Det här är släkttavlan för Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son: Abraham var far till Isak, Isak var far till Jakob, Jakob var far till Juda och hans bröder. Juda var far till Peres och Serach, och Tamar var deras mor. Peres var far till Hesron, Hesron var far till Ram, Ram var far till Amminadav, Amminadav var far till Nachshon, Nachshon var far till Salma, Salma var far till Boas, och Rachav var hans mor. Boas var far till Oved, vars mor var Rut, Oved var far till Jishaj, och Jishaj var far till David, kungen. David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru. Salomo var far till Rehabeam, Rehabeam var far till Avia, Avia var far till Asa, Asa var far till Joshafat, Joshafat var far till Joram, Joram var far till Ussia, Ussia var far till Jotam, Jotam var far till Achas, Achas var far till Hiskia, Hiskia var far till Manasse, Manasse var far till Amon, Amon var far till Josia, och Josia var far till Jojakin och hans bröder, vid den tid då folket bortfördes till Babylon. Efter att folket hade blivit bortfört till Babylon, blev Jojakin far till Shealtiel, Shealtiel far till Serubbabel, Serubbabel far till Avihud, Avihud far till Eljakim, Eljakim far till Asor, Asor far till Sadok, Sadok far till Akim, Akim far till Eliud, Eliud far till Eleasar, Eleasar far till Mattan, Mattan far till Jakob, och Jakob far till Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus. Därmed blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. Så här gick det till vid Jesu Kristi födelse: Maria, hans mor, var trolovad med Josef. Men innan de var tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra vanära över henne. Han beslöt att i hemlighet skilja sig från henne. Men när han tänkte på det hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig för honom i en dröm och sa: ˮJosef, Davids son, räds inte att ta till dig din hustru Maria, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son som du ska ge namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.ˮ Allt detta hände för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Lyssna, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel, som betyder ʼGud är med oss.ʼ När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid hände sig att lärda män från östern kom till Jerusalem och frågade: ˮVar är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att hylla honom.ˮ När kung Herodes hörde det blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Kristus skulle födas. De svarade: ˮI Betlehem i Judeen, för så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land är inte minst bland ledarna i Juda, från dig ska nämligen utgå en ledare som ska vara en herde för mitt folk Israel.ˮ Då kallade Herodes i hemlighet till sig de lärda männen och frågade dem när stjärnan hade visat sig. Sedan sände han dem till Betlehem och sa: ˮGå och sök noga efter barnet. Och underrätta mig när ni har funnit honom, så att även jag kan komma och hylla honom.ˮ Efter att ha lyssnat på kungen gav de sig av. Och det hände att stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av en översvallande stor glädje. De gick in i huset och fick se barnet med Maria, hans mor. Då föll de ner och hyllade honom. Och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra. Och efter att de i en dröm hade varnats för att återvända till Herodes tog de en annan väg hem till sitt land. När de lärda männen hade gett sig av hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig för Josef i en dröm och sa: ˮStig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten. Stanna där tills jag säger till, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.ˮ Josef steg då upp och tog med sig barnet och hans mor och begav sig om natten till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Jag kallade min son ut ur Egypten. När Herodes såg att han hade blivit förd bakom ljuset av de lärda männen blev han ursinnig. Han beordrade massaker på alla pojkar i Betlehem och dess omgivning som var två år eller därunder, detta enligt den tid han tagit reda på av de lärda männen. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: I Rama hördes rop, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, hon vägrade låta sig tröstas, för de fanns inte mer. När Herodes var död hände sig att en Herrens ängel uppenbarade sig i en dröm för Josef i Egypten och sa: ˮStig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land, för de som ville ta barnets liv är döda.ˮ Josef steg då upp och tog med sig barnet och hans mor och kom till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung över Judeen efter sin far Herodes vågade han inte bege sig dit. Efter att ha varnats i en dröm begav han sig till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré. Vid den tiden kom Johannes Döparen och förkunnade i Judeens öken och sa: ˮOmvänd er, för himmelriket är nära.ˮ Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om sig. Hans mat var gräshoppor och vildhonung. Folk från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten kring Jordan gick ut till honom. De döptes av honom i Jordanfloden medan de bekände sina synder. Men när han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta, sa han till dem: ˮGiftormars yngel, vem har intalat er att ni kan undfly den kommande vreden? Bär då frukt som hör till omvändelsen. Och inbilla er inte att ni kan säga till er själva att ni har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan resa upp barn åt Abraham. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. Jag döper er i vatten till omvändelse. Men efter mig kommer en som är starkare än jag, vars sandaler jag inte är värdig att bära. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen och ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.ˮ Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordanfloden för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sa: ˮJag behöver döpas av dig, och du kommer till mig.ˮ Jesus svarade: ˮLåt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet.ˮ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Och plötsligt öppnade sig himlen och han såg Guds Ande komma ner som en duva och vara över honom. Och en röst från himlen sa: ˮDet här är min Son, den Älskade, han är min glädje.ˮ Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han hungrig. Då trädde frestaren fram och sa till honom: ˮOm du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Människan ska inte leva endast av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun.ˮ Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sa: ˮOm du är Guds Son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han ska ge sina änglar befallning angående dig, och: De ska bära dig på händerna så att du inte stöter din fot mot någon sten.ˮ Jesus svarade: ˮDet står också skrivet: Du ska inte sätta Herren din Gud på prov.ˮ Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet, och sa: ˮJag vill ge dig allt detta om du faller ner och tillber mig.ˮ Då sa Jesus till honom: ˮFörsvinn, Satan! För det står skrivet: Herren din Gud ska du tillbe och endast honom ska du tjäna.ˮ Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom. När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad återvände han till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen — det folk som satt i mörker fick se ett stort ljus, och över dem som bodde i dödens land och skugga strålade ett ljus. Från den tiden började Jesus förkunna: ˮOmvänd er, för himmelriket är nära.ˮ När Jesus gick längs Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Han sa till dem: ˮFölj mig, jag ska göra er till människofiskare.ˮ Genast lämnade de näten och följde honom. Jesus gick vidare och fick se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes. De satt i båten med sin far Sebedaios och gjorde i ordning sina nät. Han kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom. Jesus vandrade omkring i hela Galileen. Han undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. Ryktet om honom spreds över hela Syrien, och man förde till honom alla som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, epileptiker och lama, och han botade dem. Och stora skaror följde honom från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordanfloden. När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget och satte sig ner. Hans lärjungar kom fram till honom och han tog till orda och började undervisa dem: ˮSaliga är de fattiga i anden, himmelriket tillhör dem. Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de ska få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud. Saliga är de som främjar harmoni, de ska kallas Guds söner. Saliga är de som förföljs på grund av rättfärdighet, himmelriket tillhör dem. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och säger allt lögnaktigt ont om er på grund av mig. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna som fanns före er. Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger bara till att slängas bort och trampas ner av människorna. Ni är världens ljus. En stad på ett berg kan inte döljas. Man tänder inte heller en lykta och ställer den under sädesmåttet, utan på hållaren så att den lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att avskaffa lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att avskaffa utan för att fullborda. Det jag säger till er är sant: Innan himmel och jord försvinner ska inte en enda bokstav eller prick i lagen försvinna, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av de minsta buden och undervisar människorna att göra detsamma, ska kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och undervisar om dem, ska kallas stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, ska ni inte komma in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du ska inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er att den som är arg på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som skymfar sin broder är skyldig inför Sanhedrin, och den som säger ʼdåreʼ är skyldig och döms till helveteselden. Om du därför bär fram din gåva till altaret och där minns att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Och kom sedan och bär fram din gåva. Skynda att bli vän med din motpart medan ni är på vägen. Det förhindrar att din motpart överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du kastas i fängelse. Det jag säger till dig är sant: Du kommer inte ut förrän du betalt det allra sista. Ni har hört att det blev sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den som ser på en kvinna med begär har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga får dig på fall, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i helvetet. Och om din högra hand får dig på fall, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kommer till helvetet. Det blev sagt: Den som skiljer sig från sin hustru ska ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt, orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du ska inte svära falskt, och: Du ska hålla din ed inför Herren. Men jag säger er: Ni ska inte alls svära någon ed, varken vid himlen, som är Guds tron, eller vid jorden, som är hans fotpall, eller vid Jerusalem, som är den store Kungens stad. Inte heller ska du svära någon ed vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. När ni talar ska ja vara ja, och nej vara nej. Allt utöver det kommer från den onde. Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, och: tand för tand. Men jag säger er: Gör inte motstånd mot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd även fram den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din långskjorta, låt honom även få din mantel. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders söner. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte skatteindrivarna likadant? Och om ni hälsar hjärtligt endast på era bröder — än sen? Gör inte hedningar likadant? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig. Men se till att inte utöva er rättfärdighet i människornas åsyn. Då väntar ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger till behövande ska du inte trumpeta ut det. Så gör hycklarna i synagogorna och på gatorna för att vinna människornas bifall. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger till behövande, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. När ni ber ska ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att bli sedda av människorna. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i ditt rum och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. Och när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hednafolken, som tror att de ska bli bönhörda för att de är mångordiga. Var inte som de, för er Fader vet vad ni behöver innan ni ber till honom. Så ska ni be: Vår Fader i himlen. Låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt dagliga bröd. Förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från den onde. För om ni förlåter människorna deras överträdelser ska er himmelske Fader förlåta även er. Men om ni inte förlåter människorna ska inte heller er Fader förlåta er era överträdelser. När ni fastar ska ni inte se dystra ut likt hycklarna. De ovårdar sina ansikten för att människorna ska se att de fastar. Det jag säger till er är sant: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar ska du smörja ditt huvud och tvätta ditt ansikte så att människorna inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig. Samla inte skatter på jorden där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen där varken rost eller mal förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga fördärvat, då är hela din kropp full av mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och rikedomen. Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska ha på er. Är inte livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De varken sår, skördar eller samlar i lador. Ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda meter till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens blommor, hur de växer. De varken arbetar eller spinner. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem. Och om Gud ger sådana kläder åt gräset som står i dag, och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er. Er tro är liten. Var därför inte bekymrade. Fråga inte: ʼVad ska vi äta?ʼ ʼVad ska vi dricka?ʼ ʼVad ska vi ta på oss?ʼ Allt sådant intresserar hednafolken, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni även få allt det andra. Bekymra er alltså inte för morgondagen, den ska själv bära sitt bekymmer. Varje dag har tillräckligt av sin egen plåga. Döm inte, så blir ni inte dömda. För utifrån den dom ni fäller ska ni bli dömda, och utifrån det mått ni mäter ska det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ʼLåt mig ta bort flisan ur ditt öga,ʼ du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare! Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, då kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De stampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna, och för den som knackar ska dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd, eller en orm när han ber om fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom. Därför, allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är lagen och profeterna. Gå in genom den trånga porten, för den port är vid och den väg är bekväm som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är besvärlig som leder till livet, och det är få som finner den. Akta er för de falska profeterna som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Plockar man kanske vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje bra träd bra frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett bra träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära bra frukt. Ett träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt. Inte alla som säger till mig ʼHerre, Herreʼ ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många ska säga till mig på den dagen: ʼHerre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn kastat ut demoner och i ditt namn gjort många kraftgärningar?ʼ Men då ska jag säga dem som det är: ʼJag har aldrig känt er. Försvinn härifrån, ni laglösa!ʼ Den som därför lyssnar på dessa mina ord och lever efter dem liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, floderna kom och vindarna blåste och slog mot det huset. Men det rasade inte eftersom det var grundat på klippan. Men den som lyssnar på dessa mina ord och inte lever efter dem liknar en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, floderna kom och vindarna blåste och störtade mot det huset. Och det rasade, och raset blev stort.ˮ När Jesus hade avslutat detta tal var folket förundrat över hans undervisning, för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda. När Jesus gick ner från berget följde honom mycket folk. Då hände sig att en leprasjuk man kom fram och föll ner för honom och sa: ˮHerre, om du vill så kan du göra mig ren.ˮ Jesus sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ Och genast blev mannen ren från sin lepra. Jesus sa: ˮBerätta inte för någon. Men gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit, till ett vittnesbörd för dem.ˮ Då Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram och bad honom: ˮHerre, min tjänare ligger lam där hemma med svåra plågor.ˮ Jesus sa till honom: ˮJag ska komma och bota honom.ˮ Officeren svarade: ˮHerre, jag förtjänar inte att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord och min tjänare blir frisk. Även jag är en man som står under befäl, med soldater under mig. Säger jag till någon att gå, och till en annan att komma, och till min slav att göra en viss sak, så lyder de alla.” När Jesus hörde det förvånades han och sa till dem som följde honom: ˮDet jag säger till er är sant: Hos ingen i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets söner ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska man gråta och våndas.ˮ Till officeren sa Jesus: ˮGå, som du tror ska det ske dig.ˮ Och i samma ögonblick blev tjänaren frisk. None Jesus kom hem till Petrus och såg att hans svärmor låg sjuk i feber. Han rörde hennes hand och febern lämnade henne. Och hon steg upp och betjänade honom. Den kvällen förde man till honom många besatta. Och han drev ut andarna med ett ord och han botade alla sjuka. Detta för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter och bar våra sjukdomar. När Jesus såg folkskaran omkring sig gav han befallning att fara över till andra sidan sjön. Då kom en skriftlärd fram och sa till honom: ˮLärare, jag vill följa dig vart du än går.ˮ Jesus svarade honom: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.ˮ En annan av hans lärjungar sa till honom: ˮHerre, låt mig först gå och begrava min far.ˮ Jesus svarade: ˮFölj mig och låt de döda begrava sina döda.ˮ Jesus steg i båten och hans lärjungar följde honom. Och plötsligt utbröt en våldsam storm på sjön och vågorna slog över båten. Men han sov. De gick fram och väckte honom och sa: ˮHerre, hjälp, vi kommer att dö!ˮ Han svarade: ˮVarför är ni rädda? Er tro är liten.ˮ Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön och det blev alldeles lugnt. Människorna häpnade och sa: ˮVad är detta för en människa? Både vindarna och sjön lyder ju honom.ˮ När Jesus kom över på andra sidan till Gadaras område mötte honom två besatta som kom ut från gravarna. De var så våldsamma att ingen kunde gå fram på den vägen. Och plötsligt skrek de: ˮVad har du med oss att göra, du Guds Son? Kommer du hit för att tortera oss i förtid?ˮ En bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. Demonerna vädjade till honom: ˮOm du kastar ut oss, sänd oss då in i svinhjorden.ˮ Han sa till dem: ˮIväg!ˮ Då kom de ut och for in i svinen, och hela hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade i vattnet. Svinvaktarna sprang iväg till staden och berättade allt, även vad som hade hänt med de besatta. Hela staden gick då ut för att möta Jesus. Och när de såg honom bad de honom att lämna deras område. Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till den stad där han bodde. Där förde de till honom en lam man som låg på en bädd. Och då Jesus såg deras tro sa han till den lame: ˮMitt barn, misströsta inte, dina synder är förlåtna.ˮ Några skriftlärda tänkte: ˮHan hädar.ˮ Men Jesus visste vad de tänkte och sa: ˮVarför tänker ni ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: ʼDina synder är förlåtna,ʼ eller: ʼRes dig upp och gå?ʼ Men ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Sedan sa han till den lame: ”res dig upp, ta din bädd och gå hem.” Och han reste sig och gick hem. När folket såg det greps de av fruktan och prisade Gud som hade gett sådan makt åt människor. Jesus gick vidare och fick se en man vid namn Matteus sitta vid en plats där skatt drevs in. Han sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Då steg han upp och följde honom. När Jesus sedan gästade hans hem kom många skatteindrivare och syndare och låg till bords med Jesus och hans lärjungar. Fariseerna såg det och frågade hans lärjungar: ˮVarför äter er lärare med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus hörde det och sa: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.ˮ Sedan kom Johannes lärjungar till honom och frågade: ˮVarför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna ofta fastar?ˮ Jesus svarade: ˮBrudgummens vänner kan inte sörja så länge brudgummen är hos dem. Men den tid kommer då brudgummen tas ifrån dem och då ska de fasta. Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel för då skulle den riva bort ännu mer av manteln och revan bli värre. Inte heller slår man nytt vin i gamla skinnsäckar, för då sprängs säckarna och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nytt vin häller man i nya säckar så att både vin och säckar bevaras.ˮ Medan Jesus talade till dem kom en synagogföreståndare och föll ner för honom och sa: ˮMin dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne så hon får livet tillbaka.ˮ Jesus reste sig och gick med honom. Även hans lärjungar gick med. Då hände sig att en kvinna som haft blödningar i tolv år närmade sig bakom Jesus och rörde vid tofsen på hans mantel. Hon tänkte: ˮKan jag bara röra vid hans kläder så blir jag botad.ˮ När Jesus vände sig om och såg henne sa han: ˮMin dotter, misströsta inte. Din tro har botat dig.ˮ Och i samma ögonblick var kvinnan botad. När Jesus kom in i synagogföreståndarens hus och såg flöjtisterna och hopens gapande, sa han: ˮGå härifrån. Flickan är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom. Men efter att folket motats ut gick han in och tog flickans hand, och hon steg upp. Ryktet om detta spreds över hela den trakten. Då Jesus gick därifrån följde två blinda efter honom och ropade: ˮFörbarma dig över oss, Davids son!ˮ När han kom in i huset gick de fram till honom, och Jesus frågade dem: ˮTror ni att jag kan göra detta?ˮ De svarade: ˮJa, Herre.ˮ Då rörde han vid deras ögon och sa: ˮNi tror, och det ska ske.ˮ Och deras ögon öppnades. Jesus sa strängt till dem: ˮSe till att ingen får veta detta.ˮ Men de gick ut och spred ryktet om honom i hela den trakten. Medan de var på väg ut hände sig att en man som var stum och besatt fördes till Jesus. Och när demonen hade kastats ut talade den stumme. Folket häpnade och sa: ˮAldrig har man sett något liknande i Israel.ˮ Men fariseerna sa: ˮDet är med demonernas härskare som han kastar ut demonerna.ˮ Jesus gick omkring i alla städer och byar, undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg folkskarorna greps han av medlidande med dem, eftersom de var plågade och ansatta, som får utan herde. Och han sa till sina lärjungar: ˮSkörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.ˮ Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem auktoritet att kasta ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. Detta är namnen på de tolv apostlarna: Först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och skatteindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon seloten och Judas Iskariot, han som förrådde Jesus. Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ˮUndvik hednafolkens område och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren av Israels folk. Och där ni går fram ska ni förkunna att himmelriket är nära. Bota sjuka, res de döda, gör leprasjuka rena och kasta ut demoner. Ni har fått för intet, ge för intet. Ta inte med guld, silver eller koppar i era bälten, ingen väska för färden, inte dubbla långskjortor, inte sandaler eller stav. För arbetaren är värd sin mat. När ni kommer in i en stad eller by, ta reda på vem som är värdig och stanna där tills ni fortsätter. Och när ni träder in i ett hus, så hälsa det. Om huset är värdigt ska friden komma över det. Men om det inte är värdigt ska friden återvända till er. Och då någon inte välkomnar er eller lyssnar till era ord, lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Det jag säger till er är sant: För Sodoms och Gomorras land ska det på domens dag bli lindrigare än för den staden. Lyssna, jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna, för de ska utlämna er till domstolar och prygla er i sina synagogor. Och ni kommer att föras inför ståthållare och kungar på grund av mig, som vittnen inför dem och hednafolken. Men när man utlämnar er ska ni inte oroa er för hur eller vad ni ska tala. Det ska ges åt er i just den stunden. Och då är det inte ni som talar utan er Faders Ande som talar genom er. Broder ska utlämna broder till att dödas, och en far sitt barn, och barn ska trotsa sina föräldrar och döda dem. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. När man förföljer er i en stad, fly till nästa. Det jag säger till er är sant: Ni hinner inte till alla Israels städer förrän Människosonen kommer. En elev är inte förmer än sin lärare, inte heller en slav sin herre. Det är nog för eleven att han får det som sin lärare, och att slaven får det som sin herre. Har man kallat husbonden för djävulen, desto mer ska man kalla hans husfolk så. Så var inte rädda för dem, för inget är dolt som inte ska uppenbaras och inget är hemligt som inte ska bli känt. Vad jag säger er i mörkret ska ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra ska ni ropa ut på taken. Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället Honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för några småmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Fader. På er är till och med varje hårstrå på huvudet räknat. Var alltså inte rädda, ni är mer värda än många sparvar. Var och en som bekänner mig inför människorna ska även jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna ska även jag förneka inför min Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att ställa en son mot sin far, en dotter mot sin mor och en sonhustru mot sin svärmor. Och en man får sitt eget husfolk till fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig. Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det. Den som välkomnar er välkomnar mig, och den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. Den som välkomnar en profet för att han är en profet ska få en profets lön. Och den som välkomnar en rättfärdig man för att han är en rättfärdig man ska få en rättfärdig mans lön. Och den som ger en bägare kallt vatten att dricka till en av dessa små därför att det är en lärjunge — det jag säger till er är sant: Han går inte miste om sin lön.ˮ När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter gick han vidare för att undervisa och förkunna i deras städer. Johannes fick i fängelset höra vad Kristus gjorde. Då sände han sina lärjungar för att fråga honom: ˮÄr du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?ˮ Jesus svarade dem: ˮGå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: blinda ser, lama går, leprasjuka blir rena, döva hör, döda står upp och för fattiga förkunnas evangelium. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.ˮ När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ˮVad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Om inte, vad gick ni ut för att se? En man i finkläder? Nej, de med finkläder finns i kungapalatsen. Så vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska förbereda vägen för dig. Det jag säger till er är sant: Bland alla av kvinnor födda har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den minste i himmelriket är större än han. Och alltsedan Johannes Döparens dagar utsätts himmelriket för våld och våldsverkare angriper det. För alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det — han är Elia som skulle komma. Lyssna, du som har öron. Vad ska jag likna detta släkte vid? De liknar barn som sitter på torgen och ropar till andra barn: ʼVi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.ʼ För Johannes kom och han varken äter eller dricker, och man säger: ʼHan har en demon i sig.ʼ Människosonen kom och han äter och dricker, och då säger man: ʼTitta vilken frossare och drinkare, en vän till skatteindrivare och syndare.ʼ Men Visheten har fått rätt genom sina gärningar.ˮ Sedan började Jesus förebrå de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar eftersom de inte hade omvänt sig: ˮFördömelse över dig, Korasin! Fördömelse över dig, Betsaida! För om de kraftgärningar som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, skulle de sedan länge ha omvänt sig i säck och aska. Jag säger er: För Tyros och Sidon ska det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kafarnaum, ska du upphöjas till himlen? Nej, du ska störtas ner till dödsriket. För om de kraftgärningar som har utförts i dig hade skett i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. Men jag säger er: För Sodoms land ska det på domens dag bli lindrigare än för dig.ˮ Vid den tiden sa Jesus: ˮJag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du dolt detta för de lärda och intelligenta och uppenbarat det för små barn. Ja, Fader, det behagade dig. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Kom till mig, alla ni som sliter och tyngs av bördor, jag ska ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat, och ni ska finna vila för era själar. För mitt ok är skonsamt och min packning är lätt.ˮ Vid den tiden gick Jesus genom sädesfälten på sabbaten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. När fariseerna såg det sa de till honom: ˮTitta, dina lärjungar gör sådant som är otillåtet på en sabbat.ˮ Han svarade: ˮHar ni inte läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och åt de heliga bröden, som varken han eller hans män fick äta, utan endast prästerna. Eller har ni inte läst i lagen att på sabbaten bryter prästerna i templet mot sabbaten och står ändå utan skuld? Jag säger er: här är vad som är större än templet. Om ni hade förstått detta ord: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, då skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre över sabbaten.ˮ Sedan begav han sig därifrån och kom till deras synagoga. Där fanns en man med förlamad hand. För att kunna anklaga Jesus frågade de honom: ˮÄr det tillåtet att bota på sabbaten?ˮ Han svarade dem: ˮOm någons får skulle falla i en grop på sabbaten, skulle han då inte gripa tag i det och dra upp det? En människa är värd mycket mer än ett får. Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.ˮ Sedan sa han till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han sträckte ut den och den var nu lika normal och frisk som den andra. Fariseerna gick då ut och överlade om hur de skulle döda honom. När Jesus fick veta det drog han sig därifrån. Skaror av folk följde honom, och han botade dem alla. Och han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Här är min tjänare som jag utvalt, min älskade, min själs glädje. Jag ska låta min Ande komma över honom, och han ska kungöra dom för folken. Han ska inte tvista eller skrika, ingen ska höra hans röst på gatorna. Han ska inte krossa ett brutet strå eller släcka en rykande veke, till dess han fört domen till seger. Och i hans namn ska folken sätta sitt hopp. Sedan förde de till Jesus en besatt som var blind och stum, och han botade honom så att den stumme talade och såg. Allt folket häpnade och sa: ˮKan han vara Davids son?ˮ Men när fariseerna hörde det sa de: ˮDet är med demonernas härskare djävulen som den mannen kastar ut demonerna.ˮ Men han visste vad de tänkte och sa till dem: ˮEtt rike som är splittrat blir ödelagt, och ingen stad eller familj som är splittrad kan bestå. Om Satan kastar ut Satan är han splittrad i sig själv. Hur kan då hans rike bestå? Och om jag kastar ut demonerna med djävulen, med vem kastar då era söner ut dem? Därför ska de vara era domare. Men om det är med Guds Ande jag kastar ut demonerna, då har Guds rike kommit till er. Eller hur kan någon gå in i den starkes hus och beröva honom hans ägodelar utan att först ha bundit den starke? Därefter kan han plundra hans hus. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig skingrar. Därför säger jag er: All synd och hädelse ska förlåtas människorna, men hädelse mot Anden ska inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande. Bedöm trädet antingen som bra och dess frukt bra, eller bedöm trädet som dåligt och dess frukt dålig. För på frukten känner man trädet. Giftormars yngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Det som hjärtat är fullt av talar munnen. En god människa tar fram ur sitt goda förråd det som är gott, och en ond människa tar fram ur sitt onda förråd det som är ont. Men jag säger er att för varje tanklöst ord som människor talar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du rättfärdigas, och efter dina ord ska du fällas.ˮ Sedan sa några skriftlärda och fariseer till honom: ˮLärare, vi vill se dig göra ett tecken.ˮ Han svarade dem: ˮEtt ont och otroget släkte kräver ett tecken, men inget annat tecken ska ges än profeten Jonas tecken. För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Män från Nineve ska träda fram vid domen med detta släkte och fördöma det, eftersom de omvände sig då Jona gav sitt budskap. Och här är något som är större än Jona. Drottningen av Söderlandet ska stå upp vid domen med detta släkte och fördöma det. För hon kom från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Och här är något som är större än Salomo. När en oren ande farit ut ur en människa vandrar den genom torra trakter letande efter vila, men finner ingen. Då säger den: ʼJag vill återvända till mitt hus som jag lämnade.ʼ När den då kommer och finner det tomt och städat och pyntat går den och tar med sig sju andra andar som är ännu ondare, och de går in och bor där. För den människan blir slutet värre än början. Så kommer det även att gå för detta onda släkte.ˮ Medan Jesus ännu talade till folket hände sig att hans mor och hans bröder stod utanför och ville tala med honom. Någon sa då till honom: ˮDin mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig.ˮ Jesus svarade honom: ˮVem är min mor och vilka är mina bröder?ˮ Och han sträckte ut handen mot sina lärjungar och sa: ˮSe, här är min mor och mina bröder. För den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor.ˮ Samma dag gick Jesus ut från huset och satte sig vid sjön. Det samlades då så mycket folk omkring honom att han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Han sa: ˮDet hände sig att en såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp dem. En del föll på stenig mark där de inte hade mycket jord, och de kom snabbt upp eftersom jordlagret var tunt. Men när solen steg förbrändes de och vissnade eftersom de inte hade någon rot. En del föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde dem. Men en del föll i den goda jorden och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Lyssna, du som har öron.ˮ Lärjungarna kom då fram och frågade honom: ˮVarför talar du till dem i liknelser?ˮ Han svarade: ˮNi har fått gåvan att veta himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Åt den som har ska ges, och det i överflöd. Men från den som inte har ska tas även det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, för de ser utan att se, och lyssnar utan att lyssna eller förstå. På dem uppfylls Jesajas profetia: Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå, ni ska se och se men ingenting uppfatta. För detta folks hjärta har blivit defekt. De lyssnar illa med sina öron och de sluter sina ögon. Så sker för att de inte ska se med ögonen, lyssna med öronen och förstå med hjärtat och vända om och bli botade av mig. Men saliga är era ögon, för de ser, och era öron, för de lyssnar. Det jag säger till er är sant: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det. Lyssna då till betydelsen av liknelsen om såningsmannen. När någon lyssnar till ordet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. Sådden på stenig mark är den som lyssnar till ordet och genast tar emot det med glädje, men han har ingen rot i sig utan håller ut en kort tid. Och när han möter lidande eller förföljelse på grund av ordet kommer han genast på fall. Sådden bland törnen är den som lyssnar till ordet, men världsliga omsorger och försåtlig rikedom kväver ordet, och frukten uteblir. Men sådden i den goda jorden är den som lyssnar till ordet och förstår. Han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.ˮ Han framställde en annan liknelse för dem: ˮHimmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och gick sedan därifrån. När nu säden sköt upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick slavarna till sin husbonde och sa: ʼHerre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit?ʼ Han svarade: ʼEn fiende har gjort det.ʼ Slavarna frågade honom: ʼVill du att vi ska gå och samla ihop det?ʼ ʼNej,ʼ svarade han, ʼom ni rensar bort ogräset kan ni samtidigt rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen till att brännas. Men vetet ska ni samla in i min ladaʼ.ˮ Han framställde en annan liknelse för dem: ˮHimmelriket är likt ett senapskorn som en man tog och sådde i sin åker. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla kryddväxter. Det blir ett träd så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.ˮ Han gav dem en annan liknelse: ˮHimmelriket är likt en surdeg som en kvinna blandar med tre mått mjöl tills allt blir syrat.ˮ Allt detta talade Jesus till folket i liknelser, och utan liknelser talade han inte till dem. Så skulle uppfyllas det som var sagt genom profeten: Jag vill öppna min mun för liknelser. Jag vill uppenbara vad som varit dolt sedan världens skapelse. Därefter lämnade Jesus folkskaran och gick in i huset. Hans lärjungar kom fram till honom och sa: ˮFörklara för oss liknelsen om ogräset i åkern.ˮ Han svarade: ˮDen som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är dem som tillhör riket. Ogräset är dem som tillhör den onde, och fienden som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset samlas ihop och bränns i eld ska det vara vid tidsålderns slut. Människosonen ska sända sina änglar och de ska samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet, och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och våndas. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike. Lyssna, du som har öron. Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern. Himmelriket är även likt en köpman som söker efter vackra pärlor. När han funnit en mycket dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den. Himmelriket är vidare likt ett nät som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När det blir fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och sorterar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så ska det vara vid tidsålderns slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och våndas. Har ni förstått allt detta?ˮ De svarade honom: ˮJa.ˮ Då sa han till dem: ˮDärför är varje lärare i Skriften som blivit tränad för himmelriket lik en husbonde som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt.ˮ När Jesus hade avslutat dessa liknelser lämnade han platsen. Han kom till sin hemstad och undervisade dem i deras synagoga. De blev alldeles häpna och sa: ˮVarifrån kommer hans visdom och dessa kraftgärningar? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?ˮ Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sa till dem: ˮEn profet är föraktad endast i sin hemstad och i sin egen familj.ˮ Och han gjorde inte många kraftgärningar där på grund av deras otro. Vid den tiden fick tetrarken Herodes höra ryktet om Jesus. Han sa till sina tjänare: ˮDet är Johannes Döparen. Han har stått upp från de döda och därför verkar sådana krafter i honom.ˮ Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda och fängsla honom på grund av Herodias, som var gift med hans bror Filippos. För Johannes hade sagt till Herodes: ˮDet är inte tillåtet för dig att ha henne.ˮ Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som höll Johannes för en profet. Så kom Herodes födelsedag och Herodias dotter dansade inför alla. Herodes blev mycket förtjust och lovade högtidligt att han skulle ge henne vad hon än begärde. Hon uppmanades då av sin mor att säga: ˮGe mig här på ett fat Johannes Döparens huvud.ˮ Kungen blev bedrövad, men för löftets och gästernas skull befallde han att så skulle ske. Och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in Johannes huvud på ett fat och gav det åt flickan, och hon bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom och tog den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade allt för Jesus. När Jesus hörde detta for han därifrån med båt till en ödslig plats där han kunde vara ensam. Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna. När han steg ur båten fick han se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem och botade de som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sa: ˮPlatsen här är så ödslig och det är redan sent. Låt folket gå in i byarna för att köpa sig mat.ˮ Men Jesus sa: ˮDe behöver inte gå härifrån, ni kan ge dem att äta.ˮ De svarade: ˮVi har bara fem bröd och två fiskar här.ˮ Han sa: ˮGe dem till mig.ˮ Sedan sa han åt folket att sätta sig ner i gräset. Och Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen. Och han bröt bröden och gav dem till lärjungarna, som gav vidare till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop tolv fulla korgar av de bitar som blev över. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Strax därefter sa Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara till andra sidan sjön medan han sände iväg folket. Därefter gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll var han ensam där. Båten befann sig redan ett par kilometer från land och var hårt ansatt av vågorna eftersom vinden låg emot. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och sa: ˮDet är en vålnad.ˮ De skrek av rädsla, men Jesus sa genast: ˮLugna er, det är jag. Var inte rädda.ˮ Petrus sa: ˮHerre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.ˮ Han sa: ˮKom.ˮ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg den starka vinden blev han rädd. Och då han började sjunka ropade han: ˮHerre, hjälp mig!ˮ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom och sa: ˮDin tro är liten. Varför tvivlade du?ˮ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sa: ˮDu är verkligen Guds Son.ˮ Väl på andra sidan lade de till vid Gennesaret. Männen på platsen kände igen honom och lät meddela hela trakten. Och man förde till honom alla som var sjuka och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev helt friska. Sedan kom några fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och frågade: ˮVarför bryter dina lärjungar mot de äldstes tradition? De tvättar ju inte händerna innan de äter.ˮ Han svarade dem: ˮVarför bryter ni själva mot Guds bud på grund av er tradition? För Gud sa: Hedra din far och din mor, och: Den som förolämpar sin far eller mor måste straffas med döden. Men ni påstår: ’Om någon säger till sin far eller mor: ”Det som du kunde ha fått av mig ger jag istället som offergåva”, då behöver han inte hedra sin far’. Ni upphäver Guds ord på grund av er tradition. Ni hycklare! Jesaja profeterade rätt om er när han sa: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. De dyrkar mig förgäves, de förkunnar läror som är människobud. ˮ Sedan kallade Jesus till sig folket och sa till dem: ˮLyssna och förstå. Det är inte det som går in i munnen som orenar människan. Det är det som går ut ur munnen som orenar henne.ˮ Lärjungarna gick då fram till honom och sa: ˮVet du att fariseerna tog anstöt när de hörde detta?ˮ Jesus svarade: ˮVarje planta som min himmelske Fader inte har planterat ska ryckas upp med roten. Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.ˮ Petrus sa då till honom: ˮFörklara denna liknelse för oss.ˮ Jesus sa: ˮFörstår inte heller ni ännu? Begriper ni inte att allt som går in i munnen hamnar i magen och går sin naturliga väg? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Från hjärtat kommer nämligen onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falska vittnesmål och hädelser. Detta är vad som orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren.ˮ Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. Då hände sig att en kanaaneisk kvinna kom från dessa trakter och ropade: ˮHerre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.ˮ Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: ˮSänd iväg henne, hon följer ju efter oss och ropar.ˮ Han svarade: ˮJag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels folk.ˮ Men hon kom och föll ner för honom och sa: ˮHerre, hjälp mig.ˮ Han svarade: ˮDet är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt hundarna.ˮ Hon sa: ˮSå är det, Herre, och hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.ˮ Då svarade Jesus henne: ˮKvinna, din tro är stor. Det ska ske så som du vill.ˮ Och från det ögonblicket var hennes dotter botad. Jesus begav sig därifrån och kom till Galileiska sjön. Han gick upp på berget och satte sig där. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. Folket häpnade när de såg stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud. Jesus kallade till sig sina lärjungar och sa: ˮJag lider med folket, för de har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte sända iväg dem hungriga, för då går det illa för dem på vägen.ˮ Lärjungarna frågade honom: ˮVar kan vi här i ödemarken få så mycket bröd att vi kan mätta så många?ˮ Jesus frågade: ˮHur många bröd har ni?ˮ De svarade: ˮSju, och några små fiskar.ˮ Då befallde han folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden och fiskarna och bad tackbönen, bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, som gav vidare åt folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop sju stora korgar fulla av de bitar som blev över. De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. Och efter att ha sänt iväg folket steg han i båten och for till Magadans område. Fariseerna och saddukeerna kom fram och ville sätta Jesus på prov. De begärde att han skulle visa dem ett tecken från himlen. Men han svarade dem: ˮPå kvällen säger ni: ʼDet blir vackert väder, för himlen är röd,ʼ och på morgonen: ʼI dag blir det oväder, för himlen är röd och hotfull.ʼ Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda. Ett ont och otroget släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jonas tecken.ˮ Och han lämnade dem och gick sin väg. När lärjungarna kom till andra sidan sjön hade de glömt att ta med bröd. Jesus sa till dem: ˮAkta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.ˮ De började diskutera med varandra: ˮDet är för att vi inte har tagit bröd med oss.ˮ Jesus märkte det och sa: ˮNi har så lite tro. Varför diskuterar ni med varandra om att ni inte har bröd? Begriper ni inte ännu? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick över? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många stora korgar ni fick över? Varför kan ni inte begripa att jag inte talade om bröd? Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.ˮ Då förstod de att han inte varnade dem för surdeg i bröd, utan för fariseernas och saddukeernas undervisning. Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ˮVem säger människorna att Människosonen är?ˮ De svarade: ˮNågra säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.ˮ Han sa: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Simon Petrus svarade: ˮDu är Kristus, den levande Gudens Son.ˮ Jesus sa: ˮSalig är du, Simon, Jonas son, för kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling. Och dödsrikets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden ska vara löst i himlen.ˮ Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Kristus. Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och att han måste dödas och på tredje dagen uppstå. Då tog Petrus honom åt sidan och började förebrå honom: ˮGud är dig nådig, Herre, detta ska aldrig hända dig.ˮ Men Jesus vände sig om och sa till Petrus: ˮFörsvinn ifrån mig, Satan. Du vill få mig på fall, för du tänker inte Guds tankar utan människors.ˮ Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska finna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? För Människosonen ska komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då ska han löna var och en efter hans livs gärning. Det jag säger till er är sant: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de får se Människosonen komma i sitt rike.ˮ Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensamma. Och han förvandlades inför dem. Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och det hände sig att Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sa till Jesus: ˮHerre, det är ljuvligt för oss att vara här. Om du vill ska jag göra tre hyddor här, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Medan han ännu talade sänkte sig plötsligt ett lysande moln över dem. Och en röst ur molnet sa: ˮDet här är min Son, den Älskade, han är min glädje. Lyssna till honom.ˮ När lärjungarna hörde detta föll de skräckslagna ner på sina ansikten. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sa: ˮRes er upp och var inte rädda.ˮ De lyfte blicken, och de såg ingen förutom Jesus. På väg ner från berget sa Jesus bestämt åt dem: ˮBerätta inte om denna syn för någon förrän Människosonen har stått upp från de döda.ˮ Lärjungarna frågade honom: ˮVarför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮElia ska komma och återupprätta allt. Men jag säger er att Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom vadhelst de ville. På samma sätt ska även Människosonen få lida av dem.ˮ Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen. När de sedan kom till folket trädde en man fram och föll på knä för Jesus och sa: ˮHerre, förbarma dig över min son. Han är epileptiker och plågas svårt, för ofta faller han i elden eller i vattnet. Jag förde honom till dina lärjungar men de kunde inte bota honom.ˮ Jesus svarade: ˮDu perversa släkte utan tro. Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? För honom till mig.ˮ Och Jesus tillrättavisade honom skarpt och demonen for ut ur honom, och från det ögonblicket var pojken botad. Då lärjungarna blev ensamma med Jesus gick de fram och frågade: ˮVarför kunde inte vi kasta ut demonen?ˮ Han svarade: ˮDärför att er tro är liten. Det jag säger till er är sant: Om ni har tro som ett senapskorn kan ni säga till detta berg: ʼFlytta dig härifrån och dit,ʼ och det ska flyttas. Ingenting ska vara omöjligt för er.ˮ *** När de var samlade i Galileen sa Jesus till dem: ˮMänniskosonen ska överlämnas i människors händer och de ska döda honom och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Då blev de mycket bedrövade. När de kom till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ˮBetalar inte er lärare tempelskatt?ˮ ˮJo,ˮ svarade han. När Petrus kom in i huset tog Jesus först till orda: ˮVad tror du, Simon? Av vilka kräver jordens kungar tull och skatt, av sina söner eller av andra?ˮ När Petrus svarade: ˮAv andra,ˮ sa Jesus till honom: ˮAlltså är sönerna fria. Men vi ska inte stöta oss med dem. Gå därför ner till sjön och kasta ut en krok och ta den första fisk som du får. Öppna gapet på den och du ska finna ett silvermynt. Ta det och ge åt dem för min och din räkning.ˮ Just då kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ˮVem är störst i himmelriket?ˮ Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sa: ˮDet jag säger till er är sant: Om ni inte vänder om och blir som barn ska ni inte komma in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn är den störste i himmelriket. Och den som välkomnar ett sådant barn i mitt namn välkomnar mig. Men den som bringar på fall en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han dränktes i havets djup. Fördömelse över världen för allt som leder till fall! Sådant måste komma, men fördömelse över den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot får dig på fall, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att med två händer och två fötter kastas i den eviga elden. Och om ditt öga får dig på fall, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att med två ögon kastas i helveteselden. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen ser alltid min himmelske Faders ansikte. *** Vad tror ni, om en man har hundra får och ett av dem går vilse, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går och letar efter det som är borta? Och om han finner det — det jag säger till er är sant — han gläds mer över det fåret än över de nittionio som inte gått vilse. Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon av dessa små ska gå förlorad. Om din broder syndar mot dig, gå och ställ honom till svars mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två till, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Vägrar han lyssna på dem, så tala till församlingen. Vägrar han lyssna även på församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och skatteindrivare. Det jag säger till er är sant: Vad ni än binder på jorden ska vara bundet i himlen, och vad ni än löser på jorden ska vara löst i himlen. Åter säger jag till er det som är sant: Om två av er enas här på jorden att be, om vad som helst, så ska de få det av min Fader i himlen. För där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.ˮ Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ˮHerre, hur ofta ska jag förlåta min broder när han syndar mot mig? Räcker sju gånger?ˮ Jesus svarade: ˮJag säger dig: inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. Av den anledningen kan himmelriket liknas vid en kung som ville ha redovisning av sina slavar. När han började granskningen förde man fram till honom en som var skyldig tiotusentals årslöner. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas och skulden betalas. Slaven föll ner för honom och vädjade: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig allt!ʼ Då fick hans herre medlidande med honom och frigav honom och efterskänkte hans skuld. Men när slaven gick därifrån träffade han en annan slav. Denne var skyldig honom hundra dagslöner. Han grep tag i honom och tog strupgrepp på honom och sa: ʼBetala vad du är skyldig!ʼ Den andre föll då ner och bad honom: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig!ʼ Men han vägrade och lät kasta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra slavarna såg vad som hände blev de mycket bedrövade och gick och berättade precis allt för sin herre. Då kallade hans herre till sig honom och sa: ʼDu är en ond slav. Jag efterskänkte dig hela skulden därför att du bönföll mig. Borde inte du också ha varit barmhärtig mot din kamrat, så som jag var barmhärtig mot dig?ʼ Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till att torteras, till dess han hade betalat hela skulden. Så ska också min himmelske Fader göra med er om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.ˮ När Jesus hade talat klart lämnade han Galileen och gick på andra sidan Jordanfloden till Judeens område. Mycket folk följde honom, och han botade dem där. Några fariseer kom fram för att sätta honom på prov och frågade: ˮÄr det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?ˮ Jesus svarade: ˮHar ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Han sa: Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud fogat samman ska inte människan skilja åt.ˮ De frågade honom: ˮVarför har då Mose befallt om skilsmässobrev så att han kan skilja sig från henne?ˮ Han svarade: ˮMose tillät er att skiljas från era hustrur därför att era hjärtan är så hårda. Men från begynnelsen var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott.ˮ Hans lärjungar sa till honom: ˮOm mannens relation till hustrun är sådan, då är det bäst att inte gifta sig.ˮ Men Jesus svarade dem: ˮInte alla kan acceptera detta som ni säger utan endast de som har fått den gåvan. Det finns de som från födseln är oförmögna till äktenskap. Andra har gjorts sådana av människor. Och andra har gjort sig själva sådana för himmelrikets skull. Den som kan får acceptera detta.ˮ Sedan bar man fram små barn till Jesus för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men lärjungarna tillrättavisade dem. Då sa Jesus: ˮLåt de små barnen vara, och hindra dem inte från att komma till mig, för himmelriket tillhör sådana.ˮ Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån. Och det hände sig att en man kom fram till Jesus och frågade: ˮLärare, vilken god gärning måste jag göra för att få evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVarför frågar du mig om det goda? Det finns endast en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll buden.ˮ ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Du ska inte mörda, Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Hedra din far och mor, och: Älska din nästa som dig själv.” Den unge mannen sa till Jesus: ˮAllt detta har jag hållit, vad behöver jag göra mer?ˮ Jesus svarade: ˮVill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.ˮ När den unge mannen hörde detta gick han bedrövad sin väg eftersom han ägde mycket. Jesus sa till sina lärjungar: ˮDet jag säger till er är sant: Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ När lärjungarna hörde det blev de helt förfärade och sa: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Jesus såg på dem och sa: ˮFör människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.ˮ Då tog Petrus till orda: ˮVi har ju lämnat allt och följt dig, hur blir det då för oss?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är sant: I den nya världen, då Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska även ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, ska få hundrafalt igen och ska ärva evigt liv. Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. För himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagslön och sände dem till sin vingård. När han gick ut på förmiddagen fick han se andra stå sysslolösa på torget. Han sa: ʼGå även ni till min vingård, jag ska ge er en rättvis lön.ʼ Och de gav sig av. Han gick även ut mitt på dagen och tidig eftermiddag och gjorde likadant. Även senare på eftermiddagen gick han ut och såg att några stod där, och han sa: ʼVarför står ni här hela dagen sysslolösa?ʼ De svarade: ʼDärför att ingen har lejt oss.ʼ Han sa då: ʼGå även ni till min vingård.ʼ När kvällen kom sa vingårdens ägare till sin förvaltare: ʼKalla på arbetarna och ge dem deras lön. Börja med de sista och sluta med de första.ʼ De som hade blivit lejda sent på eftermiddagen kom fram, och var och en fick en dagslön. När sedan de första kom fram trodde de att de skulle få mer, men även de fick en dagslön. När de tog emot lönen klagade de på husbonden och sa: ʼDe som kom sist har arbetat en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit under hela dagens hetta.ʼ Han svarade en av dem: ʼMin vän, jag är inte orättvis mot dig. Var det inte en dagslön vi kom överens om? Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. Eller ska inte jag tillåtas göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?ʼ Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.ˮ Gående upp till Jerusalem tog Jesus de tolv lärjungarna avsides på vägen och sa till dem: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och Människosonen ska överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna som ska håna och prygla och korsfästa honom. Och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Sedan kom modern till Sebedaios söner fram till Jesus tillsammans med sina söner. Hon föll på knä och ville be honom om något. Han frågade henne vad hon ville och hon sa: ˮLova att mina båda söner här får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra.ˮ Jesus svarade: ˮNi vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?ˮ De svarade: ˮDet kan vi.ˮ Jesus sa: ˮMin bägare ska ni dricka, men platserna på min högra och vänstra sida är det inte min sak att tilldela. De tillhör dem som min Fader har färdigställt dem för.ˮ När de tio andra hörde detta blev de arga på de båda bröderna. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ˮNi vet att folkens ledare härskar över sina folk och att stormännen utövar sin makt över dem. Men så ska det inte vara bland er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.ˮ När de lämnade Jeriko följde honom mycket folk. Och det hände sig att två blinda satt vid vägen. Och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: ˮHerre, Davids son, förbarma dig över oss!ˮ Folket sa strängt åt dem att tiga, men de ropade ännu högre: ˮHerre, Davids son, förbarma dig över oss!ˮ Jesus stannade och kallade dem till sig och frågade: ˮVad vill ni att jag ska göra för er?ˮ De svarade honom: ˮHerre, öppna våra ögon.ˮ Fylld av medlidande rörde Jesus vid deras ögon, och genast kunde de se. Och de följde honom. När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget sände Jesus iväg två lärjungar och sa till dem: ˮGå till byn som ligger framför er. Där ska ni strax finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er ska ni svara att Herren behöver dem, och han ska då genast sända dem.ˮ Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl. Lärjungarna gav sig av och gjorde som Jesus hade sagt åt dem. De kom med åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satte sig därpå. De flesta bland folket bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar av trädkvistar och la ut på vägen. Och folket som gick före honom och de som följde efter ropade: ˮ Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!ˮ Och när han drog in i Jerusalem kom hela staden i rörelse. Och man frågade: ˮVem är han?ˮ Folket svarade: ˮDet är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen.ˮ Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar, och stolarna för dem som sålde duvor. Han sa till dem: ˮDet är skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ Blinda och lama kom fram till honom på tempelplatsen och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg de underverk han gjorde och barnen som ropade i templet: ˮHosianna, Davids son!ˮ blev de upprörda och sa till honom: ˮHör du vad de säger?ˮ Jesus svarade dem: ˮJa, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun har du berett dig lovsång?ˮ Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania där han övernattade. När Jesus tidigt på morgonen återvände till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget utom blad. Då sa han till det: ˮDu ska aldrig någonsin bära frukt.ˮ Och genast vissnade fikonträdet. När lärjungarna såg det sa de förvånat: ˮHur kunde fikonträdet vissna så snabbt?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet jag säger till er är sant: Om ni har tro och inte tvivlar ska ni kunna göra mer än vad som skedde med fikonträdet. Ni kan säga till detta berg: ʼUpp och kasta dig i havet,ʼ och det ska ske. Och allt vad ni ber om i trons bön ska ni få.ˮ Jesus befann sig i templet och undervisade när översteprästerna och folkets äldste kom fram till honom och frågade: ˮMed vilken fullmakt gör du detta? Och vem gav dig den fullmakten?ˮ Jesus svarade dem: ˮJag vill också ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Varifrån kom Johannes dop? Från himlen eller från människor?ˮ De överlade med varandra: ˮSäger vi ʼfrån himlen,ʼ kommer han att svara: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Säger vi ʼfrån människor,ʼ måste vi frukta folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.ˮ Därför svarade de: ˮVi vet inte.ˮ Jesus sa: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ ˮVad säger ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sa: ʼMin son, gå och arbeta i min vingård i dag.ʼ ʼJag vill inte,ʼ svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig till den andre och sa samma sak. Han svarade: ʼJa, herre,ʼ men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?ˮ De svarade: ˮDen förste.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Skatteindrivare och prostituerade ska gå in i Guds rike, men inte ni. För Johannes kom till er på rättfärdighetens väg och ni trodde honom inte. Men skatteindrivare och prostituerade trodde på honom. Och ni såg det men ångrade er ändå inte efteråt och trodde på honom. Lyssna till en annan liknelse. En husbonde anlade en vingård. Han satte stängsel kring den, grävde däri en vinpress och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vinodlare och reste utomlands. När skördetiden närmade sig sände han sina slavar till vinodlarna för att hämta sin frukt. Men vinodlarna grep hans slavar och misshandlade en, dödade en annan och stenade en tredje. Han sände då ännu fler slavar än första gången, och de gjorde likadant med dem. Slutligen sände han sin son till dem, för han sa: ʼDe kommer att respektera min son.ʼ Men när vinodlarna fick se sonen sa de till varandra: ʼDet är arvtagaren, kom, vi dödar honom så får vi hans arv.ʼ Och de grep tag i honom och kastade ut honom ur vingården och dödade honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad ska han då göra med dessa vinodlare?ˮ De sa till honom: ˮHan låter dessa onda drabbas av en hemsk död och arrenderar ut vingården till andra vinodlare som ger honom hans andel i rätt tid.ˮ Jesus sa till dem: ˮHar ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Så har Herren gjort, och det är underbart att bevittna. Därför säger jag er: Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen ska krossas. Och den som stenen faller på ska bli tillintetgjord.ˮ När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var om dem han talade. De ville gripa honom men vågade inte för folket eftersom folket höll honom för en profet. Jesus talade åter till dem i liknelser: ˮHimmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopet. Men de ville inte komma. Då sände han ut andra slavar och lät dem säga till de inbjudna: ʼJag har tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap är slaktade, allt är färdigt. Kom till bröllopet.ʼ Men de brydde sig inte, utan en gick iväg till sitt jordbruk och en annan till sina affärer. De övriga tog fast hans slavar och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och sände ut sina trupper och hade ihjäl mördarna och brände ner deras stad. Sedan sa han till sina slavar: ʼAllt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på.ʼ Och slavarna gick ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster såg han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sa till honom: ʼMin vän, hur kunde du komma in utan bröllopskläder?ʼ Mannen kunde inte svara. Då sa kungen till tjänarna: ʼBind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och våndas.ʼ För många är kallade, men få är utvalda.ˮ Då gick fariseerna och överlade om hur de skulle kunna fälla Jesus genom något ord från honom. De sände till honom sina lärjungar tillsammans med anhängare till Herodes, och de sa: ˮLärare, vi vet att du är sanningsenlig och undervisar sant om Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och du är opartisk mot alla. Säg oss då vad du anser? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren, eller inte?ˮ Jesus genomskådade deras ondska och sa: ˮVarför ska ni hycklare sätta mig på prov? Visa mig det mynt som man betalar skatten med.ˮ De räckte honom ett, och han frågade dem: ˮVems bild och inskrift är på detta?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Då sa han till dem: ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ När de hörde detta häpnade de. Och de lämnade honom och gick sin väg. Samma dag kom det några saddukeer till Jesus och hävdade att det inte finns någon uppståndelse. Och de frågade honom: ˮLärare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han var utan barn lämnade han hustrun efter sig åt sin bror. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, vem av de sju blir hon hustru till? Alla hade ju henne.ˮ Jesus svarade dem: ˮNi har kommit vilse och förstår varken Skriften eller Guds makt. För vid uppståndelsen varken gifter de sig eller blir bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men angående de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes.ˮ När folket hörde detta häpnade de över hans undervisning. När fariseerna fick höra att Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa kom de samman. En laglärd bland dem ville sätta Jesus på prov och frågade: ˮLärare, vilket bud är störst i lagen?ˮ Han svarade: ˮ Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Det andra liknar det: Älska din nästa som dig själv. På dessa två bud vilar hela lagen och profeterna.ˮ Medan fariseerna var samlade frågade Jesus dem: ˮVad tänker ni om Kristus? Vems son är han?ˮ De svarade honom: ˮDavids.ˮ Då sa han till dem: ˮHur kan då David genom Anden kalla honom Herre, och säga: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom Herre, hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Ingen kunde svara honom ett ord. Och från den dagen vågade ingen längre ställa frågor till honom. Sedan sa Jesus till folket och till sina lärjungar: ˮDe skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Därför ska ni hålla och lyda allt vad de talar till er om. Men följ inte deras gärningar, för de lever inte som de lär. De binder ihop tunga och besvärliga packningar och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte lyfta ett finger för att hjälpa dem. De utför alla sina gärningar för att människor ska uppmärksamma dem. De gör sina bönekapslar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och att bli hälsade på torgen och att man kallar dem rabbi. Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Lärare och ni är alla bröder. Och ni ska inte kalla någon på jorden er fader, för en är er Fader, han som är i himlen. Ni ska inte heller låta någon kalla er läromästare, för en är er läromästare, Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Men den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Ni går inte in själva, och dem som är på väg dit hindrar ni att komma in. *** Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni far över land och hav för att omvända någon, och när så har skett gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. Fördömelse över er, blinda ledare! Ni säger: ʼOm någon svär en ed vid templet betyder det ingenting, men den som svär vid guldet i templet är bunden vid sin ed.ʼ Ni blinda och oförståndiga, vilket är förmer: guldet, eller templet som helgar guldet? Ni säger också: ʼOm någon svär en ed vid altaret betyder det ingenting, men den som svär vid gåvan på altaret är bunden vid sin ed.ʼ Ni blinda, vilket är förmer: gåvan, eller altaret som helgar gåvan? Den som därför svär en ed vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det. Och den som svär en ed vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. Och den som svär en ed vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigare i lagen: rättvisan och barmhärtigheten och troheten. Men det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg och sväljer kameler! Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av habegär och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar som utanpå ser vackra ut, men inuti är fulla av de dödas ben och allt orent. Så verkar även ni till det yttre vara rättfärdiga inför människorna, men inuti är ni fulla av hyckleri och laglöshet. Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas gravmonument och säger: ʼOm vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte med dem ha utgjutit profeternas blod.ʼ Därmed vittnar ni om er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. Så fyll då era fäders syndamått. Ni ormar, ni giftormars yngel, hur ska ni kunna undgå att dömas till helvetet? Därför sänder jag till er profeter och visa män och lärare i Skriften. En del ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Så kommer över er allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. Det jag säger till er är sant: Allt detta ska komma över det här släktet. Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte. Lyssna, ert hus lämnas öde. För jag säger er att härefter ska ni inte se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.ˮ När Jesus lämnade templet och var på väg ut kom hans lärjungar fram och uppmärksammade honom på tempelbyggnaderna. Men han sa: ˮNi ser allt detta. Det jag säger till er är sant: Här ska inte lämnas sten på sten utan allt ska brytas ner.ˮ När Jesus sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom gick de fram och frågade: ˮSäg oss när detta ska ske? Och vad blir tecknet på din ankomst och den här tidsålderns slut?ˮ Jesus svarade: ˮSe till att ingen vilseleder er. För många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus, och ska leda många vilse. Ni kommer att få höra om krig och rykten om krig. Men bli inte skrämda, för detta måste hända, men det är inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på olika platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna. Då ska man utlämna er till att plågas och dödas. Och ni ska bli hatade av alla folk på grund av mitt namn. Och då ska många komma på fall och förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska träda fram och vilseleda många. Och eftersom laglösheten breder ut sig ska kärleken kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan ska slutet komma. När ni ser ʼförödelsens vidrighetʼ som profeten Daniel talar om stå på helig plats — förstå detta den som läser — då ska de som är i Judeen fly till bergen. Den som är på taket ska inte gå ner och hämta något från sitt hus, och den som är på åkern ska inte återvända för att hämta sin mantel. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten. För då ska det bli en stor nöd vars like inte har inträffat sedan världens begynnelse och aldrig mer ska inträffa. Och om inte de dagarna förkortades skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer de dagarna att förkortas. Om någon då säger till er: ʼHär är Kristus,ʼ eller: ʼDär är han,ʼ så tro det inte. För falska kristusgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda. Kom ihåg, jag har sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: ʼHan är i öknen,ʼ så gå inte dit, eller: ʼHan är i de inre rummen,ʼ så tro det inte. För liksom blixten kommer från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara. Gamarna samlas vid liket. Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas. Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig. De ska se Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt trumpetljud ska han sända ut sina änglar som ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från varje plats under himlen. Lär av en jämförelse med fikonträdet. Så fort kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren nalkas. Likaså ska ni veta när ni ser detta hända att han är nära, utanför dörren. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Men angående den dagen eller timmen vet ingen, inte ens himlens änglar eller Sonen, ingen utom Fadern. För som det var i Noas dagar, så ska det vara vid Människosonens ankomst. Som under dagarna före floden — folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de begrep inget förrän floden kom och svepte bort alla — så ska det bli vid Människosonens ankomst. Då ska två män vara ute på åkern, en tas med och en lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på en handkvarn, en tas med och en lämnas kvar. Var därför vaksamma, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni att om husbonden visste när på natten tjuven kom skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer i en timme då ni inte väntar det. Vem är alltså en trogen och förståndig slav som av sin herre blivit satt över sitt husfolk för att ge dem mat i rätt tid? Salig är den slaven om hans herre finner honom göra så när han kommer. Det jag säger till er är sant: Han ska låta honom förvalta allt han äger. Men om slaven är ond och tänker: ʼMin herre dröjer,ʼ och börjar slå de andra slavarna och äter och dricker med de berusade, då ska hans herre komma en oväntad dag och en överraskande timme. Han ska hugga honom i bitar och låta honom få sin plats bland hycklare. Där ska man gråta och våndas. Då ska himmelriket bli som tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig lamporna men tog ingen olja till dem. De kloka tog olja i kärlen tillsammans med lamporna. Då nu brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: ʼBrudgummen är här, gå ut och möt honom!ʼ Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sa till de kloka: ʼGe oss av er olja, för våra lampor slocknar.ʼ De kloka svarade: ʼDen räcker nog inte både till oss och till er. Gå till dem som säljer och köp åt er.ʼ Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Efter ett tag kom de andra jungfrurna tillbaka och sa: ʼHerre, Herre, öppna för oss!ʼ Men han svarade: ʼDet jag säger till er är sant: Jag känner er inte.ʼ Vaka därför, för ni vet inte dagen eller timmen. Det blir som när en man skulle resa utomlands. Han kallade på sina slavar och lät dem ta hand om sin förmögenhet. En gav han omkring hundra årslöner, en annan fyrtio och en tredje tjugo — var och en efter hans förmåga. Sedan reste han iväg. Den som hade fått hundra årslöner gick genast och gjorde affärer med dem och tjänade lika mycket till. Den som hade fått fyrtio årslöner tjänade på samma sätt lika mycket till. Men den som hade fått tjugo årslöner gick och grävde ner dem i marken och gömde sin herres pengar. En lång tid därefter kom slavarnas herre och begärde redovisning av dem. Den som hade fått omkring hundra årslöner kom och lämnade fram lika mycket till och sa: ʼHerre, den förmögenhet du gav mig har jag fördubblat.ʼ Hans herre sa till honom: ʼUtmärkt, du är en bra och trogen slav. Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in och dela din herres glädje.ʼ Så kom den som hade fått omkring fyrtio årslöner fram och sa: ʼHerre, den förmögenhet du gav mig har jag fördubblat.ʼ Hans herre sa till honom: ʼUtmärkt, du är en bra och trogen slav. Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in och dela din herres glädje.ʼ Även den som hade fått omkring tjugo årslöner kom fram. Han sa: ʼHerre, jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av rädsla gick jag och gömde din förmögenhet i marken. Här har du vad som är ditt.ʼ Men hans herre svarade: ʼDu är en dålig och lat slav. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha placerat mina pengar i en bank så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta därför ifrån honom förmögenheten och ge den åt honom som har tvåhundra årslöner. För den som har ska få, och det i överflöd, men från den som inget har ska tas också det han har. Kasta ut den värdelösa slaven i mörkret här utanför. Där ska man gråta och våndas.ʼ När Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Alla folk ska samlas inför honom. Och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Han ska ställa fåren på sin högra sida men getterna på den vänstra. Då ska kungen säga till dem som står på hans högra sida: ʼKom, ni som är välsignade av min Fader, och ta det rike i arv som stått förberett åt er från världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var främling och ni välkomnade mig, jag var naken och ni klädde mig, jag var sjuk och ni besökte mig, jag satt i fängelse och ni kom till mig.ʼ Då ska de rättfärdiga svara honom: ʼHerre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och välkomnade dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?ʼ Då ska kungen svara: ʼDet jag säger till er är sant: Det som ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.ʼ Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: ʼGå bort ifrån mig, ni som är under förbannelse, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka, jag var främling och ni välkomnade mig inte, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.ʼ Då ska de svara: ʼHerre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tog inte hand om dig?ʼ Då ska han svara dem: ʼDet jag säger till er är sant: Det som ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.ʼ Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.ˮ När Jesus hade avslutat hela detta tal sa han till sina lärjungar: ˮNi vet att det om två dagar är påsk, och då ska Människosonen överlämnas till att korsfästas.ˮ Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kajafas palats. De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. Men de sa: ˮInte under högtiden, för det kan orsaka upplopp bland folket.ˮ När Jesus befann sig i Betania hemma hos Simon den leprasjuke, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud där han låg till bords. När lärjungarna såg det blev de upprörda och sa: ˮVarför detta slöseri? Det där hade man ju kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga.ˮ Jesus hörde det och sa till dem: ˮVarför besvärar ni kvinnan? Hon har gjort en vacker gärning mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Det jag säger till er är sant: Överallt i världen där detta evangelium förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och minnas henne.ˮ Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sa: ˮVad vill ni ge mig om jag överlämnar honom åt er?ˮ De vägde upp trettio silvermynt åt honom. Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. Första dagen i det osyrade brödets högtid gick lärjungarna fram till Jesus och frågade: ˮVar vill du att vi ska förbereda för påskmåltiden åt dig?ˮ Han svarade: ˮGå in i staden till en viss man och säg till honom: ʼLäraren säger: Min stund är nära, hos dig vill jag äta påskmåltiden med mina lärjungarʼ.ˮ Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt åt dem och de förberedde för påskmåltiden. När det blev kväll låg Jesus till bords med de tolv. Medan de åt sa han: ˮDet jag säger till er är sant: En av er ska förråda mig.ˮ De blev mycket bedrövade och började fråga honom en efter en: ˮHerre, det är väl inte jag?ˮ Han svarade: ˮDen som har doppat handen i skålen tillsammans med mig ska förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men det blir hemskt för den människa som förråder Människosonen. Det hade varit bättre för honom om han aldrig blivit född.ˮ Judas, som skulle förråda honom, sa: ˮRabbi, det är väl inte jag?ˮ Jesus svarade: ˮDu har själv sagt det.ˮ Medan de åt tog Jesus ett bröd, välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: ˮTag och ät. Detta är min kropp.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och gav åt dem och sa: ˮDrick av den alla, för detta är mitt blod, förbundsblodet som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er, från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker nytt vin med er i min Faders rike.ˮ Och när de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Då sa Jesus till dem: ˮI denna natt ska ni alla överge mig, för det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska skingras. Men när jag har uppstått ska jag gå före er till Galileen.ˮ Petrus svarade honom: ˮOm än alla överger dig, så ska jag aldrig överge dig.ˮ Jesus sa: ˮDet jag säger till dig är sant: I denna natt, innan tuppen gal, ska du tre gånger ha förnekat mig.ˮ Petrus svarade honom: ˮOm jag än måste dö med dig ska jag aldrig förneka dig.ˮ Och det sa även alla de andra lärjungarna. Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane. Och han sa till lärjungarna: ˮSätt er här, medan jag går dit och ber.ˮ Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ångest kom över honom, och han sa till dem: ˮMin själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig.ˮ Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ˮMin Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå förbi mig. Men inte som jag vill utan som du vill.ˮ När han kom tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande, sa han till Petrus: ˮNi kunde alltså inte vaka ens en timme med mig? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag.ˮ Sedan gick han bort för andra gången och bad: ˮMin Fader, om den inte kan tas bort, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.ˮ Han kom tillbaka och fann dem sovande igen, för deras ögon var sömntunga. Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han till lärjungarna och sa till dem: ˮNi sover och vilar er. Lyssna, timmen är här då Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, låt oss gå, han som förråder mig är nära.ˮ Medan han talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar. De var utsända av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade gett dem ett tecken och sagt: ˮDet är den som jag kysser, grip honom.ˮ Och han gick genast fram till Jesus, hälsade honom och sa: ˮrabbi,ˮ och kysste honom. Jesus sa: ˮMin vän, gör vad du ska.ˮ Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. Och en av dem som var med Jesus sträckte plötsligt ut handen och grep sitt svärd, drog ut det och slog mot översteprästens slav och högg av honom örat. Då sa Jesus till honom: ˮFör in ditt svärd tillbaka till dess plats, för alla som drar svärd ska dödas med svärd. Eller tror du inte att jag kan be min Fader att han genast sänder mig en hel armé av änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att detta måste ske?ˮ I samma stund sa Jesus till folkhopen: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Dagligen satt jag i templet och undervisade, och ni grep mig inte. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.ˮ Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas. Där hade de skriftlärda och de äldste samlats. Petrus följde Jesus på avstånd fram till översteprästens gård. Där gick han in och satte sig bland vakterna för att se hur det skulle sluta. Översteprästerna och hela Sanhedrin sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist kom det fram två män som sa: ˮHan har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.ˮ Då reste sig översteprästen och frågade honom: ˮHar du inget svar på deras vittnesmål mot dig?ˮ Men Jesus teg. Då sa översteprästen till honom: ˮJag avkräver dig svar under ed vid den levande Guden, säg oss om du är Kristus, Guds Son.ˮ Jesus svarade: ˮDu själv sa det. Men jag säger er: Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.ˮ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ˮHan har hädat! Vad behöver vi nu vittnen till? Ni har ju nu hört hädelsen. Vad säger ni?ˮ De svarade: ˮHan förtjänar döden.ˮ Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra gav honom örfilar och sa: ˮProfetera för oss, Kristus! Vem var det som slog dig?ˮ Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sa: ˮDu var också tillsammans med Jesus från Galileen.ˮ Men han nekade inför alla och sa: ˮJag vet inte vad du pratar om.ˮ När han sedan gick ut till porten såg en annan tjänsteflicka honom och hon sa till de närvarande: ˮDen där var tillsammans med Jesus från Nasaret.ˮ Han nekade igen och svor på det: ˮJag känner inte den mannen.ˮ Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sa: ˮVisst är även du en av dem, till och med ditt uttal avslöjar dig.ˮ Då började han förbanna sig, och bedyrade: ˮJag känner inte den mannen.ˮ Och strax gol tuppen. Då mindes Petrus det ord som Jesus hade sagt: ˮInnan tuppen gal ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han gick ut och grät bittert. Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle få Jesus avrättad. De band honom, förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, ståthållaren. Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sa: ˮJag har syndat och förrått oskyldigt blod.ˮ De svarade: ˮVad rör det oss? Ansvaret är ditt.ˮ Då kastade han silvermynten i templet och lämnade platsen och gick bort och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sa: ˮDet är inte lagligt att lägga dem i offerkistan eftersom det är blodspengar.ˮ Efter rådslag beslöt de att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern Blodsåkern än i dag. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och de tog de trettio silvermynten, priset på den värderade, satt av Israels söner, och gav dem för Krukmakaråkern, så som Herren hade sagt åt mig. Jesus ställdes nu inför ståthållaren, som frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Men när översteprästerna och de äldste anklagade honom gav han inget svar. Då sa Pilatus till honom: ˮHör du inte hur mycket de anklagar dig?ˮ Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att ståthållaren blev mycket förvånad. Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge, vald av folket. Just då hade man en beryktad fånge vid namn Jesus Barabbas. När de nu var samlade frågade Pilatus dem: ˮVem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas Kristus?ˮ För han visste att det var av avund som de hade överlämnat honom. Medan Pilatus satt på domartribunen sände hans hustru detta budskap till honom: ˮHa ingenting att göra med denne rättfärdige man, för jag har i dag lidit svårt i en dröm på grund av honom.ˮ Men översteprästerna och de äldste övertalade folkmassan att begära Barabbas fri och Jesus avrättad. Ståthållaren frågade dem nu: ˮVem av de två vill ni att jag ska frige åt er?ˮ De svarade: ˮBarabbas.ˮ Pilatus frågade dem: ˮVad ska jag då göra med Jesus som kallas Kristus?ˮ Alla svarade: ˮKorsfäst honom!ˮ Han frågade: ˮVarför? Vad ont har han gjort?ˮ Men de skrek ännu högre: ˮKorsfäst honom!ˮ Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att upplopp var nära, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sa: ˮJag är oskyldig till denne mans blod. Ansvaret är ert.ˮ Allt folket svarade: ˮLåt hans blod komma över oss och över våra barn.ˮ Då frigav han Barabbas åt dem. Men Jesus lät han prygla och överlämnade honom till att korsfästas. Därefter tog ståthållarens soldater Jesus till ståthållarens högkvarter och samlade hela vaktstyrkan kring honom. De tog av honom kläderna och svepte en röd mantel om honom, vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och en käpp i hans högra hand. Medan de föll på knä inför honom hånade de honom och sa: ˮLeve judarnas kung!ˮ Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom tog de av honom manteln och klädde honom i hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas. På vägen ut fann de en man, Simon från Kyrene. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgota — det betyder Skallen — gav de Jesus vin att dricka blandat med galla. Han smakade, men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Sedan satte de sig där och vaktade honom. Över hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: ʼDetta är Jesus, judarnas kung.ʼ Samtidigt korsfästes två förbrytare med honom, en på högra sidan och en på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sa: ˮDu som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv! Om du är Guds Son, stig ner från korset.ˮ Även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste hånade honom och sa: ˮAndra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Han kan stiga ner nu från korset så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han vill ha honom. För han har ju sagt att han är Guds Son.ˮ Och på samma sätt blev han skymfad av förbrytarna som var korsfästa med honom. Mitt på dagen kom ett mörker över hela landet. Det varade till femtontiden, och då ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Några som stod där hörde det och sa: ˮHan ropar på Elia.ˮ Genast sprang en av dem och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. De andra sa: ˮVänta, låt oss se om Elia kommer och frälser honom.ˮ Men Jesus ropade åter högt och överlämnade sin ande. Och plötsligt brast templets förhänge i två delar, uppifrån och ända ner. Och jorden skakade och klipporna rämnade. Gravarna öppnades och många av de insomnade heligas kroppar restes upp. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. När officeren och de som med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, greps de av stark fruktan och sa: ˮDenne var i sanning Guds Son.ˮ Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria Magdalena, Maria som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedaios söner. När det blev kväll kom en rik man från Arimataia vid namn Josef, som också han hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att han skulle få den. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria Magdalena och den andra Maria var där. De satt mitt emot graven. Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sa: ˮHerre, vi minns vad den där irrläraren sa medan han levde: ʼEfter tre dagar ska jag uppstå.ʼ Ge därför order om att graven blir bevakad fram till tredje dagen. Annars kan hans lärjungar komma och stjäla honom och säga till folket att han har stått upp från de döda. Då blir den sista irrläran värre än den första.ˮ Pilatus sa till dem: ˮNi har en vaktstyrka, gå och bevaka graven så gott ni kan.ˮ De gick och bevakade graven genom att försegla stenen och placera ut vakten. Tidigt söndag morgon efter sabbaten gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se till graven. Och det hände att ett kraftigt jordskalv inträffade, för en Herrens ängel steg ner från himlen. Han gick fram och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans gestalt var som blixten och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda. Ängeln sa till kvinnorna: ˮVar inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här, han har uppstått, så som han sa. Kom och se platsen där han låg. Och skynda iväg och säg till hans lärjungar att han har stått upp från de döda. Lyssna, han går före er till Galileen, där ska ni få se honom. Detta är nu sagt.ˮ De skyndade sig från graven under fruktan och stor glädje, och sprang för att berätta för hans lärjungar. Plötsligt kom Jesus emot dem och hälsade dem. De gick fram och tog om hans fötter och tillbad honom. Då sa Jesus till dem: ˮVar inte rädda. Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig.ˮ Medan kvinnorna var på väg kom några ur vaktstyrkan in i staden och underrättade översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa samlades med de äldste och höll råd. Sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sa: ˮSäg att hans lärjungar kom under natten och stal honom medan ni sov. Och om ståthållaren får höra detta ska vi övertyga honom så att ni kan känna er lugna.ˮ De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda. Och detta rykte är än i dag spritt bland judarna. De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom tillbad de honom. Men andra tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem. Han sa: ˮJag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lär dem att hålla allt vad jag befallt er. Och kom ihåg, jag är med er alla dagar intill tidsålderns slut.ˮ Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Så står det skrivet hos profeten Jesaja: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska bereda din väg. En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Johannes Döparen trädde fram i öknen och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Och hela Judeen och alla i Jerusalem gick ut till honom och bekände sina synder då de döptes av honom i Jordanfloden. Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om sig. Han levde av gräshoppor och vildhonung. Han förkunnade: ˮEfter mig kommer den som är mäktigare än jag. Och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er i vatten, men han ska döpa er i den helige Ande.ˮ Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i Jordanfloden av Johannes. Så fort han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: ˮDu är min Son, den Älskade, du är min glädje.ˮ Genast drev Anden honom ut i öknen. Han befann sig i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren. Och änglarna tjänade honom. Efter att Johannes satts i fängelse kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sa: ˮTiden är fullbordad och Guds rike är nära. Vänd om och tro på evangeliet.ˮ När han gick längs Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas. De kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus sa till dem: ˮFölj mig, jag ska göra er till människofiskare.ˮ Genast lämnade de näten och följde honom. Han gick en bit till och fick se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes. De var i båten och gjorde i ordning sina nät. Utan att dröja kallade han på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans anställda kvar i båten och följde Jesus. De kom till Kafarnaum, och så fort det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. De häpnade över hans lära, för han undervisade dem med auktoritet, och inte som de skriftlärda. Plötsligt kom i deras synagoga en man med en oren ande i sig, och han skrek: ˮVad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är — Guds Helige.ˮ Men Jesus sa strängt till honom: ˮTig och far ut ur honom!ˮ Den orena anden ryckte våldsamt i mannen och skrek högt och for ut ur honom. Alla blev förskräckta och frågade varandra: ˮVad är detta? En ny lära med makt! Även de orena andarna befaller han, och de lyder honom.ˮ Och ryktet om honom spred sig snabbt överallt i hela Galileen. Från synagogan gick de direkt till Simons och Andreas hus tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och de talade genast med Jesus om henne. Han gick fram, tog hennes hand och reste henne upp. Febern lämnade henne och hon betjänade dem. När kvällen kom och solen gått ner förde man till honom alla som var sjuka och besatta. Hela staden var samlad utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och kastade ut många demoner. Han förbjöd demonerna att tala eftersom de visste vem han var. Tidigt på morgonen då det ännu var mörkt steg Jesus upp och gick till en enslig plats. Där bad han. Simon och de andra letade efter honom. De fann Jesus och sa: ˮAlla söker efter dig.ˮ Han sa: ˮVi går någon annanstans, till byarna här omkring så att jag kan förkunna även där. För därför har jag kommit.ˮ Och han var i hela Galileen och förkunnade i deras synagogor och kastade ut demonerna. En leprasjuk kom till honom och föll på knä och bad: ˮOm du vill, så kan du göra mig ren.ˮ Jesus greps av medlidande, sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ På en gång försvann lepran och han blev ren. Jesus sände omedelbart iväg honom och sa strängt: ˮBerätta inte för någon. Men gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit för din rening. Det blir ett vittnesbörd för dem.ˮ Men han gick därifrån och började ivrigt ropa ut och sprida vad som hade hänt. Jesus kunde därför inte längre öppet gå in i någon stad utan måste vistas på obefolkade platser. Och det kom folk till honom från alla håll. Några dagar därefter återvände Jesus till Kafarnaum. När man fick höra att han var i huset samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han talade ordet till dem. Då förde man till honom en lam man som bars av fyra män. Men när de på grund av allt folket inte kunde komma nära Jesus tog de bort taket över honom och gjorde en öppning och firade ner bädden på vilken den lame låg. Jesus såg deras tro och sa till den lame: ˮMitt barn, dina synder är förlåtna.ˮ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ˮVarför säger han så? Han hädar. Vem kan förlåta synder utom Gud?ˮ Omedelbart visste Jesus i sin ande vad de tänkte inom sig, och sa till dem: ˮVarför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: ʼDina synder är förlåtna,ʼ eller att säga: ʼRes dig upp, ta din bädd och gå?ʼ Men för att ni ska förstå att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder så säger jag dig:ˮ — nu talade han till den lame — ˮRes dig upp, ta din bädd och gå hem.ˮ Då reste sig mannen och tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de slogs av häpnad och prisade Gud och sa: ˮAldrig har vi sett något liknande.ˮ Jesus gick åter längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. Och när han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid en plats där skatt drevs in. Jesus sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många skatteindrivare och syndare som låg till bords med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna såg att han åt tillsammans med skatteindrivare och syndare, frågade de hans lärjungar: ˮVarför äter han med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus hörde det och sa till dem: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.ˮ Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ˮVarför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?ˮ Jesus svarade: ˮKan bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta. Men den tid kommer när brudgummen tas ifrån dem och då ska de fasta på den dagen. Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, för då river det nya tyget av från den gamla manteln och revan blir värre. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar, för då skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nytt vin häller man i nya säckar.ˮ Och det hände att han på sabbaten vandrade genom sädesfälten. Och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. Då sa fariseerna till honom: ˮTitta, varför gör de sådant på sabbaten som är otillåtet?ˮ Han svarade: ˮHar ni aldrig läst vad David gjorde då han och hans män blev hungriga och kom i nöd? När Evjatar var överstepräst gick han in i Guds hus och åt de heliga bröden som endast är tillåtet för prästerna att äta, och han gav även till dem som var med honom.ˮ Jesus sa till dem: ˮSabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. Så är Människosonen Herre också över sabbaten.ˮ Jesus gick åter in i synagogan, och där fanns en man med förlamad hand. Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten, så att de skulle kunna anklaga honom. Han sa till mannen med den förlamade handen: ˮStäll dig här i mitten.ˮ Sedan frågade han dem: ˮVad är tillåtet på sabbaten, göra gott eller göra ont, rädda liv eller döda?ˮ Men de teg. Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över deras förhärdade hjärtan, och sa till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han sträckte ut handen, och den var frisk. Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle döda honom. Jesus drog sig undan med sina lärjungar ner mot sjön. Mycket folk från Galileen följde efter. Även från Judeen, Jerusalem, Idumeen och från andra sidan Jordanfloden och från trakten av Tyros och Sidon kom folk till honom i skaror när de hörde berättas om allt han gjorde. Jesus sa till sina lärjungar att ha en båt i beredskap åt honom så att inte massan skulle tränga honom. Han hade nämligen botat många, så att alla som led av någon plåga pressade sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom kastade de sig ner för honom och ropade: ˮDu är Guds Son!ˮ Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Och Jesus gick upp på berget och kallade till sig dem som han hade bestämt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som han kallade apostlar. De skulle vara med honom, och dem skulle han sända ut att förkunna och ha auktoritet att kasta ut demonerna. Han utsåg dessa tolv: Simon, som han gav namnet Petrus. Jakob, Sebedaios son, och Johannes, Jakobs bror — dem kallade han Boanerges, det betyder Åskans söner —. Vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Jakob, Alfaios son, Taddaios, Simon seloten och Judas Iskariot, han som förrådde Jesus. Han kom till ett hus. Åter samlades så mycket folk att de inte ens kunde få sig mat. När hans familj fick höra det gick de för att ta hand om honom, för de sa: ˮHan har förlorat förståndet.ˮ Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sa: ˮHan är besatt av djävulen. Det är med demonernas härskare han kastar ut demonerna.ˮ Då kallade han dem till sig och talade till dem i liknelser: ˮHur kan Satan kasta ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå, och om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå, det är slut med honom. Ingen kan gå in i den starkes hus och beröva honom hans ägodelar utan att först ha bundit den starke. Därefter kan han plundra hans hus. Det jag säger till er är sant: Allt ska förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den helige Ande får aldrig i evighet förlåtelse utan är skyldig till evig synd.ˮ De hade nämligen sagt: ˮHan har en oren ande i sig.ˮ Hans mor och hans bröder kom. De ställde sig utanför och sände någon in för att kalla på honom. Mycket folk satt runt omkring honom, och de sa: ˮDin mor och dina bröder och dina systrar står här utanför och frågar efter dig.ˮ Han svarade: ˮVem är min mor och mina bröder?ˮ Han såg på dem som satt omkring honom och sa: ˮSe, här är min mor och mina bröder. För den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.ˮ Jesus började åter undervisa vid sjön. Då samlades så mycket folk omkring honom att han steg i en båt och satt i den ute på sjön, medan allt folket stod på stranden. Han använde många liknelser när han undervisade, och i sin undervisning sa han: ˮLyssna! Det hände att en såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom snabbt upp eftersom jordlagret var tunt. Men när solen steg förbrändes det och vissnade eftersom det inte hade någon rot. En del föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. Men en del föll i den goda jorden. Det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.ˮ Och han sa: ˮLyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom, frågade de honom om liknelserna. Då sa han: ˮNi har fått gåvan att veta Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de ska se och se utan att uppfatta, och lyssna och lyssna utan att förstå. Så sker för att de inte ska omvända sig och få förlåtelse. ˮ Han sa till dem: ˮFörstår ni inte denna liknelse? Hur ska ni då alls kunna förstå några liknelser? Såningsmannen sår ordet. De vid vägen är de hos vilka ordet blir sått. Men när de lyssnar till det kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem. De som sås på stenig mark är de som genast tar emot ordet med glädje när de lyssnar till det. Men de har inte någon rot i sig utan håller ut en kort tid. När de sedan möter lidande eller förföljelse på grund av ordet kommer de genast på fall. Andra är sådana som såddes bland törnen. Det är de som har lyssnat till ordet, men världsliga omsorger, försåtlig rikedom och allt slags begär kommer in och kväver ordet, och frukten uteblir. Men de som såddes i den goda jorden är de som lyssnar till ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.ˮ Och han sa: ˮInte går man in med en lykta för att ställa den under sädesmåttet eller bänken. Man placerar den på hållaren. För inget är hemligt som inte ska uppenbaras, och inget är dolt som inte ska komma i ljuset. Lyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ Och han sa: ˮVar uppmärksamma på vad ni hör. Med det mått ni mäter med ska det mätas åt er, och ännu mer ska ni få. För den som har ska få, och från den som inget har ska tas även det han har.ˮ Jesus sa: ˮGuds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och vaknar natt och dag och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och sedan fullmoget vete i axet. Men då grödan är mogen låter han skäran gå, eftersom skördetiden är inne.ˮ Och han sa: ˮHur ska vi illustrera Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda för det? Det är som ett senapskorn, som är minst av alla frön på jorden när man sår det. Men när det har blivit sått växer det upp och blir större än alla kryddväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.ˮ Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde förstå. Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. På kvällen samma dag sa han till sina lärjungar: ˮLåt oss fara över till andra sidan.ˮ De lämnade folket och tog honom med sig i den båt som han satt i. Även andra båtar följde med. Då kom en våldsam stormby och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas. Men han låg i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och sa: ˮLärare, bryr du dig inte om att vi dör?ˮ Han vaknade och talade strängt till vinden och sa till sjön: ˮTig, var stilla!ˮ Och vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Han sa till dem: ˮVarför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?ˮ Då blev de alldeles förskräckta och sa till varandra: ˮVem är han? Både vinden och sjön lyder ju honom.ˮ De kom över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom genast en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande i sig och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom ens med kedjor längre. Ofta hade han bundits med fotbojor och kedjor men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen kunde rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och skar sig med stenar. När han på avstånd fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom och skrek så högt han kunde: ˮVad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Svär vid Gud att du inte tänker tortera mig!ˮ Jesus hade nämligen just befallt honom: ˮFar ut ur mannen, du orena ande!ˮ Och Jesus frågade honom: ˮVad är ditt namn?ˮ Mannen svarade: ˮMitt namn är Legion, för vi är många.ˮ Och han vädjade enträget till Jesus att inte sända iväg dem från området. Nu fanns där vid bergssluttningen en stor svinhjord som gick och betade. Demonerna vädjade: ˮSänd iväg oss till svinen så kan vi fara in i dem.ˮ Han gav dem tillåtelse. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen svin drunknade i sjön. Svinvaktarna sprang iväg och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Och folk gick för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg den besatte som haft ʼlegionenʼ sitta där, klädd och vid sina sinnen. De blev rädda. Och ögonvittnen berättade för dem vad som hade hänt med den besatte och med svinen. Då bad man Jesus att lämna deras område. När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Jesus nekade honom det, istället sa han: ˮGå hem till de dina och berätta för dem om allt det som Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig.ˮ Han gick iväg och började berätta i hela Dekapolis om allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla häpnade. När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom där vid sjön. En synagogföreståndare vid namn Jairos kom dit. Då han såg Jesus föll han ner vid hans fötter och bad honom enträget: ˮMin dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne så att hon räddas och får leva.ˮ Och Jesus gick med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde men inget hade hjälpt. Det hade bara blivit sämre. Hon hade hört om Jesus och kom nu bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel, för hon tänkte: ʼOm jag bara rör vid hans kläder så blir jag frisk.ʼ Omedelbart upphörde hennes blödningar och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. Och så fort Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i folkskaran och frågade: ˮVem rörde vid mina kläder?ˮ Hans lärjungar sa till honom: ˮDu ser hur folket tränger sig på dig, och du frågar vem som rörde vid dig?ˮ Han såg sig omkring efter kvinnan som hade gjort detta. Kvinnan skakade av rädsla, för hon visste vad som hade hänt med henne och hon kom och föll ner för honom och berättade hela sanningen. Då sa han till henne: ˮMin dotter, din tro har botat dig. Gå i fred och var helad från din plåga.ˮ Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: ˮDin dotter är död. Varför fortsätta besvära Läraren?ˮ Men Jesus hörde deras ord och sa till föreståndaren: ˮVar inte rädd, tro endast.ˮ Och han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes. Och när de kom till föreståndarens hus såg han ett enda virrvarr och människor som högljutt grät och jämrade sig. Han gick in och sa till dem: ˮVarför gapar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut alla, tog med sig barnets far och mor och sina egna lärjungar och gick in där barnet låg. Han tog hennes hand och sa till henne: ˮTalita koum.ˮ Det betyder: ʼLilla flicka, jag säger dig, res dig upp.ʼ Genast reste sig flickan och började gå omkring, för hon var tolv år. Och de blev utom sig av häpnad. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta, och sa till dem att ge henne något att äta. Jesus gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom häpnade och sa: ˮVar har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått? Och vilka mäktiga gärningar från hans händer! Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?ˮ Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sa till dem: ˮEn profet är föraktad endast i sin hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.ˮ Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka och bota dem. Och han förundrade sig över deras otro. Jesus gick omkring i byarna där i trakten och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem auktoritet över de orena andarna. Han förbjöd dem att ta med sig något annat på vägen än en stav, inget bröd, ingen väska och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte dubbla långskjortor. Han sa också: ˮNär ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och då man någonstans inte välkomnar er eller lyssnar på er, gå därifrån och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem.ˮ De gick ut och förkunnade att folket skulle omvända sig. Och de kastade ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Kung Herodes fick höra om detta, för Jesu namn hade blivit känt. Några sa att Johannes Döparen hade stått upp från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. Men andra sa att han var Elia, och andra sa att han var en profet, som någon av profeterna. När Herodes hörde detta sa han: ˮDet är Johannes som har uppstått, han som jag halshögg.ˮ Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och fängsla honom på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: ˮDet är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.ˮ Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes var rädd för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. Och när han hörde Johannes blev han ofta rådvill, men lyssnade ändå på honom. Men en passande dag dök upp för Herodias när Herodes firade sin födelsedag med en festmåltid för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade. Och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sa till flickan: ˮBe mig om vad du vill, och du ska få det.ˮ Han lovade henne och svor: ˮAllt vad du ber om ska jag ge dig, upp till halva mitt rike.ˮ Då gick hon ut och frågade sin mor: ˮVad ska jag be om?ˮ Hon svarade: ˮJohannes Döparens huvud.ˮ Flickan skyndade in till kungen och bad: ˮJag vill att du genast ger mig på ett fat Johannes Döparens huvud.ˮ Kungen blev mycket bedrövad, men för löftets och gästernas skull ville han inte förvägra henne. Omedelbart sände han därför iväg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Han gick och halshögg Johannes i fängelset och bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, som gav det åt sin mamma. När Johannes lärjungar fick höra det kom de och tog hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och undervisat om. Han sa till dem: ˮKom, vi far privat till en öde plats så ni får vila er lite.” För det var så mycket folk i rörelse där att de inte ens fick tid att äta. Och endast de for iväg i båten till en öde plats. Men det upptäcktes att de for och många kände igen dem. Och från alla städerna skyndade de dit till fots och kom före dem. När Jesus steg i land fick han se en stor folkskara. Han greps av medlidande med dem eftersom de var som får utan herde. Och han gav dem rikligt med undervisning. När det hade blivit sent kom hans lärjungar till honom och sa: ˮPlatsen här är så ödslig och timmen är sen. Sänd iväg dem så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.ˮ Men han svarade: ˮGe ni dem att äta.ˮ De frågade honom: ˮSka vi gå och köpa bröd för tvåhundra dagslöner och ge dem att äta?ˮ Han sa: ˮGå och se efter hur många bröd ni har.ˮ De tog reda på det och sa: ˮFem bröd och två fiskar.ˮ Då befallde han att alla skulle sätta sig ner i det gröna gräset i grupper. De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen. Och han bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle dela ut åt folket. Han delade också ut de två fiskarna så att alla fick. Alla åt och blev mätta. Och man samlade ihop tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit av bröden. Omedelbart därefter sa Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände iväg folket. Och när han hade tagit avsked av dem gick han upp på berget för att be. När kvällen kom var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. Han såg hur de led vid årorna, för vinden låg emot dem. Strax före gryningen kom han till dem gående på sjön och tänkte gå förbi dem. När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var en vålnad, och de skrek. För alla såg honom och blev förskräckta. Men genast sa han till dem: ˮLugna er, det är jag. Var inte rädda.ˮ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var tillslutna. De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. När de steg ur båten kände folk genast igen honom. Man skyndade ut i hela trakten och bar de sjuka på bäddar dit där de hörde att han var. Och vart Jesus än kom, i byar, städer eller gårdar, så lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska. Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus. De såg att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna. — Fariseerna och alla andra judar äter inte utan att omsorgsfullt ha tvättat händerna. De håller fast vid de äldstes tradition. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Även många andra traditioner följer de, som att skölja bägare, kannor, kopparkärl och bordsbänkar. — Så fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ˮVarför följer inte dina lärjungar de äldstes tradition utan äter med orena händer?ˮ Jesus svarade: ˮNi hycklare, Jesaja profeterade rätt om er, som det står skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. De dyrkar mig förgäves, de förkunnar läror som är människobud. Ni har övergett Guds bud och håller er till människornas tradition.ˮ Han sa också till dem: ˮSå tjusigt ni upphäver Guds bud för att kunna införa er tradition. För Mose har sagt: Hedra din far och din mor, och: Den som förolämpar sin far eller sin mor måste straffas med döden. Men ni påstår: ’Om någon säger till sin far eller mor: ”Det som du kunde ha fått av mig ger jag istället som korban” — det betyder offergåva —, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom den tradition som ni för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.ˮ Jesus kallade åter till sig folket och sa: ˮLyssna på mig allesammans och förstå: Inget som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Det är istället det som går ut ur människan som orenar henne.ˮ *** När han hade lämnat folket och gått in i huset frågade hans lärjungar honom om liknelsen. Han svarade: ˮFörstår inte ni heller? Begriper ni inte att inget som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren? Det går ju inte in i hjärtat utan ner i magen och sedan sin naturliga väg.ˮ Därmed förklarade han all mat för ren. Och han sa: ˮDet är vad som går ut ur människan som gör henne oren. För inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, liderlighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.ˮ Jesus gav sig av därifrån och kom till Tyros område. Han gick in i ett hus och ville inte att någon skulle få veta det. Men han kunde inte hålla sig dold. Strax fick en kvinna vars dotter hade en oren ande i sig höra talas om honom och kom och föll ner vid hans fötter. Det var en hednisk kvinna av syrisk-fenikisk härkomst. Hon bad att Jesus skulle kasta ut demonen ur hennes dotter. Han sa till henne: ˮLåt barnen först få äta sig mätta, för det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt hundarna.ˮ Hon svarade honom: ˮSå är det, Herre, och hundarna under bordet äter av barnens smulor.ˮ Då sa han till henne: ˮPå grund av de orden, gå, demonen har farit ut ur din dotter.ˮ Och hon gick hem och fann barnet ligga på bädden och demonen var borta. Därefter lämnade han Tyros område och gick genom Sidon till Galileiska sjön, in på Dekapolis område. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad Jesus lägga handen på honom. Han tog honom avsides bort från folkskaran, stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga, såg upp mot himlen, suckade, och sa: ˮEffata,ˮ — det betyder ‘öppna dig.ʼ Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes och han talade tydligt. Jesus förbjöd dem att berätta detta för någon. Men ju mer han förbjöd desto ivrigare spred de ut det. Och de blev alldeles utom sig av häpnad och sa: ˮAllt han har gjort är gott. Han får de döva att höra och de stumma att tala.ˮ Vid den tiden hände det åter att mycket folk hade samlats utan något att äta. Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sa: ˮJag lider med folket, för de har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Om jag sänder dem hem hungriga går det illa för dem på vägen. Och några av dem kommer långväga ifrån.ˮ Hans lärjungar svarade honom: ˮVar kan man finna bröd här ute i ödemarken som kan mätta dem?ˮ Han frågade dem: ˮHur många bröd har ni?ˮ ˮSju,ˮ svarade de. Då befallde han folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden, bad tackbönen, bröt dem och gav åt sina lärjungar för att delas ut, och de lade fram åt folket. De hade också några små fiskar. Han bad välsignelsebönen och sa att även de skulle sättas fram. Alla åt och blev mätta. Och man samlade ihop sju stora korgar av de bitar som blev över. De var omkring fyra tusen. Och han sände iväg dem. Genast därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att sätta honom på prov bad de honom om ett tecken från himlen. Jesus suckade i sin ande och sa: ˮVarför begär detta släkte ett tecken? Det jag säger till er är sant: Inget tecken ska ges åt detta släkte.ˮ Och han lämnade dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön. Och de glömde att ta med sig bröd. De hade bara ett bröd med sig i båten. Jesus varnade dem: ˮAkta er noga för fariseernas surdeg och för Herodes surdeg.ˮ Då började de diskutera med varandra om detta att de saknade bröd. Han uppfattade det och frågade: ˮVarför säger ni att ni saknar bröd? Har ni ännu inte begripit och förstått? Är era hjärtan så tillslutna? Ni har ögon och ser inget? Och ni har öron och hör inget? Kommer ni inte ihåg när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar fulla med bröd fick ni då över?ˮ De svarade: ˮTolv.ˮ ˮOch de sju bröden åt de fyra tusen, hur många stora korgar fyllde ni då med brödbitar?ˮ De svarade: ˮSju.ˮ Han sa: ˮFörstår ni fortfarande ingenting?ˮ De kom till Betsaida. Där förde man en blind till Jesus och bad honom röra vid mannen. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Han spottade på hans ögon, lade händerna på honom och frågade: ˮSer du något?ˮ Han spärrade upp ögonen och sa: ˮJag ser människorna, de liknar träd som går omkring.ˮ Då lade Jesus åter händerna på hans ögon. Nu fick han sin syn och var botad och kunde se allt tydligt. Jesus sände hem honom med orden: ˮGå inte ens in i byn.ˮ Jesus gick med sina lärjungar ut till byarna kring Cesarea Filippi. På vägen frågade han sina lärjungar: ˮVem säger människorna att jag är?ˮ De svarade: ˮJohannes Döparen, andra säger Elia, och andra säger någon av profeterna.ˮ Då frågade han dem: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Petrus svarade honom: ˮDu är Kristus.ˮ Men Jesus förbjöd dem strängt att säga det till någon. Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och att han måste bli dödad och efter tre dagar uppstå. Öppet och rakt talade han om detta. Då tog Petrus honom till sig och började förebrå honom. Men Jesus vände sig om, såg på sina lärjungar, och tillrättavisade Petrus med orden: ˮFörsvinn ifrån mig, Satan. Du tänker inte Guds tankar utan människors.ˮ Och han kallade till sig folket och sina lärjungar och sa till dem: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det. Men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull ska frälsa det. För vad hjälper det en människa att vinna hela världen men förlora sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? Den som skäms för mig och mina ord i detta otrogna och syndiga släkte, för honom ska också Människosonen skämmas när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de ser att Guds rike har kommit i makt.ˮ Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var helt ensamma. Och han förvandlades inför dem. Hans kläder blev glänsande och strålande vita, så vita som ingen tygberedare i världen kan göra några kläder. Och där visade sig för dem Elia och Mose, som samtalade med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: ˮRabbi, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Han visste nämligen inte vad han skulle säga, så rädda var de. Då kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och ur molnet hördes en röst: ˮDet här är min Son, den Älskade. Lyssna till honom.ˮ Och plötsligt när de såg sig omkring, såg de ingen där med dem själva förutom Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. De tog orden till sig och talade med varandra om betydelsen av att uppstå från de döda. De frågade honom: ˮVarför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮJa, Elia kommer först och återupprättar allt. Och vad står det skrivet om Människosonen? Att han måste lida mycket och bli föraktad. Men jag säger er att Elia har verkligen kommit och de gjorde med honom vadhelst de ville, som det är skrivet om honom.ˮ När de kom tillbaka till lärjungarna såg de mycket folk omkring dem, och skriftlärda som diskuterade med dem. Så fort folket fick se Jesus blev de hänförda och skyndade fram och hälsade honom. Han frågade dem: ˮVad diskuterar ni med dem?ˮ Någon ur folkskaran svarade: ˮLärare, jag har kommit med min son till dig. Han har en stum ande i sig. Och var den än tar över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar kasta ut den, men de kunde inte.ˮ Jesus svarade dem: ˮDu släkte utan tro. Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För honom till mig.ˮ Och de kom med honom till Jesus. När han såg Jesus började anden genast rycka våldsamt i pojken. Han föll till marken och vältrade sig och tuggade fradga. Jesus frågade hans far: ˮHur länge har det varit så med honom?ˮ Fadern svarade: ˮFrån det han var barn. Ofta kastar den honom i eld och i vatten för att ta död på honom. Men om du kan göra något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.ˮ Jesus sa: ˮOm du kan, säger du. Allt förmår den som tror.ˮ Genast ropade barnets far: ˮJag tror, hjälp min otro!ˮ När Jesus såg att folk strömmade till sa han strängt till den orena anden: ˮDu stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!ˮ Den skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Och pojken såg ut som ett lik, så att många sa att han var död. Men Jesus tog honom i handen och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit in i ett hus och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ˮVarför kunde inte vi kasta ut demonen?ˮ Han svarade: ˮDetta slag kan endast komma ut genom bön.ˮ Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Och han ville inte att någon skulle få veta det eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sa: ˮMänniskosonen ska överlämnas i människors händer och de ska döda honom och tre dagar efter sin död ska han uppstå.ˮ Men de förstod inte vad han sa och vågade inte fråga honom. De kom till Kafarnaum. När han kom in i huset frågade han dem: ˮVad var det ni talade om på vägen?ˮ De förblev tysta, för de hade under vägen diskuterat med varandra om vem som var störst. Han satte sig ner och kallade på de tolv och sa: ˮOm någon vill vara den främste ska han vara den ringaste av alla och allas tjänare.ˮ Sedan tog han ett barn och ställde det mitt ibland dem. Han omfamnade barnet och sa till dem: ˮDen som välkomnar ett sådant barn i mitt namn välkomnar mig. Och den som välkomnar mig, välkomnar inte mig utan honom som har sänt mig.ˮ Johannes sa till Jesus: ˮLärare, vi såg en som kastade ut demoner i ditt namn. Vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss.ˮ Men Jesus sa: ˮHindra honom inte, för ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är emot oss är för oss. Den som räcker er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus — det jag säger till er är sant: Han går inte miste om sin lön. Den som bringar på fall en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet. Om din hand får dig på fall, hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och gå till helvetet, till elden som aldrig släcks. *** Och om din fot får dig på fall, hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. *** Och om ditt öga får dig på fall, riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med bägge ögonen i behåll kastas i helvetet, där deras mask inte dör och elden inte släcks. För var och en ska saltas med eld. Salt är bra, men om saltet mister sin sälta, hur ska ni få det salt igen? Ha salt i er och lev i harmoni med varandra.ˮ Jesus begav sig därifrån och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordanfloden. Åter samlades mycket folk omkring honom, och han undervisade dem som han brukade. Några fariseer ville sätta honom på prov. De kom fram till honom och frågade: ˮÄr det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?ˮ Han svarade: ˮVad har Mose påbjudit er?ˮ De sa: ˮMose tillåter att mannen skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.ˮ Då sa Jesus: ˮDärför att era hjärtan är så hårda skrev han detta bud. Men från skapelsens begynnelse gjorde han dem till man och kvinna. Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud fogat samman ska människan inte skilja åt.ˮ När de kommit in i huset frågade lärjungarna honom igen om detta. Han svarade dem: ˮDen som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig begår äktenskapsbrott mot henne. Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig begår hon äktenskapsbrott.ˮ Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna tillrättavisade dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sa till dem: ˮLåt de små barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana. Det jag säger till er är sant: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.ˮ Och han omfamnade barnen och lade händerna på dem och välsignade dem. När Jesus fortsatte sin väg sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ˮGode Lärare, vad ska jag göra för att ärva evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVarför kallar du mig god? Ingen är god utom en — Gud. Buden kan du: Du ska inte mörda, Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Du ska inte bedra, Hedra din far och din mor. ˮ Mannen sa: ˮLärare, allt detta har jag hållit från min ungdom.ˮ Jesus såg på honom, fick kärlek till honom och sa: ˮEn sak återstår. Gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga, då har du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.ˮ Vid de orden blev mannen illa berörd och gick bedrövad sin väg eftersom han ägde mycket. Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: ˮHur svårt är det inte för de förmögna att komma in i Guds rike.ˮ Lärjungarna häpnade över hans ord, men Jesus sa igen: ˮMina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ De blev än mer förfärade och sa till varandra: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Jesus såg på dem och sa: ˮFör människor är det omöjligt, men inte för Gud, eftersom allting är möjligt för Gud.ˮ Petrus tog till orda och sa till honom: ˮVi har ju lämnat allt och följt dig.ˮ Jesus sa: ˮDet jag säger till er är sant: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.ˮ De var på väg upp till Jerusalem och Jesus gick före dem. De var förundrade, och andra som följde med var rädda. Han tog åter de tolv avsides och talade om för dem vad som skulle hända honom: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och Människosonen ska överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda som ska döma honom till döden. De ska överlämna honom åt hedningarna som ska håna honom, spotta på honom, prygla honom, och döda honom. Och efter tre dagar ska han uppstå.ˮ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till Jesus och sa: ˮLärare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om.ˮ Han sa: ˮVad vill ni att jag ska göra för er?ˮ De svarade: ˮLåt den ene av oss få sitta på din högra sida och den andre på din vänstra, i din härlighet.ˮ Jesus sa: ˮNi vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?ˮ De svarade: ˮDet kan vi.ˮ Jesus sa: ˮDen bägare som jag dricker ska ni dricka, och med det dop som jag döps med ska ni döpas. Men platserna på min högra och vänstra sida är det inte min sak att tilldela. De tillhör dem de är färdigställda för.ˮ När de tio andra hörde detta började de bli arga på Jakob och Johannes. Då kallade Jesus dem till sig och sa: ˮNi vet att de som anses vara folkens ledare härskar över sina folk, och deras stormän utövar sin makt över dem. Men så är det inte bland er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare och den som vill vara främst bland er ska vara allas slav. För Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.ˮ De kom till Jeriko. Och när Jesus lämnade staden med sina lärjungar och en stor folkskara, satt en blind tiggare vid vägen, Bartimaios, Timaios son. När han hörde att det var Jesus från Nasaret började han ropa: ˮJesus, Davids son, förbarma dig över mig!ˮ Många förmanade honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ˮDavids son, förbarma dig över mig!ˮ Jesus stannade och sa: ˮKalla hit honom.ˮ De gjorde det och sa till den blinde: ˮLugn, res dig upp, han kallar på dig.ˮ Han kastade av sig manteln, sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade: ˮVad vill du att jag ska göra för dig?ˮ Den blinde sa: ˮRabbouni, jag vill kunna se igen.ˮ Jesus sa: ˮGå, din tro har botat dig.ˮ Genast fick han sin syn, och följde Jesus på vägen. De närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania vid Olivberget. Då sände Jesus iväg två av sina lärjungar och sa till dem: ˮGå till byn där framför er. Så fort ni kommer in där ska ni finna ett åsneföl som står bunden och som ingen ännu har suttit på. Lös den och led hit den. Om någon frågar varför ni gör så ska ni svara: ʼHerren behöver den, och han ska strax sända tillbaka denʼ.ˮ De gick iväg och fann ett åsneföl bundet vid en dörr utmed gatan, och de löste den. Några av dem som stod där frågade: ˮVad gör ni? Löser ni fölet?ˮ De svarade som Jesus hade sagt, och man lät dem gå. De ledde åsnefölet till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp. Och många bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar av lövkvistar ute på fälten och la ut på vägen. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ˮ Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat är vår fader Davids kommande rike. Hosianna i höjden!ˮ Jesus gick in i Jerusalem och in på tempelplatsen. Han såg på allt och gick sedan ut till Betania med de tolv eftersom det redan var sent. Nästa dag då de gick från Betania blev han hungrig. På avstånd fick han se ett fikonträd med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde finna något på det. Väl framme fann han inget utom blad, för det var inte tiden för fikon. Han sa till trädet: ˮAldrig någonsin ska någon äta frukt från dig.ˮ Detta hörde hans lärjungar. De kom till Jerusalem. Och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar, och stolarna för dem som sålde duvor. Och han tillät inte att någon bar varor över tempelplatsen. Han undervisade dem och sa: ˮStår det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ När översteprästerna och de skriftlärda hörde detta försökte de finna ett sätt att döda honom. De var nämligen rädda för honom eftersom allt folket var överväldigat av hans undervisning. När kvällen kom lämnade Jesus och lärjungarna staden. När de tidigt nästa morgon gick vägen fram såg de fikonträdet vara förtorkat från roten. Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sa till Jesus: ˮRabbi, titta! Fikonträdet som du förbannade har torkat.ˮ Jesus svarade dem: ˮTro på Gud. Det jag säger till er är sant: Om någon säger till detta berg: ʼUpp och kasta dig i havet,ʼ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det blir som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, då blir det ert. Och när ni står och ber ska ni förlåta om ni har något emot någon. Då ska också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser.ˮ *** De kom åter till Jerusalem. Och när Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom och frågade: ˮMed vilken fullmakt gör du detta? Eller vem gav dig denna fullmakt att göra detta?ˮ Jesus sa: ˮJag har en fråga till er. Svara mig på den så ska jag säga er med vilken fullmakt jag gör detta. Var Johannes dop från himlen eller från människor? Svara mig.ˮ De överlade med varandra: ˮOm vi säger ʼfrån himlen,ʼ kommer han att fråga: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Men kan vi säga ʼfrån människorʼ?ˮ De var rädda för folket eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet. De svarade Jesus: ˮVi vet inte.ˮ Jesus sa: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ Jesus började sedan tala till dem i liknelser: ˮEn man anlade en vingård. Han satte stängsel kring den, grävde en grop för vinfatet och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den till vinodlare och reste bort. När tiden var inne sände han en slav till vinodlarna för att hämta en del av vingårdens frukt. Men de tog fast honom, misshandlade honom och sände iväg honom tomhänt. Då sände han en annan slav till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Och han sände ännu en och honom dödade de. Likaså med många andra. En del misshandlade de, andra dödade de. Ännu en hade han, en älskad son. Honom sände han slutligen till dem. Han tänkte: ʼDe kommer att respektera min son.ʼ Men vinodlarna sa till varandra: ʼDet är arvtagaren, kom, vi dödar honom, och arvet blir vårt.ʼ Och de grep tag i honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården. Vad gör nu vingårdens herre? Han ska komma och döda vinodlarna och ge vingården till andra. Har ni inte läst detta Skriftord: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Så har Herren gjort, och det är underbart att bevittna. ˮ De hade velat gripa honom eftersom de förstod att liknelsen var riktad mot dem. Men de vågade inte för folket. Och de lämnade honom och gick sin väg. Sedan sände de till honom några fariseer och anhängare till Herodes för att fånga honom genom något ord. De kom till honom och sa: ˮLärare, vi vet att du är sanningsenlig. Du låter dig inte påverkas av någon och är opartisk gentemot alla människor och undervisar sant om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren, eller inte? Ska vi betala eller inte?ˮ Men han genomskådade deras hyckleri och sa: ˮVarför sätter ni mig på prov? Ge mig en denar så jag får se.ˮ De räckte fram ett, och han frågade dem: ˮVems bild och inskrift är på detta?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Då sa Jesus: ˮGe kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Och de häpnade över honom. Några saddukeer kom till honom — dessa hävdar att det inte finns någon uppståndelse — och de frågade honom: ˮLärare, Mose har föreskrivit att om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då ska han gifta sig med henne och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns där sju bröder. Den förste gifte sig, och dog utan några barn. Den andre gifte sig med henne, också han dog barnlös. Så även den tredje. Ingen av de sju lämnade barn efter sig. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen då de uppstår, vems hustru blir hon? För alla sju var ju gifta med henne.ˮ Jesus sa till dem: ˮHar ni inte kommit vilse eftersom ni varken förstår Skrifterna eller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte eller blir bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men att de döda står upp, har ni inte läst där i Moseboken om törnbusken, hur Gud sa till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni är alldeles vilse.ˮ En av de skriftlärda som lyssnade när de diskuterade insåg att han svarade dem väl. Han gick fram och frågade Jesus: ˮVilket är det förnämsta av alla buden?ˮ Han svarade: ˮDet förnämsta är detta: Lyssna, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd och med hela din kraft. Därnäst kommer: Älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.ˮ Den skriftlärde sa: ˮDu har rätt, Lärare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom med hela sitt hjärta och med hela sitt förstånd och med hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.ˮ När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt sa han till honom: ˮDu är inte långt från Guds rike.ˮ Sedan vågade ingen fråga honom längre. Då Jesus undervisade i templet frågade han: ˮHur kan de skriftlärda säga att Kristus är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter. David själv kallar honom Herre. Hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Allt folket lyssnade gärna på honom. I sin undervisning sa han: ˮAkta er för de skriftlärda! De går gärna omkring i långa mantlar och vill bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogorna och få hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen, och ber långa böner för att uppmärksammas. De ska få en så mycket hårdare dom.ˮ Jesus satte sig mitt emot offerboxen och såg på när folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Och det kom en fattig änka som lade i två små kopparmynt, av minsta värde. Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Denna fattiga änka lade i mer än alla andra som lade något i offerboxen. För alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.ˮ När Jesus gick ut från templet sa en av hans lärjungar: ˮLärare, titta vilka stenar och vilka byggnader!ˮ Jesus sa: ˮDu ser dessa stora byggnader. Här ska inte lämnas sten på sten, allt kommer att brytas ner.ˮ Han satt på Olivberget mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom. De frågade: ˮSäg oss när detta ska ske? Och vad är tecknet på att allt ska fullbordas?ˮ Jesus började tala: ˮSe till att ingen vilseleder er. Många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus. De ska leda många vilse. När ni får höra om krig och rykten om krig bli då inte skrämda. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordbävningar på olika platser, och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovåndorna. Var på er vakt. Man ska utlämna er till domstolar och misshandla er i synagogor och ställa er inför ståthållare och kungar på grund av mig, som vittnen inför dem. Och först måste evangeliet förkunnas för alla folk. När man för bort er för att utlämnas, oroa er inte för vad ni ska säga, utan tala det som ges er i den stunden. För det är inte ni som då talar utan den helige Ande. Broder ska utlämna broder till att dödas, och en far sitt barn, och barn ska trotsa sina föräldrar och döda dem. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. När ni ser ʼförödelsens vidrighetʼ stå på förbjuden plats — förstå detta den som läser — då ska de som bor i Judeen fly till bergen. Den som är på taket ska inte stiga ner, eller gå in för att hämta något i sitt hus. Och den som är ute på åkern ska inte återvända för att hämta sin mantel. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. Be att det inte händer på vintern. För i de dagarna blir det en sådan nöd vars like inte har inträffat sedan Gud i begynnelsen skapade världen, intill nu, och aldrig mer ska inträffa. Om Herren inte förkortade dagarna skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull har han förkortat dagarna. Om någon då säger till er: ʼHär är Kristus,ʼ eller: ʼDär är han,ʼ så tro det inte. Falska kristusgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra tecken och under för att om möjligt leda de utvalda vilse. Men var på er vakt. Jag har sagt er allt i förväg. Men i de dagarna, efter denna nöd, ska solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen och himlens krafter skakas. Då ska man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då ska han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens ände till himlens ände. Lär av en jämförelse med fikonträdet. Så fort kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren nalkas. Likaså ska ni veta när ni ser detta hända att han är nära, utanför dörren. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Men angående den dagen eller timmen vet ingen, inte ens änglarna i himlen eller Sonen, ingen utom Fadern. Var på er vakt och håll er vakna, för ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man reste bort. Han lämnade sitt hus och gav sina slavar fullmakt och var sin uppgift. Och portvakten befallde han att vaka. Vaka därför, för ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Annars kan han komma plötsligt och finna att ni sover. Vad jag säger till er säger jag till alla: Vaka!ˮ Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom. De sa: ˮInte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.ˮ Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den leprasjukes hus. Då kom en kvinna med en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut allt över hans huvud. Några blev upprörda och sa till varandra: ˮVarför slösa så med balsam? Den kunde man ju ha sålt för en årslön och gett åt de fattiga.ˮ Och de grälade på henne. Men Jesus sa: ˮLåt henne vara, varför besvärar ni henne? Hon har gjort en vacker gärning mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort det hon kunde. Hon har i förväg smort min kropp till begravningen. Det jag säger till er är sant: Överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och minnas henne.ˮ Och Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda Jesus. De blev glada när de hörde det och lovade honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen av det osyrade brödets högtid då påskalammet slaktades frågade hans lärjungar honom: ˮVart vill du att vi ska gå och förbereda för dig att äta påskmåltiden?ˮ Då sände han två av sina lärjungar och sa till dem: ˮGå in i staden. Där ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom. Och där han går in ska ni säga till husbonden: ʼLäraren frågar: Var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?ʼ Han ska då visa er ett stort rum på övervåningen, inrett och färdigt. Förbered åt oss där.ˮ Lärjungarna gick iväg och kom till staden och fann att det var som han hade sagt dem. Och de förberedde för påskmåltiden. På kvällen kom han med de tolv. Medan de låg till bords och åt sa Jesus: ˮDet jag säger till er är sant: En av er ska förråda mig, en som äter med mig.ˮ Då blev de bedrövade och frågade honom en efter en: ˮDet är väl inte jag?ˮ Han svarade: ˮEn av de tolv, en som doppar med mig i skålen. För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men det blir hemskt för den man som förråder Människosonen. Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född.ˮ Medan de åt tog Jesus ett bröd, välsignade det, bröt det och gav åt dem och sa: ˮTag detta, det är min kropp.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och gav åt dem, och de drack alla ur den. Och han sa: ˮDetta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många. Det jag säger till er är sant: Jag ska aldrig mer dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker nytt vin i Guds rike.ˮ Och när de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Jesus sa till dem: ˮNi ska alla överge mig, för det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren ska skingras. Men när jag har uppstått ska jag gå före er till Galileen.ˮ Petrus sa till honom: ˮOm än alla överger dig, så ska inte jag göra det.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är sant: I dag, i denna natt, innan tuppen har galt två gånger, ska du tre gånger ha förnekat mig.ˮ Men Petrus försäkrade bestämt: ˮOm jag än måste dö med dig ska jag aldrig förneka dig.ˮ Så sa även alla andra. De kom till ett ställe som heter Getsemane, och han sa till sina lärjungar: ˮSätt er här medan jag ber.ˮ Och han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Han greps av bävan och ångest och sa till dem: ˮMin själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka.ˮ Han gick lite längre fram och föll ner på marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund. Han sa: ˮAbba, Fader, allt är möjligt för dig. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.ˮ Han kom tillbaka och fann att de sov, och sa till Petrus: ˮSimon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken ens en timme? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag.ˮ Han gick åter bort och bad med samma ord. Då han kom tillbaka fann han igen att de sov eftersom deras ögon var sömntunga. Och de visste inte vad de skulle svara honom. Han kom tillbaka för tredje gången och sa till dem: ˮSover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer. Res er upp, låt oss gå, han som förråder mig är här.ˮ Och just då han talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar. De kom från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade avtalat med dem om ett tecken och sagt: ˮDet är den som jag kysser. Grip honom och för bort honom under bevakning.ˮ När Judas kom gick han genast fram till Jesus och sa: ˮrabbi,ˮ och kysste honom. De grep Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och slog mot översteprästens slav och högg av honom örat. Jesus sa till dem: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Dagligen var jag hos er i templet och undervisade, och ni grep mig inte. Men Skrifterna skulle uppfyllas.ˮ Då lämnade alla honom och flydde. En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde på kroppen. Honom grep de tag i, men han lämnade linneklädet kvar och sprang iväg naken. De förde Jesus till översteprästen. Och alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda samlades. Petrus följde Jesus på avstånd ända in på översteprästens gård. Han satt där bland vakterna och värmde sig vid elden. Översteprästerna och hela Sanhedrin försökte finna något vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget. Många vittnade falskt mot honom, och deras vittnesmål stämde inte överens. Då reste sig några och gav detta falska vittnesmål mot honom: ˮVi har hört att han sagt: ʼJag ska bryta ner detta tempel byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är byggt med händerʼ.ˮ Men inte heller deras vittnesmål stämde överens. Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: ˮSka du inte svara på deras vittnesmål mot dig?ˮ Men han teg och svarade inte. Åter frågade översteprästen honom: ˮÄr du Kristus, den Välsignades son?ˮ Jesus svarade: ˮJag Är. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.ˮ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ˮVad behöver vi nu vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad säger ni?ˮ Alla dömde honom skyldig till döden. Några började spotta på honom, och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ˮProfetera!ˮ Även vakterna gick lös på honom med slag. Och medan Petrus var nere på gården kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. När hon fick se Petrus sitta där och värma sig stirrade hon på honom och sa: ˮDu var också med Jesus från Nasaret.ˮ Men han nekade: ˮJag vet inte vad du pratar om, jag fattar ingenting.ˮ Och han gick ut på den yttre gården. Då gol tuppen. Tjänsteflickan såg honom och sa igen till dem som stod i närheten: ˮHan är en av dem.ˮ Men Petrus nekade på nytt. Strax därpå sa även de som stod där till Petrus: ˮHelt säkert är du en av dem, för du är ju från Galileen.ˮ Men han började förbanna sig, och bedyrade: ˮJag känner inte den där mannen som ni pratar om!ˮ I det ögonblicket gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ˮInnan tuppen har galt två gånger ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han bröt ihop och grät. Omedelbart på morgonen fattade översteprästerna sitt beslut tillsammans med de äldste och de skriftlärda, hela Sanhedrin. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus. Pilatus frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Och översteprästerna anklagade honom ihärdigt. Åter frågade Pilatus honom: ˮSvarar du inget? Du hör ju hur mycket de anklagar dig.ˮ Men Jesus svarade inte längre, och det förvånade Pilatus. Vid högtiden brukade Pilatus frige vilken fånge de än begärde. Där fanns en man vid namn Barabbas som satt fängslad tillsammans med upprorsmän som hade begått mord under upproret. Folket vandrade upp och bad Pilatus att göra vad han brukade. Pilatus svarade: ˮVill ni att jag ska frige judarnas kung?ˮ För han förstod att det var av avund som översteprästerna hade överlämnat honom. Men översteprästerna hetsade folket så att han istället skulle frige Barabbas. Pilatus talade åter till dem: ˮVad vill ni då att jag ska göra med honom som ni kallar judarnas kung?ˮ De skrek: ˮKorsfäst honom!ˮ Pilatus frågade dem: ˮVad ont har han då gjort?ˮ Men de skrek ännu högre: ˮKorsfäst honom!ˮ Pilatus ville vara folket till lags och frigav Barabbas. Jesus lät han prygla och överlämnade honom sedan till att korsfästas. Soldaterna förde nu in Jesus i palatset till ståthållarens högkvarter och kallade samman hela vaktstyrkan. De svepte en purpurmantel om honom och vred ihop en krans av törne och satte den på honom. Sedan hälsade de honom: ˮLeve judarnas kung!ˮ Och de slog honom i huvudet med en käpp och spottade på honom och böjde knä och hyllade honom. Och när de hade hånat honom tog de av honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Sedan förde de ut honom att korsfästas. Simon från Kyrene, Alexandros och Rufus far, var på väg in från landet och råkade gå förbi. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och de förde Jesus till Golgota, det betyder Skallen. De gav honom vin tillsatt med myrra, men han tog inte emot det. Och de korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom lottkastning. Det var på förmiddagen som de korsfäste honom. På anslaget stod vad han var anklagad för: ʼJudarnas kung.ʼ Tillsammans med honom korsfäste de två förbrytare, den ene till höger om honom, den andre till vänster. *** De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sa: ˮJaså, du bryter ner templet och bygger upp det igen på tre dagar, fräls dig själv och stig ner från korset!ˮ Likaså hånade översteprästerna och de skriftlärda honom och sa: ˮAndra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Kristus, Israels kung, stig ner nu från korset så att vi får se och tro!ˮ Även de som var korsfästa med honom skymfade honom. Mitt på dagen kom ett mörker över hela landet. Det varade till femtontiden, och då ropade Jesus högt: Eloi, Eloi, lema sabachtani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Några som stod där hörde det och sa: ˮLyssna, han ropar på Elia.ˮ En av dem sprang då och fyllde en svamp med surt vin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka och sa: ˮVänta, låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.ˮ Och Jesus ropade högt och slutade andas. Då brast förhänget i templet i två stycken, uppifrån och ända ner. När officeren som stod mitt emot honom såg att han dog på det sättet sa han: ˮDen mannen var i sanning Guds Son.ˮ På avstånd stod även kvinnor och såg på. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. De hade följt Jesus och tjänat honom när han var i Galileen. Där var också många andra kvinnor som hade gått upp till Jerusalem med honom. När kvällen var inne — det var förberedelsedag, dagen före sabbaten — kom Josef från Arimataia dit, en högt ansedd rådsherre som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död. Han kallade till sig officeren och frågade honom om Jesus varit död länge. När han fått det bekräftat av officeren överlät han den döda kroppen till Josef. Och Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Och han rullade en sten för ingången till graven. Maria Magdalena och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. När sabbaten var över köpte Maria Magdalena, och Maria, Jakobs mor, och Salome aromatiska kryddoljor för att gå och smörja Jesus. Mycket tidigt på söndagen, då solen gick upp, kom de till graven. De sa till varandra: ˮVem ska rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?ˮ Men när de tittade upp såg de att stenen, som var mycket stor, var bortrullad. De gick in i graven och såg en ung man sitta på höger sida iklädd en vit dräkt. Och de blev förfärade, men han sa: ˮVar inte förfärade. Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och till Petrus att Jesus går före er till Galileen. Där ska ni få se honom, så som han sagt er.ˮ Och de gick ut och sprang bort från graven, uppskakade och helt utom sig. Och de sa ingenting till någon eftersom de var rädda. [ Efter sin uppståndelse på söndag morgon visade han sig först för Maria Magdalena, från vilken han kastat ut sju demoner. Hon gick och berättade det för dem som hade varit med honom, och som nu sörjde och grät. Men när de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det. Sedan uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem som var på väg ut till landet. Även de gick och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan uppenbarade han sig för de elva när de låg till bords, och han tillrättavisade dem för deras otro och hårda hjärtan eftersom de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden. Och han sa till dem: ˮGå ut i hela världen och förkunna evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Men den som inte tror ska bli fördömd. Dessa tecken ska följa dem som tror: i mitt namn ska de kasta ut demoner. De ska tala i nya tungor. De ska ta ormar i händerna. Om de dricker något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka och de ska bli friska.ˮ När Herren Jesus hade talat till dem blev han tagen upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och förkunnade överallt. Och Herren verkade med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.] Högt ärade Theofilos, många har åtagit sig att sammanställa en skildring av de händelser som fått sin uppfyllelse ibland oss. Dessa händelser har meddelats oss av de som från början var ögonvittnen och ordets tjänare. Efter att noga ha satt mig in i allt från början har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, så att du ska förstå hur tillförlitlig den undervisning är som du fått. I de dagar då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias tjänsteavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen kom till Sakarias tjänsteavdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud hände sig vid den sedvanliga lottningen att han fick uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret. Då visade sig för honom en Herrens ängel som stod till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev mycket oroad vid denna syn och han överväldigades av fruktan. Men ängeln sa: ˮVar inte rädd, Sakarias, för din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Johannes. Och han ska göra dig överlycklig, ja, många kommer att glädjas över hans födelse, för han ska bli stor inför Herren. Han ska inte dricka vin och starka drycker, och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande. Och många av Israels söner ska han vända om till Herren, deras Gud. Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att vända fädernas hjärtan till barnen och ge de olydiga ett rättfärdigt sinne. Så ska Herren få ett förberett folk.ˮ Då sa Sakarias till ängeln: ˮHur ska jag få visshet om det här? Jag är ju gammal och min hustru är till åren.ˮ Ängeln svarade: ˮJag är Gabriel, som står inför Gud. Jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta goda budskap. Och nu ska du bli stum och inte kunna tala förrän den dag detta sker eftersom du inte trodde på mina ord som ska uppfyllas när tiden är inne.ˮ Folket stod och väntade på Sakarias och förvånade sig över att han dröjde så länge inne i templet. När han kom ut var han oförmögen att tala till dem. De förstod att han hade sett en syn i templet. Han gjorde tecken åt dem, och förblev stum. Och när dagarna för hans tjänstgöring var slut begav han sig hem. Dagar gick och så blev hans hustru Elisabet havande. Hon drog sig undan i fem månader. Hon sa: ˮHerren har gjort detta för mig. Han såg till mig dessa dagar och tog bort min vanära bland människor.ˮ Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef som var av Davids ätt. Och jungfruns namn var Maria. Han kom in och sa till henne: ˮGläd dig, du benådade. Herren är med dig.ˮ Men hon blev förbryllad vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sa ängeln till henne: ˮVar inte rädd, Maria, för du har funnit nåd hos Gud. Lyssna, du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son. Och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska regera över Israels folk för evigt, och hans välde har inget slut.ˮ Maria sa till ängeln: ˮHur ska detta kunna ske, då ingen man har rört mig?ˮ Ängeln svarade: ˮDen helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft omsluta dig. Därför ska också det heliga barnet kallas Guds Son. Även din släkting Elisabet ska på sin ålderdom få en son. Hon som kallades ofruktsam är nu i sjätte månaden, för inget är omöjligt för Gud.ˮ Maria sa: ˮJag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig efter ditt ord.ˮ Och ängeln lämnade henne. I de dagarna skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd. Hon gick in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning spratt barnet till inom henne. Hon blev fylld av den helige Ande och ropade högt: ˮVälsignad är du bland kvinnor, och välsignat är barnet inom dig! Men vem är jag, att min Herres mor kommer till mig? För när ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är hon som trodde, för det som Herren har sagt henne ska uppfyllas.ˮ Då sa Maria: ˮMin själ upphöjer Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare, för han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Nu ska härefter alla släkten kalla mig salig. Den Mäktige har gjort stora ting med mig, hans namn är heligt. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. Han har utfört väldiga gärningar med sin styrka. Han skingrade dem som hade högmodiga hjärtan och sinnen. Han störtade härskare från deras troner, och upphöjde ringa män. Han mättade hungriga med sitt goda, och sände rika tomhänta bort. Han tog sig an sin tjänare Israel, i åminnelse av sin barmhärtighet mot Abraham och hans ättlingar till evig tid. Detta enligt sitt löfte till våra fäder.ˮ Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem. Så kom tiden för Elisabet då hon skulle föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne stor barmhärtighet, och de delade hennes glädje. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet. De ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ˮNej, han ska heta Johannes.ˮ De sa till henne: ˮIngen i din släkt bär det namnet.ˮ Med tecken frågade de hans far vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: ʼJohannes är hans namn,ʼ och alla häpnade. Omedelbart öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och lovprisa Gud. Fruktan kom över alla kringboende. Och i hela Judeens bergsbygd omtalades detta. Alla som hörde det tog det till hjärtat och sa: ”Vad ska det bli av detta barn?” För Herrens hand var med honom. Och hans far Sakarias blev fylld av den helige Ande och profeterade: ˮLov och pris till Herren, Israels Gud, som har besökt och befriat sitt folk. Han har upprest en mäktig Frälsare i sin tjänare Davids ätt, så som han lovat sedan urminnes tid genom sina heliga profeter: att frälsa oss från våra fiender och från alla som hatar oss. Han ville visa barmhärtighet mot våra fäder och tänka på sitt heliga förbund, den ed han gav vår fader Abraham: att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan rädsla, i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra dagar. Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning i deras synders förlåtelse. Detta ske ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet, genom vilken en soluppgång från höjden ska besöka oss, för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga och leda våra fötter in på fredens väg.ˮ Och barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram för Israel. Det hände i de dagarna att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare över Syrien. Alla gav sig då iväg för att skattskriva sig var och en till sin stad. Även Josef gav sig av, från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och ätt. Han for dit för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var med barn. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget. I samma trakt befann sig några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet strålade omkring dem, och de blev alldeles skräckslagna. Men ängeln sa: ˮVar inte rädda. Lyssna, jag framför ett gott budskap till er om en stor glädje för hela folket. För i dag har i Davids stad en Frälsare blivit född åt er. Han är Kristus, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ˮÄra till Gud i höjden, och fred på jorden till de människor han tycker om.ˮ När änglarna hade lämnat dem och farit till himlen sa herdarna till varandra: ˮLåt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss få veta.ˮ De skyndade iväg och fann Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. När de hade sett honom, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över herdarnas berättelse. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna återvände medan de prisade och lovade Gud för allt de hade hört och sett. Allt var så som det hade sagts dem. När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras fick han namnet Jesus, det namn ängeln gav honom innan han blev avlad i moderlivet. När tiden kom för deras rening enligt Mose lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Så står det skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara helgad åt Herren. Därtill skulle de offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt vad som är sagt i Herrens lag. Det fanns en man i Jerusalem vid namn Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst. Och den helige Ande var över honom. Det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Kristus. Han kom i Anden till templet. Och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt lagen, tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa: ˮHärskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord. För mina ögon har sett din frälsning som du berett inför alla folks åsyn, ett ljus till uppenbarelse för hednafolken och till härlighet för ditt folk Israel.ˮ Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ˮLyssna, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som väcker motstånd. Så ska det uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.ˮ Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål och sedan varit änka i åttiofyra år. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och tackade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och blev stark och fylldes av visdom. Och Guds välbehag var över honom. Varje år vid påskhögtiden begav sig Jesu föräldrar till Jerusalem. När han var tolv år begav de sig upp till högtiden som seden var. Då festdagarna var över och de vände hem stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste det. I tron att han var med i ressällskapet gick de en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom återvände de till Jerusalem och letade efter honom. Efter tre dagar fann de honom i templet. Där satt han mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor till dem. Alla som hörde Jesus häpnade över hans förstånd och hans svar. När föräldrarna såg honom blev de bestörta och hans mor sa till honom: ˮBarn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit så oroliga.ˮ Han sa till dem: ˮVarför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus?ˮ Men de förstod inte vad han sa till dem. Och han följde med dem ner till Nasaret och underordnade sig dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i visdom och ålder, och var mycket omtyckt av Gud och människor. Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. Det skedde under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare över Judeen, Herodes tetrark över Galileen, hans bror Filippos tetrark över Itureen och Trachonitislandet, Lysanias tetrark över Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster. *** Och Johannes gick ut i hela trakten vid Jordanfloden och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Förbered väg för Herren, gör hans stigar raka! Alla dalar ska fyllas och alla berg och höjder sänkas. Krokiga stigar ska rätas och ojämna vägar jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning. Johannes sa nu till folkskarorna som kom ut för att döpas av honom: ˮGiftormars yngel, vem har intalat er att ni kan undfly den kommande vreden? Bär då frukter som hör till omvändelsen. Och börja inte säga: ʼVi har Abraham till fader.ʼ För jag säger er att Gud av dessa stenar kan resa upp barn åt Abraham. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som därför inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden.ˮ Folket frågade honom: ˮVad ska vi då göra?ˮ Han svarade dem: ˮDen som har två långskjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat ska göra på samma sätt.ˮ Det kom också skatteindrivare för att bli döpta, och de frågade honom: ˮLärare, vad ska vi göra?ˮ Han svarade: ˮKräv inte mer än vad som är fastställt.ˮ Även soldater frågade honom: ˮOch vi, vad ska vi göra?ˮ Han svarade: ˮTa inte pengar genom våld eller hot, anklaga inte på falska grunder. Och var nöjda med er lön.ˮ Folket var fyllt av förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Kristus. Johannes svarade dem alla: ˮJag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, vars sandalremmar jag inte är värdig att knyta upp. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen för att rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin lada. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.ˮ Även på många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade evangeliet för dem. Och tetrarken Herodes blev tillrättavisad av Johannes för sitt förhållande med sin brors hustru Herodias och för allt ont som Herodes hade gjort. Och inte nog med det, Herodes spärrade även in Johannes i fängelse. Allt folket hade döpts, och Jesus hade döpts. Då hände sig när han bad att himlen öppnades och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen hördes en röst: ˮDu är min Son, den Älskade, du är min glädje.ˮ Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var — menade man — son till Josef, son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannai, son till Josef, son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Hesli, son till Naggaj, son till Machat, son till Mattatias, son till Shimi, son till Josek, son till Joda, son till Jochanan, son till Resa, son till Serubbabel, son till Shealtiel, son till Ner, son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi, son till Symeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, son till Melea, son till Menna, son till Mattata, son till Natan, son till David, son till Jishaj, son till Oved, son till Boas, son till Salma, son till Nachshon, son till Amminadav, son till Admin, son till Arni, son till Hesron, son till Peres, son till Juda, son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Terach, son till Nachor, son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Ever, son till Shelach, son till Kenan, son till Arpakshad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, son till Metushelach, son till Henok, son till Jered, son till Mahalalel, son till Kenan, son till Enosh, son till Set, son till Adam, son till Gud. Jesus återvände från Jordanfloden fylld av den helige Ande. Han fördes av Anden ut i öknen där han frestades av djävulen i fyrtio dagar. Han åt ingenting under de dagarna, och när de var förbi blev han hungrig. Då sa djävulen till honom: ˮOm du är Guds Son, så befall att den här stenen blir bröd.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Människan ska inte leva endast av bröd. ˮ Och djävulen förde honom högt upp och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen och sa: ˮJag vill ge dig all denna makt och härlighet, för åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Om du därför tillber mig ska allt vara ditt.ˮ Jesus svarade: ˮDet står skrivet: Herren din Gud ska du tillbe och endast honom ska du tjäna. ˮ Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sa till honom: ˮOm du är Guds Son, så kasta dig ner härifrån. Det står skrivet: Han ska befalla sina änglar att beskydda dig, och: De ska bära dig på händerna så att du inte stöter din fot mot någon sten. ˮ Jesus svarade: ˮDet är sagt: Du ska inte sätta Herren din Gud på prov. ˮ När djävulen hade frestat honom på alla sätt lämnade han honom intill läglig tid. I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spreds i hela trakten däromkring. Han undervisade i deras synagogor och blev uppskattad av alla. Och han kom till Nasaret där han var uppvuxen. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. Han rullade upp den och fann stället där det står skrivet: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna ett gott budskap för de fattiga. Han har sänt mig att förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett år av välvilja från Herren. Han rullade ihop bokrullen och gav tillbaka den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan tittade stint på honom. Och han började tala till dem: ˮI dag har den här Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.ˮ Alla talade väl om honom och häpnade över de nådens ord som kom från hans mun. Och de frågade: ˮÄr han inte Josefs son?ˮ Jesus sa: ˮTveklöst kommer ni att rikta detta ordspråk mot mig: ʼLäkare, bota dig själv,ʼ och säga: ʼVi har hört allt som hände i Kafarnaum, gör detsamma här i din hemstadʼ.ˮ Och han fortsatte: ˮDet jag säger till er är sant: Ingen profet är omtyckt i sin hemstad. Jag försäkrar: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarefat i Sidons land. Och det fanns många leprasjuka i Israel på profeten Elishas tid. Och ingen av dem blev renad utom Naaman från Syrien.ˮ Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev honom ut ur staden. De förde honom fram till branten av det berg som deras stad var byggd på för att störta ner honom. Men han banade väg genom folkhopen och vandrade bort. Och han begav sig ner till Kafarnaum, en stad i Galileen. Han undervisade folket på sabbaten, och de förundrades över hans undervisning eftersom han talade med auktoritet. I synagogan fanns en man med en oren demonande i sig, och han skrek högt: ˮÅ nej! Vad vill du oss, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är — Guds Helige.ˮ Men Jesus sa strängt till honom: ˮTig och far ut ur honom!ˮ Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla blev förskräckta och sa till varandra: ˮVad är det med hans ord? Med auktoritet och kraft befaller han ju de orena andarna, och de far ut.ˮ Och ryktet om honom spreds överallt i trakten. Han lämnade synagogan och gick hem till Simon. Där låg Simons svärmor ansatt av hög feber och de vädjade till Jesus för henne. Han lutade sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. Genast steg hon upp och betjänade dem. Vid solnedgången kom de till honom med alla som led av olika sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. Även demoner for ut ur många. De ropade: ˮDu är Guds Son!ˮ Men han tilltalade dem strängt och förbjöd dem att tala, eftersom de visste att han var Kristus. När det blev dag, gick han bort till en enslig plats. Folket sökte efter honom och när de kom till honom försökte de hindra honom att lämna dem. Men han sa till dem: ˮJag måste förkunna evangeliet om Guds rike även för de andra städerna. Det är därför jag blivit utsänd.ˮ Och han förkunnade i synagogorna i Judeen. En gång stod Jesus vid Gennesaretsjön och folket trängde sig inpå honom för att höra Guds ord. Han fick se två båtar ligga vid stranden, lämnade där av fiskare som höll på att skölja näten. Han steg då i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sa han till Simon: ˮLägg ut på djupet och kasta ut näten till fångst.ˮ Simon svarade: ˮMästare, vi har arbetat hela natten utan att få något. Men på ditt ord ska jag kasta ut näten.ˮ De gjorde så och fångade så mycket fisk att näten höll på att brista. De gjorde tecken åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa dem. De kom, och fyllde båda båtarna så att de började sjunka. När Simon Petrus såg det föll han ner vid Jesu knän och sa: ˮHerre, gå ifrån mig, för jag är en syndig man.ˮ Han och alla som var med honom hade nämligen slagits med häpnad över den fångst de hade fått. Så även Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som fiskade i lag med Simon. Men Jesus sa till Simon: ˮVar inte rädd. Härefter ska du fånga människor.ˮ Och de tog båtarna till land, lämnade allt och följde honom. Det hände sig när Jesus befann sig i en av städerna att där var en man som var täckt av lepra. Och när han såg Jesus föll han ner på sitt ansikte och bad: ˮHerre, om du vill så kan du göra mig ren.ˮ Jesus sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ˮJag vill. Bli ren.ˮ Och genast lämnade lepran honom. Jesus förbjöd honom att berätta det för någon. Han sa: ˮMen gå och visa dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit för din rening, till ett vittnesbörd för dem.ˮ Men ryktet om Jesus spreds alltmer och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Men han drog sig ofta undan till öde trakter och bad. En av dessa dagar när Jesus undervisade satt där fariseer och laglärare som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft att bota. Då hände sig att några män kom och bar en lam man på en bår. De försökte komma in med honom och lägga ner honom framför Jesus. Men då de på grund av folket inte fann något sätt att ta in honom gick de upp på taket. Där firade de ner mannen på hans bår mellan teglet, mitt framför Jesus. Han såg deras tro och sa: ˮMänniska, du har fått förlåtelse för dina synder.ˮ De skriftlärda och fariseerna tänkte: ˮVad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder förutom Gud?ˮ Men Jesus visste vad de tänkte och sa till dem: ˮVad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga: ʼDu har fått förlåtelse för dina synder,ʼ eller att säga: ʼRes dig upp och gå?ʼ Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig:ˮ — och han vände sig till den lame — ”Res dig upp, ta din bädd och gå hem.ˮ Han reste sig omedelbart inför alla och tog bädden som han hade legat på. Han gick hem under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud. Och de fylldes av fruktan och sa: ˮVi har i dag sett obegripliga saker.ˮ Därefter begav sig Jesus ut och såg då en skatteindrivare vid namn Levi sitta vid en plats där skatt drevs in. Han sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom. Levi ordnade en stor fest för Jesus i sitt hem. En mängd skatteindrivare och andra låg till bords med dem. Fariseerna och deras skriftlärda klagade på hans lärjungar och frågade: ˮVarför äter och dricker ni tillsammans med skatteindrivare och syndare?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga att vända om, utan syndare.ˮ De sa till honom: ˮJohannes lärjungar fastar ofta och ber böner, likaså fariseernas. Men dina lärjungar äter och dricker.ˮ Jesus svarade: ˮKan ni få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men den tid kommer då brudgummen tas ifrån dem, i de dagarna ska de fasta.ˮ Han gav dem också en liknelse: ˮIngen skär bort en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal. För då skulle den nya förstöras och lappen från den nya skulle inte passa till den gamla. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. För då sprängs säckarna av det nya vinet och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Alltså häller man nytt vin i nya säckar. Och ingen som druckit gammalt vin vill ha nytt, för han tycker det gamla är gott nog.ˮ Det hände under en sabbat att Jesus tog vägen genom några sädesfält. Hans lärjungar ryckte av ax som de gnuggade i händerna och åt. Men några av fariseerna sa: ˮVarför gör ni sådant som är otillåtet på sabbaten?ˮ Jesus svarade dem: ˮHar ni inte ens läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och tog de heliga bröden och åt och gav sina män. Endast prästerna hade tillåtelse att äta sådant bröd.ˮ Och han sa till dem: ˮMänniskosonen är Herre över sabbaten.ˮ Det hände en annan sabbat att Jesus gick in i synagogan och undervisade. Där fanns en man med förlamad högerhand. De skriftlärda och fariseerna bevakade honom för att se om han skulle bota någon på sabbaten. De ville finna något att anklaga honom för. Men han visste vad de tänkte och sa till mannen med den förlamade handen: ˮRes dig upp och kom hit.ˮ Då reste han sig och gick fram. Jesus sa till dem: ˮJag frågar er, är det tillåtet på sabbaten att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?ˮ Och efter att ha sett på dem alla sa han till mannen: ˮSträck ut din hand.ˮ Han gjorde det, och hans hand var frisk. Men de fylldes av ursinne och började diskutera med varandra vad de skulle göra med Jesus. Det hände i de dagarna att Jesus gick upp på berget för att be och han bad hela natten till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar och valde ut bland dem tolv som han kallade apostlar: Simon, som han gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob och Johannes, Filippos och Bartolomaios, Matteus och Tomas, Jakob, Alfaios son, och Simon som kallades seloten, Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, han som blev förrädare. Jesus gick ner med dem och stannade på en slätt. Där fanns många av hans lärjungar och mycket folk från hela Judeen och Jerusalem och från kuststräckan vid Tyros och Sidon. De hade kommit för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Även de som plågades av orena andar blev botade. Allt folket försökte röra vid honom eftersom kraft gick ut från honom och botade alla. Jesus lät blicken vila på sina lärjungar och sa: ˮSaliga är ni som är fattiga, Guds rike tillhör er. Saliga är ni som nu hungrar, ni ska bli mättade. Saliga är ni som nu gråter, ni ska få skratta. Saliga är ni när människor hatar er och undviker er och hånar er och smutskastar ert namn — på grund av Människosonen. Gläd er på den dagen och hoppa av fröjd, för er lön är stor i himlen. På samma sätt gjorde nämligen deras fäder med profeterna. Men det blir hemskt för er som är rika, ni har fått er tröst. Det blir hemskt för er som nu är mätta, ni kommer att hungra. Det blir hemskt för er som nu skrattar, ni kommer att sörja och gråta. Det blir hemskt för er när alla människor talar väl om er, för det gjorde också deras fäder med de falska profeterna. Men till er som lyssnar säger jag: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er, be för dem som behandlar er illa. Om någon slår dig på ena kinden, vänd även fram den andra. Om någon tar ifrån dig manteln, låt honom även ta din långskjorta. Ge åt alla som ber dig, och tar någon vad som tillhör dig, kräv det inte tillbaka. Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni göra dem. Om ni älskar dem som älskar er, ska ni ha tack för det? Även syndare älskar dem som visar dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det? Även syndare gör så. Och om ni lånar åt dem som ni förväntar ska betala tillbaka, ska ni ha tack för det? Även syndare lånar åt syndare för att få lika mycket tillbaka. Men älska era fiender och gör gott och ge lån utan att hoppas få tillbaka. Då ska er lön bli stor och ni ska bli den Högstes söner, för han är mild mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig. Döm inte, och ni ska inte bli dömda. Fördöm inte, och ni ska inte bli fördömda. Frikänn, och ni ska bli frikända. Ge, och ni ska få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat ska ges åt er i famnen. För utifrån det mått ni mäter ska det mätas upp åt er.ˮ Han gav dem också en liknelse: ˮKan väl en blind leda en blind? Kommer inte båda att ramla i gropen? En lärjunge är inte förmer än sin lärare. Men varje fullärd man blir som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: ʼBroder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga,ʼ när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ska du se klart till att ta ut flisan ur din broders öga. För inget bra träd bär dålig frukt, inte heller bär ett dåligt träd bra frukt. Ett träd känner man nämligen igen på frukten. Man plockar inte fikon från törnbuskar eller vindruvor från taggiga buskar. En god människa frambringar det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd och en ond människa frambringar det som är ont ur sitt onda förråd. För det som hjärtat är fullt av talar munnen. Varför kallar ni mig ʼHerre, Herre,ʼ när ni inte gör vad jag säger? Den som kommer till mig och lyssnar till mina ord och handlar efter dem, jag ska visa er vem han är lik. Han liknar en man som byggde ett hus. Han grävde djupt och lade grunden på klippan. När floden kom vällde vattnet mot huset men kunde inte rubba det, eftersom det var välbyggt. Men den som lyssnar och inte handlar liknar en man som byggde ett hus på marken utan att lägga någon grund. Vattnet vällde mot huset som genast rasade. Förödelsen blev stor för det huset.ˮ När Jesus hade avslutat hela sitt tal till folket gick han in i Kafarnaum. Där fanns en officer som hade en slav som var sjuk och låg för döden. Slaven var mycket uppskattad av honom. Då officeren fick höra om Jesus sände han några av judarnas äldste till honom för att be honom komma och rädda livet på hans slav. De kom till Jesus och vädjade enträget till honom: ˮHan förtjänar verkligen att du gör detta för honom, för han älskar vårt folk och det är han som har byggt synagogan åt oss.ˮ Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset då officeren sände några vänner och lät hälsa: ˮHerre, gör dig inte besvär, för jag förtjänar inte att du går in under mitt tak. Därför ansåg jag mig ovärdig att komma till dig. Men säg ett ord och min tjänare blir frisk. Även jag är en man som står under befäl med soldater under mig. Säger jag till någon att gå, och till en annan att komma, och till min slav att göra en viss sak, så lyder de alla.ˮ När Jesus hörde detta förvånade han sig över honom. Jesus vände sig om och sa till folket som följde honom: ˮJag säger er, inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro.” Och de utsända återvände till huset och fann slaven frisk. Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain. Hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Då han närmade sig stadsporten hände sig att man bar ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren såg henne fick han medlidande med henne och sa till henne att inte gråta. Och han gick fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sa: ˮUnge man, jag säger dig: res dig upp.ˮ Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sa: ˮEn stor profet har uppstått bland oss,ˮ och: ˮGud har besökt sitt folk.ˮ Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring. Johannes fick höra om allt detta av sina lärjungar. Han kallade till sig två av dem och sände dem till Herren för att fråga: ˮÄr du den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?ˮ Männen kom till honom och sa: ˮJohannes Döparen har sänt oss till dig för att fråga om du är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan?ˮ Just då botade Jesus många från sjukdomar och plågor och onda andar, och många blinda fick synen tillbaka. Han svarade dem: ˮGå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, leprasjuka blir rena, döva hör, döda står upp och för fattiga förkunnas evangelium. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.ˮ När de som var utsända av Johannes hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ˮVad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Eller vad gick ni ut för att se? En man i finkläder? Men de i finkläder som lever i lyx finns i kungapalatsen. Eller vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: Mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: Lyssna, jag sänder min budbärare framför dig, han ska förbereda vägen för dig. Jag säger er: Av kvinnor födda finns ingen som är större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.ˮ När allt folket och skatteindrivarna hörde detta gav de Gud rätt, för de hade låtit döpa sig med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds vilja med dem, för de hade inte låtit döpa sig av honom. ˮVad ska jag då jämföra människorna i detta släkte med, och vad liknar de? De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: ʼVi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.ʼ Johannes Döparen kom och han varken äter bröd eller dricker vin, och ni säger: ʼHan har en demon i sig.ʼ Människosonen kom och han äter och dricker, och ni säger: ʼTitta vilken frossare och drinkare, en vän till skatteindrivare och syndare.ʼ Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.ˮ En av fariseerna inbjöd Jesus till en måltid. Och han gick till fariséns hus och lade sig till bords. Det hände nu att i staden fanns en kvinna, en syndare. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en alabasterflaska med balsam. Hon ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar vätte hon hans fötter och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: ʼOm den mannen var en profet skulle han begripa vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en syndare.ʼ Då sa Jesus till honom: ˮSimon, jag har något att säga dig.ˮ Simon svarade: ˮSäg det, Lärare.ˮ — ˮTvå män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig nära två årslöner, den andre femtio dagslöner. De kunde inte betala, så han efterskänkte skulden för dem båda. Vem av dem kommer nu att älska honom mest?ˮ Simon svarade: ˮDen som fick mest efterskänkt skulle jag tro.ˮ Jesus sa: ˮDu bedömde rätt.ˮ Han vände sig mot kvinnan och sa till Simon: ˮSer du den här kvinnan? Jag kom in i ditt hus och du gav mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss. Men hon har oavbrutet kysst mina fötter sedan jag kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja. Men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Eftersom hon fått förlåtelse för sina många synder visade hon så stor kärlek. Men den som har fått lite förlåtet älskar lite.ˮ Sedan sa han till henne: ˮDina synder är förlåtna.ˮ Då började det låta bland bordsgästerna: ˮVem är den här mannen som till och med förlåter synder?ˮ Och Jesus sa till kvinnan: ˮDin tro har frälst dig. Gå i fred.ˮ Jesus vandrade därefter genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, likaså några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, från vilken sju demoner farit ut, vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med egna tillgångar. Då mycket folk samlades och man kom till Jesus från många städer berättade han en liknelse: ˮEn såningsman gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp torkade det eftersom det inte fick någon fukt. En del föll bland törnena, och törnena växte upp samtidigt och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och växte och gav hundrafaldig skörd.ˮ När han hade sagt detta ropade han: ˮLyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ När hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde svarade han: ˮNi har fått gåvan att veta Guds rikes hemligheter. Men de andra får dem i liknelser, för att de ska se men ändå inte se, och lyssna men ändå inte förstå. Det här är liknelsens betydelse: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som har lyssnat, sedan kommer djävulen och tar bort ordet ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de lyssnar till det. Men de har ingen rot, de tror en kort tid och i prövningens tid kommer de på fall. Det som föll bland törnena är de som har lyssnat, men som under livets vandring kvävs av omsorger och rikedom och njutningar. Och all mogen frukt uteblir. Men det som föll i den goda jorden är de som har lyssnat till ordet och bevarar det i ett rättsinnigt och gott hjärta. Och genom uthållighet bär de frukt. Ingen tänder en lykta och gömmer den under ett kärl eller en bänk, utan man placerar den på en hållare så att de som kommer in ser ljuset. För inget är hemligt som inte ska uppenbaras, och inget är dolt som inte ska bli känt och komma i ljuset. Var uppmärksamma på hur ni lyssnar, för den som har ska få, men från den som inte har ska tas även det han tror sig ha.ˮ Jesu mor och bröder kom till honom, men de kunde inte ta sig fram för allt folket. Man sa till honom: ˮDin mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig.ˮ Han svarade dem: ˮMin mor och mina bröder är de som lyssnar till Guds ord och handlar efter det.ˮ En dag steg Jesus i en båt med sina lärjungar, och han sa: ˮLåt oss fara över till andra sidan sjön.ˮ De lade ut, och medan de seglade somnade han. Då svepte en stormvind ner över sjön, och båten tog in vatten och de kom i nöd. De gick då fram och väckte honom och sa: ˮMästare, Mästare, vi kommer att dö!ˮ Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna. De lade sig och det blev lugnt. Han sa till dem: ˮVar är er tro?ˮ Skräckslagna och förundrade sa de till varandra: ˮVad är detta för en människa? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyder honom.ˮ De seglade till gerasenernas område som ligger mitt emot Galileen. När Jesus steg i land kom en man från staden emot honom. Han var besatt av demoner. Han hade inte burit kläder på länge och bodde inte i något hus utan bland gravarna. Då han fick se Jesus skrek han och föll ner inför honom och sa högt: ˮVad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig, tortera mig inte!ˮ Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. Länge hade den farit hårt fram med honom. Han var satt under bevakning och man hade bundit honom med kedjor och fotbojor. Men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av demonen. Jesus frågade honom: ˮVad är ditt namn?ˮ Han svarade: ˮLegion,ˮ för många demoner hade farit in i honom. Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen, och de bad honom att få fara in i svinen. Han tillät dem det. Demonerna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade. När svinvaktarna såg vad som hade hänt sprang de och berättade om det inne i staden och ute på landet. Då gick man ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Och de blev förskräckta. Ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frälst. Och allt folket från gerasenernas område bad Jesus att ge sig av, eftersom de var skräckslagna. Så han steg i en båt och vände tillbaka. Mannen som demonerna hade farit ut ur bad att få följa med honom. Men Jesus sände iväg honom och sa: ˮÅtervänd hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig.ˮ Och han gick och förkunnade i hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom. När Jesus kom tillbaka välkomnade folket honom, för alla väntade på honom. Då kom det fram en man vid namn Jairos, som var föreståndare för synagogan. Han föll ner vid Jesu fötter och vädjade till honom att komma med hem. Hans enda dotter, som var omkring tolv år, låg nämligen för döden. Jesus gick då med, och folkskaran pressade sig hårt på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och spenderat allt hon ägde på läkare, men ingen hade kunnat bota henne. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Och genast upphörde blödningen. Jesus frågade: ˮVem var det som rörde vid mig?ˮ Då alla nekade sa Petrus: ˮMästare, folkmassan trycker och tränger sig på dig.ˮ Men Jesus sa: ˮNågon rörde vid mig, för jag kände att kraft gick ut från mig.ˮ När kvinnan förstod att hon var avslöjad kom hon skakande fram och föll ner för honom. Hon berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit frisk. Jesus sa till henne: ˮDotter, din tro har botat dig. Gå i fred.ˮ Medan han ännu talade kom någon från synagogföreståndarens hus och sa: ˮDin dotter är död, besvära inte Läraren mer.ˮ Jesus hörde det och sa till honom: ˮVar inte rädd, tro endast, och hon ska bli botad.ˮ När han kom fram till huset lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes, Jakob och flickans far och mor. Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men han sa: ˮGråt inte, hon är inte död, hon sover.ˮ Då skrattade de åt honom eftersom de visste att hon var död. Men han tog flickans hand och sa högt: ˮFlicka, res dig!ˮ Hennes ande återvände och hon reste sig genast. Och han sa åt dem att ge henne något att äta. Hennes föräldrar häpnade, men Jesus förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt. Jesus kallade till sig de tolv och gav dem makt och auktoritet över alla demoner och till att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och bota de sjuka. Han sa till dem: ˮTa ingenting med er på vägen, varken stav eller väska, varken bröd eller pengar, inte heller dubbla långskjortor. När ni kommer in i ett hus så stanna där tills ni går vidare. Om de inte välkomnar er, lämna den staden och skaka bort dammet från era fötter till ett vittnesbörd mot dem.ˮ De gav sig av och vandrade från by till by och förkunnade evangeliet och botade sjuka överallt. Tetrarken Herodes fick höra om allt som hände och visste inte vad han skulle tro. Några påstod nämligen att Johannes hade stått upp från de döda, andra att Elia hade uppenbarat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. Herodes sa: ˮJag lät halshugga Johannes. Vem är då han som jag hör sådant om?ˮ Och han ville gärna träffa Jesus. Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus allt vad de hade gjort. Han tog dem med sig och drog sig undan mot en stad som heter Betsaida. Men folket fick veta det och följde efter honom. Han välkomnade dem och talade till dem om Guds rike och botade dem som behövde bli friska. Vid dagens slut kom de tolv och sa till honom: ˮSänd iväg folket så att de kan gå till byarna och gårdarna häromkring och skaffa mat och husrum. Här är vi ju på en ödslig plats.ˮ Han sa: ˮNi kan ge dem att äta.ˮ De svarade: ˮVi har bara fem bröd och två fiskar, om vi nu inte ska gå och köpa mat åt alla dessa människor.ˮ För det var ungefär fem tusen män. Men han sa till sina lärjungar: ˮFå dem att slå sig ner i grupper på omkring femtio.ˮ De gjorde så, och fick alla att slå sig ner. Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och bad välsignelsebönen över dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. Alla åt och blev mätta. Och de bitar som blev över samlades ihop, tolv korgar. Vid ett tillfälle bad Jesus ensam. Lärjungarna var hos honom och han frågade dem: ˮVem säger folket att jag är?ˮ De svarade: ˮJohannes Döparen, andra säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.ˮ Han sa: ˮOch vem säger ni att jag är?ˮ Petrus svarade: ˮGuds Kristus.ˮ Då förbjöd han dem strängt att tala om detta för någon och sa: ˮMänniskosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Och han måste bli dödad och på tredje dagen uppstå.ˮ Han sa till alla: ˮOm någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. För den som vill frälsa sitt liv ska mista det. Men den som mister sitt liv för min skull ska frälsa det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad? Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet. Jag säger er sanningen: Några av de som står här ska inte smaka döden förrän de får se Guds rike.ˮ Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita. Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet och talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra sov tungt. Men när de vaknade såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle skiljas från honom sa Petrus till Jesus: ˮMästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.ˮ Han visste inte vad han sa. Medan han talade kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och när de gick in i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: ˮDet här är min Son, den Utvalde, lyssna till honom.ˮ Och när rösten hade ljudit stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon under dessa dagar vad de hade sett. När de dagen därefter kom ner från berget mötte honom mycket folk. Och en man ropade ur folkhopen: ˮLärare, jag ber dig att se till min son, den ende jag har! En ande tar helt över honom och plötsligt skriker han till och den sliter i honom så att munnen fradgas. Den misshandlar honom och släpper honom knappt. Jag bad dina lärjungar att kasta ut den, men de kunde inte.ˮ Jesus svarade: ˮDu perversa släkte utan tro. Hur länge ska jag vara hos er och stå ut med er? För hit din son.ˮ Medan pojken ännu var på väg kastade demonen honom till marken och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och botade pojken och gav honom tillbaka till hans far. Och alla häpnade över Guds väldighet. Medan alla förundrade sig över allt som han gjorde sa han till sina lärjungar: ˮNi ska lyssna mycket noga till de ord jag nu säger: Människosonen ska överlämnas i människors händer.ˮ Men de förstod inte vad han sa, och det var fördolt för dem så att de inte skulle begripa det. Och de vågade inte fråga honom om detta uttalande. Lärjungarna började tvista om vem som var den störste av dem. Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sa till dem: ˮDen som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Och den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För det är den som är minst bland er alla som är stor.ˮ Johannes sa: ˮMästare, vi såg en man som kastade ut demoner i ditt namn. Vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med oss.ˮ Jesus sa till Johannes: ˮHindra honom inte, för den som inte är emot er är för er.ˮ När tiden var inne då han skulle tas upp till himlen vände han sitt ansikte mot Jerusalem för att gå dit. Han sände budbärare framför sig och de gav sig iväg och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket ville inte välkomna honom eftersom han var inställd på att gå till Jerusalem. Hans lärjungar Jakob och Johannes såg det och sa: ˮHerre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som utplånar dem?ˮ Men han vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by. Medan de vandrade på vägen sa någon till honom: ˮJag vill följa dig vart du än går.ˮ Jesus sa till honom: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.ˮ Till en annan sa han: ˮFölj mig.ˮ Men han svarade: ˮHerre, låt mig först gå och begrava min far.ˮ Jesus sa: ˮLåt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna överallt Guds rike.ˮ En annan sa: ˮHerre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av min familj.ˮ Men Jesus sa till honom: ˮIngen som har satt handen till plogen och ser sig tillbaka passar för Guds rike.ˮ Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände dem två och två framför sig till varje stad och plats dit han själv ämnade komma. Han sa till dem: ˮSkörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå! Lyssna, jag sänder er som lamm in bland vargar. Ta inte med någon börs, inte väska, inte sandaler. Och hälsa inte på någon under vägen. När ni kommer in i ett hus, säg först: ʼFrid över detta hus.ʼ Och om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad som bjuds, för arbetaren är värd sin lön. Dra inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad som välkomnar er, ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i den staden och säg till dem: ʼGuds rike har kommit er nära.ʼ Men när ni kommer till en stad som inte välkomnar er, gå ut på gatorna och säg: ʼÄven dammet från er stad som fastnat på våra fötter stryker vi av — emot er. Men det ska ni veta: Guds rike har kommit nära.ʼ Jag säger er att på den dagen ska det bli lindrigare för Sodom än för den staden. Fördömelse över dig, Korasin! Fördömelse över dig, Betsaida! För om de kraftgärningar som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, skulle de sedan länge ha omvänt sig och suttit i säck och aska. Men för Tyros och Sidon ska det vid domen bli lindrigare än för er. Och du, Kafarnaum, ska du upphöjas till himlen? Du ska störtas ner till dödsriket. Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig, och den som förkastar mig förkastar honom som har sänt mig.ˮ De sjuttiotvå återvände glada och berättade: ˮHerre, till och med demonerna lyder oss i ditt namn.ˮ Han sa till dem: ˮJag såg Satan slungas ner från himlen som en blixt. Lyssna, jag har gett er auktoritet att trampa på ormar och skorpioner, och auktoritet över all fiendens styrka. Inget alls ska kunna skada er. Men gläds inte över att andarna lyder er, utan gläds över att era namn är upptecknade i himlen.ˮ I samma ögonblick jublade Jesus i den helige Ande och sa: ˮJag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du dolt detta för de lärda och intelligenta och uppenbarat det för små barn. Ja, Fader, det var dig till välbehag. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.ˮ Och Jesus vände sig avskilt till lärjungarna och sa: ˮSaliga är de ögon som ser det ni ser, för jag säger er: Många profeter och kungar ville se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.ˮ Och det hände att en laglärd stod upp för att pröva Jesus. Han frågade: ˮLärare, vad ska jag göra för att få del av evigt liv?ˮ Jesus sa: ˮVad står skrivet i lagen? Hur läser du?ˮ Han svarade: ˮ Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. ˮ Jesus sa: ˮDu svarade rätt. Gör det, så får du leva.ˮ Då ville han rättfärdiga sig själv och frågade Jesus: ˮVem är då min nästa?ˮ Jesus svarade: ˮEn man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han föll i händerna på förbrytare som slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom nästan död. En präst kom händelsevis ner samma väg och när han såg mannen gick han förbi på andra sidan. Detsamma gjorde en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi på andra sidan. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom, och greps av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och tog hand om honom. Nästa dag tog han fram pengar motsvarande två dagslöner och gav åt värden och sa: ʼTa hand om honom, och alla ytterligare utgifter ska jag betala på återvägen.ʼ Vem av dessa tre tycker du var en nästa för honom som överfölls av förbrytare?ˮ Han svarade: ˮDen som visade honom barmhärtighet.ˮ Då sa Jesus: ˮGå du och gör som han.ˮ Under deras vandring gick Jesus in i en by. En kvinna vid namn Marta välkomnade honom in till sitt hus. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta blev alldeles virrig av allt som skulle ordnas så hon gick fram och sa: ˮHerre, bryr du dig inte om att min syster lämnat mig ensam att ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa mig.ˮ Herren svarade: ˮMarta, Marta, du gör dig bekymmer och stressar upp dig för så mycket. Men bara en sak är nödvändig. Maria har valt det som är bättre och det ska inte tas ifrån henne.ˮ En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sa en av hans lärjungar till honom: ˮHerre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.ˮ Han sa: ˮNär ni ber ska ni säga: Fader, låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma. Ge oss varje dag vårt dagliga bröd. Förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse.ˮ Han sa till dem: ˮTänk er att någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: ʼGode vän, låna mig tre bröd, för en vän som är på resa har kommit till mig och jag har inget att sätta fram åt honom.ʼ Skulle då han där inne svara: ʼLåt mig vara i fred. Dörren är redan låst och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.ʼ Jag säger er att även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver eftersom den andre är så påträngande. Därför säger jag er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna, och för den som knackar ska dörren öppnas. Finns det någon far bland er som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om alltså ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?ˮ Jesus kastade ut en demon som var stum. När demonen hade farit ut talade den stumme, och folket häpnade. Men några av dem sa: ˮDet är med demonernas härskare djävulen som han kastar ut demonerna.ˮ Andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himlen. Men han visste vad de tänkte och sa till dem: ˮEtt rike i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu också Satan kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? För ni säger att det är med djävulen som jag kastar ut demonerna. Men om det är med djävulen som jag kastar ut demonerna, med vilka kastar då era söner ut dem? Därför ska de vara era domare. Men om det är med Guds finger jag kastar ut demonerna, då har Guds rike kommit till er. När en stark man som är beväpnad vaktar sin gård får hans ägodelar vara i fred. Men när någon som är ännu starkare attackerar och besegrar honom, då tar den mannen ifrån honom alla vapen som han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden farit ut ur en människa vandrar den genom torra trakter letande efter vila. Men om den inte finner någon säger den: ʼJag vill återvända till mitt hus som jag lämnade.ʼ När den då kommer och finner det städat och ordnat, går den och tar med sig sju andra andar som är ondare än den själv, och de går in och bor där. För den människan blir slutet värre än början.ˮ Då han sa detta ropade en kvinna i folkskaran: ˮSalig är den mor som födde dig och ammade dig!ˮ Men Jesus sa: ˮSaliga är hellre de som lyssnar till Guds ord och håller det.ˮ Då folk strömmade till började han säga: ˮDetta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken men ska inte få något annat än Jonas tecken. För liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för detta släkte. Drottningen av Söderlandet ska stå upp vid domen med detta släktes män och fördöma dem. För hon kom från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Och här är något som är större än Salomo. Män från Nineve ska träda fram vid domen med detta släkte och fördöma det. För de omvände sig då Jona gav sitt budskap. Och här är något som är större än Jona. Ingen tänder en lykta och ställer den undangömd eller under sädesmåttet. Man placerar den på hållaren så att de som kommer in ser skenet. Ögat är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det också mörkt i din kropp. Se därför till att ljuset i dig inte är mörker. Om hela din kropp har ljus och ingen del är mörk, då blir den helt upplyst, som när lyktans sken ger dig ljus.ˮ Under det att Jesus talade bjöd en farisé honom hem till sig för att äta. Han gick in och lade sig till bords. Farisén blev förvånad när han såg att han inte tvättade sig före måltiden. Men Herren sa till honom: ˮNi fariseer rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av girighet och ondska. Ni oförståndiga, har inte han som gjort utsidan också gjort insidan? Ge vad som är inuti som gåva, så blir allting rent för er. Men fördömelse över er, fariseer! Ni ger tionde av mynta, vinruta och alla slags kryddväxter men går förbi rättvisan och kärleken till Gud. Men det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Fördömelse över er, fariseer! Ni älskar den förnämsta platsen i synagogorna och hälsningarna på torgen. Fördömelse över er! Ni liknar dolda gravar som folk ovetande trampar på.ˮ En av de laglärda sa då: ˮLärare, när du säger så förolämpar du även oss.ˮ Han svarade: ˮFördömelse också över er, laglärda! Ni lastar besvärliga packningar på människorna, och själva rör ni inte vid packningarna med ett finger. Fördömelse över er! Ni bygger gravmonument över profeterna som era fäder mördade. Så vittnar ni om och bejakar era fäders gärningar, för de dödade profeterna och ni bygger gravmonument över dem. Därför har också Guds vishet sagt: ʼJag ska sända profeter och apostlar till dem, och några ska de mörda och förfölja.ʼ Därför ska av detta släkte utkrävas alla profeters blod som utgjutits från världens skapelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som dödades mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: det ska utkrävas av detta släkte. Fördömelse över er, laglärda! Ni har tagit bort kunskapens nyckel. Själva gick ni inte in och ni hindrade dem som ville in.ˮ När han gick därifrån började de skriftlärda och fariseerna ansätta honom häftigt och försöka få honom att uttala sig om allt möjligt. De lurpassade på honom för att fånga honom genom något ord från hans läppar. Folk var nu samlade i tusental så att de höll på att trampa ner varandra. Då började Jesus tala, först till sina lärjungar: ˮAkta er för fariseernas surdeg, hyckleriet. Inget är gömt som inte ska uppenbaras och inget är hemligt som inte ska bli känt. Därför ska allt det ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och det ni har viskat i rummen ska ropas ut från taken. Mina vänner, jag säger till er: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. Jag ska låta er veta vem ni ska frukta. Frukta Honom som efter att ha dödat har makt att kasta i helvetet. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta. Säljs inte fem sparvar för några småmynt? Och ingen av dem är glömd av Gud. Men på er är till och med varje hårstrå på huvudet räknat. Var inte rädda, ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Var och en som bekänner mig inför människorna ska även Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna ska bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande ska inte få förlåtelse. När man drar er inför synagogor och makthavare och myndigheter så oroa er inte för hur eller vad ni ska säga till ert försvar. För den helige Ande ska i den stunden lära er vad ni ska säga.ˮ Någon i mängden sa till honom: ˮLärare, säg åt min bror att dela arvet med mig.ˮ Men Jesus svarade honom: ˮMänniska, vem har satt mig till domare eller skiftesman mellan er?ˮ Sedan sa han till dem: ˮAkta er mycket noga för all slags girighet, för livet handlar inte om materiellt överflöd.ˮ Och han berättade en liknelse för dem: ˮEn rik man hade åkrar som gav i överflöd. Och han funderade: ʼVad ska jag göra? Jag har inte plats för mina skördar.ʼ Han sa: ʼSå här ska jag göra. Jag river mina lador och bygger större. Och där ska jag lagra all min säd och allt mitt goda. Sedan kan jag säga till mig själv: Du har nu mycket gott i förvar för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och roa dig.ʼ Men Gud sa till honom: ʼDåre! I natt ska din själ krävas tillbaka. Vem ska då få vad du har samlat?ʼ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.ˮ Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ˮDärför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska ta på er. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna som varken sår eller skördar eller har förrådshus eller lada. Ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda meter till sin livslängd? Om ni inte ens förmår det minsta lilla, varför bekymrar ni er om det övriga? Tänk på blommorna, hur de växer. De varken arbetar eller spinner. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem. När nu Gud så kläder gräset på marken som i dag står och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Er tro är liten. Var inte för upptagna med vad ni ska äta och dricka, och jaga inte upp er. För efter allt detta strävar världens folk, men er Fader vet att ni behöver detta. Sök istället hans rike så ska ni även få detta. Var inte rädd, du lilla hjord, för er Fader har i glädje beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge till behövande. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen. Dit når ingen tjuv och där förstör ingen mal. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. Var klädda för tjänst och håll lyktorna brinnande. Och var lika dem som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som är redo att genast öppna för honom när han kommer och knackar. Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer. Det jag säger till er är sant: Han ska klä sig för tjänst och låta dem lägga sig till bords och gå och betjäna dem. Kommer han mitt i natten eller nära gryningen, saliga är de om han finner dem vakande. Men det förstår ni att om husbonden visste vilken timme tjuven kom skulle han inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. Var också ni beredda, för Människosonen kommer i en timme då ni inte väntar det.ˮ Petrus frågade: ˮHerre, gäller din liknelse oss eller gäller den alla?ˮ Herren sa: ˮVem är alltså en trogen och förståndig förvaltare som av sin herre blir satt över sitt husfolk till att ge dem mat i rätt tid? Salig är den slaven om hans herre finner honom göra så när han kommer. Jag säger er sanningen: Han ska låta honom förvalta allt han äger. Men om slaven skulle tänka: ʼMin herre dröjer,ʼ och han börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig berusad, då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i bitar och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den slav som vet vad hans herre vill men inte förbereder eller gör något efter hans vilja, ska få många piskrapp. Men den som ovetande gör något som förtjänar spöstraff ska bara få några piskrapp. Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det utkrävas desto mer. Jag har kommit för att kasta en eld på jorden, och jag önskar så att den redan brann! Men jag har ett dop som väntar, och jag är svårt ansatt tills det är fullbordat. Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot splittring. För härefter ska fem i samma familj leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.ˮ Han sa också till folket: ˮNär ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni genast att det blir regn. Och det blir så. Och när det blåser sydlig vind säger ni att det blir hett. Och så sker. Hycklare, jordens och himlens utseende förstår ni att tyda, men varför kan ni inte tyda den här tiden? Och varför dömer ni inte själva om vad som är rätt? När du går med din motpart till domaren så gör under vägen vad du kan för att förlikas med honom. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och rättstjänaren kastar dig i fängelse. Jag säger dig: Du kommer inte ut förrän du betalt det allra sista.ˮ Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offerdjur. Han sa till dem: ˮMenar ni att dessa galileer var värre syndare än alla andra galileer eftersom de fick lida så? Nej, säger jag, men om ni inte vänder om ska även ni gå förlorade. Eller de arton som tornet i Siloam störtade ner över och dödade. Menar ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte vänder om ska även ni gå förlorade.ˮ Han berättade denna liknelse: ˮEn man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom för att söka frukt på det, men fann ingen. Då sa han till sin trädgårdsmästare: ʼTitta här, i tre år har jag kommit och sökt efter frukt på detta fikonträd utan att finna någon. Hugg ner det. Varför ska det få suga ut jorden?ʼ Men han svarade: ʼHerre, låt det stå kvar även i år, så ska jag gräva omkring det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, hugg ner det dåʼ.ˮ Jesus undervisade i en av synagogorna på en sabbat. Där fanns en kvinna som i arton år haft en sjukdom orsakad av en ande. Hon var krokryggig och kunde inte helt räta på sig. När Jesus såg henne kallade han henne till sig och sa: ˮKvinna, du är fri från din sjukdom.ˮ Han lade händerna på henne och genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren som var upprörd över att Jesus botade på sabbaten sa till folket: ˮSex dagar ska man arbeta, då kan ni komma och bli botade. Men inte på sabbaten.ˮ Då svarade Herren honom: ˮHycklare! Löser inte var och en av er på sabbaten sin oxe eller åsna från båset och leder bort och vattnar den? Men här har vi en Abrahams dotter som Satan hållit bunden i hela arton år. Skulle inte hon få bli löst från sin boja på sabbaten?ˮ Och när han sa detta skämdes alla hans motståndare. Men allt folket gladde sig över allt det underbara som han utförde. Sedan sa han: ˮVad är Guds rike likt? Vad ska jag jämföra det med? Det är likt ett senapskorn som en man tar och lägger i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.ˮ Han sa igen: ˮVad ska jag likna Guds rike vid? Det är likt en surdeg som en kvinna blandar med tre mått mjöl tills allt blir syrat.ˮ Jesus gick genom städer och byar och undervisade på sin väg till Jerusalem. Någon frågade honom: ˮHerre, är det bara få som blir frälsta?ˮ Han sa till dem: ˮGör ert allra yttersta för att komma in genom den trånga dörren. För jag säger er att många ska försöka komma in men inte kunna det när väl husbonden rest sig upp och låst dörren. Och när ni står utanför och knackar och säger: ʼHerre, öppna för oss,ʼ då ska han svara er: ʼJag vet inte varifrån ni är.ʼ Då ska ni säga: ʼVi åt och drack i din närvaro, och du undervisade på våra gator.ʼ Och han ska säga: ʼJag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som lever orättfärdigt.ʼ Där ska ni gråta och våndas när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utkastade. Människor ska komma från öster och väster och norr och söder, och ligga till bords i Guds rike. Och de är sist som ska bli först, och de är först som ska bli sist.ˮ Just då kom några fariseer fram och sa till honom: ˮSkynda dig härifrån, för Herodes vill döda dig.ˮ Jesus svarade dem: ˮGå och säg till den räven: ʼLyssna, jag kastar ut demoner och botar sjuka i dag och i morgon, och den tredje dagen når jag målet. Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, för en profet kan omöjligen dödas på annan plats än i Jerusalem.ʼ Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte. Lyssna, ert hus lämnas åt er själva. Jag säger er att ni kommer inte att se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.ˮ Det hände att Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariseerna. Och man iakttog honom noga. Då stod där plötsligt framför honom en man som led av vätskeansamling i kroppen. Jesus tog till orda och sa till de laglärda och fariseerna: ˮÄr det tillåtet att bota på sabbaten, eller inte?ˮ Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. Och han sa till dem: ˮOm någon av er har en son eller en oxe som faller i en brunn på sabbatsdagen, skulle han inte genast dra upp dem?ˮ De blev svarslösa. När han märkte hur gästerna valde ut hedersplatserna berättade han en liknelse för dem: ˮNär någon bjuder dig på bröllop så lägg inte beslag på hedersplatsen vid bordet. Kanske någon av gästerna är mer ansedd än du. Och när den som bjudit er båda kommer och säger till dig: ʼLämna plats åt honom,ʼ då måste du skamsen inta den nedersta platsen. Nej, när du är bjuden gå och sätt dig på den nedersta platsen, så att när värden kommer du kan få höra: ʼMin vän, sätt dig högre upp.ʼ Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. För var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.ˮ Och han sa också till sin värd: ˮNär du bjuder på lunch eller festmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. För de kan bjuda tillbaka och du får din belöning. Nej, när du ska hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då eftersom de inte kan belöna dig. För du ska få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.ˮ När en av dem som låg där till bords hörde detta sa han till Jesus: ˮSalig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.ˮ Jesus sa till honom: ˮEn man ordnade en stor festmåltid och bjöd många gäster. När tiden för festen var inne sände han ut sin slav för att säga till de inbjudna: ʼKom, för nu är allt klart.ʼ Men de började alla ursäkta sig. Den förste sa till honom: ʼJag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Var vänlig ta emot min ursäkt.ʼ En annan sa: ʼJag har köpt fem par oxar och ska gå och se vad de duger till. Var vänlig ta emot min ursäkt.ʼ En tredje sa: ʼJag har gift mig och därför kan jag inte komma.ʼ Slaven kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husbonden upprörd och sa till sin slav: ʼGå omedelbart ut på gator och gränder i staden och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.ʼ Slaven sa: ʼHerre, vad du befallde är utfört, men här finns ännu plats.ʼ Då sa herren till sin slav: ʼGå ut på vägar och stigar och uppmana och pressa folk att komma in, så att mitt hus blir fullt. För jag säger er att ingen av de män som var bjudna ska smaka min måltidʼ.ˮ Stora skaror följde Jesus. Och han vände sig om och sa till dem: ˮOm någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, och även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra det? För har han lagt en grund utan att fullfölja bygget kommer alla som ser det börja förlöjliga honom och säga: ʼDen där mannen började bygga men kunde inte slutföra det hela.ʼ Eller en kung som går ut i krig mot en annan kung. Sätter han sig inte först ner och överväger om han med tio tusen man kan möta den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om han inte kan det sänder han en delegation och ber om fred medan den andre ännu är långt borta. Likaså kan ingen av er vara min lärjunge om han inte tar farväl av allt han äger. Salt är bra, men om saltet mister sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger varken för jorden eller gödselhögen. Man kastar bort det. Lyssna, du som har öron att lyssna med.ˮ Alla skatteindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att lyssna på honom. Men fariseerna och de skriftlärda var irriterade och sa: ˮDen mannen välkomnar syndare och äter med dem.ˮ Då berättade Jesus denna liknelse för dem: ˮOm någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det förlorade tills han finner det? Och när han funnit det lägger han det på sina axlar och gläds. När han sedan kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ʼGläds med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.ʼ Jag säger er att på samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som vänder om, inte över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om. Eller en kvinna som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem. Tänder hon inte då en lykta och sopar huset och letar noga tills hon hittar det? Och när hon hittat silvermyntet samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: ʼGläds med mig, för jag har hittat silvermyntet som jag hade förlorat.ʼ Jag säger er att på samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.ˮ Och Jesus sa: ˮEn man hade två söner. Den yngre sa till sin far: ʼFar, ge mig min del av förmögenheten.ʼ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem. Efter några dagar sålde den yngre sonen allt han ägde och gav sig av till ett främmande land i fjärran. Där levde han ett vilt och festande liv och slösade bort sin förmögenhet. Men när han hade gjort slut på allt kom en svår hungersnöd över det landet och han började lida nöd. Då gick han bort och tog tjänst hos en man i det landet. Och mannen sände ut honom på sina ägor för att ta hand om svin. Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt. Men ingen gav honom något. Då kom han till insikt och sa: ʼHur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här går jag och svälter. Jag bryter upp och går till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina daglönare.ʼ Så han bröt upp och kom till sin far. Han var ännu långt borta när hans far fick se honom och greps av medlidande. Fadern sprang fram och omfamnade och kysste honom. Sonen sa till honom: ʼFar, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag förtjänar inte längre att kallas din son.ʼ Men fadern sa till sina slavar: ʼFort, ta fram den finaste dräkten och klä honom i den. Och sätt en ring om hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den så att vi kan äta och fira. För min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.ʼ Och firandet började. Men hans äldre son var ute på ägorna. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och undrade vad det var frågan om. Han svarade: ʼDin bror har kommit hem och din far har slaktat gödkalven eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.ʼ Då blev han arg och vägrade gå in. Så hans far kom ut och försökte övertala honom. Men han svarade sin far: ʼLyssna, här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud. Men aldrig har du ens gett mig en killing så att jag kunde festa med mina vänner. Men när han där kommer hem, sonen som gjort slut på din förmögenhet tillsammans med horor, då slaktade du gödkalven för hans skull!ʼ Fadern sa till honom: ʼMitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men det var nödvändigt att fira och glädjas. För denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnenʼ.ˮ Jesus sa också till sina lärjungar: ˮEn rik man hade en förvaltare som blev anklagad för att slösa bort hans egendom. Då kallade han honom till sig och sa: ʼVad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning, för du kan inte längre få vara förvaltare.ʼ Då tänkte förvaltaren: ʼVad ska jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Jag är för svag att gräva, och tigga skäms jag för. Nu vet jag vad jag ska göra så att folk välkomnar mig i sina hem när jag avskedats från min tjänst.ʼ Och han kallade till sig av sin herres skuldsatta, en i sänder, och frågade den förste: ʼHur mycket är du skyldig min herre?ʼ Han svarade: ʼHundra krus olivolja.ʼ Förvaltaren sa: ʼTa ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio.ʼ Han frågade en annan: ʼOch du, hur mycket är du skyldig?ʼ Han svarade: ʼHundra tunnor vete.ʼ Då sa han: ʼTa ditt skuldebrev och skriv åttio.ʼ Och hans herre lovordade den ohederlige förvaltaren för hans list. För världens människor är listigare mot sina egna än vad ljusets människor är. Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen. Då ska de välkomna er i de eviga boningarna när rikedomen tagit slut. Den som är trogen i smått är trogen även i stort, och den som är orättfärdig i smått är orättfärdig även i stort. Om ni inte varit trogna i fråga om den orättfärdiga rikedomen, vem vill då anförtro er det verkligt sanna? Och om ni inte varit trogna med det som ägs av andra, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen slav kan tjäna två herrar. För då kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och rikedomen.ˮ Fariseerna, som älskade pengar, hörde allt detta och hånade honom. Då sa Jesus till dem: ˮNi är sådana som vill framstå som rättfärdiga inför människor. Men Gud känner era hjärtan. För det som är upphöjt i människors ögon är vidrigt inför Gud. Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike och alla vill tränga sig in. Men det är lättare för himmel och jord att försvinna än att en enda prick av lagen faller bort. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. En rik man klädde sig i purpur och fint linne och levde varje dag i fest och lyx. Men vid hans port var lagd en fattig man vid namn Lasaros. Han var full av sår och längtade att få äta sig mätt av smulorna från den rike mannens bord. Dessutom kom hundarna och slickade hans sår. Så hände sig att den fattige dog, och änglarna bar honom till platsen intill Abraham. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i dödsriket tittade han upp och fick se Abraham långt borta, och Lasaros intill honom. Då ropade han: ʼFader Abraham, förbarma dig över mig! Sänd Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!ʼ Men Abraham svarade: ʼBarn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasaros likaså det onda. Nu får han tröst, och du plågas. Dessutom har ordnats en stor klyfta mellan oss och er. Det ska omöjliggöra för dem som vill ta sig över härifrån till er eller därifrån till oss.ʼ Mannen sa: ʼDå ber jag dig, fader, att du sänder Lasaros till min fars hus för att varna mina fem bröder så att inte de också kommer till denna plågans plats.ʼ Men Abraham sa: ʼDe har Mose och profeterna. Dem ska de lyssna till.ʼ Men han sa: ʼNej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.ʼ Abraham svarade honom: ʼLyssnar de inte till Mose och profeterna ska de inte heller bli övertygade om någon uppstår från de dödaʼ.ˮ Jesus sa till sina lärjungar: ˮDet måste komma frestelser till fall, men fördömelse över den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet än att han får en av dessa små att falla. Var uppmärksamma. Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Om han än syndar mot dig sju gånger om dagen och återkommer till dig sju gånger och säger: ʼJag ångrar mig,ʼ så ska du förlåta honom.ˮ Apostlarna sa till Herren: ˮGe oss mer tro.ˮ Herren svarade: ˮOm ni hade tro som ett senapskorn kunde ni säga till det här mullbärsträdet: ʼDra upp dig med rötterna och plantera dig i havet.ʼ Och det skulle lyda er. Anta att någon av er har en slav som plöjer eller vaktar boskap. Säger han då till honom när han kommer hem från marken: ʼKom genast och ta plats vid bordet.ʼ Säger han inte istället: ʼLaga till mat åt mig och gör dig redo att passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka.ʼ Inte tackar han slaven för att denne gjorde vad som blev honom tillsagt. Så ska också ni säga när ni gjort allt som krävs av er: ʼVi är ovärdiga slavar och har bara gjort vår pliktʼ.ˮ På färden mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by mötte honom tio leprasjuka män. De stannade på avstånd och ropade: ˮJesus, Mästare, förbarma dig över oss!ˮ Då han såg dem sa han: ˮGå och visa er för prästerna.ˮ Och medan de var på väg dit blev de rena. När en av dem såg att han blivit botad återvände han och prisade Gud med hög röst. Han föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarier. Jesus frågade honom: ˮBlev inte alla tio rena? Var är de nio? Har ingen återvänt för att prisa Gud utom den här främlingen?ˮ Och han sa till honom: ˮRes dig upp och gå. Din tro har frälst dig.ˮ Tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade Jesus: ˮGuds rike kommer inte så att det kan iakttas. Ingen ska kunna säga: ʼTitta, här är det,ʼ eller: ʼDär är det.ʼ För Guds rike är mitt ibland er.ˮ Till lärjungarna sa han: ˮDet ska komma dagar då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni ska inte få det. De ska säga till er: ʼTitta där!ʼ ʼTitta här!ʼ Men gå inte, följ dem inte. För liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen, så ska Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte. Som det var i Noas dagar så ska det vara i Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. Likadant under Lots dagar. De åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Men den dag då Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Just så ska det bli den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset ska han inte gå ner och hämta dem. Inte heller ska den som är ute på åkern återvända hem. Tänk på Lots hustru. Den som försöker behålla sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv ska bevara det. Jag säger er: Den natten ska två män ligga i samma säng. Den ene ska tas med och den andre ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala tillsammans. Den ena ska tas med och den andra lämnas kvar.ˮ *** De frågade honom: ˮVar då, Herre?ˮ Han svarade dem: ˮGamarna samlas vid kroppen.ˮ Jesus berättade för dem en liknelse för att illustrera att de alltid borde be utan att ge upp: ˮI en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka som oavbrutet kom till honom och sa: ʼSkipa rättvisa åt mig gentemot min motpart.ʼ Till en början vägrade han, men sedan sa han till sig själv: ʼÄven om jag inte fruktar Gud eller respekterar någon människa ska jag ändå skipa rättvisa åt den här änkan så besvärlig som hon är. Hon kommer annars att pina ihjäl mig med sitt rännandeʼ.ˮ Och Herren sa: ˮNi hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Och skulle han dröja? Jag säger er: Han ska ge dem rättvisa, och det snart. Men ska Människosonen när han kommer finna tro på jorden?ˮ Jesus berättade även denna liknelse för några som litade på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra: ˮTvå män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre skatteindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ʼGud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, bedragare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller som den där skatteindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.ʼ Men skatteindrivaren stod på avstånd och ville inte ens blicka upp mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: ʼGud, var inte vred på mig, syndaren.ʼ Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. För den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.ˮ Man bar även fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna tillrättavisade dem när de såg det. Men Jesus kallade dem till sig och sa: ˮLåt de små barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana. Det jag säger till er är sant: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.ˮ En högt uppsatt person frågade Jesus: ˮGode Lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?ˮ Jesus svarade: ˮVarför kallar du mig god? Ingen är god utom en — Gud. Du känner till buden: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Hedra din far och din mor. ˮ Mannen sa: ˮAllt detta har jag hållit från min ungdom.ˮ Jesus hörde det och sa: ˮDet återstår en sak för dig. Sälj allt du äger och dela ut till de fattiga, då har du en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.ˮ När mannen hörde detta blev han förtvivlad eftersom han var mycket rik. Jesus såg att han blev förtvivlad och sa: ˮHur svårt är det inte för de förmögna att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.ˮ De som hörde detta frågade: ˮVem kan då bli frälst?ˮ Han svarade: ˮDet som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.ˮ Petrus sa: ˮVi har ju lämnat allt vi ägde och följt dig.ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är sant: Var och en som lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, ska få mångfaldigt igen redan här i tiden, och sedan evigt liv i den kommande världen.ˮ Jesus tog de tolv avsides och sa till dem: ˮLyssna, vi går upp till Jerusalem. Och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen ska gå i uppfyllelse. För han ska överlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom och spotta på honom. Och efter att ha pryglat honom ska de döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå.ˮ Men lärjungarna begrep ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sa. Det hände sig när Jesus närmade sig Jeriko att där satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi. Då ropade han: ˮJesus, Davids son, förbarma dig över mig!ˮ De som gick främst sa strängt åt honom att tiga. Men han ropade bara ännu mer: ˮDavids son, förbarma dig över mig!ˮ Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom nära frågade Jesus: ˮVad vill du att jag ska göra för dig?ˮ Han svarade: ˮHerre, jag vill kunna se igen.ˮ Jesus sa till honom: ˮSe igen. Din tro har botat dig.ˮ Och omedelbart kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det lovsjöng Gud. Jesus kom in i Jeriko och vandrade genom staden. Nu fanns där en rik man vid namn Sackaios. Han var förman för skatteindrivarna. Han ville se vem Jesus var men kunde inte på grund av allt folket eftersom han var så kort. Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen. När Jesus kom till det stället såg han upp och sa till honom: ˮSackaios, skynda dig ner, för i dag måste jag stanna i ditt hus.ˮ Han skyndade sig ner och välkomnade honom med glädje. Alla som såg det sa irriterat: ˮHan har gått och besökt en syndare.ˮ Men Sackaios steg fram och sa till Herren: ˮHerre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och har jag bedragit någon ger jag fyrdubbelt tillbaka.ˮ Jesus sa till honom: ˮI dag har frälsning kommit till detta hus, eftersom även han är en Abrahams son. För Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat.ˮ Medan de lyssnade på detta berättade Jesus även en liknelse för dem. För han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike när som helst skulle uppenbaras. Han sa: ˮEn man av förnäm släkt for till ett avlägset land för att erhålla kungamakt och sedan återvända. Han kallade till sig tio av sina slavar och gav dem omkring tre årslöner och sa till dem: ʼGör affärer tills jag återvänder.ʼ Men hans landsmän hatade honom och sände en delegation efter honom som skulle säga: ʼVi vill inte att den där ska bli kung över oss.ʼ Men han erhöll kungariket och återvände. Sedan lät han kalla till sig slavarna som hade fått pengarna för att få veta vad deras affärer inbringat. Den förste trädde fram och sa: ʼHerre, de pengar du gav har ökat tiofalt.ʼ Då sa kungen: ʼUtmärkt, du är en bra slav. Eftersom du varit trogen i det lilla ska du råda över tio städer.ʼ Den andre kom och sa: ʼDe pengar du gav har ökat femfalt.ʼ Kungen sa: ʼDu ska ha fem städer under dig.ʼ En annan slav kom och sa: ʼHerre, här är dina pengar som jag haft förvarade i ett tygstycke. Jag var nämligen rädd för dig eftersom du är en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.ʼ Han sa till honom: ʼEfter dina egna ord ska jag döma dig. Du är en dålig slav. Du visste att jag är en sträng man som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Varför satte du inte in mina pengar i en bank så att jag kunde fått igen dem med ränta när jag kom tillbaka?ʼ Och till dem som stod bredvid sa han: ʼTa ifrån honom hans pengar och ge dem åt den som fick tiofalt.ʼ De sa: ʼHerre, han fick ju tiofalt.ʼ ʼJag säger er: Den som har ska få, men från den som inget har ska tas också det han har. Men angående dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung, för hit dem och slakta dem inför migʼ.ˮ Efter att Jesus hade sagt detta gick han framför dem upp till Jerusalem. Då han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, sände han iväg två av sina lärjungar och sa: ˮGå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den ska ni finna ett åsneföl som står bunden där och som ännu ingen suttit på. Lös den och led hit den. Och om någon frågar er varför ni löser den ska ni svara: ʼHerren behöver denʼ.ˮ De utsända gick iväg och fann att det var som han hade sagt. När de löste fölet frågade ägarna: ˮVarför löser ni fölet?ˮ De svarade: ˮHerren behöver den.ˮ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte Jesus upp. Och där han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig och var på väg ner från Olivberget började hela lärjungaskaran i glädje prisa Gud högt för alla de kraftgärningar som de hade sett: ˮ Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Fred i himlen och ära i höjden!ˮ Några fariseer i folkmassan sa då till honom: ˮLärare, tillrättavisa dina lärjungar.ˮ Han svarade: ˮJag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.ˮ När Jesus kom närmare och såg staden grät han över den och sa: ˮOm du ändå i dag hade förstått, även du, vad som ger dig fred. Men nu är det dolt för dina ögon. För dagar ska komma över dig när dina fiender bygger en vall mot dig och omringar och ansätter dig från alla håll. Och dig och dina barn, som är i dig, ska de slå ner till marken, och de ska inte lämna kvar i dig sten på sten. Detta därför att du inte förstod den tid då Gud besökte dig.ˮ Och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut försäljarna där. Han sa till dem: ˮDet står skrivet: Mitt hus ska vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett förbrytarnäste.ˮ Och han undervisade dagligen i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare avsåg att döda honom. Men de kunde inte komma på något sätt, för allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade. En dag undervisade Jesus folket i templet och förkunnade evangeliet. Då kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: ˮTala om för oss med vilken fullmakt du gör detta? Eller vem gav dig den fullmakten?ˮ Han svarade dem: ˮJag har också en fråga, säg mig: Var Johannes dop från himlen eller från människor?ˮ De överlade med varandra: ˮSäger vi ʼfrån himlen,ʼ kommer han att fråga: ʼVarför trodde ni då inte på honom?ʼ Säger vi ʼfrån människor,ʼ kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet.ˮ Så de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sa till dem: ˮDå talar inte heller jag om för er med vilken fullmakt jag gör detta.ˮ Jesus berättade denna liknelse för folket: ˮEn man anlade en vingård och arrenderade ut den till vinodlare och reste bort en längre tid. När tiden var inne sände han en slav till vinodlarna för att de skulle ge honom av vingårdens frukt. Men vinodlarna misshandlade honom och sände iväg honom tomhänt. Då sände han en annan slav. Även honom misshandlade de och skymfade och sände iväg tomhänt. Därefter sände han en tredje. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sa vingårdens herre: ʼVad ska jag göra? Jag sänder min älskade son. Honom ska de väl visa respekt.ʼ Men när vinodlarna fick se honom överlade de med varandra: ʼDet är arvtagaren, vi dödar honom så får vi arvet.ʼ Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? Han ska komma och döda dessa vinodlare och lämna vingården åt andra.ˮ När de hörde detta sa de: ˮSå får inte ske!ˮ Men han såg på dem och frågade: ˮVad betyder då detta ord i Skriften: Den sten som byggarna förkastade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen ska krossas. Och den som stenen faller på ska bli tillintetgjord.ˮ De skriftlärda och översteprästerna ville nu genast gripa honom eftersom de förstod att liknelsen var riktad mot dem. Men de vågade inte för folket. De bevakade Jesus och sände spioner som skulle spela rättfärdiga. Detta för att kunna fånga honom genom något ord från honom, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens styre och makt. De frågade honom: ˮLärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte gör skillnad på folk utan undervisar sant om Guds väg. Är det tillåtet för oss att betala skatt till kejsaren, eller inte?ˮ Men han genomskådade deras list och sa: ˮVisa mig en denar. Vems bild och inskrift är på det?ˮ De svarade: ˮKejsarens.ˮ Han sa: ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ De kunde inte inför folket fånga honom genom något han sa. Och de häpnade över hans svar och förblev tysta. Några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — kom och frågade Jesus: ˮLärare, Mose säger till oss i Skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med henne och likaså alla sju. Alla blev barnlösa, och dog. Sist dog kvinnan. Vem ska hon bli hustru till vid uppståndelsen? Alla sju hade ju henne som hustru.ˮ Jesus svarade: ˮMänniskorna i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som betraktas värdiga att få del av den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, de är lika änglarna, de är Guds söner, de är uppståndelsens söner. Men att de döda står upp har även Mose visat i stycket om törnbusken, när han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes, eftersom alla är levande för honom.ˮ Då sa några skriftlärda: ˮLärare, du har talat väl.ˮ De vågade nämligen inte längre ställa frågor till honom. Jesus sa till dem: ˮHur kan de säga att Kristus är Davids son? För David säger själv i Psalmernas bok: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. David kallar honom alltså Herre. Hur kan då Kristus vara Davids son?ˮ Medan allt folket lyssnade sa Jesus till sina lärjungar: ˮAkta er för de skriftlärda! De tycker om att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och de främsta platserna i synagogorna och hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för att uppmärksammas. De ska få en så mycket hårdare dom.ˮ Jesus såg och uppmärksammade hur de rika lade sina gåvor i offerboxen. Han såg även en fattig änka lägga i två små kopparmynt. Då sa han: ˮDet jag säger till er är sant: Denna fattiga änka gav mer än alla andra, för det var av sitt överflöd alla andra gav, men hon gav av sin fattigdom allt hon hade att leva på.ˮ När några talade om hur templet var utsmyckat med vackra stenar och tempelgåvor sa Jesus: ˮAngående det som ni ser, så ska dagar komma då här inte ska lämnas sten på sten utan allt ska brytas ner.ˮ Då frågade de honom: ˮLärare, när ska detta ske? Och vad blir tecknet på att det står för dörren?ˮ Jesus svarade: ˮSe till att ni inte blir vilseledda, för många ska komma i mitt namn och påstå att de är Kristus och att tiden är nära. Men följ dem inte. Och när ni får höra om krig och uppror så bli inte skrämda, för sådant måste först hända, men slutet dröjer en tid.ˮ Han fortsatte: ˮFolk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Det ska inträffa skräckinjagande händelser, och stora tecken ska visa sig från himlen. Men innan allt detta händer ska man gripa och förfölja er. Man ska utlämna er till synagogor och sätta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare på grund av mitt namn. Detta ger er tillfälle att vittna. Besluta er för att inte förbereda något försvarstal, för jag ska ge era läppar en visdom som ingen av era fiender kan stå emot eller motbevisa. Ni kommer att bli förrådda även av föräldrar och bröder och släktingar och vänner. En del av er ska de döda. Och ni ska bli hatade av alla på grund av mitt namn. Men inte ett hårstrå på ert huvud ska ni mista. Genom uthållighet ska ni vinna era själar. När ni ser Jerusalem omringat av härar, då ska ni veta att dess ödeläggelse är nära. Då ska de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. För detta är straffets tid, då allt som står skrivet ska uppfyllas. Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. För en stor nöd ska drabba landet, och vrede ska hemsöka detta folk. De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla länder. Och Jerusalem ska trampas ner av hednafolk till dess att hednafolkens tider är fullbordade. Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna. Och på jorden ska folken gripas av ångest och stå förtvivlade inför havets och vågornas dån. Människor ska svimma av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens krafter kommer att skakas. Och då ska man se Människosonen komma i ett moln med makt och stor härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och stå upp i förväntan, för då närmar sig er befrielse.ˮ Och han gav dem en liknelse: ˮSe på fikonträdet och alla andra träd. När ni ser att de knoppas förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. Likaså när ni ser att detta händer, då vet ni att Guds rike är nära. Det jag säger till er är sant: Detta släkte ska inte försvinna förrän allt det här sker. Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska aldrig försvinna. Akta er så att inte era hjärtan tyngs ner av utsvävningar och dryckenskap och livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. För den ska komma över alla som bor på jorden. Håll er alltid vakna och be om kraft att kunna undfly allt som ska komma och kunna stå inför Människosonen.ˮ Om dagarna var han i templet och undervisade, men på kvällarna gick han ut till det berg som kallas Olivberget och stannade där över natten. Och tidigt om morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom. Det osyrade brödets högtid som kallas påsk närmade sig. Översteprästerna och de skriftlärda sökte finna något sätt att göra sig av med Jesus eftersom de var rädda för folket. Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick och talade med översteprästerna och officerarna om hur han skulle kunna överlämna Jesus åt dem. De blev glada och lovade att ge honom pengar. Judas samtyckte och sökte nu ett lämpligt tillfälle att överlämna honom åt dem utan att folk var närvarande. Så kom den dag i det osyrade brödets högtid när påskalammet skulle slaktas. Då sände Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ˮGå och förbered den påskmåltid vi ska äta.ˮ De frågade honom: ˮVar vill du att vi ska förbereda den?ˮ Han svarade: ˮNär ni kommer in i staden ska en man möta er som bär en vattenkruka. Följ honom till det hus där han går in och säg till husbonden: ʼLäraren frågar dig: Var finns det gästrum där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?ʼ Han ska då visa er ett stort rum på övervåningen som står färdigt. Där ska ni förbereda.ˮ De gick och fann att det var som Jesus hade sagt. Och de förberedde för påskmåltiden. När timmen var inne lade sig Jesus till bords tillsammans med apostlarna. Han sa till dem: ˮJag har innerligt längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag kommer inte att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.ˮ Och han tog en bägare, bad tackbönen och sa: ˮTag detta och dela mellan er. För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.ˮ Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sa: ˮDetta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Och likaså tog han bägaren efter måltiden och sa: ˮDenna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er. Men lyssna, den som förråder mig har sin hand här på bordet med mig. För Människosonen går bort som det är bestämt, men det blir hemskt för den människa som förråder honom.ˮ Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta. Lärjungarna började också tvista. Det gällde vem bland dem som kunde anses vara störst. Då sa Jesus: ˮFolkens kungar härskar över sina folk, och de som har makten kallar sig välgörare. Men ni ska inte bete er så, utan den störste bland er ska vara som den yngste och ledaren ska vara som tjänaren. För vem är störst, den som ligger till bords eller den som tjänar? Det är den som ligger till bords, eller hur? Men jag är mitt ibland er som en tjänare. Ni är de som stannat kvar hos mig under mina frestelser. Och liksom min Fader har tilldelat kungariket åt mig så tilldelar jag det åt er, för att ni ska få äta och dricka vid mitt bord i mitt kungarike, och sitta på troner och döma Israels tolv stammar. Simon, Simon, lyssna. Satan har begärt att få skaka om och pröva er. Men jag har bett för dig att du inte ska förlora din tro. Och när du har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.ˮ Petrus sa: ˮHerre, med dig är jag redo att gå både i fängelse och i döden.ˮ Jesus svarade: ˮPetrus, jag säger dig, tuppen ska inte gala i dag förrän du tre gånger förnekat att du känner mig.ˮ Och han sa till dem: ˮNär jag sände er utan börs, väska och sandaler, saknade ni något?ˮ De svarade: ˮIngenting.ˮ Då sa han: ˮMen nu ska den som har en börs ta den med sig, likaså den som har en väska. Och den som inte har något svärd ska sälja sin mantel och köpa ett. För jag säger er att detta skriftens ord måste uppfyllas i mig: Han blev räknad bland laglösa. För det som är skrivet om mig har en fullbordan.ˮ De sa: ˮHerre, här är två svärd.ˮ Han svarade dem: ˮDet räcker.ˮ Och Jesus bröt upp och gick som han brukade till Olivberget, och lärjungarna följde honom. När han kom till platsen sa han: ˮBe att ni inte kommer i frestelse.ˮ Och han gick avsides ungefär ett stenkast ifrån dem, föll på knä och bad: ˮFader, om du vill, ta denna bägare ifrån mig. Men ske inte min vilja utan din.ˮ [ En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. Han greps av ångest och bad alltmer innerligt, och svetten blev som blodsdroppar som föll ner på marken.] När han reste sig från bönen och kom till lärjungarna, fann han att de hade somnat av sorg. Och han sa: ˮVarför sover ni? Res er upp och be att ni inte kommer i frestelse.ˮ Medan han ännu talade kom plötsligt en folkhop, ledd av han som hette Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sa till honom: ˮJudas, förråder du Människosonen med en kyss?ˮ När de som stod omkring Jesus såg vad som höll på att hända frågade de: ˮHerre, ska vi slå till med svärd?ˮ Och en av dem slog till mot översteprästens slav och högg av honom högra örat. Men Jesus sa: ˮDet är nog nu!ˮ Och han rörde vid hans öra och helade honom. Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare för tempelvakten och äldste som hade kommit ut mot honom: ˮSom mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar. Dagligen var jag hos er i templet, och ni grep mig inte. Men detta är er stund, och mörkret har makten.ˮ Då grep de Jesus och förde honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. Mitt på gården tände de upp en eld och slog sig ner omkring den. Petrus satte sig mitt ibland dem. En tjänsteflicka fick se honom sitta där vid elden. Hon stirrade på honom och sa: ˮHan där var också med honom.ˮ Men han nekade och sa: ˮKvinna, jag känner honom inte.ˮ Strax därefter fick en man syn på honom och sa: ˮDu är också en av dem.ˮ Men Petrus svarade: ˮMänniska, det är jag inte alls.ˮ Ungefär en timme senare var det en annan som försäkrade: ˮVisst var även han med honom! Han är ju också från Galileen.ˮ Men Petrus sa: ˮMänniska, jag vet inte vad du pratar om.ˮ Och i det ögonblick han sa det gol en tupp. Herren vände sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, vad han hade sagt honom: ˮInnan tuppen gal i dag ska du tre gånger förneka mig.ˮ Och han gick ut och grät bittert. De män som bevakade Jesus hånade honom medan de misshandlade honom. De täckte hans ansikte och sa: ˮProfetera! Vem var det som slog dig?ˮ Och hädelserna haglade över honom. När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. De förde honom till deras rådsplats och sa: ˮÄr du Kristus, så säg det!ˮ Han svarade: ˮOm jag säger er det kommer ni inte att tro, och om jag frågar er kommer ni inte att svara. Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Mäktiges högra sida.ˮ Då frågade alla: ˮÄr du alltså Guds Son?ˮ Han svarade dem: ˮNi säger själva, att Jag Är.ˮ De sa: ˮVad ska vi med vittnesmål till? Vi hörde ju själva från hans egen mun.ˮ Alla de församlade bröt nu upp och förde Jesus inför Pilatus. Där började de anklaga honom och säga: ˮVi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, och förbjuder oss att betala skatt till kejsaren, och säger att han är Kristus, en kung.ˮ Pilatus frågade honom: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger det själv.ˮ Pilatus sa då till översteprästerna och till folket: ˮJag finner inget brottsligt hos den här mannen.ˮ Men de var påstridiga och sa: ˮHan uppviglar folket över hela Judeen med sin lära. Han började i Galileen och nu är han här.ˮ När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen. Då han fick veta att Jesus kom från Herodes område sände han honom till Herodes, som också var i Jerusalem under de dagarna. När Herodes såg Jesus blev han mycket glad, för han hade länge velat träffa honom eftersom han hade hört talas om honom. Han hoppades nu få se honom göra något mirakel. Han ställde rätt många frågor till honom, men Jesus svarade inte. Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom intensivt. Men även Herodes och hans soldater behandlade honom med förakt och hån. Sedan iklädde de honom en praktfull dräkt och sände Jesus tillbaka till Pilatus. Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade de varit fiender. Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsherrarna och folket och sa: ˮNi har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Lyssna! Jag har förhört honom i er närvaro men funnit honom vara icke skyldig till det som ni anklagar honom för. Likaså Herodes, och därför har han sänt honom tillbaka till oss. Alltså, han har inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Därför tänker jag låta piska honom och sedan frige honom.ˮ *** Då skrek hela hopen: ˮHa ihjäl honom! Låt oss få Barabbas fri!ˮ — Barabbas var en man som hade kastats i fängelse för ett upplopp i staden och för mord. — Pilatus ville frige Jesus och tog åter till orda. Men de skrek: ˮKorsfäst! Korsfäst honom!ˮ För tredje gången sa han: ˮVad ont har han då gjort? Jag har inte funnit något hos honom som kräver dödsstraff. Därför tänker jag låta piska honom och sedan frige honom.ˮ Men de ansatte honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas. Och deras skrikande gav utdelning. Pilatus avkunnade att deras begäran skulle beviljas. Han frigav den som de begärt, mannen som var fängslad för upplopp och mord. Men Jesus överlämnade han åt deras vilja. När de förde bort Jesus hejdade de en man som kom från fälten, Simon från Kyrene. På honom lade de korset för att han skulle bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde honom, däribland många kvinnor som sörjde och grät över honom. Då vände Jesus sig om och sa: ˮJerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn, för dagar kommer då man ska säga: ʼSaliga är de ofruktsamma, de moderliv som aldrig fött och de bröst som aldrig gav näring.ʼ Då ska man säga till bergen: ʼ Fall över oss, ʼ och till höjderna: ʼ Dölj oss. ʼ För gör de så med det friska trädet, vad ska då ske med det torra?ˮ Även två andra, två brottslingar, fördes ut för att avrättas med honom. Och när de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och brottslingarna där. Den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. [Men Jesus sa: ˮFader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.ˮ] De delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott. Och folket stod där och såg på. Och även rådsherrarna hånade honom och sa: ˮAndra har han frälst, nu får han frälsa sig själv om han är Guds Kristus, den Utvalde.ˮ Även soldaterna gick fram och skymfade honom. De räckte honom surt vin och sa: ˮOm du är judarnas kung, så fräls dig själv.ˮ Över honom fanns det också en inskrift: ʼDetta är judarnas kung.ʼ En av brottslingarna som var upphängda där smädade honom och sa: ˮÄr inte du Kristus? Fräls då dig själv och oss!ˮ Men den andre tillrättavisade honom och sa: ˮFruktar du inte ens Gud, fast du är under samma dom? Vi har dömts rättvist, för vi får vad våra gärningar förtjänar. Men han har inte gjort något ont.ˮ Och han sa: ˮJesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är sant: I dag ska du vara med mig i paradiset.ˮ Det var nu mitt på dagen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till femtontiden. Solen förmörkades. Och förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade högt: ˮFader, i dina händer anförtror jag min ande!ˮ När han hade sagt detta slutade han andas. Officeren som såg det som hände, prisade Gud och sa: ˮDen mannen var verkligen rättfärdig.ˮ Och när allt folket som var där som åskådare såg vad som hände återvände de hem och slog sig mot bröstet. Men alla som kände Jesus, även de kvinnor som hade följt honom från Galileen, stod på avstånd och såg allt detta. Nu fanns där en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man. Han hade inte samtyckt till deras beslut och handling. Josef var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ingen ännu hade blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. De kvinnor som hade kommit med Jesus från Galileen följde efter. De såg graven och hur hans kropp lades där. Sedan vände de hem och tillredde aromatiska kryddor och balsam. Och på sabbaten höll de sig i stillhet efter lagens bud. Tidigt söndag morgon gick kvinnorna till graven med de aromatiska kryddor som de hade tillrett. De fann stenen vara bortrullad från graven, men när de gick in fann de inte Herren Jesu kropp. När de nu blev villrådiga stod där plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Då kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, sa männen till dem: ˮVarför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, men han har stått upp. Kom ihåg vad han sa till er medan han ännu var i Galileen: ’Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen’.ˮ Då kom de ihåg hans ord. Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna. Men de betraktade deras ord som dumt prat och trodde inte på dem. Petrus däremot reste sig och sprang till graven. Och då han lutade sig in såg han endast linnebindlarna. Och han gick hem, förbryllad över det som hade hänt. Och det hände samma dag att två av dem var på väg till en by som heter Emmaus, som ligger ungefär en mil från Jerusalem. De talade med varandra om allt som hade hänt. När de nu samtalade och diskuterade närmade sig Jesus själv och började vandra med dem. Men deras ögon var hindrade från att känna igen honom. Han frågade dem: ˮVad är det ni går och samtalar så ivrigt med varandra om?ˮ De stannade och såg bedrövade ut. Den ene vid namn Kleopas svarade: ˮÄr du den ende besökande i Jerusalem som inte vet vad som hänt där under dessa dagar?ˮ Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: ˮDetta med Jesus från Nasaret. Han som var en profet, mäktig i ord och handling inför Gud och allt folket, och hur våra överstepräster och rådsherrar överlämnade honom till att dömas till döden och korsfäste honom. Men vi hoppades att han var den som skulle befria Israel. Och det är dessutom tre dagar sedan det här inträffade. Därtill har också några kvinnor bland de våra gjort oss förbryllade. De gick vid gryningen till graven men fann inte hans kropp. Och de kom och berättade att de i en syn hade sett änglar som sa att han lever. Några av de våra gick till graven och fann att det var som kvinnorna hade sagt. Men inte såg de honom.ˮ Han sa: ˮNi är verkligen oförståndiga. Och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Kristus lida detta och gå in i sin härlighet?ˮ Och han började med Mose och alla profeterna och utlade för dem vad som står om honom i alla Skrifterna. De närmade sig byn dit de var på väg, och det såg ut som tänkte han gå vidare. Men enträget bad de honom: ˮStanna hos oss, det blir snart kväll och dagen lider mot sitt slut.ˮ Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, välsignade det, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men han försvann från dem. De sa till varandra: ˮBrann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?ˮ De bröt omedelbart upp och återvände till Jerusalem där de fann de elva och alla de andra församlade. Och dessa sa: ˮHerren har verkligen uppstått och har visat sig för Simon.ˮ Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur Jesus blev igenkänd av dem när han bröt brödet. Medan de talade om detta stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: ˮFrid åt er.ˮ Men de blev helt skräckslagna och trodde att de såg en ande. Han sa: ˮVarför blir ni skrämda, och varför fylls era hjärtan av tvivel? Se mina händer och mina fötter, det är jag själv. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har.ˮ När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sina fötter. Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: ˮHar ni något att äta här?ˮ Då gav de honom en bit stekt fisk, som han tog och åt inför dem. Och han sa: ˮDessa ord sa jag till er medan jag ännu var hos er: ʼAllt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i Psalmernas bokʼ.ˮ Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. Och han sa: ˮDet står skrivet att Kristus ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni ska vittna om detta. Och lyssna, jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni blivit iklädda kraft från höjden.ˮ Sedan förde Jesus dem ut till Betania. Och han lyfte sina händer och välsignade dem, och medan han välsignade dem skildes han ifrån dem och blev förd till himlen. De tillbad honom och återvände överlyckliga till Jerusalem. Och de var ständigt i templet och lovprisade Gud. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev skapat genom honom, och utan honom blev ingenting till av allt som är skapat. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte besegrat det. Det kom en man sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Han var inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset som lyser över varje människa kom nu till världen. Han var i världen, och världen hade blivit skapad genom honom. Men världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans eget folk tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är födda av Gud, och inte genom naturlig födelse eller av kroppens begär eller av någon mans vilja. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen har av Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ˮDet var om honom jag sa: ‘Han som kommer efter mig överträffar mig, för han var före mig’.ˮ Av hans fullhet har vi alla fått, överflöd av nåd. För lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och vid Faderns sida, har gjort honom känd. Så här vittnade Johannes när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, utan bekände: ˮJag är inte Kristus.ˮ De frågade: ˮVem är du då? Är du Elia?ˮ Han sa: ˮDet är jag inte.ˮ ˮÄr du Profeten?ˮ Han svarade: ˮNej.ˮ Då sa de: ˮVem är du? Vi behöver ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?ˮ Han svarade: ˮJag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren! som profeten Jesaja har sagt.ˮ Några fariseer bland de utsända frågade honom: ˮVarför döper du, om du varken är Kristus eller Elia eller Profeten?ˮ Johannes svarade: ˮJag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.ˮ Detta hände i Betania på andra sidan Jordanfloden, där Johannes döpte. Nästa dag såg han Jesus komma, och han sa: ˮSe Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sa: ‘Efter mig kommer en man som överträffar mig, för han var före mig.’ Jag kände honom inte, men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.ˮ Och Johannes vittnade: ˮJag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sa till mig: ʼDen som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.ʼ Jag har sett och jag har vittnat om att han är Guds Son.ˮ Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. Han såg på Jesus där han kom gående och sa: ˮSe Guds lamm.ˮ De båda lärjungarna hörde vad han sa och följde Jesus. Då Jesus vände sig om och såg att de följde honom, frågade han dem vad de ville. De svarade: ˮRabbiˮ — det betyder lärare — ˮvar bor du?ˮ Han sa: ˮKom så får ni se.ˮ De gick med honom och såg var han uppehöll sig och stannade hos honom den dagen. Det var vid sextontiden. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes tala och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sa till honom: ˮVi har funnit Messiasˮ — det betyder Kristus. Han förde honom till Jesus, som noga såg på honom och sa: ˮDu är Simon, Johannes son, du ska heta Kefasˮ — det betyder Petrus. Nästa dag beslöt Jesus att gå till Galileen. Han fann då Filippos och sa till honom: ˮFölj mig.ˮ Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos fann Natanael och sa till honom: ˮVi har funnit honom som Mose skrev om i lagen och som profeterna skrev om — Jesus, Josefs son, från Nasaret.ˮ Natanael sa: ˮKan något gott komma från Nasaret?ˮ Filippos svarade: ˮKom och se.ˮ När Jesus såg Natanael komma sa han om honom: ˮSe, en verklig israelit, en som är utan svek.ˮ Natanael frågade: ˮHur kan du känna mig?ˮ Jesus svarade: ˮJag såg dig där under fikonträdet innan Filippos kallade på dig.ˮ Natanael sa: ˮRabbi, du är Guds Son, du är Israels kung.ˮ Jesus svarade honom: ˮTror du för att jag sa att jag såg dig under fikonträdet? Du ska få se större ting än detta.ˮ Sedan sa han till honom: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.ˮ Tre dagar senare hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Även Jesus och hans lärjungar hade blivit bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sa Jesu mor till honom: ˮDe har inget vin.ˮ Jesus svarade: ˮKvinna, vad har jag med dig att göra? Min stund har ännu inte kommit.ˮ Hans mor sa till tjänarna: ˮGör vad han än säger till er.ˮ Nu stod där sex stenkrukor, avsedda för judarnas reningsritualer. De rymde omkring hundra liter var. Jesus sa till tjänarna: ˮFyll krukorna med vatten,ˮ och de fyllde dem till brädden. Sedan sa han: ˮÖs nu upp och bär in till värden.ˮ Och de gjorde så. Då värden smakade på vattnet som hade blivit vin visste han inte varifrån det kom. Det visste däremot tjänarna som hade öst upp vattnet. Han kallade på brudgummen och sa: ˮAlla människor ställer först fram det goda vinet, och det sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet tills nu.ˮ Jesus utförde detta sitt första tecken i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Sedan gick han ner till Kafarnaum med sin mor och sina bröder och sina lärjungar. Där stannade de några dagar. Judarnas påsk närmade sig och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet fick han se dem som sålde oxar och får och duvor, och dem som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut alla ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte deras bord. Och till dem som sålde duvor sa han: ˮTa bort det här! Gör inte min Faders hus till en handelsplats.ˮ Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Iver för ditt hus ska förtära mig. Judarna frågade honom: ˮVilket tecken kan du visa oss eftersom du gör så här?ˮ Jesus svarade: ˮRiv ner detta tempel, och jag ska resa upp det på tre dagar.ˮ Judarna sa: ˮI fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du tänker resa upp det på tre dagar?ˮ Men Jesus talade om sin kropps tempel. När han hade stått upp från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jesus hade talat. Medan Jesus var i Jerusalem under påskhögtiden var det många som trodde på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla och inte behövde höra någon vittna om människan. För av sig själv visste han vad som fanns i människan. Bland fariseerna fanns en man vid namn Nikodemos, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sa: ˮRabbi, vi vet att du har kommit från Gud som lärare, för ingen kan göra sådana tecken som du om inte Gud är med honom.ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är verkligen sant: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.ˮ Nikodemos sa: ˮHur kan en människa födas när hon är gammal? Kan någon komma in i moderlivet och födas en gång till?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till dig är verkligen sant: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sa att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.ˮ Nikodemos frågade: ˮHur kan det gå till?ˮ Jesus svarade: ˮDu är Israels lärare och förstår inte det? Det jag säger till dig är verkligen sant: Vi talar om det vi vet, och vi vittnar om det vi har sett, men vårt vittnesbörd tar ni inte emot. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Och ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen — Människosonen. Och liksom Mose lyfte upp ormen i öknen så måste Människosonen lyftas upp, för att var och en som tror ska ha evigt liv i honom. För så här älskade Gud världen: Han gav sin ende Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte sin Son till världen för att fördöma världen utan för att världen skulle frälsas genom honom. Den som tror på honom är inte fördömd. Men den som inte tror är redan fördömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen, men människorna älskade mörkret hellre än ljuset eftersom deras gärningar var onda. För den som lever i ondska hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som handlar efter sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.ˮ Jesus och hans lärjungar begav sig därefter till Judeen. Där stannade han en tid med dem och döpte. Även Johannes döpte, i Ainon nära Salim, för där fanns det gott om vatten. Och folk kom dit och blev döpta, för Johannes hade ännu inte blivit kastad i fängelse. Det uppstod nu en diskussion mellan några av Johannes lärjungar och en jude angående reningen. De gick till Johannes och sa: ˮRabbi, han som var med dig på andra sidan Jordanfloden och som du vittnade om — han döper och alla går till honom!ˮ Johannes svarade: ˮIngen kan ta emot någonting om det inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sa: ʼJag är inte Kristus, men jag har blivit sänd framför honom.ʼ Bruden tillhör brudgummen. Brudgummens vän som står och lyssnar till honom gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre. Han som kommer ovanifrån är över alla. Han som är från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Han som kommer från himlen är över alla. Det han sett och hört vittnar han om, men ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tagit emot hans vittnesbörd bekräftar därmed att Gud är sann. För han som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden i fullt mått. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.ˮ Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han gjorde fler till lärjungar och döpte fler än Johannes. — Fast det inte var Jesus själv utan hans lärjungar som döpte. — Då lämnade han Judeen och återvände till Galileen. Han måste då ta vägen genom Samarien. Så kom han till en samarisk stad som heter Sykar, nära den mark som Jakob hade gett åt sin son Josef. Där fanns Jakobs brunn. Då Jesus var trött av vandringen satte han sig vid brunnen. Det var vid tolvtiden på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sa till henne: ˮGe mig att dricka.ˮ Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sa: ˮHur kan du, som är jude, be mig som är en samarisk kvinna om något att dricka?ˮ — Judarna umgås inte med samarierna. — Jesus svarade: ˮOm du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: ʼGe mig att dricka,ʼ då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, du har inget öskärl och brunnen är djup. Varifrån skulle du få det levande vattnet? Du är väl inte förmer än vår fader Jakob? Det var han som gav oss brunnen. Och han drack själv ur den, liksom hans söner och hans boskap.ˮ Jesus svarade: ˮDen som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig i evighet törsta. Det vatten jag ger blir i honom en vattenkälla som flödar fram och ger evigt liv.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, ge mig det vattnet, så att jag inte behöver törsta eller komma hit och hämta vatten.ˮ Han sa: ˮGå och hämta din man och kom hit.ˮ Kvinnan svarade: ˮJag har ingen man.ˮ Jesus sa: ˮDu har rätt när du säger att du inte har någon man, för fem män har du haft och den du har nu är inte din man. Det du sa är sant.ˮ Kvinnan sa: ˮHerre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett på detta berg, men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem.ˮ Jesus svarade: ˮKvinna, tro mig, det kommer en tid då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Ni vet inte vad ni tillber. Vi vet vad vi tillber, för frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer och den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. För det är sådana tillbedjare som Fadern söker. Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.ˮ Kvinnan sa: ˮJag vet att Messias ska komma.” — Han som kallas Kristus. — ”När han kommer ska han berätta allt för oss.ˮ Jesus svarade: ˮDet är jag, den som talar till dig.ˮ Just då kom hans lärjungar, som blev förvånade över att han talade med en kvinna. Men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sa till folket: ˮKom så får ni se en man som har sagt mig allt vad jag gjort. Kan han vara Kristus?ˮ De gick ut ur staden och kom till honom. Under tiden bad lärjungarna honom: ˮRabbi, ät något.ˮ Men han sa: ˮJag har mat att äta som ni inte känner till.ˮ Lärjungarna sa till varandra: ˮKan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sa: ˮMin mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger att det ännu är fyra månader kvar till skörden. Men jag säger er: öppna era ögon och se att fälten nu är redo för skörd. Redan nu får den som skördar sin lön och samlar frukt till evigt liv, så att både den som sår och skördar kan glädjas tillsammans. För det ordet är sant, att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete.ˮ Många samarier från den staden kom till tro på Jesus genom kvinnans ord då hon vittnade: ˮHan har sagt mig allt vad jag gjort.ˮ När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem. Och han stannade där två dagar. Och många fler kom till tro på grund av hans ord. De sa till kvinnan: ˮNu är det inte längre utifrån dina ord som vi tror. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.ˮ Efter dessa två dagar begav sig Jesus till Galileen. För han hade själv vittnat om att en profet inte har något anseende i sin hemtrakt. När han nu kom till Galileen välkomnade galileerna honom. För de hade sett allt han hade gjort i Jerusalem under högtiden eftersom de själva hade varit där. Så kom han åter till Kana i Galileen där han hade gjort vattnet till vin. En kunglig ämbetsman hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad honom komma ner och bota hans son som låg för döden. Jesus sa till honom: ˮOm ni inte ser tecken och under, så tror ni inte.ˮ Ämbetsmannen sa: ˮHerre, kom ner innan mitt barn dör.ˮ Jesus svarade: ˮGå, din son lever.ˮ Mannen trodde på Jesu ord och gick. Och redan under vägen möttes han av sina slavar som sa att hans son levde. Han frågade vid vilken tid han började bli bättre. De svarade: ˮI går vid trettontiden lämnade febern honom.ˮ Då förstod fadern att det hade hänt just den tid då Jesus sa till honom: ˮDin son lever.ˮ Och han kom till tro, likaså alla i hans hus. Detta var det andra tecknet som Jesus gjorde efter att han hade kommit från Judeen till Galileen. Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en pool som på hebreiska heter Betsata. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. *** Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk mycket länge, så frågade han: ˮVill du bli frisk?ˮ Den sjuke svarade: ˮHerre, jag har ingen som hjälper mig ner i poolen när vattnet kommer i rörelse. Och försöker jag själv så hinner någon annan ner före mig.ˮ Jesus sa: ˮRes dig upp, ta din bädd och gå.ˮ Mannen blev omedelbart frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sa till mannen som hade blivit botad: ˮDet är sabbat, och det är inte tillåtet för dig att bära din bädd.ˮ Han svarade: ˮDen som gjorde mig frisk sa åt mig att ta min bädd och gå.ˮ De frågade: ˮVem var det som sa åt dig att du skulle ta din bädd och gå?ˮ Men han som hade blivit botad visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Senare mötte Jesus honom på tempelplatsen och sa till honom: ˮDu har nu blivit frisk. Synda inte mer så att inte något värre drabbar dig.ˮ Mannen gick då till judarna och sa att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Och därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på en sabbat. Men Jesus sa till dem: ˮMin Fader verkar ännu i denna stund. Även jag verkar.ˮ Av den orsaken blev judarna ännu ivrigare att döda honom. För han bröt inte bara sabbaten utan kallade också Gud sin Fader och gjorde sig därmed jämlik Gud. Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. För det som Fadern gör, gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt det han själv gör. Och större gärningar än dessa ska han visa honom, så att ni kommer att förundras. För liksom Fadern reser upp de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vilka han vill. Fadern dömer inte heller någon, utan har överlämnat hela domen åt Sonen, för att alla ska ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som lyssnar till mitt ord och tror på honom som har sänt mig har evigt liv. Han kommer inte att bli fördömd utan har passerat från döden till livet. Det jag säger till er är verkligen sant: Den stund kommer och är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska leva. För liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är en Människoson. Förvåna er inte över detta, för den timme kommer då alla som är i gravarna ska höra hans röst och gå ut ur dem. De som gjort gott ska uppstå till liv och de som levt i ondska ska uppstå till fördömelse. Jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer efter det jag hör, och min dom är rättvis. För jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte sant. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes och han har vittnat för sanningen. Men jag godtar inte någon människas vittnesbörd, utan jag säger detta för att ni ska bli frälsta. Han var den brinnande och skinande lyktan, men bara en kort tid ville ni glädja er i hans ljus. Men jag har ett tyngre vittnesbörd än Johannes. För de gärningar som Fadern gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt. Och hans ord behåller ni inte i er, för ni tror inte på honom som han har sänt. Studera Skrifterna, eftersom ni menar att ni i dem har evigt liv. De vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv. Jag tar inte emot ära av människor. Men jag känner er, ni har inte Guds kärlek i er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Om någon kommer i sitt eget namn, då tar ni emot honom. Hur ska ni kunna tro när ni tar emot ära från varandra och inte söker äran från den ende Guden? Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, som ni har satt ert hopp till. För om ni trodde Mose skulle ni tro på mig, eftersom det var om mig han skrev. Men tror ni inte hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?ˮ Efter en tid begav sig Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, även kallad Tiberiassjön. Mycket folk följde honom, därför att de såg de tecken han gjorde med de sjuka. Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Påsken, judarnas högtid, var nära. När Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk var på väg mot honom sa han till Filippos: ˮVar ska vi köpa bröd så att dessa får något att äta?ˮ Det sa han för att pröva honom, för själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ˮBröd för tvåhundra dagslöner skulle inte räcka för att alla ska få en bit var.ˮ En av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sa till honom: ˮHär är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men hur skulle det räcka till så många?ˮ Jesus sa: ˮLåt folket slå sig ner.ˮ Det var gott om gräs på det stället. Och männen slog sig ner, det var omkring fem tusen. Jesus tog bröden, bad tackbönen och delade ut till dem som satt där, likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de var mätta sa han till sina lärjungar: ˮSamla ihop de bitar som blivit över så att inget går till spillo.ˮ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över av de fem kornbröden när de ätit. När folket såg vilket tecken han hade gjort sa de: ˮDetta måste vara Profeten som skulle komma till världen.ˮ Jesus förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung. Så han drog sig åter upp till berget, helt ensam. När kvällen kom gick hans lärjungar ner till sjön. De steg i en båt för att fara över sjön till Kafarnaum. Det var redan mörkt och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev mycket rädda, men han sa till dem: ˮDet är jag. Var inte rädda.ˮ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg. Dagen efter befann sig folket på andra sidan sjön. De hade bara sett en båt där. Och de visste att Jesus inte hade stigit i den och följt med sina lärjungar, utan att de hade gett sig av utan honom. Andra båtar kom från Tiberias och lade till nära platsen där de hade ätit brödet efter att Herren hade bett tackbönen. När folket såg att varken Jesus eller hans lärjungar var där, steg de i båtarna och for till Kafarnaum och sökte efter Jesus. De fann honom på andra sidan sjön och frågade honom: ˮRabbi, när kom du hit?ˮ Jesus svarade dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Ni söker mig inte därför att ni sett tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den mat som är förgänglig utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. För på honom har Fadern satt sitt sigill — Gud.ˮ De frågade honom: ˮVad ska vi göra för att utföra Guds gärningar?ˮ Jesus svarade: ˮDetta är Guds gärning, att ni tror på honom som han har sänt.ˮ De sa: ˮVilket tecken tänker du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad tänker du utföra? Våra fäder åt manna i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.ˮ Då sa Jesus till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, men min Fader ger er det sanna brödet från himlen. För Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.ˮ De sa: ˮHerre, ge oss alltid det brödet.ˮ Jesus svarade: ˮJag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig törsta. Men jag sa till er: Ni har sett mig och tror ändå inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig. Och den som kommer till mig ska jag verkligen inte avvisa. För jag har kommit ner från himlen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och hans vilja som har sänt mig, är att jag inte ska förlora något av allt det han gett mig, utan resa det upp på den yttersta dagen. För detta är min Faders vilja: var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen.ˮ Judarna var irriterade över att han hade sagt: ˮJag är brödet som kom ner från himlen.ˮ Och de sa: ˮÄr inte detta Jesus, Josefs son, vars far och mor vi känner? Hur kan han då säga att han kommit ner från himlen?ˮ Jesus svarade: ˮNi ska inte vara irriterade. Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen. Det står skrivet hos profeterna: De ska alla bli undervisade av Gud. Var och en som har hört och lärt av Fadern kommer till mig. Ingen har sett Fadern. Bara han som är från Gud har sett Fadern. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen, och de dog. Men detta är brödet som kommer ner från himlen, för att den som äter av det inte ska dö. Jag är det levande brödet som kom ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.ˮ Judarna kom då i vild diskussion med varandra och sa: ˮHur kan han ge oss sitt kött att äta?ˮ Jesus sa till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska resa honom upp på den yttersta dagen. För mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever genom Fadern, så ska även den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som kom ner från himlen, inte alls likt det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd ska leva i evighet.ˮ Detta sa Jesus när han undervisade i en synagoga i Kafarnaum. Många av hans lärjungar som hörde det sa: ˮDet är outhärdliga ord, vem kan lyssna på sådant?ˮ Jesus förstod inom sig att hans lärjungar var irriterade över detta och sa till dem: ˮTar ni anstöt av det här? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han förut var? Det är Anden som ger liv, det mänskliga uträttar ingenting. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. Men det är några bland er som inte tror.ˮ — Jesus visste från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. — Han fortsatte: ˮDärför sa jag till er att ingen kan komma till mig om det inte ges honom av Fadern.ˮ Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka och följde honom inte mer. Jesus sa då till de tolv: ˮVill ni också ge er iväg?ˮ Simon Petrus svarade: ˮHerre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. Och vi tror och vi vet att du är Guds Helige.ˮ Jesus svarade: ˮValde jag inte ut er tolv? Och en av er är en djävul.ˮ Han talade om Judas, Simon Iskariots son, en av de tolv. För det var han som skulle förråda honom. Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville inte vara i Judeen eftersom judarna hade för avsikt att döda honom. Judarnas lövhyddefest stod för dörren. Hans bröder sa då till honom: ˮDu borde ge dig av och gå till Judeen så att även dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i det dolda. Om du gör sådana gärningar, visa upp dig för världen.ˮ Inte ens hans bröder trodde nämligen på honom. Jesus sa till dem: ˮMin tid har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men den hatar mig eftersom jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte har kommit.ˮ Detta sa han, och blev kvar i Galileen. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick även Jesus dit, inte öppet utan liksom i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. Och det viskades mycket om honom bland folket. Några sa: ˮHan är god.ˮ Andra sa: ˮNej, han vilseleder folket.ˮ Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna. Halvvägs in i högtiden gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sa: ˮHur kan han som inte har studerat förstå Skrifterna?ˮ Jesus svarade: ˮMin lära är inte min. Den är från honom som har sänt mig. Om någon vill göra Guds vilja ska han förstå om läran är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar utifrån sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom är sann, och ingen orättfärdighet finns i honom. Har inte Mose gett er lagen? Ändå håller ingen av er lagen. Varför vill ni döda mig?ˮ Folket svarade: ˮDu har en demon i dig. Vem vill döda dig?ˮ Jesus sa: ˮJag gjorde en gärning, och alla blev ni häpna. Mose gav er omskärelsen — som inte är från Mose utan från fäderna — och ni omskär en människa på en sabbat. En människa omskärs alltså en sabbat för att Mose lag inte ska brytas. Hur kan ni då förargas på mig för att jag gjorde en människa helt frisk på en sabbat? Döm inte efter skenet, utan fäll en rättvis dom.ˮ Då sa några av invånarna i Jerusalem: ˮÄr det inte han som de vill döda? Titta, här talar han öppet och de säger ingenting till honom! Har rådsherrarna kanske insett att han verkligen är Kristus? Ändå vet vi varifrån den här mannen kommer. Men när Kristus kommer vet ingen varifrån han är.ˮ Då höjde Jesus rösten där han undervisade på tempelplatsen: ˮNi vet vem jag är och varifrån jag kommer? Men jag har inte kommit av mig själv. Den som har sänt mig är trovärdig, och ni känner inte honom. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig.ˮ Då ville de gripa honom, men ingen bar hand på honom för hans timme hade ännu inte kommit. Bland folket kom många till tro på honom, och de sa: ˮKan väl Kristus när han kommer göra fler tecken än denne man har gjort?ˮ Fariseerna fick höra att det pratades så om honom bland folket. Då sände översteprästerna och fariseerna ut tempelvakter för att gripa honom. Därför sa Jesus: ˮJag är hos er ännu en kort tid innan jag går till honom som har sänt mig. Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig. Där jag är, dit kan ni inte komma.ˮ Judarna sa till varandra: ˮVart tänker han ta vägen eftersom vi inte ska finna honom? Tänker han bege sig till dem som bor utspridda bland hednafolken och undervisa dem? Vad betyder det när han säger: ʼNi kommer att söka efter mig men inte finna mig. Där jag är, dit kan ni inte kommaʼ?ˮ På den sista och mest betydelsefulla dagen i högtiden ställde sig Jesus och ropade: ˮOm någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta ska flyta strömmar av levande vatten, som Skriften säger.ˮ Detta sa han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle få. För Anden hade ännu inte blivit given, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. Några ur folkskaran som hörde hans ord sa: ˮHan måste vara Profeten.ˮ Andra sa: ˮHan är Kristus,ˮ men andra sa: ˮInte kommer väl Kristus från Galileen? Säger inte Skriften att Kristus ska komma av Davids ätt, och från byn Betlehem där David bodde?ˮ Så blev folket splittrat på grund av honom. Några ville gripa honom, men ingen lade hand på honom. Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: ˮVarför tog ni inte hit honom?ˮ De svarade: ˮAldrig har någon människa talat som han.ˮ Då sa fariseerna: ˮHar ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Sanhedrin eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen är under förbannelse!ˮ Då sa Nikodemos, en av deras egna, och som tidigare hade kommit till Jesus: ˮVår lag dömer väl ingen utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?ˮ De svarade: ˮÄr kanske även du från Galileen? Undersök, så ska du finna att ingen profet kommer från Galileen.ˮ [Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen kom han åter till tempelplatsen. Allt folket samlades kring honom och han satte sig ner och undervisade dem. De skriftlärda och fariseerna förde till honom en kvinna som hade ertappats i äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sa till Jesus: ˮLärare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana kvinnor. Vad säger då du?ˮ Detta sa de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken. Då de fortsatte att fråga honom reste han sig och sa: ˮDen av er som är syndfri ska kasta första stenen på henne.ˮ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta gick de därifrån en efter en, de äldste först. Han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus reste sig upp och sa till henne: ˮKvinna, var är de? Har ingen fördömt dig?ˮ Hon svarade: ˮIngen, Herre.ˮ Då sa Jesus: ˮInte heller jag fördömer dig. Gå, och synda inte mer.ˮ] Jesus talade åter till dem och sa: ˮJag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.ˮ Fariseerna sa till honom: ˮDu vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt.ˮ Jesus svarade: ˮÄven om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd giltigt, för jag vet varifrån jag kommit och vart jag går. Men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. Ni dömer på människors sätt. Jag dömer ingen. Och även om jag dömer är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig. Också i er egen lag står skrivet att två människors vittnesbörd är giltigt. Jag är den som vittnar om mig själv, och Fadern som har sänt mig vittnar om mig.ˮ Då frågade de: ˮVar är din fader?ˮ Jesus svarade: ˮNi känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig skulle ni även känna min Fader.ˮ Dessa ord talade han vid skattkammaren då han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep honom, för hans timme hade ännu inte kommit. Åter sa Jesus till dem: ˮJag går bort, och ni ska söka efter mig, men ni ska dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.ˮ Då sa judarna: ˮTänker han ta livet av sig, eftersom han säger att vi inte kan komma dit han går?ˮ Han sa till dem: ˮNi är nerifrån, jag är ovanifrån. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen. Därför sa jag att ni ska dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder.ˮ De frågade: ˮVem är du då?ˮ Jesus svarade: ˮDet som jag från början har sagt er. Jag har mycket att säga om er och döma er för. Men han som har sänt mig är trovärdig, och det jag hört av honom förkunnar jag för världen.ˮ De förstod inte att han talade till dem om Fadern. Då sa Jesus till dem: ˮNär ni har lyft upp Människosonen ska ni förstå att Jag Är. Och jag gör inget av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som han tycker om.ˮ När han sa detta kom många till tro på honom. Jesus sa till de judar som kommit till tro på honom: ˮOm ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar, och ni ska förstå sanningen, och sanningen ska befria er.ˮ De svarade honom: ˮVi är ättlingar till Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Så hur kan du säga att vi ska bli fria?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Den som lever i synd är syndens slav. Slaven blir inte kvar i huset för alltid, men sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är ättlingar till Abraham. Ändå vill ni döda mig därför att mitt ord inte får ingång i er. Jag talar vad jag har sett hos Fadern. Och ni gör vad ni har hört av er fader.ˮ De svarade: ˮAbraham är vår fader.ˮ Jesus sa: ˮOm ni är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar.ˮ De svarade: ˮVi är inga otuktsbarn. Vi har bara en fader, Gud.ˮ Jesus sa: ˮOm Gud var er Fader skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför begriper ni inte vad jag säger? Därför att ni inte förmår lyssna till mitt ord. Ni har djävulen till fader, och ni vill följa er faders begär. Han har varit en mördare från begynnelsen. Och han har inget med sanningen att göra eftersom sanning inte finns i honom. När han ljuger uttrycker han sitt innersta, för han är en lögnare och lögnens fader. Men jag talar sanningen, därför tror ni mig inte. Kan någon av er överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, eftersom ni inte är av Gud.ˮ Judarna svarade: ˮHar vi inte rätt när vi säger att du är en samarier och har en demon i dig?ˮ Jesus svarade: ˮJag har ingen demon i mig, utan jag ärar min Fader, men ni vanärar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som håller mitt ord ska aldrig i evighet se döden.ˮ Judarna sa: ˮNu vet vi att du har en demon i dig. Abraham dog och likaså profeterna, men du säger: ʼDen som håller mitt ord ska aldrig i evighet smaka döden.ʼ Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, likaså profeterna. Vem tror du att du är?ˮ Jesus svarade: ˮOm jag ärar mig själv är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, honom som ni påstår är er Gud.ʼ Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag säger att jag inte känner honom skulle jag bli en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller hans ord. Er fader Abraham jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.ˮ Judarna sa: ˮDu är inte femtio år än, och du har sett Abraham?ˮ Jesus svarade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Jag Är, innan Abraham blev till.ˮ Då tog de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus försvann, och lämnade tempelplatsen. När Jesus kom gående fick han se en man som var född blind. Hans lärjungar frågade: ˮRabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?ˮ Jesus svarade: ˮVarken han eller hans föräldrar har syndat. Detta inträffade för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Så länge det är dag måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Det kommer en natt då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.ˮ Efter de orden spottade han på marken och gjorde en deg av saliven och strök den på den blindes ögon och sa: ˮGå och tvätta dig i poolen Siloam.ˮ — Siloam betyder utsänd. — Då gick han dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. Hans grannar och de som förut hade sett honom tigga sa: ˮÄr det inte han som satt och tiggde?ˮ Några sa: ˮDet är han,ˮ andra sa: ˮNej, men han är lik honom.ˮ Själv sa han: ˮDet är jag.ˮ De frågade: ˮHur öppnades dina ögon?ˮ Han svarade: ˮDen man som heter Jesus gjorde en deg och smorde mina ögon. Sedan sa han åt mig att gå till Siloam och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och jag fick min syn.ˮ De frågade: ˮVar är han?ˮ Han svarade: ˮDet vet jag inte.ˮ De förde mannen som hade varit blind till fariseerna. Det var sabbat den dag Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon. Då frågade även fariseerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: ˮHan lade en deg på mina ögon, jag tvättade mig, och nu ser jag.ˮ Några fariseer sa: ˮDen mannen är inte från Gud eftersom han inte håller sabbaten.ˮ Andra sa: ˮHur kan en syndig människa göra sådana tecken?ˮ De blev oense. Så de frågade igen den som hade varit blind: ˮVad säger du om honom, för det var ju dina ögon han öppnade?ˮ Han svarade: ˮHan är en profet.ˮ Men judarna trodde inte att han hade varit blind och fått sin syn förrän de hade kallat på hans föräldrar och frågat dem: ˮÄr det här er son som ni säger föddes blind? Så hur kan han då se nu?ˮ Hans föräldrar svarade: ˮVi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han nu kan se vet vi inte. Och inte heller vet vi vem som öppnat hans ögon. Fråga honom själv, han är gammal nog och kan svara för sig.ˮ Föräldrarna svarade så av rädsla för judarna eftersom judarna redan hade kommit överens om att den som bekände Jesus som Kristus skulle uteslutas ur synagogan. Det var därför hans föräldrar sa: ˮHan är gammal nog, fråga honom själv.ˮ För andra gången kallade de till sig mannen som hade varit blind och sa till honom: ˮGe Gud äran. Vi vet att den mannen är en syndare.ˮ Han svarade: ˮOm han är en syndare vet jag inte. Men en sak vet jag, jag var blind, men nu kan jag se.ˮ De frågade honom: ˮVad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?ˮ Han svarade: ˮJag har redan talat om det, men ni lyssnar inte. Varför vill ni höra det igen? Vill ni också bli hans lärjungar?ˮ De skällde ut honom och sa: ˮDu är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men var den här mannen kommer ifrån vet vi inte.ˮ Han svarade: ˮJa, det är märkligt, ni vet inte varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare. Men han lyssnar till den som är gudfruktig och gör hans vilja. Aldrig någonsin har man hört att någon öppnat ögonen på en som är född blind. Om inte denne man var från Gud kunde han ingenting göra.ˮ De svarade: ˮDu är fullständigt född i synd, och du undervisar oss!ˮ Och de kastade ut honom. Jesus fick höra att de hade kastat ut honom. Och när Jesus fann honom frågade han: ˮTror du på Människosonen?ˮ Han svarade: ˮHerre, säg vem han är, så att jag kan tro på honom?ˮ Jesus sa: ˮDu har sett honom, det är han som talar med dig.ˮ Han sa: ˮHerre, jag tror.ˮ Och han tillbad honom. Jesus sa: ˮTill dom har jag kommit till denna världen, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.ˮ Några fariseer som var med honom hörde detta och sa till honom: ˮSkulle vi också vara blinda?ˮ Jesus sa: ˮOm ni var blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som inte går in i fårfållan genom grinden utan tar sig in på något annat ställe är en tjuv och en förbrytare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten och fåren lyssnar till hans röst. Och han kallar på sina får vid deras namn och för dem ut. När han fört ut alla sina egna går han före dem. Och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte. De flyr från honom eftersom de inte känner igen främlingars röst.ˮ Detta bildspråk använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Åter sa Jesus till dem: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: Jag är grinden till fåren. Alla som kommit före mig är tjuvar och förbrytare, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla och slakta och förstöra. Jag har kommit för att de ska ha liv, och det i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den lejde — som varken är herde eller fårens ägare — överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och så attackerar vargen dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Även dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska de bli en hjord med en herde. Fadern älskar mig eftersom jag ger mitt liv för att sedan återta det. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det för att jag vill det. Jag har makt att ge det, och jag har makt att återta det. Denna befallning fick jag av min Fader.ˮ Dessa ord orsakade ännu en splittring bland judarna. Många av dem sa: ˮHan har en demon i sig och är galen. Varför lyssnar ni på honom?ˮ Andra sa: ˮSå talar inte den som har en demon i sig. Skulle en demon kunna öppna ögonen på blinda?ˮ Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och sa: ˮHur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Kristus, så tala klarspråk till oss.ˮ Jesus svarade dem: ˮJag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte för ni hör inte till mina får. Mina får lyssnar till min röst. Jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. Och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska rycka dem ur min hand. Det som min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka det ur Faderns hand. Jag och Fadern är ett.ˮ Åter tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sa: ˮJag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?ˮ Judarna svarade: ˮDet är inte för någon god gärning vi tänker stena dig utan för hädelse eftersom du som är en människa gör dig själv till Gud.ˮ Jesus svarade: ˮStår det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Skriften kan inte upphävas. Om han kallar dem som fick Guds ord för ʼgudarʼ, ska ni då säga om honom som Fadern avskilt och sänt till världen att han hädar, därför att jag sa: ʼJag är Guds Sonʼ? Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, så tro på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag är i Fadern.ˮ De försökte därför återigen gripa honom, men han undkom deras hand. Sedan begav han sig på nytt till det ställe på andra sidan Jordanfloden där Johannes tidigare hade döpt. Där uppehöll han sig. Många kom till honom, och de sa: ˮJohannes gjorde visserligen inget tecken, men allt vad han sa om Jesus var sant.ˮ Och många kom där till tro på honom. En man vid namn Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasaros som var sjuk. Systrarna sände då bud till Jesus och lät säga: ˮHerre, den du älskar ligger sjuk.ˮ Men när Jesus hörde det sa han: ˮDenna sjukdom leder inte till döden utan till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.ˮ Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasaros. När Jesus nu fick höra att Lasaros var sjuk, stannade han först två dagar där han befann sig. Därefter sa han till sina lärjungar: ˮLåt oss gå tillbaka till Judeen.ˮ Lärjungarna sa: ˮRabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.ˮ Jesus svarade: ˮHar inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom.ˮ Efter de orden tillade han: ˮVår vän Lasaros sover, men jag går för att väcka honom.ˮ Då sa lärjungarna: ˮHerre, sover han så blir han frisk.ˮ Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Då talade Jesus klarspråk: ˮLasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för att ni ska tro. Men låt oss nu gå till honom.ˮ Tomas, som kallades Tvillingen, sa till de andra lärjungarna: ˮLåt oss gå med, så får vi dö med honom.ˮ När Jesus kom fram fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär tre kilometer därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus var på ingång gick hon och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sa till Jesus: ˮHerre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men även nu vet jag att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.ˮ Jesus sa till henne: ˮDin bror ska uppstå.ˮ Marta svarade: ˮJag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.ˮ Jesus sa: ˮJag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du detta?ˮ Hon svarade: ˮJa, Herre, jag tror att du är Kristus, Guds Son, han som kommer till världen.ˮ Då hon hade sagt detta gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade: ˮLäraren är här och kallar på dig.ˮ Då hon hörde det reste hon sig genast och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på den plats där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ˮHerre, hade du varit här skulle min bror inte ha dött.ˮ När Jesus såg hur Maria och judarna som följde med henne grät, blev han upprörd i anden och omskakad, och frågade: ˮVar har ni lagt honom?ˮ De svarade: ˮHerre, kom och se.ˮ Jesus grät. Då sa judarna: ˮSe, hur han älskade honom.ˮ Men några av dem sa: ˮKunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?ˮ Jesus blev åter upprörd inom sig och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sa: ˮTa bort stenen.ˮ Den dödes syster Marta sa då: ˮHerre, han luktar redan, det är ju fjärde dagen.ˮ Jesus sa: ˮHar jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?ˮ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sa: ˮFader, jag prisar dig för att du har hört mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag sa detta på grund av folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.ˮ När han hade sagt det ropade han högt: ˮLasaros, kom ut!ˮ Då kom den döde ut. Fötter och händer var inlindade i bindlar, och ansiktet var täckt av ett tygstycke. Jesus sa till dem: ˮGör honom fri och låt honom gå.ˮ Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna sammankallade då Sanhedrin och sa: ˮVad gör vi? Den här mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom hålla på så här börjar alla tro på honom, och romarna kommer och tar ifrån oss både vår plats och vårt folk.ˮ Men en av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa till dem: ˮNi förstår ingenting. Inte heller begriper ni att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?ˮ Detta sa han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds utspridda barn. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna. Istället begav han sig därifrån till området nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där uppehöll han sig med sina lärjungar. Judarnas påsk stod för dörren. Och innan påsken gick många från landsbygden upp till Jerusalem för att rena sig. De sökte efter Jesus och sa till varandra där de stod på tempelplatsen: ˮVad tror ni? Kommer han inte till högtiden?ˮ Men översteprästerna och fariseerna hade gett påbud om att den som visste var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom. Sex dagar före påsk kom därför Jesus till Betania. Där bodde Lasaros som Jesus hade rest upp från de döda. De ordnade där en måltid för honom. Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en halv liter dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. Huset fylldes av doften från oljan. Men en av hans lärjungar, Judas Iskariot, som skulle förråda honom, sa: ˮVarför sålde man inte denna balsam för en årslön och gav åt de fattiga?ˮ Det sa han inte därför att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv. Han hade ansvar för kassan och brukade ta av det som lades däri. Jesus sa då: ˮLåt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.ˮ En stor mängd judar fick veta att Jesus var där. Och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att se Lasaros, som han hade rest upp från de döda. Då beslöt översteprästerna att döda även Lasaros, för på grund av honom lämnade många judar dem och trodde på Jesus. Nästa dag hade stora folkskaror kommit till högtiden. När de fick höra att Jesus var på väg in i Jerusalem tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. De ropade: ˮ Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, Israels konung.ˮ Jesus fann ett åsneföl och satte sig på den, så som det står skrivet: Var inte rädd, du Sions dotter. Se, din konung kommer, sittande på ett åsneföl. Detta förstod inte hans lärjungar från början. Men när Jesus hade blivit förhärligad kom de ihåg att detta var skrivet om honom och att man hade gjort så för honom. Folkskaran som hade varit med Jesus när han kallade Lasaros ut ur graven och reste honom upp från de döda, vittnade nu om detta. Många gick ut och mötte honom eftersom de hade hört att han hade gjort detta tecken. Men fariseerna sa till varandra: ˮNi ser att ingenting hjälper. Titta, hela världen ränner efter honom.ˮ Av dem som hade anlänt för att tillbe under högtiden fanns det några hedningar. De kom till Filippos, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: ˮHerre, vi önskar få se Jesus.ˮ Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippos gick och sa det till Jesus. Jesus svarade: ˮStunden har kommit då Människosonen ska förhärligas. Det jag säger till er är verkligen sant: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det. Men den som hatar sitt liv i den här världen ska bevara det till evigt liv. Om någon tjänar mig måste han följa mig, och där jag är ska även min tjänare vara. Om någon tjänar mig ska Fadern ära honom. Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.ˮ Då hördes en röst från himlen: ˮJag har förhärligat det och ska åter förhärliga det.ˮ Folket som stod där och hörde det sa att det var åskan. Andra sa att en ängel talade till honom. Jesus svarade: ˮDenna röst kom inte för min skull utan för er skull. Nu faller en dom över världen. Nu ska denna världens härskare kastas ut. Och när jag har lyfts upp från jorden ska jag dra alla till mig.ˮ Detta sa han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Då sa folket till honom: ˮVi har lärt av lagen att Kristus blir kvar för evigt. Hur kan då du säga att Människosonen måste lyftas upp? Vad är det för en Människoson?ˮ Jesus svarade: ˮLjuset är ännu en kort tid ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte besegrar er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.ˮ När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och var försvunnen. Fastän Jesus hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom. Detta för att profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem trodde vårt budskap? För vem uppenbarades Herrens styrka? Alltså kunde de inte tro, för Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärtan. Detta för att de inte ska kunna se med sina ögon och förstå med sina hjärtan och vända om och bli botade av mig. Så sa Jesaja därför att han såg Kristi härlighet och talade om honom. Ändå var det många även bland rådsherrarna som trodde på honom. Men på grund av fariseerna ville de inte öppet bekänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade mer att bli ärade av människor än av Gud. Jesus ropade: ˮDen som tror på mig tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig ser honom som har sänt mig. Jag har kommit som ett ljus till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Om någon lyssnar till mina ord men inte håller dem, så fördömer inte jag honom. För jag har inte kommit för att fördöma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: ordet som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen. För jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala. Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Vad jag därför talar, det talar jag så som Fadern har sagt mig.ˮ Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att timmen hade kommit då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som var i världen, och han älskade dem in i det sista. Vid tiden för kvällsmål hade djävulen redan lagt i hjärtat på Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle återvända till Gud. Han reste sig från bordet, tog av sig överkläderna och tog en handduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sa denne till honom: ˮHerre, ska du tvätta mina fötter?ˮ Jesus svarade: ˮVad jag gör förstår du inte nu, men senare ska du förstå det.ˮ Petrus sa: ˮAldrig någonsin får du tvätta mina fötter.ˮ Jesus svarade: ˮOm jag inte tvättar dig har du ingen del i mig.ˮ Simon Petrus sa: ˮHerre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud.ˮ Jesus sa till honom: ˮDen som har badat behöver inte tvätta annat än fötterna, han är för övrigt ren. Och ni är rena, men inte alla.ˮ Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, därför sa han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter, tagit på sig överkläderna och åter lagt sig till bords, sa han: ˮFörstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Lärare och Herre. Och det är rätt, för det är jag. När nu jag, er Herre och Lärare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. För jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort mot er. Det jag säger till er är verkligen sant: Slaven är inte förmer än sin herre, och sändebudet är inte förmer än den som har sänt honom. Om ni vet detta är ni saliga om ni också gör så. Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag utvalt. Men Skriften ska fullbordas: Den som åt brödet med mig har vänt sig emot mig. Jag säger detta till er redan nu innan det sker, för att ni när det har skett ska tro, att Jag Är. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tar emot någon som jag sänder tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.ˮ När Jesus hade sagt detta blev han omskakad i sin ande och vittnade: ˮDet jag säger till er är verkligen sant: En av er ska förråda mig.ˮ Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords nära intill Jesus. Simon Petrus gav honom ett tecken att fråga vem han talade om. Han lutade sig då mot Jesu bröst och sa: ˮHerre, vem är det?ˮ Jesus svarade: ˮDet är han som får brödbiten som jag nu doppar.ˮ Och efter att ha doppat brödbiten gav han den åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödbiten for Satan in i honom. Jesus sa därför till honom: ˮGör genast vad du ska göra.ˮ Men ingen av dem som låg till bords förstod varför han sa detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan trodde några att Jesus hade sagt åt honom att köpa något som de behövde till högtiden, eller ge något till de fattiga. När han hade tagit emot brödbiten gick han genast ut. Det var natt. När Judas hade gått ut sa Jesus: ˮNu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom ska Gud också förhärliga honom i sig själv, och han ska snart förhärliga honom. Barn, jag är hos er ännu en kort tid. Ni kommer att söka efter mig, och det jag sa till judarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: Ni ska älska varandra. Så som jag älskat er ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.ˮ Simon Petrus sa till honom: ˮHerre, vart går du?ˮ Jesus svarade: ˮDit jag går kan du inte följa mig nu, men senare ska du följa mig.ˮ Petrus frågade: ˮHerre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag vill ge mitt liv för dig.ˮ Jesus svarade: ˮVill du ge ditt liv för mig? Det jag säger till dig är verkligen sant: Tuppen ska inte gala förrän du tre gånger förnekat mig. Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om inte, så skulle jag ha sagt er det. För jag går bort för att bereda en plats åt er. Och om jag går bort och bereder plats åt er, så ska jag komma tillbaka och ta er till mig, för att även ni ska vara där jag är. Och ni vet vägen dit jag går.ˮ Tomas sa: ˮHerre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?ˮ Jesus sa till honom: ˮJag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig ska ni även känna min Fader. Och från och med nu känner ni honom och har sett honom.ˮ Filippos sa: ˮHerre, visa oss Fadern, och det är nog för oss.ˮ Jesus svarade: ˮSå länge har jag varit hos er, och du känner mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: ʼVisa oss Fadernʼ? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till er talar jag inte av mig själv. Det är Fadern boende i mig som utför sina gärningar. Tro mig, jag är i Fadern och Fadern är i mig. Tro annars för gärningarnas skull. Det jag säger till er är verkligen sant: Den som tror på mig ska utföra de gärningar som jag gör. Och större än dessa ska han göra, för jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, så att Fadern blir förhärligad i Sonen. Om ni ber mig om något i mitt namn ska jag göra det. Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare, som för evigt ska vara hos er. Han är sanningens Ande, som världen inte kan ta emot eftersom världen varken ser honom eller känner honom. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och ska vara i er. Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er. En kort tid ännu och världen ser mig inte längre. Men ni ser mig, för jag lever och ni kommer att leva. Den dagen ska ni förstå att jag är i min Fader, och att ni är i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig. Och den som älskar mig ska bli älskad av min Fader, och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom.ˮ Judas — inte Judas Iskariot — frågade: ˮHerre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss men inte för världen?ˮ Jesus svarade: ˮOm någon älskar mig håller han mitt ord. Och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo hos honom. Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Och ordet som ni hör är inte mitt utan Faderns som har sänt mig. Detta har jag talat till er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag åt er. Jag ger er min frid. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan vara oroliga eller ängsliga. Ni hörde att jag sa till er: ʼJag går bort och jag kommer tillbaka.ʼ Om ni älskade mig skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag. Och nu har jag talat om det för er innan det sker, för att ni ska tro när det har skett. Jag ska inte tala så mycket mer till er, för denna världens härskare kommer. I mig finns inget som tillhör honom. Men jag gör som Fadern har befallt mig, så att världen får veta att jag älskar Fadern. Res er upp, vi går härifrån. Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt beskär han, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan rena genom ordet som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom bär han rikligt med frukt, för utan mig kan ni inte göra någonting. Om någon inte förblir i mig blir han som grenen som kastas bort och torkar. Sådana grenar samlas ihop och kastas i elden och bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min Fader förhärligas när ni bär rikligt med frukt och så visar att ni är mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Förbli i min kärlek. Om ni håller mina bud förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig. Detta är mitt bud: Ni ska älska varandra så som jag älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, för slaven vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för allt vad jag hört av min Fader har jag låtit er få veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå och bära frukt, bestående frukt. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Det är för att ni ska älska varandra jag ger er dessa befallningar. När världen hatar er ska ni veta att den har hatat mig först. Om ni var av världen skulle världen älska er som sina egna. Men eftersom ni inte är av världen, utan är utvalda av mig ur världen, så hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt er: ʼSlaven är inte förmer än sin herre.ʼ Har de förföljt mig ska de också förfölja er. Har de hållit mitt ord ska de också hålla ert. Men allt detta kommer de att göra mot er på grund av mitt namn. För de känner inte honom som har sänt mig. Om jag inte hade kommit och talat till dem skulle de vara utan synd. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar även min Fader. Hade jag inte gjort sådana gärningar bland dem som ingen annan gjort, så skulle de vara utan synd. Men nu har de sett dem, och har hatat både mig och min Fader. Men ordet skulle uppfyllas som står skrivet i deras lag: De har hatat mig utan anledning. När Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig. Men även ni ska vittna, eftersom ni varit med mig från början. Jag har talat detta till er för att ni inte ska komma på fall. De ska utesluta er ur synagogorna. Ja, den tid kommer då den som dödar er ska tro sig tjäna Gud. Och de ska göra så eftersom de inte känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta för att ni, när deras tid kommer, ska minnas att jag sa det till er. Jag sa det inte till er från början eftersom jag var hos er. Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig vart jag går. Men eftersom jag sagt er detta är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bättre för er att jag går bort, för om jag inte går bort kommer inte Hjälparen till er. Men om jag går bort ska jag sända honom till er. Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: Om synd, för de tror inte på mig. Om rättfärdighet, för jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Om dom, för denna världens härskare är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte hantera det nu. Men när sanningens Ande kommer ska han leda er in i hela sanningen. För han ska inte tala av sig själv, utan allt det han hör ska han tala. Och han ska göra känt för er det som ska komma. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och göra känt för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sa jag att han ska ta av det som är mitt och göra känt för er. Om en liten stund ser ni mig inte längre. Sedan en liten stund igen och ni ska se mig.ˮ Några av hans lärjungar sa då till varandra: ˮVad menar han när han säger till oss: ʼOm en liten stund ser ni mig inte. Sedan en liten stund igen och ni ska se mig,ʼ och: ʼJag går till Fadernʼ?ˮ De sa: ˮVad menar han med ʼen kort tidʼ? Vi förstår inte vad han talar om.ˮ Jesus visste att de ville fråga honom och sa till dem: ˮNi ställer er frågande till det jag sa: ʼOm en liten stund ser ni mig inte. Sedan en liten stund igen och ni ska se migʼ Det jag säger till er är verkligen sant: Ni kommer att gråta och jämra er, men världen ska glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas till glädje. När en kvinna föder barn har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon fött barnet minns hon inte längre sitt lidande, i glädjen över att en människa blivit född till världen. Nu har även ni det svårt. Men jag ska se er igen och era hjärtan ska glädjas, och ingen ska ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Det jag säger till er är verkligen sant: Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Ni har ännu inte bett om något i mitt namn. Be, och ni ska få, för att er glädje ska bli fullkomlig. Detta har jag talat till er i bildspråk. Men det kommer en tid då jag inte längre ska tala till er i bildspråk utan tala tydligt till er om Fadern. Den dagen ska ni be i mitt namn. Och jag säger inte att jag ska be till Fadern för er, för Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kom från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern.ˮ Då sa hans lärjungar: ˮJa, nu talar du tydligt och inte i bildspråk. Nu vet vi att du vet allt och inte har behov av att någon ställer frågor till dig. Därför tror vi att du har kommit från Gud.ˮ Jesus svarade: ˮNu tror ni. Lyssna, den tid kommer och den har redan kommit, då ni ska skingras var och en till sitt och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, för Fadern är med mig. Detta har jag talat till er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men misströsta inte, jag har besegrat världen.ˮ Då Jesus hade talat detta lyfte han blicken mot himlen och sa: ˮFader, stunden har kommit. Förhärliga din Son så att Sonen kan förhärliga dig, eftersom du gett honom makt över alla människor för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du gett honom. Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt. Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig tillsammans med dig, med den härlighet som jag hade hos dig innan världen fanns. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du gav åt mig från världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord. Nu har de förstått att allt vad du gett mig är från dig. För orden du gav mig har jag gett dem. De tog emot dem och har i sanning förstått att jag utgått från dig. Och de trodde på att du har sänt mig. Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du gett mig, för de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. Jag är inte längre i världen, men de är i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det namn du gav mig, så att de kan vara ett liksom vi. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det namn du gav mig. Jag beskyddade dem. Och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Men nu kommer jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att de fullt ut ska ha min glädje inom sig. Jag har gett dem ditt ord. Och världen har hatat dem eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, men att du ska bevara dem från den onde. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Avskilj dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag avskiljer mig för deras skull, för att även de ska vara avskilda i sanning. Men jag ber inte bara för dem, utan även för dem som tror på mig genom deras ord: att de alla ska vara ett, såsom du Fader är i mig och jag i dig. Jag ber att de må vara i oss, så att världen tror att du har sänt mig. Den härlighet som du gett mig har jag gett dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, så att de fullkomnas till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du älskade dem så som du älskade mig. Fader, jag vill att där jag är ska också de som du gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du gett mig, eftersom du har älskat mig före världens skapelse. Rättfärdige Fader, världen känner dig inte. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem och ska göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.ˮ När Jesus hade talat detta gick han med sina lärjungar över Kidrondalen. Där låg en trädgård dit han och hans lärjungar gick. Men även Judas som skulle förråda honom kände till platsen eftersom Jesus ofta hade uppehållit sig där med sina lärjungar. Judas tog med sig romerska soldater och ett antal tempelvakter från översteprästerna och fariseerna. De kom dit med facklor, lyktor och vapen. Jesus som visste allt vad som väntade honom, gick fram och sa till dem: ˮVem söker ni?ˮ De svarade: ˮJesus från Nasaret.ˮ Han sa: ˮJag Är.ˮ Även Judas som förrådde honom, stod ibland dem. Just när Jesus sa: ʼJag Är,ʼ vek de tillbaka och föll till marken. Åter frågade han dem: ˮVem söker ni?ˮ De sa: ˮJesus från Nasaret.ˮ Jesus svarade: ˮJag har sagt er att det är jag. Om det därför är mig ni söker, låt dessa gå.ˮ Ordet som han hade talat skulle nämligen gå i uppfyllelse: ˮAv dem du gav mig gick ingen förlorad.ˮ Då drog Simon Petrus ut det svärd som han hade och slog mot översteprästens slav och högg av honom högra örat. Slaven hette Malkos. Jesus sa till Petrus: ˮSätt ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern gett mig?ˮ Soldaterna med sin överste och judarnas tempelvakter grep nu Jesus och band honom. De förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Kajafas var den som hade gett judarna det rådet att det var bäst att en man dog i folkets ställe. Simon Petrus följde Jesus, likaså en annan lärjunge. Den lärjungen var bekant med översteprästen och följde Jesus in på översteprästens gård. Men Petrus stod kvar utanför porten. Då gick den andre lärjungen som var bekant med översteprästen ut och talade med henne som vaktade porten, och fick med sig Petrus in. Tjänsteflickan som vaktade porten sa till Petrus: ˮÄr inte du också en av den där mannens lärjungar?ˮ Han svarade: ˮNej, det är jag inte.ˮ Eftersom det var kallt hade slavarna och vakterna gjort upp en koleld där de stod och värmde sig. Även Petrus stod och värmde sig där med dem. Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och hans lära. Jesus svarade honom: ˮJag har talat offentligt till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som hört vad jag har talat till dem. De vet vad jag har sagt.ˮ Då Jesus sa detta fick han ett slag i ansiktet från en av vakterna som stod där, och han sa: ˮÄr det så du svarar översteprästen?ˮ Jesus svarade: ˮHar jag sagt något felaktigt, så gör klart vad som är fel. Men talade jag riktigt, varför slår du mig?ˮ Hannas sände honom sedan bunden till översteprästen Kajafas. Simon Petrus stod och värmde sig. Då sa de till honom: ˮÄr inte du också en av hans lärjungar?ˮ Han nekade och sa: ˮNej, det är jag inte.ˮ Då sa en av översteprästens slavar, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av: ˮVar det inte dig jag såg i trädgården med honom?ˮ Petrus nekade än en gång. Och just då gol en tupp. Från Kajafas förde de sedan Jesus till ståthållarens högkvarter. Det var tidig morgon. För att kunna fira påsken och undvika att bli orena gick de inte själva in i högkvarteret. Pilatus gick då ut till dem och frågade: ˮVilken anklagelse för ni fram mot den här mannen?ˮ De svarade: ˮOm han inte var en brottsling hade vi inte överlämnat honom åt dig.ˮ Pilatus sa: ˮTa honom själva och döm honom efter er lag.ˮ Judarna sa: ˮDet är inte tillåtet för oss att avrätta någon.ˮ Så skulle ordet som Jesus hade talat uppfyllas när han lät förstå på vilket sätt han skulle dö. Pilatus gick tillbaka in i högkvarteret och lät kalla fram Jesus och frågade: ˮÄr du judarnas kung?ˮ Jesus svarade: ˮÄr det din egen fråga, eller är det vad andra sagt till dig om mig?ˮ Pilatus svarade: ˮJag är ingen jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?ˮ Jesus svarade: ˮMitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike var av den här världen skulle mina tjänare kämpa så att jag inte blev överlämnad åt judarna. Men nu är inte mitt rike härifrån.ˮ Pilatus sa: ˮDu är alltså en kung?ˮ Jesus svarade: ˮDu säger att jag är en kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.ˮ Pilatus sa till honom: ˮVad är sanning?ˮ Och då han sagt detta gick han åter ut till judarna och sa till dem: ˮJag kan inte finna honom skyldig. Men ni har en sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni då att jag ska frige judarnas kung åt er?ˮ Då skrek de igen: ˮInte honom, utan Barabbas!ˮ Barabbas var en förbrytare. Pilatus tog då Jesus och lät prygla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne som de satte på hans huvud, och svepte en purpurröd mantel om honom. De gick gång på gång fram till honom och sa: ˮLeve judarnas kung!ˮ och slog honom i ansiktet. Pilatus gick ut igen och sa till dem: ˮLyssna, jag för ut honom till er för att ni ska veta att jag inte kan finna honom skyldig.ˮ Så kom Jesus ut, med törnekransen och purpurmanteln. Och Pilatus sa till dem: ˮSe människan.ˮ När översteprästerna och deras tempelvakter fick se honom skrek de: ˮKorsfäst, korsfäst!ˮ Pilatus sa då till dem: ˮTa ni själva och korsfäst honom, för jag kan inte finna honom skyldig.ˮ Judarna svarade: ˮVi har en lag och enligt den lagen måste han dö eftersom han gjort sig till Guds Son.ˮ När Pilatus hörde det blev han riktigt rädd. Han gick tillbaka in i högkvarteret och frågade Jesus: ˮVarifrån är du?ˮ Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sa: ˮSvarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?ˮ Jesus svarade: ˮDu skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som överlämnat mig åt dig större synd.ˮ Efter det försökte Pilatus frige honom. Men judarna skrek: ˮFriger du den mannen är du inte kejsarens vän! Den som gör sig själv till kung trotsar kejsaren.ˮ När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus. Han satte sig på domartribunen på den plats som kallas Stengården, på hebreiska Gabbata. Det var påskens förberedelsedag, sent på förmiddagen. Pilatus sa till judarna: ˮSe, er kung.ˮ De skrek: ˮHa ihjäl honom! Ha ihjäl honom! Korsfäst honom!ˮ Pilatus frågade: ˮSka jag korsfästa er kung?ˮ Översteprästerna svarade: ˮVi har ingen annan kung än kejsaren.ˮ Då överlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog Jesus med sig. Och han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom, och med honom två andra på var sin sida och Jesus i mitten. Pilatus lät även göra en inskrift som sattes upp på korset. Där stod: ʼJesus från Nasaret, judarnas kung.ʼ Denna inskrift läste många judar eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: ˮSkriv inte ʼjudarnas kung,ʼ utan skriv att han sa sig vara judarnas kung.ˮ Pilatus svarade: ˮVad jag skrivit har jag skrivit.ˮ Då soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och fördelade dem på fyra, en åt varje soldat. Även långskjortan tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett stycke uppifrån och ner. Därför sa de till varandra: ˮVi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.ˮ För Skriften skulle uppfyllas som säger: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. Vid Jesu kors stod hans mor, hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: ˮKvinna, där är din son.ˮ Sedan sa han till lärjungen: ˮDär är din mor.ˮ Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. Därefter, när Jesus visste att allt redan var fullbordat, sa han för att Skriften skulle uppfyllas: ˮJag är törstig.ˮ Där stod ett kärl fullt med surt vin. Så de satte en svamp fylld med surt vin på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sa han: ˮDet är fullbordat.ˮ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag ville inte judarna att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten. För denna sabbatsdag var särskilt betydelsefull. Se de bad Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa med honom, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben. Men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. Den som sett detta har vittnat, för att även ni ska tro. Hans vittnesbörd är sant, han vet att han talar sanning. Detta skedde nämligen för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben ska krossas på honom. Och ett annat skriftställe säger: De ska se på honom som de genomborrat. Josef från Arimataia bad därefter Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Josef var lärjunge till Jesus, fast i hemlighet av rädsla för judarna. Pilatus tillät det, och Josef gick då och tog hans kropp. Även Nikodemos kom dit, han som förut hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de aromatiska salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. Vid den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården en ny grav där ingen ännu hade blivit lagd. Eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära, lade de Jesus där. Tidigt söndag morgon medan det ännu var mörkt kom Maria Magdalena ut till graven. Hon fick se att stenen var borttagen från den. Så hon sprang iväg och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sa till dem: ˮDe har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de lagt honom.ˮ Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang iväg tillsammans, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Sedan kom Simon Petrus efter honom. Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och tygstycket som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt för sig på en särskild plats. Sedan gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Han såg och trodde. De förstod nämligen ännu inte Skriftens ord att Jesus måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan åter hem. Men Maria stod utanför graven och grät. När hon nu grät lutade hon sig in i graven. Då fick hon se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. De sa till henne: ˮKvinna, varför gråter du?ˮ Hon svarade: ˮDe har tagit bort min Herre och jag vet inte var de lagt honom.ˮ När hon hade sagt det vände hon sig om och fick se Jesus stå där. Men hon förstod inte att det var han. Jesus sa till henne: ˮKvinna, varför gråter du? Vem söker du?ˮ Hon trodde det var trädgårdsmästaren och sa: ˮHerre, om du har fört bort honom så säg mig var du lagt honom, så att jag kan hämta honom.ˮ Jesus sa till henne: ˮMaria.ˮ Hon vände sig om och sa till honom på hebreiska: ˮRabbouniˮ — det betyder lärare. Jesus sa: ˮRör mig inte, för jag har ännu inte stigit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem: ʼJag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gudʼ.ˮ Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon sett Herren och att han hade sagt detta till henne. Det var söndag kväll och lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Jesus kom och stod mitt ibland dem. Han sa till dem: ˮFrid åt er.ˮ När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sa igen: ˮFrid åt er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.ˮ Och när han hade sagt det, andades han på dem och sa: ˮTag emot den helige Ande. Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna. Och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.ˮ Men Tomas, en av de tolv, som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sa nu till honom: ˮVi har sett Herren.ˮ Men han svarade dem: ˮOm jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och beröra hans sida, så tror jag inte.ˮ Åtta dagar senare var hans lärjungar åter samlade inomhus, och Tomas var med. Dörrarna var låsta. Jesus kom och stod mitt ibland dem och sa: ˮFrid åt er.ˮ Därefter sa han till Tomas: ˮFör hit ditt finger, se här är mina händer. Och för hit din hand och berör min sida. Och tvivla inte, utan tro.ˮ Tomas svarade honom: ˮMin Herre och min Gud.ˮ Jesus sa: ˮDu tror därför att du har sett mig. Saliga är de som har trott fastän de inte har sett.ˮ Jesus gjorde många andra tecken i sina lärjungars åsyn som inte är nerskrivna i denna bok. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni troende ska ha liv i hans namn. Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna. Det skedde vid Tiberiassjön, och så här uppenbarade han sig: Simon Petrus och Tomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra av hans lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sa till dem: ˮJag går och fiskar.ˮ De andra sa: ˮVi följer med dig.ˮ De gick ut och steg i båten, men den natten fångade de inget. Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden. Men lärjungarna visste inte att det var han. Jesus sa: ˮMina barn, har ni någon fisk?ˮ De svarade: ”Nej.” Han sa: ˮKasta ut nätet på högra sidan om båten och ni ska få.ˮ De kastade ut nätet, och nu kunde de inte längre dra upp det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sa då till Petrus: ˮDet är Herren.ˮ När Simon Petrus hörde att det var Herren tog han på sig ytterplagget eftersom han inte var klädd, och hoppade i sjön. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp. De var inte långt från land, knappt hundra meter. När de steg i land fick de se en koleld med fisk ovanpå, och bröd. Jesus sa till dem: ˮBär hit några fiskar som ni har fångat.ˮ Simon Petrus steg i båten och drog in nätet som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Men fast det var så många höll nätet. Jesus sa till dem: ˮKom och ät frukost.ˮ Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var. De visste att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus uppenbarade sig för lärjungarna efter att han stått upp från de döda. När de hade ätit frukost sa Jesus till Simon Petrus: ˮSimon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?ˮ Han svarade: ˮJa, Herre, du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮFör mina lamm på bete.ˮ För andra gången frågade han: ˮSimon, Johannes son, älskar du mig?ˮ Han svarade: ˮJa, Herre, du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮVar en herde för mina får.ˮ För tredje gången frågade han: ˮSimon, Johannes son, har du mig kär?ˮ Petrus blev bedrövad att Jesus för tredje gången frågade: ˮHar du mig kär?ˮ och han svarade: ˮHerre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.ˮ Jesus sa: ˮFör mina får på bete. Det jag säger till dig är verkligen sant: När du var yngre spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre ska du sträcka ut dina händer och en annan ska spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.ˮ Han sa detta för att ange med vilken slags död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sa han till honom: ˮFölj mig.ˮ Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter. Det var han som vid måltiden hade lutat sig mot Jesus och frågat: ˮHerre, vem är det som ska förråda dig?ˮ När Petrus såg honom frågade han Jesus: ˮHerre, vad ska ske med honom?ˮ Jesus svarade: ˮOm jag vill att han ska leva tills jag kommer, vad angår det dig? Följ du mig.ˮ Så spreds det ryktet ut bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till honom att han inte skulle dö, utan: ˮOm jag vill att han ska leva tills jag kommer, vad angår det dig?ˮ Det är den lärjungen som vittnar om det här och har skrivit ner detta. Och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde även mycket annat. Om varje händelse skulle skrivas ner tror jag inte att hela världen kunde rymma de böcker som då måste skrivas. Bäste Theofilos, i min förra bok skrev jag om allt som Jesus började att göra och lära, fram till den dag då han togs upp till himlen. Innan det hände hade han genom den helige Ande gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. Efter sitt lidande trädde han fram för dem och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och då han var tillsammans med dem befallde han: ˮLämna inte Jerusalem utan invänta vad Fadern har lovat, det som ni har hört av mig. För Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande om några dagar.ˮ Då de var tillsammans frågade de Jesus: ˮHerre, har tiden nu kommit då du ska återupprätta riket åt Israel?ˮ Han svarade: ˮDet är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni ska få kraft när den helige Ande kommer över er. Och ni ska bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och överallt på jorden.ˮ När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp stod plötsligt två män i vita kläder intill dem. De sa: ˮGalileiske män, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som blivit tagen från er till himlen ska komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara till himlen.ˮ Därefter återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivberget och som ligger omkring en kilometer från Jerusalem. När de kom dit gick de upp till det rum på övervåningen där de höll till — Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Dessa höll uthålligt och enigt ihop i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria, och Jesu bröder. Under en av dessa dagar, då omkring 120 personer var samlade, trädde Petrus fram bland bröderna och sa: ˮNi män, bröder, Skriften måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, som visade vägen åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss och hade del i denna tjänst. — Denne man förvärvade sig en bit mark för pengarna från sitt illdåd. Och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. Detta blev känt för alla boende i Jerusalem. Markstycket blev därför på deras språk kallat Akeldamak, Blodsåkern. — I Psalmernas bok står det skrivet: Låt hans gård bli öde, låt ingen bo där, och: Låt hans ämbete tas av en annan. Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid då Herren Jesus umgicks med oss, från Johannes dop till den dag då han blev tagen upp från oss, en av dem måste tillsammans med oss vittna om hans uppståndelse.ˮ Då ställde man fram två: Josef som kallades Barsabbas, med tillnamnet Justus, och Mattias. Och de bad: ˮHerre, du som känner allas hjärtan, visa vem av dessa två du utvalt till att överta denna tjänst och apostlagärning som Judas lämnade för att gå till sin egen plats.ˮ Sedan kastade de lott om dem. Och lotten föll på Mattias, som inkluderades med de elva apostlarna. När pingstdagen kom var de alla tillsammans på samma plats. Plötsligt kom från himlen ett dån som av en kraftig stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg tungor likt eldslågor som delade sig och satte sig på var och en av dem. Alla fylldes av den helige Ande och började tala andra språk så som Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla länder under himlen. När dånet hördes strömmade folk samman och var förvirrade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sa de: ˮÄr de inte galileer alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget hemlands språk? Parther, meder, elamiter, boende i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, Pontos och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och Libyen åt Kyrene till och besökande från Rom, judar och proselyter, kretensare och araber — vi hör dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.ˮ De var alla häpna och villrådiga och frågade varandra: ˮVad är det som händer?ˮ Men andra hånskrattade och sa: ˮDe är berusade av sött vin.ˮ Då steg Petrus fram med de elva och talade högt till dem: ˮNi judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, låt det här stå klart för er och lyssna nu på mina ord. Det är inte som ni tror att dessa är berusade, det är ju bara tidig förmiddag. Utan här sker det som är sagt genom profeten Joel: Det ska ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta av min Ande över alla människor. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga män ska se syner, era gamla män ska ha drömmar. Även över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. Jag ska låta under ske uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rökmoln. Solen ska förvandlas till mörker och månen till blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Och då ska var och en som anropar Herrens namn bli frälst. Israeliske män, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret var en man bekräftad av Gud inför er genom kraftgärningar och under och tecken vilka Gud genom honom utförde mitt ibland er. Detta känner ni till. Han blev efter Guds bestämda plan och förutvetande utlämnad. Ni har med hjälp av laglösa händer korsfäst och dödat honom. Men Gud reste honom upp och friade honom från dödens vånda, eftersom det var omöjligt att han kunde kvarhållas där. För David säger om honom: Jag har alltid Herren för ögonen, för han är på min högra sida så att jag inte ska vackla. Därför gladdes mitt hjärta och jublade min tunga. Och än mer: min kropp ska vila i trygghet, för du ska inte lämna min själ i dödsriket eller låta din Helige uppleva förgängelsen. Du har visat mig livets vägar. Du ska fylla mig med glädje inför ditt ansikte. Ni män, bröder, jag kan tryggt berätta om patriarken David: Han är både död och begraven, och hans grav finns hos oss än i dag. Han var nu en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sa: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp upplevde inte förgängelsen. Denne Jesus har Gud rest upp, vi är alla vittnen till det. Han har blivit upphöjd till Guds högra hand. Och han har tagit emot av Fadern den utlovade helige Ande och utgjutit det som ni ser och hör. För David har inte farit upp till himlen, men han säger: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Hela Israels folk ska därför veta utan minsta tvivel: Denne Jesus som ni korsfäste har Gud gjort både till Herre och Kristus.ˮ När de hörde detta högg det till i deras hjärtan, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ˮNi män, bröder, vad ska vi göra?ˮ Petrus svarade dem: ˮVänd om och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. Då ska ni få den helige Ande som gåva. För löftet gäller er och era barn och alla dem i fjärran, så många som Herren vår Gud kallar.ˮ Hans vittnesbörd varade länge, och han uppmanade dem: ˮLåt er frälsas från detta fördärvade släkte.ˮ De som tog emot hans ord lät döpa sig. Och den dagen ökade deras antal med omkring tre tusen själar. De höll sig troget till apostlarnas lära och gemenskapen, till brödsbrytelsen och bönerna. Fruktan kom över varje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende höll sig tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde allt de ägde och hade, och delade ut åt alla där behov fanns. Enigt höll de sig varje dag i templet. Och i hemmen bröt de bröd och höll måltid i all anspråkslöshet och med innerlig glädje. De prisade Gud och var uppskattade av allt folket. Och Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. Petrus och Johannes var på väg upp till templet för den bönestund som hölls vid femtontiden. Då bars dit en man som varit lam från födseln. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Vackra porten för att tigga av dem som gick in i templet. Då han såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet bad han om pengar. De fäste blicken på honom, och Petrus sa: ˮSe på oss.ˮ Mannen såg uppmärksamt på dem i förväntan på att få något. Men Petrus sa: ˮSilver och guld har jag inte, men det jag har ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn, ställ dig upp och gå.ˮ Och Petrus tog hans högra hand och reste honom. Och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Med ett språng ställde han sig upp och gick omkring. Han följde med dem in i templet — gående, hoppande och prisande Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Vackra porten i templet. De blev alldeles häpna och helt utom sig över det som hade hänt med honom. Medan mannen höll sig till Petrus och Johannes strömmade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var slagna av förundran. När Petrus såg det sa han till folket: ˮIsraeliske män, varför förvånas ni över det här och stirrar på oss som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Abrahams Gud, Isaks Gud, och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Honom som ni överlämnade och förnekade inför Pilatus när han hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att en mördare skulle friges åt er. Livets upphovsman dödade ni, honom som Gud reste upp från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom Jesus har gett honom full hälsa som ni alla kan se. Bröder, nu vet jag att ni och era ledare handlade i okunnighet. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han förutsagt genom alla sina profeter, att hans Kristus skulle lida. Omvänd er därför och vänd tillbaka. Då blir era synder utplånade, och tider av ro och ljuvlighet ska komma från Herrens ansikte och han sänder den som är bestämd för er — Kristus Jesus. Han måste förbli i himlen tills de tider kommer då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från uråldrig tid. Mose sa: Herren er Gud ska resa upp åt er en profet lik mig ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men varje själ som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. Och alla profeterna som har talat, från Samuel och framåt, har även förkunnat dessa dagar. Ni är söner till profeterna, och till förbundet som Gud slöt med era fäder när han sa till Abraham: I din ättling ska alla folk på jorden bli välsignade. Gud reste upp sin tjänare först och främst för er. Han sände honom för att välsigna er genom att vända er alla bort från er ondska.ˮ Medan Petrus och Johannes talade till folket kom prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna emot dem. De var mycket irriterade över att de undervisade folket och förkunnade i Jesus uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag eftersom det redan var kväll. Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen. Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem. Likaså översteprästen Hannas liksom Kajafas, Johannes och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De förde fram apostlarna och förhöret började: ˮGenom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?ˮ Fylld av den helige Ande svarade då Petrus: ˮNi folkets rådsherrar och äldste: om vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han blev botad, då ska ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i Jesu Kristi nasaréns namn, han som ni korsfäste och som Gud reste upp från de döda. Jesus är stenen som ni byggare föraktade men som blev en hörnsten. Och frälsningen finns inte hos någon annan. För det finns inget annat namn under himlen som getts åt människor genom vilket vi måste bli frälsta.ˮ När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var outbildade lekmän blev de förvånade. Men de kände till att de hade varit med Jesus. Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem blev de svarslösa. Men de befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. De sa: ˮVad ska vi ta oss till med dessa män? Att ett tydligt tecken har skett genom dem är uppenbart för alla i Jerusalem och det går inte att förneka. Men för att detta inte ska spridas än mer bland folket ska vi varna dem så att de inte mer talar till någon i det namnet.ˮ De kallade in dem och förbjöd dem att på något sätt tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: ˮDöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud, för vi kan inte låta bli att berätta om vad vi sett och hört.ˮ Men de hotade dem åter och lät dem sedan gå. På grund av folket kunde de inte klura ut något lämpligt straff för dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år. När de hade frigetts gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. Då de hade hört det sa de högt till Gud i enighet: ˮHärskare, du har gjort himmel och jord och hav och allt som finns där. Du har sagt genom den helige Ande som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprördes hedningarna? Och varför anstiftade folken meningslösa planer? Jordens kungar trädde fram, och furstarna förenade sig mot Herren och mot hans Kristus. För både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels folk förenade sig verkligen i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Detta för att utföra vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt skulle ske. Och Herre, se nu hur de hotar oss. Låt dina tjänare frimodigt förkunna ditt ord genom att du sträcker ut din hand till helande och låter tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.ˮ När de hade avslutat sin bön skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den helige Ande och förkunnade frimodigt Guds ord. Hela skaran av troende var ett hjärta och en själ. Och ingen betraktade något han ägde som sitt utan de hade allt gemensamt. Och med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse. Stor nåd var över dem alla. Ingen av dem led någon nöd, för alla som ägde mark eller hus sålde dem och bar fram pengarna för det sålda och lade dem vid apostlarnas fötter. Det blev utdelat åt var och en efter behov. Även Josef, en levit från Cypern och av apostlarna kallad Barnabas — det betyder Tröstens son — ägde en åker. Den sålde han och kom med pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. Men en man vid namn Ananias sålde med sin hustru Sapfeira en egendom. Med sin hustrus vetskap behöll han en del av pengarna för sig själv. Han kom sedan med resten och lade det vid apostlarnas fötter. Då sa Petrus: ˮAnanias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög mot den helige Ande och behöll en del av pengarna för marken? Var den inte din så länge du hade den kvar? Och var inte pengarna dina när den var såld? Varför beslöt du då detta i ditt hjärta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud.ˮ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog. Stor fruktan kom över alla som hörde det. De yngre männen reste sig, svepte honom och bar bort och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru in ovetande om vad som hade hänt. Petrus frågade henne: ˮSäg mig, sålde ni marken för det priset?ˮ Hon svarade: ˮJa, för det priset.ˮ Men Petrus sa: ˮVarför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Lyssna, fotstegen av dem som begravt din man hörs vid dörren. Och nu ska de bära bort dig.ˮ I samma ögonblick föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död. Och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla som hörde om denna händelse. Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket. Och de var alla enigt tillsammans i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men de var högt aktade av folket. Och det blev alltfler troende på Herren, skaror av både män och kvinnor. Som en följd bar man även ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. Även från städerna kring Jerusalem kom det en hel mängd som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar. Och alla blev botade. Översteprästen och alla hans anhängare från saddukeernas parti fylldes av ilska och avund. De grep apostlarna och satte dem i allmänt fängelse. Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sa: ˮGå och ställ er i templet och berätta för folket allt som rör detta livets ord.ˮ De lyssnade och gick vid gryningen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans närmaste män anlände kallade de samman Sanhedrin, hela äldstekåren av Israels söner. De sände också bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när rättstjänarna kom kunde de inte finna dem i fängelset, så de återvände och rapporterade: ˮVi fann fängelset vara ordentligt låst och vakterna stående vid dörrarna, men då vi öppnade var ingen där.ˮ När tempelkommendanten och översteprästerna hörde det blev de ytterst förbryllade över dem och undrade vad detta kunde betyda. Men då kom någon och rapporterade: ˮLyssna, männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket.ˮ Då gick tempelkommendanten och rättstjänarna dit och förde bort dem, men utan våld eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. Då apostlarna hade hämtats ställdes de inför Sanhedrin, och översteprästen började förhöra dem: ˮFörbjöd vi er inte allvarligt att undervisa i det namnet? Likväl har ni fyllt Jerusalem med er lära och försöker lägga den där mannens blod på oss.ˮ Men Petrus och apostlarna svarade: ˮVi måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud reste upp Jesus, som ni hade mördat genom att hänga upp på trä. Honom har Gud upphöjt till furste och frälsare på sin högra sida, för att ge omvändelse åt Israel och syndernas förlåtelse. Vi är vittnen till detta, och även den helige Ande som Gud har skänkt åt dem som lyder honom.ˮ När de hörde detta blev de ursinniga och rådslog om att döda dem. Men då reste sig en farisé i Sanhedrin, en laglärare vid namn Gamaliel, som var högt respekterad av allt folket. Han begärde att man skulle föra ut männen ett ögonblick. Sedan sa han till dem: ˮIsraeliske män, tänk efter noga vad ni ämnar göra med dessa män. För en tid sedan framträdde Theudas och gav sig ut för att vara något och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han dödades och alla hans anhängare skingrades och allt gick om intet. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, framträdde Judas från Galileen och fick folk med sig att begå uppror. Men även han miste livet och alla hans anhängare skingrades. Därför uppmanar jag er nu: håll er ifrån dessa män och låt dem gå. För om detta är människors verk och påhitt så kommer det att rinna ut i sanden. Men är det av Gud kan ni aldrig besegra dem. Ni kan till och med finna att ni strider mot Gud.ˮ De höll med honom och kallade in apostlarna. De lät prygla dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan fick de gå. Apostlarna lämnade Sanhedrin, glada över att de hade betraktats värdiga att vanäras för Namnets skull. Både i templet och hemma fortsatte de att dagligen undervisa och förkunna evangeliet om Kristus Jesus. Vid den tiden då lärjungarna blev allt fler började de grekisktalande judarna klaga på de hebreiska judarna över att deras änkor blev eftersatta vid den dagliga utdelningen. Så de tolv kallade till sig alla lärjungarna och sa: ˮDet är inte lämpligt att vi åsidosätter Guds ord för att handha det materiella. Bröder, utse därför sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Men vi ska hålla oss till bönen och ordets tjänst.ˮ Och förslaget gillades av hela samlingen. De valde Stefanos, en man fylld av tro och den helige Ande, vidare Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en proselyt från Antiochia. Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och sedan lade händerna på dem. Och Guds ord spred sig alltmer och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor mängd präster blev lydiga mot tron. Stefanos var fylld av nåd och kraft och utförde stora tecken och under bland folket. Då framträdde några från den synagoga som kallades ʼDe frigivnas,ʼ folk från Kyrene och Alexandria, och folk från Kilikien och Asien. De började diskutera med Stefanos. Men de kunde inte försvara sig mot den visdom och den Ande som här talade. Då fixade de fram några män som sa: ˮVi har hört honom yttra hädiska ord mot Mose och mot Gud.ˮ De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda. De rusade sedan mot honom och släpade honom med sig och förde honom inför Sanhedrin. De förde fram falska vittnen som sa: ˮDen här mannen upphör aldrig att tala mot denna heliga plats och mot lagen. Vi har hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.ˮ Alla som satt i Sanhedrin stirrade på Stefanos, och de såg att hans ansikte var som en ängels. Översteprästen frågade: ˮÄr det så?ˮ Stefanos svarade: ˮNi män, bröder och fäder, lyssna. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Harran. Gud sa till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag ska visa dig. Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. Och då hans far hade dött förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. Gud gav honom ingen mark där, inte ens en fotsbredd. Men han lovade ge Abraham och hans ättlingar landet som egendom trots att han var barnlös. Detta är vad Gud sa: Hans ättlingar ska bo som främlingar i ett land som tillhör andra. Och där ska de förslava och plåga dem i fyrahundra år. Men jag ska straffa det folk vars slavar de blir, sa Gud. Och därefter ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. Och Gud gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv patriarkerna. Och patriarkerna blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom och räddade honom från all nöd. Han gav Josef visdom och lät honom bli omtyckt av farao, Egyptens kung, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus. Men svält och stor nöd kom över hela Egypten och Kanaan, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat. När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten sände han våra fäder dit en första gång. Andra gången gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. Josef sände då bud och inbjöd sin far Jakob och hela sin släkt på sjuttiofem personer. Och Jakob for ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa pengar av Hamors söner i Shekem. Men allt eftersom tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, ökade folkets antal kraftigt i Egypten. Men då framträdde en annan kung över Egypten, en som inte visste något om Josef. Han behandlade vårt folk med list och plågade våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö. Vid den tiden föddes Mose, som var gudomligt vacker. Han togs om hand under tre månader i sin fars hus. Och då han sattes ut togs han upp av faraos dotter som fostrade honom som sin egen son. Mose blev undervisad i all egyptisk visdom, och var mäktig i ord och handling. När han hade fyllt fyrtio år fick han en ingivelse att han skulle besöka sina bröder, Israels söner. Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad. Han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. Mose trodde att bröderna skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men de förstod inte. Nästa dag dök han upp inför några som slogs och försökte försona dem. Han sa: ʼNi män är ju bröder, varför gör ni varandra illa?ʼ Men den som hade behandlat sin landsman illa stötte bort Mose och sa: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du kanske döda mig så som du dödade egyptiern i går? Då Mose hörde det flydde han. Och han levde sedan som främling i Midjan där han blev far till två söner. När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. Då Mose såg det förundrade han sig över synen. Och när han gick närmare för att titta ljöd Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose blev skräckslagen och vågade inte se ditåt. Men Herren sa: Ta av dina sandaler, för platsen där du står är helig mark. Jag har noga betraktat mitt folks kval i Egypten och hört deras suckar. Jag har kommit ner för att befria dem. Kom nu, jag sänder dig till Egypten. Denne Mose som de avvisade med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som visade sig för honom i törnbusken. Denne man ledde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var denne Mose som sa till Israels söner: Gud ska resa upp åt er en profet lik mig ur era bröders krets. Det var Mose som där i församlingen i öknen var med både ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder. Han tog emot levande ord för att ge till oss. Våra fäder ville inte lyda honom utan avvisade honom och återvände i sina hjärtan till Egypten. De sa till Aron: Gör gudar åt oss som kan gå framför oss. För vi begriper inte vad som hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten. Och de dagarna gjorde de en kalv och bar fram offer till avguden och firade i glädje över sina händers verk. Då vände sig Gud ifrån dem och överlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Ni av Israels folk, bar ni fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen? Ni bar med er Moloks tält och er gud Romfas stjärna, de bilder ni gjorde för att tillbe. Men jag ska fördriva er bortom Babylon. Våra fäder hade vittnesbördets tälthelgedom i öknen. Det var inrättat så som Han som talade med Mose hade befallt, efter den förebild han fick se. Denna tälthelgedom övertog våra fäder. De förde det hit under Josua när de tog landet i besittning efter de folk som Gud fördrev inför våra fäder. Så var det intill Davids tid. David fann nåd inför Gud och bad om att finna en boning åt Jakobs folk. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt Gud. Fast nu bor inte den Högste i något som är byggt av människohand. Som profeten säger: Himlen är min tron, jorden är min fotpall. Vad för slags hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller var skulle min viloplats vara? Har inte min hand gjort allt detta? Ni är trotsiga och oomskurna till hjärta och öron! Ni står alltid emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet era fäder inte har förföljt? Och de dödade dem som förutsa att den Rättfärdige skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat. Ni fick lagen genom änglars ledning men har inte hållit den.ˮ Dessa ord blev som knivhugg i hjärtat på dem och de rasade mot Stefanos. Men fylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sa: ˮTitta! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.ˮ Då skrek de och höll för öronen och rusade alla samtidigt emot honom. De släpade honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man vid namn Saul. De stenade Stefanos medan han anropade och bad: ˮHerre Jesus, ta emot min ande.ˮ Han föll på knä och ropade högt: ˮHerre, ställ dem inte till svars för denna synd!ˮ Med de orden insomnade han. 8:1 Och Saul tyckte det var rätt att man hade dödat honom. Den dagen utbröt en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. Några gudfruktiga män begravde Stefanos och uttryckte stor sorg. Men Saul försökte slita sönder församlingen. Han trängde in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och fick dem i fängelse. De som nu hade skingrats vandrade omkring och förkunnade evangeliets budskap. Filippos kom ner till staden i Samarien och förkunnade Kristus för folket. Och de höll sig enigt till Filippos budskap när de hörde och såg de tecken som han gjorde. Från många människor for nämligen orena andar ut under höga skrik, och många lama och lytta botades. Det blev stor glädje i den staden. Men i staden fanns en man vid namn Simon som förut hade utövat ockult magi och slagit folket i Samarien med häpnad. Han gav sig ut för att vara något stort. Alla, både små och stora, fascinerades av honom och sa: ˮDet är han som kallas Guds stora kraft.ˮ De fascinerades av honom eftersom han under lång tid hade bländat dem med sin ockulta magi. Men när de trodde på Filippos som förkunnade evangelium om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor. Även Simon själv kom till tro, och efter att han döpts höll han sig troget till Filippos. Han blev alldeles hänförd när han såg de stora tecken och kraftgärningar som utfördes. Då nu apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. De två kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande. För Anden hade ännu inte fallit på någon av dem, de var endast döpta i Herren Jesu namn. De lade då händerna på dem och de tog emot den helige Ande. När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning kom han till dem med pengar och sa: ˮGe mig också den här makten att den jag lägger händerna på får den helige Ande.ˮ Men Petrus sa: ˮTill fördärvet med dig och ditt silver då du menar att Guds gåva kan köpas för pengar! Du har ingen del alls i detta budskap eftersom ditt hjärta inte är rättvänt inför Gud. Vänd därför om från denna din ondska och be till Herren så kanske han förlåter ditt hjärtas tankar. För jag ser att du är förgiftad av bitterhet och bunden av orättfärdighet.ˮ Simon svarade: ˮBe för mig till Herren att inget av det ni har sagt drabbar mig.ˮ Och efter att Petrus och Johannes hade vittnat och talat Herrens ord återvände de till Jerusalem. På väg dit förkunnade de evangeliet i många samariska byar. En Herrens ängel talade till Filippos: ˮRes dig och gå vid middagstid ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza.” — Det är en ödslig väg. — Han reste sig och gick. Och plötsligt kom där en etiopier, en eunuck, som var hovman hos den etiopiska drottningen Kandake och han förvaltade alla hennes skatter. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe och var nu på återresa och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sa till Filippos: ˮGå fram till vagnen och håll dig intill den.ˮ Filippos sprang fram och hörde honom läsa profeten Jesaja och frågade: ˮFörstår du vad du läser?ˮ Han svarade: ˮHur i hela världen skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?ˮ Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta: Han fördes likt ett får till slakt, och likt ett lamm som är tyst inför klipparen så öppnade han inte sin mun. I förnedringen berövades honom rättvisa. Vem kan beskriva hans släkte, eftersom hans liv togs bort från jorden? Hovmannen sa till Filippos: ˮJag ber dig, berätta vem profeten talar om, sig själv eller någon annan?ˮ Då tog Filippos till orda och började utifrån detta skriftställe förkunna evangeliet om Jesus för honom. På sin färd längs vägen kom de till ett ställe med vatten. Hovmannen sa: ˮTitta, här är vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?ˮ *** Han såg till att stanna vagnen, och både Filippos och hovmannen steg ner i vattnet och han döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippos. Och hovmannen såg honom inte mer eftersom han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Filippos fann sig ha kommit till Ashdod. Och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städer tills han kom till Caesarea. Saul som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. Han bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han fann några män eller kvinnor som hörde till Vägen så skulle han föra dem bundna till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Han föll till marken och hörde en röst som sa till honom: ˮSaul, Saul, varför förföljer du mig?ˮ Han frågade: ˮVem är du, herre?ˮ Han sa: ˮJag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig och gå in i staden, så ska du få veta vad du måste göra.ˮ Männen som reste med honom stod där stumma. De hörde rösten men såg ingen. Saul reste sig från marken, och han såg ingenting fast hans ögon var öppna. Men de tog hans hand och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack. I Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Herren sa till honom i en syn: ˮAnanias.ˮ Han svarade: ˮJa, Herre.ˮ Herren sa: ˮRes dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man från Tarsos vid namn Saul. För han ber, och i en syn har han sett en man vid namn Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han ska se igen.ˮ Men Ananias svarade: ˮHerre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och här har han fullmakt från översteprästerna att gripa alla som anropar ditt namn.ˮ Men Herren sa: ˮGå, för han är mitt utvalda redskap till att bära fram mitt namn inför hednafolk och kungar och Israels söner. För jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.ˮ Ananias gav sig av och kom in i huset och lade sina händer på honom och sa: ˮBroder Saul, Herren har sänt mig — Jesus som visade sig för dig på vägen hit — för att du ska få tillbaka din syn och fyllas av den helige Ande.ˮ Genast var det som om något föll från hans ögon och han fick synen tillbaka. Han reste sig och blev döpt. Och efter att ha ätit fick han förnyade krafter. Saul stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus. Omedelbart började han förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son. Alla som hörde honom häpnade och sa: ˮVar det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som anropar detta namn? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?ˮ Men Saul fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus förvirrade när han bevisade att Jesus är Kristus. Efter en längre tid beslöt judarna att röja honom ur vägen. Men Saul fick kännedom om deras sammansvärjning. Dag och natt höll de även vakt vid stadsportarna för att döda honom. Men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom i en stor korg genom en öppning i muren. När Saul kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. Barnabas tog då Saul och förde honom till apostlarna. Han berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren som hade talat till honom, och att Saul frimodigt hade talat i Jesu namn i Damaskus. Så Saul stannade hos dem och rörde sig fritt i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. Och han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna. Men de stod i begrepp att döda honom. När bröderna fick veta det förde de honom ner till Caesarea och sände honom därifrån till Tarsos. Församlingen hade det nu lugnt i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan. Och genom den helige Andes stöd ökades antalet. Petrus vandrade genom hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda. Där träffade han en man vid namn Aineas som i åtta år varit sängliggande eftersom han var lam. Petrus sa till honom: ˮAineas, Jesus Kristus botar dig. Res dig och gör i ordning din bädd.ˮ Genast reste han sig upp. Och alla som bodde i Lydda och Sharon såg honom och omvände sig till Herren. I Joppe fanns en lärjunge vid namn Tabita — det betyder gasellen. Hon var rik på goda gärningar och gav ofta till behövande. Men i de dagarna blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och bar henne till övervåningen. Då Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där sände de två män till honom med en vädjan om att komma till dem så fort som möjligt. Petrus reste sig och gick med dem. Väl framme tog de honom till övervåningen. Alla änkorna ställde sig gråtande omkring honom och visade de långskjortor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon var hos dem. Men Petrus visade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sa: ˮTabita, res dig.ˮ Hon öppnade sina ögon, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och reste henne upp. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och ställde fram henne levande. Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. Därefter stannade Petrus en längre tid i Joppe hos en viss Simon, som var läderarbetare. I Caesarea bodde en man vid namn Cornelius, officer vid den Italiska bataljonen. Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus. Han gav rikligt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. En dag vid femtontiden såg han tydligt i en syn hur en Guds ängel kom in till honom och sa: ˮCornelius.ˮ Han stirrade förskräckt på ängeln och sa: ˮVad är det, herre?ˮ Han svarade: ˮDina böner och dina gåvor har stigit upp inför Gud som ett minnesoffer. Sänd nu några män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus. Han bor som gäst hos läderarbetaren Simon som har ett hus vid havet.ˮ När ängeln som talat med honom var borta kallade Cornelius till sig två av sina tjänare och en from soldat bland dem som stod i hans tjänst. Han förklarade allting för dem och sände dem till Joppe. Nästa dag medan de var på väg och närmade sig staden gick Petrus upp på taket för att be. Det var vid tolvtiden på dagen. Och han blev hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning kom han i ett annat tillstånd. Han såg himlen öppen och något som liknade en stor duk komma ner. I dess fyra hörn sänktes den ner till jorden. Däri fanns alla slag av fyrfotadjur och kräldjur på jorden och himlens fåglar. Och han hörde en röst: ˮRes dig Petrus, slakta och ät.ˮ Petrus svarade: ˮAbsolut inte, Herre. Jag har ju aldrig ätit något oheligt eller orent.ˮ Då hörde han för andra gången en röst: ˮDet som Gud renat ska inte du hålla för orent.ˮ Detta hände tre gånger och sedan togs det hela genast upp till himlen. Medan Petrus ännu var undrande över synens betydelse stod plötsligt Cornelius utsända män vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus. Nu ropade de och undrade om den Simon som kallades Petrus fanns där som gäst. Petrus grunnade ännu över synen när Anden sa till honom: ˮLyssna, tre män söker dig. Res dig och gå ner och följ med dem utan att tveka, för jag har sänt dem.ˮ Petrus gick ner till männen och sa: ˮDet är mig ni söker. Varför har ni kommit hit?ˮ De sa: ˮOfficeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud och är högt ansedd av hela det judiska folket. Av en helig ängel blev han anvisad att kalla på dig till sitt hus och höra vad du har att säga.ˮ Så Petrus bjöd in dem och de blev hans gäster. Nästa dag bröt han upp och gav sig iväg i sällskap med dem. Några av bröderna från Joppe följde med honom. Följande dag kom de till Caesarea. Cornelius väntade på dem och hade samlat sina släktingar och närmaste vänner. När Petrus var på väg in mötte honom Cornelius som föll ner för hans fötter i vördnad. Men Petrus reste honom upp och sa: ˮStäll dig upp. Även jag är en människa.ˮ Och under samtal med Cornelius gick han in och fann många samlade. Han sa till dem: ˮNi vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka någon från ett annat folk. Men Gud har visat mig att jag inte ska kalla någon människa ohelig eller oren. Därför kom jag också utan att tveka när ni sände bud efter mig. Nu undrar jag varför ni bett mig komma hit?ˮ Cornelius svarade: ˮFör fyra dagar sedan vid den här tiden, femtontiden, var jag i bön här hemma. Plötsligt stod en man i skinande kläder framför mig och sa: ʼCornelius, Gud har hört din bön och kommit ihåg dina gåvor. Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i läderarbetaren Simons hus vid havet.ʼ Jag sände då genast bud efter dig och du gjorde väl i att komma. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har ålagt dig att säga.ˮ Då började Petrus tala: ˮNu förstår jag hur sant det är att Gud inte gör skillnad på människor, utan välkomnar från varje folk var och en som fruktar honom och gör det som är rätt. Gud sände ordet till Israels söner då han förkunnade evangeliet om fred genom Jesus Kristus, som är allas Herre. Ni känner till vad som hände, angående budskapet som gick ut över hela Judeen med början i Galileen efter det dop som Johannes förkunnade — detta med Jesus från Nasaret, hur Gud smorde honom med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. Vi är vittnen till allt han gjorde både i judarnas landsbygd och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. Och Gud reste honom upp på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för allt folket utan för oss som Gud i förväg hade utvalt som vittnen, vi som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda. Och han befallde oss att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.ˮ Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som lyssnade till ordet. Och de troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten även över hedningarna. För de hörde dem tala i tungor och upphöja Gud. Petrus tog till orda: ˮKan någon hindra att dessa blir döpta med vatten när de har tagit emot den helige Ande liksom vi?ˮ Och han påbjöd att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Därefter bad de honom stanna några dagar. Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. När Petrus kom upp till Jerusalem började ʼde omskurnaʼ att kritisera honom. De sa: ˮDu har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem.ˮ Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: ˮJag var i staden Joppe. Och medan jag bad kom jag i ett annat tillstånd och fick se en syn. Något som liknade en stor duk kom ner från himlen. I dess fyra hörn sänktes den ner och kom ända ner till mig. När jag noga betraktade det fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. Och jag hörde en röst säga till mig: ʼRes dig Petrus, slakta och ät.ʼ Men jag svarade: ʼAbsolut inte, Herre. Något oheligt eller orent har ju aldrig kommit i min mun.ʼ För andra gången talade en röst från himlen: ʼDet som Gud renat ska inte du hålla för orent.ʼ Detta hände tre gånger och sedan drogs alltsammans upp till himlen. Och just precis då stod tre män utanför huset där vi var. De hade sänts till mig från Caesarea. Anden sa till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: ʼSänd bud till Joppe och låt hämta Simon som kallas Petrus. Han ska ge dig ett budskap genom vilket du ska bli frälst, du och alla i ditt hus.ʼ Och när jag började tala föll den helige Ande på dem, som på oss den första tiden. Jag påmindes om Herrens ord hur han sa: ʼJohannes döpte med vatten, men ni ska döpas i den helige Ande.ʼ När nu Gud gav dem samma gåva som åt oss efter att vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, skulle då jag ställa mig i vägen för Gud?ˮ När de hörde detta blev de lugna och prisade Gud och sa: ˮSå har Gud skänkt även åt hednafolken den omvändelse som ger liv.ˮ De som hade skingrats under den förföljelse som utbröt efter Stefanos begav sig till Fenikien, Cypern och Antiochia. De förkunnade ordet endast för judar. Men bland dem fanns några män från Cypern och Kyrene. När de kom till Antiochia började de tala även till hedningarna och förkunnade evangeliet om Herren Jesus. Herrens hand var med dem, och ett stort antal som kom till tro omvände sig till Herren. När församlingen i Jerusalem fick höra detta sände de Barnabas att bege sig till Antiochia. När han kom dit och fick se Guds nåd blev han glad och uppmanade dem alla att helhjärtat förbli trogna Herren. För Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och ännu fler människor fördes till Herren. Därefter begav han sig till Tarsos för att söka upp Saul. Han fann honom och tog honom med sig till Antiochia. Under ett helt år var de tillsammans i församlingen och undervisade åtskilliga människor. Det var i Antiochia som lärjungarna först började kallas kristna. I de dagarna kom några profeter från Jerusalem ner till Antiochia. En av dem hette Agabos. Han trädde fram och förutsa genom Anden att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. — Den inträffade under Claudius. — Då beslöt lärjungarna att var och en efter förmåga skulle sända understöd till bröderna som bodde i Judeen. Så gjorde de. Understödet sändes med Barnabas och Saul till de äldste. Vid den tiden for kung Herodes våldsamt fram mot en del i församlingen. Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. När han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät gripa även Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. Och efter att han gripit Petrus satte han honom i fängelse. Han överlämnades åt fyra vaktstyrkor med fyra man var att bevaka honom. Avsikten var att efter påsken ställa honom inför folket. Petrus var alltså fängslad, men församlingen bad innerligt till Gud för honom. Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater. Han var bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. Plötsligt stod där en Herrens ängel och ett ljussken strålade i cellen. Han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sa: ˮSkynda dig upp.ˮ Och kedjorna föll från hans händer. Ängeln sa: ˮSpänn fast bältet och ta på dig sandalerna.ˮ Petrus gjorde det och ängeln sa: ˮSvep manteln om dig och följ mig.ˮ Petrus gick ut och följde honom. Men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde han såg en syn. När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnades för dem av sig själv. De kom ut och gick längs en gata och plötsligt försvann ängeln från honom. När Petrus kom till sans igen sa han: ˮNu förstår jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt vad det judiska folket förväntat sig.ˮ Då detta stod klart gick han till det hus där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus. Där var åtskilliga församlade och bad. Petrus knackade på porten och en tjänsteflicka vid namn Rhode gick för att höra vem det var. Hon kände igen Petrus röst och blev så glad att hon istället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. De sa till henne: ˮDu är inte klok.ˮ Men hon vidhöll att det var så, och då sa de: ˮDet är hans ängel.ˮ Men Petrus fortsatte knacka, och när de öppnade såg de till sin förvåning att det var han. Han gav dem tecken med handen att vara tysta och berättade för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Och han sa: ˮTala om detta för Jakob och för bröderna.ˮ Sedan gav han sig av till en annan plats. När morgonen kom blev det ett väldigt rabalder bland soldaterna över vad som hade hänt med Petrus. Och efter att Herodes hade sökt efter honom utan resultat, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras till avrättning. Sedan begav han sig ner från Judeen till Caesarea där han uppehöll sig. Herodes var mycket upprörd över folket i Tyros och Sidon. Eniga trädde dessa fram inför kungen. Och efter att de fått hans kammarherre Blastos på sin sida bad de om fred. Deras land var nämligen beroende av kungens land för sin försörjning. På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tribunen och höll ett tal till dem. Och folket ropade: ˮEn guds röst och inte en människas!ˮ Omedelbart slog honom en Herrens ängel eftersom han inte gav Gud äran. Och han blev uppäten av maskar och dog. Men Guds ord hade framgång och utbredde sig. Och Barnabas och Saul återvände till Jerusalem efter att ha fullgjort sitt uppdrag. De tog med sig Johannes som kallades Markus. I församlingen i Antiochia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som hade växt upp med tetrarken Herodes, samt Saul. När dessa höll gudstjänst och fastade sa den helige Ande: ˮAvskilj åt mig Barnabas och Saul för den uppgift som jag kallat dem till.ˮ Då de hade fastat, bett och lagt händerna på dem sände de iväg dem. Efter att de blivit utsända av den helige Ande kom de ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern. När de kom till Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade Johannes med sig som medhjälpare. De for tvärs över ön ända till Pafos. Där stötte de på en jude som var utövare av ockult magi, en falsk profet vid namn Barjesus. Han höll till hos ståthållaren Sergius Paulus, en intelligent man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och önskade få höra Guds ord. Men Elymas — vars namn betyder ʼockult magikerʼ — motarbetade dem och försökte vända ståthållaren bort från tron. Saul som även kallades Paulus, var fylld av den helige Ande. Han spände blicken i honom och sa: ˮDu djävulens son, full av svek och skamlöshet, fiende till all rättfärdighet, ska du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Lyssna, nu drabbar dig Herrens hand och du ska för en tid bli blind och inte kunna se solen.ˮ Och just då föll ett kompakt mörker över honom, och han famlade omkring och sökte en hjälpande hand. När ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära. Paulus och hans följeslagare seglade ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Men Johannes avvek från dem och återvände till Jerusalem. Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig ner. Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: ˮNi män, bröder, om någon av er har ett uppbyggligt ord till folket, så varsågod.ˮ Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sa: ˮIsraeliske män och ni som fruktar Gud, lyssna. Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Och han lät sitt folk växa och bli stort då de levde som främlingar i Egypten. Med väldig makt förde han dem ut därifrån. Och under fyrtio år härdade han ut med dem i öknen, och utrotade sedan sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. Allt tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de om en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam. Han var kung i fyrtio år. Men Gud avlägsnade honom och gjorde David till kung över dem. Om honom gav han sitt vittnesbörd: ʼ Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja.ʼ Av hans ättlingar har Gud enligt sitt löfte fört fram en frälsare åt Israel — Jesus. Innan han trädde fram förkunnade Johannes omvändelsens dop för hela Israels folk. När Johannes stod vid slutet av sin levnad sa han: ʼJag är inte den ni tror att jag är. Men lyssna, han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta upp hans sandaler.ʼ Ni män, bröder, söner av Abrahams ätt, och de bland er som fruktar Gud: till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänd. För varken de boende i Jerusalem eller deras ledare förstod vem Jesus var. Genom att döma honom uppfyllde de profeternas förutsägelser som läses varje sabbat. Fast de inte fann någon grund för dödsstraff, begärde de att Pilatus skulle avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud reste upp Jesus från de döda. Han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och vi förkunnar för er evangeliet om det löfte som gavs till våra fäder. Detta löfte har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att resa upp Jesus. Som det står skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. Och att Gud reste upp Jesus från de döda för att aldrig mer återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och pålitliga löften som David fick. Därför säger han också på ett annat ställe: Du ska inte låta din Helige uppleva förgängelsen. För när David under sin samtid hade tjänat Guds vilja insomnade han och lades hos sina fäder och upplevde förgängelsen. Men den som Gud reste upp upplevde inte förgängelsen. Ni män, bröder, därför ska ni veta att det är genom Jesus som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Och att var och en som tror rättfärdigas i honom från allt som Mose lag inte kunde rättfärdiga er ifrån. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte inträffar: Lyssna, ni föraktare, häpna och förgås. För jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro när den berättas för er. ˮ När Paulus och Barnabas gick ut bad folket att få höra samma budskap nästa sabbat. Och då man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Och de två talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd. Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund. De hånade Paulus och sa emot honom när han talade. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: ˮDet var nödvändigt att Guds ord först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken. För så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning överallt på jorden. ˮ När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. Och Herrens ord spreds ut över hela området. Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. Men de skakade dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonion. Och lärjungarna fylldes av glädje och den helige Ande. I Ikonion upprepades det hela. Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och talade så att många judar och hedningar kom till tro. Men de judar som vägrade att tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. Därför stannade de där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nådens ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. Men folket i staden splittrades. Några höll med judarna och andra med apostlarna. Och när hedningarna och judarna med sina ledare fick i sinnet att misshandla och stena dem, förstod apostlarna det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten där omkring. Där förkunnade de evangeliet. I Lystra satt en man med kraftlösa ben. Han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. Han lyssnade när Paulus talade. Paulus fäste blicken på honom och när han såg att mannen hade tro till att bli botad, sa han högt: ˮRes dig och stå på benen!ˮ Då hoppade han upp och började gå. När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de på lykaoniska: ˮGudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt!ˮ De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade: ˮNi män, vad håller ni på med? Vi är människor av samma natur som ni. Vi förkunnar ett gott budskap till er, att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting till en levande Gud, han som skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Han har i tider som varit tillåtit alla länder att gå sina egna vägar. Ändå lät han sig inte vara utan vittnesbörd. Han visar sig god genom att ge er regn från himlen, och fruktbara tider, och tillfredsställer era hjärtan med mat och glädje.ˮ Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick folket på sin sida. Och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag for Paulus med Barnabas till Derbe. De förkunnade evangeliet i staden och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia. De styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att förbli i tron, och sa: ”För att komma in i Guds rike måste vi gå genom många lidanden.” De utnämnde äldste åt dem i varje församling. Och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt Herren, honom som de kommit till tro på. Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. Och när de hade talat ordet i Perge for de ner till Attaleia. Därifrån seglade de till Antiochia där de hade överlämnats åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. Efter sin ankomst kallade de samman församlingen. De berättade om allt vad Gud hade gjort med dem och att han för hednafolken öppnat trons dörr. Och de stannade ganska länge hos lärjungarna. Några män kom ner från Judeen och började undervisa bröderna: ”Om ni inte låter omskära er enligt Mose sed kan ni inte bli frälsta.” Men Paulus och Barnabas kom i dispyt och häftig diskussion med dem. Bröderna beslöt då att dessa två och ytterligare några skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att utreda stridsfrågan. Så de blev utsända av församlingen och for genom Fenikien och Samarien. Där redogjorde de för hedningarnas omvändelse och gjorde alla bröderna överlyckliga. Vid sin ankomst till Jerusalem välkomnades de av församlingen och av apostlarna och de äldste. De berättade för dem allt vad Gud gjort med dem. Men några troende som tillhörde fariseernas parti steg fram och sa: ”Hedningarna måste omskäras och befallas att hålla Mose lag.” Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ˮNi män, bröder, redan tidigt gjorde Gud det valet bland er, att hednafolken genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud som känner hjärtat har godtagit dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, då han genom tron renat deras hjärtan. Varför utmanar ni då Gud genom att på lärjungarnas axlar lägga ett ok som varken våra fäder eller vi själva förmått bära? Nej, vi tror att vi blir frälsta genom Herren Jesu nåd. Och detsamma gäller dem.ˮ Då tystnade alla. Och man lyssnade på Barnabas och Paulus som berättade om alla de tecken och under som Gud hade utfört genom dem bland hednafolken. När de hade talat klart tog Jakob till orda: ˮNi män, bröder, lyssna på mig. Simeon har berättat hur Gud först såg till att bland hednafolken välja ut ett folk för sitt namn. Och det är i enlighet med profeternas ord, som det står skrivet: Jag ska därefter vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Jag ska bygga upp dess ruiner och resa den igen, så att alla andra människor ska söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som gör detta, det som är känt från evighet. Därför är det min uppfattning att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud. Men vi ska skriva till dem att de ska undvika sådant som orenats genom avgudadyrkan, och otukt, och kött av kvävda djur, och blod. För Mose har i varje stad sedan urgammal tid haft sina förkunnare då han föreläses i synagogorna varje sabbat.ˮ Då beslöt apostlarna och de äldste med hela församlingen att utse några av deras män och sända dem till Antiochia med Paulus och Barnabas. De valde Judas som kallades Barsabbas, och Silas, båda ledande män bland bröderna. De fick med sig följande skrivelse: ˮFrån apostlarna och de äldste, era bröder. Till de bröder i Antiochia och Syrien och Kilikien som är av hednisk härkomst. Vi hälsar er. Vi har hört att några som kommit från oss har oroat och förvirrat era själar med sitt tal. Men vi har inte gett dem något uppdrag. Vi har därför enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er med våra kära bröder Barnabas och Paulus. De har riskerat livet för vår Herre Jesu Kristi namn. Vi har alltså sänt Judas och Silas, och de ska muntligen framföra samma budskap. Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er förutom detta nödvändiga: Ni ska undvika kött som offrats åt avgudar, och blod, och kött av kvävda djur, och otukt. Om ni håller er ifrån sådant handlar ni rätt. Allt gott.ˮ Så sändes de iväg och kom ner till Antiochia där de kallade samman alla och överlämnade brevet. Bröderna läste det och gladdes över det uppmuntrande beskedet. Judas och Silas, som även själva var profeter, uppmuntrade och styrkte bröderna med ett långt tal. Och sedan de hade varit där en tid sändes de tillbaka med en fridshälsning från bröderna till dem som hade sänt ut dem. *** Men Paulus och Barnabas stannade i Antiochia. Där undervisade de och förkunnade Herrens ord med många andra. Efter några dagar sa Paulus till Barnabas: ˮLåt oss återvända och besöka bröderna i alla de städer där vi förkunnat Herrens ord, för att se hur de har det.ˮ Barnabas ville även ta med Johannes som kallades Markus. Men Paulus hävdade bestämt att man inte skulle ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte deltagit i arbetet med dem. Och det blev en så het ordväxling att de skildes åt. Barnabas tog Markus med sig och seglade till Cypern. Paulus däremot utsåg Silas, och gav sig av efter att bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna. Paulus kom även till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge vid namn Timotheos. Han var son till en troende judisk kvinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonion talade väl om Timotheos. Paulus ville ha med honom på resan. Han tog och omskar honom på grund av judarna i de trakterna, för alla kände till att hans far var grek. När de reste genom städerna överlämnades de påbud som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt att de skulle iaktta. Så styrktes församlingarna i tron och växte i storlek för varje dag. Efter att den helige Ande hindrat dem från att tala ordet i Asien tog de vägen genom Frygien och Galatien. När de nådde Mysien försökte de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då begav de sig genom Mysien ner till Troas. På natten hade Paulus en syn. En man från Makedonien stod och vädjade till honom: ˮKom över till Makedonien och hjälp oss.ˮ Efter hans syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, för vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. Vi avseglade från Troas och for rakt mot Samothrake, och följande dag till Neapolis. Därifrån till Filippi vilken är en betydande stad i denna del av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten till en flod där vi förväntade oss att det fanns ett böneställe. Där satte vi oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. En kvinna hette Lydia, och hon hörde till de gudfruktiga. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Thyatira. Hon lyssnade och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig av det som Paulus sa. När hon och alla i hennes hus hade blivit döpta vädjade hon: ˮOm ni anser att jag är en troende på Herren, så kom hem till mig och bo där.ˮ Hon bad oss ihärdigt. Och det hände då vi var på väg till bönestället att vi mötte en slavflicka som med hjälp av en ande i sig förutsa framtiden. Hon inbringade sina ägare goda inkomster genom att spå. Hon följde Paulus och oss andra medan hon ropade: ˮDessa män är den högste Gudens tjänare och de förkunnar för er en väg till frälsning!ˮ Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev mycket irriterad och vände sig om och sa till anden: ˮJag befaller dig i Jesu Kristi namn att komma ut ur henne.ˮ Och i samma ögonblick kom den ut. När hennes ägare såg att allt hopp om inkomster gick om intet, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför myndigheterna. De förde fram dem till domarna och sa: ˮDe här männen stör ordningen i vår stad, judar som de är. Och de förkunnar seder som är otillåtna för oss romerska medborgare att acceptera eller följa.ˮ Även folket angrep dem. Och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle bli slagna med käpp. Efter många utdelade slag kastades de i fängelse och fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar. Efter en sådan order kastade han dem längst in i fängelset och satte fast deras fötter i stocken. Men omkring midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade. Plötsligt kom ett så kraftigt jordskalv att fängelset skakades i sina grundvalar. Samtidigt öppnades alla dörrar och allas bojor föll av. Fångvaktaren vaknade och såg att fängelsets dörrar stod öppna. Då drog han sitt svärd för att ta sitt liv eftersom han trodde att fångarna hade flytt. Men Paulus ropade högt: ˮGör dig inget illa, vi är alla här!ˮ Då begärde han facklor och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Och efter att ha fört ut dem frågade han: ˮNi herrar, vad måste jag göra för att bli frälst?ˮ De svarade: ˮTro på Herren Jesus, så ska du och alla i ditt hus bli frälst.ˮ Och de talade Herrens ord till honom och alla i hans hus. Under samma nattimme tog fångvaktaren hand om dem och tvättade deras sår. Omedelbart därefter döptes han med alla de sina. Sedan förde han dem upp till sin bostad och satte fram mat åt dem. Han var överlycklig över att han och alla i hans hus hade kommit till tro på Gud. På morgonen sände domarna dit sina rättstjänare med orden: ”Frige männen.” Fångvaktaren framförde det till Paulus och sa: ˮDomarna har meddelat att ni ska friges. Ni kan därför lugnt gå iväg nu.ˮ Men Paulus svarade rättstjänarna: ˮDe har pryglat oss offentligt utan dom fast vi är romerska medborgare. Sedan kastade de oss i fängelse. Och nu tänker de i hemlighet kasta ut oss? Nej, tack! De får själva komma och föra ut oss.ˮ Rättstjänarna framförde detta till domarna. Och när de fick höra att de var romerska medborgare blev de rädda. De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. När de hade lämnat fängelset gick de hem till Lydia. De träffade bröderna, gav dem förmaning och tröst och for sedan vidare. De reste genom Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike. Där hade judarna en synagoga. Sin vana trogen gick Paulus in där. Och under tre sabbater förde han samtal med dem utifrån Skrifterna. Han förklarade och visade att Kristus måste lida och uppstå från de döda. Han sa: ˮDenne Jesus som jag förkunnar för er är Kristus.ˮ Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas, därtill en ansenlig mängd gudfruktiga greker och åtskilliga förnäma kvinnor. Men judarna greps av avund. De tog med sig en pöbelhop från torget och ställde till med bråk och upplopp i staden. De trängde fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att ställa dem inför folksamlingen. Men när de inte fann dem släpade de Jason och några bröder till stadens styresmän och skrek: ˮDessa som uppviglat hela världen har kommit hit också, och Jason har tagit emot dem, och de bryter alla mot kejsarens påbud genom att påstå att en annan är kung, en Jesus!ˮ Folket och styresmännen blev oroliga när de hörde detta. Och efter att de tagit pengar som säkerhet från Jason och de andra frigavs de. Så fort det blev natt sände bröderna iväg Paulus och Silas till Beroia. När de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mera mottagliga än de i Thessalonike. De tog villigt emot ordet och utforskade dagligen Skrifterna för att se om allt som sagts stämde. Därför kom många av dem till tro, likaså åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus även i Beroia, kom de dit och hetsade upp och oroade massorna. Bröderna sände då omedelbart iväg Paulus ner mot kusten, men Silas och Timotheos stannade kvar där. De som följde Paulus förde honom ända till Athen och återvände sedan med besked till Silas och Timotheos att komma till honom så snart som möjligt. Men då Paulus väntade på dem i Athen blev han upprörd i sin ande när han såg staden så full av avgudabilder. Han förde därför samtal i synagogan med judarna och med de gudfruktiga, och på torget varje dag med dem som befann sig där. Några epikureiska och stoiska filosofer diskuterade med honom. Och några sa: ˮVad är det för ett hopkok av idéer han för fram?ˮ Andra sa: ˮHan verkar förkunna om främmande gudar.ˮ Paulus förkunnade nämligen evangeliet om Jesus och uppståndelsen. De tog honom med sig till Areopagen och sa: ˮKan vi få veta vad det är för en ny lära du talar om? Det du säger låter så märkligt. Vi vill därför veta vad det hela handlar om.ˮ Athenarna och de utlänningar som bodde där hade nämligen inte tid för annat än att tala om och lyssna på det som hade nyhetens behag. Paulus ställde sig nu mitt inför Areopagen och sa: ˮAthens män, jag ser att ni är mycket religiösa i alla avseenden. För när jag gått omkring och betraktat allt vad ni dyrkar, fann jag även ett altare med inskriften: ʼÅt en okänd Gud.ʼ Det som alltså ni ovetande dyrkar, det förkunnar jag för er. Gud skapade universum och allting däri. Han är himlens och jordens Herre och bor inte i tempel gjord av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något. Han ger själv åt alla liv och anda och allt. Av en enda har han skapat mänsklighetens alla folk till att bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo, för att de ska söka Gud och kanske treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon av oss. För i honom lever vi och rör oss och är till. Som även några av era egna skalder har sagt: ʼVi är av hans släkt.ʼ Då vi är av Guds släkt ska vi inte tänka oss att gudomen liknar guld eller silver eller sten, något format utifrån mänsklig konst och fantasi. Gud har haft överseende med okunnighetens tider. Men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig, för han har fastställt en dag då han ska döma världen i rättfärdighet genom en man som han bestämt därtill. Det har han trovärdigt gjort klart för alla genom att resa honom upp från de döda.ˮ När de hörde om uppståndelsen från de döda började några skratta. Men andra sa: ˮVi vill höra mera från dig om detta.ˮ Så lämnade Paulus dem. Men några män slöt sig till honom och trodde, bland dem Dionysios som var medlem av Areopagen. Och en kvinna vid namn Damaris och några till. Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, född i Pontos. Han hade nyligen med sin hustru Priscilla kommit från Italien på grund av Claudius påbud om att alla judar skulle lämna Rom. Paulus tog in hos dem, och då de hade samma hantverk — tälttillverkare — så stannade han hos dem och arbetade. Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker. När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien ägnade sig Paulus intensivt åt ordet. Han vittnade för judarna att Jesus är Kristus. Men då de var avvisande och skymfade honom, skakade han sina kläder och sa till dem: ˮErt blod ska vara över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hednafolken.ˮ Och han gick därifrån och tog in hos en gudfruktig man vid namn Titius Justus. Hans hus låg intill synagogan. Men synagogföreståndaren Crispus och alla i hans hus kom till tro på Herren. Även många av de korinthier som lyssnade kom till tro och blev döpta. En natt sa Herren i en syn till Paulus: ˮVar inte rädd utan tala och tig inte, för jag är med dig. Ingen ska bära hand på dig för att skada dig, för jag har mycket folk i denna stad.ˮ Så uppehöll han sig där i arton månader och undervisade dem i Guds ord. Men då Gallio var ståthållare i Achaia gick judarna till förenat angrepp mot Paulus och drog honom inför domstolen och sa: ˮDen här mannen övertalar folk att dyrka Gud i strid mot lagen.ˮ Men just då Paulus skulle ta till orda sa Gallio till judarna: ˮJudar, om det vore fråga om förseelse eller illdåd skulle jag ha giltigt skäl att ta upp ert klagomål. Men är det en dispyt angående ord och namn och er egen lag, då är det er ensak. I sådant vill jag inte vara domare.ˮ Och han visade bort dem från domstolen. Alla grep då synagogföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom framför domartribunen. Men Gallio brydde sig inte. Paulus stannade i Korinth ännu en tid. Därefter tog han avsked av bröderna och seglade till Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila. Han hade i Kenchreai klippt av håret eftersom han hade avlagt ett löfte. Då de kom till Efesos lämnade Paulus dem. Men själv gick han in i synagogan och talade med judarna. De bad honom stanna längre, men han avböjde och tog avsked med orden: ˮJag kommer tillbaka till er om Gud vill.ˮ Sedan avseglade han från Efesos. När han hade kommit till Caesarea gick han upp till Jerusalem och hälsade på församlingen, och for sedan ner till Antiochia. Efter en tid där bröt Paulus upp och for från plats till plats i området Galatien och Frygien och styrkte alla lärjungarna. En jude vid namn Apollos kom till Efesos. Han var född i Alexandria och var en vältalig man med gedigen kunskap i Skrifterna. Han hade fått undervisning om Herrens väg. Brinnande i Anden talade och undervisade han utförligt om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. Och han började frimodigt tala i synagogan. Då Priscilla och Aquila hörde honom tog de honom avsides och förklarade Guds väg för honom än mer utförligt. När Apollos ville fara över till Achaia backade bröderna upp det och skrev till lärjungarna att välkomna honom. När han kom dit blev han till stor hjälp för dem som genom nåden hade kommit till tro. För kraftfullt bemötte han offentligt judarna i det att han bevisade genom Skrifterna att Jesus är Kristus. Medan Apollos var i Korinth reste Paulus genom inlandet och kom till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem: ˮTog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?ˮ De svarade: ˮNej, vi har inte ens hört att det finns en helige Ande.ˮ Han frågade: ˮVilket dop blev ni då döpta med?ˮ De svarade: ˮMed Johannes dop.ˮ Paulus sa: ˮJohannes döpte med omvändelsens dop. Han uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, på Jesus.ˮ När de fick höra detta blev de döpta i Herren Jesu namn. Och då Paulus lade händerna på dem kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade. Det var tillsammans omkring tolv män. Paulus gick till synagogan, och under tre månader talade han frimodigt och förde övertygande samtal med dem om det som rör Guds rike. Men några förhärdade sig. De vägrade tro och talade illa om Vägen inför folket. Då gick han ifrån dem och tog lärjungarna med sig och höll dagliga samtal i Tyrannos föreläsningssal. Detta pågick under två år så att alla som bodde i Asien fick höra Herrens ord, både judar och hedningar. Gud gjorde ovanliga kraftgärningar genom Paulus händer. När tygstycken och klädesplagg som varit i beröring med hans hud fördes till de sjuka, försvann sjukdomarna och de onda andarna for ut från dem. Även några kringvandrande judiska exorcister tog sig för att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar i sig. De sa: ˮJag påbjuder er vid den Jesus som Paulus förkunnar.ˮ Det var sju söner till en judisk överstepräst vid namn Skeuas som gjorde så. Men den onda anden svarade dem: ˮJesus känner jag och jag vet vem Paulus är, men vilka är ni?ˮ Och mannen som hade den onda anden i sig kastade sig över dem. Han övermannade båda två så brutalt att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. Detta blev känt för alla judar och hedningar som bodde i Efesos. Fruktan kom över dem alla och Herren Jesu namn blev upphöjt. Många av de troende kom och bekände och berättade vad de hade ägnat sig åt. Åtskilliga av dem som hade sysslat med ockultism samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Deras värde beräknades till omkring etthundrasextio årslöner. Så mäktigt utbredde sig Herrens ord och visade sin kraft. Efter dessa händelser beslöt Paulus i Anden att resa genom Makedonien och Achaia till Jerusalem. Han sa: ˮNär jag har varit där måste jag även till Rom.ˮ Han sände två av sina medhjälpare, Timotheos och Erastos, till Makedonien. Själv stannade han en tid i Asien. Vid den tiden blev det mycket oroligt med anledning av Vägen. En silversmed vid namn Demetrios tillverkade nämligen Artemistempel av silver och skaffade därmed hantverkarna ansenliga inkomster. Nu kallade han samman dem och sådana med liknande arbeten och sa: ˮNi män, ni vet att vårt välstånd kommer från denna verksamhet. Men se och hör nu på den där Paulus! Han har övertalat och vilselett många människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att handtillverkade gudar inte är några gudar. Det finns en risk att inte bara vårt hantverk får dåligt rykte, utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende och att hon själv berövas sin storhet, hon som hela Asien och hela världen dyrkar.ˮ Då de hörde detta blev de ursinniga och skrek: ˮStor är efesiernas Artemis!ˮ Det blev kalabalik i hela staden och de stormade som en man till teatern. De släpade med sig Gaius och Aristarchos, två makedonier som var Paulus följeslagare. Paulus ville gå in bland folksamlingen men lärjungarna förbjöd honom det. Även några höga ämbetsmän, vänner till Paulus, lät meddela honom i vädjande ordalag att inte våga sig in på teatern. Där skreks det allt möjligt eftersom folksamlingen var förvirrad. Och de flesta förstod inte varför de hade samlats. En del ur hopen drog slutsatsen att Alexandros var orsaken eftersom judarna knuffade fram honom. Alexandros gav tecken med handen och försökte hålla ett försvarstal inför folksamlingen. Men då de förstod att han var jude, ropade de unisont i två timmar: ˮStor är efesiernas Artemis!ˮ Men stadssekreteraren lugnade folket och sa: ˮNi män från Efesos, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos är vårdare av den stora Artemis tempel och av det som föll ner från himlen? Eftersom detta är obestridligt ska ni hålla er lugna och inte göra något överilat. För ni har fört hit dessa män som varken har rånat tempel eller smädat vår gudinna. Om därför Demetrios och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Låt dem processa. Begär ni något utöver detta, ska det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. För vi riskerar att anklagas för uppror efter vad som inträffat idag. Vi har inte något att anföra till försvar för denna oregerliga sammankomst.ˮ Och med de orden upplöste han samlingen. Då oroligheterna hade lagt sig sände Paulus efter lärjungarna och uppmuntrade dem. Därefter tog han farväl och for till Makedonien. Efter att han farit genom det området och ihärdigt förmanat och tröstat bröderna kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. Han stod i begrepp att avsegla till Syrien, men en judisk sammansvärjning mot honom gjorde att han istället reste tillbaka genom Makedonien. Med Paulus följde Pyrrhos son Sopatros från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Tychikos och Trofimos från Asien, och Timotheos. Dessa avreste i förväg och inväntade oss i Troas. Men vi avseglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar. På söndagen var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus talade till dem och eftersom han avsåg att resa nästa dag varade hans tal till midnatt. Det fanns en hel del lampor på övervåningen där vi var samlade. En ung man vid namn Eutychos satt vid fönstret, och då Paulus talade länge föll han i djup sömn. Överväldigad av sömnen föll han ner från tredje våningen, och lyftes upp död. Paulus gick då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ˮVar inte oroliga, för hans själ är kvar i honom.ˮ Sedan gick Paulus åter upp, bröt brödet och åt. Han talade länge, ända till gryningen, då han lämnade dem. De gick iväg med pojken. Han levde, och de kände stor lättnad. Vi hade i förväg avseglat med skeppet till Assos där vi skulle ta med Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv avsåg att ta landvägen. Då han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene. Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Chios. Nästa dag lade vi till vid Samos, och dagen därpå kom vi till Miletos. Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesos för att inte bli fördröjd i Asien. Han ville skynda på för att om möjligt vara i Jerusalem på pingstdagen. Från Miletos sände Paulus bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. När de hade kommit till honom sa han: ˮNi vet hur jag levde bland er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien. Jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar, och under prövningar som kom över mig genom judarnas sammansvärjning. Jag har inte undanhållit något som kunde vara er till nytta utan gjort det känt, och jag har undervisat offentligt och i hemmen. Och för både judar och hedningar har jag vittnat om omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus. Och lyssna, bunden i Anden beger jag mig till Jerusalem utan att veta vad jag ska möta där. Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad gör klart för mig att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill bara fullborda mitt lopp och den tjänst som jag fått av Herren Jesus: att vittna om det goda budskapet om Guds nåd. Och lyssna, nu vet jag att alla ni som jag varit hos och förkunnat riket för, ni ska inte mer se mitt ansikte. Därför vittnar jag i dag för er att jag är utan skuld till någons blod. För jag har inte undanhållit att göra känt för er allt vad som rör Guds plan och vilja. Ge akt på er själva och på hela den hjord där den helige Ande har satt er till församlingsledare, för att ni ska vara herdar i Guds församling som han förvärvat åt sig med sitt eget blod. Jag vet att när jag lämnat er ska vilda vargar komma in bland er. De ska inte ska skona hjorden. Och bland er själva ska män träda fram med avvikande budskap för att dra lärjungarna över på sin sida. Var därför vaksamma. Och kom ihåg att jag oavbrutet under tre års tid, natt och dag, inte upphörde att vägleda var och en av er under tårar. Jag överlämnar er nu åt Gud och hans nåderika ord, som förmår uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla som helgats. Jag har inte suktat efter någons silver eller guld eller kläder. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni genom att arbeta så ska hjälpa de utsatta och minnas de ord som Herren Jesus själv sa: ʼDet är saligare att ge än att fåʼ.ˮ Och efter att Paulus sagt detta knäböjde han med dem alla och bad. Alla började storgråta, och de omfamnade honom och kysste honom. Det som särskilt smärtade dem var hans ord om att de inte skulle se hans ansikte mer. Därefter följde de honom till skeppet. När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi rakt mot Kos. Nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenikien, och vi gick ombord och avseglade. Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. De sa till Paulus genom Anden att inte bege sig upp till Jerusalem. Men när dagarna där hade gått bröt vi upp och fortsatte resan. Alla följde oss, inklusive kvinnor och barn, tills vi kom ut ur staden. Där böjde vi knä på stranden och bad innan vi tog avsked av varandra. Sedan steg vi ombord på skeppet, och de återvände hem. Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa tog slut. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag. Nästa dag fortsatte vi och kom till Caesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. Han hade fyra ogifta döttrar som profeterade. Efter flera dagar där kom en profet vid namn Agabos ner från Judeen. Han kom till oss, tog Paulus bälte, band sina fötter och händer. Och han sa: ˮDetta säger den helige Ande: Så här kommer judarna i Jerusalem att binda den man som äger detta bälte. Och de ska överlämna honom åt hedningarna.ˮ När vi och folket som bodde där hörde det vädjade vi till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. Då svarade han: ˮVad gör ni, gråter och krossar mitt hjärta? Jag är beredd att inte bara bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull.ˮ Och då han inte lät sig övertalas lugnade vi oss och sa: ˮSke Herrens vilja.ˮ Efter dagarna där gjorde vi oss redo och begav oss upp till Jerusalem. Några lärjungar från Caesarea följde med oss. De tog oss till Mnason från Cypern, en lärjunge sedan länge. Hos honom skulle vi få bo. Då vi anlände till Jerusalem välkomnade bröderna oss med glädje. Nästa dag gick Paulus med oss andra till Jakob, och alla de äldste var närvarande. Paulus hälsade på dem och berättade sedan utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hednafolken. När de hörde det prisade de Gud. Sedan sa de till honom: ˮBroder, du ser att flera tusen judar kommit till tro, och alla ivrar de för lagen. Men de har fått höra att du lär alla judar ute bland hednafolken att överge Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. Vad ska vi göra? De får helt säkert höra att du har kommit. Gör därför så här. Vi har fyra män som avlagt ett löfte. Ta med dem och rena dig tillsammans med dem, och betala för dem så att de kan raka sina huvuden. Då ska alla förstå att vad de hört om dig saknar grund och att du själv håller lagen och lever efter den. Men vad avser hedningar som kommit till tro har vi skrivit och beslutat: De ska avhålla sig från kött som offrats åt avgudar, och blod, och kött från kvävda djur, och otukt.ˮ Paulus tog då männen med sig, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och meddelade när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem. De sju dagarna hade nästan gått när judarna från Asien fick syn på Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan och tog fast honom och ropade till männen: ˮIsraeliter, kom och hjälp! Det här är mannen som överallt undervisar alla det som är emot folket och lagen och denna plats. Dessutom har han tagit med sig hedningar in i templet och orenat denna heliga plats!ˮ De hade nämligen tidigare sett efesiern Trofimos i staden tillsammans med Paulus och de antog att Paulus hade fört honom in i templet. Hela staden kom i rörelse och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade honom ut ur templet, och genast stängdes portarna. Under det att de försökte döda honom kom en rapport till den romerske kommendanten om kaos i hela Jerusalem. Han tog då omedelbart med sig soldater och officerare och skyndade ner till dem. Så fort folket fick se kommendanten och soldaterna upphörde de att misshandla Paulus. Kommendanten steg då fram, grep tag i honom och gav order att belägga honom med dubbla kedjor. Sedan förhörde han sig om vem Paulus var och vad han hade gjort. Men från hopen skreks det allt möjligt. Och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked gav han order att föra honom till kasernen. Då han kom till trappan blev soldaterna tvungna att bära honom på grund av hopens våldsamhet, för massan som följde efter skrek: ˮHa ihjäl honom!ˮ Just när Paulus skulle föras in i kasernen frågade han kommendanten: ˮFår jag säga något till dig?ˮ Han sa: ˮKan du grekiska? Du är alltså inte egyptiern som för en tid sedan gjorde uppror och ledde de fyra tusen knivmännen ut i öknen?ˮ Paulus svarade: ˮJag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig, tillåt mig tala till folket.ˮ Kommendanten gav honom sin tillåtelse. Paulus stod på trappan och gav tecken med handen åt folket. Och då det blev alldeles lugnt talade han till dem på hebreiska: ˮNi män, bröder och fäder, lyssna nu på mitt försvar till er.ˮ När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det än tystare. Och han fortsatte: ˮJag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag undervisad i våra förfäders rigorösa lag. Och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. Jag förföljde den Vägen till döds och grep både män och kvinnor och fängslade dem. Det kan även översteprästen och hela Sanhedrin intyga om mig. Av dem fick jag också med mig brev till bröderna i Damaskus. Dit for jag för att fängsla också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem för att där straffas. Men under färden då jag mitt på dagen närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt av ett intensivt strålande sken från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ʼSaul, Saul, varför förföljer du mig?ʼ Jag frågade: ʼVem är du, herre?ʼ Han svarade: ʼJag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.ʼ De som var med mig såg ljuset men de hörde inte rösten som talade till mig. Jag frågade: ʼVad ska jag göra, Herre?ʼ Herren sa: ʼRes dig och gå in i Damaskus. Där ska du få veta allt som är bestämt att du ska utföra.ʼ Eftersom jag inte kunde se på grund av detta härlighetens ljussken, så fick mina följeslagare leda mig vid handen. Och jag kom till Damaskus. En viss Ananias kom till mig. Han var en from och lagtrogen man som var väl ansedd av alla judar som bodde där. Stående vid min sida sa han: ʼBroder Saul, se!ʼ Och jag kunde omedelbart se honom. Ananias sa: ʼVåra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. För du ska vara hans vittne inför alla människor och berätta vad du sett och hört. Vad väntar du på? Res dig upp, låt döpa dig och tvätta bort dina synder, anropande hans namn.ʼ Då jag hade återvänt till Jerusalem och bad i templet hände sig att jag kom i ett annat tillstånd. Jag såg honom som sa till mig: ʼSkynda att omedelbart lämna Jerusalem, för här kommer de inte att acceptera ditt vittnesbörd om mig.ʼ Jag sa: ʼHerre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra fängslade och misshandlade dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet var jag närvarande och tyckte det var rätt. Och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.ʼ Han sa till mig: ʼGå, för jag ska sända dig till hednafolken i fjärranʼ.ˮ Fram till det ordet hade folkmassan lyssnat på honom. Men nu ropade de: ˮBort från jorden med den där! En sådan borde inte få leva!ˮ Medan de skrek och rev av sina kläder och kastade upp damm i luften gav kommendanten order. Han sa att Paulus skulle föras in i kasernen och förhöras under prygel, så att han fick veta varför de gapade så mot Paulus. När man hade sträckt ut honom med remmarna sa Paulus till officeren som stod där: ˮÄr det tillåtet för er att prygla en romersk medborgare som inte blivit dömd?ˮ När officeren hörde det gick han till kommendanten och anmälde det och sa: ˮVad står du i begrepp att göra? Den mannen är romersk medborgare.ˮ Kommendanten gick då dit och frågade: ˮSvara mig, är du romersk medborgare?ˮ Paulus svarade: ˮJa.ˮ Kommendanten sa: ˮJag betalade mycket pengar för detta medborgarskap.ˮ Paulus svarade: ˮMen jag har det från födseln.ˮ De som skulle förhöra honom drog sig då omedelbart tillbaka. Även kommendanten blev rädd då han insåg att Paulus som han låtit binda var en romersk medborgare. Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lösgjorde honom och gav order att översteprästerna och hela Sanhedrin skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem. Paulus fäste blicken på Sanhedrin och sa: ˮNi män, bröder, jag har levt inför Gud med helt gott samvete intill denna dag.ˮ Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus på munnen. Då sa Paulus till honom: ˮGud ska slå dig, du vitkalkade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen och så befaller du mot lagen att de ska slå mig.ˮ Men de som stod bredvid sa: ˮFörolämpar du Guds överstepräst!ˮ Paulus svarade: ˮBröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: Tala inte ont om en ledare för ditt folk. ˮ Då Paulus visste att en grupp bestod av saddukeer och en annan av fariseer, så ropade han i Sanhedrin: ˮNi män, bröder, jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse jag står inför rätta!ˮ När han sa så utbröt en dispyt mellan fariseerna och saddukeerna, och samlingen delade sig i två läger. Saddukeerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller någon ängel eller ande, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. Det blev ett väldigt oväsende. Och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade med eftertryck: ˮVi kan inte se att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel!ˮ Dispyten blev så häftig att kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Så han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och med våld ta honom ifrån dem och föra honom till kasernen. Men följande natt stod Herren vid hans sida och sa: ˮMisströsta inte, för så som du vittnat för min sak i Jerusalem måste du även vittna i Rom.” Nästa morgon formerade sig judarna och band sig vid en förbannelse att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio som hade sammansvurit sig. Dessa gick till översteprästerna och de äldste och sa: ˮVi har bundit oss vid en förbannelse att inget smaka förrän vi dödat Paulus. Därför ska nu ni och Sanhedrin begära av kommendanten att han sänder ner honom till er. Gör det under förevändning att ni ingående avser undersöka hans sak. Vi ska stå beredda att döda honom innan han kommer fram.ˮ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet och kom till kasernen och gick in och berättade det för Paulus. Paulus kallade till sig en av officerarna och sa: ˮTa den här unge mannen till kommendanten, för han har något att meddela honom.ˮ Så han förde honom till kommendanten och sa: ˮFången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att säga dig.ˮ Kommendanten tog honom vid handen och gick avsides och frågade: ˮVad har du att meddela mig?ˮ Han svarade: ˮJudarna har kommit överens om att be dig sända ner Paulus till Sanhedrin i morgon under förevändning att utreda hans sak närmare. Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har bundit sig vid en förbannelse att varken äta eller dricka förrän de dödat honom. Nu står de beredda och väntar bara på att du ska godkänna det hela.ˮ Kommendanten lät den unge mannen gå efter uppmaning att inte berätta för någon om den information han hade fått. Han kallade till sig två av sina officerare och sa: ˮHåll tvåhundra soldater redo att i kväll vid niotiden gå till Caesarea med sjuttio ryttare och tvåhundra lätt beväpnade män. Förse också Paulus med ett riddjur att sitta på och för honom helt oskadd till ståthållaren Felix.ˮ Han skrev ett brev med följande lydelse: ˮClaudius Lysias hälsar den högt ärade ståthållaren Felix. Den här mannen blev gripen av judarna. Och de var nära att döda honom när jag med min trupp räddade honom eftersom jag fått veta att han var romersk medborgare. Då jag ville veta varför de anklagade honom förde jag ner honom till deras Sanhedrin. Jag fann att anklagelserna mot honom gällde frågor kring deras lag. Däremot ingen beskyllning för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. Men då jag har blivit underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sänder jag honom omedelbart till dig. Jag har även ålagt hans anklagare att föra deras talan mot honom inför dig.ˮ Soldaterna tog då enligt sina order med sig Paulus och förde honom under natten till Antipatris. Nästa dag återvände de till kasernen och lät ryttarna fara vidare med honom. När dessa kom till Caesarea överräckte de brevet till ståthållaren och förde fram Paulus inför honom. Felix läste brevet och frågade från vilken provins han var. Och då han fick veta att han var från Kilikien sa han: ˮJag ska pröva din sak när även dina anklagare har kommit.ˮ Och han gav order att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats. Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några äldste och advokaten Tertullus. Dessa framförde inför ståthållaren sin sak mot Paulus. Då Paulus tillkallats inledde Tertullus sitt anklagelsetal: ˮHögt ärade Felix. Tack vare dig har vi fått åtnjuta fred. Och detta folk har genom dina reformer överallt och på alla sätt fått det avsevärt bättre. Detta välkomnar vi med största tacksamhet. *** Jag ska inte uppehålla dig för länge, men jag ber dig vara god och lyssna på oss några ögonblick. Det har nämligen visat sig att den här mannen är en pestböld som vållar osämja bland alla judar i hela världen. Och så är han ledare för nasareernas sekt. Han har till och med försökt vanhelga templet, men vi grep honom. *** När du själv förhör honom ska du få klarhet i allt som vi anklagar honom för.ˮ Även judarna angrep honom och menade att det förhöll sig så. Paulus började tala efter att ståthållaren gett honom tecken: ˮJag vet att du i många år har varit domare över detta folk, därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. Du kan få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbe. Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig tvista med någon eller orsaka tumult bland folket. Inte heller förmår de bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. Men följande bekänner jag för dig: I enlighet med Vägen, som de kallar en sekt, tjänar jag mina fäders Gud genom att tro på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Jag, liksom mina anklagare, har samma hopp till Gud, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. Av det skälet strävar jag efter att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor. Efter flera år har jag nu återvänt för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att offra. Det var då de fann mig i templet efter att jag renat mig, utan vare sig folkmassa eller tumult. Men några judar från Asien fanns där. De borde vara närvarande här inför dig och anklaga mig om de hade sak mot mig. Eller låt männen här berätta vilket brott de anförde när jag stod inför Sanhedrin. Var det inte för just det som jag ropade när jag stod ibland dem: ʼDet är med anledning av de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför erʼ.ˮ Felix, som hade ingående kunskap om Vägen, ajournerade rättegången och sa: ˮNär kommendanten Lysias kommer ner hit ska jag avgöra målet.ˮ Han gav order till officeren att hålla Paulus under lätt bevakning och inte hindra någon av hans vänner från att bistå honom. Några dagar senare kom Felix med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen blev Felix förskräckt och sa: ˮDu kan gå nu. Men vid lämpligt tillfälle låter jag hämta dig.ˮ Samtidigt hoppades han bli erbjuden muta från Paulus. Av det skälet lät han ofta hämta honom för samtal. När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Och eftersom Felix önskade visa judarna välvilja kvarhöll han Paulus i fängelset. Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen for han från Caesarea upp till Jerusalem. Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sin sak mot Paulus. De bad ihärdigt Festus att han skulle visa dem välvilja och låta Paulus föras till Jerusalem. För de planerade ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. Han sa: ˮLedande män bland er kan följa med. Och är det något galet med den mannen så kan de anklaga honom.ˮ Efter att Festus varit lite över en vecka hos dem for han ner till Caesarea. Dagen därpå tog han plats på domartribunen och gav order att Paulus skulle föras in. När Paulus kom ställde sig de judar som hade rest ner från Jerusalem runt omkring honom. De anförde många och svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem. Paulus sa till sitt försvar: ˮVarken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig.ˮ Men Festus ville ställa sig in hos judarna. Så han frågade Paulus: ˮVill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?ˮ Paulus svarade: ˮJag står inför kejsarens domstol och där ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något orätt, det vet du själv mycket väl. Om jag har gjort något orätt som förtjänar dödsstraff så är jag redo att dö. Men om deras anklagelser är grundlösa kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.ˮ Efter att Festus överlagt med sina rådgivare svarade han: ˮTill kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara.ˮ Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike till Caesarea för en artighetsvisit hos Festus. Då de stannade där i flera dagar lade Festus fram fallet Paulus inför kungen och sa: ˮDet finns en man här som Felix har lämnat kvar som fånge. När jag var i Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste sin sak mot honom och krävde att han skulle få en fällande dom. Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad förrän han personligen mött sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot beskyllningen. Så när de hade kommit hit dröjde jag inte. Utan nästa dag satte jag mig på domartribunen och gav order att mannen skulle föras fram. Men när hans anklagare trädde fram beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade förväntat mig. Vad de anförde mot honom gällde en del kontroverser som rör deras egen religion och om någon Jesus som är död men som Paulus hävdar är i livet. Det här ärendet förbryllade mig, så jag frågade om han ville resa till Jerusalem och där dömas i denna sak. Men Paulus vädjade att få hållas i förvar för kejsaren att fatta beslut. Då gav jag order att han skulle hållas i förvar tills jag sänder honom till kejsaren.ˮ Agrippa sa då till Festus: ˮJag skulle också vilja höra den mannen.ˮ Festus sa: ˮI morgon ska du få höra honom.ˮ Nästa dag kom Agrippa och Berenike med pomp och ståt och trädde in i audienssalen med kommendanterna och de ansedda männen i staden. Festus befallde Paulus in och sa: ˮKung Agrippa och alla ni män som är närvarande med oss. Ni ser här den man som är orsak till att hela det judiska folket har vädjat till mig, både i Jerusalem och här. De har högljutt krävt att han inte borde få leva längre. Men jag kunde inte finna att han gjort något som förtjänar dödsstraff. Och då han själv vädjat till kejsaren beslutade jag att sända honom dit. Men jag har inget tillförlitligt att skriva om honom till min härskare. Därför har jag ställt honom inför er och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter det här förhöret vet vad jag ska skriva. För jag anser det vore befängt att sända en fånge utan att ange vad han är anklagad för.ˮ Agrippa sa till Paulus: ˮDu har tillåtelse att tala för din sak.ˮ Då lyfte Paulus handen och inledde sitt försvarstal: ˮKung Agrippa, jag är verkligen glad att jag i dag får försvara mig inför dig mot allt som judarna anklagar mig för, särskilt då du så väl känner till judarnas alla seder och kontroverser. Jag ber dig därför lyssna på mig med tålamod. Alla judar vet hur jag levt mitt liv alltifrån början av min ungdom, bland mitt folk och i Jerusalem. De känner mig sedan länge, om de vill kan de vittna om det, att jag levt som farisé enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. Och här står jag nu anklagad för hoppet om det löfte som Gud gav våra fäder, det löfte som vårt folks tolv stammar hoppas nå fram till medan de oupphörligt tjänar Gud natt och dag. Det är för detta hopp, kung Agrippa, som jag anklagas av judarna. Varför anses det omöjligt bland er att Gud reser upp de döda? Jag menade själv att det var min plikt att med alla medel bekämpa Jesu, nasaréns, namn. Det gjorde jag också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna spärrade jag in många av de heliga i fängelse. Och när de skulle avrättas röstade jag för det. Ständigt straffade jag dem i alla synagogor och försökte tvinga dem att häda. I mitt våldsamma ursinne förföljde jag dem även i städer utomlands. I detta ärende reste jag till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag. Mitt på dagen under resan, kung Agrippa, fick jag se ett ljus från himlen, starkare än solen. Det kringstrålade mig och dem som följde mig. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sa till mig på hebreiska: ʼSaul, Saul, varför förföljer du mig? Det är svårt för dig att sparka mot oxpikar.ʼ Jag sa: ʼVem är du, herre?ʼ Och Herren svarade: ʼJag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig, stå upp. För jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig. Jag ska rädda dig från ditt folk och från hednafolken till vilka jag sänder dig. Du ska öppna deras ögon så att de vänder sig från mörker till ljus och från Satans makt till Gud. Då ska genom tron på mig deras synder blir förlåtna och de får en plats bland dem som är helgade.ʼ Därför, kung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen. Tvärtom har jag sagt, först i Damaskus, sedan i Jerusalem och hela Judeen, och ute bland hednafolken, att de ska omvända sig och vända åter till Gud och utföra gärningar som är värdiga omvändelsen. Av den orsaken grep judarna mig i templet och försökte mörda mig. Därför har Gud hjälpt mig till denna dag. Jag har stått som vittne inför både hög och låg, och säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: att Kristus måste lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljus både för vårt folk och för hednafolken.ˮ Men vid denna punkt i sitt försvarstal ropade Festus: ˮDu är tokig, Paulus! Din stora lärdom gör dig galen.ˮ Paulus svarade: ˮJag är inte tokig, högt ärade Festus. Jag talar sanna och sansade ord. Kungen är ju insatt i detta och därför talar jag frimodigt till honom. För jag kan bara inte tro att det här är främmande för honom, det har ju inte inträffat i någon avkrok. Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.ˮ Agrippa svarade Paulus: ˮFörsöker du övertala mig så snabbt att bli kristen?ˮ Paulus svarade: ˮSnabbt eller långsamt, jag ber till Gud att inte bara du utan att alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, frånsett dessa bojor.ˮ Kungen reste sig, likaså ståthållaren och Berenike och de andra som satt där. Och när de hade dragit sig tillbaka sa de till varandra: ˮDen mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.ˮ Och Agrippa sa till Festus: ˮDen mannen hade kunnat friges om han inte hade vädjat till kejsaren.ˮ När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid namn Julius som tillhörde kejsarbataljonen. Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttion som skulle anlöpa hamnar i Asien, och avseglade. Med oss var Aristarchos, en makedonier från Thessalonike. Dagen därpå lade vi till i Sidon. Och Julius behandlade Paulus väl och lät honom besöka sina vänner för att få behövlig hjälp. När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Vi seglade över havet längs Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien och tog oss ombord på det. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och med svårigheter nådde vi Knidos. Och då vinden låg emot oss seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Efter att med svårighet följt Kretas kust kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasaia. Det hade gått en lång tid och sjöresan hade blivit farofylld eftersom också fastedagen var förbi. Paulus varnade dem och sa: ˮNi män, jag ser att sjöresan kommer att innebära skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv.ˮ Men officeren litade mer på styrmannen och redaren än på Paulus ord. Då hamnen var olämplig för övervintring beslöt en majoritet att lägga ut därifrån och försöka nå Foinix. Det är en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där skulle de övervintra. När en svag sydlig vind blåste upp ansåg de att deras plan kunde fullföljas. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. Men ganska snart svepte en våldsam vind ner från land, den så kallade Nordosten. Då skeppet fångades av den och inte kunde hålla upp mot vinden gav vi efter och lät det driva. Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med svårighet bärga skeppsbåten. Då de fått den på däck tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skeppet. Och rädda för att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna sänkte de drivankaret och lät sig drivas. Då vi var hårt ansatta av stormen började de nästa dag göra sig av med lasten. Och på tredje dagen vräkte de med egna händer skeppsutrustningen överbord. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn och stormen fortsatte rasa. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning. De flesta hade tappat matlusten. Då steg Paulus fram bland dem och sa: ˮNi män, ni skulle ha gjort som jag sa och inte lagt ut från Kreta, då hade denna skada och förlust undvikits. Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod, för inget liv ska mistas, bara skeppet. För i natt stod bredvid mig en ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar, och han sa: ʼVar inte rädd, Paulus. Du måste stå inför kejsaren. Och lyssna, Gud har skänkt dig alla som seglar med dig.ʼ Ni män, var därför vid gott mod, för jag litar på Gud att det ska ske som det är sagt mig. Men vi måste kastas upp på en ö.ˮ När vi den fjortonde natten drev omkring på Adriahavet började sjömännen vid midnatt misstänka att de närmade sig land. De lodade och fann trettiosju meters djup. De lodade på nytt kort därefter och fann tjugosju meters djup. De var rädda att vi skulle driva upp mot klippor, så de kastade ut fyra ankare från aktern och längtade bara efter dagsljus. Men sjömännen försökte fly från skeppet. Under förevändning att de ämnade kasta ut ankare från fören firade de ner skeppsbåten i sjön. Paulus sa till officeren och soldaterna: ˮOm inte de stannar kvar i skeppet kan ni inte räddas.ˮ Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den falla ned. Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: ˮI fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat, ingenting har ni ätit. Därför råder jag er att äta, för det behöver ni för att överleva, eftersom ingen av er ska mista så mycket som ett huvudhår.ˮ Efter de orden tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. De fick alla nytt mod och tog sig mat. Vi var sammanlagt 276 själar på skeppet. Efter att ha ätit sig mätta kastade de vetelasten i sjön för att lätta på skeppet. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och beslöt att låta skeppet driva upp där om möjligt. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören rände fast och förblev orubblig, men aktern bröts alltmer sönder av de våldsamma bränningarna. Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle simma iväg och undkomma. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras plan. Han gav order att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, på plankor eller vrakrester. Och på det sättet räddades alla i land. Efter vår räddning fick vi veta att ön hette Malta. De infödda visade oss en osedvanlig vänlighet, för eftersom det börjat regna och var kallt tände de en eld och tog sig an oss alla. Paulus samlade ett fång kvistar och la det på elden. Då kröp en giftorm fram på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. När de infödda såg ormen hänga från hans hand sa de till varandra: ˮDen där mannen är helt säkert en mördare. Han har räddats från havet, men Rättvisan tillät honom inte att få leva.ˮ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Efter att de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom tvärvände de och sa att han var en gud. I närheten av denna plats fanns det gårdar som tillhörde Publius, den främste på ön. Han välkomnade oss vänligt och vi var hans gäster i tre dagar. Och det hände sig att Publius far låg plågad av feberanfall och dysenteri. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter den händelsen kom även de andra sjuka på ön dit och blev botade. De visade oss heder och uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde. Efter tre månader avseglade vi med ett skepp från Alexandria. Det hade övervintrat vid ön och hade Tvillingarna som galjonsfigur. Vi lade till vid Syrakusa och låg där i tre dagar. Därifrån lättade vi ankar och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar till Puteoli. Där fann vi bröder som bad oss stanna hos dem i sju dagar. Och det var så vi kom till Rom. Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. Då vi hade kommit till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv med den soldat som bevakade honom. Tre dagar senare sammankallade Paulus de ledande bland judarna. När de var samlade sa han: ˮNi män, bröder, fastän jag inte har gjort något emot vårt folk eller våra seder från fäderna blev jag fängslad i Jerusalem och överlämnad åt romarna. Efter att de förhört mig ville de frige mig eftersom det inte fanns någon grund för dödsstraff mot mig. Men då judarna protesterade blev jag tvungen att vädja till kejsaren, fast inte för att anklaga mitt eget folk. Det är därför jag bett att få träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor.ˮ De svarade: ˮVi har inte fått något brev om dig från Judeen. Inte heller har någon av de bröder som kommit hit berättat eller sagt något klandervärt om dig. Men vi vill gärna höra hur dina tankar går, för vi vet att den här sekten möter motstånd överallt.ˮ De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler dit där han bodde. Han förklarade för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Detta pågick från morgon till kväll. Några blev övertygade av hans ord, men andra vägrade tro. Oeniga bröt de upp efter att Paulus lagt till detta ord: ˮDen helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder när han sa: Gå till detta folk och säg: Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå, ni ska se och se men ingenting uppfatta. För detta folks hjärta har blivit defekt. De lyssnar illa med sina öron och de sluter sina ögon. Så sker för att de inte ska se med ögonen, lyssna med öronen och förstå med hjärtat och vända om och bli botade av mig. Därför ska ni veta att denna Guds frälsning har blivit sänd till hednafolken. Och de kommer att lyssna.ˮ *** Paulus bodde i två hela år i egen hyrd bostad och välkomnade alla som besökte honom. Utan restriktioner förkunnade han Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus. Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avskild för Guds evangelium som Gud i förväg utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna. Det handlar om hans Son, Jesus Kristus vår Herre. Utifrån mänsklig härkomst var han av Davids ätt. Och genom helighetens Ande blev han med kraft stadfäst som Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete till att upprätta trons lydnad bland alla hednafolk, hans namn till ära. Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Till alla Guds älskade i Rom, hans kallade och heliga. Nåd och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Först av allt tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla eftersom er tro förkunnas i hela världen. För Gud, som jag i min ande tjänar som förkunnare av evangeliet om hans Son, kan vittna om hur jag oavbrutet nämner er i mina böner. Jag ber att nu äntligen få tillfälle att komma till er, om Gud vill. För jag längtar efter att få träffa er och tilldela er någon andlig gåva så att ni blir styrkta, med andra ord, så att vi får ömsesidig tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni ska veta att jag ofta har haft planer på att besöka er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folkslag. Men hittills har jag förhindrats. Jag har skyldigheter mot alla hednafolk, mot lärda och olärda. Därför är jag ivrig att få förkunna evangeliet även för er i Rom. För jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden men också hedningen. För i evangeliet uppenbaras Guds rättfärdighet, från tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro. För Guds vrede uppenbaras från himlen över allt ogudaktigt och orättfärdigt hos människor som stryper sanningen genom orättfärdighet. Det man kan veta om Gud är uppenbart inom dem, Gud har uppenbarat det för dem. För alltsedan universums skapelse har hans osynliga egenskaper och hans eviga makt och gudomliga natur kunnat ses och förstås genom det som är skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände Gud, så varken prisade de honom som Gud eller tackade honom. Istället blev deras tankar tomma, och mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. Fast de gav sig ut för att vara visa blev de dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor och fåglar och fyrfotadjur och kräldjur. Därför överlämnade Gud dem åt deras inre lustar till orenhet, till att förnedra varandras kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen, och dyrkade och tjänade det skapade istället för Skaparen, han som är lovprisad i evighet. Amen. Av den anledningen överlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. För deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot ett som är emot naturen. Likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och brann av lustar till varandra. Män hade könsumgänge med män och drog över sig det rättvisa straffet för sin villfarelse. Och då de föraktade kunskapen om Gud överlämnade Gud dem åt ett förkastligt sinnelag, så att de gjorde vad som är oanständigt. De har blivit uppfyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet. De är fulla av avund, mordlust, gräl, svek, illvilja. De skvallrar och förtalar. De är hatade av Gud. De är hänsynslösa, arroganta, skrytsamma, påhittiga i allt ont, olydiga sina föräldrar, oförståndiga, opålitliga, kärlekslösa, hjärtlösa. De känner till Guds rättfärdiga dom, att de som lever så förtjänar döden. Ändå håller de på, och dessutom applåderar de när andra lever så. Därför är alla ni människor som dömer utan ursäkt. För när du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer gör likadant. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är grundad på sanning. Men du människa som dömer dem som lever så och själv gör likadant, tror du att du ska undkomma Guds dom? Eller ringaktar du hans dyrbara mildhet, fördragsamhet och tålamod? Vet du inte att det är Guds mildhet som leder dig till omvändelse? Genom ditt hårda och oomvända hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras. Han ska ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt dem som är själviska och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. Nöd och ångest över varje människosjäl som lever i ondska, juden främst men också hedningen. Men härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också hedningen. För Gud gör inte skillnad på människor. Alla som syndat utan lagen ska även gå förtappade utan lagen. Och alla som syndat under lagen ska fördömas av lagen. Det är inte lagens lyssnare som är rättfärdiga inför Gud. Nej, det är lagens utförare som ska förklaras rättfärdiga. För när hedningar som saknar lagen instinktivt gör vad lagen påbjuder, då är de sin egen lag fastän de saknar lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Och deras samveten uppträder som vittne. Och deras tankar kommer antingen att anklaga eller försvara dem. Det ska framgå den dag då Gud genom Kristus Jesus dömer människornas hemligheter, detta enligt mitt evangelium. Men du som kallar dig jude och vilar i lagen och är stolt i Gud, du som känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt eftersom du är undervisad av lagen, du som tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem i mörker, en fostrare för oförståndiga och en lärare för barn eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen — du alltså som undervisar andra, undervisar du inte dig själv? Du som förkunnar mot stöld, stjäl du? Du som förbjuder äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott? Du som avskyr avgudarna, plundrar du templen? Du som är stolt över lagen, vanärar du Gud genom att bryta mot lagen? För som det står skrivet: På grund av er hädas Guds namn bland folkslagen. Omskärelse har värde om du håller lagen. Men bryter du lagen har du trots din omskärelse blivit en oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, ska han då inte betraktas som omskuren? Och den som till kroppen är oomskuren men håller lagen ska fördöma dig som bryter mot lagen fast du har lagens bokstav och är omskuren. För ingen är jude till det yttre, inte heller är omskärelse något yttre på kroppen. Jude är man i sitt inre. Och hjärtats omskärelse sker av Anden, inte av bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor. Vilket företräde har då judarna? Eller vilket värde har omskärelsen? Stort på alla sätt. Först av allt, de har anförtrotts Guds ord. Vad betyder det om några inte trodde? Skulle deras otro upphäva Guds trofasthet? Absolut inte. Låt Gud vara sann och varje människa en lögnare. Som det står skrivet: För att du ska visa dig rättfärdig i dina ord, och segra när du dömer. Men om vår orättfärdighet låter Guds rättfärdighet framträda, vad ska vi då säga? Mänskligt talat, skulle Gud vara orättfärdig som utgjuter sin vrede? Verkligen inte. Hur skulle Gud då kunna döma världen? Men om min lögn låter sanningen om Gud överflöda till hans ära, varför ska jag då dömas som syndare? Varför inte säga: ˮLåt oss göra det onda för att frambringa det goda?ˮ Så skymfar oss några och påstår att vi säger. Deras fördömelse är välförtjänt. Hur är det då, är vi judar bättre än andra? Inte alls. För vi har redan anklagat både judar och hedningar för att alla vara under synd. Som det står skrivet: Det finns ingen rättfärdig, inte en enda. Det finns ingen som förstår. Det finns ingen som söker Gud. Alla har avvikit. Alla har blivit moraliskt förfallna. Det finns ingen som gör gott, inte en enda. Deras strupe är en öppen grav. Sina tungor använder de lömskt. Deras läppar döljer kobragift. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter är snabba att utgjuta blod. Deras vägar kantas av förödelse och nöd. De känner inte fredens väg. De har ingen fruktan för Gud. Men vi vet att allt vad lagen säger avser dem som har lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. Av laggärningar kan ingen människa stå rättfärdig inför Gud. För vad lagen ger är insikt om synd. Men nu, oberoende av lag, så har Guds rättfärdighet uppenbarats, något som lagen och profeterna vittnar om. Nämligen Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. För här finns ingen skillnad eftersom alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men oförtjänt förklaras de rättfärdiga av hans nåd eftersom Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud ställt fram som den som avvänt hans vrede i Jesu blod, att tas emot genom tron. Så ville han manifestera sin rättfärdighet eftersom han förut under uppskovets tid hade lämnat synderna ostraffade. I den tid som nu är ville han manifestera sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. Vad kan vi då vara stolta över? Det finns ingenting. Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej, genom trons lag. För vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hednafolkens? Jo, också hednafolkens, eftersom Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Absolut inte. Vi befäster lagen. Vad kan vi då säga att vår jordiske stamfader Abraham upptäckte vad gäller detta? Om Abraham stod rättfärdig på grund av gärningar kunde han vara stolt — men inte inför Gud. För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som har gärningar att anföra får sin lön inte av nåd utan efter förtjänst. Men den som inte utför gärningar utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, hans tro räknas till rättfärdighet. Så kallar även David den människa salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är begravda. Salig är den man som Herren inte tillräknar synd. Gäller denna saligprisning bara de omskurna eller också de oomskurna? För vi säger: Tron räknades Abraham till rättfärdighet. Hur tillräknades den? Medan han var omskuren eller oomskuren? Det inträffade medan han var oomskuren. Omskärelsens tecken fick han som en bekräftelse på trons rättfärdighet som han hade redan som oomskuren. Så skulle han bli fader till alla som tror utan att vara omskurna, för att rättfärdigheten också skulle tillräknas dem. Han skulle även bli fader till de omskurna, till dem som inte bara är omskurna utan också vandrar i trons fotspår som vår fader Abraham innan han blev omskuren. Löftet att ärva världen gavs nämligen inte åt Abraham och hans ättlingar genom lagen utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. För om de som håller sig till lagen är arvingar, då är tron värdelös och löftet upphävt. Lagen kallar fram Guds vrede. Men utan lag finns heller ingen överträdelse. Därför är det av tro, för att nåd ska gälla och löftet stå fast för alla hans ättlingar, inte bara för lagens folk utan även för dem som har tro likt Abraham, som är allas vår fader. Som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader för många folk. Det är han inför den han trodde på — Gud, som skänker liv åt de döda och kallar på det som inte finns som om det redan fanns. Där inget hopp fanns hoppades och trodde Abraham. Så blev han fader för många folk. Som det var sagt: Så talrika ska dina ättlingar bli. Han var omkring hundra år och betraktade sin egen kropp som ’död’, och visste att Saras moderliv var dött. Men han försvagades inte i tron. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev tvärtom starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att det Gud lovat var han också mäktig att infria. Och därför ˮ räknades det honom till rättfärdighet.ˮ Men orden ˮdet tillräknades honomˮ skrevs inte bara för honom utan även för oss. Det ska tillräknas oss som tror på honom som reste upp Jesus vår Herre från de döda. Han utgavs på grund av våra synder och restes upp för att vi skulle stå rättfärdiga. Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro har vi fred med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också genom tron tillträde till den nåd som vi står i. Och vi gläds i hoppet om Guds härlighet. Mer ändå, vi gläds även mitt i våra lidanden eftersom vi vet att lidandet skapar tålamod, tålamodet stark karaktär och stark karaktär hopp. Och hoppet gör oss inte besvikna, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har skänkts till oss. För medan vi ännu var hjälplösa dog Kristus för ogudaktiga då tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig. Dock kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud visar sin kärlek till oss så här: Kristus dog i vårt ställe medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, ska vi genom honom så mycket säkrare bli frälsta från Guds vrede. För om vi när vi var Guds fiender blev försonade med Gud genom hans Sons död, då ska vi så mycket säkrare bli frälsta genom hans liv när vi nu är försonade. Mer ändå, vi gläds i Gud genom vår Herre Jesus Kristus genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. Därför: synden kom in i världen genom en enda människa. Och med synden kom döden. På det sättet har döden spridits till alla människor eftersom alla syndade. För synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där lag saknas. Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat i likhet med Adams överträdelse. Adam motsvarar den som skulle komma. Men fallet kan inte jämföras med nådegåvan. För om många dog genom en endas fall, så har mycket mer Guds nåd och gåva som kom av nåd från en enda människa, Jesus Kristus, överflödat till många. Och gåvan kan inte jämföras med följderna av en endas synd. För domen som följde på en endas synd medförde fördömelse, men nådegåvan som följde på mångas överträdelser medförde frikännande. För om en endas fall gjorde att döden regerade genom denne ende, då ska så mycket mer de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fördömelse för alla människor, så har även en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. För liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så ska också de många stå som rättfärdiga på grund av en endas lydnad. Lagen lades till för att fallet skulle bli större. Men där synden blev större överflödade nåden ännu mer, för att så som synden regerade i döden så skulle också nåden regera genom rättfärdighet till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. Vad följer av detta? Ska vi bli kvar i synden för att nåden ska bli större? Verkligen inte. Hur skulle vi som har dött från synden kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att alla vi som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död? Vi blev alltså begravda med honom genom dopet till döden för att även vi ska leva ett nytt liv, liksom Kristus restes upp från de döda genom Faderns härlighet. För blev vi införlivade med honom genom en död som hans, ska vi även bli det genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa blev korsfäst med Kristus för att syndens kropp ska berövas sin makt, så att vi inte längre ska slava under synden. För den som är död är fri från synden. Har vi nu dött med Kristus är vår tro att vi även ska leva med honom. Vi vet att Kristus efter att ha rests upp från de döda aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt över honom. För hans död var en död från synden en gång för alla. Men hans liv är ett liv för Gud. Så ska även ni betrakta er själva som döda från synden men levande för Gud i Kristus Jesus. Låt därför inte synden regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. Inte heller ska ni överlämna era lemmar åt synden som orättfärdighetens redskap. Istället ska ni som kommit från död till liv överlämna er åt Gud. Låt Gud bruka era lemmar som rättfärdighetens redskap. Synden ska inte härska över er, för ni står inte under lagen utan under nåden. Hur är det då? Ska vi synda eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Absolut inte. Vet ni inte att när ni överlämnar er som lydiga slavar under någon då är ni hans lydiga slavar? Antingen under synden vilket leder till död, eller under lydnaden vilket leder till rättfärdighet. Men jag tackar Gud, att ni som var syndens slavar nu av hjärtat blivit lydiga det lärosystem som ni överlämnats åt. Befriade från synden har ni blivit rättfärdighetens slavar. Jag uttrycker mig vardagligt för att ni är så svaga till er natur. För liksom ni förr överlämnade era lemmar till att slava åt orenhet och oupphörlig laglöshet, så ska ni nu överlämna era lemmar till att slava åt rättfärdigheten. Det leder till helighet. När ni var syndens slavar var ni fria från rättfärdigheten. Vad gav det för frukt? Det som ni nu skäms över, eftersom slutet på sådant är döden. Men nu då ni befriats från synden och blivit Guds slavar blir frukten helighet och till slut evigt liv. För syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre. Eller vet ni inte, bröder — jag talar ju till sådana som har kunskap om lagen — att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är nämligen genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon löst från lagen som band henne vid mannen. Så länge mannen lever kallas hon äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. Men om mannen dör är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. Mina bröder, även ni har dött från lagen genom Kristi kropp för att tillhöra en annan, honom som restes från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Då vi levde efter vår fallna natur var de syndiga lustar som väcktes av lagen verksamma i våra lemmar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen då vi har dött från det som höll oss fångna. Så tjänar vi på ett nytt sätt i Anden, och inte på ett gammalt sätt efter bokstaven. Vad ska vi då säga? Att lagen är synd? Verkligen inte. Men jag hade inte lärt känna synden förutom genom lagen. Jag hade inte vetat av begäret om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. För utan lag är synden död. Jag levde en gång utan lag, men när budordet kom fick synden liv och jag dog. Budordet som skulle föra till liv visade sig bli min död. För synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Lagen är alltså helig, och budordet heligt och rättfärdigt och gott. Blev då detta goda min död? Absolut inte. Men för att synden skulle avslöjas som synd verkade den död i mig genom det goda. Så skulle synden genom budordet framträda som gränslöst syndig. För vi vet att lagen är av Anden. Men jag har en fallen natur, jag är såld till slav under synden. Jag förstår nämligen inte mina handlingar. Jag gör inte det jag vill, men jag gör det jag avskyr. Men om jag gör det jag inte vill då medger jag att lagen är god. Fast då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. För jag vet att inget gott bor i mig, det vill säga i min fallna natur. Jag har viljan, men saknar förmåga att utföra det goda. För jag gör inte det goda som jag vill, däremot håller jag på med det onda som jag inte vill. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Den lagen har jag alltså funnit: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. För jag gläds inom mig över Guds lag. Men i mina lemmar ser jag en annan lag som krigar mot lagen i mitt sinne och som fångat mig under syndens lag i mina lemmar. Jag eländiga människa, vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Tack Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre! Jag själv tjänar alltså med mitt sinne Guds lag, men med min fallna natur tjänar jag syndens lag. Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. För livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte förmådde då den var svag på grund av den fallna naturen, det gjorde Gud. Han sände sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa, och fördömde synden i kroppen. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever som den fallna naturen vill utan som Anden vill. För de som lever som den fallna naturen vill har dess sinnelag, men de som lever efter Anden har Andens sinnelag. Den fallna naturens sinnelag betyder död, men Andens sinnelag betyder liv och fred. Den fallna naturens sinnelag innebär fiendskap med Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och förmår det inte heller. De som följer den fallna naturen kan inte behaga Gud. Men ni följer inte den fallna naturen utan Anden eftersom Guds Ande bor i er. Men den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. Men om Kristus är i er, är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är liv på grund av rättfärdigheten. Och om hans Ande som reste Jesus upp från de döda bor i er, då ska han som reste Kristus upp från de döda ge liv även till era dödliga kroppar genom sin Ande som bor i er. Bröder, vi har alltså skyldigheter, men inte att leva efter vår fallna natur, för om ni lever efter den kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar ska ni leva. För alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni åter måste leva i rädsla. Ni har fått Anden och därmed blivit adopterade som söner. I honom ropar vi: ʼAbba, Fader!ʼ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, ja, vi lider med honom för att också dela hans härlighet. För jag menar att den här tidens lidanden betyder ingenting i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Skapelsen väntar nämligen ivrigt på att Guds söner ska uppenbaras, eftersom skapelsen har blivit lagd under tomheten, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Men hopp finns att också skapelsen ska befrias från förgängelsens slaveri och nå den frihet som Guds barn får i härligheten. För vi vet att hela skapelsen ännu suckar och lider. Och inte bara den, utan även vi som har fått Anden som en första gåva suckar inom oss och väntar på att bli adopterade som söner, vår kropps befrielse. För i hoppet blev vi frälsta. Men ett hopp som kan ses är inte längre något hopp. Vem hoppas på något han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi tålmodigt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet, för vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv bistår med ordlösa suckar. Och han som utforskar hjärtan känner Andens sinne, eftersom Anden bistår de heliga så som Gud vill. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det goda, för dem som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg utvalt har han nämligen även förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen ska vara den förstfödde bland många bröder. Och dem han förutbestämt har han även kallat, och dem han kallat har han även förklarat rättfärdiga, och dem han förklarat rättfärdiga har han även skänkt sin härlighet. Vad ska vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, skulle han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdigförklarar. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött och därtill den som restes upp och sitter på Guds högra sida och bistår oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest eller förföljelse, eller brist på mat och kläder, eller fara eller svärd? Som det står skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi betraktas som slaktfår. Men i allt detta står vi som triumferande segrare genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, eller änglar eller andefurstar, eller något nuvarande eller kommande, eller makter, eller höjd eller djup, eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Även mitt samvete kan i den helige Ande vittna om det, att jag har stor sorg och ständiga kval i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var under förbannelse och skild från Kristus i mina bröders ställe, mitt eget kött och blod. De är israeliter, de är adopterade som söner, de har härligheten, förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. De har patriarkerna från vilka Kristus har kommit som människa, han som är Gud över allting, lovprisad i evighet. Amen. Det är inte så att Guds ord har slagit fel. För inte alla som härstammar från Israel tillhör Israel. Inte heller är alla Abrahams ättlingar hans barn, utan: Isaks ättlingar ska bära ditt namn. Det betyder att Guds barn är inte de av naturlig härkomst. Men löftets barn räknas som ättlingar. För löftesordet var: Jag kommer tillbaka vid den här tiden, och då ska Sara ha en son. Inte nog med det, Rebecka blev med tvillingar under en akt med vår fader Isak. / Innan barnen ännu var födda och varken gjort gott eller ont, blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Detta för att Guds beslut enligt utväljelsen skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Som det står skrivet: Jag älskade Jakob, men jag hatade Esau. Vad ska vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Verkligen inte. För han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig, och förbarma mig över den jag förbarmar mig. Så beror det inte på människans vilja eller ansträngning utan på Guds nåd. För Skriften säger till farao: Av den anledningen gav jag dig en hög ställning, att jag i dig skulle visa min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är Gud nådig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. Du frågar kanske: ʼSå varför klandrar han oss? För vem kan stå emot hans vilja?ʼ Människa, vem i all sin dar är du som ifrågasätter Gud? Ska det formade säga till formaren: ʼVarför gjorde du mig sådan?ʼ Har inte krukmakaren rätt att göra som han vill med sin lera, att av samma klump göra ett hedrande kärl och ett annat som är vanhedrande? Och om Gud, som vill visa sin vrede och göra sin makt känd, med stort tålamod haft fördrag med vredens kärl som står färdiga att förstöras? Och detta för att uppenbara sin härlighets rikedom på nådens kärl som han i förväg berett för härligheten, även oss som han har kallat, inte bara från judarna utan också från hednafolken. Och som han säger i Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad ska jag kalla min älskade. Och på den plats där det sas till dem: ‘Ni är inte mitt folk,’ där ska de kallas den levande Gudens söner. Jesaja ropar angående Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand ska bara återstoden bli frälst, för Herren ska verkställa sitt domsord på jorden snabbt och definitivt. Och som Jesaja förutsa: Om härskarornas Herre inte hade sparat ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, och hade liknat Gomorra. Vad ska vi då säga? Vi säger att hednafolken som inte strävade efter rättfärdighet erhöll rättfärdigheten, den rättfärdighet som är av tro. Men Israel som strävade efter en lag som ger rättfärdighet kom inte fram till en sådan lag. Varför? Därför att de inte sökte den av tro utan ville hålla sig till gärningar. De snubblade på stötestenen, som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en sten som man snavar på, och en klippa till anstöt. Men den som tror på honom ska inte bli besviken. Bröder, jag önskar av hjärtat och ber till Gud att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de är hängivna Gud, men de saknar insikt. De förstår nämligen inte Guds rättfärdighet utan försöker upprätta en egen. De har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. För Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. För Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som följer lagen ska leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? Det vill säga för att hämta ner Kristus. Eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? Det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta. Detta är trons ord som vi förkunnar: Om du bekänner med din mun att Jesus är Herre och tror i ditt hjärta att Gud reste honom upp från de döda, ska du bli frälst. För med hjärtat tror man och är rättfärdig, och med munnen bekänner man och är frälst. Skriften säger: Ingen som tror på honom ska bli besviken. Det är ingen skillnad på jude och hedning. Alla har samme Herre som ger av sin rikedom åt alla som anropar honom. För var och en som anropar Herrens namn ska bli frälst. Men hur ska de kunna anropa honom som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på honom som de inte har hört om? Och hur ska de kunna höra om ingen förkunnar? Och hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som frambär evangeliet om det goda! Men alla ville inte lyda evangeliet, för Jesaja säger: Herre, vem trodde vårt budskap? Alltså kommer tron av att lyssna, men att lyssna på Kristi ord. Men jag frågar, har de inte hört? Jo, visst: Deras röst har nått ut över hela jorden och deras ord överallt i världen. Jag frågar då: Har Israel inte förstått? Mose var den förste som sa: Jag ska väcka er avund mot dem som inte är ett folk, jag ska väcka er ilska mot ett oförståndigt folk. Och Jesaja säger frispråkigt: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag lät mig uppenbaras för dem som inte frågade efter mig. Men om Israel säger han: Hela dagen har jag sträckt ut mina händer till ett olydigt och trotsigt folk. Jag frågar nu: Har Gud förskjutit sitt folk? Absolut inte. För jag själv är israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk som han utvalde. Vet ni inte vad Skriften säger i berättelsen om Elia, hur han inför Gud anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner. Jag är ensam kvar och de vill ta mitt liv. Men vad blir Gudasvaret till honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. Så finns det även i vår tid en återstod som är utvald av nåd. Och om det är av nåd så är grunden inte gärningar, annars skulle nåden inte längre vara nåd. Det betyder att vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har uppnått det, men de andra blev förhärdade. Som det är skrivet: Gud har gett dem en ande av sömn och likgiltighet, ögon som inte ser och öron som inte lyssnar, intill denna dag. Och David säger: Låt deras matbord bli en fälla och en snara, en stötesten, ett straff för dem. Låt deras ögon förmörkas så att de förblindas, och böj deras rygg för alltid. Jag frågar nu: Har de snubblat för att de skulle falla? Verkligen inte. Men genom deras överträdelse kom frälsningen till hednafolken, för att väcka Israels avund. Om deras överträdelse betydde rikedom för världen och deras nederlag betydde rikedom för hednafolken, vad ska då inte deras fulltalighet betyda? Och några ord till er hedningar: som hednafolkens apostel värderar jag min tjänst högt. Kanske kan jag väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. För om deras förkastelse betydde världens försoning, vad ska då inte deras mottagande betyda, om inte liv från de döda? Om det första brödet är heligt, är också degen helig. Och om roten är helig, är också grenarna heliga. Men om några av grenarna har brutits bort, och du som är ett vilt olivskott har ympats in bland dem och fått del av det äkta olivträdets sav, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Men gör du det ska du veta att det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Kanske du säger: ʼGrenarna bröts bort för att jag skulle ympas in.ʼ Visst, de bröts bort på grund av sin otro, men du är kvar genom tron. Var inte högfärdig utan lev i fruktan, för om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig. Betrakta Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig om du förblir i hans godhet. Annars blir du också borthuggen. Även de andra ska bli inympade, om de inte förblir i sin otro. Gud har makt att åter ympa in dem. För om du blev borthuggen från det vilda olivträd du av naturen tillhörde, och mot naturen ympades in på ett äkta olivträd, hur mycket lättare ska då inte dessa naturliga grenar ympas in på sitt eget olivträd. Bröder, för att ni inte ska bli självkloka så vill jag att ni ska känna till denna hemlighet: Det råder en förhärdelse över en del av Israel till dess att hednafolken i fullt antal har kommit in, och det är så hela Israel ska bli frälst. Som det står skrivet: Befriaren ska komma från Sion, han ska avlägsna all ogudaktighet från Israel. Och när jag lyfter bort deras synder ska det vara mitt förbund med dem. I förhållande till evangeliet är de Guds fiender för er skull. I förhållande till utväljelsen är de hans älskade för fädernas skull. För Guds gåvor och kallelse är oåterkalleliga. Liksom ni en gång var olydiga mot Gud men nu har fått nåd genom deras olydnad, så har nu även de varit olydiga medan ni har fått nåd för att även de nu ska få nåd. För Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att sedan skänka alla nåd. Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur ofattbara hans vägar. Vem har lärt känna Herrens tankar? Eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först skänkt honom något så att han måste ge tillbaka? Ty från honom och genom honom och till honom är allting. Äran tillhör honom i evigheter. Amen. Bröder, jag uppmanar er därför vid Guds barmhärtighet att överlämna era kroppar som ett levande offer, heligt och välbehagligt för Gud. Det ska vara er andliga och förnuftiga gudstjänst. Anpassa er inte efter den här världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja — vad som är gott och fullkomligt och välbehagligt för honom. För genom den nåd jag fått säger jag till er alla: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk med omdöme, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har många lemmar i en kropp och alla med olika uppgifter, så utgör vi som är många en kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar till för varandra. Vi har olika gåvor alltefter den nåd vi fått: Är det profetisk gåva, verka i överensstämmelse med tron. Är det tjänandets gåva, verka i att tjäna. Är det undervisningens gåva, verka i undervisning. Är det tröstens gåva, verka i att trösta och uppmuntra. Är det frikostighetens gåva, verka i generositet. Är det ledarens gåva, verka i hängivenhet. Är det gåvan att hjälpa och bistå, verka i glädje. Er kärlek ska vara äkta. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Älska varandra innerligt med ömsesidig kärlek. Överträffa varandra i att visa aktning. Låt inte er hängivenhet falna, var brinnande i Anden, tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var tålmodiga i lidandet och uthålliga i bönen. Bistå de heliga i deras behov, eftersträva gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläds med de glada, gråt med de ledsna. Lev i samförstånd med varandra. Var inte högfärdiga utan umgås med de ringa. Var inte självkloka. Bemöt inte ont med ont. Tänk på att göra gott inför alla människor. Lev i harmoni med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Älskade, hämnas inte utan lämna plats för Guds vrede. För det står skrivet: Hämnden är min, jag ska vedergälla, säger Herren. Därför, om din fiende är hungrig, ge honom att äta, är han törstig, ge honom att dricka, för gör du så kommer domen att vila allt tyngre på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. Varje människa ska underordna sig de styrande myndigheterna. För det finns ingen myndighet som inte är av Gud, de som finns är förordnade av honom. Den som därför motsätter sig de styrande motarbetar Guds ordning, och de som gör så drar en dom över sig själva. De styrande utgör nämligen inget hot mot gott beteende utan mot ont. Vill du slippa rädsla för de styrande, gör då det som är gott och du ska få deras uppskattning, för de är Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du något ont har du anledning att vara rädd, för de bär inte svärdet utan anledning. De är Guds tjänare, hämnare som verkställer Guds vrede över brottslingen. Därför måste man underordna sig, inte bara för Guds vredes skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt, för de styrande är Guds tjänare vad gäller sådant. Fullgör era skyldigheter mot alla, vare sig det gäller skatter eller tullar eller vördnad eller heder. Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra, för den som älskar andra har uppfyllt lagen. Dessa bud: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta budskap: Älska din nästa som dig själv. Kärleken beter sig inte illa mot sin nästa. Därför är kärleken lagens uppfyllelse. Och gör detta medvetna om tiden, att det är hög tid för er att vakna upp ur sömnen. För vår frälsning är oss nu närmare än då vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Så låt oss lägga av oss mörkrets gärningar och rusta oss med ljusets vapen. Låt oss leva anständigt vilket hör dagen till, inte i supfestande och fylleri, inte i otukt och liderligheter, inte i bråk och avund. Men ikläd er Herren Jesus Kristus, och bejaka inte den fallna naturens lustar. Ni ska acceptera den som är svag i tron utan att anmärka på olika åsikter. Någon har tro till att äta vad som helst, medan den som är svag bara äter grönsaker. Den som äter ska inte se ner på den som avstår, och den som avstår ska inte kritisera den som äter, för Gud har accepterat honom. Vem är du som kritiserar en annans tjänare? Han står eller faller inför sin egen Herre. Men han kommer att stå, för Herren förmår hålla honom stående. Någon värderar dagarna olika, en annan värderar alla dagar lika. Var och en ska vara övertygad i sitt sinne. Den som uppmärksammar en särskild dag gör det för Herren. Den som äter gör det för Herren, eftersom han tackar Gud, och den som avstår från att äta gör det för Herren, och tackar Gud. För ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv, för lever vi, lever vi för Herren, och dör vi, dör vi för Herren. Så vare sig vi lever eller dör tillhör vi Herren. Därför dog Kristus och blev åter levande, för att vara Herre över både levande och döda. Men varför kritiserar du din broder? Eller varför ser du ner på din broder? Vi ska ju alla stå inför Guds domstol. För det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig ska varje knä böja sig, och varje tunga ska prisa Gud. Alltså ska var och en av oss stå till svars inför Gud. Därför ska vi inte längre döma varandra. Döm hellre så här: Ingen får lägga ut en stötesten eller snara för en broder. Jag vet och är övertygad om i Herren Jesus att ingenting är orent i sig självt. Men det är orent för den som betraktar det som orent. Om du bedrövar din broder genom den mat du äter, då lever du inte längre i kärleken. Låt inte din mat orsaka att den som Kristus dog för går under. Låt alltså inte det goda ni fått bli utsatt för hån. För Guds rike handlar inte om mat och dryck utan om rättfärdighet och harmoni och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir respekterad av människor. Låt oss därför sträva efter det som främjar harmonin och bygger upp gemenskapen. Förstör inte Guds verk för matens skull. Allt är verkligen rent, men det är fel att orsaka en annans fall genom det man äter. Rätt beteende är att avstå från kött eller vin eller annat som får din broder på fall. Den tro du har ska vara en sak mellan dig och Gud. Salig är den som inte dömer sig själv för det som han tillåtit sig. Men den som tvivlar och ändå äter är fördömd eftersom det inte sker av tro. Allt som inte sker av tro är synd. Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas bördor och inte vara självupptagna. Vi ska alla bry oss om vår nästa, till det goda och uppbyggliga. För Kristus var inte självupptagen, utan som det står skrivet: De smädelser från dem som smädade dig föll över mig. För allt som förut skrevs blev skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger ska hålla fast vid vårt hopp. Och må uthållighetens och tröstens Gud låta er leva i samförstånd med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni enigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Acceptera därför varandra, så som Kristus har accepterat er till Guds ära. Jag menar: Kristus blev judarnas tjänare för Guds sannings skull, för att löftena till fäderna skulle bekräftas och för att hednafolken skulle få prisa Gud för hans nåd. Som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn. Vidare heter det: Gläd er, ni hednafolk, tillsammans med hans folk. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hednafolk, lovsjung honom, alla folk. Och igen säger Jesaja: Jishajs rotskott ska komma. Han reser sig för att härska över hednafolken. På honom ska folken hoppas. Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft. Mina bröder, när det gäller er är jag personligen övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och all kunskap, och förmår vägleda varandra. Men jag har skrivit ganska uppriktigt till er i vissa avseenden för att påminna er om detta: på grund av den nåd jag fått av Gud ska jag vara Kristi Jesu tjänare bland hednafolken i prästtjänst för Guds evangelium. Så ska hednafolken bli ett välbehagligt offer, helgat genom den helige Ande. Därför är det i Kristus Jesus jag har min stolthet i det jag uträttar för Gud. Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har utfört genom mig för att hednafolken ska komma till lydnad, genom ord och handling, i kraften av tecken och under, i Guds Andes kraft. Det är så jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien fullbordat Kristi evangelium. Jag har varit angelägen om att förkunna evangeliet där Kristi namn varit okänt, för att undvika bygga på någon annans grund. Utan som det står skrivet: De som aldrig har fått budskapet om honom ska se, och de som aldrig har hört ska förstå. Det är orsaken till varför jag så ofta har blivit förhindrad att komma till er. Men nu då inget längre håller mig kvar i dessa trakter och då jag i flera år längtat efter att besöka er, så vill jag göra det när jag far till Spanien. Jag hoppas få träffa er under min resa och få hjälp av er för min fortsatta färd, efter att jag först fått en stunds samvaro med er. Men nu far jag till Jerusalem för att hjälpa de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så har de beslutat, och de står också i skuld till dem. För om hednafolken har fått del av deras andliga välsignelser, så är de i sin tur skyldiga att tjäna dem med det materiella. När jag fullgjort detta och tryggt och säkert överlämnat denna gåva till dem, så tänker jag fara till Spanien och besöka er på vägen. Och jag vet att när jag kommer till er så har jag med mig Kristi välsignelse i hela dess fullhet. Bröder, jag uppmanar er vid vår Herre Jesus Kristus och vid Andens kärlek, att kämpa med mig i era böner till Gud för mig. Be att jag undkommer dem i Judeen som vägrar tro, och att det understöd jag har med mig till Jerusalem blir väl mottaget av de heliga. Om Gud vill kan jag då komma till er med glädje, och få vila ut tillsammans med er. Fredens Gud är med er alla. Amen. Jag vill anförtro åt er vår syster Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai. Välkomna henne i Herren på ett för de heliga värdigt sätt, och ge henne all den hjälp hon kan behöva. Hon har varit ett stöd för många, även för mig. Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus som har vågat sina liv för mig. Inte bara jag utan alla hednakristna församlingar visar dem tacksamhet. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, den förste i Asien som kom till tro på Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat hårt för er. Hälsa Andronikos och Junias, mina landsmän och medfångar. Apostlarna håller dem i högt anseende, och de tillhörde Kristus före mig. Hälsa Ampliatus, min älskade i Herren. Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristus och min älskade Stachys. Hälsa Apelles, prövad och erkänd i Kristus. Hälsa Aristoboulos husfolk. Hälsa min landsman Herodion. Hälsa Narkissos husfolk som tillhör Herren. Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herren. Hälsa den älskade Persis, som har arbetat hårt i Herren. Hälsa Rufus, utvald i Herren, och hans mor, som är en mor även för mig. Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna hos dem. Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla heliga hos dem. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er. Bröder, jag vill att ni ska uppmärksamma dem som splittrar och orsakar avfall från den lära som ni undervisats i. Ta avstånd från dem. För sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk. Och de förleder godtrogna hjärtan med inställsamt och smickrande prat. Er lydnad är nämligen känd av alla, därför gläds jag över er. Men jag vill att ni ska vara visa vad gäller det goda, och oskyldiga vad gäller det onda. Fredens Gud ska snart krossa Satan under era fötter. Nåd från vår Herre Jesus till er alla. Min medarbetare Timotheos hälsar er, liksom mina landsmän Lucius, Jason och Sosipatros. Jag, Tertius, som skrivit detta brev, hälsar er i Herren. Gaius, min och hela församlingens värd, hälsar er, liksom Erastos, stadens kassör, och brodern Quartus. *** Till honom som förmår styrka er genom mitt evangelium och Jesu Kristi budskap — enligt den uppenbarade hemlighet som under tidsåldrar varit dold men nu har synliggjorts och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd för alla folkslag för att föra dem till trons lydnad — till Gud som ensam är vis. Äran tillhör honom genom Jesus Kristus i all evighet. Amen. Från Paulus, kallad till Kristi Jesu apostel genom Guds vilja, och från vår broder Sosthenes. Till Guds församling i Korinth, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats anropar vår Herre Jesu Kristi namn, deras Herre och vår. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som skänktes åt er i Kristus Jesus. För i honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och all kunskap, eftersom vittnesbördet om Kristus har blivit stadfäst i er. Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras. Han ska också stadfästa er ända till slutet, så att ni står oförvitliga på vår Herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre. Bröder, i vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er alla att vara eniga i ert tal. Och splittra inte upp er, utan vara förenade i samma sinne och omdöme. Mina bröder, av Chloes husfolk har jag nämligen fått veta angående er att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag avser är att ni var och en säger: ˮJag följer Paulus,ˮ eller ˮJag följer Apollos,ˮ eller ˮJag följer Kefas,ˮ eller ˮJag följer Kristus.ˮ Har Kristus blivit delad? Det var väl inte Paulus som korsfästes för er? Eller döptes ni i Paulus namn? Jag tackar Gud att jag inte har döpt någon av er förutom Crispus och Gaius. Därmed kan ingen säga att ni har blivit döpta i mitt namn. — Jag döpte även Stefanas husfolk. Annars vet jag mig inte ha döpt någon. — Kristus har nämligen inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna evangeliet, men inte med visdomens talekonst, det skulle göra Kristi kors tomt och kraftlöst. För budskapet om korset är en dårskap för dem som är på väg till förtappelsen. Men för oss som är frälsta är det en Guds kraft. Det står nämligen skrivet: Jag ska ödelägga de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens intellektuella? Har inte Gud gjort världens visdom till dårskap? För eftersom världen, i enlighet med Guds visdom, inte lärde känna Gud genom visdom, så beslöt Gud att genom vårt dåraktiga budskap frälsa dem som tror. Judarna begär nämligen tecken och grekerna söker visdom. Men vi förkunnar en korsfäst Kristus som är anstötlig för judarna och en dårskap för hednafolken. Men för de kallade, både judar och greker, är han Kristus, Guds kraft och Guds visdom. För Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. Bröder, betrakta er kallelse. Det är inte många av er som är visa efter mänsklig måttstock och inte många är mäktiga eller förnäma. Men Gud utvalde det dåraktiga i världen för att låta de visa stå där och skämmas. Gud utvalde det svaga i världen för att låta det starka stå där och skämmas. Gud utvalde det oansenliga, det ringaktade i världen, det som ingenting är, för att göra slut på det som finns till. Detta för att ingen människa ska kunna vara stolt inför Gud. Det är Guds verk att ni är i Kristus Jesus, som för oss har blivit visdom från Gud, rättfärdighet, helighet och befrielse. Därför, som det står skrivet: Den som är stolt ska vara stolt i Herren. Bröder, när jag kom till er var det inte med glänsande talekonst eller visdom som jag förkunnade Guds hemlighet för er. För när jag var hos er hade jag beslutat att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Jag var svag och rädd och bävande när jag var hos er. Och mitt tal och mitt budskap bestod inte av övertygande visdomsord utan av Ande och kraft som bevis. Detta för att er tro inte skulle grundas på människors visdom utan på Guds kraft. Men vi talar om visdom bland de fullmogna, en visdom som inte tillhör denna världen eller denna världens makter, som går under. Vi talar om Guds hemliga och fördolda visdom som Gud före alla tidsåldrar har bestämt ska bli till vår härlighet. Ingen av denna världens makter kände till den, för hade de gjort det skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men som det står skrivet: Vad inget öga sett och inget öra hört och vad inget människohjärta kunnat föreställa sig. Allt har Gud förberett åt dem som älskar honom. För Gud har uppenbarat det för oss genom Anden. För Anden utforskar allt, även Guds djupheter. Ingen känner människans inre utom människans egen ande. Inte heller känner någon Guds inre utom Guds Ande. Men vi har inte fått världens ande utan Anden från Gud, så att vi ska förstå vad Gud i sin nåd har skänkt oss. Och vi talar inte om detta med ord som mänsklig visdom lärt oss utan med ord som Anden lärt, när vi utlägger det andliga för dem som är Andefyllda. En sekulär människa godtar inte det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas med hjälp av Anden. Men den som är Andefylld bedömer allt, fast honom själv kan ingen bedöma. För vem har lärt känna Herrens tankar eller vem kan upplysa honom? Men vi har Kristi sinne. Bröder, jag kunde inte tala till er som till Andefyllda människor utan som till människor med fallen natur, som till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk att dricka, inte fast föda, för den tålde ni ännu inte, och det gör ni fortfarande inte. Ni leds ju ännu av er fallna natur. För eftersom det finns avund och bråk bland er, leds ni då inte av er fallna natur och lever som andra människor? För när en säger: ˮJag följer Paulus,ˮ och en annan: ˮJag följer Apollos,ˮ är ni inte då som folk i allmänhet? Vad är Apollos? Vad är Paulus? De är tjänare som förde er till tro, och var för sig tjänade vi med det som Herren gav. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud lät det växa. Varken den som planterar eller den som vattnar är något, endast Gud, han som låter det växa. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en ska få sin lön efter sitt arbete. För vi är Guds medarbetare. Och ni är Guds åker, och Guds byggnad. Utifrån den nåd som Gud gav mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund, och en annan bygger på den. Men var och en måste tänka på hur han bygger. För ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd — Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver, ädelstenar, trä, hö eller halm, så ska var och ens arbete synliggöras. För den dagen ska göra det klart eftersom den uppenbaras i eld, och elden ska pröva varje människas verk. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. Den vars verk bränns upp ska lida förlust. Men själv ska han bli frälst, som genom eld. Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. För Guds tempel är heligt, och det är vad ni är. Bedra inte er själva. Om någon bland er anser sig vara vis i denna världen måste han bli en dåre för att bli vis. För denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det står skrivet: Han fångar de visa i deras list, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför ska ingen ha sin stolthet i människor. Allt tillhör er, om än Paulus eller Apollos eller Kefas eller världen eller liv eller död eller nutid eller framtid. Allt tillhör er. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. Alltså ska man betrakta oss som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Dessutom krävs av en förvaltare att han är trovärdig. Det rör mig inte om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Jag undviker att ens döma mig själv. För mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag blivit rättfärdig. Den som dömer mig är Herren. Döm därför inte i förtid, innan Herren kommer. Han ska föra fram i ljus det som är dolt i mörker och avslöja hjärtats alla motiv. Och då ska var och en få sitt beröm av Gud. Bröder, allt detta har jag tillämpat på mig och Apollos för er skull, för att ni av oss ska lära er att hålla er till det som är skrivet. Detta för att ni inte ska skryta över någon på annans bekostnad. Vem ger dig en särställning? Vad äger du som du inte har fått? Men har du fått det, varför skryter du som om du inte hade fått det? Ni har redan fått allt. Ni har redan blivit rika. Ni har blivit kungar utan oss. Jag önskar att ni verkligen var kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er. Det tycks mig som om Gud ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda. För vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, men ni är starka. Ni är ärade, men vi är föraktade. Ännu i denna stund går vi hungriga och törstiga och utan kläder. Vi misshandlas, är hemlösa, vi arbetar hårt med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När vi förtalas, svarar vi vänligt. Vi har blivit världens smuts och skräp, och är så alltjämt. Jag skriver inte detta för att ni ska skämmas utan för att vägleda er som mina älskade barn. För om ni än har tusentals övervakare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var nämligen jag som genom evangeliet blev er far i Kristus Jesus. Jag uppmanar er därför att efterlikna mig. Av den anledningen har jag sänt Timotheos till er, mitt älskade och trofasta barn i Herren. Han ska påminna er om mina dogmer i Kristus Jesus, det jag överallt undervisar i varje församling. Några har blivit högfärdiga som om de trodde att jag inte skulle komma till er. Men om Herren vill kommer jag snart till er. Och då får jag veta hur det förhåller sig med dessa högfärdiga människor, inte med deras ord utan med deras kraft. För Guds rike består inte i ord utan i kraft. Vad föredrar ni? Ska jag komma till er med käpp, eller med kärlek och en mild ande? Rakt på sak: det sägs att det förekommer otukt bland er, en otukt det inte går att finna ens bland hednafolken. En man lever med sin fars hustru. Och ni är högfärdiga! Ni borde ha blivit bedrövade och drivit bort ifrån er den som gjort detta. Även om jag är frånvarande till kroppen är jag närvarande i Anden. Jag har redan fällt domen över den skyldige, som om jag var närvarande. När ni samlas i vår Herre Jesu Kristi namn, och min ande är där med vår Herre Jesu makt, då ska ni överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, så att anden kan bli frälst på Herrens dag. Ert skryt låter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg, eftersom ni är osyrade. För vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med illviljans och ondskans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. Jag skrev till er i mitt brev att ni inte skulle umgås med otuktiga människor. Jag menade verkligen inte de otuktiga här i världen, eller de giriga eller bedragarna eller avgudadyrkarna. För då hade ni behövt lämna världen. Men nu skriver jag till er att inte umgås med någon så kallad broder om han är otuktig, girig, avgudadyrkare, hånare, drinkare eller bedragare. Ni får inte ens äta tillsammans med en sådan. För varför skulle jag döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni ska döma? Gud ska döma dem som står utanför. Ni ska driva bort ifrån er den som är ond. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga processa inför de orättfärdiga, och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga ska döma världen? Om nu världen ska dömas av er, förmår ni då inte att döma i obetydliga mål? Vet ni inte att vi ska döma änglar? Då ska väl klaras av livets småsaker? Om det gäller sådana livets småsaker, tar ni då till domare dem som församlingen ser ner på? Jag tycker ni borde skämmas! Finns det verkligen ingen förståndig bland er som kan avgöra saker mellan bröder? Istället processar broder mot broder, och det inför otroende! Bara det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför inte hellre acceptera en orätt? Varför inte hellre bli bedragen? Istället begår ni själva orätt och bedrar, och det mot bröder. Ni vet väl att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller män som ligger med män eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller hånare eller bedragare ska ärva Guds rike. Några av er var sådana. Men ni blev rentvättade, ni blev helgade, ni blev förklarade rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något få makt över mig. Maten är till för magen och magen för maten, och båda ska Gud göra slut på. Men kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud reste upp Herren, och genom sin kraft ska han resa upp oss. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Ska jag då ta Kristi lemmar och göra dem till en prostituerads lemmar? Absolut inte. Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad är en kropp med henne? För han säger: De två ska bli ett kött. Men den som förenar sig med Herren är en ande med honom. Fly otukten. All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den som lever i otukt syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som är i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, för ni blev köpta till ett pris. Förhärliga därför Gud i er kropp. Angående det som ni skrev: ”En man gör väl i att undvika sex med en kvinna.” Men för att undvika otukt ska varje man ha sin hustru och varje kvinna sin man. Mannen ska fullgöra sin äktenskapliga plikt åt sin hustru, och likaså hustrun åt sin man. Hustrun råder inte över sin kropp, det gör mannen. Likaså råder inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Förvägra inte varandra samliv om inte båda gett samtycke för en tid, så att ni kan prioritera bönen. Kom sedan tillsammans igen så att Satan inte frestar er eftersom ni inte kan leva avhållsamt. Men detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. Jag skulle önska att alla människor var som jag. Men var och en har sin gåva från Gud, alla har en särskild. Till de ogifta och änkorna säger jag att de gör väl om de förblir ogifta, liksom jag. Men om de inte kan kontrollera sig ska de gifta sig. För det är bättre att gifta sig än att brinna av lust. Till de gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte lämna sin man. Gör hon det ändå ska hon förbli ogift eller försona sig med sin man. Och en man får inte överge sin hustru. Till de övriga säger jag, inte Herren: Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en kvinna har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. För mannen som inte tror är helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars skulle era barn vara orena, men nu är de heliga. Men om den som inte tror går iväg, låt det ske. Vid sådana tillfällen är ett trossyskon inte slavbunden. Gud har kallat er att leva i harmoni. För hur kan du veta, kvinna, om du kommer att frälsa din man? Eller hur kan du veta, man, om du kommer att frälsa din hustru? Lev bara så som Herren har bestämt för var och en, så som Gud har kallat var och en. Det är vad jag föreskriver i alla församlingar. Var någon omskuren när han blev kallad ska han inte skaffa förhud. Var någon oomskuren när han blev kallad ska han inte låta omskära sig. Det betyder inget om någon är omskuren eller oomskuren. Det som betyder något är att man håller Guds bud. Var och en ska förbli i den kallelse i vilken han blev kallad. Blev du kallad som slav, bry dig inte. Men har du möjlighet att bli fri, ta vara på det. För den som i Herren blev kallad som slav är en Herrens frigivne. Likaså är den som blev kallad som fri en Kristi slav. Ni blev köpta för ett pris. Bli inte slavar under människor. Bröder, var och en ska förbli inför Gud det han var vid sin kallelse. Angående de kvinnor som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren. Men jag ger min uppfattning, jag som genom Herrens barmhärtighet är trovärdig. Jag anser sedan att i den svåra tid som nu råder gör en man väl i att förbli som han är. Är du bunden vid en hustru? Försök inte att bli fri. Är du fri? Försök inte att få en hustru. Men om du gifter dig syndar du inte. Och om en ogift kvinna gifter sig syndar hon inte. Men sådana kommer att möta lidande här i livet, och det vill jag bespara er ifrån. Men det säger jag, bröder: Tiden är kort. Härefter ska de som har en hustru leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläds som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte ägde något, och de som nyttjar denna världen ska göra det med måtta. För allt i denna världen går mot sitt slut. Men jag vill att ni ska vara utan bekymmer. En ogift man är upptagen med det som hör Herren till, hur han ska behaga Herren. Men en gift man är upptagen med det som hör världen till, hur han ska behaga sin hustru, och blir kluven. En ogift kvinna eller en jungfru är upptagen med det som hör Herren till, att hon ska vara helig till kropp och ande. Men en gift kvinna är upptagen med det som hör världen till, hur hon ska behaga sin man. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att ni ska leva anständigt, samt lojalt och obehindrat hålla er till Herren. Men anser någon att han handlar olämpligt mot sin dotter som är giftasmogen och redo för äktenskap, då ska han göra det han vill, han syndar inte. Låt dem gifta sig. Men är han fast besluten och inte känner tvång, utan har makt över sin egen vilja och har bestämt i sitt hjärta att låta sin dotter förbli ogift, så gör han väl. Den som alltså gifter bort sin ogifta dotter gör något bra, och den som inte gifter bort henne gör något bättre. En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör är hon fri att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men hon är saligare om hon förblir som hon är. Det är min uppfattning, och jag menar att även jag har Guds Ande. Angående mat som offrats till avgudar: Vi vet att vi alla har kunskap. Kunskapen för med sig högfärd, men kärleken bygger upp. Om någon tror sig veta något, så vet han ännu inte det han borde veta. Men den som älskar Gud är känd av honom. Nu angående frågan om man får äta mat som offrats till avgudar: Vi vet att det inte finns någon avgud i världen, och att det bara finns en Gud. För även om det finns så kallade ʼgudarʼ i himlen eller på jorden, ja, det finns många ʼgudarʼ och ʼherrarʼ, så finns för oss en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi är. Och det finns en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi är. Men den kunskapen äger inte alla. Några som tills nu varit vana vid avgudarna äter mat just som avgudaoffer, och så orenas deras svaga samvete. Men maten för oss inte närmare Gud. Vi förlorar inget om vi inte äter, vi vinner inget om vi äter. Men se till att denna er rättighet inte blir de svaga till fall. För om någon med ett svagt samvete får se dig som har kunskap ligga till bords i ett avgudatempel, blir han då inte styrkt så att han äter vad som offrats till avgudar? Genom din kunskap går den svage under, den broder som Kristus har dött för. När ni på detta sätt syndar mot bröderna och gör illa deras svaga samveten syndar ni mot Kristus. Alltså: om mat blir min broder till fall ska jag aldrig någonsin äta kött för att inte orsaka min broders fall. Är jag inte fri? Är jag inte en apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är inte ni mitt verk i Herren? Om jag inte är en apostel för andra, så är jag det ändå för er. Ni själva är i Herren bekräftelsen på mitt apostlakall. Mitt försvar mot dem som anklagar mig är följande: Har vi inte rätt att få mat och dryck? Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru så som även de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? Eller är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att vara fria från arbete? Vem gör soldattjänst och betalar själv? Vem anlägger en vingård utan att äta dess frukt? Eller vem vallar en hjord utan att ta del av mjölken? Är det här bara mänskligt prat? Säger inte lagen samma sak? Det står nämligen skrivet i Mose lag: Du ska inte sätta munkorg på oxen som tröskar. Är det oxar Gud har omsorg om? Eller säger han det för vår skull? Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del. Om vi har sått ett andligt utsäde bland er, är det då för mycket begärt om vi får del av er materiella skörd? Om andra har rätt att få något av er, har inte vi det ännu mer? Ändå har vi inte nyttjat denna rättighet utan härdar ut i allt för att inte lägga hinder i vägen för evangeliet om Kristus. Vet ni inte att de som arbetar i templet får sin mat från templet, och att de som tjänstgör vid altaret får sin del av det som offras där? Så har också Herren påbjudit att de som förkunnar evangeliet ska få sitt uppehälle av evangeliet. Men jag har inte nyttjat sådana förmåner, inte heller skriver jag det här för att få några. Jag dör hellre än att någon tar ifrån mig min stolthet. För om jag förkunnar evangeliet ger det mig ingen grund för stolthet eftersom ett tvång ligger över mig. Det blir hemskt för mig om jag inte förkunnar evangeliet. För om jag gör det villigt har jag lön. Men gör jag det mot min vilja så är jag betrodd som förvaltare. Vad är då min lön? Jo, när jag förkunnar kan jag framföra evangeliet utan kostnad och inte nyttja den rättighet som evangeliet ger mig. För jag är fri från alla, men jag har gjort mig till allas slav för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit likt en som är under lagen för att vinna dem som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit likt en som är utan lag för att vinna dem som är utan lag. — Men jag är inte utan Guds lag utan står under Kristi lag. — Jag har blivit svag för de svaga för att vinna de svaga. Jag har blivit allt för alla, för att åtminstone frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att även jag ska få del av det. Vet ni inte att av alla löparna som springer på banan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Men varje idrottsman övar självdisciplin i allt. De för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi en oförgänglig. Så jag springer inte planlöst omkring. Och jag boxas inte i luften. Jag plågar min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv bli underkänd efter att ha förkunnat för andra. Bröder, jag vill att ni ska veta att alla våra fäder var under molnet, alla gick genom havet, alla blev döpta till Moses i molnet och i havet, alla åt samma andliga mat, alla drack samma andliga dryck. För de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, för de nedgjordes i öknen. Allt det här utgör exempel för oss, så att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. Bli inte heller avgudadyrkare som några av dem. Det står skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp för avgudadanser. Vi ska inte heller begå otukt som några av dem gjorde, och tjugotretusen dog under en dag. Vi ska inte heller fresta Kristus som några av dem gjorde, de dödades av ormar. Vi ska inte heller gnälla och klaga som några av dem gjorde, de dödades av Fördärvaren. Allt det som hände dem utgör exempel och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför ska den som menar sig stå, se till att han inte faller. De frestelser ni mött har varit mänskliga. Gud är trofast och ska inte tillåta att ni frestas mer än vad ni klarar av, utan med frestelsen ska han bereda en utväg, så att ni kan härda ut. Mina kära, fly därför från avgudadyrkan. Jag talar som till förståndiga människor, bedöm själva vad jag säger. Är inte välsignelsens bägare som vi välsignar en gemenskap med Kristi blod? Är inte brödet som vi bryter en gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, för vi får alla vår del av detta enda bröd. Se på det jordiska Israel. Har inte de som äter av offren del i altaret? Så vad menar jag? Att avgudaoffer är något, eller att en avgud är något? Nej, vad de offrar, det offrar de åt demoner och inte åt Gud. Och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både Herrens bägare och demoners bägare. Ni kan inte ta del både av Herrens bord och demoners bord. Eller ska vi väcka Herrens vrede? Är vi starkare än han? Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Var inte självupptagna, utan tänk på andras bästa. Allt som säljs i saluhallen kan ni äta utan att ställa samvetsfrågor, för jorden och allt den rymmer tillhör Herren. Om någon som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som sätts fram åt er utan att ställa någon samvetsfråga. Men om någon säger till er: ˮDet här är offerkött,ˮ så ät inte av hänsyn till honom som sa det, och för samvetets skull. Jag menar hans samvete, inte ditt. För varför skulle min frihet dömas av en annans samvete? Om jag äter med tacksamhet, varför ska jag klandras för det jag ber tackbönen för? Alltså: vare sig ni äter eller dricker eller vad ni än gör, gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig hos judar eller hedningar eller i Guds församling. Själv fogar jag mig på allt sätt efter alla och är inte självupptagen utan tänker på de mångas bästa, för att de ska bli frälsta. 11:1 Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel. Jag berömmer er för att ni minns mig i allt och håller fast vid de lärotraditioner som jag överlämnade åt er. *** Men jag vill att ni ska förstå att Kristus är varje mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. Varje man som ber eller profeterar med något på huvudet vanärar sitt huvud. Men varje kvinna som ber eller profeterar utan något på huvudet vanärar sitt huvud. För det är som att ha håret avrakat. Om en kvinna inte har något på huvudet kan hon klippa av allt sitt hår. Men är det skamligt för en kvinna att klippa av håret eller raka av det måste hon ha något på huvudet. En man ska inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, för mannen kom inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. Och mannen skapades inte för kvinnans skull utan kvinnan för mannens skull. Av den anledningen, och för änglarnas skull, måste kvinnan bära ett ”auktoritetstecken” på huvudet. Ändå, i Herren är både kvinnan och mannen beroende av varandra. För liksom kvinnan kom från mannen, så blir mannen till genom kvinnan. Men allt kommer från Gud. Döm själva. Är det lämpligt att en kvinna ber till Gud utan något på huvudet? Lär inte själva naturen er att det är en vanära för en man att ha långt hår, men en ära för en kvinna att ha långt hår, eftersom hon fått håret som slöja? Någon tänker kanske ta strid om detta, men vi har ingen annan ordning, inte heller Guds församlingar. När jag nu ger följande föreskrifter kan jag inte berömma er, då era sammankomster är mer till skada än till nytta. Till att börja med hör jag att ni är splittrade när ni möts som församling. Och delvis tror jag att det är så, för partier måste finnas bland er så att det visar sig vilka av er som består provet. När ni samlas är det inte för Herrens måltid, för vid måltiden äter var och en genast av sin egen mat. Och någon sitter hungrig, en annan är berusad. Kan ni inte äta och dricka hemma? Eller föraktar ni Guds församling och vanärar de fattiga? Vad ska jag säga er? Ska jag berömma er? Nej, för detta får ni inget beröm. För jag tog emot från Herren det som jag förmedlat till er: Natten då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, bad tackbönen, bröt det och sa: ˮDetta är min kropp som är för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sa: ˮDenna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.ˮ För så ofta ni äter detta bröd och dricker av bägaren, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv och sedan äta av brödet och dricka av bägaren. För den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det är, äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och inte så få har insomnat. Om vi rannsakade oss själva skulle vi inte bli dömda. Men när vi nu döms, så tuktas vi av Herren för att inte bli fördömda med världen. Mina bröder, när ni därför samlas för att äta ska ni vänta på varandra. Om någon är hungrig ska han äta hemma, så att ni inte kommer samman till dom. Och angående det övriga ska jag ge er föreskrifter när jag kommer. Bröder, angående Andens gåvor vill jag att ni ska ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs och fördes ni obevekligt till de stumma avgudarna. Därför ska ni förstå att ingen som talar i Guds Ande kan uttala förbannelse över Jesus, och ingen kan säga: ˮJesus är Herre,ˮ utom i den helige Ande. Det finns olika nådegåvor, men det är samme Ande. Det finns olika tjänster, men det är samme Herre. Det finns olika kraftverkningar, men det är samme Gud som verkar allt i alla. Hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Någon får genom Anden visdomens ord, en annan får kunskapens ord av samme Ande, en annan får tro i samme Ande, en annan får helandets gåvor i samme Ande, en annan får gåvan att utföra mäktiga underverk, en annan får gåvan att profetera, en annan får gåvan att bedöma andar, en annan får gåvan att tala olika slags tungotal, en annan får gåvan att uttyda tungotal. Men allt detta verkar en och samme Ande. Efter sin vilja tilldelar han sina gåvor åt var och en. För kroppen är en och har många lemmar. Kroppens alla många lemmar bildar alltså en kropp. Och så är det också med Kristus. För i en Ande blev vi alla döpta in i en kropp, vare sig vi är judar eller hedningar, slavar eller fria, och alla har vi fått en Ande att dricka. Kroppen består inte heller av en lem utan av många. Om foten skulle säga: ˮJag är inte hand, alltså hör jag inte till kroppen,ˮ så hör den likväl till kroppen. Och om örat skulle säga: ˮJag är inte öga, alltså hör jag inte till kroppen,ˮ så hör det likväl till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad skulle då hända med hörseln? Om hela kroppen var öra, vad skulle då hända med luktsinnet? Men nu har Gud placerat lemmarna i kroppen, var och en så som han ville. Om alla var en lem, vad blev det då av kroppen? Nu är emellertid lemmarna många, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ˮJag behöver inte dig,ˮ eller huvudet till fötterna: ˮJag behöver inte er.ˮ Tvärtom, de av kroppens lemmar som anses svagast är oumbärliga. Och de lemmar i kroppen vi anser mindre hedersamma tilldelar vi större heder, och dem vi blygs för klär vi med större anständighet, medan våra anständiga lemmar inte har behov av det. Men Gud har fogat samman kroppen och gett det oansenliga särskild heder. Detta för att det inte ska uppstå splittring i kroppen utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, lider de andra med den. Om en lem hedras, gläds de andra med den. Ni är Kristi kropp och enskilda lemmar av den. Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare, vidare de som utför kraftgärningar, de som har helandets gåvor, de som hjälper, de som är styresmän, de som talar olika slags tungotal. Är alla apostlar? Är alla profeter? Är alla lärare? Utför alla kraftgärningar? Har alla helandets gåvor? Talar alla tungotal? Kan alla uttyda? Men längta efter de nådegåvor som är störst. Och nu ska jag visa er den bästa av alla vägar: Om jag talar människors och änglars tungotal, men saknar kärlek, är jag bara dånande malm eller skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och förstår alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Om jag skänker allt jag äger, och om jag offrar min kropp för egen berömmelse, men saknar kärlek, vinner jag ingenting. Kärleken är tålmodig och vänlig, kärleken avundas inte, kärleken skryter inte, den är inte högfärdig, den är inte ohövlig, den är inte självisk, den är inte aggressiv, den är inte långsint, den gläds inte över orättfärdigheten, men gläds med sanningen. Kärleken överskyler allt, den tror allt, den hoppas allt, den uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska få ett slut och tungotalen ska tystna och kunskapen ska få ett slut. För vårt vetande har gränser och profeterandet har gränser. Men när det fullkomliga kommer ska det som har gränser få ett slut. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Då jag blev man, lade jag bakom mig det barnsliga. Nu ser vi en dunkel spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu har mitt vetande gränser, men då ska min kunskap bli fullständig, så som Guds kunskap om mig. Nu består tro och hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken. Eftersträva kärleken, men längta också efter Andens gåvor, och framför allt profetians gåva. För den som talar i tungor talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, men han talar hemligheter i Anden. Men den som profeterar talar till människor och förmedlar uppbyggelse, förmaning och tröst. Den som talar i tungor uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen. Jag skulle önska att ni alla talar i tungor, men hellre att ni profeterar. Den som profeterar är mer betydelsefull än den som talar i tungor, såvida han inte uttyder sina ord så att församlingen blir uppbyggd. Bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar i tungor, men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Likaså med livlösa ting som flöjt eller harpa som ger ljud ifrån sig. Hur ska man kunna uppfatta vad som spelas om det inte är skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger ett otydligt ljud, vem gör sig då redo till strid? Likaså med er. Om ni inte brukar tungan till begripligt tal, hur ska man då kunna förstå vad ni säger? Då blir det bara prat i luften. Det finns ett okänt antal språk i världen, och inget är utan mening. Om jag inte förstår språket blir jag en främling för den som talar och han blir en främling för mig. Likaså med er. Eftersom ni ivrar efter Andens gåvor, längta efter att i överflöd få dem som uppbygger församlingen. Därför ska den som talar i tungor be om att kunna uttyda det. För om jag ber i tungor är det min ande som ber, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär det? Att jag vill be med anden, och jag vill också be med mitt förstånd. Jag vill lovsjunga med anden, och jag vill också lovsjunga med mitt förstånd. Om du välsignar i Anden, hur ska då den som sitter på de olärdas plats kunna säga sitt ”Amen” till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Visst är din tackbön god, men den andre blir inte uppbyggd. Jag tackar Gud att jag talar i tungor mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd till undervisning för andra, än tio tusen ord i tungor. Bröder, var inte barn till förståndet. Var istället som spädbarn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. I lagen står det skrivet: Genom män med främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Därför är tungotalen ett tecken inte för dem som tror, utan för de otroende. Men profetian är ett tecken inte för de otroende, utan för dem som tror. Om därför hela församlingen är samlad och alla talar i tungor, och några olärda eller otroende kommer in, ska de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en otroende eller olärd kommer in, då blir han överbevisad och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och utbrister att Gud verkligen är i er. Bröder, vad följer av detta? När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal, uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar i tungor får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska ge uttydning. Men finns ingen som uttyder ska den som talar i tungor vara tyst i församlingen. Han kan tala till sig själv och till Gud. Låt två eller tre profeter tala och de övriga bedöma det som sägs. Men får någon annan som sitter där en uppenbarelse, ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan harmonins. Som i alla de heligas församlingar måste kvinnorna vara tysta i församlingarna. För det är inte tillåtet för dem att tala utan de måste underordna sig, som också lagen säger. Och vill de veta något ska de fråga sina män hemma, för det är skamligt för en kvinna att tala i församlingen. Eller var det från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom? Om någon menar sig vara profet eller Andefylld, ska han veta att det jag skriver till er är Herrens bud. Men den som inte erkänner detta är själv inte erkänd. Mina bröder, längta alltså efter att få profetera, och hindra inte tungotalet. Men låt allt ske anständigt och med ordning. Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade för er, det som ni tog emot och vars grund ni står på. Genom evangeliet är ni också frälsta, om ni håller fast vid det budskap som jag förkunnade för er. Annars kom ni till tro förgäves. För jag förmedlade till er det väsentligaste som jag hade mottagit: Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna. Och han blev begravd. Och han stod upp på tredje dagen enligt Skrifterna. Och han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid samma tillfälle. De flesta är ännu vid liv, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för ett missfoster som mig. För jag är den ringaste av apostlarna, ovärdig att kallas apostel eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag den jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Oavsett om det gäller mig eller de andra, detta förkunnar vi och detta kom ni till tro på. Men om det förkunnas att Kristus har stått upp från de döda, hur kan då några av er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus stått upp. Men om Kristus inte har stått upp, då är vårt budskap grundlöst och likaså er tro. Då står vi där som falska vittnen om Gud eftersom vi har vittnat mot Gud, att han reste upp Kristus, som han ju inte reste upp om nu döda inte står upp. För om inga döda står upp har inte heller Kristus stått upp. Men om Kristus inte har stått upp, då är er tro tomhet och ni är ännu kvar i era synder. Då har även de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om det bara är för detta livet vi har satt vårt hopp till Kristus, då är vi de mest ynkliga av alla människor. Men nu har Kristus stått upp från de döda som den förste av de insomnade. För eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. För liksom i Adam alla dör, så ska också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: först Kristus, och sedan vid hans ankomst de som tillhör honom. Därefter kommer slutet då han överlämnar riket åt Gud Fadern, efter att han avlägsnat varje välde och varje makt och kraft. För han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden att avlägsnas är döden, för Gud har lagt allt under hans fötter. Men när det heter att ”allt” är lagt under honom är förstås Gud undantagen, han som har lagt allt under Kristus. Och när allt har lagts under honom ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud ska bli allt i alla. Vad ska annars de ta sig till som döper sig för de döda? Om döda inte alls står upp, varför döper de sig då för dem? Och varför utsätter vi oss för faror varje stund? Bröder, så sant som ni är min stolthet i Kristus Jesus vår Herre — jag dör varje dag. Om jag trott som folk i allmänhet när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det tjänat till? Om de döda inte står upp, låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi. Far inte vilse. ”Dåligt sällskap fördärvar god moral.” Skärp till er på allvar och sluta synda. För några av er är helt okunniga om Gud. Jag tycker ni borde skämmas! Nu undrar någon: Hur står de döda upp? Vad för slags kropp har de när de kommer? Tanklösa människa. Det du sår får inte liv om det inte dör. Och det du sår är inte den planta som kommer upp, utan ett naket korn, av vete eller något annat. Men Gud ger det en gestalt efter sin vilja, och varje frö får sin egen gestalt. Allt kött är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, tamdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns även himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska har sin härlighet, de jordiska en annan. Solen och månen och stjärnorna har var sin härlighet, och stjärna skiljer sig från stjärna i härlighet. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås en förgänglig kropp, det står upp en oförgänglig. Det sås i vanära, det står upp i härlighet. Det sås i svaghet, det står upp i kraft. Det sås en fysisk kropp, det står upp en andlig kropp. Om det finns en fysisk kropp så finns det också en andlig. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en ande som skänker liv. Men det andliga kom inte först, utan det fysiska. Därefter det andliga. Den första människan var av stoft från jorden. Den andra människan är från himlen. De som är av stoft, är lika den som var av stoft. Och de som är himmelska, är lika den som är från himlen. Och liksom vi har burit avbilden av människan från stoft, ska vi också bära avbilden av honom från himlen. Men jag säger er detta, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike. Inte heller kan det förgängliga ärva det oförgängliga. Lyssna, jag säger er en hemlighet: vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista trumpetens ljud. För trumpeten ska ljuda och de döda ska uppstå till oförgänglighet, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste nämligen iklädas oförgänglighet och detta dödliga iklädas odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätts oförgänglighet och detta dödliga iklätts odödlighet, då fullbordas det skrivna ordet: Döden är uppslukad och besegrad. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men vi tackar Gud som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Mina kära bröder, stå därför orubbligt fasta. Och arbeta alltid hängivet för Herren, då ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves. Angående insamlingen till de heliga ska även ni följa de föreskrifter som jag gav församlingarna i Galatien. Varje söndag ska var och en av er lägga undan en summa av det som kommit er till del, så att ingen insamling behöver ske när jag kommer. När jag är hos er ska jag sända de män ni finner lämpliga med brev till Jerusalem för att överlämna er gåva. Om det finns skäl även för mig att resa, kan de följa med mig. Jag kommer till er efter att jag farit genom Makedonien eftersom jag avser att ta vägen genom Makedonien. Hos er stannar jag nog en tid, kanske hela vintern. Sedan kan ni hjälpa mig när jag fortsätter, vart det nu blir. För jag vill inte besöka er bara som hastigast utan hoppas få stanna hos er en tid, om Herren tillåter. Jag tänker stanna i Efesos till pingst, eftersom en dörr med rika möjligheter har öppnats för mig. Och motståndarna är många. Om Timotheos kommer, se då till att han kan känna sig trygg hos er. För han arbetar för Herren liksom jag. Ingen får därför se ner på honom. Sänd iväg honom i frid så att han kan komma till mig, för jag och bröderna väntar på honom. Angående broder Apollos, så har jag starkt uppmanat honom att besöka er tillsammans med bröderna. Men han ville inte komma nu. Han kommer vid lämpligt tillfälle. Var vaksamma, stå stadigt i tron, uppträd som män, var starka. Allt hos er ska ske i kärlek. Bröder, jag ber er. Ni vet att Stefanas husfolk var de först omvända i Achaia och att de har tagit på sig att tjäna de heliga. Visa sådana största respekt och även alla dem som deltar i det slitsamma arbetet. Jag gläds över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit, för de har fyllt tomrummet efter er. De har styrkt både min ande och er. Sådana män ska ni värdesätta. Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca med församlingen i deras hus hälsar innerligt till er i Herren. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss. Jag, Paulus, skriver denna hälsning med egen hand. Om någon inte har kärlek till Herren ska han vara under förbannelse. Vår Herre, kom! Nåden från Herren Jesus är med er. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från brodern Timotheos. Till Guds församling i Korinth och till alla de heliga i hela Achaia. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. För såsom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, så är det för att ni ska få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, så är det för att ni ska få den tröst som verkar uthållighet när ni bär samma lidanden som vi. Och vårt hopp för er är orubbligt. Vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni även vår tröst. Bröder, vi vill att ni ska känna till den nöd som drabbade oss i Asien. Vi blev så outhärdligt pressade att vi misströstade om livet. Vi upplevde att vi inom oss hade fått dödsdomen så att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud som reser upp de döda. Han räddade oss från en sådan dödsfara och han ska rädda oss igen. Vårt hopp står till honom, att han ska fortsätta rädda oss. Även ni ska hjälpa oss med er förbön. Då ska många frambära tacksägelse för vår skull, för den nåd vi fick del av genom mångas förböner. Detta är vår stolthet, något vårt samvete vittnar om: att vi här i världen och särskilt mot er har uppträtt uppriktigt och med rena motiv inför Gud, och inte med världslig visdom utan med Guds nåd. För vi skriver inget annat till er än vad ni kan läsa er till och förstå. Och jag hoppas att ni helt ska förstå det ni redan delvis förstått: att vi kommer att vara stolta över varandra, på vår Herre Jesu dag. Då jag var säker på detta ville jag komma till er först, så att ni skulle få nåden av ett andra besök. Och från er ville jag resa vidare till Makedonien och därifrån återkomma till er för att få hjälp av er med min resa till Judeen. Handlade jag lättsinnigt när jag tog detta beslut? Eller fattar jag beslut på svagt mänskligt sätt, så att jag samtidigt säger både ja och nej? Så sant Gud är trofast, vårt budskap till er är inte både ja och nej. För Guds Son, Jesus Kristus, som vi förkunnade bland er — jag och Silvanus och Timotheos — han kom inte som ja och nej, i honom finns endast ett ja. Alla Guds löften har nämligen fått sitt ja i honom. Därför får de också genom honom sitt Amen, för att Gud ska bli ärad genom oss. Gud är den som stadfäster oss med er i Kristus och som har smort oss. Han har även satt sitt sigill på oss och skänkt oss Anden i våra hjärtan som en handpenning. Jag tar Gud till vittne över min själ att det var för att skona er som jag avstod från att komma till Korinth. Vi härskar inte över er tro, utan vi arbetar med er till er glädje, eftersom ni står fasta i tron. För jag hade beslutat att inte åter besöka er och göra er bedrövade. Om jag bedrövar er, vem skulle då göra mig glad om inte den som jag bedrövat? Och jag skrev som jag gjorde för att vid min ankomst slippa bli bedrövad genom dem som borde glädja mig. Jag är övertygad om att min glädje är allas er glädje. Det var under svår nöd och hjärteångest som jag under tårar skrev till er. Det var inte för att orsaka er bedrövelse utan för att ni skulle förstå den kärlek jag har särskilt till er. Om det är någon som har orsakat sorg, så är det inte mig han bedrövat, utan mer eller mindre er alla, för att inte överdriva. Det straff han har fått av de flesta av er är tillräckligt. Nu ska ni istället tvärtom förlåta och trösta honom, så att han inte blir helt uppslukad av djup sorg. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom. För det var också därför jag skrev, för att sätta er på prov och se om ni är lydiga i allt. Den som ni förlåter, förlåter även jag. För det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, har skett för er skull inför Kristi ansikte. Detta för att vi inte ska överlistas av Satan, för hans avsikter känner vi till. När jag kom till Troas med Kristi evangelium hade en dörr öppnats för mig av Herren. Men jag fick ingen ro i min ande eftersom jag inte fann min broder Titus där. Så jag tog avsked av dem och for till Makedonien. Men vi tackar Gud som i Kristus alltid för oss fram i triumftåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. För vi är en Kristi rökelsedoft inför Gud bland dem som är frälsta och bland dem som är på väg till förtappelsen, en doft av död till död för de senare, en doft av liv till liv för de andra. Och vem förmår något sådant? Vi profiterar ju inte på Guds ord som så många andra. Utan med rena motiv från Gud talar vi i Kristus inför Gud. Börjar vi nu åter rekommendera oss själva? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? Ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev, en frukt av vår tjänst. Det är inte skrivet med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött — människohjärtan. En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus. Det är inte så att vi själva förmår tänka ut något på egen hand. Vår förmåga kommer från Gud. Han har även gjort oss behöriga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. För bokstaven dödar, men Anden ger liv. Om redan dödens tjänst som med bokstäver var inristat på stenar kom i sådan härlighet att Israels söner inte förmådde se på Moses ansikte på grund av dess strålglans, som snart bleknade bort, hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha! För om fördömelsens tjänst hade sin härlighet, så överflödar mycket mer rättfärdighetens tjänst av härlighet. Det som hade härlighet är nämligen utan härlighet på grund av den härlighet som överträffar den. Om det som bleknar bort hade härlighet, så ska det som består ha mycket större härlighet. Då vi alltså har ett sådant hopp uppträder vi frimodigt och gör inte som Mose. Han täckte sitt ansikte med en slöja för att Israels söner inte skulle se hur det som var på väg att ta slut bleknade bort. Men deras sinnen blev förhärdade. För än i dag förblir samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses. Det är först i Kristus den försvinner. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan närhelst Moses föreläses. Men varje gång någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med obeslöjat ansikte betraktar som i en spegel Herrens härlighet, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Detta sker genom Herren, Anden. Därför blir vi inte modlösa i den tjänst som vi fått av barmhärtighet. Vi tar avstånd från varje dold skamlighet. Vi använder inga knep och förfalskar inte Guds ord. Utan vi lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva åt varje människas samvete inför Gud. Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som är på väg till förtappelsen. Denna världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser det sken som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. Vi förkunnar nämligen inte oss själva utan Jesus Kristus som Herre, och själva är vi era slavar för Jesu skull. För Gud som sa: ˮUr mörkret ska ljus lysa,ˮ har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Jesu Kristi ansikte ska sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den överväldigande kraften ska vara från Gud och inte från oss. Vi är på allt sätt pressade men inte krossade, rådvilla men inte förtvivlade, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Vi bär alltid Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår kropp. För vi som lever överlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, men livet i er. Men vi har samma trons Ande enligt vad som står skrivet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och talar därför. Vi vet att han som reste upp Herren Jesus ska även resa upp oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. För allt sker för er skull, så att den nåd som sprids till allt fler får tacksägelsen att överflöda till Guds ära. Därför blir vi inte modlösa. Även om vår yttre människa bryts ner förnyas vår inre människa dag för dag. För vår lätta nöd som varar ett ögonblick dukar fram åt oss en helt överväldigande evig härlighet som väger tungt. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. För det synliga varar en kort tid, men det osynliga är evigt. Vi vet att om det tält som är vårt jordiska hem rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord med händer. För i detta tält suckar vi och längtar att få bli påklädda vår himmelska boning, så att när vi är avklädda vi inte ska stå där nakna. Vi som ännu bor i detta tält suckar under våra bördor. Vi vill inte bli avklädda utan påklädda, så att det dödliga uppslukas av livet. Och den som ordnat detta för oss är Gud, som har skänkt oss Anden som en handpenning. Vi är därför alltid förtröstansfulla. Vi vet att vi är borta från Herren så länge vårt hem är i kroppen, för vi vandrar här i tro utan att se. Men vi är förtröstansfulla och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och komma hem till Herren. Därför är vi angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. För vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han gjort i sin kropp, gott eller ont. Då vi nu vet vad det är att frukta Herren försöker vi övertyga människor. Men Gud känner oss helt, och jag hoppas vi också är kända i era samveten. Vi vill inte åter rekommendera oss själva inför er. Istället ger vi er tillfälle att vara stolta ifråga om oss, så att ni kan svara dem som är stolta av yttre ting och inte av det som finns i hjärtat. För har vi varit från våra sinnen, var det för Gud. Har vi gott omdöme, är det för er. För Kristi kärlek lämnar oss inget val eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som för deras skull dog och stod upp. Därför känner vi inte längre någon på ett rent mänskligt sätt. Och om vi än lärt känna Kristus på ett rent mänskligt sätt, känner vi honom inte längre så. Om någon därför är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, det nya har kommit! Allt detta kommer från Gud som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gav oss försoningens tjänst. För Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser. Och till oss har han anförtrott försoningens budskap. Vi är alltså sändebud för Kristus i det att Gud uppmanar genom oss. Vi vädjar som Kristi ombud: försona er med Gud. Han som inte visste av synd gjorde Gud i vårt ställe till synd, så att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom. Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att inte ta emot Guds nåd förgäves, för han säger: Jag bönhörde dig i rätt tid och hjälpte dig på frälsningens dag. Lyssna, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag. Vi vill inte på något sätt väcka anstöt, så att inte tjänsten ska klandras. Utan vi vill visa att vi på allt sätt är Guds tjänare: med stor uthållighet, i nöd, svårigheter, ångest, under misshandel, fångenskap, upplopp, möda, sömnlöshet, svält, i renhet, insikt, tålamod, godhet, i den helige Ande, i äkta kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i höger och vänster hand, under ära och vanära, förtal och lovord, som irrlärare men talar sanning, som okända men ändå välkända, som döende men vi lever, som straffade men inte dödade, som bedrövade men alltid glada, som fattiga men gör många rika, som utblottade men ägande allt. Vi har talat frispråkigt till er, korinthier. Vi har öppnat vårt hjärta. Hos oss har ni utrymme, men i era hjärtan är det trångt. Bemöt oss på samma sätt. Jag talar som till barn. Vidga också ni era hjärtan. Undvik nära och djupa relationer med dem som inte tror. För vad har rättfärdighet med laglöshet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Satan harmoniera? Eller vad förenar den som tror med den som inte tror? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudarna? För vi är den levande Gudens tempel, som Gud har sagt: Jag ska bo i dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ifrån dem och skilj er ifrån dem och vidrör inget orent. Då ska jag välkomna er, och jag ska vara er Fader, och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige. Älskade, då vi nu har dessa löften, låt oss rena oss från allt som förorenar kropp och ande och fullborda vår helgelse i fruktan för Gud. Öppna er för oss. Vi har inte handlat orätt mot någon, inte gjort illa någon, inte utnyttjat någon. Detta säger jag inte för att fördöma er, eftersom jag redan har sagt att ni är i våra hjärtan för att dö och leva tillsammans med oss. Jag kan verkligen vara öppen mot er. Jag är mycket stolt över er. Jag är fylld av tröst. Jag översvämmas av glädje mitt i all vår nöd. För när vi kom till Makedonien fick vi ingen ro utan pressades på alla sätt, utifrån av bråk och inifrån av rädsla. Men Gud som tröstar de betryckta tröstade oss genom Titus ankomst, och inte bara genom hans ankomst utan också genom den tröst han hade fått hos er. Han berättade för oss om er längtan, er sorg, och ert hängivna stöd för mig. Det gjorde att min glädje blev ännu större. För även om jag bedrövade er med mitt brev, så ångrar jag det inte. Om jag än förut ångrade mig eftersom jag såg att brevet för en tid gjorde er bedrövade, så gläds jag nu. Inte för att ni blev bedrövade utan för att er sorg ledde till att ni vände om. För det var efter Guds vilja ni blev bedrövade. Ni har alltså inte lidit någon skada genom oss. För en sorg efter Guds vilja verkar en omvändelse till frälsning som ingen ångrar. Men världens sorg för med sig död. Lyssna, hur mycket har inte denna sorg efter Guds vilja medfört bland er: vilken hängivenhet, vilka förklaringar, vilken upprördhet, vilken rädsla, vilken längtan, vilken iver, vilken bestraffning. På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken. Så fastän jag skrev till er var det inte med tanke på den som gjort orätt eller med tanke på den som lidit orätt. Jag skrev för att er hängivenhet för oss skulle bli uppenbar för er inför Gud. Därför blev vi tröstade. Utöver vår tröst blev vi överlyckliga att se Titus så glad. Ni har alla styrkt hans ande. Om jag har varit stolt över er inför honom så har jag inte blivit besviken. Utan liksom allt det vi sagt till er är sant så har även vår stolthet inför Titus visat sig vara sant. Hans hjärta värms alltmer när han tänker på allas er lydnad och hur ni tog emot honom med respekt och vördnad. Jag är glad att jag så helt kan ha förtroende för er. Bröder, vi vill berätta för er om den Guds nåd som har skänkts församlingarna i Makedonien. Fastän svårt prövade av nöd har deras översvallande glädje och djupa fattigdom överflödat i rikaste generositet. För jag kan intyga att de gav efter sin förmåga, och utöver sin förmåga, och på eget initiativ. De vädjade enträget till oss om att få förmånen att delta i hjälpen åt de heliga. Och de överträffade våra förhoppningar genom att ge sig själva, först åt Herren och sedan åt oss, i enlighet med Guds vilja. Därför uppmanade vi Titus att också fullfölja det han påbörjat vad gäller denna givmilda gåva. Men eftersom ni överflödar i allt: tro, tal, kunskap, hängivenhet och på vår kärlek som finns hos er, så överflöda också i denna givmilda gåva. Mina ord ska inte ses som en befallning utan jag vill pröva utifrån andras hängivenhet om även er kärlek är äkta. För ni har kunskap om vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika. Och jag ger mitt råd angående detta eftersom det blir till hjälp för er: redan i fjol inte bara påbörjade ni arbetet utan ville det verkligen också. Fullfölj nu arbetet så att ni som villigt beslutade också fullföljer utifrån era tillgångar. Om viljan finns där, så är gåvan välkommen utifrån tillgångar, inte utifrån vad man saknar. För syftet är inte att andra ska få det bättre och ni få det svårt, utan att det ska råda jämvikt. Nu avhjälper ert överflöd deras brist, för att deras överflöd en annan gång ska avhjälpa er brist. Därmed uppnås jämvikt. Som det står skrivet: Den som samlade mycket hade inget över, och den som samlade lite saknade inget. Vi tackar Gud som i Titus hjärta har lagt samma hängivenhet för er. För han lyssnade till vår uppmaning och begav sig ivrigt iväg till er på eget initiativ. Med honom har vi sänt brodern som uppskattas av alla församlingar för hans tjänst i evangeliet. Och mer ändå, han är även vald av församlingarna att följa med oss på resan medan vi förvaltar denna givmilda gåva till ära åt Herren själv och för att visa vår goda vilja. Vi gör så för att ingen ska kritisera oss för hur vi förvaltar denna frikostiga gåva. För vi är angelägna om att göra vad som är riktigt, inte bara inför Herren utan också inför människor. Vi har även sänt vår broder tillsammans med dem. Honom har vi ofta och på många sätt prövat och funnit vara hängiven, och än mer nu eftersom han har stort förtroende för er. Vad avser Titus, så är han min kamrat och medarbetare hos er. Vad gäller våra bröder, så är de församlingarnas sändebud till Kristi ära. Ge dem därför bevis på er kärlek och att det finns skäl för oss att vara stolta över er. Visa det inför församlingarna. Jag har egentligen inget behov av att skriva till er om hjälpen till de heliga, för jag vet hur villiga ni är. Jag brukar stolt berätta för makedonierna att Achaia har varit redo sedan i fjol. Och er iver har sporrat de flesta. Men jag har sänt bröderna för att vår stolthet över er i denna sak inte ska framstå som meningslös, och för att ni ska vara redo, så som jag sa. Annars, om några makedonier följer med mig och finner att ni inte är redo, då kommer vi, för att inte tala om er själva, stå där generade för att ha haft sådan tillit. Jag ansåg det därför nödvändigt att be bröderna resa till er och i förväg förbereda för denna välsignelsegåva som ni utlovat. Då kan den ligga färdig som en generös gåva och inte som något påtvingat. Tänk på detta: den som sår sparsamt ska skörda sparsamt, och den som sår rikligt ska skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, för Gud älskar en glad givare. Gud förmår låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid i alla lägen har tillräckligt av allt och kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Som det står skrivet: Han strödde ut, han gav åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd åt såningsmannen och bröd att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Ni ska bli rika på allt och kan vara alltmer generösa, vilket genom oss frambringar tacksägelse till Gud. För den här tjänsten bidrar inte bara till att fylla de heligas behov, utan innebär också tacksägelser i överflöd till Gud. Genom att bestå provet i den här tjänsten kommer de att prisa Gud för att ni lydigt bekänner er till Kristi evangelium och med sådan generositet visat er delaktighet med dem och med alla. Och de kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Vi tackar Gud för hans oerhörda gåva. Jag, Paulus, vädjar till er vid Kristi mildhet och godhet, jag som är ʼödmjukʼ när jag träffar er, men ʼmodigʼ när jag är borta. Jag ber att jag inte ska behöva visa mig modig hos er genom att orädd gå emot några som påstår att vi lever på världsligt sätt. För även om vi lever här i världen krigar vi inte på världsligt sätt. Vi krigar nämligen inte med världsliga vapen, utan med vapen som har Guds kraft att bryta ner fästen. Vi bryter ner inbillningar och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, och fångar varje tanke till att lyda Kristus. Och vi står redo att straffa all olydnad så snart ni har blivit helt lydiga. Se hur det förhåller sig. Är någon säker på att tillhöra Kristus då ska han ha klart för sig följande: liksom han tillhör Kristus, så gör också vi det. För även om min stolthet skulle svälla av den makt som Herren gav oss för att bygga upp er och inte för att bryta ner, så kommer jag inte att bli besviken. Jag vill inte att det ska framstå som att jag vill skrämma er med mina brev. För han säger: ”Hans brev är stränga och kraftfulla, men närvarande i egen person är han svag och ingen bryr sig om vad han säger.” Den människan ska veta att det vi säger i breven då vi är frånvarande, sådana är vi också i handling när vi är hos er. Vi skulle aldrig våga likställa eller jämföra oss med sådana som rekommenderar sig själva. När de är varandras måttstock och jämför sig med varandra begriper de ingenting. Men vi går inte till överdrift i vår stolthet utan håller oss inom det område som Gud har mätt ut åt oss — att vi skulle nå fram även till er. För om vi inte hade nått fram till er hade vi uppförstorat vår insats. Men vi har kommit även till er med evangeliet om Kristus. Vi går inte till överdrift i vår stolthet av andras slit. Men vi hoppas att när er tro växer ska vårt arbetsfält hos er utvidgas kraftigt. Då kan vi förkunna evangeliet i trakter bortom er och behöver inte vara stolta över det som är uträttat på någon annans område. Men den som är stolt ska vara stolt i Herren. För det är inte den som rekommenderar sig själv som består provet, utan den som Herren rekommenderar. Om ni ändå kunde stå ut med lite oförnuft från mig. Visst gör ni det. För jag vakar svartsjukt över er med Guds svartsjuka. Jag har ju trolovat er med en man — Kristus. Till honom ska jag överlämna en ren jungfru. Men jag är rädd att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så ska även era tankar fördärvas och lockas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. För om någon kommer och förkunnar en annan Jesus än den vi förkunnade, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium än det ni tidigare tog emot, då är ni vänligt toleranta. Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa ʼsuperapostlar.ʼ Även om jag är olärd inom retoriken saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på allt sätt presenterat för er. Eller begick jag en synd när jag ödmjukade mig och förkunnade Guds evangelium för er utan betalning, för att ni skulle upphöjas? Jag ‘plundrade’ andra församlingar genom att ta emot betalning för att kunna tjäna er. Och när jag var hos er och saknade något besvärade jag ingen, för bröderna som kom från Makedonien försåg mig med vad jag behövde. Jag undvek på allt sätt att bli en börda för er, och så ska det förbli. Lika säkert som Kristi sanning finns i mig ska denna min stolthet inte kunna tystas ner i Achaias bygder. Varför? För att jag inte älskar er? Gud vet att jag gör det. Och vad jag gör vill jag fortsätta göra, för att slå undan benen på dem som söker ett tillfälle att kunna stoltsera med att de är våra likar. För de är falska apostlar, opålitliga arbetare, som förklär sig till Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över eftersom Satan själv förklär sig till en ljusets ängel. Inte underligt därför att även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut ska motsvara deras gärningar! Jag upprepar, ingen ska påstå att jag är oförnuftig. Men om ni gör det, acceptera mig då som oförnuftig, så att även jag kan få vara lite stolt. Vad jag självsäkert och stolt säger är inte vad Herren skulle säga, utan jag talar i oförnuft. Eftersom många är stolta på människors sätt vill även jag vara stolt. Ni står ju villigt ut med de oförnuftiga, ni som är så kloka. För ni tolererar att man förslavar er, utnyttjar er, kuvar er, uppträder arrogant mot er, slår er i ansiktet. Jag skäms för att medge att vi har varit för svaga för det. Men vad andra vågar skryta med — jag talar i oförnuft — det vågar även jag. Är de hebreer? Det är även jag. Är de israeliter? Jag med. Är de av Abrahams ätt? Jag med. Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala vettlöst. Jag har arbetat mer, varit fängslad mer, blivit misshandlad otaliga gånger och ofta varit nära döden. Jag har fem gånger pryglats av judarna med trettionio slag. Tre gånger har jag blivit slagen med käpp, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har jämt varit på resor, utstått faror på floder, faror från förbrytare, från landsmän, från hedningar, faror i städer, i öknar, i hav, faror från falska bröder. Det har varit möda och slit, varit många sömnlösa nätter, det har varit hunger och törst, ständiga fastor, jag har frusit och varit utan kläder. Ovanpå detta något som varje dag pressar mig, ängslan för alla församlingarna. Vem är svag utan att jag är svag? Vem bringas på fall utan att jag blir berörd och upprörd? Om jag måste vara stolt så är det av min svaghet jag vill vara stolt. Herren Jesu Gud och Fader, som är lovprisad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas guvernör bevaka staden för att gripa mig, men från ett fönster firades jag ner i en korg utefter muren och undkom honom. Jag är fortsatt stolt — fast det inte tjänar något till — men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag känner en man i Kristus som för fjorton år sedan blev uppryckt till tredje himlen — om han var i eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet. — Jag vet att den mannen — om han var i eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet — blev uppryckt till paradiset och fick höra högheliga ord som ingen människa har tillåtelse att uttala. Jag är stolt över den mannen, men i fråga om mig själv är jag inte stolt, undantag mina svagheter. För om jag ville vara stolt är jag ändå inte oförnuftig, för jag skulle säga det som är sant. Men jag avstår för att ingen ska ha högre tankar om mig än vad han får genom att se eller höra mig. Och för att jag inte ska bli högmodig på grund av dessa oerhörda uppenbarelser har jag fått en tagg i köttet, en Satans ängel som slår mig för att jag inte ska bli högmodig. Angående detta bad jag tre gånger till Herren att den skulle tas ifrån mig. Han svarade mig: ˮMin nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet.ˮ Därför vill jag hellre med glädje vara stolt i mina svagheter, så att Kristi kraft ska vila över mig. Det är därför jag för Kristi skull gläds i svagheter, kränkningar, svårigheter, förföljelser och ångest. För när jag är svag, då är jag stark. Jag har blivit oförnuftig. Ni tvingade mig till det. Ni borde egentligen ha talat väl om mig, för jag är inte på något sätt underlägsen dessa ʼsuperapostlar,ʼ även om jag ingenting är. Det som kännetecknar en apostel har jag utfört hos er med all uthållighet, genom tecken och under och kraftgärningar. Hur blev ni sämre behandlade än de andra församlingarna, förutom att jag inte blev en börda för er? Förlåt mig den oförrätten. Lyssna, det är tredje gången jag står redo att komma till er, och jag ska inte bli en börda. Det är inte era ägodelar jag är ute efter, utan er själva. För barnen är inte skyldiga att spara åt sina föräldrar, men föräldrarna åt sina barn. Jag vill med glädje offra allt jag äger och själv offras för era själar. Om jag älskar er så högt, ska jag då älskas mindre? Låt vara att jag inte har varit en börda för er. Men lömsk som jag är har jag fångat er med list. Har jag kanske utnyttjat er genom någon av dem jag sände till er? Jag bad Titus resa och sände en broder med honom. Har Titus utnyttjat er? Har vi inte vandrat i samme Ande? Har vi inte gått i samma fotspår? Ni har länge tänkt att det är inför er vi försvarar oss. Nej, vi talar inför Gud i Kristus. Men allt för att ni älskade ska bli uppbyggda. För jag är rädd att jag vid min ankomst inte ska finna er sådana jag skulle önska, och att ni ska finna mig annorlunda än ni skulle önska. Att jag ska möta bråk, avund, vrede, själviskhet, förtal, skvaller, högmod och oordning. Jag är rädd att min Gud åter ska förödmjuka mig hos er när jag återvänder, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd men inte har vänt sig bort från den orenhet och otukt och liderlighet som de har levt i. Detta blir tredje gången jag kommer till er. På två eller tre vittnesmål ska varje sak avgöras. Jag varnade er när jag var hos er vid andra besöket. Och nu i min frånvaro säger jag i förväg till dem som har syndat och alla övriga: jag tänker inte skona er om jag kommer. Detta eftersom ni vill ha bevis på att Kristus talar genom mig. Han är inte svag gentemot er utan visar sin kraft hos er. För han korsfästes i svaghet men lever genom Guds kraft. Och vi är svaga i honom, men vi ska få leva med honom genom Guds kraft som ni ska få del av. Undersök själva om ni lever i tron, pröva er själva. Eller vet ni inte att Jesus Kristus är i er? Om inte, då består ni inte provet. Men jag hoppas att ni ska förstå att vi för vår del består provet. Vi ber till Gud att ni inte ska göra något ont, inte för att vi ska visa oss bestå provet, utan för att ni ska göra det goda. Sedan kan det få se ut som om vi inte bestod provet. Vi förmår nämligen ingenting mot sanningen, endast för sanningen. För vi gläds när vi är svaga och ni är starka. Vi ber även om att ni helt ska mogna. Jag skriver därför detta medan jag är frånvarande, för att jag inte hos er ska behöva vara sträng. Och det i kraft av den fullmakt Herren gav mig för att bygga upp, inte för att riva ner. För övrigt, bröder, var glada. Låt er fulländas. Trösta och förmana varandra. Lev i samförstånd och harmoni. Då ska kärlekens och fredens Gud vara med er. Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er. Herren Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes gemenskap till er alla. Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som reste honom upp från de döda. Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Han offrade sig för våra synder för att befria oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja. Äran tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Jag är förvånad över att ni så snabbt överger honom som kallade er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Men det finns några som skapar förvirring ibland er och vill förvränga evangeliet om Kristus. Men om så vi själva eller en ängel från himlen skulle förkunna för er ett annat evangelium än det vi har förkunnat för er — han ska vara under förbannelse. Jag upprepar det vi sagt tidigare: Om någon förkunnar ett annat evangelium än det ni tog emot — han ska vara under förbannelse. Försöker jag nu få erkännande från människor eller Gud? Eller söker jag människors uppskattning? Om jag fortfarande söker människors uppskattning skulle jag inte vara Kristi tjänare. Bröder, jag vill nämligen göra klart för er att det evangelium som jag förkunnade har inte mänskligt ursprung. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det. Men det kom genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. För ni har hört om mitt tidigare liv i judendomen, hur intensivt jag förföljde Guds församling och försökte utrota den, hur jag gick längre i judendomen än många jämnåriga bland mitt folk, hur extremt hängiven jag var för mina fäders traditioner. Men det behagade Gud som avskiljde mig i moderlivet och kallade mig genom sin nåd, att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland folkslagen. Och omedelbart, utan att rådfråga någon av kött och blod, och utan att fara upp till Jerusalem till dem som var apostlar före mig, så begav jag mig till Arabien. Och sedan återvände jag till Damaskus. Tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. Men jag såg ingen annan av apostlarna förutom Jakob, Herrens bror. Lyssna, jag skriver detta till er inför Gud, jag ljuger inte. Sedan kom jag till trakterna av Syrien och Kilikien. Men jag var personligen okänd för församlingarna i Judeen som är i Kristus. De hade endast hört sägas: ˮHan som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro han förut ville utrota.ˮ Och de prisade Gud för mig. Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Jag tog även med mig Titus. Jag for dit på grund av en uppenbarelse. Och jag lade fram privat för de ansedda det evangelium jag förkunnar bland folkslagen. Jag ville inte löpa förgäves, eller ha löpt förgäves. Men inte ens min följeslagare Titus, fastän han är grek, blev tvungen att låta omskära sig. Men det ville annars falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus för att göra oss till slavar. Men inte för ett ögonblick gav vi efter och böjde oss för dem. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er. Och de ansedda — hur viktiga de var är för mig oväsentligt för Gud gör ingen skillnad på folk — de ansedda lade inget till mitt budskap. Tvärtom, de såg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till hednafolken liksom Petrus till judarna. För han som verkade genom Petrus i hans apostlatjänst bland judarna verkade också genom mig bland hednafolken. Och då Jakob och Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, gav de mig och Barnabas ett handslag som tecken på samhörighet. Vi skulle gå till hednafolken och de till judarna. De begärde bara att vi skulle komma ihåg de fattiga, vilket jag också har bemödat mig om. Men när Kefas kom till Antiochia trädde jag öppet emot honom eftersom han hade dömt sig själv. För innan det kom några från Jakob brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de kom drog han sig undan och höll sig borta, av rädsla för ʼde omskurna.ʼ Även de andra judarna hycklade som han, så att även Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte vandrade strikt i enlighet med evangeliets sanning sa jag till Kefas inför alla: ˮOm du som är jude lever på hedniskt sätt och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?ˮ Vi är judar av födseln och inte hedniska syndare. Men vi vet att en människa inte är rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har även vi satt vår tro till Kristus Jesus för att vi ska förklaras rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar, för genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om även vi genom att söka rättfärdighet i Kristus betraktas som syndare, är då Kristus en syndens tjänare? Absolut inte. För om jag åter bygger upp det jag rivit ner, då bevisar jag mig vara en överträdare. Jag har nämligen genom lagen dött från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp lever jag i tron på Guds Son, som älskade mig och utgav sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdighet kommer genom lagen, då dog Kristus förgäves. Åh, ni oförståndiga galater, vem har förhäxat er? Jesus Kristus blev ju tydligt porträtterad för era ögon som korsfäst. Det här är det enda jag vill veta: var det genom laggärningar ni tog emot Anden eller genom att lyssna i tro? Är ni så oförståndiga? Ni började i Anden, har ni nu fulländats genom mänsklig ansträngning? Har ni upplevt allt detta förgäves, om det nu var förgäves? Skänker Gud er Anden och gör han underverk ibland er på grund av laggärningar eller för att ni lyssnar i tro? Som med Abraham: Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Därför ska ni veta att de som tror är Abrahams söner. Skriften förutsåg att Gud skulle förklara folkslagen rättfärdiga av tro och förkunnade i förväg evangeliet för Abraham: I dig ska alla folkslag bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde. Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse, för det står skrivet: Under förbannelse är var och en som inte håller sig till allt som står skrivet i lagens bok och fullgör det. Det är uppenbart att ingen står rättfärdig inför Gud genom lagen, eftersom den rättfärdige ska leva av tro. Men lagen bygger inte på tron, tvärtom, den som håller buden ska leva genom dem. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Under förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Detta skedde för att folkslagen i Kristus Jesus skulle få del av Abrahams välsignelse, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden. Bröder, för att tala i mänskliga termer: en människas testamente som vunnit laga kraft kan varken upphävas eller tillföras något. Det var åt Abraham och hans ättling som löftena talades till. Det heter inte: ʼOch åt dina ättlingar,ʼ som till många, utan som till en enda: Och åt din ättling, som är Kristus. Jag menar: ett förbund som Gud redan har giltigförklarat kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. För om arvet grundas på lagen grundas det inte längre på löftet. Men Gud skänkte det åt Abraham genom ett löfte. Varför gavs då lagen? Den lades till på grund av överträdelserna och skulle gälla tills ättlingen trädde fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar av en medlare. Men en medlare behövs inte där endast en verkar, och Gud är en. Strider då lagen mot Guds löften? Absolut inte. För om en lag hade getts som kunde ge liv hade rättfärdigheten verkligen varit grundad på lagen. Men nu har Skriften fångat allt under synden, så att löftet kan ges åt dem som tror, genom tro på Jesus Kristus. Innan tron kom var vi bevakade av lagen, fångade till dess tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men efter att tron har kommit står vi inte längre under någon övervakare. Alla är ni nämligen Guds söner genom tron, i Kristus Jesus, för alla ni som blivit döpta in i Kristus har blivit iklädda Kristus. Det finns varken jude eller hedning, slav eller fri, man och kvinna. För alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni Abrahams ättlingar, arvingar enligt löftet. Jag menar att så länge arvingen är omyndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, fast han äger allt. Han står under förmyndare och förvaltare fram till den dag som hans far har bestämt. Likaså med oss. Så länge vi var barn var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och född under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen så att vi kunde bli adopterade som söner. Och eftersom ni är söner har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ”Abba, Fader!” Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge genom Gud. Då ni tidigare inte kände Gud var ni slavar åt dem som i verkligheten inte är några gudar. Men nu då ni känner Gud, eller snarare blivit kända av Gud, hur kan ni då återvända till dessa svaga och värdelösa makter som ni på nytt vill slava åt? Ni iakttar dagar och månader och tider och år. Jag är rädd att jag ansträngt mig förgäves bland er. Bröder, jag vädjar till er: bli som jag eftersom jag blivit som ni. Ni har aldrig behandlat mig illa. Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er. Och fastän mitt tillstånd innebar en frestelse för er så varken föraktade eller avskydde ni mig. Tvärtom välkomnade ni mig som vore jag en Guds ängel eller Kristus Jesus. Var är nu er saliga glädje? Jag kan intyga att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig om det varit möjligt. Har jag nu blivit er fiende när jag säger er sanningen? Deras hängivelse för er är inte av godo. De vill splittra oss för att ni ska vara hängivna dem. Det är alltid bra att vara hängiven det goda, och inte bara när jag är hos er. Mina barn, som jag åter måste föda med smärta tills Kristus har tagit gestalt i er. Jag skulle önska att jag nu var hos er med ett annat tonläge, för jag vet inte vad jag ska ta mig till med er. Svara mig, ni som vill stå under lagen, lyssnar ni inte på lagen? Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan. Slavinnans son var född efter människors villkor, den fria kvinnans son genom ett löfte. Detta ska förstås bildligt, för kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. För Hagar betecknar berget Sinai i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, för det lever i slaveri med sina barn. Men Jerusalem där ovan är fritt, och det är vår moder. För det står skrivet: Gläd dig, du ofruktsamma som inte föder, jubla högt, du som är utan födslosmärta. För den ensamma har många fler barn än den som har en man. Bröder, ni är löftets barn liksom Isak. Men liksom han som då var född efter människors villkor förföljde den som var född efter Anden, så är det även nu. Men Skriften säger: Driv bort slavinnan och hennes son, för hennes son ska inte ärva med den fria kvinnans son. Bröder, alltså är vi inte barn till slavinnan utan till den fria kvinnan. Kristus har befriat oss till friheten. Stå därför stadigt och lägg inte åter på er slavoket. Lyssna, jag Paulus säger er: om ni omskär er blir Kristus till ingen hjälp för er. Jag intygar igen att var och en som omskär sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen har blivit avskilda från Kristus. Ni har fallit ur nåden. Vi väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp. För i Kristus Jesus har det ingen betydelse om man är omskuren eller inte. Istället handlar det om tro verksam i kärlek. Ni fick en bra start. Vem hindrade er från att lyda sanningen? En sådan övertalning kom inte från honom som kallade er. Lite surdeg syrar hela degen. Jag har tilltro till Herren att ni inte har en annan uppfattning. Men den som förvirrar er ska få sin dom, vem han än är. Bröder, om jag fortfarande förkunnar omskärelse, varför blir jag då förföljd? Korsets anstöt är ju då borta. De som uppviglar er borde kastrera sig! För ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte friheten ge den fallna naturen något tillfälle, utan tjäna varandra genom kärleken. För hela lagen är uppfylld i ett enda bud: Älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se till att ni inte uppslukar varandra. Så jag säger: vandra i Anden, så ger ni inte efter för er fallna naturs begär. För den fallna naturen har begärelse till det som Anden är emot, och Anden har begärelse till det som den fallna naturen är emot. De två ligger i strid med varandra så att ni inte kan göra det ni vill. Men om ni drivs av Anden står ni inte under lagen. Den fallna naturens välkända gärningar är otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, svartkonst, hat, bråk, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, partistrider, rivalitet, fylleri, supfestande och annat sådant. Jag upprepar vad jag tidigare sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike. Men Andens frukt är kärlek, glädje, harmoni, tålamod, vänlighet, godhet, pålitlighet, mildhet och självbehärskning. Mot sådant finns ingen lag. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sin fallna natur med dess lustar och begär. Om vi lever i Anden ska vi också följa Anden. Vi ska inte vara inbilska, inte provocera varandra, inte avundas varandra. Bröder, om någon överrumplat faller i en överträdelse ska ni som är Andefyllda hjälpa en sådan till rätta med mildhetens ande. Och var försiktig så att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. För den som anser sig vara något fast han ingenting är bedrar sig själv. Var och en ska utvärdera sin egen gärning. Då kan han behålla sin stolthet för sig själv utan att jämföra sig med andra. För var och en ska bära sin egen packning. Men den som undervisas i ordet ska dela allt gott med sin lärare. Bedra inte er själva, Gud låter sig inte föraktas. Det som en människa sår ska hon också skörda. Den som sår i sin fallna natur ska av den skörda fördärv, men den som sår i Anden ska av Anden skörda evigt liv. Låt oss inte tröttna på att göra gott. Tids nog får vi skörda, bara vi inte ger upp. Vi ska alltså göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot trons familj. Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand. Alla de som söker anseende utifrån yttre ting försöker tvinga er till omskärelse bara för att undvika förföljelse på grund av Kristi kors. De omskurna själva kan nämligen inte hålla lagen, men de vill ha er omskurna så att de kan stoltsera över det som skett med er kropp. Men jag tänker aldrig vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. Det betyder inget vare sig man är omskuren eller inte. Det som räknas är en ny skapelse. Fred och barmhärtighet över dem som följer denna regel och över Guds Israel. I fortsättningen får ingen besvära mig, för jag bär Jesu märken på min kropp. Bröder, nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er ande. Amen. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel. Till de heliga som bor i Efesos, de troende i Kristus Jesus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som har välsignat oss i Kristus med all andlig välsignelse i himlen. För han utvalde oss i Kristus före universums skapelse till att vara heliga och felfria inför honom. I kärlek förutbestämde han oss till att bli adopterade som söner genom Jesus Kristus, enligt hans goda vilja. Detta för att nådens härlighet ska prisas, den som han benådade oss med i den Älskade. I honom har vi friköpts genom hans blod, vi har förlåtelse för våra överträdelser efter Guds rika nåd, som han lät flöda över oss med all visdom och insikt. Han lät oss få veta sin viljas hemlighet enligt det goda beslut han fattade i Kristus, om en ordning vid tidernas fullbordan — att föra allting samman i Kristus, allt i himlen och på jorden. I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda därtill av honom som verkar allt efter sin viljas beslut, för att vi som redan har vårt hopp i Kristus ska bli till pris och ära för hans härlighet. I honom har även ni efter att ni hört sanningens ord, evangeliet om er frälsning, och efter att ni kommit till tro, fått det utlovade sigillet — den helige Ande. Anden är en handpenning på vårt arv tills Gud friköper sitt egendomsfolk, till pris och ära för hans härlighet. / Därför tackar jag alltid Gud för er när jag nämner er i mina böner, efter att jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande i kunskap om honom. Och att ni med upplysta hjärtans ögon ska förstå vilket hopp han kallat er till, hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur överväldigande stor hans makt är gentemot oss som tror, enligt hans oerhörda verksamma kraft. Med denna kraft verkade han i Kristus då han reste honom upp från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över varje härskare och makt och kraft och herravälde, och över varje namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Och Gud lade allt under hans fötter, och gav honom till församlingen som huvud över allting. Församlingen är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. Ni var döda i era överträdelser och synder som ni tidigare levde i enligt denna världens tidsålder. Ni följde härskaren över luftens välde, den ande som nu verkar i olydnadens människor. Förut levde vi alla bland dem, då vi följde vår fallna naturs begär och gjorde vad den och sinnet hade lust till. Och vi var av naturen Guds vredes barn, vi liksom de andra. Men Gud är rik på barmhärtighet. Genom sin stora kärlek har han älskat oss och gjort oss levande med Kristus, vi som var döda i våra överträdelser. Av nåd är ni frälsta. Och han reste oss upp med honom och satte oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus. Detta för att i kommande tidsåldrar visa sin nåds överväldigande rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus. För av nåden är ni frälsta genom tro. Det är inte av er själva, det är Guds gåva, inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig. För hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud förberett åt oss att leva i. Kom därför ihåg att ni en gång var hedningar till naturen och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen av människohand. Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel, främmande för förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, i Kristus Jesus, har ni som en gång var i fjärran kommit nära genom Kristi blod. För han är vår fred. Han gjorde de två till ett, och rev ner den fientliga skiljemuren när han genom sin kroppsliga död satte lagen med dess påbud och stadgar ur kraft. Så skapade han i sin person en ny människa av de båda, och stiftade fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, efter att han där i sin person dödat fiendskapen. Han kom och förkunnade fred för er i fjärran och fred för dem som var nära. För genom honom har vi båda i en Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre främlingar och utlänningar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund med Kristus Jesus själv som hörnsten. I honom hålls hela byggnaden ihop och reser sig till ett heligt tempel i Herren. I honom blir även ni byggda upp till en Guds boning i Anden. Av den anledningen vill jag Paulus som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar … Jag utgår ifrån att ni hört om tjänsten att förvalta Guds nåd som gavs mig med tanke på er. Genom en uppenbarelse gjordes hemligheten känd för mig, något jag redan i korthet har skrivit om. När ni läser detta kan ni förstå vilken insikt jag har i Kristus-hemligheten. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu i Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Hemligheten innebär att hednafolken är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte, i Kristus Jesus genom evangeliet. Jag blev evangeliets tjänare genom gåvan Guds nåd, som gavs mig genom hans mäktiga kraft. Jag som är den obetydligaste av alla heliga fick denna nåd att för folkslagen förkunna evangeliet om den ofattbara rikedom som är Kristus. Jag skulle också upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas som från tidsåldrar varit fördold i Gud, alltings Skapare. Så skulle nu härskarna och makterna i den himmelska världen genom församlingen få kunskap om Guds visdom i all dess mångfald. Detta skedde i enlighet med det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus vår Herre. I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. Därför ber jag er att inte bli modlösa när jag lider för er skull. Mitt lidande är er härlighet. Av den anledningen böjer jag mina knän för Fadern, från vilken alla folk i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska styrka er inre människa med kraft genom sin Ande, så att Kristus genom tron må bo i era hjärtan och ni blir rotade och grundade i kärlek. Detta för att ni med alla de heliga ska kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som övergår all kunskap, så att ni blir fyllda av hela Guds fullhet. Han som förmår göra oändligt mycket mer än allt vi kan begära eller föreställa oss, genom den kraft som verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheters evighet. Amen. Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni fått. Var alltid ödmjuka och milda. Visa varandra tålamod och tolerans i kärlek. Sträva efter att bevara Andens enhet genom fridens band. Det finns en kropp och en Ande — liksom ni kallades till ett hopp när ni blev kallade — en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, han som är över alla och genom alla och i alla. Men åt var och en av oss gavs nåden i enlighet med den av Kristus tilldelade gåvan. Därför heter det: När han steg upp i höjden tog han fångar, och han gav människorna gåvor. — Vad betyder ˮhan steg upp,ˮ om inte att han också stigit ner till de lägre regionerna, jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. — Och han gav några till att vara apostlar, några till profeter, några till evangelister, några till församlingsledare och lärare. Detta för att de heliga ska fulländas, utföra sin tjänst, bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, blir fullmogna och vuxna människor fram till Kristi fullhet. Då blir vi inte längre barn som kastas omkring av vågorna och förs iväg av alla lärovindar, genom människors bluff och båg när de med list och lömska angrepp sprider villfarelse. Vi ska istället tala sanning i kärlek och i allt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Genom honom fogas hela kroppen samman. Och den hålls ihop genom det stöd som varje led ger enligt den kraft som är tilldelad åt var särskild del. Så växer och byggs kroppen upp i kärlek. Därför säger jag med eftertryck i Herren: lev inte längre som hednafolken. Deras tankar är tomhet, deras förstånd förmörkat. De är utestängda från livet i Gud på grund av deras okunnighet och deras förhärdade hjärtan. Skamlöst överlämnar de sig åt liderligheter och lever i all slags omättlig orenhet. Men så har inte ni blivit undervisade om Kristus. Ni har fått höra om honom och blivit undervisade i honom eftersom sanning finns i Jesus: att ni, med er förra livsföring i åtanke, ska lägga av den gamla fördärvade människan som är bedragen av sina begär, och förnyas i ert andliga sinne, och ikläda er den nya människan som är skapad till Guds likhet, i den rättfärdighet och helighet som kommer från sanningen. Lägg därför bort lögnen. Var och en ska tala sanning med sin nästa, eftersom vi är lemmar i samma kropp. Var upprörda, men synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte heller djävulen något tillfälle. Den som stjäl ska sluta med det. Istället ska han arbeta och uträtta något gott med sina egna händer, så att han kan dela med sig åt behövande. Låt inget osunt ord passera era läppar. Tala bara goda ord som blir till uppbyggelse där behov finns, så att det blir till välsignelse för dem som lyssnar. Bedröva inte Guds helige Ande som ni har fått som ett sigill till befrielsens dag. Gör er av med all bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och förtal och all annan ondska. Var istället vänliga och godhjärtade mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er. Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn. Vandra i kärlek, så som Kristus älskade oss och utgav sig själv för vår skull som offergåva, ett väldoftande offer åt Gud. Men otukt och all slags orenhet eller girighet får inte ens nämnas bland er. Det passar sig inte bland heliga. Inte heller passar sig vulgärt och fånigt prat eller smutsiga skämt. Uttryck istället tacksägelse. För det ska ni veta att ingen otuktig eller oren eller girig — alltså avgudadyrkare, kan ärva Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat, för på grund av det som nämnts kommer Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. För ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra som ljusets barn, för ljusets frukt består av all slags godhet, rättfärdighet och sanning. Ta reda på vad som är välbehagligt för Herren. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem hellre. För vad sådana människor sysslar med i hemlighet är skamligt att ens tala om. Men när allt avslöjas av ljuset blir det synligt, för allt som blir synligt är ljus. Därför heter det: ˮVakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig.ˮ Var därför mycket uppmärksamma på hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Utnyttja tiden väl eftersom dagarna är onda. Var alltså inte oförståndiga utan förstå vad som är Herrens vilja. Och berusa er inte med vin, sådant leder till utsvävningar. Låt er istället fyllas av Anden, tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, sjung och spela från era hjärtan till Herren, tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn, underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män, som om det var Herren. För en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är församlingens huvud, han som är en Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus ska hustrurna underordna sig sina män i allt. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus älskade församlingen och utgav sig för den. Detta för att helga den genom att rena den med vattnets bad genom ordet, så att han kan ställa fram församlingen inför sig i härlighet utan fläck eller skrynkla eller någon annan brist. Den skulle vara helig och felfri. Så är även mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. För aldrig har någon avskytt sin egen kropp. Istället ger man den näring och omsorg så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför ska en man lämna sin far och sin mor och vara förenad med sin hustru, och de två ska bli ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag talar om Kristus och församlingen. Alltså gäller för varje enskild man att älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa sin man vördnad. Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, för det är rätt. Hedra din far och mor. Det är det första bud som följs av ett löfte: För att det ska gå dig väl och du får leva länge på jorden. Och ni fäder, väck inte upp ilska hos era barn. Uppfostra dem istället i Herrens disciplin och förmaning. Ni slavar, lyd era jordiska herrar med fruktan och vördnad av uppriktigt hjärta, som om det gällde Kristus. Var inte inställsamma ögontjänare, utan var som Kristi slavar som helhjärtat utför Guds vilja. Tjäna med entusiasm som om det gällde Herren och inte människor. Ni vet att var och en som gör gott ska få lön av Herren, vare sig han är slav eller fri. Och ni herrar, bete er likadant mot era slavar och undvik att hota. Ni vet att ni båda har samme Herre i himlen och han gör ingen skillnad på människor. Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds rustning så att ni kan stå emot djävulens lömska angrepp. För vår kamp är inte mot kött och blod utan mot härskare och makter och kosmiska krafter här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ta därför på er hela Guds rustning så att ni kan hålla stånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså stadigt. Spänn på er sanningens bälte kring era höfter. Och ta på er rättfärdighetens pansar. Sätt som skor på era fötter den beredskap som fredens evangelium ger. Håll dessutom upp trons sköld med vilken ni kan släcka den ondes alla brinnande pilar. Och ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Be alltid i Anden vid varje bön och anropan. Och vaka därtill med all uthållighet och bön för alla de heliga. Be också för mig att orden ges mig när jag börjar tala, så att jag frimodigt gör känt evangeliets hemlighet för vilket jag är ett sändebud i bojor. Be att jag får frimodighet att tala om detta så som det åligger mig. För att även ni ska få veta mer om mig och vad jag gör ska Tychikos, den käre brodern och trogne tjänaren i Herren, berätta allt för er. Jag sänder honom till er just för att ni ska få veta mer om oss och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Fred till bröderna, och kärlek med tro från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Nåd och odödlighet till alla som älskar vår Herre Jesus Kristus. Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare. Till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, med församlingsledarna och församlingstjänarna. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar min Gud varje gång jag tänker på er. I alla mina böner för er alla ber jag alltid med glädje, eftersom ni deltagit i arbetet för evangeliet från första dagen intill nu. Jag förlitar mig på att han som har börjat ett gott verk i er ska fullborda det intill Kristi Jesu dag. Det är rätt att jag tänker så om er alla, för ni är i mitt hjärta. Vare sig jag bär bojor eller försvarar och befäster evangeliet delar ni alla nåden med mig. För Gud kan vittna om hur jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek alltmer ska överflöda i kunskap och allt omdöme, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och vara rena och oklanderliga på Kristi dag, fyllda med rättfärdighetens frukt som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris. Bröder, jag vill att ni ska veta att det som hänt mig snarare har inneburit framgång för evangeliet. Det har blivit uppenbart för hela kejsarens livgarde och alla andra att det är för Kristus jag bär mina bojor. Min fångenskap har gjort att de flesta av bröderna förlitar sig på Herren så att de alltmer vågar tala ordet utan rädsla. Visst förkunnar en del Kristus utifrån avundsjuka och stridslystnad. Men andra gör det i god avsikt, av kärlek, eftersom de vet att jag är satt till att försvara evangeliet. De andra förkunnar Kristus utifrån själviska och orena motiv och tänker att de kan göra min fångenskap tyngre. Hur det än sker, oärligt eller sanningsenligt, så blir Kristus i alla fall förkunnad, och det gläds jag över. Och jag ska fortsätta glädja mig, för jag vet att genom er förbön och genom hjälp från Jesu Kristi Ande så kommer detta att innebära min räddning. Det är min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt ska bli besviken, utan att jag nu och alltid är frimodig så att Kristus blir förhärligad i min kropp, vare sig jag lever eller dör. För mig är nämligen livet Kristus och döden en vinst. Men om livet i kroppen innebär fruktbärande arbete för mig, då vet jag inte vad jag ska välja. Jag pressas hårt från två håll. Jag längtar att få bryta upp och vara med Kristus, för det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag blir kvar i kroppen. Och övertygad om detta vet jag att jag blir kvar och förblir hos er alla till er framgång och glädje i tron. Så ska genom mig er stolthet överflöda i Kristus Jesus när jag är närvarande hos er igen. Lev nu bara som medborgare på ett sätt som är värdigt evangeliet om Kristus. Då kan jag få höra, vare sig jag besöker er eller inte, att ni står stadigt i en Ande, kämpar med en själ för tron på evangeliet, och inte på något sätt låter er skrämmas av motståndarna. Det blir för dem ett tecken på att de går till förtappelsen och att ni blir frälsta, och det av Gud. För det har tilldelats er att för Kristi skull inte bara tro på honom utan även att lida för hans skull, i det att ni har samma kamp som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har. Om ni alltså har tröst i Kristus, uppmuntran från kärleken, Andens gemenskap, ömhet och medkänsla, fyll mig då med glädje genom att leva i samförstånd och i samma kärlek, ja, var ett i själ och hjärta. Var inte själviska och inbilska, utan betrakta ödmjukt andra som bättre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan tänk också på andras väl. Ha samma sinnelag som fanns i Kristus Jesus: Han var i Guds gestalt, men betraktade inte jämlikhet med Gud som något att utnyttja, utan tömde sig genom att anta en slavs gestalt då han kom i människors likhet. När han till det yttre hade blivit människa ödmjukade han sig och var lydig intill döden — döden på korset. Därför upphöjde Gud honom allra högst och gav honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn varje knä må böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och varje tunga må bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära. Mina kära, därför ska ni som alltid varit lydiga — inte bara när jag var hos er utan mycket mer nu i min frånvaro — arbeta med fruktan och bävan på er frälsning. För det är Gud som verkar i er både vilja och handling till hans välbehag. Gör allt utan att muttra och tvista. Då blir ni fulländade och rena, Guds felfria barn mitt ibland ett fördärvat och perverst släkte där ni lyser som stjärnor i universum. Håll fast vid livets ord. Jag kan då vara stolt på Kristi dag eftersom jag inte har slitit eller arbetat förgäves. Även om jag utgjuts som dryckesoffer över det offer och den tjänst som kommer från er tro, så är jag glad och gläds med er alla. Likaså ska ni glädjas och dela min glädje. Jag hoppas i Herren Jesus att snart kunna sända Timotheos till er, så att även jag kan vara vid gott mod när jag får höra om er. Jag har nämligen ingen annan själsfrände som han. Han ska visa er uppriktig omsorg. För alla tänker på sitt eget, inte på Jesu Kristi sak. Men ni vet att Timotheos visat vad han går för. Som ett barn med sin far har han tillsammans med mig tjänat evangeliet. Jag hoppas därför kunna sända honom så snart jag får se hur det går för mig. Men i Herren förlitar jag mig på att snart kunna komma även själv. Jag har också funnit det nödvändigt att sända Epafroditos till er. Han är min broder och medarbetare och medsoldat, som ni sände för att hjälpa mig med det jag behövde. Han har nämligen längtat efter er alla och varit bekymrad eftersom ni hörde att han blivit sjuk. Och sjuk har han varit, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. Därför är jag desto mer angelägen att sända honom, så att ni ska få glädjen att återse honom och jag själv inte behöver vara så ängslig. Välkomna honom i Herren med all glädje och visa sådana män uppskattning, eftersom han under arbetet för Kristus kom nära döden. Han riskerade livet för att ge mig den hjälp som ni var oförmögna att ge. För övrigt, mina bröder, gläd er i Herren. Att jag upprepar vad jag tidigare skrivit är inget besvär för mig, och er ger det trygghet. Akta er för ”hundarna”. Akta er för de onda arbetarna. Akta er för de sönderskurna. För vi är de omskurna, vi som tjänar i Guds Ande och har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på mänskliga meriter, fast även jag kunde förlita mig på sådant. Om någon annan anser sig kunna förlita sig på mänskliga meriter, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, tillhör Israels folk, av Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i fråga om hängivenhet en förföljare av församlingen, i fråga om lagrättfärdighet fulländad. Men allt det som var fördelar för mig betraktar jag nu som värdelöst på grund av Kristus. Jag betraktar i sanning allt som värdelöst med tanke på det som är långt mera värt — kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom blev allt utan värde för mig och jag räknar allt som sopor för att jag ska vinna Kristus och bli funnen i honom. Inte med min egen rättfärdighet som utgår från lagen utan med den som kommer genom tro på Kristus — rättfärdigheten från Gud genom tron. Detta för att jag ska lära känna Kristus och kraften av hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hopp om att nå fram till uppståndelsen från de döda. Det är inte så att jag redan ägde detta eller redan blivit fullkomlig. Men jag strävar efter att gripa det eftersom Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i mitt grepp, men jag gör följande: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och strävar mot målet för att vinna segerpriset där ovan, det som Gud har kallat oss till i Kristus Jesus. Det är så alla vi fullmogna bör tänka. Och tänker ni annorlunda i något avseende ska Gud klargöra även det för er. Nu fortsätter vi på den väg som vi har nått fram till. Bröder, efterlikna mig och fäst blicken på dem som lever efter det mönster vi gav er. För jag har ofta sagt till er, och nu säger jag det under tårar: många lever som fiender till Kristi kors. Deras slut är förtappelsen. Deras gud är magen. De glorifierar sin liderlighet. De tänker bara på det jordiska. Men vårt medborgarskap är i himlen, och därifrån väntar vi en Frälsare, Herren Jesus Kristus. Han ska förvandla vår ömkliga kropp så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, med den kraft han har att lägga allt under sig. 4:1 Stå därför stadigt i Herren, mina kära och efterlängtade bröder, min glädje och min segerkrans, mina älskade. *** Jag uppmanar Euodia och Syntyche att leva i samförstånd i Herren. Ja, även dig, vänfaste Syzygos, ber jag: hjälp dem, de har kämpat för evangeliet med mig och med Clemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok. Gläd er alltid i Herren. Åter vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur försonliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom att anropa och be och tacka. Och Guds frid, som övergår allt förstånd, ska beskydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, allt som är rätt och rent, allt som är älskvärt och lovvärt, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, tänk innerligt på allt sådant. Vad ni har lärt och tagit emot och hört från mig och sett i mig, det ska ni göra. Och fredens Gud ska vara med er. Och jag blev innerligt glad i Herren att ni äntligen lät er omtanke om mig blomstra. Även tidigare hade ni omtanke, men då inget tillfälle att visa det. Jag säger inte att jag lider brist på något, för jag har lärt mig att alltid vara nöjd. Jag kan leva på botten och jag kan leva i överflöd. Jag har blivit invigd i alla förhållanden: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Jag förmår allt i honom som ger mig kraft. Men ni gjorde väl som hjälpte mig i min nöd. Ni filipper vet också att under evangeliets första tid när jag hade lämnat Makedonien, då var ni den enda församling som hade sådan gemenskap med mig att räkenskap kunde föras över utgivet och mottaget. För även när jag var i Thessalonike skickade ni mig flera gånger vad jag behövde. Det är inte så att jag söker gåvan, utan vinstökningen på ert eget konto. Jag har fått allt och det i överflöd. Jag är väl försörjd sedan jag av Epafroditos mottagit gåvan — en väldoft, ett välkommet offer, välbehagligt för Gud. Och min Gud ska fylla alla era behov efter sin härlighets rikedom i Kristus Jesus. Härligheten tillhör vår Gud och Fader i evigheters evighet. Amen. Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna som är hos mig hälsar till er. Alla de heliga hälsar er, särskilt de som hör till kejsarens husfolk. Nåden från Herren Jesus Kristus är med er ande. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och vår broder Timotheos. Till de heliga i Kolossai, de troende bröderna i Kristus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader. Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, när vi ber för er. För vi har hört om er tro i Kristus Jesus och om er kärlek till alla de heliga, på grund av hoppet som väntar er i himlen. Det har ni redan hört om i sanningens ord, det evangelium som nu finns hos er liksom i hela världen och som växer till och bär frukt. Så har det även gjort hos er från den dag ni hörde det och förstod Guds nåd i dess sanning. Evangeliet har ni fått lära er av Epafras, vår käre medtjänare, som troget tjänar Kristus till er förmån. Han har även berättat för oss om er kärlek i Anden. Från den dag vi hörde om detta har vi därför inte upphört att be för er. Vi ber att ni ska fyllas av kunskapen om hans vilja, med all vishet och insikt från Anden. Då kan ni leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer i kunskapen om Gud. Vi ber att ni ska bli styrkta med all kraft av hans härlighets makt till att vara uthålliga och tålmodiga i allt, och att ni med glädje ska tacka Fadern som gjort er behöriga att få del i det arv som de heliga har i ljuset. Han har befriat oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom har vi friköpts, vi har syndernas förlåtelse. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd över hela skapelsen. För i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och osynliga, tronänglar och herravälden, härskare och makter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han Är före allting, och allt hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, församlingen. Han är begynnelsen, förstfödd från de döda, för att han i allting ska vara den främste. För det behagade Gud att låta all fullhet bo i Sonen och genom honom försona allt med sig, allt på jorden och allt i himlen, efter att han skapat fred genom honom, genom blodet på hans kors. Och ni som en gång var utestängda och fientliga i sinnet genom era onda gärningar, er har han nu försonat i sin jordiska kropp genom döden, för att ställa fram er heliga och felfria och oförvitliga inför sig. Detta om ni förblir i tron, orubbliga och väl grundade, och inte viker av från det hoppets evangelium som ni har hört om. Det har förkunnats för allt skapat under himlen, och jag Paulus har blivit dess tjänare. Nu gläds jag i mina lidanden för er. Och i min kropp uppfyller jag vad som fattas av Kristi lidanden för hans kropp, som är församlingen. Jag har blivit dess tjänare enligt det uppdrag som Gud gav mig avseende er, att överallt fullborda Guds ord. Denna hemlighet var dold genom tidsåldrar och släktled men har nu uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud kungöra hur rik på härlighet denna hemlighet är bland hednafolken: Kristus i er, härlighetens hopp. Det är honom vi förkunnar genom att vägleda och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram alla som fullmogna i Kristus. Det är för detta jag arbetar och kämpar med hans kraft som mäktigt verkar i mig. För jag vill att ni ska veta hur jag kämpar för er och för dem som bor i Laodikeia och för alla som inte har träffat mig personligen. Min avsikt är att deras hjärtan ska styrkas och att de förenas i kärlek och når fram till hela den rikedom som består av full insikt i kunskapen om Guds hemlighet — Kristus. I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Detta säger jag för att ingen ska lura er genom vältalig retorik. För även om jag är fysiskt frånvarande, så är jag hos er i Anden och gläds när jag ser er ordning, och orubbligheten i er tro på Kristus. Så som ni tog emot Kristus Jesus, Herren, så lev i honom. Var rotade och uppbyggda i honom. Var befästade i tron så som ni lärt er. Överflöda i tacksägelse. Var uppmärksamma så att ingen fångar er med tom och försåtlig filosofi som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. För i Kristus bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. Och i honom som är huvudet över alla härskare och makter är ni fyllda. I honom blev ni också omskurna med en omskärelse utförd utan händer. Det skedde när er fallna kropp avlägsnades genom omskärelsen utförd av Kristus. Ni begravdes med Kristus i dopet. Och i dopet restes ni upp med honom genom tron på kraften hos Gud, som reste Kristus upp från de döda. Och ni som var döda i era överträdelser och i er oomskurna fallna natur, er har Gud gjort levande med honom då han förlät oss alla överträdelser. Han utplånade det skuldebrev som låg över oss. Det avlägsnade han genom att spika fast det på korset. Gud avväpnade härskarna och makterna, och vanärade dem offentligt när han triumferade över dem i Kristus. Låt därför ingen döma er vad gäller mat och dryck eller vad beträffar högtid, nymånad eller sabbat. Sådant är en skugga av det som skulle komma. Men verkligheten är Kristus. Låt er inte berövas priset av någon som gillar ʼödmjukhetʼ och änglars tillbedjan, visioner som han helt går upp i. Hans fallna naturs sinne gör honom högfärdig. Och han håller sig inte till Kristus, huvudet, från vilken hela kroppen — stödd och sammanhållen av leder och senor — växer med Guds växtkraft. Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er olika påbud? ”Ta inte.” ”Smaka inte.” ”Rör inte.” Allt sådant är till för att användas och förbrukas enligt människors regler och bud. Sådana påbud har ett sken av vishet, med sin egenvalda fromhet och sin ʼödmjukhetʼ och sin asketism, men de har inget värde förutom att tillfredsställa den fallna naturen. Har ni alltså uppstått med Kristus, så sök det som finns där ovan, där Kristus är, sittande på Guds högra sida. Ha ert sinne vänt mot det som är där ovan, inte mot det som är på jorden. För ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus uppenbaras, han som är ert liv, då ska också ni uppenbaras med honom i härlighet. Döda därför det jordiska i er: otukt, orenhet, lusta, ont begär, och girigheten som är avgudadyrkan. På grund av sådant kommer Guds vrede [över olydnadens människor]. I dessa synder vandrade även ni en gång när ni levde i dem. Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, förtal, oanständigt språkbruk. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med dess gärningar och iklätt er den nya människan som förnyas i kunskap efter sin Skapares avbild. Här finns inte hedning eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla. Därför, som Guds utvalda, heliga och älskade, ska ni klä er i innerlig medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Var toleranta mot varandra, och förlåt varandra om någon har en anklagelse mot en annan. Liksom Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni ha på er kärleken, som är fullkomlighetens band. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den som ni kallades till i en enda kropp. Var tacksamma. Låt Kristi ord bo inom er i överflöd. Undervisa och vägled varandra i all vishet med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung med tacksamhet i era hjärtan till Gud. Och låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn, och tacka Gud Fadern genom honom. Ni hustrur, underordna er era män, så som det ska vara i Herren. Ni män, älska era hustrur och hys inte agg mot dem. Ni barn, lyd era föräldrar i allt, för det tycker Herren om. Ni fäder, förarga inte era barn, så att de bli modlösa. Ni slavar, lyd era jordiska herrar i allt. Inte som inställsamma ögontjänare, utan av uppriktigt hjärta i fruktan för Herren. Vad ni gör ska ni göra innerligt, som om ni tjänade Herren och inte människor. Ni vet att det är av Herren som ni ska få arvet som belöning. Tjäna Herren Kristus. För den som gör orätt ska få igen för vad han gjort, utan anseende till person. 4:1 Ni herrar, behandla era slavar rättvist och korrekt, då ni vet att även ni har en Herre i himlen. *** Var uthålliga i bönen, vaka i den under tacksägelse. Be även för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan tala Kristus-hemligheten för vars skull jag är fånge. Be att jag gör den känd och talar så som det åligger mig. Uppträd klokt bland dem som står utanför, utnyttja tiden väl. Ert tal ska alltid vara vänligt och välsmakande. Ni måste förstå hur ni ska svara varje person. Tychikos ska berätta om allt angående mig. Han är en kär broder och en trofast tjänare och medarbetare i Herren. Jag sänder honom till er just för att ni ska få veta mer om oss och för att han ska uppmuntra era hjärtan. Han kommer med vår trofaste och käre broder Onesimos, som är en av er. De ska berätta för er om allting här. Min medfånge Aristarchos hälsar till er, och likaså Markus, Barnabas kusin. Ni har fått anvisningar beträffande honom: om han kommer till er, välkomna honom. Jesus som kallas Justus hälsar. Av judarna är dessa de enda medarbetare för Guds rike som har gett mig uppmuntran. Epafras, som är en av er, hälsar. Han är en Kristi Jesu tjänare som alltid kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fullmogna och vara fyllda med allt som rör Guds vilja. Jag kan intyga att han utstår mycket för er skull och för dem i Laodikeia och Hierapolis. Den käre läkaren Lukas hälsar till er, liksom Demas. Hälsa till bröderna i Laodikeia, och till Nymfa och församlingen i hennes hus. När mitt brev har blivit läst hos er, se då till att det blir läst även i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa brevet som de har fått. Och meddela Archippos att han ska se till att fullgöra den tjänst han har fått i Herren. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Glöm inte mina bojor. Nåden är med er. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som är i Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Nåd och fred till er. Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner. Inför vår Gud och Fader tänker vi oavbrutet på vad ni uträttar i tron, ert arbete i kärleken och er uthållighet i hoppet till vår Herre Jesus Kristus. Bröder, Guds älskade, vi vet att ni är utvalda av Gud. För vårt evangelium kom till er inte bara i ord, utan i kraft och i den helige Ande och i full visshet. Ni vet hur vi uppträdde ibland er för er skull. Och ni blev efterföljare till oss och Herren, då ni under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. Så har ni blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och Achaia. För ni har fått Herrens ord att höras inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud spridits, så att vi inte behöver säga något. Folk berättar nämligen själva om hur vi välkomnades av er, och hur ni omvände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud reste upp från de döda — Jesus, som räddar oss från den kommande vreden. För ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er var inte förgäves. Som ni vet hade vi tidigare plågats och skymfats i Filippi. Men vår Gud gav oss frimodighet att tala Guds evangelium till er trots hårt motstånd. För vår uppmaning utgår inte från villfarelse eller orena motiv eller falskhet. Tvärtom, vi talar därför att Gud har godtagit att vi ska anförtros evangeliet. Inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. För som ni vet har vi aldrig uppträtt med smickrande tal eller under förtäckt girighet. Gud är vårt vittne. Vi har inte sökt ära av människor, vare sig av er eller av andra, även om vi kunde ha gjort anspråk som Kristi apostlar. Istället uppträdde vi som små barn ibland er. Likt en vårdande mor som ömt sköter om sina barn, så mycket tyckte vi om er. Vi ville ge er inte bara Guds evangelium utan också våra liv. Så kära hade ni blivit för oss. Bröder, ni minns ju vår möda och vårt slit. Vi arbetade natt och dag för att inte bli en belastning för er när vi förkunnade Guds evangelium för er. Ni och Gud kan vittna om hur heligt och rättfärdigt och oklanderligt vi uppträdde ibland er som tror. Ni vet hur vi, som en far mot sina barn, förmanade och uppmuntrade var och en av er. Vi vädjade till er att leva ett liv värdigt den Gud som kallar er till sitt rike och sin härlighet. Därför tackar vi oavbrutet Gud för att ni tog emot Guds ord som ni hörde från oss. Ni mottog det inte som människors ord utan som vad det verkligen är — Guds ord. Detta ord är också aktivt i er som tror. För ni, bröder, har blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen, de som är i Kristus Jesus. För ni har lidit detsamma av era landsmän som de har lidit av judarna, som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har fördrivit oss. De behagar inte Gud och är fiender till mänskligheten, eftersom de hindrar oss att tala till hednafolken så att de kan bli frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Vredesdomen kom över dem till slut. Bröder, då vi nu en kort tid har blivit som föräldralösa efter att ha skilts från er — till kroppen men inte till hjärtat — hur starkt har vi inte längtat efter att få se er igen. Vi har verkligen velat komma till er — jag, Paulus, flera gånger — men Satan har hindrat oss. För vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrans inför vår Herre Jesus när han kommer? Är det inte ni? Jo, ni är vår ära och vår glädje. Då vi alltså inte kunde stå ut längre beslöt vi att ensamma stanna kvar i Athen. Och vi sände Timotheos, vår broder och Guds medarbetare i Kristi evangelium, för att styrka och uppmuntra er i tron så att ingen skulle vackla under dessa lidanden. För ni vet själva att vi är bestämda för sådana. Redan när vi var hos er sa vi på förhand till er att vi skulle få lida. Och så blev det också som ni vet. Av den anledningen, när jag inte kunde stå ut längre, sände jag bud för att få besked om er tro. Kunde det vara så att frestaren hade frestat er och vårt arbete varit förgäves? Men nu har Timotheos återkommit från er och berättat för oss goda nyheter om er tro och kärlek. Och han sa att ni alltid tänker på oss och längtar efter att få träffa oss, liksom vi längtar efter er. Bröder, därför har ni genom er tro blivit oss till tröst mitt i alla våra svårigheter och lidanden. För nu lever vi, om ni står stadigt i Herren. Hur ska vi tillräckligt kunna tacka Gud för all den glädje vi har inför vår Gud på grund av er? Natt och dag ber vi enträget om att få återse er och fullborda det som brister i er tro. Vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus ska bereda vår väg till er. Och Herren ska låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, så som vår kärlek till er. Då ska era hjärtan bli styrkta, fulländade och heliga inför vår Gud och Fader när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. Amen. För övrigt, bröder, ni har fått lära av oss hur ni ska leva för att behaga Gud, och det är så ni lever. Nu ber och uppmanar vi er i Herren Jesus att ni överflödar i detta. För ni vet vilka föreskrifter vi gav er genom Herren Jesus. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni tar avstånd från otukt, och att ni alla lär er att kontrollera er egen kropp i helighet och ära, inte i liderliga begär som hos hednafolken som inte känner Gud. Ingen får kränka eller utnyttja sin broder i denna sak, för Herren är en hämnare över allt sådant. Det har vi även tidigare sagt er och varnat för. Gud har nämligen inte kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse. Den som därför förkastar detta förkastar inte en människa utan Gud, som ger er sin helige Ande. Vad gäller den ömsesidiga kärleken har ni inte behov av att någon skriver till er, eftersom ni själva är lärda av Gud att älska varandra. För kärlek visar ni också alla bröderna i hela Makedonien. Men vi uppmanar er, bröder, överflöda i kärleken. Och var angelägna om att leva lugnt och stilla, sköta ert och arbeta med era egna händer så som vi påbjudit er. Lev så och ni vinner aktning hos dem utanför, och lider inte brist på något. Bröder, vi vill att ni ska veta vad som gäller angående dem som insomnat, så att ni inte sörjer likt de andra som saknar hopp. För då vi tror att Jesus dog och uppstod, så tror vi också att Gud genom Jesus ska föra fram de insomnade med honom. Vi säger er följande enligt ett budskap från Herren: vi som lever och är kvar tills Herren kommer har alls inget företräde framför de insomnade. För Herren själv ska stiga ner från himlen vid ett kommandorop, vid en ärkeängels röst och vid ljudet av Guds trumpet. Och de döda i Kristus ska uppstå först. Sedan ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara med Herren. Trösta nu varandra med dessa ord. Bröder, vad gäller tider och stunder så behövs det inte skrivas till er. För ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När de talar om fred och trygghet, då drabbas de av fördärv lika plötsligt som smärtan hos en födande kvinna. Och de kommer inte undan. Men ni, bröder, är inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. För ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför ska vi inte sova som de andra utan vara vakna och sansade. För de som sover, sover om natten, och de som berusar sig, är berusade om natten. Men vi som tillhör dagen ska vara sansade, iförda tron och kärleken som pansar, och hoppet om frälsning som hjälm. För Gud har inte bestämt att vi ska drabbas av hans vrede utan erhålla frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han dog för oss, för att vi ska leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Trösta därför varandra och uppbygg varandra, så som ni även gör. Bröder, vi ber er att respektera dem som arbetar ibland er och som är satta över er i Herren och vägleder er. Högakta dem i kärlek för det arbete de utför. Lev i harmoni med varandra. Bröder, vi uppmanar er: förmana de oansvariga, trösta de modlösa, ta hand om de svaga, ha tålamod med alla. Ingen ska bemöta ont med ont, utan eftersträva alltid att göra det goda mot varandra och mot alla. Var alltid glada, be oavbrutet, tacka Gud i allt som sker. För detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, ta avstånd från allt ont. Fredens Gud själv ska helga er fullständigt. Och må er ande och själ och kropp bevaras fulländad och fläckfri när vår Herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han ska också utföra det. Bröder, be även för oss. Hälsa alla bröderna med en helig kyss. Jag vill att ni lovar inför Herren att låta brevet bli uppläst för alla bröderna. Nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som är i Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Bröder, vi måste alltid tacka Gud för er. Det är rätt att göra så eftersom er tro växer i överflöd och er kärlek till varandra alltmer förökas hos er alla. Därför är vi stolta över er i Guds församlingar, över er uthållighet och tro under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De utgör ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska betraktas värdiga Guds rike som ni lider för. Det är ju rättfärdigt för Gud att med plåga vedergälla dem som plågat er, och ge åt er som plågas lindring tillsammans med oss. Så ska ske när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld, och tar hämnd på dem som inte känner Gud och dem som inte lyder evangeliet om vår Herre Jesus. De ska straffas med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt. Detta sker när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och förundras bland alla som kommit till tro. För vårt vittnesbörd har ni trott. Och därför ber vi alltid för er att vår Gud ska anse er värdiga hans kallelse och med kraft fullborda varje god viljeyttring och troshandling. Det sker för att vår Herre Jesu namn ska förhärligas i er och ni i honom, enligt nåden från vår Gud och Herren Jesus Kristus. Bröder, angående vår Herre Jesu Kristi ankomst och då vi ska samlas hos honom: Vi ber att ni inte så lätt ska tappa fattningen och bli skrämda, varken av någon profetia eller av något som sagts eller skrivits, som påstås komma från oss, om att Herrens dag har kommit. Låt ingen förleda er på något sätt. Först måste nämligen avfallet komma och laglöshetens människa uppenbaras, fördärvets man. Han är motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud och allt som dyrkas, så att han sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud. Minns ni inte att jag sa er detta när jag ännu var hos er? Och ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka så att han inte kan uppenbaras förrän hans tid kommer. För laglösheten är redan verksam i hemlighet. Nu ska bara han som ännu håller tillbaka undanröjas, och därefter ska den laglöse uppenbaras. Men honom ska Herren Jesus döda med sin andedräkt och avlägsna när han framträder vid sin ankomst. Den laglöses ankomst sker genom Satans makt i stor kraft, med lögnens tecken och under och med all slags försåtlig orättfärdighet mot dem som går i fördärvet. Detta eftersom de inte tog emot kärleken till sanningen, det som kunde ha frälst dem. Av den anledningen sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och för att de ska bli fördömda, alla de som inte trodde på sanningen utan tyckte om orättfärdigheten. Men vi måste alltid tacka Gud för er, Herrens älskade bröder, eftersom Gud utvalt er till att vara de första att bli frälsta genom Andens helgelse och tro på sanningen. Till detta har Gud kallat er genom vårt evangelium för att ni ska få del av vår Herre Jesu Kristi härlighet. Bröder, stå alltså stadigt och håll er till de lärotraditioner ni blev undervisade i, muntligt eller i brev från oss. Men vår Herre Jesus Kristus själv och Gud vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd skänkt oss evig tröst och gott hopp, han ska trösta era hjärtan, och ge er styrka till allt gott vad avser handling och ord. För övrigt, bröder, be för oss att Herrens ord snabbt utbreder sig och blir ärat, liksom hos er. Och be att vi förskonas från vettlösa och onda människor, för alla har inte tron. Men Herren är trofast. Och han ska styrka er och skydda er från den onde. Vi har i Herren den tilliten till er att ni gör och kommer att göra det vi föreskriver er. Herren ska leda era hjärtan in i Guds kärlek och Kristi uthållighet. Bröder, vi föreskriver er i vår Herre Jesu Kristi namn att ta avstånd från de bröder som lever oansvarigt och inte följer den lärotradition som de fått av oss. För ni vet själva hur man ska följa vårt exempel. Vi var ju inte lata hos er eller åt någons bröd utan att betala för oss. Tvärtom arbetade vi hårt natt och dag för att inte bli en belastning för någon av er. Det var inte så att vi saknade rätt till det, men vi ville vara ett föredömligt exempel för er. Och när vi var hos er gav vi er följande föreskrift: ”Den som inte vill arbeta ska heller inte äta.” Vi hör nämligen att några ibland er lever oansvarigt. De arbetar inte utan lägger sig i andras liv. Sådana föreskriver och förmanar vi i Herren Jesus Kristus att de ska arbeta i stillhet och tjäna sitt eget uppehälle. Men ni, bröder, tröttna inte på att göra det som är rätt. Om någon inte lyder vårt budskap i detta brev, ge akt på en sådan. Ta avstånd från honom så att han får skämmas. Men betrakta honom inte som en fiende, utan förmana honom som en broder. Fredens Herre själv ska alltid och på allt sätt ge er sin fred. Herren är med er alla. Hälsning från Paulus med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag. Nåden från vår Herre Jesus Kristus är med er alla. Från Paulus, Kristi Jesu apostel, efter befallning av Gud vår Frälsare och Kristus Jesus, vårt hopp. Till Timotheos, mitt äkta barn i tron. Nåd, barmhärtighet och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Herre. Redan när jag begav mig till Makedonien uppmanade jag dig att stanna kvar i Efesos och förmana några där att inte förkunna falska doktriner eller befatta sig med myter och ändlösa släktregister. Sådant leder till dispyter och tjänar inte den Guds ordning som finns där tro är. Syftet med förmaningen är kärlek från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. Detta har några avvikit ifrån och vänt sig till tomt prat. De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de med sådan säkerhet uttalar sig om. Men vi vet att lagen är god om man använder den som sig bör, och förstår att lagen inte är till för den rättfärdige. Den är till för laglösa och upproriska, för gudlösa och syndare, för profana och världsliga, för dem som dödar far eller mor och för mördare, för otuktiga och för män som ligger med män, för slavhandlare, för lögnare och menedare, och allt annat som strider mot den sunda läran. Detta enligt evangelium om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig. Jag tackar Kristus Jesus vår Herre som har gett mig kraft, för att han visat mig tillit och tog mig i sin tjänst. Jag som förut var en hädare, förföljare och våldsverkare. Men jag mötte förbarmande eftersom jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Och vår Herres nåd överflödade, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Det här är ett trovärdigt budskap som förtjänar fullt erkännande: Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare, och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande därför att Kristus Jesus skulle visa allt sitt tålamod mot mig först, som ett exempel för dem som ska komma till tro på honom och få evigt liv. Evigheternas kung, den odödlige, osynlige, ende Guden, ära och härlighet åt honom i evigheters evighet! Amen. Timotheos, mitt barn, detta uppdrag anförtror jag dig, i enlighet med de profetior som en gång talades till dig. Med stöd av dem ska du delta i det goda kriget, med tro och ett gott samvete. Detta har några gjort sig av med och därmed lidit skeppsbrott i tron. Bland dem är Hymenaios och Alexandros, som jag överlämnat åt Satan för att de ska tuktas så att de inte hädar. Jag uppmanar då först av allt till bön och anropan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i maktposition, så att vi kan leva lugnt och stilla, på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är rätt och välbehagligt inför Gud vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. För Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor — människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla. Så löd vittnesbördet när tiden var inne, och för detta vittnesbörd blev jag insatt som förkunnare och apostel, som hednafolkens lärare i tro och sanning. Jag talar sanning och ljuger inte. Jag vill därför att männen överallt ska lyfta heliga händer i bön, utan ilska och split. Jag vill också att kvinnorna ska klä sig anständigt, diskret och med gott omdöme. Inte pryda sig med håruppsättningar, guld, pärlor eller dyra kläder, utan med goda gärningar, vilket gäller för kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. En kvinna ska under tystnad ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller bestämmer över en man, utan hon ska hålla sig tyst. För Adam skapades först. Därefter Eva. Och det var inte Adam som blev förledd, utan kvinnan blev förledd och blev en överträdare. Men hon ska bli frälst genom sitt moderskap om hon fortsätter att leva med gott omdöme i tro och kärlek och helgelse. Det här är ett trovärdigt budskap: om någon gärna vill bli församlingsledare så önskar han sig ett förnämligt arbete. En församlingsledare ska vara oklanderlig, trogen sin hustru, sansad, omdömesgill, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin, inte vara aggressiv utan vara försonlig, inte vara grälsjuk, inte åtrå pengar. Han ska kunna styra sitt hus och få sina barn att lyda och visa all respekt. Men om han inte förstår hur man styr sitt eget hus, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och faller under samma dom som djävulen. Han måste också ha gott anseende av dem utanför, så att han inte blir vanärad och går i djävulens snara. Församlingstjänarna ska likaså vara värdiga. De får inte vara opålitliga, missbruka vin eller vara penningkära. De ska äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men även de ska först prövas. Om de sedan anses oförvitliga kan de bli församlingstjänare. — Deras hustrur ska likaså vara värdiga, inte förtala någon utan vara sansade och pålitliga i allt. — En församlingstjänare ska vara trogen sin hustru, och kunna styra sina barn och sitt hus. För de som sköter sin tjänst väl vinner en aktad ställning och får stor frimodighet i tron på Kristus Jesus. Jag skriver detta till dig i hopp om att snart komma till dig. Men om jag dröjer ska du veta hur man ska förhålla sig i Guds hus — den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Obestridligt stor är gudsfruktans hemlighet: Han uppenbarades i en kropp, var rättfärdig i anden, sedd av änglarna, förkunnad bland folken, trodd i världen, tagen upp i härligheten. Men Anden säger uttryckligen att i de sista tiderna kommer några att avfalla från tron och följa vilseledande andar och demoners undervisning. Det sker genom hycklande lögnförkunnare vars samveten är bortbrända. De förbjuder folk att gifta sig och kräver att man avstår från mat som Gud skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Allt som Gud har skapat är nämligen gott, och inget är förkastligt som tas emot med tacksägelse, eftersom det helgas genom Guds ord och bön. När du meddelar bröderna detta tjänar du Kristus Jesus väl, styrkt av trons ord och den goda undervisning som du noga har följt. Men gummors vanhelgande myter ska du ta avstånd ifrån. Öva dig istället i gudsfruktan. För kroppslig träning har begränsat värde, men gudsfruktan har obegränsat värde med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Det är ett trovärdigt ord som förtjänar fullt erkännande. Det är därför vi arbetar och kämpar, för vi har satt vårt hopp till den levande Guden som är alla människors Frälsare, främst för dem som tror. Detta ska du inskärpa och undervisa om. Låt ingen förakta dig för att du är ung. Var istället ett föredöme för de troende i ord och handling, i kärlek, tro och renhet. Se till att föreläsa ur Skriften, förmana, trösta och undervisa till dess jag kommer. Ta vara på den andliga gåvan i dig. Den som skänktes dig genom en profetia när de äldste lade händerna på dig. Tänk innerligt på detta och lev i detta, så att alla kan se dina framsteg. Ge akt på dig själv och din undervisning. Fortsätt så, för gör du det ska du frälsa både dig själv och dem som lyssnar på dig. Läxa inte upp en äldre man. Tala milt till honom som till en far, till yngre män som till bröder, till äldre kvinnor som till mödrar, till yngre kvinnor som till systrar, i all renhet. Hedra änkor som verkligen är det. Men om en änka har barn eller barnbarn är det främst de som ska handla gudfruktigt gentemot sin egen familj och kompensera sina föräldrar, för så vill Gud ha det. Den som verkligen är änka och ensamstående sätter sitt hopp till Gud och upphör inte att be och anropa natt och dag. Men den som lever i vällust är levande död. Och det här ska du inskärpa, så att ingen kan klandra dem. Men om någon inte tar hand om sina anhöriga och särskilt sin egen familj, då har en sådan förnekat tron och är värre än en otroende. En änka kan registreras om hon är minst sextio år, har varit trogen sin man, varit omvittnad för goda gärningar, har uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande, varit angelägen att på alla sätt göra gott. Men yngre änkor ska du inte uppteckna. För när åtrån drar dem bort från Kristus vill de gifta sig och blir då fördömda eftersom de har övergett sin första tro. Dessutom lär de sig att vara lata och att ränna omkring i husen. Och inte bara lata, utan också att skvallra och lägga sig i och prata om opassande ting. Jag vill därför att unga änkor gifter sig, föder barn, sköter hemmet och inte ger fienden något tillfälle till hån. För redan har några avvikit och följt Satan. Om en troende kvinna har änkor hos sig ska hon ta sig an dem och inte betunga församlingen, som ska sörja för dem som verkligen är änkor. Äldste som sköter sin ledaruppgift väl förtjänar dubbel heder, särskilt dem som arbetar med ordet och undervisningen. För Skriften säger: Du ska inte sätta munkorg på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön. Acceptera inte en anklagelse mot någon av de äldste utan två eller tre vittnen. Dem som lever i synd ska du tillrättavisa inför alla, för att också andra ska frukta. Jag påbjuder dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iaktta detta utan fördomar och utan partiskhet. Förhasta dig inte med handpåläggning. Och gör dig inte heller delaktig i andras synder, håll dig själv ren. Drick inte längre bara vatten, utan ta dig lite vin för din mage och för att du så ofta är sjuk. Vissa människors synder är uppenbara och går i förväg fram till dom. Men andras synder kommer fram senare. På samma sätt är de goda gärningarna uppenbara, och de som inte är det kan inte förbli dolda. Alla som bär slavoket ska anse sina herrar värda all heder, så att Guds namn och läran inte smädas. De som har troende herrar ska inte brista i respekt mot dem för att de är bröder. Tvärtom ska de tjäna dem ännu mer eftersom de som drar nytta av deras goda tjänst är troende och älskade. Om detta ska du undervisa och förmana. Om någon lär en falsk doktrin och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting. Han har en sjuklig lust efter dispyter och ordstrider. Sådant väcker avund, gräl, förtal, misstankar och ständiga motsättningar bland människor som är fördärvade i sinnet och berövade sanningen. De hävdar att gudsfruktan innebär ekonomisk vinning. Men gudsfruktan tillsammans med förnöjsamhet innebär en stor vinning, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta ska vi lämna den. Har vi mat och kläder ska vi nöja oss med det. Men de som vill bli rika faller i frestelser och snaror och många dåraktiga och skadliga begär som störtar människor i undergång och förtappelse. För kärlek till pengar är en rot till allt ont. Genom sin längtan efter pengar har några avvikit från tron och vållat sig själva mycket smärta. Men du gudsman, fly från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp och grip det eviga livet. Du kallades till det och avgav den goda bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud som uppehåller allt med liv, och inför Kristus Jesus som under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen: bevara budet rent och oklanderligt till vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse. Honom ska Gud visa när tiden är inne. Han som är den salige ende Härskaren, kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett oåtkomligt ljus, han som ingen människa har sett eller kan se. Ära och evig makt tillhör honom! Amen. Förmana de rika i denna världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt skänker oss allt till vår njutning. De ska göra gott, vara rika på goda gärningar, vara generösa och givmilda. På så sätt samlar de åt sig en skatt som utgör en god grund för den kommande tidsåldern, så att de kan gripa det verkliga livet. Bäste Timotheos, bevara det som anförtrotts dig. Ta avstånd från det vanhelgande babblandet och invändningarna från den falska så kallade ʼkunskapen.ʼ Några har bekänt sig till den och därmed avvikit från tron. Nåden är med er. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, i enlighet med löftet om liv i Kristus Jesus. Till Timotheos, mitt kära barn. Nåd, barmhärtighet och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Herre. Jag tackar min Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent samvete, när jag ständigt tänker på dig i mina böner, natt och dag. När jag minns dina tårar längtar jag efter att få se dig igen så att jag kan fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns i dig och som fanns redan i din mormor Lois och din mor Eunike. Jag är övertygad om att den finns även i dig. Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. För Gud har inte skänkt oss en feghetens Ande, utan kraftens och kärlekens och omdömets. Skäms därför inte för vittnesbördet om vår Herre, eller för mig som är hans fånge. Lid istället även du för evangeliet med den kraft som Gud ger. Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd. Den skänktes oss i Kristus Jesus från evighet, men har nu manifesterats genom uppenbarelsen av vår Frälsare Kristus Jesus. Han har utplånat döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangeliet. Till detta är jag insatt som förkunnare och apostel och lärare. Det är också därför jag lider allt detta. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på. Och jag är övertygad om att han är mäktig att till den dagen bevara det som har anförtrotts mig. Som förebild för sund undervisning ska du ha det som du fått höra av mig, i tro och kärlek som är i Kristus Jesus. Bevara genom den helige Ande som bor i oss den skatt som har anförtrotts dig. Som du vet har alla i Asien övergett mig, bland dem Fygelos och Hermogenes. Herren ska visa barmhärtighet mot Onesiforos husfolk. För han gav mig ofta nytt mod och skämdes inte för mina bojor, utan när han var i Rom sökte han ivrigt efter mig och fann mig. Herren ska låta honom finna barmhärtighet från Herren på den dagen. Och du vet hur mycket han bistod mig i Efesos. Du mitt barn, hämta därför styrka i nåden som finns i Kristus Jesus. Det som du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro pålitliga män som är kunniga att undervisa även andra. Lid även du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat i tjänst är insnärjd i civila sysslor utan vill vara sin befälhavare till lags. Och en idrottsman får ingen segerkrans om han inte följer reglerna. Den hårt arbetande jordbrukaren ska vara den förste som får sin del av skörden. Förstå vad jag säger. Herren ska ge dig insikt i allt. Tänk på Jesus Kristus, som blev rest upp från de döda och är av Davids ätt. Det är mitt evangelium, i vars tjänst jag lider och till och med bär bojor som en brottsling. Men Guds ord bär inte bojor. Därför uthärdar jag allt för de utvaldas skull, för att även de ska få frälsning i Kristus Jesus med evig härlighet. Detta är ett budskap som är trovärdigt. För har vi dött med honom ska vi också leva med honom. Härdar vi ut ska vi också regera med honom. Förnekar vi honom ska han också förneka oss. Är vi trolösa förblir han trogen, för han kan inte förneka sig själv. Påminn om detta och varna dem inför Gud att undvika ordstrider. Sådant är meningslöst och förödande för åhörarna. Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte har något att skämmas för utan rätt hanterar sanningens ord. Men undvik vanhelgande babbel. För sådana pratmakare kommer att gå allt längre i ogudaktighet, och deras ord kommer att sprida sig som kallbrand. Till dem hör Hymenaios och Filetos, som avvikit från sanningen när de påstår att uppståndelsen redan har inträffat. De förstör tron för några. Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner dem som är hans, och: ”Den som uttalar Herrens namn ska ta avstånd från orättfärdighet.” I ett stort hus finns det kärl inte bara av guld och silver utan också av trä och lera, några till fint bruk och andra till ofint. Den som därför renar sig och undviker sådana blir ett kärl för fint bruk, helgad och användbar för sin Härskare, och förberedd för varje god insats. Fly ungdomens lustar! Sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och harmoni tillsammans med dem som anropar Herren med rent hjärta. Undvik dumma och okunniga dispyter, du vet att de föder bråk. Och en Herrens tjänare får inte bråka utan ska vara vänlig mot alla, vara en god lärare, inte låta sig provoceras, kunna ödmjukt leda dem rätt som opponerar sig. Kanske Gud skänker dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen. Då ska de komma till sans och undkomma djävulens snara där de hålls fångna för att göra hans vilja. Men du ska veta att i de sista dagarna ska det bli hemska tider. Människor kommer att vara själviska, penningkära, skrytsamma, arroganta, hånfulla, olydiga sina föräldrar, otacksamma, profana, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, brutala, hatande allt gott, falska, hänsynslösa, högmodiga. De älskar vällust hellre än Gud. De har ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft. Undvik sådana människor! Till dem hör sådana som smyger sig in i hemmen och tar kontroll över lättledda kvinnor som är tyngda av synder och som drivs av alla möjliga lustar. Det är kvinnor som ständigt undervisas men aldrig kommer till insikt om sanningen. Liksom Jannes och Jambres trotsade Mose, så trotsar dessa män sanningen. Det är människor med fördärvat sinne vars tro inte består provet. Men de ska inte längre ha någon framgång. Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, såsom det blev med de två andra. Men du har följt mig i lära, liv, beslutsamhet, tro, tålamod, kärlek, uthållighet, och i förföljelser och lidanden som drabbade mig i Antiochia och Ikonion och Lystra. Hur ofta har jag inte uthärdat förföljelser, och Herren har räddat mig ur dem alla. Ja, alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas. Men onda och falska människor ska gå allt längre i ondska. De vilseför och blir själva vilseförda. Men stå du kvar vid det som du lärt dig och blivit övertygad om. Du vet vilka som lärde dig. Och du har från tidig barndom lärt känna de heliga Skrifterna som kan ge dig visdom till frälsning genom tro i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och användbar vid undervisning, tillrättavisning, vägledning och fostran i rättfärdighet. Detta för att gudsmänniskan ska stå utan brist, utrustad för varje god gärning. Jag påbjuder dig inför Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: förkunna ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, bestraffa, trösta, med stort tålamod och med undervisning. För det kommer en tid då människor inte längre ska tolerera den sunda läran. Efter sina begär ska de samla omkring sig en mängd lärare som tillfredsställer deras öron. De vägrar lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sansad i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullfölj din tjänst. För själv utgjuts jag redan som ett dryckesoffer, och tiden för mitt uppbrott har kommit. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger i förvar åt mig rättfärdighetens segerkrans som Herren, den rättfärdige domaren, ska belöna mig med på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskat hans uppenbarelse. Kom till mig så fort du kan. För Demas har övergett mig av kärlek till denna världen och rest till Thessalonike. Crescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien. Bara Lukas är kvar hos mig. Ta med dig Markus hit, han är till hjälp i min tjänst. Tychikos har jag sänt till Efesos. När du kommer, ta då med dig manteln som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos, och böckerna, särskilt pergamentrullarna. Kopparsmeden Alexandros har gjort mig mycket ont. Herren ska vedergälla honom efter hans gärningar. Akta dig för honom även du, för han har farit hårt fram mot vårt budskap. Vid min första rättegång var det ingen som gav mig stöd. Alla övergav mig. Jag hoppas det inte ska tillräknas dem. Men Herren hjälpte mig och gav mig kraft så att budskapet skulle fullföljas genom mig och alla folk få höra den. Och jag blev räddad ur lejonets gap. Herren ska rädda mig från alla onda angrepp och frälsa mig till sitt himmelska rike. Äran tillhör honom i evigheters evighet! Amen. Hälsa Prisca och Aquila, och Onesiforos husfolk. Erastos blev kvar i Korinth, och Trofimos som var sjuk lämnade jag i Miletos. Skynda dig att komma före vintern. Euboulos hälsar till dig, liksom Pudens, Linos, Claudia och alla bröderna. Herren är med din ande. Nåden är med er. Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, i enlighet med Guds utvaldas tro, och med kunskap om den sanning som hör till gudsfruktan, i hopp om evigt liv vilket Gud som aldrig ljuger har utlovat från evighet. När tiden var inne uppenbarade han sitt ord genom det budskap som anförtrotts mig på befallning av Gud vår Frälsare. Till Titus, mitt äkta barn i den gemensamma tron. Nåd och fred från Gud Fadern och Kristus Jesus vår Frälsare. Orsaken till att jag lämnade kvar dig på Kreta var att du skulle ordna det som återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar. En sådan ska vara oförvitlig, trogen sin hustru, och ha troende barn som inte kan beskyllas för att leva vilt eller trotsigt. Församlingsledaren ska nämligen som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han får inte vara arrogant, inte ha hett temperament, inte missbruka vin, inte vara aggressiv, inte girig, utan ska vara gästfri, godhjärtad, omdömesgill, rättfärdig, helig och ha självdisciplin. Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han kan trösta och förmana med en sund undervisning och överbevisa dem som säger emot. För det finns också många trotsiga pladdrare och förvillare, särskilt bland ʼde omskurnaʼ. Dem måste man få tyst på, för de förstör hela familjer med sina förkastliga läror, allt för skamlig girighets skull. En av deras egna, en profet, har sagt: ˮKretensare ljuger oavbrutet och är vilddjur, glupska och lata.ˮ Det omdömet är sant. Därför ska du skarpt tillrättavisa dem så att de blir sunda i tron och inte befattar sig med judiska myter och med påbud från människor som avviker från sanningen. För de rena är allting rent. Men för de nedsmutsade och otroende är ingenting rent, utan de är nedsmutsade till både sinne och samvete. De försäkrar att de känner Gud, men med sina handlingar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga och förmår inte göra något gott. Du däremot ska tala i enlighet med den sunda läran. Äldre män ska uppträda sansat, värdigt, omdömesgillt och vara sunda i tron, kärleken och uthålligheten. Likaså ska äldre kvinnor uppträda vördnadsfullt. De ska inte sprida förtal eller missbruka vin. De ska undervisa om det goda: uppmana de unga kvinnorna att älska man och barn, att vara omdömesgilla, rena, hemarbetande, goda och att underordna sig sina män. Detta för att Guds ord inte ska smädas. Uppmana likaså de yngre männen att vara omdömesgilla. Var alltid själv ett föredöme i goda gärningar. Undervisa med integritet och värdighet. Låt ditt tal vara sunt och oangripligt, så att varje motståndare måste skämmas då de inte förmår säga något dåligt om oss. Slavar ska underordna sig sina herrar i allt. De ska göra vad som begärs av dem. De ska inte säga emot. De ska inte förskingra något utan alltid visa sig trogna och goda, så att de i varje avseende är en prydnad för Guds vår Frälsares lära. För Guds nåd har uppenbarats med frälsning till alla människor. Den fostrar oss till att avstå från ogudaktighet och världsliga begär och till att leva omdömesgillt och rättfärdigt och gudfruktigt i denna tidsålder. Detta medan vi väntar på det välsignade hoppet, på härlighetens uppenbarelse av vår store Gud och Frälsare — Jesus Kristus. Han gav sig själv för oss, för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk som ivrar för det goda. Så ska du tala och trösta och tillrättavisa med all auktoritet. Låt ingen förakta dig. Påminn dem om att de ska underordna sig myndigheter och makthavare. Att de ska vara lydiga, och redo för varje god handling. Att de inte ska tala illa om någon och inte vara grälsjuka. Att de ska vara försonliga och visa mildhet mot alla människor. För vi var själva en gång oförståndiga, olydiga, vilseledda, slavar under olika slags lustar och njutningar. Vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra. Men då uppenbarades Guds vår Frälsares godhet och kärlek till mänskligheten: han frälste oss — inte till följd av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan i enlighet med sin barmhärtighet — genom ett bad till pånyttfödelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus vår Frälsare. Så skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och bli arvingar till det eviga livet, som är vårt hopp. Det är ett trovärdigt budskap. Och jag vill att du inskärper detta så att de som kommit till tro på Gud bemödar sig om att göra gott. Sådant är bra och nyttigt för alla människor. Men undvik oförståndiga dispyter, släktregister, gräl, samt bråk om lagen, för sådant är värdelöst och leder ingenstans. En konfliktfylld människa ska du avvisa efter en eller två varningar, då du vet att en sådan är inkrökt i sig själv och syndfull. Han har fördömt sig själv. När jag har sänt Artemas eller Tychikos till dig, så kom till mig i Nikopolis så snart du kan, för där har jag bestämt att stanna över vintern. Zenas, den laglärde, och Apollos ska du på bästa sätt utrusta så att de inte saknar något. Även vårt folk ska lära sig att bemöda sig om att göra gott där nöden är stor, så att de inte blir utan frukt. Alla här hos mig hälsar till dig. Hälsa dem som älskar oss i tron. Nåden är med er alla. Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timotheos. Till vår käre medarbetare Filemon, till vår syster Apfia, till vår medkämpe Archippos och till församlingen i ditt hus. Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, eftersom jag hör om din kärlek till alla heliga och om din tro på Herren Jesus. Jag ber att din delaktighet i tron ska bli verkningsfull genom kunskap om allt det goda vi äger i Kristus. Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heligas hjärtan har blivit styrkta tack vare dig, broder. Även om jag därför i Kristus med full frihet kunde ålägga dig att göra det som borde göras, så vädjar jag hellre för kärlekens skull, — jag Paulus, en åldrad man och nu även en Kristi Jesu fånge — jag vädjar till dig för mitt barn som jag födde i min fångenskap, för Onesimos. Han var förut värdelös för dig men är nu till värde för oss båda. Jag sänder honom tillbaka till dig, och därmed mitt eget hjärta. Jag hade gärna velat behålla honom hos mig, så att han i ditt ställe kunde vara mig till hjälp i min fångenskap för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke ville jag ingenting göra, för att det goda du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja. För kanske blev han tagen ifrån dig en tid för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer — en kär broder. Det är han i hög grad för mig, och förstås ännu mer för dig, både som vanlig människa och som broder i Herren. Om du betraktar mig som din medbroder, välkomna då honom som vore det jag. Har han handlat orätt mot dig eller är han skyldig dig något, för upp det på min räkning, jag Paulus skriver med egen hand: jag ska betala. — För att nu inte säga att du är skyldig mig dig själv. — Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus. Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du ska göra mer än jag ber om. En sak till: förbered ett gästrum åt mig, för jag hoppas att jag ska ges åt er som svar på era böner. Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig, likaså Markus, Aristarchos, Demas och Lukas, mina medarbetare. Nåden från Herren Jesus Kristus är med er ande. Gud har i äldre tider ofta och på många sätt talat till fäderna genom profeterna. Men i de sista dagarna har han talat till oss genom en Son. Gud har insatt honom till att ärva allting, och genom honom har han också skapat universum. Han är utstrålningen av Guds härlighet och en exakt avbild av hans väsen, och han uppehåller allting genom sitt mäktiga ord. Efter att han utfört en rening från synderna sitter han på Majestätets högra sida i höjden. Han är så mycket större än änglarna som det namn han ärvt överträffar deras. För har Gud någonsin sagt till en ängel: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag ska vara hans Fader, och han ska vara min Son? Och igen, när han låter den Förstfödde träda in i världen säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. Men om Sonen: Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du älskade rättfärdighet och hatade laglöshet. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. Och: Herre, i begynnelsen grundlade du jorden, och himlarna är dina händers verk. De ska gå under, men du förblir. De ska alla nötas ut som en dräkt. Som en klädnad ska du rulla ihop dem, som en mantel ska de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut. Har han någonsin sagt till en ängel: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter? Är inte alla änglar tjänsteandar, utsända att tjäna dem som ska ärva frälsningen? Därför måste vi desto mer uppmärksamma det vi har hört, så att vi inte driver bort ifrån det. För om det budskap som talades genom änglar var orubbligt och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur ska vi då undkomma om vi föraktar en så stor frälsning? Det var Herren som först talade om den och sedan bekräftades den för oss av dem som hade hört honom. Gud gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och olika slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja. Det var nu inte änglar han satte över den kommande världen som vi talar om. Men som någon har vittnat på ett ställe: Vad är en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du visar omsorg om honom? Du gjorde honom lägre än änglarna en kort tid. Du krönte honom med ära och majestät. Du lade allt under hans fötter. Då Gud lade allt under honom undantogs inget från att vara honom underlagt. Fast ännu ser vi inte att allt har lagts under honom. Men vi ser Jesus, som gjordes lägre än änglarna en kort tid, vara krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Han skulle alltså genom Guds nåd smaka döden i varje människas ställe. För när Gud, för vilken och genom vilken allting existerar, ville föra många söner till härlighet, måste han fullkomna deras frälsnings upphovsman genom lidande. För både han som helgar och de som helgas har alla samma ursprung. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag ska berätta om ditt namn för mina bröder, jag ska lovsjunga dig i församlingens mitt. Likaså: Jag ska förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har skänkt mig. Då nu barnen är av kött och blod fick även han på liknande sätt del av detta. Så skulle han genom döden göra den maktlös som hade makt över döden, det är djävulen, och befria alla dem som i dödsfruktan levt som slavar hela sitt liv. För som vi vet är det inte änglar han hjälper. Nej, det är Abrahams ättlingar han hjälper. Därför måste han i allt bli lik sina bröder, så att han kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och avvända Guds vrede och ta folkets synder. Eftersom han själv har lidit när han blev frestad kan han hjälpa dem som frestas. Därför, heliga bröder som fått del av en himmelsk kallelse, tänk på den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till — Jesus. Han var trogen mot den som hade insatt honom, liksom Mose var trogen i hela Guds hus. För Jesus är värdig större ära än Mose, liksom byggmästaren är värdig större heder än själva huset. Varje hus är nämligen byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. Mose var trogen som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle omtalas. Men Kristus är trogen som Son över Guds hus. Och vi är hans hus om vi håller fast vid den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. Därför säger den helige Ande: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret, på frestelsens dag i öknen. Där frestade och prövade era fäder mig, och samtidigt såg de mina gärningar under fyrtio år. Därför avskydde jag detta släkte och sa: De far ständigt vilse i sina hjärtan, och de känner inte mina vägar. Så försäkrade jag med ed i min vrede: De ska inte komma in i min vila. Bröder, var uppmärksamma så att ingen av er har ett ont otroshjärta som avfaller från den levande Guden. Utan uppmuntra varandra varje dag, så länge det heter ”i dag,” så att ingen av er förhärdas av syndens list. För vi har del av Kristus om vi till slutet orubbligt håller fast vid den grundval vi hade från början. Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret. För vilka var det som hörde och ändå gjorde uppror, om inte alla de som Mose ledde ut ur Egypten. Och vilka avskydde Gud under fyrtio år, om inte de som syndade och föll döda i öknen. Och vilka gällde eden att de inte skulle komma in i hans vila, om inte de som var olydiga. Vi ser alltså att det var på grund av sin otro som de inte kunde komma in. Därför ska vi med fruktan se till att ingen av er visar sig missa det, när nu ett löfte att komma in i hans vila ännu gäller. För ett gott budskap kom till oss liksom till dem. Men för dem blev ordet som de hörde utan värde eftersom budskapet inte förenades med tron hos dem som lyssnade. För det är vi som tror som går in i vilan. Som han har sagt: Så försäkrade jag med ed i min vrede: De ska inte komma in i min vila. Detta fastän hans verk stod färdiga alltifrån världens skapelse. Om den sjunde dagen har han nämligen sagt på ett ställe: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. Och här sägs det: De ska inte komma in i min vila. Därför står det klart att några går in i vilan. Och de som först fick höra det goda budskapet kom inte in på grund av olydnad. Därför bestämmer han åter en dag — som heter ” i dag ” — när han långt senare genom David säger vad som redan är sagt: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan. För om Josua hade fört dem in i vilan skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. Alltså väntar en sabbatsvila för Guds folk. För den som har gått in i hans vila får även själv vila från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen faller genom samma slags olydnad. För Guds ord är levande och aktivt. Skarpare än något tveeggat svärd tränger det igenom och åtskiljer själ och ande, led och märg. Och det är en domare över hjärtats tankar och avsikter. Inget skapat är dolt för Gud. Allt ligger naket och synliggjort inför hans ögon hos vilken vi ska stå till svars. Då vi nu har en stor överstepräst som stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, så låt oss hålla fast vid bekännelsen. För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allting liksom vi, men var syndfri. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp. För varje överstepräst väljs bland människor och är utsedd att företräda människor inför Gud genom att frambära gåvor och offer för synder. Han kan vara medkännande med de okunniga och vilsna eftersom han själv är behäftad med svaghet. Det är därför han måste frambära syndoffer både för folket och för sig själv. Och ingen kan själv ta sig denna värdighet, man måste liksom Aron kallas av Gud. Inte heller Kristus tog sig värdigheten som överstepräst, utan Gud sa till honom: Du är min Son, jag har i dag fött dig. Och han säger på ett annat ställe: Du är präst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Under Jesu jordelivs dagar ropade han högt under tårar när han bad till och anropade den som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. Fastän han var Son lärde han sig lydnad genom att lida. Och när han hade fullkomnats blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom. Av Gud blev han benämnd överstepräst, i enlighet med Melkisedek. Vi har mycket att säga om honom. Men det är inte lätt att förklara eftersom ni har blivit tröga att lyssna. För trots att ni redan själva borde vara lärare har ni åter behov av någon som undervisar er om de första grunderna i Guds ord. Ni har behov av mjölk och inte fast föda. Den som lever av mjölk är nämligen ett spädbarn och har ingen vana av en undervisning om rättfärdighet. Den fasta födan är till för fullmogna, vars sinnen genom ständig övning lärt sig bedöma vad som är gott och ont. Låt oss därför lämna ABC i läran om Kristus och föras till fulländning. Vi ska inte åter börja med grunden: omvändelse från döda gärningar, tron på Gud, undervisning om dop, handpåläggning, de dödas uppståndelse och om evig dom. Och det ska vi göra, om Gud tillåter. För det är omöjligt att åter föra till omvändelse dem som en gång fått del av ljuset, som smakat den himmelska gåvan, som fått del av den helige Ande, som smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter, och sedan avfallit. Detta eftersom de till eget fördärv åter korsfäster Guds Son och utsätter honom för hån. För Guds välsignelse får den jord som dricker regnet som ofta faller på den och som skänker användbar gröda åt dem som brukar den. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och förbannelsen är nära. Slutet blir uppbränning. Men älskade, fastän vi talar så här är vi övertygade om något bättre beträffande er vad avser frälsning. För Gud är inte orättfärdig. Han glömmer inte ert arbete och den kärlek ni visat hans namn genom att nu som förut tjäna de heliga. Och vi önskar att ni alla ända till slutet visar samma iver i övertygelsen om hoppet. Då blir ni inte slöa utan efterliknar dem som genom tro och tålamod ärver det som utlovats. När Gud gav löftet åt Abraham svor han en ed vid sig själv, då han inte hade någon högre att svära vid. Han sa: Jag ska verkligen rikligt välsigna dig och göra dig talrik. Och Abraham väntade tålmodigt och fick det utlovade. För människor svär vid den som är större än dem själva, och en bekräftande ed tystar alla invändningar. Då nu Gud med all tydlighet ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, så försäkrade han det med en ed. Så skulle vi genom två orubbliga utfästelser i vilka Gud omöjligt kan ljuga, bli rikt uppmuntrade, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid vårt framtida hopp. Detta vårt hopp är ett själens ankare, tryggt och säkert. Det når innanför förhänget, dit Jesus har gått före oss för vår skull då han gick in och blev överstepräst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Denne Melkisedek var nämligen kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var Melkisedek som mötte och välsignade Abraham när denne återvände efter att ha slaktat kungarna. Abraham gav honom tionde av allt. Melkisedek betyder främst ʼrättfärdighetens kung.ʼ Sedan är han också Salems kung, det vill säga ʼfredens kung.ʼ Han har ingen far, ingen mor, inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är gjord att likna Guds Son genom att förbli präst för all framtid. Lägg märke till hur stor han är. Det var åt honom som patriarken Abraham gav tionde av sitt bästa krigsbyte. De av Levis söner som blir präster ska enligt lagen uppbära tionde av folket, alltså av sina bröder, fastän även de härstammar från Abraham. Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, tog emot tionde från Abraham och välsignade honom som hade löftena. Det är obestridligt att det är den mindre som välsignas av den som är större. I det ena fallet tar dödliga människor emot tionde, men i det andra en man om vilken det vittnas att han alltid lever. Man kan även säga att Levi, som får tionde, själv gett tionde genom Abraham, för ännu som ofödd var han till i sin stamfader när Melkisedek mötte denne. Om nu fulländning kunde erhållas genom det levitiska prästämbetet — på vars grund folket hade fått lagen — varför måste då en annan präst träda fram, i enlighet med Melkisedek, och inte i enlighet med Aron? Om prästämbetet ändras måste nämligen även lagen ändras. För han som det här talas om tillhör en annan stam, varifrån ingen har tjänstgjort vid altaret. Det är känt att vår Herre har trätt fram ur Juda, en stam som Mose inte sagt något om vad avser präster. Och det blir ännu tydligare när en annan präst uppstår som likt Melkisedek inte blivit präst genom en lag som kräver fysisk härstamning, utan genom kraften i ett oförstörbart liv. För han får det vittnesbördet: Du är präst för evigt, i enlighet med Melkisedek. Därmed upphävs ett tidigare bud eftersom det var svagt och värdelöst. För lagen åstadkom inget fullkomligt. Men ett bättre hopp infördes genom vilket vi kommer nära Gud. Och detta skedde inte utan ed. De andra blev präster utan någon ed, men Jesus blev det genom en ed av Gud som sa till honom: Herren har svurit och ska inte ändra sig: Du är präst för evigt. Därmed är Jesus en garant för ett mycket bättre förbund. Och de andra prästerna har kommit och gått eftersom döden hindrade dem att förbli i tjänst. Men eftersom Jesus Är i evighet har han ett prästämbete som är permanent. Därför kan han också fullständigt och för alltid frälsa dem som kommer till Gud genom honom. Jesus lever alltid för att bistå dem. Det var en sådan överstepräst vi behövde: en som är helig, oskyldig, ren, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram dagliga offer först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han nämligen en gång för alla när han offrade sig själv. För lagen insätter som överstepräster svaga människor. Men edsordet som kom efter lagen insätter en Son som är fullkomlig för evigt. Huvudpunkten i vad vi säger är följande: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen. Där förrättar han tjänst i helgedomen, den sanna tälthelgedom som Herren har rest och inte någon människa. För varje överstepräst blir insatt till att frambära gåvor och offer. Därför måste även Kristus ha något att frambära. Om han levde på jorden skulle han inte ens vara präst eftersom det finns andra som frambär gåvorna enligt lagen. De tjänar vad som är en skuggbild av det himmelska, enligt vad Mose blev anvisad av Gud när han skulle uppföra tälthelgedomen: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget. Men nu har Kristus fått en långt högre tjänst eftersom han är ett bättre förbunds medlare, ett som är stadfäst med bättre löften. För om det första förbundet hade varit felfritt skulle det inte funnits behov av ett annat. Men Gud klandrar dem och säger: Lyssna, dagar ska komma, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt förbund med Israels folk och med Juda folk. Det blir inte ett förbund som jag slöt med deras fäder den dag jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land. För de blev inte kvar i mitt förbund, och jag tog inte hand om dem, säger Herren. Detta är det förbund som jag ska sluta med Israels folk i kommande dagar, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Ingen ska längre behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga: ʼ Lär känna Herren. ʼ För alla ska känna mig, från den minste till den störste. För jag ska visa nåd mot deras orättfärdigheter, och deras synder ska jag inte minnas mer. Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det första föråldrat. Och det som är föråldrat och gammalt är nära att försvinna. Nu hade även det första förbundet sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. För en tälthelgedom gjordes. I dess främre rum som kallades ʼdet heligaʼ stod ljusstaken och bordet och de heliga bröden. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades ʼdet allra heligaste.ʼ Där fanns ett rökelsealtare av guld, och förbundsarken överdragen med guld på alla sidor. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat, och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som skuggade försoningsplatsen. Men detta ska vi inte gå närmare in på nu. Så blev det hela ordnat. I det främre rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. Men i det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, aldrig utan blod, som han offrar för sina och för folkets oavsiktliga synder. Därmed visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte har öppnats, så länge den första tälthelgedomen består. Detta illustrerar den tid som nu är. Gåvor och offer frambärs som inte kan fullkomna samvetet hos dem som förrättar tjänst. Det är yttre föreskrifter som mat och dryck och olika reningar, som skulle gälla fram till tiden för en ny ordning. Men Kristus har trätt fram som överstepräst för det goda som har kommit. Han gick genom den större och fullkomligare tälthelgedom som inte är gjord av människohand och som inte tillhör den här skapelsen. Han gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och säkrade en evig återlösning. För om blodet av bockar och tjurar, och askan från en kviga som stänks på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus — som genom den evige Ande frambar sig själv som ett felfritt offer åt Gud — rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden. Därför är Kristus ett nytt förbunds medlare, för att de kallade ska få det utlovade eviga arvet, eftersom en död har inträffat som befriat dem från överträdelserna under det första förbundet. För där ett testamente finns måste det styrkas att den som upprättat det är död. Ett testamente blir giltigt först efter döden och har ingen verkan så länge testatorn lever. Därför blev inte heller det första förbundet instiftat utan blod. För när Mose hade läst alla lagens bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, röd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket och sa: Detta är förbundets blod som Gud har föreskrivit er. Likaså stänkte Mose blod på tälthelgedomen och alla gudstjänstföremålen. Och enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts finns ingen förlåtelse. Alltså måste avbilderna av det som är i himlen renas med sådana medel. Men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än dessa. För Kristus gick inte in i en handgjord helgedom som bara är en kopia av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Han gick heller inte in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. Då hade han ofta behövt lida, alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att avlägsna synden genom offret av sig själv. Och liksom det är bestämt att människan en gång ska dö och därefter dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska en andra gång uppenbara sig, inte för syndens skull utan för att frälsa dem som väntar på honom. För lagen utgör bara en skugga av det kommande goda och inte tingens verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma upprepade offer som årligen frambärs fullkomna dem som träder fram. Hade man inte annars upphört att offra, eftersom de som förrättar offertjänsten då en gång för alla hade blivit renade och inte längre haft synder på sitt samvete? Men i dessa offer ligger en årlig påminnelse om synderna, för blod från tjurar och bockar kan omöjligt ta bort synder. Därför säger Kristus när han träder in i världen: Du ville inte ha offer och gåvor, men en kropp har du berett åt mig. Du fann inte välbehag i brännoffer och syndoffer. Då sa jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen är det skrivet om mig. Först säger han: Du ville inte ha och fann inte välbehag i offer och gåvor, brännoffer och syndoffer, vilka frambärs enligt lagen. Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så avlägsnar han det första för att upprätta det andra. Efter hans vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Och varje präst står dagligen och tjänstgör och frambär upprepade gånger samma offer som aldrig kan avlägsna synder. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för all framtid och satte sig på Guds högra sida. Där väntar han på att hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter. För med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som är helgade. Om detta vittnar även den helige Ande för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag ska sluta med dem i kommande dagar, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen. Och sedan: Jag ska inte mer minnas deras synder och laglöshet. Där sådant är förlåtet finns inget behov för något syndoffer. Bröder, därför kan vi i Jesu blod frimodigt gå in i det allra heligaste på en ny och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget — sin kropp. Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför träda fram med uppriktigt hjärta i övertygad tro, med vårt hjärta renat från ont samvete och med en kropp badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som gav oss löftet är trofast. Och låt oss se till att inspirera varandra till kärlek och goda handlingar. Vi ska inte utebli från våra sammankomster som några har för vana. Uppmuntra istället varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. För om vi villigt lever i synd efter att vi fått kunskap om sanningen finns det inte längre något offer för synder. Då finns bara en fruktansvärd väntan på domen och en våldsam eld som ska uppsluka Guds fiender. Den som förkastat Mose lag avrättas utan förbarmande om två eller tre vittnar emot honom. Hur mycket hårdare straff tror ni då inte den förtjänar som trampat på Guds Son och vanvördat förbundsblodet genom vilket han blev helgad, och som smädat nådens Ande? För vi känner honom som sa: Hämnden är min, jag ska vedergälla, och vidare: Herren ska döma sitt folk. Det är fasansfullt att falla i den levande Gudens händer. Minns den första tiden då ljuset kom till er. Då fick ni utstå mycket kamp och lidande. Ibland blev ni offentligt hånade och plågade, ibland stod ni upp för dem som behandlades så. För ni led med fångarna och accepterade med glädje att man plundrade era ägodelar, i visshet om att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Kasta därför inte bort er frimodighet, den ska rikligt belönas. Ni behöver nämligen uthållighet för att göra Guds vilja och få vad som är utlovat, för: Om en mycket kort tid så kommer han som ska komma, och han dröjer inte. Min rättfärdige ska leva av tro. Men om han drar sig undan har min själ inte behag i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förtappade, vi hör till dem som tror och räddar sina själar. Tro är grunden för det vi hoppas på, en övertygelse om det vi inte ser. För genom tro blev fäderna godtagna. Genom tro förstår vi att universum skapades genom Guds ord, så att det synliga har blivit till av något osynligt. Genom tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain. Genom tro blev han godtagen som rättfärdig, eftersom Gud själv godtog hans offer. Och genom tro talar han, fastän han är död. Genom tro togs Henok härifrån utan att möta döden. Man fann honom inte mer eftersom Gud hade tagit honom härifrån. Innan han togs härifrån hade han blivit lovordad för att ha behagat Gud. Men utan tro är det omöjligt att behaga honom, för den som kommer till Gud måste tro att Gud Är, och belönar dem som söker honom. Genom tro byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina efter att ha blivit varnad av Gud för det som ännu ingen hade sett. Genom sin troshandling fördömde han världen och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. Genom tro lydde Abraham när han blev kallad att bege sig till det land som han skulle få i arv. Och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. Genom tro levde han som främling i löftets land. Han bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar till samma löfte. För han väntade på den stad med fasta grundvalar vars arkitekt och byggmästare är Gud. Genom tro fick också Sara förmåga att bli mor fastän hon var ofruktsam och överårig. För hon litade på honom som hade gett löftet. Abraham var så gott som död. Men från denne ende man kom ättlingar så talrika som stjärnorna på himlen och som de oräkneliga sandkornen på havets strand. Alla dessa dog i tro utan att ha fått det utlovade. Men de såg och välkomnade det i fjärran och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. För de som talar så visar att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de lämnat skulle de haft möjlighet att återvända. Men nu längtade de till något bättre, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har färdigställt en stad åt dem. Genom tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Han bar fram sin ende son som offer, han som hade tagit emot löftena och fått höra: Genom Isak ska du få ättlingar som för vidare ditt namn. Abraham räknade med att Gud hade makt att även resa honom upp från de döda. Därifrån fick han också Isak tillbaka, bildligt talat. Genom tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau även vad gäller framtiden. Genom tro välsignade den döende Jakob bägge Josefs söner, och tillbad lutad mot änden av sin stav. Genom tro nämnde Josef när han låg för döden om Israels barns uttåg och föreskrev vad som skulle göras med hans ben. Genom tro blev den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader eftersom de såg att det var ett vackert barn. Och de var inte rädda för kungens påbud. Genom tro vägrade en vuxen Mose att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre lida ont med Guds folk än att leva i syndig njutning en kort tid. Han höll Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens skatter eftersom hans blick var fäst vid lönen. Genom tro lämnade han Egypten utan rädsla för kungens ilska. Han höll ut eftersom han liksom såg den Osynlige. Genom tro instiftade han påsken och beströk blodet så att Fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda. Genom tro gick folket genom Röda havet som på torrt land. Men egyptierna dränktes när de försökte. Genom tro föll Jerikos murar då man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tro undgick den prostituerade Rachav att slaktas med de olydiga, för hon hade välkomnat spionerna som vänner. Och vad ska jag säga mer? Tiden skulle inte räcka för att tala om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel och profeterna. Genom tro besegrade de kungariken, skipade rättvisa, fick del av löften, täppte till lejons gap, släckte våldsam eld, undkom svärdsegg, fann styrka i svaghet, var heroiska i strid, drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse. Andra torterades och vägrade låta sig friges, detta för att få en bättre uppståndelse. Andra utstod hån och prygel, och även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, mördade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, utfattiga, nödställda, misshandlade. Världen förtjänade dem inte. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och jordhålor. Och alla dessa hade godtagits genom sin tro. Men de fick inte det utlovade eftersom Gud för vår skull hade ordnat med något bättre — att de skulle fullkomnas tillsammans med oss. När vi därför har en så stor mängd av vittnen omkring oss, låt oss lägga av oss varje tyngd och den hårt ansättande synden. Låt oss löpa uthålligt i loppet framför oss, med blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Istället för den glädje som låg framför honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen. Och han sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som uthärdade sådan fientlighet från syndare, så att ni inte tröttnar och blir uppgivna i era själar. Ännu har inte ert motstånd och er kamp mot synden kostat blod. Och ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens disciplin och bli inte uppgiven när du tillrättavisas av honom. För den Herren älskar disciplinerar han, och han pryglar varje son som han tar emot. Härda ut för disciplinens skull. Gud behandlar er som söner. Finns det någon son som inte disciplineras av sin far? Om ni lämnas utan disciplin, det som andra får del av, då är ni oäkta barn och inga söner. Vi hade våra jordiska fäder som disciplinerade oss och vi respekterade dem. Ska vi då inte ännu mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? För de disciplinerade oss en kort tid efter bästa förstånd. Men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. All disciplin tycks för stunden sakna glädje och ge sorg. Men till slut blir frukten frid och rättfärdighet för dem som fostrats genom den. Styrk därför trötta händer och svaga knän. Och jämna ut stigarna för era fötter, så att en haltande fot inte går ur led utan blir frisk. Sträva efter att leva i harmoni med alla, och efter den helgelse utan vilken ingen kan se Herren. Var uppmärksamma så att ingen missar Guds nåd, och att ingen bitter skadlig rot skjuter skott och därigenom besmittar många. Ingen ska vara otuktig eller vanhelgande likt Esau, som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. För ni vet att han avvisades när han efteråt ville ärva välsignelsen, för hans far ändrade sig inte, fastän Esau under tårar bad om välsignelsen. Ni har inte kommit till något som kan tas på, inte till flammande eld, inte till dunkel och mörker och storm, inte till trumpetljud och inte till en röst som talade så att åhörarna vädjade om att få slippa höra mer. För de uthärdade inte befallningen: Om än ett djur rör vid berget ska det stenas. Så förfärande var synen att Mose sa: Jag skakar av skräck. Nej, ni har kommit till berget Sion och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till tusentals änglaskaror samlade till fest, till en församling av förstfödda som är inskrivna i himlen, till en domare som är allas Gud, till rättfärdiga människors andar som har fullkomnats, till Jesus, det nya förbundets medlare, och till det renande blod som talar starkare än Abels blod. Akta er för att avvisa honom som talar. För om inte de kunde undkomma när de avvisade honom som här på jorden talade gudomsord, hur ska då vi kunna det om vi avviker från honom som talar från himlen? Den gången skakade jorden av hans röst. Men nu har han lovat: Jag ska åter skaka inte bara jorden utan också himlen. Uttrycket ˮåterˮ visar att det som vacklar — det skapade — ska försvinna, för att det som inte vacklar ska bestå. Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss bli kvar i Guds nåd, varigenom vi ska tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan. För vår Gud är en förtärande eld. Fortsätt lev i ömsesidig kärlek. Glöm inte att visa gästfrihet, för därigenom har några haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var deras medfångar, och på dem som misshandlas, ni har ju själva en kropp. Äktenskapet ska högaktas av alla och den äkta sängen bevaras ren. För Gud ska döma otuktiga och äktenskapsbrytare. Lev utan åtrå till pengar. Nöj er med vad ni har, för Gud har sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi förtröstansfullt säga: Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har talat Guds ord till er. Betrakta noga hur det gick för dem och följ deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Låt er inte ledas iväg av olika slags främmande läror. För hjärtat mår bra av att styrkas med nåd, inte med matregler vilket inte har hjälpt någon som följt sådant. Vi har ett altare från vilket tälthelgedomens tjänare inte har rätt att äta. Översteprästen bär blodet från djur in i det allra heligaste som syndoffer. Kropparna bränns utanför lägret. Därför led även Jesus utanför stadsporten, för att helga folket genom sitt eget blod. Så låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. För här har vi ingen stad som består utan vi söker den stad som ska komma. Låt oss därför genom honom alltid frambära lovprisningens offer till Gud, en frukt från läppar som bekänner hans namn. Och glöm inte att göra gott och vara generösa, för sådana offer är välbehagliga för Gud. Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska stå till svars. Låt dem göra detta med glädje och inte med suckan, för det skulle vara olyckligt för er. Be för oss, för vi vet att vi har ett gott samvete och vill på allt sätt bete oss rätt. Jag vill verkligen uppmana er att göra detta, så att ni snart kan få mig tillbaka. Fredens Gud, som genom ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, ska fullända er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Han ska verka i oss det som är välbehagligt för honom genom Jesus Kristus. Äran tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Bröder, jag ber er ha tålamod med dessa tröstens och förmaningens ord, jag har ju skrivit i all korthet. Jag kan berätta för er att vår broder Timotheos har blivit frigiven. Om han kommer snart ska vi besöka er. Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er. Nåden är med er alla. Jakob, tjänare åt Gud och Herren Jesus Kristus, hälsar de tolv stammarna utspridda bland folken. Mina bröder, se det som ren glädje när ni hamnar i olika slags prövningar. Ni vet att när er tro sätts på prov så blir frukten uthållighet. Och låt er uthållighet visa sig i fullmogen handling så att ni blir fullmogna och fulländade, utan att sakna något. Men om någon av er saknar visdom ska han be till Gud, som ger åt alla generöst och utan förebråelser, och den ska ges honom. Men han ska be i tro utan att tvivla, för den som tvivlar liknar havets våg som drivs och kastas av vinden. / En sådan människa med kluven själ och som är obeslutsam på alla sina vägar ska inte förvänta sig något av Herren. En fattig broder ska vara stolt över sin höga ställning, men en rik över sin ringhet eftersom han kommer att försvinna som blomman i gräset. För solen går upp med sin hetta och sveder gräset, blomman faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin verksamhet. Salig är den som håller ut i frestelsen. För när han bestått sitt prov ska han få livets segerkrans som Gud lovat dem som älskar honom. Ingen som frestas ska påstå att det är Gud som frestar honom, för Gud kan inte frestas av något ont och själv frestar han ingen. Var och en frestas då han dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden blivit mogen föder den död. Låt inte bedra er, mina kära bröder. Alla goda och fullkomliga gåvor är från ovan och kommer ner från ljusens Fader. I honom sker ingen förändring eller växling av ljus och mörker. Efter sin vilja födde han oss genom sanningens ord till att bli en slags första frukt bland sina skapelser. Detta ska ni känna till, mina älskade bröder. Men varje människa ska vara snar att lyssna, sen att tala, sen till ilska. För en människas ilska uträttar inget rättfärdigt inför Gud. Gör er därför av med all orenhet och all frodig ondska. Ta ödmjukt emot ordet som är planterat i er och som förmår frälsa era själar. Ni ska göra ordet och inte bara höra det, annars lurar ni er själva. För den som hör ordet men inte gör ordet liknar en man som betraktar sitt ansikte i en spegel. Han betraktar sig själv och går därifrån och har genast glömt hur han såg ut. Men den som noga ser in i frihetens fullkomliga lag och förblir i den och inte är en glömsk hörare utan en verklig görare, han blir salig i det han gör. Den som anser sig dyrka Gud men inte kan tygla sin tunga utan bedrar sitt hjärta, hans gudsdyrkan är värdelös. En gudsdyrkan som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern är att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och bevara sig själv obesmittad av världen. Mina bröder, gör inte skillnad på folk i er tro på vår förhärligade Herre Jesus Kristus. Anta att det under er gudstjänst kommer in en man i stiliga kläder och med guldring på fingret, och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den stilfullt klädde och säger: ˮHär är en bra plats för dig,ˮ men till den fattige: ˮDu kan stå där,ˮ eller: ˮSätt dig vid min fotpall.ˮ Är det inte då fråga om diskriminering bland er, och att ni blivit domare med usla motiv? Lyssna, mina kära bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i denna världen till att få trons skatter och få ärva det rike som han lovat dem som älskar honom? Men ni kränker den fattige! Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? Är det inte de som smädar det goda namn som har uttalats över er? Ni gör däremot väl om ni uppfyller den kungliga lagen enligt Skriften: Älska din nästa som dig själv. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd och överbevisas av lagen som överträdare. Den som nämligen håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. För han som har sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott, har även sagt: Du ska inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en lagöverträdare. Tala och handla likt den som ska dömas efter frihetens lag. För domen blir obarmhärtig mot den som inte varit barmhärtig. Men barmhärtigheten triumferar över domen. Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Kan den tron frälsa honom? Om ett trossyskon saknar kläder och är utan mat för dagen, och någon av er säger till denne: ˮHa det riktigt bra, klä dig varmt och ät dig mätt,ˮ men inte ger denne vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Någon kanske säger: ˮEn har tro. En annan har gärningar.ˮ Visa mig då din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro med mina gärningar. Du tror att Gud är en. Utmärkt. Även demonerna tror, och darrar. Men tanklösa människa, begriper du inte att tron utan gärningar är utan verkan? Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomlig. Och så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Och han kallades Guds vän. Ni ser att en människa är rättfärdig av gärningar och inte bara av tro. Blev inte den prostituerade Rachav likaså rättfärdig av gärningar när hon välkomnade sändebuden och förde ut dem en annan väg? För liksom kroppen utan ande är död, så är även tro utan gärningar död. Mina bröder, låt bara några bli lärare. Ni vet att vi ska få en mer omfattande dom. För alla begår vi många misstag. Om någon inte begår misstag i sitt tal är han fullkomlig och förmår tygla hela sin kropp. Om vi lägger betsel i hästens mun för att den ska lyda oss styr vi även hela djuret. Tänk även på skeppen. De är stora och drivs av hårda vindar, ändå styrs de av ett litet roder dit rorsmannen vill. Likaså tungan. En liten lem, men skryter över mycket. Tänk på att minsta eld kan sätta en stor skog i brand! Och tungan är en eld. Som en värld av orättfärdighet är tungan bland våra lemmar. Den förorenar hela kroppen och sätter tillvarons hjul i brand och är antänd av helvetet. För all natur: fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och havsdjur, kan tämjas och har blivit tämjda av människonaturen. Men tungan kan ingen människa tämja. Den är rastlös och ond och full av dödligt gift. Med den lovprisar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Mina bröder, så får det inte vara. Från ett källsprång kan väl inte flöda både sött och bittert vatten? Mina bröder, kan ett fikonträd bära oliver, eller en vinstock fikon? Lika lite kan en salt källa ge sött vatten. Finns någon vis och förståndig hos er? Då ska han genom god livsföring låta sina handlingar tala med visdomens ödmjukhet. Men om ert hjärta rymmer bitter avund och själviskhet ska ni inte skryta och ljuga mot sanningen. Den visdomen kommer inte från ovan utan är jordisk, sekulär, demonisk. För där det finns avund och själviskhet finns det också oordning och allt möjligt ont. Men visdomen från ovan är framför allt ren, dessutom fredlig, försonlig, tillmötesgående, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Och rättfärdighetens frukt utsås i harmoni av dem som främjar harmoni. Varifrån kommer konflikter och bråk ibland er? Är det inte från lustarna som för krig i era kroppar? Ni åtrår men får inget, därför mördar ni. Ni avundas men uppnår inget, därför har ni bråk och konflikter. Ni har inget eftersom ni inte ber. Ni ber men får inget eftersom ni ber galet, för att slösa bort allt på njutningar. Ni otrogna, vet ni inte att vänskap med världen innebär fiendskap med Gud? Den som därför vill vara världens vän blir Guds fiende. Eller tror ni det är grundlöst det Skriften säger: ˮDen ande som Gud låtit bo i oss har en avundsjuk åtrå?ˮ Men större är den nåd han ger. Därför heter det: Gud är de högmodigas motståndare, men de ödmjuka skänker han nåd. Underordna er därför Gud. Gör motstånd mot djävulen och han ska fly ifrån er. Närma er Gud och han ska närma sig er. Rengör era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni med kluvna själar. Var bedrövade, sörj och gråt! Byt ut skrattet till sorg, och glädjen till dysterhet. Ödmjuka er inför Herren, och han ska upphöja er. Bröder, förtala inte varandra. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar och dömer lagen. Men dömer du lagen är du inte lagens utförare utan dess domare. Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan frälsa och fördärva. Men vem är du som dömer din nästa? Lyssna nu, ni som säger: ˮI dag eller i morgon ska vi resa till den eller den staden och stanna där ett år och göra lönsamma affärer.ˮ Ni vet ingenting om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rökpuff som syns ett ögonblick och sedan försvinner. Istället borde ni säga: ˮOm Herren vill och vi får leva ska vi göra det eller det.ˮ Men nu skryter och skrävlar ni. Allt sådant skryt är ont. Den som alltså vet hur man handlar rätt, men inte gör det, begår en synd. Lyssna nu, ni som är rika: gråt och skrik över all den nöd som drabbar er. Er rikedom har ruttnat och era kläder är malätna. Ert guld och silver har rostat, och rosten ska vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Lyssna, den lön ni hållit inne från arbetarna som skördade era åkrar skriar mot er, och skördearbetarnas rop har nått öronen på härskarornas Herre. Ni har levt i lyx och vällust på jorden. Ni har gött er själva på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom. Och han gör inget motstånd. Bröder, vänta alltså tålmodigt tills Herren kommer. Tänk på hur tålmodigt bonden väntar på jordens värdefulla skörd tills den får höst- och vårregn. Var tålmodiga även ni och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Bröder, sucka inte mot varandra, så blir ni inte dömda. Lyssna, domaren står vid dörren. Bröder, som föredömen i att lida och visa tålmodighet ska ni ha profeterna som talade i Herrens namn. Ja, vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och såg hur Herren lät det sluta, för Herren är godhjärtad och barmhärtig. Mina bröder, framför allt ska ni inte svära någon ed, vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Ert ja ska vara ja och ert nej vara nej, så att ni inte drabbas av dom. Lider någon bland er? Då ska han be. Är någon glad? Då ska han sjunga lovsånger. Är någon av er sjuk? Då ska han kalla till sig församlingens äldste. Och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be över honom. Trons bön ska frälsa den sjuke, och Herren ska göra honom frisk. Och har han begått synder ska han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir helade. En rättfärdig mans bön har stor verkan och uträttar mycket. Elia var en människa av samma natur som vi. Han bad innerligt att det inte skulle regna, och inget regn föll över landet på tre och ett halvt år. Och sedan bad han igen, och himlen gav regn och marken bar sin gröda. Mina bröder, om en av er avviker från sanningen och någon får honom att vända om, då ska han veta detta: Den som får en syndare att vända om från sin villoväg frälser hans själ från döden och övertäcker många synder. Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever likt främlingar utspridda i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien. Ni är av Gud Fadern förutbestämda genom Andens helgelse till att lyda och bli bestänkta med Jesu Kristi blod. Nåd och fred till er i överflöd. Lov och pris till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. I Guds kraft är ni beskyddade genom tron till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Ni gläds över detta, även om ni nu en kort tid måste bedrövas av olika frestelser. Detta för att prövningen av er tro — som är långt dyrbarare än förgängligt guld fast det ʼprövasʼ i eld — ska visa sig bli till lov, härlighet och pris när Jesus Kristus uppenbaras. Honom älskar ni utan att ha sett honom. Ni ser honom ännu inte men tror på honom och jublar med en obeskrivlig och överjordisk glädje, mottagande målet för er tro — era själars frälsning. Om denna frälsning sökte och forskade de profeter efter som profeterade om den nåd som ni skulle få. De försökte utröna vilken person eller vilken tid Kristi Ande i dem åsyftade när han förutsa Kristi lidanden och de härligheter som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu meddelats er av dem som förkunnade evangeliet för er genom den helige Ande sänd från himlen. Änglar längtar att få blicka in i detta. Gör er därför mentalt redo för uppbrott och var sansade. Sätt allt ert hopp till den nåd som ska tilldelas er när Jesus Kristus uppenbaras. Som lydnadens barn ska ni inte låta er formas av begären som ni följde då ni var okunniga. Var istället heliga i allt ni gör, liksom han som kallat er är helig. För det står skrivet: Ni ska vara heliga eftersom jag är helig. Om ni anropar honom som Fader, som opartiskt dömer var och en efter hans livs gärning, lev då i gudsfruktan under er tid som främlingar här. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det tomma liv ni ärvde från era fäder. Det var istället med Kristi dyrbara blod, som av ett lamm utan fel eller fläck. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull. Genom honom tror ni på Gud, som reste Kristus upp från de döda och gav honom härlighet. Detta för att er tro och ert hopp ska vara i Gud. Ni har i lydnad för sanningen renat era själar till uppriktig och ömsesidig kärlek. Så älska varandra innerligt av rent hjärta. Ni är födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan en oförgänglig, genom Guds levande och förblivande ord, för: Människan är som gräset, och all hennes härlighet som blomman i gräset. Gräset vissnar och blomman faller av, men Herrens ord förblir i evighet. Och detta ord har förkunnats för er. Gör er därför av med all slags ondska, all falskhet och hyckleri och avund och allt förtal. Som nyfödda barn ska ni längta efter den rena, andliga och förnuftiga mjölken, så att ni genom den växer till frälsning, eftersom ni har fått smaka Herrens mildhet. När ni kommer till honom, den levande stenen, som är förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud, då blir även ni själva levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som frambär andliga offer som är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. För det står i Skriften: Se, jag lägger i Sion en sten, en utvald och dyrbar hörnsten. Och den som tror på honom ska inte bli besviken. Så äran tillhör er som tror. Men för dem som inte tror har stenen som byggarna förkastade blivit en hörnsten, och en sten de snavar på och en klippa till anstöt. De snavar eftersom de inte lyder ordet. Så var även bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att ni ska göra känt hans väldiga gärningar, han som kallat er från mörkret till sitt överväldigande ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som inte fick barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. Älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster: ge inte efter för begären från er fallna natur som för krig mot själen. Uppför er väl bland folken, så att de som anklagar er för att vara kriminella ser allt gott ni gör och prisar Gud den dag han besöker dem. Underordna er all samhällsordning för Herrens skull. Det kan gälla kejsaren som högste härskare, eller ståthållarna som är utsända av honom för att straffa de kriminella och lovorda dem som gör gott. För det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska få oförståndiga och okunniga människor att tiga. Ni är fria, men använd inte friheten som en ursäkt för ondskan, utan för att tjäna Gud. Hedra alla. Älska trosvännerna. Frukta Gud. Hedra kejsaren. Ni tjänstefolk ska underordna er era herrar i all gudsfruktan, inte bara de goda och försonliga utan även de vrånga. För det är nåd om någon får uthärda oskyldigt lidande på grund av sitt samvete inför Gud. Hur kan det vara berömvärt att utstå misshandel när ni syndar? Men om ni utstår lidanden fast ni gör det goda, då är det nåd i Guds ögon. Detta blev ni kallade till eftersom även Kristus led, i ert ställe. Han lämnade åt er ett exempel för att ni ska följa i hans fotspår. Han syndade aldrig, inte heller fanns svek i hans mun. När han hånades svarade han inte med att håna. När han led, hotade han inte. Han överlämnade allt åt honom som dömer rättvist. Han själv bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi, döda från synderna, ska leva för rättfärdigheten. Genom hans sår blev ni botade. För ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och beskyddare. Likaså ska ni hustrur underordna er era män. Då kan de som är olydiga mot ordet vinnas utan ord genom er livsföring som hustrur, när de ser ert gudfruktiga och rena liv. Er skönhet ska inte vara något utvärtes, håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller dyra kläder. Det ska istället vara hjärtats dolda människa med sin oförgängliga skönhet av en ödmjuk och stillsam ande. Det är dyrbart i Guds ögon. För så var det även tidigare, när de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud visade sin skönhet. De underordnade sig sina män, så som Sara var lydig mot Abraham och kallade honom herre. Hennes döttrar är ni då ni gör det goda och inte låter er skrämmas av något. Likaså ska ni män leva förståndigt tillsammans med era hustrur, som är den svagare partnern. Visa dem aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. Till sist, lev alla i samförstånd, medkänsla, ömsesidig kärlek. Var godhjärtade och ödmjuka. Bemöt inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. För den som vill älska livet och se goda dagar måste vakta sin mun och inte tala ont och falskt. Han ska undvika ondska och göra gott, söka och eftersträva harmoni. För Herrens ögon följer de rättfärdiga och hans öron hör deras bön. Men Herren ser strängt på dem som lever i ondska. Vem kan skada er om ni ivrar för det goda? Men även om ni får lida på grund av rättfärdighet är ni saliga. Och räds inte det som de räds för. Låt er inte heller skrämmas. Men Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Stå alltid redo att försvara er inför alla som begär skäl för det hopp ni har. Men gör det ödmjukt och med gudsfruktan och gott samvete. Då får de som talar illa om er goda livsföring i Kristus skämmas för sitt förtal. Det är nämligen bättre att lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än för onda. För även Kristus led en gång för synder. En rättfärdig led i orättfärdigas ställe, för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i Anden. I Anden gick han till andarna i fängelset och proklamerade. De hade varit olydiga den gången när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar medan arken byggdes. I den blev endast åtta personer frälsta genom vatten. På motsvarande sätt frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan att man vädjar till Gud om ett gott samvete genom Jesu Kristi uppståndelse, han som steg upp till himlen och sitter på Guds högra sida, efter att änglar och makter och krafter har lagts under honom. Då nu Kristus har lidit i sin kropp ska även ni beväpna er med samma inställning. För den som har lidit i sin kropp har slutat synda. Han kommer resten av tiden här i sin kropp inte att följa mänskliga lustar utan Guds vilja. För det är nog nu med den tid ni levt som hednafolken vill, i liderligheter, lustar, fylleri, supfestande, dryckeslag, vidrig avgudadyrkan. Därför häpnar de och skymfar er när ni inte längre rusar ner med dem i samma flod av utsvävningar. De ska stå till svars inför honom som står redo att döma levande och döda. Av följande skäl förkunnades nämligen evangeliet också för dem som nu är döda: även om de dömdes kroppsligen likt alla människor, så skulle de få leva andligen likt Gud. Slutet på allting är nära. Var därför omdömesgilla och sansade så att ni kan be. Framför allt ska ni älska varandra innerligt, eftersom kärleken övertäcker många synder. Var gästfria mot varandra utan att muttra. Som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd ska ni tjäna varandra, var och en med den nådegåva han fått. Den som talar ska tala Guds ord. Den som tjänar ska tjäna med den styrka som Gud ger. Detta för att Gud i allt ska bli förhärligad genom Jesus Kristus. Äran och makten är hans i evigheters evighet. Amen. Älskade, förvånas inte över det eldprov ni genomgår, som om något oväntat hände er. Gläd er istället över att ni får dela Kristi lidanden, så att även ni kan jubla av glädje när hans härlighet uppenbaras. Ni är saliga om ni hånas i Kristi namn, eftersom härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Se till att ingen av er får lida som mördare eller tjuv eller kriminell eller spion. Men om någon lider som kristen ska han inte skämmas utan förhärliga Gud i det namnet. Tiden är nämligen inne för domen, och den börjar med Guds husfolk. Men om den börjar med oss, vad blir då slutet för dem som inte lyder Guds evangelium? Och om det är mycket svårt för den rättfärdige att vara frälst, hur ska det då bli för den gudlöse och syndaren? Därför ska de som lider efter Guds vilja anförtro sina själar åt en trofast Skapare medan de gör det goda. Jag som är medäldste och vittne till Kristi lidande och som ska få del av den härlighet som kommer att uppenbaras, uppmanar nu de äldste bland er: Var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, och inte girigt utan hängivet. Ni ska inte härska över dem ni fått ansvaret för, utan var föredömen för hjorden. Och när den högste Herden uppenbaras ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar. Och ni yngre män, underordna er de äldste. Och allesammans ska ni klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud är de högmodigas motståndare, men de ödmjuka skänker han nåd. Därför ska ni ödmjuka er under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er i rätt tid. Kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. Var sansade och vaksamma. Er fiende djävulen stryker omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Gör motstånd mot honom, starka i tron. Ni vet att era trosvänner här i världen fullbordar samma lidanden. Efter att ni en kort tid har lidit ska all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, fullända er, stödja och styrka er, och göra er orubbliga. Makten är hans i evighet. Amen. Genom Silvanus, som jag håller för en trofast broder, har jag i korthet skrivit för att trösta och förmana er, och för att intyga att detta är Guds sanna nåd som ni ska stå fasta i. Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, hälsar till er. Så gör även min son Markus. Hälsa varandra med kärlekens kyss. Fred till alla er som är i Kristus. Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel. Till dem som har mottagit samma dyrbara tro som vi genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus. Nåd och fred till er i överflöd genom kunskap om Gud och vår Herre Jesus. Hans gudomliga makt har skänkt oss allt som hör till liv och gudsfruktan genom kunskapen om honom som kallat oss genom sin härlighet och höghet. Genom det har han skänkt oss sina dyrbara och storslagna löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur efter att ni undflytt det fördärv som råder i världen på grund av begäret. Och just därför ska ni hängivet låta er tro visa sig i dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan ömsesidig godhet och i godheten kärlek. För om detta finns hos er och tillväxer blir ni aktiva och fruktbärande vad avser kunskap om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar detta är närsynt eller blind och har glömt att han blev renad från tidigare synder. Bröder, gör verkligen allt ni kan för att befästa er kallelse och utväljelse. För om ni gör det ska ni aldrig falla. Då ska dörren till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike öppnas på vid gavel för er. Därför tänker jag alltid påminna er om allt detta, fastän ni känner till det och står fasta i den sanning som ni har. Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser så länge jag bor i kroppen. Jag vet nämligen att jag snart ska lämna min kropp, det har vår Herre Jesus Kristus gjort klart för mig. Men jag ska göra allt jag kan för att ni även efter min bortgång alltid ska kunna minnas dessa ting. För vi följde inte några listigt hopdiktade myter när vi gjorde känt för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, nej, vi bevittnade Jesu majestät. Han mottog nämligen ära och härlighet av Gud Fadern när en röst kom till honom från den majestätiska härligheten: Det här är min Son, den Älskade. Jag gläds i honom. Den rösten hörde vi själva ljuda från himlen när vi var med honom på det heliga berget. Vi har även profeternas pålitliga ord. Ni gör väl om ni uppmärksammar det, som på en lykta som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har tillkommit genom någons egen tolkning. För ingen profetia har framburits genom mänsklig vilja, utan drivna av den helige Ande har människor talat ord från Gud. Men det fanns också falska profeter bland Israels folk, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare. De ska introducera doktriner som leder till förtappelse och även förneka den Härskare som har friköpt dem. De ska snabbt föra sig själva till förtappelsen. Många ska följa dem i deras liderligheter, och på grund av dem kommer sanningens väg att skymfas. I sin girighet kommer de att utnyttja er med uppdiktade historier. Domen över dem är sedan länge aktiverad och deras förtappelse sover inte. För Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem långt ner i helvetet och överlämnade dem åt mörkrets kedjor för att där förvaras till domen. Och Gud skonade inte den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, med sju andra, när han sände floden över de gudlösas värld. Städerna Sodom och Gomorra dömde han till förödelse och lade dem i aska. De utgör ett exempel på vad som väntar dem som lever gudlöst. Men han räddade den rättfärdige Lot som led av de depraverades liderliga livsföring. För den rättfärdige mannen bodde ibland dem och plågades dagligen i sin rättfärdiga själ av att se och höra deras laglösa handlingar. Herren vet alltså hur han ska rädda de gudfruktiga ur frestelsen. Men de orättfärdiga förvarar han under straff fram till domens dag, särskilt dem som följer sin fallna naturs fördärvade begär och föraktar Herrens auktoritet. Självsäkert och arrogant drar de sig inte för att smäda majestätiska väsen, fastän änglar som har långt större makt och styrka inte uttalar någon smädande dom mot dem inför Herren. Dessa som smädar vad de inte begriper är som oförnuftiga djur som av naturen är födda till att fångas och dödas. I sitt fördärv ska de dödas. De ska få lida ont som lön för sin orättfärdighet. De njuter av att festa mitt på ljusa dagen, de är helt nedsmutsade, de vältrar sig i försåtliga njutningar när de kalasar med er, de har ögon fulla av hor, de får inte nog av synd, de förleder osäkra själar, de har hjärtan tränade i girighet, de är förbannelsens barn, de har avvikit från den raka vägen och gått vilse, de har följt samma väg som Bileam, Bosors son, som älskade orättfärdighetens lön. Men han blev tillrättavisad för sin överträdelse. En stum åsna talade med människoröst och hindrade profetens vanvett. De är källor utan vatten, och dimmor jagade av en storm. Det djupaste mörker är förvarat åt dem. Deras ord är uppblåsta och tomma. Och i den fallna naturens lustar och liderligheter lockar de till sig människor som faktiskt har undflytt sådana som lever i villfarelse. De lovar dem frihet men är själva slavar under fördärvet, eftersom man kuvas av det man betvingas av. För om de har undflytt världens orenhet genom kunskap om Herren och Frälsaren Jesus Kristus, och sedan åter har insnärjts och kuvats av den, då är tillståndet värre för dem nu än förut. Det hade varit bättre om de aldrig haft kunskap om rättfärdighetens väg, än att ha kunskap om den och sedan vända ryggen åt det heliga bud som överlämnats till dem. Det har gått med dem enligt det sanna ordspråket: En hund återvänder till sin spya, och: ”Ett tvättat svin vältrar sig i gyttjan.” Älskade, det här är nu mitt andra brev till er. I båda har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne. Detta för att ni ska minnas orden som de heliga profeterna förutsa och buden från Herren och Frälsaren genom era apostlar. Framför allt ska ni veta att i de sista dagarna kommer det hånare som följer sina lustar. De hånar er och säger: ˮVad hände med löftet om hans ankomst? Från det att våra fäder dog har ju allting varit som från världens början.ˮ De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar, och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten av Guds ord. Och genom det dränktes den dåtida världen i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är genom samma ord sparade åt elden. De bevaras till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå förtappade. Men älskade, glöm inte detta: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte så som några påstår, utan han har tålamod med er eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska låta omvända sig. Men Herrens dag ska komma som en tjuv. Den dagen ska himlarna försvinna med ett stormande dån och himlakroppar förstöras av eld. Och jorden och allt som där är gjort ska upphöra att existera. Då nu allt detta ska förstöras måste ni vara sådana som lever heligt och gudfruktigt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlar att förstöras av eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Därför, älskade, eftersom ni väntar på detta ska ni göra allt ni kan för att bli sedda av honom utan fläck eller brist, och ha fred med honom. Och betrakta vår Herres tålamod som en frälsning. Om det har även vår käre broder Paulus skrivit till er med den visdom han fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. I hans brev är inte allting lätt att förstå, och det är något som okunniga och labila människor kan förvanska. Något de också gör med de övriga Skrifterna till sitt eget fördärv. Därför, älskade, då ni nu i förväg fått veta detta ska ni vara uppmärksamma så att ni inte dras med i de depraverades villfarelse och förlorar fotfästet. Men väx till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Äran tillhör honom, nu och till evighetens dag. Det som var från begynnelsen, det vi hörde, det vi såg med egna ögon, det vi betraktade och det våra händer rörde vid — vi talar om livets ord. Livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det, och förkunnar för er det eviga livet som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi såg och hörde förkunnar vi även för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Vi skriver detta för att vår glädje ska vara fullkomlig. Detta är det budskap som vi hörde från honom och som vi förkunnar för er: Gud är ljus och det finns inte minsta mörker i honom. Om vi påstår att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, då ljuger vi och lever inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. Om vi påstår att vi är syndfria, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi påstår att vi inte har syndat gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss. Mina barn, jag skriver detta till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är den som avvänt Guds vrede och tagit våra synder, och inte bara våra utan även hela världens. Och vi vet att vi har lärt känna honom om vi håller hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom,ˮ men inte håller hans bud, är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men den som håller hans ord, i honom är Guds kärlek i sanning fulländad. Det är så vi vet att vi är i honom. Den som påstår sig förbli i honom måste också själv leva så som Jesus levde. Älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud utan ett gammalt som ni haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni fått höra. Ändå är det som jag skriver till er ett nytt bud, vilket är sant i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser. Den som påstår sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och det finns inget i honom som orsakar fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går eftersom mörkret har förblindat hans ögon. Barn, jag skriver till er, för ni har fått era synder förlåtna på grund av hans namn. Fäder, jag skriver till er, för ni känner honom som är från begynnelsen. Unga män, jag skriver till er, för ni har besegrat den onde. Barn, jag har skrivit till er, för ni känner Fadern. Fäder, jag har skrivit till er, för ni känner honom som är från begynnelsen. Unga män, jag har skrivit till er, för ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. Älska inte världen och inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. För allt som finns i världen, den fallna naturens begär och ögonens begär och skryt över livsstil och tillgångar, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär försvinner, men den som utför Guds vilja förblir i evighet. Barn, den sista tiden är här. Och som ni har hört att Antikrist ska komma så har också nu många antikrister trätt fram. Utifrån det förstår vi att den sista tiden är här. De har gått ut från oss, men de hörde inte till oss. För om de hade hört till oss hade de stannat hos oss. Men det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss. Men ni har blivit smorda av den Helige och ni har alla kunskap. Jag har inte skrivit till er för att ni är okunniga om sanningen, utan för att ni har kunskap om den och vet att ingen lögn finns i sanningen. Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Antikrist är den som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Ni ska låta det ni hörde från början förbli i er. Om det ni hörde från början förblir i er ska även ni förbli i Sonen och i Fadern. Och detta är löftet han gav oss: det eviga livet. Jag skriver det här till er med tanke på dem som försöker vilseleda er. Men i er förblir den smörjelse som ni tog emot av honom, och ni behöver ingen som undervisar er. Utan allt vad hans smörjelse lär er är sant och inte lögn. Förbli i honom, så som han har lärt er. Och nu, barn, förbli i honom. Då kan vi vara frimodiga när han uppenbarar sig och ska inte i skam visas bort från honom vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig förstår ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom. Tänk vilken kärlek Fadern har skänkt oss! Detta att vi får kallas Guds barn, vilket vi också är. Orsaken till att världen inte känner oss är att den inte har lärt känna honom. Älskade, vi är nu Guds barn, men det har ännu inte uppenbarats vad vi ska bli. Vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för vi ska se honom sådan han är. Och den som har detta hopp till honom renar sig, liksom Kristus är ren. Den som lever i synd begår lagbrott, för synd är lagbrott. Och ni vet att Jesus uppenbarades för att avlägsna synderna, och i honom finns ingen synd. Den som förblir i honom lever inte i synd. Den som lever i synd har varken sett honom eller lärt känna honom. Barn, låt ingen föra er vilse. Den som lever rättfärdigt är rättfärdig, liksom Kristus är rättfärdig. Den som lever i synd är av djävulen, för djävulen har syndat från begynnelsen. Orsaken till att Guds Son uppenbarades var att han skulle utplåna djävulens gärningar. Den som är född av Gud lever inte i synd, för Guds säd förblir i honom. Och han kan inte leva i synd eftersom han är född av Gud. Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte lever rättfärdigt och den som inte älskar sin broder, är inte av Gud. För detta är budskapet som ni har hört från början: vi ska älska varandra. Vi ska inte likna Kain, som var av den onde och slaktade sin bror. Och varför slaktade Kain honom? Därför att hans egna gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga. Bröder, förvånas inte om världen hatar er. Vi vet att vi har passerat från döden till livet eftersom vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv inom sig. Så här lärde vi känna kärleken: Jesus gav sitt liv för oss. Även vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har tillräckligt här i världen ser sin broder i nöd och stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Barn, vi ska inte älska med ord och tunga utan med handling och sanning. Och då vet vi att vi är av sanningen och kan inför honom lugna vårt hjärta, för om vårt hjärta fördömer oss är Gud större än vårt hjärta och förstår allt. Älskade, om vårt hjärta inte fördömer oss har vi frimodighet inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, för vi håller hans bud och gör det som han tycker om. Detta är hans bud: vi ska tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller hans bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har skänkt oss. Älskade, tro inte alla andar. Pröva istället andarna om de kommer från Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus Kristus har kommit som verklig människa är från Gud. Men varje ande som inte bekänner Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen. Barn, ni är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är från världen och därför talar de likt världen, och världen lyssnar på dem. Vi är från Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss. Den som inte är från Gud lyssnar inte på oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande. Älskade, vi ska älska varandra, för kärleken är från Gud. Och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar känner inte Gud, för Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek i oss: Gud sände sin ende Son till världen för att vi ska leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi älskade Gud utan att han älskade oss och sände sin Son för att avvända sin vrede och ta våra synder. Älskade, har Gud älskat oss så, måste även vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss och hans kärlek är fulländad i oss. Att vi förblir i honom och han i oss, det vet vi eftersom han skänkt oss av sin Ande. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt Sonen som världens Frälsare. Gud förblir i den som bekänner att Jesus är Guds Son, och han själv förblir i Gud. Och vi har lärt känna och tror på den kärlek som Gud har i oss. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. Så är kärleken fulländad med oss: att vi kan ha frimodighet på domens dag. För sådan som Kristus är, sådana är också vi i denna världen. Det finns ingen rädsla i kärleken utan den fulländade kärleken kastar ut rädslan. För rädsla har med straff att göra och den som är rädd är inte fulländad i kärleken. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud,” men hatar sin broder, då är han en lögnare. För den som inte älskar sin broder som han sett, kan inte älska Gud som han inte sett. Och detta bud har vi från honom: den som älskar Gud ska också älska sin broder. Alla som tror att Jesus är Kristus, är födda av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. Vi vet att vi älskar Guds barn när vi älskar Gud och utför hans bud. För kärleken till Gud innebär att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga eftersom allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen — vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Jesus Kristus är den som kom genom vatten och blod. Inte bara med vattnet, utan med vattnet och med blodet. Och det är Anden som vittnar eftersom Anden är sanningen. För det är tre som vittnar: Anden och vattnet och blodet, och dessa tre är ett. Vi godtar människors vittnesbörd, men Guds är överlägset. För detta är Guds vittnesbörd: Han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare genom att inte tro på vittnesbördet som Gud avlagt om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. Jag har skrivit detta till er som tror på Guds Sons namn, för att ni ska veta att ni har evigt liv. Och det här är den tillit vi har till honom: om vi ber om något efter hans vilja så lyssnar han på oss. Och då vi vet att han lyssnar på oss vad vi än ber om, så vet vi att vi har det som vi bett honom om. Om någon ser sin broder begå en synd som inte leder till döden, då ska han be och Gud ska ge honom liv. Detta avser dem som begår synd som inte leder till döden. Det finns synd som leder till döden, jag säger inte att man ska be för sådan. All orättfärdighet är synd, men det finns synd som inte leder till döden. Vi vet att ingen som är född av Gud lever i synd. Han som föddes av Gud bevarar honom, och den onde rör honom inte. Vi vet att vi är från Gud, och hela världen befinner sig i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och skänkt oss förstånd så att vi kan känna den Sanne. Och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och evigt liv. Barn, håll er ifrån avgudarna. Från den Äldste. Till den utvalda frun och hennes barn som jag i sanning älskar, och inte bara jag utan alla som känner sanningen. Vi älskar på grund av sanningen som förblir i oss och som ska vara med oss i evighet. Nåd, barmhärtighet och fred ska vara med oss, från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns Son, i sanning och kärlek. Jag blev överlycklig när jag fann att en del av dina barn lever i sanningen efter det bud som vi mottog av Fadern. Och nu vädjar jag till dig, min fru, att vi ska älska varandra. Vad jag skriver är inte ett nytt bud utan något vi haft från början. Och detta är kärleken: att vi lever efter hans bud. Detta är det bud som ni har hört från början, att ni ska leva i det. Många irrlärare har nämligen gått ut i världen. De bekänner inte att Jesus Kristus har kommit som verklig människa. Där har ni Irrläraren och Antikrist. Var uppmärksamma så att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, har inte Gud. Den som förblir i läran har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära ska ni inte låta honom stiga in i huset och inte välkomna honom, för den som välkomnar en sådan gör sig delaktig i hans onda gärningar. Jag har mycket att skriva till er, men jag vill inte använda papper och bläck. Istället hoppas jag få komma till er och tala ansikte mot ansikte, så att vår glädje blir fullkomlig. Din utvalda systers barn hälsar till dig. Från den Äldste. Till den älskade Gaius, som jag i sanning älskar. Älskade, jag ber att allt ska gå dig väl och att du får vara frisk, liksom allt är väl med din själ. Jag blev överlycklig när bröder kom och vittnade om sanningen hos dig, hur du lever i sanningen. Inget gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen. Älskade, du visar dig lojal i allt du gör för bröderna, även fast de är främlingar. De har vittnat inför församlingen om din kärlek. Du gör väl om du hjälper dem vidare på ett sätt som är Gud värdigt. För de har rest ut för Namnets skull och tar inte emot något från hednafolken. Därför är det vår plikt att sörja för sådana män, så att vi blir medarbetare till sanningen. Jag skrev några ord till församlingen. Men Diotrefes som älskar att styra och ställa bland dem vill inte veta av oss. Om jag kommer ska jag därför ta upp vad han gör, hur han pratar illvilligt nonsens om oss. Och inte nog med det, han vägrar ta emot bröderna och hindrar dem som vill göra det och stöter ut dem ur församlingsgemenskapen. Älskade, följ inte dåliga exempel utan goda. Den som gör gott är av Gud. Den som lever i ondska har inte sett Gud. Demetrios talar alla gott om, det gör även sanningen själv. Också vi kan intyga det, och du vet att vårt vittnesbörd är sant. Jag har mycket att skriva till dig, men jag vill inte använda bläck och penna. Men jag hoppas snart få träffa dig så att vi kan talas vid ansikte mot ansikte. Jag önskar dig frid. Vännerna hälsar till dig. Hälsa vännerna vid namn. Från Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs bror. Till de kallade, som är älskade i Gud Fadern och bevarade för Jesus Kristus. Barmhärtighet, fred och kärlek till er i överflöd. Älskade, jag var mycket angelägen att skriva till er om vår gemensamma frälsning. Men jag fann det nödvändigt att skriva och uppmana er att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. För det har nästlat sig in några människor som det för länge sedan är skrivet om att de ska drabbas av denna fördömelse. De är gudlösa och förvanskar vår Guds nåd till liderlighet och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus. Även om ni känner till allt vill jag påminna er om att Jesus först frälste ett folk ur Egypten och sedan dödade dem som inte trodde. Och de änglar som inte behöll sin höga ställning utan övergav sin egen boning, dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Likaså med Sodom och Gomorra och de omgivande städerna, som på samma sätt bedrev otukt och sökte perverst könsumgänge. Att de nu lider straff i evig eld utgör ett varnande exempel. Likadant gör dessa. Utifrån sina drömmar orenar de sina kroppar, förkastar Herrens auktoritet, och smädar majestätiska väsen. Men när ärkeängeln Mikael hade ordväxling med djävulen och tvistade om Moses kropp vågade han inte uttala någon smädande dom utan sa: ˮHerren ska tillrättavisa dig.ˮ Men de där smädar allt vad de inte begriper. Och det som de förstår med sina instinkter, liksom de oförståndiga djuren, det fördärvar de sig själva med. Fördömelse över dem! De har slagit in på Kains väg. De har för penningens skull kastat sig in i Bileams villfarelse. De har gjort uppror som Korach och gått förlorade. De är klipprev vid era kärleksmåltider. De festar skamlöst med er. De är själviska herdar. De är moln utan regn bortdrivna av vindar. De är höstträd utan frukt och uppryckta med rötterna, två gånger döda. De är vilda havsvågor som skummar av sina skamligheter. De är irrande stjärnor som det djupaste mörker är förvarat åt för evigt. Det var också om dem som Henok i det sjunde släktledet efter Adam profeterade: ˮLyssna, Herren kommer med sina tusentals skaror av heliga för att verkställa dom mot alla, och för att överbevisa alla gudlösa om deras gudlösa handlingar och för alla hårda ord som dessa gudlösa syndare har talat mot honom.ˮ De gnäller och klagar och följer sina lustar. Deras munnar talar uppblåsta ord, och de smickrar folk för att utnyttja dem. Men ni, älskade, kom ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sa till er: ˮI den sista tiden ska hånare träda fram som följer sina egna gudlösa lustar.ˮ Det är sådana som vållar splittring. De är sekulära och saknar Anden. Men ni, älskade, uppbygg er själva på er allra heligaste tro, be i den helige Ande, håll er kvar i Guds kärlek, invänta vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet som skänker evigt liv. Mot dem som ifrågasätter ska ni vara barmhärtiga. Andra ska ni frälsa genom att rycka dem ur elden. Andra ska ni visa barmhärtighet med fruktan, i avsky även för deras kläder som är förorenade av kroppen. Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, felfria och jublande — den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus vår Herre — ära, majestät, styrka och makt tillhör honom, före all tid och nu och i all evighet. Amen. Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han gjorde det känt genom att sända sin ängel till sin tjänare Johannes, som sedan vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt han sett. Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och håller det som står skrivet i den. För tiden är nära. Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd till er och fred från honom som är och som var och som kommer, och från de sju Andarna framför hans tron, och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har befriat oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader — äran och makten tillhör honom i evigheters evighet. Amen. Lyssna, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens folk ska jämra sig över honom. Så ska ske. Amen. ”Jag är Alfa och Omega,” säger Herren Gud, ”han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.” Jag, Johannes, er broder, som tillsammans med er delar lidandet och riket och uthålligheten i Jesus, befann mig på ön Patmos. Där var jag på grund av Guds ord och Jesu vittnesbörd. Jag kom i Anden på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst likt en trumpet, och den sa: ˮSkriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna: Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.ˮ Jag vände mig om för att se vems röst det var som talade till mig. Då jag hade vänt mig om såg jag sju ljushållare av guld. Och mitt ibland ljushållarna någon som liknade en Människoson, iklädd en lång dräkt och med ett guldbälte om bröstet. Hans huvud och hår var vita som ull, vitt som snö. Hans ögon var likt flammande eld. Hans fötter liknade gyllene brons renat i smältugnen. Hans röst var likt dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor. Från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd. Och hans ansikte var likt solen när den lyser i all sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa: ˮVar inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet och har Dödens och dödsrikets nycklar. Skriv därför ner vad du har sett och vad som är och vad som ska ske härefter. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och med de sju ljushållarna av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljushållarna är de sju församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går mellan de sju ljushållarna av guld: Jag vet om dina gärningar, din möda och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tolerera de onda. Du har prövat dem som påstår sig vara apostlar men inte är det, du fann dem vara lögnare. Du är uthållig och har uthärdat mycket på grund av mitt namn och har inte tröttnat. Men jag har detta emot dig: du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit. Vänd om och gör samma gärningar som förr. Men om du inte vänder om ska jag komma till dig och flytta din ljushållare från dess plats. Men du gör väl i att hata nikolaiternas gärningar, som även jag hatar. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis. Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och fick liv: Jag vet om ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för det lidande som ska komma över dig. Lyssna, djävulen ska kasta några av er i fängelse för att ni ska sättas på prov, och er nöd ska bestå i tio dagar. Var trogen intill döden och jag ska ge dig livets segerkrans. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar ska inte skadas av den andra döden. Skriv till församlingens ängel i Pergamon: Så säger han som har det skarpa tveeggade svärdet: Jag vet att du bor där Satan har sin tron. Men du håller fast vid mitt namn. Och du förnekade inte tron på mig i de dagar då mitt trogna vittne Antipas dödades hos er där Satan bor. Men jag har något emot dig: du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att förleda Israels söner så att de åt offerkött och bedrev otukt. Du har även sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Vänd därför om. Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med svärdet från min mun. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar ska jag ge av det dolda mannat. Och jag ska ge honom en vit sten, och på den är skrivet ett nytt namn som är okänt för alla utom för den som får det. Skriv till församlingens ängel i Thyatira: Så säger Guds Son, som har ögon likt eldsflammor och fötter likt gyllene brons: Jag vet om dina gärningar, din kärlek, din tro, ditt tjänande, din uthållighet. Och jag vet att dina senaste gärningar är fler än de första. Men jag har detta emot dig: du tolererar kvinnan Isebel. Hon som påstår sig vara profetissa och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta offerkött. Jag gav henne tid att omvända sig, men hon vägrade vända om från sin otukt. Lyssna, jag ska kasta henne på sjukbädden. Och de som horar med henne ska möta stor nöd om de inte vänder om från hennes gärningar. Jag ska ha ihjäl hennes barn med en dödlig sjukdom. Och alla församlingarna ska förstå att jag är den som utforskar hjärtans innersta. Och jag ska ge var och en av er efter hans gärningar. Men jag säger till er andra i Thyatira, ni som inte har denna lära och som inte har erfarenhet av det som de kallar ʼSatans djupheterʼ: Jag ska inte lägga någon annan börda på er. Men håll fast vid det ni har till dess jag kommer. Åt den som segrar och utför mina gärningar intill slutet ska jag ge makt över folken, och han ska styra dem med en järnstav som när lerkärl krossas. Samma makt har jag tilldelats av min Fader. Och jag ska ge honom morgonstjärnan. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Sardes: Så säger han som har Guds sju Andar och de sju stjärnorna: Jag vet om dina gärningar. Det påstås om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som återstår och som varit nära att dö. För jag har inte funnit att dina gärningar är fulländade inför min Gud. Kom därför ihåg vad du tagit emot och hört. Lyd och vänd om! För om du inte vaknar ska jag komma som en tjuv och du ska inte veta vilken timme jag kommer över dig. Men du har några i Sardes som inte har fläckat sina kläder. De ska vandra med mig i vita kläder eftersom de förtjänar det. Alltså ska den som segrar kläs i vita kläder. Och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok. Jag ska kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Filadelfia: Så säger den helige och sanne, han som har Davids nyckel och som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna: Jag vet om dina gärningar. Lyssna, jag har låtit en dörr stå öppen för dig som ingen kan stänga. Du är svag, men du har hållit mitt ord och inte förnekat mitt namn. Lyssna, jag ger dig några från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Jag ska få dem att komma och falla ner vid dina fötter, och de ska förstå att jag har älskat dig. Eftersom du har tagit vara på budskapet om min uthållighet ska jag bevara dig från prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva dem som lever på jorden. Jag kommer snart. Håll fast det du har så att ingen tar din segerkrans. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. Jag ska skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad — det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen från min Gud — och mitt eget nya namn. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag vet om dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Om du ändå var kall eller varm! Men då du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun. Du säger: ʼJag är rik. Jag äger i överflöd. Jag saknar ingenting.ʼ Och du begriper inte att just du är eländig och ynklig och fattig och blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld så att du blir rik. Och vita kläder att bära så att din nakenhets skam inte syns. Och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och disciplinerar jag. Ta detta på allvar och vänd om. Lyssna, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå in till honom och vi ska dela måltidsgemenskap med varandra. Den som segrar ska få sitta med mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter med min Fader på hans tron. Du som har öron, lyssna på vad Anden säger till församlingarna.ˮ Lyssna, därefter såg jag en dörr stå öppen i himlen. Och den första rösten som jag hade hört tala till mig likt en trumpet, sa: ˮKom upp hit och jag ska visa dig vad som måste ske härefter.ˮ Genast kom jag i Anden, och jag såg en tron stå i himlen och någon satt på tronen. Han som satt på den liknade jaspis och karneol. Och en regnbåge likt en smaragd omgav tronen. Runt om tronen var tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med guldkronor på huvudet. Från tronen kom blixtar och dån och åska. Och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju Andar. Framför tronen låg liksom ett hav av glas likt kristall. Mitt för tronen och runt om den stod fyra väsen fulla med ögon fram och bak. Det första väsendet liknade ett lejon, det andra en oxe, det tredje hade ett människolikt ansikte, och det fjärde liknade en flygande örn. De fyra väsendena hade vardera sex vingar, och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de oavbrutet: ˮHelig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.ˮ Och när väsendena ger pris och ära och tack till honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då ska de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet. De ska kasta ner sina kronor inför tronen och säga: ˮVår Herre och Gud, du är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. För du har skapat allt, genom din vilja blev det till och skapades.ˮ Och jag såg en bokrulle i högra handen på honom som satt på tronen. Den hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill. Och jag såg en stark ängel som ropade högt: ˮVem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?ˮ Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den. Jag grät högt för att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sa till mig: ˮGråt inte. Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen med dess sju sigill.ˮ Och jag såg ett Lamm stå mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste. Det såg ut som det var slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju Andar utsända över hela jorden. Det gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. När det tog bokrullen föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa, och guldskålar fulla med rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: ˮDu är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du blev slaktad. Med ditt blod friköpte du människor åt Gud från alla stammar och språk, folk och länder. Du har gjort dem till ett kungadöme och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.ˮ Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var oräkneligt. De sa med hög röst: ˮLammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och rikedom och visdom och styrka och ära och härlighet och lovsång.ˮ Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt i dem hörde jag säga: ˮLovsången och äran och härligheten och makten tillhör honom som sitter på tronen, och Lammet, i evigheters evighet.ˮ Och de fyra väsendena sa: ˮAmen,ˮ och de äldste föll ner och tillbad. Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen. Och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: ˮKom!ˮ Lyssna, jag såg en vit häst och han som satt på den hade en båge. En segerkrans gavs åt honom och han drog ut från seger till seger. När Lammet bröt det andra sigillet hörde jag det andra väsendet säga: ˮKom!ˮ Och ut kom en annan häst, en eldröd. Han som satt på den fick befallning att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra. Ett stort svärd gavs åt honom. När Lammet bröt det tredje sigillet hörde jag det tredje väsendet säga: ˮKom!ˮ Och lyssna, jag såg en svart häst och han som satt på den höll en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena: ˮEtt kilo vete för en dagslön, och tre kilo korn för en dagslön. Men oljan och vinet får du inte skada.ˮ När Lammet bröt det fjärde sigillet hörde jag det fjärde väsendets röst säga: ˮKom!ˮ Och lyssna, jag såg en gulblek häst. Ryttaren hette Döden, och dödsriket följde honom. Åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med sjukdom och genom jordens vilda djur. När Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade på grund av Guds ord och på grund av det vittnesbörd de hade avgett. De ropade högt: ˮHärskare, helig och sann, när ska du döma dem som lever på jorden och utkräva hämnd för vårt blod?ˮ Åt var och en av dem gavs en vit dräkt. Och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder som skulle dödas liksom de hade blivit fulltaligt. Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då inträffade en stor jordbävning och solen blev svart som en säckväv av hår och hela månen blev blodröd. Himlens stjärnor föll ner på jorden som när fikonträdets omogna frukt faller då det skakas av stormen. Himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser. Och jordens kungar och stormän och härförare och rika och makthavare och alla slavar och fria, gömde sig i grottor och bland bergens klippor. De sa till bergen och klipporna: ˮFall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. För deras stora vredesdag har kommit, och vem kan uthärda den?ˮ Därefter såg jag fyra änglar stå utspridda över jorden. De höll tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill. Han ropade högt till de fyra änglarna som hade fått befallning att skada jorden och havet: ˮSkada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.ˮ Och jag hörde antalet av dem som blev märkta: 144000 var märkta med sigill. De kom från varje stam av Israels söner: Av Judas stam 12000, av Rubens stam 12000, av Gads stam 12000, av Ashers stam 12000, av Naftalis stam 12000, av Manasses stam 12000, av Simeons stam 12000, av Levis stam 12000, av Isaskars stam 12000, av Sebulons stam 12000, av Josefs stam 12000, av Benjamins stam 12000, märkta med sigill. Lyssna, därefter såg jag en väldig oräknelig skara från alla länder och stammar och folk och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmkvistar i händerna. De ropade högt: ˮFrälsningen tillhör vår Gud som sitter på tronen, och Lammet.ˮ Alla änglarna stod runt tronen och runt de äldste och de fyra väsendena. De föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sa: ˮAmen. Lovsången och härligheten och visdomen och tacksägelsen och äran och makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen.ˮ En av de äldste sa till mig: ˮVilka är dessa som är klädda i vita kläder och varifrån kommer de?ˮ Jag svarade: ˮMin herre, du vet.ˮ Han sa: ˮDessa är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Av det skälet står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel. Och han som sitter på tronen ska omsluta dem med sin närvaro. De ska varken hungra eller törsta mer, inte heller ska de träffas av solen eller någon annan hetta. För Lammet som är mitt för tronen ska vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor. Och Gud ska torka varje tår från deras ögon.ˮ När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen omkring en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud. Åt dem gavs sju trumpeter. En annan ängel kom och ställde sig vid altaret. Han hade ett rökelsekar av guld och åt honom gavs mycket rökelse som han skulle lägga på guldaltaret inför tronen med alla de heligas böner. Och rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand upp inför Gud. Ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med elden från altaret och kastade det på jorden. Och det blev åska och dån och blixtar och jordbävning. Och de sju änglarna med de sju trumpeterna gjorde sig redo att blåsa i dem. Den förste ängeln blåste i sin trumpet. Då kom det hagel och eld, blandat med blod, som kastades ner på jorden. En tredjedel av jorden brändes av, en tredjedel av träden brann upp och likaså allt grönt gräs. Den andre ängeln blåste i sin trumpet. Då var det som om ett stort brinnande berg kastades i havet. En tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av allt skapat liv i havet dog, och en tredjedel av alla skepp förstördes. Den tredje ängeln blåste i sin trumpet. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla. Den föll över en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Stjärnans namn är Malört och en tredjedel av vattnen blev till malört. Många människor dog av vattnet som hade blivit giftigt. Den fjärde ängeln blåste i sin trumpet. Då hemsöktes en tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades. En tredjedel av dagen miste sitt ljus, och likaså natten. Och i min syn hörde jag hur en örn flög över himlens mitt och ropade högt: ˮFasor ska drabba dem som lever på jorden när de övriga trumpeterna ljuder från de tre änglar som ska blåsa!ˮ Den femte ängeln blåste i sin trumpet. Jag såg då en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden, och åt honom gavs nyckeln till den bottenlösa avgrunden. Han öppnade den och rök steg upp därifrån som rök från en stor ugn. Solen och luften förmörkades av röken från den bottenlösa avgrunden. Ur röken kom gräshoppor över jorden, och de gavs samma makt som skorpionerna på jorden. De blev tillsagda att inte skada jordens gräs eller någon annan grönska eller något träd, däremot de människor som inte har Guds sigill på pannan. De fick inte tillåtelse att döda dem, däremot att plåga dem i fem månader. Och plågan var som plågan av en skorpion när den sticker en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden men inte finna den. De ska önska sig döden men döden ska undfly dem. Gräshopporna liknade hästar redo för strid. På huvudet hade de något som liknade guldkransar, och deras ansikten var likt människoansikten. De hade hår likt kvinnohår och tänder likt lejontänder. Deras bröstpansar liknade järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från många vagnar med hästar som stormar fram till strid. De har svansar och gaddar likt skorpioner, och i svansen låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig har de avgrundens ängel. Hans namn på hebreiska är Abaddon och på grekiska Apollyon. Den första fasan är över. Lyssna, efter den återstår två. Den sjätte ängeln blåste i sin trumpet. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på guldaltaret inför Gud. Den sa till den sjätte ängeln som hade trumpeten: ˮLösgör de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat.ˮ Då lösgjordes de fyra änglar som för den timmen, dagen, månaden och året hållits redo för att döda en tredjedel av mänskligheten. Antalet i dessa ryttarhärar var tvåhundra miljoner. Jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och ryttarna i min syn: de hade eldröda och mörkblå och svavelgula bröstpansar. Hästarna hade huvuden likt lejon, och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. Av dessa tre plågor, elden och röken och svavlet som kom ur deras munnar, dödades en tredjedel av mänskligheten. Hästarnas makt ligger i deras mun och i deras svansar, för deras svansar liknar ormar med huvuden, och med dem vållar de skada. Men resten av mänskligheten som inte dödades av dessa plågor omvände sig inte från sina händers verk. De upphörde inte med att tillbe demoner och avgudabilder av guld och silver och brons och sten och trä, som varken kan se eller höra eller gå. De omvände sig inte från sitt mördande eller sin svartkonst eller sin otukt eller sina stölder. Och jag såg en annan stark ängel komma ner från himlen. Han var iklädd ett moln med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var likt solen och hans ben likt eldpelare. Han höll en liten öppnad bokrulle i sin hand. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på land, och ropade högt som ett rytande lejon. Då han hade ropat talade de sju åskornas röster. När de sju åskornas röster hade talat tänkte jag skriva, men jag hörde en röst från himlen säga: ˮFörsegla vad de sju åskorna sagt och skriv inte ner det.ˮ Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på land lyfte sin högra hand mot himlen. Han svor en ed vid honom som lever i evigheters evighet och som har skapat allt som finns i himlen och på jorden och i havet: ˮDet blir inget mer uppskov, utan i de dagar då den sjunde ängeln hörs och han blåser i sin trumpet är Guds hemlighet fullbordad, så som han tillkännagett för sina tjänare profeterna.ˮ Och rösten som jag hade hört från himlen talade åter till mig: ˮGå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på land.ˮ Så jag gick till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade: ˮTa den och ät upp den. Den ska kännas bitter i din mage, men i din mun ska den vara söt som honung.ˮ Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den. Den var söt som honung i min mun, men när jag hade ätit upp den kände jag dess bitterhet i min mage. Och de sa till mig: ˮDu måste återigen profetera om många folk och länder och språk och kungar.ˮ En måttstock likt en stav gavs åt mig med orden: ˮRes dig och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men undanta templets yttre gård och mät den inte för den har getts åt folken. Den heliga staden ska trampas av dem under fyrtiotvå månader. Och jag ska låta mina två vittnen iklädda säckväv profetera under tolvhundrasextio dagar.ˮ Dessa är de två olivträd och de två ljushållare som står inför jordens Herre. Om någon vill skada dem kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. Den som vill skada dem måste dödas på det sättet. De har makt att tillsluta himlen så att inget regn faller under de dagar de profeterar. Och de har makt att förvandla vattnen till blod och att slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill. Och när de har fullgjort sitt vittnesbörd ska odjuret som stiger upp från avgrunden föra krig mot dem och besegra och döda dem. Deras lik ska bli liggande på gatan i den stora stad vars andliga namn är Sodom och Egypten, där även deras Herre blev korsfäst. I tre och en halv dagar ska människor från olika folk och stammar och språk och länder se deras lik och inte tillåta att de begravs. De som lever på jorden gläds över vad som hänt vittnena. De firar och skickar gåvor till varandra eftersom dessa båda profeter hade varit en plåga för dem som lever på jorden. Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem och de reste sig upp. Alla som såg dem blev skräckslagna. Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: ˮKom hit upp!ˮ Och de steg upp till himlen i ett moln inför ögonen på sina fiender. I samma stund blev det en stor jordbävning. En tiondel av staden störtade samman och sju tusen människor dödades av jordbävningen. De övriga blev förskräckta och gav ära åt himlens Gud. Den andra fasan är över. Lyssna, snart kommer den tredje. Den sjunde ängeln blåste i sin trumpet. Då hördes starka röster i himlen som sa: ˮVärldsherraväldet tillhör nu vår Herre och hans Kristus, och han ska regera i evigheters evighet.ˮ Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina ansikten och tillbad Gud och sa: ˮVi tackar dig, Allsmäktige Herre Gud, du som är och som var, eftersom du har tagit din stora makt och börjat regera. Folken upprördes, men din vrede har kommit, den tid då de döda ska dömas, och då du ska löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar ditt namn, höga och låga, och fördärva dem som fördärvar jorden.ˮ Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark kunde ses i hans tempel. Det kom blixtar och dån och åska och jordbävning och stora hagel. Och ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna iklädd solen, med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och skrek i barnsnöd och födslovånda. Och ett annat tecken visade sig i himlen: se, en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och med sju diadem på sina huvuden. Hans svans svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor och han kastade ner dem till jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det. Och hon födde en son, en man som ska styra alla folk med en järnstav. Hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron. Och kvinnan flydde ut i öknen där hon har en plats beredd av Gud. Där blir hon omhändertagen i tolvhundrasextio dagar. Och krig bröt ut i himlen. Mikael och hans änglar stred mot draken, och draken och hans änglar stred mot dem. Men draken var inte stark nog och ingen plats fanns längre för dem i himlen. Han kastades ner till jorden, den store draken, den urtida ormen, som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela världen. Och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen: ˮNu tillhör frälsningen och kraften och riket vår Gud, och makten tillhör hans Kristus. För våra bröders åklagare har kastats ner, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De besegrade honom på grund av Lammets blod och på grund av budskapet i deras vittnesbörd. De hade inte sitt liv så kärt att de undvek döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men fasa ska drabba jorden och havet, för djävulen har kommit ner till er i stort raseri eftersom han vet att hans tid är kort.ˮ När draken såg att han hade blivit nedkastad till jorden förföljde han kvinnan som hade fött sonen. Men åt kvinnan gavs den stora örnens båda vingar så att hon kunde flyga bort från ormen ut till sin plats i öknen. Där blir hon omhändertagen under tre och ett halvt år. Ur sitt gap spydde då ormen vatten likt en flod efter kvinnan, för att hon skulle svepas bort med floden. Men jorden hjälpte kvinnan genom att öppna sin mun och svälja floden som draken spydde ur sitt gap. Draken var rasande mot kvinnan och gick iväg för att kriga mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller sig till vittnesbördet om Jesus. Och draken ställde sig på havsstranden. Och jag såg ett odjur med tio horn och sju huvuden stiga upp ur havet. Det hade tio diadem på sina horn och hädiska namn på sina huvuden. Odjuret som jag såg liknade en leopard. Det hade fötter likt en björn och gap likt ett lejon. Draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden förundrade sig och följde odjuret. Och de tillbad draken eftersom han hade gett makten åt odjuret. De tillbad även odjuret och sa: ˮVem är som odjuret, och vem kan gå i krig mot det?ˮ Åt odjuret gavs en mun som talade arrogant och hädiskt. Det gavs makt att verka i fyrtiotvå månader. Och det började uttala hädelser mot Gud, häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen. Odjuret tilläts föra krig mot de heliga och besegra dem. Det gavs makt över alla stammar och folk och språk och länder. Alla som lever på jorden kommer att tillbe honom, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev slaktat från världens skapelse. Du som har öron, lyssna. Om någon ska i fängelse, till fängelse ska han gå. Om någon ska avrättas med svärd, med svärd ska han avrättas. Här behöver de heliga uthållighet och tro. Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn likt ett lamm men talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt inför dess ögon. Det får jorden och dem som lever där att tillbe det första odjuret vars dödliga sår hade läkts. Det gör väldiga tecken och får även eld att falla från himlen ner på jorden inför människorna. Genom de tecken det tilläts göra inför odjurets ögon vilseleder det dem som lever på jorden. Det säger åt dem att göra en bild till odjuret som fick svärdshugget men kom till liv. Och det tilläts ge livsande åt odjurets bild, så att bilden även kan tala och låta avrätta alla som inte tillber odjurets bild. Och det får alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, att märkas på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, som är odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs visdom. Låt den som har förstånd räkna ut odjurets tal, för det är en människas tal. Talet är 666. Lyssna, jag såg Lammet stå på berget Sion. Och med Lammet 144000 som hade hans namn och hans Faders namn skrivet på sina pannor. Och jag hörde ett ljud från himlen likt ljudet av väldiga vatten och ljudet av stark åska. Det ljud jag hörde var som när harpister spelar på sina harpor. De sjöng som det verkade en ny sång inför tronen och inför de fyra väsendena och de äldste. Ingen kunde lära sig den sången utom de 144000 som hade friköpts från jorden. Det är dessa som inte har orenat sig med kvinnor, för de är jungfrur. De följer Lammet vart det än går. De har friköpts från människorna som en första skörd åt Gud och Lammet. De talade aldrig lögn. De är felfria. Och jag såg en annan ängel flyga högt uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som lever på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Han sa med stark röst: ˮFrukta Gud och ge honom ära, för timmen för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, hav och vattenkällor.ˮ Och ännu en, en andra ängel, följde efter och sa: ˮHelt förstört är det väldiga Babylon. Hon berusade alla folk med Guds vredes vin på grund av hennes otukt.ˮ Och ännu en, en tredje ängel, följde dem och sa med stark röst: ˮOm någon tillber odjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, ska även han få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han ska torteras i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras tortyr stiger i evigheters evighet, och de får ingen vila varken dag eller natt, dessa som tillber odjuret och dess bild, och de som tar emot märket med dess namn. Här behövs uthållighet av de heliga, dem som håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.ˮ Och jag hörde en röst från himlen säga: ˮSkriv: Saliga är de döda, de som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de ska få vila efter sina mödor, för deras gärningar följer dem.ˮ Lyssna, jag såg ett vitt moln, och på molnet satt någon som liknade en Människoson. Han hade en guldkrona på sitt huvud och en vass skära i handen. Och en annan ängel kom ut från templet och ropade högt till honom som satt på molnet: ˮAnvänd din skära och skörda. Timmen för skörd har kommit eftersom jordens gröda är mogen.ˮ Och han som satt på molnet svängde sin skära över jorden, och jorden skördades. En annan ängel kom ut från templet i himlen, även han med en vass skära. Och en annan ängel kom ut från altaret. Han hade makt över elden, och han ropade högt till ängeln med den vassa skäran: ˮAnvänd din vassa skära och skörda klasarna på jordens vinstock, eftersom dess druvor är mogna.ˮ Och ängeln svängde sin skära över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Vinpressen trampades utanför staden, och blod flöt från pressen upp till betslen på hästarna trettio mil bort. Och jag såg ett annat tecken i himlen. Det var stort och förunderligt: sju änglar med de sju sista plågorna, för med dem fullbordas Guds vrede. Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld. På glashavet stod de som hade segrat över odjuret och dess bild och talet för dess namn. De höll Guds harpor i händerna och sjunger Guds tjänare Moses sång, och Lammets sång: ˮDina gärningar är stora och förunderliga, Allsmäktige Herre Gud. Dina vägar är rättfärdiga och sanna, du folkens Kung. Herre, vem skulle inte frukta och ära ditt namn? För endast du är helig. Alla folk ska komma och tillbe inför dig, för dina rättfärdiga domar har uppenbarats.ˮ Därefter såg jag att templet i himlen, vittnesbördets boning, öppnades. Och de sju änglarna med de sju plågorna kom ut från templet. De var iklädda rena, skinande linnekläder och med guldbälten kring bröstet. Ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju guldskålar fyllda med Guds vrede, han som lever i evigheters evighet. Och templet fylldes med rök från Guds härlighet och kraft. Ingen kunde träda in i templet förrän de sju plågorna från de sju änglarna nått sin fullbordan. Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ˮGå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.ˮ Den förste ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Och plågsamma och hemska bölder slog upp på de människor som bar odjurets märke och dem som tillbad dess bild. Den andre ängeln tömde sin skål över havet. Och havet förvandlades till blod som från ett lik, och allt liv i havet dog. Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna. De förvandlades till blod. Och jag hörde vattnens ängel säga: ˮDu är rättfärdig, du Helige, som är och som var, för du har fällt dessa domar. För de har utgjutit heliga mäns och profeters blod, och du gav dem blod att dricka. De förtjänar det.ˮ Och jag hörde altaret säga: ˮJa, Allsmäktige Herre Gud, dina domar är sanna och rättfärdiga.ˮ Den fjärde ängeln tömde sin skål över solen. Den tilläts bränna människorna med eld, och de brändes av stark hetta. Och de hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. De ville inte omvända sig och ge honom ära. Den femte ängeln tömde sin skål över odjurets tron. Och dess rike lades i mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan och hädade himlens Gud för sina smärtor och sina bölder. Men de ville inte omvända sig från sina gärningar. Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat. Dess vatten torkade ut så att vägen öppnades för kungarna från Östern. Och jag såg att det ur drakens och odjurets och den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor. De är nämligen demonandar som gör tecken. De går ut till kungarna i hela världen för att samla dem till kriget på Guds den Allsmäktiges stora dag. — ˮLyssna, jag kommer som en tjuv. Salig är den som vakar och är påklädd, så att han inte går naken och visar sin skam.ˮ — Och han samlade dem på den plats som på hebreiska heter Harmagedon. Den sjunde ängeln tömde sin skål över luften. Och en stark röst gick ut från tronen i templet som sa: ˮDet har skett.ˮ Och det kom blixtar och dån och åska. Och det blev en så stor jordbävning att en liknande inte inträffat så länge människan funnits på jorden. Så stor och kraftfull var jordbävningen. Den väldiga staden rämnade i tre delar och folkens städer störtade samman. Gud glömde inte det väldiga Babylon. Han gav det bägaren med sin rasande vredes vin. Alla öar flydde och bergen försvann. Enorma hagel på omkring fyrtio kilo föll ner från himlen på människorna. Och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den plågan var ohyggligt svår. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och sa till mig: ˮKom, jag ska visa dig domen över den väldiga horan som sitter vid många vatten. Jordens kungar bedrev otukt med henne, och de som lever på jorden berusades av hennes otukts vin.ˮ Han förde mig i Anden bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött odjur täckt med hädiska namn. Det hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan var klädd i purpur och scharlakansrött och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I handen höll hon en guldbägare full med vidrigheter och orenheter från hennes otukt. På hennes panna var skrivet ett hemligt namn: ʼDet väldiga Babylon, moder till alla horor och vidrigheter på jorden.ʼ Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av blodet från Jesu vittnen. Jag såg på henne med stor förundran. Ängeln sa till mig: ˮVarför är du förundrad? Jag ska berätta för dig hemligheten med kvinnan, och odjuret med de sju huvudena och de tio hornen som bär henne. Odjuret som du såg, det var och är inte mer, det ska stiga upp ur avgrunden och går till fördärvet. Och de på jorden som inte har sina namn skrivna i livets bok från världens skapelse ska förundras när de ser odjuret, för det var och är inte men ska komma. Här behövs förstånd och visdom. De sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. De är också sju kungar. Fem har fallit, en är, en har ännu inte kommit, och när han kommer måste han stanna en kort tid. Och odjuret som var och inte är, han är den åttonde men hör till de sju, och han går till fördärvet. Och de tio hornen du såg är tio kungar som ännu inte har fått något rike. Men för en timme får de kungamakt tillsammans med odjuret. De har samma avsikt och överlämnar sin kraft och myndighet åt odjuret. De ska kriga mot Lammet. Men Lammet ska besegra dem eftersom han är herrarnas Herre och kungarnas Kung. Och de som är med honom är kallade och utvalda och trogna.ˮ Och ängeln sa till mig: ˮVattnen som du såg, där horan sitter, är folk och människoskaror och länder och språk. Och de tio hornen som du såg och odjuret, de ska hata horan, de ska göra henne utblottad och naken, de ska äta hennes kött, de ska bränna upp henne i eld. För Gud har lagt i deras hjärtan att utföra Hans vilja och att i enighet ge kungamakten åt odjuret, till dess Guds ord går i uppfyllelse. Och kvinnan du såg är den väldiga staden som regerar över kungarna på jorden.ˮ Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Och han ropade med stark röst: ˮHelt förstört är det väldiga Babylon! Hon har blivit en plats för demoner, ett tillhåll för alla orena andar, ett tillhåll för alla orena fåglar, ett tillhåll för alla orena och avskyvärda djur. För alla folk har berusats av Guds vredes vin på grund av hennes otukt. Och jordens kungar har horat med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom kraften av hennes lyx och sinnlighet.ˮ Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ˮMitt folk, gå ut från henne, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. För hennes synder har hopat sig upp till himlen, och Gud har inte glömt hennes orättfärdigheter. Gör mot henne vad hon själv har gjort, vedergäll henne dubbelt för hennes gärningar, ge henne dubbelt upp i den bägare hon har blandat. Ge henne lika mycket plåga och sorg som hon har förhärligat sig själv och levt i lyx och sinnlighet. För hon säger i sitt hjärta: ʼJag sitter som drottning. Jag är ingen änka. Jag ska aldrig få uppleva sorg.ʼ Därför ska på en och samma dag hennes plågor komma, dödlig sjukdom och sorg och svält. Och hon ska brännas upp i eld. För Herren Gud som har dömt henne är mäktig. Jordens kungar, som levt med henne i otukt och lyx och sinnlighet, ska gråta och sörja över henne när de ser röken av hennes brand. Stående på avstånd av fasa över hennes plåga säger de: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad, Babylon, du mäktiga stad. För helt plötsligt kom domen över dig.ʼ Och jordens köpmän gråter och sörjer över henne eftersom ingen längre köper deras skeppslaster: varor av guld, silver, ädelstenar, pärlor, linnetyger, purpur, siden, scharlakan, alla slags citrusträd, föremål av elfenben, exklusiva träslag, brons, järn, marmor, kanel, kryddor, olika slags rökelse, balsam, vin, olja, mjöl, spannmål, nötkreatur, får, hästar, vagnar, slavar — människoliv. Den frukt som din själ åtrådde har övergett dig. All lyx och prål har du förlorat och ingen ska mer finna den. Köpmännen som gjort affärer med sådant och blivit förmögna genom henne, ska stå på avstånd i fasa över hennes plåga. Gråtande och jämrande ska de säga: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad som var iklädd fint linne och purpur och scharlakan, och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. För helt plötsligt ödelades denna oerhörda rikedom.ʼ Alla skeppare och sjöfarare och sjömän och alla som arbetar på havet stannade på avstånd, och när de såg röken från hennes brand ropade de: ʼVilken stad kan jämföras med denna väldiga stad?ʼ Och de kastade jord på huvudet och grät och jämrade sig och ropade: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad där alla skeppsredare blev förmögna genom hennes överflöd. För helt plötsligt ödelades den.ʼ Jubla över henne, du himmel och ni heliga och apostlar och profeter, för Gud dömde henne så som hon dömde er!ˮ Och en stark ängel tog upp en sten likt en stor kvarnsten och slungade den i havet och sa: ˮSå ska den väldiga staden Babylon med våldsam kraft störtas ner och aldrig mer finnas. Aldrig mer ska ljudet av harpister, sångare, flöjtister och trumpetare höras i dig. Aldrig mer ska någon hantverkare av något slag finnas i dig. Aldrig mer ska ljudet från en kvarnsten höras i dig. Aldrig mer ska någon lyktas sken lysa i dig. Aldrig mer ska röster från brud och brudgum höras i dig. För dina köpmän var jordens stormän och genom din svartkonst blev alla folk vilseledda. Och i henne fanns blod av profeter och heliga och av alla som slaktats på jorden.ˮ Därefter hörde jag liksom ett mäktigt ljud från en stor skara i himlen: ˮHalleluja! Frälsningen och äran och kraften tillhör vår Gud, eftersom hans domar är sanna och rättfärdiga, för han har dömt den väldiga horan som fördärvade jorden med sin otukt. Och han har hämnats sina tjänares blod på henne.ˮ För andra gången sa de: ˮHalleluja! Röken från henne stiger i evigheters evighet.” Och de tjugofyra äldste och de fyra väsendena föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sa: ˮAmen. Halleluja!ˮ Och från tronen kom en röst: ˮPrisa vår Gud, alla hans tjänare, och ni som fruktar honom, höga och låga.ˮ Och jag hörde ljud som från en stor skara, likt dånet av väldiga vatten och ljudet av kraftig åska: ˮHalleluja! För Herren vår Gud, den Allsmäktige, regerar. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo. Det gavs åt henne skinande rent linne att ikläda sig.ˮ — Linnet innebär att de heliga står rättfärdiga. — Och ängeln sa till mig: ˮSkriv: Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.ˮ Och han tillade: ˮDetta är Guds sanna ord.ˮ Jag föll ner vid hans fötter för att tillbe honom. Men han sa till mig: ˮLåt bli. Jag är en medtjänare liksom du och dina bröder som har vittnesbördet om Jesus. Tillbe Gud. För vittnesbördet om Jesus är profetians ande.ˮ Och lyssna, jag såg himlen öppen och där var en vit häst. Ryttaren heter Trovärdig och Sann, och han dömer och krigar i rättfärdighet. Hans ögon är som eldslågor, och på huvudet bär han många diadem. Han har ett namn skrivet på sig som ingen känner utom han själv. Han är iklädd en mantel doppad i blod, och hans namn är Guds Ord. De himmelska härarna, iklädda skinande rent linne, följde honom på vita hästar. Från hans mun kommer ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med en järnstav. Han trampar också vinpressen — Guds den Allsmäktiges rasande vrede. Och på manteln och på låret har han ett namn skrivet: ʼKungarnas Kung och herrarnas Herre.ʼ Och jag såg en ängel stå i solen. Han ropade till alla fåglar som flyger högt uppe på himlen: ˮKom, samla er till Guds stora måltid, så ska ni få äta kött av kungar och härförare och makthavare, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla människor, fria och slavar, höga och låga.ˮ Och jag såg odjuret och jordens kungar och deras härar samlade för att gå i krig mot ryttaren på hästen och mot hans här. Men odjuret fångades tillsammans med den falske profeten som inför odjurets ögon hade utfört tecken genom vilka han vilselett dem som tagit emot odjurets märke och tillbett dess bild. De kastades båda levande i eldsjön som brinner av svavel. De övriga dödades med svärdet från ryttarens mun. Och alla fåglarna frossade på deras kött. Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Han grep draken, den urtida ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Ängeln kastade honom i avgrunden och låste och förseglade den över honom för att han inte längre skulle vilseleda folken förrän de tusen åren hade gått. Därefter måste han friges för en kort tid. Och jag såg troner. Åt de som satt på dem gavs makt att döma. Jag såg även själarna av dem som hade halshuggits på grund av deras vittnesbörd om Jesus och på grund av Guds ord. De hade inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på pannan eller handen. De fick liv och regerade med Kristus i tusen år. Detta är den första uppståndelsen. De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Den andra döden har ingen makt över dem, utan de ska vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år. Och när de tusen åren har gått ska Satan friges från sitt fängelse. Han ska gå ut och vilseleda folken — Gog och Magog — överallt på jorden, och samla dem till kriget. Deras antal är som havets sand. De drog upp över jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld föll från himlen och förtärde dem. Och djävulen som vilseledde dem kastades i sjön av eld och svavel där även odjuret och den falske profeten är. De ska torteras dag och natt i evigheters evighet. Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den. Jorden och himlen flydde från hans ansikte och det fanns ingen plats för dem. Jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böcker öppnades. Och en annan bok öppnades, livets bok. De döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som fanns i det. Döden och dödsriket gav tillbaka de döda som fanns i dem. Och var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och dödsriket kastades i eldsjön. Eldsjön är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. Och jag såg en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta. Och havet fanns inte mer. Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen från Gud, redo likt en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ˮSe, Guds närvaro omsluter människorna. Han ska bo hos dem och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem som deras Gud. Han ska torka varje tår från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och inget skrik och ingen smärta. För det som förut var är borta.ˮ Han som sitter på tronen sa: ˮSe, jag gör allting nytt.ˮ Han sa också: ˮSkriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.ˮ Och han sa till mig: ˮDet har skett. Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet. Jag ska som gåva låta den törstige dricka ur källan med livets vatten. Den som segrar ska få detta i arv. Och jag ska vara hans Gud och han ska vara min son. Men de som är fega, otroende, avskyvärda, mördare, otuktiga, ockultister, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden.ˮ En av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom till mig och sa: ˮKom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.ˮ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem som kom ner ur himlen från Gud. Den hade Guds härlighet, och dess strålglans var likt den dyrbaraste ädelsten, likt en kristallklar jaspissten. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar och vid portarna tolv änglar. På portarna var inskrivna namnen på Israels söners tolv stammar. I öster tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod de tolv namnen på Lammets tolv apostlar. Ängeln som talade till mig hade en måttstock av guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. Staden bildade en kub och var lika lång som den var bred. Han mätte upp den med måttstocken till tvåhundra tjugo mil. Längden, bredden och höjden var lika. Han mätte upp muren till sextiofem meter efter människors mått, som också var ängelns. Muren var byggd av jaspis. Staden var av rent guld, likt rent glas. Stadsmurens grundstenar var prydda med alla slags ädelstenar. Den första av jaspis, den andra av safir, den tredje av kalcedon, den fjärde av smaragd, den femte av sardonyx, den sjätte av karneol, den sjunde av krysolit, den åttonde av beryll, den nionde av topas, den tionde av krysopras, den elfte av hyacint och den tolfte av ametist. De tolv portarna var tolv pärlor, varje port en enda pärla. Stadens gata var av rent guld, likt genomskinligt glas. Jag såg inget tempel i staden eftersom Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel. Staden behöver inte ljus från sol eller måne eftersom Guds härlighet ger den ljus, och dess lykta är Lammet. Folken ska vandra i dess ljus. Och jordens kungar ska föra in sin härlighet i den. Stadens portar ska aldrig stängas om dagen eftersom ingen natt ska finnas där. Folkens härlighet och ära ska föras in i staden. Men absolut inget orent ska komma in där, inte heller någon som lever avskyvärt och i lögn, utan endast de som Lammet har skrivna i livets bok. Och ängeln visade mig en flod med livets vatten, kristallklar. Den flyter från Guds och Lammets tron mitt på stadens gata. På var sida om floden står livets träd som bär tolv slags frukter och varje månad ger sin frukt. Trädets blad skänker läkedom åt folken. Det ska inte finnas någon förbannelse mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De ska se hans ansikte och hans namn ska vara på deras pannor. Det ska inte finnas någon natt mer, och de behöver inget ljus från varken lykta eller sol, eftersom Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i evigheters evighet. Han sa till mig: ˮDessa ord är trovärdiga och sanna. Och Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste ske.ˮ ˮLyssna, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok.ˮ Det är jag, Johannes, som hörde och såg detta. Och då jag hade hört och sett föll jag ner för att tillbe framför fötterna på ängeln som hade visat mig detta. Men han sa till mig: ˮLåt bli. Jag är en medtjänare liksom du och dina bröder profeterna och dem som håller fast vid orden i denna bok. Tillbe Gud.ˮ Och han sa till mig: ˮFörsegla inte orden i denna boks profetior, för tiden är nära. Den orättfärdige ska fortsätta leva orättfärdigt, den nedsmutsade ska fortsätta smutsa ner sig. Den rättfärdige ska fortsätta leva rättfärdigt, den helige ska fortsätta helga sig.ˮ ˮLyssna, jag kommer snart. Och jag har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är Alfa och Omega, den förste och den siste, begynnelsen och slutet. Saliga är de som tvättar sina kläder. De får rätt till livets träd och får gå in i staden genom dess portar. Utanför är hundarna och ockultisterna och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna, och alla som älskar lögn och lever i den. Jag, Jesus, har sänt min ängel för att vittna om detta för er i församlingarna. Jag är Davids rotskott och ättling, den strålande morgonstjärnan.ˮ Anden och bruden säger: ˮKom!ˮ Och den som hör det ska säga: ˮKom!ˮ Och den törstige ska komma. Den som vill får ta emot livets vatten som gåva. Jag vittnar för alla som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något ska Gud på honom tillfoga de plågor som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetiska bok, ska Gud ta bort hans del från livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: ˮJa, jag kommer snart.ˮ Amen. Kom, Herre Jesus. Herren Jesu nåd är med er alla.