NORRTULLSLIGAN

Stockholm 29 september.

Ingenting blir, som man har tänkt sig det!

Detta var icke, hvad jag väntade mig för tio år sedan, då jag läste för prästen, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar, som förresten ramlade ur håret med detsamma.

Det var ännu mindre, hvad jag väntade för fem år sedan, då jag blef tjugu år och brann af min första och största kärlek. Jag minns, hur det var, då jag lika lycklig som brottslig smög bakgatorna till det första mötet en kväll och stannade vid hvar lyktstolpe för att se på klockan, medan han väntade i en park. Det skulle aldrig bli en hvardag mer i mitt lif, det lofvade jag mig, himmel och helvete, mest himmel, upp och ned, en ständig rutschbana. Och till en tid gick det, men så ett, tu, tre var det stopp, och där var jag, allra nederst. Om någon då skulle vågat säga mig att jag skulle bli kontorist, jag, som alltid skulle dö i midten af följande vecka, men nu är jag det.

Det var ingenting annat att göra. D. v. s. det var det nog, men detta låg närmast till hands. Och ibland, när man är mycket trött, griper man efter det närmaste.

Jag tycker mig just se för mina ögon en stor armé af viyella-blusar och mig själf som den sistkomna tvångsrekryten. Den första oktober börjar exercisen.

En författare har sagt om oss arbetande kvinnor, att man måste göra oss den rättvisan, att det icke är kärleken till arbetet, utan den rena nöden, som tvingar oss in på mannens arbetsområde. Det är ganska sant och klokt sagdt, ty det är nöden, nöden, och jag är viss, att jag kommer att hata det arbete, jag nu har fått. Min själ ryggar instinktmässigt tillbaka för kassaboken och skrifmaskinen, men vi måste kanske ändå lefva, Putte och jag, i synnerhet Putte, och fast Putte ju, som han själf uttrycker sig, är änka och pupill, förslår det inte, det är så bitterligen dyrt med hans skolgång och inackordering här i Stockholm. Så har jag alltså af pliktkänsla tagit plats hos en häradshöfding som kassörska och korrespondent, och alla säger, att jag kan vara himla glad, som fick den så behändigt utan betyg hvarken från Schartau eller Påhlman och vid mina år. Jag är då inte mer än 25, men jag har hört, att de vill ha dem unga och med föräldrar, det är billigare. Jag tycker i min oskuld, att jag är billig nog: 80 kronor för 7 timmar om dagen och 50 öre för hvar timme jag arbetar extra. Det skall jag nog göra, och det skall bli åt Putte. Själf måste jag reda mig på de 80.

Jag kom till stan klockan 7 på morgonen som en annan stackars möbel, d. v. s. möblerna hade det bättre, de voro väl emballerade och blefvo hemburna. Det blef inte jag, inte ens en lefvande själ var och mötte mig, men det var inte värdt att känna sig modlös för det. Jag besegrade tanken på en droska och tog spårvagnen, lofvande mig, att inte ens den skulle få förekomma för ofta, efter som en biljett är lika med bröd för en hel dag, morgon- och kväll- och förmiddagssmörgåsar, om man inte gör dem för stora och för många.

Spårvagnen var full af morgonbleka och småfrusna arbetsmänniskor. När jag såg dem, försökte jag att ta tillfället i akt och höja min stämning genom att »tänka på dem, som har det sämre än jag». Eftersom jag skall vara på kontoret klockan 9, borde det ha gjort ovanligt godt att tänka på dem, som börjar knoget klockan 7, men det där är nog bara en af gammalt folks legender, för inte höjde 7-människorna mitt humör något nämnvärdt.

Och den röda vagnen skramlade af uppför Upplandsgatan, förbi hus, hus och bara hus, och när jag tänkte vi var ungefär vid Gamla Uppsala, var det Odenplan. Hela Norrtullsgatan liknade redan ett möbelmagasin och gaf de intimaste inblickar i de flyttande familjernas lif. Det var nästan svårt för mig att komma in genom min port. Huset, där jag bor, är tämligen nytt, stort som ett kastell och rymmer väl ungefär ett tredje klassens pastorat. Man kommer in genom ett porthvalf på den cementerade och kringbyggda gården med ingångar ända till F. — Sträcker man på sig, ser man möjligen en fyrkantig himmelsbit, stor som tyg till ett bluslif, men himmelen tyckes längre borta än vanligt. Det hela verkar en brunn, och jag tänker stundom på Josef och de ovänliga bröderna.

Vi bor fyra trappor upp, men hiss finns inte, det är ett hus för någorlunda medelklassen. Folk säger, att det skall vara nyttigt att klättra i trappor, och det gör väl, att man aldrig går hem i onödan.

När jag slutligen praktiserat mig och mitt bagage uppför alla fyra trapporna, sjönk jag andfådd ner på nedersta vindstrappsteget. Ingen hörde mina knackningar på köksdörren, då hamrade jag löst i ett anfall af raseri, så att hela huset vaknade.

— Är det Elisabeth? hörde jag innanför.

— Ja, du kan väl begripa, att inga anständiga människor för ett sådant lif eller kommer så här dags.

— Ja, visst är det Elisabeth, sade jag; öppna!

Det gjorde de ändtligen, men då förstod jag deras tvekan, ty de var allesamman mer eller mindre klädda i nattdräkter och papiljotter. Jag måste skratta: detta var alltså Norrtullsligan, civilisationens utpost i Vasastan! Men jag kände, att jag skulle trifvas med den. Det var tur för mig, att den ena medlemmen af denna glada och berömda liga gifte sig och är lycklig i landsorten, så att jag kunde få rycka in i stället. Vi hyr två rum af en gammal fru, som har en son, sägs det, som är notarie; vi har del i hennes kök, och jag förmodar, att det är meningen, att vi skall lefva af bröd allena och skölja ner det med te och kaffe utan grädde. Middag äter de andra flickorna ute, när och hvar och om det bär sig. Jag kommer nu att höra till den kast af människor, som ser af det s. k. hemlifvet hvad de kan stjäla sig till, när grannarna midtöfver gatan glömt fälla ner gardinen. Om vi vore män, skulle vi vara »uteslutande hänvisade till restauranterna». Det kan vara rätt lustigt, efter att ha varit familjeflicka i föräldrahemmet och andras hem, ända sen man föddes.

Eva, som är den enda jag känner förut, och som skall bli min rumskamrat, presenterade:

— Här har ni det troende fruntimret med egna sängkläder, som vi annonserade efter. Jag hoppas stadsbudet kommer med sängkläderna.

Allesamman tog mig i famn och kysste om mig och hjälpte mig af med ytterkläderna, och det blef ett skratt och prat i högan sky, till dess slutligen Eva gaf till ett tjut att väcka döda.

— Hvad i himlens namn, Eva? sade jag.

— Notarien!

En dörr hade knarrat i korridoren, och i ett nu var alla flickorna bortblåsta från köket och korridoren, utom Baby, som var nästan klädd och vaktade kaffepannan, medan hon snörde kängorna. Naturligtvis var det aldrig notarien, fast nog vore det likt en karl att vilja ställa till oro i hönsburen, vid den här tiden på dagen.

Strax därpå flög jag till vid ett annat gällt nödrop:

— Flickor, klockan är tjugo minuter öfver 8!

Jag stod alldeles stum inför det oväsen, som följde. Det var som om en cyklon skulle dragit genom rummen. Kaffekoppar och sockerskål hvirflade fram ur en byrålåda, smör och bröd slungades fram ur ett hörnskåp i köket, Baby kom skvalpande med kaffet och allesamman bredde sina byråsmörgåsar i rykande fart och skållade sig på kaffet, medan de samtidigt på ett obegripligt sätt profvade på hattarna framför speglarna. Strax efter half nio ramlade de af med kapporna trädda på ena armen och handskar, väskor och ljusröda smörgåspåsar i händerna. Det blef så plötsligt tyst, att jag studsade.

Medan jag nu väntade på stadsbudet, värmde jag en panna vatten och ställde mig att diska af frukostkopparna i köket. Det var första gången och blir nog inte den sista; mitt öde har alltid varit intimt förbundet med diskbaljan.

Nu kom verkligen notarien. Jag sköt till köksdörren och flög upp på vedlåren, så att jag kunde kontrollera genom glasrutan i dörren hvad han tog sig till. Som jag anat, gick han inte direkt ut i tamburen, utan tog en lof genom våra båda rum. Han förstod ju inte annat, än att allesamman hade aflägsnat sig, som vanligt. Då klef jag ner, gick tyst som en liten ängel in i mitt rum och kom lagom för att se honom rota på Babys bokhylla. Han bara flydde fegt och presenterade sig inte; han var lång och lite tråkigt urblekt och inte i min genre.

De har redan En Man med i romanen, innan jag kommit. Hvad skall det då inte bli hädanefter? Jag vet inte hvilka män och andra olyckor, som väntar mig här i Stockholm, men det kan jag åtminstone på empirisk väg räkna ut, att där jag är, där församla sig ännu några år framåt alltid — — —

— Jag skall gå, sade Baby resignerad.

— Nej, lugna er ni, jag har ju ytterpaltorna på mig.

Och så hvirflade hon ut i köket efter fotogenkannan och rakade ner för trapporna.

Innan jag hann så mycket som få rätt på tändstickorna, ringde det.

— Jag måste trycka på knappen med näsan, försäkrade hon allvarligt, och hon hade verkligen alla händer fulla. Fotogenkannan i högra handen, en pilsnerbutelj inklämd under armen och ett paket ljus och en annan pilsnerbutelj i den vänstra.

— Har du gått så där på gatan? frågade jag förfärad.

— Ja, många gånger, men inte i dagsljuset. Vi har ett magasin för våra själar nere i porten, där vi köper allt möjligt, och där de i allmänhet är medgörliga med krediten. Det händer dock stundom under dåliga tider, då skatten skall svettas fram, att vi får gå på längre håll i slutet af månaden. Ni är allesammans skyldiga mig 12 och ett halft öre hvar för fotogenen och pilsnern; hvilket ni sedan vill hälla i er själfva eller lamporna är mig likgiltigt.

— Men så fint du har fått det, Elisabeth! Fadershjärtat och Rembrandt! Men du har alltid varit exklusiv.

— I mitt val af föräldrar, åja, sade jag. Men skall vi inte få litet mat snart?

— Vill du ha dricka, skall du få ögonblickligen, sade Eva, och med sin vanliga snabbhet drog hon upp buteljen och slog i ett glas åt mig.

— Hvarför dricker ni inte hellre mjölk? sade jag.

— O, sade Eva och himlade sig, hvad du ännu har mycket att lära. Tror du, det är bara så till att dricka mjölk? Dyr är den, och ondt är det om den också, och ibland kan man inte få någon för pengar. Drick du, det är så bra för kväljningarna.

Jag försäkrade, att jag icke kände några symtom i den vägen.

— Kom, Baby! sade Eva. — Hen nes rygg värker visst igen. Tag Levertin med dig!

— Baby, sade jag, hvad har du i lön?

— Sextiofem. Hur så?

— Och hur länge har du varit på Bolagen?

Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde lefva på sextiofem.

— Nå?

— Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

— Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och chokolad Suchard?

— Det är meningen, sade Eva. — Men Baby, du kan gärna tala om det. Ni skall ju strejka till nyåret, om ni inte får förhöjning öfver lag. Är det inte stiligt, Elisabeth?

— Det låter så besynnerligt, sade jag. Bildade flickor brukar inte strejka.

— Nej, de gör inte det! sade Eva. Men detta är den nya tiden, som bryter in.

Och vi talade hela kvällen inte om annat än strejken och utsikterna för den och om vår ställning.

Eva var eld och lågor för strejkplanen, och hon tror fullt och fast på dess framgång. Baby är litet mindre entusiastisk. Hon går ju och väntar, hon, på något roligt, som skall ta henne från Förenade Bolagen och hela kontorslifvet. Och sen ger hon blankt tusan i hur det går kamraterna, ty sådana är vi.

Det blef inte så muntert på lördagskvällen som annars, tack vare Emmy. Bara en liten försiktig boston, innan vi kom i säng.

Men den där röda lampan midt emot hade icke varit mig nyttig. Jag kunde inte sofva, jag låg vaken timme efter timme och vandrade under tätnande beklämning gamla, nötta och bittra tankevägar långt borta från Norrtullsgatan och kontoret och chefen och Remington.

Men tänk, söndagsmorgon! Och det blef morgonsol genom rutorna och klockringning från Vasakyrkan. Och jag låg och halfdåsade, trött och lycklig, som när en plåga har släppt.

Plötsligt hörde jag Eva:

— Den som är yngst får stiga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

— Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags.

Hvarpå jag gjorde ett hycklande försök att komma upp, men snästes af med ett »Försök inte!» och fick se Magnhild fladdra förbi dörren i nattdräkt och i fläta. Och att sedan efter nattens dystra funderingar få ligga orörlig och höra kopparnas glada slammer i köket och känna kaffearomen sprida sig ända in i rummen, var en okonstlad och något barnslig men påtaglig njutning.

Strax därpå satt vi som fyra hvita dufvor uppflugna kring brickan och drack oss till magsyra och prisade gudarna. Det var Ligans gudstjänst, och klockan half 12 var vi klädda.

Strax därpå kommer min lilla älskling Putte och vill ha Pegg med till Idrottsparken. Eva och Emmy försvinner likaledes åt hvar sitt håll, men Baby, som Gud bevars är bortbjuden i kväll, stannar hemma och försöker laga upp en sidenblus.

— Och kan du tro, berättar hon för mig, då jag kommer hem, att jag har haft ett helt litet äfventyr. När ni gått, ringde det i telefon och frågade efter notariens mamma. Hon är inte hemma, berättade jag, och då förklarade rösten, att han var notarien, och att han glömt sina nycklar och måste be om min hjälp för att komma in. Jag lofvade att passa på, och strax efter fick jag släppa in honom. Han presenterade sig mycket högtidligt, och jag tyckte det var löjligt efter alla gånger jag stött på honom i korridoren i peignoir och nattfläta. Han tackade mycket omständligt, och vet du, han är riktigt älskvärd och tillgänglig. Och så är han inte så där röd af punsch som andra herrar.

— Nej, men han är blek af något annat, tänker jag för mig själf.

— Han frågade mig, om jag inte gick ut och gick sådana här vackra söndagsförmiddagar. Och han hoppades, att vi skulle göra sällskap någon dag.

— Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

— Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga hufvud och bad någon slags liten bön för henne.

Den 16 oktober.

Efter söndag blir det lätt måndag, säger Eva.

Klockan är ungefär 8, men ännu har ingen rört sig. Klockan blir tio minuter öfver, och ett stönande höres inifrån Emmys och Magnhilds sofgemak.

Det är måndagsmorgonens tragedi, som tar sin början. Den enas suckar aflöser den andras, den ena förklarar att hon är olycklig, som ligger så länge den andra, att hon är vansinnig, men ändå rör ingen på sig.

— Lär er att lida utan att klaga, flickor! säger jag och är med ett ryck uppe ur sängen.

De andra följer efter, men detta är den enda stund på dagen, då Eva är vid farligt humör. Så går det till hvarenda dag, samma brutala och för tidiga lösryckande från sänghvilan, samma klagolåt och brådska och sedan i galopp till kontoret. Jag har hållit på två veckor, men tycker, att jag har år af samma enformiga tillvaro bakom mig. När jag hållit på några år, kommer jag antagligen att tycka, att de är som en vecka.

Jag tror, att de inte just personligen har något emot mig, mina herrar på kontoret, men att de ogillar min därvaro af princip. Chefen själf tror jag inte har några vidare principer i kvinnofrågor, dem löser han för egen del enkelt och rationellt, sägs det, men de två unga juristerna har så många flera. I dag stack vi emellan med ett förfärligt gräl, när chefen åt frukost. Det gick, som det alltid går, jag blef tystad, men inte öfvertygad.

Det gällde rätten för oss kvinnor att arbeta, och tänk, att man i våra dagar skall behöfva gräla om den saken!

Men bägge de unga herrarna, mycket unga är de förresten, hade obevekligen klart för sig, att vi ingenting hade att göra på arbetsmarknaden och aldrig gjort annat än förtret där. Det var vår därvaro, som var skulden till den sjunkande äktenskapsfrekvensen. Vi tog ju rakt af med berådt mod brödet ur munnen på männen.

— Hvad vill ni då att vi skall göra? sade jag. Låta bli att arbeta?

— Ja visst!

— Skulle det gå lika bra utan oss?

— Mycket bättre.

— Om vi allesammans nu på en gång lade ned vårt arbete, skulle ni kunna rycka in och sköta både ert och vårt?

— Ja, det skulle väl vara en enkel sak.

— Hvad skulle vi göra? Skulle vi svälta ihjäl?

— Nej, ni skulle bli försörjda.

— Af er?

— Ja, vi har ju våra hem — —

— Jag har inte något hem, sade jag, och jag är fattig och har en liten bror. Jag måste arbeta och ta hvad jag kan få, i mitt fall blir era principer så tomma och meningslösa.

Jag grät inte alls, fast jag mycket väl skulle kunnat göra det, och så kom chefen.

På middagen, när jag klädde på mig i tamburen, klef häradshöfding Tyrén fram till mig.

— Jag är ledsen, ifall ni är ledsen, sade han.

— Verkligen? frågade jag. Men med det behöfver ni inte förstöra er middag.

— Vi sade visst något, som sårade er vid frukosten.

— Om ni säger, att ni sade något med syfte att såra mig, så träffar ni rättare, svarade jag med ryggen åt honom. Sådant där har jag dresserat mig till att kasta af mig. God middag.

Nu hoppas jag, att han inte försöker allt för snart med mig igen. Han ser förresten ut att vara en snäll gosse och att han har en krass uppfattning af kvinnan, tycks han inte kunna rå för, eftersom alla män har det. Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.

Baby brukar komma till hushållsskolan samtidigt med mig, men i dag uteblef hon, och jag måste äta ensam. Boskapen utfodras vid små bord, och det är så fullt, att det alltid står några hungriga djur och väntar på ens plats. Man ser ofta kotterier, men lika ofta enslingar, som jag, och alla sitter vi och försöker studera hvarandra, medan vi väntar på pepparotsköttet. Det är unga och gamla, mest kvinnor och mest gamla. På mig verkar de som sorglustiga framtidsvyer, dessa typer för en löjlig ålderdom utan värdighet, lika frånstötande antingen den myser af en urblekt och torftig förnöjsamhet, när kåldolmarna ställs fram, eller den knarrar småaktigt och gnatigt vid enahanda syn. När jag blir gammal och utan hem och barn att se om mig, skall jag koka mat i kakelugnen och gå ut i skymningen. Jag måste tänka, apropos gammal, på hvad Putte sade i går:

— Hör du Pegg, det vore allt spralligt, om du gifte dig snart.

— Tycker du inte jag kan vänta litet än? frågade jag förvånad.

— Sällan, Pegg, då kommer du på öfverblifna kartan.

— Hvad har du fått det från?

Pojkarna sa så i lördags, när du hade varit uppe med mig. Men de trodde inte du rådde för det, för det är inte så godt att haffa en karl, när man inte är en mässingshäkta.

— En — hvad för något?

— En jänta med storkofvan, begriper du inte det?

Putte, Putte! Af barnen får dårarna höra sanningen.

Jag tror, att Ligan förstår, att jag sliter en smula ondt i början, som Eva förutsade. Ingen säger något, men de är alla så vänliga. I kväll, när jag kom hem, satt Eva på golfvet med Fröding i handen och vaktade spritköket. Det skulle bli extra kaffe, och jag tror, att det var lite för min skull. Här är kommunismen genomförd i praktiken. Allt mitt är Ligans och tvärtom, och den som händelsevis är stadd vid kassa hjälper med glädje de andra, om de icke är det. Och det är de i allmänhet inte. Vi är fattiga men stolta.

— Låt oss tala litet illa om vår nästa, sade Eva då kaffet var färdigt.

— Nej, sade jag, låt oss i stället tala om våra chefer. Hur är det med din, Eva, är han inte — —?

— Kär i mig, jo visst! Det är en egenhet hos mina chefer. Jag har varit på alla möjliga kontor, men nästan öfverallt har det varit någon, som velat kyssas i nacken. Så tog jag då det här på begrafningsbyrån, för jag trodde att i ständig närvaro af döden ... Men den här är den värsta.

När jag erinrar mig allt i den vägen jag varit med om och så tänker på min stackars gamla pappa, som inte ville låta mig gå utan förkläde med en stadgad barndomsflirt på en kyrkokonsert hemma i Linköping i somras — Händels Largo du förstår och så vidare —ja vet du, då vill jag både skratta och gråta. Och när vi sedan superade på stans automat — smörgås och mjölk — inspirerade honom detta företag till en hel liten broschyr i sedlighetsfrågan. Min stackars lilla pappa, du skulle bara ana!

— Är han aldrig här uppe? frågade jag.

— Jo, en gång, förra våren. Han besökte då min chef för att »höra hur min dotter skötte sig» och be gubbkräket kan tänka ha litet faderlig omsorg om mig.

Och chefen höll sig allvarlig och bad pappa vara öfvertygad om, att han kände sina skyldigheter mot de unga flickor, han hade i sitt arbete.

Men dagen därpå hade jag en ny och kärkommen anledning att ge honom en örfil i korridoren. Hvilken dråplig landsortsfysionomi du sätter upp, Elisabeth! Men vänta du bara, du får nog känna på, du också. Du är ju Ligans skönhet.

Och så fick hon tag i dragspelet och sjöng så det ekade:

— Nej, men Eva! sade Emmy strängt.

— Å, sade Eva, jag glömde dig alldeles.

— Och Baby, sade jag på försök.

— Har du sett, hvad Baby har för sig, frågade hon tillbaka. Hon kom hem för en halftimme sedan och smet in i köket, och jag är viss på, att hon i tysthet arbetar på att få bort den alla rysligaste smörjan af sina skor och kjolar. Det har aldrig händt henne förr än i går, men då såg de ut som den lerklump, hvaraf vår Herre danade Adam. Kan du räkna ut, hvarför älskande par alltid drar i väg, där det går öfver galoscherna?

— Är det notarien? sade jag.

— Är sura, ja, inföll hon torrt, jag har smakat dem. — Men tänka på att på allvar förbättra er ställning med annat än äktenskap och andra lotterier, det vill ni inte. Ni har ingen samhällskänsla, nej, och ingen känsla för er egen värdighet. Ni uppröres inte öfver den orättvisa man begår mot oss, då vi får ungefär hälften så stor lön för samma arbete, nej, inte samma, för vi hinner vid Gud mycket mera. (Du pratar, tänk på kassör Svensson, ä, Svensson o. s. v.) Det är ett lättsinne begriper ni (handen i bordet), och det är rätt åt er, att ni har det som ni har det. Men i alla fall kan jag inte låta bli att försöka sätta lite förnuft i er. På nyåret kommer vi öfverens om att på en gång begära 200 kr. förhöjning och en timmes kortare arbetstid. (Du är galen, det tror du går, direktören kör ut oss— —.) Går sa’ ni, nej, det går inte, naturligtvis, och då gör vi strejk! (Hvad ska’ vi då lefva på? Våra besparingar kanske?) Ja, fortsatte hon utan att låta sig bekomma, på våra besparingar och så vädjar vi till alla andra kvinnliga kontorister och ber dem hjälpa oss. Det skall gå, om vi är eniga! Men ingen får bli förrädare!

Och så klef hon ned från stolen.

Men nu voro de andra i tagen, och efter fem lättvindiga minuter var ett strejkförbund bildadt, med den humoristiska som ordförande, och hvar och en betalade 1 kr. till strejkkassan. Då turen kom till Emmy, drog hon sig undan och ville tänka på saken.

— Jag tycker vi har det rätt bra som vi har det, mumlade hon, för resten orkade jag inte följa med riktigt, ni talade ju alla på en gång. Och så har man ju inte så långt kvar.

Strax därpå gick de, och när vi kände efter, var vi dödströtta allesammans. Men vi fortfor hela kvällen att skrika till hvarandra, som om det gällt att öfverrösta Niagara.

Baby och jag är ute och går på kvällen. Egentligen ville Baby alls icke gå med mig, men notarien har nattvakt. Den historiska novemberdimman ligger i dag som i går och alla dagar öfver staden. Det är inte den där täta, sega, ogenomträngliga, som gör vandringen på gatorna till ett äfventyr med ständiga öfverraskningar, det är en äldre, slapp, gråtmild dimma, i hvilken jag åtminstone inte vinner mina segrar. Den obeskrifliga ältan på gatorna smyger sig kvinnligt mjukt och smeksamt uppåt kängskaften och klättrar lekfullt i små stänk uppåt kjolkanterna och hvad därutöfver är, och man blir trött och tung — när man inte är kär, som Baby, förstås.

Baby är förtjusande, men det vet hon inte. Här går vi alla andra så här dags på dagen med raka lockar och krokiga ryggar, men hon är lika krusig och spänstig som på morgonen.

Hon tar min arm och talar, med afbrott endast vid de bättre bodfönstren, om notarien. Han flirtar målmedvetet med henne och har fångat mitt hjärtebarns hjärta. Medan hon talar, går jag och undrar längs hela museikajen, hur det skall sluta. Jag märker nog, att hon tror på tre rum och kök i Vasastan, och jag näns inte säga henne, att jag tviflar. Ju äldre jag blir, dess lättare är det att veta saker och tiga med dem, och mina erfarenheter trugar jag på ingen. Men jag måste småle litet tyst och trött i dimman åt att i Baby iaktta Mig själf, som också en gång icke aktade för rof att gå omkring och tala vidt och skrytsamt och förälskadt om min första Någon. Han var just icke notarie, och den här har smakfullare halsdukar, men någon annan skillnad ser jag inte.

Jag finner hos Baby, som hos mig själf en gång, en orörd och oskymfad skatt af ömhet, af stolt och ödmjuk, luftig och genomskinlig kärlek, blandad med en något mystisk andakt, som hos ett litet helgon, som ännu icke vet, hvad som bor i hennes själ och kropp. När jag så tänker på, hur det går med allt detta, vämjes mitt hjärta. Och jag, som aldrig är sentimental, då det gäller mig själf numera, blir det inför Baby. Ty hon är litet för god ännu för en portgångsroman och skeppsholmsflirt bland hundrade andra.

Vi stannade vid Skeppsholmsbron och såg de sömniga, suddiga ljusen på Söder liksom genom en hinna, så vände vi, och jag blef bara tröttare och tröttare. Vid Karl XII:s torg bjöd jag på spårvagn med öfvergång — ett brott mot principerna, men det är så långt och uppför till Norrtullsgatan.

I vagnen träffade vi på en af Babys kamrater från F. B. — som man alltid gör i spårvagnarna — och henne tog vi med oss upp till Ligans håla. Den har för resten blifvit en samlingsplats för våra hemlösa vänner, däribland ett par älskande, som Eva tagit hit och beskyddar, och det är alltid min hemliga fasa, när jag går hemåt, att de skall vara där, ty då är det inte fråga om annat, än att vi får hålla till i köket. Men den fördelen är det då, säger Eva, då jag knotar, att vi inte behöfver elda så mycket, eftersom »luften är het af kyssar», när de går sin väg.

I dag var det mycket riktigt folk också, manfolket var gudskelof gånget, men flickan skulle vara kvar en stund ännu för att hämta krafter att se sin inackorderingstant i ögonen.

Emmy låg och var sjuk och såg ut som döden igen, men nu bryr jag mig inte om att bli förfärad längre. Jag vet ju ändå, att hon skall vara först klädd och färdig för kontoret af oss alla nästa morgon.

Eva satt och knådade på något, som hon påstod skulle bli en vinterhatt, men när vi kom, flög hon upp och påstod, att vi skulle elda en brasa och utbyta tankar.

— Vi har hvarken ved eller tankar! sade jag.

— Jag har själfmordstankar, om det duger! sade vår sistkomna gäst och ramlade ned på Emmys ottoman.

— Är du ute och ser på rum igen, stackars Gerda? sade Baby.

— Nej! sade Gerda. — Jag är ute och luktar på inackordering, det är mycket värre. Jag vill inte bo ensam mera ...

— Du anser, att det medför för många frestelser?

— Nej! sade hon. — Det medför alldeles för litet frestelser. Och därför skall jag flytta till 1 december. Men ännu vet jag inte, hvar jag skall luta mitt hufvud.

— »Min älskade, ditt hufvud lägg intill mitt hjärta sakta ...»

Baby deklamerar Levertin på fullt allvar.

— Ja, vet ni flickor! sade Gerda ogeneradt. — Något sådant måste göras! Inackorderingsprisen i Stockholm är bestämdt beräknade för flickor med biinkomster. Å, jag har varit på så många ställen, ett, två, tre bara i dag. Och nu skall ni få höra ... en cigarrett? Nej, fröken Elisabeth är då för hygglig! — På första stället kom ett smutsigt, ölångande, obeskrifligt väsen emot mig, och i fonden öppnades en dörr och släppte ut skrik och skratt och glada änkan. »Jag hade sett en annons», jaha, och så fick jag se rummet, det var inte illa och priset 80, och »jag skall tänka på det till i morgon».

Efter att ha hämtat något mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett af de brunaste och respektablaste husen på en af de mest uppsträckta gatorna. En hvassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalmstambur, af den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot den nästa. Mot mig strömmade en doft af flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djäfvulen och världen dessutom. Ty ni skulle sett rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan mohrerna blef utdrifna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blifvit prostituerade af allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.

Medan hon talade, iakttog jag fröken Gerda. Hon hade krupit upp i ottomanen som en katt, och det var stil på henne. Hon var väl klädd och kammad, ansiktet var litet groft men vackert med starka färger, och det var endast vid ogynnsam belysning man såg de trettio åren.

— Skall ni ge svar på sedligheten i morgon också, frågade jag.

Hon vände sig mot mig för att replikera, och jag såg en glimt af öfverdåd i ögonen.

— Nej, sade hon. — Jag sa’ att jag inte tålde bo åt norr. Då bedyrade hon, att det var söder, men det håller jag för otroligt. Jag har varit på ett par ställen till, där det var badrum och kostade 125 och 130 kr. i månaden. Som jag har nitti i lön och aldrig får mer, går det förträffligt ihop eller hur? Det blir väl det att jag hamnar på S. S. B. B.

— Skryt lagom, sade Eva, tror du det är så lätt att komma dit då.

— Jag tänkte just föreslå, att ni skulle skaffa er en älskare, sade jag.

Baby och fästmön hajade till, vi andra skrattade.

— Jag skulle bara gjort det för länge sen, sade fröken Gerda med en vårdslös gest. — Hvem tror ni har tackat mig för att jag gått här tills jag blifvit 30 och mer och varit så himla sedlig, som hjältinnorna i Marie Sophie Schwartz’ romaner?

— Ja, inte männen, sade jag.

— Och inga andra heller, tycks det. Jag kan ju inte få en inackordering mer för det.

— Nej, anmärkte Eva, som profvade sin hatt framför spegeln och flirtade själfbelåtet med sin vackra moitié i glaset. Du kan ju inte ens komma in på Änkhuset eller Fristad.

— Å, fröken kommer nog att gifta sig, när den rätte kommer, sade fästmön. (Så säger de alltid.)

— Kära ni, sade Gerda, den rätte har varit här så många gånger, men han har fått gå igen.

— Det förstår jag inte, sade Baby blygt. Om det vore någon, som jag älskade helt och fullt, skulle jag följa honom hvad jag än hade för händer.

— Men tänk om du höll på att tvätta håret, Baby, barn, sade jag blidt.

Baby fick stora fuktiga ögon, och jag ångrade mig djupt, men Gerda inföll taktfullt, vänd till Baby:

— Vi hade ingenting att följas åt på, Baby. Ingen af alla de rätte hade en båt, som kunde bekvämligen bära mer än en, och så fick det förr vara.

— Man skulle ge de unga männen de höga lönerna, så att de kunde ta sina flickor i båten. Sen kunde de ju få mindre och mindre i stället för tvärtom. Då sluppe vi ro i vägen för hvarandra.

— Och stjälpa hvarandra.

— Och slåss med årorna. Ja men det är verkligen en tanke. Hvad du är klok, Eva. Så synd, att du har så relativt litet inflytande öfver världsordningen!

— Ja, i så fall kunde det vara någon framtid med att vara sedlig, sade Gerda. Tänk, det retar mig så jag kan dö, att jag varit så rädd om mig, att jag endast motvilligt och sällan gifvit en kyss åt en man, som jag inte trodde jag skulle kunna gifta mig med ofvanpå. — Ja det är sant, om ni tror mig eller ej. — Detta sista till svar på något klentroget i mina munvinklar.

— Då har du allt haft bra tråkigt i dina dar, sade Eva rakt ur hjärtat. Har du inte önskat, att du varit man?

— Jo, kvinnor får vi ju inte vara.

— Den stora skillnaden är den, sade jag, att när en manlig kontorist är trött af dagens arbete, går han ut och gör af med ett par sedlar på sina nöjen. En kvinnlig kontorist i samma predikament stannar hemma och tar ett aspirinpulver.

— Så har det varit, sade Gerda, men det skall bli annorlunda. Nej, nu måste jag gå, flickor! Jag skall ringa till er, när jag får en älskare. Hvad har ni för nummer? Fast det glömmer jag, förstås!

— Det är detsamma som Din klara sol går åter upp, plus vers 3 i psalmboken, sade Eva. Jag följer med dig, för sockret är slut.

Jag såg nu att Baby var blek och tillintetgjord och sade:

— Hon menar ingenting med det, älskling!

Men jag är inte säker på den saken.

Vid trettio år gör en kvinna mer eller mindre lätt hvad hon skulle fördömt vid tjugo.

Söndag, jag har glömt daton.

Jag gick hemåt från den obligata söndagsmiddagen hos farbrors på Strandvägen. Min kusin Görel hade varit förfärligt trolofvad, jag hade uthärdat henne i det längsta, men då hon sade, att hennes fästman aldrig älskat någon annan än henne, gick jag, under förevändning att Putte måste läsa sina lexor. Karln hade ju i somras inför allas våra ögon varit djupt förälskad i en vacker fru med ett förflutet.

Sådant kan man stryka öfver, men man skryter inte mot bättre vetande.

När jag lämnat af Putte hos hans tant, styrde jag vägen hemåt. Jag tyckte det var skönt att veta, att där skulle vara mörkt och tyst och tomt. Jag skulle krypa hop i ett soffhörn tillsamman med för-25-öre-karameller och drömma, att jag var en gammal kvinna, som hade lifvet bakom sig.

— Nej, det är inte sättet, sade jag, det förslår mera att skaffa extra inkomster. Hvem har något att föreslå?

— Ligan har sedan urminnes tider brukat sy fina arbeten och ställa till små olagliga lotterier, sade Eva. Vi skulle bara ha börjat förr, men det är så godt vi startar med detsamma. Om vi ändå tänkt på det litet tidigare, så kunde vi ohelgat hela hvilodagen i morgon och hunnit ett långt stycke.

Jag sade, att jag hade tänkt få märkning från Nordiska kompaniet och så ta extra arbete igen på byrån ett par timmar hvar eftermiddag.

— Jag vill sy riktiga julklappar och ge bort, sade Baby litet ömkligt.

— Baby har farliga tendenser, sade Eva, men man förlåter henne för hennes stora ungdom. Förresten, liten, tillade hon listigt, har notarien redan tre soffkuddar, en blå och två gröna.

— Å, visst inte! — Baby for upp, ifrig och indignerad. — Han har bara en liten gul, ful, gammal — — —

Jaså! sade vi menande och allvarligt, och Baby sjönk plötsligt ihop till en liten skrynklig hög på golfvet, letande sig en springa i golftiljorna att försvinna igenom.

— Seså, sade Eva, nu förklarar jag sammanträdet upplöst. Tänd, Baby, jag skall stoppa mina vantar.

Hon hade icke behöft vara finkänslig, för i detsamma ringde det på tamburklockan.

I tanke att det var Putte, rusade jag gladligen ut för att öppna.

Jag höll på att ramla baklänges då jag fann att det var min förlofvade strandvägskusin beväpnad med fästmannen, som är lärare och aldrig älskat någon annan. Jag har då inte blifvit så förvånad, sedan den dag, då jag upptäckte, att han samtyckte till, att hon ville ha honom. Vid ljudet af deras röster dunstade flickorna in i det inre rummet, och jag fick in mitt främmande och placerade det i soffan midt framför: Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupé. Men det roade inte honom, så det märktes att det gått långt med honom; de skall gifta sig i nästa månad. Vi hade förfärligt tråkigt, och Görel och jag tänjde i det oändliga på hennes äktenskaps G, d. v. s. märkningen af utstyrseln. Jag frågade, om hon ville ge mig beställningen för gängse betalning, och då märkte jag, att hon hade tänkt sig att jag skulle hjälpa henne gratis och för äran. Hon har själf så litet tid, se, att ägna åt saken, hon går på adliga husmoderskursen. Hon visade mig ett urklipp ur en tidning om spelprinsessans utstyrsel — ser du, så skulle man ha det. Jag tänkte på vårt gamla bröd och Zeniths margarin och socialistnade till, och just i detsamma kommer Eva in, den raringen.

— Å, förlåt, är här främmande? Jag ville höra, Elisabeth, om du visste hvar den där brödpåsen är, där jag gömmer gamla brödkanter att ge djuren på Skansen? Jag tänker gå dit i morgon.

Jag gaf fästmannen och Görel en liten blick; han bara stirrade på Eva, som var mycket näpen, som alltid, med sin lilla mjuka figur och sin rosenbladshy, men Görel stirrade på honom.

— Snälla Eva, sade jag tydligt, har du frågat Magnhild? Jag vet, att hon inte haft några vidare pengar den senaste tiden, sedan hon halfsulade sina kängor.

— Har hon ätit upp dem? Nåja, det fick hon så gärna, svarade Eva utan att ändra en min; jag hade ju sparat åt små hungriga djur i bur, så det kan komma på ett ut.

— Svälter ni? frågade fästmannen intresserad.

— Nej, det hör ni ju att vi inte gör, sade Eva, så länge brödkanterna räcker — — —

— Men, Sven lilla, de bara skämtar, kysste Görel fram och körde hufvudet in mot hans axel, så att en af plymerna kittlade honom i ansiktet.

— Görel, sade jag strängt, det är på tiden att du får veta, att icke hela svenska folket halfsular sina kängor i Frankrike som du och moster. Jag tycker verkligen, att när du har en fästman, som konfirmerat en småprins och gifvit ut ett psalmboksförslag— —

— Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?

— Sedan jag började försöka försörja mig själf, sade jag.

— Därför skall icke heller kvinnor försörja sig själfva, afgjorde han.

— Mycket riktigt, inföll Eva och nöp mig oförmärkt i armen, de skall ägas af en man, som är deras husbonde och herre.

— Jag skulle, sade jag och nöp tillbaka, vilja föreslå, att de, i stället för att ägas af en man, ägdes af ett motsvarande antal män.

— Ett acceptabelt sätt att lösa kvinnofrågan, sade han och klappade sin privata lösning i ryggen.

Eva och jag gaf hvarandra ett tecken i skydd af Görels plymer, och så lockade vi honom ut på hal is. Under Görels uppriktiga beundran höll han ett lärorikt föredrag om den plats, som kvinnan på grund af sin speciella och nyckfulla begåfning enligt försynens mening borde inta i skapelsen.

När de gått, höll Eva en föreläsning och härmade honom storartadt, och för hvar gång hon efter en attack på kvinnan med basröst sade sitt: »Men det finns undantag» med en trösterik gest, som sammanfattade oss andra, fick vi verkliga skrattattacker. Baby påstod, att hon blef trött i munnen.

— Ett ögonblick. Jag ser på er att ni är ond alltjämt för att jag var så stygg och rå nyss? Vill ni inte visa mig, att ni inte hatar mig, för det får ni inte.

Mitt svar var två steg baklänges, men vid dörren fångade han mig, slog armarna om mig och kysste mig.

Jag var alldeles viljelös, minns bara, att jag hade en tanke:

— O, att han ids!

Men när jag väl kom ut på gatan, hur det gick till vet jag inte, vek allt annat för den plötsliga och stora glädjen, att nu hade jag i alla fall hjälp åt Baby och litet därtill. Och nu gnodde jag i väg till henne, och jesses hvad flickungen blef glad! Vi rusade hem, men köpte en massa saker på vägen.

Där hemma surrade Eva omkring i ett tillstånd af obehärskad salighet öfver 50 kr. som hon opåräknadt fått i julkofva.

Hon skrattar ännu i sömnen, när jag skrifver detta.

— Och då? Jag var så upprörd, att jag darrade.

— Då var det väl en tjugu stycken, som sa ifrån, att de gick.

— Hur många är ni?

— Fyrtiosju.

— Så det blef inte fler? Hvad sa chefen då?

— Han sa, att de fick göra, som de ville, han kunde få öfvernog med jäntor, som var tacksamma att få arbete hos honom. Stenberg ska ha sagt, att det skulle nog inte bli så lätt, som han trodde, och då fråga’ han, om hon nånsin sett fruntimmer hålla ihop.

— Men det tycker jag, att ni visat att vi kan, sade jag. Det är bra gjordt i alla fall som en demonstration betraktadt. Sen blir frågan, hvad vi nu skall göra. Hur vi skall bära oss åt med er båda utan arbete och inkomster?

— Snälla du, — sade Emmy.

Jag såg på henne, att hon hade svårt att komma fram med hvad jag naturligtvis hela tiden förstått: att hon inte var bland de tjugo. Och jag greps af medlidande.

— Jag förstår dig, Emmy, sade jag. Du har ju ställt dig afvisande hela tiden.

Det blef tyst. Slutligen sade hon lättad:

— Jag har tänkt på, att jag kan nog hjälpa Baby litet, tills hon får något, för kassören sa’ att han trodde vi andra, som var lojala, skulle få påökt.

— Jaså, sade jag och gick in till Baby, som nu grät stilla och trött.

— Du skall inte vara ledsen, min älskling! sade jag och kysste henne.

— O, Pegg, sade hon ur djupet af sitt hjärtas bedröfvelse, det är så skymfligt!

— Prat, barn, det är duktigt gjordt, fast, o, så förfärligt hufvudlöst! Men det hänger så ofta tillsamman. Om tjugo år kommer ett sån’t här företag att lyckas.

Och jag försökte sakta att vända på hennes kudde, men den var lika våt på båda sidorna.

— Och så är jag så förfärligt fattig, sade Baby, och alla de andra också — för min skull. Hvad tror du Gud skall säga?

— Jag pysslade om henne som ett litet barn, det är som om hon vore det, alldeles som Putte. Jag undrar om jag inte i själfva verket är oerhördt moderlig. Om jag skulle söka plats på ett barnhem eller sätta upp hönseri. Det skulle bestämdt passa mig bättre.

Midt upp i tårarna kom Eva. Hon blef eld och lågor, kallade Baby en martyr och hjältinna och lyckades pigga upp barnet för stunden. Men Emmy visade hon ett så uppenbart förakt, att det till och med tog på den beskedliga stackaren.

Jag har aldrig sett Eva sådan. Det blef en scen mellan henne och Emmy, där Emmy så småningom tändes upp och ilsknade till och blef högljudd och oresonlig; vi hade aldrig kunnat drömma om, att det fanns så mycket energi inom henne.

— Jag har varit med om ett sådant där tilltag en gång för länge sedan, sade hon. Vi var åtta, som sade upp oss på en gång på ett kontor, där man svalt oss och lofvade bättre och aldrig höll. Vi tyckte det var en sådan bräcka, men samma dag annonserade chefen och fick sexti svar!

— Ja, men detta är en hederssak, sade Eva.

— Nej, sade Emmy, det är en magsak, det vet ni mycket väl. Och för att Magnhild varit enfaldig, behöfver inte jag bli utskälld, när jag är klokare.

Därmed gick hon. Det var mycket sorgligt. Vi har alltid varit goda vänner förr, och jag har hållit af Emmy som man håller af en gammal schal.

Ja, jag var inte ett spår ond på henne, för det är inte godt att vara entusiastisk när man är äldre, klen och fattig, men jag kunde inte få Eva att se på saken med min toleranta blick.

— Ser det, sade Eva, som tändt lampan. Och det på min egenhändiga skinnfäll till på köpet.

Jag hade kommit ner från soffan och sökte fiska upp alla hårnålarna.

— Hvar, Baby?

— På ett konditori på Sturegatan.

— Hur mycket i månaden?

— Å, så mycket är det ju inte. Fyrtifem till en början. Men — — —

— Du tänker lefva på bakelser? Eller på drickspengarna du får af herrarna?

— Hvad du är elak, Pegg, sade Baby och tittade förebrående upp på mig från golfvet.

— Ja, sade jag, emedan du är ett litet nöt. Eller hur, Eva?

Eva höll kraftigt, nästan litet för kraftigt med mig.

— Ni bara träter, sade Baby gråtfärdig. När jag vill göra mitt allra bästa. Ni anar inte, hur många steg jag har gått och nej jag har fått, sen jag blef körd från F. B.

Klockan var en kvart öfver sju, jag fick på mig kappa och hatt, för att ännu en gång gå ut och söka hjälp för Baby. Men denna gången tänkte jag inte på chefen. Jag kan aldrig mer vända mig otvunget till honom. Hans närhet gör mig nervös, men när jag icke ser honom, måste jag längta efter honom. Och han — — — nej, jag vill inte skrifva om det. Jag har också slutat upp att tala om honom, flickorna skulle bara säga: ge honom en örfil; men hur skulle jag kunna det? Jag örfilar mig själf andligen hvar dag, det är allt jag kan göra. Just som jag skulle gå, sade Baby:

— Hör nu, hvar är Emmy?

— Inte kommen än.

— Det var besynnerligt.

— Hur så?

— Har hon inte berättat om det gräsliga uppträdet utanför F. B. i går?

— Nej, sköldpaddan är icke så meddelsam. Hvad för uppträde?

— Jo, det var stor skandal, men jag var inte med, Pegg. En tolf, femton stycken af dem som gått, har haft för vana, ser du, att gå ner och vänta ut de andra, när de gick hem till middag. Ställde till småbråk alldeles som arbetare gör och sade fula ord, fast inte så fula förstås. Men i går, när flickorna kom ut, hade de fått hvar sina femtio kronor extra, »för att de varit lojala», hade direktören sagt, och då var det några, som inte kunde låta bli att äckla de andra stackarna. Förstår du?

— Ja, jag förstår.

— Och då blef de andra först riktigt ursinniga, och så blef det stort gräl; direktören var lyckligtvis gången, men portvakten var och körde dän allesamman. I dag har de skvallrat för chefen, och han har hotat med polis, om det upprepas. Jag skäms.

— Jag med. I jämförelse med allt detta är ju din dumhet riktigt smakfull. — Och så gick jag.

Men Babys dumhet var ingenting mot min. Inte visste jag, att morbror är delägare i F. B. och suppleant i styrelsen! Jag har aldrig blifvit så flat. I stallet för plats åt Baby fick jag af min snälla morbror, som var gripen i sitt innersta kapitalisthjärta, en föreläsning om förnöjsamhet såsom kvinnans prydnad, och »hon skulle akta sig för att bli smittad af den upplösningens anda, som låg i tiden». Strejken ogillade han på det högsta, och lönerna, ja, det var en principfråga. Om personalen på ett behagligt sätt anhållit om en gratifikation, skulle jag understödt en sådan i styrelsen, sade han. Men det var det arroganta sättet, bästa Elisabeth, sättet — — — Och skaffa plats åt en af de felande, det kan jag verkligen inte. Det vore orätt mot dem, som handlat korrekt. Det är dessa, som bör uppmuntras, och det gör vi i styrelsens familjer genom att låta dem få matdagar i våra hem. Det blir en afsevärd besparing för dem och icke någon vidare pekuniär uppoffring för oss.

Det sista var menadt som skämt, men nu var jag arg.

Det föreföll mig, som om jag just nu skulle tagit händelsen tämligen kallt, det är sällan lustigt att lefva om mornarna.

— Det är väl värre än så, hörde jag Baby inifrån det andra rummet. Och försök inte att låtsas, som om du inte visste det! Det är ju skatten, vet jag, och du måste betala i dag. Vill du bli kräfd kanske af en exekutionsbetjänt?

— Det beror på, hur han ser ut, det, försökte jag skämta, samtidigt med att jag började snurra rundt efter min nyckelknippa för att få fram aflöningskuvertet ur skrifbordslådan.

Med en suck räknade jag tiorna. Flickorna hade rätt, det kändes ganska smärtsamt. Jag önskade intensivt, att jag varit gift, öfvertygad som jag var, att de flesta fina fruar inte vet, hur en skattlapp ser ut.

Eva och jag hade kommit öfverens om att gå och offra tillsammans, och klockan sex tågade vi af. Magasinsfrun stod i porten, och på Vasastadens gemytliga vis frågade hon med ett förstående och deltagande leende om det gällde skatten.

— Låt oss skynda oss nu, sade Eva, så är det snart gjort, och sedan bjuder jag på kondis, komma hvad som komma vill!

Men när vi kom fram till offerplatsen, stod där en lång och ilsken kö, hopsatt af människor med samma ärende och känslor som vi.

— Ja, men medge, att detta är rörande, utbrast Eva med sin distinkta röst, så att hela kön vred på hufvet som efter kommando. — Det är bittert nog att behöfva bli plockad på sina fattiga slantar, men att man ska behöfva stå i kö och bli glaserad upp till knäna till på köpet, det tycker jag är grymt.

— Har du aldrig tänkt på, sade jag, att vägra att betala skatt som de engelska rösträttskvinnorna, så länge du saknar medborgerliga rättigheter.

— Ja, om bara skälet dugde, så fick vi nog en bra lång frist, men det blef ingenting annat än det, att de tog våra juveler och vårt familjesilfver, svarade Eva.

— Ä! sade en karl bakom oss. Fröknarna skulle bara bli haffade af bylingen. Det duger inte att mucka än så länge i det här kapitalistsamhället.

Eva grep genast tillfället och inledde en flirt med mannen i fråga, allt under det de båda under mycket upproriskt tal afsatte den nuvarande styrelsen och omdanade samhället efter Marx och Lasalle. Jag har aldrig tänkt mig någon lik Eva. Hon skulle säkert med samma framgång bländat statsministern med att tala om den sansade utvecklingen eller professor Kjellén med att utbreda sig öfver tre kammar-systemet.

Men ändtligen blef det vår tur, och då vi med allvar lämnat vår tribut till — ja, hvad är det egentligen? — och kom ut, fick vi syn på Baby — flämtande, förtviflad.

— Flickor, hindra mig inte! Jag måste hem efter skattlappen och pengar och tillbaka igen, innan det stängs! Och jag vet inte riktigt, hvar jag har den.

— Ja, inte jag heller, sade Eva. Men jag hittade ditt prästbetyg i Hjalmar Söderbergs Gertrud i förrgår.

Men detta hörde icke Baby. Hon var redan flera hästlängder före oss.

— Vet du hvad? sade jag. — Vi går inte på kondis. Men vi köper ett kvarts kilo kaffe och några wienerbröd, och så tänder vi spritköket och flirtkulan, och när de andra kommer, visar vi dem, att också vi kan bära vårt öde som filosofer.

— Tror du Sokrates köpte wienerbröd i de bittra stunderna af sitt lif? frågade Eva. — Jag trodde han gick till sin älskarinna. Vi går emellertid in på Berlinerbageriet i stället.

När flickorna kom hem, strålade flirtkulans milda sken dem till mötes, och i kakelugnen brann lustigt Evas julklappslår. Kaffepannan sjöng på spritköket, och i brödkorgen fanns jämt åtta wienerbröd, nej tio, ty vi fick två i påbröd, när brödfröken hörde, att vi varit med skatten. Till och med Emmy ljusnade till, och Baby började genast sjunga sin älsklingsballad:

— Men tyst då, för Guds skull, Baby, sade jag.

— Hvarför skall du säga Gud, när du ändå bara menar notarien och notariens mamma? sade Baby förebrående och såg stort på mig. Du är annars så förtjusande, men du missbrukar jämt Guds namn, så jag blir riktigt rädd för, hur det skall gå för dig. Hur kunde du börja med det?

— Det gjorde jag, då jag slutade upp med att tro på honom, liten, sade jag. Förresten är det mycket illa af mig, särskildt när jag nu vet, att det stöter dig. Hvem passar kaffet? För mina öron kokar det kokt nu!

Men inte ens kaffet kunde vända Babys tankar från högre ting. Hon var alldeles uppskakad af debetsedeln och det ena med det andra.

— Tycker inte du, att lifvet är svårt att lefva? sade hon.

— Det är inte lätt, sade jag.

— Och måste man inte försöka att tänka litet, när det händer så här underliga och orättvisa saker och fundera ut en liten ståndpunkt åt sig?

— Nej, Gud bevare mig, sade jag, glömsk af Babys varning nyss, just då skall man låta bli. Eva, hjälp mig, Baby vill tänka! En påtår och handklaveret!

— Låt barnet tänka, afgjorde Eva som beslutsamt rostade allt vårt gamla bröd öfver lampan. Jag anser, att det är ens skyldighet att tänka — det är af oss fyra alltid Eva, som anser saker, hvilket är spänstigt af henne — bara det, att man skall tvingas att betala skatt utan att få öfva något inflytande på, hur pengarna skall bortsvindlas, kan väl tvinga en att tänka öfver tingens ordning. Hvarför skall i hela skapelsen, det bara vara flickor, som gått genom 8-klassigt läroverk, som inte tänker? Se på arbetarna! Tror du inte de tänker, både män och kvinnor! De handlar för resten också.

— Gör inte vi det då?

— Jo bevars, men du ser ju hur det går. Man kunde lika gärna organisera Stockholms åkarkampar. Vi har säkert inte så mycket solidaritetskänsla som de. De säger då åtminstone några vänliga fraser till hvarann, då de träffas. Men vi, o, det är skamligt!

Jag såg på Emmy. Hon var hvit i ansiktet och sårad.

— Du bränner visst vid, Eva, sade jag. Hvilket i dubbel bemärkelse var sant, ty hela franskbrödet var svart undertill.

Emmy reste sig i detsamma.

— Det är så godt jag säger till nu genast, att jag tänker flytta för mig själf den 1 april, sade hon och gick. Jag följde henne.

— Värker din rygg nu igen, Emmy?

Alltjämt februari.

Görel är med maken i Nizza, och jag var med om att ställa om så att det gick an, på Grand Hôtel.

Jag var uppriktigt bjuden, men tvekade, ty tiderna är onda, och världsliga nöjen, äfven af så tvifvelaktig art som andras bröllop, är knappast moraliskt berättigade, när strejken blifvit ren förlust, Baby står i konditori på Sturegatan och fotogenen i 18 öre litern.

Men Ligan hade satt sig i sinnet, att jag skulle gå, och då jag förklarade, att jag inte hade lust att uppträda bland alla blänkande societetshöns som den fattiga släktingen, draperad i blygsamhet och nystruken musslin med ett två gånger pantsatt och igenlöst guldhjärta i sammetsband kring halsen, svarade de, att jag kunde vara lugn för toaletten.

Emmy kom aldrig till doktorn. Men doktorn kom till henne. När hon beställt om sitt hus, slutat sin bonad och betalt in till alla sina sjukkassor, med ett ord beslutat sig för att bli sjuk, var det med ens slut med henne. På morgonen kunde vi inte få henne ur sängen, fullkomligt apatisk låg hon där, så snart hon inte jämrade sig svagt öfver värken i ryggen.

— Vi får be doktorn komma, sade Eva.

— Ja, men, sade jag, det blir bara dyrbart. Tycker du inte, det är skäl att dröja en dag och se, om hon blir så hon kan gå själf?

— Vi talar förstås vid vår doktor, så kostar det ingenting, svarade Eva, förvånad öfver att jag inte kunde behärska en så enkel situation. Vet du inte, hvem vår doktor är?

— Nej.

— Så lustigt! Han är den snällaste doktor i Stockholm. Vi är en hel hop, som alltid går till honom, när vi har något ondt, och han säger, att af fattiga kontorsflickor tar han ingenting. Jag skall ringa, men tror du du kan stanna hemma och ta emot honom?

Det gjorde jag, och han kom vid ½ 9-tiden. Jag öppnade tamburdörren för honom med en andakt, som jag hoppas märktes i mitt väsen. Det förvånade mig nästan, att han såg ut som en vanlig människa. En man, som af ren godhet gaf oss något utan att i gengäld fordra vårt arbete, eller några andra rättigheter öfver vår person! Som af sig själf tänkte på, att vi hade det sträfsamt och knaggligt och gjorde sig någon möda för oss! Han måste vara beskaffad på ett alldeles särskildt sätt. Men jag känner mig glad, att han finns, och när jag är bitter, skall jag tänka på honom.

Det blef en lång undersökning. Jag måste svara på doktorns frågor, Emmy orkade inte. Resultatet blef, att hon borde till Sabbatsberg ofördröjligen och opereras. Ryggvärken hade varit symptom för ett farligt inre lidande.

— Lilla vän, berätta, sade jag med en hemlig liten suck af afund. Hvarför, hvarför, tänkte jag, skall det vara så lätt för somliga och så sabla krångligt för mig?

— Det är en saga, sade hon.

— Ja, sade jag, ja, naturligtvis. En alldeles ny.

— Vi, ja, vi träffades för första gången, tänk du, för fem år se’n. Vi gick på handelsinstitutet i Göteborg och var ungefär lika styfva. Tänk du, och nu har han 4,600 i fast lön och jag har 1,000, är inte det eget?

— Jo mycket, sade jag. Men sedan?

— Ja, du kan ju tänka dig att inte förlofvar man sig precis på ett handelsinstitut, äfven om man tycker tillräckligt om hvarandra. Det kan ju då ännu komma en prins, tänker man, och vi skildes utan några löften. Jag kom ut på plats och bytte jämt, det gjorde han med, och så tappade vi spåret af hvarandra. Du vet hur det går.

— Jo, bevars, sade jag. Det går sönder. Vidare.

Hela söndagsnatten var jag vaken, och min själ gick längtande med blödande fötter mot morgonen.

Eva, som varit så intensivt förlofvad hela dagen, att hennes hvita viyellablus var alldeles svart i ryggen af hans rockärm, låg och kvittrade i sömnen och sade med passande mellanrum: Gustaf. Baby sof stilla och lugnt, medan jag än låg med alla pulsar prasslande mot örngåttet, än satt med händerna knäppta kring knäna och jämrade mig ljudlöst med hela kroppen.

Ena stunden talade mitt förnuft: »jag kan inte förstöra mitt lif för en mans skull, som tar mig som sport — ’big game’ och kanske inte ens big.»

Andra stunden svarade mitt hjärta: »Det är inte att förstöra, och om det så vore, hvad mer? Hvem skall jag spara mig till, jag utan annan hemgift än Putte?

Jag kan inte stanna.

Jag kan inte resa, han har blifvit mig oumbärlig som mat och luft.»

Nåväl, lilla vän, jag vill icke grumla din rena själ, men den blifvande chefen är långt från något gift stadsbud!

För sista gången

Pegg.