Torparen och hans omgifning: ELTeC-utgåvan

Converted by checkUp script for new release Converted by checkUp script for new release LB updated

TORPAREN

OCH

HANS OMGIFNING.

____

EN SKILDRING UR FOLKLIFVET.

FÖRFATTARINNAN TILL KUSINERNE.

FÖRSTA DELEN.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS L. J. HJERTA.

1843.

TILLEGNAN.

Denna teckning af en torpare och hans omgifning egnas vördnadsfullt, vänskapsfullt och tacksamligen trenne väninnor, åt hvilka jag är skyldig alla dessa känslor, och varit det allt ifrån min spädaste barndom och första ungdom, nemligen Högvälborna Fru Grefvinnan C. M. SOMMERHJELM född Lewenhaupt, hvilken i alla tider gått som en ledande stjerna framför mig, räckande mig handen mången gång då mina steg vacklat, mångfaldiga gånger glädjande och förnöjande mig, dels med sin älskeliga närvaro, dels med sina lefvande skrifvelser, och som slutligen genom den bekantskap af en för mig ovärderlig väninna, hvilken hon tillskyndat mig, förvärfvat en evig rätt till min tacksamhet. Att nu egna åt henne, som bland sina fränder räknat våra fordna dynastiers konungar och drottningar, denna ”torpar-historia”, tyckes väl vara opassande nog, men – – finnes i min dikt någon natur och sanning, så – – – finnes äfven ingen, som detta bättre kan se och urskilja än just denna – – – konungafrände.

Äfven egnas dessa anspråkslösa blad åt välborna Fru Öfverstinnan M. SILFVERSTOLPE, född Montgommery, hon – som i den trettonårigas unga sinne tände den första gnista af annan tanka än – – barnets, än – – den yra, dansande, lekande flickans, hon – som sedan hela lifvet framåt alltid vetat underhålla och stärka den beundran och tillgifvenhet, som redan då egnades henne, hon – – hvars dom öfver tankans och pennans alster alla böra önska sig, som hafva mod att höra, huru den största rättvisa, den mest fina och bildade smak utlåta sig.

Och slutligen egnas dessa enkla teckningar äfven åt dig, du gamla kära, ur torpstugan komna, väninna, du trogna och tillgifna SVENBORG, som handledde min barndoms allraförsta vacklande gång, och som med lätt och varsam hand förde mig ur din glada, lekande sagoverld, upp till Gud och hans englar, och mången gång förstod att der qvarhålla och göra hemmastadt det oroliga, leklystna, öfver berg och dal flygande barnasinnet. Äfven åt dig egnas dessa taflor, som du – kanske bäst af alla – förmår rätt bedöma, dels genom den ljusa blick, som moder natur gaf sig, dels för att du icke allenast utgått, utan äfven vid din lefnads vackra afton åter inträdt under stugans torftak, rik på år, erfarenhet och lefnadsvishet, och – Gudilof – icke fattig på något, som till lifvets glädje och dödens förljufvande kan höra.

Åt Eder, j alla tre, högt älskade och värderade väninnor, egnas denna skildring i all ödmjukhet

FÖRFATTARINNAN.

FÖR-ORD.

Bulwer yttrar någorstädes sitt ogillande öfver hvarje bok, som framträder för publiken utan förord eller företal, och han har måhända rätt: En bok utan dessa förelöpare är som en person, hvilken i ett stort sällskap föreställes under den simpla och enkla titeln: «Herr den eller den». Mannen kan vara lika god, ja, – ofta långt bättre än dessa andra, med långa utförliga titlar, men man vet dock icke af hvad andans barn han är, och måste borttaga tid och uppmärksamhet med att af hans egna yttranden, eller sina egna frågor till andra, få upplysning om till hvilken kast han egentligen hör, hvilket man aldrig behöfver, om värden i huset vid presentationen säger: «herr ryttmästaren, herr hofrättsrådet, herr hofpredikanten, o. s. s.

Visst finnes det titlar, som äro lika problematiska, gåtlika och lemnande verlden i lika stor okunnighet om personen, som ett slätt och rätt «herre», t. ex. kammarherre, assessor, doktor, brukspatron, m. fl., och visst finnes det de, som vid allra första anblicken af en person hafva denna fina urskiljning, att de genast se om densamma tillhör de bildade, mångbildade, de ut- eller inbildade, de missbildade, förbildade, eller – – – rent af obildade, och visst finnas äfven de, som aldrig behöfva några förord, utan som af en boks första sida kan sluta till alla de andra, men som dessa några dock alltid utgöra minoriteten, och som så många andra stå qvar, hvilka behöfva både titlar på personer och förord till böcker, för att veta hvar de äro hemma, vilja vi således med ett sådant der litet för-ord utrusta vår lilla bok, och tala om huru och hvarföre den är tillkommen, m. m.

Författarinnan, född, uppfödd och sjelf bosatt på landsbygden, samt genom sina husliga förhållanden, såväl i föräldrahemmet som det egna, nödgad att alltid vara omgifven af en stor tjenstfolkspersonal, att hafva talrika underhafvande och att ofta komma i kontakt med sjelfva landtfolket, har redan från sin allraförsta ungdom haft tillfälle att lära känna denna klass af menniskor, och att från tidigaste åren af sin lefnad införlifva sig med deras sätt att tänka, tala och handla, med deras seder och bruk, vanor och ovanor, samt att lära känna deras fel och dygder, deras många vackra och åtskilliga fula sidor, slutligen deras lidelser och laster och snart sagdt orsaken till dessa. Författarinnan har i sednare tider, med tillhjelp af den stora kännedom hon således egt om landtfolket, åtminstone i hennes egen provins, studerat dessa naturmenniskor, och sett huru många sköna, herrliga uppenbarelser de lemna till den, som har ögonen derpå fästade, huru månget ädelt frö, som i tysthet uppspirar och slutligen gifver herrlig frukt, men äfven huru månget dylikt, som förgås af brist på ans och skötsel, eller deraf att det blir kastadt i en alldeles opassande jordmån. Hon har sett romerska dygder, uppoffringar och försakelser bland dessa varelser, och funnit dessa deras dygder, uppoffringar och försakelser, så mycket större, som de aldrig varit beräknade på att vara bemärkta, beundrade, ej ens kända, utan oftast blifvit föröfvade i den allra största tysthet, blott för det goda, rätta och ädlas egen skuld. Hon har sett stora snillen, omisskänneliga fallenheter, som legat så öfverhöljda af okunnighet, fattigdom och omsorger för dagliga behofver, och deraf så från alla sidor omhvärfda, att snillet och det naturliga anlaget aldrig förmått med sina lätta vingar tränga igenom detta tunga, hårda täckelse, utan varit och förblifvit ett herrligt himmelskorn, men så för djupt nedmylladt i svarta jorden, att det aldrig mäktat resa sig derutur. Hon har bland denna klass sett oegennytta, kärlek, vänskap, barnslig undergifvenhet och föräldrars tillgifvenhet för sina barn uppnå en höjd, som – – – man nu annars kanske förgäfves skulle få söka annorstädes än i romanen eller från scenen, och knappt nog der, ty för att ett snillealster skall blifva omtyckt och vinna sympatier, måste det äfven hylla tidens gudar; och penningen och egoismen äro väl de tvänne mest högväxta af vår tids olymp. Hon (författarinnan) har äfven bland dessa råa, obildade menniskor sett så mycken naturlig qvickhet, så mycken verklig äkta humor, hört så månget bitande infall och fjäderlätt gladt skämt, fast allt detta varit lämpadt efter de grofhuggna och oslipade idéer, som icke dessmindre dock – – – äro idéer, stora och djupa nog, understundom. Hon har i dessa låga, trånga stugor dock sett så mycken snygghet, så mycken välmåga och comfort, eller så mycken förnöjelse, belåtenhet och godt lynne i fattigdomen, att det alldeles ersatte all rikedom. Hon har – med ett ord – sett så mycket godt och så litet ondt bland dessa naturmenniskor, att hon mången gång tackat Gud för att han ställt henne midt ibland dem, och att hennes närmaste, af hvilka hon – i likhet med hvarje qvinna – alltid berott, lika som hon, älskat och högt värderat denna menniskoklass, fast hvarken dessa närmaste eller hon sjelf tillhört den, och att de (hennes närmaste) genom rättvisa, välvilja och popularitet gjort sig älskade tillbaka af dessa älskvärda naturbarn, hvilkas kärlek och tillgifvenhet eller hat och ovilja åtminstone alltid äro af äkta sort, och icke låta bortblanda sig af någon förställning eller något eget intresse.

Visst har författarinnan bland det lägre landtfolket äfven sett brott och grofva laster föröfvas, men dessa förra nästan alltid oöfverlagda, och de sednare merändels föranledda af orsaker, som – – så lätt hade kunnat afhjelpas, d. v. s. som kommit utifrån och icke inifrån. För lama och liknöjda lärare, för liten och för dålig undervisning i kristendom och sedolära, för mycken kontakt med landtstrykare och grofva brottslingar, och för dåliga exempel ur de högre klasserne hafva, i vår tanka, oftast varit urkällan till dessa laster och brott, om man blott gifvit sig mödan att uppleta den, och bränvinet har sedan varit den under-dämon, som stått de andra till tjenst, för att fullända hvad de börjat, eller för att gifva det onda denna vind i seglen, som rakt förer till undergång och elände; ty bränvin är – likasom så mycket annat – icke ett ondt i sig sjelft, utan ett medel i det ondas hand.

Med den kännedom vi således förvärfvat oss om landtfolket och dess lif, har det ofta plågat oss att se målningar derutur, hvilkas enda dagrar och skuggor, hvilkas enda pikanta drag – med ett ord – lånats af – – – brist och fattigdom satta i bredd med rikedom och öfverflöd, råhet och okunnighet satta i bredd med bildning och kunskaper, likasom hade ej denna klass något annat, som talade till hjertat, än dess uselhet och underlägsenhet, hvilka alltid skola framstå med långt bjertare färger än de verkligen hafva, då de sättas bredvid vår lyx och förfining, och likasom medlidande och välgörenhet vore de enda goda känslor, som dessa varelser hos oss kunde väcka. Om så vore, huru lågt stode ej då denna så kallade lägsta klass, och huru små och eländiga vore ej då dess medel att väcka vårt intresse, ty hvem kan ej svälta af hunger och frysa af nakenhet? Dertill fordras sannerligen inga förtjenster, inga naturgåfvor, och konsten borde försmå att någonsin välja dylika hjelpmedel för att dermed sätta lif i sina taflor, lika som motsatsen: att nemligen höja de lägre klasserne blott på de högres bekostnad, hvilket äfven är ett för konsten ovärdigt sätt, att framställa i dager eller draga i skugga, blott – – – för den kära effektens skull.

Detta händer dock så ofta, ty merändels när vi (så kallade bildade) skola tala om eller beskrifva det lägre folket, så börja vi med deras fattigdom, deras okunnighet, deras råa seder och obildade språk, deras förvåning öfver allt det som vår förfining gör till hvardagsartiklar för oss, deras laster som ofta ligga i så öppen dager, och – – – vi bemärka äfven genast allt detta, emedan det först faller oss i ögonen, såsom det hvarmed de mest skilja sig från oss. Men betraktar man dem närmare och nogare, så finner man, att dessa drag blott äro tillfälliga och visst icke utgöra det, som egentligen utmärker och karakteriserar dem, utan att de tänka, känna, handla, glädjas och lida alldeles såsom vi andra, fast under lika skiljaktiga former, och – om de skulle redogöra för sina tankar och känslor – i lika skiljaktiga ordalag, som allt annat förefaller oss olikt mellan dem och oss.

Nu har jag gjort ett litet försök att måla dem sådana jag sett dem, alldeles oberoende af oss bildade, sådana jag tror att de äro bland hvarandra, och utan att sättas i jemnförelse med andra än dem sjelfva. Jag har försökt sätta mig i dessa menniskors ställe och uttrycka deras genuina känslor, som oftast äro fina utan att vara förfinade, och rena utan att dock vara renade; jag har försökt att tänka mig in i ett menskligt sinne, som tänker och handlar alldeles på egen hand, utan all den hjelp, men äfven utan alla de förvillelser som bildning, läsning, verldskännedom och erfarenhet gifva; jag har försökt känna med deras känslor, tala med deras tunga, se med deras öga, uppfatta – och sedan återgifva hvad de uppfattat, såsom de det skulle göra. Jag har försökt allt detta, men – – – om jag lyckats, det vet jag icke, och – – – allra värst! mina herrar recensenter komma heller icke rätt att veta det, ty de stå måhända, de mesta åtminstone, i ändå långt mindre beröring med folket på landsbygden än jag, och kunna – fruktar jag – lika litet veta om jag misstagit mig eller om jag lyckats återgifva dessa oslipade demanter eller – – – kattstenar, sådana båda sorterne verkligen äro i sitt primitiva tillstånd. Men deremot vädjar jag till eder, som i medelmåttiga omständigheter, men i förhållanden som oupphörligt närma eder till det lägre folket, lefva hela året igenom i en aflägsen landsort, der staden (den närmaste lilla stad) icke särdeles inverkar på landtfolket, utan för dem blott är en ort der man får köpa «sill och salt, kryddor och köpmannavaror», samt der man vid marknadstillfällen kan få sälja «sin ko som är för gammal, eller sina stutar som man ej kan föda», men som icke är ett Sodom under skepnaden af ett eldorado, till hvilket alla längta, ett flammande irrbloss, som det arma landtfolket ej kan se utan att dragas derintill, för att – likasom myggorne vid ljuset – derpå uppbränna först sina vingar och sedan sig sjelfva, hvilket ofta är händelsen med de större städerne, och deras omgifning; jag vädjar till eder, j värdige själasörjare, hvaraf jag sökt i några få drag teckna ett svagt utkast, j andlige på landsbygden, som verkligen ären herdar för edra får, älska dem, vakta dem, sköta dem sjelfva och icke genom lejda händer, och som icke blott och bart anse dem vara till, för att af eder – – – klippas. Det är till sådana personer jag vädjar, och frågar eder om denne Gunnar, hos hvilken man sökt nedlägga allt det ridderliga (man förlåte mig ett ord som är mig af gammalt kärt, och som allena uttrycker hvad jag menar), allt det sjelfständiga och manligt beslutsamma, allt det lidelsefulla, veka och böjliga som af naturen ofta ligger förborgadt i ett och samma menniskobröst, och som kan utvecklas till stora dygder och stora fel, med eller utan bildning, i bullrande verldslifvet eller under torpstugans tak; jag vädjar till eder, och frågar eder om han blott är en fantasibild, eller om j, till hvilka jag vädjar, icke, likasåväl som jag, sett motbilder till honom, väl icke ofta och öfverallt, men dock långt mindre sällan än stadsherrskaperne som göra ångbåtsfärder för att lära känna landet och landtfolket – kunna föreställa sig. Vi säga alldeles detsamma om Elin och mor Ingrid. Hvad de öfriga åter beträffar, så – – se vi dagligen och stundligen deras motstycken, både i godt och ondt. Att några af dem äro elaka, grofva och råa, samt så måste framställas, både hvad handlingssätt och språk beträffar, såsom en motsats till dem som af naturen och genom allvarlig religionsbildning äro goda och finkänsliga, högtänkta och storsinnade, det faller sig af sig sjelft, och klandras troligen icke af andra, än dem som i allmänhet bruka att «sila mygg och svälja kameler», och således icke af någon konstvän, och just här taga vi oss friheten göra en ursäkt för några af Olles uttryck, samt en annan dylik hos alla de sippa och pryda damer, som tro sig behöfva knipa på mun, fälla ned ögon, rodna och småskämmas vid allraförsta början af vår «torparhistoria», (i fall de NB. någonsin våga taga i boken med yttersta fingerspetsen), och skulle deras ömtåliga nerver af denna början alltför mycket angripas, så kunna de ju kasta bort vår bok och taga en annan af Sue, Balzac, Fredric Soulié etc. etc. eller några af våra vanliga noveller och «följetånger», der det fria, obundna lifvet i de större städernas mörkaste schakter är måladt con amore, och der lasten åtminstone får de vackra och behagliga masker som vi – – – förneka den. De kunna ju taga dessa, för att något litet lugna sig efter läsning i tryck af en liten händelse, rätt ledsam det må Gud bäst veta, men som de ändå dagligen se motstycken till i sitt eget hus, om de hafva något, eller i grannens, om de blott hafva ögon och öron öppna.

Slutligen vill man säga ett ord om sjelfva språket: Mången tror sig framställa bondfolket och allmogen, blott dermed att de efterapa deras bondspråk, olika i hvarje provins, och en alltid mer eller mindre rådbråkad svenska; men deruti ligger hvarken någon konst hos författaren eller något intresse för läsaren, ty ord äro dock aldrig annat är ord, och de olika idéerne utgöra väl egentligen skillnaden mellan dessa obildade och oss andra. Vi hafva derföre försökt återgifva dessa (idéerne) så som vi uppfattat dem, och det, så litet som möjligt i deras eget sjelfgjorda språk, som dock icke har något särdeles karakteristiskt mer än i sina beständiga förkortningar, hvilka vi äfven understundom begagnat, för att alltid påminna om hvad det är för folk som talar. Äfven vilja vi göra våra stadsläsare uppmärksamma på att den lägre klassen, likasom den högre, har ett högtidsspråk och ett hvardagsspråk, samt att högtidsspråket hos allmogen nästan alltid blir bibliskt, emedan bibeln och den deraf utgångna psalmboken utgöra hela deras läsning, och att hvar och ens högtidsspråk alltid blir analogt med, och bär pregeln af, hvar och ens högsta grad af bildning.

Och härmed sluta vi vårt för-ord, i hopp att det måtte genomläsas och behjertas, samt stämma hvar och en läsare till blida och skonsamma omdömen, om något som, i alla fall, dock alltid blir ett vågsamt försök, helst af en underordnad talang, och en derför högst

anspråkslös författarinna.

Hemmet i Maj, 1843.

TORPAREN OCH HANS OMGIFNING.

Qu’un moment de vivacité Peut causer de calamité!

Vieux chanson.

Icke alla drängarne hos den rike patron P., egare af det stora och vackra herregodset Grantorp i Vestergötland, hade på den korta Decemberdagen varit vid den stora aftröskningen och logafmätningen. Några af dem hade hela dagen stått och huggit, samt burit in julved, och den yngsta af dem alla, eller Gunnar, han hade biträdt pigorne vid manglingen af husets stora jultvätt. Men nu var dagen förliden, manglingen slut, och sedan Gunnar, tyst och tankfull, hjelpt de skrattande och sladdrande pigorne att bära in klädkorgarne, gick han i samma sinnesstämning ned till drängstugan, som var tom, kall och ödslig, ty ännu voro inga af de andra drängarne återkomna från sina dagsarbeten. Gunnar satte sig på en kista och tittade rakt in i månanletet, och drog en djup suck, som ändå icke ville komma upp riktigt, utan hvaraf den tyngsta slutbiten stannade qvar i det beklämda fast ungdomliga bröstet. Men nu hördes kamraten Bengts glada röst. Han var nästan lika ung som Gunnar, och kom sjungande och trallande, med en stor knippa af ris och grenar, som han, vid sitt inträde i drängstugan, hvilket skedde med mycket väsende, buller och brak, genast kastade handlöst framför spisen, slog sig med armarne några gånger omkring lifvet, såsom allmogen brukar det göra när de frysa, och började sedan – allt under afsjungandet af en högljudd vis-stump, att resa in bränslet i eldstaden. Men när han skulle gå bort till hyllan öfver fönstret, och leta upp «skörlådda», då först blef han emot det dunkla fönstret varse Gunnar, som satt stilla och orörlig på kistan.

– Hvem är der? – utropade Bengt först, men då han framgick och såg att det var Gunnar, sade han skrattande:

– Hvad tusan! din drönare, är det du, som sitter i ditt goda mak och latar dig, i stället för att burit in bränsle och gjort upp eld! Hvad f.. funderar du med? Men jag begriper ’et nog: du har i dag varit bara med «jungfrura» så du har bli’tt så fin som en af dem. Men se vi ha’ haft annat te göra, vi! Patron har sjelf varit ute med, än vid tröskeverket, än på lo’n hele Guds långe dag, och om vi intet ha arbetat som trälar, så har han jemt ropat: «Nå gossar! gå på nu; annars få vi ej slut på detta före helgen.» En dugtig sup till merafta, det fick vi nog, men hvart förslår det! Det var som en pinne i helvete; det kändes intet gu’slån efter’n, när e’ lita stund var förbi. Men hvad löner det att tala om en sup för dig! Jag tänker du har fått många, du, och båd’ lillefrukost och merafta och kaffe och äpple, och Gud vet intet allt hvad, der nere med töser’a. Och hvad tusan är det för ett struntarbete att mangla emot vårt! Jag känner er nog, era kanaljer: mangla och gå på, så länge en snibb syns af gamla mamsell, men dessimellan schåsa och rasa med tösera. Jo, jo din långe drul – fortfor Bengt, gapskrattande, medan han imellanåt blåste på elden, och svor öfver patron och det råa bränslet, som de skulle hafva, och skröt litet öfver att stulit en smula torrt deribland – jo, jo, tror du intet jag såg hur du ställde dig i kanskott i morse, när rättar-Anders sade, att en af oss skulle «gå sta’ och mangla med tösera». Tror du inte jag hörde när du sa’: «ja det kan ju bli jag, det».

– Nej men se det var en förb. lögn, det! – sade Gunnar, som nu först öppnade munnen, nu först rörde på sig – Jag sa’ tvärtom aldrig glosa, utan teg som en mur tills han sa’: «Hvar ä’ Gunnar? du ska’ gå sta’ och mangla i dag».

– Hva’ f .. – återtog Bengt – kan du neka till att rättar-Anders sa’: «att det ä’ så godt att piger’a får sin gudomelige Gunnar, för annars bara topprider de mej, och Lena rifver ut öga’, eller biter ho’ näsa’ af mej.» Kan du neka för att han intet sa’ det?

– Nej, det hvarken vill eller kan jag neka – svarade Gunnar – men att jag aldrig sa’ ord, det vill jag dö på.

– Nå, nå kors, det kan väl vara – genmälte Bengt – men gerna af alle-di-katten gick du ändå sta’, det kan jag svära på, för intet mukka du mot, det minns jag, om intet du minns ’et.

– Hå! jag var lika nöjd hvart det bar – svarade Gunnar, och i hans ton låg något vemodigt och sorgligt, som gjorde att Bengt gick fram från elden, vid hvilken han annars med stor fröjd värmde sig, och närmade sig till Gunnar, lysande på honom med en flammande risqvist.

– Hvad går åt dig Gunnar? – sade han med deltagande – Du ä’ ledsen, eller ock är du sjuk, för trött, det såg jag dig väl aldrig än.

– Jag är ledsen – sade Gunnar, och for med handen fram och åter i det rika mörkbruna håret.

– Åh! det ä’ aldrig värdt att vara ledsen – svarade Bengt muntrande, men just då öppnades dörren, och alla de andra äldre drängarne, med rättar-Anders i spetsen, kommo nu in, snöiga, kalla och frusna, och nu blef samtalet så högljudt, dels om dagens arbete, dels om patron, som i dag hade varit «en rigtig turk», dels om «kjulda», dels om «jula», som snart skulle komma, och om den «värlek», som var förliden jul, och om den man nu väntade, och hur rasande dumt tillställdt det var, att man i år ej skulle få «julemånsken», som varade ända till «trettene».

Under tiden hade Bengt sakta och hviskande fortsatt sitt spörjsmål till Gunnar, men då denne ej ville svara, sade Bengt:

– Kom du Gunnar, ska vi följ’s åt, och gå ut efter litet mera te’ å’ lägga på spisen – och mekaniskt följde honom Gunnar. När de voro utkomna under Guds bara högblå himmel, från hvilken måne och stjernor i tusental blickade emot dem, då brusto länge hämmade tårar ur den unga Gunnars ögon, och han sade, medan de sakta gingo utåt den stora, af rimfrost lummiga alléen:

– Ja! nu ä’ det slut med all glädje för mig mer, vet du Bengt! – – Nu ville jag rätt så gerna gå sta’ och dränka mig, som gå här på jola och lefva. Nu skrattar och schåsar jag aldrig mer med dig, du Bengt, som alltid vi gjort hittills, allt s’en vi va’ små pojka’.

– Ja, det säger jag – svarade Bengt, som mera fästade sig vid Gunnars sista mening än de förra – det säger jag för sannt, att aldrig, nej aldrig hade jag tagit städsel af patron, om det intet var’t för att bli kamerat med dej, och flöttar du så flöttar jag, de’ ä’ klart som sola och säkert som Gud fader. Men de’ va’ sannt: hva’ ä’ det nu som du grubblar på? Har du fått banner af gamla mamsell? Tvi! så’nt ska’ en intet bry sig om. Gumma’ blir arg ibland, fast ho’ ä’ en fasligt beskedlig menniska dessimellan. Men banner af qvinfolk, det ä’ ändå intet att bry sig om. An’t är det nog: har du var’t ihop och trätt med någon af tösera? Tyst! nu vet jag ’et! Nu rann det opp för mig! Lena, som annars alltid springer efter dig, båd natt och ljusan dag, ho’ har blifvit onder på dig, och trätt på dig, och fast du svär och spottar när ho’ vill kössa dej, så gråter du nu kanske när ho’ ä’ arger.

– F .. och intet jag gråta! – sade Gunnar, och torkade tåren ur ögat. – Nej minsann, det är nog värre! Gud gifve hon vore arger på mig, då vore allt bra.

– Nå, hvad är det då – sporde Bengt, hvars nyfikenhet steg för hvar minut, och efter ännu några frågor af Bengt, och undvikande svar af Gunnar, sade denne:

– Åh jo! jag ska’ nog säga dig hur det ä’ fatt. Vi ha’ ju varit go’a vänner se’n vi va’ små pojka, och derför ska’ jag nu tala rena sanningen, och säga dig hur illa förspändt det är för mig. Jo, ser du! du vet sjelf att den förb. Lena (Gud förlåte mina synder, som nu så säger), sprungit efter mig hela långa året, som om hon hade varit rasande, fast jag aldrig, nej aldrig har tålt ’na. Men i höstas i minnerveckan, då alla lekstufvera va’, då var hon som allravärst, för då låt ho aldrig bli mig, och Gud vet hur det bar till, men då, den der söndagsqvällen då vi va’ i Aspås, då det var ett så förfasligt otäckt supande, så båd’ du och jag, som annars aldrig supa, utan hafva så godt beröm om oss, blefvo smita som kajor, då vet jag aldrig huru jag kom till att dumma mig, men säkert är, att se’n dess har jag ändå mindre kunnat tåla den förb. Lena (Gud förlåte mig, som så säger). Och nu, ser du, nu kommer hon och gråter och skriker och säger att jag gjort ’na olycklig, och att jag har förfört ’na, och Gud vet intet hvad, och att hon nu är med barn, och att det är min skuld, och att jag ska ta’ henne te’ äkta, och att patron och mansell Sara sagt att de ska’ tvinga mig till ’et, och mycket mer dumheter som hon säger.

– Tvi! – sade Bengt, och spottade, – tvi, det dera ska’ du intet bry dig om. Det är ingen af oss som intet sett hur den satans slinkan sprungit efter dig, och det kan väl hvar klok menniska begripa dessutom. Hon ä’ ju hela fyra eller fem och tretti åren, den le’a kanaljen, och du som bara är tre och tjuge, du – skulle tyckt om ’na! Nej, det bär då aldrig till! Utan neka bara, och låt ’et se’n stå sitt kast.

– Ja, ja, men sanning är det ändå – sade Gunnar långsamt och dystert – och sanninga ä’ intet godt att förneka, för hvarken Gud eller menniskor.

– Ja, de’ ä’ fälle sannt – svarade den något litet mindre samvetsgranne Bengt – men se! hon har ju ändå inga vittne’ på ’et, och då gör du väl ändå fälle bäst, om du nekar till alltihop. Se’n, om barnet blir vid lif, kan du ju bidra’ till det på något sätt. För aldrig, nej slättet intet, tog jag Lena, om jag vore som du. Fy f .. det vore som att stå som en hund, fastläster i en hundbo. Nej, hellre hvad som helst, men Lena tog jag aldrig.

Så här samtalade de båda unga drängarne tills långt fram på aftonen, och när de andra slutligen gingo in åt köket för att äta qvällsvard, sade Gunnar sig ej må bra, utan stannade qvar i drängstugan.

– Ja, ja din skälm! – sade då någon af de andra drängarne. – Vi begriper ’et nog, du har fått sådan en dugtig traktat i dag af Lena och de andre tösera, att du orkar ej med gröten.

Men på detta svarade Gunnar intet, och Bengt sade heller icke något, men gick likväl in och åt gröt, och fann då tillfälle att kalla Lena, som var tillstädes, både för en mara och en gammal sädesharpa, och ett otäckelsestycke, hvaremot Lena fann tillfälle att kalla Bengt för en hundvalp och en galgfogel, samt slutligen att i vredesmod slå honom en dugtig örfil, och derefter springa sin väg, in åt herrskapsrummen, der hon visste sig vara i säkerhet, i sin egenskap af huspiga.

De få öfriga dagarne af veckan framflöto under trägna arbeten, och Gunnar gick nedslagen och med sänkt blick hela tiden, och Bengt fortfor med sina råd, att han bara skulle neka och «ideligen neka», såsom det allrabästa medlet att komma «ifrån ’et alltihop». Men när söndagen kom, då öfverföll det Gunnar en kall rysning, och gick lika som ett stygn genom bröstet, då han fick befallning att gå upp till patron på hans rum, emedan «han ville tala vid Gunnar».

Med tunga, långsamma steg begaf han sig upp till sin föga älskade husbonde, och hans bleknande och rodnande, hans förfärliga tummande af sin söndagshatt, gaf nogsamt tillkänna för den räfsluga patronen, att den arma Gunnar anade hvarom frågan skulle blifva, och under hela det tilltal, mera allvarligt än just förebrående, som hans husbonde höll till honom, såg han aldrig upp, ej heller svarade ett enda ord, men när patronen ville att han skulle bekänna, samt ville affordra honom löfte att gifta sig med Lena, i hvilken händelse han lofvade honom ett mycket godt torp, hvars åbo just skulle afflytta derifrån den kommande våren, då förblef Gunnar lika stum, och kunde på intet sätt förmås till någon bekännelse, och blef allt mer och mer ståndaktig i sitt förnekande, när patronen började, först att brumma och befalla, samt derefter att pocka och hota. Efter nära en timmas pinligt förhör fick han ändteligen gå sina färde, när patronen började misströsta att någonsin «få bugt på Gunnar», och det första Bengt sade till honom, så var det:

– Nå, du har väl nekat friskt, vet jag?

– Åh ja! – svarade Gunnar med sorglig och modfälld röst, ty om han stod på sig, uppe hos den allmänt något litet hatade patronen, så sjönk modet, när han sedan befann sig allena med Gud och sig sjelf.

Söndagens middagsmåltid brydde han sig icke om, bara för att slippa se Lena och alla de andra, utan lade sig i stället, och lyckades somna in från alla sina, sannerligen icke så små bekymmer och samvetsagg. Men på eftermiddagen blef han plötsligt väckt af Lenas ohyggliga röst, som likväl bara antydde honom, att han genast skulle gå upp till mamsell Sara, emedan «hon ville tala vid honom». «Herre Gud!» suckade han för sig sjelf och ref sig bakom örat, «hvad sorg och olycka en kan komma uti, bara för det satans bränvinet, som jag allt ifrån denna dagen aldrig vill se mer.»

Med ändå tyngre steg än förra gången, gick han upp till den gamla, allmänt älskade och vördade mamsellen, patrons äldre syster, och som nu efter sin svägerskas död skötte broderns både hus, husfolk och barn, och detta allt, så fullkomligt väl, som endast dessa gamla tillgifna ogifta systrar kunna det göra. «Ack min Gud! hvilken pers jag nu får stå igen!» tänkte den stackars Gunnar, medan han gick trappan uppföre, och en lång stund stannade vid dörren, innan han beslöt sig att öppna den. Slutligen tvang han sig likväl att lägga handen på låset, och straxt derefter stod han inför den fruktade domarinnan; ty vår fruktan kommer lika ofta af kärlek och aktning till en person, som af räddhåga för densamma.

Den gamla mamsellen, som annars brukade se så vänligt på den unga, raska, alltid villiga och hjelpsamma Gunnar, och hvars vackra, rena och öppna utseende dessutom förmildrade hvarje blick, helst en qvinlig, hon såg nu allvarlig och högtidlig ut, som Fredrikas allravärsta domkyrka. Gunnar vågade nu långt mindre se opp, än när han stod framför den rödhårige, baksluge brodern, och när den gamla mamsellen i få, men allvarliga och grannlaga ord föreställt honom, icke allenast hvad han brutit mot Guds och mensklig lag, utan ännu mera att han så förhärdadt nekade dertill, då brast Gunnar ut i gråt, och när från en sidodörr kyrkoherden i församlingen, en särdeles älskad och aktad herde för sina får, och den af hvilken Gunnar, för få år sedan, lärt sin väl fattade kristendom, och emottagit sina första nådemedel, sakta och högtidligt trädde in i rummet och förenade sina ord med den vördade matmoderns, då motstod han ej längre samvetets högt manande röst, utan, glömmande alla Bengts välmenande råd, och sina egna, halft onda, halft ursäktliga föresatser, bekände han genast sin synd.

Men nu kom ett annat kapitel: Han ville gerna erkänna barnet, gifva Lena hvad som helst, som stod i hans makt, men – – – han ville under alldeles ingen förevändning gifta sig med henne.

Kyrkoherden och den gamla mamsellen föreställde honom förgäfves, att när man gjort illa, så måste man godtgöra detta så som Gud befaller, och icke så som man sjelf behagar, ty dermed sonar man hvarken Gud eller den person man förorättat. Den värdige prestmannen talade varmt och öfvertalande, och ynglingen tyckte sig åter vara förflyttad till den tid, då han såsom skriftebarn stod framför sin älskade lärare, och till altarrunden der han, af dens hand som nu talade, för sina aflagda heliga löften, mottagit Guds nåd, under form af bröd och vin. Minnen och känslor hopade sig öfver honom, han blef åter till barn och sade slutligen detta olycksaliga ja-ord, som band en black om hans fot och en sten vid hans hjerta, och som i framtiden pressade ångrens tårar så ur den andliges som den gamla mamsellens öga.

– Ja, nu är det gjordt! – sade Gunnar, med en viss stum förtviflan, när han, nedgående till drängstugan, råkade Bengt. De båda unga drängarne gingo ut åt samma, af rimfrost och månsken glindrande allé. Men hur olika var nu ej allt! De gingo båda tysta. Den ena hade ej håg att berätta, den andra hade ingenting mer att råda.

– Ja! här gingo vi i onsdags om qvällen – sade Gunnar slutligen – och olycklig tyckte jag mig vara då, men se det var ett intet mot hvad jag nu känner mig. Jag minns att jag då tittade upp i himmelen och tänkte på Gud fader, undrade om det kunde vara hans vilja, att jag skulle ta ’na, och då tänkte jag riktigt, att om jag kunde se minsta molntapp på hela himlahvalfvet, så skulle jag tro att han ville’t. Men aldrig en enda det fanns! Men se nu! Nu går ett stort, svart, besta-moln tvärs öfver månen, och se nu! nu vet jag med, att jag hade bli’tt fördömder, hade jag intet tagit ’na, för det sade kyrkherrn för säkert.

– Asch! – sade Bengt, som inom sig kände stor håg att derom vilja tvista, men som dock hade stor försyn att direkte förklara för lögn hvad «kyrkherrn» sagt, emedan äfven han var en af dennes skriftebarn, och hade vant sig att anse den vördade lärarens ord som kommo de från Gud fader sjelf. Stumma gingo de båda ynglingarne framåt. De hade inga af bildningens och förbildningens sofismer att trösta sig med. Sagdt var sagdt, och gjordt var gjordt, och med friheten tyckte sig Gunnar hafva förlorat icke en del, utan allt. Bengt, annars så språksam, kom sig icke ens för att fråga om några omständigheter af Gunnars samtal med kyrkoherden och sitt husbondfolk, och fick heller icke veta mer än att det skulle «ljusas» på sjelfva «jula-afta», som var på söndag, och att Gunnar till våren skulle taga emot Viken, ett stort, både godt och vackert torp, borta vid en större insjö.

– Nå men du måste väl åtminstone få ett rasande hederligt «bröllup», när du tar den maroggla’ – sade Bengt efter en lång tystnad, men med sin vanliga glada muntra ton, ty tankan på bröllop hade ändå för ett ögonblick öfvervägt tanken på vännens sorg.

– Åh ja – svarade Gunnar liknöjdt, men ändå suckande – nog blir det sådant tids nog.

– När då? – frågade Bengt.

– Åh, till trettene eller så bort åt, blir det väl – svarade Gunnar förläget.

– Hoppsan! – sade Bengt tröstande – kanske det blir intet så tokigt i längda, fast det ser illa ut te’ börja med. Nog ä’ Lena ena dugtig och katig menn’ska, och nog kan ho’ stå för ett hushåll, lell, och nog – – –

– Ack! slipper jag bara höra’t! – afbröt honom Gunnar. – Du vet intet, och ingen ska få veta’t hur litet jag kan lida ’na.

När Bengt fann att inga tröstegrunder ville hjelpa, föreslog han att gå hem och lägga sig. Gunnar följde mekaniskt med, men icke fann han något af sin vanliga goda ungdomssömn på sin stråbädd, denna natt.

Imellertid sutto herrskapet deruppe omkring sitt tébord, samma söndags afton, och man kom händelsevis att nämna eftermiddagsscenen.

– Jag vet icke – sade kyrkoherden – men sällan har det förefallit mig så svårt att fullgöra min pligt, som i dag. Det fanns något i den stackars ynglingens uppsyn, som förrådde en inre förtviflan, som han förgäfves försökte kufva, men som sannerligen kom mig att önska, att jag icke en gång ångrar den myndighet jag tog öfver honom, bestämmande öfver hans framtida öde.

Patronen rörde förtvifladt i sin heta tékopp, utan att se opp.

– Jag säger nästan detsamma som kyrkoherden – genmälte mamsell Sara. – Det bar mig rysligt emot att, enligt din vilja, min bästa broder, som annars plär vara så tolerant i dylika fall, söka att öfvertala den arma gossen till detta – ändå icke rätt passande – giftermål.

– Min vilja! Kors! Hur kan du säga så! – stammade patronen. – Aldrig har jag hört dig icke vilja hafva lika mycket ordning i huset, du som jag; snarare litet mer än jag. Och alls ingenting opassande finner jag i detta giftermål, bönder imellan, helst när man hjelper dem på fötterne, efter – – – efter de båda ha’ tjenat här i flera år. Han var minsann så stursk och oböjlig, den lymmeln, mot mig – fortfor patronen när de andra tego – att – – – att gjorde jag rätt så – – – så – – –

Men ingen fortsättning följde.

– Åh ja! – svarade kyrkoherden långsamt – jag kan just icke säga att i de åren, som skilja dem, ligger något så väsendtligt skäl att finna detta äktenskap opassande, ty – man ser ju så ofta bland allmogen, att hustrun är äldre än mannen, och att hjonelaget är ganska lyckligt ändå. Men jag vet intet huru det är: Denna Gunnar har alltid, allt sedan han var liten gosse och särdeles sedan han gick och läste för mig, legat mig så ömt om hjertat, och det var mig alltid en glädje att se in i detta rena, öppna, glada anlete, som alldeles återspeglade en själ och’ ett hjerta, lika öppna, rena och goda. Hade den gossen fått studera, så hade det blifvit ett klart ljus, ty ljusare förstånd och klarare begrepp såg jag sällan hos någon så alldeles obildad, och jag tänkte alltid när jag såg honom, att vore han ej så lycklig i sin okunnighet, så kunde man sannerligen gräma sig öfver att vetenskaperne gått miste om ett sådant hufvud. Men nu såg han ju så genom-olycklig ut, och en flygtig tanka rann upp hos mig, att om han valt en annan bana, så hade han åtminstone kanske undgått denna sorgekalken, ty det svider i mitt hjerta att tänka, huru han blott af pligtkänsla skall förmå sig att förena sitt öde med den der Lena, som jag – Gud förlåte mig derför – aldrig rätt kunnat med, allt sedan hon för några år tillbaka flyttade in i denna församlingen, ehuru jag måste tillstå att jag vet ingenting ondt om henne.

– Ack då tycker herr kyrkoherden alldeles som jag – inföll mamsell Sara. – Hon är en rask och dugtig arbetsmenniska, det medgifver jag gerna, men hon har för mig en så vidrig uppsyn, att jag aldrig kan vänja mig vid det skarpa ansigtet, utan alltid, likasom skyggar undan för detsamma.

– Ack! sådana inbillningar! – sade patronen och steg upp, och gick otåligt fram och åter på golfvet. – Men det är så likt eder, j gamla ogifta möjungfrur. Ni kunna aldrig tåla vackra pigor, äfven om de skulle vara de allrabästa i sin sort.

– Ack! min värdaste herr kyrkoherde – sade mamsell Sara leende, och vändande sig till sin gäst – huru kan det komma till att vi, arma gamla flickor på öfverblefna kartan, alltid skola beskyllas att inom oss hysa den lede fienden: afund, helst på andra yngre och dejligare qvinnor? Troligen är det emedan vi sjelfva väcka så liten afund, utan fastmer en evinnerlig medömkan, blandad med en god portion förakt.

– Ja, så är det, – genmälte kyrkoherden – menniskorna döma om dessa varelser lika blindt, skeft och obilligt som om alla andra, och det kommer sig mest deraf, att ingen känner mer än sig sjelf, och de mesta göra detta dåligt nog, ty kände de sig fullkomligt sjelfva, så vore de säkert långt mildare i sina omdömen om andra.

– Nå ja, allt det der må ju vara hur det vill och som det kan – sade patronen, som just aldrig hade några öfverloppstankar från sin hushållning, och som nu, af sina särskilda orsaker, hvilka endast han sjelf kände, gerna ville hafva något annat samtal å bane – men säkert är att gamla mamseller och vackra pigor aldrig draga jemt, och derpå spela vi ett parti bräde, herr kyrkoherde.

Mamsell Sara, som nu för väl insåg att hon icke skulle kunna få tala några själfulla ord med den värdige prestmannen, svarade skrattande, och under det hon sjelf satte fram brädspelet:

– Ja ja, nog trodde jag mig kunna förtjena månget hårdt tillmäle, om just icke att afunda Lena sitt kolsvarta hår, sina penslade ögonbryn, sina skarpa ögon och granna ansigtsfärger. Nej minsann! Skulle jag afunda henne något, så vore det snarare den unga Gunnar, ty han har i alla tider varit min stora favorit.

– Ja ja, det tror jag nog! – sade patronen skämtande, och slog förfärligt i brädspelet, och ropade: troja-dus! Och nu blef ej fråga om annat än «fem band, och sinka-dus, och Jan» etc. mellan de båda herrarne; men mamsell Sara gick ut i ett af de andra rummen, der patronens barn, tvänne halfvuxna gossar, och deras informator sutto och roade sig. Till dem bar hon in en korg med äpplen, och skämtade med dem godt, gladt och vänligt, nu som alltid.

I huset hördes intet ett ord om hvad som skulle ske. Patronen var gladast slippa både tänka och tala om Lena och Gunnar. Mamsell Sara kände något motvilligt att berätta derom, förr än lysningen försiggått. Informatorn och smågossarne visste således ingenting. Lena hade fått sin vilja fram och ville till söndagen njuta af det andra folkets öfverraskning. Gunnar bara teg och arbetade, men sade icke ett enda ord, som han kunde undvika, och Bengt fann, tvärt emot sin vana, för godt att äfven tiga med något, som han kunde få berätta.

Aftonen före «Tommeda’» bad Gunnar om en del af sin innestående lön, samt om lof att få gå hem till sin gamla moder, och sedan till staden för att köpa «ring och begåfning», dertill strängeligen uppmanad af Lena, och äfven af sin egen vilja; «ty,» tänkte han, «har jag tagit den onde i båten, så vill jag ock med heder föra honom i land, det må se’n gå hur det vill.» Om aftonen när Gunnar slutat sitt arbete, gick han således med tunga, långsamma steg bort till skogen, der hans gamla, honom innerligen kära moder bodde i en liten stuga, i hvilken Gunnar till en del uppvuxit, ty redan i hans barndom dog hans fader, som varit en rik egen hemmansbrukare, ifrån henne och en äldre broder, lemnande både dem och enkan i stor fattigdom, allt till följd af supande, hvarför Gunnar ock fått ett stort hat till bränvin, och ofta runno honom i hågen dessa moderns ord, när han som dräng flyttade till den rika patron på Grantorp: «Ja, ja, hade icke far-din (Gud gifve hans själ frid och nåd!) tyckt så mycket om det leda bränvinet, så hade du kunnat slippa att gå ut och tjena för, utan gått hemma hos mor-din, och skött om båd’ henne och gården. Låt derföre se att du sjelf aktar dig för det le’a tyget.» Och nu! huru hade väl Gunnar följt detta välmenta råd!

Vägen var lång, och det var först helt sent på natten, som Gunnar klappade på moderns dörr.

– Miskundelig Gud! – sade den gamla, som alldeles icke väntade sonen nu på söckendagsaftonen. – Hvem är det, som går med karlasteg och så sent på natta bultar på mi’ dörr?

– Åh, det är inga tjufvar – svarade Gunnar – utan det är bara jag. Låt nu opp för mig, käraste mor.

– Kors! är det du Gunnar! – utropade modern glad. – Vet du, jag blef så dann, att hvar blodsdroppa stelnade i mina gamla ådror. Men hvad kommer det till att du kommer så här dags? Jag väntade dig icke förr än juladagen, efter vanligheta.

– Åh ja, jag tör väl komma då med – svarade Gunnar, som väl visste hvarför det kanske låg den gamla goda gumman något litet om hjertat, att han skulle komma på juldagen, som vanligt. Och härmed kastade sig Gunnar, trött af dagens arbete, af den långa vägen i skog och moras, och mest ändå af sitt tunga sinne, på en gammal träsoffa, der han förr i sina gosseår alltid brukade att ligga. Här förblef han stilla några ögonblick, med sluten mun och slutna ögonlock, kaotiskt betänkande hur han skulle börja sin bekännelse för modern. Denna framgick slutligen till sonen, tog en brinnande töresticka i handen och lyste på honom in i ansigtet.

– Hur i alla verldar är det med dig, pojk’! – sade hon – du ser mig ända sjuker ut. Du är så blek som ett lakan. Du har fälle aldrig gett dig på det leda supanet, det illtyget?

– Åh nej! Det är väl annat f ...tyg till på jo’la, andra ugglor i måsen – sade Gunnar och satte sig långsamt upp.

– Miskundelig Gud! – utropade gumman ängslig. – Hvad är det nu? Intet ä’ du körder från patron? Intet har du fått huda full af stryk? Intet har du – – – men den gamla hann icke längre, förr än Gunnar reste sig upp till sin fulla längd, som var tre alnar och två tum, och förtrytsamt svarade:

– Jag! – – körd från patron! Jag! – – få stryk af den! Nej, jag ville intet rå’ honom att sticka stad! – Åh nej, käraste mor! det ä’ väl annat – fortfor han med sorglig, vemodig röst. – Det är allt illa ändå förspändt för mig. Vet j hvad! Eran stackars Gunnar är tvungen att gå sta’ och gifta sig!

– Tvungen! – sade gumman, först litet förundrad, men, betänkande sig ett ögonblick, tillade hon: – Ja så, jag förstår, ja – det var visst intet just så bra, men så har väl äfven det en öfvergång.

Den gamla fann saken hvarken så svår eller så förvånande som Gunnar sjelf, eller som han trott hon skulle göra.

– Nå, med hvilken af herregålstöser’a ä’ det då, ty någon af dem begriper jag nog det skall vara? Det må väl icke vara den der katiga Lena ändå? – sporde mor Ingrid.

– Jo just hon! – svarade Gunnar, djupt suckande, och berättade nu modern, ändå utförligare än till Bengt, «hela det satans supemötet i Aspås», som gjort hela hans ofärd, som han kallade det. Vidare, berättade han sin moder, för att, som han trodde, något litet trösta henne, att han fick ett godt torp till «Wafferdagen», fick hederligt bröllop på herregården och kanske annan hjelp derifrån äfven, och när han slutat tala, började den gamla följande monolog, ty vi måste bekänna sanning, att Gunnar låg med tillslutna ögon, och hörde icke mycket af hvad modern sade, ehuru han ingalunda hvarken föraktade det eller sof, utan snarare låg och jemnförde alla sina fordna rosendrömmar med den tistel- och törntäckta verkligheten, jemnförde den framtid han anat, mot den som nu låg och grinade mot honom, suckade och jemnförde. Under tiden ordade den gamla:

– Ja, ja! – suckade hon – äfven här var ju det satans bränvinet ändå med i spelet! Men, det kan gå bättre än en tror. Ja – Gud fader gifve dig lycka och fröjd i detta ditt äktenskap, likasom i allt annat, käraste min Gunnar! (Efter litet begrundande) Så – så – – i minnervecka således! Men hva’ ä’ de’ för dumheter! Tocket kan man narra en pojk’ med, men intet ett gammalt qvinnfolk. Men, kanske du minns galet? Åh ja, gör du så! Och torp får du, som ä’ mycket godt. Och bröllop får du, säger du ju, på herregåln, och dansepenga tör då bli hederliga nog, och så ska du ta’ emot Vika till våren, men se dertill ska du ha båd’ ko och annan utredning, men se det blir kanske för dansepenga’, och nog kan Lena rida för rusthållet, som man säger, det ä’ intet farligt, det ä’ jag intet rädd för, och intet kan hon vänta sig snart, just; – fast, det kan just ingen rätta sig efter. (Efter en liten tystnad) Nå menar du jag blir buden på bröllopet?

Denna sista fråga gjordes i en högre och litet bestämdare ton. Gunnar väckte till och sade:

– Ja bevars, kära mor, det blir j säkert.

– Ja, då får du sannerligen – yttrade mor Ingrid – bedja Lena om en ny udd till mitt gamla lin, och ett annat band till mi’ hvita bindmössa, för annars kan jag slätt intet komma dit, bland en sådan myckenhet af folk.

– Åh nej, käraste mor! visst intet vill jag be’ Lena om någonting, utan då vill jag tusen gånger hellre köpa er de der sakera i morra i stan.

– Åh kors, intet ska du ta’ dina stackars små penga’ till det slarfvet, dem behöfver du nog ändå, och mer te’ om du hade.

– Åh lappri! de räcka nog te’ det som jag ska ha’ i morra i sta’n, och se’n blir fälle någon råd – svarade Gunnar likgiltigt.

– Lä’ mej se! Hva’ ska du köpa allt i morra? frågade den gamla.

– Jo, – svarade Gunnar, allt med den rysligaste liknöjdhet – det ska’ väl bli ring, och så bok, och så handskar, och så vill ho’ partu ha en silkesduk.

– Tyst! – sade den gamla hjertliga modern, och skyndade bort till ett gammalt, af ålder kolsvart skrin – Tyst! sölkeduk ska’ du få af mig! Och den som ä’ granner till! Vill du kosta på mig båd’ udd och band, och en smula snus dessutom, så ska’ jag hjelpa dig med begåfvinga, och du ska’ få sölkeduk som förslår nå’t!

Och härmed framgick den gamla till spisen, tände åter på en blossande töresticka, och uppvecklade triumferande något, som hon hade i handen, och lyste derpå med stickan, framgående till Gunnar, som alltjemt låg på den hårda trädsoffan.

– Ser du baraste! – sade den välmenande gumman, hållande den brinnande stickan i mun, och Gunnar såg verkligen ett mörkt skynke, väl icke förslitet, men alldeles förlegadt, och hvarpå ej en enda färg kunde urskiljas, utan såg alltsammans gråbrunt ut och talade sjelft om sin höga ålder.

Gunnar tog i den gamla halsduken, vände litet på honom, och det gjorde honom så ondt när han nödgades säga:

– Åh nej, käraste mor! Behåll eran silkeduk sjelf. Den är nog galant, det förstås, men se Lena: ho’ vill väl ha’ det som lyser i öga’. Det ska fälle vara båd’ rödt och grönt och gult och alla färger i den.

– Åh! – svarade modern litet förtrytsamt, ty hon hade alltid satt ett högt värde på denna «sölkeduk», som hon sjelf fått i «begåfving» i fordna dagar. – Jag tycker ho’ lyser nog sjelf med de der kolsvarta öga’ och röda kindbena, och ramsvarta benade håret, att hon kunde väl ha litet mörkvulna kläder, nu när ho’ ska bli’ ena torparehustru. Jo, jo! – suckade den gamla, under det hon åter högst sorgfälligt hoplade och inlade sin klenod, allt med sin flammande sticka i mun – jo, jo! högfärdig och fåfäng det tör hon nog bli, stackars min Gunnar!

Gunnar suckade, men om han just tänkte på högfärden och fåfängan hos Lena, det kan man icke så noga bestämma, eller om icke detta uttryck: «stackars min Gunnar!» från moderns läppar uppjagade sucken ur sonens bröst. När man lider, så suckar man när man blir beklagad, suckar när man icke blir det, suckar för allt.

Gunnar hade redan ätit sin «qvällsvard» innan han gick hemifrån. Modern hade dessutom rätt ingenting att gifva honom, utom ett par sura äpplen, som Gunnar tackade och tog, men icke åt upp, utan han lade sig, och – tack vare ungdom och arbete, ålderdom och trötthet: sömnen, denna nattens engel, steg ned i den låga stugan, och lade sitt välgörande finger på moders och sons öga.

Tidigt den följande morgonen stod Gunnar färdig att gå till staden, tog ett kort men vänligt farväl af modern, som än en gång varmt och innerligt välsignade hans «ingång och utgång», lofvade henne säkert att återkomma på juldagen, och att då hafva med sig båd’ udd och band och snus, och sådant dessutom, som han alltid brukade medföra på juldagen.

Inkommen till staden, gick Gunnar först till guldsmeden, tummade och besåg hans ringar, men lät den säljande sjelf leta ut en som passade med det dugtiga «märket», invecklade den i en papperslapp och betalade den 25 procent mer än den var värd, under ett af guldsmeden stereotyperadt skämt, som denne brukade vid alla tillfällen, då unga vackra drängar kommo och köpte vigselring. Denna var af silfver, förgyld, och i trenne stora krusiga vågor, så att den såg nästan ut som tre ringar. Derefter gick kan till bokbindaren och bad att få en «granner bok med fodderal» och fick det äfven, men som bokbindaren var en torr tvärvigg, så slapp han allt obehörigt skämt, utan betalade bara sina 2 Rdr och gick vidare till handelsman Bäckrot vid torget. Der stod en liten mamsell i boden, som Gunnar kände, emedan han ofta varit der i ärender för både patron och mamsell Sara.

– Ja – sade Gunnar förlägen, när han kommit fram till disken – nu skulle jag väl ha’ handskar och en granner silkeduk och en udd och ett mösseband.

Mamsellen tog artigt, vänligt och leende reda på denna något gåtlika begäran, under det hon ideligen och beständigt svarade andra bondgubbar och bondgummor, som frågade hvad «fisken kostade i år» och «sirapen» och «julekryddera» och «formeljusa», ty «på Tommedag är marknad i hvar stad», säger ordspråket, och sanningen är: att förr än då förser sig icke allmogen med sina små förnödenheter till julen, nemligen fisk, kryddor, ljus, snus och tobak. När Gunnar således vandrade vägen hemåt, helsade han beständigt på sina bekanta, som dels åkte, dels redo eller gingo förbi honom, hvar och en med en fasligt ful, lång och krusig torr fisk, kallad rokka, ett ljus fästadt i hatten, och för resten ett mer eller mindre rödmasigt ansigte, dels af den temligen hvassa kölden, dels af det allestädes närvarande bränvinet.

– Kors! hva’ han såg lång ut i syna! – sade många af dem som mötte Gunnar, men mången hedersgubbe såg icke allenast en Gunnar utan ofta två, och hade solen behagat visa sig på denna Decemberdag, så hade de säkert sett dubbla solar äfvenledes, och derefter alldeles ingen, när de tunga ögonlocken snart föllo tillsamman.

Så fort Gunnar hemkom, sprang han genast upp på loftet och hängde upp helgdagsskruden, pådrog hvardagskläderne och gick, ehuru sent det var, till arbetet.

– Nå, du? – sade Bengt frågande.

– Ja, du! – svarade Gunnar – Nu ä’ det beställdt och uträttadt.

Och dervid förblef det, ty Gunnar hade nu lika litet håg att språka och skämta, som han förr gerna gjort detta.

Julaftonen var en förfärlig dag för Gunnar. Hela förmiddagen var han osynlig, man visste ej en gång hvar, och till middagen var det knappt möjligt att få honom in i köket, för att, enligt allmän gängse sed, på julaftonen «doppa i grytan», ehuru han ej smakat det ringaste till frukost. Vädret var kallt, luften snödiger, mulen och tung, så att blott ganska få från herregården varit i kyrkan, men dessa få voro alldeles nog för att vid sin hemkomst basunera ut, att «Gunnar och Lena ramlat utför predikestolen».

Lena gick stolt och yfdes som en kalkontupp, men Bengt måste draga in den stackars Gunnar i köket, och när han var väl ditkommen, slutade aldrig skämtet och speglosorne, och – – det allra värsta af allt: man tyckte sig nu hos Lena bemärka något, som man förut icke sett, och som Gunnar allra minst kunnat begripa, om han just betraktat henne, men det gjorde han ej, utan tog de andras prat för vanligt grofkornigt bondraljeri. Lena började småningom blifva mindre stolt och äfven något litet blygas för allt som sades, och – som hon med hela ett lidelsefullt och åt en otyglad böjelse öfverlemnadt qvinnohjerta verkligen älskade den unga vackra Gunnar, började hon något försöka att med goda ord och vänlighet besegra hans rysliga köld, ty att hon med enträgen kärlighet, och dessimellan med hvassa, bitande ord icke vann något, det hade hon längesedan kommit underfund med, och ville nu gerna göra allt för att Gunnar skulle visa sig henne bevågen, och för att det andra husfolket ej skulle få säga att: «den stackars Gunnar var nödtvungen» att gifta sig med henne. Sålunda gick hon om aftonen, när tjenstfolket efter slutad afsjungen psalm uppstigit från sitt rikligen lastade julbord, bort till Gunnar med ett helt knyte i handen, och sade skyggt och vänligt:

– Käre Gunnar! du ska’ väl nu, som vanligt på juledagen, gå hem till mor-din i morgon bitti’. Helsa henne då så mycket frå’ mig, och be’ henne vara så go’ och hålla till godo min julehög äfven, ty jag har väl nu ingen närmare att ge åt. Mor och syster mina äro för långt borta; det vore godt bref råkade dem, så systermi’ åtminstone kunde komma hit till – – – till vårat bröllop.

Den sluga Lena visste att modern var Gunnars ögonsten, och att hon på denna väg skulle lättast röra Gunnars hjerta, samt att hon äfven skulle stå i en vacker dager för honom, om hon kunde inbilla honom att jemväl hon kände tillgifvenhet för sin moder.

– Tackar så mycket! – sade Gunnar och skrapade med stor förlägenhet på foten, och tog både med och mot sin vilja detta knyte, som innehöll den vanliga «julehögen» eller de fyra olika sorter brödbullar, som hvar och en får, ett tjockt julljus, samt några bakelser, äpplen och annat smått, allt af aftonens välfägnad.

Juldagsmorgonen var ovanligt klar, blid och vacker, utan att derföre hafva töväder med sig, och som Bengt bedt sig lof att få följa med Gunnar, anträdde de båda ynglingarna sin gång redan i tidig otte, eller långt före dager, men som nedanet blänkte klart, rent och ljust mot den nyfallna snön, hvilken icke kommit i mängd, utan endast litet och jemnt, för att till julen städa den gamla smutsiga jorden, och som vägen väl var vild och obanad, men ovanligt vacker, hade denna morgonvandring ett visst poetiskt behag, som ingalunda undgick äfven dessa obildade varelser, för hvilka ordet poesi väl icke fanns till, men hos hvilka sjelfva elementet så mycket mera egde rum.

– Kors en sådan vacker och grann julotta! – sade Bengt – Jag tror jag såg aldrig maken!

– Du sa ’et just! – svarade Gunnar – Nej icke heller jag, och vet du väl Bengt, jag hade stor lust, för min del, att gå till Norrlanda kyrka. Krokvägen blir intet så fasa stor, och jag tycker just det skulle vara något herrligt och roligt att på denna gudomeligt vackra juldagsottan höra Guds ord och se alla ljusen brinna, och så höra oljeverket som är mi’ lust alldeles, och du vet de har tocket i Norrlanda, fast vi aldrig maktat ’et i vå’n socken.

– Ja topp! – svarade Bengt, och de båda unga började att ansenligt förlänga sina steg, ty ehuru Gunnar talat om krokvägen såsom obetydlig, var den ändå sina goda tre fjerdingsväg, ett för allt.

– Gud ske lof och tack att du något vill! – sade Bengt efter en stunds tyst och raskt framgående. – Sannerligen var jag icke riktigt rädd för dig i a’ra veckan. Du gick ända som en, som går och lurar på att göra af med sej. Jag tackade sannerligen Gud för hvar enda qväll som du kom in och lad’ dig i drängestufva, för jag frukta’ alltid du skulle intet komma, utan hänga i ett träd, eller ligga i en måse, eller ha skjutit ihjäl dig med di’ bössa, när måran kom.

Gunnar gick och teg.

– Ja, ja, nog gick du och tänkte på något slikt, det slår mig aldrig fel – fortfor Bengt, som af Gunnars tystnad stärktes i sin rysliga förmodan.

– Åh nej – svarade, efter något besinnande, Gunnar – så ogudaktigt tänkte jag väl icke, fast jag mången gång bad Gud om dö’n, som om en Guds gåfva. Nej, sjelfspilling blir jag väl aldrig, när jag inte blef ’et när far dog, och bror min kom i olycka, och allt det vi egde brann upp, och det allt för det leda bränvinets skuld. För ser du, far hade den fule vanen te’ å supa, och den lärde han till Jonas, och Jonas förföll i all slags last och elände, och gick ute och dref i byggda, vi visste aldrig hvar. Men så kom han hem en qväll och såg så fasligt förstörder ut, och då hade vi intet sett honom på flera månar, och han såg sig om i hvar vrå i stugan, som om han varit rädd för något. Mor bjöd honom mat, men han pockade bara på bränvin, och så kom flaska’ fram, och så satte de sig till att supa, båd’ far och Jonas, och det varade tills långt fram på natta, så båd’ jag och mor, se’n vi förgäfves gråtit och bedt dem, fick gå och lägga oss. Slutligen trillade far under bordet. Då vaknade vi, (ja mor hade aldrig sofvit,) och det var med stor möda, som mor och jag hjelpte’n i sängen, för se Jonas bjöd intet te’ att hjelpa till. Och då bad mor honom så obegripligt, och med så ömma ord, låta bli’ att supa mer, utan gå sta’ och lägga sig jemte mig i soffan, men det sade han abslut nej till, och var inte just så mycket supen, för han tålde obegripligt, utan när bränvinet var slut, svor han litet öfver det, men tände sedan på fars tobakspipa och gick ut. Vi trodde han skulle snart komma igen och lägga sig, så vi lät dörra stå oläst, men han kom intet, utan vi somnade ändteligen. Men miskundelige Gud, ett sådant uppvaknande! Hela stugan stod i ljusan låge, fähuset och ladan var redan nerbrunna. Det var med yttersta möda mor och jag kunde släpa ut far, och litet af hvarje ur stugan. Vi fick lägga far ute på kalla marken, för han sof som en sten, och Jonas fanns ingenstädes. Men du må tro, käre Bengt, detta var ändå intet det värsta: dagen efter att elden gick öfver oss, så dog far; och samma dag tog de fast på Jonas, som hade rymt ur länshäktet, samme dag han skulle föras hemåt te’ tinget för att få sitt straff, och det var derför han inte ville ligga i stufva’ utan gick ut och lad’ sig på hö-rännet, och har väl med sin pipa kommit att tända på, för elden hade kommit från fähuset, det syntes af vind. Fäet hade han då kört ut lell, det var det enda han tänkte på, innan han sprang sin väg, men han trodde väl aldrig att elden kunde gå till manhuset, ty så elak kan jag aldrig tro han var. Och nu skall jag säga dig, att den dagen då far jordades, och då mor inte hade så mycket hon kunde luta sitt hufvud emot, och då de kommo hem från tinget och berättade att Jonas, som de ånyo haffat, hade slitit spöstraff, då gick jag bort till en stor, djup brunn, som vi hade, och der stod jag en lång stund och gapa ner i brunn, för se! jag hade intet gått och läst då ännu, och Gud förlåte mig de tankar jag då hade, ty de va’ intet go’a, och när jag intet då häfde mig i brunn, så gör jag det väl icke nu, när jag har bättre vet’, utan trökar me’et hur svårt det känns och tycks.

– Kors! – sade Bengt förvånad – den paschasan har du aldrig talat om för mig förr. Nog har jag väl hört att det brände för er, och att du hade en skälm till bror, som se’n blef död, men intet visste jag hufvert allt der gått till.

– Åh nej – genmälte Gunnar – det var minsann ingenting roligt att tala om, och jag hade intet talt om det nu heller, om det intet varit så längese’n, alltihop, och om jag intet velat bevisa dig, att sjelfspilling blir jag aldrig, när jag inte blef ’et då.

– Var det då verkligen di’ mening, att vräka dig hufvestupa i brunn – frågade Bengt förvånad.

– Ja, kontant min mening.

– Nå hvarför gjorde du ’et intet då?

– Jo, det vill jag äfven säga dig: det va’ minsann intet mi’ förtjenst, utan det var ena lita hynda jag hade, som hette Zemire, som kom och nafsa mig i bena och småskällde, och ända som helsade mig från mor, som jag höll så förfasligt utaf, att det nästan var för att slippa se hennes lidande, som jag ville göra utaf med mig, och då när hynda så der alldeles som helsa frå ’na, då började jag först att kunna gråta, och grät så obegripligt, och då gick Zemire före och jag efter, och hon såg sig bakefter för hvart steg hon tog, om jag skulle vara med, och det va’ ända rörande att se, för det var som skulle mor bedt henne göra allt det der. Och så kom vi Zemire före och jag efter, bort till ett eländigt brygghus eller kölna, som vi hade, och som intet hade brunnit, och der satt mor på ett litet skrin, som vi lyckats få draga ur lågorne när stufva’ brann, och hon grät så, men när jag kom då slog hon armarne om mig, och sa’ att hon ändå hade mig, och tackade Gud så innerligt för det, och då var jag så genomglad, att ej ha vräkt mig i brunn, och gett henne den sorgen på köpet. – – Men nu ska’ vi väl intet tala om så’n bedröfvelse mer. Gud ske lof det är förbi, som bäst är, och om jag nu bara kunde utreda mig, och ske rätt med det der Vika och – – med Lena, och så jag kunde få ta’ mor till mig, så hon slapp sitta der oppe i skogen, så ensam och hjelplös, och att ho’, Lena, blef mensklig mot mor och intet hundfila ’na, så kunde det väl kanske gå för sig på längda. Eller tror du intet det, du Bengt?

– Jo, serra tre! hva’ jag det tror! – svarade Bengt, som hade en obeskriflig håg att bara åter få se Gunnar glad och munter, och som dessutom längeseden vänjt sig vid tankan på giftermålet, och som i allmänhet hvarken tänkte länge eller mycket på hvar sak, ej heller sörjde länge eller mycket öfver någonting. – Der i Vika – fortfor han – kan du få ’et rasande bra och galant, och dräng ska du ha’ för herrgårdsdagsverkena, och då vet du att jag ä’ så god som en annan, och då ska’ jag säga mig upp i vår, och så ska’ jag komma till dig till hösten, och det ska’ bli fasa galant och roligt, och ä’ vi två, nog ska vi förmå hålla Lena i skinnet, så ho’ intet blir alltför oregerlig.

Gunnar teg en stund, men derefter sade han:

– Nej, Bengt! vet du, det ska vi intet göra ändå. Först på låt det, som sagdt var, så roligt och galant, att du skulle bli dräng åt mig; men vid nogare påseende, så passerar det slättes intet. Nej, det blir aldrig bra i längda, att du skulle vara dräng och jag husbonde. Vet du dertill ä’ vi för goda vänner, och tyckte jag något, så skulle jag endera tiga me’et, eller ock skulle jag säga’t, och då blef du arg, och då blef jag med arg, och så kom vi ihop och gräla om ’et, och så blef det kif, och så flytte du, och så vore vänskapen och glädjen all. Nej, du! – Dräng skall jag nog ha, men intet skall det bli min bäste vän, utan den vill jag då och då ha’ som främmate, och fägna’n med allt som i huset kan finnas. Och dessutom kan du väl veta hur lita lön och skral kost man skall få utaf en fattig torpare, emot på herregåln. Nej du! det kunde bli’tt en fasa skillnad, som pinat båd’ dig och mig. Bäst som är.

När Gunnar sade detta sista ord, rann honom likväl i hågen minnet af denna Lena, som han omöjligen kunde lära sig fördraga, och han suckade djupt och sorgligt, men redan af denna manliga, underkufvade sorg, som icke vill beklaga sig, icke ens vill blifva beklagad.

– Åh kors! – svarade Bengt litet misslynt – det tänkte jag skulle bli’ så bra, och att du skulle tycka så mycket om’et. Men kanske du har rätt ändå. Du ä’ nog klokare än jag, det finner jag ofta, utom när du lät Lena dra dig i ofärd.

Gunnar svarade intet. Han kunde numera ej ens tala om sin olycka. Den var stadfästad, den lönade ej tala om. Gunnar var af dessa få varelser med så ljust förstånd, att han af instinkt lärt sig ordens värde, och lärt sig att icke begagna sig af den ljudande malmen, när den till intet båtade.

Men nu hade de båda ynglingarne genom snö, kärr och moras letat sig väg genom skogen, och voro nära den omtalade kyrkan, hvars orgeltoner redan kommo dem emot på den lugna klara vintermorgonen, ännu endast upplyst af de tusentals nattliga himlaljus, som alla inom kort skulle vika för dagens enda mäktiga stjerna.

– Gode Gud! – sade Gunnar, hälften för sig sjelf, hälften till Bengt – hvad det ändå är vackert att så der komma fram från mörka skogen, och då se hur klart det lyser ur den gamla kyrkan, genom alla de höga, bågiga fönstren, och så höra psalmerne och oljeverket som ljuder derifrån. Jag tycker alldeles att jag vill gråta, och Gud vet hvad det skulle vara för ondt, som intet gaf sig litet för en tocken syn, och så sången och oljetonerna tillika.

Bengt suckade andäktigt, och kände väl till någon del det samma som Gunnar, men troligen långt mindre djupt och innerligt. Tysta, och med hattarne för mun, trädde de in i helgedomen och blefvo stående på gången, alldeles midt emot predikstolen, dit en ung man just nu, sakta och högtidligt uppgick. Han talade kraftiga och innerliga ord till det församlade folket, talade om dettas dyra och heliga pligter mot Gud och likar, och när Gunnar i daggryningen gick utur kyrkan, var det med full föresats att «tåla Lena, och försöka att älska henne». Men huru han härmed lyckas lemna vi derhän. Dylika föresatser äro måhända bland de allra svåraste att gå i land med.

Solen var redan öfver bergkanten, när de båda unga drängarne ankommo till Gunnars moder, som satt allena och inkrupen vid spisen, sakta sjungande ur gamla psalmboken, och någon gång dessimellan blåsande på kolen i spisen, att de ej skulle alldeles slockna.

– Se der är du ju! – sade gumman glad, då Gunnar och Bengt inträdde. – Jag trodde intet du skulle komma i dag, efter du var här så nyss.

– Kors, jag sa’ ju att jag ändå skulle komma som vanligt – genmälte Gunnar, nästan litet förtrytsamt öfver den gamlas tvifvel.

– Åh ja, j unga plä’r säga så mycket och uträtta så litet – sade mor Ingrid, och helsade med detsamma på Bengt, sägande ett vänligt: Guds fred, Bengt! Hur står det till med honom? God jul, mina barn! Hvad ska nu gamla Ingrid fägna er med på julada’n! – Ack! – suckade hon – det är ej nu, som i våra välmaktsdagar! Då kunde jag haft något; nu är det intet eller litet nog.

Gunnar suckade helt djupt, och sjelfva Bengt kände en tår vilja bryta fram, vid tanken på detta arma hushålls olycka och undergång, som han så nyss hört Gunnar berätta om.

Men snart återkom en sort af munterhet, framlockad af Bengt, hvars tårar ofta kunde hänga öfver en gapskrattande mun, och han började nu prata tok för «muster Ingri», hvilken, vi måste bekänna det, gerna lyssnade till den lefnadslustige ynglingen, för hvilken verlden med alla dess stora och små bekymmer dock var «just ena lita rolighetsverld» såsom han sjelf brukade uttrycka sig, när han var rätt uppspelad och munter. Ynglingarne framtogo sina knyten, och med hjelp af litet smör och litet uppkokad mjölk, fingo de båda trötta vandrarne just ett läckert mål. Gunnar fick ett alldeles utomordentligt beröm af mor Ingrid för «udden» och det nya «mössebandet», hvilket allt gumman betraktade i alla de dagrar, som den lilla stugan erbjöd, koleldsdagern icke att förgäta.

I skymningen, innan de unga drängarne återvände hem, talade man litet, men icke mycket om bröllopet, som skulle stå på «trettenda’n», och man kom öfverens, att Bengt skulle komma och hemta gumman, som icke «hittade vägen i skogen på egen hand», och Bengt sade:

– Ja varsch! Det ska gå som en dans, och Ingri-mustera ska få klänga som e’ get i bergsskrefvora, och jag ska’ ta’ tag i ’na när ho’ vill dötta omkull, så vi intet får något graföl midt opputi brölloppasuset, för det vore fali’ ledsamt och tråkigt, det.

När de gingo på hemvägen, sade Bengt till Gunnar:

– Jag tycker du skulle ha’ tröstat kärringa litet mer, när ho’ grät och sa’ att nu kommer du än längre bort, och nu får ho’ aldrig mer se dig, och tocket. Jag tycker du skulle sagt ’na att du skulle ta ’na till dig i Viken.

– Åh nej, – genmälte Gunnar – det var intet värdt. Nog vill jag väl se litet först hur Lena beter sig, för aldrig, nej aldrig skulle jag tåla om hon vore stygg mot mor, utan då komme vi ihop med besked. Nej, jag tackar! Jag vill se först hur allt hampar sig, innan jag flytter på gumman.

Julen förgick som vanligt, men allt som Lena såg det manliga och allvarliga i Gunnars uppförande, och som så alldeles kommit på en gång, ifrån att han var den yraste och gladaste pojke, så skyggade hon nästan undan för hans ofta stränga blickar, och bjöd på allt sätt till att vara honom till behag, och han började tro att «Lena ändå kunde vara en beskedelig menniska,» fast han hade så «grufligt svårt att lida ’na».

En annan svår pers hade Gunnar äfven haft på denna tid mellan jul och trettonde, men äfven öfverstått den. För att göra den begriplig, måste man gå tillbaka i tiden ett långt stycke. Han hade nemligen för något år sedan, när betjenten var vid beväringsmötet, «borstat och blankat» åt informatorn, en ung älksvärd man, med rent hjerta, rena seder och ljus blick öfver tingen. Magistern hade tyckt mycket om, och särdeles fästat sig vid sin nya uppassare, och då denne, kort derefter insjuknade i skarlakansfeber, var magistern ofta nere hos honom, pratade med honom, och gaf honom till och med böcker att läsa uti. Nu förargade det magistern outsägligen, att man skulle pluttra på hans favorit «detta infama, otäcka stycke», ty så kallades Lena af magistern, kanske ej så alldeles utan skäl. Magistern, ung och frihetsälskande sjelf, tyckte att en dylik olycka skulle vara värre än alla andra. Han föreställde patronen detta ganska frimodigt, men denne slog alldeles till döförat, skrattade, fast detta gick dåligt, och sade: «Det är ju nu allaredan lyst. Det lönar ej mer att tala om.» Han föreställde den gamla, hederliga och kloka mamsell Sara orimligheten och det motbjudande i denna förening, men hon svarade suckande: «Ack ja! hvad skall man göra! I ett stort hus, med mycket tjenstefolk, måste ordning och tukt råda. Mig bar detta äktenskap rysligt emot, men – – de äro nu nöjda båda, som det tyckes, och lyst är det dessutom.»

Magistern predikade för Gunnar, bad honom för Guds skull göra om det, medan det ännu var möjligt, men Gunnar svarade fast och bestämdt:

– Ja, det förefaller mig ofta så svårt, som skulle jag gå till döden, men – – jag har ju en gång sagt ’et. Kyrkherrn har en gång fått mitt ord, och Gud följakteligen med, och det vill jag ej svika.

Den unge magistern, något litet smittad af «Det-går-an»-epidemien, hvilken ännu icke hunnit blifva så modifierad, att den ej betydligt omtöcknade begreppen om rätt och orätt, talade vidt och bredt om huruledes, när man tog en maka, som man icke kunde älska, för hvilken man icke kände några sympathier, hvars inre icke stod i harmoni med vårt inre, och till hvilken endast pligtkänslan drog oss, m. m. dylikt, man då band en qvarnsten vid sin hals för hela lifvet; men den unge bonddrängen frågade lugnt, om det icke vore sämre ändå, att medelst mened och orättrådighet binda en qvarnsten vid sitt samvete, «hvilken säkerligen drog en till botten i längda», tillade han, och förblef fast i sitt beslut.

Den bildade mannen föreställde, tog en mängd argumenter till hjelp, som icke voro dåliga, icke otillbörliga, och framförallt högst ursäktliga efter hans sätt att betrakta saken, men den obildade mannen hade svar på allt, och hans motskäl voro så enkla, så rena; de voro demanter så alldeles brutna ur hällen, perlor så ögonskenligen hemtade ur musslan, att ingen, äfven den största solist, kunde förklara dem falska, och Gunnars sista ord förblef: «Ja, Gud gifve samvetet kunde tillåta mig att lyssna till magisterns ord, men det ryser tillbaka för blotta tankan att svika mitt eget ord, och jag måste stå dervid, gick jag än åt för ’et.»

Man sade väl nyss, att julen framgick som vanligt, men dessa ord måste man nästan återtaga. Julen var sig väl lik utanpå med sin hvila från allt arbete, sin oändliga myckenhet af bastant mat, sina långa helgdagar, korta dagar och eviga, ofta sysslolösa qvällar, men – – – själen för alla möjliga julnöjen, bland den talrika tjenstfolkspersonalen på Grantorp, den var alldeles förstummad. Förr var det alltid Gunnar som, biträdd af Bengt, uppfann alla möjliga lekar och upptåg, samt med sin fiol, hvilken han strök med ovanlig bondkonstfärdighet, satte dansen i gång, och sedan var den ifrigaste att sjelf fortsätta den. Gunnar hade af naturen ett förträffligt godt öra, en stark och ren röst, kunde visor och sånger i oändlighet, och hade hittills alltid på sina fristunder och i skymningarne under julen, roat sina kamrater med dessa. Hans fiol var af honom sjelf och alla de andra högt skattad, såsom ett non plus ultra i «fioleväg» och der den hängde på drängstugeväggen, bredvid hans alltid laddade bössa, vågade ingen ens peka derpå, eller knappt titta ditåt, ty då visste hvar och en att den fick en ovän i Gunnar, och en dugtig tillrättavisning. «Låt bli’ min fiol!» eller: «Låt bli’ mi’ bössa!» voro ord, så ofta upprepade af Gunnar, att de blifvit ett ordspråk i huset, som begagnades hvar gång någon ville förbjuda en annan att röra eller ens peka på en sak. Och en rar fiol var det ock, ty gick qvinten utaf, hvilket stundom hände denna fiol så väl som alla andra, så – – – sjöng Gunnar melodien med klar röst, och spelade en sort af sjelfgjordt ackompagnement på de tre strängarne, och sade efteråt: «Det är ju en dråplig tingst, min fiol – lell.»

Men nu hängde både bössa och fiol stilla och dammiga på väggen. Med bössan hade Gunnar, som egde ett mycket skarpt öga och var lycklig skytt, alltid brukat att om helgdagsmorgnarne «springa ut ett springande», såsom han sjelf kallade det, och då ofta från den djupa skogen kommit hem, lagom till kyrkedags, men trött och varm, med en god söndagsstek till mamsell Sara, hvarför han minsann ej föll, utan tvärtom: steg i hennes gunst. Men nu – – kom ingen hvithårig hare, eller mörkfjädrad fogelstek in i köket; Gunnar sprang inga springanden åt skogen, och bössan förblef hängande laddad på väggen, samt spelade blott en ganska kort och stum roll i ett drama under julen, hvilket likväl så när som på ett hår höll på att blifva ett sorgspel. För att redogöra för detta, måste man införa på scenen ett par nya sujetter eller passagerare, nemligen en rödhårig, ful, bakslug, elak och afundsjuk bränneridräng vid namn Olle, som en tid för längesedan försökte att behaga Lena, men utan särdeles framgång, hvarför han nu ej tålde henne, samt den rätt näpna kökspigan, lilla-Lisa, till hvilken Olle nu för tiden hade ett särdeles godt öga, dels för hennes rödletta glada ansigte och små finurliga pigsvängar, dels för att kökspigan ändå alltid kan, om hon det vill, med mat och traktat gynna den som funnit nåd för henne, och nu var bränn-Olle, såsom han gemenligen kallades, särdeles begifven ej allenast på det ymniga bränvin, som han sjelf hjelpfe till att förfärdiga i det stora konstbränneriet, från hvilket det rykte natt och dag på Grantorp, utan jemväl en stor älskare af la bonne chère (en ännu oöfversatt gallicism).

Men – – nu ville händelsen, och, man måste medgifva – olyckan för bränn-Olle, att Lisa, den lilla näpna lilla-Lisa, alltid lade de största fläskportionerne, de längsta korfbitarne, den köttfullaste syltan, och den flottigaste, bäst stekta pölsan på – – – Gunnars tallrik, samt öste alltid de mesta grynen i hans välling, de mesta småsakerne i hans soppa, och lade den tjockaste brödkakan till honom. Ingen, ej ens Gunnar sjelf (som alls intet brydde sig om lilla-Lisa) märkte detta så väl som bränn-Olle, men för hvar gång en sådan utmärkelse af lilla-Lisa förekom, växte Olles hat och afund till Gunnar, ty icke i ett, utan i allt stod denne honom alltid i vägen. Olle, utan hvarken öra, eller ton i halsen, trodde sig äfven om att kunna «spela fiol», men som han var supare, och således knappt hade kläderne på kroppen, ännu mindre några andra lösören, egde han visst ingen egen fiol, utan ville ofta med pock eller list bemäktiga sig Gunnars, men blef då alltid afspisad på så kraftigt sätt, att han vågade ej snart förnya försöket. Allt hvad som rörde Gunnar väckte således hans harm och afund, och nu äfven detta snart stundande bröllop, och att Gunnar fick eget torp, hjelp af herrskapet, m. m., för hvilket allt Gunnar gerna velat gifva halfva lifvet, om han kunde sluppit det.

När det sålunda lystes för tredje och sista gången för Gunnar och Lena, sade Bengt med fuktiga ögon, till sina kamrater i drängstugan, när han hemkom från kyrkan:

– Ja, nu är det gjordt! Nu är Gunnar så godt som gifta mannen.

Gunnar satt och såg dystert ned, tigande som en mur, borta på en aflägsen bänk.

– Ja – fortsatte bränn-Olle försmädligt – som sagdt va’, nu ä’ han så godt som gifta karlen, och Lena får nu åtminstone en säker far till sin unge.

Gunnar såg hastigt upp, såg på bränn-Olle, men en hel åska låg i blicken, och sakta och högtidligt steg han upp, framgick till bössan, lade handen derpå och utsade med en ton, hvaruti låg ett superlatif af allvar:

– Säg intet om det der ordet, en gång till, du Olle!

Och Olle skuttade långt bort åt spisen, bakom Bengt och ett gammalt skåp som der stod, och bad sedan ordentligt om förlåtelse, förklarande alltsammans för «ett purt schåsande», men Gunnar svarade blott:

– Ja, jag, eller mi’ bössa, ska’ lära dig att schåsa, jag!

Gunnar hade det bästa och ömmaste hjerta. Han förmådde ej se en mask lida, och med vett eller vilja gjorde han aldrig någon lefvande varelse emot, men – – retade man honom, och sinnet i hast brusade upp, då visste han för ett ögonblick icke rätt hvad han gjorde, och då var det sannerligen bäst att akta sig för honom, ty i en sådan stund var för honom ett menniskolif ett intet, och till Gunnars skam måste vi, mot vår vilja bekänna, att han redan en gång sett sig tvungen att erlägga half mansbot, och hade detta ändå mera gifvit honom hat till bränvin, på hvilket han äfven då sköt skulden, men – – om Gunnar känt sig bättre sjelf, hade han hellre anklagat sitt rysligt häftiga sinne, hvilket kunde slumra lugnt hela långa tider, men som, en gång uppväckt, brusade förfärligt för en kort stund.

Snart blefvo dock Gunnar och Olle så der temligen goda vänner igen, ty om Gunnar var lätt retad, så var han deremot alldeles icke långsint, och som bränn-Olle var i hög grad falsk, kunde han ofta, när det var honom till något gagn, förställa sig och alldeles gömma sitt hatfulla, afundsjuka sinne. Således hände nu äfven att han under loppet af julen, och då han såg Gunnar liknöjd för fiol och allt annat, kunde bedja att få «spela ena lita stund helt vackert på Gunnars fiol», och fick nu gerna detta ibland, och det som var mer: Gunnar stod ej nu som förr, när bränn-Olle någon enda gång njutit samma nåd, allt såsom en äggsjuk höna bredvid honom för att akta sin klenod, utan nu lät Gunnar honom «struka och tappla» bäst han ville på fiolen, men gick merändels sjelf ut, hållande fingrarne i de ömtåliga, fina öronen, hvilka instinktmessigt ledo af de falska tonerne, och i dörren sägande: «Uschiana! Jag kan slätt intet höra på hur ledt du spelar; det skär som hvassa, eller snarare som slöa, knifvar igenom hela kroppen, från hjessan till fotabjellet.»

Och Bengt, han suckade, ty – tänkte han – när han intet bryr sig om sin fiol, utan låter Olle fälas med den som han vill, då står det illa te’ me ’en.

Bröllopsdagen nalkades med stora steg. Den var, som vi veta, utsatt till trettondagen, och väntades med stor otålighet af alla, utom – – brudgummen.

Patronen var visst ingen god karl, men ingen rätt ond heller, betedde sig ofta som hade han varit en god, och – om det var slughet, uträkning, eller en liten släng af hjertats godhet, det kan man icke rätt bestämma, men i vissa fall var han verkligen hvad man kallar: god mot sitt tjenstfolk och sina underhafvande; ty på samma gång som han var en ytterst sträng och noggrann husbonde, hvilken höll hvar och en att arbeta och streta efter sin största förmåga, så var han äfven en, så der temligen rättvis och ofta ganska frikostig. Gunnar hade nu tjenat honom alltsedan sitt sjuttonde år, således i sju fulla år, först som stallgosse och sedan som arbetsdräng, samt på alla sätt väl uppfyllt husbondens åligganden, och derför skulle han nu hafva ett stort och hederligt bröllop. Lena hade tjenat i tre år på Grantorp, och hade godt beröm om sig, ergo – – – skulle äfven henne, framför verldens ögon, heder vederfaras, fast i mindre mått, men – – – som de tu skulle blifva ett numera, hade patronen sina orsaker att heller icke skilja på saken, utan bara att rekommendera till den egentligen verkställande makten, mamsell Sara, att ingenting skulle sparas, utan att det skulle «gå hederligt till på detta bröllop», och dermed var mamsell Sara heller icke missnöjd, ty som hon var ytterst rättvis, midt i sin hjertans godhet och välvilja, och hon rätt aldrig kunnat tillvita Lena något annat ondt, än sin mindre goda uppsyn, samt ett och annat litet fiendtligt utfall mot sina kamrater, till följd af hennes häftiga sinne, men deremot alltid funnit henne både villig, ordentlig, noggrann och dugtig i sin tjenst, samt snäll med allahanda qvinnosysslor i ett hus på landet, så ville mamsell Sara äfven att detta skulle henne förskyllas med ett hederligt bröllop, och hvad Gunnar åter beträffade, så brukade hon om honom säga: «Jag vet att det är illa gjordt, att när man har en styrandes makt någonsin hafva en favorit, men när det finns någon som gör en till lags i allt, så är det svårt att låta bli.» Och Gunnar var ock hennes favorit. Qvick, villig, ordentlig och rådig var han alltid. Dertill nykter och ärlig, och slutligen var han, hvad alla fruntimmer i ett hus på landet alltid sätta stort värde på: han var temligt skicklig snickare. Gick något sönder, en säng, ett bord, en stol, eller behöfdes det en liten pall, låda eller hylla, eller var den tråkiga «väfbråten» i någon oordning, vips tillkallades Gunnar, som alltid genast förstod hvarom frågan var, och som, mamsell Sara till nöjes, alltid visste att afhjelpa saken. På lediga stunder hade han till sin gamla moder förfärdigat en så kallad karmstol och en «kärlahylla», och Lena berättade numera ofta för sina kamrater om alla de husgeråd, som hon ämnade låta Gunnar göra, när de kommo till Viken; ty Lena var ganska fåfäng, och ville hafva så förträffligt som möjligt, ett fel som mamsell Sara nog såg och ruskade hufvudet åt, men som egentligen icke inverkade på hennes användbarhet som tjenare, och som, med Lenas egen raskhet, duglighet och förmåga, ej dessutom var så farligt. Man kan således om mamsell Sara säga, att allt hvad hon tillrustade för detta bröllop, skedde af rättvisa för Lenas skull, men både af rättvisa och con amore för Gunnars, och stora och dråpliga voro äfven alla dessa tillrustningar.

Redan trettondagen på ottemorgonen, när Bengt, drifven af en besynnerlig oro, steg upp klockan fyra och gjorde upp eld i drängstugan, saknade han Gunnar. Hans första rörelse, bifogad af ett sakta utrop af: «Miskundelige Gud!» var att kasta blicken bort åt bössan. Men den hängde der så fredlig bredvid sitt vanliga sällskap, fiolen, och Bengt drog en djup suck, dels af glädje häröfver, dels af sorg öfver att han snart, ej allenast der på väggen skulle sakna dessa tvänne gamla bekanta, utan sjelfva Gunnar, som värre var. Imellertid brydde han sig icke stort om elden, utan klädde i hast på sig och begaf sig ut för att först få reda på Gunnar, och sedan begifva sig på vägen efter dennes moder, som han lofvat hemta. När han kom ut på becksvarta morgonen, såg han sig litet om, tvehogse åt hvad håll han skulle styra kosan; men just som han stod och funderade som bäst, kom den gamle oxgubben, som hvarken helgdagar eller hvardagar glömde sina älskade oxar, eller försummade sina åligganden. Han kom nu med sin lykta i handen, och då han blef Bengt varse, sade han:

– Ska’ helsa så flittigt frå’ brugummen. Han ba’ mig säga er, att han har re’n gått efter mor-si sjelfver, men han ba’ att j ska’ komma och möta’n omkring dagolsdags.

– Åh, det tror jag knappt jag bryr mig om – puttrade Bengt litet förtrytsamt – när han intet trodde mig om såpass. Visst var det godt slippa att släpa kärringeskråen genom båd’ skog och snö och moras, men så tycker jag han kunde ändå betrott mej ’et.

Bengt gick åter in och lade sig, men kunde icke sofva.

Och hvarför hade väl Gunnar gått sjelf denna gång, då han så väl visste, att Bengt kunnat utföra detta hans ärende och företräda hans kall, och då han till och med kunde ana, att detta förfarande skulle stöta Bengt, som han höll så hjertligt kär?

– Jo! – – – magisterns ord hade ändå slutligen legat och grott i Gunnars själ, och Lenas beskedliga uppförande under denna sista tiden hade gjort detsamma, och af dessa båda motsatser hade ett besynnerligt tvifvel, en tvekan och en oro uppstått inom ynglingens själ, som han föresatte sig att nedlägga i den moderliga famnen. När Gunnar gick ur drängstugan, tog han mekaniskt med sig så mycket penningar han egde, sin klocka, och ett par skjortor under armen, och när han gick ut genom drängstugudörren, vände han sig hastigt om, tittade i kola mörkret bort åt Bengts bädd och tänkte flygtigt: «Kanske ser jag honom aldrig mer, och då – – Gud vare med ’en! och kanske går jag aldrig mer i denna dörr, och då – – Gud vare mig nådelig!» Och dermed gick han, och det med långa, raska steg, oaktadt det grufliga mörkret, men han hade så många gånger, under dessa sju år, färdats denna väg, att hvarje steg till höger eller venster var honom bekant. Inemot klockan sex var han vid mor Ingrids stuga, och han bultade genast på den stängda dörren, ty han såg, att det redan lyste genom det lilla bräckliga fönstret. Och lyste gjorde det, ty mor Ingrid hade redan uppgjort en liten eld i spisen, och stod nu framför den, tvående sitt gamla anlete med «en gnista tusker såpa», för att blifva riktigt fin, ren och skinande på sin Gunnars «brölloppadag».

– Hvad! Ä’ j re’n här, käre Bengt? – sade hon och öppnade dörren, men steg tillbaka, när hon såg Gunnar blek, och, som modershjertat och modersögat genast varseblef, med en ovanlig uppsyn, ett främmande ansigtsuttryck.

– Hvad i Herrans namn står på, att du kommer hit i dag? – utropade gumman och nästan vacklade baklänges.

– Intet, alls intet, käraste mor – sade Gunnar, och kastade sig uttröttad af den hastiga gången och de tankar, som jagat honom framåt, på den gamla soffan, strök det svettvarma håret ur pannan och blickade underligt omkring sig.

– Det skall du bara intet säga mig – svarade mor Ingrid. – Jag är för gammal och känner dig för väl, att intet se att något ondt är å färde, men se! jag kan intet säga hvad det är, det medgifves.

– Åh nej, mor! var nu intet så der rädd i otid, och stå nu intet och skälf och skallra tänder, utan kom och sätt er här, så skall jag helt uppriktigt säga er hur det är, och det är att jag vill tala litet ve’ er just i dag, och derför gick jag Bengt i förväg.

– «Tala ve’ mej!» och det just i dag! – – Ja, ja, det lär nog vara underliga saker du då vill tala om. Herre miskundelige Gud! hvad ska’ jag nu vara dömder att höra igen! Aldrig än gjorde du mig ett ögonblicks sorg, och jag var nu ändå båd’ nöjd och glad åt ditt giftermål, men jag ser grannt, att något smolk kommit i mjölken, och att du – – –

– Ack! – afbröt Gunnar – ibland ser j så många spöken midt på ljusa da’n, men se det ä’ intet underligt för j har så mycket ondt utstått. Men se! om jag nu säger er, att det står alls ingenting på, att ingen vet, att jag gick hit, att allt är alldeles som det var, och att –

– Nå men hvarför kom då du och intet Bengt, som aftalt var? – afbröt nu modern.

– Jo, käraste mor, för se! – återtog Gunnar och torkade än en gång svetten ur pannan – jag vet intet huru, men jag har fått skrupler i hufvet. Jag vet aldrig ändå om – – om jag ska’ gifta mig med Lena (modern gjorde en rörelse af förvåning) nä – nä – säg nu ingenting, förr än jag talt ut. Jag vet nog j ämnade tala om lysninga och allt. Men det skulle jag intet bry mig om; det kunde väl bli litet bråkande med, men det frågade jag intet efter, det ä’ ju ändå bara menniskofunter för att folk ska’ få veta att två villa giftas. Det gick nog för sig. Men – – deremot, se’n presten läst Guds ord öfver oss, se’n gick det intet an, det vet jag äfven, och derför ville jag tala med er, innan allt blef för sent; tala med er och fråga er, käraste mor till råds, för j gaf mig än aldrig annat än go’a råd, som Gud säkert tyckt om.

– Herre Gud! – sade modern ledsen men sansad. – Har då Lena varit stygg och elak mot dig nu på dessa sista dar’na?

– Nej, det ä’ just hvad hon intet varit – svarade Gunnar genast. – Hon har tvärtom varit beskedlig och bra på alla sätt, och det är just derför, som jag har ena tyngd öfver samvetet, för att jag ändå slättes intet kan med ’na. Och nu ä’ jag rädd att jag ska’ göra hela hennes olycka och min med, för en gång om vi ä’ oupplösligt fastsmidda tillsammans (en tydlig reminiscens af magisterns föreställningar), så kunde vi bara få ett helvete på jorden ihopa, och bråka sönder hvarandra (item en reminiscens) och då vore det ju långt bättre ändå att göra slut på det nu, och då – – i det fallet – – då skulle jag bara gå mina färde, gå ut i vida verlden och söka mi’ lycka, och betala för barnet allt hvad jag kunde förtjena, och – – –

– Ack nej, tala nu intet mer så der – afbröt honom ånyo modern. – Jag blir ända ängslig att höra’t. Aldrig, nej aldrig hörde jag dig tala så besynnerliga saker! Och det slår mig aldrig felt, att icke någon satt i dig tocket, för slikt har aldrig kommit i ditt hufvud af sig sjelft. Du! du skulle bli’ en bedragare och menedare! Rymma din väg och öfverge hustru och barn! Och det för – – (jag skäms att säga’t) för att ho’ ä’ beskedlig och from! Jag hörde aldrig maken! Nej, min kära gosse! Du ska’, som en bra karl egnar och anstår, stå vid dina ord och försöka att öfvervinna den der le’a afsmaken till Lena, när ho’ ä’ folklik och bra; och du ska’ gå din väg framåt, såsom Gud styrt till det åt dig, och intet sätta dig opp mot hans vilja, för då går det dig så säkert illa i all din tid. Och hvad i all verld är det du pratar om att presten än ej läst Guds ord öfver dig och henne? Du talar alldeles, som skulle Gud än intet haft med saken att göra! Hvad är det för dumt och enfalldigt tal? Kan du eller någon företaga något, som Gud ej har med att göra? Berättar du icke menniskorne just i lysninga, att du är sinnad äkta Lena? Nå, ä’ke det med andra ord, att du talar om för dem hvad du lofvat Gud, henne och dig sjelf, och derför välsignar ock presten frå’ predikestolen detta heliga äkta förbund. Minns du intet detta? Och minns du ’et intet, så minns jag ’et, och påminner dig om ’et nu, när tia är inne. Kors! – fortfor hon efter ett litet uppehåll, och då Gunnar fortfor att tiga – jag trodde aldrig, att tockna tankar skulle få makt med dig! Villrådighet, tvekan och vankelmod, s’en du en gång beslutat! Se det var likt Jonas, bror-din, den stackars förtappade gossen, som jag dag och natt ber Gud förlåta, men intet dig, som jag alltid trott så väl.

– Ack ja, käraste mor! tro mig väl, jag vill intet annat, det bedyrar jag – sade Gunnar, och stora tårar perlade i hans öga. – Det är just för att jag intet rätt visste, om jag gjorde väl eller illa, när jag gifte mig med Lena, som jag ville fråga er. Men nu vet jag ’et, för nu har j sagt mig ’et, och nu tror jag er, och nu vill jag gå mitt öde rakt emot, det må sedan bli sånt det kan, jag tröstar på Gud och er.

– Ja, gör du så, min käre, gode Gunnar – sade den gamla och torkade sina ögon, och var glad och nöjd att så lätt öfvervunnit sonens skrupler. Men ack! – – – en gång i framtiden, huru annorlunda tänkte hon ej då! Hur grämde hon sig icke att hafva med sin moderliga makt öfverröstat sonen! Huru kom ej då samvetet och spökade, och sade, att hon talat mycket för den goda saken, mycket för Gunnars väl, men – – äfven en gnista för sig sjelf, ty hon förstod mer än väl, att Gunnar ville blott pröfva hur Lena skulle bete sig, innan han tog den älskade modern under sitt eget tak, men att det alltid skulle gå dertill likväl, och se der! – – der var dock mor Ingrids eldorado för denna verlden. Men hur mången gång längre fram i tiden, ty mor Ingrids tid blef ej så kort, utropade hon icke, djupt suckande och tänkande på denna trettondagsmorgon: «O! jag kortsynta, inbillska, fåvitska menniskokräk, som skulle låta’n dansa efter min pipa och intet efter si’ egna. O! jag usla synderska, som hade hans lefnadstråd i min hand, och som skulle så trassla till ’en!»

Men nu var det gjordt, och – – – Gunnar var nöjd, ty Gunnar hade icke tagit sina skrupler till svepskäl, utan det var hans verkliga uppriktiga hjertans mening att endast i detta göra hvad som var rätt, och som modern rådde till, alldeles liknöjd om sin egen håg och böjelse, hvilka icke heller hade någon egentlig riktning; ty Gunnar var bland dessa unga män, sådana det kan finnas och äfven finnes i alla klasser, hvilka aldrig känt allmakten af en verklig kärlek, just emedan qvinnorne funnit dem så behagliga, att de kastat sig för hufvudet på dem, icke låtit dem söka och leta efter sig, och Gunnar, likasom alla dessa, trodde således, att han kunde styra sitt hjerta efter behag. – Det fanns något för mycket af «natt och morgon» hos denna gamla moder och denna unga son, ty den förra hade redan glömt, att man icke kan sätta betsel, stång och bredong på sin känsla, och den sednare trodde ännu, i sin unga kraft, att man kunde allt hvad man verkligen ville, och han hade nu föresatt sig att vilja älska Lena. Man får snart se huru han lyckas.

I dylika tankar, och några få ord i sammanhang med de förra, vandrade moder och son i sjelfva gryningen från den lilla stugan, som sorgfälligt lästes; men de hade icke vandrat långt, förr än de hörde bjellror och ett raskt trafvande af en häst, och snart hörde de äfven Bengts glada röst, som ropade emot dem:

– Se hvad jag kommer med! Kors jag trodde jag skulle hinna till stufvan, förr än j ginge ut, och derför har jag just kört bra friskt. Var det intet galant af patron, han skickade ned Magnus i morse, och sa’ att jag eller någon af de andra dränga’ skulle få ta Guppa och en släde, och hemta «svärmora» i. Sätt er nu uti Ingrimustera, så står Gunnar och jag på meden, så ska’ det gå så det ska’ sjonga efter ’et.

Den gamla var alldeles utom sig af glädje öfver det både hedrande och beqväma i detta uppträdande på herregården, och välsignade af uppriktigt hjerta Gunnars husbonde. Gunnar gjorde för moderns skull detsamma, men trodde ändå hvad han trodde, nemligen att första impulsen till detta, likasom till så mycket annat godt, som patron lät sitt tjenstfolk vederfaras, egentligen kom från mamsell Sara.

När de kommo fram till herregården, gick Gunnar in i drängstugan, och mor Ingrid fördes upp i pigstugan; men vi, vi vilja för ett ögonblick taga läsaren under armen och föra honom igenom den höghvälfda förstugan och uppför de breda, furstliga trapporne, upp i andra våningen af det gamla ståtliga gråstensboningshuset, som mera såg ut som ett slott, än en borgerlig boning, ty nu först finna vi tillfälle att underrätta om huruledes denna egendom var ett af de gamla, stora arfgodsen, som bördsaristokratien sett sig tvungen af konjunkturerne att öfverlemna i penningaristokratens hand, och som nu stod lik en mausolé öfver sin fordna inre och yttre prakt, öfver den ridderliga anda och högtförnäma ton, som der i fordna, längesedan förvittrade tider, rådde. Som det gamla huset var i temligen godt stånd, när patronen för en lapprissumma kom åt hela godset, brydde han sig icke med några onödiga reparationer och moderniseringar, utan lade ned penningar, der de kunde växa upp igen och gifva riklig skörd, nemligen på sjelfva jordbruket och landthushållningen, som här legat i stor lägervall, lemnande all prydnad och prydlighet till ett måhända aldrig kommande framdeles; ty om patronen hade ett utmärkt godt födgeni, så hade han deremot ett så mycket klenare skönhetssinne, hvilket äfven syntes i allt och öfverallt, ty detta får icke förvexlas med ordningssinne, hvilket åter utgjorde en af patronens förnämsta dygder.

Sålunda stodo nu de gamla murarne gråa och med mångfaldiga hugg af tidens tand, utvändigt, samt invändigt ettdera nakna och obetäckta som fordom, eller behängda med dessa gamla tapeter, dels af gyllenläder, dels af andra bastanta gammaldags tyger, som trotsat tider och åldrar, väl icke i sitt primitiva urskick, men som ändå fullkomligt visste att berätta om fordna dagars smak och bruk. Från dessa väggar grinade fasaväckande figurer här och der, och till och med de herdinnor och sköna stolta damer, som fordom tittat ned från dem, sågo nu grå och spöklika ut, likt allt menniskoverk, som tiden får handskas med. Mycket fukt sades råda i detta gamla hus, men vi tro för vår del, att de många tårar, som ofta runno nedför dessa nakna väggar, grätos af det gamla husets fordna larer och penater, som nu sågo så högst litet af hvad de fordom sett, icke mera hörde jagthornet ljuda och frustande stridshästar stampa och skrapa på borggården, eller sångerne, som ledsagade dryckeshornet kring laget, eller sköna fröknar, som trippade i korridorerne, och djerfva, stolta riddare, som gerna mötte dem, och kärlek och bardalek och sång och strängaspel, som fordom genljödo inom dessa murar. Nej, allt sådant lyssnade de nu förgäfves efter och gräto kanske mången tår öfver det ofoget, att låta det enda minne från fordomdags storhet, som ännu fanns qvar, ännu fortfarande sitta och storljuga öfver porten, nemligen de i sten väl och sirligt huggna Creutz’ska och Natt-och-Dag’ska vapnen, hvilka husets nuvarande innevånare dagligen gingo liknöjda förbi, icke anseende dem annat än som en vanlig dörrsirat.

I ena ändan af detta stora hus hade patronen sina rum. Han gick der nu, på denna trettondagsmorgon, i nattrock, broderade tofflor, rökmössa och en stor sjöskumspipa, ur hvilken väldiga rökhvirflar utgingo, men som snart styrde kosan upp till det höghvälfda taket, från hvilket några förfärliga passagerare ur Gamla Testamentet hånfullt grinade mot honom. Ett moln låg öfver patronens panna, ty äfven han hade ett sorts samvete, fast det i vissa fall ej var stort större än en ärt. Men äfven en ärta kan svälla och gro, och låta jorden omkring sig deraf spricka, och äfven patronens ärtformiga samvete kände sig i dag trängas och betyngas af något. Men slutligen utblåste han ett rökmoln, större än något af de föregående, och sade eller tänkte: «Pah! Hvad kan man icke godtgöra med pengar, helst bland sådant folk.» Och härvid gick han fram till sin byrå, drog ut sin penninglåda, framtog en rätt vacker summa för att – såsom man fordom kallade det: «lägga i skålen» eller «gifva på kakan» för de nygifta, men som nu skulle öfverlemnas dem på ett högst osmakligt sätt, nemligen under dans med bruden. Detta förrättadt skulle patronen just gå bort och dricka sitt kaffe, som stod och väntade, då han af en händelse kastade blicken ned på gården, och just då ankom den unga Gunnar, som allvarlig och dyster ledde den gamla modern öfver borggården. Patronen drog sig hastigt tillbaka, kände ännu en gång ett par stora klor, som grepo in i det lilla samvetet, drog en djup suck ur bröstet, som dock icke gaf det någon lättnad, teg och funderade litet, men sade eller tänkte sedan för sig sjelf: «Pah! Jag ger honom några kreatur till Vårfrudagen, när han skall taga emot eller sätta upp sitt torp.» – – Och nu – – gick han bort till det afsvalnade kaffet och drack det, och sade högt: «Fy f .. det smakade icke bra i dag.»

I andra ändan af samma gamla hus bodde patronens ädla syster, den gamla förträffliga mamsell Sara. Hon hade redan dagen förut så väl anordnat allt till det förestående stora bröllopet, och var deraf just som litet trött, hvarför hon tog sig sin goda ro på denne trettondagsmorgon, för att sedan så mycket bättre kunna hålla ut med dagens bullrande högtidlighet. Klockan half nio steg hon likväl upp, och ringde ett par gånger på kammarpigan Lotta, men då denna icke kom, lät hon det bero dervid, betänkande, att Lotta i dag hade både sin och Lenas tjenst att sköta, utan gick sjelf och pysslade med en hop småsaker, som hon ändå icke hunnit med den föregående aftonen, hvaribland äfven var ordnandet af brudpallen, i den stora salen, som sedan urminnes tider kallades «kongssalen», emedan någon af de fordna Carlarna – man visste numera ej hvilken – der hade spisat och plägats af husets dåvarande egare. Detta tog mycket tid för mamsell Sara: pallen skulle beklädas med rosigt sidentyg, stå på en matta, och bredvid pallen skulle ligga dertill passande kuddar. Allt detta kostade på det gamla fruntimrets knän, men det gick ändå, och när hon slutat och med någon ansträngning steg upp från golfvet, der hon legat på knä, suckade hon rent och djupt samt sade eller tänkte: «Gud gifve dem lycka, trefnad och allt godt i inbördes kärlek och enighet.»

Det är något qväljande och nedslående i den tankan, att de godas, de rättfärdigas böner dock icke beveka Försynen, utan att den rullar fram blott i en enda fåra, och den – – heter rättvisa.

När mamsell Sara slutat sitt göromål, ringde hon ånyo, men denna gången på betjenten Magnus, som hon tyckte kunde hafva god tid att hjelpa henne sätta upp ljus i den höga kronan, men – – sedan han slagit en ljusmanchett i tusen bitar, spräckt en annan, afbrutit ett par ljus och låtit ett par andra dansa ned på golfvet, så – – förrättade mamsell Sara äfvenväl detta göromål sjelf, ehuru hon fann det ganska litet behagligt att stiga upp, först på ett rankigt bord och derefter på en klen stol; ty, om alla väggar, fönster, dörrar och tak högdraget och högljudt talade om forntid, så småqvallrade alla möbler deremot om en nyare tid, för ungefär en aderton à tjugu år tillbaka, eller just den osmakligaste tid för allt ameublissement.

Klockan slog half till elfva, när mamsell Sara slutat alla dessa och ännu några andra små värf, och nu tog hon sin gröna ullshawl på axlarne, sin nyckelkorg på armen och i handen ett litet knyte med något rundt, skålformigt uti, samt begaf sig ned till de undra hushållsregionerne, för att tillse om allt der var i behörig ordning, samt kasta ett öga först på bröllopsbordet och så på bruden och dess utpyntning. Mamsell Sara började med att gå ned i en stor, låg men hvälfd sal, som sedan urminnes tider kallats «gästestugan», hvilken benämning, enligt en gammal tradition, kom deraf, att på den tiden, då huset ännu blott var en våning högt, med trenne låga torn, var denna sal det förnämsta paradrummet, der främlingar mottogos och plägades vid ett långt bastant ekbord, som påstods ännu stå uppe på högsta vind. Men nu för tiden brukades detta rum, om våren och sommaren till att väfva uti (något hvari mamsell Sara excellerade, likasom de mesta vestgöta-fruntimmer), om hösten till äpplen och allahanda frukt och trädgårdssaker, samt om vintern till diverse skräp. Nu var allt sådant utröjdt, salen rensopad, från det hvälfda taket intill stengolfvet. Granrisadt var det öfverallt, och som en såkallad murmästare «tittat på spisen», som ej varit eldad på många herrans år, hade man der insatt flera väldiga brasor, hvilka likväl mera åstadkommo rök än just värma, men mamsell Sara tröstade sig med att hvar gäst medförde sin egen kakelugn. Här var det dukadt ett stort bord, i form af en hästsko, och för en sextio personer, med vackra, glänsande dukar, tallrik, knif, gaffel och sked för hvar och en, men ingen servet, samt på bordet redan uppsatt allahanda sallader till stek, frukttallrikar och korgar, risgrynskräm i stora fat med lingonklumpar på, samt tårtor oformligt höga, betäckta med snömos och sylt, och stora fat med bakelser, som, pyramidformigt och med konstfärdig hand uppstaplade, reste sig i luften. Stora korgar med skuret bröd af flerahanda sorter, och der hvetebrödet ingalunda saknades, stodo äfven uppsatta på bordet, ett par alnar imellan hvarandra. För resten var plats lemnad för fat af förfärliga demensioner, som skulle upprågas med kött, fläsk, skinka och korf, ox-, gris- och kalfstekar, fisk och ostkakor, öfversållade med socker och kanel. Stora tennteriner stodo här och der, som skulle fyllas med mustig kål och bastanta ärter. Men sockeraskar, vinflaskor och glas samt alla andra bordsgrannlåter, de fingo icke rum och funnos heller icke. På ett annat bord stodo stora brickor, upprågade med färdiggjorda smörgåsar, betäckta med rifven ost och rökt metvurst. Der stod äfven dussintals af påfyllda bränvinsbuteljer, med sina thyåtföljande glas och silfverbollar, flerahanda andra korkade och rödlackade buteljer, samt åtskilliga silfverkannor och bägare, som skulle begagnas till ölet.

När mamsell Sara besett allt detta och flyttat och jemkat några saker, samt ruskat litet på hufvudet åt andra, gick hon linea recta till köket. Men – otroligt nog! – der fanns alls ingen menniska, utom en gammal hjelpepiga, som blåste på elden och rörde i de många grytorne.

– Hvad vill detta säga! – sade mamsell Sara, med mycket förvånad och litet ovillig ton, när hon inträdde i det menniskotomma köket. – Hvar ä’ alla menniskor? Hvar är köksan? Hvar är mamsell Hallonqvist? Hvarför ha de ej eldat ugnen ännu? – frågade hon.

– Hva-a! – svarade «hjelpan», som var stendöf, och äfven derför just ingen särdeles favorit till mamsell Sara, som hade mindre starkt bröst.

Rynkande ögonbrynen, härskade hon sig och gallskrek sedan om igen:

– Hvar är allt folket? Hvar är mamsell? Hvarför passar ej hvar och en på sitt här i köket?

– De ä’ intet här! – svarade «hjelpan» och log fånigt.

– Ja, det ser jag nog katten! – yttrade mamsell Sara – men hvar äro de? – gallskrek hon ånyo.

– De ä’ ute – genmälte «hjelpan».

– Ja, men herre Gud! hvar äro de? – upprepade mamsell Sara.

– Ja, jag vet intet så noga – svarade «hjelpan», allt leende och i en hviskande, hväsande ton – men fälle tror jag de ä’ inne i hushållerska’s kammar’ och klä’r bru’a.

– Ack! sådana upptåg! – sade mamsell Sara halfhögt och begaf sig till hushållsmamsellens rum. Men när hon bara kom i grannskapet af detta, behöfde hon visst ej spörja någon hvar hela pigpersonalen var församlad, ty ett rysligare kacklande, än derifrån hördes, kan man knappt tänka sig. Men i samma ögonblick, som mamsell Sara öppnade dörren och blef synlig, tego alla, som hade de fått het gröt i munnen. Alla sågo flata och mamsell Sara högst förvånad ut. Hon framgick med långsamma steg till bruden, som satt – förfärligt tillstökad – midt i klungan af alla de församlade pigorne, och några främmande dito dessutom. Med en lång, sträf blick mätte mamsell Sara bruden från hufvud till fötter och sade sedan i allvarlig och värdig ton:

– Tänk att jag icke väntat mig detta af dig, min kära Lena!

Lena såg ned, rodnade starkt, men svarade ej ett ord.

Orsaken till mamsell Saras förvåning och harm var följande: Lena hade nemligen, utan att rådfråga henne och utan att följa det allmänt antagna bruket, att afstå brudkronan, när man vet sig icke vara värd att den bära, låtit utspöka sig, icke allenast med krans och krona, den sednare så stor som den kung Pharao har, när han i Hübners Bibliska historia sitter och «förstockar sitt hjerta», utan hon hade jemväl en hel hop blommor, glitter och grannlåt i hufvudet och i öronen, samt håret brändt till en hop stripiga lockar, hvilka allaredan hängde spikraka. För resten hade hon en gammal, tre alnar vid, svart sidenklädning, som satt snäf som ett korfskinn på den redan rätt massiva figuren, och alldeles för kort både i lif och kjol, samt med korta gammalmodiga «puffärmar» och fasligt utringad om halsen, hvilken således förblef alldeles bar och var behängd med en otrolig mängd gamla perlband, messingskedjor och annat lappri. Ett rosenrödt bredt sidensarsband till skärp, med stora ygglor och hängande ändar, fulländade den förfärligt smaklösa toiletten; och Lena, annars af ett ganska hyggligt utseende, såg nu ut som ett verkligt åkerspöke.

När mamsell Sara åsett allt detta och tillika märkt en stor flathet hos hushållerskan, som egentligen var upphofvet dertill, hade lånat Lena svarta sidenklädningen och spökat på henne det öfriga, så hade mamsell Sara svårt nog att hålla sig för skratt, men lyckades dock dermed, och ordade nu, vänd till densamma hushållerskan «folgendermassen», såsom det alltid står i Vossens Luise:

– Om mamsell ej vore hitflyttad så nyss, eller först nu i höstas, efter den saliga döda, och mamsell således kunde känna vanorne och bruken i detta hus, samt min och min broders vilja och önskningar i flerahanda fall, så skulle detta barnsliga utspökande, hvilket jag förmodar är mamsells verk, mycket både harma och förvåna mig. Men nu gör det ingendera, utan förlåtes gerna, för välmeningens skull, med förbehåll likväl att såväl mamsell som kökspigan genast gå till sina göromål, ladugårdspigorna till sina, hönsgumman ut och ser till hönsen, hvar och en – med ett ord – till sin syssla, utom Lotta, som kanske kan hjelpa den stackars Lena att få utaf sig all denna lånade grannlåt, samt sedan förhjelpa henne till sin egen vackra, nya svarta bombasinsklädning, sin nya silkeshalsduk, som hon fått af sin fästman, samt sedan anständigt och ordentligt bena hennes vackra hår, och sätta upp det till en så kallad «chinjong» i nacken och sedan påsätta denna – – – och härvid tog mamsell Sara upp ur det lilla knytet, som hon hade haft i handen, en ovanligt vacker hvit sidensarsbindmössa, med sin vackra ros i nacken, samt ett fint och prydligt spetsstycke, eller så kalladt «lin», hvilket allt nu började att beundras af hela församlingen, men särdeles af gamla mor Ingrid, som frusen och tyst suttit borta vid spisen och smuttat ur en kaffekopp.

– Se välkommen, min kära mor Ingrid! Jag såg er icke för allt detta folket – sade mamsell Sara och klappade den gamla, allmänt aktade gumman vänligt på axeln.

– Nå Gud välsigne mamsell – svarade Gunnars moder och återgaf klappningen, samt tog sedan vidare till orda:

– Ja det hära blir annat till anständig hufvudprydnad för min tillkommande soneqvinna. Den kan ingen förmena henne att bära, och nytta har hon af den i all sin tid, för se: jag har här ännu mi’ mössa, som jag fick första gången jag gick till herrans bord, och Gud ske lof! jag fick berga både den och denna svarta kamlottsklädninga, när elden gick öfver oss, för båda delarne låg i skrinet, som Gunnar släpade ut, fast det brände i kläderna på ’en. Och se denna Lenas mössa är ju spingspångande ny, och så förskräckligt vacker och väl gjord, m. m.

Bruden sade intet, och man vet icke med visshet hvad hon tyckte, men säkert är, att när hon sedan stod klädd, med den vackra nya mössan på det glänsande svarta håret, och med hennes starka färger och mörka ögon, såg hon ovanligt bra ut, fast något skarpt, något fräckt och oblygt låg i blicken och i hela hennes väsende. Alla berömde den nya «kostymen», och allt var nu åter godt och bra och bröllopslustigt.

«Gunnar måtte säkerligen ha’ narrat mig med tiden,» tänkte mor Ingrid tyst för sig sjelf, när hon, vid af- och påtacklingen af Lena, såg denna annars så smärta piga, nu temligen «rondelette».

Nu led tiden framåt middagen. Många bröllopsgäster voro redan komna, nu kom äfven kyrkoherden och ett par andra herrskaper från grannskapet. Alla, och äfven brudgummen fördes upp på den stora salen, med undantag likväl af bruden, som genom en lönntrappa uppgått till mamsell Saras rum, från hvilket hon i dörrspringan skulle se sin brudgum i förbigående, men utan att vara sedd af honom; ett gammalt bruk, som aldrig underlåtes bland vår vestgöthaallmoge, men hvars egentliga mening författarinnan ej känner, ty de förklaringar hon derpå fått synas henne så orimliga, att hon hvarken begriper dem, eller bryr sig om att anföra dem.

Nu var allt redo. Kyrkoherden stod med kappa och bok, klockaren hade tagit upp psalmen 337, alla karlarne stodo med hattarne i hand, alla qvinnfolken andäktiga och suckande. Gunnar, blek men med god hållning, stod i rummets midt i sin enkla blå vadmalsrock, men ny, snygg och putsad, med håret på gammalt svenskt manér, benadt i pannan och nedfallande halfalns långt öfver båda tinningarne. Det var ett vackert hufvud, värdigt Södermarks pensel, eller den goda Marie Röhls crayon; och uttrycket, och känslan som gaf detta uttryck lif! Ack! de borde hafva målats, icke af mig ovärdiga, utan af min älskade Fredrika Bremer.

Mor Ingrids tårar föllo långs efter de fårade kinderna, och mamsell Sara kände äfven något vått i ögonen, när hon såg den unga mannen som stod der, en lefvande bild af en stum, men ock stor och mäktig sjelfförsakelse. Men nu – – – kom patronen ledande med Lena och förde henne i brudstolen, och den som hade gjort sig möda att noga betrakta honom, den skulle snart märkt att han var dödsblek och darrade. Men Lena! hon höll god mine och svarade sitt ja helt gällt och ljudeligt. Gunnars åter var djupt och utsades först efter en kort begrundning, under hvilken mor Ingrid likväl hann att darra, ty en gång i hennes ungdom hade – väl icke hon, men en vän af en hennes vän varit med när brudgummen tvärt sade nej i sjelfva brudstolen. Så gjorde likväl icke sonen, utan den rena sanningens goda engel förestafvade honom hans ljudeliga ja, men grät troligen, ty tätt bredvid den hvitbevingade stod lögnens svarta dämon och hviskade sitt fula nidings-ja i annat öra. Der stodo de – Gunnar och Lena – som klar dag och mörk natt, och – – skymning blef ock deras arma lif.

När vigseln var förbi, höll kyrkoherden ett kort tal till de nygifta, och nästan alla tyckte sig märka, att han talade blidt till den unge äkta mannen, men något strängt till Lena. Hon såg ned. Ansigtet var mörkt och blicken äfven. Men nu fördes det vigda paret fram till soffan och en förfärlig lyckönskning tog sin början. I spetsen derför var patronen, mamsell Sara och mor Ingrid. Patronen visste icke egentligen hvad han ville se på, när han önskade det nygifta paret lycka, och råkade just att med sina ögon fastna vid en i de gamla tapeterne inväfd satan, som frestar ett menniskobarn. Mor Ingrid smälte i tårar och mamsell Sara såg så allvarligt betänklig ut, mild och hjertlig då hon tog Gunnar i hand, litet grå åter då hon räckte handen åt Lena.

Gunnars tankar voro under denna stund likasom domnade, men de vaknade åter plötsligt, när, näst efter de tre första lyckönskande, en ung okänd flicka framträdde, väl klädd som bondflicka, men ytterst snygg och fin, samt icke egentligt efter den ortens sed. Hon hade två stora runda tårar i två stora ovala klarblå ögon, och hon omfamnade hjertligt Lena, samt räckte sedan blyg sin hand till Gunnar, och denna hand var så varm, och flickan såg så varm och upprymd ut, som hade hon nyss dansat, och en hög men klar rosenrodnad färgade de vackra runda kinderne, och allt detta kontrasterade så mycket mot alla andra närvarande, som sågo rödnäsiga och blåfrusna ut; ty ehuruväl man flera dagar eldat den stora kungssalen, kunde man dock icke der åstadkomma mer än en åtta à tio graders värme, och larer och penater gräto i dag hela floder, som runno ned utför väggarne, helst borta i de djupa fönstersmygarne, ty de hade från sina dolda vinklar sett så mången trolofning, så mången vigsel, men sällan eller aldrig så mycket svek och bedrägeri, men sällan något som var dem så vidrigt och motbjudande, som hela denna farce.

Om ej stunden hade varit så högtidlig, så hade väl Gunnar frågat hvem flickan var, men nu tyckte han, att han «kunde ej med det» och flickan försvann snart bland mängden, och Gunnar glömde henne, eller rättare – tänkte icke mera på henne.

Men nu kom det för så många efterlängtade matbudet, och hela bröllopslaget förfogade sig ned i «gästestugan», derifrån maten rykte och doftade lång väg. En god stund drog det ut innan alla fått sina platser, och de som derom skulle bestyra ropade sig hesa med: «Var så god! Var så god och stig fram!» men kommo ändå ej rätt fort, förr än de började något litet att draga somliga gäster i armarne och sakteliga knuffa några andra i ryggen. Slutligen och ändtligen satt man: presten bredvid bruden och mor Ingrid bredvid sin son. Dessa fyra voro alldeles stumma i början, och alla andra åto eller talade sakta, och ändå hördes ett förfärligt sorlande, samt stampande på stengolfvet af alla husets pigor och några främmande dito, som, springande och bullrande så mycket de förmådde, bestredo uppassningen. Slutligen började kyrkoherden att säga ett vänligt ord till bruden, och bruden slog genast djerft och frimodigt upp sin språklåda till kyrkoherden. Då fann mor Ingrid tillfälle att så sakteligen klappa Gunnar på armen, sägande:

– Hur står det till med dig, min lille Gunnar, du ser så bleker ut?

– Åh jo, jag mår rätt bra, har bara litet ondt i hufve’t. Men, käraste mor, hvem ä’ den främmate tösen, som sitter här midt emot och nickar så fryntligt åt Lena, och slår ned öga så vackert, baraste jag ser på ’na.

– Kors bevara mig! – svarade mor Ingrid. – Vet du intet det? Det är Lenas syster, din nya svägerska. Hon heter Elin och kom nu för en liten stund se’n, långt se’n, bruda var klädder och allt. Hästen hade tröttnat på vägen, så hon har gått hela den sista mila, och derför ser hon så varmer ut.

Lena som hörde detta, och som gerna ville komma i samspråk med Gunnar, nappade nu tag i samtalet och sade:

– Åh kors i alla mina lifsdar! Det ä’ minsann sannt att du intet känner Elin, syster mi’. Jag kommer nu ihåg, att du var just borta, när ho’ var här ett vippande för tu år se’n. Jo, hon kom ganska riktigt i dag till brölluppet, fast i allra sista stund. Mor, som bor långt opp i Wassbo, har var’t dålig, så Elin trodde sig intet om att nännas fara ifrå ’na förr än i går morse, för nu ä’ ho’ bättre; men hon törs alls intet dröja här mer än öfver morgondagen. Tycker du hon ä’ liker mej?

– Åh nej bevars! Intet det allraringaste! Hon ä’ väl fasligt mycket yngre än du dessutom, och så ljusmunt och blidlätt, och – – och – – och det ser ut som j aldrig ens vore syskon – sade Gunnar, och i Gunnars svar ser man bäst, att han ej gått i den stora verldens skola, utan blott i sanningens och uppriktighetens.

– Ja se, att vi ä’ så olika – återtog Lena – det kommer an på det, att jag brås på far och ä’ mörklagder, och hon brås på mor, som alltid va’ så der ljuslätter af sig, fast jag ska vara lik ’na ändå, påstår många.

Och nu ropade bruden på Elin, tvärs öfver bordet, och alla tego och lyssnade när bruden talade:

– Kors, Elin du! Gunnar som intet känner dig! Det mindes intet jag – sade Lena frimodigt. Men Elin rodnade och såg så blyg ut, och Gunnar gjorde just detsamma. Dessutom kom Lenas anmärkning till Elin, just då denna bjöd till att hålla sig för skratt åt en beskedlig bondgumma, som satt snedt emot henne vid bordet, och som väl, fast med någon svårighet, skar köttet på sin tallrik med knif och gaffel, men sedan lade bort båda delarne och åt med finggrarne. Elin hade hos sin moder, som varit uppfödd i ett herrskapshus och tjenat der tills hon gifte sig, samt nu var bosatt i en stor kyrkby, lärt sig litet mera folkskick än som annars belöper sig på bygdens allmoge, och som hon just aldrig gjort annat än suttit inne och spunnit, väft, sytt samt tvättat och stärkt grannarnes fina hufvudkläden m. m., hvarmed allt modern födde sig, så saknade hon en hel hop af de vanliga bondfasonerne, utan att derför på något sätt vara besmittad med stadspigornas snärtande och svissande, utan hos henne fanns något enkelt och behagligt, som vi ej kunna kalla vid annat namn än: god natur, och det är minsann den herrligaste gåfva en qvinna kan få af Allfader.

Som vi veta «smakade Gunnar numera aldrig bränvin», utom någon gång när han blef förledd dertill, ty han var icke i «nykterheta», utan följde denna måttlighetsprincip af ren föresats, emedan det var egentligen icke utan att ej bränvinet och det lynne, som han deraf fick, behagade Gunnar.

Imellertid visste mamsell Sara, att han nu på denna dag ej skulle smaka en droppa deraf, och hon lät således det starka, fradgande ölet så mycket flitigare gå omkring. Äfven vin, af någon mindre kostsam sort, omkringbjöds då och då, och när det kom till skålarne, så inburos tvänne stora bålar med punsch och bischof. Man vill väl icke ansvara för att aracken var från Batavia, eller det röda vinet från Bourdeaux, men – – – blandningen smakade rätt delikat för dem, som ej voro för mycket bortskämda, och den blef en stimulus, som, för första gången på flera veckor, förmått något litet hjelpa till att lifva upp den unge brudgummen, och när man efter flera timmars sittande vid bordet, ändteligen steg upp, var det icke mera den bleka, dystra, i underliga tankar förlorade Gunnar, utan den fordom yra, ystra, lefnadslustiga ynglingen, med lågande kind och blixtrande ögon. Men – – dessa ögon, naturbarnets sannaste tolk, de sökte blott ett enda föremål, och när de detta funno, hvilade de lugnt och gladt derpå, förgätande allt annat.

Hela bröllopslaget anmodades snart att åter «uppstiga i stora kungssalen», der nu voro antända kronor och gammalmodiga lampetter, det enda nästan af lösören, som i handel, ur hand i hand, hade stannat från fordomdags qvar vid de gamla väggar, som de i flera hundrade år hade återspeglat, fast mörkt och dystert, ty glas och folium voro snarare svarta än hvila. Här dracks kaffe, och här började den allmänna glädjen och belåtenheten blifva så högljudd, och bondgubbarne så pratsamma och upprymda, och de unge drängarne så näsvisa mot något hvar, att mamsell Sara fann hög tid vara, att låta fiolerne spela upp en dugtig polska och dansen få taga sin början. Detta gjorde hastigt slag i saken. Alla som kände sig vacklande på sina ben och som varit de mest stojande, de drogo sig sakteliga ned åt drängstugorne och betjentrummen, och de åter, som varit något måttligare vid njutandet af «den dråpelige punsen», de togo nu sin skada igen med en omåttlig dans, och man hörde intet annat än: «Hej! Hejsan! Drag på bättre! Huisch! Låt gå allt hvad tygen hålla,» etc. etc.

Och se Bengt, den glada, muntra Bengt, han var först och han var sist i polskan, och hvad tycks väl! brudgummen gaf honom icke mycket efter.

– Huisch! Detta var en herrlig polska! Jag dansade aldrig i mi’ tid någon bättre! – sade Gunnar efter ett förtvifladt dansande, och torkade svetten ur pannan med den stora brudgumsnäsduken af finaste «söckerduk» (en skänk af mamsell Sara), samt släppte sin dam midt på golfvet, alldeles okunnig om den lag, som våra löjtnanter, kammarjunkare, kongl. sekreterare m. fl. gjort sig, att – vore det än genom åtta à tio rum – släpa utaf med sin afdansade dam och sätta henne alldeles på samma punkt der han bekom henne. Och ändå! j löjtnanter, sekreterare och junkrar! huru många bland eder dansade väl någonsin så gerna och med så frisk ungdomslust med någon af våra sippa, sirliga, förbildade och försnörade fröknar och mamseller, som Gunnar gjorde det, med sin unga svägerska Elin!

En stund efter denna dans, och sedan öl och punsch friskt gått omkring, och Gunnar var upprymd och uppspelad så, som han aldrig varit det förr, dock utan att vara det ringaste hvad man kallar drucken, hände det sig att han, Elin och några andra af de yngsta bröllopsgästerne befunno sig i en af de stora djupa fönstersmygarne i den stora salen. Elin och de unga «töserna» sutto, och framför dem stodo Bengt m. fl. unga drängar, men Gunnar, högre än alla de andra, stod lutad öfver Bengts axel och pratade med flickorna.

– Ack hvad det här ser roligt ut! – sade den unga främmande flickan. – Vi sitta alldeles som i en liten kammare för oss. Aldrig såg jag så besynnerligt hus som detta! Jag blir både hemsk och glad när jag kommer in i det.

– Ja – svarade Gunnar – maken kan väl aldrig finnas, och jag säger alldeles som du, Elin lilla, att det är någon ting, som gör en både godt och ondt, när en går i alla dessa höga rum och trappor och gångar och smygar. Jag känner mig så underlig till mods ibland, det går sådana ilningar öfver ryggen, men till och med dessa smaka bra.

– Åh! de’ va’ lögn! – sade bränn-Olle, som just nu tillkommit, och som i rent, godt bränvin dränkt allt sitt lilla förstånd, och nu bara gick omkring för att söka gräl, vore det än med sjelfvaste brudgummen, till hvilken vi veta att han dessutom aldrig hade rätt godt öga. – Det var kontanta lögnen att det smakar dig bra – fortfor han, vänd till Gunnar – utan du ä’ en satans kujon och backhare, och derför ä’ du rädder för båd’ spöken och gastar och tocket otyg, men se jag! jag deremot! – – –

– Ja, det passar dig visst att säga! – svarade Bengt skrattande. – Det är väl ingen af oss, herregålsfolk, som intet minns, när vi skulle gå opp då om qvällen på väpnareloftet och grefvekammaren, der borta i sö’rtornet.

– Ack! hur var det! – sade Elin, hvars nyfikenhet blef uppstämd på det högsta af detta tal.

– Åh jo, det ska’ jag tala om – hviskade henne Gunnar i örat – baraste Olle går sin väg, men det är ej värdt att rifva i ’et, så länge han står der, för han ä’ så smorder, att nu vet han ej stort hvad han säger.

Gunnar svarade heller icke Olle, utan frågade Elin om hon varit öfver allt i detta gamla «trollnäste».

– Nej bevars, visst intet – svarade Elin. – Jag har aldrig varit här mer än en gång förut, och då var jag bara der nere i pigstugan och köket.

– Ack så roligt! – utropade Gunnar. – Då ska’ jag en dag följa med dig öfver allt, för ingen känner bättre än jag hvar smyg, hvar vinkel och vrå, för se! jag har så ofta fått gå öfver allt med mamsell Sara, då hon skulle haft något uträttadt, snickradt eller så.

– Ja, gunnås – svarade Elin litet sorgligt – jag har minsann ej många da’r att huska med, för jag får väl lof att bege mig mina färde allrasist i öfvermorgon.

– Ack! så ledsamt! – utropade ånyo Gunnar, och de unga vackra, nyss så glada och lifliga dragen i hans anlete sågo nu ut som en hel tragedi.

– Men, man kan ju gå i morgon – anmärkte Bengt.

– Åh ja, det kan man väl göra, och det ska’ vi väl göra med; eller hur du, Elin lilla? – frågade Gunnar vänligt, men icke gladt.

– Nä, nä – se de’ va’ intet spaseregången, som intet skulle bli’ af, som han så bedröfva’ sig öfver, utan de’ va’ för att svägerska hans skulle resa! ha! ha! ha! – skrek och skrattade Olle. – Nä, nä, Gunnar ville fälle behålla henne för hela si’ tid – fortfor han dumdristigt, och med en på en gång skrålande och kitslig ton. – Kanske han ville byta! ha! ha! ha! Byta ut gamla svarta Lena mot den dera fagre snuten, som sitter der i vrå’a, ha! ha! ha! Kom hit med dig, tös lilla, så jag får se på dig rätt och kössa dig! – Och härmed vräkte han sig imellan de andra, som försökte att hålla honom undan, och lyckades att rycka Elin i armen.

– Drag åt h ......! – sade Gunnar helt sakta i Olles öra, men med en kraft ändå, så att han lommade utaf och gick sin väg.

– Usch! det var en otäcking! – sade Elin, och städade i ordning sin fina shawlett, som Olles krabbtag dragit på sned.

– Ah! de’ ä’ en så ’en skråe! – sade en annan ung piga.

– Ja, en riktig uschling! – tillade den tredje.

Gunnar bara såg efter Olle och vexlade en blick med Bengt, samt ett par tysta ord, hvaraf blott hördes: «Ah, jag tycker du ska’ intet bry dig om ’en» – och detta var sagdt af Bengt till Gunnar.

– Nå – sade Elin, som med vanlig qvinnofintlighet märkte att man borde söka afleda åskan i männernes sinne. – Nå, nu kan jag ju få veta den dera historien om grefvekammaren i sö’rtornet, och hvarför det skall heta så. Jag vet intet hvarför, men bara namnet: «grefvekammarn i sö’rtornet» låter ända som något spökaktigt, så jag tror aldrig jag ville ens säga’t, om jag vore ensam i mörkret, helst här på detta Grantorp.

De andra skrattade.

– Ja, du måst’ tro att det ä’ heller intet att leka med, – sade Bengt – men nu ska’ vi be’a Gunnar, som bäst vet till ’et, först tala om sagan om «grefvekammaren» och «väpnareloftet», och så den dera paschasan, den deringe qvällen, då Olle var en sådan satans mes.

– Ack ja, kära Gunnar, tala om det – bad Elin och de andra flickorne äfven.

– Jo – sade Gunnar och drog till sig en stol, på hvilken han satte sig, midt emot Elin – jo, med grefvekammaren i sö’rtornet förhåller det sig på det sättet, att fordomsdags, för många herrans år tillbaka, så va’ här en grefve, som rådde om hela herregåln (det ä’ väl derför kanske den än kallas «grefvegålen» af många gamla), och den grefven skulle var’t fasligt elaker mot båd’ folk och gemål. Han bara for och fälades och regerade ända som en turk, men grefvinnan hon lä’r var’t en riktig englabild, så god och nedlåtande, och fasa skön dessutom, så grefven va’ svartsjuk på allt manfolk, till och med på sin egen väpnare; och nu begaf det sig att grefven en dag skulle rida bort, för att vara borta flera dagar, men just som han skulle rida af borggården och hans väpnare med, så gjorde dennes kamp en så’n satans sats, att väpnaren låg i backen och bröt armen af sig, och i morgon ska’ jag visa dig, Elin lilla, hvar det var, ty den stenen står än qvar, som han bröt armen mot, och kallas än i denna dag för «väpnarestenen», och får aldrig ta’s bort, och kan intet heller ta’s bort, för de säga att han når tvärs igenom hela jola, alldeles som ett godt eller ett ondt samvete igenom ena menniska. Men se nu trodde icke den elake grefven på, att väpnaren hade brutit sig, för se! det syntes slätt ingenting på armen. Men grefven låtsade ändå som han trodde’t, och tog en annan väpnare och begaf sig i väg, och kysste si’ unga gemål när han reste, och det ska’ jag med visa dig i morgon, Elin lilla, hvar hon stod då, för det va’ på en an’ sten, som än i denna dag kallas «grefvinne-stenen», och den brukade alla fröknar och förnäma qvinnfolk den tiden stiga opp på, när de skulle ut och rida och kampera. Men nu begaf det sig, att väpnaren hade verkligen brutit sig, och brutit sig mycket illa, och ingen doktare lär funnits tillstäds, utan i qvällningen, när väpnarens plågor blefvo alltför stora, då gick grefvinna’, som va’ go’ mot hela verl’a, upp till ’en på sitt loft, och det ska’ du kanske få se i morgon, Elin lilla, hvar han bodde högt uppe under takresninga’. Och när grefvinnan kom upp låg junkern på sin bädd, och hon lade sig på knä framför, för att binda om armen med kryddor och andra läkemedel. Men just som hon så låg, så – – – men detta blir en ryslig historia, vet j – så hör hon tunga steg komma opp för trappera, men som hon intet ondt vet med sig, ligger hon stilla på sina knän när – – – grefven träder in genom dörren! Och då, mina vänner! då gaf han sig ingen ro att höra efter hur det var, utan piff! paff! skjuter han sin maka med den ena pistolen och väpnaren med den andra, och så ligga de båda och simma i sitt blod, med hufvu’na ihopa, ända som hade de kysst hvarandra. Och der på loftet ses än märken efter skotten och bloden, som stänkte på väggen, och den fläcken kalla de «dödkyssen». Men se nu kommer det märkvärdigaste: just i detsamma ögonblick som grefven skjutit sin gemål och sin unga väpnare, så kom ångern öfver ’en, och när han se’n fick veta af allt husfolket hur oskyldiga de unga dödsoffren varit, så – – växte ångern med hvar dag, och han hade ingen ro, utan han vandrade först långt bort till Jerusalem till frälsarns graf och afbad sig der sin synd, och så kom han tillbaka, men aldrig mer var han ond eller elak eller arger, utan from som ett lam, och tog sig ingenting utaf, utan stängde alla desse granne rummen, och bodde sjelf natt och dag uppe på grefvekammar’n i sö’rtornet, och derför kallas den kammaren så, och en kan mycket väl se i golfvet, hurhvulet han har gått och vandrat åter och fram, frå’ ett hörn till ett annat, i sin stora gräseliga ånger.

När Gunnar slutat, tego alla isade af fasa.

– Hu! det va’ en ryslig historia – sade ändteligen Elin – och det var en fasligt elak herre, som kunde så förfara med en dygdig maka.

– Ja – sade Gunnar efter en liten tystnad – vest du Elin lilla, jag har mycket och noga tänkt på den der saken och försökt att sätta mig i den der grefvens ställe, och vet j hvad, mina vänner! men jag för min del vill intet så alldeles stena’n, för – – vet j hvad, att när ’en älskar sin maka, så som han lä’r ha’ gjort (härvid drog Gunnar en djup, oförställd suck), och när han då förut misstrodde ’na, och så finner henne vid väpnarens säng! Ja, Gud vet hvad en stackare hade gjort! Och Gud vare tackad för hvar den dag man intet så der blir frestad af satan.

– Ja, så men! – suckade Elin. – Men – tillade hon efter en kort tystnad – se’n vi nu tackat Gunnar för den roliga historien, så be vi att få veta hur det var fatt den der qvällen.

– Ja, de’ va’ mästerligt – sade Bengt – skrattande. – Berätta’t du Gunnar.

– Jo – började Gunnar – nu ä’ de’ på det viset, att många tror att båd’ grefven och grefvinnan och väpnar’n, och kanske fler till, spökar här i detta gamla ugglenäste, och – – Gud vet bäst hvad ’en ska’ tro derom! Intet just har jag sett några, men intet vill jag svärja på att det intet kan finnas. Men dermed må nu vara hur det vill, imellertid ä’ alla, båd’ sämre och bättre, intet just så måna om att gå upp, hvarken på loftet eller på grefvekammarn i sö’rtornet, och mången har varit här på herregåln i många herrans år, utan att nåntina stuckit näsan dit, ty de äro väl lästa och tillbommade, och mamsell Sara har nöckla’ om händer sjelf. Så var det åtminstone med mig, för jag hade varit här i fem hela år utan att nånsin gjort mer än tittat genom nyckelhålet, en söndag som herrskapet va’ borta. Men så för tu år se’n, när det blef så obäkeligt mycket med frukt på alla träd, då skulle jag en lördags eftermiddag hjelpa mästaren att bära upp äpplen. Mamsell Sara och tösera de spredo ut och vi bara buro. Men så, när de lagt hela «gästestufva» (der vi åte i middags) alldeles kontant smäckfull, då va’ mamsell Sara ända som ledsen, och visste intet hvar hon ville göra af resten. Men må tro! då va’ jag fermer lell, te’ att svara att man kunde fälle lägga den öfriga frukten der oppe på väpnareloftet eller på grefvekammar’n, för se dit ville jag en gång och det med all gevalt. Men då skulle j sett så’na öga jag fick på mig! Töser’a sågo ut som de varit vettskrämda, och mamsell Sara bligade så stort på mig, som skulle hon säga: «Och det skulle du töras så här på qvällen!» Men se jag tordes, jag! Men se mästar’n, han ä’ gammal, och en gammal kruka dessutom (tillade Gunnar med lägre röst, emedan trädgårdsmästaren med hela sin familj hörde till bröllopsgästerne), han ville slätt intet gå med, och ingen af tösera, utan då skulle jag springa ned i drängstufva för att få någon hjelp, men der fanns ingen mer än Olle; men se! när han fick veta hva’ saken angick, och hvart han skulle stad, så sa’ han (kantänka!) att han hade en så förfaslig hufvevärk, att han intet kunde röra sig ur fläcken. Jag grina’n midt i ansigtet, men han blef dervid, och med de besked’en fick jag gå tillbaka, och fick bära all frukten allena, för ingen mer än mamsell Sara och jag begaf oss åstad, och det må Gud veta att intet gjorde jag mig brådtom der oppe, för jag ville noga se mig om öfverallt, när jag en gång var kommen dit. Slutligen skrattade mamsell Sara, och sa’ att jag skulle sno mig, för hon frös. Men jag tror – tillade han helt sakta – att vår go’a mamsell va’ litet rädder med, för det va’ nästan kolmörkt när vi kommo derifrån. Sedan när jag kom ned i drängstuga om qvällen, talte vi dränga om ’et, och Bengt va’ helt rasande öfver att ej fått varit med, men se Olle, som alltid ska’ vara ute på ondt, han började att förarga mig, och sade att jag nu talade så stormodigt och käckt, men att han visste precis att jag varit som en backhare deruppe, och skälft i hvareveliga led, och att jag hade hållt mamsell Sara i kjorteln, och Gud vet hvad det intet var för dumheter han vräkte ur sig. Och slutligen när jag blef arg och hota’n med stryk, då teg han väl en stund, men när han såg att jag va’ blefven go’ igen, då började han åter, och slutligen trotsade han mig att för ett helt ankare bränvin, nu, så sent och mörkt och kuseligt, som det nu var, gå opp ensam på «loftet» eller «grefvekammar’n», och tänk! att båd’ Lars och rättar-Anders höll med ’en! Men nu blef jag intet onder, utan bara förargad, för jag blir aldrig ond på Anders, för de ä’ en satans bra och dugtig karl, och intet på Lars heller, för han ä’ så dummer som e’ sö, men jag blef förargad på dem, och ville visa dem med ens, hvad jag tordes och intet tordes, och det utan en droppa, se’n då ett ankare bränvin, och derför tog jag båd’ Anders och Lars och Olle med mig, och Bengt följde också med för sällskaps skull, och så gick vi upp och bad att få tala med mamsell Sara, och så bad jag henne så vackert om nöckla’, och att jag skulle få vara deruppe hela natta’, och försäkrade henne på samvete, att jag skulle aldrig äta ett enda päron eller äpple, eller röra något annat. Men Bengt minns hvad hon svarade: «Nej» – sa’ hon – «det kan Gunnar intet få. Att Gunnar har mod och håg att gå dit och stanna der, det syns nog när han så enträget ber mig derom, men jag har, af mina orsaker, föresatt mig att aldrig, till eho det måtte vara, lemna ut dessa nycklar, och vill alls intet gå ifrån min föresats.» Jag kan intet neka till att det klack uti mig, när hon så talade, för nog har hon sina fullvigtiga skäl, fast de ä’ fördolda, en så klok och galant menniska som hon är. – Se’n sa’ dränga aldrig ord, utom Olle, som sa’ att jag va’ glad för jag slapp! Har ’en hört på så’nt! – fortfor Gunnar efter en liten tystnad.

De andra tego hemska och funderande.

Men nu kom Olle tillbakaragglandes och skrek redan på långt håll:

– Hvad i alla verldar! Sitter du än, du Gunnar, och smeker med di’ svägerska! Det ska’ jag gå och berätta för di’ gamla Lena, ha! ha! ha! Ja, det ska’ jag ända på fläck! ha! ha! ha!

– Åh, du ä’ en satans lymmel, som ska’ hålla truten på dig – sade Gunnar halfhögt och bet ihop tänderna, men steg upp af stolen och gick fram åt golfvet, gick till och med fram till Lena och talade några vänliga ord till henne, jagad af – Gud vet bäst – hvad för en ny känsla. När han gick från Lena, drog modern honom i rocken, och sade, vänligt nickande åt honom:

– De’ va’ snällt, käre gosse! Du ska’ älska och ära di’ qvinna, för då går det dig väl i alla tider.

Gunnar, glad åt moderns bifall, nickade tillbaka till henne, och alla larer och penater logo åt de äkta kärleksfulla i dessa hastigt vexlade blickar. De logo af glädje – säga vi – ty de äro säkert alla goda och glädja sig åt godheten hos de goda.

Men nu var den tiden inne då man skulle dansa med bruden, emedan alla de, som tagit sig en liten tupplur, nu åter voro komna till rätta. Denna dans tillgår på det sätt, att hvar och en af hela bröllopslaget dansar om ett par hvarf med bruden, kramar henne menande i hand och bifogar denna kramning de så kallade «dansepengarne», mer eller mindre, allt efter hvars och ens olika råd och lägenhet. Bruden gör en kort tacksamhetsbock eller nick och lemnar sin fångst till någon annan, som merändels tar emot och förvarar den på en dertill för handen varande bricka eller tallrick. Patronen började dansen. Den var trög och besynnerlig. Det ville intet rätt gå rundt omkring, men sedeln, som han stack i Lenas hand, och som «lilla Elin» sedan mottog på silfverbrickan, den var gul och grann. Mamsell Sara gaf icke särdeles mycket. Hon tänkte som så: «Behöfva de något framdeles, så ger jag det hellre till Gunnar.» Småherrarne hade fått hvar sin grön tia af pappa, men lilla Janne hade redan tappat sin och gråtit fasligt, och fått rätt på den, och berättade allt detta för Lena under dansen, ty Lena hade passat upp magistern och gossarne, och var temligen afhållen af de sednare. Mor Ingrid gaf en silfver «tredaler», som hon haft allt sedan hon var ung. Magistern spottade och gick sin väg, för att slippa dansa med Lena, men lade sin skärf direkte på brickan, som Elin gick med. Olle hade så när dragit omkull bruden, för att gifva henne en smutsig, trasig tolfskilling, så full och osäker var han på benen. Men se när Bengt kom med sin nya tjugufyraskilling, då blef det en dans! Han svängde Lena så att hon var stundtals hela tre qvarteren öfver golfvet. En gång när de svängde förbi Olle, som stod lutad mot en vägg, helt nära Gunnar, skrek den förre:

– Nå, nå, du Bengt! Nå, nå, gå på lagom! Far varliga med bruda, annars kan icke här bli barsöl midt opputi bröllopsståten! ha! ha! ha! Se gamla Lena med stora magen, hur ho’ skumpar och går på! ha! ha! ha!

– Om du intet tiger, din fähund, och håller käften på dig, så kan här bli graföl med, det lofvar jag! – hviskade Gunnar och ljungade en blick på Olle, så att denne dröp utaf och ragglade bort till ett annat hörn af rummet, der en ölstånka också var belägen.

Just nu kom Elin med sin bricka, och som Lena dansade som bäst stannade hon bredvid Gunnar.

– Du har så mycket besvär för vår skull, Elin lilla – sade denne med en viss bondaktig artighet.

– Åh lappri! – svarade Elin. – Det är ett kärt besvär, jag freds brickan blef aldrig så tung. Men jag, stackare! – tillade hon saktare och slog ned ögonen så vackert. – Jag har ingenting att lägga på den för egen del. Intet har jag så många pengar, som jag gerna ville gifva eder, och intet kan jag med att gå och dansa med Lena, utan jag får framdeles göra något åt eder, som j tycka om.

– Åh minsann! – svarade Gunnar, allt med denna artighet, som hos naturbarnet kommer rakt ur hjertat. – Jag tycker du gjort nog, Elin lilla, när du sytt den granne brudnäsduken åt Lena och en så fin nattkappa åt mig. Den ska’ jag gömma i all min tid, så de kunna svepa mig med ’na en gång.

– Usch! så du talar! – sade Elin och såg upp i den nya broderns mörkblå ögon.

Men nu var den der ohyggliga offerdansen ändteligen slut, och bud kom att aftonmåltiden var färdig för hela bröllopslaget, och nu må ingen likväl föreställa sig att det var en societé comme il faut, som sedigt och parvis begåfvo sig ned för trapporne till matsalen. Nej bevars! Här rusade hvar och en för sig, skrikande, trängande, skuffande, knuffande ned för stentrapporne, och man hörde oupphörligt Olles röst, som skrålade den ena visstumpen efter den andra, och när han i trappan fick se att Elin gick bredvid Gunnar, skrek han med full hals:

– Ja så, du Gunnar! Ja nu kan du sjonga din käraste visa:

Eli’ ä’ mi’ söckerdöcka! Lena ä’ mi’ svarta so! Eli’ ä’ mi’ lilla klöcka! Lena ä’ mi’ mjölkeko!

– Ha! ha! ha! va’ ke ho’ så, di’ visa? Jag tycker jag vill minnas något så’nt der bortåt, ha! ha! ha!

– Hvad jag gerna skulle hugga’n på truten, om jag bara vore’n så nära – sade Gunnar inom tänderne; men Elin som hörde det, svarade sakta:

– Åh Gunnar! J ska’ intet bry er om honom, han ä’ ju alldeles plakater.

När hela det upprymda bröllopslaget hunnit in i den såkallade «gästestugan», som äfven nu utgjorde deras matsal, då uppstod åter en stor väsendtlig skillnad mellan denna samling och en dylik af «bildade» personer, ty, – – i stället att herrarne då artigt dragit i hvar sin stol åt hvar sin dame, under idelig konversation och kurtis, uppstod hos denna larmande och obetydligt nyktra hop några minuters fullkomlig tystnad och sans, hvar och en stod med sammanknäppta händer och sänkt hufvud: man läste till bords, man tackade Gud för den mat man skulle få, då vi «bildade» knappt gifva oss tid att tacka för den vi redan fått, troligen emedan vi sällan besinna hur svår den är att få, och hur omöjlig förutan Guds bistånd; «voilà la difference».

Men nu var bröllopsdagen slut. Visst dansade man en stund efter maten, men det hade ingen riktig fart, eller om man hellre skulle säga, att dansen hade för mycken fart, ty som «de dansande kavaljerernes» hufvuden voro vida tyngre än vanligt af det goda ölet, punschen och bränvinet, och «damernas» ben vidkändes de många bastanta rätterne, voro alla glada att snart få vända hemåt och slutas i Morfei famn. Sent omsider råkade äfven Gunnar dit och drömde då – – att han förde Elin upp på väpnareloftet och att de tillsammans stodo och betraktade «dödkyssen» på väggen. Han vaknade svettig och varm. – «Ja, det ska’ bli’ sanning!» – utropade han vaken, och låg sedan och tänkte på huru han den kommande morgonen skulle gå upp och tacka herrskapet för allt sitt «myckna besvär och stora kostnad», samt med detsamma bedja mamsell Sara «så obegripligt», att bara «få titta in» med Elin på «väpnareloftet» och «grefvekammarn», för att roa Elin, som bara skulle stanna qvar öfver den dagen, hvilken till allas stora fröjd var en söndag, så att julen ännu tycktes dröja litet att gå ut. Gunnar kunde sedan icke somna, utan låg vaken och – – – tänkte på Elin! – – Och vi, vi komma just nu att tänka på hvarföre man så ofta ser stora, rysliga brott begås bland de lägre och obildade klasserne och så högst sällan i de högre, der åter småfelen, lasterne under tusen olika former, dels uppenbara sig, dels vandra i mörkret, undangömda af förställningskonst och vackra larfver. Månne icke orsaken till denna skillnad kan sökas och finnas i den sjelfkännedom, som blir en följd af all bildning, all läsning, allt objektift betraktande af verlden och alla dess företeelser. Man lär att känna andra menniskor och andra förhållanden, och man förstår på samma gång sig sjelf och sina egna. Deraf kommer att man aktar och vaktar sig, betänker först allt som skall ske, sätter upp värn och palissader af erfarenhet mot de starka, mäktigt ingripande passionerne, hvilka komma, stora och för alla åskådliga lika som skogens lejon och leoparder, under det att man utan allt motstånd låter småfelen, smygande som listiga ormar, tränga inpå oss från alla sidor. Vi – bildade – äro således alltid förberedda på allt som inträffa kan. Hvad som händer oss hafva vi förut läst, höft, sett exempel på, och vi veta alltid huru vi skola – böra – måste bete oss, då åter den obildade, som förut aldrig tänkt sig ett dylikt fall som sitt eget, rusar stad och möter det blott på det sätt, som lidelse och instinkt förestafva, och aktar sig aldrig att gå brottets bråddjup nära, just af den orsak att han icke ser det, utan att det ligger som en räfgrop framför honom. – – – Gunnar tänkte på Elin, och trodde sig dermed alldeles icke göra något ondt. Han tänkte ju icke på henne «för att ega henne», utan blott på: hur god hon såg ut, hur smärt och nätt hon var i dansen, hur hon «talade så vackert», hur hjertligt hon tycktes tillgifven sin syster Lena, hur kärleksfullt hon talade om sin moder, hur «sedig och anständig» hon var mot de andra «tösera», och – – – hur ledsamt att hon så snart skulle begifva sig hem igen. Icke trodde Gunnar sig med detta göra något ondt. Tvärtom, han ansåg sina tankar såsom goda och Gudi behagliga, och ångrade dem visserligen icke. Men ack! huru hade väl en af våra gjort? – – – Jag vet det – – – men jag vill med möda säga det: en bland hundrade hade kanske jagat bilden bort såsom farlig, och de andra – – – behållit den, med blandad förtjusning och bitter saknad tänkt på skillnaden mellan de båda systrarne, och fullt redogjort för sig åt hvad håll hjertat styrde kurs, och just derigenom kommit i stånd att lägga tyglar derpå. Men Gunnar gjorde ingendera: han bara tänkte på Elin, och frossade med dessa tankar.

När morgonen kom en gång, gingo både Gunnar och Lena upp till herrskapet och tackade. Patronen sade, utan att just se upp: «Håll till godo, det var icke att tacka på.» Lena svarade fräckt: «Jo, minsann!» och pratade för skålen. Mamsell Sara tog det nygifta paret i hand, önskade dem omigen lycka och höll ett litet lämpligt tal, hvaraf Gunnar hörde och besinnade hvartenda ord utan att förändra uppsyn, men hvaråt Lena grät floder af tårar och kraftigt torkade sig på halsdukssnibben – – – utan att dock höra eller tänka på ett enda ord.

Patronen smög sig under talet ut, och detta lättade Gunnars föresats att slutligen bedja om den der «tittningen på loftet» för att «roa lilla Elin».

– Åh ja, gerna det, mina barn – svarade mamsell Sara småleende. – Din syster Elin – fortfor hon vändande sig till Lena – är minsann en så hygglig och anständig flicka, att jag gerna vill lemna min tillåtelse till detta, om det just roar henne. Gå derför ned och bed henne komma upp nu, så skall jag följa med, jag har ändå något smått att uträtta deruppe.

Och härmed tog hon sin gröna ullshawl, letade upp de stora rostiga nycklarne i sitt nyckelskåp, medan Lena gick ned efter Elin. Denna kom allena upp, och man låtsade ej märka att Lena stannade qvar der nere.

– Så att du är så nyfiken på väpnareloftet och grefvekammarn, kära barn – sade mamsell Sara vänligt skämtande till Elin, under det att de alla tre gingo de många, höga trapporne uppföre.

– Ack ja! – sade Elin, och skämdes verkligen öfver att den gamla «galanta mamsellen» skulle hafva ett sådant besvär för hennes skull. – Ack ja, det är Gunnars fel, som satt mig en så’n åtrå i hufvudet till det dera «loftet» och den deringe «kammarn», för tocket har jag aldrig förr sett.

Nu voro de uppe: mamsell Sara öppnade dörren till loftet, men gick sedan bort på vind för att se på en gammal slädfäll, som hängde der, om den var maläten eller ej. Gunnar och Elin gingo deremot in i det rum, som kallades «väpnareloftet». Vintermorgonen var mulen och gråkall, en sparsam dager insmög genom ett trångt fönster, högt uppe på väggen och med små förvittrade rutor skallrande för den skarpa nordanvinden, i sin bräckliga blyinfattning.

– Hu! – sade Elin och smög ovilkorligt intill Gunnars sida.

– Du fryser, Elin lilla – sade Gunnar, och svepade om henne skörtet af sin nya blå vadmalsrock, men Elin drog sig undan och sade:

– Åh nej, jag fryser visst intet, men här är så hemskefullt och ödsligt, alldeles som i en kyrkesakristia.

– Kanske du vill gå din väg? – sporde Gunnar.

– Åh nej – svarade Elin – jag vill väl först se på – – – den der fasliga fläcken.

Tyst och sakta förde Gunnar henne bort i ett dystert hörn af rummet, och dit komna sade han, fattande Elins arm:

– Se här, Elin lilla, här stod sängen, der låg den unge väpnaren, och der låg grefvinnan på knä, och der – och dermed pekade han med Elins hand – der på väggen ser du – – – dödkyssen.

Elin smög ändå närmare Gunnar, och de stodo stumma en lång stund, med ögonen fästade på den af tiden nästan utplånade blodfläcken, som traditionen påstod vara väpnarens och hans herrskarinnas förenade blod.

– Vet du, Elin – sade Gunnar efter en lång tystnad – vet du jag har sett detta förr, utan att just så mycket tänka derpå, men nu! vet du hvad som nu faller mig in? Jo, en okristlig tanka kanske: tror du, Elin, att det kunde vara möjligt att hon, grefvinnan, ändå älskade honom, väpnaren? Tror du det? Säg, Elin, tror du hon kunde vara så brottslig – – – i hjertat lell, för ingen kunde märka det, det påstås alldeles för sannt. Hvad tror du om den saken, Elin lilla?

– Åh, jag vet just icke hvad jag skall tro – svarade Elin helt hemsk vorden – jag vill aldrig gerna tro ondt om någon menniska, och det vore ju en faslig synd att intet älska sin egen äkta make, utan en annan.

– Ja, visst vore det så – svarade Gunnar djupt suckande, och släppte Elins arm, som han förut tryckt hårdt intill sitt hjerta.

Men nu kom mamsell Sara, som ej allenast funnit mal i fällen, utan tre, fyra råtthål derpå, hvarför hon var litet mulen, likasom allt annat på denna grå vintermorgon.

– Nå, mina barn – sade hon – nu kunnen j väl porträttera utaf hela väpnareloftet, hoppas jag. – Och som hastigast tittade de in i grefvekammaren, samt vände derefter ned till husets bebodda våningar.

Bröllopet var med denna dagen slut. Elin reste. Gunnar suckade djupt när han såg sista skymten af hennes åkdon, tänkte oupphörligt på henne och återtog sina dagliga värf. Lena likaledes af sednare sorten, men gjorde sig numera just ej så mycket besvär med sin toilett och fördöljandet af sitt tillstånd, hvilket alla märkte, utom Gunnar, som sällan såg på Lena och råkade henne så sällan han kunde, men var då alltid god och vänlig mot henne. Tiden framflöt på detta sätt de trenne vintermånaderne, och snart stod Mars med långa ljusa dagar, men kalla och hårda, alldeles som den totalt passionsfria och i goda omständigheter varande menniskan.

– Jag skulle så mycket be att få gå till marken och köpa mig en ko och ett par stutar – sade Gunnar till patronen, en af de första dagarne af Mars.

– Det skall du slippa – svarade husbonden, utan att se på Gunnar, och petade förtvifladt i marken med sin käpp, för att se hur långt kelen räckte; – du – – du skall få de der kreaturen af mig, till din första bosättning, efter du – – – men det blef icke mer.

Gunnar blef verkligen mycket glad för denna gåfva. Han kände ingen kärlek till Lena, han längtade icke till den tid, då han skulle framlefva sina dagar allena med henne; men han, likasom nästan hvar och en, som hunnit öfver tjugu år, längtade att se röken uppgå från egen härd, att sofva under eget tak och mättas af egen föda, med ett ord: att sätta bo, och åtminstone inom dess gehägn vara enväldig. Att göra detta hem så beqvämt och trefligt som möjligt, var Gunnars önskan, så väl som hvarje annans, i hans eller vida bättre omständigheter. Af hvad som blifvit öfver sedan de omtalade kreaturen voro inköpta af de medel, som influtit vid bröllopet samt Gunnars och Lenas innestående löner, skulle bohag och husgeråd köpas, och nu fick Gunnar lägga hela den summan, som dessa kreatur skulle hafva kostat, till det andra, och kunde således få vida mera bohag, än han från början haft hopp om, och Gunnar var verkligen ungdomligt glad för detta, samt sade om aftonen i drängstugan:

– Tänk, patron är ändå en god och hederlig herre på det hela, fast jag aldrig förr kunnat fått ’et i skallen, eller lidet ’en.

– Och jag li’er ’en aldrig – svarade Bengt – för han ä’ falsker och baksluger, ser aldrig rätt på folk, säger ett och menar ett annat, gör minsann ingenting för intet, och en vacker dag, sanna mina ord, vill han ha betalning för krittera, och söker då ut ’en med hårdhandskarne, det ska j få se, den som bara lefver dit. Men mamsella ä’ bra.

– Ja, ja, tänk om jag talade om för patron, hvad du säger om ’en – sade bränn-Olle illslugt och med sitt otäcka skratt.

– Ja, jag skulle nog tro dig om ’et – svarade Bengt – för du ä’ en rödlufva du så väl som patron sjelf, och tänk! jag tror aldrig nåntina på dem, som vår Herre satt räfskinnsmössa på.

– Nej, otäcka ä’ de – sade Gunnar, som tänkt på annat, men som ändå ej kunde låta gå sig ur händer ett tillfälle att yttra sin motvilja för Olle, som han aldrig kunde lära sig att tåla, ty afundsfull och ilsken som Olle alltid visade sig, när han var nykter, var han äfven falsk och elak, och när han var full – – näsvis och elak. Nu var han halffull och just vid lynne att förarga Gunnar på fint manér, helst han trodde sig hafva ryggen fri, derigenom att han stod vid dörren, och i en blink kunde vara nere i sitt älskade bränneri, dit Gunnar aldrig gick.

– Jo, jo! – sade han spefullt. – Du får båd’ kritter och ett och annat af patron! Kanske han skänker dig äldsta barnet med! ha! ha! ha!

– Kom bara fram en gång till med tockna ord! – sade Gunnar och såg upp mot bössan, som ännu hängde qvar på väggen, men Olle hade ej ens hört första orden af meningen; han var redan i sin bränvinsfristad innan Gunnar talat ut, och hade redan nedsväljt flera klunkar af detta förhärjande aqua, innan Gunnars blod åter kom i lugn, och hans tankar åter ilade mot de taflor af framtiden, som oupphörligt speglade sig framför hans inbillning, och som voro långt mindre dunkla än han någonsin skulle hafva anat, några månader förut. Gunnar hade aldrig, allt ifrån sin barndom, varit fri, rådt om sin tid; han hade med ett ord allt från gosseåren varit tjenstehjon, aldrig fått vika till höger eller venster efter eget behag, utan alltid nödgats lyda befallning eller förbud. Men nu såg han snart en tid framför sig då han, om han dessimellan arbetade friskt och ifrigt (och arbete skrämde aldrig Gunnar), kunde få göra hvad honom lyster, kunde få gå vid första tuppgal, med sin bössa öfver axeln, ut åt skogen och sträfva der så länge han fann det för godt, eller tills hungern jagade honom hem med sin tunga skjutväska, ty Gunnar var, som vi veta, förträfflig skytt; eller på samma vilkor begifva sig ut under friska morgonen, eller lugna tysta aftonen i sin lilla ekstock på sjön, för att draga upp den ena fisken efter den andra, ty Gunnar var jemväl lycklig fiskare och förstod sig väl derpå, emedan han var född och uppfödd vid brädden af en stor och fiskrik insjö, der han under hela sin barndom och sedan i sina uppväxande år alltid legat och plaskat natt och dag, hvarför han äfven nästan förestått hela fisket på Grantorp, der man gerna ville hafva fisk att äta, men ej på gammalt aristokratiskt manér ville bestå sig någon egentlig fiskare på stat, utan ettdera drog not med tolfskillingar eller med husets drängar. Han skulle nu om aftnarne få tälja och snickra hvad han behagade, stolar, bord, skrinda m. m. Han skulle alla söndagar få gå i kyrkan, och alla söndagseftermiddagar spela fiol och sjunga så mycket och så högt han ville. Han skulle med tiden, när han förtjent bra med pengar på jagt, fiske och annat, köpa sig en häst, eller heldre ett sto, som kunde få «fölongar», ty för dessa hade han en verklig medfödd passion. Och i hans många ljusa framtidstaflor stod ofta bilden af denna Elin, som kom hem och helsade på sina syskon öfver «en vacker pingstahelg» eller «en munter julahelg». I förra fallet skulle han roa henne med att fara ut på sjön i ekstocken, i det sednare skulle han göra henne ett «betsadt och poleradt syskrin», för det hade han lärt sig en gång när mamsell Sara hade ute «stadssnickaren».

Äfven fanns en annan bild på dessa taflor, som började allt mer och mer framstå, samt få ett visst behag för Gunnar. Han älskade nemligen mycket barn, och när han såg trädgårdsmästarens lilla vackra sjuåriga pilt, tänkte han nu ofta: «Om sju år och några månader kan jag sjelf hafva en tocken.» Besynnerligt nog att sjelfva denna Lena, som han visst ej kunde lära sig att älska, knappt nog att fördraga, dock icke med sin person stod särdeles i vägen på dessa taflor. Tvärtom: hon var en beskedlig, flitig och arbetsam hustru, som han väl obetydligt såg, men som – då han kom hem och in i stugan, höll den ren och städad, hade god mat färdig åt honom, och satt dessimellan vid sin spinnrock eller i sin väfstol, hvilka surrade och bullrade, så att han slapp samspråka med henne så mycket, ty dertill kände han sig ändå obetydligt benägen, ehuru Lena jemt sökte detta, på samma gång som han likväl var ganska vänlig och beskedlig mot henne. Lena, å sin sida var mycket kärvänlig mot Gunnar, samt temligen god och beskedlig. Någon gång hade hon väl sin bestämda egna mening i frågor om anskaffandet af deras husgeråd och bohag, men Gunnar kunde dertill ej ha något att invända, ty dels var Lenas mening alltid rätt klok, dels bestod hon en stor del af de kontanta utgifterne, ty – förunderligt nog! – oaktadt Lena jemnt haft pengar, jemnt köpt allahanda af «knallar» och alltid belalt, om icke just den gången hon tagit varan, så åtminstone när hennes kringvandrande björn kom nästa gång tillbaka, alltid gått till alla marknader i staden, och der för hvarje gång alltid köpt något «grannt», så hade hon nu ändå ett par års löner innestående hos patron!

Gunnar var således nästan tröstad öfver sitt nödtvungna äktenskap. Dessutom vänjer man sig snart vid sitt öde i ungdomen, och smyckar det då med alla de blomster, som inbillning och hopp kunna sammanleta, och finner först fram i tiden, smått efterhand, huruledes dessa blommor aldrig slagit ut, äfven om man någon gång varit så lycklig att få se dem knoppas.

Nu stundade den fjortonde Mars, denna flyttningsperiod då mången lemnar de larer och penater, som skyddat dem i det huset, för att söka andra dylika i andra hus; ty i vår tro stanna dessa vid tomten och begifva sig aldrig ut på tåg. Flyttningsdagen var på en onsdag, och redan den föregående lördagen hade Gunnar och Lena ställt om, att deras flyttsaker kommo till torpet, samt hade ämnat bedja sig lof att tillika med Bengt få gå dit på söndagen, för att sätta litet i ordning, helst det folket, som skulle flytta derifrån, redan begifvit sig bort. Men när söndagen kom, mådde Lena illa, sade sig hafva ondt i hufvudet och nödgades lägga sig, så att Gunnar och Bengt gingo allena.

– Ack hvad du får det präktigt och galant här i Vika – sade Bengt, under det de höllo på att städa in det nya bohaget i den nya, vackra, rymliga stugan. – Här kommer du ju att bo, ända som en prins. Här har du ju båd’ stufva stor och grann, och slaskekök och så den lille vackre kammarn der, på andra sida i farsta, och så den lille trädgåln, och skogen och änga, och hela stora sjön framför sig, och gälena der på andra sidan. Och så’na rara fähus och allt! Minns du hur du sörjde i förstene, då före jul? Ja, de’ va’ visst att sörja för! Du har ’et ju så rart, som hade du suttit på önskestol.

– Åh, jag kan just intet säga det – svarade Gunnar halfhögt, ty just i samma ögonblick som Bengt talade om önskestol, klättrade Gunnar i inbillningen dit för en kort sekund, och se! – – – en bild, icke alls liknande Lena, stod der i allra främsta förgrunden.

– Ja, så kan jag säga’t – genmälte Bengt – och du borde ha – – jag vet intet hva’ – – för att du intet kunde ta’ mig te’ dräng, liksåväl som den der oxmickeln Abraham. Här hade jag just tyckt om ’et, och jag tror att Lena blir ena dugtig och galanter matmor, som håller snyggt af alle di katten, och ger ’en bra å äta, om hon än skulle träta litet dessimellan.

– Ja, himlen vet – svarade Gunnar och tänkte på helt annat, och tyckte sig dermed ej göra det ringaste ondt.

– Ja men se nu, hur sakramenska nätt och fint här är – sade Bengt, när de satt hvar sak på sitt ställe och fyrat upp en god brasa i spisen, och Gunnar satt fram smör, ost och bränvin, ty middagstiden var under arbetet redan förliden.

– Ja, skål! nu på en halfpart, och tack ska’ du ha för hvar den dag vi var’t ihop, och hvar den hjelp du gjort mig – sade Gunnar med våta ögon, och fattade det ena bränvinsglaset, räckande det andra åt Bengt.

– Ja, tack och skål! – svarade Bengt, klingande med kamraten – och hem- och tomtebo-lycka, nu och i allom tid! Och rasande kloker ä’ du – tillade han, sedan både han och Gunnar tömt sina glas i botten – som tar dig en tår på tand, nu sedan du bli’tt din egen, för nog kan man taga sig en sup då och då, utan att derför vara supare; och nog blir man salig om man intet ä’ i «nökterheta», och dumma ä’ de som gå in i ’na, som känner med sig att de kunna vara måttliga. Men se! för gamla, inpiskade supare, och så’na stackare som alls intet kan stå emot, för dem ä’ «nökterheta» bra, för se då veta de med säkerhet att f .. tar dem, intet just för att de supa, ty det tror jag för min del, att f .. intet bryr sig om, men för att de ä’ menedare, och göra det som de med fingra’ på boken svurit att låta bli. Ser du, det ä’ saken, och det ä’ min tanka om saken.

Och Gunnar höll med Bengt, tyckte sig vara så pass «förståndig karl», att han kunde supa, men supa lagom, sade sig behöfva det, när han numera ofta kom att «ligga i skogen och på sjön», och de togo sig ännu ett dugtigt glas hvardera, men ingen af dem kände det mera i hufvudet, än när våra kammarjunkare fått en mandarinkopp med thé i sina.

Fram mot aftonen hade de båda ynglingarne slutat sitt värf, och då motstodo de icke att göra en liten resa på den öppna och spegelklara sjön, ty det året hade alla isar varit så svaga och vädret så blidt, att de redan i Mars voro uppgångna, och nu låg sjön så ren och klar, och aftonsolen såg sin bild deri, och myste deråt, alldeles som den unga behagsjuka flickan.

– De’ va’ skråen till bra ekestock! Hvad gaf du Nils Anderssa för den? – frågade Bengt.

– Hå – svarade Gunnar – jag slumpa’n ihop med mycket annat, för se! Nils Anderssa kunde rätt intet behöfva’n der i Tomta, der han knappt har en ankedam en gång. Men han ä’ alldeles nyer och bra byggder, och intet ska jag spara’n, för vest du Bengt! i skogen och på sjön, der blir mitt lif ändå.

– Ja, och se det kunde jag var’t med om, i stället för Abraham, det nötet, om du ta’tt mig till hösten – anmärkte Bengt.

– Ja, det tycks väl så – svarade Gunnar – men en ska aldrig göra sin bäste vän till sin tjenare, ty trå-mej, jag tror det bär till.

Så här samspråkade de båda ynglingarne, medan ekstocken med raska årtag hastigt gled fram öfver sjön, och den som ville kunde lätt anmärka huru klarsynt vänskapen, äfven hos en rå och obildad varelse är, då kärleken åter är blind hos denne, och – – – nästan lika blind hos menniskoslägtets första, i ljus och lärdom.

– Nej, nu måste vi väl vända om hemåt – sade Gunnar, när aftonsolen sagt godnatt och blott lemnat röda släpet, hvilket äfven färgade sjön till ett haf af blod. – Vore jag nu min egen, så satt jag qvar här tills himmelen blef mörk och sjön med, och nytänningen började att lysa, för ser du, det är det grannaste jag vet, när månen glänser på sjön och hvart årtag ser ut som ett silfverregn. Se det är vackert, det! Och när man så sjunger till, med full hals, det är roligt, det!

– Nå så sjung då nu, mennas vi ror hem – bad Bengt.

– Ja, jag vet just icke hvad jag skulle sjunga – svarade Gunnar, med samma undvikande ton, som en af våra salongsnäktergalar, då man ber dem sjunga något ur Norma, eller Hugenotterne eller Lucie, eller deras vederlikar.

– Jo! – sade Bengt – sjong den der om: «Eli’ ä’ mi’ sockerdocka», den har jag intet hört dig sjunga på så länge.

– Ah, de’ ä’ intet värdt – svarade Gunnar och tog så ojemna årtag, att ekstocken vickade häftigt.

– Hvad tusan! – ropade Bengt, som icke kunde simma. – Jag tror sannerligen att du vill lägga oss här på hafsfruas blå bolstrar, men ser du, det går jag slättes intet in på, för jag kan intet ligga som e’ gås och flyta och dyka, och svänga mig kors och tvärs i vattnet, som du kan.

– Ha! ha! ha! – skrattade Gunnar ungdomligt och gladt, och vickade ändå starkare på farkosten, för att få den annars så käcka Bengt att skrika; men när Bengt såg att ingen fara var, så teg han stilla, och då upphörde äfven Gunnar med sjögången, och Bengt började åter be honom sjunga «en rolig visestump».

– Ack, sjung nu du om: «Eli’ ä’ mi’ sockerdocka» – bad Bengt – och bry dig intet om att Olle, det ludret, schäkade dig då på bröllopet och sjöng din roliga visa så förbannadt dumt, för se’n har du aldrig sjungt ’na.

– Nå, så! – svarade Gunnar och härskade sig, icke för att lungorne voro besvärade af något, men för att få styr på hjertat, som började klappa, och blodet som började brusa, så snart han numera bara tänkte på den gamla, förr af honom så ofta sjungna visan. Han rodde imellertid friskt och sjöng under tiden, i början litet darrande, eller – – med den splitter nya methoden – men sedan jemnt, starkt och ljudeligt, så att bergen lyssnade och echo svarade:

Elin ä’ mi’ sockerdocka, Elin ä’ min russinstrut, Elin ä’ mi’ lilla klocka, Elin ä’ min fagre snut, Elin ä’ min fröjd och gamman, Elin ä’ min glädje fin; Och alltihop och allt te samman Och ett för allt ä’ Elin min. Elin älskar jag så mycke, För ho’ ä’ så skröpligt fin, Finer som ett slissingsstycke, Mjuker som en docka lin. Feter som vår stora sugga, Röder som vår grannes knut. Lätt och liten som en mugga, Snabb och snäll som räffelkrut. Förr ska’ gädda’ bli e’ simpa, Förr ska’ oxa’ vinga’ få. Förr ska’ gråsten bli e’ limpa, Förr ska’ Stockholm börja gå. Brunkeberg ska’ bli en båte, Stora kyrkan apetek.Förr än Elin jag förgäter, För ho’ ä’ mi’ gresastek.

– Nej, håll stilla här, du Gunnar! – ropade Bengt. – De’ va’ ett rasande grannt echo! Hör du hur ho’ sa efter: «gresastek», alldeles så tydeligt som e’ menniska.

– Ja, ja, hon ä’ väl för mer, hon, än en menniska – svarade Gunnar och tittade upp åt de höga bergstränderne, från hvilka ljudet kom.

– Nej tror du verkligen – frågade Bengt – att de’ ä’ ena mö, som sitter i berget och talar så der, och säger efter så der.

– Ja, det tror jag visst – genmälte Gunnar – för intet kan bergena tala. Men se hon säger intet efter annat än det hon tycker om.

– Ja, då tycker hon förfasligt om «gresastek» – anmärkte Bengt, och Gunnar skrattade.

– Har du nåntina sett ’na? – frågade Bengt vidare.

– Nej, intet jag – genmälte Gunnar – men jag hade ena faster, som en gång hade sett ’na, när hon var barn.

– Och hur såg hon då ut? – sporde Bengt, med stor nyfikenhet, ty natten var redan för hand, och det underbara började få allt det värde, som solskenet oftast förtager.

– Jo, ho’ va’ hvit som den renaste snö och hade kolsvart hår, och faster-mi’ såg hur hon stod på berget och gapade, och ideligen sa’ efter.

– Hå kors i all’ min dar! – utropade Bengt, utan att betvifla ett enda af Gunnars ord, och det kom mycket deraf, att Gunnar berättade med denna ton, som bevisade att han sjelf trodde hvart enda ord.

– Det skulle vara bra roligt, att någon gång få se endera echo’t eller sjöfrua, eller nå’t skogsrå eller så – yttrade Bengt, medan han hjelpte Gunnar att surra fast ekstocken, ty nu voro de i land; men nu var det äfven nästan nedmörkt, och Gunnars beprisade nytänning satt redan och såg på de båda ynglingarne, inom hvilkas bröst i detta ögonblick kanske mera ren, fast omedveten, ur-poesi var att finna, än i hela stora packor af «Skaldeförsök» och «Dikter» och «Sånger» och «Fantasier» och «Lyriska bilder» och «Poetiska blomster» etc.

– Kors! har du aldrig sett något slikt (nemligen sjöfrun, skogstroll, etc.) – sade Gunnar med en viss ton af öfverlägsenhet, likasom hade han sjelf varit «intimt lierad» med hela detta sällskap af andar och troll, med hvilka allmogens öfvertro, än i denna stund, befolkar både hafvet, berget, skogarne, dalarne, hedarne och sjelfva luften.

– Nej, intet har jag just sett nåka – genmälte Bengt, medan de raskt vandrade hemåt, på en liten smal stig i djupa täta skogen – men hört, det har jag mången gång, båd’ gasten och annat otyg.

– Ja, nu är det kanske allra som bäst att intet tala om «tocket der» – menade Gunnar – nu medan vi ä’ så här i mörka skogen, och intet justament så långt från båd’ jettegrytera och den der hedne kongens graf, der det spökar så käckt alla söndagsqvällar, och lyktegubbekärret se’n, men så mycket ska’ jag säga dig, du Bengt, att kommer något till dig någon gång, så’nt der du förstår, så slå bara korstecknet för näsan på ’et, och läs dit Fader vår med fulla tankar, så viker det straxt.

– Har du försökt det? – frågade Bengt, med en hemsk känsla, i hvilken dock låg stort behag.

– Det har jag visst – svarade Gunnar – jag som så mången gång nattetid har sträfvat der genom store, djupe skogen till mor.

– Nå men du! Hurhvulet såg det ut? frågade Bengt.

– Ja, det kan jag just intet så noga säga – svarade Gunnar – ty intet stod jag just så länge still och bliga på ’et, utan så fort jag varsna’t, gjorde jag som jag sagt, och så blundade jag och gick på med dugtiga steg, och läste under tiden på Fader-vår’et, och aldrig gjorde det mig nå’n skada. Men se jag har mi’ tro för mig, och det är: att har man intet ondt gjort, så kan man gå trygg för båd’ gastar och troll, men har man någon synd på samvetet, så kunna de nog komma och anfäkta ’en med besked.

– Nå ja, men hvilken ä’ väl det som intet syndar på nå’et sätt – anmärkte Bengt ganska snusförnuftigt.

– Ja, ja, det förstås nog – medgaf Gunnar – att syndiga menniskor ä’ vi alla, men se det är en stor förskillnad på, att ha’ gjort något ondt med berådt mod eller i stor vrede, och vet du väl, Bengt, att mången gång har jag tackat min Gud, just när jag gått så der i kolsvarta natten genom tjocke skogen, att han afhållt mig ifrån att göra hvad jag mångfalldiga gånger haft lusta till, nemligen att slå Olle i skallen, så hjärnen flög i väggen, för se han kan reta gallsot på mig, än med ett och än med ett annat, och bland bara för att han sjunger efter mina visor! Och tror du väl att jag nånsin tagit Lena, om inte samvetet gått på och böstat och bankat inom mig, som stena’ i en qvarn.

– Jo, jo – svarade Bengt, som mera tänkte på skogstrollen än på Lena – jo, jo, hade du intet ta’tt ’na, så hade Necken eller skogsfrua eller något annat otyg kanske kunnat ta’ dig, fast mången an’ går oanfäktad lell, som ändå sviket och narrat e’ tös.

Nu marcherade de friskt på och en tystnad uppstod, men den bröts af Bengt:

– Hå! hå! – utropade han – hvad tomt och söcknet det blir efter dig nu snart! Jag tror aldrig nånsin jag kan vänja mig ve’et. Tomt blir det i drängstufva, tomt ute på arbetet, och tomt i köket vid mål’a, då jag och du alltid åte ur samma fat.

– Jo, jo! – svarade Gunnar och suckade, men – – han var dock den som gick bort, och den känner sällan hälften så mycket sorg, som den hvilken stannar qvar. De båda ynglingarne började nu tala om framtiden.

– Jag går väl här än något år och trälar «för en an’n sa’n», men sedan ser jag mig väl om efter ena högglig tös, jag med – sade Bengt. Den dera Elin, Lenas söster, de’ va’ just ena fänta i min smak – tillade han, då Gunnar ej svarade honom.

Gunnar studsade och stannade tvärt i sitt raska gående, men han sade ingenting, och då Bengt frågade: «Hvad va’ det, du? Såg du nå’t?» så svarade Gunnar: «Åh nej, ingenting!» ty ännu kände ej Gunnar sitt samvete så tungt, att han – – äfven behöfde belasta det med en lögn, och nu var det hans tur att tala om «framtia».

– Ja – sade han – nu kommer väl Abraham (det dumma nötet) om onsdag, och så blir det bara strängt arbete hele våren, och se, så länge står väl Lena på fötter, men fram åt sommaren, när hon behöfver hjelp, då vill jag att mor ska’ komma, för nog vill jag väl först litet se hur pass matmor Lena blir, för aldrig skulle jag lida om hon blef stygg mot mor, och när hon tränger till hennes hjelp, då tänker jag hon blir nog bra mot ’na. Och till missummershelgen, om allt står väl till, då ska’ vi väl ha’ litet roligt, för se då – – – men längre kom icke Gunnar, utan stannade nu äfven, men det var i talet.

– Ja, hur va’ det? – sade Bengt – lofte intet Elin att komma hem till erat, fram mot missummerstiden, om mora-hennes va’ frisk och rask?

– Åh jo, visst talte hon litet på ’et – svarade Gunnar, men bytte genast om ämne.

Så här samspråkande, fortsatte de båda ynglingarne raskt sin väg framåt, och kommo till bestämd ort ungefär klockan nio, samt gingo direkte ned i drängstugan, för att få veta hvad tiden led och om de andra redan varit uppe och «spisat». Detta hade just varit händelsen, och samteliga drängarne samt ett par af deras bekanta voro nu samlade i drängstugan, framför en smattrande brasa, rökande sin pipa, skrattande och glammande, på helgdagsqvällen. Ingen helsade just på Gunnar och Bengt, men dessa sade, när de instego, ett generelt: «Go’afta», och då svarades dem: «Gudsfred», och de framgingo, hängde upp sina mössor och närmade sig till spisen för att värma sig.

– Hvad ska’ det bli för arbete i måra? – frågade Gunnar, vänd till rättaren.

– Kors hvad liknöjder han ställer sig, liksom det ingenting vore händt – sade Olle och gapskrattade, med sitt ohyggliga, gastlika hånskratt.

– Och hvad skulle det vara? – svarade Gunnar trotsigt, ty han var alltid färdig att blifva ond, så fort Olle till honom «klöf näbb».

– Kors hvad han ställer sig okunnig! ha! ha! ha! – skrek Olle – det är som om han aldrig visste tecken till hvad som skett. Jo, nu får du något till att stå i! ha! ha! ha!

– Ack så tala ut då, din satans lymmel – sade Gunnar redan ond. – Hur kan jag veta hvad som sker, när jag ä’ borta.

– Vet du intet – sade rättar-Anders, som var en äldre, trygg och förståndig dräng – vet du intet att hustru-din fick en pojk’ i middags?

– Ja, och en som ä’ rödhårig till! ha! ha! ha! – hånade Olle.

Gunnar hörde ej vidare hvad som sades. Han stod ett ögonblick förstenad i stugans midt, blek som en marmorstod, och utan mycket mera lif eller tanka än denna. Men derefter hastade han som en stormil mot dörren, och störtade ut genom den.

– Ha! ha! ha! Nu ä’ han något te’ nyfiken på sin rödhårte kronprins – skrattade och hånade Olle, sedan Gunnar med förfärlig smäll slagit igen dörren efter sig.

– Förbanna mig jag vet hvad du gafflar och grinar och skrattar åt – sade Bengt, som väl icke var alldeles så eldfängd som Gunnar, och icke hade alldeles samma hat till Olle, emedan Olle ej alldeles så mycket afundade och retade Bengt. – Jag för min del – tillade Bengt – tycker att detta var stor synd om Gunnar, för se nu skulle han flytta till sitt om onsdag, för då ska’ båd’ krittera och Abraham (det kritteret) komma. Men se! han får väl ta’ te’ sig gomma’, tills Lena blir rask igen.

Det sista af detta talade Bengt mera för sig sjelf, än just till de andra, och ingen förundrade sig öfver att Gunnar skyndat ut, för att som alla trodde – gå upp till Lena och helsa sin nyfödde son, om hvars ankomst man bara förmodade att Gunnar misstagit sig litet. Alla drängarne lade sig, elden slocknade, men Gunnar återkom icke, och ingen tänkte just derpå.

Men Gunnar! hvad tänkte han? – – Han tänkte intet. Han ilade blott, likasom förföljd af onda andar, och med ett enda helvetesqval i bröstet, utan hatt, genom skog och moras, knappt nog lyst af denna nymånan, som han så älskade, men som han nu icke ens bemärkte, och vid midnattsstund stod han vid sin gamla moders stängda dörr, men tvekade ett ögonblick innan han bultade derpå; och fruktan att skrämma den gamla, var sannerligen den första rediga tanka, som upprunnit hos honom, alltsedan Olle gaf honom den förvånande och förfärliga jobspost, som försatte hvarenda hos honom inneboende känsla i kamp och strid mot hvarandra. Hans sjelfkänsla reste sig skyhögt och förebrådde honom hans enfald; och hans hjertas godhet och lättrogenhet beskrattades nu af dessa dämoner, som han jagat långt ifrån sig, men som nu återkommo härtals: friheten förlorad, Elin – midt uti denna, magisterns ord, hans egen beständiga motvilja, Olles hån – – allt framstod nu i förfärliga färger. Men han hade ingen att anklaga mer än sig sjelf, han var för stolt att skjuta skulden på någon annan än sitt eget samvete, och ehuru rent och spegelklart detta var, förmådde det icke i denna förfärliga stund att tysta ned och försona alla de qval, som reste sig upp i hvarje vinkel af ynglingens själ. «Jag kunde skrämma ihjäl henne, stackars gamla mor!» var hans första rediga tanka, och den andra: ett beslut att med ett sakta slag på fönstret, bifogadt med underrättelsen att det vore han, Gunnar, väcka den gamla modern. Men så upprörd som han var, blef slaget på fönstret långt hårdare än han menat, och hans röst i dessa ord – de första som gått öfver hans läppar, allt sedan hans sista hotande uppmaning till Olle att tala ut – den var graflik och ihålig, så att den gamla i stor förskräckelse vaknade upp ur sin föga djupa slummer och utropade:

– Miskundelige Gud! Är det du, Gunnar? Eller är det din vålnad?

– Det är jag – svarade Gunnar, och ryckte upp den lästa dörren, med ett enda kraftigt tag, nu sedan han ej mera fruktade att skrämma den gamla. Men just detta skrämde henne, och hon ropade än en gång:

– Gunnar! Gunnar! är det du? Eller är det något ondt i din skepnad, som så kommer och går genom lästa dörrar?

– Åh, det är nog jag! – svarade Gunnar, och kastade sig andlös på den der soffan, der han sofvit så godt och så lugnt i sina yngre år. Mor Ingrid skyndade försagd att göra upp eld, men när hon vid en blossande töresticka fick se Gunnars, af smärta, harm och vrede förvridna och vanställda anletsdrag, svettdropparne på den hvita, rena pannan, och de likbleka kinderne, då utropade hon ännu en gång:

– Gunnar, min son! Jag spör dig ännu en gång: Är detta verkligen du, eller är det din vålnad, eller har du tagit lifvet af en menniska.

– Nej, jag har icke, men jag skall! – svarade Gunnar, ty först i detta ögonblicket ljusnade, eller bättre sagdt: flammade upp en idé, den – – – att med en kula betala sin skymf, att i blod aftvå skam och vanära. Och misstankan blixtrade och vreden åskade, och föremålet för båda, för Gunnars hat och raseri, var och förblef ingen annan än – – – Olle; men mot honom hade han känslor, som, oaktadt hans nordiska natur, ej gåfvo efter den corsikanska la vendetta tranversale, ty han skulle i detta ögonblick af ursinnighet, varit i stånd att anfalla äfven en anhörig af denne Olle.

– Evige Gud! – sade modern, darrande så, att den högt flammande stickan höll på att falla ur hennes hand. – Hvad menar du med dessa fasliga ord? Tala icke på det sättet, Gunnar, ty med Guds hjelp menar du icke hvad du säger, men Gud ser äfven till ogudaktigt talande. Sansa dig nu, och blif min gode Gunnar, som vanligt, och berätta sedan hvad som så förfärligt har händt dig.

Mig – svarade Gunnar, med en uppsyn, väl en hårsmån stillare, men mörk som en natt – mig har det ingenting händt, men Lena – det odjuret – den ormen!

– Gunnar! Gunnar! – varnade den gamla – tala ej så om din äkta maka, du gör då stor synd. Hvad har hon då gjort?

– Hon har fått ett barn!

– Nå ja, det visste du väl förut skulle ske.

– Ja, men intet nu, intet i dag.

– Gunnar! Gunnar! – bad modern åter – fresta intet Gud med dina upptåg. Nog har jag märkt att du ljugit för mig, och mången gång redan, har jag bedt Gud förlåta dig detta.

– Jag ljugit! – utbrast Gunnar, och reste sig häftigt upp. – Nej, intet jag, men Lena, och hon har ljugit den argaste lögn, som en qvinna kan ljuga.

Mor Ingrid satte sig bredvid honom, tog hans händer i sina, lutade hans brännande hufvud mot sitt modershjerta, och försökte på allt sätt lugna honom, samt få honom att med sans tala om alla dessa ängsliga förhållanden. Hon vann äfven sitt syfte: Gunnar lugnades något, samt förmådde helt och hållet öfvertyga modern om sanningen af sina ord och uppgifter. Men inga föreställningar i verlden kunde förmå honom lofva, att vara stilla och icke kräfva hämnd på Olle, den enda på hvilken hans misstankar föllo. Den gamla talade, bad, föreställde, men allt förgäfves. Hon förmådde nog att väcka denna hjertats godhet, som hos Gunnar fanns, midt under sinnets raseri, ty han började nästan känna en håg att förlåta Lena, åtminstone att beklaga henne, men med Olle kände han ingen miskund, utan sade slutligen till modern:

– Ja, mor, j må säga hvad j vill, Olle ska’ få betala’t, och j kan gerna, om j vill, be ’en akta sig för mig, ty skulle ock sjelfvaste kungen och länsman och hvem som helst stå bredvid, så flög jag på ’en, när jag fick se ’en, och hvar jag fick se ’en, men ’en ska’ få se han håller sig nog undan.

Med något mera lugn började moder och son, fram emot morgonen, att tala om alla dessa ledsamma omständigheter. Modren predikade försonlighet och sämja, sonen ville ej lyssna till ett enda ord deraf.

– Omöjligt, käraste mor! – sade han. – Rakt, störtstupe omöjligt, att jag skulle förmå mig behålla Lena till mi’ äkta maka, se’n hon gjort mig detta, och se’n jag skyllat Olle för att vara far till hennes barn! Nej, se det kan då aldrig bli utaf, och det kan mor aldrig ens vilja eller begära.

Och nu talade han fram och åter, om hvad han med säkerhet trodde, att dömma af Olles hånfulla ord, i hvilka så mycken skadeglädje tycktes framlysa, samt hans fordna «slarf med Lena», långt mera än af dennas benägenhet för Olle, hvilken visst aldrig tyckts varit stor, utan hade det tvärtom alltid sett ut, som om hon icke tålt honom.

Just under det att Gunnar talade om detta, teg han likväl plötsligt, och – till mor Ingrids största förvåning – utropade han slutligen, efter en lång stunds tystnad och begrundande, samt med en stor, märklig förvandling i alla sina anletsdrag:

– Mor! vet j hvad! Olle är oskyldig!

– Nå ja, det har jag ju från början sagt och trott – svarade den gamla, ej utan ett svagt leende öfver de vissnade läpparne.

Gunnar såg det dock ej, eller begrep åtminstone icke dess mening, utan fortfor:

– Jo, han är oskyldig, efter som j säger det ska’ vara, mor, ty Olle va’ borta ända ifrån medio Maj, då han gick med beväringa för att ex’cera (för se han har stått på tillväxt i flere år), och så låg han på sjukhuset i frossen ända till långt efter missummar, så – – – han ä’ då oskyldig.

Nu tog moders och sons tal en annan vändning, och mor Ingrid uträttade ändteligen så mycket, att Gunnar heligt lofvade henne, att ej tala med någon enda menniska, eho det måtte vara, om sina misstankar, innan hon, mor Ingrid, talat med Lena derom, att vara stilla och förhålla sig saktmodig och lugn, samt rent utaf begära råd af kyrkoherden, och framför allt icke skrika ut hela saken dessförinnan.

Imellertid var dagen långt framskriden, och med stor möda fick mor Ingrid slutligen Gunnar att följa med sig till «herregåln», hvartill Gunnar var minst af allt benägen. Modern ryckte hans kläder rätt, strök håret ur ansigtet på honem, och sade slutligen:

– Käre gosse! Du ska’ väl ha något uti dig, annars står du aldrig ut. Du har ju intet smakat nå’t, se’n i går middags. Ät nu en smula, och låt oss så gå, för det är långt fram på qväll’n, sola ä’ snart gladder.

– Nej, tack mor! Äta förmår jag ej – svarade Gunnar – men kan j ha’ en sup eller två att ge mig, så ska’ jag väl ta’ det.

– Så-å! – sade mor Ingrid långsamt, medan hon bortgick till skåpet. – Har nu du, min käre Gunnar, nappat tag i bränvinet igen, som du så ofta fördömt och försvurit.

– Åh ja, men det ä’ bara dumheter – svarade Gunnar. – Det går en intet bättre för det en låter bli att supa, det ser väl jag, det; och ja’ kan väl supa en sup då och då, utan att det ska bli en supare af mig; jag ä’ väl så pass gammal och förståndig nu; och ofta är det nu för tia, som en sup kan smaka bra, då ingenting annat smakar.

– Ja, ja, han sa’ så far för dig, och brordin ock, och illa gick det båda – suckade mor Ingrid, och tänkte inom sig hur mycket ondt Gunnar redan lidit för bränvins skull, fast hon ej i detta ögonblick ville påminna honom derom, utan slog uti åt sonen af det qvarter bränvin hon köpt, för att hafva åt en «muremästare», som dagen derpå skulle se på och «klena» gummans halft nedfallna spis.

Gunnar tog sig en sup, och han tog sig två, och derefter sade han:

– Se så! vi skola då väl gå nu, i Jesu namn.

Fåordiga voro moder och son under den långa skogsvägen, och fort gick det visst icke ty mor Ingrid orkade ej gå så snabbt, och Gunnar skyndade visserligen icke på farten, utan tvärtom: stod långa stunder stilla, med det bultande och brännande hufvudet lutadt mot någon trädstam, eller ock hållande litet is derpå, när han någon gång kunde få se sådan i bergsklyftorna. Det var redan skymning då de framkommo till herregården, och hvem som mötte Gunnar, sade med förvåning och leende: «Nå ändteligen!» eller: «Nå kommer du då en gång!» eller: «Det va’ väl du kom till by’s, vi ha’ så letat efter dig!» eller dylikt. Bengt kom emot Gunnar och sade:

– Men hvar i Herrans Jesu namn har du hållit hus? Vi ha letat ofantligt efter dig. Kyrkherrn va’ just här händelsevis i middags, men hade fasligt brådtom, så vi fick minsann döpa barnet i fläng. Mamsell Sara bar ’et, och Anders och Lotta och jag, vi sto’ fadder, och derför är det som jag än har kyrkekläderna på mig, och patron, han reste bort bitti’a i morse, och kommer intet igen på flera dar, och det va’ då bra, för annars hade du nog fått ovett. Men hvar katten har du hållit hus?

Gunnar såg icke upp under hela detta tilltal, utan följde med Bengt in i drängstugan, då mor Ingrid åter uppgick till stora huset, der Lena var.

– Hvad! – sade Bengt förundrad – ska’ du intet gå opp te’ din qvinna och se på din pojk? Det är en storer best, med illrödt hår, och skrek gjorde han som en gast, när de döpte’n, så han får nog din sångröst.

Gunnar teg och kastade sig ned på en bänk, och strök håret ned öfver den våta pannan, och höll handen öfver ögonen, och bet sakta ihop tänderne, fast det ej syntes.

– Hur i alla da’r står det till med dig? – frågade Bengt, som dock såg hur han våndades. – Du mår som en hund, det ser jag på dig! Gack och lägg dig e’ smula, så blir du nog bra. Vill du ha en sup, så har jag i min veckebutelj.

Och härmed slog Bengt upp en stor sup, som Gunnar tanklöst tog och sväljde ned, samt lade sig derefter ned på bänken der han satt, och – – insomnade inom några ögonblick. Ungdom, trötthet, helsa och rent samvete togo ut sin rätt öfver ynglingen, som efter en hel mödosam dag tillbringat en fullkomligt sömnlös natt, icke smakat en bit mat, bara bränvin, och vandrat en half mil i detta tillstånd. Han sof, och goda englar gladde sig säkert deråt.

Imellertid gick mor Ingrid med långsamma steg upp till Lena, samt inträdde tyst och allvarlig till henne. Lena låg visst, men var alldeles frisk, och allena i rummet. En mörk rodnad betäckte hennes något blekare än vanligt vordna anlete, och hon förmådde ej låta bli att nedslå ögonen för den gamlas stränga och allvarliga blickar. Mor Ingrid gick fram till sängen, och satte sig der. Inget ord vexlades. Efter en lång ängslig tystnad sade Lena, med en blandning af fräckhet och förlägenhet:

– Kanske j vill se pojken, farmora?

– Åh, de’ ä’ jag lika nöjd om – sade mor Ingrid sträft – ty om jag, till min stackars Gunnars olycka, har blifvit din svärmor, så lär jag ändå intet vara någon farmora åt pojken der.

Lena teg.

– Tvi Lena! – sade mor Ingrid, efter åter en tryckande tystnad. – Tvi, det skulle jag aldrig, nej aldrig trott dig om! Jag trodde tvärtom, att du hade min Gunnar obegripligt kär, annars hade jag minsann intet lagt mig så mycket ut för att han skulle ta’ dig, så mycket som det bar gossen emot. Jag trodde du älska’n öfver allt annat på jo’la, för så bar du dig te’.

– Ja, det må Gud och min Fader veta, att jag båd’ gjorde och gör än – sade Lena, utbristande i en ström af tårar.

– Nå men hur kunde du då narra’n så förfasligt? – frågade mor Ingrid.

– Narra’n! – upprepade Lena, bortvändande blicken, och med ögonen redan förtorkade af lögnen. – Narra’n! intet har jag narrat ’en. Det va’ väl han som höll på att narra mig, när han intet ville ta’ mig, vet jag.

– Åh, du begriper nog hvad jag menar – sade mor Ingrid torrt – det ä’ intet värdt att draga strå för mig. Blodet ä’ tjockare än vattnet, och jag vet nog hvem jag mest tror.

– Ja, Gud vet hvad Gunnar nu pratat i er – sade Lena, utan att dock förmå se upp. – Pojka’ minns minsann intet allt hvad de göra, och mycke begå de i fylla, som de se’n glömma.

– Åh tig du med slikt – sade mor Ingrid – och kom inte fram med tocket till mig. Ditt tal bevisar bäst att du drar öra åt dig, och begriper hvad jag menar; och hvad du än må säga om att begå i fylla, så frita’r jag Gunnar, för jag vet att han än aldrig lög för mig, och att han aldrig söp mer än en gång på fjolåret, och olycklig var den gången! Men se du åter! Det är annat; för se den som kan ljuga inför Gud och presten, den kan ock ljuga framför ena gammal qvinnfolka-menniska, och det kan jag säga dig, att du har intet mer skam i dig, än jag vet intet hvad, och att Gunnar intet är att leka med, och att han går till tings för ’et, för han ä’ intet skyldig att dras med andras barn, och arbeta och streta för dem.

Men nu började Lena ursinnigt gråta och vrida händerne, samt sade sig vilja gå och dränka sig (ord som bondfolk ofta bruka, och andra dito alltid tro på, efter det någon gång inträffar) om Gunnar försköt henne, sade sig vilja blifva den lydigaste och undergifnaste hustru i verlden, bara Gunnar tog henne till nåda, och bekände slutligen för mor Ingrid rätta förhållandet, och bad henne med sammanknäppta händer ställa allt väl till; försäkrade, bedyrade och svor vid allt som heligt fanns, att ingen i verlden mer än hon och en till visste rätta sanningen, så att Gunnar hade aldrig någon skam af «sin godhet att ta ’na till nåda», såsom Lena i sitt betryck kallade det.

Mor Ingrid satt stum och åhörde Lenas böner och föreställningar, villrådig om hvad som här var rätt och orätt, hvad hon borde göra eller låta bli. Men godheten, denna gudaskänk, som är rättvisans qvinliga symbol, den tog slutligen öfverhand, och hon lofvade, sakta och stilla gråtande, att försöka ställa allt till det bästa, om Lena deremot ville lofva henne att hädanefter på alla upptänkliga sätt uppföra sig rätt och vara beskedlig. Lena lofvade allt i denna sin nöd, hon lofvade, som man säger: «guld och gröna skogar»; ty hänförd af den häftiga, otyglade kärlek hon verkligen kände för Gunnar, och som vuxit för hvar dag i bredd med hans kallsinnighet, var föreställningen att förlora Gunnar, att skiljas från honom, nu då hon tvärtom beredt sig att i ro få ega honom, det var en tanka, ändå långt förfärligare för henne, än all skam för sitt uppförande, all vanheder, allt det förakt och begabberi, som hon väl visste skulle blifva hennes lott, om Gunnar satte mor Ingrids hotelse i verket. Slug och illistig, som Lena var, visste hon nu rätt väl att lägga sina ord så, att hon lyckades beveka mor Ingrids gullgoda hjerta, samt framställde den kommande tiden med de mest vackra och ljusa färger.

– Och aldrig skall Gunnar – sade hon i sin öfvertalningsifver – någonsin behöfva streta och sträfva för gossen (om han lefver), för den ska’ jag nog sörja för, och med den blir alltid god råd, och mången förmån komma vi kanske att få, som inga andra torpare hafva, och jag ska’ tjena Gunnar, och er, svärmora med, alldeles som en piga, och det i all min da’r, och Gunnar ska’ aldrig, och j ska’ heller aldrig ångra eran godhet mot mig, utan jag ska’ göra allt mitt bästa, i all mi’ tid, för att göra er till pass.

Så talade Lena, och mor Ingrid lyssnade till både löften och förmåner. När man ett helt långt lif, åtminstone den tyngsta delen deraf, eller ålderdomen, stridt med alla möjliga arter af behof, känt sig allena och öfvergifven, så ligger stor frestelse i vissheten om lugnare, trefnadsfullare dagar, vid sidan af de sina och älskade, och åtminstone i mor Ingrids klass viker mången betänklighet, utgången från den point d’honneur hvar och en skapar sig, och man blundar för en vanheder, till hvilken man icke är skull, som således icke tynger samvetet, och som ingalunda kan synas för verlden; man sluter ofta ögonen för detta, äfven med hjertat sittande i bröstet just der det skall sitta. Så gjorde åtminstone mor Ingrid, och lofvade – djupt suckande likväl – att försöka sin makt öfver Gunnar, men ansvarade ingalunda för att lyckas.

De båda qvinnorna hade just hunnit till denna punkt af deras vigtiga samspråkande, hvilket skedde med låg och hviskande röst, då dörren sakta öppnas och mamsell Sara inträder, med en tallrik och en spilkum i handen.

– Huru står det till med barnsängsqvinna och gudson? – sade hon godhetsfullt. – Här har jag litet passande och styrkande föda, som skall göra dem båda godt. Se, god afton mor Ingrid! Huru lefver verlden med henne, der borta i skogen? Hon skulle väl fram och se på sonsonen sin, kan jag förstå. Men j skulle ha’ kommit litet tidigare, så hade j sjelf kunnat fått bära ert barnbarn till dopet och namnat honom sjelf. Nu fick jag lof att göra allt det der, ty kyrkoherden stod på en resa och hade mycket brådtom, och intet visste vi med säkerhet att j skulle komma, och ingen menniska fick igen Gunnar, hvilket vi alla tyckte var bra besynnerligt.

– Ja, allt går till det bästa, här i verlden – svarade mor Ingrid undvikande – och gossen har säkerligen mera godt af att vara buren af mamsell, än af mig, och – – hvad Gunnar beträffar, så – – fick han gudnå’s vänta på mig, gamla stackare, som ej orkade gå så fort, den långa vägen.

– Nå hvad tycker han om sin pojk’? – frågade mamsell Sara, men ingen svarade just derpå, utan hon fortfor: – Ja, stackars Gunnar! han har verkligen sjelf mest ondt af edert narri, för nu får han hjelpa sig allena, som han kan, några veckor, ty jag vill alls intet höra talas om, att Lena skulle begifva sig dit bort till Viken, innan hon blir kyrktagen, ty först och främst behöfver båd’ hon och barnet den ro hon kan få här, och som hon minsann ej fick der borta i nysatt hushåll, och så skulle det se ut för folk, som om bror-min och jag körde ut henne, när så olyckligt bar till. Och så är likväl icke förhållandet, ty det sista patron sade, innan han reste i morse, var att Lena får gerna vara qvar och skötas här på bästa vis, tills hon är fullkomligt rask igen. Åh nej, gråt nu inte – fortfor hon, vänd till Lena, som satte händerne för ögonen, icke just för att dölja några tårar, men mången annan känsla – utan bed nu – fortsatte mamsell Sara – att farmor hjelper Gunnar tillrätta så länge, och ät nu af detta, som jag haft med mig, ty det skall både smaka och göra dig godt? Har mor Ingrid fått kaffe? Intet! Hm! Hvad har då hushållerskan tänkt på! – Och härmed gick mamsell Sara ut.

– Gå nu för all del till Gunnar, kära go’a svärmora! – bad Lena, och mor Ingrid gick suckande till ett svårt värf.

Nedkommen i drängstugan fann hon Gunnar ännu djupt sofvande, och Olle som stod framför honom, försökande att lägga en «tulsunge», gjord af en gammal rock och ett strumpband, på hans arm, för att förarga honom med, när han vaknade:

– J har fula konster för er, Olle! – sade mor Ingrid och tog bort tulsungen. – Akta er för Gunnar: han ä’ go’ som gull så länge ’en intet retar’n, men se’n vet han rätt intet – –

– Ah tig! j gamla maroggla! – sade Olle grinande. – Håll j eran gamle tandlöse käft på er! De’ ä’ bara ongtösera som få predika, och inga gamla förbannade kärringskråar, så’na som j ä’.

Gunnar rörde sig häftigt i sömnen, Olle rusade ut genom dörren, och mor Ingrid begagnade tillfället att väcka Gunnar.

– Vakna upp Gunnar! – sade mor Ingrid. Jag vill tala med dig. Jag har mycket att säga dig, som du med sans och lugn skall afhöra. Kom nu!

Och moder och son gingo åter på vägen till stugan i skogen, men de gingo icke stumma, såsom på bortvägen, utan mor Ingrid talade och Gunnar gjorde invändningar. Mor Ingrid brukade hela sin moderliga makt och qvinliga öfvertalningsförmåga; Gunnar stred för sin motvilja, länge och ihärdigt, men – – – när mor Ingrid hunnit till sin ensliga bostad, sade Gunnar djupt och ihåligt:

– Nå, lika godt då! Mor får mi’ lycka eller olycka på sitt ansvar! Jag ska’ göra som j vill, hända hvad som hända kan, och icke sjelf kräfva ut hämnd på Lena eller den andre; gifve bara Gud han går ur vägen, om jag möter honom med min goda bössa, ladder. Mitt lif och mi’ ungdom ä’ i alla fall förspillda, antingen jag gör så eller så, för orätt fick jag kanske vid tinget, fast jag hade aldrig så rätt inför Gud, och gjorde jag sak af ’et, så ville jag se’n aldrig mer gå här i orten, utan begaf mig långt skam i våld, och se dit kunde jag ej släpa er med mig, och se det! – sade Gunnar med stort eftertryck – se det väger intet litet i den vågskåla, der mitt beslut ska’ ligga. Ja, så god natt med er mor! Nu ä’ det intet mer att säga om den saken då. Gud gifve bara att Lena håller allt hva’ hon lofvat er, och Gud gifve hon bara blir god mot er, nog ska’ jag vara ordhållen och stå vid mina ord, som det en karl kan anstå. Ja, då kommer j i öfvermorgon till Vika, efter aftal. God natt, mor!

Och Gunnar återvände med tunga, långsamma steg till herregården. När han kom hem hade alla lagt sig, och de flesta sofvo redan, och som hvar och en dessutom trodde att Gunnar varit uppe hos «hustru-si», så förundrade sig ingen öfver hans bortovaro, eller frågade derom, utan Gunnar lade sig äfven, mätt – – – utan att smakat en bit mat på hela denna långa, förfärliga dag, som fört den unga Gunnar många år fram i lifvet.

Dagen derpå var han fåordig och sluten, samt gick fram mot middagsrasten upp till Lena med fasta, lugna, fast tunga steg. Inkommen till henne, började hon högljudt gråta, tog hans händer och ville kyssa, och betedde sig ångerfull och botfärdig på allt sätt; men Gunnar drog undan sina händer, vände sig med harm och motvilja från både moder och barn, men bjöd dock till att icke visa dessa känslor, så starka och så mäktiga som de verkligen funnos, utan sade blott:

– Ja, Gud tröste dig, Lena, om du ej håller hvart enda ord du lofvat mor-mi’, och Gud tröste dig om någon kommer och pekar finger åt mig, och Gud tröste dig om du på detta sätt eller något annat bedrar mig en gång till, ty när jag blir arg, säger jag dig i förhand, att jag vet intet hvad jag gör eller företar mig, för så’nt har mitt lynne varit i alla tider, och intet blir det späkt af detta, det känner jag på mig.

Och härmed gick Gunnar sina färde, och härmed göra vi ett skutt fram i tiden, eller fram till hösten af detta samma år, samt öfverhoppa Gunnars ensamma tid med sin moder i Viken, hans första bosättning derstädes, Abrahams uppträdande på scenen, Lenas ankomst och installering, och de små förändringar, som småningom och dagligen timade inom den lilla stugans område.

Lena hade nu vunnit sitt mål. Om Gunnar genast, enligt sin första hotelse, gått till kyrkoherden och talat om det verkliga förhållandet, då hade han kanske – så fruktade Lena – blifvit trodd, och saken hade fått en för Lena högst olycklig utgång; men nu – tänkte hon – nu kan han göra ingenting, nu är allt sådant för sent. Och i följd af denna säkerhet aflade hon äfven så småningom all förställning, och visade sig snart i sin rätta gestalt, och den var ful nog. Tiden hade inverkat i hennes sinnesstämning detsamma som i den yttre naturen: betydliga förändringar hade föregått, men icke på en gång, utan så småningom, att ingen visste när eller huru det skett. Hvad som var mjukt och lent i våras, var nu hårdt och sträft, och som vi ej ämna länge uppehålla oss vid denna tidpunkt, vilja vi blott lemna ett litet prof på den i stugan rådande tonen:

– Hvad i alla verldar – utfor Lena hvasst, en gång under kulen November – hvad går j och muckar med i spisen, svärmora? Det va’ nu ett elände att mamsell Sara skulle vräka på er allt det der usla fläderthéet och honinga, och inbilla er att det skulle göra något godt vid en så gammal ’en, som j är, för nu ligger j jemt i spisen med eran anstalt, och köllar både i tid och otid. Jag tycker att det vore mycket bättre, att j blädde på kålen, så den kunde bli hackader till qvällen, när Gunnar nånsin kommer in. Hva’ f .. – fortfor hon, vänd till drängen Abraham – gör du der borta i vrån? Har du icke fått din mat, och vräkt den i dig? Nå, hva’ sitter du då och drar dig för? Packa dig på dörra och gack ut till ditt arbete, ditt förbannade kräk, som hvarken lönar att klä’a eller fö’a. Det må jag säga – fortfor hon, sedan Abraham med stor skyndsamhet lemnat stugan – att af alla Gunnars företag, så var det att taga ett sådant kontant fä som Abraham te’ dräng, ändå det dummaste. Jag skulle aldrig tala om ’et ändå, om Gunnar nånsin vore inne eller ens hemma sjelf och gjorde något gagn, men se! när han intet har utarbete, så ligger han i skogen och på sjön, da’n och natta igenom, och en an’ ska’ gå så här och släpa.

– Lena! Lena! – svarade mor Ingrid, hvars saktmod och fördragsamhet aldrig svek henne när Lena blott utfor mot henne sjelf, dels emedan mor Ingrids lynne var sådant, dels emedan hon ville göra allt, tåla allt, lida och uppoffra allt, bara för att få vara under samma tak som sin Gunnar; men hon kunde aldrig tåla när Lena hackade på Gunnar, hvilket denna ock högst sällan gjorde när han var närvarande, men ofta nog i hans frånvaro, emedan hon väl kände en art af kärlek till honom, men en sådan, som alstrar efterhängsenhet, svartsjuka, nyckfullhet och harm, långt mera än ömhet och verklig sann tillgifvenhet. – Lena! Lena! – sade derföre mor Ingrid – tänk litet för er hvad j säger! Gör intet Gunnar nytta för sig, både när han ä’ i skog och på sjö? Hvem har väl ätit småfisk hela veckan om intet vi, oberäknadt storfisken, som han skickade fram till herregåln och sålde, och har du glömt den store tjä’rtuppen, som Gunnar kom hem med frå’ skogen i andra veckan?

– Nå, nå, gubevars! – sade Lena spotskt. – De’ ä’ väl intet för mycket att han får något ibland, för mestadels kommer han hem tomhändt, och ändå ska’ han vara så rasande galen efter att ligga ute i skogen eller på den satans sjön, der han väl blir med ens, en vacker dag.

– Ack! Gud i höjden det förbjude! – suckade mor Ingrid, och tänkte för sig sjelf: – Ja, hvad är väl orsaken att han ej trifs hemma i stugan! Intet min, som jag hoppas och fruktar på en gång.

Och mor Ingrid hade rätt, att vantrefnaden, denna allra förfärligaste af alla hemkänslor, höll Gunnar ifrån stugan så mycket som möjligt, och Lena hade äfven rätt, när hon ibland i vredesmod sade om Gunnar: «Jag tror alldeles att stufvan bränner ’en!» ty det var något som brände och gnagde Gunnar, bara han såg Lena och hennes barn, hvilket han aldrig någonsin hade betaktat, mer än en enda gång, då han var alldeles allena i stugan. Då hade han framgått till vaggan, sett på det slumrande barnet en stund, och sedan sagt för sig sjelf: «Evige Gud! gifve att jag aldrig med min vrede och mitt hat må falla på den lille oskyldige stackaren!» och dervid hade han klappat gossen litet på kinden och skyndat ut.

Gunnar var alldeles förändrad till lynne och allt. Han var dyster och allvarsam; man såg honom aldrig le, man hörde honom aldrig mera sjunga, och fiolen hängde stränglös och dammig på väggen, men den gamla säkra lodbössan var så mycket dammfriare deremot, och skogens vilda djur visste derom, och skogens vilda träd kunde äfven hafva berättat, om de det velat, att månget kruthorn sköt Gunnar opp, blott för att skjuta till måls, ett nöje, nästan det enda han hade nu för tiden, men som rätt ingen hade aning om, ty han tyckte sjelf att det var dumt «hushålla så illa med krut och amunition»; teg derför dermed, men kunde icke motstå denna böjelse, hvaraf kom att han snart blef en alldeles makalöst säker skytt. Sina dagsverken vid herregården gjorde Gunnar aldrig, utan det var Abrahams lott, och fick han (Gunnar) blott se en skymt af patronen, hvilket på hela detta året ej händt mer än en eller två gånger, så vände han kosan tvärt, och – – – patronen gjorde så äfven.

Och nu säga vi farväl, på en liten tid, till torpstugan i Viken, med alla de passioner (ty Abraham hade ät-, drick- och sof-passion), all den kärlek, all den hersklystnad, allt det hat och afsky, som fick rum inom dess trånga område, under dess låga tak, ty moderskärleken uppenbarade sig här i tvänne så olika skepnader, och den sonliga kärleken äfvenledes, men sedan – – – var den kärlek som återstod och det hat som glimmade under liknöjets falska aska, nästan lika förkastliga, och nu lemna vi denna stuga och inträda i en annan, dylik, flera mil derifrån, och dessa norrut, der likväl ett nytt års majsol tittade in genom de klara, fast icke så stora rutorne, och hemskt upplyste – – – en dödsbädd, der en äldre, för oss okänd qvinna kämpade med lifvets sista krafter, mot den död som redan höll henne i famn. Vid hennes sida låg på sina knän en ung gråtande flicka, och när den döende ändteligen dragit den sista sucken, gjort den sista krampaktiga ryckningen, för sista gången försökt att lefva, men för första gången misslyckats, då – – – brast flickan ut i häftig gråt och sade i sin outsägliga smärta, oaktadt ingen mer än den döda det hörde: «Ack Gud! hvad skall blifva af mig arma! som förlorat hela mitt goda, kära stöd i verlden, min dyra, älskade moder! Nu har jag ingen – – ingen i verlden som bryr sig om mig, mer än syster Lena.»

Men nu kommo gråtande grannqvinnor, ty Elins moder, en god, from, rättsinnig och gudaktig qvinna, var särdeles älskad i hela kyrkbyn der hon bodde, och nu började dessa ängsliga dyningar efter döden, dessa förberedelser som föregå förgängelsen och som äro lika svåra och motbjudande i hyddan och palatset, helst när de fuktas af en verklig och hjertlig saknads bittra tårar.

Detta var här mera än någonsin händelsen. Elin hade varit moderns ögonsten, och modern hade varit Elins hela lif. Nu var den ena kall och liflös, och den andra – – fader-, moder- och medel-lös! Modern hade haft ett litet årligt understöd och mycket hjelp från många håll, och var dessutom en ganska skicklig sömmerska och väfverska, så att hon och Elin stått sig mycket väl, boende ytterst snyggt och nätt i ett litet hus på sidan om byn, hvilket Elins moder hade under sin lifstid. Men nu var allt på en gång slut och Elin husvill.

Till höger och venster bjöds Elin nu likväl en tillflykt för ögonblicket, ty allena i det tomma huset, med den döda modern, kunde hon ej stanna. Den närmsta grannqvinnan, som alltid varit särdeles god vän med den aflidna, tog Elin hem med sig. Hon var en förmögen bondhustru, hade blott en enda son, jemnårig med Elin, uppfödd tillsammans med henne, och som «gått och läst» på samma gång som hon, hvaraf i denna klass nästan alltid uppstår ett vänskaps- och föreningsband, som ofta varar hela lifvet igenom. Fadern, en hederlig och dugtig, men sträf bonde, förutsåg nog att den fattiga Elin skulle blifva farlig för hans rika sons lugn, och var derför i tysthet rätt belåten med händelsernas gång, fast han med stor gästvänlighet emottog den arma flickan i hennes stora bedröfvelse, och genast gjorde sig till hennes stöd och rådgifvare.

– Nu ska’ du intet gråta så illa, kära barn! – sade han, då hans qvinna återkom från sorghuset med Elin – utan du ska’ ta’ ditt förnuft till fånga och tänka som så: att mor-din kunde ej alltid lefva, och att ho’ ä’ väl der ho’ ä’, och nu ska’ vi ställa’t det bästa vi kunna för dig, och min Erik ska’ få ri’a till din söster och svåger, och be’ dem komma hit, så att de få beställa om begrafninga och allt annat, och så du kan få följa med dem hem, eller bortåt deras orter, för se nu har du alls inga anförvandter, som jag vet, här bortåt, utan längtar och trår väl, kan jag tro, till dina enda slägtingar.

Elin var nöjd med allt hvad fader Anders föreslog. Han ansågs för den klokaste i byn, och visste alltid till punkt och prick hvad han och alla andra borde göra eller låta bli. Hans ord voro således rena domslut, och Elin kände verkligen i sin stora sorg och bedröfvelse blott en enda önskan, som var att återse sin syster, hvilken till utseendet och i rösten verkligen något liknade den döda modern, men som Elin annars obetydligt kände, ty Lena, hela tretton, fjorton åren äldre än Elin, kom redan i dennas barndom från hemmet, och sedan hade Elin endast sett henne under ett par korta besök, som Lena gjort hos modern, samt de tvänne gånger Elin sjelf varit på Grantorp, och hon inbillade sig att hos Lena återfinna, om icke den älskade och saknade modern, åtminstone en äldre syster, som i godhet och huldhet liknade henne, samt ett stöd för framtiden. Hon tackade således fader Anders, så mycket hon det förmådde under sin djupa sorg, och Erik, som gerna ville gå i döden för sin vackra och goda barndomsvän och läskamrat, Erik hade redan, en knapp timma efter öfverenskommelsen, suttit upp på Brunte och begifvit sig åstad, och fader Anders – – – hade härmed slagit flera flugor med en smäll, ty han hade på en gång ådagalagt sin klokhet, sin hjelpsamhet i nöden, sin oegennytta att så der skicka ut sin egen häst och son, samt lyckats att aflägsna denne under större delen af den tid Elin skulle vara hos dem, och dessutom beredt henne ett tillfälle att snart, och troligen för alltid, lemna orten, då fader Anders, lika med så många fäder, hoppades och trodde, att kärlek och frånvaro aldrig kunde samsas, och att all kärlek skulle blifva ett rof för tiden.

– Det var väl ock sjelfvaste f .. – satt Lena och brummade i sin stuga vid Viken – att jag skulle få denna satans åkomman i foten, så att jag intet kan få se till hur det vraket Abraham kupar potäterna! Svärmora, j kan gå ut och se till om han gör det med besked eller intet, och ge honom en sittopp om han går och sluntar. Så-å! ska’ j behöfva sätta på er tröja för ett tocket litet vippande, nu i varme sommern! Rättnu börjar j bli bra kinkig! Nu ä’ väl ingen vä’rlek att ta’ skade af. Nå kors akta er då! ser j intet att pojken står bakom er! så när hade j slagit omkull ’en. Ja, kom du hit, min lille Gustaf, så ska’ du få låna mammas nålhus, efter du intet kan få leka litet med farmora glasöga, utan att ho’ genast ska’ pipa och skrika och säga att de gå sönder. Kom du te’ mamma, min lille gussengel, alla andra ä’ stygga ve dig. (Mor Ingrid återkom.) Nå hva’ har Abraham för sig? Gör han något eller gör han intet? Jaså, kallar j det för att vara flitig! Den beten skulle jag ha’ kupat på en halftimma, och nu har han gått der allt se’n dagols. Såg j intet till Gunnar? Det ä’ då ock en satans skog, der han ska’ hållas så jemt! Och det nu när jag har ondt i foten till, och intet kan komma ur fläcken!

– Ja, hvad ville j han skulle göra, som intet jag gör – sade mor Ingrid saktmodigt, under det hon gick och pysslade i spisen.

– Jo pytt ock! lär j gå ut och syssla i fähuset – sade Lena försmädligt. – Det är fali’ uschelt när en ä’ ena qvinnfolkamenniska, att intet kunna med tocket, intet äldre och skröpligare än j är. Det är annat med gamla Britta i Björkebo! Hon båd’ fodrar och måkar och mjölkar och syter om fäet på karlavis.

– Ja se hon har väl ej så dåligt bröst som jag – svarade mor Ingrid lika saktmodigt – dessutom vet du bäst att jag ville göra alltsammans, fast Gunnar intet ville’t, utan bara lät mig få mjölka.

– Ja, det tror jag, – svarade Lena. – Så som Gunnar passar er och står på tå för er, det har jag aldrig sett något manfolk göra, och till mot ena gammal gumma. Ta mig den onde – tillade hon hvasst – tror jag intet han köpte märra och gjorde sig kärran, bara för att få skjutsa er i kyrkan. Det var riktigt skam att se huru högfäliga j satt der båda två i söndags. Men blir jag bara bra i min fot en gång, så ska’ det väl bli passligt båd’ med så’na resor och annat.

– Ja, den resan borde du intet afundas mig – sade mor Ingrid – för det hade så när bli’tt min sista färd. Hade du då hållt i tömmarne, som ämnadt va’, och intet Gunnar, då när Olle af kitslighet skrämde det unga hästkreaturet, och hade intet Bengt i flygande rappet kastat sig framför hästen, så hade det blifvit skena utaf, utför den steniga backen. Och hvad det angår, att Gunnar skulle köpt hästen och gjort kärran bara för att skjutsa mig, så tycker jag det är skam af dig att säga så, du som vet så grannt hur väl Gunnar behöfde häst till alla körslor, nu se’n han tog Andersa bruk med, och nog vet du att du hade fått åka i den nya kärran i söndags, om du bara varit bra i foten.

– Fått! Ja, nog skråen vet jag att jag fått åka – genmälte Lena hånfullt – men då hade Gunnar minsann ej sett så förnöjder och högfäliger ut som nu, då han satt jemte er och kuskade.

Mor Ingrid teg, och – – – den sluga Lena hade rätt: Gunnar var ej utan en god portion af högmod och den dermed förenade fåfängan. I hvad klass han någonsin varit född, var han bland dem som alltid skulle synas, alltid skulle utmärka sig för sina personliga egenskaper, och den som det gör, har ofta den lilla svagheten att man äfven skall beundra allt det som omgifver en sådan person. Gunnar, begåfvad med börd eller rikedom eller båda delarne, hade aldrig blifvit en af våra löjliga, småaktiga dandys, som vilja vara de första i prål och nya moder, de sista att företaga något som icke vore beräknadt på att synas och lysa i ögonen. Gunnar hade aldrig tillhört dessa, men väl dessa andra, som vilja hafva allt, ifrån det ringaste till det största, ifrån det som främst faller i ögonen, intill det som ingen menniska någonsin ser, så bra, så comfortabelt, ändamålsenligt och fiffigt som möjligt. Hade Gunnar varit en magnat, så skulle troligen aldrig någon kunnat jemnföra sitt stall, sina åkdon, sin utredning, sitt sätt att föra sig opp, sin förmåga att på en gång vara den stoltaste bland de stolta, och den bäste öfver alla underordnade, med honom. Nu var han blott en fattig torpare, men vi vilja ej förneka att han kände en hög grad af välbehag och sjefförnöjelse, när han ändteligen hunnit så långt, att en egen, ung och dugtig kamp trafvade framför den af egna händer väl och nätt gjorda kärran, som kostat Gunnar mången svettdroppe, och mången half natt, och som nu, nymålad och grann, skulle bära – – icke Lena, utan hans gamla, kära, älskade moder till kyrkan. Måhända hade detta i många, långa tider utgjort ett mål för Gunnars lifligaste önskningar. Och nu uppfylldes det ändteligen, nu fick han först hjelpa upp den gamla i åkdonet, så sätta sig upp sjelf, slippa Lena, och allt detta på klar, skön och vacker vårdag! Ack! det var för mycket för det unga sinnet, att det ej skulle känna sig litet stolt, och att denna känsla ej skulle trycka sin pregel på den höga, rena pannan, de furstligt bågiga ögonbrynen, den fina, raka, helt aristokratiska näsan, och trotsigt krökta öfverläppen. Lena såg det verkligen. Bränn-Olle tycktes äfvenledes finna detta, och nu som alltid i sin afund och förargelse, försökte han att göra allt det onda han kunde, hvilket denna gång, till all lycka, misslyckades. Men – – likasom den verkliga förtjensten ler åt den i stoftet krälande afundens vanmäktiga företag, föranledda icke af harm öfver sjelfva förtjensten, utan af harm öfver de herrliga frukterne deraf, likaså log Gunnar åt Olle, smällde till sin unga glada Bläsa, för att hon varit så enfaldig och skyggat för Olles konster, och fortsatte sedan resan till kyrkan, icke missnöjd med den förvåning, som väcktes och de beundrande blickar som riktades på den raska hästen och nymålade kärran.

Inom Gunnar började känslan af eget värde, egen förmåga, mäktigt att vakna. Han började känna att han stod öfver sin omgifning i mångfaldiga stycken, och fick deraf den hågen att stå öfver dem i allt. Hos Gunnar låg mången herrlig naturgåfva begrafd, som aldrig skulle se ljuset, och hans själ var måhända snillets, det djupa forskandets, vetenskapens och statsmannakonstens strängaspel, der hvarje sträng, hvarje ton fanns klar och ren, fast ödet aldrig slog dem an. Men när stormen hven omkring denna Gunnars själ, när hvardagslifvets stiltie och småbestyrens tid upphörde, och mäktiga känslor och lidelser drefvo hjertats hjul, då – – – hördes en klang af detta strängaspels toner, likt dessa obestämda, luftiga, chaotiska ljud, som eolsharpan gifver.

– Det var bra, svärmora, att j sopar utaf stugan än en gång innan midda’n blir, men se’n får j sno på med den, för klockan slår nu snart tolf.

Så satt Lena alltjemt och kommenderade på samma majblida förmiddag, ty med alla sina fula fel, var dock Lena en ytterst ordentlig, renlig, klok och flink matmoder, som aldrig försummade någonting, alltid hann med mera än två andra, och hvars pina att nu nödgas sitta stilla likasom bunden vid stolen, emedan hon trampat på en spik och detta värkt upp, samt af att se den goda, beskedliga, men saktmodigt långsamma mor Ingrid skola förrätta alla hennes värf, var en känsla som vi icke så alldeles skola fördömma, ej heller det lilla mauvais-humeur, som deraf uppkom, men väl beklaga att Lena ej förmådde dölja detta, så väl som mycket annat; ty Lena var i sin sort, och oaktadt sin häftighet, en mästare i förställningskonst när hon deraf hade något intresse. Sålunda hände sällan att hon snäste mor Ingrid då Gunnar var närvarande, men så mycket mera i hans frånvaro, just för att hon visste att mor Ingrid var för hjertans god att någonsin klaga eller sqvallra. Och att mor Ingrid det icke gjorde, kom både af denna verkliga hjertats godhet och af den önskan, som kostade henne alla hennes böner till höjden, att så mycket lycka eller åtminstone så litet olycka som möjligt, måtte drabba hennes Gunnar i detta äktenskap, som mor Ingrid tvänne gånger sett sig af omständigheterna tvungen att befordra.

– Ta’ hit potätera ska’ jag skala dem, medan j gör upp eld te’ att steka dem vid – sade Lena, men derefter vände hon sig plötsligt åt fönstret och utropade: – Svärmora! Se i flygande efter hvad det ä’ som rider så käckt! Kan det vara den satans Abra’m, som rider te’ vattning i sådant fläng? Då borde han ha på pelsen, och det med allt besked, för det ä’ en stor skada för ett hästkritter, att komma varm till vattnings.

Imellertid hade mor Ingrid gått till fönstret, och stod der något förvånad.

– Nå, hva’ blegar j på så länge? Va’ de’ Abra’m? – frågade Lena.

– Åh nej! De’ ä’ en främmate karl, som binner hästen och stiger af – svarade mor Ingrid.

– En främmate! – utropade Lena. – Hur ser han ut?

– Han ser galanter ut – genmälte mor Ingrid, och gjorde sig färdig att gå från fönstret och fortsätta sitt pysslande i spisen.

– Herre miskundelige Gud! hvad det är för ett f ... tyg att sitta så här, beckader fast, som jag! – klagade Lena tålamodslöst. – Hvad ä’ det då för en karl? Gack då ut svärmora och se efter hva’ de’ ä’ för en, och hör efter om han har ärende till Gunnar eller mej. Skynda er då för all del!

Mor Ingrid utgick, men återkom snart med det ridande ilbudet, ung Erik, som efter en vacker skrapad bondbock, och med allvarliga, sorgliga blickar, förkunnade Lena hennes förlust, men isynnerhet Elins sorg och bedröfvelse, samt längtan att se sin syster och svåger.

Lena låtsade väl att fälla ett par tårar, men började genast derefter att göra sig underrättad om «qvarlåtenskapen», och svor nu mer än någonsin öfver den satans spiken, som det nötet Abra’m lagt i hennes väg, och som nu skulle hindra henne att följa med Gunnar, för att se till och taga reda på allt. Men som Lena var både slug och snabbtänkt, tröstade hon sig snart med den tanken, att nu kunde Gunnar i stället taga med sig Elin, och tre hade de ändå ej kunnat åka efter hästen så lång väg, och Elin kunde blifva rätt god att hafva nu öfver sommaren, efter Gunnar tagit det der Andersa bruk äfven, och de således voro tvungna att vid slott och skörd göra flera «qvinnfolkadagsverk än de kunde utan att leja». Dessutom var ju Elin så snäll i sina händer, kunde hjelpa henne med ett och annat, och såg ej ut vara «storäten» just. Allt detta tänkte Lena ut, medan hon på samma gång talade med Erik om sin födelsebygd, hvaraf hon likväl ej mycket mindes, samt gaf mor Ingrid sina, dels höga, dels hviskande föreskrifter, om hvad som skulle dukas fram för den «främmate gästen», för hvilken Lena gerna ville skryta med all upptänklig torparcomfort. Per fas et nefas hade hon under sina många års tjenstetid i flera herrskapshus lagt sig till åtskilligt, hade således äfven några omaka servetter med uppsprättad märkning, och till och med en liten drällsduk, hvilken hon lät mor Ingrid lägga på bordet i det medlersta fönstret, ty den vackra, rymliga stugan hade trenne sådana, åt tre olika sidor. Vidare lät hon framsätta det bästa huset förmådde af bränvin, smör och ost, samt uppdrog mor Ingrid att steka fläsk och potatis samt framsätta mjölk, ty genom det der «Andersa bruk», som Gunnar öfvertagit, hade Lena nu trenne kor, och således rätt godt om mjölk.

Just när den lilla måltiden var färdig, återkom värden i huset med en jagtbörda långt tyngre än vanligt. Gunnar hade gått alltsedan det grydde i skogen, och i dag varit ovanligt lycklig, ty han medbragte nu en stor tjäder och flera orrar, hvaraf han var i möjligaste bästa lynne. Han blef till en början högst angenämt förvånad att se den ståtliga uppdukningen och den alldeles främmande gästen, men – besynnerligt nog – hans goda lynne ökades om möjligt vid den nyheten, som Erik förkunnade, och Gunnar hade aldrig varit så beredvillig att hörsamma Lenas vilja, som i denna angelägenhet. Att han icke kunde sörja den döda svärmodern, som han aldrig sett och nästan aldrig hört talas om, det var ganska förlåtligt, och att han med välbehag motsåg en tid, tillbringad under samma tak med Elin – – – det hade äfven varit förlåtligt om icke – – – hjertat behagat slå dubbla slag vid blotta tankan derpå, men se det var egentligen oförlåtligt af hjertat, icke af Gunnar, som ännu icke hade ringaste reda derpå.

Till Gunnars stolta natur hörde äfven att han skulle vara god värd, och det var han äfven när det någon gång gällde på.

– Skål! – sade han till den unga Erik, och ville att han skulle tömma en silfverbolle rent, klart hafreextrakt, med samma smak som den trötta, hungriga och törstiga jägaren. Men Erik ursäktade sig, sade sig «gått in i nökterheta», och de båda unga männen satte sig på hvar sin sida om bordet, lemnande åt qvinnfolken att passa sig opp, och låtande dem sedan helt obemärkt äta hvar i sin vrå. Abraham åter fick sin mat till sig, borta på sin liggsoffa vid dörren, alldeles som vanligt.

– Ja, är det så, att j gått in i nykterheta och svurit på ’et, då vill jag visst intet vara enträgen – sade Gunnar, som ansåg en ed heligare än allt annat. – Jag höll på sjelf en tid att gå in i ’na, den der nykterheta, men så brydde jag mig intet om ’et, utan tänkte som så, att jag borde kunna hafva vett att vara måttlig, och att bränvinet är en Guds gåfva, det, såväl som allt annat, hvaraf de måttliga gerna må få njuta, men alla de böra afsäga sig, som endera smakat för mycket deraf redan, eller ock som känner med sig att de intet kunnat motstå ’et i längda. I många år, som sagdt är, söp jag alls intet, för jag hade af vissa orsaker fått ett hat till bränvin, fast det för egen del smakade mig rätt bra, men nu se’n jag blef stadig karl, och min egen dessutom, och ligger så mycket, båd’ dag och natt i skogen och på sjön, nu tar jag mig en sup ibland, när det smakar mig bra, och jag känner att det stärker kroppen och lifvar opp modet; men aldrig tror jag, jag kunde bli’ drinkare, om intet – – stora sorger och vedervärdigheter mig mötte, för då ansvarar jag intet för ’et.

Erik nickade bifall till Gunnars tal, önskade småleende att «så’nt» aldrig skulle inträffa, som kunde göra hans värd till drinkare, och sade sig sjelf rätt aldrig tänkt på saken, och aldrig haft särdeles smak för bränvin, utan genast gått in på «vå’n prosts prupusetion», för se! «han ä’ en fasli’ turk med den hära nökterheta, och värfvar in båd’ onga och gamla, båd’ manfolk och qvinnfolk, och alla som ”går och läser”.»

– Då ä’ fälle Elin äfven i nykterheta – sade Lena, och rodnande försäkrade unga Erik, att ingen i verlden skulle kunna förmå Elin att ta’ bränvin inom sina «små röde läppar».

Gunnar teg och rodnade äfven.

De unga männen sutto der, åto och samspråkade, och voro för ögat verkliga typer för de vackraste praktexemplar af svenska allmogen. Gunnar var högväxt, smärt och bredaxlad på en gång; hela hans utseende, hela hans varelse vittnade om en stor, både yttre och inre manlig kraft. Ögat var mörkblått och djerft, de långa svarta ögonhåren förmildrade något hans genomträngande blick, ögonbrynen böjde sig stolta deröfver, näsa, mun och kinder voro fina, ännu nästan barnsliga, men pannan hög, bred och spegelren, samt håret, så mörkbrunt att det nästan närmade sig till svart, låg i stora, djerfva, fantastiska lockar på båda sidor om ansigtet; ty inom Gunnar grodde den der tankan, att hvar och en i sitt stånd vore långt mera, än den som i något apade ett annat, och han hade alltid, allt ifrån sin barndom, haft en särdeles vedervilja, icke för herremän, men för bönder, som härma dessa, så i ett som annat, och derför skulle man förr kunnat förmå Gunnar till hvad som helst, än att utbyta sin långa blå bondrock mot en – – bondfrack, eller – som Gunnar kallade det: «en herrskapsfrack», och sitt långa yfviga bondhår, mot det tätt klippta hufvudet på en nutids herre eller stackars soldat. Men deremot ansade Gunnar sitt hår, likasom allt annat, med en omsorg, som dels var Gunnar naturlig, dels blifvit en följd af mor Ingrids fina renlighets- och ordningssinne, och hvilket allt kanske mycket bidragit till den starka passion han väckt hos Lena, som, oaktadt många andra fel, dock aldrig kunde fördraga något osnyggt och vårdslöst.

Unga Erik åter, satt der med sitt långa, linljusa hår, äfvenledes – men till följd af den stränge faderns förbud – alldeles på gammalt svenskt odalmanér, d. v. s. benadt i pannan och rakt nedfallande öfver öronen. Ögat var gladt, mildt, och så ljusblått som himmelen på en vårdag. Färgerna i hans blida anlete voro som bär och mjölk, samt afstucko bjert mot Gunnars bruna kind och mörka skäggbotten. Om Erik hade ögonbryn eller ej, kunde just vara detsamma, ty de voro så ljusa, att de blott mot dagern kunde upptäckas. Han var nära ett hufvud mindre än Gunnar, och såg lika glad, lekfull, öppenhjertig och lefnadslustig ut, som Gunnar föreföll tyst, sluten och allvarlig nu för tiden.

Gunnar var likväl alldeles icke nödbuden till den förestående resan, hvilken af de unga männen utsattes till morgondagens första gryning. Både Erik och hans häst behöfde denna dagens hvila, ty han hade ridit mest hela natten, och Gunnar behöfde att göra några små anordningar för sin bortovaro. Abraham beordrades genast att gå fram till mamsell Sara, hvilken, rättvis, rättrådig och laglydig i allt annat, dock hade samma svaghet som alla värdinnor, att se genom fingrarne med dessa jägare, som skjuta före den tillåtna tiden, samt gerna tillegna sig fångsten i utbyte mot nya, vackra bankosedlar. Denna lilla förtjenst skulle nu blifva Gunnars reskassa, och Lena, biträdd af mor Ingrid, lagade nu till en god matsäck, som skulle läggas i Gunnars blå skrin, men för resten skulle Gunnar, menade Lena, «ej medtaga någonting, som kunde skräpa i kärran, för att kunna taga Elin och alla hennes förnödenheter med hem.»

– Kära du – sade Lena till Gunnar, hvilken var ovanligt vänlig och förekommande mot Lena – kära du, efter vi nu ä’ allena litet, melle som svärmora mjölkar och Erik ser till sin häst, så vill jag be dig om en sak: se väl opp med Elin, att hon intet lägger sig något till godo af boet, utan att det får säljas alltsammans för gemensam räkning, och det åtar sig nog Eriks far, Anders Nilsa. Men se! nödvändigt blir att ha tummen på ögat på Elin, för hon blir visst snåler och egennyttig nu vid detta tillfället, det kan hvar och en begripa.

Gunnar som förut varit så mildt stämd, äfven mot Lena, mörknade nu betydligt, drog tillsammans ögonbrynen och svarade intet, hellre än att uppenbart och i förtid taga Elins försvar, hvartill han likväl hade god håg. Men han gick sin väg utan att svara, och den sluga Lena misstog sig denna gången, ty hon tog hans tystnad för ett medgifvande, och var högst belåten.

I allra första gryningen sutto de båda ynglingarne i den nymålade kärran och Gunnars Bläsa trafvade framför densamma, och Eriks Brunte gick lös bredvid, och det hela såg ganska hederligt ut. De båda unga resenärerne hade kommit öfverens att sålunda färdas tillsammans, samt att hvar gång de betade hästarne, äfven ombyta dem för kärran, så att desse hvarannan gång finge draga och springa lösa.

Som Abraham, när han var framme på herregården med «det vilda», äfven haft ett litet hemligt uppdrag till Bengt att möta Gunnar vid «vägskälet i dagbräckninga», men som Abraham ej heller kunnat tiga för bränn-Olle med allt det märkvärdiga, som tilldragit och skulle tilldraga sig, så begaf det sig att icke allenast Bengt, utan äfven Olle gick och patrullerade vid vägskilnaden, när Gunnar och Erik raskt kommo åkande. Gunnar blef genast ond vid denna syn.

– Hva’ f .. skulle du ta’ med dig det vraket för? – sade han sakta till Bengt, när de höllo stilla, och medan Olle förgäfves försökte att skrämma hästarne och ruska sönder kärran.

– Ja, det va’ den sqvallerbyttan Abra’ms fel – genmälte Bengt.

– Ja, så ska’ han det få surt betala – sade Gunnar och bet ihop tänderne, samt gaf sedan Bengt några små uppdrag till den der samma «Anders», hvars gårdsbruk han äfven öfvertagit, och bad Bengt dessutom göra sig ett par andra småtjenster, hvartill denne var hjertans beredvillig. Under allt detta skrek Olle med full hals:

– Så-å! Du ska’ sta’, hör jag, och hämta ena ongtös! De’ ä’ bra! Ja, det tycker jag om dig för! Nu ska’ du få mig båd’ tidt och ofta te’ främmate i Vika, för jag tyckte rasande bra om henne, Ellika, eller hur ho’ hette, och en köss fick jag åf ’na när vi skiljdes i julas, och – –

– Det var en förbannad lögn, likasom allt hvad du någonsin säger – afbröt honom Gunnar. – Hon gaf dig intet mer någon kyss än åt sugga’, som går der nere på dikeskanten. Farväl nu, du Bengt! Tack och heder för hvad du lofte mig att uträtta. Låt bli kärran, Olle! eller drar jag dig med pisken tvärs öfver trynet. Hå! Bläsa!

Olle vek undan, men stod sedan och skrek retsamma ord, så länge Gunnar kunde höra det.

– Hva’ ä’ det för en? – frågade Erik, när de kommit ett par hundra alnar ifrån Olle och Bengt.

– Hvilkendera? – frågade Gunnar.

– Kors den deringe, som skrek och väsnades så förfasliga, för den andre såg jag nog va’ en galanter en.

– Jo, – svarade Gunnar ifrigt och ond ännu – det ä’ en förbannad lymmel, som jag tjenat i två hela år tillsammans med, men som jag intet kan lära mig att tåla röken utaf. Och det ä’ fasligt dumt af mig, ty med rätta borde en bra karl aldrig bli ond på ett kriatur, men jag kan aldrig hålla mig i styr, när jag får se ’en, för då förargar han mig på alla upptänkliga sätt och vis. Och en supare är han med, och en odåga på allahanda sätt.

– Ja, se han borde gå in i nykterheta – anmärkte Erik.

– Åh lappri! – svarade Gunnar – då gjorde han visst som gamle Olaus i Kärreboda, som lofvade med fingra’ på boka att aldrig supa bränvin, men se’n åt han bränvin med sked så mycket han orka. Och så blef det med Olle, för det ä’ intet annat än svek och bedrägeri i hela hans kropp; och ed och löften ä’ honom bara som en näsa snus. Nej, det är en riktig Judas ’en, med röd peruk.

– J tycker intet om ’en – sade Erik leende.

– Nej, jag ä’ så ledt åt ’en, som en menniska kan vara.

– Nå, men må han ska’ ligga efter Elin, och bli närgången och näsvis mot henne, såsom han sa’? – frågade Erik, litet orolig och varm om öronen.

– Åh strunt ska’ han ej! – svarade Gunnar. – Det ska’ bli mitt fel, att han ska’ låta bli ’na. Te Vika tror jag slättes intet han törs komma, och sticker han bara näsan dit, så ska’ jag dra ’en med en lä’rpisk, så han ska’ håga’t.

– Ja, de’ va’ rätt – utropade Erik och drog andan så lätt, och anade icke att han långt närmare hade en vida farligare rival.

De båda ynglingarne samtalade under loppet af resan om diverse saker. Gunnar hade haft mycket förtroende att resa och uträtta, och hade således, samt till följd af sitt medfödda begär efter vetande, en stor lokalkännedom, inom de trakter der han blott en gång färdats, och kunde med temlig noggrannhet tala om hvad som låg söder och norr ut, öster och vester ut, samt uppåt och neråt och utåt, och med piskskaftet pekade han på alla märkvärdigheter som de reste förbi, samt beskref dem på sitt vis för Erik.

– Der ser j – sade han – Korsberga kyrka, deruppe på kullen. Der är en konstig graf, må j tro! Der ligger elfva stycken, som alla hete Fältstjerna, och aldrig fanns det fler af den famöljan än de samme elfva, och i deras adelsvapen lär de haft elfva stjernor, och den som blef adlad, han gick ut i kriget som simpel ryttare för Karstorp, men kom hem som ryttemästare och adelsman.

– Ja se det kunde nå’t förslå! – sade Erik.

– Åh ja visst, på sitt sätt – genmälte Gunnar – men intet kan jag just förstå, att en blir bättre karl för det, att de kallar en för något grannt och gör en till adelsman. Fast – – det kunde nog vara roligt ändå – tillade han efter ett kort besinnande – ty om en vore en satans bra och dugtig karl i alla stycken, så kunde det nog ha sina sidor, att så der – – bli litet förmer än alla andra, och att barna ’ens – – här hejdade han sig plötsligt.

– Nå? – sade Erik – «att barna ’ens» –

– Jo – menade Gunnar, långsammare och med mindre ifver, eller snarare med en viss svårmodighet i tonen – att de hade far-sins föredöme, och att hvar gång de hörde sitt nya granna namn, skulle de komma ihåg att bli dugtiga karlar som far-sin. Jo, jo, det vore intet så rasande dumt, det. Men se! bara de som verkligen dugde till nå’tt, skulle så der utmärkas, och det skulle sedan vara riktiga herrekarlar, som hvar och en ville ta’ af sig hatten för, och intet så’na skråar och uschlingar, som nu vilja stoltsera och kallas för herrar, bara för de ä’ förmögna och har kunnat roffa till sig bra med penga.. dels med orätt, dels af den fattiges svett och möda! Tvi vale’t – sade Gunnar spottande – jag lider intet så’na herrar, der hela herrligheta sitter i rocken och ligger på kistebotten. Nej, då ä’ en bra bonde långt, långt förmer, och derför – – som jag aldrig kan bli någon adelsman, och ingen prest gunås heller, efter jag aldrig kom te’ att få slå mig på ’et och gå i skolen, så – – vill jag vara och förblifva en bonde i alla mina da’r, och vill intet att det ska’ stå på min graf annat än: «ärlig och välförståndig», men detta med rätta.

Så der ungefär språkade Gunnar för Erik, men midt ibland dessa mera allvarliga ämnen framstod ofta ett annat, än framlockadt af den ena, än af den andra resenären och stundom af båda, nemligen Elin. När frågan blef om henne, då blef Erik särdeles språksam, berömde henne otroligt och höjde hennes lof högt öfver skyarna, men vågade dock aldrig säga hvad han inom sig bestämdt beslutat, nemligen att – – – skulle han äfven vänta ut far-sins död, så skulle ingen annan än Elin blifva hans hustru.

Gunnar var mera fåordig när frågan blef om Elin, men hörde med så mycket större uppmärksamhet, och suckade omärkligt när han jemnförde alla de förtjenster och goda egenskaper hos sin unga svägerska, med alla de fula fel, hvilka dagligen uppenbarade sig hos Lena, och som gjorde henne allt mer och mer afskyvärd i hans ögon.

Vid middagstiden den kommande dagen anlände de båda resenärerne till bestämd ort. Halfannan dag hade åtgått till färden, ehuru den egentligen icke var mer än litet öfver sju mil, men vi skola besinna att det icke var tvänne unga löjtnanter, som flögo med vingar af skjutshästar och tagelsnärtar, utan tvänne unga bönder och hemmansbrukare, som reste med sina egna hästar och i sina egna ärender, ehuru deras brinnande håg att komma fram visserligen kunde mäta sig med den som våra löjtnanter känna, hvilken ofta är knapp nog, jemnförd med den snabba flygt, som de så mycket älska i allmänhet.

Gunnar och Erik satte först in sina hästar och gåfvo dem något att förlusta sig med, och sedan inträdde de båda i fader Anders’es stora, bondförnäma stuga, der Elin allena satt och sydde på något sorgdon till begrafningen. Det var icke nu den rödblommiga, glada, muntra och dansande flickan, som på bröllopet, halftannat år förut, förnöjt alla blickar och utgjort den enda ljuspunkt i Gunnars minne af detta bröllop. Nu var det en af gråt bleknad och sörjande dotter, men fullkomligt lika vacker och behaglig. Hon satt så fin och snygg i en svart hvardagsklädning, med en liten snöhvit halsduk om halsen, och det ljusbruna håret nedföll slätt och ordentligt på tinningarne och var i nacken uppfästadt i en tjock och glänsande fläta, nästan alldeles som våra förnämsta damers, när de notabene hafva något att fästa.

Hon steg hastigt upp och gick emot Gunnar, räckte honom handen och brast åter i gråt. Hon tackade honom mycket för att han kom, tackade Erik hjertligt för sitt stora besvär, var mycket ledsen att Lena af så bekymmersam anledning skulle vara hindrad att komma.

– Ack ja! – sade hon hjertligt men halfhögt till Gunnar. – Jag har hela mitt hopp och lit till eder, käraste syskon, ty nu har jag på hela jorden inget annat stöd.

Elin talade så, ty hon fattade rätt väl att det endast nu, i hennes första sorgtid, bjöds henne att några dagar vara hos fader Anders, och hon uppskattade både fader Anders sjelf och den beskedliga men enfaldiga mor Karin till deras fulla värde, men visste nog att de i längden ej gjorde något för henne, och hvad sonen Erik angick, höll hon rätt mycket af honom, såsom sin barndomsvän, lek- och läskamrat, men – – – hon tänkte just icke på honom när hon icke såg honom, hans bild stod alldeles icke med någon särdeles ljus färg i hennes framtids spegel, och hon besvarade således illa nog Eriks uppriktiga och varma kärlek.

Gunnar sade icke mycket. Han kände dertill allt för mycket, men ingick med fader Anders i åtskilliga omständigheter, som rörde det lilla qvarlemnade boet, som nu efter begrafningen skulle upptecknas, medan Gunnar var qvar, och hvilket fader Anders sedan lofvade att lysa ut på auktion, samt sjelf hålla denna auktion, emedan han var hela byns och traktens deromkring mest anlitade auktionist.

Fram mot aftonen kom en äldre bondhustru in och hviskade några ord till Elin. Denna började nu åter att gråta, men gick icke dess mindre fram till Gunnar och frågade honom, om han ej hade lust att följa henne ned till hennes saliga moders fordna bostad och se dragen af den bortgångna, innan likkistans lock lades på, helst den döda, enligt sveperskans berättelse, alldeles icke hade förändrat sig.

Gunnar antog genast förslaget, och tog sin unga svägerska i hand, höll denna lilla, föga bondaktiga hand hårdt inuti sin, och följde henne genom den vackra och snygga byn.

– O! hvad jag här mången gång sprungit och gått, båd’ glad och ledsen – snyftade Elin – och nu är det kanske för sista gången jag går dit ned till det der lilla nätta huset, som du ser der bland de blommande kersbärsträden. Ack hur glada dagar har jag icke der haft, och hvad ska’ mitt öde nu blifva!

– Du ska’ stanna hos oss, dig och oss till glädje – svarade Gunnar och kramade hårdt hennes hand.

Elin besvarade väl hans handtryckning, men icke hans ord, ty nu voro de vid dörren af detta lilla hus, der Elin var född och hade upplefvat sina tjugu glada barndoms- och ungdomsår. Hon grät mycket när de gingo in i den lilla farstugan, men öppnade sedan dörren till venster, der ett stort rum eller den så kallade stugan var belägen. I rummets midt stod den öppna kistan. Elin ryste först tillbaka och släppte Gunnars hand, men sedan återtog hon litet mod och den ledande handen äfven, samt ingick med Gunnar och förde honom fram till den kalla, döda modern, öfver hvilken aftonsolens sista strålar, darrande och rörliga, genom de utanför fönstren svajande kersbärsträden, kastade en vacker dager och ett underbart skimmer.

– Ack, hon ligger der ju alldeles som när hon lefde! – snyftade Elin. – Se hur vacker och god hon ser ut! Ack, det är som ville hon börja att tala. Se! icke ett grått hår har hon. Se hur lik hon är Lena på mun! Tycker du intet det, käre Gunnar? (Gunnar svarade ej.) Ack, min Gud! att döden så kan komma och göra slut på en god varelses lif. Och hon lefde ju bara till glädje och gagn.

Derefter blef Elin en lång stund stående tyst vid moderns sida, men slutligen gick hon bort till några blomkrukor, som stodo i fönstren, afbröt en liten törnrosknopp samt ett par geranieblommor, satte dem i moderns hand, kysste hennes panna och sade sedan sakta och tyst gråtande:

– Nej, Gunnar, nu skola vi väl gå!

Ännu en gång kastade hon sig ned vid kistan, men nu var det Gunnar som tvingades att spela den förnuftiges ljumma roll. Han upplyftade henne sakta från golfvet, tryckte henne dervid hårdt till sitt högt klappande hjerta och sade:

– Gråt icke så, min goda, kära Elin! Jag vill vara dig båd’ bror och vän och – – –

Orden togo slut. Det fulla hjertat kände mera än orden räckte till för. Han nästan bar ut Elin i farstugan, men dit kommen sade denna:

– Tack, käre Gunnar! Släpp mig, du! Nu skall jag väl vara förnuftig igen.

Men när de skulle gå ut genom den lilla farstugudörren, stannade hon plötsligt, sägande:

– Ack, kanske jag kommer hit aldrig mer, medan det ser ut som det har gjort, ty till begrafningen ska’ väl allt stökas om. Jag ville väl än en gång titta in i min lilla sommarkammare, der mor alltid lät mig husera hela sommaren, så länge det intet behöfde eldas.

Och härmed öppnade hon dörren midt i farstugan, och förde Gunnar in i ett litet rum, så nätt och så snyggt att ingen fröken kunde hafva det nättare och snyggare, fastän bohaget var gammalt och torftigt. I fönstret stodo krukor med flerahanda blommande växter, öfver dessa hängde en bur med en liten qvittrande grönsiska, och framför fönstret stod ett litet bord med låda som var läst. Utanför fönstret rann en klar bäck mellan kersbärsträden, och närmast var ett litet «roseqvarter», som utgjort Elins fröjd och stolthet, och på hvilket hon kostat mången stund och många tankar. Hon öppnade fönstret, suckade och såg ned på de friska blomsterstånden, såg upp på de blommande träden och åter ned på den lilla klara strida bäcken, såg på allt detta med vemodiga, våta blickar, men sade intet. Derefter såg hon sig om i rummet, men stannade vid att betrakta fönstret och allt hvad deruti fanns.

– Ack! i detta fönstret – sade hon – hade jag allt det lilla som var mig kärt, och nu skall jag aldrig mera se dessa små saker kanske.

– Hvarför intet det? – frågade Gunnar. – Hvarför skulle du icke se det mera?

– Herre Gud – svarade Elin – intet kan jag föra med mig min lilla fogel och mina blomkrukor och mitt lilla bord, det skall väl säljas?

– Hvad skulle det nytta till? – frågade åter Gunnar. – Och om du vill ha’ alltsammans med dig hem till vårt, hvarför skulle det intet gå på? Tvärtom, det skall gå mycket bra, det.

– Ack jag har ju en liten dragkista dessutom – sade Elin.

– Nå ja, den står bak i kärran och så har du bordet jemte dig, och så ska’ vi sätta blomsterkrukorna hur vi kunna, och buren med lille fogeln den har du i knä’et.

– Ja, och hur skulle du då åka – frågade Elin, ändå litet glad vorden åt Gunnars förslag.

– Åh, med mig blir nog någa’ råd – svarade Gunnar och log så vackert. – Jag har gått bredvid förr en gång och kört lass, och det som tyngre och värre var än detta. Bry du dig intet om det. Nog ska’ du få dina småsaker med dig, det ansvarar jag för, och det ska’ nog gå bra.

Elin tackade Gunnar hjertligen, och tycktes likasom litet glädjas åt detta, och för att hafva allt sitt lilla plockgods på ett ställe, beslöto de att nu genast taga med sig Elins småsaker ned till «fader Anderses», der hon redan hade sin dragkista. Gunnar tog bordet, en liten pall och ett myrtenträd i en kruka. Elin tog fogelburen, sin vackra londonerbibel och några andaktsböcker, som hon hade på en liten hylla, samt några små blomsterkrukor af dem hon satte mest värde på, och sålunda belastade återvände de till fader Anders, efter en lång och sorglig blick af Elin, åt den dörren i farstugan, som ledde in till det rum der de sista qvarlefvorne af den älskade modren ännu dröjde. På vägen mötte de Erik, som var glad att få hjelpa Elin med hela sin börda, oberäknadt fogelburen.

– Den kan du få bära sjelf – sade Erik, som ville muntra henne – för jag vill intet gå och bära på den styggingen, som kostat dig så många tårar.

– Hur så då? – frågade Gunnar, som kände ett underbart intresse för allt hvad som rörde Elin.

– Jo, – svarade Erik, – jag har fångat och gifvit Elin den der lille fogeln och bur och vattenburk och allt samman, men så vet Gud hur det bar till, att fönstret stod uppe och buren med, så fogeln kom ut och var borta i halfannan dag, och se då gret Elin hela da’n och hela natta, och andra da’n då lyckades det mig att få igen ’en och locka in ’en i buren, men Elin ville intet tro att det var den samme, förr än hon rigtigt fick se ’en, och han kom och tog hampfrön ur hennes egen mun. Då först trodde hon på ’et och blef glad igen.

Begrafningen försiggick tyst, stilla och allvarligt, ty Elins moder hade varit allmänt älskad, och alla ärade Elins sorg. Det var nästan ingen som icke sade: «Se ’ecken vacker och hygglig svåger ho’ har, stackars Elin! Den ser mycket för god ut åt henne, den der katiga Lena, för de’ va’ ett elakt stycke när hon vax opp. Gud gifve ho’ nu blir god mot söster-si’. Nog ä’ svågern en galanter en, det ses nog.»

Bouppteckningen försiggick äfvenledes, och Elin lemnade alldeles åt Gunnars och fader Anders’es godtfinnande att göra huru de behagade dermed, samt grät mycket vid afskedet från sina vänner och sin födelsebygd, och kunde vid resan förbi kyrkan, der modern låg begrafven, och der de nyskurna gröna torfvorne utvisade sjelfva stället, ej taga händerna från ansigtet af gråt och sorg.

– Ack gråt intet så, min kära, söta Elin! – sade Gunnar, som nu tyckte sig vara skyldig att trösta henne. – Du förstör bara dina granna öga’ och får så ondt i hufve’t, och jag blir så genomledsen.

Detta sista argument verkade mest: Elin försökte att göra våld på sig, och Elin lyckades äfven, samt blef snart, om icke just munter, likväl vänlig och tillgänglig.

De båda resande talade mycket om den tid som skulle komma, och redan i dessa samspråk skulle en begripande förmärkt huru de mera tänkte på hvarandra än egentligen på sig sjelfva. Elin sade sig icke hafva ringaste håg att taga sig tjenst, utan ville långt hellre stanna hos sina syskon och tjena dem som piga, efter de ändå, i anseende till det der «Andersa bruk», skulle hålla en sådan. Gunnar föreställde väl Elin att hon, som aldrig gjort annat än sytt, spunnit, väft och gjort «sittgerningar», svårligen skulle kunna lära sig att «gå i fähuset, göra nytta på åker och äng, bryta löf, tröska, m. m.»; men Elin sade sig vilja försöka härmed och förklarade, att hon behöfde lära sig sådant med, nu sedan hon vore hela tjuge åren, och hon slutade med att leende säga:

– Hur’ skulle det annars gå med mig, om jag nånsin blef min egen.

Det gick Gunnar ett styng genom bröstet vid dessa ord: han påminde sig nu Eriks afsked af Elin, hur Erik hade gråtit och följt dem på vägen, hur han hade «klappat och kramat Elin» och hur hon på sin sida varit vänlig mot honom, både nu och flera andra gånger under dessa dagar. Gunnar teg länge, men sedan sade han med en viss ansträngning:

– Jo, jo, Elin lilla! Du tänker väl på sådant du med. Och Erik med – kan jag väl förstå, eller hur?

Elin såg på honom med sina klara källblå ögon, Gunnar såg på henne med sina stora mörka ögon. De förlorade sig ett ögonblick i hvarandras blickar, och – – – starkare slogo deras hjertan efter denna blick, högre brunno deras kinder, men – – – ingen af dem förstod hvarför.

Resan gick icke fort. Gunnar längtade icke hem, och hade derför stor miskund med Bläsa. Långa underliga tystnader följde ofta efter lifliga, varma samtal. Gunnar och Elin kände sig stundtals outsägeligen lycklige, andra åter, – – – lika som fattades dem något, men då sågo de på hvarandra, och då – – – fattades dem intet.

– Men – sade en gång Elin, då en tystnad varat nog länge – du talar aldrig om eran lille Gustaf. Jag tycker det ska’ bli så roligt att få se ’en och leka med ’en. Ä’ han snäller? Ä’ han lik dig eller Lena? Han borde vara lik dig, när han ä’ en gosse, för du – – – men så kom hon ej längre.

Gunnar teg. Elin upprepade sin fråga, och Gunnar svarade då:

– Åh ja, pojken ä’ snäll, de’ ä’ ingen fara med ’en – men derefter talade Gunnar om något annat.

De skulle taga nattherberge i en bondgård der Gunnar var bekant, och de tycktes blifva ganska välkomna, ty Gunnar var omtyckt öfver allt, och Elin blef det, bara man såg henne. En vänlig fryntlig bondhustru plägade dem det bästa hon förstod, och visade dem om aftonen in i en liten snygg kammare, för att der tillbringa natten, samt önskade dem «rolig natt». Elin satt en liten stund och funderade, slutligen sade hon helt enkelt:

– Vet du Gunnar, du får visst gå ut åt ladan och söka dig någon råd för natten, så lägger jag mig bär, för jag förstår mig alls intet på att bo i samma kammare som ett manfolk. Det har jag aldrig gjort hittills; fast det annars brukas öfver allt på byggda, det vet jag nog.

Gunnar gick, men ehuru trött och sömnig han var, ty han hade nästan oafbrutet gått hela vägen, och det i kapp med Bläsa, begrundade han dock åtskilligt innan han somnade. I deras stuga vid Viken fanns tvänne såkallade sparlakanssängar, framför hvilka hängde vackra blårandiga gardiner, som Lena väft och försedt med hvita linnefransar, lemningar efter väfvar, som hon under hela sin pigetid samlat. Den ena af dessa tillhörde naturligtvis husbonden och matmodren; i den andra åter sof mor Ingrid, men der hade Gunnar alltid hört att «den nya pigan», som skulle tagas till hösten, äfvenledes skulle ligga. Borta vid dörren stod en trädsoffa i hvilken Abraham stoppades alla qvällar och ur hvilken han uppackades alla mornar. Så var det, men huru skulle det nu hädanefter blifva? Det kunde Gunnar till en början icke rätt förstå, men tänkte mycket derpå. Hvar skulle Elin ligga «som icke ville bo i samma kammar’ som manfolk», detta som annars är så högst vanligt bland allmogen, der de sällan hafva mer än en gemensam stuga. «Tyst» – – – ett ljus rann upp för Gunnar: «kunde icke Elin få den der lilla klädkammaren, som stod till ingen nytta, och der en liten spis äfven fanns!» och midt i skogen bodde de ju, och om Gunnar skulle göra det om natten, men ved skulle han nog hugga «till Elin» när vintern kom, det var ingen fara. Han tyckte sig vilja göra allt för Elin i detta ögonblick, men han hade äfven en förkänsla af att Lena torde göra intet annat än det som ingick i hennes intresse, och han hade en instinktlik känsla af att man borde snarare gå diplomatiskt till väga med henne än just bröstgänges. Imellertid hoppades han att det gamla ordspråket skulle sannas, nemligen att: «blodet skulle vara tjockare än vattnet», och att Lena skulle göra ett undantag med Elin hvad hennes eviga egennytta beträffade.

Gunnar somnade sent och vaknade tidigt. Lifvet var åter värdt att lefva uti. Gunnar var nu rädd om stunderne deraf. Han gick först och gaf sin häst, derefter gjorde han ett slag omkring boningshuset, der Elin sof, och kunde omöjligen afhålla sig ifrån (bjöd heller icke till det) att kasta en spejande blick in genom det fönstret der han visste hon bodde. Men hur förvånad blef han ej att få se henne stå uppe och klädd, samt småleende öppna fönstret och helsa honom god morgon, men tysta honom med fingret, när han helt högt ville uttrycka sin glada förvåning.

– St! då, – sade hon. – Vi skola ej väcka vårt hederliga värdfolk, utan i fall du längtar hem, så kunna vi gerna resa, utan att vänta tills de vakna eller på någon frukost, för när vi rest en bit, kunde vi äta litet af matsäcken.

– Åh lappri! – svarade Gunnar, som hade ett helt annat intresse. – Vi behöfva alls intet fjeska och ha’ brådtom. Hästen behöfver dessutom att båd’ äta och hvila, och de’ ä’ mycket bättre, för se’n kan vi köra litet friskare. Och du, Elin lilla, behöfver rätt väl litet godt kaffe, och det vet jag du får af mor Britta om vi töfvar. Och jag kan med behöfva litet god, varm frukost. Nej, vi behöfva ej skynda i otid, utan kom du nu ut till mig, så skola vi gå omkring och bese oss litet, på denna gudomligt vackra sommarmorgonen.

Som Elin ej fann ringaste ondt i Gunnars förslag, tog hon sin svarta shalett om hufvudet och smög tyst och sakta ut till honom, och nu gingo de hand i hand rundt omkring den särdeles vackra och trefliga bondgården, samt kommo slutligen ut på en brant berghäll, derifrån man hade en oändligt vidsträckt och vacker utsigt, ty detta omtalade hemman der de gästat öfver natten låg på sluttningen af det stora och vackra, alldeles skogbeväxta berget Billingen, som reser sig midt öfver Westergötlands vackraste och mest fruktbara slättland, lik en stor jätte, grön på nära håll, blå och blåare allt som man aflägsnas derifrån.

– Ack! en så vacker och grann utsigt såg jag aldrig! – sade Elin och tryckte omedvetet Gunnars hand.

– Ja – svarade Gunnar, som förlorat sig i åskådningen af den omätliga landtsträckan under hans fötter – Ja, jag vill alldeles mista anden när jag ser hela denna granna slätten, som ändå visst intet är slät när man kommer till ’en, fast den nu ser så ut, med alla sina kyrkor och byar och herregårdar, och se der, Elin lilla, der är Skara båda kyrktorn, och der ser du Kinnekulle så vacker och rund och mörkblå, och den der ljusblå strimman derborta, som glänser så mot mor’nsola, de’ ä’ sjön Vennern. Det ä’ en granner sjö må tro, fast intet så obegripligt vacker och klar som Vettern, för se der är bara källvattnet. Har du varit på «Kullen» Elin lilla? – (Elin skakade nekande på det lilla hufvudet.) Se då ska’ vi någon söndag i sommar ta’ och färdas dit, du och jag om intet annat, ty den ska’ du promt se. Det ä’ väl det grannaste, som menniska’ kan se, tycker jag. Der få du se store sjön ligga alldeles som slätten här framför dig, och glänsa och skina alldeles som – – ditt hår, eller ock skumma och fräsa så gråblå, som vore han arg som en ond tjur. Och så får du se Leckö slott, som ligger alldeles som en grågås ute i sjön. Du må tro, en blir helt besynnerlig när ’en ser ’et, fast det låter dumt när ’en ska’ beskrifva’t. Jag tjente ett år på Kullen innan jag gick och las, och jag glömmer aldrig hvad sjön gjorde mig besynnerlig ibland. Ja, vet du väl Elin lilla, att ibland var det alldeles som om sjöfrua eller necken hade lockat mig till sig, och jag blunnade mången gång när jag så stod vid sjöbrädden, för att sjötrolla’ ej skulle få makt med mig, och dra’ mig åt botten, för jag hade en obegriplig lust att vräka mig dit, och då kanske jag bli’tt der, med ens.

– Ja, men du kan ju simma som en ål – anmärkte Elin, och höll Gunnar fastare, likasom fruktade hon att dessa sjötroll kunde komma genom sjelfva luften och föra bort Gunnar, midt för hennes ögon, till den der «smala och skimrande strimman».

– Åh ja! fälle, kan jag simma – svarade Gunnar – men hvad hjelper det mot sjöfrua, om ho’ vill.

– Hur tror du hon kan se ut? – frågade Elin.

– Åh – svarade Gunnar tankfullt – hon ä’ visst vacker som du.

– Åh fy! – utropade Elin skrattande – att du kan vilja jemnföra mig med ett troll! – och dermed slog hon Gunnar lätt öfver munnen med handen, och Gunnar tog henne hastigt om lifvet och drog henne till sig, men Elin slingrade sig lika hastigt ifrån honom, och sade gladt och godt:

– Nej, kom nu Gunnar! annars kunna de tro att vi rymt ifrån dem dernere, om de ä’ vakna.

– Ja, och lemnat hästen, och kärra, och alla sakera!– anmärkte Gunnar något försmädligt, ty Gunnar tyckte icke om uppbrottet. Han var nu för uppstämd af hvad han såg, hvad han hörde, hvad han mindes. Det förflutna af hans glada barndom hade framstått så lifligt i detta sköna, solbeglänsta nu, att det var en plåga som Gunnar kände utan att rätt kunna reda, denna nödvändighet att åter nedgå i det alldagliga lifvet med alla dess små, väl icke mer än tums långa, men deremot skeppunds tunga bekymmer. Dock, dessa voro ej sådana just nu, utan de voro alla fjäderlätta och knappt tums långa, och Gunnar följde Elin nära som skuggan.

På vägen under resan, samspråkade de oupphörligt. När den ena gerna talar och den andra ändå hellre hör på, då kan man kalla ett samtal lifligt, och få saker på jorden kunna väl jemföras i behag med ett lifligt samtal mellan tvänne personer, passande för hvarandra, likt det itubrutna äpplet, hvaraf dock hvarje sida har en helt olika färg.

Fram mot eftermiddagen hunno de resande, som, oaktadt hästens goda morgonfoder, tågat i sakta mak, inemot bestämd ort. När de fingo «herregåln», detta gamla grå herrenäste, detta Grantorp, som kunde haft så mycket att förtälja för oss från forntiden, om det kunnat tala med annat än tecken, – i sigte, utropade Elin: – Se der är den store gråstensgålen! Aldrig såg jag maken stort boningshus! Och det af bara sten till! Kors hvad jag tyckte der var hemskt i vintras ett år se’n, fast der var roligt; men nu ser der vackert och grannt ut, der det står midt i den nyss utspruckne löfskogen. Patron frågte mig då om jag intet ville komma dit och tjena som huspiga i stället för Lena, men tänk då hade jag intet velat det för halfva verlden, och det af många orsaker – tillade hon djupt suckande – men se nu! – fortfor hon litet gladare – nu kunde det väl gå an.

– Åh nej, nej! För Jesu namns skull gör intet det, Elin! – sade Gunnar och blef likblek åt blotta tankan. – Nej, lofva mig det! Svär på det, Elin, att du aldrig, nej aldrig i din tid kommer in i det röfvarnästet.

– Kors, men hvarför säger du så om ett så rart ställe, med så godt herrskap – sade Elin, liten smula ovilligt och förebrående.

– Jo, det vet väl jag det – mumlade Gunnar halfhögt, och blef mörk och tyst, och Elin frågade ej vidare derom. Hon tänkte redan på annat.

Men nu veko de utaf stora landsvägen, lemnade herregården till höger och reste in på en smal väg i djupa skogen. Den slingrade sig så vackert fram, mellan de jättehöga furor och granar, och aftonluften började redan gifva denna doft åt skogen, som är så behaglig, ja så oemotståndligt förtjusande för alla skogboar. Gunnar halföppnade munnen, spärrade upp näsborrarne, lade hufvudet bakåt, och inandades i långa fulla drag denna herrliga skogsluft.

– O! hvad det smakar skönt, efter allt landsvägsdammet – sade han, och såg upp mot trädtopparne om han skulle blifva varse någon fogel. Men sedan såg han ned på Elin, som oförmärkt torkade en tår ur ögat.

– Ack gråt icke så! hjertans lilla Elin,– bad Gunnar. – Dina små heta tårar bränna mig alldeles. Jag tycker det är så synd om dig. Men står det i min makt, så skall du trifvas och må väl hos oss, och aldrig ångra den dagen då du satte foten inom vår dörr.

– Ja, Gud det gifve, – snyftade Elin! Men Gud vet bäst sjelf om han i detta ögonblick skickade Elin en varning, eller en aning, eller båda delar, men hon grät bittert, och Gunnar körde bara steg för steg.

– Nu ska’ du vara glad, Elin lilla! – sade han ändteligen. – Nu om ett litet solegrand svänger vägen åt venster, och då får du se båd’ sjön och Vika och vår äng och vår skog och den nye båten som jag just bytte mig till vid valborgsmessetiden och allt som vi ha’.

– Åh kors! Kan jag få ro i den båten? – sade Elin barnsligt gladt, och alldeles borttorkande tårarne.

Ytterst glad för detta tog Gunnar hennes hand och strök dermed sin egen kind, och tryckte den hårdt deremot, sägande:

– Ja ja men, hvad du det ska’ få! Du ska’ sitta och sjunga en vacker visa, du som sjunger så bra, och jag ska’ ro dig långt ut på sjön, en vacker och lugn aftonstund. Och så ska’ du sent en qväll följa med mig och lägga ut långrefven, och så ska’ du i otte på morgonen, innan sola ä’ väl uppe, följa med mig och vittja’n. Usch! hvad roligt vi ska’ få! – Och dermed gaf han hästen en liten munter klatsch, och se nu – – – – nu låg den spegelklara, med löfrika ängar och skogbevuxna berg, omgifna insjön framför deras blick. På närmaste stranden deraf låg det lilla vackra torpet Viken, och det hade förmodligen blifvit kalladt så, emedan en lång, smal, med björkar och alar bevuxen udde just der formade en vik, der torpet var byggdt. Denna udde utgjorde torpets förnämsta beteshage, och der gingo nu några kreatur och får så vackert mellan träden. Sjelfva stugan var alldeles nybyggd, ovanligt hög, stor och snygg, helst för att vara på ett torp. Ladugården såg äfven ny och hygglig ut. Hela hemmanet var särdeles vackert och behagligt att åse, med sin lilla trädgård, der både gröna buskar och blommande frukt- och kersbärsträd syntes. Tvärs öfver sjön såg man en kyrka och flere gårdar med sina lysande röda tegeltak. Taflan var oändeligen skön i denna solens nedgångstimma, då hon alltid tyckes kasta lika som en fördubblad glans öfver jorden, för att dess barn skola sakna henne, under nattens mörker önska henne åter, och icke glömma henne för Luna och nattens tusende stjernor, hvilkas behag hon tyckes afunda.

Så flyr den behagfulla qvinnan ofta från männernas blickar och nedlägger, just i sista stunden af sitt qvardröjande, höjden af sin förmåga att tjusa, för att sedan lemna qvar detta solbeglänsta minne, som skall trotsa alla farliga rivaler. Kännen J igen eder – J sköna och goda som äfvenväl i detta likna eder herrliga förebild – solen?

– Ack! så vackert, så vackert! – utropade Elin, och Gunnar tycktes med sina varma blickar vilja suga orden från hennes läppar, och kände sig i detta ögonblick outsägligt lycklig, att det just var Elin han så här ledsagade, och att det var till sitt eget, till hans hem, som han förde henne. Han ville kysst sjelfva jorden, så skön tyckte han hon var i denna stund. Men vi! O vi vilja gråta, ty vi höra susas i rymden dessa hemska ord af en lidande varelse, som för väl lärt sig känna all jordisk lyckas vansklighet:

«La fortune te sourit, o Lorenzo! Tu te «laisses endormir à ses chants flatteurs; tremble! «elle vend le bonheur. Sais-tu que le mortel «heureux contracte un dette avec l’adversité?»

Så utropade Young någorstädes i sin mörka, nattliga förtviflan, och hvar finnes väl den lycklige dödlige, som ej sent eller snart instämmer i hans sorgliga klagan.

– Välkommen, käraste Elin – sade Lena, och torkade sig i ögonen, fastän de voro obetydligt våta. – Nu ska’ vi intet gråta – tillade hon slugt nog, ty den der gråtningen föll sig litet svårt nu när hon ej var ond, ty då grät alltid Lena.

Elins tårar deremot flöto ymnigt, och hon fann Lena nu, mera än någonsin likna den förlorade modern, fast att denna såg långt mildare och godare ut. Men detta sade icke Elin, utan talade bara om likheten, både gladde sig och grät deråt. Gunnar nickade åt Lena, men skyndade sedan in i stugan för att helsa på mor Ingrid, som ej hört att de resande ankommit.

– God dag falle! – sade lille Gustaf helt rent och tydligt, och kom springande emot honom så gladt och vänligt, och Gunnar kände en hemsk och stickande känsla i bröstet öfver att ej kunna trycka barnet till sitt hjerta, ty i denna stund hade han velat trycka hela universum deremot, blott icke detta barn, som han så gerna velat älska som sitt eget. Men, med Gunnars hjerta var det omöjligt att icke ändå, oaktadt allt, känna ömhet för detta lilla barn, snällt, godt och vackert, som det var, och som uppväxte till menniska under hans ögon.

– Se der ska’ du få, lille stackare! – sade Gunnar och tog upp ur fickan en bakelse af någon hård och bastant natur, som han gömt från begrafningen, och som oaktadt alla resans strapatser – annars så menliga för alla bakelser – behållit sig alldeles helbregda och oskadd i hans rockficka.

– Tack falle! – sade gossen och bet genast i skänken, medan Gunnar klappade honom vänligt på hufvudet.

– Se, du ä’ en rar gosse, min Gunnar! Och tusen gånger välkommen hem – sade mor Ingrid, som allena sett Gunnars helsning på barnet, och hon torkade en tår, men en verklig tår ur det gamla ögat, och sonen kringklappade henne och frågade hur hon mått på alla dessa många da’r.

Imellertid hade Lena och Elin samspråkat litet; Elin om den bortgångna modern, och Lena om «qvarlåtenskapen», men nu kommo äfven de in i den rena fejade och granrisade stugan.

– Ack hvad ni har ’et bra öfver allt! – sade Elin, och såg sig omkring så förnöjd – Hvilken obegripligt vacker, stor och rymlig stuga ni har!

– Se, i den dera sängen ska’ du få ligga, jemte svärmora – sade Lena.

Elin och Gunnar vexlade en blick.

– Åh nej – sade Gunnar, med stor bestämdhet i tonen – jag har re’n lofvat Elin att få bo i lilla kammarn för sig sjelf, och der ska’ ho’ bo.

– Åh, det blir omöjligt – svarade Lena litet missnöjdt – ingen säng ä’ der, och slätt inga sängkläder ha’ vi, och alla våra kläder ska’ hänga der, och – –

– Lappri! – inföll Gunnar. – Jag ska’ på några da’r, innan någon slott’ begynnar, slå ihop en liten nätt säng; virke har jag. Bom kan vi nog få råd för, och mor har båd’ en fjärputa och ett bra täcke oppe i sin koffert på vind’, det vet jag som hjelpte ’na och packa ner’et.

– Ja, och det ska’ Elin hjertans gerna få låna – sade mor Ingrid, som gerna ville ligga ensam i sin säng, och som dessutom alltid var god och hjelpsam.

– Ja, men de ä’ stor synd att slita på – sade Lena, som genast kom ihåg att när mor Ingrid dog, skulle dessa persedlar tillhöra henne.

– Åh! jag ska’ inte slita så mycket på ’et – sade Elin bedjande, och kringklappande Lena, och Lena fick lof att gifva med sig, helst hon hade i plan att få en oändlig mängd af hjelp och nyttiga saker gjorda af den snälla och händiga Elin, utan att derföre gifva henne hvarken lön eller annat.

Aftonen var ovanligt treflig och Lena vid allra bästa lynne, helst när hon fick se hur lille Gustaf gick och knaprade på sin bakelse, samt sade sig fått den af «goe falle». Elin tog gossen högt upp i sina armar, kysste honom hjertligt, ty han var både ren och snäll och vacker, samt sade till honom:

Ack du lille söte onge, hvad du ä’ sockersöt! Men intet vet jag hvem du ä’ lik; det är hvarken Gunnar eller Lena.

Lena sysslade beställsamt i skåpet, och låtsade ej höra. Mor Ingrid såg djupt ned på sin stickstrumpa och Gunnar gick ut. Men när han efter en liten stund återkom, då pratades om helt annat, och han blef åter glad och munter, gladare och muntrare än Lena och hans moder någonsin sett honom, allt sedan de flyttade till Viken.

– Och nu hafva ni ändå en dräng! – sade Elin som tog reda på husets alla angelägenheter. – Ni ha’ minsan mycket folk nog att föda, och nu få ni mig dessutom.

– Se, det går väl för sig – svarade Lena – du ä’ intet en så’n storätare som Abraham ändå.

– Å Abraham ä’ präktig han! – sade Gunnar skälmskt, och såg blinkande på Lena och modren för att de ej skulle motsäga honom. – Han ä’ nu framme på herregårds-dagsverke, kan jag tro – fortfor Gunnar, allt med skämtsam ton och svårighet att hålla sig från skratt – men snart nog kommer han väl hem, och då Elin lilla, då ska’ du få se en rasande vacker och hyggelig, snygg och fin pojk’, alldeles sådan som du tycker om dem.

– Sådan jag tycker om dem! – upprepade Elin harmfullt och fnös litet. – Jag tycker visst inga poika’ om.

– Nå, än Erik då – genmälte Gunnar och lyftade upp fingret, skämtsamt hotande.

– Ja, än se’n då – svarade Elin och rodnade litet.

– Jo, jo! sade Lena gapskrattande. – Nu ska’ vi få se att vå’n Abraham sticker ut Erik Andersa så finer och riker han är, för måtro Abra’m de’ ä’ något te’ kallvaljer, det!

Lena hade lärt sig några herrskapsord och termer under sin långa tjenstetid i åtskilliga herrskapshus, och brukade dem ofta när hon var vid godt lynne, men dessa ord rådbråkade hon alltid så förfärligt, och Gunnar kunde aldrig låta bli att skratta och härma detta.

– Ja bevars, just en äkta kallvaljer – sade han – fin och nätt som e’ docka, och qvick och vig och lätt, som e’ skata, och klok och – –

Ah! J ska’ intet göra narr åt den stackarn – sade mor Ingrid, småleende, men ändå litet allvarligt. – Han ä’ visst måttligt schångtiler – som Lena säger – men så gör han si’ tjenst och den består ja-gu intet i att gå och sprätta och yfvas som kalkonetuppar, såsom J andra unga dränga på godset plär göra, båd’ du Gunnar fordomdags, och Bengt och Olle och många fler.

– Ja, se de’ va’ allihop herregårds-drängar, och de ska’ alltid vara litet för mer, alldeles som pettermätrar – anmärkte Lena skämtsamt.

«Plire man lagom på herregåls-drängar, «Nog ä’ de granna, men di ha’ ingen must!«

sjöng Gunnar med sin klara, rena tenor, och såg skälmskt på Elin.

– Nå de va’ rart att höra Gunnar sjunga – sade mor Ingrid. – Det tror jag intet jag hört på år och dag.

Gunnar såg uppåt väggen, der hans fiol dammig och stränglös hängde bredvid bössan, och sade:

Nu va’ jag dum, som intet köpte mig fiolasträngar när vi åkte genom Sköfde, för inne te’ Råbergs eller Lagerstedts ha’ de nog; men jag kan väl få från våran egen stad, med herregårdspostbud ändteligen, om jag vill – tillade han lefnadsgladt.

Aftonen var särdeles treflig för alla. Elin tog sin nya bostad i besittning och tänkte redan på huru hon skulle försköna den med gardiner, och en liten halfgardin för de nedersta rutorne, att ej «Gunnar och den der drängen skulle titta in.» Gunnar hjelpte henne att sätta i ordning, slog upp en krok för fogelburen, hvars innevånare obeskrifligt roade lille Gustaf, flyttade in hennes dragkista, bord, m. fl. småsaker, som de medfört. Lena besåg noga och betraktade allt, och frågade om «bordet och byrån» voro Elins tillhörigheter innan modern dog, hvilket Elin sanningsfullt bejakade. Man tog bort alla familjens klädespersedlar, som förut hängt i Elins kammare, bar upp dem på vind, der Gunnar lofvade att den kommande dagen slå upp några krokar åt dem. Man tillredde en liten bädd åt Elin, skral nog, men med hvilken hon var ganska nöjd, tills en bättre kunde hinna anskaffas.

När Abraham slutligen hemkom, höll Elin på att utbrista i skratt, ty hon hade verkligen till en del trott deras beskrifning, eller åtminstone icke kunnat föreställa sig att få se en så ful, otymplig, krokbent och «illa vulen» tjuguåring, med tofvigt hår och vårdslös klädsel, samt knappt begåfvad med halft menniskoförstånd, fast han hade dubbel förmåga att äta. Men när Elin en gång skrattat ut, så var det äfven slut, och Abrabraham fick från denna dagen tvänne försvarare, ty mor Ingrid hade alltid varit en sådan, mot Lena som oupphörligt gnatade och malde på «det nötet Abra’m», och Gunnar som ofta förlorade tålamodet af hans dumhet och oförnuft. Men han var en stark och dugtig arbetsdräng, och som tålig man trifves, gjorde han det äfven, och var dessutom Gunnar särdeles tillgifven, alldeles som en – ändå ofta nog sparkad – hund. Men Elin tänkte ändå för sig sjelf: «Min Gud så skönt att slippa bo inne i samma kammare som den der!»

En tid af trefnad och förnöjelse började nu. Sommarsolen tycktes lysa, icke allenast på molnfritt och klart fäste, utan in i hvarje sinne under torpstugans låga tak. Elin grät väl litet ibland, men alla försökte att trösta och muntra henne, och när man älskar dem som detta försöka, så lyckas de oftast. Lena var bra i sin fot, kunde svänga öfver allt, och aldrig hade Gunnar varit så vänlig mot henne och «gossen» som nu, och aldrig hade hon fått så god hjelp för så godt köp som nu. Hon var derför vid särdeles godt lynne. Mor Ingrid var ovanligt bra i sitt bröst, under denna varma, blida årstid, och gladdes dessutom åt den allmänna goda sinnesstämningen och sin Gunnars återkommande till fordna dagars gladlynthet; ty Gunnar var nu, ofta nog åtminstone, temligen glad och munter, sjöng stundom under arbetet, fast det alltid var i moll, kände ett nytt underligt lif inom sig, som spred sin oroliga allmakt öfver alla hans företag. Han fullgjorde rastlöst, och med långt mera ifver än förut, alla sina åligganden, men sin förnöjelse efter gårdsarbetet tog han numera ej så ofta i skogen eller på sjön, utan stod då på sin lilla loge och förfärdigade «en liten nätt säng åt Elin», dessutom en sådan stol som hon haft i sin fordna kammare, samt en liten «bokahylla». Elin gick ofta bort till honom, såg med stor glädje på hans arbete, strök alltid, på hans begäran, det långa håret ur Gunnars ansigte, emedan han var sysselsatt med «bå’a händer», samt hörde hur han sade: «Kors så’na små näfvar! och fina och hvita som på ena fröken!» och då rodnade Elin och drog sin hand från Gunnars läppar.

Hennes verksamhet hade redan börjat dagen efter hennes ankomst, ty Lena hade «tug» till klädning åt sig, «tug» till klä’er» åt lille Gustaf och ett «vestatug» till Gunnar, och allt detta skulle Elin sy, och gjorde det äfven, både fort och väl och gerna, men sade att hon nödvändigt ville försöka sig med «utgångsarbete» i sommar, ty utan alla omsvep förtrodde hon genast till Lena, att det bar henne så emot att taga sig någon annan tjenst, utan ville hon helst vara hos syskonen, om hon bara kunde «vara dem till lags» och göra allt hvad en vanlig piga tillhör. Lena var ganska nöjd med detta, och Gunnar – – öfvernöjd, men log ändå alltid när Elin talade om sitt förestående «utgångsarbete», tills en gång då Elin verkligen blef litet stött deröfver, och då beslöts och beramades, att nu när stora «herregårdsslotten» snart begyndes, så skulle Elin gå med och försöka att raka hö. Till detta ändamål gjorde Gunnar henne en liten räfsa af allra lättaste trädslag, och så fin och med så mycket små grannlåter, att lille Gustaf trodde det var en leksak åt sig, och grät rysligt när man tog ifrån honom den. Men då sade Elin till Gunnar: «Söte Gunnar, gör en liten rifva åt lille Gustaf!» men då svarade Gunnar litet mörkt: «Åh det bryr jag mig intet om,» men då sade Elin: «Ack jo, gör det för min skull!» – – och se då! – – gjorde Gunnar «e’ lita rifva åt Gustaf», och Lena och mor Ingrid och Elin och ändå mest lille Gustaf voro glada åt detta. Lille Gustaf var nu mest inne hos Elin, der hon i sin lilla nätta, alltid som ett dockskåp pyntade kammare, satt och sydde, och deraf blef lille Gustaf både snällare, renare och – – – kärare för Gunnar. Alla hade således vunnit på Elins ankomst. Hon var den sol som spred dessa milda, varma strålar omkring sig, så helande, så välgörande ända tills – – – de bränna. Sjelfva Abraham tycktes hafva känning deraf. Man såg honom nu stå på hufvudet nere vid sjön, för att tvätta och pynta sig, något som Lena hittills förgäfves bedt honom om, men som nu gick på, utan all uppmaning. Äfven kammade han sitt hår om söndagarne; och en dag under middagsrasten, när Elin skulle gå ut litet, för att draga frisk luft nere vid den vackra sjöstranden, fick hon se Abraham, som satt bakom en buske, sysselsatt med att snörpa ihop sin hvardagsjacka, på hvilken armbågarne sutto ute.

– Hvad gör han der, Abraham? – frågade Elin vänligt, men med någon svårighet att hålla sig från skratt åt hur dumt han bar sig åt.

– Åh – svarade Abraham förlägen – jag skulle fresta om jag kunde satt e’ bot på mi’ hvandansjacka, så di inte skulle få grina åt mej så mö’et.

– Tag hit – sade Elin, och tog ifrån Abraham sin söm. – Du kan intet göra det der, det ser jag på ’et. Jag ska’ hjelpa dig. Gå nu opp i min kammare (nyckeln ligger öfver dör’n), på bordet står min fingerborg, sax och tråd ligger der äfven, tag med dig allt det, och tag äfven ett par blå yllelappar, som ligga på dragkistan.

Abraham lydde genast, sprang backen uppför med glada «galtasprång», såsom Gunnar alltid kallade Abrahams carièrer, och under tiden sprättade Elin upp hvad Abraham sytt. Denne var som en pil tillbaka, och inom en liten stund var Abrahams tröja alldeles hel åtminstone, ty snygg kunna vi beklagligtvis ej tillägga.

Abraham, som ingenting sagt under hela tiden, ville bra gerna klappa Elin, när tröjan var färdig, och försökte det äfven, men Elin drog sig undan och sade:

– Nej fy! Abra’m lille, bry sig intet om det der, utan håll till godo. Jag skall gerna hjelpa honom någon gång, om han säger mig till, och låter bli att klappa mig, eller – – – ta’ i mig.

Derefter sprang hon ned till sjöstranden, knippade upp sina klädningsärmar och började en tvagning ända upp till armbågarne, tvättade fingerborg och sax, samt tog, när hon kom upp i sin kammare, både ren halsduk och rent förkläde, ty Abrahams jacka hade varit ganska mustig. Men imellertid klappade nu under denna lappade jacka ett hjerta, som hittills – – stått alldeles stilla.

Nu nalkades slottertiden med stora steg, och när man en afton under måltidsstunden skämtade deröfver med Elin, som då nödvändigt ville försöka sina krafter, då höjde Abraham, efter en liten härskning och hosta, sin röst, något som annars aldrig just plägade inträffa, och sade:

– Ja, jag ska’ intet slå så rasande fort, så hinner ho’ och följa med med rakinga.

– Du! – utropade Gunnar harmfullt, och krökte öfverläppen och drog ihop ögonbrynen så aristokratiskt som en riksbaron. – Du! Och tror du att Elin ska’ gå och raka efter dig? Nej, inbilla dig intet det. Jag slår sjelf då, och du ska’ få göra annat här hemma.

Abraham teg och tröstade sig med ett helt grötfat. Elin kände sig obeskrifligt nöjd med detta byte, Lena tyckte äfven det var bra, men mor Ingrid – – – hon teg likasom Abraham, och hvad hon tänkte, det vet allena den Guden som sjelf i qvinnans öga, öra och känsla lagt denna förmåga, att nära nog vara allvetande ibland. Hon suckade ohörbart och betraktade från sin mörka vrå Gunnars och Elins vackra anleten, som logo så älskligt mot hvarandra, medan de under skämt och prat åto ur samma grötfat, gifvande lille Gustaf hvarannan sked deraf, medan Lena ännu sysslade i spisen.

– Om månda’n ska’ store slotten begynna – sade Abraham en lördagsafton i Juli, när han hemkom från herregårdsdagsverket – för de’ sa’ båd’ spektorn och rättar-Anders, så nu få j annat att tänka på.

– Så-å – yttrade Gunnar – ja, vi gå i kyrkan likaväl i morgon, såsom vi sagt, om det blir lika vackert väder som i dag. Mor och Lena kunna åka i kärra’ om de vilja, och jag och Elin gå genvägen utmed sjöstrand.

– Och hvem skulle se efter pojken då? frågade Lena litet snurrigt.

– Åh, det kan Abraham – svarade Gunnar.

– Jag kan gerna vara hemma hos lille Gustaf – inföll Elin – så kan Abraham få gå i kyrkan, för han har ej varit sta’ alltsedan jag kom hit, tycker jag mig minnas.

Ingen svarade.

– Kan det intet gå an? – frågade Elin efter en liten tystnad.

– Åh – sade Lena hjertlöst och hårdt – Abra’m kan hvarken läsa eller har några kyrkekläder.

Elin såg förvånad ut.

– Stackars Abraham! – sade hon slutligen med så medlidsam, öm ton, och gick bort till honom. – Kan du intet läsa? Då har du ju intet kunnat få gå till nattvarden! Stackars, stackars gosse!

Abraham teg och såg ledsen ned framför sig.

– Kan du alls intet läsa? –frågade Elin om igen och med stort deltagande.

– Åh! jag slarfvar väl litet me’et – svarade Abraham.

– Hör du, Abraham – återtog Elin halfhögt – kom med mig i min kammare så får jag höra hur pass du kan. – Och de följdes genast ut.

Lena slog till ett flatt och gällt skratt, och sade:

– Nu går skam på torra landet! Jag tror min själ att Elin vill lära Abra’m å’ läsa, som ingen annat kunnat, hvarken skolemästare eller prest. Det vore mycket bättre hon gömde sin läsekonst till lille Gustaf ska’ börja på, för det står jag aldrig ut med, för jag va’ aldrig så der begifven på läsa, som mor och Elin alltid har var’t. Se Elin har läst bibeln många resor igenom re’n, de’ ä’ ju en faslig tidspillan ändå!

Gunnar teg, och kände för första gången i sitt lif en gnista af afund, och det – – – på Abraham! Men han kände äfven denna beundran, denna heliga vördnad för ett älskadt föremål, som gör att kärleken hos en man till en qvinna tager sina enda fasta rötter. Mor Ingrid såg på honom, genomskådade honom och – – suckade, och det blef ej sista gången.

Efter en lång stund kommo Elin och Abraham åter, och glädjen lyste ur den sednares ögon.

– Han kan intet så dåligt – sade Elin – och nu har jag lofvat Abraham, att jag blir hemma i morgon, och att jag ska’ läsa med honom hela dagen, och att jag sedan, på alla hans fristunder ska’ läsa med honom, så att han kan få gå till Herrans bord, han så väl som alla andra goda, kristna menniskor, en gång framdeles.

– Ja, der tar du dig vatten öfver hufve’t – sade Lena skrattande.

– Tack Elin! min goda, söta Elin! – sade Gunnar och tog Elins båda händer och tryckte i sina, utan att bry sig om hvad Lena sade. Abraham var deremot försvunnen, men en stund derefter hörde man hur han klappade något nere vid sjöstranden, och som Lena var grufligt nyfiken, smög hon sig ned för den lilla backen, men kom snart upp i stugan igen, kiknande af skratt, och berättade att Abraham höll på att «tvätta och skubba en skjorta».

– Ja, det var ganska rätt af Abraham – sade Elin, äfven litet skrattande och litet rodnande – ty efter sanningen ska’ fram, så sade jag till honom helt vänligt, att jag skall gerna läsa med honom, bara han ville hålla sig snygg och ren och kammad och pyntlig på allt sätt, för annars blef det för svårt.

– Ja, ja – skrattade Gunnar – man ska’ få se att Elin snart gör Abraham till en sådan der petter-mätare, som Lena ibland talar om, ty Elin kan hvad hon vill med folk.

Men nu gick hvar och en till hvila, och – förunderligt nog – Abraham var den som hade allra mest att tänka på, en konst som han annars aldrig just begagnade eller särdeles öfvade sig uti.

Gunnar skulle nödvändigt till kyrkan den kommande dagen, ty det var sockenstämma, och i anseende till det der «Andersa bruk», hade han något dervid att anmäla. Mor Ingrid och Lena «åkte» äfven gerna dit, efter det så passade sig, att hästen ej varit ute eller skulle ut så snart, ty när hökörning och sädesbergsel en gång begynte, sedan var ej värdt att tänka på kyrk- eller lustresor. Elin och Abraham blefvo således allena, och den som sett operan Sargine vet hvad kärleken kan förmå öfver fånigheten, och den som såg Abrahams nyvaknade håg och uppmärksamhet, samt huru begärligt han slök hvarje ord, hvarje blick af Elin, den kunde aldrig misstaga sig på den känsla, som satte lif i den förut tanklösa och stockaktigt döda varelsen. Han gjorde alldeles förvånande framsteg, och när han till middagen endast åt ett halft kannfat med grönkål och lemnade en bit af brödkakan, då sade Lena skrattande:

– Jag tror sannerligen att denna läsinga föder Abra’m, för så litet såg jag väl aldrig honom äta någon middag.

– Ja, om den föder, det kan väl vara – sade Abraham – men mätt derpå är jag alls intet; utan läser gerna i eftermiddag med, om Eli’ ä’ så go’ å’ har stun’ner me’et.

– Herre Gud! – sade Gunnar halfhögt till mor Ingrid – jag tror sannerligen att Elin sätter båd’ vett och förstånd i den stackars gossen; hörde mor hur bra han svarade.

– Ja, ja – suckade mor Ingrid – det vore godt hon ej tog det der vettet och förståndet från någon annan.

Gunnar såg förvånad på henne. Han begrep ej ett ord af hvad hon sade, och funderade ej heller derpå.

Ack de männerne! Hvad de äro älskvärda, och hvad de äro kloka och visa och förståndiga, och hvad de hafva för en stor, herrlig förmåga att tänka och begrunda, men – – – hvad de litet begripa ibland!

Elin kunde nästan intet sofva om natten, af oro för sin första slotterdag. Redan klockan half fyra stod hon klädd i en randig bomullskjol, och ett litet svart lifstycke, som hon gjort sig under sorgen, och som snörades igen framtill, samt endast sina rena hvita lintygsärmar på armarne, emedan dagen lofvade att bli mycket het. Hon stod just och såg på sin nya räfsa, när Gunnar knackade på fönstret och bad henne komma ut, emedan det var tid att gå åstad nu.

– Jag ska’ bara taga min hatt – svarade hon och kom genast derefter.

Gunnar såg på henne några ögonblick, med denna rena förtjusning som hvar och en känner, när de se det skönaste de veta.

– Herre Gud! hvad du ser söter ut i dag! – sade Gunnar, som äfven var ganska fiffigt utstyrd, med sina långa, fina, snöhvita skjortärmar, ny svart halmhatt med stora brätten, en vacker hemväfd väst och alldeles nya sommarunderkläder, till «store herregålsslotten». – Du blir – fortfor han – den vackraste och nättaste tösen bland dem alla i dag, det vill jag svärja på. Men, söta Elin, tag för all del ett par handskar på dig, annars får du blåsor i de små nätte näfvarne, och så fick du annars bara höra glopord, för att de ä’ så fina och hvita och lena, för vackrast ä’ du, och nog komma de omkring dig och mönstra dig på alla leder.

– Ja, Gud gifve jag bara vore den snällaste och uthärdigaste med – sade Elin leende och sprang efter sina handskar. Sedan följdes de åt.

– Aldrig gick jag så gerna till någon slott – sade Gunnar.

– Hvarför så? – frågade Elin oskyldigt.

– Ja, jag vet intet så noga – genmälte Gunnar – det är väl det gudomligt vackra vädret som gör ’et. Har du sett en grannare sommarmorgon, Elin lilla?

– Aldrig! – svarade flickan, och de stannade ett ögonblick för att höra lärkan drilla högt upp i skyn.

– Hvad Gud har gjort vår jord skön ändå – sade Elin och fästade sitt öga på Gunnars.

– Ja, och allt hvad deruppå finns, och hvad hans beläten kunna vara lyckliga ibland – genmälte Gunnar och drack med förtjusning Elins blick.

– Ja, men då ska’ de vara go’a och göra det som rätt ä’ lell – fortfor Elin, medan de ånyo gingo raskt framåt.

– Det förstås – biföll Gunnar – för börjar bara samvetet att mullra som en åska, om än aldrig så långt bort, så blir det mulet straxt. Nej, en ska’ gå sin väg rätt och hederligt och på Guds vägar framåt, om en ska’ vara lycklig.

– Ack, Gunnar! – sade Elin och såg ånyo upp till sin reslige följeslagare på den smala skogsstigen. – Hvad mor skulle ha tyckt om dig! Hvad glad hon skulle var’t, om hon vetat hvilken man som Lena hade! Jag försökte väl att beskrifva dig, då efter bröllopet, och sa’ henne att du var den allra vackraste och hyggligaste gosse jag nånsin sett, men hon sade som sanninga ä’: att godheta intet sitter i vackerheta, och när jag då berätta’ för henne, att du hade ett så genomgodt beröm om dig, då suckade hon och sa’, att det vore godt om det alltid stod vid sig. Men ack! intet kunde jag ändå veta på den tiden hur bra och god du var! Men nu, nu vet jag ’et, och hon med, för nog ser hon både dig och mig, här vi gå på jorden, ifrån himmelen der hon säkert är. Eller hvad tror du, Gunnar?

Gunnars hjerta var för fullt af salig glädje öfver detta Elins oskuldsfulla lofqväde. Han svarade intet, han sade intet, han blott tog hennes hand och hon drog den ej bort, utan tysta, hand i hand kommo de till «storänga», der redan flera «slottare och rakeser» voro församlade.

Alla sågo på Elin, rättar-Anders ställde och ordnade slottern, hvar och en kom i sin ordning vid skårgången, och Elin följde troget hvarje Gunnars steg. De talade nästan icke, men sågo ofta på hvarandra, logo och nickade, och då – – klappade deras hjertan ändå fortare än förut.

Vid den så kallade «dagolsrasten» kom Bengt och förnyade bekantskapen med Elin: Äfven Olle kom, och behagade i en knapp vändning vilja taga Elin om lifvet och «stjäla en liten köss», som han sjelf sade, men Gunnar kom med sin lie i högsta hugg och en vredens åskblixt i hvart öga, och sade rytande till Olle:

– Näsja intet att komma Elin på tio famnar när, för jag näpser dig, så att du aldrig glömmer ’et. – Olle sprang sin väg så fort han orkade, men kastade, när han kommit bra långt undan, en slängkyss tillbaka till Elin, och skrek och skrattade och larmade som vanligt.

Elin gick ganska väl ifrån sitt första dagsverke, ehuru hon var rysligt trött om aftonen, ja så trött att Gunnar ville bära henne hem, hvilket hon dock skrattande undanbad sig, men bad deremot, när hon kom halfvägs på hemvägen, att få sätta sig ett ögonblick och hvila litet på en mossig sten.

– Du kan gerna gå före, käre Gunnar, så uppehåller jag dig intet, för jag hittar nog vägen på egen hand – sade hon.

– Du pratar! – svarade Gunnar. – Tror du jag ville gå ifrån dig, här i villande skogen och så på sene qvällen? Nej förr ville jag stanna hos dig så här stående mot ett träd hela natten.

Elin bara såg på honom till tack. Gunnar bara såg på henne, och – – de kunde aldrig nog se på hvarandra och – – de trodde sig ej dermed göra något ondt.

Så länge sjelfva slottern varade fram på herregården, följdes Gunnar och Elin åt, på samma sätt, och det andra slotterfolket sade sins imellan: «Har j sett Gunnars i Vika svägerska? Ho’ ä’ förfasligt fin. De’ ä’ ena vacker tös, men högfälig ser ho’ ut. Ho’ går med handskar, kantro! och en så granner hatt, och hvita bomullsstrumpor och skor – gubevars! i hetta!»

Men när det kom till hököringen och införandet af höet i ladorne, då såg sig Gunnar tvungen att byta med Abraham, ty Gunnar måste tänka på sitt eget. Lena hjelpte honom dermed, och den gamla såg till lille Gustaf och lagade maten. Det var Gunnar en sort plåga att se Elin och Abraham vandra utaf till «herregåln», och ändå kunde han ej hålla sig allvarsam, när Elin om morgnarne skrattande sade:

– Nå kom nu, Abraham! Ä’ han då aldrig färdig? Ja då går jag ifrån honom – och när Abraham då tvättade och pyntade sig, och sedan gjorde de lustigaste krumbugter med sina otympliga ben, för att springa fatt Elin. Han var imellertid blifven en helt annan menniska, och det som Gunnar aldrig nog kunde förvåna sig öfver, var att Elin förmådde honom att hela vägen bort och hela vägen hem «qvista kakes», såsom Gunnar kallade det.

– Det är obeskedligt af dig, Gunnar, att skratta åt detta – sade Elin en gång, utan att sjelf kunna låta bli att draga på mun.

– Herre Gud! jag långt ifrån skrattar åt saken, käraste Elin, men åt att du eller någon i verlden kunnat verka detta på Abraham och förmå honom dertill. Men skulle någon göra’t, så var det väl du.

– Åh, det hade hvem som helst kunnat, som det velat – svarade Elin. – Du skulle se: han går så from som ett lam och så andäktig som en prest, med händerne ihopknäppta och svarar på mina frågor, och nu kan han mest hele lillkakesen, och jag har försökt att förklara det för honom, så godt jag kan och så som jag mins vår pastor gjorde det för oss nattvardsbarn, för fyra år se’n.

– Ja ja, du förklarar Guds ord för honom – sade Gunnar – tills han en vacker dag förklarar sin kärlek för dig, tänker jag.

– Ack, j manfolk! j ska’ nu alltid vara er så lika som ett bär, alltid vilja prata om kärlek och slikt – sade Elin och fnös litet, och hoppade halfskrattande in i sin lilla kammare, och Gunnar såg förtjust och betagen efter henne, och – – – mor Ingrid suckade.

En afton kommo Elin och Abraham hem från herregårdsarbetet. De hade «häft hö» och Elin hade «stått på ställningen» tillika med en annan ung piga. Elin hade mycket att berätta om den dagen: mamsell Sara hade varit ute, samt sjelf fägnat alla med aftonvard och särskildt pratat mycket med Elin, ropat henne upp till sig och trakterat henne med en kopp kaffe, småbröd och annat. Vid nedgåendet hade hon råkat patron i trappan, och han hade äfven språkat med henne, och ville för all del – sade Elin – att hon skulle taga tjenst på herregården, endera som huspiga eller kammarpiga. «De’ ä’ en vacker och hygglig herre, patron,» fortfor Elin, «bara han intet hade det le’a röda håret, och så – – – om han ville låta bli en.»

Hvar enda bloddroppa kokade och brusade i Gunnars ådror vid dessa ord, men han teg och lemnade stugan.

En söndag var nu nära för handen.

– I morgon ska’ väl Elin och Abraham gå i kyrkan, efter Abraham fått sina nye kläder, sade mor Ingrid.

– «Elin och Abraham» – upprepade Lena skrattande. – Det låter alldeles som ett äkta vif, som om de ämnade spela mariase tehopa.

– Ja, måtro! de’ skulle vara nå’tt, det! – sade Abraham enfaldigt och slickade sig om mun; och Elin ömsom rodnade och kiknade af skratt, samt sade slutligen:

– Ja, min käre Abraham! Vi bry oss intet om att de spektakla med oss, och gör narr af oss, vi gå i kyrkan likaväl, och läsa vår långkakes på vägen, eller hur, Abra’m lille?

– Jo varsch! – svarade Abraham.

– Ja, men se det vill jag höra på, och derför går jag med – sade Gunnar och – – gick äfven med, och – – hvad ännu mera: han störde alldeles icke deras läsning, utan gick tyst och stilla bakom de andra, och tyckte att Elin för hans ögon såg ut som en «Guds engel», der hon gick och tolkade «Guds ord» för den arme, hittills halffånige ynglingen, som nu, dels i egna, dels i några af Gunnar lånade klädespersedlar, som Elin bedt honom om, gick der så snygg och skicklig, samt bevisade i sina svar, väl att han var ytterst enfaldig och dum, men visst intet utan både hjerta och en smula förstånd.

– Hvad tycker du om vår rare kyrkherre? – frågade Gunnar Elin, när de gingo ur kyrkan.

– Ack! det är en herrlig Herrans tjenare! – sade Elin, som gråtit varma tårar vid den värdige prestmannens, till enfaldiga och rena hjertan gående, ord.

– Ja, det är en Herrans och ärans man – sade Gunnar – jag ville alldeles bära’n på mina händer.

Från kyrkan skulle Abraham gå bort till «ena mustera», som lofvat honom en «summerrock», och Elin återvände således allena med Gunnar.

När de vikit utaf vägen och lemnat allt det andra kyrkfolket, hvilka med nyfikna blickar betraktade den unga, vackra och nätta flickan, som de blott en gång förut sett vid deras kyrka, då gingo de båda tysta en lång stund. Slutligen sade dock Gunnar:

– Elin! Vet du jag har något på hjertat, som måste fram. Jag vill be dig om något, som du måste lofva mig.

– Och hvad kan det vara? – frågade Elin och stannade och såg på Gunnar, hvars röst var ovanligt allvarlig och djup.

– Jo, kom och sätt dig här litet – bad han – jag vill be dig om något.

De satte sig på en mjuk och inbjudande skogstufva.

– Jo Elin – fortfor han och tog hennes hand mellan sina – du ska’ lofva mig, lofva mig heligt att aldrig – – aldrig i din tid taga tjenst på Grantorp.

Och vid dessa orden blixtrade hans mörka öga både af vrede och svartsjuka och – – kärlek, och var ock förfärligt eller – – oemotståndligt.

– Jag lofvar! jag lofvar, fastän jag aldrig förstår hvarför du ber mig låta bli något, som jag aldrig tänkt att göra – sade Elin, alldeles hufvudyr af denna blick och med hufvudet nästan stödt mot Gunnars bröst.

– Jo – sade Gunnar, med gnistrande ögon och sammanbitna tänder, och tryckande Elin till sig, af många olika känslor dertill manad – jo, jag vill säga dig Elin: patron är den största skurk och niding jag känner, och han vill blott hafva dig i sin tjenst, för att – – förföra dig. – Och vid dessa ord tryckte han henne intill sig, som ville han hafva försvarat henne mot sjelfva mörkrets furste.

– Åh fy! så du talar! – sade Elin och slet sig ifrån honom, steg upp och började åter gå på hemvägen. Men hennes hjerta slog förfärligt, och en gnista af ljus hade öppnat hennes öga, och – – – gnistor af kärlek hade tändt tusentals i hennes hjerta.

De gingo länge tigande och samtalade sedan om likgiltiga ämnen. Elin var tyst och fåordig hela dagen, och skyggade undan för Gunnars brännande blickar, läste länge med Abraham på eftermiddagen, då denne återkom med sin «nue summerrock», tänkte mycket på sin bortgångna moder och var glad att denna nu såg henne beständigt, men om aftonen när hon lagt sig i sin lilla nya säng och gjort sin vanliga aftonbön, tänkte hon icke på något annat, utan somnade godt och lugnt som vanligt och – – liknade i detta, likasom i så mycket annat, icke det ringaste våra unga förbildade och förlästa fruntimmer, som hafva hela hufvudet fullt med romaner och noveller, operor och dramer, romancer och canzoner, der kärleken uppenbarar sig i alla sina variationer, färger och toner. Elin var lika obekant med kärlekens symptomer, som med dem af den mest outredda naturkraft, och kände lika litet sitt eget hjerta, som de stjernor hvilka i natten sväfvade öfver hennes hufvud, förstod lika litet dess ojemna våldsamma slag, som åskans, och skulle blifvit lika förvånad om någon sagt henne att hon älskade Gunnar, som om man berättat henne att jorden går omkring solen, och icke solen omkring jorden, och dock var det ena lika sant som det andra. Men Elin visste det ej, Elin kände deröfver ingen ånger, inga samvetsqval, och uppdukade icke i sina tankar en hel pinohistoria eller tragisk roman, med brottslig kärlek, en systers svartsjuka, förtal, skiljsmessor, tårar, vånda och qval utan all ända, och på sistone dolkstyng, pistolskott, förgiftsflaskor, död och begrafning. Elin tänkte på intet af detta, ty hon tänkte ej ens på sjelfva saken: kärlek nemligen. Hon blott kände den och räddes för den, skyggade undan för den, men när den icke mera stod bredvid och skrämde henne, när icke Gunnars blickar satte hennes hjerta i sådan fart att det hotade spränga bröstet, då glömde hon alltsammans och var lugn och glad. Sådan var hon ock den kommande morgonen, hela den kommande dagen och flera dagar derefter, och Gunnar – – – var icke heller så oupphörligt vid hennes sida, var vänlig och broderlig, men ej så häftig och lidelsefull som förut en tid. Han tycktes likasom taga sig till vara, om af god instinkt eller af föresats, vi kunna det icke rätt säga, ty någon gång hämnas männerne för vår stora begriplighet, och – – taga sitt parti att vara obegripliga, och sådan var den korta dvala, det korta lugn, som Gunnar nu tycktes gå uti, men ur hvilket han snart skulle vakna, när händelsernas åska började ljunga och väcka honom ur sin slummer eller – – – sina goda föresatser, vi veta ej rätt hvilket. Gunnars och Elins blickar möttes ej, och sammansmälte ej, och hvilade ej långa stunder förlorade i hvarandra, nu som förut, utan möttes dessa blickar, så slog den ena eller andra ned ögat eller bortvände blicken, och om båda deraf kände blodet stiga upp i kinderne, så såg den andra det dock icke, och – – då gjorde det ju ingenting. Elin tänkte åtminstone ej derpå, och vi hafva ju sagt att vi veta ej hvilket Gunnar gjorde.

Tiden led sakta framåt, och en dag under middagsrasten satt Elin nere vid sjöstranden med sin söm, och Abraham stod på knä framför henne och uppläste en katkesläxa. Elin sydde alltjemt, och behöfde aldrig se i boken, emedan hon kunde den så väl utantill. Gunnar stod lutad mot en trädstam och stödde sig dessutom på sin bössa, med hvilken han nyss skjutit en kersbärsätande skata. Han stod der, tyst betraktande gruppen, men sade intet och störde ej de läsande. Abraham stapplade nästan intet, men gjorde han det, så såg han först upp på Elin och så på Gunnar, likasom för att afbedja sig sin skuld hos dessa, de enda menskliga varelser som någonsin visat honom huldhet, medlidande och deltagande, de enda han någonsin älskat. Slutligen sade Elin:

– Ja, detta går ju så bra, att fortfar Abraham på samma sätt en tid, så tror jag nog att han kan få gå till presten, och bedja honom att snart få gå till nattvarden, eller hvad tror du, Gunnar?

– Jag hörde icke rätt på hvad du sade; jag tänkte på något annat – svarade Gunnar; men Abraham! han sprang upp och gjorde ett gladt, men tungfotadt glädjesprång, och innan de visste ordet af, tog han Elin med sin ena starka arm och Gunnar med den andra och tryckte dem båda på en gång till sitt nyvaknade hjerta. Oberedda, som de båda voro, på denna hastiga manöver, hunno de ej streta deremot, utan Gunnars och Elins kinder trycktes hårdt tillsammans, och nära nog deras läppar.

– Släpp mig då, Abraham! – ropade Elin, och slog och sparkade omkring sig, som en liten fölunge; men när hon väl kom lös – – då föll hon i ett så hjertligt skratt, att Gunnar måste deltaga deruti, oaktadt han på en gång kände sig tacksam och ond på Abraham.

Hvilka af eder, j roman-proppade och stoppade unga damer, hade väl vid detta tillfälle börjat att skratta? Ingen af eder! J hade gråtit, rodnat, icke förmått se upp eller ens rört eder, många med litet mera erfarenhet hade kanske till och med bums dånat, låtit bära sig, låtit döpa sig med eau de cologne, dränka sig i vatten och qväfva sig med eau de luce, pustat och stånkat, och tänkt – tänkt – tänkt – Gud vet bäst på hvad.

Men Elin skrattade, dolde derigenom sin rodnad, strök håret ur ansigtet, uppletade sina sysaker, som under detta «hjertats jordskalf» höllo på att dimpa i sjön, och bad Abraham vara så god och litet mindre handgripligt visa sin glädje en annan gång. Gunnar teg och hade gerna velat kyssa sin egen kind, men när han det icke kunde, och icke omigen fick kyssa Elins, så – – gick han sina färde.

Just denna samma afton under måltiden, sade Gunnar till Elin, men med en lugn och broderligt ljum ton, som han tog – – Gud vet hvar:

Du har så många gånger velat fara ut och ro, Elin lilla, men det har rätt aldrig varit tid dermed, för denna bråda anstiden, men nu far jag ut i afton på sjön för att lägga ut långrefven, så en kan få sig litet fisk, båd’ i magen och taskboka, och vill du då följa med, så kan det gerna gå an.

– Ack! det vill jag visst, så gerna, så gerna! – utropade Elin och klappade gladt i händerna. – Jag har aldrig rodt mer än ett par gånger när jag va’ barn, och Erik rodde mig i en liten gammal ökstock, som pojkarne i byen hade den tiden borta i en skogspöl, men som sedan föll sönder.

Gunnars öga mörknade alltid märkbart hvar gång Elin nämde Eriks namn, och mor Ingrid, som allt såg, suckade omärkligt borta i sin mörka vrå, borta i lifvets skumma ålderdomsvrå.

– Då ska’ ja’ följa med å’ ro! – sade Abraham beställsamt, och som väl ännu aldrig tillförene erbjudit sin tjenst, helst när han hade något qvar i matfatet, men som nu hastigt steg upp och lade skeden ifrån sig, emedan han såg Gunnar resa sig opp.

– Åh nej – svarade Gunnar, som visst icke ville hafva Abraham med på båtfärden. – Åh nej, det trängs intet till. Ät du upp din mat och gå och lägg dig se’n, för Elin hjelper mig nog att kasta ut refven; det är intet så mycket besvär just, och då ror jag sjelf.

Mor Ingrid suckade djupare, och Abraham lummade utaf bort till sitt grötfat, hvilket smakade honom ovanligt litet väl i qväll, så att han till och med glömde skrapa fatet med skeden.

– Tag på dig litet mera, det drar ändå litet kallt på sjön, hur lugnt och varmt det är – sade Gunnar till Elin och gick förut ned åt stranden.

Elin sprang in i sin kammare, knöt en halsduk om hufvudet, och tog en ullshawl om axlarna, samt skyndade efter Gunnar. När hon kom ned till stranden, stod Gunnar redan i båten, och räckte henne handen. Hon hade på flere dagar icke tagit Gunnar i hand. Hon darrade märkbart, men Gunnar trodde hon var rädd, och sade derföre:

– Du ska icke darra så, min sötaste Elin lilla! Det är ej det ringaste farligt, här med mig. Kom och sätt dig här. Och han satte Elin midt emot sig i båten, tog derefter årorna och började ro, med långa, manligt kraftiga årtag.

– Åh, jag ä’ visst intet rädd – svarade Elin, som hvarken ville ljuga eller göra sig till, och ändå minst af allt förråda sin kärlek, som hon ännu icke fattade sjelf. – Jag är intet rädd, utan tycker detta är så roligt – tillade hon och började skämta, ty instinkten hviskade henne i örat att skratt och skämt är ofta nog ett motgift för kärlek, då tystnad och tankfullhet åter – – – men, hvad lönar det säga ut! J som läsen detta, j roman-proppade, j veten det förut, kanske långt bättre än vi, som skrifva.

– Nu får du intet sitta och skratta och schåsa, utan nu får du lof att göra nytta, min kära Elin – sade Gunnar half förtretad öfver flickans skämt i det gudalika månskenet. Och nu visade Gunnar huru Elin skulle bete sig för att lägga ut refven, och hon gjorde efter så godt hon kunde, och låtsade ett par gånger, ej utan en god portion af omedvetet koketteri, att falla i sjön. Men Gunnar var slug och såg nog att hon narrades, sade likväl ändå:

– Ja, faller du uti, så kastar jag mig efter och fiskar upp dig, eller – stannar med dig på sjöbotten.

Elin blef tyst. «På sjöbotten med Gunnar!» tänkte hon. «O! det kunde aldrig vara så svårt». Den döden hade icke någon fasa för Elin, och ho vet – – – om den ej hade haft stort behag för Gunnar i denna underbara nattliga stund. Man var redan i början af Augusti; dess månsken, herrligare än alla andra tiders, var bredt öfver sjö och land. Den förra låg likt ett silfverhaf stilla och lugnt, som sjelfva det blå himlahvalfvet, och krusades någon gång dess yta af en lätt rörelse, så föreföll det, mera som kom det af vattnets egna oroliga andar, än af några, om än aldrig så lätta vindar. Stränderne stodo och lågo så underbara omkring sjön. De tycktes förvandlade, förtrollade af månan, som ömsom gaf dem den högsta glans och den svartaste skugga. De voro sig icke lika såsom man såg dem om dagen. Sjön, himmelen, jorden, ingenting var sig likt i dessa hemlighetsfulla gåtlika stunder. Icke ens menniskohjertat, menniskosinnet. Gunnar teg, Elin teg, – och de fortsatte färden utan att höra något möjligt ljud, annat än årornas jemna tag. Gunnar rodde åt sjöns midt, och när de kommit ganska långt ut, sade Elin:

– Ja nu ä’ refven slut, hvad ska’ jag nu göra?

– Sitta stilla och se på mig – svarade Gunnar.

– Och hvad skulle det gagna till? – frågade Elin och såg ned.

– Gläda mig, förnöja mig, medan jag ror – genmälte Gunnar.

– Åh tokeri! – log Elin. – Nej, tala om en saga om du kan någon. Jag tycker just jag ville höra en barnsaga nu, om jettar och troll och tocket, ty med dig är jag aldrig rädd, ej en gång midt i natten.

Slackars Elin! Och om hon bara anat hur mycket hon förrådde i detta enda ord: med dig, på hvilket hon till och med lade vigt.

– Så-å – sade Gunnar, men betänkte sig litet, och sade sedan: – Åh jo, nog kan jag sagor, och en som öfvergår dem alla. Den heter Frithiofs saga, och jag fick låna den af magistern när jag låg i skarlakansfebern för några år sedan. Ack om jag kunde förtälja den för dig! På den tiden kunde jag långa bitar, ja hela sidor utantill, för det alldeles som stanna’ qvar bara man en gång läst ’et. Men nu har jag väl glömt de bitar jag kunde, och när du inte vet sagan, så skulle du kanske intet så mycket tycka om dem. Der var en kongadotter som hete Ingeborg, och allt se’n jag såg dig första gången, då vid bröllopabordet, så har jag föreställt mig att hon var lik dig, och hon älskade en bonde, för ser du på den tiden fanns inga högdragna adelsmän och inga dryga borgare, utan bara kongar och bönder, och Ingeborg älskade bondesonen, och de uppfostrades tillsammans i ett tempel, och templet låg i en hög lund, eller såsom det i sagan hetter, i Balders hage, och vet du Elin, jag har just med flit rott till denna sidan af sjön, för att visa dig en äng, som alldeles går ned till sjöstranden, och som jag alltid föreställt mig är alldeles lik den dere «Balders hage». Ängen hör till en liten så vacker herregård, som en gammal major, en fasligt sträng men galant herre rår om, och som har en fasa hyggelig dotter, mest så vacker som du.

– Ah ja, men det der är ju ingen saga – sade Elin, som aldrig ville höra på när Gunnar eller någon sade hon var vacker.

– Nej, det vet jag nog – genmälte Gunnar leende – och min mening har rätt aldrig varit att förtälja dig hela sagan, för det hvarken kunde, eller – – just ville jag; men jag vill visa dig den der «Balders hage», som jag alltid för mig sjelf kallar ’en.

Och nu gled båten in under några höga, öfver sjön hängande alar, och som dessa voro täta och löfrika, och det således i hast blef alldeles mörkt, blef äfven Elin rädd, och smög sig till Gunnar, som nu mera icke rodde, utan bara styrde båten med ena åren, in under alarne.

– Ja, kom hit till mig, Elin – sade Gunnar med osäker röst – du ä’ rädd nu en liten stund, för att det är så mörkt, men du ska’ snart få se något så grannt, så grannt.

Och åter gled båten ut i månglansen, och framför deras blickar låg en herrlig äng, med afslaget doftande hö, som stod i stora stackar emellan höga och lummiga ekar, frodiga, hvitstammiga björkar, och andra ändå ädlare trädslag, ty här fanns både almar, lönnar och askar, fast än ekarne voro de rådande. En och annan tät och lummig hasselbuske syntes äfven, men träden stodo glest nog här och der, och månen kastade massor af ljus bland nattens afundsfulla massor af mörker, och Elin tyckte sig aldrig sett något så skönt och herrligt, och kunde aldrig nog beundra denna Gunnars «Balders hage», då – – – på en gång, så väl hon, som Gunnar hör något prassel, lika som af gående, och något ljud, lika som af tvänne sakta talande personer.

– St! – – hviskade Gunnar till Elin, och strök båten ljudlöst under några albuskar, som fullkomligt skymde den för de kommande, men som icke hindrade Gunnar och Elin att se och höra hvad som tilldrog sig på stranden, hvilken här var ganska låg.

– St! – – hviskade Gunnar ånyo till Elin. – Jag vill ej de skola se oss: herrefolk tro alltid, att när vi, sämre folk, äro ute nattetid, vi hafva något ondt och olofligt för oss.

– Det Gud förbjude! – sade Elin och närmade sig af någon oförklarlig känsla af räddhåga ändå mera intill Gunnar, och han stötte henne icke ifrån sig, utan lindade sin arm om hennes lif, och sålunda sittande, tysta som andar, oberäknadt hjertats allt hårdare och hastigare slag, hörde de följande:

– O min August! – sade en ung qvinnoröst, och de sågo på samma gång denna majorens dotter, som framträdde i månglansen vid en ynglings arm. – O, min älskade vän! Detta är då sista aftonen, sista stunden af vår herrliga sommar; ty sedan du är rest, då är det bara höst, höst i naturen och höst i mitt hjerta.

– Säg icke så, min dyraste Elfrida – svarade en smärt, högväxt yngling, som Gunnar igenkände som en hennes kusin. – O, säg icke så! Du förbittrar derigenom hela mitt lif och försvårar afskedets bittra stund. Ack vore det blott jag som led, men att du äfven skall göra det! Att jag, usling! skall hafva stört din ro och din englafrid! Jag, som ändå så väl visste att du icke mera var fri, att jag aldrig i verlden skulle kunna få hopp att ega dig, äfven om du kunde afslita dina redan pålagda band, ty fattigdomen, denna hydra, som förgör allt, har ju slutit mig i sina klor, och en annan, begåfvad med allt hvad lyckan nekade mig, skall snart – – snart sluta dig i sina armar. Afgrundstanka!

Elfrida snyftade vid ynglingens bröst, och de älskande aflägsnade sig åter. Gunnar och Elin sutto länge tysta och orörliga.

– Stackars gosse! sade slutligen Gunnar, nästan ohörbart hviskande, tätt vid Elins öra, så att icke ens luften, blott hon och knappt hon skulle kunna höra hans ord. – Stackars olycklige! Han älskade henne så högt! och får henne aldrig, och jag – – jag får aldrig – dig!

– Nu skola vi väl ro hem – sade Elin och låtsade som hon ej hört Gunnars ord, utan återtog hastigt sin första plats i båtens midt, lade åran i Gunnars hand, och gjorde ett tecken att hon ville han skulle ro.

– Vill du ej gå i land litet! – hviskade Gunnar.

– Nej tack! – svarade Elin – ro nu hem!

Och han rodde först några ojemna, omaka årtag; men sedan friskt och utan uppehåll, och de voro snart nog vid torpstugans strand.

– Tack Gunnar. – sade Elin när hon hoppade ur båten.

– God natt, Elin! – svarade Gunnar och fastsurrade båten, och under tiden sprang Elin backen uppför och var inne i sin lilla kammare, innan Gunnar hann upp från stranden. Hon slog dörren i lås och lade kroken på, af en besynnerlig, outredd känsla, eller lika som hade hon varit förföljd af något, och detta något var dock icke Gunnar, utan något ondt. Hon klädde hastigt utaf sig och lade sig, och började genast att tänka på sin moder och hennes öga, tänka på om detta kunde vara mörkt, se missnöjdt och mulet på henne, eller icke. «Ack sötaste mor! var icke ond på mig!» sade hon halfhögt och med ihopaknäppta händer. Derefter läste hon alla sina aftonböner, läste dem högre än vanligt, läste dem till och med tvänne gånger, men långt snabbare än vanligt, och när hon läst ut dem för andra gången, fann hon först att hon ej rätt tänkt på dem, utan bara babblat igenom dem under hjertats hårda slag, och då läste hon igenom dem för tredje gången, saktare och långsammare, samt försökte med allt gevalt att tänka på hvart enda ord deraf. Derefter blundade hon för att sofva, och sade för sig sjelf: «Jag skall aldrig ro mer, man blir så orolig». Men hon kunde icke sofva, och hon hade hört att när man det ej kunde, skulle man tänka på en sakta böljande sjö, eller en lindrigt svajande rågåker. Men hon hade aldrig försökt detta: hon hade aldrig varit sömnlös förut, mer än nyss hennes moder var död, och då ville hon icke sofva, men nu ville hon somna ifrån alla dumma tankar». Hon började experimentera: hon tänkte på en böljande sjö, men denna blef snart ett haf af månsken på hvilken en liten båt gled fram, och hon satt i båten, och båten roddes af – – – «Nej en svajande rågåker är visst bättre!» menade hon, och hon tänkte nu på en sådan, men då förekom henne genast den rågåker der Gunnar den förra dagen gått och mejat, och der hon skulle försöka att «taga upp efter mejen», men icke kunde komma fort dermed, oaktadt Gunnar försökte att lära henne.

Det lilla torftaket öfver torpstugan i Viken hvälfde sig – så litet det var – öfver mycken oro och fullkomlig sömnlöshet. De menskliga lidelserna derunder växte och spirade upp i kapp med taklökarne deröfver, och – i likhet med dessa – skulle höst, vinter, köld och snö icke förmå släcka dess växtlighet.

Mor Ingrid låg sömnlös i djupet af sparlakanssängen. Hon gret icke, men hon suckade. Hon var af ålder och liknöjdhet nästan både döf och blind för hela den öfriga verlden, men för sin Gunnar hade hon det skarpaste öra, den finaste blick, och hon, hon allena som kände honom så väl, hon såg i hvilken fara han sväfvade, vid hvilket bråddjup han stod.

Lena åter, hade redan en längre tid ånyo börjat vara sur och tvär, pockande och befallande. Hon hade ledsnat vid Gunnars vänlighet och mera undfallande sätt än före Elins ankomst. Hon började finna att detta ingalunda var nog. Hon ville äfven hafva hans kärlek, men Gunnar tycktes vara död och begrafven, döf och blind för hennes fordran, och hon började vilja gräla sig till sina önskningar, och sina rättigheter öfver Gunnars hjerta, ty hennes kärlek återvaknade och återuppflammade i bredd med Gunnars vedervilja. Äfven med Elin började hon blifva missnöjd. Nyhetens behag voro nu förbi. Elin var för glad, för god, för fin, för sjelfständig i sina idéer, på samma gång som för undergifven i sina handlingar; dessutom klädde hon sig för fiffigt, tog sig för ofta små fristunder, ehuru hon dessimellan arbetade, flitigt och fort som fyra och utan all möjlig lön. Denna sednare omständighet gjorde att Lena likväl ej vågade eller ville uppenbart gnata och gräla på Elin, nu på dessa sista sommarmånader åtminstone, ty då kunde ju Elin i hast taga sitt parti och gå i någon annan tjenst för det kommande året. Men Lena var likväl snäf och tvär mot henne, förtyckte mycket af hvad hon företog, såsom Abrahams läsning, Elins eget beständiga studerande i bibeln, m. m., och bland annat äfven denna båtfärd om aftonen. Lena fann allt sådant onödigt, till ingen nytta, barnsligt, enfaldigt, och – – – till allt detta började äfven en dunkel men framåt skridande svartsjuka, att då och då spraka gnistor, som antände Lenas vrede och retliga lynne. Denna afton låg hon och gret – – af ilska och förargelse. När Gunnar kom låtsade han ej märka det, eller märkte det kanske icke, utan låtsade sjelf sofva, men – – – vakade, och blickade nu först rätt redigt ned i sitt hjerta, och fann der – – – intet annat än Elin, bara Elin, men Elin midt i innersta hjertat.

Abraham låg borta i soffan, stånkande och vändande sig om, en gång i minuten. Aldrig, allt sedan han föddes hade han förr hållits vaken af någon orsak, som haft ringaste beröring med själen, men nu – började han med att icke kunna sofva af förtret för att han ej fått följa med och ro. Dessutom tyckte han att Elin skrattat åt detta, ehuru Elin ej ens tänkt derpå, och så ångrade han ändå att han ej ätit upp all gröten. Allt detta gjorde att han låg vaken ännu när Gunnar kom tillbaka, samt började spörja honom om färden och Elin och långrefven, på hvilket Gunnar dock endast svarade: «Hva’ tusan ligger du vaken för? Ligg bara du och tig och sof, och bry dig intet om mig och min långref.»

Lille Gustaf låg i sin vagga och pep och qved och qvillrade, ty han hade ondt i magen, och efter vi just äro på tal om det lilla tinget, så kunna vi äfven tillägga, att han var en liten älskling hos Elin, att hon nästan hela dagen höll honom hos sig, att hon en eller par gånger förebrått Gunnar, att han var så kall och liknöjd mot «sin lille gosse», att Gunnar då tigit, men – – mången gång när mor Ingrid eller Lena ej sett det, smekat gossen och jollrat med honom, emedan han visst icke höll så mycket af Lena, att han kände ringasfe svartsjuka, utan ansåg gossen som hvart och ett annat barn, och – – fästade sig vid honom, emedan han såg honom dagligen, och emedan han såg hur kär Elin hade honom, och den lille gossen – af någon oförklarlig naturens motsägelse – höll af alla i huset dock mest af Gunnar, ty för honom fick sjelfva Elin vika.

Sådan var sinnesstämningen under natten, och när morgonen kom, gick Gunnar och vittjade sin ref, samt tog Abraham med sig, som velat gifva allt, om han nu fått ligga stilla och sofva. Mor Ingrid satte sig i en vrå med sin spånrock, Lena rustade i sitt hushåll, Elin steg upp, satte sig vid fönstret och arbetade med ytterlig flit. Ute regnade det: man kunde hvarken röra sig med rågen eller höet. Universum var mulet, och menniskorne äro ju delar deraf.

Mörk i hågen, och efter en fullkomligt sömnlös natt hade Gunnar redan klockan half fyra om morgonen nedgått till sjöstranden, och Abraham följde honom sömnig efter. När de nedkommo till båten, steg Gunnar först deruti, lätt och vigt som han gjorde allt annat, men i dag långsammare och liknöjdare än vanligt. Derefter dunsade Abraham klumpigt och tungt i båten, så att den vaggade till höger och venster, samt fattade genast årorne.

– Åh nej – sade Gunnar – låt bli årorne. Jag vill ro sjelf, och du kan få vitja refven. Abraham såg glad och förundrad ut, lika som ett barn, hvilket blir ombetrodt något maktpåliggande värf, som det aldrig förr fullgjort. Han hade nemligen aldrig förr än nu fått förtroende att ens röra vid långrefven, än mindre att befatta sig med dess skötande.

– Så sätt dig då, och stå inte der och vagga – sade Gunnar – Ack nej då! Inte der! intet behöfver du sitta och glo mig midt i ansigtet. Sätt dig der borta i båten, som du ska’.

Gunnar ville vara så allena med sina tankar, som möjligt. Han hade icke förmått reda dem under hela natten, ty bredvid Lena kunde han blott förtvifla och känna afsky. Men nu, glömmande hela den dimmiga naturen, regnet som genomblötte honom och morgonluften, som kall genomilade honom; glömmande allt annat, ilade hvarje hans tanka till denna Elin, som – han älskade öfver allt annat, rasande, ursinnigt, med hela sin lågande själ och brinnande hjerta, och ändå – – med ett visst förnuft. Han medgaf sig väl sjelf (för första gången likväl) denna kärlek, men han sade på samma gång till sig: det är illa gjordt; det är orätt och brottsligt. Lena har visst brutit, långt, långt mera mot mig, men jag har en gång förlåtit henne, och då tillkommer ej mig att straffa henne, med att bryta mot henne. Lena tål jag slätt icke, kan aldrig lära mig det en gång, helst efter denna dag, fruktar jag. Men derför får jag intet hafva Elin kär, utan måste med all makt försöka att öfvervinna mig, och – framför allt – att icke draga Elin med mig i förderfvet.

Med dessa goda föresatser kom Gunnar hem om morgonen, men med en dålig fångst af fisk. När han gick förbi Elins fönster, såg han henne sitta och sy. Han nickade stelt åt henne, fortsatte sin väg, och talade ej till henne sedan på hela dagen.

Elin, som under natten känt en outredd ånger, blef denna alldeles qvitt genom Gunnars köld, och kände nu i stället ångest och ängslan för detta. Hon hade begärligt, och utan att tänka på eller ens ana faran, sugit giftet af en känsla som hon ej en gång fattade .. Hon hade känt sig glad och lycklig af Gunnars kärlek och tusen små bevis på uppmärksamhet och tillgifvenhet, i hvilka hon hittills ej förstått det onda, det orätta och det farliga. Endast ett ögonblick i båten, den föregående aftonen, hade en känsla af ängslan, en oro att modrens kringsväfvande ande kunde fördömma hennes «utfärd med Gunnar allena» slagit ned öfver henne, helst då Gunnar «var så underlig ibland». Men då nu Gunnar var kall och tvär mot henne, då var allt ondt i samvetet borta, och bara sorg i hjertat qvar. Och denna kände Elin så tung och så bitter, och förstod sig ändå icke!

Under aftonmåltiden, som annars alltid brukade vara munter och språksam, rådde en ovanlig stumhet och tröghet. Gunnar satt tankfull vid bordet, såg ned, åt väl men tog så litet i skeden för hvarje gång, som hade han varit Elins lilla fogel. Elin satt borta på en liten pall, och gaf lille Gustaf fyra skedblad mat, emellan hvart och ett som hon sjelf läppjade på. Lena gick sur och tvär och sysslade i spisen, slog grytkrokar och brandring med buller och vrede mot spishällen, småsvor på riset, som var för vått, på köttet, som var för torrt, och som skulle «vassläggas till sönda’n» och på regnet, som öste ned just nu när hon skulle gå efter vatten, och på ämbaret, som handtaget gått ur, på Abraham, som ej lagat det, och slutligen på att – som hon sade – «der satt fyra stycken, som väl orkade äta och fräta, tills magen stod i fyra hörn, men ej vålade sig att med ett enda tag hjelpa henne.»

– Kors, jag skall hjelpa dig – sade Elin helt villigt, och steg genast upp från sin lilla pall.

– Jo, det tycker jag skulle bli’ nå’t te’ hjelp – sade Lena ilskt och fult skrattande – om mamsell skulle gå efter vatten, i det stora, tunga, förb. trasiga ämbaret.

– Jag gick ju efter vatten åt dig häromdagen, och flera andra gånger – svarade Elin helt saktmodigt.

– Ja, det tror jag! det var i en bytta, som lille Gustaf kunnat rå’ med – sade Lena hånande.

– Du har ju en vatten-så – sade Elin – vill du taga den, så skall jag gerna försöka hjelpa dig dermed, om vi ej slå den allt för full, efter backen upp från sjön är så stört, och jag är ovand än.

– Det kan intet behöfvas – sade Gunnar och steg upp. – Kom du Abraham ska’ vi gå efter en full vass-så, så är hela sorgen hjelpt för i qväll, och i måra, om det regnar, ska’ jag laga ämbaret.

Lena, lika som alla onda och orimliga menniskor, hörde ej på allt det billiga och hjelpsamma, som låg i detta, utan höll sig blott vid Gunnars allra första ord.

– Ja så – sade hon förargad – det kan intet behöfvas att jag får någon hjelp af Elin! Sa’cke Gunnar så? Nej ho’ ska’ väl sitta som e’ prinsessa, kan jag tro! men se! vill ho’ ha’ hjelp, så sker det på fläck. Vill ho’ ha’ ett roseqvarter, så ska’ båd’ Gunnar och Abra’m prumt ut och grafva, och vill ho’ ha’ ett stakett omkring ’et, så ska’ det prumt ske, och vill ho’ ha’ en blomsterlåda, så står Gunnar om natta och gör’na, och vill ho’ ha’ granris till sitt golf och löf att sätta i taket, så ränner Abra’m andan ur sig för ’et. Men se jag! jag får gå och släpa med allt sjelf, och jag har ändå aldrig tockna barnsliga, fåvitska upptåg för mig.

De båda karlarna voro länge sedan utgångna, så att de ej hört mer än allra första början af Lenas ondskefulla klagan, men Elin grät tyst, och lille Gustaf stod och torkade bort hennes tårar, och jollrade henne tyst i örat: «mamma ä’ ond, slår snart Eli’, Eli ska’ inte’ gråta, mamma blir nog go’.»

Mor Ingrid, som nästan icke talat på hela dagen, yttrade nu:

– Jag tycker du har orätt i hvad du säger, Lena, för du vet så väl, som vi alla, att Elin gerna vill hjelpa dig med allt hvad hon förmår, och att det der lilla roseqvarteret med sitt lilla stakett mest kom te’, på ett par söndas-eftermida’r i för-somras.

– Ja, så kunde de gjort nå’tt nyttigare då! – svarade Lena, likväl något litet blidkad, eller snarare ångrande att hafva snäst Elin, innan städseltid och flyttning voro öfverståndna. Hon gick lika som händelsevis förbi Elin, låtsade nu först se att denna gret, ehuru lille Gustaf ropat det högljudt, och sjelf gallskrek för att Elin grät.

– Hvad i all verld gråter du för? – sade

Lena till Elin. – Intet behöfver du ta’ åt dig om jag ä’ förargad på – – – Abra’m, det nötet, som intet lagat ämbaret, och intet hjelper mig, och intet – –

Men nu återkommo Gunnar och Abraham med vatten-så’en, och Lena fick dermed att bestyra, samt fann för godt att icke gå och mala mera denna afton.

De dagar, som närmast följde denna föregående, voro alla mulna och regniga utom hus, och mulna och förstämda inom hus. En längre tid hade en viss glädje, munterhet och trefnad varit rådande, och rätt ingen annan suckat än den gamla personifierade erfarenheten, mor Ingrid i sin vrå. Nu suckade alla utom Lena, ty hon brummade. Men som hon ändå aldrig hvarken ville eller tordes brumma på Gunnar, icke hade sin uträkning att ännu göra det på Elin, aldrig gerna ville gräla på mor Ingrid när de andra hörde det, så blef Abraham allena hennes offer, och denne tog då alltid sin katkes och läste högt, öfverröstande henne dermed, och var då någon af de andra tillstädes, så skämdes hon att ryka på honom, eller ryta på honom när han så gick på och idkeligen «läste utanför» i sin «longekakes» och aldrig glömde att sjelf upprepa: «Hvad är det? – Svar!»

Om någon likväl under dessa dagar kände gnistor af fröjd, så var det verkligen denna samma stackars Abraham, ty i spekulation att blifva förhörd af Elin och berömd af henne, läste han verkligt med så mycken håg, som hos honom kunde ihopasamlas, och då Elin vänligt uppmuntrade honom samt förespeglade honom den lyckan och saliga glädjen, han kanske snart skulle få att, lika som andra goda kristna menniskor, få gå till sin frälsares bord och der fira hans åminnelse, tacka, bedja och lofva, då grät Abraham af förtjusning, och gjorde derefter de allra besynnerligaste krumsprång i vattenpussarne, af lutter glädje.

En dag sade Elin till Lena, ty hon kände sig så skygg numera att tala till Gunnar, när denne visade sig så kall och liknöjd mot henne:

– Käraste Lena! bed din Gunnar snart gå med Abraham till eran prost, eller kyrkherre (som ni säger) så han kan få höra hur den stackars gossen förkofrat sig med läsningen, så kunde han kanske framdeles få «gå fram». Det skulle vara en sådan lycka för honom, och en sådan glädje och tillfredsställelse för oss alla, tycker jag.

– Asch! – hva’ ha’ vi för godt af det – sade Lena förtretad – och Gunnar, han har väl annat att göra, han, än ränna sta’ med Abraham bort te’ prestegål’n. Och om han än vore så dum och löpte narr me’en, så skulle man få se att Abra’m stod der, som en bock och gapade, utan att kunna läsa ett endaste ord. Nej minsan! hela den läsinga ä’ bara barnsligheter och tidsöda, och han är och förblir ett kritter, hur en vill vända’n, och om han än aldrig så mycket la’ näsa öfver kakesa.

Elin suckade och teg. Hon började redan finna att husfriden stod på spel, om man i det minsta motsade Lena. Men mor Ingrid satt i sin vrå, spann och hörde på, och funderade ut ett sätt att jemka detta, så att allt gick till det bästa, som möjligt, och deribland ansåg hon visst att den arme Abraham skulle få gå och låta deras allmänt afhållne kyrkoherde höra hans (Abrahams) framsteg i förnuft och kristendom. Derför när hon nästa gång blef allena med Gunnar, sade hon till honom:

– Käre Gunnar, nu ä’ det regnigt och duskigt ute, du kan gunås hvarken röra dig med hö eller råg. Tag dig derför tid en qvälls- eller morgonstund, och gack till kyrkherrn med Abraham, och låt ’en höra hur pass han kan, och fråga’n om han intet kunde få «gå fram» när det blir lidet litet.

Mor Ingrids ord voro alltid lag för Gunnar, vi minnas det nog, och dessutom insåg han sjelf billigheten af detta, och lofvade genast att gå den följande morgonen. Samma afton sade han till Abraham derom, och när morgonen inföll, satte denne på sig sina bästa helgdagskläder och tog en högst vigtig och högtidlig min uppå.

– Hvad ska’ detta föreställa? – sade Lena spefullt och försmädligt. – Hvad ska’ det bli’ för ett spökeri? Hvad ä’ detta för dumma upptåg? Hvem har hittat på slikt midt i söckna?)

Så här gick Lena på medan karlarna klädde och «hyfsade» sig, men ingen svarade ett enda ord, utan när de voro färdiga sade Gunnar till Abraham:

– Kom nu! – och de gingo.

– Mitt är upptåget – sade mor Ingrid, när de väl voro utom dörren, och hon sade det för att afvända stormen från Elin, samt snurrade sedan så dugtigt på sin rock, bakom sin blåntott, att hon icke mycket hörde utaf Lenas grälande och malande.

Dyster och tankfull gick Gunnar till kyrkoherden, lika som han gjorde allt annat, nu på de sednare tiderne, och då den värdige prestmannen och gode herden, sedan han med glädje förnummit Abrahams förkofran och villfarit hans begäran att framdeles få gå till nattvarden, började spörja sin fordne lärjunge och älskling, den unge Gunnar, om dess husliga förhållanden, svarade denne entonigt och fåordigt.

– Och din gamla hedersmor mår godt och trifs väl hos sin sonhustru? – sporde kyrkoherden vidare.

– Åh ja – svarade Gunnar.

– Och du har bara ett barn ännu?

Gunnar teg. Kyrkoherden tog hans tystnad för jakande; men Gunnar tänkte med förtviflan i hjertat: «Jag har ju inget barn! Jag har ju intet! När mor snart dör är jag allena, och – – – med ett ord, ett enda ord i rättan tid, till denna samma helige mannen, inför hvilken jag nu står, och jag hade varit fri, fri som en fogel i luft.» – Och midt i frihetens sol lyste Elins stjernebild för ynglingens tankar.

– Och hvem var den unga flickan, som var med dig i kyrkan för några söndagar sedan? – frågade kyrkoherden vidare. – Jag kände henne icke. Hon var ej från vår församling.

– Med förlof, det var min svägerska – svarade Gunnar, skrapande med foten till en förlägen bockning, och rodnande så starkt att kyrkoherden märkte det.

– Med förlof – sade Abraham, och skrapade som en Pajaz, alldeles som han sett Gunnar göra straxt förut, men utan all förlägenhet. – Med förlof, de’ ä’ ho’ som lärt mig och läsa så käckt, för ho’ ä’ alldeles som en läsare-prest, och e’ tös hela da’n och går, med förlof, utanpå alla de a’ra.

Kyrkoherden kunde ej låta bli att småle åt detta lofqväde, och Gunnar kunde dervid ej andas, så slog hans hjerta, ty nu – så här bredvid sin skriftfader – kände han mera än någonsin huru han älskade Elin, men äfven huru stor synd han dermed gjorde. Han skyggade för den andelige mannens blick, och skarp och genomträngande var denna, på samma gång som mild och tröstande. Man skulle nästan vilja påstå att han både förstod och beklagade Gunnar, fast han behöll båda delarne inom tankarnes hemligaste område, tills ett beslut der hunnit sin mognad.

Slut på Förra Delen.

TORPAREN

OCH

HANS OMGIFNING.

____

EN SKILDRING UR FOLKLIFVET.

FÖRFATTARINNAN TILL KUSINERNE.

SEDNARE DELEN.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS L. J. HJERTA.

1843.

Gunnar bar alltjemt en gräsligt bitter känsla inom sig, och kände oupphörligt regn och köld utom sig, ty han trifdes numera aldrig inne i stugan. Gunnar hade således en sort af ursäkt för sig sjelf att han numera, långt oftare än förr, anlitade en besynnerlig vän, döfvande, ögonblickligt värmande och upplifvande, tröstande och lugnande. Vi mena – – – olyckligtvis – – bränvinsflaskan. Gunnar hade i början af sitt sorgliga äktenskap, då kallt förnuft ledde hvarje hans steg, tagit en, högst två supar om dagen. Under den glada, muntra tiden, som föregick denna sednare, och då han ofta nog gaf vika för ögonblickets ingifvelse och stundens smak, hade han tagit två till tre, men nu! öfverväldigad af smärta och brinnande af förbjuden kärlek, som han gerna ville hafva släckt om han det förmått, försökte han att dränka den, och tog ofta sina fem och sex supar, fast sällan tvänne på en gång; och Lena, den usla Lena, låg och djurisk i alla sina känslor, bevisade sin föga fina och själfulla kärlek till Gunnar, just deruti att hon snarare uppmanade honom till dessa öfverträdelser, än sökte hindra honom derifrån; och Lena var just ett talande exempel, att endast den dåliga, lågtänkta och föraktliga qvinnan, i hvad stånd hon sedan må vara, är den, som utan vämjelse, ja – ofta med en viss afskyvärd förnöjelse, kan se och sällskapa med öfverlastade karlar.

Till Lenas förvåning blef dock aldrig Gunnar öfverlastad, ehuru hon sjelf anskaffade det starkaste och bästa aqua i orten, och detta af den orsak att han tålde långt mera än de flesta andra, genom sin starka oförderfvade natur.

Elin såg eller märkte aldrig detta, ty hon höll sig under dessa regniga dagar nästan oafbrutet i sin kammare vid en kinkig väf, som hon väfde åt Lena, och hvaraf Gunnar skulle hafva kläder. Med sorgfullt hjerta stridde hon mot de oupphörligt bristande trådarne och utbristande tårarne. Aldrig hade Elin så saknat sin älskade bortgångna moder, aldrig tyckt sig se så liten likhet mellan Lena och henne, och aldrig funnit en så stor skillnad emellan att få tillsägelser och förmaningar af en god och rättvis menniska, mot en hård och obillig. Lena påstod ofta att det var Elins fel att väfven gick så illa, och som Lena i det praktiska lifvet var en ganska klok och slug qvinna, som väl förstod alla sina göromål och sysslor, och ofta nog i sina eviga anmärkningar öfver sin omgifning hade ganska rätt, och som Elin var i hög grad god och eftergifvande samt utan allt obehörigt sjelfförtroende, och som Lena dessutom ofta ändå hade moderns röst och moderns blick, fast dessa nu voro skarpa och hårda, så – – – teg Elin och lydde, men med sorg i hjertat, helst hon äfven oupphörligt tänkte på Gunnars förvandling, och grubblade öfver den oförklarliga orsaken dertill, ofta troende sig på något sätt gjort honom emot, utan att veta det, hvilket allt grufligen smärtade henne.

En dag kom Lena in och upptäckte att – – «väfven gick snedt, stod snedt, väfdes snedt», m. fl. snedheter. Hon tog med domkrafter tag i väfstolen och ryckte den fram och åter, och vreden gaf henne en alldeles förvånande styrka att flytta och ruska den stora tunga väfstolen hit och dit. Tråd efter tråd smattrade utaf, och Elin – som visste sig skola laga dem alla – suckade blott.

– Ja, intet blir det bättre för att du står der och suckar och ser på – sade Lena flygande upp och ned, kors och tvärs i väfstolen – utan tag tag i det der; ah nej! det der då! Asch! så’na mjölknyper! Gack efter Gunnar, som står bort i skjulet och slöjdar.

I hällande regn sprang Elin ut efter Gunnar, och kände ändå en lättnad af detta himmelens regn, jemfördt med vredens åska och ett regn af ord.

– Käre Gunnar! – sade Elin skyggt – var så god och kom in till Lena och hjelp oss litet på väfstolen. Der felas något som Lena ej kan hjelpa sjelf.

– Skall jag taga några verktyg med mig – frågade Gunnar, utan att se upp.

– Jag vet intet – svarade Elin, och hjertat slog så att hon visste ingenting.

De följdes åt in, fast ett långt stycke ifrån hvarandra.

– Se här! – började Lena, så fort hon fick ögonen på Gunnar. – Se här ska’ du få se hvad Elin suttit och bråkat till väfven! Hade jag intet kommit, så hade hon väl förderfvat ’en. Här är snedt, och här är snedt, och här är vindt, och har du ingen yxhammare, så ska’ jag gå efter en, me’n du ser på ’et. Håll här, Elin!

Lena gick, men kom ej så snart igen, utan man hörde henne ryta på Abraham, som förlagt yxan. Imellertid riktade Gunnar väfstolen utan att säga ett ord, och Elin hjelpte honom lika tyst. Men slutligen när hon trodde sig höra Lena vara i antågande, manade henne det beklämda hjertat att passa på tillfället, och med tårfylld blick såg hon skyggt upp till Gunnar, sägande:

– Gode Gunnar! är äfven du ond på mig?

– Man kan väl icke vara ond på Guds englar heller! – svarade Gunnar hastigt och med en stor, klar, kärleksfull blick, och alls icke besinnande huru mycket dessa få ord inneburo. Men Elin kände det, ty hon blef i en hast tröstad, glad och munter, fördrog utan all ledsnad alla Lenas bannor, gjorde punktligt som hon sade, och satt en stund derefter allena och småsjungande i väfven, lagande alla sina brustna trådar, men utan en enda tår i de källblå ögonen. Hon var så glad, så god, så lekfull och hjertlig, att sjelfva Lena blef blidkad, och om aftonen när familjen åt sin qvällsvard, och solen nästan alldeles klart gick ned, sade Lena spefullt och med skadeglädje, men ändå skrattande:

– Få se om vi intet nu blir bedda te’ slotterhjelp hos Lars Carlsa, nu när sola gladdes så klart. Jag vet han ämnar det, och väntar bara på uppehållsvä’r. Jag tycker hva’ hans äng ska’ se ut, som ligger oslagen än! Det höet blir väl som långhalm, tänker jag, och han får intet halfva nytta’ me’et. Men de’ ä’ likt den skråen och högfälige besten, som tycker sig vara för mer än alla andra, och klokare än Gud fader.

– Åh, han ä’ hvarken en skråe eller så inbillsk som du säger – svarade Gunnar fermt – utan han ä’ en rasande galanter, kloker och dugtig karl, fast han har tagit sig vatten öfver hufve’t, och har för stort bruk, så han hinner ej med det han ska.

– Ja ja, derför ä’ han just en skråe, och derför får han göra slotterhjelp se’n alla andra mejat utaf sin råg – vidhöll Lena halfskrattande.

– Ack ja! bara hans slotteröl blef utaf! – utropade Elin glad och klappade med händerne. – Jag har aldrig i min tid varit i slotteröl. Det fick jag aldrig för mor, och se den tiden kunde jag alls intet röra mig med rifva i hand. Men se nu! Ack hvad det vore roligt!

Elin hade ej sagt ordet ut förr än en ung gosse om fjorton år stod inne i stugan och «helsade så flitigt frå’ far», och bad att «allihop» skulle vara så goda och komma morgonen derpå på slotterhjelp.

Elin hoppade och gjorde allahanda befängda miner mot Abraham, som äfven tog ett par af sina «galtasprång» – Lenas vanliga benämning på hans lunsiga skutt. Lena skrattade och slog uti en full sup åt gossen, som tömde den i ett drag, samt gick sedan vidare för att bjuda flera och supa mera.

– Hva’ va’ de’ ja’ sa’! – utropade Lena innan gossen knappt stängt dörren. – Jo jag visste’t just präsis, att bara vädret såg ut att litet lättna opp, skulle vi prumpt dit för att hjelpa den skråen, i stället för att göra sitt eget arbete, som ligger så på.

– Du kan ju bli hemma – sade Gunnar kallt.

– Jo, det tycker jag just! – svarade Lena förargad. – Och du, och Elin, och Abra’m och kanske svärmora med, skulle gå sta’! Nej tack! Nog följer jag med, fast det förargar mig alltihop. Hur dags ska’ en gå sta’ till morres betti? Det blir väl midt i natta, det?

– Åh nej – svarade Gunnar – j ska’ få ro dit, och då kan vi ej behöfva ge oss stad förr än klockan tre.

– Ja, det ä’ minsann bittida nog! – sade Elin skrattande, och skyndade småhoppande in i sin kammare för att se till paryren för morgondagens fête, för att på en gång bruka tvänne termer ur salongsspråket.

Elin hade ett litet fel: hon var fåfäng i sin klädsel. Modern och hon hade varit flitiga och snälla, och verkligen icke förtjenat så litet med sin söm och sina handarbeten, och allt hade gått till Elins kläder eller små fantasier. Hon var dertill likvisst mycket ömsint och medlidsam, gaf ofta fattiga och behöfvande sina sämre kläder, och hade således sjelf oftast nya och vackra dylika, och hade deraf en stor mängd i förhållande till hennes stånd och vilkor. Mycket väl aktade hon sina kläder, så att de sågo alltid ut som hade de varit alldeles nya. Bland sina många klädningar hade hon äfven en ljusgrisdelin setsklädning, som hon ansåg sig kunna hafva, fastän hon oafbrutet sörjde sin moder, ty hon hade hört att man brukade grisdelint i sorg, och ehuru glad hon var öfver att få gå i slotteröl, ville hon för ingen del hafva brokiga kläder, utan när morgonen kom, steg hon opp så fort det dagades, och började, smågnolande af fröjd öfver det vackra vädret och ännu något annat, att kamma ut sitt långa, ljusbruna och glänsande hår, rent och fint som en hoffrökens, samt fläta det i en stor tjock fläta, som sedan sattes helt konstmessigt fast med en liten nätt kam och en stor hårnål. Derefter såg hon suckande och noga efter att hennes små guldörhängen, det sista hon någonsin fick af sin bortgångna moder, voro väl tillhakade att de ej kunde tappas. Sedan klädde hon sig vidare, och när hon var färdig i sin vackra ljusa klädning, med svart förkläde och svart silkesshawlett, såg hon nätt och näpen ut, som en liten docka, ty alla hennes kläder sutto väl och tätt åt den smärta och ändå fylliga växten. «Man kan väl intet vara ond på Guds englar», upprepade hon flera gånger för sig sjelf, och till och med framsjöng det helt sakta. Det låg något himmelskt och tjusande för Elins hjerta i dessa Gunnars ord, men hon trodde blott att det var litet oskyldig glädje öfver att hennes svåger «ej var ond på henne». – «Han är visst ledsen för något», tänkte hon ibland, och drog en djup suck vid denna tanka, men – – kärlekens egoism, den största ändå af alla, lät dock denna tanka blekna undan för den: «Han är icke ond på mig! Han liknar mig vid Guds englar! Ack om jag vore en, så skulle jag jemt sväfva omkring honom, och glädja och muntra honom.»

– Nå, i allan da’r! – skrek Lena gällt, när klockan var nära half fyra – sofver Elin än! Upp med dig i rappet, annars ro vi ifrån dig! Karlarne ä’ redan nere vid båten! Sno dig och tag på dig din ullshawl, för det ä’ kallt på sjön, så här på morgon.

Allt detta skrek Lena i förbifarten genom farstugan, och utan att öppna Elins dörr. Men Elin hörde det, efterkom genast hennes tillsägelse, knippade upp sin klädning, kastade på sig sin stora ullshawl, och skyndade hoppande och glad efter Lena.

– Ack nej! Jag måste kyssa lille Gustaf, innan jag går, och säga ett vänligt ord till «svärmora»! – sade hon när hon var ett långt stycke från stugan; vände således om, flög in igen, skyndade bort till gossens vagga, kysste honom så att han vaknade och ropade sedan skrattande till mor Ingrid, som redan satt och spann i sin vrå:

– Ajös svärmora! Roa er galant med Gustaf, som jag nu så snällt väckt upp åt er! – Och dermed ilade hon ut och var nästan lika fort som Lena nere vid stranden. Den gamla deremot, hon hörde upp att spinna och såg sorgligt leende efter den goda, glada flickan.

– Ja, sådan skulle ho’ varit! – sade hon halfhögt för sig sjelf, suckade djupt, började åter spinna, samt med andra foten röra på Gustafs vagga, så att han skulle insomna igen. Det var dock icke med en farmoders eller mormoders rågade ömhet, hvaraf strålarne gå rakt ur det innersta af hjertat, utan med en god och huld sköterskas omvårdnad.

Imellertid gungade «våra fyra» på de af sommarvindar lätt krusade vågorne, och andades in frisk sjö- och morgonluft i lungorne, hvilken förvandlades till frisk lefnadslust i själen och ett ljuft vemod i hjertat. Sjelfva Lena var mindre barsk, mindre sur och tvär än vanligt, och sjelfva Abraham fick ett halft vänligt ord af henne. Hennes goda lynne yttrade sig nu som alltid i högljudt skratt och satiriska, halft ilskna, men ofta nog icke så dumma reflexioner öfver allt som omgaf henne här i verlden, Guds verk så väl som menniskors. Hon sparade ingen, och hade försyn för intet. Hon pratade nu nästan ensam i båten, så här ungefär:

– Kors Abra’m! Du ser alldeles ut som en ny lergök, så’na en ser i marken, der du sitter och ror i de rödbruna sommerkläderne och det rödbruna ansigtet och de rödbruna näfvarne. Eller som ’en hade doppat dig i alebark och så rullat hufve’t i schäkteblår. Hva’ tusan, Hans Mattsan! jag tror du har hvita håser på bena! Piska tre så’n ståt! Men kors ifrå attan! jag tror sannerligen att de’ ä’ bare bena, som ä’ så rena och ljusa! Ha! ha! ha! Så du har skurat på dom! Du fick väl ta’ till båd’ sand och aska? ha! ha! ha! – De’ ä’ skråen till dummer sjö, denne här, som ska’ gå i så många kringelikrokar, och ha så många uddar och holmar och onödiga inrättningar, som bara ska’ ligga folk i vägen, som ska’ rakt fram. – De’ ä’ skråen hva’ Holma kyrka syns bra hit! Men det våller att de ha’ byggt ’na så åbäkeligt stor, att alla penga’ tog slut när de halfbyggt ’na, och att ingen går dit om vintern, för då frysa de ihjäl sig, för se hela församlinga kan sitta i en vrå af ’na. Har j hört, apripå om kyrka, att nu börjar de, båd’ töser och små pojka’ att predika der i Holma gäll, så nu kommer det snart te’ oss, men det säger jag dig, Elin, att börjar du å predika å väsnas, så slår jag ihjäl dig, för du ser mig just ut att vilja predika. Eller han, Abra’m, nu se’n han kan e’ glosa här och e’ glosa der ur kakesa, kanske han klifver opp och vill «ropa bättring»! Men det ska’ bli’ lagom predika, det; det lofvar jag, utan jag ska’ predika sjelfver så mycke’ som behöfs predikas.

– Ja, de’ må Gu’ veta att j båd’ kan och gör – mumlade Abraham, men Lena hörde det ej, eller låtsade ej höra det, utan fortfor:

– Rättnu börjar jag å bli hungrig, men guskelof äta och dricka få vi nog i dag, de’ har ingen fara, för se det finns då ingen så högfälig och öfverdådig och spandersam, som Lars Carlsa och Larsa-mora. Gubevars! de’ blir väl alldeles rosenrasande galant, om de nu ska’ ta’ sin siste fyrk, sin siste sågelbit och se’n svälta hela året om, för se det ä’ aldrig något för jemnan med det dera folket. I dag så, i måra så. Än har de och än har de intet, och vånglare ä’ de allihop. Och med om allt nytt och befängdt ska’ alltid Lars Carlsa vara! Skulle han intet, kantänka, vara den allra förste som gick in i det dera nya brandstodsverket, som Gunnar berömde så ofanteligt och nödvändigt skulle vara med om, bara för att Lars narra ’en till ’et, likasom en intet hade skatter och pålagor och elände nog ändå, utan att sjelf påbörda sig mera!

Under allt detta prat sutto Gunnar och Elin stumma och blickade in i hvarandras ögon, ty de sutto så nära hvarandra, så midt emot hvarandra, att de kunde ej undvika det, och Gunnar sade till sig sjelf: «Deruti ä’ fälle ingen synd», och Elin sade – – – intet. Men snart började morgonsolen äfven kasta varma blickar på de roende, och Elin vecklade upp och öppnade sin stora rutiga ullshawl, måhända dertill drifven äfven af den sol som lyste och värmde henne inifrån.

– Hvad skråen! – utropade Lena, när Elin öppnat shawlen. – Jag tror att du spökat ut dig i setserkattunsklädning! Nå aldrig såg jag maken i ett slottergille förr! Hvad ska’ det nytta till? Kors jag har intet sett det stolleriet förr än nu, då du tog opp shawlen, för se du har knippat opp kjolen, så att jag bara såg underkjolen. Kors ett sådant dåraktigt och fåfängt spökeri!

– Ack Herre Gud, så ledsamt! – sade Elin helt betryckt. – Är jag nu för grann igen? Ack, tänk om de skratta åt mig och göra narr af mig! Ack, att jag intet hade vett att fråga dig, käraste Lena!

Hårdhjertadt och begabbande svarade denna:

– Ja, hvarför gjorde du intet det? Så ä’ det att vara sjelfkloker! Och nu får du också hålla till godo med, att de skratta ut dig.

En tår trängde fram i Elins öga. Gunnar hade hittills tegat, men nu blef det honom omöjligt.

– Gräm dig intet, Elin, för så litet – sade Gunnar, med en blick så mild och ljuf, att Elins tår i ögat genast återvände till sin källa. – Var du hurtig och glad som förut – fortfar han. – Lena bara narras och skalkas med dig. Om du ä’ nätter och fin som en docka, så – – – har ingen annan ondt af det, än den som intet ä’ så med. Trösta dig med det.

– Ja så, det skulle väl vara en släng åt mig det – sade Lena, rodnande af afund och svartsjuka, men Gunnar började vicka med båten och krångla med årorne, och tala högt och öfverröstande till Abraham, som skulle styra och bar sig dumt åt, och derefter började han rent och klart, men högljudt att hvissla en munter polska, något hvarmed han stundom besvarade Lenas utfall, då dessa oftast förvandlades i sur tystnad. Så var det nu, och inom några ögonblick lade man till vid stranden, samt började vandra, ty Lars Carlsson bodde väl en half fjerdingsväg från stranden, men med åtta sådana ben som «våra fyras», är en dylik vägbit blott några steg. När de hunno fram voro många komna och många icke komna. Slottern och traktaten börjades genast, och arbetet fortfor nästan oafbrutet till klockan sex på aftonen, då det på en gång alldeles slutade och alla vände hemåt boningshusen, för att der intaga den enda ordentliga måltiden, ty förut hade man blott utburit smörgåsar med och utan ost, öl, bränvin m. m. Dagens hafda möda och matlusten gjorde hela slotterlaget till en början väl icke just tysta, men lugna och stilla, och endast tänkande hvar på sig och sin lekamen. Elin hade satt sig till bords bland några andra unga hyggliga bondflickor, hvilka i allra högsta måtto berömde hennes «nätta klädning» och öfriga utstyrsel. Elin teg och skämdes för detta, långt mer än det gladde henne, ehuru hon alldeles icke tyckte sig se allt det begabberi, som Lena förespeglat henne, utan fastmera välvilja och godhet öfverallt, ty så öfversatte Elin den beundran hon väckte för sitt vackra, intagande utseende, sitt glada väsende och sin nätta klädsel, som ingen annan än afunden fann opassande; ty ingen må föreställa sig, att ej denna mörka fru (afunden nemligen) sitter lika väl till bords med slotterfolket, som hon tager sin plats vid den konungsliga taffeln, och gjuter sitt gift så väl i finkelflaskan som champagnebuteljen.

Snart började den första hungern vara stillad, och snart började bordssällskapet, för hvilket det var dukadt ute på gården vid långa, väl lastade bord, att blifva ganska högljudt, och värden med hans söner och drängar gingo rundt omkring, för att uppmuntra gästerna att «taga för sig», icke «spara hans välfägnad, när de förut så litet sparat sina krafter ute på ängen». Han var en förträfflig värd, denne Lars Carlsson, alldeles ett mönster för goda värdar; sade sina gäster oupphörliga artigheter, fast dessa voro groteska, men kryddade med stor bondqvickhet, och fann beständiga medel att få dem till att äta och dricka, vara glada och muntra. När han kom till Elin och de unga flickorna, räckte han åt den förra en silfvermugg med fraggande öl, och förde den han sjelf hade till sina läppar, sägande:

– Skål! du lilla skönhetsblomma, som först i år spruckit ut på våra ängar. Skål min sötonge! Jag skulle sannerligen be ’na om en liten puss, om intet alla gossa’ då blefve rasande på mig, gjorde kol på mig och kunde slå ihjäl mig för omaket, och se då! – – kunde jag intet en gång få bli svärfar åt ’na, min rosenknopp.

Gunnar, som icke satt långt derifrån, såg opp med ett par ögon, der man kunde läsa både blixt och åska, ty Lars Carlsson hade en ung son, äldre likväl än den som varit bjudare i Viken, och hvilken just ansågs som en af församlingens hyggligaste och raskaste drängar, samt en af dess största bonddandys. Han hete Oskar, ty Lars Carlsson var af framtidens män, och hade analogt dermed namnat sina barn, så att en dotter döptes till Maximiliana och en till Eugenia, hvilka båda gemenligen kallades Maxa och Ugena, likasom sonen Nikolaus fått krypa ur sitt ryska skinn och in i det något svenskare, som heter: Nisse.

Elin log och upptog den fryntliga värdens artigheter gladt och skämtsamt, icke alls våpigt och förläget, fast hon rodnade vackert. Elin var af dessa naturens skötebarn, dessa älskvärda qvinliga varelser, hvaraf finnas några, om just icke många, i alla möjliga stånd och klasser, och som hafva takt och behag i allt hvad de företaga, och en tjusningsförmåga som ingen man kan rätt emotstå. Följden af detta blir alltid hos dessa qvinnor ett ökadt behag, ty vissheten att blifva bemärkt och firad af männerne gör detta till något så vanligt och påtagligt för dem, att de dervid behålla all sin fattning och icke dimpa ur denna, icke alldeles komma i otakt, se förlägna och förvånade ut, veta hvarken om de skola tala, svara, slå opp ögonen eller blunda, kikna af skratt eller se doucereusa ut, såsom dessa andra, eller mängden, hvilka endast då och då få en liten paroxysm af skönhet, behag och tjusningsförmåga, endast någon gång väcka en smula beundran.

När sonen Oskar kom till Elin och äfvenväl ville att hon skulle dricka med honom, afslog hon detta åter, och skämtade med ynglingen i en helt annan ton än med hans fader, men så lagom och så med bibehållande af sin qvinliga värdighet. «O!» tänkte Gunnar, och det nästan för allra första gången rätt redigt, ty de flitiga libationerne hade svepat ett lätt moln omkring hans ömtåliga samvete, ehuru alldeles icke omkring hans hjerna: «O! om jag rådde om denna skatt, denna juvel, om jag fick trycka henne till mitt bröst och kalla henne för min, så – – – skulle jag gerna arbeta i en ankarsmedja dag och natt, eller – – – åtminstone frå’ sola uppgång till senaste qvällen.»

Så snart slotterlaget slutat sin måltid, börjades genast dansen efter några hurtiga bondfioler, och ute på en liten vacker grön gräsplan, omgifven af höga lummiga träd, och der några bänkar voro för tillfället uppslagna. Dansen hade icke väl kommit i gång, förr än två, tre herrskapsvagnar och ett par schäsar höllo vid den ståtliga bondgården, och ur dessa steg herrskapet på Grantorp, majoren och hans unga dotter, fröken Elfrida, och en äldre herre i deras sällskap, samt kyrkoherden och kommistern i församlingen med hela sin familj, alla inbjudna af Lars Carlsson «för att titta på dansen i gröngräset e’ lita’ stund i qvällninga», och alla voro populära nog att gerna infinna sig. Dessa serverades nu med både kaffe och thé, det förra starkt och präktigt, det sednare något litet kryddadt med – – stött kanel; vidare bjöds dem «stadsskorpor», fint bröd och till och med vin i höga spensliga glas. Dansen led väl i början ett litet obetydligt afbräck af denna herrskapsuppenbarelse, men efter några ögonblick fortgick den med fördubblad fart, och snart såg man både den gamla majoren, som liknade en af tolfte Carls bussar blå, och den unga fröken, prestgårds-ungdomen, magistern och gossarne på Grantorp, blanda sig i den glada, lifliga dansen och taga sig en liten polska, och det gick ett svart moln öfver alla Gunnars sinnen när han slutligen såg Elin, gladt och muntert, svänga om med – – sjelfva patron på Grantorp. Denna syn var hemskare för Gunnar än alla andra han kunde tänka sig, helst han i sin dämons blickar upptäckte hur behaglig denne fann den unga vackra Elin, hvilken bland alla herrskaperne utgjorde det förnämsta talämnet.

– Ma foi – sade den äldre herrn, som var med majorens, och tog en väldig pris ur sin tuladosa – den flickan skulle göra uppseende i sjelfvaste stora Stockholm! Det är ju alldeles en Taglioni champêtre. Se bara hur lätt och gracefullt hon svänger, alldeles som Taglioni i Sylfiden pirouetterar omkring sin sofvande älskare! C’est charmant! Bravo!

– Ja, men vår bränneridräng Olle ser minsann ej ut som någon sofvande älskare, utan en som är rätt yrvaken ändå – sade skrattande och litet spefullt mamsell Sara, hvilken med en viss kaustik och lakonisk ironi ofta besvarade den gamla precieusa kammarjunkarens evinnerliga Stockholms-reflexioner.

Gunnar kände under denna afton alla svartsjukans klor i sitt hjerta, och hvar enda en af dem var dock olik den andra. En skar djupt, en stack ilskefullt, en ristade häftigt, en sargade fram och åter. När Elin svängde med patronen, hade Gunnar haft den största håg att jaga en kula ur sin säkra bössa genom hans skalle; när hon – mot sin vilja – flängde med Olle, tills han höll på att draga omkull henne, kände Gunnar en brinnande håg att «smörja opp» högstdensamme; när hon gladt och lifligt, och under jemt småprat och skämt dansade med Bengt, som hon var så bekant med, emedan han merändels tillbringade sina söndagseftermiddagar i Viken, så ville Gunnar blunda, och när Elin – såsom Gunnar det tyckte, fast han ej satte det i våra salongsord – något litet koketterade för unga sonen i huset, den fiffiga ungersvennen Oskar, då – – – gick Gunnar sina färde och ställde sig mot ett träd, lutande, som hade han svindlat efter dansen, ty äfven han hade – nästan bara för att glömma hur han led – dansat en förtviflad polska med en ung piga, som han alltid förr i sina glada, lyckliga lek- och lustdagar hade svängt om med, utan att dock någonsin haft särdeles kär.

Elin, med all qvinnoblickens förmåga, hade bemärkt denna häftiga, nästan ursinniga dans, bemärkt Gunnars ifver och flickans belåtenhet, och slutligen detta Gunnars lutande mot den något litet aflägsna almen. Utan att besinna sig något, slutade hon tvärt sin dans med unga Oskar, och sprang bort till Gunnar, tog honom sakta på armen, för att han skulle se henne (ty han stod der med slutna ögon) och sade med en ton, så ljuf och så darrande, att man skulle vara af bly, för att icke deruti upptäcka hela kärlekens oro och deltagande:

– Gunnar! hur är det med dig? Se upp eller jag tror jag svimmar af förskräckelse, ty du ser så sjuk ut.

– Jag sjuk! – svarade Gunnar, sig icke mera mäktig. – O nej! Nu är jag friskare än någonsin! Och ändå friskare skulle allt bli, ville du bara dansa med mig en liten half sväng?

– Om jag vill! – sade Elin, som lidit outsägeligen af Gunnars köld och frånstötande sätt nu i många dagar, och hans undvikande nu under dansen. Men en sådan dans, som nu blef! ja, det får man leta efter, ty de unga, arma varelserna dansade nu, icke på menskliga fötter och ben, utan på en förtviflad kärleks vingar. De flögo! deras blickar smälte tillsammans till en, och tiden flög för dem lika fort, som de sjelfva. Gunnar hade blott ämnat att dansa några ögonblick, och halftimman var nu redan förbigången, och Gunnar trodde sig likväl ännu hafva några minuter igen af det korta «ögonblicket».

Luften var klar, natt var redan inne, och när Gunnar och Elin ändteligen slutade sin dans, gjorde den inbrutna skymningen och allmänna förvirringen, att ingen såg huru Gunnar ett ögonblick tryckte Elin hårdt till sitt hjerta, sedan släppte henne handlöst och åter ilade bort till sitt träd, men med en centnerstyngd öfver samvetet. Elin stod stilla och stum och hvarken hörde eller såg eller svarade, när Lena kom och häftigt ryckte henne i armen, sägande med hvass ton:

– De’ va’ väl skråen till dans! Du ämnade väl förgöra Gunnar för mig, kan jag tro. Nu vill jag hem från detta uschla skojare-väsendet. Hvem som vill kan ju stanna qvar, men Gunnar ska’ ro mig hem. Du och Abra’m kan ju stanna qvar, vet jag, och gå omkring se’n.

– Nej, jag vill följa med. – svarade Elin både tanklöst och tankfullt.

Lenas vrede, ty det var verkeligen i en sådan, som hon nu talade, hade denna gång ej flammat opp af sig sjelf, utan bränn-Olle hade både antändt den och blåst derpå af alla krafter. Lena hade nemligen suttit och sqvallrat med några andra, redan ur dansen komna, halfgamla qvinnor och pigor, då Gunnar började den förtviflade dansen med Elin. Lena hade alldeles icke bemärkt dem, förr än Olle, halffull och ilskefull, som alltid, kom till denna sqvallergrupp, och skrikande och skrattande gjorde dem uppmärksamma på «den hiskeliga dansen».

– Ser j Lena! – skrek han – hurvulet Gunnar dansar med söster-er! Den tror jag han tycker bra om, och rasande söter ä’ ho’ med, så det vore väl just intet så mycket att undra på, om han tyckte mer om ’na än er, Lena. Ha! ha! ha! Akta er, j Lena! det kan bli er en fuler fisk att fjälla. Söster-er kan snart bli mattmor i huset och befalla öfver er, och j få gå som piga under ’na, i vrärna. Ha! ha! ha! Jag ville väl se er hur arg j skulle vara, när söstera stack ut er, och det tror jag, tame hin onde, hon re’n har gjort! ha! ha! ha! Se hur di svänga! Se hur di glor på hvarara! Och nu tror jag för visst att han kösste ’na innan han släppte ’na, för så såg det ut, teminstingen! ha! ha! ha!

Lena behöfde icke höra mera, för att ett af svartsjuka alstradt raseri skulle upplåga inom henne, och hon flög genast opp från sin plats, och vände sig till Elin så som man anfört.

Man har äfven sagt att Elin stod stum och stilla der Gunnar lemnade henne efter dansen. Det gjorde hon äfven. Hon sprang nu icke bort till trädet, mot hvilket Gunnar stod lutad, hon vaknade nu först till full besinning. Hon kände nu först denna råga, detta öfvermått af tillgifvenhet, som man kallar kärlek och som ingen qvinna får känna för någon annan än den, som försynen bestämt till hennes make, och som annars är ett brott, helst när en annans make är föremålet derför. Allt detta stod nu först klart för Elin, och hon kände på en gång hur outsägligt hon älskade Gunnar, och hur illa hon med detta gjorde. Hon hvarken hörde eller såg eller tog afsked eller tilltalade någon, utan följde mekaniskt med Lena när denna gick bort till Gunnar, ryckte honom i armen och frågade om han stod vid trädet och sof, om han intet hade nog af detta «flänget», och om de intet skulle få ro hem nu.

– Jo bevars! – svarade Gunnar, rusade bort från trädet, och ilade ned till sjöstranden der båten låg, alldeles förgätande hela Abraham.

Lena och Elin följde efter, och när de nedkommo till båten, sågo de med någon förundran att Abraham låg och sof i den. Men alla tego, ty hvar och en af de tre voro i en sinnesstämning svår nog att beskrifva. När de kommo i båten svepade Elin sin ullshawl om hufvudet och låtsade slumra. Gunnar deremot rodde med förfärliga långa tag, som ville han fly för något ondt, men – – det onda följde med, ty det satt midt i samvetet och bet omkring sig. Lena försökte att gräla litet, men då ingen svarade, såg hon sig tvungen att tiga. Slutligen sade hon likväl till Abraham:

– Aldrig såg jag dig förr göra något, som intet var erke-dumt, men det va’ klokt nog att gå ned och lägga dig i båten; mycket klokare än många andra, som dansa och flänga båd’ i tid och otid.

Ingen svarade, men efter en stunds tystnad sade Abraham, halfhögt.

– Ja, intet har dansen varit stor för min del, det må Gud veta, men se! då Elin intet ville dansa med mej, så ville jag slättes intet dansa med nå’n an’.

Elin hörde icke denna Abrahams anmärkning, och så godt var det, ty beklämdt var hennes hjerta förut, och hade troligen blifvit det ännu mera om hon märkt hur hon med sin köld kränkt ett annat menskligt hjerta. Qvinnorna hafva åtminstone en gnista medlidande i dylika fall, helst när de äro goda, rentänkande och oförderfvade. Man teg oafbrutet och Lenas vrede började något litet lägga sig, helst Gunnar sade ett par vänliga ord till henne, frågade henne om hon ej frös, och om hon ej ville hafva hans helgdagsrock, som han icke rodde uti, utan som låg i båten. Men Lena frös icke, ledsnade deremot slutligen vid att tiga, och började derföre att allena hålla målro på följande sätt:

– Det va’ ju ett fasa kalas och tumult! Så’nt kan den bli fattig på, som intet ä’ rikare i det hela än Lars Carlsa. De ä’ fasligt hva’ de’ ä’ högfäliga hela huset öfver en bank! Töser och pojka’ med. Och hvad sulle det nytta till att bju’a herrskapera? Bara ideliga högfärden. Mamsell på Grantorp satt der, kantro! i sin förnämste summerhatt, för jag känner nog till dem allihop, och fröken på Svanvik va’ ju så grann i yllesets, som på herrskapskalas. Det ä’ just en duminge den deringe majoren, som vill ho’ ska’ ta’ den der skråen frå’ Stockholm, kammerer’n eller kammartjenarn eller hva’ ha’ ä’ förslag, den der gamle, långe, magre stuten frå’ Stockholm, som bara snusar i kyrkan om söndarna. Den ska’ ho’ ha’, antingen ho’ vill eller ej, de’ sa’ Anna Lisa, som tjenar der för köksa.

Elin suckade, dels för egen skull, dels för den stackars frökens skull. Gunnar bara rodde utan rast eller ro, hvarken i armar eller sinne. Det började redan att gry innan våra fyra landade vid Viken, och tyst och förstämd gick hvar och en till hvila för en kort stund.

När Elin blef allena i sin lilla kammare, öfverföll henne denna gräsliga ängslan och oro, som hvarje rättskaffens varelse måste känna, då den har en stor förebråelse att göra sig, då den begått något, som icke allenast var syndigt och orätt, utan ohjelpligt, oåterkalleligt, och – – allt detta tyckte sig Elin hafva gjort. «Om jag hade stulit, om jag hade ljugit och baktalat», tänkte den unga flickan, hvars synda-register var så kort, och belöpte sig blott till några få allmänna begrepp – «om jag det hade gjort, så kunde jag ju lägga tillbaka det stulna, taga tillbaka mina ord, gråta och bedja om förlåtelse, både hos Gud och dem jag brutit emot, och ingen mer än jag sjelf hade haft ondt af min synd, men nu! – – nu har jag för illa gjort, och vet ej hur jag skall godtgöra det.» Hon grät bittert och bad Gud och modrens ande bistå, styrka och råda henne. Men – det högsta väsendet är, som vi väl veta, döft för sådana böner och stumt, så vida man ej med öppna öron lyssnar till samvetets röst, genom hvilken det allena talar högt och ljudeligt. Elin förmådde väl icke att tydligt urskilja dess ord och föreskrifter, men hon lyssnade dock dertill, och när den inbrytande morgondagen kom, skydde hon hvarje blick på Gunnar, hvarje möjligt sammanträffande, och ödmjukade sig för Lenas minsta vilja. Och nu först var Lena rätt odräglig. Hennes misstankar på Elin och Gunnar voro nu fullt vakna, och ehuru hon icke egentligen utsade sin mening, sökte hon oupphörliga tillfällen att åtminstone plåga den förra, gräla, gnata på henne, och banna henne för de orimligaste saker. Elin fördrog allt. Gunnar var nästan aldrig inne, och kom han så gick Elin ut. Lena såg väl således icke något, som kunde ägga hennes svartsjuka, men den kokade ändå, anande att den hade skäl för sin tillvaro.

Så förflöto hela dagar, ja nära ett par veckor. Slott och skörd skredo framåt och ledo mot sitt slut, och jorden började redan se gul och afmejad ut, lika som ett hjerta der icke mera finnas några förhoppningar. Men jorden skall snart blifva hvit, för att sedan åter blifva grön, men hjertat! – – – ack! det hvarken ljusnar eller grönskar, utan torkar, fryser, tvinar bort, sedan den gröna brodden en gång med rötterna är uppryckt. Ännu fröso dock ej, och icke heller torkade Gunnars och Elins hjertan, utan de brunno och flammade af en eld, som höll på att antända både förnuft och alla känslor af pligt och heder. När Gunnar såg Elin, kände han blott en enda önskan, den att få trycka henne till sitt bröst och tala om för henne hur kär han hade henne; när han icke såg henne, förföljde honom samma brinnande längtan och åtrå, men då kände han åtminstone ånger öfver sin böjelse och sina önskningar, och Gunnar var ännu stark nog att välja detta sednare, ty han undvek synbarligen Elin.

Elin, på sin sida, hade icke mera någon tanka för något annat än Gunnar. Ingen varelse på jorden älskade hon, mer än Gunnar, ty den ringa andel af ömhet, som hon tilldelade de andra tre, var blott i följd af de förhållanden i hvilka de stodo till Gunnar. Smekade hon lille Gustaf, så tänkte hon på Gunnar, upptog hon Lenas ondska med saktmod och undergifvenhet, så var det nu mera för Gunnars skull, och visade hon sig hjelpsam och fryntlig mot den gamla mor Ingrid, så var det nästan endast af kärlek till sonen. Denna kärlek hade slukat alla andra känslor, och gaf sig dock icke ett ögonblick luft, ty hon undvek på sin sida Gunnar, försökte till och med det omöjliga, som var att icke tänka på honom, och unnade sin gränslösa kärlek icke mer än tårar. Men dessa runno ofta och ymnigt, och mången föll på dessa svaga trådar i denna väf, hvars slag gingo i kapp med hjertats, hela dagen igenom. Denna väf var på en gång Elins tröst, tillflygt och enda förtrogna. Der lefde hon, Gunnar skulle ju hafva kläder deraf, han skulle ju bära och nöta på hvarje tråd, som hon fogade till den andra, och denna tanka var nog för att gifva detta arbete ett behag, som intet annat kunde äga. Lena såg med hvilken ifver hon arbetade derpå, och hur mycket tålamod hon hade dermed, men som Lena icke var begåfvad med en enda fin känsla, eller ock hade alldeles förslitit alla dylika, förstod hon alldeles icke orsaken till Elins ifver och flit, utan tiliskref det blott god vana och vilja, berömde henne visst icke, men kände en faslig grämelse öfver att både vilja behålla och blifva utaf med Elin, ty svartsjuka och egennytta kommo här i en ohygglig strid, och än kunde man just icke säga hvilken af dessa båda känslor voro Goliath och David, men snart skulle det bestämmas, och det af flera inträffande händelser.

Man har sagt att Gunnar var sällan inne, och sällan var det äfven, ty oftast tog han mat med sig ut för hela dagen, och ofta kom han hem blott på ett ögonblick, «slängde uti sig» litet mat med thy åtföljande bränvin, och ilade sedan åter ut, oftast seende af Elin icke mera än en skymt genom hennes fönster, men alltid lyssnande till hennes snabba slag i väfven, och det med en vemodigt behaglig känsla, vid den tankan att det var åt honom hon arbetade. Men en dag var han hemma på den ordentliga matstunden om middagen, och alla husets hjon voro samlade i stugan. Gunnar satt ensam fram vid bordet och åt. Elin hade för länge sedan aflagt den vanan att äta ur samma fat, som han, ty hon hade trott sig märka att det förtröt Lena, utan nu satt hon på sin lilla pall, med sin lilla lerskål i knäet, och delade rundeligen till lille Gustaf af sin spis. Abraham satt som vanligt borta i sitt hörn vid dörren. Mor Ingrid i sin vrå, och Lena rustade i spisen, då och då ätande ur sjelfva slefven, som hon rörde i grytan med. Åskan hade småmullrat hela förmiddagen, men nu mulnade det förfärligt, stugan blef på en gång nästan alldeles mörk, och när man just skulle förvåna sig deröfver, slog en förfärlig och mångdubbel blixt in genom alla tre fönstren, och den allra skarpaste knall ledsagade den. Fönsterrutorne sprungo ut åt ena sidan, och rummet fylldes genast af qväfvande rök. Hvar och en trodde att åskan slagit ned i stugan, och den grufliga förskräckelsen lät Elin följa blotta naturhågen, och hon kastade sig handlöst, likväl med Gustaf i armarne, i Gunnars famn.

– Gunnar! Gunnar! Vi dö alla! – ropade hon.

Gunnar tryckte henne ett ögonblick till sitt hjerta, men släppte henne genast, och sade sanningsenligt:

– Förfäras icke så, Elin lilla; darra ej så illa, käraste mor! Nu är faran öfver. Åskan slog nog ned här straxt utanför, i något träd troligen, men detta fasliga regnet gör snart slut på ’na.

Och det regnade förfärligt: hagel och regn smattrade som eld rundt omkring och öfver stugan. Ingen dristade att se ut eller gå till fönstret ens, ännu mindre att gå ut, utom Gunnar, som ej motstod att gå ut på gården och se sig om, samt hemta in några hagel, väl icke alldeles så stora, som Statstidningens hönsäggs dimensioner, men fullt så stora, som valnötter. När han kom in med dem, förvånade sig i synnerhet Elin, som aldrig sett så stort hagel, och Gustaf bad att få dem och fick dem äfven, men blef rädd när han fick känna huru kalla de voro i den lilla varma handen. Abraham gapskrattade åt detta, och äfven Elin log deråt, med denna ungdomens oupphörliga håg att le, – – så länge den ej gråter likväl.

– Kors så’na dumma, oförnuftiga ting, som du och Abra’m! – sade Lena med ond uppsyn, och vänd till Elin, på hvilken hon var förbittrad allt sedan Elins ofrivilliga rörelse vid åskknallen, hvilket alldeles icke undfallit hennes svartsjuka och spejande blickar. – Den ena – fortfor hon – åbäkar sig åt några hagelkorn, som hade hon aldrig sett maken, och den andre skrattar åt ett litet barn, som blir rädd. Ja, kom du hit min lille gosse, så ska’ mamma ta’ dig, så de’ slipper att göra narr af dig. Kom du! – fortfor hon, och ville taga lille Gustaf från Elin, men han höll sig fast hos henne, och midt under denna strid öppnas stugudörren, och en tiggarflicka, mer än vanligt trasig och usel, samt genomblött af det strida regnet, som ännu allt jemt fortfor, inträdde.

– Hva’ i gussnamn! – sade Lena förtrytsamt. – Ä’ de du Lotta! Så i alla dar! ä’ du och mor-din, den tjufrackan, åter här på trakten! De sa’ ju att j satt båda två på tornet i Mariestad! Nu ä’ det minsan bäst att akta sig, ty ni – erat pack – ä’ alldeles som den förtrollade hönan, som drar åtta stufver ur huset, hvar gång ho’ går ut och in genom dörren; för hvart j sticker näsan, så kommer det något bort, de ä’ säkert. Gack intet frå’ dörra, säger jag! Du borde intet en gång få stå der, så usel och våt, som du ä’, och så som det dryper af dig.

Detta var Lenas välkomsthelsning till den arma flickan, som huttrade och skallrade tänder af hunger och köld, ty regnet och blåsten hade alldeles genomträngt henne.

– Gå fram till spisen och torka och värm dig – sade Gunnar myndigt – och bed matmora om en smula mat.

– Den ä’ re’n slut – sade Lena ond, och slängde ut grytan i köket, men vågade dock icke motsäga Gunnar; gjorde likväl hvad hon kunde, ty hon släckte utaf elden, som hon värmt maten vid.

– Der har du ett stycke bröd – sade Gunnar, och tog Elins bröd, som denna vände fram och åter i handen, utan att sjelf våga gifva det till flickan.

– Tack! många tacker! – sade den usla flickan, och – dristig vorden af Gunnars och Elins medlidande, bad hon den sednare om «någon liten slarf att skyla sig med». Men nu återkom Lena från köket och sade förargad, när hon såg flickan sticka brödet i sin påse:

– Packa dig du din väg på eviga fläcken, annars ska’ jag hjelpa dig.

– Jag har lofvat henne att värma och torka sig litet – sade Gunnar – och hon behöfver ej gå förr än regnet litet slottar på.

– Ja, så är det! – muttrade Lena. – Ingen ska’ lyda mig, utan hvar och en ska’ husera hur de vilja, och jag ska’ ensam gå och släpa, och – – .

Men Lenas ondskefulla tal bry vi oss ej om att anföra, ty äfven de, till hvilka det var vändt, frågade just icke mycket derefter. Elin skar det väl in i själen, ty hon klöf alltid Lenas ord på samvetets hårfina egg, och tyckte sig alltid stå i skuld till Lena, men fann dock huru orättvis, hård och obillig hon var mot alla andra. Hon smög ut i sin lilla kammare, och Abraham paltade äfven utaf, ty hur det var: matmoderns åska skrämde honom ändå alltid mera än himmelens, men Gunnar stannade qvar för att afvända Lenas vrede mot den arma flickan. Så fort regnet likväl något gaf sig, gick denna sina färde. När flickan stängt stugudörren, lyssnade Lena efter henne något litet, och sprang sedan till det fönstret, som gick åt vägen, och stod der några ögonblick, men i en hast flyger hon opp derifrån, och med en svordom utropar hon: «Nej, det ska’ så intet ske!» – och rusar ut genom dörren.

Gunnar hade suttit med hufvudet lutadt i handen, och icke gifvit akt på Lenas rörelse, förr än denna nu smällde igen dörren efter sig, i vredesmod. Han såg opp, såg bort åt mor Ingrid, lika som han fordrat förklaring af henne öfver detta sista Lenas utbrott af vrede, men då den gamla ej såg upp från sin spånad, utan spann – försänkt i helt andra tankar, som det syntes, tittade han ut genom fönstret, och såg nu Lena återkomma med ett litet bylte under armen. Som en pil var hon åter inne i stugan, emedan det allt jemnt småregnade, och kastade byltet med stor ondska på bänken, utropande vredt och argt:

– Jag kunde just tro att den dumma Elin hade något för sig! Det an’te mig just, men se det ska’ då intet bli utaf att vräka klä’r på den der usla tiggartösa. Hon gensköt henne derute i farst’an, och gaf ’na – – lä’ mej se: en bra kjortel och en bra halsduk! Nej, se de ska’ då bli lögn, och förr ska’ jag ta ’et sjelfver.

Förhållandet var det att Elin, ömmande för den arma halfnakna flickan, hade i hast letat upp en gammal kjortel och en d:o halsduk, som dock hvarken voro trasiga och ännu mindre smutsiga, utan snygga såsom allt hvad Elin egde. Detta hade hon gifvit den stackars flickan, som hon ropat till sig, när denna skulle gå sina färde, och allt detta hade den sluga Lena hört och begripit, samt skyndat efter flickan, och ryckt ifrån henne, utan allt krus och alla omständigheter, det lilla, som denna så nyss tackat för, och som gjort henne så glad.

– Hvad vill allt detta säga? – sade Gunnar, som icke rätt begrep Lena, hennes ondska, och hvarifrån det der byltet egentligen kom, ty han trodde tiggarflickan för länge sedan gången, och hade nära nog glömt henne.

– Jo, det vill jag berätta – sade Lena – att den dåraktiga och dumma Elin går och ger Banka-Lotta af sina kläder, lika som de ej kunde behöfvas bättre här. Men se jag ryckte ifrå ’na alltihop, och nu ska’ jag ta ’et, och Elin ska’ aldrig få se sin kjortel och sin halsduk, efter ho’ har så godt om tocket.

– Fy, tusan d.....r! – sade Gunnar och spottade. – Du ä’ dig alltid liker, Lena, det kan en säga, och hjerta i bröstet det hade du än aldrig, och derför går dig aldrig heller väl i längda. Och hvem lofvar dig att taga från Elin? Och hvad ger du väl henne? Jo intet, intet så mycket som jag kan lägga på min nagel, fast tösa släpar hele da’n för oss. Och jag har nog märkt att du ämnar ge henne intet, hela året om, och nästa med. Men se det ska’ bli lögn! Husbonde är jag, och kan både befalla och förbjuda, när det mig lyster; och om jag sällan nog brukar min magt och min myndighet, så torkar den intet ihop för det, må veta, utan nu säger jag (och härmed slog Gunnar icke ett hårdt, men ett bestämdt slag i bordet) att hon skall hafva full pigelön, allt ifrån den dagen hon kom, och att det ska’ bli de första styfrar jag samkar ihop. Låt mig se – fortfor han och tog ned almanackan, som alltid låg på en liten hylla öfver det ena fönstret. – Låt se! Hon kom hit fjorton dagar före missummar, och åtminstone ska’ hon till flyttningstiden ha’ lön för tredings år, och se’n full piglön och städsel för nästa år. Och detta säger jag för sannt och rå’r ingen att mucka emot.

Lena vågade verkligen icke att «mucka mot», ty när Gunnar någon gång blef ond, eller tog sin husbonde-myndighet i akt, och icke teg och gick sina färde, såsom han oftast plägade, då blef Lena rädd, och vågade ej egentligen motsäga honom, men muttra gjorde hon likväl, och som svartsjukan nu äfven blandade sitt gift i hennes galla, sade hon:

– Ja, gör det! Gerna för mig, men då säger jag att jag vill ha’ en annan piga till hjelp, en starker och styfver-en till ett annat år, för nu får jag gå och träla med allt groft, och Elin bara hållas med det, som grant är, och sittegerningera. Nej, det bär sig inte dä, utan då får ho’ se sig om annerstans, efter någon annan tjenst, och jag se mig om efter en a’an dugtiger piga.

Gunnar förblef stum. Han var slagen med sina egna vapen, och kände nu helt noga hvar gränsen var, der han hade att befalla, eller icke. Han kände sig väl tillåtas af sitt samvete att bestämdt förklara Elin skola hafva full lön, men icke befalla att hon skulle stanna qvar i huset. Här gjorde samvetet reträtt, och – plågad af den grufliga tanken att skiljas från Elin, att icke åtminstone lefva under samma tak med henne, och då och då förnöja sina ögon med hennes anblick, sade han allvarsamt, men utan all vrede, i känslan af det mäktigaste motifvet:

– Att du kan tala så, Lena! Gör intet Elin allt hvad hon förmår? Hon kan väl icke göra två saker på en gång, vet jag! Hon väfver ju nu från sola uppgång till sene qvällen, och när väfven är slut, hjelper hon dig ju gerna med allehanda utegångs-sysslor, det har hon ju sagt.

– Ja, men sådana kan hon icke, och står intet heller ut med, ty tocket är hon icke vand vid från barndomen – sade mor Ingrid, som af flere skäl ville att Elin, i all sämja likväl, skulle lemna torpet och taga annan tjenst, ehuru mor Ingrid bättre än någon såg huru god och älskelig den unga flickan verkligen var.

Gunnar svarade icke ett ord, kastade endast en blick, mörkare än någon sådan det någonsin varit, bort på den gamla modern, men mötte dock icke hennes, som oafbrutet hvilade på tråden hon spann. Han reste sig snart upp och gick ut till sitt arbete, men detta föreföll honom tyngre än någonsin. Gunnar hade icke brytt sig om att taga så mycken makt öfver sig, att han ville skiljas från Elin. Han ville icke bokstafligen bryta sitt äktenskapslöfte, och framför allt – – ej draga Elin i förderf, men han ville se henne, höra henne, lefva dagligen i hennes närvaro, tröstas och lugnas af henne, och älska henne «som en broder», en känsla som alla de, hvilka älska för första gången, och således icke känna kärlekens obetydliga identitet med vänskapen, tro sig kunna tillkämpa sig, med tid och god vilja.

Räknadt från denna dag, blef Lena odräglig mot Elin, och sparade ej sin ilska att utbryta mot henne, så ofta som ringaste tillfälle gafs. Oupphörligt talade hon om hur «fin och vek och kraftlös Elin var», hurudana «mjölkfingrar» hon hade, hur liten nytta hon gjorde, och hur obelåten hon (Lena) var med henne. Elin bara teg och molade så mycket dess flitigare med väfven, för att snart få ned den, och sedan visa att hon förmådde hvad hon ville och hade dugtiga krafter, som hon sjelf tyckte, och hvilka hon äfven ämnade anlita efter yttersta förmåga, ty äfven Elin ville stanna qvar der hon var. Hon gjorde sig väl icke egentligen reda derför, men hon hade mod till allt, bara ej att skiljas från Gunnar. Han var hennes sol, hennes lif, hennes enda tanka i verlden. Hon visste ej hvad hon ville. Hon visste blott två ting: hon ville icke taga Gunnars kärlek från Lena, men hon ville ändå behålla den han gaf henne (Elin) och sjelf älska honom af allt sitt hjerta, och det gjorde hon äfven.

Ännu ett par veckor förflöto på detta sätt, och Lena blef allt värre och värre, började högt tala om hur nödvändigt det var, att Elin skaffade sig annan, mera passande tjenst, och att hon sjelf såg sig om efter en annan piga, grälade sent och bittida på Elin, och hade till och med, när ingen såg det, knuffat henne, och kallat henne åtskilliga öknamn, hvaraf Elin kunde sluta att systern var svartsjuk på henne. Detta grämde Elin grufligen, och hon började betänka om hon icke slutligen vore tvungen att lemna Viken, ehuru rysligt detta kostade på henne. Ingen hade hon att fråga, att rådgöra med, och äfven hos mor Ingrid tyckte hon sig märka en viss kallsinnighet, som mycket kostade på den unga värnlösa flickan. Endast Abraham var sig lik mot henne, med sin eviga kärvänlighet, hvilken Elin likväl hade ett sätt att hålla inom så tillbörliga gränser, att Abraham knappt vågade peka på henne, mycket mindre taga i en enda fåll af hennes kläder, och så fort han på någon ledig stund kom och ville språka med Elin, frågade denna honom genast hvar han hade sin katkes, körde honom efter densamma antingen han ville eller ej, och förhörde honom sedan deruti, samt förklarade det, som han babblade utantill, utan alla vidare uppehåll. Abraham hann således för hvar gång han råkade Elin aldrig mer än att säga: «Ja, ja du Elin! Du ä’ ena rarer tös, och så tyckte han, Ostekar, eller hufvert han heter, han Lars Carlsa älste pajk.» Detta skulle föreställa ett litet bryderi till Elin, men då log hon alltid, och då ville Abraham gerna klappa henne på armen åtminstone, men då knuffade Elin till honom och ropade: «Gå efter kakesa straxt!» och dermed förbyttes kurtisen alltid i det allra allvarligaste katkes-förhör, hvilket äfven hade den påföljden, att Abraham snart kunde sin katkes, som vatten, och hade fått lof af kyrkoherden att snart få «gå fram», såsom Elin alltid kallade denna heliga stund, hvilken hon, med den mest oskrymtade och obortblandade tro, med oskuldens hopp och ett rent hjertas kärlek, afmålat för Abraham i så sköna, lockande färger.

Man var redan hunnen slutet af September månad. Den svåra väfven var ännu icke slut, utan höll Elin hela dagen fängslad, och om nätterne låg hon ofta vaken, grät och funderade på hvad och huru hon borde göra, ty Lena gaf henne nu dagligen tillkänna, att hon ville blifva utaf med henne, att hon var «oduglig» m. m., som slutligen bet sig fast i Elins sjelfkänsla. En fredagsafton hade hon likväl icke lagt sig för att begrunda allt detta, utan satt uppe, och – lyst af några spinnstickor, som Abraham i smyg gifvit henne, sydde hon en såkallad nattkappa åt honom, emedan han fått lof af kyrkoherden, att den nu stundande söndagen få gå till nattvarden med den öfriga församlingen. Fram mot klockan tu på natten var arbetet färdigt, skulle nu blott stärkas och strykas. Detta förrättades medelst några små torra vedträd, som Abraham äfven i all tysthet anskaffat, samt ett litet «perssejern», Elins eget, och när klockan slog tre inne i stugan, låg Abrahams första nattkappa, veckad och nätt på väf-fjölen, och Elin kastade sig klädd på sängen, för att genast i allra första dagningen sätta sig i väfven. Här hölls hon sedan fast, hela den derpå följande lördagen, ehuru hon både var sömnig, trött och hade ondt i hufvudet. Vid middagstiden kom Abraham in, fick sin nattkappa, tackade, bockade och skrapade derför, och stod ett ögonblick vid väfbommen, under hvilken korta tid Elin dock förhörde honom ett par språk ur katkesen, som Abraham aldrig rätt kunde komma ihåg. Just när han uppläste dessa, kom Lena in, och röt genast, vänd till Abraham:

– Står du här, ditt uschla ting, i stället för att gå på lo’en och göra hvad jag sagt. De ä’ intet nog du har hinkat dig med alla dessa rännande till prestegåln. Ut med dig i flygande! – Och dermed knuffade hon till honom, så att han med ens kom ut genom dörren. Derefter sade hon till Elin: Man ska’ ha’ så litet vet som du, och vara bra uschel för att så der kunna tycka om ett så’nt kritter, som Abra’m! Tvi tusan! Det skulle jag väl aldrig gjort när jag va’ ena ung-tös. Det vore väl bättre du väfde ned väfven, än sladdrade med honom, och tog bort båd’ hans och din tid. – Och härmed flög hon ut igen, ty Lena hade nu för tiden ovanligt brådtom samt mycket i köket att syssla med, som ingen rätt blef slug på, hvad det var.

På eftermiddagen var luften tung och mulen. Elin hade gråtit och väft flera timmar, men slutligen skulle hon laga några trådar, lade sig då ned mot skedlaget af väfven, och innan hon visste ordet utaf, sänkte sig sömnen öfver de svullna ögonlocken, och hon slumrade in, med hufvudet lutadt på armarne och armarne stödda på det omtalade skedlaget. Men just i detta ögonblick behöfde Lena hjelp att bära in en vattenså, och som Elin visat att hon förmådde bära en sådan, anlitades hon äfven som oftast dertill, helst Lena höll ett fasligt väsende med en besynnerlig kokning och jemt slask, ute i det omtalade köket.

– Nå min evige Gud! – sade Lena och slog häftigt ihopa händerne, då hon inträdde och märkte att Elin sof. – Sitter du verkligen i väfven och sofver! Jo, de’ ä’ vackert just! men jag begriper ’et nog: Abra’m det svinet – smyger sig väl in te’ dig om nätterne, när vi andra sofva, och en onge ska’ väl bli slutet på allt ihop, kan jag tro.

– Nej, sådant tål jag då icke att höra – sade Elin, utbristande i häftig gråt, och kastade sig i förtrytelsen ur väfstolen. – Allt annat kan jag tåla af dig, Lena, men icke tockna gemena ord, som jag aldrig förtjent.

– Jo du förtjenar hvad du får – svarade Lena, och tog tag uti Elin, just som denna svängde sig ur väfstolen, slängde henne tillbaka dit, med en af vrede mångdubblad styrka, knep den arma, unga flickan i de bara armarna, och kastade henne så handlöst och ovarsamt tillbaka i väfstolen, att väfspännarens vassa klor trängde in i den ena tinningen, så att blodet strömmade utför kinden. När Lena detta såg, gick hon bara sina färde, svärande och dundrande, men nämnde icke något om vattensåen, utan slog bara dörren i lås med en gruflig smäll.

Döfvad och förbryllad af allt detta, var Elin en lång stund utan sans, men slutligen såg hon upp, kände stark sveda i arm och tinning, såg att dagen var slut och full skymning inne, såg nymånen träda opp och gifva allt mer och mer ljus, lyssnade rädd efter hvarje ljud, hvarje rörelse, men då hon ingenting försporde, smög hon sig sakta ut och tog vägen ned åt sjöstranden, dels för att bada sitt värkande hufvud och den ömma armen, dels för att i ostörd ro få sitta och gråta och tänka på hvad hon skulle eller icke skulle göra; ty nu fann hon fullkomligt att på detta sätt kunde det icke förblifva. När hon kom ned till stranden, gick hon ännu längre ned, till de yttersta stenarne, satte sig betryckt och lidande på en af dem, tog en näsduk, som hon hade i handen, blötte den i en lätt kommande våg, ty aftonen, sjön och himmelen voro lugna och vackra, och började sedan aftvätta blodet på tinningen, bada hela hufvudet, som värkte och bultade, samt hålla vatten på den svullnade armen. Intet ljud nådde hennes öra, utom en lätt susning i träden, sjöns sakta brusande och en fogel, som allmogen i vår provins kallar «haruggla», hvilken låter höra sig om höstaftnarne, med ett underligt, melankoliskt klagande ljud, men på långt när icke så hemskt och vidrigt, som nattugglans. Alla dessa, icke starka men förenade ljud, tillika med det plaskande i vattnet, som blef när hon vred ur och åter vätte näsduken, gjorde att hon alldeles icke hörde ett annat, nemligen af manliga steg, som närmade sig, men som blefvo nästan ljudlösa på den jemna gräsvallen. Det var Gunnar, som kom från skogen, och som gått den nedra vägen vid sjöstranden hemåt, med bössan på armen och flera ungfoglar i sin skjutväska, som han ämnade skicka fram till mamsell Sara, för att få litet pengar, att dermed något kunna godtgöra Elin för all hennes flit. Dessa foglar hade varit roliga att råka, lätta att träffa, och när haglet trängt in i deras små hjertan, hade Gunnars eget slagit med en besynnerlig oro, ty det var ju för Elin som skottet lossades. Men nu stod han stum och förvånad! Satt ej der på yttersta sjöbrädden denna Elin sjelf? Tycktes hon icke likasom sakta klaga och jemra sig, och såg han icke i månskenet, att den hvita näsduken hon höll på sitt hufvud, var blodig då hon tog den derifrån? Några ögonblick betraktade han stum och stilla detta besynnerliga uppträde, men slutligen tog han ett par steg för att närma sig den sten, der Elin satt, och sade på samma gång:

– Elin lilla! Är det du, och hvad gör du?

Först blef Elin rädd, derefter ängslig, men straxt derefter glad, och allt detta vexlade inom en sekund. Men hon svarade icke Gunnar förr än han ånyo upprepade sin fråga, tilläggande:

– Har du stött dig, efter det blöder så?

– Ja – nej – jo – ja – svarade Elin, som ej ville säga sanningen och som ljög illa nog. – Ja, jag har stött mig – sade hon ändteligen.

– På hvad då? – frågade Gunnar, som nu stod alldeles bredvid henne.

– På – på – på – – jag vet intet så rätt hvad det var på.

– Hvar var det?

– Jo, uppe i min lille kammare.

– Var någon mera inne – sporde ytterligare Gunnar, som började misstänka sanningen.

– Ja – nej – jo, visst var det någon inne – svarade Elin undvikande.

– Och det var Lena – sade Gunnar, men Elin svarade ej.

– Var det intet Lena? – frågade han ånyo, efter en liten tystnad.

– Jo, visst var det Lena – svarade Elin med darrande ton.

– Var hon ond? – sporde Gunnar häftigt.

Elin teg.

– Var hon ond? – frågade han än en gång, och då började Elin, sig sjelf icke mera mäktig, att bittert gråta.

– Ja så, ja jag förstår! – sade Gunnar med sammanbitna tänder, och satte sjg bredvid Elin på stenen, som var mossig och mjuk och stor nog för dem båda, men hans ondska öfvergick i ögonblicket till det mest ömma deltagande för den gråtande flickan. Han lindade sin arm omkring hennes lif och tryckte henne sakta mot sitt bröst, och hon lutade sig deremot några ljufva, saliga ögonblick, under hvilka hon dock icke upphörde att gråta. Men snart reste hon sig upp, lösgjorde sig sakta från Gunnars arm, tog blott hans hand i sina båda, och sade sorgligt:

– Ja, min gode, käre Gunnar! Vi få väl skiljas endera dagen. Detta bär väl intet ihop i längden. Jag gör eder för dålig nytta – fortfor hon, och blygdes öfver att varit helt nära att taga saken från en helt annan sida.

– Gör du oss för litet gagn, du lilla outtrötteliga myra, som jag hör i väfstolen så länge Guds dager finns! – sade Gunnar ömt, och tryckte Elins händer i sina. – Nej, mitt kära, goda barn! Det är icke sjukan, utan du vill bort för att Lena är elak och oregerlig mot dig, och Lena – – – hon är sådan, för att hon ser att jag intet kan lida ’na, men – – dig så mycket dess mera.

– Nå ja! – svarade Elin, bittert gråtande och ändå kännande något ljuft i dessa tårar, som samvetet ej förmådde alldeles bortblanda – nå ja, om så illa är, så är ju Lena bra förlåtlig. Kanske skulle jag vara som hon – – i – – i hennes ställe. Om hon nu håller utaf dig så – – så – – så oändligt som ’en kan hålla utaf dig, Gunnar, och så ser att du – – – Ack! hon hatar mig intet för min egen skuld, utan för din, och jag – – lastar ’na intet! Men en olycksstund var det då jag kom hit – fortfor hon och grät ändå bittrare. – Jag har stiftat ondt mellan er, utan att villa’t, och förut voro ni lyckliga och eniga, och hade ingenting att förebrå hvarandra.

– Åh, visst intet! – genmälte Gunnar med inre förtrytelse. – För att säga dig sanningen, så har jag aldrig en dag hållit utaf Lena, men dig deremot, allt se’n jag såg dig på bröllopet.

– Fy Gunnar! att du kan och vill tala så! – sade Elin och släppte hans hand. – Ack hvad mor skulle sörjt, om hon hört dig tala så om din äkta maka.

– Ja, ja, Elin! – yttrade Gunnar och reste sig upp – allt är icke som det ser ut och som det skulle vara här i verlden. Lena har mera på sitt samvete än jag, och intet behöfver du flytta din väg för Lenas skuld, utan – – jag ber dig – tillade han ömt och vemodigt, och satte sig åter vid Elins sida – jag ber dig, stanna qvar hos mig! Ack jag behöfver den lilla trösten! I tukt och all ära skola vi hålla utaf hvarandra, och när jag bara får se på dig, så är jag nöjd, och bär gerna mitt kors med tålamod. Och när Lena är stygg vid dig, så tänk bara på mig, och fördrag det för min skuld.

Och – – – midt under detta, när Gunnar talade om att blott se på Elin, att Elin blott skulle tänka på honom, så – – – tryckte han hennes händer till sin panna och sina ögon, kysste dem och slösade alla de smekningar på dem, som han så gerna gifvit Elin sjelf.

– Nej, nej – sade Elin och gjorde sig lös från Gunnar – ack nej, det går aldrig an, Lena förlåter mig aldrig att du har mig kär! hur litet det vore, och din egen mor förlåter mig ’et aldrig och ser re’n snedt på mig, fast jag försöker att passa ’na och göra ’na te’ viljes i allt det lilla jag kan och förmår. Nej – fortfor hon gråtande och lät Gunnar åter taga sina händer – nej, vi få väl skiljas, men kärt blir det mig i all min tid, att veta dig, Gunnar –

Hon kom icke längre. Detta ord, som hon icke sade, men som hjertat i vemodig fröjd uttalade, det var den enda tröst för Elins sjuka själ, den enda stjerna på hennes mörka himmel, ty hon fann för väl, att hon, ensam och värnlös skulle kastas ut i verlden, utan en enda punkt att hvila sitt hjerta emot, mer än Gunnars kärlek.

O! de voro ljufva och herrliga dessa stunder, som de arma varelserne drömde bort vid hvarandras sida, och då kärleken slutligen lånade något lugnt och mildt af vänskapen, ty Elin förtrodde nu alla sina små sorger till vännen bredvid hvilken hon satt, och Gunnar talade för första gången ur djupet af sitt hjerta och sin själ (och djup funnos i båda), utan att likväl förråda den ohyggliga hemlighet, som han visste att endast han sjelf, Lena, modern och en till egde i sitt våld. Men för att lugna Elins samvete sade han dock flera gånger:

– Du kan tro mig, Elin! Du vet ju att jag aldrig än lög, du kan riktigt vara öfvertygad att Lena gjort mig mycket för när, tusen gånger mer än jag gör henne, med det att jag håller utaf dig, och att vårt syndaregister väl aldrig kan bli så svårt som hennes.

– Ja, Gud det gifve! – suckade Elin, men sjelfva sucken var ej af de tyngsta. Kärleken hade jemnat allt, och hon motsåg till och med framtiden ej så mörk som i början af deras samtal. Hon skulle – så kommo de båda älskande öfverens – göra än ett försök att med flit och arbete, tålighet och villighet blidka Lena, men hjelpte icke detta, så skulle hon skaffa sig tjenst, icke för långt borta, så att hon då och då kunde få se och språka med Gunnar. Så beslöto de, likasom att framför Lena, Gunnars moder och Abraham aldrig låtsa om att de voro så goda vänner som de verkligen voro, utan behålla denna lilla kära hemlighet alldeles för sig sjelfva.

– Men nu få vi väl gå opp, min käre gode Gunnar – sade Elin, hvilken lika mycket som Gunnar njutit af dessa stunders behag, men som ändå först besinnade, att de möjligen kunde taga någon tid med sig.

Gunnar kastade nu, för första gången på denna afton, en blick till sin högt älskade Luna, som denna gången blott suttit och lyst på tvänne älskande, utan att de ens bemärkt henne, och som just derför, småstött och förnärmad, ilat sin bana öfver ljusblått fäste, långt fortare än vanligt – såsom Gunnar tyckte åtminstone – ty nu var hon just färdig att säga: «God natt – sof godt!»

– Hvad i Guds namn! – sade Gunnar, blickande förtretad opp till detta nattliga bloss som så mången annan älskare besjöng. – Hvad tar den dumme månen sig till! Jag tror sannerligen att han skenat i qväll, för nu flänger han utaf der bakom berget redan, och då ska’ klockan vara slagen nio. Nej det är rakt omöjligt, det står aldrig till.

– Åh jo men! – sade Elin småleende – det är nog rätt, och månen vet nog bättre hvad han gör än vi. Men vet du, min gode Gunnar, du får visst gå ensam upp, och låtsa som du aldrig råkat på mig, och se’n kan jag smyga in i min lille kammare så ingen hör det.

– Jag har aldrig annat tänkt – svarade Gunnar, och kärleken stod bredvid dem och log och klappade i sina små listiga händer, ty han hade redan hunnit lära de tvänne sannfärdiga att gå krokiga smygvägar, i stället för de raka och rätta. Men detta anade de sjelfva knappast, hvilket bäst kan slutas af följande, ty just när de skulle stiga upp från stenen der de suttit, hvartill Elin manat flera gånger, sade hon dock:

– En ting till vill jag fråga dig, käre Gunnar, innan vi nu skiljas (Elin kände redan denna saliga fröjd som hvarje qvinna erfar, då hon vid ett manligt bröst får nedlägga alla sina små och stora bekymmer, af en manlig mun kan få svar på alla frågor, tröst, råd och föreskrifter), huru skall jag göra med den stackars Abraham? Jag har hela tiden lofvat honom att följa’n till kyrkan, den dag han en gång skulle bli så lycklig att få gå fram till Herrans bord. Men nu kan jag väl intet med ’et, sedan Lena – – –

Hon blygdes att säga ut, och hade endast förut som hastigast, och nästan under skratt, antydt Lenas orimliga misstankar, åt hvilka Gunnar nästan gapskrattat, tilläggande litet skälmskt, att Lena visserligen kunde hafva mer än rätt, om det bara kom an på Abraham, allena.

– Elin! – svarade Gunnar henne nu, men helt allvarligt, och tog hennes hand som hade han varit hennes fader – Elin lilla! tänk bara här i detta fall, som i alla andra, på hvad som är rätt eller orätt, skilj noga på godt och ondt, ty det är hvar menniskas första pligt, och du skall snart finna, både nu och alltid, hvad du bör göra eller låta bli. Har du lofvat den arme, eländige men godsinnade Abraham, som icke eger en enda varelse i verlden som ömmar för sig att vara honom när, då han träder fram för vår Frälsares anlete och ber honom om sin nåd, så bör du visst hålla ord, ty Gud ser till de ordhålliga och ömsinta, det är säkert, och nog bör du förr hålla ditt löfte till den du sjelf satt förnuft, tro, hopp och kärlek uti, än fråga efter några oförnufliga ord, som Lena vräkt ur sig i vredesmod, och som hon minsann intet en gång sjelf tror på.

– Då går jag till kyrkan i morgon – sade Elin, som blindt ville följa hvarje Gunnars ord, hvarje hans minsta tanka.

– Och jag med – sade denne, kysste henne sakta på pannan och gick ifrån henne. Hon satt några ögonblick qvar och såg efter honom som gick, honom som utgjorde hela hennes jordiska verld. Hon sträckte armarne efter honom, men – – – till all lycka för dem båda, såg sig icke Gunnar om just i det ögonblicket, utan först i det nästa, och fortsatte sedan hastigt sin väg. Elin dröjde ännu några minuter, tankfull men vemodigt lycklig, och smög sedan upp till sin kammare, der hon genast lade sig, utan att bry sig om mat eller något.

När Gunnar kom in i stugan, låg mor Ingrid redan och sof, eller tyst och stilla åtminstone, Abraham satt sömnig vid sitt väl urätna och skrapade grötfat, men Lena stod ännu sur i spisen.

– Det va’ väl du kom en gång – sade hon – det va’ hiskeligt hvad du nu var’t länge i skogen.

– Gå nu med det vilda i källaren – svarade Gunnar, och drog opp ur skjutväskan den ena ungfogeln efter den andra.

– Det var en käcker fångst! – sade Lena, som märkte att Gunnar såg mörk ut, och som ej vågade förtreta honom då, utan tvärtom ville blidka honom med sitt loford öfver hans lyckliga jagt. Men när hon gick förbi Elins fönster, slog hon häftigt derpå, sägande barskt:

– Vill du ha mat, så kom in i stugan, och det genast.

– Nej jag tackar! – ropade Elin.

– Ja så låt bli då! – svarade Lena, och – – dagen blef slut.

Söndagsmorgonen grydde lugn, klar och vacker, sådan nästan hvar enda dag var under den herrliga sommaren och hösten detta år, då September månad erbjöd icke en, utan många verkliga «Julidagar», i sin vackra, naturliga mening notabene. Elin klädde sig genast kyrkklädd, sedan hon likväl skyggt frågat Lena, när denna gick förbi hennes fönster, om hon ej kunde hjelpa till med något på morgonen, men fått ett kort och nekande svar. När Elin kom ut genom sin kammardörr, stod Abraham redan klädd i farstugudörren, med «bok» i hand, som han fått af Elin, emedan hon hade tvänne sådana. Han såg ytterst högtidlig ut, tvättad och pyntad, samt håret ännu lungvått, men ändå af gammal vana, stående på kapurr. Af vesten (skänk af Gunnar) hade han blott knäppt de nedersta knapparne, och dragit ut hela nattkappan, så att den hel och hållen skulle synas. Stöflarne voro smorda med den fläskbit han sist fått, och hvaraf han likväl ätit upp öfverlefvorna med god smak. En ny hatt hade Gunnar skaffat honom «på si’ lön», kläderne voro rena från både ler och dy, och händerne skurade, först med sand och så med aska, men ändå af en ovanlig menniskofärg, ty de voro blå, alldeles sådana som den färg på frackar, som titulus Kæding för några år sedan kallade purpurblå.

Elins första känsla, när hon blef Abraham varse, var ett ovilkorligt leende, men den andra – att andäktigt och hjertligt sucka, ty i Abrahams öga lyste dock en stråle, som goda andar genast förklarade för den finkänsliga och klarsynta Elin, en stråle af ljus som religionen tändt i detta dimmiga, chaotiska sinne.

– Gu’ möra, käraste Elin! – sade han. – Se nu va’ du galanter, som följde med mig i dag, på denne store da’n, för jag ser du ä’ kyrkeklädder, och baraste husbond’ och matmora komma, så få vi fälle gå sta’, vet jag.

– Följa de båda med? – frågade Elin glad. Hon tänkte, att när Lena ville gå i kyrkan, måste hon nödvändigt vara godt och mildt stämd, ty hon kunde ej förena tankan på hat och ondska med att gå i Guds hus, höra hans ord och tala till honom. «Lena måste då vara god», tänkte Elin, «och jag skall heller intet visa minsta ovilja öfver gårdagens uppträde, ej ens att jag minns det.»

Men nu kommo Gunnar och Lena ut genom stugudörren, och Elin gick genast helt vänligt emot den sednare, sägande:

– Det var roligt, Lena, att du följde med i dag, och roligt för Abraham äfven, på hans hedersdag.

– Ja, jag skall väl taga mig litet ledigt, jag med ibland – svarade Lena temligen vänligt, ty den sluga Lena hade mycket vett, bara hon ville bruka det, och hade nu dessutom en gnista af ånger öfver sitt uppförande mot Elin den föregående aftonen, helst hon såg att Elin nödgats neddraga det vackra ljusbruna håret mycket längre än vanligt, för att skyla såret på venstra tinningen. Hon var likväl ingenting mindre än egentligen god på Elin, men sin ovilja till henne ville hon dock, så vidt som möjligt, dölja för Gunnar, i en dunkel outredd känsla af att motsatsen skulle satt henne i en allt för ful dager för honom, som hon dock älskade, fast på sitt eget grofva sätt. De obildade känna nästan allt detsamma, som vi bildade veta och kunna sätta i ord och meningar. «Voilà la difference!»

Alla gingo tysta på kyrkvägen, ingen hade håg att tala till någon, och äfven om denna håg funnits hos någon och några, så – – – befans det alltid tvänne par öron för mycket, derför tego alla. Då och då möttes väl Gunnars och Elins blickar, och en omärklig rörelse på munnen, en liten blinkning med ögat var deras enda ljufva morgonhelsning, enda samspråk på den sköna sommarmorgonen, ty sommaren dröjde hos detta älskeliga år, likasom behagen hos somliga qvinnor, hvilka tiden utsett till sina skötebarn, och derför ilar förbi, utan att ens röra med sina hårda, ovarsamma händer och skarpa, gnagande tänder.

– Ack hvad jag är glad och rädd! – hviskade Abraham till Elin, just när de skulle träda in i kyrkan.

– Ja, glad och nöjd bör du visst vara, käre Abraham! – svarade Elin sakta – men rädd behöfver du visst ej vara. Den intet ondt gjort, utan alltid gör det bästa en förstår, behöfver aldrig rädas för Gud. Var du derför vid godt mod, och tänk bara på det som godt är, så kommer modet af sig sjelft.

Man steg in i bänkarne; qvinnfolken på sin sida, männerne på sin. Elin nedsjönk, fördjupad i heliga tankar, Lena – – – såg sig omkring. Ännu var ej skriftermålet börjadt, men nu stängdes kyrkodörrarne, och nu väckte kyrkoherdens, på en gång kraftfulla och milda stämma Elin, och kanske Gunnar äfven, ur deras egna andaktsdrömmar, der likväl mången ljus och mörk bild ur denna verlden tittade fram.

Denna prestman, denna tolkare af Guds ord, hade en ovanlig förmåga att tala till folket så, att det hörde, uppfattade, älskade och trodde hans ord, samt försökte att lägga sin tro i sina gerningar, sin kärlek i sitt handlingssätt och fästa sitt hopp vid ett rent och godt medvetande. Vi vilja visst icke säga att hans ord hade denna verkan på alla, men det inverkade dock långt mera godt än mångfaldiga af hans medbröders, och följden blef äfven, att hans församling var den som ingen talade om, som sällan eller aldrig gaf exempel af grofva laster, stora illgerningar, oenighet, öfverdrifven fåfänga, laglöshet och liknöjdhet för Guds bud, eller – – – af fanatiskt läseri. Vid denna församlings gräns slutade allt sådant. Hela den unga och ogifta generationen, och många af de yngre hjonelagen, som nu började få uppvuxna barn, voro alla hans skriftebarn, eller hade – såsom allmogen alltid uttrycker sig: «gått och läst» för honom, och voro honom således tillgifna till en grad, som svårligen låter beskrifva sig, och som dessutom icke begripes af andra än dem, som med egna ögon sett huru otroligt mycket godt en värdig, och för sina sanna pligter nitisk, själasörjare kan verka, och – – – så tvärtom, beklagligtvis. Alla de unga således – och dessa utgöra dock alltid själen af hvarje menniskomassa, – de hade en så hög tanka om sin herde, satte så mycket förtroende och lit till honom, att han ledde dem hvarthän han ville, hvilket bäst syntes när den så kallade «predikosjukan» äfven nalkades denna församling, ty der kantrade den; icke på stränga förbud och myndiga åtgärder, utan på – – sinnenas liknöjdhet och köld för all dylik, till intet gagn tjenande, öfverdrift. Ingen enda medlem af hela församlingen anfölls sjelf af denna, ännu oförklarade och i ett underbart dunkel sväfvande predikosjukan, men ett par omkringstrykande pigor, af tvetydigt rykte, infunno sig, och – förvånande nog – uppletade just en by på församlingens gräns, der superi och sedeslöshet varit allra svårast att utrota, och här slogo de sig ned hos ett illa kändt folk och började der sina krampanfall och predikningar, men åhördes endast med en viss nyfikenhet och funno inga efterföljare. Kyrkoherden lät saken i början hafva sin gång, nekade icke en gång sitt eget husfolk att: «springa ett litet springande» för att höra «prediketösera», men en afton infann han sig sjelf, plötsligt och oväntadt bland ett föga uppmärksamt auditorium, som afhörde en af de predikande pigorne. Denna kom alldeles utaf sig, när hon fick se den ankommande, men han bad och trugade henne att fortfara, hvilket hon äfven slutligen gjorde, men med stor förlägenhet, och hade ingenting annat att säga, än hvad hon sagt mångfaldiga gånger förut, nemligen afbrutna, korta och stympade utrop ur den Heliga Skrift, såsom: «Bättrer eder! Gör eder redo! Omvänder eder! Ropen bättring», etc., och om hennes åhörare detta icke gjorde, så lofvade hon dem de allra rysligaste straff man kan utfundera, talade alltid om tusentals små och stora djeflar, hvilka hon med en verkligt förvånande fyndighet visste att placera och introducera der de visserligen aldrig varit förut. Sålunda hade hon en gång förut, innan kyrkoherden afhörde henne, bland annat, talat om byns majstång, hvilken sedan urminnes tider haft sitt rum vid byns mest öppna plats, var försedd med en vindflöjel, och gjorde således ett visst gagn såsom vindvisare hela året om, tills midsommaraftonen åter var för handen, då den af byns och närgränsande ungdom bekläddes med löf och blomster och urblåsta ägg, samt då äfven utgjorde ett stort och rätt oskyldigt nöje, för både de gamla och ändå mera, de unga. Men denna stackars oskyldiga och verkligen nyttiga majstång fördömde predikopigan i ringande rot och in uti djupaste blåkulla, försäkrade att flöjeln blott pekade på djeflar, och att de förmenta tomma äggen vid nogare betraktande voro alldeles smäckfulla med smådjeflar, samt att dylika sutto öfver allt i det torra löfvet och de af blåsten afslitna blomsterkransarne, samt «regnade ned såsom ett åskregn» på alla dem som gingo under stången. Äfven hade hon – allt förr än kyrkoherden afhörde henne – med stor ovilja apostroferat en gammal afskedad husar, som nästan icke vetat göra sig annan förtjenst, än att på en äfvenledes gammal och sprucken fiol, då och då spela upp en glad och muntrande dans för ungdomen i trakten, och derigenom förtjenat litet till sitt och barnens uppehälle. Honom, alla tänkbara lekstugor och den arma oskyldiga fiolen, fördömde hon öfver en bank, såsom djefvulens påfund och fröjd, samt försäkrade att högstdensamme (djefvulen) skulle taga både spelande och dansande, samt att inuti fiolen fanns «en hel lekestufva af bara idel smådjeflar, som der förlustade sig, och kröpo ut och in genom ljudhåla», ganska synliga för predikanten sjelf, fast osynliga för alla hennes «syndiga åhörare», hvilka alla voro «syndaträlar, som både lefde och dogo, gingo, stodo, lågo och hoppade i idel synd öfver öronen.» Äfven hade hon i hög grad fördömt alla krokkammar, och försäkrat att djefvulen skulle dermed kamma alla dem som buro sådana, när dessa en gång kommo till helfvetet. Följden af dessa utfall mot majstång, spelman och krokkammar hade varit, att man i byn – – – sålt majstången till en annan by för – – tre qvarter bränvin, och att den gamla husaren slagit sönder sin fiol, men – – – höll redan på att i all tysthet limma ihop den igen, och att alla byns pigor gått en liten tid med håret hafsigt slängande om öronen, emedan de bränt upp sina krokkammar, men att en snickare nu höll på att förfärdiga dussintals af nya dylika, gjorda af betsadt träd, likasom de uppbrända förut varit. Första akten af detta drama hade redan spelats upp, en tid innan kyrkoherden blef en af pigans åhörare. Hon svettades nu jemmerligen, var synbarligen besvärad af sin andlige åhörare och idisslade samma sak mångfaldiga gånger, samt när idéerne alldeles voro lens, tog hon till en lång psalm, som hon lät sina åhörare sjunga från början till slut, och derefter började hon upprepa alldeles samma ord som före psalmen. När hon slutat drog hon sig undan, och nu framträdde kyrkoherden och frågade de församlade: om de af den predikande qvinnan hört något väsendtligt nytt, som han ej sagt dem förut, fast i andra ordalag; om de voro missnöjda med sin själasörjare; om han försummat sin pligt och illa uppfyllt sitt embete, m. m., och på allt detta svarades enhälligt: «Nej gubevars! Långt derifrån! Gud gifve vi kunde så lefva, som oss blir lärdt af högvördige kyrkherrn» m. m., och en äldre bonde steg fram och förklarade på sin och de andras vägnar: «att församlingen hade så tillräckligt af sin rare prest, att den ej behöfde lyssna till några «strykares» predikningar, hvarken «tösers eller skrällepresters», utan trodde sig blifva alldeles saliga nog, bara de mäktade följa allt hvad högvördige kyrkherrn förestafvade dem, båd’ om söndagarne i kyrkan och vid mångfalldiga andra tillfällen, utom det att han med båd’ lefverne och allt annat tjente hvar och en rättrogen till mönster och föredöme.» Häruti instämde alla enhälligt, och i sin enthusiasm för sin herde begärde de församlade fåren, att han och ingen annan nu skulle predika för dem «e’ lita stund». Men kyrkoherden afslog detta helt vänligt, sägande: att här i den trånga stugan var ej hans rum att predika, utan bad dem vara välkomna till sin kyrka den nästföljande söndagen, samt förklarade sin öfvertygelse vara, att den husliga andakten bäst förrättas, om en hvar, före och efter dagens mödor, med samlade tankar tager den Heliga Skrift och deraf läser några blad, samt att de yngre tillfråga de äldre om hvad deruti kan synas dem tvetydigt, och att hvart hushåll inom sig bör uppmana hvarandra, så väl till gudsfruktan som kristelig vandel i allmänhet, men lemna åt sina grannar att göra detsamma inom sig; «ty», sade kyrkoherden, «uppfyller hvar och en sitt kall inom sin egen verkningskrets, så hinner han icke stort mera, och behöfver det icke heller, utan bör försöka öfvertyga sig, att grannen gör det lika så väl som han, om än kanske på ett annat sätt, och således hvarken fördömma honom eller vilja uppstå som hans lärare och förbättrare, åtminstone innan han är fullt säker att han sjelf inför Gud står högre än den han vill mästra och rätta.»

«Ja, deruti har herr kyrkherrn fasligt rätt! Gud välsigne herr kyrkherrn, nu och i allan tid! God natt, god natt!» ljöd det från alla sidor, och hvar och en gick hem till sig i god ro, och sedan gjorde man sig en sort ära af att icke ens af nyfikenhet springa och höra på «det slarfvet», utan hvar och en skötte sitt, alldeles likgiltig för «predike-tösera», och dessa sågo sig snart tvungna att söka sin lycka annorstädes, eller der de ej hade att strida mot den verkliga öfverlägsenheten, som icke ligger i ord och fraser, utan i sann tro, hopp och kärlek, och förmågan att gifva dessa de mest lockande och inbjudande former.

Sådan var den prestman, som nu i sockenkyrkan höjde sin röst till skriftetal för sina uppmärksamma åhörare, sådan den man, som vi blott med några få drag hinna teckna, och som man ej visste att tillvita något, om ej den lilla egenheten att under ingen förevändning vilja blifva «Prost» utan städse vara, förblifva och benämnas herde för sin kyrka och sina får. Hans ord voro, hvarken nu eller någonsin, särdeles många eller grant ihopasatta, utan enkla och rakt från hjerta och till hjerta gående; och i dag slutade han sitt tal till nattvardsgästerne med den hugneliga tidningen, att en yngling i hans församling, som i flera år blifvit utesluten från Herrans bord, icke just för felaktig vandel men för fullkomligt bristande kristendoms-kunskap, nu ändteligen genom egen vilja och goda menniskors biträde kommit derhän att ganska väl bestått i de förhör, som med honom flere gånger egt rum, så att han i dag kunde få den stora hugnaden att vara den öfrige församlingen följaktig till nattvardsbordet, och der få emottaga de nådemedel, som han nu först gjort sig förtjent utaf.

Ett litet svagt sorl uppstod i kyrkan, ty hvar och en, som ej visste hvem den ifrågavarande ynglingen var, frågade sin granne, och snart riktades alla blickar på Abraham, som darrade både af glädje och förlägenhet, och derefter vändes blickarne på Elin, ty något hvar hade genom Abraham blifvit underrättad, att hon varit hans egentliga lärare, och som nu, innerligen glad men blyg och med nedslagna, tårfyllda ögon, afhört frukten af sina sträfvanden med denne Abraham. Alla tyckte att hon såg så söt och älskvärd ut, och Gunnar – – – han tyckte att hon såg alldeles ut, som en af de Guds englar, hvilka sväfvade i den gammaldags kyrkans målade tak, och som, allt ifrån Gunnars barndom, för honom varit typen för allt skönt och heligt; och i detta ögonblick gjorde han ett heligt löfte till Gud att aldrig – – neddraga denna Guds engel «till jordisk synd och elände».

– Tack för detta, du Elin! – sade Abraham sakta till Elin när de gingo ur kyrkan, och i dessa enkla, ur ett fröjdefullt hjerta strömmande ord låg hela Elins belöning för all den outtrötteliga möda och omsorg hon haft med den arma ynglingen.

På hemvägen från kyrkan sade våra fyra till en början ingenting, men slutligen slog Lena opp sin språklåda, ty som man kommit tidigt till kyrkan, och äfven dröjt litet qvar efter gudstjensten, hade hon icke försummat att inskeppa en hel laddning af nytt ur församlingen, och detta skulle nu urlastas, d. v. s. berättas, omordas och utläggas.

– Kors i alla dar! har j hört – började hon – hvad som händt fram på herregåln? Der har skett en så faslig stöld i förgår om natta, så de skicka efter länsman och höll så mycket visitationer och väsen om ’et. Men det är ju oförsvarligt af dig, Abra’m, som var der i går och tog herregålsbud, och intet tog reda på ’et, och talte om ’et för ’en. Jag stod så dum och enfaldig, vi som ä’ torpare under gålen, och ej visste ord utaf, och den som talte om ’et för mig ville inte tro mig en gång, när jag sa’ att vi aldrig hört knytt om den saken. Det var ho’ den dera Kajsa i Marbo, som berätta’t för mig, och ilaker som ho’ alltid ä’, så såg jag präsis att ho’ intet trodde mig, utan trodde att det bara var några illfundiga konster, och att jag inte ville lå’ssa om hur mycket jag visste om ’et. Och se’n såg jag ’na språkas vid med bränn-Olle och peka på mig och berätta något, hva’ det va’ för slag.

Elin suckade ängsligt, ty hon tyckte att allt detta lät så hemskt och ledsamt.

– Hvad ha’ de då stulit? – frågade Gunnar.

– Jo, de ha’ stulit oharpad säd ur drosen på logen, och så ha’ de brutit sig in så behändigt i brännvinsmagasinet, och stulit bränvin, men det ska’ vara så väl och fintligt gjordt, att det alldeles var en slump, som gjorde att patron sjelf fick se det, och nu håll’s det ett fasligt väsen om ’et.

– Det va’ obegripligt att ingen talade om detta för mig – sade Gunnar, – men tänkte snart på annat, medan Lena utförligt berättade allt hvad hon hört, och litet mera dertill, om denna stölden och mycket annat. Elin och Abraham gingo litet före, och den sednare fann tillfälle att säga:

– Fälle hörde jag i lördags nå’t om den dera stölda, men jag brudde mig inte om ’et, och glömde bort ’et. Men ve’st du Elin lilla att jag skälfde i hvar eveliga led, så jag trodde alldeles att jag skulle falla ned på gulfvet och få predikosjukan, när jag skulle gå fram, men så blef jag änna som e’ an’ ny menniska, när magistern först gaf mig brödet, och så kyrkherrn kom ätter med vinet, och jag kände tudeligt att det va’ Jesu Christi lekamen och blod jag anammade i denna stund, och att jag ätter denna da’n blir en helt a’en kar.

– Ja, det Gud gifve! – suckade Elin, som på denna söndagen var så ljuft, men vemodigt stämd. Likväl öfvergick detta vemod snart i ungdomlig munterhet, ty som Lena såg ovanligt litet barsk ut, och som Elin nu hade nog, bara af att se på Gunnar, och som Abraham var så glad, vädret så guda skönt, lille Gustaf så rolig och hvilan från arbetet så ljuflig, efter en hel veckas oafbrutet tråkande, så öfverlemnade hon sig åt en ovanlig munterhet, och glädjens sol spred än en gång sina röda strålar ymnigt öfver henne, men ack! det var en sol i nedgång. Den var blodröd.

Sent på aftonen af denna samma söndag kom Bengt, men han var vid ovanligt mulet lynne, och dröjde blott några få ögonblick, samt bad Gunnar följa sig en bit på hemvägen, och hade obetydligt svarat när Lena mycket, och Gunnar något, sport honom om stölden. När Gunnar återkom var han ovanligt mörk i hågen, talade nästan till ingen, och stötte något ovänligt lille Gustaf ifrån sig när denne sprang till honom och tog honom om knäna. Men detta ångrade honom genast, att han lyftade upp gossen och kysste honom, men släppte honom sedan, och satt försänkt i djupa tankar.

Lena hade nästan hela söndagseftermiddagen oafbrutet sysslat i köket, med sin eviga kokning, nu – som hon sade – «i och för Gunnars väga-mat», ty han skulle tidigt måndagsmorgonen resa bort i sina egna ärender «i och för det dera Andersa-bruk» och stanna borta ett par dagar. Det föreföll Elin litet underligt, men hon tänkte ej mycket derpå, att Lena motade henne så snart hon ville gå i köket, samt stängde dörren utåt, lika som den inåt stugan, helt sorgfälligt hvar gång hon gick ut och in genom dem. Det föreföll mor Ingrid lika underligt, ty hon motades på samma sätt, men hon deremot tänkte mycket på saken, ty hon tyckte icke det luktade «dricke-vört» ur köket, utan helt annat, oaktadt Lena påstod sig brygga dricka, fast det första gången misslyckats, för att «malttappen» var oduglig och jästen likaledes, men att det nu snart skulle «bli galant». Detta hade hon äfven sagt till Gunnar, som längtat efter dricka, men som gerna gaf sig till tåls, aldrig stack näsan i köket, litet eller intet var inne i stugan, aldrig lade sig i köksaffärerne, utan gerna trodde blindt allt hvad man om dem sade till honom.

Gunnar reste verkligen måndagsmorgonen, Elin molade ånyo i sin väf, Abraham gick fram på dagsverke, mor Ingrid spann och – suckade, och Lena – bara rustade i sitt kök, och det helt förfärligt, men mot aftonen klädde hon sig nästan kyrkklädd, läste köket och tog nyckeln med sig och sprang bort, man visste ej hvart, och vi lemna nu torpstugan vid Viken, för att på en stund träda inom murarne och under hvalfven på det gamla gråstenshuset vid Grantorp.

På detta gamla herregods, Grantorp nemligen, satt patronen inne på sin sida, var hvarken af de goda eller rätt onda varelserna, sådan vi redan lärt känna honom, men misstrogen, bakslug och illparig nog, understundom. Han funderade på den der stölden, och några ord af Olle hade låtit hans tankar falla på Gunnar, hvars hat till honom han anade, hvars nuvarande dystra sinnesstämning han fruktade, och hvars fintlighet samt händighet han kände. I dörren till brännvinsmagasinet var nemligen ett stycke så väl utsågadt, och åter insatt, att endast en särdeles skicklig hand kunnat göra detta, och sedan var det taget litet af hvart bränvinsfastage, och det så behändigt med pumpen, att någon som var bekant med saken, och ofta lagt hand dervid, helst pumpen var litet krånglig, säkert äfven nu dermed varit behjelplig. Af säden åter, som var tagen på logen, hade man sett spillda korn, troligen genom hål på någon säck, och sålunda spårat tjufven ett stycke på vägen, och det var just den vägen, som äfvenväl gick till Viken. Olle hade ej underlåtit att med ett par behändiga ord i sinom tid göra patronen uppmärksam äfven på detta, och patron började verkligen misstänka Gunnar, helst han äfven trodde, att Gunnar möjligtvis kunde göra sig så säker tro att man aldrig kunde misstro honom, aldrig ville anklaga honom eller göra undersökningar hos honom och Lena, och till patronens lilla heder måste vi bekänna, att dessa åtgärder verkligen buro honom mycket emot, när de skulle gälla Gunnar, och han föresatte sig att gå diplomatiska vägar, hvilka skulle bestå uti ett slags tillfälligt polisförhör med Abraham, när denne på måndagsförmiddagen träffades under arbetet. Detta försiggick äfvenledes, ungefärligen som följer:

– Nå, hvad gör din husbonde om dagarne? – frågade patronen.

– Hvaa? – svarade Abraham.

– Jag frågar hvad din husbonde, Gunnar i Viken, har för sig nu för tiden.

– Det vet jag intet.

– Vet du intet hvad han gör? Det är omöjligt.

– Han ä’ mest borta vid det der a’ra bruket, eller åt skogen, med bössa.

– Går han på herregårdsskogen med?

– Ja varsch!

– Ja, men det är förbudet, det ska’ jag låta honom veta, och det kan du helsa honom från mig.

– Ja, jag miss-sa’ mej, han går aldrig dit.

– Hm! Ja det inbillar du intet mig. Nå – är han borta om nätterna äfven?

– Ja varsch, ibland.

– Nå, ha’ j godt om nytröskad säd der borta i Viken?

– Ja varsch! Lena båd’ tröskar och kastar och fälas så ho’ hade hele säcken full när jag kom och skulle hjelpa ’na.

– Ensam! – frågade patronen förvånad.

– Ja, varsch! Ho’ kan ensam rusta för fyra, för se kärringe-skråen dåger till intet, och Eli’ kan inte med tocket der.

– Nå, ha j bra med bränvin att förlusta er med?

– Ja, varsch! Jag får ofta en sup af Lena, när ho’ vill jag ska’ arbeta öfver min förmåga, och nu mennes vi burit så mycke’ vatten, och huggt så mycken ved till hennases koking, så har det ofta buret på.

– Hvad kokar hon då? – frågade patronen.

– Ja, de’ vet jag intet så noga. Fälle säger Lena de’ ä’ drick’, men jag har mi’ tro för mig.

– Nå hvad tror du då?

– Asch! ingenting.

– Nå, har matmor-din mältat äfven – frågade patronen ytterligare.

– Ja, varsch! – svarade Abraham skrattande, och nu gick patronen sina färde, och trodde hvad han trodde, och Abraham sade förnöjdt till sig sjelf: «Jo pytt! fick du veta’t!» och trodde sig mycket väl hafva bevarat sin egen hemliga tro i saken. «Nej pytt ock! Intet patron mer än Olle, fick veta’t!» – tänkte han vidare, ty Olle hade gjort honom redan den föregående lördagen nästan alla de samma spörjsmålen, fast af helt annan orsak.

Patronen gick nu och funderade på hvad han skulle göra, men Olle visste redan hvad han gjort, ty när han på lördagsqväll skjutsat hem länsmannen från Grantorp, så hade han berättat för denne, att han «nästan var säker på att Gunnar i Viken brände», och länsmannen, uppfödelsebarn med Gunnar, fast litet äldre och mycket dummare, hade haft agg till honom allt sedan de gingo i byskolan tillsammans, då länsmannen alltid stoltserat på att han var af herrskapsfolk, emedan hans fader var en gammal skälm till inspektor, som stulit så länge och så mycket från sin husbonde, tills han (inspektoren) blef egare af hela dess egendom. I sednare tider, då Gunnar och länsmannen ej haft för fyra styfver att göra med hvarandra, hade de likväl alltid ändå sett snedt på hvarandra, och en gång, för ett par år tillbaka, hade länsmannen ridande mött Gunnar, som gått raskt men helt fredligt på vägen, men som visst icke tagit åt hatten när han fick se länsmannen, hvarföre denne afslagit Gunnars hatt med sitt ridspö, i det han red förbi honom, men icke hunnit undan så fort att ej Gunnar, alltid vig, qvick och snabb i sina rörelser, hann taga fatt i betslet med ena handen och med den andra i ridspöet, hvaraf han gaf länsmannen några ganska dugtiga rapp, och lät honom sedan resa i allt mak. Men denna lilla händelse hade hvar och en af de två agerande personerne alldeles behållit för sig sjelfva, emedan de ej hade haft annat vittne än den tystlåtne hästen. Deras vänskap hade dock icke befrämjats deraf, och om Gunnar i mjugg skrattat litet åt «herrskapslänsmannen», så hade denne äfven i mjugg svurit Gunnar hämnd, bara tillfälle kunde yppas. Och nu var detta för handen, och herr länsmannen slickade sig om munnen deråt, och föresatte sig att begagna sig af Olles underrättelser, så fort han möjligtvis det kunde, hvilket dock – olyckligtvis – ej var genast, i anseende till andra högst vigtiga förrättningar.

Medan patronen på måndagen förhörde Abraham om sin husbonde, och af dess enfaldiga svar slöt till långt annat än sanningen, satt mamsell Sara uppe på sin sida i det stora huset, litet småbekymrad öfver en kammarpiga, som hon stadt till hösten i stället för lilla Lotta, som skulle gifta sig, men från hvilken hon nu återfått städjan i anseende till mellankommande hinder. Sådana små bekymmer äro kännbara nog på landet, der inga adress- och kommissionskontor finnas, och inget särdeles öfverflöd af tjenstefolk, fast det, som finnes är vida bättre och pålitligare än städernes, och mamsell Sara var mera bekymrad än mången annan matmoder, ty hon brukade så sällan byta tjenarinnor, förstod sig icke på att ligga i granngårdarne och tubba andras folk, och hade aldrig några så kallade «rännkärringar», utan när nöden infann sig, så anlitade hon alltid en gammal beskedlig och hederlig klockarenka, som i fordna dagar tjenat på Grantorp, och just nu var denna utvandrad i nejden, dock utan hopp att finna någon särdeles duglig kandidat så sent på året, ty på tidigaste sommaren, ja – i somliga trakter, vid påsktiden redan, börja både husbondfolk och tjenare att höra sig om för det derpå följande året.

Nu satt mamsell Sara och klippte till skjortor åt gossarne, och undrade med en hvardagssuck hvem, eller om hon skulle få någon till hjelp att sy dem, när dörren helt sakta och litet öppnades på glänt, och Lena stack in hufvudet, frågande om hon fick «vara så näsvis och stiga in.»

– Gerna – sade mamsell Sara, men drog åter en sådan der hvardagssuck, ty hon hade aldrig tyckt om Lena, och var dessutom så allt för säker om, att när hon kom, skulle det vara för att bedja om något, och ehuru god och hjelpsam en matmoder kan vara, är hon likväl allra gladast när hennes hjelp, råd och förböner ej behöfvas. Äfven hade mamsell Sara hört glunkas något ord om patronens och några af folkets misstankar på Gunnar, men blifvit verkligen ond derför, och sagt sig med lif och gods vilja gå i borgen för Gunnars ärlighet. Men nu trodde hon likväl att Lena kom för att beklaga sig öfver detta rykte, eller något dermed förknippadt, och allt detta föreföll mamsell Sara ledsamt åtminstone. Men nu begaf det sig att Lena såg så lugn och glad ut, och – hvad tjufsaken angick – så fullkomligt oskyldig, som hon det verkligen kände sig, och som mamsell Sara, så fort hon såg henne och hörde henne tala derom, kunde svära på att hon det var, ty Lena – alldeles okunnig om alla misstankar på Gunnar och sig, talade om stölden så frimodigt och naturligt, beklagade i svassande ord «nådi-herrskapet» derför, men tillade smickrande, att det är godt när tocket ändå råkar de rika och ej de fattiga, och spådde att man snart skulle få rätt på tjufven, hvilken den sluga Lena, lika så väl som alla andra, kunde begripa, skulle vara rätt hemmastadd, och icke långt borta således.

Detta allt hade hon minsann ej sagt, om saken varit det ringaste sjuk, tänkte mamsell Sara, och drog en lättande suck, långt mera ur hjertat än dem vi gifvit benämningen af hvardagssuckar. Men mamsell Sara kände deremot en verklig förnöjelse när Lena ändteligen, efter några få preludier, anförde sitt verkliga ärende, som var ingenting mer och ingen ting mindre än att bjuda sin syster Elin till kammarpiga, efter hon vid kyrkan hört att denna tjenst var ledig.

– Jag ska’ riktigt uppriktigt säga mi’ goa’ mamsell Sara hur det är fatt – sade Lena, som när hon verkligen var god, och dertill tog sin slughet och förställning till hjelp, icke föreföll så motbjudande, och hade en särdeles förmåga att väl lägga sina ord. – Jo, saken är den att Elin, syster-min, är fint och litet klemmigt uppfödd, och passar på ett rikt och fint herrskapsställe, men intet hos fattigt torparefolk, så’na som vi, för skulle hon göra så’na hårda och grofva sysslor, utegångsarbete och allt som der förefaller, så skulle hon snart dra’ lungsot på sig, så vek och spenslig, och smal, som ena vedja, som hon är, för hon ä’ minsan båd’ villig och itagande, men när hon ska’ bära en vatt-så med mig, så känner jag att ho’ svigtar, fast ho’ intet vill låss-om ’et, och till utegångsarbete har hon hvarken händer eller krafter, och efter jag nu ä’ som mor för ’na – tillade Lena, och torkade litet i de krut-torra ögonen – så ville jag så gerna rikomdera henne dit hon passade och fore väl, och jag vet att jag kan med godt samvete ställa hit henne, för lika vek hon ä’ med grofsysslor, lika snäll, flitig och dugtig är hon med fint arbete och sittegerning. Hon dra’s nu minsan med en väf, så ilaker att jag ville intet ta’s med ’en för aldrig det, för illa går han, och tungt som bara skam, och mörk ä’ han, och den molar hon med så käckt, slår ihop den så tyget blir tjockt, som ett skinn, och slätt som en is, utan en enda knuta, hvarken öfver eller under, fast det jemt går utaf hela tjoget trå’er i stöten. Och syr alla slag, gör hon alldeles som ena symamsell. Denna klänningen har hon sytt åt mig, och dessa handskarne med, och på detta halsklädet har hon sytt ut ena blumma i hörnet, och här på mitt hufvekläde har hon stoppat en stopp, som knapt öga kan skönja, för jag råkte rifva ut ena ruta på en buske i somras.

Mamsell Sara smålog åt hela denna meritlista, men var i det hela ganska nöjd, ty hon hade alltid tyckt mycket mera om Elin än om systern och fann att Lena hade ganska rätt, äfven om litet egennytta var med i spelet. Mamsell Sara förklarade äfven att hon mycket gerna antog Elin, bad Lena skicka henne fram till herregården ju förr dess heldre, så att hon fick gifva återbud till madam Smedman, innan denna skaffat någon annan, ty allra helst ville mamsell Sara hafva Elin. Hon bad Lena sitta ned, trakterade henne med kaffe och skorpor, gaf henne ett helt knyte med äpplen och päron till de hemmavarande, och kringlor till lille Gustaf, frågade efter denne sin lille gudson, och bad Lena bära fram honom någon gång, innan det blef för sent på hösten.

Ingen var nöjdare än Lena. Hon återvände hem högst belåten, ty hon hade nu slagit minst ett tjog flugor på en gång, tyckte hon: hon blef på honett vis utaf med Elin, som ändå var henne en nagel i ögat; hon skaffade henne ett verkligen godt ställe, och – – – dit hon visste att Gunnar aldrig gick, ehuru nära det var. Och för patronen fruktade aldrig Lena, hvad Elin beträffade, ty ingen visste bättre än Lena, hvem som der gått mer än halfva vägen, och hon tänkte dessutom att hvar och en får sköta och skylla sig sjelf. Gunnar – tänkte hon vidare – kunde icke annat «för skams skull» än gilla denna åtgärd, och mor Ingrid äfvenledes. Mamsell Sara hade hon gjort en tjenst, det såg hon tydligt, och det kunde blifva henne nyttigt på många sätt, och en dugtig piga hade hon redan i förslag till sig sjelf; ty Lena hade uträttat många saker och ting, den föregående söndagen vid kyrkan, och allt detta hade hon nu vidare fått uträttadt under Gunnars frånvaro, ty vi hafva ju sagt, att han i egna ärender var bortrest på ett par dagar.

När hon hemkom var hon vid allra bästa lynne i verlden, och då Elin, äfven ganska glad, kom emot henne med den färdiga väfven, ordentligt ihoplagd och med flera väfthärfvor som blifvit öfver, så alldeles öfverhopade hon henne med beröm och till och med smekningar. Elin, i yttersta fröjd öfver denna ovanliga sinnesstämning hos Lena, och öfver hennes likhet i denna stund med den bortgångna älskade modern, kastade sig i hennes famn, grät och bad henne alltid vara sådan, så skulle hon (Elin) gerna gå i döden för henne.

Lena tänkte med rätta, att nu just vore tillfälle att föreställa Elin, hvilken klok åtgärd hon (Lena) tagit «för Elins ega’ nytta och gagn», och när de slagit sig ned i stugan, Lena litet trött af det häftiga gåendet, och Elin af sin ifver med väfven, så började Lena berätta utgången af sitt besök hos mamsell Sara, hvartill hon likväl något skrufvade anledningen, ty nu androg hon saken likasom hade hon fått bud eller kallelse, och visst icke som hade hon sjelf erbjudit Elin.

Mor Ingrid slutade med sin spinning för att åhöra saken, ganska intresserad deruti, som vi väl kunna fatta.

– Ja, Elin lilla – sade Lena med sin allra sötaste ton – detta har jag sannerligen gjort för din skull och icke för min (mor Ingrid tänkte hvad hon tänkte, men tänkte äfven att hvad Lena denna gången gjordt, var bra gjordt) och du skall tacka mig för att jag skaffat dig en så dråplig tjenst – fortfor Lena – ty bättre matmor än mamsell Sara kan aldrig i verlden uppletas, och – – – med patron har du slätt ingenting att göra som kammerpiga, för huspigan passar honom (detta sade Lena egentligen för mor Ingrids skull) och nog kommer jag att fasligt sakna dig, som ä’ så snäll och villig, men du hade aldrig orkat med detta släpet, eller ock skulle jag försläpat mig, utan nu tar jag en grofver, starker piga, och gör sittegerningen sjelf. Du har minsann så pass hjelpt mig, att jag har ingenting att hvarken väfva eller sy, innan jag spunnit nytt. Och ganska bra lön får du; långt mer än vi nånsin mäktat ge dig, och dugtigt med drickespengar, för se kammerpigan har de bäste gästrummen på sin lott, och jag vet när Lotta fick hela två, tre riksdalerne på en gång, och juleklapp får du med, och kaffe hvar eveliga morgon och mången gång på eftermiddagen, och alls intet sliter du dina kläder, som du ä’ så rädder om, för du ä’ rätt aldrig med i annan storsyssla än fine tvätten, och då slipper du bära ett enda ämbar vatten, och skuringen ä’ bara lappri, för alla dina rum ä’ me’ målade gulf, och du ska’ få se att du blir nöjder, och att du tackar mig mångfaldiga gånger.

Elin bara teg. Den ena tåren tog den andra, men hon förmådde ej säga ett ord. Hennes dom var nu afkunnad. Hon skulle, hon måste skiljas från Gunnar och Viken, detta nya eldorado för henne. Lenas ondska kunde hon kanske hafva motstått, men ej hennes godhet. För den måste hon vika, och när mor Ingrid äfven lagt sitt ord till, och vänligt och kärleksfullt rådt henne antaga detta goda tillbud, svarade hon suckande och med tårfyllda ögon:

– Ja, min goda, kära Lena! Gud må veta att jag är tacksam för din godhet, att moderligt tänka på mig, stackars barn, och nog ser jag att jag intet kunde göra eder all den nytta som jag så gerna velat, och jag ska’ visst lyda dina råd och flytta till Grantorp, efter du velat ställa mig dit, men du skall förlåta (och härvid runno tårarne ymnigt ned för kinderne) att det kostar på mig att skiljas vid – – – eder alla. Kom ihåg, jag har aldrig varit annat än hos mor och syskon, och har alltid ryst för att vara tjenare i stora hus, bland herrskap och många kamrater. Men jag ser nog att detta måste blifva mitt öde, och att jag räds för hvad andra skulle tacka Gud för. Men du ska’ få se – tillade Elin och torkade ur ögonen – att du ej ska’ få skam af din rekommendation, för jag ska’ bjuda till på alla sätt att göra heder deråt, och göra mitt herrskap till lags och mina kamrater till viljes.

– Nej, för tusan hakar – sade Lena leende, och glad att hon vunnit sin seger så lätt – dem ska’ du visst intet krusa för, utan hafva skinn på näsan ifrån allra första begynnelsen, och sätta dig på dina höga hästar, så di får rispäk för dig, för annars sker du aldrig rätt med dem.

– Åh jo men – sade mor Ingrid – med godhet, ärlighet och jemnhet hinner man ändå allra längst, både med kamrater och husbondfolk och alla andra menniskor i denna verlden. Det borde du sjelf hafva erfarit, kära Lena, ty när du är så här god och medgörlig, så skulle båd’ jag och flera vilja gå i eld för dig, men –

– Åh ja, svärmora – afbröt henne Lena – nu ä’ det intet fråga om mig, utan om Elin, och jag ä’ säker, att hon båd’ på ett och annat sätt tar sig väl ut på Grantorp, och se det är det förnämsta.

– Jag skall väl försöka – sade Elin med beklämdt hjerta, och drog en «icke-hvardagssuck», ty denna stunden hade ju afgjort hela hennes lilla öde, tyckte hon.

Med samma beklämda hjerta gick hon till hvila om aftonen. När hon inkom i sin lilla kammare, hvilken hon för en liten stund sedan, i full fröjd öfver att fått ned väfven och ut väfstolen, städat, pyntat, löfvat och granrisat på bästa sätt, såg hon sig vemodigt och bedröfvad omkring, tänkande: Ack! här skall jag ju icke vara många dagar till, utan ut i villande verld, ensam och öfvergifven! Hon begrät nu på en gång allt hvad hon skulle lemna: syskon, vänner, frihet, sin egen lilla tillflykt och fristad i denna lilla kammare, och – – – mera än allt detta, långt, långt mera grät hon vid blotta tankan på Gunnar. Hon skulle icke mera se honom, han skulle snart glömma bort henne (Elin tyckte sig hört att männerne kunna glömma) och hvad skulle han säga, hvad skulle han tycka! Hon hade ju en gång till halfs lofvat honom att icke taga tjenst på Grantorp; men det var i de glada, lyckliga, alldeles oskyldiga dagarne, då hon icke ämnade taga tjenst nagonstädes, utan lefva och dö vid sidan af broder och syster. Men nu voro tiderne så förändrade! att tänka på ett sådant der förfluget löfte, hade ju varit den högsta grad af otacksamhet för Lenas godhet och moderliga omtanka. Nej, nej – tänkte Elin, medan tårarne strömmade utför kinderne – det är riktigt väl att jag är tvungen gå och taga den der städjan i morgon, innan Gunnar kommer hem. Kanske lade han sig annars deremot, och det – – skulle bara se illa ut och göra ledsamheter. Nej, jag ska väl gå, och han skall ej få veta’t, förr än det är gjordt – och härmed fuktade hon hufvudgärden med nya tårar.

Andra morgonen var hon blek och nedslagen, men grät icke, utan vandrade fram på förmiddagen med tunga sorgsna steg till herregården, och Lena – som legat hela natten och fröjdat sig åt sin uppfinning och mycket annat, som hon hade i gladt perspektif – rustade nu mera än någonsin ute i sitt kök, och mor Ingrid spann och suckade och ruskade ledsen på hufvudet, när den ena ångan efter den andra af nyklaradt bränvin råkade hennes erfarna näsa.

Abraham, alldeles okunnig om ändamålet för Elins bortgång, gick och lagade på en gärdesgård vid vägen, och bad att få «följa Eli’ en bete», men Elin tackade honom helt vänligt och bad honom att få gå allena, samt att Abraham i det stället skulle skynda sig med «haget», för Lena väntade på honom. Och Elin fortsatte sorgbunden sin gång, och Abraham litet harmfull sitt arbete, men ungefär klockan elfva på förmiddagen väcktes mor Ingrid ur sina djupa tankar och Lena ur sina spirituösa företag, af ett besynnerligt väsende, skrik, hundskall af Gunnars jagthundar, som stodo bundna i stallet, hästtramp och ett skramlande åkdons hastiga rullande, och in i stugan störtade Abraham gallskrikande:

– Matmora! matmora! Skynda er! för Jese namns skull, skynda er! Göm ’et, stopp in ’et! Nu kommer länsman!

Och länsmannen var äfven hamn i häl efter honom i dörren, och hörde hvart ord han skrek. Lena hade likväl nog själsnärvaro att släcka elden, stänga dörren utåt till köket och frimodigt träda ut i stugan emot länsmannen.

– Hvar är Gunnar Håkansson? – frågade denne myndigt och utan att aftaga hatten, medan hans medhafda vittnen, två gubbar i blå kapprockar, som ridit med honom, klefvo in med ridspön i hand.

– Han är borta – sade Lena med rätt god fattning.

– Nå, hvad ha j för er här hemma, godt folk? – sporde länsmannen lika högmyndigt.

– Hå, de ä’ hvarjehanda – genmälte Lena, och torkade med förklädet utaf en stol till länsmannen att sitta på.

– Nej, jag har väl annat att göra här än sitta – sade länsmannen och gick framåt stugan, såg sig om och upptäckte köksdörren. – Vi skola gå ut åt köket der, och se hvad der förehafves först.

– Åh jeses! dit kan aldrig nådi länsman gå – sade Lena beställsamt – der är så uschelt. Jag håller just på att laka kläder nu som bäst, och narrade Abraham, vå’n dumme dräng der, att jag kokte bränvin, för att han skulle hjelpa mig käckt med ved och vatten.

– Jo visst! – sade länsmannen och framgick mot dörren, oaktadt Lena på fint manér motade honom. Ack hvad hon i detta kritiska ögonblick skulle gifvit mycket för att varit «mannen som hete Bosco», och på en gång kunnat trolla bort allt hvad som fanns i köket och dit något helt annat. Men det stod nu icke till, utan trodde hon sig kunna prata bort saken, och började äfven försöket, men länsmannen «lät inte leka med sig» och gjorde det aldrig när man notabene – – ej hade leksaker af guld till den leken, utan han gick med raska steg mot köksdörren, oaktadt alla Lenas invändningar, och mor Ingrids tysta, ängsliga suckar, och Abrahams dumma försäkringar, att «der brändes slättes intet nå’t bränvin, utan nå’t helt an’t». Och nu stod länsman och vittnen i köket, dundrade och svor, samt ryckte den lilla lyftpannan af elden och sporde hvems den var etc.

– Det vet jag intet – sade Lena – jag har aldrig sett ’na förr. Den har väl Abraham satt dit, kan jag förstå.

Lena tänkte: prima regula juris est: negas.

– Åh prat! – sade länsmannen. – Hvem vill j inbilla slikt? Jo, detta här blir roligt för herr Gunnar, man din! Jag ska’ minsann klå ’en, så han ska’ komma ihåg mig. Gå efter honom nu straxt, eller – – –

– Ja, det kan jag svärja den heligaste ed på, att han är borta och att han intet varit i köket på den dag jag mins – sade Lena, som trodde att saken möjligtvis kunde förfalla, om man kunde bevisa att Gunnar ej varit med derom.

– Åh, sladder och prat! – fortfor länsmannen. – Han är hemma och vet af allt detta, likaså väl som j.

– Nej – sade mor Ingrid, som stod i köksdörren, med det arma modershjertat i halsgropen – nej, herr länsman, vid den gode Guden, talar icke min svärdotter sanning: Gunnar är borta och han vet ej det allra ringaste om –

– Tig, satans kär’ng! – sade länsmannen och började plocka till sig pannan, hatten och några små ankare med bränvin, samt låta bära det ut i åkdonet, och gjorde sedan inga särdeles ceremonier, utan efter några stränga hotelser till Gunnar och svordomar öfver honom, och litet hånskratt dessutom, afreste «herr länsman» i sitt skramlande åkdon, och vittnena guppade på sina stubbiga hästar sina färde, och hundarne skällde nu ändå värre än vid ankomsten, och Lena – – brast nu först ut i en högljudd, förfärlig gråt och tandagnisslan. Hon ryckte sig i håret och flög fram och åter, och ropade om hvartannat: «Miskundelige Gud!» (ty Han som är öfverallt, får äfven vara med i allt, både godt och ondt) Store, barmhertige Gud! Fan anamma slikt! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Och all mi’ säd! Och potätera se’n! Och Erik Olsas panna, som kanske ska’ betalas! Och den stora plikta se’n! Vi ä’ rakt rugenerade på detta sätt, och – – hvad ska’ Gunnar säga!

– Ja, se det är ändå det allra värsta – suckade mor Ingrid.

– Ah, det kostar då åtminstingen inga pengar – tjöt Lena.

– Jo, jo men! hvad detta skall kosta honom det som värre är än pengar – klagade mor Ingrid – och i din stora bedröfvelse, kära Lena, är det väl synd att förebrå dig något, men ack! hvarför gjorde du detta honom ovetande?

– För han hade aldrig tillåtit ’et – sade Lena högt gråtande.

– Ja, det bevisar just att det var orätt och illa gjordt – genmälte den gamla.

– Det va’ det slätt intet! – skrek Lena. När körslera blir här i vinter, då alla tar vägen härom, som ska’ te’ och frå’ skogen, så skulle jag haft bränvin åt dem, och det oköpandes, och derpå skulle vi vunnit obegripligt, om nu ej den hunden länsman snokat opp ’et.

– Jaså! du hade då ämnat hålla lönkrog! – sade mor Ingrid. – Ja, hade du fått Gunnar att gå in på det, så har jag orätt.

– Åsch! – – – En går nog in på allt det en har någon förljenst utaf – menade Lena och grät och jemrade sig dessemellan. Abraham var alldeles försvunnen, kom ej ens hem till middagen, men deremot kom Elin omkring klockan ett, sakta och tyst, med den tunga städjan invirad i sin näsduk, der hon äfven hade litet namnam till lille Gustaf, och ingalunda anande den nya orsak till sorg och bekymmer, som hon snart skulle få. Men hon var ej väl inkommen genom stugudörren, innan Lena gallskrikande berättade henne allt, men detta så brådstörtande och oredigt, att hon i början ej fattade mycket deraf, utan frågade flera enfaldiga frågor, sådana som: «Kors, intet kan du, käraste Lena, bränna bränvin? De’ ä’ ju manfolka-göra? Intet har du bränt bränvin der ute i köket? Får intet hvar och en göra hvad han vill med sin egen säd och sina egna potäter? Får du intet igen bränvinet och pannan af länsman? Pannan åtminstone, om du säger att den tillhörde en annan?» etc.

– Ack du dumma fårskalle! – sade Lena i sin ifver. – Du begrep nu aldrig än något som duger! – Och nu grät hon och gick på som förut, men städade under tiden utaf både stuga och kök, hvilket bevisade hennes medfödda naturliga ordentlighetssinne, som midt i hennes allra värsta bedröfvelse ej vek åt sidan eller förnekade sig.

Af mor Ingrid fick Elin litet redigare reda på saken, och blandade nu sina förra tårar med dessa nya, distillerade af Lenas otäcka bränvin.

– Ack kära Lena! hvarför skulle du göra detta, och det Gunnar ovetande? – sade en gång Elin, mera beklagande än egentligen förebrående.

– Ah, tig du bara, din näbbgädda der, som bara kan sitta der och spela efter med läppa’, men intet kunde hjelpt till när det behöfdes, då brännet kanske redan varit slut, och allt detta spetakel oskedt – skrek Lena ursinnigt, ty ju mera hon tänkte på saken, dess ondare blef hon. Hon hade börjat med att vara rädd och ängslig, derefter ledsen och bedröfvad, men nu var hon ond som en furie, och då lille Gustaf en gång kom i vägen för henne, och skrek när hon sparkade omkull honom, tog hon honom i lufven och lagade sig till att gifva honom en dugtig risbastu, från hvilken likväl Elins och mor Ingrids förenade böner och föreställningar befriade honom. Elin tog gossen in med sig i sin kammare, samt satte sig betryckt att «qvista väfven», och mor Ingrid gick ut för att se om ej den stackars oförberedde Gunnar skulle komma, men han syntes ej till.

Dagen led imellertid mot sitt slut. Ingen hade ätit någon matbit till middagen, och mot aftonen samlade sig husets hjon, hvar från sitt håll, i stugan, men Abraham tittade litet genom fönstret först, innan han steg in, om mor Ingrid och Elin äfven skulle vara närvarande, hvilket han i luften kände sig behöfva.

Lena hade midt i förtreten ändå kokat god gröt, och hvar och en fick sitt. Ingen sade ett ord efter Lena teg, men slutligen behagade det Abraham, alldeles tvärs emot hans vana, men lugnad och modig vorden genom Lenas tystnad, att under ätningen klyfva näbb och yttra:

– Ja, detta va’ för uschelt, att de’ skulle hända, och en fali skade för matmora! Och jag vet bäst, att det intet va’ jag som talte om ’et, för se! hvem som frågte mej hva’ matmora skulle med så åbäkeligt mycket med ved och vatten, svarte jag alltid: «Jo pytt! fick du veta’t!» för se jag an’te nog till ’et, jag.

Lena hade suttit stum under detta Abrahams tal, men när han slutat, ropade hon:

– Hvem frågte det?

– Det gjorde båd’ bränn-Olle och fler.

Lena hade ej hört ordet ut förr än hon rök upp som hvirfvelvind, kastade ifrån sig grötslefven och fatet, sprang bort till Abraham, der han satt i sin vrå på sin vanliga bänk, och tog – utan att säga ett enda ord – ett kraftigt tag med hvar sin hand i dennes yfviga blånperuk och ruskade honom en lång stund fram och åter, först under tystnad och sedan ideligen upprepande orden: «Der ha’ vi ’et! De ä’ han som bjellrat! Men jag ska’ lära dig att bjellra, jag! Jag ska’ lära dig att prata i otid, jag! Der har du för prat, du! Jag ska’ ge dig för ”jo pytt”, jag!» m. m. dylikt.

Besynnerligt nog var att Abraham ej gaf ett enda ljud ifrån sig, utan lät hufvudet följa med åt alla håll, alldeles som hade det suttit löst såsom på en sådan der gipskanin; men om denna tystnad kom deraf, att Abraham hade gröt i halsen, eller att han icke hade någon känsla i sitt yfviga, tofviga hår, eller om han med ett visst stoiskt kallblod utstod Lenas förtviflade hårdrag, det kan man ej med visshet bestämma, men säkert är: att så snart Elin hunnit slänga ifrån sig sin lilla matskål och få undan lille Gustaf, som gallskrikande sprang henne i vägen, skyndade hon bort till bataljfältet, och bad Lena för allt hvad heligt var, icke gå på på detta sätt, men förmådde knappt afhålla sig från skratt, när Abraham bara sade:

– Asch! Låt ’na gerna hållas, det betuder ingenting.

Lena blef verkligen flat af detta svar, slutade plötsligt och gick åter bort till spisen. Abraham passade på tillfället och smög sig ut och sedan upp på höskullen, der han lade sig och sof godt efter dagens många vedermödor och hufvudets cirkelformiga svängar eller roterande.

Elin gick sakta in till sig, men lade sig icke, utan satt i sitt fönster, än seende ut åt den upprörda, oroliga sjön, än ut åt vägen derifrån Gunnar skulle komma, ty fullmånen belyste båda.

I stugan blef det tyst, oaktadt hvarken Lena eller mor Ingrid lade sig, ty båda väntade med beklämdt sinne på Gunnar, som sagt sig säkert skola komma hem hur sent det blef. Fram mot klockan elfva körde det äfven friskt, och kort derefter hördes Gunnars raska steg, hvaraf det nästan allvetande, eller åtminstone allt begripande modershjertat redan dömde, att han ej visste utaf något ondt, utan, tvärtom, hemkom glad och nöjd med utgången af sin resa. Denna gången misstog sig dock modershjertat något, ty Gunnars resa hade väl varit lycklig, men en känsla af harm och förtrytelse öfver en alldeles ny företeelse påskyndade nu likväl hans steg.

– Herre Gud! så ledsamt detta blir att berätta! – sade Lena, när Gunnar tog i stugudörren, ty hon hade nu åter fallit ihopa, och var icke mera ond, utan bara rädd och ängslig.

Så fort Gunnar kom in, började han genast med att begära litet mat, samt sade derefter:

– Har j hört ett sådant förbannadt rykte, som Olle spridt ut om mig, att jag skulle vara mästare för den der stölden, efter den är «så väl gjord», säger han. Men jag skall ge honom det som är «väl gjordt», det lofvar jag, men det skall blifva på pelsen hans, den rackarn!

Gunnar var ond. Det var ej roligt att nu komma med annat ledsamt nytt, men – – – det måste fram, och nu började mor Ingrid bereda Gunnar på något obehagligt och Lena hjelpa till, och inom några ögonblick stod den fula, nakna sanningen framför den unge mannen. Han bara teg till en början, men slutligen utropade han, i en hög grad af lugn harm:

– Strunt i skadan och förlusten och plikten och allt det dera, men skammen! skammen! Ack Lena! Lena! Hvarför gjorde du mig detta? Aldrig gjorde du mig annat än skam och vanheder!

Nu bara grät Lena, ty om Gunnar varit ond och grälat, så hade hon kanske gjort så med, men detta förfärliga lugn och denna förfärliga beskyllning, sagd med djup manlig röst, och sällan sagd förut, således ej utsliten, var dräpande, äfven för den som var så liten finkänsla beskärd, som Lena.

– Ack! – snyftade hon – jag tänkte så för innerliga väl. Jag tyckte vi skulle få en sådan vinst, och att du skulle få så mycket bränvin du ville ha, utan att köpa det dyra tyget, och nu var det så godt och rensmakande, och nu var jag så glad, helst se’n jag skaffat Elin den gode tjensten och fått förslag på en annan i hennes ställe, och – – –

– Hvad vill det säga? – frågade Gunnar utan att andas. – Hvad är det för en «tjenst» du talar om?

– Elin har varit så klok och tagit städja af mamsell Sara framme på herregåln – sade mor Ingrid, som nu ville hjelpa Lena litet, och kände att det behöfdes.

– Har hon det! – sade Gunnar och lemnade maten, som stod framför honom, alldeles orörd, och stirrade ut på månan, och knöt handen tyst och sakta, så att blodet nära nog trängde ut, men – – – det var för patrons räkning.

– Såå! att det verkligen lyckats honom att locka dit ’na – utropade han slutligen efter en lång stunds tystnad, som Lena nästan öfversatte med liknöjdhet, men hvars hemskhet mor Ingrid erfor. – Såå! och det genom dig, Lena! Jo, jo! Han vet nog hvem han gifver sina uppdrag! Gif mig hit bränvinsflaskan, det ä’ väl sista tåren det, kan jag tro! Mat, det vill jag ej hafva.

Och han satte flaskan för mun och drack. Men sedan sade han ej ett ord, gick dock icke bort till sängen och lade sig, utan kastade sig klädd på Abrahams bänk, men efter en stund sade han:

– Hu! här stekes jag alldeles i denna hettan! och gick ut ur stugan, upp på höskullen – som både mor Ingrid och Lena trodde, fast de äfven nu bedrogo sig.

Men Elin, som satt tyst i sitt fönster och som något litet lyssnat på hvad som tilldragit sig i stugan, hon hörde äfven Gunnars hastiga utgång och såg huru han med långa, tunga men säkra steg gick ned till sjöstranden, och huru han icke kom derifrån, och slutligen grep henne fruktan och kärlek och håg att trösta honom, som hon så gränslöst älskade, till den grad, att hon icke mera motstod dess uppmaningar. Tyst som en ande smög hon derföre ur sin kammare och vände sina steg åt samma håll som Gunnar. Månan sken alldeles hånande klart, och Elin såg redan på långt håll, att Gunnar satt der nere vid stranden, på samma mossiga sten, der de några dagar förut suttit tillsammans. Hon stannade tvärt och tvekade om hon skulle gå vidare, men en månstråle föll nu helt bjert på henne och Gunnar blef henne varse och stod med ett enda språng bredvid henne.

– Elin! Elin! – sade han vemodigt och smärtfullt, ändå mera än egentligen förebrående. – O! hvi gjorde du mig detta? Hade jag icke sorg och skam och elände nog förut?

– Ack Gunnar! Gunnar! – snyftade Elin och lät honom föra sig till den mjuka stenen. – Du skall förlåta mig. Jag kunde ej göra annorlunda. Jag hade ju ingen annan råd. Både Lena och din mor bådo mig för all del antaga den tillbjudna goda tjensten. Jag hann ej, jag kunde ej, och – – jag ville ej fråga dig till råds i detta. Gjordt är gjordt, men förlåta mig måste du, om jag någonsin mer skall få en enda glad eller ens dräglig stund.

– Åh ja! jag förlåter dig gerna, du englavarelse! – sade Gunnar och tryckte Elin konvulsiviskt och med en förfärlig lidelse till sitt bröst. – Men ser du! Det finns den som jag aldrig förlåter, den som gjort mig mera ondt än om han vore hin onde sjelf, den som i all evighet vill ställa sig mellan dig och mig, och han må akta sig om jag en gång möter honom i skogen med min goda bössa, det svär och utlofvar jag.

– Ack tala icke så – bad Elin, som så gerna ville lugna och stilla Gunnars mer än någonsin uppjagade sinnen.

– Jo, så må jag väl tala! – svarade denne med ifver. – Du vet icke allt om den djefvulen. Nu vill han äfven locka dig i snaran, sedan han gjort mig allt det onda, som en karl kan göra en annan.

– Tror du då att det är patron, som angifvit den här ledsamma bränvinsbränningen till länsman? – frågade Elin, som trodde han menade detta och dylikt.

– Åh ja! – svarade Gunnar – både som angifvit den och kanske narrat Lena till det, och som skyllar mig för tjuf och sätter skamfläck på mitt ärliga namn, och som nu till vill rycka dig ifrån mig, men det skall icke ske utan vill du som jag Elin – fortfor han i högsta grad lidelsefullt och häftigt – så bry vi oss ej om hela denna verlden mer, utan göra som två andra stackare, hvilka älskade hvarandra öfver all måtta och som aldrig kunde få komma tillhopa här i verlden, de knöto ett tåg om sig och en sten vid sig, och kastade sig handlöst i djupa hafvet, och fingo åtminstone dö tillsammans.

– Hu! min gode, älskade Gunnar – bad Elin – tala ej så okristligt och hemskt. Jag blir så rädd att sitta när dig. Ack nej! lugna dig och blif förnuftig igen. Jag känner intet igen dig, du är så besynnerlig i qväll.

– Ja, så gif mig en kyss, en enda – enda kyss, för första och sista gången – bad Gunnar med flammande blick.

– Nej, min gode vän – svarade Elin – intet nu, intet här i denna nattliga stund, men en annan gång – – framdeles kanske – –

– Framdeles – upprepade Gunnar med ett vildt hånskratt. – Hvem vet om man har något sådant der «framdeles»! Det kan vara slut i morgon dag. Gif mig en kyss nu, flicka – eller – – –

– Nej Gunnar – sade Elin bestämdt – det gör jag icke nu. Dessutom så – – gör du hvad du aldrig gjort förr, och jag skäms nästan att säga det, men du – – – luktar förfärligt bränvin.

– Jaså, gör jag det! – sade Gunnar. – Nå ja, gif du mig bara en enda kyss, och jag lofvar dig att aldrig mera smaka bränvin.

– Nej, min gode Gunnar, intet nu, det är säkert, men om du lofvar att aldrig smaka det otyget och håller ord, ett år eller så, så – –

– Ack Elin! – inföll Gunnar. – Tala ej så der om år och framdeles och tocket. Jag tycker alldeles jag står vid mitt slut, vid jordens yttersta brädd, och att hela verlden snurrar rundtomkring mig och jag rundtomkring verlden, och när jag tänker rätt redigt på saken, så gör du rätt när du nekar mig kyssen, för jag lofvade Gud i kyrkan att aldrig fresta dig, aldrig draga ned dig i synd; och menedare vill jag icke blifva ändå, ehvad jag än må blifva, och nu – – – god natt med dig Elin! Håll din hand ett ögonblick på min panna, den bränner som eld och svafvel och pulsarne slå som spikehamrar. Har du varit vid något jernbruk, Elin lilla?

Elin svarade ej. Tyst och gråtande helt sakta, blötte hon en näsduk som hon hade med sig i sjövattnet, och svepade den om Gunnars hufvud, och tog honom sedan i handen och förde honom upp från stranden, bort till höladan, och bad honom gå upp dit och lägga sig. Gunnar gjorde allt, hvad hon bad honom om, och gick med säkra, fasta steg, fast hufvudet var så förbrylladt.

Ingen sof denna natt mer än Abraham och lille Gustaf, af våra sex i Viken, och, när morgonen kom, gick Gunnar sakta in i stugan, tog sin bössa, löste sina hundar och gick åt skogen. Detta var för honom hvad läsning, musik, skådespel m. m. dylikt, som vi «bildade» hafva tillgång på, är för oss när smärta och förtviflan borra sina klor i hjerta och själ, och när vi då vilja försöka att åtminstone med ett palliatif förekomma att svedan icke må kännas så förfärligt. Men likasom dessa medel ofta förvärra det onda, ofta gjuta nytt gift i såret, så återvände Gunnar både denna afton och några flera dertill allt mörkare och mörkare i hågen, från den mörka, dystra, djupa skogen, der höstvindarne luggade furutopparne lika obarmhertigt som Lena luggat Abraham. Alla känslor snarare växte och brusade hårdare, mera lidelsefullt inom Gunnars bröst, än de af tid och ensamhet i skogen lugnades. Kärlek, hat, hämndlust, oskuldens harm öfver falska beskyllningar, blygsel öfver en vanheder, som man icke ådragit sig sjelf, och således nästan en bittrare blygsel, emedan denna känsla aggar mera ett rent än ett fläckigt sinne, vantrefnad i hemmet, det närvarandes obehag och hopplöshet på framtiden, angrepo på en gång och ansatte Gunnars själ från alla håll och alstrade hos honom icke allenast en liknöjdhet för hela lifvet, utan en verklig leda dertill. Han tyckte det var utblommadt, frukten utsugen redan, och nu ville han gerna bortkasta skalet äfven, men detta gick och lefde och tyngde honom i hvar stund.

Med kunskaper och bildning hade han säkert varit bland dessa många utvalda, som när de finna lifvet i lifvet slut, bilda sig ett nytt i inbillningens rymliga sferer, som låta den oroliga anden gunga på fantastiska, blott af honom sjelf rätt förstådda toner, eller veta att framlocka ur duken de bilder, som man fordom drömde sig såsom verkliga, eller som fatta pennan till dessa skapelser, hvilka helt och hållet förmå rycka upphofvet dertill från allt nu, all verklighet, all omgifning, allt ondt, allt plågsamt och ängsligt, som förmå ersätta förlusten af ungdom, helsa, förmögenhet, ro och glädje, locka fram endast ljufva minnen och bortjaga de bittra, breda ett tjockt oegenomträngligt täckelse öfver alla de felslagna förhoppningarne, att de icke mera må blänka fram i hopplöshetens natt, och som – – med ett ord: lefva i luften, i elden, i vattnet, efter lifvet på jorden blef så alldeles för tungt.

Men Gunnar hade ju icke dessa förmågor, som lugna och svalka, under det att de uppspäda de egna känslorna med nya främmande; utan de allra häftigaste lidelser, i sin oförfalskade genuina form, icke bortpoetiserade, bortklagade i sång eller bortrifna i färger, ansatte honom natt och dag, och han sjöng icke ve och förbannelse öfver den varelse, den dämon i mensklig gestalt, som han ansåg vara enda upphofvet till allt hans lidande, utan han svor honom ve och förbannelse; och om någonsin en gnista af fröjd ännu sprakade upp i hans förmörkade sinne, så var det när hans säkra öga riktade mynningen af hans gevär på en sorglöst sjungande fogel i furans högsta topp, och då skottet small och fogeln i nästa ögonblick föll tung och död till jorden, träffad i det lilla hjertat eller det lilla hufvudet, men aldrig sjungande mera, aldrig mer rörande en enda lätt fjäder. Då kände Gunnar något tillfredsställande, som likasom smakade honom. «Så har du skjutit på mig, du niding!» tänkte han då – «och jag var dock lika obrottslig, lika glad och ung, som denna fogel, och din like dessutom! Men sköt du sorg och förderf i min själ, så vill jag skjuta några goda varghagel in i din rödskalle, att du må falla till jorden, som denna fogel, och jag må få stå och se på det, såsom nu.»

Sådana tankar föllo Gunnar ofta in, och om han än vid lugnare ögonblick jagade dem litet åt sidan, infunno de sig likväl allt oftare och oftare, i höstnattens mörker och smärtans långa sömnlösa timmar, eller i mörka skogen, djup, storartad men vild, såsom Gunnars eget sinne. När nu härtill kom att han åt obetydligt, men då och då upplifvade kroppen med en dryck, som väl aldrig förmådde göra honom rusig, utan som han – tvärtom – tyckte vara det enda, som ännu satte något lif, någon spänstighet i alla både själens och kroppens förmögenheter, så kan man lätt tänka sig hurudant hans lynne skulle blifva.

En hel vecka efter den händelserika dagen förgick alldeles enahanda: Gunnar var i skogen tills sent om natten ibland. Motgången hade något qväst Lena, hon var hvarken så ond eller så pockande, som förut, men rustade som fyra, för att med flit och arbete och omtanka taga igen den grufliga förlusten hon ansåg sig gjort. Mor Ingrid satt väl och spann, men det gamla modershjertat följde sonen öfver allt, och led och qved med honom, fast det ej syntes utanpå. Elin arbetade, som en liten myra, om dagarne för Lenas nytta, om nätterne på en klocksnodd och en urdyna åt Gunnar, som hon ville gifva honom när de skiljdes åt, till ett evigt och oskyldigt minne af sig. Ingen kan tänka sig mera än den, som vet det, huru mycken möda, huru många tårar och hur mycken sömnlöshet ett sådant arbete kan kosta en qvinna, men äfven hvilken vemodig glädje, och icke utan sina stora behag, det förmår skänka henne. «Detta skall han se, detta skall han bära, när jag icke mera fins, och derigenom skall han bevara minnet af mig och min kärlek» tänkte hon – och arbete, och vaka och till och med tårar kännas lätta och ljufva, ty hon vet ej att – – skall jag säga ut det – att bland hundrade sådana arbeten blifva åtminstone de nittionio kastade i en skräpvrå, eller bortgifna, eller likgiltigt förstörda, eller – Gud vet bäst hvad, ty Han räknade en gång de goda meningar, och i dem låg dock kärlek, ofta så verklig, så ren, så oändlig kärlek, att Gud väl någon gång, här eller der, återgäldar den arma.

Men denna klocksnodd och denna urdyna skulle hvarken glömmas, föraktas, bortskänkas eller förtrampas af liknöjdhet. Ack! ett helt annat öde väntade dem.

Abraham gick hvar dag fram på dagsverke, och sade hvar qväll:

– Olle och de a’re säger att de’ va’ husbond’, som va’ mästare för den stora stölda, och och att patron sagt ’et, men jag säger att de’ va’ lögn.

Hvarje sådant ord, ja hvarje sådan tanka ökade Gunnars förfärliga agg till patronen, hvilken han ansåg som enda upphofvet till alla hans olyckor, all hans nesa, och Olle blott som ett redskap i patrons hand; och Gunnar kände sig sannerligen skämmas, när han såg någon i ansigtet, öfver blotta tankan att man kunde misstro honom att vara en inbrottstjuf, och det egna rena medvetandet var ej nog, för att låta honom blicka frimodigt in i ögat på hvem som helst. Detta hade Gunnar kanske gjort, om ej hans sinne varit mörkt och nedtryckt af andra sorger och bekymmer, och kanske bidrogo just dessa Gunnars skygga blickar att gifva det ohyggliga ryktet ändå mera fart.

Lördagen, söndagen och måndagen af den första veckan i Oktober var Abraham ej framme på herregården, och man hörde i Viken ej någonting derifrån. Gunnar var, som man det antydt, sällan eller aldrig hemma, och var han det, så satt eller gick han i en jemn oro, blickade mot dörren vid minsta buller, och väntade, snart sagdt med en viss längtan, att man formligt och bestämdt skulle anklaga honom för den der stölden, på det hans oskuld äfven fullkomligt måtte kunna ådagaläggas. Men ingen ting hördes utaf, och hans lynne svartnade för hvarje stund. Tisdagsmorgonen, jemt en vecka efter bränvinsdagen, begaf han sig ånyo ut åt skogen, och ströfvade bort till den vildaste, tätaste del deraf, den blott en enda liten smal gångstig genomskar. På denna hade Gunnar nästan af en händelse kommit. Oktobermorgonen var klar och vacker, Gunnar vandrade tankfull framåt, med en något större last af «eldsvattnet», såsom amerikanska infödingarne så uttrycksfullt kallade sin allra värsta fiende: bränvinet, och med ett ändå dystrare lynne än vanligt. Han gick nu, så der obestämdt tankfull, och såg ned framför sig, då han i en hast, och helt oförmodadt vid stigens krökning mötte en snabbt framåt vandrande person, och man må sjelf dömma om hans känsla, nej, om hans tusental af känslor, då han blickar upp, och – – patron stod, icke som allt jemt förut, i svart inbillning framför honom, utan i klar tydlig verklighet. Hans första rörelser voro att sammanbita tänderna och lägga fingret på hanen af geväret. Patronen stannade äfven tvärt på några stegs afstånd, något litet förbluffad öfver mötet, och icke heller i bästa lynne, som vi väl en gång framdeles få se. Ingen af dem vek åt sidan, gångstigen var för smal för dem båda.

– Hvad gör du här i skogen, min käre Gunnar, och det med bössan i hand? – frågade patronen efter en ögonblicklig men hemsk tystnad. – Du vet ju så väl, som någon, att det är förbjudet, och att jag dessutom icke tycker om det – tillade han med mera varnande än just förebrående ton.

– Tala icke här och nu om förbud och befallningar, din rackare och fähund! – sade Gunnar, och gjorde en rörelse framåt, lika som för att taga patronen i kragen. Här är det jag, som befaller och förbjuder. I denna stund är det jag som är herre och du, som är slaf, och jag skall en gång i lifvet visa dig, hvad en stark arm förmår, när hat och hämnd stärker senorna.

Och härmed närmade han sig ännu mera till patronen, som äfven var en stark och orädd man, fast han genom sina år på långt när icke, hvarken i styrka eller vighet, kunde mäta sig med Gunnar. Men han hade dock den instinktlika och inbillade tro, att hans egenskap af herre och husbonde skulle äfven nu gälla för något, och således vek han ej undan en hårsmån, utan tvärtom gick sin motståndare i förväg, och fattade med ett djerft tag just Gunnar sjelf i kragen, och var stark just emedan han var ganska kallblodig, och gerna skulle sett, till och med i denna stund, att i all godo kunna uppgöra saken med Gunnar.

– Hvad tänker du på, Gunnar! – utropade patronen. – Är du galen eller full, eller ser du icke hvem jag är. Håll mun på dig, och gå stilla dina färde, om du ej vill att jag skall straffa dig efter din förtjenst.

– Hvad vågar du säga! – skrek Gunnar vildt, och tog ett förfärligt tag i patronens strupe. – Hvad pratar du om att hålla mun på mig! Har jag ej hållit den länge nog? Och hvad pratar du om «straff» och «min förtjenst» och slikt dumt tyg! Här är det fråga om att straffa dig, och icke mig, och att du en gång skall få hvad du så länge förtjent.

– Släpp mig! – bad patronen vrålande, men Gunnar släppte icke, utan tog ett nytt och kraftigare tag, hvarigenom patronen helt och hållit kom i hans våld, och när Gunnar det kände, sade han:

– Att på långt håll få jaga en kula genom din röda skalle, och se dig dimpa i backen, som en dödskjuten sparf, det hade varit min lust, men på det hela är du ej värd ett ärligt skott af min goda, hederliga bössa, utan på sin höjd några rapp af henne. – Och härmed satte han sina ord i verket.

Om Gunnar i detta ögonblick ville gifva sin dödligaste fiende en hård minnesbeta eller sjelfva döden, är ej godt att bestämma, och Gunnar visste det icke sjelf, utan lät vreden och hämnden och hatet taga öfver hvarje annan bättre känsla, hvilken likväl säkerligen genast återkommit, hade ej Gunnar hört ett buller likasom af någon, som tungt springande nalkades stället, och således med ett enda kraftigt slag nödgats släppa sitt rof, och – lätt som en hind och bekant med skogen, som en faun, ila åt sidan der han, skymd af skogssnåret, ej syntes för den ankommande. Redan nu vaknade hans samvete och han kände en viss tillfredsställelse af denna, en tredjes mellankomst, som kanske hindrat honom att begå ett mord, och som kunde bistå hans fiende, i fall denne behöfde sådant. Gunnar lyssnade ett ögonblick, och hörde tydligt att den ankommande stannade vid stället der han lemnade patronen, och när Gunnar det hörde (ty se det kunde han icke) skyndade han vidare, och gick med snabba steg vägen hemåt, så att han redan klockan tie på förmiddagen åter var vid Viken. Då han inkom i stugan, var han kallsvettig och underlig till mods, kastade bössan mot sin vana på Abrahams bänk i stället för att hänga upp den, och kände ett smärtsamt styng genom hjertat när den enda lefvande varelse, som fanns inne i stugan – och detta var lille Gustaf – glad och vänlig kom honom emot, sträckte de små armarne och den lilla rosiga munnen åt honom, och med glädjens gropar i de små rödblommiga kinderna, utropade:

– Se falle! goe, goe falle! Välkom! Välkom!

– Jag har icke tid med dig – sade Gunnar, och bortvisade men bortstötte ej barnet. Gossen gick nedslagen sin väg, och styrde kosan till geväret, på hvars lås han började peta med de små fingrarne, upprepande flera gånger: «Hva ä’ de, falle? Hva ä’ de, falle?»

Gunnar hvarken hörde eller såg detta, ty han hade kastat sig på en stol fram vid bordet, stödde armen deremot och hvilade det tunga hufvudet, med de slutna ögonen och de underligt sig korsande tankarne, uti handen. Men då lille Gustaf allt högre och enträgnare upprepade sin fråga: «Hva’ ä’ de? Hva’ ä’ de, falle?» såg han slutligen opp, och – – bemärkte nu först en stor bloddroppa på geväret. En grufligt hemsk känsla genomilade honom, när han hastigt ryckte det laddade geväret från gossen, aftorkade blodet med det närmaste, som fanns till hands, och svarade barnet: «Det är ingenting», då – det ändå var så mycket, ty det var ju barnets egna blod! – – Gunnar var icke i stånd att ej söka försona sin blodsskuld så godt han i ögonblicket kunde. Han tog gossen i sina armar, tryckte honom till sitt beklämda bröst, och sade: «Du lille stackare! Till dig skall jag visa att jag icke är hårdsint och orättvis, och att jag ej vill straffa fädernas missgerning på barnen, ty det tillkommer blott den höge, allsmäktige, efter skriften så säger, men icke oss, syndiga menniskor.» Han smekade länge den lille, och litet lugnad af hans joller, gick han slutligen ur stugan, stannade ett ögonblick vid Elins fönster, och såg henne arbeta utan att hon märkte honom, men gick vidare då han äfven upptäckte Lena inne i rummet. Gunnar kände ett behof af sömn och hvila, som han icke på länge haft, ty hans nätter hade denna föregående tiden varit nästan alldeles sömnlösa, och som han litet skämdes att gå och lägga sig midt på dagen inne i stugan, smög han sakta upp på höskullen, och vi lemna honom der, och låta en temlig god och lugn sömn nedtrycka hans ögonlock och sprida några timmars ro i ett så oroligt och stormande sinne, som hans; ty ho kan veta huru snart, eller om någonsin denna – den lugna sömnens genius, än en gång skulle besöka Gunnar. Hvad vete vi, stackars dödlige? Intet – förr än stunden nalkas.

Medan nu Gunnar sofver denna «lugna sömn», hvilken vi kunde gifva ännu ett epithet om vi ville gå händelserne i förväg, skola vi vända våra steg till Grantorp och med förvåning betrakta huru allting derstädes förvandlat och upplöst sig, eller – såsom man plägar säga – «vridit sig på rosten», hvarmed menas att den tilltänkta söta ölvörten blifvit – – litet sur.

För drängen Olle hade detta alldeles ordagrant inträffat: han hade nemligen, allt sedan Gunnars flyttande från Grantorp, medelst fjesk och ögontjeneri gjort sig till en sort af favorit hos patronen, ehuru denna method ingalunda lyckats hos mamsell Sara; och byggande på detta favoritskap hade han verkligen lyckats att sätta patronen i hufvudet, att Gunnar i Viken begått den stora stölden, emedan en hop små sammanstötande omständigheter tycktes vittna mot Gunnar. Man visste att denne var, som man brukar säga om tilltagsna och djerfva hushållare, mycket om sig, hade vidlyftiga planer och stora företag, syntes än här, än der, och var qvickare, förslagnare och fintligare än de flesta andra. Men Olle märkte äfven att, ehuru hans husbonde verkligen började misstänka Gunnar, ville han dock icke uppenbart anklaga honom, innan han hade någorlunda säkra bevis, men dessa voro ej goda att få, och medan man funderade på dessa, vann Olle tid, och det var honom af största vigt. Imellertid hade Olle hoppat i galen tunna, när han visat länsmannen till Viken, patronen ovetande, ty när länsmannen återkom från sitt beslag, förtäljde han saken för patronen, men måste äfven medgifva, efter vittnen derpå fanns, att man ej kunde se ett enda spår till något af det stulna, ehuru länsmannen snokat öfver allt, utan att dock förråda sina misstankar, emedan han visste att patronen ej ville det, innan man hade lagliga bevis. Han måste intyga att bränvinet var nybrändt och färskt, och icke af patronens gamla årsförlag, och att ingen tröskad säd syntes till.

Patronen ref sig bakom örat, och visste ej huru han ville. Så förgingo alla dagarne i den veckan då beslaget varit i Viken; men lördagsafton, då patronen började språka med sin syster, mamsell Sara, och yttra misstankar på Gunnar (i hvilka Olle alltjemt stärkte honom, försäkrande att Gunnar och Lena nog vore så slugt folk, att de skaffat undan det stulna och ej hade det i Viken) då blef den gamla heders-mamsellen verkligen ond, tog bladet från munnen och försäkrade sin broder, att hon långt förr misstrodde denne Olle sjelf, och bad honom (patronen) kalla upp rättaren, en äldre, ärlig och klok karl, samt fråga och rådgöra med honom heldre än med «den otäcka Olle, hvars uppsyn jag aldrig kan lära mig att fördraga» – slutade mamsell Sara. Patronen, som ofta nog brukade rådfråga sin syster, och sedan följa hennes råd, emedan han alltid funnit sig väl deraf, kallade således på söndagsmorgonen upp rättare-Anders och frågade honom på samvete om hans tanka hvad stölden beträffade.

– Med förlof – svarade rättare-Anders – så efter patron just spör mig, så kan jag uppriktigt och på mitt samvete säga, att jag tror Gunnar i Vika vara så oskyldig i stölda, som det barnet, som föddes i natt, och Bengt likaså, fast jag hört Olle till och med glunka på honom.

– Ja, men Bengt var ju borta den natten, som stölden skedde – invände patronen.

– Med förlof, det va’ ena stor lögn – svarade rättare-Anders bestämdt. – Jag vet nog att Olle sagt det, men fälle låg Bengt in åt väggen i samma säng, som jag, den natta, båd’ när vi la’ oss om qvällen och när vi steg opp om måron, och midt i natta med. Men han va’ borta en söndagsnatt här omsistes, och dansade och rogade sig i ena lekestufva, och så en gång va’ han sta’ och hörde på predike-tösera, men det ena va’ före och det andra va’ efter stölda.

– Nå, men hvad tror du om sjelfva stölden? – frågade patronen vidare; men efter en liten stunds tystnad, under hvilken han sjelf börjat begrunda Olles envisa insinuationer. – Ty nog hör jag, att du fritager Gunnar och Bengt, men du måste väl då ha’ din tro på någon annan.

– Med förlof, den behåller jag för mig sjelfver.

– Ja, men det är orätt och illa gjordt, när husbond-din frågar dig i enrum.

– Ja, men med förlof, så anser jag illa gjordt att yttra lösa misstankar på folk, och bevis har jag väl just intet på den jag misstror.

– Och det är? – frågade patronen.

– Ja, de’ ä’ just det jag intet vill säga, för jag kan misstaga mig, så väl som en an’.

Men nu började patronen att helt allvarligen föreställa sin tjenare, huruledes han vore skyldig och pligtig att säga sin tanka till sin husbonde för att låta denne komma tjufven på spåren, om saken befanns hafva sin riktighet; och misstog sig åter rättare-Anders, så var ju intet ondt skedt, om den, på hvilken hans misstankar fallit, kunde uppdaga sin oskuld.

– Ja, men det ä’ ändå intet roligt, antingen han ä’ skyldiger eller intet skyldiger, att vara den, som anklagar en kamrat – yttrade rättare-Anders betänkligt.

– Roligt är visst ingen ting i denna saken – sade patronen – men om du vill säga mig hvad du tror, så vill jag deremot lofva dig, att ingen dödlig skall få veta hvarifrån jag har min kunskap, utan skall jag då göra mina forskningar sjelf, och du skall icke stanna i sticket, hvarken om du anat rätt eller orätt.

– Ja, se lofvar patron mig det, och det alldeles för säkert – sade rättare-Anders – så ska’ jag säga patron, att de’ ä’ flere som sett Olle sällskapa med den deringe Rönn, som slarfvar litet med mureri, och som varit pionär på Carlsborg, och som har försvar te’ Ringbergs, och går der och drifver. Och han va’ på mark’en på Kampavall och sålde säd der, och hade Ringbergs ökar, men alla vet nog, att Ringberg ingen säd har att sälja, och skröpligt godt om bränvin lär han, Rönn, hafva der borta te’ Ringbergs, och det har Olle med, för hans veckebutelj ä’ full hvar evelig dag, och ändå super han och trakterar jemt. Och penga’ har han ock te’ å svänga med, som han sagt sig fått på sin lön.

– Jo visst! – utropade patronen. – Och detta har ingen kunnat sagt mig förut; icke förr än jag skulle fråga derom sjelf – tillade han i något förebrående ton.

– Ja, den som går obedd till, går otackad derifrån – svarade rättare-Anders – och den, som springer sta’ innan han tillfrågas, den kan lätt misstänkas att vilja förvrida syna på folk.

– Jo, jo – sade patronen – det lär väl vara händelsen med Olle, fruktar jag. Och tack ska’ du ha’ nu för din upplysning; nu skall jag väl sjelf söka att leta ut sanningen, om den sitter aldrig så långt inne.

Hvarken på söndagen eller måndagen låtsade patronen om någon ting, utan bara observerade Olle helt noga, och såg flerehanda saker, som gaf honom anledning tro, att rättare-Anders ingalunda misstog sig. Tisdagsmorgonen helt tidigt kallade han upp Olle i ett aflägset rum, stängde dörren, och, utan alla vidare preludier, tog han fram en dugtig rysk kantschouk, och lofvade Olle deraf, om denne icke bekände allt hvad han visste om stölden; «ty» – sade patronen – «jag är ledsen vid ditt glunkande på Gunnar i Viken, och börjar hafva mina stora anledningar tro, att du dermed bara velat slå mig dunst i ögonen.» – Olle, feg och strykrädd, nekade väl i början, men vid första rappet började han bekänna något, och vid det andra – mera, och alltsammans hellre än att taga det tredje. Han och Rönn hade nemligen, dagen före marknaden, begått stölden, och Rönn hade der på färsk gerning försålt säden, men allt bränvinet hade de ännu qvar, der borta te Ringbergs, utom litet som Olle hade i en kruka, hvilken var gömd på ett ställe, som Olle uppgaf, på sjelfva herregården.

Patronen sade nästan ingen ting till Olle, sedan denne bara bekänt, utan skyndade sig blott att stänga in honom väl i det samma rum, der de voro, till hvilket patronen tog nyckeln, och skyndade ut på färsk gerning, för att hos Ringbergs genast få reda på Rönn, innan denne kunde hinna att blifva underrättad af Olle om saken och taga sina mått och steg; ty patronen var nog så slug att han förstod, att Olle skulle neka till alltsammans, om ej vittnen och lagliga bevis kunde anskaffas. I största hast sade han således till rättar-Anders, att taga ett par andra karlar till med sig, och gå bort i trakten af Ringbergs, för att vid patronens första vink kunna inställa sig der. Sjelf ville patronen gå allra ginaste vägen genom skogen, och det var just på denna färd han råkade Gunnar, både till sin och Gunnars ofärd.

Olle, allena och innesluten i det der aflägse rummet, började redan genast att ångra sin dumma feghet och strykräddhet, som tvingat honom att bekänna sanningen, hvilken annars af intet annat än hot eller mutor kunde lockats ur honom. Men han började äfven visligen besinna, att han varit allena med patronen, att ingen tredje hört hans bekännelse, och att, kunde han bara komma ur dennes klor, så kunde han äfven neka till alltsammans; och nu var hans största fruktan, att patronen skulle få rätt på Rönn, och äfven få sanningen ur honom, och som Olle förmodade, att patronen skickade efter Rönn, lika som visste han af ingenting (ty Rönn hade några gånger varit behjelplig med mindre maktpåliggande murning, hvaruti han fuskade något), så var nu Olles ifrigaste önskan att slippa ut och kunna få förekomma, att Rönn någonsin kom fram till Grantorp, ty all annorstädes trodde Olle, att Rönn vore fri för annan åtgärd af patronen, än genom lagen, och för den kunde man nog värja sig, menade Olle, medelst ihärdigt nekande. Han såg sig om, och upptäckte snart och med stor fröjd, att han genom fönstret ganska lätt kunde skaffa sig ut, medelst ett tåg, som händelsevis befanns i rummet, helst detta ej låg särdeles högt från marken, fast Olle var en stackare i hoppning, lika som i allt annat. Inom några ögonblick, dock icke utan en viss hjertebank under den korta hängningsprocessen, var Olle på terra firma, och på två fötter, hvilka aldrig voro så snabba, som när de voro stadda på flykt för någon fara. Med dessas tillhjelp skyndade han således så fort, som möjligt, men som han ändå skulle springa tätt förbi det gömställe, der han hade sin älskade afbild: bränvinskrukan, motstod han ej att titta efter om den stod der ännu, och då han till sin fröjd fann henne orörd, satte han den till läpparne och drack väldiga tag, samt sprang sedan, så fort sig göra lät, och var just den tungt springande person, som jagade Gunnar från sitt förehafvande med den stackars patronen, hvilken i sjelfva verkligheten var långt mindre förtjent af Gunnars gränslösa hat och ovilja, än denne någonsin kunde föreställt sig, ty hvarken i bränvinsbeslaget, eller i Elins städjande hade han det ringaste haft sitt finger, och lika oskyldig var han i utspridandet om misstankar på Gunnar hvad stölden beträffade; men man måste ursäkta Gunnar på sin sida, om han trodde allt detta, och om han trodde, att den, som kunnat göra honom så mycket ondt i ett, äfven kunde det i allt annat.

Men nu låg Gunnar och sof denna nästan lugna sömn, der uppe på höskullen. En art af reaktion hade föregått hos honom. Hämndbegäret, det hittills oupphörligt växande, det var nu mättadt, och besynnerliga anderöster sade Gunnar under sjelfva sömnen, att den hämnd han kräft, till någon del varit orättvis och förhastad. «Huru väl» – tänkte han, allt under detta sofvande tillstånd, som i stora ingripande stunder af lifvet, blott är en oafbruten fortsättning af det vakande – «huru väl att jag icke sköt honom en kula för pannan eller tvärs igenom bröstet, utan blott gaf honom en dugtig minnesbeta af mig, ty något, och mycket ändå, bör han hafva för allt hvad jag lidit och lider för och genom honom».

Efter en tre timmars oafbruten, fast drömfull sömn, vaknade Gunnar, gnuggade sig i ögonen, trodde i första ögonblicket, att alltsammans, mötet i skogen, den tredjes mellankomst, allt – med ett ord, blott var en liflig, genomlefvad dröm. Han ville så gerna tro det, men – – småningom delade och spred sig den nimbus, som sömnen dragit omkring själen, sanning och dröm skiljde sig noga åt, och stodo nakna vid hvarandras sida, lika nog, men äfven med sina betydliga olikheter; ty sanningen var och förblef – – sådan den var, och drömmen hade fogat sig in i Gunnars nuvarande tänkesätt, hvilket – förvånande nog – var vida lugnare och fredligare än förut. Gunnar tyckte sig åtminstone slutat ett stillestånd med lifvet, ville ej bekriga det från alla håll, utan afvakta hvad det kunde hafva att bjuda i försoning. Han började – allt qvarliggande der uppe på höskullen – att noga genomgå morgonens händelser, och svor till, vid tankan på det myckna bränvin han före utgåendet förtärt, och som gjorde att hans minne i åtskilligt var dunkelt nog, ty han var icke i stånd att sjelf kunna redogöra för sig, om han slagit patronen mycket, eller litet, eller alldeles obetydligt. Hans sinne hade i detta ögonblick varit i sådan gäsning, att hvarje måttstock gått förlorad, och öfver hans minne hade lagt sig ett töcken, som Gunnar suckande tänkte att tiden får bäst skingra.

I denna sinnesstämning reste sig Gunnar slutligen upp, kände sig tung och ruskig, men föresatte sig att slå bort alla dessa känslor, och ingick sent omsider i stugan. Lena, som trodde honom nu först vara hemkommen, bjöd honom mat och bränvin. Gunnar antog det förra, men afslog med stor vedervilja det andra, och den tanken framstod för honom, klar och redig, att alla de ögonblick af sitt lif, som Gunnar ångrat, hade alltid varit, mer eller mindre, fuktade af – – «det leda bränvinet». Gunnar försvor det nu för evigt, fast tyst inom sig, åt med nästan bättre smak än förut på länge, och – – af en besynnerlig motsägelse i mennisko-naturen, var ovanligt vänlig och blid mot alla, samt tog – för allra första gången i Lenas närvaro – lille Gustaf upp på sitt knä och gaf honom af sin sena middagsmältid. Men rörde sig något, hördes minsta buller, så såg han väntande och med en viss oro åt dörren, lika som anande att någon – han visste ej rätt hvem, skulle komma och säga något – han visste ej rätt hvad. Han gick imellertid ut, arbetade friskt några timmar, och när dagen var slut, samlades alla husets hjon i stugan, utom Abraham, som ännu icke var kommen från herregården, der han om dagen gjort dagsverke. Lena förundrade sig mycket åt att han dröjde så länge, men Elin, glad att se Gunnar vid så pass drägligt lynne, tänkte ej derpå, utan satt bara i ett mörkt hörn af stugan, fördjupad i åskådandet af denne man, som hon så gränslöst älskade, som hon snart icke mera skulle se, och som, då och då, äfven kastade på henne en lång, rakt ur hjertat kommande blick, som sade Elin vida mera än alla ord det kunnat, och som kom hennes eget hjerta att häftigt slå, och hennes ögon att fyllas af ovillkorliga tårar. Då såg hon ned, då såg äfven Gunnar ned, men vexlade sedan sina blickar mellan Elin och dörren, samt sade äfven ett par gånger: «Det är obegripligt att Abraham aldrig kommer! det är redan alldeles nedmörkt!»

Och nedmörkt var det. Månens tid var nu om mornarne, och den enda upplysning, som bestods i stugan, var från riset i spisen, hvilket Lena konstmessigt lade så, att det skulle räcka till för aftonen. Men det var mest utbrunnet, då snabba steg hördes, ja – så snabba att alla lyssnade, alldeles icke anande, att Abraham någonsin kunnat satt sina tölpiga ben i en sådan presto-takt, och Elin var ej i stånd att hålla sig för skratt, när – till allas förvåning – Abraham dock var den, som störtade in i stugan, likasom jagad af något osynligt. Han slog väl igen dörren om sig och såg sig förfärad bakom.

– Nu har Abraham varit ute för gasten – sade Elin skämtande, ty Abraham hade sprungit, så han flåsade och kunde ej få ett ord för sig.

– Hva’ katten har du gjort så länge? Nu får du iskall gröt, och hvarför kommer du nu rännande, som en kesande oxe? – frågade Lena, och lyste med en risqvist på Abraham, som var likblek.

– Nå, så svara då en gång! – sade Gunnar med djup och litet ihålig stämma.

– Håsch! ja’ kan intet! Håsch! jag ä’ så andtruten! Håsch! jag blef så danner! Se! jag mötte’n när de kom med ’en! De ha’ lett hele da’n. Men nu fick de rätte på ’en, för Olle ä’ alldeles ifrå’ sig af fylla, och de kan intet få’en nökter, fast de doppat’en i brunn. Håsch! jag ä’ så trötter och hongrig så – –

– Åh så tala då ett ord med sammanhang, din fårskalle der – sade Gunnar, och Elin såg att denne var likblek och att läpparne darrade och ögonen gnistrade, och mor Ingrid bemärkte det ännu tydligare.

– Korsch! de’ ä’ intet så godt te å predika, når en ha sprunget så! – genmälte Abraham och hemtade ånyo efter andan.

– Jag hade minsann lust att predika dig på örat – sade Gunnar – och gör det äfven om du ej talar ordentligt, så folk kan begripa dig. Hvem var det du mötte, som de kom med? Svara då!... för annars knäpper det.

– Korsch! de’ va’ ju patron, vet jag! – svarade Abraham brådstörtande och rädd vorden om sina fyra tums långa öron.

– Hvar hade han varit?

– Korsch i skogen, vet jag!

– Kom han nu först gående derifrån?

– Korsch i alla da’r, intet kan ett lik gå! Han ä’ ju döer, vet jag.

– Död! – ropade alla – utom Gunnar.

– Är han död! – sade slutligen Gunnar med ändå djupare och håligare röst.

– Ja varsch! som en sten – svarade Abraham.

– Hur har han dödt? – frågade mor Ingrid, den enda som rätt hade sin fattning, ty Elin var ännu så ung, att hon lätt förlorade den, då hon hörde någon vara död, som hon så nyss sett lifs lefvande, och Lena och Gunnar hade hvar sina orsaker att förstummas.

– Olle har slaget ihjel’en i skogen – svarade Abraham.

– Olle! – genmälte Gunnar häftigt. – Hvaraf vet man det?

– Jo, se Olle kom ren i förmiddags rännande som en ursinnig te’ Ringbergs, och frågte efter Rönn, och sa’ att nu va’ de’ ingen fara för dem, för nu hade han fått hva’ han behöfde, och låg ihjelslagen i skogen.

– Hvilken han? – frågade mor Ingrid.

– Korsch patron, vet jag!

– Hvad hade Olle att göra med Rönn – frågade vidare mor Ingrid, tilläggande med någon ovilja: – Du talar, så ingen kan begripa dig.

– Korsch i allan da’r! De’ ä di som har stulet fram på herregåln i andra vecka; nu vet alla det, och Olle drack ut ett helt halfstop med brännevin i glädjeruset, när han kom te’ Ringbergs, och sjöng och svängde med patrons röda sedelbok, som va’ många riksdaler i, och sa’: «Nu ligger han döer i skogen Gudskelof! och kan intet mera hota en med stryk!» – För se Olle hade fått huda full med stryk af patron på måron, för att han skulle bekänna sanninga, och va’ derför arg på patron, och derför slog han ihjel’en, fast han sa’ att patron låg re’n döer när han kom. Men se de’ ä då ingen så dum och tror på, för han va’ blodig båd’ på händer och kläder när han kom till Ringbergs, och svängde med hans sedelbok, och va’ så glad för den. Men Ringbergsa, ho’ förstod nog hufvert de’ va’, och att Olle talte om’et i fylla, och ho’ va’ rädd att de skulle komma med i’et, och derför smög ho’ ut, och rände i rappet sta’ till länsman och angaf Olle, och när länsman kom, så låg Olle och sof som e’ so, och då blötte di’en och doppa’n i brunn för han skulle vakna, och de skulle få veta något om hvar patron låg, men Olle vakna intet, utan nu har de letat hele Guds da’n i skogen, för ingen kunde tro att han låg durk på sjelfve gångstigen, bort vid gråbergen, men der låg han, och der fann di’en nu i sene qvällen, för de va sta’ med lykter, och jag blef så dann när jag mött’en, och hade så när aldrig tords gå hem.

Gunnar hade icke afhört allt detta. Han var utgången i mörka natten.

– Ja, du gick icke heller – svarade Elin, när Abraham slutat – utan du sprang så fort du kunde. Du trodde väl att den döde patron va’ efter dig, stackars Abraham!

– Ja, jag va’ skröpligt rädder – genmälte han, men sväljde redan sin andra grötsked.

Lena gick och teg, samt såg bort åt lilla Gustafs vagga, de gossen sof barnens englasömn med liljedrömmar.

Elin gick litet hemskt stämd in till sig, och man skulle gå till hvila; men Gunnar kom ej, och stugudörren måste således stå öppen, ehuru Abraham proponerade att stänga den och lofvade att vakna när Gunnar kom.

– Du vakna! – sade Lena – ja förr vaknade skåpet der borta i vrån. Du vet väl hur du ska’ ruskas. Nej, släng dörrn, så ska jag passa på sjelf.

Lena visste nog att hon ej kunde sofva. – Gunnar kom dock icke.

«Visshet! visshet måste jag hafva» – tänkte Gunnar, med en förfärlig dämonstanka till påkörare, och han ilade genom skog och natt, som hade han varit jagad, och stod inom några korta ögonblick vid drängstugudörren på Grantorp. Der hade ingen lagt sig, och ingen blef förvånad öfver detta Gunnars uppträdande vid ett dylikt tillfälle, då allas nyfikenhet och berättelselust, hemskhet och förfäran, voro spända till det högsta. Han träffade snart Bengt, och denne märkte icke ens huru blek den frågande var, utan gaf Gunnar helt redigt alla de upplysningar, som Abraham så förfärlig rört omkring.

– Men hvaraf vet man med säkerhet, att det var Olle som ... som ... som var hans rätte baneman? – frågade Gunnar.

– Åh! Herre Gud! det ä’ intet svårt att veta – svarade Bengt. – Stryk hade han fått på morgonen, för att fås till bekännelse om stölden, och instängd hade han varit, fast han brutit sig ut, och blixtfull var han, och Gud vet bäst hur det burit till när de råkades i skogen, ty Olle ä’ så elaker, och en så’n inpiskad skälm, som du väl vet, att hans elakhet ersätter hans feghet, och aldrig tror jag han slagit ihjel patron i brådskilnad, utan jag tror han kommit sakta efter’en och öfverfallit honom bakifrån, så att patron aldrig märkte’n, ty nog hade patron skett rätt med en sådan skråe som Olle, och patron lär ha’ ett sår i hufvudet som af något jern, och Olle lär ock haft en stor fönsterkrok, eller hvad det var, i fickan, utom patrons vanliga röda taskbok, som Olle äfven hade, när han kom till Ringbergs.

– Hvem har angifvit honom? – frågade Gunnar.

– Det har Ringbergskan gjort. Så snart Olle lade sig, och det gjorde han straxt, ty med ett fullt halfslop bränvin till ökade han sitt rus och döfvade all den vånda man väl ändå måste hafva, då man dräpt en menniska; eller hur, du Gunnar?

Gunnar svarade intet, men hvad han tänkte ... och det vet Loke och den, på en gång lyckliga och olyckliga skalden, i hvars själ hvarje tjusning, hvarje lidelse, afspeglar sig lika troget.

Gunnar hade fått veta nog. Han vandrade med centnerstunga steg hemåt, och gaf alldeles ingen uppmärksamhet åt den rysliga hemskhet, som i höstnatten omgaf och rådde på det gamla ödsliga Grantorp, inom hvars gråa, erfarenhetsrika murar den siste egaren i en aflägsen tornkammare slumrade den eviga sömnen, (om ... lugn eller orolig, man vet det icke; Gud och mannens samvete veta det allena) och der gamla mamsell Sara fällde heta sorgetårar öfver att hon sett så hemskt och så plötsligt ryckas bort det enda stöd hon i lifvet egde, denne broder, som – vi hafva sagt det mångfaldiga gånger – hvarken var rätt god eller rätt ond, utan just en af våra vanligaste patroner, sådan en god syster kunde hafva rätt kär, emedan hvarken syskonkärlek eller någon kärlek här på jorden mätes med något fullkomlighetsmått, utan med det älskande hjertats mer eller mindre egna elasticitet.

Gunnar gick, och hans skugga smög lång och svart honom i hälarne, och båda försvunno ibland i kolmörker, ty månan var ännu vid midnattstid endast i uppgående, och stora tjocka moln bäddade stundom ned den, redan i förhand.

I stugan vid Viken rådde imellertid en stum oro, och ingen mer än lille Gustaf sof godt, ty, rätt som det var, for Abraham upp i sömnen, hofverade med händerna och ropade: «Nej, nej! För Jesenam skull kasta’n intet på mig! Jag vill slätt intet ha’en! Bär’en åt kyr’gåln!« Och en annan gång skrek han plötsligt till i sömn: «Tvi! han tittar och blänger, fast han står lik!»

– Ska’ intet svärmora gå och lägga sig? – sade Lena, som af oro gick fram och åter i stugan, tittande genom alla fönster, till den gamla mor Ingrid, som – äfven af oro satt tyst och sammankrupen, med hufvudet i händerne borta, i stugans allramörkaste vrå, hvilken likväl i denna stund ej var mycket mörkare än de andra, ty endast några små svartnade kol glimmade då och då oroligt upp i spisen och gåfvo sig i fejd med ett eländigt månsken. Stormen tjöt utanför och stugans fönster skallrade äfven af oro. Gumman Ingrid gick tyst och lade sig, enligt Lenas uppmaning; men långt ifrån att hon sof! Nej, hon låg och tänkte på så mycket, och bland annat på den der lilla blodiga trasan, som legat i stugan den föregående förmiddagen, och som lilla Gustaf stått och lekt med när hon kommit in. «Har du gjort dig illa, barn lilla?» hade den gamla häpet frågat. «Nej, famora» – hade gossen svarat. «Falle torka’ bössa med lappen.» – «Är falle redan hemkommen från skogen?» hade hon vidare frågat, och lilla Gustaf hade svarat «ja», men deremot «nej» på den frågan, om falle haft några foglar i skjutväskan.

När Elin om aftonen kommit in i sin kammare, hade hon heller icke lagt sig, utan satte sig i fönstret, såg ut i mörka natten, der Gunnar var ute och sträfvade, och funderade på hvad förändring i hennes eget lilla öde, denna «döda patron» kunde åstadkomma. «Kanske blir det ingenting utaf nu med hela tjensten der framme på herregåln», tänkte hon, «kanske slipper jag alltihop, och får stanna qvar här!» Och hon drog en så lätt och glad suck, men ryste efteråt vid tankan, att ett rysligt mord var orsaken till hennes fröjd. För att blidka den onda dämonen, bad hon ett halfhögt «Fader vår» för den döde, men lyssnade under tiden, om ej Gunnar skulle återkomma, och kunde ej begripa hvart han tagit vägen, så i kolsvarta natten, och för att Elin ej rätt tänkt på sitt första «Fader vår», ej rätt på den aflidne som hon ville bedja för, bad hon ännu ett för patron, och sedan ett för sig sjelf, och sist ett för Gunnar, men det var varmast.

Lägga sig kunde hon dock icke, utan sittande i fönstret förblef hon; men när natten led framåt, sjönko hennes armar ned mot fönsterkanten, hufvudet lade sig öfver dessa, och snart slumrade Elin, men lätt och oroligt, färdig att vakna i hvarje ögonblick och af minsta knäpp.

Men för Lena blef slutligen «stugan för trång», hon måste ut i kalla nattluften, ut och lyssna om ej Gunnar hördes återkomma, ty hon anade nog hvartåt han styrt kosan. Klockan hade nyss surrat sitt ett-slag, månan var alldeles gömd bakom moln, men stormen dansade med skog och sjö, så att grenarne brakade och böljorne hoppade högt upp på stranden, likt unga, oroliga flickor, och vågorne knotade och mullrade, likt gamla ängsliga mödrar, långt ut i sjön. Löf och qvistar yrade rastlöst omkring, Lena stack händerne under förklädet, ryste och skallrade tänder, och lyssnade ändå, men for förskräckt åt sidan då en uggla helt nära henne berättade sitt ohyggliga «klähvitt.» – «Tvi, din skråe!» utropade Lena halfhögt, blef litet varm om öronen, men blef straxt kall igen, och brydde sig sedan icke det ringaste om ugglan, utan bara lyssnade. Slutligen hör hon steg. «De äro manliga ... de äro Gunnars, men de äro ojemna ... de äro icke Gunnars.» Lena kände Gunnars steg. Kärleken, hur dålig den är, har dock fin hörsel. «Det är Gunnar! Är det Gunnar? Nej, det är intet Gunnar! Jo, det är Gunnar!» Så hade Lena hunnit tänka flera gånger, då den kommande ändteligen var henne helt nära, och hon utropade: «Är det du, Gunnar?» – Systrarne hade understundom snarlik röst, helst när de halfhviskade.

– Är det du, Elin? svarade Gunnar med en röst, så blandad af ny glädje och gammal smärta, att den nästan lät häpen.

– Nej, jag är det – svarade Lena, nu för mycket sysselsatt med andra tankar att hafva rum i sinnet för någon svartsjuka. – Det är jag, käre Gunnar – tillade hon vekare än vanligt. – Jag kunde ej bli’ stilla längre i stugan. Hur är det nu, allt?

– Jo – svarade Gunnar ihåligt – han är ... död.

– Död således! – upprepade Lena långsamt, och tårarne kommo sedan.

– Gråt icke, Lena – sade Gunnar – jag skall nog arbeta för Gustaf.

– O du engla-menniska! – sade Lena, alldeles mjuksinnad vorden, och föll Gunnar snyftande om halsen, och Gunnar sköt henne för första gången icke ifrån sig. Gunnar hade ett behof af att sona något, försona sig med någon. Men Lena – – hon kröp snart åter in i sin hvardagssjäl, som ett ögonblick gifvit vika för hjertat, ty detta är ondt hos ingen. Ettdera fins det icke, eller är det godt, och ett ondt hjerta betyder detsamma som ett vacuum, der hjertat skulle sitta.

– Herre Gud! – utbrast hon högt gråtande – hur ska’ det nu gå med oss! Må tro jag fick vackra styfrar då och då af honom, och han lofte alltid att Gustaf skulle få gå i skolen, och läsa sig te’ prest, men se, nu står det ej till.

– Fick du pengar af honom? – sade Gunnar med en blandning af harm och smärta, men ändå utan all vrede.

– Ja visst! Mången herrans gång! – snyftade Lena, som nu tyckte gärdet vara uppgifvet och hon intet mera behöfva spara Gunnars finkänsla. Detta sednare hade hon väl aldrig redigt tänkt, men ändå gjort, ty den obildade handlar ofta långt finare än den förmår tänka, då den bildade deremot ofta gör fullkomligt motsatsen.

– Huru skulle vi kunnat hjelpt oss så bra dessutan? – fortfor Lena – jo varsch! mången tvåa och trea banko fick jag då och då, och det gick båd’ till dig och andra än lille Gustaf, fast jag aldrig tordes tala om’et för dig eller svärmora.

Gunnars hjerta sammanpressades, och – besynnerligt nog – han, som skulle rasat öfver dessa ord för ett par dagar sedan, han, som skulle afskytt Lena för denna låghet, han – – ömkade henne nu i sin själ, och sade tröstande:

– Gråt intet så, kära du Lena! Vi ska’ nog arbeta. Jag ska’ hädanefter arbeta som sju, och du vet hvad jag kan när jag vill, och Gustaf ska’ nog bli prest ända.

– Ack min Gud! hva’ du ä’ gullgod! – utropade Lena än en gång och slog armarne omkring Gunnars hals, och drog honom med sig in i stugan.

Men ingen af de två hade tänkt på, att de under detta halfhviskande, hemska samtal stått tätt invid Elins fönster, som låg åt stugans gafvel, nära nog vid hörnet, der Lena stått och väntat Gunnar.

Huru många besynnerliga ord hade ej Elin nu hört, ty hon vaknade ur sin lätta slummer på fönsterkanten, redan när ugglan skrek till, och hade då ryst flera gånger när hon dessutom mot den mörka himmelen såg något ljust, som ofta skymtade förbi fönstret, och som var ingenting annat än Lena. Men så snart denna ropade: «Är det du, Gunnar?» kände Elin igen hennes röst och förstod sedan allt, utom allt det som hon icke förstod, af detta gåtlika samtal, och i denna hemska natt borrade svartsjukan för allra första gången en af sina hvassa klor i den unga Elins förut af idel kärlek uppfyllda, hjerta. Hon hade hittills alltid med djup smärta tyckt sig finna, att Gunnar icke, alls icke älskade Lena, han hade ju till och med sagt det sjelf. Och nu! – nu gjorde han det dock! Han hade då ljugit för Elin! Han älskade ömt sin maka! – Så tyckte Elin åtminstone nu, och medlidandets honung förvandlade sig i svartsjukans bittra malört, och Elin grät och fann sig allena, allena i verlden, och nu allena med ord, som hon ej kunde förklara eller fråga om, tankar, som hon ej kunde reda, ty icke visste eller fattade hon, att hon afundade Lena Gunnars kärlek, hon kände det blott och led deraf, – – led, harmades, grät, ångrade och förtviflade – – ömsom. Slutligen kastade hon sig ned på sin bädd, förgråten och genomkyld, ty – för att lyssna bättre på Gunnars återkomst hade hon haft sitt fönster stående på glänt hela den kalla Oktobernatten, samt legat, varm och upprörd, lutad mot dess kant. Mot morgonen somnade hon slutligen och vaknade sent, men i full feber.

Denna morgon hade annars icke många vaknat af dem, som legat och sökt hvila under natten i den lilla torpstugan. Mor Ingrid hade aldrig somnat, icke heller Gunnar eller Lena. Men tysta lågo de alla, och stora hvälfningar föregingo tyst inom dessa trenne menniskobröst. En outsägelig ångest och fruktan hade bemäktigat sig den gamla modren; en isköld, en art af förstockning och känslolöshet – – den unge sonen! Han älskade icke mera Elin med denna brinnande, allt förtärande låga, han hatade icke mera Lena med denna förfärliga afsky, han föraktade icke mera den fånige Abraham. Det var så mycket inom honom som hade jemnat sig, sämjat sig. Bränvin och hvarje rusgifvande dryck hade han för evigt afsvurit. Alla hans häftigare lidelser lågo domnade, som hade de varit döda. Han hade blott ett mål i lifvet (om lif blef honom beskärdt), en håg, en böjelse: han ville uppfostra lille Gustaf, och uppfostra honom väl, och derför arbeta natt och dag, lefva och andas.

Hvad Lena angick, så hade motgångarne och de felslagna förhoppningarne redan förut betydligt späkat henne, och det dagliga umgänget under samma tak med goda, renhjertade menniskor något litet smittat och inverkat äfven på hennes styfva sinne. Det onda hade visst borrat en djup afgrund i hennes själ, men denna afgrund var dock icke alldeles bottenlös, utan kunde möjligtvis ännu fyllas med något godt. Detta hade dock långt ifrån icke inträffat ännu, men på nedersta botten rörde sig likväl redan några nästan goda känslor: hon såg icke mera med ilska och förtrytelse, att den gamla svärmodern ännu gick och lefde, fast döden tycktes vandra jemna steg med henne. Några ljusa, klara, rena gnistor af tillgifvenhet och aktning för sin make började att höja sig ur den mörka eld, hvaraf hon brunnit för honom. En slumrande syskonkärlek började äfven sakta vakna, midt ibland afund och misstroende, till Elin. Någon gång kastade hon till och med en medlidsam, halft mensklig blick bort på den stackars Abraham, hvilken hon förut ansett och handterat alldeles som ett kreatur, hvilket ej har annan förtjenst än sin dragningsförmåga, och i sin moderskärlek till lille Gustaf, hvilken förut endast varit varginnans ursinniga djuriska tillgifvenhet för sitt yngel, började hon blanda smulor af förnuft och eftertanka.

Med dessa ord springa vi väl tiden något litet i förväg, och sqvallra i förtid om hvad den bringar, men som hvar sak ändå alltid har en början, fast många deraf aldrig tyckas hafva något slut, så kunna vi säga, att ofvananförda sinnesstämningar hos Gunnar och den gamla modren togo sin början från denna oroliga natt och den föregående dagen, men icke så egentligen hos Lena, ty hon hade redan känt sig qväst och börjat ödmjuka sig i sitt sinne allt sedan den der fasliga bränvinsbeslagsdagen, som förstörde så många af hennes ljufva drank- och bränvinsförhoppningar, och för resten under denna sednare tid, då patronens misstankar på Gunnar gjort honom mindre frikostig än förut.

Så snart morgonen grydde på den gråa och fuktiga Oktoberdagen sprang Gunnar från sitt hviloläger, kastade på sig kläder, väckte Abraham och skyndade till logen, der han sedan oafbrutet hela dagen tröskade med flerdubbel mannakraft.

Mor Ingrid satt dyster vid sin rock, och hjulet gick tungt och långsammare omkring än vanligt.

Lena sprang nu, som vanligt, in och ut i dörrarne, men kom slutligen in i stugan och sade:

– Kära svärmora, tag j vackert och vispa på vällinga, så den blir färdig till dagols, jag ska’ i fläng springa och mjölka en tår, för att koka en smula ölost åt Elin, som ligger så sjuk derinne, för jag tog hela måresmålet i osten.

Och dermed sprang hon ut. Mor Ingrid såg efter henne och tyckte det var som en vårflägt midt i en höstnatt, att höra Lena så god och vänlig, och det midt i sin bedröfvelse till; ty mor Ingrid förstod mer än väl, hade länge i tysthet märkt och förstått, att välståndet i Viken ej helt och hållet kunde komma af Gunnars och Lenas flit och arbete, ehuru stora dessa kunde vara, utan att Lena måste hafva någon annan inkomstkälla, som Gunnar icke kände; och hvar den kunde finnas var ej svårt för mor Ingrid att utfundera.

Mor Ingrid «vispade på vällinga» således, mor Ingrid satte fram frukosten med hela dess lilla tillbehör, och gick sedan in till den stackars Elin, som låg och yrade i häftig feber, talande om sin döda moder, ropade på henne och grät bittert då hon icke kom, talade om Lena, Gunnar, lille Gustaf, den döda patron, mamsell Sara och sin nya tjenst, men allt så oredigt och fragmentariskt, att man deraf ej kunde sluta till hennes inre tankar; ty hvad som egentligen plågade hennes själ, det utsade hon dock icke; och det var en qväfvande ångerkänsla öfver att nu känna plåga och afund, öfver att hon tyckt sig finna kärlek och tillgifvenhet hos Gunnar för sin maka, då hon förut alltid bedt Gud just allra ifrigast om detta.

– Ack jag är en usling! – sade hon i feberyrseln. – Jag är icke värd att lefva och andas under deras tak, de goda, dygdiga menniskorna! Jag är ett odjur, som Gud förskjuter, och det blef jag när mor dog ifrån mig, och ingen mera tydde Skriften och Guds ord för mig, så som hon och vår pastor det gjorde. Och jag – egenkära troll – jag trodde jag kunde tyda den sjelf, både för mig och Abraham, och derföre straffas jag ock!

Så der ungefär, och snarare mera otydligt och afklippt, våndades Elin, men kände sig likasom lugnad, när hon af Lenas hand fått den lilla muggen med ölost, och fått under heta tårar kyssa och krama denna hand.

– Nu ska’ du ge dig tillfre’s, Elin lilla, och intet ligga och prata stolleri – sade Lena, som just icke särdeles hört på Elins tal, eller deraf dragit ringaste slutsats. Och derefter gick Lena, tung i hågen, men god, alldeles förvånande god, till sina många värf och göromål; ty sådana har en bondhustru, som vill och kan sköta sitt kall, otroligt många, hvaraf det äfven nästan alltid inträffar, att välståndet eller obeståndet i bondstugan beror på matmodern der, och långt ifrån så mycket, som man tror, på karlarnes superi, hvarpå allt ondt skylles, både det otroligt myckna som deraf kommer, och allt det som deraf icke beror.

När aftonen kom, efter denna långa, tysta, mulna dag, och alla längesedan ätit sin qvällsvard, utom Elin, som låg allena på sin sjukbädd, då förfogade sig Abraham bort till sitt bås, men mor Ingrid, Lena och Gunnar sutto stumma i hvar sitt hörn af stugan. Djup tystnad rådde, och deraf följde att man redan på långt håll hörde en kommandes snabba steg.

– Det är Bengt! – sade Gunnar, uppfarande från stolen. – Jag trodde’t just. Han lofvade mig det.

Bengt trädde in i stugan.

– Nå? – sade Gunnar frågande och utan att helsa på Bengt.

– Gu afta! Tvi! det ä’ riktigt hemskefullt, att gå så der allen’ i mörka natta genom svarta skogen – yttrade Bengt, så snart han inkommit i stugan och stängt dörren om sig och satt sig.

– Nå du? – sade Gunnar än en gång.

– Jo, nu må j tro det ä’ trefveligt fram på herregåln! – började Bengt. – Ingen vet hva’ han ska’ göra och hva’ han vill göra se’n, och ingen gör nå’t heller. Alla springa de om hvarandra. Rättar-Anders frågar intet efter hvad spektorn säger, och dagsverkara fråga intet efter hvad rättar-Anders säger. Hvar och en tycker sig vara husbond’, och jag med – sa’ hund.

– Nå ja, men det andra? – sade Gunnar, allt med frågande ton, men utan att vilja nämna vid namn hvad han önskade få veta.

– Jaså, om liket – sade Bengt. – Jo varsch! det ha’ de gått på med hele da’n. Prosten och majorn på Svanvik, och länsman, det förstås, och kronfogden har varit der allt se’n i morse, och doktarn kom först i qvällninga, för se, han va’ borte i sjukbud när skjutsen kom efter’n, och nu har de oppstuterat ’en, eller hur det heter, men jag för min del tycker att de har skuret opp patron, som ’en skär opp en galt eller ett nötkritter.

Mor Ingrid ryste hörbart och Lena äfvenledes.

– Nå du? – sade Gunnar än en gång.

– Ja, de säger att han va’ frisk och färdig som en nötkärne, och kunde lefvat i många Herrans år, och att han nu dödt af yttre våld; ljutit döden af hårda slag, eller bara af ett hårdt slag, men det med någonting hårdt, af jern eller så.

Mor Ingrid kastade från sin mörka vrå en hemsk och dyster blick bort på Gunnars bössa, Gunnar gjorde detsamma, kolelden i spisen flammade just ånyo upp, och moders och sons blickar möttes i ett enda ögonkast, men skiljdes genast, och slogos ned hvar för sig.

– Nå men hvad säger Olle? – frågade Lena.

– Åh, han ä’ häktader, som j väl vet, och skriker och larmar och svär och bedyrar, och tar båd’ fan och Gud och alla englar och alla djeflar till vittne, att patron låg re’n stendöer när han kom, och att han blo’a ned sig för han va’ förveten och skulle titta på ’en, och att han tog sedelboka «bara för att gömma’n åt patron», och att han aldrig en gång visste att han hade den «satans fönsterkroken» i fickan, som hade lossnat och gått utaf då han hasade sig ned genom fönstret, och att han väl aldrig hade var’t så dummer och gått sjelfver och berättat om att patron låg döer, om han hade sla’et ihjel ’en sjelfver – och mycket mera dumt prat, som alls ingen tror på, för Olle har dräpt patron, det ä’ så säkert, som att två gånger två ä’ fyra, det ville jag våga min nacke på, så gerna som jag vill behålla den – lell.

– Ack! man ska’ aldrig svära på annat, än hvad man sjelf gjort – sade Gunnar, med en ihålig, djup ton, och mera för sig sjelf än just till de andra. – Och der – tillade han, allt i samma ton – der kunde man hafva bevis kanske, att en lögnare alltid blir trodd om lögn, äfven om han någon gång talade sanning.

– Amen! – sade mor Ingrid tyst.

– Sanning! – inföll Bengt. – Tror du att den inmarige rackarn kan tala ett endaste ord sanning? Nej, intet om det än gällde hans eg’a själs salighet, det dör jag på. Och så tror alla andra, och han må säga hvad han kan, och regera bäst han vill, men mista nacken det gör han så säkert, som att min än sitter på; det säger sjelfve länsman.

– Ja, men han kan intet lifdömas, lell, om inga vittnen finns – sade Gunnar trotsigt

– Jag tror du är stolleter i qväll, Gunnar! – sade Bengt. – Ä’ det intet vittne nog på ’en allt det som vittnar mot ’en? Och bara de få ’en att bekänna, så knäpper de hufve’t åfv’en som en dans, och kunde det bara fås ett enda vittne, så strök det kanske ändå, säger de.

– Det är omöjligt! – mumlade Gunnar för sig sjelf – och det sker icke heller. – Men ingen hörde derpå, åtminstone svarade ingen.

– Nå men hva’ säger mamsell Sara? Han har fälle intet förordnat nå’t om henne, i nå’t testamente eller så? – frågade Lena med darrande röst, och i en svag förhoppning att äfven hon skulle vara ihågkommen.

– Åh kors! – svarade Bengt. – Tocket får en intet veta nu; det blir när begrafninga och allt ä’ förbi. Fälle hörde jag de prata, tösera och han Magnus, som går inne med, att de trodde att majorn på Svanvik skulle bli förmyndare för gossa’, och att mamsell Sara skulle sagt att hon stode aldrig ut med att vara vintern öfver, allena i det stora och gamla ödsliga rucklet, utan att hon ville till sta’n, helst när nu gossa’ ä’ i Upsala med magistern.

Lena frågade ännu mycket annat och Bengt svarade, men Gunnar satt med hufvudet lutadt i händerne och låtsade nästan sofva. Slutligen återvände Bengt och alla gingo till ro.

Mörk och dyster var den tid som nu följde. Dagarne blefvo allt kortare, nätterne allt längre. Alla tego hvar på sitt håll. Elin kunde, ehuru uppkommen ur den svåra febern, ej för mattighet och svaghet lemna rummet, och Lena arbetade som fyra, samt hade nu ingen annan afledare för sin stundom återkommande vrede, än den stackars Abraham, som likväl, till all lycka, allt mindre och mindre frågade efter denna vrede och dess eruptioner, ej mycket kände Lenas örfilar på sina sköna köttfulla kinder, eller hennes luggning i sitt tjocka tofviga hår. Lena hade längesedan insett, att hon ej hade råd numera att taga den der omtalade «raska pigan», utan var nu ganska nöjd att få behålla Elin, helst denna fått behålla sina städjepengar och fått flerahanda andra små gratifikationer af mamsell Sara, som gjorde att Elin alldeles afsade sig all lön af sina syskon, om hon bara fick vara hos dem och göra dem all den lilla nytta hon kunde, helst hon nu med sin sjukdom kostat dem så mycket båd’ besvär och annat.

Kärleken i Gunnars bröst hade, såsom vi det sagt, till en början slumrat, vikit för andra mäktiga känslor, derefter vaknat, blifvit nedtystad, men slutligen gjort sig upprorisk och åter intagit sitt gamla rum i den unga mannens hjerta. Han hade en natt, när Elin var som sjukast, rest in till staden, och med lock och pock förmått den skicklige, men något maklige «doktar’n» att följa sig till den honom så kära flickans sjukbädd. Han hade under vägen sport doktorn mycket om patrons död och den besigtning samt obduktion, som denne förehaft med liket, och – under en förfärlig känsla afhört huru doktorn flerfaldige gånger sade: «Ja, ihjelslagen är han nog af den der Olle, men jag vill gå en ed på, att han ej gjort det med den der fönsterkroken han hade i fickan, och som alla tro, utan med något annat som han sedan kastat bort.» Hvilka ord för Gunnar!

In till Elin gick icke Gunnar. Det hade han gjort sig till en sträng lag, men deremot tog han lille Gustaf med sig hvart han gick, så vida vädret det tillät, hvaraf kom att gossen fästade sig uteslutande vid Gunnar, och att ju godare och ömmare Gunnar var mot barnet, dess vänligare, medgörligare och undergifnare var modern mot honom, och nu först tycktes de båda omaka makarne besinna rätta meningen af Skriftens ord om enighet och samdrägt i äktenskapet, hvilket just består deruti: att hvar och en gör – icke sin utan sin makes vilja, går – icke sin utan sin makes väg. Af allt detta spreds ett visst mildt lugn, en viss förut okänd frid öfver hela detta hus, men – – i detta lugn låg dock en förborgad åska gömd. Hvar och en hade något inom sig, frätande som en kräfta, till och med Abraham, men det var hunger, ty ofta nog kunde Lena ej numera, med bästa vilja i verlden, hålla lika riklig spis, lika god kost till de sina som fordom, och ingen lät sig det märka mer än Abraham, dock blott derigenom att han försökte skrapa glasyren af lerfaten, hvarför Lena tog sitt parti att gifva honom sin mat i en trädskål, och att när han vid skrapningen bröt utaf trädskeden, hon lät honom vid lediga stunder göra sig en ny, eller blifva utan.

Med Elin hade en besynnerlig förvandling föregått: hon hade varit mycket sjuk, långt mera än hon qvidit till; ty om hon i början af sjukdomen talade i yrseln, så förblef hon sedan stum under plågorna. Hon hade sett döden tätt under ögonen, men – – hon hade äfven bakom den bistra mannen sett himmelen öppen, Gud och englaskaran vinka till sig. Hon hade icke mera någon fruktan för döden, tvärtom: hon såg i den sin enda befrielse från allt det som tryckte henne i lifvet, och hon längtade från jorden dit upp, der inga lidanden finnas, när samvetet tiger. Hon hade under sjukdomen afslutat sin räkning med verlden, och skänkt efter all dess fröjd, alla dess njutningar, och i behållning endast fått ett visst lugn, en viss tillkämpad själafrid, båda delarne svåra att vinna, lätta att åter förlora. Men så trodde icke Elin: hon tyckte sig nu vara pånyttfödd, och om hennes kropp var blek och mager och genomskinlig, så kände sig hennes själ och hjerta äfven detsamma. Hon hade ransakat sina njurar i dessa långa, mörka höstnätter, då hvilans läger för henne var förvandladt till sjukbädd. Hon hade genomskådat sig sjelf och tydligt känt Guds närvaro, som hjelpt och förklarat för henne allt hvad som låg dunkelt och outredt i hennes själ och sinne. Han hade renat och med sin anda styrkt båda. Han hade talat högt och redigt, och synden hade talat slafspråket. Elin tyckte sig tydligt hafva sett och hört allt detta. Elin visste nu helt klart, att hon begått det i hennes rena tankar så förfärliga brottet att hafva älskat, med varm jordisk syndakärlek älskat en gift man, en annans äkta make, och dertill sin systers. Och, icke nog med detta: hon kände med sig, att hon på allt upptänkligt sätt sökt vinna återkärlek, att hon med förtjusning mottagit denna, (fast hon förut ej velat bekänna det ens för sig sjelf) och bevarat den som sin största, sin enda jordiska skatt, som något – hvarförutan hon i sin förvillelse hade tyckt sig icke ens kunna lefva. I sin sjelfanklagelse förglömde hon alldeles, att om dessa tankar gömt sig på botten af hennes själ, så hade dock hvarje hennes handling stått i rak strid dermed. Ödmjukheten glömmer sådant, och den verkliga ångern betjenar sig aldrig af advokat. Elin sökte icke en enda sådan inom hela förrådet af sina tankar, utan lät dem alla uppträda i form af anklagare, och anklagare mot sig sjelf allena. All skuld tyckte hon stå på sin sida. «Jag är den onda ande som locka dem» – sade hon understundom till sig sjelf – «honom har jag lockat till otrohet och brottslig kärlek för mig; min syster har jag förargat härmed, och väckt hat och vrede hos henne; den gamla, som kanske genomskådat mig, har jag tvingat att känna qvalen af sorg för sina barn och förakt för den brottsliga främlingen. Till och med lilla Gustaf har jag med smekande ord lockat från modershjertat, och den arma, eländiga Abraham har jag väl, med högfärdigt stoltserande öfver mitt bättre vetande, sökt att upplysa i hopp och tro, men hårdnackadt nekat honom det enda jag sjelf kunde gifva honom, som var kärleken, och med afsky, hån och förakt bortkastat den han ville skänka mig. Min moders minne har jag stundom fruktat, och bäfvat för hennes omkring mig sväfvande ande (fast jag dessemellan ofta anropat den) på samma gång som jag lockat satan och hans anhang intill mig. Mina gamla vänner och barndomslekkamrater har jag alldeles glömt bort. Min lärare, den gode pastorn, har jag väl icke förgätit, men mångfaldiga af hans vackraste läror, och ryst för tankan att ånyo träda fram för honom, och att han nu skulle se ned i mitt hjerta så, som han det gjorde, när jag, rentvagen af Gud och honom, nedföll vid altarfoten och bekom nådemedlen, som Jesus sjelf utdelar till sina barn.»

Så ungefär hade en af Elins många sjelfanklagelser lydt, och allt som kroppen tillfrisknade, reste sig äfven själen upp i kraft och styrka, samt i växande enthusiasm för bättring, botfärdighet och försakelse af allt jordiskt godt, blott hon kunde vinna det himmelska goda: nåd och försoning, en salig död och ljuflig uppståndelse. Detta bad hon Gud om för sig, detta bad hon Honom ändå varmare om, för – – Gunnar. Det var ju ingen synd?

Mot medlet af November månad började helsa, matlust och nattsömn att åter infinna sig hos Elin, och efter några dagar kände hon sig så styrkt af detta, att hon önskade åter komma ut bland de andra. Hon gjorde äfven försök dermed en aftonstund, och när hon med matta och något stapplande steg närmade sig stugan, och der hörde ej allenast husets folk, utan äfven någon annan, troligen Bengt, ifrigt samtala med Gunnar, då började hjertat högt att slå och blodet att rusa upp i kinderne. «Det är af sjukdomen», tänkte hon; ty nu, lika litet som förut, sjelfkände sig Elin i den närvarande stunden, den alltid nya, aldrig förutsedda, om hon än förstod aldrig så väl att tyda de flydda och förgångna.

Äfven Gunnar bleknade, rodnade och kände hjertat slå af både fröjd och smärta när Elin inträdde. I Lenas bröst stack det något, men icke hårdt eller plågsamt, och mor Ingrid genomilades ånyo af en fruktan, som en tid bortåt legat och slumrat. De gamla dämonerne lyftade åter upp hufvudet och ville blifva herrar, ville ställa sig i bredd med de nya och mäta styrka med dem; ty alltid beherrskas man dock af någon eller några sådana. Så mycket hade dock den nya tiden inverkat, att nu var det Lena som först gick emot den inträdande, sägande temligen vänligt:

– Nå Guskelof! ändtligen ä’ du på bena igen, så du kan komma ur kammarn. De’ va’ för väl du kom dig; jag trodde alldeles ibland att du skulle starfva utaf och dö, så uschel va’ du.

– Kors hvad du blifvit mager, Elin lilla! – sade Gunnar, som gerna ville säga något.

– Ja men, tamej den onde, ä’ke ho’ lika dejlig och fager som nånsin – utropade Bengt, som af Elins ankomst alldeles kom ur koncepterne med sin berättelse.

– Nå Bengt, hur gick det med Olle på tinget? – frågade mor Ingrid, hvilken, likasom Lena, ofta varit inne hos Elin och således icke fann något just att säga om hennes inträdande.

– Jo, kors! Jag va’ på tinget sjelf, för jag ville ändå se’en – sade Bengt – och vet j de’ va’ ända hiskeligt, så hårena ville resa sig på hufvet på hvar och en som hörde’n så hårdnackadt och förstockadt neka. Men se han snärjde sig sjelf, ty för att nu bli’ trodder, tog han igen allt hvad han de förrige gångerne bekänt, och beslogs flera gånger med tvätalan och olika berättelser. Än sade han att han bara «roat sig», när han allra första gången sade sig sett patron ligga död, och att han, Olle, va’ blodig om hand för att han blödt näseblod, och än så’ han att Ringbergskan och alla de andre vittnena lög’, och att det just va’ de sjelfva som talat om för honom att patronen var död. Och den deringe fönsterkroken, som han hade i fickan, och som passar ihop med de andra oppi läderkammarn på herrgåln, den sa’ han sig än funnit på vägen, än tagit te Ringbergs på bänken, så snart han kom in dit, och hade se’n lekt me’en och kommit så oförhappandes att stoppa’n hos sig. Deraf kan’en se hur mycken tro en kan sätta till hans ord. Men vet j, mina vänner, att ibland såg han ändå så sannfärdig ut när han sa’ att han intet hade dräpt’en, att jag alldeles baxnade, och tyckte att jag stod framför sjelfvaste f ... Ja, jag blundade alldeles, för att jag intet skulle bli’ frestad att tro’en.

– Kom det inga fler vittnen till? – frågade Lena.

– Aldrig ett endaste ett – svarade Bengt – och derför fick han äfven sin dom med ens.

– Nå? – sade Gunnar, och blickade häftigt upp.

– Jo, det var att mista hufve’t utan allt krus – genmälte Bengt – och när domen lästes opp, så båd’ skrek han och hoppade han och illfänades som en stolle, och det gjorde att ingen, nej slättes ingen hade medömkan med’en.

Alla sutto tysta.

– Han vill då icke dö! – sade Elin, med ett besynnerligt, i hög grad exalteradt uttryck i sitt talande anlete, väl något litet afmagradt af sjukdomen, men med ögonen strålande af en underbar eld, med kinderna i högsta purpur, och med en panna så elfenbenshvit, att det ljusbruna håret, som något vårdslösare än vanligt, men äfven vackrare än vanligt, nedföll deromkring, nästan tycktes vara svart.

– Han vill då icke dö! – upprepade hon än en gång, lade handen på hjertat, steg upp och trädde fram i stugan samt talade, mera för sig sjelf än just till de andra. – Stackars olyckliga verldsbarn! Han ligger då ännu under satans fjettrar, och ingen Gud, ingen moderlig ande, ingen sjukdom, ingen försmak af alla syndens straff i ett kommande lif, har öppnat hans hårdt tillslutna ögon och visat honom himmelens dörrar, stående på vidgafvel för den ångerfulle, den botfärdige, den verkligt bättring sökande, vore det än på bekostnad af sjelfva det usla lifvet; utan detta har ännu för honom så mycket värde, och – –

– Ho’ har fått predikare-sjukan! Tamej katten har ho’ icke det! – skrek Abraham till, borta ifrån sin vrå, och alla de andra, som förut varit betagna af denna underbara förvåning, eller hvad fransmännen kalla enchantement, som en skön, oväntad och oförklarlig andesyn alltid åstadkommer, öfver detta Elins uppträdande, så oförberedt, så olikt henne och så ingripande, de väckte alla häftigt till vid Abrahams afbrytande utrop, sprungo upp, och Gunnars första ofrivilliga rörelse var att – – o vi skämmas att säga ut det – – var att «hugga Abraham på truten», såsom Bengt sedan utlät sig derom. Bengt åter, äfven (fast icke i så hög grad som Gunnar) betagen af Elins höga skönhet, i hvilken nu låg något himmelskt, och i hennes enkla men hjertgripande ord, utropade genast:

– Ja, se det va’ annat slag än hennes, ho’ Annika frå’ Götheborgs, sladder! Jo se tockna skulle de vara, predikare-tösera, om de skulle något uträtta, och intet stå som den der otäckan Annika och babbla om bättring och bättring och bättring och tusen tunnetals med djeflar och slikt, då hon sjelf var en så’n oförbättrad djefvel, att ho’ stal en shawl och ett lakan hos Nils Pärsas i Marby, innan ho’ gick sina färde.

– Äh! jag har alls intet predikat, och vill alls intet vara i ringaste likhet med den dera Annika – sade Elin, med en viss högtidlig och andelig stolthet, som kom ur den enda rena källa som en sådan någonsin kan flyta, nemligen det inre rena medvetandet, enthusiasmens underbara ingifvelser, hvilka, äfven för en sjelf, uppqvälla som vore de Guds egna ord, hviskade i vårt öra, för att vi skulle förnimma och förkunna dem. – Jag sade ju bara hvad jag tänkte om denne Olle – fortfor hon. – Jag kunde väl aldrig blifva så förmäten att vilja «ropa bättring» åt eder alla, j gode, dygdige och gudfruktige menniskor, som allesammans äro långt öfver mig, långt bättre än jag, arma synderska. Men till honom, Olle, skulle jag vilja tala, honom skulle jag vilja föreställa, hur han, med hvart hårdnackadt förnekande af sitt brott, gör det allt större och gräsligare, huru han – –

Men här föll henne gamla mor Ingrid i talet, som annars icke på många dagar öppnat sin mun till annat än nödvändighetsfrågor och svar, men som nu med en Sibyllas röst och åtbörd afbröt Elin, sägande:

– «Och dömer icke, så varder du icke dömd!» säger Skriften, och hur kan du veta om han är så skyldig, som alla tror? Hur kan du veta om ej sanning någon gång kan flyta ur en lögnares mun, och brottet gömma sig hos den, som ingen i verlden misstänker, men som Guds finger natt och dag pekar på.

Alla sågo förvånade på henne. Dock icke alla, ty Gunnar störtade ut genom stugudörren, ut i höstnatten, förföljd af de mest olikartade känslor och intryck. Elins uppträdande, denna uppenbarelse som han i förhand icke hade vågat att tänka på, utan hvaraf han med våld bortjagat alla föreställningar och förespeglingar, allt intill den stund då den nu i verkligheten ägde rum, den verkade så mycket starkare och mera ingripande på honom.

Allt hvad man lifligt tänker sig, föreställer sig, i förhand genomlefver och genomkänner i inbillningen, – – det inverkar sedan, när det en gång verkligen inträffar, långt mindre och svagare. Och hos oss bildade och halft allvetande är detta så ofta händelsen. Hvarje dag, hvarje stund, hvarje föremål i natur eller konst, visa exempel derpå. Hvar finns väl mera någon bland oss som blir förvånad, öfverraskad, hänförd, bortförd? Vi beundra, men vi förundra oss icke mera öfver någonting af sublunariska ting, och andra se vi inga. Vi ämna visst icke (vi för vår del åtminstone) falla från skyarne af förvåning, när menniskorne snart börja flyga; vi hafva så länge väntat derpå, och tänkt derpå. «Hvilken stor, hvilken herrlig – – talent!» utropa vi när den fulländade skådespelaren, eller – – den intill trolleri gränsande frambringaren af himmelska toner, eller – – mästarehandens lek på duken med pensel och färger, eller – – lek med mejseln framför marmorblocket, eller – – stenmassornas förvandling i lätta, djerfva former, pelare och hvalf, – – skönt uppenbara sig för våra sinnen. Vi beundra den stora herrliga konsten, men vi dåras ej deraf. Vi tro icke att skådespelaren är den person han föreställer, vi lida och njuta icke med honom, vi äro icke i hvart ögonblick färdiga att uppstå som hans försvarare, om vi finna honom i sin roll hafva rättvisan på sin sida; som hans mördare, om vi finna honom hafva orätt. Vi känna ingen benägenhet att springa fram öfver ramp och orkester och omfamna honom, om än hans konst förtjuste oss aldrig så mycket. Vi känna icke en oemotståndlig håg att vandra bland dessa skogar, berg och dalar, uppstiga på dessa höga klippspetsar, segla öfver detta klara böljande vatten, beglänsas af detta månsken, som vi se från scenen; vi säga blott: «En makalös dekorationsmålare! En stor, förträfflig illusion!» Vi länka genast på ordet illusion, just emedan det icke för oss är en illusion, utan måladt träd och målad väf; just för att – – der ordet illusion finns, der finns ej saken. Men se! allt det som «vi bildade» icke göra, det gör barnet eller den obildade. Han tror och njuter mångdubbelt, han skakas djupt och oförgätligt af konsten, och beundrar den dock icke; och – – om ett skönt anlete, en skön utsigt af ett herrligt land, hastigt framstår för oss, så utropa vi förtjusta men ändå lugna, eller – – i en lugn förtjusning: «Hvilket Skaparens, hvilket naturens mästerverk!» Men ack! vi falla ej ned i stoftet och tillbedja, ty i våra alldeles förbildade och för-rika för-aningar och förespeglingar hafva vi dock alltid föreskådat något dylikt, och säkert är: att om de vältänkta, välmenade, mycket öfver- och omtänkta «folkskolorne, folkundervisningen, läsning för folket», folkets bildning med ett ord, en gång kommer i fart och bär någon frukt, så kommer den att bestå uti: en stor och väsendtlig minskning i ohyggliga, afskyväckande brott, större – på vetande grundad – sedlighet, mycket moral, mycket tänkande, mycket talande, mycket godt måhända, men – – stor minskning på känsla, instinkt, illusion och poesi, och – – såmedelst försvinner äfven denna sednare från jorden; ty i vår tanka finns den ännu blott der qvar, der den aldrig talas om, ty med poesien likasom illusionen: der ordet finns, är saken redan till en del försvunnen.

Men – – – så godt kan detta kanske vara: i poesien ligger ingen verklig lycka, i prosan ligger ingen olycka, så länge likväl den sednare låter Gud vara Gud och himmel vara himmel, och låter Gud bo i himmelen, och icke kallar denna för en blå, lufttom rymd, och Gud för en naturkraft. Men skulle prosan hinna dit, då blir det ledsamt att gå och lefva på jorden.

Åtminstone var för Gunnar ännu Gud en Gud och himmelen en himmel, ty han ilade ut i natten, så som vi det sagt, blickade upp till detta höghvälfda, stjernprydda fäste, som för honom var en så herrlig himmel, och tyckte sig der «se Gud» (ty han var renhjertad), och tyckte sig genom moderns och Elins mun så nyss hört Hans egen röst, och kastade sig ned i stoftet och anropade Honom och sade: «Gud Fader i himmelen, upplys mig hvad jag skall göra och icke göra.»

Med mörka, dystra fjät skred hösten fram. Små grå dagar och stora kolsvarta nätter vexlade, och om natten tjöt blinda stormen och om dagen såg man, att den röfvat äfven det sista gulnade löfvet från träden, och äfven qvistar och grenar när den varit i sin fulla berserker-höst-vrede. Blef det åter litet lugn i den tunga luften, så gräto molnen öfver stormens elakhet, och jorden rosade lika litet den enas smärta, som den andras vrede, ty hon var våt, sumpig och afskyvärd öfver hela denna yta, som nyss stått så vacker och grön. Bäcken svällde och knotade öfver för trånga bräddar, sjön dränkte sina egna stränder för att de behagsjukt brukat henne till spegel. Hela naturen var i uppror, var en bild af nedslagenhet och förtviflan, och ingen ting hviskade om hopp, mer än de grönskande rågarne, ingen ting om lugn eller frid. Äfven menniskorna äro ohyggliga och hafva vedervärdiga sysselsättningar om hösten. Allt detta blod, som flyter från alla slagtarbänkar, all denna brådska för att insamla och berga för vintern, all denna härjning, som deraf blir en följd, allt detta bidrager äfven att gifva obehag åt hösten, särdeles på landsbygden, der höst och trälande, höst och ledsamma göromål, höst och frånvaro af allt lugn, alla nöjen, all liten fröjd, höst och bekymmer nästan alltid äro synonymer. Nu tala vi dock icke om de högre och förnämare klassernes höst, ty dessa hafva rätt ingen särdeles känning af årstiderne, emedan man i penningen finner bot för allt yttre ondt. Men vi tala om allmogens och de fattigas höst, hvaruti alltid ligger något mulet och ängsligt, som tungt lägger sig öfver sinnet och trycker ned det, helst om någon sorg, några bekymmer finnas till underlag.

Mor Ingrid var nästan stum vorden. Hon spann och teg, och den stora blåntotten på hennes gamla rock var enda vittnet till den tår, som då och då, bitter och malörtsfull, smög sig ur det snart sjuttioåra ögat. Lena arbetade som en häst, och Abraham som en oxe. Den ena suckade dessimellan vid minnet af alla sina i rök uppgångna förhoppningar, den andra öfver att kosten började blifva så mager, samt öfver att Elin nu mera aldrig såg glad ut, väl nickade vänligt, men sällan eller aldrig talade med honom. Elin, allt som hon kände de jordiska dämonerna: förbjuden kärlek, svartsjuka, håglöshet, liknöje och sysslolöshet, vilja öfvermanna henne, grep fastare uti Guds hand, och gjorde sig af hans ord ett bålverk. Ju ledare den onda makten talade i hennes ena öra, dess högre tyckte hon att den goda ropade i det andra, och Elin sjöng dag och natt Herrans lof, eller uttalade det till sin omgifning, i vackra, välklingande, ljufva och tröstefulla ord, alldeles så, som hon dem sjelf förnam, och hela hennes omgifning tyckte sig äfven behöfva dessa hennes ord, sjelfva den kallsinniga, hårda Lena upptinade dervid, och kände sig mången gång tröstad och hugsvalad, med friskare arbetslust och mera förtröstan på framtiden, och Gunnar – arbetade som en träl långt in på nätterna, Gunnar som för alltid försvurit sina fordna tröstegrunder: flaskan och jagten, han – som oupphörligt förföljdes af ett svartgrått spöke med obestämda, men hemska former, han kände nu mera aldrig ett enda ögonblick af ro och lugn, mer än när Elin föreläste honom något kapitel ur bibeln, eller de tillsammans sjöngo en psalm, eller hon talade ur sitt fulla hjerta himmelska ord. Då, men endast då förvandlade sig denna, i botten af hjertat rasande kärlek till Elin, som – utom allt annat – frätte hans själ, i en ljuf himmelsk låga, och han ville icke mera lefva – – han ville dö med Elin. Men Abraham – han uppbygdes väl ibland, när han icke var för hungrig, för mätt eller för sömnig, of Elins andaktsfullhet, och då grät han stundom såtals med tårar, utan att dock sjelf veta hvarföre; förblef dock dessimellan den enda, som var sig alldeles lik, och berättade för hvem som ville höra det, att: «Eli, vå’n Eli hade fått predikosjuka, men af en faslig galant och bra sort, för ho’ predikade så förfasliga väl, och åbäkade sig intet, vräkte sig intet omkull, och skrek hvarken mot krokkammar eller lekestufvor, eller arbete eller broketa klä’er eller slikt, utan bara mot onda tankar i hjertat, synder, laster och brott.» – Så mycket hade dock Abraham uppfattat, och stor nyfikenhet rådde i nejden att få höra Elin, men detta var icke så lätt; ty infunno sig några, som med lättsinniga ord anhöllo derom, afspisade Elin dem med tvära och nekande svar, men kom någon, som sade sig behöfva tröst och väckelse af hennes ord, och hon med sina klarsynta, men milda blickar trodde sig kunna se, att de talade ur hjertat, så betraktade hon som en sin skyldighet att meddela dem, hvad hon sjelf ansåg som ingifvelser, omedelbarligen komna från Gud. I hennes föredrag var då på en gång så mycken förtröstan till Gud och så mycken ödmjukhet för egen del, att äfven de, som blott kommit af nyfikenhet, gingo sina färde glada öfver att denna samma nyfikenhet just varit den osynliga stig, som fört dem till afhörandet af Guds egna ord, förkunnade af den unga, – både yngre och äldre öfvertygande flickan.

Imellertid spred sig, som en löpeld det ryktet, att «Elin i Viken hade fått predikosjukan,» men att alls ingen blifvit smittad, att hon aldrig raglade omkull, m. fl. omständigheter, som skiljde henne från de öfrige patienterne af denna besynnerliga sjukdom, verklig hos några, men tillkonstlad hos så många andra, och förföljd och förlöjligad, i försvar tagen och beundrad, med ett ord: bråkad med långt mera än den någonsin förtjenade, hvaraf ock en stor, oformlig, bråmogen, snart vissnad och alldeles onyttig frukt uppkommit från en liten obetydlig kärna, i hvilken dock kunnat ligga något godt, om den blifvit väl skött och väl ansad.

Många valfärdade således till Viken, hvaraf många dock aldrig bevärdigades med ett ord af Elins mun, eller en blick af hennes källblå öga, då andra åter skröto af att hafva hört ett mirakel, «som gick utanpå alla prester i verlden.» – Den första, som bjöd henne en liten gåfva, afslog hon tvärt och bestämdt, och sedan bjöd ingen till att förnya ett sådant anbud, men Lena – som man vet icke var så nogräknad, hon började (Elin alldeles ovetande) att i sin unga systers «läseri», såsom hon ändå kallade den exalterade enthusiasm med hvilken Elin omfattade allt himmelskt för att deraf göra sig en sköld mot allt jordiskt, att deruti upptäcka en ganska god mjölkeko, bara man visste att rätt sköta den och begagna sig deraf. Således, i stället för att, såsom de första dagarne, afspisa ankommande åhörare med snäsor och spefulla ord, inbjöd hon dem nu tvärtom helt vänligt, men försäkrade dem på samma gång, att lika högeligen som de skulle förtörna hennes syster om de tillbjödo henne någon sort gåfva, i hvad form som helst, eller ens talade derom med henne, Gunnar eller några af de andra husets hjon, lika gerna åter skulle Elin se om man med någon liten skänk tänkte på henne (Lena), som både «klädde och födde» sin syster, för att denna i all ro skulle få sköta sin och andras andakt.

Man finner häraf, att Lena förnekade just icke sin karakter, fastän hennes lynne var blifvit särdeles blidt och vänligt, genom alla de händelser och motgångar, som timat.

Imellertid blef, om icke stora och bullrande samlingar, dock ändå ett dugtigt tillopp af menniskor i Viken, hvilket snart väckte kyrkoherdens uppmärksamhet, men – nu som alltid – tänkte han förr än att tala, skaffade sig upplysningar och fattade beslut, innan han handlade eller tog några åtgärder till förbättringar eller förekommande af något ondt. Således insamlade han från flera olika håll underrättelser huru dessa sammankomster i Viken aflöpte, och som han deruti icke fann det ringaste oroande, lät han saken alldeles bero så länge.

Men «herr länsman» deremot, alltid nitisk i otid, och som allt för gerna ville finna något att anmärka mot dessa «sammankomster i Viken», han infann sig plötsligt en söndagsafton derstädes, och fann då några tysta, stilla åhörare, som med andakt afhört huru Elin, lyst af Abraham med en flammande töresticka, uppläst och på sitt enkla rörande sätt förklarat ett par kapitel ur bibeln. Mor Ingrid satt hopkrupen i sin vrå med händerne för ansigtet, Lena tyst och temligen andäktig borta på sängkanten, Gunnar satt vid fönstret, stödde hufvudet mot handen, betraktade Elin och bibeln, som hon hade framför sig, (hvilka i hela stugan voro de enda upplysta föremål,) såsom något öfvermenskligt och heligt, hvilket han kunde få älska och dyrka; gjorde det äfven, och det med både andelig och – – rent mensklig kärlek. Elin hade just slutat sin anspråkslösa förklaring af 14:de kapitlet i Johannis evangelium, och tagit upp psalmen 294 samt börjat sjunga den, ledsagad af Gunnar, hvars naturligt rena, klara röst utan all svårighet, alldeles af sig sjelf, hittade på sekund-tonerne. Just då trädde länsmannen in. Elin böjde sakta på hufvudet till en välkomsthelsning, men slutade icke att sjunga. Gunnar såg honom deremot stint i ansigtet, och fortsatte sången med ändå högre röst.

Till en början såg länsmannen flat och förvirrad ut, ty först och främst var samlingen ganska fåtalig, förhöll sig alldeles tyst och stilla, samt tycktes på intet sätt låta störa sig i sin andakt af dennes oförmodade ankomst, och för det andra inverkade Elins skönhet och saktmod besynnerligt nog på den unga mannen, som oaktadt sina många fula sidor, oaktadt sitt länsmansskap hvilket han i allmänhet bedref något för mycket con amore, dock hade rätt menskliga känslor i bröstet, hvilka af skönhet och den gloria, som omgifver skönheten när Gud understundom väljer den till sin tolkare, både kunde bländas och tjusas. Denna tjusning varade dock icke rätt länge, eller bättre sagdt, den jagades snart bort med våld, och herr länsman harskade sig embetsmessigt, och ropade derefter i barsk ton:

– Hvad skall detta föreställa? Hvad vill detta säga? Vet ni intet att tocket är förbjudet, godt folk?

– Hvar står det beskrifvet? – frågade Gunnar, med något trotsig ton, dock icke förr än han sjungit ut psalmversen.

– Hvar det står! Hvar det står! Det ska’ du din lymmel snart få veta – svarade länsmannen, redan förgrymmad af Gunnars fråga.

– Akta sig, herr länsman – sade Gunnar, af länsmannens hetta kall vorden – akta sig att anfalla stilla, allvarsamt folk, som en söndagsqväll samlat sig för att tillsammans höja sina hjertan till Gud, och be honom om nåd och förbarmande. Akta sig att lägga sig uti hvad kyrkoherden lemnar oanfäktadt, och som han likväl har långt mera att göra med, än herr länsman.

Ibland träffa somliga menniskor på just de ord, som skola verka hvad de i den stund åsyfta, och när detta icke är en slump, en tillfällighet, utan nästan alltid inträffar, så kunde man måhända med stort skäl kalla sådana personer för talare, antingen de sedan uppträda på talarestolen inför tusental af åhörare, eller i den halfskumma torparstugan. Gunnar var ock verkligen en talare, och hade måhända kunnat blifva en af de allra största sådana, ty få äro de, som visste så väl som han att välja ord och modulera rösten efter orden, och sålunda aldrig yttra en enda mening, som föll likt ett kärnlöst korn i jorden, utan att spira upp och gifva den frukt, som dermed åsyftades.

Länsmannen blef stum och förlägen; hans medföljare drog honom sakta i rockknapparne på ryggen, och – – halfhögt mumlande om att han (länsman) «nog skulle sätta p för dylika oordningar och otillåtna sammankomster, m. m.» aflägsnade han sig ändteligen, då psalmen åter fortsattes, som hade ingen ting afbrutit den.

Der ingen fanatism, inga villomeningar, intet hyckleri, intet andeligt högmod är med i spelet utan der endast själen och hjertat trängtar att närma sig Gud och höra hans trösterika ord, der tronar äfven toleransen, vid sidan af den högsta, fullkomligaste andakt, och förlåter äfven allt. – Alla förläto länsmannen, bådo i en kort slutbön Gud för honom, så väl som för alla andra menniskor, talade ej ett ord om hans hastiga uppträdande och försvinnande, utan skiljdes saktmodigt och tyst, så som de kommit tillsammans, och vandrade, styrkte i mod, förtröstan och allt godt, hvar och en hem till sig.

Men länsmannen, han fann deremot för godt att dagen derefter ruska utaf i sin skramlande enbetskärra till kyrkoherden, der han, icke mera under förtrollningen af Elins tjusningsförmåga, berättade: huruledes han – «dels af en händelse, dels af tjenstenit, infunnit sig vid torplägenheten Viken, under säteriet Grantorp, der funnit mycket folk församladt, som under allahanda vidskepelser och signerier skrålade och sjöngo, samt öfverhopade honom (länsmannen) med ovett när han ville föreställa dem helt beskedligt det orätta af deras förfarande. «Och» tillade länsmannen – «Gunnar Håkansson i Viken hade till och med den stora oförskämdheten att åberopa sig herr kyrkoherdens tillåtelse till dylika upptåg, hvarför jag just skyndat hit för att anmäla saken, samt äfven omförmäla, att jag bestämdt vet att de bära dit båd’ ostar och smörklimpar och lindockor och ulltappar och slikt.«

– Godt! – svarade den värdige prestmannen, som äfven var stor menniskokännare. – Edert nit är berömvärdt, när det icke öfverdrifves, men edra berättelser sammanstämma icke så alldeles med de underrättelser jag har derom; ty ingalunda lär ni kunna tro, att dessa andaktsöfningar i Viken äro mig obekanta, fast det goda folket måhända så tror, eller ock tager min tystnad för ett gillande, en tillåtelse, och jag skall nog veta att i sinom tid taga de åtgärder, som jag finner nödiga för att förhindra dessa sammankomster, om jag nota bene finner dem i något afseende menliga.

Med dessa besked och en något lång näsa aflägsnade sig «herr länsman», och kyrkoherden smålog med stor ömkan öfver det onödiga, det otillbörliga och, man kunde nästan säga, det riksförderfliga nitet, som ofta går i bredd med den allra största möjliga otillbörliga och – riksförderfliga liknöjdhet. Men – så är det: för mycket och för litet äro de afgrundsandar, som hårdast anfäkta oss menniskobarn.

Imedlertid led det till husförhören, en ganska märklig tid i denna församling, der dessa husförhör ej ansågos som en tom demonstration, och endast i statistiskt afseende nödvändiga, utan som den stund, då folkets lärare ville se, om och huru hans läror af folket under loppet af året blifvit förstådda. Kyrkoherden ansåg alltid som en af sina allra största embetspligter att sjelf förrätta dessa förhör, och förfor under dem med en mindre vanlig allvarlighet. Detta visste något hvar, och i intet hus, bland inga, hvarken högre eller lägre i församlingen, tittade man icke dagarne före husförhöret i sin katkes något litet, om man ej var desto säkrare på sin kunskap deruti, och försökte att gissa till de särskilda förnuftsfrågor, som kyrkoherden måhända på dem skulle sätta. På alla herregårdarne var det en vanlig sak under dessa dagar, att pigorna bådo om ett extraljus för att dervid, efter slutade dagens värf, studera i den smala boken, och i hvarje stuga hörde man babblas: «Hvad är det? – svar!» – Ofta här som annorstädes lästes väl dessa utanlexor alldeles så, som det på bondspråket så uttrycksfullt heter, nemligen «utanför,» det vill säga utan att hvarken betänkas eller behjertas, men – Guds ord är något, som måste utsås, utan att dervid beräkna att alla kornen skola råka i god jordmån, gro och bära frukt, det måste jemväl sås på helleberget, ty äfven der fins små fördjupningar fyllda af bördig jord och belysta af varm sol, och äfven dessa måste besås. Mången från hjertat kommande suck, mången känsla af ånger, mången föresats till bättring, mången helig tanka väcktes ändå af denna förnyade bekantskap med Guds föreskrifter, som hvar och en visste att man icke vågade försumma, om man ej med skam, med den både älskade och fruktade kyrkoherdens ovilja och de omkringståendes begabberi, ville gå ifrån det både stränga och noggranna förhör som stundade.

I Viken var det likväl ingen som «tittade i kakesa» mer än Abraham; men han somnade flera qvällar dervid, hållande en flammande spinnsticka i ena handen och «boka» i den andra, samt slutligen, efter en väldig gäspning, då hela hans hufvud öppnade sig, alldeles som när man bryter upp ett ostron, lade «sticka» till märke i «boka» och släckte henne sålunda, samt slocknade sedan sjelf för allt medvetande. Lena kunde väl måhända icke sin katkes från perm till perm, men någon skulle ändå stanna vid huset, och detta förbehöll hon sig i år. Således var det blott mor Ingrid, Gunnar, Elin och Abraham som vandrade en gråaktig Decembermorgon, under en glest fallande snö, till nästa by, der husförhöret skulle hållas.

– Du fryser, Elin! – sade Gunnar, som såg att Elin under vägen ryste tillsammans rätt som hon gick.

Elin tänkte på sin synd, Gunnar tänkte på Elin, ty han såg henne gå bredvid sig, och då var han icke i stånd att tänka på hvarken synd eller brott, bara på Elin.

– Du fryser, Elin lilla! – upprepade han än en gång. – Vill du ha min rock? Jag kan mycket väl springa mig varm.

– Gunnar! Gunnar! – sade mor Ingrid varnande – du ville väl ta’ lifvet af dig med att gå i skjortärmarne i denna bistra kölden.

– Nå ja, än se’n då? – svarade Gunnar. De ä’ bara lappri att gå och lefva här i verlden.

– Uschiana! – mumlade mor Ingrid halfhögt. – Jag känner intet igen dig, Gunnar! Du aktar hvarken ditt eller andras lif, och lifvet är likväl den skönaste af alla Guds gåfvor; för hur skulle vi annars kunna komma till paradiset igen?

Gunnar studsade och såg skyggt på modern.

– Tro en verkligt kommer te paradiset en gång i värla? – sade Abraham, som tyckte sig hafva mindre paradisiska känslor, sammansatta af hunger efter en mer än vanligt skäll välling, af fruktan att ej förr än ganska sent få någon middag, samt af räddhåga för kyrkoherdens förnuftsfrågor, och harm öfver att Elin gick så tyst, så sluten inom sig sjelf, och hvarken ville se på honom, tala eller skämta med honom! Huru litet känsla han hade, kände han dock att han var försmådd. Elin blef brännhet af blotta tankan att värmas af Gunnars tillbjudna rock, och i en hastig blick på honom bestod hela hennes nekande svar, hela hennes gränslösa tacksamhet. Men snart ryste hon åter till af den yttre kölden.

– Du ska’ änna få min rock, för se jag har mi’ hvandanströja unner, hellre än du ska’ gå å frusa å huttra, och se’n ligga sjuk och pipa som sist – sade Abraham, som gått och sett på Elin och märkt hennes fross-skakning, och han började genast att kränga utaf sig den ena rockärmen.

– Nej – fy, tack! – svarade Elin, som ryste vid blotta tankan af «Abrahams rock» – jag fryser alldeles intet.

Hvad kärleken är tacksam! Men hvad liknöjdheten är förfärligt otacksam, just för kärleksbevis!

Åter vandrade de tysta alla fyra, med bra skiljaktiga tankar inom sig. Snart hunno de målet för sin färd, och redan på långt håll syntes det i hvilken af stugorna som husförhöret hölls. Den lilla farstuguqvisten var, oaktadt kölden och snövädret, alldeles som flustret utanför en bikupa; man såg oupphörligt menniskor, som gingo der in och ut, stannade och talade vid hvarandra, helsade och togo farväl af hvarandra. Ett långt stycke utanför dörren var det sopadt och granrisadt, och en stark granrislukt blandade sig med andra ångor, när man steg in i sjelfva stugan. Den var temligen stor och nästan alldeles full af menniskor, hvaraf en del sutto och andra stodo, alla tysta och stilla. Fram i rummet satt kyrkoherden, och den obetydliga dager, som inträngde genom stugans enda fönster, föll nästan odelad på hans talande anlete, hvaraf detta syntes ljust, af ljus kommande både utifrån och inifrån. Framför honom stod ett bord, på hvilket en hvit duk var bredd, och framför bordet stod, vid våra fyra vandrares inträde, en lång smal flicka, i slyneåren, högst uselt klädd, hvilket särdeles stack utaf mot alla andra, som voro utmärkt väl och snyggt klädda, somliga till och med i full kyrkeskrud. Flickan stod och nappade i bordduken med ena handen och höll fingrarna af den andra i mun, samt ruskade på sig och hade åtskilliga fula åtbörder.

Med sakta röst, men tydligt och klart, gjorde kyrkoherden henne en fråga ur andra hufvudstycket af «lille-kakesen», men på hans röst hörde man ändå att han upprepade denna fråga och att han gjort den förut.

– Hvarom handlar tredje artikeln? – frågade kyrkoherden ännu en gång, men då ruskade flickan blott ännu mera på sig, ryckte häftigare i duken och stack fingrarne ändå längre in i mun. Kyrkoherden nickade än en gång åt henne, upprepande ett «nå!» och då gaf flickan ett oartikuleradt ljud, som skulle föreställa en art af svar.

– Tag handen från mun och svara så jag kan förstå dig – sade kyrkoherden allvarligt, men ändå vänligt.

– Flickan tog väl fingrarne ur mun, men svarade intet.

– Herre Gud! hvad detta är bedröfligt! sade kyrkoherden slutligen helt högt. Finnes då ingen i byn, som kan litet se till denna stackars Lotta, efter hennes mor det icke gör?

Alla tego.

– Så här är det nu, år från år – fortfor kyrkoherden. – Lotta är redan sjutton år, och kan ej så mycket af sin kristendom, som dessa små åtta års barn, hvilka nyss voro framme. Min tid tillåter mig icke att sjelf åtaga mig hela hennes undervisning, och förgäfves har jag uppmanat henne att som oftast komma till prestgården, att jag må få höra hvad framsteg hon gör. Men hon kommer aldrig, utan tvärtom: jag hör med ledsnad att hon brukar ströfva omkring med modern i närmare och fjermare socknar, till föga heder för båda två. Men Lotta är nu en stor och vuxen flicka, med krafter och förmåga att göra gagn för sitt dagliga bröd och för tarfliga, men snygga kläder på kroppen. Är det ingen i byn, som skulle vilja antaga henne till hjelp och på samma gång hjelpa henne, som snart sagdt är olyckligare och hjelplösare än om hon vore moder- och faderlös, då fadern sitter som lifstidsarrestant på fästning och modern förer ett dylikt kringirrande och klandervärdt lif?

En djup tystnad rådde. Elin hade imellertid igenkänt samma fattiga flicka, som hon gaf kjolen och halsduken, hvilka Lena återtog. Underbara känslor arbetade inom Elin. Den qvinliga blygheten och fruktan för oförmåga stridde med begäret att rycka denna flicka ur sitt elände, och om alla tegat hade hon måhända icke motstått sitt hjertas kraf, men nu steg en gammal bonde i byn fram, bockade sig och höll hatten öfver käppen mot bröstet.

– Med förlof, nådi’ kyrkherre – började han – så vet jag slättes icke någon i vå’n by som skulle vilja taga Banka-Lotta till sig, för se! litet hvan vill gerna behålla sitt, och hvar och en vet nog hvad vanor Banka-Lotta fått lära af mor-si’, och något litet så när ha’ vi väl kunnat hylla tösa här i byn, efter ho’ ä’ barnfödder här, när vi bara sluppet den satans Bankesan sjelf, men se, allt se’n den deringa stora stölda på våran blekebacke nu i höst, så – med förlof – så har rätt ingen tålt ’na, utan ho’ har gått ut och in i stufvera, och fått en brödbit här och en brödbit der, med förbehåll att ho’ skulle gå sin väg och intet komma igen snart.

– Gode Gud! ett sådant elände! – sade kyrkoherden och såg upp på flickan, utför hvars kinder ett par tårar föllo. Dessa tårar föllo äfven på Elins hjerta, och vägde ned den vågskålen, som innehöll hennes gränslösa, nästan oemotståndliga håg, att från en synbar afgrund draga ett hjelplöst offer. Alla hade stint sett på henne vid hennes inträde, och mången hviskning hade hväst under kyrkoherdens upprepade frågor till Banka-Lotta, men nu fästades hvarje öga på henne (Elin), då hon dristigt och utan tvekan, men ändå högt rodnande, banade sig rum genom folkhopen, som gerna vek åt sidan för henne, och då hon framgick till bordet, och sakta men tydligt tilltalade kyrkoherden sålunda:

– Jag är visst icke annat än en fattig tjenstepiga i systers och svågers hus, men ändå tror jag mig om att töras fråga, om intet Lotta kunde bli när oss i Viken en liten tid. Min halfva mat skall hon få; arbeta skall jag och Lena hålla henne till; läsa med henne skall jag göra, och af mina gamla kläder skall jag leta upp tillräckligt åt henne.

Den usla Banka-Lotta torkade hastigt tårarne ur ögonen med afviga handen, och kastade en strålande tacksamhetsblick på Elin. Denna vände sig åter, genast efter det hon slutat att tala, till Gunnar, för att i hans anlete läsa hans mening, som hon nu först tyckte sig böra hafva rådfrågat, innan hon följde sin hastiga, men mäktiga ingifvelse. Gunnar nickade genast åt henne ett af dessa bifall, der hög grad af hyllning och förgudning äfven ligger förborgad, eller – bättre sagdt – synlig. Nu var Elin nöjd.

Kyrkoherden åter mätte med sina blickar den unga Elin från hufvud till fötter, och tog hela sitt kalla förstånd till hjelp, för att icke bländas af Elins yttre skönhet; hela sin rika menniskokännedom till biträde, för att förmå urskilja om det var en hycklerska eller en, af verklig helig känsla för allt godt, ädelt och skönt uppfylld varelse, som stod framför honom.

– Unga flicka – sade han allvarligt och högtidligt, ja, nästan litet strängt – äfven med dig har jag mycket att orda, och efter du nu sjelfmanad trädt fram till mig, oaktadt det ännu icke var din ordning, så vill jag spörja dig, hvarföre du tror dig framför andra om förmåga att ropa bättring, och rycka syndaren från sitt mörker och föra honom in i ljusare rymder, ledda af ditt ord.

– Icke af mitt, nådige herre, utan af Herrans ord – svarade Elin lugnt och tydligt.

– Ja visst – återtog kyrkoherden – men med hvad rätt och på hvad grund tror du dig kallad att förkunna detta Herrans ord, och huru vet du att du icke uppblandar det med dina egna jordiska, ofullkomliga tankar, och sålunda bortblandar detta Herrans ord, och leder dig sjelf och dem, som du vill förbättra, in i det förderf, som är en frukt af all sjelfviskhet, allt förtroende och förlitande på egen kraft och egen förmåga, i frågan om salighetens vinnande.

– Jag förklarar Herrans heliga ord så som jag förstår det – sade Elin ödmjukt, men utan att vara försagd – jag lär som jag tror, och är hvarken det ena heller andra rätt, så ber jag Gud i sin stora nåd förlåta mig, och se till min goda vilja och icke min ringa förmåga.

– Så gör äfvenväl jag – svarade kyrkoherden mildt, och af Elins ödmjukhet och sansade svar alldeles böjd till hennes förmån – och jag yttrar aldrig ett ord utan att bedja Gud gifva det sin kraft, sin anda, och förlåta det bristfälliga och felaktiga i mitt föredrag, men – tillade han – jag är af mina bröder kallad till denna post, kallad att för dem förklara ordet, och jag har i min presterliga ed lofvat och svurit att dertill offra hela mitt lif, alla mina krafter, dagens alla mödor och nattens vakor; med ett ord: att lefva för mitt kall och fylla det så väl jag förstår, och – – – om det så skulle behöfvas – strida derför in i sjelfva döden. Men du, unga qvinna! Med dig är det annorlunda: dina pligter ligga åt ett helt annat håll. Din verkningskrets är egentligen så trång, så alldeles inskränkt inom sig sjelf eller din allra närmaste omgifning, att stor fråga blir om det ändå icke kunde kallas förmätenhet af dig, när du så der, sjelfmanad och oombedd, framträder för att räcka handen åt dina medmenniskor, och lofvar att draga dem ur förderfvet, om de lyda dig och dina föreskrifter.

– Det har jag aldrig gjort – svarade Elin fast och ståndaktigt – och jag uppmanar eder alla, som här ären församlade, att vittna mot mig, om j så finnen för godt – (och hon blickade klart och lugnt omkring sig) – om j så orätt ha uppfattat min mening, ty den har blott varit att uppmana eder till bättring och kristeliga dygder, kärlek till Gud och eder nästa, en ren och helig vandel, för att på sistone få en lugn död och en salig uppståndelse.

– Men hvaraf vet du, unga flicka – sporde kyrkoherden ännu en gång – att du framför andra kan och förmår att rätt göra dessa uppmaningar? Hvarigenom tror du dig fått detta uppdrag? Tänk nu noga efter innan du svarar mig, och ransaka dig sjelf, om icke egenkärleken och tron på egen fullkomlighet, eget medvetande att icke hafva begått sådana synder, som du dagligen ser omkring dig, ingifvit dig detta förtroende till dig sjelf och sålunda tillhviskat dig, att du har rättighet att uppstå som andras lärare, andras hjelp och bistånd i andeliga ting. Akta dig och tänk noga efter innan du förnekar allt detta, på det du icke må falla in i en synd, större än alla andra, emedan den kan föra till alla andra, fast man knappast märker den onda frestarens former, utan endast verkningarne af hans sirensång – (kyrkoherden glömde ett ögonblick att detta sista ord troligen var en gåta för Elin, men rättade sig genast) – det vill säga hans fagra lockelser, ty sjelfviskhetens afgrund har inga gränser och ingen botten, och man faller icke plötsligt deruti, utan man drages sakta och omärkligt allt djupare och djupare dit ned, tills mörkret blir fullkomligt och man icke mera förmår skilja rätt från orätt, godt från ondt, Guds vilja från egna lustar.

– O herre Gud och fader! Må jag aldrig komma dit! – sade Elin hörbart; men på ännu ett ytterligare spörjsmål af kyrkoherden hvarföre hon stigit upp och – tvärtemot Pauli föreskrift – «talat för församlingen» – svarade hon ödmjukt och sakta, nästan endast för kyrkoherden hörbart:

– Jag har på detta år mycket lidit, lidit både till kropp och själ, mycket syndat och brutit. Men jag har i min stora nöd anropat Gud och han har hört mig, och han har sändt sin ande ned till mig, hugsvalat mig, lindrat mina plågor, tröstat mig och – såsom jag det förstått – uppmanat mig ej allenast till helig vandel, utan äfvenledes att tjena mina likar, hvilka det begärde, med de uppenbarelser jag sjelf fått.

– Sådana uppenbarelser få alla de, hvilka med verklig tro och tillförsigt tala till den Högste – svarade kyrkoherden – sådana har jag mången gång i nattens tysta timmar, eller under verldslifvets mest bullrande gång, tyckt mig se, höra och förnimma; och det är endast i följd af dylika, som jag öppnar mina läppar och talar till folket. Och hvilken af oss alla, som har en rätt tro, den kan äfven höra Guds ord omedelbarligen sagda af honom sjelf, och den, men endast den må icke vara förmenadt att – alldeles glömmande sig sjelf – förkunna detta Herrans ord; men strängt måste man ransaka sig sjelf, om man verkligen talar Guds ord eller sin egen inbillnings, och svårt blir det straff som drabbar den inbillske, för att icke tala om hycklaren; och således, unga flicka, råder jag dig, uppmanar jag dig, men befaller dig ingalunda, att afstå från dina bemödanden att omvända andra syndare, i mängd likväl, hvilket möjligtvis kunde ske, dig sjelf ovetande, på din egen salighets bekostnad, utan ber jag dig faderligt och innerligt att blott till din närmaste omgifning inskränka din håg att förkunna och förklara Herrans ord, och blott i enskilda fall uppstå som lärare. Att du vill antaga dig den arma öfvergifna och snart nog förtappade varelse som här står, det är en så god gerning, att ingen kan hvarken ogilla eller afråda dig derifrån, utan tvärtom: jag vill föregå mina sockenboar med godt exempel, att med ett litet bidrag underlätta din goda gerning, helst du sjelf är tjenande och beroende.

– Nej – sade Gunnar, som steg fram helt frimodigt – nej, hon är hvarken tjenande eller beroende, utan en syster i vårt hus, fattigt och torftigt, det vet Gud, men der hon har frihet att göra och låta som henne lyster, och der henne står fritt att taga till sig Banka-Lotta, om hon behagar.

Kyrkoherden betraktade honom skarpt, och de hastiga blickar af eld undföllo honom icke, som Gunnar då och då kastade på Elin, medan han talade.

Saken var således afgjord med Banka-Lotta, och hon aflägsnade sig från bordet med ett gladt ekorre-språng, i hvilket framlyste hennes vildhet och brist på sådant vett, som man lär sig bland andra menniskor, och hvaraf denna hållning kommer, som är lika nödvändig i den låga, skumma bondstugan, som i den rikt upplysta salongen, om man skall hafva något anseende bland sina likar.

Elin trädde tyst åt sidan, Lotta skuffade sig fram till henne, och började klappa henne och tacka henne så högljudt, att kyrkoherden, Elin och några andra på en gång ropade: «Tyst, var stilla!» och husförhöret fick åter sin gång.

Under tiden hade matmodern i huset varit ute och letat upp en gammal stol, torkat utaf den, dermed gått till gamla mor Ingrid och sagt: «var så go» och mor Ingrid hade svarat: «många tackar» och suckande satt sig ned, men nu icke mera språksam och tillgänglig som fordom, så att de omkringstående sakta hviskade sins emellan: «gamla Ingrid-mora frå’ Asmundtorp dör snart, för ho’ ser så skräckeligt skröplig ut.» Många yngre och äldre, som hade att språka med hvarandra, gåfvo hvarandra små tecken, och förfogade sig ut i förstugan eller på förstuguqvisten, och somliga ut i köket, der «matmora» hade stor anstid med att steka fläsk och potatis, koka kål och fläsk, samt steka gris till «kyrkherrn te’ middags-spising.»

I sin glädjeyra sprang ock Lotta dit, och äfven i denna samma glädjeyra erbjöd hon sig, när hon hörde att det fattades ved, att gå efter «ett fång», hvilket var rart nog, ty Lotta var, oaktadt sin styrka, ganska lat.

– Ja tack – svarade «matmora» – bara ingenting hänger vid fingra på dig när du kommer eller går.

– Alltid ska’ j tro att jag ä’ ute på stjäla – svarade Lotta, skrattande.

– Ja, allt sedan stora stölden på blekebacken, tror vi dig aldrig mer än hvad vi ser – genmälte matmodern.

– Ja, de’ va’ intet jag med om – svarade Lotta och bifogade sina ord en grof ed.

– Fy, tös! att du kan stå så der och försvära dig, och det på en lögn till, och det på sjelfvaste husförhöret, och när folk förbarmat sig öfver dig i ditt elände till – utlät sig matmodern i huset, som var en klok och beskedlig, temligen förmögen nämndemanshustru, som hade stort anseende i sin by, lika som hennes gubbe.

– Ja, de’ va’ hvarken jag eller mor som stal era väfvar härom sistes, det vill jag dö på – svarade flickan ånyo, skrattande, samt sprang sin väg efter det omtalade vedfånget, troligen i spekulation att få eller kunna snatta sig till en smula af välfägnaden, som så rikligen tillreddes i «matmora kök», om just icke efter m:lle Nylanders eller fru Schartaus reglor och ordination.

Imellertid var turen vid förhöret kommen till Gunnar i Viken. Han uppropades och framträdde, gjorde reda för sig och sitt hushåll, d. v. s. alla de personer som voro i hans bröd. De voro nu icke få, ty vid det der «Andersa-bruk» hade han äfven statfolk, och kyrkoherden sade, skarpt betraktande Gunnar:

– Du slår dig vidt omkring, käre Gunnar! Gud låt allt lyckas dig och gå dig i händer.

– Åh ja, hvilket som! – svarade Gunnar, med denna liknöjets och mjeltsjukans blick, hvarmed han betraktade hela universum, Elin undantagen.

Kyrkoherden bemärkte äfvenväl detta, och efter några få frågor ur katkesen, hvilka Gunnar genast och ljudeligen besvarade, gjorde presten honom några spörjsmål, allt med sin skarpa blick fästad på den unga mannen, som stod der så hög, så dyster, så mörk i håg, så frånvarande för nästan allt som omgaf honom.

Hvad anser du för den största synd? – sporde kyrkoherden, och kastade dervid en flygtig blick bort åt Elin. Denna rodnade starkt. Äfven Gunnars blick följde kyrkoherdens, äfven han såg Elins rodnad, och ett hastigt öfvergående skimmer tycktes äfven för en half sekund upplysa Gunnars bleka anlete; men han vände sig snart åter till kyrkoherden, återtog hela sin pregel af mörk dysterhet och svarade ihåligt, utan att tilllägga ett enda ord:

– Mord!

– Och om mord blott vore en synd, hvad kallade du då det största brott? – sporde åter kyrkoherden, förvånad och bedragen i sin väntan på Gunnars svar.

– Att hafva begått ett mord, och tigande låta en annan lida derför.

Kyrkoherden betänkte sig ett ögonblick, men frågade sedan vidare:

– Och den största menskliga dygd, huru kan du föreställa dig den?

– Att fly undan och förskjuta hvad man högst älskar, när det är en oloflig kärlek; att älska den man i hjertat hatar, och att angifva sig sjelf för ett stort brott, som ingen menniska tror’en om – svarade Gunnar utan allt betänkande, lika som hade svaret länge och välbetänkt legat färdigt i hans själ.

Kyrkoherden såg på honom, ändå mera förvånad, förföll ett ögonblick i djupt begrundande, brydde sig icke om att, enligt sin vana, tala öfver sina «förnuftsfrågor» och de svar han brukade få, utan nickade blott åt Gunnar, till tecken att träda från bordet, för att lemna rum åt mor Ingrid, från hvilken man tydligt hört en djup suck vid Gunnars sista svar, hvilket hon uppmärksamt lyssnade till, ehuru det blott utsades med half röst.

– Guds frid med eder, gamla heders-mor Ingrid! – sade kyrkoherden, när denna närmade sig. – J ser affallen och lidande ut. Hur är det med helsan nu för tiden?

– Gu bevara goe kyrkherrn – svarade den gamla – och tack vare honom som frågar efter en sådan gammal stackare som jag, och hvad helsan-mi angår, så – – – känner jag just aldrig till min kropp; således är väl helsan bra, fast jag tynar bort, tyngd af år och – – –

– Och hvad? – frågade kyrkoherden sakta och deltagande.

En enda tår smög öfver fårorna på den gamlas anlete, och kyrkoherden sporde henne icke vidare, utan nickade vänligt till afträde åt henne, sägande:

– En så from själ och god kristen, som mor Ingrid alltid varit, behöfver jag visserligen icke spörja i katkes, ty skulle hon än hafva glömt orden, så ligger andemeningen af Guds ord alltid klart och ljust för henne, till hennes sista stund, derom är jag, som känt henne så länge, alldeles förvissad.

Mor Ingrid var ännu menniska, och en stråle af mensklig glädje, en liten gnista af menskligt högmod, lyste än en gång för ett kort ögonblick upp den gamlas djupt nedtryckta själ, öfver hvilken ångern att någonsin lagt sitt ord på den ödets vågskål, som bestämde Gunnars framtid, dock kändes tyngst.

Nu trädde Elin ånyo fram.

– Att fråga dig i katkesen, lär föga behöfvas – sade kyrkoherden, småleende – ty troligen kan du den åtminstone lika så väl som jag sjelf; men deremot vill jag spörja dig om du, sedan du nu tänkt på saken, vill lofva mig hvad jag för en stund sedan bad dig om, ty jag har tydligen sett, att du varit sänkt i begrundande, och icke sladdrat och pratat, som så många andra.

Vid dessa ord blef det tyst som i en graf, i stugan.

– Ja – svarade Elin – jag har noga betänkt edra ord, vördige fader, och tackar eder som väckt mig på att en så stor synderska, som jag är, icke kan vara värdig att förklara ordet för mina likar, annat än för en sådan som Lotta, hvilken ingen annan bryr sig om, och jag afstår hädanefter derifrån.

– Rätt, min goda flicka! – sade den värdige prestmannen, hvilken både som Guds-man och menniska gerna ville bibehålla sin rättighet att allena föra sina får till himmelrik, men detta med saktmod och mildhet, icke med våld och hårda ord.

– Du handlar häruti, skulle jag tro – tillade kyrkoherden – enligt Guds egen vilja, ty han ser väl helst till att hvar och en spänner sin egen tankeförmåga, så vidt som möjligt är, på egen hand, för att förstå hans ord, och när detta ändå förblifver dunkelt, derom frågar sin valda själasörjare, när denne ej på något sätt gjort sig oförtjent af deras förtroende och lit, hvilket jag väl hoppas här icke är händelsen.

«Nej Gubevars! Nej visst icke! Nej långt derifrån!» o. s. v. sorlade det sakta och högt genom folkhopen.

– Godt – fortfor kyrkoherden – och alla de som af ren andakt och uppbyggelselust gingo till Viken, de skola säkert, hvar i sin stad, hemma i sina hus, taga fram den Heliga Skrift och läsa deruti, på sätt jag sagt; ty ingen af eder är så fattig, att den icke med någon uppoffring förmår skaffa sig ett exemplar af denna nödvändiga bok, som jag gerna vill utlåna till dem den saknar, tills de hunnit skaffa sig medel att sjelf lägga sig till en dylik, och den detta icke vill eller bryr sig om, den – – – blifver icke heller uppbygd af sammankomsterne i Viken, eller huru, mina barn?

«Jo, de’ ä’ visst sannt! De’ har visst sin riktighet! Det kan ingen neka för» etc., hörde man sorlas i stugan.

Elin neg djupt och trädde åt sidan, lemnande rum åt Abraham, hvilken nu skulle afhandlas, och som steg fram tölpigt, som han gjorde allt annat, bockade sig, men det så oberäknadt, att han kom midt öfver bordet, samt stötte omkull, med sin under bockningen rakt bakut utstående söndagskäpp, en pojke, så att en annan pojke fann sig befogad att knuffa till honom och säga: «pöts intet!» Af allt detta blef Abraham mycket perplex, och sade: «Tackar som frågar!» då kyrkoherden sporde honom om han glömt sin katkes sedan i somras, och då presten upprepade sin fråga, svarade han:

– Ja varsch! hvart eveligt ord; men Elin har lärt mig och pluggat i mig omigen, så nu kan jag’en igen, hur länge det varar.

Kyrkoherden bläddrade litet i «den smala boken» och frågade derefter:

– Hvaraf hafver Gud i begynnelsen skapat all ting?

Abraham knäppte ihop händerne andäktigt, men lät ändå tummarne valsa omkring hvarandra och svarade efter ett kort betänkande:

Himmel och jord, och allt det som deruti är, både sunligt och osunligt.

– Du lärer icke hört hvad jag frågade – sade kyrkoherden – efter du svarar så – och dermed upprepade han frågan till Abraham.

– Tyst! lä’ me’ se! – sade denne. – De va’ just intet så alldeles rasande, det jag sa’, lell, för det ä’ bara nästa svar. Länger bort ä’ de’ intet.

– Ja – svarade kyrkoherden, icke utan ett litet leende – ditt svar är svar på den nästa frågan, nemligen: «Hvad är det som Gud skapat?» men jag frågade dig ju hvaraf Gud i begynnelsen skapat all ting?

– Ja, kors i alla da’r! Hva’ skråen va’ de’ nu utaf! – sade Abraham och såg i taket. – Det va’ nå’t konstigt, så pass möcke mins jag, men hva’ katten kunne de’ vara för slag! Vest-du Elin! – utropade han, och vände sig bort mot henne – vet du, neppe tror jag att du nånsin sa’ mig hva’ vår Herre skapte hela värla utaf för tug.

– Herre Gud! så du talar! – sade Elin, nästan ohörbart, mycket förlägen och sakta skakande på sitt lilla hufvud, och omärkligt ryckande på axlarne af förlåtlig harm öfver Abrahams dumhet och dumdristighet att vilja skylla sin okunnighet på henne.

Gunnar stod så att han knappt nog kunde se Elin, men han kände i luften hennes ångest, och som han deremot stod helt nära Abraham, hviskade han denne i örat: «Af intet skapte ju Gud verlden.»

– Hvaa? – svarade Abraham första gången. Hva’ sa? – svarade han andra gången då Gunnar upprepade sina ord, och slutligen tredje gången: «Hva’ sa’ j?» – Då förlorade Gunnar tålamodet och sade tyst, men hörbart nog:

– Din åsna! Det var ju af intet som Gud i begyn – – –

Men Abraham gaf sig alldeles icke tid att höra ut meningen, utan skrek till helt belåten:

– Ja, kors i alla da’r! De’ va’ sant! Nu håga’ jag’et sjelfver: Af ena åsna skapte han hela värla, nu mins jag’et präsis.

Kyrkoherden strök sig med tillkämpadt allvar om hakan. Elin uppgaf ett litet ångestrop. Gunnar drog mungiporne till ett svagt leende, det första som ljusnat upp hans anlete på långliga tider; men i stugan blef ett förqväfdt sorl, och några pojkar rusade ut genom dörren och slogo den hårdt igen, och sedan hörde man ett gällt och hjertligt skratt utanför. Abraham åter, han stod så belåten med sitt svar, och anade ingalunda, att han var föremål för något löje eller ens uppmärksamhet, utan gick på och valsade med sina tummar som förut, medan han afvaktade en ny fråga.

– St! der borta – sade kyrkoherden, och det blef åter stilla och lugnt som i grafven. – – Det är ledsamt – fortfor han, vänd till Abraham – att du sedan i somras skall hafva glömt din katkes. Hade jag trott att din kristendomskunskap satt så lös, så hade jag visst icke låtit dig gå fram till Herrans bord, min kära Abraham.

– Hurdå, då? – frågade Abraham enfaldigt, men utan särdeles förlägenhet, en känsla som sällan besvärade honom.

– Jo – fortfor kyrkoherden, med stort allvar – ty den skall tänka och veta bra litet, som kan svara att Gud skapade verlden af en åsna, och – – –

Men här föll Abraham honom i talet, utropande:

– Kors för attan! Va’ de’ intet af ena åsna, då? – Men nu steg Gunnar fram och qvad halfhögt:

– Nådi-kyrkherre! jag vet att det är både näsvist och dristigt och otillbörligt att träda fram och lägga sig uti förhöret, men som han Abraham-stackare, är i mitt bröd, så ber jag ödmjukast att få säga, att vi, Elin och jag (när Gunnar sade dessa ord: «vi, Elin och jag», så darrade hans läppar synbart och en rodnad göt sig öfver hans ännu så rena panna, hvilket ej undföll kyrkoherden), att vi mest försökt att för honom förklara Guds lag och Herrans bön, så att han väl skulle få i skallen sina pligter mot Gud och menniskor; men efter han har så ondt om förstånd (detta sade Gunnar halfhviskande till kyrkoherden), så brydde vi oss rätt intet om att så mycket hålla på med «skapelsen» och tocket, som han ändå aldrig rätt hade kunnat lära sig att begripa, utan voro vi glada att han bara kunde det utanför. Likvisst har Elin säkert sagt honom tjuge gånger att Gud skapade verlden af intet, men se hon har ej upprepat det hundrade gånger, som det hade velat till.

Och härmed bockade sig Gunnar och trädde åt sidan.

– Ja, kors i allan da’r! – utropade Abraham glad. – Nu rann det opp alldeles som ett ljus för mig, att vår Herre skapte hela värla af kaf-intet, och jag mins nu äfven att jag har grunnat obegripligt på hurhvulet han då kunde bära sig åt.

Kyrkoherden förklarade honom nu detta helt ordentligt och så godt han kunde, och Abraham svarade flera gånger: «Ja bevarsch! Nu begriper jag’et! Nu förstår jag’et så galant, att jag nära på skulle kunna göra’t efter, sjelfver.»

Kyrkoherden fann nu sjelf, att det verkligen knappt lönade förklara några underverk för Abraham, utan gjorde honom i stället några frågor om dessa hans «pligter mot Gud och menniskor», på hvilka han (Abraham) till allas förvåning svarade rätt och redigt, samt med denna ton som bevisade, att han temligen begrep, hvarom saken handlade, och icke blott babblade svaret utantill. Kyrkoherden slutade sitt förhörande af Abraham med en liten förmaning till honom om att söka vinna mera kunskap i sådant, som icke var honom klart.

– Ja vasserra! – svarade Abraham, bockande och skrapande med båda fötter – om jag och kyrkherrn lefver te’ ett åre så dags, så ska’ han få se att jag vet båd’ hvem som skapte hela värla, och hur han bar sig åt, och allt annat med, för se nu när Banka-Lotta ska läsa för Elin, så ska jag – – –

– Godt, godt! – afbröt honom kyrkoherden – jag förstår din goda mening och gillar den, samt önskar du håller ord. Och nu, farväl med dig – tillade kyrkoherden, som gerna ville hafva slut på sitt förhör med Abraham, hvilket – hur man bar sig till – dock något litet ingick på det komiska området.

När nu Abraham undergått sitt förhör, voro våra fyra färdiga till afmarch, och med kyrkoherdens tillåtelse, i anseende till den långa vägen, lagade de sig äfven till att gå. Kyrkoherden blickade sorgligt efter dem, och oaktadt han tycktes fullt sysselsatt med ett nytt förhör, hade hans rika själ ändå rum för många tankar på dessa fyra, och hans ändå rikare hjerta en djup och innerlig suck för dem; ty han, den genomskådande och menniskokännande, han såg att här var mycken smärta, många lidelser och lidanden samlade. Han såg för väl, för väl, att hela Gunnars varelse tillhörde Elin, och att han förgäfves försökte bekämpa denna våldsamma känsla. Han såg att Elin mot sin vilja och sina föresatser delade denna häftiga böjelse. Han såg att kärleken till en qvinna var det enda som förmått något litet lyfta den täta slöja, som var dragen omkring den arma ynglingen Abrahams klena förstånd och dit leda en svag stråle af ljus. Han såg i den gamla moderns djupt fårade anlete ändå flera sorger än år, och spår efter nya sorger, utom alla de gamla, redan mullkastade. Han såg ännu mycket mera, ty han såg och kände, att här osade något efter branden af ett brott, men – – – han kunde icke urskilja hvilket, eller hurudant detta kunde se ut.

Huru väl är det icke när ett dylikt skarpsinne någon gång faller på en fullkomligt god varelse, som icke genom ett svart glas ser menniskorne, deras tankar och gerningar! framför kyrkoherdens själ sväfvade visst en ofulländad fragmentarisk tanka på förbuden kärlek, mord, barnamord, ånger och samvetsagg, samt deraf uppstående religionssvärmeri; men han förkastade genast denna tanke, såsom på intet sätt qvadrerande med det englarena och oskuldsfulla i Elins uppsyn och på hennes panna, och det sansade i hennes svar på hans uppmaning. Han kastade således alldeles bort dessa misstankar, såsom sig ovärdiga och de oskyldiga kränkande; han kastade bort dem, såsom man bör kasta bort hvad man sjelf anser som dessa mörka dämoniska ingifvelser, hvarmed de ljusast tänkande ofta frestas: men han föresatte sig likväl att hafva ögonen stadigt fästade på torparfamiljen i Viken.

När våra fyra, tysta och hvar och en sluten inom sig, kommit ut på gården och börjat styra kosan hemåt, kom Banka-Lotta springande och skuttande, som samma ekorre vid hvilken vi tillförene liknat henne, och ropade ifrigt: «Jag vill följa med! jag skall följa med!» Elin stannade och såg tvekande ut. De andra stannade äfven.

– Böra vi icke förut – sade Elin och såg vexelvis på Gunnar, mor Ingrid, ja till och med på Abraham – böra vi ej förbereda och fråga Lena först, innan vi taga Lotta med oss hem. Kanske är hon alldeles emot det, och då ...

Men här föll henne Gunnar i talet, sägande:

– Har icke jag en gång lofvat, att Lotta skall tills vidare få vara der i Viken hos oss, och är det icke nog?

Gunnar var rädd om sitt husbondevälde, likasom hvarje bra karl det är, och Gunnar, lika litet som många af dessa, besinnade ej alltid hvarest gränsen för husbondeväldet egentligen var, när ingen kärlek, ingen likstämdhet fanns, som bestämde den.

– Gunnar kan väl hafva rätt på sitt vis – sade mor Ingrid – men Elin har äfven rätt, och om jag rådde, så stannade Lotta ett stycke bakom oss, och Elin fick bereda sin syster att få ännu en ätare; ty det är ändå hon, som skall tänka på oss alla med daglig spis, om det än är Gunnar, som skall skaffa henne medel dertill.

– Åh ja, det är sant – svarade Gunnar, som gerna gjorde concessioner för dem han älskade, och som gerna ville hafva all möjlig frid omkring sig, efter han inom sig kände så mycken strid.

Med en vild, osansad och otyglad glädje sprang Lotta än före, än efter dem, men när de kommo inemot Viken, sade Elin till henne att dröja der tills hon (Elin) återkom.

– Nå, men om j intet kommer? – sade Lotta ängsligt.

– Jag har ju sagt att jag kommer – genmälte Elin.

– Ja, men om j ljuger? – Hur skall det gå med mig, lell?

– Elin ljuga! – utropade Abraham. – Elin ljuger aldrig. Förr kunde Gud Fader sjelf säga ena lögn.

– Fy Abraham! – sade Elin med en axelryckning. – Hvad sådana tanklösa, ogudaktiga uttryck ä’ otäcka och mig vidriga! Gud vet hur så fula tankar kunna falla goda menniskor in, och god är du ändå, käre Abraham, fast det gick skralt för dig med katkesen.

– Ja, se jag blef alldeles betuttad af det myckna folket – svarade Abraham.

– Åh, jag kan intet så säga – anmärkte Gunnar med ett svagt leende; – jag tyckte du lät dig folket icke bekomma, eller hindra dig att prata och gå på.

– Nej, men att läsa utanför, lell! – sade Abraham, och nu var man vid stugudörren.

Elin tvekade litet innan hon steg in. Det var som hade hon känt en storm i annalkande. Gunnar anade detta, och kärleken förnekar sig aldrig, ty när den kan, rödjer den dock alltid ur vägen, om ej mer än ett törnrosblad, som skulle ligga till hinder för den älskades fot.

– Låt mig gå in till Lena och säga henne hur det är fatt – sade Gunnar bestämdt, och gick sedan in, utan att afvakta svar. Mor Ingrid, Elin och Abraham dröjde utanför.

Efter en fem minuter kom Gunnar åter och sade:

– Hvarför skall mor stå här ute och frysa? Gack du efter di’ Lotta, Elin lilla, och du Abraham, lägg nu utaf dig helgdagskläderne, och häng upp dem ordentligt, och se att du får litet uti dig, och gå se’n i ditt arbete, jag kommer straxt efter.

– Nå ja – sade Lena när de andra inträdde – bara intet den dera Banka-Lotta stjäl ögonen utaf oss, och äter upp båd’ mat och fat, och allt hvad vi andra skulle hafva, så får det väl stå sitt kast, och bara hon får hållas till flitigt arbete, förty ho’ ä’ starker, som en häst, det syns på ’na.

Nu kom Elin med Lotta, som var både rädd och framfusen, och efter en lång, skarp inträdes-moral-pannkaka af Lena, der salt och peppar mest ingredierade, och der det mångfaldiga gånger var fråga om lathet och ohörsamhet och långa fingrar och snatteri och glupskhet och osnygghet och ohyra och usla föräldrar, tjufvar, tiggarpack och rännande på bygden m. m., m. m. dylikt, ty Lena var minsann ej skonsam i sina uttryck mot den nykomna, tog hon Lotta med sig i «fähuset» för att der genast presentera henne för allahanda roliga och mindre roliga föremål, samt initiera henne i dess rätta handhafvande.

Mor Ingrid och Elin lade under tiden sina hufvuden i blöt om en bädd till Lotta inne i Elins kammare, och en sådan åstadskoms äfven medelst en gammal säck, som mor Ingrid hade uppe i sina gamla gömmor, och några persedlar, som Elin kunde undvara.

Detta öfverensstämde väl ej så alldeles med Lenas plan, som var att natt och dag hafva Lotta under ögonen, samt till hjelp och nytta; men då hon fick veta, att ett litet sammanskott till underlättnad åt dem, som antogo sig Lotta och lärde henne läsa, skulle göras af sockenboarne, lät hon sig beqväma äfven till denna concession. Lena var mycket förvandlad, på samma gång, som hon var sig mycket lik.

Redan samma afton började Elin sitt guvernantsskap med Lotta, hvilket i första rummet bestod af en väldig rentvagning ute i köket, den noggrannaste finkamning, samt bortläggande af dessa usla smutsiga lumpor, som utgjort Lottas hela klädsel. Elin hade letat fram gamla kläder och mor Ingrid hade äfven dertill bidragit, ja – sjelfvaste Lena, smittad af medlidande och välvilja, gaf henne en – som Lena sjelf utlät sig – «rätt hyggelig och superm särk», och nu tog Lottas uppfostran sin början: Abraham lyste och Lotta läste, och uselt och eländigt gick detta, men Elin hade englars tålamod.

– De’ ä’ fali väl att Elin ä’ en sådan dugtig läsareprest och att Abraham rätt intet duger till eller kan förrätta annan sittegerning än spinta stickor och lysa med dem – sade Lena gapskrattande en gång under aftonens lektion, men de läsande läto sig icke bekomma, utan babblade på med friska tag.

– Ska’ ni gå på, på detta viset hvar evelig qväll? – frågade Lena slutligen.

– Nej vars! – svarade Elin. – Jag skulle bara se huru pass Lotta kunde, och hädanefter ska’ vi gå på för oss sjelfva, inne i min kammare.

– Hurpass hon kunde! Ha! ha! ha! – skrattade Lena. – Du menar väl hurupass hon intet kan, ty jag tycker hon är ungefär så pass för sig kommen, som lille Gustaf der.

Lotta såg ned, och kände sig träffad och sårad. Förut hade hon aldrig brytt sig om hvarje föraktligt tillmäle. Nu var hon bland goda menniskor, som med en viss välvilja omfattat henne, och nu vaknade redan skammen att vara så mycket sämre än de, hågen att lyfta sig upp till dem. Och man vill påstå att icke exempel, goda och onda, skulle inverka! Fråga våra fängelsemurar och bed dem svara. De veta det bäst af alla.

Om aftonen när de skulle lägga sig, förvånade sig Lotta öfver att någon tänkt på henne med en egen bädd. Hon var så vand att sofva i en vrå, på en hård bänk eller på sjelfva golfvet, och när hon genast ville intaga denna sin nya sofplats, frågade henne Elin, om hon redan tackat Gud för hans godhet att genom sitt ombud, menniskan, tänka på henne. Lotta stod förlägen. Hon kunde icke tacka Gud, hon kunde blott häda och smäda honom. Elin brast i gråt öfver denna gräsliga okunnighet, och dessa Elins tårar var den första lifgifvande, uppfriskande, uppmjukande dagg, som föll på ett i synder och laster förhärdadt sinne. Lotta började äfven gråta, men för första gången, oberäknadt en och annan enstaka tår, utan att gråta af köld, hunger, ilska eller förargelse. Hennes hjerta veknade, och Elin passade på att af henne begära en liten beskrifning om sitt framfarna lif.

– Ack nej, slipper jag intet det? Det ä’ så mycket fult att tala om – svarade Lotta – och Elin bad henne icke vidare.

Så förgingo nu de få veckor, som ännu voro qvar före julen, och då den stundade stod allt – som det såg ut – nästan på samma ställe, men tiden – – den låter än aldrig någon ting förblifva oförvandladt, och äfven der dess åverkan minst kan skönjas, har dess kraft dock varit stor, fast icke på ytan alltid. Dessutom förer den ju beständigt allt närmare och närmare till de revolutioner, som ändå skola ske, i det stora som i det lilla, med alla sublunariska ting, och ju närmare man kommer de stora hjul, som drifva händelsernas gång, dess mera susar och brusar det i luften, dess oroligare känner man sig, helst om man blifvit begåfvad med sådana sinnen, som äfven förmå förnimma det osynliga, och för så många andra omärkliga.

Gunnar var dystrare än någonsin. Han arbetade väl som en träl, men allt det sköna, ljusa af lifvets poesi hade för honom blifvit utblåst, och det är ändå det herrligaste ljus, som bestrålar vår ungdom, lyser vår medelålder och gifver litet dager äfven åt ålderdomens mulna, mörka schakter, det enda som gifver något behag åt jordlifvet, från dess början till dess slut. Men för Gunnar var denna poesiens soldager slut, och dess hemska månsken var det enda, som nu, då och då lyste på chaotiska, ängsliga, hotande föremål. Den förr så älskade bössan var upphängd på vind. Den gamla kära, muntert klingande fiolen hade lille Gustaf länge sedan slagit i tusen bitar, och inga bannor fått af Gunnar för det. Aldrig hörde man mera en glad eller sorglig visstump från Gunnars läppar.

– Hur ska’ det nu gå med juledansen, som husbond’ lofvade att spela opp till, i somras när vi slog på höet? – frågade Abraham en gång, när han såg Lena sopa ut bitarne af denna fiol, som fordom var så helig och som utgjort ett så stort trätofrö mellan Gunnar och Olle i de förra glada tider.

Gunnar svarade intet, men på den, till ett svagt och vemodigt leende, krökta öfverläppen stod att läsa, för dem som begripa anletets återspeglande af själen: «Jag spelar aldrig mera, och aldrig mera dansar någon efter min musik.»

Lotta hade under dessa veckor gjort betydliga framsteg, och några baksteg dess emellan. Elin hade omfattat hennes förbättring med samma ifver, som hon förut tolkat den heliga skrift för sina vänner. Elin måste hafva något stort, något vigtigt föremål att sätta i stället för sin gränslösa kärlek till Gunnar, som lefde med tusen lif i botten af hjertat, och som oupphörligt satte upp hufvudet för att åter blifva allrådande.

Sålunda hade Lotta under denna tid fått begrepp om hvad flit och ihärdighet vid arbete vill säga, ty det hade Lena haft en särskild förmåga att bibringa henne. Hon hade väl äfven, till följd deraf, sprungit sin väg en gång, men af Elin i största godo blifvit återhemtad, dock med den försäkran, att detta skedde aldrig mera, utan sprang hon bort en gång till, så – fick hon stanna der hon var. Dessutom hade hon snattat, och sedan hårdnackadt förnekat sitt snatteri; snattat om igen, skyllt det på lille Gustaf, men slutligen bekänt sitt dåd; snattat än en gång, men genast under tårar bekänt det, samt slutligen försummat att snatta, då hon kunde haft tillfälle dertill, hvilket – hvad Lotta beträffade – betydde mycket. Hon hade dessutom i sin råa själ, sitt förvillade hjerta och sin ännu icke väckta tro, inrymt begreppet om en Gud, hans allmagt och godhet. Visst stod, i hennes inbillning, Elin vid sidan af denna gudom, och oftast blir det händelsen, när idéen om det högsta väsendet icke bibringas i de första, mjuka barnaåren, att sjelfva läraren, mot sin vilja, blir stående mellan den seut troende och Gud. Det är blott i barnasinnet som denna rena urbild af Gud kan framstå. Ju mera tiden och erfarenheten förhärda sinnet, ju åskådligare vill detta hafva sina nya begrepp, och måhända hafva följderna af denna sanning (om det är någon) varit större och oberäkneligare än man i hast besinnar, än man här vill antyda. Lotta hade imellertid genom Elin talat till Gud, lärt sig anropa och bedja honom, bedt honom för sig sjelf, för sin usla moder, som förhärdade i synd och last, för sin fader, som försmäktade i bojor, till straff för sina brott. Hon hade lärt att tacka Gud för den hjelp han sändt henne, hon hade gråtit tårar af ånger, tårar af tacksamhet, tårar af glädje, och dessa tårar hade ännu mera bidragit att uppmjuka och upptina hennes islupna hjerta. Men – – i mycket var hon sig likväl lik. Leoparden förlorar dock aldrig rätt sina fläckar.

För första gången i sin lefnad hade Lotta, inom ett ordentligt hus, sett förberedelserna till julhögtiden, eller ens vetat hvarföre den så hjertligt firas i palatset som i hyddan. Hon gladde sig äfven åt denna förestående tid alldeles som ett barn, ty hennes goda stunder voro fullkomligt barnets. Hon gjorde höga skutt af fröjd, när hon såg Lena, i smått det förstås, men ändå företaga allt det samma som i stora och rika hus föregår julen, nemligen baka, brygga, slagta, stöpa och feja rent, äfven i den aflägsnaste vrå. När Lena stöpte ett litet grenljus åt lille Gustaf, sådant hon sett dem på de många herrskapsställen der hon tjenat, dansade Lotta af förtjusning, och när de pösande bullarne, öfverstrukna med skinande vört, majestätiskt marcherade ur ugnen, då både sjöng och dansade Lotta. Nu sedan hon dagligen och ordentligt fick sin mat, var hon likväl icke på långt när så glupsk som förut, utan åt rätt litet och anständigt, Lena till verklig fröjd, som fruktat att få maken till Abraham i matfaten. För de medel, som goda menniskor i församlingen skjutit ihopa åt henne, hade Elin skaffat snygga och passande kläder, hvilka likväl icke skulle få pådragas förr än sjelfva julafton, en omständighet som gaf ännu mera glans åt julen sedd i perspektif af Lotta. Julaftonen inföll detta år på en söndag, och dagen förut, eller lördagen, hjelpte hon Lena att skura i köket, i stugan och förstugan, samt skurade ensam Elins kammare, oaktadt denna bad att få hjelpa henne. Hoppet på julfröjden, julkosten och julero’en gaf henne flera hästars kraft att arbeta med. I ladugården hade hon gjort underverk, äfven beundrade af sjelfva Lena, och hade fått beröm af alla, hvarför hon äfven, när aftonen kom, lade sig till hvila med den bästa smak, och i den gladaste sinnesförfattning, som en mensklig varelse nästan kan råka uti. Hennes sömn var äfven förträfflig, och då hon om morgonen vaknade fick Elins tillåtelse att pådraga de nya kläderne och sålunda utstofferad kom in i stugan, var hon af glädje och stolthet ett par tum högre. Alla de andra hade sin förnöjelse åt henne, och icke en gång Lena missunnade henne sin fröjd – «efter hon arbetat så käckt».

Gunnar allena gick i kyrkan. Abraham och Lotta hjelptes åt att sätta upp dessa otröskade sädeskärfvar, som äfven de fattigaste på landsbygden offra åt småfoglarne vid julhögtiden. Lena stod vid sin sågelgryta, mor Ingrid satt vid spisen och rörde i gröten, med en psalmbok i knäet och glasögonen på näsan. Elin hade stängt in sig i sin kammare och lagt «haspen» på dörren, till stor undran och förvåning för lille Gustaf, som förgäfves bultade derpå. Öfver allt var det granrisadt, pent och pynteligt, men ingen julhalm, ty det är numera nästan allmänt aflagdt, utom i gamla, förmögna bondhus, der den urgamla seden fortgått från far till son, och till och med der inbäres allt mindre och mindre denna julhalm, som anses «gammalmodig», ett ord, en benämning, en idé, som olyckligtvis börjar blifva allt mer och mer «nymodig» bland allmogen.

Man hade detta år ett verkligt julväder, ty marken var väl underfrusen, alla träd stodo grannt betäckta med rimfrost, likasom prydda till högtiden, och julaftonen på förmiddagen började det snöa jemt, tätt och lugnt, samt till en otrolig fröjd för Lotta, som fått lof att «åka betatals» till julottan, om slädföre skulle blifva dessförinnan.

– Snöga mer, mer, käre, välsignade himmel! – ropade hon och vinkade åt de tunga, snödigra molnen, och Abraham gapskrattade åt allt hvad hon sade och gjorde.

Ännu denna samma förmiddag vandrade fattiga med sina tiggarpåsar på ryggen, och Lena afspisade dem väl genast och utan särdeles krus, men gaf dem ändå ett stycke bröd och somliga en liten korfbit, och mor Ingrid gjorde Lotta uppmärksam på hur tacksam och glad hon borde vara, att slippa gå som dessa «för hvar mans dörr på sjelfva julaftonen», och Lotta suckade, men om det var af tacksamhet eller af bara glädje, det blef man just icke så slug på.

När Gunnar kom hem till middagen, berättade han att det var redan godt slädföre på kyrkvägen, och Lotta gjorde då en sväng med Abraham, hvartill hon förbrukade hela sin sjuttonåriga armstyrka, så att den stackars Abraham blef alldeles yr i hufvudet och ramlade långt bort i en vrå, när Lotta hastigt och oväntadt släppte honom, allt till stor och innerlig förnöjelse för lille Gustaf. Detta Lottas uppträdande hade åter satt ett visst lif bland innevånarne i Viken. Hon väckte ofta detta goda, hjertliga skratt, som är en följd af all sann, naturlig, icke tillkonstlad naiveté, något som man vet att uppskatta öfverallt, i lägsta hydda så väl som under krystallkronornas skimmer, men som, olyckligtvis och icke förty, ofta kan vara ett ganska falskt mynt, utan allt egentligt värde, men med en glad och munter guldklang.

Sjelfva Gunnars panna såg i dag en hårsmån ljusare ut, och när man efter hans hemkomst från kyrkan åt sin middagsmåltid, hvilken på denna dag, enligt en allmänt gängse sed bland bondfolket, blott bestod i rågbröd, doppadt i sågelgrytan, berättade han åtskilligt från kyrkan, hvaribland äfven att han bedt Bengt komma att äta julgröt i Viken; «ty» – tillade han – «båd’ gossar och töser der framme på herregåln hafva nu stat, sedan mamsell Sara, till allas sorg, flyttat till staden.»

Eftermiddagen var icke lång, helst snön föll allt tätare och tätare och sålunda förmörkade luften. I skymningen satt Elin och berättade, i skönt österländskt bibelspråk, för Abraham, Lotta och lille Gustaf, om Jesus-barnets födelse på julaftonen, om herdarnes fröjd och englarnes lofsånger i höjden, och sina åhörares olika anmärkningar och frågor deröfver besvarade hon villigt och gerna, men affattade svaren allt efter hvar och ens förmåga att uppfatta och begripa. Hela Elins själ låg i hennes lifliga, ljusa, klara ord, och en djup suck hördes från det hörn der den gamla satt inkrupen, tyst efterräknande huru många glada, sorgliga och ensliga julaftnar hon framlefvat. Det stod i detta högtidliga och heliga ögonblick så tydligt för hennes ljusa modersblick, hur lycklig hennes Gunnar varit, om han haft en sådan hustru som Elin, och hur många sorger och vedermödor som då icke mött dem, något hvar; ty nog insåg mor Ingrid huru mycket Elin äfven led.

När aftonen kom, och en herrlig spisbrasa redan smattrade i den nyhvitlimmade spisen, och sedan Lena antändt ett temligen tjockt julljus, som ställdes fram på bordet i en blankskurad messingsstake, då öppnades stugudörren och Gunnar, som gått ut ett stycke för att möta Bengt, återkom nu med denne, och båda anmodades temligen vänligt af Lena, att skaka utaf sig all snön, innan de kommo in i den julpyntade stugan. Denna rimliga begäran efterkommo de båda helt villigt, och snart började Lena, biträdd af både mor Ingrid, Elin och Lotta, att duka bordet och framsätta all julfägnaden, hvilken var tillräcklig nog, och bestod af lutfisk med sin sås, gryngröt, smör och ost, ett helt fat upprågadt med kött, fläsk och korf, samt slutligen en «pannekaka» med honing på. Elin smög sig ut, och kom snart in med en liten julgran, som Abraham hjelpt henne att göra fotställning till, och hvilken hon behängt med allahanda små grannlåter, dels ätliga, dels bara som prydnad, och i hvars öfra topp en liten krans af ljus voro antända. Allt detta var naturligtvis till Gustaf, men Lotta hade lika roligt derutaf, och äfven de andra förnöjdes af denna deras glädje, och Elin satt så glad öfver all den fröjd hennes lilla företag hade väckt.

Ack om alla visste med hur litet man kan göra lyckliga omkring sig, och hvilken innerlig tillfredsställelse detta innebär; de jagade ofta långt bort denna enögda egoism, som aldrig förmår att se mer än sig sjelf och så sällan att förnöja detta enda oförnöjda föremål.

Bengt och Gunnar samspråkade under tiden.

– Ja, som jag sa’ dig i förmiddags – utlät sig Bengt – lär han väl ändå slutligen få nåd, eftersom alls inga bevis eller ögonvittnen kunna anskaffas, och han så envist svär på att han låg död när han kom, och efter han nu alldeles återkommit till sin allra första berättelse, och icke med ett ord vill frångå den, nu sedan kyrkherrn hållts med ’en och tyckes fått makt med hans samvete, fast han intet kan få ’en att riktigt bekänna ändå.

Mor Ingrid var bara öra och öga, ty under denna berättelse betraktade hon skarpt och oafvändt de ljusnande dragen på sin Gunnars panna, och drog sjelf en lättande suck ur det gamla tunga bröstet. Alla de andra hörde ej på hvad Bengt ordade om Olle. Det var redan gammalt och utslitet. De voro alla sysselsatta med Gustaf och hans gran.

Ensam anlitade Bengt bränvinsflaskan, och då han förvånad sporde Gunnar hvarför ej denne på sjelfva «juleafta» tog sig en styrkedryck, svarade Gunnar, att han hvarken nu eller någonsin mera smakade af det d ...... tyget. Men Bengt, som ej hade något så stort agg till den smakliga hafreextrakten, han berömde den otroligt och muntrade sig dermed, samt muntrade sedan de andra, och – – – som nu verkligt godt slädföre var för handen, kom man öfverens att följande morgonen begifva sig mangrannt till kyrkan, med undantag af mor Ingrid och lille Gustaf, samt åka «betatals» efter «Bläsa och den nua skrinda», samt «allmänt gå» när det var «menföre».

Om aftonen, sedan hela samlingen uppstämt en julpsalm, gick man till hvila. Lena lade sig borta hos mor Ingrid och Bengt fick rum bredvid sin gamla sängkamrat, Gunnar. Den förre var ganska upprymd och talade om mången glad tilldragelse från fordna dagar, hvilka nu tycktes Gunnar ligga likasom utom tiden, så längesedan var det.

Lotta kunde aldrig med mera förtjusning gått till hvila, och med mera fröjd vaknat än på denna juldagsmorgon. Färden till kyrkan var äfven det angenämaste, som hvar och en på länge upplefvat. En god slump ville att man hade morgonmånsken och ett förträffligt väder. All snö hade fallit så jemn, och hela jorden såg ut som en väl bäddad säng på svällande dunkläder, som pöste i runda yppiga former. Allt såg så mjukt och vänligt ut, och sjelfva färden i glindrande månsken och med klingande bjellror hade något ganska muntert med sig. Lena skrattade och sade rätt roliga saker, och ingen förmenade henne någotdera, utan man skrattade med, och sjelfva Gunnar visade tecken till munterhet. Lotta, Abraham och Bengt tumlade om i snön, dessimellan de fingo åka, och Elin gick vid Gunnars sida eller åkte vid hans sida, «lycklig än en gång», som det står i någon gammal visa. En viss återgång hade egt rum. Det var något i luften som man ej kan beskrifva på annat sätt än att den tycktes susa «som förr», ofta den enda ljufva susning som luften har i nu’et.

För Lotta var det likväl ett Nu, skönare och herrligare än hon någonsin upplefvat, och dessa lyckliga stunder öppnade ändå mera hennes hjerta för allt godt och skönt; skada bara att hjertat har lika många utgångar som ingångar. I kyrkan grät hon mycket vid prestens ingripande ord, och då Elin frågade henne hvad det egentligen var som lockade alla dessa tårar ur hennes ögon, sade hon, till Elins icke ringa tillfredsställelse:

– Ack jag tänker på mor, hur olycklig hon är i sitt elände.

Hela denna juldagen var fridfull, stilla och tyst, och när aftonen kom, gick man tidigare än vanligt till hvila. Sedan Elin och Lotta lagt sig, hörde den förra huru den sednare snyftade, och på tillfrågan hvad det var som nu gjorde henne så bedröfvad, svarade Lotta åter: «Ack jag tänker på mor! Kanske sitter hon nu i någon kall vrå och gnager på sitt dåliga – – stulna bröd, ty ingen ger henne minsann något.»

Elin kom nu åter fram med en fråga, som hon redan flera gånger gjort Lotta, men som denna aldrig hade velat besvara, huru nemligen Lottas fader och moder råkat in på så förfärliga villovägar.

– Åh jo, det går snart – sade Lotta – och nog kan jag fälle säga’t till er, käraste Elin, fast det ä’ ledsamt att tala om, men nog kan jag berätta’t om jag vill.

Och nu följde en mörk, ohygglig, oredig historia, om en fader och en moder, som börjat sin bana med tjufnad och elände, blifvit afstraffade och derefter ännu mera försjunkit i laster och brott, samt deruti inöfvat sitt enda barn, och aldrig sällskapat med andra än dåliga, vanryktade personer.

– Men kände du då icke en hemsk, förfärlig känsla – frågade Elin – när du så der med berådt mod tog från fattiga menniskor hvad de med svett och möda förskaffat sig och så väl behöfde?

– Åh nej, jag kan just intet säga – svarade Lotta. – Mor och det der packet vi höll till hos, sade alltid att alla hafva mer än vi och att vi va’ så go’a som de som hade nå’t, och att derför var det stort inga synd att ta’ hvad vi ändå med rätta borde ha, om allt vore jemndeladt, som det skulle vara här i värla.

(En vacker lära – tänkte Elin.)

– Rädd var jag nog ibland – fortfor Lotta – när de körde in mig allena, för att jag va’ liten, genom gluggar och fönster, och det midt i natta oftast. Rädder va’ jag att nå’n skulle komma och få se mig och slå ihjel mig, och rädd va’ jag att intet kunna uträtta hvad de befallt mig, för se då fick jag stryk af «våra» med. Men aldrig va’ jag så rädder ändå, som nu häromsistes, när vi tog alla väfva’ och bykeklädera ute på blekebacken.

– Så-å! – sade Elin. – Då var du ju med om det äfven! Du har ju så ofta svurit och bedyrat, att du intet visste det allra ringaste om den stölden.

– Ja, det sa’ jag alltid för sina go’a orsaker skull – svarade Lotta med förlägen röst.

– Ack man har aldrig goda orsaker att ljuga – svarade Elin – utan de ä’ alltid mer eller mindre onda. Nå hvad va’ det för orsaker då? – frågade hon vidare, med en viss ängslig nyfikenhet.

– Åh jo, nog kan jag fälle säga det med, baraste Elin intet talar om det för någon menniska, för det vore stor skada ändå. Jo se, jag ska’ säga att jag va’ nog med om ’et, för de’ va’ bara mor och jag den gången, men se det ligger der än, det mesta åtminstone, om intet mor har trott sig om att gå efter ’et. Se, de ä’ derför jag sa’ till ’na, Elin, häromsistes, att särkar kan jag nog få framdeles, och att Elin kan få med, om hon vill ha’.

– Hvad i Guds namn betyder allt detta? – sade Elin, ännu mera ängslig, förvånad och nyfiken; ty nu först kom hon verkligt ihåg, att Lotta flere gånger med mystiska och gåtlika ord lofvat henne «rara lintyg» framdeles; ett prat, som Elin ej gifvit ringaste akt på, utan trott vara af Lottas vanliga munväder och upptåg.

– Åh jo – svarade denna i ändå tystare och lägre ton – se saken va’ den, att den dera natta, då vi tog allt deras linna, så va’ det en af byadränga’, som skulle vaka och vakta, men se han lad’ sig ned, tvärs öfver några långa väfvar, och sof som en sten, och se nu va’ det konst att få med sig allt, och till och med den väfven, som han hade under fötterna, men mor lyfte på fötterna och jag drog i väfven, och då ruska’ han på sig, och då drog vi ut en väf till, och då ville vi ända dra till och skratta.

– Usch! – sade Elin, men tillade genast: – Ja, men hvad är det du pratar om att de ligga der qvar på blekebacken ännu? Det hänger ju intet ihop.

– Åh nej kors! – intet på backen, utan der i skogen – svarade Lotta nästan skrattande.

– Hur’ kommo de i skogen?

– Kors vi bar’ dem nog dit.

– Nå men då ha’ ni väl tagit dem derifrån äfven?

– Nej varsch! Det blef då genast ett så fasa väsen efter alla väfva, att jag och mor fick hals öfver hufve’ bege oss utaf till en an’ trakt, så ingen skulle få se henne här bort åt, i de dagarna straxt efter, för det va’ minsan allt dom som påstod att de sett henne da’n före stölda, men se de kunde aldrig bevisa’t, och mor neka abslut, och jag med inför rätten, och sa’ att den natta va’ vi i Lexeryd, två mil sörut, och väfva’ och allt fick vi låta ligga i skogen, och der ha’ vi gömt ’et så väl, och jag tror för visst att de ligga der än, för intet tror jag att mor vågat sig dit och tagit dem ännu, utan det gör hon väl framåt våren, när de litet glömt bort den der väfstölda, för nu vågar hon sig alls intet hit bortåt, utan jag skulle gå ensam hit åt trakten för att höra hur det låt, och jag skulle snart gå te’ mor, som ä’ uppe i Wassbo, när j tog hit mig, som bättre var.

– Herre Gud! – suckade Elin – så förhärdad du ändå varit! Och der vet du att de arma menniskorne förlorat sitt, som de med svett och vedermöda arbetat ihopa, och som de ämnat sälja på höstmarknaden, och att det nu ligger i skogen och kanske ruttnar bort.

– Ja, intet kunde jag tala om ’et – svarade Lotta – för då hade de ju tagit båd’ mor och mig, och väfva’ och allt ihop.

Argumentet hade såvida någon vigt för Elin, som det rörde modern, ty hon kände sjelf en motvilja för att Lotta skulle angifva denna; men deremot föreställde hon flickan, att det var en stor synd att alldeles förtiga allt detta, och vann slutligen så mycken makt öfver Lotta, att denna lofvade henne gå till den samma hustrun, der husförhöret varit, hvilket var en allmänt välkänd bondqvinna i byen der stölden egt rum, samt för henne allena yppa hvar väfvarne lågo, och tillsammans med henne se om de ännu funnos qvar, och i så fall laga att hvar fick sitt, med förbehåll likväl att Lotta ej skulle antastas, ej heller hennes mor, om Lotta med fullt och rent allvar lofvade bot och bättring för framtiden.

Denna plan uppgjordes af Elin, som lofvade följa med Lotta på detta ledsamma bekännelsetåg, hvilket man ej skulle tala om för någon menniska i huset, utan försöka att hålla så tyst, som möjligt. Elin höll i följd häraf många vackra och uppbyggliga tal för Lotta, och denna grät bittert i nattens mörker, och ingen af dem vaknade på långt när så lugna och nöjda, som den föregående dagen.

Annandag-jul var äfven en ledsam dag på allt sätt. All den vackra snön, som gjort så mångfaldiga glada anleten – ty ingen på stadsgatan kan föreställa sig hvad litet jul-snö är uppmuntrande för hvarje landtbo – all denna rena, välkomna snö, den töade nu bort med stora steg; och som den fallit mera jemn än i så stor myckenhet, var detta snart gjordt. Ur alla takyfsar dröp det, och snart syntes jorden titta fram i stora svarta och grå fläckar, hvilka så obehagligt stucko utaf med den ännu qvarliggande våta och hopsmälta snön. Alla träd stodo åter nakna, med en klar vattendroppa i hvarje minsta qvist, och det trefliga knarrande ljudet af snabba steg på fast snö och frusen jord hade nu lemnat rum för ett otäckt klafsande i djup smuts, så ofta man, med långa, betänkliga steg begaf sig ut under den grå och fuktiga himmel, hvilken stundtals grät öfver alltsammans i fina, nästan omärkliga droppar, men som en ängslig sydvest då och då förde mot den redan förut drypande fönsterrutan.

Gunnar och Bengt voro bortgångna. Äfven Abraham hade bedt sig lof att få gå till den der samma «fastera», nu för att få ett par «vantar», som hon lofvat honom till jul, och Elin passade på tillfälle och sade till Lotta, att hvad som skulle ske, borde ske ju förr dess heldre; «ty annars»,– tillade hon – «kan du ju icke ha’ en minuts samvetsfrid», och antingen Lotta nu ville eller ej, måste hon likväl följa med Elin, som till mor Ingrid och Lena sade sig vilja gå till Solberga by en liten stund, och bad att Lotta skulle få följa med.

Det var ett verkligt vänskapsprof af Elin att följa Lotta den långa vägen, i ett så ledsamt värf, i ett sådant väder och så djupt och uselt väglag. De unga flickorna bärgade sig dock dervid helt olika, så att vid framkomsten till Solberga by voro Elins känger obetydligt smutsiga, då Lotta åter var våt och full af dy långt öfver kängerna, ehuru hon haft kortare kjolar än Elin; men Elin hade hoppat och skuttat, lätt som en fogel på tufvar och stenar, hållande upp sin fina hemväfda ylleklädning, då Lotta åter stigit på hur det föll sig, i dy och smuts, utan att bry sig om hvarken fötter eller kläder.

– Du förderfvar dig, dina skodon, dina kläder, och du stänker ned mig när du så der, utan all försyn, går rakt i alla vattenpussar – hade Elin flera gånger sagt, dock utan att röna minsta verkan deraf, ty vanans makt i småsaker är långt större än i de stora. Elin tycktes äfven snart finna detta, och slutade sitt mästrande af Lottas yttre, och lät Lotta flerfaldiga gånger lofva sig att vid detta tillfälle tala fullkomlig sanning, icke dölja något, icke krångla och konstla. Gråtande lofvade Lotta detta, under det hon klef på i djupaste smutsen.

«Ack» – tänkte Elin – «om jag bara kunde skrapa smutsen af hennes unga själ ändå, så fick det väl stå sitt kast med känger och kjol, ty när hon en gång känner sig med rent hjerta, så vill hon nog hafva rena kläder äfvenledes.» Så trodde Elin i sitt eget hjertas och sinnes fulla renhet.

När de unga flickorna kommo till Solberga, funno de nämndemansmor hemma, och – som bättre var – allena hemma. Hon förundrade sig till en början mycket öfver det oväntade besöket, kokade kaffe åt den «fina, rara Elin i Vika», som nu mera var typen för allt fint och rart i församlingen, berömde otroligt hennes klädningstyg, både finhet, randning och väfning, mönstrade snitten på sjelfva lifvet «i spekulation på en dylik stoffering» till sina egna döttrar, utfor i lofqväden öfver shawl och shawlett, och gjorde Elin en sort af kompliment för att hon, «som ändå hörde till läsare, brukte båd’ rödt och grönt och alla kolörer.»

– Ja, hvad ha’ de att göra med läsningen? – sade Elin småskrattande. – Guds mark är ju grön, och hans himmel är ju blå, Guds sol är ju högröd och hans måne gul, som guld; skulle jag då icke kunna bära alla dessa Guds färger?

Nu började nämndemansmor äfven att mönstra Lotta, som satt tyst, ängslig och skuggrädd borta i en vrå. Om henne sade hon, att det syns hur hon nu är «bland folk», tyckte hon såg så stilla och anständig ut nu mot förr, samt berömde mycket hela hennes utstyrsel, alltid jemförd med de trasiga slarfvor, i hvilka man varit vand att se henne.

– Ja, – sade Elin – och om nu kära mor visste hur flitig och ordentlig Lotta är, samt hur’ bra hon lärt sig läsa på denna korta tid, så skulle hon alldeles förvåna sig.

Så här försökte Elin förbereda en god sinnesstämning hos nämndemansmor, men drog sig ändå för att komma fram med egentliga orsaken till deras besök, något som nämndemansmor tycktes vänta att få höra; ty hon gjorde flerahanda frågor om Lena och mor Ingrid, i tanka att de unga flickorna kunde hafva något ärende från någon af dem.

Lotta hade ändteligen lärt sig att skämmas. Hon satt allt jemnt helt nedslagen borta i sin vrå, och fick icke ens mod af Elins beröm, utan denna måste slutligen alldeles allena skrida fram med den svåra bekännelsen på Lottas vägnar. Men så fort hon bara kom att nämna stölden på blekebacken, hvilken varit betydlig nog för de flesta innevånarne i byen, emedan de hade bykt sina kläder till den annalkande flyttningstiden, på samma gång som väfvar, hvilka de ämnade sälja på höstmarknaderne, så förmörkades nämndemansmors anlete betydligt, och hon utropade, slående sina stora dugtiga händer tillsammans:

– Nå, va’ de’ intet det jag alltid sa’ ändå! I allan tid sa’ jag att de’ va’ Bankesan och hennes satans flickunge, som va’ mästare för stölda! och så ville de slå mig i mun med att man sett det förhärdade byket uti Lexeryd, flera mil härifrån, samma da’n, men jag visste nog hvad jag visste, jag, för jag hade präsis sett Bankesan slänga sig öfver en gärdesgård, och ta’ till föttera, när hon fick se mig, samma da’n vi tvätta-på, det sa’ jag alltid, fast ingen ville tro mig. Och der sitter du nu, din tjufracka, och lipar, och lipa må du väl, så som jag förhört dig, båd’ i ondo och godo för att få dig att bekänna sanningen. Men se, hon borde haft stryk tills hon bekänt, för nu ä’ det nog för sent! Bankesan ä’ minsann intet den, som låter tocket ligga i skogen och ruttna bort. Ho’ har nog, ho’ och hennes anhang, ha’ nog sålt ut ’et på alla höstemarknaderna och kanske supit opp ’et med, fast du, din uschling der, intet fått nå’t med utaf ’et, så vidt du intet ljuger i det med. Men fälle ska’ vi gå dit i måra och se efter, fast de’ ä’ litet lönt, ty kanske har hon bara med allt ihop ljugit er öronen fulla, kära Elin, för de’ ä’ ho’ i stånd till.

Elin stod der så modfälld. Hela hennes enthusiasm för den goda saken och Lottas förbättring hade nu kantrat på nämndemansmors enthusiasm för sina väfvar, och Elin insåg nu först, att om man – som troligt var – ingen ting funne i skogen, skulle det blifva omöjligt för henne att mot Lotta blidka hvarken nämndemansmor eller de andra i byen, som den sednare sagt nödvändigt måste underrättas om saken. Hon ångrade således grufligen detta sitt företag, som hon beslutat och utfört utan att rådfråga hvarken Lena, Gunnar eller mor Ingrid, som säkert bättre förstått hur man dermed skulle förfara. Men nu var det gjordt, nu var det för sent att återtaga; och nu åsterstod blott att försöka godtgöra hvad man kunde. Hon bad således nämndemansmor i de allra ömmaste ordalag att förlåta Lotta, och försäkrade på hennes vägnar, att hon (Lotta) djupt ångrade alla sina förra oarter, och att hon hädanefter skulle blifva en helt annan menniska.

– Ja, de’ ä’ allt bra och godt och väl för henne det – svarade nämndemansmor – men jag får lika litet igen mitt fina lär’t, för det, som jag och tösera hade spunnit på helaste långa vintern, och så dessutom en blagarnsbete, och tre skjortor åt far och flera våra särkar, båd’ bättre och sämre, och så tre lakan och alla våra linnestrumpor och hvardans-halsklä’n och möet annat dessutom.

Lotta tjöt och grät helt högt. Elin stod försagd och nedslagen. Lotta hade ändå aldrig rätt bekänt för henne, huru stor och betydlig denna stöld varit, och när Lotta nu, på nämndemansmors enträgna uppmaningar och sluga, listiga frågor, slutligen äfven måste bekänna, att de ej varit så ensamma, hon och modern, som Lotta föregifvit, utan att de haft en i socknen illa känd dräng med sig, som stått med en stor knölpåk i handen, för att hugga till den sofvande nattvakten, om han skulle vaknat, då utbrast äfven Elin i tårar, sägande:

– Ack Lotta! att du då aldrig kan lära dig att tala riktig, fullkomlig sanning! Du har ju så många gånger sagt och bedyrat, att du och din mor voro allena om stölden, och visst aldrig talat om att ni hade riktigt dråp i förslag.

– Åh nej – svarade Lotta snyftande – intet ämnade Smea-Lasse te’ å’ dräpa’n, men bara hugga te ’en i syna, så han intet skulle se, hvart vi toge vägen och hvilka vi vore.

– Himmelske Gud! sådana nidingar! – utropade nämndemansmor. – Ja, han den satans Smed’-Lasse, han lär litet eller intet frågat efter lifvet på den han slog till, för han lär intet velat bli röjder sjelf, tänker jag, den otäcke Lasse, som aldrig va’ ute på annat än ondt.

– Ja se han va’ svärtader i syna, så ingen kunde känt igen ’en – snyftade Lotta.

Elin ryste. Hon hade aldrig trott på så mycken utstuderad elakhet. Hon hade nog hört talas om dylikt, men aldrig sett det på nära håll, eller varit i ringaste beröring dermed, och det fanns ögonblick då hon nästan skämdes för att hafva något att göra med så elaka varelser; men medlidande med Lotta lät henne snart återkomma till sin första ifver att söka ställa allt till det möjligaste bästa, och när nämndemansmors nyuppjagade harm och vrede öfver «blekebacksstölden» något litet lagt sig, lofvade hon Elin att icke allt för mycket banna Lotta, hvilken ändå endast varit ett verktyg i moderns och Smed-Lasses händer, och åtminstone icke fått njuta något till godo af det stulna, hvilket Lotta än en gång heligt bedyrade.

Det blef nu beslutadt, att Lotta skulle stanna qvar hos nämndemans öfver natten, Elin allena hemvända till Viken, och nämndemansmor tillika med sin man och några flera ur byen, vägvisade af Lotta, den följande dagen gå till det ställe i skogen, som Lotta sade sig mycket väl känna, och der hela tjufgodset, en gång åtminstone, legat fördoldt.

– Ja, bara ho’ intet stjäl något nytt nu i natt – sade nämndemansmor litet hårdt om Lotta till Elin.

– Ack nej, det vill jag ansvara för – försäkrade Elin, och Lotta föll henne högt gråtande om halsen, och lofvade henne ännu en gång att tala rena sanningen i allt hvad de frågade henne om, samt att icke skämma ut sig med något nytt upptåg; «ty skulle sådant hända» – sade Elin – «så tror jag visst aldrig du fick återkomma till Viken», och denna hotelse visste Elin vara den allra värsta af alla för Lotta, och den var så ock, till och med mer än Elin anade, ty Lotta hade ändå mera kärlek till Viken än vi och Elin kunde föreställa oss.

Elin gick slutligen sina färde, i högsta grad kringklappad af nämndemansmor, som ändå rättvisligen insåg Elins goda mening och uppsåt med allt detta och gjorde henne räkning derför. Hon skickade till och med äpplen och kringlor till lille Gustaf och lofvade än en gång, när hon följde Elin ut, att både hafva ögat på Lotta samt icke vara för mycket ond på henne.

Nu veta vi ej så alldeles, om vi skola följa Elin på hemvägen, eller stanna hos Lotta i nämndemans stuga, ty det kunde vara saker att förtälja om båda delarne, och just sådana saker som man tror att ingen läsare kan ana i förhand, och ändå så litet förvånande eller besynnerliga. Vi välja dock att följa Elin, säkra att alla andra gjort så med.

Hon trippade således på hemvägen, i samma fula väder och slask som vid bortgåendet, med den skillnaden likväl, att nu var hon allena och att det började mörkna, hvilket kom Elin att rysa, ty hon skulle nu så här ensam genomgå en del af densamma stora skog, der patron blifvit mördad, fast åt en helt annan sida. Hon kunde dock icke låta bli att tänka på detta, likasom på den der ohyggliga tjufnaden, som äfven varit dold, allt af samma skog. En djup skog med bergsklyftor och små mörka, djupa skogssjöar har dock alltid något hemskt, om än behagligt med sig, som man skulle kunna öfversätta med det allt mer och mer begagnade talesättet: «rysligt skönt»; ty här vore det dock något mera på sitt ställe, än såsom det ofta nog begagnas, af dem som tagit till vana att lägga «rysligt» framför alla andra epitheter. «Ack», tänkte Elin, «den som nu hade en god vän, som mötte en här, och vid hvars sida man kunde gå trygg och säker!» Inbillningen förde genast Gunnar till henne, och, för första gången på länge, lät hon inbillningen ett litet ögonblick frossa i tankar på Gunnar. «O! han lider som jag» – tänkte Elin – «och jag får icke ens trösta honom. Han vågar ej närma sig till mig. Han anser det för synd, och han har stor rätt deruti. Men, himmelske Gud! hvilken sällhet att våga sätta mig vid hans sida, få stryka det långa, granna håret ur hans panna, smeka hans afmagrade kinder och tala till honom ur hjertat, tala med honom om Gud och ett annat, bättre lif, der vi väl få råkas på andra vilkor än här, och der det ej förmenas oss att hafva hvarandra kära af hjertans grund. O Eja! vore vi redan der!» – – – Men här stannade Elin plötsligt, både i sitt fantiserande och i sitt framskridande, ty hon hade redan hunnit den så fruktade skogen, och tyckte sig på afstånd höra ett läte likasom af tjutande djur. Vargar föllo henne genast i tankarne, helst dessa landtmannens fiender nu på en tid gjort mycken skada rundtomkring i trakten och injagade, nu som alltid, förskräckelse hos alla; ty man hinner aldrig besinna huru sällsynta exemplen äro då vargar anfallit menniskan. Vi veta detta till och med af alldeles egen erfarenhet, ty förskräckta af trenne vargars oväntade möte, hafva vi en gång sjelfva med en kär men tung börda öfver armarne, nemligen det enda femåriga barnet, samt en liten qvidande hund framför fötterna, sprungit nära en half fjerdingsväg, utan att ens våga blicka tillbaka, huruvida vargarne förföljde eller icke, och alldeles icke betänkande, att dessa troligen voro lika rädda för oss, som vi för dem.

Elin gjorde likväl alldeles motsatsen mot oss, om af mera mod och besinning, eller af slump, vi veta det icke. Men säkert är att hon icke sprang, utan stannade och lyssnade, utan att likväl våga draga andan. Tydligt hörde hon detta hemska tjutande, och hörde det, till sin förskräckelse, just åt den sidan dit hon skulle gå. «Ack min Gud! hvad skall jag göra!» suckade hon, och vågade ej att gå ett enda steg. Så här hade hon nu dröjt en lång stund, tvekande om hon skulle vandra framåt eller vända om till byn, och under tiden hade Decembermörkret fallit tungt och ogenomträngligt öfver jorden. Elin såg nu hvarken att gå hit eller dit, helst hon för mycket litat på sin säkerhet att finna rätta vägen, nu när hon var allena och icke hade någon af dem, som voro bekanta dermed, vid sin sida. Hon började snart att bittert gråta och ångrade hela företaget, hvaraf säkerligen ingen särdeles båtnad skulle skördas. «Herre Gud! skall jag gå här och vanka hela natten!» sade hon halfhögt för sig sjelf och började gå några steg, än framåt än åt sidan, ty hon såg icke mera någon gångstig. Skogen susade öfver henne, och blåsten kom trädens grenar att knaka och braka; vargarnes tjutande hade väl upphört, men hvem kunde veta om de ej sakta smögo omkring, just der Elin befann sig. Så föreföll det Elin ibland, och förskräckelsen lät henne stundom tydligt höra något som rörde sig och som tassade tätt bredvid henne, fast hon ej kunde se det. Slutligen samlade hon all sin besinning och föresatte sig att skrika, dels emedan hon visste att man dermed brukade skrämma bort vargar, dels för att om möjligt blifva hörd och hjelpt af menniskor, som händelsevis kunde höra henne. Men detta var ej så lätt utfördt som uttänkt. Räddhågan gjorde att Elin ej förmådde få ett enda ljud ur halsen, och hon kände alldeles samma qval i verkligheten, som när man i en ängslig dröm tycker sig icke kunna ropa om hjelp, fast man det så gerna vill. Hon försökte flera gånger, men det lyckades icke. Efter någon stunds förlopp tyckte hon sig likväl höra likasom ljud af menniskoröster, och detta ingaf henne något litet mod, och hon började skrika allt högre och gällare. Slutligen hörde hon tydligt röster som svarade henne, och ansträngde derför alla sina krafter att skrika, på det man skulle kunna leta upp henne, ty hon kände sig alldeles oförmögen att göra ett enda steg på egen hand. Ändteligen hör hon menniskosteg och en manlig röst, som på långt håll ropar: «Hvar är du, din stackare, som så skriker? Skrik nu dugtigt så man hör dig och får veta hvar du är, så ska’ jag komma och hjelpa dig.»

Men nu! – – – Nu var Elin ånyo vorden stum. Den ropande rösten kände hon för väl igen. Det var Gunnars – – – och känslor af glädje och fruktan, och af så mycket annat äfven, bemäktigade sig hela hennes upprörda varelse och gjorde, att hon med bästa vilja dock knappt förmådde svagt ropa: «Här – här är jag!» Men Gud vet bäst huru – – – hennes röst nådde dock Gunnars fina öra, och snart hörde hon huru han närmade sig mellan träd och buskar, stubbar och stenar. Nu var han alldeles invid henne.

– Hvad är du för en stackare, som råkat så vilse, midt på helgdagsqvällen? – sade han, när han var helt nära Elin, men sade det med en besynnerlig, ovanlig röst, dels af det häftiga springandet, dels af den omständigheten att han tyckt sig känna igen Elins rop, men äfven tyckt detta vara så rent utaf omöjligt, att han i sin outredda folkvidskepelse trodde, att det kunde vara gasten, som lånade just Elins stämma för att locka honom i någon ond snara. Och Elin förmådde knappt svara; äfven hon trodde att hennes hörsel dårade henne, ty af mörker och räddhåga var hennes öga alldeles skymdt. Gunnar deremot, mera vand vid skog och mörker, kunde dock något litet skönja, och, vägledd af Elins ljusa hufvudkläde, kom han henne helt nära, och fattade slutligen hennes arm, för att öfvertyga sig, att det icke var en gast utan en mensklig varelse, om icke just Elin, hvilket han höll för omöjligt. Då först återfick Elin både mål och mod och varmt blod.

– Ack Gunnar! Är det verkligen du? Gud i himmelen! hvad jag tackar dig för detta! – – Och hon sjönk utmattad af alla dessa hopade känslor till hans bröst.

Nu kände Gunnar att det verkligen var Elin, och han motstod icke att än en gång trycka henne till detta hjerta, som, likt en sörjande enkling, så länge suckat efter en dylik stund. Men hans hjertas slag var just det, som åter uppväckte Elin. Hastigt ryckte hon sig ifrån honom, utropande med qvinlig fintlighet:

– Ack, jag vet ju icke hvad jag gör, så glad är jag att någon barmhertig menniska kom mig till hjelp i denna rysliga nödens stund, när jag sannerligen trodde att jag skulle få gå här och vanka hela natten, och kanske blifva ihjelrifven af vargar.

Gunnar, kännande sin egen kraft och styrka samt den verkligt obetydliga faran, kunde icke rysa, utan endast småle åt denna Elins dödsångest, som han omöjligen förmådde dela.

– Ack! du lilla stackars tös! – sade han, i denna mannens ljufva känsla att vara stöd och bistånd, att vara allt för den qvinna han allena älskar – hvad rädd du har varit! Du darrar ju ännu! Dina kläder äro kalla och våta, och dina händer äro dock så varma. Ä’ dina kinder så med? Nu skall jag bära dig härifrån, om du vill. Ack så gerna, så gerna! Du är minsann intet tung – – – för mig åtminstone.

– Nej tack! – sade Elin och vred sig undan – jag går hellre, bara jag får hålla i dig käraste Gunnar, att jag icke ännu en gång kommer vilse och allena i denna lede skogen.

– Nej, det skall väl icke hända, så länge en gnista af lif hänger qvar i mig – svarade Gunnar, och tog henne om lifvet, för att hjelpa henne ur det busksnår, i hvilket hon råkat. Först när de åter kommit på gångstigen och gingo bredvid hvarandra, fast hållande hvarandras händer, började Gunnar spörja om orsaken hvarför han så alldeles oväntadt funnit Elin, i denna hans hemväg från Bengt. Andra känslor hade förut alldeles döfvat all nyfikenhet, all förvåning. Nu gjorde de sig ändteligen rum, eller grepos i luften för att dermed uppblanda dessa andra känslor.

Elin började nu berätta i korta, afbrutna meningar, hvilket hon skyllde på sin skrämsel, hela förloppet af hennes besök i Solberga, samt orsaken dertill.

– Ja, stackars min Elin – sade Gunnar – den tösa får du aldrig nånsin nå’n glädje utaf, tro du mig. Hon är elak i grund, och lögn och allt ondt har så rotfästat sig hos henne att hon blir aldrig «folk». Det ä’ minsann inte med henne som med Abraham, den stackarn. Han har visst ingen gnista af vett och begrepp, men ett gulle-godt hjerta. Lotta åter ä’ qvicker som en eld, men har bara ondt och elände i sig. Jag vet fälle hvad jag vet, jag!

Elin motsade honom i milda, ljufva ord. Hon ville så gerna att han skulle hafva orätt, och framlade så många bevis på Lottas förbättring, och Gunnar låtsade slutligen som han trodde henne, för att göra henne en liten oskyldig glädje, men mumlade dock för sig sjelf: «Jag vet väl hvad tösa går för, jag. Af orma-ägg blir ormaungar,» o. s. v.

När de raskt gått framåt ett stycke, stannade Gunnar tvärt och litet tvekande, om han skulle taga till höger eller gå rakt framåt.

– Ack, Herre Gud! – sade Elin – nu ä’ vi väl vilse igen!

Men ack hvad hon var litet rädd och ängslig nu, ja – långt mindre än hon ville låta påskina, ty Elin var dock alltid – en qvinna ändå.

– Åh nej, min söta, kära Elin, det är alls ingen fara! – sade Gunnar, men kramade hårdt den hand som han höll. – Var intet rädd, du lilla tös – tillade han – för vi ha bara gått galet en liten bit och komma snart tillrätta igen.

– Ack ja, det va’ för väl – sade Elin – jag är ändå alltid så rädd och dann för denne otäcke skogen. Bara vi intet slutligen kommer dit bort, der de slog ihjäl patron!

Gunnar släppte plötsligt hennes hand.

– Nej, nej, nej! – ropade Elin – gå för all del ej ifrån mig! – Och hon hakade sig fastare än någonsin vid Gunnar.

– Jag! gå ifrån dig! – svarade Gunnar långsamt. – Nej, se dertill skulle döden, men bara döden kunna locka mig.

– Ja, då följde jag med – sade Elin sakta, och nästan mot sin vilja.

– Gjorde du! – sade Gunnar, som dock hörde henne och som kände en glädjestråle lysa upp sitt dystra sinne.

De tego länge och gingo saktare än förut. Gunnar bröt dock slutligen tystnaden.

– Så att du är så rädd för den platsen! – sade han, likasom talade de ännu om samma ämne som för en stund sedan. – Hvad skulle du då säga om sjelfva banemannen? Honom kunde du väl aldrig lida i all din tid?

Gunnars röst var bruten, när han gjorde Elin dessa frågor.

– Nej usch! – svarade hon, och tog ånyo ett fastare tag i Gunnars hand. – Aldrig har jag tålt honom frå’ första stund, och efter denna dag kunde jag aldrig se honom, utan att få helt ondt. Nej fy! vi skola ej tala om mördare, när vi gå så här i mörka skogen.

– Men om det icke vore Olle? – sade Gunnar.

– Ja, så vore det ju alltid en missdådare ändå, och så’na kan jag aldrig ens se på – genmälte Elin.

– Ja, men om det nu varit någon som begått detta mord, väl i vredesmod, men ändå alldeles mot sin vilja – fortfor Gunnar med stigande ifver.

– Ja, jag kunde ändå aldrig lida’n – svarade Elin rysande.

– Tänk då om jag vore’t! – utropade Gunnar häftigt.

– Du! – sade Elin förskräckt och stannade plötsligt.

– Ja, jag säger bara: tänk dig om det vore jag, jag som ä’ häftig och ofta oregerlig utaf mig när sinnet sätter till, jag som aldrig tålde patron – – – tänk nu om det varit jag, som råkat i en sådan olycka i en osalig stund.

– O! det hade du aldrig gjort, du gode, käre Gunnar! – menade Elin.

– Ja, men tänk ändå, om jag hade gjort ’et, om jag bekänt ’et både för dig och inför rätten, och om jag fick gå till döden som en missdådare, hvad gjorde du då?

– Då! – svarade Elin utan att ett ögonblick betänka sig – ja då! då följde jag med dig och föll för samma slag som du.

– O Elin! Elin! – sade Gunnar, och slöt henne våldsamt och med krampaktig rörelse till sitt hjerta. – O! tack vare dig för detta ord! Du vet ej hvad godt det smakade mig!

Förfärad gjorde sig Elin lös ur Gunnars famn och sade, med qvinlig makt öfver hvarje uppbrusande känsla:

– Nej Gunnar! Käraste Gunnar, låt oss ej tala om tocket nu. Vi blifva så besynnerliga deraf. Vi glömma Gud för våra dumma föreställningar, och den lede frestaren är det bara, som sätter sådana ord i din mun, för att än en gång locka ur mig hur mycket jag – – – Här höll hon upp.

– Hvad? – frågade Gunnar sakta.

– Ack du vet det nog! – hviskade Elin, och sedan talade de ej ett enda ord på hela hemvägen, utan gingo fort och skyndande, och voro snart vid stugans dörr.

«Straffet följer synden tätt i spåren», tänkte Elin denna afton, ty Lena var ovanligt tvär och butter, alldeles som fordom, och mor Ingrid var heller icke så vänlig – tyckte Elin – som hon en lång tid det varit. Och båda spådde de intet godt om «Banka-Lotta», när Elin uppriktigt talade om för dem orsaken och ändamålet med sin vandring, samt sedan huruledes hon råkat vilse i skogen och ändteligen blifvit hjelpt på rätta vägen af Gunnar, som just i skogen skiljdes vid Bengt.

– Ja, nu har du hoppat i en fasligt galen tunna – sade Lena till Elin, med skarp ton – när du lupit utaf med Lotta bort te’ nämndemansmora i Solberga! Hvad tusan skulle du der å göra? Hvarför sa’ du inte te’ mej om saken? Jag förstår väl bättre tocket, än du ditt stackars sjåp! Hvad va’ det lönt att ränna bort och trumpeta ut ’et innan en vet om det stulna ligger qvar i skogen eller ej? Asch! der ä’ aldrig en enda trå qvar! De vill jag slå mig i backen på. Bankesan ä’ minsan intet så dummer ho’! Ho’ ä’ tamej den onde slugare än så! Ho’ har länge se’n båd’ hämtat ’et, och sålt ’et och supit opp penga till, med sina strykare-dränga. Jag känner’a jag! Och till hva’ nytta ä’ då hela Lottas bekännelse? Te’ slätter ingen! bara en skamsak, som gör att en knappt nog kan ha’ na mer, och i arbete va’ hon likväl dugtig nog, när en höll bra ätter ’na lell. Men jag tackar! jag vill intet bli inblandad med tjufvar och tjufhistorier. Så’nt trassel och elände har en alltid ondt utaf. Jag glömmer aldrig när Olle ville skylla stölda på Gunnar.

– Ja, det har han ju ock fått plikta för – sade Gunnar, som väl tyckte att Lena ej hade så alldeles orätt, men som gerna ville hjelpa den gråtande Elin, och – kosta hvad det kunde – föra talet på något annat.

– Nej – fortfor Lena, som ej så lätt var afbruten – du skulle sagt alltihop te’ mig, och så skulle vi gått och sett efter, om det låg något qvar, och om så lyckligt varit, så kunde Lotta ta’tt utaf till en särk eller två, eller – tillade hon, när hon hörde hur Gunnar sade: «Fy f ... » – hon kunde förbehållit sig ett par särkar, efter hon se’n bekände’t för nämndemansmor eller någon a’n i Solberga. Men om der nu ingen ting finns, som jag vill dö på blir resyltatan af alltihop, så har båd’ du och Lotta bra litet för erat rännande, utan då kunde Lotta ångrat si’ synd här hemma i all tysthet, i stället för att det nu blir ena fasliga paschasa, som aldrig tar slut att berättas; för aldrig ska’ du vara så dum och tro, att nämndemansmor eller någon i Solberga sitter på saken, utan det blir ett evinnerligt språk om «tösera i Vika», och slutligen kunna de kanske hitta på att du, Elin, varit med om alltihop, efter som du ä’ främmate och ursockna. Och hur ä’ de’ nu Gunnar alltid plär säga: «tre veta hvad fyra veta» eller hurvulet det är.

– «Verlden vet, hvad trenne veta,» – svarade Gunnar, som kom ihåg mera af sin Frithiof, än många af dem, som tro sig kunna den utantill. – Och det är nog en sanning – tillade han – men när både tre’ och flera veta, hurudan Elin är, och huruledes Lotta kom hit, så kan aldrig sådana misstankar falla på Elin. Nej aldrig i verlden! Och hvad Lotta angår, så gifve Gud hon kunde få något annat bra ställe, men tills hon det kan få, så ä’ vi väl så illa tvungna att behålla henne så länge, så vidt hon icke gör allt förmycket ondt, eller – – bär sig allt för uselt åt.

Sinnena och meningarne jemkades nu: Elin upphörde att gråta, och Gunnar tillbjöd sig att hjelpa Lena, som nu mera fått vana på att blifva uppassad både i «fähus och kök» af Lotta.

Abraham hade suttit tyst i sin vrå och afhört alltsammans; men nu, sedan han tyckte att värsta stormen var förbi, tog han en lång spinnsticka, tände den i spisen samt gick sedan fram till de andra, med stor triumf lysande på sina händer, hvilka betäcktes af ofantliga ljusblå vantar, de första plagg af den sorten, som Abraham någonsin varit så lycklig att ega.

– Jag menar att de ä’ galanta med styrk! – sade han. – Och hvad Banka-Lotta anbelangar, så vet jag och husbond’ att de ä’ just ena –

– Åh ja, vi veta nog allihop hvad hon ä’ och intet ä’ – föll honom Gunnar i talet och blinkade litet åt Abraham att tiga; men när denne stod dum och gapande, färdig att fråga hvad Gunnar menade med «blinkinga», fortfor denne:

– Och nu kan du, Abraham, ta’ vass-sån, och gå ned till vaka med, och fylla i ’en, så ska’ jag komma efter och hjelpa dig att bära opp ’en, så göra vi ett godt handtag åt matmora, eller hur?

Man gick till hvila i temlig frid och lugn, men – – Elin hade så mycket att tänka på: hade hon icke i ett enda ögonblick återsjunkit i samma synd, som hon trodde sig vara fri ifrån? Hon älskade Gunnar häftigare, ursinnigare än någonsin, och – – hade ju till och med bekänt det omigen för honom sjelf! Hon grät bittert öfver sin «uselhet», såsom hon sjelf kallade det. Hon grät sedan öfver den stackars eländiga Lotta, och började äfven tro, att hon tagit sig vatten öfver hufvudet med hennes förbättring, ty svartsjukan, denne skarpsynte dämon, förklarade dock för henne vissa halfsagda uttryck af Gunnar, och Elin började ana, att äfven Lotta närde en brottslig eld för den unga gifta mannen. Och till allt detta var ju Elin orsak! väl i allra bästa mening, men ändå orsaken. Och allt annat ondt tyckte sig Elin kunna utrota i Lottas hjerta, blott icke en dylik känsla. Elin visste för väl huru bergfast den satt qvar hos henne sjelf, oaktadt allt hvad hon stridit, kämpat och bedt.

Gunnar kunde alldeles icke sofva hela denna långa December-natt. Kärlekens glöd flammade åter högt upp, och beglänste allt annat, till och med en neslig död. «Död vid Elins sida!» O! det vore ljufvare än allt lif, – – utom ett lif vid hennes sida!» Så tänkte Gunnar, svettades och tänkte så. Slumrade mot morgonen in och drömde så. Vaknade och förbannade sitt lif och sin vakenhet. Ville somna för att åter få drömma, ville dö till och med, för att få det.

Tredjedag-jul var en lång och ledsam dag. Gunnar arbetade hela dagen ute med Abraham. Lena gick purken med sina hus-sysslor, som hon ämnat alldeles slippa under julen, då hon ändå ej velat begagna Lotta till någon «sittsgerning» utan så mycket mera till ärender och spring-sysslor. Nu fick hon sjelf sopa, nu fick hon hacka granris, göra rent åt hönsen i deras «stek» der ute i köket, gifva suggan mat och titta till kalfven, och släppa ut fåren litet grand, och allt detta är minsann ej så roligt på en kall, våt vinterdag, när man beredt sig att slippa det. Mor Ingrid hade hyssat upp sin spånrock på vind, öfver julhelgdagarne, och satt nu med sin gamla blå ullstrumpa, som hon stickade vid med grått garn, och med gamla psalmboken liggande öppen framför henne. Lille Gustaf gick och tultade på golfvet, och ryckte nu sjelfva grenarne af julgranen, som stod der så afplockad all sin lilla grannlåt, och som en verklig afbild af all lånad glans och storhet, aldrig räckande till slutet. Elin hade alls ingen ro: hon tittade jemt ut åt vägen, om ej Lotta skulle återkomma, både önskade och fruktade detta, och undrade väl tusende gånger huru hennes (Lottas) skogsvandring hade aflupit. Hon ville gifvit till alla sina små egodelar, den lilla bokhyllan och det lilla syskrinet hon fått af Gunnar, och sina örringar, som hon sist fick af modern, undantaget, om väfvarne eller något af dem legat qvar i skogen. Hon önskade och hon hoppades det, och så stark var hennes tro, att hon bad Gud derom, fast öfvertygad att Han förmår göra det gjorda ogjordt, och så tvärtom, hvilket är höjden af all förmåga.

Nu skall man väl skrida till förtäljandet af Lottas äfventyr. De voro föga lika Elins. Lika litet lika, som de båda unga flickorna sinsimellan voro det. Hat, förakt, afsky, lögn och list, samt obetydlig verklig ånger och ruelse hade i Lottas drama spelat hufvudrollerne. Kärleken åter allena, i allt hvad som händt Elin, ty endast hennes kärlek till menniskorna, jemväl de syndiga och förtappade, hade fört henne i alla dessa svårigheter.

När Elin var gången från Solberga om aftonen, började nämndemansmor, som var en beskedlig bondqvinna, men ändå visserligen ingen fullkomlighet, utan en vanlig gumma, som gerna hörde litet sqvaller ur granngården, att spörja Lotta om allahanda i Viken och huru der gick till. Lotta, förtjust öfver att få prata och sladdra, berättade vidt och bredt både om det hon visste och icke visste, både om det som skedde och icke skedde; ty om Lotta bredvid Elin temligen höll sig vid sanningen, så vek denna goda genius ännu ifrån henne, nästan alltid på samma gång, som Elin. Lotta berättade så mycket, och Gunnars namn sväfvade oupphörligt på hennes läppar. Honom höjde hon upp i skyarne, dernäst Elin, men de andra förtalade hon mer och mindre, kallade mor Ingrid för «den otäcka kärringa», Lena för en «riktig satan» och Abraham för ett nöt, ett fä, en dumbock, etc.

– Det tycks på det der sättet, som du hade mest och helst med husbond-din att göra – sade nämndemansmor spefullt.

– Åh, jag kan intet just så säga – svarade Lotta, starkt rodnande och nappande sönder sin nya bastanta halsdukssnibb.

– Jo, jo – fortfor nämndemansmor – får du lefva och hållas, så blir du väl lik mordin, och får den ene ungen efter den andre, fast de sedan taga slut, den gode Guden vet bäst – huru!

– Åh nej, men! det tror jag fälle aldrig – svarade Lotta, oblygt skrattande likväl.

– Jo tvi! De’ ä’ minsann inte’ mycke’ godt åt dig, det ser jag på dig – sade nämndemansmor – och ingen kan stort sätta tro till hvad du säger, ty aldrig kan Lena vara en sådan d ...... som du säger, och intet lär Elin vara ett sådant helgon heller, ej heller Gunnar tycka så väl om dig, som du låter påskina, utan när allt kommer omkring, så ä’ de väl bara lögna’ alltihop. – Och nämndemansmor talade ej vidare med Lotta, utan hade bara ögonen skarpt på henne, och då hennes man och hennes döttrar hemkommo, så sade hon åt en af de sednare:

– Hör du, Anna Lisa, titta väl på Lotta att hon intet gör nå’t ondt, me’n som jag talar vid far-din och söster-di’ inne i kammaren.

Och härmed ingick hon i kammaren med man och dotter, för att berätta dem om «blekebacksstölda» och rådgöra med dem om hvad man borde göra, och der satt Lotta åter försänkt i detta djupa förakt, i hvilket den, som dit råkat, ofta deruti nedsjunker alldeles som i gäs-lera ju mera den söker att komma derutur, och således slutligen ej orkar streta emot, utan i förtviflan låter det gå så långt det vill. Man misstrodde henne nu åter, och derföre tog hon i en knapp vändning, när ingen gaf akt på henne, en liten sax, tillhörig en af de förmögna nämndemansdöttrarne, och stoppade den i barmen och hjelpte dem sedan förtvifladt att leta derefter.

Borta i en tom vrå fick Lotta, likt en hund, ligga om natten, och mat fick hon, men långt skiljd från de andra. I förargelsen häröfver satt hon och slet sönder sitt nya förkläde, och funderade på hämnd, funderade till och med på att ej föra dem till det rätta stället i skogen, ehuru hon flera gånger så tydligt utpekat och beskrifvit det. Fel och laster föda förakt, förakt föder fel och laster och slutligen brott, och så går det i evig, ohygglig kretsgång.

Den kommande morgonen begaf man sig på vägen till skogen, nemligen nämndemannen sjelf, tvänne andra «byamän», en af nämndemannens döttrar, en annan hustru, och en annan piga, och ingen i hela byen var okunnig om hvart tåget skulle bära utaf, men alla grufligt nyfikna på dess återkomst. Nämndemansmor brydde sig icke om att följa med, säker att de gingo alla «efter näsan».

När de kommo i skogen, började Lotta synas osäker på sin sak, och gå än hit, än dit; men då sade nämndemansfar, som var en allvarlig, hederlig men barsk bonde:

– Går du intet rätt och ordentligt, utan hvelar hit och dit, och intet på fläcken visar oss hvar j gömde tjufgodset, så ska’ jag slå dig båd’ brun och blå. – Och det tog verkligen skruf, ty nu gick Lotta rakt bort till en bergsklyfta, visade en temligen stor öppning mellan tvänne stora stenar, och sade:

– Ja, här stoppa vi in’et alltihop, det bedyrar och försäkrar jag.

Både karlarne och qvinfolken lade sig ned och försökte att kika dit in, men de sågo alldeles ingenting. Då nedstucko de långa käppar med hvassa krokar på, som man medfört, men dessa återkommo alldeles tomma eller med litet mossa och torra löf eller qvistar.

– Ja, du borde ha’, som narrar oss att gå så här narr midt i julhelgen – sade en af byamännen, och gaf Lotta på samma gång en dugtig örfil. – Du ljuger väl i hvart enda ord du säger; för knappt skulle jag nånsin tro, att Bankesan var så dum och bar hit ’et, utan hon har nog haft sina åketyg ute på landsvägen, och genast begifvit sig bort med ’et alltihop, fast du nu, din satans slinka, fallit på det upptåget att narra oss allihop i byen, att gå som stollar efter dina konster. Kanske ä’ de bara för att slippa undan att göra gagn i Vika, för Lena ä’ ena dugtig, katig qvinna, som nog lär veta att hålla dig i skinnet, minsann.

Högt gråtande och skrikande bedyrade Lotta sanningen af sina ord, ty denna gång voro de verkligen sanna, och för att göra dem så sannolika som möjligt, glömde hon icke en enda liten omständighet, som dermed varit förknippad, utan hälften talande, hälften skrikande, gjorde hon följande orediga berättelse:

– Nej, om jag än skulle sjunka ända i denna stund, tvärs igenom hela jola, så kan jag intet annat säga än att de’ va’ här vi la’et alltihop, och här låg vi se’n hela natta, jag och mor och Smea-Lasse, och här såg vi ’et tydligt hur han blef slagen te’ döds, och hörde’t med, fast vi tege som murar och intet kunde komma härifrån för ’et.

– Hvad säger du? – frågade nämndemannen, som redan förut gjort den anmärkningen, att här i skogen var ett «ledt och otäckt ställe», ty man var helt nära den plats der patronen på Grantorp blifvit ihjelslagen, en händelse, som just timade dagen efter «blekebacks-stölden». – Hvad pratar du, usla tös? – tillade han. – Hvad var det du såg för slag?

– Ja kors! det skulle jag ju intet sagt!

– Svara, påstunna! Hva’ va’ de’ du såg för slag? – annars smäller det.

– Kors! jag såg ju hufvert de slog ihjel ’en – snyftade Lotta.

– Hvem då?

– Kors! patron – vet jag.

– Såg du ’et, säger du?

– Kors ja, visst såg jag ’et.

– Hvarför har du aldrig talat om det förut? frågade nämndemannen vidare, under det att de andra, sorlande af förvåning, afhörde detta samtal.

– Jo, för det förbjöd mor och Smea-Lasse mig så strängt, för se, ingen skulle veta att vi vart här bort-åt.

– Låg ni här då, midt på ljuse dagen?

– Ja, de’ va’ så der på mårron.

– Men det ä’ ju intet möjligt, det der – sade den af byamännen, som gifvit Lotta örfilen. – De såg’ er ju alla tre i Lexeryd, den samme förmiddagen.

– Ja, se vi åkte.

– Nå men hvarför åkte ni intet ut om natten, utan vänta tills ljuse da’n, och hvad hade ni för åketyg? – frågade nämndemannen vidare.

– Jo, se, när vi bure hit det sista, så gick Lasse för att hämta hitåt kärra’ och hästen, och då, om vi då rest på natta, så skulle vi ta’tt litet med oss af – – det stulna (Lotta skämdes att utsäga ordet); men så hade hästen slitit sig, så han fick leta efter’n, och så vänta vi här, stund på stund, och så blef det ljuse dager, och så när Smea-Lasse ändteligen kom, så fick vi höra folk nära, och då – – då va’ det.

– Var det då som j såg att patron blef ihjelslagen?

– Ja, jag såg ’et först, och han, Smea-Lasse med, fast träna skymde, men vi la’ oss ned och såg ’et.

– Kors i alla dar! – utropade nämndemannen. – Då blir det ändå vittnen på Olle, den galgfogeln! Nå, då såg du tydligt att de’ va’ Olle, och ingen a’n.

– Jag kände intet Olle, och intet Lasse heller, för han såg ’en bara på ryggen, men mor sa’ de va’ Olle.

– Hon såg det ju intet?

– Jo, se’n såg ho’ hur han stod öfver’n och såg på ’en och tog något rödt, alldeles som ena sedelbok ur hans ficka och stoppa i flika, men då va’ det re’n så tyst, för då va’ han fälle re’n döer, och så kom ho’ efter oss, för vi – Smed-Lasse och jag, vi hade krupit utåt den deringe andra vägen, för att komma te’ kärra, för han va’ så rädd hästen skulle springa sin väg igen.

– Nå, men hva’ gjorde mor då ni förstpå såg på ’et?

– Då stoppa ho’ ner allt det, som vi lemnat oppe, och som vi intet nu ville ta’ med oss, så der på store ljusa da’n.

– Men hvar i Jese namn fick ni häst och kärra ifrå’, erat uschla byke? – frågade den andra byamannen.

– Åh jo, det vet väl jag – svarade Lotta.

– Nå så svara straxt, annars knäpper det.

– Kors, det va’ ju Nilses i Storgålns, vet jag! – utropade Lotta, som var alldeles belåten med den örfil hon redan fått.

– Nils i Lexeryd! – utropade nämndemannen förvånad. – De’ ä’ den bäste karlen i hela Lexeryds by! Och han skulle lånat er åktyg! Nej, de’ ä’ lögn!

– Åh nej kors! han hade brutit sig i benet, och sonen hans va’ bortfaren te’ Lidköping och skulle intet komma igen på två da’r, och då tog vi hästen, som gick i skogshagen bland de andra, och kärra stod i ett skjul, och vi satte dit’na igen natta derpå. Vi fick bära dit’na, för de’ intet skulle höras.

– Kors! så’na illfundiga konster! – sade nämndemannen; – men nu ä’ de intet värdt att längre stå här, utan nu ska’ vi gå hemåt och berätta hvad vi fann, som just va’ hvad jag sa’ förut, eller hvad katta’ lad’ i maltet.

Och nu vandrade man raskt hemåt, ifrigt samtalande om hvad Lotta bekänt, och då och då frågande henne om saken, hvaraf de slutligen trodde sig kunna reda, att Lotta varit den första, som sett patron och en blåklädd karl (och Olle hade varit blåklädd), hvars ansigte hon dock icke rätt kunde se, i handgemäng med hvarandra; att Smed-Lars äfven såg detta, men icke så länge som Lotta, och att de ej tordes stanna qvar längre, utan Lars hade först krupit bort och Lotta med honom, och straxt efter dem kom «Bankesan» sjelf och berättade för de andra, att hon känt igen bränneri-Olle på Grantorp, och så hade de alla tre satt sig opp i åkdonet och kört allt hvad en ung, rask häst orkade springa, för att snart komma ifrån alltsammans; och vidare att de icke mött mer än en herrskapsvagn på hela vägen, och ett par långväga-resande med packlass.

– Men tror j nu att allt detta ä’ sant, att det intet ä’ lögn, hvart eveligt ord? – frågade den ena byamannen, vändande sig till nämndemannen, som hade stort rykte för klokhet och förstånd.

– Jo, det skulle jag nästan tro, att det hänger ihop så som ho’ säger – svarade nämndemannen i vigtig ton – för se! ho’ har slättes inga’ nytta af att ljuga ihop allt det der, och det kom så alldeles oförhappandes fram frå’ början, och ho’ tveka intet, och tvätalade sig intet, som när det gällde sjelfva stölden. Jo, jo, det lär nog vara som ho’ säger och ha’ sin fulla riktighet; men se, nu bör länsman ha’ reda på det i rappet, och jag går änn’a stad till ’en, och du Kattrina, du kan säga mor och de andra, att det gick alldeles som båd’ hon och jag trodde, och att der fanns aldrig lapp qvar nu. Adjös med er, nu viker jag utaf här och går gent öfver gälet.

Alltjemt sporde man Lotta, och hon svarade än sanning och än osanning; ty hon var så drifven att förtiga eller konstla bort allt hvad som kunde röra henne sjelf och den usla modern, och när det gällde något sådant, var sanningen nästan omöjlig att få ur henne.

När tåget kom inemot byn, der vägen tog utaf åt Viken, frågade Lotta ödmjukt om hon fick gå hem nu, efter hon ingen mera nytta kunde göra. (Lotta ville gerna slippa ett förnyadt möte med nämndemansmor.) Alla skrattade och hånade Lotta, när hon talade om att «göra nytta».

– Du! göra någon nytta! – sade byamannen, som gifvit örfilen. – Nej, det kunde väl aldrig någon tro på, och fasligt enfaldiga va’ vi, som nånsin gaf oss åstad på dina ord. Men si, kunde man få vittnen på Olle, så vore andå allti’ nå’t vunnet, och rättvisa’ fick ha’ sin gång, som ho’ bör.

Lotta ansåg detta som en tillåtelse och gick utan allt afsked sina färde, och var snart i Viken, flat och nedslagen.

Elin kom genast emot henne och sade ett uttrycksfullt och spörjande: «Nå! Lotta?»

– Ja, de va’ intet värdt me’et – svarade Lotta och såg förlägen ned.

– Fanns der alls ingenting? – ropade Elin ängslig, ty hon hade ändå haft hopp qvar i sista stund, att Bankesan ej skulle vågat hemta det stulna, när man så haft ögonen på henne. Och Elins oskyldiga tårar runno stridt utför kinderne, men Lotta stod nu med torra ögon. Hon kände sig så lycklig att åter vara i Viken, bland de första menniskor, som någonsin varit goda och vänliga mot henne och ansett henne som en menniska, och hon var så vand att blott lefva för stunden, vara glad, ledsen, rädd, allt efter den, och hon anade nu ej hvilken pers hon skulle stå inför Lena, när denna fick veta utgången af hennes «dumma rännande i otid», såsom Lena kallade det. Då grät Lotta åter en vers, helst när Lena sade: «Gör Lotta den allra ringaste odygd eller väcker minsta misstroende, minsta missnöje, så köres hon genast bort från Viken, utan all möjlig barmhertighet»; – – ty Lotta visste nogsamt, att Lena var den, som kunde hålla ord med en hotelse, om ej med annat. Men när Lotta, mätt och undsluppen Lenas skarpa moraler, kom ut i «fähuset», så gjorde hon det hastigt rent, under glad och lustig sång, och när Gunnar kom och tittade dit in för att höra efter hvad det var för ovanliga ljud der, kom hon oblygt fram till dörren och började skämta med honom.

– Åh skäms! din uschlinge! – sade Gunnar och ryckte förtrytsamt på axlarne. – Hvad vill du mig? Skäms du intet att sjunga och tralla och komma med dumma schåser till manfolk, när du varit stad och bekänt stöld. Tvi! jag skulle gråta och sörja mig till döds i ditt ställe, och jag säger ändå, hvad jag sagt – att Elin vet intet hurudan du ä’; för visste hon det, så hyllade hon dig intet alls, så som hon nu gör. Akta dig derför, att jag intet talar om’et.

Skamflat började Lotta åter sopa. Gunnar var en menniska som en annan, och dertill en ung karl: han hade kanske förut någon gång i för fri ton besvarat Lottas opassande skämt och derigenom gjort henne ännu mera påflugen, men nu – – – nu hade han åter blott en enda, enda tanka, en enda känsla, mäktigare än sjelfva samvetet till och med, och – – det var Elin. Kärleken, som en tid bortåt varit likasom döfvad af annat, hade nu åter flammat upp, häftigare, omotligare än någonsin, och hvilken som verkligt känner dess allmakt, får en viss afsky för alla andra, som göra ringaste anspråk på denna kärlek. Så kändes det åtminstone inom Gunnar.

Hvem följde väl någonsin en menniska, dess företag, öden och händelser, dag från dag, stund för stund? Och ändå vet man dem så fullkomligt, förstår dem så intill det allra minsta, och kan så väl fatta och begripa det framåt skridande af somligt, det bakåtgående af annat, det vanskliga och ombytliga, det föränderliga och vexlande, som tiden förer med sig, och i all evighet skall föra med sig; emedan, så länge tiden alltid rörer sig «framåt», vore ett stillestånd i något annat en nästan omöjlig sak att ens tänka sig. Tiden går från större till mindre, från mindre till större omvexlingar, menniskan går – ifrån vaggan till grafven, solen går, månen går, jorden går, allt går, och intet står, mer än ett – och det är Han som drifver allt.

Sålunda kunna säkert alla de, som gjort sig den mödan att ögna igenom dessa anspråkslösa anteckningar öfver en torpar-familjs öden, och som i inbillningen dröjt någon stund af den långa julhelgen och kalla vintern i deras enkla, låga stuga, nu ganska lätt föreställa sig denna samma välkända stuga, med sitt gräsgröna torftak och hvitmenade skorsten, stå bland blommande kersbärsträd, under en herrligt strålande Maj-sol, speglande sig och de omgifvande gröna kullarne med deras mörkgröna höga barrskog och ljusgröna löfskog i den alldeles spegelklart lugna sjön, som låg der så ljusblå och klar, utan att något rörde sig deruti, mer än ett och annat lätt, hvitt sommarmoln, som sakta sväfvade öfver den blå himmeln och i förbifarten speglade sig litet i den lika blå sjön. Omkring stugan var så putsadt, så sopadt, städadt, sandadt och granrisadt. Utanför Elins kammarfönster nickade inom sin lilla omhägnad två eller tre stora ljusgula vårfriska påskliljor, samt flera halföppna, ännu icke rätt utslagna dylika, och i det höggröna narciss-gräset gömde sig redan svällande knoppar. Men en underbar tystnad rådde öfver allt: det var söndag, och äfven söndag i hela naturen. Kersbärsblommen vågade icke snöga ned, äppleblommen knappast att slå ut, och ingen vind, intet djur, intet menskligt ljud störde tystnaden och den fullkomligaste söndags-frid, med undantag likväl af de evigt flitiga bien, som sakta och ostörda surrade omkring de blommande, doftande krusbärsbuskarne, och en och annan hymn uppe i höjden af luftens förbitågande och bevingade sångare.

Kom man likväl helt nära den lilla stugan, så kunde man dock förnimma ett gladt, fast ingalunda högljudt barnjoller och en ung flickas trallande på en munter polska; och steg man in i stugan, så såg man den lika sopad, städad, granrisad och löfvad, som man af det yttre kunde vänta, och lilla Gustaf lekande på golfvets midt med några qvistar blomstrande och doftande hägg, samt en hel qvast Calta palustris, allmänneligen af allmogen kallad «kabbe-lök.» Vid spisen gick Lotta, gnolade och småsysslade, funderande som bäst på om det vore för bittida ännu att blåsa upp litet eld under kål-grytan, för att, enligt den föreskrift hon fått af Lena, hafva grönkålen varm tills de andra kommo från kyrkan, der de i dag gått till nattvarden. Lotta hade betydligt skridit framåt på detta halfva år. Hennes hjerta hade verkligen något öppnat sig för ånger och sann bättring. Visst kunde hon väl ännu mången gång återfalla i sina fordna olater och fula vanor, men det skedde allt mer och mer sällan, och nästan alltid åtföljdt af från hjertat kommande föresatser att «aldrig göra så mer». Elin, häruti mycket underhjelpt af Gunnars allvarliga beteende mot Lotta, hade sannerligen gjort storverk med henne, och Elin hade med denna Lottas förbättring sökt blidka den Gud, hvars vrede hon oupphörligt tycktes ådragit sig genom oförmågan att rycka sin vansinniga, brottsliga kärlek till Gunnar ur hjertat. Äfven denna kärlek hade vuxit, så väl i Elins som Gunnars hjertan, och ögonblick hade funnits, då endast denna goda engel, som menniskorna i sin blindhet kalla slump, stått vid Elins sida och hindrat henne att gifva vika för den låga, som rasade inom den lidelsefulle, ofta häftigt uppbrusande unga mannen, hvars lynne under denna sednast framfarna tid ofta varit att förlikna vid denna underbara klara blå sjö, som den ena stunden ligger så lugn och orörlig, den andra åter – – brusar högt, med hvitskummiga vågor, och detta utan att en enda vindflägt rör sig i luften; således endast upprörd från sitt djupaste inre, under hvilket man anar brinnande volkaner. Sådan hade Gunnar varit, och nu hade han, med en ifver utan like, anmodat alla de sina: den gamla älskade modern, den förmildrade och nu icke af Gunnar afskydda Lena, Elin – hans hjertas idol, och den godsinte, tillgifne Abraham, att tillsammans med honom begå Herrans nattvard, många gånger upprepande: «Hvem vet om vi någonsin mera göra det tillsammans!» hvilket alla – utom Gunnar sjelf – trodde hafva afseende på den gamla, hvars krafter aftogo för hvar dag, och hvars lefnadstråd tycktes blifva allt mer och mer hårfin. Lena hade väl gjort en och annan liten invändning för sin del, talat om att stanna hemma, om ej «svärmora» eller Elin gjorde det, haft litet svårigheter, med ett ord; men på Gunnars enträgna uppmaning följde alla med, och Lena gaf Lotta för första gången förtroende att allena se till huset och lille Gustaf, likväl icke förglömmande att sjelf före afresan läsa kistor och skåp samt väl förborga nycklarne; ty – hur det var – Lena trodde ej Lotta mer än jemt och satte ej särdeles lit till hennes förbättring. Lena visste bäst huru bebändigt det gick ibland att i en hastig vändning låta en liten sak flyttas ur en annans ego i sin egen.

Nu led det likväl emot middagen. En ljusblå vänlig rök uppsteg rak och spenslig från stugan, ty Lotta hade blåst upp elden, och lille Gustaf, hvilken länge stått i fönstret som utkik, utropade ändteligen:

– Där komme famo’ och Abra’m och Bläsa, och dä’ komme mamma och Elin. Men hvar ä’ falle? Hvar ä’ falle?

Och Gustaf hade rätt. I kärran satt mor Ingrid med röda, förgråtna ögon, och den gamla silkesduken långt neddragen öfver dem, och till kusk hade hon Abraham, icke litet stolt åt detta stora förtroende. Ett långt stycke bakom dem kommo verkligen Lena och Elin samt några andra af allmogen, som äfven varit i kyrkan och hade sin kyrkväg förbi Viken. Men Gunnar saknades alldeles, och lille Gustaf, hvilken i ett språng lemnade stugan, sättande dess dörr på vid gafvel, för att möta de ankommande, han gjorde som så många, långt klokare än lille Gustaf: han glömde hvad han hade och hvad han fick, för det som han hvarken hade eller fick.

– Famo! Hvar ä’ falle? Abra’m! Hvar ä’ falle? Mamma! Eli’! Hvar ä’ falle? – ropade han ideligen, men ingen svarade, ty ingen visste rätt hvarföre Gunnar stannat efter dem vid kyrkan, blott sägande att han skulle tala vid någon.

Mor Ingrid gick genast in i stugan, och Abraham sysslade med frånspänningen, men Lena och Elin stannade ett ögonblick qvar med det andra kyrkfolket, eller snarare – framskredo sakta med dem.

– Nå kors för den skråen Olle! Ja, han va’ då sin död värd! – sade Lena till en af de hemåtvandrande kyrkogångarena, som på hemvägen berättat henne, att nu hade Olle ändteligen «fått sitt sista besked», för nu var Kongens dom fallen, och han var dömd till döden emedan man nu haft ögonvittnen; ty både Bankesan, Smed-Lars och till och med Lotta hade varit inkallade och slutligen bekänt både sitt eget dåd och afgifvit sitt vittnesmål, hvilket denna gång just derföre togs i beräkning, att det var så ofrivilligt, hade så alldeles icke att göra med deras egen sak, fastän detta vittnesmål var gifvet af illa kända personer, hvaraf Bankesan till och med lidit straff för stöld. Och dessutom hade Olles eget förfarande, under denna sednare tid, skärpt hans dom, ty han hade nu åter börjat oupphörligt ändra uppgifter, stundom till och med bekänt sig brottslig, men, som han sedan sade, detta blott för att få nåd, samt derefter tagit igen sina ord, svurit de rysligaste eder på att han vore oskyldig, skyllt brottet ifrån sig på åtskilliga andra, samt äfven derpå aflagt hjertskakande eder, helst hvar och en tydligt visste, att de voro alldeles i grund falska. Han hade, med ett ord, krånglat, och så mångfaldiga gånger blifvit beslagen med tvätalan och klart i dagen liggande lögner och osannfärdiga berättelser, som sjelfva Breitfeldt, och hade äfven lika få som ömade för hans hårda öde, som denna stackars usla varelse.

– Ja minsann, bör icke han dö, och det på det skamligaste vis – fortfor Lena – för det va’ i alla tider den uschlaste skråe jag vet, ilaker och illistiger på alla sätt. Jag glömmer aldrig när han ville skylla stora herregålsstölda på Gunnar och mig, den galgfogeln! Nej, han bör ha ’et, allt hva’ han får.

– Hu! att du kan tala så! – sade Elin i mild, men ändå förebrående ton. – Att du kan tänka och tala så, och det i dag till! Ack! lärde vi icke af Honom försoning och öfverseende? Och böra vi ej vakta oss att så hårdt fördöma? «Dömer icke, så varen j icke dömda», säger ju skriften, och om jag tordes förklara de orden efter mitt begrepp, så ligger deruti ett förbud för oss menniskor att döma öfver våra likar, åtminstone allt för hårdt och strängt. Ja, för min del säger jag uppriktigt, att jag icke tycker vi hafva rätt att lifdöma en menniska, ett Guds beläte. Huru veta väl vi – svaga, kortsynta dödlige – om hon ej behöfver ett längre lif här i tiden, för att försona sina brott eller – – – bevisa sin oskuld; ty der menniskor skola döma, der är säkert orättvisa och väld mången gång med i domen. Tänk bara dig sjelf, käraste Lena: du fördömer den stackars olycklige Olle, till stor del af hämnd för att han velat påbörda dig en stor synd; men det är ändå intet rätt, ty hvar sak bör väl vara för sig, om rättvisa på jorden skall kunna finnas, eller huru, Lena lilla?

– Asch! – svarade Lena. – De’ vet väl jag, det! Och jag för min del, jag förlåter aldrig Olle, så gammal jag blir.

Elin suckade och gick in i stugan, utanför hvilken detta samtal slutat; grannqvinnorna nickade farväl åt Lena, begåfvo sig vidare på hemvägen och hviskade sinsimellan: «Nu har ho’ börjat predika igen, fast kyrkherrn va’ så åt ’na för ’et vid husförhöret i fjol höstas.» – «Ja varsch!» svarade en annan, «nu predikar ho’ änna käckt och med go’a gåfver, mö’et bättre än ho predikare-Annika frå’ Götheborg, som stal ullshawlen frå’ Kajsa.»

– Gud vet hvad Gunnar fick för förhinder – sade Lena, sedan hon slagit upp kål och delat «eftermaten» till alla sina middagsätare – vet j det, svärmora? eller du, Abraham?

– Dela intet något fläsk till mig, kära Lena – svarade mor Ingrid – jag orkar ej eftermat i dag, utan lägg det till Gunnars del, för han kommer väl fram på sta’n. Han sade att han hade angeläget, som icke tålde uppskof, att tala om med någon, men han hann ej säga med hvem, när han hjelpte mig opp i kärran, för Bläsa’ ville intet stå stilla. Men han kommer nog snart – tillade hon vidare, men satt sedan försänkt i djupa tankar, endast läppjande på ett par skedar kål, och derefter bortsättande fatet.

– Va’ grönkål’n intet bra, svärmora, efter j intet äter’n? – frågade Lena med ovanlig mildhet.

– Jo bevars! mycket rar och galant – svarade mor Ingrid – men jag orkar hvarken grönkål eller hvad det vore i dag.

– Jag ska’ koka er en tår kaffe i eftermiddag – hviskade Lena, men mor Ingrid bara nickade till tack och svar, och förfogade sig bort till sin säng.

Eftermiddagen var mer än vanligt tyst. Den gamla kände sig så matt och illamående, att hon lade sig, drog igen sänggardinerne, och alla trodde att hon sof, utom hon sjelf, ty hon visste det. Lena satte sig med en psalmbok i handen, nickade och läste deruti, men sedan den åtskilliga gånger fallit ur handen ned på golfvet och åter blifvit upptagen, satt den nu upp och ned i läsarinnans hand, och i den ställningen betraktade psalmboken den bakåt-lutade, half-gapande och helt-sofvande Lena. Abraham begaf sig ut åt ladan och mediterade icke heller så länge öfver denna verldens fåfänglighet, utan tog sig en liten ljuflig söndags-tupplur, på sjelfva botten i ladan, ty allt foder var mest slut. Lotta hade bedt sig lof att gå bort till en af sina läskamrater, ty om vi hafva förgätit att säga det förut, si göra vi det nu, och förkunna således, att Lotta fick i år gå med de andra läsbarnen och läsa för kyrkoherden, alla måndagar och torsdagar, och att hon gjorde detta med temligt beröm, hvaraf dock största delen borde tillfallit Elin, och gjorde det äfven inom den klarsynte läraren.

Elin hade lofvat lille Gustaf att roa honom och tog honom derföre med sig ned till sjöstranden, gick på en gång tankfull och oupphörligt jollrande med gossen ner till den der stenen, som vi känna af gammalt, der hon och Gunnar suttit ett par gånger under den förflutna sommaren, som för Elin tycktes så alldeles olik denna, fast allt yttre såg ut på samma sätt.

– Söta, go’a Eli! kasta pannkaka! – bad Gustaf, och Elin samlade i sitt förkläde en hel mängd små platta stenar och kastade dem utåt sjön, just icke med särdeles konstfärdighet eller styrka, ty de flesta «föll’ i hafvet som en sten» utan att, som Gustaf ville, hoppa ett enda skutt, men någon gång gjorde stenen ett litet hopp innan den plumsade ned, och då jublade lille Gustaf och klappade händer.

– Eli’ kan dålit. Falle kan bätter – sade Gustaf, sedan Elin en lång stund förgäfves försökt att få stenen till att hoppa på vattenytan.

– Ja, hvad kan intet falle göra bättre än alla andra! – svarade Elin, och förnekade härvid icke det inslinktlika behof man har att berömma och upphöja den man älskar, så ofta äfven det ringaste tillfälle dertill bjudes.

Gustaf försökte sjelf att kasta «pannkaka», men de små stenarne kommo ej en aln ifrån honom, och alltid åt ett annat håll än han ämnat. Elin smålog deråt och plockade under tiden några stora förgät-mig-ej, som stodo alldeles i vattenbrynet. Hon betraktade dem länge tankfull och tyst, medan Gustaf lekte med stenarne. Slutligen kommo stora tårar i hennes ögon, utan att hon rätt visste hvarföre. Himlen, sjön, luften, tystnaden, den lilla blå blomman, hela naturen var så skön, så rik på behag, att det likasom blef för mycket. Anden ville svinga sig upp i högre rymder, sväfva från det ena älskeliga föremålet till det andra, och då den kände sin oförmåga, tårades ögat, och något smärtfullt pressade bröstet och bevisade, att menniskan behöfver mera än bara njutning för alla yttre sinnen. Men detta mera, huru olika ser det icke ut för hvar och en! För Elin tog det dock ingen annan form än – – – Gunnar. Det var han som felades henne, det var han som allena varit mer än allt det sköna och herrliga som låg utbredt för Elins blickar, det var han för hvilken hon velat gifva hela den öfriga verlden, om val hade stått henne fritt.

– Se der är han! – utropade lille Gustaf, just när Elin som allra lifligast i sina tankar qvarhöll bilden af Gunnar, hvilken hon funnit alldeles omöjlig att derifrån bannlysa. Hon rodnade och reste sig hastigt upp.

– Falle! falle! – ropade gossen, ty Gunnar kom verkligen strandvägen från kyrkan, och hörsammande lille Gustafs kallelse, kom han äfven ned till sjöstranden.

– Falle lille! kasta pannkaka! Käre falle, slå en pannkaka åt mig! – ropade Gustaf i ett, i ett.

Men Gunnar tycktes icke höra detta. Han stod upprät, med hufvudet högt och blicken stadig fästad på Elin, som stod gent emot honom. Hans kind var blek som dödsengelns, och allt lif tycktes koncentrerat sig i ögat.

– Huru mår du, Gunnar? – frågade slutligen Elin, som ej stod ut med hans skarpa, oafvända blick, och som bemärkte hans rysliga blekhet.

– Jag mår bra – svarade Gunnar långsamt – och jag har något att bedja dig om, kära Elin.

– Falle lille, slå en pannkaka, slå en pannkaka! – ropade alltjemt lille Gustaf.

Machinmessigt tog Gunnar en af de platta stenarne, som Elin samlat ihopa, och kastade den med vand och konstfärdig arm ut åt sjön, så att den studsade tillbaka hela sex till åtta gångerne. Gustaf klappade händer och skrek af glädje, men Gunnar sade:

– En pannkaka till skall jag kasta, om Gustaf se’n vill vara snäll och gå och plocka alla de der gula blomstren, som stå der borta vid alebusken, och så alla de der hvitsippera, som stå litet längre bort, åt falle.

Gunnar slog ännu en «pannkaka», och när Gustaf jublat deröfver, sprang han villigt bort och började sin blomsterplockning. Imellertid sade Gunnar till Elin i dyster, allvarlig ton:

– Det var bra att jag träffade dig här, Elin! Jag ville just bedja dig om något, som du ej får neka mig, ty kanske ber jag dig intet så ofta om något mera: jag vill nemligen tala vid dig, men tala alldeles ostörd vid dig, och det i denna samma qväll, och här nere vid sjöbrädden. Jag skall fara bort i natt i – – – ett angeläget ärende, och nu har jag hela da’n åtskilligt att bestyra om, och i qväll när de andra gå och lägga sig, då – – – tar jag farväl af alla, och – – går mina färde, för – – jag får åka med någon. Men se då! – – innan dess vill jag tala med dig, en gång för alla, – – – säga dig – – – Ja, ja, jag vet nog hvad jag vill tala med dig om, och derför Elin, derför skall du i afton intet gå in i din lille kammare och lägga dig, utan du ska’ gå ned hit till sjöstranden, och vänta på mig här, här på denne samme stenen! för jag kommer säkert, bara jag tagit farväl af – – – mor och de andra. Hör du detta, Elin! Detta får du intet neka mig, det säger jag dig.

– Jo, käre Gunnar – stammade Elin, som för väl kom ihåg några andra tillfällen, då Gunnar ej varit så blek, eller sett så lugn ut som nu – jo, se det måste jag neka dig, för –

– Elin! Elin! – sade Gunnar högtidligt. – Tror du att jag i dag kunde be dig om något slikt, hade jag onda tankar mot dig i sinnet? Nej, ser du! det är just för att jag vet att jag aldrig kan begå något orätt i qväll, som jag ber dig att få tala med dig, få tala med dig en enda gång till, innan jag – – – reser bort, ty till dig, men dig allena kan jag säga det, att – – – kanske kommer jag intet igen – – – så snart åtminstone.

Elin såg på honom helt noga, och såg – – hvad qvinnan så väl kan se och urskilja, såg – – att Gunnars själ och icke den unga mannens sinnen voro i stark svallning, och att nu vore för henne ingen fara vid Gunnars sida. Hon hade dessutom denna skyhöga tanka om sin Gunnar, som hvarje qvinna har om den man hon verkligen älskar, antingen han förtjenar det eller icke, och hon satte ett oinskränkt förtroende till hans ord och fullt lit till hans löften, helst han aldrig slösat med dylika, utan tvärtom, ofta sagt till Elin: «Gå du Elin! Du som har makt dertill! Jag ansvarar intet för oss – – – för mig – – längre!» – Elin visste derföre att hon kunde förlita sig på hans blotta ord, och tryggad för all fara för sig, men intagen af en dödlig oro för denna Gunnars besynnerliga bortresa, sade hon med stadig ton, fast att hjertat slog våldsamt:

– Nå ja, Gunnar! Jag kommer, jag väntar dig här, men – – – ve öfver den osaliga stund du sveke, hvad du nu lofvat mig!

Nu kom lille Gustaf med alla blommorne, och Gunnar tog gossen, lyftade honom högt upp, tryckte honom hårdt intill sig och kysste honom med liflig värma, sedan sägande till Elin:

– O Elin! honom skall du hylla och mana till allt godt!

Men när Gustaf började jollra och småprata, släppte han ned honom och sade vänligt till honom:

– Spring nu före upp till mamma, och bed henne värma kål åt falle.

Gossen lydde genast och Gunnar vände sig nu åter till Elin:

– Farväl nu, käraste Elin – sade han och räckte henne handen. – Låt se att du ej sviker ditt löfte i qväll. Gör du det – – – så tro mig att du ångrar dig. Ja Elin! du får aldrig mer någon ro, om du ej vill höra hvad jag har att säga dig i qväll.

Under tiden hade de tillsammans vandrat backen uppföre, men nu tog Gunnar längre steg och Elin saktade sina, samt vände dem snart ut åt udden, emedan hon ej ville komma in till de andra och se gråtögd ut.

Med mycken beredvillighet och omsorg framsatte Lena middagsmåltid till Gunnar och frågade honom under tiden hvad som så länge uppehållit honom vid kyrkan.

– Jo – svarade Gunnar – jag kommer att – – – resa bort i ett angeläget ärende i natt. Jag får åka med någon, och – – – allt det der gjorde vi opp vid kyrkan.

Lena visste att det ej var värdt fråga vidare, ty bland de husbonderättigheter, som Gunnar från början tagit sig och sedan oförminskade bibehållit, var att aldrig för Lena redogöra mer än han fann nödigt, och Lena, nyfiken samt pockande på alla andras förtroende, vågade det dock icke med Gunnar. En qvinna, som älskar en man och af honom icke är älskad tillbaka, blir ändå alltid i det hela hans slaf och viker för hans minsta vilja, äfven om hon mot hela den öfriga verlden skulle vara aldrig så trotsig och oböjlig.

Gunnar gaf Lena allahanda nödvändiga föreskrifter, om huru med det eller det skulle förfaras under hans bortovaro, «ifall» – sade han – «denna kunde blifva längre än – – – ämnadt.» Lena hörde uppmärksamt på och frågade noga om somligt, men märkte icke att Gunnar hvarken åt kål eller fläsk, utan behändigt lade det sednare på ett fat i skåpet, der Lena förvarade mera dylikt, och slog kålen tillbaka i grytan, när Lena gick ut och in i köket.

Men den gamla modern, der borta i sängen, och som alla trodde sofva, hon – – – märkte allt och såg äfven hur likblek och sig alldeles olik Gunnar var; ty annars hade han ett af dessa lifliga, rörliga anleten, som så fullkomligt återspegla alla själens och hjertats intryck, att den, som kände honom, kunde i hans drag läsa, alldeles som uti en bok. Men nu! nu var denna bok alldeles tillsluten och förstenad. Man kunde se intet af allt det som föregick inom Gunnar, ty hans uttrycksfulla, starkt utmärkta drag voro alla som marmor, och nu först låg det fullkomligt i dagen, huru sköna och ädla dessa drag verkligen voro, huru litet behof de hade af anletets vanliga färgspel, för att ändå kunna tjena till modell för en Hektor eller Ney, om inbillningen allena skulle forma en bild af dessa tvänne – forntids- och nutids-heroer.

Gunnar gick sedan ut, och gaf allahanda föreskrifter och förhållningsordres till den tröge och söndags-sömnige Abraham, som inom sig tyckte, att «husbond’ kunde gerna skjutit upp sin resa litet grand längre, så att han (Abraham) kunde fått sofvit litet grand mera».

– Hör du hvad jag säger, och kommer du ihåg det? – frågade Gunnar slutligen, när Abraham hvarken svarade ja eller nej, eller ens såg opp.

– Ja varsch! – svarade Abraham – och dessutom så kommer husbond’ fälle hem, långt innan de sakera ska’ göras.

– Åh, det kan vara osäkert – genmälte Gunnar och föreskref vidare.

Fram mot aftonen plockade han ut litet kläder åt sig, men ville hvarken hafva «vägamat» eller några kontanta penningar med sig, utan gaf Lena allt det lilla han deraf egde. När han slutat alla förberedelserna till sin resa, gick han med en viss oro och häftighet rundtomkring i stugan, fästade ögonen än på ett, än på ett annat föremål, men oftast på de hopdragna gardinerna framför moderns säng. En gång höllo hans ögon på att blifva honom öfvermäktiga, och för att ingen skulle märka det, emedan alla voro samlade i stugan, till den sparsamma aftonmåltiden, frågade han: «Hvar är Lotta?» ty han hade icke saknat henne förut, – – hon, som, sig ovetande, dock så våldsamt ingripit i hans lefnads väf; – men då Lena svarade: «Jag lofvade henne att gå bort och stanna borta tills underst bitida i måra, efter hon sett snällt efter lille Gustaf och allt annat, medan vi va’ i kyrka’» – så tänkte Gunnar: «det var förträffligt!» ty han kunde ändå aldrig lära sig att tåla Lotta, visst icke för hennes vittnesmål, eller de vittnen som detta framkallat, utan just för att hon tålde honom så allt för mycket. (Sådana äro männerne!) Dessutom hade han flera gånger på dagen tänkt sig Lotta såsom en stötesten, ett hinder för att få sin önskan uppfylld att om aftonen få tala med Elin. Nu var just detta hinder borta, och i ett så mörkt sinne, som Gunnars närvarande, är hvarje, aldrig så svag, ljusstråle välkommen. Gunnar åt icke ens i afton, ej heller Elin, och minst mor Ingrid, men hon satte sig upp, drog bort gardinerne och mättade än en gång sin blick med denna åsyn af Gunnar, som på hela vida jorden var det enda och sista föremål, som hade värde för henne. Allt som hon betraktade honom, föllo sakta tårar nedför de fårade kinderne, men ingen såg dem, icke ens han, för hvilken de runno. De delade de mesta qvinnotårars öde, de voro osynliga, på samma gång som – oräkneliga.

– Skall du intet lägga dig att sofva en stund först, innan du går? – frågade Lena, när det började draga ut på aftonen, utan att Gunnar hvarken tycktes vilja lägga sig eller begifva sig bort.

– Nej – sade han hastigt, och bortjagade den här af djupa tankar, i hvilka han satt försjunken. – Nej, tvärtom! Jag skall väl taga farväl af eder alla, och sedan – – gå mina färde.

Men han rörde sig dock icke från stället.

– God natt! – sade Elin och skyndade ut i sin kammare. Hon tyckte att Gunnar såg så hemsk ut. Hon stod ej ut med denna anblick. Hon kände på sig att mycket ondt var i luften som skulle ned, ned och krossa dem alla; men hon kunde omöjligen reda, huru detta onda egentligen såg ut.

När Elin var gången, uppstod ändteligen Gunnar och gick bort till moderns säng, slog alldeles undan gardinen, satte sig på sängkanten, och tog den gamlas utmärglade hand uti sina.

– Farväl, mor! – sade han, och ögonen blefvo dock våta, fast han alldeles icke förändrade röst. – Farväl! – – Jag reser nu bort. Gud vet när jag kommer åter. J som ä’ gammal kan båd’ dö och lefva på den tiden, och Gud vare alltid med er, både i lif och död! Farväl, käraste mor! Vi råkas – – – säkert snart, det känner jag alldeles på mig. Farväl, Gud vare hos eder!

Och härmed tryckte han de knotiga händerne till sitt ansigte och sina bleka läppar. Modren gjorde intet, svarade intet, tryckte blott sonens färglösa kinder med sina magra händer, och sedan hans händer till sina gråtande ögon, men intet hörbart ord gick öfver hennes läppar. När sonen gick, vände sig modern åt väggen, och Gunnar drog åter för gardinerne.

– Farväl, Lena! – sade Gunnar. – Tack ska’ du ha’ – tillade han, men orden ville ej ut, det stod för bjert för honom i denna stund, att han egentligen icke kunde tacka Lena, att all hans olycka ändå ursprungligen kom från henne. Men han kände nu dock intet agg till henne, ville icke hafva något sådant, räckte henne äfven vänligt handen, och sade än en gång:

– Farväl, kära Lena! Lofva mig, ack! lofva mig att – vara god mot mor – – nu och i allan tid.

– Ja ja men! jag har väl intet annat var’t – menade Lena.

Gunnar gick nu bort till lille Gustafs vagga. Han slumrade redan godt, och den leende munnen utvisade, att han drömde om något gladt och förnöjsamt.

– God natt med dig, du lille stackare! – sade Gunnar och lutade sig ned mot barnet. – Sof godt, och måtte Guds englar ledsaga dig – – efter jag – – Dig tror jag intet jag kunde hata, tog du än lifvet utaf mig – fortfor han, alldeles för sig sjelf, medan han betraktade det så sött och lugnt slumrande barnet.

– Farväl, käre Abraham! – slutade han. – Gör allt som jag sagt ’et, och var flitig och snäll, så går dig allt väl. Åh nej, blif du stilla och lägg dig att sofva, du behöfver alls intet följa med mig; – jag går fort – tillade Gunnar och kastade ännu en lång blick rundtomkring stugan, ännu en våt blick åt den slutna sängen, och försvann sedan genom stugans låga dörr, och – – skyndade ned till sjöstranden. Under hela vägen dit ned sade han hvarannan gång till sig sjelf: «Hon är der! Hon är der icke!» Och vi! vi göra alldeles så med, ty vi veta det icke sjelfva, förr än vi tittat in i Elins kammare och utspanat det.

När Elin sjelf kommit in i den om aftonen, efter sitt korta «godnatt», var hon i en gruflig tvekan och strid med sig sjelf, om hon skulle hörsamma Gunnars enträgna begäran eller icke; gå eller stanna qvar. Hon visste ej, om hon skulle anse Lottas tillfälliga bortovaro såsom ett tecken att Gud befallde henne gå, efter han röjde undan hindren, eller såsom en frestelse af satan att göra det illa var. Hon stridde med sig sjelf om dessa båda meningar, och hade icke hunnit besluta sig till hvarken det ena eller andra, då hon hör, huru Gunnar störtar ur stugan, och ser, huru han med snabba, ilande steg tager vägen ned åt sjöstranden. Då först reste sig kärleken upp, och blef mäktigare än allt annat, mäktigare än alla betänkanden, all försigtighet: «Han har bedt mig, jag har lofvat, och jag går!» Detta blef hennes första rediga tanka, och den dernäst: «O! måtte jag bara icke komma för sent, att han, i harmen öfver att ej finna mig, redan gått – – jag vet ej hvarthän!»

Men genom dörrarne ville hon icke gå: det kunde höras in i stugan, och nu ville hon ej för något pris i verlden hindras. Hon öppnade således sakta fönstret, hoppade ut derigenom, lätt som en vind, och sade – när hon tyst tillslöt fönstret och såg tillbaka i denna sin lilla jungfrubur: «Förlåt mig, o Gud! förlåt mig, moders ande, om jag går den orätta vägen nu, men – – jag förmår ej låta bli, och – – tar villigt mitt straff för hans skuld.»

Elin alldeles flög ned för backen, men när hon i nattens skymning såg Gunnar sittande på stenen, blickande ut åt den sakta brusande sjön, då gick hon långsammare, och när Gunnar hastigt vände sig till henne, då hon redan stod honom helt nära, och då han med en skymt af glädje öfver de sorgfulla dragen öppnade sina armar för henne, då sjönk Elin i dessa, och en lång, helig tystnad rådde, under hvilken både Gunnar och Elin bådo Gud, att få dö i denna samma stund. Men – – sådana böner höras aldrig, och Elin gjorde sig snart lös ur Gunnars famn, sägande:

– O! det var icke så du lofvade!

– Jag vet det – svarade Gunnar – men att en gång i lifvet få trycka dig till mitt hjerta, det måste väl icke vara så stor synd ändå, att icke Gud kan förlåta dig. Hvad mig angår kan det – – vara lika godt!

– Ack nej! Må han blott förlåta dig, och straffa mig! – svarade Elin, och kanske kunde dessa så fast troende aldrig gifva hvarandra större prof af ömsesidig kärlek, än just i denna strid.

– Och nu, min dyra, älskade Elin – sade Gunnar – sätt dig här bredvid mig i allt lugn. Jag vill icke mera fresta dig, du oskyldiga barn, utan jag vill tala till dig, som till den huldaste syster, och till dig – – dig allena i verlden förtro allt hvad som ligger tungt på mitt stackars krossade hjerta, och sedan af dig, som är så ren och god som en lefvande Guds engel, veta hvad jag bör göra eller icke göra, ty derom är jag än icke ense med mig sjelf.

Och nu satte de sig vid hvarandras sida, Gunnar hållande Elins händer i sina, och nu förtrodde Gunnar till Elin för allra första gången, huru med hans förening med Lena egentligen hade tillgått, huru grufligen Lena bedragit honom, men äfven hvilket rysligt hat och hämnd Gunnar från den stunden svurit – – icke just Lena, som han ändå inför Guds altare lofvat att älska i nöd och lust, men honom som varit upphof till den fasan för Gunnar att vara bunden vid en maka, som han ändå aldrig, med bästa vilja, med hvad föresatser som helst, kunde lära sig att hafva kär. Gunnar gjorde begripligt för Elin, huru detta rysliga hat till patronen med hvarje dag växte, sedan han återsett Elin, och insett att hon var den han kunde älskat i lif och död, om han bara varit fri, om ej en annans brott och bofstreck bundit en qvarnsten vid hans hals. Han beskref, huru detta hat, detta häftiga hämndbegär ändå betydligt tilltog i styrka, sedan han fick i sitt hufvud, att patronen äfven ville locka till sig Elin och förstöra henne. Han beskref troget alla de marter han utstått i denna tro och af denna anledning, och förklarade derigenom mycket, som förut legat otydligt för Elin, ehuru hon sett det. Och slutligen, utan alla omsvep, utan all förblommering, talade han om för Elin, huru han – till det yttersta bragt af hat, hämndbegär och fruktan för Elins ofärd, samt raseri öfver att blifvit ansedd som tjuf – slutligen, när tillfälle yppades, sjelf utkräft denna hämnd och svalkat sitt fradgande sinne i – – patronens blod.

– Jag, och ingen annan, var hans baneman – sade Gunnar med stadig röst – och för dig, Elin, kan jag icke ens fritaga mig, att jag icke i det ögonblicket hvarken frågade efter lif eller död, för honom eller mig, ehuru jag i det näst föregående och näst derpå följande visst ej velat gifva honom mer än en skarp minnesbeta af den varelse, som han så nidingsfullt kränkt. Jag kan således säga att jag både med och mot min vilja gaf honom döden, men att han af mig fick den, det är fullt säkert; ty Olle var nog i stånd att beljuga och bestjäla folk, samt kunde kanske slutligen, när lasterna dragit honom så djupt i afgrunden som möjligt, blifvit en röfvare, rånare eller lönmördare, men – att anfalla en stor, stark karl, midt på ljusa dagen! Nej, det dugde han aldrig till, utan han har verkligen denna gången, första och kanske sista gången, talat ren sanning, när han sagt att han blott såg på patron, och – – efter han ändå var död, tog hans plånbok, med hans pengar uti.

Här tystnade Gunnar, och några stumma ögonblick följde. Elin hade sett ned, utan att ens röra sig under hela Gunnars berättelse. Men nu kände hon, att han såg på henne, och nu blickade äfven hon upp på honom, och deras ögon kysstes i luften, och Elin utropade vekt och lidelsefullt:

– O Gunnar! Gunnar! huru har du ej förhexat mig! Här sitter jag vid sidan af en mördare, och ryser icke, och afskyr dig icke, och drager icke mina händer ur dina, utan ser på dig, som i de fordna, oskuldsfulla dagar, då icke du och icke jag hade skuld, utan bara led’ för vår kärlek. Men jag kan ju icke afsky dig! Du har ju begått detta ditt brott, snart sagdt, af kärlek till mig. Andra, men icke jag, kunna således fördöma dig. Icke jag, ty jag förstår dig, jag läser i din själ, jag känner hvad ditt klappande hjerta menar, jag vet – – – o jag vet för väl hvad du vill säga mig, hvad du vill fråga mig!

Här slöto sig Elins ögon, hennes kind bleknade och läpparne darrade, och hennes röst blef blott en andehviskning, men ändå sade hon tydligt och klart:

– Min Gunnar vill förtro mig, att han sjelfmanad går att försona sitt brott, går att angifva sig och frikänna den oskyldigt anklagade. Min Gunnar vill frivilligt gå till döden, för att få uppstå bland Guds englar. Min Gunnar vill lida allt hvad vår dyre Frälsare led för oss; allt det vill du lida för din moders, för min skull, ty du vill möta oss i himmelrik, och dit skall jag försöka att under ett långt, qvalfullt lif finna vägen, för att få möta dig. Säg – min Gunnar, min älskade vän, har jag icke förstått dig rätt? Och bör jag icke få kalla dig min, i denna stund då jag afstår dig för evigt här i lifvet, då jag bjuder dig dö, och då jag ändå heligt lofvar att lefva sjelf, att lefva blott för dig, för hvad som var dig kärt, din gamla moder, min arma, felaktiga syster, och det lilla oskyldiga barn, som kom så stora brott att ske, men som du ändå velat så väl.

– O Elin! Elin! Nu är min dom fallen! – sade Gunnar och tryckte hennes händer mot sitt anlete. – Nu vet jag fullkomligt hvad Gud fader i himmelen bjuder mig att göra. Mitt samvete har väl sagt det förut; kyrkherrn, som jag i dag öppnat min själ och hjerta för, har sagt det äfvenledes; men – – ur din mun ville jag det äfven höra, ty genom den talar Gud omedelbarligen till mig, det känner jag på mig. Ja, Elin – fortfor han – jag ville fråga dig, om jag skulle dö en neslig död, eller sjelf sluta ett lif, som jag förverkat, men jag anade nog, att du, Guds rena lam, skulle kalla det att låta oskyldigt blod flyta, ehuru skuldblandadt Olles kan vara, och derföre ser du – – gör jag som du säger; men ser du – – om du sagt: «Kom, skola vi gå och bekänna allt, och låta dem sedan förfara efter behag med Olle, och sedan kasta oss i sjön, och binda en sten om vår hals,» ser du – – – då tror jag icke jag motstått det, att få dö med dig. Men – – – du säger det icke, och jag – – – går nu snart ifrån dig, Elin lilla!

Vid detta sista ord brast först Elin ut i heta, strida tårar. Förut hade allt stått så högtidligt, så heligt för henne. Hon hade skådat tingen från en viss andlig höjd, och med alldeles upphöjda sinnen. Men nu! – – nu var hon åter den veka, älskande qvinnan, här nere på denna jorden, som satt vid sin älsklings sida för allra sista gången. Hon skulle om ett ögonblick se honom gå bort – – och hvarföre? Jo, för att dö en neslig död. Hon grät, hon snyftade, hon tryckte hans händer till sina läppar, hon tryckte dessa läppar till hans panna och kinder, men icke ett ögonblick försökte hon att qvarhålla honom, eller att rubba hans ståndaktighet och komma hans mod eller föresatser att vackla. Om hon kunde frälst hans lif på sitt eget lifs bekostnad, hade hon gjort det i samma ögonblick; men hon ville icke frälsa hans lif på hans egen själs bekostnad.

– Nej, min Gunnar! – sade hon, högt gråtande. – Du måste dö, och du skall göra det med lugn och undergifvenhet, som en trogen Christi efterföljare, och efter både gudomlig och mensklig lag befaller det, men sedan skall du i himmelen taga emot din Elin, ty der skall hon varda din, och du – hennes, och Lena vår goda, ångrande syster.

Och för allra första gången öfverlemnade hon sig åt en älskarinnas oskyldiga smekningar. Hon strök hans hår ur den ädla pannan, kysste denna rena afbild af en, på det hela, nära nog fläckfri själ, och ingen tanka grumlade hennes tårar och påminde henne, att det var missdådaren hon hade framför sig. Hon ansåg hans brott redan försonadt, genom beslutet om hans frivilliga död, och hon älskade honom högre än någonsin i denna qvalfulla, men ändå rena stund. Men – det led mot midnatt: Gunnar måste gå, och Elin måste slita sig ifrån honom.

– Farväl min Elin! – sade Gunnar – jag ser dig väl än en gång till i lifvet, men när, hvar och huru – det vet blott den Guden, som allt vet. Nu måste jag skynda till kyrkherrn. Han har lofvat följa mig till en lagman som heter R. och som lär vara den största och klokaste laga-karl i hela landet vidt omkring, och kyrkherrn vill att jag ska’ fråga honom, hur jag skall ställa min bekännelse, så att Olle blir frikänd, men att jag får så lindrigt och så litet nesligt döds-straff som möjligt; – «ty, ser du!» – tillade Gunnar med ett svagt leende – «jag är feg, jag som en an’n ibland, och vill lida det minsta jag kan. Kyrkherrn talade väl» – fortfor Gunnar med en viss hemsk och sorglig liknöjdhet – «om nåd – Kongelig nåd; men hvar skulle jag få den ifrån, när jag aldrig vill be om ’na, och hvad skulle jag göra med ’na? Till fästningsfånge är jag sannerligen för god.»

Stor stolthet låg i dessa sista ord, och medan denna känsla ännu något litet blandade sig med afskedets bitterhet, slet sig Gunnar från Elin för att återse henne – – hvar? Vi kunna ännu icke säga det.

Elin vred sig som en mask när Gunnar var gången. Om hon hittills varit den starka qvinnan, den för sina religiösa åsigter svärmande martyren, så var hon nu en svag, älskande flicka, som för sista gången sett och kysst sin älskling. Hon ropade hans namn, hon tillade dervid tusende smeknamn. Hon grät, hon jemrade sig, hon kastade sig ned på det späda gräset, med ansigtet mot jorden, och bad i de mest brinnande böner, att Allfader i denna stund ville öppna denna jord för henne, att hon måtte få mottaga sin Gunnar vid himmelens port. Men – – – för sådana böner är Allfaders öra oftast slutet. Stackars Elin var ej så lycklig som den herrliga diktens älskeliga Viola. Nej, Elin fick allt lefva, stiga upp från jorden, vandra åter till sin lilla kammare, och der gråta tårar, hvilkas bitterhet icke många hafva smakat. Men ännu väntade henne en gräslig stund, ett förfärligt värfs uppfyllande: Hon var af Gunnar uppdragen att förkunna allt detta ve för moder och maka. Gunnar anade väl, att den gamla modern sett och förstått långt mera än hon gifvit tillkänna, och han hade äfven meddelat denna aning till Elin, men Elin trodde ej derpå: hon misstrodde att moderskärleken kunde se skarpare än – – hennes egen kärlek. Elin kände ej mythen om kärlekens blindhet.

Vi lemna nu Gunnar och Elin, den ena gående till sin säkra död, den andra lidande en sådan i hvarje stund af sin grufliga ensamhet, och vi andra, vi företaga något helt annat, nu en lång tid bortåt. Vi tänka icke på unga Gunnar, på gamla mor Ingrid, på Lena, som ändå alltid, i alla skiften lefver i verlden, på Elin, som nu har sin mesta umgängelse i himmelen, på Abraham – trogen i döden lika som hunden, på lille Gustaf och Lotta. Vi säga dessa alla ett långt, om ej evigt farväl.

Jemt ett år, på dagen, hade hemskt förflutit sedan den söndagen, då alla innevånarne i Viken gått till Herrans bord och der aflagt sin syndabekännelse och sina löften om bättring. Ett år rundades på denna afton, sedan Gunnar nere vid sjöstranden tog sitt sista farväl af Elin, och för sista gången kastade en vemodig afskedsblick på stugan, sjön, skogen, hela trakten, der han upplefvat så betydelsefulla ögonblick. Ett år var förgånget sedan Elins hjerta brast, – brast och slog ändå! Blott ett år hade runnit bort i tidens flod, men – – huru långt hade ej detta år förefallit dem, som i sorg, fruktan, och oupphörligt gäckade förhoppningar, dels på död, dels på lif – framsläpat denna tid. Allt såg sig så likt ut, och ändå! – – – huru olikt var ej allt! Maj-sol värmde och lyste nu som då, träden grönskade, kersbärsblommen flögo för sommarvinden, foglarne sjöngo och blomstrens knoppar svällde, men ack! menniskohjertat har blott en vår, och när det faller djup snö öfver den, så – – – stelnar hjertat, nedtynges och reser sig sällan mera.

Mor Ingrid satt nu allena i stugan med af gråt förtorkade ögon, och med den Heliga Skrift och Jobs-bok uppslagen på sina knän. Lena svängde och rustade i sitt hushåll, hade mycket brådtom, men var helt tyst, stillsam och icke det ringaste ond ändå, och anletsdragen voro skarpare än någonsin, samt ögonen djupt insjunkna af tårar och nattvak; men hon var långt ifrån så ren och pyntad som alltid fordom, samt med ett lynne så mörkt som hennes kolsvarta hår, men ett hjerta som sorgen kanske något förbättrat. Lille Gustaf lekte tyst på golfvet. Abraham hade mycket att syssla med ute i skjulet, slog söm i Bläsas skor, och var af nöden och sorgen vorden betydligt klokare och förståndigare, samt arbetade i allmänhet som ett verkligt last-djur. Lotta var en dugtig piga, om hvilken man kunde säga som «Vikingen» om sin röfvade brud: «I tre dagar grät hon, men se’n blef hon nöjd», ty hon hade snart låtit trösta sig öfver alla sina sorger, till och med öfver sitt vittnesmål, som Elin ju så många gånger förklarat henne varit rätt och hvad hon borde göra, fastän det beredt så fasansfulla händelser, och en ung dräng i närmaste by hade ändå haft de bästa tröstegrunderne för henne. Nu bistod hon Lena skyndsamt med allahanda nödig hjelp, sprang ut och sprang in, och hade mycket brådtom.

Men hur är med Elin? Hvad gör hon? – – – Skola vi säga det? Jo! – blek, icke som en frisk lilja, utan som en förbleknad rosenknopp, och mager och genomskinlig som hade hon varit af benglas, sitter hon der nere vid sjöstranden, på samma sten som vi känna så väl, och – – syr! Men hvad syr hon då? Och syr med en skyndsamhet som svär mot hennes bleka liknöjdhet? Jo, det ser för oss ut som en svepning, ty det är snöhvitt, och ingen fläck synes derpå, mer än en och annan af Elins tårar, som faller deröfver, men som bara syns så länge den är våt, ty den är så ren, att, när den borttorkat, syns den ej.

Hon hade länge suttit så här, sytt och gråtit lika flitigt, när Lena ändteligen med snabba, oroliga steg kom backen nedföre och sade: – Sitter du här! Jag har letat efter dig. Du får ondt i hufvudet att sitta så i solbaddet och gråta. Ska du intet ha’ i dig någon smula? Vill du intet ha’ en tår kaffe? Intet det heller! – Har du färdigt snart? Vi skola väl fara i qväll när solen går ned: de’ ä’ lång väg, och vi ä’ många på hästen. Kan du låna mig en svart schalett att ha’ på hufve’t?

Elin nickade ja till allt utom kaffet, och Lena återvände lika ilfärdigt som hon kommit; och när aftonen inbröt, och solen gått ned, då stodo trenne, från hufvud till fötter, svartklädda qvinnor, den yngsta med ett hvitt bylte under armen, vid stugans dörr. Kärran, den granna kärran som Gunnar fordom nedlade så mycken möda på, och som en gång utgjorde hans glädje och stolthet, den stod nu putsad och förspänd bakom Bläsa, och Abraham stod, nedslagen och tafatt, och höll tömmarne. Dåligt förmådde han hjelpa mor Ingrid upp i kärran, men Elin och Lena kommo honom till hjelp, och då gick det. Derefter hjelpte han Elin upp, men det gick så mycket bättre. Lena blef ännu qvarstående ett ögonblick, talande, dels till Abraham, som försökte tänka derpå och komma ihåg hvad hon sade, fast hans stackars hufvud och hjerta i detta ögonblick voro så öfverfulla af annat, dels till Lotta, som stod med lille Gustaf på armen och tystade honom, ty han gallskrek:

– Jag vill med till falle! Jag vill med till falle! Jag vill se falle! o. s. v.

– Tyst Gustaf lille – sade Lena, grufligen djupt suckande – tyst och var snäll, så ska du få – – – sockergryn när jag kommer hem! Kära Lotta, se väl till gossen! Tänk nu intet på nå’t slarf, och glöm intet bort ’en, om den satans Petter kommer. Glöm intet att ta’ in väfbita’ om qvälla’, och hvad du gör så titta tidt och ofta till Vallrosa som ska kalfva; väf och var flitig dessemellan, och akta ell’en i Jese namn.

Till Abraham sade hon:

– Ja, som jag sagt ’et, gå nu intet fram på herregåls-arbete på desse darna, utan gå på med haget, och laga nolängs-grinden, och gör hvad du kan, för har vi intet i ordning till syna blir, så får jag slättes intet behålla torpet, och då blir det värre för oss allihop.

– Jag ska’ göra allt hva’ matmora sagt, och allt hvad jag förmår dessutom – svarade Abraham, och menade hvart enda ord som han sade. Och nu hoppade äfven Lena upp i kärran och tog tömmarne, och Abrahams dumma hufvud sade: «Lycksam resa!» men hans goda hjerta hviskade sakta till Elin, på hvars sida han stod: «Helsa’n, och helsa’n för siste gången frå’ mig, och säg ’en, att jag ska träla för hanses till mi’ sista stund». Och stora hvitaktiga tårar rullade ur de ljusa, talgiga ögonen. Äfven Lotta torkade sig i ögonen, men om der var tårar eller lättsinne eller liknöjdhet, det var ingen slug på, och ingen tänkte heller derpå. Lille Gustaf skrek förfärligt, och tåget sattes i gång, och natten var snart för hand, och man skulle om den derpå följande dagen kunna anföra Clärchen’s ord i Goethes Egmont: «Die Sonne wagt sich nicht hervor; sie will die Stunde nicht bezeichnen in der er sterben soll» – – ty den var dimmig och mulen.

Dagen derefter, åter, var klar och ren och blid, som en Maj-dag plär det vara. Solen sken så gladt, som om aldrig någon sorg funnes till i verlden; och när denna gyldene sol, hvilken ibland med sina strålar tyckes håna all den jordiska smärta som af dem belyses, när hon blef mild och aftonsinnad och slutligen sjönk ned bakom det der samma berget der «Echo-jungfrun» bodde, då voro de trenne svartklädda qvinnorna åter vid stugans dörr, och Abraham hjelpte dem utur kärran, med nedsänkt hufvud likväl, och lille Gustaf skrek af glädje och ropade: «Hvar ä’ falle? Hur mår falle? Kommer intet falle hem snart?» och de trenne qvinnorna voro förgråtna, de hade nästan inga tårar mer qvar, men vid lille Gustafs frågor kommo dock alldeles nya fram. De gingo tysta hvar för sig, och icke ett enda ord talades på denna qväll.

Några månader efter denna slutdagen, eller just när höslotten var gjord och skörden börjad, satt Elin åter en afton der nere vid sjöstranden, på stenen som vi väl komma ihåg sedan fordom; men nu sjöng hon med sakta röst en af Wallins herrligaste psalmer, och var fördjupad i denna sin sång, när snabba karlsteg med ilande fart, dock utan allt språng, nalkades henne. Hon spratt till och såg sig hastigt om, ty hon hade under sången haft anletet vändt ut åt öppna, klara, lugna sjön. Och hvem stod väl nu framför hennes tårfulla men förvånande blick, om ej barndomsvännen Erik. Denne kom så glad, så fryntlig, så ifrig, men – – – stannade tvärt, alldeles häpnad och tillintetgjord öfver den förvandling som Elin undergått. Skön var hon visst ännu, men ögonen, som skulle finna det, måste vara något mera andlige än den unga, muntra, glada bondsonens.

– Kors, Elin lilla! – sade Erik. – Har du var’t sjuk? Du ser så blek och affallen ut. Det visste jag intet om; men nu kan jag grannt se det. Men du blir snart som förr, tänker jag – fortfor han, ty kärleken, som ett ögonblick stannat i sin fart, bröt nu åter fram – du blir nog kry och rask snart, för jag kan tro, att du haft af denne gångbare svåre nerffebern, som så gått och grasserat öfver allt.

Elin hvarken jakade eller nekade till denna Eriks förmodan, utan försökte att samla ihop litet intresse för fordom, och frågade vänligt efter Eriks hem och hennes egen hembygd.

– Jo, jag tackar som frågar – svarade han. – Nu ska’ jag helsa dig så förfasligt mycket från våra’t. Der står mycket bra till, men – (och här tog Erik en sorglig min och ton) far ä’ döer, som du väl kanske vet. Han dog i missumras och jolades på sjelfve missummers-afta. Det må du tro va’ något te’ ledsam missummers-vaka, det! Mor grät så fasligt, och jag med, sa’ hund, för far va’ allt goer, fast han va’ skröpligt onder ibland, och fasa sträng va’ han alltid, och aldrig ville han höra på de’ örat, att jag ville ha’ dig, Eli’ lilla; men tänk att på allra sista beslutet, när han låg alldeles som mållös i sänga, då sad’ jag ’en, att jag aldrig kan få någon lycka om jag intet får dig, och då svarte han ingenting, utan bara röste litet på hufve’t, och då tror jag för säkert (och det tror mor med), att han då mente, att vi kunna gerna få hvarandra om vi vill; och vill du nu, kära Eli’, så vill jag, och så komma vi snart ihopa, det känner jag på mig, och mor ber dig tusen gånger vara välkommen till vårat, såsom hennases sonneqvinna.

– Gud välsigna eder, mina gamla kära och goda vänner! – sade Elin och torkade ännu en gömd tår ur ögat – och Gud löne eder, som med så mycken godhet tänker på mig, arma fader- och moderlösa. Men illa skulle jag löna eder godhet, om jag antog ditt hedrande anbud, käraste Erik. Jag är icke mer den jag var i fordna dagar. Ingen sjukdom, utan sorg och lidande har gjort mig så här oigenkännelig för dig, min gode Erik, och aldrig mer kan min mun le, eller mina ögon blifva fria från tårar, eller mitt hjerta känna någon fröjd i detta lifvet. Och lofvat har jag och svurit till min – – – broder, i hans sista förfärliga dödsstund, att jag skulle till min sista timma sköta och vårda hans gamla mor, som hvarken kan lefva eller dö, utan bara lida både lifs- och dödsplågor, och derför – – min käre gode Erik – – –

Och åter upprepade Elin alla de tusen giltiga skäl, som en flicka alltid har tillhands när hon med «nej» vill afspisa en friare, utan att dock någonsin vilja säga det enda kraftiga och fullgiltiga ordet, nemligen: «jag vill icke, ty jag älskar dig icke».

Den stackars Erik plockade och nappade på sin nya hatt, gjorde äfven sina tusen invändningar, och föreslog slutligen att: «De kunde ju taga käringe-skråen te’ sig tillo’med, om Eli’ intet trodde söster-si om att sköta för ’na» – men Elin förblef lika obeveklig, och den unga Erik, som kommit i så glada, ljusa förhoppningar, han återvände nu dagen derefter med tungt hjerta och en tung korg, och hans «ök», den snälle Brunte, tycktes känna att lasset var tyngre än vanligt, ty han var ovanligt trög; men kanske kom detta äfven deraf, att Erik kört ovanligt fort och piskat på mer än någonsin i «sali-fars-ti’» på dit-resan, så att Brunte ville ha’ sin skada igen på hemresan.

En af de giltigaste orsakerne, som Elin gaf den unga Erik till sitt envisa vägrande, försvann dock snart nog, ty när den första Novembersnön kom, bäddade den ned och gömde, likaså väl den gröna nyskurna torfvan som låg öfver mor Ingrids graf, som sonens – vid hennes sida; ty den enda nåd, som Gunnar bedt om, hade blifvit honom beviljad, och det var en tyst men anständig begrafning, samt att få ligga på kyrkogården, fast norr om kyrkan. Och der «norr om kyrkan» under några höga, dystra almar, der blef snart ännu flera sofvande gäster; ty när den nästa Maj-månaden stundade, då svällde de narciss- och påsklilje-knoppar, som fordom stodo i Elins lilla «roseqvarter» utanför hennes kammarfönster i Viken, nu bland sina höggröna, spetsformiga, friska blad, på Elins graf, vid Gunnars venstra sida. Abraham hade flyttat dit dem en lördagsqväll i April, och att de frodades så herrligt var hans enda qvarstående fröjd i lifvet.

Lena fick behålla torpet, var och förblef alltid en dugtig bondqvinna, och med tillfredsställelse kunna vi äfven tillägga, en temligt beskedlig sådan, som födde upp lille Gustaf så godt hon förstod, tills andra händer togo vård om honom; och lille Gustaf grät länge, bara man nämnde falles, farmors eller Elins namn. Lotta blef en vanlig piga.

Såsom ett litet bihang till denna «torparhistoria» skulle man kanhända kunna bifoga ett bref, som den redan af läsaren något kända kyrkoherden skref till en sin barndoms- och ungdomsvän, hvilken med lätta, bevingade fjät gått sin bana framåt, och ärans trappa uppför, ty han hade redan nått näst den högsta verldsliga utmärkelse han någonsin kunde förvänta, och va ej herde blott för en församling af får, utan för mångfaldiga, ty han intog och beklädde värdigt en biskops-stol. Till honom skref kyrkoherden i Maj 1843:

Bäste vän!

Så kallade jag dig i våra glada gosse-år när jag skref små lappar till dig och skickade dem med köks-Kajsa ned på tvärgatan der dina föräldrar bodde, då fult väder gjorde att vi förbjödos gå ut och således ej fingo språka mundtligen; så skref jag när du, alltid vandrande före mig, kom till skolan ett år tidigare än jag; så skref jag när du spände dina starka vingar till Upsala-flygten, och jag – – än en tid måste stanna vid Skara gymnasium; så skref jag när våra banor alldeles skiljdes, och du drog uppåt, och jag – – följde jorden och dess anspråkslösaste barn; och så – skref jag äfven i denna tid, då hon, den enda qvinna som någonsin var mig kär, sade mig uppriktigt, rent och ärligt, att hon – – – älskade dig! Och så – skrifver jag äfven nu, när lifvet nära nog är utblommadt, åtminstone aldrig mera kan bjuda mig annan vexling än den inom tankarnes område, än den mellan lif och död, nu, när jag väl icke står vid grafvens brädd, ty så får man ej säga vid mina kraftfulla år, men när jag dagligen och stundligen har framför mig det enda återstående jordiska mål, som jag någonsin kan hinna, nemligen kyrkogården, der min graf en gång, sedan jag slutat och nedlagt mitt värf, skall öppnas för mig. Jag sitter just nu och från skrifbordet i mitt kammarfönster betraktar dess gröna gräs-matta, och de höga träd, som stå omkring och värna denna de dödas boning, och denna anblick amalgamerar sig så underbart med din sednaste uppmaning att äfven gifva mitt omdöme om dessa «Almqvistiga» frågor och svar. Du säger dig ana och veta att jag tänkt på dem, och du anar och vet sanningen; ty tänkt på dem har jag visserligen, men tänkt såsom jag numera tänker, d. v. s. endast i det tysta, utan att låta ett ord af mina tankar tränga ut på – – – tungspets eller pennspets. Nej, förseglade hos mig ligga alla dessa tankar för och mot, och äfven till dig vill jag icke yttra dem, fruktande att de ännu icke äro fullmogna, fruktande att de hos mig aldrig blifva det; ty så snart en ny idé hunnit en viss höjd, kommer en annan och slår den ned, och jag börjar tro, att de äldsta, de enklaste, de – som äfven barnet kan uppfatta, dock äro de enda rätta. Hvarje dag, hvarje tilldragelse tyckes stärka mig i denna tro, ehuru de högt flaxande tankarne likasom harmas öfver att ej kunna uträtta något, att alltid nödgas återvända dit, derifrån de alla utgått, d. v. s. dit till dessa enkla föreskrifter som gåfvos oss redan för tusental af år, och som vi sedan försökt vrida och vända, oss till godo, på så otaligt mångfaldiga sätt.

Du vet – – – äfven jag har sörjt öfver allt det onda, som – – exempelvis – det oåterkalleliga äktenskapslöftet så ofta åstadkommit, men – – – tiden har sannerligen visat mig, att det onda aldrig kan gå upp mot det goda, som i alla tider ändå måste blifva en följd af ett heligt löfte, aflagdt inför Gud, och hvilket – om icke alla – dock de flesta anse alldeles stridande mot sitt samvete att bryta. Äktenskapslöftet är nästan den enda ed vi svärja, och tag bort den – – och man skall se, hvarken lyckliga eller olyckliga, utan ett ljumt och liknöjdt slägte, framkrälande alldeles som djuren, hvar för sig, och icke mera hyllande något annat än den allra förfärligaste sjelfviskhet. Jag har nyligen haft talande bevis för denna min åsigt af saken, och dessa talande bevis ligga dagligen under formen af trenne stumma grafvar framför mina, åt kyrkogården riktade, blickar. Jag har nemligen sett en ung man anse sig så fast bunden af ett äktenskapslöfte, att äfven makans brott icke derifrån lösgjorde honom; jag har sett huruledes denna ed var hans enda sköld mot en annan kärlek, som hos den unga mannen var så stark, som kärlek det kan vara, och hvaraf exempel blott torde kunna sökas i de minst bildade och förljummade klasserne. Jag har sett huru tyngden af detta hans löfte, och branden af denna hans kärlek, och svedan af det styng som en annan syndare tillfogat honom, i en obevakad stund lyftat hans arm till hämnd och gjort honom till mördare. Jag har sett huru han, icke dertill manad af lagen eller någon menniskas inflytande, utan blott drifven af sitt samvete, gått fram och lagt sitt hufvud under bilan, frikännande den, som väl var oskyldig till mordet, men belastad af stor annan syndaskuld, äfven till den som frisade honom, och till hvilken han alltid visat sig som den hätskaste fiende. Jag har sett huru en moder, som på jorden icke egde något af värde mer än sonens lif, ej kunnat förmås att tigga om nåd för detta lif, som hon ansåg förverkadt och tvunget att förspillas, för den älskade själens frälsning. Jag har sett en ung, tjuguårig älskarinna hysa alldeles samma storartade åsigter, hört henne uppmana, stärka och lifva modet hos sin älskling, i sjelfva den nesligt förfärliga dödens stund. Jag har sett en usel, lögnaktig, fallen qvinna nästan blifva god och renhjertad af den luft som omgaf henne. Jag har sett ångern öfver en syndig kärlek framkalla förmågan till de största dygder, och, bland dem, den att draga ur mörker och djupa laster tvänne varelser, som annars troligen blifvit rof för de onda makter, hvilka redan slagit sina klor om dem, men som vikit för tro, hopp och kärlek i en ung flickas gestalt. Jag har sett huru den lifdömde glömde sina förestående dödsqval, och lika olik Victor Hugos «dödsfånges sista stunder» som Victor Hugo är olik – – jag vet väl hvem, alldeles förgäta sig sjelf och endast tänka, tala, bedja – – oss, som skulle lefva, att uppfostra och «väl uppfostra, samt till en Herrans tjenare uppfostra» barnet till den man, som förrädiskt mördat hans lycka, och hvars mördare den lifdömde sedan blef. Jag har hört honom, sedan bödeln redan stod färdig, ropa till mig: «Kyrkherre! Glöm ej hvad j lofvade mig om Gustaf!» Och dessa voro hans sista ord, och jag – – jag lofvade, och förr ville jag skänka efter hvarje fröjd af hela mitt lif, ja – – – sjelfva detta lif – än jag vill bryta detta löfte, som jag skall försöka att hålla och fylla efter min yttersta förmåga, glad att hafva afgifvit en ed, som äfven gifver mig ett enda band i lifvet; ty i min tanka äro stora, heliga eder just de kraftiga hjul, som frambringa stora, öfvermenskliga dygder. Ju starkare band och kedjor, desto större krafter utveckla sig. Och äktenskapseden, skulle den ej vara god!? ej nödvändig!? O min vän! Låtom oss bedja – – att den dagen aldrig må komma då den – – mullkastas, ty att den smutskastas, det gör ingenting: det rena, det heliga stiger så mycket dess klarare och ljusare fram ur stoftet och gruset – just derutaf.

Du ser nog af detta, att dessa «frågor och svar» ej flyga förbi mina tankar, utan att de äfven stanna der, men – – – hvad de der åstadkomma, ber jag dig icke ännu att fråga mig, kanske aldrig, ty himlen vet bäst, om ej den tid ännu är långt fjerran, då jag fritt och öppet skulle vilja besvara dina frågor och lägga mina åsigter i dagen, äfven om dessa vunnit den mognad jag sjelf fordrar, innan jag yppar en enda af dem. Älska, men spörj således icke vidare din

bäste vän

*****

P. S. Så när hade jag glömt att äfven med en ljus bild gifva styrka åt mitt eviga förfäktande af äktenskapseden och dess obrottsliga helgd: jag såg mig nemligen, för ett par år sedan, tvungen till den förfärligt motbjudande pligten, att först förkunna ett äkta förbund mellan tvänne de mest omaka varelser i verlden, och att sedan, straxt derefter, lägga en ung, blomstrande, nittonårig flickas hand uti en gammal, utlefvad, till själ och kropp förtorkad, kammarjunkares. Jag våndades och ville tillsluta mina ögon för denna styggelse, mot hvilken jag arbetat så mycket mina krafter förmådde, fast dessa kantrade mot en faders hårda, oryggliga vilja och en dotters oinskränkta lydnad. Men du skulle sett den unga makan, huru hon, med all den undergifvenhet för sitt hårda öde, som en qvinna kan samla ihopa, uppfyllde sina pligter och sitt kall som sjuksköterska och vårdarinna åt den knarrige mannen, som jag ändteligen, till min fröjd, fått kasta tre skoflar mull öfver, och hvars enka endast har några månader qvar af sin sorg och pröfvotid, för att sedan, klädd i rosenrödt både till sinne och lekamen, räcka handen till sin ungdomsvän och frände, och lofva honom all den trohet, som hon troget höll, äfven då äktenskapseden förmådde henne att kedjas vid en annan. O! salighet att blott se en sådan lycka på denna jorden! Och äktenskapslöftet, äktenskapseden skulle ej vara god!?!?

Mamsell Fredrika Bremer. Fru Svenborg Dalin, född Böcker, en gammal förträfflig tjenarinna och barna-vårdarinna, som öfver femtio år lefvat inom författarinnans föräldrars och morföräldrars familjer. En liten ask med brända linnelappar, som allmogen begagnar i stället för fnöske. Upplysningsvis måste nämnas, att «herregårdsdränga» på Grantorp öfverenskommit om en osviklig lag, som var: att den, som först lemnade arbetet och gick in om vinterqvällarne, skulle, när han såg att det var mörkt i drängstugan, taga in med sig «ett fång ved» och «kölla i spisen». Aftonvard. Så kallas den veckan efter den 24 Oktober då afflyttadt tjenstefolk på landet äro fria och lediga, samt de, som stanna qvar i tjensten, oftast hafva något mera ledighet än vanligt, hvaraf mycket lekstugor, dans och nöjen då ega rum på landsbygden. Lysas. Thomas Apostels dag den 21 December. Så kallas de skänker en fästman gifver sin fästeqvinna sedan det är lyst. Jorden. Vårfrudagen. Penningar som bröllopsgästerna gifva bruden. En nättelduksbit som sitter under bindmössan, skuren i samma form och alltid försedd med spetsar, bredare eller smalare. Med bröd håfva till sig det flott, som flyter ofvanpå i en gryta, der man kokar kött, fläsk, etc. Nötkreaturen. Hur hvulet. Väfredskapen. Inrättning hvarpå alla fat, skålar och tallrikar sättas i en lutande ställning. Någonsin. Skynda. Marknaden. Kreaturen. Farstuga. Härma, karrikera. Några. Nedgången. Tända upp eld i spis, eldstad. Rensa, afblada. Ösa jord på de nyss uppkomna potatisstånden. Ett stokreatur. Der tvänne vägar skilja sig. Sant. Imperfectum af växa. Bland allmogen. Imperfectum af läsa. Förkortning af Far-lille, lika som «Molla» af Mor-lilla. Halm- eller hö-madrass Lapp. En slotterterm. Moster. Arbetsveckan. Bättre än allt annat. Räfsa. Marknad. Strumpor. Församling. Vråarne, hörnen. Ger med sig, förminskas. Små persedlar som skola skyla en ful skjorta. Pressjern. En hög af tröskad säd. Bränna bränvin. Gärdesgård. En bränvinspannans oumbärliga tillhörighet. Foror, körsel. Tala om en sak efteråt, sedan det är för sent. Afklippa alla under väfningen lemnade trådar och knutar. Letat. Elin glömde att hon inblåst kärlek till Gud i detta tomrum, som var Abrahams själ hittills. 140:de frågan i Svibelii förklaring öfver d:r M. Luthers lilla katekes. Klyfva med en knif. Förskräckt, ängslig. Hönsbur, som allmogen har inne i sina stugor eller kök. Längre fram på dagen. Zanonis maka. »Solen vågar sig icke fram: hon vill ej utpeka den timman, på hvilken han skall dö.»