oss den skatt som har anförtrotts dig. Som du vet har alla i Asien övergett mig, bland dem Fygelos och Hermogenes. Herren ska visa barmhärtighet mot Onesiforos husfolk. För han gav mig ofta nytt mod och skämdes inte för mina bojor, utan när han var i Rom sökte han ivrigt efter mig och fann mig. Herren ska låta honom finna barmhärtighet från Herren på den dagen. Och du vet hur mycket han bistod mig i Efesos. Du mitt barn, hämta därför styrka i nåden som finns i Kristus Jesus. Det som du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro pålitliga män som är kunniga att undervisa även andra. Lid även du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat i tjänst är insnärjd i civila sysslor utan vill vara sin befälhavare till lags. Och en idrottsman får ingen segerkrans om han inte följer reglerna. Den hårt arbetande jordbrukaren ska vara den förste som får sin del av skörden. Förstå vad jag säger. Herren ska ge dig insikt i allt. Tänk på Jesus Kristus, som blev rest upp från de döda och är av Davids ätt. Det är mitt evangelium, i vars tjänst jag lider och till och med bär bojor som en brottsling. Men Guds ord bär inte bojor. Därför uthärdar jag allt för de utvaldas skull, för att även de ska få frälsning i Kristus Jesus med evig härlighet. Detta är ett budskap som är trovärdigt. För har vi dött med honom ska vi också leva med honom. Härdar vi ut ska vi också regera med honom. Förnekar vi honom ska han också förneka oss. Är vi trolösa förblir han trogen, för han kan inte förneka sig själv. Påminn om detta och varna dem inför Gud att undvika ordstrider. Sådant är meningslöst och förödande för åhörarna. Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte har något att skämmas för utan rätt hanterar sanningens ord. Men undvik vanhelgande babbel. För sådana pratmakare kommer att gå allt längre i ogudaktighet, och deras ord kommer att sprida sig som kallbrand. Till dem hör Hymenaios och Filetos, som avvikit från sanningen när de påstår att uppståndelsen redan har inträffat. De förstör tron för några. Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner dem som är hans, och: "Den som uttalar Herrens namn ska ta avstånd från orättfärdighet." I ett stort hus finns det kärl inte bara av guld och silver utan också av trä och lera, några till fint bruk och andra till ofint. Den som därför renar sig och undviker sådana blir ett kärl för fint bruk, helgad och användbar för sin Härskare, och förberedd för varje god insats. Fly ungdomens lustar! Sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och harmoni tillsammans med dem som anropar Herren med rent hjärta. Undvik dumma och okunniga dispyter, du vet att de föder bråk. Och en Herrens tjänare får inte bråka utan ska vara vänlig mot alla, vara en god lärare, inte låta sig provoceras, kunna ödmjukt leda dem rätt som opponerar sig. Kanske Gud skänker dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen. Då ska de komma till sans och undkomma djävulens snara där de hålls fångna för att göra hans vilja. Men du ska veta att i de sista dagarna ska det bli hemska tider. Människor kommer att vara själviska, penningkära, skrytsamma, arroganta, hånfulla, olydiga sina föräldrar, otacksamma, profana, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, brutala, hatande allt gott, falska, hänsynslösa, högmodiga. De älskar vällust hellre än Gud. De har ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft. Undvik sådana människor! Till dem hör sådana som smyger sig in i hemmen och tar kontroll över lättledda kvinnor som är tyngda av synder och som drivs av alla möjliga lustar. Det är kvinnor som ständigt undervisas men aldrig kommer till insikt om sanningen. Liksom Jannes och Jambres trotsade Mose, så trotsar dessa män sanningen. Det är människor med fördärvat sinne vars tro inte består provet. Men de ska inte längre ha någon framgång. Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, såsom det blev med de två andra. Men du har följt mig i lära, liv, beslutsamhet, tro, tålamod, kärlek, uthållighet, och i förföljelser och lidanden som drabbade mig i Antiochia och Ikonion och Lystra. Hur ofta har jag inte uthärdat förföljelser, och Herren har räddat mig ur dem alla. Ja, alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas. Men onda och falska människor ska gå allt längre i ondska. De vilseför och blir själva vilseförda. Men stå du kvar vid det som du lärt dig och blivit övertygad om. Du vet vilka som lärde dig. Och du har från tidig barndom lärt känna de heliga Skrifterna som kan ge dig visdom till frälsning genom tro i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och användbar vid undervisning, tillrättavisning, vägledning och fostran i rättfärdighet. Detta för att gudsmannen ska stå utan brist, utrustad för varje god gärning. Jag påbjuder dig inför Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: förkunna ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, bestraffa, trösta, med stort tålamod och med undervisning. För det kommer en tid då människor inte längre ska tolerera den sunda läran. Efter sina begär ska de samla omkring sig en mängd lärare som tillfredsställer deras öron. De vägrar lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sansad i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullfölj din tjänst. För själv utgjuts jag redan som ett dryckesoffer, och tiden för mitt uppbrott har kommit. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger i förvar åt mig rättfärdighetens segerkrans som Herren, den rättfärdige domaren, ska belöna mig med på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskat hans uppenbarelse. Kom till mig så fort du kan. För Demas har övergett mig av kärlek till denna världen och rest till Thessalonike. Crescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien. Bara Lukas är kvar hos mig. Ta med dig Markus hit, han är till hjälp i min tjänst. Tychikos har jag sänt till Efesos. När du kommer, ta då med dig manteln som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos, och böckerna, särskilt pergamentrullarna. Kopparsmeden Alexandros har gjort mig mycket ont. Herren ska vedergälla honom efter hans gärningar. Akta dig för honom även du, för han har farit hårt fram mot vårt budskap. Vid min första rättegång var det ingen som gav mig stöd. Alla övergav mig. Jag hoppas det inte ska tillräknas dem. Men Herren hjälpte mig och gav mig kraft så att budskapet skulle fullföljas genom mig och alla folk få höra den. Och jag blev räddad ur lejonets gap. Herren ska rädda mig från alla onda angrepp och frälsa mig till sitt himmelska rike. Äran tillhör honom i evigheters evighet! Amen. Hälsa Prisca och Aquila, och Onesiforos husfolk. Erastos blev kvar i Korinth, och Trofimos som var sjuk lämnade jag i Miletos. Skynda dig att komma före vintern. Euboulos hälsar till dig, liksom Pudens, Linos, Claudia och alla bröderna. Herren är med din ande. Nåden är med er. Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, i enlighet med Guds utvaldas tro, och med kunskap om den sanning som hör till gudsfruktan, i hopp om evigt liv vilket Gud som aldrig ljuger har utlovat från evighet. När tiden var inne uppenbarade han sitt ord genom det budskap som anförtrotts mig på befallning av Gud vår Frälsare. Till Titus, mitt äkta barn i den gemensamma tron. Nåd och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Frälsare. Orsaken till att jag lämnade kvar dig på Kreta var att du skulle ordna det som återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar. En sådan ska vara oförvitlig, trogen sin hustru, och ha troende barn som inte kan beskyllas för att leva vilt eller trotsigt. Församlingsledaren ska nämligen som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han får inte vara arrogant, inte ha hett temperament, inte missbruka vin, inte vara aggressiv, inte girig, utan ska vara gästfri, godhjärtad, omdömesgill, rättfärdig, helig och ha självdisciplin. Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han kan trösta och förmana med en sund undervisning och överbevisa dem som säger emot. För det finns också många trotsiga pladdrare och förvillare, särskilt bland ʼde omskurnaʼ. Dem måste man få tyst på, för de förstör hela familjer med sina förkastliga läror, allt för skamlig girighets skull. En av deras egna, en profet, har sagt: ˮKretensare ljuger oavbrutet och är vilddjur, glupska och lata.ˮ Det omdömet är sant. Därför ska du skarpt tillrättavisa dem så att de blir sunda i tron och inte befattar sig med judiska myter och med påbud från människor som avviker från sanningen. För de rena är allting rent. Men för de nedsmutsade och otroende är ingenting rent, utan de är nedsmutsade till både sinne och samvete. De försäkrar att de känner Gud, men med sina handlingar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga och förmår inte göra något gott. Du däremot ska tala i enlighet med den sunda läran. Äldre män ska uppträda sansat, värdigt, omdömesgillt och vara sunda i tron, kärleken och uthålligheten. Likaså ska äldre kvinnor uppträda vördnadsfullt. De ska inte sprida förtal eller missbruka vin. De ska undervisa om det goda: uppmana de unga kvinnorna att älska man och barn, att vara omdömesgilla, rena, hemarbetande, goda och att underordna sig sina män. Detta för att Guds ord inte ska smädas. Uppmana likaså de yngre männen att vara omdömesgilla. Var alltid själv ett föredöme i goda gärningar. Undervisa med integritet och värdighet. Låt ditt tal vara sunt och oangripligt, så att varje motståndare måste skämmas då de inte förmår säga något dåligt om oss. Slavar ska underordna sig sina herrar i allt. De ska göra vad som begärs av dem. De ska inte säga emot. De ska inte förskingra något utan alltid visa sig trogna och goda, så att de i varje avseende är en prydnad för Guds vår Frälsares lära. För Guds nåd har uppenbarats med frälsning till alla människor. Den fostrar oss till att avstå från ogudaktighet och världsliga begär och till att leva omdömesgillt och rättfärdigt och gudfruktigt i denna tidsålder. Detta medan vi väntar på det välsignade hoppet, på härlighetens uppenbarelse av vår store Gud och Frälsare - Jesus Kristus. Han gav sig själv för oss, för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk som ivrar för det goda. Så ska du tala och trösta och tillrättavisa med all auktoritet. Låt ingen förakta dig. Påminn dem om att de ska underordna sig myndigheter och makthavare. Att de ska vara lydiga, och redo för varje god handling. Att de inte ska tala illa om någon och inte vara grälsjuka. Att de ska vara försonliga och visa mildhet mot alla människor. För vi var själva en gång oförståndiga, olydiga, vilseledda, slavar under olika slags lustar och njutningar. Vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra. Men då uppenbarades Guds vår Frälsares godhet och kärlek till mänskligheten: han frälste oss - inte till följd av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan i enlighet med sin barmhärtighet - genom ett bad till pånyttfödelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus vår Frälsare. Så skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och bli arvingar till det eviga livet, som är vårt hopp. Det är ett trovärdigt budskap. Och jag vill att du inskärper detta så att de som kommit till tro på Gud bemödar sig om att göra gott. Sådant är bra och nyttigt för alla människor. Men undvik oförståndiga dispyter, släktregister, gräl, samt bråk om lagen, för sådant är värdelöst och leder ingenstans. En konfliktfylld människa ska du avvisa efter en eller två varningar, då du vet att en sådan är inkrökt i sig själv och syndfull. Han har fördömt sig själv. När jag har sänt Artemas eller Tychikos till dig, så kom till mig i Nikopolis så snart du kan, för där har jag bestämt att stanna över vintern. Zenas, den laglärde, och Apollos ska du på bästa sätt utrusta så att de inte saknar något. Även vårt folk ska lära sig att bemöda sig om att göra gott där nöden är stor, så att de inte blir utan frukt. Alla här hos mig hälsar till dig. Hälsa dem som älskar oss i tron. Nåden är med er alla. Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timotheos. Till vår käre medarbetare Filemon, till vår syster Apfia, till vår medkämpe Archippos och till församlingen i ditt hus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, eftersom jag hör om din kärlek till alla heliga och om din tro på Herren Jesus. Jag ber att din delaktighet i tron ska bli verkningsfull genom kunskap om allt det goda vi äger i Kristus. Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heligas hjärtan har blivit styrkta tack vare dig, broder. Även om jag därför i Kristus med full frihet kunde ålägga dig att göra det som borde göras, så vädjar jag hellre för kärlekens skull, - jag Paulus, en åldrad man och nu även en Kristi Jesu fånge - jag vädjar till dig för mitt barn som jag födde i min fångenskap, för Onesimos. Han var förut värdelös för dig men är nu till värde för oss båda. Jag sänder honom tillbaka till dig, och därmed mitt eget hjärta. Jag hade gärna velat behålla honom hos mig, så att han i ditt ställe kunde vara mig till hjälp i min fångenskap för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke ville jag ingenting göra, för att det goda du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja. För kanske blev han tagen ifrån dig en tid för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer - en kär broder. Det är han i hög grad för mig, och förstås ännu mer för dig, både som vanlig människa och som broder i Herren. Om du betraktar mig som din medbroder, välkomna då honom som vore det jag. Har han handlat orätt mot dig eller är han skyldig dig något, för upp det på min räkning, jag Paulus skriver med egen hand: jag ska betala. - För att nu inte säga att du är skyldig mig dig själv. - Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus. Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du ska göra mer än jag ber om. En sak till: förbered ett gästrum åt mig, för jag hoppas att jag ska ges åt er som svar på era böner. Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig, likaså Markus, Aristarchos, Demas och Lukas, mina medarbetare. Nåden från Herren Jesus Kristus är med er ande. Gud har i äldre tider ofta och på många sätt talat till fäderna genom profeterna. Men i de sista dagarna har han talat till oss genom en Son. Gud har insatt honom till att ärva allting, och genom honom har han också skapat universum. Han är utstrålningen av Guds härlighet och en exakt avbild av hans väsen, och han uppehåller allting genom sitt mäktiga ord. Efter att han utfört en rening från synderna sitter han på Majestätets högra sida i höjden. Han är så mycket större än änglarna som det namn han ärvt överträffar deras. För har Gud någonsin sagt till en ängel: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag ska vara hans Fader, och han ska vara min Son? Och igen, när han låter den Förstfödde träda in i världen säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. Men om Sonen: Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du älskade rättfärdighet och hatade laglöshet. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. Och: Herre, i begynnelsen grundlade du jorden, och rymden är dina händers verk. De ska gå under, men du förblir. De ska alla nötas ut som en dräkt. Som en klädnad ska du rulla ihop dem, som en mantel ska de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut. Har han någonsin sagt till en ängel: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter? Är inte alla änglar tjänsteandar, utsända att tjäna dem som ska ärva frälsningen? Därför måste vi desto mer uppmärksamma det vi har hört, så att vi inte driver bort ifrån det. För om det budskap som talades genom änglar var orubbligt och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur ska vi då undkomma om vi föraktar en så stor frälsning? Det var Herren som först talade om den och sedan bekräftades den för oss av dem som hade hört honom. Gud ger sitt vittnesbörd genom tecken och under och olika slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja. Det var nu inte änglar han satte över den kommande världen som vi talar om. Men som någon har vittnat på ett ställe: Vad är en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du visar omsorg om honom? Du gjorde honom lägre än änglarna en kort tid. Du krönte honom med ära och majestät. Du lade allt under hans fötter. Då Gud lade allt under honom undantogs inget från att vara honom underlagt. Fast ännu ser vi inte att allt har lagts under honom. Men vi ser Jesus, som gjordes lägre än änglarna en kort tid, vara krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Han skulle alltså genom Guds nåd smaka döden i varje människas ställe. För när Gud, för vilken och genom vilken allting existerar, ville föra många söner till härlighet, måste han fullkomna deras frälsnings upphovsman genom lidande. För både han som helgar och de som helgas har alla samma ursprung. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag ska proklamera ditt namn för mina bröder, jag ska lovsjunga dig i församlingens mitt. Likaså: Jag ska förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har skänkt mig. Då nu barnen är av kött och blod fick även han på liknande sätt del av detta. Så skulle han genom döden göra den maktlös som hade makt över döden, det är djävulen, och befria alla dem som i dödsfruktan levt som slavar hela sitt liv. För som vi vet är det inte änglar han hjälper. Nej, det är Abrahams ättlingar han hjälper. Därför måste han i allt bli lik sina bröder, så att han kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud genom att försona folkets synder. Eftersom han själv har lidit när han blev frestad kan han hjälpa dem som frestas. Därför, heliga bröder som fått del av en himmelsk kallelse, tänk på den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till - Jesus. Han var trogen mot den som hade insatt honom, liksom Mose var trogen i hela Guds hus. För Jesus är värdig större ära än Mose, liksom byggmästaren är värdig större heder än själva huset. Varje hus är nämligen byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. Mose var trogen som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle omtalas. Men Kristus är trogen som Son över Guds hus. Och vi är hans hus om vi håller fast vid den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. Därför säger den helige Ande: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret, på frestelsens dag i öknen. Där frestade och prövade era fäder mig, och samtidigt såg de mina gärningar under fyrtio år. Därför avskydde jag detta släkte och sa: De far ständigt vilse i sina hjärtan, och de känner inte mina vägar. Så försäkrade jag med ed i min vrede: De ska inte komma in i min vila. Bröder, var uppmärksamma så att ingen av er har ett ont otroshjärta som avfaller från den levande Guden. Utan uppmuntra varandra varje dag, så länge det heter ”i dag,” så att ingen av er förhärdas av syndens list. För vi har del av Kristus om vi till slutet orubbligt håller fast vid den visshet vi hade från början. Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret. För vilka var det som hörde och ändå gjorde uppror, om inte alla de som Mose ledde ut ur Egypten. Och vilka avskydde Gud under fyrtio år, om inte de som syndade och föll döda i öknen. Och vilka gällde eden att de inte skulle komma in i hans vila, om inte de som var olydiga. Vi ser alltså att det var på grund av sin otro som de inte kunde komma in. Därför ska vi med fruktan se till att ingen av er visar sig missa det, när nu ett löfte att komma in i hans vila ännu gäller. För ett gott budskap kom till oss liksom till dem. Men för dem blev ordet som de hörde utan värde eftersom budskapet inte förenades med tron hos dem som lyssnade. För det är vi som tror som går in i vilan. Som han har sagt: Så försäkrade jag med ed i min vrede: De ska inte komma in i min vila. Detta fastän hans verk stod färdiga alltifrån världens skapelse. Om den sjunde dagen har han nämligen sagt på ett ställe: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. Och här sägs det: De ska inte komma in i min vila. Därför står det klart att några går in i vilan. Och de som först fick höra det goda budskapet kom inte in på grund av olydnad. Därför bestämmer han åter en dag - som heter ” i dag ” - när han långt senare genom David säger vad som redan är sagt: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan. För om Josua hade fört dem in i vilan skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. Alltså väntar en sabbatsvila för Guds folk. För den som har gått in i hans vila får även själv vila från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen faller genom samma slags olydnad. För Guds ord är levande och aktivt. Skarpare än något tveeggat svärd tränger det igenom och åtskiljer själ och ande, led och märg. Och det är en domare över hjärtats tankar och avsikter. Inget skapat är dolt för Gud. Allt ligger naket och synliggjort inför ögonen på honom som vi ska stå till svars inför. Då vi nu har en stor överstepräst som stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, så låt oss hålla fast vid bekännelsen. För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allting liksom vi, men var syndfri. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp. För varje överstepräst väljs bland människor och är utsedd att företräda människor inför Gud genom att frambära gåvor och offer för synder. Han kan vara medkännande med de okunniga och vilsna eftersom han själv är behäftad med svaghet. Det är därför han måste frambära syndoffer både för folket och för sig själv. Och ingen kan själv ta sig denna värdighet, man måste liksom Aron kallas av Gud. Inte heller Kristus tog sig värdigheten som överstepräst, utan Gud sa till honom: Du är min Son, jag har i dag fött dig. Och han säger på ett annat ställe: Du är präst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Under Jesu jordelivs dagar ropade han högt under tårar när han bad till och anropade den som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. Fastän han var Son lärde han sig lydnad genom att lida. Och när han hade fullkomnats blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom. Av Gud blev han benämnd överstepräst, i enlighet med Melkisedek. Vi har mycket att säga om honom. Men det är inte lätt att förklara eftersom ni har blivit tröga att lyssna. För trots att ni redan själva borde vara lärare har ni åter behov av någon som undervisar er om de första grunderna i Guds ord. Ni har behov av mjölk och inte fast föda. Den som lever av mjölk är nämligen ett spädbarn och har ingen vana av en undervisning om rättfärdighet. Den fasta födan är till för fullmogna, vars sinnen genom ständig övning lärt sig bedöma vad som är gott och ont. Låt oss därför lämna ABC i läran om Kristus och föras till fulländning. Vi ska inte åter börja med grunden: omvändelse från döda gärningar, tron på Gud, undervisning om dop, handpåläggning, de dödas uppståndelse och om evig dom. Och det ska vi göra, om Gud tillåter. För det är omöjligt att åter föra till omvändelse dem som en gång fått del av ljuset, som smakat den himmelska gåvan, som fått del av den helige Ande, som smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter, och sedan avfallit. Detta eftersom de till eget fördärv åter korsfäster Guds Son och utsätter honom för hån. För Guds välsignelse får den jord som dricker regnet som ofta faller på den och som skänker användbar gröda åt dem som brukar den. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och förbannelsen är nära. Slutet blir uppbränning. Men älskade, fastän vi talar så här är vi övertygade om något bättre beträffande er vad avser frälsning. För Gud är inte orättfärdig. Han glömmer inte ert arbete och den kärlek ni visat hans namn genom att nu som förut tjäna de heliga. Och vi önskar att ni alla ända till slutet visar samma iver i övertygelsen om hoppet. Då blir ni inte slöa utan efterliknar dem som genom tro och tålamod ärver det som utlovats. När Gud gav löftet åt Abraham svor han en ed vid sig själv, då han inte hade någon högre att svära vid. Han sa: Jag ska verkligen rikligt välsigna dig och göra dig talrik. Och Abraham väntade tålmodigt och fick det utlovade. För människor svär vid den som är större än dem själva, och en bekräftande ed tystar alla invändningar. Då nu Gud med all tydlighet ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, så försäkrade han det med en ed. Så skulle vi genom två orubbliga utfästelser i vilka Gud omöjligt kan ljuga, bli rikt uppmuntrade, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid vårt framtida hopp. Detta vårt hopp är ett själens ankare, tryggt och säkert. Det når innanför förhänget, dit Jesus har gått före oss för vår skull då han gick in och blev överstepräst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Denne Melkisedek var nämligen kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var Melkisedek som mötte och välsignade Abraham när denne återvände efter att ha slaktat kungarna. Abraham gav honom tionde av allt. Melkisedek betyder främst ʼrättfärdighetens kung.ʼ Sedan är han också Salems kung, det vill säga ʼfredens kung.ʼ Han har ingen far, ingen mor, inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är gjord att likna Guds Son genom att förbli präst för all framtid. Lägg märke till hur stor han är. Det var åt honom som patriarken Abraham gav tionde av sitt bästa krigsbyte. De av Levis söner som blir präster ska enligt lagen uppbära tionde av folket, alltså av sina bröder, fastän även de härstammar från Abraham. Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, tog emot tionde från Abraham och välsignade honom som hade löftena. Det är obestridligt att det är den mindre som välsignas av den som är större. I det ena fallet tar dödliga människor emot tionde, men i det andra en man om vilken det vittnas att han alltid lever. Man kan även säga att Levi, som får tionde, själv gett tionde genom Abraham, för ännu som ofödd var han till i sin stamfader när Melkisedek mötte denne. Om nu fulländning kunde erhållas genom det levitiska prästämbetet - på vars grund folket hade fått lagen - varför måste då en annan präst träda fram, i enlighet med Melkisedek, och inte i enlighet med Aron? Om prästämbetet ändras måste nämligen även lagen ändras. För han som det här talas om tillhör en annan stam, varifrån ingen har tjänstgjort vid altaret. Det är känt att vår Herre har trätt fram ur Juda, en stam som Mose inte sagt något om vad avser präster. Och det blir ännu tydligare när en annan präst uppstår som likt Melkisedek inte blivit präst genom en lag som kräver fysisk härstamning, utan genom kraften i ett oförstörbart liv. För han får det vittnesbördet: Du är präst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Därmed upphävs ett tidigare bud eftersom det var svagt och värdelöst. För lagen åstadkom inget fullkomligt. Men ett bättre hopp infördes genom vilket vi kommer nära Gud. Och detta skedde inte utan ed. De andra blev präster utan någon ed, men Jesus blev det genom en ed av Gud som sa till honom: Herren har svurit och ska inte ändra sig: Du är präst för evigt. Därmed är Jesus en garant för ett mycket bättre förbund. Och de andra prästerna har kommit och gått eftersom döden hindrade dem att förbli i tjänst. Men eftersom Jesus Är i evighet har han ett prästämbete som är permanent. Därför kan han också fullständigt och för alltid frälsa dem som kommer till Gud genom honom. Jesus lever alltid för att bistå dem. Det var en sådan överstepräst vi behövde: en som är helig, oskyldig, ren, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram dagliga offer först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han nämligen en gång för alla när han offrade sig själv. För lagen insätter som överstepräster svaga människor. Men edsordet som kom efter lagen insätter en Son som är fullkomlig för evigt. Huvudpunkten i vad vi säger är följande: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen. Där förrättar han tjänst i helgedomen, den sanna tälthelgedom som Herren har rest och inte någon människa. För varje överstepräst blir insatt till att frambära gåvor och offer. Därför måste även Kristus ha något att frambära. Om han levde på jorden skulle han inte ens vara präst eftersom det finns andra som frambär gåvorna enligt lagen. De tjänar vad som är en skuggbild av det himmelska, enligt vad Mose blev anvisad av Gud när han skulle uppföra tälthelgedomen: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget. Men nu har Kristus fått en långt högre tjänst eftersom han är ett bättre förbunds medlare, ett som är stadfäst med bättre löften. För om det första förbundet hade varit felfritt skulle det inte funnits behov av ett annat. Men Gud klandrar dem och säger: Lyssna! Dagar ska komma, säger Herren, då jag upprättar ett nytt förbund med Israels hus och Judas hus. Det blir inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut från Egypten. För de blev inte kvar i mitt förbund, och jag tog inte hand om dem, säger Herren. Detta är det förbund som jag ska sluta med Israels folk i kommande dagar, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Ingen ska längre behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga: ʼLär känna Herren.ʼ För alla ska känna mig, från den minste till den störste. För jag ska visa nåd mot deras orättfärdigheter, och deras synder ska jag inte minnas mer. Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det första föråldrat. Och det som är föråldrat och gammalt är nära att försvinna. Nu hade även det första förbundet sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. För en tälthelgedom gjordes. I dess främre rum som kallades ʼdet heligaʼ stod ljusstaken och bordet och de heliga bröden. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades ʼdet allra heligaste.ʼ Där fanns ett rökelsealtare av guld, och förbundsarken överdragen med guld på alla sidor. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat, och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som skuggade försoningslocket. Men detta ska vi inte gå närmare in på nu. Så blev det hela ordnat. I det främre rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. Men i det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, aldrig utan blod, som han offrar för sina och för folkets oavsiktliga synder. Därmed visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte har öppnats, så länge den första tälthelgedomen består. Detta illustrerar den tid som nu är. Gåvor och offer frambärs som inte kan fullkomna samvetet hos dem som förrättar tjänst. Det är yttre föreskrifter som mat och dryck och olika reningar, som skulle gälla fram till tiden för en ny ordning. Men Kristus har trätt fram som överstepräst för det goda som har kommit. Han gick genom den större och fullkomligare tälthelgedom som inte är gjord av människohand och som inte tillhör den här skapelsen. Han gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och säkrade en evig återlösning. För om blodet av bockar och tjurar, och askan från en kviga som stänks på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus - som genom den evige Ande frambar sig själv som ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden. Därför är Kristus ett nytt förbunds medlare, för att de kallade ska få det utlovade eviga arvet, eftersom en död har inträffat som befriat dem från överträdelserna under det första förbundet. För där ett testamente finns måste det styrkas att den som upprättat det är död. Ett testamente blir giltigt först efter döden och har ingen verkan så länge testatorn lever. Därför blev inte heller det första förbundet instiftat utan blod. För när Mose hade läst alla lagens bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, röd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket och sa: Detta är förbundsblodet som Gud har föreskrivit er. Likaså stänkte Mose blod på tälthelgedomen och alla gudstjänstföremålen. Och enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts finns ingen förlåtelse. Alltså måste avbilderna av det som är i himlen renas med sådana medel. Men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än dessa. För Kristus gick inte in i en handgjord helgedom som bara är en kopia av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Han gick heller inte in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. Då hade han ofta behövt lida, alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att avlägsna synden genom offret av sig själv. Och liksom det är bestämt att människan en gång ska dö och därefter dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska en andra gång uppenbara sig, inte för syndens skull utan för att frälsa dem som väntar på honom. För lagen utgör bara en skugga av det kommande goda och inte tingens verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma upprepade offer som årligen frambärs fullkomna dem som träder fram. Hade man inte annars upphört att offra, eftersom de som förrättar offertjänsten då en gång för alla hade blivit renade och inte längre haft synder på sitt samvete? Men i dessa offer ligger en årlig påminnelse om synderna, för blod från tjurar och bockar kan omöjligt ta bort synder. Därför säger Kristus när han träder in i världen: Du ville inte ha offer och gåvor, men en kropp har du berett åt mig. Du fann inte välbehag i brännoffer och syndoffer. Då sa jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen är det skrivet om mig. Först säger han: Du ville inte ha och fann inte välbehag i offer och gåvor, brännoffer och syndoffer, vilka frambärs enligt lagen. Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så avlägsnar han det första för att upprätta det andra. Efter hans vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Och varje präst står dagligen och tjänstgör och frambär upprepade gånger samma offer som aldrig kan avlägsna synder. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för all framtid och satte sig på Guds högra sida. Där väntar han på att hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter. För med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som är helgade. Om detta vittnar även den helige Ande för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag ska sluta med dem i kommande dagar, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen. Och sedan: Jag ska inte mer minnas deras synder och laglöshet. Där sådant är förlåtet finns inget behov för något syndoffer. Bröder, därför kan vi i Jesu blod frimodigt gå in i det allra heligaste på en ny och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget - sin kropp. Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför träda fram med uppriktigt hjärta i övertygad tro, med vårt hjärta renat från ont samvete och med en kropp badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som gav oss löftet är trofast. Och låt oss se till att inspirera varandra till kärlek och goda handlingar. Vi ska inte utebli från våra sammankomster som några har för vana. Uppmuntra istället varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. För om vi villigt lever i synd efter att vi fått kunskap om sanningen finns det inte längre något offer för synder. Då finns bara en fruktansvärd väntan på domen och en våldsam eld som ska uppsluka Guds fiender. Den som förkastat Mose lag avrättas utan förbarmande om två eller tre vittnar emot honom. Hur mycket hårdare straff tror ni då inte den förtjänar som trampat på Guds Son och vanvördat förbundsblodet genom vilket han blev helgad, och som smädat nådens Ande? För vi känner honom som sa: Hämnden är min, jag ska vedergälla, och vidare: Herren ska döma sitt folk. Det är fasansfullt att falla i den levande Gudens händer. Minns den första tiden då ljuset kom till er. Då fick ni utstå mycket kamp och lidande. Ibland blev ni offentligt hånade och plågade, ibland stod ni upp för dem som behandlades så. För ni led med fångarna och accepterade med glädje att man plundrade era ägodelar, i visshet om att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Kasta därför inte bort er frimodighet, den ska rikligt belönas. Ni behöver nämligen uthållighet för att göra Guds vilja och få vad som är utlovat, för: Om en mycket kort tid så kommer han som ska komma, och han dröjer inte. Min rättfärdige ska leva av tro. Men om han drar sig undan har min själ inte behag i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förtappade, vi hör till dem som tror och räddar sina själar. Tro är en visshet om det hopp vi har, en övertygelse om det vi inte ser. För genom tro blev fäderna godtagna. Genom tro förstår vi att universum skapades genom Guds ord, så att det synliga har blivit till av något osynligt. Genom tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain. Genom tro blev han godtagen som rättfärdig, eftersom Gud själv godtog hans offer. Och genom tro talar han, fastän han är död. Genom tro togs Henok härifrån utan att möta döden. Man fann honom inte mer eftersom Gud hade tagit honom härifrån. Innan han togs härifrån hade han blivit lovordad för att ha behagat Gud. Men utan tro är det omöjligt att behaga honom, för den som kommer till Gud måste tro att Gud Är, och belönar dem som söker honom. Genom tro byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina efter att ha blivit varnad av Gud för det som ännu ingen hade sett. Genom sin troshandling fördömde han världen och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. Genom tro lydde Abraham när han blev kallad att bege sig till det land som han skulle få i arv. Och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. Genom tro levde han som främling i löftets land. Han bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar till samma löfte. För han väntade på den stad med fasta grundvalar vars arkitekt och byggmästare är Gud. Genom tro fick också Sara förmåga att bli mor fastän hon var ofruktsam och överårig. För hon litade på honom som hade gett löftet. Abraham var så gott som död. Men från denne ende man kom ättlingar så talrika som stjärnorna på himlen och som de oräkneliga sandkornen på havets strand. Alla dessa dog i tro utan att ha fått det utlovade. Men de såg och välkomnade det i fjärran och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. För de som talar så visar att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de lämnat skulle de haft möjlighet att återvända. Men nu längtade de till något bättre, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har färdigställt en stad åt dem. Genom tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Han bar fram sin ende son som offer, han som hade tagit emot löftena och fått höra: Genom Isak ska du få ättlingar som för vidare ditt namn. Abraham räknade med att Gud hade makt att även resa honom upp från de döda. Därifrån fick han också Isak tillbaka, bildligt talat. Genom tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau även vad gäller framtiden. Genom tro välsignade den döende Jakob bägge Josefs söner, och tillbad lutad mot änden av sin stav. Genom tro nämnde Josef när han låg för döden om Israels söners uttåg och föreskrev vad som skulle göras med hans ben. Genom tro blev den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader eftersom de såg att det var ett vackert barn. Och de var inte rädda för kungens påbud. Genom tro vägrade en vuxen Mose att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre lida ont med Guds folk än att leva i syndig njutning en kort tid. Han höll Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens skatter eftersom hans blick var fäst vid lönen. Genom tro lämnade han Egypten utan rädsla för kungens ilska. Han höll ut eftersom han liksom såg den Osynlige. Genom tro instiftade han påsken och beströk blodet så att Fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda. Genom tro gick folket genom Röda havet som på torrt land. Men egyptierna dränktes när de försökte. Genom tro föll Jerikos murar då man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tro undgick den prostituerade Rahab att slaktas med de olydiga, för hon hade välkomnat spionerna som vänner. Och vad ska jag säga mer? Tiden skulle inte räcka för att tala om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel och profeterna. Genom tro besegrade de kungariken, skipade rättvisa, fick del av löften, täppte till lejons gap, släckte våldsam eld, undkom svärdsegg, fann styrka i svaghet, var heroiska i strid, drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse. Andra torterades och vägrade låta sig friges, detta för att få en bättre uppståndelse. Andra utstod hån och prygel, och även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, mördade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, utfattiga, nödställda, misshandlade. Världen förtjänade dem inte. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och jordhålor. Och alla dessa hade godtagits genom sin tro. Men de fick inte det utlovade eftersom Gud för vår skull hade ordnat med något bättre - att de skulle fullkomnas tillsammans med oss. När vi därför har en så stor mängd av vittnen omkring oss, låt oss lägga av oss varje tyngd och den hårt ansättande synden. Låt oss löpa uthålligt i loppet framför oss, med blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Istället för den glädje som låg framför honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen. Och han sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som uthärdade sådan fientlighet från syndare, så att ni inte tröttnar och blir uppgivna i era själar. Ännu har inte ert motstånd och er kamp mot synden kostat blod. Och ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens disciplin och bli inte uppgiven när du tillrättavisas av honom. För den Herren älskar disciplinerar han, och han pryglar varje son som han tar emot. Härda ut för disciplinens skull. Gud behandlar er som söner. Finns det någon son som inte disciplineras av sin far? Om ni lämnas utan disciplin, det som andra får del av, då är ni oäkta barn och inga söner. Vi hade våra jordiska fäder som disciplinerade oss och vi respekterade dem. Ska vi då inte ännu mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? För de disciplinerade oss en kort tid efter bästa förstånd. Men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. All disciplin tycks för stunden sakna glädje och ge sorg. Men till slut blir frukten frid och rättfärdighet för dem som fostrats genom den. Styrk därför trötta händer och svaga knän. Och jämna ut stigarna för era fötter, så att en haltande fot inte går ur led utan blir frisk. Sträva efter att leva i harmoni med alla, och efter den helgelse utan vilken ingen kan se Herren. Var uppmärksamma så att ingen missar Guds nåd, och att ingen bitter skadlig rot skjuter skott och därigenom besmittar många. Ingen ska vara otuktig eller vanhelgande likt Esau, som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. För ni vet att han avvisades när han efteråt ville ärva välsignelsen, för hans far ändrade sig inte, fastän Esau under tårar bad om välsignelsen. Ni har inte kommit till något som kan tas på, inte till flammande eld, inte till dunkel och mörker och storm, inte till trumpetljud och inte till en röst som talade så att åhörarna vädjade om att få slippa höra mer. För de uthärdade inte befallningen: Om än ett djur rör vid berget ska det stenas. Så förfärande var synen att Mose sa: Jag skakar av skräck. Nej, ni har kommit till berget Sion och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till tusentals änglaskaror samlade till fest, till en församling av förstfödda som är inskrivna i himlen, till en domare som är allas Gud, till rättfärdiga människors andar som har fullkomnats, till Jesus, det nya förbundets medlare, och till det renande blod som talar starkare än Abels blod. Akta er för att avvisa honom som talar. För om inte de kunde undkomma när de avvisade honom som här på jorden talade gudomsord, hur ska då vi kunna det om vi avviker från honom som talar från himlen? Den gången skakade jorden av hans röst. Men nu har han lovat: Jag ska åter skaka inte bara jorden utan också himlen. Uttrycket ˮåterˮ visar att det som vacklar - det skapade - ska försvinna, för att det som inte vacklar ska bestå. Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss bli kvar i Guds nåd, varigenom vi ska tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan. För vår Gud är en förtärande eld. Fortsätt lev i ömsesidig kärlek. Glöm inte att visa gästfrihet, för därigenom har några haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var deras medfångar, och på dem som misshandlas, ni har ju själva en kropp. Äktenskapet ska högaktas av alla och den äkta sängen bevaras ren. För Gud ska döma otuktiga och äktenskapsbrytare. Lev utan åtrå till pengar. Nöj er med vad ni har, för Gud har sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi förtröstansfullt säga: Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har talat Guds ord till er. Betrakta noga hur det gick för dem och följ deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Låt er inte ledas iväg av olika slags främmande läror. För hjärtat mår bra av att styrkas med nåd, inte med matregler vilket inte har hjälpt någon som följt sådant. Vi har ett altare från vilket tälthelgedomens tjänare inte har rätt att äta. Översteprästen bär blodet från djur in i det allra heligaste som syndoffer. Kropparna bränns utanför lägret. Därför led även Jesus utanför stadsporten, för att helga folket genom sitt eget blod. Så låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. För här har vi ingen stad som består utan vi söker den stad som ska komma. Låt oss därför genom honom alltid frambära lovprisningens offer till Gud, en frukt från läppar som bekänner hans namn. Och glöm inte att göra gott och vara generösa, för sådana offer är välbehagliga för Gud. Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska stå till svars. Låt dem göra detta med glädje och inte med suckan, för det skulle vara olyckligt för er. Be för oss, för vi vet att vi har ett gott samvete och vill på allt sätt bete oss rätt. Jag vill verkligen uppmana er att göra detta, så att ni snart kan få mig tillbaka. Fredens Gud, som genom ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, ska fullända er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Han ska verka i oss det som är välbehagligt för honom genom Jesus Kristus. Äran tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Bröder, jag ber er ha tålamod med dessa tröstens och förmaningens ord, jag har ju skrivit i all korthet. Jag kan berätta för er att vår broder Timotheos har blivit frigiven. Om han kommer snart ska vi besöka er. Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er. Nåden är med er alla. Jakob, tjänare åt Gud och Herren Jesus Kristus, hälsar de tolv stammarna utspridda bland folken. Mina bröder, se det som ren glädje när ni hamnar i olika slags prövningar. Ni vet att när er tro sätts på prov så blir frukten uthållighet. Och låt er uthållighet visa sig i fullmogen handling så att ni blir fullmogna och fulländade, utan att sakna något. Men om någon av er saknar visdom ska han be till Gud, som ger åt alla generöst och utan förebråelser, och den ska ges honom. Men han ska be i tro utan att tvivla, för den som tvivlar liknar havets våg som drivs och kastas av vinden. En sådan människa med kluven själ och som är obeslutsam på alla sina vägar ska inte förvänta sig något av Herren. En fattig broder ska vara stolt över sin höga ställning, men en rik över sin ringhet eftersom han kommer att försvinna som blomman i gräset. För solen går upp med sin hetta och sveder gräset, blomman faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin verksamhet. Salig är den som håller ut i frestelsen. För när han bestått sitt prov ska han få livets segerkrans som Gud lovat dem som älskar honom. Ingen som frestas ska påstå att det är Gud som frestar honom, för Gud kan inte frestas av något ont och själv frestar han ingen. Var och en frestas då han dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden blivit mogen föder den död. Låt inte bedra er, mina kära bröder. Alla goda och fullkomliga gåvor är från ovan och kommer ner från ljusens Fader. I honom sker ingen förändring eller växling av ljus och mörker. Efter sin vilja födde han oss genom sanningens ord till att bli en slags första frukt bland sina skapelser. Detta ska ni känna till, mina älskade bröder. Men varje människa ska vara snar att lyssna, sen att tala, sen till ilska. För en människas ilska uträttar inget rättfärdigt inför Gud. Gör er därför av med all orenhet och all frodig ondska. Ta ödmjukt emot ordet som är planterat i er och som förmår frälsa era själar. Ni ska göra ordet och inte bara höra det, annars lurar ni er själva. För den som hör ordet men inte gör ordet liknar en man som betraktar sitt ansikte i en spegel. Han betraktar sig själv och går därifrån och har genast glömt hur han såg ut. Men den som noga ser in i frihetens fullkomliga lag och förblir i den och inte är en glömsk hörare utan en verklig görare, han blir salig i det han gör. Den som anser sig dyrka Gud men inte kan tygla sin tunga utan bedrar sitt hjärta, hans gudsdyrkan är värdelös. En gudsdyrkan som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern är att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och bevara sig själv obesmittad av världen. Mina bröder, gör inte skillnad på folk i er tro på vår förhärligade Herre Jesus Kristus. Anta att det under er gudstjänst kommer in en man i stiliga kläder och med guldring på fingret, och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den stilfullt klädde och säger: ˮHär är en bra plats för dig,ˮ men till den fattige: ˮDu kan stå där,ˮ eller: ˮSätt dig vid min fotpall.ˮ Är det inte då fråga om diskriminering bland er, och att ni blivit domare med usla motiv? Lyssna, mina kära bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i denna världen till att få trons skatter och få ärva det rike som han lovat dem som älskar honom? Men ni kränker den fattige! Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? Är det inte de som smädar det goda namn som har uttalats över er? Ni gör däremot väl om ni uppfyller den kungliga lagen enligt Skriften: Älska din nästa som dig själv. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd och överbevisas av lagen som överträdare. Den som nämligen håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. För han som har sagt: Begå inte äktenskapsbrott, har även sagt: Mörda inte. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en lagöverträdare. Tala och handla likt den som ska dömas efter frihetens lag. För domen blir obarmhärtig mot den som inte varit barmhärtig. Men barmhärtigheten triumferar över domen. Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Kan den tron frälsa honom? Om ett trossyskon saknar kläder och är utan mat för dagen, och någon av er säger till denne: ˮHa det riktigt bra, klä dig varmt och ät dig mätt,ˮ men inte ger denne vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Någon kanske säger: ˮEn har tro. En annan har gärningar.ˮ Visa mig då din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro med mina gärningar. Du tror att Gud är en. Utmärkt. Även demonerna tror, och darrar. Men tanklösa människa, begriper du inte att tron utan gärningar är utan verkan? Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomlig. Och så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Och han kallades Guds vän. Ni ser att en människa är rättfärdig av gärningar och inte bara av tro. Blev inte den prostituerade Rahab likaså rättfärdig av gärningar när hon välkomnade sändebuden och förde ut dem en annan väg? För liksom kroppen utan ande är död, så är även tro utan gärningar död. Mina bröder, låt bara några bli lärare. Ni vet att vi ska få en mer omfattande dom. För alla begår vi många misstag. Om någon inte begår misstag i sitt tal är han fullkomlig och förmår tygla hela sin kropp. Om vi lägger betsel i hästens mun för att den ska lyda oss styr vi även hela djuret. Tänk även på skeppen. De är stora och drivs av hårda vindar, ändå styrs de av ett litet roder dit rorsmannen vill. Likaså tungan. En liten lem, men skryter över mycket. Tänk på att minsta eld kan sätta en stor skog i brand! Och tungan är en eld. Som en värld av orättfärdighet är tungan bland våra lemmar. Den förorenar hela kroppen och sätter tillvarons hjul i brand och är antänd av helvetet. För all natur: fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och havsdjur, kan tämjas och har blivit tämjda av människonaturen. Men tungan kan ingen människa tämja. Den är rastlös och ond och full av dödligt gift. Med den lovprisar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Mina bröder, så får det inte vara. Från ett källsprång kan väl inte flöda både sött och bittert vatten? Mina bröder, kan ett fikonträd bära oliver, eller en vinstock fikon? Lika lite kan en salt källa ge sött vatten. Finns någon vis och förståndig hos er? Då ska han genom god livsföring låta sina handlingar tala med visdomens ödmjukhet. Men om ert hjärta rymmer bitter avund och själviskhet ska ni inte skryta och ljuga mot sanningen. Den visdomen kommer inte från ovan utan är jordisk, sekulär, demonisk. För där det finns avund och själviskhet finns det också oordning och allt möjligt ont. Men visdomen från ovan är framför allt ren, dessutom fredlig, försonlig, tillmötesgående, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Och rättfärdighetens frukt utsås i harmoni av dem som främjar harmoni. Varifrån kommer konflikter och bråk ibland er? Är det inte från lustarna som för krig i era kroppar? Ni åtrår men får inget, därför mördar ni. Ni avundas men uppnår inget, därför har ni bråk och konflikter. Ni har inget eftersom ni inte ber. Ni ber men får inget eftersom ni ber galet, för att slösa bort allt på njutningar. Ni otrogna, vet ni inte att vänskap med världen innebär fiendskap med Gud? Den som därför vill vara världens vän blir Guds fiende. Eller tror ni det är grundlöst det Skriften säger: ˮDen ande som Gud låtit bo i oss har en avundsjuk åtrå?ˮ Men större är den nåd han ger. Därför heter det: Gud är de högmodigas motståndare, men de ödmjuka skänker han nåd. Underordna er därför Gud. Gör motstånd mot djävulen och han ska fly ifrån er. Närma er Gud och han ska närma sig er. Rengör era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni med kluvna själar. Var bedrövade, sörj och gråt! Byt ut skrattet till sorg, och glädjen till dysterhet. Ödmjuka er inför Herren, och han ska upphöja er. Bröder, förtala inte varandra. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar och dömer lagen. Men dömer du lagen är du inte lagens utförare utan dess domare. Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan frälsa och fördärva. Men vem är du som dömer din nästa? Lyssna nu, ni som säger: ˮI dag eller i morgon ska vi resa till den eller den staden och stanna där ett år och göra lönsamma affärer.ˮ Ni vet ingenting om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rökpuff som syns ett ögonblick och sedan försvinner. Istället borde ni säga: ˮOm Herren vill och vi får leva ska vi göra det eller det.ˮ Men nu skryter och skrävlar ni. Allt sådant skryt är ont. Den som alltså vet hur man handlar rätt, men inte gör det, begår en synd. Lyssna nu, ni som är rika: gråt och skrik över all den nöd som drabbar er. Er rikedom har ruttnat och era kläder är malätna. Ert guld och silver har rostat, och rosten ska vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Lyssna, den lön ni hållit inne från arbetarna som skördade era åkrar skriar mot er, och skördearbetarnas rop har nått öronen på härskarornas Herre. Ni har levt i lyx och vällust på jorden. Ni har gött er själva på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom. Och han gör inget motstånd. Bröder, vänta alltså tålmodigt tills Herren kommer. Tänk på hur tålmodigt bonden väntar på jordens värdefulla skörd tills den får höst- och vårregn. Var tålmodiga även ni och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Bröder, sucka inte mot varandra, så blir ni inte dömda. Lyssna, domaren står vid dörren. Bröder, som föredömen i att lida och visa tålmodighet ska ni ha profeterna som talade i Herrens namn. Ja, vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och såg hur Herren lät det sluta, för Herren är godhjärtad och barmhärtig. Mina bröder, framför allt ska ni inte svära någon ed, vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Ert ja ska vara ja och ert nej vara nej, så att ni inte drabbas av dom. Lider någon bland er? Då ska han be. Är någon glad? Då ska han sjunga lovsånger. Är någon av er sjuk? Då ska han kalla till sig församlingens äldste. Och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be över honom. Trons bön ska frälsa den sjuke, och Herren ska göra honom frisk. Och har han begått synder ska han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir helade. En rättfärdig mans bön har stor verkan och uträttar mycket. Elia var en människa av samma natur som vi. Han bad innerligt att det inte skulle regna, och inget regn föll över landet på tre och ett halvt år. Och sedan bad han igen, och himlen gav regn och marken bar sin gröda. Mina bröder, om en av er avviker från sanningen och någon får honom att vända om, då ska han veta detta: Den som får en syndare att vända om från sin villoväg frälser hans själ från döden och övertäcker många synder. Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever likt främlingar utspridda i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien. Ni är av Gud Fadern förutbestämda genom Andens helgelse till att lyda och bli bestänkta med Jesu Kristi blod. Nåd och fred till er i överflöd. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. I Guds kraft är ni beskyddade genom tron till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Ni gläds över detta, även om ni nu en kort tid måste bedrövas av olika frestelser. Detta för att prövningen av er tro - som är långt dyrbarare än förgängligt guld fast det ʼprövasʼ i eld - ska visa sig bli till lov, härlighet och pris när Jesus Kristus uppenbaras. Honom älskar ni utan att ha sett honom. Ni ser honom ännu inte men tror på honom och jublar med en obeskrivlig och överjordisk glädje, mottagande målet för er tro - era själars frälsning. Om denna frälsning sökte och forskade de profeter efter som profeterade om den nåd som ni skulle få. De försökte utröna vilken person eller vilken tid Kristi Ande i dem åsyftade när han förutsa Kristi lidanden och de härligheter som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu meddelats er av dem som förkunnade evangeliet för er genom den helige Ande sänd från himlen. Änglar längtar att få blicka in i detta. Gör er därför mentalt redo för uppbrott och var sansade. Sätt allt ert hopp till den nåd som ska tilldelas er när Jesus Kristus uppenbaras. Som lydnadens barn ska ni inte låta er formas av begären som ni följde då ni var okunniga. Var istället heliga i allt ni gör, liksom han som kallat er är helig. För det står skrivet: Var heliga, för jag är helig. Om ni anropar honom som Fader, som opartiskt dömer var och en efter hans livs gärning, lev då i gudsfruktan under er tid som främlingar här. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det tomma liv ni ärvde från era fäder. Det var istället med Kristi dyrbara blod, som av ett lamm utan fel eller fläck. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull. Genom honom tror ni på Gud, som reste Kristus upp från de döda och gav honom härlighet. Detta för att er tro och ert hopp ska vara i Gud. Ni har i lydnad för sanningen renat era själar till uppriktig och ömsesidig kärlek. Så älska varandra innerligt av rent hjärta. Ni är födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan en oförgänglig, genom Guds levande och förblivande ord, för: Alla människor är som gräs, och all deras härlighet som blomman i gräset. Gräset torkar och blomman vissnar, men Herrens ord består för evigt. Och detta ord har förkunnats för er. Gör er därför av med all slags ondska, all falskhet och hyckleri och avund och allt förtal. Som nyfödda barn ska ni längta efter den rena, andliga och förnuftiga mjölken, så att ni genom den växer till frälsning, eftersom ni har fått smaka Herrens mildhet. När ni kommer till honom, den levande stenen, som är förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud, då blir även ni själva levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som frambär andliga offer som är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. För det står i Skriften: Se, jag lägger i Sion en sten, en utvald och dyrbar hörnsten. Och den som tror på honom ska inte bli besviken. Så äran tillhör er som tror. Men för dem som inte tror har stenen som byggarna förkastade blivit en hörnsten, och en sten de snavar på och en klippa till anstöt. De snavar eftersom de inte lyder ordet. Så var även bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att ni ska göra känt hans väldiga gärningar, han som kallat er från mörkret till sitt överväldigande ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som inte fick barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. Älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster: ge inte efter för begären från er fallna natur som för krig mot själen. Uppför er väl bland folken, så att de som anklagar er för att vara kriminella ser allt gott ni gör och prisar Gud den dag han besöker dem. Underordna er all samhällsordning för Herrens skull. Det kan gälla kejsaren som högste härskare, eller ståthållarna som är utsända av honom för att straffa de kriminella och lovorda dem som gör gott. För det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska få oförståndiga och okunniga människor att tiga. Ni är fria, men använd inte friheten som en ursäkt för ondskan, utan för att tjäna Gud. Hedra alla. Älska brödraskapet. Frukta Gud. Hedra kejsaren. Ni tjänstefolk ska underordna er era herrar i all gudsfruktan, inte bara de goda och försonliga utan även de vrånga. För det är nåd om någon får uthärda oskyldigt lidande på grund av sitt samvete inför Gud. Hur kan det vara berömvärt att utstå misshandel när ni syndar? Men om ni utstår lidanden fast ni gör det goda, då är det nåd i Guds ögon. Detta blev ni kallade till eftersom även Kristus led, i ert ställe. Han lämnade åt er ett exempel för att ni ska följa i hans fotspår. Han syndade aldrig, inte heller fanns svek i hans mun. När han hånades svarade han inte med att håna. När han led, hotade han inte. Han överlämnade allt åt honom som dömer rättvist. Han själv bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi, döda från synderna, ska leva för rättfärdigheten. Genom hans sår blev ni botade. För ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och beskyddare. Likaså ska ni hustrur underordna er era män. Då kan de som är olydiga mot ordet vinnas utan ord genom er livsföring som hustrur, när de ser ert rena liv i gudsfruktan. Er skönhet ska inte vara något utvärtes, håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller dyra kläder. Det ska istället vara hjärtats dolda människa med sin oförgängliga skönhet av en ödmjuk och stillsam ande. Det är dyrbart i Guds ögon. För så var det även tidigare, när de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud visade sin skönhet. De underordnade sig sina män, så som Sara var lydig mot Abraham och kallade honom herre. Hennes döttrar är ni då ni gör det goda och inte låter er skrämmas av något. Likaså ska ni män leva förståndigt tillsammans med era hustrur, som är den svagare partnern. Visa dem aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. Till sist, lev alla i samförstånd, medkänsla, ömsesidig kärlek. Var godhjärtade och ödmjuka. Bemöt inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. För den som vill älska livet och se goda dagar måste vakta sin mun och inte tala ont och falskt. Han ska undvika ondska och göra gott, söka och eftersträva harmoni. För Herrens ögon följer de rättfärdiga och hans öron hör deras bön. Men Herren ser strängt på dem som lever i ondska. Vem kan skada er om ni ivrar för det goda? Men även om ni får lida på grund av rättfärdighet är ni saliga. Och räds inte det som de räds för. Låt er inte heller skrämmas. Men Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Stå alltid redo att försvara er inför alla som begär skäl för det hopp ni har. Men gör det ödmjukt och med gudsfruktan och gott samvete. Då får de som talar illa om er goda livsföring i Kristus skämmas för sitt förtal. Det är nämligen bättre att lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än för onda. För även Kristus led en gång för synder. En rättfärdig led i orättfärdigas ställe, för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i Anden. I Anden gick han till andarna i fängelset och proklamerade. De hade varit olydiga den gången när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar medan arken byggdes. I den blev endast åtta personer frälsta genom vatten. På motsvarande sätt frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan att man vädjar till Gud om ett gott samvete genom Jesu Kristi uppståndelse, han som steg upp till himlen och sitter på Guds högra sida, efter att änglar och makter och krafter har lagts under honom. Då nu Kristus har lidit i sin kropp ska även ni beväpna er med samma inställning. För den som har lidit i sin kropp har slutat synda. Han kommer resten av tiden här i sin kropp inte att följa mänskliga lustar utan Guds vilja. För det är nog nu med den tid ni levt som hednafolken vill, i liderligheter, lustar, fylleri, supfestande, dryckeslag, vidrig avgudadyrkan. Därför häpnar de och skymfar er när ni inte längre rusar ner med dem i samma flod av utsvävningar. De ska stå till svars inför honom som står redo att döma levande och döda. Av följande skäl förkunnades nämligen evangeliet också för dem som nu är döda: även om de dömdes kroppsligen likt alla människor, så skulle de få leva andligen likt Gud. Slutet på allting är nära. Var därför omdömesgilla och sansade så att ni kan be. Framför allt ska ni älska varandra innerligt, eftersom kärleken övertäcker många synder. Var gästfria mot varandra utan att muttra. Som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd ska ni tjäna varandra, var och en med den nådegåva han fått. Den som talar ska tala Guds ord. Den som tjänar ska tjäna med den styrka som Gud ger. Detta för att Gud i allt ska bli förhärligad genom Jesus Kristus. Äran och makten är hans i evigheters evighet. Amen. Älskade, förvånas inte över det eldprov ni genomgår, som om något oväntat hände er. Gläd er istället över att ni får dela Kristi lidanden, så att även ni kan jubla av glädje när hans härlighet uppenbaras. Ni är saliga om ni hånas i Kristi namn, eftersom härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Se till att ingen av er får lida som mördare eller tjuv eller kriminell eller spion. Men om någon lider som kristen ska han inte skämmas utan förhärliga Gud i det namnet. Tiden är nämligen inne för domen, och den börjar med Guds husfolk. Men om den börjar med oss, vad blir då slutet för dem som inte lyder Guds evangelium? Och om det är mycket svårt för den rättfärdige att vara frälst, hur ska det då bli för den ogudaktige och syndaren? Därför ska de som lider efter Guds vilja anförtro sina själar åt en trofast Skapare medan de gör det goda. Jag som är medäldste och vittne till Kristi lidande och som ska få del av den härlighet som kommer att uppenbaras, uppmanar nu de äldste bland er: Var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, och inte girigt utan hängivet. Ni ska inte härska över dem ni fått ansvaret för, utan var föredömen för hjorden. Och när den högste Herden uppenbaras ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar. Och ni yngre män, underordna er de äldste. Och allesammans ska ni klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud är de högmodigas motståndare, men de ödmjuka skänker han nåd. Därför ska ni ödmjuka er under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er i rätt tid. Kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. Var sansade och vaksamma. Er fiende djävulen stryker omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Gör motstånd mot honom, starka i tron. Ni vet att ert brödraskap här i världen fullbordar samma lidanden. Efter att ni en kort tid har lidit ska all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, fullända er, stödja och styrka er, och göra er orubbliga. Makten är hans i evighet. Amen. Genom Silvanus, som jag håller för en trofast broder, har jag i korthet skrivit för att trösta och förmana er, och för att intyga att detta är Guds sanna nåd som ni ska stå fasta i. Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, hälsar till er. Så gör även min son Markus. Hälsa varandra med kärlekens kyss. Fred till alla er som är i Kristus. Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel. Till dem som har mottagit samma dyrbara tro som vi genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus. Nåd och fred till er i överflöd genom kunskap om Gud och vår Herre Jesus. Hans gudomliga makt har skänkt oss allt som hör till liv och gudsfruktan genom kunskapen om honom som kallat oss genom sin härlighet och höghet. Genom det har han skänkt oss sina dyrbara och storslagna löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur efter att ni undflytt det fördärv som råder i världen på grund av begäret. Och just därför ska ni hängivet låta er tro visa sig i dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan ömsesidig godhet och i godheten kärlek. För om detta finns hos er och tillväxer blir ni aktiva och fruktbärande vad avser kunskap om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar detta är närsynt eller blind och har glömt att han blev renad från tidigare synder. Bröder, gör verkligen allt ni kan för att befästa er kallelse och utväljelse. För om ni gör det ska ni aldrig falla. Då ska dörren till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike öppnas på vid gavel för er. Därför tänker jag alltid påminna er om allt detta, fastän ni känner till det och står fasta i den sanning som ni har. Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser så länge jag bor i kroppen. Jag vet nämligen att jag snart ska lämna min kropp, det har vår Herre Jesus Kristus gjort klart för mig. Men jag ska göra allt jag kan för att ni även efter min bortgång alltid ska kunna minnas dessa ting. För vi följde inte några listigt hopdiktade myter när vi gjorde känt för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, nej, vi bevittnade Jesu majestät. Han mottog nämligen ära och härlighet av Gud Fadern när en röst kom till honom från den majestätiska härligheten: Det här är min Son, den Älskade. Jag gläds i honom. Den rösten hörde vi själva ljuda från himlen när vi var med honom på det heliga berget. Vi har även profeternas pålitliga ord. Ni gör väl om ni uppmärksammar det, som på en lykta som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har tillkommit genom någons egen tolkning. För ingen profetia har framburits genom mänsklig vilja, utan drivna av den helige Ande har män talat ord från Gud. Men det fanns också falska profeter bland Israels folk, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare. De ska introducera doktriner som leder till förtappelse och även förneka den Härskare som har friköpt dem. De ska snabbt föra sig själva till förtappelsen. Många ska följa dem i deras liderligheter, och på grund av dem kommer sanningens väg att skymfas. I sin girighet kommer de att utnyttja er med uppdiktade historier. Domen över dem är sedan länge aktiverad och deras förtappelse sover inte. För Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem långt ner i helvetet och överlämnade dem åt mörkrets kedjor för att där förvaras till domen. Och Gud skonade inte den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, med sju andra, när han sände floden över de ogudaktigas värld. Städerna Sodom och Gomorra dömde han till förödelse och lade dem i aska. De utgör ett exempel på vad som väntar dem som lever ogudaktigt. Men han räddade den rättfärdige Lot som led av de depraverades liderliga livsföring. För den rättfärdige mannen bodde ibland dem och plågades dagligen i sin rättfärdiga själ av att se och höra deras laglösa handlingar. Herren vet alltså hur han ska rädda de gudfruktiga ur frestelsen. Men de orättfärdiga förvarar han under straff fram till domens dag, särskilt dem som följer sin fallna naturs fördärvade begär och föraktar Herrens auktoritet. Självsäkert och arrogant drar de sig inte för att smäda majestätiska väsen, fastän änglar som har långt större makt och styrka inte uttalar någon smädande dom mot dem inför Herren. Dessa som smädar vad de inte begriper är som oförnuftiga djur som av naturen är födda till att fångas och dödas. I sitt fördärv ska de dödas. De ska få lida ont som lön för sin orättfärdighet. De njuter av att festa mitt på ljusa dagen, de är helt nedsmutsade, de vältrar sig i försåtliga njutningar när de kalasar med er, de har ögon fulla av hor, de får inte nog av synd, de förleder osäkra själar, de har hjärtan tränade i girighet, de är förbannelsens barn, de har avvikit från den raka vägen och gått vilse, de har följt samma väg som Bileam, Bosors son, som älskade orättfärdighetens lön. Men han blev tillrättavisad för sin överträdelse. En stum åsna talade med människoröst och hindrade profetens vanvett. De är källor utan vatten, och dimmor jagade av en storm. Det djupaste mörker är förvarat åt dem. Deras ord är uppblåsta och tomma. Och i den fallna naturens lustar och liderligheter lockar de till sig människor som faktiskt har undflytt sådana som lever i villfarelse. De lovar dem frihet men är själva slavar under fördärvet, eftersom man kuvas av det man betvingas av. För om de har undflytt världens orenhet genom kunskap om Herren och Frälsaren Jesus Kristus, och sedan åter har insnärjts och kuvats av den, då är tillståndet värre för dem nu än förut. Det hade varit bättre om de aldrig haft kunskap om rättfärdighetens väg, än att ha kunskap om den och sedan vända ryggen åt det heliga bud som överlämnats till dem. Det har gått med dem enligt det sanna ordspråket: En hund återvänder till sin spya, och: "Ett tvättat svin vältrar sig i gyttjan.” Älskade, det här är nu mitt andra brev till er. I båda har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne. Detta för att ni ska minnas orden som de heliga profeterna förutsa och buden från Herren och Frälsaren genom era apostlar. Framför allt ska ni veta att i de sista dagarna kommer det hånare som följer sina lustar. De hånar er och säger: ˮVad hände med löftet om hans ankomst? Från det att våra fäder dog har ju allting varit som från världens början.ˮ De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar, och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten av Guds ord. Och genom det dränktes den dåtida världen i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är genom samma ord sparade åt elden. De bevaras till den dag då de ogudaktiga människorna ska dömas och gå förtappade. Men älskade, glöm inte detta: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte så som några påstår, utan han har tålamod med er eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska låta omvända sig. Men Herrens dag ska komma som en tjuv. Den dagen ska himlarna försvinna med ett stormande dån och himlakroppar förstöras av eld. Och jorden och allt som där är gjort ska upphöra att existera. Då nu allt detta ska förstöras måste ni vara sådana som lever heligt och gudfruktigt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlar att förstöras av eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Därför, älskade, eftersom ni väntar på detta ska ni göra allt ni kan för att bli sedda av honom utan fläck eller brist, och ha fred med honom. Och betrakta vår Herres tålamod som en frälsning. Om det har även vår käre broder Paulus skrivit till er med den visdom han fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. I hans brev är inte allting lätt att förstå, och det är något som okunniga och labila människor kan förvanska. Något de också gör med de övriga Skrifterna till sitt eget fördärv. Därför, älskade, då ni nu i förväg fått veta detta ska ni vara uppmärksamma så att ni inte dras med i de depraverades villfarelse och förlorar fotfästet. Men väx till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Äran tillhör honom, nu och till evighetens dag. Det som var från begynnelsen, det vi hörde, det vi såg med egna ögon, det vi betraktade och det våra händer rörde vid – vi talar om livets ord. Livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det, och förkunnar för er det eviga livet som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi såg och hörde förkunnar vi även för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Vi skriver detta för att vår glädje ska vara fullkomlig. Detta är det budskap som vi hörde från honom och som vi förkunnar för er: Gud är ljus och det finns inte minsta mörker i honom. Om vi påstår att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, då ljuger vi och lever inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. Om vi påstår att vi är syndfria, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi påstår att vi inte har syndat gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss. Mina barn, jag skriver detta till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningsoffret för våra synder, och inte bara för våra utan även för hela världens. Och vi vet att vi har lärt känna honom om vi håller hans bud. Den som säger: "Jag känner honom,ˮ men inte håller hans bud, är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men den som håller hans ord, i honom är Guds kärlek i sanning fulländad. Det är så vi vet att vi är i honom. Den som påstår sig förbli i honom måste också själv leva så som Jesus levde. Älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud utan ett gammalt som ni haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni fått höra. Ändå är det som jag skriver till er ett nytt bud, vilket är sant i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser. Den som påstår sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och det finns inget i honom som orsakar fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går eftersom mörkret har förblindat hans ögon. Barn, jag skriver till er, för ni har fått era synder förlåtna på grund av hans namn. Fäder, jag skriver till er, för ni känner honom som är från begynnelsen. Unga män, jag skriver till er, för ni har besegrat den onde. Barn, jag har skrivit till er, för ni känner Fadern. Fäder, jag har skrivit till er, för ni känner honom som är från begynnelsen. Unga män, jag har skrivit till er, för ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. Älska inte världen och inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. För allt som finns i världen, den fallna naturens begär och ögonens begär och skryt över livsstil och tillgångar, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär försvinner, men den som utför Guds vilja förblir i evighet. Barn, den sista tiden är här. Och som ni har hört att Antikrist ska komma så har också nu många antikrister trätt fram. Utifrån det förstår vi att den sista tiden är här. De har gått ut från oss, men de hörde inte till oss. För om de hade hört till oss hade de stannat hos oss. Men det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss. Men ni har blivit smorda av den Helige och ni har alla kunskap. Jag har inte skrivit till er för att ni är okunniga om sanningen, utan för att ni har kunskap om den och vet att ingen lögn finns i sanningen. Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Antikrist är den som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Ni ska låta det ni hörde från början förbli i er. Om det ni hörde från början förblir i er ska även ni förbli i Sonen och i Fadern. Och detta är löftet han gav oss: det eviga livet. Jag skriver det här till er med tanke på dem som försöker vilseleda er. Men i er förblir den smörjelse som ni tog emot av honom, och ni behöver ingen som undervisar er. Utan allt vad hans smörjelse lär er är sant och inte lögn. Förbli i honom, så som han har lärt er. Och nu, barn, förbli i honom. Då kan vi vara frimodiga när han uppenbarar sig och ska inte i skam visas bort från honom vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig förstår ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom. Tänk vilken kärlek Fadern har skänkt oss! Detta att vi får kallas Guds barn, vilket vi också är. Orsaken till att världen inte känner oss är att den inte har lärt känna honom. Älskade, vi är nu Guds barn, men det har ännu inte uppenbarats vad vi ska bli. Vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för vi ska se honom sådan han är. Och den som har detta hopp till honom renar sig, liksom Kristus är ren. Den som lever i synd begår lagbrott, för synd är lagbrott. Och ni vet att Jesus uppenbarades för att avlägsna synderna, och i honom finns ingen synd. Den som förblir i honom lever inte i synd. Den som lever i synd har varken sett honom eller lärt känna honom. Barn, låt ingen föra er vilse. Den som lever rättfärdigt är rättfärdig, liksom Kristus är rättfärdig. Den som lever i synd är av djävulen, för djävulen har syndat från begynnelsen. Orsaken till att Guds Son uppenbarades var att han skulle utplåna djävulens gärningar. Den som är född av Gud lever inte i synd, för Guds säd förblir i honom. Och han kan inte leva i synd eftersom han är född av Gud. Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte lever rättfärdigt och den som inte älskar sin broder, är inte av Gud. För detta är budskapet som ni har hört från början: vi ska älska varandra. Vi ska inte likna Kain, som var av den onde och slaktade sin bror. Och varför slaktade Kain honom? Därför att hans egna gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga. Bröder, förvånas inte om världen hatar er. Vi vet att vi har passerat från döden till livet eftersom vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv inom sig. Så här lärde vi känna kärleken: Jesus gav sitt liv för oss. Även vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har tillräckligt här i världen ser sin broder i nöd och stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Barn, vi ska inte älska med ord och tunga utan med handling och sanning. Och då vet vi att vi är av sanningen och kan inför honom lugna vårt hjärta, för om vårt hjärta fördömer oss är Gud större än vårt hjärta och förstår allt. Älskade, om vårt hjärta inte fördömer oss har vi frimodighet inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, för vi håller hans bud och gör det som han tycker om. Detta är hans bud: vi ska tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller hans bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har skänkt oss. Älskade, tro inte alla andar. Pröva istället andarna om de kommer från Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus Kristus har kommit som verklig människa är från Gud. Men varje ande som inte bekänner Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen. Barn, ni är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är från världen och därför talar de likt världen, och världen lyssnar på dem. Vi är från Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss. Den som inte är från Gud lyssnar inte på oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande. Älskade, vi ska älska varandra, för kärleken är från Gud. Och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar känner inte Gud, för Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek i oss: Gud sände sin ende Son till världen för att vi ska leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi älskade Gud utan att han älskade oss och sände sin Son som försoningsoffer för våra synder. Älskade, har Gud älskat oss så, måste även vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss och hans kärlek är fulländad i oss. Att vi förblir i honom och han i oss, det vet vi eftersom han skänkt oss av sin Ande. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt Sonen som världens Frälsare. Gud förblir i den som bekänner att Jesus är Guds Son, och han själv förblir i Gud. Och vi har lärt känna och tror på den kärlek som Gud har i oss. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. Så är kärleken fulländad med oss: att vi kan ha frimodighet på domens dag. För sådan som Kristus är, sådana är också vi i denna världen. Det finns ingen rädsla i kärleken utan den fulländade kärleken kastar ut rädslan. För rädsla har med straff att göra och den som är rädd är inte fulländad i kärleken. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud,” men hatar sin broder, då är han en lögnare. För den som inte älskar sin broder som han sett, kan inte älska Gud som han inte sett. Och detta bud har vi från honom: den som älskar Gud ska också älska sin broder. Alla som tror att Jesus är Kristus, är födda av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. Vi vet att vi älskar Guds barn när vi älskar Gud och utför hans bud. För kärleken till Gud innebär att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga eftersom allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen - vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Jesus Kristus är den som kom genom vatten och blod. Inte bara med vattnet, utan med vattnet och med blodet. Och det är Anden som vittnar eftersom Anden är sanningen. För det är tre som vittnar: Anden och vattnet och blodet, och dessa tre är ett. Vi godtar människors vittnesbörd, men Guds är överlägset. För detta är Guds vittnesbörd: Han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare genom att inte tro på vittnesbördet som Gud avlagt om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. Jag har skrivit detta till er som tror på Guds Sons namn, för att ni ska veta att ni har evigt liv. Och det här är den tillit vi har till honom: om vi ber om något efter hans vilja så lyssnar han på oss. Och då vi vet att han lyssnar på oss vad vi än ber om, så vet vi att vi har det som vi bett honom om. Om någon ser sin broder begå en synd som inte leder till döden, då ska han be och Gud ska ge honom liv. Detta avser dem som begår synd som inte leder till döden. Det finns synd som leder till döden, jag säger inte att man ska be för sådan. All orättfärdighet är synd, men det finns synd som inte leder till döden. Vi vet att ingen som är född av Gud lever i synd. Han som föddes av Gud bevarar honom, och den onde rör honom inte. Vi vet att vi är från Gud, och hela världen befinner sig i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och skänkt oss förstånd så att vi kan känna den Sanne. Och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och evigt liv. Barn, håll er ifrån avgudarna. Från den Äldste. Till den utvalda frun och hennes barn som jag i sanning älskar, och inte bara jag utan alla som känner sanningen. Vi älskar på grund av sanningen som förblir i oss och som ska vara med oss i evighet. Nåd, barmhärtighet och fred ska vara med oss, från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns Son, i sanning och kärlek. Jag blev överlycklig när jag fann att en del av dina barn lever i sanningen efter det bud som vi mottog av Fadern. Och nu vädjar jag till dig, min fru, att vi ska älska varandra. Vad jag skriver är inte ett nytt bud utan något vi haft från början. Och detta är kärleken: att vi lever efter hans bud. Detta är det bud som ni har hört från början, att ni ska leva i det. Många irrlärare har nämligen gått ut i världen. De bekänner inte att Jesus Kristus har kommit som verklig människa. Där har ni Irrläraren och Antikrist. Var uppmärksamma så att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, har inte Gud. Den som förblir i läran har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära ska ni inte låta honom stiga in i huset och inte välkomna honom, för den som välkomnar en sådan gör sig delaktig i hans onda gärningar. Jag har mycket att skriva till er, men jag vill inte använda papper och bläck. Istället hoppas jag få komma till er och tala ansikte mot ansikte, så att vår glädje blir fullkomlig. Din utvalda systers barn hälsar till dig. Från den Äldste. Till den älskade Gaius, som jag i sanning älskar. Älskade, jag ber att allt ska gå dig väl och att du får vara frisk, liksom allt är väl med din själ. Jag blev överlycklig när bröder kom och vittnade om sanningen hos dig, hur du lever i sanningen. Inget gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen. Älskade, du visar dig lojal i allt du gör för bröderna, även fast de är främlingar. De har vittnat inför församlingen om din kärlek. Du gör väl om du hjälper dem vidare på ett sätt som är Gud värdigt. För de har rest ut för Namnets skull och tar inte emot något från hednafolken. Därför är det vår plikt att sörja för sådana män, så att vi blir medarbetare till sanningen. Jag skrev några ord till församlingen. Men Diotrefes som älskar att styra och ställa bland dem vill inte veta av oss. Om jag kommer ska jag därför ta upp vad han gör, hur han pratar illvilligt nonsens om oss. Och inte nog med det, han vägrar ta emot bröderna och hindrar dem som vill göra det och stöter ut dem ur församlingsgemenskapen. Älskade, följ inte dåliga exempel utan goda. Den som gör gott är av Gud. Den som lever i ondska har inte sett Gud. Demetrios talar alla gott om, det gör även sanningen själv. Också vi kan intyga det, och du vet att vårt vittnesbörd är sant. Jag har mycket att skriva till dig, men jag vill inte använda bläck och penna. Men jag hoppas snart få träffa dig så att vi kan talas vid ansikte mot ansikte. Jag önskar dig frid. Vännerna hälsar till dig. Hälsa vännerna vid namn. Från Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs bror. Till de kallade, som är älskade i Gud Fadern och bevarade för Jesus Kristus. Barmhärtighet, fred och kärlek till er i överflöd. Älskade, jag var mycket angelägen att skriva till er om vår gemensamma frälsning. Men jag fann det nödvändigt att skriva och uppmana er att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. För det har nästlat sig in några människor som det för länge sedan är skrivet om att de ska drabbas av denna fördömelse. De är ogudaktiga och förvanskar vår Guds nåd till liderlighet och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus. Även om ni känner till allt vill jag påminna er om att Jesus först frälste ett folk ur Egypten och sedan dödade dem som inte trodde. Och de änglar som inte behöll sin höga ställning utan övergav sin egen boning, dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Likaså med Sodom och Gomorra och de omgivande städerna, som på samma sätt bedrev otukt och sökte perverst könsumgänge. Att de nu lider straff i evig eld utgör ett varnande exempel. Likadant gör dessa. Utifrån sina drömmar orenar de sina kroppar, förkastar Herrens auktoritet, och smädar majestätiska väsen. Men när ärkeängeln Mikael hade ordväxling med djävulen och tvistade om Moses kropp vågade han inte uttala någon smädande dom utan sa: ˮHerren ska tillrättavisa dig.ˮ Men de där smädar allt vad de inte begriper. Och det som de förstår med sina instinkter, liksom de oförståndiga djuren, det fördärvar de sig själva med. Fördömelse över dem! De har slagit in på Kains väg. De har för penningens skull kastat sig in i Bileams villfarelse. De har gjort uppror som Korah och gått förlorade. De är klipprev vid era kärleksmåltider. De festar skamlöst med er. De är själviska herdar. De är moln utan regn bortdrivna av vindar. De är höstträd utan frukt och uppryckta med rötterna, två gånger döda. De är vilda havsvågor som skummar av sina skamligheter. De är irrande stjärnor som det djupaste mörker är förvarat åt för evigt. Det var också om dem som Henok i det sjunde släktledet efter Adam profeterade: ˮLyssna, Herren kommer med sina tusentals skaror av heliga för att verkställa dom mot alla, och för att överbevisa alla ogudaktiga om deras ogudaktiga handlingar och för alla hårda ord som dessa ogudaktiga syndare har talat mot honom.ˮ De gnäller och klagar och följer sina lustar. Deras munnar talar uppblåsta ord, och de smickrar folk för att utnyttja dem. Men ni, älskade, kom ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sa till er: ˮI den sista tiden ska hånare träda fram som följer sina egna ogudaktiga lustar.ˮ Det är sådana som vållar splittring. De är sekulära och saknar Anden. Men ni, älskade, uppbygg er själva på er allra heligaste tro, be i den helige Ande, håll er kvar i Guds kärlek, invänta vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet som skänker evigt liv. Mot dem som ifrågasätter ska ni vara barmhärtiga. Andra ska ni frälsa genom att rycka dem ur elden. Andra ska ni visa barmhärtighet med fruktan, i avsky även för deras kläder som är förorenade av kroppen. Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, felfria och jublande - den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus vår Herre - ära, majestät, styrka och makt tillhör honom, före all tid och nu och i all evighet. Amen. Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han gjorde det känt genom att sända sin ängel till sin tjänare Johannes, som sedan vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt han sett. Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och håller det som står skrivet i den. För tiden är nära. Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd till er och fred från honom som är och som var och som kommer, och från de sju Andarna framför hans tron, och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har befriat oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader - äran och makten tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Lyssna, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens folk ska jämra sig över honom. Så ska ske. Amen. ”Jag är Alfa och Omega,” säger Herren Gud, ”han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.” Jag, Johannes, er broder, som tillsammans med er delar lidandet och riket och uthålligheten i Jesus, befann mig på ön Patmos. Där var jag på grund av Guds ord och Jesu vittnesbörd. Jag kom i Anden på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst likt en trumpet, och den sa: ˮSkriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna: Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.ˮ Jag vände mig om för att se vems röst det var som talade till mig. Då jag hade vänt mig om såg jag sju ljushållare av guld. Och mitt ibland ljushållarna någon som liknade en Människoson, iklädd en lång dräkt och med ett guldbälte om bröstet. Hans huvud och hår var vita som ull, vitt som snö. Hans ögon var likt flammande eld. Hans fötter liknade gyllene brons renat i smältugnen. Hans röst var likt dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor. Från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd. Och hans ansikte var likt solen när den lyser i all sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa: ˮVar inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet och har Dödens och dödsrikets nycklar. Skriv därför ner vad du har sett och vad som är och vad som ska ske härefter. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och med de sju ljushållarna av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljushållarna är de sju församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går mellan de sju ljushållarna av guld: Jag vet om dina gärningar, din möda och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tolerera de onda. Du har prövat dem som påstår sig vara apostlar men inte är det, du fann dem vara lögnare. Du är uthållig och har uthärdat mycket på grund av mitt namn och har inte tröttnat. Men jag har detta emot dig: du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit. Vänd om och gör samma gärningar som förr. Men om du inte vänder om ska jag komma till dig och flytta din ljushållare från dess plats. Men du gör väl i att hata nikolaiternas gärningar, som även jag hatar. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis. Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och fick liv: Jag vet om ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för det lidande som ska komma över dig. Lyssna, djävulen ska kasta några av er i fängelse för att ni ska sättas på prov, och er nöd ska bestå i tio dagar. Var trogen intill döden och jag ska ge dig livets segerkrans. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar ska inte skadas av den andra döden. Skriv till församlingens ängel i Pergamon: Så säger han som har det skarpa tveeggade svärdet: Jag vet att du bor där Satan har sin tron. Men du håller fast vid mitt namn. Och du förnekade inte tron på mig i de dagar då mitt trogna vittne Antipas dödades hos er där Satan bor. Men jag har något emot dig: du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att förleda Israels söner så att de åt offerkött och bedrev otukt. Du har även sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Vänd därför om. Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med svärdet från min mun. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge av det dolda mannat. Och jag ska ge honom en vit sten, och på den är skrivet ett nytt namn som är okänt för alla utom för den som får det. Skriv till församlingens ängel i Thyatira: Så säger Guds Son, som har ögon likt eldsflammor och fötter likt gyllene brons: Jag vet om dina gärningar, din kärlek, din tro, ditt tjänande, din uthållighet. Och jag vet att dina senaste gärningar är fler än de första. Men jag har detta emot dig: du tolererar kvinnan Isebel. Hon som påstår sig vara profet och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta offerkött. Jag gav henne tid att omvända sig, men hon vägrade vända om från sin otukt. Lyssna, jag ska kasta henne på sjukbädden. Och de som horar med henne ska möta stor nöd om de inte vänder om från hennes gärningar. Jag ska ha ihjäl hennes barn med en dödlig sjukdom. Och alla församlingarna ska förstå att jag är den som utforskar hjärtans innersta. Och jag ska ge var och en av er efter hans gärningar. Men jag säger till er andra i Thyatira, ni som inte har denna lära och som inte har erfarenhet av det som de kallar ʼSatans djupheterʼ: Jag ska inte lägga någon annan börda på er. Men håll fast vid det ni har till dess jag kommer. Åt den som segrar och utför mina gärningar intill slutet ska jag ge makt över folken, och han ska styra dem med en järnstav som när lerkärl krossas. Samma makt har jag tilldelats av min Fader. Och jag ska ge honom morgonstjärnan. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Sardes: Så säger han som har Guds sju Andar och de sju stjärnorna: Jag vet om dina gärningar. Det påstås om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som återstår och som varit nära att dö. För jag har inte funnit att dina gärningar är fulländade inför min Gud. Kom därför ihåg vad du tagit emot och hört. Lyd och vänd om! För om du inte vaknar ska jag komma som en tjuv och du ska inte veta vilken timme jag kommer över dig. Men du har några i Sardes som inte har fläckat sina kläder. De ska vandra med mig i vita kläder eftersom de förtjänar det. Alltså ska den som segrar kläs i vita kläder. Och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok. Jag ska kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Filadelfia: Så säger den helige och sanne, han som har Davids nyckel och som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna: Jag vet om dina gärningar. Lyssna, jag har låtit en dörr stå öppen för dig som ingen kan stänga. Du är svag, men du har hållit mitt ord och inte förnekat mitt namn. Lyssna, jag ger dig några från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Jag ska få dem att komma och falla ner vid dina fötter, och de ska förstå att jag har älskat dig. Eftersom du har tagit vara på budskapet om min uthållighet ska jag bevara dig från prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva dem som lever på jorden. Jag kommer snart. Håll fast det du har så att ingen tar din segerkrans. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. Jag ska skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad - det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen från min Gud - och mitt eget nya namn. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag vet om dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Om du ändå var kall eller varm! Men då du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun. Du säger: ʼJag är rik. Jag äger i överflöd. Jag saknar ingenting.ʼ Och du begriper inte att just du är eländig och ynklig och fattig och blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld så att du blir rik. Och vita kläder att bära så att din nakenhets skam inte syns. Och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och disciplinerar jag. Ta detta på allvar och vänd om. Lyssna, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå in till honom och vi ska dela måltidsgemenskap med varandra. Den som segrar ska få sitta med mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter med min Fader på hans tron. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna.ˮ Lyssna, därefter såg jag en dörr stå öppen i himlen. Och den första rösten som jag hade hört tala till mig likt en trumpet, sa: ˮKom upp hit och jag ska visa dig vad som måste ske härefter.ˮ Genast kom jag i Anden, och jag såg en tron stå i himlen och någon satt på tronen. Han som satt på den liknade jaspis och karneol. Och en regnbåge likt en smaragd omgav tronen. Runt om tronen var tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med guldkronor på huvudet. Från tronen kom blixtar och dån och åska. Och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju Andar. Framför tronen låg liksom ett hav av glas likt kristall. Mitt för tronen och runt om den stod fyra väsen fulla med ögon fram och bak. Det första väsendet liknade ett lejon, det andra en oxe, det tredje hade ett människolikt ansikte, och det fjärde liknade en flygande örn. De fyra väsendena hade vardera sex vingar, och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de oavbrutet: ˮHelig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.ˮ Och när väsendena ger pris och ära och tack till honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då ska de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet. De ska kasta ner sina kronor inför tronen och säga: ˮVår Herre och Gud, du är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. För du har skapat allt, genom din vilja blev det till och skapades.ˮ Och jag såg en bokrulle i högra handen på honom som satt på tronen. Den hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill. Och jag såg en stark ängel som ropade högt: ˮVem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?ˮ Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den. Jag grät högt för att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sa till mig: ˮGråt inte. Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen med dess sju sigill.ˮ Och jag såg ett Lamm stå mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste. Det såg ut som det var slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju Andar utsända över hela jorden. Det gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. När det tog bokrullen föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa, och guldskålar fulla med rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: ˮDu är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du blev slaktad. Med ditt blod friköpte du människor åt Gud från alla stammar och språk, folk och länder. Du har gjort dem till ett kungadöme och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.ˮ Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var oräkneligt. De sa med hög röst: ˮLammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och rikedom och visdom och styrka och ära och härlighet och lovsång.ˮ Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt i dem hörde jag säga: ˮLovsången och äran och härligheten och makten tillhör honom som sitter på tronen, och Lammet, i evigheters evighet.ˮ Och de fyra väsendena sa: ˮAmen,ˮ och de äldste föll ner och tillbad. Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen. Och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: ˮKom!ˮ Lyssna, jag såg en vit häst och han som satt på den hade en båge. En segerkrans gavs åt honom och han drog ut från seger till seger. När Lammet bröt det andra sigillet hörde jag det andra väsendet säga: ˮKom!ˮ Och ut kom en annan häst, en eldröd. Han som satt på den fick befallning att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra. Ett stort svärd gavs åt honom. När Lammet bröt det tredje sigillet hörde jag det tredje väsendet säga: ˮKom!ˮ Och lyssna, jag såg en svart häst och han som satt på den höll en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena: ˮEtt kilo vete för en dagslön, och tre kilo korn för en dagslön. Men oljan och vinet får du inte skada.ˮ När Lammet bröt det fjärde sigillet hörde jag det fjärde väsendets röst säga: ˮKom!ˮ Och lyssna, jag såg en gulblek häst. Ryttaren hette Döden, och dödsriket följde honom. Åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur. När Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade på grund av Guds ord och på grund av det vittnesbörd de hade avgett. De ropade högt: ˮHärskare, helig och sann, när ska du döma dem som lever på jorden och utkräva hämnd för vårt blod?ˮ Åt var och en av dem gavs en vit dräkt. Och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder som skulle dödas liksom de hade blivit fulltaligt. Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då inträffade en stor jordbävning och solen blev svart som en säckväv av hår och hela månen blev blodröd. Himlens stjärnor föll ner på jorden som när fikonträdets omogna frukt faller då det skakas av stormen. Himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser. Och jordens kungar och stormän och härförare och rika och makthavare och alla slavar och fria, gömde sig i grottor och bland bergens klippor. De sa till bergen och klipporna: ˮFall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. För deras stora vredesdag har kommit, och vem kan uthärda den?ˮ Därefter såg jag fyra änglar stå utspridda över jorden. De höll tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill. Han ropade högt till de fyra änglarna som hade fått befallning att skada jorden och havet: ˮSkada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.ˮ Och jag hörde antalet av dem som blev märkta: 144000 var märkta med sigill. De kom från varje stam av Israels söner: Av Judas stam 12000, av Rubens stam 12000, av Gads stam 12000, av Ashers stam 12000, av Naftalis stam 12000, av Manasses stam 12000, av Simeons stam 12000, av Levis stam 12000, av Isaskars stam 12000, av Sebulons stam 12000, av Josefs stam 12000, av Benjamins stam 12000, märkta med sigill. Lyssna, därefter såg jag en väldig oräknelig skara från alla länder och stammar och folk och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmkvistar i händerna. De ropade högt: ˮFrälsningen tillhör vår Gud som sitter på tronen, och Lammet.ˮ Alla änglarna stod runt tronen och runt de äldste och de fyra väsendena. De föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sa: ˮAmen. Lovsången och härligheten och visdomen och tacksägelsen och äran och makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen.ˮ En av de äldste sa till mig: ˮVilka är dessa som är klädda i vita kläder och varifrån kommer de?ˮ Jag svarade: ˮMin herre, du vet.ˮ Han sa: ˮDessa är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Av det skälet står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel. Och han som sitter på tronen ska omsluta dem med sin närvaro. De ska varken hungra eller törsta mer, inte heller ska de träffas av solen eller någon annan hetta. För Lammet som är mitt för tronen ska vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor. Och Gud ska torka varje tår från deras ögon.ˮ När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen omkring en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud. Åt dem gavs sju trumpeter. En annan ängel kom och ställde sig vid altaret. Han hade ett rökelsekar av guld och åt honom gavs mycket rökelse som han skulle lägga på guldaltaret inför tronen med alla de heligas böner. Och rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand upp inför Gud. Ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med elden från altaret och kastade det på jorden. Och det blev åska och dån och blixtar och jordbävning. Och de sju änglarna med de sju trumpeterna gjorde sig redo att blåsa i dem. Den förste ängeln blåste i sin trumpet. Då kom det hagel och eld, blandat med blod, som kastades ner på jorden. En tredjedel av jorden brändes av, en tredjedel av träden brann upp och likaså allt grönt gräs. Den andre ängeln blåste i sin trumpet. Då var det som om ett stort brinnande berg kastades i havet. En tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av allt skapat liv i havet dog, och en tredjedel av alla skepp förstördes. Den tredje ängeln blåste i sin trumpet. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla. Den föll över en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Stjärnans namn är Malört och en tredjedel av vattnen blev till malört. Många människor dog av vattnet som hade blivit giftigt. Den fjärde ängeln blåste i sin trumpet. Då hemsöktes en tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades. En tredjedel av dagen miste sitt ljus, och likaså natten. Och i min syn hörde jag hur en örn flög över himlens mitt och ropade högt: ˮFasor ska drabba dem som lever på jorden när de övriga trumpeterna ljuder från de tre änglar som ska blåsa!ˮ Den femte ängeln blåste i sin trumpet. Jag såg då en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden, och åt honom gavs nyckeln till den bottenlösa avgrunden. Han öppnade den och rök steg upp därifrån som rök från en stor ugn. Solen och luften förmörkades av röken från den bottenlösa avgrunden. Ur röken kom gräshoppor över jorden, och de gavs samma makt som skorpionerna på jorden. De blev tillsagda att inte skada jordens gräs eller någon annan grönska eller något träd, däremot de människor som inte har Guds sigill på pannan. De fick inte tillåtelse att döda dem, däremot att plåga dem i fem månader. Och plågan var som plågan av en skorpion när den sticker en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden men inte finna den. De ska önska sig döden men döden ska undfly dem. Gräshopporna liknade hästar redo för strid. På huvudet hade de något som liknade guldkransar, och deras ansikten var likt människoansikten. De hade hår likt kvinnohår och tänder likt lejontänder. Deras bröstpansar liknade järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från många vagnar med hästar som stormar fram till strid. De har svansar och gaddar likt skorpioner, och i svansen låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig har de avgrundens ängel. Hans namn på hebreiska är Abaddon och på grekiska Apollyon. Den första fasan är över. Lyssna, efter den återstår två. Den sjätte ängeln blåste i sin trumpet. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på guldaltaret inför Gud. Den sa till den sjätte ängeln som hade trumpeten: ˮLösgör de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat.ˮ Då lösgjordes de fyra änglar som för den timmen, dagen, månaden och året hållits redo för att döda en tredjedel av mänskligheten. Antalet i dessa ryttarhärar var tvåhundra miljoner. Jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och ryttarna i min syn: de hade eldröda och mörkblå och svavelgula bröstpansar. Hästarna hade huvuden likt lejon, och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. Av dessa tre plågor, elden och röken och svavlet som kom ur deras munnar, dödades en tredjedel av mänskligheten. Hästarnas makt ligger i deras mun och i deras svansar, för deras svansar liknar ormar med huvuden, och med dem vållar de skada. Men resten av mänskligheten som inte dödades av dessa plågor omvände sig inte från sina händers verk. De upphörde inte med att tillbe demoner och avgudabilder av guld och silver och brons och sten och trä, som varken kan se eller höra eller gå. De omvände sig inte från sitt mördande eller sin svartkonst eller sin otukt eller sina stölder. Och jag såg en annan stark ängel komma ner från himlen. Han var iklädd ett moln med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var likt solen och hans ben likt eldpelare. Han höll en liten öppnad bokrulle i sin hand. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på land, och ropade högt som ett rytande lejon. Då han hade ropat talade de sju åskornas röster. När de sju åskornas röster hade talat tänkte jag skriva, men jag hörde en röst från himlen säga: ˮFörsegla vad de sju åskorna sagt och skriv inte ner det.ˮ Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på land lyfte sin högra hand mot himlen. Han svor en ed vid honom som lever i evigheters evighet och som har skapat allt som finns i himlen och på jorden och i havet: ˮDet blir inget mer uppskov, utan i de dagar då den sjunde ängeln hörs och han blåser i sin trumpet är Guds hemlighet fullbordad, så som han tillkännagett för sina tjänare profeterna.ˮ Och rösten som jag hade hört från himlen talade åter till mig: ˮGå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på land.ˮ Så jag gick till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade: ˮTa den och ät upp den. Den ska kännas bitter i din mage, men i din mun ska den vara söt som honung.ˮ Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den. Den var söt som honung i min mun, men när jag hade ätit upp den kände jag dess bitterhet i min mage. Och de sa till mig: ˮDu måste återigen profetera om många folk och länder och språk och kungar.ˮ En måttstock likt en stav gavs åt mig med orden: ˮRes dig och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men undanta templets yttre gård och mät den inte för den har getts åt folken. Den heliga staden ska trampas av dem under fyrtiotvå månader. Och jag ska låta mina två vittnen iklädda säckväv profetera under tolvhundrasextio dagar.ˮ Dessa är de två olivträd och de två ljushållare som står inför jordens Herre. Om någon vill skada dem kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. Den som vill skada dem måste dödas på det sättet. De har makt att tillsluta himlen så att inget regn faller under de dagar de profeterar. Och de har makt att förvandla vattnen till blod och att slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill. Och när de har fullgjort sitt vittnesbörd ska odjuret som stiger upp från avgrunden föra krig mot dem och besegra och döda dem. Deras lik ska bli liggande på gatan i den stora stad vars andliga namn är Sodom och Egypten, där även deras Herre blev korsfäst. I tre och en halv dagar ska människor från olika folk och stammar och språk och länder se deras lik och inte tillåta att de begravs. De som lever på jorden gläds över vad som hänt vittnena. De firar och skickar gåvor till varandra eftersom dessa båda profeter hade varit en plåga för dem som lever på jorden. Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem och de reste sig upp. Alla som såg dem blev skräckslagna. Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: ˮKom hit upp!ˮ Och de steg upp till himlen i ett moln inför ögonen på sina fiender. I samma stund blev det en stor jordbävning. En tiondel av staden störtade samman och sju tusen människor dödades av jordbävningen. De övriga blev förskräckta och gav ära åt himlens Gud. Den andra fasan är över. Lyssna, snart kommer den tredje. Den sjunde ängeln blåste i sin trumpet. Då hördes starka röster i himlen som sa:ˮVärldsherraväldet tillhör nu vår Herre och hans Kristus, och han ska regera i evigheters evighet.ˮ Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina ansikten och tillbad Gud och sa:ˮVi tackar dig, Allsmäktige Herre Gud, du som är och som var, eftersom du har tagit din stora makt och börjat regera. Folken upprördes, men din vrede har kommit, den tid då de döda ska dömas, och då du ska löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar ditt namn, höga och låga, och fördärva dem som fördärvar jorden.ˮ Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark kunde ses i hans tempel. Det kom blixtar och dån och åska och jordbävning och stora hagel. Och ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna iklädd solen, med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var med barn och skrek av värk och födslosmärta. Och ett annat tecken visade sig i himlen: se, en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och med sju diadem på sina huvuden. Hans svans svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor och han kastade ner dem till jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det. Och hon födde en son, en man som ska styra alla folk med en järnstav. Hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron. Och kvinnan flydde ut i öknen där hon har en plats beredd av Gud. Där blir hon omhändertagen i tolvhundrasextio dagar. Och krig bröt ut i himlen. Mikael och hans änglar stred mot draken, och draken och hans änglar stred mot dem. Men draken var inte stark nog och ingen plats fanns längre för dem i himlen. Han kastades ner till jorden, den store draken, den urtida ormen, som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela världen. Och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen: ˮNu tillhör frälsningen och kraften och riket vår Gud, och makten tillhör hans Kristus. För våra bröders åklagare har kastats ner, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De besegrade honom på grund av Lammets blod och på grund av budskapet i deras vittnesbörd. De hade inte sitt liv så kärt att de undvek döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men fasa ska drabba jorden och havet, för djävulen har kommit ner till er i stort raseri eftersom han vet att hans tid är kort.ˮ När draken såg att han hade blivit nedkastad till jorden förföljde han kvinnan som hade fött sonen. Men åt kvinnan gavs den stora örnens båda vingar så att hon kunde flyga bort från ormen ut till sin plats i öknen. Där blir hon omhändertagen under tre och ett halvt år. Ur sitt gap spydde då ormen vatten likt en flod efter kvinnan, för att hon skulle svepas bort med floden. Men jorden hjälpte kvinnan genom att öppna sin mun och svälja floden som draken spydde ur sitt gap. Draken var rasande mot kvinnan och gick iväg för att kriga mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller sig till vittnesbördet om Jesus. Och draken ställde sig på havsstranden. Och jag såg ett odjur med tio horn och sju huvuden stiga upp ur havet. Det hade tio diadem på sina horn och hädiska namn på sina huvuden. Odjuret som jag såg liknade en leopard. Det hade fötter likt en björn och gap likt ett lejon. Draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden förundrade sig och följde odjuret. Och de tillbad draken eftersom han hade gett makten åt odjuret. De tillbad även odjuret och sa: ˮVem är som odjuret, och vem kan gå i krig mot det?ˮ Åt odjuret gavs en mun som talade arrogant och hädiskt. Det gavs makt att verka i fyrtiotvå månader. Och det började uttala hädelser mot Gud, häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen. Odjuret tilläts föra krig mot de heliga och besegra dem. Det gavs makt över alla stammar och folk och språk och länder. Alla som lever på jorden kommer att tillbe honom, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev slaktat från världens skapelse. Du som har öron, lyssna. Om någon ska i fängelse, till fängelse ska han gå. Om någon ska avrättas med svärd, med svärd ska han avrättas. Här behöver de heliga uthållighet och tro. Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn likt ett lamm men talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt inför dess ögon. Det får jorden och dem som lever där att tillbe det första odjuret vars dödliga sår hade läkts. Det gör väldiga tecken och får även eld att falla från himlen ner på jorden inför människorna. Genom de tecken det tilläts göra inför odjurets ögon vilseleder det dem som lever på jorden. Det säger åt dem att göra en bild till odjuret som fick svärdshugget men kom till liv. Och det tilläts ge livsande åt odjurets bild, så att bilden även kan tala och låta avrätta alla som inte tillber odjurets bild. Och det får alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, att märkas på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, som är odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs visdom. Låt den som har förstånd räkna ut odjurets tal, för det är en människas tal. Talet är 666. Lyssna, jag såg Lammet stå på berget Sion. Och med Lammet 144000 som hade hans namn och hans Faders namn skrivet på sina pannor. Och jag hörde ett ljud från himlen likt ljudet av väldiga vatten och ljudet av stark åska. Det ljud jag hörde var som när harpister spelar på sina harpor. De sjöng som det verkade en ny sång inför tronen och inför de fyra väsendena och de äldste. Ingen kunde lära sig den sången utom de 144000 som hade friköpts från jorden. Det är dessa som inte har orenat sig med kvinnor, för de är jungfrur. De följer Lammet vart det än går. De har friköpts från människorna som en första skörd åt Gud och Lammet. De talade aldrig lögn. De är felfria. Och jag såg en annan ängel flyga högt uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som lever på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Han sa med stark röst: ˮFrukta Gud och ge honom ära, för timmen för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, hav och vattenkällor.ˮ Och ännu en, en andra ängel, följde efter och sa: ˮHelt förstört är det väldiga Babylon. Hon berusade alla folk med Guds vredes vin på grund av hennes otukt.ˮ Och ännu en, en tredje ängel, följde dem och sa med stark röst: ˮOm någon tillber odjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, ska även han få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han ska torteras i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras tortyr stiger i evigheters evighet, och de får ingen vila varken dag eller natt, dessa som tillber odjuret och dess bild, och de som tar emot märket med dess namn. Här behövs uthållighet av de heliga, dem som håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.ˮ Och jag hörde en röst från himlen säga: ˮSkriv: Saliga är de döda, de som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de ska få vila efter sina mödor, för deras gärningar följer dem.ˮ Lyssna, jag såg ett vitt moln, och på molnet satt någon som liknade en Människoson. Han hade en guldkrona på sitt huvud och en vass skära i handen. Och en annan ängel kom ut från templet och ropade högt till honom som satt på molnet: ˮAnvänd din skära och skörda. Timmen för skörd har kommit eftersom jordens gröda är mogen.ˮ Och han som satt på molnet svängde sin skära över jorden, och jorden skördades. En annan ängel kom ut från templet i himlen, även han med en vass skära. Och en annan ängel kom ut från altaret. Han hade makt över elden, och han ropade högt till ängeln med den vassa skäran: ˮAnvänd din vassa skära och skörda klasarna på jordens vinstock, eftersom dess druvor är mogna.ˮ Och ängeln svängde sin skära över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Vinpressen trampades utanför staden, och blod flöt från pressen upp till betslen på hästarna trettio mil bort. Och jag såg ett annat tecken i himlen. Det var stort och förunderligt: sju änglar med de sju sista plågorna, för med dem fullbordas Guds vrede. Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld. På glashavet stod de som hade segrat över odjuret och dess bild och talet för dess namn. De höll Guds harpor i händerna och sjunger Guds tjänare Moses sång, och Lammets sång:ˮDina gärningar är stora och förunderliga, Allsmäktige Herre Gud. Dina vägar är rättfärdiga och sanna, du folkens Kung. Herre, vem skulle inte frukta och ära ditt namn? För endast du är helig. Alla folk ska komma och tillbe inför dig, för dina rättfärdiga domar har uppenbarats.ˮ Därefter såg jag att templet i himlen, vittnesbördets boning, öppnades. Och de sju änglarna med de sju plågorna kom ut från templet. De var iklädda rena, skinande linnekläder och med guldbälten kring bröstet. Ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju guldskålar fyllda med Guds vrede, han som lever i evigheters evighet. Och templet fylldes med rök från Guds härlighet och kraft. Ingen kunde träda in i templet förrän de sju plågorna från de sju änglarna nått sin fullbordan. Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ˮGå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.ˮ Den förste ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Och plågsamma och hemska bölder slog upp på de människor som bar odjurets märke och dem som tillbad dess bild. Den andre ängeln tömde sin skål över havet. Och havet förvandlades till blod som från ett lik, och allt liv i havet dog. Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna. De förvandlades till blod. Och jag hörde vattnens ängel säga: ˮDu är rättfärdig, du Helige, som är och som var, för du har fällt dessa domar. För de har utgjutit heliga mäns och profeters blod, och du gav dem blod att dricka. De förtjänar det.ˮ Och jag hörde altaret säga: ˮJa, Allsmäktige Herre Gud, dina domar är sanna och rättfärdiga.ˮ Den fjärde ängeln tömde sin skål över solen. Den tilläts bränna människorna med eld, och de brändes av stark hetta. Och de hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. De ville inte omvända sig och ge honom ära. Den femte ängeln tömde sin skål över odjurets tron. Och dess rike lades i mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan och hädade himlens Gud för sina smärtor och sina bölder. Men de ville inte omvända sig från sina gärningar. Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat. Dess vatten torkade ut så att vägen öppnades för kungarna från Östern. Och jag såg att det ur drakens och odjurets och den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor. De är nämligen demonandar som gör tecken. De går ut till kungarna i hela världen för att samla dem till kriget på Guds den Allsmäktiges stora dag. - ˮLyssna, jag kommer som en tjuv. Salig är den som vakar och är påklädd, så att han inte går naken och visar sin skam.ˮ - Och han samlade dem på den plats som på hebreiska heter Harmagedon. Den sjunde ängeln tömde sin skål över luften. Och en stark röst gick ut från tronen i templet som sa: ˮDet har skett.ˮ Och det kom blixtar och dån och åska. Och det blev en så stor jordbävning att en liknande inte inträffat så länge människan funnits på jorden. Så stor och kraftfull var jordbävningen. Den väldiga staden rämnade i tre delar och folkens städer störtade samman. Gud glömde inte det väldiga Babylon. Han gav det bägaren med sin rasande vredes vin. Alla öar flydde och bergen försvann. Enorma hagel på omkring fyrtio kilo föll ner från himlen på människorna. Och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den plågan var ohyggligt svår. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och sa till mig: ˮKom, jag ska visa dig domen över den väldiga horan som sitter vid många vatten. Jordens kungar bedrev otukt med henne, och de som lever på jorden berusades av hennes otukts vin.ˮ Han förde mig i Anden bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött odjur täckt med hädiska namn. Det hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan var klädd i purpur och scharlakansrött och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I handen höll hon en guldbägare full med vidrigheter och orenheter från hennes otukt. På hennes panna var skrivet ett hemligt namn: ʼDet väldiga Babylon, moder till alla horor och vidrigheter på jorden.ʼ Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av blodet från Jesu vittnen. Jag såg på henne med stor förundran. Ängeln sa till mig: ˮVarför är du förundrad? Jag ska berätta för dig hemligheten med kvinnan, och odjuret med de sju huvudena och de tio hornen som bär henne. Odjuret som du såg, det var och är inte mer, det ska stiga upp ur avgrunden och går till fördärvet. Och de på jorden som inte har sina namn skrivna i livets bok från världens skapelse ska förundras när de ser odjuret, för det var och är inte men ska komma. Här behövs förstånd och visdom. De sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. De är också sju kungar. Fem har fallit, en är, en har ännu inte kommit, och när han kommer måste han stanna en kort tid. Och odjuret som var och inte är, han är den åttonde men hör till de sju, och han går till fördärvet. Och de tio hornen du såg är tio kungar som ännu inte har fått något rike. Men för en timme får de kungamakt tillsammans med odjuret. De har samma avsikt och överlämnar sin kraft och myndighet åt odjuret. De ska kriga mot Lammet. Men Lammet ska besegra dem eftersom han är herrarnas Herre och kungarnas Kung. Och de som är med honom är kallade och utvalda och trogna.ˮ Och ängeln sa till mig: ˮVattnen som du såg, där horan sitter, är folk och människoskaror och länder och språk. Och de tio hornen som du såg och odjuret, de ska hata horan, de ska göra henne utblottad och naken, de ska äta hennes kött, de ska bränna upp henne i eld. För Gud har lagt i deras hjärtan att utföra Hans vilja och att i enighet ge kungamakten åt odjuret, till dess Guds ord går i uppfyllelse. Och kvinnan du såg är den väldiga staden som regerar över kungarna på jorden.ˮ Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Och han ropade med stark röst: ˮHelt förstört är det väldiga Babylon! Hon har blivit en plats för demoner, ett tillhåll för alla orena andar, ett tillhåll för alla orena fåglar, ett tillhåll för alla orena och avskyvärda djur. För alla folk har berusats av Guds vredes vin på grund av hennes otukt. Och jordens kungar har horat med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom kraften av hennes lyx och sinnlighet.ˮ Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ˮMitt folk, gå ut från henne, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. För hennes synder har hopat sig upp till himlen, och Gud har inte glömt hennes orättfärdigheter. Gör mot henne vad hon själv har gjort, vedergäll henne dubbelt för hennes gärningar, ge henne dubbelt upp i den bägare hon har blandat. Ge henne lika mycket plåga och sorg som hon har förhärligat sig själv och levt i lyx och sinnlighet. För hon säger i sitt hjärta: ʼJag sitter som drottning. Jag är ingen änka. Jag ska aldrig få uppleva sorg.ʼ Därför ska på en och samma dag hennes plågor komma, dödlig sjukdom och sorg och svält. Och hon ska brännas upp i eld. För Herren Gud som har dömt henne är mäktig. Jordens kungar, som levt med henne i otukt och lyx och sinnlighet, ska gråta och sörja över henne när de ser röken av hennes brand. Stående på avstånd av fasa över hennes plåga säger de: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad, Babylon, du mäktiga stad. För helt plötsligt kom domen över dig.ʼ Och jordens köpmän gråter och sörjer över henne eftersom ingen längre köper deras skeppslaster: varor av guld, silver, ädelstenar, pärlor, linnetyger, purpur, siden, scharlakan, alla slags citrusträd, föremål av elfenben, exklusiva träslag, brons, järn, marmor, kanel, kryddor, olika slags rökelse, balsam, vin, olja, mjöl, spannmål, nötkreatur, får, hästar, vagnar, slavar - människoliv. Den frukt som din själ åtrådde har övergett dig. All lyx och prål har du förlorat och ingen ska mer finna den. Köpmännen som gjort affärer med sådant och blivit förmögna genom henne, ska stå på avstånd i fasa över hennes plåga. Gråtande och jämrande ska de säga: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad som var iklädd fint linne och purpur och scharlakan, och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. För helt plötsligt ödelades denna oerhörda rikedom.ʼ Alla skeppare och sjöfarare och sjömän och alla som arbetar på havet stannade på avstånd, och när de såg röken från hennes brand ropade de: ʼVilken stad kan jämföras med denna väldiga stad?ʼ Och de kastade jord på huvudet och grät och jämrade sig och ropade: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad där alla skeppsredare blev förmögna genom hennes överflöd. För helt plötsligt ödelades den.ʼ Jubla över henne, du himmel och ni heliga och apostlar och profeter, för Gud dömde henne så som hon dömde er!ˮ Och en stark ängel tog upp en sten likt en stor kvarnsten och slungade den i havet och sa: ˮSå ska den väldiga staden Babylon med våldsam kraft störtas ner och aldrig mer finnas. Aldrig mer ska ljudet av harpister, sångare, flöjtister och trumpetare höras i dig. Aldrig mer ska någon hantverkare av något slag finnas i dig. Aldrig mer ska ljudet från en kvarnsten höras i dig. Aldrig mer ska någon lyktas sken lysa i dig. Aldrig mer ska röster från brud och brudgum höras i dig. För dina köpmän var jordens stormän och genom din svartkonst blev alla folk vilseledda. Och i henne fanns blod av profeter och heliga och av alla som slaktats på jorden.ˮ Därefter hörde jag liksom ett mäktigt ljud från en stor skara i himlen:ˮHalleluja! Frälsningen och äran och kraften tillhör vår Gud, eftersom hans domar är sanna och rättfärdiga, för han har dömt den väldiga horan som fördärvade jorden med sin otukt. Och han har hämnats sina tjänares blod på henne.ˮ För andra gången sa de: ˮHalleluja! Röken från henne stiger i evigheters evighet.” Och de tjugofyra äldste och de fyra väsendena föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sa: ˮAmen. Halleluja!ˮ Och från tronen kom en röst:ˮPrisa vår Gud, alla hans tjänare, och ni som fruktar honom, höga och låga.ˮ Och jag hörde ljud som från en stor skara, likt dånet av väldiga vatten och ljudet av kraftig åska:ˮHalleluja! För Herren vår Gud, den Allsmäktige, regerar. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo. Det gavs åt henne skinande rent linne att ikläda sig.ˮ - Linnet innebär att de heliga står rättfärdiga. - Och ängeln sa till mig: ˮSkriv: Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.ˮ Och han tillade: ˮDetta är Guds sanna ord.ˮ Jag föll ner vid hans fötter för att tillbe honom. Men han sa till mig: ˮLåt bli. Jag är en medtjänare liksom du och dina bröder som har vittnesbördet om Jesus. Tillbe Gud. För vittnesbördet om Jesus är profetians ande.ˮ Och lyssna, jag såg himlen öppen och där var en vit häst. Ryttaren heter Trovärdig och Sann, och han dömer och krigar i rättfärdighet. Hans ögon är som eldslågor, och på huvudet bär han många diadem. Han har ett namn skrivet på sig som ingen känner utom han själv. Han är iklädd en mantel doppad i blod, och hans namn är Guds Ord. De himmelska härarna, iklädda skinande rent linne, följde honom på vita hästar. Från hans mun kommer ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med en järnstav. Han trampar också vinpressen - Guds den Allsmäktiges rasande vrede. Och på manteln och på låret har han ett namn skrivet: ʼKungarnas Kung och herrarnas Herre.ʼ Och jag såg en ängel stå i solen. Han ropade till alla fåglar som flyger högt uppe på himlen: ˮKom, samla er till Guds stora måltid, så ska ni få äta kött av kungar och härförare och makthavare, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla människor, fria och slavar, höga och låga.ˮ Och jag såg odjuret och jordens kungar och deras härar samlade för att gå i krig mot ryttaren på hästen och mot hans här. Men odjuret fångades tillsammans med den falske profeten som inför odjurets ögon hade utfört tecken genom vilka han vilselett dem som tagit emot odjurets märke och tillbett dess bild. De kastades båda levande i eldsjön som brinner av svavel. De övriga dödades med svärdet från ryttarens mun. Och alla fåglarna frossade på deras kött. Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Han grep draken, den urtida ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Ängeln kastade honom i avgrunden och låste och förseglade den över honom för att han inte längre skulle vilseleda folken förrän de tusen åren hade gått. Därefter måste han friges för en kort tid. Och jag såg troner. Åt de som satt på dem gavs makt att döma. Jag såg även själarna av dem som hade halshuggits på grund av deras vittnesbörd om Jesus och på grund av Guds ord. De hade inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på pannan eller handen. De fick liv och regerade med Kristus i tusen år. Detta är den första uppståndelsen. De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Den andra döden har ingen makt över dem, utan de ska vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år. Och när de tusen åren har gått ska Satan friges från sitt fängelse. Han ska gå ut och vilseleda folken - Gog och Magog - överallt på jorden, och samla dem till kriget. Deras antal är som havets sand. De drog upp över jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld föll från himlen och förtärde dem. Och djävulen som vilseledde dem kastades i sjön av eld och svavel där även odjuret och den falske profeten hade kastats. De ska torteras dag och natt i evigheters evighet. Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den. Jorden och himlen flydde från hans ansikte och det fanns ingen plats för dem. Jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böcker öppnades. Och en annan bok öppnades, livets bok. De döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som fanns i det. Döden och dödsriket gav tillbaka de döda som fanns i dem. Och var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och dödsriket kastades i eldsjön. Eldsjön är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. Och jag såg en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta. Och havet fanns inte mer. Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen från Gud, redo likt en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ˮSe, Guds närvaro omsluter människorna. Han ska bo hos dem och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem som deras Gud. Han ska torka varje tår från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och inget skrik och ingen smärta. För det som förut var är borta.ˮ Han som sitter på tronen sa: ˮSe, jag gör allting nytt.ˮ Han sa också: ˮSkriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.ˮ Och han sa till mig: ˮDet har skett. Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet. Jag ska som gåva låta den törstige dricka ur källan med livets vatten. Den som segrar ska få detta i arv. Och jag ska vara hans Gud och han ska vara min son. Men de som är fega, otroende, avskyvärda, mördare, otuktiga, ockultister, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden.ˮ En av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom till mig och sa: ˮKom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.ˮ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem som kom ner ur himlen från Gud. Den hade Guds härlighet, och dess strålglans var likt den dyrbaraste ädelsten, likt en kristallklar jaspissten. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar och vid portarna tolv änglar. På portarna var inskrivna namnen på Israels söners tolv stammar. I öster tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod de tolv namnen på Lammets tolv apostlar. Ängeln som talade till mig hade en måttstock av guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. Staden bildade en kub och var lika lång som den var bred. Han mätte upp den med måttstocken till tvåhundra tjugo mil. Längden, bredden och höjden var lika. Han mätte upp muren till sextiofem meter efter människors mått, som också var ängelns. Muren var byggd av jaspis. Staden var av rent guld, likt rent glas. Stadsmurens grundstenar var prydda med alla slags ädelstenar. Den första av jaspis, den andra av safir, den tredje av kalcedon, den fjärde av smaragd, den femte av sardonyx, den sjätte av karneol, den sjunde av krysolit, den åttonde av beryll, den nionde av topas, den tionde av krysopras, den elfte av hyacint och den tolfte av ametist. De tolv portarna var tolv pärlor, varje port en enda pärla. Stadens gata var av rent guld, likt genomskinligt glas. Jag såg inget tempel i staden eftersom Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel. Staden behöver inte ljus från sol eller måne eftersom Guds härlighet ger den ljus, och dess lykta är Lammet. Folken ska vandra i dess ljus. Och jordens kungar ska föra in sin härlighet i den. Stadens portar ska aldrig stängas om dagen eftersom ingen natt ska finnas där. Folkens härlighet och ära ska föras in i staden. Men absolut inget orent ska komma in där, inte heller någon som lever avskyvärt och i lögn, utan endast de som Lammet har skrivna i livets bok. Och ängeln visade mig en flod med livets vatten, kristallklar. Den flyter från Guds och Lammets tron mitt på stadens gata. På var sida om floden står livets träd som bär tolv slags frukter och varje månad ger sin frukt. Trädets blad skänker läkedom åt folken. Det ska inte finnas någon förbannelse mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De ska se hans ansikte och hans namn ska vara på deras pannor. Det ska inte finnas någon natt mer, och de behöver inget ljus från varken lykta eller sol, eftersom Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i evigheters evighet. Han sa till mig: ˮDessa ord är trovärdiga och sanna. Och Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste ske.ˮ ˮLyssna, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok.ˮ Det är jag, Johannes, som hörde och såg detta. Och då jag hade hört och sett föll jag ner för att tillbe framför fötterna på ängeln som hade visat mig detta. Men han sa till mig: ˮLåt bli. Jag är en medtjänare liksom du och dina bröder profeterna och dem som håller fast vid orden i denna bok. Tillbe Gud.ˮ Och han sa till mig: ˮFörsegla inte orden i denna boks profetior, för tiden är nära. Den orättfärdige ska fortsätta leva orättfärdigt, den nedsmutsade ska fortsätta smutsa ner sig. Den rättfärdige ska fortsätta leva rättfärdigt, den helige ska fortsätta helga sig.ˮ ˮLyssna, jag kommer snart. Och jag har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är Alfa och Omega, den förste och den siste, begynnelsen och slutet. Saliga är de som tvättar sina kläder. De får rätt till livets träd och får gå in i staden genom dess portar. Utanför är hundarna och ockultisterna och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna, och alla som älskar lögn och lever i den. Jag, Jesus, har sänt min ängel för att vittna om detta för er i församlingarna. Jag är Davids rotskott och ättling, den strålande morgonstjärnan.ˮ Anden och bruden säger: ˮKom!ˮ Och den som hör det ska säga: ˮKom!ˮ Och den törstige ska komma. Den som vill får ta emot livets vatten som gåva. Jag vittnar för alla som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något ska Gud på honom tillfoga de plågor som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetiska bok, ska Gud ta bort hans del från livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: ˮJa, jag kommer snart.ˮ Amen. Kom, Herre Jesus. Herren Jesu nåd är med er alla.