Inledning.

För flera år sedan gjorde jag bekantskap med en person, hvars bizarra idéer och originalitet synnerligen interesserade mig. Han var fransman och kallade sig professor, Gud må veta med hvad rättighet.

Våra samtal rörde sig nästan alltid uteslutande på de abstrakta vetenskapernas obegränsade mark, och min lärde vän återkom ständigt till det mystiska i naturen och menniskosjälen och tröttnade aldrig att låta sitt ganska piquanta snille fladdra omkring ”psykologiska gåtor”, som han kallade det.

Jag skrattade då rätt ofta åt hans sällsamma deduktioner, men tiden gör sinnet mera kontemplatift, jag har sedan tänkt, att han måhända af instinkt uttalade sanningar, som voro mera djupgående, än han sjelf anade.

Lifvet är rikt på psykologiska så väl som andra gåtor, de möta oss öfver allt; vi kunna observera, men ganska sällan lösa dem.

Denna tanke föll mig mera lifligt än någonsin in vid den tillfällighet, som gaf anledning till denna berättelse, och jag har derför adopterat den franska professorns uttryck.

Jag reste för några år sedan genom en stor del af Sverige, ömsom till fots, ömsom åkande på en skjutskärra.

”En skjutskärra”, tänker ni troligen med utomordentligt förakt. ”Hur kan man vara så bondsk och efter sin tid, då man är så lycklig att ega jernvägar?”

Ja, det är mycket besynnerligt och mycket nedsättande för min smak, men der jag ville färdas, funnos inga jernvägar, och äfven om så varit, måste jag göra den förödmjukande bekännelsen, att jag icke begagnat mig af dem; jag är nog olycklig att i detta fall icke kunna följa med min tid.

För mig synas jernvägarne ensamt passa för polismän och handelsexpediter, varu- och fångtransporter. Jag kan icke se dessa rasslande vagnskolosser komma framilande utan en nervös rysning genom märg och ben och icke höra lokomotivets hvissling utan en verkligen sönderslitande känsla; jag tror, att ett lejons rytande skulle förefalla mig mindre fruktansvärdt, derför att det vore naturligt, men dessa onaturliga, hemska ljud och rörelser, synas mig rent af olidliga.

Och denna brådska och oro sedan, denna ständiga påpasslighet och själsnärvaro, som icke medger ett ögonblicks lugn, drömmeri eller meditation; detta fullkomliga förjagande af hvarje gnista fantasi och romantik, allt detta göra de välsignade jernvägarne för mig förhatliga.

Man reser icke på dem, man slungas fram, lefvande eller död till sitt mål; tåget stannar tio minuter, fem minuter. Man hinner störta ur kupén, man får ett glas öl öfver sig, en kotlett på tvären i halsen, och man skjutsas in igen, man har tappat sin näsduk, möjligen sin portemonnaie, och man är af bullret och bruset omkring sig färdig att tappa hufvudet, men hvad gör det, bara man kommer fram? Bara någon bit af ens lekamen följer med, så har man ingen rätt att klaga, man gör icke en resa, man undergår en operation, och det påstås, att man ämnar anbringa i kupéerna en apparat för inandande af kloroform, och detta skall fullända saken, ty färden blir då ännu säkrare och angenämare.

Dessa urmodiga, godtyckliga resor deremot, som kunna räcka, man vet icke huru länge, och kunna föra, man vet icke hvart, som gör, att den vakna fantasiens guldflor ständigt hänger för ens ögon och förgyller sjelfva landsvägsdammet, som låter naturens alla harmonier tränga till ens hjerta och gränsen mellan dikt och verklighet försvinna, så att man aldrig riktigt vet, på hvilkens område man färdas; det är dessa resor, som äro förtjusande och som jag älskar med passion.

Nåväl, under en dylik färd, på vägen ifrån Lund till Ystad, kom jag en afton helt sent till Anderslöfs gästgifvaregård.

Den väg jag farit hade sannerligen varit så enformig och prosaisk, som endast de skånska slätterna kunna vara. Jag var trött, nedstämd och genomvåt af ett ihållande regn och möttes nu af det föga angenäma budskapet, att af de två gästrummen var det ena redan upptaget, och det andra stod under något slags reparation och saknade både fönster och dörrar.

Det var i slutet af augusti månad, men vädret var ruskigt och utsigten att tillbringa natten i ett rum utan fönster och dörrar syntes mig icke lockande.

”Sådana här resor kunna också hafva sina obehag”, mumlade jag, ruskande mina våta kläder och spörjande med temligen vredgad röst den tjocka jäntan, som, helt leende och förnöjd, liksom hon berättat mig den behagligaste sak i verlden, lyste mig med talgljuset, som hon höll mellan fingrarne, om icke något annat nattkvarter kunde beredas mig.

Omöjligt, i gästgifvaregården fanns intet rum, men om jag ville vara nöjd med att ligga i tingshuset, som låg på andra sidan af vägen, så fanns der ett litet rum, hvilket häradshöfdingen ibland hade bebott.

Naturligtvis fann jag förslaget ypperligt; då detta rum kunnat hysa en häradshöfding, så borde väl en äfventyrare som jag kunna finna sig väl der.

Den gladlynta flickan satte sitt ljus i en lykta, hemtade en knippa med gamla nycklar, trädde sina bara fötter i ett par träskor och uppmanade mig att följa sig.

Det regnade alltjemt, och med min nattsäck under armen följde jag min ledsagerska, som i stället att följa landsvägen, för genhetens skull tog vägen öfver en åker, på hvars slippriga dikesren jag oupphörligt halkade, under bemödandet att följa de breda träskornas spår i leran.

Nedsmutsad och förtretad, stannade jag ändtligen vid det stora trähusets trappa, der flickan skrattande skakade vattnet ur sitt lingula hår och beredde sig att utvälja en af de medförda nycklarne, för att öppna dörren.

Glad att slutligen komma under tak, skyndade jag in i denna just icke särdeles trefliga fristad.

Här var mörkt, fuktigt och kallt, som i en källare, och råttorna sprungo pipande undan i hörnen, när vår oväntade ankomst störde dem.

Utan att kunna få någon egentlig idé om tingssalens utseende, gick jag öfver dess skrofliga golf och kom in i ett litet rum bredvid, hvars kalkrappade väggar och eländiga möblering vittnade fördelaktigt om den omtalade häradshöfdingens blygsamma anspråk.

Lyckligtvis var spisen fullsatt med torrt ris och ved, en verklig lyx i denna trakt, och då detta nu flammade upp i en treflig brasa, så var mitt dåliga lynne i ögonblicket bortjagadt.

En stund derefter återkom flickan med en ganska försvarlig qvällsvard och tvenne stora dunbolster, hvarimellan jag borde ligga, som en syltklimp imellan ett par pannkakor, och jag var nu alldeles försonad med min otur.

Då jag ömsat kläder och ätit, var klockan ännu icke mer än nio. Hvad skulle jag göra? Jag var alls icke sömnig och kände ingen lust att krypa in mellan de båda pösande bolstren, som lågo uppstaplade i en säng, hvilken nästan upptog hela rummet.

Jag försökte läsa, men den lektyr jag hade med mig interesserade mig icke för ögonblicket, jag lade bort boken och satt helt villrådig och tanklös samt stirrade på de nedbrända kolen i spiseln och hörde på regnets plaskande utanför mer än en timme, utan att ändå få håg till gästgifverskans bolster.

Det var en alldeles utvald situation för en lössläppt fantasi, men oaktadt jag gaf den all möjlig frihet, så ville fantasien rakt inte flyga ur fläcken. Den liknade dessa små röda ”Marie Nyckelpigor”, som barnen om sommaren hålla på fingerspetsen och uppmana att ”flyga åt öster och vester”, men som helt trögt endast krypa utefter handen, liksom de inga vingar hade, och slutligen plötsligt fara barnen midt i ansigtet.

Fåfängt ville jag kasta tankarne åt ”öster och vester”; de stannade tunga och dumma inom det mörka, gamla tingshuset, hvars maskstungna fönsterluckor knarrade för nattvinden, och hvars unkna och instängda luft fylde mitt sinne med enfaldiga och bondaktiga gamla sagor utan lyftning och poesi.

Nu glimmade den sista eldgnistan och sjönk under fallaskan; jag reste mig upp, tände ljuset, som jag förut hade släckt, och beslöt att gå ut och undersöka tingssalen utanför mitt rum.

Det var imellertid icke just lätt att få någon öfversigt af det stora, mörka rummet vid skenet af ett enda flämtande ljus, hvars röda, dunkla låga upplyste en liten fläck omkring mig, men lemnade allt annat i mörker.

Jag tyckte mig likväl icke finna något anmärkningsvärdt; med sitt stora bord, sina gamla lagböcker, sitt uttorkade flata bläckhorn, sina odugliga qvarglömda pennor, sina bänkar och smutsiga fönsterrutor, der nattens mörker stirrade in på mig, var detta rum likt alla andra dylika, och likväl föreföll det mig, som dessa gamla väggar sade någonting, som jag hörde, men icke förstod, som om i den ödsliga tomheten af de mörka hörnen andar hviskade saker, som jag icke förmådde uppfatta, men som väckte min nyfikenhet.

Var det väl återljudet af all den ångest, sorg, samvetsqval och brottslighet, som dessa väggar inrymt, närvaron af de oroliga vålnaderna af dem, som skyldiga eller oskyldiga dvalts här inom?

Huru många dunkla och hemlighetsfulla gömslen i menniskohjertat hade icke här blifvit framdragna i ljuset, och äfven huru många hade icke sänkt sig i en evig natt!

Hvilket virrvarr af passioner, brott och omedvetna anlag hade icke här framträdt, bevekelsegrunder, okända för alla, som varit församlade här inne, denna otillräkneliga massa af stora barn, domare, åhörare och anklagade, som Gud ensamt kunnat döma rättvist!

Jag såg på det murkna och söndertrampade golfvet, de blanknötta bänkarne, och en underlig beklämning intog mig vid tanken på de många, som, likt skuggor i en otydlig dröm, här sökt att i den vilseledande skymningen af ett oklart begrepp antingen fria sig sjelfva eller fälla en annan.

Inbillningen, som envisades att dväljas i detta otrefliga rum, framkallade för min syn alla de sammanträngda hufvuden, som varit samlade här inne; och för att undkomma obehaget, att granska alla dessa tanklösa, råa, enfaldiga, godmodiga eller listiga och fräcka fysionomier, tog jag hastigt ljuset, som jag stält på bordet, och lyste på ett gammalt skåp, som jag nu upptäckte, och som upptog hela ena väggen.

Nyckeln satt i, jag öppnade dörren och fann alla hyllor fulla med böcker och papper.

Hvad kunde de väl innehålla? Långtrådiga rättegångshandlingar, utan tvifvel skrifna på ett omständligt, tungt och släpande språk, med eviga omsägningar för att ändtligen komma till resultatet af en stulen rock eller en nedfallen gärdesgård.

Jag ville åter igenstänga dörren, men en papperslunta hade blifvit rubbad, så att den icke gick igen; jag skulle skjuta papperen till rätta, men i stället ramlade hela högen ned på golfvet framför mina fötter.

Förtretad lutade jag mig ned och ämnade helt hastigt hopsamla och inlägga alltsammans, då en utklippt bit af en tidning, fastsatt med en knappnål på det öfversta af de gulnade skrifna bladen, fäste min uppmärksamhet.

Jag lyste med ljuset derpå; det var en engelsk tidning, och jag läste följande korta uppsats, förmodligen ur någon krönika för dagen:

”Lord Hawerfields process med pretendenten till hans namn och gods fortfar att på det lifligaste spänna det allmänna interesset i den förnäma verlden. Och, i sanning, en sällsammare rättegång har väl aldrig existerat, då det afgörande vittnesmålet är afgifvet af en person sex timmar efter dess död. Det skall blifva högst interessant att slutligen erfara, om våra jurister vilja fästa afseende vid ett liks bekännelser, eller med andra ord, hvilken som skall anses gällande, antingen läkarens ed, som bestyrker dödstimmen, eller prestens, hvilken besvärjer tiden för den dödas bikt.”

Jag bläddrade i de gamla handlingarna, de voro allesammans skrifna på engelska med denna långdragna, otydliga stil, som synes vara lika otreflig i alla land.

Min nyfikenhet var imellertid väckt af den lilla tidningsartikeln, och jag beslöt att hopsamla alla papperen, som hade legat i ett öppet konvolut, och taga dem in i mitt rum för att se, om de egde något interesse.

Jag stälde ljuset på golfvet, knäföll bredvid, och då jag fått alla bladen i ordning, ville jag stoppa in dem igen i karduspapperet, der de legat, men det fanns ännu något qvar, som låg i vägen, och då jag framdrog detta, fann jag det vara ett särskildt paket eller häfte, skrifvet på svenska med en helt annan stil, och öfverst på sned i hörnet stod ordet: ”Afskrift”.

Förtjust att här kanhända finna en resumé af de svårfattliga engelska rättegångshandlingarna, tog jag alltsammans in med mig, drog det lilla, rankiga bordet intill sängen, der jag utbredde mitt fynd och började studera det lilla häftet.

Jag fann snart, att jag bedragit mig i min förmodan om dess innehåll; det var alls inte något referat af rättegången, det var i stället en afskrift af den högtidligt besvurna bikt, som gifvit anledning till hela det mål, för hvars juridiska behandling papperen redogjorde, och slutligen på de sista bladen en kort berättelse om den dom, som fallit, och målets slutliga afgörande, skrifvet med blekt rödt bläck och tysk eller så kallad gammalsvensk stil, flera år efteråt som det tycktes, ty det var dateradt ”Skurups prestgård den 18 november 1816”.

Jag såg således, att det var helt nära, i grannskapet af det ställe, der jag nu befann mig, som den scen varit förlagd, der de första akterna spelats af ett drama, der ångerns makt eller själens mäktiga vilja tvungit den redan stelnade kroppen att ännu en gång framträda som medspelare i lifvets dunkla och sorgliga skådespel.

Det behöfdes icke mycken skarpsinnighet eller fantasi för att af de materialier, som här lågo framför mig, kunna sammanfatta en historia, som på sin tid tycktes hafva väckt mycket uppseende, men hvars alla handlande personer längesedan voro stoft och mull och hvilkas brinnande interessen, tårar, kärlek, hat, brott och ånger voro förglömda liksom deras namn.

Genomläsandet af dessa gamla rättegångshandlingar höll mig vaken hela natten, och då jag slutat, tänkte jag genast: se här ännu några psykologiska gåtor, för hvilkas lösning det i sanning fordrades min gamle franske väns djerfva slutkonst.

Den dödas bikt. I.

Det var den 16 december 1809, en mulen och kall dag. Den eviga nordvesten blåste snökornen omkring på den gamla staden Lunds knaggliga och ojemna gator, der knappt en vandrare kunde upptäckas i den tidiga skymningen, och sjelfva de frusna sparfvarne sutto ruggiga och runda som bollar inkrupna i takrännorna.

Imellertid var det just ett sådant väder, som gör äfven det tarfligaste hem önskvärdt, om det också icke är uppvärmdt af annat än en rökande torfhög. Åtminstone syntes en ung student i ett vindsrum på ”Sonnergaden” i detta ögonblick tycka så, ty han kastade sig handlöst ned i en gammal, bräcklig och knakande länstol, placerad framlör en svart och otreflig jernkamin, och utropade med denna friska och klara röst, som är den första sorglösa ungdomen tillhörig:

— Hvilken lycka att slippa gå ut, för att sitta och hänga under en tråkig föreläsning i det här förbannade vädret, att ha en brasa, en bål och en vän! Ack, lefve lifvet! Det herrliga lifvet, då man tagit sin examen, då man är kandidat och kan göra hvad man vill — tillade han, vänd till sin kamrat, en ungdom några år äldre än han sjelf, hvilken satt vid fönstret och tankfullt blickade ut genom dess små blyinfattade gulgröna rutor.

— Du glömmer, att brasan är utbrunnen, bålen slut, och ifrån vännen skiljes du i morgon, — sade denne, leende, och steg upp, under det en gammal piga, som i detsamma inkommit, hopsamlade de tomma glasen och stälde i ordning i det tarfliga rummet, hvilket tydligen nyss varit scenen för en munter avskedsbjudning för de kamrater, från hvilka man skulle skiljas, och hvars högljudda röster och steg ännu hördes nedifrån den smala trappan.

Alf Stjerne, den af vindskammarens invånare, som först talat, var en yngling om tjugo år, fattig, utan anhöriga och af en familj, som tillhörde den sorgligt renommerade ”småländska knapadeln”.

Om det imellertid gifves en sanning, som är fullt tillförlitlig, så är det den, att lyckan här i verlden beror på vår egen uppfattning; och den, på hvars näsa en nådig försyn placerat ett par röda glasögon, han ser sin egen liksvepning i rosenfärg, och sorgen får aldrig någon bugt på honom.

Ehuru ingen menniska fann Alf Stjerne ega någon synnerlig anledning till fröjd och jubel, så ansåg han sig sjelf för den sällaste varelse under solen, och visst är, att han åtminstone var den gladaste och mest älskvärda man kunde se.

Han var visserligen icke så litet lat, temligen sjelfsvåldig, tanklös, lättsinnig och häftig, men hans rena, hvita panna, hans krusiga svarta hår, ständigt strålande ögon, högljudda öppenhjertiga språk och trofasta godhjertenhet besegrade äfven den mest surmulna tvärvigg och gjorde honom älskad af alla och i synnerhet af tvenne bland hans kamrater, med hvilka han slutit ett ”heligt vänskapsförbund”, och för hvilka han utan betänkande skulle offrat sitt lif, om det behöfts.

Den ene af dessa vänner hade redan för tvenne år sedan lemnat akademien; han hette Malkolm Schelting, var rik och oberoende, hade för ett år sedan rest utomlands och möjligen redan glömt sina båda akademikamrater i den förnäma och aristokratiska verld, der den unga, rika baronen inträdt; den andra, som nu stod bredvid honom, var Astley Cameron, en lång, spenslig ung man, fyra år äldre än Alf, redan magister, och med ett utseende, som låtit kamraterna tillägga honom det spefulla epitetet ”hans höghet”.

Camerons gråbruna ögon, jemna fina hy, mjuka hår och regelbundna anletsdrag skulle gjort honom till en verklig skönhet, men imellertid räddades han ifrån detta för en karl så tvetydiga företräde genom de mörka ögonbrynens alltför stora närhet till hvarandra och genom det uttryck af trots och högmod, som minskade eller rent af borttog ansigtets behag, ehuru det passade väl till hans aristokratiska figur och hållning, om också icke synnerligen till hans ställning i verlden, hvilken icke mycket öfverträffade Alfs.

Lika mycket som man älskade den glade, vänlige och tjenstaktige Alf, lika mycket förargade man sig öfver Astleys ”förnäma miner” och ”nedlåtande sätt”, hvartill hvarken hans främmande namn eller hans okända börd berättigade.

Det är ganska troligt, att Astleys förmenta högmod endast låg i hans utseende och möjligen i en viss blyghet, som rätt ofta tager högmodets masque för att rädda stoltheten; men imellertid syntes de båda vännerna i vindskammaren till det yttre mycket olika.

— Du ständigt lyckliga varelse, hvad jag afundas dig!— sade Astley, otåligt gnuggande sina hvita händer framför den lilla rökande askhögen, som skulle föreställa eld i kaminen. — Du jublar öfver den dåliga punschen i en sinkad tvättskål och öfver det osmakliga dumma pratet af en hop obildade pojkar, utan takt och vett, och som dertill röka en eländig tobak midt under ens näsa framför en illa luktande torfhög, hvilken i stället att värma detta gemena näste gör luften här inne ännu mera tjock och osund. Husch, jag tror, jag qväfs.

Astley stötte i häftigheten af sitt dåliga lynne opp fönstret med sådan fart, att en af dess rutor föll klingande i gatan.

— Men för tusan Astley, hvad kommer åt dig? Du hade ju sjelf stält till den här lilla lyckade afskedsrispen, efter som du reser i morgon, för några utvalda vänner, hederliga präktiga pojkar allesammans, du har sjelf skaffat punschen och sjelf varit värd på det mest furstliga och nådiga sätt.

— Tig, med det der utslitna gycklet! Ursäkta mig, men jag begriper, fan ta mig, icke, hvarför du är missnöjd; jag tyckte, alltsammans var innerligen trefligt, den Bodin är för rolig med sina historier, och hans ständigt rökande lerpipa gör, att man icke känner lukten af hans alltid våta skor, och hur kan du finna torfven i kaminen obehaglig? Jag för min del är rent af förtjust i torfrök, den påminner mig om löfbuskarna och svedjefallen i mitt fattiga Småland.

— Ja visst, och i fall Bodins tobak icke öfverskylde lukten af hans skor, så skulle du utan tvifvel finna surt läder ega en utsökt parfym, som förde ljufva känslor till ditt hjerta — sade Astley skrattande.

— Du gör narr af mig.

— Nej, men jag finner ständigt med ett slags nedslagenhet och kanske afund, att liksom planeten Saturnus är omgifven af hemlighetsfulla bälten, så måste du vara omgifven med en särskild atmosferisk ring, hvarigenom alla verldens obehag och ledsamheter brytas och förvandlas, innan de hinna fram till din uppfattning, då jag deremot finner obehag, plåga och missnöje i nästan alla de förhållanden, hvari jag af ödet blifvit försatt, jag längtar efter och begär tusen saker, som jag ständigt måste sakna, jag förbiser och föraktar hvad jag har i verkligheten, för att titta upp i molnen efter en inbillad lycka.

— Men det der är ju galenskaper.

— Ja, tusen gånger ja, det är galenskaper, jag en fattig student, utan slägt, utan fädernesland, utan far, med ett namn som .. som är min mors, jag är högmodig, äregirig, törstande efter rikedom, rang och makt. Ah, hvilken dårskap!

Astley lade händerna öfver ansigtet, liksom han blygts öfver sitt ofrivilliga känsloutbrott, och stödde armbågarna emot bordet, der han satt.

— Men hvem vet, om icke dina kunskaper, ditt snille en dag skola gifva dig alla dessa efterlängtade förmåner?

— Bah, det skall möjligen en dag skänka mig ett pastorat. Se der min framtid!

— Nå ja, den är minsann icke att förakta. Men, för fan, stäng då fönstret, du kyler ut hela våningen.

— Vacker våning minsann, — sade Astley skrattande, under det Alf omsorgsfullt läste dörren till det inre rummet, som pigan lemnat öppen.

— Om den icke är så vacker, så är den i alla fall din, så länge du betalar den, då jag deremot måste så godt som lefva och bo på din bekostnad under hela terminen. Du kan lita på, att den underbara atmosferiska ringen, hvaraf du tror mig omgifven, icke kan skydda mig från att känna smärta deraf, — tillade Alf, med någon anstrykning af bitterhet och med ögon, som blixtrade under slöjan af återhållna tårar.

— Om den der atmosferen innehölle några beståndsdelar af verklig vänskap, så borde den icke låta någon skymt af smärta slippa igenom, — sade Astley leende.

— Hm, men i alla fall, det är ovisst, när jag någonsin kan betala dig.

— Se så, lemna de der dumheterna! Du vet, att jag har hvad jag behöfver och äfven så mycket, att jag ibland kan hjelpa en vän, som är i förlägenhet.

— Och ändå känner du dig icke lycklig. Åh, om jag vore i din ställning!

— Min ställning, är du tokig?

— Nej, alls icke, ser du det romantiska har alltid förtjusat mig, du är född, du vet icke hvar, du bär ett namn, som kanske till slut icke är ditt, du har en mor, som ...

— Tyst Alf, icke ett ord mera!

— Nej, jag ville bara säga, att din mor troligen också varit en smula romantisk, under det min var född i Målilla och hette Anna Lovisa Pettersson, och min far, min vördade far, som jag högst obetydligt minnes i hans gamla uniformsrock, var löjtnant vid de ärorika småländska dragonerna, och detta var i alla fall ett oväntadt avancement af min adliga ätt, hvars alla manliga medlemmar tillhört regementet, min farfar var trumpetare och min farbror ...

— Din onkel i Stockholm?

— Ah bah, jag har ingen onkel, kära du; det brukas aldrig i Småland, men saken är, att chefen för regementet, öfverste Adlerkors, som stått fadder åt mig, tillät mig kalla sig för onkel och skickar mig ibland litet handpenningar, som du vet. Han har lofvat, att jag skulle få bo hos honom nu, när jag tagit kandidaten och kommer upp till Stockholm — du ser mina utsigter.

— Nå väl, de äro i alla händelser lika goda som mina, ty du har åtminstone fått välja det yrke, som passar dig, och som du tycker om, du skall en dag blifva en utmärkt läkare.

— Och du skall utan tvifvel blifva biskop allra minst, skada blott att vi icke hafva kardinaler, ty dertill skulle du verkligen passa.

— Möjligtvis, men icke passar jag till adjunkt hos farbror Jöns i Skurup.

— Nej, det är sannt, och jag begriper icke, hvarför du tänker derpå.

— Derför att den gamla prosten, som uppfostrat mig och som älskar mig som en far, önskar det af hela sin själ, att han afskyr och föraktar soldatlifvet, som jag ville välja, och slutligen till största delen derför, att det är det enda, som genast gifver mig bröd.

— Och möjligen för ett par vackra ögons skull.

— Du misstar dig, — sade Astley rodnande, — du känner icke fullkomligt min ställning. Den lifränta, hvaraf min mor lefver, upphör med hennes död, och min lifligaste önskan har alltid varit att kunna undvara den del deraf, som hon lemnar mig.

— Så narraktig du är! Hvad kan en mor hellre önska än att lemna sin son en del af hvad hon sjelf har, i synnerhet då hon derför alls icke behöfver försaka något?

— Ja, man tror så. Men du har nog många gånger anat, att förhållandet mellan min mor och mig icke är sådant det vanligen brukar vara mellan föräldrar och barn.

— Din mor har ett mycket dystert lynne?

— Ja! Har du icke hört talas om galerslafvar, hoplänkade med samma kedja, som hata hvarandra, och i stället att den gemensamma olyckan och vanäran skulle förena dem och lära dem att älska hvarandra, att känna medlidande och söka mildra hvarandras öde, så tycka de, att olyckskamraten ökar deras skam och lidande, och förbittra derför ännu mer hvarandras hårda lott.

Astley tystnade och vände sig bort, under det Alf, smärtsamt öfverraskad af sin väns bittra och oöfverlagda ord, äfven teg och långsamt rörde i den utbrända askan.

— Jag tror, att du misstar dig, Astley; har du aldrig sökt att få någon kunskap om din slägt? — sade Alf slutligen och satte sig bredvid sin vän, hvars mörka och sorgbundna utseende rörde och oroade honom.

— Jo, flera gånger, men alltid förgäfves. Min mor har alltid med hårdhet och synbar ovilja afvisat mina frågor, hon vill ingenting meddela mig. Och jag anar, att den upplysning, hon kunde gifva, hvarken vore hedrande eller fördelaktig, efter hennes tystnad är så envis.

— Och den gamle prosten, farbror Jöns, som du kallar honom?

— Han vet ingenting annat, än hvad alla veta, att jag är född i England och är mrs Camerons son, att min mor är enka och bosatt här i Sverige sedan tjugo år.

— Nå, men jag tycker också, att detta är alldeles tillräckligt, och jag förstår alls inte den misstanke, du fattat om din oäkta börd.

— Jag hoppas också, att den är oriktig; den har imellertid uppkommit genom min mors besynnerliga tystnad, och jag kunde säga afsky och vrede, då jag frågat efter min far eller hennes forna förhållanden.

— Men Alf, du har rätt, här är nu alldeles för mycken frisk luft, det är tid att uppsöka en glasmästare, — sade Astley afbrytande och steg upp för att komma ifrån sina egna obehagliga tankar.

— Kom, så göra vi en promenad utåt Helgonabacken! Den här fördömda punschen har gifvit mig hufvudverk.

Just som de båda unga männen påsatt sina hattar och Alf öppnade dörren, inträdde en liten gubbe sin ena fot öfver tröskeln, under det han ur en packe med bref, som han höll i sina blåfrusna händer, framletade ett och räckte åt Astley.

— Hvad? Ett bref med svart lack till dig! — Sätt dig ned och läs det genast! — sade Alf förvånad, — under det den lilla gubben helt tyst och hastigt drog sig tillbaka igen och stängde dörren.

— Det är farbror Jöns’ stil, kanhända någon slägting till honom, som är död.

Astley lade bort hatten igen, satte sig ned vid det gamla nedbläckade, ärriga och sönderskurna bordet, som visst varit offer för flera generationer studenters okynne, och bröt upp sitt bref, under det Alf vandrade hvisslande fram och åter i det dragiga och otrefliga rummet.

Det dröjde endast några minuter, innan hans vän drog ett djupt andetag och utropade långsamt och likasom omedvetet.

— Hon är död, hon är död!

— Hvad? Hvem? — frågade Alf, — och närmade sig, orolig öfver Astleys förvirrade utseende.

Han fick intet svar, men Astley räckte honom det öppna brefvet, under det han lutade hufvudet i händerna och mumlade med upprörd röst:

— Hon var likväl min mor. Jag borde hafva älskat henne mera.

— Min stackars vän, jag förstår hvad du känner, — sade Alf sakta och medlidsamt, — under det han sammanvek det korta brefvet och satte sig ned bredvid Astley.

— Nej, det förstår du verkligen icke, — sade denne dystert, for med handen öfver pannan och steg hastigt upp. — Jag förvånas öfver min själs fattigdom och blyges öfver dess köld och tomhet, jag borde känna sorg och kanske ånger i detta ögonblick, och jag känner blott en sällsam bestörtning, en bitter nedslagenhet. Hon har dött utan att önska återse mig, utan att gifva mig en antydan om huru jag skulle återfinna någon varelse på jorden, som tillhör mig, som bär mitt namn, utan ett ord af kärlek till afsked, och hon har likväl icke så hastigt öfverraskats af döden, hon har aflidit efter några dagars sjukdom, säger den gamle hederlige presten. O moder, moder, hade då ditt hjerta icke ens i döden någon ömhet, någon välsignelse för din son? Arma qvinna, hvars hjerta troligen varit så förbittradt af verldens grymhet och orättvisa, att du icke ens velat mottaga ditt barns kärlek såsom ersättning, för att icke minska dina anspråk på himlens godtgörelse.

Astley tystnade och vandrade sorgsen och tankfull fram och åter en lång stund, alltför lång för den otåliga Alf, som slutligen ansåg det bäst att väcka sin vän ur de dystra grubblerier, som sysselsatte honom och derför, helt sakta vidrörande hans arm, sade:

— Du reser naturligtvis i morgon, som du ämnat?

— Ja, prosten lofvar att vänta med begrafningen, tills jag hinner hem.

— Det är ledsamt att skiljas ifrån dig under dylika omständigheter.

— Ja, då vi råkas igen, om det någonsin sker, så har jag den svarta kappan på ryggen.

— Det var icke den drägten dina framtidsdrömmar buro för ett par år sedan.

Astley sammantryckte läpparna för att bekämpa alla de häftiga känslor af sorg och saknad, som han kände brusa inom sig, och vände sig bort utan att svara.

Liksom hvarje stolt, oerfaren och förmäten yngling, hade han haft alltför anspråksfulla och fantastiska drömmar om framtiden, för att icke verklighetens tvång skulle synas mycket hårdt och oväntadt.

— Kom Alf! Kom, låt oss företaga vår promenad, — sade han kort och fattade vännens arm.

Några ögonblick derefter vandrade de båda ynglingarna under de aflöfvade träden på Helgonabacken.

Ungdomen i vår tid är alltför praktisk, för att besväras af någon entusiasm, för hvad det vara må, men för femtio år sedan fanns det verkligen stundom en smula romantik, i synnerhet ibland studenter; vi, som nu äro så ofantligt visa, böra imellertid också vara toleranta och icke alltför mycket förakta dem derför, ty hvar tid har sitt skaplynne.

Den kalla vinterstormen hörde derför lifliga och varma försäkringar om en obrottslig vänskap mellan Alf och Astley och heliga löften om oafbrutna, uppriktiga meddelanden om deras kommande öden och förde bort på sina bistra vingar alla dessa ungdomliga utgjutelser, likasom den bortfört så många dylika, för att kanske långa år derefter någon sömnlös natt återbära dem till deras öra och minne bland hundra andra flydda och glömda ungdomsvillor, hvilkas hågkomst fyller hjertat med vemod och saknad af en tid, då man trodde och hoppades på allt, både i himmel och på jord, både på sig sjelf och andra.

En stund derefter sutto de båda studententerna vid sin soupé, utan att kunna återkalla sin vanliga aptit, som tycktes för tillfället vara helt och hållet flydd, oaktadt den välmenande värdinnan, till Astleys heder, nedlagt all sin omsorg derpå.

Den gamla pigan fick till sin obeskrifliga förvåning bära ut den kanelströdda ”sötgröten” orörd, en företeelse, hvartill hennes erfarenhet icke egde något motstycke, hur många afresande studenter hon än trakterat, och som icke syntes henne kunna fullt rättfärdigas ens genom underrättelsen om ett dödsfall.

Sjelfve Alf var tyst och nedstämd denna afton och beslöt, för att förströ sig, att inpacka sin väns saker; ett förtroende, som den tankfulle och passive Astley gerna lemnade honom, äfven med fara att få hälften qvarglömd.

Och Alf arbetade med en kraft och en ifver, som gjorde hans knytnäfvar mera heder än hans urskilning, tills den runda kappsäcken af skälskinn liknade en ofantlig skånsk ”pölsa”; och slutligen hoppade han sjelf upp derpå, för att kunna tillspänna dess remmar.

Nu var allt i ordning, och man somnade ändtligen, för att dagen derpå skiljas och vandra hvar sin väg och kanske icke åter mötas förr, än lifvets långa, tunga lärokurs var slutad, och man genomgått den sista examen för en ljusare och bättre bana.

II.

Det finnes väl knappt i verlden ett ställe mindre romantiskt än Skurups prestgård i Skåne.

Åtminstone var det så vid denna tid. Omgifvet af de kala åkerfälten mellan Ystad och Lund, med en obegränsad utsigt öfver bondgårdar, spridda på slätten, hvilkas lerväggar, halmtak, gödselstackar och gåsflockar till alla delar likna prestgårdens, med den kala och fula kyrkogården och kyrkan midt framför sig ofvanför landsvägen och Svaneholms slott ett stycke derifrån, har detta ställe att fröjda sig åt all sommarens solhetta och all höstens blåst, utan annat skydd än en liten aspdunge på ena sidan och fruktträden i den lilla trädgården.

Det är, med ett ord, ett sådant ställe, der icke den vildaste fantasi skulle kunna skapa sig skymten af en romantisk händelse; det har icke ens den utomordentliga fulhetens poesi, det ligger der platt och prosaiskt, tungt och torrt, som en limpa på ett fat, och den författare, som här ville tänka sig ett äfventyr, skulle utan tvifvel få låta det passera bland en flock kalkoner.

Ödet eller verkligheten är imellertid en större skapare, en mera vild fantast än någon annan och visar ofta, att det icke nödvändigt behöfves susande skogar, grottor och pittoreska dalar för att framställa gripande scener, eller rättare sagdt, under ytan af de flesta händelser ligger alltid en viss romantik, om man endast vill forska derefter, och den, som här inträffade, några dagar innan den unge magistern i Lund mottog underrättelsen om sin mors död, var en af dem, som för den förvånade betraktaren utbreder några af de många gömda vecken i den brokiga, konstigt hopvecklade duk, som vi kalla menniskosjälen.

Det var den bråksamma tiden före jul, då invånarne i de skånska prestgårdarne, i synnerhet den tiden, lade all sin ära och nit uti att tillreda så ”möen mad” och så ”flottig mad”, att man dermed skulle kunnat förderfva alla magar i Småland.

Klockan var tio på qvällen, det var ett gement väder, blåsten hven om knutarne och förde allt imellanåt en halmsudd ifrån taken eller en risqvist från det tomma storkboet, som på spetsen deraf trotsade stormen, snöflingor blandade sig med det nedströmmande regnet, och mörkret låg tungt och tjockt öfver nejden.

I prestgårdens båda flyglar lyste, oaktadt den sena timmen, ännu ljus, och från den vestra hördes ofta skratt och prat genom det otäta fönstret, ty drängar och pigor tillsammans voro derinne sysselsatta att plocka gäss, uppmuntrande sig allt imellanåt med öl och ”feddamadar”.

Genom springorna mellan den lilla snäfva lärftsgardinen för gafvelfönstret i den östra flygeln såg man äfven ljussken, ty här var prostens enskilda studerkammare, och det var ingenting ovanligt att finna honom uppe till långt på natten, isynnerhet en lördagsqväll.

Den gamle prosten Jöns Grip satt här inne framför den föga trefliga brasan af bokved eller ”bränne”, som brann med en långsam och tynande eld i den breda spiseln, hvars hela framsida var svärtad af röken, som hängde lik en prestkappa öfver den hvita kalkrappningen.

En hög med torf låg nedanför för att underhålla elden i det kyliga och otrefliga rummet, som pryddes af stora dammiga bokhyllor, ett stort svart skrifbord, några klumpiga skinnklädda stolar, ett par stirrande porträtter af prostens förfäder med kalotter, biblar och ringkragar, ty slägten var gammal, och ett par af Skånes pastorat hade son efter far i flera generationer tillhört dem, alltsedan skåningarne voro danskar.

Ehuru det var lördagsqväll och prostens predikan låg ofulländad på bordet, var det likväl icke svårigheten att banka en ny och dräpande sanning ur något gammalt bibelspråk, hvarmed hans tankar arbetade, det var — skulle man tro det? — ingenting mindre än en kärleksaffär.

Visst icke för hans egen räkning likväl; han hade för längesedan dömt sig till celibatet, han var nu sextio år, och hans gamla syster Petronella skötte hans hushåll till hans fulla belåtenhet; men han hade en brorsdotter, en brunögd adertonårig varelse, med gropar i kinderna och leende läppar, som väfde och spann, spelade på ”klavsin”, sydde ”chatersöm” och sjöng som en lärka ifrån morgonen till qvällen.

Det var på henne prosten tänkte. Sedan någon tid hade hennes sång antagit en annan karakter, och i hennes förr så glada ögon låg nu ett svårmod och en trånad, hvaröfver prosten väl haft förklaring redan ett halft år, men som likväl just i qväll, med anledning af det bref, som låg framför honom, fylde hans hjerta med bekymmer.

Detta bref var ifrån hans fosterson, den unga magister Astley Cameron i Lund, och underrättade om tiden för hans hemkomst till julen.

Vi vilja nu följa den hederliga prostens tankar, hvilka uppehålla sig företrädesvis vid tvenne epoker, hvilka inom sig innefatta det ovissa och bekymmersamma ämnet för hans funderingar.

Den första af dessa händelser hade inträffat för tjugo år sedan en vacker eftermiddag på hösten, då prosten satt i sin lilla studerkammare liksom nu, men med helt andra tankar i hufvudet. Han var då sysselsat att i väl valda rim och förträffligt svarfvade fraser, skrifva en lyckönskan till sin patron, beskyddare och gamle vän, baron Macklier på Svaneholm, vid det rörande och högtidliga tillfället af hans födelsedag, när ett bud ifrån hans syster med underrättelse, att en främmande sökte honom ryckte honom ur hans poetiska inspirationer och lät honom hastigt aflägga den hemväfda, spräckliga blångarnsrocken och sätta halsduken tillrätta, innan han lemnade sin lilla mörka kammare.

Der uppe i förstugan mötte honom syster Petronella, då ett ännu vackert fruntimmer om trettio år, med underrättelsen, att det var ”den der främmande utländska frun”, som kommit på besök.

I sjelfva verket hade för någon tid sedan ett fruntimmer kommit att bosätta sig i socknen, hvarom man egentligen icke visste någonting bestämdt och som hvarken prosten eller hans syster ännu hade sett.

Den nu sextioårige gubben ansågs då för en älskvärd, lärd och mycket belefvad man, synnerligen omtyckt af fruntimmer och sjelf icke okunnig derom.

Underrättelsen att det var den utländska damen, som önskade tala med honom, lät honom ännu en gång ordna hår och halsduk, innan han med en fryntlig och förekommande min inträdde i det lilla låga förmaket.

Derinne satt på den smala hvitmålade soffan, öfverklädd med gult och hvitt lärft, ett fruntimmer, som såg ut att vara omkring trettio år, stel och rak, klädd i en svart sidensalopp och svarta halfvantar. En liten svart plyshatt satt efter den tidens sed fäst med stora silfvernålar på hennes mörka, opudrade och högt uppsatta hår.

Hela hennes person och hållning hade något pinsamt, stelt och obehagligt. Ehuru hennes hy var ovanligt hvit, hennes drag regelbundna och hennes stora ögon af en ovanlig skönhet, så gjorde deras dystra och outgrundliga uttryck och ansigtets utomordentliga magerhet henne nästan afskräckande. Då någon rörelse af hufvudet rubbade lockarne af hennes vackra, svarta hår, som, i strid med den tidens bruk, nedföll öfver pannan, syntes fem små röda ärr i en halfcirkel på den fina huden vid hårfästet, och dessa mystiska märken bidrogo äfven att öka hennes besynnerliga utseende.

Prosten Jöns var, som sagdt är, en verklig fruntimmerskarl, men alla de artigheter, som den tiden voro brukliga, fastnade honom alldeles i halsen, vid den främmande damens skygga, oroliga blickar och hårda kantiga sätt, som, i förening med hennes svårighet att uttrycka sig på svenska, gjorde henne ingenting mindre än intagande.

I så mycket högre grad väcktes deremot hans välvilja och interesse af en liten gosse om fyra eller fem år, som stod bredvid henne. Hans ovanliga skönhet, barnsliga naivetet och liflighet konstrasterade bjert emot moderns obehagliga väsende, och intet drag i hans frimodiga lilla ansigte liknade dessutom henne.

Den främmande berättade i korthet sin historia. Hon var ifrån norra delen af England, enka sedan ett par år, i temligen goda omständigheter, men genom sorg, sjukdom och lidande hade hon af läkare i sitt hemland blifvit anbefald att någon tid bosätta sig i ett land med helsosammare klimat; hon hade valt södra Sverige och ämnade nu köpa den lilla nybygda stuga, i hvilken hon för närvarande bodde som hyresgäst.

Hon var nu kommen till prestgården för att göra sin visit och innesluta sig i sin blifvande själasörjares vänskap såsom hans församlingsbo och lemnade honom sina papper, hvaraf prosten ytterligare inhemtade, att hon hette Cameron, var endast tjugoåtta år, enka och hade en son, Astley Cameron, född den 10 februari 1786, således fyra år gammal.

Allt detta var fullkomligt i sin ordning. Den artiga mamsell Petronella, som äfven kommit in, bjöd på thé med förträffliga gorån och ett bärvin, som hon sjelf bryggt, och gjorde allt för att visa den främmande sin välvilja och vänskap; men stelheten i mrs Camerons sätt vek icke ett ögonblick, och icke ens skymten af ett leende mildrade för en sekund orörligheten i hennes knotiga ansigte. Man skulle trott sig se en vaxfigur och förundrade sig nästan att höra henne tala. Både prosten och hans syster kände sig ruskiga och besvärade bredvid denna spöklika varelse, som sorg eller sjukdom tycktes hafva beröfvat all lifsvärme och alla menskliga egenskaper för att förvandla henne till en fullkomlig avtomat.

Ehuru hon stannade qvar i Sverige alltjemt och ett par gånger hvarje år kom på besök i prestgården, så blef man aldrig mera förtrolig och bekant med den ledsamma engelskan, och allt hvad man någonsin fick veta om hennes fordna lif och öden inskränkte sig till hvad hennes prestbevis meddelade.

Imellertid anmärkte både prosten och hans syster, att ett besynnerligt förhållande tycktes råda mellan henne och hennes son, ty den lille gossen visade en tydlig köld och motvilja för modern, och hon å sin sida röjde icke i sitt sätt emot barnet mera ömhet eller deltagande, än hon hade för alla andra.

Det var derför, som prosten ett par år derefter, delande sin systers tycke och interesse för den stackars ensamma gossen, föreslog fru Cameron att för en måttlig betalning mottaga hennes son i prestgården, der han kunde få läsa något och lämpligare uppfostras än i moderns tysta och kärlekslösa hem.

Den likgiltiga och halfsofvande modern, som troligen aldrig sjelf skulle fallit på denna tanke, tycktes nu likväl omfatta den med oväntad belåtenhet, nöjd, som det syntes, att blifva befriad ifrån en varelse, som endast generade henne i hennes dystra, enformiga lefnadsvanor.

Den lille Astley blef på detta sätt ett slags fosterson i prestgården, der det arma barnet, som aldrig fått en vänlig blick eller en smekning och aldrig hört ett godt och hjertligt skratt, fäste sig genast med förtjusning vid sina hederliga och vänliga fosterföräldrar.

Han tycktes helt och hållet glömma sin mor, hvilken han sällan såg; och mamsell Petronella, hvilken han smekte och förtretade, plågade och älskade med hela ett bortskämdt barns tyranni, utträngde snart ur hans sinne den dystra och surmulna skepnaden ifrån hans första kärlekslösa år, under det han hos ”farbror Jöns” fann en fars hela ömhet och omvårdnad.

På detta sätt hade åren gått. Astley växte upp till en kraftfull och vacker yngling, hvilkens goda hufvud och medfödda elegans utgjorde hans fosterfars stolthet, under det att ett visst lättsinne och vankelmod i karakteren väckte bekymmer för hans framtid.

Han reste till Lund som student, och under ferierna vistades han ständigt i prestgården. Vid tjugoett år blef han magister och borde, efter prostens önskan, då han blef tillräckligt gammal, prestvigas, för att möjligen en dag efterträda sin fosterfar som kyrkoherde i Skurup.

Imellertid saknade Astley all håg för det presterliga kallet, och den krigarära, som just då lyste som en vådeld öfver Europa, väckte i hans sinne mera sympati och entusiasm, än den hederlige farbror Jöns ansåg lämpligt och nyttigt för sin skyddslings framtid.

Astleys ofta upprepade, halft allvarliga, halft skämtsamma önskningar att förena sig med de segerdruckna skaror, hvilkas soldater blefvo konungar och marskalkar, och hvilkas härskri genljöd öfver allt, väckte mamsell Petronellas förfäran och hennes brors högsta ogillande, då en händelse inträffade, som hastigt gjorde slut på dessa krigiska funderingar.

För ett år sedan hade prosten tagit sin brorsdotter, den sjuttonåriga Hedda, i huset, såsom hjelp åt mamsell Petronella i hushållsbestyren.

Astley och Hedda hade under sommaren, då den unge magistern återkommit ifrån Lund, för första gången sett hvarandra och genast å ömse sidor blifvit förälskade.

En tillfällighet hade gifvit prosten kunskap härom; här dröjde åter hans tankar, och han genomgick nu i minnet den scen, som för honom uppenbarat de ungas hemlighet.

Det var några dagar före midsommar på eftermiddagen, just vid den tid, då prosten brukade taga sin middagslur, som han i halfvaket tillstånd tyckte sig få en särdeles lycklig ingifvelse med afseende på sin predikan för midsommardagen.

Det är alltid då själen sväfvar på gränsen mellan sömn och vakande, som fantasien är lifligast, och gubben reste sig upp från den bastanta träsoffans svarta kalfskinnsmadrass och ämnade uppteckna sin vackra liknelse.

”Alldeles som den vältalige hedningen Cicero säger”, skref han, men längre kom han icke, ty nu voro Ciceros ord rent af borttappade af det nyckfulla minnet.

Fåfängt vandrade han fram och åter på golfvet, fåfängt lade han sig åter på soffan, upprepande hundra vackra sentenser af sin klassiska favorit, men just de ord, han ville återkalla, kunde han icke mera finna.

Förargad öfver sitt dåliga minne, stannade han slutligen med pekfingret på näsan framför sitt skrifbord.

Utanför prostens studerkammare var en sal, der husets väfstolar voro placerade om sommaren, och dessutom ett stort skåp, der sådana gamla böcker förvarades, hvilka sällan blefvo anlitade eller icke fått rum i de egentliga bokskåpen. På andra sidan om salen fanns en liten kammare, som endast begagnades vid större hushållsbestyr, och der den vackra Hedda nu stod framför ett stort bord, sysselsatt att baka smörbakelse.

Då prosten fåfängt funderat en stund, gick han ut för att i skåpet bland de skinnpermade auktorerna leta rätt på sitt lyckliga citat, som skulle passa så bra och som han alls icke ville uppoffra, men som imellertid aldrig kom att illustrera hans siratliga predikan, ty från den halföppna dörren på andra sidan nådde glada, ungdomsfriska, röster hans öra och kommo honom att glömma till och med ändamålet med hans dervaro.

Han tittade in och såg sin brorsdotter med ett stort hvitt förkläde framför sig, klädningsärmarne uppvikna och halsklädet på sned, med en rad af bleckplåtar framför sig och en bakelsekafvel i handen.

Men imellertid hvilade smördegen orörlig på bordet och hennes andra lilla mjöliga hand i den unga magisterns.

— Ack, Hedda, hvad du är vacker just nu, med detta mjöldoft i ditt svarta oordnade hår, som gör din hy ännu klarare och låter dina ögon stråla som stjernor; jag måste kyssa dig, — sade Astley glädtigt och lade armen om den unga flickans lif.

— Nej, Astley! Alls inte, förrän vi blifvit riktigt förlofvade, — svarade Hedda allvarsamt och höll den mjöliga träkafveln som en sköld framför sig, under det att hennes skälmska ögon och högröda kinder sqvallrade om en omisskännlig överensstämmelse med Astleys önskan.

— Nåväl, för att i detta ögonblick få en enda kyss af dig, vore jag väl i stånd att genast gå in och väcka upp farbror Jöns för att frambära mitt frieri.

— Min Gud, Astley, gör ingen dumhet! — återtog Hedda förskräckt, då hennes älskare med en mycket beslutsam min reste sig upp ifrån den gamla rygglösa trästolen, på hvilken han suttit. — Du kan väl inse, att man icke så der bör rusa åstad; farbror kunde bli så ond, att han nekade oss att mera se hvarandra.

— Huru skulle då det gå till?

— På ett mycket enkelt sätt, att han skickade mig hem igen till Österslöf.

— Ja, det är sannt, så kyss mig då till afsked, ty jag går nu till Svaneholm, och låt oss vänta med förlofningen!

Ett ögonblick derefter utkom magistern, borstande mjölet af sin rock, och gick helt tyst och varsamt öfver salen för att icke väcka farbror Jöns, hvilken förmodades sofva, men som stod i vrån bakom skåpet, helt vred och villrådig, sedan han hört och sett allt, utan att Astley hade någon aning derom.

Prosten var imellertid alls ingen tyrann, tvärtom en ömsint och poetisk själ, och ehuru han visserligen tyckte, att de båda barnen voro nog ogenerade och brådskande i sitt tycke för hvarandra — ty de gamle anse alltid, att man bör med ödmjukhet invänta deras tillåtelse att älska och inse sällan, att ungdomen ensam är auktoritet i detta fall — så fann han mera anledning till oro än vrede vid den upptäckt han gjort.

Man skulle hafva kalas i prestgården på midsommardagen, det var mycket bestyr i anledning deraf. Hedda var icke synlig vid qvällsmålet, och prosten funderade, så länge han var vaken på aftonen, om det icke i sjelfva verket vore lämpligast att hemskicka den unga flickan för att genast i början afbryta en kärlek, som han fruktade hos Astley snart skulle visa sig endast vara ett flygtigt tycke, och som möjligen hos hans mor skulle möta motstånd.

Imellertid förtrodde han sin upptäckt åt ”syster Petronella”, som fann saken mindre bekymmersam, lofvade att hafva ett vaksamt öga på Hedda och tyckte, att man icke borde låtsa om något, helst Astley snart skulle resa tillbaka till Lund.

Hösten förgick, man var nu vid jul, Astley skulle återkomma, och just denna qväll funderade prosten på, om han likväl icke möjligen handlat oförsigtigt, som icke meddelat Astleys mor hennes sons böjelse. Han föresatte sig att redan dagen derpå göra den engelska frun ett besök, för att utröna, om icke Astley sjelf kanhända sagt henne något. Detta var imellertid föga troligt, ty det likgiltiga förhållandet imellan mor och son hade icke förändrat sig sedan hans barndom. Astley besökte henne visserligen regelmessigt, då han var hemma, men han talade sällan om henne, och hon tycktes bäst trifvas i ensamheten med en katt och en gammal piga, utan annan förströelse än läsningen af några engelska tidningar, som regelbundet hvarje vecka skickades till henne ifrån Ystad.

Denna qvinna var imellertid en besynnerlig varelse, tänkte prosten, som lefde här instängd och nästan osynlig, långt ifrån sin slägt och sitt fädernesland, år efter år tyst och ensam, utan att göra sig bekant med någon och utan att tyckas älska eller interessera sig ens för sitt eget barn.

Han påminte sig, att han hört, det hon sedan några dagar vore sjuk, och detta vore en tillräcklig anledning att besöka den ogästvänliga frun, som sjelf under vintern aldrig gick ut ur sitt rum.

Det hade blifvit sent, under det gubbens tankar genomgått alla dessa detaljer, han lyssnade till vindens tjut, sände en orolig önskan om eldens bevarande till invånarne i den andra flygeln, makade om den halfslocknade torfven i spiseln och beredde sig att påtaga en gammal kamlottskappa, som hängde i ett hörn af rummet, för att öfver gården begifva sig till sin sängkammare i manbygnaden.

Det var också hög tid, ty det gamla brunmålade vägguret med sin svartnade messingstafla slog nu tolf, men just som dess sista surrande ljud förklingat, ljödo tvenne hårda slag emot fönstret och kommo gubben att spritta till af öfverraskning.

Hvad kunde man vilja honom midt i natten? Var det blåsten kanhända, som slitit fönsterblecket löst, eller en förirrad nattfågel, som, lockad af det matta ljusskenet, farit emot rutan.

Gubben vände sig om och lyssnade; han var en mycket lärd och klok man, men det hindrade icke, att han kände en besynnerlig och alldeles omotiverad kyla öfver ryggen i det ögonblick, då han hastigt putsade sitt enda långvekade ljus i den stora flata messingstaken och lyfte upp gardinen.

Der utanför fönstret, omgifvet af det djupa mörkret, syntes nemligen tätt invid rutan ett skrynkligt, hopfallet och blåblekt ansigte, infattadt i en ram af grånade orediga hårtestar, våta at regnet, fladdrande för blåsten, med dunkla brinnande ögon och en af smärta eller vanvett förvriden mun.

Den ofrivilliga rysning, prosten kände, syntes verkligen ganska berättigad, ty en mera gastlik och hemsk uppenbarelse kunde knappt den mest fantastiska saga framställa, och det fordrades ett par minuters besinning, hvarunder han helt bestört och orolig stirrade derpå, innan han förmådde igenkänna den engelska frun, Astleys mor, på hvilken han nyss tänkt.

I samma ögonblick han uppfattade, att det verkligen var hon, som stod utanför och begärde att blifva insläppt, tog prosten naturligtvis sitt ljus och gick ut för att öppna dörren för henne.

Man hade stängt förstugudörren, och för att icke få ljuset utsläckt af draget och regnet, satte prosten det på golfvet innanför salsdörren, medan han öppnade.

— Bevara mig, min bästa fru Cameron, hvad kan vara anledningen till ett så sent besök och i ett sådant väder? — sade prosten vänligt, i detsamma han öppnade dörren och den främmande qvinnan inträdde. — Huru har ni kommit hit? Jag ser ingen vagn, — tillade han, sträfvande att hålla dörren öppen, för att titta ut i mörkret, under det regnet slog honom i ansigtet och blåsten var nära att bortföra hans kalott.

Den bleka och vanstälda qvinnan svarade ingenting, hon steg in i salen och tog vägen till prostens rum, under det denne upptog ljusstaken och, i det han följde henne, såg hennes långa svarta klädning släpa på golfvet och lemna ett bredt spår af smuts och vatten efter sig.

Då de inkommit i kammaren stälde han ljuset på bordet och närmade sig sin sällsamma gäst, hvilken stannat framför spiseln, med de mörka våta kläderna tungt hängande omkring sin smala och kantiga kropp, tyst och orörlig som en ande, och så aftärdt var hennes ansigte, så slö och ihålig var hennes blick ur de djupa ögongroparna, att prosten trodde sig snarare se hennes vålnad än henne sjelf.

— Låt mig aftaga er kappa, den dryper ju af vatten. Se så sätt er nu här framför elden och säg ert ärende, min fru! Jag hade hört, att ni var sjuk, jag hade ämnat mig till er i morgon, hvarmed kan jag nu tjena er? — tillade han, skjutande en länstol fram till henne och sättande sig sjelf bredvid.

Den främmande sjönk ned deri, och det föreföll, som om hon upplösts till en askhög, så lätt och ljudlöst föll hon ihop, liksom man kastat en tom liksvepning på stolen.

Hon teg alltjemt, och ingenting utom de brinnande orörliga ögonen, som lyste likt tvenne eldkol i en hög af svartnad aska, visade, att det var ett lefvande väsende framför honom.

Gubben kände sig slutligen underlig till mods vid denna ihärdiga tystnad; och då han länge förgäfves väntat på ett svar, återtog han ändtligen med en röst, så fast och högtidlig, som om han velat besvärja en ande:

— Hvad vill ni mig?

Qvinnan ryckte till, liksom hon vaknat ur en djup sömn, reste sig häftigt, vände sina hemska ögon emot honom och sade med en hes, rosslig stämma och tydlig ansträngning, i det hon genast föll tillbaka ned i stolen igen:

— Jag vill bikta mig för er.

— I denna natt? Just nu?

— Ja, i denna natt.

— Nå väl, jag hör er min fru, — sade prosten öfverraskad och tillade, då han såg henne återfalla i sitt förra dvallika tillstånd: — Och måtte jag kunna visa er det deltagande och gifva er den tröst, hvaraf ni verkligen synes vara i behof.

Hon svarade ingenting, men förde de långa knotiga händerna öfver ansigtet och andades tungt och med svårighet.

Den gamle prosten framtog imellertid ur sin bordslåda ett vaxljus, som han tände, och ersatte dermed den nedbrunna och flämtande veken i staken, tog en flaska vin, som han hade förvarad i ett hörnskåp, och hälde deraf i glaset, som stod bredvid ölstånkan af trä på bordet.

— Drick litet, jag tror det skall göra er godt, ni ser alldeles medtagen ut, — fortfor han vänligt, i det han försökte föra glaset till hennes läppar.

Dessa läppar voro torra och fasttryckta vid tandraden som på ett lik, och han förvånades, att några dagars sjukdom kunnat så förhärja hennes ansigte.

Hon drack och tycktes känna sig något upplifvad, ty hon sträckte på sina styfva lemmar, lutade sig emot stolens ryggstöd och sade långsamt:

— Haf den godheten att noggrannt uppteckna hvarje ord, som jag vill säga er; men tiden skyndar, jag har endast några timmar, som tillhöra mig, och min berättelse är lång.

— Men, min fru, ni ser mycket sjuk ut, jag fruktar, att ni icke skall uthärda denna ansträngning, vill ni icke vänta?

— Vänta! — sade qvinnan, med någonting liknande ett leende. — Vänta! Ha, det är just det jag gör. Ser ni icke att döden redan håller mig omsluten, och att själen genom viljans makt dröjer qvar på gränsen mellan tvenne verldar, för att låta en redan stelnad tunga frambära sitt vittnesmål om den lefnad, som redan är förbi, på hvars skuldregister den första gryningen från en annan sol redan börjat falla, men skrif ... skrif och låt mig ännu en gång begagna minnets hemlighetsfulla makt, för att genomflyga dessa flydda år, der kärlekens luftiga rosenfärgade molnflockar jagas och betäckas af brottets och qvalens tunga mörker! Ja brottet och qvalen, ty de följas åt, båda hafva inrymts i mitt hjerta, men upptäckten, att qvalen äro brottets ovilkorliga följder, att de härflutit deraf, har jag gjort blott för några timmar sedan, det är denna upptäckt, detta slutliga medgifvande, som fört mig hit, icke för att urskulda mig eller begära förlåtelse af menniskor, men för att ett ögonblick skingra mörkret och lyfta tystnadens tunga slöja ifrån min själ, innan döden gör denna tystnad och detta mörker ännu djupare, för att låta den sjunkande anden uttala sin förkastelsedom öfver det lif, som redan är slut, öfver det misstag, som låtit mig tro, att sällheten någonsin kan köpas genom brottet. Ah, vi undgå menniskors dom och rättvisa, men den eviga rättvisan reser inom oss en långt fruktansvärdare schavott, der vi hvarje dag lida dödens ångest, i den hemlighetsfulla skymningen af vår egen själ.

En hastig onaturlig rodnad, hemsk som skenet ifrån glödgadt jern, brände på den sjukas kinder i detta ögonblick, och den stackars prosten, intagen af en sällsam bäfvan och kufvad af ögonblickets makt, gjorde icke flera invändningar och hade icke annat val än att sätta sig ned vid bordet och doppa sin penna, för att nedskrifva detta dödens orubbliga protokoll öfver en förfluten lefnad.

— Jag är färdig, min fru, — hviskade han, förvirrad och passif, som i en dröm.

Han hörde intet svar, men det susade för hans öron, och svettperlorna ifrån hans panna droppade ned på papperet framför honom; det var som om orden, hvilka ändtligen med en utomordentlig klarhet nådde hans öra, äfven satt hans penna i en fart, som var helt och hållet onaturlig.

III.

— Jag heter Agnes Hochtinton, började den främmande långsamt och högtidligt, som om hon ur en bok uppläst sin egen bekännelse, under det hon upplyfte hufvudet och slutligen satt rak och stel som en upprest mumie, — min far var öfverste Robert Hochtinton, bosatt i södra delen af England.

Det var en vårdag för trettio år sedan, som jag stod med min kappsäck bredvid mig utanför gallerportarna till en vacker park, långt bort ifrån det ställe, der jag blef född, som varit mitt hem, och der jag hittills lefvat.

Jag bar sorgdrägt efter mina föräldrar, som båda voro döda, och allt, hvad jag egde i verlden, sedan husets skulder och begrafningsomkostnaderna voro betalda, inneslöts i den lilla kappsäcken vid mina fötter.

Jag var nitton år och hade under vägen fått en aning om, att jag icke såg så illa ut, ehuru min sorgsna och skygga min och tarfliga drägt just icke kunde förhöja mitt utseende.

Det var en sval och frisk afton, fåglarne qvittrade i de vilda törnbuskarne, hvilkas blekröda blommor doftade i luften omkring mig, och solen sänkte sig bakom det höga svarta skiffertaket af ett stort gammalt hus i fonden af den långa raka allén, midt framför mig inom grindarne.

Jag kände en känsla af välbehag öfver att hafva kommit ur det gamla rankiga åkdon, som ifrån Falmouth fört mig hit, och som jag nu såg långsamt vända om till den by, vi nyss passerat, och likväl skickade jag det en blick liksom af oro och saknad, ty det föreföll mig, som om med det mitt sista skydd och tillflykt i denna främmande trakt försvann.

Vägen var tyst och enslig, ingen mensklig varelse syntes till, och den lilla hvitrappade fyrkantiga grindstugan låg alldeles skyld af jasminer och syrener inom parkens inhägnad.

Jag satte mig ned på en af de huggna stenarne vid grinden och framtog ett bref, som jag mycket långsamt genomläste, innan jag kunde besluta mig att röra vid klocksträngen bredvid mig.

Detta bref var mycket kort, och ehuru jag många gånger förut genomläst det, i förhoppning att under de kärfva kalla orden kunna upptäcka en skymt af vänlighet eller slägtkärlek, så lyckades jag deri nu lika litet som förut.

Det var likväl skrifvet af min mormor, den högtförnäma lady Emmelina Hawerfield, som, efter erhållen kännedom om min öfvergifna och torftiga belägenhet, erbjöd mig ett hem i sitt eller rättare sin sonsons, den unge lord Percy Hawerfields, hus.

Det var denna ståtliga gamla bygnad, jag nu såg framför mig, och mitt hjerta klappade af ängslan och oro, af denna paniska skräck, som det blyga och stolta sinnet ofta erfar vid den väntade beröringen med alldeles främmande personer.

Min mor, som gift sig emot sin familjs vilja, hade aldrig fullkomligt blifvit försonad med min högmodiga och stränga mormor, och den kalla tonen i det bref, jag höll framför mig, tycktes antyda, att missnöjet och oviljan emot den olydiga dottern äfven öfverflyttats på hennes barn.

Jag hoplade brefvet suckande och såg mig omkring med denna pinsamma villrådighet och bäfvan, som stundom låter oss välja den säkra olyckan, för att undkomma den förmodade, och så stark var min motvilja i detta ögonblick för det ståtliga hem, man erbjöd mig, att jag ämnade upptaga min kappsäck och vandra vidare utan mål eller redig besinning, då i detsamma bullret af en galopperande häst nådde mina öron, och nästan i detsamma stannade en ryttare bredvid mig utanför parkens jerngrindar.

En stor raggig hund, med hängande tunga, våt och smutsig, kastade sig flämtande ned vid hästens fötter, under det hans herre ett ögonblick betraktade mig med temligen djerfva och förvånade blickar.

Han var en grof och axelbred karl, om trettio eller trettiofem år, med tjockt rödbrunt hår, små gråa ögon, stora läppar och klumpiga händer och fötter, men oaktadt dessa föga intagande detaljer kunde man likväl icke kalla honom ful.

Det låg en något vild och rå, men tillika frimodig och öfverlägsen kraft i hans hela person, som påminte om en zigenar- eller röfvarhöfding i de gamla romaner, jag läst, och tonen i hans muntra högljudda röst och raskheten af hans rörelser, då han svängde sig ur sadeln och aftog sin filthatt, öfverensstämde äfven dermed.

— För tusan, min vackra miss, hvarifrån kommer ni? Ni liknar en förskrämd fågel, som höken jagat in på en alldeles främmande mark, dit han aldrig ämnat sig. Tänker ni er hit till Aukwoodhouse, så låt mig ledsaga er, ty jag är gammal bekant här, — sade han skämtsamt, då han kommit ned på marken.

Jag gjorde af nödvändigheten en dygd, besegrade min ängslan och blyghet och sade honom mitt namn och mitt ärende.

— Aha! Jaså, nå då bör ni blifva som barn i huset, jag gratulerar er miss, lady Hawerfield är, fördömme mig, en mormor, som man kan hafva heder af, om också icke trefnad och glädje, ha ha ...

Hans skratt föreföll mig så olycksbådandande och rått, att jag kände mig blekna och drog mig ovilkorligt tillbaka.

— Ursäkta mig miss Agnes — var det icke så ert namn var? — jag tror, jag skrämmer ... bevars, min mening var, att ladyn är en präktig fru, och att ni kan anse er för alltid befriad ifrån allt bryderi för er egen person, sedan ni inträdt inom hennes område.

— Ah, David, din gamla skälm, kommer du då aldrig och öppnar åt oss? — tillade han, ännu mera höjande rösten, och ryckande i klocksträngen med en kraft som lät den stora metallklockans ljud skalla vidt omkring i den lugna, stilla qvällsluften.

Dörren till grindstugan förblef imellertid stängd, och i stället hördes tunga ojemna och brådskande steg innanför häcken, och i detsamma syntes en karl i grön klädesjacka och skinnbyxor komma haltande, så fort han förmådde.

— Ursäkta mr Merton! Jag såg en flock rapphöns ute på fältet, och jag ville titta efter, att icke vallbarnen på heden här nedanför skrämde de små kräken: kycklingarna äro ännu så små, och lord Percy är så rädd, att de skola oroas den här tiden, ser ni, — pustade mannen andfådd, under det han öppnade den tunga grinden för oss.

— Jo, jo din skälm, den gamla kloka ladyn visste nog hvad hon gjorde, då hon satte den värsta tjufskytten till vaktare af sin park, hon kunde icke få behålla sitt vildbråd eller få bugt på dig på annat sätt, — sade ryttaren och skrattade, så att det genljöd i skogen.

— Tag nu den här unga damens kappsäck i förvar så länge, tills man hemtar den! — fortfor han, då mannen förlägen och grinande sköt sin mössa fram och åter på hufvudet.

— Se så, min unga dufva, kom nu, så skall jag ledsaga er till er vördnadsvärda mormor, men först måste jag presentera mig sjelf för er. Jag heter Harry Merton, är den störste godsegare och räfjägare i trakten och för resten den muntraste och trefligaste karl i hela Cornwall, det kan jag försäkra er, det skall ni också snart sjelf komma under fund med: er gamla mormor här t. ex., stel, tyst och bister som stenlejonen vid hennes port, er kusin Percy, en vekhjertad, spinkig och rosenkindad gosse, och den stackars miss Spencer, sällskapsdamen, som ursprungligen var linfärgad, men nu blifvit citrongul af ledsnad, skulle säkert allesammans dött af spleen, om icke Harry Merton ibland kom till Aukwoodhouse och ruskade upp dem, och derför är jag alltid välkommen, — det vill säga likväl, som en oundviklig och helsosam medicin för deras välbefinnande.

Den groflemmade mr Merton hade lindat sin hästs tygel omkring armen och promenerade nu uppför allén vid min sida, betraktande mig med temligen oförstäld välvilja och pratande oupphörligt, utan att känna sig generad af min tystnad.

Hastigt stannade vi båda två, öfverraskade af en helt egen händelse, hvilkens beskaffenhet jag ensam i början uppfattade.

Jag hade nemligen, då jag kom in i parken, observerat tvenne stora, svarta fåglar, stridande i toppen af ett träd. Skrämda af vår ankomst, hade de flugit upp, men fortsatt sin kamp i luften och störtade nu i stridens hetta, med klor och näbbar fasthuggna i hvarandra, ned på marken framför våra fötter.

Jag hörde slagen af deras stora vingar omkring mitt hufvud; i nästa ögonblick snafvade jag öfver dem och kände de mjuka, varma kropparne under mina fötter.

Qvinnan tystnade plötsligt i sin berättelse, sänkte hufvudet och andades tungt.

— Det är sällsamt, — började hon åter med låg röst, liksom hon talat endast för sig sjelf, och det låg en underlig dimma öfver hennes ögon. — Jag ville göra min historia myeket kort, men jag genomlefver åter hvarje känsla, ser hvarje den minsta detalj, hör hvarje ljud och minns hvarje tanke. Jag tycker mig i detta ögonblick erfara samma obeskrifliga fasa, som dessa döende fåglar under min fot då ingåfvo mig. Det var ett slags känd, men oförstådd, hemlighetsfull profetia, som isade mitt blod, och jag hade ännu icke bortjagat denna orimliga rysning, då mr Merton, som hade svårt att hålla sin skrämda häst, med en ed sparkade undan de båda korparne, hvaraf den ena, ändtligen lossande sig ur sin fiendes klor, på matta vingar höjde sig upp i luften, under det den andra, som var död, blef den stora framrusande hundens rof.

Mr Merton skrattade åt äfventyret och skämtade öfver min förskräckelse, men jag kände mig matt och nedslagen och var ur stånd att ens med ett leende deltaga i hans munterhet.

Nu voro vi uppe på gården, der jag betraktade med ett slags oro de båda fula lejonbilderna vid stora trappan, hvarvid Merton med sin grofva skämtsamhet liknat min mormor; och då vi ändtligen kommo in i den höga kyliga förstugan, prydd med hjorthufvuden och porträtter af utmärkta jagthundar, så var jag nästan glad att i den lefnadsfriska främlingen åtminstone ega ett sällskap, som, trots sin tydliga råhet, dock tycktes ega en viss uppriktig och godlynt hjertlighet.

Vi blefvo införda genom en stor, mörk och dyster matsal och flera praktfulla, men ödsliga och tomma rum till en salon, der en brasa, oaktadt den ljumma vårluften, brann i spiseln, och hvarest en smula mindre köld och otrefnad tycktes råda.

Den jovialiske mr Merton presenterade mig och berättade vårt sammanträffande vid parkgrindarne, under det jag gick fram för att helsa på den gamla damen, som satt i soffan.

Ah, hvad jag ser henne tydligt framför mig! Der sitter hon ... der, alldeles sådan jag såg henne! — utropade den sjuka, öfvergående ifrån den lugna, berättande tonen till monologens häftiga, afbrutna tonfall, till hälften resande sig upp och stirrande framför sig, under det hennes utsträckta hand pekade med en bestämdhet, som ovilkorligen lät den gamla prosten kasta en skygg blick till den skumma vrån hon utvisade.

Jag ser henne med sitt fina bleka ansigte, sin skarpa, genomträngande blick, sina tunna, hoptryckta läppar och sin ännu släta panna under de vida veckiga spetsarne af hennes hvita mössa, jag känner mjukheten och kylan af den hand, hon räckte mig att kyssa, och hör den ofrivilliga darrningen af den röst, som uttalade de första orden:

— Ah, hon liknar sin farfar.

Och sedan, liksom ångrade hon sig och harmades öfver denna ögonblickliga rörelse, tillade hon skarpt:

— Det skulle varit passande, miss Hochtinton, om ni aflagt er resdrägt, innan ni visade er. Spencer, — tillade hon, vändande sig till ett fruntimmer, som jag i min förvirring ännu icke märkt, — för miss Hochtinton till sitt rum, så att hon får hemta sig efter resan.

Hvilken stor betydelse kunna icke betydelselösa ord stundom hafva! Denna tillrättavisning, uttalad, som jag tyckte, i den tydliga afsigten att såra och decontenancera mig redan i första ögonblicket, att ännu mera öka den pinsamma förlägenheten och ängslan hos en varelse, som ensam och öfvergifven kom för att finna en mor och ett hem, skulle möjligen i ett mjukare sinne endast förorsakat en öfvergående smärta; hos mig deremot blef den det första lilla fröet till ett hat, hvars gift spred sig i hela min varelse.

Jag vände mig om, bekämpande de första och sista tårar, som den hårda gamla frun någonsin lyckades få se i mina ögon, och såg en lång mager person, med rödgult friseradt hår öfver en grågul och finnig panna, framträda tyst och högtidligt ur skuggan af det tjocka draperiet framför ett fönster och vinka mig att följa sig tillbaka ut samma väg, som jag nyss kommit.

Vi gingo sedan uppför en bred trappa, passerade ännu en förstuga och en korridor, innan miss Spencer öppnade en dörr och förde mig in i ett stort, mycket gammalmodigt rum, der alla de mörka möblerna voro genom sin tyngd nästan orörliga, och der den låga och breda dörren hade stora, konstigt utsirade gångjern och ett lås, så tungt och stort som till ett fängelse, och en tröskel, så hög som en ofantlig timmerstock.

Utsigten genom fönstren försonade mig imellertid med det öfrigas dystra klumpighet, ty öfver parkens träd och den klippiga ljungheden nedanför såg jag hafvet, det omätliga hafvet, som jag aldrig förr sett och som i detta ögonblick lyste som en ofantlig polerad sköld i skenet af den sjunkande solen.

— Min kära lilla miss Agnes, — började miss Spencer vänligt, — ursäkta, att jag kallar er så, men mylady har befalt, att ingen inom huset får nämna er vid ert familjenamn. Ni vet eller har väl åtminstone en aning om, att er mor genom sitt giftermål grymt sårade er mormor. Nå nå, den saken är nu längesedan passerad, den borde visst vara glömd och förlåten, men imellertid ...

Miss Spencer tystnade en minut, afbruten genom den min af obehag hon troligen upptäckte på mitt ansigte, och fortfor sedan, med ens lemnande det ämne hon vidrört:

— Ni kommer visst att finna det mycket ensligt här. Imellertid har jag mitt rum strax bredvid ert, så att ni är icke alldeles ensam i denna våning, och Pally, kammarpigan, bor på andra sidan. Men hvar har ni edra saker? Ah, jaså, hos David, nå då skall jag skicka Tom efter dem och imellertid skaffa er en bit fågel och ett glas vin, medan vi vänta på théet, som sällan drickes före klockan tio.

Jag tackade henne, men försäkrade, att jag icke var hungrig, och satte mig ned, helt förbryllad öfver alla de olika känslor, som vexlat inom mig, sedan jag lemnat mitt fordna hem, der jag lefvat i ett lugn och en enformighet, som icke medgåfvo någon sinnesrörelse eller frestelse af hvad slag som helst.

Miss Spencer gick, förmodligen finnande mig särdeles tafatt och otillgänglig; men den instinktlika visshet, som genast vid min mormors åsyn intog mig, att jag, så att säga, kommit i ett fiendtligt läger, gjorde mig misstänksam och orättvis emot den stackars sällskapsdamen, som i mig såg en medfånge inom de murar, hvarinom hon så länge dvalts i tryckande ensamhet, och derför var beredd att genast skänka mig sin passiva välvilja.

Jag var ensam. Ack, om denna stund i mitt lif varit den sista, om jag kunde utplåna hvarje skugga af de händelser, som ifrån detta ögonblick väckte alla de böjelser i min själ, hvarom jag hittills varit okunnig! Jag trodde mig vara god och oskyldig, renhjertad och uppfostrad efter ädla grundsatser. Ack, jag var helt enkelt en ännu sofvande varelse, min själ var en källa, hvars yta ännu aldrig krusats af någon vind, och om allt det grummel, som fanns på dess botten, hade jag sjelf ingen aning.

En timme derefter kom den artiga miss Spencer att hemta mig till théet.

Denna qvinna, hvars ljumma vänskap jag snart lärde mig att värdera, så ung och ensam som jag var, har jag aldrig lyckats att fullkomligt få begrepp om. I häftigheten af mina egna känslor föreföll det mig omöjligt, att hon kunde vara sådan, som hon syntes, ständigt lugn, viljelös och passionsfri. Jag tilldelade henne derför i min inbillning den ena mystiska och besynnerliga rolen efter den andra, hvilka troligen alla voro för henne fullkomligt främmande.

Det finns för en passionerad karakter ingenting så obegripligt som frånvaron af all karakter; och först många år derefter fick jag en aning om huru mycket jag plågade och förvirrade den stackars Spencer, både med min vänskap, mina misstankar och min vrede, ty om någonsin en menniska nedstigit i sin graf lika skuldlös som hon trädde in i lifvet, så var det utan tvifvel denna färglösa själ.

Den bäfvan, jag redan i förväg känt för min ständigt kalla och satiriska mormor, ökades snarare än den minskades genom en medfödd feghet, som betog mig all förmåga af ett öppet och ärligt motstånd och gjorde smärtan bittrare vid de hånfulla, kärlekslösa anmärkningar, hvarför jag ständigt var ett offer.

Jag egde denna lumpna svaghet i karakteren, som gör oss envisa i stället för modiga, låter händelserna bestämma våra handlingar i stället för grundsatserna och genom styrkan i våra lidelser gör oss onda eller goda af en tillfällighet.

Då vi nedkommo i matsalen, såg jag genast, att sällskapet blifvit förökadt med tvenne herrar. Den ene af dem såg ut att vara fyrtio år, med något grånadt hår och ett hvardagligt ansigte, han presenterades för mig som min kusin guvernören mr Warren, och den andre ... den andre var min kusin lord Percy Hawerfield.

— Percy, o, Percy, min ungdoms ljufva dröm, mitt hjertas afgud! — utropade qvinnan plötsligt med lidelsefull häftighet, och höjde de smala benrangellika armarne öfver hufvudet i ett slags yrsel. — Jag ser dig åter ... Jag ser din ädla ungdomliga gestalt, så fin och smidig, så vek och ömtålig, dina mörblåa milda ögon, med de långa ögonhåren, din hvita panna, ren och klar som en flickas, dina friska läppar och ljusbruna lockar ... Dyrkade, heliga bild, du framträder emot mig, du ler — och sjelfva dödens mörker försvinner ...

Hon hade sjunkit på knä, gripen af en extas, som skrämde hennes åhörare och lät honom frukta, att hon uppgaf sin sista suck, då hon hastigt tystnade, och hennes hufvud nedsjönk emot bröstet.

Några gnistor glimmade upp och försvunno i falaskan i spiseln, tystnaden kändes hemsk och tryckande, och den gamla prosten, förlamad på sin plats, visste knappt om icke alltsammans var en dröm, då qvinnans ord åter ljödo klara och tydliga i hans öra. Hon talade nu fort och utan afbrott, och hans penna hade svårt att följa med.

— Ja det var min kusin Percy Hawerfield, blott ett år äldre än jag sjelf, som nu kom fram till mig och med en röst, som fylde mitt hjerta med en känsla af outsägligt ljuft välbehag helsade mig välkommen.

Jag kastade en hastig blick bort till min mormor och såg henne rynka ögonbrynen, då Percy förde mig till bordet, och innan théet var drucket, visste jag med säkerhet, att min unga vackra kusins vänlighet ökade ännu mera den gamla fruns motvilja för mig.

O, huru står icke den tid, som nu kom, den korta tidrymden af tvenne månader, som en rosenfärgad sommarsky på mitt minnes natthimmel, som en ros, kastad på en liksvepning, ett strålande smycke fäst på en dödskalle! Skimret af denna min kärleks korta lycka har länge varit förbleknadt för min syn, men i detta ögonblick omstrålar det åter den flyktande anden såsom det enda sanna af hela mitt flydda lif och lofvar förlåtelse och ro. Det är den lykta jag får medtaga genom alla förvandlingars hemlighetsfulla natt, genom dödens okända rymder, och vid hvars sken jag en gång skall finna nådens öppna dörr.

Vi voro båda unga, Percy och jag, och alldeles obekanta med verlden och dess beräkningar. Vi älskade hvarandra och funno det så naturligt och oemotståndligt som solens sken eller himlens vind. Det gamla slottets dysterhet, mormors stränghet och obehaget att hela dagen sitta instängd i hennes sällskap glömdes helt och hållet för de ögonblick vi kunde få råkas obemärkta i parkens solljus eller de gamla salarnes skymning.

I ruset af min kärlek märkte jag icke, att vi voro observerade af alla, och att den hemlighet, som vi i vår oerfarenhet trodde så väl bevarad, i sjelfva verket var känd af hvar och en, som såg oss.

Den verkliga kärleken är dessutom omöjlig att dölja, ty liksom luften genomtränger den hela vår varelse, och för att gömma den måste vi gömma oss sjelfva.

En hel månad hade försvunnit sedan den dag, då Merton fört mig in i min kusins hem. Alltsedan jag kommit, hade Percy icke mera funnit nöje i sin muntra väns sällskap. Den burleska jagtkamratens grofva skämtsamhet generade honom, han följde honom varken till kappridter eller kalas, i grannskapet, och hvarje stund af hans dag var nu upptagen af studier med mr Warren eller kärleken till mig.

Mormors beständiga närvaro och kalla, vaksamma blickar reste liksom en jernbur omkring mig och höllo mig i en fruktan och ett tvång, hvars börda skulle nedtryckt mig, om icke kärlekens förtrollning hindrat mig att klart uppfatta den, och äfven den bitterhet och det dofva hat, som deraf uppväxte inom mig. Detta hat var ett obehag, hvaraf jag led liksom omedvetet och utan någon egentlig reflexion, jag var alltför lycklig och alltför upptagen af min lycka, för att inrymma någon annan känsla.

Och i sanning, det behöfdes väl någon glädjens eller hoppets stjerna, som förkortade den långa dagens timmar, under det ändlösa arbetet att — under den gamla fruns ögon — antingen stoppa och laga de fina, brustna trådarne i en anförtrodd gammal svart spetsschal, stor som ett lakan och med brister lika många som himlens stjernor, att reda ut ett parti trassliga garnhärfvor, som borde nystas upp utan knutar, eller ”maska” tillsammans bitar af gamla svarta silkesstrumpor, som borde blifva brukbara, alltsammans göromål, som för ett ungt och och oroligt sinne ofta blir rent af olidligt tråkigt. Jag vet icke, om hon uppsökte dessa tröttsamma och enformiga göromål endast för att pröfva mitt tålamod eller att plåga mig, men det förekom mig åtminstone så. Tusen gånger, när jag i sommarvärmen satt der inne med den oändliga svarta schalen framför mig eller de masklupna strumporna i mitt knä, utan att våga resa mig från stolen eller lemna rummet, under det att sol och luft och fågelsång lockade mig der utanför, kände jag en vild åtrå att springa min väg, trotsande allt, eller att öppna fönstret bredvid mig och kasta mig ned utför den höga muren, men fegheten tog öfver hand. Jag trodde mig nära att uppgifva andan af trötthet och ledsnad, blodet brände i mina ådror, men jag satt likväl qvar, i hvarje sekund rådfrågande den gamla pendylen, hvars utsirade messingsvisare tycktes mig lika obarmhertigt orörlig som mormor sjelf.

Aldrig har tiden synts så lång för någon mensklig varelse som för mig. Jag har lefvat öfver hundra år efter min egen tidräkning, och mitt ansigtes djupa fåror säga äfven detsamma.

Imellertid egde jag likväl frihet att helt tidigt om morgnarne gå ut i parken, för att göra en promenad före frukosten. O, hvad dessa timmar voro mig dyrbara! Det var då Percy och jag råkades och vandrade tillsammans under de gamla almarne.

Huru herrliga syntes mig icke dessa korta stunder! Om någonsin ett paradis funnits på jorden, så borde det i min tanke hafva varit i denna skuggiga park med dess fuktiga sandgångar, dess melodiska sus — ofta öfverröstadt af hafvets dån, som hördes öfver klipporna — dess mörka dammar och blomstergrupper, dess qvittrande fåglar och skygga rådjur.

Och här skulle jag stanna, här skulle Percy och jag framlefva vårt lif som makar i en oafbruten lycka, så försäkrade han mig tusen gånger i sin barnsligt förrädiska föreställning om sig sjelf och verlden, och jag lyssnade till hans ord och insöfdes deraf som af en trollsång.

Senare, då jag fattade hela oböjligheten af hans farmors vilja, förundrade det mig, att hon icke helt och hållet förbjöd mig att tala med hennes sonson, ett förbud, som ingen af oss, unga och oerfarna som vi voro, skulle vågat trotsa, men troligen föraktade hon vår ömsesidiga böjelse såsom endast en barnslighet, hvilken hon i hvilket ögonblick som helst kunde krossa.

Och på denna förmodan fick jag äfven en bekräftelse, då jag en morgon inkom i salonen.

Det var ännu helt tidigt, klockan var ännu icke sju, då jag nedkom i förstugan. Jag påsatte min hatt för den vanliga promenaden i Percys sällskap, då jag hastigt erinrade mig, att jag glömt mina handskar qvällen förut i salonen vid fönstret, der jag suttit och arbetat.

Jag gick in för att hemta dem, rädd att mormor skulle finna dem der och få en anledning till klander och vrede öfver mitt slarf. Det fanns ännu ingen menniska i rummet, huspigan hade nyss städat och fönstren stodo ännu öppna.

Imellertid lågo icke handskarna qvar, der jag förmodat; jag lutade mig ned för att söka på golfvet, då dörren i detsamma öppnades, och den tunga dammastgardinen, som troligen varit illa uppfäst, lossnade ur hållaren af draget och föll ned framför mig.

Jag ämnade upplyfta den och lemna min plats, öfvertygad att huspigan tagit handskarna till vara, då ljudet af min mormors röst fastnaglade mig på stället.

— Har han redan gått ned? — frågade hon helt högt, just som dörren slöts efter henne.

— Ja, och jag tillstår, att jag finner det besynnerligt, då mylady ogillar detta tycke, att lemna dem tillfälle att ...

Det var Spencer, som talade, och mormor afbröt henne.

— Hvarför det? Det skulle vara mycket olämpligt att genom ett förbud reta Percy och fästa vigt vid saken, den der barnsligheten af honom är utan betydelse, han har aldrig sammanträffat med någon ung flicka förr, och hon är vacker som alla med det namnet, men han skall glömma henne, så snart han satt foten på kontinenten, hans kön medger ingen besvärlig fasthet i detta fall, — tillade hon med ett kort och hånfullt skratt.

— Dessutom, — fortfor hon efter några ögonblick — skall jag påskynda Percys resa. Du har ju imellertid beständigt följt dem och icke ett ord af deras osmakliga pladder är oss obekant.

Jag kände mig nära att qväfvas af harm och förskräckelse, men teg och höll mig stilla i fönsternischen.

— Percy kan resa redan om några dagar, och hvad Agnes angår, så skall det blifva min sak, att öfvertyga henne om fruktlösheten af alla romantiska förhoppningar.

— Visserligen, men om hon skulle hafva ärft sin mors sinnelag, ehuru hon fått sin fars utseende, då vore ...

— Det är rätt, att du påminner mig härom, — sade mormor, — afbrytande med bitterhet och hetta Spencers långsamma och tvekande ord, — det är detta minne, som skall gifva mig mera kraft och försigtighet än då ... Så länge jag lefver, skall icke namnet Hochtinton ännu en gång blitva förenadt med Hawerfields.

Miss Spencer hostade förlägen och stammade, villrådig huru hon skulle afleda sin matmors iråkade vrede:

— Det är derinne i kabinettsfönstret, som mylady kan se de båda älskande promenera i nedersta allén.

Hon öppnade dörren, vid hvilken hon stod, och deras steg försvunno i de mattbelagda rummen.

Upprörd af ångest och sorg, smög jag mig ut och tillbaka upp på mitt rum, ty att nu gå ut för att råka Percy var mig omöjligt.

Då kammarpigan kom för att hemta mig till frukosten, bad jag henne ursäkta mig och sade henne, att en svår hutvudvärk förmådde mig att hålla mig stilla.

Hvad denna dag föreföll mig lång och qvalfull, huru svårt det syntes mig att höra den falska Spencers tillgjorda medlidande och vänlighet, då hon på förmiddagen kom upp till mig!

Hon berättade mig, att Percy ridit bort med mr Merton och ämnade stanna öfver natten hos honom.

Aldrig hade jag funnit mig så ensam och öfvergifven som nu, ty för första gången tänkte jag på Percys ungdom och möjligheten af hans obeständighet och glömska. — Så länge jag lefver — hade mormor sagt, — skall icke ännu en gång namnet Hochtinton förenas med Hawerfields — och kraften och säkerheten i hennes röst genljöd ännu i mitt öra. Percy skulle aldrig ett ögonblick tänka på att trotsa denna energiska vilja, som beherrskat honom allt ifrån hans barndom.

Jag vred mina händer i tröstlös förtviflan och ansåg det omöjligt att kunna lefva här, då Percy rest. Han ensam bade förljufvat dysterheten af detta hem och låtit mig uthärda dess despotiska herrskarinnas hatfulla köld, hans kärlek hade kastat en slöja af guld öfver detta mörka gamla hus, med sina enformiga vanor och sin klosterlika afskildhet från den öfriga verlden, och genom detta skimmer hade jag hittills uppfattat allt; då denna slöja rycktes bort, stod jag qvar som en fånge, omsluten af det jerngaller, som lydnaden för min enda anförvandt reste omkring mig.

Ändtligen led dagen till slut. Jag hörde steg utanför min dörr; miss Spencer inträdde tassande i sina breda svarta klädesskor, som gjorde, att man alltid tyckte henne gå i bara strumporna, och bärande en bricka med förfriskningar, som hon nedsatte på bordet.

— Se så, min stackars lilla vän, nu skall ni äta en smula, — sade hon vänligt och sköt en stol fram till soffan, der jag låg. — Ni har ju ingenting förtärt på hela dagen, jag har en kyckling och en alldeles förträfflig fruktkaka. Se här!

Hon hade tagit en tallrick ifrån brickan och höll den nu frestande framför mig.

Den häftiga vreden öfver hennes förmenta falskhet lät mig glömma min öfriga sorg, och i det en ström af tårar öfversköljde mitt ansigte, utropade jag helt tvärt, resande mig upp:

— Miss Spencer, jag var i salonen i morgse, när ni talade med lady Hawerfield om mig, jag hörde hvart ord.

Den blekgula sällskapsdamen rodnade en smula och såg ett ögonblick litet förvirrad ut, men sade sedan helt lugnt med sin vanliga släpiga röst:

— Jaså! ... kan man se ... Herre Gud så häftig ni är ... det anade mig just, att er hufvudvärk hade någon särskild orsak, stackars min lilla vän ... det var för obehagligt för er ... Jag råkade sjelf en gång att få höra en hop ledsamheter, så der malapropos ... det var för nedslående ... Jag beklagar er verkligen, men sök nu att glömma alltsammans och ät en bit kaka, så gjorde jag.

— Jag afskyr er vänlighet, gå er väg! Jag vet nu, hvad ni tänker om mig.

— Hm, hm, ni menar, hvad er mormor tänker, och det var kanske så godt först som sist, att ni fick veta det.

— Ja, och äfven hvad ni tänker.

— Hm, det vet jag då knappt sjelf, jag bryr mig icke om att tänka stort, skall jag säga er, jag har aldrig kunnat inse, hvad det tjenar till; men lugna er nu, jag ber ...

— Jag vet, hvad tro jag bör sätta till er vänskap; ni är falsk, miss Spencer, ni blygs icke att bedraga den, som ansett er som en vän.

— Jo, min söta, det skulle jag verkligen göra, men jag begriper icke, hvad ni larmar om. Hvad har jag väl sagt? Jag kan sannerligen icke nu erinra mig mina egna ord, men om ni lade märke till dem, så är jag fullt säker, att ni icke skall kunna tro mig om falskhet eller någon annan dumhet, som endast ådrager folk ledsamhet och krångel, och jag vill säga eder, efter ni nu kommit att vidröra ett dylikt tröttsamt ämne, att jag hatar alla scener och häftiga demonstrationer af hela mitt hjerta, och att det bästa beviset på att jag icke eger en enda sårbar punkt, eller någonting, som är värdt att anfallas eller försvaras, är, att jag lefvat här i sexton år tillsammans med er mormor. Se så, min lilla vän, torka nu bort edra tårar och låt oss stifta fred!

Jag teg. Hennes sista argument var verkligen slående, och då jag återkallade i minnet hennes ord på morgonen, så måste jag erkänna, att de äfven kunde tolkas såsom bevis på deltagande.

— Men ni har spionerat på mig, — sade jag tvekande.

— Det har jag gjort. Jag var befald dertill; er mormor är min matmor, jag är i alla händelser pligtig att lyda henne, och jag ansåg det dessutom bättre, att jag följde er än någon annan.

Jag teg förvirrad; det föreföll mig, som om hon hade rätt.

— Tro mig, mitt stackars barn, ni har här ingen annan rol att spela än att vara undergifven. Den förbindelse med er kusin, hvarpå ni i er oerfarenhet hoppas, skall aldrig gå i fullbordan; det var rätt olyckligt, att ni så hastigt skulle fatta tycke för hvarandra. Ni är imellertid ung och lifvet är långt, ni skall hafva god tid att finna er lycka, ehuru den icke kommer att få det utseende ni nu föreställer er.

Jag fann miss Spencers ord grymma och förhatliga, jag ville icke ens låna någon uppmärksamhet deråt, men imellertid var det mig en tröst att åter kunna tro på hennes uppriktighet och deltagande; jag fann mig så djupt olycklig, det var så hårdt, att icke ega en enda vän eller förtrogen, jag kastade mig derför utan vidare betänkande i hennes armar och grät och snyftade som ett barn.

Hon afbröt mig icke, bon blott skakade på hufvudet med en generad min, och först då jag uttröttad reste mig upp, sade hon med matt röst:

— Jag förmodar, att detta förefaller er som en stor sorg; men herre Gud, det går ju egentligen intet ondt åt er, och ni kan ju alltid hoppas på tiden, den medför så många förändringar.

— Ni menar, att den gamla ladyn kan dö?

— Nej, det menade jag icke, hon är endast sextio år och har troligen ännu en lång lefnad för sig, men ert eget sinne och tycke kan förändras, min vän.

— Jag skall älska Percy, så länge jag andas.

— I det fallet beklagar jag er, men låt oss nu icke längre tala härom. Ni skall nu ändtligen äta den här kakan, som jag alltjemt sitter och håller framför er, och sedan gå till sängs, då ni först badat edra rödgråtna ögon.

Det var mig imellertid omöjligt att följa hennes råd. Jag åt hvarken någon kaka eller gick till sängs, och sedan den beskedliga miss Spencer aflägsnat sig helt villrådig och förundrad öfver min bedröfvelse, och jag hade stått en stund i det öppna fönstret och sett huru aftonrodnaden färgade hafvet i alla skiftningar ifrån purpur till blekgrått, och skymningen sänkte sig allt djupare öfver nejden, svepte jag en schal omkring mig, gick sakta utför trappan och kom utan att möta någon ned i parken.

Qvällens svala vind fläktade öfver min heta panna och lugnade mitt upprörda sinne, den häftiga smärtan byttes i en nödtvungen resignation. Jag vandrade långsamt framåt den nästan mörka allén, der Percy gått vid min sida och der vi kanske aldrig mer skulle råkas, då ljudet af hästfötter utanför häcken på landsvägen nådde mitt öra.

Jag kände mitt hjerta slå af en hastig och ljuf aning och tittade nyfiket genom löfven för att se hvem den ridande var.

Oaktadt skymningen igenkände jag genast min kusin.

Jag tryckte handen emot hjertat i outsäglig villrådighet och glädje. Huru skulle jag väl få träffa honom? Han red fort och hade ingen aning om att jag var honom så nära; jag ville icke gå fram till grindstugan för att möta honom och skulle dessutom icke hunnit dit så fort som han.

Suckande satte jag mig ned på gräset, redan mindre olycklig i medvetandet, att jag i alla händelser ännu en gång skulle få återse honom, och njutande af detta ungdomens och kärlekens privilegium, att känna sig lycklig redan af den älskades närhet, denna hemlighetsfulla makt, som rycker oss undan alla andra förnimmelser och låter oss i det närvarande ögonblicket innefatta hela vårt lif.

En qvarts timme hade väl förgått; jag väcktes ur mina drömmar genom ljudet af snabba och lätta steg på sandgången, i nästa ögonblick låg Percy vid mina fötter och jag kände mig omsluten af hans armar.

O, sällhet, himmelska sällhet! — Allt hvad som är sagdt och skrifvet i sång och saga om kärlekens gudomliga makt, har ändå aldrig motsvarat verkligheten. Blott det hjerta, som en gång varit uppfyldt deraf, kan fatta dess höjd. Hvarför, hvarför sjunka vi tillbaka i lifvets mörka orediga och qvalfulla dröm, sedan vår själ ett ögonblick vaknat till himlens solljus? Hvarför följer icke dödens frigörelse på andens himmelsfärd?

Ännu hör jag ljudet af hans röst, hans ömma hviskningar, hans löften och förhoppningar, känner hans kyssar på mina läppar, hans varma tårar på min hand. Ack, dessa torra blåbleka läppar, denna benrangelshand, förvissnad, spöklik, snart förvandlad till mull liksom hans egen falska skepnad är det, denna ungdomliga tjusande gestalt, som speglade sig i mina ögon, dess stoft är redan bortblåst af vinden, liksom orden från hans förrädiska läppar, men kärleken i mitt bröst är qvar, dess låga brinner ännu klarare än då, dess eldtungor stiga allt högre, det är på dess flammor min ande höjer sig till Gud.

Åter reste sig qvinnan upp, eldad af en hänförelse, som gjorde henne förfärande och sublim, och åter sjönk hon vanmäktig tillsammans som en förbränd veke, hvars låga slocknat.

De hårda, skrällande slagen af det gamla vägguret, som slog två, väckte henne efter ett par minuter, hon reste hufvudet med ansträngning, åter börjande denna hemska strid mellan kropp och anda, och hennes utseende liknade så fullkomligt ett liks, att den gamle presten våndades på sin stol, såsom plågad och beherrskad af maran.

— Jag liknade Eva utstött ur paradiset, — började hon på nytt. Percy var rest, och hvarje dag syntes mig lång och ödslig som det strandlösa hafvet, utan annan fröjd än minnet och hoppet om hans trohet; men både minnet och hoppet äro trofasta vänner i ungdomen, de stå då ständigt vid vår sida färdiga att borttorka hvarje tår på vår kind.

Allt hvad Percy sagt denna sista lyckliga afton återkallade jag noggrannt i mitt minne.

Jag kunde aldrig hoppas, att hans farmor lemnade sitt bifall till vårt giftermål, hon ändrade aldrig sitt en gång uttalade ord, och inga böner kunde beveka henne; vi måste vänta med tålamod, och om efter fem år ingen förändring inträffat, skulle vi gifta oss, trots allt hennes motstånd. Fem år skulle ju snart förgå, då vi litade på hvarandras kärlek, och vi voro ju då ännu unga ... arma dårar som vi voro ... Hvarje vindfläkt omkring oss, hvarje tanke i vårt eget bröst, sjelfva tiden, på hvilken vi hoppas, är en förrädare; det finns ingen punkt, hvarken på eller utom jorden, der vi stå säkra och orubbade; hvad vi tro i dag är i morgon en handfull stoft, kringströdt af vinden.

Percys resa var bestämd att räcka i tvenne år, och under denna tid skulle vi ofta skrifva till hvarandra, och detta skulle allra säkrast kunna ske genom grindvaktaren Davids hustru, som varit Percys amma.

Hon älskade sitt fosterbarn med en mors ömhet; det var hon, som sett mig i parken den sista qvällen, och då Percy af oro för mig, som han icke fått se under hela dagen, återkom, innan någon väntade honom, hade hon på hans fråga sagt honom, hvar han skulle träffa mig, och sedermera lofvat att mottaga och afsända våra bref.

Jag hade ofta sett denna qvinna och anmärkt det interesse och den välvilja, hvarmed hennes ögon tycktes följa mig, utan att jag vidare reflekterat deröfver.

Det var den ruskiga, stormiga hösten, denna årstid, som företrädesvis tagit England till sitt skötebarn, denna dimmiga regndränkta ö, melankolisk och kall som himlen och hafvet omkring den.

Jag har aldrig älskat mitt fädernesland; dess tunga luft, uppfyld af spleen och lungsot, har lagt feghet och grymhet i mitt sinne, under det att min farmors italienska blod födt passionens glöd i mitt hjerta.

Tiden gick långsamt och tungt, regnet slog på rutorna och ackompagnerade miss Spencers monotona, pipiga och tunna röst, då hon föreläste några långtråkiga franska romaner, sådana de den tiden funnos, eller ännu kärfvare historiska böcker för min mormor, hvilken rak och stel ständigt satt på samma plats och lät sina fina, hvita fingrar med rastlös ifver skramla om med elfenbenspinnarne på sin sammetsklädda knyppeldyna.

Huru lifligt jag i denna stund i min inbillning ser det höga, skumma rummet, med sina mörka damastklädda väggar, sin stora marmorspis med bronsuret, hvars hårda, skarpa knäppningar liksom hamrade in i mitt minne hvarje sekund af den enformiga dagen med en dödande noggrannhet! Den tunga ljuskronan i taket med sina slipade glaskläppar, stora som théfat, de gamla, dystra porträtterna, glaskuporna med de odrägliga guldfiskarne, hvilka i evig ringdans tycktes tälja sitt enformiga lif, liksom jag sjelf — ja, ända till den uppstoppade lilla apan i hörnet vid spiseln, med sina orörliga ögon af glas, och det klumpiga eldstället med en skyffel så stor och tung, att man dermed kunnat gräfva en graf, allt, allt ser jag framför mig i den dunkla osäkra belysningen af en ständigt brinnande ekstubbe, hvars ojemnaoch bleka låga än flammade upp, än qväfdes och aftynade, liksom oron och otåligheten i min själ.

Endast den, som sjelf i ungdomens och passionens ålder varit fjettrad i det outhärdliga tvånget af ett lif som mitt, kan fatta plågan deraf och de vidunderliga tankar och fantasier det kan föda, den vådliga förvirring och oreda det kan skapa känslor och begrepp.

Många gånger om dagen lät jag mitt onyttiga arbete sjunka ned på knäet och mina blickar hvila på den gamla ladyn och hennes sällskapsdam. Jag kände ett slags spökrädsla vid betraktandet af deras stela orörliga drag; det föreföll mig, som om de varit döda sedan åratal och ändå sutto här qvar som eviga mumier, oåtkomliga för tiden och lifvet och utan begrepp om årens och dagarnes lopp, om det varma blodets svallning, det unga hjertats åtrå och qval och hoppet och kärleken och äran och längtan, som dvaldes bredvid dem, inneslutna i samma graf.

Ett slags förstening tycktes mig hafva omslutit hela detta gamla slott, och jag flydde med förtviflan ut i parken, der stormen ruskade trädens kala grenar och regnet öfversvämmade gräs och sandgångar. Jag kände ett ovilkorligt behof att på något sätt gifva luft åt den instängda kraften, det qväfvande öfvermåttet af känslor och tankar, som den förkrossande tyngden af ett overksamt och värdelöst lif hopade öfver mig.

Jag skulle velat skrika högt af smärta eller sjunga af längtan ur djupet af min brinnande själ. Jag skulle velat springa eller klättra i träden eller brottas med den stora bandhunden eller liksom drängarne på stallgården tumla om med de vilda och obändiga hästarne, hvilka tycktes lida af samma instängda och overksamma lif som jag, men allt detta passade icke en välboren, väl uppfostrad lady, som stilla och sedesam måste rätta sig efter de stela och långsamma vanorna vid Aukwoodhouse, hvars alla invånare, gamla och väl dresserade sedan åratal, i underdånighet liknade sin matmor och skulle, om jag gifvit luft åt någon af mina fantasier, hafva ansett mig värdig att inspärras i ett dårhus; med ett ord, jag tror, att jag i början skulle dukat under för den förfärliga ledsnad jag kände, om icke Percys bref hållit mig vid lif.

Dessa bref voro för mig detsamma som vattnet för den resande i öknen, det är tillräckligt att uppehålla hans lif, men icke att släcka hans törst.

De syntes mig dessutom ganska litet motsvara dem jag sjelf skref, och ehuru skilnaden kanhända till en stor del låg i olikheten af vårt lefnadssätt, så ansåg jag det snart såsom ett ovedersägligt bevis på Percys aftagande kärlek, ett förhållande, som äfven miss Spencer oupphörligt indirekt och på tusen sätt sökte öfvertyga mig om.

Finnes det väl någon, som lidit eller kanske snarare, som haft mycket ledsamt, hvilken kan fatta, att tiden verkligen går sin jemna gång, utan att hvarken fördröjas eller påskyndas? Jag tror det knappt. Vi veta, att så är, men vi förmå alls icke tillegna oss eller trösta oss med denna kunskap, ty uppfattningen af en sak är i alla fall det enda vissa. För mig syntes denna första vinter i det gamla slottet så lång som tio, och jag kan ännu icke anse denna i sjelfva verket korta period annat än såsom en oändligt lång tidrymd.

Vi voro ändtligen i mars månad, och under hela vintern hade intet annat afbrott i vårt dagliga lif inträffat än ett eller annat besök af m:r Merton, och ehuru denne person visst icke behagade mig med sina eviga jagt- och kappränningshistorier och sin framfusiga artighet, så längtade jag likväl nästan efter hans ankomst.

Det är sannt, att genljudet af hans tunga steg och ohejdade gapskratt nästan skrämde mig i den vanliga graflika tystnaden, men han medförde likväl en fläkt af lif och friskhet ifrån den yttre verlden, som gaf mig en bekräftelse på, att jag ännu verkligen lefde, en påminnelse, som stundom föreföll mig väl behöflig.

Dessutom var jag icke blind för den beundran eller det tycke han kände för mig; och hvar finnes den qvinna, som under några förhållanden någonsin är fullkomligt likgiltig derför?

Jag kunde icke finna nöje i hans grofva skämt eller den ohöljda cynismen af hansså kallade kärlek, men af ren sysslolöshet och ledsnad fördrog jag bevisen derpå, såsom ett afbrott i mitt tråkiga hvardagslif.

Under de sju månader, som Percy nu varit borta, hade jag icke fått mer än fem eller sex bref, och det sista var nu tvenne månader gammalt.

Jag hade förgäfves besökt Davids hustru, mrs Mary, hvarje dag, men hon skakade ständigt på hufvudet med en nedslagen min; intet bref hade anländt.

Dessa promenader, som jag hvarje afton hade tillstånd att göra, voro den enda förfriskning, som mormor ansåg mig behöfva för min helsa och trefnad; och ehuru miss Spencer var anbefald att följa mig, hände det rätt ofta, att jag lyckades smyga mig ifrån benne, under det hon långsamt valde bland alla sina schalar och kappor den, som möjligen vore bäst passande, eller återvände gång efter annan för att rätta ett begånget misstag i detta fall; än blåste det mera, än hon hade beräknat, än mindre, än kommo några oväntade regndroppar, än en solstråle, på hvilka hon icke beredt sig, i ena fallet skulle hon hemta en paraply, i det andra sin lilla gröna snedspända parasoll, och under tiden hade jag hunnit genom parken och ända ned till hafsstranden, utan att hon beklagade sig öfver min flygt, ett ädelmod, som jag sannerligen höll henne räkning för.

En afton, då solen, efter mulen och blåsig dag, ändtligen funnit en klar fläck på himlen och, nu färdig att sjunka, kastade ett brandgult och vildt skimmer öfver de sönderslitna molnen, som likt blodiga trasor flögo fram, jagade af vinden, som packade dem samman i en fantastisk bädd vid horisonten, skyndade jag ut genom slottets tunga port nedför den breda af regnet ännu våta stentrappan och tog vägen nedåt allén, i det ständigt närda och ständigt gäckade hoppet, att mrs David skulle hafva bref till mig, ty postbudet hade nyss kommit, och lady Hawerfield satt radan fördjupad i läsningen af tidningarna.

Min oro var imellertid så stor, att jag knappt kände mig hafva mod att inträda i den lilla snygga grindstugan, och först sedan jag gått ett slag omkring den vidsträckta parken, närmade jag mig densamma.

Jag behöfde imellertid icke gå in, den hederliga Mary satt på sin trappa och stickade på en lång, blå ullstrumpa, och hennes min och sorgsna skakning på hufvudet besvarade min fråga, innan den ännu hunnit öfver mina läppar.

Det låg likväl i hennes blick så mycket hjertligt deltagande för den smärta, jag icke kunde dölja, att jag ovilkorligen kände mig dragen till henne och satte mig tyst bredvid henne på trappan.

Blåsten hade saktat sig, och solstrålarne kändes varma; jag blickade tanklöst på isflingorna, som halfsmälta lågo qvar vid vägkanten, och följde loppet af vattenrännilarne, som genomskuro sanden och medförde stickor och strån till diket bredvid oss.

— Ni har således icke fått något bref, Mary? — sade jag efter en stund med hviskande röst.

Hon lutade ansigtet djupare ned öfver sitt arbete och sade sakta och med eftertryck:

— Min stackars unga miss, ni bör icke längre tänka på lord Percy. Det skulle vara lyckligt, om han glömt er, och ni bör söka att äfven glömma honom.

— Mary, hvarför säger ni så? — afbröt jag, rodnande af harm och med tårar i ögonen.

— Jag säger det, derför att ni ändå aldrig kunna få hvarandra.

— Hvarför det? Tror ni, att våra löften äro så utan betydelse?

— Ja, Gud hjelpe mig, det tror jag visst; alla löften i verlden få fara för en mors förbannelse.

— En mors förbannelse! Hvad menar ni dermed?

— Er mormor, lord Percys farmor, skulle förbanna denna förbindelse, och hennes förbannelse skulle ljuda i edra öron äfven efter hennes död, den skulle lägga sorg och olycka öfver er blifvande familj och jaga all trefnad och lycka från ert hus.

— Men kan då ingenting beveka den gamla, hårda ladyn?

— Nej, aldrig och allra minst i detta fall.

— Men Mary säg mig då, hvarför lady Hawerfield hatar mig, — utbrast jag, emot min vilja, skakad och öfvertygad af hennes ord.

— Det skall jag säga er, miss Agnes, hon hatar ert namn, er fars namn, in i döden, och hon har allt skäl dertill.

— Ni menar, derför att han gifte sig med hennes dotter emot hennes vilja?

— Ja, äfven derför, men hon har ännu en annan orsak att hata namnet Hochtinton, ehuru jag tror, att ingen menniska känner det mer än jag; det är en farlig hemlighet, miss Agnes, och jag fruktar nästan, att om mylady visste, att jag eger den, så skulle hon vilja döda mig eller begrafva mig lefvande, om hon kunde. Det är hennes hat till er farfar, som gått i arf till er.

— Men förklara mig detta, Mary! Hvad ondt har väl min farfar kunnat göra, som ännu icke är glömdt och som kan samla olycka ännu öfver hans barnbarns hufvud?

— Jag vill berätta er det, miss Agnes, för att visa er hopplösheten af er kärlek till er kusin och äfven för att i en framtid rättfärdiga mitt eget handlingssätt inför er.

— Jag förstår er icke, Mary.

— Bry er icke derom nu! Sätt er närmare intill mig, så vill jag meddela er en bit af er mormors ungdomshistoria.

Mary lade bort sin stickning och tittade in genom den halföppna dörren, för att vara fullt säker, att hennes man var utgången och ingen annan fanns der inne. Stället för meddelandet af ett förtroende var också rätt väl valdt, ty ingen lyssnande kunde komma oss nära utan att upptäckas, och Mary började genast, sedan hon åter satt sig bredvid mig:

— Jag har hört denna historia af min mor, som var myladys kammarjungfru och favorit och hade hela hennes förtroende, och som sedan blef er mors sköterska och följde henne på hennes flykt med er far och derigenom, liksom er stackars mor, ådrog sig myladys vrede.

Ser ni, squire Arthur Hochtinton, er farfar, var en så vacker och ståtlig herre, att min mor påstod, att ingen qvinna kunde motstå honom, och glad och tapper, och frikostig och godhjertad var han äfven, men lättsinnig och ostadig, som sådana herrar ofta äro, och kär i alla vackra fruntimmer, som han såg.

Det der var mycket olyckligt, ty icke alla fruntimmer gråta bort sin kärlek och trösta sig öfver en otrogen älskare, derför att de taga en man.

Nu hände det sig, att er farfar och lord Hawerfield voro förtrogna vänner, och fast squire Hochtinton var en ostadig älskare, så var han en trofast och redlig vän, och båda herrarne råkade att på samma gång förälska sig i er mormor, som, efter hvad min man sagt och som väl ännu synes, var en stor skönhet, men ganska stolt och mycket behagsjuk och nyckfull, ehuru hon alldeles icke var rik.

Det var naturligt, att hennes familj gynnade lord Hawerfields frieri, eftersom han var omätligt rik och i rang vida öfverlägsen Hochtinton, som nästan slösat bort den lilla förmögenhet han haft.

Som jag sagt, så måste mylady icke varit så samvetsgrann i sitt uppförande emot de båda herrarne, eller kanske var hon sjelf osäker på sitt tycke, men det vissa är, att hon uppmuntrade båda sina friare och slutligen syntes mest böjd för den rika lorden, som ansåg sin sak vunnen och berättade sin lycka för sin vän.

Men ni kan förstå hans vrede och förvåning, då squire Hochtinton skrattande försäkrade honom, att han fullkomligt misstog sig, att hennes vänlighet emot Hawerfield endast var förställning för att dölja hennes kärlek till honom sjelf, med hvilken hon lofvat att gifta sig, och som, med hennes bifall och oaktadt hennes anhörigas missnöje, ämnade enlevera henne qvällen derpå.

Hvad de båda herrarne vidare talade, vet jag icke, men de skildes i alla fall som vänner, och nästa natt stod en vagn vid den utsatta mötesplatsen, och den sköna miss Darney steg upp deri och bortfördes ifrån sina slägtingars hem.

Min mor, som då var en ung flicka om tjugo år, hade följt sin matmor — liksom hon senare gjorde med hennes dotter — hon satt på kustbocken, och ett par timmar derefter, då vagnen stannade och de båda älskande stego ur, för att vigas i en prestgård, tio eller tolf mil derifrån, ser hon, då hon kommit in, till sin outsägliga bestörtning, i stället för den väntade älskaren, lord Hawerfield stiga in och framföra till presten — hvars förvåning icke var mindre — sin utkorade brud.

Den stolta miss Darney var blek som döden, och hennes ögon gnistrade af vrede öfver det spratt, man spelat henne och hon i qvällens mörker och kärlekens hänförelse förmodligen upptäckt alltför sent.

En kort och tyst förklaring imellan den väntande presten och brudgummen öfver denna besynnerliga förvexling egde rum, men intet ord utbyttes imellan de båda älskande. De blefvo vigda och reste hem hit till Aukwoodhouse dagen derefter.

Mylady lemnade naturligtvis aldrig min mor någon förklaring öfver det uppträde, som egt rum i vagnen, när misstaget upptäcktes af den vredgade och förtviflade älskarinnan, men det var lätt att tänka sig för den, som haft förtroende af hennes passionerade kärlek till den vackre Hochtinton.

Lady Hawerfield höll imellertid god min i elakt spel och sökte trösta sig med att, emot sin vilja, hafva fått en rik lord i stället för en ruinerad vildhjerna. Huru mycket eller litet hon lyckades i detta bemödande, vet Gud allena, men att hennes stolta och hårda sinne icke blef mildare af denna vändning i hennes öde, det är då säkert.

Hela verlden förundrade sig öfver denna sällsamma och alldeles onödiga enlevering, då man, med afseende på hennes tycke, haft samma förmodan, som lord Hawerfield sjelf, men myladys slägt var för mycket belåten med giftermålet, för att göra några opassande frågor; man tillskref saken en nyck af den sköna bruden, och ingen menniska misstänkte någonsin rätta förhållandet, en omständighet, som icke litet bidrog att trösta den nygifta frun öfver den förödmjukelse hon lidit.

Ingen hade någon aning derom, det är sannt, mer än upphofsmannen till bedrägeriet, men den vrede och det bittra, oförsonliga hat hon kände emot honom, den lättsinnige älskaren, som, till belöning för hennes kärlek och erbjudna uppoffring, tillfogade henne den dödliga skymfen att skänka bort henne åt sin vän, utan hennes vetskap och samtycke, har aldrig ett ögonblick slocknat i myladys själ och liksom upptagit hela hennes lif och tillvaro.

Squire Hochtinton gifte sig sedan icke långt derefter med en mycket vacker italienska och förde sin hustru till England. De båda unga fruarna sågo hvarandra ofta ute i sällskapslifvet, och den förbittring och plåga, mylady kände dervid, var kanske mycken anledning till hennes beslut att ännu som ung draga sig ifrån verlden och aldrig lemna Aukwoodhuse, der hon beständigt vistades med sina barn.

Flera år derefter, då den unge kapten Robert Hochtinton förälskade sig i myladys dotter och friade till henne, fick er mormor ändtligen ett tillfälle att utgjuta någon del af sitt så länge närda vanmäktiga hat emot hans far, i det hon på det mest förolämpande sätt afslog hans anbud.

Då den uppretade unge mannen, i stället att underkasta sig sitt öde, öfvertalade sin älskarinna att fly med honom ifrån sin stränga och icke särdeles kärleksfulla mor, rågade han naturligtvis måttet af den gränslösa förbittring, som jäste i den gamla fruns sinne, och hon ville aldrig återse eller förlåta sin dotter och icke ens höra Hochtintons namn nämnas.

— Det förefaller mig likväl, som om hennes man, lord Hawerfield, i sin kärlek icke egt en tillräcklig ursäkt för att så der narra sig till hennes hand, — sade jag, som med lifligt interesse åhörde denna kärlekshistoria ifrån en förgången tid, hvilken inverkade så olyckligt på min egen.

— Nej, det kan väl tyckas så. Också tror jag icke, att den stackars hederlige och vekhjertade lorden hade mycket skäl att prisa den lycka, han så obetänksamt förskaffat sig, han lefde endast några år och vistades endast sällan tillsammans med sin fru.

— Men squire Hochtintons son, min far, Mary?

— Ja, han var också vacker; till sättet liknade han mycket sin far, men han hade sin mors svarta smäktande ögon, alldeles som ni har, miss Agnes, och kanske är det dessa er farmors italienska ögon, som också misshaga er mormor. Imellertid hade er far långt flera goda egenskaper än er farfar, och jag tror, att er mor aldrig ångrade sitt val.

— Ack nej! Mina föräldrar älskade hvarandra, tills döden skilde dem åt. Jag tror, att de till och med älskade hvarandra för mycket, för att kunna älska eller interessera sig för sitt barn, — sade jag suckande.

— Men i alla fall inser ni väl nu, att er mormor har skäl att afsky det namn ni bär, som både far och son gjort för henne förhatligt.

— Jag inser det nog, men jag tycker, att den gamla frun väl förtjent ett straff för sin dubbelhet att låtsa en kärlek, som hon icke kände.

— Akta er, miss Agnes, att döma för hårdt; ett vackert fruntimmer är utsatt för många frestelser, och det säges, att nöjet är mycket lockande att lägga för sina fötter äfven de hjertan, som man aldrig ämnar upptaga, — sade Mary med ett leende och en ton, som tyckes vara vida öfver hennes stånd.

Hennes man, den halte grindvaktaren, syntes i detsamme på landsvägen; hon gick att öppna för honom, och vi skildes åt.

Solen var nu försvunnen, den kalla marsvinden kändes skarp och genomträngande; men så länge jag vågade dröja, ville jag icke återvända till den långa tysta aftonen inom slottet, der miss Spencer och mormor sutto försänkta i en så att säga ”halfofficiel” middagslur, som ingen fick störa och ingen fick märka, i väntan på ljusens tändande och théets servering.

Jag vandrade derför ännu en stund i parken, med sinnet uppfyldt af den berättelse jag nyss hört om den bittra skymf, som den stolta ladyn deruppe lidit, som hon trodde, att ingen lefvande varelse kände till, och som jag, med en elak glädje, en hånfull bitterhet skulle velat hviska i hennes öra hvarje gång hon lät mig känna de pinande och retsamma nålstygnen af sin ovilja.

Ack, om det godas frö ofta slår rot, om kärleken och tålamodet någon gång bära ljufva och välsignade frukter, huru säkert och mångfaldigt deremot föröka sig och växa icke, generation efter generation, följderna af hatets och bitterhetens gift och förbannelser!

Det gladde mig att hafva fått ett vapen, hvarmed jag i min ordning skulle kunna såra, och som min feghet ensam hindrade mig att bruka till annat än en tyst och hemlig skadefröjd.

Nu slog klockan åtta; jag måste återvända, men kastade ännu en blick till Marys stuga, dit jag ännu många gånger skulle gå alltjemt med samma outtröttliga förhoppning, men alltid förgäfves. Aldrig mer fick jag något bref ifrån Percy Hawerfield.

Sommaren kom och flydde; hösten och vintern förgingo som en lång, tung och enformig dröm. Jag vet icke, huru jag lefde, hvad jag tänkte eller kände; jag tror, att min själ var liksom domnad, att hela min lifskraft var koncentrerad i en omedveten, tyst och dof väntan, som liksom förstenademig och gjorde mig känslolös för allt.

Ingen menniska nämde någonsin minkusins namn, det tycktes, som om han försvunnit ur allas minne, och de frågor jag någon gång gjorde miss Spencer, besvarade hon nästan alltid på samma sätt:

— Jag förmodar, att lord Percy mår väl. My lady hade bref ifrån mr Warren för en månad sedan.

Tiden för hans återkomst var längesedan förbi, men jag hoppades derpå alltjemt. Hvarje ankommande lät mig skifta färg och kom mitt hjerta att stanna af oro och rörelse.

Vid hvarje dylik svaghet, som jag icke förmådde dölja, tyckte jag mig märka en blixt af hånfull förnöjelse i lady Hawerfields ögon, och jag kände med en ofrivillig rysning, huru den gamla damens hat för hvarje gång fann ett allt mera troget gensvar inom mig sjelf.

En dag, strax före frukosten, då jag kom in i salonen, fann jag miss Spencer ensam der.

Den känsla af ovilja och bitterhet jag kände emot min mormor, hade verkligen hunnit den grad, att hvarje oväntad befrielse ifrån hennes åsyn kändes angenäm.

Jag tyckte mig liksom undkommen en fångvaktare för några ögonblick och satte mig ned vid ett litet bord, der jag brukade arbeta, med hufvudet lutadt i handen, en frihet i ställning, som mormor aldrig skulle tillåtit, och följde med blicken mekaniskt miss Spencers långa, ojemna steg, der hon fumligt och snedt, i sin långa klädning, promenerade fram och åter ljudlöst som en skugga på mattan framför spiseln.

Hastigt hördes det grolva skallet ifrån bandhunden, åtföljdt af bullret ifrån en vagn, som körde upp på gården.

Jag reste mig upp och ämnade gå till fönstret, men häftigheten af den rörelse, som intog mig, var så stark, att jag tyckte, rummet svängde omkring för mina blickar; jag kände mig blekna och skulle troligen hafva fallit, om icke miss Spencer mottagit mig i sina armar.

Jag var hvarken svag eller sjuklig, men den enda ständigt närvarande tanken och väntan i min själ hade gjort mig nervös, och jag satte mig, halft sanslös af oro och hopp, ned på soffan, dit den vänliga miss Spencer förde mig.

— Mitt kära barn, — sade hon sakta, i det hon bjöd mig sin luktflaska. — Det gör mig verkligen ondt att se er så svag; jag vet alltför väl, hvad det är som gör er sådan, det är ett falskt hopp, som ni alltjemt när, och som jag anser, att det vore en välgerning att med ens förstöra i ert sinne.

Jag såg på henne, utan att rätt uppfatta hennes ord, ty alla mina sinnen voro samlade i hörseln, jag lyssnade och väntade att få höra något ljud, som bekräftade min nyss väckta förhoppning, om den unga egarens af Aukwoodhouse återkomst.

— Ni väntar ständigt er kusin, Agnes, och han är i detta ögonblick förmodligen på Medelhafvet eller kanske redan i Afrika. Det sista brefvet till mylady underrättade henne om deras afresa ifrån Marseille.

Aldrig har någon underrättelse synts mig mera grym och oväntad än dessa Spencers ord; det kändes, som om hon plötsligt kastat allt det kalla vattnet i det haf, hvarom hon talat, öfver mitt hjertas eld; jag hade i en sekund af det ljufvaste hopp trott honom helt nära mig, och i detsamma sade man mig, att han var i en annan verldsdel; jag kunde icke genast tro derpå, det fordrades ett par minuter, innan jag hunnit sansa mig och kunde utropa:

— Ack, miss Spencer, berätta mig af nåd, hvad detta bref innehöll; det är så länge sedan jag ens hörde hans namn; var det ifrån mr Warren eller Percy sjelf?

— Från Warren som vanligt; jag vet icke om det innehöll något annat, än att lord Percy mådde väl och brann af begär att se pyramiderna och jaga lejon i arabernas sällskap.

Jag andades ut en suck så djup, som om andedrägten för alltid velat fly från mina läppar, och hviskade nedslagen:

— Men hvarför förlänger han så sin resa? Ni vet det utan tvifvel, miss Spencer?

— Jag vet verkligen ingenting annat, än att det har mycket roat er mormor att iaktaga er ”narraktiga och spända väntan”, som hon säger, och att hon icke brydde sig om att göra slut derpå.

Jag bet mig i läppen af harm och smärta. Jag tyckte blodet strömmade som eld genom mina ådror, jag skulle velat döda den elaka gamla qvinnan.

— Sansa er, Agnes! Jag borde verkligen icke hafva talat med er härom, ni tar allting så häftigt och besynnerligt. Se så, tänk icke mera derpå! Det kommer någon, jag igenkänner mr Mertons röst, det var hans vagn, som vi hörde på gården.

Jag lyckades lugna min rörelse och böjde mig ned öfver min söm, som jag hastigt upptagit, då den bullersamme räfjägaren inträdde med sin vanliga frimodighet.

Jag var imellertid ännu mindre än vanligt böjd att åhöra hans påflugna artigheter, och i det jag bad Spencer ursäkta min frånvaro vid frukosten — en djerfhet som jag aldrig, allt sedan Percy rest, vågat visa — skyndade jag upp på mitt rum.

För första gången föll det mig i sinnet att lemna detta hus, der jag ända hittills hållits fängslad af en dåraktig förtrollning, en barnslig förhoppning att i Percys eget hem vänta på hans återkomst, en outredd tro, att jag här skulle säkrast återse honom.

Jag fann i detta ögonblick mitt lif outhärdligt; jag kunde icke längre lefva under dessa kalla bevakande ögon, bredvid denna varelse, som njöt af min saknad och min sorg.

Hundra orimliga förslag trängdes i min hjerna, utan att jag kunde finna något utförbart; jag egde inga vänner, inga slägtingar utom min mormor och min kusin. De knappa handpenningar, som utgjordes af räntan på det obetydliga arfvet efter min mor, räckte knappast till underhållande af min tarfliga garderob och voro dessutom för tillfället slut. Hvart skulle jag fly, hvem skulle väl mottaga mig i sitt hus utan rekommendationer? Jag skulle icke kunna komma längre, än jag kunde gå. Öfverhopad af frågor, misstänkt som en landstrykerska utan skydd, skulle jag duka under af förödmjukelse och blygsel eller blifva som en rymmerska återförd till min fruktade och förhatliga mormor.

Alla dessa tankar gjorde mig förtviflad, jag kände mig färdig att qväfvas och kände ett oemotståndligt begär att komma ut, att känna den friska hafsluften på min panna, och utan vidare besinning kastade jag en kappa öfver mig och skyndade ut ur mitt rum.

Vi voro i slutet af april månad, vinden var ännu kall och skarp, men trädens knoppar voro ljusgröna och stararne sjöngo i alléernes rödbruna grenar, och dammarne i parken voro så fulla af vårvattnet, att de stigit öfver sina bräddar.

Jag vet icke, huru länge jag gått fram och åter vid hafsstranden, men då jag återvände och kommit inom parkens inhägnad, vaknade jag liksom upp ur en dvala vid att se mr Merton stå framför mig.

Han aftog sin runda blanklädersmössa, som liknade en jockejs, och sade med ett slags hjertlighet:

— Hur står det till, miss Agnes? Ni ser sjuk ut, ögonen rödgråtna och kinderna bleka.

— Jag tackar er mr Merton, jag har litet hufvudvärk, det är alltsammans, — sade jag afbrytande, för att slippa hans anmärkningar.

— Ja, det förstås, jag ser nog det, unga flickor begagna alltid hufvudvärken som en säck att krypa in uti, och de kunde derför lika gerna säga: ”Gör er icke besvär med att fråga hvad som fattas mig, ty jag sitter i ”säcken” och vill hvarken se eller svara er!”

Han skrattade högljudt åt sin egen qvickhet, och fortfor sedan, under det han alltjemt, trots min trumpna min, vandrade vid min sida.

— Om jag ändå kunde muntra upp er litet, ty, förbanna mig, kunde ni icke behöfva det. Jag kan nog förstå, att ni har fan så ledsamt här, instängd, som ni är, med dessa båda gamla damer; och ändå skulle ert lif, miss Agnes, kunna blifva en oafbruten rad af nöjen och fester, som det anstod en ung och vacker dam, om ni bara sjelf ville. Åh, ni kan icke föreställa er, hvilket muntert lif man för på Merton Hall till exempel: der felas ingenting, det kan jag försäkra er, mer än en ung och glad värdinna.

Merton hostade liksom litet förlägen och drog upp sin näsduk, men i detsamma föll någonting ur hans ficka ned på sandgången.

— Ni tappade något. Hvad är det? — sade jag likgiltigt och endast för att afbryta hans ord, som ingåfvo mig en obestämd oro.

Han böjde sig ned och upptog en liten flaska eller burk af kristall, hvars propp var sorgfälligt öfverbunden med skinn och förseglad, som om den nyss kommit ifrån ett apotek.

— Kan ni gissa, hvad det är? — sade han, och lemnande den åt mig. — Jo, miss Agnes, det der är något, som i en handvändning skulle kunna förpassa en olycklig friare till underjorden. Men imellertid vill jag icke påstå, att det är ämnadt för ett så tragiskt bruk.

— Hvad är det då? — sade jag tankspridd och gaf honom den lilla flaskan tillbaka, utan att fästa någon synnerlig uppmärksamhet dervid.

Merton stoppade den i sin ficka och återtog i glädtig ton:

— Jo, ser ni, det är en liten talisman, med hvilken man stundom kan vinna sina vad vid kappränningar.

— Jag förstår er icke alls.

— Nej, naturligtvis, det är också en hemlighet. Men till bevis på hvilket värde jag sätter på er, miss Agnes, så vill jag uppenbara den för er; för öfrigt tänker jag aldrig på allvar begagna mig deraf. Jag har köpt den af en kringresande jude, som lät mig betala den förbannadt bra. Ser ni, man blåser några korn af det pulfver, den der lilla flaskan innehåller, i näsan på den häst man vill skall vinna priset, och det gör honom oöfvervinnelig.

— Ni skämtar, mr Merton?

— Ah se der, jag ser af er min, att jag ändå till slut lyckats interessera er en smula. Jo, jo, det är, som jag säger, ett stimulationsmedel, som icke har sin like, men man får akta sig att icke taga för mycket deraf, då skulle hästen, i stället för att känna sig ytterligt upplifvad och använda sina ben som en antilop, helt simpelt vända dem i vädret. Ack, miss Agnes, ni vet icke, hvad en kapplöpning är för ett gudomligt nöje. Tänk er, hvilket lif, hvilken prakt, ekipager, granna damer, jockejer, zigenare, lindansare, skojare och pack, med ett ord folk af alla slag, och hästarne sedan, hästarne miss Agnes! Kanske ni aldrig sett en verklig fullblodshäst? Aldrig, stackars barn, ni är för mycket vanlottad, men om ni skulle vilja blifva min hustru, så skulle ni ha ett spann af dylika. Ja, förbanna mig, det skall ni få.

— Jag tackar er, mr Merton, men jag bryr mig icke alls om några fullblodshästar.

— Intet? Nå, men schalar, siden, juveler och dylik grannlåt, det finnes väl icke en qvinna, som kan vara likgiltig för dylikt?

— Ah, mr Merton, ni har en besynnerlig tanke om qvinnorna.

— Hvarför det?

— Derför att ni tror er kunna vinna deras kärlek med sådant.

— Ack, miss Agnes, jag tror tvärtom, att det är ni, som är alltför oerfaren; men det gör ingenting, jag tycker nästan ännu mer om er för det och jag begär icke bättre än att få göra er till herrskarinna på Merton Hall.

— Men, mr Merton, ni vet mycket väl, att jag icke älskar er.

— Ah, bah! Hvad den saken angår, så är jag icke så nogräknad; jag älskar er så mycket mera, och ni skall dessutom snart älska mig, då vi blifvit gifta.

— Jag tviflar derpå.

— Men icke jag. Hm, ni skulle väl vara ett litet odjur, om ni icke älskade den, som befriade er ifrån fattigdom och ett odrägligt beroende, som gjorde er rik och grann och lycklig.

— Ja, man kan möjligtvis tycka så, men tänk, om jag nu likväl vore ett sådant odjur.

— Jag riskerar det i alla fall, — återtog Merton, mycket upplifvad och skramlade med de otaliga berlockerna i sin tjocka urkedja. — För fan, jag begär icke, att ni försmäktar af kärlek till mig, jag begär blott er hand.

Han hade i sjelfva verket bemäktigat sig båda mina bänder och förde dem nu turvis med en skymt af verklig ömhet till sina tjocka mörkröda läppar.

— Men jag kan icke skänka bort min hand utan mitt hjerta, — sade jag, i stolt och harmsen ton och ryckte mig hastigt lös ifrån honom.

— Är detta ert allvar? — sade Merton förvånad och tog ett steg närmare, under det att ådrorna på hans låga och breda panna svälde af harm.

— Mitt fulla allvar.

— Ni afslår således mitt anbud?

— Ja fullkomligt, jag är er tacksam, men ...

— Tanklösa och dumma flicka, ni kommer att ångra er enfald.

— Jag tror icke det, mr Merton.

— Men jag är säker derom. Afstå ifrån mig, Harry Merton, den rikaste egendomsegare i hela trakten! — utropade han

med en röst, som vittnade om lika mycken bestörtning som vrede.

Jag ryckte på axlarne med en något spefull min, som ännu ytterligare retade min dumdristiga och egenkära friare, han sväljde de ord af förtrytelse, som utan tvifvel sväfvade på hans läppar, bugade sig med ett utseende, som liknade en bunden doggs, och aflägsnade sig med hastiga steg ur parken.

Jag stannade tankfull qvar, mot min vilja distraherad i min sorg genom detta helt oväntade frieri, som kommit i den minst lyckliga stund för mr Merton.

I mitt sinne öfvervägde jag likväl nu de möjliga fördelarna af det parti jag afslagit. Jag hade nyss så lifligt önskat att på hvad vilkor som helst kunna lemna Aukwoodhouse, och det enda sätt, som erbjöd sig, ett medel, hvarpå jag aldrig tänkt, hade jag förkastat. Men kunde jag väl göra annat, så länge kärleken till Percy och det aftynande hoppet om hans trohet ännu lefde i min själ? Hade vi icke lofvat hvarandra att vänta i fem år, och ännu voro ju knappt mer än tvenne år förflutna?

Jag hörde det försvinnande bullret af mr Mertons vagn, som i häftig fart rullade bortåt landsvägen, och vände mina steg tillbaka till slottet.

Med nedsänkt hufvud vandrade jag framåt allén, då någonting glänsande framför min fot fäste min uppmärksamhet.

Jag lutade mig ned och igenkände samma lilla flaska, hvilken jag helt nyss sett i mr Mertons händer, och som han nu i sin brådska och tankspriddhet för andra gången tappat.

Utan att egentligen tänka derpå, upptog jag och stoppade den i en af pocherna under min klädning och fortsatte min väg till slottet.

Man hade redan tändt ljus i salonen, middagsklockan ringde, och orolig öfver mitt dröjsmål, skyndade jag upp för trappan, för att kläda om mig till middagen.

Besynnerligt nog sysselsatte mig tanken på den möjlighet till befrielse, som jag förkastat, mer än jag sjelf kunde förstå; och föreställningen att finna ett annat hem, tills Percy erbjöd mig Aukvoodhouse som mitt eget, gjorde det småaktiga och lumpna tyranni, hvarunder jag suckade, allt mera plågsamt för hvarje dag.

Det föreföll mig obegripligt, huru jag kunnat uthärda under tvenne år att exerceras som ett skolbarn, att icke ega frihet att hvarken tala eller tiga, att ständigt vara mål för sarkasmer och tadel, utan att någonsin lyckas vinna ett gillande ord eller en vänlig blick, på samma gång det syntes mig lika besynnerligt, att den gamla frun aldrig tröttnade att plåga mig och uppreta sig sjelf.

En vecka hade förgått sedan mr Mertons frieri. Jag visste icke, om mormor haft någon kunskap derom, men att miss Spencer åtminstone anat detsamma insåg jag snart.

Vi sutto en dag efter frukosten ensamma i salonen, hon och jag, då miss Spencer helt tvärt nedlade sin knytning på bordet, fäste sina ljusa, vattengråa ögon på mig och sade sakta:

— Agnes, hvarför afslog ni mr Mertons anbud?

Jag rodnade, helt öfverraskad af hennes kunskap om saken, och sade tvekande.

— Hur vet ni, att han friat till mig? Kanhända lady Hawerfield förmått honom dertill?

— Sådan barnslig förutsättning! Ni har imellertid handlat bra oklokt, betänk er ställning, er ungdom förgår och er skönhet är redan nästan förbi. Ni skall förtvifla af ledsnad och obehag här till slut.

— Jag älskar icke mr Merton.

— Men han är rik och ansedd; ni kommer att ångra er, Agnes.

— Det är förmodligen lady Hawerfield, som talar genom er?

— Ni misstager er; — jag tror verkligen att hon fått en sådan vana att gräla på er, att hon icke skulle vilja mista er och icke kunde lefva er förutan, det är snart sagdt hennes enda förströelse; för öfrigt är jag säker, att hon icke känner till mr Mertons frieri, ehuru hon anar och väntar det liksom alla andra. Merton är icke den, som döljer hvarken sina tycken eller sina afsigter.

— Naturligtvis vill hon se mig gift innan min kusin återkommer, menar ni?

— Åh, mitt stackars barn, jag fruktar, att den omsorgen är öfverflödig, hon behöfver visst icke aflägsna er, hennes erfarenhet och beräkning tyckas hafva fullkomligt bekräftat sig.

— Hvad menar ni, miss Spencer?

— Att lord Percys hjerta är tillräckligt aflägsnadt ifrån er, för att hon utan fruktan kan behålla er som sin ”souffredouleur”, om hon vill.

— Hur vet ni det?

— Mylady fick i går bref; vill ni se det?

Jag rodnade af sinnesrörelse och förmådde knappt öppna läpparne till svar.

— Hon lemnade det qvar i lådan i sitt sybord derborta, sedan hon låtit mig läsa detsamma, och jag är fullt säker, att hennes mening var, att jag skulle lemna det åt er, — tillade miss Spencer, under det hon gick tvärs öfver golfvet till mormors vanliga plats och öppnade ett litet konstigt arbetadt och inlagdt bord af valnöt, som stod i hörnet vid soffan.

Jag kände ett moln lägga sig öfver mina ögon och mina knän svigta, då hon lemnade mig det hopvikta brefvet.

Sällsamma, tusenfaldigt sällsamma företeelse i menniskonaturen, att vi lika litet, och kanske ännu mindre, kunna analysera och fatta vår egen varelse som en annans; vi känna begär och instinkter, känslor af afsky och förtjusning, ömhet och hat, utan att veta orsaken dertill, vi genomlöpa hela den oändliga tonskalan af sensationer med alla dess höjningar och sänkningar, men på ett förvirradt sätt, ofta utan ordning och harmoni och ständigt utan att känna den melodi, som hänrycker eller söndersliter vår själ, hvarje ton kommer oväntad och väcker ofta vår egen förvåning, och vi lyssna under hela lifvet till vår själs bizarra musik, utan att uppfatta sammanhanget deri förr, än döden slår det fruktansvärda slutackordet.

Jag har alltid sjelf förvånats öfver min egen obegripliga svaghet och nästan nervösa känslighet i allt, som angått min kärlek, och den mystiska verkan af Percys namn, under det min själ i allt annat och för alla andra, äfven de mest skakande händelser och omständigheter varit hård och känslolös.

— Min Gud hvad ni är tafatt, ni måste skynda er, — sade miss Spencer litet otåligt och lemnande sin vanliga långsamhet i ord och rörelser, då hon såg, att mina händer darrade, och att jag var alltför upprörd för att kunna läsa genast.

— Se så, det är m:r Warren, som skrifver — tillade hon sakta och brådskande, under det hon vecklade upp kuvertet och lade brefvet öppet framför mig.

Det var således icke Percy, som skrifvit; jag sansade mig och läste hastigt en kort beskrifning på deras resa och ankomst till Afrika samt slutligen dessa ord, som genomborrade mitt hjerta:

”Jag är ganska glad, att vi ändtligen hafva kommit hit, ty jag anser Afrikas lejon och beduiner mindre farliga för min unga Telemaque än Frankrikes vackra qvinnor. Lord Percy är ännu icke riktigt försonad med mig, efter det jag ryckt honom ur den sköna Anais’ armar, och föga fattades, att hon icke följt med oss. Imellertid kan jag försäkra er, mylady, att hvarje ömmare minne af hans kusin har fullkomligen flytt, han har aldrig mera nämt hennes namn, och jag tror inga hinder komma att möta för myladys planer med afseende på den tillämnade förbindelsen med ...”

Jag hann icke läsa längre. Dörren till sängkammaren öppnades, och Spencer ryckte med en alldeles förvånande hastighet brefvet ur min hand, hopvek och inlade det i lådan med en noggrannhet och behändighet, som jag aldrig skulle trott den sömniga och långsamma varelsen om.

Hon hann nätt och jemt sätta sig ned på sin plats, då mormor hördes komma genom rummen in till oss.

Jag bet tänderna tillsammans och tryckte handen emot hjertat, fullt besluten att kufva hvarje tecken till rörelse af smärta. Jag hade nu hunnit långt i konsten att förställa mig, men jag anade i alla fall, att den skarpsynta gamla damen nog gissade mina qval, ty hennes snabba spejande blick på Spencer och mig visade, att hon kände eller kanske anbefalt den förras ovanliga indiskretion.

Förtviflad kastade jag mig på golfvet i mitt rum. Inom mig bröto sig de mörka vågorna af vrede, svartsjuka och sorg; min kärlek var förlorad, Percy var mig otrogen, jag var glömd och förrådd.

Det var i denna stund jag lärde mig, att lyckligtvis den högsta smärta och den högsta sällhet mötas i en sällsam själsfrånvaro, som låter oss glömma tid och rum.

Jag vet icke huru länge jag legat på detta sätt; det syntes mig som en oändlig tidrymd, som om jag genomfarit en afgrund af mörker, då upprepade slag på dörren ändtligen väckte mig till sans.

Det var kammarpigan, som bad mig komma ned till hennes matmor.

Känslolös för hvarje obehag, nekade jag helt tvärt att lemna mitt rum, då flickan, alldeles bestört och förvirrad af detta oväntade svar, öfvertalande tillade:

— Posten är nyss kommen, och mylady fick ett bref, hvarom hon säkert vill tala med miss Agnes.

Tala med mig om ett bref! Hvad kunde det vara, möjligtvis ifrån mr Warren, men så snart efter det förra, kanske någon olycka händt Percy — kanske han var död.

Glömmande allt annat för denna föreställning, skyndade jag ned, föraktande att ens utplåna spåren efter mina tårar.

Lady Hawerfield var ensam; hon satt på sin vanliga plats, och ett öppet bref, tillika med de nyss ankomna tidningarna, låg framför henne.

Det var någonting i hennes ögon och hårdt sammantryckta läppar, som oaktadt den känsla, hvilken fylde mitt bröst, ingaf mig mer än vanlig bäfvan och tydligt förkunnade, att något högst obehagligt förestod mig.

Jag såg mig nästan ångestfullt omkring, omedvetet sökande ett slags stöd i miss Spencers passiva närvaro, men hon fanns icke i rummet, och mormor tycktes triumfera öfver min paniska fruktan.

Det dröjde väl ett par minuter, innan den graflika tystnaden omkring oss stördes, och då den gamla fruns röst, lika kall och metallisk som bronsurets slag bredvid henne, ändtligen nådde mitt öra, hade jag öfvervunnit min barnsliga rädsla och mötte med stadig blick hennes genomträngande ögon.

— Jag har låtit kalla dig, för att underrätta dig om, att mr Merton begärt din hand, och som jag anser denna förbindelse för en heder och en lycka för den fattiga miss Hochtinton, så har jag bifallit hans begäran, och om en månad blir du således hans hustru.

Hon hade utsagt dessa ord med mycken långsamhet och eftertryck, och då hon tystnade, surrade ännu ljuden deraf skarpt och hårdt i mina öron, liksom då man länge döfvats genom något sönderslitande buller.

Det fordrades ett par sekunder, innan jag kunde hemta mig ifrån min förvåning och återkomma ifrån den lifliga föreställning, jag haft om orsaken till hennes kallelse.

— Åh, var det icke annat? — utropade jag, för första gången inför mormor helt naturlig, i glädjen att vara befriad ifrån den ångest jag känt, och med en så omisskännlig belåtenhet, att den gamla frun tydligen blef helt förbryllad.

— Det gläder mig, att du med så mycken förtjusning och tacksamhet mottager hans anbud, ty han är dig fullt värdig, derom kan du vara öfvertygad, då jag gynnar hans frieri, — sade hon ändtligen, fixerande mig med ett besynnerligt uttryck.

— Tacksamhet och förtjusning! Nej, visst icke, jag mottager det icke alls, och det förvånar mig endast, att han kan förnya ett förslag, hvarpå jag redan för åtta dagar sedan gifvit honom ett bestämdt afslag.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad, den häpna gamla frun tycktes söka efter ord för sin ytterliga harm och förvåning öfver min alldeles oväntade djerfhet; hennes ögon sprutade eld, hennes läppar ryckte krampaktigt och hennes röst var otydlig och darrande af vrede, då hon åter tilltalade mig.

För första gången hade jag vågat trotsa henne, och allt det hat, hon samlat inom sig under många års bittra minnen och tankar, utgöt sig nu i strömmen af en förfärlig vältalighet. Den skulle hafva kunnat krossa ett större mod och retat ett frommare sinne än mitt.

De skymfligaste ord och anspelningar om mitt namn och min fäderneslägt, det hånfullaste begabberi öfver min kärlek strömmade öfver mig som en störtsjö, hvaraf jag nästan qväfdes, och slutligen då jag förklarade, att jag genast ämnade lemna hennes hus, uttalade hon det mest bestämda och föraktfulla förbud att vanära hennes familj genom att som ett tjenstehjon eller en tiggerska stryka omkring landet.

— Nej, må dessa murar då bli din graf och för alltid gömma den skymf, som din far och farfar tillfogat mig, och som i din person fått gestalt och lif och står framför mig. Antingen gifter du dig om en månad med Merton eller stannar du hos mig, så länge jag lefver, — tillade hon med en ton, som icke medgaf det ringaste hopp.

Hon aflägsnade sig med fasta steg, lemnande mig qvar med detta grymma alternativ, upprörd af en förbittring, som nära gränsade till raseri och som var så mycet häftigare, som den var fullkomligt vanmäktig.

Alla min själs onda instinkter voro väckta, jag var utom mig och kände vreden brinna som eld i mina ådror, under det min panna fuktades af svettperlor.

Mekaniskt famlade jag efter min näsduk och fick i stället tag i Mertons lilla flaska; den hade legat bortglömd i min ficka, jag framdrog den och stirrade ett ögonblick tanklöst derpå.

Huru naturlig, huru nära till hands ligger icke tron på en ond ande, ett fiendtligt väsende, som ständigt finnes osynligt bredvid oss, vakande öfver våra känslor och färdigt att begagna sig af våra passioner eller våra svagheter för att få oss i sitt våld; denna föreställning är så gammal som menskligheten, och aldrig har den varit mera berättigad än i detta ögonblick af mitt lif, då allt, äfven den minsta omständighet, tycktes förena sig för att leda mig till den handling, som för mig öppnade afgrundens port, för att sedan låta mig alltjemt gå vidare.

Åsynen af flaskan verkade som en förtrollning på min själ.

Alla de groteska bilderna från de gamla sagor jag läst fingo med ens lif och sanning. Jag tyckte, att flaskan i min hand blef en lefvande varelse, en afgrundsande, som talade till mig, och hvarje hans ord föll som en gnista i min förvirrade hjerna.

— Du håller här i din hand hämnaren för allt det hat, alla de långsamma oförrätter du lidit. Begagna dig deraf. Denna elaka gamla qvinna skall icke längre triumfera öfver dig, icke råda öfver din lycka och förbittra ditt lif — så hviskade denna anderöst i mitt lyssnande öra, och med händer, som skälfde af vreden och det förtärande hämdbegäret, slet jag i en sekund upp förseglingen och korken.

På bordet framför soffan, der lady Hawerfield nyss suttit, stod hennes snusdosa; hon hade i häftigheten af sin förbittring och sinnesrörelse glömt den qvar, och utan att besinna mig ett ögonblick, ledd liksom af en osynlig mäktig varelse, tömde jag hastigt hälften af giftet i den lilla emaljerade gulddosan.

Detta pulver var grått som falaska och hade samma stoftlika finhet. Merton hade sagt, att en knifsudd deraf kunde döda en häst, jag hade tömt flaskan mer än till hälften, men då jag omskakade det med snuset, skulle knappt den skarpaste granskning kunnat upptäcka det deri, så fullkomligt försvann det, sammanblandadt med snuset i dosan.

Knappt hade jag slagit igen locket, stält dosan på sin plats, gömt flaskan och vändt mig om för att lemna rummet, innan jag hörde sängkammardörren öppnas och kammarpigans trippande steg öfver golfvet i matsalen; hon kom troligen för att hemta sin matmors oskiljaktiga klenod.

Jag vet icke huru jag kom uppför trappan till mitt rum eller hvad jag sedan gjorde, jag vet endast att jag var i ett slags vansinne, en öfverretning, som icke lät mig uppfatta någon redig känsla, och jag tror, att jag tillbragte natten snarare i ett sanslöst än sofvande tillstånd.

Jag vaknade genom en häftig skakning af köld och fann mig liggande på golfvet. Fönstret stod öppet, och den fuktiga nattkylan i rummet genomisade mig. Det var ännu icke fullt dager, och allt var tyst i huset.

Jag kände mig matt och stel och hade en mycket oredig föreställning om aftonens stormiga uppträden, hvaraf, besynnerligt nog, det sista helt och hållet sjunkit i bakgrunden af mitt minne, liksom en oredig dröm utan betydelse.

Smärtan och harmen öfver Percys otrohet och glömska framstodo deremot med en dödande plåga. Jag kastade mig på min säng, snyftande som ett barn, i öfvermåttet af de qval jag kände; det var en kris af djup och förtärande sorg, som lät allt annat försvinna.

Minuter och timmar förgingo, långa och tunga, som om hvar och en varit ett stenblock, hvilket långsamt rullats öfver mitt bröst.

Ändtligen dagades det. Den uppgående solen kastade sina röda, förbländande strålar in genom mitt fönster, och mina tunga ögonlock slöto sig mekaniskt för dess skärande ljus. Ett slags dof och medvetslös dvala sjönk som ett bårtäcke öfver mitt döende hjerta.

Brådskande steg i trappan och häftiga slag på min dörr väckte mig åter till lifvets plåga. Förvirrad rusade jag upp, halfklädd som jag var, och öppnade.

Miss Spencer inträdde yrvaken, med nattmössan ännu qvar öfver sitt gula, hoptofvade hår, och med en min af bestörtning och förvirring, som gjorde hennes utseende nära nog löjligt.

Hon satte sig ned på den första stol hon fick se och sade hastigt, sammanknäppande sina långa krokiga fingrar:

— Miss Agnes, mitt kära barn, en sorglig händelse, en oväntad händelse. Er mormor har blifvit mycket illa sjuk. Dock, det är så godt att genast säga er hela sanningen, er mormor, lady Hawerfield, är död!

— Död! — upprepade jag med stela, likhvita läppar. — Död!

Detta ord ljöd i mina öron så oväntadt som om jag varit fullkomligt oskyldig, och min bestörtning var så verklig, att miss Spencer fortfor:

— Sansa er, stackars barn. Detta var förskräckligt; jag inser nog edra känslor. Ni är nu alldeles utan huld eller skyld i verlden, ty af er kusin har ni troligen ingenting att vänta. Hvem kunde förmoda en så hastig död; hon var i går frisk och sund. Jag fruktar, att hon icke gjort den minsta disposition till er fördel. Hon älskade er icke, stackars barn, och efter min tanke har hennes häftiga vrede i går qväll orsakat henne slag. Det är fasligt smärtsamt för er, miss Agnes, om så vore. Ni borde icke hafva satt er emot detta giftermål med så mycken bestämdhet. Se så, kläd er nu och kom med ned. Jag har skickat efter doktor Lambert, ehuru hon troligen dött redan före midnatten, hon var redan stel och kall, när Betty kom in i sängkammaren vid den vanliga tiden i morgse.

Miss Spencers ord susade i mina öron, men gjorde icke alls den verkan man skulle kunna föreställa sig. Jag klädde mig med vanlig omsorg och följde henne slutligen utan motvilja och inträdde i den dödas kammare utan rysning, men med en sällsam och orolig nyfikenhet. Jag hade mycket svårt att fatta, att denna passionerade och liffulla varelse, som jag så nyss sett lefvande framför mig, verkligen var besegrad af dödens mystiska makt.

Huru skall jag förklara denna besynnerliga tröghet i min föreställning, då jag sjelf var orsaken till den katastrof, som inträffat; jag vet det icke.

Vi gingo tysta genom de stora tomma rummen, och miss Spencer öppnade varsamt, liksom om hon fruktat att väcka sin döda matmor, dörren till hennes sängkammare.

Jag hade aldrig under de tvenne år jag vistats i huset varit inne i detta rum. Intrycket deraf och dess minsta detaljer, uppfattade under några minuter, de första och sista jag vistades der, inpräglades i mitt minne med samma noggrannhet som om jag burit en spegel inom mig.

Denna spegel är ännu lika klar, och bilderna derå framstå med samma trohet som det ögonblick de föllo derpå.

Jag ser i detta ögonblick det stora rummet, i den hemska dagern ifrån de med hvita lakan redan förhängda fönsterna, den något svartnade djupa taklisten med sina gipsrosetter, den klumpiga lampan i taket med sitt mattslipade glas och messingsarmar med gula vaxljus, som i en kyrka; de tunga mörka möblerna och den djupa alkoven med sin stora och breda säng, dit miss Spencer nu ledde mig.

Man har talat om mördares förfäran vid åsynen at deras liflösa offer, om den ovilkorliga fasan, om ångern och fruktan, och att döden försonar och låter oss glömma alla den dödes fel. Det är måhända sannt, men jag har ingen erfarenhet deraf. Är jag ett sådant vidunder af grymhet och förhärdelse? Kanhända, jag förmår icke döma om hvad jag icke förstår. Jag vet endast, att jag ännu i detta ögonblick hatar minnet af denna qvinna, oaktadt hon varit död i trettio år, och att jag hatade henne ännu mera derför att hennes elakhet förledde mig att döda henne. Ja, hur orimligt det möjligen kan förefalla, men jag kände ingen rörelse af ånger, blott af vedervilja och afsky, då miss Speneer med en andäktig suck upplyfte den hvita duk, hvarmed man öfverhöljt den dödas blånade och vanstälda ansigte.

Och likväl var jag då ung, endast tjugoett år, och det var jag, jag, som mördat henne, åtminstone var jag då fullt öfvertygad derom.

Senare, då jag fått mera omdöme och erfarenhet, har jag tviflat derpå. Dessa förmenta gifter, som qvacksalvare sälja och verkligen använda på det sätt, som Merton berättat, äro ofta endast bedrägeri, och om de förmå att döda under dylika förhållanden, synes mig nu åtminstone mycket osäkert.

Det moraliska brottet var i alla händelser detsamma; min vilja och afsigt hade varit att döda henne, och hon låg död framför mig; men af alla de naturliga känslor jag, enligt de så kallade menniskokännarne, borde hafva erfarit, var det imellertid endast fruktan för upptäckt af brottet, som var medveten hos mig.

Menniskorna döma om hvarandras känslor, bevekelsegrunderna till hvarandras handlingar, och söka att i passionernas mörka och hemlighetsfulla labyrint finna ledtråden för sitt omdöme, sitt medlidande eller sin förkastelsedom, och likväl skulle kanske hvar och en af dessa domare knappt kunna rätt bedöma sitt eget innersta.

Man vet ju att af schackbrädets sextiofyra rutor kan en snart sagdt evig variation af drag åstadkommas, och hvilken variation af oändliga anlag, känslor och begär innehåller icke menniskosjälen, denna sällsamma eolsharpa, hvars vibrerande strängar himmelens alla vindar sätta i rörelse och som lika ofta frambringar skärande missljud som himmelska toner.

Om handlingarna skola bedömas efter sina orsaker, så borde aldrig någon mensklig dom komma i fråga, och i fall man ville antaga den sinrika meningen, att brott endast är olycka, så skulle man med lätthet komma derhän, att allt slags straff vore orättvist.

Och så är det utan tvifvel; det onda är en missbildning, en brist i menniskonaturen, en stor, omätlig olycka. Vi straffa icke de blinda, de stumma eller vansinniga, vi beklaga dem derför att de stå på en lägre grad af utveckling än vi, de sakna ett af våra sinnen. Nå väl, det gifves äfven varelser, som sakna den högsta, den ädlaste af alla egenskaper, skönhetssinnet, begreppet om dygdens och godhetens sublima skönhet, de äro ännu mera beklagansvärda.

Hos mig har ångern aldrig varit af den beskaffenhet, som menniskorna vanligen föreställa sig och religionen anbefaller, jag har ansett mig sjelf som ett offer för mitt temperament, mina passioner och tillfälligheterna, och jag har sörjt och vredgats deröfver, såsom en förfärlig börda, lagd på min själ af ödets tunga hand”.

Qvinnans röst, som blifvit allt mattare, upplöste sig slutligen i ett slags snyftning, hon sänkte hufvudet och tystnade fullkomligt under ett par minuter, och den gamla prostens hederliga gåspenna, som länge motvilligt raspat på papperet, nekade slutligen nästan att nedskrifva alla dessa vidunderliga kätterier; farbror Jöns skrufvade sig villrådig på sin stol, men en blick ifrån den främmandes ihåliga ögon kufvade på nytt hans vilja, och med en suck, som tydligen innefattade den gamla biskopens bekanta reservation, ”härtill är jag nödd och tvungen”, återtog han sin påtrugade sekreterarebefattning, då qvinnan åter började:

”Miss Spencer förde mig ändtligen ur rummet, men dessförinnan hade jag på det lackerade nattduksbordet vid sängen varseblifvit den farliga snusdosan, som tydligen blifvit begagnad, ty locket var halföppet och några utströdda korn syntes på bordet. Medan miss Spencer stod med bortvändt ansigte för att ordna gardinen vid fönstret, bemäktigade jag mig den hastigt och gömde den under min schal.

Ingen den minsta misstanke om rätta orsaken till lady Hawerfields död uppstod. Läkaren förklarade att hon dött af ”slag”, ett mycket omfattande och mycket beqvämt uttryck för läkarne den tiden, och miss Spencers förtroliga meddelande om den gamla fruns upprörda sinnesstämning qvällen förut ansågs af den hederliga bydoktorn såsom en ytterligare bekräftelse på hans förmodan.

Imellertid, om mitt sinne icke egde förmåga att känna ånger, så fanns en annan känsla, som det marterades af, jag menar fruktan.

Det var likväl icke fruktan för upptäckt af brottet. Jag hade redan samma dag kastat snusdosan och flaskan i en af de djupa dammarne i parken, och ingen rimlig anledning fanns att oroas deröfver. Men det var en fruktan af helt annan art.

Den ständiga förskräckelse, hvari den gamla ladyn hållit mig under sin lefnad, upphörde icke med hennes död. I hvarje ljud, som nådde mitt öra, tyckte jag mig igenkänna fraset af hennes styfva klädning eller hennes kalla sarkastiska röst. I hvarje vrå af de stora mörka rummen eller de breda trappornas skumma afsatser trodde jag mig se hennes ögon lysa, och denna sällsamma förfäran, denna plågsamma, ständigt närvarande inbillning och oupphörliga minne af hennes förhatliga person, obegriplig kanhända för andra, blef för mig outhärdlig.

Min vårdslösade uppfostran och min lifliga inbillning, uppjagad genom mitt ensliga lif, och en ohejdad läsning om nätterna af bibliotekets alla gamla sagor och legender, och slutligen den förfärliga katastrof, som vredens yrsel framkallat, var orsaken till denna spökrädsla, som dessutom delades af alla husets invånare.

Alla hade fruktat, men ingen älskat den döda, och tjenstfolkets vidskepelse och dumma fantasier ökade endast mina egna.

Ingen fann det derför besynnerligt, att jag ville hafva miss Spencer inne i mitt rum, och den beskedliga varelsen, ljum och passif i sina tycken och sin tro, som i allt annat, fann ingen anledning att förundra sig deröfver.

Begrafningen hade gått för sig; den stolta lady Hawerfield fick sitt påtvingade namn inristadt i stenen på sin graf, hennes tunga ekkista var nedsatt i familjens grafchor, hvars tjocka murar och rostiga jerndörrar gömde hemligheten om hennes skymf, hennes hat och hennes dödssätt.

Hela husets personal behölls i samma skick som förut, och alla andades lättare och kände annalkandet af en lycklig tid, i lättja, frihet och vällefnad.

För mig ensam fanns ingen lycka i verlden, ingen frid, ingen förhoppning. Jag kunde icke glömma att jag velat befria mig ifrån tyranniet af en varelse med kött och blod, och i stället blifvit slaf af en skugga, att jag blifvit öfverlistad af detta hatfulla väsende, och genom att beröfva henne lifvet ökat hennes makt och fasan af hennes närvaro.

Min helsa led af denna ständiga föreställning, dessa onpphörliga sprittningar af förfäran, som isade mitt blod. Jag uthärdade icke längre att stanna på detta ställe, der hvarje vrå, hvarje sten, hvarje träd var mig förhatligt.

Hvarför skulle jag också dröja här? Jag var nu fri. Det var mig omöjligt att längre lefva på min kusins bekostnad, då intet ord, ingen förklaring ifrån honom lemnade mig det minsta hopp att hans farmors död återfört minnet af hans kärlek och hans löften. Dessutom stälde sig nu imellan oss den döda, ännu mera hotande än den lefvande. Allt var slut, jag hade inga planer för framtiden, jag ville endast fly långt bort ifrån detta olyckliga gamla hus och dess invånare.

Lifvet låg framför mig som ett tomt och formlöst mörker, och med förtviflans tanklöshet vandrade jag en morgon helt ensam i hemlighet från Aukwoodhouse, sedan jag flere gånger förut med miss Spencer talat om mitt beslut att söka mig ett annat hem.

Den gamla sällskapsdamen, som efter sin matmors död blifvit betydligt uppkryad och föryngrad, hade sökt att återlifva det hopp hon förut bemödat sig att släcka i min själ, och ehuru hon funnit detta fruktlöst, anade hon likväl icke att jag ämnade fly på detta sätt.

Jag kände mig imellertid allt mera sjuk och nervös för hvarje dag, och det var i ett tillstånd af dof likgiltighet för allt, som jag begaf mig bort.

Af instinkt mer än af eftertanke hade jag hopsamlat de få penningar och dyrbarheter som jag egde, och sedan jag skrifvit några rader till miss Spencer och sagt henne farväl, gick jag genom parkens bakport ut på vägen åt hafstranden, som förbi byn ledde ut till landsvägen, som förde till Falmouth.

Då jag vände mig om och för sista gången såg de mörka kronorna af parkens gamla almar, återkom i mitt minne bilden af de båda stridande korparne, som fallit ned för mina fötter, då jag för första gången trädde inom denna park; en rysning smög sig öfver min kind, då jag nu matt och döende flydde liksom den olycksfulla fågeln, sedan jag vunnit en dyrköpt och tvetydig seger.

Först då jag gått flera timmar och längesedan förlorat tornspiran på Aukwoodhouse ur sigte, började jag känna ett friskare lif i mina ådror, jag påskyndade mina steg och gick nästan hela dagen oupphörligt framåt, utan att känna hvarken hunger eller trötthet.

Att komma bort, långt bort från det ödsliga Cornwall, var hela min åtrå, och jag flydde alltjemt, liksom minnet af min kärlek och mitt brott kunde undkommas.

Jag hade intet mål för min vandring och följde endast landsvägen norrut, undvikande alla bivägar, af fruktan att komma till någon by eller herrgård, innan jag var tillräckligt aflägsnad ifrån Aukwoodhouses grannskap.

Under hela dagen hade jag icke mött annat än arbetare, som icke fäst någon uppmärksamhet vid min person. I min tarfliga drägt och med mitt knyte under armen, liknade jag fullkomligt en vanlig tjenstflicka. Det bröd jag tagit med mig var nog till min qvällsvard, och en tom lada var ett temligen drägligt nattherberge.

Emot aftonen den andra dagen kände jag imellertid den öfverretning vika, som uppehållit mina krafter, tröttheten öfverväldigade mig, jag förmådde icke gå längre, och då en forbonde, med sin tomma vagn upphann mig, mottog jag med tacksamhet hans anbud att åka med honom.

Jag besvarade hans godlynta frågor med den korta och fullt sanningsenliga uppgiften, att jag var fattig, utan anhöriga och på väg till Launceston, för att söka tjenst.

Det var redan mörkt, då vi framkommo till den by, der han bodde, och ehuru ett slags värdshus fanns, ansåg jag det bättre att stanna i hans hus öfver natten, då han erbjöd mig det.

Icke sedan jag lemnade mina föräldrars hem och min kära gamla amma, den enda varelse i verlden, som troget och uppriktigt älskat mig, hade jag sofvit så lugnt och godt, som på den hårda madrass, hvilken den vänliga landthustrun bredde ut åt mig i en liten skrubb i förstugan, der jag hade mitt värdfolks höns på ena sidan om mig och en kolbod på den andra.

Om qvällen, då jag kom, hade barnen redan gått till sängs, och hustrun hade i skymningen icke gifvit särdeles akt på mig, men om morgonen, då hon bjöd mig deltaga i familjens frukost, märkte jag tydligt, att man fann mig besynnerlig och icke öfverensstämande med en vanlig tjenstflicka.

Jag såg, att hustrun med misstänksamma blickar betraktade mina fina och hvita händer, och allesammans sågo skygga och generade ut.

Imellertid gjorde man mig inga frågor, och då jag tackade dem för deras gästfrihet och steg upp för att gå, sade mannen tvekande:

— Det blir allt långt för er, miss, att gå hela vägen till Launceston, men i fall ni skulle vilja åka med en af grannarna ett stycke af vägen, så vet jag en, som far åt det hållet i dag.

— Jag tackar er, men min kassa är mycket liten, jag är tvungen att hushålla, ser ni, i händelse det skulle dröja någon tid, innan jag lyckas få någon tjenst.

— Ja, det förstås, men det behöfver icke kosta er något; han far med tomma vagnen för att hemta saker åt mr Geffers, kryddkrämaren i byn. Se der kommer han redan. Ned! Holla! vänta ett ögonblick!

Den välvillige formannen trummade på rutan åt en halfväxt rödhårig pojke, som helt långsamt kom åkande på vägen förbi fönstret i en skramlande vagn.

Gossen stannade, jag tog afsked af hustrun och barnen och följdes ut till vagnen, der jag efter några rekommenderande ord af min hederlige värd blef placerad på en hösäck bredvid den gladlynte Ned, som lofvade att låta mig åka till ”Petters krog”, der en genväg skulle finnas, som förkortade vägen till Launceston.

Vagnens häftiga skakning och morgonens friskhet gjorde mig godt. Jag var glad att fortare än jag kunnat hoppas hinna gränsen af Cornwall, och glömmande mina sorger för några ögonblick, deltog jag godmodigt i min reskamrats muntra prat och anmärkningar.

O, att man egde förmåga att i lifvet, som i romanen, stryka ett streck och skrifva ordet ”slut”, och sedan börja en ny rad af en ny historia; men om också händelsernas tråd kunna afklippas och allt sammanhang försvinna mellan det förflutna och framtiden, så kunna vi icke utplåna minnets eldskrift i vår själ, förrän dess ständigt brinnande lågor förtärt vår varelse.

Huru ljuft skulle jag icke funnit det, att verkligen vara hvad jag utgaf mig för, att börja ett lif af fattigdom och arbete, men lyckligt af verklig kärlek och frid.

Kärlek och frid, jag känner er icke, jag har aldrig egt er, men mitt hjerta har likväl ständigt trånat efter dessa himmelska gåfvor för de utvalda i verlden.

Vi hade åkt hela förmiddagen och vid middagstiden, då Ned rastade för att fodra sina hästar, delade jag hans matsäck och beundrade sedan hans djupa sömn i solskenet, under det jag, sittande bredvid i gräset, tanklöst beskådade de allt imellanåt på vägen förbifarande, som kommo ifrån Launceston, der det varit marknad.

Ändtligen klockan sex på qvällen kommo vi till ”Petters krog”, en ruskig tegelstensbygnad, fläckvis öfversmetad med kalk och för tillfället uppfyld af högljudda, halfrusiga bönder och marknadsresande.

Ned höll stilla på den lilla planen framför huset, der tomma vagnar och betande hästar stodo, till största delen lemnade af sina egare, som förfriskade sig inne på krogen.

Den dumdristighet och barnsliga oförskräckthet, hvarmed jag börjat min vandring, hade ökats, då jag ända hittills endast påträffat hederligt och välvilligt folk, men vid åsynen af krogen med dess gäster vaknade min naturliga räddsla, och för att icke behöfva skiljas ifrån min välmenande reskamrat och beskyddare, var jag nästan frestad att antaga hans för tredje gången upprepade förslag, att följa honom tillbaka till byn och försöka att få tjenst hos hans husbonde, som var farmer och just nu behöfde ett biträde åt sköterskan at hans mejeri.

Jag tyckte mig imellertid ännu vara allt för nära Percys egendom och lady Hawerfields graf, för att kunna stanna, jag drefs af en rastlös oro att komma vidare, och sedan Ned helt rörd i flera omgångar skakat min hand till afsked och noga beskrifvit den väg jag borde taga, smälde han på sina hästar och försvann i ett moln af dam på en motsatt väg.

Ifrig att snart komma ifrån den otrefliga krogen, skyndade jag med snabba steg framåt den vackra gräsbevuxna gångstigen genom skogen, som Ned utvisat, och inandades med välbehag den ljumma, af barrträden parfymerade luften.

Det syntes imellertid, att den väg jag vandrade äfven brukade befaras af vagnar, ty spår af hästskor och hjul urskildes tydligt i det korta afnötta gräset, och vägens bredd och jemnhet gjorde den äfven fullt tjenlig dertill.

Solen stod ännu högt på himlen, när jag skildes ifrån Ned, i skogen herrskade likväl en så djup skymning, att man kunde tro den redan nedgången. Denna halfdager ökade likväl endast ännu mera behaget af den fina gräsmattan med sina grupper af ormbunkar mellan de höga träden, som stodo raka och prydliga som i en park.

Jag hade gått oafbrutet ungefär en qvarts timme, då jag hastigt hörde steg bakom mig och såg trenne persoaer komma gående på vägen nedanför den backe jag just nu kommit uppför.

En obehaglig känsla intog mig vid deras åsyn, ty ehuru hastigt jag betraktade dem, igenkände jag dem likväl genast.

Det var tydligen en ziguenarfamilj, som troligen kom ifrån marknaden i Launceston och hvilken jag nyss sett lägrad i gräset strax utanför ”Petters krog” bredvid ett gammalt positiv, öfverhöljdt med en röd ylletrasa, på hvilken en liten apa satt.

Mannen och hustrun tycktes båda vara vid samma ålder, mellan trettio och fyrtio år, båda voro svartögda, krushåriga och bruna, af den fantastiska och dystra skönhet, som är egen för detta folk, men med ett uttryck af list och vildhet i sina fysionomier, som i synnerhet hos mannen var fruktansvärdt och väl kunde göra ett möte med honom oroande.

Den tredje, en gosse om fjorton eller femton år, troligen deras son, var mindre vacker än föräldrarne, hans skarpa drag och sjukliga, smågamla utseende gjorde äfven honom obehaglig.

Alla tre stannade ett ögonblick, då de sågo mig uppe på backen, och vexlade några ord med hvarandra.

Gossen skildes ifrån dem och begaf sig långsamt inåt skogen, men de andra fortsatte sin väg med hastiga steg, för att, såsom jag fruktade, upphinna mig.

Denna fruktan kom egentligen deraf, att just i detsamma jag gick förbi dem vid krogen, hade jag i tankspriddhet uppdragit mitt guldur, som jag haft gömt innanför kläderna. Detta ur var en af de få dyrbarheter, som jag ärft efter min mor, det var besatt med briljanter och af ganska stort värde. Jag ångrade genast min obetänksamhet, då jag fann mig observerad och märkte den hastiga blick de vexlade med hvarandra.

Imellertid påskyndade jag mina steg allt mera, i hopp att någon boning snart skulle blifva synlig, men det oaktadt såg jag att de kommo mig allt närmare och voro slutligen bredvid mig.

— God afton, vackra miss, hvart ämnar ni er så ensam? — sade mannen, lyftande på sin sammetsmössa.

— Jag går hem, jag bor här strax bredvid, — sade jag så lugnt jag förmådde.

— Jaså, men då har ni långt att gå i alla fall; det finns ingen gård förrän ett bra stycke på andra sidan skogen, så vidt jag vet; det är ödsligt här och kan vara bra att ha sällskap, eller hur?

— Åhja, jag tackar er, men min bror lofvade att komma och möta mig, och jag hoppas att snart få se honom, — återtog jag, helt förvånad öfver min egen uppfinningsförmåga.

De båda vandrarne vexlade en blick, och qvinnan sade helt ödmjukt:

— Vill ni vara så god och säga mig hvad klockan är, jag fruktar det blir mörkt, innan vi hinna fram till Launceston.

— Jag vet icke det, min fru, jag har ingen klocka.

— Intet det, men ni har åtminstone der en vacker kedja, — återtog hon grinande, och pekade på guldkedjan, som syntes ofvanför halskragen.

— Hör nu, min lilla miss, vi äro ostörda här, det finns intet hus på mera än en mils afstånd, ni är främling på trakten, det märks nog, med ett ord, det är så godt först som sist att säga er vårt ärende. Vi äro fattiga vandrare och kunde hafva god nytta både af ert ur, er kedja och ert lilla knyte, som kan innehålla allehanda, — sade mannen hastigt, i det han stälde sig framför mig och hotande höjde sin tunga knölpåk.

— Jag är säker, att ni icke skall neka att skänka oss det, — tillade qvinnan och fattade mig i armen.

Jag ryckte mig imellertid hastigt ifrån henne, undvek i det jag kastade mig åt sidan det slag, som mannen måttade åt mitt hufvud och började springa framåt vägen, uppgifvande höga rop. Mannen utstötte en ed, lika mycket af förvåning som vrede öfver mitt oväntade försök att undkomma, och både han och qvinnan skyndade att förfölja ett rof, som de tydligen ansett alldeles för lätt att fånga.

Förskräckelsen gaf mig imellertid en snabbhet, hvarom jag sjelf aldrig haft någon kunskap, jag tyckte mig knappast vidröra marken och likväl hörde jag alltjemt mina förföljares tunga steg och flåsande andetag bakom mig. Troligen skulle de, mera ihärdiga än jag, slutligen hafva upphunnit mig, om icke ljudet af pisksmällar och vagnshjul i detsamma hejdat dem.

Jag uppgaf åter ett rop, sprang ännu några famnar och föll sedan afsvimmad ned på vägen.

Då jag återkom till sans, fann jag mig liggande på gräset och mr Merton stod lutad öfver mig.

Mitt minne var alldeles bedöfvadt, jag betraktade honom i flera sekunder, innan jag igenkände honom eller kunde reda mina tankar och påminna mig hvad som passerat.

— Ni lefver Agnes! förbanna mig är jag icke glad deröfver. Men hur i alla himlars namn har ni kommit hit helt ensam? Hvarför ropar ni på hjelp och ligger afsvimnad midt på vägen, så att Jack var nära att köra öfver er. Jag kan vid mitt lif och själ icke utfundera detta, — ropade Merton, mera ifrig än grannlaga i sina frågor, under det han reste upp mitt hufvud och bjöd mig vatten och vin, som hans betjent framtagit ur vagnen, hvilken höll stilla på vägen bredvid.

Jag svarade ingenting, jag var alltför förvirrad af denna händelse, som helt och hållet förändrade mina idéer och för hvars följder jag icke kunde göra mig reda.

— Ni är ännu alltför svag, jag ser det nog, det är orätt att öfverhopa er med frågor. Men ni kan föreställa er mina känslor, att finna er här, mer än trettio mil ifrån ert hem, och i detta tillstånd,— återtog Merton, — med en så uppriktig hjertlighet, som hans ytliga natur tillät. — Se så, Agnes, stöd er nu vid min arm. Åh! ni är ju redan kry och rask, och era bleka kinder börjar återfå en smula färg; hm, det är bra märkvärdigt att qvinnor verkligen på allvar kunna blifva så der medtagna, ligga alldeles som döda; jag har aldrig sett det förr, det är både hemskt och fult, men de rå icke derför kan jag tro. Se så, låt mig nu lyfta upp er i vagnen.

— Nej! mr Merton, — sade jag tvekande och villrådig, — jag tackar er för er vänlighet, men, men, hvart tänker ni föra mig?

— Ja, hvart vill ni jag skall föra er? Jag ämnade just fråga er derom. Jag vet ju alls ingenting, ni har ännu icke sagt ett ord, för att förklara detta besynnerliga sammanträffande. Jag ser ingen vagn, ingen mensklig varelse i er närhet, ni håller ett knyte under armen, som om ni gått till fots. Ju mera jag tänker på saken, ju mindre begriper jag den.

— Det må nu härmed förhålla sig hur som helst, — fortfor han, då jag i min pinsamma obeslutsamhet alltjemt bibehöll tystnad. — Ni känner mina önskningar och afsigter, Agnes, jag skref till er mormor derom, men då jag fick veta hennes hastiga död just samma qväll som hon fått mitt bref, har jag icke velat infinna mig för att höra ert slutliga svar, förrän ni sansat er litet efter dödsfallet, som, oss imellan sagdt, icke måtte rört er mycket djupt. Nå väl, det är väl just icke nu en så lämplig stund för en dylik fråga, men får jag icke anse er såsom min fästmö och föra er hem till mig.

— Nej! mr Merton, ni är mycket god, men, men ...

— Nå, i det fallet skall jag återföra er till Aukwoodhouse, förmodar jag? — sade Merton stött.

— Nej! Nej! ännu mindre detta, jag vill aldrig mera dit tillbaka.

— Men hvart vill ni då taga vägen? Hvart ämnar ni er? Ni vill väl icke, att jag lemnar er här i mörkret på landsvägen?

— Nej, ack nej! Men jag vet icke hvart jag ämnar mig, jag ville, jag ämnade ...

— Jag hoppas att ni är vid full sans, Agnes? — afbröt Merton orolig och såg mig tveksamt i ögonen. — Låt mig åtminstone lyfta upp er i vagnen så länge, jag svär, att jag skall föra er hvart ni sjelf vill.

— Har ni ingen bekant? Ingen af era qvinliga vänner, till hvilken jag kan komma, som guvernant, kammarpiga, hvad som helst; det var min afsigt, att söka en dylik plats.

— Ah bah! Romangriller, flickidéer, jag har alls inga qvinliga bekanta, och om jag också hade det, huru vill ni att jag skulle kunna komma till dem med er och säga: — ”Se här, har ni en ung person, som jag hittat på landsvägen och som önskar blifva guvernant eller hvad som helst”. Var då en smula förnuftig Agnes, om ni icke vill stanna i er kusins hem, sedan mormor är död, så blif min hustru ännu i qväll, och Merton Hall är ert hem och er egendom.

Merton sade detta med en ton af så allvarlig och klok beslutsamhet i detsamma han upplyfte mig i vagnen, att jag teg och lät honom utan vidare motstånd nedsätta mig på dynorna deri.

Hvad skulle jag göra? Hvad Merton sagt var fullkomligt sannt; jag var uppskrämd och förvirrad och egde i detta ögonblick intet annat val. Ödet kastade mig i hans armar, jag kände mig behöfva hans skydd, ensam och värnlös som jag var. Glömd och förskjuten af den enda jag älskat, med själen betungad af hat, brott och fruktan, var denne man den enda menniska i verlden, som hade något interesse, någon skymt af medlidande och ömhet för mig. Huru kunde jag afsäga mig detta? Kanhända skulle jag vänja mig vid honom och af tacksamhet för det hem han gaf mig slutligen lära mig att älska honom och kunna börja ett nytt och bättre lif.

Allt detta framstälde sig helt naturligt för mig. Och sedan jag väl blifvit öfvertygad, att jag endast som Mertons hustru kunde finna en lugn och tryggad ställning i verlden, berättade jag honom min motvilja att längre vistas i Percys hem, min vantrefnad i det gamla huset, min obetänksamma flykt derifrån, min förhoppning att finna ett annat hem, der jag kunde på något sätt förtjena mitt bröd, och slutligen det äfventyr, som gjorde ett hastigt slut på min vandring och hvarur hans ankomst räddat mig.

— Kära min lilla Agnes, ni är alldeles för mycket oerfaren och romanesk, — sade Merton skrattande, då jag slutat, i det han förde min hand till sina läppar. — Huru kan ni väl tänka er, att en ung flicka utan faror och äfventyr af alla slag kan vandra ensam till fots på landsvägarne. Det är just ett sätt att rekommendera sin person. Imellertid är jag glad öfver hvad som skett, ty ni skulle annars icke så snart hafva beslutit er att blifva min hustru. Vi låta nu vagnen hålla vid prestgården, innan vi fara upp till Merton Hall. Den hederlige, gamle presten vet af mitt frieri till er, han skall sammanviga oss i en handvändning, och så är ni mrs Merton, när vi komma till vårt hem.

Merton slöt mig i sina armar, och jag måste uppbjuda hela min kraft för att icke stöta honom bort, kasta mig ur vagnen och fly i qvällens mörker.

Att öppet och modigt trotsa en fara eller en vidrig händelse i mitt lif låg imellertid icke i min natur; jag hade starka och bestämda tycken, men mycket svaga eller inga grundsatser, och derför leddes jag ständigt på tillfälligheternas nyckfulla och slingrande väg, hvilken ofta förde mig till ett mål, för hvilket jag skulle känt bäfvan och fasa, om jag kunnat i förväg urskilja detsamma.

Veckor och månader hade förgått. Jag var gift och vi voro hemkomna efter en resa till Skottland.

Denna resa hade verkligen förstrött mitt sinne och hjelpt mig att bära mitt öde. Min man hade öfverhopat mig med grannlåt och dyrbarheter, de enda ömhetsbevis han egentligen förstod att visa. Jag var omgifven af en skara tjenare och af en lyx, hvarom jag aldrig haft något begrepp, men mitt hjerta var kallt och dödt och mitt sinne tungt och dystert.

Den likgiltighet jag känt för Merton och som jag hoppades kunna vända i tillgifvenhet, om icke till kärlek, hade i stället öfvergått till verklig motvilja.

Jag fann honom för hvarje dag allt mera dum och rå, hans vanor i hemmet voro afskyvärda, och hvarje försök att mildra eller ändra dem strandade emot hans häftiga och despotiska lynne samt min egen ofördragsamhet och ovänlighet.

Jag tror, att det fanns goda sidor i hans karakter, och om jag älskat honom, skulle jag kanhända kunnat uppsöka dem och begagnat mig deraf till hans förädling, ty kärleken låter alla våra goda instinkter vakna och framstå, då likgiltigheten och oviljan deremot qväfva dem och egga våra dåliga anlag till verksamhet och lif. Mitt sinne var hårdt och kärlekslöst, jag kände mig olycklig och hämnades derför genom köld, förakt och sarkasmer på den, som i sjelfva verket i början gjort allt hvad han förmått för att vinna mitt tycke och bereda min sällhet.

Jag hade bedragit mig sjelf, då jag trodde, att min kärlek var död, att harmen öfver Percys otrohet låtit mig upphöra att älska honom; djupt i mitt hjerta lefde hans minne lika klart, och detta minne, som ständigt stod bredvid Mertons klumpiga gestalt, framkallade olyckliga jemförelser och gjorde denne slutligen afskyvärd i mina ögon.

Vi hade icke varit gifta ett halft år, innan vi båda lika klart insågo, att detta äktenskap var en olycka, som vi, i stället att underkasta oss med tålamod och söka mildra, å ömse sidor förökade för hvarandra för hvarje dag.

Det är i synnerhet en scen ifrån mitt korta och olyckliga äktenskap, som lifligt står för mitt minne — bland de många af samma slag — hvilken rågade måttet af min afsky och otålighet.

Jag hade varit gift ett år, då Merton en dag hade bjudit några herrar till middagen; allesammans, lika honom sjelf, hederliga grofkorniga landtjunkare, hvilkas bildning och förstånd stodo på samma ståndpunkt som deras värds och hvilkas konversation och hela interesse i lifvet rörde sig omkring deras förpaktare och ladugårdar, jagter, kappränningar och hästmarknader.

Jag hade gjort les honneurs som värdinna vid bordet, men som vanligt dragit mig undan i mina rum, då middagen var slut, lemnande herrarne vid deserten och vinkarafferna.

Sittande i ett litet kabinett, med handen under kinden, drömde jag dessa eviga, oroliga, längtansfulla drömmar, som förtärde mig, och öfverlemnade mig åt det bittra, otåliga knot öfver min förstörda sällhet, min gagnlösa ungdom och skönhet, hvilket förbittrade mitt lif och förhärdade mitt sinne, då dörren häftigt kastades’ upp och Merton inträdde på sitt vanliga brutala och bullersamma sätt.

Aldrig kunde han komma olägligare och aldrig hade han visat sig mindre till sin fördel.

Hans tjocka hår, oordnadt och upprättstående, gjorde hans hufvud ännu oformligare, han var eldröd och upphettad, med plirande ögon och halsduken upplöst och på sned.

— Hvad det är skönt, att ha en liten vacker hustru, som sitter och väntar en som en prinsessa i ett tempel, bara hon icke visar sig sur och tvär, då man är som mest förtjust! — utbrast han, kastade sig i soffan bredvid mig, med fötterna upp på dynorna, lade armen om mitt lif och ville kyssa mig.

Det var icke första gången jag såg honom i detta tillstånd, men i detta ögonblick ingaf mig hans halfrusiga fysionomi och den brännheta vinångan ifrån hans tjocka halföppna läppar en afsky och harm, som jag hvarken ville eller förmådde besegra.

— Merton, ni glömmer er verkligen allt för mycket, ser ni icke huru ni med edra dammiga skor förderfvar sidenet på min soffa, — sade jag rodnande, i hopp att kunna vända hans uppmärksamhet ifrån mig sjelf.

— Ah, jaså, ni är så nogräknad nu, ni lilla äfventyrerska, ni var icke så fin då jag upptog er på landsvägen; men vänta, jag skall torka mina skor först om ni så vill, — tillade han skrattande, i det han satte sina fötter på min långa klädning och började skrapa derpå som på en matta.

— Se så, äro vi vänner nu, eller hur? — han lindade åter armen omkring mig och ville sätta mig i sitt knä, men harmen öfver hans grofhet och det förödmjukande i hans anspelning på min fattigdom gaf mig krafter, jag kastade på honom en föraktlig blick och ryckte mig lös.

— Ah, är det sådana begrepp ni har om en hustrus pligter, är det så ni bemöter er man! — utropade han ursinnig och fattade mig så våldsamt i armen, innan jag hunnit dörren, att det tunna tyget i min klädning slets sönder och skinnet på armen rispades, så att blodet utkom.

Utom mig af vrede och blygsel, störtade jag in i min sängkammare och reglade dörren.

Det var imellertid öfverflödigt, han ämnade icke förfölja mig; och en stund derefter såg jag honom i sällskap med sina gäster resa sin väg.

Flere dagar förgingo och Merton var ännu borta. Blånaderna på min arm, de skymfliga märkena efter den behandling jag lidit, brände på mitt sinne och föreföllo mig outplånliga. Jag kände, att jag hvarken kunde glömma eller förlåta, och hvilket lif skulle då framtiden medföra.

Tålamodet och ödmjukheten, dessa båda sublima egenskaper, som ensamt förmå besegra lidandet, elakheten och olyckan, hafva alltid varit okända och obegripliga för mig. Det är ljud utan betydelse, himmelska toner utan motsvarighet i verkligheten; jag fattar skönheten deri, liksom jag fattar rosens doft, men jag kan icke tillämpa dem i mitt eget lit, icke gifva dem någon realitet.

De båda ytterligheterna af menskliga känslor, hat och härlek, ha ensamt uppfylt min själ; den har icke haft rum för alla de oändliga graderna derimellan, som nyansera andra menniskors lif.

Af min kammarjungfru hörde jag, att min man rest till en kappränning i trakten och troligen icke skulle återkomma på en hel vecka, emedan squire Humphrey, en af hans vänner, ämnade tillställa en jagt, der han skulle vara med.

Ingenting kunde vara mig angenämare än denna underrättelse, och jag skulle njutit af min ensamhet om jag någonsin kunnat förjaga eller söfva denna sinnets oro, denna rastlösa feber, som hos mig troligen ersatte ånger och samvetsqval.

Jag försökte att förströ mig genom läsning och musik, som jag i hög grad älskade, men dagarne blefvo mig likväl långa, och endast de vidsträckta promenader jag gjorde, ibland gående, ibland åkande, gåfvo mig nöje och ro.

En dag, då jag tidigare än vanligt åkt ut och, halfliggande i vagnen, njöt af detta halfdrömmande tillstånd, som uppkommer af friska luften, de förbiilande föremålen, som jaga hvarandra och icke tillåta någon tanke eller intryck att dröja, sysslolösheten och rörelsen på samma gång, väcktes jag hastigt derur genom ett häftigt hundskall.

En stor hund, som sprang på vägen, skälde ohejdadt upp emot vagnen, der han såg en liten silkeslen kamrat hvilande i mitt knä.

Detta lilla djur, som Merton gifvit mig under första tiden af vårt äktenskap, hade blifvit mig mycket kärt och var mitt enda och beständiga sällskap.

Uppretad af den främmande hundens skall, reser han sig upp och hoppar ur vagnen, innan jag kunde hindra det, och föll tjutande ned på vägen.

Förskräckt befalde jag kusken genast hålla; betjenten, som skyndade ned, upplyfte hunden, hvilken nästan var döende: hjulet hade gått öfver honom.

Jag tog det arma kräket i min famn och utropade i min innerliga bedröfvelse, helt omedvetet:

— Hvad skall jag göra? Finns ingen hjelp?

— Om mrs skulle vilja åka fram till Aukwoodhouse, grindvaktarhustrun der är mycket skicklig i att bota sjuka kreatur ... Kanhända hon vet något råd. Det är icke länge sedan hon läkte ihop benet på en präklig bagge åt Dick Wilson på mr Mertons egor, — sade kusken, tvekande och medlidsamt, vid åsynen af min smärta.

Till Aukwoodhouse! Voro vi då verkligen så nära det gamla slottet? Jag hade under den tid jag vistades der aldrig varit längre än till byn, som låg strax utom parken, och kände derför icke det minsta till dess omgifningar. En häftig darrning öfverföll mig. Om jag skulle fara dit! Jag hade icke tagit afsked af den vänliga Mary, när jag skildes derifrån. Jag kände med ens en sällsam lust att ännu en gång återse henne. Och kanske kunde hon verkligen göra något vid den stackars lilla hunden, som jämrade sig i mitt knä, tänkte jag, såsom en förevändning inför mig sjelf, ett täckelse för alla de öfriga sväfvande orediga föreställningar, som vaknade inom mig, och för hvilka jag i detta ögonblick icke ville göra mig sjelf reda.

En halftimme derefter stannade vagnen vid de välbekanta jerngrindarne.

Gamle David kom utlinkande, helt förvånad att se en vagn stanna och ännu mera förvånad, då han igenkände mig.

Hans hustru var icke inne, han bad mig imellertid att stiga in, medan han uppsökte henne.

Här satt jag nu åter, efter mer än ett års frånvaro, i den snygga lilla stugan, der jag så många gånger varit inne, med hjertat klappande af oro och hopp, för att i Marys ögon läsa svaret på min upprepade tysta fråga efter bref.

Alla dessa tarfliga möbler, den gamla väggklockan med sin gök, de sinkade porslinsvaserna med pappersblommor, den konstigt i trä utskurna pelikanen, som hängde i taket på ett snöre och ständigt svingade rundt omkring för draget från det halföppna fönstret, den gamla feta katten och Marys spinnrock, allt var på sin plats och allt återväckte i min själ minnet af min kärlek och min skuldfrihet.

Jag glömde helt och hållet, hvarför jag nu kommit, och då Mary ändtligen inträdde, öppnade jag ovilkorligt läpparne för att som fordom fråga:

— Mary, har ni intet bref till mig?

Hennes första ord återförde mig likväl genast till det närvarande:

— Miss Agnes! Ack, förlåt, mrs Merton skulle jag säga. Hvilken glädje att återse er så vacker och grann!

— Min goda Mary, jag skildes så hastigt och tanklöst härifrån, jag fick aldrig taga afsked af dig. Och nu kommer jag till dig med en stackars liten patient, som du måste bota åt mig.

— Ack ja, David sade mig att en olycka händt er hund på vägen. Får jag se! Åh, det är för sent, han är redan död, stackars kräk, — sade Mary, som upplyfte hunden, hvilken ännu låg i mitt knä, och som jag glömt under några minuter.

— Är han död? Är du säker derpå?

— Ja, fullkomligt, det är förbi. Men lugna er mrs, ni kan ju snart få en annan, som är lika vacker. Bevara mig, jag var långt bort i parken vid dammen för att skölja kläder, då jag hörde er vagn, och som här icke stannat någon herrskapsvagn sedan myladys begrafning, så trodde jag nästan, att det var lord Percy, vår unga husbonde, som kom.

Jag ryckte till och sade hviskande: Lord Percy? Ni väntar honom då?

— Ja, han har skrifvit till förvaltaren, att han kommer i höst. Herre Gud, miss Agnes, förlåt, mrs Merton, jag är bra glad att hafva fått träffa er, jag har alltid haft liksom litet samvetsagg beträffande er, ni trodde på mig, och jag var icke uppriktig emot er. Men Herre Gud, hvad skulle jag göra? Det var Myladys befallning, jag vågade icke annat än lyda.

— Hvad menar du Mary? — stammade jag, som helt och hållet glömt min sorg öfver den döda hunden, och nu af Marys besynnerliga ord kände en iskyla omkring hjertat.

— Ja, jag är riktigt nöjd att hafva fått se er, innan lord Percy kom hem, jag tänkte genast, då Mylady var död, att säga er alltsammans, men jag fick icke träffa er, och ni försvann så hastigt härifrån, stackars liten.

— Tala Mary! Plåga mig icke längre! Hvad ville du säga mig?

— Ack Herre Gud! ni syns så upprörd. Ni kan väl icke ännu hafva någon kärlek qvar till er kusin? Men det är icke möjligt. Man sade mig, att ni redan länge tyckt om mr Merton, och nu är ni ju gift, och allt är bra?

— Bry dig nu icke om allt det der! tala, om du icke vill se mig sanslös nedfalla framför dig! — sade jag häftigt och besinningslöst, med kalla skälfvande läppar, och fattade den ängsliga och villrådiga qvinnans arm.

— Lugna er då, jag skall säga er sanningen, — började Mary hviskande, i det hon varsamt lade den döda hunden ned på mattan och satte sig tätt bredvid mig, — ser ni, saken var den, att ni aldrig fick mer än tre eller fyra bref ifrån lord Percy, ni mins väl det?

— Tror du, jag skulle hafva glömt detta?

— Ni fick aldrig fler, nej, stackars liten, det gjorde mig så ondt om er, när jag såg er väntan och oro, och när ni frågade mig först med ord och sedan alltjemt med edra stora sorgsna ögon, och jag ständigt måste ljuga för er.

— Ljuga för mig?

— Ja, visst, för ser ni, när det femte brefvet kom till mig och jag hade förvarat det åt er, så kom miss Spencer hit ned till mig och sade, att hon visste att lord Percy skref till er under min adress, och att mylady, som helt och hållet ogillade hans tycke för er, befalde mig, att hädanefter lemna miss Spencer alla de bref jag fick.

Jag nekade i början och ville icke förråda er båda, i synnerhet Percy, som jag älskar, som om han vore mitt eget barn, men miss Spencer öfvertygade mig, att det var till hans eget bästa, att endast sorg och olycka skulle kunna komma af denna kärlek, och att aldrig i verlden mylady skulle tillåta detta giftermål; dessutom hade ni redan fattat tycke för mr Merton och skulle nog omsider trösta er med att blifva hans hustru, och sedan hade mylady sagt, att både jag och min man skulle bli bortkörda, om jag vågade trotsa hennes befallning. Hvad skulle jag göra? Jag lemnade sedan miss Spencer ännu tre bref, som lord Percy skref till er, och äfven dem, som ni gaf mig för att afsända. Sedan kom inte något på mycket länge.

Mylady var nu lugn, och när jag således fick det sista, så behöll jag det, efter som ingen frågade derefter.

— Och detta bref, Mary, hvar tog det vägen? — sade jag, andlös af vrede och förtviflan.

— Ack! mrs Merton, — svarade Mary, med en uttrycksfull tonvigt på mitt namn, — det har jag ännu qvar, och jag hoppas, att jag icke gör något orätt, om jag lemnar er det nu, då det i alla händelser gör detsamma hvad det innehåller.

— Ja, alldeles så, det gör detsamma hvad det innehåller, — upprepade jag bedöfvad, under det Mary drog ut en låda i sin byrå och letade bland garnhärfvor, trådnystan, lappar och vaxbitar, innan hon fann hvad hon sökte, och ändtligen lemnade mig ett nedsmutsadt och tillskrynkladt, men obrutet bref, med adress till mig, skrifven af Percys hand.

O! huru blotta vidrörandet af detta bref, blotta tanken, att han, han som jag älskade så gränslöst, skrifvit det till mig! med ens förändrade hela min varelse. Allt hat, all bitterhet smälte bort för den känsla af ljuf vekhet, som lät tårarne strömma öfver mina kinder och mitt hjerta upplösas af sorg och kärlek.

— Ni förlåter mig ju för mitt tvungna förräderi? Jag trodde mig handla till bådas ert bästa, då jag lydde myladys befallning, — sade Mary, då hon slutligen nedslagen följde mig till vagnen.

— Dig har jag endast din lättrogenhet att förlåta, men gör imellertid lord Percy samma bekännelse som mig, då han återkommer!

— Nej, i fall han skulle upptaga den på samma sätt som ni, så tror jag, det är bäst att tiga, — sade Mary allvarsamt.

Vagnen rullade bort. Jag gömde ansigtet i mina händer och tryckte, halft sanslös af smärta och glädje, det återfunna brefvet till mitt bröst.

Glädje? Ja glädje! Midt under alla de orediga och qvalfulla känslorna af raseri och förtviflan inom mig, högt öfver alla missljuden i min själ, brusade en storm af vild glädje.

Percy hade då icke glömt mig så snart, som jag förmodat, han hade blifvit bedragen liksom jag, känt sorg och harm kanhända, trott sig glömd och besviken och likväl efter långa månaders fåfäng väntan skrifvit detta bref, som jag nu höll i min hand.

Hvad innehöll det väl? Dock hvad det än innehöll, så var det för mig en skatt, som af intet på jorden kunde uppvägas; jag skulle med mitt lif velat köpa denna suddiga papperslapp, som kanske förkunnade mig hans harm och förakt.

Det var nästan mörkt, då jag återkom till Merton Hall, och vagnen stannade på gården.

Det lyste i salonen, och en häftig förskräckelse, vid tanken på att min man kunde vara hemkommen, intog mig.

Huru var det mig väl möjligt att nu återse honom? Jag kände en vedervilja och en förfäran, som kom mig att tveka, om jag skulle våga stiga ur.

I detsamma syntes kammarpigan på trappan, och innan jag hunnit fråga, sade hon genast:

— John har kommit tillbaka med hästarne, men mr Merton sjelf kommer icke hem förr än i morgon eller om torsdag.

Jag andades, som om jag varit halfqväfd och nu fått luft och lif tillbaka. Det var åtminstone ett uppskof; jag skulle hinna reda mina tankar och vänja mig vid den nya belysning, som Marys bekännelse kastat öfver förvirringen i min själ.

Några minuter, hvilka min brinnande otålighet funno långa som timmar, förgingo, innan ljusen i min sängkammare blifvit tända, mina kläder ombytta och dörren stängd efter den bortgående flickan.

Jag kunde ändtligen läsa Percys bref, detta bref, som i aderton månader legat i Marys skräpiga låda, under det jag var okunnig derom, i hvarje ögonblick marterad af alla den dödande ovisshetens qval, dessa pinsamma lidanden, som äro värre än den grymmaste verklighet.

För sent, för sent öfverforo nu mina giriga blickar dessa rader, som skulle hafva räddat mig ifrån brott och förtviflan. Huru rätt hade man icke, då man sade Mary, att denna kärlek skulle medföra sorg och olycka! Men det skedde just genom de medel, hvarmed man ville förekomma det. O, lady Hawerfield, denna gamla elaka qvinna, jag skulle kunnat döda henne ännu en gång, så bittert hatade jag hennes minne.

Mina darrande, iskalla fingrar hade uppslitit kuvertet, och jag läste:

”Agnes, jag vet, att allt är förbi imellan oss; alla mina bref hafva blifvit obesvarade, och jag känner nu orsaken dertill. Min farmor och äfven andra vänner hafva låtit mig ana din otrohet. Jag återger dig alltså dina löften, du är fri och så anser äfven jag mig. Kanhända var vår kärlek endast en barnslig dröm, hvarur vi förr eller senare skulle hafva uppvaknat, men uppvaknandet är alltid bittert, och alla de vilda förströelser, hvari jag störtat mig, hafva ännu icke förmått att helt och hållet trösta mig. Du är lyckligare, och jag borde icke harmas deröfver. Farväl!

Percy.”

Man hade således nyttjat samma bedrägeri emot oss båda. Hvilken trivial och lumpen nedrighet, tillräcklig likväl för att narra tvenne godtrogna och enfaldiga barn som vi.

Oaktadt min harm kunde jag likväl icke undgå att finna detta bref mycket ljumt. Det var visserligen utom allt tvifvel, att Percy blifvit narrad af min förmenta otrohet, men det syntes icke lika säkert, att den ensam släckt hans kärlek, och att denna kärlek i det närmaste var släckt, derom vittnade mer än väl detta lugn och dessa tvungna fraser, der knappt en gnista glimmade under den kallnade askan.

Detta bref var imellertid skrifvet ett halft år, sedan han förlorat allt hopp om min kärlek, och behöfves det väl ens en så antaglig ursäkt för den, som sjelf ännu älskar?

Och jag älskade honom med en häftighet, som förfärade mig!

Minnet hade vaknat med fördubblad friskhet, alla mina tankar sväfvade åter omkring honom, jag gjorde intet bemödande att qväfva dem, och hvarför skulle jag väl göra det — min harm emot honom var ju nu försvunnen?

Natten och dagen förgick. Samma, ständigt samma föreställning: Percy skulle återkomma, jag skulle återse honom, och han skulle åter kunna älska mig. Hans stolta farmor stod icke längre imellan oss, men hennes grymma förräderi hade der stält en annan och säkrare skiljemur.

Jag hade för trenne år sedan möjligen haft några goda anlag, några omedvetna instinkter om sanning och dygd; dessa outredda, halfslumrande känslor voro nu förqväfda och glömda. Om Percy älskade mig, så fanns i min själ ingen tvekan vid att besvara denna kärlek, ingen den minsta pligtkänsla, som bjöd mig att strida deremot.

Den man, som ett ondt öde och lagen hade bundit vid min sida, hade mitt hjerta aldrig erkänt; han var och förblef mig främmande och likgiltig och slutligen förhatlig. Jag tänkte icke på möjligheten att skiljas ifrån honom, men jag ansåg mig fri från hvarje förbindelse till honom.

Mitt sinne hade hårdnat och mina böjelser blifvit mera bestämda, det töckniga och sväfvande i min karakter hade skingrats. Jag var en samvetslös qvinna, och jag visste det nu sjelf.

Alla mina känslor voro denna dag utomordentligt upphettade; jag hade i det återväckta hoppet att ånyo eröfra min älskare, funnit en hvilopunkt för min fantasi, hvaromkring de mest brinnande önskningar och begär kretsade; olikheten imellan den oerfarna unga flickans blyga kärlek, och den gifta qvinnans var slående.

Det var emot aftonen; mina rum tycktes mig trånga och qvafva, jag påtog hatt och schal och gick ut.

Liksom vid Aukwoodhouse låg bygningen vid Merton Hall i en park, men denna park, hvars ena sida begränsades af en stor dam, förenade sig på den andra med en temligen vidsträckt skog, hvars små slingrande gångstigar för mig voro de mest angenäma promenader, i synnerhet derför att den var tillräckligt stor för att ännu ega för mig nya och okända ställen.

Nästan midt igenom skogen var en temligen bred väg, som förde ut till landsvägen, men som den var backig och ojemn, begagnades den mycket sällan. Några hundra famnar på sidan derom, helt nära stängslet af parken, låg en gammal förfallen bygnad, som fordom varit godsets kyrka, efter hvad man sagt mig, och hvars tjocka murar väl kunde gifva stöd åt denna förmodan.

Den var likväl icke stor, och ehuru den utanpå såg ut som en ruin, hade Mertons far låtit der inreda ett slags jagtpaviljong, der man ännu förvarade en mängd gamla böcker och vapen af alla slag.

Jag hade aldrig varit derinne och icke ens sett den på närmare håll, och då jag första gången observerade den vid en promenadridt, som Merton och jag gjorde tillsammans, och frågade, huru der såg ut, svarade han skrattande:

— Åh, det är ett komplett gammalt spöknäste. Jag går aldrig dit annars, än när jag möjligen vill söka efter någon förrostad bössa eller någon gammal jagtbok.

På återvägen från min promenad kom jag nu ifrån ett helt annat håll, än jag förr brukat, och den gamla halft nedrasade bygnaden, ofverklädd med murgrön och caprifolium, hvars blommor blifvit bleka och färglösa i den djupa skuggan, speglade sig i en liten dam, som jag förut icke märkt.

Den låg vid husets baksida och hade troligen tillkommit genom regnvatten, som samlat sig i en del af de öppna källarhvalfven.

Alltsammans föreföll mig nu i den rosenröda skymningen strax efter solens nedgång så pittoreskt, att jag stannade, full af beundran öfver den vackra taflan.

Det höga gräset, nässlorna och bolmörten, som växte orubbadt mellan gruset och stenarne, visade, att aldrig någon menniskas fot här lemnat ett spår eller att någon brukade besöka detta ställe, och jag hade svårt att bana mig en väg derigenom, då jag gick omkring dammen, för att finna den egentliga vägen, som syntes lika litet begagnad.

Halkande på den våta mossan mellan de stora ojemna stenarne, kom jag ändtligen till den nedsjunkna och öfvervuxna trappan, men hejdades der af förvåning, då jag såg den tunga gamla dörren, som verkligen liknade en kyrkport, halföppen.

Nyfiken att se, huru den så kallade jagtpaviljongen såg ut inuti, steg jag upp för trappstegen, sköt upp dörren och gick in.

Det var en temligen stor rund sal, hvars panelade väggar voro fulla af vapen, hjorthorn, gamla trasiga nät och jagtredskap, och hvars ojemna tegelstensgolf var slipprigt af fukt och mögel. I hvart och ett af de afrundade hörnen i muren var ett skåp, och den massiva och höga dörren till ett af dessa stod öppen.

Det var redan skymning under de höga träden utanför, men de smala fönstrens små solbrända rutor insläppte likväl tillräckligt dager, för att jag i en enda blick skulle kunna uppfatta allt detta.

Samma nyfikenhet, som låtit mig inträda, gaf mig äfven lust att kasta en blick in i det öppna skåpet, och till min obeskrifliga bestörtning och förskräckelse såg jag Merton stå derinne, uppklifven på en liten trappa och förmodligen sökande bland de gamla böckerna på hyllan.

Mina steg hade varit så tysta och lätta, att intet det minsta buller åstadkommits vid mitt inträde; han stod med ryggen emot dörren och hade ingenting märkt.

Jag hade under hela dagen nästan icke alls tänkt på honom, jag viste icke, att han var hemma, och den blixtsnabba känsla, som nu i det ögonblick, jag så oväntadt fick se honom, intog mig, var af en alldeles ny beskaffenhet.

Den var af samma demoniska ursprung som den, hvilken ingaf mig att lägga giftet i den gamla ladyns snusdosa, lika plötslig, lika oemotståndlig, en befallning ifrån afgrunden, lockande genom alla de fördelar den visade mig, på hvilka — jag bedyrar det — jag aldrig förut tänkt, och uppkommen genom den paniska fruktan, som Mertons första åsyn ingaf mig.

Nu likasom då fördes jag helt och hållet genom de sällsamt sammanstälda händelserna, genom de alldeles oväntade tillfälligheter, som en ond ande tycktes hafva framkallat och anordnat.

Utan den minsta besinning, lydande ögonblickets mäktiga inflytande, närmade jag mig tyst och hastigt ända intill skåpet och igenslog ögonblickligt och med hela min kraft den tunga ekdörren.

Slaget hade varit så hårdt, att det tröga och rostiga låset gick igen och nyckeln föll på golfvet.

Jag upptog den utan en sekunds dröjsmål, sprang ut genom porten, stängde äfven den och kastade de båda gamla rostiga nycklarne i det mörka och tysta vattnet vid muren.

Ifrån det ögonblick jag inkommit i paviljongen och tills jag flydde derifrån, hade icke två minuter försvunnit.

Hvad hade passerat under dessa två minuter, hade ett förfärligt vansinne, en afgrundslik yrsel träffat mig? Jag vet det icke, men hvad jag vet är, att icke den mest aflägsna aning om hvad som skulle inträffa fanns i mitt sinne det ögonblick, då jag drömmande och tankspridd steg uppför de mossiga trappstegen till den olycksfulla paviljongen.

I samma sekund, som jag igenslog skåpdörren om den olycklige, hade han vändt sig om, och våra ögon hade mötts, det var hastigt, som en blixt, men han hade likväl igenkänt mig, och i händelse dörren kunde öppnas inifrån eller hans förtviflade ansträngningar kunde spränga den, var jag förlorad; han skulle döda mig, derom var jag öfvertygad, i fall han kom ut, ty det föll mig icke ett ögonblick in att för honom kunna våga försöket att vända hela saken i ett skämt; jag var elak, grym, men icke listig, förmodligen derför att jag saknade skarpsinnighet.

Det var oron och ångesten för Mertons möjliga hämd och ingenting annat, som i detta ögonblick lät mig skynda framåt, utan att märka huru mina tunna skor och kläder söndersletos af de hvassa stenarna, trädrötterna och hagtornsbuskarna på vägen.

Imellertid hade jag icke hunnit långt, innan jag stannade och lyssnade. Allt var tyst, intet ljud hördes ifrån paviljongen, dess tjocka murar gömde hvarje buller derinom och voro troligen en säker och tystlåten graf för den de inneslöto.

Ett annat ljud nådde likväl mitt öra, det var de skrapande hofvarna af en häst, som vid vägen till parken, der jag nu befann mig, stod bunden vid ett träd, otåligt tuggande sitt betsel och skrapande marken under sig.

Förmodligen hade Merton återvändt på någon af squire Humphreys hästar och, då han ridit förbi paviljongen stigit af och gått in der, för att sedan fortsätta vägen genom parken hem.

Om hästen återfunnes här, skulle man söka Merton i grannskapet och troligen finna honom lefvande eller död, och jag ville derför lossa tyglarna och släppa hästen lös; men det skygga och ystra djuret stegrade sig vid min ankomst, jag sökte fåfängt att närma mig honom tillräckligt för att nå tyglarna, som voro lindade omkring en gren, och just i detsamma hans våldsamma ryckningar afsleto remmarna och han flydde inåt skogen, sjönk jag sanslös till marken, träffad af hans jernskodda hof.

Det dämpade och milda solljuset sken in genom de gröna sidengardinerna i min sängkammare, jag öppnade ögonen och fann mig ligga afklädd i min säng. Det var tyst omkring mig, jag var ensam, ingen menniska fanns i rummet.

Det dröjde en lång stund, innan minnet af hvad som senast passerat återkom, och då det hastigt genomträngde vanmaktens dimma, som insvept mig, var jag nära att skrika till af förfäran.

Jag satte mig häftigt upp, men det svindlade för mina ögon, jag förde händerna till pannan och fann, att mitt hufvud var ombundet, jag kunde icke hålla mig upprätt och föll tillbaka på kudden igen, jag mindes nu äfven, huru jag känt en häftig smärta och fallit ned, träffad af den skrämda hästens hofvar.

I detsamma öppnades dörren tyst och varsamt, och jag såg Ellen, min kammarjungfru, inträda, jag vinkade åt henne, och hon skyndade fram till sängen.

Det dröjde imellertid flera minuter, innan jag förmådde göra henne de frågor, som sväfvade på mina läppar. Hvad skulle jag väl få höra?

— Gud vare lof, ni är redig och vid full sans, mrs, och febern tyckes vara minskad, — sade flickan, som med uppmärksamhet granskade mitt utseende.

— Huru länge har jag varit sjuk? — hviskade jag knappt hörbart.

— Ack, mrs, det är nu på sjunde dygnet, som ni ömsom legat som död och ömsom yrat i häftig feber. Doktorn fruktade en hjerninflammation, och att ni aldrig skulle blifva lugn och redig mera.

— Sex dygn! — mumlade jag med fasa.

— Ja, så är det. Det var i onsdags afton helt sent, som vi funno er afsvimmad vid vägen i skogen strax utanför parken. Ni dröjde så länge på er promenad, och då jag förgäfves väntat er till klockan tio på qvällen, så bad jag John följa mig, och vi gingo ut. Jag hade riktigt en aning om någon olycka den qvällen, ty Kedd tjöt så hemskt vid sin koja, och två stora kråkor satte sig på grinden just i skymningen. Och de komma alltid med dåliga budskap, när de sätta sig så der, sade alltid min gamla mormor. John tog en lykta med sig, ty det var mörkt i skogen, men som ni låg strax vid vägen bredvid stenröset, så funno vi er genast. Ni hade troligen i mörkret halkat öfver de hvassa stenarne, ty hålen i er panna voro skarpa och er klädning var söndersliten och hela ert ansigte öfverhöljdt af blod. Vi trodde först, att ni var död, och doktorn, som vi genast skickade efter, hade svårt att få er till sans eller rättare till lif, ty ni igenkände ingen och har icke haft sans förr än nu.

— Det är sex dagar sedan, och mr Merton har icke kommit hem? — framhviskade jag nästan ljudlöst.

— Ack nej, mrs! Och jag vågar visst icke nu säga er ...

— Hvad? Ellen, säg hvad är det?

— Ni är så svag ännu. Det kunde uppröra er för mycket.

— Det gör ingenting. Säg, hvad är det med din husbonde?

— Ack, mrs, det är just det, att vi icke veta något om honom.

Jag utstötte en suck af lättnad och fasa på samma gång, och Ellen fortfor:

— Dagen efter sedan ni blifvit hemburen i detta bedröfliga tillstånd, kom ett bud ifrån squire Humphrey för att fråga, om mr Merton kommit lyckligt hem, och då vi sade, att han ännu icke var hemma, berättade budet, att mr Merton vid middagstiden dagen förut ridit derifrån på en af squirens hästar, och att samma häst kommit hem sent på qvällen, med sadel och betsel ännu på, men tyglarne afslitna. Som hästen var mycket vild och svårhandterlig, hade man velat, att mr Merton skulle välja en annan, men han ville just hafva denne, och nu fruktade squire Humphrey en olycka, då hästen återkom ensam och på detta sätt. Och säkert har också något fasligt inträffat, eftersom man icke, oaktadt alla eftersökningar, kunnat finna mr Merton. Ack, mrs! Jag hör, hur tungt ni andas, jag fruktar, ni förlorar medvetandet igen. Det var mycket orätt af mig att icke dölja detta.

— Lugna dig, Ellen! Gif mig endast litet vatten! Så ja. Men om äfven en olycka händt honom, så borde man väl i alla händelser återfinna honom?

— Ja, det tycks väl så, men man tror, att hans lik möjligtvis blifvit funnet af några elaka menniskor, som gömt det. Det skall finnas en hop lösdrifvare och zigenare på trakten, och mr Merton skulle haft mycket penningar på sig.

— Men hvarför skulle de gömma honom?

— För att dölja, att de plundrat honom, eller om han icke varit död kanhända. Ack, mrs, det är förskräckligt att tänka, men man vet icke annars, huru man skall förklara hans försvinnande.

Jag teg bedöfvad. Hvad skulle jag säga? Ödet eller den förfärliga djefvulska makt, som gjort mig till ett redskap i sin hand, tycktes äfven foga allt till min fördel och i alla afseenden undanskjuta hvarje misstanke om mitt brott, på samma gång den gjort all ånger och besinning omöjlig. Och nu var det för sent.

Om denna långa fruktansvärda yrsel icke hållit mig fången, skulle jag väl då kunnat framhärda i denna hastigt påkomna mordidé? Jag vet det icke. Åtminstone skulle jag genomgått en förfärlig strid imellan föreställningen om den olyckliges kanske långa och fruktansvärda dödsqval och fruktan för upptäckten af mitt tillärnade brott och de outhärdliga följderna deraf och af Mertons återfinnande.

Jag hade nu undgått denna strid. Merton var död, lefvande begrafven, qväfd eller ihjälsvulten. En menniska lefver icke innesluten i ett skåp en hel vecka!

Nej, han kunde icke lefva ännu! Det är för sent!—utropade jag tusen gånger i mina tankar, och likväl fanns det inom mig en röst, som sade: — Kanhända, försök ännu att rädda honom, lägg icke bördan af ännu ett mord på din själ!

Men detta mord gjorde mig fri från en hatad förbindelse; det skulle omsider göra mig lycklig. Jag kunde icke nu gå tillbaka. Jag kunde icke rädda Merton eller låta honom återfinnas, utan att störta mig sjelf. Och jag qväfde alla tankar på stundens fasa, för att öfverlemna mig åt de ljufvaste föreställningar om framtiden.

Och jag visste då icke ännu, att framtiden aldrig motsvarat våra föreställningar, att om de onda böjelserna hos vissa menniskor äro medfödda och öfvervägande, om dessa böjelser gynnas af omständigheterna, eller kanske rättare, om dessa menniskors olycksfulla öfverlägsenbet består i att fatta och begagna alla tillfälligheter till sin fördel, utan afseende på moralens bud, så vinna de möjligen hvad de åstunda, de lyckas, de göra underverk af djerfhet och beräkning, men — målet, det slutliga målet, sällheten och lyckan, finna de icke och se sig slutligen bedragna af den förädiska makt, som gynnat dem.

Såren i min panna läktes omsider, tack vare naturens förmåga, ty den enfaldiga och okunniga läkaren, som skötte mig, bidrog troligen icke mycket dertill — de läktes, men ärren voro outplånliga, och ehuru mitt hår, som då var tjockt och rikt, väl kunde dölja dem för andra, så lyste de ständigt vid hvarje blick i spegeln fram emot mig sjelf, och de sex röda fläckarna efter spikarna i hästskon bildade i min inbillning de sex bokstäfverna i den mördades namn.

Dygd, sanning! Sublima och fruktansvärda makter! Den gamle hade rätt, att endast okunnigheten om er kan förklara brottet. Hvilken oemotståndlig kraft, hvilken segrande bevisning för eder suveränetet ligger icke äfven i det mest förhärdade sinnes oemotståndliga och ofta barnsliga föreställningar om eder slutliga seger!

Intet spår efter den försvunne Merton fanns någonsin, och hos ingen menniska uppstod den tanken att söka honom i den gamla paviljongen, hvars nycklar dessutom Merton sjelf brukade förvara, och och som icke skulle funnits, äfven om man sökt dem.

Ingen hade sett honom i närheten af hemmet, det fanns ingen anledning att tro honom hemkommen, och den enda menniska man kunde få reda på, som mött honom under vägen var en förpaktare, hvilken igenkänt honom 10 mil ifrån Merton Hall, strax vid ett skifferbrott, der en brant backe förde ned till en bro, som han skulle passera, och der man förmodade, att hästen blifvit skrämd, och ryttaren störtat i det steniga djupet nedanför.

Det hade varit så naturligt och troligt, att någon af dessa tusen hvardagliga händelser inträffat, som kunnat upptäcka sanningen, men det händer icke sällan att samma ovanliga skickelse, som blir medlet för en upptäckt, äfven lånar sig att emot all förmodan dölja ett brott, och då man länge förgäfves sökt och efterspanat den försvunne egaren af Merton Hall, antog man hans död för gifven och glömde honom.

Så snart jag blef frisk, ämnade jag resa till hafsbaden i Dieppe. Jag ville lemna England, men likväl icke vara mera aflägsnad, än att jag kunde få noggrann underrättelse om Percys återkomst.

Merton Hall skulle tillfalla en kusin till Merton, och jag lemnade med glädje ett ställe, der jag icke varit mindre olycklig eller mindre brottslig än vid Aukwoodhouse.

Äfven nu kände jag ingen ånger, ingen önskan att göra det skedda ogjordt, men en sällsam oro, en dyster nedslagenhet i sinnet, som jag icke förmådde bekämpa, och som snarast liknade en dof och smärtsam harm emot det vidriga öde, som icke ville skänka mig lyckan och kärleken på mindre hårda vilkor, än dem jag tvungits att antaga, förföljde mig beständigt.

Nu hade jag betalt detta höga pris, den handel jag afslutat kunde icke gå tillbaka, och jag ville nu njuta frukterna deraf. Jag var ung, vacker och rik och ändtligen undkommen det tyranni, hvaraf jag hittills lidit, jag ville nu älska och blifva älskad, jag ville återfinna min första korta och ljufva sällhet och blifva god och lycklig.

Ack det förflutnas fröjd är en ton, som förklingat, en blomma, som vissnat, en våg, som rullat bort! Man kan möjligen finna en ny glädje, en annan sällhet, men det är likväl icke densamma, ty öfver det försvunna, det för alltid förlorade lägger saknadens fantasi ett skimmer som det närvarande aldrig eger, och som blir allt mera hänförande, ju längre i fjerran vi se det. Den fordna lyckan är försvunnen, vi kunna icke återfå den, äfven om de dödas skuggor icke vakta dess graf.

Ellen hade packat ned mina saker, vi skulle resa morgonen derpå.

Jag hade nyss haft en lång rådplägning med Mertons advokat, en gammal hederlig men föga skarpsinnig jurist, som länge skött familjens affärer. Han ville, att jag skulle protestera emot allt arfskifte och ännu icke anse mig som enka.

Detta var alldeles emot min plan och önskan. Hvad brydde jag mig om denne mans förmögenhet, hvilken nu syntes mig nästan förhatlig? Jag hade mer än nog af den lifränta Merton anslagit åt mig, och som endast nödvändigheten tvang mig att mottaga.

— Qvinnor förstå sig då aldrig på affärer, — sade gubben muttrande och skakande på hufvudet, då vi skildes åt, och jag var glad att sluta detta samtal, som plågade mig, och kände en oemotståndlig lust att komma ut i fria luften.

Då jag väl sett juristens gigg försvinna i allén, skyndade jag att tillsäga om min vagn; jag ville göra ännu ett besök vid Aukwoodhouse, innan jag reste, dragen dit af någon dunkel aning, hvars betydelse jag sjelf icke uppfattade.

Vagnen körde fram, jag satte mig upp, och en timme derefter stannade vi vid en liten skogsdunge utanför parken åt hafssidan till.

Jag hade valt den längre men sällan besökta vägen vid hafsstranden, ty jag ville ensam och osedd ännu en gång återse denna vackra allé längst ned i parken, der Percy och jag vandrat tillsammans.

Ingen, utom kusken som körde, följde med mig, och jag tillsade honom att vänta på mig under träden vid backen.

Med snabba steg skyndade jag genom det busksnår, hvarigenom gångstigen till den lilla bakporten gick. Denna grind brukade vanligen vara öppen om dagarne, och så var den också nu.

Just som jag ämnade gå in, ådrog sig ett prassel i häcken utanför staketet min uppmärksamhet. Jag stannade ett ögonblick, och såg en stor raggig hund, hvars breda fötter och utspärrade tår bevisade, lika väl som remmarne öfver hans bringa, att han begagnades som dragare för den vagn, hvilken stod bredvid, och som tycktes fullastad med smutsiga och otrefliga kläder och trasor.

Bredvid hunden i gräset, under en hasselbuske, låg en sofvande gosse, hvars markerade drag och obehagliga utseende jag genast igenkände; han hade hvarken vuxit eller förändrat sig, sedan jag såg honom sist, det var densamme som åtföljde zigenarne, från hvilka Merton räddat mig.

Jag kände ett ögonblicks rädsla att möta hans föräldrar, som troligen voro i grannskapet, men slottets närhet och lättheten att ropa åt min kusk, i fall de ännu en gång skulle taga min gifmildhet i anspråk på samma sätt, lugnade mig genast, och jag gick in i parken, utan att gossen vaknade, då jag passerade förbi både honom och hans morrande hund.

Jag mötte imellertid ingen menniska; parken var som vanligt tyst och öde, ingen störde någonsin de skygga rådjuren, som här hade sin fristad, men gångarne tycktes vara nyss krattade, och blomsterrabatterna voro bättre vårdade än fordom.

Man väntade ju också snart den unga husbondens hemkomst, Mary hade ju sagt mig det.

Kanhända, ah kanhända att han redan var kommen!

Denna tanke betog mig nästan andedrägten, jag stannade ovilkorligt — jag måste förvissa mig derom. Jag ville smyga mig fram till slottet; det var icke svårt, der fanns en smal och igenvuxen gång mellan tvenne höga och täta hasselhäckar, som gick ända fram till köksflygeln och slutade i en stor ovårdad grupp af syrener och fläderbuskar. Det skulle vara mig lätt att komma ända intill huset, utan att bli sedd, då denna väg, som endast ledde till ett skjul för trädgårdsredskap, sällan begagnades.

Jag hade imellertid icke hunnit slutet af gången, innan jag nästan ansåg min aning bekräftad, ty genom grenarne såg jag, att på gården framför trappan stod en tom vagn. Kuskens sömniga utseende och hästarnes otåliga skrapningar i sanden tillkännagåfvo, att den länge väntat.

Hvad betydde väl detta? Kunde det väl vara någon promenerande granne, som liksom jag af nyfikenhet besökte stället, eller var denna vagn Percys? Jag hann likväl icke länge fundera häröfver, ty högljudt prat och skratt väckte i detsamma min uppmärksamhet.

Med klappande hjerta smög jag mig längre fram och såg snart genom löfvet vid gafveln af flygelbygnaden den höga stentrappan utanför köksdörren.

Der satt en vacker svartögd qvinna, klädd i de italienska bondflickornas nätta drägt, och pratade med en betjent, som stod med ryggen åt mig.

Hon skrattade oupphörligt, och hennes hvita tänder lyste i solskenet. Jag förstod icke hvad hon sade, hon talade italienska, men den gamla hushållerskan, som jag väl igenkände sedan fordom, stod bredvid på trappan och inföll i detsamma:

— Se så, Enrichetta, sitt nu icke här längre och prata er besynnerliga rotvälska! Vagnen har väntat så länge, herrskapet skall väl fara. Mylady ropar er säkert strax, ty jag hörde, att barnet hade vaknat.

Mylady!... Barnet!... Hvad mente den gamla Sara med dessa ord, hvars betydelse jag icke uppfattade? Men då den vackra italienskan i detsamma steg upp och gick förbi buskarne, der jag stod, smög jag mig ut på andra sidan, och följande häcken såg jag henne taga vägen till en berså af lindar, strax nedanför gårdsplanen, dit jag ganska väl kunde följa henne alltjemt utan att bli sedd.

Bersån utgjorde en stor halfrundel, till hvars ena sida häcken slöt sig. Det var här jag nu befann mig, och då jag varsamt böjde undan grenarne, såg jag derinne en tafla, som troligen alla andra skulle funnit förtjusande, men som verkade på mig, som om lågorna från en ugn skulle slagit mig i ansigtet.

Hvarje den minsta detalj tryckte sig som ett glödande jern in i mitt hjerta och lemnade djupa ärr: skuggor och dagrar, rörelser och ord, allt uppfattade jag med en pinsam noggrannhet, som hvarken år eller afstånd sedan kunnat minska.

Iakttagande allt i en enda blick, såg jag en ung qvinna med ljust hår, fin hy och barnsliga veka drag, som satt på en trädgårdssoffa och höll ett litet barn om sex eller åtta månader framför sig, hvilket hon betraktade med en mors förtjusta blickar.

O hvilket skimmer af solljus och lycka, af ungdomlig friskhet och oskuld låg icke utbredd öfver hela hennes idealiska gestalt, ifrån de milda blå ögonen, de perlemorlika fina händerna ända till de mjuka glänsande vecken i hennes klädning!

Och denna lilla engel, som hon lekande lyfte i höjden, hans skratt liknade vattendropparnes melodiska klingande ljud i en springkälla, liksom hon sjelf liknade en seraf i en dröm, och nedanför den unga moderns fötter, på en tjock utbredd matta, låg en man, med armbågen stödd emot en sammetskudde och hufvudet hvilande i handen.

Det var Percy. De fyra år, som i det närmaste förgått, hade gjort honom långt skönare och manligare än förr. Hans hår och hy voro mörkare, hans ögon eldigare och hans gestalt mera kraftfull och utbildad.

Jag sjönk ned i gräset, det tycktes mig, som om hela min varelse föll tillsammans som stoft, som om den upplöstes och blandades med jorden under mig. Jag tillslöt ögonen, men hans bild strålade genom de slutna ögonlocken, jag såg och hörde, liksom i en feberyrsel, med dessa skärpta sinnen, som göra hvarje intryck till en plåga.

— Jag är nästan svartsjuk på Astley, — sade Percy leende och tog sin hustrus hand, den han öfverhöljde med kyssar. — I hans närvaro är det icke värdt att hoppas på en blick eller ett leende: du älskar den der lilla herrn mer än mig.

— Icke mera, men lika mycket. Jag skulle dö af smärta, om jag förlorade en af er. Den ena kunde icke trösta mig öfver den andra, jag måste ega er begge, — svarade hans hustru och lade sin varma rodnande kind intill Percys, så att lockarne af deras hår blandades om hvarandra.

— Otrogna! Och likväl var jag för ett år sedan din enda kärlek.

En paus uppstod, en af dessa omätliga sekunder af lycka, som jag sjelf en gång vid Percys bröst erfarit, jag andades knappt och smärtan gjorde mig nästan sanslös.

— Se så, min herre, kyss nu er son till afsked, — sade den unga modern och förde barnets lilla hufvud till Percys läppar, — kom ihåg, att vi skola resa, vagnen står ju redan för dörren och jag är ännu icke klädd. Se så! Ack min älskling! Hur skall jag kunna undvara din åsyn i tvenne veckor — tillade hon och höljde gossen med kyssar och smekningar.

Just i detsamma inträdde den italienska amman i bersåen. Modern lemnade henne barnet, sedan hon ännu en gång tryckt det intill sig och anbefalt det åt hennes vård.

— Det är sent, Percy, vi måste skynda oss, — fortfor hon, under det amman satte gossen i korgvagnen, som stod bredvid, der hans lilla rosenröda ansigte syntes bland kuddar och spetsar som en rosenknopp kastad i en snödrifva, och sagta dragande vagnen med sig, försvann hon snart i alléernas skugga.

Jag såg icke mer. Ett töcken lade sig öfver mina torra och brinnande ögon, jag tror att smärtan beröfvade mig medvetandet — det är åtminstone en lucka i mitt minne — och då jag åter såg upp, var platsen tom, Percy och hans hustru voro försvunna.

Jag blickade förvirrad omkring mig. Var allt detta sannt? Hade jag verkligen återsett föremålet för min lidelsefulla kärlek som en annans make? Hade allt hvad jag lidit, allt hvad jag gjort för att vinna denne man varit förgäfves; hade dessa brott varit gagnlösa och alla mina planer och förhoppningar strandat emot den hvardagliga och likväl oväntade händelsen, att han var gift?

Besynnerligt, att jag aldrig tänkt derpå! Jag tyckte mig höra hånskratt af den afgrundsande, som bedragit mig på ett så simpelt sätt, som tagit min själ, utan att gifva mig lönen derför.

Jag steg upp långsamt och med möda, min kropp kändes styf och tung som bly, och öfver mina ögon hvilade en skymning liksom en bindel betäckt dem.

Ännu en gång öfverforo mina blickar platsen, der jag nyss sett den oväntade scenen framför mig; der låg ju ännu qvar, den brokiga mattan, på hvilken Percy hvilat, den bok i hvilken han nyss läst, och den vackra qvinnans schal på bänken bredvid; det var ingen dröm, alltsammans var sanning och verklighet.

Jag vet icke huru länge jag stod stilla och stirrade derpå som en vansinnig. Ändtligen vände jag mig bort och smög tillbaka samma väg som jag kommit.

Jag mötte ingen, och skulle just passera öfver en liten öppen gräsplan förbi en af dammarne, då ljudet af den italienska ammans röst åter nådde mina öron. Jag stannade och såg henne sittande i gräset, ifrigt samtalande med samma karl, hvilken jag nyss sett hos henne på trappan; han höll hennes händer i sina och båda två syntes mycket interesserade af hvarandra.

Jag vände mig derifrån utan att egna dem någon tanke, skyndade tyst och hastigt öfver den öppna planen och var inom ett par sekunder under pilträden vid dammen.

Alldeles vid brädden af densamma, mellan gångstigen och vattnet, stod den flätade korgvagnen, i hvilken den lilla gossen sof.

Jag kastade en blick på det slumrande barnet, och en hastig tanke flög som en ljungeld genom min själ; hans mor, den sköna varelsen, som egde Percys kärlek, hon skulle icke kunna lefva utan sitt barn, hon skulle dö af smärta, om hon förlorade honom, hade hon sagt.

En snabb och forskande blick omkring stället försäkrade mig, att de långa nedhängande pilgrenarne dolde både mig och barnet för dess sköterska, hvilken dessutom var helt och hållet upptagen af sin älskare.

Lätt och försigtigt upplyfte jag den sofvande gossen i min famn, aftog hans lilla hvita mössa, kastade den i vattnet och stjelpte omkull vagnen, i hvilken han legat.

Döljande barnet under min vida svarta kappa, skyndade jag med bevingade steg genom parken. Utkommen i löfdungen, såg jag genast min vagn, på samma ställe, der jag lemnat den, och kusken insomnad på sitt säte.

Jag aktade mig att störa honom, innan jag försigtigt uppstigit i vagnen, och först då väckte jag honom med befallning att köra så fort han kunde.

Den stackars karlen, helt förskräckt öfver sin ringa påpasslighet, lät icke säga sig detta tvenne gånger och ursäktade sig med att betjentens frånvaro var orsaken till hans försumlighet.

Det var nästan mörkt, då jag återkom till Merton Hall. Gynnad af en lycklig slump eller kanske af den sena timmen och vagnens vaggning, hade gossen icke vaknat, och först då jag nedlade honom på sängen i mitt rum, upphäfde han ett gällt skrik till min kammarjungfrus outsägliga bestörtning.

Lyckligtvis hade de öfriga af betjeningen sina rum i en helt annan byggning, och Ellen, som verkligen var mig tillgifven, lockades lätt att blifva min medbrottsling.

Som allting var i ordning för afresan, dröjde jag icke till morgonen, utan reste ännu samma natt, återskickade min egen vagn och betjening vid närmaste poststation och fortsatte vägen ensam med Ellen och barnet.

Gossen passerade för att vara hennes, hon kallades mrs Smidt, och ankomna till Frankrike, skildes vi åt. Jag stannade, som jag hade berättat juristen, i Dieppe en månad, och Ellen reste till Paris med barnet, der jag sedan sammanträffade med henne.

I fyra år vistades jag här och uppfostrade den lille Astley, hvilken ansåg Ellen som sin mor och älskade henne som en sådan ända till hennes död.

Han var då nära fem är. Min oro dref mig att söka ett annat hem, jag var ledsen vid den stora bullrande staden och reste till Sverige, der jag bosatte mig och der jag nu får min graf.

Ännu i denna stund förundrar det mig, att man aldrig vid Aukwoodhouse misstänkte, att barnet var bortstulet, och aldrig, som jag hört, gjorde några efterspaningar, då man icke fann den döda kroppen i dammen.

Jag hade inga vänner i England och fick aldrig några detaljerade underrättelser derifrån.

Huru djupt min hemliga hämd skakat Percys och hans makas sällhet, vet jag icke; allt hvad jag erfarit är, att lady Hawerfield var sjuklig och dog efter ett par år.

Som jag icke egde några barn, tillföll min mans förmögenhet hans aflägsna slägtingar, och den lifränta, som tillföll mig, sändes mig årligen af den gamle juristen, den ende i England, som troligen ens mindes mitt namn.

För några dagar sedan såg jag, att lord Percy Hawerfield till Aukwoodhouse är död. Det är denna underrättelse, som fullkomligt krossat de sista uttömda krafterna af mitt dystra och brottsliga lif.

Jag sjuknade, jag kände mig döende, men styrkan af min vilja har besegrat döden för några timmar. Jag ville meddela er mitt lifs brott och olyckor, och derigenom, om möjligt, återgifva åt Percys son hans namn och förmögenhet.

Jag har sjelf varit offret för ett vansinnigt hat liksom han. I detta ögonblick inser jag, att det onda icke ens har konseqvensens auktoritet, det är helt enkelt en själens galenskap, hvars alla bizarra variationer den lösta och flyende anden ömkar och föraktligt afskuddar sig i döden.

Jag har slutat. Nåväl, det är hög tid! Min stelnade tunga skulle icke kunna frambringa ännu ett ord. Gif mig pennan, jag vill sjelf underskrifva mitt namn, och ni skall med er ed intyga sanningen af min bikt.”

Qvinnan hade rest sig upp och gick fram till prosten, som var utmattad och på hvars panna svettperlorna syntes.

Voro dessa brustna ögon, detta vanstälda ansigte, dessa kalla och stela fingrar, som vidrörde hans, voro de verkligen en lefvandes? Var det icke snarare en vålnad, ett spöke, som lutade sig öfver det sista pappersbladet, som han skrifvit och som låg framför honom?

Pennan raspade emot papperet; nu var det gjordt; hon hade skrifvit sitt namn, årtal och dato under den bekännelse hon dikterat.

— Om denna förfärliga syndabekännelse är sann, om samvetsqvalen bragt er att förtro den åt mig såsom herrans tjenare, så är det väl er önskan och förhoppning, att af mig få förlåtelse och aflösning? — sade prosten högtidligt, då hon reste sig upp.

Qvinnan log, ett sällsamt hemskt leende, men svarade ingenting. Hon vände sig om, böjde på hufvudet, liksom till afsked, och gick emot dörren.

Den gamle prosten satt som förstenad; han såg hennes svarta klädning som en liksvepning släpa på golfvet, såg dörren öppnas och kände det kalla luftdraget fläkta i sitt hår och släcka det flämtande ljuset. Han ville resa sig, han ville skaka af sig den sällsamma förlamning, som beherrskade honom, men i det stället förlorade han helt och hållet medvetandet, och alltsammans försvann i vanmaktens natt.

IV.

Mamsell Petronella trippade så tyst, som hennes högklackade tofflor tilläto, öfver salsgolfvet på söndagsmorgonen för att icke väcka sin bror. Han sof förmodligen ännu, efter man icke hörde något buller i hans sängkammare, och hon visste att han suttit länge uppe qvällen förut.

I detsamma inkom den lunsiga huspigan helt bullersamt genom dörren.

— Tyst, du väcker prosten, — sade Petronella förebrående.

— Åh, var det likt det! — utropade flickan helt högt på sin breda skånska dialekt, och berättade sedan, att prosten ännu var qvar i sin studerkammare och troligen blifvit sjuk, ty han låg orörlig på golfvet.

Den förskräckta mamsell Petronella skyndade ned i flygelbygnaden och fann sin bror sanslös liggande framför spiseln.

Dörren hade varit öppen, rummet var iskallt, ljuset nedbrunnet och elden ovårdad och släckt.

Då prosten återkom till sans och hans minne af nattens tilldragelser vaknade, ansåg han sig i början endast hafva haft en liflig dröm, men den första blicken på hans skrifbord visade honom de hopade pappersbladen, fullskrifna med hans egen stil, och derunder dessa ord af en annan hand:

”Natten till den 8 december 1810.

Agnes Hochtinton.”

Och slutligen nederst på den sista sidan:

”Att denna bekännelse verkligen blifvit, ord för ord, uttalad inför mig, intygar jag, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.

Jöns Grip.”

Det var då intet tvifvel, den sjuka engelska frun hade under natten i storm och regn besökt honom för att lätta sitt samvete med den fullständiga bekännelsen om sina så väl gömda brott, och då hon slutligen aflägsnat sig, hade prosten, utmattad af ansträngning och sinnesrörelse, fallit ned afsvimmad.

Han drog ett djupt andetag, samlade ihop papperen, icke utan en viss förundran öfver sin egen förmåga att på några timmar hafva skrifvit så mycket, inläste dem i sin pulpet och följde sin syster för att äta frukost och sedan i hast afsluta sin afbrutna predikan.

Det ringde redan andra gången; prosten var omklädd och i ordning att gå i kyrkan, hans syster stoppade omsorgsfullt den hvita kammarduksnäsduken i hans ficka och förmanade honom att icke af misstag begagna den i stället för den blårutiga, som låg i en annan ficka, då en qvinna inträdde och begärde att få tala vid honom.

Han igenkände henne strax, det var den engelska fruns gamla piga, som, helgdagsklädd och anständigt nigande, stannade vid dörren, under det hon oupphörligt torkade sina ögon med en hårdt hoptrillad näsduk.

— Ah, är det du Märtha! Huru befinner sig din matmor i dag? Hon har varit sjuk, hörde jag, — sade mamsell Petronella, som vände sig om.

— Ack ja! det har hon varit. Och jag skulle nu gå hit för att anmäla för vördig prosten, att hon dog i går eftermiddag klockan sex, — sade qvinnan högtidligt.

— Åh, bevare mig, är hon död? Hvad säger du? Dog hon i går eftermiddag? — utbrast prosten förvånad.

— Ja, hon hade varit sjuk några dagar, men hon ville icke låta hemta doktorn och jag trodde icke heller att det var så farligt; men i går vid middagstiden blef hon hastigt sämre och då bad jag lilla Elsa gå fram till Svaneholm, eftersom jag visste, att doktorn var der för barons skull. Det dröjde allt likväl, innan han kom, och jag tyckte att frun öppnade läpparne flera gånger och bjöd till att tala, men hon förmådde icke, utan bara såg på mig så hemskefullt; det föll mig då in, att hon kanske ville tala med prosten, och jag lutade mig ned och frågade henne, och då nickade hon och såg nöjd ut, så att jag strax sprang in till vår grannqvinna, mor Sissa, och bad henne gå hit, men innan hon hann att få hucklet på hufvudet och just som jag kom ut ifrån henne, så kom doktorn åkande i barons schäs.

Jag gick fram och talade några ord med honom, och då vi sedan kommo in tillsammans, så hade hon redan dragit sin sista pust.

— Åh, det är icke möjligt! Såg doktorn henne?

— Ja, det förstås, att doktorn såg henne, han kom för sent och då mor Sissa i detsamma var klädd och kom in, så sade hon, att det var icke värdt att besvära prosten, ty hon var redan död, den stackars frun; jag tror, att hon gerna skulle velat haft prosten hos sig i sin sista stund, men hon nämde aldrig något derom förut.

— Vid hvad tid var detta? — sade du.

— När doktorn kom, så var klockan sex, men hon hade säkert dött, just då jag gick ut, ty hon hade knappt någon lifsvärme qvar, när vi kommo in, och när doktorn reste, var hon alldeles stel.

— Det är besynnerligt, — mumlade prosten helt bestört och kännande en rysning, som han icke kunde öfvervinna.

— Prosten tycker kanske, att jag borde sagt till om dödsfallet redan i går qväll, men det var redan mörkt och ett sådant Herrans väder. Jag frågade doktorn, men han tyckte, att jag gerna kunde vänta till morgonen, — tillade qvinnan, förvånad öfver prostens besynnerliga och tankfulla utseende.

— Du vakade väl icke hos henne i natt?

— Jo, Gudbevars, både jag och mor Sissa och till och med hennes flicka, lilla Elsa, var inne.

— Men ni somnade naturligtvis, ni kunde icke hålla er vakna hela natten?

— Åh, så prosten talar, — sade Märtha stött, — skulle vi somna, då vi höllo likvakt, tycker någon det? Nej, nog vakade vi; om Elsa lurade af någon stund, det kan väl hända, men ...

— Godt, godt, ni hörde väl intet buller eller något, som gifver anledning att tro, det hon ännu icke var död?

— Nej, intet alls, hon var visst död, den stackars frun var väl mycket orolig i lifvet, men icke hörde vi ett knäpp, hon låg i morgse, som vi lagt henne och var redan mycket förvandlad.

— Hade ni dörrarna stängda i natt hos er?

— Om vi hade dörrarna stängda på natten? — upprepade Märtha, allt mer förvånad öfver prostens besynnerliga frågor. — Ja, Herre Gud, det förstås, icke sutto vi för ostängda dörrar, men hvad menar prosten?

— Åh, jag menar ingenting: detta dödsfall kom så oväntadt, jag skall tala vid doktorn.

— Ja, gör det, jag hoppas, att jag icke försummat något?

— Nej, visst icke. Adjö, det ringer nu tredje gången.

— Prosten är väl så god och skrifver till magister Astley, det blir en stor sorg för honom.

— Ja, utan tvifvel.

Märtha neg till afsked, och prosten fattade tankspridd sin hatt och sin handbok, kastade den gamla kamlottskappan öfver axlarna och gick ned öfver gärdet till kyrkan, der gudstjensten redan var börjad.

Vid middagsbordet anmärkte Hedda, att farbror Jöns var ovanligt tyst och tankfull. De båda fruntimmerna samtalade naturligtvis om fru Camerons död, och m:ll Petronella, som varit i kyrkan, anmärkte, att prosten glömt i anmälan om dödsfallet nämna tiden, när hon dog.

— Hm, jaså, ja det är möjligt, — sade han helt kort, utan att vidare deltaga i samtalet.

Hedda undrade inom sig, om Astley skulle blifva mycket sorgsen, men han hade just aldrig visat mycken tillgifvenhet för sin mor, och m:ll Petronella beklagade honom, som nu icke hade det minsta arf att vänta efter modern och genom hennes död förlorade det understöd han hittills haft.

Ett par timmar derefter for prosten till Svaneholm. Det var alls ingenting ovanligt, ty den gamle baron Maclean, som var ungkarl, fann ofta tiden ganska lång och var mycket road af sin fordna akademikamrats sällskap. De voro gamla vänner och brukade ofta tillbringa de långa söndagseftermiddagarna tillsammans vid schack- eller brädspelet.

Imellertid gälde prostens besök i dag mera den unga regementsläkaren, som för tillfället vistades vid herrgården, än den gamle baronen, hvars opasslighet han dessutom kände.

De tre herrarne voro länge tillsammans, och konversationen var mer än vanligt lifvad.

Det var tydligen något ämne, som särdeles interesserade dem, och betjenten, som lyssnade i rummet utanför, hörde några fragmentariska yttranden, hvaraf han drog de mest besynnerliga slutsatser.

— Bror måtte hafva misstagit sig, — sade prosten, så häftigt och med så hög röst, att den halfsofvande betjentens uppmärksamhet först väcktes.

— Nej, min ärade farbror, jag är fullkomligt säker, att hon var död, — svarade doktorn bestämdt.

— Men min kära doktor, ni är ännu ung och oerfaren; man har ofta hört dylika förhastade omdömen — ljöd den gamle baronens låga och långsamma röst.

— Jag medger det, ehuru man i detta fall har fullkomligt säkra tecken, och vetenskapen bör åtminstone aldrig vara utsatt för dylika misstag.

— Men för tusan, hur vill ni då förklara hennes besök hos prosten sex timmar efter hennes död?

— Såsom en vision, en fantasi, framkallad af hans tankar på den besynnerliga qvinnan, och ett öfverretadt nervöst tillstånd, en dröm möjligtvis, helt enkelt.

— Jag skulle vilja sjelf förklara det på samma sätt, men det är mig omöjligt, jag var lika vaken och redig, som jag är nu.

— Ja, så försäkra alla, som råka ut för en dylik själsförvirring.

— Men hör mig nu, antingen finnes det ett hemlighetsfullt tillstånd mellan lif och död, en själens förmåga att under vissa vilkor återtaga form och gestalt, för att kunna meddela sig med varelserna på en jord, som den redan lemnat, eller också måste bror medgifva, att qvinnan var endast skendöd.

— Jag medger hvarken det ena eller andra, — återtog doktorn ifrigt.

— Och bror vill verkligen taga på sin ed, att hon var död, då bror lemnade henne?

— Ja, utan tvifvel.

— Bror skall likväl icke kunna gå denna ed, utan att välja mellan ett af de antaganden jag framstält.

— Hvarför inte, om jag får fråga?

— På hvad sätt vill ni tvinga honom dertill, min vän?

— Genom att framlägga faktiska bevis för den dödas besök hos mig, natten efter den dag då han ansåg henne aflidit.

— Bevis, verkliga bevis? Min vördade farbror, tillåt mig att tvifla derpå! — sade doktorn misstroget.

Den nyfikne betjenten, som längesedan funnit samtalet derinne ega tillräckligt interesse för att låta honom sätta ögat till det rymliga nyckelhålet, kunde imellertid oaktadt alla sina bemödanden icke se allt hvad som passerade, men han hörde prasslet af papper, som prosten uppdrog ur fickan, och såg sin husbondes ansigte, med tydliga tecken af förvåning luta sig deröfver, och efter en temligen lång paus utropade denne helt högt:

— Ni har rätt, min kära prost, detta är oförklarligt, utan att antaga endera af edra förutsättningar.

— Hennes egen underskrift, namn, årtal och dato, — sade doktorn långsamt och tvekande, sedan han länge betraktat papperet, som låg framför honom.

— Nåväl, min kära bror, erkänner du dig besegrad?

— Jag bekänner åtminstone, att jag i ert ställe skulle vara frestad, att tänka som ni, men jag ... jag ...

— Nå hvad vill du säga?

— Jag vidblir min mening, qvinnan var död, jag har sett hennes lik och jag tror icke annat än hvad jag sett; er egen inbillning har villat er, — sade doktorn hastigt och något tvunget.

— Ni går för långt doktor, ni vill icke erkänna ert misstag, det är hela saken. C’est l’honneur de metier, som är i fråga naturligtvis, — sade baronen.

— Nej, hr baron, det är min öfvertygelse, ingenting annat, och jag bekräftar här med min ed tiden, när dödsfallet inträffade, — återtog doktorn uppbrusande, i det han med detsamma fattade en penna på bordet och hastigt skref några ord på papperet, som han nyss läst.

— Håll, hvad gör du, du glömmer att jag redan ditskrifvit min ... endera måste vara falsk, dessa båda högtidliga eder upphäfva ju hvarandra, — sade prosten och fattade doktorn i armen, men det var för sent. Denne hade redan undertecknat sitt namn och kastade pennan ifrån sig.

— Dessa papper, mina herrar, — fortfor den gamle prosten upprörd, — äro af omätlig vigt för den de angå. Sanningen eller falskheten deri afgöra rättigheten till ett gammalt och ädelt namn och en stor förmögenhet. Det vore kanhända skäl att min unga hetsiga vän här ville besinna sig ännu en gång, innan han genom denna oombedda dödsattest söker göra den arma brottsliga qvinnans bemödande att till någon del försona hvad hon brutit om intet.

Doktorn sänkte hufvudet, men svarade ingenting.

— I ären båda hederliga män, och I hafven i min tanke båda rätt, jag vet icke hvad dessa papper innehålla, men det synes mig fullkomligt riktigt, att dessa båda eder stå derunder, de utgöra ett bevis på tillvaron af dessa hemlighetsfulla krafter i naturen, som man af okunnighet kallar vidskepelse och öfvernaturlighet, då de någon gång framstå för vårt öga, — sade allvarsamt den gamle baronen, som var en af sin tids mest afgjorda mystici.

— Men hr baron, det är ingenting annat än en sjuklig och ofullkomlig hjerna, som framkallar dylika hemligheter; naturen har inga gåtor, vetenskapen erkänner inga sådana.

— Barnsliga storpratare, som tron er veta allt, just derför att I veten så litet, det är er unge läkare så likt, I gräfven och dissekeren så länge i materien, tills I förloren tron på anden och dess mystiska makt. Imellertid, för att återkomma till dessa papper, så skall det — i händelse de blifva underkastade en juridisk granskning — blifva roligt att se, på hvilen sida herrar lagkarlar ställa sig, på prestens eller läkarens, andens eller materiens, — sade baronen och reste sig upp.

Den lyssnande betjenten skyndade förskräckt ifrån dörren; men hvad han hört var tillräckligt att gifva anledning till en mängd besynnerliga och hemlighetsfulla berättelser, som sedan spredos och ännu i dag lefva qvar i mångas minne i trakten.

V.

Det var några dagar efter sedan den så kallade fru Cameron blifvit begrafven.

Hennes fosterson, den unge magister Astley, hade kommit till Skurups prestgård tillräckligt tidigt för att kunna vara närvarande och dervid visat mer rörelse och smärta, än hans förra likgiltighet gifvit anledning att vänta.

Den hemlighet, som den döende Agnes Hochtinton uppenbarat, tyngde ännu på prostens sinne, det föreföll honom plågsamt och svårt att meddela Astley upptäckten, att den, hvilken han ansett som sin mor och bemödat sig att älska som en sådan, var en mörderska, en tjuf, som stulit honom sjelf, hans föräldrars lycka och hans eget namn, som beröfvat honom allt hvad som ger lifvet värde och lemnat honom endast tillåtelsen att lefva.

Han hade derför inskränkt sig till att berätta Astley, att den döda i verkligheten icke var hans mor, utan endast en slägting, som upptagit honom, och denna underrättelse tycktes, i stället att bedröfva, snarare lyfta en tyngd från den unge mannens hjerta.

Den lifliga och naturliga nyfikenhet och det interesse Astley visade att erfara allt hvad den döda qvinnan förtrott hans fosterfar syntes imellertid väcka ett visst bryderi och obehag hos den hederlige farbror Jöns, som genast kom Astley på den tanken, att detta förtroende var smärtsamt och sårande för honom sjelf.

Han hejdade derför sina frågor och qväfde sitt ifriga begär att ändligen få lära känna sin familj och sitt verkliga namn, i fall han egde rätt till något, och nöjde sig med prostens hjertliga försäkran, att han snart och otvifvelaktigt skulle meddela honom hans fostermors bekännelse.

Familjen var nu samlad i ”dagligstuan”, och ehuru Astleys ansigte såg något mera tankfullt och allvarsamt ut än vanligt, så kunde man just icke märka någon sorg deri, och hvar gång hans mörkgrå ögon träffade Heddas, blixtrade det till deri så varmt och bländande, att den unga flickan måste nedslå sina ögon.

Han hade nyss slutat ett parti schack med farbror Jöns, och de båda herrarne spatserade nu fram och åter i den lilla låga salen, medan Hedda, vid skenet ifrån ett enda talgljus, var sysselsatt att öfver ” en lång trästicka sammansno bomullsgarn till ljusvekar för det blifvande stöpet.

Hon hade en garnhärfva i knäet och en trästol framför sig, vid hvars rygg den spetsiga ljusstickan var fastbunden, och medan hennes blickar bakom stolskarmen hvilade på Astley, tvinnade hon med rask fart mellan sina små knubbiga händer det grofva garnet.

Mamsell Petronella, som satt bredvid i en gammal länstol, stor och tung som en skyllerkur, hade ett lika landtligt och obegripligt göromål för händer; hon ”knöt solf”, men mellan hvarje tråd, som hon fäste om ”solfstocken”, tittade hon nyfiket i det utbredda tidningsbladet, som låg framför henne på bordet, och lät då och då ett halfhögt utrop af förvåning och interesse undslippa sig vid läsningen af de mirakulösa ”utrikes nyheter”, som den tiden flögo omkring Europa och hunno till och med gamla gummors öron. Imellertid fann hon icke det ringaste deltagande eller interesse hos sin brorsdotter. Och om det någonsin finnes öron, som äro stendöfva för politiken, så är det väl en ung flickas, i synnerhet om hon är kär. För Hedda betydde den store Napoleons hela sprakande krigsfyrverkeri icke mera än en nypa snus ur faster Petronellas dosa, ocn jag tviflar på, att sjelfva Hannibal och Caesar vunno mera gehör hos sin tids skönheter.

Den unga flickan smålog åt sin fasters utrop, under det hon lyssnade för att uppfatta hvad prosten och magistern sade, och hennes kinder glödde som eld, då hon hörde Astley, till svar på några af farbror Jöns’ yttranden, säga med låg och osäker röst:

— Jag har hittills icke haft några bestämda planer för min framtid; den lifränta, hvaraf min fostermor lefde och af hvilken hon tilldelade mig största delen, upphör nu efter hennes död, och detta tillika med en annan omständighet har nu i det närmaste bestämt mig att bli prest.

— Men, min gosse, du har ju alltid haft motvilja derför?

— Ja, det är sannt; men ... men ... — Den unge magistern kastade en hastig blick bort till Hedda, som lutade sitt rodnande ansigte ända ned mot ljusvekarne framför henne, och fortfor: — Om farbror ville vara så god och låta mig få ett enskildt samtal.

— Ja, hvarför icke? Det måste likväl ske, kom med mig in i min kammare! — sade prosten, mera, som det tycktes, till svar på sina egna tankar än Astleys ord, med en något tankspridd och bekymrad min, under det han gick förut in i det lilla rummet till venster om salen.

Astley stängde dörren och gick fram till sin fosterfar, som satt sig ned i den lilla klumpiga brunmålade träsoffan.

— Vänta, min gosse, säg ingenting — sade farbror Jöns, hastigt hejdande den unge mannen, hvars läppar redan voro öppnade för att uttala en bekännelse, som den hederlige prosten alltför väl anade.

— Säg ingenting ännu! Jag tror mig nästan veta dina skäl att nu vilja bestämma din lefnadsbana emot din egentliga önskan och dina anlag, men jag har derförinnan något mycket vigtigt att meddela dig, jag har dröjt dermed af motvilja för att rubba din goda tanke om en person, som du hittills ansett dig stå i skuld hos och böra egna tacksamhet och ömhet. Det är hårdt att nödgas krossa ungdomens tillit och tro, och jag fruktar, att denna upptäckt skall skada din verldsåsigt för hela lifvet; det är imellertid min pligt att lemna dig de upplysningar din fostermor sjelf gifvit mig, och det är dessutom hennes egen befallning.

Prosten steg upp, öppnade sin pulpet och framtog derur några papper, som han lemnade den förvånade Astley.

— Jag har sjelf, som du ser, efter din fostermors diktamen skrifvit denna hennes bekännelse. Du skall deraf lära känna ditt verkliga namn och din familj, och jag hoppas, att du skall förlåta den olyckliga och ångerfulla qvinnan, som Gud redan dömt. Då du läst detta, skola vi återtaga det samtal jag nu afbröt, om du så önskar, men jag förmodar, att du med glädje ser dig befriad ifrån att stanna här såsom min adjunkt, och att du troligen har en helt annan bana framför dig, — tillade den gamle prosten, melankoliskt leende, under det Astley, djupt upprörd och utan att kunna yttra ett ord, tog papperen och skyndade upp på sin lilla vindskammare.

Astley kom icke ned till qvällsmålet. Prosten ursäktade honom inför fruntimren och berättade dem den fullt giltiga anledningen till hans uteblifvande, och den bestörta och oroliga Hedda, som, liksom faster Petronella, icke egt någon kunskap om den engelska fruns hemlighetsfulla uppenbarelse i farbror Jöns’ studerkammare, natten efter hennes förmenta död, gjorde nu icke mera heder åt soupén än hennes frånvarande älskare.

Det hade lyst ljus i vindskammarens fönster hela natten. Klockan var nu sex på morgonen, men Astley satt ännu qvar vid det gamla bordet, der han som gosse så ofta suttit halfsomnad med den latinska grammatikan framför sig. Han hade längesedan slutat läsningen af Agnes Hochtintons bekännelse, och det förekom honom nästan nu, som om han, liksom förr i sin barndom, somnat ifrån sin lexa och drömt en liflig dröm.

Denna berättelse hade med ens och på ett sällsamt sätt ryckt honom ifrån hans ungdoms stilla och tarfliga verld och kastat honom in i en alldeles ny och obekant.

Allt stod för honom i ett annat ljus i detta ögonblick, han igenkände icke mer hvarken sig sjelf eller sin omgifning, och timme efter timme förgick, innan han kunde sammanjemka framtiden med det förflutna och ställa sig sjelf såsom föreningslänken derimellan.

Hvilken omstörtning i den unga mannens lif hade icke dessa pappersblad åstadkommit, hvilket tumult af känslor, förhoppningar och planer hade de icke väckt!

Det var då sannt; hans djerfvaste fantasier, hans djupt och hemligt närda önskningar, hans knappt för sig sjelf erkända drömmar hade då förverkligats. Han egde rätt till ett lysande namn, en stor förmögenhet; allt hvad hans förqväfda och hånade ärelystnad förespeglat honom i narraktiga drömbilder, det hade nu inträffat, det var verklighet ...

Astleys hufvud svindlade. Han, som ständigt njutit och plågats af dylika inbillningar, han stod nu handfallen och nästan förskräckt för verkligheten.

Han kände med ett slags bäfvan, att ett större ”pund” fordrar en större förmåga att använda, och att hvad verlden kallar en lysande lott äfven ålägger ett större ansvar. Han kände det redan i detta ögonblick genom de tusen nyvaknade orediga känslorna i sitt bröst, genom färgbrytningen i sin själ, der redan så många nyanser utbredde sig, att han hade svårt att bestämma, huru han skulle klassificera dem; med ett ord, i detta förvirrade skimmer såg han icke klart hvad som var rätt eller orätt, och likväl stod han ännu endast utanför den lysande verld, der han hoppades vinna inträde.

Sällsamma outgrundliga menniskonatur, der hvarje atom af sällhet är sammanbunden med en atom af plåga, hvarje god instinkt med en dålig, hvarje ljuf önskan med en demonisk ingifvelse, der man förgäfves hela lifvet igenom söker skilja det onda från det goda och gruppera sällheten och smärtan, dygderna och felen hvar for sig. De blanda sig likväl beständigt, och den goda viljan, det redliga uppsåtet blir till slut det enda tänkbara och möjliga målet för våra tröstlösa blickar.

I Astleys själ, der glädjens och de gränslösa förhoppningarnas strålande sol uppgått, der hviskade redan en hemlig smygande tanke, som förgiftade det sällaste, han hittills känt, och förändrade utseendet af den lycka, han för ett par timmar sedan ansett nödvändig för sitt hjerta.

Kärleken till Hedda, vinnandet af hennes hand och ett lif vid hennes sida hade helt nyss varit målet för hans högsta önskan, och nu ...

— Jag hann aldrig uttala mitt frieri, — hviskade det helt dunkelt och otydligt inom honom, men den brännande rodnaden på hans kind bevisade, att han förstått och afskytt sin egen lumpenhet.

— Jag hade likväl orden på mina läppar, och de böra nu mer än någonsin uttalas. Det är min pligt, — tänkte han vidare, men i denna tanke låg en resignation, ett obehag, således redan en uppoffring, som denna oväntade förändring framkallat, derför att den framkallat fåfängan och egoismen i hans själ.

Hvem vet, huru ofta de hädanefter skola låta höra sin röst, och om hedern och rättskänslan alltid skola kunna nedtysta dem och göra sig gällande såsom nu.

Då familjen samlades vid frukostbordet, voro Astley och Hedda nästan lika bleka.

Ingendera hade sofvit denna natt. Hvad den ena läst i verkligheten hade den andra läst i inbillningen, och i båda fallen framträdde skilsmessan lika hotande.

Den unga flickan hade på morgonen haft ett långt samtal med sin farbror, som inkallat henne i sitt rum, och då hon utkom derifrån, buro hennes ögon spår af tårar, och hennes unga ansigte var så stelt och dödt, som om hon derinne afsagt sig all lifvets glädje.

Faster Petronella, som äfven fått en fullständig kännedom om Astleys historia, kände inga gränsor för sin förvåning och sin glädje och utropade gång efter annan, med tindrande ögon:

— Den kära gossen! Hvilken lycka! Det är ju som en roman, en fullkomlig roman!

Hon såg och begrep mer än väl den stackars Heddas tårar, men ehuru hon hade all möjlig öm välvilja för den unga flickan som sin brorsdotter, så älskade hon Astley fullkomligt som sin egen son och satte således hans lycka och framgång före allt annat.

Den grumliga, ofrivilliga känsla, som uppstigit hos Astley vid tanken på Hedda, försvann imellertid vid åsynen af hennes sorgsna och skygga utseende, och då han tog hennes hand och fäste sina ögon på hennes, lyste lika mycken kärlek och förhoppning deri som fordom. Kärleken och hedern hade segrat öfver fåfängan, och när frukosten var slutad, sade Astley med sin vanliga glada och ungdomsfriska röst och frimodiga blick:

— Se så, farbror Jöns, nu anhåller jag att få återkomma till det samtal, som blef afbrutet i går. Ack, min älskade gamle lärare och vän, jag tycker mig hafva så mycket att tala med er om — fortfor han, då Hedda suckande och förvirrad gick ut ur rummet.

Farbror Jöns steg upp och räckte rörd sin hand åt fostersonen med en blick, som visade, att han genomskådade och förstod den, hvars barndom han ledt och hvars ungdom han studerat med en fars hela ömhet och skarpsinnighet.

— Innan vi tala om något annat och för att genast förstå hvarandra, — sade Astley, då de båda inkommit i prostens sängkammare, — så låt mig uttala de ord, som i går redan voro på mina läppar! Jag älskar Hedda, och jag ber, att ni hos hennes föräldrar för mig anhåller om hennes hand. Ni vet det redan, ni har ju ingenting deremot? — tillade han hjärtligt och satte sig ned bredvid prosten i soffan.

— Ja, jag har länge vetat om ert tycke för hvarandra, och du gör mig en glädje, en mycket stor glädje, då du i detta ögonblick framställer ditt frieri.

— Ni lofvar då att föra min talan?

— Nej, min son, jag nekar helt och hållet dertill.

— Hvad? Hvad säger ni, ni ogillar då min begäran?

— Ja, fullkomligt.

— Men hvad vill allt detta säga? Hvad menar ni, ni sade ju nyss ...

— Att du med din uttalade önskan gjorde mig en stor glädje, ja, det är sannt, jag fruktade, att de nya och bländande utsigter, framtiden visar dig, skulle ändra dina tänkesätt, jag gjorde dig orätt, och jag glädjer mig deröfver.

— Nå väl! farbror Jöns, om så är ...

— Vänta ett ögonblick, låt oss räsonnera en smula om saken; den är tillräckligt vigtig derför. Du tror dig älska Hedda?

— Ja, naturligtvis.

— Men jag tror det icke.

— Jag ber er farbror ...

— Se så, min vän, afbryt mig icke, jag tror, att du sjelf varit öfvertygad derom hittills, men i detta ögonblick tänk efter Astley, är du äfven nu fullt säker derpå? Om du skulle välja mellan henne och dina nyss erhållna lysande utsigter, dessa mycket ovissa utsigter, hvilket skulle du uppoffra, henne eller dem?

Astley teg och sänkte ögonen emot golfvet.

— Du svarar icke, men jag svarar i ditt ställe med full säkerhet, ty jag känner din karakter, din länge närda ärelystnad och ditt mycket naturliga, men mycket ytliga tycke för den enda vackra, unga flicka du kommit att vara tillsammans med, jag säger, att du skulle uppoffra Hedda.

— Men farbror, hvarför förutsätta detta val? Jag vill icke, jag kan icke för något pris uppoffra mitt namn och min familj; det är mitt lif, det är ännu mer, det är min heder.

— Min käre gosse, du talar redan som det anstår en engelsk lord, en ädling, och verlden skall utan tvifvel ge dig rätt, men för mig är allt detta endast granna fraser, som dölja fåfängan.

I min tanke bör den verkliga kärleken kunna uppoffra allt utom samvetet, och den maka, som skall kunna skapa din lycka, bör hafva någon bättre grund för sin egen än ett flyktigt ungdomligt tycke och en viss hederskänsla hos dig.

— Ni dömer mig orätt.

— Nej min vän, jag tror mig döma rätt; du älskar icke ännu med den uteslutande ömhet, den starka och djupa kärlek, hvaraf din natur är mäktig, och med hvilken jag fruktar att Hedda älskar dig. Hon är i detta ögonblick alls icke nödvändig för din sällhet, och du skall inom kort hafva glömt denna uppblossande låga, som redan bleknat för dina nya och vigtiga interessen; det är derför jag nekar att framföra ditt frieri, som jag tror, att hedern mer än kärleken förestafvat. Jag vill icke, att du lemnar Sverige, bunden af ett löfte, som du antingen skulle bryta eller uppfylla med motvilja. Om du verkligen älskar så, som du sjelf tror, så är en förlofning onödig; du skall då i alla händelser återvända för att hemta din brud, och du skall utan tvifvel finna henne trogen, men du bör hvarken begära eller lofva en trohet, hvilken inga löften binda eller framkalla. I ären båda ännu mycket unga, låt verlden och händelserna lära er, om I verkligen älsken hvarandra! Jag har sagt Hedda detsamma, som jag nu säger dig; hon har insett sanningen deraf och vill icke nu af dig mottaga ett löfte, som man möjligen kan misstänka, att endast din hederskänsla ålägger dig; du har nu imellertid erbjudit henne det, det var rätt, det var nödvändigt för att erhålla hennes aktning, om hon också icke mera bör gifva dig sin kärlek.

Gubben tystnade, och Astley erkände inom sig, att han hade fullkomligt rätt; han kände till och med en outredd känsla af belåtenhet, som han alls icke ville göra sig sjelf reda för, men som mer än något annat bevisade sanningen af farbror Jöns’ ord, med afseende på hans kärlek.

Hvem vet imellertid, om icke den hederlige prostens vishet var mera poetisk än praktisk, ty kärleken, i synnerhet hos männen, är icke alltid af en så uteslutande, så positif kraft; den har rätt ofta behof af stödet i ett löfte, som hedern håller i helgd, och som, på samma gång det bevarar den så att säga ”officiella troheten”, äfven minskar frestelsernas makt och ofta bereder oss ett dylikt löfte, uppfyldt kanhända med hemlig motvilja och resignation, en lycka, som vi hvarken förtjenat eller väntat, och som en lugnare och mera förnuftig och rättvis ålder skall välsigna.

Den unge magistern hade rest, och enligt farbror Jöns’ önskan hade han hvarken gifvit eller begärt något löfte om trohet eller kärlek åt Hedda.

— Ack, skulle han väl gillat och efterkommit denna önskan, om han älskat! — tänkte Hedda, och hon hade rätt. Det var tydligt, att kärleken hos Astley blifvit helt och hållet trängd i bakgrunden af de nya och vigtiga interessen, som intagit hans själ, och ehuru förnuftet genast sade Hedda denna hårda sanning, var den likväl i detta ögonblick alltför bitter för att rätt kunna uppfattas.

De båda unga skildes således på samma sätt, som tusen sinom tusen älskande skilts åt, han med ett litet moln af ömt vemod på sin panna, men med sinnet redan uppfyldt af verldens väntade förströelser och tumult, med inbillningens vingar redan längtansfullt utsträckta emot dess bullersamma nöjen, illusioner, ärelystnad och strider; otålig att störta sig in i denna tröttsamma, ständigt enformiga och ständigt nya hvirfvel, hvarur han en dag skall utkastas, krossad och mustlös som halmen ur tröskverkets hjul, och hon ensam om afskedets bittra smärta, utan annan afledare derför än den långsamma tiden under hemmets enformiga bestyr och den slutliga resignationens bleka och tårögda lycka.

(SLUT PÅ FÖRSTA DELEN.)

PSYKOLOGISKA GÅTOR.

EN BERÄTTELSE

AF

CLAUDE GERARD.

ANDRA DELEN.

STOCKHOLM.

Nya Dagligt Allehandas Aktie-Bolags tryckeri, 1868

Den hvita Pierrot’n. I.

— Om de välsignade tidningarna icke funnes, så skulle bra många saker här i verlden aldrig inträffa. De ljuga, och deras lögner blifva sanning; de orera och prata i vädret, och deras tanklösa ord få gestalt och form; de framkasta befängda hugskott utan sundt förnuft, och dessa skapas om till lyckliga eller förderfliga verkligheter; de utså frön i sina läsares sinnen, som frambringa frukter, hvarom man aldrig drömt, brokiga och besynnerliga, giftiga eller helsosamma, allt efter den jordmån hvari de fallit; de göra mycket godt och mycket ondt; de äro tankarnes jernvägskupéer, som ila fram, ömsom medförande hederligt folk, ömsom skojare och patrask. Och icke nog att de prata sjelfva, de lemna äfven alla de andra tillfälle att i annonsernas brokiga virrvarr för läsaren framlägga en mystisk profkarta på denna verldens alla dumheter, sorger, påhitt och enfaldiga förhoppningar.

Det var Alf Stjerne, som höll denna djupsinniga monolog, der han satt helt ensam i en elegant salon af sin så kallade onkels tomma våning i Stockholm, på våren några månader efter den qväll, han i Lund skilts ifrån sin vän och akademikamrat.

Den hederlige öfversten, som var ungkarl, hade enligt sitt löfte mottagit sin gudson, och nu, då han sjelf rest ned för att öfvervara mötet vid sitt regemente, anförtrott honom åt sin gamla hushållerska, fru Ulrika Andersson.

Fru Ulrika var just icke så belåten med denna anordning, ty hon var van att inom de kritade fönstren af öfverstens våning vara helt ensam och oberoende, så länge sommaren räckte, men då Alf förklarade henne, att han trifdes ofantligt väl innanför kritade rutor, bara fönstren i hans eget lilla anspråkslösa rum voro klara, och dessutom gjorde allt för att vinna den gamla surmulna qvinnans ynnest, så dröjde det icke länge, innan han lyckades.

Det var nu den dag, då fru Ulrika vädrade i rummen, och medan fönster och dörrar stodo öppna, låg Alf utsträckt på soffan i salonen, njutande af det besynnerliga nöjet att se dammet hvirfla omkring den gamla hushållerskan, som, med en servet knuten omkring hufvudet och en damborste i handen, hade mycket tycke af en resande ifrån Blåkulla.

Hon hade nyss gått sin väg och lemnat Alf en tidning att roa sig med, medan hon tillagade hans middag.

Och det var med anledning af en i hans tycke högst besynnerlig annons, på hvilken händelsevis hans blickar fallit, som han filosoferade öfver tidningarnas skada eller gagn.

Denna annons lydde så här:

”En ung man af ett mycket dystert, grälaktigt och tråkigt lynne önskar till sällskap under en utländsk resa en bildad och älskvärd person.”

— Hvilken oförskämdhet! — utropade Alf, skrattande, sedan han ännu en gång genomläst annonsen. — Hur kan någon menniska inbilla sig, att en ”bildad och älskvärd person” vill resa med en tråkig grälmakare?

Alf var temligen sysslolös och hade i följd deraf tråkigt, och medan han åt sin middag i fru Ulrikas sällskap — en anordning, hvaremot hon i början gjort många kruserliga invändningar, men som icke litet bidragit att ställa den glada och sällskapliga ”kandidaten” högt i hennes ynnest — återkom minnet af den kuriösa annonsen, och i ett anfall af uppsluppen pojkaktighet föll det honom in att, i egenskap af ”älskvärd och bildad person”, presentera sig sjelf för den anspråkslösa resanden.

Om någonting skall kunna ursäkta en dårskap eller ett besatt upptåg, så är det utan tvifvel att under den varma vackra sommaren nödgas vara instängd i det dammiga, folktomma och solheta Stockholm, utan sällskap och utan tillräckligt arbete, som afleder ett lifligt lynnes galenskaper.

I förhoppning att få lära känna ett original, vandrade Alf alltså helt förnöjd åstad efter den utsatta adressen och öfvertänkte under vägen den rol han ville spela för att muntra upp både sig sjelf och den ”grälaktiga” annonsören.

Då han imellertid ändtligen hunnit målet och ämnade ringa på den anvisade dörren, föll det honom in, att alltsammans endast vore spektakel, och att han sjelf kunde råka ut för den ”drift”, han ämnande tillställa.

— Nåväl! så mycket bättre, två spektakelmakare böra alltid kunna få så mycket mera roligt tillsammans — tänkte han och drog på klocksträngen.

En liten väl klädd betjentgosse öppnade dörren och besvarade hans fråga med att bedja honom stiga in och tillade, att han skulle anmäla honom för sin herre.

Alf stannade imellertid ensam i en liten vacker salon, hvars hela möblering tycktes vittna om egarens både rikedom och smak, ehuru ingenting är vanskligare än att döma invånare efter deras bostad i Stockholm. Den smak man tror sig finna är ofta tapetserarens eller dekoratörens och lyxen ett hopvingladt bedrägeri, för att hålla krediten uppe.

Detta var likväl icke Alfs tanke, och hans förmodan fick dessutom stöd af en mängd småsaker, böcker, dyrbara planschverk och slutligen de mest väl vårdade och utsökta blommor i fönstren.

Han var just sysselsatt att beundra dessa, då dörren öppnades bakom honom till ett annat rum och han vände sig om, i en hast hopsamlande i sitt minne alla de löjliga galenskaper, hvarmed han tänkte uppvakta det förmenta ”originalet”.

En lång blek man af högst tjugoåtta år, med ett sjukligt och melankoliskt utseende, hvars rödbruna mjuka mustacher icke dolde läpparnes nervösa darrning, och hvars milda blågrå ögon hade något oroligt och skyggt, steg in och stannade inom dörren, betraktande Alf med en förvåning, som slutligen öfvergick till ett gladt igenkännande.

— Alf Stjerne! — utropade han hjertligt och sträckte armarne mot denne, som icke mindre öfverraskad kastade sig deri, utbristande med glädjestrålande ögon:

— Malkolm Schelting! Är det verkligen du?

— Skulle det vara möjligt, att det är du, som är den dystre och tråkige resande, hvilken önskar någon att gräla på? — fortfor Alf skrattande, i det han betraktade sin vän och forna akademikamrat.

— Och du skulle vara den som ville ikläda sig rolen af ”souffre-douleur”? Omöjligt! — svarade denne i samma ton.

— Jo, det är jag, det vill säga, jag kom, uppriktigt sagdt, lockad af din originella annons, i hopp att få roa mig en smula, att drifva med en vresig och inbilsk misantrop.

— Och du har honom här mycket riktigt framför dig.

— Du Malkolm? Den gladaste, qvickaste och trefligaste af oss alla i Lund!

— Det var den tiden kanhända.

— Nåväl, det är väl icke så fasligt många år sedan!

— Åhnej, men betrakta mig, se hur jag ser ut! Skulle man icke kunna tro, att ett decennium förgått, sedan vi sågo hvarandra?

— Just icke det, men du ser sjuk ut.

— Och jag är det äfven, mycket sjuk, olyckligt sjuk.

— På hvad sätt? Jag hörde, att du rest utomlands för ett år sedan.

— Ja, men utan att finna någon bot.

— Du har då länge lidit af detta onda?

— Sedan två år. Det är två år, sedan vi sågo hvarandra. Mins du det? Det var just samma qväll, vi voro tillsammans. Ah! det är sällsamt!

— Uppträdde då denna sjukdom så plötsligt och bestämdt?

— Ja, det var den qvällen jag råkade ut för den olyckliga anledningen dertill.

— Hvad säga läkarne om din sjukdom?

— De säga, att jag är fullkomligt frisk.

— Aha! inbillningssjuk således, — sade Alf småleende.

— Fan ock, det är tyvärr den mest mördande verklighet!

— Du har fullkomligt rätt.

— Du säger det der med samma min och ton som mina läkare. Alla menniskor hafva då sammansvurit sig emot mig, för att ändtligen få mig spritt galen, — utropade Malkolm häftigt, rodnande af harm, och reste sig upp.

Vid åsynen af sin återfunna väns gnistrande ögon, starka färg och knutna hand, uppsteg en stark och icke orimlig misstanke i Alfs sinne om beskaffenheten af dennes sjukdom, och uttrycket i hans ansigte uppenbarade troligen denna oro, ty Malkolm satte sig hastigt ned igen och sade med lugnare ton:

— Förlåt min häftighet, men om du liksom jag under hela två år blifvit plågad och retad af tvetydiga leenden och misstänksamma miner, hvarje gång jag sökt förklaring eller bot för min sjukdom, min inbillning i fall det så är, sökt att fatta det spöke, den mara, som förföljer mig, eller gripa den afskyvärda skojare och bof, som i verkligheten utsett mig till offer för sina nedriga konster, om du lidit hvad jag lidit denna långa tid, så skulle du begripa min vrede och förtviflan, då jag fåfängt söker någon, som vill förstå mig, som vill hjelpa mig att finna en utgång ur den labyrint af motsägande omständigheter och förvirrade föreställningar, ur det sällsamma mörker, der troligen mitt förnuft slutligen skall försvinna.

— Lugna dig Malkolm och förstå mina ord rätt! Inbillningssjukan är i min tanke icke det minst beklagansvärda onda.

— Men detta är ingen inbillning, det är den gemenaste, nedrigaste verklighet.

— Kom ihåg, att jag ännu är fullkomligt okunnig om allt. Jag tycker imellertid, att du sjelf medgaf möjligheten af någon fantasi, som ...

— Fantasi? Jag är offret för en djefvulsk grymhet.

— Men så förklara dig då! Vi hafva varit skilda i två hela år, och sedan Astley och jag fått emottaga ett par bref ifrån dig, under den första tiden efter din afresa från Lund, hafva vi helt och hållet saknat alla underrättelser. Vi trodde dig hafva stannat hos dina slägtingar i Kurland, och då jag nu återser dig här, känner jag knappt igen dig. Hvad har då händt, berätta mig allt, du är sjuk?

— Ja, jag har slutligen blifvit sjuk genom fåfängt grubbel, genom oupphörliga fruktlösa ansträngningar att få fast i denna infernaliska varelse, denna skugga, som aldrig lemnar mig i ro, som ständigt finnes i mitt grannskap, som framträder, då jag minst väntar det, som jag aldrig kan ertappa, som halkar mig ur händerna och försvinner som en dröm, som ett fantom ...

— Hvilket den också troligen är.

— Tyst, reta mig icke med detta antagande, innan du vet allt!

— Förlåt mig! Du har rätt, jag känner ju ännu icke alls symptomerna af din sjukdom, jag vet icke, om det är själen eller kroppen, som lider.

— Jag vill berätta dig saken, och du skall döma sjelf. Jag har annars en synnerlig motvilja att i detta fall förtro mig till någon. Då jag talar derom, är jag färdig att sjelf tvifla på mitt förstånd. Det är endast för de läkare jag anlitat, som jag meddelat mitt sällsamma äfventyr. Jag vill så mycket hellre berätta dig det, som den vänskap och det intresse jag vet, att du hyser för mig, skall möjligen göra dig mera skarpsynt än deras så kallade vetenskap.

— Om min vänskap kan gagna dig, då är saken lätt hjelpt, men hvad min erfarenhet och skicklighet som läkare angår, så vågar jag icke lofva dig mycket deraf, — sade Alf leende och satte sig ned bredvid sin vän.

— Du var dessutom med om början af min historia.

— Jag? Derom vet jag sjelf åtminstone ingenting.

— Det är väl möjligt, men påminner du dig icke, att vi för två år sedan voro tillsammans här uppe i Stockholm. Du följde mig, då jag for ifrån Lund.

— Jo, det minns jag mycket väl, det var första gången jag var i Stockholm, jag var då endast aderton år.

— Vi firade den sista aftonen här tillsammans, innan vi skildes åt, med att besöka en masquerad, som förekom oss så mycket intressantare, som dessa nöjen så länge varit förbjudna.

— Ja, skulle jag icke minnas detta? Imellertid motsvarade den alls icke min väntan och var, när allt kom omkring, ickeintressant i något fall.

— Icke för dig kanhända.

— Men för dig? Ett kärleksäfventyr, gissar jag?

— Långt derifrån, kärleken är icke så långlifvad, det är endast hatet, som är envist, och ett så orättvist, så löjligt hat!

Malkolm stödde hufvudet emot sin magra och hvita hand och teg i några minuter, under det att Alf granskade hans uttrycksfulla ansigte, som blifvit mycket förändradt sedan den qvällen, hvarom man nu talade, och tydligen tillkännagaf, att något verkligt lidande träffat den fordom glada och friska, unge mannen.

Slutligen utbrast han helt plötsligt, med ögonen stirrande framför sig och en röst, hvars uttryck kom Alf att spritta till af öfverraskning.

— O, min Gud, om jag kunde återskaffa den olyckliga peruken!

— Hvad säger du? — utropade Alf, nästan förskräckt öfver kontrasten imellan den allvarsamma och sorgliga tonen och de löjliga orden Malkolm uttalade.

— Du förstår mig icke, du finner mig bra besynnerlig eller hur?

Det var verkligen det lindrigaste uttrycket för den bekymrade Alfs tankar, han teg och såg generad ut.

— Ja, jag ser det, jag skrämmer dig med min så der oförberedt uttalade tanke. Jag vet hvad du misstänker, men ännu har jag verkligen mitt förnuft i behåll, ehuru det kanske icke räcker länge. Se så, glöm min vana att tänka högt! Jag vill nu lugnt och noggrannt berätta dig, huru jag råkat i det olyckliga nervösa tillstånd, hvari du ser mig, det vore verkligen den dummaste och löjligaste händelse i verlden, om den icke tillika vore den mest infernaliska.

Malkolm steg upp, och liksom med våld afskakande de sjukliga griller, hvaråt han nyss tycktes hafva hängifvit sig, återfick han något af den fordna otvungna och behagliga ton och det sätt, som Alf varit van att se hos honom.

— Se här, är tobak och pipor. Vill du kanske röka, ty min berättelse är lång och tålamodet kunde möjligen förgå dig, — fortfor han, visande på en liten vacker, men tydligen mycket litet begagnad piphylla, ty den tidens unga herrar visste ännu icke om elegansen och behaget af cigarrrer.

— Ja, om det icke generar dig, du tyckte aldrig om tobaksrök, vill jag minnas?

— Åh jo, jag röker stundom sjelf, men imellertid skäms jag nästan att så här taga din uppmärksamhet i anspråk, i de första ögonblicken vi råkas, med en historia, som ...

— Som jag brinner af nyfikenhet att höra, är det möjligt, att du så kunnat glömma vår vänskap, att du ett ögonblick tviflar derpå. Det kommer sedan min tur att berätta dig de underbara saker, som händt Astley Cameron, och hvarom han skrifvit till mig, sedan jag kom hit.

— Ah! Astley, den hederliga ståtliga pojken, hans höghet Cameron, som han så ofta fick heta.

— Nåväl, detta narri var profetiskt.

— Hvad menar du?

— Jag skall sedan berätta dig det, och jag tviflar på, att din historia är mera sällsam än min. Se så, nu är min pipa stoppad, och jag längtar att höra dig med ännu mera ifver, än jag som pojke längtade att höra sagor om ”Blå fågel”, eller ”Den sköna Melusina”.

— Du minns ju den der qvällen, den sista qvällen vi voro tillsammans, — började Malkolm med en viss tvekan efter några ögonblick, under det han gick fram och tillbaka på golfvet och med en nervös oro vred på sin urkedja.

— Ja visst, jag minns den, som det varit i går, ditt goda lynne och din pojkaktighet täflade med min egen, hvilket icke vill säga så litet, — sade Alf, som satt sig i soffan och med välbehag blåste den doftande röken upp i fina spiraler.

— Ah ja! fördömda qväll, den tog, det goda lynnet med sig. Imellertid, vet du hvad som faller mig in? Det är två år sedan jag såg dig, och under all denna tid ... Jag har nu träffat dig igen. Hvem vet om din ankomst icke är signalen till min plågoandes flykt.

— Ja det är möjligt. I fall min närvaro kan ha en så helsosam verkan, så är det bäst, att du på fullt allvar antar mig till ditt ressällskap, — inföll Alf skrattande.

— Skämta icke, jag ...

— Nej, men börja nu, ty jag är fullt säker, att den der plågoanden är en rätt vacker qvinnlig uppenbarelse, som jag med mycket nöje vill befria dig ifrån.

— Det kommer deraf, att du sjelf den der qvällen råkade ut för något kärlekstrassel, åtminstone var du försvunnen sedan vi gjort en enda tur genom salen tillsammans, och jag såg dig icke förr, än balen var slut.

— Det var sannt, jag fastnade verkligen för en liten utklutad varelse, som genast anförtrodde mig, att hon var ”turkinna” för tillfället, men annars försörjde sig med att ”nåtla tygkängor” åt en skomakare och hade ett ”ensamt rum”, i fall jag ville helsa på henne; hon var verkligen så rolig, att jag ännu är hågad att skratta åt den intressanta turkinnan.

— Nåväl, du var försvunnen, och jag roade mig att valsa af alla krafter, utan att göra mig samvete af, att jag gång efter annan kom att trampa och knuffa en liten hvitklädd pierrot, med en stor peruk och hög toppig mössa, som äflades att vara framför mig.

— För hvarje gång jag sparkade honom på benen, utfor han, till svar på mina ursäkter, i vredgade hotelser uttalade med denna obehagliga tyska brytning, som jag icke kan tåla, och som gjorde, att jag tog honom för en judisk bodbetjent.

Efter valsen kom en kadrilj, och hvem har jag återigen bredvid mig, om icke den lilla juden, som sprattlade som en abborre framför mina tår, hvart jag tog vägen? Fåfängt söker jag en ledig plats för mina egna hopp och piruetter, den hvita pierrot’n är alltid framför och blir alltid trampad. Jag skuffar och sparkar honom, blir till slut förargad och ber honom dra för tusan, men blir öfveröst med ett kackel af tysk-svensk rotvälska, hvaraf jag knappt förstod ett ord.

Allt är imellertid förgäfves. Jag kan icke slippa den vedervärdiga varelsen, hvars dumma infall och krumbugter väcka en munterhet bland damerna omkring oss, som smickrar och uppmuntrar honom ännu mer.

Jag kände mig särdeles retad och kämpade emot begäret att fatta honom i kragen och kasta honom undan, då kadriljen lyckligtvis i detsamma var slut och vi undsluppo hvarandras åsyn.

Jag hade, liksom du, hängifvit mig åt en sådan der löjlig och besynnerlig konversation, som ofta bestås på dylika baler, och ännu skrattande af hjertans lust, förde jag ut min dam till en anglaise.

Jag hade helt och hållet glömt juden och rusade fram med full fart i salen, då jag hastigt har honom framför mig igen och just i detsamma stupar omkull öfver honom och hans dam.

Vi reste oss båda genast upp, men i förargelsen gaf jag honom dervid en knuff, som kastade honom baklänges i armarne på en hop åskådare invid väggen och kom honom att tappa hatten.

Skrikande och gestikulerande ville han rusa emot mig, men tappade nu äfven sin stora hvita peruk och visade en helt och hållet bar och skallig hjessa, på hvars yta icke ett enda hårstrå fanns.

Jag hade imellertid uppfångat den förlorade peruken och kastade den skrattande midt in i salen bland de dansande.

Det skallande skrattet rundt omkring honom hade stegrat den stackars pierrot’ns vrede till sin höjd, och med ögonen gnistrande genom den hvita masquen ryckte han sig lös, och knytande händerna af förbittring ropade han, i det han rusade fram till mig:

— Gig mig igen min peruk! Gif mig igen min peruk!

Vid dessa ord blefvo skrattsalvorna och oväsendet omkring oss allt högljuddare och minskades icke derigenom, att den olyckliga peruken, kastad ifrån den ena till den andra, gjorde sin rund genom hela salen, utan att den stackars skalliga pierrot’n tycktes ega den ringaste förhoppning att någonsin återfå den på sitt hufvud.

Under allt detta haglade tusen speord och infall öfver hans nakna hjessa, som lyste likt en glaskula i ljusskenet.

Imellertid vet jag icke, hvad den lilla mannen ämnade taga sig till i det ursinne, hvari han råkat, om icke några personer fattat honom i armarna för att föra honom ut, under ifriga och välvisa protester emot det tumult och oväsen, som uppstått.

Då han kände sig fasthållen, sträckte han sig hastigt på tåspetsarne, för att räcka upp till mig, och hväste ända in i ansigtet på mig:

— Gif mig igen min peruk! Jag släpper dig icke förr, än jag fått min peruk.

— Jag vet, att du icke skall förstå mig, Alf, — fortfor Malkolm efter några ögonblicks tystnad, hvarunder han stannat med nedsänkt hufvud framfor sin vän, — att du kanske skall skratta åt mig, men likväl är det sannt, att dessa ord, i förening med hela hans vedervärdiga figur, gjorde med ens en helt sällsam och alldeles oväntad och ofrivillig verkan på mig; den liknade hvad vi erfara, då vi med foten tro oss vidröra ett fult och förtorkadt torrt löf och finna, att det var en padda i stället.

Jag hade skrattat och liksom alla de andra funnit hela uppträdet löjligt, men i detta ögonblick, då jag kände på mitt ansigte hans heta andedrägt, mättad med spritångor, som qväfde mig, och hans små röda ilskna ögon liksom borrade sig in i mina, fattade mig en besynnerlig känsla af ångestfullt obehag, en panisk skräck, som jag hvarken nu eller då kunde förklara.

Det tycktes mig, som om något hemlighetsfullt, hemskt och onaturligt låg i hela hans tillspökade person, liksom i hans besynnerliga envishet att hela qvällen förfölja mig och nu utvälja just mig till föremål för sin orimliga vrede, då alla de närvarande syntes mig lika förtjenta deraf; det låg liksom en mystisk afsigt i alltsammans, som jag först nu trodde mig förstå, och hela uppträdet föreföll mig endast som en förevändning att reta och komma i gräl med mig.

Jag såg mig omkring för att upptäcka den olyckliga peruken och kunna återställa densamma, men den var försvunnen, och i nästa ögonblick fördes den hvita pierrot’n ut genom dörren, ännu hojtande och sprattlande mellan sina ledsagare:

Jag såg hans utsträckta fingrar — hvilkas naglar voro alldeles blåsvarta, troligen färgade för att öka den obehagliga effekten af hans figur — ännu peka på mig öfver mängden af menniskor imellan oss, hans knutna hand hota mig, och slutligen hans blanka hufvudskål, som ännu i dörren kastade på mitt ansigte liksom ett otrefligt återsken, innan han försvann.

En sällsam svindel fattade mig, jag kände mig illamående och besynnerlig till mods. Ljusen skimrade för mina ögon som genom en dimma, och musikens buller hotade att spräcka mina örhinnor. Jag var som i en dvala, utan förmåga att reda mina intryck eller öfvervinna den matthet och beklämning jag kände.

I detsamma kom du ned ifrån läktaren, men du hade ett fruntimmer med dig, och jag tog helt hastigt afsked af dig.

— Ja, det är sannt, — inföll Alf, — jag minns nu verkligen, att du såg blek ut och sade dig må illa, jag tänkte icke mera derpå, vi skildes åt utan något vidare farväl, och jag reste, som du vet, morgonen derefter.

— Ja, och jag låg morgonen derpå i min säng, yrande i en brinnande feber.

— Du blef sjuk, ditt illamående var då allvarsamt?

— Ja, mycket allvarsamt, jag fick en svår nervfeber, som öfvergick till tyfus, och under hela min sjukdom, i alla mina feberfantasier stod ständigt den otäcka hvita pierrot’n vid min säng och återfordrade sin peruk.

— Nå, det var då ganska naturligt, det var det sista lifliga intryck din hjerna mottagit.

— Ja, du har mycket rätt, det var helt naturligt; men jag vill nu berätta dig hvad som alls icke är naturligt, hvartill jag åtminstone icke kan utfinna någon förklaring, som är hvad vi vanligen kalla naturlig, det vill säga, som vi kunna fullt förstå, ty något verkligen onaturligt finnes icke. Detta ord innebär sin egen motsägelse, upphäfver sig sjelft ...

— Nåväl?

— Men först vill jag fråga dig: har det aldrig funnits något ögonblick i ditt lif, då du anat eller kanske till och med trott på tillvaron af väsenden, som äro på en gång sämre och bättre utrustade än vi, ett slags karrikatyrer på menniskorna i vissa fall och dem öfverlägsna i andra, hemska gyckelbilder af vår egen fantasi, efter hvad vi vanligen tro, men möjligen verkligheter, som vi icke kunna fullt uppfatta i andra afseenden än i dem de likna oss sjelfva och derför kunna lika litet fullständigt betvifla som fullt tro på, förnimbara under vissa förhållanden, fängslade till en del af samma lagar som vi, sväfvande, förvirrade reflexioner af vårt eget mystiska inre, skuggor af oss sjelfva, själlösa återspeglingar af våra egna intryck, med ett ord, förkroppsligade drömmar, halfgångna foster af hjernans verksamhet ...

— Håll, håll! min vän, du förvillar dig i en labyrint af hypoteser, hvarur jag åtminstone icke kan reda mig, — sade Alf afbrytande och betraktade sin svärmiska vän med oroliga blickar.

Malkolm gaf imellertid icke akt på detta afbrott; hans drömmande ögon voro sänkta mot golfvet, han vred åter mekaniskt på länkarne i sin kedja och fortfor med en röst, hvars låga och milda ljud tycktes antyda, att han af lifligheten i sin egen föreställning hänfördes att tala, utan egentlig mening eller pretention att söka öfvertyga sin åhörare.

— Denna hemlighetsfulla verksamhet, — återtog han, fortsättande sin tankegång, — som vi så ofullständigt känna, och för hvars riktiga uppfattning vi ega ingen garanti. Men om det likväl gifves ett sätt att intränga i detta mysterium, om vi kunde frigöra oss ifrån oss sjelfva, med bibehållande af vår reflexionsförmåga, om vår vilja kunde beherrska sömnen och drömmen, om vi kunde lära oss konsten att dela vår varelse, och då själen ännu upplifvar kroppen, anden kunde stå bredvid och bevittna dess verksamhet, dess mekaniska djurlif, se der det enda sätt att lösa den gåta, som pinar mig! Då förnuftet, sinnenas regulator, är overksamt, då anden under sömnen har flytt, är hjernans verksamhet endast mekanisk, vi tillhöra icke mera oss sjelfva, denna kropp, som icke mera är vår, lyder måhända dessa dunkla makter, som vi icke känna; instinkten, vanan tar den om hand och låter den uträtta saker i hvilka anden har ingen del.

Liksom ett uppdraget urverk eller mekaniken i ett positiv låter cylindern kringvridas och hvarje af dess kuggar anslå strängarna i dess bestämda ordning, så röner hjernan sina sensationer under sömnen, framkallade af dessa demoner, hvarom bibeln talar; de meddela sig med nerverna, som i sin ordning sätter kroppen i rörelse; sinnena äro verksamma, men utan reflexion, och handlingarna blifva följder at en oredig blandning af minnen och intryck, påverkade af en kratt, som icke är andens, icke vår egen,

Malkolm tystnade åter, och Alf tyckte sig som läkare väl kunna hafva anledning till åtskilliga anmärkningar emot sin väns något godtyckliga system och besynnerliga slutsatser, men han inskränkte sig att säga:

— Du frågade mig om jag tror på ... på hvad?

— Nå väl, med andra ord och utan omsvep, tror du på andar?

— Hvilken fråga!

— Ja eller nej?

— Nej. Naturligtvis,

— Märkvärdiga enfald och egenkärlek! Så svara alla, då man framställer denna fråga direkt, och likväl finns icke en enda, som icke någon gång anat, att det sväfvar omkring dem tusen onämbara saker, att nattens slöja i sina veck gömmer varelser, som väcka vår rysning. Hvarifrån kommer denna aning, denna fruktan? Är den väl alldeles utan grund? Finns väl något utan anledning, existerar väl en verkan utan orsak, och har icke hvarje instinkt, hvarje tanke och känsla i vår själ en motsvarighet i verkligheten? Vi känna ieke orsakerna, men väl verkningarna, instinkten eller aningen har gifvit oss initiativet till hundra upptäckter, som vetenskapen bekräftar.

— Men Malkolm, hvart vill du komma med allt detta? — inföll Alf, orolig öfver sin väns besynnerliga vältalighet,som tycktes gömma en betänklig troslära.

— Jag vill endast komma derhän, att låta dig inse den narraktiga fåfängan uti att tro sig veta allt och förkasta allt hvad man icke begriper, att finna riktigheten deri, att i stället för det föraktliga ordet vidskepelse, som man så ofta och tanklöst använder, suspendera sitt omdöme och medgifva möjligheten af en i grunden fullt berättigad känsla, hvars orsak vi icke känna, att ana möjligheten af finare, mera skärpta sinnen, hvilka medgifva hos vissa naturer en bestämdare uppfattning af dessa mystiska väsenden.

— Aha, du är Svedenborgare. Åh, jag minns nu mycket riktigt, att du redan i Lund var mycket intresserad af hans gamla skrifter.

— Ja, jag var road deraf, men jag finner Svedenborgs uppfattning krass och löjlig i många fall. Det är naturligt, att samma sak kan uppfattas på många sätt, allt efter den natur, som förnimmer densamma. Man har imellertid icke orsak att förkasta en saks existens, derför att gissningarna derom äro besynnerliga och olika.

— Du är således andeskådare af egen uppfinning?

— Nej, tyvärr, icke ens det, ty den ande, som förföljer mig, har jag icke sjelf sett.

— Talar du allvarsamt Malkolm? Är det verkligen din mening att säga mig ...

— Att jag tror på andar? Nej, det är icke min mening.

— Nå, Gudskelof! — utropade Alf med en nästan komisk suck och knackade askan ur sin pipa.

— Det är imellertid lika litet min mening att sans façon förkasta denna tro. Jag har grubblat så mycket öfver detta ämne dessa år, att jag tycker mig finna långt flera skäl för än emot denna förmodan, äfven om jag undantar min egen erfarenhet.

— Hvad menar du?

— Du skall förstå min mening, då jag slutat min historia, och du skall nödgas medgifva, att antingen finnas sådana väsenden, hvarom jag talat, eller också är jag offer för en mystifikation, hvilken du säkert skall finna lika orimlig och oförklarlig.

— Hvem vet likväl, om jag skall se saken på samma sätt som du.

— Nå väl! Jag begär icke bättre än att bli öfvertygad om mitt misstag, att kunna se den med dina ögon. Hjelp mig att uppdaga sanningen, och du har räddat mig.

— Visa mig blott den chimèr, hvaraf du lider, berätta mig allt, du tänkte alltjemt på den masquerade juden, en halffull bodbetjent förmodligen, som troligen aldrig drömde om den storartade verkan hans uppträdande på masqueraden haft.

— Kanhända. Imellertid kunde jag icke glömma honom, och det besynnerliga intryck, han gjort på mig och som förstärkts genom mina feberdrömmar, fortfar alltjemt ännu, sedan jag tillfrisknat.

— Då jag kunde gå ut, gjorde jag alla möjliga bemödanden för att få reda på hvem denne person varit, men allt förgäfves. Jag vände mig till polisen, jag uppsökte de personer, som fört honom ur salen, men ingen kände honom, man trodde, liksom jag, att det varit en tysk handelsbetjent, troligen en resande, och det besynnerligaste var att flera bekanta, som jag sett i salonen vid tillfället, icke märkt honom, och påstod att det var en liten svart djefvul med röd mössa och lång svans, som stält till oväsendet och blifvit utvisad.

Jag hade också verkligen sett en sådan figur, men utan att fästa någon uppmärksamhet vid den, och att han icke var densamma, hvilken uppträdt i pierrotkostym, ansåg jag fullt säkert.

Jag skulle imellertid sjelf blitvit oviss om hela uppträdet på masqueraden, — förvillad af mina envisa feberfantasier, som läto mig förblanda verkligheten och inbillningen till den grad, att jag icke visste hvad som tillhörde det ena eller andra — om jag icke haft stödet af deras vittnesbörd, som fört ut honom ur salen och sett honom aflägsna sig, ännu grälande och svärjande öfver sin förlorade peruk.

— I detta fall kan icke heller jag hjelpa dig, ty som jag var upptagen af turkinnan ifrån Lappgränden, så såg jag ingenting, och då jag kom ned och träffade dig helt hastigt, fanns ingen pierrot i din närhet, — inföll Alf.

— Nej, han var då nyss försvunnen. Besynnerligt nog, hade jag nu väl öfvervunnit febern, men icke dess fantasier, den skalliga pierrot’n spökade allt jemt i mina drömmar om nätterna, utan att jag ansåg det för annat än obehagliga drömmar, tills jag en morgon, då jag vaknade badande i svett, efter att återigenom hafva sett honom i sömnen stående vid min säng och med sin gemena tyska brytning upprepa orden: ”gif mig igen min peruk”, till min obeskrifliga bestörtning finner på mitt skrifbord en papperslapp, hvarpå samma ord äro skrifna, med en spetsig, ojemn, bakåtlutad stil, liksom man skulle hafva skrifvit med venstra handen.

Jag trodde mig ännu drömma; jag upptog papperet och vände det på alla håll. Huru hade det kommit dit?

Jag ringde. Uppasserskan kom in, men kunde icke gifva mig någon upplysning. Ingen hade sökt mig eller varit i mina rum, hvarken qvällen förut eller på morgonen, nyckeln hade varit urtagen som vanligt, försäkrade hon; men naturligtvis trodde jag henne icke. Det var säkert att någon varit inne, jag kunde icke tvifla derpå, men hvem?

Hvem skulle fallit på den idén att skrifva dessa ord, som, ehuru de ständigt ljödo i i mina öron, likväl aldrig blifvit uttalade af mina läppar, till den grad föreföllo de mig hemska och vedervärdiga.

Jag kastade papperslappen i eldbrasan, men hela dagen kämpade jag fåfängt emot en känsla af obehag och nedslagenhet, som ingenting kunde skingra.

Några dagar förgingo, jag lugnade mig och var nära att glömma denna i sig sjelf så obetydliga händelse, då jag åter i drömmen såg den lilla juden med hvita masquen.

Jag steg upp matt och olustig; denna figur hade blifvit en mara, en verklig vampyr för mig, och de fatala ord han ständigt upprepade susade ännu i mina öron, då jag gick till spegeln för att kamma mitt hår.

— Hvad tror du jag ser der återgifvet af glaset, om icke samma löjliga och förhatliga fras: ”gif mig igen min peruk”?

— Jag kände svettdropparna perla på min panna, och då jag kastade ögonen på toilettbordet, låg der en papperslapp med orden skrifna bakvändt, så att de endast kunde läsas i spegeln.

Mina ben vacklade; jag måste sätta mig ned, ty den första förfärliga misstanken, att jag verkligen hade blifvit vansinnig, öfverväldigade mig med en fasa, som jag icke kan beskrifva.

När jag sansat mig något, skyndade jag till dörren. Den var stängd med dubbla lås innanför. Alltsedan den förra mystiska papperslappen uppenbarat sig, hade jag haft dörren till min sängkammare stängd om nätterna, ehuru der utanför var en salon, hvars dörrar ut till tamburen äfven voro stängda, — min förmodan att jag nu möjligen glömt detta försigtighetsmått var således ogrundad.

Jag ringde, och några minuter derefter ljöd städerskans knackning.

Osäker om icke min uppjagade inbillning spelat mig detta spratt, bad jag henne gå fram till spegeln och se, om hon kunde läsa hvad der syntes.

— Åh, så trokigt, — utropade flickan skrattande, — der står: gif mig igen min peruk. Hvarför har herrn klottrat så der konstigt?

— Det är icke jag som skifvit det. Här har varit någon galenpanna af mina bekanta, som lagt dit det, — sade jag, låtsande skratta liksom hon.

— Men här var ju ingen hos herrn i går?

— Nej, icke som jag vet om, men du har väl släppt in någon, medan jag var ute i går qväll?

— Hur skulle jag kunna det, herrn hade ju nyckeln med sig.

— Men du har kanhända en annan nyckel?

— Det finns icke mer än en nyckel till sängkammaren, och här har dessutom icke varit någon menniska, som sökt herrn.

— Hör nu på Annette, — sade jag, som kände förargelsen efterträda den fasa jag nyss erfarit; — denna papperslapp har icke kunnat komma hit på bordet af sig sjelf, du måste veta derom. Jag gissar, att det är någon som vill roa sig med mig, och du är med i komplotten, men hvad man än betalt dig derför, så ger jag dig dubbelt, om du säger mig hvem det är.

— Jag tror herrn är tokig. Ingen menniska har gjort någon komplott med mig; det är icke så väl heller, — sade Annette förtretad.

Hennes min och ton öfvertygade mig mer än orden, och jag tillade villrådig:

— En dylik papperslapp låg här äfven för en vecka sedan. Du minns att jag äfven då frågade dig om någon främmande varit inne.

— Åh kors, ja, det minns jag visst. Var det för att ett sådant der papper kommit hit, utan att herrn visste derom?

— Ja just derför. Någon måste ju hafva lagt dit det, begriper du icke det?

— Jo, det tycks väl så, — sade Annette fundersamt, — men tänk om någon skulle hafva smugit det i någon ficka af herrns kläder, medan han var ute.

Hennes idéer frapperade mig. Det kunde ju hafva varit möjligt. Jag tänkte efter hvar jag hade varit under dagens lopp, och mina misstankar stannade naturligtvis på källaren, der jag ätit middag; jag påminde mig alla jag der sett, men ingen af alla dessa, till största delen kända personer, kunde rimligtvis misstänkas för detta dumma pojkstreck, och dessutom hur var det väl tänkbart, att papperet skulle falla ur fickan och blifva liggande framför spegeln just på det enda sätt, som kunde låta det läsas och bli observeradt?

Att Annette var oskyldig, tycktes mig imellertid temligen säkert; hon skulle omöjligt kunnat spela sin rol så väl och hade dessutom intet antagligt skäl att icke mottaga mitt fördelaktigare anbud, i fall man betalt hennes tystlåtenhet.

Då jag åter blef ensam, var min första omsorg att noga undersöka hela min lilla våning.

Jag hade bott der i mer än ett år, och det var icke gerna möjligt, att någonting kunde finnas, som var mig obekant; imellertid undersökte jag hvarje vrå, tittade under bord och stolar, tände ett ljus och undersökte den mörka garderoben i min sängkammare och sköt till och med bokskåpet ifrån väggen.

Detta skåp dolde verkligen en dörr, jag hade glömt det, men den var läst på insidan, och nyckeln mindes jag nu ganska väl att värdinnan tagit i förvar; dessutom om man äfven kunnat föreställa sig, att den möjligtvis kunnat öppnas utifrån, hur skulle skåpet kunnat flyttas eller komma på sin plats igen, sedan man gått ut, det var ju orimligt.

Förargad och villrådig kastade jag mig på soffan och stirrade tankspridd framför mig, då i en hast jag tyckte mig upptäcka något anmärkningsvärdt på golfvet framför toilettbordet.

Jag steg upp och skyndade dit, lutade mig ned och betraktade golfvet med en noggrannhet och sinnesrörelse, som om jag funnit en juvel, en omätlig skatt; det var spåret efter en smutsig skosula, helt liten och nätt, men likväl icke af ett fruntimmer, ty dess sneda skapnad antydde en stöfvel.

Det kunde icke vara spåret efter min egen fot, ty jag hade dagen förut nyttjat galoscher, det fanns icke den minsta smuts på mina stöfvelsulor, och det hade för öfrigt varit torrt på gatorna qvällen förut, men regnat betydligt under natten, det var således icke jag sjelf, som lemnat detta spår. Hvem var det då?

”Den hvita pierrot’n!” utropade jag omedvetet och stannade orörlig framför den ominösa smutsfläcken.

Du är färdig att utbrista i ett gapskratt Alf, jag ser det på dig, men vänta ett ögonblick och besinna, att jag ännu var i ett slags svaghetstillstånd efter min långa sjukdom, och medgif, att detta yttrande väl kunde undfalla en klok menniska under dylika omständigheter!

I sjelfva verket kände den glade och föga fantastiske kandidaten en ganska stark böjelse att skratta, men Malkolms nästan bedjande och sorgsna ord hejdade genast hans munterhet, och han sade allvarsamt:

— Jag försäkrar dig att, ehuru jag ett ögonblick fann ditt utrop besatt, så förstår jag mycket väl, huru den, som uteslutande en längre tid varit sysselsatt med en enda idé, kan hänföra allt till densamma, huru orimligt det kan synas för andra.

— Ja, är det icke så, i synnerhet då allt förenar sig att nära och återlifva denna idé. Nåväl, med ifvern hos en jagthund, sökte jag på golfvet urskilja de fortsatta spåren af min hemlighetsfulla gäst och tyckte mig verkligen finna flera, fast otydligare ända bort till dörren.

Under det jag för mig sjelf förklarade det förstas större tydlighet dermed, att man ett ögonblick stannat stilla vid bordet, inkom Annette ännu en gång, synbarligen utan egentligt ärende och sysslande med mina kläder, i tydlig afsigt att komma fram med något, som hon hade på hjertat.

Då jag imellertid satt helt tyst, sade hon slutligen liksom litet brydd:

— Har icke herrn kunnat påminna sig sedan, om någon varit här inne?

— Nej, men kanske du i stället anlitat ditt minne med något bättre resultat?

— Nej, som jag sagt, jag vet ingenting; men det är allt konstigt ändå, ty någon skulle väl varit inne, — fortfor hon, fästande en betydelsefull och besynnerlig blick på mig, som jag alls icke förstod.

— Hvad menar du? Säg ut! —sade jag förvånad.

— Åhjo, jag mötte fru Lund, tvätterskan, som bor på vinden, just när jag nu kom ut ifrån herrn, och hon kom att säga något, medan vi språkade en smula ...

— Nåväl, hvad då?

— Hon hade kommit att dröja vid sjön i går qväll så länge, sa’ hon, så att klockan var nära tolf, när hon gick hem och kom uppför trappan, förbi herrns förstugudörr.

— Nå, hvad mera?

— Åhjo, hon skrattade och sade så här åt mig: ”Er ungherre der nere, han måtte väl nu vara riktigt frisk igen, efter som han tar emot fruntimmersvisiter klockan tolf på nätterna”. ”Åh, det kan jag aldrig tro, sa’ jag, för det är en mycket stilla och anständig herre, och krasslig är han ännu också, så han ligger nog i sin goda sömn vid den tiden.” ”Nenej men, sa’ fru Lund, nog såg jag en ljust klädd varelse slinka in genom dörren till honom, just som jag nådde öfversta trappsteget med mina klädämbar, det är så säkert som att jag heter Lovisa Lund.”

Annette tystnade en minut för att se hvad verkan hennes förmenta upptäckt skulle göra på mig, men då jag helt förvirrad satt tyst, fortfor hon:

— Se nu kunde jag icke hålla mig ifrån att låta herrn veta, att jag tycker det är bra ogentilt af herrn att beskylla mig för kompakt och sådant, när herrn mycket väl vet, att han haft sällskap här inne, som kunnat göra både ett och annat ...

— Hör nu, Annette, gör mig den tjensten att bedja den der fru Lund komma in till mig, — sade jag helt tvärt, utan att söka ingå i några förklaringar med Annette.

— Herre Gud! Hvad ämnar herrn göra? Han tänker väl icke gräla på fru Lund, för att hon råkade få se menniskan och sedan tala om det. Det skulle just blifva ett spektakel för mig. Jag ville bara säga hvem som lagt dit papperslappen, efter herrn bråkade så mycket derom, men inte mente jag ...

— Se så, lugna dig! Jag tänker tvärtom visa fru Lund min tacksamhet, i fall hon ...

— Ack, jaså, är det på det viset? Nå, det var då också det klokaste, för se värdinnan är läsare och mycket ordentlig och noga med sina hyresgäster, och om hon skulle få veta, att ...

— Du misstager dig alldeles, men bed nu genast fru Lund komma in!

— Det är omöjligt, för hon är borta och tvättar hela dagarne, men i qväll, om herrn vill.

— Nå, i qväll då, men glöm det icke. Jag måste tala med henne.

— Ja, det förstås! Det begriper jag nog.

— Hvad kan hon hafva sett? — mumlade jag för mig sjelf, då Annette gått sin väg. — Någon har midt i natten gått in genom min dörr, och denna dörr är läst med dubbla lås och nyckeln sitter innanför. Det är ju omöjligt, om icke denna satans masque är en ande eller Lucifer sjelf.

Jag var verkligen frestad att tro det senare, ty aldrig har väl denna symboliska personnage visat sig mera retsamt efterhängsen och mera plågat en arm syndare, till och med i den tid, då han uppträdde mera officielt än nu.

Jag trodde, dagen aldrig skulle blifva slut, och är fullt öfvertygad, att den hedervärda tvätterskan aldrig förr i sin lefnad varit föremål för så många längtansfulla tankar.

Ändtligen kom qvällen och med den fru Lund. Den stackars pussiga, blågredelina, förfrusna menniskan steg in, anförd af Annette, som presenterade henne och gaf henne en stol, under det jag med all möjlig artighet började min examen.

— Ja, gudbevars! Herrn kan väl förstå, att när man inte är blind, så ser man ibland hvad som är midt för näsan på en, — började fru Lund i en urskuldande ton och torkade sig om näsan med en liten hoprullad sudd, som skulle föreställa en näsduk.

Jag försäkrade henne, att det icke alls förundrade mig och väl alltid borde vara fallet, men bad henne endast noga beskrifva hvad hon egentligen sett.

— Åh, bevars! Inte kan jag känna igen fruntimret, det bedyrar jag herrn, och inte tänker jag säga ett ord till någon lefvande själ, efter som herrn är så fasligt noga. Jag kan väl förstå, att det lär varit ett riktigt fint fruntimmer, efter som ...

— Min goda fru Lund, är frun riktigt säker, att det verkligen var ett fruntimmer?

— Ja, hvad skulle det annars vara?

— En karl, naturligtvis.

— En karl? Visst var hon bra lång, men herrn vill bara blanda bort saken. En karl går väl icke hvitklädd i alla fall?

— Hvitklädd? Men det brukar just icke fruntimmer heller vanligtvis. Hon skulle ju då se ut som ett spöke?

— Ett spöke! — utropade tvätterskan, tydligen träffad af en alldeles ny idé, som syntes henne lika pikant som den första. — Ett spöke! Kors i alla mina dar! Nu minns jag, att portvakterskan också sett något besynnerligt för en tid sedan.

— Hvad hade hon då sett? — inföll jag, redan ångrande mitt förhastade ord och inseende, att om saken slog in på detta kapitel, så skulle jag aldrig få någon reda derpå.

— Jo, hon vaknade härom natten, — fortfor fru Lund lifligt, — vid att någon ringde på porten. Hon gick ut för att öppna, men kunde alls inte få in nyckeln, utan sedan hon bråkat en stund, frågade hon hvem som ville in, men hon fick intet svar, och som hon trodde, att någon förbigående ringt af okynne, så gick hon in igen. Men hon hade icke väl kommit in och stängt dörren efter sig, förrän hon hörde porten der ute öppnas och stängas helt sakta.

Hon blef nyfiken att se hvem det var och lyste ut i gången med ljuset, som hon ännu höll i handen.

— Nåväl, hvad såg hon då?

— Jo, hon såg en menniska eller hvad det var, helt hvitklädd allt igenom och hvit i ansigtet som krita, med ögon som sågo ut liksom tvenne svarta kol, så att hela varelsen liknade en liten snögubbe med en kappa omkring sig.

— Men det är ju icke möjligt, att någon kunnat gå på detta sätt på gatan.

— Jo, han hade ju kappan öfver alltsammans, så att det var bara när den fläktade upp som man såg, huru han såg ut, och så hade det der fruntimret också, som gick in till herrn.

— Nå hvart tog då den der snögubben vägen?

— Han for förbi så fort och tyst som en nattfågel och uppför trappan till venster, men madam Jonson blef rädd och hemsk i sinnet, efter som den gamla prostinnan bott der i våningen ofvanför, och hon hade begrafts dagen förut, som herrn vet.

Ah jaså, var det dagen efter hennes begrafning?

— Ja, just dagen efter, jag minns det så mycket bättre, för det var samma dag, som jag bar hem den stora tvätten till kamrerns, i onsdags åtta dagar sedan.

— Det var då jag upptäckte den första hemlighetsfulla papperslappen, — tänkte jag förvirrad.

— Tänk, om det skulle vara något spökeri eller sådant otyg i huset efter den gamla döda frun, som bodde här! — sade tvätterskan villrådig och betraktade mig med frågande blickar.

— Fru Lund tyckte då verkligen, att det var ett hvitklädt fruntimmer, som gick in till mig i natt? —sade jag, afbrytande hennes nyväckta idéer, innan hon skulle få tid att alltför mycket förvilla sitt minne.

— Ja, det tyckte jag visst. Men du store Gud, detta står aldrig rätt till, ty när jag tänker efter, så var hon lång som en flaggstång och slankig, som om hon hade haft en svepning under kappan, och jag tyckte bestämdt att hon var hvit i ansigtet, alldeles som portvakterskan sade.

— Hon gick ju in genom dörren just som frun kom! Huru kunde ni då se hennes ansigte? — sade jag, förargad öfver gummans tydliga öfverdrift och osanning.

Det olyckliga ordet ”spöke” hade förderfvat allt; jag var icke längre i stånd att få en riktig och sanningsenlig uppgift om hvad eller hvem den nu alldeles förvillade tvätterskan sett eller hört, och att vända sig till portvakterskan skulle icke lyckats bättre; att af tvenne gamla pratlystna qvinnor få en redig och tillförlitlig berättelse, sedan tanken på en spöksyn fått insteg i deras sinne, var rent af otänkbart, och jag hade dessutom en ytterlig motvilja att göra affär och offentlighet af saken.

Sedan jag skrattande försäkrat fru Lund, att jag alls icke mottog några spöken i mitt rum, hvarken nätter eller dagar, afskedade jag henne med en passande ersättning för hennes besvär och en min, som förmodligen återlifvade hennes första tanke om sin nattliga syn.

Rädd för åtlöje och sqvaller och med en hemlig och obestämd misstanke, att min mystiska fiendes hela afsigt gick ut på något dylikt, valde jag hellre att bland husets invånare gälla för en libertin än en löjlig andeskådare och fantast.

Imellertid var jag långt ifrån att känna denna öfvermodiga munterhet och hånfulla misstro, som jag låtsat inför tvätterskan. Jag insåg naturligtvis, att i hennes berättelse låg mycken öfverdrift och osanning, men äfven om jag reducerade hvad hon sagt till det minsta möjliga grand af sanning, så egde den i alla händelser en förvånande likhet med mina egna orimliga föreställningar om den hvita pierrot’ns sällsamma uppenbarelser.

Dessa båda nattliga besök, konstaterade af de sällsamma visitkorten, skulle utan tvifvel förorsakat mig ännu mera oro och grubbel, om icke vid denna tid ett annat och lifligare interesse väckts inom mig.

Jag hade nemligen en dag, långt bort på en aflägsen gata, i ett fönster mellan några blomkrukor upptäckt ett rosenfärgadt och ungdomligt ansigte, till hälften doldt af en snöhvit gardin, och detta ansigte, hvars behag förtrollade mig ifrån första ögonblicket, utträngde snart den vederstyggliga hvita pierrot’n ur mina tankar, om också icke ur mina drömmar.

Dylika förtrollningar äro imellertid brydsamma saker för en hederlig karl; och jag har tusen gånger tänkt, att antingen bör man vara utan rättskänsla eller också utan liflighet och skönhetssinne, för att icke få dessa egenskaper i kollision med hvarandra.

Det gick imellertid, som det brukar gå i dylika fall. Jag kryssade mig fram mellan kärleken och hedern, ömsom fantiserande på det ena, ömsom på det andra området, fullt inseende, att de icke gerna här vid lag kunde förenas.

Jag hade ganska snart fått reda på att den lilla skönhetens mor var enka efter en tjensteman och lefde med sin enda dotter af en liten pension, att de icke hade många bekanta och sällan gingo ut.

Jag hade kommit så långt, att våra blickar mötts, att jag sett den vackra Sara rodna och slutligen småle, då jag gick förbi hennes fönster flera gånger om dagen, men min förhoppning att någon gång möta henne på gatan hade annu icke uppfylts, då jag en morgon ser gardinerna nedrullade i hennes fönster, utan att lyftas en enda gång, och dagen derpå på samma sätt.

Troligen var hon eller hennes mor sjuk. I tre dagar vandrade jag tåligt förbi huset, utan att få se annat än de orörliga randiga lärftsgardinerna, och då jag ändtligen beslöt mig att fråga om orsaken dertill hos en af grannarne i huset, fick jag det svar, att fru S. rest bort, men man visste icke hvart.

Af den djupa nedslagenhet, som intog mig vid denna underrättelse fann jag, att detta vackra ansigte — som i alla händelser icke kunde hafva någon annan betydelse än den af min egen inbillning, ett slags fantasibild, om hvars verklighet jag ingenting kände — redan blifvit mig dyrbart.

Det var derför bäst, att denna dröm upphörde, ty det föll mig aldrig ett ögonblick in att tänka mig den lilla flickan, som broderade kragar och manschetter åt de eleganta damerna af mina bekanta, som min hustru.

Det var visst sannt, att dessa damer icke visste derom, ty Sara arbetade åt en modehandlerska, efter hvad man sagt mig, men i alla fall, det passade naturligtvis icke, hvad skulle verlden säga, hon tillhörde icke den eleganta societet, hvarinom en ung man af stånd kan utan klander välja sin maka; det var derför lyckligast att denna lilla fantasi blef skingrad.

Läkaren bade anbefalt mig att under sommaren begagna hafsbad; jag valde det vackra Gustafsberg, som just det året var mest besökt, och reste några dagar derefter ifrån Stockholm.

II.

Det hade blifvit sent under Malkolms berättelse, och han hade afbrutit den för att öfvertala Alf att soupera med honom.

Skymningen bredde nu sitt dunkel öfver den lilla salonen, och de båda unga männen stodo tysta vid det öppna fönstret, hvarifrån man öfver de sammanträngda hustaken kunde se de ljusgröna kronorna af Humlegårdens träd och en del af den rodnande aftonhimlen der bakom.

— Hvad minnet och inbillningen behöfva för en oändligt liten anledning att spira upp i sällsamma och bjerta former! — sade Malkolm, med låg och tankfull röst, under det han satte sig ned i en länstol vid fönstret. — Så som jag nu sitter och genom de fina och gratiösa grenarne af den der acacian i fönstret ser en liten del af den röda himmelen, så påminner mig denna torftiga miniatyrbild helt lifligt och friskt om ett ställe i Baiern, hvars egendomliga utseende och besynnerliga skönhet jag aldrig kan glömma.

Det är den lilla staden Kranach. Tycker du icke, att det gifs ställen, som mer än andra ha en sällsam förmåga att fästa sig i ens minne? Ofta är det en del af ett landskap, en klippa med några ödsliga halftorra grenar, en koja vid en grind, ett gammalt skjul med sina otrefliga omgifningar, hvilka man under en resa i förbifarten har sett endast några ögonblick, men som likväl hänga sig fast i ens föreställning med en besynnerlig noggrannhet; det förefaller mig då, som om något eget förhållande, någon mystisk, hemsk eller leende händelse passerat der eller vore förenad dermed, jag känner ett intresse för dessa ställen, hvarför jag icke kan göra mig reda, och det faller mig ofta in, att de skola komma att ega ett närmare eller aflägsnare inflytande på mitt eget lif, att jag sjelf skall komma att upplefva någon händelse derstädes. Ett sådant interesse fattade jag för Kranach.

Du skall följa mig dit, Alf, du måste lofva mig det, jag vill ännu en gång återse den gamla staden, som ligger i mitt minne på en gång dunkelt och minutiöst, dunkelt derför att jag under den tid, jag vistades der, beständigt såg den omgifven af solrök, och dess gamla kyrka, dess helgonbilder, kanaler, trånga gator och tunga gamla besynnerliga hus framstå derför på minnets tafla med dessa mjuka, försvinnande och likväl säkra konturer, som man ser på några gamla mästares målningar.

Besynnerligt, jag skulle vara frestad att tro, att der stod någon i detta ögonblick och ropade mitt namn med en stämma, så lockande och förförisk som hafsfruns, jag skulle vilja resa ännu i detta ögonblick, — sade Malkolm, halft skämtande och halft allvarsamt och steg upp.

— Svärmare, du måste beherrska din ohejdade och lifliga inbillning, om du någonsin vill bli fullkomligt frisk och rask igen, — inföll Alf leende.

— Är det läkaren, som talar?

— Både läkaren och vännen; jag försäkrar dig, att du måste begränsa din vådliga talent att förblanda fantasien och verkligheten.

— Ja, du har rätt, ty sanningen att säga är jag i detta ögonblick knappt säker, om denna gamla stad verkligen finnes. Och jag måsto upprepa för mig sjelf: Kranach ligger imellan Hackstadt och Bamberg, det ligger der verkligen, det är icke endast en försvinnande borg i en saga.

— Men, Malkolm, det är sent och din berättelse var icke slut. Jag skiljes icke ifrån dig, förrän jag vet, hvad jag bör tänka om dina besynnerliga hjernspöken.

— Jag fruktar, att du skall få svårt att fatta någon tanke derom.

— Du lemnade Stockholm och den hvita pierrot’n?

— Väl Stockholm, men ... Nåväl, jag fortsätter. — Malkolm satte sig ned i länstolen igen, och lekande med en vacker nejlika, som han nyss tagit från en af blomkrukorna i fönstret, återtog han sin berättelse.

— Jag kom till Gustafsberg. Jag hade varit der i nära trenne veckor, baden bekommo mig väl, och minnet af både den hvita pierrot’n och den vackra flickan hade bleknat.

Jag gömde det första såsom en ännu olöst gåta, hvilken kunde föreläggas några vänner en skymningsstund, och det andra låg som en liten blomma utan namn i mitt hjertas album.

Bland de få bekanta jag träffat der, var en skolkamrat och barndomsvän, Hugo Bosser. Han var vid Carlberg under den tid jag vistades i Lund: nu var han löjtnant vid Norra Skåningarne, en glad och hederlig pojke, som jag trifdes rätt väl med, men deremot fanns vid badet en annan person, hvilken ingaf mig verklig motvilja.

Det var en engelsman, som hela våren rest i Norge och nu ämnade göra en tur äfven i Sverige, sedan badsejouren var slut.

Han hette Darney, var af god familj och skulle ärfva gods och rikedomar, efter hvad man sade. Dessutom var han en mycket vacker karl, helt ung, ehuru hans svarta hår, mörka hy och kraftfulla gestalt gåfvo honom utseende af att vara trettio år.

Det var naturligt, att han genast blef saisonens ”lejon”, och alla fruntimrens förtjusning.

Imellertid var hans sätt egenkärt och rått, hans språk öfvermodigt, dumt och obehagligt, och jag fann honom otreflig, ehuru han tycktes vilja hedra mig med en särskild vänskaplig och nedlåtande förtrolighet, som likväl sedan vändes i ovilja, då jag icke med tillbörlig tacksamhet mottog den.

En eftermiddag var jag tillsammans med flera unga karlar af badgästerna, hvaribland Darney äfven befann sig, i den vackra parken; vi roade oss med att spela käglor, konversationen var mycket lifvad, och Darney utropade hastigt:

— Nå, mina herrar, har ni sett den nya sol, som uppgått på vår himmel?

Vi gåfvo icke mycket akt på hans fråga, och Darney fortfor, i det han vägde klotet i händer:

— Det är förb— mig den näpnaste unge jag någonsin sett; hon kom i går, och en tillfällighet gynnade mig, så att jag genast blef bekant med gumman, hennes mor; jag har således företrädesrätt att slå mig ut för dottern, och jag varnar er på förhand att ej gå mig i vägen, — tillade han skrattande.

— Hvem är hon då och hvad heter din gudomlighet? — sade Bosser likgiltigt.

— Jag mins ta mig f—n icke namnet, mycket simpelt i alla fall, sade man mig, ty jag har naturligtvis inte något gehör i detta fall, men hon skall vara rik.

Darneys öfversitteri och påflugenhet retade mig alltid, ehuru han aldrig använde det emot mig, men denna gång föreföllo hans ord mig mera än vanligt obehagliga. Jag vet icke hvad för en oredig tanke, som oroade mig; och jag kände mig belåten, utan att veta hvarför, vid hans sista tillägg.

Just i detsamma syntes några promenerande i allén framför oss, och Darney utropade:

— Det är bestämdt hon, som kommer här. Gifven akt, mina herrar, och medgifven, att mitt val för saisonen hedrar min smak. Hon kom på min ära alldeles lagom för att hålla mig qvar; här fanns ju icke förut en qvinnlig varelse, som var värd en blick, och en liten flamma är nödvändig för att värma ens blod efter de kalla hafsbaden.

Han kastade kägelklotet ifrån sig och skyndade emot de ankommande.

Jag såg upp med den fullkomligaste likgiltighet, men kände mig rodna som en skolpojke, då jag midt ibland den grupp af damer och herrar, som långsamt nalkades, igenkände det förtjusande lilla ansigtet, som försvunnit ur fönstret vid Baggensgatan.

Ja, det var verkligen den vackra Sara, klädd i en elegant sorgdrägt, som gjorde hennes friska hy ännu klarare, och hela hennes figur och hållning stämplade henne till en dam at den fina verlden.

Ack, hur hade jag icke misstagit mig! Den lilla sömmerskan var försvunnen; det var en flicka med bildning och vett, en elegant och öfverlägsen dam jag såg framför mig.

Vi karlar, som anse oss tillhöra den högre societeten, hvilka lumpna och osjelfständiga varelser äro vi icke! Jag hade ansett Sara för en af dessa fattiga flickor af den samhällsställning, som icke tillåter oss att hvarken förföra eller gifta oss med dem, och som vanligen låter oss välja ett tredje alternativ, det att söka vinna en kärlek, som icke leder till annat resultat än att en dag lemna föremålet derför med förgråtna ögon och störd sinnesfrid.

Jag återsåg henne nu under helt andra förhållanden och med helt andra ögon. Hon var rik och firad, och jag kände och erkände i ögonblicket, att jag älskade henne ända till galenskap, men på samma gång insåg jag äfven, att jag skulle få hvarenda karl vid badet till rival, ty hon var i sanning hänförande vacker, der hon nu så ledigt och behagfullt smålog och pratade med den afskyvärda engelsmannen, hvilken redan med en gammal bekants förtrolighet promenerade vid hennes sida.

Imellertid hade hon åtminstone igenkänt mig, då jag helsade; jag såg det tydligt, och hon gaf mig till och med ännu en hastig blick, i detsamma hon aflägsnade sig.

Huru hade hon väl upptagit mina promenader utanför hennes fönster; jag var alldeles okunnig derom, och tanken derpå samt planer för framtiden höllo mig vaken långt öfver den tid, som doktorn anbefalt, allt under det jag gjorde filosofiska anmärkningar öfver menniskonaturens materiella beskaffenhet, som låter kärleken väckas af ett par vackra ögon.

Hvad visste jag väl om denna flicka, som gjorde henne fortjent af den kärlek, jag redan gaf henne? Hon kunde ju vara en inskränkt och själlös fjolla, fåfäng, lumpen och kokett, utan någon af sitt köns dygder, utan förmåga att bibehålla eller skapa lycka af den passion, hennes skönhet väckt.

— Men jag tycker imellertid, — inföll Alf småleende, — att du var bra sträng i dina betraktelser. Min Gud, om man icke skulle få älska de vackra, hvem skulle man då älska?

— Den, hvars själ och sinne sympatiserade med oss, den, med hvilken vi kunde blifva lyckliga.

— Åhja, det är mycket bra. Men huru skall man kunna gå och vänta med sin kärlek, ända tills man kommit under fund med en så tvifvelaktig och brydsam sak? Det är i alla händelser så, att qvinnorna fått behag enkom för att väcka vår beundran och kärlek, — tillade den unge kandidaten, med säkerheten hos en ung man om tjugoett år.

— Att väcka vår sinnlighet borde du säga. Och det var äfven endast denna, som Sara väckt hos mig, jag är nu fullt öfvertygad derom, men saken är, att vi förblanda dessa båda känslor, och för att tillfredsställa den ena uppoffra vi den andra för hela lifvet.

— Usch! Fan hvad du talar ledsamt! Jag vill älska skönheten, och jag vill vara lycklig deraf.

— Ja, man vill det, men man misstager sig. Om man eger någon upphöjdhet, någon ädelhet, så blir man icke alltid lycklig genom att älska skönheten ensamt; den förgår.

— Ja visst! Och det är då förbi med nöjet och kärleken äfven.

— Och för att då kunna älska och vara lycklig efter ditt begrepp, så måste man välja ett nytt föremål, eller huru?

— Hm, ja hvad skall man göra? — sade Alf skrattande.

— Det är att alltför mycket likna djuren, det är att nedsätta och missbruka ordet kärlek.

— Låt oss lemna detta ämne! Det förefaller mig, som om du föreläste ett kapitel af Jean Jaques Rosseaus Citoyen de Génève. Jag hoppas, att jag möjligen, en dag då jag blir gammal, skall förstå och erkänna det sublima i denna platoniska kärlek.

— Men då är det för sent. Om du icke vunnit den, medan du är ung, skall du sedan hafva svårt att finna den.

— Ah, se der hvilken dementi du gifver dig sjelf, Malkolm! Om den der kärleken, hvarom du talar, icke beror af skönheten och behagen, så kunna ju icke ålderdomen och fulheten förjaga eller lägga hinder i vägen derför. Man kan ju då förälska sig i den otäckaste gamla qvinna under solen, om endast ”hennes själ sympatiserar med vår”, — sade Alf gapskrattande.

Hans svärmiske vän såg en smula brydd ut och sade misslynt:

— Du förstår icke min mening. Det der är ett ämne, som ...

— Som vi lemna, om du behagar, för att återgå till den vackra Sara, emot hvars behag du i sanning försyndar dig, genom att använda räfvens omdöme om rönnbären.

— Du har kanhända rätt, men afbryt mig nu icke mera!

— Jag kan icke lofva dig det, men fortfar imellertid!

— Morgonen derpå vaknade jag trött och olustig,— började Malkolm, tankspridd, sönderplockande den stackars blomman, som han höll i handen, och strödde dess blad omkring sig. — Jag påminde mig hvad jag hade drömt, den halft bortglömda hvita pierrot’ns bild stod åter lifligt för mitt minne, en obehaglig aning genomflög mig, och den besannades äfven. Jag såg mig rädd omkring; der på bordet låg mycket riktigt beviset för hans hemlighetsfulla besök, en papperslapp med de vanliga odiösa orden: ”Gif mig igen min peruk”, skrifna med samma sneda kråkfötter, som jag tvenne gånger förut sett, och bredvid låg en afskuren hårlock.

Hvad skulle detta betyda? Jag betraktade hårlocken med förfäran och kastade sedan instinktlikt en blick i spegeln.

Det var mitt eget hår, det var intet tvifvel, der stod ju vid ena örat en afklippt hårtoffs rätt i vädret, styf och oböjlig.

— O, min Gud, den bofven! — utropade jag förkrossad, — jag kommer att se ut som ett spektakel! Huru kunna skyla denna besynnerliga borstlika fläck?

Mitt hår var imellertid temligen tjockt, jag kammade det med resignation öfver det stubbade stället och undersökte sedan mitt rum.

Samma förhör med städerskan, samma fruktlösa frågor, ingen hade sett eller hört något, och som man endast under sömnen kunnat klippa hårlocken af mig, så var det under natten man varit inne.

Min dörr hade varit oläst, jag hade icke ett ögonblick tänkt på, att samma uppträde kunde här upprepas som i Stockholm, och ansåg mig nu qvitt min hemlighetsfulla plågoande, och just nu, då jag minst väntade det, då jag nästan glömt honom, uppträdde han åter med ett nytt och ännu mera försmädligt upptåg.

Min bostad här vid Gustafsberg var också oändligen mycket lättare att smyga sig in uti. Jag bodde på nedra botten, dörren gick rakt ut till en smal förstuga, som sällan stängdes ordentligt, och fönstren till min sängkammare sutto så nära marken, att man med lätthet kunde klifva in derigenom, då de voro öppna.

Det hade således denna gång alls inte behöfts några öfvernaturliga krafter, för att mystifiera mig.

Jag fördömde min dumhet och vårdslöshet och flyttade samma dag i Bossers rum, hvilka jag öfvertalade honom att utbyta emot mina. Ehuru detta försigtighetsmått troligen icke tjenade till något, syntes dessa rum mig temligen väl barrikaderade, emedan de lågo på vinden i ett litet trähus, som likväl var ganska lågt, och dertill hade en gammal halft upprutten balkong utanför, hvilken icke erbjöd stora svårigheter att bestiga utifrån.

Dessa rum voro imellertid mera otillgängliga än mina, och husets port stängdes alltid klockan tio, ty värdinnan, en gammal mycket döf fru, och hennes äfven något lomhörda gamla piga voro mycket rädda för tjufvar.

Då min flyttning väl var ombestyrd, skyndade jag mig ut, för att träffa Sara och kunna bli presenterad för henne och hennes mor.

Vid en badort blir man snart bekant, och med förtjusning fann jag snart, att äfven hon tänkt på mig, under mina trägna promenader i Stockholm utanför hennes fönster.

Den vackre Darneys djerfva hyllning tycktes imellertid icke misshaga henne, och om jag slutligen trodde mig hafva besegrat honom, så borde detta verkligen hafva smickrat min egenkärlek.

Jag vill imellertid icke trötta dig med berättelsen om fortgången af min kärlek; den tog ett lika hastigt som förödmjukande slut, — tillade Malkolm suckande och steg upp. Han gick några steg på golfvet, liksom för att bortjaga obehagliga minnen, och återtog derpå med förändrad röst.

— Det är dessutom icke den saken, som jag vill hänskjuta under ditt omdöme, det är dessa sällsamma uppenbarelser af ständigt samma andeväsende, ty jag kan numera icke anse det för något annat, som under samma tid förföljde mig.

Imellertid verkade de nu mindre oroande och nedslående på mitt sinne, emedan detta var så lifligt upptaget af ljufvare bilder: jag trodde mig älskad och njöt af kärlekens mångbesjungna lycka, som jag ville fästa vid mitt lif för alltid.

Sara var af en god familj, ehuru hennes fars namn var obskurt och utan anseende, men hennes mor var enda barnet af en rik och ansedd far, hvars död föranledt deras resa ifrån Stockholm och deras förändrade lefnadsställning; jag ansåg mig så säker om hennes kärlek, att det blott fordrades en formlig förklaring och att hos hennes mor anhålla om den hand, som jag ville för hela lifvet trofast sluta i min.

Inga försigtighetsmått hade imellertid kunnat befria mig ifrån den hvita pierrot’n, och den fruktan, som jag första gången knappt vågade tillstå för mig sjelf, att för hvarje gång se mig beröfvad en hårlock, så länge ännu ett strå fanns på mitt olyckliga hufvud, den besannades alltför riktigt.

Det är sannt, att stundom flera nätter kunde förgå, till och med en hel vecka och ännu längre, men för hvarje gång jag fann den afskyvärda papperslappen, med de ständigt upprepade samma orden, så låg en hårlock bredvid, tagen än här, än der i mitt arma hufvud, som slutligen framstälde det löjligaste prof på den mest befängda perukmakarkonst.

— Det var fan, hvad ditt hår är illa klippt! — utbrast Bosser en dag, granskande mig med förundran. — Du borde gå in till Uddevalla, der finns en hårfrisör, som icke är så dum.

Jag kände, att jag rodnade, och funderade verkligen på att låta klippa mig helt kort öfver hela hufvudet, men fruktan, att den afgrundsanden i det fallet kunde börja att raka mig, afhöll mig derifrån.

Du förundrar dig troligen öfver mitt tålamod att fördraga dessa besynnerliga upptåg, utan att anställa mera allvarsamma och genomgripande undersökningar, men skälet dertill var detsamma, jag redan nämt. Jag fruktade sqvaller och åtlöje; och detta nu mera än någonsin vid en badort, der allt, äfven den minsta omständighet, blir föremål för de besattaste utläggningar och omdömen.

Antingen fanns en mensklig varelse, som af elakhet och hat gjorde mig till mål för dessa mördande nålstygn, som voro nära att gifva mig gallfeber eller förvirra mitt förnuft, en menniska, som måste ega sällsamma egenskaper som magiker eller taskspelare eller Gud vet hvad; i detta fall skulle jag möjligen kunna upptäcka honom, dock alltid med äfventyr att blifva utskrattad, eller också låg det sanning i alla dessa olika och fantastiska sagor, legender och berättelser om demoniska andeväsenden, som stundom uppenbara sig till menniskornas fasa och förderf, sanning i denna paniska outsägliga bäfvan, som stundom isar vårt blod och förlamar våra lemmar, sanning i den dunkla outredda aning, som ligger i hvarje menniskas bröst, om outsägliga hemligheter, som komma vår kind att blekna, och då skulle ju alla undersökningar tjena till intet, huru kunna upptäcka hvad som icke fanns för andra än mig, äfven nu skulle jag blifva ett föremål för prat och undran och möjligtvis medlidande, åtminstone för ett mycket litet afundsvärdt och högst tvetydigt interesse.

Det var derför jag, varnad af den utgång mina bemödanden i Stockholm fått, inskränkte mig att, ömsom under tyst förbittring, ömsom under djup och dyster nedslagenhet, försöka, helt ensam och utan att förtro mig åt någon, att komma min fiende på spåren.

En morgon, då jag vaknade och steg upp, med full visshet att finna den eviga påminnelsen om det tusen gånger ångrade masqueradskämtet någonstädes i mitt rum, fann jag likväl till min stora förvåning ingenting.

Jag hade imellertid sofvit illa och drömt samma dröm som vanligt: jag såg den hvita figuren stå vid min säng, med sitt kala hufvud och sina långa fingrar med de blå naglarne utsträckta emot mig, upprepande sin vanliga fras, innan han försvann, och kände denna dödande ångest, detta tillstånd mellan sömn och vakande, hvilket höll mig fastnaglad vid sängen, trots alla mina ansträngningar att blifva herre öfver min kropp, att kunna vakna, resa mig upp och gripa det pinande fantomet.

Förvånad öfver denna oväntade artighet af min plågoande, klädde jag mig och ämnade gå ut, då jag märkte, att jag hade förlorat en liten ring, som jag ständigt burit på venstra lillfingret; den hade suttit så hårdt, att jag aldrig brukade borttaga den, och på fingret syntes ännu det djupa och röda märket derefter.

— Jag minns den mycket väl, — inföll Alf afbrytande, — du hade den redan då vi voro i Lund tillsammans, den var mycket gammalmodig och ovanlig, jag skulle igenkänna den, hvar jag fick se den.

— Du skall säkert aldrig komma i tillfalle att igenkänna den; det var imellertid densamma. Huru var det nu möjligt, att jag kunnat tappa den, utan att veta derom? Jag hade icke på flera år haft den af fingret. Hvart hade den tagit vägen?

Jag vände tillbaka in i rummet, jag letade i min säng, på golfvet, i mina kläder; allt förgäfves, den fanns icke.

Dess värde var icke mycket stort, den var klumpig, med en enda liten briljant, temligen illa infattad, men jag värderade den som ett minne af min mor, som du vet.

Nåväl, att fråga den gamla pigan, som städade åt mig, syntes mig nästan löjligt och utan allt gagn, ty att jag icke kunnat tappa den, derom var jag fullt säker, och att ingen mensklig varelse kunnat beröfva mig den, utan att jag skulle känna det eller veta derom var lika säkert, det fanns i min tanke endast ett sätt, på hvilket jag kunnat förlora den.

Det var den hvita pierrot’n, som dragit den af mitt finger.

Du småler, jag undrar icke deröfver, men mina begrepp voro redan så förvillade, min vidskepelse, som du skulle kalla det, så stor, att jag verkligen trodde det, eftersom ingen naturlig förklaring stod mig till buds.

Ringen var borta, och sedan jag pro forma anbefalt städerskan att noga söka efter den i rummet, gick jag ut.

Bosser och jag hade kommit öfverens om en segeltur utåt hafvet denna morgon.

Vädret var förtjusande, vi foro, och den friska sjöluften skingrade både mina besynnerliga föreställningar och den feber, som sedan natten brände i mitt blod.

Vi hade hunnit utåt viken ett stycke och styrde just omkring en liten udde, då jag blef varse en båt liggande helt stilla vid skäret, och deruti en liten hopkrupen person, som helt ensam satt och metade.

Just som vi passerade förbi, reste han sig upp och sträckte ut handen för att påsätta nytt bete, och som vi ett ögonblick voro helt nära, såg jag tydligt, att hans naglar voro svartblå som på en färgare.

Den plötsliga rörelse jag kände dervid var så stor, att jag nästan kastade mig öfver båtkanten, och som seglen i detsamma vändes för vinden, ropade Bosser förargad:

— För fan! sitt då stilla, du kommer båten att kantra.

Den hade i sjelfva verket tagit in vatten, men jag gaf icke akt derpå, utan ropade åt våra sjömän att nalkas skäret ännu närmare.

— Man kan icke komma närmare med den här båten, det är bara ett grund och ingenting att se, — försäkrade karlarne, under det vi aflägsnade oss allt mera derifrån.

— Men det var en bekant der i båten, som jag nödvändigt vill träffa.

— Han såg ut som en fiskare, det var åtminstone ingen af badgästerna, du misstar dig säkert.

— Låt oss imellertid vända om, jag måste träffa honom, jag är nästan säker, att det var en person, som jag länge önskat råka, — fortfor jag ifrigt.

— Vinden är rakt emot, man kan nu icke komma dit tillbaka utan att ro.

— Nåväl! så låt oss ro, jag måste öfvertyga mig, om det verkligen var den person jag menar.

Man fogade sig ändtligen efter min önskan; seglen bergades, årorna sattes ut, och vi voro snart i sigte af skäret igen, men då vi väl vändt om udden, var båten med fiskaren icke mera der, och vi kunde ingenstädes upptäcka honom.

— Jag tror, din förmente vän har försvunnit, han syns icke mera till, — sade Bosser, litet förtretad öfver den onödiga rodden.

— Kände någon af er den der karlen? — frågade jag sjömännen, under det jag reste mig upp för att bättre kunna se mig omkring.

— Nej, men jag tror, han är ifrån Uddevalla, jag har sett honom några morgnar ligga här utanför och meta, — sade den ene båtkarlen likgiltigt, under det han åter stälde seglen i ordning.

— Men hur kommer det till, att hans båt icke kan upptäckas? Han borde väl icke kunnat komma ur synhåll så hastigt?

— Åh, han har väl gått tillbaka in mellan holmarne eller kommit i vassen.

— Såg du, att han hade blå naglar? — sade jag halfhögt till Bosser, oviss om icke endast mina nattliga drömmar spökat för mig.

— Det märkte jag icke. Men i det fallet var det säkert en färgaregesäll ifrån Uddevalla, — svarade han skrattande.

— Jag satte mig ned, ett rof för de mest besynnerliga känslor. Skulle jag nu verkligen fullt vaken hafva återsett den fördömda pierrot’n och varit honom så nära, utan att kunna få en förklaring med honom?

Var det väl han? Jag egde intet annat igenkänningstecken på honom än den tyska brytningen och de blå naglarne. Hans figur tycktes imellertid äfven öfverensstämma med fiskarens i båten, men hundra småväxta personer kunde ju bryta på tyska, och naglarne voro troligen färgade för masqueraden.

Glad att likväl ändtligen hafva fått en varelse med kött och blod till föremål för mina misstankar och öfver den aflägsna förhoppningen att komma honom på spåren, beslöt jag att offra en hel dag och ännu mer, om så fordrades, att genomleta hela Uddevalla, för att finna den jag så länge förgäfves sökt.

Det der var likväl bra mycket lättare tänkt än utfördt. Uddevalla är visserligen ingen stor stad, men huru skall man väl bära sig åt för att finna en person, hvarom man ingenting annat har sig bekant än färgen på hans naglar?

Om jag, liksom i sagorna, kunnat påbjuda en allmän uppvisning af stadens fingrar, då hade saken snart varit klar, men nu ...

Jag grubblade förgäfves. Endast en händelse skulle kunna gynna mig, och huru kunna hoppas derpå?

Imellertid begaf jag mig verkligen dagen derpå in till staden. Jag vandrade på dess små gator fram och tillbaka. Jag tog reda på alla ”rum för resande”, värdshus och till och med krogar, men som jag endast kunde fråga efter en person, som talade tyska — hans naglar vågade jag icke nämna at fruktan att blifva misstänkt som förryckt, — så kunde ingen gifva mig den minsta upplysning.

Jag var trött af hela dagens fruktlösa vandring och tog mig derför på gästgifvaregården en af dessa förskräckliga kärror, som jag tror icke finnas i någon annan trakt än här, och åkte tillbaka till Gustafsberg, under vägen funderande på, om icke båtkarlarne, — hvilka jag uppdragit att söka utforska den främmande fiskarens namn och bostad — kunnat vara lyckligare än jag.

Sådana personer hafva mycket lättare att säga och göra hvad som helst utan uppseende, och jag hoppades nu endast på deras nit och förstånd att komma till rätta med saken. Karlen i båten var åtminstone icke någon dröm, någon chimèr, och jag hade väl åtminstone kunnat få reda på den lilla fiskaren med de blå naglarne.

Till min obeskrifliga glädje såg jag vid återkomsten till Gustafsberg den ene af de båda karlarne vid dörren till det hus, der jag bodde, stå och vänta på mig.

Jag hoppade ur kärran och lät honom följa mig in i mina rum.

— Nå väl min vän! har du fått reda på honom? — utropade jag ifrigt.

— Ja se, inte så precis — började han, kramande sin oljegula ”sydvest” mellan de tjocka händerna, — men jag ville säga herrn ändå, hvad jag kunnat utspajera ... Holger, kamraten, trodde, att det var Matts Gregers båt, som han hade, och derför så for jag ut till Matts, som bor på ett litet fiskläge strax ute i skären. Och det var nog riktigt det, det var hans båt.

— Nå men karlen då?

— Ja, ser herrn, det föreföll mig, som om Gregers icke ville ut med sanningen. Men att han haft en främmande boende i sin stuga, omking en fjorton dagar eller en månad, det sa’ de andra, som bo der ute; och att det är en, som just icke vill bli sedder af folk, det är också säkert. Men inte är det någon riktig herreman eller någon bekant till herrn, det tror jag till fullo.

— Hvarför tror du icke det? Du har ju icke sett honom?

— Jo visst har jag sett honom här ibland, för det ser ut, som om han hade något klammeri med någon af badgästerna, han ligger här i sin båt tidigt om morgnarne, litet imellan.

— Klammeri med badgästerna, — upprepade jag förundrad och med en nervös hjertklappning.— Hvad menar du dermed?

— Jo, ser herrn, här finns allt flera grosshandlare ifrån Göteborg, och jag tror, att den der karlen ligger här för deras räkning.

— Jag förstår dig inte.

— Kors då ... han har väl lite smussel för sig, förstår herrn, det är så sedvanligt här ute i skären, och att det nog är en utländsk skeppare eller någon sådan der, det kan man höra at hans konstiga tal.

— Bryter han på tyska?

— Ja, det är något sådant der språk, han talar alldeles som sådana der skojare, som fara med småkrafs på marknader.

Karlen hade ingenting mera att berätta, men allt hvad han sagt styrkte mig i den förmodan, att jag verkligen återfunnit den hatfulla masqueradhjelten, som följt mig hit, som utsett mig till mål för sin nedriga drift och nu senast stulit min ring, som jag värderade så högt.

Du kan föreställa dig min glädje att ändtligen ega hopp att på ett rimligt och naturligt sätt och i all tysthet kunna lösa den gåta, som så länge förvirrat och oroat mig, att få utkräfva hämd på den oförskämda juden.

Jag hade vidtalat de båda båtkarlarne att dagen derpå föra mig ut på sjön för att söka uppfånga främlingen eller uppsöka honom i fiskläget, der han skulle bo.

Det var ännu knappt dager, då jag, lifvad af föreställningen att slutligen få se min fiende ansigte mot ansigte, och utan att vara fängslad af den magiska dvala, som skyddade den nedrige, kastade mig ned i båten och insöp med välbehag den egna lukten af tången och hafsvattnet, under det båten af den friska morgonvinden fördes utåt viken.

Jag hade nästan slumrat in af vågornas vaggning, då jag spratt upp ur mina halfvakna drömmar vid seglens fall och ropet:

— Åhoj Matts Gregers! Är det du?

Jag reste mig upp och såg helt nära intill oss en liten båt med tvenne karlar uti.

I den minsta af dem igenkände jag genast samma fiskare, som jag sett dagen förut. Hans mössa var nu uppskjuten öfver en kal och blank panna och ett par små runda röda ögon. Öfver en krokig judisk näsa blickade han på mig med samma illpariga hån, som jag sett på masqueraden, och som sedan så ofta i nattens mörker isat mitt blod, under det att hans mungipor voro neddragna liksom af en ytterlig förskräckelse.

Det var intet tvifvel, det var samma person, som jag sett i pierrotkostym; och, ehuru han då var masquerad, låg det i hans blick och hela hans figur någonting så egendomligt, på en gång löjligt och obehagligt, att det var omöjligt att misstaga sig.

Den andre karlen var en af dessa groflemmade fiskare i skären, hvars breda axlar och något vilda uppsyn kunde ingifva hvem som helst en viss respekt.

— Vänta Matts, här är en herre, som vill råka er! — ropade Holger, då han såg karlarne i den andra båten skyndsamt vända sina segel och styra in mellan klipporna vid stranden.

— Vänta! — ropade äfven jag, som såg, att de snart skulle undkomma i det grunda och farliga vattnet, der vår stora segelbåt icke kunde följa dem, — vänta! Jag är en vän till er kamrat der och vill tala vid honom!

— Men han vill icke låta tala vid sig, förstår ni, — ropade Matts tillbaka, under det vinden fylde hans segel, och båten sköt fart. — Man känner till sådana der vänner! — fortfor han skrattande föraktligt, i det han drog skotet styft och satte sig ned.

— För fan, stanna då! Eller skjuter jag! — återtog jag i ifvern och oron att se dem undkomma och uppdrog en pistol, som jag utan någon egentlig och öfverlagd afsigt stoppat i fickan.

— Gott pevare mich! Skjut icke!— ropade den lille främlingen med alla tecken till den ytterligaste fasa och vinkade med alla sina tio utspärrade fingrar, hvilkas blå naglar lyste emot mig och i förening med hans ord bragte min önskan att få tag i honom till sin höjd, under det vår båt, som var nära att fastna på grundet, krängde för seglen, som vändes.

— Försök inte herre! — ropade Matts, som såg, att jag kastade rocken af mig och ämnade hoppa i vattnet. — För kommer ni hit, så slår jag er i skallen med åran.

— Jag kunde icke misstaga mig om allvaret af hans hotelse, men att vara så nära mitt mål och se det undkomma var omöjligt; jag besinnnade mig icke, utan steg upp på toften i fören, då jag i detsamma ser den lilla tysken, som tycktes fattad af samma paniska förskräckelse för mig, som jag hittills känt för honom, handlöst kasta sig i vattnet och sjunka till bottnen, som en sandpåse.

— Är han galen? Han kan ju icke simma! — ropade alla tre karlarne på en gång; och sedan Matts låtit sina segel falla och båten drifva för vinden ett par sekunder, i hopp att se sin kamrat komma upp till ytan igen, började han trefva med åran omkring stället, der han försvunnit.

Allt detta hade passerat inom några minuter. Det hade blåst friskt hela morgonen, men just i detta ögonblick kom en by, som lät vågorna fräsande öfverskölja klipporna bredvid med yrande skum, som stänkte öfver oss och gjorde, att hela vår uppmärksamhet fästes vid vår egen båt, som var nära att kantra, och hvars segel doppades i vågorna.

Då jag åter vände mina blickar till den andra båten, voro vi redan långt aflägsnade derifrån, men jag kunde likväl tydligt urskilja, att endast en person fanns deri.

Dess segel voro imellertid ännu nere, den dref på vågorna, och det tycktes, som om den beslutsamme fiskaren ännu sökte efter sin försvunne kamrat.

Vinden hade sprungit om, det blåste hårdt, och vi kunde icke, äfven om vi velat, återvända till den lilla bugt mellan klipporna bakom skäret, dit den andra båten tycktes ämna sig; vågorna gingo höga, och snart förlorade vi den alldeles ur sigte. Blåsten hade öfvergått till en verklig storm, och först vid middagstiden kommo vi tillbaka till Gustafsberg, frusna och genomvåta af det salta bafsvattnet, som oupphörligen spolat öfver oss.

III.

Det var en helt oväntad utgång på mitt äfventyr, en utgång, som lemnade mig i samma mörker och villrådighet som förut, men som likväl gaf mig visshet om, att jag hade att göra med en mensklig varelse af samma natur som jag sjelf, om han också var den mest besynnerliga och listiga skälm, som någonsin funnits.

Ja, så trodde jag då, och denna tro lät blodet flyta med raskare fart i mina ådror, och mitt hjerta klappa af mod och glädje. Jag ville tusen gånger slåss på lif och död med hvem som helst, om jag endast såge min fiende ansigte mot ansigte; men att i nattens dunkel, under en sällsam dvala, känna sig beherrskad af ett fantom, en skugga, en vampyr, hvars kalla, själlösa ögon isade märgen i mina ben och höll mig fången i en sällsam förtrollning, det var mer, än mina krafter och mitt mod uthärdade, och jag hoppades nu att vara befriad derifrån.

Dåraktiga hopp, det räcker icke länge! Dagen derpå rapporterade Holger, att den främmande karlen, som kastat sig i hafvet, verkligen sjunkit som en katt med en sten om halsen, efter hvad Matts berättat, och att han icke ens i stormen kunnat få rätt på hans lik, ty hafvet var strax invid skäret just på det stället mycket djupt.

Matts hade tillagt, att han ”måtte haft ett djefla ondt samvete, eftersom han vräkte sig i vattnet, utan att kunna simma, bara derför att man prejade honom an”.

Jag tänkte nästan detsamma som Matts, ehuru jag naturligtvis icke kunde sätta full tillit till hans utsago; ty den, som kunde komma in genom lästa dörrar, komma och försvinna, huru han behagade, och med sina gemena röda ögon utöfva en makt, som hela min vilja och ansträngning icke förmådde besegra, den kunde också ganska väl låtsa sjunka i hafvet inför mina ögon och sedan flyta i land som en barkbit, helt torr och välbergad.

Jag kunde så mycket mindre sätta tro till hans död, som han ett par nätter derefter åter stod vid min säng och tutade i mina öron sitt eviga: ”Gif mig igen min peruk!”

Allt hopp att bli befriad ifrån honom var således fåfängt. Imellertid kunde jag icke förklara den ytterliga rädsla, han visat för mig; det tycktes mig nästan, som om min åsyn på honom haft samma verkan som hans på mig. Hvaraf kom detta? Skulle jag kunna under dagen ega samma makt öfver honom, som han under natten egde öfver mig, eller voro vi båda offer för en infernalisk lek af någon afgrundsande, som lät oss ömsesidigt plåga och förskräcka hvarandra?

Då man en gång låtit sin fantasi öfverskrida gränsen för de vanliga och begripliga företeelserna i verlden, så har man sedan alls intet skäl att hejda den; man kan komma hvart man vill i det oändliga och hemlighetsfulla tomrummet, under förutsättning att allt, hvad vår tanke omfattar, vår inbillning vidrör, det har äfven ett slags verklighet till grund. Vår hjerna kan icke skapa nya bilder, blott reflektera de redan befintliga, och allt, som vi på dess spegelbotten se, har således sin motsvarighet, sin originalbild någonstädes i skapelsen. Men tusen af dessa bilder begripa vi icke, känna vi icke igen, ty de ligga icke inom vår egen sfer.

Denna lilla jude var kanske, när allt kom omkring, lika oskyldig som jag sjelf och hade kanhända lika mycket anledning till att känna hat och förskräckelse för mig, som jag hade att känna det för honom.

Imellertid blef genom hans upprepade nattliga besök min chevelyr allt mera bizarr, mitt hufvud liknade en ojemn stubbåker, och förtviflad som jag var, skulle jag längesedan rest ifrån Gustafsberg, om icke kärleken till Sara hållit mig qvar.

Flera gånger försökte jag att vaka hela nätterna, men då jag slutligen uttröttad insomnade en natt, fann jag så mycket säkrare den olyckliga papperslappen och hårtesten bredvid mig på bordet.

De efterspaningar, jag sedan lät Holger göra, ledde icke till annat resultat, än att han försäkrade mig, att om den lilla tysken icke drunknat, så fanns han åtminstone icke hvarken hos den fiskare, der han förut bott, eller annorstädes i trakten; hur som helst, så har jag aldrig sedan återsett honom annat än i sömnen.

Min helsa och mitt lynne skulle redan nu hafva blifvit förstörda, om icke sällheten att hvarje dag se och tala vid Sara uppehållit mig.

Jag hade beslutit att förklara mig, ty Darneys allt mera tilltagande efterhängsenhet förargade och plågade mig, så mycket mera som det tycktes, att Sara ibland uppmuntrade hans kurtis, ehuru jag trodde mig vara säker, att hon älskade mig.

Det var i dylika tankar jag en afton vandrade fram och åter i alléerna, väntande att den unga flickan, hvilken jag nyss sett gå ned till badhuset, skulle återkomma, då Bosser hastigt stack sin arm under min och sade småleende:

— Du går här och väntar på Sara S. — icke sannt?

— Ja, — sade jag litet förtretad. — Och du gjorde mig en tjenst, om du lemnade mig.

— Jag tror mig göra dig en större tjenst, om jag hindrar dig ifrån att råka henne ensam.

— Hvarför det?

— Jag anar, att du ämnar fria till henne.

— Nåväl, om så vore?

— En hederlig karl bör icke utsätta sig för att få en korg.

— Och det tror du mig få?

— Ja, mycket säkert, så vida icke flickan är en dålig varelse, och det vill jag icke förutsätta.

— Hvad menar du? — utbrast jag med hetta.

— Vill du höra mig med lugn?

— Ja visst, förklara dig! Något sqvaller förmodar jag.

— Nej. Ehuru jag hört äfven sådant, så vill jag endast berätta dig, hvad jag sjelf sett, och sedan handlar du som du vill.

— Nå, hvad har du då sett?

— Saker, som fullt bevisa, att hon älskar Darney.

— Den der dumdryge gurglande engelsmannen? Det är icke sannt, du misstar dig, Bosser.

— Jag medger, att jag tycker hon kunnat göra ett bättre val, men han anses af alla fruntimmer för oemotståndlig, hans far är rik och förnäm, han skall en gång ärfva hans gods och namn, och allt detta kan väl förvrida hufvudet på en fåfäng flicka.

— Men Sara är icke fåfäng.

— Så mycket bättre, hon älskar honom då verkligen för hans egen skull, och man kan icke förtänka henne derför; han är en vacker karl.

— Det är nog, berätta mig då bevisen för denna förmenta kärlek!

— Hon har möten med honom om nätterna i den lilla trädgården utanför huset, der hon bor.

— Du ljuger Herrman! Sara är icke en sådan flicka.

— Lugna dig! Jag tror ingenting ondt derunder, men i alla fall är det nog, för att bevisa hennes kärlek till honom.

— Intet ondt i nattliga möten? Är du ifrån förståndet?

— Lugna dig, säger jag, så skall jag berätta dig alltsammans. Det är verkligen orätt af honom att så äfventyra hennes rykte, man hviskar redan om saken bland badgästerna; jag hörde några tvetydiga ord om deras kärlekshandel, och för den skull sökte jag utforska saken.

Jag gömde mig derför i häcken strax invid trädgårdsstaketet, så att jag hade den skönas fönster alldeles midt framför mig; hon bor på nedra botten, som du vet, och fönstret sitter icke två alnar ifrån marken. Nåväl, detta fönster stod öppet, och jag såg henne komma in i rummet och i sin ljusa klädning sväfva åter och fram der inne, ehuru klockan redan var elfva; nå deri var naturligtvis intet ondt, ty trädgårdsstaketet är alltför högt och alltför bräckligt, att någon skulle kunna öfverstiga detsamma, och grinden var stängd med ett hänglås, derom hade jag försäkrat mig.

Imellertid hade jag icke legat gömd mer än en timme ungefär, och klockan kunde knappt vara öfver tolf, då jag icke långt ifrån mig, på sidan åt skogen till, får se en mörk figur liksom sväfva i luften öfver häcken och staketet och tyst och mjukt som en katt hoppa ned i trädgården och skynda fram till fönstret, som ännu var öppet.

Jag såg i samma ögonblick något hvitt skymta innanför, tyckte mig höra några ord uttalade med Saras röst i förebrående ton, och fönstret stängdes midt för den tilltagsne älskarens näsa.

— Nåväl, är detta allt? Huru kan ...

— Vänta ett ögonblick och hör mig till slut!

Han stannade orörlig ett par sekunder, förmodligen i förhoppning att åter se fönstret öppnas, men gardinen innanför drogs i stället omsorgsfullare igen, och den stackars Romeo gick långsamt sin väg, hoppade upp på en stor vattentunna, som stod vid hörnet af gafveln, och derifrån ned utom staketet och försvann i skogen.

— Men Darney bor ju åt andra sidan, strax bredvid brunnssalonen.

— Han tog en omväg naturligtvis. Jag förmodar att man nyttjar krokvägar, då man gör dylika promenader; imellertid roade det mig att se, huru han kommit in öfver det murkna stängslet, ty han tycktes flyga i luften på ett alltför besynnerligt sätt; jag gick derför fram till det ställe, der jag sett honom hoppa öfver, och fann till min förvåning en smal och lång stång, tydligen en gammal båtmast, hvarpå man torkat kläder, ligga med ena ändan stödd emot staketet och den andra i en tall utanför, en tio alnar derifrån.

Jag försäkrar dig, att det fordrades, för att begagna denna luftiga bro, att visa prof på en lätthet och skicklighet, som ingen annan än den der vackra lindansaren skulle kunnat utföra.

— Kände du igen honom?

— Det var naturligtvis omöjligt att se hans ansigte, men hans figur är verkligen utmärkt; man kan icke gerna misstaga sig derpå, hans egna dumma och skrytsamma vinkar om sin framgång äro dessutom tillräckligt betecknande; för öfrigt kan du väl icke tilltro henne att om dagen i allas åsyn uppmuntra den ena och sedan mottaga en annans besök.

— Men hon mottog det ju icke. Om saken icke förhåller sig annorlunda, än du nu berättat, kan ju flickan vara temligen oskyldig. En egenkär och oförskämd drummel som Darney kan rätt väl komma in i hennes trädgård, utan att hon gifvit honom minsta anledning dertill.

— Jag tänkte just detsamma, i synnerhet som jag såg henne nästan ögonblickligen tillsluta fönstret, men då jag sedermera hörde dem nere i biljarden bry Darney och såg, huru han upptog saken, så föresatte jag mig att uppoffra ännu ett par nätter, för att stadga min öfvertygelse, innan jag nämde något åt dig.

— Nåväl, såg du honom återkomma?

— Ja, och denna gång blef han bättre mottagen.

— Är du säker derom? Vid ditt lif Herrman, säg sanningen. Är det möjligt, att hon ...

— Se så, öfverdrif nu icke saken, utan låt mig berätta dig just jemnt så mycket, som jag är fullt säker på.

— Och det är?

— Att jag rätt många nätter väntade förgäfves, och ingen syntes till. Fönstret hölls öppet endast en liten stund, och stängdes sedan af en fin och hvit hand, hvars bara runda arm jag hade tillfälle att beundra, och sedan drogs gardinen igen innanför; men i natt såg jag honom åter komma balanserande på stången, med en säkerhet och vighet som skulle gjort heder åt en akrobat och, alldeles som sist, tyst och smidigt smyga sig fram till fönstret, som just då ännu stod öppet. Äfven nu tycktes hon vilja stänga detsamma, men han hindrade det troligen, och han var rädd att göra buller; alltnog jag såg, att han lutade sig in öfver fönsterkarmen, och såg hennes arm, som lyste bar och hvit i skymningen, läggas omkring hans hals. De stodo så några minuter; äfven nu hörde jag henne hviska några ord, men i en helt annan ton än sist, och de skildes åt. Han smög sin väg på samma sätt som förra gången, och hon stod ännu qvar i fönstret ett ögonblick, sedan han var borta.

— Med ett ord, Malkolm, jag är fullt öfvertygad, att den, som i natt stod utanför Sara S—s fönster, är eller borde vara hennes trolofvade, och så vida det icke var du sjelf, så gör du klokast uti att glömma henne.

— Den der Darney är en skurk, och det trodde jag honom genast om, — utbrast jag förbittrad.

— Så tycker nästan äfven jag, ty hvartill skall detta tjena? Men vi skola icke döma honom för hastigt, kanhända eklateras deras förlofning snart.

— Jag hade god lust att slåss med honom.

— Det tviflar jag alls icke på. Men kom nu med! Der kommer Sara, låt oss gå!

— Nej, lemna mig Herrman, jag vill se henne ensam, jag vill säga henne några ord!

— På det du skulle få tillfälle att förödmjuka dig sjelf eller henne. Hvarför bry den stackars flickan? Saken är ju klar som dagen: Kom!

Bosser ville draga mig med sig, men Sara hade nu hunnit nästan fram till oss. Aldrig hade jag sett henne vackrare: hennes ansigte strålade af ungdom och glädje, man kunde icke misstaga sig på hennes utseende, det var den lyckliga kärlekens glans i hennes ögon och på hennes panna. Hon tycktes hafva ämnat tilltala oss, men då jag endast tyst och stelt bugade mig för henne, gick hon förbi, kastande på mig en skälmaktig och liksom hemlighetsfull blick, hvilken kom tårarne nästan att stiga mig i ögonen af harm och saknad.

— Vi kunna i omvänd mening säga som Leporello: ”här har vi intet mera att uträtta” hon är förlofvad, det är tydligt, men på min ära tror jag icke, att hon kommer att ångra sig, stackars barn. Den der Darney är icke någon verklig gentleman, huru rik och förnäm han än möjligen kan blifva — sade Bosser halfhögt och drog mig bort.

Dagen derpå reste jag ifrån Gustafsberg för att göra en tur utomlands.

Jag tillstår, att mitt hjerta hade fått ett sår, som ännu icke är fullkomligt läkt. Jag har ännu icke upphört att sakna min sköna flydda illusion, och ännu i dag, då jag tänker på den eländige skojaren Darney, så känner jag en ursinnig lust att piska upp honom.

— Men han gifte sig väl? — inföll Alf.

— Åtminstone icke med Sara; han reste tillbaka till England strax derefter. Innan jag lemnade Sverige, mottog jag ett bref från Bosser, som berättade mig, att Sara rest ifrån badet utan att vara förlofvad, och att Darney, sedan hon var borta, låtit förstå att hennes rykte var alltför mycket skadadt, för att han skulle kunna erbjuda henne sin hand; men på samma gång påstod sig Bosser hafva hört af en fullt trovärdig person, att Darney verkligen friat och fått korgen, en sak som likväl hade ingen rimlighet för sig enligt Bossers egna ord.

— Hur som helst, så var Sara förlorad för mig. Jag hade misstagit mig om henne.

Malkolm tystnade och lutade hufvudet i handen, tydligen trött att tala så länge.

— Och du har icke återsett henne sedan? — frågade Alf efter en stund, hvarunder båda suttit tysta och fördjupade i tankar.

— Nej, jag reste strax derefter, i hopp att undkomma både mina tankar och mina drömmar.

Det var imellertid förgäfves; den hvita pierrot’n förföljde mig öfverallt; jag besökte alla bad och brunnar i Tyskland; jag kunde möjligen få några dagars försprång, någon gång i flera veckor, till och med månader, liksom gömma mig; men hastigt, då jag minst väntade det, var han åter bredvid mig igen; denna vampyr förföljer mig öfverallt, den har så att säga öfvergått till ett kroniskt lidande, hvarifrån endast döden kan rädda mig.

Alltid samma syn, samma ord, stundom skrifna på en papperslapp så smutsig, som om den vore upptagen från gatan, då jag haft den försigtigheten att alltid undanrödja allt papper i mitt rum, stundom äro dessa ord skrifna på sjelfva bordet, i imman på fönstret, då jag drar upp gardinen, med ett kol från kakelugnen på golfvet eller på väggen. Nu mera tyckes mitt hår icke vidare falla honom i smaken, det är i stället andra saker, som för svinna. Alltsedan jag saknade den lilla ringen vid Gustafsberg, har än det ena, än det andra af mina bäst förvarade och mest värderade effekter försvunnit på samma sätt.

— Men detta är ju omöjligt, — afbröt Alf häftigt. — Du borde ständigt hafva någon inne i ditt rum.

Jag har verkligen haft det, men då jag icke vill säga orsaken, icke anbefalla dem att vaka öfver mig, så tjenar det till intet; huru skulle en dylik befallning dessutom kunna efterkommas? Möjligen i åtta, fjorton dagar, en månad, men någon gång blir den naturligtvis glömd. Men jag är trött, låt oss icke mera tala härom, du känner nu min sällsamma sjukdom. Visa din konst som läkare och bota mig! — tillade Malkolm matt och likgiltigt, med ett bittert och sorgligt leende, under det han lät hufvudet nedsjunka emot länstolens ryggstöd och tillslöt ögonen.

De båda unga männen sutto tysta, hvar och en försänkt i sina egna tankar. Det var redan midnatt, men ingendera tänkte på att gå till sängs.

Alf Stjerne var en gladlynt och temligen lättsinnig ungdom, som ännu icke bildat sig några synnerligen stadgade begrepp i de tvetydiga ämnen, hans vän under sin berättelse vidrört. Vid tjugoett år har man sällan någon annan tanke och tro i något afseende än den beqväma, för mängden af menniskor under hela lifvet fullt tillräckliga auktoritetstron.

Vi hafva vanligen tillbragt hela den korta tid vi lefvat med att proppa i vårt hufvud andras tankar, resultatet af andras både skarpsinniga och enfaldiga reflexioner och hafva icke ännu haft tid att tänka sjelfständigt och oberoende deraf; ty vi behöfva en tredjedel af vårt lif för att inhemta alla dessa särskilda ämnen, som vi med så mycken ansträngning och arbete packa in i vårt hufvud, och hvilken utgör vår så kallade bildning, för att under en annan tredjedel söka tillämpa och rangera detsamma och göra oss oberoende deraf, och slutligen den sista för att glömma alltsammans och inse betydelsen af skriftens djupsinniga och enkla ord: ”att blifva som ett barn för att ingå i Guds rike.”

Malkolms sväfvande och sällsamma mysticism, hans sjukliga och fantastiska föreställningar gjorde visserligen i början ett oemotståndligt intryck på den unge kandidatens lifliga lynne, men detta lynne hade alls ingen lutning åt svärmeri, och han afskakade snart den tjusning och bäfvan, som tanken på det ”hemlighetsfulla intet”, det gränslösa mörka tomrummet mellan himmel och jord alltid medför ifrån barnens tjusningsfulla skräck vid spökhistorierna till den lärde skeptikerns sinnrika metafysiska grubbel.

Visserligen genomflög en aning hans själ, att bakom den barnsliga monomani, hvarom Malkolm talte, kunde ligga en hemsk och sällsam psykisk gåta, hvars lösning en dag skulle vidga våra begrepp om själens hemlighetsfulla egenskaper och tingens eviga invecklade sammanhang; att hvad de nu båda vidrörde med omotiverade och lösliga gissningar, det skulle vetenskapens forskningar kanske en dag hafva funnit och satt i system, men denna aning var endast en blixt, han kunde icke qvarhålla den eller göra sig reda derför, och med ungdomens vanliga snabbhet i sina konklusioner antog han endast tvenne alternativ för att bedöma sin väns tillstånd.

Alf hade börjat med att skratta åt Malkolms ”besatta idéer”, som han inom sig kallade dem, men allt som berättelsen derom fortgick, kände han sitt interesse och sin nyfikenhet ökas att genomtränga denna besynnerliga hemlighet, ty att en hemlighet verkligen fanns, derom kunde han icke mera tvifla, men i Alfs friska och praktiska sinne antogo gissningarna derom en helt annan karakter än hos hans nervösa vän, de inskränkte sig, som sagdt är, till tvenne ganska kloka och antagliga alternativ.

Antingen — och detta var det troligaste — led Malkolm helt enkelt af en farlig och besynnerlig monomani, en fix idé, ett slags ensidig och begränsad galenskap, den envisaste och svårbotligaste af alla; han påminte sig sin väns lynne, som redan i Lund varit ytterst ombytligt och lättrördt, att hans glädtighet omvexlat med melankoli och att han alltid varit excentrisk. Hvad var således naturligare, än att hans långvariga sjukdom efterträdts af någon rubbning i hjernan? Eller också fanns verkligen en varelse, som hade något obegripligt skäl att bringa hans stackars vän ifrån förståndet eller åtminstone gifva honom utseende deraf.

Dessa i sjelfva verket löjliga förföljelser kunde omöjligt under nära ett par år fortsättas endast af böjelse för drift och spektakel eller af det lumpna skäl, att en gammal peruk förkommit; i fall de verkligen existerade, måste de hafva ett vigtigare mål.

Det var i följd af alla dessa tankar, som Alf ändtlingen bröt den långa tystnad, som herrskat i rummet.

— Hör på, Malkolm! Din historia har verkligen till den grad retat min nyfikenhet, att, äfven utan min vänskap för dig, den skulle vara tillräcklig att låta mig offra hvad som helst för att befria dig från dessa fatala spökerier, det vill säga, uppdaga rätta förhållandet dermed. Och jag inbillar mig, att dertill fordras ingenting annat än en hederlig och vaksam pojke, sådan som Alf Stjerne.

— Jag har verkligen inbillat mig detsamma ibland, — sade Malkolm småleende.

— Men jag inser, att det kanhända äfven behöfves både tid och penningar. Det första har jag god råd på, med det senare deremot förhåller det sig sämre.

— Men deraf har jag tillräckligt, — återtog Malkolm likgiltigt.

— Jag vet det. Och det är just detta, som kommit mig på en besynnerlig idé. Om du dog ogift, hvem skulle då ärfva dig?

— Ärfva mig? Det vete fan! Det har jag aldrig tänkt på. Jag har ingen slägt, som du vet.

— Jag vet ingenting mer, än att dina föräldrar dogo i din barndom, och att du icke har några syskon.

— Min far härstammade ifrån Kurland, der hans familj är gammal, och jag har der någonstädes ett gammalt slott, en intendent och till och med ett par hundra smutsiga underhafvande. Men hvad hafva mina slägtförhållanden att göra med den sak jag berättat dig?

— Mycket kanhända. Har du alls intet reda på, om du eger någon slägt der ute?

— Nej, sannerligen jag någonsin brytt mig derom! Imellertid ligger inom mig ett dunkelt minne af att jag hört min förmyndare säga, att jag egde en kusin, som uppfostrades i Petersburg.

— Vet du hvad? Jag anser det icke omöjligt, att den der kusinen kan hafva någon del i den hvita pierrot’ns upptåg.

— Hvilken galenskap! Han känner troligen lika litet om mig som jag om honom. Han vet kanske icke ens, att jag lefver.

— Hvem vet? Då man blifvit uppfostrad i Petersburg, får man lätt arronderingsplaner och är alls icke noga om medlen.

— Men jag förstår dig icke, — sade Malkolm med matt och likgiltig röst.

— Jag vill icke trötta dig längre, du har redan ansträngt dig alltför mycket, din helsa är verkligen klen och angripen. Jag lemnar dig nu, det är redan öfver midnatt, men jag återkommer i morgon, och då skola vi vidare tala om saken, — sade Alf och steg upp.

— Nej, Alf stanna ännu en stund! Jag har ingen lust att lägga mig. Sommarnatten är så ljus och sval. Jag har hemtat mig nu, det var endast en öfvergående matthet. Säg mig nu hvad du menar! Jag förstår ingenting. Jag är ibland alldeles ur stånd att reda mina tankar, mitt hufvud kännes så tomt som ett urblåst ägg, — tillade han sorgset och förde sina smala hvita fingrar öfver pannan.

— Nåväl, Malkolm, se här, hvad jag tänker: ett af de två måste vara förhållandet. Antingen är den hvita pierrot’n endast ett foster af din egen inbillning och existerar endast i dina drömmar, och du vet, att läkarne konstaterat Hamlets ord, att ”drömmar komma ifrån magen”, eller också finnes det verkligen en person, som plågar och oroar dig med sina nattliga besök, och om så är, måste han hafva något skäl, och detta skäl måste för honom vara af större vigt, än du antagit, efter han, som du påstår, följt dig i mera än ett år, hvart du begifvit dig.

— Det är icke någon person, någon mensklig varelse; jag skulle då längesedan hafva upptäckt honom.

— Det är således endast en dröm, en mara, som plågar dig, och som öfvergått till en verklig monomani, hvaraf du nu lider?

— Nej och ja! Det är en mara, en vampyr, som suger mitt blod och min kraft, en afgrundsande eller hvad du vill kalla det, ett väsende, som existerar för mig, men icke för någon annan, som mina sinnen uppfatta, hvaraf mina nerver lida, derför att hela mitt själstillstånd antingen höjt sig öfver eller sjunkit under det normala förhållandet, det förhållande, som tillåter oss menniskor att lefva midt ibland de hemlighetsfulla väsenden, hvilkas åsyn och uppfattning vår organism icke uthärdar: jag är hemfallen under denna förfärliga clairvoyance, som gifver sina offer vansinnet eller döden.

— Malkolm, du förvånar och bedröfvar mig med dylika spetsfundiga barnsligheter.

— Dessa barnsligheter böra åtminstone icke förvåna dig, ty de äro så gamla som menniskoslägtet, de förekomma ju beständigt. Hvarje folks historia vittnar ju derom liksom hvarje menniskas eget sinne, i den lärdes dunkla grubbel och vetenskapliga analogier så väl som i vildens grofva vidskepliga instinkt, och du tror, att alla dessa, i sjelfva verket sammanstämmande vittnesmål äro utan grund, föraktliga och betydelselösa, att dessa upprepade aningar och uppenbarelser från andeverlden äro tomma lögner, derför att de uppfattats på så olika sätt. Du tror icke, derför att dina sinnen icke tillåta dig att se. På samma grund skulle du förneka hela den djurverld, som mikroskopet visar oss, derför att du möjligen aldrig egt eller nyttjat ett dylikt instrument.

Malkolms resonnement förbryllade Alf en smula, han teg en stund och sade sedan skrattande:

— Du vet, att det i smakfrågor icke finnes några bindande bevis, och som en sådan anser jag detta. Huru som helst, så har jag föresatt mig att bota dig, och jag skall lyckas, var säker derom! Antingen skall jag — för att nu tala i din egen smak — åter insvepa dig i de helsosamma moln, som för oss jordens barn dölja andeverldens odiösa diablerier, så att du glömmer och liksom jag skrattar åt dessa dumma visioner, eller också skall jag ertappa och genomprygla den skurk, som troligen fått väl betaldt för sina taskspelarekonster. Se så, der har du mitt ultimatum!

Malkolm svarade ingenting. Alfs skämtsamma ton stötte honom. Det låg alltför mycken misstro och lättsinne deri.

— Låt oss nu återkomma till anledningen för ditt besök, — sade han ändtligen allvarsamt. — Jag önskade mig en reskamrat, men nu skulle jag icke vilja hafva någon annan än dig.

— Och jag begär icke bättre än att få följa dig som din skugga. Förlåt min pojkaktighet och tro på min innerliga vänskap, som kanske ibland låter mig skämta, endast för att dölja min oro eller mina bekymmer för dig!

— Tack! Jag vet, att jag kan lita på dig. Du upptäcker icke min svaghet eller min sjukdom för någon och hjelper mig att qvarhålla den smula förnuft, jag har i behåll.

IV.

För femtio eller sextio år sedan var det sotiga och dimmiga London ännu rökigare och otrefiigare än nu, ty gasen, denna de välsignade svarta stenkolens försonare, hade ännu icke öfver de nedrökta taken och de klibbiga murarne sändt sitt ljus.

Gaslågorna, dessa ”diamanter i stenkolen”, voro då representerade af dunkla oljelampor, hvilka lyste genom den eviga dimman som en fyllbults röda och talgiga ögon.

På en af denna stads mest besökta gator låg ett smalt och högt hus, inklämdt i raden af smutsiga likar, hvilka väl alla en gång i tiden, vid sin första fulländning, varit rena och kalkhvita, men nu voro fulla af fuktfläckar och detta obeskrifliga svarta, klibbiga stoft, som är egendomligt för denna hamrande, surrande, bullrande och rökomhöljda fläck af jorden.

Två trappor upp i detta hus, framför en dörr, på hvars blanka messingsplåt lästes namnet: ”Henry Crawford, jurist”, stod en ung, elegant man, famlande i halfmörkret efter ringsträngen, som skulle förhjelpa mr Crawfords klienter ifrån skymningen i hans förstuga till det långt villsammare dunklet i hans juridiska vishet.

Ändtligen ljöd det aflägsna pinglandet af en klocka; dörren öppnades, och Astley Cameron, ty det var han, insläpptes i en tambur, der en messingslampa i taket spred sitt ljus öfver en rad af polerade klädhängare och en matta af vaxduk.

Klockan var icke mer än ett vid middagstiden, men i januari månad kan ännu ingen menniska, i denna del af staden åtminstone, ega pretention på att se en skymt af himlens ljus inom sina fyra väggar. Och då Astley af en artig och gulblek skrifvare, med en penna bakom hvartdera örat, infördes i mr Crawfords kabinett, satt denne gentleman och skref vid skenet af en stor lampa, som var så mycket nödvändigare, som man icke ens ansett nödigt att anbringa några fönster i rummet.

Skrifvaren uttalade helt tyst den främmandes namn, liksom han varit en konspiratör, kommen till ett hemlighetsfullt, politiskt möte, och mr Crawford steg upp och närmade sig stilla och ljudlöst, liksom i öfverensstämmelse dermed.

Juristen var en liten spenslig person, med glesa, ljusröda polisonger och tunnt, rödt hår, som stod ut i en tofs på hvardera sidan om hans skalliga och blanka hjessa och gjorde, att hans temligen stora hufvud, med de flata öronen, såg ut som en mathemtare.

Han bemödade sig att öfver sina glasögon med guldbågar granska sin gäst, men då detta icke tycktes lyckas rätt bra, sköt han dem sakta upp i pannan, fäste sina små ljusgrå ögon på Astley, under det han sammanknäppte sina fina och vackra händer öfver sin ljusa väst, och sade artigt:

— Hvarmed kan jag tjena er, mr Astley Cameron?

— Jag kommer till er, mr Crawford, för att utbedja mig några upplysningar.

— Aha, ni är utländing, kan jag höra! — sade juristen, tydligen kännande detta medlidsamma förakt, som hans landsmän så ofta visa öfver oförmågan att riktigt framgurgla de förtjusande engelska strupljuden.

— Jag tror mig vara engelsman, men jag är uppfostrad i Sverige, och vänder mig till er i anledning af er forna egenskap af juridiskt biträde åt den aflidne lord Percy Hawerfield.

— Min far hade i fyrtio år de Hawerfieldska affärerna om händer; jag ärfde denna befattning redan under den gamle lordens lifstid, och jag fortfar ännu att ega hans sons förtroende.

— Hans sons? — utropade Astley bestört.

— Hans son, den unge lord Astley Hawerfield.

— Lorden har då haft två söner?

— Nej, aldrig! Detta är hans enda son.

— Ni menar kanske, att den äldste dog, medan han var helt späd?

— Jag menar, att det aldrig funnits mer än ett enda barn, den nuvarande lorden, hvars mor dog efter ett par års äktenskap.

— Det är ju lord Percy Hawerfield till Aukwoodhouse, hvarom vi tala?

— Det har aldrig funnits mer än en af detta namn.

— Nå väl, min herre, ni skulle göra mig ett stort nöje, om ni ville hafva godheten meddela mig några närmare detaljer om denna familj, det var dessa upplysningar jag önskade af er, — sade Astley förvirrad och sjönk ned på den lackerade trästolen, som mr Crawford bjöd honom.

— Med mycket nöje, ingenting är lättare min herre, jag kände alla medlemmarne af denna familj lika väl och kanske ännu bättre, än jag känner personer af min egen slägt.

Juristen aftog sina glasögon och lutande sig ända ned till sina knän, för att bortblåsa ett damkorn på sina ljusbruna benkläder, uppdrog han en stor citrongul sidenduk, för att långsamt och noggrannt aftorka glasögonen, hvilka han, pröfvande litet imellan, höll så nära ögonen, att näsan för hvarje gång snuddade deremot och gjorde en ny torkning af glasen behöflig.

— Fadern till den aflidne lord Percy, — började han ändtligen med mycken högtidlighet, — var Donald Hawerfield, gift med miss Darney. Han hade med henne tvenne barn, en son, som dog ung och efterlemnade ett barn, en son, lord Percy, hvilken uppfostrades af sin farmor, och en dotter, gift med öfverste Robert Hocktinton, hvars enda barn, en dotter, efter föräldrarnes död vistades på Aukwoodhouse tillsammans med sin kusin.

Man ansåg de båda unga hysa någon ömmare böjelse för hvarandra, men imellertid gifte sig miss Agnes Hocktinton, strax efter mormoderns död, med en mr Merton, och lord Percy, som nu för trenne månader sedan afled vid femtiofem års ålder, blef enligt sin farmors önskan gift med en rik arftagerska, en miss Darney af samma slägt, men af en annan gren än den gamla ladyn sjelf, som, efter hvad jag redan nämt, dog tidigt, och hvars ende son, den nuvarande lord Astley Hawerfield, är en af Englands rikaste ädlingar.

— Men denna miss Hocktinton eller mrs Merton, hvad vet ni mera om henne?

— Inte mycket. Hennes man dog eller försvann på ett mycket hemlighetsfullt sätt, man trodde honom hafva fallit af hästen och dött under en promenadridt, men man återfann icke hans lik, och hans enka lemnade kort derefter England, af sorg som det sades, förmögenheten tillföll en aflägsen slägting, en sak, som jag alltid lagt enkans advokat till last, hon erhöll endast en lifränta, hvilken skickades till Sverige, der hon vistades, efter hvad jag hört sägas af mr Smidt, som skötte hennes affärer.

— Lefver hon ännu?

— Nej, helt nyligen, någon af dagarne läste jag en annons om hennes död i någon aflägsen trakt af Sverige.

— Det är mycket rätt, mrs Merton dog för sex veckor sedan; det är jag, som låtit införa tillkännagivandet derom.

— Jaså, ni kände henne då?

— Jag är uppfostrad af henne.

— Aha, en fosterson, jag förstår, och ni tror er kanhända ega några anspråk på arf, men dylika anspråk erkänner icke lagen som ni vet; mrs Merton hade inga barn med sin man och ...

— Ni misstar er fullkomligt, det är icke på mrs Merton jag har några anspråk, ehuru ... Men låt oss nu återkomma till den aflidne lorden, om hvars familjeförhållanden alla edra meddelanden äro i fullkomlig öfverensstämmelse med de underrättelser jag redan fått, utom i afseende på hans son.

— Lord Astley?

— Ja, lord Astley. Är ni fullkomligt väl underrättad, min herre, i detta fall?

— Ja, hvarför skulle jag icke vara det?

— Derför att jag har goda skäl att förmoda, det lord Percys äldste son anses för död.

— Men min herre, jag har ju redan sagt er, att lord Astley aldrig haft någon bror, åtminstone ingen, som kan bära hans fars namn.

— Huru gammal är han då?

— Jag skall kunna säga er det med fullkomlig noggrannhet, — sade juristen småleende, satte på sig glasögonen, steg upp, öppnade en låda i sin skrifpulpet och bläddrade ibland några papper.

— Lord Astley Percival Hawerfield är född den 10 februari 1786, — sade mr Crawford och såg upp. — Han är således tjugofyra år gammal och kan omöjligt någonsin hafva haft någon laglig äldre bror, emedan hans födelse inträffade icke fullt ett år efter hans föräldrars äktenskap.

— Jag känner icke dagen och månaden för min födelse, men det är samma år, — mumlade Astley helt tyst för sig sjelf.

— Ursäkta, min herre, — sade mr Crawford efter en stunds tystnad, då Astley satt stum och orörlig, — är det något, hvarmed jag vidare kan tjena er, min tid är mycket upptagen och ...

— Förlåt, att jag besvärar er, men säg mig ännu en sak, känner ni lord Astley personligen?

— Ja visst, jag känner honom sedan hans barndom; men hvarför frågar ni mig detta?

— Jag ville veta, om han mycket liknar sin far?

— Nej, han liknar just icke hvarken sin far eller mor, det skall vara en onkel i familjen, hvars utseende han ärft; han är imellertid långt vackrare, än hans far var, och äfven till lynnet skall han brås på den der gamla slägtingen, ty han är en smula extravagant och äfventyrlig i sitt lefnadssätt, en sak, som man icke kan förundra sig öfver hos en så ung, rik och oberoende herre.

— Jag förmodar, att han vistas på Aukwoodhouse?

— Nej, min herre, han reste strax efter sin fars död till kontinenten, han är för närvarande i Italien.

Astley teg villrådig, och juristen, som ingenting vidare hade att säga och tydligen ville blifva af med honom, erhöll i detsamma en välkommen anledning att bugande följa honom till dörren, då ringklockans häftiga ljud förkunnade en hemmastadd klients ankomst.

Nedkommen på gatan, stod Astley obeslutsam ett par minuter, innan han återvände till det hotell, der han bodde, och väl ditkommen, kastade han sig på en soffa helt upprörd och missmodig.

Häftig och oerfaren hade han förestält sig, att han endast behöfde visa sig för att blifva erkänd och komma i åtnjutande af det stånd och det namn man så länge beröfvat honom, och nu hvad fann han väl?

Hvad han aldrig ett ögonblick drömt om, en annan redan i besittning af detta namn.

Den plats i samhället, som han trodde vara tom, som var hans, den var redan upptagen; det fanns redan en lord Astley Hawerfield; i det hem der han trodde sig hafva varit älskad, saknad och begråten, der hade man ingen aning ens om hans tillvaro, och alltsammans, hela denna historia, som fylt hans själ med smärta och vrede, ömhet, längtan och hopp, den var kanhända icke annat än en grym dikt af denna besynnerliga qvinna, hvars hatfulla sinnes bitterhet öfverlefde henne sjelf.

Huru kunde han väl ega den ringaste förhoppning att eröfra en rättighet, som allt ifrån barndomen tillhört en annan? Hans uppträdande och anspråk skulle ju anses löjligt, rent af vanvettigt, på samma gång denna väckta förhoppning var en brand inkastad i hans själ, som skulle förtära honom, och det var utan tvifvel detta hans demoniska fostermor åsyftat.

Så tänkte Astley i sin första förtviflade bestörtning, vid underrättelsen om den verkliga lord Astleys tillvaro, men en mera sansad och lugn eftertanke visade honom likväl saken ur en annan synpunkt och lät honom icke helt och hållet förlora modet.

Om det verkligen varit den hämdfulla mrs Mertons mening att bedraga honom med ett falskt föregifvande, så var han naturligtvis icke det utsedda offret, utan endast medlet för hennes fortgående hämd på en familj, som hon hatade; förbittrandet af hans lif var en småsak, en obetydlighet för henne, men beräkningen af styrkan i det medel hon valt var fullkomlig; ty det är icke lätt att lemna förhoppningar, hvilkas perspektiv äro rikedom och rang, och det frö till tvedrägt, strid och skandal hon utsått, skulle utan tvifvel blifva fruktbart.

Om han icke var lord Percys son, hvems var han då? Hvarför skulle mrs Merton hafva uppfostrat honom? ”Lord Astley hade åtminstone ingen bror, som egde rätt till hans fars namn”, hade Crawford sagt. Skulle möjligen de första gissningarna om hans härkomst vara sanna, skulle denna qvinna likväl vara hans mor? Nej, nej! Astley sprang upp ifrån soffan med fuktig panna. Dessa tankar qväfde honom, han ville icke längre fördjupa sig i fåfänga gissningars qvalfulla mörker.

Utan vänner eller ens bekanta i den stora främmande staden, var Astley imellertid inskränkt endast till sitt eget omdöme och förstånd; och som vanligt menniskoförstånd, det må nu vara huru aktningsvärdt som helst, alls icke gagnar i juridiska frågor, så var det ganska sannolikt, att, huru mycket han än, i sin enslighet i det dystra rummet vid Coventgarden, ansträngde sin tankeförmåga, han likväl icke skulle komma till något tillfredsställande resultat.

Det föreföll honom, som om mr Crawford, juristen, hvilken han nyss lemnat, vore en hederlig karl på sitt sätt, det vill säga, att han höll sig till sak och icke till person, såsom en lagkarl bör vara, och i detta fall vore det utan tvifvel bäst att fullt uppriktigt och med ens underkasta saken hans omdöme.

Astley var ännu i den ålder, då man har svårt att föreställa sig, det icke alla menniskor vilja det rätta, om de bara känna och blifva öfvertygade derom.

Om således mr Crawford ansåg någon sanning ligga i den berättelse, på hvilken Astleys förhoppningar grundade sig, så skulle han möjligen hjelpa honom att uppdaga och bevisa densamma.

Väl kommen till denna öfvertygelse, sprang Astley upp från soffan, tog sin hatt och skyndade tillbaka till mr Crawfords boning.

Astley visste icke ännu, att sanningen i juridiken har oändligen många färger, och att en saks framgång alls icke beror af dess rättvisa och riktighet, utan af sakförarens talent och bevisningskonst. En engelsk jurist är icke uteslutande sanningens och rättvisans försvarare, han är äfven brottets, och i synnerhet är han det lysande frasmakeriets mer eller mindre talentfulle kämpe.

Det var sent, klockan var sju på qvällen och då Astley hunnit leta sig fram till det gamla smutsgrå huset och stod vid trappan i den första, mörka förstugan, der en liten dunkel lampa, fästad vid väggen, brann, hörde han en dörr stängas ofvanför och strax derefter någon, som i långa skutt kom rusande trappan utför.

I den nedkomne igenkände han samma stillsamma och städade person, som först mottagit honom på mr Crawfords kontor, och fick höra, att juristen gått hem för att äta middag, att kontoret var stängdt för dagen, och att man icke vidare kunde få tala vid mr Crawford i affärer, samt att han bodde i en helt annan trakt af staden.

— Ja, min herre, — sade skrifvaren och gnuggade sina händer med liflighet, — mr Crawfords kontor stänges precis klockan sex. Mr Crawford sjelf försvinner ur affärslifvet för att blifva menniska och familjefar; ni skulle i detta ögonblick icke känna igen honom, derom är jag öfvertygad, der han nu sitter framför sin fårstek med hustru och barn. Och jag, hans första biträde, mr James Gordon, tyst som en katt, lurande, stel och högtidlig som en uppstoppad uggla och obehaglig som sjelfva fan, jag blir monsieur Jaques Amedée Gordon, som ni här ser framför er, glad som en lärka och glömmande all verldens advokatyr för att kunna roa mig som en äkta gascognare.

— Hvad, min herre, ni är fransman? — sade Astley helt förvånad öfver bokhållarens besynnerliga förvandling.

— Ja, jag är fransman till lif och själ, men endast ifrån klockan sex på qvällen till klockan sex på morgonen. Men kom nu ut ifrån detta fördömda mörka hål, gif mig er arm, ni är främling, ni är mycket ung! Vill ni, att jag blir er ciceron och vän här i detta sotiga Hades, der det icke duger att dröja alltför länge, om man icke vill bli grön och gul som en gurka af mögel och spleen?

— Men huru kommer det då till, att ni är bosatt här, som det tyckes?

Mr Gordon höjde på axlarne med en teatralisk åtbörd och svarade ingenting.

— Nåväl! Hvad säger ni om mitt förslag? Vill ni, att jag följer med er, eller skiljas vi helt enkelt åt? — fortfor den glade fransmannen, i det han ruskade upp sitt slätkammade hår, satte hatten på sned och armen i sidan.

— Jag tackar er rätt mycket, jag har ingen enda bekant här. Jag tror mig visserligen vara född i England, men känner icke mera till mitt fädernesland, än om jag vore på Fidjiöarne.

— Nå, ni har icke skäl att beklaga, att er uppfostran icke blifvit gjord i London; imellertid behöfver ni nu här en glad vän och en pålitlig rådgifvare, och jag vill för er blifva båda delarne.

Hvad det första angick, så hyste Astley intet tvifvel, men det senare syntes honom mindre säkert, likväl hade den pratsamme bokhållaren någonting så godmodigt och uppriktigt, och dessutom en viss aflägsen likhet med Astleys vän der hemma i Sverige, den glada, hederliga Alf Stjerne, att han med verkligt nöje och tacksamhet antog hans tillbud.

På sin nya väns förslag satte de sig upp i en åkardroska vid Strandstreet, för att fara till ett fashionabelt ställe att äta middag, och sedan följdes de åt på Drurylaneteatern.

Jaques Gordons muntra lynne, qvicka infall och noggranna kännedom om allt, som kunde interessera en främling, intogo Astley fullkomligt; och man skulle i sanning varit äldre och mera menniskofiendtlig, än Astley var, för att icke finna behag i hans sällskap.

Det är visst sannt, att hans bildning tycktes vara temligen ytlig och inskränkte sig till de tarfliga kunskaper, som voro nödvändiga för en ”förste skrifvare” på en juridisk byrå, men han egde denna medfödda takt och naturliga elegans, som äro hans landsmän egna, och hvad som felades i hans uppfostran, det ersattes af hans fyndighet och observationsförmåga. Dessutom låg det i hela hans personlighet en viss naif godhjertenhet, som i Astleys tycke talade mest till hans fördel.

Då de båda unga männen återkommit till hotellet och inträdt i Astleys rum, ansågo de sig som gamla vänner, och Gordon kastade sig i soffan med den mest ogenerade vårdslöshet.

— Du frågade, hvarför jag vistas här i London, och jag vill helt öppenhjertigt meddela dig det — sade han gäspande. — En fattig gascognare som jag behöfver förtjena penningar. Nå väl, jag har en morbror, som är pastejbagare här, som blifvit rik på några år, och som ämnar snart gifva sig af till hemorten igen, det var genom honom jag först fick det infallet att försöka min lycka här, för att likasom han en dag kunna återvända till mina berg, till Garonnes klara vatten och Marmande, min födelsestad.

Jag lyckades ändtligen, efter flera fruktlösa försök på andra håll, att blifva antagen som skrifvare hos mr Crawford, hvilkens far var en af Londons mest ansedda jurister. Sonen, mr Henry Crawford, är en strängt redbar man, om han också icke har faderns talent och skarpsinnighet. Jag har nu i två år temligen väl uthärdat tvånget och tystnaden på hans kontor, derigenom att jag hvarje afton skakar af mig den tunga rustning af engelskt pedanteri och cirklad högtidlighet, som jag hvar morgon med återlifvade krafter påtager, med detsamma jag tillknyter min hvita halsduk: detta tvåfaldiga lif är icke utan sitt behag. Vi gascognare älska masquerader och teatraliska föreställningar, vi äro födda till skådespelare, och då jag klibbat ihop mitt hår, för att dölja kruserna deri, och strukit det slätt öfver pannan, pådragit min tunga rock och antagit den glatta, intetsägande minen af en städad engelsk skrifvare, så känner jag en verklig belåtenhet och stolthet öfver min förmåga att utan masque kunna masquera mitt utseende och förändra min figur.

— Men hvad säger din principal om denna metamorfos? — inföll Astley förvånad.

— Ah! han vet naturligtvis ingenting derom, han har aldrig sett mig i min naturliga menniska; jag skulle då med ens vara beröfvad mina fyra hundra pund, förutom att den stackars mannen skulle få slag af förskräckelse och inbilla sig, att jag vore en hemlighetsfull bof, som enkom kommit till London för att mörda och plundra honom, och hvars rätta hemvist borde vara Newgate — sade Gordon skrattande.

— Men om du genast framstält dig sådan du är för honom?

— Så skulle han afskedat mig helt tvärt; hur tror du väl, att jag fick det infallet att söka förändra min person, i någorlunda likhet med dessa fadda öboar, jo just derigenom att mitt sätt, mitt krusiga hår, mina lifliga ögon och mitt franska uttal i början läto mig misslyckas, hvart jag vände mig; man sade mig rent ut, att jag hade icke ett ”passande utseende”. I England, ser du, måste man se ut som ett gudsnådligt, men väl tvättadt och stärkt syndaregister, om man vill anses för hederlig karl. Helst bör man hafva ljusrödt, mjukt hår och sandgula polisonger, dimmiga ögon, smutsgul hy, ett par stora och långa framtänder och en viss likstelhet i hela kroppen; men som jag nu alls icke kunde åstadkomma allt detta, utan en vådlig masquering, så hjelper jag mig med min omsorgsfulla toilett och all den slöhet och färglöshet jag förmår gifva mitt ansigte, för att derigenom vinna den ”passande värdighet” som är nödvändig.

— Men om detta utseende är behöfligt för ens framgång, då kommer jag visst att spela en simpel rol i London, — sade Astley skrattande åt Gordons öfverdrift.

— Åh, med verkliga gentlemän, det vill säga med de förnäma, är man icke så nogräknad, i fall naturen skulle hafva nekat dem detta lyckliga utseende; men för alla sådana, hvilkas utkomst beror af det förtroende de väcka, för dem är det en afgjord fördel att se ut på detta sätt.

— Men du för imellertid ett odrägligt lif?

— Ah, bah! Hvad gör man icke för fyra hundra pund? Det är en vacker summa det minsann. Jag lägger ihop tre fjerdedelar deraf, sätter in dem i en bank och förräntar dem, och om tre eller fyra år är jag fri. Jag har en liten flicka, som väntar på mig; hon har följt mig hit och arbetar hos en fransysk modehandlerska, vi råkas hvar söndag och ibland oftare. Zusette är den vackraste flicka man vill se. Jag har redan ett litet kapital; vi gifta oss, återvända till Gascogne, bosätta oss, och till slut hvem vet, jag blir kanhända maire i Marmande.

Gordon sprang upp ifrån soffan, gjorde en kullerbytta i luften och föll, behändigt som en lindansare, ned igen på den brakande soffan, midt för den förbluffade Astley.

— Se så, nu känner du min anspråkslösa lefnadshistoria, som jag icke skulle så här uppriktigt berättat dig, ehuru gascognare jag är, om du varit engelsman, men jag är en smula fysionomist också, och jag tyckte mig, redan i förmiddags då jag släppte in dig till mr Crawford, finna en viss själsfrändskap oss imellan. Och nu skulle jag gerna vilja veta hvad ditt besök hos min principal angick; det förefaller mig, som jag i det afseendet skulle kunna vara dig till nytta.

Astley besinnade sig ett ögonblick, men behofvet att meddela sig med någon besegrade hans naturliga försigtighet, och utan att ingå i några detaljer eller nämna några namn, sade han Gordon anledningen till sin resa och sin obeslutsamhet att vidare söka mr Crawfords biträde.

— Crawford är en redbar jurist, sträng och omutlig som lagen sjelf. Du skulle visserligen kunna meddela honom saken, utan afseende på att han, som du säger, sköter din motparts affärer, han skulle i alla händelser ärligt säga dig sin tanke, derom är jag öfvertygad, men han kunde naturligtvis icke blifva din sakförare, och han skulle sedan begagna sig af de upplysningar han fått af dig till sin klients fördel.

— Men du sade ju, att han var rättskaffens som lagen sjelf?

— Ja, i sitt enskilda lif, men naturligtvis skall han göra allt för den saks framgång, hvilken han åtagit sig.

— Men han bör icke, om han är ärlig, åtaga sig annat än rättvisa saker.

— Ah, min Gud, hvem vet det på förhand? Det, som lyckas, är rättvist, förstår du.

— En besynnerlig teori i sanning.

— Ja, kanhända, det angår mig icke, det är imellertid den teori, som våra advokater beständigt praktisera; det tillhör dem att motivera den och bevisa rättvisan af sin sak.

— I detta fall bör jag naturligtvis icke vidare besvära din hedervärda principal?

— Nej, det är bättre du rådfrågar Gibson i West-End; han är ansedd såsom Londons skickligaste advokat, om han äfven icke är så samvetsgrann som Crawford.

— Det är då kanhända en dålig karl?

— Ah, nej! Långt derifrån: han har utfört de vackraste saker och vunnit ett stort rykte, hans talent är utomordentlig; han gör svart till hvitt eller tvärtom och förvånar hela verlden med sin logik. Du bör utan fråga vända dig till honom, i synnerhet om din sak är mycket kinkig och invecklad.

— Invecklad är den visserligen, men i min tanke fullt rättvis.

— Ja, naturligtvis, — sade Gordon skrattande.

— Du skrattar. Skulle du kunna misstänka, att ...

— Att du icke tror på rättvisan af dina anspråk? Nej visst icke! Men för fan, klockan är snart ett på natten, farväl!

Den originelle kontorsskrifvaren steg upp, skakade Astleys hand som en engelsman och helsade honom sedan som en fransman med att vifta med handen och kyssa på fingrarne åt honom, under det han försäkrade honom i de mest öfverdrifna ordalag om sin beskyddande vänskap, och aflägsnade sig slutligen, småsjungande en fransk visstump på en obegriplig munart.

V.

Dagen derpå gick Astley att uppsöka den anvisade mr Gibson.

Det var en lång och knotig herre, med stora knän och en ofantlig näsa imellan ett par rätt utstående borstlika ögonbryn af rödgrå färg, yfviga polisonger, som liknade förtorkade enbuskar, och en kantig välrakad haka, som försvann i en styf hvit halsduk.

Hans utseende tycktes således i alla afseenden temligen väl öfverensstämma med Gordons kännetecken på den engelska hedern och tillförlitligheten, och ehuru advokatens person syntes ingenting mindre än intagande, så låg det likväl i hans grå ögon ett uttryck af klokhet och kraft, som väckte förtroende.

Han åhörde Astleys berättelse, utan att säga ett ord, och under det han oupphörligt med sina långa torra fingrar knäppte på locket af en stor gulddosa, hvarur han slutligen, när Astley tystnat, tog sig en pris, tillräckligt stor för att fylla ett likörglas och väl beräknad efter vidden af hans ena ofantliga näsborre.

Han smålog derefter på ett mycket obestämdt sätt, hostade ett par gånger, snöt sig med ett brak, som kom fönsterrutorna att darra, och sade derpå helt långsamt, under det han fixerade Astley:

— Det är visserligen icke omöjligt, min herre, att er sak kan hafva någon utsigt för sig; allt beror på tillförlitligheten af de papper, ni säger er medföra. Vill ni kanhända visa mig den?

— Här äro bevisen för att jag verkligen är den jag ger mig ut för att vara, det vill säga mrs Mertons fosterson, uppfostrad af en prest i Sverige, och här en afskrift på engelska af detta fruntimmers bikt inför samma prest, innan hon dog, — sade Astley, lemnande juristen de medförda papperen.

Mr Gibson bläddrade deri några minuter, sköt sin stol närmare bordet, lade sin stora flata hand på den lilla plätten af rödgrått hår, som betäckte hans hjessa, och tycktes allt mera interesserad af den dödas bekännelse, ju längre han läste.

— Här äro många sannolikheter, en mängd detaljer, som kunna blifva bevisande, i fall de äro sanna. Vår första åtgärd måste bli att skaffa oss upplysningar derom. Ja, min herre, efter allt hvad jag kan se, så anser jag det väl löna mödan af en undersökning om dessa förhållanden åtminstone. Ni känner imellertid utan tvifvel, att det? redan finnes en lord Astley Hawerfield?

— Ja, till min förvåning har jag nu fått underrättelse derom.

— Ni borde icke förvånas deröfver; det är ytterst sällsynt, att icke en arftagare finnes till ett vackert namn och en stor förmögenhet.

— Men det kan ju icke finnas mer än en verklig sådan?

— Nej, naturligtvis.

— Ni tror mig väl icke om att vilja tillskansa mig en rätt, som icke är min?

— Nej, sanningen att säga, så tror jag det verkligen icke, ni ser alltför ung och oerfaren ut dertill, men detta är en sak för sig; det är alls icke er vilja, utan er möjliga förmåga i detta fall, som interesserar mig, — sade mr Gibson leende.

— Men, min herre, hvarifrån tror ni väl, att denna lord Astley har kommit? Kan han icke vara min bror?

— Det är mycket svårt att säga, lika svårt som att veta, hvarifrån ni sjelf kommit; att ni icke äro bröder, derom är jag nästan fullt förvissad, ty lord Percy Hawerfield var endast gift ett par år och har aldrig haft mer än en son.

— Men i detta fall tyckes jag icke ega mycket hopp. Det tyckes verkligen så. Hvem vet likväl?

— Er erfarenhet och skarpsinnighet skola åtminstone snart kunna afgöra om sannolikheten eller hopplösheten i denna sak.

— Jag kan icke nu fatta någon egentlig mening derom; det har funnits lika mörka och invecklade frågor, hvari man lyckats bringa bevisning och ljus. Det blefve, i händelse man funne skäl att börja denna affär, utan tvifvel en mycket kostsam rättegång.

— Ja, och jag vill öppet säga er m:r Gibson, att jag har ganska litet att offra derpå. Om ni derför anser saken alltför mycket tvifvelaktig, så ...

— Godt, jag förstår. Lemna mig imellertid papperen, jag skall med mera noggrannhet gå igenom och granska dem. Ni har originalhandlingen här i England naturligtvis? Återkom om ett par dagar! Jag skall imellertid göra mig litet närmare underrättad om den Hawerfieldska familjen och möjligen få kunskap, om det finnes någon öfverensstämmelse mellan verkliga fakta och denna berättelse, skrifna, som det tyckes, i en särdeles upprörd och exalterad sinnesförfattning. Jag skall, som sagdt är, efter några dagar kanhända kunna säga er, om jag anser mig kunna åtaga mig er sak. I detta fall får jag räkna på framgången. Jag är icke rik, men vi jurister få ofta riskera dylika affärer, det är vårt yrke ser ni.

Advokaten steg upp, inlade sorgfälligt den engelska afskriften eller öfversättningen af Agnes Mertons bikt, som Astley lemnat honom, och fyllande med mycken gravitet den andra af sina stora näsborrar med en lika qvantitet spanskt snus, som den första förut erhållit, bugade han sig för Astley med ett välvilligt och beskyddande leende och satte sig sedan ned vid sin pulpet, under det Astley stängde dörren efter sig.

Då man är utan bekantskaper och vid klen kassa, så är det i sanning ingenting afundsvärdt att sysslolös ströfva omkring gatorna i en stor stad eller sitta instängd på ett schweitzeri eller ett hotell, och Astley fann således tiden oändligt lång.

Han hade hunnit att vandra åter och fram på Pall Mall och S:t James Street, beskådande den brokiga och eleganta verld, som liksom de färgade glasbitarna i ett kaleidoskåp ständigt omvexlade och likväl ständigt framstälde för ögat samma enahanda, och hemkommen hade han enligt sitt löfte skrifvit till Alf Stjerne ett långt bref, som redogjorde för allt, som han icke hunnit meddela honom vid sin afresa ifrån Sverige, och likväl var klockan endast sex på eftermiddagen, dagen efter den då han varit hos mr Gibson.

Hans enda bekantskap, den glade fransmannen, hade lofvat komma till honom på qvällen för att i Astleys sällskap soupera tillsammans med den vackra Zusette, men det var ännu en timme, innan hans kontor stängdes, och Astley kastade sig gäspande på soffan, i detsamma uppassaren inkom med hans middag.

Gossen drog fram bordet, flyttade ljusen derpå och stälde brickan bredvid, under det han betraktade Astley med en nyfiken och knipslug blick.

— Hvad är detta Thim? — sade Astley, som med förundran upptog en liten väl sammanviken och förseglad himmelsblå biljett, hvilken låg ofvanpå hans serviett bredvid tallriken.

— Jag vet icke, — sade gossen småskrattande. Med händerna instuckna under sitt hvita förkläde hade han tydligen väntat på denna fråga.

— En biljett utan adress! Hvarför har du lagt den här?

— Jag har icke lagt dit den.

— Hvem har gjort det då?

— Ett vackert fruntimmer, herre!

— Hvad pratar du för dumheter? — sade Astley rodnande.

— Jag talar sanning, herre!

— Hvem tillhör då biljetten?

— Den är till er naturligtvis.

— Huru vet du det?

— Hon mötte mig i trappan och frågade, hvart jag skulle gå, och då jag svarade: till herrn i n:r 12, fyra trappor upp, så sade hon så här: det passar bra, då kan du lemna honom detta.

— Men om hvem talar du?

— Om mamsell Anaïs, den vackra kammarjungfrun hos den franska damen, som bor i första våningen.

— Det måste vara ett misstag. Jag känner hvarken den franska damen eller hennes kammarjungfru, — sade Astley allvarsamt och kastade biljetten obruten på soffan.

— Det är visst intet misstag, det vet jag mycket väl, ty hon har flera gånger frågat efter er och velat veta ert namn, men jag visste det icke, ty vi bruka endast nämna gästerna med numret af deras rum.

— Men jag känner henne icke, hör du.

— Hvad betyder det? Hon känner imellertid er.

— Då hon icke vet mitt namn?

— Åhja, det gör detsamma, — sade gossen skrattande.

Astley, som för en stund sedan varit mycket hungrig, åt nu imellertid med mycket dålig aptit och rörde tankspridd i sin kallnade soppa, ända till dess den blef oätlig. Slutligen då uppassaren tog bort maten, lade han biljetten tillbaka på brickan och sade dröjande:

— Gif flickan igen biljetten och säg henne, att jag brukar icke läsa bref, som sakna adress!

— Det var då en enfaldig björn, — mumlade gossen grinande, under det han, balanserande med den öfverlastade brickan, stängde dörren efter sig.

Astley steg upp och vandrade otåligt några slag fram och åter på golfvet.

”Dygden belönar sig sjelf”, står det i barnens förskrifter såsom ett axiom, men det tycktes nästan i detta ögonblick, som om Astley ångrade den heroiska köld han visat, då han lemnade den hemlighetsfulla biljetten orörd; åtminstone kände han ingen tillfredsställelse såsom belöning derför.

Ungdomens varma rättskänsla och ungdomens varma blod råka icke så sällan i kollision med hvarandra.

Det var minnet af den gråtande flickan i den gamla prestgården der hemma i Sverige, som nyss gjort sig gällande, men ögonblicket derefter öfverröstade nyfikenheten och egenkärleken detta minne, och han skulle kanske ropat gossen tillbaka, om icke i detsamma Gordon inträdt.

Mr Crawfords förste skrifvare såg icke så glad ut som dagen förut. Han satte sig tungt ned i soffan och sade långsamt:

— Vi få icke soupera med Zusette, som jag lofvade dig; hon är sjuk stackars liten. Hvem vet, när allt kommer omkring, om jag gjorde så klokt uti att låta henne följa med hit till London? Antingen sitter hon inne och arbetar för mycket och förstör sin helsa, eller ... eller ...

— Hvad menar du? — sade Astley deltagande och satte sig bredvid sin nye vän, hvilken stödde hufvudet i handen och syntes mycket tankfull.

— Ja, det är detsamma, jag skall tala med dig en annan gång om min oro, den är kanhända alldeles ogrundad. Nu vill jag egentligen säga dig, att som du anförtrott mig, att du måste hushålla för att kunna uppehålla dig här så länge som behöfves, så bör du genast flytta ifrån det här dyra hotellet.

— Hm, ja deri har du verkligen rätt, — sade Astley, icke utan ett slags hemlig motvilja, vid tanken på den fransyska damen, som bodde här och hade den godheten att interessera sig för honom.

— Vet du, jag har redan utsett en präktig och billig bostad för dig. Jag känner en gammal fru, som egentligen har en korffabrik, hvaraf hon lefver, men som äfven tar emot hyggliga hyresgäster; jag har sjelf bott hos henne en tid, hon bor bort åt Islington, det är temligen aflägset, men priset är billigt.

— Att det är aflägset, gör ingenting, jag har god tid, och om du vill följa mig dit i morgon, så är jag mycket tacksam.

— I morgon, hvarför icke så gerna genast?

Astley hade just intet egentligt skäl för sitt dröjsmål, men imellertid så beslöts det, att flyttningen skulle uppskjutas till dagen derpå, ehuru han ville genast begagna sig af Gordons ledighet på qvällen, för att blifva presenterad för sin blifvande värdinna.

De båda unge männen begåfvo sig alltså i väg, under det att den ena djupa sucken efter den andra, ur den hederlige fransmannens betryckta bröst, förmådde Astley att af verkligt deltagande söka få reda på hans hastigt påkomna bekymmer.

— Åh, jag kan gerna säga dig rent ut, att detta bekymmer icke är så nytt, — sade Gordon sorgset, till svar på Astleys upprepade frågor. — Det är mer än ett halft år sedan, som jag tycker mig märka, att Zusette icke är sig lik; hon nästan undviker mig, hon som förr flög emot mig, så glad som en liten sångfågel när jag kom; hon vill icke mera tala om vårt giftermål och om framtiden, och nu på en tid ser hon så blek och sorgsen ut, att jag icke vet, hvad jag skall tänka.

Astley hade mycket svårt att hitta på något tröstande, och Gordon lyssnade icke heller till hans triviala fraser, utan fortfor efter en stund, under det man allt mera närmade sig förstaden och lemnade de breda gatorna och höga husen bakom sig.

— Ser du, Zusette är mycket vacker; hon liknar icke alls de bleka och lungsigtiga engelskorna, hon har svart och tjockt hår i tunga präktiga flätor, ögon så brinnande och så ljufva, att man kunde tro henne född på andra sidan om Pyreneerna, och en växt ... Ack! hon kan aldrig visa sig på gatorna utan att väcka nyfikenhet och beundran, och derför går hon också aldrig ut, annat än då jag följer henne. Om hon nu likväl skulle hafva råkat på någon, som ... Nej jag vill icke tänka något sådant, det är omöjligt; jag skulle döda henne, det vet hon.

Den lille fransmannen knöt sina händer och rullade sina ögon så vildt, att Astley var glad, att mörkret hindrade de förbigående att se hans sinnesrörelse, på hvars djup och verklighet den strängt och lugnt uppfostrade svensken hade svårt att rätt kunna tro, då den så här oförbehållsamt yppades för en vän sedan gårdagen.

— Det är utan tvifvel hennes helsa, som är förstörd, du vet, huru förderfligt Londons tunga osunda luft verkar, i synnerhet på en främling ifrån södra Frankrikes varma och soliga klimat. Det är den engelska mjeltsjukan, ingenting annat, som nedstämt och afkylt din stackars lilla fästmös sinne, var öfvertygad derom! — sade Astley hjertligt, för att lugna sin vän.

— Tror du det? Tror du verkligen det? — utropade Gordon förtjust och omfamnade honom midt på gatan så häftigt, att Astley kände sig helt förlägen öfver den oväntade verkan hans ord åstadkommit.

— Ja så är det! Hon har icke kunnat uthärda här i den fördömda dimman och töcknet, och att sitta inne sedan hela dagarne, huru skulle hon kunna lefva på detta sätt? Men jag vill skicka hem henne, hon måste resa, och jag vill försöka att kunna följa henne till och med ...

Islingtons gator kunde, den tiden åtminstone, just icke skryta hvarken af renhet eller räthet, och den förtjuste skrifvaren klef blindt i den ena vattenpussen och smutshögen efter den andra och stänkte smuts ända upp på den deltagande Astleys hattkulle.

Hastigt stannade han och såg sig omkring; i häftigheten af sin känsla hade han gått förbi Bridgestreet, der det utlofvade trefliga hemmet skulle finnas, och nu måste man vända om i smutsen och slasket.

Ändtligen stod man framför en halföppen port, framför hvilken en lykta svängde af och an för vinden och med sitt irrande och dunkla sken upplyste än de sista och än de första bokstäfverna af en lång annons på himmelsblå botten, om ”ögonblicklig lagning af gamla alldeles ohjelpliga skodon”.

Som det var alldeles mörkt i förstugan, fattade Gordon sin väns arm och förde honom, med en gammal hyresgästs säkerhet, uppför en smal trappa.

Om Astley hade läst vår tids romaner om Londons och Paris’ ”mysterier”, så skulle han utan tvifvel känt sig en smula orolig öfver sin okända väns bekantskaper i detta ogenomträngliga mörker, men som romanerna den tiden hvarken voro så hemlighetsfulla eller så skakande, och dess ”mysterier” alltid voro förlagda till månskensbelysta jasminbersåer, så famlade han sig fram utan ett ögonblicks tvekan och stod snart i en liten förstuga, der en blecklampa belyste en dörr, på hvars messingsplåt stod att läsa: ”Miss Esmeralda Morris, dansös vid Drurylaneteatern, ger lektioner i alla slags moderna dansar”.

Gordon drog i ett ylleband med en tennknapp till handtag, och man hörde en klocka slå emot dörren innanför, med ett sorgligt och oharmoniskt försök att gifva något klingande ljud ifrån sig.

Strax derpå slogs dörren upp af en liten svettig pojke, med upprättstående hår och tunna sneda skor på fötterna, som besvarade Gordons fråga efter mrs Morris med en anfådd tillsägelse åt de båda herrarna att stiga in.

Detta var imellertid lättare sagdt än gjordt, ty hela den lilla tamburen var öfverfyld med kappor, schalar, hattar och mössor, och golfvet var betäckt med ytterskodon af alla slag.

Genom en öppen dörr hördes det skärande ljudet af en dålig fiol, och i skenet af trenne brinnande talgljus i en blecklampa i taket syntes genom det tjocka dammet en skara af hoppfulla och hoppande Albions unga söner och döttrar, anförda af en lång och mager miss i korta kjolar, bara armar med hvassa armbogar, som hon flitigt använde till elevernas uppmuntran, och benen omlindade med röda korslagda band.

I detsamma skymdes likväl utsigten i dörren af miss Morris’ mor, en fet matrona, klädd i svart krusflorshatt med en maläten plym i pannan, och en gammal sidensalopp kantad med en återstod af halft lossnade stråperlor.

Den bastanta mrs Morris ryckte upp sin kjol, blottande ett ben som en timmerstock, och sparkade med kraft undan galoscherna på golfvet, för att rödja väg åt de ankommande, under det hon, artigt vinkande med en fet och smutsgul hand, ropade för att öfverrösta bullret och musiken bakom henne:

— Hitåt mina herrar! Hitåt! Godafton mr Gordon, välkommen! Jag förstår,att detta är er utländska vän. Var så god och stig upp för trappan! Ni känner vägen, mr Gordon. Jag ber er stiga in i min våning här nere, efter som min dotter just har sina danslektioner. Rummen i fråga äro här ofvanpå, utmärkt vackra, som mr Gordon nog vet, med den behagligaste utsigt öfver mr Browns bryggerier och en mängd andra interessanta lägenheter. Var så god och stig på! Jag skall gå förut med ljuset.

Den välvilliga frun gick framför dem uppför en mycket brant trappa, öppnade en dörr och införde de båda herrarne i ett litet rum, hvars behag voro helt och hållet beslöjade af ett djupt mörker.

— Jag är säker, att den franske herrn skall finna sig väl här; främlingar vilja vanligtvis ha trefnad och lugn, i förening med ett angenämt sällskap i hemmet och ett modereradt pris. Er landsman, mr Gordon, skall i mig finna en vän och rådgifverska, ja, jag vågar säga, en verklig mor. Ni vet det nog sjelf. Jag anser er ännu som en son, ja verkligen som en son och ...

— Utan tvifvel mrs Morris. Jag fann mig rätt väl hos er och skulle nog bott qvar, om det icke varit så aflägset ifrån min byrå, och det blef alltför dyrt i längden att ta en åkare.

— Ja visst, imellertid tycker jag mig se, att er vän är artist eller författare eller något dylikt, och då gör det ingenting att bo i förstaden, som dessutom är mycket helsosammare för en fransman.

— Han är icke fransman, han är svensk, mrs Morris.

— Jaså, jag ber om ursäkt, det är detsamma, ifrån Petersburg således, förmodar jag? — tillade den moderliga damen, som ville visa sin geografiska kunskap.

— Ja, jag tror det, — svarade Gordon, som tycktes fullkomligt godkänna densamma.

Astley brydde sig icke om att rätta deras misstag, utan beskådade i stället de två små rummen, som nu upplystes af ljuset, som mrs Morris medfört, och som verkligen voro trefliga nog, med sina halmmattor, renskurade golf, snygga hvitmålade möbler och alldeles nyss limfärgade väggar.

— Thé morgnar och aftnar, — återtog värdinnan, — och äfven middag om så önskas, antingen i sällskap med min familj, ty jag har äfven en son, som också är anstäld vid teatern, — han ansvarar för upplysningen, sköter lamporna, det är minsann ett stort ansvar. — Ack! mina herrar, — fortfor hon glömmande sin påbörjade upplysning om hyresvilkoren för behofvet att meddela sina familjeförhållanden, — det är för mig, som sett bättre dagar, ett verkligt nöje att få mottaga en bildad hyresgäst. Allt sedan Morris, min siste salig man dog, hafva Esmeralda och jag sträfvat oss fram; hon valde den bana, hvarpå hennes mor skördade så många triumfer. Men olyckligtvis blef detta val alltför sent afgjordt. Det var, då hennes styffar så hastigt gick bort. Han blef öfverkörd, som ni kanske vet, mr Gordon. Det var högst oförväntadt, det skedde vid en likfärd, han var begrafningsentreprenör, men det är ett vådligt yrke, man får så lätt smak för starka drycker. Han var icke rätt redig, det är naturligt, man blir bjuden vid ett sådant tillfälle.

Man bar honom hem, han var sanslös, bröstet krossadt. Ack min Gud! tänk er mina herrar min belägenhet. Och då han ändtligen kunde tala, sade han: ”gå till lord Hawerfield”! — sade han — ”gå till lord Hawerfield”! Och sedan kunde han icke fortsätta. Det var kanhända i yrseln, men det var allt hvad han sade, innan han dog. Han hade i sin ungdom varit kammartjenare hos en lord Hawerfield, och det var honom han nu ihågkom naturligtvis.

— Lord Hawerfield! — upprepade Astley, träffad af ett namn, som för honom egde så stor betydelse.

— Ja, lord Hawerfield till Aukwoodhouse, Gud vet, om han verkligen mente, att jag borde gå till lorden för att begära något understöd eller så, men det var svårt för mig, då lord Hawerfield vistades utrikes. Nå, han dog, som sagdt är, hans bröst var krossadt och mitt hjerta äfven. Jag satt der enka med två barn, och det är visst, att jag haft svårt att draga mig fram, ty som jag fått ros i benen, måste jag öfvergifva balletten, och Esmeralda har aldrig ernått min skicklighet, stackars barn; imellertid så har jag etablerat en liten korffabrik på nedra botten och har äfven varit lycklig nog att alltid få aktningsvärda unge män till pensionärer och hyresgäster, och på detta sätt hafva vi dragit oss fram; det skall nu blifva mitt högsta bemödande att äfven vinna mr, mr ... jag ber om ursäkt, hvad var namnet?

— Cameron, — sade Gordon, som, tittande i taket och svängande med käppen, icke tycktes hafva lemnat mycken uppmärksamhet åt en berättelse, som han hört minst tio gånger förut.

— Att vinna mr Camerons vänskap — fortfor hon. — Min dotter Esmeralda är ett mycket bildadt fruntimmer, och då hon icke har sina elever, kan mr Cameron alltid påräkna hennes sällskap i min salon; och om det skulle roa mr Cameron att deltaga i dansöfningarne, det är många fullvuxna herrar och damer, forna elever, som ibland ...

— Jag tackar, nej, jag tackar, — sade Astley småleende, i det han närmade sig dörren, sedan överenskommelsen nu var uppgjord, att han skulle flytta dit dagen derpå.

— Vänta ett ögonblick mine herrar, — återtog mrs Morris, — sitt ned så länge, medan eleverna dernere aflägsna sig; det skulle blifva litet svårt att komma ut just nu, det är en sådan skara, Esmeralda är mycket eftersökt som lärarinna, hennes dansinstitut är alltid öfverfullt, det är mycket lyckligt minsann. Se så, de äro strax gångna.

Skratt och buller, interfolieradt med miss Esmeraldas gälla utrop och tillrättavisninningar, hördes ned ifrån tamburen, och först efter en god stunds väntan voro stampningarne, skränet och det döfvande ljudet af den våldsamt upp- och igenslagna dörren tystnade, och de båda vännerna ledsagades utför trappan af värdinnan.

Väl nedkomna skyndade hon att presentera sin dotter, miss Esmeralda, hvilken nu stod ensam midt på golfvet i den tomma salen, der hon knappast syntes i det tjocka dammet och genast skyndade fram med samma fart och min, som om han blifvit framropad på scenen, och gjorde en teatralisk nigning vid dörren i skenet af moderns talgljus.

Astley var nära att qväfvas af den tjocka luften från danssalen och drog sin vän häftigt med sig ned på gatan.

— Nå, fann du icke rummen rätt bra? — sade Gordon, med armen borstande sin hatt, som fått några knuffar vid nedgåendet i den smala och mörka trappan.

— Jo, ganska bra, men danslektionerna?...

— Åh jo, de äro icke så behagliga, men det är bara tre gånger i veckan, och Esmeralda är för resten en beskedlig varelse, som egentligen icke är någon dansös, utan endast nyttjas att stå bakom och sträcka ut benen, hålla kransar och bilda grupper och dylikt på teatern. Du skall nog finna dig bra, när du blifver hemmastadd. Jag följer dig nu, endast tills du kommer in på kända gator, och i morgon kommer jag till dig, för att se, huru du finner dig hos mamma Morris.

VI.

Att, då man är tjugofyra år, få en biljett på himmelsblått papper med guldsnitt ifrån ett fruntimmer, som är okändt, och icke läsa denna biljett, det gränsar nästan till det otroliga; och sanningen att säga så hade Astley i djupet af sitt hjerta ångrat denna stoicism väl tio gånger under de två timmar, som förgått.

Han vandrade nu, sedan han kommit hem och druckit sitt thé, fram och åter i sitt rum med denna mulna uppsyn och hemliga förargelse, som den lede fienden till alla våra bättre känslor just älskar att framkalla.

Man är missnöjd, då man borde känna sig belåten; man handlar rätt och förnuftigt, men med en så surmulen sinnesstämning, ett så motvilligt hjerta, att hela förtjensten deraf försvinner, och vi blifva dumma i stället för lyckliga syndare.

Just då Astley kommit till denna ledsamma öfvertygelse, hörde han plötsligt några lätta slag på den stängda dörren bakom.

Han stannade förvånad, ty knackningen hördes icke på dörren åt förstugan, utan på den ena af de dörrar, som satte hans rum i förbindelse med den öfriga våningen.

Samma ljud upprepades ännu en gång mera hårdt och tydligt, och Astley närmade sig nu för att titta i nyckelhålet, ty dörren var stängd, och han hade ingen nyckel dertill.

— Ack! min herre, jag har råkat att släcka mitt ljus och har intet elddon, — sade i detsamma en röst på franska utanför.

Astleys hjerta klappade, och han kände, att hans panna glödde, men innan han hunnit återkomma ifrån sin öfverraskning eller afgöra hvad han skulle svara, sköts dörren upp helt sakta, och en ung flicka, rätt vacker och med en ganska skalkaktig min, steg in med ett släckt vaxljus i handen.

— Ursäkta, jag ber, men eftersom jag hörde, att ni ännu var uppe, så ville jag be att få tända mitt ljus, — tillade hon, under det hon imellertid helt lugnt satte ljuset otändt på bordet och stannade småleende framför den helt förbryllade Astley.

Af sin fostermor hade Astley lärt att tala engelska fullkomligt bra, men i franskan var han deremot ganska klen, och hans försök att framstamma några fraser på detta språk möttes genast af den unga flickan med en försäkran, att hon rätt väl förstod engelska, fast hon sjelf icke kunde uttala detta ”hiskeliga språk”.

På Astleys yttrade tillfredsställelse att hafva en så vacker granne, hvarom han var alldeles okunnig, svarade hon småleende:

— Åh, det är alldeles icke jag, som är er granne, det är min matmor madame Désirée d’Harcourt, markisinna de Grammont, vi bodde förut i första våningen, men madame fick ett infall, som man måste skratta åt, hon ville nödvändigt bo högre upp, eftersom det är mera frisk luft, men imellertid så äro alla fönsterna i hennes rum här uppe öfver en bakgård, der man ständigt piskar mattor och samlar sopor i stora högar.

Den lilla kammarjungfrun knäppte ihop sina små hvita händer och skrattade så hjertligt, att Astley måste skratta med, ehuru han mera gissade än förstod hvad hon sade.

— Men hvad är det då för en nyck, som gör, att er matmor vill bo här uppe mitt vackra barn, är det verkligen för den friska luftens skull? — sade Astley slutligen, då den unga flickan tystnade och torkade sig i ögonen med sin lilla batistnäsduk.

— Åh, det är en nyck, som är mycket vanlig för unga och vackra damer: hon har blifvit kär.

— Och det är då för att undvika sin flamma, som hon stigit åt höjden på mattornas dammoln?

— Ack nej! Tvärtom, det är för att komma honom närmare ... Tänk er bara, madame som hade hundra tillbedjare i Paris, reser ifrån dem allesammans för att lefva stilla och osedd i London, och så hafva vi icke varit här mer än i fyra dagar, förr än hon är alldeles betagen i en person, som icke det minsta frågar efter henne.

— Hvad säger du? — Frågar han icke efter henne, och din matmor är ju ung och vacker?

— Ack! ja vacker som en engel.

— Nå men hur vet du då, att han icke besvarar hennes kärlek?

— Han skickar hennes bref obrutna tillbaka.

Astley rodnade, och den lilla kammarjungfrun betraktade honom med en så spefull och genomträngande blick, att han hade mycket svårt att möta den med kontenans.

— Det är då en mycket ohyfsad eller mycket kallsinnig varelse, din stackars matmor råkat att fatta tycke för?

— Ja, jag fruktar nästan något dylikt; imellertid så är han icke engelsman, han skall vara ungrare, polack eller någon sådan der isbjörn, och det ursäktar honom något.

Men hur är det möjligt, att en ung och vacker markisinna kan förälska sig i en isbjörn, som du säger?

— Åh, det är just derför hon har aldrig haft någon isbjörn i sitt menageri af älskare förut?

— Och du skall få se, att hon heller aldrig får någon — sade Astley allvarsamt.

Flickan kastade en snabb och forskande blick på hans ansigte, antog en min af naif förundran och sade långsamt:

— Hvad menar ni, min herre?

— Hvarken du eller din matmor känna till isbjörnarnes naturalhistoria, — återtog Astley skrattande, — de låta nog fånga sig, men de sättas aldrig i ett menageri, ser du, de måste vara helt ensamma i den bur man ger dem.

— Aha, jag förstår. — Nå, det är billigt, de äro alltför stora och sällsynta djur för att kunna lefva tillsammans med andra. Och jag har hört omtalas, att de hvila vid stränderna af sitt stormiga och isfylda haf, helt ensamma försänkta i en sublim dvala eller kanhända meditation öfver midnattssolen, som färgar snön rosenröd omkring dem.

— Åh, du är ju väl underrättad.

— Ja visst, och jag är säker, att om madame bara kunde väcka sin isbjörn ur den der nationella dvalan, så skulle hon, i stället att sätta honom i en bur, vilja bygga ett palats åt honom, så betagen är hon.

— Men hur har hon då fått se honom?

— Jo, först på spektaklet och sedan här i hotellet. Imellertid så är madame alldeles förtviflad öfver det återskickade brefvet; det var nära att hon icke följt med lord Kennedy i afton, när han kom för att hemta henne.

— Är det möjligt?

— Ja, men här står jag och pratar och glömmer att ställa i ordning, tills madame kommer hem. Hvar är nu ljuset? Ah, se der! Tusen tack min herre! Ännu en gång, ursäkta, att jag störde er!

Den vackra flickan gjorde den mest graciösa nigning och närmade sig den halföppna dörren.

— Kanhända ni vill följa med mig in ett ögonblick och se, hur vi bo; det är minsann icke för elegant. Men vi skola snart flytta i den våning, som lorden stält i ordning åt oss, ty det är egentligen han, som öfvertalat oss att under en saison vistas i London.

— Om hvilken lord talar du?

— Om lord Kennedy, madames kusin.

— En slägting således? — sade Astley misstroget.

— Ja, en slägting, ty om han icke skulle vara madames kusin, så äro de i alla händelser slägt på något sätt, derom är jag säker.

— Han är förmodligen ung?

— Åh ja, så der, mellan trettio och fyrtio år, förmodar jag, men han är mycket rik, omätligt rik.

— Kanhända han ämnar gifta sig med din vackra matmor?

— Nej, för den saken kan ni vara lugn, ty han är redan gift, för andra gången till och med.

— Aha, det är då kanhända hans fru, som är din matmors vän, och för hennes skull hon kommit hit till London?

— Nej, det vill jag icke påstå; de hafva aldrig sett hvarandra; lady Kennedy är mycket sjuklig, hon vistas i Italien, och lorden lär ha godt hopp att bli enkling ännu en gång. Men låt oss icke stanna här i dörren. Var icke rädd, madame kan icke öfverraska oss; hon återkommer icke förr än efter midnatt.

— Se här ser ni, hvilka fasliga rum vi hafva, mörka och odiösa på allt sätt, och detta allt för en kallsinnig grobian, som kanske icke alls värderar vår uppoffring. Jag kan icke alls gilla madames tycke i detta fall; men saken är, att den der unge herrn är lång och smärt, växt som en Apollo, med hår så silkesfint som en flickas och ögon med färg af en hasselnöt och form af en mandel.

Hon betraktade, under det hon talade, den stackars Astley med så skälmäktiga och vältaliga blickar, att han, just i höjden af sin förlägenhet och förvåning öfver så mycken djerfhet, framstäld med så mycken godmodig nonchalance, fattade mod och sade skrattande:

— Det måtte då vara en verklig Phoenix, som kommit att förirra sig och slagit ned här i hotellet, och icke en isbjörn, hvarom du nyss talade?

— Åh ja, man kan sannerligen finna honom vara båda delarne. Allvarsamt taladt, så är det sällsynt att i sådana här stora städer finna så mycken ungdom och fraicheur

— Du har då varit i tillfälle att bedödöma honom sjelf på nära håll?

— Ja, naturligtvis, — sade den vackra Anais storskrattande och sprang in i ett annat rum.

— Kom hit! Se här ser ni nu den eländiga lilla skrubb, som skall föreställa madames salon, här är hennes boudoir och här hennes sängkammare. Är det icke fasligt, att en dam kan döma sig, om också blott för ett par dagar, att bebo en sådan våning.

Rummen, som också i sjelfva verket icke voro af första ordningen, hade imellertid blifvit så öfverlastade med dyrbara småsaker, kläder, hattaskar och kappsäckar och voro så genomträngda af utsökta parfymer, att Astley blef helt förvirrad bland allt detta eleganta fruntimmerskram, som för honom var helt och hållet nytt, ty hvarken den hederliga faster Petronella eller den vackra Hedda hade någonsin brukat eller ens drömt om något sådant, och då hans blickar föllo på den djupa alkoven, der skyar af siden och musslin bildade ett mystiskt virrvarr, kände han sig liksom i en dröm, tjust och rädd att upptäcka den sköna egarinnans ansigte derinom.

Han uppfattade endast oredigt den pratsamma flickans ord, då hon drog honom med sig fram till ett öfverlastadt toilettbord, der hon bland de olika flaskorna och askarne af silfver, guld och kristall fattade ett marokinsfodral och sade halfhögt, under det hon öppnade detsamma:

— Se här skall ni få se madames porträtt. Tror ni icke, att den der isbjörnen skall tina upp, när han får se henne? Hvad mig angår, så är jag nästan nu förvissad, att han till och med skulle anse sig lycklig att få komplettera det der menageriet, hvarom jag nämde, — tillade hon halfhögt och småskrattande, under det hon obemärkt fäste sina klippska ögon på Astleys drömmande och tankfulla ansigte.

Han hörde henne imellertid icke. Hans blickar voro fästa på det miniatyrporträtt hon lemnat honom, och hvars glödande skönhet hastigt genomträngde hela hans varelse och fäste sig i hans minne, liksom en droppe rosenolja med oemotståndlig makt meddelar sitt ljufva, outplånliga doft åt det föremål, hvarpå den faller.

Det var utmärkt väl måladt, och denna emaljlika bild föreföll honom så varm och lefvande, att han tillslöt ögonen, bländad af den brännande glansen deri, som nästan hämmade hans hjertas slag.

Det gifves stundom illusioner, så fullkomliga och obeskrifliga, att vi måste anse dem som olösliga gåtor, sinnesrus, så hänförande, att vårt förnuft och vår reflexionsförmåga helt och hållet suspenderas. Vår hvardagsmenniska sjunker ned, domnad och tung som en lerklump, och anden lefver helt ensam några ögonblick af outsäglig fullhet och hemlighetsfull tjusning. Dessa ögonblick äro oberoende af tid och rum, de hafva ingenting gemensamt med vår öfriga lefnad, de kunna härröra af passionernas yrsel eller andens hänryckning, tillhöra Ormuzd eller Ariman, Gud eller djefvulen.

Det var en dylik hänryckning, som lät Muhamed genomflyga de sju paradisen, och som i detta ögonblick hänförde Astley.

Han ville aldrig släppa denna förtjusande bild, han stod stum och betagen och visste icke, om ett år eller en sekund förgått, sedan man lagt den i hans hand.

— Se så, min herre, skynda er att lägga målningen tillbaka i sitt fodral! Det var kanhända obetänksamt af mig att släppa in er hit. Jag hör steg i trappan. Det är troligtvis madame, som kommer hem! Skynda er tillbaka in i ert rum, jag skall stänga dörren efter er! Se så, glöm allt, mitt tanklösa prat och sof godt! Godnatt!

Den vackra Anais nickade förtroligt i dörren ännu en gång, och Astley hörde nyckeln omvridas i låset.

Sof godt! — upprepade Astley leende och förtrytsamt. — Ah, den lilla förräderskan! Hon vet mycket väl, att jag icke skall kunna sofva.

Förvirrad och villrådig öfver sitt eget sinnestillstånd, var Astley, ännu en lång stund sedan han återkommit i sitt eget rum, ur stånd att reda eller bestämma sina intryck.

Den unge magistern hade ännu bibehållit i sin själ det ideal af sträng och ren skönhet, som några af de klassiska filosoferna framställa. Han hade med en naturlig förkärlek omfattat denna bild af harmoni och själshöghet, och i hans sinne låg ännu orubbad denna antika dygd och hederskänsla, som icke håller streck med den moderna, och som, om den också vanligen är omöjlig att återfinna ibland verldens utnötta, upptråkade och nedsölade ”praktiska män”, likväl stundom funnits en gång i deras hjertan. Lomhörda af missljuden omkring dem, hafva de förlorat allt gehör för den himmelska harmoni, som fylde deras entusiastiska ungdom med förtjusning. Men äfven i detta fall hafva vaggan och grafven en slående likhet med hvarandra, att vår första ungdoms ”sublima enfald” skall vid grafvens rand återkomma, för att sprida några strålar i den förmörkade själ, som så länge glömt och högvist föraktat dess ljus.

Astley hade aldrig tänkt sig frestelsen i den sällsamma gestalt, hvari den nu mött honom.

Han trodde sig älska den lilla landtflickan der hemma i den skånska prestgården, och denna kärlek hade hittills skyddat hans hjerta. Det hade också varit ganska sällsynta och ganska litet frestande anledningar till otrohet, som den gamla universitetsstaden erbjudit både emot hans kärleks föremål och hans stränga och ömtåliga hederskänsla.

Han visste icke sjelf, att hettan i hans blod kunde stiga så högt; att tanken på en qvinna, som han aldrig sett, kunde komma hans pulsar att bulta så hårdt, skulle synts honom för ett par timmar sepan orimligt, ty han hade då ännu ingen aning om den omätliga verkan af de yttre omständigheterna, som uppjaga inbillningen och fånga sinnena.

Helgedomen af hans egen själ, denna gudomlighet, som lifvet skänkt honom att vårda och bevara, den högsinta aktningen för sig sjelf, som aldrig borde kunna rubbas, skönhetens och dygdens ideal, som hittills stått fast och bestämdt, som en pelare af granit inom honom, nu syntes det honom likväl i detta ögonblick redan mindre klart, passionens solrök gömde dess konturer och gjorde dem obestämda, de voro icke mera så skarpt begränsade, han stod vid den svåra öfvergången ifrån teoriens välljud till praktikens otaliga och ändlösa ansträngningar, och Astley var redan på god väg att, liksom tusende före honom, se den dyrkade bilden smälta som vax och försvinna vid hans egen glödheta andedrägt eller också så småningom förändras efter den moderna ackomodationsläran att se antikens marmor förvandlad till en vanskaplig gipsengel, hvars former kunna retoucheras i oändlighet, allt efter omständigheterna.

Ack, Plato, Seneca och hvad ni allt heta, som trodde, att man endast behöfver känna dygden för att älska henne, hvilket temperament hade väl naturen förunnat er?

Det är sant, man älskar dygden i bästa fall, men — man glömmer henne. Och när allt kommer omkring, så beror det blott på, om man är i stånd att finna lyckan under denna glömska.

VII.

Det är en känd och vanlig sak, att sangviniska naturer lefva blott för stundens intryck, och att ögonblickets ingifvelser bestämma deras handlingar.

Några gröna blad, som hviftade i aftonvinden och aftecknade sina konturer emot en rosenröd himmel, hade i Malkolm Scheltings rörliga sinne återkallat minnet af en gammal stad i Tyskland, som han en gång helt hastigt sett, och detta minne syntes honom nu så lockande, att det intog hela hans själ, och Kranach blef det ovilkorliga målet för hans resa.

Han hade icke haft svårt att öfvertala sin vän, den unge kandidaten, att följa sig, och den lycklige Alf Stjerne, som helt oförmodadt fick göra en utrikes resa i den afundsvärda egenskapen af läkare åt sin rika akademikamrat, behöfde inga andra anordningar än att skrifva till sin onkel, den gamla öftersten, och i förtjusningen till afsked omfamna hans hushållerska fru Ulrika Andersson, som nu var lika muttrande och förargad öfver Alfs afresa, som hon förut varit öfver hans ankomst.

Det var nu nära en månad efter den qväll, då Malkolm och Alf så oförmodadt återsett hvarandra, och som den senare på narri erbjudit sig att göra Malkolm sällskap för att, som han i ungdomens skrytsamma öfvermod sade, bota sin väns hypokondri, då de båda unga männen en afton i början af juli anlände till den lilla katolska staden Kranach i Baiern.

Det var en af dessa otaliga helgdagar, och klockorna ringde, då Malkolm och Alf stego ur vagnen vid porten till stadens enda hotell, ”Die Goldenen Wagen”, en klosterlik gammal bygnad, hvars klumpiga tak hade en mängd besynnerliga gluggar och genombrutna skorstenar.

Rummen, i hvilka de infördes, voro djupa och mörka, med en liten balkong utanför fönstren, öfver en fyrkantig gård, stenlagd i rutor med en madonnabild i fonden i en nisch af muren.

Den nedra våningens fönster hade utböjda jerngaller, liksom de flesta hus i den gammalmodiga medeltidslika staden, och detta bidrog att öka dess dystra och tunga utseende.

— I sanning en bra opassande bostad för ett melankoliskt lynne, — mumlade Alf helt tyst, under det han med betjentens tillhjelp ordnade deras saker, ty det var imellertid här, just i detta gamla hus, som Malkolm bestämt sig att bo.

Ehuru jernvägen nu går fram till Kranach, fanns icke då annat än postdiligenser, och ganska få resande besökte den lilla tysta och ensliga staden.

Man var der befriad ifrån de otaliga engelsmännen; och de eviga röda resehandböckerna, som nu stimma på alla vägar och hoteller, voro då ännu ofödda; det var derför med öfverraskning de båda resandena hörde af uppassaren, att Marienquelle vid Langenau, en timmes väg derifrån, detta år var så besökt, att flera brunnsgäster bodde här i hotellet och hvarje morgon åkte eller gingo ut till Langenau.

Detta tycktes imellertid mera vara ett skryt än en verklighet, ty utom en gammal engelsk lady med sin betjening, en fransk kapten och en rysk familj, efter hvad uppassaren trodde, så funnos icke andra än ett par tillfälliga resande i hotellet.

Malkolm hade oaktadt Alfs protester medtagit en hop gamla böcker, hvilkas uråldriga och mögliga dumhet enligt Alfs förmenande endast skulle öka den mjeltsjuka stämningen i hans väns lynne, men Malkolm var envis som alla hypokondrister och tycktes just hafva utvalt det ensliga Kranach till sin vistelseort, för att rätt kunna nedsjunka i sina grubblerier.

Alf fann snart, att allt direkt motstånd emot hans vilja var både omöjligt och otjenligt, han nöjde sig derför att helt ensam göra sig hemmastadd med sin omgifning, för att sedan möjligen deri finna någon anledning till förströelse för sin patient.

De mörkt panelade väggarne i deras rum, de solheta gatorna utanför, der de ständigt stickande och öldrickande fruntimren sutto utanför sina hus, och den eviga klockringningen syntes honom imeltid i början ingenting mindre än lifvande.

Alf hade imellertid ett sinne mjukt som vax, han var en af dessa lyckliga naturer, som kunna finna sig öfverallt och uppsöka glädjens små guldkorn äfven bland gruset af sina käraste förhoppningar.

Snart fann han ett visst behag i denna egendomliga omgifning: den landtliga befolkningen, som egentligen utgöres af timmerflottare och skogsarbetare, de förre med sina långa krokar eller båtshakar, de senare med yxorna beständigt öfver axeln, och deras qvinnor med sina brokiga schalar lindade omkring hufvudet i toppform och knutna i en rosett i pannan; den gamla fästningen på höjden öfver staden med sitt gråa torn, ständigt kringsväfvadt af kajor, hvilkas bläcksvarta vingar så skarpt aftecknade sig emot den dunkelröda aftonhimlen, de gröna vallarne med sin mjuka gräsmatta, sina naturliga boskéer af lind och akacier, och der och hvar en gammal knölig kastanj med röda blomspiror och de dammiga chausséerna utom staden med sina häckar och inbygda vattenrännilar, allt syntes honom nytt och egendomligt och han fattade fullkomligt, att denna lilla fläck af verlden just skulle behaga hans drömmande och svärmiska vän.

Allt hans hopp om nöje för egen del hvilade imellertid på brunnen vid Langenau, och då han fåfängt sökt öfvertala Malkolm att redan dagen efter deras ankomst göra en utflygt dit, begaf sig Alf helt ensam på väg.

Det var imellertid en temligen lång promenad och skulle troligen öfverstigit Malkolms krafter och säkerligen icke heller behagat honom, ty Langenaus hela tycke och färgton voro raka motsatsen till Kranachs.

Öfver den lilla glada köpingen, med sitt brunnshus, som den tiden likväl icke var så vackert och komfortabelt som nu, sin forelldam med dess klara springvatten, sina trädgårdar, sina vackra promenader i Frankerskogen och sina kacklande höns och kalkoner, hvilade en så landtlig och frisk trefnad, en så prosaisk välmåga, att den ovilkorligt måste jaga alla mystiska drömmar på flykten, och Alf förestälde sig, att om han endast kunde förflytta sin vän hit, så skulle han vara snart botad.

Nyfiken, glad och sällskaplig, blandade sig den unge kandidaten in i det föga lysande brunnssällskapet, der den engelska ladyn i sin bizarra kostym onekligen var den mest anmärkningsvärda, ty för öfrigt tycktes det egentligen bestå af kringboende forstmän, landtbrukare och ett par officerare från den lilla garnisonen i fästningen vid Kranach.

Den enda bekantskap af något interesse, som Alf lyckades göra, var den franske kaptenen, hvarom uppassaren talat, och hvilken, med sina svärtade, uppvridna mustacher, sin bandstump i knapphålet, sitt stela ben och sin venstra arm i band, var en förträfflig representant af dessa franska krigare, som väckte Europas skräck och beundran, och som nu denna sommar, tack vare deras kejsares förmälning, fått göra en paus i sina segrar.

Den pratsamme invaliden berättade, att hans regemente låg i Spanien och tillhörde general Souhams armécorps, att han fått tjenstledighet för sina blessyrer och att han fann sin overksamhet mycket tråkig och enformig.

Brunnssällskapet i Langenau erbjöd alls ingenting interessant, påstod han, och om icke en ung rysk dam af beundransvärd skönhet funnes deribland, så skulle den stackars kaptenen längesedan hafva rest sin väg, uttråkad af det melankoliska Kranachs tystnad och enformighet.

Alf fäste icke mycken uppmärksamhet vid hans öfverdrifna beskrifning på den ryska skönhetens utomordentliga behag, under det de båda herrarne följdes åt tillbaka till staden, och lyssnade med mera nöje till fransmannens beskrifning på de lysande förmälningsfesterna i Paris, hvarifrån han helt nyss anländt.

Då Alf inträdde i Malkolms rum, var det temligen sent. Denne hade redan låtit servera deras soupé, och betjenten inbar hans thé i detsamma.

Alf hade flera gånger yttrat sin beundran öfver skönheten och den ovanliga antika formen i en liten frukostservis af silfver, som Malkolm medförde och ständigt begagnade. Han anmärkte den äfven nu och sade några ord om vådan att förlora dylika saker på en resa.

— Ahnej! Jag har alltid haft den med mig. Den ligger i ett litet schatull, och Johan har det under sin särskilda vård. Det är en faddergåfva till min mormor, och jag skulle icke vilja mista den för tio gånger dess värde, — sade Malkolm, som redan satt sig ned vid bordet och utbredde servietten.

— Den gör mig också så mycken oro, att jag aldrig vågar lemna den ur sigte, — inföll Johan, som stannat bakom sin herres stol.

— Hvarken kaffe eller thé smakar mig, om jag får det serveradt i andra kärl. Jag har vant mig dervid sedan barndomen. Se så Alf, sätt dig nu ned och berätta, medan du äter, om din upptäcktsfärd till Langenau, hvars höns och kalkoner jag dessutom ännu har i friskt minne sedan förra året, då jag helt hastigt passerade derigenom.

— Langenau är det trefligaste lilla ställe i verlden. Om du valt det till din bostad i stället för detta ensliga Kranach, så hade du gjort mycket klokare, — sade Alf småleende och bredde sig med rask fart en smörgås af aktningsvärda proportioner.

— Det förefaller mig, som om vissa ställen tillhörde den dunkla mystiska natten och andra den glada, ljusa dagen. Det hvilar ett ständigt töcken öfver somliga, äfven om dagen lyser aldrig så klar. Solen går aldrig upp öfver Kranach i mitt tycke, och den går aldrig ned i Langenau. Om man vill lefva i drömmarnes verld, då bör man slå sig ned i Kranach, men vill man äta och sofva, blifva fet och må godt, så är Langenau just rätta stället derför.

— Åhja, jag har just tänkt detsamma.

— Nå, men om du inser detta, hvarför då stanna här i denna gamla nattomhöljda spökvrå, der intet enda hus är yngre än ett sekel, efter hvad jag kan tycka, och der hvarje gathörn och hvarje sten i de gulgråa gamla murarne hviska och tassla om alla de dunkla ballader, legender och riddaresagor, hvaraf den tyska litteraturen öfverflödar och som just härifrån måste hafva sitt ursprung? Du kunde aldrig välja en sämre vistelseort.

— Men jag älskar denna gamla stad.

— Och hvarför?

— Jag vet icke. Det förefaller mig, som om jag här skulle komma att upplefva något sällsamt, som om jag skulle finna lösningen på den gåta, som så länge brydt och plågat mig.

— Nåväl! Låt oss då invänta denna upptäckt! Men du måste lofva att en dag följa mig till Langenau likväl.

VIII.

Dagen derpå vid samma tid, då de båda unge männen slutat sin soupé, hade Alf föreslagit en promenad utom staden.

Det var nu svalt på aftonen, och de vandrade öfver de tysta gatorna genom den höga murade stadsporten och togo vägen åt höjden, der den gamla fästningen låg. Himlen var klar och månen göt sitt skimmer öfver de gråa murarne, i hvilkas skugga, nedanför på vallen, de kastade sig ned i gräset.

Uppöfver dem på bröstvärnet vandrade skyldtvakten med långsamma och regelbundna steg. Nedanför låg den lilla staden och rundt omkring det vackra landskapet med Fichtelgebirges toppar långt bort i bakgrunden, nu i aftondunklet otydliga och sammansmältande med himlen.

Det var en herrlig afton, och doften från akaciernas långa, gula och ljusröda blomklasar uppfylde den ljumma luften omkring dem och väckte i Malkolms själ denna obestämda känsla af längtan och saknad, som lemnar oss villrådiga, om vi lida eller njuta, om vi minnas eller ana någonting, som icke kan hopsamlas i rediga bilder och icke kan uttalas.

Äfven Alf hänfördes af stundens ljufhet och kände en fläkt af denna lättrörliga sinnesstämning, denna mjukhet i själen, då hvarje föremål gör intryck derpå.

Det var kanhända derför, som han spratt till och kände sitt hjerta slå fortare, då han ifrån andra sidan af fästningsvallen såg en liten svart figur komma fram, hvars otydliga konturer i hans inbillning antog likhet med en person, som förut i Dresden fäst hans uppmärksamhet.

Det var för åtta dagar sedan; Malkolm och han hade suttit på den vackra terrassen vid Elbebryggan i Dresden, då Alf bland hvimlet af resande från messan i Leipzig, som trängdes på bron, kom att fästa sina blickar vid tvenne serbiska köpmän i sina röda fezer och stora räfskinnspelsar.

De bemödade sig att komma ur trängseln och lyckades ändtligen vid schweizeriet bredvid bryggan finna en plats, der de kunde stanna för att, som det tycktes, få vexla några ord med en liten jude, tydligen marknadsresande liksom de, och som bar en påse af svart vaxduk under armen.

Alla tre talade mycket lifligt. Alf hvarken hörde eller skulle hafva förstått hvad de sade, men juden, som ifrigt gestikulerade, sträckte en gång bedyrande upp handen med alla fingrarna utspärrade, och dessa fingrar hade blå naglar.

Det är alls icke vanligt, att folks naglar äro blå, och tanken på Malkolms förmenta förföljare, den lille tysken, som kastat sig i hafvet vid Gustafsberg, framstälde sig naturligtvis genast för Alfs sinne.

I detsamma vände juden sig emot det ställe, der de båda unga männen sutto. Terrassen var lägre än bron, och omkring en hundra alnar skilde dem åt, men Alf tyckte sig med bestämdhet märka, att han med blick och gester för sina kamrater utvisade dem.

Förundrad såg sig Alf omkring. Var det verkligen han sjelf och Malkolm, som voro föremål för de tre männens samtal. Han följde riktningen af deras blickar; der fanns verkligen ännu en person, som satt på en bänk bakom dem, det kunde möjligtvis vara han, men Alf frapperades af, att äfven dennes ögon med tydligt interesse allt imellanåt fästes på Malkolm, under det han pratade och skämtade med tvenne vackra blomsterflickor.

Hvad kunde det väl vara hos Malkolm, som föranledde alla dessa korsande blickar?

Främlingen, som satt på terrassen, var ung och elegant, tydligen af en helt annan samhällsklass än de trenne köpmännen på bron, och i fall det var han, som var föremål för deras blickar och samtal, så tycktes han vara lika okunnig derom som Malkolm, hvilken i detta ögonblick samspråkade med ett par små barn, som sålde fåglar i en bur.

Den främmande reste sig upp i detsamma, kastade ännu en blick på Malkolm och aflägsnade sig åt andra sidan, utan att Malkolm hade observerat honom.

Då Alf åter vände sina ögon mot bron, voro de serbiska köpmännen äfven borta.

Med några hopp var han uppe för trappstegen, som skilde bron ifrån terrassen, men här strömmade en menniskomassa fram, som oaktadt alla hans kraftiga bemödanden gjorde det omöjligt att komma fram genast. Då han ändtligen lyckades, såg han på afstånd de båda serbiernas röda mössor lysa i hvimlet, men deras lilla svarta kamrat var försvunnen.

Alf hade gifvit vika för en helt och hållet oöfverlagd känsla och visste egentligen icke hvad han skulle företagit sig, i händelse han verkligen råkat denna person, om hvilken han kanske helt och hållet misstagit sig, ty man kan icke gerna fråga en menniska om orsaken, hvarför han ser på en, och icke heller hvarför han har blå naglar; båda delarna tyckas väl bra oskyldiga.

Imellertid var det nu dessa naglar, som på Alf gjorde samma verkan, hvilken han funnit mycket barnslig hos sin vän.

Han nämde ingenting åt Malkolm, men han glömde likväl icke denna händelse, hvilken han helt ofrivilligt sammanstälde med berättelsen om Malkolms masqueradäfventyr.

Nu i aftondunklet tyckte han sig se samma figur, med den svarta påsen under armen; och förd af samma idé och nyfikenhet som då, smög han sig fram till sluttningen af vallen, under det han vinkade åt Malkolm att stanna qvar.

Det var mycket riktigt en karl, som hade något att bära, han såg honom stiga utför den slingrande och steniga vägen ned till chaussén, som förde in till staden, och just då han vände omkring vid hörnet af vallen, såg han till sin förvåning en annan lång figur, liksom uppstigen ur jorden, gå bredvid honom. Förmodligen hade denne väntat honom der, och antingen nu den lilla judens åsyn väckt en idéförbindelse, för hvilken Alf icke gjorde sig full reda, eller att hans hastiga uppfattning var riktig, allt nog i konturerna och ställningen af denna person låg något, som kom honom på den tron, att det var samma långa och välväxta karl, hvilken suttit bakom dem på terrassen i Dresden.

Båda dessa figurer följdes nu åt och tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, ty de stannade ofta några ögonblick framför hvarandra och fortsatte sedan sin väg utför backen.

Utan all besinning skyndade Alf i fyrsprång utför den branta sluttningen på den sida, der han befann sig, för att genskjuta dem.

Just då han kom ned och hoppade öfver vattenrännilen vid sidan af vägen, snafvade han på de våta och mossiga gamla stockarna deromkring och föll framstupa.

Grimaserande af smärta, reste han sig likväl genast upp, men var knappt i stånd att stöda på sitt värkande ben. Han var imellertid nere på vägen, dit de andra, som följt den krokiga och mera långsluttande gångstigen, ännu icke kunnat hinna, och såg sig omkring med spänd uppmärksamhet, väntande i hvarje ögonblick att få se de båda karlarne komma fram om vallens krökning.

Månen sken så klart, att man tydligt kunde urskilja den öfre delen af gångstigen, på hvilken de gått, och en lång sträcka på ömse sidor af den raka och enformiga chaussén, men inga vandrare syntes till.

Alf gick fram till det ställe, der de borde hafva framkommit; han blickade uppmärksamt rundt omkring på vallen, men de kunde icke mera upptäckas.

En bondgumma, åkande tillsammans med en fet munk, i en vagn dragen af en ko med oket på en röd puta öfver pannan, voro de enda lefvande varelser, som syntes.

De kommo ifrån staden, der gumman förmodligen sålt ett par kalfvar, i hvars tomma bur hon och den beskedlige patern nu sutto haltsofvande.

Den enda tömmen, med hvilken deras dragare styrdes, låg helt lös framför deras fötter, och båda två försäkrade, till svar på Alfs frågor — sedan både de och deras ko lugnat sig efter den förskräckelse, hans plötsliga uppträdande förorsakat — att de icke sett någon menniska under hela vägen från Kranach.

Äfven nu ville Alf icke oroa Malkolm med sina, kanske grundlösa, misstankar om den hvita pierrot’ns närhet, och de båda vännerna återvände hem, sedan Malkolm fått en annan och långt rimligare förklaring öfver Alfs häftiga fart utför vallen.

Allt sedan de båda unga männen råkats i Stockholm, hade Malkolm sofvit ostörd hvarenda natt; det var snart tvenne månader, sedan dessa obehagliga syner, hvaröfver han beklagat sig, försvunnit, och Malkolm började sjelf att betvifla deras verklighet och hoppas på befrielsen derifrån, under det Alf nästan harmades att icke få tillfälle att bedöma deras art och mål.

Denna afton var imellertid den unge medicine kandidaten ännu mera tyst och tankfull än hans vän.

Han började bedöma Malkolms inbillningar mera skonsamt, och han kände sig helt häpen öfver sin egen oväntade förmåga att vid kanhända alldeles vanliga och betydelselösa händelser fästa en vigt och ett interesse, som möjligen voro rent af inbillade.

Morgonen derpå vaknade Alf vid att någon ropade honom, och då han slog upp ögonen, stod Malkolm halfklädd vid hans säng och såg blek och ruskig ut.

— Hvad står på Malkolm, du ser sjuk ut, hvad är det? — ropade Alf förskräckt och satte sig upp.

— Åh intet annat, än att den hvita pierrot’n varit här i natt.

— Hvad säger du? Det är omöjligt, jag har ju legat här, tre steg ifrån din säng!

— Du kan se det sjelf. — Malkolm pekade på det lilla bordet bredvid hans hufvudgärd.

Alf rusade upp. Ja, der låg verkligen en bit papper, på hvilken de dumma och löjliga orden: ”gif mig igen min peruk” stodo skrifna med denna sneda och förvända stil, hvarom Malkolm talat; och alldeles bredvid låg Malkolms klocka, nycklar och plånbok. Den skulle således blifvit ditlagd, sedan han lagt sig, ty om den legat der före dessa saker, så skulle han ovilkorligt hafva märkt densamma, så mycket säkrare, som den låg ofvanpå urkedjan.

Alf stod stum och helt och hållet slagen af detta bevis på sanningen af Malkolms påstående, som han varit fullt öfvertygad att aldrig få se.

— Här har således verkligen varit någon inne, det är otvifvelaktigt, utan att jag hört någonting; det är sannt, att jag sofvit som en stock, jag har icke tänkt på att vaka en gång. Men i alla fall har det varit en lättfotad person, och vi skola åtminstone upptäcka, hur han kommit och gått, — sade Alf, förargad öfver det sätt, på hvilket han hållit löftet om sin vaksamhet, och på samma gång påminnande sig de båda nattvandrarne på vallen, som försvunnit så hastigt.

— Du ser det nu sjelf, när skall man vara lugn för denna infernaliska varelse? Om man vakar i tio, tjugo, trettio nätter, så somnar man slutligen, man tror sig en gång i ro, och då man minst förmodar det, är han åter bredvid en, — sade Malkolm, med en ton af nedslagenhet och förtviflan, som nästan lät Alfs bestörtning och harm öfvergå till samvetsqval öfver hans ringa vaksamhet.

All Malkolms sorgsna modlöshet, som minskats under resan, var nu återkommen; han kastade sig på soffan, utan att deltaga i Alfs ifriga undersökningar, och försäkrade honom endast, att det tjente till ingenting.

Dörren var reglad och stängd utåt korridoren; det var icke rimligt, att någon gått derigenom, men fönstren deremot voro alls icke svåra att öppna, de gingo inåt rummet, liksom öfverallt i Tyskland, och kunde ganska lätt skjutas upp utifrån, ty de hade inga hakar.

Der utanför var en balkong, tolf eller tio fot öfver den stenlagda gården, och den syntes omöjlig att komma upp till utan en stege.

Som husets trenne våningar imellertid sköto ut öfver hvarandra, så hade denna balkong ett tak öfver sig, och ifrån våningen deröfver skulle man med lätthet kunna komma in.

Den, som varit inne, tycktes således böra bo i hotellet eller också varit gömd der öfver natten.

Så långt hade Alf kommit i sina slutsatser, då Johan, Malkolms betjent, som en stund varit inne i rummet, hastigt utropade:

— Ha herrarne kanske satt undan silfverschatullet? Jag kan icke hitta det.

— Du brukar ju ställa det der i skåpet?

— Ja, men det finnes icke der, och jag har nu sökt öfverallt.

— Här var väl stängdt, medan vi voro ute i går qväll?

— Ja, äfven det, men jag satt här dessutom och skref, efter som jag fick barons tillåtelse dertill, medan herrarne voro borta.

— Ja, det är sannt, du var ju ännu här, när vi återkommo.

— Ja, jag bäddade här sedan och var icke ur rummet mer än den stund, då jag hemtade friskt vatten i karaffinen.

— Men det var troligen tillräckligt för att någon skulle kunnat smyga sig in.

— Jag kan icke tro det, jag råkade en af uppassarne i korridoren, han kom just med vattenflaskan, och jag vände om genast, — sade Johan med nedslagen min.

— Nå det är således en vanlig tjuf, som helsat på oss; så mycket bättre, vi skola då lättare upptäcka honom, — sade Alf med ett temligen misslyckadt försök till munterhet.

— Det tror jag ej, kom ihåg min ring, som jag äfven förlorat på samma sätt vid Gustafsberg. Besynnerligt, jag tänkte verkligen i går flera gånger på möjligheten att förlora dessa saker; det var en aning, som imellertid icke gagnade till någonting.

— Jag går genast och anmäler saken i polisen.

— Nej, vänta, det tjenar till ingenting, jag har en synnerlig motvilja att göra offentlighet af dessa spökerier, — sade Malkolm tvekande.

— Spökerier, hur kan du begagna ett dylikt ord? Jag har sannerligen mycket liten aktning för sådana spöken, som medtaga silfverserviser; dessutom, antingen du nu sammanställer denna stöld med papperslappen eller ej, så är det ju gifvet, att vi vilja söka alla möjliga upplysningar derom, eller hur?

— Ja visserligen, men man skall skratta åt mig.

— Det är ju endast silfret, det är fråga om; vi nämna ingenting annat, och ehuru det är en dyr förevändning eller anledning att få den fördömda skurken fast, så är den imellertid ganska lämplig.

— Ja du har rätt, gå då Johan!

Betjenten, som ingenting begrep af de båda herrarnes samtal, gick, och Alf återtog:

— Denna stöld synes mig vara ett mycket dumt streck af din hvita pierrot, och jag erkänner, att det helt och hållet förvirrar mina förut fattade föreställningar om honom. Han har troligen råkat i frestelse att agera en smula på egen hand och i eget interesse, och detta skall fälla honom, derom är jag öfvertygad.

— Jag vet icke, hvad du menar, och jag är trött vid att gissa på denna saks slutliga upplösning, — sade Malkolm likgiltigt och sorgset.

— Om han åtnöjt sig med att skrifva sneda biljetter, eller rättare att lemna sitt kort vid sina visiter, så skulle man haft svårt att få honom fast och, då man ertappat honom, icke kunnat få någon synnerlig hämd, men nu ...

— Åh, vänta att triumfera, tills du verkligen fått tag i honom, — inföll Malkolm gäckande.

IX.

Ja min herre, jag tror, att vi gripasaken an, — sade mr Gibson, advokaten, då Astley Cameron, några dagar efter sitt första besök, återkom till honom på hans kontor i West-End.

Det blir en ganska interessant affär, ganska interessant, jag har skaffat mig alla de upplysningar, som utan särskilda och hemliga åtgärder nu för tillfället stå att vinna, och att börja med tyckes intet tvifvel vara, att icke mrs Merton verkligen dikterat denna bekännelse; hennes man försvann mycket riktigt för tjugofyra år sedan på ett högst eget sätt, och om återfinnandet af hans lemningar bekräfta hennes brott, så är det mycken anledning att tro äfven det öfriga i hennes vittnesmål vara sannt. Det mest besynnerliga är verkligen, att tvenne personer af samma namn och ålder finnas, utan att någon antydan om detta förhållande finnes i hennes bekännelse.

Härunder ligger naturligtvis ett brott, som mrs Merton antingen icke kände eller icke meddelat.

— Men mr Gibson, jag vill, innan vi vidare tala om saken, ännu en gång erinra er, att det är endast i händelse af en lycklig utgång, som ni kan räkna på den ersättning, hvartill en dylik affär berättigar er, i motsatt fall, ni känner min ställning, — sade Astley allvarsamt och fäste på advokatens knotiga ansigte en orolig blick.

— Ja, ja det är en sak, som vi båda våga tillsammans, ni har just ingenting att förlora, ni är ung och för närvarande utan alla andra planer och interessen för er framtid, jag vågar min tid, mitt arbete och äfven mitt anseende, utom de betydliga kostnader som denna sak fordrar. Nåväl jag gör det i förhoppning att få en ersättning som motsvarar min möda och min risk. Se här, hvad säger ni om detta kontrakt?

Master Gibson upptog ur en låda i sitt skrifbord ett papper, som han räckte åt sin oerfarna klient.

Astley genomögnade det temligen hastigt; han hade mycket litet begrepp om affärer, och det är dessutom mycket lätt att disponera öfver en förmögenhet, som man icke eger. Om advokaten sjelf genom detta kontrakt blefve egare till en tredjedel, kanhända hälften af den rikedom som Astley hade rätt till, hvad mera? Utan denna förbindelse skulle han kanske gå miste om allt.

För Astley betydde för öfrigt rikedomen mindre, det var namnet hans fars gamla ansedda namn, det namn som gaf honom, den fattiga, okända ynglingen, sin rättmätiga plats bland Englands färnämsta familjer, som han velat köpa med sitt blod, om han kunnat.

Den så mycket omtvistade, så orättvist och ensidigt bedömda bördsstoltheten låg i Astleys blod och ligger onekligen i hvarje menniskas, ty ingenting är mera naturligt, mera ädelt, till sin grund och rätta betydelse, än tillfredsställelsen öfver ett namn, som redan i sig sjelft innebär ett företräde, ehuru denna tillfredsställelse, liksom allt godt och upphöjdt, kan vanställas och oriktigt uppfattas.

Det var derför utan synnerligt betänkande, som Astley ingick på master Gibsons pretentioner, synnerligast som den kloke advokaten af nödvändigheten hade gjort en dygd och afstått ifrån all ersättning, i händelse affären misslyckades.

— Således är nu allt klart mellan oss, — sade master Gibson, icke utan ett litet drag af tillfredsställelse, då Astley skrifvit sitt namn under kontraktet.

— Har ni originalhandlingarna med er? Nå låt mig se dem!

Astley lemnade honom den gamla prostens i Skurup skrifvelse, och master Gibson lade mer än en gång sin stora flata hand på den röda peruken, som betäckte hans hjessa, under bemödandet att förstå något deraf: ändtligen vände han om sista bladet och utropade hastigt med synbar bestörtning;

— Aj! Aj. Hvad fan! Ursäkta, att jag svor, det var mycket obetänksamt gjordt. Men hvad är detta? Haf den godheten att öfversätta dessa underskrifter för mig. Jag känner svenskan mycket obetydligt, men siffrorna här inom parentesen fästa min uppmärksamhet; det tyckes, som om dessa båda intyg icke öfverensstämma.

— Nej, så är det verkligen. Läkaren intygar, att hennes dödstimme varit klockan sex på qvällen, och presten mottager hennes bikt klockan ett samma natt. Det är mycket besynnerligt, men läkaren har begått ett misstag naturligtvis, den gamle presten är min fosterfar och lärare.

— Tyst, tyst, min herre! Det der var illa, mycket illa.

— Men hans heder och sanningskärlek äro utom allt tvifvel.

— För fan! — ursäkta mig! — hvem bryr sig derom? Det vore bättre, om vi kunde bevisa motsatsen. Ni inser väl, att en död menniska icke kan afgifva ett vittnesmål.

— Men hon var naturligtvis icke död.

— Hm, hm, det här kan gifva våra motparter en ganska bastant krok att hänga upp oss på.

— Men min Gud, om hon verkligen varit död, så ...

— Så kan alltsammans vara en vision, om icke rent af en dikt af presten, förstår ni.

— Men jag säger er ju, att han är en man af heder, och som dessutom med sin ed bestyrkt verkligheten af hennes bikt.

— Ah bah, hvad gagnar det oss? Han borde varit mindre hederlig, så hade han icke varit nog dum för att råka i kollision med läkaren.

— Hvad menar ni? — sade Astley, rodnande, med en känsla af harm och missnöje, som han icke kunde qväfva.

Master Gibson svarade imellertid icke ett ord; han försjönk i betraktelser, som det tycktes, öfver det ofantliga bläckhornet på bordet framför honom och tryckteallt ifrigare och omsorgsfullare fast den röda plätten på sin hjessa, under det Astly helt nedslagen och orolig beskådade ömsom de kala väggarne i rummet, det stora bordet med sina pappershögar och sin sakförares hårda och dystra ansigte, som i lampskenet liknade ett af stenbelätena på Westminster-Abbey.

Ändtligen reste advokaten sig upp och mumlade för sig sjelf:

— Nåväl, detta är en svårighet, som vi måste kringgå, om vi icke kunna besegra den. Men i alla händelser skola vi först söka att få mrs Mertons uppgifter bekräftade, — fortfor han högre och vändande sig till Astley. — Vi behöfva uppsöka och samla alla våra resurser, för att mönstra dem, innan vi ställa dem såsom bevis i stridsordning, och man får icke försmå äfven de mest aflägsna och dunkla häntydningar, som man kan finna i detta fall, ty äfven den obetydligaste omständighet kan dölja inom sig en upplysning eller ett bevis. Vi måste äfven räkna på tillfälligheterna, som våra efterspaningar kunna föranleda, och bereda oss på ett motstånd, som står i förhållande till vigten af hvad vi hoppas vinna.

Den tvetydiga hemlighet, som vi antaga hvila öfver lord Astley Hawerfields börd, är antingen känd af honom, och i så fall har han redan tagit sina försigtighetsmått att dölja den, eller är den en hemlighet äfven för honom sjelf, och då har utan tvifvel någon annan sökt att förekomma en upptäckt, men hvem denna andra skulle kunna vara, det vill säga, hvem som skulle kunna hafva fördel häraf, inser jag icke nu åtminstone Det är fullkomligt tydligt, att hans föräldrar, jag menar lord Percy och hans fru, varit bedragna, i händelse ett bedrägeri verkligen egt rum, ty alla mina efterforskningar bekräfta, att de aldrig sörjt eller förlorat något barn, och att deras son i sina späda år aldrig varit skild ifrån dem. Mrs Mertons bekännelse tyckes imellertid bära alla spår af sanning; i sjelfva denna qvinnas cynism ligger en garanti för hennes uppriktighet. Alla de detaljer, hvarom jag nu kunnat få någon kunskap, hafva bekräftat sig, och jag tvekar derför icke, trots dessa stridiga uppgifter om hennes död, att företaga denna sak.

Vi vilja företaga våra efterforskningar i tysthet så länge, och om allt hvad hon för öfrigt sagt kan bevisas, så hafva vi redan deri en oändlig fördel. Det är först då vi samlat alla möjliga upplysningar och vittnen, som vi framlägga detta papper, hvilket, då det befinnes vara sannt, icke skall verka mindre afgörande — såsom den första anledningen till en undersökning, hvars resultat blir erkännandet af er identitet — derför att en vålnad synes hafva lemnat det såsom vittnesmål.

Mr Gibson tystnade ett par minuter, gnuggade händerna af förtjusning öfver sin egen vältalighet, stoppade båda sina näsborrar fulla med snus och fortfor, helt belåten med det uttryck af vördnadsfull tillfredsställelse, han läste på sin unge och hoppfulle klients ansigte:

— Jag kan icke sjelf lemna London förr än om ett par månader, men min förste skrifvare, mr Wehler, är en skicklig karl, dessutom känner jag en konstapel vid detektiva polisen, hvars talent är utmärkt, båda dessa herrar skola följa er till Cornwall; ni skall på Merton Hall undersöka den paviljong, hvarom den döda talar, och vid Aukwoodhouse efterforska någon, som kan lemna upplysningar om lord Astleys barndom. I händelse den italienska amman finnes, kan allt bli klart, äfven om hennes tystnad är aldrig så högt betald, ty en qvinna kan sällan framhärda i en absolut tystnad.

Astleys hjerta klappade vid advokatens ord, och blodet rusade till hans hjerta vid tanken på att i verkligheten få se de ställen, hvarom han så ofta drömt, der hans far och mor lefvat, denna unga och sköna mor, hvars smekningar och kärlek man beröfvat honom.

— Håll er således färdig, min unge vän, att resa, så snart jag underrättar er derom; jag skall imellertid icke vara overksam för vår sak; jag har just i dag fått reda på handlingarna angående den der Mertons försvinnande och arfsfrågan efter honom; låt mig imellertid gifva er ett råd: ni är ung, oerfaren och främling här. Det finnes ständigt en mängd skälmar och bedragare, som lura på dylika personer, ingå inga förtroliga bekantskaper och anförtro åt ingen edra förhoppningar på framtiden! Meddela mig äfven genast allt hvad ni möjligen skulle kunna upptäcka, som kan hafva äfven det mest aflägsna sammanhang med vår sak!

Astley tackade honom för hans välmening, men åhörde hans vishet med samma förstockade likgiltighet och döfhet, som en orubblig naturlag måtte ålägga ungdomen att alltid känna för alla de råd och varningar, hvilka möjligen kunde bespara dem några ledsamheter och obehag här i verlden. Klockan slog sex i närmaste kyrktorn, då Astley kom ut ur mr Gibsons port.

Det eviga duggregnet hade upphört, och de tjocka skyarne delade sig liksom på försök några minuter; man såg der och hvar en ljusning på himlen, och vinden hven kall och skarp genom gatorna.

Med sinnet uppfyldt af tusen nya och orediga tankar vandrade Astley framåt, utan att gifva akt på hvart han kom, och då han gått en halftimme, märkte han först, att han alldeles förvillat sig och var på en trakt i den stora staden, som han alls icke kände till.

Den mörka grumliga floden flöt under en bro, hvars lyktor kastade ett sväfvande och oredigt ljus öfver de murkna pålarne och den gyttjiga stranden på andra sidan, der en liten öppen plats, betäckt af smuts och omgifven af ruskiga och förfallna hus, skymtade fram.

Astley stannade villrådig och såg sig omkring. Förargad öfver sin tankspriddhet, ämnade han vända om samma gata han kommit, då ett besynnerligt ljud nådde hans öra.

Han hejdade sig och lyssnade. Det tycktes komma ned ifrån floden och lät ibland som en sång, låg och melankolisk, hvilken upplöste sig i snyftningar och slutade med ett halfqväfdt skrik, som åter igen öfvergick i ett slags mummel och ändtligen förvandlades till ord och meningar, ett samtal, som det tycktes, mycket häftigt fördt imellan tvenne personer.

Några arbetare och fattiga qvinnor gingo förbi, men ingen af dem tycktes märka dessa ljud.

De upprepades imellertid alltjemt och föreföllo den förvånade Astley allt mer och mer hemska och sällsamma, ju mindre han kunde begripa, hvarifrån de kommo eller hvad de betydde.

Ibland höjde sig denna entoniga sång så högt, att han urskilde orden: ”Old Robin Hood”, som ideligen upprepades såsom refrain, med en så klagande röst, som om det varit Robin Hoods liksång man sjungit.

Astley kunde icke förmå sig att gå derifrån, innan han fått reda på den ovanliga sångaren, som valt en så olämplig plats och stund för sina prestationer, och då han i detsamma såg ett par sotiga smeder, som kommo från sitt arbete och ämnade sig öfver bron, gick han fram till dem och gjorde dem uppmärksamma på de orediga ljuden, som vinden ömsom förde fram, ömsom upplöste och förskingrade.

— Åh, — sade den ena skrattande. — Det är gamla Hester, som är ute och spökar, hon tjuter alltid emot oväder liksom hundarne.

— Ja, jag ser henne sitta der nere och gunga i gyttjan, — tillade den andra, under det båda två lutade sig öfver broräcket och tittade ned i vattnet, som gult och grumligt flöt långsamt derunder.

Astley följde nyfiket riktningen af deras blickar, men han såg ingenting, allt var svart och otydligt der nere, och han sade otåligt:

— Hvem är Hester? Jag ser ingenting.

— Åh, det är en stackars gammal qvinna, som har supit sig galen. Vi kunna gå ned och taga henne med oss och lemna in henne på fattighuset, der hon bor, då vi gå förbi. Natten blir kall, och det är synd hon skall sitta ute, hon har husrum i fattighuset, ser herrn, men de kunna icke hålla henne inne, när det kommer åt henne.

Astley kände en obestämd nyfikenhet att se Robin Hoods sångerska och följde de båda karlarne öfver bron och ned till andra stranden.

Här upptäckte han nu verkligen i mörkret en varelse, som satt i en af de gamla båtarne, hvilka lågo halft uppdragna på land eller voro fästa vid pålarne.

Hon satt hopkrupen och vaggade båten af och an, under det hon ifrigt pratade, ömsom med en gäll och fin diskantstämma och ömsom groft som en karl, liksom om hon fört dockorna i en marionett-teater.

— Hester! — ropade den ena af karlarne och närmade sig båten, — Hester! Kom nu, det är sent, ni sitter här och blir alldeles genomfrusen.

— Hvem är det! — svarade qvinnan förskräckt och reste sig upp i hela sin längd. — Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort; det är osanning alltsammans, rör mig icke, jag kan nog försvara mig.

Hennes stora och kraftfulla, ehuru något böjda gestalt gaf också en tydlig bekräftelse åt hennes ord och hotande åtbörder, vid hvilka likväl de båda karlarne tycktes vara vana.

— Se så! Lugna er nu Hester! Känner ni icke igen oss? Vi vilja endast hemta er hem med oss.

— Är Samu med er? Har han icke kommit ännu? — sade hon skyggt, närmande sig båtkanten och betraktande de båda smederna, som hon nu tycktes känna igen. — Här har jag suttit och väntat år ut och år in och aldrig kommer han. Han skulle hemta mig, som ni vet. Jag tror, att han har glömt mig. Jag kunde nog gå ensam, om jag bara kunde minnas, hvar det var. Men jag har sett så många ställen i verlden, så att det hvimlar om i mitt hufvud, och så lofvade jag honom att vänta.

Hon upplyfte sin kjol och klef varsamt öfver kanten af båten, och i det osäkra skenet från lyktan på stranden såg Astley ett brunt och fåradt ansigte, hvars svarta ögon lyste som på en katt och hvars sotsvarta och gråsprängda hår låg i täta och orediga krusor, som af blåsten fördes fram i spridda testar, under den gamla svarta hufvan, som betäckte dem.

— Har ni icke sett Samu? — återtog hon och stannade i den våta gyttjan nere vid stranden, utan att vilja närma sig och som det tycktes färdig att gå tillbaka i den murkna båten, som var till hälften fyld af vatten.

— Jo, visst hafva vi sett honom. Han väntar er der hemma, kom nu bara med oss; — sade den ene af karlarne otåligt och vinkade åt henne. — Ser herrn, hon tror jemt, att en rik och förnäm herre skall komma och hemta henne, och det väntar hon på, stackare, tills allas vår herre döden kommer och tar henne, kan jag tro. Bara man säger sig komma ifrån Samu, så följer hon med; annars så får man ingen bugt på henne, för hon är stark som en björn, så gammal hon är.

— Ack, så länge sedan det är jag såg honom, — återtog qvinnan och klef fram ett par steg, under det hon ruskade på sig för att ordna sina våta och eländiga kläder af denna obestämda färg, som man kunde kalla fattigdomens, ty det är grumlet af alla möjliga färger, förenade genom smutsen och dammet, som sammanhåller trådarne i ett tyg, hvars ursprungliga art ingen kan urskilja.

— Det är väl hundra år ... men nu, kommer han ändtligen. Huru tycker ni att jag ser ut?

Hon slätade på sin gamla slankiga kjol och rätade sin halsduk, under det de båda karlarne togo henne imellan sig för att föra henne hem.

Mumlande och pratande alltjemt med sina välvilliga ledsagare, vandrade hon bort i mörkret, och Astley såg dem snart försvinna vid hörnet af det lilla smutsiga torget.

Ändtligen ett par timmar derefter stod Astley, efter många frågor och misstag, vid porten till hotellet, der han bodde.

— Det är en herre deruppe som väntar i herrns rum, — sade uppassaren då han öppnade dörren för honom.

Astley sprang upp för de fyra trapporna utan synnerlig trötthet efter sin långa promenad, öppnade dörren till sitt rum och såg sin vän, mr Crawfords förste skrifvare, insomnad i soffan och framför honom, med fingret på sina leende läppar, den vackra franska kammarjungfrun hos madame Désirée d’Harcourt, markisinna de Grammont.

X.

— Hvad gör du här, Anais? — sade Astley skrattande och med en ton af förtrolighet, som bevisade, att han fullkomligt öfvervunnit sin första blyghet och tvekan inför den lilla koketten.

— Tyst, tyst! Jag kom in för att söka er, och så finner jag den här snarkande Endymion i ert ställe, — sade flickan helt sakta, för att icke väcka Gordon. — Hvar har ni varit så länge, min herre? Madame är mycket orolig för er skull.

— Klockan är icke mer än tio, jag får väl se henne ännu i afton?

— Ja, men skynda er då!

— Jag skall endast tala några ord vid den här sofvande gynnaren.

— Nå, låt det då icke blifva alltför många, ty madame har i afton stannat hemma endast för er skull.

— Nej, visst icke! Gordon, vakna då!

— Ah! vänta! Väck honom inte förrän jag gått. Han rör på sig. Se så!

Gordon satte sig upp med en lång gäspning, och Anais flaxade ut genom den halföppna dörren som en skrämd fågel.

— Ah, ändtligen kan man då få råka dig! Jag har suttit här och väntat tills jag somnat.

— Ja, jag ser det, gif mig en smula rum bredvid dig, jag dör af trötthet!

— Nå, hvar har du då varit? Och hvarför finner jag dig ännu efter åtta dagar qvar här i hotellet, då du för länge sedan borde hafva flyttat till Islington. Jag har sökt dig der tvenne gånger. Mamma Morris anser sig bedragen, och miss Esmeralda dansar icke annat än ”pas de desespoir”.

— Ack, min vän, jag kan icke hjelpa det. Jag kommer icke att flytta dit.

— Nå, men hvarför? Har du kanhända redan vunnit din process och är förvandlad till millionär?

— Nej, tyvärr! Men saken, är att jag träffat på ett äfventyr.

— Åh fan, och jag som glömt att varna dig.

— Ja, det var stor skada, men jag förlåter dig.

— Fruntimmer, förmodar jag?

— Ja, men tala tyst, ty jag har grannar här bredvid!

— Jaså, nå berätta mig alltsammans!

— Det är för mycket begärdt, men jag vill ge dig en aning om saken.

— Det är återigen för litet. Och det har jag dessutom redan.

— Omöjligt, det är en förnäm dam, en markisinna.

— En fransyska således?

— Ja, en engel.

— Ah, bah, jag känner till sådana der förnäma damer, som komma till London, när de icke längre göra lycka i Paris. De äro lika litet markisinnor som englar. Men hur fan har du råkat ut för denna skönhet?

— Hon bor här i hotellet.

— Jaså, och det är derför du icke kan flytta? Jag förstår.

Astley smålog och höjde på axlarna.

— Nå väl, jag har ingen rätt att blanda mig i dina affärer, men tro likväl mina ord, dylika förbindelser äro ruinerande! Jag har visserligen sjelf ingen erfarenhet deraf, ty jag har lyckligtvis icke ett sådant utseende, att man kommer och enleverar mig, och min kärlek till Zusette har gjort, att jag icke känt någon frestelse att sjelf börja några amouretter, men jag har verkligen bevittnat tragiska slutscener i dylika farcer.

Astley kände sig en smula generad af sin väns ovanliga allvar, och för att komma ifrån denna sak, berättade han i stället om det vigtiga resultatet af sitt besök bos advokaten, sin tillämnade resa och sitt lilla äfventyr på hemvägen.

Gordon var imellertid så melankolisk och fåordig, att han fullkomligt väl kunnat uppträda hvilket ögonblick som helst på mr Crawfords kontor, och då Astley skrattande sade honom detta, svarade han sorgset:

— Ja, jag fruktar, att jag aldrig mera behöfver förställa mig, för att väcka förtroende hos mr Crawford och hans klienter; min munterhet är för närvarande icke större, än att den ganska väl kan döljas utan all ansträngning.

— Men hvar har då ditt goda lynne tagit vägen? Är Zusette ännu alltjemt osynlig?

— Ack, ja! Och om du visste hvad jag känner. Men det kan du icke ana, efter jag vet att beherrska mig, — tillade han häftigt uppspringande. — Om du hade sett Zusette, så visste du, hur man kan älska henne, hur man kan frukta. Jag har vaktat henne. Jag har varit svartsjuk om henne som en turk. Och likväl kanhända ... Ah, om det vore möjligt! Om jag kunde tro ...

Gordon vandrade häftigt fram och åter på golfvet, med utsträckta armar gestikulerande omkring sig, och stannade imellanåt orörlig med nedsänkt hufvud.

— Det kunde imellertid vara sannt! Hon kunde hafva bedragit mig! — utropade han och slog sin knutna hand för pannan så våldsamt, som om han ämnade krossa sin hufvudskål, hans ögon gnistrade, och den beherrskning, hvarom han nyss talat, tycktes nu åtminstone vara temligen obetydlig, han marscherade åter några steg med häftighet, stötte med vild fart emot bordet och kastade sig slutligen gråtande i soffan.

— Min stackars Gordon, — sade Astley deltagande, — sansa dig nu! Betänk, att du ännu ingenting vet, som berättigar dig till denna förtviflan; du säger ju, att hon är sjuk, hur kan du vredgas då? Det är ju orättvisst emot det arma barnet.

— Ja, ja du har rätt. Jag är ett odjur, en narr, men likväl hvarför får jag icke komma in till henne?

— Fruntimmer hafva ju så många infall, har man sagt mig. Hon är väl en smula behagsjuk, och hon vill icke att du skall se, att hennes skönhet kanhända bleknat af sjukdomen.

— Ah, du har möjligtvis rätt. Se så för fan, det är dumt att sörja i förväg: i morgon har hennes värdinna dessutom lofvat mig, att jag skall få se henne och tala vid henne. Bort med alla dumma griller imellertid! Jag tål egentligen icke sorgen, den tillhör icke min natur, och jag måste skaka den af mig, jag blir sjuk deraf som af ett kräkmedel, men här har jag nu suttit alltför länge, jag kom egentligen hit för att förströ mig, men du var icke hemma, det är sent, se så adjö!

Och hviftande med hatten försvann den stackars skrifvaren, som grät och skrattade, rasade af förtviflan och svartsjuka och i samma andetag tröstade sig sjelf med de enfaldigaste föreställningar.

Knappt hade Gordon stängt dörren efter sig innan Astley lutade sig tillbaka emot soffdynorna, knäppte händerna tillsammans öfver hufvudet — alldeles som han brukade göra i Lund på sin lilla vindskammare, då han ville i sitt hufvud lösa något rätt inveckladt problem — och fäste ögonen orörligt på väggen midt emot, der ett stort, temligen groft kopparstick, med herdar och herdinnor, prunkade i en bred förgyld ram.

Af uttrycket i hans blick var imellertid lätt att se, det den tvetydiga scenen på taflan alls icke var föremål för hans uppmärksamhet. att han icke ens såg den, och de vexlande rörelser, som hans ansigte afspeglade, talade lika tydligt som ord om spefull glädtighet, tillfredsstäld fåfänga, passion och derimellan drag af vemod, ånger och bitter missräkning.

Så var det också: dessa mångfärgade skyar drogo förbi själens horisont, alltför lätta ännu för att egentligen förmörka den, men likväl lemnande tillräcklig aning om de tunga sammanpackade moln, hvarunder hans lefnads sol kanhända skulle sjunka.

Astley hade icke behöft mer än åtta dagar, för att återkomma ifrån sin första häftiga berusning vid förbindelsen med den vackra fransyskan, som i sjelfva verket hvarken egde ungdomens eller skönhetens första blomma, och hos hvilken han, vid uppvaknandet ifrån sin hänryckning, fåfängt sökte denna magiska glans af ungdomlig friskhet, som omstrålat hennes porträtt.

Den sköna Désirée tålde verkligen icke att granskas vid dagsljus med kritiska blickar och hade derför gjort ganska klokt att välja London till skådeplatsen för sina triumfer; men oaktadt hon icke var det idealiska väsende, som Astleys uppjagade inbillning trott sig se, så var hon likväl en tillräckligt skön qvinna för att rättfärdiga den eld hon tändt, och hon egde dessutom i sitt behag sin tjusningsförmåga och dessa tusen illusoriska konstgrepp, som en kokett qvinna ensam känner och förmår utfundera, nog mycken makt för att förvrida hufvudet på en tjugofyraårig man.

Det fanns imellertid för mycken verklig smak, för mycken ren och upphöjd skönhetskänsla hos Astley, för att låta honom länge bibehålla den yrsel, hvari hans eget temperament och de ovanliga omständigheterna försatt honom.

I den tarfliga prestgården, hos faster Petronella och farbror Jöns, och i dagligt umgänge med den gamla ungkarlen på Svaneholm, hade Astley fått en bättre uppfostran, ett säkrare omdöme och en mera förfinad smak, än han skulle fått, uppfödd i Paris eller London, och den förmenta markisinnans språk och manér kunde icke länge förvilla honom, han hade med ett ord redan kommit till fullkomlig klarhet om arten både af sitt eget och hennes verkliga värde och ställning, men detta hindrade icke, att han fann sig i ett sällhetsrus, som väl tillät honom att reflektera, men alls icke att använda eller tillämpa sitt förstånd.

Det händer oss icke så sällan i vår första ungdom, att vi tjusas mera af en qvinnas omgifning än af henne sjelf, vi fångas i allt det silfverskir och guldflor, hvari hon är insvept, och berusas af de parfymer, den elegans och lyx, som likt ett moln dölja gudinnans kanske icke alltid så idealiska former; vår egen fantasi har största delen i hennes seger; och liksom musikens och trummornas buller öfverröstar missljuden vid en batalj, så döfvas icke sällan disharmonien inom oss af champagnekorkarnes smällar och skämtet och skrattet, och om vi känna oss bedragna, så är det i sanning icke qvinnornas fel, utan öfvermåttet af vår egen inbillning, som bär skulden.

Nåväl! Hvad mer? Är det då så svårt att fatta, att, när allt kommer omkring, så är och förblir den verkliga lyckan just illusionen sjelf.

Alla dessa himmelska förespeglingar, dessa berusande aningar, dessa öfversvinneliga förhoppningar, höga som himlen och sväfvande, obestämda och ofattliga som den, hvarför kalla vi dem svekfulla och förrädiska, hvarför sitta vi trumpna och surmulna och anse oss bedragna deri? Hafva vi icke i sjelfva deras egande fått allt hvad jorden kan gifva, redan njutit all den lycka, som är möjlig?

Om sällheten vore konkret, så skulle den vara platt som en pannkaka och trivial som den, om vi verkligen kunde vidröra den, så skulle vi liksom i sagan finna guldet förvandladt till torra löf; om bakom våra aningars rosenskyar funnes en verklighet, så skulle denna verklighet säkerligen döda oss. Mythen berättar, att den oförnöjda, som ville se sin älskare i Jupiters majestät, blef förbränd af hans strålar, men kanhända var det hennes besvikna väntan, som dödade henne i stället.

Och hvem vet, om, då Venus lofvade Paris den skönaste qvinna i Grekland, hon icke genast i inbillningen skänkte honom en mera berusande sällhet, än Helena sedan gaf honom vid uppfyllandet af gudinnans löfte.

Det vissa är, att då Astley i markisinnans sängkammare såg hennes porträtt, i samma ögonblick man sade honom, att han var älskad af denna tjusande varelse, fann han henne så skön och kände sig genombäfvad af en så brinnande åtrå, att ingenting under solen skulle kunnat motsvara föreställningen om den lycka han väntade; och det är mer än troligt, att man alls icke behöfver hafva krumstaf och frygisk mössa och sitta på ett berg i Grekland, för att lyckliggöras med ett löfte, sådant som det Paris fick, tvärtom den allsmäktiga gudinnan hviskar det ännu alla dagar i hvarje ynglings öra, men aldrig hade väl någon med större säkerhet och mera hänryckning hört det än Astley.

Det var något af allt detta, som föresväfvade den unge mannen, der han orörlig hvilade emot soffkarmen och icke vaknade ur sina drömmar, förrän en knackning på dörren bredvid honom åter väckte honom till besinning.

Han sprang upp, rodnande som en flicka, öfverraskad i sina tankars dunkla verld, och såg i detsamma den lilla kammarjungfrun inträda.

Hon hade en helt trumpen min och sade allvarsamt:

— Ni kan icke få se madame i afton. Hon mår icke väl och nu är det alltför sent.

— Hvad säger du Anais? Och jag har icke sett henne på hela dagen. För sent?

— Ja visst, det är ju öfver midnatt. Tror ni, min herre, att man finner det angenämt att vaka för er skull och blifva blek och ful?

— Åh! Anais gå in igen, jag ber dig, och säg din matmor, att jag blott begär att se henne ett ögonblick!

— Det är omöjligt. Madame har redan påtagit sin nattdrägt. Hon är mycket trött.

— Men jag har något vigtigt att säga henne.

— Som då alls icke tyckes vara mycket brådtom med, efter ni icke förr erinrat er det.

— Du är ond på mig, Anais?

— Ja, ty jag är mycket sömnig.

— Jag lofvar att genast gå min väg igen. Men skynda dig nu!

— Min Gud, hvad ni är envis!

— Nåväl! Om du ändtligen vill sofva, så lägg dig der på soffan! Jag går in sjelf.

— Hvad tänker ni på? — sade Anais storskrattande, under det Astley sköt henne tillbaka in genom dörren, som ännu stod halföppen bakom henne.

Några ögonblick derefter låg Astley knäböjd på mattan vid sin förtjusande älskarinnas fötter, och hans brinnande blickar öfverforo med hänryckning den lilla graciösa varelsen, som, inhöljd i en sky af spetsar och musslin, framräckte sina rosenröda fingrar att kyssas, under det hon ömsom skrattade, så att alla hennes små hvassa kattlika tänder lyste i det matta rosenfärgade lampskenet, ömsom lät sina stora svarta ögon med ett melankoliskt uttryck hvila på Astleys friska ungdomliga ansigte.

Aldrig hade den vackra qvinnan varit mera naturlig i sitt koketteri, ty hon var det denna gång helt och hållet utan beräkning och hade nästan mot sin vilja förälskat sig.

Det var liksom en liten scen mellan kulisserna, som han utförde, och han öfverträffade sig sjelf, tack vare den skymt af sanning, som låg i hennes blickar och rörelser.

Man säger, att kärleken alltid är vältalig, och sannt är, att Astley aldrig tyckte sig hafva hört något mera smäktande och ljuft än dessa halfförstådda tankar, uttalade på det vackra språk, som strömmade ifrån de mest tjusande läppar i verlden.

Dea högsta graden af känsla och hänryckning i menniskans sinne har inga ord, kärleken har sin mystik, och de främmande ljuden syntes Astley bättre motsvara känslans rikedom än det utnötta hvardagsspråket, de innehöllo mera illusion, en djupare och varmare betydelse, just derför att han deri icke återfann de vanliga tankarne.

Om Désirée talat engelska eller svenska, så skulle allt det nonsens hon pratade icke förefallit honom hälften så behagligt som nu, då han icke egentligen begrep mer än hälften deraf och hade full frihet att gifva den andra hälften hvilken poetisk och sinnrik betydelse som helst.

En liten bordstudsare på spiselkanten slog två, och Désirée utropade bestört:

— Se så, min vän, det är två timmar i stället för ett ögonblick, sedan ni kom. Vi måste nu skiljas, farväl!

— Redan? För mig hafva dessa timmar endast varit ett ögonblick, — sade Astley misslynt.

— Oförnöjda barn, som ni är, gå nu!

— Men, Désirée, jag har ju berättat er, att jag kanske snart reser; jag lemnar London.

— Åh, derom är ju ännu ingenting bestämdt; dessutom är jag nöjd dermed.

— Hvad, ni har redan tröttnat vid mig?

— Nej, men jag fruktar så mycket att se er förlora det största behag, ni i mina ögon eger, det att ni är främling, okänd och undangömd, att ni icke tillhör denna hvardagliga hop, som finnes öfverallt och synes öfverallt, som alla känna och som sjelfva känna allt. Ni skall icke länge förblifva i den ställning ni nu är, ni har nyss förtrott mig, att edra planer för framtiden ålägga er ett annat lefnadssätt, ni skall icke längre vara den blyge, oerfarne, förtjusande unge mannen, som jag tillber, ni skall komma att likna alla andra innan kort, och derför vill jag hellre, att ni reser.

— Men vi skiljas åt.

— Jag skall söka upp er, när ni vill, om ni lemnar mig, innan min illusion är flydd.

— Hör på Désirée! Om jag en dag skulle framträda ur det dunkel, som nu höljer mig, om jag skulle vinna rikedom och rang, ni skulle således då icke längre älska mig?

— Hvem vet? Jag tror det knappt; jag skulle då icke blifva ensam om er ömhet; jag vill tusen gånger hellre behålla er sådan som nu.

Den vackra qvinnan böjde sig ned och tryckte en kyss på Astleys panna, med en min af så allvarlig uppriktighet, att Astley kände sig nästan rörd.

— Jag kan icke tro annat, än att ni verkligen reser härifrån snart? — sade Anais, innan hon stängde dörren efter Astley.

— Hvarför det? önskar äfven du, att blifva af med mig?

— Ja visst, och det med det allra första.

— Du är i sanning ännu mera uppriktig än din matmor.

— Det är då icke svårt, ty hon är icke uppriktig alls, — sade flickan skrattande.

— Hvad menar du?

— Jag menar, att hon söker narra er.

— Anais!

— Ja, se icke så förfärlig ut, det är som jag säger.

— Så förklara dig!

— Ingenting är lättare: hon säger sig vara nöjd med er resa, och jag är säker, att hon ville gifva bra mycket, ja alla lorder i England, om hon kunde få behålla er.

— Ah! Anais, jag tror, att jag måste kyssa dig, var detta verkligen din mening?

— Ja, tyvärr, det är en ledsam mening.

— Hur då?

— Hon är på god väg att älska er helt allvarsamt och borgerligt: jag fann henne i går afton badande i tårar; det är rätt olyckligt, ty ni finner väl ...

— Ja, du har rätt! God natt Anais!

XI.

Månader förgingo imellertid, och Astley var ännu qvar i London. Allt hvad den vackra fransyskan fruktat hade verkligen inträffat. Astleys blygsamma tillbakadragenhet och den enslighet, hvari han först lefvat, voro nu försvunna; han hade alla egenskaper för att med lätthet kunna eröfra denna afundade, eftersträfvade och tvetydiga plats i verlden, som för en tid gör oss till dess eftersökta favorit, som jägtar oss med tomma och barnsliga förströelser, för att lemna oss upptröttade och glömda.

Mr Gibson hade i tidningarna låtit införa en annons, som innehöll, ”att om någon af de personer, som tjenat hos lord Percy Hawerfield på Aukwoodhouse under åren 1786 till 1790, anmälde sig honom, så skulle detta möjligen tillskynda nämda personer någon fördel”; utan att hafva funnit en enda af alla dem, som infunno sig, ega någon kunskap om eller ens kunna styrka sin uppgift att känna till den familj, som var i fråga.

Astley lefde imellertid, sedan den summa han medfört från Sverige var slut, på advokatens bekostnad, och hans blygsamma anspråk i detta fall var kanske det, som ingaf juristen den största tvekan om ädelheten af det blod, som borde rinna i hans klients ådror.

Det var visserligen en fullkomlig fri öfverenskommelse, en risk som advokaten sjelf åtagit sig, men det förekom Astleys stolta sinne likväl genant, och han ville, åtminstone i händelse af en dålig utgång, göra förbindelsen till sin sakförare så liten som möjligt.

Det lefnadsrätt han förde hindrade honom likväl icke att få en hop bekanta, och som hans bildning, hans sätt och utseende fullkomligt bekräftade hans anspråk, så låg det i master Gibsons plan, att han borde göra sig känd och omtyckt af dessa rika, unga gentlemän, som kunde stämma opinionen till hans fördel, gifva honom en viss auktoritet i sällskapslifvet och rädda honom ifrån att uppträda som en äfventyrare, isynnerhet som han borde, utan att nämna något namn, förbereda sina vänner på den rättegång han ämnade börja för att återvinna sitt fädernearf och sin rang.

Man skulle i allmänhet kanhända icke tro honom eller icke fästa synnerlig uppmärksamhet dervid, ty dylika ogrundade anspråk, tagna ur luften, voro ingenting ovanligt, men då man lyckats samla de nödiga bevis och upplysningar, som gjorde en process möjlig, skulle han redan ega vänner, som interesserade sig för hans framgång.

Då man är tjugofyra år och kommer direkt från en vindskammare i Lund till en hufvudstads alla förströelser, dess glada ungkarlslif och lättsinniga vanor, då man uppmanas att deltaga deri och utan svårighet får medel dertill, då bryter man snart med sina gamla minnen, sina ungdomstycken, sina storsinta principer, och om icke hela den vackra byggnaden af ren och sann moral, som man i den tysta och tarfliga studerkammaren uppreste inom sig, ramlar öfver ända, så får den åtminstone betänkliga knuffar och skador. Vanligen blir den under dylika förhållanden förvandlad i en romantisk grushög, hvarur vi i lyckligaste fall sedermera kunna framleta några brukbara spillror, för att uppresa deraf ett litet kapell i vårt hjerta, der vi hålla själamessa öfver vår förgångna dygd.

Med ett ord: Astley lefde ett lif af nöjen och förströelser, som egde för honom hela nyhetens behag, och som ofta öfverskred den gräns, der nöjet blir lågt och smutsigt och lättsinnigt öfvergår till last. Han gjorde det likväl aldrig utan bittert obehag och ånger. Hans smak och hans skönhetssinne, mer omutliga än hans rättskänsla, återhöllo honom likväl, och då han icke längre fördömde sin otrohet emot den ungdomskärlek, som hittills fylt hans hjerta, så var han ännu känslig för sättet, på hvilket denna otrohet begicks.

Var han sämre eller bättre derigenom? Hvem vet? Det vill likväl synas, som om den, hvilken lägger en viss elegans i lasten och gör brottet tragiskt, redan derigenom inlagt en hemlig protest deremot.

Oaktadt den sfer, hvari Astley nu inkommit, var vida öfver den, hvari den glade och arbetssamme gascognaren lefde, bibehöll han likväl en viss förkärlek för denna sin första vän.

Gordon syntes honom i många afseenden bättre än de nya och aristokratiska vänner han fått; hans muntra och godmodiga prat eller hejdlösa känsloutbrott buro alltid vittne om hans hederliga själ, och den uppriktiga tillgifvenhet han fattat för sin ”svenska vän”; och mer än en gång var hans goda praktiska förstånd af nytta för Astley. Då han derför fann den lilla skrifvaren väntande i sina rum om aftnarna, när han hemkom, var det med en känsla af välbehag och trefnad han slog sig ned i lugn hos honom, för att berätta dagens tanklösa och ofta fadda tidsfördrif.

Astley hade en dag ätit middag med två af dessa nya vänner af ”la jeunesse dorée”, som Bulwer beskrifver såsom ”unga män med få idéer och ännu färre pligter, men godt om fristunder, penningar i fickorna och äfven skulder till sina handtverkare och krämare, ogifta tanters stolthet och sparsamma fäders plågoris, glada själar, som skynda sig att njuta af sin ungdom och äro medelålders män, innan de hinna trettio år”.

Den ene af dem, kapten Ralph Lessley, var en verklig typ för en elegant engelsman; hans blonda hår och välkammade mjuka kindskägg, långa och smala figur, vackra blågrå ögon, fina händer och välsittande patchuliluktande kläder gåfvo honom något distingueradt och behagligt, som hans alltid sansade och lugna belefvenhet ännu mera ökade, den andra mindre vacker och mera trivial till sitt utseende, men som likväl i tal och sätt bar prägeln af en gentleman, var Walther Morley.

De trenne unge männen hade nyss stigit upp ifrån bordet, och kapten Lessley anmärkte för tredje gången, att de hade ett mycket bullersamt grannskap i rummet näst intill, hvarifrån hördes högljudt prat och skrattsalvor, blandade med klingandet af sönderslagna glas och tallrikar samt smällar af champagnekorkar.

— Det är några unga herrar, som nyss återkommit till London, och de äro mycket muntra, — sade uppassaren leende.

— Jag hör äfven fruntimmersröster, — inföll Astley, under det han sökte efter sin hatt.

— Ja, det är mycket vackra och fina damer också som äro med. Middagen bestäldes redan i går.

— Är du färdig, Cameron? — sade Morley, som varit sysselsatt att mycket noggrannt tillknäppa sina nötbruna handskar och nu lyckats dermed. — Se så! Låt oss gå, klockan är sju.

Han mottog sin hatt af den bugande uppassaren, och de tre vännerne gingo utför den upplysta trappan och kommo ut på gatan, der de stannade, villrådiga ett ögonblick, då vagnen, som skulle vänta dem, icke syntes till.

Det var i april månad, men ehuru klockan ännu icke var åtta, voro lyktorna redan tända, ty vädret var mulet och töcknigt och den mörka gatan, med sin af klibbig smuts öfverhöljda stenläggning, gjorde dem väl behöfliga.

Ljusskenet ifrån butikfönstren på nedra botten upplyste hela platsen framför porten, och Astleys blick stannade händelsevis vid en hopkrupen figur, som satt på trappan, der de gått utför. Just som de hade passerat förbi, reste den sig upp, och han igenkände genast Hester, den gamla halftokiga qvinnan, som han sett om aftonen i båten på floden.

Hon sträckte upp sig i sin fulla längd, och fästande sina skarpa svarta ögon på de trenne unge männen, tycktes hon med yttersta uppmärksamhet granska hvar och en af dem, då de gingo förbi, och sedan sjönk hon ned igen i samma ställning och drog sig in i hörnet vid trappan, i det hon mumlade några ohörbara ord och likgiltigt stoppade i sin kjolsäck de småmynt, som Astley lade i hennes hand.

Hvarken Lessley eller Morley tycktes hafva märkt henne, de sågo med spanande blickar utåt gatan efter vagnen och hade aflägsnat sig några steg, medan Astley ännu stod qvar vid det upplysta fönstret bredvid porten.

I samma ögonblick såg han tvenne personer komma stojande och skrattande utför trappan till andra våningen; det var tydligen tvenne af deras muntra grannar under middagen, och den ene af dem, den som gick först, var utmärkt för sin vackra figur och markerade ansigte, hvars klara bruna färg och svarta ögon gåfvo honom utseende af en spanior eller italienare. Hans blossande ansigte och något osäkra gång vittnade imellertid om följderna af den bullersamma middagen.

I samma ögonblick, som de båda herrarne kommo ned i förstugan, hade den gamla tiggerskan återigen rest sig upp, och då de hunnit fram till porten, der hon stod, sprang hon fram, lindade sina långa, senfulla armar omkring den vackre, unge mannen, som gick förut, och utropade med en hes och brådskande röst, som likväl i detta ögonblick icke tydde på någon sinnesförvirring:

— Jag såg dig gå in. Jag har suttit här i flera timmar och väntat på dig. Stanna, stanna! Du måste vara Samu! Du är Samu, är det icke så?

Främlingen, som ovilkorligt blifvit hejdad af hennes kraftiga och konvulsiva famntag, syntes först helt bestört öfver den oväntade uppenbarelsen, och sedan öfvervälgad af harm öfver den trasiga qvinnans djerfhet, slet han sig ifrån henne, och fattande henne i armen med en styrka, som vittnade om ovanliga krafter, kastade han henne handlöst och lätt som en handske emot väggen, under det han utfor i förbannelser öfver polisens vårdslöshet, som tillät tiggare att öfverfalla folk på detta sätt.

Af en alldeles ofrivillig nyfikenhet hade Astley sprungit upp för trappan, och då han såg den unga mannen i häftigheten af sin vrede ännu ytterligare sparka undan den, som det tycktes, sanslösa qvinnan, fattade han honom temligen våldsamt i kragen och utropade harmsen:

— Blygs ni icke, sir, att misshandla en stackars gammal svagsint qvinna på detta sätt?

Förvånad och ännu mera uppretad öfver detta nya angrepp, vände främlingen sig om, och skulle utan tvifvel slagit Astley till golfvet, om icke i samma ögonblick hans egen kamrat tillika med Astleys båda vänner, hvilka vid bullret i förstugan skyndat tillbaka, hastigt kastat sig imellan dem båda.

En häftig och högljudd ordvexling uppstod. Den uppretade främlingen, som ansåg den något våldsamma tillrättavisning han fått som en dödlig förolämpning, utfor i temligen opassande ordalag, som Astley med häftighet besvarade, och först efter flera minuter lyckades det Morley och Lessley att lugna dem båda tillräckligt, för att låta dem utbyta sina kort och skiljas åt på ett passande sätt.

Den gamla tiggerskan hade imellertid sansat sig, och mumlande förbannelser och osammanhängande ord mellan tänderna, fördes hon bort af ett par personer ifrån gatan, som lofvade att föra henne till sitt hem.

— Se der min vän, har du dig utan tvifvel en duell på halsen för din ridderlighet att vilja försvara gamla trollpackor, — sade Morley skrattande, då Astley, ännu blossande af vrede, vandrade gatan framåt mellan sina båda vänner.

— Cameron gjorde rätt, men han är icke dess mindre skyldig den der grobianen upprättelse, i fall han fordrar det, — inföll Lessley allvarsamt.

— Ja, så vida han icke är af det slags folk, som slåss med knytnäfvarna. Han hade nästan utseende deraf.

— Åh nej! Jag kände igen hans följeslagare. Det var lord Westworth, som nyss kommit hem ifrån Italien. Hur är det Cameron, jag hoppas att du är van att handtera värjan, eller om du skjuter bättre, så tycker jag nästan mera om det, man blir så sönderrispad och får så fula ärr af värjstygn. I alla händelser behöfver jag väl icke säga, att du kan räkna på oss. Men hvem fan har tagit vid vår vagn? Nu få vi gå i smutsen till spektaklet. Se der kommer en hyrvagn. Morley, vill du vara god och ropa den an?

Sanningen att säga, hade denna händelse gjort ett högst obehagligt intryck på Astley. Den häftiga vrede, han känt vid den främmandes råa och besinningslösa uppförande, hade nu efterträdts af en utomordentlig motvilja att ännu ytterligare komma i strid med honom. Ehuru han icke egentligen kände någon fruktan för en duell, var han imellertid icke nog heroiskt tanklös, för att anse den som en småsak.

Den sorglösa munterhet, hvarmed han förut deltagit i sina kamraters skämt, var denna afton icke rätt naturlig, och han skulle helst hafva skilts ifrån dem, om icke fruktan, att hans dåliga lynne kunde blifva uttydt som feghet, hade förmått honom att söka dölja detsamma och följa dem till teatern.

Väl inkommen i salonen, påminde Astley sig den främmandes kort, som han stoppat i vestfickan, och upptog det nu helt likgiltigt, för att i lampskenet läsa hans namn, men då hans blickar föllo på den glänsande papperslappen, ryckte han till, som om det varit ett glödgadt jern man fört förbi hans ögon, och Morley såg honom blekna, på samma gång hans blick följde Astleys, och han på det lilla guldkantade visitkortet läste namnet: ”Astley Hawerfield”.

XII.

Hvad som för sextio år sedan ansågs som en hederssak, en skymf, som endast blod kunde aftvå, det är i dag ett lappri, som ingen bryr sig om. Om man då ansåg sig hafva blifvit förorättad, så hade man rättighet, ja nästan skyldighet genom opinionens makt att sticka värjan genom kroppen på sin fiende, med risk att äfven sjelf blifva sönderstucken.

Hvem skulle väl nu vilja blifva först chikanerad och sedan ihjälskjuten kanhända? Nej vi äro mera upplysta, vi svälja vår skymf och låta lagen afgöra, till hvad grad vi äro förfördelade, och straffa den, sedan den genom offentligheten blifvit tiodubblad.

Hvar tid har sin sed, och hvar och en har sin smak. Vi kunna aldrig i verlden samla allt det goda, det upphöjda och ädla under en tidsålder eller på ett ställe. Det eviga allt omfattande jemvigtssystemet i naturen gör det ”tusenåriga riket” till en utopi och blandar outtröttligt låghet och dygd, godt och ondt om hvartannat; och då vi i ett fall taga ett steg framåt på ljusets väg, så skrida vi i ett annat ett steg tillbaka, men i det ädla sinnet vakar likväl alltid en gudomlig ande, en engel, hvars klara, omutliga blick och utsträckta finger visa på det sköna och det goda öfver allt, hvar det finnes, under alla tider och alla förhållanden.

Astley var imellertid alltför mycket barn af sin tid, för att icke gilla och antaga dess åsigter, och i denna förmodade duell var det endast den omständigheten, att det var Hawerfield, med hvilken han skulle slåss, som väckte hans motvilja.

Dennes sekundanter hade nu nyss gått sin väg, efter att i all vänskaplighet och på det artigaste sätt hafva med Lessley och Morley öfverenskommit, att ingen förlikning var möjlig, då alltför många obetänksamma ord blifvit uttalade å ömse sidor, och ingendera ville göra någon ursäkt, och man var således nu öfverens om sättet, på hvilket deras vänner borde skjuta ihjäl hvarandra.

Lyckligtvis hade Astley under den tid, då all hans håg låg åt soldatlifvet, lärt sig att handtera vapen. Han var ingen dålig fäktare och sköt bra, men att nu använda sin förmåga i detta fall, just på den man, som stod i vägen för hans planer på framtiden, det syntes honom omöjligt.

— Cameron! Hvad fan, jag tror du är melankolisk! — utropade Lessley muntert, då han återkom in i Astleys salon, sedan han följt de främmande ut i tamburen. — Vet du, i ditt ställe skulle jag vara glad att få en smula tukta den der Hawerfield, som är brutal och obehaglig och har ett högst retsamt sätt.

— Men Hawerfield är en slagskämpe, han har haft flera dueller och skjuter mycket väl, — sade Marley allvarsamt.

— Åh, ja! Det gör Cameron också. Vi voro i går ute vid Putney och åto middag; han träffade pricken hvar enda gång, då vi sedan roade oss att skjuta till måls, dessutom är det alltid en hasard i dueller. Jag har sett alldeles ovana personer skjuta sina motståndare rakt genom hjertat, och de skickligaste skjuta fel; en tillfällig rörelse, ett damkorn som flyger förbi ögat, hundrade saker kunna gynna eller skada en.

— Hawerfield är den förolämpade, han skjuter imellertid först.

— Ja visst, men för tusan Morley, jag tror, att du vill decouragera Cameron, som är främling och kanske litet ovan vid våra dueller.

— Jag ber dig, Lessley, missförstå icke min tystnad! — sade Astley hastigt uppstigande. — Jag är missnöjd med affären, jag nekar icke dertill; det var en fördömd otur, som lät mig just komma i gräl med honom. Om det vore någon annan, någon af mina vänner, men just han.

— Hvem? Hawerfield?

— Ja, det är mig förhatligt.

— Menar du för hans skicklighet eller för hvad?

— För att jag afskyr honom.

— För fan, det är ju i sin ordning.

— Jag kände genast vid hans åsyn en sällsam motvilja, det är besynnerligt.

— Men det är ju mycket bra, du skall så mycket säkrare märka honom med din kula.

— Ack, det begriper du icke! — sade Astley otåligt, under det han tankfull vandrade fram och åter på golfvet.

— Nej i sanning att vilja skjuta på sina vänner i stället för på sina fiender, det är då en helt ny teori, — sade Lessley skrattande.

— Ja, jag erkänner det, du kan omöjligt följa med min tankegång, det låter besatt, men likväl ...

— Se så! Jag skall ännu en gång undersöka dina pistoler, de äro superba, men den ena säkerhetshaken här sitter icke bra; det betyder imellertid ingenting. Jag hoppas, att du aldrig skall behöfva mer än den ena pistolen. Går du med på lady Hamiltons konsert? Det skulle se så bra ut, om du syntes der en stund, qvällen förr än du ämnar slåss. Du behöfver icke vara der förr än klockan elfva och har således god tid att skrifva bref och göra dina små anordningar, i fall något ledsamt skulle hända.

— Ja, du bör alltid lemna oss en liten uppsats på hvad du vill hafva uträttadt. Det är ordentligt och i sin ordning vid dylika tillfällen, — sade Morley, då han steg upp för att gå.

De båda vännerna tryckte hans hand och aflägsnade sig, uppmanande honom ännu en gång att gå på konserten, der de skulle råkas.

Då dörren var stängd efter dem, tryckte Astley båda händerna emot pannan, liksom fruktande att den skulle remna för den mängd af olika och oordnade tankar, som i detta ögonblick stormade fram derinom. Det var liksom ljudet af hundra röster, som på en gång nådde hans öra; han lyssnade till alla dessa ljud, utan att finna något sammanhang eller komma till något resultat.

Om det verkligen vore möjligt, att denna dag vore hans sista, om denna ohejdade rörelse af en ädel och berättigad vrede blefve orsaken till hans död, om han skulle falla här ensam och okänd för denna mans hand, som redan tagit allt, som tillhörde honom, utom hans lif, om alla hans varma, passionerade önskningar, hans brinnande förhoppningar, hans ärelystnad, hans friska lefnadslust, hans ungdomliga mod och glädje af lifvet, om allt nu skulle vara slut!

Astleys tankar förvirrades och upplöstes i några sväfvande, ömma och längtansfulla känslor för dem, som han älskat i sin barndom, en vemodig och saknadsfull tanke på den fula prestgården der borta på den skånska slätten, under hvars halmtak hans ungdom och barndom förflutit. Han kände tårar i sina ögon, men i nästa minut flög tanken till lady Hamiltons konsert och alla de vackra qvinnor, hvilkas ögon der skulle möta honom, på den sköna Désirée, som han kanske aldrig mera skulle återse, och på föreställningen om huru hon skulle upptaga och anse hans duell.

Var det väl mod eller var det lättsinne, som i denna stund gjorde hans sinne så lugnt och hans tankar så litet högtidliga och värdiga ögonblickets betydelse?

Hvem kan väl säga, när det verkliga modet visar sig, och huru ofta oförmågan att uppfatta faran, omöjligheten att tro på döden är orsaken till det hjeltemod, den oförskräckthet och kallblodighet vi beundra?

Man har svårt att, då ungdomens och lifvets hela, varma, fulla ström brusar i ens ådror, fatta möjligheten af att ens eget vigtiga jag, ens många ofullbordade planer, ens oändliga rikedom på tankar och känslor, hela mångfalden af ens eget högvigtiga lif kunna utplånas från jorden. Huru vi sjelfva, denna varelse, som för oss naturligtvis är medelpunkten för allt, derför att den uppfattar allt och innebär begreppet om allt, denna lilla spegelbit, der hela skapelsen återgifves af vår själs uppfattning, huru den kan försvinna, förintas, huru lifvets hemlighetsfulla kraft, så omätligt stor och så oändligt liten, kan blåsas bort och försvinna i den gränslösa rymden som ett damkorn, det fatta vi icke, och deraf vårt mod. Men i samma ögonblick dödens visshet och verklighet vidrört vårt begrepp, vidrör oss äfven den outsägliga, paniska skräck, som är gemensam för allt lefvande, som är de svaga varelsernas svaga vaktare, ett dåligt vapen, men som likväl aldrig nedlägges, förrän en serie af förfärliga själsrörelser slutar med en mer eller mindre fullkomlig resignation.

Alla dessa modiga män, som ”lugnt skådat döden i ansigtet”, som det heter, hafva de väl i sjelfva verket varit så modiga? Eller har icke detta förmenta mod kommit just deraf, att de alls icke kunnat se detta ansigte? Hafva de icke tvärtom fäst sina ögon ihärdigt på hvarje liten prick af den jordremsa, som återstod imellan dem och afgrunden, och icke låtit själen närma sig den, utan i jembredd med kroppen? Allt deras interesse, alla deras tankar hafva hållit sig qvar vid hvarje omständighet af lifvet, och de hafva kanske undgått svindeln, derför att de icke blickat ned i djupet.

Eller är modet, denna beundrade egenskap, helt enkelt beroende af nervernas större eller mindre styrka eller känslighet?

Man berättar ju om en delinqvent, som fördes till schavotten och vid passerandet under vägen förbi en krog fick tillåtelse att, om han äskade det, ännu en gång i lifvet förfriska sig med ett godt mål, att han med nöje mottog anbudet och med förträfflig aptit åt fem portioner fläsk och potates.

Se der beviset på ett slags mod, en kallblodighet, som i sanning kan täfla med en spartans eller — ett djurs!

Huru som helst, en romanhjelte bör ega alla möjliga och omöjliga dygder för att interessera. Är det icke så? Men meningen är här icke att dikta, utan att beskrifva. Astley var alls ingen romanhjelte, och om han vid detta tillfälle hade något mod, så var det ganska säkert tanklöshetens.

Han satte sig ned för att skrifva till sin lärare, den gamle prosten i Skurup, men efter endast ett par rader kastade han bort pennan. Han tyckte sig hafva alltför mycket att säga, för att kunna säga något. Hans panna blef fuktig och hans kind blek. Det är troligt, att dödens spöke med sitt kalla finger vidrört honom. Han drog ett djupt andetag och steg upp för att undkomma den pinsamma procedur, hvarigenom endast det verkliga modet vinnes.

Klockan tio på qvällen råkade Astley sina vänner på den omtalade konserten. Han var glad och sorglös som vanligt; om han föll, träffad af lord Hawerfields kula, morgonen derpå, så skulle verlden åtminstone anse honom för en modig ung man. Denna tanke sysselsatte honom, oaktadt han sjelf knappt visste derom eller skulle velat tillstå det.

Huru barnsliga äro icke menniskorna; stora och små, unga och gamla. Om vi kunde läsa deras tankar i hvarje ögonblick, huru förvånade skulle vi icke blifva öfver lumpenheten och småaktigheten äfven i den lärdes, den vises, den högtförnämes och högt anseddes intryck och föreställningar, och vi skulle trösta oss öfver våra egna!

XIII.

— Åhja, det kan man kalla tur för Cameron, — sade mr Morley och drack ur sitt glas.

— Vet ni hvad, mina herrar, jag skulle vilja hålla mitt bruna sto emot en kattunge, att det ligger något familjesattyg under Camerons handlingssätt! — inföll en bleklagd ung herre, i en ofantligt stor halsduk, med en knut à la Robespierre, hvari halfva hans ansigte nedsjönk. John Ruther var en sprätt, en sådan som ständigt öfverdrifver det rådande modet i höjden af sitt begär att vara elegant, och den tidens fasliga halsdukar kunna vi ännu beundra i modejournaler från 1810.— Det vore ju annars icke sundt förnuft i detta beteende. Jag har dessutom verkligen hört någonting om Camerons börd, och om en process, som han tänker börja; men jag har icke hittills ansett någon sanning ligga i detta rykte, — tilllade han, sneglande på sin granne öfver den höga rockkragen, som icke tillät honom att med ledighet vända på hufvudet.

— Det har jag också hört; det lär vara Gibson, som är hans advokat, och detta gör saken mycket trolig; den karlen har godt väderkorn och åtar sig minsann icke en sak, som misslyckas.

— Nå ja, jag vore glad om Cameron kunde utbyta sitt simpla namn emot ett mera aristokratiskt; det skulle passa honom förträffligt och är det enda, som fattas honom för att vara en gentleman från topp till tå: han är en hederlig och treflig pojke.

— Och en favorit hos damerna dessutom.

— Ja, det är bevisadt på ett nästan alltför mycket eklatant sätt; för fan, jag vet just icke om han är att lyckönska deröfver; det kan min själ hända att han får sig ännu en duell på halsen, då han blir frisk, Kennedy är en liten hetlefrad karl, han lär icke med god min upptaga ett dylikt offentligt bevis på sitt nederlag.

— De der fransyskorna äro fan så besvärliga ibland, de gifva oss utan betänkande till pris åt alla möjliga obehag. Min Gud, man kan väl älska en qvinna, utan att vilja, att hon vid alla tillfällen hänger en om halsen som en medaljong.

— Men hvarom tala ni nu? Jag känner icke till saken annat än genom ryktet, huru aflopp duellen egentligen, du var ju med, Lessley? — sade en helt ung karl, med ett ljusbrunt fjun på läpparne, och hvars officersepåletter icke voro många veckor gamla.

Det var i ett stort tarfligt rum i det lilla utvärdshuset Putney, helt nära London vid floden, som detta samtal hölls.

Detta värdshus var då för Londons unge herrar detsamma som Stallmästaregården en tid var för Stockholmarne och hvad Hasselbacken nu är, ehuru det fula, temligen anspråkslösa Putney, hade långt flera konkurrenter, men mycket färre naturliga behag än något af dessa ställen.

— Jag skall berätta dig alltsammans, jag känner det fullkomligt, — sade kapten Lessley, under det den unge officeren sköt sin stol tillbaka ifrån bordet och lade sig bakut derpå, i det han lät sina sporrar klinga emot det ojemna golfvet.

— Du vet, att det var i förstugan till hotellet vid Carlton-Garden, der vi ätit middag, som en ordvexling uppkom imellan Hawerfield och Cameron. Cameron var kanhända en smula häftig, men han hade fullkomligt rätt i den tillrättavisning, han gaf den ädle lorden, som dessutom var alltför mycket upphettad efter all den champagne han druckit, för att hafva full reda på sig. Han ansåg sig imellertid icke med tålamod kunna upptaga denna förolämpning, som han kallade det, och som någon förlikning icke var att hoppas, då vi funno, att den främmande, hvilken vi icke kände, var Hawerfield, hvilken, såsom du vet, har rykte för sig att vara en öfversittare, så ville jag icke ens sätta detta i fråga, i synnerhet som Cameron icke ville göra den ringaste ursäkt.

— Det var imellertid eget, — sade Morley afbrytande, — att då vi kommo in i teatersalonen, och Cameron upptog hans kort och kastade ögonen derpå, syntes han så bestört och upprörd, att jag fruktade han mådde illa.

— Det märkte icke jag, men det förvånade äfven mig att se Hawerfields namn, ty jag viste icke, att han var hemkommen.

— Han reser om några dagar igen; det var endast för att tala med sin jurist han kommit hem.

— Nåväl! Jag såg sedan, att Cameron var vid dåligt lynne, och fruktade, att som det var hans första affär, han skulle visa någon svaghet, men om morgonen, då vi kommo ut, var han lugn, och ehuru han alls icke visade någon sådan der förrädisk munterhet, som är så olycksbådande i dylika fall, så var hans blick säker och hans hand fast, när jag lemnade honom pistolen.

Jag anmärkte imellertid, att han mycket noga betraktade sin motståndare, alldeles som om han glömt hvarför de stodo der midt för hvarandra, och med samma min ungefär som om han stått i ett museum framför en tafla eller en staty, och jag hviskade till honom att komma ihåg sitt sigte, ty Hawerfield är längre än han. Han smålog; i detsamma räknade lord Hartworth till tre, och Hawerfields skott small. Cameron ryckte till; han var träffad, det såg jag, men han vacklade icke och rörde sig icke ur stället, utan höjde långsamt pistolen och sköt af den i luften utan att sigta.

— Åh fan! Hvad skulle det tjena till? — sade den unge officern afbrytande.

— Jag tänkte detsamma. Hawerfield hade rätt väl behöft en näsknäpp; han är ofta påflugen och har alltid lycka med sig. I detsamma såg jag Cameron blekna och märkte, att hans skjortärm och väst voro blodiga; jag hade skyndat fram, och kom just lagom att mottaga honom afsvimmad.

— Nå än la belle Désirée?

— Ja, hon föll ned i samma ögonblick som en glada öfver honom; ingen af oss hade märkt, att ännu en vagn hade stannat bredvid våra. Gud vet, huru hon blifvit underrättad om saken, men imellertid hade fältskären, som skulle undersöka såret, mycket svårt att kunna aflägsna den gråtande och larmande damen, och vi måste tillåta henne att följa med till hans hem. Hon har naturligtvis genom detta tilltag brutit med Kennedy och komprometterat Cameron rätt vackert.

— Och så säger man ändå, att qvinnorna äro egennyttiga, — inföll Morley skrattande.

— Jag undrar just huru Cameron skall upptaga detta smickrande bevis på hennes ömma låga, då han får veta det; då man nyss har fått sig en kula genom axeln, så är man icke så angelägen att få ännu en.

— Jag hoppas han undgår detta, ty Kennedy kommer troligen att lemna London, innan Cameron blir frisk; han har blifvit minister i Wien.

— Så mycket bättre, ty det är fan så hårdt att nödgas slåss för ett fruntimmer, för hvilket vi icke längre brinna.

— Men hon är förtjusande.

— Utan tvifvel, men den eld hon tändt hos Cameron har, efter hvad jag tror, öfvergått i en helt anspråkslös liten låga, och då ...

— Hans sår är ju icke farligt?

— Åhnej, kulan togs ut strax nedanför axeln, just der Hawerfield sade, att den skulle sitta, utan att se på sin sårade motståndare; det är en förb— karl att sköta vapen, och jag skulle vara den förste att erkänna hans företräden, om han blott icke sjelf vore så intagen deraf.

— Det är imellertid tydligt, att det ligger något under Camerons skott.

— Möjligtvis: en slägtskap på sidolinien eller något dylikt; de äro likväl icke det minsta lika hvarandra. Imellertid blef Hawerfield alls intet förtjust öfver det der oväntade ädelmodet, han kallade det oförskämdt och ville, att affären skulle anses oafgjord.

— Men det är ju emot alla reglor; hvad tusan, han kan väl en annan gång få det nöjet att få en kula i kroppen, efter han önskar det.

— Han lär icke dröja att utsätta sig derför. Men se, hvem kommer der? Det är den vackra mrs Arabella Fulton med sin mor och ett helt sällskap. Man säger, att Cameron äfven här gjort en eröfring.

Alla de unga herrarne skyndade till fönstret för att betrakta dem, som åkte förbi, lemnande ett moln af dam efter sig omkring värdshuset.

— Det är skada, att den sköna enkan icke har någon förmögenhet att bjuda på; det vore annars ett parti för Cameron.

— Ah, hennes mor, lady Hamilton, har en gång misstagit sig; hon låter henne icke ännu en gång göra en mesallians, och det vore det, om Cameron förlorar sin process.

XIV.

Det var några dagar efter den besynnerliga stölden i värdshuset i Kranach. Man hade, trots Alfs bestämda förutsägelse, alls icke fått den minsta spaning på tjufven eller upplysning om det saknade schatullet; antingen det nu varit en mycket slug tjuf eller en mycket enfaldig och tafatt polis i Kranach eller möjligtvis båda delarne.

Solen hade stigit upp klar och strålande på en molnfri himmel, och Alf hade öfvertalat sin vän att göra en lång promenad i den vackra frankerskogen och äta middag i den lilla byn Zeyern.

Några gendarmer, en prest och ett par skogvaktare utgjorde sällskapet i källarsalen, der man drack öl ur bierseidlar af lönn, med värdens hela namn konstmessigt utskuret på locken, och pratade en tyska, som var ganska svår att förstå för de båda svenskarne, hvilka valde att få sin middag serverad på gården under en stor lind.

Malkolm hade i skogen gjort några botaniska fynd, som interesserade honom, och på eftermiddagen besökte de ett öfvergifvet skifferbrott, hvars vackra belägenhet de hört omtalas.

Då de kommit ut ur dess långa smala mina, som liknade en röfvarhåla, fann Malkolm den halft igenrasade öppningen, med sina stenblock kringväxta af buskar och björnbärsrankor, så pittoresk, att han framtog sitt album för att afteckna densamma, under det Alf sträckte ut sig i gräset bredvid.

Tystnaden och värmen gjorde den unge läkaren sömnig; han tittade ömsom upp åt de mörkgröna trädtopparne, mellan hvars grenar luften tycktes darra i ett rödgult töcken, upphettad af den glödande solens strålar, och ömsom ned på sin kamrat, hvars ställning och framlutade bleka ansigte syntes honom så väl passa till det vilda och ensliga stället, att man kunnat taga honom för en af medeltidens unga kärleksjuka riddare, en Kuno von Eichstadt eller någon dylik, som gjort sig till eremit nedanför den älskades borg och satt vid ingången till sin grotta, och ömsom dröjde hans ögon vid granbuskarne på höjden midt emot, der en och annan vacker råbock eller hjortkalf skymtade fram, vädrande emot vinden och flyende i snabba språng uppåt branten, då de märkte de båda turisterna, ända tills hans ögon slöto sig och han somnade in.

Han hade imellertid icke sofvit i några minuter, innan han vaknade vid det lätta bullret af de prasslande pappersbladen i Malkolms album, som sammanlades, och då han blickade upp, såg han dennes ögon med nyfikenhet och interesse vändas till den tätaste delen af skogen, och då han fann, att Alf vaknat, lade han fingret på sina läppar och gjorde ett tecken åt honom att förblifva orörlig.

Alf låg stilla och lyssnade, i väntan att få se en gethjord eller några gemsbockar framkomma, men i stället hörde han ljudet af röster och skratt på afstånd.

Man kunde icke urskilja orden, men det tycktes vara flera personer, och då Malkolm helt tyst reste sig upp och vinkade åt honom småleende, följde äfven Alf med, och båda två smögo sig fram mellan buskarne, vägledda af ljudet.

Det var en hop unga flickor, som på en öppen plats i skogen voro sysselsatta att repa gräs, under det de pratade och skämtade med hvarandra.

Ett par af dem voro rätt vackra i sina himmelsblå strumpor och klumpiga tofflor, svarta hufvudbindlar eller halmhattar med granna band och blommor i, och Alf tyckte, då han osedd observerat dem en stund, att det väl kunde vara angenämt nog att inleda bekantskap med dem, men i samma ögonblick han framträdde ur buskarne, uppgåfvo flickorna ett rop, som om de fått se en varg, störtade öfver hvarandra i den häftigaste förskräckelse, fattade sina korgar, som de kastade på ryggen, och sina stora lärftsparaplyer, som de burit för solen, och försvunno, utan att akta på hans rop eller det högljudda skratt han icke kunde hämma vid åsynen af alla dessa blå ben, hvirflande i luften under vådliga kullerbyttor mellan stenarne, de flaxande kjolarne och de tappade tofflorna, som lemnades i sticket under den vildaste och mest förtviflade flykt.

— Hvad skall detta betyda? Hvarför fly de som en skock får, utan besinning och sans, liksom vi vore varulfvar? — sade Alf helt förvånad och vände sig ännu skrattande till Malkolm.

— Åh, de taga oss för ett par skogvaktare — förmodar jag. — De stjäla gräs åt sina gäss och grisar kanhända, det är troligen derför de fly med så ursinnig fart. Låt dem imellertid springa! Vi följa gångstigen här, så komma vi ut till landsvägen; klockan är mycket och vi ha ännu långt till Kranach.

Alf skulle haft god lust att förfölja de skrämda flickorna och spela rolen af en förlåtande skogvaktare, men som en dylik idé var alltför mycket barnslig att kunna tillstås för Malkolm, så måste han lemna den, och ännu skrattande åt de vilsekomna tofflorna, som han uppfångade på spetsen af sin käpp, följde han sin vän, som kommit ett bra stycke förut.

Klockan var åtta, då de återkommo till Kranach, och det ringde till aftonbön, just då de stodo nedanför fästningsvallen.

— Har du icke lust att gå in i kyrkan? Der hålles någon messa, jag hör sången ända hit, — sade Alf, då Malkolm kastade sig ned i gräset.

— Nej, jag är trött, och så dammig sedan, men gå, om du har lust! Jag väntar dig här eller går hem, om du dröjer alltför länge.

Alf hade ännu icke sett den gamla kyrkan invändigt, och den hade verkligen något särdeles tilldragande i sitt åldriga och pittoreska utseende.

De katolska kyrkorna ega i allmänhet ett lockande behag; deras målningar, deras bilder, kors och altaren, prydda med friska blommor, vittna om lif och känsla; deras mystiska dunkel, deras rökelse och och sång tala ljuft, värma hjertat likasom en moders famn och stämma sinnet till denna mjukhet, denna onämnbara hänförelse, som bönen måste ega, om den skall gifva oss den gudomliga tröst, den ro och den domning ifrån lifvets sorger, hvarefter vi längta.

De protestantiska och lutherska kyrkorna deremot, med sina hvitrappade nakna och kalla väggar, sin ofta fattiga och fula enkelhet, nedtrycka och afskräcka sinnet likasom den allvarliga och stränga minen i en fars anlete; vi blifva nedslagna, fruktande och sorgsna deraf, vi ega icke mod att underkasta oss deras hårda domar och dystra skoningslösa rättvisa, fantasiens och bönens vingar stelna inom dessa väggar, och vi fly eller fasthållas af läsarprestens osmakliga vältalighet, som frambringar ett slags hysterisk och oskön extas hos hans arma, okunniga och otillräkneliga åhörare.

Alf kände något sådant, utan att just göra sig reda derför, och om han icke delade bondgummornas fromma tro, som innanför kyrkdörren med lika mycken behändighet som religiös vördnad bestänkte sina frodiga barn med vigvatten och sedan läto radbandets kulor med ojemförlig skicklighet löpa mellan sina bruna fingrar, vördade och nästan afundades han dem, och det var med en känsla af outsägligt behag han lyssnade till några nunnors vackra röster som framträngde ifrån förhänget på den klumpiga, målade och förgylda läktaren.

Det finnes kanske ingenting så orimligt till sin grund och likväl ingenting så allmänt som religiös ofördragsamhet; och dock är förmågan att fatta och tolerera andras föreställningssätt, det första och ovilkorliga kännetecknet på ett redigt och upphöjdt förstånd.

Hur skulle man väl kunna tänka sig att alla dessa millioner hjertan och hjernor skulle kunna i dogmer och detaljer, det vill säga i uppfattningen af religionens yttre bruk öfverensstämma, och hvarför fordra det?

För det lifliga sinnet, den fantasirika, känsliga, varma och barnsliga naturen måste religionen blifva helt olika till formen åtminstone än för den kalla, orörliga, tystlåtna och allvarliga, och detta i oändliga modifikationer, likasom menniskornas lynnen.

För den enes sömniga och tungsamma uppfattning äro alla dessa bilder, dessa blommor, denna passionerade sång och dessa vällukter ett besvärligt, störande och gudsförsmädligt skräp, då de deremot hänföra och höja det lifliga sinnet till andakt.

Alf hade just icke mycket reflekterat öfver dessa saker, men han kände dem, och den rörelse han erfor, när han knäböjde bredvid alla dessa hederliga flottare, handtverkare och timmerkarlar var helt ofrivillig, oberoende af både Luther och Lojola och helt naturligt framkallad af hans omgifning.

Det var imellertid med liksom en skymt af förvåning öfver sin egen instinktlika andakt, som han reste sig upp, och då han stått en stund inom kyrkdörren och kom att vända sig om, såg han en qvinna helt ensam ligga knäböjd vid ett litet helgonaltare, invid väggen bakom pelarne.

Han kunde icke se hennes ansigte, som var nedböjdt och doldt i hennes händer, men hennes blonda och glänsande hår, som var alldeles bart, ty den svarta spetsslöjan hon burit deröfver låg nedfallen bredvid henne, fäste hans uppmärksamhet lika mycket som det ovanliga behaget i hennes ställning och de hvita armarnes skönhet.

Ändtligen lyfte hon upp hufvudet, tryckte de sammanknäppta händerna emot bröstet och steg upp.

Orgeln och sången ljödo ännu, men hon tog upp sin slöja, svepte den omkring hufvudet och vände sig om för att gå.

Hon hade imellertid icke verkstält detta så hastigt, att Alf icke fått tillfälle att betrakta det ljufvaste ansigte han någonsin sett.

De ännu våta mörka ögonhåren, de allvarliga och milda ögonen, den fina hyn och de mjuka röda läpparne skulle ensamt gjort henne vacker, men det var egentligen renheten och det oskuldsfulla och sorgsna uttrycket i hennes ansigte, som förtjuste den unge kandidaten, hvars hjerta redan länge väntat och längtat efter ett föremål för sin dyrkan.

Den unga flickans ansigte var af en så rörande och sublim skönhet, att han tyckte henne alls icke likna andra qvinnor han sett, och den beundran, han i detta ögonblick kände, var verkligen så ren, att den gerna kunde brinna under en kyrkas hvalf.

För att få se henne ännu en gång, skyndade han fram till den gamla stensnäckan på väggen vid kyrkdörren, som hon skulle passera, doppade vigvattensviskan deri och bjöd henne den, viss att hon skulle stanna ett ögonblick, för att vidröra den med sina fingrar.

Han bedrog sig imellertid, hon böjde endast artigt på hufvudet, då han gick förbi, och sade sakta: — Jag är icke katolik, min herre, — och försvann tyst och hastigt genom den öppna dörren.

Alf kastade temligen vanvördigt den gamla suddiga borsten med skaft och allt tillbaka i vattnet och skyndade efter.

Hon hade visserligen talat tyska, men med en brytning, som antydde att, hon var främling, hvilket han äfven af hennes drägt tyckte sig finna. Hvem kunde hon vara? Han trodde sig redan hafva sett den lilla stadens alla tarfliga damer, beundrat deras goda hull och utomordentliga förmåga att dricka bier och var fullt säker, att hon icke var någon af dem.

Imellertid såg hon sig ingen gång tillbaka, och Alf kunde ogeneradt följa henne. Solen var nyss nedgången, och det var ännu tillräckligt ljust för att behålla henne i sigte, och ehuru Alf dröjt bra länge, var han nu för mycket interesserad af den vackra okända, för att i detta ögonblick tänka på sin väntande kamrat.

Han blef likväl helt förundrad och belåten att se henne taga vägen utåt stadsporten och vika af uppför den branta vägen öfver vallen till fästningen, hvars port ännu var öppen.

Hon gick förbi vakten, som helsade henne med en min af vördnadsfull bekantskap, och försvann inom fästningens murar.

Alf närmade sig till porten några ögonblick derefter och frågade soldaten, om det var tillåtet att gå in.

— Inte utan kommendantens tillåtelse, — svarade denne kort och stälde sig framför honom.

— Men på hvad sätt skall man få denna tillåtelse, då man icke får komma till honom?

— Man kan begära den skriftligen. Men i afton är det för sent; ingen främmande person får passera efter klockan åtta.

— Men den unga damen, som nyss gick in, hon bor då här?

— Nej, men hon är på besök hos kommendanten.

— Hon är troligen resande?

— Det vet jag inte, — sade karlen tvärt, tydligen finnande den främmande mycket frågvis.

Alf stack en gulden i handen på honom och såg honom i detsamma helt förvandlad.

— Skulle ni icke kunna säga mig, hvem den unga damen är? — återtog han mera förhoppningsfullt, under det han tog ett steg inom porten och såg sig nyfiket omkring.

— Var så god min herre och drag er något tillbaka! Jag ser kommendanten der tillika med kapten Zuber och de främmande; han kunde lätt få se er inom porten, — sade soldaten artigt, skjutande Alf baklänges.

Imellertid hade han verkligen upptäckt föremålet för sin nyfikenhet derinom på en liten terrass utanför fästningsmuren, i sällskap med tre herrar.

Den ena af dem, en liten tjock karl om femtio eller sextio år, höll hennes hand i sin och tycktes samtala med henne.

— Är det kommendanten, som nu talar med henne? — frågade Alf, dragande sig långsamt intill muren.

— Nej, det är den främmande majoren, hennes onkel; kommendanten är den der långa herrn med stora grå mustacherna, som nu sigtar.

I detsamma small ett pistolskott, och den tredje af herrarne på terrassen gick fram till en liten hvit tafla, som var uppsatt ett stycke derifrån, hvilken Alf nu först märkte.

— Man skjuter till måls, tror jag? — sade Alf, för att förlänga samtalet, och hafva en förevändning att stanna så länge som möjligt.

— Ja, kommendanten och kapten Zuber roa sig ofta dermed.

— Kapten Zuber tillhör då äfven fästningen?

— Ja, men inte frivilligt; han hör icke till garnisonen, han har två års fästning för duell.

— Aha! Det är en ung karl förmodar jag?

— Åhja, en fyrtio år.

— Hvad heter då den unga damens onkel, och hvar bor han?

— Jag kan icke säga, hvad han heter. Det är allför konstigt, men de äro brunnsgäster vid Langenau och bo i staden här nedanföre sedan ett par veckor.

Helt förtjust af denna underrättelse, gaf Alf karlen ännu en gulden och skyndade ned till Malkolm, som ännu låg qvar på andra sidan vallen, halfsofvande i gräset.

Alf berättade honom sitt lilla äfventyr och bekräftade nu den franska kaptenens påstående om den unga damens oförlikneliga skönhet och behag och uttryckte sin glädje att hafva den lilla tjocka herrn och hans förtjusande slägting till grannar i hotellet.

Malkolm deltog imellertid icke mycket i hans belåtenhet, försäkrade honom gäspande, att han förlorat all smak för fruntimmer, att de alla voro koketta bedragerskor, som icke voro värda ens en enda tanke, och att Alf gjorde allra klokast i att aldrig mera återse en qvinna, som troligen tillika med alla sina öfriga fel och olater hade det att vara ”skenhelig”, efter som man funnit henne bedjande i en kyrka.

Alf log åt sin misantropiska vän och tänkte inom sig Gud vet hvad, men att det icke var att följa hans råd är temligen säkert.

De båda vännerna hörde i detsamma trumman ifrån fästningen och sågo porten tillslutas.

Klockan slog nio i tornet i Kranach, och Alf ville förmå Malkolm att gå hem, i förhoppning att under den korta vägen träffa den unga flickan och hennes onkel.

Han hade imellertid icke mod att framställa detta skäl, så strax efter Malkolms alla anatemer, och måste således resignera, ty hans vän satt alltjemt stilla betraktande aftonrodnaden, som ännu låg qvar på de aflägsna bergstopparne, och beskrifvande för den tankspridda Alf den hänförande ”Alpenglühen”, med en så poetisk vältalighet, att denne väl varit skyldig honom en större uppmärksamhet.

Ändtligen hade kajorna krupit in i sina otaliga bon i fästningstornets många hål och bristfälligheter, de svarta ringsvalorna flögo hvinande omkring, acaciernas fina grenar svajade för qvällsvinden, helt otydliga i den mörknande rymden, och den sista röda strimman på himlen hade helt och hållet försvunnit, då Malkolm slutligen reste sig upp för att lemna sin favoritplats.

Alf suckade; det var nu för sent att kunna hoppas återse den vackra främlingen. Detta dröjsmål var det första offer han gjort sin vän, af sitt eget tycke eller nöje, och det syntes den tjugoettåriga kandidaten ganska stort.

Just som de kommo in på hotellets lilla gård, sågo de tvenne personer försvinna genom porten, och vid det ljus, som uppassaren i förstugan bar, tyckte Alf sig igenkänna samma lilla tjocka person, som han sett på terrassen utanför fästningen.

Hvad ungdomens blod är lätt upphettadt; hvad dess vågor bära för ett gnistrande och färgrikt skum till hjertat och hjernan! Hvilken berusning, hvilken sällhet för en fantasi, en chimère! Hvilka qval, hvilken oro, hvilka tårströmmar för — ingenting!

Alfs röst var nästan otydlig af en för honom sjelf obegriplig rörelse, då han frågade uppassaren, hvilka de personer voro, som denne nyss lyst upp för trappan, och han var nära att qväfvas af en lika obegriplig glädje, då denne upplyste honom om, att det var den ”ryske majoren, som hade den vackra niècen”; hans namn kunde han icke minnas.

Hittills hade den unge läkaren icke egt mer än ett lifligt interesse, det för sin vän och den hemlighetsfulla hvita pierrot’n, men ifrån denna dag fick han ännu ett, och om han höll sig vaken en god del af natten, så var det verkligen icke ensamt för att öfverraska den mystiske gengångaren, som i alla händelser icke oroade dem.

XV.

Det lilla Langenau med sin anspråkslösa helsobrunn kunde väl icke i något afseende mäta sig med Tysklands större bad och brunnar, men imellertid ville man äfven der roa sig och hade arrangerat en bal för brunnsgästerna.

Det fanns en societetssal och några spelrum i sjelfva brunnshuset, och om tillställningen i elegans icke liknade dem i Ems, Aachen eller Wiesbaden, så var den i alla fall oklanderlig, och Alf, som, alltsedan han bevistade aftonbönen i kyrkan, icke återsett den vackra flickan, oaktadt hon var hans granne i hotellet, brann af begär att bevista den, i förhoppning att finna henne der och få tillfälle att blifva bekant med henne och hennes onkel.

Ehuru Malkolm med fullkomlig likgiltighet betraktade brunnssällskapet vid Marienquelle, så kunde han icke vara likgiltig för sin väns brinnande åtrå att komma i beröring dermed, och han beslöt sig derför att bifalla Alfs ifriga önskan och illustrera den föraktade balen med sin närvaro.

Den uppenbarade sig imellertid, när allt kom omkring, för de båda herrarne långt öfver deras förväntan. Salonen var ypperlig, musiken temligen bra, och i skenet af den ganska fullständiga ekläreringen rörde sig väl ett par hundra personer, en utomordentlig samling för den lilla staden.

Utom brunnsgästerna hade en mängd af kringboende familjer, forstmän och possessionater infunnit sig, och när dertill kommo nästan alla officerarne ifrån ett franskt regemente, inqvarteradt i trakten för tillfället, hvars musikcorps utgjorde orchestern, så var balen utomordentligt lyckad, om icke trängseln varit så stark.

Glasdörrarne voro imellertid öppna och salonen sattes derigenom i förbindelse med parken utanför; man hade således tillfälle att hemta svalka och frisk luft, och den glade och lefnadsfriske Alf, som i hvimlet af alla dessa små knubbiga, rödlätta tyskor fåfängt sökte upptäcka det vackra ansigte, som så hänfört honom, tog sitt parti och dansade af hjertans lust, trots både värme och trängsel.

Malkolm hade träffat en bekant sedan sin förra resa i en af de franska officerarne och med honom slutligen slagit sig ned vid ett spelbord, under det Alf dansade och svettades, försökte att slå sig ut för damerna med artigheter på en något rådbråkad tyska och instämde glädtigt och godmodigt i deras skratt åt hans misstag.

Vid ett af uppehållen i dansen, just som Alfs forskande blickar ännu en gång genomflögo salonen, fattade den franske kaptenen honom i armen och föreslog en tur i parken, och som Alf var öfvertygad, att den vackra flickan han sökte icke fanns på balen, följde han gerna den pratsamma fransmannen, till hvars infall och anmärkningar han likväl lyssnade med temligen förströdda sinnen.

— Ser ni den der damen der borta, — sade monsieur Garennier på franska, i det de passerade genom salonen, — hon som har en eldfärgad klädning och ett grönt diadem i sina svarta lockar, som håller sin stora solfjäder lyft i höjden som en spira och tar steg så långa och högtidliga som en regementstrumslagare, skulle man icke tro henne vara en drottning bland korpindianerna? Men hon är ingen annan än den engelska ladyn, som bor i Kranach, i samma hotell som ni. Hvad de engelskorna ständigt äro löjliga, då de hinna till ”une certaine age”, och den der långe vackre karlen, som nu talar vid henne, det är en hennes nevö, en resande, som endast vistats här ett par dagar, lord Hawerfield, en mycket rik engelsman.

— Lord Hawerfield! — sade Alf afbrytande och med interesse granskande den person fransmannen utvisade, — lord Hawerfield, sade ni så?

— Ja, lord Astley Hawerfield; känner ni honom?

— Nej, men jag har hört hans namn nämnas, — svarade Alf tankspridd vid minnet af Camerons berättelse, under det hans ögon alltjemt fästes på den elegante engelsmannen, som i samma ögonblick bjöd den eldröda ladyn sin arm och lemnade salonen.

— Se här kunna vi slå oss ned, — återtog kaptenen, sättande sig på en bänk under träden utanför brunnshuset, der grupper af balgäster och åskådare promenerade i det mystiska halfmörkret, som ljusskenet ifrån salonen gjorde ännu mera förvillande.

— Det är rätt angenämt att sitta så här och göra sina små observationer, i synnerhet sedan man icke mera är road af den fatigerande dansen; jag skall dessutom förtro er en sak, jag har en vän i Paris, som ger ut en liten skämtsam tidning, för hvilken jag ibland skrifver några små uppsatser; det roar mig, ser ni, medan jag går så här sysslolös som en invalid, man måste hafva någon sysselsättning, c’est ça, och då man sitter så här, ensam midt i hvimlet, så får man så många idéer, är det icke så?

— Jag vet icke, — sade Alf, som knappt hört hvad den vänskaplige kaptenen förtrodde honom, ty den förvåning han känt vid namnet Hawerfield hade äfven en annan orsak än blotta upptäckten, att han såg framför sig inkräktaren af Camerons förmodade rättigheter och namn, han hade i den engelske lorden äfven igenkänt samma person, som så länge betraktat Malkolm på terassen i Dresden och som han trodde sig här i Baiern för några dagar sedan hafva sett tillsammans med en annan figur, af ännu mera interesse för honom, den lille mannen med de blå naglarne.

I Alfs rörliga sinne sammanställde sig ögonblickligen de sällsammaste idéförbindelser, och monsieur Garonnier, som oupphörligt pratade, hade troligen aldrig haft en mindre uppmärksam åhörare.

— Den der lilla karlen, som kommer der, — fortfor han imellertid, — är en forstman i grannskapet, hvars döttrar, ett par små klotrunda och gladlynta varelser, dansa derinne, och den der långa skrangliga personnagen, med håret ned öfver ögonen, är pastor Littau, en metodistprest, som reser omkring för att göra insamlingar för vildarnes på Söderhafsöarne anständiga beklädnad, eller för att bygga en kyrka i Sahara, jag minnes icke rätt hvilket. De der äro tvenne studenter ifrån Erlangen, den med röda mössan ser ut som en jakobin. Ah! men se då upp min vän, der kommer, ma foi! äfven den ryske majoren med sin förtjusande dotter eller nièce, eller hvad hon är.

Alf hade hittills icke särdeles gifvit akt på sin franska väns anmärkningar, och han gjorde det ännu mindre nu, ty den drömmande och tankspridda blick, med hvilken han följt dem, som passerat förbi, hade hastigt fått lif och känsla, då han, långt innan kaptenen såg dem, upptäckt den vackra bedjerskan i kyrkan i Kranach.

Hon gick vid sin onkels arm, och hennes ansigte såg nu i ljusskenet, som strömmade ut från salonen, ännu mera melankoliskt och allvarsamt ut, än då han såg henne i kyrkan.

— Hon är beundransvärd, tycker ni icke det? Men hur kommer det till att hon icke är balklädd. Hon ämnar då icke dansa. Åh! hvad jag beklagar alla mina kamrater der inne. Ah! hvilken gudomlig liten fot! Hvad säger ni om henne, min vän?

— Ja, hon är mycket vacker; men det ligger en sorg i hennes ögon och på hennes panna, — sade Alf på svenska, just då hon gick förbi, icke för att besvara fransmannens fråga, utan helt ofrivilligt gifvande ord åt sina egna tankar, fullt öfvertygad att ingen förstod honom.

Både den unga flickan och hennes ledsagare vände sig imellertid hastigt om vid ljudet af hans röst, och den starka rodnad, som färgade hennes kinder, tycktes bevisa, att hon förstått hans ord; hon kunde likväl icke urskilja hvem som talat, ty Alf och hans kamrat sutto i det djupa mörkret under träden, och sedan hon helt tyst besvarat någon anmärkning af onkeln, passerade de förbi, och Alf såg dem uppstiga för trappan till danssalonen.

Ljusen skimrade derifrån, musikens toner hördes ut till dem, och de dansande flögo förbi derinne. Alfs blickar hängde fast vid dörren, der hon försvunnit, och en begäran till den franska kaptenen, som kände henne, att följa honom in och presentera honom för den unga flickan, sväfvade på hans läppar, men en besynnerlig nedslagenhet, ett slags aning hindrade honom att uttala den. Det föreföll honom, som om hans ögon fyldes af tårar, som om han känt en onämnbar smärta, en beslöjad sorg vidröra sig, som om han i sitt innersta hört en varnande röst och sett en formlös ogenomtränglig dimma resa sig omkring den vackra qvinnan, som nyss försvann. Var det väl det moln, som låg på hennes panna, det drag af lidande, som syntes i hennes unga ansigte, hvilket Alf instinktlikt kände stå som ett jerngaller mellan henne och honom? Det föreföll honom, som han väl kunde beundra och älska henne, men aldrig vinna henne, aldrig genomtränga detta osynliga galler, som gaf henne utseende af en nunna der innanför.

Denna ögonblickliga tvekan, detta missmod räckte imellertid icke länge, den var helt och hållet främmande för Alfs sinne, den var kommen liksom ur luften och blåste bort efter en minut.

— Min bästa kapten Garonnier, ni känner ju den der majoren? Vet ni icke med säkerhet, hvad landsman han verkligen är? Det tycktes mig, som om han kunde vara svensk — sade Alf lifligt, vändande sig nu först till sin försummade granne på bänken.

Jag vet det verkligen icke; man har sagt mig att han är ryss, men det är ganska troligt, att den unga damen är svenska, ja, jag anser det vid närmare besinning säkert, ty utom fransyskorna finnas inga qvinnor med den elegans och smak, det naturliga behag som svenskorna, — sade kaptenen med värme.

— Åh kapten, jag tackar er för komplimangen åt mina landsmaninnor.

— Det är alls ingen komplimang: jag talar af erfarenhet, jag har sett många svenskor, de hafva alla varit förtjusande; man kan endast jemföra dem med fransyskorna. Se på de långnästa lungsigtiga engelskorna i sina smaklösa toiletter, de små plattfotade tjocka tyskorna, med ansigten skinande och runda som fullmånen, de svartögda smäktande italienskorna, alltför plastiska för att vara älskvärda och alltför djerfva att kunna undvikas, de feta och mjuka ryskorna med sina hvita ögonhår och perlfärgade ögon, de hetsiga brandgula ...

— Se så, monsieur Garonnier, — afbröt Alf skrattande, — låt oss nu icke fördjupa oss i någon antropologisk kritik, utan i stället komma öfverens om att för oss båda äro naturligtvis de franska och svenska damerna de första under solen.

Jag ville nu imellertid bedja er gå med in i salonen och presentera mig för den der förtjusande varelsen, hon må nu vara ifrån hvad land som helst.

— Oändligen gerna, jag står till er tjenst på ögonblicket, — den artiga kaptenen steg upp och skyndade emot dörren till brunnshuset, der en mängd landtfolk och arbetare i Langenau samlat sig utanför, för att se på dansen.

Inkomna i salonen, der de knappt kunde komma ur stället, sökte de imellertid fåfängt den lilla tjocka herrn och den vackra flickan; de funnos icke mera der och hade troligen redan lemnat balen, generade af trängseln och värmen derinne.

Helt misslynt öfver sin otur och förargad att icke genast hafva följt dem, skildes Alf ifrån fransmannen för att på egen hand uppsöka Malkolm, som han lemnat i ett af de inre rummen.

Der inne var likväl nästan lika trångt som i salonen, de öfriga rummen voro fulla af folk, Alf kunde icke komma fram till spelborden genast och stannade ett ögonblick vid dörren, under det hans blickar likgiltigt öfverforo alla dessa okända ansigten och händelsevis stannade vid en liten obetydlig person, ett slags vaktmästare eller ”kellner”, som det tycktes, hvilken stod helt undanskymd i ett hörn af rummet.

Han hade ingenting anmärkningsvärdt, men ett slags besynnerlig ingifvelse sade Alf genast, att det var samma person, som han tvenne gånger förut sett; först i Dresden och sedan för ett par dagar sedan i skymningen vid fästningsvallen.

Det var honom imellertid omöjligt att med bestämdhet kunna igenkänna honom, och ehuru Alf trängde sig fram för att komma honom närmare, skulle han troligen alltid förblifvit osäker derom, om icke i detsamma den lille mannen kommit fram till honom bugande och under en ström af tysk vältalighet och räckt honom ett tryckt papper.

Alf glömde af öfverraskning helt och hållet att höra på hvad han sade, ty hans blickar föllo genast på den hand, som höll papperet framför honom, och fingrarne på denna lilla blekgula knotiga hand hade alldeles svartblå naglar.

Det var imellertid ett program till ett lotteri, med fabelaktiga vinster och utan möjlighet af förlust, som han utbjöd, och då Alf låtsade interesse för saken, försäkrade han heligt och ifrigt, att det vore den sannnolikaste sak i verlden att, i händelse Alf ville deponera en större eller mindre summa hos honom, skulle han om en månad, då nästa dragning skedde, vara egare af en million; han vore nyss kommen till Langenau och skulle endast dröja öfver morgondagen, så att Alf borde gripa sin lycka i flygten.

Alf hade imellertid, under det den främmande talade, så småningom lyckats inkomma i det rum, der han lemnat Malkolm, och alltjemt betraktande det tryckta programmet med interesserade blickar, bad han den lilla tysken medfölja till en af hans vänner, som kanhända äfven ville taga i öfvervägande att försöka sin lycka på denna högst kombinerade och lofvande affär.

Malkolm satt mycket riktigt qvar på sin plats vid spelbordet, men Alf blef en smula distraherad i sin tankegång, då han äfven i detsamma upptäckte den långa vackra engelsmannen, som Garonnier nyss visat honom såsom lord Hawerfield, stå bakom Malkolms stol och allt imellanåt betrakta honom med ett uttryck af bekantskap och vänskaplig förtrolighet, alldeles som på terrassen i Dresden, och hvars orsak Alf alls icke kunde förstå.

Imellertid hade den lilla lottförsäljarens ögon följt Alfs blickar bort till de båda herrarne vid spelbordet, och då denne nu uppmanade honom att följa sig, tyckte Alf sig märka, att han såg villrådig och generad ut; han bugade sig likväl med ett jakande och förbindligt leende, och Alf ämnade tränga sig fram till sin vän, då han i detsamma såg Malkolm resa sig upp och, med tydlig förvåning att återfinna en bekant, besvara engelsmannens förtroliga helsning.

Det låg likväl en uppenbar köld i Malkolms bugning och ett så frånstötande uttryck i hans min, att den elegante lorden drog sig tillbaka efter endast ett par ord.

Alf hade nu kommit fram, och som det sista intrycket hos honom var det lifligaste, frågade han genast, huru Malkolm kunde känna lord Hawerfield.

— Lord Hawerfield! — upprepade denne förvånad. — Det var Darney, den der engelsmannen, hvarom jag talat med dig, som jag råkade vid Gustafsberg och gjorde bekantskap med.

— Darney, Saras älskare?

— Ja, just han. Jag är alls icke sinnad att upplifva denna connaissance, jag kan icke fördra honom, och jag visade honom det äfven temligen tydligt, som jag tror.

— Det gjorde du verkligen, men man har nyss sagt mig, att han heter Hawerfield.

— Det är ganska möjligt; jag hörde, att han var arfvinge till stora gods, hvarmed namnet och lordskapet troligen följt.

— Han skulle då vara densamma, hvarom Cameron talar i sina bref?

— Ja, troligtvis.

— Men detta var ett eget sammanträffande, — sade Alf, som i en hast fått alltför många besynnerliga tankar i sitt hufvud och nu vände sig om och sökte upptäcka den lilla mannen, som han helt nyss haft bredvid sig, och som han ämnade presentera för Malkolm, i hopp att få upplyst, om han vore samma person som den lille juden, hvilken kastat sig i sjön vid Gustafsberg.

Den vältalige lottförsäljaren fanns der imellertid icke mera. Han var försvunnen, och Alfs blickar spanade förgäfves omkring bland mängden för att upptäcka honom.

Antingen hade han ännu samma skäl som då att undvika Malkolm, eller hade han bland de församlade herrarne kring spelborden funnit någon, som syntes honom ännu mera lättrogen och vinningslysten än Alf och hans vän, och aflägsnat sig med detta nya byte.

Huru som helst, så hade han åter undkommit, och förtretad öfver sin bristande uppmärksamhet, sade Alf hastigt, i det han vände sig om för att lemna rummet:

— Om du icke vill dröja här, så vänta mig under träden utanför brunnshuset, jag återkommer snart.

— Nej, hör på Alf, du finner mig på värdshuset, jag souperar tillsammans med d’Honfleur och ett par af hans kamrater.

— Godt, jag kommer då dit.

Alf skyndade ut i salonen i förhoppning att kunna återfinna den lilla mannen med de små runda, röda ögonen, den judiska fysionomien och de mörkblå naglarne.

Der ute böljade man om hvarandra i den guppande vals, som då var bruklig, och det var ganska svårt att komma fram; imellertid såg han i detsamma Hawerfields vackra hufvud öfver mängden alldeles vid dörren, och utan någon egentlig afsigt beslöt han att följa honom och lyckades verkligen att hinna ut, innan den unge lorden, som gick helt ensam, försvann i en af de mörka gångarne af parken utanför.

Det är imellertid alltför oegentligt att kalla den lilla plantering, som omgaf det gulmålade brunnshuset, för park, ty den utgjordes endast af några temligen glesa alléer omkring en gräsplan, i hvars midt en forelldam och ett vattensprång utgjorde glanspunkten; på ena sidan vidtog den trädplanterade chaussén åt Kranach och på den andra den lilla köpingens små oregelbundna gator.

Det var åt detta håll Hawerfield tog vägen. Han gick med raska och lätta steg, svängde med käppen och hvisslade melodien till den vals, hvars toner ännu ljödo ifrån brunnssalonen.

Klockan var tio, och flere af brunnsgästerna, som voro mera noggranna med ordningen på stället, hade redan kommit ut från balen, men åt denna sida fanns ingen enda promenerande, och Alf, som följde efter Hawerfield på något afstånd, upptäckte icke genast i halfmörkret, hvarför denne stannade helt tvärt. Då han närmade sig ännu några steg, hörde han honom helt högt uttala några ord på engelska i en uppretad och förargad ton, och när Alf smög sig ännu längre fram och stannade i skyddet bakom ett träd, såg han just den lilla juden, som han sökte, stå framför Hawerfield midt på vägen.

Han kunde nu icke se hvarken hans ansigte eller de utmärkande naglarne, men ställningen och figuren voro desamma som lottförsäljarens der inne i spelrummet, och ännu mera igenkänligt var ljudet af hans röst, då han nu yttrade några ord på engelska.

Alf fördömde i detta ögonblick den lättja och likgiltighet, som gjort honom nästan alldeles okunnig i detta språk, ty han förstod nu icke ett ord, ehuru han kunde höra allt, så mycket bättre som Hawerfield vändt om ett par steg och nu stannade helt nära det träd, som dolde Alf, hvilken kände sig litet generad af sin ställning och helt tyst inom sig motiverade den med sin vänskap för Malkolm och nödvändigheten att upptäcka den hvita pierrot’n.

Det föreföll honom imellertid, som om den lille tysken begärde någonting, hvilket Hawerfield med otålighet nekade, och slutligen hörde han dem båda uttala namnet Zeyern och skifferbrottet i Frankerskogen.

De skildes slutligen åt, och juden, som vände tillbaka åt staden till, sade på tyska helt tydligt:

— Klockan fem i morgon, det är sista gången jag erbjuder er det.

— Jag skall komma, — svarade Hawerfield långsamt, äfven på tyska, vände sig om och gick tankfull och med sänkt hufvud tillbaka, under det han häftigt med sin käpp piskade af gräset vid vägkanten.

Alf såg honom gå in på värdshuset, der han troligen ämnade soupera och der alla rum voro fulla af folk.

Den unge läkaren kände imellertid ingen lust att genast uppsöka Malkolm och hans franska vänner; han satte sig i stället ned på en bänk under träden för att i stillhet några minuter reda sina intryck och fatta ett beslut om sitt handlingssätt.

Hvad var det väl egentligen han hade sett: två personer, som efter alla anledningar händelsevis sammanträffa och samtala med hvarandra helt högt, midt på vägen, och slutligen öfverenskommer om att mötas, för hvad? Kanhända för att uppgöra en affär med lottsedlar till det vinstgifvande och märkvärdiga penningelotteriet.

Ja, så skulle hvar och en annan menniska uppfattat saken, men — den der lottförsäljaren har en gång drunknat och sedan lefvat upp igen, han har röda ögon och blå naglar, och deri ligger det besynnerliga, det hemlighetsfulla.

Alf måste småle åt sig sjelf. Var han icke smittad af Malkolms inbillningar, och lät han icke hänföra sig af lockelsen i det mystiska, af det berusande hoppet att likväl till slut finna något underbart? Om han haft mera erfarenhet och mindre öfvermod, så skulle han kanhända icke ansett detta hopp så barnsligt. I erkännandet af vår okunnighet ligger första steget till vår upplysning, och om den unge läkaren icke fann det ”spöke”, hvarpå han i detta ögonblick tänkte, så skulle han kanhända finna ett annat, en gåta, som hvarken hans vetenskap eller hans framtida erfarenhet skulle kunna fullkomligt lösa.

Den hvita pierrot’n fanns ju imellertid, och det dyrbara schatullet var försvunnet. Detta var nu imellertid faktiskt och måste ega sammanhang med hvartannat, derom var Alf öfvertygad. Men om så var, skulle juden väl då stanna qvar och sälja lottsedlar?

Hans tankar förvillades, han försjönk under några minuter i en villervalla af motsägelser, som lemnade honom helt och hållet rådlös, ty det inträffar stundom, att händelserna omkring oss likna ljusets strålar, som äro både färgade och ofärgade, och hvaraf vi se endast den ena sorten. På samma sätt uppfatta vi endast en del af hvad som föregår omkring oss, då vi äro intagna af något lifligt och ensidigt intryck, och blifva derigenom helt och hållet oförmögna att döma om rätta betydelsen af hvad vi erfara.

Då han ändtligen gick in för att uppsöka sin vän, hade han likväl kommit till till tvenne beslut. Det ena var att i alla händelser dagen derpå gå till skifferbrottet i skogen och det andra att icke ännu nämna någonting åt Malkolm om sitt sammanträffande med den tyska juden och sina misstankar, att Hawerfield kunde hafva någon del i hans besynnerliga spökerier, förrän han fått dessa misstankar antingen upphäfda eller bekräftade.

XVI.

”Menniskan och potatesen kunna vänjas vid allt,” säger Onkel Adam, och säkert har han fullt rätt i sin humoristiska jemförelse. Vi kunna verkligen vänjas vid allt och antaga, liksom den hedervärda rotfrukten, endast smak och egenskaper af den jordmån, vi hafva omkring oss.

Detta lif, hvars bräckliga och invecklade mekanism beror på utbytet af några gaser i våra lungor, som tyckes hafva så oändligt många anledningar att rubbas och förstöras, det fortgår imellertid, oftast haltande, ojemnt, krossadt och i olag på tusen sätt, men det fortgår likväl, och i åratal kan man med förundran lyssna till de osäkra och svaga knäppningarna af ett urverk, som i hvarje ögonblick tyckes hafva röjt sin sista lifsyttring, under det att den nyckfulla och obegripliga lifslågan stundom kan slockna liksom utan orsak.

Det gifves imellertid knappt något förhållande, hvarvid kroppen har så svårt att vänja sig som vid själens öfverretning. Och då Alf såg sin väns ögon för hvarje dag blifva allt mera ihåliga och glänsande, hans kind allt mera insjunken och hektisk, så blef han förtviflad öfver sin oförmåga att bota den sjukdom, hvilken redan tycktes vara öfverens med döden.

Denna natt hade den hvita pierrot’n åter visat sig, och nu var det en rock, som legat på en stol vid sängen, hvilken var försvunnen. Man talade icke vidare om saken, ty Malkolm syntes mera dyster och retlig än vanligt och svarade icke på Alfs frågor, men den unge läkaren insåg, att i denna strid med en osynlig och okänd fiende berodde segern på den skyndsamhet, hvarmed man handlade.

Det var derför naturligt, att han icke ville försumma ett tillfälle att möjligen få upplysning om denna fiende, och ehuru det föreföll honom ledsamt att lemna Malkolm, gjorde han sig likväl i ordning att fara till Zeyern.

Alf, i hvars själ det nyväckta interesset för den vackra främlingen, som var hans granne, och som han likväl aldrig lyckades få se, blifvit nästan bortskymdt af gårdagens upptäckt och den hemlighetsfulla gengångarens nya uppenbarelse under natten, hade af uppassaren fått veta, att majoren och hans niéce voro bortresta på morgonen.

De ämnade göra en längre utflygt, för att bese åtskilliga ställen i trakten och skulle icke återkomma på flera dagar, och Alf, som kände, att han icke kunde slita sina tankar ifrån denna okända qvinna, med sina allvarsamma ögon och sitt nunnelika sätt, var nästan nöjd att icke ega det minsta hopp att återse henne under denna tid, för att kunna med odelad uppmärksamhet vaka öfver den tyska judens person och handlingar.

Han uppgjorde inom sig flera planer att få honom fast, men som han egentligen icke hade någon annan anledning att misstänka honom än hans likhet med Malkolms nattliga drömbild, en anledning, som han omöjligt kunde offentligen åberopa, så måste alla hans åtgöranden i denna sak inskränka sig till bemödandet att träffa juden ensam och då fordra en förklaring.

Att denna förklaring icke skulle lemnas frivilligt, var naturligt, förutsatt att han verkligen var den, som Alf misstänkte honom för, och Alf var derför beredd att på hvad sätt som helst, genom list eller våld, söka erhålla densamma.

Imellertid skulle han alltid först öfvervara mötet i skogen mellan honom och Hawerfield och låta de möjliga upplysningar, han deraf kunde vinna, bestämma sitt handlingssätt.

Om man imellertid äfven då talade engelska, hvilket var mycket troligt, så hade Alf ringa eller ingen utsigt att begripa, hvarom saken handlade. Och att meddela Malkolm alltsammans och bedja honom medfölja tjenade till ingenting, då han icke var mera hemmastadd än Alf i detta språk; dessutom syntes Malkolm så nervös och illamående, att Alf fruktade för följderna af ett möjligen våldsamt uppträde.

Det syntes honom bäst att redan på förmiddagen resa till Langenau, för att der möjligtvis få någon kunskap om den tyska handelsbetjenten, som utan tvifvel bodde der, och som alla i köpingen troligen hade sett.

Uppassaren på hotellet hade skaffat en vagn, och sedan Alf gifvit Malkolm en tillfredsställande förklaring öfver sin resa och anbefalt Johan att icke ett ögonblick lemna sin sjuka herre, i hvars yttre rum han borde uppehålla sig, tills Alf återkom, satte denne sig upp i den lilla kärran eller schäsen, som väntade honom utanför hotellets port.

Den skakande vagnen och den muntre körsvennen i sina hvita skjortärmar, sin röda väst med små silfvermynt till knappar, blomsterbukett i sin toppiga hatt och en piska så lång, att man tycktes kunna stå qvar i Kranach och låta snärten klatscha någon olycklig häst i Langenau, och under hvars skaft deras egen häst gick i fullkomligt lugn, föreföll Alf helt egendomligt, och den gladlynta pojkens sång och prat roade honom så mycket, att vägen, oaktadt hans otålighet, föreföll honom mycket kort.

Då han steg ur strax utanför staden, fick han genast se kapten Garonnier, som helt ensam promenerade i solbaddet utanför brunnshuset och med vänskapliga vinkar och svängningar med käppen helsade honom redan på afstånd.

Alf kunde icke begära ett bättre möte, ty, ehuru den lille fransmannen nästan ständigt gick för sig sjelf, emedan han alls icke kunde tala tyska, och ganska få af brunnsgästerna förstodo franska, så var han likväl underrättad om allt och kände alla menniskor.

— Ah, monsieur Stjerne! — utropade han entusiastiskt. — Jag är förtjust att se er, huru kommer det till, att ni redan, så här bittida på morgonen, är här och utan er vän? Ni ser upphettad och orolig ut, skulle ni kanhända vara på jagt efter la charmante blondine? Hon passerade just nyss Langenau med sin onkel, för att fara till skifferfabriken i Geraldsgrün, jag talade vid dem, de hade icke dröjt på balen i går mer än några minuter. Ni gick miste om en presentation, men vi skola passa på, när de återkomma. Hon var i dag vackrare än någonsin i sin stora halmhatt; imellertid har den unga damen verkligen ett fel i mina ögon, hon har en min à la religieuse, hon är alltför helig, det passar icke för en qvinna af verld, hvar sak har sin tid och sin plats, det är beundransvärdt i biktstolen och messan, men att med en dylik min bevista en bal eller åka i en gammal postschäs för att se en skifferfabrik, åh, ma foi, det duger icke, det blir ridikylt; om jag vore hennes onkel, så skulle jag kunna tout sincèrement säga så här: ma petite, denna englamin och dessa ögon à la mater dolorosa äro mycket förtjusande, men endast vid vissa högtidliga tillfällen. Min Gud, hvad vill du väl, att man skall kunna säga till en qvinna, då hon har ett dylikt utseende? Det aflägsnar, det afkyler äfven den hetaste beundran, man blir helt konfys och tappar alldeles hufvudet, och hvem vinner derpå?

Monsieur Garonnier hade talat så ifrigt och utan det minsta afbrott, att Alf icke fått tillfälle att säga ett enda ord. Imellertid hade han hunnit stiga ur sitt åkdon, betala sin kusk och arm i arm med den vänskapliga kaptenen vandra ända fram till brunnshuset, innan denne tystnade ett ögonblick

— Ni är verkligen skarpsinnig, min bästa Garonnier, då ni gissade, att jag var ute på jagt efter någon, — inföll Alf, lemnande hans långa tirad om den unga flickan i sitt värde, för att icke i en vidlyftig diskussion om detta ämne tappa bort sin egentliga afsigt.

— Åh, dertill behöfves icke synnerlig skarpsinnighet; jag såg det på edra ögon redan i går.

— Åh, ni misstar er, kapten, det är ett långt mindre behagligt föremål jag i dag söker. Det fanns i går afton på balen en resande handelsexpedit, en kommissionär för ett lotteri i Frankfurt, och jag skulle vilja träffa honom.

— Aha, jag vet hvem ni menar, den lilla juden, som bjöd ut lottsedlar, han reser omkring med prof på en patenterad blanksmörja och flera andra saker, det är en marktschreier, en industririddare. Har han spelat er något spratt, eller hvarför vill ni träffa honom?

— Åhjo, han gaf mig ett program öfver sin affär, och den synes mig så invecklad, att jag ville begära några upplysningar derom.

— Bry er alls icke derom, min vän, det är bara skoj och bedrägeri alltsammans, derom kan ni vara öfvertygad. Det blir dessutom icke lätt att träffa honom; dylika personer dröja icke länge på hvart ställe.

— Vet ni icke, hvar han bodde här i Langenau?

— Jag vet, att han alls icke har bott i Langenau, utan i Kranach; ni har sprungit öfver ån efter vatten, min vän. Jag såg, när han kom i går, och jag igenkände postiljonen, som var ifrån Kranach, och dit återvände han äfven.

— Ja, det är ju ganska rätt, han har ju i natt varit i Malkolms rum, — mumlade Alf för sig sjelf, flat öfver sin egen tanklöshet. Det var i Kranach han bort söka honom, men smittad af Malkolms besynnerliga föreställning om denna person, hade Alf icke varit särdeles logisk i sina slutsatser denna morgon.

— Hör på, min vän, bry er icke om den der lotteriaffären! Jag kan försäkra er, att det vore detsamma som att deponera edra penningar i en brinnande ugn. Då må ni hellre göra affärer i den patenterade blanksmörjan, ehuru jag fruktar, att äfven den är en chimère, i fall man får döma efter kommissionärens egna skor.

— Min Gud, kapten Garonnier, är det väl möjligt, att ni äfven märkt, hurudana skodon juden hade? — sade Alf skrattande.

— Jag ser och märker allt, ser ni, en soldat och en tidningsskrifvare måste hafva goda ögon, det är nödvändigt; men, apropos, huru är det, har ni redan frukosterat? Jag hör klockan ringa, vill ni icke komma med, man har ypperliga foreller i Langenau?

Alf var verkligen handfallen öfver sin missräkning, han visste icke, hvad han skulle taga sig för ända till den tid, då han ville gå till Frankerskogen; det skulle derför passa rätt väl att tillbringa dagen med Garonnier, men i detsamma såg han flera af brunnsgästerna, som samlades vid ljudet af frukostklockan, och midt i en grupp af karlar lord Hawerfield.

Ehuru denne icke kände honom och kanske icke ens märkt honom i går på balen, ville han imellertid icke nu bli sedd af honom i Langenau, och dömande sig derför till ensamhet, som alls icke var i hans smak, ursäktade han sig hos Garonnier, tog afsked af honom och beslöt att promenera till Zeyern, der han i alla händelser ämnat afvakta tiden för det öfverenskomna mötet.

Tiden hade förefallit den unge läkaren mycket lång, ifrån klockan tio då han for ifrån Langenau till klockan tre då han ätit middag i Zeyern och begaf sig till skogen, inom sig glad öfver att händelsen fogat så, att Hawerfield valt ett ställe, som redan var honom bekant, för mötet med juden.

Alf gick raskt, utan att behöfva frukta att begå något misstag om vägen, ty han hade ju en hel dag med Malkolm ströfvat omkring i denna trakt, och begagnande sig af en liten gångstig, som han påminde sig förkortade vägen till skifferbrottet, ankom han dit, innan klockan ännu var fyra, och hade god tid att utvälja sig ett passande gömställe.

Om de båda vännerna eller kanhända, såsom det föreföll Alf, de båda fienderna, hvilka här skulle mötas, valde öppningen af sjelfva den igenrasade gången i berget, så erbjödo alla dessa stenblock och busksnår deromkring mer än ett ställe, der man kunde vara dold, och Alf valde med mycken omsorg det, som på en gång var det beqvämaste och det som medgaf honom att ändra plats, utan att blifva upptäckt, i händelse af behof.

Mellan tvenne stora stenar, hvilkas mellanrum var fyldt med torra löf och mossa och som gömdes af hasselbuskar så täta, att man skulle haft svårt att genomtränga dem, men som likväl nere vid marken tilläto honom att hafva utsigt åt öppningen af minan och platsen deromkring, lade sig nu Alf ned med ”Werthers lidande” bredvid sig, för att fördrifva tiden under sin väntan.

Den tidens ungdom var oändligen uppbygd af Lottas dygd och Werthers tårefloder, men det oaktadt blefvo Göthes sentimentala fantasier vid detta tillfälle olästa. Alf var alltför upptagen af sina egna tankar och funderingar öfver det sällsamma deri, att Hawerfield valde detta ensliga och aflägsna ställe till ett möte, som väl långt beqvämare kunnat gå för sig i hans egna rum på värdshuset i Langenau.

Om dessa personer verkligen mötts af en händelse, om deras samtal endast rört den interessanta lotteriaffären, och judens förmenta anhållan varit endast ett erbjudande af lottsedlar eller blanksmörja, och Hawerfields häftiga svar ett afslag derpå, hvarför skulle man då komma hit för att vidare diskutera saken? Nej, det måste vara något annat och vigtigare skäl, och Alf kunde icke frigöra sig ifrån den idén, att denne engelsman med den sorglösa minen och den eleganta hållningen i sjelfva verket var helt olika mot hvad han syntes, att han stod i någon sällsam gemenskap med handelsexpediten, och att hans interessen voro på ett fiendtligt sätt sammanbundna med hans båda vänners.

Den hederlige Alfs trofasta hjerta klap pade vid föreställningen, att just han, som älskade både Cameron och Malkolm som bröder, skulle kunna blifva medlet för bådas räddning ur den kritiska ställning, hvari ödet försatt dem.

Han tviflade icke mera på Malkolms sällsamma syner; han hade ju nu sjelf alltför många bevis på verkligheten deraf, och det fodrades nu blott att kunna öfvertyga hans vän om den lilla judens menskliga natur och brottsliga afsigter.

Huru denna lilla varelse, så obetydlig och simpel, en fnaskig, betydelselös bodbetjent, som reste omkring med profver på eländiga handelsvaror, kunde ega denna sällsamma förmåga att väcka en panisk fruktan, att beherrska och döfva en i alla andra förhållanden modig man, att visa sig för honom, håna och gäcka honom och på samma gång beröfva honom mod och förmåga att gripa och straffa sin retsamma plågoande, detta var imellertid ett problem, som Alf på intet sätt förmådde lösa, och som han alltid måste lemna åt Malkolms eget mystiska förklaringssätt.

Lyckligtvis skulle denna magnetiska förmåga icke verka på Alf, och han föresatte sig att låta juden få umgälla allt det onda han gjort Malkolm, då han väl en gång fått honom i sitt våld; men att få detta var ingen lätt sak.

Han skulle imellertid följa honom ifrån mötesplatsen hemligt eller öppet, de måtte taga vägen hvart som helst, och hotelsen att anklaga honom för stölden af silfret var ju alltid ett vapen, som inför verlden kunde användas, och som skulle skrämma juden till bekännelse.

Han ångrade likväl nästan, att han icke fullt utförligt meddelat Malkolm anledningen till sin färd, i fall hans bortovaro skulle räcka längre, än han först förmodat.

Mellan alla dessa tankar blandade sig äfven ljufva obestämda drömmar om det englalika ansigte, som blifvit honom dyrbart genom hans egna fantasier, hvilka allt sedan den första aftonen, då han såg den unga flickan, sammanväft scener och samtal med henne, så lifliga, att den unge läkaren redan inom sig bar en hel roman, en kärlekshistoria, hvars detaljer han oupphörligt omarbetade och förbättrade med denna lifliga sinnens outtröttliga förmåga att skapa sig en verld i inbillningen, som de sedan rätt ofta förvexla med verkligheten.

Den stackars unge mannen drömde om en sällhet, som han kanske aldrig skulle ernå, och lyssnade till ljufva löften och smekande hviskningar, som möjligtvis aldrig skulle förverkligas.

Och hvad vore ungdomen och lifvet, om dylika hviskningar icke hunne vårt öra! Hvad gör det väl, om framtiden är en förrädare, blott stunden är ljuf! Det närvarande är det enda vissa och verkliga.

Alf var lycklig, der han låg i skuggan på sin mjuka mossbädd och lyssnade till trastens melodiska slag i granträden och bofinkens klara, enformiga lilla visa, som sjöngs om och om igen i hasselbuskarna bredvid honom; han blickade upp på myggsvärmarnes hvirflande dans i den rena blå luften och berusades af doften ifrån det affallna barret, som betäckte marken, och som solstrålarne upphettade liksom parfymerna i ett rökelsekar, under det att solen skred fram på himmelen och visaren på hans ur pekade på fem.

Det var ju den utsatta tiden; men ingen syntes eller hördes, allt var tyst och stilla i skogen, och rådjurens lugn, som betade i gräset, bevisade bäst, att ingen mensklig varelse fanns i grannskapet utom den orörliga och tysta drömmaren, som likt forntidens dryader tycktes hafva blifvit en ställets tillhörighet, en inkarnation af sjelfva naturen omkring honom.

Om Alf skulle hafva misstagit sig om tiden och stället? Om den lilla juden just nu kanhända reste sin väg, för att lemna den stackars Malkolm en af dessa förrädiska mellantider af ro, för att sedan plötsligt återkomma, då man minst anade det?

Alf var nära att springa upp i harmen och oron öfver denna föreställning, då han i detsamma såg de skygga rådjuren framför honom lyfta upp hufvudet och lyssna eller vädra en sekund och i den nästa fly så snabbt och tyst som de torra löfven, hvilka vinden bortför.

En stund derefter hördes hastiga men ojemna steg mellan stenarne på motsatta sidan, grenarne böjdes undan långsamt och försigtigt, och den lille juden stod plötsligt midt på den gräsbevuxna öppna platsen, der getterna nyss betat, helt ensam och såg sig omkring.

Alfs hjerta slog nästan hörbart af oro och nyfikenhet; han hade nu godt tillfälle att betrakta den lilla oansenliga figuren, som syntes Malkolm så fruktansvärd, och han gjorde det äfven med mera uppmärksamhet, än den i sjelfva verket tycktes vara värd.

— Är detta då verkligen den hemlighetsfulla hvita pierrot’n, som Malkolm fåfängt sökt i tvenne år? — mumlade han, då juden, som stannat stilla midt i solskenet, upptog en liten brokig kattunnäsduk och torkade sitt svettiga ansigte.

Han var klädd i en svart bredskyggig filthatt, en rock af svart sattin, temligen sliten och flottig, knäbyxor af samma tyg och grå damasker.

Han liknade nästan i denna kostym en katolsk prest, men då han nu aftog hatten och äfven den lilla svarta tillplattade peruken, som betäckte hans hufvud, så motsvarade han, med sin kala hjessa, sina små runda, ohegripliga ögon och sin judiska näsa, fullkomligt den bild, som Malkolm så ofta målat af sin plågoande.

Det fanns intet tvifvel, det måste vara densamma, och om Alf ännu hyst någon tvekan, så fulländades likheten genom hans blå naglar, hvilka, då han flera gånger förde näsduken öfver sitt kala hufvud, syntes afbrytande emot den gulbleka färgen på hans långa fingrar.

Han fläktade med den utbredda bomullsduken, och hans glatta och blanka hufvudskål, som lyste i solen som en smörklimp, kom Alf ovilkorligen att småle vid tanken på det, som det tycktes honom, välberättigade eviga omqvädet vid hans uppenbarelser: ”gif mig igen min peruk”.

Imellertid påsatte han nu omsorgsfullt den lilla runda plätt af blankt svart hår, hvilket tycktes hafva tillhört en utter, och som lemnade hans panna och tinningar kala, han såg sig ännu en gång omkring, lyssnade uppmärksamt, närmade sig öppningen af minan i skifferbrottet och satte sig ned, utstötande en suck, kanhända endast af värme och trötthet, men som lät så bedröflig, att Alf kände sig helt förvånad och deltagande.

Alltjemt seende sig omkring med spänd uppmärksamhet, framtog han en stor plånbok ur bröstfickan af sin rock, genomsåg de papper, som lågo deri, sorterade dem med noggrannhet och gjorde med blyertsstiftet anteckningar derpå, under det att hans läppar rördes, liksom han räknat, men under allt detta hade han en mycket bekymrad och orolig min, och då ljudet af raska och spänstiga steg i detsamma nådde hans öra, spratt han till, hopsamlade hastigt de lösa papperen, instoppade dem åter i plånboken och tillknäppte rocken.

Allt detta skedde likväl med en så nervös brådska och tydlig sinnesrörelse, att ett af papperen, som var helt litet, föll ur, utan att han märkte det. Alf såg det nedfalla mellan buskarne, där han satt, och försvinna i gräset.

Nästan i samma ögonblick, som juden åter påsatte hatten och steg upp, syntes Hawerfields resliga figur framträda ur småskogen.

Han gick fram emot juden, som mötte honom, utan att besvara dennes helsning eller låtsa märka hans framräckta hand och de ord, som denne yttrade med en inställsam röst och en min af ödmjukhet, besvarade Hawerfield med ett utbrott af harm och förakt, som tycktes i hög grad skrämma hans lilla kamrat.

Alfs fruktan, att deras samtal skulle föras på engelska, liksom i parken vid Langenau, besannades också verkligen, han förstod icke hvad de sade, och äfven om han förstått det, så talade de nu så lågt, att endast ett och annat ord framträngde till det ställe, der han låg gömd.

Som han ingenting begrep af deras samtal, sökte han så mycket ifrigare att läsa betydelsen deraf i deras ansigten och frapperades derunder af en sällsam gemensamhet, en slående likhet imellan dessa båda personer, som vid första påseendet tycktes vara fullkomliga kontraster.

Hawerfield, elegant klädd i en mjuk och behaglig promenaddrägt, som förträffligt visade hans symmetriska och kraftfulla växt, med sin friska bruna hy, hvars färg syntes ännu lifligare och varmare genom den långa promenad han gjort, sina svarta blixtrande ögon, sitt rika krusiga hår och sin djerfva och lediga hållning, syntes vara den mest fullständiga motsats till den lille tyskens spensliga och klena kropp, obehagliga utseende, skalliga hufvud, ödmjuka väsende och lurande blick, och likväl funnos i dessa båda ansigten, som nu syntes bredvid hvarandra, lifvade af samma eller kanske motsatta känslor och interessen, en bestämd likhet, ett gemensamt ”tycke”, om man så vill; man skulle kunna tro dem båda tillhöra samma race, hebreernas tillbakasatta stam, den ene såsom typen för en Jerobeam eller Saul, den andre som en nutidens schackerjude.

Deras samtal, som flera gånger blef häftigt och passioneradt, men likväl aldrig högljudt, lugnades slutligen, men besynnerligt nog tyckte Alf, att judens listiga och sluga blick liksom öfvergått till lordens vackra ögon, och det föreföll honom, som om, i fall någon af dem under detta samtal lyckades bedraga den andre, så var det icke den lille mannen med blå naglarne.

Men hvad talade de då om? O! hvad Alf gerna skulle velat förstå dessa gurglande obehagliga strupljud, som så hastigt och kort ömsom stöttes ut, ömsom sväljdes ned.

Det syntes honom imellertid temligen säkert af de få ord, som han förstod, att juden ville förmå Hawerfield, ömsom med hotelser, ömsom med kraftfulla skäl, att bifalla något, som denne slutligen med motvilja gick in på, och i händelse han skötte sina affärer på samma sätt, som hans stamförvandter brukade, så var det troligt, att lorden råkat i brydsamma förbindelser, som nu föreföllo honom ledsamma att honorera.

Juden framtog sin plånbok, letade bland papperen deri och lemnade slutligen Hawerfield ett, som denne tycktes behöfva lång tid att studera eller begrunda. Hans ögon hvilade länge derpå, men det tycktes Alf, som om de tankfullt stirrade på papperet, utan att fästas på innehållet deraf.

Slutligen reste han upp hufvudet och sade så långsamt och tydligt, att Alf fullkomligt förstod honom:

— Nåväl, jag skall skrifva under! Öfver judens oroliga ansigte flög ett drag af tillfredsställelse; han upptog ur fickan ett litet skriftyg af bleck, öppnade locket, framtog en penna, doppade den och lemnade den åt Hawerfield.

De hade vid Hawerfields ankomst satt sig ned båda två på en stor halfmurknad timmerstock, som låg utanför ingången till minan i berget, men under samtalet hade juden ofta rest sig upp och slutligen blifvit stående framför sin kamrat, hvilken nu mottog pennan, lade papperet på stocken och skref med rask och säker hand sitt namn under detta papper, hvaromkring troligtvis hela deras långa samtal vändt sig, och hvars innehåll tycktes vara mycket kort.

Då han återlemnade det, förde han handen under västen med ett uttryck, som om han der känt någon smärta, och juden, som mottagit det, gick att sätta sig på sin förra plats, för att kunna inlägga det i plånboken och tillsluta skriftyget.

Det var ungefär tre eller fyra alnar dem imellan, och just som Alf såg den lilla tysken luta sig ned, för att upptaga pennan, som han tappat, ljöd knallen af ett pistolskott.

Hawerfields gestalt insveptes för en minut i rök, och den lilla juden föll framstupa, utan ett ljud framför honom på marken.

Det var en pistol, som lorden framtagit under västen, och som han nu höll afskjuten i handen.

I nästa ögonblick lutade han sig fram och upptog plånboken, som juden tappat i fallet, och papperet, som han ännu icke hunnit inlägga. Det sista ref han sönder, hopkramade bitarna i handen och nedstoppade dem i sin ficka, och sättande sig ned på stocken igen, öppnade han plånboken hastigt och genomletade den brådskande.

Han tycktes imellertid icke finna hvad sökte, ty han kastade den ifrån sig med en min af missräkning, stötte med foten undan den liflösa juden, vände sig om och skyndade derifrån åt samma håll, hvarifrån han kommit.

Alf hade i första ögonblicket blifvit så häpen öfver den tragiska och oväntade utgången af saken, att han rest sig upp med fara att upptäckas, men genast inseende, att han alls ingenting annat kunnat uträtta än skaffa sig obehag och ledsamheter, i fall han visat sig, väntade han orörlig, tills han var fullkomligt öfvertygad, att Hawerfield var borta.

Det är alls ingenting angenämt att blifva vittne till ett mord, och Alf tvekade ett ögonblick, innan han gick fram ur sitt gömställe, för att se om den stackars tysken verkligen var död, eller om han kunde göra något för honom, och ehuru upprörd och bestört han var, kunde han icke undgå att reflektera öfver den sällsamma händelsen, som på samma gång uppfylde och gäckade hans förhoppning att ertappa den hvita pierrot’n, som nu icke kunde undkomma.

Imellertid gick han först att söka det tappade papperet, hvarpå han hela tiden tänkt. Det låg qvar i gräset, der juden suttit, och utan att gifva sig tid att kasta en enda blick derpå, stoppade han det i sin bröstficka och skyndade fram till den mördade.

Alf lutade sig ned öfver honom, han var känslolös och orörlig, utan tecken till lif vid första påseendet, men icke en blodsdroppe syntes, och huru än Alf vände och undersökte honom, kunde han icke upptäcka något sår eller skada, icke ens den minsta rispa, och då han lyssnade, tyckte han sig förnimma, ehuru mycket svagt, pulsens och hjertats slag.

Huru var det imellertid möjligt, att man kunde skjuta fel på tre stegs afstånd? Eller kanske pistolen endast varit laddad med löst krut, men det tycktes icke så af knallen, och det syntes mera troligt, att den stackars mannen hade en lycklig slump att tacka för sitt lif, då den ädle lorden såsom mördare möjligtvis varit något darrhändt och osäker.

Det vissa var åtminstone, att Malkolms motvilja och Alfs misstankar voro bekräftade; om Hawerfield icke var en mördare, så var han åtminstone en bedragare.

Alf borde imellertid, för att vara fullt rättvis, hafva tänkt sig ännu en möjlighet, den att engelsmannen kunnat hafva samma skäl som han sjelf att öfverlista och besegra juden, ty i Alfs planer till hans besegrande ingick verkligen ingenting mindre än ett dylikt skrämskott.

Der låg den stackars handelsexpediten imellertid djupt afsvimmad, troligen af skrämsel, och alla Alfs bemödanden att få honom till lifs igen voro utan verkan.

Solen hade imellertid sänkt sig, den glittrade redan mellan trädens grenar i skogen och skulle snart vara försvunnen. Alf ville icke lemna den liflösa mannen, med hvilken det nu var hans tur att hålla räkenskap, så snart han bara kunde få honom till sans igen, och ville icke heller dröja inpå natten i skogen.

Han påminde sig, att han gått förbi en källa strax nedanför höjden, der de voro. Det skulle icke behöfvas många ögonblick för att gå dit, och Alf fattade hastigt judens stora hatt, som låg bredvid, och skyndade efter vatten.

Ännu en gång innan han aflägsnade sig undersökte han sin tillfälliga patient. Pulsens slag voro ännu omärkliga, näsan var hopklämd, läpparna sammantryckta och ögonen insjunkna i sina gropar som på en död, och Alf skyndade i fullt språng till källan, som icke låg tre minuters väg derifrån.

Han kunde imellertid icke springa lika fort tillbaka, för att icke sqvalpa ut vattnet i hatten. Tre minuter således dit, fyra minuter kanhända derifrån, tillsammans sju minuter, som han varit borta.

Nu stod han här på samma ställe igen, med vattnet, som skulle vederqvicka den stackars liflösa varelsen. Der var öppningen till skifferbrottet, der stenarne, på hvilka juden först suttit, der stocken, bredvid hvilken han legat, men — mannen var borta.

Alf trodde sig förvillad af sin egen fruktan att förlora honom, han såg sig med bestörtning omkring. Huru var det möjligt, att han kunnat qvickna vid och komma undan på dessa få minuter, då han nyss förut varit fullkomligt känslolös?

Det var imellertid så. Den sataniska hvita pierrot’n var åter försvunnen.

Han var då odödlig som Asarnes galt. Man såg honom sjunka i hafvet, falla för ett pistolskott och ligga liflös med utseende af ett lik, och likväl lefde han upp igen, liksom dessa spökaktiga, blå irrsken, som försvinna på ett ställe och skimra fram på ett annat, för att åter, då man nalkas, sjunka ned i jorden och ögonblickligen synas igen långt derifrån.

Allt sökande skulle varit förgäfves. Han hade troligen flytt genom den villsamma minan i skifferbrottet, som öppnade sig mörk och slingrande som en mullvadsgång, och öfverväldigad af förbittring och harm öfver sitt misslyckade företag, stod Alf qvar med den gamla hatten ännu i handen som sitt enda byte.

XVII. Bref ifrån Astley Cameron till Alf Stjerne.

Aukwoodhouse juni 1810.

— — — Ja, min hederlige Alf, du har rätt! Vårt högtidliga löfte på Helgonabacken i Lund den sista aftonen, att ständigt med fullkomlig uppriktighet meddela hvarandra icke endast alla de yttre händelser, som mötte oss, utan äfven våra tankar och intryck, innebar verkligen ett slags egoism, ehuru jag sanningen att säga icke trodde dig om att med så mycken djupsinnighet utdraga kubikroten, för att tala aritmetiskt, ur dina känslor.

Jag känner liksom du ett begär att genom mina meddelanden till dig fixera mina egna intryck, att gifva vigt och värde åt mina känslor, att qvarhålla det flyktiga närvarande, som fyller min själ, att liksom fatta tag i vingarne af tiden, som flyger hän öfver mitt hufvud med så brusande fart, så obarmhertigt bortblåsande mitt lilla jag med alla dess lifsfenomener, som för mig, liksom för hvar och en individ, äro prismat af skapelsen, det vigtigaste af allt.

Jag skrattar åt det vanmäktiga försöket, men gör det likväl, ty jag föreställer mig, att i alla våra instinkter ligger ett frö till något godt eller åtminstone en orsak, hvars verkan är nyttig och beräknad i naturens oändliga mekanism; och i denna vår omedvetna sträfvan att sterotypera själens intryck, att fördubbla vårt lif ligger endast det eviga begäret efter och aningen om en fortsättning. Det är denna egoism, du funnit, och den är ju fullt berättigad.

Genom en alltför noggrann analysering af våra känslor skulle vi kunna komma till besynnerliga resultat, och — för att tala på ditt sätt — till slut blifva så förvillade ifrån våra första förmodade bevekelsegrunder, att vi slutade med att anse oss såsom viljelösa och otillräkneliga maskiner.

Hjertats känslor måste räddas ifrån kemisternas deglar, och vi måste helt enkelt kunna tro på vänskapen och kärlekens odelbarhet såsom urämnen för vår sällhet.

Jag har gifvit dig del at min historia. Du kände min ställning, innan jag reste ifrån London. Jag har nu en längre tid vistats här vid Aukwoodhouse, tillsammans med mr Gibsons första biträde, en ung, klok och hederlig jurist, vida angenämare än hans principal, den skintorre, knotige advokaten i West-End.

Det var en vacker dag vi med postvagnen anlände till Landersdale och stannade vid dess lilla värdshus.

Den lilla köpingen beherrskas helt och hållet af ett gammalt slott på en höjd strax ofvanför. Med dess förfallna torn och gluggar, dess jernportar och nedrasade murar, hängde det gamla nästet hotande deröfver, i hvarje ögonblick färdigt att under sin tunga oformliga stenmassa begrafva de små hvita husen nedanför i gröngräset, som liknade en fårskock, hotad af en vingskjuten gam.

Jag var då nu i Cornwallis, detta klippiga och kala landskap af denna gröna ö, som borde vara mitt fädernesland.

Besynnerligt, att jag icke kände någon kärlek derför, ingen känsla i mitt hjerta, som talade för den trakt, som skulle vara min födelsebygd!

Den eviga blåsten, den ödsliga ljungheden och de kala klipporna väckte hos mig alls ingen sympati, och om jag skulle tro på riktigheten af min instinkt i detta fall, så hade jag ingen rätt till äran att vara engelsman.

Min obestämda motvilja och plågsamma kallsinnighet för den grymma qvinna, hvilken jag ansåg som min mor, var ju riktig och behöfver icke längre betunga mitt samvete; kanhända har hennes bedrägeri hos mig släckt eller missledt min fosterlandskärlek, åtminstone synes mig ännu Sveriges himmel som den skönaste, ty den var min barndoms, och stränderna omkring den lilla Svaneholmssjön, der jag i barndomens yra fröjd plockat näckrosor, lekt bland dess stenar och gungat i vassen, långt mera behagliga än de kala och ödsliga stränderna af detta vilda och brusande haf.

Likväl intog ett besynnerligt vemod mitt sinne, då jag ändtligen nalkades Aukwoodhouse, mina fäders slott.

Det finnes en by, som tillhör godset, en engelsk mil derifrån; det var der vi slogo oss ned, och derifrån vi ämnade företaga våra forskningar i trakten. Ifrån dess lilla värdshus är det nu jag skrifver till dig.

Hvad min reskamrat, mr Wehler, juristen, angick, så interesserade han sig mest för Merton Hall, som ligger åtta eller tio mil härifrån, och ville der börja sina spaningar efter den försvunna fordna egaren, för att möjligen finna en grund för vidare undersökningar.

Medan Wehler andra morgonen var sysselsatt att skrifva till sin principal, gick jag ensam ut. Jag ville icke hafva honom med mig vid den första åsynen af dessa ställen, som sedan flera månader spelat en så stor och underbar rol i min inbillning.

Jag vandrade vägen framåt, fördjupad i tankar, då hofslagen af en häst bakom mig väckte mig derur. Det var en liten gladlynt och rödkindad pojke, som med vidt utbredda armar hoppade än hit, än dit på ryggen af en gammal knotig häst utan sadel eller betsel.

Han saktade sitt stötande traf, då han upphann mig, aftog sin stickade yllemössa, som fallit ned öfver ögonen, och helsade artigt, under det han betraktade mig med nyfikna blickar.

— Du kommer ifrån byn? — sade jag, för att inleda ett samtal.

Den lille ryttaren strök undan sitt halmgula hår, påsatte mössan igen och svarade: — Ja herre, jag är Polly Trapps Jem!

— Och hvart ämnar du dig, efter du är ute så här bittida på morgonen?

— Åh det är icke bittida annat än för herrar! Vi åto frukost för två timmar sedan. Och nu skulle jag föra hem den här hästen, som mor fått låna af trädgårdsmästaren vid herrgården. Också har jag äfven ett bud till mrs Banks.

— Hvem är mrs Banks?

— Åh det hörs, att herrn är främmande, som icke känner mrs Banks, hushållerskan.

— Är det en gammal fru?

— Usch ja, hon är lika gammal som min mormor!

— Hur gammal är då din mormor?

— Ja, det är icke godt att säga, men nog är hon bra gammal alltid.

— Det är ju lord Astley Hawerfield, som rår om godset här?

— Ja visst, det förstås!

— Hvem bor här nu!

— Åh, ingen utom mrs Banks och de andra herrskapen.

— Hvilka herrskap, menar du?

— Kors hofmästaren vet jag och Jefferson och Ketty och Jemina, som städar rummen.

— Det är endast tjenstfolket således?

— Ja, men ...

Den gamla hvita hästen, som hade brådtom att komma hem, började åter trafva, och pojken försvann, som en flaxande kråka i en sky af dam, innan han hann att sluta den upplysande meningen om ”herrskapen” på slottet.

Tio minuter derefter stod jag vid en vacker gallerport och såg, i fonden af en rak dubbel allé, den stora stentrappan till ett vackert gammalt hus, som genom ingenting annat än sitt stora tunga tak, sina många besynnerliga skorstenar och sitt lilla torn på framsidan, möjligen gjorde skäl för benämningen ”slott”.

Jag drog på snöret till en blänkande metallklocka, och en ung vacker qvinna kom ut ur grindstugan för att öppna åt mig.

Jag frågade henne, om det var tillåtet att gå omkring i parken och möjligen få se slottet, efter jag hört, att egaren var frånvarande.

— Ja, bevars, jag vet, att mrs Banks har flera gånger visat rummen för resande. Der finnes mycket taflor och sådant, som målare vilja se. Och i fall herrn skulle vara en sådan der artist, eller ...

— Ja, jag är just en sådan, och det skulle roa mig mycket.

— Jaså! Då skall herrn gå till venster, ty stora ingången är stängd, men mrs Banks har sina rum åt kökssidan.

Jag tackade henne och gick vidare. Det var likväl en så sällsam beklämning i mitt sinne, att jag ville lugna mig, innan jag närmade mig huset, som med sina stängda luckor och förskjutna persienner låg så hemlighetsfullt framför mig i morgonsolen som ett fépalats.

Jag fortsatte min promenad i parken och jemförde dessa gräsplaner, blomstergrupper, träd och häckar i verkligheten med dem, som fantasien redan uppritat inom mig.

Nu stod jag vid brädden af den dam, der mrs Merton skulle hafva funnit min vagga under pilarne, och hvarifrån den brottsliga qvinnan, förvillad af hat och svartsjuka, bortfört mig. Och nu var jag här åter! Det lilla barnet hade uppvuxit till man och stod ensam och okänd, famlande, som i en dröm, efter den verld, det hem, som man visat honom såsom hans tillhörighet.

Var det väl sannt allt detta? Var det icke snarare ett sällsamt gyckelspel af min egen upphettade hjerna?

Jag lade mig ned i det fuktiga gräset, hvars daggperlor solen ännu icke hunnit förtorka, och lyssnade till fåglarnes qvitter och suset i vattnet af tvenne svanor, som med uppresta fjädrar simmade vredgade fram emot främlingen och stänkte glittrande droppar omkring sig.

Allt var så tyst, så stilla och ljuft omkring mig, det var, som skulle jag legat här, slumrande i min vagga, under alla dessa år i en lång dröm och nu denna morgon vaknat upp på samma ställe, der jag som barn somnat in. Alla dessa föremål voro mig på en gång så nya och underfulla och likväl så bekanta, liksom detaljerna i en saga, och i stället för att lugnas och taga saken kallt och affärsmessigt, kände jag mig allt mera förvirrad och upprörd.

Nu slog klockan i tornet nio, och tvenne trädgårdsdrängar, som pratade högt och muntert med hvarandra, kommo åtföljda af en stor raggig hund gången framåt.

Hundens skall och åsynen af karlarne jagade ändtligen min romantik på flygten, jag steg upp, lugn och prosaisk, och visades af dem återigen till mrs Banks, som tycktes vara herrskarinna på stället.

Ledsagad af en liten fräknig jungfru med mjölkhvit hy och kanelbruna ögon, inkom jag en stund derefter i en korridor i husets venstra flygel och anmodades att stanna der i halfdunklet, medan flickan underrättade hushållerskan om mitt besök och min anhållan.

Genom dörren, som hon lemnat öppen, såg jag tvenne personer framför ett frukostbord, som gjorde heder åt mrs Banks’ gastronomiska smak.

En stor rödblommig karl i peruk och urkedja med en hel knippa berlocker, förmodligen hofmästaren, aftog i detsamma sin servet, som varit fästad under hakan, och steg upp, hopknäppande sina feta händer för att andäktigt läsa sin bordsbön, under det hans granne, en liten klotrund gumma, med en stor hvit mössa på hufvudet, slog i ett glas vin åt sig ur en slipad karaff, hvars topasfärgade innehåll gnistrade i solskenet och syntes stå i full harmoni med den försvarliga anrättningen på bordet.

Först sedan hon helt långsamt tömt sitt glas, smackat med läpparne och torkat sig om munnen, steg äfven hon upp och lyssnade till tjenstflickans ärende.

— Jag förmodar, att det är mrs Banks, jag har nöjet att se, — sade jag, med den mest artiga bugning och det mest inställsamma leende, jag förmådde frambringa, för att genast söka vinna den mäktiga dam, på hvars välvilliga pratsamhet och öppenhjertighet jag långt förut hade räknat.

Den lilla gumman, som fullkomligt tycktes känna sin egen vigt och betydenhet, mönstrade mig först med ganska kritiska blickar och gjorde sedan en nedlåtande och välvillig böjning på sin korta och tjocka hals.

— Åh ja, det kan visst icke vara så mycket att se, hvad rummen beträffar — sade hon, till svar på min begäran, under det hon nedtog en stor nyckelknippa, som hängde på väggen, bland en rad dylika med numererade och påskrifna små trälappar, — ty våningen, som lord Percy iordningstälde och möblerade, tills han kom hit med sin unga fru från Italien, är ännu alldeles likadan ... hon dog så ung, och mylord ville aldrig sedan ändra eller förbättra något, så att det är naturligtvis nu gammalmodigt. Men taflegalleriet i öfre våningen är kanske det, som mest kan förtjena att ses.

Jag försäkrade henne, att det skulle mycket roa mig att se familjens forna hvardagsrum först, och mrs Banks gillade genast min smak, rätt belåten, som det syntes, att slippa det mödosamma uppstigandet till öfra våningen omedelbart efter sin bastanta frukost.

Skramlande med den stora nyckelknippan, stultade hon af framåt korridoren, uppmanande mig med en inbjudande geste att följa sig.

— Jaså, lord Percy var enkling? — sade jag, i förhoppning att få ett samtal i gång om alla de personer, som så lifligt interesserade mig.

— Ja, i tjugo år, innan han dog. Jag var icke här i huset, då mylady lefde, men jag är född på godset, och jag såg henne flera gånger.

— Hon skulle varit mycket vacker har jag hört?

— Ack ja, både vacker och god och fasligt rik sedan; mylord fick alla de Darneyska egendomarne med henne; de voro litet slägt, hon var af samma familj som hans farmor, fast af den äldre grenen, den yngre deremot hade ingenting. Hon var bara barnet, stackars liten, endast tjugo år, när hon dog. Mylord sörjde också alldeles fasligt; jag var på den tiden nyss gift med min sista man, salig Banks, och fast jag då var bosatt långt härifrån, så hörde jag likväl talas om hans sorg.

— Gifte lord Percy aldrig om sig sedan?

— Nej, han reste utomlands strax efter myladys död och var borta i flera år, och då han sedan kom hem, så lefde han tyst och ensligt här på Aukwoodhouse och sysselsatte sig endast med sin sons, den lille Astleys, uppfostran, vår nuvarande husbonde. Ack ett sådant trögt lås; jag är säker, att Jemina glömt att smörja det, ehuru jag sagt till derom, — fortfor hon, pustande, under bemödandet att kringvrida den stora nyckeln i dörren vid öfra ändan af den höga förstuga, dit vi uppkommit ifrån domestikvåningen.

— Kanske jag får hjelpa er, mrs Banks, edra händer äro alltför klena?

— Jag tackar er. Så ja, det är så, ser ni, att då man sällan begagnar dem, så blifva låsen rostiga. Detta är stora matsalen eller försalen, som den kallas, den begagnades sällan.

— Ni nämde lord Astley, mrs Banks, var han lord Percys enda barn?

— Ja, mylady hade endast en son; han var blott två år, då modern dog, och så klen och späd, att man trodde honom icke skola länge öfverlefva henne, fast han sedan växte till och blef en riktig vildbasare, som skaffade sin far många oroliga stunder genom sina vilda upptåg.

— Men nu är han väl en stadgad man, förmodar jag?

— Åh ja, — sade gumman småleende. — Det förstås, att nu så är han tjugofyra år och klättrar icke i trädtopparne efter skatbon, försöker icke att springa på takåsen, att rida på den stora Durhamstjuren eller åka på väderqvarnsvingarne, men en glad och oförvägen herre är han allt ännu, som icke räds för hin onde sjelf en gång, efter hvad jag hört sägas.

— Ni känner honom då icke, mrs Banks?

— Jo, Gudbevars, han var här i tre dagar vid lord Percys begrafning, och en ståtlig och vacker herre är han, det är visst och sannt, man kan icke se en präktigare och hurtigare ungdom.

— Liknar han sin far eller sin mor?

— Gud vet, jag skall icke kunna säga det, jag tycker för min del, att han liknar ingendera. Se här, detta är salonen, eller lilla matsalen, här brukade lord Percy äta; men bevare mig, så kallt och fuktigt här kännes.

Mrs Banks hade slagit upp dörrarne till ett stort rum, alldeles skumt genom de förstängla luckorna; hon skyndade nu att öppna ett af fönstren, och den varma sommarluften, som strömmade in, skingrade något den källarlika atmosferen i det dystra rummet.

Upprörd och vemodig, vandrade jag genom alla dessa stora rum, hvilkas tomhet och tystnad syntes mig vältalig, ty i alla dessa småsaker, som mötte mitt öga, i anordningen af möblerna och sjelfva väggarnes färg tyckte jag mig läsa dunkla uppenbarelser om de personers hemlif, tankar och känslor, som fordom lefvat här.

— Detta rum kallades för myladys kabinett, ty här skulle hon hafva helst vistats, medan hon lefde, och der sitta hennes och mylords porträtter, — sade mrs Banks slutligen, då vi inträdde i ett litet hörnrum, tapetseradt med blå damast och hvita lister.

Jag stannade framför dessa båda porträtter, hvilkas blickar tycktes möta mina, och i hvilkas milda och melankoliska ögon jag tyckte mig läsa en ömhet och ett igenkännande, som fylde mina egna ögon med tårar.

Hushållerskan hade gått tillbaka till rummet utanför, för att ställa i ordning ett tilltrassladt gardinsnöre, och omedvetet sträckte jag armarne emot dessa båda bilder, som återspeglade dragen af de föräldrar, hvilka jag aldrig känt, men som jag i detta ögonblick tyckte mig älska och sakna med en häftighet, hvarom jag icke haft begrepp.

Dessa båda ansigten, så unga och vackra, skulle kanske väckt beundran hos hvem som helst, men för mig syntes de nästan i ett öfverjordiskt skimmer, och då slutligen mina blickar vändes derifrån och händelsevis föllo i den stora spegeln nedanför, ryckte jag till och vände mig om, öfvertygad vid första åsynen af mitt eget ansigte deri, att ännu ett porträtt af lord Percy hängde på väggen midt emot.

Voro väl mina ögon bländade eller var denna likhet verklig? Jag hade icke tänkt derpå, den framträdde helt plötsligt och träffade mig som en uppenbarelse. En onämnbar glädje, en slags berusande stolthet fylde min själ, var icke detta en bekräftelse på mitt eget hjertas djupa rörelse, och om jag nu stod som en främling i mina fäders hem, okänd och förskjuten, så var det likväl mitt. Om verlden aldrig skulle erkänna mina rättigheter dertill, nåväl! så var jag sjelf i detta ögonblick fullt öfvertygad derom, och i denna stund af glädje och hänförelse syntes mig denna öfvertygelse tillräcklig för min lycka; alla verldens advokater skulle icke kunna fråntaga mig den, och om den för mr Gibson var af noll och intet värde, så var den för mig omätlig, ty den borttog den pinsamma tanken, den förödmjukande fruktan, att jag i sjelfva verket icke var annat än en stackars äfventyrare, som, narrad at en grym och listig qvinna, att tjena hennes hämd, sökte vinna hvad som icke tillkom mig.

Jag begagnade hushållerskans frånvaro att undersöka hela det lilla rummet, som syntes mig nästan heligt. Här i denna länstol hade min mor suttit, på denna bordstudsare, hvars urverk längesedan stannat, hade hennes blickar räknat de försvunna timmarne, denna spegel hade återgifvit hennes bild, här stod en liten sekretär af valnöt, inlagd med messingssirater, som troligen gömde hennes bref och minnen af hennes korta ungdom, här vid detta lilla sybord hade hon suttit och arbetat och låtit sina milda ögon hvila på blomstergruppen utanför.

Jag utdrog den lilla lådan i bordet; der lågo ännu hennes sysaker, en liten fingerborg af guld, en något rostad sax med en emaljerad öm devis, ett gulnadt halffärdigt broderi, några silkesnystan, hvilkas färg och glans voro oförändrade, allt var sådant, som om hennes hand nyss vidrört det; dessa värdelösa, bräckliga småsaker lågo qvar, men handen var stoft, denna varelse, som varit så älskad, som burit lifvets hela lycka och fullhet inom sig, fanns icke mer, men hennes minne fylde, som ett rosendoft, hela detta rum, och hennes ande, återkallad af hennes sons ömhet och saknad, tycktes mig i detta ögonblick sväfva omkring mig och beröra min panna och mitt hår med sina kyssar.

Hade jag orätt, var jag väl offer för en ljuf inbillning, voro dessa sällsamma rörelser, som fylde mitt hjerta endast en bedräglig följd af min egen föreställning?

Denna vackra, unga mor, som ifrån duken tycktes småle emot mig, hon hade ju aldrig mistat, aldrig begråtit sitt barn, hennes ömhet, hennes smekningar hade ju tillhört denna Astley, hvarom man berättat mig, och som jag sjelf sett under så obehagliga förhållanden, som jag ansåg som en förrädare, en främling, hvilken stulit mitt namn, mina föräldrars kärlek och hela min tillvaro. Och hvem var han i sjelfva verket, hvarifrån hade han kommit? Hade väl den demon, som ständigt styrt den olyckliga Agnes Mertons handlingar, framkallat en skugga, en mystisk och trollsk afbild af det barn hon bortfört, för att äfven häri gäcka hennes hämdfulla afsigter?

— Jag försäkrar, att jag låter Jemina gå in och damma flera gånger i veckan här i rummen, men sannerligen man det kan se. Här ser alltför ostädadt ut, — sade mrs Banks, i det hon kom in i kabinettet och i förbigående strök med sin feta hand, som liknade en väl stoppad nåldyna, öfver bordskifvan och såg på mig, tydligen förundrad öfver min långsamhet.

— Ja, nu har herrn sett hela vestra sidan af denna våningen; der uppe äro sällskapsrummen, biljardsalen och taflegalleriet, och der äro flera taflor af högt värde, har man sagt. Men hur står det till, ni ser så blek ut?

— Ja, jag mår verkligen icke väl; jag känner nästan en svindel, och jag skall derför icke i dag besvära mrs Banks längre, — sade jag, som i sjelfva verket kände en nervös otålighet att åter komma ut i fria luften.

— Ja, det är af den instängda och tryckande luften här inne. Det händer också ofta mig, när jag går in här ibland, i synnerhet strax efter maten; det är bara nervsvaghet, säger doktorn. Vi skola nu gå ut i korridoren, så går det strax öfver, men om ni skulle vilja återkomma en annan gång, så skall jag gerna visa er det öfriga.

— Jag tackar er, mrs Bank, jag bor för närvarande i byn och tänker uppehålla mig någon tid här vid kusten. Jag skall med nöje begagna mig af er artighet — men hvart för ni mig nu? Vi kommo icke in denna vägen.

— Nej, vi gå nu genom den gamla våningen, den äldsta, som lord Percys farmor bebodde. Den begagnades aldrig och är nu likadan som då den gamla ladyn lefde. Här är fasligt dystert och förfallet. Den gamla frun dog ett par år, tror jag, före lord Percys giftermål. Se här är hennes sängkammare; det är alltför ödsligt och spöklikt, jag ville verkligen icke sofva här en natt för hela Aukwoodhouse. Man påstod, att den gamla frun en lång tid efter sin död synts i slottets trappor och gångar, men kanske kom det sig deraf, att man så länge sett och fruktat hennes stränga ansigte, att man ännu efter hennes död tyckte det skymta fram ur mörkret.

Under hushållerskans prat hade jag verkligen med en känsla af obehag och rysning granskat det stora och dystra rum, hvari hon infört mig. Det påminde mig lifligt om mrs Mertons bekännelse, om hennes afskyvärda brott och hennes sällsamma känslolöshet vid åsynen af den döda, hvars stela och vanstälda ansigte jag nästan tyckte mig se skymta fram mellan de gamla dammiga och tunga gardinerna framför den stora sängen i alkoven.

Allt i detta rum var ännu fullkomligt sådant, som hon sett och beskrifvit det; och om jag i detta ögonblick sett henne sjelf och den gamla miss Spencer stående vid sängen i halfskymningen, så skulle jag säkert hafva funnit det helt naturligt, så bjert och gripande var det intryck jag rönte, och först en lång stund, sedan jag tagit afsked af mrs Banks och kommit ut i solskenet, flydde dessa skuggor ifrån grafven ur min inbillning.

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

(Fortsättning några dagar senare.)

Om lasten ständigt såg ut som en Medusa och dygden som en engel, så skulle vår sinliga uppfattning af allt annat i verlden äfven bättre motsvara sanningen, vi skulle icke ega förevändningen af en låtsad okunnighet om våra felsteg och troligen en gång vid en sista återblick på vår lefnad finna mera harmoni imellan våra föresatser och våra handlingar; eller om de båda stridande makterna åtminstone oftare utsade sitt ultimatum och icke möttes i oändliga concessioner, om de båda hade en prononcerad färg för våra ögon och icke ständigt i verldslifvet öfverginge i så mångfaldiga och fina nyanser, att hin onde sjelf icke är säker för att, ehuru han ifrån början af sitt spel står på en svart ruta, han icke så småningom kan föras derhän, att han slutligen stannar på en hvit, och för oss arma menniskobarn blifver förhållandet oftast motsatt: våra första steg ledas af de bästa afsigter, men vi stanna en gång — Gud vet hvar. Med ett ord, det fordras ofta en oändlig skarpsynthet eller kanske rättare en oändlig blindhet, för att utan svindel hålla sig på den ”smala vägen”, och för att se, hvar den rena hvita färgen börjar grumlas och öfvergå i andra, måste det inom oss finnas ett oföränderligt ljus, vid hvars sken verldens alla tvetydiga förhållanden kunna skärskådas för att bedömas rätt.

Föreställer du dig väl, att det är med anledning af ett bref ifrån en vacker qvinna, som jag helt oförtänkt kom att uttala dessa tankar, ett bref ifrån den förtjusande Désirée, denna lilla täcka varelse, som jag tror, att vår herre sjelf en dag skall få svårt att klassificera?

Det ligger så mycken hängifvenhet och ömhet i detta bref, så mycken barnslig uppriktighet, qvickhet och grace, hoprörd med den mest naiva egoism och mest förvirrade uppfattning af de enklaste sedlighetsbegrepp, att hon gör äfven mig förvirrad. Man kunde säga, att hon är den oskyldigaste synderska i verlden och gör svart till hvitt med en godmodighet eller dumhet, som vore afskyvärd, i fall den icke föreföll så förtjusande.

Tusen glödheta känslor i mitt sinne tala för och lika många röster i mitt hjerta mot henne. Dylika uppenbarelser kunna icke förlikas med det moraliska skönhetsbegreppet, men äro likväl alltför behagliga för att kunna förkastas och glömmas; hvad skall man göra? Hvarför är icke Désirée ren och oskuldsfull som en engel eller ful som en hexa? Se der, är jag nu inne på den obestämda färgen, den mångskiftande nyans, som kanske till slut helt oförmärkt skall ställa mig ”matt” på den svarta rutan.

Men det är allt en smula genant att komma till Merton Hall som ett par poliskonstaplar, — sade jag en morgon åt mr Wehler, under det vi frukosterade.

— Bah, dumheter. Det är i stället interessant, vi kunna anse oss såsom vetenskapsmän, fornforskare, som önska återfinna salig mr Mertons lemningar, och i sanning juridiken är väl en vetenskap så god som någon annan, — svarade Wehler skrattande och slog i sitt glas, som han grimaserande genast satte ifrån sig igen, mumlande något om eländiga viner och dåliga byvärdshus.

— En vacker vetenskap, som icke har annat syfte än att uppspåra brott och nedrigheter.

— Ja, för att skaffa de svaga rätt.

— De rika menar ni?

— Se så, lemna de der föråldrade talesätten, inte är ni rik, och det ju för ert interesse.

— Nej, men ni hoppas, att jag skall bli, blif icke stött, mr Wehler, men om juridiken är en vetenskap, så är konsten att göra styfkjolar eller peruker det äfven. Men när resa vi?

— Nu genast, vagnen är redan här.

— Nå väl, men på hvad sätt skola vi inleda vår efterforskning?

— Lemna den saken åt mig! Dessutom vill jag säga er, att Merton Hall för närvarande eges och bebos af en gammal ungkarl, den forne egarens kusin, ett original, som lefver alldeles afsöndrad från verlden. Han var en temligen inskränkt bydoktor någonstädes, som plåstrade lika oskyldigt med kemi och fysik och dylikt som med sina patienter, då helt plötsligt hans kusins oväntade död gjorde honom rik.

— Der finnes således ingen annan än denne gubbe att presentera sig för, — sade Wehler muntert, under det vi satte oss upp i den gamla hyrda kabrioletten, hvars hjulskenor voro lösa och öfverdragna med rost och hvars styfva, bruna lädersufflett flaxade fram och åter öfver våra hufvuden, utan förmåga att stanna hvarken liggande eller uppslagen, till stor skada för våra hattkullar.

Ett par timmar derefter stannade vi vid Merton Hall, der allt vittnade om egarens likgiltighet eller ålderdom. Gräset växte långt mellan trappstenarne, grindstolparne stodo lutande åt hvar sitt håll, staketet bredvid var bristfälligt, och på den ovårdade gårdsplanen gingo ankor och höns kacklande under en mängd gamla kläder, som, hängande på spikar, hvilka man inslagit i en af de stora almarne der inne, fläktade för vinden bredvid en slarfvig piga, som med en rotting i handen syntes vara sysselsatt att vädra dem.

Häckarne omkring gården voro utgångna der och hvar, gräset var långt och tofvigt mellan ruskor af nässlor och malört, och ödslighet och vanvård hvilade öfver det hela med denna bedröfliga otrefnad, som ännu icke kunnat inträda i det stadium af melankoliskt förfall, som blifver romantiskt.

En gammal enögd raggig bandhund klef makligt ur sin koja och uppgaf ett ljud, som mera liknade grymtningen af en gris än skallet af en hund, och satte sig sedan, stum af förvåning, att med sitt ena öga beskåda den ovanliga företeelsen af ett åkdon vid trappan.

Från ett fönster i flygelbyggningen tittade en gammal qvinna ut med en vresig och förundrad uppsyn och drog sig genast tillbaka igen, och först efter flera minuters väntan utkom en trumpen betjent, hvars dammiga rock och sömniga min gåfvo honom utseende af att nyss hafva uppvaknat.

Han förde oss helt motvilligt in i squire Emanuel Mertons salon, och sedan vi väntat ännu ytterligare en stund i ett stort otrefligt rum med namn af förmak, der man tyckte sig få kramp vid betraktande af möblerna, som alla stodo på tå, hållande kulor mellan de utskurna klorna af sina konvulsiviskt krökta fötter och ben, återkom ändtligen den surmulne betjenten och bad oss stiga in, ty hans herres helsa var mycket klen och han hade icke på flera år lemnat sina enskilda rum.

Vi inträdde således helt tvekande och solblinda i ett rum, der de tjocka fördragna gardinerna gjorde det i början svårt att urskilja någonting, och hvars heta och tunga atmosfer, uppfyld af besynnerliga medikamentsångor, gjorde det nästan lika svårt att andas.

Wehler, som imellertid var skickligare än jag att genast sätta sig in i alla möjliga förhållanden, hade redan börjat en artig ursäkt och förklaring för vårt besök, innan jag ännu lyckats urskilja det föremål, som han harangerade, för att veta åt hvad håll jag borde vända min helsning.

Slutligen upptäckte jag en liten varelse, hopkrupen i en länstol och insvept i en brokig nattrock, hvarur ett stort och brungult ansigte framtittade, hvars otaliga och besynnerliga rynkor bildade en hisklig konstant grimas, hvilken kunnat skrämma en nervös person på flykten och som förmodligen härledde sig ifrån den vedervärdiga lukt af svafvelbunden vätgas, hvaraf den arme gubben var omgifven och hvilken troligen kom ifrån några glasapparater med besynnerliga rör, som stodo framför honom på bordet och med hvilka han tycktes hafva laborerat, då vi kommo in.

— Will, du kan lyfta litet på gardinen, — sade squire Emanuel, med en röst så hemsk och grof, som om han talat i en tom tunna, och i detsamma reste han sig upp till en längd, som stod i full överensstämmelse med hans stora hufvud och som var så oväntad, då man nyss sett honom liten och hopviken som en papperskråka i länstolen, att det liknade en taskspelarkonst och påminde om anden, som släpptes ut ur flaskan i arabiska sagan.

— Af förekommen anledning önska ni således göra forskningar efter aflidne mr Harry Mertons lemningar, — fortfor han, upprepade Wehlers ord med långsam och högtidlig röst. — Nå ja, hvarför skulle jag icke lemna er tillstånd dertill? Men det är icke troligt ... icke mycket troligt ... icke det ringaste troligt, att ni här finna någonting ... någonting ... något det allra minsta, som, som ... kan tjena ... kan leda, leda till förutsättning, förmodan eller misstanke om sättet för ... för hans besynnerliga, högst märkvärdiga och underbara slut.

Den gamle mannen hade redan i början talat med en förvånande långsamhet, men allt som han fortsatte, stegrades detta till den grad, att jag trodde honom insomnad mellan hvar gång han utsagt det sista ordet och jag förlorade helt och hållet sammanhanget af hans djupsinniga mening.

Som jag dock lyckligtvis endast var en biperson vid detta möte, så närmade jag mig under tiden det obetäckta fönstret och roade mig att beskåda några otäcka ödlor och ormar förvarade i burkar med sprit, som stodo uppradade i fönsterposten.

Wehler uttalade sin tacksamhet och tillade, att det egentligen var en gammal paviljong i parken, som han först ämnade undersöka.

— Jaså ... jaså ... jag minns den ganska väl ... en förfallen, nästan förstörd ... alldeles nedrasad ... helt och hållet grusad gammal ruin ... af ett tempel ... eller kapell ... grafchor eller möjligen ... ja ganska troligt ... jag kan nästan tillägga säkert, en kyrklig bygnad ... der jag besynnerligt nog ... högst eget ... och tillika nästan otroligt och förundransvärdt ... för flera år sedan ... ja en tio eller tolf ... jag tror väl tretton eller till och med fjorton år sedan ... en gång fann ... händelsevis påträffade ... helt oförberedt upptäckte ... under en liten botanisk exkursion ... jag kan nästan säga en vanlig promenad ... då jag var helt ensam ... eller så godt som ensam ... ty ... ty ... ty jag var endast åtföljd af Kedd ... Kedd ... den gamle bandhunden ... som då ... vid den tiden af sin lefnad var ... var .. var endast och allenast en ... en ... en valp ... och det var egentligen ... för att tala fullt korrekt ... just han och ingen annan ... jag menar hunden ... som på detta sumpiga och vattensjuka ... man kunde säga kärraktiga och ganska gyttjiga ställe ... hittade någonting.

— Hvad? Hvad min bästa squire? — utropade Wehler, som med ett beundransvärdt tålamod släpat sig fram med gubbens uttänjda och nästan obegripliga tal och nu med sin ifver och sitt lifliga interesse sökte påskynda hans tröga tankegång.

Det var imellertid en fullkomligt misslyckad beräkning, ty genom hans häftiga afbrott blef den gamla squiren alldeles bragt ur fattningen, och med öppen mun och uppspärrade ögon betraktade han juristen, som om han nu först fått riktig syn på hans person.

— Ursäkta, att jag afbröt er, min bäste squire Merton! Men hvarje den obetydligaste omständighet, som står i förbindelse med den gamla paviljongen, kan vara af interesse,... hvad var det således, som ni hittade der? Var så god och fortsätt!

— Hm, hm, — hostade squire Emanuel, som det tycktes alldeles förvirrad och glömsk af det ämne, som nyss sysselsatt honom.

— Det var under en promenad, ni fann någonting, ni ansåg det kanske icke af något värde?

— Jaha, jaha.

— Det var er hund?

— Aha, jaså, ja det var Kedd, hunden, så var det, mycket riktigt, han är annars icke alls jagthund eller spårhund eller har hvad man kan kalla fin nos, men det var en ren tillfällighet, en händelse; jag har sällan, kanske aldrig, nej verkligen aldrig blifvit mera förvånad, och jag må väl säga förskräckt, jag trodde icke mina ögon; i denna vattendränkta mossa ... och ... och detta gytjiga vatten, man skulle aldrig kunnat tro det ... Också gömde jag sorgfälligt ...

Wehler, som nu blifvit varnad för alla försök att öka takten af detta tal, som mera liknade ett recitativ eller en messa än ett vanligt samtal, lät nu likväl af sitt interesse för saken förleda sig till det glada och ofrivilliga utropet:

— Ni gömde det.

— Ja, ja visserligen gjorde jag det.

— Nå väl! Och det var?

— Det var en orm, sir, — der i burken ligger han, en mycket giftig orm, särdeles giftig, alldeles utomordentligt giftig, och som aldrig brukar finnas, som icke kan finnas, som icke har den allra minsta rätt att befinna sig i vattendränkta kärr eller sådan kärraktig mark som,... som ... som omger detta ruckliga hus.

Jag såg på Wehler och var nära att utbrista i skratt vid hans komiska min af missräkning, och halfqväfd af värmen och den odrägliga lukten af squire Mertons kemiska experimenter, som troligen, i fall jag längre dröjt derinne, skulle satt på mitt ansigte en lika outplånlig grimas, som på gubbens eget, gjorde jag åt Wehler en min af otålighet, och uppdrog min klocka.

Vi hade behöft en hel timme för att få veta, att den gamla squiren funnit en orm, och nu började han ett föredrag om sin kusins, salig mr Henrys’ ben, hvilket hotade att räcka ännu en timme.

Det gafs intet annat val än att begagna en af hans långa pauser för att ursäkta oss med vår knappa tid och taga afsked.

— Jag fruktar, att han blef stött. Vi afvaktade icke slutet af hans tal, — sade Wehler, då vi åter kommo ut på trappan.

— Det var ju omöjligt, han skulle aldrig hafva slutat; i alla händelser ha vi nu hans tillåtelse att söka, hvar vi vilja, och att få hans folk till hjelp.

Den gamle betjenten hade tillkallat inspektören, och i sällskap med denna och ett par andra karlar vandrade vi genom den öfverväxta och ovårdade trädgården ned åt parken.

Wehler hade förklarat dem afsigten med vårt besök, och som ingenting i allmänhet interesserar folk så mycket som dylika efterspaningar, så funno vi en synnerlig beredvillighet.

Mertons försvinnande hade på sin tid väckt mycket uppseende i orten och varit föremål för många gissningar och besynnerliga föreställningar.

Man hade sökt honom öfverallt, men den bästämda öfvertygelsen, att han aldrig kommit hem till Merton Hall, hade gjort alla efterforskningar på stället föga noggranna.

Inspektoren och den gamle smeden, som åtföljde oss, mindes båda mycket väl alla de rykten om hans död och försvinnandet af hans lik, som då varit i omlopp, och påminde sig äfven hans vackra enka, som rest utomlands och aldrig återkommit.

Jag hade bedt Wehler att icke här nämna hennes namn, i förening med någon misstanke om det brott vi sökte upptäcka, och han hade lofvat mig tystnad i detta fall. Offentliggörandet deraf nu på detta ställe, der hon lefvat och man ännu mindes henne, syntes mig både onödigt och motbjudande; den olyckliga qvinnan var död och menniskors straff och dom kunde icke mera nå henne, hon var i alla händelser min slägting, och jag hade vuxit upp i föreställningen, att hon var min mor.

— Det är likväl besynnerligt, att aldrig någon tänkt på att öppna den der gamla paviljongen under alla dessa år, — sade den gamla smeden, som med sina verktyg öfver axeln linkade bredvid oss.

— Åhjo, först squire Emanuel kom till Merton Hall, så ville han en gång gå dit för att söka en gammal bok — ty vi visste att der förvarades en hel hop gammalt skräp — men vi kunde icke hitta nyckeln och trodde då, att mr Harry Merton haft den på sig, då han blef borta, ty han brukade bära den bland andra nycklar i sin ficka, och som squire Emanuel är mycket lugn och likgiltig af sig, så brydde han sig icke om att låta bryta upp dörren, så mycket mindre som det skulle blifvit ett svårt företag, och man genom fönstren kunde se allting derinne, och att ingenting fanns som var värdt ett sådant besvär, och sedan har det aldrig blifvit fråga derom.

— Imellertid så får ni nu ett styft arbete, fader Jonas, ty dörren är af ek och tung och stark som en kyrkport, hvilket den också skall hafva varit, säger man, — tillade inspektören, i detsamma vi öppnade den mosslupna grinden ut till parken.

Denna park hade troligen icke varit särdeles vacker ifrån början, men dess förvildade skick gaf den nu ett slags poesi och behag. Den yfviga mossan hängde ned ifrån de stackars mariga halftorra trädens grenar, der skator och starar bygt bon och ostörda bildat hela kolonier, som, pipande och sqvattrande flögo öfver våra hufvuden.

De höga ormbunkarne växte upp öfver sina multnade förfäder, hvilka aldrig år ifrån år blifvit bortröjda, de helt och hållet igenväxta gångarna tycktes icke på åratal varit beträdda, och den bristfälliga muren omkring erbjöd, med alla sina hålor och remnor, en lugn och ostörd fristad för de små gröna ödlorna och otaliga familjer af rödstjertar.

— Se så ja, nu äro vi här, men huru hafva herrarne kommit på den tanken, att vi här skulle kunna finna något spår efter den stackars sir Harry? — sade inspektören, som gick förut och röjde väg genom de hopvuxna hagtorns- och törnbuskar, hvilka helt och hållet stängde vägen till den gamla bygnaden, som med sina höga bågfönster, sitt bugtade och bristfälliga spåntak och sina nedrasade murar, som på baksidan bildade en enda grushög med en liten vattensamling i midten, såg tillräckligt hemsk och olycksfull ut, för att väl kunna tjena som den mördades graf.

På mig, som genom mrs Mertons bekännelse redan i inbillningen sett detta ställe, gjorde verkligheten ett underligt intryck, och jag kunde alls icke dela den gamla squirens förvåning öfver, att giftiga ormar hade sitt tillhåll här i det vidriga och dystra kärr, som de höga och tofviga granarna omkring höljde i en ständig skymning.

Wehler och jag stego upp på afsatsen i muren under fönstren och tittade in genom de gamla brungula och smutsiga rutorna, medan parken genljöd at smedens hammarslag och stötar emot den tjocka porten.

Der inne herrskade imellertid en så djup skymning, att man först efter en lång stund kunde urskilja golfvets mögliga tegelstenar och de grå väggarna behängda med rostiga obrukbara vapen, floretter och handskar, gamla hjelmar och harnesk, med hjorthorn och vildsvinskäkar imellan, alldeles som den döende qvinnan beskrifvit det.

Ändtligen efter många, långa och fruktlösa bemödanden med smedens alla dyrkar gåfvo de rostiga kolfvarne i låset vika, och dörren gick upp.

Vi voro nu inne i detta rum, der ingenting tydde på ett mord. Allt var öfvertäckt med tjockt dam och nedrasad kalk, och om vi icke känt till de hemlighetsfulla gömslen, som de afrundade hörnen i rummet bildade, så skulle vi säkerligen aldrig tänkt på att undersöka dem; så mycket mindre som de, liksom det öfriga af väggarne, voro behängda med gamla bössor och hillebarder sedan ett par århundraden tillbaka och dörrarne derigenom fullkomligt doldes.

Villrådiga, sågo våra följeslagare på oss med frågande och misstrogna blickar, och äfven Wehler fäste sina ögon forskande på mina, ty rummet var tomt, och ingenting tycktes gifva anledning till någon vidare undersökning.

Jag hade stannat midt på golfvet, och granskande hvarje hörn i den aflånga gamla salen, såg jag i början ingenting, som gaf mig skäl att utmärka det ena ifrån det andra, såsom det, inom hvilket vi skulle söka lemningarna efter den forna egaren af Merton Hall.

Jag gjorde en rund omkring väggarne och såg, att der verkligen fanns fyra smala dörrar, alla fullkomligt lika och så väl och noggrannt infälda i den tjocka ekpanelningen, att ingenting, utom det af dam och spindelväf igentäppta nyckelhålet, utmärkte dem.

Hvilken var nu den rätta, vi skulle kanske få dyrka upp dem allesammans, och om deras lås voro lika bastanta och inventiösa som den yttre dörrens, så skulle det återstående af dagen icke räcka till för detta arbete.

Just som jag inom mig gjorde denna reflexion och ämnade meddela den åt Wehler, kände jag något mjukt under min fot, och då jag flyttade den undan och böjde mig ned, såg jag på golfvet framför en af dörrarne ett litet mörkt och oformligt föremål, som i mina ögon antog gestalt af en padda, en råtta eller något dylikt vämjeligt föremål, som jag icke ville vidröra.

Jag lyfte imellertid upp det med min käpp och fann vid närmare undersökning, att det var en liten handske. Den var klibbig af fukt och dam, men nederst vid kanten inuti kunde jag ganska tydligt urskilja bokstäfverna A. och H., sydda med fordom rödt, nu bleknadt silke.

Det var framför det östra hörnet helt nära väggen, som denna hemlighetsfulla anvisning, om hvars betydelse jag icke kunde tveka, låg tappad och qvarglömd.

Agnes Hochtinton hade då här för tjugofyra år sedan ovetande lemnat ett bevis på sitt brott, som tyst och fruktansvärdt under hela denna tid legat orubbadt; hon hade trotsigt och liksom utmanande sitt dystra öde kastat sin handske framför den mördades fötter, och man skulle säga, att hon segrat, den olyckliga, ty den blef icke upptagen förr än nu efter hennes död.

Både smeden och inspektören sågo undrande på mig, som helt tankfull ännu stod orörlig med den gamla mögliga handsken framför mig, men den mera snabbtänkte och skarpsinnige juristen insåg genast, då jag lemnade honom den, betydelsen deraf.

Och båda utvisade vi nu utan tvekan den dörr, som borde antingen dyrkas eller brytas upp.

— Att bryta upp den är då nästan omöjligt, — sade gamla Jonas mumlande, — utan att hugga sönder hela panelningen omkring, och den ser minsann icke klen ut; dörren är troligen af dubbla plankor, och låset ser ut, som det kunde förslå för engelska banken.

— Men, mine herrar, besinnen först, att det rum, som möjligen kan finnas här inom, troligen icke kan vara tillräckligt att rymma en menniska! — sade inspektören tvekande.

— Åh, nog kan det väl vara så stort som en likkista, — inföll Jonas småleende, — men huru skulle väl den stackars mr Harry kunnat komma dit? Jag minnes honom mycket väl, jag var kusk hos honom den tiden, han var en ovanligt stark och modig herre, och för att få honom lefvande i denna råttfälla, skulle det hafva fodrats en hel zigenarhord eller ett röfvarband. Vi trodde alltid, att han fallit af hästen och blifvit illa skadad och sedan funnen af zigenare eller dylikt kringstrykande pack, som just då uppehöll sig i orten, att de hade dödat och plundrat honom och sedan gömt hans kropp, men att de skulle vågat gömma den i hans egen park, det var väl icke möjligt att tänka sig.

— Han hade mycket penningar på sig, ty han kom ifrån kappränningen i Epsom och hade der haft lycka på sina vad, efter hvad squire Humphrey sade, — inföll inspektören, under det Jonas drog af sig sin tröja och beredde sig att börja med dörrens uppbrytande.

— Det är omöjligt! — utropade han efter en stund, vändande emot oss sitt sotiga ansigte, som nu af de nedrinnande svettdropparna blifvit oregelbundet randadt åt alla håll och såg ut som en sällsam flodkarta.

— Det är rakt omöjligt! Det grofva låset har blifvit buckladt eller skadadt inifrån, det har gått i baklås och är så klumpigt och fullt af rost, att ingen dyrk, som går in genom nyckelhålet, rår på den. Jag får såga ut hela låset, om dörren skall gå upp. Kanhända herrarne vilja vänta här, så skall jag gå efter andra verktyg, — tillade han, pådragande sin tröja igen.

Wehler och jag satte oss ned på den mossiga stentrappan till paviljongen, under det smeden och inspektören aflägsnade sig.

— Det hade minsann sina goda skäl, att de gamle gjorde cykloperna halta, ty sannerligen jag någonsin sett en smed, som gått rätt på sina ben, — sade Wehler skrattande, i det hans blickar följde gamla Jonas, som linkande på sina trätofflor nu försvann genom trädgårdsgrinden.

— Ja deri liksom i allt öfrigt af deras sällsamma sagor ligger sinnligheten så helt ensam och orubbad af all möjlig andlighet, att man kunde kalla deras mytologi: materiens apotheos och ingenting annat, de kunde aldrig höja sig öfver sin egen lilla verld och deras olymp kunde man räcka med fingerspetsarna.

— Nå ja, jag undrar just, om himmelen för de flesta menniskor ännu i dag ligger högre. Möjligtvis inte, men vår gudalära har åtminstone upphöjt den till fullkomlighetens, idealets hemvist. Grekerna uppsökte och dyrkade jordens skönhet öfver allt, men om himmelens hade de intet begrepp, derför att de ingen himmel kände.

— Och alldeles ingen behöfde. Man påstår ju, att himmelen icke ses annat än genom tårar, och de glada hellenernas ögon voro visst aldrig skymda eller skärpta deraf.

— Det är sannt, men jag undrar, om det icke finnes en glädje, som gifver aning om himmelen.

— Hvem vet? I fall himmelen ligger i våra önskningars uppnående, så bör den kunna ses i oändliga uppenbarelser. Ni sjelf till exempel skall kanske, innan solen har gått ned, få se en himmel framskymta mellan salig mr Mertons förmultnade ben.

— Fi donc! Wehler, er cynism neddrager i mullen min egentliga mening! Vi äro imellertid i detta ögonblick alltför nära inpå både själens och kroppens förnedring, för att tala om den högsta skönhetens hemvist, denna irrande stjerna, som alltid flyttar sig efter vår egen ståndpunkt. Hvar hade väl denna Agnes Merton denna stjerna, då hon qväfde sin egen andes ljus, i samma ögonblick hon qväfde sin stackars man derinne? För den ena inföll själens mörka stadium, för den andra kroppens, ty både själ och kropp äro troligen underkastade samma sorgliga öfvergångsperiod, samma lagar, samma kretsgång, ehuru i olika cirklar: de förenas, men sammansmälta aldrig, och i bådas banor äro mörka och ljusa fläckar, natt och dag. Det är deras passage genom den mörka fläcken, som vi nu vilja observera.

— Ja, det är denna observation, som är juristernas vetenskap.

— En sorglig vetenskap i sanning.

— Åh, hvarför det? Hvarje verklig vetenskapsman är äfven filosof, han ställer sina barnsliga primitiva känslor och intryck åsido bredvid sig liksom sina galoscher, hvilka kunna vara bra att ha ute i verldens smuts, men som lemnas utanför ens enskilda kammardörr, och har man väl blifvit dem qvitt, så ser man allt i fågelperspektiv och finner lifvets nattsida lika interessant — jag kunde säga lika beundransvärd — som den solbelysta delen deraf, ty man tjusas och hänföres af skaparens allmakt och skapelsens harmoni äfven i det onda, i antipoderna.

— Wehler! Hvad pratar ni der för paradoxer, kan ni väl någonsin finna harmoni i det onda, i lidandet, i smärtan, dessa sönderslitande dissonnanser, som förbrylla vårt förstånd, vår slutkonst och skulle väcka förtviflan i vår själ, om vi icke antoge tvenne väsenden, tvenne ursprung, hvarifrån de emanerade.

— Tvenne väsenden, sade ni, ja väl, hvem har sagt, att vi icke skola antaga tvenne makter, i fall vi vilja antaga någon annan kraft än den eviga nödvändighetens tvenne väsenden, som regera verlden genom en oföränderlig lag? Det vore ju en oformlighet att vilja utesluta just jemt den ena hälften i skapelsen. Om vi förkasta djefvulen, så kunna vi icke tro på Gud, den ena betingar den andra. Huru skulle vi kunna uppfatta ljuset, om mörkret icke funnes, huru kunna älska det goda, om det onda icke visat oss dess skönhet? Det är ur motsatserna, ur jemförelserna, som alla våra begrepp frambringas, hvad visste vi om lifvet, i fall vi vore odödliga, och hvad vore lifvet sjelft, om icke de eviga kontrasterna, stridigheterna skapade detsamma? Det är på dessa evigt rörliga vågor lifvet beror; tänk er, om ni förmår, en evig oafbruten lycka, en tillvaro utan smärta, utan strider, utan tårar, hopp, räddning och glädje, himmelsk outsäglig glädje, som åter bytes i lidande, och så åter och återigen vexlar. Tänk er, sade jag, allt detta afstannadt, en evig lycka och lugn utan afbrott, och hvad har ni väl? Jo döden, ingenting annat, tomheten, det oformliga intet. Medgif mig nu, att det onda så väl som det goda tillhör skapelsen och bidrager till dess harmoni, dess tillvarelse och eviga bestånd.

— Jag har verkligen tänkt något deråt, men det förvånar mig att finna dessa idéer hos en affärsman som ni, Wehler. Hvart vill ni egentligen komma dermed?

— Komma dermed? — sade Wehler skrattande. — Ah, min vän, med dylika idéer kommer man alls ingen väg, min själ! I fall jag skulle tillämpa mina åsigter, så blefve deraf ingen tillämpning alls: jag skulle bli helt och hållet overksam, såsom Indiens dervischer, hvilka, i parentes sagt, synas mig som den yttersta konsekvensen af dessa tänkesätt, ty i grund och botten af denna teori ligger den förfärligaste, mest själsmördande fatalism.

— Ni har rätt, men jag tycker icke om att låta tanken voltigera så der handlöst; man träffar helt oväntadt på afgrunder, i hvilkas mörker man förgås.

— Jag skall säga er en sak, mr Cameron, att jag alls icke heller skulle låta den ”voltigera”, som ni säger, om det icke vore med mina idéer alldeles som med en hop vilda och ostyriga barn: de tillåta sig alla möjliga farliga lekar och upptåg, i den trygga öfvertygelsen, att deras fars öga i alla händelser ser och vakar öfver dem; jag fruktar icke dessa afgrunder, ty jag tror på ett ljus, som hinner äfven dit, — sade Wehler, med ett uttryck och en blick, som väckte min sympati.

Jag räckte honom ofrivilligt handen med samma känsla, tror jag, som en liten gosse, hvilken helt glad igenkänner sin bror, som med en näsduk öfver hufvudet stått bakom dörren för att skrämma honom.

— Men för tusan, kommer då aldrig den hederlige Jonas? Det blir, på min ära, alldeles mörkt, innan vi hinna tillbaka till Aukwoodhouse, och att taga squire Emanuels gästfrihet i anspråk, det är betänkligt, han skulle icke hinna utdela befallningen derom, innan solen vore på himlen igen, — sade Wehler och steg upp.

— Ni persifflerar den stackars karlen, Wehler!

— Nej, i sanning, jag afundas honom, ty för honom äro ”tusen år som en dag”; om urverken i hans klockor voro lika tröga som hans egen mekanik, så skulle de på fyra timmar icke hinna en, och han borde ännu anse sig i sin ungdoms blomma; men se der ha vi nu Jonas, med så många verktyg han orkar bära och en lykta också; förbannadt bra, min hedersvän, ty man ser icke mycket derinne i skymningen nu.

Båda två följde vi nu med smeden in i paviljongen, dit squire Emanuel en stund derefter till vår förvåning äfven inträdde, ledsagad af den gamla betjenten och två eller tre andra af husets domestiker.

Nyfikenheten hade besegrat hans maklighet och inbillningssjuka, och allesammans stodo nu grupperade framför den hemlighetsfulla dörren, som ändtligen öppnades för alla dessa undrande blickar.

Mörkret derinne tillät oss likväl icke att genast uppfatta någonting, men då Wehler höjde upp lyktan, sågo vi en liten stege uppstäld emot väggen, som var betäckt af hyllor med gamla böcker, och på stegen en oformlig hög af gamla kläder, tillräckligt väl bibehållna för att vara fullt igenkänliga.

Då Wehler med domestikernas tillhjelp lyfte upp dessa fuktiga, hopmöglade trasor, som föllo i bitar, då man vidrörde dem, fann man, att de omslöto ett benrangel, på hvars fötter ännu sutto höga ridstöflar med rostade sporrar.

Det trånga rummet mellan dörren och väggen hade icke tillåtit den döde att komma i liggande ställning, och först sedan kroppen var förtärd, syntes benen hafva sjunkit tillsammans emot väggen.

Ehuru flera af de närvarande hade sett och känt den forne egaren af Merton Hall, kunde dock ingen af dem med säkerhet igenkänna dessa kläder; men plånboken i hans ficka, den virkade silkesbörsen med silfvermynt och ringarne på de multnade fingrarne voro tillräckliga bevis på att dessa hemska qvarlefvor verkligen voro hans.

Hans guldur, som oskadadt låg qvar i trasorna af hans väst, och penningarne i plånboken bevisade äfven lika säkert, att ingen begått detta mord af vinningslystnad.

Huru lifligt denna upptäckt än interesserade mig, huru stor vigt och betydelse den än hade, kunde jag likväl icke undgå att iakttaga effekten af den tafla, som stod framför mig, och de olika och karakteristiska uttrycken i alla dessa fysionomier, som det flämtande ljusskenet och det sista sparsamma dagsljuset upplyste.

Bland alla dessa häpna och nyfikna blickar, alla dessa framlutande och orörliga gestalter framstod den gamle squire Emanuel, i sin hvita bomullsnattmössa under en toppig besynnerlig jägarehatt och insvept i en lång kamlottskappa, med sitt skrynkliga och kantiga ansigte, sina uppdragna näsvinklar, af förvåning halföppna mun och slappa, hängande tunga, sannerligen icke mycket fördelaktigare än hans döde frände, som, nedlagd på golfvet framför honom, knappt syntes mindre hemsk och spöklik.

Det var då sannt, vår första efterforskning hade lyckats. Den hemlighet, som hvilat öfver Mertons död, var då upptäckt, och nyheten om denna upptäckt spred sig hastigt kring godset

Wehler hade stängt och förseglat den gamla paviljongen, vi hade tagit afsked af squire Emanuel, som troligen ämnat säga någonting, då vi reste, men som, af häpnad och sinnesrörelse ännu mera långsam än vanligt, aldrig hann mera, medan vi voro qvar, än öppna och tillsluta sin mun med en flera gånger förnyad högtidlig och inledande hostning, hvilkens utveckling till ord vi icke kunde invänta.

Under hela hemvägen var mr Wehler oändligen upprymd och munter. Denna lyckliga början af våra forskningar syntes honom så tillfredsställande, att han derpå bygde de mest sangviniska förhoppningar. Äfven jag borde naturligtvis känna mig belåten, men minnet af denna halfförtärda kropp och hela den obehagliga scen jag nyss bevittnat gjorde mig nedstämd och vemodig. Jag kunde icke hindra min inbillning att återgå till det mörka förflutna, att söka föreställa mig alla dessa längesedan döda varelsers känslor och tankar och att grubbla öfver det sällsamma och gåtfulla i mörderskans själ.

Lättheten att sätta sig in i andras förhållanden, att lida af andras sorger och pinas af andras plågor är en fördömdt obehaglig egenskap. Om en stackars hund på gatan får en spark eller jag går förbi en åkarhäst, som får en pisksläng, så är det alldeles, som om jag fått dem sjelf: harmen och smärtan brusar inom mig. Om en barnunge gråter eller en försupen trasvarg raglar framför mig, så genomgår jag i inbillningen en serie af lidanden och smärtsamma detaljer för deras räkning, hvarom de sjelfva kanhända äro alldeles okunniga; med ett ord, alla verldens ledsamheter eller obehag, som träffa mina blickar eller komma till min kunskap, träffa äfven mitt hjerta. Det är en otur, en olycka, som nästan skulle vara löjlig, i fall den icke vore så plågsam.

Nu pinade jag mig först med att genomgå den stackars mördade mannens alla vexlande känslor ifrån den bestörtning han först måtte hafva känt, då han helt plötsligt fann sig vara instängd, till hans vanmäktiga harm, raseri, förtviflan, afmattning och qvalfulla dödskamp, och derefter söker jag föreställa mig hans hustrus besynnerliga själstillstånd, hennes lidande, dubbelt bittra genom gagnlösheten af hennes brott. Jag ändrade och förbättrade i tankarne hennes handlingar och händelsernas gång med en ansträngning och ett hufvudbry, som var rent af odrägligt, och jag suckade så tungt derunder och pinades så gement, der jag nu satt i den gamla vagnen under den flaxande suffletten, hvars oupphörliga stötar emot min hattkulle icke förmådde distrahera mina tankar eller ruska bort den mara, som en liflig och osalig fantasi lagt på mitt bröst, att Wehler gång efter annan helt deltagande frågade, huru jag mådde.

Ändtligen voro vi tillbaka i den lilla byn, der jag redan börjat göra mig hemmastadd, redan fått en vän i hvarenda hund och hvarenda barnunge och derför trifdes ganska väl i det tarfliga värdshuset, utanför hvars dörr vi nu stannade.

Den möjligen blifvande egaren till Aukwoodhouse lord Astley Hawerfield somnade en qvart derefter så skönt, som du vet, att en fattig student — hvilken är van vid ett vindsrum hos fru Asp i Lund med ty åtföljande rankiga säng och hårda madrass — kan göra, under det att den fina londoneradvokaten vände sig suckande och svärjande en god halftimme, innan han kunde förlika sig med värdinnans på Gröna Kransen allra yppigaste bädd. — — — — —

— — — — — — — — — — — —

(Fortsättning den 14 juli.)

— Hm, sir, det är svårt att svara på den frågan; nog tror jag alltid, att lord Percy älskade sin son, men de voro af ett så olika lynne, lorden var mycket tystlåten, melankolisk och sjuklig, och unga mr Astley var alltför mycket vild och häftig, — sade mrs Banks, hushållerskan vid Aukwoodhouse, som satt sig ned på en bänk på den lilla terrassen utanför köksflygeln, der jag helt förtroligt placerade mig bredvid henne, under det hon betänksamt strök sitt förkläde slätt öfver sina stora runda knän.

Jag hade flera gånger besökt henne, och hon tycktes hafva fattat en verklig välvilja för den ”utländska målaren”, som hon envisades att kalla mig.

Ryktet om vår upptäckt af den försvunna mr Harry Mertons kropp hade imellertid mycket skadat mig i hennes ögon, och jag hade stor svårighet att öfvertyga henne, att jag, eller åtminstone min reskamrat, icke var polisman eller möjligen tillhörde någon mystisk sammansvärjning af äfventyrare ifrån Newgate. Hennes misstankar voro likväl väckta, hon anade en annan bevekelsegrund för mina frågor än blotta nyfikenhetens, och det var derför med en viss återhållsamhet hon tillfredsstälde sin lust att prata.

Lyckligtvis gjorde denna återhållsamhet sig icke länge gällande, min vänskapliga språksamhet var en alltför stor frestelse att helt och hållet kunna motstås, och glömmande sin försigtighet, utbredde hon sig snart i gamla tjenares älsklingsthema, berättelsen om sitt herrskaps lif och historia, hvari deras egen helt och hållet uppgår och förenas.

— Ja, som jag sagt, mr Astleys många vilda upptåg och äfventyr oroade allt hans far; men, herre Gud, ungdomen skall rasa, man får hafva öfverseende dermed, — fortfor den beskedliga gumman, hviftande för att freda sin näsa för ett par flugor, som oupphörligt surrade deromkring, jagande hvarandra i en försmädlig ringdans.

— Lord Astley sörjde väl sin far mycket, förmodar jag?

— Åhja, visst gjorde han det, han är en mycket hurtig herre och alls intet blödig af sig, så att det syntes då icke på honom, åtminstone hade sorgen icke ens för en dag förändrat hans häftiga lynne, ty dagen efter lord Percys begrafning var här ett besynnerligt och icke just så passande uppträde.

— På hvad sätt då, mrs Banks?

— Jo, här kom hit en främmande, en liten besynnerlig karl, han såg ut som en klädmäklare i Pimbliko, diversehandlare eller procentare eller så. Jag vet icke, hvad det kunde vara för en person; men han begärde att få tala vid lord Astley och blef införd till honom i salonen, der mylord satt och klinkade på klaveret och sjöng en rolig visa — som jag för min ringa del icke tyckte var rätt gjordt i den djupa sorgen — den främmande kom in, som sagdt var, och dröjde der inne en god stund, men bäst det var, blefvo herrarne så högljudda, att William, mylords kammartjenare, kom in till mig helt orolig och frågade, om han icke borde gå in till dem. Jag vågade icke råda honom dertill, innan jag fått sjelf något så när underrätta mig om saken, intet för att jag kände någon nyfikenhet, ty sådant kan jag aldrig tåla, och jag har alltid respekterat mitt herrskaps enskilda angelägenheter, men detta var ett så bullersamt uppträde, att man minsann icke kunde undgå att bli underkunnig derom. Vi stannade således både Will och jag i yttre rummet, i fall den der sluskige karlen skulle hafva några elaka afsigter emot mylord, som likväl nästan var dubbelt så stor som han och såg väl ut att vara tre gånger starkare, imellertid så hörde vi nästan hvartenda ord, som de sade der inne. Mylord tycktes vara mycket uppretad, och derimellan skrattade han med full hals och sade den främmande, att han var oförskämd ända till löjlighet och spritt galen och borde föras till Bedlam, den andra talade mera tyst och bröt dessutom likt en utländing, så att vi icke förstodo hvad han sade riktigt men det tycktes, som om han hade något att sälja, som han ville truga på mylord, och som han höll mycket dyrt och hvaråt mylord ömsom skrattade, ömsom utfor i hotelser och slutligen alldeles ursinnig sade några ord, som jag fann mycket besynnerliga.

— Nå väl, mrs Banks, hvilka voro då dessa ord?

— Jo, mylord sade så här, jag minns det mycket väl: ”Jag vill väl se den, som skulle kunna beröfva mig mitt lagliga arf, och då svarade den främmande också helt högt: ”Ni ser honom här, mylord”; men i detsamma öppnades dörren häftigt, och den lille penningemäklaren, ty en sådan var han, det kunde jag nu begripa, kom utflygande, som om han varit kastad från en slunga midt i famnen på William, som icke hunnit draga sig undan, och mylord slog igen dörren efter honom, med en sådan fart, att alla försterrutor i slottet klingade.

Jag hade i häpenheten gömt mig bakom en gardin, och den förbluffade William, som tornat emot soffan och blifvit sittande der med den förskrämde mäklaren i famnen, tillbjöd sig att föra honom till sin vagn, ty han var alldeles blek af skrämsel och kunde knappt stå på sina spinkliga ben.

Imellertid så var han mycket chikanerad af det skymfliga afskedet, det syntes, ty ehuru han darrade som ett asplöf, så knöt han ändå handen emot salonsdörren och mumlade så högt, att jag rätt väl förstod honom: ”Du torde komma att ångra dig, lord Hawerfield”.

Jag tyckte, det var rätt oförskämdt af en dylik simpel person att kalla mylord för ”du”, äfven om mylord icke skulle hafva varit så ordhållig emot honom, men karlen var så förvirrad af vrede och skrämsel, att han icke tänkte på hvad han sade.

En stund derefter kom lord Astley ut i förmaket, och då han fick se mig, sade han: ”Hör på, mrs Banks, om den der karlen, som nyss var inne hos mig, någonsin mera visar sig här, så säg till stalldrängarne, att de taga en ridpiska och jaga bort honom, ehuru det kanske vore bättre att föra honom till ett dårhus, hvarifrån han troligen kommit ut”.

Som jag likväl anade rätta förhållandet, att det var en jude, som lånat mylord penningar under hans universitetstid — ty jag hörde talas om något dylikt under hans fars lifstid — emot en sådan der förskräckligt hög procent, som unga herrar bruka få betala, så tyckte jag, det varit bäst, om mylord sökt att sansa sig en smula och förlika sig med honom, och derför så tog jag mod till mig och berättade hvad procentaren sagt, då Will förde bort honom.

Mylord spände ögonen i mig, som om han ämnat säga mig något förskräckligt, men han hejdade sig och vände om in i salonen, utan att yttra ett enda ord, liksom om han blifvit litet fundersam öfver karlens hotelse. Och sannerligen har man icke sett sådana saker hända, att dylika personer beröfvat lättsinniga och slösaktiga unga arftagare hela deras förmögenhet till slut, eller huru, herr artist? — sade hushållerskan, vädjande till mig med bekymrad uppsyn.

— Jo, det är icke omöjligt. Men säg mig mrs Banks, vet ni icke den främmandes namn?

— Nej, han nämde intet namn för Wiliam.

— Vet ni icke heller, hvarifrån han kom?

— Nej, jag frågade aldrig någon derom och tänkte icke vidare på saken, men jag förmodar, att han kom ifrån London, dit my lord två dagar derefter reste, och hvarfrån han sedan for utrikes.

— Den der karlen har aldrig varit synlig här sedan?

— Nej, mylord har icke varit hemma här sedan dess, ehuru jag hört, att han på en kort tid återkommit till London, ty mr Crawford, hans juridiska biträde, skref derom till förvaltaren, på samma gång han meddelade honom några befallningar ifrån mylord.

Mrs Banks, som under allt det hon pratat haft ett vaksamt öga på personalen i köket, genom hvars öppna dörr hon kunde se allt, som passerade derinne, reste sig till hälften och utdelade några befallningar eller gaf en tillrättavisning och med en stämma, som icke medgaf någon ohörsamhet, och jag ritade tankfull med min käpp figurer i sanden, under det jag helt tyst inom mig kommenterade hushållerskans nyss gjorda meddelanden.

— Huru gammal var lord Astley, då ni kom hit i huset, mrs Banks? — sade jag efter en temligen lång paus.

— Åh, han var väl en fjorton eller sexton år, kan jag tro, ty jag har nu varit här i tio år. Lord Percy reste det året till Italien igen, och unga mr Astley var i Oxford, så här var mycket tyst och ensligt ända till jul, då båda herrarne kommo hem på ett par veckor.

— Finnes ingen qvar af de tjenare, som funnos den tid, då den unga lady Hawerfield lefde?

— Jo bevars, på godset finnas visst många.

— Jag menar någon af domestikerna i huset.

— Nej ingen; den sista var gamla miss Spencer, som dog för ett år sedan, hon bodde i ett rum i ena flygeln.

— Miss Spencer?

— Ja, hon hade varit i huset sedan gamla ladyns tid, hon var nära sjuttio år när hon dog.

— Men vet ni icke, hvar någon af de fordna tjenarne nu finnes?

— Nej, i fall ni menar ända sedan den tid, då mylady lefde, då vet jag ingen, jag kände ingen af dem, det är tjugotvå år sedan, hon lefde icke, som ni vet, mer än tvenne år efter sitt giftermål, och vid hennes död var jag bosatt långt härifrån.

Den enda, som jag kan påminna mig, var Morris, lord Percys kammartjenare, han var qvar, då jag kom, och han hade varit hos lorden, allt sedan han var ogift.

— Nå väl, hvart tog han vägen?

— Gud vet. Han reste med lorden till Italien och återkom icke hit till Aukwoodhouse, jag såg honom endast en helt kort tid, innan de reste. Jag tror, att han stannade i London och gifte sig der.

— Och är nu död — sade jag halfhögt, ihågkommande hans enka och hans styfdotter miss Esmeralda, till hvars dansanta assembléer jag blef inbjuden.

— Ja, jag tror väl, att jag hört, det han är död. Den enda, som ännu är qvar här vid herrgården, är gamla Mary David i grindstugan.

— Mary David, lord Percys amma? — utropade jag glad och förvånad, att jag icke förr tänkt på att söka upplysningar i grindstugan, hvilken spelade en så stor rol i Agnes Mertons berättelse.

— Åh sir, ni känner henne? — sade hushållerskan förvånad.

— Jag känner henne icke, men jag har hört talas om henne.

— Af hvem då sir, om jag får fråga?

— Af en person, som uppfostrat mig, som länge tillhört familjen här, och som nu är död.

— Och det är derför ni så gerna vill höra talas om alla gamla förhållanden här?

— Just derför mrs Banks. Jag älskar denna familj, som nu nästan är utdöd, och interesserar mig så lifligt för allt, som angår den, att den minsta underrättelse derom är mig dyrbar.

Hushållerskan betraktade mig noga, men den rörelse, med hvilken jag uttalade dessa ord, tycktes öfvertyga henne om sanningen deraf. Hon teg en stund och tycktes öfverlägga inom sig, under det hon ifrigt fläktade bort de ständigt återkommande flugorna, som glansen af hennes feta näsa förmodligen lockade, och sade slutligen:

— Ja, om det är så, att ni liksom tillhör familjen, då bör ni gå ned till gamla Mary, det är hennes glädje att få tala om lord Percy och allt sedan den tiden. Hon är enka sedan många år och bor qvar hos sin systerdotter och hennes man, som nu vaktar grindarne, men här är då fasligt varmt, och de välsignade flugorna äta alldeles upp en stackare — fortfor gumman förargad och steg upp.

Jag hade redan ifrån början funnit hennes smak att välja sin plats midt i solskenet invid väggen mindre behaglig och gaf henne nu, då hon upptäckt sitt misstag, fullt rätt. Vi skildes åt, sedan jag lofvat att komma upp och dricka thé med henne, innan jag återvände till värdshuset, och jag var redan långt nere i allén, då hennes röda mössband försvunno inom köksdörren.

Genom Agnes Mertons berättelse hade jag redan fattat en så bestämd föreställning om den då fyrtiåriga amman Mary David, att jag nu kände mig öfverraskad att i verkligheten se henne som en nära sjuttiårig gumma.

De tjugofem år, som försvunnit, sedan Agnes mottog sin älskares sista bref här i den lilla stugan, funnos för mig icke till, hela min egen lefnadstid låg i detta ögonblick tom och betydelselös, jag lefde och interesserade mig endast för det förflutna och stod i inbillningen ännu vid den tid, då den döda var passionerad och skön, och den gamla var ung; och då denna skrynkliga gumma betraktade mig med sina skumma och osäkra blickar, föreföll det mig, som om hennes förvandling föregått med ens inför mina ögon.

Hennes lilla rum till höger i grindstugan var snyggt och fint och genomdränkt med denna lukt af enris och lavendel, som gamla qvinnor af hennes klass så högt älska; balsaminerna i fönsterposten voro planterade i hopsinkade, fordom dyrbara krukor af äkta porslin, den höga sängen med sina omhängen af hvitt lärft, tryckt med kineser, sväfvande i luften med parasoller öfver sina spetsiga hattar, några gulnade gamla kopparstick i flugsmutsiga ramar, upphängda på väggen, och de mer och mindre defekta porslinsfigurerna på spiselkanten, alltsammans tydligen härstammande ifrån slottets utdömda förråd, liksom hon sjelf, talade tyst, men otvetydigt om en förgången tid.

Effekten af det hela, den hopkrupna katten vid gummans fötter, den uppslagna bibeln och glasögonen, med bågar så tjocka som stänglarne på en eldtång och lindade med skinn, alltsammans, både hon sjelf och hennes omgifning, liknade så fullkomligt dessa otaliga interiörer af både yngre och äldre målare, ömsom mästerligt, ömsom illa utförda, som man är säker att finna i hvarje museum och hvarje taflegalleri.

Det var icke svårt att få den gamla Mary språksam och lifvad af sina minnen, ehuru hon, att börja med, genast påsatte sina glasögon och länge betraktade mig under fullkomlig tystnad.

— Hm, jaså, jaha, herrn kommer långt ifrån och är resande. Hm, en blir så konstig, när man blir gammal. Allt, som man förr har hört, ringer jemt i ens öron, men man har svårt att förstå hvad som verkligen säges omkring en, och hvad man sett som ung, det tycker man sig se, fast det icke mera finnes, — sade hon suckande och strök den stora katten, som vid mitt inträde hoppat upp i hennes knä. — När herrn kom in så der genom dörren och böjde på hufvudet och satte sig ned och strök bort håret ur pannan, så var det någonting, som hoppade till i mitt gamla hjerta, och sjelfva rösten, när herrn började tala, gjorde mig underlig till mods.

— Hvad då, mrs David? Säg mig, hvad det var, som oroade er? — sade jag öfverraskad och med klappande hjerta.

— Åh, herre Gud, ni skall bara skratta åt mig! Men jag ser så sällan någon främmande och aldrig någon ung fin herre förstås. Och jag mindes nu så lifligt min lille käre Percy, lord Percy vill jag säga, då han var vid edra år. Just så der brukade han komma in till mig. Hans röst var så mild och vacker, och alldeles så der böjde han på hufvudet, och en smula lutad höll han sig, för han växte alldeles för fort och var spenslig och klen den tiden. Ja, ja, jag ser honom för mig, alldeles som om han lefde.

— Berätta mig om lord Percy, mrs David, — sade jag rörd, — om hans ungdom, om hans giftermål och hans vackra fru och om deras barn. Det roar mig så mycket att höra allt om de döda och deras tid.

— Åh kors! Det var besynnerligt, att en ung herre bryr sig om något annat än hvad han sjelf ser och känner, — sade gumman förvånad, fattade den grofva blå ullstrumpan, som hon lagt ifrån sig, då jag inkom, och tog betänksamt upp de tappade maskorna.

— Huru kom det till, att lord Percy icke gifte sig med sin kusin, den vackra miss Hochtinton, som man säger, att han älskade i sin ungdom? — fortfor jag, för att inleda samtalet.

— Åhja, hon var visst mycket vacker, och jag tror väl, att han tyckte mycket om henne, men hans farmor, gamla ladyn, satte sig deremot, och lord Percy var då så ung,... det var stor synd om den stackars flickan, det är visst, för hon älskade honom af hela sitt hjerta ... men i alla fall var jag glad, att det gick så, som det gick.

— Huru så, skulle icke miss Agnes hafva passat för honom, tror ni?

— Gud vet, jag förstod mig icke rätt på henne, hon hade något så konstigt i sina ögon ... i alla fall blef lord Percy sedan så lycklig, och hans fru var en engel, så vacker och god, men sorgen öfver deras lilla gosse dödade henne, det tror jag.

— Sorgen öfver deras gosse! Hvad menar ni, Mary? Han lefver ju ännu! Eller hade de ännu en son utom lord Astley?

— Nej, nej visst icke, men jag menar hans sjuklighet som barn.

— Men han är ju nu en frisk och kraftfull man?

— Ja visst, han ser mycket ståtlig ut, men se det kunde man aldrig tro, och den stackars unga modern fick aldrig upplefva denna lyckliga förändring.

— Hade han då varit sjuklig allt sedan han föddes?

— Nej, alls intet, och det var derför hans svaghet grämde mylady så mycket mera, tror jag; om hon aldrig först sett honom stark och vacker i flera månader, så skulle hon kanske icke sörjt så mycket.

— Berätta mig, huru det förhöll sig med barnets sjukdom, jag ber er, Mary ... det förefaller mig besynnerligt med dessa förändringar.

— Åh nej, det var icke besynnerligt, när man vet, hvaraf det kom, det var helt naturligt, fast det var sorgligt.

— Nå väl, hvari bestod då denna sjukdom?

— Ser ni, det var första sommaren, som herrskapet vistades här vid Aukwoodhouse. Lord Percy hade gift sig i Italien med lady Clara, som var en mycket rik arftagerska af samma familj som hans farmor, och som den gamla ladyn redan för längesedan hade bestämt åt honom. Hon var, som sagdt är, så vacker och så mild och glad, att lord Percy bara behöfde se henne för att älska henne, och det unga paret stannade qvar utomlands nära tvenne år, tills gamla ladyn här hemma dog, ty jag tror, att den unga frun icke gerna ville vistas tillsammans med sin mans farmor, som hade rykte om sig att vara väl sträng och svår; allt nog de kommo icke hem förr än ett helt år eller mera efter hennes död, och deras lilla gosse var då fem månader gammal och det allra vackraste barn, med stora blå ögon, alldeles som faderns, och så lik honom.

— Men Mary, lord Astley har ju svarta ögon och svart hår och liknar icke alls sin far, har man sagt mig.

— Ja, se det var ju besynnerligt, det växte alldeles kort, och så småningom blef han alldeles olik mot hvad han var i sin spädaste ålder.

— Men det är ju alldeles obegripligt! — Föll man aldrig på den tanken, att barnet kunde vara bortbytt?

— Bortbytt! — utropade gumman häpen. — Nej, aldrig i verlden, hvem skulle kunna tänka något sådant. Och hvartill skulle det väl tjena? Hvem skulle kunna göra något sådant?

— Hans amma i första rummet, som troligen hade ett eget barn.

— Nej, hennes eget barn var dödt, hon var italienska och tycktes vara en from och gudfruktig qvinna. Huru kunde ni komma att utsäga en sådan förmodan? — sade gumman missnöjd och helt och hållet förvirrad.

— Åh det föll mig bara in, eftersom lord Astley verkligen liknar en italienare, men bry er icke om mina ord, Mary, utan fortsätt er berättelse!... Lord Percy och hans fru voro då här vid Aukwoodhouse?

Den gamla amman teg imellertid, hon syntes tydligen träffad af mitt oöfverlagda yttrande och var så försjunken i förvåning eller betraktelser, att det dröjde en lång stund, innan hon återkom i sin förra tankegång.

— Ja, de voro här, — sade hon slutligen, liksom med våld bortjagande den plötsliga förvirring, som mina oförsigtiga ord åstadkommit inom henne, — de bodde i slottets vestra våning, som blifvit iordningstäld till deras ankomst, och den lilla Astley växte och blef mera kry för hvarje dag: han hade, som jag sade, en italiensk bondflicka till amma, en storväxt och vacker qvinna, som tycktes mycket älska sitt ambarn, men jag, som ofta såg henne i parken med den lilla gossen, hvilken låg och sof i sin korgvagn, jag märkte snart, att hon hade kommit i kärlekshandel med mylords kammartjenare, en mycket sprättig herre, som ville vara fasligt fin, och som med sitt prat förvillade den stackars flickan, så att hon ofta försummade barnet. — Det var väl en månad eller så, som herrskapet vistats här, då de reste bort på en fjorton dagar för att helsa på myladys mor; det tycktes väl icke vara någon fara vid att lemna barnet hemma med amman, så mycket mera som hushållerskan och gamla miss Spencer voro hemma och båda skulle vaka öfver gossen, men ordspråket säger, att många kockar koka dålig soppa; den ena af dem litade på den andra, och nog tyckte jag, att det varit klokare, om mylady eller lord Percy sagt ett ord åt mig, som af alla bäst förstod, huru ett barn borde skötas. Jag vill visst icke säga något, men hade jag fått det uppdraget, så tror jag, att olyckan aldrig skulle händt.

— Hvilken olycka menar ni, Mary?

— Vänta, skall ni få höra ... Nå, herrskapet reste, och samma qväll, en timme derefter eller så, så sitter jag här nere som vanligt utanför stugan med mitt arbete, ty min man lefde då och var grindvaktare, som ni kanske vet, jag satt just och påminde mig, huru vacker mylady var, med sina blonda lockar och den lilla hvita hatten, då hon sträckte sig fram ur vagnen och nickade åt mig, när jag öppnade för dem, då de foro ut genom parken, och jag gladdes i mitt sinne öfver deras lycka, ty jag älskade lorden så högt, som om han varit min egen son, efter som jag sjelf inga barn hade ... Ack, det var sista gången jag såg dem riktigt lyckliga och glada tillsammans. Nå, jag kom sedan att tänka för mig sjelf, att jag sett Enrichetta, så hette amman, gå ned åt parken med barnet, och strax derefter Morris, som begagnade herrskapets frånvaro för att smyga sig efter ned till henne.

Det dröjde imellertid länge, jag såg henne icke återkomma, och det började bli för sent för gossen att vara ute. Nu var olyckan, att David gått bort, så att jag vågade icke lemna grindarne, och då han ändtligen kom, så var klockan nära åtta på qvällen.

Det var visserligen midt i sommaren, men jag kunde ändå icke föreställa mig, att kärleken kunde så förvilla amman, att hon ännu var qvar ute i qvällsluften med gossen.

Jag gick i alla fall framåt parken, och hvad får jag se, om icke Enrichetta och Morris, som båda sågo mycket bestörta ut, då de fingo se mig, och skyndade uppåt slottet, dragande den lilla öfvertäckta vagnen med sig så fort, att barnet började skrika. Jag tyckte genast, att hans skrik lät hest och besynnerligt, och jag ropade åt amman, att hon visst förkylt gossen, då hon så sent på qvällen låtit honom sofva ute vid dammarne, der det alltid stiger upp fuktiga töcken, men hon svarade ingenting, ehuru hon rätt väl förstod engelska, utan försvann med barnet innom slottsporten.

— Jo, hvad hände? Min aning slog alltför riktigt in: om natten insjuknade gossen mycket häftigt, men amman, som var rädd för förebråelser, nämde ingenting derom förr än andra dagen, och detsamma hade det väl också varit, ty innan andra qvällen var han alldeles uppsvullnad och vanstäld af fullt utslagna smittkoppor.

Det var fasligt besynnerligt, eftersom han kort förut blifvit vaccinerad, men jag har då aldrig kunnat tro på den dumma uppfinningen att med flit sätta koppor på barnen för att skydda dem derför: nu såg man också, att det alls icke hjelpte. Morris skickades genast för att underrätta herrskapet om hvad som skett, men olyckan ville, att hästen störtade med honom på vägen, så att han blef skadad och uppehållen en hel dag, och först tre dagar derefter kunde de återkomma hit.

Gossen var då nära döden. Här församlades så många läkare, som funnos i hela Cornwallis, men hvad skulle man göra? I flera månader sväfvade barnet mellan lif och död, och då han ändtligen ansågs räddad till lifvet, fruktade man, att han skulle blifva blind, och så klen var han i tvenne år derefter, att man aldrig trodde, att han skulle blifva gammal. Och aldrig blef han sig lik mera som förut, ehuru han just icke fick så svåra ärr. Jag ville aldrig säga min tanke och tro, att ammans vårdslöshet var skulden till hans sjukdom; det skulle ingenting tjenat till och skulle icke hjelpt saken ändå, och den stackars myladyn förebrådde sig i alla fall så hårdt, att hon lemnat honom, att hennes helsa för alltid blef bruten deraf.

Den gamla Mary tystnade och hemtade andan; hon hade talat så ifrigt, lifvad af sina minnen, att hon var helt varm, och jag hade åhört henne med ett interesse så lifligt, som vigten och betydelsen af hennes tal för mig gjorde fullkomligt naturligt.

Så hade jag då nu funnit lösningen af gåtan; det oförklarliga, att en mor kunnat vara helt och hållet bedragen, och att ingen insett eller misstänkt en förvexling, som tycktes alldeles omöjlig. Tillfälligheten af denna sjukdom hade gynnat ammans och hennes medbrottslings djerfhet och på ett sällsamt sätt förhindrat Agnes Mertons hämd och gjort äfven detta brott gagnlöst för hennes afsigter.

— Den stackarn, — återtog Mary efter en stund, — hon blef nog straffad ändå, ty hon fick sjelf kopporna strax efter och dog deri.

— Hvad! Hvad säger ni, Mary, är hon död? — utropade jag bestört och sprang upp ifrån stolen, på hvilken jag suttit, i häftigheten af min rörelse att se äfven detta sista hopp om sanningens upptäckt försvinna.

— Är ni verkligen säker på att hon dog?

— Att hon dog! — upprepade gumman förvånad. — Ja, min Gud, visst är jag säker derpå. Hon ligger begrafven på byns kyrkogård, der står till och med ett svart träkors med bronsrosetter i hörnen och hennes namn med stora gula bokstäfver, förutom tre eller fyra psalmverser, som Morris lät sätta dit. Kan hända likväl, att det nu är borta, ty det är allt längesedan, och ett sådant kors är snart nedfallet. Men herre Gud, det är detsamma, jag såg henne dö; den stackars varelsen skickade bud på mig, det var något hon ville anförtro mig, innan hon dog, men när jag kom in till henne, så var hon alldeles sanslös och kände icke igen mig.

— Och hon talade vid ingen annan? Hon sade ingenting, innan hon dog?

— Nej, icke som jag vet. Hon kunde dessutom icke tala engelska. Det skulle då möjligen kunna hafva varit åt Morris, ty han bad mylord att få vaka hos henne, efter han ansåg henne som sin trolofvade, sade han. Han älskade henne allt uppriktigt, det tror jag verkligen, för han vek icke ifrån hennes säng hvarken natt eller dag. Hon var också ieke länge sjuk, hon dog på nionde dygnet, och Morris, den spelevinken, sörjde henne det kunde man se.

— Men förundrade det icke lady Hawerfield, att hennes barn blef sig så olikt efter sin sjukdom?

— Jo, det gjorde det visst det, och hon sade många gånger åt mig: ”Jag känner icke igen Astley. Hvart har hans silkesfina ljusa hår tagit vägen och färgen på hans ögon sedan? Vet du, Mary, jag tycker han är förändrad både till sinnelag och utseende.” Men herre Gud, mylady, svarade jag, icke kan man så noga begripa ett fem månaders gammalt barns sinnelag. Men en mor, ser herrn, hon tycker sig alltid känna och veta allt hvad barnet tänker och vill, till och med hvad de sjelfva icke veta. Och besynnerligt var det också, att när håret, som gått bort på hans lilla hufvud, växte till igen, så blef det sotsvart, som på den här katten jag har i knäet, och då ögonen blefvo öppna och klara igen, så voro de också svarta som tvenne stenkolsperlor, och mylady höll honom ofta framför sig och sade: ”Det är besynnerligt, ty ingen i vår slägt har sådana ögon och sådant krusigt hår.” ”Men han blir i alla fall mycket vacker, mylady,” sade jag, för att trösta henne stackars liten, men inom mig tyckte jag, att han just såg konstig ut. Och hans hy, som var hvit som snö, den blef af de förfärliga kopporna först eldröd och sedan brun, och brun är den då än i dag, det är visst och sannt.

Den gamla amman lade tillsammans sina skrynkliga händer med en viss undertryckt motvilja och knep ihop läpparne, liksom för att icke låta något för hennes unga husbonde menligt uttryck komma öfver dem, men det syntes tydligt, att icke mycket af den kärlek, hon slösat på hans far, kommit honom till del.

— Men sedan har han verkligen blifvit mycket vacker, säger man?

— Ja, det kan väl vara. Det förstår jag mig icke på; men icke liknar han sin far och ingen annan Hawerfield heller, och jag tycker för min del, att det icke är passande för förnämt folk att vara så der mörklagda, och min tro är också, att han aldrig skulle blifvit sådan, om de hiskliga kopporna icke hade vanstält honom.

— Men jag tror icke, mrs David, att någon annan skall anse honom vanstäld för närvarande, — sade jag, skrattande åt den hederliga gummans ensidiga begrepp om ett passande utseende. — Det tyckes imellertid, som om lord Astley icke i något afseende sympatiserat med sina föräldrar eller egentligen med sin far?

— Nej, jag tror det knappt. Sedan han väl kommit öfver de första barnåren, då han var mycket retlig och ondsint, så har han imellertid blifvit mera förnuftig och sansad, kan jag tro. Jag har sett honom så litet. Han kan icke hafva något minne af gamla Mary naturligtvis och har så sällan varit här de senare åren. Här är alltför tyst och ensligt för en ung och glad herre, som är van vid Londons förströelser.

— Här kommer jag, tant Mary, med er middag, — sade i detsamma en glad och högljudd barnröst bakom oss, och en liten rödkindad flicka, som bar en bricka med åtskilliga tallrikar och fat på, stod villrådig vid min åsyn i den öppnade dörren.

— Ursäkta, min herre, hon visste icke, att jag hade någon främmande! — sade Mary, i det hon slog ihop bibeln och röjde af bordet bredvid sig.

— Stå icke der och släpp brickan nu, Ellen, utan kom hit vackert och sätt ned den! Herrn ursäktar nog!

Jag steg upp och tog afsked af den gamla amman, sedan jag berättat henne, att jag var hennes granne på sätt och vis, då jag bodde i byn, och bad henne att få återkomma, då mina promenader förde mig förbi hennes stuga.

Hennes berättelse hade gifvit mig mycket att tänka på, och det föreföll mig, som om den skulle kunna gagna min sak. Alla dessa, kanhända i sig sjelfva obetydliga detaljer bekräfta ju imellertid sanningen af mrs Mertons bekännelse och visa tydligt, att ett bedrägeri verkligen blifvit begånget, ehuru tyvärr just de, som efter all anledning begått det, båda äro döda.

Amman i första rummet dog utan att, som det tyckes, yppa något derom. Hennes medbrottsling Morris är också död, och slutligen den gamla miss Spencer.

Jag kan i detta ögonblick icke finna den ringaste sannolikhet att på lagligt sätt bevisa min identitet såsom den verklige Astley, ehuru jag nu icke hyser det ringaste tvifvel om sanningen af mrs Mertons bekännelse.

Så står nu min affär för det närvarande. Jag har meddelat Wehler allt hvad jag af mrs David och hushållerskan fått veta, tillika med namnen på alla de tjenare, som funnos i huset vid tiden för barnets sjukdom.

Den ständigt vakne och misstänksamme juristen vill i mitt möte med den halffåniga qvinnan om natten i London och hennes sällsamma uppförande emot lord Hawerfield se en af dessa gynnande tillfälligheter, hvarpå Gibson bygger vår framgång, äfvensom i procentarens besök här på Aukwoodhouse.

Kanhända har han rätt. Att återfinna qvinnan är mycket lätt, men att finna mäklaren tyckes vara temligen svårt, då man hvarken känner hans namn eller hans hemvist, och hvad honom angår, förefaller det mig dessutom, som om mrs Banks’ förmodan vore den allra sannolikaste.

Wehler har rest tillbaka till London, för att meddela sin principal en noggrann rapport om allt hvad som här förekommit, och han trodde, att detta var tillräckligt anmärkningsvärdt, för att låta Gibson sjelf komma hit och sammanställa de båda qvinnornas berättelser för att använda dem såsom vittnesmål.

Han har äfven anmodat mrs Morris i London att, beträffande hennes mans möjliga kunskap om saken, med anledning af de ord han yttrat vid sin död, uppsätta en skriftlig berättelse. Jag är imellertid öfvertygad, att ingenting kan offentliggöras, så länge vi icke ega andra bevis för våra påståenden än den dödas bekännelse och några helt och hållet obevisade misstankar och berättelser, huru sannolika dessa än kunna vara.

Wehler var imellertid vid sin afresa af en annan tanke: han trodde, det Gibson genast skulle börja rättegången af det skäl, att alla dessa upprepade annonser i tidningarna, — för att få reda på de personer, som vid denna tid varit vid Aukwoodhouse eller möjligen kunde ega någon kunskap eller kanske endast misstanke om saken — sällan leda till något resultat, då det alltid beror på en händelse, att dylika personer läsa tidningarna eller få någon kännedom derom, men en process af denna beskaffenhet deremot väcker ett uppseende, som sprider sig till alla och kan framkalla minnen och misstankar, som man förut ansett utan betydelse.

Huru som helst så stannar jag ännu alltjemt qvar här, och dina bref, adresserade till Falmouth, träffa mig säkert.

Det förundrar mig imellertid, att jag kan uthärda det sysslolösa turistlif, som jag här för i denna lilla by; och om jag aldrig förr fattat den djupa betydelsen och vigten af en idé, ett mål, en öfvervägande tanke och interesse för lifvet, så skulle jag nu se det bevisadt.

Det är tornspiran på Aukwoodhouse’s slott, som öfver trädtopparne i parken glimmar emot mig, hvilken ger mig tålamod, som sysselsätter min själ, som håller alla mina tankar och känslor sammanträngda deromkring; jag lefver för närvarande endast i detta interesse.

Skall det väl kunna fylla mitt lif, äfven om jag en dag vunnit detta mål! Jag fruktar, att det är sträfvandet derefter, förhoppningen derpå, som är det egentliga.

Man måste ega en dylik, uteslutande lifskraft, en öfvervägande önskan, en idé stor eller liten, simpel eller upphöjd för att kunna lefva; det är vår varelses vilkor, spännkraften i vår själ, fjedern i dess urverk och den omtvistade ”vitalpunkten”, som fysiologerna fåfängt söka.

Om detta mål försvinner och mina förhoppningar att återvinna mitt fädernehem gå upp i rök, så återkallar jag mina tidigare önskningar, mitt tycke för soldatlifvets äfventyr och faror, ehuru det nu blir emot i stället för med fransmännen jag komme att strida. Det blir under Spaniens himmel i krigets tumult, du då får med dina tankar söka din vän.

Astley Cameron.

XVIII.

I det sämsta lynne i verlden återkom Alf om aftonen till Kranach, efter sitt misslyckade försök att ertappa den hvita pierrot’n i Frankerskogen.

I harmen och förargelsen öfver sin egen oförsigtighet, förekom det honom, som om hela det uppträde han bevittnat icke varit annat än en komedi, tillstäld enkom för att drifva gäck med honom, som om man fullkomligt väl varit underrättad om hans närvaro och uppfört denna scen, för att förvilla och missleda hans omdöme.

Malkolms föreställning om en öfvernaturlig varelse, hvars makt man hvarken kunde trotsa eller besegra, hade till någon del småningom äfven smittat Alf, utan att han gjorde sig reda derför, och tron på den lilla judens magiska förmåga och sällsamma taskspelarekonster syntes honom i detta ögonblick nästan bekräftad.

Det var under dylika tankar han närmade sig Kranach, då en postschäs, som stannat vid sidan af chaussén, till höger nedanför fästningsvallen, ådrog sig hans uppmärksamhet.

Den tycktes vara tom, och gossen, som kört den, satt sofvande på det lilla låga kusksätet.

Gud vet, hvilken besynnerlig idéförbindelse kom Alf att tänka på den vackra främlingen och hennes onkel, men imellertid föll det honom in, att det kunde vara de, som återkommit och stigit ur här, för att helsa på kommendanten, ehuru den sena timmen väl icke tycktes lämplig för ett besök. Han lät sin egen vagn stanna, hoppade ur och närmade sig den tomma schäsen, hvars kusk alls icke lät störa sig i sin slummer.

Alf ämnade just ropa honom an och fråga hvem som åkt hos honom, då han kom att kasta ögonen in i den tomma vagnen och såg en skottsk plaid ligga vårdslöst kastad på sätet derinne; ett hastigt och oredigt minne förenade sig genast med denna syn; hvar hade han väl sett den der rutiga schalen förut?

Det var alls icke den vackra flickan, som burit den. Det var ... ja det var ingen annan än Hawerfields. Han hade haft den lindad omkring sig på morgonen, då Alf såg honom bland brunnsgästerna i Langenau. Skulle det varit han, som åkt i vagnen? Alf måste göra sig underrättad derom.

Han betalde sin kusk och tillsade honom att vända om samt ruskade derefter den sofvande gossen i postschäsen vaken.

— Åh, är ni redan tillbaka, herre? mumlade denne i sömnyrseln, gnuggande sina ögon, utan att ännu se upp.

— Hvem har du skjutsat här, min vän? — sade Alf småleende åt hans misstag.

— Ah, jaså, förlåt jag trodde, det var den herrn, på hvilken jag väntar.

— Och hvem är då denne herre?

— Jo, en resande, en af badgästerna i Langenau.

— Hvad heter han? Jag förmodar, att det är en bekant till mig, — tillade Alf upplysande, vid den min af förvåning och tvekan, som gossen visade öfver de häftiga frågorna.

— Hvad han heter, det är icke godt att säga. Det har jag aldrig hört.

— Är det en lång och mörklagd karl?

— Ja, en lång och ståtlig herre, en engelsman.

— Och du skall vänta honom här?

— Ja, han bor i Langenau, och han skall dit tillbaka, men det brukar dröja så rasande länge, innan han kommer, så att både jag och hästen kunna somna in i god ro, ser herrn.

— Hvad menar du? Har du då förr farit hit till Kranach med honom och tillbaka igen?

— Ja, hvarenda qväll en lång tid, men vanligen återvänder han icke förr än i dagningen.

— Hvad gör han då i Kranach om nätterna?

— Det vet jag inte. Jag tror knappt, han är i Kranach en gång, åtminstone får jag alltid stanna här nedanför vallen.

— Kanske det är till fästningen han går?

— Åh nej, der slipper ingen in så sent! Det qvittar mig dessutom lika hvad han gör, för det är en hederlig herre, och jag får bra betaldt.

— Godt, — sade Alf och lät några silfvermynt falla i gossens hand. — Säg inte den der herrn, att du träffat någon här, han kunde tycka, att det angår ingen, hvart han far eller hvad han gör, och blifva förargad öfver mina frågor.

— Det är nog sannt, och jag skall ingenting säga, — sade pojken förnöjd, stoppande penningarne i fickan af sin långa röda väst och beredande sig att åter insomna, der han satt med dinglande ben bakom hästen.

Alf stod villrådig en stund. Skulle han anse sina äfventyr för dagen slutade och gå hem till sin troligen med oro väntande vän, eller skulle han dröja här i närheten af vagnen och öfvertyga sig om, att det verkligen var Darney eller Hawerfield, som tillbragte sina nätter i Kranach, då alla hans bekanta i Langenau förmodligen trodde honom ligga der i ro i sin säng. Hvad kunde vara orsaken till dessa nattliga utflygter? Skulle då denne man beständigt komma i hans väg på ett sätt, som han icke kunde förklara.

Han gick imellertid tankfull uppåt den gröna vallen, under föresats att icke lemna vagnen ur sigte, och ämnade sätta sig ned under de första buskar, som kunde dölja honom, men han hann icke femtio steg, innan han tyckte sig höra snyftningar och halfhögt uttalade ord, som den lugna och rena aftonluften bar till hans öra.

Förvånad stannade han och lyssnade. Allt var nu likväl tyst, han hörde ingenting och trodde sig villad af det dallrande asplöfvet på kullen; men då han lyfte foten för att varsamt närma sig de träd och buskar, som i en temligen regelbunden rad prydde höjden af vallen, hörde han åter några ord uttalas icke långt ifrån sig.

Ljudet kom tydligen just ifrån den grupp af akacier, dit han ämnade sig; och som Alf nu en gång bortkastat alla betänkligheter vid att, på hvad sätt som helst, söka utforska allt hvad som möjligen kunde ega sammanhang med den hvita pierrot’ns hemlighet, och de förföljelser, ifrån hvilka han lofvat befria Malkolm, så lutade han sig hastigt ned och kröp sakta och varsamt fram i det höga gräset, först till en stenhop, der han var fullt skyddad för upptäckt, och sedan, då han fann, att han ännu icke hvarken kunde se eller tydligt höra hvad som sades under akacierna, till några hasselbuskar, som stodo endast ett par alnar derifrån.

Äfven här dolde det täta löfvet de talande för honom, men han hörde nu fullkomligt väl en fruntimmersröst, som, nästan qväfd af snyftningar, sade på tyska:

— Du reser, o, min Gud! Och min mor skall aldrig förlåta mig, hon jagar mig ifrån sig, jag är säker derom.

— Nåväl, låt henne då göra det, jag har ju tillbjudit dig att följa mig, — svarade på samma språk en sorglös och högljudd röst, som Alf med temlig visshet tyckte sig igenkänna såsom Hawerfields, ehuru han förut aldrig hört denne tala annat än engelska.

— Men jag kan icke lemna min gamla mor, det skulle krossa hennes hjerta, och pater Jacques skulle fördöma mig för evigt, — återtog den första qvinliga stämman.

— Se så, min ros, var nu förnuftig! I den här börsen finner din mor något, som skall läka hennes hjerta, och hvad dig angår, så upprepar jag, hvad jag redan sagt, jag reser i morgon, och om du vill följa mig, så skall jag göra dig till den grannaste dam i London, du skall hafva din egen våning, ditt ekipage och din betjening som en hertiginna, du är på min ära tillräckligt vacker för att göra heder deråt; du säger, att du älskar mig, men om det vore sannt, skulle du icke hafva så många betänkligheter vid att följa mig.

— Ack har jag icke tillräckligt visat, att jag älskar dig? Men att skiljas från min mor på detta sätt! Hon är en så hederlig, så gudfruktig qvinna, hon skall aldrig trösta sig.

— Bah, om jag nu bara hade tid, så skulle jag med lätthet förmå din biktfar — den der beskedliga patern, som du visade mig, åkande så anspråkslöst här på vägen vid vårt första möte — att trösta din mor, den fromma själen, men jag måste nu resa genast, ser du. Det är af högsta vigt, vi kunna imellertid skrifva till honom, och jag är fullt säker, att han för en femtiopundsnot skall arrangera saken för dig både hos S:t Honorius, din skyddspatron, och hos din mor.

Hawerfield tystnade, men flickan svarade ingenting, hon grät sakta och tycktes icke vara rätt tillfreds med den cyniska skämtsamheten i sin älskares tröstegrunder, och Alf lyssnade i flera minuter, utan att höra ett ord.

— Gundel, min lilla dufva, gråt nu icke längre! — återtog Hawerfield slutligen med en röst, som tydligen röjde minst lika mycken otålighet som ömhet. Gråt icke, ty jag vill förtro dig, att i mitt tycke är en qvinna aldrig mindre vacker, än då hon gråter, och ingenting jagar mig säkrare på flykten än tårar. Gör nu ditt val, jag vill icke öfvertala dig! Om du icke mera älskar mig, så ger du mig ännu en kyss och vi skiljas åt; du skänker ett färgadt vaxljus åt St. Honorius för att lugna ditt samvete och tillfredsställa din biktfader och glömmer mig snart, för att räcka din hand åt någon bredaxlad flottare, som jag nog skall akta mig att komma för nära, i fall jag ännu en gång kommer till Kranach.

— Nej, Astley! Aldrig gifter jag mig: jag kan icke älska någon annan, jag kan icke glömma; jag skall gå i kloster och hela mitt lif bedja madonnan om tillgift för min synd.

— Lilla toka, det kan vara lagom tid dertill, då du ledsnat vid Londons nöjen och prakt. Huru kan du vara så enfaldig att välja ett lif af den mest dödande och enformiga ledsnad i stället för ett lif af lycka och kärlek? Se så, kom nu; vagnen väntar dernere, kom!

Det var tyst några minuter, man hviskade så sakta, att Alf fåfängt ansträngde sig för att uppfatta något ord, och slutligen fann han af prasslet i löfvet, att man stigit upp ifrån bänken derinne.

— Och du lofvar att skrifva till patern, — hviskade flickan tvekande, i detsamma Alf såg de båda talande komma ut ur skuggan af träden.

— Ja visst, och i hans bref skall jag äfven innesluta den summa jag bestämt åt din mor; hon skall icke mera behöfva dig för att repa gräs åt sina gäss, — sade Hawerfield, som slagit armen om flickans lif och halft med våld förde henne med sig utför den sluttande vallen, ned till chaussén, der vagnen ännu stod qvar.

Alf hade nu, i det klara månskenet, fullkomligt igenkänt engelsmannen, som med så mycken vana och ledighet spelade Don Juans rol, och i hans Zerlina den vackraste af de unga flickorna i Frankerskogen, som så brådstörtadt flytt för de båda svenskarne.

Hans ögon följde den försvinnande vagnen, som bortförde de älskande, och han mumlade tankfull:

— Det kunde icke vara hans mening att mörda juden, han ville endast skrämma honom; det vore icke möjligt, att han med denna sorglöshet kunnat skynda ifrån ett mord till ett kärleksmöte, men en fördomsfri och ogenerad krabat måste han i alla händelser vara; och den hvita pierrot’n och han spela under samma tacke, derom är jag fullt öfvertygad, äfven om det endast varit den vackra Gundel, som lockat honom hit till Kranach i natt. Jag har, ju aldrig sett den ena, utan att finna den andra i närheten; det tyckes, som om någon osynlig tråd hölle dem tillsammans, men när skall jag väl finna denna föreningslänk? Skulle det väl vara den stackars Malkolm?

Den glade unge läkaren fann med en viss förödmjukelse, att han gifvit ett löfte, hvilket icke blef honom så lätt att uppfylla, som han i sitt öfvermod och oerfarenhet förestält sig, och det föreföll honom nu temligen obehagligt att för Malkolm erkänna, huru han låtit narra sig af den misstänkte handelsbetjenten.

Det var nära midnatt, då han ändtligen återkom till hotellet och steg in genom dess gamla tunga port, och det var derför med ytterlig förvåning, han fann ljus i förstugan och ställets hela tjenstepersonal samlad der i en hopträngd grupp.

Hvad hade väl händt? De tycktes hafva någon mycket interessant nyhet att diskutera, och midt i högen syntes kockens hvita mössa öfver de andras hufvuden.

Det var egentligen han, som förde ordet, och det tycktes af hans knutna näfvar och vredgade uppsyn, som om hans värdighet blifvit på det högsta förnärmad.

— Hvad står på? Huru kommer det till, att ni äro församlade här? — sade Alf, som kände en obestämd fruktan, att någonting händt Malkolm eller att han kunde vara föremålet för deras samtal, på samma gång han icke kunde återhålla ett leende åt mannens komiska gester.

— Åh, min herre, en mycket ledsam händelse, mycket obehaglig för oss alla!

— Nå väl! Hvad då?

— Här har återigen skett en stöld i natt.

— Hvad, nu denna natt?

— Nej, jag menar förra natten.

— Ah, en rock i n:r 3, är det så? — Frågade Alf, missnöjd öfver det otidiga nit, som han förmodade hos Malkolms betjent.

— Nej, derom vet jag ingenting? Har man också stulit en rock?

— Åh nej, derom är icke värdt att tala. Vi saknade en sådan, men den har kanske kommit till rätta. Hvad är det nu?

— Att misstänka någon i detta hotell, der jag varit anstäld i tjugo år, att visitera hela huset, detta hus, som är kändt i hela verlden, som varit besökt af prinsar och hertigar, der marskalk Lannes och Ney varit logerade, och generaler och furstar och sjelfva kejsaren ridit förbi, att misstänka en stöld i detta hus! — ropade kocken, svängande med sin stora köksknif på ett sätt, som åtminstone satte de omgifvandes näsor i fara.

— Men lugna er nu, hr Latoure! Se så! Man får ursäkta honom, han är fransman, och han ville, att vi alla skulle samlas här, ser herrn, för att ”inlägga en protest”, som han sade till värden, — tillade den lilla uppassaren, som stod Alf närmast.

— Men säg mig då, hvarom frågan är!

— Jo, ser herrn, saken är den, — började en äldre karl, som klef fram ur gruppen och besvarade den förvånade Alfs fråga, — att lady Howard, som bebor andra våningen här i hotellet, har saknat ett diadem af gröna juveler. Hon bar det i går afton på balen vid Langenau, och hennes kammarjungfru inlade det i ett etui som vanligt, när hon kom hem, men i dag på morgonen var det försvunnet.

— Var det inne i hennes eget rum, som juvelerna varit förvarade?

— Ja, i hennes sängkammare. Det skulle likväl ha varit på toilettbordet vid fönstret som fodralet legat qvar öfver natten.

— Men var icke dörren stängd?

— Jo, miss Brown hade tagit ur nyckeln, som hon brukar, men uppassaren för den våningen har också en nyckel naturligtvis, och derför så ha vi alla blifvit misstänkta. Man kan icke undra derpå. Imellertid har man undersökt hela huset förgäfves. Ladyn har nu lofvat hälften af juvelernas värde åt den, som kan skaffa dem till rätta, och polisen gör allt hvad den förmår.

— Brukar det ofta ske stölder här? — frågade Alf, interesserad af saken vid minnet af Malkolms förlorade silfver och misstänkande ett sammanhang imellan de försvunna juvelerna, rocken och den hemlighetsfulla papperslappen, som gaf honom en svag förhoppning att kanske på detta sätt få en slutlig lösning af den gåta, som han nyss i skogen funnit ännu mera invecklad än någonsin.

— Nej, åtminstone icke medan jag varit här förr än just nu. Man förmodar att någon varit gömd inne i rummet, redan innan ladyn kom hem, och den stackars damen har haft spasmer hela dagen af förskräckelse vid denna tanke och har nu flyttat till Langenau, ty hon ville icke en minut stanna i samma rum.

— Men huru skulle tjufven då kommit ut?

— Genom fönstren möjligtvis.

— Det tyckes mig likväl bra halsbrytande.

— Ja, man kan icke förklara saken ... han borde hafva kunnat flyga, i fall han verkligen gått ut derigenom.

— Det kunde varit två personer, och en stege satts upp utanför — inföll en annan af uppassarne.

— Ja, polismannen, som var här, trodde detta också. Men jag tyckte, det skulle varit besynnerligt, om ingen sett eller märkt något dervid: man kan väl icke handtera en så lång stege hvarken så tyst eller så hastigt, att icke någon i huset skulle hört buller.

— Och man har icke misstankar på någon särskildt?

— Nej, man har ingen anledning dertill.

— Det är besynnerligt, — sade Alf, i det han aflägsnade sig.

Då han kom in i Malkolms rum, fann han denne ännu vaken, sittande i soffan med en bok i handen, och förtjust att genast kunna meddela sina intryck, utropade Alf:

— Så lyckligt, att du ännu icke lagt dig; jag får då tillfälle att ännu i qväll gifva dig den förklaring jag lofvade i morgse öfver orsaken till mina glada förhoppningar, då jag reste.

— Ah, jaså. Nåväl, huru hafva dessa förhoppningar realiserats? — sade Malkolm gäspande och lade bort boken, under det han med ett slags faderlig välvilja granskade Alfs glänsande ögon och blossande ansigte, som bevisade den lifliga rörelsen inom honom.

— Åh, illa, fördömdt illa! Jag skall berätta dig alltsammans, men låt mig först bli af med rocken. Jag begriper icke, huru man kan berätta någonting, då man är klädd i bonjour och tillknuten halsduk. Se så, säg mig nu, huru du tillbragt tiden och huru du befinner dig?

— Åh, jag befinner mig som vanligt. Jag har, medan du varit borta, roat mig att läsa ett långt bref ifrån Astley Cameron, hvilket ankom strax efter din afresa och var den bästa afledare för mina egna obehagliga tankar. Det var adresseradt till dig, men som både du och Cameron sjelf vilja fortfara att hålla våra studentlöften i helgd och anse allt gemensamt imellan oss, så bröt jag brefvet, innan du kom hem.

— Och deri gjorde du fullkomligt rätt. Jag vet, att Astley värderar oss båda lika. Ja, han höll till och med mera af dig, efter hvad jag tror då ni båda voro äldre och mera jemnåriga. Men hör nu min historia och skratta icke alltför mycket åt min dumhet!

Alf kastade sig ned i soffan bredvid sin vän och började genast med ifver och liflighet berätta utgången af sitt äfventyr, sedan han först meddelat honom sin upptäckt i Dresden af den kringresande blanksmörjsfabrikantens blå naglar, dennes förmodade bekantskap med Hawerfield, bekräftelsen deraf i parken vid Langenau, hans möte på balen med båda dessa misstänkta personer, deras besynnerliga sammanträffande i Frankerskogen, Hawerfields kärlekshandel med den vackra gräsreperskan och slutligen stölden af den engelska ladyns juveler under samma natt, som den hvita pierrot’n varit inne i Malkolms rum.

Alla dessa detaljer, som Alf sjelf bevittnat, och i synnerhet hans igenkännande af den lilla handelsbetjenten, hvilken utan tvifvel var densamme, som på masqueraden började sina sällsamma förföljelser emot Malkolm, tycktes göra en särdeles lugnande och helsosam verkan på denne: det var en motvigt till hans egna sjukliga och sväfvande föreställningar, och han fick nu åtminstone några verkliga fakta gemensamma med sin misstrogna vän. De båda unga männen kunde ändtligen räsonnera om saken såsom en verklighet för dem båda, och Alf var satt i tillfälle att döma sjelf, utan att hans misstro till Malkolms idéer öfverdref hans tvifvel om den hvita pierrot’ns existens.

Det var naturligt, att man förvillade sig i en labyrint af gissningar med anledning af dagens händelser. Alfs harm, att hafva blifvit gäckad af juden, gaf sig luft i de mest besynnerliga förutsättningar och de galnaste och mest outförbara förslag till hans ertappande, och natten var nästan förliden, innan någondera af de båda vännerna tänkte på att gå till hvila.

Just som Alf ändtligen steg upp för att gå in i sitt rum, förde han handen händelsevis i västfickan och utropade med detsamma:

— Åh, jag har ju glömt att berätta dig, att då juden, innan Hawerfield ännu kommit, öppnade sin plånbok, föll ett papper derur ned i gräset. Han märkte det icke under den sinnesrörelse, som lordens ankomst tycktes förorsaka honom, och det låg ännu qvar, sedan Hawerfield aflägsnat sig, då juden låg afsvimmad. Jag upptog och gömde det. Hvem vet, om det icke kan gifva oss någon upplysning om hans person? Se här är det!

Alf uppvek ett litet kuvert, temligen slitet och illa medfaret. Det var icke försegladt, hade ingen adress och var endast sammanviket.

Då man öppnade detsamma, fanns deri ett mycket omsorgsfullt sammanlagt omslag, hvari en helt liten, mycket smutsig och tydligen många gånger läst och hopviken papperslapp låg, hvarpå med en dålig och stor stil lästes följande illa stafvade ord på engelska:

— ”hetta Prateli intygar och för-

— af zigenerskan Hezra mottagit

— der gamla Paddy för att söka

— ka gamla olyckligt omkomna

— ver hvars död vi båda äro

— vi för att bespara hans för-

— sjelfva straff och olycka.

Den 12 juli 1786.”

Ehuru hvarken Malkolm eller Alf voro särdeles hemmastadda i detta språk, förstodo de det likväl tillräckligt för att begripa dessa få ord, som likväl voro utan allt sammanhang.

— Nå, häraf är då ingen upplysning att vinna, — sade Alf skrattande och kastade den smutsiga pappersbiten på golfvet.

— Det är tydligen endast den ena hälften af ett bref, man kan alls ingen slutsats draga deraf; men efter det låg så der väl förvaradt, så har det troligen värde för sin egare. Du bör i alla händelser gömma det, Alf! Hvem vet, om det icke kan gagna oss? — sade Malkolm, lutande sig ned och upptagande både papperslappen och kuvertet, hvari den varit inlagd.

— Nå ja, kanhända du har rätt! Under krigstider kan man aldrig vara nog försigtig emot sina fiender och bör icke försmå att begagna sig af allt. Jag skall då gömma detta lilla smutsiga dokument, som ingen kalligraf har skrifvit åtminstone. Kanhända är det endast en trollformel eller amulett eller dylikt, utfärdad af någon gammal zigenarhexa der uppe i Frankerskogen, — sade Alf och stoppade papperet tillbaka i fickan.

XIX.

— Det var således sista gången den fasliga engelskan fick pråla med eldröd klädning och gröna smycken, — sade Alf andra morgonen, under det man frukosterade.

— Hon borde verkligen vara tacksam emot den, som så energiskt protesterat emot hennes dåliga smak.

— Men diademet var i alla fall utomordentligt vackert; jag stod bredvid henne en stund och beundrade infattningen och anordningen af stenarne, — inföll Malkolm.

— Jag hoppas, man snart får reda på tjufven, ty ladyn har lofvat hälften af juvelernas värde åt den, som skaffar henne dem tillbaka, och detta kan möjligen egga skarpsinnigheten hos Kranachs sömniga polis.

— Ja, de äro också redan återfunna, — sade Johan, som i detsamma inkom och hörde Alfs sista ord.

— Hvad säger du? Har man hittat diademet?

— Ja, det var inlindadt i rocken, som försvann härinne.

— Min rock! Menar du den, som vi saknade i går morgse? — utropade de båda herrarne på en gång med bestörtning.

— Ja, just den. Här är den, ehuru den är nästan oigenkännelig. Det måtte hafva varit en besynnerlig tjuf, — sade Johan och lemnade Alf rocken, som han bar öfver armen, och som spred ett moln af svart dam omkring sig, då denne helt förvånad mottog den.

— Den är alldeles sotig och förstörd!

— Sotig? Hvad vill det säga, hvar har man funnit den?

— Ja, det är allt för konstigt. Vi borde genast i går morgse hafva anmält rockens förlust.

— Men så berätta nu, hvad du vet! — sade Malkolm otåligt, som vid åsynen af sin nedsotade rock lemnade sin vanliga flegmatiska likgiltighet och matthet.

— Säg mig först, om man funnit tjufven också! — tillade Alf ifrigt.

— Ja, bevars, det vill säga, man vet, hvem det är, det är en helt ung flicka.

— Hvad säger du? Det är omöjligt!

— Nog har man funnit juvelerna hos henne åtminstone, eller rättare bos hennes mor, ty ho sjelf har tagit till flykten.

Alf och Malkolm vexlade en blick af bestörtning och interesse, och den förstnämde utropade nästan andlös af nyfikenhet.

— Nå, men huru har man funnit dessa saker? Berätta då en gång din historia!

— Ack, herre Gud, det skulle jag nog längesedan hafva gjort, men herrarne afbryta mig ju, bara jag vill börja.

— Det är sannt, men nu skola vi tiga. Se så!

— Jo, det finnes en ung flicka, som heter Gundel, — började Johan långsamt — hon skall vara ansedd för mycket hederlig och anständig, fast hon är fasligt vacker. Hon bor någonstädes helt nära härintill hos sin mor och försörjer sig med söm, och modern har ett rum, som hon hyr ut åt resande ibland. Jag har sjelf en gång sett flickan, då hon kom för att hemta kläder här i hotellet, och det är visst, att hon såg rätt hygglig ut, och man skulle aldrig kunnat tro henne om något ondt. Nå i går morgse helt tidigt vaknar gumman, hennes mor, vid det att en resande herre, som bodde hos henne, öppnar dörren och ber henne skynda sig att gifva honom frukost, ty han ämnade resa med postvagnen till Bamberg.

Gumman stiger upp, helt förvånad att hennes dotter, som alltid brukade hafva detta bestyr, icke redan var uppe, och förmodade, att hon försofvit sig. Men hon blef både förundrad och orolig att, då hon kom in i den unga flickans lilla kammare, finna hennes bädd orörd och henne sjelf borta.

Hon skulle imellertid skynda sig att koka den främmandes chokolad, men det gick icke så lätt, ty huru hon blåste på kolen i spiseln och huru hon bråkade, så slog all röken henne i ansigtet, så att hon var nära att qväfvas, och elden ville icke brinna. Hon öppnade fönster och dörr, men ingenting hjelpte, och den resande, som hade mycket brådtom, måste slutligen resa utan frukost.

Nu bor i huset en timmerkarl, som är slägt till gumman, och till honom vände sig slutligen den stackars rödögda qvinnan för att få luft i sin skorsten. Karlen, som trodde, att någon sten fallit ned, anstälde en ordentlig undersökning och finner hela spiselröret igentäppt, och då han går upp på taket och släpper ned en båtshake, ty huset är helt litet och skorstenen kort, så drar han genast upp ett bylte, som, då han undersöker det, befinnes vara den här rocken, hvaruti fodralet med den engelska fruns alla grannlåter ligger, alltsammans mycket ordentligt förvaradt, utan att något saknas. Hon har nu fått igen dem, och om de der stackars menniskorna icke stulit dem, så få de kanske i stället belöningen, för att hafva skaffat dem tillbaka. Det blifver minsann en vacker hemgift åt den lilla Gundel, om hon återkommer och kan förklara alltsammans.

Johan tystnade, och de båda vännerna sågo på hvarandra med en min af så dum förvåning, att de båda utbrusto i skratt vid hvarandras åsyn.

— Vet du, om man återfunnit den unga flickan? — sade Alf slutligen.

— Nej, hon har icke kommit tillbaka, och hennes gamla mor är otröstlig deröfver, och timmerkarlen, som är hennes kusin, och som skulle varit hennes trolofvade, är lika bekymrad öfver hennes försvinnande, hvilket ingendera kan förklara.

— Misstänker man henne att hafva tagit och gömt både rocken och juvelerna?

— Ja, visst gör man det. Man har sökt henne öfver allt. Men den engelska damen tyckte mycket synd om flickan, ty hon känner henne, efter som hon lagat spetsar och dylikt åt henne, medan ladyn bodde här, och detta gör henne ännu mera misstänkt, ty hon har derför ofta varit inne hos ladyn och kunnat få se och frestas af den der grannlåten. Huru som helst, så vill man icke bråka så mycket om saken, då juvelerna kommit till rätta och den gamla damen anbefalt tystnad derom.

— Men det synes mig likväl vara bra otroligt, att flickan, i fall hon tagit dessa saker, skulle gifva sig på flykten och lemna sitt byte qvar, innan ännu någon menniska saknat dem, och att gömma dem så dumt sedan.

— Ja, det var just, hvad den der gamla polisherrn eller borgmästaren eller hvad han var, som kom hit för att hålla undersökning om saken, sade, och intet hade man heller skäl att misstänka hvarken modern eller timmerkarlen, som hittade de stulna sakerna.

— Nå, men hvad gör man då för att få veta, huru det förhåller sig?

— Jag tror, att man gör alls ingenting, ty den tjocke polisherrn, som tycktes vara mycket lugn och likgiltig för allt, gaf den engelska damen full rätt i hennes beslut att icke vidare bry sig om alltsammans.

— Men, Malkolm, detta kan väl icke vara ditt beslut eller huru? — sade Alf häftigt.

Du vill väl icke, att jag skall misstänka flickan att hafva tagit min rock till omslag åt juvelerna?

— Hvem vet? Icke flickan, men du känner hennes bekantskaper. Det står någon bakom denna sak.

— Ja, mycket säkert. Och det är den hvita pierrot’n, derom är intet tvifvel.

— Men jag börjar tro, att den hvita pierrot’n kan lika väl vara en engelsk lord som en tysk jude.

— Tyst! — sade Malkolm, blickande på Johan, som, helt förbryllad af de båda herrarnes obegripliga ord, stod alldeles förstenad vid dörren med den sotiga rocken på armen. — Huru som helst, lord eller jude, så äro vi lika kloka som förut, — återtog Malkolm, då betjenten var utom dörren. — Tro mig, Alf, allt detta är endast gyckelspelet af en ...

— Tyst Malkolm! Säg icke ut, hvad jag aldrig kan höra utan oro för ditt förstånd!

— Förstånd? —upprepade Malkolm med ett melankoliskt leende. — Hvad menar du egentligen med detta ord? Jo, allt som öfverensstämmer med den normala uppfattningen af hvad vi se och känna. Man skulle kunna säga, att det är ett begrepp, som afgöres af pluraliteten. Mängden har rätt, fåtalet äro stållar. Är det icke så? Men hvem bevisar mig, hvar förnuftet eller galenskapen egentligen befinner sig. Vi hafva kommit öfverens om vissa uttryck för att förstå hvarandra, men hvem vet, om någon öfverensstämmelse i sjelfva verket existerar? Du kallar denna väst, som jag bär, hvit jag gör detsamma. Men är den verkligen likadan för bådas ögon? För mina är den kanske himmelsblå eller svart; vi begagna samma uttryck, men hafva möjligen en helt olika uppfattning af föremålen. Du tviflar på mitt förstånd, då det icke sammanstämmer med ditt, du kallar den uppfattning oriktig, som du icke kan dela. Men har du väl derför rätt? Ja, vi hafva båda rätt, ty det rätta och det sanna är verkligen individuelt. Vi kunna ju icke tro eller fatta annat än hvad vi fått förmåga till. Ljuset finnes icke till för den blinde, han har full rätt att tvifla derpå, för honom existerar det verkligen icke, men den seende har äfven rätt i tron på och njutningen af sitt företräde. Dåren, som med några halmstrån i håret tror sig bära en krona, förefaller oss beklagansvärd och missledd, men han är intetdera, han har rätt, han bär verkligen en krona, lika verklig och lika afundsvärd kanhända, som den vi se skimra med guld och juveler. Hans tro, hans uppfattning är för honom liksom för oss verkligheten. Hela vår verld, allt hvad vi se och känna är kanske, som Calderon säger, endast en dröm. Detta rum, detta hus, dessa träd och denna himmel, du sjelf, Alf, som jag tror mig se och älska, äro kanske liksom min egen person, endast bilder i denna dröm, denna sväfvande, vexlande och slutligen försvinnande hägring i den oändliga, omätliga tomhetens svalg.

— Malkolm, jag ber dig lemna dessa absurda hugskott, som alls icke förefalla mig klokare, derför att jag tror det någon af de gamla grekiska stållarne till filosofer kommit fram med något dylikt på ett krångligt språk, hvari jag fick klena betyg, och låt mig säga dig, att jag gerna går så långt i medgörlighet, att jag vill anse mig sjelf vara endast en skuggbild i din dröm, blott du tillåter att söka få reda på den drömbilden, som tagit din rock, — sade Alf skrattande.

— Jag tackar för din tolerans. Men jag vill säga dig en sak helt allvarsamt till svar på din begäran: jag lider af alla dessa obehag, jag känner, att jag slutligen skall duka under för det plågsamma och orimliga i mina föreställningar; det kan nu icke hjelpas, jag resignerar derför, jag underkastar mig hvad jag icke kan ändra, men det är en sak, som jag aldrig underkastar mig, som skulle komma mig att jaga en kula genom hufvudet, för att göra ett slut på allt, och detta är åtlöjet, medlidandet, offentligheten af mitt besynnerliga öde. Ingenting roar och interesserar menniskan så mycket som det oförklarliga, det mystiska, och mina missöden skulle genast blifva föremål för nyfikenhet, utläggningar och sqvaller, som aldrig skulle sluta. Jag ber dig derför Alf, lemna alla tankar på att inviga någon annan menniska i dessa spökerier!

— Lugna dig! Detta har aldrig varit min mening.

— Men om du gör spaningar efter tjufven, om du söker att gå till botten af saken, så skall du komma in i ett virrvarr af motsägelser, hvari du slutligen skall finna din stackars vän och den hvita pierrot’n gent emot hvarandra, utan att derför hafva funnit någon förklaring efter ditt och andra menniskors sätt att bedöma förhållandet.

— Vet du, hvad jag tänkte, Malkolm? Jo att jag i sanning bugar mig för det öfverlägsna geniet hos den sällsamma varelsen, denna uppenbarelse, denna symbol, som du kallar den hvita pierrot’n.

— Och denna bugning är också fullt berättigad.

— Ja, men vet du hvarför? Jo, för hans skarpsinniga beräkning af ditt lynne. Just denna paniska fruktan för offentlighet är det, som det odjuret begagnar till sköld, hvarunder han döljer sig, och på hvilket han hela tiden trotsat, inser du icke det?

— Jag inser ingenting, jag är trött vid allt; tala icke mera härom! — sade Malkolm otåligt och kastade sig på soffan med slutna ögon.

Alf gick imellertid fram och åter på golfvet, grubblande på medel att, med bevarande af vännens hemlighet, få upplysningar om den besynnerliga tjufven, allt imellanåt kastande en orolig blick på Malkolms bleka ansigte.

En qvarts timme förgick, och glömsk af dennes förbud att icke mera tala om saken, utbrast Alf lifligt:

— Hvad jag ångrar att icke redan i går, innan jag for till Langenau, hafva berättat dig mitt igenkännande af juden i Dresden! Du hade då kanske följt mig, vi hade varit två och, den fördömde karlen skulle icke hafva undkommit.

— Ja, du borde verkligen hafva sagt mig det.

— Jag inser det nu. Men du måste imellertid förlåta mig: du var så sjuk i går, jag vågade icke utsätta dig för följderna af ett möte med denna lilla afskyvärda trollkarl, som likväl ser ingenting mindre än fruktansvärd ut på nära håll.

— Du gjorde troligen rätt, ty jag sjelf är tydligen den siste, som skulle kunna ertappa honom: min blotta åsyn jagar honom ju på flykten, och dessutom Alf, jag känner det med visshet, att den stackars juden egentligen är oskyldig.

— Det tror också jag: han tjenar en annans interesse.

— Ja, alldeles så. Han lyder en mäktigare lag med mera invecklade kombinationer, än vi kunna fatta. Den lilla judens kropp får tjena till medium mellan mig och den hemlighetsfulla verld, hvars lif är tomt och blodlöst, som ett skuggspel — se der hans brott! Det skulle tjena till ingenting att fånga honom: han skulle icke kunna säga dig någonting, var öfvertygad derom!

— Låt oss lemna detta. Jag lofvar att aldrig för någon yppa dina nattliga syner, men jag bedyrar äfven, att jag aldrig skall upphöra att forska efter deras förklaring, och jag skall slutligen lyckas.

— Du får anse dig hafva lyckats den dag, då du nedsätter mitt lik i hvalfvet under Kranachs gamla kyrka.

— Nej, om du doge, innan jag fått upplysning om denna sak, så skulle hela mitt lif användas att söka lösa gåtan om den hvita pierrot’n, — sade Alf häftigt och obetänksamt.

— Dåraktiga barn, du skulle då hela ditt lif få famla efter en skugga, som redan vore försvunnen, som icke mera förmådde uppenbara sig, en låga, som hundrade gånger flämtade bredvid dig, utan att du igenkände den.

XX.

De båda unga männens tankar i det ämne, som sysselsatte båda, liknade tvenne parallella linier, de kunde icke sammanfalla, och Alf, som påminde sig alla de berättelser han hört om tjufvars och mördares anmärkningsvärda dumhet, deras bakvända och tanklösa beteende, som ofta föranleder upptäckten af brott, hvilka varit den lättaste sak i verlden att dölja, förklarade härigenom sällsamheten att finna ett juvelsgarnityr gömdt i en skorsten, der det ovilkorligen genast skulle bli upptäckt.

Han påminde sig äfven, att det var i Kranach den resande lottförsäljaren skulle bo, och förundrade sig öfver, att han icke förr tänkt på den vackra Gundels hyresgäst, på samma gång det föll honom in, att man med afsigt velat gömma dessa saker, så att de blefvo återfunna.

Knappt hade alla dessa tankar kommit i hans hufvud, innan han redan var på väg för att uppsöka den gamla gumman, hvars skorsten blifvit på ett så eget sätt igenproppad.

Af en uppassare i hotellet fick han reda på hennes bostad och fann, att den låg alldeles intill hotellets bakgård och sammanbygd med dess uthus, ehuru man måste gå omkring qvarteret för att inkomma på den lilla gräsbeväxta gården.

En gammal hygglig qvinna i en toppig hvit mössa, egendomlig för Kranachs matronor, stod innanför grinden, sysselsatt att mata en hop kacklande gäss, då den unge svensken inträdde.

Hon besvarade hans frågor med en villighet och öppenhet, som borttog hvarje misstanke om hennes delaktighet i eller vetskap om stölden, och hennes tårar och bedröfvelse öfver dotterns försvinnande rörde Alf, så att han var nära att meddela henne hemligheten derom: han skulle ju imellertid snart på ett lämpligare sätt få veta rätta förhållandet, och han inskränkte sig således att trösta henne genom uttalandet af sin bestämda öfvertygelse, att den stackars flickan aldrig hade någon aning ens, om hvad som passerat i hennes hem, och förde deremot talet på den bortresta hyresgästen.

— Det var en mycket stillsam och beskedlig herre, han hade bott här nära tvenne veckor, han var sällan hemma, hvarken nätter eller dagar, stackare. Han hade mycket bestyr, ty han reste som kommissionär för ett stort handelshus i Hamburg, — sade gumman, till svar på Alfs frågor, under det hon sökte freda hans ben för de arga och flaxande gässen, som alls icke delade sin matmors välvilja emot främlingen.

— Var så god och sitt ned! — fortfor hon, aftorkande ett litet grönmåladt säte, fastslaget vid stammen af en gammal knölig kastanie, hvars vidsträckta grenar öfverskuggade hela gården, och hvars rödaktiga blommor lågo nedfallna som en matta derpå.

— Jaså, det var en handlande? — sade Alf med lifligt interesse, ty, ehuru han genast förestält sig, att på ett eller annat sätt i denna sak spåra den lilla judens person, blef han nu likväl öfverraskad af gummans ord.

— Var det icke en helt liten karl, som såg ut att vara jude, ty i det fallet såg jag honom i Langenau, der han utbjöd lottsedlar? — fortfor han, sättande sig ned bredvid gumman på bänken.

— Jo, alldeles så såg han ut, och han hette Samuel Mejerkopf, som också låter judiskt. Han var så god och skänkte mig två burkar blanksmörja för mina tofflor, som skall bevara dem för evigt, sade han, så det är nog densamme, och han öfvertalade mig också att såsom betalning för rummet mottaga ett papper, som han påstod skulle vara värdt minst hundra floriner, som han sade, i fall det numret, som står derpå, skulle komma ut vid nästa lottdragning i Frankfurt, och som jag i alla händelser skulle få femtio för i Hamburg, men det blir nog svårt för mig att få ut detta, fruktar jag, eller huru?

— Ja, min goda fru, jag fruktar verkligen detsamma, men skulle ni vilja vara så god och visa mig detta papper?

— Ja gerna, jag gömde det mycket väl i den innersta lådan af min dragkista, ty han förmanade mig att förvara det noggrannt.

— Den skurken, — mumlade Alf förargad och leende åt gummans godtrogenhet, under det hon gick in i huset för att hemta den dyrbara lottsedeln. — Ja, skurkar äro de båda två, ehuru af olika art och utseende — tillade han halfhögt, vid tanken på den vackre och förföriske lorden, som bortfört Gundel ifrån det stilla och anspråkslösa hem, som i allt bar prägeln af så mycken godmodig ärlighet och fromhet, att Alf kände ett visst behag i att betrakta detsamma och tyckte, att man endast behöfde se denna gamla qvinna och hennes snygga och tarfliga omgifning, för att bortvisa hvarje misstanke om något brott af hvad slag som helst.

— Får jag icke bjuda er ett glas bier, det är alldeles färskt? — sade gumman vänligt, då hon i detsamma utkom och satte på det lilla bordet under träden framför Alf en bierseidel af snöhvit lönn med fradgande öl.

— Se här är papperet! Det ser ju nästan ut som en vexel eller en banknot, så att nog måtte det duga till något, — fortfor hon, betraktande Alf med en bekymrad och frågande min, under det hon lemnade honom en lottsedel, fullkomligt lika med dem han sett i judens händer på balen i Langenau.

— Åhja, kanhända; men jag förmodar, att det är mycket osäkert. Har ni imellertid ingen anledning att misstänka den der hr Mejerkopf att känna till, huru den engelska damens juveler kunnat blifva insvepta i min reskamrats rock och gömda i er skorstenspipa?

— Nej, verkligen icke. Om han haft någon del i eller sjelf begått denna stöld, så skulle han väl hafva tagit det stulna med sig, när han reste: ett dylikt litet fodral hade han ju kunnat lägga bland sina öfriga saker eller stoppa i fickan, utan att någon mennixka kunnat ana det.

— Ja, det tyckes verkligen så, och ingen förnuftig menniska kan inse, hvarför man begagnat rocken såsom emballage deromkring.

— Det var således er rock, min herre?

— Ja — sade Alf, som fruktade att bryta emot Malkolms förbud, om han nämde hans namn.

— Hm, det är mycket besynnerligt detta. Man hade således tagit rocken i ert rum, ty ni är ju också resande och bor på ”Goldenen Wagen”?

— Ja, min fru. Men kan ni veta, om er hyresgäst var hemma här den natten, som stölden skedde?

— Ja, han kom ifrån Langenau, der han varit hela dagen. Klockan kunde väl vara tolf på natten, då Gundel öppnade för honom.

— Men han kunde troligen gå ut igen, utan att någon märkte det?

— Ja, det kunde han. Fönstret i det rum han bebodde sitter icke högre ifrån marken än dessa och ligger åt hotellets bakgård.

— Ah, verkligen! — utropade Alf, glad öfver en upptäckt, som i så hög grad styrkte hans misstankar.

— Men om morgonen var han inne i sitt rum naturligtvis?

— Ja, det var då han väckte mig, men min stackars Gundel var deremot försvunnen — sade gumman, torkande sina ögon med snibben af sitt stora halskläde.

— Och ni har alls ingen aning om, hvart hon tagit vägen?

— Nej, ingen. Men sanningen att säga, herre, så fruktar jag, att hon låtit förleda sig af någon. Gundel har alltid varit den frommaste och lydigaste dotter, men för några dagar sedan, då jag talade med henne om Martins frieri, så nekade hon tvärt och häftigt att bry sig derom. Det var mycket olikt hennes vanliga sätt, och jag blef äfven häftig, ty Martin är hennes kusin och en hederlig gosse, som är skogsarbetare och förtjenar bra, och det förtretade mig, att hon skulle så der treskas. Jag har flera gånger sedan funnit henne gråtögd och besynnerlig; och nu, ser herrn, fruktar jag, att hon flytt, för att undvika detta giftermål. Jag har en syster, några mil härifrån, som är hennes gudmor, och jag hoppas, att hon tagit sin tillflykt till henne.

— Det är mycket troligt, och jag är säker på, att ni snart får underrättelse ifrån henne — sade Alf, som steg upp, sedan han fått alla de upplysningar han kunde erhålla, och som i sjelfva verket fullt tillfredsstälde honom.

— Och ni tror, att herr Mejerkopf rest till Bamberg, min fru?

— Ja, han sade så åtminstone. Han tog vägen till posthuset och bar sjelf sin kappsäck under armen.

Alf tackade den gamla för de underrättelser han fått och lemnade den lilla gården, sedan han kastat ännu en blick åt det öppna fönstret i den vackra Gundels forna rum, der en trast i sin bur sjöng mellan de glömda och halfvissnade blommorna i fönsterposten.

”Skulle både juden och Hawerfield hafva rest härifrån? Jag tror det knappt!” — tänkte Alf och stälde sina steg direkte till posthuset med så mycken brådska, att han icke ens märkte de många gillande och uppmuntrande blickar han fick af fruntimren, som med sina eviga stickstrumpor och bierseidlar sutto på stenbänkarne utanför sina hus.

Hans tvifvel blef också bekräftadt, då den hederlige postmästaren eller gästgifvaren visade honom listan på dem, som afrest med diligensen denna morgon till Bamberg, hvaribland namnet Mejerkopf alls icke fanns, och försäkrade honom dessutom, att ingen af dem på minsta sätt liknade den judiska handelsexpediten.

Han hade således åtminstone icke rest dit han uppgifvit för sin värdinna, han var troligen ännu qvar, om icke i sjelfva staden, så i grannskapet deraf. Men hvar återfinna honom?

”I Malkolms rum någon natt, ingenting är säkrare”, tänkte Alf, ”men kanske först en eller två månader härefter, då vi minst tänka derpå, och huru kunna under hela denna tid bibehålla sin vaksamhet?”

Den nedslagne unge mannen vandrade de solheta gatorna tillbaka ifrån posthuset, utan att finna sig ega annat val än att vänta och förbida tiden.

Staden låg genomglödgad af solstrålarne och liksom död omkring honom, det gyllne korset på tornspiran lyste matt i solrökens gula töcken, alla de halfvilda dufvorna, som om qvällarne svärmade omkring hustaken, sutto nu inkrupna i skuggan af de gamla, höga och fantastiska skorstenarnes gömslen eller kring kanten af de med grönska och calmusblad öfvertäckta kanalerna, för att i dess ljumma vatten fukta sina näbbar med fara att drunkna deri; qvinnorna, som suttit ute på gatan medan morgonluften ännu var sval, hade nu gömt sina trinda och fagra anleten bakom de grofva spjeljalousierna innanför sina fönster, och i hvarje af de brokiga och groteska helgonbildernas fula fysionomier, som framträdde från murar och gathörn, tyckte sig Alf återfinna den trollska judens illpariga drag och förundrade sig öfver, att ingen utom honom i hela staden fann något anmärkningsvärdt eller interessant deri eller ens tycktes veta om, att denna lilla besynnerliga personnage fanns till.

Hawerfield var borta, den engelska ladyn var rest med sina gröna dyrbarheter, och värst af allt, den främmande majoren med sin vackra nièce var ännu icke återkommen.

Med hvad skulle väl Alfs lifliga sinne sysselsätta sig? Han afundades nästan Malkolms lugna matthet, der han dag efter dag låg inom det gamla fängelselika hotellets tjocka sandstensmurar, i sitt stora, mörka och svala rum, med sin ritportfölj eller någon mystisk bok, full af svulstiga och obegripliga hyperboler, framför sig.

Ungdomen är imellertid i och för sig en tillräcklig anledning till lycka, och bland alla de skäl, som göra den afundsvärd, är det största kanhända dess förmåga att ”skudda stoftet af sina fötter”, att lemna verkligheten å sido och lefva i inbillningen, att, då vår verld icke behagar oss, skapa en annan i molnen, mera skön och öfverensstämmande med våra önskningar.

Då Alf fann, att han ingenting för närvarande kunde företaga för sin vän, återkom han helt naturligt till sina egna interessen, ehuru dessa verkligen ännu voro så dimlika och obestämda, att han icke ens hunnit adoptera dem och gifva dem namn.

Men ack, det är just då våra drömmar äro ljufvast, innan de hunnit blifva önskningar, hvilkas glöd sedan bränner och hvilkas aska förstenar vårt hjerta!

Troligen hade aldrig någon yngling njutit af behagligare syner i inbillningen och arrangerat för sig sjelf ett mera interessant skådespel med en sällare upplösning, än det Alfs drömmar förlade på Kranachs scen, med dess gamla murar och hus, dess gröna vallar och kanaler till kulisser.

Det händer rätt ofta att våra föreställningar äro profetiska, men — vi misstaga oss vanligen om rolernas fördelning.

Det var mer än åtta dagar efter stölden af juvelerna, då Alf en morgon kom in i Malkolms rum och fann denne sitta vid fönstret med handen under hufvudet, sin portfölj bredvid på bordet och några lösa pappersblad framför sig.

Han hade icke märkt dörrens öppnande, och då Alf kom fram och helt likgiltigt kastade ögonen på de ritningar hans vän betraktade, studsade han och lutade sig ned öfver dennes axel, för att närmare granska hvad han såg.

Malkolm spratt till vid hans inträdande, liksom han vaknat, samlade ihop papperen och inlade dem genast i portföljen.

Det hade imellertid icke skett så hastigt, att icke Alf sett, att på ett blad af groft brunt velin var med krita ritadt ett qvinnohufvud, hvars originalitet och skönhet den grofva men säkra och raska skizzen ganska väl återgifvit, och bredvid på papperet syntes det ännu fuktiga märket af en tår, som fallit derpå.

Alf hade många gånger beundrat sin väns ganska ovanliga talent, men nu var det hvarken denna eller det ojäfaktiga beviset på hans saknad, som frapperade honom, det var den stora likhet han tyckte sig finna imellan denna bild och den sköna flickan, som han sett i kyrkan.

Den stackars unge mannen var imellertid så betagen i minnet af detta ansigte, att han kanske tyckt sig se hvad som fanns i hans eget hjerta, i stället för hvad Malkolms penna framstält, och han kände ingen lust att uttala sin anmärkning, ty Malkolms min visade honom, att det likväl fanns punkter i dennes hjerta, dit icke ens vännens blickar fingo intränga, och ehuru intet namn fanns under detta porträtt, troligen ritadt ur minnet, så stod i Malkolms tår, som omedvetet fallit derunder, namnet ”Sara” helt tydligt skrifvet.

”Han älskar henne ännu”, tänkte Alf med oro, men rädd, att Malkolm skulle ana hans upptäckt, sade han högt och glädtigt, med denna ton och min af kärleksfullt bedrägeri, som vi så ofta bruka emot våra verkliga vänner, och som aldrig bedrar dem, endast visar dem den grannlagenhet, som ligger uti att vilja göra det:

— Du har så länge suttit instängd, att du väl kan göra mig det nöjet att i dag följa med mig till det der gamla romantiska slottet, som vi sågo på höjden, du minnes nära Geroldsgrün. Du sade då, att du ville teckna af det.

— Ja, hvarför inte, — sade Malkolm tankspridd och såg ut genom fönstret på den lilla gården, der ett par af husets tjenstflickor stodo sladdrande och skrattande, under det de vid en mossig och sönderfallen vattencistern i ena hörnet voro sysselsatta att skölja grönsaker. De barbenta flickorna i sina fula trätofflor med de gröna salladsbladen och de yrande vattendropparne omkring sig bildade ett litet vackert genrestycke, som fulländades af madonnabilden i muren bakom dem och ett par kaniner, som skuttade omkring och sökte uppsnappa de kringströdda bladen.

— Är det möjligt? Svarar du ja? Det var då förb ... honnett af dig, — ropade Alf, förtjust öfver sin oväntade framgång; — jag springer genast och skaffar oss en vagn, innan det blir alltför varmt fram på dagen.

— Ja, gör det! Jag vill verkligen hafva en skizz af den der gamla borgen, för att jemföra med Keilenbachs fästning, som jag tog i Hachstadt.

Alf hade redan ryckt till sig sin halmhatt och var längesedan utom dörren, fruktande att Malkolms artistiska sinne, som så lyckligt blifvit väckt, skulle försvinna, i fall han fick alltför lång besinningstid.

En half timme derefter återkom han, glad som en skolpojke, åkande i en gammal skräpig kärra, med namn af schäs, öfvertäckt med en buldanssufflett, och stannade vid porten till värdshuset.

De båda unga männen skulle just uppstiga deri, då en likprocession kom tågande förbi på gatan.

Ingendera af dem hade förut varit i tillfälle att beskåda den besynnerliga ståten vid dylika tillfällen i Baiern. Fanorna och krusifixen, presternas guldbroderade drägter, de öfverklädda hästarna och likvagnen med sitt purpurtäcke, allt detta prål, denna skärande kontrast till dödens hemska högtidlighet gjorde på dem båda ett ovilkorligt intryck, och de följde derför det granna tåget med nyfikna och interesserade blickar.

I detsamma kördes en gammal kalesch, hvars lädersufflett var uppslagen för solhettan, helt långsamt ut genom värdshusets port bredvid deras eget åkdon.

Malkolm gaf icke akt derpå, hans blickar följde den bullersamma folkmassan, som trängdes omkring processionen, men Alf vände sig om och var nära att störta fram af förtjusning, då han helt oväntadt i de båda personerna i vagnen igenkände majoren och hans nièce, det vackra föremålet för alla hans drömmar och primadonnan i hans improviserade skådespel.

Den unga flickan hade lutat sig framom suffletten och besvarade småleende hans helsning, men i samma ögonblick såg han henne vexla färg: hon blef först röd och sedan alldeles blek och drog sig hastigt in i vagnen bakom den tjocka onkeln, som satt bredvid henne.

Kunde denna omisskänliga rörelse komma af Alfs åsyn? Den stackars unga läkaren blef alldeles hufvudyr vid denna tanke, han visste icke hvad han skulle tro, man blodet rusade med yrande fart till hans hjerta, och han hörde knappt sin väns anmärkningar om tåget, som nyss passerat.

Imellertid hade man uppstigit i vagnen, och Alf skyndade på kusken, för att upphinna den gamla kaleschen, som ännu syntes framför dem, och som han i hvarje ögonblick fruktade att se försvinna vid något gathörn, utan någon möjlig förhoppning att kunna följa den.

Hans fruktan var imellertid öfverflödig tills vidare åtminstone, ty de åkande ämnade sig tydligen till Langenau att fortsätta sin afbrutna brunnsdrickning, och man hade således samma väg.

Alf kunde imellertid icke ett ögonblick vända sina ögon ifrån vagnen framför dem och uppmanade skjutsgossen att köra fortare, så snart afståndet imellan de båda åkdonen minskades, under det han fåfängt sökte påhitta någon förevändning för att ändra målet för deras färd.

Det var imellertid omöjligt att kunna väcka Malkolms interesse för den lilla triviala köpingen med sina ankor och kalkoner, och han såg slutligen den gamla skrumpna suffletten försvinna i dammet på chaussén vid skiljovägen, utan att kunna följa den med annat än en djup resignerande suck.

Ett par timmar derefter stannade de båda vännerna vid ett litet skogvaktareboställe, som med sitt starbo på en stång, sin lilla humlegård vid gafveln och sina grå väggar och tak af spån, tog sig helt pittoreskt ut på en afröjd plats i skogen.

En gammal jägare med långa grå mustacher, kulgevär och läderväska, grå ullstrumpor, som lemnade hans bruna knän och fotknölar bara, och bredskyggig hatt med örnfjädrar och som tog sig ut som en hjelte i någon af Spiess’ eller Hoffmans tyska folksagor, kom ut på gården och helsade fryntligt de ankommande, under det den stora hund, som följde honom och fulländade hans romantiska utseende, upphäfde ett skall, som tycktes kunna återljuda ända till Fichtelgebirges toppar.

Malkolm höll just på att af honom underrätta sig om vägen till den gamla borgruinen, då Alfs uppmärksamhet väcktes af en person, som suttit hopkrupen tätt intill väggen vid trappan och nu steg upp och försvann in i huset.

I samma ögonblick han reste sig upp tyckte Alf sig igenkänna den försvunna lottförsäljaren ifrån Hamburg.

Det var endast en sekund hans blick träffat honom, och han kunde icke se hans ansigte, men någonting i figur och klädsel lät honom blixtsnabbt fatta idén, att det var han, och utan att gifva sig tid till närmare eftertanke skyndade Alf efter honom in i stugan.

Inkommen såg han, att en gång gick midt igenom huset med flera dörrar på ömse sidor, alla stängda utom den till ett slags kök eller matsal, der fyra eller fem personer voro församlade kring middagsbordet.

En äldre karl, klädd i den vackra drägt, som bäres i trakten af Regensburg, med silfvermynt till knappar i sin svarta sammetsjacka, sämskskinsbyxor och snörda kängor, och tvenne qvinnor, som tydligen voro hans hustru och dotter, sutto öfverst vid bordet. Den unga flickan såg så täck ut i sin toppiga filthatt med blommor, sitt svarta silkeslif med halssmycke och bröstet öfvertäckt af silfverkedjor upplagda på små hakar i otaliga hvarf, att Alf nästan glömde vid hennes åsyn, hvarför han inkommit.

Värdinnan i huset, en femtioårig qvinna med röd hufvudbindel, var sysselsatt att åt sina gäster skära af en ofantlig limpa, som hon höll framför sig, och besvarade Alfs frågor med en helt förundrad min och ett fullkomligt nekande, att någon person, som motsvarade hans beskrifning, fanns i huset.

Förlägen såg sig Alf omkring i rummet; der var verkligen ingen af de närvarande åtminstone, som liknade den han nyss tyckt sig se, och då gumman slutligen visade på en halfväxt gosse, som i detsamma kom in, försäkrade denne, att han kom ifrån skogen och alls icke sett de främmande förut.

— Det var besynnerligt. Såg ni verkligen att någon smög sig in, — sade hustrun orolig och lade brödkakan och knifven ifrån sig.

Alf ville just icke gå ed på saken, ty det gifves verkligen tillfällen, då vi i första ögonblicket äro fullt säkra på hvad vi anse oss hafva hört eller sett, men i det nästa, då allt tyckes bevisa, att vi misstagit oss, blir vårt minne och vårt omdöme osäkert, och vi kunna hvarken förkasta eller antaga vårt första intryck.

— Har ni kanske någon ”Hette” här? — sade den främmande qvinnan tvekande.

— Hm, nej det vet jag inte om, men zigenarne äro här på trakten — far har sett dem i skogen, och det är ett osäkert folk.

Litet generad af sin möjliga öfverilning, bad Alf om tillåtelse att få kasta en blick äfven i de andra rummen, och gumman följde honom, villigt öppnande dörrarne, först till ett visthusrum med en respektabel rad af korfvar, hängande i taket, ostar och mjölkbunkar, och sedan till husets sofrum med sina stora halmsängar och qväfvande fjädertäcken, men ingenstädes kunde en skymt af den misstänkta figuren upptäckas.

Alf bad om ursäkt för den oro han väckt och gick ut på andra sidan, der ett litet kålland med några bärbuskar omkring och ett par vinstockar i en bergskrefva tycktes utgöra trädgården, men äfven här fanns ingen menniska med minsta likhet med den lilla svarta figuren, som suttit på trappan, ty att misstänka en stor, frodig piga, som just i detsamma kom ifrån skogen drifvande framför sig tvenne vackra kor med breda remmar om halsen, på hvilka hängde klockor så stora som ”vällingsklockor” i Sverige — var omöjligt.

Malkolm hade nu fått alla de underrättelser han behöfde; häst och vagn hade blifvit insatta i ett skjul af ris och stakar, som begränsade gårdens ena sida, och de båda turisterna begåfvo sig af, för att till fots hinna höjden, der den förfallna borgen låg, utan att Alf nämde något om den syn han tyckte sig hafva haft.

Höglandet mellan Kranach och Regensburg utgör liksom en öfvergång till de vackra Baier-alperna och den del af Frankerskogen, der de båda unga männen nu befunno sig, är den mest romantiska, om den också för en forstman just icke skulle vara den mest tillfredsställande, ty de gamla hyggenas risbråte, de få och ovårdade planteringarna, de många nedruttna vindfällena och de murkna stubbarne gjorde, på den tiden åtminstone, skogen mera pittoresk än välskött.

Den var imellertid fullkomligt överensstämmande med en målares smak, och man hade icke gått en timme ännu och knappt hunnit hälften af den smala och branta gångstig, som mellan gigantiska silfvergranar, lärkträd och tallbuskar förde dem uppåt den höjd, der den gamla borgen borde finnas, innan Malkolm stannade och utropade full af förtjusning:

— Se då Alf, hvilket motiv för en tafla detta skulle bli — sätt dig ned der på stenen ett ögonblick och se till venster! Hvilka vackra partier, hvilka dagrar och skuggor, hvilken grönska, hvilken effekt i och öfver det hela!

Och han hade verkligen rätt. En bäck, som kom ifrån någon vattengöl på höjden, kastade sig här öfver en klippa och bildade en kaskad, hvars skum stänkte öfver en murknad spång nedanför, ett mossigt stensäte och ett af dessa okonstlade monumenter, som taga sig så bra ut, och som man så ofta ser i bergstrakterna öfver förolyckade personer — ett lutande och mossigt träkors, behängdt med radbandskulor uppträdda på ståltråd, och med en tafla, som beskrifver olyckshändelsen, alltsammans öfverstänkt af glittrande vattendroppar, hvilka underhålla den yppiga grönskan, omslutet af fallets harmoniska brus och belyst af denna milda och friska dager, som solstrålarne sprida genom skogens löfverk.

Malkolm hade sjelf satt sig ned på den kolossala stubben efter en silfvergran och framtog sitt ritstift och sin portfölj, och Alf lade sig bredvid på marken för att putsa den långa vackra ”tox” eller alpstaf han skurit under vägen.

En halftimme förgick; båda hade slutat, och Alf skulle just ur sin rensel framtaga den medförda middagen, då en gäll hvissling, helt nära intill dem, ljöd genom skogen.

En jägare, som blåser efter hundarne, tänkte han, under det han såg sig omkring, men den lät icke så, den hade något hest och hväsande, som var helt eget, och i nästa ögonblick upprepades den ännu närmare.

I detsamma lade Malkolm sin hand helt sakta och betydelsefullt på Alfs arm och hviskade, under det han pekade framför sig:

— Se dit Alf, det är han, det är den hvita pierrot’n! Jag drömmer ju icke? Du ser honom ju?

— Ja, det är han, — sade Alf lika tyst och ville i detsamma resa sig upp, men Malkolm hejdade honom och fortfor alltjemt, med ögonen riktade åt samma håll:

— Var stilla Alf, låt oss se, hvart han ämnar sig!

De hade båda talat så sakta och hållit sig så orörliga, alltsedan den sista hvisslingen hördes, att då man följde riktningen af deras blickar, hvilka hvilade på hufvudet och axlarne af en person, som syntes öfver buskarne vid kanten af strömmen, och som stod lika orörlig, skulle man kunnat tro, att de alla tre voro stenbilder, som med liflösa ögon stirrade på hvarandra.

Denna varelse med sin kala glatta hjessa och sin egendomliga fysionomi, som stod der tyst och stel som en spöksyn, hade imellertid ett uttryck af häpenhet och förskräckelse, som var alldeles detsamma, hvilket Malkolm anmärkt, då han såg honom kasta sig i hafvet för ett år sedan.

Alf kunde imellertid icke längre styra sin ifver och otålighet att ändtligen få fast i den besynnerliga mannen, hvilken midt på ljusa dagen stod der framför dem som en uppenbarelse, liksom förstenad och gäckande deras önskningar att ertappa honom.

Det var ungefär femtio steg imellan dem och den hvita pierrot’n, som för hvarje sekund syntes Alf mera sväfvande och obestämd och tycktes honom i hvarje ögonblick kunna försvinna som en dimma för hans allt mera osäkra och stirrande blickar. Han reste sig häftigt upp trots Malkolms återhållande arm, och hoppade i vild fart öfver de stenar och busksnår, som lågo imellan honom och det orörliga föremålet för hans nyfikenhet, följd af sin vän, som, då anfallet nu en gång var börjadt, ansåg det bäst att understödja ett bemödande, på hvars framgång han likväl icke hade den minsta förhoppning.

I samma ögonblick som Alf rörde sig, tycktes äfven judens förstelning bruten, han påsatte hatten, som han hållit i ena handen, och med tillhjelp af den långa alpkäpp han höll i den andra, svängde han sig öfver stenblocken, bakom hvilka han stod, och var blixtsnabbt uppe på den bräckliga bryggan, på hvilken han ilade fram som en ekorre.

Då han hunnit midten deraf, stannade han, vände ännu en gång för en sekund sitt bruna och grinande ansigte emot sina förföljare, som voro på endast ett par stegs afstånd ifrån stranden, och i nästa ögonblick hade han hunnit öfver.

Just då brusto de murkna stockarne, föllo ned i det hvirflande vattnet och bortfördes af strömmen i samma stund, som Alf hunnit fram och skulle sätta foten derpå.

Båda de unga männen rusade i häftigheten utan betänkande ned i det iskalla vattnet för att komma öfver till den infernaliska varelse, som på andra stranden lät höra ett torrt och hånfullt skratt, hvilket echot i skogen upprepade, och sträckte, liksom för att bevisa sin identitet med Malkolms drömmar, alla sina tio fingrar i luften för att triumferande klappa i sina knotiga händer, innan han försvann bland riset och ormbunkarne i den täta skogen på andra sidan.

Alf fann imellertid genast, att strömmen var för stark att här komma öfver; han ryckte våldsamt sin vän, som redan förlorat fotfäste, tillbaka och lät sin vanmäktiga vrede utbryta i några högljudda svenska eder och hotelser, som skallade efter den lilla mannen, förmodligen till ringa uppbyggelse för hans tyska öron.

Våta upp till midjan, flata och förargade, sågo de båda vännerna på hvarandra med villrådiga blickar. Hvad skulle man väl göra? Den hvita pierrot’n hade åter undkommit.

Ett långt stycke nedanför flöt vattnet lugnare; det skulle hafva varit lätt att der simma eller vada öfver, men huru kunna förmoda, det han ännu stod att finna i en för dem okänd trakt, der han tydligen var hemmastadd.

Malkolm hade imellertid förlorat allt interesse för det gamla slottet, som varit resans mål, och sedan man ofvanför vattenfallet funnit ett slags bro för att komma öfver bergsströmmen och gjort en tur omkring i skogen, der de funno en hop upprifven mossa, aska och kol efter en utsläckt eld och bitar af sönderslagna stenkärl, allt spår efter den zigenarhord, hvarom skogvaktarens hustru talat och som helt nyss tycktes hafva uppbrutit, återvände de till jägarens boställe, innan solen ännu hunnit nedom skogstopparne.

Båda voro tysta den återstående delen af vägen till Kranach. Malkolm fördjupade sig i besynnerliga spetsfundigheter för att finna överensstämmelse i de besynnerliga teorier han skapat sig, och i Alfs sinne stredo tvenne önskningar om företrädet, den ena att omsider kunna lösa sitt löfte till sin vän och den andra att återse den vackra främlingen, hvars namn han ännu icke ens visste, och som, ehuru de bodde under samma tak, en sällsam otur nekat honom att ens få se eller råka. Och likväl hade hon redan, utan att han sjelf gjorde sig full reda derför, intagit ett rum i hans hjerta, som hon kanhända aldrig skulle lemna.

Solen var ännu icke fullt nedgången, då de stannade vid posthuset i Kranach för att till fots genom staden begifva sig hem till det gamla värdshuset, och man ringde just till aftonbön, när de kommo ut ifrån gården på gatan, hållande sina hattar i hand för att icke stöta de andäktiga stadsboar, som de mötte med bara hufvuden.

— Det var en gammal förnäm dam, hvilkens lik man förde till kyrkan i morgse; det står qvar der ännu och skall först i morgon nedsättas i grafhvalfvet. Har du icke lust att gå in och se det? — sade Alf, i detsamma de passerade förbi de öppna kyrkdörrarne.

Kyrkan var nästan tom, endast ett par gamla qvinnor lågo försänkta i bön eller sömn innanför dörren, och några barn stodo framme i choret, beskådande den döda, hvilkens kista var stäld på en katafalk och locket lagdt tvärs öfver fötterna.

Den gamla damens lik var höljdt i siden och spetsar och såg ännu mera hemskt och förvandladt ut genom den färgade dagern, som föll derpå genom de målade kyrkfönstren.

— Hvilket vackert arbete! Kulorna och korset äro af agath och bilden af guld! — sade Malkolm, och böjde sig ned för att närmare betrakta det radband man lagt mellan likets sammanknäppta händer.

— Det är välsignadt af hans helighet i Rom och skall följa grefvinnan i grafven, — sade sakristanen, som gick och sysslade i biktstolarne vid altaret. — Den fromma grefvinnan har skänkt hela sin förmögenhet till kyrkan här och till klostret, som ligger utom staden, — fortfor han, omsorgsfullt fläktande flugorna ifrån liket med en gammal vigvattensqvast.

— Hon var då mycket rik, förmodar jag? — sade Alf likgiltigt, som mera tänkte på den sköna, lefvande qvinnan, som han första gången sett här, än på den dödas frikostighet.

— Ja, hon hade ett stort gods, som kommer att tillfalla klostret, och man skall i everldeliga tider hålla messor på hennes dödsdag för hennes själs frälsning.

— Den anses då vara mycket illa fast? — inföll Alf leende.

Kyrkovaktaren såg på honom med en dum min, vände sig bort och svarade ingenting.

— Tro och öfvertro, — mumlade Malkolm, betraktande den döda, — sanning och vidskepelse, fruktan och hopp, hvem gifver dem väl sin rätta betydelse? Liksom färgspelet på stengolfvet här ifrån fönsterrutorna beror på ögats uppfattning, så bero dessa omtvistade abstraktioner på det hjerta, som upptager dem. Lyckliga gamla qvinna, hvars stela fingrar ännu i döden kunna fasthålla, hvad du i lifvet trodde på och hvars hopp kunnat hvila på några afsjungna messor. Ja, jordens barn äro sällast, ju mera de tillhöra jorden, ju fastare hon håller oss tryckt intill sig, och ju mindre den fängslade anden kan höja sig deröfver, ty ju längre kedjan är, desto tyngre är den, ju högre själen flyger, desto smärtsammare känna vi oss skilda både ifrån himmel och jord. Vi hafva förlorat fotfästet på jorden, utan att kunna hinna himlen, — tillade han halft för sig sjelf med denna melankoliska blick, som gjorde hans ögon så vackra, under det han stack sin arm under Alfs och lemnade kyrkan.

XXI.

— Nej, min herre, de äro ännu icke återkomna, — svarade en af uppassarne i värdshusets förstuga, till svar på Alfs fråga efter den ryska majoren, som han sett resa till Langenau på morgonen.

— Bruka de dröja der hela dagen?

— Nej, de komma vanligen hem till middagen.

— Huru kommer det då till, att de dröja så länge i dag?

— Jag är verkligen icke i stånd att begripa det, men i alla händelser återkomma de nog i afton. Klockan är endast åtta, och vi få ett herrligt månsken.

— Det är sannt, de hafva velat undvika hettan och dammet på dagen.

— Ja, det är förmodligen orsaken till deras dröjsmål.

Gossen fläktade dammet af sina skor med servietten, som han höll öfver armen, och gick tillbaka in i matsalen, der han höll på att duka bordet för soupe’n.

— Hör på, Johan! —ropade Alf hastigt åt Malkolms betjent, som i detsamma gick förbi. — Säg din herre, som redan är derinne, att jag går ut och kanske icke återkommer förr än senare.

Det hade fallit honom in att återvända samma väg de nyss kommit, ett stycke utom staden, i förhoppning att möta de väntade brunnsgästerna, en idé, som skulle kunna synas hvar och en temligen besynnerlig, men då man är kär, så har man mycket besynnerliga idéer, och det är ingenting att säga derom.

Den unge kandidaten, som icke ville gå in för att undvika en möjlig fråga af sin kamrat, borstade som hastigast dammet af sin rock och sina krusiga lockar, tryckte hatten derpå och gick ut genom porten igen med så raska och spänstiga steg, som om han icke varit ur sitt rum på hela dagen.

Det hade varit hans mening att vid fästningsvallen afvakta den unga flickans och hennes onkels återkomst, men luften var så sval och aftonrodnaden var ännu icke besegrad af skymningen, han fann det angenämare att fortsätta vägen och gick framåt ända till ett litet värdshus eller bättre krog, der Malkolm och han ofta varit inne under sina promenader.

Alf kände sig törstig, och som värden utom det vanliga ölet äfven hade thé, lemonad och isvatten att bjuda på, så gick han in, då huset låg alldeles invid vägen, och ingen kunde passera, utan att han skulle märka det.

På ena sidan af den lilla gårdsplanen, under ett par stora lönnar bredvid några bondvagnar, stod äfven en kalesch, som mycket liknade den, hvari han sett den unga flickan åka om morgonen, men Kranachs ekipager voro alla i ett temligen bedröfligt skick och liknade hvarandra så mycket, och dessutom var ingen anledning att tro de resande hafva stannat bland arbetarne på en ölstuga, hvarför Alf gick in, utan någon vidare tanke på den gamla vagnen utanför.

Inne i värdshussalen sutto några af de vanliga gästerna vid sina bierseidlar, och dessutom ett par landtmän, som kommit ifrån staden, der de varit inne för att sälja höns, grönsaker och kalfvar och hvilkas burvagnar stodo utanför.

Det var temligen skumt i det låga rummet, och Alf gaf icke akt på någon särskild derinne, förrän en af de närvarande sakta reste sig upp vid hans inträde och sökte smyga sig ut bakom honom. Han vände sig då om och igenkände i ögonblicket, för tredje gången denna dag, den lilla juden.

Hastigt som tanken, fattade han tag i hans rockkrage och höll honom qvar.

Det händer ganska ofta, äfven i vigtigare fall, att ändamålet glömmes af interesse för medlen; och den ifver, den energi och häftighet vi utveckla under bemödandet att ernå en sak, stå ofta i ett mycket ojemnt förhållande till målets vigt; sjelfva ansträngningarna derför och svårigheterna dervid lifva och sysselsätta oss till den grad, att det, som ifrån början var hufvudsaken, blir nästan glömdt, och medel och ändamål blifva ombytta. Liksom vildbrådets hela vigt och värde ligger i nöjet af jagten, så hade Alf nästan glömt, hvarför han ville fånga juden, under den ifver och det interesse, som hans många misslyckade bemödanden dervid och den lilla listiga mannens ständigt lyckade räddning uppväckt och stegrat.

Nu hade han honom då verkligen fast och blef sjelf så förbluffad öfver sin framgång, att han i första häpenheten och glädjen knappt visste, hvad han skulle företaga med honom.

— Ursäkta, min herre, ursäkta! — sade han så artigt och lugnt han förmådde, under det den förmente handelsexpediten ifrigt och med synbar förskräckelse sökte göra sig lös. — Jag har något mycket vigtigt att säga er.

Denne hade imellertid blifvit alldeles blek och sökte med skallrande tänder och förtviflade åtbörder att komma ur sin rock och på detta sätt kunna befria sig.

Alf fann, att det var omöjligt att qvarhålla honom med mindre än att fatta honom om lifvet och trycka honom i sin famn.

Hela denna scen i den öppna dörren den sprattlande lilla juden och de förvånade källarkunderna, föreföll den liflige unge läkaren imellertid så löjlig, att han mot sin vilja brast ut i skratt, under det han alltjemt höll den motsträfvige juden tryckt till sitt hjerta.

Den lilla svarta vaxdukspåse, som denne hållit under armen, hade imellertid fallit ned på golfvet, och hela dess innehåll, en hop askar, burkar och små paketer, som spredo en stark lukt omkring sig, rullade omkring öfver allt till deras egares ännu ytterligare vrede och fasa.

— Men så lugna er då, min herre! Lugna er, för fan, jag ämnar icke äta upp hvarken er eller eder blanksmörja, — sade Alf, ännu skrattande, då han såg, att den arma varelsen var nära att svimma och nu hängde matt och slak som en våt handduk öfver hans armar.

— Min herre, jag begriper icke, hvarför ni kommer och skrämmer lifvet ur den stackars karlen, — sade värden, som tillika med de öfriga i rummet kommit fram till dem och nu, med sin långsamma tyska godmodighet, sökte befria juden ifrån Alfs omfamning.

— Är det mitt fel, att en menniska låter skrämma sig ifrån vettet, derför att man ber om ett samtal med honom. Man måste antingen hafva ett mycket dåligt samvete eller vara en förb ... kruka, om man blir rädd för så litet.

— Det är sannt, men om man vill tala vid en person, så brukar man väl icke börja med att klämma honom som i en vinpress. Se så, släpp honom då, ni qväfver honom ju!

— Ack, ni känner honom icke; om jag släppte honom en half aln ifrån mig, så skulle han vara försvunnen, — återtog Alf förargad och andfådd, under bemödandet att hålla den, som det tycktes, alldeles liflöse juden, — jag har i ett par månader fåfängt sökt att få tag i honom, och jag släpper honom icke nu, förrän han sagt mig, hvad jag vill veta.

— Hm, är det på det viset, så kunna ju herrarne talas vid i lugn, se så! Var vid godt mod, det skall intet ondt vederfaras er, — fortfor den beskedlige värden, sökande att uppmuntra den förvirrade juden, som ömsom tillslöt sina små kersbärsbruna ögon och ömsom tittade upp med en illparig blick, alldeles som en döende kalkon, och af hvars uppförande man omöjligt kunde begripa, om hans skrämsel var verklig eller låtsad.

— Se så, mina vänner, om jag inte kände hr Stjerne här som en hederlig ung herre, fast han kanske är något fallen för upptåg och sådant, så skulle jag aldrig tillåta detta uppträde i min bierstuga. Men nu kunna ju herrarne gå in i ett annat rum och talas vid helt vänskapligt.

Så, släpp nu hans arm, ni klämmer ihjäl honom.

Rädd, att den obegripliga varelsen verkligen skulle nedfalla afdånad, släppte Alf honom ändtligen, men i samma ögonblick flög han upp som en spänd fjeder, gaf värden en knuff på hans runda mage och störtade på dörren med blixtens hastighet.

Lika hastigt rusade Alf efter honom, men troligen skulle han likväl hafva undkommit, om icke i samma ögonblick en af husets bastanta pigor kommit i dörren, bärande en ofantlig ost, hvarmed hon ämnade sig in i rummet; den häftiga sammanstötningen lät osten falla framför judens fötter, och Alf fick tid att å nyo fatta tag uti honom.

Den första paroxysmen af förskräckelse tycktes helt och hållet hafva förstummat honom, och han liknade en sprattlande mört, som fått en metkrok i halsen, den andra deremot satte hans tunga i en fruktansvärd fart, hvilken påminde om en kacklande gås i räfvens klor.

Aldrig i sitt lif hade Alf hört en sådan munvighet, en sådan störtsjö af bedyranden, böner, hotelser och oqvädinsord; han måste beundra det tyska språkets rikedom, hvars hela vältalighet han likväl icke förstod, och som gjorde, att han ännu en gång var nära att kikna af skratt, under det att alla de närvarande hederliga landtmännen sökte lugna sin uppretade och förskräckta landsman och medla mellan honom och Alf.

Ändtligen hade den senare lyckats försäkra dem, att han icke ämnade kröka ett hår på den resande blanksmörjsfabrikantens hufvud, och fått honom med sig in i rummet bredvid, hvars dörr han låste och hvartill han stoppade nyckeln i fickan.

Väl inkommen dit, nedsatte han sin tvetydige fånge i en gammal länstol, drog hastigt upp en pistol, laddad med litet löst krut, hvilken händelsevis legat qvar i hans rockficka, sedan han begaf sig till mötet i Frankerskogen, och stälde sig tätt framför den besegrade mannen, icke utan en hemlig fruktan, att hela den lilla hexmästarens person skulle upplösa sig som en dimma för hans ögon eller flyga upp genom taket som en ande i en fésaga.

— Om ni nu gör det minsta försök att undkomma eller nekar att gifva mig de upplysningar jag begär, så skjuter jag er för pannan utan betänkande, men om ni håller er stilla och svarar med sans och uppriktighet, så skall genom mig åtminstone intet ondt hända er, — sade Alf på svenska, för att icke förstås af de troligen utanför lyssnande tyskarne, och fixerade honom med en obestämd aning om att hela hans ytterliga rädsla och allt hans bråk och prat endast voro förställning och dolde någon listig plan till flykt, ty ehuru han var blek och darrade i hela kroppen, fanns likväl ett uttryck af klipskhet och trots i hans små tindrande ögon, som motsade hans öfriga fega hållning. — Ni vet, att vi länge sökt er, och ni bör förstå, att jag trotsar allt för att få veta sanningen; det är således inga tomma hotelser, hvarmed jag söker skrämma er. Svara nu, går ni in på mitt alternativ?

— Fråga mich, jack shall schware er, — hviskade juden matt och föll tillbaka emot stolen.

— Ni känner min reskamrat, eller hur? började Alf långsamt, alltjemt med pistolmynningen i jemnhöjd med judens panna.

— Ja, pustade denne, plirande med ögonen och tydligen beredd på denna fråga.

— När såg ni honom första gången?

— Åh, det var den gang, då jack låg och väntede på en liten affär fyr meine principalers räkning vid den svenske staden Uddevalla. Jack har det noch i minne. Det var näre att koste mich lifvet i det prusende haf, — sade han suckande och, som det tycktes beredd att underkasta sig det förhör som väntade honom!

— Betänk er väl! Jag frågar, när ni första gången såg honom, — sade Alf, höjande pistolen.

— Ack mein lieber herr! Jack pedyrer.

— Jag skall då underhjelpa ert minne. Ni var på en masquerad i Stockholm för tvenne år sedan, ni bar en hvit pierrotkostym, och ni tappade er peruk.

— Ack, mein Gott, mein Gott, das ist wahr! Jack erinnre mick detta. Men er vän herr poliskommissarien?

— Poliskommissarien! — upprepade Alf förvånad.

— Ursäkte mick, tullkommissarien kanhända!

— Tullkommissarien?

— Åh, jack ber så micket! Polisöfversten då?

— Ni är en genompiskad skälm, med edra låtsade undflykter, men tro icke, att ni skall undkomma, — sade Alf, retad af hans dumma förställning, — jag anar nästan hela sammanhanget. Ni tror er kanske oåtkomlig, men man har funnit de stulna juvelerna gömda i det rum, som ni bebott i Kranach, och jag behöfver endast återföra er dit, för att få er arresterad för denna sak, i fall jag icke föredrar att skjuta en kula genom er kala skalle, till lön för edra nedriga förföljelser emot min vän baron Schelting.

— O, himmel! — utropade juden, höjande sina händer med de olyckliga blå naglarne i luften, på sitt vanliga sätt, med en så naturlig bestörtning, att Alf ett ögonblick kände sig villrådig och med mindre häftighet fortfor:

— Kan ni väl neka till dessa djefvulska konster, och hvad är orsaken dertill? Det är en hemlighet, som ni känner och för hvilken man betalt er! Ni har följt baron Schelting öfver allt i tvenne år, ni lemnar honom ingen fred!

— Nej, nej, detta är för micke! — afbröt juden, halft resande sig upp, med en min, som om han skulle hafva sväljt den kula, hvarmed Alf hotat honom, — jack skulle förfölja den ädle baronen, jack, som per Gott pevare mich fyr den herrn, som icke vill träffe honom mer i mein leben, jack, som är unskyldig wie ein säugling, som reser här med med någre små prof på ett ausserordentligt liktornsplåster och den allra förträffligaste patenterede blanksmörja, jack, som ...

Längre kom icke juden i sitt entusiastiska försvar, ty en tapetdörr bredvid honom, hvilken Alf icke observerat, sköts i detsamma hastigt upp, och midt för den unga läkarens af häpnad och förtjusning stirrande ögon stod den vackra främlingen ifrån Kranach.

Juden, som i ögonblicket iakttagit den plötsliga rörelsen i Alfs ansigte och märkt sig vara obevakad, begagnade sin fördel i sekunden; han kastade sig med vighet af en katt på sidan, slog pistolen ur sin vaktares hand och rusade ut genom den öppna dörren, med en min kring sin fula mun och en hånfull blinkning i sina glittrande ögon, som rätt väl tycktes rättfärdiga Alfs tanke om hans list och lätt skulle komma en att tro, att om han icke var i komplott med den vackra flickan, hvars oväntade ankomst räddat honom, så var han i stället förbunden med hin onde sjelf.

Alf tänkte icke på att förfölja honom, ty den unga damen, som såg blek och upprörd ut, sade genast på ren och god svenska, i det hon närmade sig till honom:

— Min herre, ursäkta mig, men jag vet, att ni är min landsman och läkare, och jag ber er derför att genast komma in till min onkel, som blifvit hastigt sjuk på vägen ifrån Langenau.

Alfs bestörtning var så stor, och så många frågor och utrop sväfvade på en gång på hans läppar, att han icke kunde framföra ett enda ord, utan stod stum och orörlig.

Den vackra flickan, som framträdt likt en uppenbarelse och låtit den hvita pierrot’n återigen komma undan, tycktes nu först märka, att hon afbrutit en något besynnerlig scen, ty hon kastade en hastig och förvånande blick på den uppspända pistolen vid Alfs fötter, drog sig derefter misstänksamt tillbaka och yttrade villrådig:

— Förlåt mig, min herre! Jag visste icke ... jag tänkte icke ...

— Det är jag, som måste be er förlåta, att ni blifvit vittne till ett uppträde, som jag icke nu kan förklara för er, — sade Alf, hastigt återtagande sin besinning och glömmande med ens alla planer på den flydda handelsexpeditens upphinnande.

— Var så god och för mig till er onkel! Jag har visserligen ännu inga särdeles anspråk på att kallas läkare, men jag har studerat medicin och kan möjligen göra er någon nytta.

— Min onkel mådde illa redan i Langenau, och vi dröjde derför med hemfärden, men brunnsläkaren försäkrade att ingen fara var för handen, och ansåg honom endast hafva ätit för mycket foreller till frukost; imellertid blef han sämre under vägen, och vi måste stanna här, — återtog hon lugnad, under det Alf stoppade pistolen i fickan och följde henne in i rummet näst intill.

Han fann den stackars majoren liggande i en stor halmsäng med hopklämd näsa och insjunkna ögon. De små styfva gula mustascherna stodo rätt ut på hans uppdragna läppar, och tänderna voro sammanbitna.

Alf fruktade i början ett slaganfall, men lyckligtvis var det, som läkaren i Langenau sagt, endast ett anfall af indigestion. Man badade hans tinningar, höll luktsalt för hans näsa och stänkte vatten i hans ansigte, med ett ord, använde alla dessa menlösa resurser, som det lilla värdshuset kunde åstadkomma, och efter en stund qvicknade han vid; han slog upp ögonen med en frammumlad ed öfver det alltför färska ölet i Langenau och satte sig sedan upp med peruken på sned och förvirrade blickar.

En halftimme derefter var han kry och rask igen och skakade den unga läkarens hand med en värma, som om de varit gamla bekanta.

— Mycket roligt, herr kandidat, att få göra er bekantskap, sannerligen trefligt att träffa på landsmän! Mitt namn är Granatenborg, för detta major vid Elfsborgs regemente, och detta är min lilla systerdotter, det vill säga min kusins och fostersysters dotter, Sara S., fader- och moderlös stackars liten! Vi äro båda utan andra slägtingar, och hennes mor anförtrodde henne åt mig, när hon dog. Vi hafva vistats i Kranach nära en månad, men först i går fingo vi händelsevis se edra namn i hotellets journal. Jag sade strax åt Sara: detta namn känner jag igen, jag ger mig fan på, att han sjelf eller hans far är vid småländingarne, och Sara blef lika belåten som jag att igenkänna ett svenskt namn, hon ordentligt rodnade dervid! Hvad er reskamrat vidkommer, så trodde jag honom vara utländing. Ja, riktigt angenämt var det imellertid, man känner sig genast som vänner, när man råkas utomlands. Hm, förb-t besynnerligt, att jag icke skulle tåla det der färska ölet ofvanpå forellerna. Jag har annars den förträffligaste helsa, men jag glömde regeln: ”öl på kött och vin på fisk”, ser ni! Se så, nu ge vi oss af! Månen är redan uppe, om en en qvart äro vi i Kranach.

Den hederlige majoren behöfde verkligen prata en lång stund, innan Alf kunde återkomma ifrån sin obehagliga öfverraskning.

Hans första känska af glädje att finna den sköna okända vara svenska hade nu bytts i missnöje, nästan harm, då han hörde hennes namn och fann, att hon just var den enda, som han tyckte sig icke hafva rätt att älska, då han visste, att hon ännu var föremål för Malkolms saknad och kärlek.

Det föreföll honom också, som om den vackra Sara såg mindre belåten ut än hennes onkel öfver sammanträffandet med sina landsmän; och det var ju också helt naturligt, att hon skulle känna sig generad af att möjligen sammanträffa med sin forne beundrare, ehuru hon troligen icke anade, att han kände hennes kärlekshandel med Hawerfield.

— Ni åker nu med oss, herr kandidat, det är godt rum på baksätet. Det är fan så skräpiga vagnar de hafva här, men imellertid så hålla de ihop ändå. Jag skulle min själ aldrig tänka på att riskera lif och lemmar i en sådan här fågelskrämma hemma i Sverige, men på resor får allting gå an, — sade gubben muttrande, under det han satte sig ned så tungt, att den gamla kaleschen tycktes skola falla i bitar.

Alf kunde naturligtvis icke motstå frestelsen att sitta midt emot den unga flickan under en hel qvarts timme, och då månen nu lyste på hennes fina ansigte och milda ögon, tyckte han, att hon såg ut som det mest förtjusande helgon, hvarom någon klosterbroder någonsin kunnat drömma.

— Jag tycker nu, att mitt bröst är betydligt bättre, och jag finner det bra instängdt och varmt i Kranach, — sade Sara hastigt, då majoren under vägen talade om deras resplan, — vi ämnade ju göra en tur genom Schweiz och Italien, och om onkel så tycker, så kunna vi resa ännu i morgon.

— Hvad, min vän? Din bestämda brunnssejour är ju ännu icke slut. Vill du lemna Langenau så hastigt?

— Ja, om onkel mår väl och icke har något deremot.

— Hm, nej! Jag är en fattig militär, ser ni, som reser på min unga slägtinges bekostnad och som hennes förmyndare och skydd och får väl derför rätta mig efter hennes vilja, — sade majoren skrattande och vände sig till Alf, — men nog tycker jag, att vi ännu kunna dröja något. Jag har här gjort en angenäm bekantskap i öfverste Zuber, som är kommendant på fästningen, en mycket hygglig karl, med hvilken man kan få sitt lilla parti om aftnarne. Jag trifves mycket bra här, och dessutom lefver man godt och billigt i Kranach: ett ypperligt öl, de delikataste skinkor och foreller och rökt tjäder, som är en verklig läckerhet. Har ni ätit rökt tjäder, hr kandidat? Det är något att försöka.

Alf bedyrade, att den rökta tjädern och allt hvad ”Goldenen Wagens” matsedel hade att bjuda på, var efter hans öfvertygelse just det nyttigaste, som kunde finnas för en menniska, och var fullt öfvertygad, att majoren helt visst riskerade sin helsa, ja kanske sitt lif, om han så hastigt skulle lemna den helsosamma luften i Baiern.

— Min reskamrat, baron Schelting, hvilkens helsa är mycket angripen, har funnit sig synnerligen väl här, — tillade han, fixerande Sara helt oförmärkt bakom den kolossala kryckan af majorens stora paraply, som han höll framför sig.

— Är er vän sjuklig, min herre? — sade den unga flickan genast med en viss häftighet.

— Ja, tyvärr, han lider sedan tvenne år af en fruktansvärd hypokondri, som försvagat hans nervsystem till den grad, att jag fruktar för hans lif.

Det såg nästan ut, som om Sara blef ännu blekare i månskenet, hon lutade sig tillbaka i vagnen utan att svara, och Alf kände en pinsam oro öfver hennes tystnad, som kunde betyda både likgiltighet och rörelse

— Ja, det är en fördömd sjukdom den der hypokondrien, den kommer helt och hållet ifrån en dålig matsmältning. Vi hade en underofficer vid regementet, en beskedlig och hederlig karl för resten, men hypokonder af bara fan och vresig och svår derigenom. Jag sade honom många gånger, att hans mage var förstörd, att han hade dålig matsmältning. För tusan, hr major, — svarade han, — det tror jag nog, det kommer deraf, att jag icke har något att smälta, och jag tror, att han sade sannt, han hade tio barn och var fattig som Job, och under dylika omständigheter så kommer hypokondrien, äfven om man vore alldeles utan mage, — sade majoren småskrattande och stack sina ben utom vagnen, ty nu var man inne på hotellets gård.

De skildes åt, men Alf utbad sig att morgonen derpå få göra sig underrättad om majorens helsa och såg dem försvinna genom korridoren till sina rum, utan att hafva hört ett enda ord från den vackra Saras mun vidare eller fått annat än en stum bugning till svar på sin afskedshelsning.

På en gång glad och nedslagen öfver den upptäckt han gjort och den bekantskap, hvarpå han så länge hoppats, gick Alf långsamt in till sig.

Malkolm var ännu uppe, då Alf kom in, och denne var ett ögonblick obeslutsam, om han skulle berätta, att den förmenta ryska damen, hvars skönhet alla berömt, var ingen annan än Malkolms otrogna älskarinna. Man hade här, som ofta är händelsen på ett hotell, förvexlat den ena nationen med den andra, och Alf hade trots sin nyfikenhet icke kommit att se i journalen, der majorens namn i alla händelser skulle varit honom fullkomligt främmande.

Efter något besinnande trodde han sig handla klokast, då han lemnade Malkolm i okunnighet om sin nya bekantskap, tills han fått visshet om hennes närvarande känslor för sin afskedade tillbedjare; deremot berättade han utförligt om den oväntade tillfällighet, som ännu en gång fört den hvita pierrot’n i hans närhet, och att resultatet af detta möte var Alfs nästan bestämda öfvertygelse om den harhjertade handelsbetjentens oskuld.

Det föreföll honom omöjligt, att denna menniska skulle kunna spela en dylik komedi, och att den arma karlen, på hvars samvete troligen låg en hel hög af handelsknep och bedrägerier, visst icke såg ut att hafva de mörka och vidsträckta planer, som Alf misstänkt.

— Nå väl, du ser nu, att jag har rätt. Han kan ingenting säga dig, derför att han sjelf ingenting vet, — sade Malkolm, då Alf slutat sin berättelse.

— Men hvarför finna vi honom då ständigt i vår närhet, hvarför ser du honom vid din säng, hvarför utöfvar han denna besynnerliga döfvande verkan på dina sinnen, hvarför kan du icke bestämma, om du drömmer eller verkligen är vaken, och hvarför lider du af detta tillstånd, så att din helsa blir förstörd, hvarför allt detta? Om jag hos originalet till den bild du ser icke skall finna förklaringen häröfver, hvar skall jag då finna den? — sade Alf tröstlös.

— Det finnes saker, som icke kunna förklaras, du får underkasta dig denna sanning. Har du icke hört berättelser om vampyrer och gengångare, om fruktansvärda väsenden, som låna vissa menniskors skepnad, ofta våra aflidna vänners skugga, för att plåga och förvirra oss så mycket mera, har du icke hört talas om dubbelmenniskor, om att man sett sig sjelf? Hvad äro alla dessa visioner annat än fiendtliga väsenden, afgrundslika dimbilder, som icke kunna förklaras.

— Det är en rubbad hjernas fantasier, en oordning i det hemlighetsfulla och komplicerade maskineri, som ännu icke förmått att för menniskoanden definiera sin egen existens, en psykisk gåta, om du så vill. Men jag erkänner aldrig ...

— Hör, vet du hvad, Alf, det förefaller mig, som vi i grunden tänkte precis detsamma, vi nyttja endast olika uttryck för att komma till samma slutledning; båda innesluta vi, när allt kommer omkring, verlden med alla dess fenomener inom vår egen hjernskål, derifrån utgår allt, och dit återvänder allt, för så vidt som allt är summan af våra sensationer.

— Malkolm, minnes du den franska konungens bekanta yttrande: ”staten, det är jag.” Du ansåg detta uttryck såsom den yttersta konseqvensen af en förstockad egoism, men i sanning det förekommer mig, som du i detta ögonblick öfverträffade den kungliga egenkärleken, — sade Alf leende.

— Du missförstår mig. Jag är i detta ögonblick så långt ifrån kärlek till min egen person, att den icke ens existerar för mig annat än såsom ett slags hypothes, en utgångspunkt för mina iakttagelser, ett medium mellan intet och allt, mellan döden och lifvet, en brännpunkt, der alla de möjliga förnimmelserna mötas, ingenting annat och jag hoppas att en gång komma derhän i fullkomlig afsöndring ifrån mig sjelf såsom menniska, att af hela min varelse ingenting annat återstår än reflexionsförmågan.

— I detta fall vore du i sanning förtjusande och afundsvärd, ty du liknade då dessa afskyvärda glaskulor, hvilka man ställer ut i ingen annan afsigt som det tyckes, än att karrikera allt omkring sig. Jag skulle hellre vilja begrafva dig, ty inser du icke, att Malkolm Schelting då vore död, han funnes icke i den stund, då han icke längre eger en gudomlig ande, som beriktigar hans reflexioner, ett hjerta, som älskar, som glädes och lider.

— Ah, tala icke med mig om hjertat! Inser icke du i din ordning, att alla mina filosofemer äro raketer uppkastade för att öfverrösta hjertats verop? — sade Malkolm med ett hastigt och ofrivilligt uttryck af smärta.

— Jo, jag inser det mer än väl, men jag önskade, att du ville göra detta hjerta rättvisa, i stället för att trampa det under fötterna, och finna, att det ligger mera storhet i det menskliga lidandet, mera gudomlighet i alla våra svagheter än i den klumpiga, oformliga afgud af känslolös uppfattning, som du vill resa inom dig, att vår resignation är mera sublim än vårt trots och i synnerhet tusen gånger lyckligare. Det ena höjer oss till himlen — denna himmel må nu vara en chimèr eller ej — då det andra endast gör oss till en förtorkad och tillhårdnad lerklump, som i alla händelser ändå till slut skall smälta, för att formas om.

XXII.

Klockan slog tolf i Kranachs gamla kyrktorn, och dess uråldriga och egendomliga klockspel, som vid denna timme med orubblig noggrannhet i ett par sekler upprepat sin enformiga melodi, hade nyss förklingat.

Alf hade på de sista veckorna vant sig att kunna lefva nästan utan sömn; han sof knappt en timme hvarje natt, och denna föreföll det honom mindre svårt än vanligt att hålla sig vaken, ty tanken på den vackra Saras tystnad, då han talade om sin väns sjukdom, och hennes rörelse vid hans åsyn på morgonen — ty den stackars unga mannen insåg nu alltför väl, att det var Malkolm och icke han, som varit orsaken till färgskiftningen på hennes fina kind — sysselsatte alltför mycket hans sinne.

Månen sken in genom fönstret i hans rum, och i dess ljus vandrade han ljudlöst fram och åter på golfvet, med hjertat för första gången uppfyldt af bittra känslor emot det oblida öde, som låtit honom älska en qvinna, hvilken kanske icke var värd hvarken hans eller Malkolms saknad.

En tår stal sig fram i den unga kandidatens öga, hans läpp darrade ett ögonblick af smärta, men i det nästa stannade han lugn och småleende vid fönstret och såg ut öfver de gamla besynnerliga husen i staden och den djupblå himlen, hvars alla stjernor voro fördunklade af den klara fullmånens ljus.

Det gifves verkligen, ehuru de äro sällsynta, vissa privilegierade naturer, och till dessa hörde Alf Stjerne, hvilkas mjukhet i sinnet, hvilkas milda och barnsliga själ icke ger smärtan något fäste.

De älska varmt och innerligt, men utan passion, och fatta icke ens betydelsen af hatet, de lida, men utan bitterhet och förtviflan, och vredgas ett ögonblick endast genom en blixtsnabb hetta i blodet, som är afkyld, nästan innan den hunnit visa sig. De känna hvarken lidelsernas stormar eller de frätande samvetsaggens qval; befriade ifrån frestelsernas glöd, känna de glädjen såsom sin naturliga lifsluft och pligtens bud såsom ett skyddande hägn kring sitt rena och lugna hjerta; religionens alla fromma föreskrifter äro liksom echon af deras egen själ, och om de icke vinna någon martyrkrona genom försakelse och lidande, så är det derför, att de icke finna någon fiende att besegra.

Lyckliga varelser, som liksom Balder och Achilles hafva fått skvddsbref af hela naturen.

En timme förgick. Alf var trött af dagens långa promenad och kastade sig fullt klädd på sängen, öfvertygad, att sömnen likväl icke skulle besegra honom.

Strax vid vägen, mellan Kranach och det lilla värdshuset, der Alf för ett par timmar sedan återfunnit både den tvetydiga handelsbetjenten och den vackra Sara, stodo i detta ögonblick tvenne personer, som också lyssnade till de små klockornas pinglande i tornet vid midnattstimmen.

De ljödo så klart genom nattluften, och månen sken så mildt öfver det porlande vattnet i rännilen bredvid vägen, men likväl var det alls icke nattens skönhet, som sysselsatte de båda vandrarnes sinnen, det fann man strax af det första ord de vexlade, då de nu närmade sig kanten af den öde och tomma vägen, der ingen lefvande varelse syntes vid denna tid på dygnet.

Den ena af dessa båda var en ung gosse om tretton eller fjorton år, med en hy så mörkbrun som den mogna kastaniens skal, ett hår så svart som kajornas fjedrar der uppe i fästningstornet och ögon mer qvicka och gnistrande än lysmaskarne på hasselbuskarnes blad bredvid honom.

Han var klädd i ett par alldeles för korta och för trånga rödrandiga byxor, som temligen snedt och ofullständigt uppehöllos af ett enda eldrödt hängsle, som lyste bjert i månskenet emot den hvita, temligen rena skjortan, som för öfrigt utgjorde hela hans kostym, utom en liten besynnerlig, toppig svart mössa, som hängde i nacken öfver hans långa lockar, på ett oförklarligt sätt trotsande tyngdlagens bud.

Den andra, som tycktes vara fyrtio år hade en svart bredskyggig hatt, neddragen öfver pannan, och en kort rund kappa öfver axlarne, som endast lemnade hans smala ben i snygga bruna damasker och hans platta fötter, i skor med stålspännen, synliga.

Gossen hade redan hoppat ned i rännilen, som flöt framför dem, och gick några steg framåt, plaskande i vattnet med sina bara välformade fötter, under det han väntade, att hans följeslagare skulle klifva öfver upp på vägen.

Denne hade imellertid stannat, liksom obeslutsam, mellan buskarne, hvarifrån de framkommit. Han såg sig omkring, generad, som det tycktes, af månljusets klarhet, ty han tog ännu ett steg baklänges, slog upp kappan, liksom han funnit den för varm i den ljumma sommarnatten, och aftog sin hatt, inom hvars foder han tycktes söka efter något, som han der hade förvaradt.

Månen sken nu imellertid på hans bara hufvud och upplyste de originella dragen af den lilla tyska juden, som för några timmar sedan så lyckligt undkommit Alfs inqvisitoriska förhör.

Han hade äfven nu, liksom då Alf såg honom i Frankerskogen, en min af bekymmersamt allvar, som likväl icke överensstämde med den irrande och listiga blicken i hans ögon. Man skulle kunna säga, att detta ansigtes egentliga fulhet bestod i dess stridande och sällsamma uttryck, dess besynnerliga disharmoni. Om man dömde af hans ögon, så fann man honom hemlighetsfull, slug och elak, och om man såg på dragen kring hans mun, så var man färdig att skratta åt den bedröfliga min af enfald och ängslan der fanns.

— Hör på, Mika, vänta ett ögonblick! — ropade den lille mannen i kappan med dämpad röst åt gossen, som redan kommit ett godt stycke framför honom.

— Kom hit! Det är alltid bäst att undvika den rätta vägen, då det är möjligt, — tillade han, uttalande dermed en besynnerlig grundsats för sin unge kamrat.

— Vi kunna gerna hålla oss i skuggan här så länge, klockan är knappt öfver midnatt, och du kan icke förr än åtta timmar härefter komma in på postkontoret.

Gossen stannade och mumlade någonting på ett besynnerligt språk, som tycktes vara en godtycklig sammanblandning af alla möjliga munarter i ”das grosse Vaterland”, och båda fortsatte sin väg helt tysta, på sidan af vägen, under det den unge zigenaren — ty man kunde icke misstaga sig om den race han tillhörde — under gåendet roade sig att, med sorglöst behag och utomordentlig skicklighet, kasta och uppfånga ett halft dussin små tennkulor, hvilka blänkte i månskenet som ett glittrande fyrverkeri omkring hans bruna ansigte.

Nu hade de hunnit fram till höjden på sidan om stadsmuren, der den gamla fästningen reste sitt torn och sina skrofliga sidor, hvarpå murgröna och långa refvor af vild humle hängde som yfviga fjäderbuskar i remnorna.

— Se så, nu skiljas vi åt, — sade juden hastigt och hviskande, i detsamma klockan slog ett i kyrktornet.

Gossen stannade, stoppade ned sina kulor i något veck af sina kläder och stälde sig med hufvudet lutadt på sned i en uppmärksam ställning framför sin följeslagare.

— Du minnes ju hvad jag sagt. Om du får något bref till Samuel Meyerkopf, så förvarar du det noggrannt och visar det för ingen, i fall vi icke skulle råkas, såsom vi öfverenskommit.

— Men ni återkommer ju innan dagningen?

— Ja, jag hoppas det, men saker kunna inträffa, som hindra mig, du beger dig då tillbaka till horden, och jag uppsöker er i Haupmoorwald, hvarifrån ni icke bör aflägsna er, förrän månen kommit i nedan; har jag då ännu icke träffat er, så lemnar du brefvet till Majthiny, som gömmer det, jag har då troligen råkat i någon olycka, och Majthiny gör hvad han finner för godt.

— Och jag kan nu sofva i lugn, tills solen gått upp? — sade gossen, som tycktes mycket likgiltig för sin kamrats möjliga öde.

— Ja, ty, som jag sagt, kontoret öppnas icke förr; här har du det brefvet, som du skall lemna, det är frankeradt.

Adressen på detta bref, hvilket juden uppmärksamt betraktade i månljuset, innan han lemnade det ifrån sig, lydde så här: Lord Astley Hawerfield, esq. London, Chesterfieldstreet n:r ...

— Och vid östra hörnet af muren väntar jag er? — återtog Mika.

— Ja, du känner stället, bakom de nedrasade stenarne i hålet; ingen skall se dig der, och om man också skulle se dig, så gör det ingenting; det är endast jag som icke vågar visa mig i trakten, jag är der i dagningen, innan du ännu vaknat. Se här har du tvenne vackra gulden, och då jag återkommer, skall du få ännu fyra, som jag lofvat dig, om du uträttar ditt uppdrag riktigt.

— Åh lita ni på Mika; jag är väl intet barn, det der kunde hvarje bondunge verkställa.

— Ja, men brefvet är vigtigt.

— Jag sväljer det förr, än jag lemnar det ifrån mig, var säker derpå! — sade gossen stolt och tittade uppåt vallen, der skyldtvakten på fästningsmuren skred fram och åter som en skugga.

— Det hoppas jag, du icke skall behöfva, det är endast för mig och den, som skrifvit detsamma det är af vigt; godt att äfven någon annan funnes, för hvilken det egde värde, jag skulle då icke behöfva vänta derpå, — tillade juden sakta för sig sjelf, under det gossen sprang uppåt vallen.

— Skall jag väl lyckas? Den fördömda svensken är vaksam och stark som en bandhund, jag vill icke ännu en gång råka i hans klor. Om hon icke funnit och gömt det åt mig, så ...

Hans afbrutna och osammanhängande monolog tystnade alldeles, ty nu smög han sig in på Kranachs tomma och tysta gator.

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

Det föreföll Alf, som om endast ett par minuter förgått, sedan han lade sig ned, han tyckte sig ännu höra återljudet af klockan, som slog ett, och hans ögon tycktes honom aldrig varit slutna, då ljudet af en tung suck nådde hans öra, och han sprang upp förvånad och yrvaken.

Med förvåning fann han, att det redan började dagas. Han måtte således likväl hafva somnat in, och då han tyst och varsamt gick in i Malkolms rum, fann han denne sittande på sin säng, blek som ett lik och insvept i sin långa nattrock med hufvudet lutadt i händerna.

— Hur är det Malkolm, du är vaken, hvad har händt? — ropade han orolig.

Han fick imellertid intet svar, och då han kom fram till honom, fann han sin vän i detta besynnerliga nervösa tillstånd, som gäckade alla hans slutledningar och gjorde honom tröstlös.

— Hur i himlens namn befinner du dig? Svara mig då! jag ber dig.

— Jag uthärdar icke längre, jag känner, att mina krafter äro slut, jag blir fullkomligt vansinnig, om jag icke redan är det, — svarade denne häftigt och reste sig upp, men sjönk i detsamma ned tillbaka på kudden liksom afsvimmad.

Alf förbannade sin olyckliga sömn, ty den eviga papperslappen på bordet bredvid sängen gjorde alla frågor onödiga. Knappt hade den arme unge mannen tillslutit sina ögon ett par timmar, innan han fann detta afskyvärda bevis på deras fiendes vaksamhet och ständiga närvaro.

Han kände sig nästan färdig att dela Malkolms vidskepelse, och i verkligt raseri tog han den förhatliga lappen för att söndersmula den under sina fötter.

Den starka lukten af kreosot och lavendelolja i en vedervärdig förening, hvarmed papperet var liksom genomdränkt, hejdade honom ett ögonblick, han påminde sig genast, att judens kläder, då han höll honom tryckt intill sig qvällen förut på värdshuset, hade luktat på samma sätt, förmodligen af de prof på hans varor, hvilka han har på sig.

Han vände om papperet: det var en del af ett lotteriprogram, alldeles lika med det som juden lemnat honom sjelf på balen, det var på baksidan häraf man skrifvit, och således ännu ett bevis på judens identitet med den förhatliga nattvandraren, oaktadt Alf för endast några timmar sedan ansett honom oskyldig. Han påminde sig hans hånfulla triumferande blick, då han försvann genom dörren, och stampande i golfvet af harm, utropade han förtviflad:

— Malkolm, det är jag som är orsak till detta! Kan du förlåta min sömnaktighet? Du ser, att jag icke kan uppfylla mitt löfte, om du icke tillåter mig att taga Johan till hjelp. Om vi äro två, så vaka vi hvar sin natt, och han skall icke undkomma oss. Men hvad är detta? — afbröt han förundrad, då han i detsamma trampade på något hårdt och upptog ett slags stor perla eller glaskula ifrån golfvet och nu först märkte, att Malkolms täcke äfven var öfversålladt med dylika.

— Säg Malkolm, hvarifrån komma dessa?

— Från grafven, eller snarare från afgrunden, — sade Malkolm med hes röst och brast i detsamma ut i ett torrt och hemskt skratt, som isade blodet i Alfs ådror.

— Sansa dig Malkolm! Anlita hela din kraft, betänk, att ditt förnuft i detta ögonblick kanhända beror på styrkan af din egen vilja! Tala, berätta mig allt hvad du drömt eller erfarit. Orden välta en del af tankens tyngd ifrån vår själ, det vet du ju.

— Du har rätt, jag vill ännu icke gifva mig besegrad. Jag vill ännu kämpa för den flyende gnista af redighet och förstånd, som återstår mig, — sade Malkolm lugnare och satte sig ned.

— Du frågar, hvad jag sett, ingenting annat än den vanliga synen, den grinande hvita pierrot’n stående vid min säng, upprepande sin enformiga fras, regelmessigt och afmätt liksom några takter af en speldosa, och slutligen böjande sig ned emot mig. Du vet, att den sällsamma obegripliga fasa, som jag finner oförklarlig och nästan löjlig, sedan jag vaknat och sansat mig, alltid i detta ögonblick hunnit sin höjd, den bryter min förlamning och den trolldom, som beherrskar mig, så att jag vaknar och återfinner mig sjelf, men i natt inträffade icke detta, synen fortfor, jag kände hans stela och kalla fingrar omfatta mina egna, Pierrot’ns hvita masque förvandlades till det blåbleka ansigtet af den gamla döda grefvinnan, som vi sågo i kyrkan i sin kista i går. Jag tyckte, att hon lindade det radband hon höll, och hvars skönhet vi båda anmärkte, omkring min handled så hårdt, att handen domnade dervid, och först då vaknade jag i det tillstånd du såg mig. Nå väl, min hand var verkligen domnad, och radbandet satt lindadt deromkring. Ännu rysande af den förfärliga ångest jag känt och knappt vetande om jag ännu var befriad ifrån sömnens och mörkrets demoner, sönderslet jag snodden, och perlorna rullade omkring.

Malkolm tystnade och satt orörlig ett par minuter, darrande af den rörelse, som minnet af hans paniska fasa uppväckt, och Alf ur stånd att finna en rimlig gissning eller få en förnuftig tanke om saken, samlade mekaniskt upp kulorna och det lilla krucifixet, som han fullkomligt väl igenkände som detsamma han sett i likkistan mellan den dödas händer.

— Utan denna papperslapp och dessa perlor voro alltsammans en vanlig dröm utan betydelse, men nu ... — mumlade han förtviflad.

— Kasta ut detta afskyvärda bländverk genom fönstret! Mitt förnuft förvirras, då jag ser det, — sade Malkolm rysande, när Alf tankfull höll de hopsamlade perlorna i handen, och delande hans känslor, slungade denne dem långt ut öfver hustaken, der de smattrande nedföllo söndersplittrade och förskräckte de uppväckta stararne och sparfvarne, som qvittrande tittade ut ur sina bon i den tidiga morgongryningen.

Det föreföll honom imellertid motbjudande att låta korset med den heliga bilden följa med, och han gömde det derför, utan att Malkolm märkte det.

— Låt oss gå ut! Jag måste komma i fria luften, om jag skall kunna afskaka den domning, jag ännu känner, — sade Malkolm och afkastade nattrocken för att kläda sig.

Fem minuter derefter gingo de båda ut genom porten till det gamla dystra hotellet, der alla ännu voro försänkta i sömn. Solen var ännu icke uppstigen, och helt mekaniskt togo de vägen genom de tysta gatorna ut genom staden till Malkolms favoritplats, den gröna och skuggiga fästningsvallen.

Der ute i det mjuka, daggiga gräset kastade Malkom sig ned, hans blekhet försvann så småningom, hans häftiga, sprittande pulsslag lugnades, nattens tunga och qvalfulla töckenbilder försvunno, hans heta och tunga ögonlock slötos, och han somnade lugnt som ett barn, under det akacierna och lindarne skakade sina blommor öfver hans panna.

Alf lyssnade en stund till hans jemna andedrägt, men äfven han kände sig slutligen frestad att somna, och nedanför vallen fanns en liten källa, hvars friska och klara vatten med oemotståndlig makt lockade honom såsom den angenämaste förfriskning för hans dufna sinnen.

Han steg sakta upp och smög sig lätt och ljudlöst utför sluttningen, allt imellanåt blickande tillbaka på sin sofvande kamrat.

En och annan vaknad fågel qvittrade i albuskarne på den våta marken omkring källsprånget der nere, men kajorna lågo ännu orörliga i sina bon i tornspringorna, och skyldtvakten stod halfsofvande inkrupen i sin kur. Ingen menniska syntes till, nedanför låg den tysta och sofvande staden, höljd i morgonens hvita töcken, framför syntes de små landthusen strödda på fältet med Frankerskogen till bakgrund, och öfver alltsammans låg den molnfria himlen, som rodnade i öster och aftecknade allt skarpare konturerna af fästningens torn och murar bakom honom.

En grupp af al- och häggbuskar omgaf den sönderfallna stenbassinen, som inneslöt vattnet, och då Alf kommit ned och böjde undan dessa buskar, varsamt klifvande på stenarne, för att icke blifva våt, studsade han vid den oväntade åsynen af en karl, som låg på knä vid kanten af källan och drack ur sin hatt.

I samma ögonblick reste mannen sig upp, och Alf såg midt framför sig den hvita pierrot’n, nattens fasa och föremålet för hans koncentrerade förbittring och nyfikenhet.

Dennes öfverraskning tycktes vara lika stor som hans egen, ty han rörde sig icke ur stället och stod alldeles förstenad, med uppspärrade ögon och darrande knän, en bild af den häftigaste förskräckelse.

Alf gnuggade sina ögon, han trodde sig nästan drömma eller villas af de lifliga tankar, som allt sedan hans uppvaknande sysselsatt honom, men i nästa ögonblick ryckte han sin långa sidenhalsduk af sig, kastade den som en snara om judens hals och utropade, öfverväldigad af harm och glädje på samma gång.

— Så finner jag dig då verkligen, din eländige gyckelmakare och skurk, och denna gång skall du åtminstone icke undkomma!

— Hvad vill ni mig? Ämnar ni mörda mig? — pustade den lille handelsbetjenten, som vid Alfs häftiga ryckning fallit omkull på de hala och slippriga stenarne, der han stod, med benen i vattnet och sitt dödsbleka ansigte framför den förbittrade unge mannens fötter.

— Ja, var säker, att jag är i stånd dertill, till straff för dina nedriga konster. Tänk på denna natt, på allt det onda du gjort, och jag tycker, du har väl förtjent döden, om du icke genast förklarar allt och säger mig sanningen!

Juden, som ännu hade en smula luft i behåll, uppgaf ett svagt rop och hviftade med ena handen i luften, för att möjligen blifva bemärkt af skyldtvakten på muren, under det han med den andra i förtviflan sökte lossa snaran kring sin hals.

— Akta er, gör intet försök att ropa eller undkomma, ty i detta fall är ni död! — sade Alf häftigt och kort, uppeldad af mannens motstånd.

— Men min Gud, hvad är det då ni vill veta? — stammade denne nästan halfqväfd och omfattade krampaktigt med sina långa fingrar Alfs händer.

— Hvad jag vill veta? Tycker ni er hafva tid att fråga detta? Nå väl, hvarför förföljer ni min olycklige vän och söker beröfva honom förståndet genom edra konster? Hvad är er afsigt, ert mål? Är denna lord Hawerfield er medbrottsling? Hvarför sköt han på er i Frankerskogen? Hvad har ni för gemensamt med honom? Har man betalt er för att tiga? Nå väl, vi betala er ännu mera, för att ni skall tala.

Den lille mannen ryckte till, likasom han fått ett slag i ansigtet, vid hvarje af de häftiga och brådstörtade frågor, som Alf uttalade, och såg sig omkring med sina blodsprängda ögon, likasom han ville söka en sista möjliga undflykt. Allt var imellertid tyst omkring honom, ingen menniska fanns der, och de voro dessutom fullkomligt dolda af buskarne; källan var förfallen och begagnades aldrig, det var icke troligt, att någon skulle komma dit, minst vid denna timme, och i judens ansigte läste man hans misströstan.

— Ni svarar icke, och ni bör likväl kunna se, att jag icke skämtar — återtog Alf, som släpade honom med sig ifrån vattnet och längre in mellan alarne, der ingen skulle kunna upptäcka dem.

— Nå väl, jag skall säga er allt — hviskade juden, som knappt kunde hörbart uttala dessa ord — men ni qväfver mig ju! Huru skall jag kunna tala?

— Se så, tala nu, men skynda er! Om jag hör någon komma, innan jag känner hemligheten af er infernaliska makt, så drar jag till snaran om er hals och lemnar er här — sade Alf, som, med halsdukens båda ändar lindade omkring handlofven, hade stält sig tvärs öfver den af skrämsel nästan halfdöda juden, hvilken, nu bragt till det yttersta och utan hopp om räddning, reste sig upp på armbågen och hviskade något i hans öra.

Intet löf rörde sig, intet ljud hördes i den lugna och stilla luften, och likväl skulle äfven det skarpaste öra i grannskapet icke kunnat uppfatta ett ord af den lilla mannens aftvungna bekännelse.

Alf ryckte imellertid till vid hans första ord, som om det varit ett pistolskott, man afskjutit tätt vid hans öra, och rodnaden kom och försvann på hans kind, under det han lyssnade med en så liflig uppmärksamhet och förvåning, att juden tycktes ännu en gång kunnat undkomma.

Hela denna scen hade icke upptagit flera minuter, än att solen, som, då Alf gick ned till källan, endast färgade den yttersta spetsen af fästningstornets spira, nu, då han vände tillbaka, hunnit öfver horisonten och med sina första blodröda strålar öfvergöt hela den gamla grå stenmassan der uppe på höjden.

Nattens töcken veko undan, dagens ljus sken på den lilla källans glittrande vatten, och dess strålar tycktes hafva jagat de båda skuggorna på flykten, som, nyss uppfylda af häftiga och mörka lidelser, kämpat i morgongryningen; der fanns ingen lefvande varelse mera, och trastarne och bofinkarne kommo ned för att dricka och göra sin morgontoilett mellan de mossiga stenarne, utan fruktan att blifva störda.

Nu satt den unge läkaren åter hos sin sofvande vän, men af hans utseende skulle man kunnat tro, att han, i stället att hafva funnit lösningen af den gåta, som så länge sysselsatt honom, endast fått ännu en att grubbla på. Det uttryck af oro och harm, som legat på hans panna, då han smög sig ned till källan, hade nu förbytts i ett nästan ännu tyngre moln af djup och allvarlig tankfullhet. I hans förut så glada och nästan barnsliga ögon låg mera manlig kraft och lugn beslutsamhet än förut, och dessa tio minuter, som förgått, tycktes i hans ansigte hafva verkat såsom nästan lika många år.

Aldrig hade kontrasten mellan natt och dag, verkan af ljus och mörker synts honom mera bjert än nu i denna soliga, friska morgon.

Det föreföll honom, som om det klumpiga gamla huset, der de bodde, med sina mörka rum, sina gallerfönster, sin lilla instängda gård och sina långa, dunkla korridorer, vore nattens enskilda egendom och tillhörighet, som om det borde försvinna för solljuset likasom den hvita pierrot’ns spökbild, och han började nästan fatta Malkolms föreställning om mörkrets djupa och hemska hemligheter och dess fruktansvärda makt öfver menniskans sinne.

Klockan ringde i kyrkans spetsiga torn, arbetsfolket gick ut ur staden, skrattande och pratande, med blomsterprydda hattar, flickorna med sina gräskorgar, karlarne med yxor eller timmerhakar, utbytande helsningar med landtfolket, som med sina höns och grisar, smör och grönsaker kommo till torget. Öfver hela den tafla han hade framför sig låg det strålande klara solljuset, hvaraf hela dess lif och färg berodde, och det föreföll honom, som ville han hänga sig fast vid dessa strålar, för att ständigt qvarhålla dem på sitt ansigte och i sin själ, ty sömnen och mörkret syntes honom denna morgon som en hemlighetsfull fasa.

Då Malkolm ändtligen vaknade, stärkt och lifvad, var klockan åtta; just lagom att komma hem till frukosttiden i hotellet. Sömnen här under träden hade låtit honom glömma första delen af nattens obehag, och han sade leende, i det han räckte Alf handen:

— Jag finner, att jag redan är egoistisk som en giktsjuk gubbe. Du står icke längre ut att vara sjukvaktare, Alf; du är blek och allvarsam som en vakmadam. Detta måste upphöra. Du får icke längre förstöra dig på detta sätt.

— Nej, isynnerhet som jag hittills icke det minsta kunnat gagna dig. Jag vill nu ändra regim med min patient.

— Nåväl, låt höra!

— Jag har ett förslag att göra dig, Malkolm.

— Hvilket då? Du har ett så besynnerligt utseende, Alf, du är väl icke sjuk?

— Nej, långt derifrån, jag har aldrig mått bättre, men — jag måste lemna dig.

— Lemna mig! Är du tokig? Dock nej, det är jag som är det. Jag kan icke undra derpå; du är uppledsen, uttröttad af det värf du åtagit dig.

— Hör på, Malkolm, jag är säker, att du icke tror hvad du nu säger; jag behöfver derför icke spilla ord på att motsäga dig.

— Men hvarför vill du då lemna mig? Hvad menar du dermed?

— Det är min pligt. Det blir dessutom endast på en kort tid, hoppas jag, och icke förr än ett par dagar härefter.

— Jag förstår dig icke.

— Jag skall sedan förklara mig för dig. Tro imellertid icke, att jag återtager ett enda ord af det löfte jag gifvit dig, tvärtom jag förnyar det och jag skall hålla detsamma, men jag tror mig hittills hafva misstagit mig om sättet derför. Låt oss imellertid icke mera tala härom för närvarande, du skall blifva nöjd med mig, Malkolm! Se så, jag tycker mig höra frukostklockan i hotellet ända hit, och jag känner mig förskräckligt hungrig.

XXIII.

— God morgon, herr kandidat! Jag är frisk och kry som en ekorre idag! — sade majoren ett par timmar derefter, då Alf infann sig hos honom.

Den unge läkaren hade undanskjutit morgonens händelser till bakgrunden af sin själ, betvungit de tankar de väckt och återtagit sitt vanliga sätt och sitt glada utseende, men imellertid hade de lemnat en skugga af allvar i hans ögon, som klädde honom rätt väl.

— Sara är icke uppstigen ännu, — fortfor majoren. — Stackars liten, hon hade ett anfall af svaghet eller illamående, sedan vi skilts åt i går qväll. Hon föll i en högst besynnerlig nervös gråt, som jag fick se, då jag helt oväntadt kom in i hennes rum. Jag har aldrig märkt, att hon varit besvärad af något dylikt. Jag lofvade visserligen att icke nämna det för er, men dylika löften håller man icke. Nu kan ni just vara så god och komma igen eller, kanske ännu bättre, dröja här, tills hon kommer ut, och ordinera något stärkande för henne, det behöfver hon verkligen. Hon var riktigt nervös och besynnerlig hela dagen i går; jag förstår icke hvad som går åt henne.

— Kanhända något själslidande. Unga damer äro mycket lättrörda, — sade Alf tvekande.

— Ja, ser ni, efter ni är läkare, så kan jag gerna tala uppriktigt med er. Saken är den, att hon för ett par år sedan gick och förälskade sig i en dålig karl, en skurk, som, sedan han genom ett lättsinnigt uppförande skadat hennes rykte, helt ogeneradt gick och gifte sig med en annan eller åtminstone lemnade henne helt hastigt, utan att göra allvar af saken, efter hvad jag hört, ty hon har naturligtvis aldrig sjelf talat med mig derom, men imellertid sörjde hon deröfver, så att hennes helsa blef klen, och läkaren föreslog en resa och brunnsdrickning för att förströ henne. Det der är tyvärr en mycket vanlig historia. Jag fruktar imellertid, att hon ännu älskar den der göken, ty hon har afslagit ganska passande och förmånliga giftermålsanbud. Sådana äro qvinnorna, herr kandidat, de hederliga och allvarliga karlarne förbise de, men för en egoist, en skojare gå de och gräma sig hela sitt lif igenom och blifva först bleka och magra och sedan vresiga och gamla, bittra som slånbär och kantiga och skrangliga som getter. Allt detta har jag sagt Sara, men hvad hjelper det?

Majoren ruskade på hufvudet med en djupsinnig min och gick att sätta sin utrökta tobakspipa i en vrå.

Alf höjde deltagande på axlarna och antog ett utseende, som skulle betyda, att han till alla delar gillade majorens åsigt och beundrade hans vishet.

— Nu går jag ned och äter litet frukost vid tabled’hote’n. Jag har ännu icke fått mer än en kopp thé på morgonqvisten, som kandidaten anbefalde mig att dricka, och det har gjort mig rätt sugen. Jag kan icke tro, att en kotlett och ett glas öl kan skada, eller huru? Sara kommer säkert strax. Tag imellertid en bok, jag skall skynda mig tillbaka så fort som möjligt.

— För all del, herr major, genera er inte! Det är mycket ohelsosamt att äta för häftigt. Jag skall med nöje vänta här hela dagen, — sade Alf af uppriktigt hjerta, då gubben försvann genom dörren.

Förtjust åt den lyckliga händelse, som ändtligen uppfylde hans länge närda önskan att råka den vackra Sara ensam, satte Alf sig ned och försökte verkligen att läsa. Först fick han tag i ett häfte af ”Krigsvetenskapsakademiens handlingar” för år 1808 och sedan en ”Vägledning i handgevärsexercis”, men som båda dessa litterära vishetsprof syntes honom något kärfva, så stannade hans val på en tysk ordbok i majorens lilla resebibliotek, som låg i en hög på bordet, hvilken han höll upp och nedvänd framför sig, under det han i tankarna stälde ett tal till den unga flickan, som nästan lockade tårarne i hans egna ögon, och som ännu icke var slut, då hon ändtligen visade sig i dörren.

Ack, min Gud, hvad Alf fann henne vacker i sin fina, hvita morgondrägt och denna rosenfärgade, ljufva friskhet, som sömnen lemnat qvar öfver hennes ansigte! Huru var det väl möjligt att sammanställa denna mjuka förtjusande varelse med tanken på ”slånbär och getter”, på ”ålderdom och skranglighet” och allt hvad majoren upprepat?

”Nej, öfver denna sköna qvinna hade tiden ingen makt, Sara kunde aldrig bli ful och gammal”, tänkte Alf inom sig. — Och han hade rätt. Ungdomen är evig liksom skapelsen; Alfs känslor tillhörde den unga och sköna Sara, då hon vissnade och bleknade, var det icke längre hon, hon var då försvunnen och glömd.

Den unga flickan rodnade litet och syntes förvånad att finna honom ensam i salonen, men det misshagade henne icke, det såg han bestämdt, och han ämnade redan komma fram med några modifierade meningar af det vältalighetsprof han nyss genomgått, då en helt oväntad händelse störde hans tankegång och gaf deras samtal en helt annan vändning.

Då majoren en god timme derefter slutat sin bastanta frukost och återkom, föreföll det Alf, som om han varit borta ett halft år: så många stridiga och öfverraskande känslor hade vexlat i hans hjerta, så händelserik syntes honom denna timme, hvilken innebar en hel framtid och ett alldeles oväntadt interesse.

— För tusan, min lilla Sara, hvad du ser varm och strålande ut! Jag tror, att kandidaten har gjort dig en kärleksförklaring, i stället för att ordinera droppar åt dig, som jag anbefalt honom, — sade majoren helt förvånad, då Sara upprörd kastade sig i hans famn och sedan skyndade in i sitt eget rum.

— Anfäkta! Herr kandidat, är det väl möjligt, att hon fattat tyckte för er, efter en så kort bekantskap? — fortfor han förvånad, beskådande Alf med granskande blickar ifrån hufvud till fot.

— Nej, tyvärr herr major! Hon skall aldrig ens veta, att jag ... — han hejdade sig; i häftigheten af sin återkommande kärlek och sin smärta, som denna stund varit undanskjuten, var han nära att yppa sitt hjertas hemlighet, men den hederlige majoren förstod den synbarligen i alla fall, ty han mumlade missnöjd:

— De qvinnorna, de qvinnorna! Återigen en afskedad älskare således. Nå, nå, trösta er min unga vän, vi resa härifrån i morgon.

— Ja, men fröken Sara har tillåtit mig att innandess få taga afsked af er.

— Hm, jaså! Hvartill skall det då tjena? Jag tycker alls icke om afskedsscener. Sara borde hafva mera förstånd, — mumlade majoren och stängde dörren mycket omsorgsfullt efter den förmodade friaren, då han gick.

Alf gick in till sig, bedöfvad af de många och sällsamma intryck, som denna morgon vexlat i hans själ.

Gud vet, hvilka som till slut blefvo de herrskande, men då Malkolm en stund derefter lyfte ögonen ifrån sin bok och sade frågande: — Nå, Alf, när vill du lemna mig den lofvade förklaringen öfver ditt besynnerliga beslut att resa? — svarade Alf för första gången litet kort och kärft: — Jag vet det icke.

Malkolm såg på honom förundrad, men Alf lemnade hastigt rummet, och hans vän, som kände honom alltför väl för att icke veta, att den sällsynta rörelse af harm och otålighet han visat, inom mindre än en timme skulle vara skingrad, brydde sig icke om att söka gissa dess orsak, utan fördjupade sig helt lugnt i sin läsning igen.

Det händer ofta, att ett enda ord, en obetydlig omständighet gör ett ofantligt streck i den räkning vi tro oss hafva afslutat med framtiden. Vi stanna då bestörta och villrådiga, vi hafva hastigt blifvit afbrutna i den rol vi ämnat spela, vi ega i första ögonblicket ingen annan till hands, och vi sjunka helt oförmodadt för en stund ned till en blott kompars på scenen. Det program vi hade färdigt duger icke mera, och vi behöfva någon tid, innan vi kunna ordna ett nytt. De händelser, som öfverraskat oss, äro möjligen bättre och mera önskvärda eller fördelaktiga, men de äro likväl icke de, hvarefter vi inrättat vår verksamhet, eller som vi förestält oss, och det tål derför länge, innan vi kunna förlika oss med dem och jemka vårt sinne i överensstämmelse dermed.

Det var i en dylik disharmonisk sinnesstämning, som Alf var, och han behöfde en stunds ensamhet och lugn för att återfinna sin själs jemvigt.

Dagen derpå reste verkligen majoren från Kranach med sin vackra nièce. Alf hade visserligen ännu en gång fått se och tala vid honom, men detta samtal tycktes icke hafva varit någon balsam för hans sårade hjerta, och då han såg deras vagn försvinna genom den gamla murade porten, rullade tvenne tårar långsamt öfver hans kind och försvunno i det mjuka nyss uppvuxna skägget.

Det hade gått, som det i nio fall af tio brukar gå: hans hjertas första ljufva lifsyttring med all dess blyga och skimrande fröjd blef äfven hans första sorg och försakelse.

Imellertid ligger hos ungdomen så mycken romantik, att sjelfva smärtan blir oss kär, endast den är dramatisk, och saknadens och uppoffringens martyrkrona har sina verkliga behag, om den blott är sammanflätad med smak.

Vi äro då icke ännu sådana inbitna egoister, som vi sedan blifva, vi lefva mer i fantasien än verkligheten och trösta oss öfver vår sorg genom interesset af vår tragiska rol.

Ifrån att vara sitt eget drömda skådespels ”primo amoroso”, hade Alf blifvit dess regissör, och om denna rol icke var så ljuf, så var den likväl full af interesse, och han väntade nu endast på den dag, då han fick gifva tecken till pjesens upplösning.

XXIV.

— Ah! monsieur Stjerne! Jag sökte just er; — utropade kapten Garronier, med vänskaplig förtjusning omfamnande den missmodiga Alf, i detsamma denne kom utom hotellets port en söndagsafton några dagar efter Saras afresa.

— Jag har icke sett till er på länge kapten, hvar har ni varit? — sade Alf temligen likgiltigt.

— Åh jag har haft ett litet äfventyr, som så när låtit mig blifva fusilierad, —svarade denne skrattande och strykande sina långa mustacher.

— Man sade mig, att ni rest er väg, för att sluta er till edra landsmän vid det regemente, som blifvit inqvarteradt i Bamberg.

— Ah nej, för fan, det är god tid, när man börjar slåss igen; för närvarande tänker icke kejsaren på annat än de granna festerna för sin unga gemål, hvarmed man ännu efter trenne månader bråkar i Paris. Kom med, så gå vi ut till paviljongen och dricka ett glas vin och se på, huru studenterna och de beskedliga borgarne skjuta till måls; jag skall då under tiden berätta er min lilla historia, som höll på att bli allvarsam nog.

Fransmannen stack sin arm under Alfs och drog honom med sig ut till ett litet värdshus eller schweizeri strax utom stadens vestra sida, dit Han måste följa med halft emot sin vilja.

— Har ni läst tidningarna ifrån Paris i dag. Åh? ma foi! det är rätt löjligt, man vet icke mer, hvar man befinner sig, det går nu lätt att komma ifrån det ena stället till det andra, utan att man behöfver resa sig upp ifrån sin stol en gång — fortfor kaptenen, skrattande med den innerligaste belåtenhet och stolthet. — Här tro vi oss nu vara i Baiern, men i morgen få vi kanske läsa i Monitören, att kejsaren lemnat Kranach och Hochstadt och hela denna trakt till Würtemberg eller någon annan grannstat, och Baiern får Salzburg deremot, en del af Tyrolen blir italienskt, sedan man nu skjutit ihjäl den krångliga värdshusvärden, den der Hofer, och fått bugt på hans anhang. Det kallar jag att arrangera sakerna. Kejsaren, som har kartan framför sig i Paris, och marskalk Davoust med sin armécorps i Tyskland må väl bäst veta, hvart det ena eller andra landet hör, om också de hederliga tyskarne sjelfva skulle blifva yra i hufvudet deraf, den kejserliga örnen kastar omkring bitarna af sitt rof åt kråkorna omkring honom, och det är alldeles i sin ordning.

— En besynnerlig ordning likväl, det måste ni medgifva, — sade Alf småleende åt den skrytsamma fransmannens prat. — I fall ni icke tar humör, så vill jag säga er, att jag icke just delar den blinda beundran för er kejsare, som sätter alla tungor i rörelse och förvrider alla hjernor.

— Hvad? Fattar ni icke hans storhet min vän, ni som är ung och af en ädel och krigisk nation.

— Åhja, jag tycker mycket om att slåss, men jag vill hafva ett skäl dertill.

— Ett skäl! Men min Gud, för den, som verkligen älskar kriget, är det väl icke svårt att finna anledningar dertill.

— Det är sannt, men nog synes det mig, som om er kejsare gjorde bättre och klokare, om han styrde sitt land i ro och lemnade annat folk i fred.

— Aha, ni tillhör er landsflyktiga konungs parti, kan jag höra.

— För ingen del min vän, men den der röfvaräran tyckes mig temligen tvetydig.

— Herre! — utropade kaptenen häftigt, med eldrödt ansigte, och stälde sig med handen i sidan midt framför Alf.

— Se så, min bästa kapten, jag menade naturligtvis eröfrarens ära, låt oss nu imellertid icke tala om den saken! Hvad gör det mig, om ni vill blanda tyskarna om hvarandra och låta dem byta namn? Det skall i alla fall gå med dem som i den gamla dumma sagan, der de halffulla bönderna ansågo sig hafva förvexlat sina ben, som alla hade blå ullstrumpor, man behöfde bara slå med en käpp i högen, för att hvar och en skulle återfå sina.

— Ja, så är det, ma foi, — sade kaptenen skrattande, — och jag undrar, om det icke blir ryssarna, som komma att ”slå med käppen”, när de lufvats med turkarna der nere tillräckligt, men jag glömmer att berätta er mitt äfventyr — tillade han blidkad, under det de satte sig ned utanför det lilla värdshuset, der man dansade och roade sig med målskjutning på söndagsqvällen.

— Nå väl kapten, låt höra då, jag dricker med er tillåtelse er kejsares skål.

— Jag tackar er, — sade kapten, som rätade på sig och förde handen till hatten med en högtidlig min.

— Ni vet, att vi hafva fred med hela verlden, så när som med de fördömda engelsmännen, — började Garonnier, som druckit ur sitt glas och nu lutade sig baklänges emot soffans ryggstöd.

— Nå än spaniorerna då?

— Ja, det är sannt, men dem skulle vi längesedan hafva kommit till rätta med, om bara icke engelsmännen lagt sin näsa i saken.

— Ni har ju varit med i Spanien, kapten?

— Ja visst, mitt regemente tillhörde divisionen Sauham, men jag vill säga er i förtroende, att min ställning var en smula generad, jag råkade i kollision med min öfverste, en förb.... hetlefrad och orättvis person, under hvars befäl jag stred vid Vique i Catalonien för några månader sedan; ni känner till detta slag, som vi vunnit emot general O’Donnel. Spaniorerna voro 12,000 med 1,200 hästar och några tusen miquelets. Bland fångarne var en officer, hvars värja jag tog, det var i anledning af denna affär, som en ordvexling uppstod. Jag vill icke närmare ingå i saken, så mycket mindre som öfversten sedan stupade vid Burgos, men jag ansåg mig här vara orättvist behandlad, och då åttonde och nionde armécorpserna förenades för att marschera till Portugal, lyckades jag att blifva adjutant hos general la Harre och följde honom till Paris, för att öfvervara kejsarens förmälning. Den här blessyren i skuldran föranledde mig att begära permission för att sköta min helsa. Man påstår sig hafva uttagit kulan, men jag tycker mig känna den der ännu — eller kanhända att de voro två — de fördömda spaniorerna af Empecinadas röfvarband nyttjade ofta tvenne kulor på en gång i sina korta bössor, efter hvad våra soldater trodde.

Alf hade icke mycket gifvit akt på kaptenens prat, som vanligen, då han inkom på beskrifningen om marscher, skärmytslingar och bataljer, var nästan ändlöst, men en hastig tanke kom honom nu att försöka hejda detsamma.

— Men er historia, kapten, ni glömmer ju helt och hållet att berätta mig den — sade han afbrytande, under det han slog i fransmannens glas.

— Ja det är sannt, det var just till engelsmännen jag ville komma. Ni minnes nog, att för en tid sedan visade jag er på en bal i Langenau en resande engelsman, en ganska treflig och hygglig karl af förnäm familj. Det är sannt, att jag afskyr engelsmännen såsom fiender, men det vore malplaceradt att visa ovänskap emot en enskild person. Nå väl, lord Hawerfield ämnade sig nu tillbaka till sitt fädernesland, men som han af vissa orsaker hade mycket brådtom, så glömde han att skaffa sig något pass eller dylikt, och när han kommer till Hochstadt, råkar han på ett franskt regemente af första armécorpsen under general Tarreau, blir anhållen som spion och förd ifrån den ena kompanichefen till den andra. Den förtviflade engelsmannen, som på detta sätt blef uppehållen, hade imellertid ett fruntimmer med sig, en ung flicka härifrån staden, som lyckades befria honom genom att byta kläder med honom, — oss imellan sagdt, så måste det hafva varit en kolossal skönhet, då den herkuliske Hawerfield kunnat begagna hennes kostym — nå väl den stackars lorden, som annars icke är någon pultron, och som flickans böner kanhända förmått att rymma, kommer verkligen lyckligt till Plassen och träffar der på sin tant, den der engelska damen, som jag också visade er, och som bott här i Kranach, och hon, uppskrämd af hans berättelse, förmår honom att taga plats i en ofantlig hattask i hennes stora resvagn, medan de passera den af fransmännen ockuperade trakten.

Våra soldater, som händelsevis fingo höra några engelska strupljud af hennes gamla kammarjungfru och aldrig kunna försaka tillfället att gyckla med en dylik dam, i synnerhet då hon är engelska, företogo sig nu, under förevändning af kejsarens stränga förbud emot införandet af engelska varor på kontinenten, att visitera vagnen och ladyns saker. Ni kan lätt tänka er de båda qvinnornas verop och förskräckelse, då man i asken finner den olycklige lorden, som igenkännes och nu på fullt allvar anses som en farlig och vigtig person.

Den förskräckta damen skickar då ett bud tillbaka hit till mig, såsom den enda fransman hon kände. Jag må verkligen tillstå, att jag icke fann mig särdeles smickrad af hennes förtroende, ty ni förstår, att man har skäl till misstankar, då England och Frankrike äro i fiendtliga förhållanden till hvarandra. Hvad var imellertid att göra? Jag kan icke ignorera en dam, som visat mig mycken vänskap, jag reser dit och blir i början bemött på ett sätt, som kunde hafva skaffat mig äran att få offra den gamla originella engelskan mitt lif, då jag i general Tarreau lyckligtvis igenkänner en gammal kamrat, ty ser ni folk så väl som länder förändra nu för tiden namn och rang så hastigt, att man är utsatt för ständiga öfverraskningar. Generalen, som icke funnits på platsen, visste ingenting om alltsammans, och efter mycket trassel och tusen omvägar kommo ändtligen de stackars engelsmännen derifrån.

Men vet ni hvad, min vän, om jag skall vara fullt uppriktig, så tror jag nästan, att förtjensten deraf icke var min, ty ehuru Tarreau icke tviflade på mina upplysningar om Hawerfield och hans tant, så stod han likväl i begrepp att afsända en ordonnans till marskalken med underrättelse om saken, då en person infördes till honom, som jag mötte vid utgåendet, och denna person kan ni väl gissa, hvem det var?

— Nej, omöjligt kapten, så vida det icke var lordens vackra älskarinna.

Det hade också varit mycket naturligare, ty en vacker qvinna gör med en fransman allt hvad hon vill. Det var imellertid icke hon, utan den der resande kommissionären, lottförsäljaren ifrån Hamburg, som ni sökte efter.

— Ah, den der lilla juden! Fann ni honom i det franska lägret? — sade Alf häftigt.

— Ja, just han! Det retade min nyfikenhet att erfara, hvad han kunde vilja generalen, och jag stannade qvar i yttre rummet. Det dröjde imellertid icke tio minuter, innan han kom ut igen, åtföljd af generalens adjutant, som kontramanderade ordern om stafetten och gaf befallning, att den engelska damen och hennes ressällskap skulle af fyra man eskorteras till Altenburg, för att ostörda kunna fortsätta sin resa.

— Men af hvad anledning tror ni, att judens besök hade afseende på dem?

— Jag kan egentligen icke säga det, ty jag förstår icke tyskan rätt bra, som ni vet, men af de ord, som adjutanten stälde till juden, då de kommo ut, tyckte jag mig förstå att han haft några upplysningar att meddela generalen, som föranledt dennes befallning om engelsmännens frigifvande.

Den lille handelsbetjenten i sin dammiga rock tog sig imellertid rätt lustigt ut bland alla de lysande uniformerna, han såg också mycket generad ut och tycktes blifva helt öfverraskad och förnöjd, då han igenkände mig, och just som han gick mig förbi, gaf han mig den här biljetten och bad mig lemna den till sin egare. Jag såg icke derpå förr än i dag, då jag återkom hit, och jag fann då, att den var till er.

— Till mig! Åh, verkligen? Han har då hållit sitt löfte, — utropade Alf glad, i detsamma han mottog den biljett, som Garonnier räckte honom.

— Ni träffade honom således och fick reda på den der lotteriaffären?

— Ja, — sade Alf tankspridd, och lade brefvet omsorgsfullt ned i sin plånbok.

— Jag är säker, att den lille schackerjuden gjorde goda affärer i lägret. Öfver allt hvar en soldathop finnes, finner man äfven dylika personer; de äro ett slags marodörer, som plundra de lefvande och borde behandlas lika strängt som de, hvilka plundra liken. Apropos, vill ni höra ett charmant tal, som man hållit på kejsarinnans namnsdag? Monitören återger en stor del deraf, — fortfor han, och uppdrog en tidning ur fickan, som han utbredde på bordet framför sig.

— Jag tackar er kapten, men det är sent, och jag förmodar, att min reskamrat väntar på mig.

— Ni tänker gå hem? Nå, i det fallet så följer jag er. Jag har i ett par dagar haft känning af min fatala blessyr, och jag vill vara noggrann i min brunnsdiet, klockan är verkligen nio.

— De der engelsmännen äro i alla händelser föga ridderliga emot det andra könet, — återtog den pratsamme kaptenen, som i sin vänskapliga efterhängsenhet alls icke märkte Alfs tankspridda min och ringa uppmärksamhet på hans konversation, utan hakade sig fast vid hans arm med den ömmaste förtrolighet, under det han alltjemt fortfor att prata.

— Kan ni väl tänka er, att Hawerfield, den otacksamme göken, reste utan att göra några bemödanden att återfinna sin förlorade älskarinna? Det vackra barnet finner nog bland de franska officerarne någon, som tröstar henne och som är mera värd hennes ömhet, men hon hade imellertid uppoffrat hela sin garderob för honom, och det är minsann ingen småsak för ett fruntimmer, då hon befinner sig midt i ett läger. Han var imellertid alldeles utom sig af harm och förödmjukelse att icke kunna slåss med alla dessa fransmän, som skrattat åt hans sällsamma reträtt i tantens hattask, och detta äfventyr kommer att skaffa England en förträfflig soldat, derom är jag öfvertygad. Se så, der ser jag er vän i fönstret. Man har redan tändt ljus i hotellet. Kommer ni icke med och souperar? Inte? Nåväl, godnatt!

PSYKOLOGISKA GÅTOR.

EN BERÄTTELSE

AF

CLAUDE GERARD

TREDJE DELEN.

STOCKHOLM.

Nya Dagligt Allehandas Aktie-Bolags tryckeri, 1868.

En rättegång för sextio år sedan. I.

I en vacker salon på ett litet landtställe nära floden, ett par mil ifrån London, sutto på eftermiddagen, samma dag som Alf och Malkolm skildes åt i Kranach, tvenne fruntimmer.

Den ena af dessa damer var lady Hamilton, enka efter en öfverste, som för något öfver ett år sedan stupat i Spanien. Hon var icke mycket öfver fyrtio år och ännu rätt behaglig i den lätta sorgdrägt, som hon kanhända af koketteri ännu bar, ty den klädde henne förträffligt.

Hennes fina och allvarsamma ansigte och hela hennes vackra figur, hvars alla rörelser voro beräknade utan att vara stela, hennes omsorgsfulla klädsel, hennes klara och vackra uttal, hennes alltid fina och passande konversation, som icke hade det minsta verkliga innehåll, men likväl alltid hördes med bifall, allt med ett ord hos denna qvinna förenade sig att göra henne till ett mönster för en förnäm dam af verld.

Hon hade också aldrig ett ögonblick under hela sitt lif fallit ur denna rol, aldrig sagt ett förhastadt ord, begått en öfverilad handling, gjort en förfelad eller tafatt rörelse eller tillåtit sig ett enda steg, som icke var överensstämmande med etikettens och den strängaste morals mest noggranna fordringar.

Hon hade tidigt blifvit gift, aldrig älskat sin man, men likväl aldrig känt ett ögonblicks frestelse att älska någon annan, hon var mycket omtyckt, men hade aldrig väckt kärlek i något manligt hjerta och egde ingen qvinlig vän i detta ords egentliga betydelse, ehuru alla hennes bekanta voro förtjusta af hennes sällskap, hon hade aldrig blifvit afundad, aldrig förtalad och var nu, till lynne och känslor vid fyrtiotvå år, precis densamma, som hon varit vid sexton, ett urverk, som aldrig råkat i olag, och hvars förträffliga mekanik tycktes kunna bli ett ”perpetuum mobile”.

Den andra var hennes dotter, mrs Arabella Fulton, samma vackra fruntimmer, som väckt de unga herrarnes beundran och varit föremål för deras anmärkningar, då hon åkte förbi det lilla utvärdshuset Putney för ett par månader sedan; äfven hon var enka, ehuru ännu icke tjugotvå år.

Hon tycktes vid första ögonkastet likna sin mor både till utseende och sätt; det var samma vackra blonda hår, samma stora ögon, samma fina hy och vackra växt och äfven hennes något långsamma, lugna och passionsfria sätt, men då man betraktade henne närmare, fann man, att allt detta var, så att säga, ett förräderi.

Arabella var den fullkomligaste motsats till modern, eller rättare sagdt, det intryck de båda qvinnorna gjorde, var helt och hållet motsatt, ty inom Arabellas halfslutna ögonlock fanns en brinnande elektrisk eld, och öfver hela denna till utseendet så flegmatiska varelse låg utbredt det sällsamma fludium, den hemliga magi, som genast, utan besinning, utan medvetet skäl, med ens och ovilkorligt bringar det andra könet i eld och lågor.

Hvari består denna hemliga kraft, hvad är orsaken till denna förtrollning, som meddelar sig lika hastigt som blixten, och hvars eld är lika oemotståndlig, lika koncentrerad som den? Hvem har någonsin kunnat definiera detta tvetydiga företräde, som vissa qvinnor ega, denna hemliga faddergåfva, som Venus stundom ger sina älsklingar?

Var Arabella väl så underbart skön? Nej, alls inte; hundra qvinnor i den societet, der hon uppträdde, voro långt vackrare än hon och i synnerhet mera spirituella; hon talade litet, hennes ord voro alls icke anmärkningsvärda och hennes tankar ännu mindre, men ljudet af hennes röst stal sig in i hjertat, sjelfva rörelsen af hennes läppar berusade. Hennes sätt var likgiltigt, matt och vekligt, men det låg deri en trånande grace, en ljuf försmältande mjukhet, som hänförde.

Allt detta var troligen helt och hållet ofrivilligt, kanhända omedvetet, ty den snart sagdt enfaldiga oskuld, som dessa obegripliga ögon äfven uttryckte, tycktes bevisa detta, på samma gång de gjorde henne ännu skönare och mera tillbedjansvärd.

Det tycktes, som om naturen, hvilken glömt att meddela modern äfven den ringaste grad af tjusningskonst och kärleksglöd, för att ersätta sin försummelse, på dottern slösat tjugo qvinnors förmåga i detta fall.

Vid 18 år hade Arabella blifvit gift med en bankir, hvars ofantliga rikedom ansågs kunna öfverskyla hans låga börd och simpla namn. Hennes föräldrars affärer voro mycket derangerade, det fordrades, att Arabellas giftermål stälde dem till rätta, och den unga flickan gjorde just inga invändningar emot att träda i brudstol med den fyrtioåriga, fula bankiren; hon tycktes hafva ärft sin mors likgiltighet och medgörlighet i detta fall, och lady Hamilton lyckönskade sig till den lyckade affären.

Denna glädje räckte imellertid knappt ett år. Den omätligt rike mågen hann endast enligt bruket föra sin unga fru omkring på kontinenten; då han återkom, störtade hela den konstiga bygnaden af hans vidsträckta och inkrånglade affärsställning tillsammans; någonting hade kommit i olag i detta sinrika maskineri, hvaraf en penningkarl alltid beror; alltsammans föll tillhopa som en grushög, och derofvanpå föll äfven lyckligtvis den nygifte mannen, med en kula genom hufvudet.

Arabella var således fri, och den förskräckta och förödmjukade lady Hamilton kunde med möda rädda ur spillrorna af denna rikedom en måttlig lifränta åt den nittonåriga enkan, hvars likgiltighet vid mannens död var lika stor som vid hans frieri.

Bland dessa spillror befann sig den lilla praktfullt inredda villa, der de båda fruntimren lefde. Här hade de tillbragt de båda somrar, som förgått sedan den stora missräkningen, och här hade den vackra unga enkan sett en hel svärm af förälskade unga karlar för sina fötter, figurligt taladt likväl, ty ingen enda hade i verkligheten kommit så långt, att han intagit denna plats, då ingen ännu hvarken kunnat tillfredsställa den misstänksamma moderns pretentioner på en ny måg eller väcka dotterns sofvande känsla till lif.

På den konsert, som lady Hamilton haft, innan hon flyttade till landet, aftonen före den dag då Cameron duellerade med lord Hawerfield, hade hon likväl med oro tyckt sig märka ett ovanligt interesse hos Arabella för den der ”moderna äfventyraren”, som hon kallade den vackra svensken, och denna oro ökades, då hon varseblef dotterns rörelse vid underrättelsen, att han duellerat och blifvit sårad.

Strax derefter reste Cameron likväl ifrån London, och som hvarken mor eller dotter voro fallna för några förtroliga meddelanden, så nämde man icke ens hans namn. De båda damerna sågo icke till honom, och ryktet om hans process och hans besynnerliga anspråk på det Hawerfieldska namnet ökade just icke den aristokratiska ladyns välvilja för den hemlighetsfulla pretendenten till ett namn, som hon redan ansåg förträffligt representeradt.

Då Cameron återkommit och infann sig på visit hos de båda damerna, blef han temligen kallsinnigt mottagen af modern, men förmodligen fanns någonting i dotterns vackra ögon, som motvägde denna köld, ty han hade likväl återkommit ett par gånger.

Klockan var nu sex på eftermiddagen. De båda fruntimren hade druckit sitt kaffe, betjenten, som burit ut brickan, hade nyss stängt dörren efter sig, det var alldeles tyst i salonen, der mor och dotter sutto, hållande en liten ofrivillig siesta; man kunde höra ljudet af ett par stora flugor, som tungt slogo emot det målade taket, under det de flögo fram och åter, prasslet af ipoméernas och kaprifoliens blad, som vinden förde emot karmen af det öppna fönstret, hvarigenom den varma sommarluften inströmmade, och surret af några humlor och bin i blommorna utanför.

De nedfälda markiserna gåfvo en behaglig och mild halfdager åt det stora rummet, som med sina dyrbara möbler, sina vaser fylda med blommor, sina speglar och taflor framstälde den behagligaste anblick i verlden och tycktes i detta ögonblick just passande för det ljufva far niente, hvaraf de båda vackra halfsofvande qvinnorna njöto.

Gud vet, hvad för tankar sysselsatte Arabella, der hon, halfliggande i länstolen vid fönstret, rörde de mjuka röda läpparne liksom i en dröm och blickade framför sig med smäktande och halfslutna ögon, men att hennes mor alls icke njöt af några angenäma fantasier, var tydligt, ty hon förde den fina broderade näsduken till sina läppar för att dölja en gäspning och sade matt:

— Det är fasligt enformigt på landet. Man kan icke hindra sig att finna tiden mycket lång, när man en hel dag måste vara utan sällskap. Den här lilla villan är rätt bra för en sejour af åtta dagar, när man har några vänner med sig, men det är i sanning mycket hårdt att nödgas vistas här i tre hela månader.

— Åh, hvarför det? Jag finner det alls icke angenämare att resa under sommaren. Det är så besvärligt och tröttsamt.

— Men det är i alla fall det rätta och passande; hvad skulle man annars taga sig till? Jag skulle verkligen önska, Arabella, att du snart gjorde ett godt parti. Vår lefnad är icke sådan jag önskar, det faller sig allt svårare att hålla sig uppe i societeten, och våra försakelser under sommaren äro ändå icke tillräckliga för vinterns depenser.

— Men hvad försaka vi då egentligen? Här är ju ganska bra, och det kommer ju alltid någon för att prata en stund med dig; och till och med ett whist- eller bostonparti kan rätt ofta arrangeras om qvällarna.

— Ja, visserligen, men det blir just ingen hvarken talrik eller utvald societet: alla våra vänner äro ju bortresta.

Lady Hamilton sköt bort sin kaffekopp, som ännu stod qvar, flyttade undan böckerna på bordet framför sig och upptog ett nummer af Times, som låg bredvid.

— Är det något nytt i tidningarna, mamma?

— Åhnej! De afskyvärda fransmännen äro ännu i Portugal, lord Wellington har haft ett möte med general Massena. Det är dessutom den här Hawerfieldska processen, som upptager nästan halfva tidningen. Vet du, jag finner det i sanning bra besynnerligt, att Gibson, som är en ansedd advokat, kan vilja låna sig till denna dåliga affär. Och i öfverensstämmelse härmed skulle jag vilja erinra dig Arabella, att den der Cameron i sjelfva verket icke är annat än en äfventyrare, som besynnerligt nog tolereras och till och med kommit på modet i societeten för ögonblicket, liksom alla dessa tvetydiga emigranter, som öfversvämmat oss ifrån det olyckliga Frankrike.

— Men mamma, Cameron är svensk!

— Det är detsamma, han är i alla fall en person, som man icke egentligen vet någonting om, och som du icke bör bemöta med den jemlikhet och förtrolighet, som jag anmärkt.

Arabella, lutade sig ned och upptog en blomma hvarmed hon lekt, men svarade ingenting.

— Denna opassande rättegång stämplar honom tillräckligt såsom en chevalier d’industrie, och jag ämnar icke mottaga honom mera.

— Men om han har rätt, om han verkligen tillhör denna familj!

— Om han det gjorde, om saken förhölle sig, som hans advokat påstår, så borde han hafva nog mycken aktning för sin slägts heder och sitt namn, för att icke vilja göra det till föremål för en offentlig rättegång, som, huru den än må sluta, alltid sätter en fläck på det Hawerfielska namnet.

— Men det är ju det enda sätt att få sina rättigheter erkända.

— Det vore då bättre att uppoffra dem. Det är en horrör, en skandal inom den förnäma verlden, hvartill man lyckligtvis aldrig sett maken. Betänk min vän, om hvilken obskur person som helst skulle få börja en process och sätta i fråga rättigheter till det namn jag burit ifrån min födelse, det skulle ju vara förskräckligt, och hvem kan vara säker derför?

— Men mamma, å andra sidan om man i vår familj lyckats insmuggla en tiggarunge, om man, då jag ännu var helt späd, lyckats att bortföra och uppfostra mig långt ifrån dig, kanhända till ett tjenstehjon, en dålig varelse, under det du älskade och vårdade detta främmande barn, som intagit min plats, som ingen rätt egde hvarken till din ömhet eller ditt namn, hvad skulle du väl säga derom? Ville du stanna i ditt misstag, ville du, att ditt eget barn hela sitt lif igenom vore beröfvadt sina rättigheter, för att skydda ditt anseende, som möjligen skulle lida af en upptäckt.

— Du förutsätter en orimlighet, — sade lady Hamilton, en smula förbryllad, och vek ihop tidningsbladet, hvari hon läst.

— Alls inte, det är just detta förhållande, som man påstår här hafva egt rum.

— Ja man påstår, men det är alltför otroligt, alltför romantiskt, jag kan icke alls tro derpå!

— Hvarför inte? Du kände ju lord Percy Hawerfield, du minnes ju mycket väl hans utseende. Hvilkendera af dessa båda pretendenter till hans namn, Cameron eller Hawerfield, finner du ega mest likhet med den aflidne lorden, hvilken båda anse för sin far?

— Jag nekar icke till, att Cameron har en viss likhet med lord Percy, och jag är nästan böjd att tro honom verkligen vara dennes son. Men min vän, om alla dylika söner här i verlden skulle komma och göra anspråk på sin fars namn och rang, huru skulle det då gå med familjens anseende och bestånd?

— Cameron tyckes imellertid fullkomligt lika väl kunna upprätthålla detta anseende som den, hvilken nu är hufvudman för familjen Hawerfield; han tyckes hafva en ädel och upphöjd karakter och dessutom ett sätt och en uppfostran, som göra honom mycket öfverlägsen sin rival.

— Tala icke så barnsligt, min vän! Du kommer mig riktigt att må illa. Och på hvad grundar du ditt smickrande omdöme om hans karakter?

— På hans uppförande vid den der duellen.

— Du förvånar mig i sanning. Just denna duell var icke mycket hedrande för Cameron i mitt tycke. Eller har du glömt ryktet om den der tvetydiga markisinnan, som sans façons kom att föra honom hem till sig, då han blef sårad? En vacker skandal, eller huru?

Arabellas mörka ögon blixtrade till, och hennes läppar darrade, men hon svarade långsamt och lugnt:

— Jag tror, att dylika förbindelser äro mycket vanliga ibland de unga män, hvarmed Cameron umgås.

— Vanliga? Ja, utan tvifvel, men det är icke vanligt att på detta sätt offentligt proklamera dem. Det är skenet, det passande, som en man af verld alltid måste bevara, och om Cameron icke förstått detta, så bevisar det, att han åtminstone icke är någon gentleman.

— Men besinna då, att han var sanslös och omedveten om allt. Dessutom var det icke, som du säger ...

— Hvilken opassande och alldeles ovanlig liflighet du visar, kära Arabella, — sade ladyn afbrytande med förvåning och missnöje och flyttade sig högre upp i soffan. — Hör på mitt barn, jag tycker icke om ditt oväntade interesse för den menniskan. Hvad kan det väl betyda? Redan innan vi flyttade hit, gjorde Lessley mig uppmärksam på ditt uppförande emot Cameron, men jag lyssnade icke till hans ord.

— Och deri gjorde du också klokt. Lessley är förmodligen den siste, som kan bedöma mitt uppförande, — sade Arabella med harmfull ton.

— Kom imellertid ihåg det bedröfliga misstag vi en gång gjort. Det var jag, jag ensam, jag vet det; men imellertid är det en grym varning att icke göra några koncessioner, att icke mera lemna den värdighet och den rang, som tillhöra oss; det kommer aldrig något godt deraf. Låt oss ignorera Cameron så länge, tills denna fatala sak blir afgjord. Jag hoppas, att din framtid innandess skall vara betryggad på ett passande sätt, dylika saker utredas icke så snart.

— Och om han vinner processen, om han kan bevisa sin börd? Lessley sade ju, att mr Gibsons tal häromdagen, då han framlade den gamla ammans berättelse, hade gjort en utomordentlig verkan.

— Åh, ja, om det verkligen kunde inträffa, om man kan tillåta, att lord Hawerfield undantränges. Om han skulle kunna intaga hans plats, det blir då tid att tänka på saken. Men hvad är det för buller på gården? Hvem är det, som kommer? — tillade hon afbrytande, i det hon till hälften reste sig upp med den ofrivilliga och naturliga känsla af belåtenhet, som menniskor, vana vid sällskapslifvet, alltid känna i hoppet att blifva befriade ifrån ensamhetens plåga.

Arabella svarade ingenting, och hennes lågande kind, som troligen skulle fullkomligt tydligt hafva lemnat modern svar, var vänd åt fönstret, vid hvilket hon satt.

Det var bullret af hästfötter på gården nedanför trappan, som afbrutit ladyns tal, och en aning sade henne kanske hvem den främmande var, ty hon fattade häftigt ringsträngens förgylda handtag för att utfärda någon befallning, men innan klockans ljud ännu förklingat, slogs salonsdörren upp, och en betjent anmälde med hög röst:

— Sir John Butler, sir Astley Cameron och kapten Lessley.

Lessley, hvars fullkomliga elegans och behagliga sätt voro lika felfria som lady Hamiltons, var verkligen ett motstycke till henne sjelf och var också hennes utvalda favorit. Han var dessutom slägt till hennes aflidne man, och det var nästan omöjligt att stänga sin dörr för den, som hedrades med den älskvärde kaptenens beskydd, i synnerhet som Cameron nu kom, efter hvad han sjelf genast förklarade, för att göra damerna sin afskedsuppvaktning, innan han åter för en tid lemnade London.

Lessley skilde sig imellertid betydligt ifrån sin negativa tant, ty han hörde till dessa sällsynta verldsmenniskor, hvilka ega och följa sitt eget omdöme, oberoende af yttre omständigheter, som icke alldeles låta hänföra och förbrylla sig af modet eller opinionen för dagen och som derför alltid komma att tillhöra det fåtal, som till stor del skapar och styr båda delarne.

Han hade fattat vänskap för Astley och skulle troligen komma att bibehålla den, äfven om lyckan och opinionen en dag skulle helt och hållet öfvergifva och glömma den ”svenske äfventyraren”.

Butler deremot följde Cameron af samma skäl, som han bar sin gröna frack med ciselerade guldknappar: både Cameron och fracken voro för ögonblicket moderna, och då fracken icke längre kunde begagnas, var vännen också förmodligen glömd; men Astley fäste också ingen vigt vid denna vänskap, som är så vanlig och allmän i verlden, han trifdes väl med Butler, då han var närvarande, men saknade honom aldrig, då han icke fanns; och detta är just hela innehållet af våra förbindelser i sällskapslivet.

Lady Hamilton hade icke hunnit förekomma de unga herrarnes mottagande, och hon skulle också verkligen hafva tyckt sig göra en uppoffring dermed. Hon behöfde alltför väl litet sällskap i den fatala landtliga ensamheten och njöt nu af detta synnerliga nöje, som den, hvilken icke delar detsamma, har svårt att fatta, men som fruntimmer af en viss ålder värdera så högt, nöjet af denna tomma, innehållslösa konversation, denna talent att i väl valda uttryck sammanfatta en mängd fraser, som, oaktadt de äro blottade på all tanke, likväl ega ett visst välljud och sammanhang. Det är sällskapslifvets förskräckliga problem, hvilket ingen kunde lösa bättre och utföra med mera finess än den charmanta ladyn.

Dessa trenne personer, helt lamt biträdda af Arabella och Cameron, som båda voro underlägsna i detta afseende, i synnerhet för tillfället, utförde nu under den timme, som besöket räckte, en salonsscen, som i behag och värdelöshet kunde hafva tjenat till mönster; och då Astley helt tankspridd, under det han talade, fattade en luta, som låg på klaveret, och Lessley med anledning deraf berättade, att han hade en ovanligt vacker röst, uttalade den unga frun hastigt en bön att få höra honom.

1810 års studenter voro icke sådana sångare som 1867 års, men Astley hade en ganska vacker röst och var mycket musikalisk; han hade sjungit, ackompagnerad af faster Petronellas klavér, och väckt förtjusning vid julkalasen i Skurups prestgård, och han var i detta ögonblick alltför mycket inspirerad, för att icke sjunga bra, helst han nu alls icke fann sig mera generad af den förnäma damen i hennes granna salon än af de hederliga skånska fruarna och flickorna i prestgårdens lilla förmak.

Lady Hamilton gjorde visserligen en ogillande grimas åt sin dotter, men Astley, som endast hade ögon för den vackra Arabella, märkte ingenting annat än hennes tjusande blick och, sättande sig ned på den taburett, som Butler skjutit fram till honom, grep han raskt i lutans strängar och sjöng, med elden och behaget hos en förälskad yngling, några af dessa på en gång vemodiga och glödande sånger, som då voro nyss komponerade, och som ännu väcka sympati i hvarje musikaliskt sinne.

Man säger, att endast svensken och italienaren kunna sjunga med känsla, och kanske har man rätt, åtminstone har aldrig en engelsman kunnat det, och i det bifall Astley skördade, skulle man kanske kunnat finna ett giltigt skäl till tvifvel på rättmätigheten af hans anspråk att vara född på Cornwallis’ klippkust.

Då han slutat, steg Arabella hastigt upp utan att yttra ett ord och gick ut i trädgården, hon var blek och hade för första gången tårar i sina ögon; det tycktes, som om denna passiva varelse ändtligen känt en skymt af den lifliga känsla hon ingaf andra.

Butler och Lessley yttrade på en gång sitt bifall och sina anmärkningar åt lady Hamilton, som kände sig förvånad och harmsen öfver denna lilla scen, som betydligt afvek ifrån den bestämda ordningen, och som tillkommit i hennes egen salon, men utan hennes medverkan, på samma gång äfven hennes regelräta och passiva sinne var en smula rubbadt och förvirradt af den frimodiga och djerfva själfullheten i Astleys sätt och sång.

Hon visste icke rätt, hvad hon skulle säga om denna okonstlade naturlighet, som aldrig förr kommit under hennes bedömande och alls inte tillhörde det vanliga sällskapslivets repertoir; men som både Butler och i synnerhet Lessley voro kompetenta domare i dylika saker, så tog hon sitt parti att förena sig med dem, i stället att opponera sig, helst Cameron lyckligtvis strax derpå reste sin väg.

— Arabella älskar dig Cameron, jag är nästan säker derpå! — sade Lessley på hemvägen, då Butler lemnat dem och de voro ensamma.

Astley svarade ingenting, men en glödhet sky for öfver hans panna, som kaptenen lyckligtvis icke kunde se i den djupa skymningen.

Han hade aktning och vänskap för Lessley, men det föreföll honom plågsamt att ens nämna den sköna enkans namn, då han deremot helt ogeneradt kunnat prata om sin tycka hos den vackra fransyska markisinnan.

— Jag är nästan ledsen att hafva fört dig ut till dem. Arabella är en besynnerlig qvinna. Jag har sjelf en gång brunnit för henne, men jag tillstår, att jag aldrig velat hafva henne till hustru.

— Och hvarför? — inföll Astley med illa dold häftighet och rörelse.

— Du älskar henne?

— Det vet jag icke ännu.

Lessley fäste på honom en forskande blick och fortfor: — jag vill icke hafva en hustru, som väcker allas begär, en qvinna, hvars skönhet är af denna art, som jag lika litet kunde skydda för männens passionerade blickar, som jag skulle kunna skydda mitt hår för flugor, i fall jag insmorde det med sirap. Arabella passar för ett harem, men icke till hustru åt en ömtålig och nogräknad engelsman. Det är troligt, att Orientens qvinnor hafva detta utseende, efter de äro beslöjade.

— Hvad vill du säga dermed?

— Ingenting förolämpande för henne, hon är lika ren och oskyldig, som ... som min käpp här.

— Du väljer i sanning besynnerliga liknelser.

— Du har rätt! Jag menar imellertid, att hon är lika känslolös, som hon är dygdig.

— Du trodde ju likväl, att hon älskade!

— Ja, men på hvad sätt? Hon skall aldrig blifva Astley Camerons hustru.

— Hvad menar du?

— Att du aldrig kan erbjuda henne din hand, endast på grund af hennes kärlek till dig; om du icke tillika kan erbjuda henne det namn, hvarpå du hoppas, så skall du aldrig ega henne.

— Om jag således förlorar denna rättegång af brist på lagliga bevis ...

— Så skulle du snarare få månen att stiga ned till dig än Arabella Fulton.

— Men Arabella Falton tyckes mig icke låta mindre plebejskt än Arabella Cameron.

— Just derför! Man har en gång uppoffrat sin rang, man har nu dubbel anledning att återvinna hvad man förlorat.

— Men om hon verkligen älskar mig?

— En väl uppfostrad engelska älskar intet annat än det passande, det som verlden gillar.

— Men jag skulle icke vara nöjd med en dylik kärlek.

— Ah, min vän, det är excentriskt, och det duger icke, jag har sjelf en släng deraf, det vållar oss bara obehag. Vi måste taga qvinnorna sådana de äro eller också afstå ifrån dem. Om du kan göra Arabella till lady Hawerfield, så skall hon med förtjusning gå in derpå, men begär icke, att hon blir maka åt ...

— En namnlös äfventyrare; det måste hon likväl, eller också aldrig tillhöra mig, — sade Astley häftigt och med låg röst, i detsamma han skildes från Lessley vid Chesterfield Street, der denne bodde.

— Det var, som jag sade: jag ångrar mig att hafva fört honom med mig, stackars gosse! — mumlade kaptenen, då porten stängdes bakom honom.

Hvad föregick väl imellertid i Astleys själ? Älskade han verkligen ännu en gång? Var denna tysta hemlighetsfulla qvinna, om hvars inre han sväfvade i den fullkomligaste okunnighet, väl den, som han skulle vilja göra till sin hustru? Det vore icke lätt att säga det, ty han visste det icke sjelf.

Männens hjertan ega förmågan af en oändlig variation af kärlek, och hvad Astley nu kände för den sköna enkan, med sin plastiska figur, sina smäktande ögon och sitt orakellika språk, som kunde tydas, huru man ville, det liknade hvarken den glada oskyldiga kärleken till farbror Jöns’ vackra brorsdotter der hemma i Sverige eller den häftiga och glödande passionen för den koketta Desirée.

Poeter och sentimentala författare hafva alltid haft den föreställningen, att den första kärleken är den enda gudomliga och sanna, men erfarenheten talar verkligen ett annat språk. Ingenting här i verlden skaptes fullfärdigt med ens; den första blomman, som slår ut, är vanligen missbildad och dvärglik emot sina kommande syskon, och den första känsla inom oss, som vi kalla kärlek, är ännu oftare en liten grönkart, jemförd med den mogna glödande frukten, hvarmed den tänkande och kraftfulla mannens djupa och ömma passion bär likhet.

Tyvärr måste vi lemna den poetiska illusionen om kärlekens enda heliga odelbarhet liksom alla andra illusioner, och hoppas på att återfinna idealet derför, då kärleken icke mera är i fara att förblandas med sinligheten, då själen skakat det sista stoftkornet af sina glänsande vingar.

Då man är ung, så föregår så ofantligt mycket inom oss, som vi hvarken hafva tid eller håg att hålla reda på, och det är derför mer än troligt, att Astley, der han helt långsamt och tankfullt vandrade framåt Londons dammiga gator, icke alltför noggrannt sökte definiera den känsla, som förde honom till den tjusande Arabella. Hvem vet, om icke Lessleys ord denna qväll, sagda i den välmenande afsigten att hejda hans känsla, i stället stegrade den långt mer än alla den sköna qvinnans magnetiska blickar, ty kärleken är stundom ingenting annat än en korsar på lifvets haf, som sällan har sina papper i ordning och seglar med alla möjliga flaggor; och den hederliga kaptenens tvifvel om hans framgång hade i detta ögonblick kommit den lättretliga unga mannen att hissa fåfängans och den sårade stolthetens vimpel i topp, och det var svårt att säga, om icke denna var den sannskyldiga.

Der borta vid villan, som han nyss lemnat, satt imellertid Arabella ännu qvar under syrenhäcken i trädgården.

Hennes händer voro sammanknäppta öfver knäet, hennes hufvud nedsänkt, och på kinden syntes ännu spår af halftorkade tårar.

Hon hörde hofslagen af de främmandes hästar, hon hörde deras muntra skratt, deras utbytta afskedshelsningar med hennes mor och såg de ridande skymta förbi genom löfven, och det tycktes, som om ett rop ville bana sig väg öfver hennes halföppna läppar. Hon reste sig upp, sträckte armarna en sekund åt det håll, der de försvunnit, och såg sig sedan omkring liksom rädd att vara observerad öfver sin egen alldeles oväntade och omotiverade rörelse.

Hvad föregick då inom detta hjerta, som slog så hårdt innanför den korslagda spetshalsdukens dyrbara veck?

Om man kan säga, att Astley icke gjorde sig reda för sina känslor, så var detta i ännu högre grad fallet med Arabella, och i fall det verkligen gifves menniskor, om hvilka man kan säga, att de gå som i sömnen, att hela deras lif är dunkelt och sväfvande som en dröm, så tycktes det bokstafligen vara händelsen med henne.

Det ligger mycken sanning i uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, ty den klara, lifliga och djupa känslan finner alltid ord, den måste hafva ett utbrott, och der tystnaden och orörligheten äro absoluta eller öfvervägande, der är mer än sannolikt, att både tankar och känslor äro svaga och dunkla.

Arabella hade aldrig hittills känt någon liflig rörelse, hvarken af sorg, glädje eller kärlek, och den första aningen derom, hon under Astleys sång och vid hans djupa själfulla blickar erfor, slog henne sjelf med en så stor förvåning, att sjelfva överraskningens ytterlighet hastigt tycktes sänka henne tillbaka i hennes vanliga lugna passivitet.

Åtminstone var, då hennes mor ett ögonblick derefter kom för att söka henne, all rörelse försvunnen eller beherrskad. Hon svarade icke ett ord på dennas anmärkningar om Camerons djerfhet och egenkärlek, och de båda damerna följdes åt tillbaka in i salonen, utan att den oroliga lady Hamilton fått sina misstankar om dotterns känslor hvarken skingrade eller bekräftade.

II.

Nedanför den vanvårdade gården vid det gamla godset Merton Hall i Cornwallis låg ett litet temligen snyggt boningshus.

Det hade en spalier vid väggen af vilda vinrankor, som slingrade sina grenar ända upp till taklisten, en liten veranda eller förstuguqvist, med grönmålade säten och der framför en snygg plan med fin röd sand; med ett ord, ehuru det låg alldeles bredvid en grumlig och halft uttorkad dam, hade en brunn med ett ofantligt hissverk, som spöklikt reste sig i höjden på ena sidan, och en smedja med sina svarta kolhögar på den andra, så syntes sjelfva huset det oaktadt trefligare än den röda och bristfälliga stora manbygnaden ofvanför.

Dess trefnad berodde helt och hållet derpå, att det lilla tarfliga hemmet tycktes ega, hvad det stora helt och hållet saknade, en vårdande och ordnande hand, som omhuldade detsamma, om också denna hand hvarken var fin eller mjuk.

Visst voro dess omgifningar utan allt behag, der fanns icke ett träd, som gaf skugga, utom de tvenne gamla sönderfläckta pilarne, som hängde med sina halft förtorkade grenar öfver dammen, men man hade planterat åtskilliga små plommontelningar i en rad framför trappan och anlagt en liten trädgård på baksidan, hvars anspråkslösa blommor gåfvo platsen allt det behag de förmådde; golfvet på verandan var hvitt och renskuradt, och en snygg halmmatta låg deröfver, hvita gardiner fläktade i de små fyrkantiga öppna fönstren öfver blommande nejlikor och balsaminer, och öfver alltsammans låg en tydlig antydan om qvinligt inflytande, som är vilkoret för att af en boning göra ett hem.

Huset var för öfrigt inredt alldeles som våra bondstugor i Sverige: en liten förstuga, ett större och ett mindre rum och ett kök var allt hvad som fanns och behöfdes.

I det största rummet satt i detta ögonblick matmodern och herrskarinnan, fru Barbara Burton, en femtioårig qvinna med stora svarta mustascher på sin breda dubbelläpp, buskiga ögonbryn öfver sina kloka grå ögon och en min af förstånd och kraft, som gaf henne utseende af att väl kunna styra hela godset om det anförtrotts henne.

Hon var klädd i en hvit välstärkt mössa öfver sitt tjocka gråsprängda hår, en mycket tarflig och till och med lappad klädning af bomullstyg, men den var ren och nystruken; helt modern både nu och då, egde den icke ett enda veck öfver hennes breda höfter, och mellan de ansenliga runda proportionerna af hennes bröst och mage, fanns endast ett försvinnande osynligt band, som sammanhöll klädningen omkring hennes kolossala lif.

Den hedervärda qvinnan hade satt sin tunga breda fot på en liten stoppad pall, hård och spetsig som en nöt och öfverklädd med svart tageltyg; hennes sticktyg var nedfallet i hennes knä, och hennes grofva och stora hand, kraftfull som en boxares, hvilade helt sysslolöst på dagbladet ”the Star”, som låg utbredt på bordet framför henne.

Det var tydligen den nyss slutade läsningen deraf, som försatt henne i det högst ovanliga kontemplativa tillstånd, hvari hon för ögonblicket befann sig.

Syslolöshet och meditation var imellertid något alldeles onaturligt och afskyvärdt för den raska fru Barbara, och då den lilla gökklockan i hörnet vid spiseln i detsamma slog elfva, reste hon sig hastigt upp, vek ihop tidningen, sköt pallen åt sidan, satte stickorna till rätta i sitt arbete och sade med en röst, som, ehuru för tillfället låg, var bestämd och oeftergiflig, som huggen af en yxa:

— Ja ... det skall han göra ... det är sagdt ...

Hvar och en, som hört denna korta monolog, skulle aldrig ett ögonblick dragit i tvifvel, att den icke skulle få en absolut följd, den måtte nu röra hvem eller hvad som helst.

Fru Barbara knöt i detsamma ett stort förkläde af hvitt lärft framför sig, tog en nyckel, som hängde på en krok vid dörren, och begaf sig ut i köket för att tillreda middagen åt sin man, smeden vid gården, mr Jonas Burton, och hans biträde Bill Wilkers.

En timme derefter fann man henne blossande röd, omhvärfd af ett tjockt flottos, komma ut ifrån köket med en vattenbalja i famnen, som hon ställde i sanden nedanför trappan; en grof ren handduk och ett stycke tvål lades der bredvid, och slutligen ställdes ett par stöflar på hvar sin sida derom.

Fru Barbara gick nu in för att duka bordet, men vände sig likväl ännu en gång om i dörren, och då hon tyckte, att stöflarne kommit att stå alltför nära hvarandra, gick hon hastigt tillbaka och flyttade de mindre på ett mera passande och vördnadsfullt afstånd ifrån de stora.

Knappt hade den bastanta qvinnan slutat sina anordningar, innan middagsklockan, som kallade godsets arbetare ifrån fältet, ljöd på afstånd; hennes man kom linkande ifrån smedjan bredvid, följd af en storväxt, skefbent och rödhårig pojke, och bakom denne åter gick gravitetiskt en gulgrå, spetsörad och raggig hund.

Alla tre vandrade i en orubblig gåsmarsch fram till trappan, der vattenbaljan stod.

Smeden, som var densamme, hvilken för en månad sedan med så mycket besvär uppbrutit dörren till den gamla paviljongen, der man återfann hans forna husbondes ben, kastade af sig sin gamla sotiga mössa och såg på vattenbaljan med en blick, som kunde gifva anledning att förmoda, det fru Barbaras helsosamma makt och inflytande snarare än hans egen smak förmådde honom att genomgå den reception hon föranstaltat, innan han fick öfverskrida hemmets tröskel; i nästa minut tog han likväl sitt parti och störtade med hufvudet ned i vattnet, intvålande sitt svarta ansigte, armar och händer med en beundransvärd noggrannhet, och uppstod ett par minuter derefter helt förvandlad, sedan han utbytt de sotiga trätofflorna emot stöflarne, som hans hustru framsatt.

Så snart hans toilett var slutad, upprepade hans följeslagare, den skefbente pojken, samma manöver med samma noggrannhet, och man var nästan färdig att tro, det hundens tur äfven skulle komma, men denne, som mycket uppmärksamt öfvervakat förrättningen, lade sig nu helt stilla nedanför trappan, under det att hans båda husbönder gingo in och togo plats vid det dukade bordet, der fru Barbara med en mycket fryntlig och välvillig min redan höll på att servera deras tallrikar bräddfulla med en mustig och flottig kålsoppa.

— Bill, min gosse, skall du inte hafva litet mera fläsk i din tallrik. Se der! En gosse, som växer, behöfver äta bra, för att få krafter att arbeta som en karl en gång, — sade hon vänligt, betraktande med kritiska och moderliga blickar den långa pojkens kinkiga uppgift att, stående vid bordet, utan olyckshändelser föra maten den långa vägen upp till munnen.

Fru Barbara kunde naturligtvis icke tillåta honom bryta emot tidens etikett, genom att sitta vid bordet bredvid sin husbonde och matmor.

— Men hvad är detta? Skall du lemna brödkanten derför, att den är en smula bränd? — fortfor hon, med en min och en ton hastigt öfvergående ifrån den moderliga till en barskhet, som kom den väl upptuktade Bill, hvars våta hår redan stod till hälften i vädret och nu reste sig rakt på ända, att kasta brödbiten med en sådan fart i sin vidöppna mun, att den for ned i halsen utan vidare ceremonier; och med tårade ögon och halfqväfd röst efter den våldsamma sväljningen försäkrade han, att han just gömt den brända kanten som en läckerbit till sist.

— Minnes du, Jonas, hvad det var jag sade, när ni hittade salig mr Harrys ben der nere i det gamla jagthuset? Jag sade att det var något derunder. Ja ve mig, det sade jag, för det anade jag genast. Hvad skulle de der herrarna komma hit enkom för att bryta sig in på ett ställe, som aldrig någon tänkt på, om det icke varit något annat, som legat dem på hjertat också. Det tänkte jag då, och nu synes det att jag hade rätt, — fortfor hon, vändande sig till sin man, som åt med en ifver och en aptit, hvilken hittills gjort all konversation omöjlig, och som ännu alls icke svarade med annat än en bifallande och något förundrad blick.

— De skulle säkert icke gjort sig så mycket besvär, endast för att den stackars herrn skulle blifva kristligt begrafven, nej, det var något helt annat!

— Nå, hvad skulle det vara då? — sade hennes man helt likgiltigt, med munnen ännu full af fläsk och kål.

— Jo, ser du ... men hvad i Herrans namn är detta för ett spektakel? Hvarför skäller Curry, som han vore tokig, och hvarför springer han med sina stora sotiga labbar upp på trappan, som han vet, att han aldrig må understå sig. Det är gamla Betzys gemena katt, som förvillar honom, det ger jag mig hin på. Spring ut, Bill, och se efter hvad det är! Jo, nu blir mitt renskurade golf just vackert.

— Gud vare tack för maten, — tillade hon andäktigt sammanknäppande händerna, i det hon steg upp från bordet och började att hopsamla tallrikar och skedar.

— Se så, öppna köksdörren åt mig, Jonas, och akta, att du icke trampar i spottlådan der! Nå, Bill, det var väl katten, kan jag tro?

— Nej, mrs, det var en fågel, som flög öfver trappan och som Curry rusade efter, — sade Bill, som återkommit och nu hjelpte sin matmor att afduka bordet.

— En fågel, hvad är det för prat? Det kan jag aldrig tro. Jag har ju vant sparfvarne att alltid få sina brödsmulor nere vid dammen. De bruka aldrig komma fram till trappan.

— Nej, det var en kråka, mrs.

— En kråka, nå ja, det var en annan sak, dem kan man då icke få någon bugt på, — sade fru Barbara muttrande, under det hon hoplade bordsduken och läste in den i ett skåp vid dörren.

— Gå ut efter vatten åt mig du, Bill, till diskarna, men akta, att du icke spiller och slaskar derute! Jag kommer strax ut för att ställa i ordning, — fortfor hon, sättande sig ned bredvid sin man, som med armbågarne emot bordet hade satt sig vid fönstret och syntes färdig att somna.

— Hör på, Jonas, jag ville säga dig något. Vet du, att jag fick låna ”The Star” der uppe hos hushållerskan; den är då nära en månad gammal, men det gör detsamma. Det, som är tryckt, så står det der qvar i alla fall.

— Ja, det är sannt, — sade smeden, som endast hade det ena ögat öppet och sjönk allt djupare ned med näsan emot bordet.

Hans hustru såg pröfvande på honom ett par sekunder, liksom om hon vore obeslutsam att utöfva en makt, som hon icke ville missbruka, men också aldrig eftergifva och fortfor sedan med hög och bestämd röst:

— Se så, Jonas, ruska upp dig nu! Du får somna sedan, men nu vill jag tala med dig om något vigtigt.

— Skulle vi icke kunna vänta en liten stund? Kålen söker mig så etterförb ... — mumlade han med sväfvande röst och slutande med en ofantlig gäspning.

— Nej, det går icke an. Det måste ske genast. Jag har mina skäl, som du strax skall få höra. Är du riktigt vaken och redig, eller vill du, att jag stänker litet vatten öfver dig?

— Nej, nej, bevars! Jag är riktigt klar nu, — sade Jonas förskräckt och gjorde en våldsam ansträngning för att kufva sömnen och se kry ut. — Jag är alldeles vaken. Hvad är det om Barbara?

— Jo, jag kom att få se något här i tidningen. Hör på, så skall jag uppläsa det högt för dig!

— Ack, nej, det var aldrig värdt! Jag har så svårt att reda ut i mitt hufvud hvad man läser i bok för mig, — sade Jonas, med en olycklig min och kämpande med ännu en gäspning, som vred hans mun alldeles bakfram.

— Det vill jag alldeles icke höra. Tänk bara på hvad jag läser, så går det nog!

— Tänka, ja det var just knuten det. Det är min själ detsamma för mig, som att somna strax. Hufvudet blir så tungt som min största slägga.

— Du måtte väl icke alltid vara sömnig?

— Jo, kontant, bara du pekar åt en bok, så är det, som om du lade en sten på hufvudet på mig.

— Men detta är ju en tidning.

— Ja, det är alldeles detsamma. Det der är en sjukdom, som jag haft, allt sedan jag var barn. Så fort jag kommer i kyrkan och presten börjar läsa, så är det ackurat, som om man stjelpte en bykså öfver mig eller stoppade mig i en säck, jag hvarken ser eller hör och faller strax i sömn.

— Ja, det vet jag om. Men nu måste du höra på, — sade fru Barbara strängt, vek upp ”The Star”, som hon lade framför sig på bordet och läste långsamt och tydligt följande:

”Den, som kan lemna några upplysningar i de familjeförhållanden, som röra rättegången om de Hawerfieldska godsen eller i allmänhet om denna familj och dess anförvandter, synnerligen den utrikes aflidna mrs Merton, född Hochtinton, har att vänta en belöning, afpassad efter den vigt, som underrättelsen kan befinnas ega, om man anmäler sig hos advokaten James Gibson i West-End n:r ...”

En snarkning, först kort och skarp som en trumpetstöt och sedan modulerad af en långdragen och melankolisk bubbling i smedens hals, afbröt på ett effektfullt sätt det sista ordet af fru Barbaras högtidliga föredrag.

Hon såg upp med en blick af öfverraskning och vrede, som troligen, i fall den kunnat intränga genom hennes mans slutna ögon och vidöppna mun, skulle gjort honom fullt vaken, men som nu studsade gagnlöst tillbaka ifrån hans stenansigte.

— Hvad är klockan? — sade hon kort för sig sjelf, i det hon vände sig om. — Hon är redan ett. Innan han hinner betänka sig, och William hinner skrifva, så behöfs hela dagen mer än väl. I morgon bittida reser William bort; det måste således ske i eftermiddag, och det skall ske; man hittar minsann icke penningar på landsvägen. Om man kan fortjena något med så ringa besvär, så är det väl värdt att försöka åtminstone. Han skulle likväl aldrig kunna reda sina tankar, om jag väckte honom genast; han må sofva en qvart, men också icke mer.

Denna monolog fördes med temligen hög röst, men utan att på minsta vis genera den sofvande, som nu låg framstupa på bordet, hvars hela skifva nästan betäcktes af smedens stora lurfviga hår och grofva ansigte, hvilket påminde om dessa fula, illa målade taflor, som man ofta får se i klädstånd eller på stadsauktioner, der Judith presenterar Holofernes’ hufvud på ett fat för den förskräckta åskådaren.

Mrs Burton gick derefter ut i köket, att med det öfverlägsna lugnet hos en kraftfull despot bestyra om sina sysslor på denna ädelmodigt och klokt medgifna qvart.

I samma ögonblick, som klockan började surra för att bereda sig till det skrällande slag, som skulle sluta den stackars Jonas’ hvila, steg hon imellertid in igen, beväpnad med en stor viska och ett vattenfat, och lugn och obeveklig som forntidens nornor doppade hon viskan i vattnet och lät en tät och iskall skur regna öfver den olycklige smedens breda och eldröda fysionomi.

Det finnes ingenting mera oskadligt och mera kraftigt i dylika fall. Fru Barbara visste detta fullkomligt väl, men hon använde icke sitt förträffliga medel annat än med mycken urskilning och endast vid vigtiga tillfällen.

Den i ett ögonblick återlifvade smeden stod i hast fullt vaken på sina ben och utropade med en röst och en grimas, som väl kunnat skrämma till döds en qvinna med svagare nerver än hans hustru:

— Hvad är på färde, Barbara?

— Se här har du en handduk, — sade hon imellertid helt lugnt, under det hon stälde vattenfatet ifrån sig och satte sig ned vid bordet, der hennes man nyss njutit sin korta och ljufva middagslur.

— Nå, hvad vill du nu?

— Torka dig bättre! Vattnet rinner ju ännu af örsnibbarne, — återtog hon, för andra gången utbredande ”the Star” och uppläsande mr Gibsons annons med mera framgång.

— Nå, fattar du icke detta? — frågade hon skarpt, när läsningen var slut.

— Nej, inte alls! Jag tyckte, du nämde några bekanta namn, det var allt, —sade smeden vresigt, men utan all sömnaktighet.

— Jag får väl förklara saken för dig då. Det är en advokat, som vill ha några upplysningar om familjen Hawerfield der borta på Aukwoodhouse, och derför utlofvar han en belöning.

— Nå, hvad angår det oss?

— Minns du icke, att salig mr Harrys fru tillhörde den familjen?

— Jo, det tror jag, att jag hörde.

— Dessutom står hon just nämd i annonsen; och du vet, huru vi allesammans här på gården talt om den konstiga rättegången, som en utländing kommit hit till England för att anställa emot lord Hawerfield för att få hela godset.

— Ja visst, derom ha vi ofta talat, men det är bara dumheter, för att advokaterna skall få något att prata och bråka om, — inföll smeden, som, då kålen var smält och sömnen bortjagad, alls icke var hvarken dum eller tanklös.

— Det kan ingen veta. Jag har suttit och läst om den der processen, och deri förekommer tidt och ofta mrs Mertons namn, tillika med namnet på en hennes fosterson; det var just detta, som slog mig för hufvudet, och sedan får jag här på första sidan se annonsen. Jag ihågkom då, hvad du en gång sade mig i största hemlighet, strax efter sedan vi voro gifta, ett par månader sedan mrs rest sin väg med Ellen, hvilken, som du vet, var min kusin.

— Hvad jag sade? Det är då böfveln, hvad qvinnor äro ihängsna med allting. Hur kan du minnas hvad jag sagt för tjugufyra år sedan? Jag mins det icke sjelf, om jag också lade hufvudet på städet och försökte banka ut minnet med släggan.

— Det tror jag nog; men om jag hjelper dig att plocka fram det helt saktmodigt, utan både städ och slägga, så skall det nog gå.

— Det kan jag aldrig tro, för jag vet icke ens hvad du menar.

— Men jag vill, att du söker påminna dig det, Jonas, — sade fru Barbara allvarsamt.

— Nå, jag skall försöka. Men led mig in på spåret då åtminstone!

— Det skall jag göra, ty jag har ingenting glömt, fast jag aldrig någonsin nämt ett ord derom åt någon menniska, ty förutom att du bad mig tiga och trodde, att mrs snart skulle komma tillbaka igen, så skulle det varit mycket dåligt af en tjenare att komma fram med sådana besynnerliga misstankar om sin matmor. Nu är hon död, och det tyckes, som många konstigheter vore å färde i alla fall, och nu kan du säga om igen, hvad du då sade åt mig. Men efter som William är en slängder och skicklig gosse och skrifver allting åt förvaltaren, så skall jag bedja honom komma in för att teckna upp det på papper, efter som du säger.

— Men hvartill tjenar detta väl?

— För att få den utlofvade belöningen, förstås.

— Men om nu advokaten tar papperet, men ingenting ger oss ...

— Du har rätt Jonas, du är sannerligen klokare än jag sjelf. William får skrifva, men jag far till Falmouth och följer med diligensen till London. Jag har väl aldrig varit der, men Barbara Burton är icke så enfaldig. Jag kom ju ifrån York med de der besynnerliga fåren, som mr Harry köpte, och jag var då endast tjugo år; mins du det, Jonas?

— Ja bevars. Jag trodde då, min narr, att du var lika from och enfaldig som fåren.

— Bevara mig! Om jag det varit, huru skulle det då hafva gått med dig?

— Jo, då skulle jag fått sofva i ro, — sade Jonas buttert. — Men hvad är det nu du vill, att jag skall minnas? Ty det lär väl vara knuten i alltsammans.

— Ja, så är det. Vi skola nu tala derom. Jag mins då hvartenda ord, som du sade, men jag tror, att du tänkte och visste mer än du då uttalte, eller jag brydde mig om att fråga efter. Låt Bill gå ensam till smedjan i eftermiddag och stanna du här! Vi skola komma öfverens om saken innan jag ber William komma in.

Fru Barbara gick att stänga dörren, för att få vara ostörd med sin man, och hemtade med detsamma en butelj cognac och ett par bitar socker på ett théfat, för att med en grogg eller toddy söka upplifva hans bleknade minnen.

III.

Dagen derpå begaf sig verkligen fru Barbara Burton i öfverensstämmelse med sitt fattade beslut, klädd i sina helgdagskläder och åkande i en skramlande kärra, till sina grannars oändliga förvåning och undran, på vägen till Falmouth.

Den hedervärda qvinnan, som körde sjelf och hade en liten pojke bredvid sig, för att hemföra häst och åkdon, delade sin uppmärksamhet mellan den lilla feta klipparen, som i raskt traf förde henne fram på den smala byvägen, och sin stora ”sypung” af triumfant, hvars starka snören voro lindade om hennes bruna handled, och inom hvars skydd man skulle kunna tro, att en del af Englands kronjuveler förvarades, att döma efter de skarpa och vaksamma blickar, med hvilka han betraktade densamma, en vaksamhet, som också nästan lät den lilla kärran stjelpa öfverända vid sammanstötningen med en dammig postschäs, som, i detsamma man passerade en afväg, vek af ifrån landsvägen. Några utrop å ömse sidor och ett kraftigt tag i tömmarne af fru Barbaras starka hand, som förde den skrämda hästen till rätta, var imellertid enda följden af hennes distraktion, och i nästa ögonblick guppade den beslutsamma qvinnan åter framåt i god ordning.

Postschäsen fortsatte äfven sin väg och stannade en halftimme derefter vid trappan till det lilla värdshuset eller rättare bykrogen vid Aukwoodhouse.

Värdinnan derinne, som var sysselsatt att öfver en stor koleld steka fläsk, hörde, trots smattrandet och fräsandet i pannan, genast det sällsynta och välkomna ljudet af vagnshjul och skyndade till fönstret, för att se hvem som på den varma höstqvällen hedrade den dammiga och solstekta ”Gröna kransen” med ett besök.

Nyfiken och förvånad såg hon tvenne herrar stiga ur: den förste var en liten karl om fyrtio år, med blåsvart skäggbotten på sin spetsiga haka, skarp krokig näsa, små bruna ögon och en toppig filthatt öfver sin kala panna; den andre tycktes vara mycket ung, hans mörkbruna krusiga hår var pudradt af dammet, och hans illa medfarna kläder tycktes hafva suttit på under en lång resa, men hans lifliga ögon voro så vackra och glada, att värdinnan, som ännu var tillräckligt ung, för att värdera vackra ögon, hastigt ryckte det brända och osande fläsket ifrån elden, satte sin mössa, som kommit på sned, till rätta framför en spegelbit på väggen, och gaf sitt varma och flottiga ansigte en snabb men kraftig polyr med den grofva handduken, som hängde vid dörren, och skyndade ut på trappan för att mottaga sina gäster.

Den minste och äldste af de båda resande såg sig omkring med en trött och likgiltig blick och ruskade sedan på sig med en min af obehag, som antingen kunde härröra af resans besvärligheter eller af den föga tjusande utsigt, som de rödbruna kala ljunghedarne och de grå klipporna, hvilka utbredde sig framför byn ända till det blånande hafvet i fjerran, företedde.

Hans kamrat deremot gick fram till den rödbrusiga, nigande värdinnan och frågade på mycket dålig engelska, om i hennes värdshus bodde någon resande herre, en utländing med namnet Astley Cameron.

— Ja, min herre, — svarade hon alltjemt nigande, ehuru hon af allt hvad hon hörde endast igenkände namnet Cameron och gissade till det öfriga, under det hon förbindligt leende visade sina breda, hvita tänder ända upp till öronen.

— Var då så artig min fru och för mig genast till honom och laga sedan tvenne rum i ordning åt oss och en god soupé, ty vi äro mycket hungriga! — fortfor den resande på tyska, ty hela hans engelska ordförråd tycktes redan med den första frågan vara uttömdt.

Värdinnan stirrade förvånad på honom, fåfängt ansträngande sin gissningsförmåga för att begripa hans långa tal, och den resande, som insåg omöjligheten att reda sig på egen hand, ropade, småleende åt den villrådiga och förlägna qvinnan, på sin kamrat, som ännu stod qvar vid deras åkdon.

— Kom då hit min vän och säg den här charmanta frun hvad vi önska!

Den andra närmade sig, med sin kappsäck under armen, och öfversatte på engelska, hvad hans unge reskamrat nyss sagt, och fortfor sedan alltjemt i sin egenskap af tolk, utan att inblanda en enda fras för egen räkning.

— Ack ja, min herre! — utropade värdinnan, glad att igenkänna sitt förtjusande modersmål, mycket riktigt uttaladt, om också med en något främmande brytning. — Ni skall få allt hvad ni önskar, men saken är, att mr Cameron kan inte träffas nu genast.

— Hvarför det?

— Ty han är icke här för ögonblicket.

— Hvar är han då? Vid Aukwoodhouse kanhända?

— Nej inte precis! Han reste till London för nära en månad sedan.

— Till London? Men ni sade ju, att han bodde här?

— Ja, det vill säga, han bor verkligen här, ty rummet står för hans räkning, och han har till och med en kappsäck qvar här, ehuru den är nästan alldeles tom, men för närvarande är han icke hemma här.

— Fördömdt! Hvilken omväg vi nu gjort! Huru länge sedan var det han reste, sade ni?

— Nära en månad, sir, men jag väntar honom tillbaka hvarje dag, ty han sade, när han reste, så här: jag återkommer snart, mrs John, behåll rummet för min räkning, jag kommer icke att vara länge borta. Och derför ser herrn, så anser jag det alldeles, som om han vore här sjelf närvarande.

— Men det kan då jag alls inte göra. I alla händelser måste man nu stanna här i natt, — mumlade främlingen förtretad och tog sin kappsäck ur vagnen.

— Imellertid, sir, så tror jag, att ni mycket väl kan begagna er af hans rum; ty mr Cameron är en fasligt hygglig och älskvärd ung herre, och eftersom ni är bekant med honom, och som jag dessutom icke har mer än ett rum till, och ni ville ha två, så ...

— Ja, det går mycket väl an, för mig till hans rum och låt min reskamrat få det andra!

Värdinnan gick förut, och de båda resande följde efter in i den låga förstugan och fördes uppför en brant och smal trappa, som mera liknade en stege, och på hvilken värdinnan oskuldsfullt klättrade först, lemnande utan tvekan sina gäster tillfälle att beundra hennes korta och tjocka ben i ljusblå strumpor, helst dessa senare på den tiden icke hade så tvetydigt rykte som nu.

Imellertid hade de båda herrarne knappt blifvit införda i hvar sin lilla vindskammare och lemnats ensamna der, innan bullret af vagnshjul ännu en gång hördes på den lilla stenlagda gården, och ett slags karriol, hvars stora hjul surrade förbi öronen på skjutsgossen och den resande, hvilka sutto inklämda i samma säte, stannade under den ärtgröna stora kransen, som sakta svängde öfver dörren fram och åter för den bortdöende hafsvinden.

Ett par minuter derefter rycktes dörren till det ena vindsrummet hastigt upp, och Astley Cameron stannade på tröskeln.

Rummet var skumt, han kunde icke genast urskilja dens ansigte, som var derinne, men i nästa ögonblick utropade han med den lifligaste bestörtning och glädje:

— Alf Stjerne! Drömmer jag, eller är det verkligen du? Och de båda vännerna lågo i hvarandras armar.

— Det är verkligen jag sjelf lifslefvande, min hedersvän, — sade Alf, som blifvit nästan lika öfverraskad som Astley och nu med den mest barnsliga och stormande förtjusning omfamnade honom och skakade hans händer.

— Hvilken lycka att verkligen träffa dig här, då man nyss sagt mig, att du var i London!

— Men hvarifrån kommer du? — återtog Astley rörd och betraktade med förundran sin vän, som, i skjortärmarne och med håret i oordning, såg ut, som han kommit flygande genom luften, under sin sömn ditförd af någon ande i ”tusen och en natt”.

— Direkte ifrån Dover.

— Men hvarför? Huru kommer detta till? Ty jag kan icke föreställa mig, att du endast af vänskap för mig ...

— Jo, min vän, endast af vänskap för dig. Minns du icke vår öfverenskommelse den sista aftonen på Helgonabacken? Om en af oss behöfde den andra, så skulle ingenting utom döden hindra oss att komma, — sade Alf skrattande, som en skolpojke, af förtjusning åt Astleys förundran, under det han helt ogeneradt, tack vare mrs Johns vattenfat och handduk, fortsatte att befria sitt hår och sitt ansigte ifrån dammet, en operation, hvari Astleys oväntade ankomst verkat några minuters uppehåll.

— Men, Alf, jag förstår dig icke!

— Det är naturligt, det är också ett underverk, som jag knappt sjelf fattar, och som endast någon särskild vår vänskaps skyddsande kunnat tillvägabringa; ty det har gått med mig, som det ofta händer kemisterna, då de söke en sak, så finna de en annan, hvarpå de aldrig hafva tänkt. Se så, nu äro mina ögon befriade ifrån ert fördömda kalkdam här på kusten, det var fasligt långt att komma ifrån Dover och hit.

— Du var ju i Tyskland, i Baiern med Schelting? Hvad är det då, som för dig till England: jag qväfves af nyfikenhet att få veta det?

— Ditt bref.

— Du har då fått mitt sista långa bref? Du vet då, att ...

— Ja visst, jag vet, att du behöfver ett vittne, en person, som varit vid Aukwoodhouse, då du som barn bortfördes derifrån. Jag vet, att du har inga bestämda misstankar om någon dylik, att du fäst en svag förhoppning vid en viss person, som ingen känner, hvars namn ingen vet, men som haft en häftig och hemlighetsfull tvist med lord Hawerfield. Nå väl, denna aning var alldeles riktig, denna person är just den rätta, troligen den enda, som känner hemligheten om den förmenta lord Astleys börd, ehuru han icke hade den ringaste aning om din tillvaro.

— Alf, i sanning, du sätter mig i förvåning. Du skulle känna eller veta, hvem denna person är?

— Ah, min vän, ännu mer! Jag för honom med mig, jag har honom här.

Astley var stum och kände sig helt och hållet förvirrad; han visste knappt, om hans vän gycklade eller talade allvarsamt, och i häftigheten af den rörelse han kände, tvekade han att förvissa sig derom, under det Alf, yr af glädje och triumf, sprang upp, öppnade dörren och ropade utåt den lilla skumma vinden utanför:

— Herr Samu Uhjazy Razga, signor Beppo Antonelli, master Petter Pallers eller herr Samuel Meyerkopf! Skulle ni vilja hafva den artigheten att stiga in?

— Alf, jag tror, att du yrar? Förb— mig, fruktar jag icke för ditt förstånd, — sade Astley allvarsamt och såg med en häpen min på sin uppspelte vän, hvars många galna upptåg under deras studenttid kommo honom i minnet.

— Jag förlåter dig verkligen, men saken är, att man väl sällan sett en man med så rik uppfinningsgåfva i fråga om namn som denna lilla besynnerliga person, hvilken under tvenne år spelat den mest sällsamma rol för Malkolm Schelting, och just då jag lyckas efter många fruktlösa bemödanden att ertappa honom och tror mig finna den länge sökta förklaringen deröfver, så finner jag i stället någonting, som jag aldrig tänkt på att uppdaga, någonting alldeles nytt. Åh, det är den allra besattaste historia, som alls icke är utan sin komiska tillsats, och som jag skulle skrattat rätt godt åt, om den icke på samma gång vore så allvarsam och vigtig för dig. Men se här kommer mitt underdjur, hvaröfver jag är lika stolt som en menageriegare öfver en elefant.

— Ursäkta mig, herr Meyerkopf, och tillåt mig att presentera er för min vän, mr Astley Cameron, som önskade att genast göra er bekantskap. Det är han, som anat er tillvaro och sökt er utan hopp och som ganska säkert skall visa er en tacksamhet, hvilken står i förhållande till de tjenster, ni möjligen kan visa honom, — sade Alf i sin uppsluppna sinnesstämning, ännu bibehållande en komisk patos i sitt tal, som alltjemt gjorde hans vän en smula villrådig om allvaret deraf.

Herr Samuel Meyerkopf eller den hvita pierrot’n, ty det var ingen annan än han, yttrade helt lågt några ord, som alls icke förekommo så enfaldiga och löjliga, som då han tvangs att tala svenska, men han såg likväl förlägen och generad ut, och Astley å sin sida var alltför upprörd och förbryllad öfver denna oväntade tilldragelse, hvilken möjligen skulle hafva de vigtigaste följder för hans framtid, för att genast vid den främmandes åsyn finna några ord.

Han betraktade misstroget den lille mannen och bugade sig tyst, under det Alf fortfor i sitt ohejdade glada lynne.

— Du bör veta, att herr Meyerkopf har af vissa orsaker en särdeles envis förkärlek för din motpart, den vackre lord Hawerfield, ehuru han blifvit af den hetsige och stolte herrn bemött som en hund. Den der vänskapen hedrar utan tvifvel herr Meyerkopfs hjerta, men alls inte hans förstånd, och i samma ögonblick han fick veta, att en verklig lord Hawerfield fanns, som var villig att betala sanningen med bättre mynt än de skymford och den misstro, som den nuvarande egaren af Aukwoodhouse slösade på dess sagesman, så förändrades han planer, och han gick in på att tjena din sak genom att tala för samma belöning, som han af den dumma lorden begärt för att tiga. Allt det der få vi imellertid vidare språka om i morgon, då jag är fullt öfvertygad, att herr Meyerkopf alls icke skall ångra den vändning hans sak tagit, om det också olyckligtvis råkade att ske på ett något brutalt och våldsamt sätt.

— Nu kommer vår värdinna der och bjuder på en soupé, hvars doftande ångor jag redan länge känt tränga upp till oss, och som jag för min del är i allra största behof af.

De trenne herrarne följdes åt utför trappan till matsalen eller egentligen krogrummet der nere, som nu vid det sällsynta och högtidliga tilllället, då trenne resande på en gång funnos under ”Gröna kransens” tak, blifvit utrymdt af de vanliga och fåtaliga gästerna från byn eller grannskapet, och der ett ganska snyggt bord var dukadt.

Den lilla hr Meyerkopf gjorde heder åt värdinnans makrill och fårkött, men sade icke ett ord utom de enstafviga svaren på de likgiltiga frågor om vägen och resan, som Astley gjorde under måltiden. Han hade tydligen ännu icke bestämt sitt uppförande i denna affär, hvilken syntes honom med skäl såsom den största och vigtigaste i hans mångskiftande och besynnerliga affärslif.

Der fanns kanhända någon för honom sjelf kinkig punkt i det vittnesmål, som man begärde af honom och som nu ändtligen skulle inför lagen ställa de båda pretendenterna till samma namn emot hvarandra. Huru som helst var han allt för försigtig och slug för att med ett enda ord kompromettera sig, innan en ordentlig öfverenskommelse var afslutad.

— Du säger, att din advokat redan för en månad sedan börjat din process och att han framlagt mrs Mertons bekännelse för domstolen, — sade Alf, då de båda vännerna senare på aftonen voro ensamma i det lilla vindsrummet.

— Ja, han ansåg, att rättegångens offentlighet skulle kunna framkalla de bevis vi hittills fåfängt sökt.

— Han har utan tvifvel rätt, men förmodligen var det detta, som så hastigt återkallade lord Hawerfield till London.

— Det var det mycket säkert; hans juridiska biträde, advokaten Crawford, har naturligtvis underrättat honom om denna sak. De båda juristerna hafva meddelat sig med hvarandra, och Crawford har, alldeles som Gibson förmodade, i början bemött hela saken med förakt, ty lord Astleys dopattest syntes honom vara ett ojäfaktigt bevis, och äfven sedan han läst Agnes Mertons bikt, trodde han det ganska lätt att bevisa den vara helt och hållet värdelös och på grund af läkarens ed kunna anses antingen som ett uppenbart bedrägeri af presten eller åtminstone som en dröm eller ett slags vision utan betydelse inför lagen.

— Men liket af den olyckliga qvinnans man, som man återfunnit, der hon sagt, bevisar ju sanningen af hennes ord och kan ju icke vara någon ingifvelse af den gamla prosten.

— Ja visst, det tyckes så, åtminstone i detta afseende. Men du förstår, att så länge alla bevis saknas för barnets bortförande, så är detta påstående utan värde.

— Men äfven om den rätta Astleys tillvaro icke kan bevisas, så är det väl nog att bevisa, det den nuvarande arftagaren alls icke är någon Hawerfield?

— Visst icke, hvad hjelper det mig, om man äfven finner, att denne lord Astley ingen rätt har till namnet och godset? Den verkliga egaren är derför icke funnen, så länge man icke vill tillerkänna min brottsliga tants ord någon sanning i detta fall.

— Men det är då endast hennes ord, som kunna intyga din identitet?

— Troligtvis. Då ingen sett henne bortföra barnet och ingen nu lefvande någonsin misstänkt förvexlingen, så beror allt af hennes eget vittnesmål; man måste in-skränka sig till att tro henne eller icke tro henne.

— Men då alla hennes öfriga uppgifter befinnas öfverensstämmande med sanningen, hvarför skulle man då icke tro henne?’

— Derför att hon icke lefde, då hon gjorde denna bekännelse.

— I sanning ett giltigt skäl, — sade Alf skrattande.

— Ja utan tvifvel, och det är också detta skäl, hvarvid lord Hawerfields advokat fäst största vigt. Du kan lätt föreställa dig, att denna rättegång väckt ett stort uppseende; det är just det, som Gibson åsyftat, men imellertid var jag glad att få lemna London på en tid. Att vara ett slags underdjur eller, hvad värre är, synas i en tvetydig dager, kanhända som en bedragare, är icke angenämt. Imellertid gjorde den gamla ammans, mrs Davids, vittnesmål, uppsatt efter den berättelse hon lemnade mig, ett mycket godt intryck för min sak genom den stora olikhet hon omtalar, att man anmärkt hos den lilla Astley före och efter hans sjukdom, en olikhet, hvaröfver åtskilliga läkare af advokaterna varit rådfrågade.

— Nå väl, hvad hafva de då sagt?

— Åh, det kan du lätt föreställa dig; de komma icke till något sammanstämmande resultat. Några af dem tro, att hos ett så litet barn kan både hårets och ögonens färg förändras af en dylik sjukdom och äfven den förutan, och andra bestrida det deremot fullkomligt.

— Men på detta sätt skall man aldrig komma till något bestämmande.

— Troligtvis icke. Och år skulle väl kunna förgå under denna ordstrid, detta fram- och återslungande af de vältaligaste hårklyfverier de klyftigaste juridiska obegripligheter, och de mest konstiga deduktioner, hvarigenom de båda lagkarlarne söka öfverflygla hvarandra och stegra sitt redan stora anseende som Englands skickligaste advokater.

— Hvilken lycka, att jag påträffade den lille tysken!

— Ja, en lycka, som i sanning jag var långt ifrån att vänta.

— Möjligtvis skall nu den berättelse han lofvat skrifva göra en bestämd och fördelaktig vändning i saken; imellertid tyckes han icke ega någon kännedom om den verkliga Astley.

— Har han sagt detta? Och kan man sätta tro till hans ord?

— Åtminstone syntes hans bestörtning fullt verklig, då jag sade honom, att den rättmätige arfvingen lefde.

— Men hans motvilja att tjena denne är likväl tydlig.

— Ja, han skulle hellre velat betalas för sin tystnad; han gör ingen hemlighet deraf, och dertill har han förmodligen sina skäl. Imellertid trodde han också, att intet annat sätt fanns att tillgodogöra sig den hemlighet han känner.

— Men vet du, jag är orolig för den karlen, han ser icke ut, som han vore att lita på. Om han besinnar sig och nekar att lemna de upplysningar, hvarom han talat?

— Jag delar fullkomligt din tanke om honom. Han visar en så sällsam blandning af enfaldig feghet och djerf list, att jag alls icke vet, hvilket som är det naturliga, man har svårt att få något begrepp om hans verkliga karakter. Imellertid har händelsen låtit falla i mina händer ett papper eller egentligen endast en bit af ett papper, hvarpå han tyckes sätta ett stort värde, och som mycket säkert står i sammanhang med denna sak, och det är denna underpant, hvilken jag förvarar, som egentligen tvang honom att öfvergå på vår sida och att följa mig hit. Men jag tillstår, att jag under vägen har bevakat honom som en fånge.

— Han skulle nu kanhända blifva bättre mottagen af Hawerfield, i fall han råkade denne.

— Det är just derpå jag tänkt. Imellertid har han redan gått för långt, för att kunna draga sig tillbaka. Den första förskräckelsen i Kranach, då jag hotade att strypa honom i min förbittring, lät honom redan yttra saker, som ohjelpligt kunnat skada Hawerfield, ehuru de icke egentligen gagnade dig. Hvad han då yttrade för att rädda sitt lif, skulle jag troligen hafva tagit för en blott undflykt, om icke det papper jag hittat, och som han fåfängt sökt, icke hade genast bevisat för mig sanningen af hans ord. Den arma satan, det förvånar mig, huru han kunnat blifva till denna grad skrämd af en så dum hotelse. Jag vet min själ icke, hvad jag skulle hafva gjort med honom, i fall han fortfarit att tiga.

— Imellertid kan han nu visa mera mod, då han bättre känner dig.

— Det är för sent, han skulle blifva instämd för domstolen och ålagd att vittna, och han har en utomordentlig förskräckelse för polismän och lagkarlar och alla rättvisans tjenare.

— Allt beror således på hvad han vill säga.

— Snarare på, hvad han verkligen vet, ty du säger ju, att dessa advokater äro snärjande och knipsluga, som fan sjelf! Din mr Gibbson skall nog förstå att locka ur honom sanningen.

— Kanhända! Det är i alla händelser en lycka att hafva funnit honom, om jag också icke skulle hafva vunnit annat derigenom än glädjen att återse dig och erfara detta prof på din vänskap, Alf. Jag återkommer ständigt till min naturliga fatalism och tror, att mitt öde redan har sin gifna och bestämda färg, hvari jag icke kan inlägga den minsta skiftning, — sade Astley allvarsamt och sträckte ut sig på den smala träsoffan, med ett drag af melankolisk modlöshet, som förvånade hans vän.

— Hvilken ton och min du har, Astley! Man skulle tro, att du råkat ut för något särskildt obehag. Huru är det, säg mig hvad som händt dig denna sista tiden, sedan du skref till Kranach?

— Åh, ingenting. Jag reste ifrån London i en nedstämd sinnesstämning; men den oförmodade glädjen att återse dig och den lyckliga anledningen dertill hafva låtit mig glömma den.

— Men hvad var orsaken dertill?

— Det var den stackars Gordon, hvars besynnerliga uppförande oroade mig. Jag råkade honom, just som jag gick till diligensbyrån, — sade Astley, fullt öfvertygad, att han talade sanning för Alf, då han tillskref detta möte med den lilla gascognaren hela orsaken till den öfvergående melankoli, som tydligen var rådande hos honom.

— Gordon! Ah, jag minns, den franske skrifvaren hos Hawerfields advokat, hvad hade då händt honom?

— Det är just det, som jag icke vet. Jag har verkligen fäst mig vid honom med tillgifvenhet; han var den förste, som visade mig vänskap i mitt nya fädernesland, och det gör mig ondt att tro honom olycklig.

— Men det förefaller mig, af hvad du sagt, som om hans ytlighet vore hans bästa skydd för allt, och som om de olyckor, hvilka träffa en dylik natur, aldrig kunde blifva mer än tio minuter gamla.

— Ja, visserligen, men dessa tio minuter innefatta så mycket mer; han är icke ytlig, men hans känslor vexla så fort. Vi äro alla afspeglingar af den himmel, hvarunder vi blifvit födda; klimatet betingar våra anlag och vårt temperament, och ehuru den pinande, varaktiga stormen är mera plågsam, så gör den likväl icke de förhärjningar, som orkanen, hvilken räcker endast några ögonblick, och jag fruktar att en orkan har träffat min stackars franska vän.

Det var just då jag skulle resa, som jag råkade på honom vid ett gathörn; han var nära att springa omkull mig, han såg ut som en drucken och igenkände mig, först då jag tilltalade honom.

Ehuru brådtom jag hade, ville jag likväl hafva reda på orsaken till hans besynnerliga utseende, och han svarade då helt förvirrad, under det jag drog honom med mig:

— Jo, ser du, det är för Zusette.

Den der Zusette är hans älskarinna och, efter hvad jag fruktar, en dålig varelse; jag har aldrig sett henne, men ständigt hört den stackars Gordon beklaga sig öfver henne på ett eller annat sätt, och nu kände jag verklig harm emot henne, då jag frågade hvad som händt.

— Jo, — sade han med låg och hastig röst, — jag har icke fått träffa henne, man har sagt, att hon var sjuk, sängliggande, och just i dag, för ett par timmar sedan, får jag se ett fruntimmer på gatan, hvari jag tror mig igenkänna henne. Hon var så väl insvept i sin kappa och hade ett tjockt svart flor neddraget för ansigtet, att jag icke genast var säker på, om det verkligen var hon. Jag följde imellertid efter henne och ser henne hastigt gå in i porten af ett stort vackert hus. Hon hade icke märkt mig, och just då hon lyfte handen till klocksträngen, blåste slöjan åt sidan, och jag igenkände henne fullkomligt, ehuru hon såg mycket blek och affallen ut. Jag störtade fram, men en vagn körde i detsamma förbi och uppehöll mig ett ögonblick, porten öppnades, och hon försvann derinom. Jag har nu väntat der utanför ett par timmar, hon har icke kommit ut igen, hon är qvar der inne ännu.

— Men hvad ser du väl för oroande häruti? — sade jag för att lugna honom, ehuru jag mycket väl begrep hans tankar och äfven delade dem.

— Hvad skulle Zusette göra der, och hvarför bedrar man mig, hvarför har man sagt, att hon var sjuk, att jag icke kunde få se henne? Jag kan icke längre tvifla, jag är förrådd, hon älskar mig icke längre, det är någon annan; men jag går nu hem till henne, jag skall invänta henne der. Jag skall veta allt, och ... farväl, jag måste skynda!

Den stackars karlen var förvirrad och utom sig. Jag ångrar, att jag icke stannade qvar och följde honom, jag fruktar, att han begått någon dårskap eller kanske något ännu värre.

— Åh, nej, innan han hunnit till hennes hem hade han troligen lugnat sig, och jag slår vad, att han i detta ögonblick förlikt sig med sin älskarinna, hon må nu vara oskyldig eller ej, — sade Alf leende, under det han löste upp sin halsduk framför den lilla spegeln på spiseln, hvilken återgaf hans ansigte förvandladt till en karrikatyr.

— Låt oss nu gå till sängs. Jag är alldeles uttröttad, och jag förmodar, att äfven du behöfver hvila.

Imellertid hade de båda studentkamraterna, efter nära ett års skilsmessa, ännu alltför mycket att anförtro hvarandra för att kunna somna; och den lille juden i rummet på andra sidan, hvilken helt tyst och utan skor smugit sig ut och nu med återhållen andedrägt stod lyssnande utanför dörren, kunde ännu i ett par timmar hafva hört deras låga vexlande röster, i fall han icke förut tröttnat att söka uppfatta de för honom halft obegripliga svenska orden, som dessutom icke i sammanhang hunno hans öra.

IV.

— Det är besynnerligt, han svarar icke. Han måste sofva som en björn, — sade Alf morgonen derpå, sedan han åtskilliga gånger bultat på sin reskamrats, den lilla handelsexpeditens, dörr, utan att få något svar.

— Kanhända han redan gått ut, klockan är nio, vi hafva verkligen sofvit länge, — inföll Astley, som stod bredvid.

— Han lofvade att frukostera med oss, och dessutom har ingen sett honom gå ut ur huset.

— Då måtte han väl vara derinne.

— Åh, det är icke så säkert — den hvita pierrot’n anses kunna gå och komma, utan att någon vet derom, — sade Alf, skrattande. — Imellertid så förmodar jag, att han nu verkligen icke finnes här; låt oss således gå ned och äta honom förutan.

— Men om han rest sin väg, om han rymt?

— Dertill är han alltför klok.

Alf skyndade utför den bräckliga trappan och stod nu i den lilla förstugan, der den rödkindade värdinnan väntade honom och öppnade dörren till en liten kammare bredvid värdshussalen, der hon framdukat de resandes frukost.

— Har ni sett min väns reskamrat, fru Johns? Hans rum är stängdt och han är icke derinne, — sade Astley, som äfven kommit ned.

— Nej minsann, herrarne hafva allesammans sofvit godt på morgonen. Men kanhända att Meg sett honom gå ut. Har du sett den främmande herrn i n:r 2 gå ut på morgonen? — tillade hon, med höjd röst, vändande sig åt den öppna köksdörren, der en lång barbent piga stod vid spiseln, sysselsatt att med ett döfvande larm stöta något i en stor jernmortel, och som hon derför icke hörde ett ord, vände hon endast på hufvudet, med gapande mun och frågande blick.

Hennes matmor upprepade frågan ännu högre, och ändtligen gallskrek hon tillbaka, utan att upphöra med stötningen ett ögonblick.

— Nej, mrs, jag har ingen sett.

— Nå förmodligen sofver han ännu, men vi vänta icke på honom. Se här ha vi ju ägg och skinka och gurkor och fårkött, åh, det är minsann bättre än våra frukostar i Lund. Mins du dem Astley? De voro temligen tarfliga, men de smakade oss likväl så bra. När vi ätit, måste du föra mig till Aukwoodhouse; du förstår, att jag brinner af längtan att se detta ställe, och nu medan lord Hawerfield är borta, passar det så bra. Äfven om allt går väl och du blir egare deraf en gång, så är jag då icke här, du vet att jag icke kan dröja länge i England.

— Lord Hawerfield är hemma, i fall herrarne vilja råka honom, han kom i går morgse, — sade värdinnan, som stannat inne, men af deras svenska samtal endast förstod namnen Aukwoodhouse och Hawerfield.

— Är lord Hawerfield hitkommen ifrån London? — sade Astley hastigt på engelska.

— Ja vi sågo honom åka förbi här helt tidigt i går på morgonen, men om han kom ifrån London, vet jag icke; man har sagt att han varit utrikes någonstädes i sommar.

— Jo han var åtminstone för fyra eller fem dagar sedan i London. — Nå väl Alf, jag ger mig fan på, att din lilla reskamrat icke är i sitt rum.

— Jag börjar verkligen frukta detsamma, — sade Alf orolig och lade ifrån sig knifven, som han redan fattat.

— Hvad kunde man imellertid göra? — Fordömdt likväl, om jag skulle fört honom med mig ifrån Baiern för att se honom desertera här!

— Man borde hafva bättre bevakat honom, tills han uppfylt sitt löfte. Om han nu får träffa Hawerfield, så är hans vittnesmål förloradt för mig.

— Jag vet icke, hvad jag skall tänka derom; han tyckes imellertid vara mycket förbittrad på lorden sedan deras möte i Frankerskogen, och han har till och med låtit undfalla sig uttryck om att hämnas. Han är likväl så gåtfull och inkonseqvent, att ingen kan beräkna hans handlingar. Det syntes, som om han hade förhjelpt Hawerfield ifrån fransmännen i Plessen. Vi känna imellertid, att hans vittnesmål är af vigt, och han kan tvingas att afgifva detsamma.

— Ja, om man kan finna honom. Men Hawerfield låter honom naturligtvis försvinna.

— Låt oss imellertid först förvissa oss om, att han icke ännu är qvar deruppe.

— Hör på mrs Johns, var så god och låna oss någonting, hvarmed man kan uppbryta dörren till vindsrummet, ty vi frukta att mr Stjernes reskamrat möjligen blifvit sjuk, eftersom han icke varit synlig och icke svarar, då man ropar honom.

— Åh den behöfver icke brytas upp — sade värdinnan, som alltjemt stod qvar, lyssnande till de båda herrarnes ifriga samtal och fåfängt i sin innerliga nyfikenhet bemödande sig att begripa något deraf. Den kan öppnas, ty nyckeln till köket här nere går mycket väl an.

— Så hemta den genast! — sade Astley, och inom ett ögonblick var Alf med ett par hopp uppför trappan.

Värdinnan följde honom, och Astley promenerade under tiden nedslagen fram och åter på det lilla ojemna golfvet, hvars tiljor gingo upp och ned som tangenterna på ett klaver, och betraktade tankspridd, huru flugorna frossade på den prisade frukosten.

Det syntes honom hårdt att hafva fattat hoppet om en fördel, hvars vigt var obegränsad, efter han ännu icke kände den fullkomligt, för att genast förlora densamma.

Efter ett par minuter återkom Alf; man behöfde icke fråga, hans min förklarade genast utgången af hans undersökning. Rummet, der hr Meyerkopf bott, var tomt, men hans lilla, svarta nattsäck var qvar. Bläck och pennor funnos på bordet, han tycktes hafva suttit och skrifvit hela natten, ty hans säng var orörd, men inga bref eller papper syntes till.

— Det tyckes således, som han ämnat återkomma, — sade Astley tvekande.

— Åh nej, du känner honom icke, — den förb. lilla tysken är lika svår att fånga och lika lätt att förlora igen som en ål, jag var galen, som lät honom få ett ensamt rum i natt, det hade väl dessutom varit detsamma, förmodligen har han ingen anledning haft att gå sin väg förut, hans afsigt var nog i alla händelser att komma till England, och derför har han hittills följt mig. Imellertid förestälde jag mig, att hans egen fördel vore det bästa band på honom. Det vore i sanning sällsamt, om jag nu skulle få jaga den skälmen lika länge för din räkning, som jag hittills sökt honom för Malkolms, — sade Alf förbittrad. Men låt oss imellertid icke förlora modet. Jag försäkrar dig Astley, att den lilla försmädliga juden nog skall ertappas. Englands polis är ju långt bättre än Kranachs, han kan dock icke sjunka genom jorden, och vi återfinna honom nog. Här står nu mrs Johns’ anrättning orörd. Sätt dig ned och ät först! Vi gå sedan till Aukwoodhouse; der få vi nog veta, om han varit synlig, du har ju vänner der. Se så, det är en rätt god fårstek, får jag servera dig?

— Nej, jag har verkligen förlorat all aptit, och théet är kallt.

— Så drick ett glas öl i stället, det har jag lärt mig i Baiern, der man dricker öl ifrån morgonen till qvällen. För fan Astley, du får icke bli modfäld och melankolisk för hvarje liten motgång, — fortfor Alf, som tydligen åt och pratade lika mycket för att upplifva sig sjelf som sin vän.

Tio minuter derefter stodo de båda unga männen ute på den dammiga gården, der några höns refvo bland halmen vid ett skjul, och dufvorna spatserade framför trappan i solskenet, bevakade af en stor lurfvig hunds sömniga blickar.

Astley hade tillsagt värdinnan att skaffa dem hästar till eftermiddagen och att helsa den försvunne Meyerkopf, i fall han återkomme, att han borde vänta dem här.

Morgonen var så vacker, och den friska vinden ifrån hafvet kändes så angenäm, då de gingo öfver den ljungklädda backsluttningen, som skilde byn ifrån parken till herrgården; flockar af hvitulliga får, vaktade af barn och raggiga hundar, syntes som oregelbundna halfsmälta snödrifvor mellan bergen, och det töcken, som på morgonen hade legat i dalgångarne, var nu uppstiget och förvandladt i glänsande molnflockar.

Snart voro de på andra sidan af de kala höjderna, der blåsten icke tillät annat än några halftorra hagtornsbuskar att skjuta fram mellan klipporna, och der sjelfva ljungen vid denna tid af året var torkad af vinden och uppbränd af solen, — och kommo nu ned i den dal, der slottet och parken lågo skyddade emot den ständiga blåsten.

Efter ännu tio minuter stodo de vid grindarne till parken. Astley stannade likväl ett ögonblick tvekande, innan han drog på snöret till den gamla metallklockan, omkring hvars kant ett bibelspråk var inristadt och deröfver årtalet 1602 samt på andra sidan det Hawerfieldska vapnet.

Det föreföll honom motbjudande att gå in, då den, hvilken ansåg sig som egare till stället, fanns der, så mycket mer som lorden och han icke hade återsett hvarandra sedan den morgonen, då Hawerfields kula sträckt Astley sanslös i Lessleys armar.

Nu berättade dem likväl grindvaktaren, att hans husbonde redan tidigt på morgonen ridit ut och ännu icke var återkommen.

På Astleys fråga, om någon främmande sökt honom, svarade karlen: ”nej”; ingen främmande hade före de båda vännerna synts vid grindarna.

— Det är då möjligt, att Meyerkopf ännu icke träffat honom eller också icke gått hit, — sade Astley, under det de fördjupade sig i parkens skuggiga gångar.

— Det är troligt, att han mött honom på vägen. Vårt enda hopp är, att Hawerfield är mindre frikostig än du i sitt anbud till honom, ehuru det är föga troligt, sedan han träffat Crawford och känner sakens verkliga ställning och af juden vet, att han, om denne vittnar, har förlorat allt.

— Hvilken vacker anblick man här har af det gamla huset med sin stora trappa och sin borggård mellan grenarna af dessa höga träd! Jag kommer att i minnet ofta återkalla denna tafla; här skola dina barn leka och växa upp i skuggan af dessa gamla kastanier och almar, som troligen sett flera generationer af deras förfäder födas och försvinna, här skall du kanske sjelf gå som en grånad gubbe och tänka på din ungdom och dina studentkamrater, som lefva der hemma i ditt gamla barndomsland, — sade Alf, helt vemodigt blickande framför sig, under det de gingo framåt sandgången, infattad af en dubbel rad af sekelgamla träd.

Astley hade imellertid icke gifvit akt på Alfs framtidsdrömmar, ty hans uppmärksamhet var väckt af det ovanliga uti att se alla slottets dörrar stå öppna och tjenstfolket församlade i grupper på gården, pratande ifrigt och med utseende af bestörtning och nyfikenhet.

— Kan egarens närvaro verka en sådan förändring i det annars så tysta och lugna ställets vanor och utseende? — tänkte han och närmade sig mrs Banks, som tillsammans med tre eller fyra pigor tycktes afhöra en liten gosse, hvilken talade helt högt midt ibland dem.

Astley igenkände genast sin första bekantskap på stället Polly Trapps Jem, och då han och Alf nalkades, skyndade mrs Banks emot dem.

— Hvad står på mrs Banks? Ni se alla så förfärade ut! — sade Astley, helsande på sin gamla vän.

— Ack mr Cameron, vi hafva visst skäl att se förfärade ut, vi äro alla helt och hållet förskrämda här. Tänk er, att mylord helt nyss nu på morgonen blifvit mördad.

— Mördad! Store Gud, hvad säger ni? — utbrast Astley, alldeles bedöfvad.

— Ja, är det icke förskräckligt? Om han icke är död, så är han åtminstone nära deran, efter hvad Jem här säger.

— Jem, är det han som sett det? Huru och hvar har det skett? Berätta då, mrs Banks.

Den gamla hushållerskan gned sina ögon med förklädet och sade med afbruten röst, under det alla de öfriga på borggården samlades omkring dem:

— Ack, herre Gud, mr Cameron, jag är så förbi af sorg och bestörtning, att mina ben icke bära mig. Låt oss sätta oss här på bänken, och du Jem, gå in i köket så länge; följ med du Jemina och gif honom litet frukost. Jo, ser ni, det är så, att mylord kom hit i går morgse alldeles oväntadt ifrån London; han såg mycket blek och ond och orolig ut och har knappt talat vid någon menniska. Allting var i olag, och han var missnöjd med maten och allt. Men du min Gud, vi väntade honom alls inte, och när man blir så der öfverrumplad, så kan man icke hafva allting så bra och i ordning. Nå, i morgse helt tidigt, så red han ut för att promenera före frukosten ned åt hafsstranden, som han brukar göra, då han är här; och han hade knappt varit borta mer än en timme, innan de båda barnen ifrån byn, Jem och hans syster, kommo hit springande med andan i halsen och så förskrämda, att de i början knappt kunde tala; men slutligen berättade de, att de varit på heden denna morgon med sina får, som vanligt, då de fått se mylord komma ridande på strandvägen, helt sakta och långsamt. Han såg dem icke, ty de sutto invid en klippa och åto sin frukost, då, just som mylord passerat förbi dem och kommit en tio eller tolf steg fram på vägen, en karl, som de förut alls icke sett, hastigt springer fram och fattar hans häst i tygeln; den blef skrämd och reste sig upp på bakfötterna, men den främmande höll honom likväl fast, och sade några ord mycket häftigt till mylord, som mot sin vana hörde på, utan att svara eller tyckas bli ond, och då räckte karlen honom ett papper eller ett bref, och under det mylord ännu läste deri och tycktes mycket bestördt och ledsen, så drog den främmande fram under sin rock två pistoler. Han räckte den ena åt mylord och sade så högt, att barnen tydligt hörde det: ”Försvara er, eller jag skjuter er som en hund!” och i detsamma sökte han draga ned mylord af hästen; det vexlades ännu några ord, som barnen icke förstodo, och strax derpå smälde tvenne skott.

Mylord föll genast af hästen, som i fullt galopp sprängde derifrån, men den främmande tycktes icke sårad, ty han lutade sig ned öfver den fallne ett ögonbliek och såg sig sedan omkring, liksom han sökt hjelp; men då ingen syntes — ty deråt går aldrig någon annan än vallbarnen med sina hundar, och dessa hade i förskräckelsen gömt sig bakom klipporna — så gick han sin väg, först långsamt, men sedan började han springa åt byn till, och barnen skyndade hit. — Mrs Banks torkade sina temligen torra ögon och vaggade åter och fram till tecken af djup bedrövelse.

Det blef en temligen lång paus, och Alf och Astley sågo häpna på hvarandra, intagna af samma misstanke.

— Men har man icke skickat någon till stället? — sade Astley ändtligen.

— Jo, det förstås. William, mylords kammartjenare, hofmästaren och ett par stalldrängar gingo genast att söka honom, och Jems syster följde med för att visa dem stället. Jag tänker de återkomma snart.

— Den der berättelsen låter mycket besynnerlig. Jag hoppas att barnen låtit skrämma sig af sin inbillning. Hvem skulle väl här kunna anfalla er husbonde?

— Ja, det är visst mycket obegripligt. Det var ingen vanlig tjuf eller någon som ville plundra honom, det är tydligt, och jag fruktar att det var någon af mylords fiender.

— Men huru kan ni tro, att han hade några fiender?

— Åh, det kan man väl tro, då jag hört att det finns personer, som vilja påstå att mylord icke har laglig rätt till godset här och till sitt namn, och att en riktig rättegång är börjad om den saken.

Astley bleknade och utbrast helt förfärad: — Men huru vet ni detta, mrs Banks?

— Nå min Gud, man läser väl tidningarna, kan ni förstå, och hofmästaren har dessutom berättat mig saken; och William säger, att det är derför som mylord har förlorat sitt hurtiga lynne, sedan han sist var här.

— Men min kära mrs Banks, det skulle då vara tjufvar och mördare, som göra anspråk på lord Hawerfields namn och gods.

— Ja, hvad vet jag? Nog såg den, som jag misstänker, rätt besynnerlig ut.

— Den ni misstänker? Hvem menar ni då?

— Jo, ingen annan än den der simpla karlen, som icke ens kan tala en riktigt kristlig engelska en gång, som sökte mylord i morgse.

— Har någon främmande sökt honom i dag? Grindvaktaren sade mig, att ingen gått in parken.

— Det tror jag nog, sådana personer gå minsann icke stora vägen. Han kom genom lilla grinden åt skogen till. Tom, en af trädgårdspojkarna, såg honom komma derifrån.

— Men hvem var det då?

— Jo, det var just den samma lilla procentaren, som mr Cameron nog minnes, att jag talat om, som kom hit för ett år sedan, som grälade och som blef utkörd. Han sade ju då att han skulle taga hela mylords arf och att mylord skulle ångra sig och allt det der. Jag minnes det nog, och om lord Astley är dödad eller sårad, så är det ingen annan än han, som gjort det, det är jag säker om.

— Har han varit på slottet i dag och sökt Hawerfield?

— Ja, han kom helt tidigt, strax efter sedan mylord ridit ut. Jag kände genast igen honom och påminde mig strax mylords befallning att visa bort honom, och det gjorde jag också i rätt allvarsamma ordalag. Imellertid så hindrar icke det, att han kunnat få reda på hvart mylord ridit och gått att möta honom.

Astley och hans vän vexlade åter en blick af den mest lifliga oro och båda frågade nästan på en gång:

— Har gossen beskrifvit den främmandes utseende?

— Ja, det är just hvad han gjort, jag kände genast mina misstankar vakna och jag lät honom derför så noga och ordentligt beskrifva mördaren, som om han stått inför bydomaren sjelf.

— Nå väl, tycktes denna beskrifning träffa in på den främmande, som denna morgon varit här?

— Ja, alldeles, till punkt och pricka. Men se der är gossen, fråga honom sjelf, så skall ni få höra! — tillade hushållerskan ifrigt, då Jem i detsamma syntes på trappan till köksflygeln.

— Kom hit, Jem, och berätta oss ännu en gång, huru den stråtröfvaren såg ut, som öfverföll mylord! — fortfor hon, vinkande med handen.

Gossen hade tydligen redan flera gånger upprepat sin historia, men nöjet att vara en interessant och vigtig person var ännu icke uttömdt, och han nalkades helt belåten, färdig att börja den om igen.

— Du sade ju, att det var en liten karl, Jem, eller huru? — började mrs Banks, med lifligt interesse.

— Ja, mrs, det är säkert, — svarade gossen raskt, beredd, som det tycktes, att hålla med om hvad som helst.

— Och med små svarta ögon? — fortfor hushållerskan.

— Beskrif honom sjelf för oss! Huru såg han ut? — afbröt Astley, som fruktade, att mrs Banks sätt att gå till väga med sitt förhör just icke var det mest upplysande.

— Åh, han såg ond ut, —började Jem, som trädde händerna i fickorna och antog en mycket vigtig min, — och var liten till växten som Tom Jonas i byn och hade en krokig näsa som gamla Mary i grindstugan och alldeles svart hår som den stora gumsen och talade konstigt och såg mycket ilsken ut.

— Det, som åtminstone tyckes vara säkert, är hans vrede, — sade Alf småleende, som förstått gossens långsamma och högtidliga föredrag, men för hvilken Astley förut oupphörligt öfversatt hushållerskans ord under hela denna scen.

— Nå, nu hör ni sjelf, att det just är han och ingen annan, — inföll mrs Banks, förtjust af sin egen skarpsinnighet.

— Ni glömmer, att jag aldrig sett den der personen.

— Men ni hörde ju mig beskrifva honom redan för längesedan.

— Ja, det är sannt, men jag fruktar, att ni också börjat med att beskrifva honom för Jem, och sedan har pojken kanske endast sagt efter edra ord, tills han sjelf tror, att mannen såg ut på detta sätt.

— Bevara mig, sir, huru kan ni säga så? Skulle jag vilja beskylla en oskyldig menniska för ett sådant brott? Huru kan ni tänka något dylikt?

— Jag tänker det icke heller, men vi skola dröja att anklaga den stackars karlen, tills vi få tydligare anledningar dertill än Jems beskrifning. Han var troligen på alltför långt afstånd för att få någon säker föreställning om hans utseende.

— Ja, ja, jag vill visst ingens förderf, men nog har jag mina tankar för mig. Ack, mr Cameron, der komma de! Stöd mig! Jag tror jag svimmar! — utropade hushållerskan och kastade sig handlöst i Astleys famn.

Han satte hastigt ned den lilla klotrunda gumman på bänken, ifrån hvilken hon rest sig upp, och skyndade fram till det sorgliga tåg, som långsamt och hemlighetsfullt nalkades uppför allén.

Nästan alla gårdens tjenare hade både af nyfikenhet och deltagande samlat sig omkring sin unga husbonde, hvilken blek och blodig och, som det tycktes, helt och hållet liflös, låg i den provisionella båren af en stor skottsk kappa, som man bar i alla fyra hörnen.

På Alf, som igenkände samma rutiga plaid, hvilken han sett i postschäsen vid Kranach, gjorde denna syn en besynnerlig verkan, ty den sista tanke, som då kunnat framställa sig för honom, var väl den, att han skulle återse dess egare i detta tillstånd, insvept deri.

Kammartjenaren hade redan skickat ett ridande bud till Falmouth efter läkaren, men äfven med största skyndsamhet kunde denne icke hinna till Aukwoodhouse förrän på natten.

Både Alf och Astley insågo genast det obehagliga och kanske vådliga i att blifva inblandade i denna affär, men Alf var den enda af de närvarande, som åtminstone förstod, huru en förbindning borde anläggas, och glömmande allt annat för medlidandet med den stackars unge mannen, som liflös låg framför dem, följde de på mrs Banks’ enträgna böner in i slottet med de villrådiga tjenarne.

Alla dessa tafatta, nyfikna och jämrande menniskor aflägsnades; den sårade bars in i sin sängkammare, och endast hushållerskan, kammartjenaren och hofmästaren stannade qvar.

Då Alf undersökte hans sår, fann man, att kulan gått in på högra sidan af bröstet, men han andades ännu, ehuru svagt och nästan omärkligt, och hans utseende antydde redan dödens närhet.

Upprörd och bestormad af alla de olika sinnesrörelserna denna morgon, gick Astley ut i parken igen.

Den döende bleka mannen, hjelplös och vanmäktig, hvilken han endast för några dagar sedan sett så vacker och kraftfull, en typ af det öfvermodiga glada lifvets fullhet och behag, gjorde på Astley denna förfärande och nedslående verkan, som vi ofta erfara i ungdomen vid betraktandet af döden. Vi fatta sällan under vanliga förhållanden dess fruktansvärda och högtidliga makt, och då den oemotståndliga sanningen genom någon ovanlig händelse träffar oss, då detta vidunder, hvars verkliga tillvaro vi nästan betviflat, kommer oss inpå lifvet, och dess glasiga, förstenade ögon stirra emot oss, då blekna våra varma rodnande kinder och förkrossade sjunka vi ned, för första gången misstroende allmakten i det mod, som vårt friska heta blod gifver oss. Ja, vi förkrossas deraf, ty döden är då verkligen för oss ett vidunder. Vi stå så aflägset, vi se den endast genom dess hemska omklädnad, dess spöklika dimmor, dess hemlighetsfulla anade fasor; men lyckligtvis är naturen mera moderlig och mild än våra egna fantasier, ty liksom vi, förskrämda och ångestfulla frukta jordens undergång vid sammanstötningen med en komet, helt lugnt passera midt igenom dess dunster utan att veta derom, likaså genomtränga vi år efter år omärkligt och sakta dessa dödens dimmor och förvånas att slutligen i det fruktade, ohyggliga spöket igenkänna himmelens ljufvaste engel.

Hos Alf Stjerne, som här första gången uppträdde som praktisk läkare, blef imellertid denna dag, tillbragt i det gamla slottets stora, praktfulla rum, i dess ödsliga tomhet och tystnad, der den döende egaren i hvarje ögonblick tycktes utandas sin sista suck, intryckt med outplånliga drag. Han ville icke aflägsna sigr ehuru han ingenting verksamt kunde företaga, innan den väntade läkaren anlände och delade med William vården om den sårade med en ifver och en ömhet, som förskaffade honom dennes hela bevågenhet.

Astley begaf sig imellertid tillbaka till värdshuset. Misstanken, att den tyske handelsbetjenten, hvilken Alf i sin välmening fört med sig ifrån Baiern, var den, som skjutit Hawerfield, syntes honom allt mera naturlig; ty att ett hemlighetsfullt samband fanns imellan lorden och honom tycktes vara utom allt tvifvel: de hade flera gånger förut mötts fiendtligt, och ingenting var mera antagligt, än att dessa fiendtligheter kunnat slutat såsom nu.

Imellertid stälde denna utgång af deras tvist, Astley sjelf kanhända i en tvetydig dager, ty hvad var mera naturligt och riktigt ur juridisk synpunkt än att först misstänka den, som hade största fördel af brottet, för delaktighet deri, och, om han äfven aldrig kunde lagligen fällas dertill, skulle utan tvifvel en fläck stanna på hans karakter, som kanske aldrig kunde aftvås, så mycket mindre, som Alf och hans egen bekantskap med mördaren alltid qvarstod som ett olyckligt faktum.

Alla dessa obehagliga tankar gjorde den unga mannen sorgsen och missmodig, och han kunde icke hindra sin känsla att blifva bitter och harmfull vid minnet af denna brottsliga qvinna, hvars långa, dystra landsflykt slutat under gräsvallen på Skurups kyrkogård, och hvars olycksfulla och korta ungdom hunnit åstadkomma så mycket ondt.

Man anser männen såsom det starkare könet, jordens beherrskare, den öfverlägsnare delen af menniskoslägtet, och om detta i fysiskt afseende är riktigt, så torde det i moraliskt deremot snarare vara undantag än regel. Qvinnorna pjunka för småsaker, kokettera med tårar och svimningar, äro ofta sentimentala och nervösa i hvardagslag, men huru ofta blifva icke dessa tårmilda, lättrörda varelser vid verkliga lidanden, vid grymma sorger hjeltinnor af mod och moralisk styrka, som med uppoffrande hänförelse visa en energi och en motståndskraft, hvilka uppehålla den prisade, starka mannens ofta vid första motgång svigtande mod.

Astley var vek och fantastisk som en qvinna, men han egde icke qvinnans seghet och spänstighet, dess uthållighet och kraft. Med ett ord, han var ingenting mindre än en hjelte, vi hafva sagt det förr en gång, hvarken i romanen eller verkligheten. Han egde visserligen i hög grad detta skolpojkmod, som vågar lifvet för en förlorad boll eller ett äpple, men han saknade deremot det mod, som beherrskar och gör oss oberoende af verlden. Med sitt köns vanliga förtjenster och fel, förgylda af en viss lyftning i själen, en medfödd smak för det ädla och sköna, tillräcklig att göra honom älskvärd, men icke nog kraftig att bibehålla honom ren, var Astley kanhända för mycket inkonseqvent för att väcka ett djupare interesse, men man har tecknat honom sådan hans bild framstår på de gamla, gulnade blad, hvarifrån denna berättelse är hemtad.

Det var nära middagen, då Astley kom tillbaka till byn, och han förvånades att se en mängd folk samlad framför värdshuset. Det var imellertid troligt, att den händelse, som satt hela slottets personal i bestörtning och oreda, äfven här verkat en naturlig uppståndelse.

Han hade också knappt hunnit komma inom synhåll, innan han fick erfara, att mrs Banks’ naturliga misstankar spridt sig och gjort sig gällande; ty ljudet af hans eget namn, upprepadt med bönfallande röst af den lilla hr Meyerkopf, som midt i folkhopen skrek och pratade på en oredig blandning af engelska och tyska, nådde hans öra.

Den stackars tysken var blek som ett lik, de båda små svarta hårtestarne på ömse sidor om hans skalliga hjessa stodo rätt i vädret, han höll sin lilla platta peruk i handen, hviftande dermed såsom en nödflagg, under det han slog omkring sig med armar och ben och bedyrade högt sin oskuld emot de beskyllningar, man gjort honom, den ena minuten, och den andra hängde han slak och orörlig med slutna ögon och öppen mun imellan sina angripare.

Nu, då han upptäckte den ankommande Astley, fattade han nytt mod och anropade denne i de mest bevekande ordalag om hjelp och beskydd, under det tårarne strömmade öfver hans gula kinder och hans spetsiga näsa.

Det var omöjligt att se den förskrämde stackars mannen och kunna misstänka honom för ett mordiskt angrepp emot den kraftfulla Hawerfield, och Astley fattade genast hoppet om hans oskuld; men det var ingen lätt sak att lugna honom och förmå honom att foga sig i sitt öde.

Alla försäkringar, att, om han verkligen var oskyldig, intet annat ondt skulle vederfaras honom än en kort förlust af hans frihet, voro i början fåfänga: den lilla tyskens vanvettiga förtviflan liknade ett oförnuftigt barns och ökade Astleys föreställning om omöjligheten för denna fega och enfaldiga varelse att utföra en handling, som tycktes bevisa lika mycken djerfhet och dödsförakt som hat till den sårade.

De båda bonddrängarne, som höllo honom fast, och i synnerhet en af slottets tjenare, hvilken igenkänt honom, öfverröstade honom imellertid med lifliga och föga skonsamma yttringar om sin djupa öfvertygelse om hans brott, enär de funnit honom gömd bakom en gammal lada på vägen der lord Hawerfield blifvit öfverfallen, och värdinnan på värdshuset intygade, att han varit borta under den tid, som den sorgliga händelsen timat.

— Det är likväl konstigt, att man icke kan upptäcka något sår eller skråma på honom, och det var likväl blodspåret, som ledde oss på honom, — sade den ena af bönderna, under det han föga artigt och på samma sätt, som om han haft en kalf eller lammunge framför sig, vände och undersökte den stackars juden på alla sidor.

— Det är derför, att du är dum, Dick; ser du icke, att den skojarn ömmar om ena benet? Jag slår vad, att han fått mylords kula i vaden som ett märke, drag af honom stöfveln, få vi se! — inföll en annan.

Alla de närvarande förenade sig om samma mening, och väl tio händer fattade om den olycklige Meyerkopfs ben oaktadt hans förtviflade motstånd.

Stöfveln for af med en fart, som kom de dragande att rygga baklänges, och till bekräftande af deras misstankar och Astleys bestörtning var verkligen strumpan derunder genomdränkt af blod.

— Hvad sade jag, kan man behöfva ett bättre bevis? Se här, hvilket sår han har på benet, det är kulan, som gått in! — utropade ifrigt och triumferande den långa drängen, som höll judens ben i vädret, under det denne låg baklänges i de kringståendes armar.

Ett sorl af förbittring och hot gick genom hopen; och oaktadt Astley var den ende, som hörde och uppfattade hans ifriga och vältaliga försäkringar, att såret var förorsakadt af en spik i de gamla bräderna, bland hvilka han varit gömd, att en kula omöjligt kunnat göra en dylik rispa, och att stöfveln, som äfven var sönderrifven, bevisade, att det varit ett spetsigt och icke ett rundt föremål, som orsakat detsamma, så fann han, huru lönlöst och vådligt det skulle varit att söka ändra de upphetsade böndernas mening, och lemnade således den stackars handelsexpediten åt sitt öde, fullt öfvertygad, att hans inblandning i saken icke kunde gagna den misstänkte, men väl skada honom sjelf, och helt tillfredsstäld i hoppet, att Meyerkopf verkligen var oskyldig.

Ändtligen inseende, att han måste underkasta sig sitt öde, höjde den lille mannen sina händer med de ominösa blå naglarne, som hos Astley väckte minnet af Malkolms besynnerliga historia, emot himlen, med en tragisk åtbörd af resignation och hastigt bytande om rol sade han lugnt och allvarsamt, vänd till Astley:

— Det är icke möjligt annat, än att jag snart skall kunna bevisa min oskuld i denna olyckliga affär. Alltsammans är ett misstag af de här dumma och förvirrade bondlurkarne.

— Det hoppas äfven jag, — sade Astley, förvånad öfver hans plötsliga förvandling. — Var imellertid lugn och följ med dem utan motstånd, det är det bästa ni kan göra!

— Ja, jag fruktar, att det för ögonblicket icke finnes någon annan utväg. Imellertid skall den berättelse, jag lofvat er, kanske äfven bidraga att befria mig; ni finner den inlagd i min kappsäck på mitt rum, jag lemnar den åt er, och jag förmodar, att den skall bidraga till den lyckliga utgången af er process. Den sista tvekan jag hade att afgifva detta vittnesmål är nu försvunnen.

— Jag tackar er, hr Meyerkopf; det var lyckligt, att ni redan skrifvit den. Jag har redan i går afton vid vår överenskommelse gifvit er min skriftliga förbindelse på den ersättning ni i denna händelse är berättigad till, och jag förnyar nu detta löfte, förutsatt att ni blir frikänd i denna sak, som i sanning synes mig lika olycklig för mig som för er.

— Men detta papper, som jag bär på mig, skall det icke skada oss båda, om man finner det hos mig? — sade Meyerkopf betänksamt.

— Jo, ganska säkert, under närvarande förhållanden, det inser ni lätt; det skall öka misstankarne emot er för det brott, hvarför ni nu blir häktad och äfven kasta skugga på mig. Man skall utan tvifvel, att börja med åtminstone, förblanda min önskan om ert vittnesmål med mordet på min motpart, — sade Astley, pinsamt öfverraskad af upptäckten, att juden bar på sig denna förbindelse, hvars tillvaro han icke ens tänkt på förr än nu i det upprörda tillstånd, hvari han hela morgonen befunnit sig.

Den lille mannen tycktes öfverlägga ett ögonblick, men i det nästa vändes hans små ögon ut och in, han gjorde en illparig och obegriplig grimas och sade halfhögt:

— Man skall säkert icke neka mig, att ett ögonblick få tala ensam med en prest?

— Nej, troligen icke, — svarade Astley förvånad och kännande sina misstankar, som nyss varit helt och hållet försvunna, åter vakna.

— Godt! I det fallet är jag lugn.

— Hvad är det han säger? Hvad talar han om? — utropade bönderna, som förundrade och missnöjda lyssnat till detta korta samtal, hvilket förts på tyska, och hvaraf de icke begrepo någonting.

— Han frågar, om han skulle kunna få tala vid kyrkoherden i byn, innan ni för honom till fredsdomaren, och ber mig ansvara för hans saker, som han vill lemna qvar här på värdshuset, — sade Astley upplysande.

Man mumlade någonting om, att detta kunnat sägas på engelska, och höll sedan en öfverläggning, om man skulle föra honom till presten.

Meningarna voro delade, men som man hoppades på snabbare upplysningar i saken och en förlängning af det interessanta uppträdet, så bifölls hans önskan, och med en knuff antyddes den stackars Meyerkopf att uppstiga i vagnen, som väntade honom.

— Se här är nyckeln till min kappsäck! — sade han, nu åter infallande i sin första fruktan, och uppsteg i vagnen med en min och en hållning så bedröfliga, att Astley skulle kunnat skratta deråt, om han icke varit alltför upprörd, och dessutom nu misstänkte, att hela den besynnerlige lille mannens beteende ifrån början till slut icke var annat än en väl spelad komedi, hvarunder någonting helt annat fanns, än hvad han visade, och han kände sig helt och hållet förbryllad vid tanken på, att denna lilla enfaldiga och rädda varelse möjligen kunnat vara delaktig i den våldsamma och besynnerliga duell, som nyss egt rum.

V.

Det tyckes, som Astleys nyfikenhet och interesse att lära känna den tyske handelsbetjentens historia, hvilken kanske skulle bestämma hans egen, icke skulle tillåta honom att dröja en enda minut med läsningen deraf. Och så snart han sett vagnen försvinna med den stackars Meyerkopf, hvilken tycktes hafva kommit just lagom till England för att få plats i dess fängelser, skyndade Astley upp på hans rum och öppnade hans kappsäck.

Utom det vigtiga papperet, som låg nedlagdt på bottnen, innehöll den ingenting annat än ett dussin små askar med blanksmörja, ett dito hårvaxpaket, ett mycket inventiöst rakdon, en liten burk med snus, ett konvolut med liktornsplåster, en hel bundt med lotteriprogram och några mycket anspråkslösa linnepersedlar.

Allt detta, som tycktes bevisa den lille mannens oskuldsfulla personlighet, stod imellertid icke väl tillsammans hvarken med de blå naglarne, som så länge hemlighetsfullt och fiendtligt spökat för den förföljde Malkolm Schelting, eller med denna sista blodiga historia, hvari egaren till dessa dyrbarheter blifvit invecklad.

”Antingen är den sällsamme lille juden den störste bedragare, som finnes, eller också har han en besynnerlig otur att råka ut för bra ledsamma qui pro quo”, mumlade Astley, uttalande dermed ungefär samma sak, som Alf förut väl hundra gånger både sagt och tänkt.

Han stoppade det dyrbara lilla paketet, som innehöll judens vittnesmål, hvilket denne anförtrott honom, i sin bröstficka och lemnade sedan kappsäcken med alla dess burkar och askar i värdinnans vård, tills egaren skulle afhemta densamma.

Det finnes imellertid inom oss en viss tvekan vid att få visshet om sådana saker, som lifligt och nära interessera oss. Vi hejda oss ofta och stå obeslutsamma, innan vi bestämma oss för att begagna den händelse, som låter oss lyfta täckelset, hvilket döljer någon vigtig och interessant scen af vår framtid.

Astley trodde sig ändtligen hafva funnit detta så länge i tidningarna fåfängt efterlysta vittne — på hvars tillvaro man hoppades — till mrs Mertons hämdfulla och låga brott. Han trodde sig stå vid målet för alla sina lifliga önskningar, alla de brinnande förhoppningar, som sedan ett år uppfylt hans själ, han höll detta papper i sin hand, och han tyckte sig knappt ega mod att läsa det; han gömde det i stället åter vid sitt bröst, under den instinktlika önskan att så länge som möjligt bibehålla en illusion, som detta efterlängtade vittnesmål kanhända skulle förstöra.

Det föreföll honom dessutom, som ville han vänta att taga kännedom derom, tills Alf återkom, hvars redliga vänskap han hade att tacka derför, och hvars ständigt glada och friska lefnadsmod hade en så helsosam verkan på Astleys lättretliga och ombytliga sinne.

Dagen föreföll honom imellertid mycket lång, han hade icke gjort synnerlig heder åt värdinnans middag, trött att betrakta byns kala och enformiga omgifning, och påminnande sig böndernas yttranden, att spåren af blod ledt till upptäckten af den misstänkte mannen, ville han, genom att sjelf undersöka platsen för mordet, söka bilda sig en egen åsigt om denna sak.

Klockan var sju på qvällen, han önskade få underrättelse om Hawerfields tillstånd och få meddela Alf Meyerkopfs häktande, och dessutom var en promenad på strandvägen det angenämste han kunde företaga, der vinden ifrån hafvet mildrade värmen, som hela dagen varit tryckande.

Astley visste icke, på hvilken punkt af denna väg man funnit lord Hawerfield, men den förfallna ladan, hvarom man talat, skulle gifva honom en ledning, och dessutom ämnade han ju gå ända fram till herregården, ehuru denna väg var dubbelt så lång som den vanliga.

Detta haf, förrädiskt och hemlighetsfullt i sitt lugn och hemskt och förfärligt i sitt uppror, som man prisar och finner så sublimt, det låg nu blankt som en sköld till venster om Astley, som tankfull vandrade fram öfver gruset och snäckskalen på vägen, som ytterst förde till några fiskarkojor, samlade till ett slags by längst ut vid kusten bakom Aukwoodhouse.

De ödsliga, af stormen ständigt piskade klipporna syntes slitna och blanka, och det grå kritdammet mellan deras vittrade skrefvor låg i detta ögonblick stilla och orördt af aftonens ljumma vindfläktar. Astley hade, under den tid han bott i lugn, knappt någonsin kunnat gå denna väg utan att brottas med den eviga blåsten och förblindas af den kringflygande kritsanden.

För första gången tyckte han sig kunna få en redig öfverblick af denna klippiga och ödsliga strand och detta ändlösa haf, som vid hvarje andetag tillförde honom den skarpa, saltaktiga luften, som man inandas med så mycket välbehag, då den icke tjutande och blandad med skum kastas i ens ansigte, liksom i vansinnig vrede.

Han hade gått en halftimme ungefär, då han ett stycke ifrån stranden såg ett slags skjul, som troligen var den omtalade ladan, bakom hvilken tvenne stora svarta stenblock höjde sig liksom remnade och nedfallna ifrån klipporna ofvanför.

Denna gamla bygnad kunde, hvad den också fordom varit, numera icke göra anspråk på något namn, ty den bestod endast af en hop dels nedfallna, dels ännu upprättstående och till hälften sammanhållna mossiga och murkna bräder, som man förundrade sig öfver att stormen icke längesedan bortfört som en hop svafvelstickor. Taket var helt och hållet borta, och det var mer än troligt, att man här kunde få både sina ben och sina kläder sönderslitna af alla de rostiga spikuddar, som stucko ut från de hopfallna spillrorna.

Astley kastade en blick ditin och gick vidare, funderande på orsaken, hvarför Meyerkopf blifvit funnen i denna obehagliga tillflykt, i fall han verkligen var oskyldig, och på hans utomordentliga enfald i motsatt fall att välja ett gömställe så nära intill der Hawerfield fallit.

Förgäfves sökte Astley i sanden märken efter de bloddroppar, som bönderna påstodo sig hafva sett, vinden och solen hade redan uppsugit dem, och först långt derifrån, på sjelfva vägen, upptäckte han, bredvid spåren efter hästens hofvar i den uppsparkade sanden, en mörk fläck som af torkad och stelnad blod.

Det var således här hans olycklige namne dukat under för en fiende, som hastigare och säkrare träffat honom än alla mr Gibsons skickliga tal och hans klyftiga juridik.

Han stod en stund orörlig. Dessa spår i sanden, denna blodfläck, som floden snart skulle utplåna, väckte i Astleys själ underliga och vemodiga känslor, för hvilka han icke kunde fullt göra sig reda; det föreföll honom, som om den hämdfulla qvinnans ande ännu bevakade detta eftersträfvade fädernehem och hopade deromkring alla de mörka och olyckliga följderna af hennes gäckade kärlek och hennes hat.

Det var redan skymning, då Astley en timme derefter återvände. Han hade genast af den gamla hushållerskan fått veta, att hennes husbonde ännu lefde, men att ingen förändring i hans tillstånd inträffat, och sedan talat några ord med Alf, som berättade, att man i lordens rockficka funnit det bref, som den okände gifvit honom, och som troligen skulle bidraga att upptäcka hans mördare eller åtminstone orsaken till dennes brott, att fredsdomaren och presten i församlingen, som varit der, tagit detta papper i förvar, och att den senare ännu var qvar, väntande att Hawerfield möjligen skulle återkomma till sans.

— Jag önskar, att han måtte lefva, tills den engelske läkaren hinner komma, men jag tror det knappt, ty han andas allt mera omärkligt och med allt längre afbrott, — sade Alf, i detsamma han tog afsked af sin vän.

En stund stod Astley qvar på trappan till detta gamla hus, som nu, i den sinnesstämning hvari han befann sig, syntes honom dystert och spöklikt. Hans blickar dröjde vid dessa löfmassor, som syntes så tunga och orörliga i aftondunklet, de mörka dammarnes vattenspeglar, der svanorna lågo vid kanten, hvita som snö och lysande i skymningen, dessa breda, raka sandgångar, dessa stela, klippta häckar och slutligen dessa klumpiga, groteska bilder af sten på trappan bredvid honom, hvilkas bistra fysionomier tycktes grimasera emot honom.

Alla dessa föremål, på en gång främmande och välbekanta, liksom detaljerna af en försvunnen dröm, syntes honom sväfvande, osäkra, utan fäste i den verkliga verlden och utan förmåga att någonsin lemna honom den trygga barnsliga hemtrefnad och frid, som den fula skånska prestgården på Sveriges jord hade gifvit. Och för första gången anade han, att den lycka han väntat aldrig skulle vinnas, att slägt och blodsband, lag och rätt gälla intet för hjertat emot den oemotståndliga makten af barndomens minnen och kärlek.

Det gifs stunder i vårt lif, då vi äro i ett tillstånd af hemlig clairvoyance, då vi känna och följa intryck af en obestämd aning, då vi lyda en inre röst utan skäl, utan att reflektera deröfver, passift utförande rolen af ett slags medium för händelsernas gång, och detta stundom till vår egen obotliga olycka.

Astley steg långsamt ned för de breda nätta trappstegen och vände mekaniskt sina steg åt den sidan af parken, der den lilla grinden ledde ut till den väg, som genom en liten lund af buskar, förenade sig med strandvägen.

Hastigt besinnade han sig, denna väg var ju så lång, och qvällen var redan långt liden, men imellertid kände han ett otydligt begär att återse hafvet i mörker och månsken, eller rättare han drefs framåt af ett slags instinkt, hvars tillvaro och orsak han sjelf icke kände, alltnog han gick.

Då han väl kommit ut ur den lilla skogsdungen af hassel och vide, som låg nedanför parken, var skymningen mindre djup, och då han gått öfver heden och klipporna och kommit ut på vägen vid stranden, lyste månen redan klart med horn så spetsiga och blanka som på ett turkiskt standar.

Hafvet låg tyst bredvid honom, men lurande och naket som en gömd stråtröfvare, och endast i fjerran ljöd bränningarnas eviga entoniga dån, och under hans fötter knastrade snäckskalen i sanden bland tufvor af den bruna och vissnade hafstången.

Nu hade han hunnit förbi den mörka fläcken på vägen; blodet af denna man, som framstått på lifvets scen lika hemlighetsfullt, som han nu afträdde derifrån, hvem hade väl gifvit honom den rol han spelat, och hvem hade nu så plötsligt gjort ett slut derpå? Han skulle då få dö i den stulna drägt, hvari man insvept honom, det var således ett väl utfördt masqueradskämt, som började redan i vaggan och upptäcktes först vid grafven — man kan icke gerna lyckas bättre.

Så tänkte Astley, då han tankfullt vandrade vidare och slutligen mekaniskt stannade för andra gången vid det gamla båtskjulet.

Han kastade blott en blick derpå och ämnade gå framåt, då ett otydligt ljud derifrån kom honom att stanna och betrakta det nogare.

Han tyckte sig hafva hört en suck, och detta ljud upprepades ännu en gång. Imellertid har hafvet så många läten, det är ett instrument med en oändlig tonskala, och den vind, som hviner mellan klipporna och klagande drager öfver den kala kusten, härmar alla ljud och har både snyftningar, rop och suckar.

Den ensamne lyssnaren, som står en qväll på stranden och ser denna blanka lugna yta, tror sig ifrån djupet höra de halfqväfda nödropen af de skeppsbrutnes oroliga andar, ty hafvet är lugnt, och vinden är omärklig, och dessa brutna ljud komma, man vet icke hvarifrån.

En känsla af obehag, en hemlig rysning flög öfver den unge mannens kind, men i nästa ögonblick, närmade han sig det förfallna skjulet, der kunde ju finnas en varelse, som behöfde hans hjelp.

Ehuru månen väl fanns på himlen, så lyste den alltför litet för att gifva föremålen någon tydlighet, och den ljusning, som kom ifrån hafvet, gjorde i detta fall mera nytta, ty den sidan af det gamla rucklet, som var vändt emot stranden, syntes långt bättre än den, som låg åt klipporna.

Då Astley kom närmare, hade han likväl ingen svårighet att granska detta ödsliga ställe, der de hopvräkta bräderna och de skarpa oformliga stenarna bildade en obehaglig labyrint, som icke skulle varit lätt att genomsöka.

Han behöfde det imellertid icke, ty en ny suck eller snarare ett halfqväfdt otåligt rop förde genast hans blickar till ett föremål, som han strax fann var en på marken liggande karl, hvars ansigte skymdes af en sten, emot hvilken han stödde sig.

Astley var obeväpnad, och han hejdade sig ett ögonblick, vid tanken på de många berättelser han hört om vilda uppträden med de råa fiskrarne och smugglarne på kusten, hvilka icke sällan låta den oförvägne, som råkar att öfverraska dem, plikta derför med lifvet.

Denne man tycktes imellertid vara helt ensam, och de klagande ljud, som Astley hört, tydde icke på några onda afsigter. Dessutom var det nu för sent att draga sig tillbaka, ty han var redan bemärkt, mannen reste sig till hälften upp på armbågen och vände med detsamma sitt ansigte så, att det icke mera var doldt af skuggan.

— Gordon, Gordon, är det du? — utropade Astley, som med bestörtning i de bleka och af smärta vanstälda dragen, han nu kunde betrakta, igenkände den franske skrifvaren ifrån advokatens byrå.

— Cameron, hvilken lycka! — utropade denne i sin ordning med matt röst och sträckte handen emot sin vän.

— Hvarför i himlens namn finner jag dig här ensam bland klipporna och i detta tillstånd? Du är blek som vax och synes nästan döende. Hvad har händt? Hvad har fört dig ifrån London? — sade Astley häftigt, kastande sig ned på knä bredvid den stackars fransmannen, som försökte att småle emot honom, och hvars torrahalföppna läppar knappt kunde frambringa ett ord.

— Gissar du icke det? Har du icke hört hvad som passerat, har man icke funnit Hawerfield ännu?

— Ah Gordon, det skulle vara du, som skjutit honom, du som aldrig sett eller känt denne man? Hvad vill detta säga?

— Jag skall berätta dig allt, men hjelp mig att resa på mig! Så ja. Ah smärtan i min axel, som är genomskjuten, dödar mig, blodsförlusten och febern hafva hållit mig här hela dagen nästan sanslös, jag har yrat, tror jag, eller kanske jag gör det ännu. Det förefaller mig, som om man funnit mig här, jag hörde rop och svordomar, jag såg en hop folk och tyckte, att man bortförde mig. Det är ju icke så? Jag är ju ännu qvar på stranden, jag ser ju hafvet der, och du Cameron är här ensam?

— Ja, lyckligtvis är det endast jag som upptäckt dig, min stackars Gordon. Det var en annan, som man tog i ditt ställe, det är detta som räddat dig; men huru är det nu? Du har en förfärlig feber! — återtog Astley, som stödde hans hufvud emot sin axel och ville afdraga hans rock för att undersöka den sårade armen.

Ett rop af smärta hindrade honom likväl, Gordon dignade nästan sanslös ned och mumlade:

— Den bofven, om han träffat hjertat i stället, men att på detta sätt stympa mig.

— Hvad skola vi göra, du kan icke stanna här utan hjelp, jag måste föra dig härifrån.

— Nej, nej! Jag väntar en båt, fransmännens fartyg ligga i Kanalen, som du vet, en fiskare förde mig dit ut i går qväll, der ute bakom skären dröjer en landsman, som lofvat hemta mig, då det blir mörkt. Ser du ingenting på hafvet? Ah! jag dör af törst.

— Vänta ett ögonblick! Det fins regnvatten der uppe i klipporna, jag har sett vallbarnen och deras hundar dricka der. Gif mig din hatt, den är tätare än min! Se så! Kan du ligga så der? Var lugn, jag återkommer genast.

Astley nedlade varsamt sin väns feberheta hufvud och skyndade med ett rådjurs snabbhet bort öfver de skrofliga stenmassorna bakom skjulet.

Gordon tillslöt ögonen och andades fram en suck så djup, som om den varit hans sista, då ljudet af Astleys steg försvunnit.

Gud vet, hvad som föregick i den stackars fransmannens sinne, lättrördt, enfaldigt och otillräkneligt som ett barns, men en tår perlade fram mellan hans tjocka svarta ögonhår, då Astley återkom med det ljumma och brunaktiga vatten han funnit, han tryckte Astleys hand och förde den till sin panna och sina läppar med en häftighet och ömhet, som bevisade, hvilka korta och höga vågor af tacksamhet, kärlek, hat och raseri det gick i denna själ, som Englands alla kalla dimmor icke förmått afkyla och lugna.

— Drick, min stackars vän! Men jag fruktar, att det icke är mycket qvar, ty det dryper som genom en filtrertratt ur den fördömda hatten, — sade Astley, rörd af hans eldiga tacksamhet. — Vill du, att jag hemtar mera? Det är snart gjordt, nu då jag vet hvar det finns.

— Tack, inte nu, men innan du lemnar mig.

— Jag lemnar dig icke; du måste hemtas till byn; det finnes en läkare vid Aukwoodhouse.

— Nej, aldrig! Tror du, att jag vill underkasta mig ett pinsamt förhör, en krånglig rättegång, der Zusettes namn skulle nämnas, der man tusen gånger skulle låta mig dö af raseri och smärta, innan jag slutligen kanhända blef hängd som en mördare. Nej, förr kastar jag mig i hafvet, om jag icke på annat sätt kan lemna denna förbannade ö.

— Men förklara mig nu, om du förmår; jag kan icke ännu fatta, hvarför du tvingat Hawerfield till denna olyckliga strid?

— Åh, det är sagdt i få ord. Det är han, som beröfvat mig mer än lifvet, som dödat Zuzette.

— Din fästmö! Är hon död?

Gordon gömde ansigtet bakom Astleys rockskört och svarade ingenting, under det att en rossling som af qväfda våldsamma snyftningar hördes i hans strupe.

Astley tryckte hans hand och vågade icke upprepa sin fråga.

— Du minnes väl, hur vi skildes i London, — återtog Gordon ändtligen och sökte göra sin röst redig. — Jag visste då ännu ingenting bestämdt, men trodde mig ana det värsta. Ack, jag kunde ändå icke föreställa mig, huru det stod till. Jag trodde, att hon bedrog mig och älskade en annan, men jag kunde icke tro, att hon sjelf var bedragen på ett så fegt och nedrigt sätt. Jag fick veta det sedan. Det var i lord Hawerfields hotel jag sett henne gå in, det arma barnet. Jag väntade, som du vet, utanför, utan att få återse henne, hon hade gått ut en annan väg. Nå väl, jag gick hem, der hon bodde; man sade mig, att hon ännu icke var återkommen. Jag återvände, jag väntade ännu en timme. Slutligen gick jag derifrån med döden i hjertat, döden både för henne och mig. Jag hade vandrat omkring på gatorna hela natten; på morgonen var jag åter vid Zusettes dörr; ännu hade hon icke varit synlig, men värdinnan, som kände och höll af henne, blef nu också orolig, ty hon meddelade mig nu uppriktigt, att hon visste om Zusettes förbindelse med en förnäm herre, och att den unga flickan på senare tider varit sjuk af sorg och ånger kanhända, efter som han troligen ledsnat vid henne och öfvergifvit henne. Allt det der berättade hon mig, och sedan gick hon att lyssna vid hennes dörr; hon återkom imellertid genast, hon hade tyckt, att en besynnerlig lukt trängde ut genom springorna, hon skickar efter en smed, som öppnar dörren och ...

Gordon, som talat oafbrutet och med ansträngning, tystnade ett par minuter, innan han kunde fortsätta, och Astley kände hans heta hand darra i sin. Slutligen återtog han med matt röst:

— Hon var död, Cameron: hon hade osat ihjäl sig. Hon låg på sin säng, så vacker och lugn, som om hon sofvit. I ett litet skrin, som jag gifvit henne, fann jag bref ifrån hennes nedrige älskare, som först lockat sig till hennes kärlek genom att gifva sig ut för en målaregesäll. Och sedan, då Zusette ville, att han skulle uppfylla sitt löfte och gifta sig med henne, då upptäckte han för henne sitt verkliga namn och sin rang. Den arma flickan älskade honom likväl ännu, men qvällen förut, då hon besökte honom, hade han bemött henne med så mycken hårdhet och köld, att hon i ånger och förtviflan beslöt att dö. Det der fick jag naturligtvis ingen upplysning om i de bref han skrifvit, men bredvid hennes hufvudgärd låg ett annat bref, med adress till lord Hawerfield, som hon skrifvit om qvällen vid sin hemkomst, och hvaraf allt blef mig klart. Det var detta bref jag framförde till dess egare och på samma gång hämnades mig sjelf och henne. Han hade rest samma qväll; jag följde honom hit. Förstår du nu? Jag kunde icke handla på annat sätt. Han är en bof, som förtjente döden.

— Min stackars vän, jag förstår dig nog, men jag kan icke gilla ditt handlingssätt.

— Men du skulle likväl hafva gjort detsamma.

— Kanhända, men jag skulle sedan aldrig hafva kunnat förlåta mig sjelf.

— Härför? Hvad har du att anmärka deremot?

— Det var ju nästan ett mord.

— Du menar, att jag borde hafva skaffat vittnen och allt sådant der?

— Ja, naturligtvis.

— Zusette var mitt vittne, det var nog, — sade Gordon med ett uttryck af vild smärta och öfvertygelse, som förstummade hans vän. — Han var en nedrig skurk, han förtjente döden, — fortfor han, liksom för att bekräfta sin egen tanke. — Det måste så vara i alla fall; jag har handlat rätt, och jag känner, att Zusette är nöjd med mig; skulle hennes död hafva blifvit ohämnad, huru tycker du, att jag då en gång skulle kunna möta henne i himlen? — fortfor han sakta och blickade uppåt med samma trohjertade tillfredsställelse och lugn som hottentotten, då han offrat några röda kärnor åt sin fetich, eller indianen, när han till den ”stora andens” ära hängt en ny skalp utanför sin wigvam, eller den eleganta fransyska damen, som skänkt en zuav åt den helige fadern, eller den högtidliga engelskan, som åhört tre bibelförklaringar, tre predikningar, ett andligt föredrag och en aftonsång, innan hon på söndagsqvällen somnar.

Alla hafva de handlat rätt, hvar och en efter sin öfvertygelse, ty i den redliga viljan, i det uppriktiga begäret ligger just sanningen, och underordnade komma sedan upplysningen och omdömet, som rena den.

Astley tänkte också något dylikt, ty han log endast sorgset, han hade icke hjerta att bråka med sin sjuka vän om det rättas färg, så mycket mindre som han sjelf icke kände sig fullt säker derpå och anade, att himlens ljus visar sig för kvar och en just i den grad af renhet, som vi förmå att uppfatta detsamma.

— Tyst! Hörde du icke ljudet af åror? — sade Gordon hastigt efter en lång paus, hvarunder bådas tankar troligtvis mötts vid samma mål, ehuru de kommit dit på olika vägar. — Se utåt hafvet! Ser du ingenting? — fortfor han, resande upp hufvudet med ifver.

— Nej, jag kan icke upptäcka den minsta punkt och intet ljud utom det af den torra vassen, som rasslar emot stenarne vid vattenbrynet.

— Jo, det är en båt, som nalkas, — återtog Gordon, lyssnande med en febersjuks skärpta hörsel. — Gå ned till stranden! Det är fransmännen, jag är säker derom.

Astley gick, och då han kom ned till vattnet, syntes verkligen en svart punkt, som allt mera närmade sig, och vägledd af Astleys mörka konturer emot strandens gula sand, landade snart en båt med trenne karlar, i den lilla bugten nedanför det gamla skjulet.

Gordon hade haft rätt; det första ord, Astley hörde från båten, bevisade, att det var franska sjömän, som varsamt nalkades den fiendtliga kusten.

Tio minuter derefter hade han med deras hjelp fört sin sårade vän ombord och anbefalt honom i deras vård.

— Om det blir dig möjligt, Gordon, så skicka en förklaring öfver din olyckliga duell med Hawerfield till England, för den stackars karlens skuld, hvilken man här misstänker att hafva dödat honom, — sade Astley, omfamnande ännu en gång sin första vän på Englands jord.

Den stackars Gordon hörde honom likväl icke, han låg sanslös på bottnen af båten; smärtan af hans sår, då man bar ned honom till stranden, hade låtit honom förlora medvetandet, och om den sista blick af deltagande och vänskap, som Astley skänkte honom, var han helt och hållet okunnig.

Årorna lyftes och sänktes taktmessigt och ljudlöst, de trenne männens gestalter försvunno och blefvo otydliga för Astleys blickar, men ännu stod han qvar, och först när den lilla båten sammansmält med hafvets mörka yta, så att han icke mera kunde upptäcka den, vandrade han långsamt derifrån.

VI.

— Jag tackar er, min fru. Det skall blifva mig ett nöje att erbjuda er den ersättning, hvartill ni eger rätt, — sade mr Gibson, advokaten i West-End, i det han artigt förde mrs Morris, Astleys tillämnade värdinna i Islington, till dörren af sitt kabinett.

— Ack, min herre, tala icke om ersättning! — inföll den hederliga frun, som var klädd i en ljus gröngul kapott af levantin, hvars snäfhet gjorde, att dess båda sidor fåfängt sträfvade att mötas öfver hennes starkt rundade former och hvars uppstående puffar öfver axlarna gåfvo hennes figur likhet med en pompejansk grafurna. — Tala icke om ersättning, min herre! Om denna lilla berättelse, som jag haft äran lemna er och hvilken jag affattat helt enkelt och okonstladt, alldeles som ni tillstyrkte mig, mr Gibson, om, säger jag, detta vittnesmål, afgifvet med den yttersta sanning, på något sätt kan gagna er sak, det vill säga den unga pretendentens sak, så vore det mig en stor tillfredsställelse. Ack, hvem skulle väl hafva trott, att jag och mina tragiska öden skulle komma att förenas med denna unga mans, ehuru, jag tillstår det, han genast väckte mitt interesse, då mr Gordon förde honom till mitt anspråkslösa hem såsom en blifvande hyresgäst och medlem deraf. Han kom då aldrig att taga sin bostad i besittning, ehuru jag vädrat sängkläder och möbler, skurat golfvet och till och med låtit laga dörren, så att den fullkomligt gick igen. Jag beklagar mig visst icke deröfver, ty han erlade sin hyra i förskott mycket ordentligt, och rummen stodo för hans räkning. Ack, min Gud, det var detsamma, jag anser honom i alla fall som en anförvandt, en son. Jag anade naturligtvis icke då, att ...

— Ursäkta, min fru, men jag är mycket sysselsatt, — sade advokaten afbrytande, i det han bugade sig och återvände till sin pulpet, då han såg mrs Morris, i stället att gå sin väg, nedsjunka helt lugnt på en stol vid dörren.

— Jag ber så mycket, mr Gibson, genera er icke! — fortfor hon artigt hviftande med handen, under det hon fastklämde sin röda paraply mellan sina knän för att kunna söka rätt på sin snusdosa. — Jag ville, som sagdt är, sjelf lemna er denna lilla biografi. Ni skall finna den rätt nätt, och i fall man skulle vilja införa den i Times eller The Star, så lemnar jag gerna mitt bifall dertill. Då man liksom jag en gång varit en offentlig person, så kan man icke alltid hålla sig i skuggan. Jag har, Gud ske lof, ingenting att dölja och skulle ni vilja hafva några vidare upplysningar, göra några ytterligare frågor eller så, så är min adress Islington Bridge-Street n:r 4, en trappa upp. En trappa upp, var så god och påminn er det, min herre, ty på nedra botten har jag visserligen en liten rätt lönande inrättning, hvars fabrikater äro mycket eftersökta, men jag mottager aldrig besök annat än i min våning en trappa upp, — tillade mrs Morris, i det hon steg upp och med sin sista afskedskompliment vände sig till advokatens biträde, mr Wehler, hvilken med pennan i handen och en min af tvungen artighet och uppmärksamhet ännu stod framför henne, sedan hans principal längesedan glömt hennes närvaro och fördjupat sig i sina papper.

Ändtligen var den forna dansösen utom dörren, och mr Gibson reste upp hufvudet, satte pennan mellan tänderna och hopsamlade en hög papper, som låg bredvid honom.

— Tipps har icke lemnat någon rapport på länge eller huru? — sade han otydligt mumlande, med pennan ännu mellan läpparna.

— Jo, senast i går.

— Nå väl, var han öfvertygad, att qvinnan icke var den rätta?

— Ja, det var ett misstag. Hennes verkliga namn blef upptäckt.

— Och han har inga andra anledningar, för att finna zigenerskans spår?

— Nej, icke för närvarande, åtminstone inga, som han ansåg värda att ännu nämna.

— Hm, det är illa. Se här, Wehler, vill ni vara god och genomläsa dessa papper? — fortfor han, räckande skrifvaren de handlingar han utvalt, på bordet.

Wehler mottog dem och satte sig tyst i andra ändan af rummet. Han uppvek det första bladet och läste:

Vittnesmål i den Hawerfieldska processen, lemnadt af fru Sabina Emmelina Morris, f. d. dansös, nu egarinna af en korffabrik     i Islington.

Jag har af advokaten mr Gibson blifvit uppmanad att lemna en skriftlig berättelse om hvad jag kan hafva mig bekant med afseende på min aflidne mans, begrafningsentreprenören mr John Morris’, gemenskap med familjen Hawerfield efter som han flera år vistats såsom kammartjenare hos aflidne lord Percy Hawerfield.

Jag är säker, att hos mången ännu lefver hågkomsten af signora Annunciata Trampolini, hvilket namn jag i min första ungdom såsom dansös vid Drurylane-teatern antog, ty jag kunde naturligtvis icke bibehålla namnet Sabina Krump, såsom alltför tungt och trivialt.

Mr Gibson har anbefalt mig att ”fatta mig kort”, det är också mitt naturliga sätt och min smak; jag hatar onödiga fraser och bisaker, som icke höra till ämnet, jag vill derför ingenting säga om min sylfidiska ungdom, ”dess gungande behag, spänstiga språng och djerfva mimik”, som en viss tidning af mycket anseende på den tiden uttryckte sig om min person och min talent i en lång och smickrande teaterkritik, hvilken jag utklippt ur bladet, och som jag ännu förvarar bland andra minnen ifrån denna tid.

Jag var uppfostrad för baletten och hade, sedan jag var tretton år, hvarje dag, med min middag inknuten i en näsduk tillsammans med mina strumpor och skor, vandrat ifrån Pimbliko till Drurylane. Det var ganska påkostande, det kan jag försäkra, och hade jag icke haft det beständiga sällskapet af min första man, mr Mike Kutts, som då redan var basunist i orchestern, ehuru han var ganska ung, så hade jag visst blifvit ännu mera upptröttad och stel i benen än som nu var fallet.

Mr Kutts var icke vacker, hans läppar hade blifvit tjocka och utstående och hans kinder slappa och hopfallna af den ständiga blåsningen, men han bodde hos min fostermor, och det hände ofta, då vädret var alltför elakt, att han betalde en droska, deri vi båda åkte till teatern, han trakterade mig dessutom ofta med våfflor och smörbakelse — och ingenting kan smaka bättre, då man ruskig och frusen står väntande i en mörk och dragig teater, der kulisser och hissverk, falluckor och brädställningar omgifva en på alla sidor liksom kringkastade af en jordbäfning — och denna hans vänlighet väckte min tacksamhet.

Vid sexton år debuterade jag och blef antagen som dansös med en lön af ett pund i månaden. Jag har alltid älskat blygsamheten som den skönaste af alla dygder, och derför vill jag icke ens nämna de många förledande snaror, som utlades för mina oskyldiga fötter, eller de förrädiska rökoffer, som af unga herrar tändes för min alltid bortvända näsa. Min natur var alltför ren, mitt konstnärskap alltför sublimt för att besudlas deraf. Jag undgick alla dessa lockelser och kastade mig som en snöhvit, jagad dufva i den trogna mr Kutts’ armar, hvars ständigt brinnande offerlåga jag på detta sätt belönade.

Han blef min make. Jag vill, som sagdt är, vara kort, och jag säger derför endast, att följden af denna minnesvärda och heliga förbindelse blef min dotter Esmeraldas födelse och hennes lilla bror Jonathans, hvilken sistnämda rycktes ur min famn af en elakartad messling, som det året på det grymmaste grasserade ibland småbarnen i Pimbliko.

Då man är konstnär, så behöfver man en beständig öfning, ett införlifvande med sin talent, som ingenting får afbryta; jag kan också med stolthet säga, att hvarje minut af min tid i hemmet egnades deråt, och då jag räckte mr Kutts min hand, var det äfven derför, att jag under mina dansöfningar vant mig vid hans basun.

Basun är ett ofantligt vackert instrument, när det trakteras väl, men mr Kutts var af ett mycket melankoliskt sinnelag, och han hade derför en böjelse att tuta så högtidligt, som om elden varit lös och han stått i ett kyrktorn. Allt ifrån den stund vi blefvo gifta, tilltog denna smak, och det var mig slutligen nästan omöjligt att påskynda hans tempo eller få aplomb i hans instrument, och hvar och en kan förstå, att detta är nödvändigt för ett fruntimmer i min ställning.

Jag fick ofta stanna flera minuter med benet upplyft i vädret, innan hans takt var slut, eller också underkasta mig att dansa oberoende af hans musik.

Detta var en ledsam disharmoni oss imellan. Jag tillstår uppriktigt, ty jag vill ingenting dölja, att jag gjorde allt, för att påskynda honom; det har ofta sedermera afpressat mig djupa suckar vid hans urna, ty denna ansträngning påskyndade hans död, hans bröst var redan förut angripet, ty basun är ett instrument, som är förskräckligt tungt, och som skördat många offer.

Han dog, och jag var nu enka vid tjugotre år. Ack, jag vill icke inför en domstol afslöja min sorg, så mycket mindre som den icke egentligen kan hafva något inflytande på den process, hvilken är i fråga, och jag afskyr onödig omständighet.

Mitt hjerta var öde och tomt, min make var ryckt ifrån mig, och länge efter hans död tyckte jag mig i nattens högtidliga stillhet höra det dofva och imponerande ljudet af hans oförgätliga basun.

Det är ett vittnesmål och icke en roman jag skrifver, derför förbigår jag tio år af min lefnad, det var visserligen mina blomstringsår ännu, men de hade många törnen, hvilka det är bäst att glömma. Jag hade alltid tillika med mina högre anlag en böjelse för praktisk verksamhet, och redan nu framträdde bilden af en korffabrik för min inre syn; jag saknade imellertid resurser dertill i ekonomiskt afseende, och böjelsen derför måste qväfvas, tills framtiden en dag skulle realisera den.

En afton, då jag något sent kom ut ifrån teatern, insvept i min kappa och klädd i ett par stöflar som varit sal. Kutts’, ty regnet strömmade ned och det blåste förfärligt, föreföll det mig mer än vanligt svårt att vandra hem den långa vägen, och jag stannade ett ögonblick och betraktade med begärliga blickar en ensam åkaredroska, som ännu stod qvar på sned med tvenne hjul i rännstenen och en gammal häst, af hvars slokande öron vattnet rann som genom ett par takrännor.

Jag egde imellertid för ögonblicket icke en skilling, och beslutsamt svepte jag mina fladdrande kjolar omkring mig under kappan, för att begifva mig af, då kusken i detsamma körde fram till mig och frågade, om jag icke behöfde hans åkdon.

Jag nekade kort och ville aflägsna mig då han hastigt sade: ”Var så god mrs Kutts och sitt upp, det är alltför fult väder i afton för er att gå till Pimbliko, jag bor der och bjuder er att åka.”

Jag blef helt förvånad, och som regnet öste ned, så var det bäst att begära en förklaring öfver hans artighet, sedan jag kommit i skydd af den gamla lädersuffletten, under hvilken kusken sjelf helt ogeneradt äfven tog plats.

Då man blir bjuden på att åka, så kan man naturligtvis icke köra ut egaren till ekipaget, och ehuru hela hans person liknade en våt svamp, som vid minsta beröring meddelade sitt innehåll, så bestämde jag mig likväl för att sitta qvar, helst jag vid lyktskenet tyckte mig märka, att den artige åkaren var en rätt vacker karl, och som dertill talade ett språk alldeles som en gentleman, hvilket kom mig i början på den tron, att det kunde vara en förnäm herre, som förklädd ville enlevera mig, och sanningen att säga skulle detta icke varit mig emot, om jag bara icke haft mr Kutts’ stöflar på mig.

Imellertid lunkade hästen sakta framåt, och min kusk berättade mig under tiden, att han många gånger sett mig traska i smutsen till och från teatern, men denna qväll varit inne och sett mig dansa i lampskenet, klädd i flor och siden, samt att han då fann mig se långt bättre ut än på gatan under mitt bomullsparaply och med min fula kappa.

Ja, jag må så godt säga det genast, han hade blifvit alldeles betagen. Man hade också denna afton gifvit balletten ”Zefyr och Flora”, och ehuru jag icke hade hufvudrolen, så dansade jag likväl åtskilliga gånger nästan ensam och denna ballett var glanspunkten i min repertoir. Jag minnes ännu alla de hopp och språng och graciösa attityder, jag der utförde, så väl, att jag hvilket ögonblick som helst skulle kunna återgifva dem, ehuru kanske icke med samma lätthet.

Vår bekantskap var nu gjord. Mr Morris bodde verkligen i mitt grannskap och kom sedermera att dricka sitt thé hvarje afton i mitt lilla rum, der jag hänförde honom med de svåraste och vackraste af mina steg och attityder, och till tacksamhet derför stälde han sin droska till min disposition, och denna blef mig nu, ehuru på ett annat sätt, lika nyttig som Kutts’ basun.

Det var en högst angenäm tid, och jag tillstår, att det var mig rätt okärt, när Morris på samma gång han bestämde vårt giftermål, yppade sitt beslut att upphöra som åkare och i stället blifva begrafningsentreprenör.

Jag försökte afråda honom derifrån, men mr Morris var af ett mycket bestämdt och, jag kan väl säga, despotiskt lynne; han hade en bekant som skulle gå i kompani med honom, och ingenting kunde förmå honom afstå ifrån denna plan. Jag hade velat hafva mera sympati oss imellan, mera överensstämmelse mellan vår särskilda verksamhet, men Morris påstod, att han såsom tillställare af begrafningar skulle kunna använda en hel hop skräp, som jag ifrån teaterns utdömda förråd kunde skaffa honom till liksvepningar och dylikt, och att det passade sig mycket bra för oss båda.

Vi blefvo gifta; men det var mig imellertid omöjligt att för min del på något sätt kunna profitera af det ledsamma yrke min man valt, och, för att tala uppriktigt, fann jag snart, att mr Morris icke liknade min begråtna Kutts, hvilkens hängifvenhet hade låtit honom blåsa lifvet ur sig, och då Morris en vacker dag tog hans efterlemnade basun för att använda som prestaf, var mitt hjerta nära att brista.

Samma qväll, då jag gick hem ifrån teatern, ty nu var det icke att tänka på att få åka mera, då jag naturligtvis icke kunde begagna likvagnen, får jag vid ett gathörn se Morris, som gått för att arrangera och öfvervara en skräddares begrafning, ännu sorgklädd med flor om armen och hvita vantar, stå ifrigt samtalande med en qvinna af besynnerligt utseende.

Hon var stor och lång som en karl, men såg rätt bra ut, ehuru hon icke mera var ung, och som jag vet, att karlarne ibland hafva en obegriplig smak, och Morris ofta förut gifvit mig anledning till svartsjuka, så trodde jag bestämdt, att jag såg en rival framför mig, och smög mig derför helt nära intill dem i mörkret utmed väggen, der jag stannade.

De talade imellertid så lågt, att jag på en lång stund ingenting kunde höra, och då jag ändtligen uppfattade några ord af Morris, fann jag strax, att min misstanke var ogrundad.

Af hvad han sade har imellertid hvarje ord fäst sig i mitt minne, ty jag fann hans mening mycket obegriplig, och huru jag än funderade deröfver, kunde jag aldrig fatta någon bestämd tanke derom, och aldrig fick jag någon tillfredsställande förklaring deröfver.

— Gif er tålamod! — sade han. — Om ni nu skulle säga honom sanningen, så vore allt förderfvadt, och ni gjorde både honom och oss olyckliga; han är ännu alltför ung.

Hvad qvinnan svarade kunde jag icke höra, men strax derpå skildes de åt.

Då Morris blef ensam, ämnade jag först gå fram till honom, men jag vågade icke, ty han var, som sagdt är, mycket häftig till sinnet och var dessutom kanske för tillfället mera retlig än vanligt, efter han troligen druckit mycket på begrafningen. Det var således först flera dagar derefter, som jag sade honom, att jag sett den der bruna och svarthåriga qvinnan och hört hvad han sagt åt henne.

Att börja med så syntes han mycket bestört och lät mig flera gånger försäkra, att jag ingenting mera hört, än de ord jag upprepat, men sedan skrattade han och sade:

— Ser du, saken är, att det der fruntimret och jag hafva tillsammans för flera år sedan gjort en insats på lotteriet, men vinsten har ännu icke utfallit.

Det der svaret syntes mig så dumt och alls intet öfverensstämmande med de ord jag hört, att jag blef helt förargad och föresatte mig, att om jag någonsin mera fick se den der qvinnan, skulle jag söka att utlura deras hemlighet, ty att de hade en sådan tillsammans, det tycktes mig vara klart, äfvensom att denna var både vigtig och farlig, då Morris sagt: ”Ni kan göra oss olyckliga”.

Jag såg henne imellertid aldrig mera, och aldrig fick jag någon upplysning om denna sak, men rätt ofta, då jag beklagade mig öfver våra knappa tillgångar, sade Morris: ”Gif dig tillfreds, Emmelina; när det numret utkommer, hvilket jag tagit på lotteriet, så blifva vi rika”, men han sade det på ett sådant sätt, att jag icke vet, om han mente allvar eller skämt.

Huru som helst, har jag icke haft någon anledning att tro, det den hemlighet, hvarom han talat med den främmande qvinnan, kunde hafva något gemensamt med hans forna husbonde, lord Hawerfield, ty Morris talade aldrig om honom, förrän han i sin dödsstund nämde hans namn.

Ack, den dagen var en olycksdag ifrån början till slut! På förmiddagen hade vi haft generalrepetition till en ny ballett, och genom någon nedrig tillställning hade jag fått en talgbit under min sko, så att jag halkade och föll, just då sluttablån skulle arrangeras. Jag vrickade min fot och blef urståndsatt att deltaga i balletten, som kostat mig flera veckors arbete att inöfva.

Jag har alltid trott, att endast elakheten och den lömska kabalen voro orsaken till talgbiten, ty det fanns en qvinna bland mina kamrater, som var mager och kantig som en get och hade fötter så långa som en apa, hon afundades mig mina alltid rundade former och hatade mig dessutom derför, att jag icke ville tillåta henne att med hela sin tyngd hänga på mina axlar i tablåer och grupper, och jag är säker på, att det var hon, som var orsaken till mitt fall, ty man hade en stund förut sett henne stå och betrakta ett talgljus i en af maskinisternas lyktor.

Nåväl, under det jag lidande och uppskakad af denna händelse ligger på en soffa, hemför man Morris döende. Han hade vid en likprocession kommit under en vagn, då ett par hästar skenade, och var helt och hållet sanslös.

Det är sannt, att jag icke kunnat egna min sista man all den ömma vänskap, som lyckliggjort den första, ty hvar och en kan förstå, att hans envishet att arrangera begrafningar skulle misshaga mig.

Jag, en konstens prestinna, en person med lyftning, en huld, sväfvande genius, huru skulle jag finna trefnad bland likkistor och hyfvelspån, kimrök och krusflor, liksveperskor, bärare och dylika dystra och bedröfliga föremål, hvaraf min man och mitt hem ständigt voro omgifna?

Det är sannt, att han ofta gjorde mig artiga presenter af buteljer med sammanblandade vinsqvättar och påsar med öfverblifven sorgkonfekt, men huru kunde jag fullt tillfredsställas deraf?

Det kostar på mig, det rör mig djupt att erkänna, men sanningen är det vigtigaste af allt i en skrifvelse som denna, jag uppfattar det fullkomligt, och jag tillstår derför under tårar: Morris uppfattade aldrig rätt mitt värde, han gjorde mig icke lycklig.

Jag vakade imellertid som en sorgens engel vid hans läger, jag gjorde mig en pligt af att icke ett ögonblick vika derifrån. Aldrig har en qvinna, en hustru visat en mera beundransvärd uppoffring. Han kunde imellertid icke uppfatta den, ty han uppslog ögonen blott en enda gång och sade då fullt redigt: ”Emmelina gå till lord Hawerfield.” Han upprepade ännu en gång lordens namn, men han kunde icke fortsätta, ehuru han tycktes mycket orolig, han försökte att resa sig upp, men föll i detsamma tillbaka och var död.

Jag tyckte mig alls inte kunna fästa någon vigt vid dessa ord, hvilkas fortsättning möjligen skulle hafva gifvit dem något värde, men som nu icke inneburo någonting. Det var mer än tolf år, sedan Morris kom ur lord Hawerfields tjenst, denne var då i Italien, och jag hoppades ingenting af att skrifva till honom.

Det är imellertid i dessa afbrutna ord, som mr Gibson vill finna ett sammanhang med hvad Morris förut för ett år sedan hade sagt åt qvinnan på gatan, men som detta alldeles går öfver mitt förstånd, så lemnar jag det i sitt värde.

Jag var åter enka och hade då den fördelen att ega allting i ordning för min mans högtidliga begrafning, ty det föll sig så lyckligt, att Morris sjelf gjort alla arrangementer för begrafningen af en gammal rik borgarenka i City, på hvars död hennes brorson länge väntat, men som frisknade till helt hastigt, och allt detta blef nu användt på det mest smakfulla och rörande sätt för hans egen räkning.

Kostnaden derför blef imellertid ganska stor, och sedan jag insatt en dödsannons med breda sorgkanter i tidningarna, der orden ”omkommen af vådlig händelse” voro tryckta med tjocka, svarta bokstäfver, egde jag icke en skilling i behåll, men det ljufva medvetandet att hafva på det värdigaste sätt uppfylt mina pligter var tillräckligt för mitt känsliga och veka sinne.

Ett par år derefter intog min dotter Esmeralda min plats vid balletten, der man har den narraktigheten att pensionera dansöserna vid fylda fyrtio år, i synnerhet om de äro fallna för korpulens. Jag kom ändtligen, genom några teatervänners välvilliga sammanskott, i tillfälle att verkställa min länge närda önskan att etablera en korffabrik.

Jag hade sett en fattig skomakareenka, som var min granne, blifva rik af detta yrke, och jag hoppades på samma framgång.

Som jag förut en gång sagt och tillräckligt visat, så är blygsamheten min största prydnad; det var derför som jag började helt anspråkslöst och utan allt uppseende. Jag köpte mig en köttqvarn och en korfspruta, och viss att min oförgätliga och begråtna Kutts’ ande ifrån högre rymder med ömma blickar bevakade mitt företag, har jag alltjemt med beslutsamhet och kraft fortgått uti och sökt att utvidga denna vackra affär för min och min dotters oberoende framtid.

Och härmed slutar jag min berättelse, der jag sökt att framhålla de vigtigaste momenterna af mitt lif och mitt korta äktenskap med tvenne aktningsvärda, ehuru hvarandra mycket olika män.

Jag vill tillägga, att det är med min grannes, renskrifvaren mr Merles, tillhjelp, som jag sammanfattat detta, och att jag med nöje vill tillägga alla de muntliga upplysningar, som mr Gibson önskar och som stå i min förmåga.

Sabina Emmelina Morris,

född Krump.

VIII.

Vittnesmål af Samuel Meyerkopf, handelsexpedit från Hamburg.

Jag börjar min historia med en ifrig och högtidlig protest emot den ständigt upprepade förmodan, att jag tillhör judiska folket.

Detta besynnerliga och vedervärdiga misstag har förföljt mig i hela mitt lif. Jag är icke af hebreernas föraktade och tillbakasatta stam, jag är icke jude, jag upprepar det, hvarken till slägt eller tro, jag tillhör en långt ädlare race, jag är en zingary, en gibsy, en zigenare, och jag är stolt deröfver.

Jag föddes någonstädes i Ungern, efter hvad jag tror, i Bakanoyskogen, och heter Samu Ujhaza Razga, men som Samu är det enda namn jag af en besynnerlig förkärlek alltid bibehållit med tillägg af andra, som passat efter det land, der jag för tillfället vistats, så har man förändrat det till Samuel, liksom man i England förändrat min mors namn, som var Hezra, till Hester.

Denna mor är den enda af min slägt, som jag vet något om, ty minnet af den, som jag förmodar var min far, är mycket otydligt, och hans namn har jag aldrig hört, ett zigenarbarn tillhör dessutom horden, och man fäster icke mycken vigt vid hvem det särskildt tillhör. Liksom killingen i stengetshjorden, så snart han icke längre harbehof af moderns mjölk, sköter sig sjelf och följer sina kamrater af vana och natur, men utan tillgifvenhet, så växer zigenaren upp fri och stark, oberoende af alla dessa tunga och sentimentala ömhetsband, som verka så mycken sorg och bitterhet, förvirring och besvär i samhället.

Om någonting imellertid skulle ett ögonblick kunna komma mig att tvifla på min börd, så vore det den tidigt väckta ömhetskänslan, det oemotståndliga begäret att älska någon, som jag fåfängt motarbetat, men aldrig helt och hållet kunnat qväfva, och som alls icke är vanlig hos zigenaren, hvilken begränsar sina behof och önskningar, sorger och fröjder till sin egen person, som hvarken har forntid eller framtid, som lefver för dagen, hvars hela verld är det närvarande ögonblicket, och hvars sorglösa och öfverdådiga mod är följden af denna lyckliga sinnesstämning.

Den första af min barndoms hågkomster, som framträder någorlunda redigt, är minnet af en halfslocknad eld, hvars uppflammande låga belyste en hop orörliga sofvande figurer, liggande på marken under höga träd, hvilkas tjocka hvitgrå stammar skimrade i halfdunklet.

Hela scenen var mycket inskränkt, ty jag kunde icke se längre, än skenet af eldslågan räckte, och derför har alltsammans smält ihop till en miniatyrbild, som jag stundom tror mig hafva sett på någon teater eller endast i en bilderbok.

Jag sjelf låg insvept i ett randigt ylletäcke i mörkret vid foten af en mossig trädstubbe, och bredvid mig sutto en ung och vacker qvinna och en man, som jag inbillar mig fullomligt liknade den, hvilken nu i det ögonblick, då jag skrifver detta, kallas Astley Morney lord of Hawerfield.

Jag vet, att denna utomordentliga likhet troligen icke kan vara annat än antingen en villa af min fantasi eller en händelse utan betydelse, men då jag första gången såg Hawerfield uppväxt till man, tyckte jag, att hufvudfiguren i min orediga barndomsdröm stod klart och tydligt framför mig, på samma gång en annan likartad scen äfven framträdde med mera vigt och sanning i mitt minne.

Den man och den qvinna, som sutto helt nära mig, men likväl så att de belystes af den stundom uppflammande lågan af några ännu oförtärda risqvistar, samtalade båda mycket ifrigt. De voro uppretade, deras ögon gnistrade, deras läppar darrade, deras näsborrar vidgades, deras hvita hvassa tänder lyste, men jag förstod eller minnes icke ett enda ord af hvad de sade.

De sprungo slutligen upp ifrån marken, de gingo hvarandra in på lifvet med hotande åtbörder, de lindade armarna om hvarandra, de brottades, och qvinnan skulle hafva blifvit slagen till marken, men hastigt blixtrade det till i eldskenet, jag hörde ett doft rytande af vrede och smärta, ett tungt fall, och qvinnan var segrare.

Hon stod stilla ett ögonblick flämtande och orörlig, derefter kastade hon sig ned vid sidan at den fallne och betäckte hans ansigte, hans hår, hans händer och kläder med kyssar. Hon vred sina händer i vild förtviflan, hon slet i sitt långa svarta hår och snyftade och tjöt som en varginna, hvars unge man dödat.

Det förefaller mig, som om detta utbrott af en gränslös och ohejdad smärta hade räckt mycket länge, kanhända också att jag somnade in derunder, men jag väcktes hastigt deraf, att hon med häftighet ryckte mig upp ifrån marken, kastade mig på sin rygg och flydde från stället med snabbheten af en jagad räfhona, i hvars spår hundarne gläfsa, ehuru ingen förföljde oss, och ingen enda af de sofvande omkring elden ens märkt eller brytt sig om den blodiga scen, som nyss spelats några steg ifrån dem.

Jag vet icke, huru gammal jag då kunde vara, kanhända tre eller fyra år, det finnes sedan ett långt tomrum i mitt minne.

Orediga bilder sväfva för mig af ensliga tysta skogar, gröna fält och bruna ljunghedar, der jag vandrade ensam med min mor, hvilken sjöng vilda sånger, som skrämde mig mera, än de roade mig, och kommo mig att med dubbel ömhet, och liksom för att söka skydd, trycka den lilla bruna apan till mitt hjerta, som ömsom trippande bredvid mig, ömsom sittande på min axel, var vårt enda sällskap.

En känsla af hunger, köld och trötthet är det öfvervägande intrycket af denna tid, och derimellan nöjet att dela en eller annan läckerhet med min bruna vän eller stoltheten öfver några sammantiggda silfverslantar och lyckan att någon gång få sofva på en halmkärfve i en varm stuga för en natt.

Så förgingo troligen flera år. Zigenaren räknar icke tiden, och då alla dagar äro lika, då man vandrar, oupphörligt vandrar, så synas veckor och dagar på en gång mycket långa och oändligt korta, hvarje timme är lång, men summan af dem alla är lika med noll, ty den innebär ingenting, den har ingen betydelse.

Jag kunde hjula och gå på händerna, härma alla djurs läten, äta brinnande blånor, göra kortkonster, spå i händerna, sjunga visor och snatta litet smått med utomordentlig färdighet, men min mor var sällan nöjd med mig och förebrådde mig ofta, att jag hvarken egde min fars mod, styrka eller skönhet.

Jag var tio år, då vi på en marknad någonstädes i England kommo i sällskap med en man af samma folk som vi, och som sedan alltjemt följde oss.

Jag hatade genast denne man, och han kunde icke tåla mig. Han slog min apa och retade mig med att kalla mig en vanskapling, en bortbyting och en judunge.

Det var första gången jag hörde detta hatade ord, och ehuru min mor för öfrigt var mycket likgiltig för Andrews elakheter emot mig, måtte hon likväl känt samma vedervilja derför som jag, ty jag såg hennes bruna kinder rodna, och med knutna näfvar och blixtrande ögon förklarade hon honom, att detta ord aldrig mera fick gå öfver hans läppar.

Han var imellertid en verklig plågoande för mig under de år vi voro tillsammans, och som han påstod, att jag var fegare än en hare, så roade han sig att skrämma mig på alla sätt och vid alla tillfällen. Jag är icke modig och stark af naturen, jag är ingen lysande representant af min ädla stam, jag vet det, men det är likväl rent zigenarblod i mina ådror, det har min mor hundra gånger försäkrat, och för den försigtighet eller kanske svaghet, som jag alltjemt i mitt lif visat, bär utan tvifvel denne man skulden.

Åter förgick ett par år, hvarunder min stjuffar — ty det var han förmodligen, ehuru min mor icke tycktes hysa mycket mera tillgifvenhet för honom än jag — flere gånger råkade i fredsdomarens och lagens händer, men alltid återvände till oss igen, då han lyckats befria sig på ett eller annat sätt.

Då jag var tretton eller fjorton år, hade vi vid en marknad i Launceston tillbragt några dagar; men hvarken våra sånger och spådomar eller marionett-teatern och apan hade haft särdeles lycka med sig, vi voro i särdeles utblottade omständigheter, och både min mor och hennes följeslagare hade i mycket dåligt lynne stannat vid en krog utmed landsvågen.

Jag minnes denna dag så klart, som det varit i går. Det var i september månad, men hade varit mycket varmt hela dagen. Vid krogen, som låg vid en korsväg, voro samlade en hop folk, och vi lade oss i gräset ett stycke derifrån för att hvila, min mor och jag, under det Andrew gick in i huset för att köpa öl.

Medan jag låg der och var nära att somna, väcktes jag genom bullret af en vagn, som körde förbi gårdsplanen till krogen och stannade nästan midt för der vi lågo. Det var en tom forvagn, hvari tvenne personer sutto; den ena var en bonddräng, en helt ung gosse, och den andra en flicka, som tycktes vara ett par år äldre än han; hon var mycket vacker och klädd i svart.

De stego båda ur åkdonet, och af deras samtal kunde jag förstå, att hon var en främling i trakten, som fått åka med honom, att han visade henne vägen till Launceston, dit hon ämnade sig, och yttrade sin oro, derför att hon var så ensam och icke skulle hinna dit innan mörkret; hon fattade imellertid ett litet knyte, som låg qvar i vagnen, tog afsked af sin reskamrat och lagade sig till att gå den väg han utpekat för henne och hvarifrån vi nyss kommit.

Gossen satte sig upp i vagnen igen och försvann snart åt ett annat håll i ett moln af damm.

Imellertid hade den unga flickan, innan hon aflägsnade sig, dragit af sin handske, och hennes fina och hvita hand fäste genast min uppmärksamhet, och då hon i detsamma framtog ett guldur och såg derpå, innan hon begaf sig i väg, så bekräftade detta den misstanke, som hennes första åsyn ingaf, att hon icke var någon vanlig fattig tjenstflicka, utan troligen en fin kammarjungfru ifrån någon rik familj i grannskapet.

Just då jag inom mig gjorde denna anmärkning, kom jag att kasta ögonen på min mor, hvilken tydligen också fästat uppmärksamhet vid de resande och säkert tänkte detsamma som jag, ty hon betraktade den unga flickan på landsvägen mycket noga och envist. I samma ögonblick kom Andrew tillbaka med ölet, och äfven han hade sett flickan och blifvit förvånad öfver gulduret, som hon bar på sig, ty han talade genast derom på ett sätt, som skrämde mig.

Jag lade mig ned och låtsade sofva, men jag såg, att min mor och Andrew samtalade mycket ifrigt, ehuru så tyst att jag icke kunde redigt uppfatta deras ord, förrän Andrew något höjde rösten och sade häftigt:

— Det är mycket bättre att lemna honom qvar ... den fega krukan gör ingen nytta, tvärtom.

— Men om han stannar här, så skall man förundra sig öfver, att vi icke äro med honom, när man sett oss komma hit tillsammans, — sade min mor i samma ton.

I detsamma ropade de åt mig att följa med, och begåfvo sig skyndsamt upp på vägen tillbaka till Launceston. Jag frågade, hvarför vi gingo tillbaka igen, men man svarade icke, utan tillsade mig endast att skynda, hvilket icke var så lätt, då jag hade en liten marionett-teater att bära och dessutom var mycket trött och redan beredt mig på att få stanna vid krogen öfver natten.

Ehuru jag icke hört, hvarom Andrew talat vid min mor, fruktade jag likväl, att de hade något ondt i sinnet emot den unga flickan, och då vi gått ett stycke och slutligen sågo henne framför oss på vägen, blef jag så förskräckt och bedröfvad, att benen icke ville bära mig längre och jag stannade orörlig.

I detsamma vände Andrew sig om och tillsade mig, att jag kunde gå in i skogen och vänta så länge, och strax derefter påskyndade de båda sina steg, så att de komma i jembredd med flickan, som börjat gå mycket fort, då hon fick se oss bakom sig på landsvägen.

Jag gjorde, som han sagt, glad att komma undan, men aflägsnade mig icke längre ifrån vägen, än att jag kunde se dem ett par minuter gå bredvid henne.

De sade troligen någonting, som ännu mera skrämde henne, ty jag såg henne hastigt kasta sig åt sidan och börja springa, då Andrew ville fatta henne i armen. Vägen krökte sig nu, så att jag såg ingenting mera, men det gjorde mig ondt om den stackars flickan, ty jag var säker, att Andrew icke skulle mycket besinna sig på att mörda henne, om det behöfdes, för guldurets skuld.

Det var redan skumt i skogen, och vägen var mycket enslig, efter den egentligen endast var en biväg till köpingen och sällan begagnades af andra än folket i trakten, som kände till den, och om man hindrade flickan ifrån att skrika, så var det lätt att utan upptäckt plundra henne här, det insåg jag genast.

Jag har sagt, att jag ingenting eger af min stams djerfva mod och tycke för faror; jag påstår icke, att min rättskänsla är så stor — och huru skulle den väl det kunna vara med den uppfostran jag fått? — men jag afskyr våldsamheter och har alltid aktat mig för att komma i kollision med lagen, och redan som barn fruktade jag en poliskarl lika mycket, som haren fruktar hundarne. Det var derför mera af förskräckelse för de möjliga följderna af Andrews brott än för brottet sjelft, som jag darrande och ångestfull sjönk ned på gräset med min apa i famnen.

Jag tyckte mig hafva hört ett nödrop, men sedan var allt tyst, ingen menniska syntes till, och först en lång stund derefter hörde jag bullret af vagnshjul, och en vacker jagtvagn, körd af en kusk i grönt livré, ilade förbi på vägen så hastigt, att jag i halfmörkret icke kunde upptäcka, om någon satt deri.

I alla händelser kunde den möjligen hafva skrämt min mor och Andrew och låtit flickan undkomma, och detta hopp lugnade mig något. En halftimme derefter återkommo de, och af deras vresighet och nedslagenhet slöt jag, att de verkligen misslyckats.

Det var imellertid det enda företag af denna art, som jag vet eller förmodar, att min mor deltagit uti, och alla de skälmstycken, hvilka Andrew ständigt skröt af, utförde han ensam.

Dessa bragder, hvilka ofta voro lika djerfva som listiga, blefvo imellertid af allt vådligare art, och då han ett år derefter bröt sig in hos en gammal rik enka i Sussex, blef han gripen, och jag återsåg honom aldrig mera.

Samma afton som han skilts ifrån oss, hade min mor och jag lagt oss ned för natten i skyddet af ett tätt hagtornssnår i en skog någonstädes i mellersta England. Det hade varit marknad och kapplöpning i en köping, som låg ett par mil derifrån, men hvars namn jag icke minnes, och det var der vi lemnat Andrew, som då icke tänkte på det dåd, som sedan skilde oss åt för alltid.

Jag hade i staden sett flera af vårt folk, men jag anmärkte, att min mor tycktes undvika dem, och vi gingo derifrån före alla andra och stannade icke förr än ett par mil söder om köpingen.

Det hade varit mycket varmt på dagen, men natten var kall, och jag ref upp den djupa, mjuka mossan för att krypa ihop derunder med den lilla apan, som, darrande af köld, tryckte sig intill mig. I hela mitt lif har jag aldrig älskat någon så mycket, som jag älskade det lilla djuret, eller rättare ingen varelse har älskat mig mer än hon, och den ljufvaste känsla af välbehag och belåtenhet jag känt var den, då jag i min barndom kände hennes ludna, bruna tassar kring min hals, och när hon gömde sitt fula hufvud under min tröja.

Jag hade väl legat så en halftimme kanhända, och den kalla, hvita dimman sänkte sig allt djupare öfver oss, då jag hörde buller af fotsteg, prat och skratt i skogen och såg strax derefter en hel zigenarhord med hästar, åsnor och hundar tåga förbi. Det var män, qvinnor och barn till ett antal af tjugo eller trettio personer, och deras bruna, vackra ansigten och brokiga drägter syntes genom dimmans hvita flor, då de ströko helt tätt förbi buskarne, der vi lågo.

Jag såg min mor, hvilken låg insvept i sin kappa, sakta resa sig upp på armbågen och betrakta dem liksom jag, men hon sade icke ett ord och gjorde ingen rörelse, som kunde förråda vår närvaro för våra stamförvandter.

Jag hade en dunkel föreställning om, att de zigenare, som hålla sig tillsammans, hafva en chef och sina egna lagar och seder, hvarefter de lefva, anse sig stå vida öfver dem, hvilka liksom vi voro ensamma och öfvergifna, och det var troligen derför, som min mor icke ville närma sig dem, liksom jag förmodar, att om hon kunnat undkomma Andrew, hon helst skulle velat vara alldeles ensam.

En stund derefter lyste deras eld genom dimman, de hade lägrat sig för natten på något afstånd ifrån oss, deras två små lurfviga hästar spändes från vagnen, der barnen åkte, och jag kunde otydligt höra deras skratt och utrop, och klingandet af de små klockorna, som voro fästa på en rem omkring halsen på den magra, fläckiga åsnan, hvilken bar deras packning.

Min mor hade lindat kappan omkring hufvudet och lagt sig ned igen, men jag hörde, att hon suckade tungt och hela hennes kropp skakade som at våldsamma snyftningar. Kanhända mindes hon sin första ungdom och den mördade mannen i Bakonayskogen, jag vet det icke, men så länge jag var vaken, hörde jag dessa suckar, och det var kanhända denna otydliga föreställning, som var orsaken till, att minnet eller drömmen äfven för mig återförde en del af den scen jag der sett.

Jag hade sofvit länge, då jag tyckte mig vakna vid ett halfqväft utrop. Jag vet imellertid icke, om jag verkligen var vaken eller ännu drömde. Då man sofver i mossan under dimmans fuktiga täcke, äro sömn och vaka så förblandade, att man icke rätt vet, hvilka af de bilder, man ser tåga förbi i dunklet, äro inbillningens eller verklighetens. Jag tyckte mig imellertid, då jag blickade upp, se samma man, hvilken jag i min första barndom sett falla träffad af min mors dolk, nu stå lefvande bredvid henne i den bleka otydliga morgongryningen, och nu, liksom då, kysste hon hans händer och kläder under tårar. Jag ville vakna och resa mig upp för att öfvertyga mig om sanningen häraf, men i stället somnade jag djupare in, och drömmen eller synen försvann.

När solstrålarne sedan skeno mig i ansigtet och jag verkligen vaknade, låg min mor orörlig, insvept i sin grofva bruna yllekappa, på samma ställe och i samma ställning, som jag sett henne ligga om aftonen och tycktes icke hafva rört sig en gång.

Det var nu full dager, solen hade redan hunnit öfver dimman, och zigenarne bredvid oss voro försvunna; men i gräset strax bredvid, der vi legat, hittade jag, innan vi gingo ifrån stället, ett smalt silfverspänne, sådant som männen af detta folk stundom bruka för att lästa sina hattband, och då jag visade det för min mor, grep hon det hastigt, med samma ifver och glädje, som om det varit en diamant, och gömde det i barmen utan att säga ett ord.

Det tycktes, som om hon nu hastigt ändrat planen för sin vandring, ty i stället att fortsätta söderut, deråt Andrew begifvit sig, vände vi om och tillbragte hela vintern i norra England och Skottland, och tidigt på våren föddes min lille bror Paddy hos en hederlig farmer, der vi bott någon tid, och som tillbjöd sig att behålla mig qvar hos sig.

Jag var nu fjorton år, men liten och klen för min ålder, och som jag saknade all lust för arbete och stillhet, ty i dessa båda fall åtminstone liknade jag min far och mitt stamfolk, så följde jag hellre min mor, som nu var ensam med det lilla barnet och hade svårt att försörja sig, då hon saknade Andrew, som ständigt var försedd med penningar.

Hon hade aldrig älskat England, men likväl hvarje år återvändt dit, eftersom der var lättast att förtjena sitt uppehälle; nu beslöt hon likväl att lemna detta land för alltid, och vi vandrade derför söderut för att som vanligt komma öfver till Frankrike och derifrån till Tyskland.

Det var då i Cornwallis, på samma ställe der jag nu i denna stund vistas, vid Aukwoodhouse, som jag återsåg den unga flickan, hvilken jag nära tvenne år förut ansett hotad af Andrews onda afsigter.

Vi hade stannat en dag, just vid samma lilla värdshus, i samma by, der jag nu är. Min mor gick omkring i byn, för att sälja några småsaker, som hon medförde, och jag vandrade under tiden fram till slottet utmed hafsstranden och stannade utanför parken, vaktande det lilla barnet, som sof i en vagn, der vi äfven hade våra saker förvarade.

Jag kunde hafva suttit der ungefär en timme, det var på eftermiddagen, och både jag och den stora hunden, som drog vagnen, voro halfsofvande af värme och trötthet, då jag väcktes vid det att ett vackert ekipage stannade på vägen.

Jag satte mig upp och ämnade gå fram för att begära en slant, då jag alldeles glömde min afsigt vid åsynen af en ung dam, som steg ur och gick in i parken, ty jag igenkände i den eleganta ladyn samma unga flicka, som för tvenne år sedan gick till fots i en simpel klädning på vägen nära Callinton.

Hon var mera blek och mera stel och allvarsam än då, men liksom då var hon sorgklädd; jag igenkände henne genast, jag hade således icke misstagit mig, hon var då verkligen ett förnämt fruntimmer.

Jag fruktade, att äfven hon hade igenkänt mig, ty hennes blick hvilade med ovilja och förvåning en sekund på mitt ansigte, då hon gick in i parken, och derför skyndade jag att föra vagnen med barnet och hunden derifrån och gömde oss längre bort i ett busksnår utmed staketet till parken, hvarifrån jag genom häcken kunde se, om någon kom på sandgången innanför.

Det dröjde likväl ganska länge, innan hon kom tillbaka, och då hon slutligen kom, gick hon så fort, att man skulle kunnat tro, att Andrew ännu en gång förföljde henne.

Jag tyckte, att hon var ännu blekare, att hon såg mycket förvirrad eller sjuk ut, och hon hade sin kappa väl igendragen omkring sig.

Som jag sjelf icke ville blifva bemärkt, kunde jag icke följa henne, men jag hörde strax derefter grinden till parken öppnas och hennes vagn, som stått qvar på vägen, rulla bort med utomordentlig hastighet.

Jag har aldrig återsett henne mera under min lefnad, det är nu tjugofem år sedan, men hennes bleka och besynnerliga ansigte, hennes brinnande och hemska ögon stå ännu så lifligt för mitt minne, som om hon sjelf i denna stund stode framför mig.

Hon var mycket vacker, den vackraste qvinna jag någonsin sett, men hennes skönhet var stel och förfärlig som en andes, hennes åsyn isade blodet i mina ådror, och jag fruktade hvarje ögonblick, att hon skulle återkomma, för att anklaga oss och föra oss i fängelse för Andrews tillärnade brott.

Vid ett sådant lif som vårt har man dessutom en sådan labyrint i sitt minne af större eller mindre öfverträdelser emot den vanliga ordningen och lagarne, att man lefver i en ständig fruktan för en undersökning derom; det är denna fruktan, som gör zigenarens lif så hänförande och är dess mest lockande behag, åtminstone efter Andrews påstående, men hos mig var förskräckelsen alltför stor för att vara angenäm, och det oaktadt erkänner jag fritt, att jag aldrig kommit i tillfälle att inrätta mitt lif, så att jag kunnat undvika densamma.

Slutligen då solen redan gått ned, hörde jag den låga genomträngande och uthållna hvissling, hvarmed vi brukade signalera hvarandra; jag besvarade den genast och såg strax derefter min mor komma genom parken, men hon var icke ensam, hon åtföljdes af tvenne personer.

Jag blef i början förskräckt och visste knappt, om jag skulle krypa fram ur hagtornsbuskarna, der jag gömt mig, men då jag närmare granskade hennes följeslagare, fann jag att ingen fara var på färde.

Den ena af dem var en karl, mycket fint och väl klädd, med ett städadt och hyggligt utseende; jag fick sedan veta, att det var lord Hawerfields kammartjenare Morris, och den andra var en ung vacker qvinna i en något ovanlig drägt, som drog med sig en liten barnvagn öfvertäckt med en sufflett af grönt siden.

Båda dessa personer syntes så förskräckta och bekymrade, att det genast frapperade mig, och jag tänkte inom mig: hvad finnes det väl för ett vidunder i parken härinne, som tyckes hafva skrämt vettet af alla, som komma derifrån?

Då de ändtligen stannade framför mig, såg jag den främmande qvinnan vrida sina händer i förtviflan och utbrista i en ström af ord på italienska, som var så oredig, att, ehuru jag annars något förstod detta språk, efter vi under våra vandringar äfven varit i öfra Italien, jag likväl icke alls begrep hvad hon sade, och så tycktes min mor, som var alldeles lugn, icke bry sig om henne, utan vände sig genast till mannen och sade hastigt:

— Nå väl, bestäm er! Vill ni hafva barnet eller icke? Säg fort, ty ni inser väl, att skyndsamhet är nödvändig.

— Det är sannt, — sade mannen villrådig och bekymrad. — Låt oss se ert barn! Men detta är mycket vågadt. Det är nästan omöjligt, — tillade han, som det tycktes, i den yttersta ängslan och oro.

— Se här, en präktig pojke skulle jag tro och alldeles vid samma ålder, — sade min mor, som hastigt tagit upp den sofvande Paddy, hvilken nu vaknade och visade sina stora sammetssvarta ögon.

— Men han är icke det minsta lik det förlorade barnet. Jag vågar det aldrig. Hvad skola vi göra? — sade mannen brådskande, alltjemt i den högsta ångest, betraktande den lilla bruna zigenarungen, under det qvinnan fortfor att gråta och jämra sig.

— Nä, som ni vill. Jag är icke angelägen att mista mitt barn och lemnar er honom dessutom icke utan de vilkor jag sagt.

— Det är ett förtvifladt spel, men jag vågar det likväl, — sade mannen hastigt. — Se då upp, Enrichetta, tag pojken och lägg honom i vagnen! Det gifves intet val. Herrskapet återkommer icke på tvenne veckor, man kan ju tro, att han förändrat sig. Hör då, Enrichetta, gråt icke som en galning, det hjelper oss icke, — fortfor han, fattande Paddy i sina armar, men då gossen började skrika med full hals, återtog min mor honom, öfverhöljde honom med kyssar och började afkläda honom de kläder han hade på sig samt lindade in honom i alla de schalar och sidentäcken, som funnos i den lilla vagnen, hvilken italienskan medfört.

Slutligen satte denna, som ändtligen sansat sig, på hans hufvud en liten hvit mössa, hvilken hon hela tiden hållit i handen och gång efter annan fört till sina läppar i sin högljudda sorg.

— Se så — sade min mor hastigt, i det hon ännu en gång kysste barnet och sedan drog ned suffletten öfver vagnen, så att ingen kunde se honom. — Se så! Nu är den lilla drunknade lorden återfunnen. Det vore alltför stor skada, om arfvingen till ett sådant namn och en sådan förmögenhet skulle dränkas i en dam som en hundvalp. Ni har nu här en liten lord, som sannerligen skall göra er heder med tiden, och i afton, sedan det blifvit mörkt, återkommer jag för att hemta de penningar och det papper ni lofvat mig. Vi behöfva icke frukta något förräderi af hvarandra — tillade hon skrattande — ty vi vinna eller förlora detta spel gemensamt.

— Det är sannt, men ni får icke synas här mera, det är en lycka, att ingen i byn sett barnet. Vänta mig vid hafsstranden i det förfallna skjulet der! Ni kan vara säker, att jag kommer — sade mannen, som hastigt och ifrigt aflägsnade sig med qvinnan och barnet.

Allt detta hade gått så fort, att visst icke fem minuter förgått, ifrån det ögonblick jag först upptäckte dessa menniskor innanför parkstängslet, tills de nu försvunno mellan häckarne.

Då de voro borta, fattade jag häftigt min mor i armen och frågade, om hon verkligen sålt barnet.

— Tyst! Låt oss skynda härifrån; lyckligtvis har ingen menniska från slottet mera än dessa sett mig, ty jag hann aldrig komma längre än i parken. Skynda dig, kör på med hunden! Jag skall förklara allt för dig, när vi väl kommit ut bland klipporna på strandvägen.

Jag visste, att det var fåfängt att tala mera till henne, innan hon sjelf ville svara, och ehuru jag var bedröfvad öfver förlusten af min lilla bror, som jag fäst mig vid, och som efter apans död intagit dennas plats i mitt hjerta, så påskyndade jag mina steg, allt hvad jag förmådde, och vi voro snart inkrupna för natten i ett af dessa gömslen bland klipporna, hvarpå kusten här är så rik.

Då vi suttit tysta en stund, sade min mor långsamt och likasom för sig sjelf:

— Om detta lyckas, så har jag i dag gjort ett streck, som skulle hedrat sjelfva Andrew. Nu ligger Paddy på ejderdun, insvept i siden och spetsar. Det är annat än att släpas omkring, dragen af en smutsig och utsvulten hund, och växa upp till en tiggare.

— Men berätta mig nu alltsammans! Du lofvade mig det — bad jag enträget.

— Ja, det är just det jag vill göra, ty om något hände mig eller jag skulle dö, innan Paddy hunnit växa upp, så är du den enda, som kan hafva fördel af denna hemlighet; men kom ihåg, att om gossen blir qvar der utan misstankar, om han uppfostras till lord Hawerfields son, så kunna vi aldrig, så länge föräldrarna lefva, eller för någon af dem yppa detta. Vi kunna deraf endast vinna förföljelse och straff; det är till Paddy ensamt vi kunna säga sanningen, och äfven för honom böra vi tiga, tills han en dag är herre till Aukwoodhouse och har tagit sitt arf i besittning. Du förstår väl detta? Du inser väl vigten häraf? Om vi prata i otid, om någon skulle misstänka hans börd, så är allt förloradt — tillade hon allvarsamt och med eftertryck, då jag satt tyst och häpen öfver hennes djerfhet och de möjliga följderna deraf. — Det var en lycklig händelse som förde mig hit — fortfor hon efter några minuters tankfullt uppehåll. — Jag gick genom parken, när jag kom ifrån byn, för att gå upp till slottet, då jag hastigt tätt vid sandgången får höra häftiga snyftningar och utrop. Det var på andra sidan, bakom några pilbuskar, som jag såg den der qvinnan kasta sig förtviflad ned bredvid en liten kullstjelpt vagn och en karl, som hade stigit ut i vattnet ända till knäet i dammen, vid hvars brädd de voro. Jag förstod genast, att barnet, som legat i vagnen, och hvars lilla mössa qvinnan funnit på gräset, fallit i dammen och drunknat, och gick fram, för att genom en naturligtvis onyttig hjelp förtjena ett par slantar. Både mannen och qvinnan berättade mig genast i sin förskräckelse hvad som händt.

Det var, som jag förmodat, att de varit aflägsna ifrån stället några ögonblick, att de funnit vagnen tom vid sin återkomst, och att barnet troligen fallit i vattnet och drunknat.

Qvinnans sorg tycktes endast angå barnet, hvilket hon älskade som sitt eget, men mannen var förtviflad öfver att troligen mista sin tjenst och förlora den hemgift han blifvit lofvad med amman, som han ämnade gifta sig med.

Det föll mig genast in, att vår Paddy kunde ersätta det förlorade barnet, och jag sade dem det.

I början ansågo de detta som en orimlighet, men då de hörde, att gossen var af samma ålder, blef mannen, som är kammartjenare hos lorden och heter Morris, hågad för saken. Det var icke lång tid att besinna sig på, ty de fruktade i hvart ögonblick, att en gammal miss, som fanns hemma för att också hafva tillsyn om barnet, skulle komma ned i parken. Nå väl, du har hört, huru det gick. Din lilla bror blef helt hastigt förvandlad till en rik och förnäm herre, en arftagare till ett storståtligt namn och mänga gods.

— Men skola icke föräldrarne märka, att det icke är deras barn, när de komma hem? — sade jag förvånad.

— Åh ja, det tyckes väl så, men så der små barn likna alla hvarandra, och dessutom bruka sådana der förnäma mödrar icke så noga hafva reda på sina barns utseende. Det kan möjligen lyckas, men blir bedrägeriet upptäckt, så är faran minst för mig, — tillade hon sorglöst. — I afton, då det mörknat, kommer Morris hit till det gamla båthuset vid stranden för att lemna mig de penningar, jag betingat mig, tillika med papperet, som han skall skrifva.

— Hvad för papper?

— Ett intyg af honom, att han mottagit barnet af mig, samt en upplysning om, huru och hvarför jag lemnat detsamma.

— Men hvartill skall det tjena?

— Begriper du icke, att kammartjenaren icke kan hafva stor summa att gifva mig, så deruti ligger icke mycken fördel, men i framtiden, då Paddy blifvit stor, rik och förnäm, då är det godt att kunna bevisa honom, att hans mor är en stackars zigenerska, och att du är hans bror.

— Men han skall säkert icke vilja erkänna oss.

— Nej, det är troligt; han behöfver också icke erkänna oss, han skall endast betala vår tystnad.

— Och Morris? Skall han väl komma med penningarne?

— Ja, mycket säkert, han vet, att jag annars skulle komma att återtaga barnet.

Hon lutade hufvudet i händerna och försjönk i tankar, och jag insåg nu fullkomligt det kloka och fördelaktiga i hela saken, om den lyckades. Barnet skulle blifva en rik och lycklig herre, och vi skulle äfven få del af denna rikedom, men fruktan för upptäckt och olycka plågade mig så, att jag icke lemnade min mor någon ro, innan hon lofvade mig, att så snart hon råkat Morris, skulle vi genast aflägsna oss ifrån trakten och fortsätta vår vandring, som vi ämnat.

Hon hade gerna velat dröja i grannskapet, tills föräldrarne till det drunknade barnet återkommo, för att få veta, huru det djerfva vågspelet skulle lyckas, men inseende det vådliga uti att länge blifva sedd i trakten, biföll hon slutligen att begagna tillfället, som erbjöd sig att med en fiskare komma längre öster ut åt kusten och der möjligen träffa några seglare, som ville föra oss öfver Kanalen.

Kammartjenaren kom, alldeles som han sagt, både med penningarne och det papper, hon begärt. Han hade i första förskräckelsen icke tänkt på annat än den skada, som barnets död skulle vålla honom, men snart insåg äfven han den fördel han kunde draga af bedrägeriet i en framtid, då gossen blifvit man, eller då hans far dött.

Min mor och han skildes åt som de bästa vänner, fullt öfvertygade å ömse sidor om hvarandras trohet, då deras fördel eller olycka var gemensam.

Det frö man utsått behöfde imellertid lång tid, innan det kunde växa upp och bära frukt; och ehuru barnet troligen ofta var föremål för hennes tankar, nämde hon det aldrig mera och tyckte icke om, att jagtalade derom.

Ett år derefter skildes jag ifrån henne. Hon hade fört mig till en judisk handlande i den lilla staden Ipoly-Sagh, der jag stannade qvar.

Denne man, som bodde fattigt och dåligt och såg snuskig och obetydlig ut, egde imellertid stora rikedomar. Hans fartyg gingo till nästan alla Europas hamnar, och han hade kontor i alla Ungerns större städer, men sjelf vistades han här i ett ruckligt hus vid den lilla Ipolyfloden, utan att på något sätt eller i något afseende tyckas njuta af sina rikedomar.

Med denna man skulle jag ega en olycklig likhet påstod min mor, och denna tillfällighet hade varit orsaken till hennes tvist och skilsmessa ifrån hennes man och hennes stam.

Nu mottog mig imellertid den rike köpmannen med välvilja, jag fick lära mig räkna och skrifva och ansågs ega ovanliga anlag för handeln; inom några år egde jag hans fulla förtroende, och som jag egentligen icke tyckte om det stillasittande och enformiga lifvet på ett kontor, så användes jag nästan uteslutande till resor i affärer på alla de orter, der vi egde handelsförbindelser.

Detta lif behagade mig, och jag skulle troligen ständigt hafva stannat i hans tjenst, om icke en vedervärdig händelse hastigt låtit mig fly Ipoly-Sagh.

Jag vet icke icke, huru det kommer till, men jag har i hela mitt lif varit utsatt för obehagliga missöden, olyckor af denna afskyvärda art, som väcka löje i stället för deltagande. Det ar sannt, att jag i alla händelser föredrager dem för de mera obotliga och fruktansvärda, ty den verkliga skadan till lif och lemmar är naturligtvis den värsta, men imellertid är jag ganska känslig för åtlöje och försmädelser, och vid detta tillfälle var det lika öfverraskande som sårande för min stolthet och min sjelfkärlek.

Ehuru snål och fnaskig min principal var i allt, som rörde hans hem och hans egen person, så hade han likväl en enda dotter, för hvilken han ingenting sparade. Hon vistades i Pesth hos en slägting, och först flera år, sedan jag varit i huset, kom den vackra Rebecka tillbaka till sin far.

Ett litet rum i det gamla skräpiga huset inreddes nu till hennes mottagande, och hvarken speglar eller förgyllningar, dyrbara mattor eller sidenklädda kuddar sparades i denna tillflykt för husets blifvande herrskarrinna. Det är sannt, att det var så trångt, att hon med möda kunde vända sig derinne, och så mörkt, att en silfverlampa måste nästan ständigt brinna vid ena väggen, ty det fanns blott ett enda litet fönster eller snarare en glugg högt uppe vid taket, men i alla fall var det i mitt tycke en boudoir, som kunnat gå an för en prinsessa.

Då allt var färdigt, och gubben förnöjd gnuggade händerna åt all den prakt han här slösat, sade jag förundrad:

— Det måste blifva en grann fågel, som får en så präktig bur?

— Det är en juvel, Samu, hvilkens fodral aldrig kan blifva för mycket dyrbart, — sade han stolt, tillslöt dörren med omsorg och stoppade nyckeln i fickan.

Dagen derpå anlände Rebecka, och fastän jag förestält mig en skönhet utan like, så öfverträffade hon likväl alla mina drömmar.

Nu hatar jag hennes minne, hennes blotta namn är för mig en plåga att höra, men då var jag endast tjugo år och hade aldrig älskat någon qvinna, och hvem kan undra, att jag blef betagen af hennes åsyn?

Hennes hy var ljusgul och matt, som opolerad bernsten, hennes tjocka hår svart som bläck och tungt som guld, hennes stora aflånga ögon gnistrande som briljanter och smäktande som gazellens, hon var liten och rund, med axlar som dunkuddar och händer som silkesbollar, hon var med ett ord sådan, att hon kunnat inspirera kung Salomo att dikta visor och kung David att slå ihjäl mer än en Uria för att få ega henne.

Ifrån det ögonblick Rebecka kom hem, förlorade jag all lust för resor, jag kunde icke lefva en dag, knappt en timme utan att se henne, och hon tycktes också alls icke hafva något emot att visa sig, der hon låg helt sysslolös på sina kuddar, lik en sultaninna i ett harem.

Knappt åtta dagar derefter kom imellertid en ny bokhållare på kontoret, en jude, tjocknäsig och obehaglig, som ingaf mig en verklig vedervilja ifrån första ögonblicket genom sitt myndiga sätt och sin befallande ton.

Man påstod, att han var utsedd till Rebeckas man, och jag ansåg det icke otroligt efter, som han var ende sonen i ett rikt handelshus, med hvilket vi hade vidlyftiga och invecklade affärer. Detta gjorde honom imellertid icke angenämare för mig, och jag kände mig nästan hata den öfvermodige Job Zwian.

I Rebeckas ögon tyckte jag mig imellertid läsa så klart som i en a-vista-vexel att hon besvarade den kärlek, som upplågat inom mig, och förblindad af hennes leenden och hennes förstulna ögonkast tänkte jag endast på lyckan i en tryckning af hennes mjuka hand eller en tillfällig beröring med hennes lilla fot eller hennes runda knä vid bordet under måltiderna.

Jag var då ännu oerfaren och hade icke kommit under fund med, att alla qvinnor äro listiga, elaka och odygdiga som apor; jag dårades af hennes skönhet och trodde på hennes ömhet och blef derför alldeles tokig af fröjd, då hon en dag tryckte i min hand en liten biljett, hvilken innehöll dessa ord:

”Genom mitt fönster i afton klockan tio”. Hvar finns väl den man af kött och blod, som får en dylik vink och icke följer den? Jag fruktade endast att hela min varelse skulle brinna upp af den eld dessa ord tände inom mig, innan jag hann invänta den utsatta tiden, så att blott en askhög skulle återstå att offra för den lilla judinnans fötter.

Ändtligen kom qvällen; man lade sig tidigt i huset, och jag hade märkt att Rebecka hade borttagit det galler, som skyddade fönstret, hvilket vette ut åt en liten mörk bakgård. Jag hade skaffat mig en stege, och darrande af kärlek och otålighet klättrade jag upp. Fönstret var nätt och jemt så stort, att jag kunde krypa derigenom. Jag tittade in, det var mörkt och tyst derinne; jag visste, att rummet var högt och att öppningen satt ända upp vid taket, och hade derför aftagit mina skor, för att utan buller kunna hoppa ned. Jag lyssnade; jag ropade sagta Rebeckas namn. Ack, hvad detta namn då tycktes mig välljudande, men jag fick intet annat svar än en halfqväfd suck, och yr af kärlek och längtan hoppade jag ned, för första och enda gången i mitt lif glömmande min vanliga försigtighet.

Men, du milde S:t Nepomuk! Hvilken förskräckelse intog mig icke, då jag med ens kände mig omsluten af iskallt vatten ända upp till hakan, och på samma gång fångad och fasthållen af det grofva och glesa tyget i en stor säck. Jag trodde i första ögonblicket, att jag genom något obegripligt misstag hoppat ned i Ipoylis vågor, hvilken flöt tätt bredvid; men säcken, som varit fäst vid fönsterposten genom dubbla dragband, hvilka genom min tyngd drogs tillsammans öfver mitt hufvud, bevisade mig strax derefter, att jag råkat i en nedrig snara, utlagd af den mest bedrägliga och onaturliga qvinna i verlden.

Innan jag hunnit arbeta mig ur denna obehagliga belägenhet, upplystes rummet hastigt och utrop af förvåning och skratt nådde mina öron.

Säcken lyftes ned ifrån fönsterkrokarne och drogs upp ur vattenkaret, som stått derunder, af husets båda tjenare, den gamla Esther och gårdsdrängen, under Rebeckas och Job Zwians förenade skrattsalvor och den gamle judens förvåning och beskärmelser.

Aldrig skall jag glömma denna stund, då jag drypande af vatten och halfqväfd af harm och förbittring stod inför hela denna afskvvärda judefamilj.

Ifrån denna händelse daterar sig min ovilja för detta folk, och min förargelse öfver det dumma misstag, som ständigt velat anse mig tillhöra detsamma.

Jag trodde mitt bröst skulle sprängas af vrede, då Rebecka ännu skrattande sade, vänd till sin far:

”Der ser du nu hvad det tjenar till att hvarje natt inläsa mig och lägga nyckeln till min dörr vid din hufvudgärd. Jag har velat gifva både dig, min far, den der dumma narren, och äfven Zwian, min trolofvade, en lexa, och jag hoppas att ni alla tre skola minnas och gilla densamma”.

Och detta odjur var endast aderton år! Jag har allt sedan dess hatat qvinnorna, och denna kärlekslåga för dem var den enda i mitt lif. Rebeckas vattenkar har gjort mig iskall för hela hennes kön, och jag anser detta straff alls icke för hårdt; det finnes icke en enda, för hvars ynnest jag ville gifva en silfverzwanziger.

Det var strax efter sedan jag lemnat den gamla judens hus, som jag sista gången såg min mor. Hon uppsökte mig för att säga mig farväl, innan hon med några af vårt folk drog till England, der hon nu ämnade qvarstanna för att vaka öfver Paddy, om hvilken hon var alldeles okunnig sedan flera år tillbaka.

Innan vi skildes åt, upptog hon ur barmen en liten börs af läder, som hon bar på ett band om halsen, och hvari hon förvarade sina penningar och det papper, hon fått af den engelska kammartjenaren.

Hon uppvecklade papperet, genmläste det långsamt och noggrannt, och fattande knifven, som hon bar i gördeln, skar hon det midt i tu.

— Samu, jag lemnar dig hälften af den enda förhoppning jag eger på en sorgfri ålderdom, — sade hon allvarsamt och högtidligt. — Om vi icke mera skulle återfinna hvarandra, så tror jag, att hälften af detta papper gör samma gagn som det hela, emedan lord Hafwerfield alltid skall frukta skandal lika mycket som en full bevisning; det är dessutom säkrare, att vi båda förvara det, i händelse någon olycka skulle träffa en af oss. Kom ihåg, att jag icke mera lemnar England, och att jag hvarje höst beger mig till Cornwallis, der du då bör söka mig.

Vi skildes åt, jag gömde visserligen papperslappen, men jag gjorde mig icke synnerlig förhoppning om dess värde, och snart glömde jag nästan alldeles hela denna episod ur min barndom, hvari jag helt passift deltagit.

Flera är förgingo. Största delen af denna tid har jag vistats i Tyskland, hvilketjag anser som mitt fädernesland, ehuru jag aldrig länge kunnat trifvas på samma ställe; ombyte är nödvändigt för mitt lif, och jag har, såsom agent för handelshus, som expedit och kommissionär i alla möjliga handelsgrenar och industriella företag, ofta dermed förenande små affärer för egen räkning, besökt nästan alla Europas länder.

De många olika tilldragelserna i detta kringirrande lif höra icke hit, och det var först för tvenne år sedan, då jag kom till Stockholm, som minnet af min bror åter vaknade.

Jag reste då för att öfvervaka en mycket kinkig affär för ett handelshus i Bremen och tänkte på ingenting mindre än det lilla barnet, som så hastigt blifvit förflyttadt ur zigenerskans vagn i lordens, då hans namn, händelsevis nämdt på ett värdshus, väckte min uppmärksamhet.

— Det är en engelsman, som heter Darney, och som en dag blir lord af Hawerfield, — sade en person upplysande till en annan, under det båda tittade ut genom fönstret på gatan.

I detsamma inkom den, hvarom man talat, och jag kunde icke ett ögonblick tvifla på att jag verkligen återsåg min bror, den lilla Paddy, ehuru jag icke visste, huru jag skulle förklara de lifliga hågkomster hans åsyn väckte. Jag hade flera gånger hört min mor såsom bevis på min börd åberopa mina mörka naglar, och då jag nu på den eleganta engelsmannens äfven upptäckte den djupblå halfcirkeln vid nagelroten, som utmärker zigenarens asiatiska ursprung, så ansåg jag mina minnen och mitt igenkännande bekräftadt.

Jag beslöt att hädanefter bibehålla honom i sigte, efter ödet på detta sätt fört honom i min väg, och jag har också gjort det alltsedan.

Flera gånger ämnade jag närma mig honom och våga en förberedande undersökning om hans tänkesätt, men fruktan, att uppfostran och vanor kunnat göra honom till hvad engelsmännen egentligen mena med en gentleman, det vill säga en romantisk och oförnuftig menniska, som hela lifvet igenom famlar efter ett hjernspöke, som de kalla ”heder”, hvilket hindrar honom ifrån att begagna sina fördelar, ehvar de befinnas, och i synnerhet nu skulle gjort alla öfverenskommelser med Hawerfield omöjliga, afhöll mig derifrån.

Man har sett exempel på en dylik förvänd uppfattning, som rent af ruinerat folk, och det föll mig in, att han möjligen vid första ord om det bedrägeri, som skett i hans barndom, skulle kunna sjelf vilja anställa en undersökning, som kommit honom att afstå ifrån hela det arf, på hvilket vi så länge väntat.

Ett år derefter såg jag, genom tidningarna, att hans förmenta far var död, och jag återvände genast till England, der jag flera gånger gjort fåfänga spaningar efter min mor, hvilken jag aldrig återfunnit, och som troligen är död.

De första orden af min förnäma bror, då jag med mitt halfva bevis instälde mig hos honom, visade mig imellertid, att min fruktan för att finna honom vanslägtad från sin stam var ogrundad. Han var zigenare till kropp och själ, hans mor skulle hafva varit stolt öfver honom, och hans förnäma uppfostran hade lika litet kunnat ändra hans medfödda anlag som färgen på hans hy.

Jag har förut sagt, och jag upprepar det, att detta tanklösa öfverdåd, som man kallar mod, alls icke tillhör mitt lynne, jag vill vinna mitt mål genom överlägsenheten af mitt förstånd, genom listen, som är qvintessensen deraf, men icke genom våld och trots. Hvarför bullra och väcka uppseende, då man tyst och stilla kan säkrare lyckas, hvarför utsätta sig för faror, som man kan undvika? Det är lika klumpigt och barnsligt, som det är oklokt.

Den förmenta lorden bemötte mig, som jag varit en galning eller en stråtröfvare; hvarken böner eller hotelser, hvarken skäl eller bevis förmådde göra något intryck på hans tanklösa och öfvermodiga sinne, och alla försök att vinna gehör hos honom misslyckades alldeles, han förenade med zigenarens sorglöshet och djerfhet den förnäma herrns förakttulla stolthet och högmod.

Jag aflägsnade mig, men jag förlorade likväl icke hoppet att omsider kufva denna dumdristighet och komma att dela hans arf.

Okunnig, som jag var, att lagliga arfvingar funnos, ansåg jag omöjligt att vinna någon fördel af min hemlighet, hvilken upptäckt för någon annan skulle störta honom, utan att gagna mig. Strax derefter reste han till kontinenten, jag följde honom öfver allt och gjorde flera försök att väcka hans fruktan eller göra mig trodd, men allt förgäfves, och vid vårt sista möte, då hans skott sträckte mig sanslös till marken, fruktade jag, att han bemäktigat sig det bevis jag åberopat.

Ett af dessa olyckliga missöden, hvarom jag talat, hvilket nära kostat mig lifvet, kom mig imellertid sedermera att yppa min hemlighet och på samma gång att få kunskap om hvar detta eftersökta bevis verkligen fanns.

Det var i ett ögonblick, då jag förlorat allt hopp att kunna förena mina egna fördelar med min halsstarriga brors, som jag upptäckte, att en pretendent fanns till de Hawerfieldska godsen och att en process derom var börjad; jag lemnade imellertid med smärta Paddy åt sitt öde, och jag fann just intet behag i att hämnas hans vanvettiga trots och grofhet; det skulle hafva behagat mig långt mer att låta min bror förblifva i sin värdighet, ty oaktadt hans köld och råhet rann likväl samma blod i våra ådror, och det var mig en hemlig tillfredsställelse att veta zigenaren ansedd och ärad som en högförnäm herre af alla.

Den flyktiga böjelse, eller rättare naturdrift, som förde mig till den vackra Rebecka, är, som jag sagt, den enda ömmare känsla jag rönt. Jag har aldrig älskat någon menniska, och ingen har älskat mig; jag har inga sympatier, inga svagheter för något annat än mitt stamfolk såsom en symbol, ett slags förgudning af mig sjelf. Paddy är till det yttre just sådan jag sjelf skulle velat vara, och jag anser honom derför såsom en representant af mig och mitt folk.

Då jag derför kom hit till Cornwallis denna qväll och fick höra af värdinnan att Hawerfield var återkommen till Aukwoodhouse, kände jag en oemotståndlig böjelse att göra ännu ett försök att rädda honom.

Det är sannt, att Stjerne har i sin ego det sönderrifna papper, som jag förlorat, men med detta ensamt skall han ingenting kunna uträtta. Om Paddy ändtligen går in på att lemna mig en del af sin förmögenhet, så skall jag nog veta att gömma mig för alla efterforskningar, och Stjernes ord utan alla vidare bevis kunna kanske väcka tvifvel, men aldrig tillerkännas någon verklig vigt.

Hvad åter angår mitt löfte att medverka till Hawerfields störtande, så var detta så godt som aftvunget genom min öfverraskning och förskräckelse, och ett löfte, som är till min skada, anser jag dessutom icke bindande: det vore en dumhet.

Den egna fördelen är i min tanke den enda riktiga och fullt tillförlitliga driffjedern till allt och den enda bestämda känslan i menniskans sinne; alla andra äro endast omvägar, smyghål eller förevändningar för att ständigt återkomma till denna centralpunkt.

En enda kreuzer, lagd i min hand, är för mig mera värd än de mest välklingande vänskapsförsäkringar för mitt öra, ty guldets klang innehåller de enda löften, som icke svika, löften, som omfatta hela verlden.

Och härmed slutar jag ett vittnesmål, som, i händelse jag träffar Paddy och han vill lyssna till mina ord, aldrig skall komma i någon advokats händer, utan genast offras åt lågorna.

X.

— Jag är glad att vi kommit in i vårt vinterlif igen, — sade lady Hamilton småleende till en af sina grannar, och flägtade litet med sin solfjäder, förtjust åt sorlet, värmen och hvimlet i sin salon denna afton, under det hon med stolthet betraktade sin dotter, den sköna mrs Fulton, som midt i kretsen af en hop unga damer lyste med en tjusningsförmåga, som ingen ens gjorde anspråk på att upphinna.

Det var tanken på denna soiré, som hindrat Astley från att åtfölja Alf och juristen för att söka den gamla zigenerskan, och man kan icke undra om han föredrog denna lysande salon framför besöket i den mörka och snuskiga tillflygten för det största och hemskaste af menskliga eländen.

Han hade likväl ännu knappt vexlat några ord med föremålet för sin beundran, men Arabellas ögon hade flera gånger träffat hans med ett uttryck, som gjorde alla ord onödiga och torftiga; han hade ingen lust att blanda sig ibland svärmen af dessa förtjusta unga karlar, som omgåfvo henne, han visste sig vara älskad och hans hjerta slog af glädje och stolthet.

För Astley var detta ett af de få och korta ögonblick i det menskliga lifvet, då vi tro oss hafva hunnit spetsen af lyckan, då ernåendet af alla våra önskningar förskräcka oss, och vi skulle vilja liksom Polykrates göra ödet något offer för varaktigheten af vår sällhet, på samma gång vi berusas af hänryckning och segerfröjd, för att kanske i det nästa med förödmjukelse finna att alltsammans var endast en villa, ett bedrägeri, som försvann, då vi sträckte ut handen för att fatta det.

Kanhända var det en outredd dylik fruktan, som höll Astley på afstånd från den qvinna han i detta ögonblick tillbad, denna tjusande, gudomliga bild, som han icke visste om den var formad af marmor eller guld eller brons eller bly eller kanske endast simpel och värdelös lera.

Imellertid hörde han icke pratet och sorlet omkring sig, och då en modern italiensk sångerska i det samma framträdde och lät sina drillar och rullader ljuda i salonen, drog han sig undan till ett hörn, der han såg sin vän kapten Lesley vinka åt sig.

Det finns väl knappt någonting mer egendomligt, mer exklusift och onaturligt än salonslifvet, det vill säga detta lif af ytterligheter och tomt skum, och hvar finns väl större kontraster än imellan de båda olika lefnadssätten för en tarflig husmor och en förnäm dam, en handtverkare och en dandy.

Den eleganta damen lefver i ett ständigt rus, en hvirfvel af så kallade nöjen, men som hon för ingen del finner angenäma, ehuru hon icke kan lefva dem förutan; ömsom i boudoirernas parfymerade luft småpratande med kammarjungfrun om rosetter och band och spetsar och garneringar, eller i salonernas sorl under en konversation, hvars uppgift och tendens är att innebära ingenting, eller i danssalens qväfvande hetta under musikens brus, lefvande af intryck, lika nyckfulla, sväfvande och flygtiga, som dansen sjelf. Dag ifrån dag låta de sina sinnen, exercerade af modet och lämpade efter etiketten, spela en rol, under det själen och hjertat slumra i en ständig dvala. Befriade från alla dessa lifvets hårda och bittra omsorger, sträfvanden, försakelser, arbete, tårar och hemliga lidanden, som äro de tarfliga qvinnornas lott, utan begrepp om den ofta sublima kraften i dessa qvinnors själ, deras hängifvenhet, deras dygder och deras fel, äro de förnäma damerna icke sällan endast halfutvecklade väsenden, negativa varelser, från hvilka man aflägsnar hvarje stötande, upprörande eller sårande föremål, och till hvilka icke ens kunskapen om smärta och grymhet, elände och plågor hinna. De få ingen aning om verldens nattsida, ty för dem har den endast solsken och blommor, juveler och dansmusik; lidandet och sorgen uppträda endast på teatern, elakheten och råheten äro alltid tragiska, och hunger och nöd äro endast anledningar till en insamling, en bazar eller ett societetsspektakel.

De lefva ett lif utan högre betydelse, och man kan derför lika litet bedöma deras värde som värdet af den bok, hvilken aldrig blifvit läst, och troligen skulle de dygder, den mildhet och det behag vi beundra i salonen försvinna som en rök eller plötsligt förändras, om man stälde dem i beröring med tunga och tröttande pligter och omsorger, en grof och föga skonsam omgifning, bekymmer och lidande, med ett ord, med den verksamma, hvardagliga och tarfliga verlden.

Dessa tjusande blommor, uppväxta i ett drifhus, tåla icke den skarpa naturliga luften; de äro konstgjorda varelser för ett konstgjordt klimat, ty under intet himmelstreck på jorden äro smärtan och lidandet okända.

Der borta vid kaminen stå ännu Lessley och Astley qvar och samtala tyst och ifrigt, under det man komplimenterar sångerskan, äter glace och utbyter triviala och tanklösa anmärkningar med ett behag och en liflighet, som om det vore det mest pikanta och interessanta man hade att förkunna.

— Du fordrar för mycket Cameron, besinna dig — sade Lessley sakta, i det han drog sig ännu längre in i hörnet.

— Jag har redan besinnat mig, och hvarje tvekan af mig vore en förolämpning emot henne — svarade Astley lika lågt, men med passionerad röst.

— Ack min vän, det skulle i sanning vara glädjande, om det icke på samma gång vore smärtsamt, att se så mycken romantik i ditt sinne, och du är tjugofem år och har vistats en hel vinter i London.

— Lessley, jag ber dig, intet skämt i detta ögonblick!

— Nej, jag skämtar icke, jag vill på fullt allvar afhålla dig från detta steg, ty jag är fullkomligt säker, att du misslyckas. Ännu en gång, du begär för mycket, tro mig, jag har förut sagt dig det, vi måste taga qvinnorna sådana de äro eller också afstå ifrån dem. Arabella älskar dig så mycket hon förmår älska, det vill säga hon ställer alltid sig sjelf, sin rang och sitt anseende i verlden framför sin kärlek.

— Nej, nej du gör henne orätt, om så vore hvad är då hennes kärlek? — utbrast Astley afbrytande.

— Ja hvad den är, det är svårt att säga, men att den icke är det högsta för henne, det är jag temligen viss om.

— Men jag har sagt dig, och jag upprepar det ännu: den måste vara detta, om hon skall blifva min. Det är just för att vara viss derom, som jag vill, att hon nu i denna qväll skall besluta sig.

— Vet du hvad Cameron? Du liknar nu fullkomligt hunden i fabeln, som släppte det rof han redan hade för att äfven fånga dess skugga. Du eger hennes kärlek, du eger i synnerhet lyckan af din egen. Nåväl! var nöjd dermed, gift dig och blif lycklig. Hvarför fordra en romantisk hängifvenhet, en glömska af sig sjelf, som ingen qvinna skall kunna gifva — och jag vill tillägga, att det är rätt lyckligt, att så är, det vore ett oförstånd, för hvilket männen i allmänhet skulle blifva föga tacksamma.

— Du talar, som om du vore hundra år.

— Kanhända, man blir mycket snart hundra år i Londons salonslif; efter, ännu ett par saisoner skall du säkert gifva mig rätt.

— Möjligtvis, men jag vill icke i förtid mörda min ungdom och min lycka.

— Men det är just detta du nu gör,

— Nå väl, jag kan lefva utan Arabella, men jag kan icke lefva med henne, om jag icke är säker, att det är mig, mig ensam som hon älskar.

— Du är ett barn, som icke kan lära dig att inse den stora skilnaden imellan kärlek och äktenskap för en qvinna i stora verlden.

— En sådan gifter sig då aldrig utan rikedom och rang?

— Hon gör det någon gång, men detta hör till sällsynta undantag; hon blir då ett ämne för skandalen och för alltid utstött ur den verld, hvari hon lyst, och Arabella skall aldrig komma att tillhöra dessa undantag: hon är svag och fåfäng, och dermed är allt sagdt.

— Fy Lessley, du försyndar dig emot denna sköna qvinna, som kärleken tyckes hafva skapat och kärleken ensam tyckes beherrska.

— Ja, man skulle tro det, det ser så ut — sade Lessley torrt.

— Du uppfyller då min begäran?

— Ja efter du fordrar det.

— Men om någon skulle märka vår frånvaro?

— Jag skall underhålla hennes mor under tiden.

— Och om hon samtycker?

— Så är allt i ordning, och jag följer er, men det vore i alla händelser bättre att vänta till en annan dag.

— Det vore då för sent; ryktet om min framgång skulle redan hafva hunnit till henne ... du har ju hållit ditt löfte Lessley, att förespå mitt nederlag, du gaf mig ditt hedersord derpå!

— Ja, min stackars Cameron, jag har verkligen gjort det, du skall utan tvifvel erfara verkan deraf.

— Godt! Låt oss då icke tvista mer om denna sak, visa mig vägen nu genast, kom!

De båda unga männen trängde sig fram genom mängden och passerade genom salonen, gingo genom några rum, der endast ett halft dussin gamla herrar voro placerade vid ett par spelbord, och inkommo i ett kabinett, der ingen menniska fanns och hvars dörr var till hälften igenskjuten.

Lessley pekade på en annan dörr i fonden, som var betäckt endast af en tjock gardin af damast, och sade sakta:

— Jag behöfver icke bedja dig vara försigtig och icke alldeles glömma tiden, ty jag vet, att Arabella är klok och lugn.

Kaptenen aflägsnade sig, och det bittra leende, som krusade hans läppar vid de sista orden, tydde på att han talade af någon egen obehaglig erfarenhet.

Astleys hjerta klappade hårdt, det var i Arabellas egen lilla salon han nu befann sig.

Tvenne vaxljus upplyste matt detta rum, der allt påminde om den sköna qvinnan, som älskade honom. Han vågade knappast andas, han såg sig rädd omkring; der låg en schal kastad öfver en stolskarm, en uppslagen bok på det lilla bordet af rosenträd, några vissnade blommor der bredvid, en näsduk nedfallen på mattan och hennes zittra i ett hörn, och af alla dessa småsaker sökte Astley gissa till hennes lynne, hennes hemliga tankar, hennes sysselsättning i ensamheten, hennes vanor och tycken. Ack dessa qvinnor hafva hvarken tycken eller vanor eller ensamhet, de tillhöra den glittrande, ytliga, pratande och dansande verld, der modet är envåldsherre och föreskrifver allt!

Tio minuter hade förgått. Astley hörde endast då och då det orediga sorlet ifrån de andra rummen, några korta och högljudda utrop ifrån de spelande herrarne, kortens fall emot den polerade bordskifvan, och stegen af en och annan betjent, som gick genom det angränsande kabinettet.

Den varma och parfymerade luften och halfdunklet härinne förvirrade hans hjerna, ju högre han kände sin åtrå stiga att ega Arabella, ju oroligare och tveksammare kände han sig, denna oro hotade att qväfva honom, och han var nära att lyda Lessleys råd att vända om och fly ur denna farliga fristad, då dörrförhänget upplyftes och Arabella stod framför honom.

Den smak i klädsel och det mod, som herrskade 1810, voro nästan alldeles desamma som damerna nu 1868 bruka. Kanhända att modets nycker behöfva ett halft sekel för att uttömma sig i variationer och regelmessigt återkomma till detsamma efter denna tid, men den sköna mrs Fulton i sin hvita sidenklädning, som utan ett veck slöt sig omkring hennes fina lif och runda höfter och slutade i ett långt veckigt släp, garneradt med silkestyll och hvita stråperlor, som glittrade i den matta belysningen, sitt breda blekröda schärp, hvars båda ändar sammanhöllo kjolens veck ifrån sidorna och var fäst i en stor rosett långt ned på släpet, med sina hvita armar bara ända till axlarna, hvaröfver klädningslifvet hölls uppe med ett smycke af koraller liksom på de antika bilderna, det mörkbruna håret samladt i en knut och nedfallande i lockar öfver den vackra nacken, under det att dess korta och täta krusor öfver pannan fästes med ett diadem af blekröda koraller lika med dem på axlarne, skulle i denna toilett med fullkomligt bifall kunnat uppträda på en bal i våra dagar.

Och sannt är, att väl aldrig en kostym varit vackrare, ty modets förvända och förvirrade gudinna hade händelsevis vid denna tid kommit att härma den grekiska smaken, hvilken i allt förenar det renaste af våra skönhetsbegrepp.

Om Astley hade funnit Arabella skön der ute i den fulla belysningen, bland alla dessa unga damer, som likt en infattning af vackra brokiga blommor upphöjde den strålande rosendrottningens öfvervägande behag, så fann han henne nu gudomlig och hänförande, då hon hastigt och tyst som en uppenbarelse ifrån Olympen stod rodnande och stum af bestörtning inför sin tjusta och bönfallande älskare.

Hon liknade kärleksgudinnan sjelf, och hänryckt, och utom sig sjönk Astley på knä och sträckte armarna emot henne, oviss huru hon skulle upptaga hans djerfhet att inträda i hennes rum.

— Ni här mr Cameron! Hvad vill detta säga? — utbrast Arabella med en röst, som skulle vara sträng, men som tydligt darrade af en helt annan rörelse.

— Ja Arabella, det är jag, som vågat detta steg, som öfvertalat Lessly att föra er hit, som icke hade annat val, ty jag måste tala vid er ännu i denna qväll, som ...

— Mr Cameron, hvad ni än kan hafva att säga, så är detta i sanning ett ögonblick, som är mycket illa valdt! Man saknar mig, jag kan icke dröja, stig upp, jag ber er, någon af betjeningen kunde komma.

Arabella hade fullkomligt återtagit sin sjelfbeherrskning och räckte leende handen åt den ännu knäböjande Astley.

— Arabella, ni måste höra mig! Ni vet, att iag älskar er. Ni skall i detta ögonblick afgöra öfver min lycka, öfver mitt hela lif, säg mig ...

— Astley, — sade Arabella, afbrytande hans häftiga ord, och sökande att lossa sin hand ur hans, — mr Cameron lugna er, stig upp, se så, sätt er der i soffan och låt mig gå!

— Nej, ni får icke lemna mig, säg att ni älskar mig, säg det blott en enda gång, och jag skall sedan göra allt hvad ni vill.

Den sköna qvinnans ögon sänkte sig och mötte hans, deras blickar sammansmälte en sekund, hon lutade sig hastigt och instinktlikt emot honom ett ögonblick, hennes mjuka, bara arm sjönk ned på hans axel, och i detsamma var hon sluten i Astleys famn.

En minut förgick, Arabella reste sitt rodnande ansigte upp från hans bröst och ville fly, men Astleys armar omslöto henne ännu, och sättande henne i softan, lade han sig sjelf på knä framför hennes fötter och sade häftigt:

— Hör mig Arabella ännu ett ögonblick, var lugn, se då på bordstudsaren der! Dess visare har ännu icke skridit två minuter, sedan du kom in. Mitt öde måste afgöras ännu i denna qväll; om du älskar mig så lofva att tillhöra mig och blifva min hustru ännu i denna natt. Allt är förberedt, det fordras knappt en timme.

— I natt? — Nej det är omöjligt, — sade Arabella, bleknande och med ögonen oroligt fästa på det lilla bronsurets siffertafla.

— Ingen skall sakna dig, du går in i dina rum, sedan gästerna aflägsnat sig, du påtager en kappa och möter mig, der jag väntar dig i nedra vestibulen, jag har redan ordnat allt, vi vigas genast, och jag följer dig tillbaka, innan ännu någon anat din frånvaro.

Arabella lyssnade med halföppna läppar och liksom bedöfvad af sin älskares röst, men hastigt återkommande ifrån den förtrollning hon erfor, hviskade hon ängsligt:

— Nej, nej Astley! Min mor, du glömmer henne, låt oss vänta — hvarför denna brådska? — låt mig förbereda henne, hon har mycken fördom emot dig.

— Jag vet det, och jag vill undvika, att hon lägger ett förbud mellan oss. Dessutom Arabella, du vet, i hvilken ställning jag befinner mig, sväfvande imellan rikedom och glans eller en tarflig bergning och ett okändt namn, du vet, att min process just nu fått en olycklig vändning. Blif min hustru nu, just nu, då det tyckes mörkna omkring mig, och jag skall hela mitt lif välsigna dig för en kärlek, som var helt och hållet oegennyttig, som tillhörde Astley Cameron ensam.

Astley var så vacker, hans ögon voro så eldiga, så själfulla och bedjande, de voro fuktiga af frambrytande tårar, och Arabella såg på honom med en blick, som tydligt visade, att det föregick en hård strid inom henne.

— Du bifaller, du tillhör mig, ljufva Arabella! — utropade Astley, som hoppades allt af den kärlek, som denna blick uttryckte. — Jag har ditt löfte. O! tack, tack!

— Nej, Astley! Nej, du misstager dig, — sade Arabella förskräckt, — jag kan icke, fordra icke detta af mig. Jag älskar dig, men ...

— Men du vill icke bli den fattige, okände Camerons hustru? — Är det icke så du menar? — sade Astley, och ett moln lade sig öfver hans panna.

Arabella teg och sammanknäppte händerna hårdt, i det hon bönfallande såg upp till honom.

— Hör mig Arabella, tro icke, att jag oöfverlagdt eller utan djupt och verkligt allvar kommit hit just i detta ögonblick, för att bedja om din kärlek och din hand! Du älskar mig — nå väl! i natt eller aldrig blir du min hustru.

— Astley! — sade Arabella uppstigande och pressade händerna hårdt emot bröstet.

— Antingen älskar du mig, och då har du ingen tvekan, då är mitt namn af ingen betydelse, vi lemna England, om du så vill, och finna lyckan hos hvarandra, eller också är det icke mig du älskar.

— Jag älskar dig. Ack ty värr, jag älskar dig, — mumlade Arabella med halfqväfd röst och sjönk åter ned på soffan, — men jag kan icke uppoffra mitt anseende, min ställning i verlden, min mor, mina vänner, jag kan icke förnedra mig till ...

— Håll, mrs Fulton! — utbrast Astley med bitterhet. — Jag ber er förlåta mig, jag trodde, att den, som ni utan förnedring kan skänka er kärlek, den borde ni också utan förnedring kunna skänka er hand. Har jag misstagit mig? Säg, ack, säg, Arabella! Min hela lefnadslycka, kanhända äfven er egen beror af edra ord i detta ögonblick. Låt kärleken besegra edra fördomar, ert högmod! Uppoffra dessa vänner, som skola fördöma och klandra er en dag, för att dagen derpå glömma er, och följ den, ur hvars minne ni aldrig skall försvinna! Bönhör mig, återkom till naturen och kärleken, gör oss båda lyckliga, blif min hustru!

Arabella var mycket blek, hennes stora mörka ögon voro nedslagna, liksom för att icke möta den varma och bedjande blicken af Astley, hon darrade synbart, hennes små fina fingrar sammanknäpptes konvulsift, och hon öppnade läpparna flera gånger, innan orden kommo fram deröfver.

— Vänta, Astley, vänta! — hviskade hon och böjde sig smäktande emot honom,

Det låg i hennes sätt, i hennes framsträckta armar, i hennes blick och ljudet af hennes röst en frestelse att frångå sitt beslut, att vänta och, som Lessley hade sagt, njuta den lycka, som bjöds honom,, om den också icke var sådan, som han begärde, som var tillräckligt stark för att ett ögonblick låta honom vackla; men det var en hustru Astley ville ega, en trofast vän för hela lifvet och icke blott en älskarinna för ögonblicket, och vändande sig bort, för att icke se den förledande qvinnan, sade han hastigt och kort:

— Nej, Arabella, om jag väntade, skulle min lycka för alltid vara flydd. Hvad ni i dag icke vill skänka mig, det vill jag sedan icke mera begära. Det har för mig förlorat sitt värde. Jag har sagt det, blif min hustru i denna qväll eller aldrig!

I Arabellas ögon lyste en blixt af hänförelse, en ögonblicklig förklaring, som kanske visade henne sanningen af Astleys ord och verkade en öfversvallning af ren och mäktig kärlek, en glödande rodnad öfverhöljde hennes panna och kinder, men den försvann, den hastiga tjusningen vek undan, blodets varma vågor sjönko tillbaka, sansningen och det kalla förnuftet återkommo, den förnäma damen, modets och opinionens slaf var åter bragt till lydnad, hon sjönk bleknande ned emot soffkarmen och hviskade knappt hörbart:

— Aldrig, aldrig!

— Vi äro då skilda. Är detta ert beslut, ert sista ord? — sade Astley med smärtsam och bitter förvåning.

Hon förde näsduken till sin fuktiga panna och sina torra och brinnande ögon med en jakande böjning på hufvudet, men yttrade icke ett ord.

Harm och förödmjukelse, smärta och saknad stredo i Astleys själ, han stod qvar en sekund, och, vändande sig om för att gå, sade han långsamt:

— Farväl då, mrs Fulton! Farväl!

En våldsam konvulsif snyftning, utan tårar, ett slags halfqväfdt rop var Arabellas enda svar, hon tryckte den hopkramade näsduken hårdt emot sina läppar, liksom för att hindra dem att uttala en återkallelse, och sjönk halft vanmäktig ned emot kuddarne bakom henne, öfverväldigad af smärtan att för alltid hafva visat ifrån sig en sällhet, som hon i detta ögonblick skulle kunnat köpa med sitt lif, men icke med en ”mesallians”.

Dörrgardinen föll ned, Astley var försvunnen, och i samma ögonblick tittade kammarjungfrun in ifrån sängkammardörren på andra sidan och sade brådskande:

— Är ni här, mrs? Man söker er, dansen skulle begynna, och lady Hamilton ber er komma genast.

Arabella reste sig upp, gick fram till spegeln, arrangerade sitt hår och uttrycket i sitt ansigte, som sqvallrade om den sinnesrörelse, hon nyss känt, jemkade schärpet omkring lifvet, fäste en blomma, som lossnat derifrån, och var nu åter i ordning för detta lysande skenlif, som hon föredragit framför kärlekens lycka, och hvarifrån hon deserterat några minuter.

Ja, endast tjugo minuter, ty nu slog den lilla bordstudsaren tolf; men dessa tjugo minuter innefattade likväl ett outplånligt minne i det enformiga, själlösa och negativa lif, som den arma, tillkonstlade qvinnan icke haft mod att afsäga sig.

Var väl detta minne blandadt med ånger? Hvem vet? Uppfattningen, åskådningssättet är så mångfaldigt och individuelt; Arabella tröstade sig med öfvertygelsen, att hon gjort ”hvad hon var skyldig sig sjelf och sitt anseende”; och om hon några dagar derefter fann, att hon misstagit sig äfven i detta afseende, så var detta en otur, ingenting annat.

— Lessley, du hade rätt. Allt är slut, Arabella har afslagit min hand, — sade Astley kort och dystert, då kaptenen upphann honom i den nedra förstugan.

— Jag visste det. Men du har velat ega allt eller intet, och du skall bära din motgång som en man, hvilken snart har alla Englands vackra qvinnor att välja ibland, — sade Lessley småleende.

— Apropos, vi skiljas. Jag får troligen icke tid att träffa dig mera innan min afresa, — tillade han, då Astley icke besvarade hans smickrande tröstegrunder, — ändtligen är mitt fartyg i ordning, jag reser i morgon till Ramsgate.

— Och när får jag återse dig?

— Gud vet. Så länge de fördömda fransmännen icke vilja taga räson, är intet lugn att vänta. Jag hoppas att få helsa dig som lord Hawerfield, då vi råkas igen.

Lessley tryckte hans hand, och Astley kastade sig i vagnen, som väntade honom.

XII.

— Astley, min vän, min bror! lord Astley Percival Hawerfield ville jag säga, tillåt mig att vara den förste som lyckönskar ers lordskap till den rang och rikedom, den lycka ni vunnit, er process är slut, edra rättigheter utom allt tvifvel, och domen ändtligen afkunnad i denna sak till er fördel! — utropade Alf Stjerne jublande, då han åtta dagar derefter inrusade i Astleys rum, kastande sin hatt på en stol och sig sjelf i vännens armar, för att under en tillgjord patos och skämtsamhet dölja sin verkliga rörelse.

En hastig rodnad flög öfver Astleys panna, hans ögon blixtrade och han öppnade läpparne för att svara, men rösten stockade sig i hans strupe, han kunde icke få fram ett ord.

Ändtligen var då målet vunnet, han var icke längre utan slägt och namn, han skulle omsider få återtaga det hem man beröfvat honom och den plats i samhället, hvartill han blifvit född.

Han slöt Alf i sin famn och utbrast:

— Säger du verkligen sannt? Är domstolens session redan slutad? Har man afkunnat sitt utslag, har Gibson segrat?

— Ja, han har vunnit en fullständig framgång, en ”succés pyramidale”, en seger, som jag tror glädjer honom lika mycket som dig. Crawford är fullkomligt slagen, och denna sista scen, då Gibson framlade zigenerskans lilla börs och derur upptog den felande hälften af Morris intyg och fogade den tillsammans med den hälft man redan förut sett och sökt att dechiffrera, var verkligen af en effekt, som du icke kan föreställa dig. Man säger, att engelsmännen äro tröga, högtidliga och flegmatiska, att ingenting kan bringa dem ur det sansade och affärsmessiga skick, som de anse passande, men om något skall vara i stånd att rubba denna likgiltighet och entusiasmera dem, så är det interesset för en rättegång; detta slags skådespel roar dem framför alla andra, deras lagar äro temligen bristfälliga, men hos intet folk i verlden äro rättsbegreppet och den moraliska känslan så stora och rena som hos engelsmännen, och deraf förmodar jag att deras lifliga deltagande för dylika saker härrör.

Då Gibson nu hopfogat dessa båda papperslappar, som fullkomligt passade tillsammans och fullständigt uppläste den förut helt och hållet gåtfulla skrifvelsen, blefvo sorlet och bifallsropen så högljudda och ihållande, att rättens förhandlingar måste afbrytas för en lång stund, och jag väntade nästan att få se den segerdruckna advokatens strålande panna bekransad med lager. Aldrig har någon skådespelare på scenen blifvit mera applåderad, det enhälliga erkännandet, den allmänna meningen var tagen med storm, opinionens sorl rullade såsom en lavin genom salen, och din seger afkunnades under handklappningar och bravorop.

— Se här har jag nu en afskrift af dessa båda sammanlagda pappersbitar, en verklig ”Skutala”, hvars staf ändtligen är funnen och öfver hvars ena hälft Malkolm och jag uttömde oss i fåfänga gissningar, då jag hade hittat densamma.

Och Alf, som hade satt sig ned vid bordet, upptog ett papper och läste följande:

”Jag James Morris och jag Enrichetta Prateli intyga och försäkra, att vi båda af zigenerskan Hezra mottagit hennes barn, den tre månader gamla Paddy, för att söka utgifva honom för den lika gamla, olyckligt omkomna lord Astley Hawerfield, öfver hvars död vi båda äro otröstliga. Detta göra vi för att bespara hans föräldrar stor sorg och oss sjelfva straff och olycka.

Aukwoodhouse den 12 juli 1786.”

Då Alf hade slutat, sköt han papperet, af hvilket läsaren förut känner ena hälften, till Astley, som satt bredvid honom.

— Och sedan, — fortfor Alf skrattande, — då den blygsamma mrs Morris, den forna dansösen med sin ”ständigt bortvända näsa”, signora Anunciata Trampolini, steg fram och intygade, efter noggrann granskning, att hon fullkomligt igenkände sin mans, begrafningsentreprenörens Morris, handstil, gaf man åter sitt deltagande tillkänna, och detta deltagande öfvergick slutligen till de hjertligaste skrattsalvor, då den beskedliga qvinnan under djupa nigningar med händerna på hjertat och, utdelande slängkyssar åt alla håll liksom fordom innanför rampen, tog allt detta åt sig och först efter förnyade erinringar kunde förmås att aflägsna sig och tro på sitt misstag. Jag försäkrar dig, att detta var ett uppträde, som jag icke lätt glömmer.

Astley hade imellertid icke sagt ett ord; efter den första glädjen och rörelsen hade en bitter och smärtsam känsla öfverväldigat honom; han höll ännu den ominösa papperslappen i sin hand och stirrade derpå, men han tycktes icke längre tänka på dess innehåll och hviskade tyst och omedvetet för sig sjelf:

— Arabella! O, att du velat dela fattigdomen med mig, jag hade då nu kunnat lägga min rikedom och min rang för dina fötter! Jag har förlorat dig för alltid, förlorat min skönaste illusion!

— Tänk icke derpå, Astley, hon var icke värd din ömhet! Du skall snart glömma den högmodiga engelskan, — sade Alf, begagnande helt naivt den utslitna tröstegrund, som alla försmådda och bedragna hjertan få sig tilldelade af välmenande vänner, utan att de någonsin funnit sig det ringaste uppbygda deraf. — Jag tycker det skall blifva interessant att se hvad min hon gör vid underrättelsen om din lycka. Din triumf öfver den egennyttiga qvinnan blir fullständig.

— Alf, du talar som en skolpojke! — afbröt Astley missnöjd. — Tror du, att den, hvars hjerta är såradt, hvars käraste och ljufvaste förhoppningar äro krossade, har skäl att triumfera? Hennes vägran var det smärtsammaste nederlag, som någonsin kunde träffa mig. Jag vill icke se hennes missräkning, den skulle öka min förödmjukelse. Arabella är imellertid alltför stolt att förråda den för någon, derom är jag öfvertygad. Jag vill icke att ett ord af medlidande eller gäckeri skulle träffa den qvinna, som jag en gång hoppats att få kalla min maka. Jag lemnar England på en tid, så snart jag hunnit öfverlemna allt i Gibsons händer. Det är mig motbjudande att taga mitt fädernehem i besittning, att återkomma till Aukwoodhouse så snart efter den förra förmenta egarens död; den bädd, der han utandats sin sista suck, må hinna svalna och hans minne förgå, innan jag uppträder der. Jag har redan sett mina föräldrars hus och redan känt deras välkomsthelsning och välsignelse, innan ännu lagen berättigat mig att kallas deras son, jag har bedt på deras graf och känt deras kärlek och tillfredsställelse omsväfva mig; nu följer jag dig tillbaka till Tyskland. Lessley, den enda vän, som jag här fäst mig vid med verklig tillgifvenhet, är borta, den hederlige Gordon är död. Jag har ingen, som saknar mig här.

Den smärta och bitterhet, som lågo i dessa sista ord, skulle Astley för ett år sedan hafva ansett omöjliga att inrymma i sitt bröst midt under fröjden af sin lysande framgång. Naturens lag är imellertid evig och oföränderlig, den vet icke af några koncessioner och har ännu aldrig åt de dödliga fylt en sällhetsbägare utan att låta en droppe malört sjunka ned deri, det är den gudomlige läkarens recept, som ödet följer, och vi kunna hvarken frukta eller hoppas på någon glömska eller något misstag dervid.

— Godt! — sade Alf glädtigt; — jag gifver dig fullkomligt rätt deri, man behöfver vänja sig under din frånvaro vid detta ombyte af roler. Du skall uppträda på nytt i den förnäma verld, der du redan vunnit bifall, och din debut skall utan tvifvel blifva lysande, ehuru du, sanningen att säga, kan deraf just icke känna dig så särdeles smickrad för egen räkning.

— Åh nej, i det fallet har jag redan haft anledning till större egenkärlek. Du reser om ett par dagar, är det icke så?

— Ja, jag har lofvat Malkolm att vara i Kranach den tjugonde oktober. — Det är tillräckligt för mig att lemna Gibson en oinskränkt fullmakt att ordna min ställning här, och resultatet deraf kan han skriftligen gifva mig del af. Det skall blifva mig en glädje att åter för någon tid befinna mig ensam med er.

XIII.

Det var den tjugonde oktober 1810. En mulen och töcknig himmel hängde öfver Kranach, hvars alla invånare tycktes denna förmiddag hafva flytt, så tysta och ödsliga syntes dess smala och krokiga gator, och bullret af en vagn, som långsamt körde in pa gården till det gamla värdshuset ”Goldenen Wagen”, var det enda som för några ögonblick afbröt stillheten.

— Det var rätt eget det här, — sade monsieur Latour, den franske kocken, som ifrån gallerfönstret af sitt gastronomiska laboratorium i hörnet af bottenvåningen tittade ut på gården, under det han taktmessigt knackade en puddingsform emot kanten af ett fat, för att utstjelpa dess gula och pösande innehåll. — Det var minsann rätt besynnerligt. Här har icke på fjorton dagar funnits andra gäster än mina landsmän, de ärorika fransmännen, hvilka tågat här igenom, och nu är detta den tredje vagnen som anländer inom mindre än en timme till Goldenen Wagen.

— Herr Latour! herr Latour! titta ut, så får ni se något besynnerligt, — utropade i detsamma en kökspojke, som kom inrusande genom dörren till den lilla skrubb innanför köket, der hans förman befann sig och der denne vanligtvis utförde de mest maktpåliggande och mest invecklade af kokkonstens hemligheter.

Herr Latour var en mycket medelmåttig talent ifrån någon sämre restaurant i Paris, men hade en mycket hög tanke om sin egen personlighet, och utbrast nu med vredgad röst, utan att våga lyfta ögonen från sitt vigtiga förehafvande:

— Ditt nöt! huru vågar du komma hit in i mitt kabinett och störa mig, då du vet att jag är sysselsatt att urstjelpa en tourte à l’imperatrice, som alltid är så kinkig och svår.

— Förlåt herr Latour, men ...

— Nå, hvad är det då fråga om? Stå stilla och trampa inte på golfvet så tungt som en oxe; ser du icke huru bordet skakas?

— Herr Latour, Lischen säger att här skall blifva en sammansvärjning i hotellet, en hemlig sammankomst af masquerade personer, troligen studenter ifrån Erlangen. Det har kommit tre vagnar inom en liten stund, och i hvar och en hafva suttit två personer insvepta i stora kappor ända upp till ögonen, och de hafva vandrat uppför trappan tysta och långsamma och högtidliga som likbärare i en procession.

— Ah, prata inga dumheter! Lischen har velat roa sig med dig nu igen. Såg du icke att det var baron Schelting, som kom just nu och steg helt ensam ur vagnen. Han har väl tillräckligt länge bott här, för att du skulle kunna igenkänna honom, i fall du icke vore ett fårhufvud, — tillade kocken och stack med detsamma ut sin hvita mössa genom gallret för att nicka åt Johan, som var sysselsatt att bära in sin herres saker.

— Hm, det är icke godt att igenkänna folk som äro insvepta så väl som berganden Rübezahl sjelf, — mumlade pojken, hvilken med händerna under sitt hvita förkläde beskådade med spänd och andäktig väntan den ”kinkiga” tårtan, som aldrig ville lossna och som kocken vände och vred på alla håll öfver fatet.

— Ni tyskar tyckes då aldrig tänka på annat än andar och troll. Jag skattar mig lycklig att tillhöra en nation, som afskaffat allt sådant och ... men, ah! aj! Coquin, Schlingel! Det är ditt fel. Min l’imperatrice är remnad midt i tu; la tourte l’imperatrice är förstörd! — utropade häftigt den förtviflade kocken, som med den tomma formen lyftad i höjden betraktade sin märkvärdiga tårta, hvilken ändtligen fallit ned på fatet i tvenne rykande hälfter, under det den förskräckte pojken hastigt retirerade för att undgå straffet för den katastrof, som hans störande inträde i herr Latours kabinett åstadkommit.

— Ursäkta mig, herr Latour! Jag träffade ingen derute, och derför måste jag bedja er att låta servera barons middag på hans rum, — sade Malkolms betjent, som i detsamma inträdde genom dörren till skrubben, der den vredgade kocken ännu stod orörlig framför sin remnade pudding.

— Ah, ni är här tillbaka, monsieur Jean. Det glädjer mig, — sade denne, ändtligen återkommande ifrån sin förargelse och lyftande på sin hvita mössa med nedlåtande förtrolighet.

— Ja, men vi komma troligen icke att dröja så länge här.

— Er husbonde trifdes likväl bra i Kranach, efter som han återvändt?

— Ja mycket väl, efter hvad jag tror, men det är likväl säkert någonting annat än sjelfva er lilla stad, som nu lockat oss hit.

— Hvad då mr Jean? Jag hörde nyss en af pojkarne här komma fram med en rätt konstig förmodan, som ....

En häftig ringning afbröt hr Latours nyfikenhet och Johans pratlust och kom den senare att hastigt utropa:

— Det är baron, som ringer. Farväl hr Latour, glöm icke middag för tre personer.

— För tre personer — sade ni så?

— Ja, för tre personer och så fort som möjligt! — ropade Johan i detsamma han försvann genom köksdörren.

I samma rum, der Malkolm och Alf förut under sommaren bott, sutto imellertid de tre vännerna tillsammans.

Det var mer än fyra år, sedan Malkolm och Astley råkats, och båda gjorde inom sig den anmärkningen, att denna tid lemnat spår af allvar och tankfullhet i vännens ansigte. För båda hade dessa år varit af vigt, och oaktadt deras kännedom om hvarandras lif var temligen fullständig, återstodo likväl oändligt många detaljer att meddela.

Det är imellertid omöjligt att helt och hållet glömma ett enskildt lifligt interesse, och ehuru Malkolms tillgifvenhet för hans båda vänner var lika varm som någonsin, läto nyfikenheten och otåligheten honom finna dagen mycket lång och gjorde honom tankspridd och orolig under väntan på den timme, som han hoppades ändtligen skulle gifva honom förklaring öfver den hemlighet, hvilken så länge plågat honom.

— Tror du verkligen, att den, som tagit min ring, nu ändtligen skall framträda och förklara sig? — frågade han med en sinnesrörelse, som han icke förmådde besegra, då han slutligen med Alf kommit utom hotellets port, för att begifva sig till den bestämda mötesplatsen.

— Jag hoppas det, — svarade Alf, som såg sig oroligt omkring och i sjelfva verket tycktes nästan vara lika litet lugn som Malkolm sjelf.

— Att den fatala hvita pierrot’n skall erkänna sig besegrad?

— Jag är fullt öfvertygad derom.

— Men är icke detta möte ett nytt upptåg, en ny mystifikation? Jag skulle icke kunna uthärda det.

— Nej, Malkolm, var lugn. Jag har hållit mitt löfte, du skall bli nöjd med din läkare, — sade Alf allvarsamt, då han kände Malkolms arm darra och såg honom blekna, när de nu hunnit fram till den lilla välkända gångstigen uppför fästningsvallen.

Dagen hade varit mulen, men just i detta ögonblick höjde sig de tjocka, grå molnen och solen, som var helt nära horisonten, kastade ännu några klara strålar öfver fästningen framför dem och upplyste med sitt sken en ensam mörk figur, som satt på den lilla torfbänken, der de båda vännerna så ofta hvilat i solnedgången.

Alf drog ett djupt andetag vid dess åsyn, men det var svårt att af hans utseende veta, om det var af tillfredsställelse eller obehag, och Malkolm stannade ovilkorligt ett ögonblick för att återhemta andan efter uppstigandet för den branta vallen.

De voro nu endast ett par steg ifrån bänken, men den mystiska figuren satt ännu orörlig; skuggade af fästningsmuren försvunno dess konturer oredigt i qvällskymningen och lemnade ingen aning om dess verkliga utseende.

Alf och Malkolm sågo tvekande på hvarandra, och bådas blekhet och sinnesrörelse var lika stor, ingendera yttrade ett ord; till denna grad kan en enda länge närd föreställning verka enerverande, beherrska vår själ och förlama vårt omdöme och vår verkliga kraft.

Alf strök handen öfver pannan för att bortjaga den svaghet han kände, drog sin vän med sig och i nästa sekund voro de tätt invid denna varelse, som liknade en stenbild, fäst vid muren, och stannade framför densamma, i det Malkolm, som fåfängt sökte upptäcka dess ansigte och egentliga skepnad, sade långsamt, framräckande sin hand:

— Är det ni som kallat mig hit och som återgifvit mig denna ring?

— Ja, Malkolm, det är jag, som burit den på mitt finger i tvenne år, — sade en ljuf och sorgsen röst, som kom Malkolm att studsa. Den långa svarta kappan, hvari hon varit insvept, föll ned till hennes fötter, och — Sara stod framför dem.

Malkolm uppgaf ett rop af öfverraskning, och Alf vände sig bort, läggande handen öfver ögonen för att icke se, huru skönt hennes ansigte var lysande af hopp och kärlek, i den rosenfärgade halfdagern ifrån qvällhimlen.

— Ni, Sara, ni! Huru har min ring kommit till er? — hviskade Malkolm, helt och hållet förvirrad och stödjande sig emot Alf för att icke falla.

— Den har suttit på mitt finger allt sedan den natt ni sjelf ditsatte den.

— Jag, jag! Vill ni bedraga mig, eller är ni bedragen sjelf? — sade Malkolm med en smärtsam ovilja.

— Här mig, Malkolm! — sade Alf hastigt, besegrande sin rörelse. — Jag lofvade dig vid min heder, ett nog obetänksamt löfte i sanning, att, innan vi lemnade Kranach, ertappa den hvita pierrot’n, som så länge gäckat dig. Nåväl, händelsen har gynnat mig, jag har verkligen funnit honom. Den stackars lilla juden är fullkomligt oskyldig, han har aldrig hvarken förföljt eller plågat dig mer än den olyckliga aftonen på masqueraden, men hans minne stannade qvar i din upphetsade och sjuka inbillning. Den hvita pierrot’n, som så länge oroat dig, är ingen annan än du sjelf, du är sömngångare.

Malkolm stirrade häpen på sin vän utan att förstå ett ord, öfvergången i hans tankar och föreställningssätt kunde icke genast göra sig gällande.

Alf sköt honom imellertid ned i gräset vid Saras fötter och fortfor:

— Du tror mig icke ännu, jag har förutsett detta, men hör nu på, hvad jag berättar dig, och se imellertid bekräftelsen i dessa ögon på en lycka, hvarom du icke hade något hopp och som du knappast förtjenar.

— Du känner mina fruktlösa försök att fånga den stackars Meyerkopf, som jag helt naturligt misstänkte för några hemliga afsigter emot ditt lif eller ditt förstånd, men du vet icke, att jag slutligen verkligen lyckades, nemligen samma morgon som den olycklige lilla mannen, uppskrämd af vår förföljelse, med sitt samvete förmodligen betungadt af några tvetydiga handelsoperationer, och tagande oss för utsända polisspioner, som lurade på honom, ämnade resa sin väg, sedan han hemligt under natten återkommit till Kranach, för att hos sin värdinna söka efter det papper han tappat i Frankerskogen och som i sjelfva verket låg i min plånbok.

Innan han efter sitt fruktlösa besök hunnit aflägsna sig, träffade jag på honom här nedanför vallen vid källan, och i min förbittring var jag nära att strypa den arma varelsen, som i sin förskräckelse, för att rädda sitt lif, och misstagande sig om min mening, uppoffrade den dyrbara hemligheten om sin nära slägtskap med den förmenta lord Hawerfield, som egentligen endast var zigenaren Paddy.

Du kan lätt tänka dig min bestörtning, min villrådighet och häpnad. Jag hade helt oförmodadt gjort en upptäckt, hvarpå jag aldrig kunnat hoppas, och af hvilken jag visste, att Astleys hela lycka och framgång berodde; denna hemlighet var mig visserligen lika dyrbar, som den jag sökt, men imellertid var den sista förhoppningen att kunna hålla mitt löfte till dig försvunnen. Den hvita pierrot’n, som jag hoppats finna, tycktes mig sjunka ned i en evig natt, jag kände mig ett ögonblick besegrad af dina hemlighetsfulla idéer och ansåg honom nästan vara ett fantom från afgrunden.

Denna morgon, då jag lemnat juden och återkom till dig, skall jag aldrig glömma. Jag satte mig ned bredvid dig, der du sof i gräset, och det föreföll mig, som om ödet, afundsjukt öfver min lycka att ega tvenne vänner, gifvit mig valet imellan Astley och dig. Endera måste jag uppoffra för den andra. Jag kunde icke gagna båda, och jag var förtviflad att nödgas lemna dig hemfallen åt en förfärlig, helt och hållet obegränsad och oförklarlig fara, hvars beskaffenhet öfvergick mitt förstånd.

Hvilken omätlig makt eger icke vår inbillning öfver oss! Denna fara, som jag ansåg så mörk och hotande, hvilken både du och jag så länge utmålat och skärskådat i vår fantasi, tills dess proportioner slutligen blefvo alldeles oformliga och jättelika, denna upptäckt, som jag fåfängt sökt, som jag förestälde mig innehålla brott och nedrighet, den kom imellertid stilla och osökt, naturlig, enkel och ljuf som en engel, — tillade Alf, blickande med en melankolisk ömhet på Sara, hvars hand ännu hvilade i Malkolms, och hvars ögon rädda och ovissa ännu voro nedslagna.

Ett par timmar derefter kom jag på besök till Saras onkel, som varit illamående qvällen förut. Sara och jag voro ensamma i rummet, vi vexlade några likgiltiga ord, såsom främmande för hvarandra, hon sträcker fram handen för att taga en bok på bordet, och jag igenkänner din ring på hennes finger.

Jag tvekade icke ett ögonblick, jag var genast säker på, att det var densamma, och den första hastiga förvåningen efterträddes af en tydlig aning om rätta förhållandet. Jag förvånades endast öfver att icke förr hafva fallit på denna idé, en blindhet, som endast den lilla judens tillfälliga närvaro kan förklara.

Hemligheten var imellertid funnen, den hvita pierrot’n var ertappad.

Din egenskap af ”dubbelmenniska”, som du sjelf skulle uttrycka dig, var snart bevisad, då Sara — häpen och förvirrad öfver mina häftiga frågor och mitt meddelande om huru du fåfängt sökt denna ring och ansett den försvunnen — glömde vår korta bekantskap, och med ens inseende vår ställning till hvarandra, uppriktigt berättade mig om dina nattliga besök i hennes trädgård vid Gustafsberg, din hastiga och för henne oförklarliga afresa, den skugga ditt uppförande kastat på hennes rykte, den sorg hon känt och den kärlek, som, oaktadt ditt skenbara lättsinne, alltjemt bodde qvar i hennes hjerta.

Jag meddelade henne i min ordning den olyckliga verkan, denna sällsamma somnambulism haft på ditt lynne och din helsa, huru minnet af den hvita pierrot’n på masqueraden blandat sig dermed, till följd af din första långvariga sjukdom, och då dessa drömmar fortforo med en sällsam enformighet, denna inbillning slutligen blifvit en fix idé, en monomani, som kunde öfvergå till verklig galenskap, om hon icke ville hjelpa mig att rädda dig.

Denna räddning berodde imellertid på att kunna öfvertyga dig sjelf om verkliga förhållandet, och detta var icke så lätt, ty med sömngångares vanliga obegripliga förutseende och slughet lät du aldrig ertappa dig.

Du utförde dina promenader med en varsamhet och snabbhet, en beräkning och försigtighet, som verkligen kunde göra en del af dina egna besynnerliga teorier trolig.

Det fanns intet annat medel än att söka öfverlista dig, och detta lyckades ändtligen den sista natten vi voro tillsammans här i Kranach.

Jag låtsade fara till Langenau, men i sjelfva verket stannade jag på gården, inkrupen i nischen bakom Mariabilden, midtför ditt fönster. Jag tillsade Johan att alldeles försvinna, på det du måtte vara fullt säker på din ensamhet, men att, sedan du gått till sängs, bevaka korridoren utanför våra rum.

Min plan lyckades fullkomligt. Strax efter midnatt såg jag fönstret till ditt rum sakta skjutas in i väggen, och en figur, helt oklädd, men med en kappa omkring sig, komma ut på balkongen, stänga fönstret efter sig helt tyst och ledigt och ifrån gallret till balkongen svinga sig uppför takrännan ända till öfversta våningen och till min dödliga förskräckelse fortsätta sin väg på den bräckliga och gungande bro, som rännan längs med taket bildade.

Du gick imellertid så lätt och lugnt som en katt, och då du hunnit till hörnet, steg du upp på taket med tillhjälp af den utskjutande jernsiraten, som sitter der, och spatserade ifrån hotellets tak till de angränsande, så länge detta var möjligt, och slutligen såg jag dig nedkomma på det lilla torget vid kyrkan.

Här stannade du ett ögonblick, liksom villrådig, du närmade dig kyrkmuren, steg upp på afsatsen och tycktes ämna dig in genom fönstret ofvanför, hvars ena ruta stod öppen. Klockan i tornet slog i detsamma ett, du tycktes lyssna och besinna dig, hoppade hastigt ned igen och begaf dig med snabba steg hit till fästningsvallen, just der vi nu äro.

Jag följde dig alltjemt på afstånd, såg din kappa stundom lyftas upp af nattvinden och det hvita linnet skymta fram derunder, men då du kommit hit till muren, försvann du hastigt.

Jag vågade icke närma mig alltför mycket, men jag upptäckte dig snart, nedlutad invid stenarne der borta vid fläderbusken. Du dröjde der flera minuter, och det tycktes, som om du sökte något i jorden.

Imellertid hade jag icke tid att undersöka stället, ty då du reste dig upp, tog du hastigt vägen åt staden.

Jag höll mig alltjemt tillräckligt nära, för att icke förlora dig ur sigte; du vände dig aldrig om och tycktes icke frukta någon upptäckt eller misstänka någon spion utom dina egna rum. Och om också någon skulle hafva sett dig, så var ingen anledning att fästa uppmärksamhet vid din person, ty du gick fort, men lugnt och säkert, som en vaken.

När du återkommit till torget och ifrån det gamla valnötsträdet, som står vid hörnet, kommit upp på det närmaste taket igen, skyndade jag springande till hotellet, hvars portnyckel jag hade, för att möjligen hinna in i rummen före dig.

Det lyckades också. Jag hade nyss hunnit lägga mig ned på min säng och kasta täcket öfver mig, då jag såg dig återkomma genom fönstret, så stilla och ljudlöst, att jag icke mer undrar öfver att icke hafva vaknat deraf.

Imellertid lade du dig icke genast, du gick fram till skrifbordet, och då du der icke tycktes finna hvad du sökte, lutade du dig ned emot golfvet, och slutligen lyckades du i en ficka af din rock, som låg vid sängen, finna en bit papper, gick dermed tillbaka till bordet, doppade en penna och skref i mörkret dessa löjliga ord, som under mer än tvenne år väckt så mycket grubbel i ditt sinne och så många sällsamma gissningar både hos mig och dig.

Jag kunde naturligtvis icke se detta tydligt, men jag hörde raspandet af pennan och det lätta bullret, då du afref papperslappen, och strax derefter såg jag dig helt stilla och sakta sjunka ned i din säng, sedan du hängt kappan tillbaka på väggen.

Jag låg vaken ännu, jag kunde icke somna och lyssnade till de allt djupare och lugnare andedrag, som bevisade, att du nu sof en naturlig sömn.

Då först steg jag varsamt upp och såg i den första dunkla gryningen min föreställning bekräftad, den ominösa papperslappen ligga bredvid dig på bordet.

Jag hade i förväg, innan Sara reste, fått hennes bref, hvarom vi båda öfverenskommit, för att använda, när jag fann lämpligt. Jag borttog nu den skrynkliga papperslappen och lade brefvet med ringen i stället.

Kort derefter vaknade du och ropade på mig.

— Men bevisen på allt detta, du har kanske drömt, ni vilja kanske bedraga mig, för att genom inbillningen bota, hvad ni anser för blott inbillning, —sade Malkolm häftigt, sedan han med andlös uppmärksamhet och spänning liksom slukat hvarje ord af Alfs berättelse.

— Lyckligtvis kan jag verkligen gifva dig påtagliga bevis.

Dagen derpå gick jag ut, för att undersöka det ställe, der jag sett dig stanna. Det var lätt att finna det, och då jag böjde undan grenarne och upplyfte de lösa stenarne, fann jag derunder i ett hål i jorden ditt eget schatull, som försvann strax efter sedan vi kommo hit till Kranach. Förmodligen hade under sömnen någon oredig fruktan att förlora det, väckt genom de ord vi vexlade derom dagen förut, låtit dig under natten bortföra och gömma detsamma. Jag hade nu äfven fått förklaring öfver den besynnerliga stölden af den engelska damens juveler och den dödas radband. Det var du sjelf och ingen annan, som bortagit alla dessa saker, villad i sömnen af någon sväfvande föreställning om det interesse dessa saker väckt hos dig under vakande tillståndet.

— Men detta är ju förfärligt! — utropade Malkolm rysande. — Det är ju icke mera jag sjelf, det är en annan varelse i min skepnad, det är en fullkomlig bekräftelse på min föreställning om den hemlighetsfulla djefvulska makten hos de fantomer, som mörkret döljer.

— I sanning, jag vill icke mera tvista med dig härom, jag vill endast säga dig, att du nu troligen undkommit denna makt, att du är botad. Du har icke under hela denna tid gått i sömnen. Då jag reste, vågade jag försöket att högtidligt försäkra dig derom, öfvertygad att tron på din räddning skulle vara det säkraste botemedlet för din sjukdom i det stadium, hvari den då befann sig.

Det har lyckats. Jag återser dig frisk och lugn, och om du vill se beviset på dina egna nattliga utflygter, så gå dit bort och undersök hålan vid muren, och du skall säkert finna det gamla skrinet, som jag icke ville borttaga ifrån det gömställe du sjelf valt derför.

Utan att yttra ett ord sprang Malkolm upp, och Alf följde honom till det anvisade stället, under det Sara satt qvar med händerna hopknäppta i knäet och hufvudet nedlutadt emot bröstet, ännu osäker om utgången af detta uppträde och halft ångrande och blyg öfver den trohet hon visat.

Då man hade någon anledning att granska detta ställe, fann man snart en flat lös sten dold af gräset, som långt och halfvissnadt växte deromkring, och det gula löfvet, som höstvinden nedskakat ifrån den stora fläderbusken, hvars grenar lågo deröfver.

Stenen var temligen lätt att borttaga, och då Malkolm och Alf undersökte gropen derunder, funno de verkligen det försvunna schatullet ännu qvar.

— Anser du dig ännu öfverbevisad? — sade Alf triumferande, då Malkolm framdrog den saknade klenoden, som han gömt äfven för sig sjelf.

— Jag har då verkligen gått i sömnen, — sade Malkolm tankfullt och långsamt, då de återvände.

— Ja, och om du ännu icke skulle fullkomligt vara fri från denna sjukdom, så är jag säker, att din hustru nog skall kunna bota dig derför.

— Sara, kan du förlåta och ännu älska den, som lidit så mycket, och som aldrig kunnat glömma dig, ehuru han ansåg dig för falsk och lättsinnig? — sade Malkolm bedjande och kastade sig ännu en gång ned för den unga flickans fötter.

Hon lindade armarna om hans hals utan att svara, och Malkolm sköt sakta den återfunna ringen på hennes finger, förnyande den trolofning som sömngångaren ingått.

Alf vände sig bort och gick sin väg utan att märkas. Det är en stackars ”Wohlthäters” vanliga lott.

Då de återkommo till hotellet, mötte dem Johan i förstugan; han bar en gammal hvit peruk af lamskinn i handen och sade skrattande, vänd till Malkolm:

— Kan hr baron tänka sig så löjligt, att skräddaren, som skulle ändra en ytterrock, hvilken jag fick i fjol af baron, har mellan fodret funnit den här gamla peruken nedfallen ifrån någon af fickorna.

— Jag ger mig fan på, att det är den fördömda peruken, som försvann på masqueraden, — sade Malkolm, tagande ett steg baklänges med en komisk förskräckelse.

— Det är ganska troligt, någon af vaktmästarna har hittat den och stoppat den i den första rock han fått tag uti, och kanske har du haft någon oredig kunskap derom; under din sjukdom och din yrsel har detta minne framträdt och sedan ständigt under din sömn bibehållits.

— Men Alf, medgif imellertid, att ingenting är mera hemskt och oförklarligt än drömmar och somnambulism. Denna gåtfulla varelse, som tänker och handlar oberoende af oss sjelfva, som styres af en vilja, som icke är vår egen, ett tillstånd, der anden är borta, men lifvet är qvar, en vålnad af oss sjelfva, hvilken delvis behållit våra minnen och intryck, men förlorat våra känslor för att liksom karrikera sig sjelf, de äro förfärliga dessa fenomener, så länge vi icke kunna förklara dem, och tron på ett fiendtligt andeväsende, som under vår sömn bemäktigar sig vår kropp för sina afgrundskonster, skulle verkligen återkomma, om jag icke nu vore alltför lycklig för att mera kunna tänka derpå.

— Ja den lycklige har ingen tid eller håg för dylika grubblerier. Du kan nu testamentera både den hvita pierrot’n och hans peruk åt mig. Jag har mycken böjelse att adoptera dina teorier derom, och den psykiska gåtan om själens tillstånd under sömnen skall, som du en gång förespådde, troligen sysselsätta mig under hela mitt lif.

Då jag kommer hem och får fundera på saken, så skall jag skrifva en afhandling derom, — tillade Alf skrattande, för att dölja de tårar, som ständigt ville skymma hans ögon vid Saras åsyn och tanken på hans första kärlek och drömda lycka.

Saras onkel, den hederliga majoren, hade imellertid mycket svårt att återkomma ifrån sin förvåning, vid att se Malkolm som en helt ny personnage framträda på scenen och finna, att hans nièce alls icke ”fattat tycke för kandidaten”, utan i stället återfunnit sin förlorade älskare

Som det likväl skulle varit en otacksam möda att berätta hela händelsen för honom, så förblef han i den föreställningen, att Malkolm var en benådad brottsling, en vildhjerna hvars ånger och stora förmögenhet fick öfverskyla hans lättsinne.

Dagen derpå följde Alf med Astley, som reste vidare för att göra en vidsträckt europeisk tur, innan han återvände till England, och majoren med sin systerdotter och hennes trolofvade reste hem till Sverige; men Malkolm och Sara bibehöllo ständigt ett visst poetiskt och kärt minne af den lilla staden i Baiern, der det mystiska töcken blifvit skingradt, det sällsamma spöke försvunnit, som skilt dem åt, och der de återfunnit hvarandra.

De trenne vännerna hade alla i detta ögonblick funnit hvad de sökt. Den hvita pierrot’ns hemlighet var förklarad, den Hawerfieldska processen vunnen och Alfs romantiska önskan var uppfyld, han hade verkligen lyckats att föra Astley och Malkolm till det mål, hvarefter de sträfvat, och ansåg sig nu hafva bådas sällhet försäkrad, på samma gång han sjelf kanhända funnit den bästa för ett ädelt sinne, den tysta och okända uppoffringens.

SLUT.