FAMILJEN VINGE

OCH DERAS GRANNAR

Fru Charlotta Vinge, av alla sina barn hedrad med smeknamnet ”morsan”, var sedan några år änka. Ännu felades det henne ett par år i de femtio, och dock hade hon utstått sorg och möda nog för ett helt sekel och mer till. Hennes utseende skulle varit alldagligt, om hon icke haft ett par ögon så betagande vackra, att allt vad av brist och skröplighet fanns hos hennes i förtid åldrade kropp liksom trollades bort i den rena strålglansen från dessa blå glober. Rynkig och kutig var hon, håret bucklade sig tunt och grått över den breda pannan, blott få tänder voro i behåll, och dessa demonstrerade på alla sätt sin sorg efter de bortgående. Mycket och hårt arbete hade misshandlat hennes händer, så att varje spår av deras ursprungliga formskönhet försvunnit. Försakelser hade grävt ur hennes kinder, nattvak vid sjukbäddar blekt deras sköna färg, mycken och bitter gråt fårat dem. Hennes fordom fylliga barm var nu platt som ett skärbräde – åtta barn hade närts av dess must, vaggats till ro vid dess milda värme. Från högra örat nedåt halsen sträckte sig ett djupt ärr ett outplånligt minne av hennes barns fader, som etsat dit det med sin slidkniv en natt, då spritdjävulen hade honom under sitt kommando. Över hjässan låg det starkt grånade håret i vågor, men var i nacken hopvridet till en snäcka, prydlig men liten. Dina, den adertonåriga dottern, brukade vid festliga tillfällen kamma sin avhållna morsa, och det hände då ofta, att hon frågade:

– Hur kom det sig, att morsan förlorade håret? Det har jag aldrig fått veta. Jag minns, hur roligt jag tyckte det var, som liten, att fläta morsans hår. Det var som det lenaste silke och glänste och skiftade och föll ända ned till golvet.

Dinas fråga förblev emellertid länge obesvarad, men då Ville, äldsta sonen, märkte moderns sorgset förlägna minspel vid dotterns ord, beslöt han sig för att tala. Ensam med systern, förklarade han helt kort, att modern sålt sitt präktiga hår för att hjälpa deras far ur en förlägenhet.

Denna litet sägande benämning på sin affär hade herr Vinge själv uppfunnit, och av hänsyn till hans alls icke vördade minne användes den nu av Ville. Sakens verkliga förlopp var följande:

Hr Vinge hade i sin hetsighet glömt, att det knappast låter sig göra att tukta en kamrat på liknande sätt som sin egen hustru, och dock gå fri från efterräkningar. Med samma kniv, som skänkt morsan ett ärr för livstiden, hade han rispat upp huden på en bergsprängare. Denne ville ha betalt för sveda och värk. – Punga ut, bara! hette det. Annars bär det av till Långholmen.

Pengar! Inte hade herr Vinge sådana. Pengar – nämnde herre hade krogen till bank, och barn fick man ju inte låna något på hos ”onkel”. Stort annat fanns inte i hemmet, allt som kunde stampas på hade redan gått. Vad skulle han ta sig till! Till Långholmen ville han icke. Herr Vinge höll på att bli vimmelkantig av bekymmer och led förskräckligt, ända tills han kom att tänka på sin hustrus hårfläta.

Fyra trappor upp i gårdshuset en råkall novembermorgon.

Klockan felade några minuter i halv sex, då Edith Säv med släpande steg gick till fönstret och tog ur nålen, som hållit ihop gardinerna över natten. Sedan hon fått dessa ordnade i deras virkade hållare, stödde hon händerna mot fönsterbrädet och blev stående orörlig blickande ned i gårdens mörker.

Hon hade dock icke stått länge, förrän hennes kropp började lystra till den enda tanke, som hjärnan för tillfället rymde – att få mera sömn. Först slötos ögonen, så sjönk huvudet gradvis mot bröstet, de knutna händerna öppnades långsamt och gledo ned från fönsterbrädet. Denna ställning behöll hon en kort stund, medan barmen hävdes av ojämna andetag, men då hon plötsligt sviktade och var nära att förlora balansen, grep hon åter, halft omedvetet, tag i sitt förra stöd och vilade tungt på vänstra foten. Nu blevo andetagen djupa och regelbundna. Hon sov.

Vilan blev icke långvarig. Ett häftigt sting i skuldran kom henne att spritta till och rysa av olust. Ännu ett och långt skarpare! Hennes ansikte förvreds och stönande av smärta gned hon varligt det värkande stället. Som om tänder gnagt sig in till skulderbladet kändes det nu. Hon vred på sig för att bättre komma åt att gnida, glömsk av täckbågen, som stod tätt bakom henne. Men den gjorde sig själv påmind – dess skarpkuggade trissa riktigt skar in i hennes höft.

Nu var hon minsann klarvaken! Kaffet påkallade också hennes uppmärksamhet, hon hörde det bubbla över fotogenköket, som, inte olikt en lyktgubbe med vajande rökplym i hatten, stod på bordet längst bort i rummet och lyste.

– Av med kaffepannan! Det var Ediths tanke, och hon ville skynda fram men blev som förtrollad stående i språnget. Så det såg ut i kammaren! Sällsamt, sällsamt ... Hon såg sig omkring med på samma gång dristiga och skygga blickar.

Lågan i lampans glasrör glimmade i en klarblå ring. Ljus ilade även fram genom en mängd nålfina springor i fotogenkökets utbrända järnplåt, bildande ett rörligt mönster över närmaste omkrets, men genom den bredare öppning, som fanns mellan pannan och dess underlag, störtade rika ljusflöden ut över taket och väggarnas övre del, medan resten låg i mörker. Fantastiska skuggpelare avdelade kammarens tak mot spegelns bleckplåtblanka fyrkant pekade en ofantlig, utspärrad hand. Lyktgubbens enda, klart lysande, cirkelrunda öga stirrade rakt på täckbågen, i vilken ett rött täcke var utspänt, men delvis dolt under ett vitt skyddsskynke. Där skenet föll skarpt och fullt, flöt tyget ned mot golvet likt vallande, klarrött blod, men övergick till sorgflorsliknande draperier, där skuggorna tätnade. Levrat blod och köttslamsor – rött spint – låg här och där på de vita golvtiljorna, och skynket, som fallit i stela veck, gjorde intryck av svepning ...

Första anblicken av det hela hade framlockat ett svagt leende på Ediths läppar, men plötsligt ströks detta ut som med en hand: Den paniska skräcken kramade henne mellan sina klor! Hon kände att hon ej längre var ensam i rummet – förfärliga visshet! Någon var där ... osynlig ... kanske bakom hennes rygg! Hon kände det ... Var skulle hon gömma sig, var, var? ... O, undan .. undan ... borra ned ansiktet ... inte se ...

Då kom det hjälp från lyktgubben, som fräste att hatten med rökplymen skulle bort. Han flydde på ögonblicket, och Edith återfick herraväldet över sig själv. Hon störtade fram, rafsade till sig skynket i förbifarten ...

Nu dröjde det icke länge, innan den unga kvinnan satt vid bordet och lät sig kaffet väl smaka. Lampan, utan kupa, hade hon bredvid sig, ljuset föll skarpt över hennes ansikte, blottade obarmhärtigt hyns osunda blekhet och ögonens röda kanter. Ivrigt arbetade hennes käkar. Ah, vad det smakade gott att äta! Hon hade brutit sin femöreskaka i tre lika stora bitar; två av dessa hade hon redan förtärt, skulle hon våga äta upp den sista med ... Hon såg lystet på brödet – nej, det är slöseri och mot regeln tänkte hon och suckade. Magen var dock av annan åsikt om det förra och gav detta tillkänna så högljutt och kännbart, att Edith ej längre tvekade, utan begärligt lät det sista av kakan försvinna.

Nu var hon något så när mätt, och kände kylan i lemmarna ge med sig en smula. Hon såg helt upplivad ut, tänkte, svagt leende, på sin nyss utståndna skräck och såg sig omkring med orädda blickar.

Som kajer av granit reste sig de kala väggarna om blodböljan i rummets mitt. Så överväldigande var den röda prakten, att Edith där i sin askgrå dräkt och sitt fläktande askblonda hår fick något av töckenbildning över sin spensliga gestalt, där hon satt med den gråblå väggen till bakgrund. Viberande och hög stod lågan i lampglaset helt nära hennes vänstra tinning och frambragte metallblanka skiftningar över det stramt åtdragna håret, medan en blå rökpelare vajade upp till höger om hennes vita ansikte ur kaffepannans pip.

Hittills hade intet ljud från yttervärlden nått henne, men nu spratt hon till vid skrällen av en spiselring, som föll. Endast en tunn trävägg skilde kammaren från köket, där nu fru Bjärt, Ediths värdinna, var i ivrig rörelse. Varje ljud därifrån var hörbart in till täckstickerskan.

– Vad var han?

Han var adel.

Så klart som i en bok läste Lina i den frågandes ansikte, och idel uppmuntrande saker var det. Lina solade sig också i den andras högaktning, kände sig äntligen uppe på krönet av livsbacken. Men ack, blott för en sekund eller par, ty nästa fråga lydde:

– Då betalar han väl riktigt bra för sin gosse?

Lina fattade icke genast på vilken kal mark hon befann sig, utan svarade som sant var:

– Han! Inte ett öre har jag fått av honom eller kommer någonsin att få. Jag får naturligtvis släpa för min gosse själv.

Fallet blev djupt. Kanske funderade hon någon gång över det märkliga fakta, att hon steg i andras aktning och åtnjöt större hänsyn, emedan hon antogs få underhåll av barnafadern, än ett helt livs strävsamt arbete kunna förskaffa henne. Hur som helst – sitt felgrepp insåg hon och tog varning. För framtiden besvarade hon därför alla frågor liknande dem, vilka en gång störtat henne, med ett trohjärtat: –Tror jag det!

Naturligtvis drog den första lögnen andra efter sig i en oändlig kedja. Lina fick visserligen ett slags nimbus kring sin person, men dyrt fick hon också betala den. Fattighjälpen, hon hade för Märta, räckte icke långt, hon måste arbeta för att få livets nödtorvt åt sig och barnen. Här kom nu lögnens första bittra frukt:

– Att hon inte skäms att ta brödet ur mun på dem, som bättre behöva, hette det. Hon har ju sitt goda underhåll för gossen, utom fattighjälpen för flickan, så nog borde hon stå sig! En sådan girigbuk! Troligen lägger hon pengarna på kistbottnen, medan hon låter den stackars flickungen knäcka ryggen med att släpa på brodern, för att hon själv skall få tid taga andras hjälphus.

Ja, det var ett tal det, för Lina Berg, som med största nöd kunde hålla kropp och själ samman. Det var naturligtvis icke ämnat för hennes öron, men dit kom det dock. Hon grämde sig icke, utan blev snarare stolt över pratet, ty det visade henne, att hon spelat sin roll väl, och långt ifrån att kväsa henne eggade det henne till än hårdare ansträngning att hålla skenet uppe. Det var hon själv och dottern, som måste betala krigskostnaden, Ivar var den avgudade – prinsen, för vilken ingenting i världen var gott nog.

Gossen var mycket vacker och hade av naturen ett inställsamt väsen. Lina var stolt över hans utseende, och använde varje öre, hon kunde snåla in på mat och kläder till sig och dottern, att pynta gunstlingen. För Märta blev icke mycket över, vare sig av ömhet eller det kroppen behöver. Allt slösades på sonen, och ju hårdare verkligheten nöp modern i skinnet, dess mer dyrkade hon orsaken till lidandet, ty på samma gång var han ju det levande beviset på, att hon en gång varit prinsessan i romantikens eden. Dithän hade nämligen Linas försköningslystnad fått det; ur den brutala upplevelsen med människospillran, bäraren av det adliga namnet, hade hon, med hjälp av sin fantasi, kommit idel rosor att spira.

Märta var, som redan omtalats, sex år, då Ivar föddes. Det dröjde icke många dagar, innan brodern lades i hennes famn och sedan blev denna hans säkra tillflykt, så länge hon fanns i livet. Vården av den späda brodern kom huvudsakligen att vila på lilla Märta, då modern ju måste arbeta utomhus för uppehället. Och Lina Berg kunde vara trygg. Hennes tös gjorde ärligt skäl för det smeknamn, ”Mor lilla”, hon inom kort begåvades med av husets folk. ”Mor lilla” kånkade dagen i ända på sin välfödde bror, var lycklig då hans fägring uppmärksammades, och tillvann honom smekningar. Själv fick hon sällan en sådan, ty hon var ful i barnaåren, men goda ord och vänliga blickar – dock inte av modern. Mången pannkaka och sirapssmörgås stacks också till ”Mor lilla”, där hon under vackra sommardagar satt på gården, med brodern i sitt knä, noga passande, att inte nappen skulle glida ur hans mun eller mjölken strila ut för häftigt. ”Mor lilla” rörde hjärtan, och hennes öde väckte medlidande. Detta blev till ett svårt hak för Linas position som mor till ett adelsbarn, och insikten därom förbättrade just inte Märtas ställning i hemmet.

Flickan måste i förtid lämna skolan och taga arbete på fabrik. Lina hade ådragit sig ledgångsreumatism och kunde numera icke uträtta stort. Märta blev alltså familjeförsörjare, och det värvet fullgjorde hon med heder. På fabriken blev hon omtyckt för sin samvetsgrannhet och flit, det enda man hade mot henne var, att hon uppträdde dåligt klädd och fortfor att göra det, hur än avlöningen ökades.

Och åren gingo. Ju smidigare Ivars välnärda kropp sköt i höjden, dess mer kröktes systerns rygg. Ivar hade hälsans färg och livsglada ögon – systerns hy liksom gulnat linne, och ungdomsglädjen skydde hennes blick. Ivar deltog i nöjen och idrottstävlingar och hade dessutom egen båt, som han flitigt använde. I allt detta uppmuntrade Lina Berg sin son: ”Herre gud, man är ju inte ung mer än en gång”, men aldrig tänkte hon på att dottern kunde behöva annan glädje än den, som kvitterade magasinräkningar, och en betalad kvartalshyra kunde ha i släp. Inte ens ett nytt plagg fick Märta köpa sig, utan måste hålla till godo med klädståndspaltor, som hon vämjdes vid, ty hon hade en utpräglad känsla för renlighet och prydliga kläder. Men, tyvärr, var det samma fallet med Ivar, och till honom dugde det ej att komma med annat än nytt och fint. Dessutom räckte icke Märtas avlöning till, och någon annan inkomst hade familjen ej. Hennes ändlösa slit var det, som tillät brodern föra drivareliv. Fjäsad, avgudad och uppmuntrad i sin medfödda böjelse för lättja hade han aldrig till sitt tjugonde år gjort ett ordentligt dagsverke. Någon gång när nöden grinade, hade han visserligen skaffat sig en packe tidningar, med vilka han sedan gjort affärer, och då visat sig driftig nog, men snart tröttnat.

Lättjan var emellertid icke hans största fel, utan lögnaktighet. I skuggan av en lögn hade han uppvuxit, och sanningen hade blivit hans naturliga fiende. Andra olater frodades också, men Lina såg naturligtvis inte något fel hos sin älskling, och när grannar och polis gjorde det, var allt, enligt hennes åsikt, orättvisa och misstag. Efter sitt trettonde år blev Ivar också försiktigare i sitt uppträdande, han hade då undergått prygel för snatteri, men med dygden fortfor det att vara illa beställt.

Tjugusex år blev Märta. Döden kom till henne på själva hennes födelsedag, och han var mycket god. Ja, så god var han, fader Död, så barmhärtig, att han inte ens gav ”mor lilla” tid till en tanke på, hur det skulle gå mor och bror, då de icke längre hade hennes avlöningsask att lita till. Och mycket väl tillslöt han dödsrikets port om henne, fast förstås, det var då överflödigt besvär, ty om hon, genom ett mirakel, återkommit till livet, skulle säkert upptäckten, att svepningen icke var klädståndsvara, utan spritt ny, gjort henne så häpen, att, skuggorna genast fått henne tillbaka.

Märta hade vilat ett par månader i jorden, då hennes mor nödgades söka sig till fattighuset. Denna blygsamma plan höll dock på att misslyckas tack vare ett smygande rykte om pengar på kistbottnen. Lina tillfrågades om ryktet talade sant, och fast hon förstod, att det gällde hennes väl eller ve, kunde hon icke förmå sig att med ens slita av det nät av osanningar, hon spunnit sig in uti. Det gick dock till slut, men då var hon också nära svältdöden.

Efter moderns intagande på fattighuset var hennes son hänvisad till sig själv för uppehället, och han skötte sig så, att han inom kort måste avtjäna straff för första resan stöld.

När den unge mannen kom ut från fängelset, var det bister vinter. Hotell ”Fria luften” var alltså obeboeligt och alla de ljuvliga krypin han så väl kände – riskojor, makadamslagarskjul, halvruttna pråmar – voro, om inte gångna all världens väg, begravda under snön. Svårt var det också att få mat för intet, men den saken ville icke Ivars mage förstå, den krävde sitt och det till vart pris som helst. Slutet på visan blev, att Ivar måste giva efter, men, ack och ve, priset var arbete!

En vänlig hjälpare skaffade honom anställning på en specialverkstad inom metallindustrin; han visade sig läraktig och flink, men blev icke långvarig på platsen. Den första dag våren andades in genom en söndrig ruta i fabrikslokalen, gav han sju och sjutton i ångvisslans kallelse till eftermiddagsknog och begav sig ut att inspektera båthamnen vid Hornsberg. Och sedan tog friluftslivet honom med hull och hår för många månader.

Ivar hade i fadersarv fått en fullödig själviskhet. Denna hade ytterligare utvecklats genom moderns klemighet med honom och systerns offervilliga ömhet. Någon egentlig ondska var han knappast mäktig (ehuru han nog gick framåt däri med tiden), visade ofta en spontan godhet, som vilseledde omdömen, var spendersam, när han själv hade nog, munter och tillräckligt cynisk för rätt långt gångna stallbröder. A och O för honom var hans eget välbefinnande, och till intet annat tog han hänsyn.

Sådan var den man, som kom att gripa in i Edith Sävs öde. Det började så:

Ivar var en afton på väg till sin bostad. Mätt och nöjd med sig själv och världen var han vid ett ypperligt lynne. Samma dag hade han tillträtt en ny anställning, som tycktes honom lovande i flera hänseenden. Arbetet var icke ansträngande, verkmästaren tycktes ganska efterlåten, och kamratandan var i hans smak. Årets bistra tid var ju också inne, det var gott att ha en tryggad inkomst, om än timpenningen inte var av de högre. Ivar var nämligen bliven hyvlare å en mindre snickeriverkstad.

Han var alls icke trött, spejade äventyrslystet åt sidorna, där han långsamt skred fram på gångbanans kantsten, men fann ej något värt att närmare skärskåda. En aptitretande doft av färskt bröd kom honom emellertid att tvärstanna och supa in luften. Ah, så gott! Om han skulle bedja sin värdinna koka kaffe ... Han dök in i bagarboden.

En sväng om närmaste hörn, och huset, där han bodde, var inom synhåll. Gatan var endast sparsamt belyst, saknade stenläggning och stupade ganska brant mot Klarasjö. Till höger kantades den av väldiga hyreskaserner, och utmed dessa fanns en gångbana av bräder. På motsatta sidan representerades byggnadskonsten blott av ett vrakat verktygsskjul, för övrigt fanns där bergknallar, allsköns bråte, höga vallar av makadam och en marig tall, vilken höll en barrig arm riktad till hugg mot det enda, blinkande lyktögat, som vakade över omgivningen. Vid gatans övre mynning hoppade gnistor längs ljudande spårvägsskenor, och sedd därifrån tycktes den väldiga gula huslängan med sina hundratals lysande ögon störta sig mot sjöns ljusspeglande vatten, medan portvalvens svarta gap stodo vidöppna i mållös förfäran. Längs motsatta stranden löpte slingor av ljusgårdar, och de där upptornade stenkolosserna lyste som palats i festskrud.

Kylan var i tilltagande, och luften var tung av snö, som hotade falla. Ivar Ekstrand slog upp rockkragen och sköt god fart på gångbanan. Något hade emellertid fångat hans uppmärksamhet därinne i mörkret bland bergskrevorna, han tyckte sig förföljd, såg med korta mellanrum något ljust, smidigt skymta förbi, och skuggade med hand över ögonen för att bättre se men utan resultat. Han fortfor dock att helt misstänksamt speja ditåt, men smålog lättad, då han inom kort såg det ljusa skutta fram ur mörkret och pilsnabbt skjuta över vägen. En katt! Ingenting annat! Det var då väl, tänkte han.

Djuret gick framom honom några steg, strykande sig mot husväggen. Så hoppade det upp på gångbanan, såg upp den en unge mannen och jamade ömkligt.

Ivar stod stilla och betraktade den hjälpsökande. Det var en illa tilltygad stackare, utmärglad och endast halvvuxen. Godheten mot djur, som var den unge mannens bästa egenskap, tog sig genast uttryck, han böjde sig ned och strök det lilla strimmiga huvudet med sin välbildade hand. Något klibbade vid hans fingrar ... Blod! Ett gapande sår fanns under ena örat. Men det var nog inte smärta, som kom djuret att så ihållande klaga sin nöd, utan hunger. Som ett sågblad sköt ryggen fram, och klorna grävde i bräderna, medan ögonen stadigt och utan rädsla mötte Ivars blick.

Vad var att göra? Ivar såg sig rådvill om efter en matvarubod, men ingen sådan fanns i närheten. Så mindes han sitt inköp i bageriet, fiskade upp en kaka, bröt den i små bitar och lade för den hungrige.

Men det fick han inte den gången, utan först längre fram.

Nu kom en tid av oro för den unga kvinnan. Hennes sammanträffanden med Ivar blevo allt tätare, och alla skedde i hennes lilla kammare. Ack, dessa Ivars besök! Hur hon längtade efter dem! Hände det att han uteblev, då han sagt sig skola komma, förlorade hon sig själv i mörker och ödslighet. Ned i sin bädd ville hon och gråta med huvudet borrat ned under ett skyddande hölje. En förfärlig pina blev henne arbetet vid stickbågen.

Sy, sy! Lyckoslottet, hon timrat på sedan hans senaste besök, störtar, och sargad kvider hon under spillrorna. Dåre, kallar hon sig. Är det väl tänkbart, att hon skulle vara något för honom – förmätet är det av henne att vilja det, hoppas och längta därefter. Är hon inte bleknad av umbäranden och instängdhet? Trasiga kängor, ingen vinterkappa, urblekt kjol ... Dåre! Han är rik på godhet och medlidande, därför, och blott därför, uppmärksammar han dig. Han gick icke förbi ett svultet och sårat djur, som kom i hans väg, utan att lindra, smeka, och du, är du stort mer? Är inte din belägenhet densamma, du dåre, som begär kärlek. Lyft sjustjärnan från himlavalvet, askunge ...

Sådant var hennes tal till sig själv, men när hon omsider hunnit till botten av underskattelsen, svängde hennes fantasi blixtsnabbt om, och nu gick det uppåt med fart. Hon tog i med att konstruera. Ord, flacka och utkastade av Ivar i glättigt mod, fingo nu en djup betydelse, leenden och blickar, återkallade i minnet, blevo hörnstenar i det lyckoslott, som snart stod upp ur askan av det fallna. Kunde hon då tillvita honom ett löftesbrott, var det på sätt och vis henne än kärare, emedan tillfälle då gavs att förlåta, att, viserligen tvekande och trots en inre varnande röst, uppfinna ursäkter för honom och hängivet fasthålla vid den förskönade bild av honom, hon skapat sig. Det var därför sällan missmodet så övermannade henne, att hon grät sig till sömns. Och varför skulle hon det? Visst var det så, att Ödet väl mycket pepprade rätterna åt henne, men en liten sockerkaka hade hon ju dock, fri från varje bitter krydda – glimten av sin älskade i tidig morgon, då ångvisslan kallade.

Edith Säv kunde emellertid varit lugn. Ivar hade ingen tanke på att låta sin förbindelse med henne gå i sär, därtill erbjöd den honom för många fördelar. Så bra som denna vinter hade han ej haft, sedan samvaron med mor och systar upphörde. Vinterkvällarna voro långa och kusliga bland barnskrik och matos i det hem, där han ”bodde inne”. Men i Ediths lilla kammare väntade honom trevnad, och en kvinna, som blev lycklig vid hans anblick. Utelivet var kostsamt, och för honom, som brännmärkts av lagen, hade det månget hugg och sting, men hos den unga täckstickerskan var han trygg, behövde icke göra reda för sig utan togs på god tro. Och vilken måltid hon kunde trolla fram för en tjugufemöring och par kopparslantar! Visserligen hände det, att han själv måste tvätta potatisen, om arbetet vid bågen krävde hennes tid, duka bordet och passa grytan. Men vad gjorde det, då han belönades för sin nedlåtenhet med blickar och leenden, som verkligen rörde hans hjärta och läto honom förstå, att den flyktiga och själviska tillgivenhet, han själv gav, gäldades med trofast, offervillig kärlek.

I början av deras bekantskap hade han nog hyst farhågor för, att vissa obehagliga fakta om hans verkliga karaktär skulle komma till den unga kvinnans vetskap, men efter närmare kännedom om det instängda levnadssätt, hon förde, ansåg han sig trygg. Hennes umgänge inskränkte sig till den familj, hon hyrde av, men från det hållet lurade verkligen en fara, tänkte Ivar. Alltså försökte han omärkligt utså frön till misstroende mot värdfolket i Ediths sinne, men utan att lyckas.

Så länge dröjde det heller icke, innan fru Bjärt fått nys om åtskilligt, som alls icke höjde honom i hennes aktning. Hennes första tanke var naturligtvis att låta sin hyresgäst få del av upptäckten. Detta blev emellertid aldrig av, så upptagen blev hon av egna bekymmer.

Irma, dottern, tycktes finna dygdens stig alltför knagglig. Irma var fager och ville framhäva sin mjälla hy, sina präktiga hårflätor, sin smidiga växt. Irma var glad i vackra kläder och älskade nöjen, men – hon var också hänvisad till sig själv för uppehället, och hade åtta kronor i veckolön för sitt arbete.

Sex och femtio betalade hon modern för sin inackordering och tjugufem öre till sjukkassan. Hur länge måste hon spara för att köpa sig ett par kängor av billigaste sort? Och Irma hade förtjusande fötter ... Grova, klumpiga skodon – det var en mager glädje med dem!

Hennes midja var fulländat vacker – tänk då, att nödgas bära blusar, som korvade hop sig över skärpet i ryggen, plagg, simpla i snitt och färg, omoderna realisationsvaror! Hur kändes det månne för en vacker adertonåring att tvingas bära en kjol, köpt i klädstånd, inpyrd av en okänds utdunstningar, med våder tänjda av främmande kroppsformer? Tänk efter, innan stenen slungas!

Längtade hon efter ett äpple, en bakelse, måste hon betänka sig mer än en gång, innan hon vågade utgiften. Ej ens det billigaste nöje kunde hon själv bestå sig. I enformigt arbete och efterhängsna småbekymmer hade hon levat sedan fem år tillbaka. Och hennes fägring stod i flor, hon var yr, hon var endast aderton år.

Besinna detta och lägg stenen åsido!

Från åtta på morgonen till sju på kvällen varade Irmas arbetstid. Vid försenad hemkomst vankades bannor av både far och mor, men trots detta och tröttheten brukade den unga flickan i ilande fart rusa till någon av de större teatrarna. Naturligtvis kom hon icke inom dörrarna; på gångbanan utanför posterade hon, stirrande in mot ljuset, lystet snappande upp varje skymt av juveler och spetsar, med blicken smekande aftonkappornas mjuka stoffer. Så skulle också hon en gång ha sitt hår ... O, det svandunet ... Parfym, parfym! Ja, den var något annat, än den skvätt hon för ett par tioöringar tillhandlat sig i en färgbod! Skärt siden ... Så illa att hon icke kom åt att se mer än framvåden, släpet måtte ha varit överdådigt! Ännu ett ekipage ... Betjänten – ja, vars, skapligt utseende. Han öppnar, en dam sätter sin fot på vagnssteget ...

Irmas blick flyttar sig genast till hennes egna klumpiga skospetsar, och hon jämför ... Avunden driver tårar till hennes ögon. Själv har hon säkert tio gånger vackrare fötter än damen, som nyss visade sin vrist med dess gnistrande skospänne, tänker hon. Nog var det då nedrigt, att behöva paddla sig fram i pråmar till skor! Allt vackert och rikt var hon utestängd ifrån. Slit och släp och ynkedom, det var hennes lott, så långt hon kunde minnas tillbaka. Usch, vad livet var för ett rivjärn! Om man inte hade pengar, förstås, annars så ...

– Dig skall jag giva all denna makt och deras härlighet, om ...

Och dagarna glida fram. Hille arbetar, är god och har en stilla undran, han som hustrun, i sin blick. Var den månne släckt för alltid spritlystnaden i hans blod? Tiden var förliden långt över den vanliga ... Undran blev till hopp och detta till spirande visshet. Och så ... ja så blev det att börja på nytt med ångesten, svedan, svälten och självföraktet.

– – –

Det är en lördag i mars. Hille Modig står upp i vanlig tid, dricker sitt kaffe, tar smörgåspaketet under armen och säger, i det han klappar hustrun på axeln:

– Hör du, Siri, laga att allt är i ordning, tills jag kommer hem, så jag kan klä’ om mig fort. Ju tidigare vi kommer i väg, dess bättre är det, för då hinner jag spika på korkmattan i kväll.

Fru Modig nickar gott förstånd, varpå hr Modig rusar utför trapporna, medan han tillåter sig en sakta vissling. Han är nämligen vid ypperligt lynne och har huvudet fullt av planer angående kvällens affärer.

Det har även hans hustru. Hon tar beskäftigt mått av golvet för korkmattan, som skall inköpas, borstar och lägger fram mannens helgdagskläder och ser efter att Viktor blankat hans skor ordentligt. Själv är hon pyntad och fin klockan tre och maten är redo att sättas på bordet. Viktor har fått lov att följa mor och far, och sitter väntande i helgdagsstass bredvid Titti, som syr på en brickduk och gnolar, medan hennes nätta fot markerar takten. I vrån vid kakelugnen leka tre småttingar ”magasin”, i största sämja.

– Det var rysligt vad pappa dröjer, säger Viktor otåligt.

– Han har väl blivit hindrad av någonting, svarade modern, och ser oroligt på klockan. Lugna dig! Han kommer nog.

Hille Modig är verkligen på väg till sitt hem, men att han skall hinna dit på bestämd tid är hopplöst att tro. Han har så många och stora svårigheter att övervinna. Visserligen är gatan snörrät, stenläggningen slät som en hand, och alla förbigående vika omsorgsfullt ur hans väg, men vad hjälper det, då för honom gångbanan är som ett skepp i sjögång. Körbanan – det brusande havet – håller honom en nådig försyn ifrån med hjälp av lyktstolparna. Han anlitar också hjälpen ofta och länge, tills han givit från sig slik tribut som sjösjuka pläga, ty då bli hans ben stadigare, mera villiga att hålla rak kurs, och sjögången avtager betydligt. Hans välbefinnande blir även större, detta märkes tydligt. Mustascherna, vilka ännu icke hunnit torka efter senaste spritdoppningen, hänga visserligen som sorgedok över munnen, men denna ler och detta så brett, att vem som har lust, utan svårighet kan räkna tänderna och se långt ned i ett grannrött gap. Hilles famn är också öppen, men det är som förgjort – ingen vill i den.

Kommer så från vedhandlarens skjul en ung flicka. Hon är barhuvad, håret fladdrar för vårvinden, den nedringade blusen lämnar utkik åt en täck halsgrop. Inte en gosse kan låta bli att vända sig om och se efter henne, där hon röd om kinderna brådskar fram med sitt duktiga fång björkved i förklädet. Hille styr mot henne med utbredda armar och skruvar ihop munnen till en strut.

– Puss, puss! smackar han fram. Pussa mig, raringen!

– Usch, en så’n otäcking, fräser flickan och söker väja för Hille, som genskjuter henne, törnar mot vedfånget, varav följer att han ögonblickligen vänder benen i vädret. I häpnaden släpper tösen förklädessnibbarna, och Hille blir halft begraven under ved och barkbitar. Själv kan han inte komma på rätt köl, men får hjälp, fnyser och spottar, men är egentligen inte vred alls, utan ser sig om efter vedbärerskan, som försvunnit. I stället får han se en poliskonstapel nalkas. Det ser hotande ut för Hille ett ögonblick, men räddningen är nära.

– Tjänare på dig, Hille! hälsar en bekant röst. Kom med nu så hjälper jag dig hem!

Nu går det bra för Hille, som har fått ett säkert stöd för sin vacklande kropp. Hans rus håller på att glida över i sitt sista och värsta skede; efter hand blir han uppmärksammare på sin omgivning och mörknar när han träffas av en fientlig blick. Ty sådana vankas, ehuru de klippska ögonkasten äro långt flere – det är ju lördag, en liten pärla ... en tår på tand ... en peliknarkare, än sen. Det kan man väl unna en fattig kropp, som släpat hela veckan! Lycka till och upp med ångan bara, hederskurre!

Annat språk föra de fientliga blickarna. I dem är det mest nålsting och etter. Men så avskjutas de också av utpinade kvinnor – mödrar och hustrur, som tänka på egna bittra upplevelser med rusets offer – av män, vilka blygas över arbetaren-kamraten och känna en hetsande smärta över den smälek denne drager över sin och deras gemensamma klass ...

Hille når emellertid sin egen portgång utan vidare äventyr. Där lämnas han av sin hjälpare, och där står han länge på ben, som bliva stadigare ju längre det lider. Ett par djupa veck stå raka och orörliga över hans näsrot, kring munnen lägrar sig ett grymt drag, och hans ögon glittra vasst.

– Titta, där står Modig! säger en kvinna halvhögt till en annan.

– Modig! Ja, sannerligen är det inte han! Den talande släpper i överraskningen taget i klädkorgen, som hon hjälper till att bära. Vad är det med honom? Är han sjuk måntro? tillägger hon undrande.

– Inte. Han är bara full. Ja nu får hans hustru och barn veta att de lever, stackare!

I detsamma träder Hille ut ur portgången. Med styv hållning och blicken stelt riktad framför sig korsar han gården och är strax därpå ur sikte för de båda kvinnorna.

Med onödig kraft trycker han på ringledningsknappen. Den ringningen är ej att misstaga sig på. Hustrun, som sitter väntande i rummet, studsar, blodet viker från hennes kinder, med skräck i blicken ser hon mot dörren. Så reser hon sig mödosamt, huvudet runkar som på en ålderssvag kvinna, när hon går att öppna.

Upp störtar Titti.

– Mamma får inte gå, ropar hon ängsligt. Låt mig, låt mig! Han rör inte mig. Gå undan, mamma. – Gud i himlen, barn, kan ni inte vara stilla ... Låt mig öppna, mamma! Viktor, gå du till syskonen! Nej, nej ... Mamma får inte inte ...

Men med oväntad kraft skjuter fru Modig undan dottern och slår igen rumsdörren om henne och småsyskonen. Ögonblicket efter ser hon sin man ...

Med en gräslig ed slungar han henne som en sparkboll mot köksdörren. Titti är i blinken hos sin mor, från rummet höres en hickande gråt – barnen ha krupit samman i ett hörn hejdade i sitt utstormande av faderns inträde. I nästa nu höres ett starkt slammer och glasskärvor flyga omkring rummet. Hille har slungat en stol i taklampan och rycker nu som en besatt i kedjorna, för att få ned det hela. Han lyckas också, och det så väl att en bit av taket följer med till golvet. Så kommer symaskinens tur och sedan erinrar han sig hustrun, men orädda grannar ha skyndat till och Hille får en läxa, som känns.

Grannar togo även hand om barnen för natten, och varken Titti eller fru Modig behöva gå husvilla tillfölje av bristande gästfrihet. Men den senare tackar och säger nej, ty hon fruktar att åsamka sina hjälpare obehag av våldsam art, då Hille är oberäknelig och väjer för intet i sin galenskap. Titti nekar också – hon näns visst icke lämna sin mor ensam i bedrövelsen. Nej då!

De två följas alltså åt. Under timmar vanka de på gatorna, köpa ett par bröd och äta dem förstulet, grubbla över den tid, som nu är inne, olyckans, skräcken, förnedringens tid. Men då folkströmmen sinat ut på stråkvägarna och mörker växer i lyktskötarens spår, då springa mor och dotter hem, treva sig upp för trapporna och lyssna vid sin dörr. Innanför är tyst! De fresta låset. Reglat!

Så krypa de intill varandra i trappan. Där är mörkt, och de darra av köld.

En varm droppe faller på Tittis hand, som ligger i moderns knä och hon viskar:

– Gråt inte mamma lilla! Det blir nog bättre.

Som redan är antytt, voro han och sanningen naturliga fiender. För det mesta hindrades han av sin lättja att riktigt på skarpen föra kriget mot sin ovän, utan nöjde sig med knep och lirkade sig dit han ville. Nu blev det dock annorlunda, och därtill bidrog säkerligen hans ovanliga stadga vid den årstid som är orons. Medan Edith helt blyg gick vid hans sida och emellanåt böjde sig efter en vårblomma, en knoppande stängel, var Ivar en flitig brodör. Men det var icke så ofta det närvarande, som fick släppa till materialet, utan det förflutna. Han var en skicklig färgblandare; vid dessa tillfällen lät han de bjärta, ljusa komma till heders, men annat blev det, då han hade en ”frimåndag” att dölja för den intet anande unga kvinnan. Kanske lydde han omedvetet en svag skamkänsla inför hennes oskuld och ett ur denna upprunnet begär att urskulda och rentvå sig själv, när han, som då plägade ske, slösade med färger i nattsvart och blodrött: Ej en dag ville han ha tillbaka av sitt liv! Hunger och förfrysning och hugg och slag och förföljelse hade fyllt hans levnad till övermått sedan hans spädaste barndom. Och framför allt arbete. Uppslitande arbete natt och dag! Arbete, som knäckt honom för hans återstående levnad! Ack ja ...!

Stackars Edith kände naturligtvis det innerligaste medlidande med denna livets martyr och en brännande blygsel över sin egen otacksamhet mot ödet, som ju dock unnat henne en himmelsvid bättre lott än denne ädle unge man. En sådan lycka det skulle vara att få bistå honom, försona litet av andras grymhet, ja, att lida för hans skull, lida spott och spe, lägga sitt älskande offervilliga hjärta för hans fot!

Så ungefär gingo den unga kvinnans tankar, men medan hon drömde sig att bli hjälten värdig genom utförandet av en klanggod gärning av uppoffring och kärlek, gjorde hon mycket för hans trevnad i tysthet. Om ej annat, undertryckte hon tanken på sina egna bekymmer för att ge timmarna, han tillbragte hos henne, en prägel av ro och sorgfrihet. Men detta aktade hon naturligtvis för intet, alldenstund hennes natur var en glad givares.

En dag, då späda fröken Vår tagit till flykten för gubben Vinter, var det så kallt i Ediths kammare, att hon själv var blåröd om fingrarna och blott med svårighet kunde föra nålen. Ivar hade eldat upp hennes sista vedpinnar föregående kväll. Allt hon hade i sin portmonnä var en tjugufemöring och köpte hon ved för denna så måste hon vara utan mat till sena kvällen, ty först då finge hon pengar för det täcke, som var under arbete i bågen. Om hon åtminstone fått doppa bröd i sitt kaffe samma morgon, hade hon kanske kunnat bärga sig utan mat till kvällen, tänkte hon, men nu satt hon ju fastande, fastän klockan var elva på förmiddagen, och hon varit uppe sedan sex.

Det ville rakt inte gå att sy. Hon släppte nålen och sökte tina upp händerna med att andas i dem. Och nu hände något enastående: En bitter känsla mot Ivar sköt upp inom henne.

– Han kunde väl tänka sig, hur jag har det, då han vet mina inkomster, tänkte hon. Och ändå lånar han, lånar, lånar, men betalar aldrig igen.

I detsamma hörde hon tunga steg utanför sin dörr, och strax därpå en knackning. I köket väntade en karl med en halv säck björkved, som var för ingen annan än Edith själv!

Minuten efter låg den unga täckstickerskan på knä och travade in veden i träställningen vid kakelugnen, och strida tårar grät hon. Grät av ånger över sin nyss begångna orättvisa mot Ivar – ty det var han, som skickat henne veden – av lycka över att finna sig vara föremål för hans omtanke, grät och log ömsom, och hade icke en tanke på, att veden antagligen inköpts för den krona, han lånat av henne kvällen förut. O, det var en sådan härligt stolt känsla att veta sig omhuldad, det stegrade hennes självkänsla, gjorde henne frimodig och stark.

En brasa! Hej, för en knastrande, präktig brasa! Hon staplade in ved i eldstaden och tände med en blossande näver. Omöjligt att längre hålla sig tyst ... En trall måste hon sjunga in mot de dansande lågorna ...

– Vad du måtte ha roligt för dig själv! Får jag vara med? frågade Irma och stack in huvudet i dörröppningen.

Det fick hon visst och tog alltså plats i soffan, medan Edith reste sig från sin knäböjande ställning framför brasan och beredde sig att fortsätta sitt arbete. Irma bredde omsorgsfullt ut några dockor olikfärgat silke i sitt knä, sydde ett par stygn och sade sedan, långsamt seende sig omkring i kammaren:

– Här ser så hemtrevligt ut i dag, tycker jag.

– Hur mycket har du gett för den?

Ivar dröjde med svaret. Ett egendomligt leende spelade kring hans läppar medan han med ett nästan omärkligt skelande såg på Edith, som hade sin uppmärksamhet fäst vid gåvan. Men när hon så fångade hans blick, bytte den genast uttryck, blev öppen och dristig.

– En och fyra, svarade han lugnt.

Genast orden gått över hans läppar, var det som om han ryggat inför en fara, och det var med fällda ögonlock han avvaktade vad som skulle komma. Men vid Ediths svar samlade han sig i hast till ett uttryck av oförställt hån.

– En och fyra, upprepade hon förbluffad och synbarligen utan begrepp om ordens verkliga betydelse. En och fyra! Försök inte. Jag låter inte narra mig så lätt.

– Liten oskuld!

Hans ton sårade Edith, han förekom dock varje ogillande utlåtelse, genom att hjärtligt säga, i det han gav hennes arm en smeksam tryckning: Bry dig nu inte om vad den kostar. Ingenting är gott nog åt dig, tycker jag. Jag hoppades också att du skulle bli glad ... Hans röst hade fått en anstrykning av bitterhet och med utmärkt maskering spelade han nu förorättad. Och i detamma låg vägen klar för den unga kvinnan. På det älskligaste sätt sökte hon gottgöra sitt förmodade fel och det var till sin stora glädje, hon fann Ivar mycket villig att försonas.

Så snart kaffet var drucket, beredde de sig till avfärd. Men det skulle bli ännu ett uppehåll. Medan Edith rullade samman täcket för Ivar att bära, framkastade han litet vårdslöst:

– Du kan väl inte låna mig lite slantar? Jag har inte ett dyft.

Det ryckte smärtsamt kring Ediths mun – här var nu det som hon fruktat. Och att just nu icke kunna hjälpa ...!

Hon tog fram sin portmonnä.

– Det här är allt vad pengar jag har, sade hon, med sorg i rösten och höll fram en tvåöring. Jag får ju en och femti för täcket, men jag har ingen mat hemma och jag får i bästa fall inte några slantar, utom dem i kväll, förrän i övermorgon.

– Det var då rent förbannat! Jag måste ha på något sätt.

– Kan du inte stampa på din kloc ka?

Den mamma Ruth! En skicklig spårväxlare visade hon sig vara. Fars tankemaskin ångade ögonblickligen in på den anvisade vägen, där också mor kunde följa utan självförebråelser, ty målet var ju den kära ungflockens bästa.

Emellertid fortfor samvetet oförtrutet att föra fars talan och ju skröpligare skorna blevo, dess mer mottaglig för ånger och bättring befanns mamma Ruth vara. Men därför upphörde hon visst inte att låna dem. Numera gick knappast någon dag utan att de voro på hennes fötter, men hon hade alltid tur, att få dem putsade och blanka på deras vanliga plats till ägarens hemkomst.

Nu är att berätta, det Bengt Nilsson och hans hustru hade den sällsynta vanan fira årsdagen av sitt giftermål som en glädjehögtid. Mer behöves ju knappast sägas, tilläggas bör dock, att en sak var oeftergivlig vid aftonens familjefest: stekt lever, fars livrätt. Dessutom brukade makarna överraska varandra med någon liten gåva.

Det var blott några veckor kvar till den stora dagen. Mamma Ruth var sysselsatt med att rensa strömming och funderade skarpt under tiden. Problemet var detta: Vad skulle hon ge sin gubbe på högtidsdagen och hur skulle hon få pengar att skaffa något för?

Redan hade hon bestämt sig för ett par blåskjortor, då en ny tanke sprang fram i hennes hjärna: Ett par skor! Just ett par skor borde hon köpa honom.

Nej, det var en vild idé. Hur skulle hon få hop så mycket pengar? Bäst att hålla sig till blåskjortorna, tänkte hon och tog åter fatt i kniven, som fallit henne ur handen; så förvirrad hade hon blivit av de bilder hennes fantasi blixtsnabbt trollat fram. Men tanken bet sig fast, hon blev den icke kvitt och till slut började hon omhulda den med ömhet. Far skulle få skor, om hon också skulle halvsvälta sig för den saken. Och på annat sätt ginge det nog inte för sig. Spara, spara – det var alltså lösen. Och i övermåttet av en hänförelse hällde mamma Ruth strömmingsvattnet och råken i hinken, som innehöll avkoket på quillajabark, vilket hon just skulle använda.

Det var ju en jämmerlig början, men fortsättningen blev bättre. Kaffet uppblandades med korn – det blev en rätt god besparing, och flera liknande sätt att rikta sin kassa upptäckte hon efter hand. Sin egen matlust sökte hon nog kväsa, men den förblev genstörtig – och likväl blevo hennes kjollinningar småningom henne alltför vida. Men så växte också skatten i bleckburken, som tjänade till sparbössa.

Silver och koppar ... ack, så mycken mat det kunde fås för de slantarna! Mången svår stund hade hon framför den burken, då hennes mage pockade på en tår oblandat kaffe, en ansjovissmörgås eller ett ägg. Nästan lika svårt var det, då benen klagade sin nöd och ville åka i spårvagn till restaurangen, där det skulle skuras på natten. Mor var emellertid ståndaktig – det som en gång var kommet i burken fick förbliva där. Det artade sig således gott för fars nya helgdagsskubbor – de gamla fortfor hon naturligtvis att begagna i hemlighet, utan att ens någon av ungflocken upptäckte det.

Men en dag svek henne turen.

Hon hade varit ett ärende och blivit uppehållen. Skorna hade hon på sig. När hon öppnade sin dörr, fann hon sin gubbe redan hemma. Han satt helt makligt i soffan och spelade ”svälta räv” med enda tösen.

Som förstenad blev mamma Ruth stående på tröskeln, och det dröjde nog några ögonblick, innan hon hunnit återfå fattning nog att kunna lyssna till arvsyndens råd. Följande detta lyckades hon emellertid obemärkt befria sig från långodset och sticka fötterna i sina egna skor. Sedan kilade hon ut med sophinken i största hast.

Allt hade gått så snabbt, att far icke, som hans mening var, hunnit tala om, det han ämnade sig till fackföreningsmötet samma afton. Han steg emellertid genast upp och gick i strumplästen fram till sängen, under vilken två uppåtvända skospetsar tittade fram. Så slog han sig ner på kanten, grep en sko och stack foten i den. Vad den kändes varm! Det var väl inte eld i trossbotten ... han lade handen mot golvet ... nej, det var som det borde. Så drog han på den andra skon – idel sommarvärme!

I detsamma blixtrade sanningen fram för honom. Han gav till en lång vissling, blinkade slugt och betraktade uppmärksamt sina fötter, som han för bättre överblicks skull höll utsträckta framför sig i luften.

En sådan gumma att vara knepig! Och vilken idiot han varit, som ej genomskådat saken långt förut! Sannerligen var det ej rätt åt honom. Och nu i kväll ... han måste le, och tur var det, ty vreden låg verkligen på lur i hans sinne färdig att, bryta fram.

Den Ruth! Han småskrattade för sig själv, men kom plötsligt under fund med att han måste torka ögonen.

– Arbeta och försaka år ut, år in, det är hennes lott, tänkte han. Ingenting får hon för sig själv, offra allt för hem och ungflock och är ändå glad och rar.

Nå, detta var ju hans eget öde på ett ungefär, men för tillfället kunde han rakt inte minnas det. Däremot erinrade han sig att årsdagen av deras bröllop inom få veckor var inne, och då låg ju tanken på en lämplig gåva åt hustrun nära till hands.

Vad skulle han ge henne? Jo, nu hade han det – kängor! Ett par bra kängor. Topp!

Men var i helskotta få pluringar ...?

Pappa Nilsson rev sig bakom örat och ansträngde sina arma hjärnvindlingar till det yttersta.

Spara. Det var det enda resultatet han kom till. Mycket bra, sade han sig. Men av vad ...? Så gott som hela sin knappa avlöning lämnade han ju hustrun. Kängor skulle hon emellertid ha, om han också skulle sätta till livhanken på kuppen. Spara ... Något kunde han väl i alla händelser dra in på, och så hade han ju fiskhandlaren, som var glad att få en handräckning emellanåt och denne var ingen knusslig karl. Kör till! Friska tag bara ...

En man, och ett ord – det passade alldeles in på Bengt Nilsson. På väg till fackföreningsmötet en stund senare, stannade han vid närmaste skobod och tog reda på vad ett par bra damkängor kostade. Aj, aj, det var tusan så dyrt, priset, tänkte han bekymrad. Här gällde det hugga i genast, både med att knoga och spara ...

– Hur kommer det sig, att du röker så litet numera? frågade hans hustru mer än en gång under den tid som följde.

Far visste inte så säkert. Han hade väl förlorat lusten, menade han tvekande. Och sannerligen han hade skäl att draga på orden, ty de inneburo en svart osanning. Han led förfärliga kval framför sin tomma cigarrkopp och bottenrasket i tobakspungen.

En afton, då hela familjen var samlad kring köksbordet i färd med att äta gröt, sade mamma Ruth förebrående:

– Usch, den solen! utbrast Dina och steg upp. Hon hade fått en solkyss på munnen!

Det blev allmänt uppbrott. Bröderna återgingo till arbetet, med Titti som åskådare, men Torsten lade armen om sin flickas skuldror och förde henne ut i fria luften. Ett stycke bortom skjulet togo bergknallarna vid, med spirande grönska i snåren, sälj som knoppade och här och där en hästhov, en blåsippa.

Marken var emellertid fuktig. Torsten bad Dina vänta, gick tillbaka och återkom med en bräda samt sin rock. Inom kort hade han ett säte färdigt.

– Varför tog du hit rocken frågade den unga flickan, i det hon tog plats vid sidan om Torsten. Det är ju så soligt här.

– Kälen är inte ur jorden än, och det blåser ifrån sjön. Och förresten är det inte jag, utan du, som skall använda den. Seså, lilla Dina ...

Men Dina värjde sig skrattande, och rocken blev lagd åt sidan. I stället tryckte den unge mannen henne tätt intill sig, och hon knotade inte alls utan lutade självmant sitt huvud mot hans skuldra.

– Vet du, jag har en nyhet att tala om för dig, sade Torsten. Men först vill jag veta en sak. Tänker din bror och Titti gifta sig snart? Vet du det?

– I höst, tror jag, om de få ha arbete. Varför frågar du det?

– Därför att jag tänkt på dubbelbröllop. Vad skulle du tycka om ett så’nt?

– Nej, tala om nyheten nu först, svarade Dina undvikande och såg drömmande ut över Ulfsundasjöns glittrande, blå vågor. Torsten fångade hennes lilla hand och behöll den, medan han talade, dämpat, förtroligt:

– Minns du, Dina, sade han, att du en gång sa’, det skulle vara trevligt bo i Holmia? Nå, i går kväll talade en kamrat om för mig, att där fanns en lägenhet ledig till hösten. Det är hans bror, som hyr den nu, men han och hela familjen ska’ resa till Amerika i oktober. Jag följde med för att se på lägenheten, och du kan inte föreställa dig hur trevlig den är. Ett rum och kök, och sol är där hela dagen. Det är ju nära ett halvt år till deras flyttning, men de sa’ att det var bäst anmäla sig genast för att vara säker att få hyra. Vill du nu lova mig att bli min lilla gumma i höst? Säg Dina? Lilla, lilla Dina, säg ja!

– Hon tyckte det var tråkigt förstås.

Knuts borste väste med fördubblad kraft mot lädret, så att morsan icke kunde höra den suck, hon dock anade av rörelsen på sin gosses skuldror.

– Han bär sin sorg som en man, tänkte hon. Att han inte blivit botad, efter vad som hänt henne! Hon vet inte vilket trofast hjärta hon ratar, den där nippertippan. Stackars min präktiga pojke!

– Barn, sade hon plötsligt, låt oss hålla krigsråd! Jag har fått en idé.

Alla tystnade genast, och morsan fortfor:

– Vi ha ju korgarna fulla med mat. Vad hindrar oss att låtsa vi äro i gröngräset och äter middag. Vad säger ni om, att Eskil springer med bud igen till Torsten och Irma och bjuder dem vara med?

Förslaget mottogs med hurrarop från de två närmaste intresserade. Men Knut, som såg en smula brydd ut över att ha blottat sin stora tillfredsställelse med förslaget, avvände uppmärksamheten från sig med att påminna om Titti, vilken Eskil också varit hos med återbud.

– Åh, henne behöver ingen gå till, sade Ville tryggt. Hon kommer ändå. Säkert.

– Men Vera ...

– Jo, Eskil, var inte ängslig. Du får visst bjuda din lilla fästmö, svarade morsan leende. Iväg med dig bara och säg till dem alla. Klockan ett äter vi, glöm inte att säga det!

Det visade sig emellertid att både Torsten och Titti hade så brått att träffa sina hjärtevänner, att de infunno sig långt före den utsatta tiden. Regnet hade hela morgonen stått som spön i backen, men Knut hade dock icke kunnat hålla sig inomhus. – Morsan gissade nog varför. – Han hade gått ned till båthamnen vid Hornsberg. För tillfället saknades han av ingen utom morsan. Även Eskil väntade ju dock på sitt främmande, men besvärades därför icke alls av någon oro utan satt på kommoden, hans älsklingsplats, och trakterade sällskapet med munspelslåtar.

Ville föreslog Titti, att hon skulle sitta för sitt porträtt. Därtill befanns hon mycket villig, men som hon icke kunde hålla sig allvarsam mer än högst tjugu sekunder i taget, såg det mörkt ut för mästaren att få ritningen färdig. Han ömsom skrattade, grälade, bad; modellen knep ihop sina läppar, lade ansiktet i förskräckligt allvarliga rynkor och veck och satt någorlunda stilla under bråkdelen av en minut. Så ...

– Bit dig inte i läppen! gruffade Ville.

Titti lydde genast, men se ... där var skrattgroparna framme, täcka, lockande! Ville såg förstulet efter om morsan hade ögonen åt fönstret, där han satt med ritningen. Jo, det hade hon, tyvärr. Hans besvikenhet var stor, och Titti, som såg den, och – vem vet, kanske delade den, ansträngde sig att få kinderna släta, fast o, vad det var svårt att låta bli att skratta åt Villepojkens dystra uppsyn! –Nej, vad han arbetade! Hur såg hon ut, måntro ...

– Glutta inte, Titti! ropade Ville. Men det var så dags, då det redan skett. Och nu:

– Himlar! Ser jag verkligen ut som en gorilla! Hur kan du, Ville ...! Varpå hon kallade morsan, Dina, Torsten och Eskil, för att de skulle jämföra och döma. Och den som nu fick veta, att han levde, det var Ville Vinge, ty naturligtvis ansågo sig samtliga åskådare konstförståndiga ...

Morsan hade emellertid tagit sig för att diska, och Dina, som haft mycket att privat avhandla med Torsten, låg på knä framför skänken, bredande en smörgås åt sagde herre, övervakad av honom själv, då dörren flög upp och in trädde Knut. Han var drypande våt, hade mösskärmen djupt neddragen, rocken vårdslöst slängande, och hans ögon glittrade blåblankt. Med ett par långa, smidiga steg, eller rättare skutt, var han vid bordet och ögonblicket efter sviktade detta under det ljudlösa fallet av hans knutna näve.

– Ragnar är dömd till tre månaders straffarbete, kom det doft mellan sammanbitna tänder.

Ljudlös stillhet följde.

– Samvetsfrihet! Som en bila högg Villes röst genom tystnaden. Han hade sammanfattat allas tankar i det enda ordet, och nu blev det blickarna, som talade. Så hördes plötsligt Eskils klara pojkröst:

– Och ändå får man lära sig i skolan, att gud sagt, att man inte ska’ dräpa. Och det är ju bara det, som Ragnar säger, att han inte vill. Det borde magistern få veta, att man får Långholmen för man lyder guds bud.

– Ett band mera mellan Ivar och mig, tänkte hon.

Det var allt.

Emellertid hade Irmas sätt gentemot Ivar mycket förändrats. I början av bekantskapen hade hon visat sig vänligt stämd mot honom, så med ens slagit om och blivit allt mera förbehållsam i sina omdömen rörande den unge mannen, till dess Edith en dag såg henne oförtäckt rynka på näsan vid att höra honom nämnas. Någon förklaring kom emellertid icke till stånd mellan väninnorna.

– Vet mamma, jag såg Ivar Ekstrand i går kväll, sade Irma samma dags afton till sin mor. Han gick i sällskap med en lång, mörk flicka. De gick åt Karlbergshållet, och mamma skulle ha sett ... Det såg ut att vara till den grad väl mellan dem.

– Är du säker? Såg du inte orätt?

– Nej. De gick tätt förbi mig. Jag stod i en port och väntade på Dina Vinge.

– En sådan en! Har du talat om det för den stackars flickan därinne?

– Det är inte skäl i. Hon kommer inte att tro det. Hon litar på honom som på gud själv, och förresten näns jag inte att göra henne ledsen. Det kanske bara var något tillfälligt sällskap han hade.

Några dagar hade förflutit efter detta samtal, då Edith sent en kväll följde sin väninna, som hade ett ärende att uträtta. Deras väg gick förbi en park, intill vilken en liten judekyrkogård omedelbart gränsade, omgärdad av ett prydligt järnstaket.

Himlen var överdragen av ett molndok. Mitt över den ensliga begravningsplatsen hade en remna uppstått i valvets djupt blågrå sammet, och genom denna störtade månljuset ned över lutande vårdar och gräsbevuxna gravkullar, som värnades av tårpilars mångtusende vajande silverklingor. På gångbanan, lutade mot järnstaketet, stodo en man och en kvinna med ansiktena vända mot gravarna. Kvinnan var helt vitklädd med armarna nakna till skuldrorna. En styv, snövit duk dolde hennes hår, slutande sig tätt om pannan och pekande ut från nacken i en skarp spets, som utgjorde ena ändpunkten på den smidiga linje, vilken bildades av hennes mjuka kroppsformer och slutade med kjolfållens veckning på gatstenen.

Irma, som reda på långt håll fått sikte på paret, sade leende:

– Nå, bokstäverna ... Vad tycker du om dem? frågade Dina ännu en gång.

– Vackra. Vem har ritat dem?

– Ville, naturligtvis.

I detsamma syntes nämnda herre på tröskeln. Så fort han fått syn på systern, lyste han upp av inre tillfredsställelse. –Bah, hon ser ju ut som en ros, sade han sig själv. Åt fanders med olyckskraxare! Här har jag gått och ängslats i onödan. Den satans Verner, han borde ha ...

– Har du åkt hem? frågade han kamraten, leende över hela sitt hederliga ansikte.

– Nej, det har jag inte.

– Då måtte dina ben ha gått fortare än exenterpressen därnere. Jag har varit på utkik efter dig under vägen. Har du skrivit på listan för Seths begravning?

– Nej, men naturligtvis ska jag vara med. Har många tecknat sig?

– Så gott som alla. Till och med springpojken. Direktören nöp fram med en femma.

– Hyggligt. Än verkisen då?

– Har inte frågat honom och tänker inte göra det heller.

Morsan skjuter fram en stol och bjuder honom taga plats. I det hon så gjorde, knäpper han upp rocken, tar fram ett par traktater och lägger dem på bordet.

– Det tjänar ingenting till att lämna de där här, säger Ville strävt. Vi läser inte så’nt.

– Men fru Vinge kanske vill hålla till godo, invänder pastorn med en bedjande blick på morsan.

– Nej, jag är inte kristen, säger hon och slår ifrån sig med handen.

– O, vilket förskräckligt tal. Tänk, om ni skulle dö –

– Det där känner vi, avbryter Knut. Jag är heller inte kristen, men ska lägga mig vinn om att bli det genast jag får korn på en kristen, som lever efter sin mästares bud.

– Det är på Jesus man skall se, inte på oss. Vi äro svaga käril.

– Men står det inte i bibeln, att man skall döma folk efter deras gärningar?

– Jo visserligen, men –

– Ja, det är ju bara det jag gör. Jag dömer de kristna efter deras gärningar. Och vad är de? Vitmenade grifter. Framförallt prästerna.

– Vem är ni, som dömer?

– Det är inte jag, som gör det. Det är er mästare, Kristus. Hur ni präster kan stå inför människor och läsa bibeln utan att brinna upp av skam, det förstår inte jag.

– Det gör ingen människa med heder i kroppen, infaller Ville. Men vi menar naturligtvis inte prästproletärer.

– Åh ... Tror du inte att en sådan skulle ta mot en Stockholmsk kyrkoherdelön om han erbjöds? – Säg, vad tror ni, herr pastor?

– Men ni kastar ut barnet med badvattnet, säger prästen, som vill kringgå frågan. Kristendomen –

– Och de kristna – förlåt jag avbröt!

– Ja de kristna! Tänk hur orätt ni ändå gör den! Tänk på våra sjukhus, våra barnkrubbor, missionshyddor, barnhem! Var stodo vi utan alla dessa kristna kärleksverk! Hur mycket göres det inte för de fattiga! Ni känner inte hur väldig välgörenheten i själva verket är.

– Åt skogen med välgörenheten! Vi ratar den. Den kränker oss. Det är rättvisa vi ska ha.

– Är ni själv alltid rättvisa mot era motståndare?

– Nej, hur skulle vi kunna vara det, då vår undervisning skötts av präster. – Ja, jag inser nog att svaret går litet på sidan om saken, men det är ju vad era också oupphörligt gör, tillägger Knut med hån i rösten.

Prästen fingrar nervöst på traktaterna, böjer huvudet åt högra axeln och ser innerligt förlåtande på Knut, som tar emot med en gäckande dragning på sin korta överläpp, och säger sedan:

– Jag kan inte tycka annat än att ni arbetare är för misstänksamma mot alla som ni räkna till överklassen. För att nu tala om mig själv – jag vill verkligen innerligt gärna göra vad jag kunde för arbetarna, men som präst är jag illa tåld, ja hatad. Svartrock, heter det. Svartrock ... Jag kan tala om, att det känns bittert nog att höra ibland, när man är besjälad av den renaste välmen –

I ett nu har den kultiverade rösten gått upp i ett svagt sugande ljud, och den myndigt utskjutna underläppen dragits in som av ett snöre. Det blir ohyggligt tyst i rummet. Torsten sitter upprätt och ser på den andlige, ser på honom, medan färgen långsamt kommer upp till skarpröda flammor i dennes ansike och handen, som tvekande skyggt sträckts till hälsning söker skydd under rockskörtet. Den har blivit ratad. Torsten gör en lätt bugning, som prästen besvarar med en djupare. Så vänder sig den senare till morsan som för att säga något, men hejdas av Torsten:

– Det var något herr pastorn skulle säga ...?

Men pastorn har tydligen ändrat mening. Han rör sig oroligt på stolen, ser sig tvekande omkring utan att vilja möta någons blick och harklar sig. Torsten tar åter ordet:

– Jag får erkänna, att jag hört allt som sagts. Pastorn tyckte bland annat, att vi arbetare är misstänksamma mot andra än de våra. Jag vet en som var renrakat fri från den egenskapen – det var förresten jag själv. Det tar inte många minuter att tala om hur jag blev botad. Om jag får ...

– Veva på du! infaller Knut uppmuntrande.

– Ni minns väl storstrejken 1902? Frågade Torsten omedelbart, vänd till morsan och hennes söner.

Alla nickade jakande.

– Än ni då, herr pastor? Jaså ... Ja, jag frågar därför att händelsen tilldrog sig under den.

Året förut hade jag blivit bekant med en präst, en statskyrkopräst. En hedersman, tyckte jag, så ärlig, uppriktig, offervillig – att döma av hans tal. Hans tro tycktes mig så äkta, så rotad i en fast övertygelse, att jag längtade efter att få dela den. Vi träffades ofta, jag lärde av honom, lyssnade på hans ord med hela min själ, studerade bibeln ... Jag var verkligen besjälad av den innerligaste vilja att bli en sann kristen.

Alldeles som ni, herr pastor, var också min vän mycket villig att göra något för oss kroppsabetare, men se tillfälle ... Tillfälle saknade naturligtvis även han, ty vi voro så förbannat misstrogna – ja, han svor förstås inte. Vartenda ord han yttrade trodde jag – nej sitt, hr pastor, jag skall raska på allt jag kan med berättelsen, jag ser ni är otålig ...

Nå, så bröt storstrejken ut. På kvällen skulle det bli möte i Folkets hus. Samma dag vid tretiden kom min pastor på besök. Naturligtvis var vi genast inne i dagens stora händelse, strejken. Inte trodde han, att den bottnade i någon hänförelse hos oss för det saken gällde, nej då, det var ledarnes ... ja, det där vanliga, ni vet gossar. Jag tyckte i alla fall, att han var mindre avvogt stämd mot oss som parti nu än annars – han hörde, som jag redan sagt, till dem som vilja göra något för arbetarna. Och ju mer vi kom in i samspråk, ju mer övertygad blev jag att han verkligen var medgörligare, mer förstående än vanligt och jag tänkte för mig själv, att han nog innerst var mer gripen av vår uppmarsch, än han ville visa. Och mycket riktigt! Rätt som det var säger han:

– Skall Sele gå på mötet i kväll?

– Naturligtvis, sa’ jag. Och med ens står det klart för mig, att här var ett bättre tillfälle, än jag nå’nsin kunnat hoppas, för honom, att få litet förståelse av oss och våra strävanden, så jag säger:

– Dit borde också pastorn gå i kväll.

Ja, han tycktes inte vara ovillig till det, men som jag tyckte han skruvade sig en smula, frågade jag, om han inte varit i Folkets Hus. Det hade han inte, men han ville gå, ville det gärna, helst i dag, och så frågade han, om han fick göra sällskap med mig dit.

Ni må tro jag blev glad! För jag var viss om, att mötet skulle bli ståtligt, jag kände ju kamraternas hänförelse. Och tänk nu! Tänk, ett sådant tillfälle för den fina, ärliga prästmannen, att få en klar inblick i känslorna hos den klass, han sade sig vilja arbeta för! Ni kan tro, jag svarade ”ja” av hela hjärtat.

Endast morsan och Torsten skall invänta fader Döds ankomst till deras älskade flicka, som vilar så oändligt bräcklig och blomlik i bädden med dess rödspräckliga täcke. Sakta vänder Dina sitt fina huvud och ser efter bröderna ...

Nu har mor och trolovad hennes allt svalare händer i sina. Över hennes elfenvita kinder faller ögonfransarnas mörkvioletta dallrande skuggning allt djupare. Fader Död har stigit över tröskeln.

– Morsan ... Torsten! Det är lilla Dinas avskedsord. En lätt ryckning i mungipan, så faller hennes huvud sakta åt sidan.

– – –

Morsan har sin arm under Torstens, det är hon, som är den stödande. På väg mot sjuksalens dörr vacklar han och famlar med handen framför sig. En viskning höres från en av sängarna: O, han är visst blind, stackare!

I korridoren får hon honom att taga plats på en stol, förklarar så helt kort, att hon glömt något i salen och återvänder dit. Det är dotterns förlovningsring hon vill hämta.

I dörren ser hon att att den röd- och vitrandiga dödsskärmen redan är ställd för bädden, där henne flicka sover sin eviga sömn. Salen badar i ljus. De väldiga fönstren stå vidöppna och i korgstolen nära ett av dem sitter en ung kvinna i sjukdräkt och ser med underligt trående blickar in bland de allvarsamma tallarna, vars lummiga grenar sakta vaja i den höga, blå solluften. Som glimmer blänka bordens glasskivor mellan spottkoppar, emaljerade kärl och glas, i vilka höstblommor stå och pryda och med sin skiftande färgprakt bryta väggytornas ljusgula enformighet. Armaturen å ena väggen lyser med stark glans, medan knappen nedanför är ett gnistrande strålknippe. Sol och grönt och rött – hälsans, lyckans, hoppets vackra färger ... Men bakom sängarna stå som vaksamma skiltvakter journalerna och sikta med svarta bågar mot moder Liv.

Morsan har uträttat sitt ärende och jämkar nu på dödsskärmen, innan hon går. Då kommer plötsligt en förfärlig hosta – dova stötar – från sängen åt vänster nederst vid dörren, och hon ser ett bröst som går i vågor, krampaktigt knutna händer, glasklara ögon, som är på väg ur sina hålor, och blod, vilket liksom skvalpas ut över spasmodiskt ryckande läppar. En signal ... synen skymmes av en sköterskas blåklädda gestalt, men kluckande ljud höres alltjämt och blodet fortfar att falla, fast nu i droppar.

När morsan kom ut fann hon Torsten i samma ställning, som hon lämnat honom. Ej ett spår av färg fanns i hans ansikte, ögonen sågo tårlösa och med ett uttryck av kuvat lidande på henne, när hon lade sin hand på hans skuldra och bad honom följa.

Ljusblå murytor, skåp och hyllor i gult, i bakgrunden en växtgrupp – så ter sig korridoren. Och vid fönsten sitta blåklädda kvinnor, somliga med bjärtröda kindknotor, andra med hy som gulnat ben. Den kyliga fläkten av Dödens vingar spåras ännu – schalar svepas tätare om infallna bröst medan ödmjukheten inför de obevekliga ännu dröjer i blickar och röster.

Hemkommen lägger morsan ifrån sig ringen, som hon hela tiden burit i handen, på bordet. När hon vill ge den en säkrare förvaringsplats är den borta och hon ser sig förgäves om efter den. Så nödgas hon fråga Torsten och finner att han har den i förvar.

Stackars morsan är nära att digna. Ett barn, ett barn har hon mist, sin lilla Dina, enda dottern, så förtrogen, glad och ljuv. Och vad skulle komma ... Hon ser med gryende ångest på den dödsbleke mannens slutna ansikte och hon griper sig an med att tala om dottern, för att få honom att gråta, tala så, som blott ett modershjärta kan diktera. Men målet når hon icke.

Titti kommer och hennes ansikte är svullet och flammigt av gråt. Hon vet inte hur väl hon vill alla. Morsans tankar och önskningar läser hon, och hennes händer äro snabba vid sysslorna och fötterna villiga att löpa andras ärenden. Hon är också med i den sorgsna gruppen, som är samlad till rådslag på kvällen vid lampans sken.

Ville har gjort ett överslag av begravningskostnaderna, och lämnar morsan ett papper med förslag och siffror.

– Ja, Ville, det är gott och väl, men var ska vi ta pengar till det? säger hon.

– Borde inte Torsten vara här? frågar Knut viskande, med en blick på den orörliga gestalten i gungstolen.

– Låt honom vara i fred, viskar morsan tillbaka. Men vad ska vi ta oss till.

– Vi få väl stampa, säger Knut.

– Ja, men på vad? Era kläder och skor måste ni ju ha på begravningen, och allt annat, som vi kunnat få en slant på, har ju gått under den här svåra tiden.

– Ni kan låna på min klocka, föreslår Titti och på min ring. Jag kan begagna en mässingsskålla i stället. Om vi så tar med de lakan och örngått och handdukar, som jag har sytt till Villes och min bosättning, så räcker det till kista och svepning, vet ni, för linne får man ju låna mycket på.

– Och så har vi ju mina segel, säger Knut. De ger en bra slant. Och så får väl du begära förskott på kontoret, fast det –

Knut tystnar och ser upp från Villes siffror. Gungstolen far häftigt bakut. Torsten har stigit upp och kommer nu fram till bordet, kring vilket de sitta.

– Vad talar ni om? frågar han. Jag hörde bara vad Knut sa.

– Om begravningen, svarar Knut.

– Åh! Ja, några utgifter för Dina behöver ni inte tänka på. Hon får allt av mig.

– Du har väl inte stort mer än vi. Helst du inte arbetat på över en vecka.

– Jag ska sälja – ja, låt mig hållas, jag vet nog, vad jag gör.

– Knut är nära att ge ett häftigt svar, ty Torstens röst är kärv och hans drag förråder ingen vekhet, men en menande puff av Ville får honom att tiga.

– Vart ska du gå, Torsten frågar morsan, som ser honom gå mot dörren.

– Jag vet inte. Hem, tror jag.

– Det är bäst du stannar hos oss.

Torsten fogar sig utan vidare. Det är blott hans stämma, som, med sina raspande tonfall, ger intryck av retlig sinnesstämmning. Hans sätt är fogligt och stilla och dock är det något i hans väsen, något som ingen kan definiera, men alla gripes av, som fyller dem med dov ängslan för natten. Lampan släckes icke, och ingen undrar däröver. Endast Eskil sover lungt. Såväl hans bröder som modern spritta ofta upp ur sömnen och se oroligt mot Torstens bädd. Hans ansikte är dolt för dem, men av hans andhämtning förstå de, att han icke sover.

Nästa dag börjar bestyret att skaffa pengar. Torsten säljer allt, som finner köpare och pantsätter det övriga.

– Det är ju ingen brådska, säger morsan. Räkningen behöver ju inte betalas genast, vi har god tid, kära Torsten.

Men han låter sig icke hejdas. Och morsan som tänker att praktiska bestyr kunna vara honom en avledare för den bottenlösa sorg hon anar han brottas med, låter honom hållas. Han får själv gå till begravningsbyrån, men när han vid hemkomsten lämnar kort besked om vad han ombestyrt ... Åh, det är överdåd, överdåd! Hennes lilla Dina! Men hon kan inte förebrå honom, bara gråta tacksamma tårar.

Men pengar ... Torsten har varken klocka, chiffonier eller överrock längre, och han står just i begrepp att bära sin helgdagskostym till ”onkel”, då morsan träder emellan.

– Tänk på vad du gör, säger hon och tar milt kläderna ifrån honom. Du kan ju inte gå på begravningen i dina arbetskläder, det förstår du nog.

I detsamma höres en knackning på dörren. Morsan öppnar och in träder en ung flicka. Hon ser mycket blyg och förlägen ut, där hon står och inte kan besluta sig för att gå fram och hon lämnar oroligt en sliten portmonnä. Men då morsan ser på henne med en fråga i sina goda ögon, tar hon mod till sig, går till bordet och tömmer ut portmonnäens innehåll – ett par sedlar, några silverkronor och kopparmynt.

– Jag skulle hälsa så mycket från kamraterna och lämna det här för Dina, säger hon mjukt.

Morsan vill svara, men hennes röst vägrar. Torsten märker det och säger:

– Hälsa och tacka alla så mycket och säg att det var kamratligt gjort.

– Vi har beställt en vacker krans också, som hon ska ha. Och så ville vi så gärna se henne, när hon är svept, om vi får. Vi tyckte alla så mycket om henne, för hon var alltid så snäll och hjälpsam.

– Om vi får! Åh, det var en fråga det! Men när morsan föreslår tiden strax före jordfästningen, som skall förrättas i S:t Görans gravkor på söndagen, skakar flickan på huvudet.

– Kamraterna tänker möta vid kyrkogården, invänder hon. Vi ska sjunga vid graven. En kamrat har skrivit verser.

Så bestämmes då tiden till följande eftermiddag, vilket låter sig väl göra, eftersom den infaller på en lördag. På utsatt klockslag står alltså en skara kamrater väntande utanför gravkoret. Dörren är dock icke låst, men morsan håller dem tillbaka – Torsten är där inne.

Inom kort kommer han ut och går genom den tysta skaran, som vördnadsfullt ger honom rum ...

– – –

Ivar Ekstrand fanns icke tillstädes vid fängelseporten, då hon strax efter åtta en morgon trädde ut som fri kvinna. Hon hade dock så säkert väntat att finna honom där – hennes missräkning var stark. Långsamt och spejande fortsatte hon att gå – Ivar kunde ju vara försenad, hon fruktade att gå om honom utan att se eller beaktas. Men när hon slutligen måste uppge tanken på att han gått för att hämta henne, ja, då fanns det ju många giltiga ursäkter för honom, tänkte hon och radade upp dem alla för sig, medan hon tog vägen till sin gamla bostad.

Hur skulle hon väl bli mottagen? En tjuv var hon ju inför alla utom en. Ack om Irma vore hemma, då behövde hon icke frukta något! Den vackra, godhjärtade Irma, som ställde till ett sådant uppträde vid häktningen! Så nära hon varit sanningen i sin vägran att tro på sin väninnas brottslighet! Edith måste småle ... vilket inflytande fägringen ändå utövar på människor! Det skulle varit en ful flicka, som, likt Irma, vredesgnistrande smädat detektiverna ...

Så ont det gjorde i bröstet! Det var väl oron ...

– Ligg ned nu, barn lilla, fortfor hon och jämkade på kuddarna. Sköt om sig, så Edith blir kry i rappet, det kommer nog att behövas krafter, minsann. Han där ser ut att bli en matfrisk krabat. Hur tänker Edith ställa för sig efter de närmaste dagarna?

– Jag vet inte. Jag har ju ingenstans att ta vägen.

– Prat! Vi är ju förstås åtta i rummet hemma, men vi får väl maka hop oss. Jag kommer hit och hämtar er båda om tisdag, och har kläder åt pysen med. Var inte orolig! Varför gråter Edith? Det är inte bra.

– Ni är så snälla mot mig ...

Åh, det vet jag visst, genmälde fru Bjärt godmodigt. En vacker dag blir det kanske jag, som behöver ett handtag. Hur skulle det gå, om inte vi fattiga hjälpte varandra? –––

Dagen efter kom Irma.

Anblicken av det stackars ansiktet mot kuddens grova linne – väninnans ansikte – kom tårarna att välla upp till hennes ögon, och gjorde rösten osäker. Men efter den första upprörda hälsningen slog hon hastigt om – hon hade tagit salen i skärskådande – och brast ut i ett smittande muntert skratt:

– Jag tycker precis att det är som om det vore julafton, sade Vera första dagen av deras ensamhet.

– Ack, Nilsson du, sade mor, senare, om vi ändå kunde få ha det så här för oss själva!

– Det vet du inte går.

Mor såg på de sovande barnen och suckade.

Följande afton avhandlades åter samma sak och i ungefär enahanda ordalag, men när frågan tredje gången var före satte sig far och mor att räkna ...

– Det går åt helsicke, menade pappa Nilsson. Du ska få se, att det gör så, men vi försöker i alla fall att reda oss utan inneboende. Det tummar vi på.

Ja, det var mamma Ruth med om. Ögonblickligen var hon framme med sin tumme, och när den högtidliga handlingen var fullbordad, föll hon far om halsen.

Det omöjliga skulle alltså försökas ...

För ett rum och kök, det senare av minsta slaget, betalade far tre hundra sextio kronor i årshyra. Som en särskild gunst hade han emellertid fått tillstånd att erlägga den månadsvis med trettio kronor.

Fyrtio öre bade han i timmen, där han arbetade. Hans avlöning belöpte sig till tjugo kronor, sextio öre i veckan. Han hade hade hustru och fyra minderåriga barn. Han betalade sju och femtio i veckan i hyra.

Tänk!

– Men hustrun ... Kunde inte hon också arbeta och förtjäna? Hon skurade ju på restauranger nattetid?

Ja, kära samvetsömma, det gjorde hon visst. Men det kunde inte ske mer än ett par tre gånger i veckan av flera skäl. Ett av dessa var, att det fanns en mängd hustrur, likställda med henne, som alla trånade efter skurning; ett annat, att hon inte kunde leva utan sömn. – Om dagarna då ...? Visst, visst, det smakar utomordentligt gott att sova till middagen, men se, hon hade ett hushåll på sex personer att sköta. Så måste också betänkas, att hon inte var stark och frisk. Som redan omtalats hade hon trampat sig till bråck, den tid hon arbetade i lagerskrädderiet.

Allt hon kunde gjorde hon emellertid för att få utgifter och inkomster att gå ihop. Men det gick knaggligt.

Värst var det med hyran.

O, de trettio kronorna, som måste betalas varje månad! Far slet och mor släpade sig halft fördärvad, gjorde underverk med sina fattiga styvrar, gned och sparade in på det nödvändigaste. Men vad hjälpte det ...

Hyran! Ord av skräck och bedrövelse! ”Hyran” blev till ett glupande vidunder för barnen. ”Hyran” kom mors tårar att flöda och förbittrade fars sinne. ”Hyran” var skuld till Rolfs kylsår på fötterna, till Kristers svåra hosta och Ejnars förödmjukelser i skolan, där han gick iklädd en blus, rymlig nog för två. Stort var ”hyrans’ skuldkonto! ”Hyran” tog barnens frukostbröd, mors kjol, fars kavaj. ”Hyran” gjorde mor till lögnerska morgon, middag, kväll, ofta nog och alltid den sista i månaden: Jag är verkligen inte hungrig, hette det då. Ät ni barn! – Men hennes ögon ... Ack, de kunde inte ljuga.

Frätte och gnagde gjorde ”hyran”, ödelade som vitriol och rovdjurständer i det fattiga hemmet ...

Slutligen kom en dag, då hemlöshetens järngissel lyftes till hugg över föräldrar och barn. Fars arbetskamrater trädde dock emellan ...

Nu hade emellertid makarna Nilsson fått en läxa mot oförnöjsamhet som svidit tillräckligt. – Men varför skulle de också ha så stora anspråk! Tänk ett rum och kök alldeles för sig själva och fyra barn! – De insågo nu, att de måste dela sitt hem med en främling, såvida tak icke skulle komma att saknas över dem själva och de små. Det dröjde heller inte länge, innan sofflocket, lagt på ett par stolar framför skänken, åter var bäddat för en ny inneboende.

Mannens namn var Larsson. Den som rekommenderade honom hos familjen, sade sig endast ha en kort tids bekantskap att döma efter, men hade under denna funnit honom stillsam och redbar. Larsson själv förklarade sig vara inkasserare för en avbetalningsaffär. Hans yttre var städat och allvarligt. Åldern några och fyrtio år. I början hade mor Nilsson svårt att förlika sig med den irrande blicken av hans djupt liggande ögon, men hon vande sig vid den så småningom. Hans handtryckning kunde hon däremot aldrig tåla. Den ingav henne en obetvinglig känsla av vämjelse, hon tyckte det var som om hennes hand sjunkit in i en ljum dynga, när den omslöts av hans blekfeta.

– Med barnen blev han snart god vän, brända mandlar och andra sötsaker voro ofta tillfinnandes i hans fickor och utdelades med rund hand. Mamma Ruth var därför ganska förvånad över att Vera, som förut hyllat sig till honom på sitt älskliga sätt, numera höll sig ur hans närhet så gott sig göra lät. – Varför ...? frågade hon barnet. Men då kom det något underligt skyggt över flickans sätt, hennes bleka kinder blevo skära och huvudet sjönk mot bröstet. Hon förblev tyst och modern försökte icke avpressa henne något svar, då hon trodde att det hela berodde endast på en barnslig nyck. Saken var emellertid den, att Larsson, då han en söndag var ensam med barnen hissat gossarna mot taket på lek. – Mig med! Mig med! Hissa mig också, farbror! hade Vera ropat. Och det hade han gjort ...

Sedan den stunden var Vera bliven skygg för honom.

En kväll – Larsson hade då bott hos dem närmare två månader – lade mamma Ruth tillsamman sina skursaker, svepte sjalen om sig utanpå den tunna kappan, tryckte skinnmössan på huvudet och gick mot dörren. –

– Ja, jag går väl nu då, sade hon vänd till far. Sköt väl om er, medan jag är borta! Och hör du, Nilsson, sätt in kaffepannan i ugnen, innan du går till sängs, så håller den sig varm. Glöm inte det, så är du snäll! Det är så gott att få en varm tår, då jag kommer hem på morgonkvisten.

Pappa Nilsson såg upp från sin tidning.

– Du har väl tillräckligt med kläder på dig, sade han och granskade oroligt hustrun, som såg så spenslig och erbarmlig ut, trots att hon var ombyltad upp till hakan ...

– Ja, jag hålles mig nog varm. Var inte ängslig, gubben!

Vera lämnade nu sin plats vid fars sida och kom fram till modern.

– Adjö, mamma min, sade hon, tryckte sig intill henne med armarna om hennes liv och blickade med sina milda blå ögon upp i moderns.

– Det var sant, Vera lilla, du kan fråga Larsson, när han kommer hem, om han vill smaka vår gröt. Det är litet kvar i grytan och mjölk finns det i tillbringar’n. Glöm inte det!

Med en lätt smekning på hennes kind sköt modern den lilla från sig, lade handen på låsvredet, men dröjde dock att gå. Så nickade hon adjö åt Ejnar, som satt i kakelugnsvrån och täljde på en båt.

– Hör, Nilsson du, ha ett öga på pojken där, sade hon sedan. Han har Kristers kniv, och bryter han sönder den, blir det ett fasligt spektakel, när Krister kommer hem från sjukhuset. – Jag vet inte hur det kan komma sig, men det känns så ovanligt svårt att lämna er i kväl, tillade hon. Det måtte väl inte hända er något ont!

– Inte. Var du lugn. Vad skulle hända oss, svarade pappa Nilsson och log överlägset.

– Ja, adjö med er då, sade mor och gick efter att ha sett sig omkring med en sista dröjande blick.

Genast modern avlägsnat sig återtog Vera sin plats vid fars sida efter att ha makat sin stol närmare hans. Far följde med ljus blick sin lilla dotters förberedelser till en trevlig stund och sade leende, då han såg henne slå upp en bok:

– Vad har du där, Stjärnblomstret? Sagor?

– Nej, det är bara bibliskan, det kan väl pappa se.

– Men du hade ju en liten sagobok i går kväll.

– Den hade Eskil Vinge lånat mig, men han ville ha igen den i dag, för han hade inte läst ut den själv. Kan jag inte få höra varför pappa kallar mig för Stjärnblomstret? Tala om det för mig i kväll! Det skulle vara sa livat.

– Vad tänker du på! I kväll ! Vi ska krypa till kojs så fort Larsson kommit hem. En annan gång ...

– Det har pappa sagt så länge.

– Om söndag, det lovar jag dig. Far dök beslutsamt ned i tidningsspalterna för att komma undan sin flickunges bedjande ögon.

Emellertid gick det skralt för honom att få sammanhang i det han läste. Han måste oupphörligt se från raderna till det blonda lockhuvudet, som var böjt över bibliskan. Stjärnblomster, tänkte han, stjärnblomster ... Och för sin inre blick såg han den lilla stuga, i vilken han under en kort frist från det uppslitande brödjäktet fått framleva några ljuvliga sommarveckor, såg rabatten ... Så barnsliga han och Ruth då varit! Han måste le. Storstadsbarn, som de båda voro, hade de inte förstått sig på sådd och plantering stort mer än en ångvält. Men så hade Ruth fått litet frö, och de strödde ut det i jorden, så gott de förstodo, vattnade och, du store, vad de varit nyfikna, hur det skulle gå med deras arbete. Deras första tanke på morgonen var att se efter, om något grönt syntes. Och äntligen stack där upp en fin grön brodd, och sen ... och sen ... Ja, en vacker dag fanns där en vajande luftig här av vita stjärnor.

Månader efter i ett mörkt kyffe med utsikt åt en svartgrå brandmur hade Vera första gången sett ljuset. Och när han såg den lilla vita varelsen vid sin hustrus bröst, gav han henne i sitt hjärta namn efter sommarens väna blomsterminne – stjärnblommorna.

Ja, det var då, det! fortfor far i sin tankegång och suckade vid minnet av rabatten. Nu var han ju bliven en mer insiktsfull blomsterodlare, men ett par meter jord – ah, det var att önska det oupphinneliga.

– Vad funderar pappa på? Frågade Vera plötsligt. Pappa har tittat på mig en lång stund.

– Hm ... Detta var fars enda svar och så gömde han sig leende bakom tidningen.

Det dugde verkligen inte att tala om för tösen! Han hade nämligen tänkt på hur väl hon gjorde skäl för sitt blomsternamn. Över hennes väsen låg något så skärt och sprött att människorna gärna talade henne till med mildrad röst. Likväl fanns det kraft i hennes villiga små händer – hur näpen hon var i sin roll som husmor! Nöden var hennes lärarinna, men till och med denna bistra dam avvann hon leenden.

I rummet hade det blivit alldeles tyst. Ejnar hade somnat i kakelugnsvrån med båt i knäet och kniven i allt mer slappnande grepp, medan Rolf helt prudentligt klätt av sig, gått till sängs och slumrat in som det mönster till karl han i slika fall var. Från kakelugnen, där koks glödde på gallret, spred sig en stark värme. Far, som på allvar tagit sig för att pejla visdomen i sin tidning, kände en allt starkare dåsighet och tog sig då och då en liten tupplur. Det var ur en sådan Veras röst oförmodat väckte honom.

– Hur var det du sa? frågade han gäspande och sträckte på sig.

– Jo, om gud har skapat allting, vem har då skapat honom själv?

Slik en kuggfråga! Fattig far mötte förbluffad Veras undrande blå ögon. Med hakan stödd i handen väntade hon på svar.

För att vinna tid grep han sin snusdosa och tog sig betänksamt en pris. Medan han som bäst njöt av välfägnaden, inträdde emellertid Larsson. Nu var far räddad ur förlägenheten – han hade visst inte något svar till reds – Vera glömde nämligen bibliskan och alla funderingar, den väckt, för sina husmorsplikter. Så snart Larsson fått av sig ytterrocken, hoppade hon ned från stolen, stödde sig mot fars knä och sade blygt:

– Jag skulle hälsa så mycket från mamma och fråga om farbror vill smaka våran gröt?

Det ville Larsson gärna. Vera öste alltså beskäftigt upp en tallrik gröt och ställde fram en tillbringare mjölk. Larsson tog maten med till sofflocket, där han satte sig och åt med strykande matlust. Med ett vänligt tack ställde han den tomma tallriken på bordet och var kort efter utsträckt i sin bädd.

Under tiden hade far och Vera fått liv i Ejnar, som först inte visste var han var, hemma, men sedan, gäspande och vimmelkantig klädde av sig och kröp ned bredvid Rolf.

– Skynda dig nu i säng, Vera lilla, sade far litet senare. Vet du vad det är för dag i morgon?