En månad hade Gaetano lefvat hos donna Elisa och varit så lycklig, som ett barn kan vara. Ensamt att resa med donna Elisa hade varit som att åka efter gaseller och paradisfåglar, men att bo hos henne var att bäras på guldbår, öfverskuggad af solskärmar.

Så kom den ryktbare franciskanern, pater Gondo, till Diamante, och donna Elisa och Gaetano gingo upp på torget och hörde honom. Ty pater Gondo predikade aldrig i kyrkan, utan han samlade alltid människorna omkring sig vid torgbrunnen eller stadsporten.

Hela torget var vimlande fullt af människor, men Gaetano, som satt på räcket till rådhustrappan, såg tydligt pater Gondo, som stod uppe på brunnskaret. Han tänkte mest på om det kunde vara sant, att munken bar tagelskjorta under kåpan och att repet, som han hade om lifvet, var fullt af knutar och järntaggar för att kunna tjäna honom som gissel.

På den ädla ön Sicilien, där det finnes mera kvar af gammal sed än på något annat ställe i södern, är det alltjämt bruk, att hvarje människa redan i barndomen väljer sig en gudbror eller gudsyster, som skall bära hennes barn till dopet, om hon en gång får något.

Men detta är alls icke den enda nytta, som gudsyskon hafva af hvarandra. Gudsyskon måste älska hvarandra, tjäna hvarandra och hämnas hvarandra. I en gudbroders öra kan en man begrafva sina hemligheter. Han kan anförtro honom både pengar och käresta utan att blifva sviken. Gudsyskon äro trogna mot hvarandra, som om de voro födda af samma mor, därför att deras förbund är afslutadt inför San Giovanni Battista, som är det mest fruktade af alla helgon.

Det är ock sed, att fattigt folk för sina halfvuxna barn till rika människor och ber, att de skola få blifva gudsyskon med deras unga söner och döttrar. Hvilken glad syn är det ej att på den helige döparens dag se alla dessa små, festklädda barn, som vandra fram genom de stora städerna för att söka sig gudsyskon! Om föräldrarna lyckas att ge sin son en rik gudbror, äro de glada, som om de kunde lämna honom en landtgård i arf.

Då Gaetano först kom till Diamante, var där en liten en, som ständigt gick ut och in i boden hos donna Elisa. Hon hade röd kappa och toppig hufva och åtta tunga, svarta lockar, som trängde fram under hufvan. Hon hette Giannita och var dotter till donna Olivia, som sålde grönsaker. Men donna Elisa var hennes gudmor, och därför tänkte denna mycket på hvad hon skulle kunna göra för henne.

Nåväl, då midsommardagen kom, beställde donna Elisa en vagn och åkte ned till Catania, som ligger hela fyra mil från Diamante. Hon hade Giannita med sig, och de voro båda i högtidsskrud. Donna Elisa var klädd i svart siden med pärlor, och Giannita hade en hvit tyllklädning med blombårder. I handen hade Giannita en korg med blommor, och öfverst bland blommorna låg ett granatäpple.

Resan gick bra för donna Elisa och Giannita. Då de ändtligen voro komna till det hvita Catania, som ligger och glänser på den svarta lavagrunden, körde de fram till det skönaste palatset i staden.

Det var högt och stort, så att den stackars lilla Giannita kände sig alldeles förskrämd öfver att nödgas gå in där. Men donna Elisa steg modigt på, och hon blef införd till cavaliere Palmeri och hans hustru, som ägde huset.

Micaela Palmeri var på resa till Diamante i sällskap med Giannita. De hade satt sig i postvagnen vid tretiden på morgonen, och de hade åkt på den sköna vägen, som går fram på den nedersta Etnasluttningen, omkretsande berget. Men det hade varit helt mörkt. De hade ej sett något af den omgifvande trakten.

Den unga signorinan beklagade sig ingalunda öfver detta. Hon satt med sänkta ögon och fördjupade sig i sin sorg. Äfven då det började ljusna, ville hon ej lyfta ögonen för att se ut. Det var ej, förrän de voro helt nära Diamante, som Giannita kunde förmå henne att betrakta landskapet.

»Se nu ut! Här är Diamante, som skall bli ditt hem,» sade hon.

Då hade Micaela Palmeri på höger sida om vägen sett det mäktiga Etna, som skar bort ett stort stycke af himmelen. Alldeles bakom berget steg solen upp, och då solskifvans öfversta kant stack fram öfver bergranden, såg det ut, som om det hvita högfjället börjat brinna och sända ut gnistor och strålar.

Men Giannita uppmanade henne att se öfver åt andra sidan.

Och på andra sidan såg hon hela den taggiga bergskedjan, som omkretsar Etna såsom en tornprydd mur, stå rodnande röd i soluppgången.

Men Giannita pekade åt annat håll. Det var icke detta hon skulle se, icke detta.

Då sänkte hon sina ögon och såg ned i en svart däld. Där glänste marken som sammet, och den hvita Simeto skummade fram nere i daldjupet.

Men ännu vände hon ej sina ögon åt rätt håll.

Då ändtligen såg hon det branta Monte Chiaro, som reste sig ur den svarta, sammetsklädda dalen, lysande rödt af morgonljus och omgifvet af palmkronor, hvilka skyddade det såsom solskärmar. Och på dess topp hade hon sett en stad, tornprydd och muromgifven, och med alla fönster och väderflöjlar blixtrande af ljus.

Vid denna syn hade hon gripit Giannitas arm och frågat henne om detta var en verklig stad och om människor bodde där.

Hon trodde, att detta var en af himmelens städer, och att den skulle komma att försvinna som en drömsyn. Hon var viss om att ingen människa ännu vandrat fram på vägen, som från dalväggen kastade sig på starka bågar öfver till Monte Chiaro och gick i sicksack uppför berget och försvann inom den mörka stadsporten.

Men då hon kom Diamante närmare och såg, att den var jordisk och verklig, stego henne tårarna upp i ögonen. Det rörde henne, att jorden ännu för henne ägde kvar all sin skönhet. Hon hade haft den tron, att sedan den varit skådeplats för alla hennes olyckor, skulle hon ständigt finna den grånad och förvissnad och betäckt med tistlar och giftblomster.

Hon for in i det fattiga Diamante med knäppta händer, som hade hon kommit till en helgedom. Och det förekom henne, som skulle denna stad kunna bjuda henne lika mycket af lycka som af skönhet.

Ett par dagar senare stod Gaetano inne på sin verkstad och skar in vinlöf på radbandskulor. Det var söndag, men Gaetano gjorde sig ej samvete af att han arbetade, ty det var ett arbete till Guds ära.

Det hade kommit en stor oro och ångest öfver honom. Det hade fallit honom in, att den tid han fått lefva i lugn hos donna Elisa nu måste vara nära sitt slut. Och han trodde, att han snart skulle drifvas ut i världen.

Ty till Sicilien hade stor fattigdom kommit, och han såg nöden vandra från stad till stad och från hus till hus såsom en smitta, och den var också kommen till Diamante.

Därför kom aldrig någon människa mer in i boden till donna Elisa för att köpa något. De små helgonbilder, som Gaetano tillverkade, stodo i täta rader på hyllorna, och radbanden hängde i stora klasar under disken. Och donna Elisa var i stor nöd och bekymmer, därför att hon ingenting kunde förtjäna.

Detta var Gaetano ett tecken, att han måste lämna Diamante, draga ut i världen, utvandra om det ej blefve annan råd. Ty det kunde ej vara att arbeta till Guds ära att snida bilder, som aldrig blefvo tillbedda, och att svarfva radbandskulor, som aldrig gledo mellan en bedjandes fingrar.

Det förekom honom, som skulle någonstädes i världen finnas en skön, nybyggd katedral, som hade sina väggar uppmurade, men som ännu i det inre stod och skälfde af nakenhet. Den bidade och väntade, att Gaetano skulle komma och snida den korstolar och altarskrank och predikstol och bokställ och helgonskåp. Och hans hjärta sved af längtan efter detta arbete, som bidade.

Men denna katedral fanns ej på Sicilien, ty där tänkte man aldrig på att bygga en ny kyrka, utan den måste finnas långt borta i länder sådana som Florida eller Argentina, där jorden ännu ej är öfverfylld af heliga byggnader.

Han kände sig på en gång både bäfvande och lycklig och hade börjat arbeta med fördubblad flit, på det att donna Elisa skulle hafva något att sälja, medan han var borta och förtjänade stora rikedomar åt henne.

Nu väntade han endast på ännu ett Guds tecken, innan han bestämde sig för att resa. Och det var, att han skulle få makt att tala om sin längtan att resa för donna Elisa. Ty han visste, att detta skulle vålla henne så stor sorg, att han ej förstod hur han skulle kunna förmå sig att tala därom.

Medan han stod och tänkte detta, kom donna Elisa in på verkstaden. Då sade han till sig själf, att denna dag kunde han ej tänka på att säga det till henne, ty i dag var donna Elisa glad. Hennes tunga löpte, och hennes ansikte strålade.

Gaetano frågade sig, när han sist hade sett henne sådan. Allt sedan nöden kommit, hade det varit, som om de lefvat utan dager i en af Etnagrottorna.

Hvarför hade Gaetano ej varit med uppe på torget och hört på musiken, frågade donna Elisa. Hvarför kom han aldrig och hörde och såg hennes bror, don Ferrante. Gaetano, som endast såg honom, då han stod i boden i topplufva och kort tröja, visste ej hvad han var för en man. Han höll honom för en gammal, ful köpman, som hade rynkigt ansikte och stripigt skägg. Ingen kände don Ferrante, som ej sett honom om söndagen, då han anförde musiken.

Denna dag hade han haft en ny uniform. Han hade trekantig hatt med grön-röd-hvita-plymer, silfver på kragen, silfverfransade epåletter, silfversnören på bröstet och sabel vid sidan. Och då han stigit upp på anförarpallen, hade rynkorna jämnats ut i hans ansikte, hans gestalt hade växt. Han hade nära nog kunnat kallas skön.

Då han anförde Cavallerian, hade man knappast kunnat andas. Hvad sade Gaetano om det, att de stora husen vid torget hade sjungit med! Ur det svarta palazzo Geraci hade donna Elisa tydligt hört en kärleksvisa och ur nunneklostret, så tomt, som det stod, hade en skön hymn strömmat ut öfver torget.

Och då det blef ett uppehåll i musiken, hade den sköne advokat Favara, som varit klädd i svart sammetsrock och stor röfvarhatt och lysande röd halsduk, gått fram till don Ferrante och visat ut öfver den öppna sidan af torget, där man såg Etna och hafvet. »Don Ferrante,» hade han sagt, »ni lyfter oss mot himmelen såsom Etna, och ni bortför oss till det eviga såsom det oändliga hafvet.»

Om Gaetano hade sett don Ferrante i dag, hade han måst älska honom. Åtminstone hade han måst erkänna, att han var en ståtlig man. Då han för en stund lade ner taktpinnen och tog advokaten under armen och gick fram och tillbaka med honom på de släta stenarna mellan den romerska porten och palazzo Geraci, hade hvar och en måst se, att han godt kunde mäta sig med den sköne Favara.

Donna Elisa hade suttit på stenbänken under domen i sällskap med sindacons hustru. Och signora Voltaro hade sagt helt plötsligt, sedan hon en stund suttit och betraktat don Ferrante: »Donna Elisa, er bror är ju ännu en ung man. Han kan ännu komma att gifta sig, trots sina femti år.»

Och hon, donna Elisa, hade svarat, att härom bad hon himmelen hvarje dag.

Men ej förr hade hon sagt detta, än en sorgklädd dam kom in på torget. Aldrig hade man sett något så svart. Det var ej nog med att klädning och hatt och handskar voro svarta, utan slöjan var så tät, att man ej kunde tro, att det fanns ett hvitt ansikte bakom den. Santissima Dio, det var, som hade hon hängt öfver sig ett bårtäcke. Och hon hade gått långsamt och lutande. Man hade nästan blifvit rädd. Man hade nästan trott, att det var ett spöke.

Ack, ack hela torget hade varit så fullt af munterhet? Bönderna, som voro hemma öfver söndagen, hade stått där i stora flockar, högtidsklädda och med röda schalar slängda om halsen. Bondkvinnorna, som skulle till domen, hade glidit förbi, klädda i gröna kjolar och gula halskläden. Ett par resande hade stått framme vid balustraden och betraktat Etna, och de hade varit hvitklädda. Och alla de uniformsklädda musikanterna, som varit nära nog lika granna som don Ferrante, och de blänkande instrumenten och den bildprydda domfasaden! Och solskenet, och Mongibellos snötopp, som i dag varit så nära, att man nästan kunnat ta på den, det hade alltsammans varit utan like i munterhet.

När nu den stackars svarta damen hade kommit midt uppe i allt detta, hade alla stirrat efter henne, och somliga hade gjort korstecknet. Och barnen hade rusat ned från rådhustrappan, där de redo på skranket, och följt efter henne på ett par stegs afstånd. Och till och med den late Piero, som legat borta på balustradkanten, hade rest sig på armbågen. Det hade varit en uppståndelse, som om den svarta madonnan från domkyrkan hade kommit vandrande.

Men hade någon tänkt på att det var synd om denna svarta dam, på hvilken alla stirrade? Hade någon blifvit rörd af att hon kommit så långsamt och lutande?

Jo, jo, en hade blifvit rörd, och det hade varit don Ferrante. Han hade musiken i hjärtat, han var en god människa och han tänkte: »Förbannelse öfver alla dessa kassor, som samlas i hop för de nödlidande och som endast bringa folk i olycka! Är ej detta den stackars signorina Palmeri, hvars far har stulit ur en välgörenhetsfond och som nu blygs så, att hon ej törs visa sitt ansikte?» Och i det han tänkte så, gick don Ferrante bort till den svarta damen och gensköt henne alldeles utanför kyrkdörren.

Där hade han gjort honnör för henne och nämnt sitt namn. »Om jag ej alltför mycket misstar mig,» hade don Ferrante sagt, »så är ni signorina Palmeri. Jag har en bön till er.»

Då hade hon ryckt till och tagit ett steg tillbaka som för att fly, men så hade hon blifvit stående.

»Det gäller min syster, donna Elisa,» hade han sagt. »Hon kände er mor, signorina, och hon brinner af lust att få göra er bekantskap. Hon sitter här bredvid domen. Låt mig nu föra er till henne!»

Och utan vidare hade don Ferrante lagt hennes arm i sin och fört henne bort till donna Elisa. Och hon hade ej gjort motstånd. Donna Elisa skulle velat se den, som i dag kunnat motstå don Ferrante.

Men då hade donna Elisa rest sig och gått emot den svarta damen och kastat tillbaka hennes slöja. Och han hade kysst henne på båda kinderna.

Och nu kom en eftermiddag, då kyrkoherden, don Matteo, stack in sina fötter i nyblankade skor, tog på sig en nyborstad soutan och lade kappan i de prydligaste veck. Hans ansikte lyste, då han gick framåt gränden, och då han utdelade välsignelsen till de gamla sländspinnerskorna vid dörrposterna, var det med handrörelser så mjuka, som om han delat ut rosor.

Gränden, där don Matteo gick fram, var öfverspänd med minst sju hvalfbågar, som om hvartenda hus velat förbinda sig med sin granne. Den löpte liten och smal utför berget, till hälften var den trappa, till hälften var den gata, där var alltid öfversvämning i rännstenen och där låg alltid fullt af apelsinskal och kålblad att halka på. Tvättkläderna hängde på streck, alltifrån jorden och ända upp till himmelen. Våta tröjärmar och förklädesband fördes af draget rätt upp i don Matteos ansikte. Och det kändes så ruskigt och vått, som om don Matteo hade blifvit smekt af ett lik.

Man märkte snart i Diamante, att don Ferrantes hustru, donna Micaela, ej var stort annat än ett Barn. Hon kunde aldrig så mycket se ut som en fin världsdam, så var hon likväl ej annat än ett barn. Och mer var ej heller att vänta efter det lif hon fört.

Af världen hade hon ej sett annat än dess teatrar, muséer, balsalar, promenader och kapplöpningsfält, och allt sådant är ju endast lekplatser. Hon hade aldrig fått gå ensam på gatan. Hon hade aldrig arbetat. Man hade aldrig talat ett ord allvar med henne. Hon hade icke en gång varit förälskad i någon.

Då hon flyttat in i sommarpalatset, glömde hon sina sorger lika lustigt och lätt, som ett barn skulle gjort. Och det visade sig, att hon hade ett barns lekande håg och att hon kunde förvandla och omskapa allt, som omgaf henne.

Den gamla smutsiga saracenstaden Diamante syntes donna Micaela som ett paradis. Hon sade, att hon alls icke blifvit förvånad, då don Ferrante talat till henne på torget och då han friat till henne. Det föreföll henne alldeles naturligt, att sådant skulle hända i Diamante. Hon hade genast sett, att Diamante var en stad, där rike män gingo och sökte efter fattiga, olyckliga signorinor för att göra dem till härskarinnor i sina svarta lavapalats.

Hon tyckte också om sommarpalatset. Det urblekta, hundraåriga musslinet, som klädde möblerna, berättade historier för henne. Och hon fann en djup mening i alla de kärleksscener, som utspelades mellan väggfältens herdar och herdinnor.

Hon hade också straxt funnit ut hemligheten med don Ferrante. Han var alldeles ej någon vanlig handlande vid en småstadsgata. Han var en äregirig man, som samlade pengar för att kunna köpa åter fädernegodsen på Etna och palatset i Catania och slotten på inlandsbergen. Och om han gick i kort tröja och topplufva som en bonde, så var det för att desto snarare kunna uppträda som grand af Spanien och prins af Sicilien.

Sedan de blifvit gifta, brukade don Ferrante hvarje kväll kasta på sig en sammetsrock, taga gitarren under armen och ställa sig i läktartrappan till musiksalen i sommarpalatset och sjunga canzoner. Medan han sjöng, drömde donna Micaela, att hon hade blifvit gift med den ädlaste mannen på hela det sköna Sicilien.

Då donna Micaela hade varit gift ett par månader, kom hennes far ut ur fängelset och bosatte sig i sommarpalatset hos sin dotter. Han trifdes väl i Diamante och blef vän med alla. Han samtalade gärna med biodlare och vingårdsarbetare, som han träffade på Café Europa, och han roade sig hvarje dag med att rida omkring på Etnasluttningen för att söka fornlämningar.

Men han hade alls icke förlåtit sin dotter. Han bodde visserligen under hennes tak, men han behandlade henne som en främmande dam och visade sig aldrig kärleksfull mot henne. Donna Micaela lät honom hållas och låtsade om intet. Hon kunde ej mer taga hans vrede så allvarligt. Denne gamle man, som hon älskade, trodde, att han skulle kunna fortfara att hata henne år efter år! Han skulle lefva i hennes närhet, höra henne tala, se hennes ögon och vara omgifven af hennes kärlek, och han skulle kunna fortfara att hata henne! Ah, han kände hvarken henne eller sig själf! Hon brukade sitta och fantisera öfver hur det skulle gå till, då han måste erkänna, att han var besegrad, då han måste komma och visa henne, att han älskade henne.

En dag stod donna Micaela på sin balkong och vinkade åt sin far, som red bort på en liten mörkbrun ponny, då don Ferrante kom upp ur boden för att tala med henne. Och hvad don Ferrante ville säga var detta, att det lyckats honom att lösa in hennes far på »Det heliga hjärtats brödraskap» i Catania.

Men ehuru don Ferrante talade mycket tydligt, syntes donna Micaela ej alls förstå honom.

Han måste upprepa för henne, att han i går varit i Catania, och att det då lyckats honom att skaffa in cavaliere Palmeri på ett brödraskap. Han skulle få komma in där om en månad.

Det var morgonen efter den dag, då San Pasquales klockor hade ringt, och donna Elisa satt i sin bod och räknade pengar. Dagen förut, då alla människor varit rädda, hade där varit en otrolig omsättning i boden, och på morgonen, då hon kommit ut dit, hade hon först nästan blifvit rädd. Ty hela boden var ödslig och tom, medaljongerna voro borta, vaxljusen voro borta och likaså alla de stora radbandsknippena. Alla Gaetanos vackra helgonbilder hade blifvit nedtagna från hyllorna och bortsålda, och det var en verklig sorg för donna Elisa, att ej mer se hela denna stora skara af heliga män och kvinnor omkring sig.

Så drog hon ut penninglådan, och den var så full, att hon knappast kunde få fram den. Och medan hon räknade sina pengar, grät hon öfver dem, som om de alla varit falska. Ty hvad gagnade det henne att äga alla dessa smutsiga liresedlar och dessa stora bronsslantar nu, då hon hade förlorat Gaetano!

Vid denna tid fanns ännu i Diamante den lilla bilden från Aracœli.

Engelskan, som ägde honom, hade blifvit tjusad af Diamante. Hon hade icke kunnat förmå sig att lämna det.

Hon hade för sin räkning hyrt hotellets hela första våning och hade inrättat sig där som i ett hem. Hon köpte för stora summor allt hvad hon kunde komma öfver af gamla lerkärl och gamla mynt. Hon köpte mosaiker och altartaflor och heliga bilder. Hon fick den tanken, att hon ville skaffa sig en samling af alla kyrkans helgon.

Så hörde hon talas om Gaetano och sände bud till honom, att han skulle komma upp till henne på hotellet.

Gaetano samlade ihop hvad han snidat under den sista tiden och tog det med sig till miss Tottenham. Hon var mycket nöjd med hans små bilder och ville köpa dem alla.

Efter detta förflöto två år alldeles stilla. Det enda, som hände i Diamante och på hela Sicilien, var att människorna blefvo allt fattigare och fattigare.

Så kom där en höst, och det var inemot den tiden, då vinet skulle skördas.

Och vid den tiden bruka canzonerna springa helstöpta fram på läpparna; vid den tiden framströmma nya och sköna melodier ur mandolinerna.

Då bruka ungdomsskarorna draga ut till vingårdarna, och det är arbete och skratt hela dagen, dans och skratt hela natten, och man vet icke mer hvad sömn är.

Då är det ljusa lufthafvet öfver berget skönare än någonsin. Då är luften sprittande af infall, då fara glimmande ögonkast genom den såsom blixtar, då hämtar den ej värme och ljus endast från solen, utan ock från de unga Etnakvinnornas strålande ansikten.

Då Gaetano rusat bort, stod donna Micaela en lång stund kvar i donna Elisas trädgård. Hon stod där alldeles som förlamad och kunde hvarken känna eller tänka.

Då kom plötsligen till henne den tanken, att Gaetano och hon ej voro ensamma i världen. Hon kom ihåg sin far, som låg sjuk och som hon glömt under så många timmar.

Hon gick genom gårdsporten ut på corson, som låg öde och tom. Larm och skott hördes ännu långt borta, och hon sade till sig själf, att man måtte strida nere vid Porta Etnea.

Öfver sommarpalatsets fasad göt sig det klaraste månsken, och det förvånade henne, att vid denna tid och i denna natt balkongdörrarna stodo öppna och att fönsterluckorna ej voro tillstängda. Än mer undrade hon öfver att porten stod på vid gafvel och att boddörren var vidöppen.

Då hon gick in genom porthvalfvet, såg hon ej där den gamle portvakten Piero. Gårdslyktan var ej tänd, och icke en människa fanns på gården.

Hon gick uppför trappan till galleriet, och hennes fot stötte emot något hårdt. Det var en liten bronsvas, som eljest hade sin plats inne i musiksalen. Några steg högre upp hittade hon en knif. Det var en slidknif med lång, dolklik klinga. Då hon lyfte upp den, rullade ett par mörka droppar ned från eggen. Hon förstod, att det måste vara blod.

Och likaledes förstod hon, att det, som hon fruktat hela hösten, nu hade skett. Banditerna hade varit inne i sommarpalatset för att plundra. Och alla där, som kunnat fly, hade flytt, men hennes far, som ej kunde komma ur sin bädd, måste nu vara mördad.

Det var omöjligt för henne att veta om ej röfvarna ännu funnos kvar i huset. Men nu, då hon var midt inne i den största fara, försvann hennes skräck, och hon skyndade vidare, utan att tänka på att hon var ensam och försvarslös.

Hon gick fram genom galleriet och kom in i musiksalen. Där föllo breda månskensstrimmor in öfver golfvet och midt i en af dessa strimmor låg en människa orörligt utsträckt.

Donna Micaela böjde sig ned öfver denna orörliga kropp. Det var Giannita. Hon var mördad, hon hade ett djupt gapande sår i halsen.

Donna Micaela lade kroppen tillrätta, korsade händerna öfver bröstet, och slöt till ögonen. Hon fick därvid blod på sina händer, och då hon kände detta ljumma, klibbiga blod, började hon gråta. »Ack, min goda, älskade syster,» sade hon alldeles högt, »det är ditt unga lif, som har flutit bort med detta blod. Genom hela din lefnad har du älskat mig, och nu har du gjutit ditt blod, under det att du försvarat mitt hus. Är det för att straffa min hårdhet, som Gud har tagit dig bort ifrån mig? Är det därför att jag ej unnade dig att älska den jag älskade, som du gått bort från mig? Ack, syster, syster, kunde du ej straffa mig mindre hårdt?»

Hon böjde sig fram och kysste den dödas panna. »Du tror det icke,» sade hon. »Du vet, att jag alltid varit dig trogen. Du vet, att jag älskat dig.»

Hon påminde sig, att den döda nu var skild från detta jordiska och att det ej var ånger och vänskapsförsäkringar hon behöfde. Och hon läste ett par böner öfver liket, eftersom det enda hon kunde göra för sin syster var, att med fromma tankar stöda den flyktande andens färd upp till Gud.

Därpå gick hon vidare, ej mer rädd för något, som kunde hända henne själf, men i obeskriflig ångest för det, som kunde hafva vederfarits hennes far.

Då hon ändtligen kommit igenom de långa salarna i praktvåningen och stod vid dörren till sjukrummet, famlade hennes händer länge efter låset, och då hon funnit det, hade hon ej krafter att vrida om nyckeln.

Då ropade hennes far inne från sitt rum och frågade hvem som kom. När hon hörde hans röst och förstod, att han lefde, kände hon det, som om allt i hennes inre darrade och brast och förlorade förmågan att tjäna henne. På en gång sveko henne både hjärna och hjärta, och musklerna kunde ej mer hålla henne upprätt. Hon hann ännu tänka på att detta kom sig däraf, att hon lefvat i sådan förfärlig spänning. Och med en egendomlig känsla af befrielse sjönk hon ned i en lång svimning.

Donna Micaela vaknade ur sin vanmakt inemot morgonen. Då hade mycket händt. Tjänarna hade kommit fram från sina gömställen, och de hade gått efter donna Elisa. Hon hade tagit vård om det öfvergifna palatset, hade skickat efter polis och sändt bud till de hvites brödraskap. Och dessa hade burit Giannitas lik till hennes mors hus.

Då donna Micaela vaknade, fann hon sig ligga på soffan i ett rum utanför hennes fars. Ingen var hos henne, men därinne hos sin far hörde hon donna Elisa tala.

»Min son och min dotter,» sade donna Elisa snyftande, »jag har förlorat både min son och min dotter.»

Donna Micaela försökte att resa sig, men hon kunde ej. Hennes kropp låg ännu kvar i dvala, fastän själen hade vaknat.

»Cavaliere, cavaliere,» sade donna Elisa, »kan ni förstå detta? Här komma banditer från Etna, insmygande i Diamante. Här komma banditer, som skjuta på tullhuset och ropa: ’Lefve socialismen.’ Och de göra detta endast för att skrämma människorna bort från gatan och för att locka karabiniererna ned till Porta Etnea. Det är icke en enda man ifrån Diamante med om detta. Det är banditer, som ställa till alltsammans, för att komma åt att plundra hos miss Tottenham och hos donna Micaela, hos två kvinnor, cavaliere! Hvad hafva de trott dessa herrar officerare, som sutto i krigsrätten? Hafva de trott, att Gaetano var i förbund med banditerna? Sågo de då ej, att han var en herreman, en äkta Alagona, en konstnär? Hur hafva de kunnat döma honom?»

Donna Micaela lyssnade med förskräckelse, men hon sökte inbilla sig, att hon ännu drömde. Hon tyckte sig höra Gaetano fråga om hon offrade honom åt Gud? Hon tyckte sig själf svara, att hon gjorde det. Nu drömde hon om hur det skulle vara, ifall han verkligen blifvit tillfångatagen. Något annat kunde det ej vara.

»Hvad är detta för en olycksnatt?» sade donna Elisa. »Hvad är det, som flyger omkring i luften och gör folk galna och förvirrade? Ni har sett Gaetano, cavaliere. Han har ju alltid varit häftig och eldig, men han har ej varit utan förstånd, han har ej varit utan sinnen och sans. Men i natt störtar han sig rätt i famnen på trupperna. Ni vet, att han ville göra uppror, ni vet, att han var hemkommen för att göra uppror. Och då han hör, att det skjutes, och man ropar ’lefve socialismen’, blir han vild och yr. Han säger till sig själf, att det är upproret, och han rusar nedåt gatan för att få vara med. Och han ropar under tiden ’lefve socialismen’ allt hvad han förmår. Och så möter han en stor mängd soldater, en hel här. Ty de voro på väg till Paternó, men hörde skjutandet från vägen och tågade in här för att se hvad som var på färde. Och Gaetano kan ej mer känna igen en soldatmössa. Han tror, att det är upprorsmännen, han tror, att det är himmelens änglar, och han rusar in ibland dem och låter dem fånga sig. Och dessa, som förut hafva uppfångat alla banditerna, då de smögo sig bort med sina bylten, lägga nu också hand på Gaetano. Och de gå genom staden och finna allt lugnt, men innan de draga bort, hålla de dom öfver sina fångar. Och de döma Gaetano som de andra, döma honom, som dem, hvilka gjort inbrott och mördat kvinnor. Hafva de icke förlorat förståndet, cavaliere?»

Donna Micaela kunde ej höra hvad hennes far svarade. Hon ville själf fråga tusen frågor, men hon var ännu förstenad och kunde ej röra sig. Hon undrade om Gaetano hade blifvit skjuten.

»Hvad mena de med att döma honom till tjugonio års fängelse?» sade donna Elisa. »Tro de, att han skall kunna lefva så länge eller att någon, som älskar honom, skall kunna lefva så länge? Han är död, cavaliere, död för mig såsom Giannita.»

Donna Micaela kände det, som om starka fjättrar bundo henne, för att hon ej skulle kunna undkomma. Detta var värre, tyckte hon, än om hon blifvit fastbunden vid en skampåle och piskad.

»Det är mina gamla dagars hela glädje, som är tagen ifrån mig,» sade donna Elisa. »Både Giannita och Gaetano! Jag har alltid väntat, att de skulle komma att gifta sig. Det skulle hafva passat så väl, därför att de båda voro mina barn och älskade mig. För hvad skall jag nu lefva, då jag ej har någon ungdom omkring mig? Det var ofta mycket fattigt för mig på den tiden, då Gaetano kom till mig, och man sade mig, att jag skulle ha det bättre, om jag vore ensam. Men jag svarade: ’Det gör mig intet, intet, om jag endast får ha ungdom omkring mig.’ Och jag tänkte på att då han blefve vuxen, skulle han skaffa sig en ung hustru, och så skulle de få små barn, och jag skulle aldrig behöfva sitta som en ensam och onyttig gammal människa.»

Donna Micaela låg och tänkte på att hon hade kunnat rädda Gaetano, men ej velat göra det. Men hvarför hade hon ej velat? Det syntes henne nu alldeles ofattbart. Hon började räkna upp för sig alla de skäl, som hon haft för att låta honom störta sig i fördärfvet. Han var en gudsförnekare och socialist, och han ville ställa till uppror. Och detta hade vägt upp allt annat, då hon öppnat trädgårdsporten för honom. Det hade också vägt upp hennes kärlek. Nu förstod hon det ej. Det var, som om en vågskål full af fjäder hade kunnat väga upp en vågskål full af guld.

»Min vackre gosse,» sade donna Elisa, »min vackre gosse! Han var redan en stor man där borta i England, och han kom hem för att hjälpa oss fattiga sicilianare. Och nu hafva de dömt honom som en bandit. Man säger, att de voro nära att skjuta honom, såsom de sköto de öfriga. Kanske hade det varit bättre, om de gjort det, cavaliere. Det hade varit bättre att få bädda ned honom på kyrkogården än att veta honom i fängelse. Hur skall han kunna genomgå allt sitt lidande? Han skall ej kunna uthärda, han skall bli sjuk, han skall snart vara död.»

Då hon sade detta, slet sig donna Micaela lös ur sin bedöfning och reste sig upp från soffan. Hon stapplade genom rummet och kom in till sin far och donna Elisa, dödsblek som den stackars mördade Giannita. Hon var så svag, att hon ej vågade gå fram på golfvet, utan hon stod kvar vid dörren och stödde sig mot dörrposten.

»Det är jag,» sade hon, »donna Elisa, det är jag...»

Orden ville ej komma fram öfver hennes läppar. Hon knöt händerna i förtviflan öfver att hon ej kunde tala.

Donna Elisa var ögonblickligen framme hos henne. Hon lade armen om henne för att stöda henne, utan att bry sig om att donna Micaela sökte skjuta henne ifrån sig.

»Ni skall förlåta mig, donna Elisa,» sade hon med knappt hörbar röst. »Jag har gjort det.»

Donna Elisa hörde ej mycket på hvad hon sade. Hon såg, att hon hade feber, och trodde, att hon yrade.

Donna Micaelas läppar arbetade, och man såg, att hon ville tala om något, men det var endast få ord, som hördes. Det var omöjligt att förstå hvad hon menade. »Mot honom, som mot min far,» sade hon, gång på gång. Och så sade hon något om att alla dem, som älskade henne, störtade hon i olycka.

Donna Elisa hade fått henne ned på en stol, och där satt donna Micaela och kysste hennes gamla rynkiga händer och bad henne förlåta hvad hon gjort.

Ja visst, ja visst, donna Elisa förlät henne.

Donna Micaela såg henne skarpt in i ansiktet med stora febervilda ögon och frågade om det var sant.

I Diamante visar man de resande två palats, som hålla på att falla i ruiner utan att någonsin hafva varit färdiga. De hafva stora fönsteröppningar utan bågar, höga väggar utan tak och stora portar, som äro tillstängda med bräder och halm. De två palatsen ligga midt emot hvarandra på ömse sidor om gatan, båda lika ofärdiga och lika förfallna. Det finns inga byggnadsställningar omkring dem, och ingen människa kan komma in i dem. De tyckas endast vara byggda för dufvorna.

Se här hvad man berättar om dem.

Hvad är en kvinna, o signore? Hennes fot är så liten, att hon går genom världen utan att lämna spår efter sig. För mannen är hon som hans skugga. Hon har följt honom genom hela hans lif, utan att han märkt henne.

Man kan ej begära mycket af en kvinna. Hon måste ju sitta instängd hela dagen som en fånge. Hon kan icke ens lära sig att stafva ett kärleksbref rätt. Hon kan ingenting göra, som har bestånd. Då hon är död, finnes intet att skrifva på hennes grafsten. Alla kvinnor äro af samma höjd.

Men en gång kom till Diamante en kvinna, som var så mycket öfver alla andra, som den hundraåriga palmen är öfver gräsmarken. Hon ägde lire i tiotusental och kunde ge bort dem eller behålla dem, som hon ville. Hon gick ur vägen för ingen. Hon fruktade ej att bli hatad. Hon var det största under, som ögon sett.

Det är ju naturligt, att hon ej var en sicilianska. Hon var en engelska. Och det första hon gjorde, då hon kom, var att taga hotellets första våning ensamt för sig. Hvad var det för henne? Hela Diamante hade ej varit henne nog.

Nej, hela Diamante var henne visst ej nog. Men så snart hon var kommen, började hon styra öfver staden som en drottning. Sindacon måste lyda henne. Var det inte hon, som tvang honom att sätta ut stenbänkar på torget! Var det inte på hennes befallning, som stadsgatorna blefvo sopade hvarje dag!

Då hon vaknade om morgonen, stodo alla Diamantes unga män väntande utanför hennes dörr för att få ledsaga henne på någon utfärd. De hade lämnat skomakarebänken och stenhackan för att tjäna henne som guider. De hade sålt sin mors sidenklädning för att köpa sin åsna en fruntimmerssadel, så att hon måtte kunna rida på den till kastellet eller Tre Castagni. De hade afhändt sig hus och hem för att köpa häst och vagn, så att de skulle kunna köra henne till Randazzo och Nicolosi.

När donna Micaela fick veta hur de fattige hade skrattat ut miss Tottenham, skyndade hon till hotellet för att uttrycka sitt beklagande. Hon ville bedja henne ej döma dessa stackare efter hvad de gjort, då de varit yra af glädje och vin. Hon skulle bedja henne ej taga sin hand ifrån Diamante. Hon tyckte ej själf mycket om miss Tottenham, men för de fattigas skull. . . Hon ville säga allt tänkbart för att försona henne.

Då hon kom upp till hotell Etna, såg hon hela gatan uppfylld af packvagnar. Det gafs sålunda intet hopp. Den stora välgörarinnan skulle resa.

Uppe vid hotellet var mycken bedröfvelse och ånger. De två blinda gummorna, donna Pepa och donna Tura, som alltid förr suttit inne på hotellgården, voro nu utestängda, och de hade lagt sig på knä framför porten. Och den unge åsnedrifvaren, som älskade alla engelska signorinor, stod med ansiktet tryckt mot en vägg och grät.

Från sommarpalatset i Diamante afgingo under denna tid många bref till Gaetano Alagona, som satt i fängelse i Como. Men brefbäraren hade aldrig i sin väska ett bref från Gaetano, som var adresseradt till sommarpalatset.

Ty Gaetano hade gått in i sitt lifslånga fängelse, som om det varit en graf. Och det enda han begärde och önskade var, att det skulle skänka honom grafvens glömska och ro.

Han kände sig som död, och han sade till sig själf, att han ej ville höra de efterlefvandes klagan och jämmer. Icke heller ville han gäckas af hopp eller lockas af ömma ord att längta efter fränder och vänner. Icke heller ville han höra något om det, som hände i världen, då han ej hade makt att ingripa och leda.

Han skaffade sig arbete i fängelset och snidade vackra konstverk, såsom han alltid gjort. Men han mottog aldrig ett bref, aldrig en besökande. Han menade, att han på detta sätt skulle kunna upphöra att känna olyckans hela bitterhet. Han trodde, att han skulle kunna lära sig att lefva ett helt lif inom fyra trånga väggar.

Men på detta sätt fick donna Micaela aldrig ett ord till svar från honom.

Ändtligen skref hon till fängelsedirektören och frågade om Gaetano ännu lefde. Och denne svarade, att den fånge hon frågat efter aldrig läste ett bref. Han hade anhållit att slippa alla underrättelser från den yttre världen.

Så skref hon icke mer. I stället fortfor hon att arbeta för sin järnväg. Hon vågade knappast nämna om det i Diamante, men likafullt tänkte hon ej på något annat. Hon själf sydde och broderade, och hon lät alla sina tjänare förfärdiga små billiga saker, som hon skulle kunna sälja på basaren. I boden sökte hon ut gammalt kram för tombolan. Hon lät Piero, portvakten, förfärdiga kulörta lyktor, hon öfvertalade sin far att måla skyltar och annonsplakat, och hon lät sin kammarjungfru, Lucia, som var från Capri, göra i ordning korallhalsband och snäckaskar.

Hon var dock ingalunda viss om att någon enda människa skulle vilja komma på denna fest. Alla stodo emot henne, ingen ville hjälpa henne. De tyckte ej en gång om att hon visade sig på gatan, att hon talade affärer. Sådant var opassande för en fin dam.

Det var då den gamle fra Felice försökte att bistå henne, ty han älskade henne, därför att hon hade hjälpt honom med bilden.

En dag, då donna Micaela klagade öfver att hon ej kunde öfvertyga någon om att man borde bygga denna järnväg, lyfte han kalotten från hufvudet och pekade på sin kala hjässa.

»Se på mig, donna Micaela,» sade han, »så kalt skall denna järnväg göra ert hufvud, om ni fortsätter, som ni börjat.»

»Hur menar ni, fra Felice?»

»Donna Micaela,» sade gubben, »vore det ej en dårskap att gå ut på ett farligt företag utan att äga en vän och hjälpare?»

»Jag har nog försökt att få vänner, fra Felice.»

»Ja, människor!» sade gubben. »Men hvad hjälpa människor! Om någon far ut på fiske, donna Micaela, så vet han, att han kan åkalla San Pietro, om någon vill köpa en häst, så kan han begära bistånd af San Antonio Abbate. Men om jag vill bedja för er järnväg, vet jag icke till hvem jag skall vända mig.»

Och det var fra Felices mening att säga, att felet var, att hon ingen skyddspatron valt för sin järnväg. Han ville, att hon skulle välja det krönta barnet, som stod ute i hans gamla kyrka till dess förste vän och befrämjare. Han sade henne, att om hon blott gjorde detta, skulle hon helt visst blifva hulpen.

Hon blef så rörd af att någon ville bistå henne, att hon genast lofvade att bedja för sin järnväg till barnet i San Pasquale.

Men fra Felice gick och skaffade en stor kollektbössa och lät måla på den med klara, tydliga bokstäfver: »Gåfvor till Etnajärnvägen». Och han hängde upp den i sin kyrka bredvid bildens altare.

Det var ej mer än en dag efter detta, som don Antonio Grecos hustru, donna Emilia, kom ut till den gamla, öfvergifna kyrkan för att rådfråga San Pasquale, som är det klokaste af alla helgon.

Under hösten hade nämligen don Antonios teater börjat gå illa, såsom det ju var att vänta, att den skulle göra under denna tid, då alla hade ondt om penningar.

Don Antonio hade då fallit på den tanken att försöka drifva teatern med mindre kostnad än förr. Han hade dragit in på ett par lampor och underlåtit att hålla så stora och präktigt målade affischer.

Men detta hade varit en stor dårskap. Det är ju ej i det ögonblick, som folk förlorar lusten att gå på teatern, som det går an att korta af prinsessornas sidensläp och spara på förgyllningen till kungarnas kronor.

Kanske det ej är så farligt på en annan teater, men på en marionett-teater är det mer än vanskligt att göra förändringar. Och detta beror därpå att det för det mesta är halfvuxna gossar, som gå och se på marionett-teatrarna. Stort folk kan förstå, att man stundom behöfver spara, men barn vilja alltid ha det på samma sätt.

Allt färre och färre åskådare kommo till don Antonio, och han fortfor att spara och spara. Så föll det honom in, att han kunde umbära de två blinda fiolspelarna, fader Elia och broder Tommaso, som annars brukade spela under mellanakterna och under krigsscenerna.

Dessa blinde, som hade så stor förtjänst af att sjunga i sorghusen och som togo in summor på summor under festdagarna, voro dyra att aflöna. Don Antonio afskedade dem och skaffade ett positiv.

Donna Micaela tänkte ofta på en fattig liten sömmerska, som hon sett i sin ungdom i Catania. Hon hade bott i huset bredvid palazzo Palmeri, och hon hade alltid suttit i portgången med sitt arbete, så att donna Micaela hade sett henne tusen gånger. Hon hade brukat sitta och sjunga och hon hade visst bara kunnat en enda canzon. Alltid, alltid hade hon sjungit samma visa.

»Jag har klippt en lock ur mitt svarta hår,» hade hon sjungit. »Jag har löst upp min svarta, glänsande fläta och klippt en lock ur mitt hår. Jag har gjort det för att glädja min vän, som är bedröfvad. Ack, min älskade sitter i fängelse, min älskade skall aldrig mer linda mitt hår mellan sina fingrar. Jag har sändt honom en lock af mitt hår för att påminna honom om de lena bojor, hvilka aldrig mera skola omsluta honom.»

Donna Micaela kom väl ihåg denna sång. Det var som hade den ljudit genom hela hennes barndom för att båda henne det lidande, som väntade henne.

Då donna Emilia öppnade biljettluckan för att sälja biljetter till den andra föreställningen af Det gamla martyriet, stod folket i kö för att få platser, kvällen därpå var teatern så öfverfull, att folk svimmade i trängseln, och tredje kvällen kommo människor resande både från Adernó och Paternó för att få se den älskade tragedien. Don Antonio förutsåg, att han skulle kunna spela den en hel månad för dubbla pris och med två representationer hvarje kväll.

Huru lyckliga de voro, han och donna Emilia, och med hvilken glädje och tacksamhet de lade ned tjugufem lire i den lilla bildens kollektbössa!

I Diamante väckte denna händelse mycken förvåning och många människor kommo till donna Elisa för att få veta om hon trodde, att helgonen ville att man skulle bistå donna Micaela.

»Har ni hört donna Elisa,» sade man, »att don Antonio Greco blifvit hjälpt af Kristusbarnet i San Pasquale, därför att han lofvat ge en aftons inkomst till donna Micaelas järnväg?»

Men då man frågade donna Elisa om detta, slöt hon munnen och såg ut, som om hon ej kunde tänka på något annat än sitt broderi.

Fra Felice själf kom in och berättade henne om de två under bilden redan gjort.

»Signorina Tottenham var mycket dum, som lämnade bilden ifrån sig, då den är en sådan undergörare,» sade donna Elisa.

Detsamma tyckte alla. Signorina Tottenham hade ju ägt bilden i många år, och hon hade ingenting märkt. Den kunde nog ej göra under. Detta var endast ett sammanträffande.

Det var en olycka, att ej donna Elisa ville tro. Hon var den enda af de gamla Alagona, som fanns kvar i Diamante. Människorna rättade sig efter henne, mer än de själfva visste. Om donna Elisa trott, skulle hela staden velat hjälpa donna Micaela.

Men felet var, att donna Elisa ej kunde tro, att Gud och helgonen ville bistå hennes svägerska.

Hon hade gett akt på henne allt sedan San Sebastiani fest. Så snart någon talade om Gaetano, bleknade hon och såg alldeles förstörd ut. Hennes anletsdrag blefvo som en syndares, då han sönderslites af samvetskval.

Donna Elisa satt och tänkte på detta en morgon, och det upptog henne så, att hon lät nålen hvila. »Donna Micaela är ingen Etnakvinna,» sade hon för sig själf. »Hon håller med de styrande, hon är glad, att Gaetano är i fängelse.»

Ute på gatan kommo de i samma ögonblick bärande med en stor bår. På denna lågo uppstaplade en mängd kyrkprydnader. Det var ljuskronor och altarskåp och relikgömmor. Donna Elisa blickade upp för ett ögonblick, så återvände hon till sitt.

»Hon ville ej låta mig pryda Alagonas hus på San Sebastiani fest,» tänkte hon. »Hon ville väl ej, att helgonet skulle hjälpa Gaetano.»

Två karlar kommo nu släpande med en skramlande dragkärra. På denna låg ett helt berg af röda väggbonader, rikt broderade antependier och altartaflor i breda, förgyllda ramar.

Donna Elisa slog ut med handen som för att visa bort alla tvifvel. Det kunde ej vara ett verkligt under, som skett. Helgonen måtte väl veta, att Diamante ej hade råd att skaffa sig en järnväg.

Man kom nu körande med en gul arbetskärra, som var fullpackad med notställare, mässböcker, bönpallar och biktstolar.

Donna Elisa vaknade upp. Hon såg ut mellan radbanden, som hängde i girlander öfver fönsterrutan. Detta var ju det tredje lasset med kyrksaker, som man förde förbi. Höll man på att plundra i Diamante? Hade saracenerna kommit till staden?

Hon ställde sig i dörren för att se bättre. Åter kom en bår och på denna lågo sorgkransar af järnbleck, grifttaflor med långa inskriptioner och vapensköldar, sådana som man hänger upp i kyrkorna till minne af de aflidne.

Donna Elisa frågade bärarna, och hon fick veta hvad som var på färde. Man höll på att utrymma kyrkan Santa Lucia in Gesù. Sindacon och stadsjuntan hade befallt, att den skulle förvandlas till en teater.

Efter upproret hade man fått en ny sindaco i Diamante. Det var en ung man från Rom. Han kände ej staden, men ville dock gärna göra något för den. Han hade föreslagit i stadsjuntan, att Diamante skulle skaffa sig en teater på samma sätt som Taormina och andra städer. Man skulle helt enkelt inreda en af kyrkorna till skådespelshus. Man hade väl mer än tillräckligt med fem stadskyrkor och sju klosterkyrkor, man kunde nog hafva råd att undvara en af dem.

Där var nu jesuiternas kyrka, Santa Lucia in Gesù. Klostret, som omgaf den, var redan förvandladt till kasern, och kyrkan var så godt som öfvergifven. Den skulle blifva en så förträfflig teater.

Detta hade den nye sindacon föreslagit, och stadsjuntan hade gått in på det.

Då donna Elisa fick höra hvad som försiggick, kastade hon på sig mantilj och slöja och skyndade till Luciakyrkan med samma hast, som man skyndar till det hus, där man vet, att någon håller på att dö.

»Hur skall det gå med de blinde?» tänkte donna Elisa. »Hur skola de kunna lefva utan Santa Lucia in Gesù?»

Då donna Elisa kom till det lilla, tysta torget, rundt om hvilket jesuiternas långa, fula klosterhus äro uppförda, såg hon på det breda stentrappsteget, som löper längs hela kyrkofasaden, en rad af trasiga barn och raggiga hundar. Alla dessa voro blindförare, och de gräto och gnällde, så mycket de orkade.

»Hvad står på med er alla?» frågade donna Elisa. — »De vilja taga ifrån oss vår kyrka,» klagade barnen. Och härvid tjöto alla hundarna än ömkligare än förut, ty de blindes hundar äro nästan som människor.

I kyrkdörren mötte donna Elisa mäster Pamphilios hustru, donna Concetta. »Ah donna Elisa,» sade hon, »aldrig i hela ert lif har ni sett något så förfärligt. Ni gör bäst i att ej gå in.»

Men donna Elisa gick vidare.

I kyrkan såg hon först ingenting annat än en hvit sky af damm. Men det dånade hammarslag genom skyn, ty några arbetare höllo på att bryta loss en stor stenriddare, som låg uppe i en fönsternisch.

»Herre Gud,» sade donna Elisa och knäppte ihop sina händer, »de bryta ned Sor Arrigo.» Och hon tänkte på hur trygg han legat i sin nisch. Hvarje gång hon sett honom, hade hon önskat, att hon skulle vara så skild från oro och föränderlighet som gamle Sor Arrigo.

I Luciakyrkan fanns ännu ett stort grafmonument. Det föreställde en gammal jesuit, som låg på en svart marmorsarkofag med gissel i handen och hättan långt neddragen i pannan. Han kallades pater Succi, och man brukade skrämma barnen i Diamante med honom.

»Månne de också skola våga röra vid pater Succi?» tänkte donna Elisa. Och hon letade sig genom kalkdammet upp till koret, där sarkofagen stod, för att se om de vågat flytta den gamle jesuiten.

Men pater Succi låg ännu kvar på sin stenbädd. Han låg där mörk och hård, som han varit i lifvet, och man kunde nästan tro, att han ännu lefde. Hade där varit doktor och bord med medikamentflaskor samt brinnande ljus framför bädden, skulle man trott, att pater Succi låg sjuk i sin kyrkas kor och väntade på sin sista stund.

De blinde sutto rundt om honom, liksom släktingar, hvilka samlas om en döende, och vaggade sina kroppar i tyst sorg. Där voro de båda kvinnorna från hotellgården, donna Pepa och donna Tura, där var gamla mor Saraedda, som åt nådebröd hos sindaco Voltaros, där voro blinde tiggare, blinde sångare, blinde af alla åldrar och stånd. Alla blinde i Diamante voro där, och i Diamante finnas otroligt många, som ej mer se solens ljus.

Alla dessa sutto mestadels tysta, men stundom brast en af dem ut i ett jämmerskri. Stundom sökte sig en af dem fram till munken pater Succi och kastade sig högt gråtande ned öfver honom.

Och det gjorde det än mer likt en dödsbädd, att kyrkoherden och pater Rossi från franciskanerklostret gingo där och sökte trösta de bedröfvade.

Donna Elisa blef mycket rörd. Ack, för alla de gånger hon sett dessa människor glada på sin gård, och nu skulle hon möta dem i sådant elände! De hade lockat henne att fälla ljufva tårar, då de sjungit sorgesånger öfver hennes man, signor Antonelli, och öfver hennes bror, don Ferrante. Hon skulle sannerligen ej hafva velat se dem i sådan nöd.

De blinde sångarnas skrå hade sammanträde i Luciakyrkan. Högst uppe i koret bakom altaret sutto trettio gamle blinde män på jesuiterfädernas snidade korstolar. De voro fattige, de fleste af dem, de fleste hade tiggarpåsen och kryckkäppen vid sidan af sig.

Det rådde stort allvar och högtidlighet bland de blinde. De visste hvad det ville säga att vara medlemmar af detta heliga sångarskrå, af denna härliga, gamla Academia.

Nere i kyrkan hördes någon gång ett dämpadt buller. Där sutto blindförarna, barn, hundar och gamla gummor, och väntade. Stundom började de unga rasa med hvarandra och med hundarna, men det blef genast kväfdt och nedtystadt.

De blinde, som voro trovatores, trädde upp en efter annan och sade fram nya rim.

»Folk, som bor på det heliga Etna,» reciterade en af dem, »människor, som lefva på undrens berg, resen er, skänken er härskarinna en ny prydnad! Hon längtar efter två långa band för att förhöja sin skönhet, två långa, smala band af järn vill hon fästa vid sin mantel. Skänken detta till er härskarinna, och hon skall löna er med rikedom, hon skall ge guld för järn. Otaliga äro de skatter, som den mäktiga skall skänka dem, som nu bistå henne.»

»En mild undergörare är kommen ibland oss,» sade en annan. »Han står fattig och obemärkt i den nakna, gamla kyrkan och hans krona är af järnbleck och hans diamanter af glas. ’Gifven ej offer till mig, I fattige,’ säger han, ’byggen ej tempel åt mig, I eländige. För er lycka vill jag verka. Om rikedom strålar ur era hyddor, lyser jag i äkta stenar, om nöden flyktar från landet, klädas mina fötter i pärlbesatta guldskor.’»

Allt eftersom det ena nya rimmet efter det andra framsades, blef det antaget eller förkastadt. De blinde förforo med stor stränghet.

Men nästa dag drogo de ut öfver Etna och sjöngo in järnvägen i folkets hjärtan.

I Catania fanns en gång en man med »det onda ögat», en jettatore. Han var nästan den fruktansvärdaste jettatore, som funnits på Sicilien. Så snart han visade sig på gatan, skyndade människor att kröka sina fingrar till det skyddande tecknet. Och det hjälpte som oftast alls icke. Den, som mött honom, kunde bereda sig på att få en bedröflig dag. Han skulle finna sin mat vidbränd och den fina, gamla geléskålen sönderslagen. Han skulle få veta, att hans bankir hade inställt sina betalningar, och att den lilla biljetten, som han skrifvit till sin väns hustru, hade kommit i orätta händer.

Oftast är en jettatore en lång, ranglig karl med bleka, skygga ögon och en lång näsa, som ligger och hackar på öfverläppen. Gud har satt papegojnäsan som märke på jettatoren. Men allting är skiftande, ingenting är ständigt återkommande. Denne jettatore var en liten karl med en näsa som en San Michele.

På den tid då norrmannerna regerade Sicilien, långt innan ätten Alagona kommit till ön, uppfördes i Diamante de båda härliga byggnaderna palazzo Geraci och palazzo Corvaja.

De ädla baronerna Geraci lade sitt hus vid torget, högst på krönet af Monte Chiaro. Baronerna Corvaja däremot byggde sitt hem långt nedåt berget och inbäddade det i trädgårdar.

Palazzo Geracis svarta lavamurar uppfördes kring en fyrkantig liten gård, som var idel stämning och härlighet. En hög trappa, som gick fram under en vapenprydd äreport, förde upp till andra våningen. Ej rundt om gården, men här och där på de mest oväntade ställen uppläto sig väggarna för en liten pelarprydd loggia. Murytorna voro klädda med reliefplattor, med brokiga skifvor af siciliansk marmor och med de Geraciska baronernas vapensköldar. Fönster funnos där också, mycket små, men med präktigt arbetade karmar, vare sig de voro runda med ljusöppningar så små, att de kunde täckas af ett vinblad, eller aflånga och så smala, att de ej släppte fram mera ljus än en gardinspringa.

Baronerna Corvaja tänkte ej på att pryda palatsets gård, men i husets bottenvåning inreddes en härlig sal. I golfvet inlades en stor cistern för guldfiskar, i väggnischerna uppsattes mosaikklädda fontäner, där klart vatten sprutade ned i väldiga jättesnäckor. Öfver detta hvälfdes moriska dropphvalf, uppburna af lätta pelare, omvirade med mosaikrankor. Det var en sal, hvars like endast fanns att se i Palermos saracenslott.

Det var täflan och äflan under hela byggnadstiden. Då palazzo Geraci fick en balkong, fick palazzo Corvaja sina höga gotiska bågfönster, då palazzo Geracis tak smyckades med rikt uthuggna tinnar, fick palazzo Corvaja en alnshög fris af svart marmor, med hvita inläggningar. Geracis hus hade ett högt torn, Corvajas hade en takterrass med ålderdomliga krukor längs räcket.

Då palatsen ändtligen blefvo färdiga, vidtog i stället täflan mellan familjerna, som byggt dem. Fiendskap och strid tycktes meddela sig från husen till alla, som bebodde dem. En baron Geraci kunde aldrig tänka lika med en baron Corvaja. Då Geraci stred för Anjou, kämpade Corvaja för Manfred. Bytte Geraci om sida och bistod Aragonien, drog Corvaja till Neapel och kämpade för Robert och Johanna.

Men det var ej nog med detta. Det var gifven sak, att då Geraci skaffade sig en svärson, måste Corvaja öka på sin makt genom ett godt gifte. De båda ätterna kunde aldrig komma till ro. Man måste äta i kapp, roa sig i kapp, arbeta i kapp. Geracis drogo till Bourbonernas hof i Neapel, ej af lust efter utmärkelser, utan därför att Corvajas voro där. Corvajas å sin sida måste odla vin och bryta svafvel, därför att Geracis voro intresserade af jordbruk och bergshandtering. Då en Geraci fått ett arf, måste någon gammal släkting till en Corvaja lägga sig att dö, på det att ej ättens ära skulle vedervågas.

Palazzo Geraci hade ständigt arbete med att räkna sina tjänare för att ej låta palazzo Corvaja gå förbi sig. Men det var ej nog med tjänarna, man måste också hålla reda på mössornas galoner och på seldon och på hästar. Fasanfjädern i nacken på Corvajas spannhästar fick ej vara en tum högre än Geracis. Deras gethjordar måste förökas i samma mån, och Geracis oxar måste hafva lika långa horn som Corvajas.

I våra dagar skulle man kunna tro, att det bort vara slut på fiendskapen mellan de båda palatsen. I våra dagar finnes det lika litet någon Corvaja i det ena palatset, som det finnes någon Geraci i det andra.

Nu är Geracis gård ett smutsigt hål, som inrymmer både åsnestall och svinstia och hönsgård. På den höga trappan torkas trasor och reliefplattorna äro sönderhackade och ärriga. I den ena af de båda förstugorna drifves handel med grönsaker och i den andra sys skor. Portvakten ser ut som den trasigaste tiggare, och från källare till vind finner man ej annat än fattigt och utarmadt folk.

Nu hafva blinde sångare vecka efter vecka sjungit om Diamantes järnväg, och den stora kollektbössan i San Pasquales kyrka har hvarje kväll varit fylld med gåfvor. Signor Alfredo mäter och stakar borta på Etnasluttningen, och sländspinnerskorna i de mörka gränderna berätta om härliga under, som blifvit verkställda af den lilla Kristusbilden i den föraktade kyrkan. Från de rika och mäktiga män, som äga jord på Etna, komma bref på bref, att de vilja upplåta mark för det välsignade företaget.

I dessa sista veckor komma alla med gåfvor. Några skänka mursten till stationshus, och några skänka krut till att spränga undan lavablock, och några gifva mat till arbetarna. Men de fattiga människorna i Corvaja, som ej äga något att gifva, komma om natten, då de slutat sitt arbete. De komma med spadar och skottkärror och smyga ut på Etna och gräfva upp mark och mura väg. Så att då signor Alfredo och hans folk komma på morgonen, måste de tro, att Etnatrollen brutit sig lösa ur sina lavaströmmar och hulpit dem att arbeta.

Men så länge som detta varat, har man frågat och sport: Hvar är Etnakonungen, Falco Falcone? Hvar är den mäktige Falco, som behärskat Etnasluttningen i fem och tjugu år. Han skref till don Ferrantes änka, att hon ej skulle få anlägga denna järnväg. Hvad menade han med sitt hot? Hvarför sitter han stilla, då man trotsar hans förbud? Hvarför skjuter han ej ned Corvajas folk, då de komma smygande genom natten med skottkärror och hackor? Hvarför släpar han ej de blinde sångarna ned i stenbrottet och piskar dem? Hvarför låter han ej stjäla bort donna Micaela ur sommarpalatset för att kunna begära upphörandet af järnvägsbyggandet, som lösen för hennes lif?

Donna Micaela säger till sig själf: »Har Falco Falcone glömt sitt ord, eller väntar han att slå, tills han kan drabba som hårdast?»

Och alla människor fråga på samma sätt: När störtar Etnas asksky ned öfver järnvägen? När brusar Mongibellos störtflod bort med den? När är den mäktige Falco Falcone färdig att förstöra den?

Medan man går och väntar på att Falco skall förstöra järnvägen, talar man mycket om honom, i synnerhet bland de arbetare, som följa signor Alfredo.

Midt emot ingången till kyrkan San Pasquale, säger man, står ett litet hus på en naken bergklint. Huset är smalt och så högt, att det liknar en skorstensmur, som står kvar på en afbränd tomt. Där är så trångt, att trapporna ej få rum inne i huset, utan slingra fram utanpå väggarna. Här och där hänga balkonger och andra utbyggnader, som ej äro ordnade med mer symmetri än fågelbon på en trästam.

I detta hus föddes Falco Falcone, och hans föräldrar voro endast ett fattigt arbetsfolk. Men i denna fattiga stuga var det Falco fick lära sig högmod.

Falcos mor var en olycklig kvinna, som under de första åren af sitt äktenskap endast födde döttrar till världen. Hennes man och alla hennes grannar föraktade henne.

Denna kvinna längtade endast efter en son. Då hon väntade sitt femte barn, strödde hon hvarje dag salt på tröskeln och satt och spanade efter hvem som först skulle stiga öfver den. Skulle där komma en man eller en kvinna? Skulle hon föda en son eller en dotter?

Hvarje dag satt hon och räknade. Hon räknade bokstäfverna i den månad, då barnet skulle födas. Hon räknade bokstäfverna i sin mans namn och i sitt eget. Hon lade ihop och drog ifrån. Det blef jämna tal. Hon skulle alltså föda en son. Nästa dag gjorde hon om räkningen. »Kanske jag i går räknade orätt,» sade hon.

Då Falco föddes, fick hans mor så stor heder, att hon för den skull älskade honom mer än alla sina andra barn. Då fadern kom in för att se barnet, strök han af sig mössan och bugade djupt. Öfver husets port satte man upp en hatt som ett äretecken, och man slog ut barnets badvatten öfver dörrstenen och lät det rinna ned på gatan. Då Falco bars till kyrkan, lades han på sin gudmors högra arm, då grannkvinnorna kommo för att se till hans mor, nego de för barnet, där det slumrade i sin vagga.

Det var också större och starkare än barn bruka vara. Falco hade genast sträft hår, och då han var åtta dagar gammal, hade han redan en tand. Men då hans mor lade honom till bröstet, var han så vild, att hon skrattade och sade: »Jag tror, att jag har satt en hjälte till världen.»

Hon väntade alltid storverk af Falco, och hon satte högmodet i honom. Men hvem annars hoppades något af honom? Falco kunde icke en gång lära att läsa. Hans mor försökte att taga boken och lära honom bokstäfverna. Hon pekade på A, detta är stora hatten, hon pekade på B, detta är glasögonen, hon pekade på C, detta är ormen. Detta lärde han. Så sade hans mor: ’Om du lägger ihop glasögonen och stora hatten, så säger det Ba.’ Det kunde han ej lära. Han blef ond och slog henne. Och hon lät honom vara. »Af dig blir det ändå en storman,» sade hon.

Falco var trög och elak under sin barndom och ungdom. Som barn ville han ej leka, som vuxen ville han ej dansa. Och han tog sig ingen käresta. Men han gick gärna dit, där man kunde vänta strid.

Falco hade två bröder, som voro lika andra människor och som räknades mycket för mer än han. Falco kände sig nog sårad af att se sig tillbakasatt för sina bröder, men han var för stolt att visa det. Och hans mor stod alltid på hans sida. Sedan hans far dött, lät hon honom sitta högst vid bordet, och hon tillät aldrig, att man gycklade med honom. »Min äldste son är den förnämste af er alla,» sade hon.

Då man påminner sig allt detta, säger man: Falco är högmodig. Han skall sätta en ära i att fördärfva järnvägen.

Och knappast har man skrämt upp sig med detta, förrän man kommer ihåg en annan historia om honom.

Under hela trettio år, säger man, lefde Falco på samma sätt som andra fattiga människor på Etna. Om måndagen gick han bort till arbetet på fälten med sina bröder. Han hade bröd i sin påse för hela veckan, och han kokade bönor och ris till soppa såsom en hvar annan. Och han var glad, då han om lördagskvällen fick vända åter till hemmet. Han var glad åt att finna bordet dukadt med vin och maccaroni och sängen bäddad med mjuka kuddar.

Det var en sådan där lördagskväll. Falco och Falcos bröder voro på hemvägen, och Falco kom som vanligt en smula efter de andra, ty han hade en tung och långsam gång. Men se, då bröderna kommo hem, stod ingen aftonvard och väntade, sängen var obäddad, och dammet låg tjockt på dörrtröskeln. Hvad, voro alla i hemmet döda? Då sågo de sin mor sitta på golfvet i ett mörkt hörn af stugan. Hon hade håret neddraget i ansiktet och satt och ritade med fingret på jordgolfvet.

»Hvad står på?» sade bröderna. Hon såg ej upp, hon talade, som om hon talat till jorden. »Vi äro utarmade, utarmade.» — »Vilja de taga huset ifrån oss?» ropade bröderna. — »De vilja taga äran och brödet.»

Så berättade hon: »Er äldsta syster har varit i tjänst hos bagar Gasparo, och det har varit en god tjänst. Signor Gasparo gaf Pepa allt bröd, som blef öfver i boden, och hon bar det till mig. Det har varit så mycket, att det räckt för oss alla. Jag har varit glad, alltsedan Pepa fick den tjänsten. Detta ger mig en sorgfri ålderdom, tänkte jag. Men förra måndagen kom Pepa hem till mig och grät. Signora Gasparo hade kört bort henne.»

»Hvad hade Pepa gjort?» frågade Nino, som var äldst näst Falco.

»Signora Gasparo beskyllde Pepa för att stjäla bröd. Jag gick till signora Gasparo och bad henne taga åter Pepa. — ’Nej,’ sade hon, ’flickan är ej ärlig.’ — ’Pepa har fått brödet af signor Gasparo,’ sade jag, ’fråga honom blott.’ — ’Jag kan ej fråga honom,’ sade signoran, ’han är borta och kommer hem i nästa månad.’ — ’Signora,’ sade jag, ’vi äro så fattiga. Låt Pepa komma åter i tjänsten.’ — ’Nej,’ sade hon, ’jag själf flyttar ifrån signor Gasparo, om han tar åter den pigan.’ — ’Akta dig,’ sade jag då, ’tar du brödet från mig, tar jag lifvet från dig.’ Då blef hon rädd och ropade in folk, så att jag måste gå.»

»Hvad är att göra vid detta?» sade Nino. »Pepa måste skaffa sig en annan tjänst.»

»Nino,» sade mor Zia. »Du vet ej hvad den där kvinnan sagt till grannarna om Pepa och signor Gasparo.»

»Hvem kan hindra kvinnor att prata?» sade Nino.

Långt bort i forntiden bodde på Sicilien den store filosofen Empedokles. Han var den skönaste och fullkomligaste människa, så härlig och vis, att man ansåg, att han var en människoblifven gud.

Empedokles ägde ett landtställe på Etna, och en kväll gjorde han där en fest för sina vänner. Under festen talade han sådana ord, att de tillropade honom: »Du är en gud, Empedokles, du är en gud!»

Under natten tänkte Empedokles: »Du har nu nått det högsta du kan hinna på jorden. Nu bör du dö, innan motgång och svaghet gripa dig.» Och han vandrade upp till Etnas topp och kastade sig ned i den brinnande kratern. »Då ingen finner mitt lik,» tänkte han, »skall man säga, att jag blifvit lefvande upptagen till gudarna.»

Men nästa morgon sökte honom hans vänner öfver hela villan och öfver hela berget. De kommo också upp till kratern, och där funno de vid kratermynningen Empedokles’ sko. Och de förstodo, att Empedokles sökt döden i kratern för att blifva räknad bland de odödliga.

Och detta skulle äfven hafva lyckats honom, om ej berget kastat upp hans sko.

Men just för denna sagas skull har Empedokles’ namn aldrig blifvit glömdt, och mången har undrat hvar hans villa kunnat vara belägen. Fornforskare och skattgräfvare hafva sökt den, ty den härliges villa var naturligtvis uppfylld af marmorstatyer, bronser och mosaiker.

Donna Micaelas far, cavaliere Palmeri, hade satt sig i sinnet, att han skulle lösa problemet med villan. Hvarje morgon satte han sig upp på sin ponny, Domenico, och red bort för att söka den. Han var rustad som en forskare med skrapa i bältet, spade vid sidan och en stor ränsel på ryggen.

Hvarje kväll, då cavaliere Palmeri kom hem, berättade han för donna Micaela om Domenico. Under dessa år, som de ridit omkring på Etna, hade Domenico utbildat sig till fornforskare. Domenico vek af från vägen, så snart han fick sikte på en ruin. Han stampade i marken på de ställen, där han ansåg, att man borde anställa gräfningar. Han fnös föraktligt och vände bort hufvudet, om man visade honom ett eftergjordt gammalt mynt.

Donna Micaela hörde på med stort tålamod och intresse. Hon var viss om att ifall den där villan ändtligen läte finna sig, så skulle Domenico få all äran af upptäckten.

Men cavaliere Palmeri frågade aldrig sin dotter om hennes företag. Han visade aldrig något intresse för järnvägen. Det var nästan, som vore han okunnig om att hon arbetade på den.

Det var ju ej heller underligt, han visade aldrig intresse för något, som rörde hans dotter.

En dag då de båda sutto vid middagsbordet, började donna Micaela plötsligen tala om järnvägen.

Hon hade vunnit seger, sade hon. Hon hade ändtligen vunnit seger.

Han måste höra hvilka nyheter hon fått i dag. Det skulle ej blott bli en ångspårväg mellan Catania och Diamante, såsom hon först tänkt sig. Det skulle bli en järnväg rundt om hela Etna.

Genom Falcos död hade hon ej blott sluppit Falco själf, utan nu trodde folket äfven, att det stora Mongibello och alla helgon stodo på hennes sida. Och så hade det uppstått en folkrörelse för att skaffa järnvägen till stånd. Det tecknades bidrag i alla Etnastäder. Ett bolag var bildadt. I dag hade koncessionen kommit. I morgon började arbetet på allvar.

Donna Micaela var upprörd. Hon kunde ej äta. Hennes hjärta svällde af lycka och tacksamhet. Hon kunde ej låta bli att tala om den mäktiga hänförelse, som gripit folket. Hon talade med tårade ögon om Kristusbarnet i San Pasquale.

Det var rörande att se hur hennes ansikte lyste af hopp. Det var, som hade hon, utom den lycka, som hon talade om, en hel värld af lycksalighet i förväntan.

Denna kväll kände hon, att försynen styrt väl och lyckligt för henne. Hon insåg, att Gaetanos fängslande varit ett Guds verk för att föra honom åter till tro. Han skulle blifva befriad genom den lilla bildens underverk, och detta skulle omvända honom, så att han skulle blifva en troende som förr. Och hon skulle få tillhöra honom. Hvad Gud var god!

Och medan denna stora lycksalighet brusade inom henne, satt hennes far midt emot henne alldeles stel och likgiltig.

»Det är ju ganska märkvärdigt,» sade han blott.

»Du vill väl vara med i morgon på grundläggningsfesten?»

»Jag vet ej, jag har mina forskningar.»

Donna Micaela började smula sönder sitt bröd tämligen häftigt. Tålamodet förgick henne. Han hade sluppit att taga del i hennes sorger, men hennes glädje! Han måste taga del i hennes glädje!

Och med ens brast den boja af undergifvenhet och fruktan, som hade bundit henne alltsedan hans fängelsetid.

»Du, som reser så mycket på Etna,» sade hon med mycket mild röst, »har väl också kommit till Gela?»

Cavalieren såg upp och tycktes söka i minnet. »Gela, Gela?»

»Gela är en by på hundra hus, som ligger på sydsidan af Monte Chiaro, alldeles vid dess fot,» fortfor donna Micaela med den oskyldigaste min. »Det ligger inklämdt mellan Simeto och bergväggen, och en gren af floden tar som oftast vägen genom Gelas gata, så att det är mycket ovanligt att kunna komma torrskodd genom byn. Kyrkans tak störtade in vid sista jordbäfningen, och man har ej kunnat laga det, ty Gela är utfattigt. Har du verkligen ej hört talas om Gela?»

Cavaliere Palmeri svarade med obeskrifligt allvar: »Mina forskningar hafva fört mig uppåt berget. Jag har ej tänkt på att söka den store filosofens villa i Gela.»

»Men Gela är en intressant stad,» sade donna Micaela envist. »De hafva inga särskilda uthus där. Svinen bo i undervåningen, människorna en trappa upp. De hafva också en oändlighet med svin i Gela. De trifvas där bättre än människorna, ty människorna äro nästan alltid sjuka. Där råder ständig feber, malarian lämnar det ej. Där är så fuktigt, källrarna stå alltid under vatten, och träskdimmorna omsvepa det hvar natt. I Gela finnas inga bodar och icke heller polis, post, doktor eller apotek. Sex hundra människor lefva där helt bortglömda och förvildade. — Du har då aldrig hört talas om Gela?» — Hon såg trovärdigt förvånad ut.

Cavaliere Palmeri skakade på hufvudet. »Namnet har jag väl hört — — »

Donna Micaela kastade en forskande blick på sin far. Hon böjde sig därpå hastigt fram mot honom och drog ur hans bröstficka upp en böjd, liten knif, en sådan knif, som begagnas vid beskärandet af vinstockar.

»Stackars Empedokles,» sade hon, och på en gång glittrade hela hennes ansikte af skalkaktighet. »Man tror sig uppstigen till gudarna, men Etna kastar alltid upp ens sko.»

Cavaliere Palmeri sjönk tillsammans som för ett skott.

Ändtligen, ändtligen, klockan är ett på natten. De, som äro rädda att försofva sig, stiga upp ur bädden, kläda sig och gå ut på gatan.

Och de, som hafva suttit och hängt öfver caféborden ända tills nu, rusa upp, då de höra steg ljuda mot stenläggningen. De skaka dåsigheten ur kroppen och skynda ut. De blanda sig i den snabbt tillväxande folkströmmen, och den tröga tiden börjar gå litet fortare.

Ytligt bekanta människor trycka hvarandras händer med varm hjärtlighet. Det märks, att det bor samma hänförelse i alla hjärtan. Och de orimligaste människor äro ute, gamla universitetsprofessorer och förnäma ädlingar och fina damer, som annars ej sätta sin fot på gatan. De äro alla lika glada.

»Gud, Gud, att han kommer, att Palermo nu skall få honom tillbaka!» säga de.

Palermostudenterna, som ej hafva vikit från sitt vanliga högkvarter i Quattro Canti på hela natten, hafva förskaffat sig facklor och kulörta lyktor. De skulle ej tändas förrän via fyratiden, då den väntade skulle komma, men inemot klockan två börjar en och annan pröfva om hans fackla brinner bra. Då tända de allesammans och hälsa ljuset med vivarop. Det är omöjligt att stå i mörker, då så mycken glädje flammar inom en.

På hotellen blifva de resande väckta och uppmanade att stiga upp. »Det är fest i Palermo i natt, o signori!»

De resande fråga för hvem. »För en af socialisterna, som regeringen har frigifvit ur fängelset. Han kommer nu på morgonen med ångbåten från Neapel.» — »Hvad är det för en man?» — »Han heter Bosco, och folket älskar honom.»

Det är ett sysslande öfver allt i natten för den väntades skull. En af getherdarna på Monte Pellegrino håller på att binda små bellisbuketter, som hans getter skola bära i halsbandet. Och som han har hundra getter, och alla bära halsband . . . Men det måste göras. Hans getter kunna ej vandra in i Palermo nästa morgon utan att vara smyckade dagen till ära.

Sömmerskorna hafva måst sitta vid arbetet ända till midnatt för att få färdiga alla nya klädningar, som skola på denna morgon. Och då en sådan liten sömmerska har slutat att arbeta för andra, så får hon lof att tänka på sig själf. Hon sätter ett par plymer till i hatten och reser bandrosetten alnshög. I dag måste hon vara vacker.

Hela långa rader af hus börja illumineras. Här och där kastar man upp en raket. Lustbomber fräsa och knalla i hvartenda gathörn.

En helt underbar sak är det att komma hem. Medan man ännu är på resan, kan man alls ej tänka sig, att det skall blifva så underbart.

När man kommer ner till Reggio vid Messinasundet och ser Sicilien dyka upp ur hafvet såsom ett dimland, blir man först nästan otålig. »Är det ingenting annat?» säger man. »Det är ju ett land som alla andra.»

Och då man stiger i land vid Messina, är man alltjämt otålig. Det borde hafva skett något, händt något, medan man varit borta. Man skulle ej mötas af samma nöd, samma trasor, samma elände, som då man for.

Man ser nog, att våren är kommen. Fikonträden bära åter blad, vinstockarna sända ut refvor, som växa sig alnslånga på ett par timmar, och en mångfald af ärter och bönor äro utbredda på fruktborden vid hamnen.

Kastar man ögonen uppåt höjderna ofvan staden, ser man, att de grå kaktusväxterna, som klättra fram på klippkanterna, äro täckta med brandröda blommor. De hafva slagit ut öfverallt som små, lysande flammor. Det ser ut, som om fichidinderna varit fulla af eld, som nu bryter ut.

Men hur än kaktusen blommar, så står den där lika grå och dammig och spindelväfsklädd. Man säger till sig själf, att kaktusen är lik Sicilien. Hur många vårar, som än komma det att blomstra, så är det ändock alltid det grå armodets land.

Man kan ej förstå, att allting förblifvit stilla och sig likt. Scylla och Carybdis borde ju hafva börjat brusa som i forna dagar. Stengiganten i Girgentitemplet skulle hafva rest sig med sammanfogade lemmar. Selinunts tempel borde hafva uppstått ur sina ruiner. Hela Sicilien skulle hafva vaknat.

Om man så reser vidare från Messina nedåt kusten, är man alltjämt otålig. Man ser, att bönderna alltjämt gå och plöja med träplogar och att deras hästar äro lika magra och brutna och utkörda.

Ja, allting är sig likt. Solskenet faller ned öfver jorden som ett regn af färger, pelargonierna blomma vid vägkanten, hafvet ligger vekt ljusblått och smeker stranden.

Vilda berg med djärfva toppar resa sig utmed kusten. Etnas högfjäll skymtar fram i fjärran.

Man märker plötsligen, att det är något underbart som sker. Man är ej mer otålig. I stället sitter man och fröjdar sig åt den blomstrande marken och åt bergen och åt hafvet. Man återbördas till den fagra jorden som en hennes bortkomna egendom. Man har ej tid att tänka på annat än tufvor och stenar.

Ändtligen kommer man i närheten af det riktiga hemmet, barndomshemmet. Hvad har man ej tänkt för ogudaktiga tankar, medan man varit borta? Detta stackars hem ville man aldrig mer se, därför att man lidit för mycket där. Och så får man se den gamla bergsstaden på afstånd, och den står oskyldig och leende och känner med sig ingen skuld. »Kom och älska mig på nytt,» säger den. Och man kan ej annat än vara glad och tacksam, därför att den vill taga emot ens kärlek.

Ack, då man går uppför sicksackvägen, som leder till stadsporten! Den tunna skuggan från oliven faller öfver en. Var det icke ämnadt som en smekning? En liten ödla rasslar fram öfver en mur. Man måste stanna och se. Kan ej den ödlan vara en barndomsvän, som vill säga god dag?

Plötsligen blir man rädd. Hjärtat börjar klappa och bulta. Man kommer ihåg, att man ej vet hvad man skall få höra, då man kommer hem. Inga bref har man skrifvit, inga har man tagit emot. Allt, som påminde om hemmet, har man visat ifrån sig. Det skulle vara det klokaste, eftersom man aldrig mer skulle få komma hem. Och ända till detta ögonblick har allt det hemkända också varit dödt och likgiltigt.

Men i detta ögonblick vet man ej hur man skall kunna uthärda, om ej allt är sig fullkomligt likt här på hemlandsberget. Det skall ge en hjärtesår, om Monte Chiaro har mistat en palm eller om en enda sten har lossnat ur stadsmuren.

Då hon växte upp, sade alla människor om henne: »Hon kommer att blifva ett helgon, ett helgon.»

Hennes namn var Margherita Cornado. Hon bodde i Girgenti, som ligger på sydsidan af Sicilien, i det stora grufdistriktet. Då hon ännu var barn, var hennes far grufarbetare, sedan fick han ett litet arf, så att han kunde upphöra att arbeta.

Det fanns en liten, trång och ömklig takterrass på Margherita Cornados hus i Girgenti. En smal och brant trappa ledde dit upp, och genom en låg dörröppning måste man krypa fram. Men det var mödan värdt att gå dit upp. Kom man dit, såg man ej blott en massa tak, utan luften öfver staden stod lekande full af alla Girgentikyrkornas torn och fasader. Och hvarje fasad och hvarje torn var ett dallrande spetsverk af bilder, af loggior, af strålande baldakiner.

Och utanför staden såg man en vid slätt, som sakta sänkte sig ned mot hafvet, och en halfcirkel af berg, som vaktade slätten. All slättens mark var rödskimrande, hafvet var emaljblått, bergsidorna voro gula. Det var ett helt österland i glöd och färgprakt.

Men man såg mycket mer än detta. Gamla tempel lågo utströdda öfver dalen. Murlämningar och egendomliga, gamla torn funnos där. Det var en hel sagovärld.

Medan Margherita Cornado växte upp, brukade hon tillbringa det mesta af sina dagar häruppe. Men hon såg aldrig ut öfver det bländande landskapet. Hon var upptagen af annat.

Hennes far brukade berätta henne om lifvet i svafvelgrufvorna vid Grotte, där han var arbetare. Medan Margherita Cornado satt på den luftiga terrassen, tyckte hon sig ständigt vandra omkring nere på mörka grufgångar och söka sig fram genom dunkla schakt.

Hon kunde aldrig låta bli att tänka på allt det elände, som rådde i grufvorna, framför allt måste hon tänka på barnen, som buro upp malmen till jordytan. »De små vagnarna,» kallade man dem. Det ordet kunde ej gå henne ur minnet. Stackars, stackars de små vagnarna, de små grufvagnarna!

De kommo om morgnarna och följde hvar sin arbetare ned i grufvan. Så snart han huggit malm nog, lastade han grufvagnen med en malmkorg, och så började denne stiga uppåt. Flera af dem råkades under färden, så att det blef ett långt tåg. Och då började de sjunga:

En vecka senare var pater Gondo i Rom. Han erhöll företräde hos den gamle mannen i Vatikanen och berättade honom hur han hade funnit Antikrist under Kristi skepnad, hur denne insnärjt Diamantefolket i världslighet och hur pater Gondo hade velat bränna honom. Han berättade också, att han ej kunnat föra folket åter till Gud. I stället hade hela Diamante hemfallit till otro och socialism. Ingen där ville sörja för sin själ, ingen ville tänka på himlen. Pater Gondo frågade hvad han skulle taga sig till med dessa arma människor.

Den gamle påfven, som är den visaste af alla, som nu lefva, skrattade ej åt pater Gondos berättelse, utan han blef djupt bedröfvad.

»Du har handlat orätt, du har handlat mycket orätt,» sade han.

Han satt tyst en stund och eftersinnade, så sade han: »Du har ej sett domen i Orvieto?» — »Nej, helige fader.» — »Gå då dit och se den,» sade påfven, »och då du kommer åter därifrån, skall du berätta mig hvad du sett där.»

Pater Gondo lydde. Han gick till Orvieto och såg den högheliga domen. Och om två dagar var han åter i Vatikanen.

»Hvad har du nu sett i Orvieto?» frågade honom påfven.

Pater Gondo berättade, att han i ett af domkyrkans kapell funnit fresker af Luca Signorelli, föreställande De yttersta tingen. Men han hade ej sett hvarken på Yttersta domen eller De dödas uppståndelse. Han hade fäst all sin uppmärksamhet vid den stora målning, som guardianen kallade Antikrists mirakler.

»Hvad såg du på denna?» frågade påfven.

»Jag såg, att Signorelli målat Antikrist som en sådan fattig och ringa man, som Guds son var, då han gick här på jorden. Jag såg, att han hade klädt honom som Kristus och gifvit honom Kristi anlete.»

»Hvad såg du vidare?» sade påfven.

»Det första jag såg på fresken var, att Antikrist predikade så, att de rike och mäktige lade ned sina skatter vid hans fot.

Det andra jag såg var, att en sjuk bars fram till Antikrist och blef botad af honom.

Det tredje jag såg var, att en martyr bekände Antikrist och gick i döden för honom.

Det fjärde jag såg på den stora väggtaflan var, att människorna skyndade upp till ett stort fridens tempel, ondskans ande nedstörtades från himmelen, och alla våldsmän dödades af himmelens blixtar.»